Dir. 1990:51

Utredning om statens fastighetsförvaltning

Dir. 1990:51

Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-07

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Larsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att ta fram underlag dels för att fastställa mål för statens innehav av fastigheter och förvaltningen av fastighetsbeståndet, dels för att bedöma hur ändamålsenligt dessa frågor hanteras för närvarande. Utredaren skall vidare föreslå åtgärder för hur man skall nå en effektivare och aktivare ekonomisk hantering av fastighetsfrågor inom statsförvaltningen. I uppdraget ingår också att se över redovisnings- och registerfrågor samt ansvarsfördelningen inom den statliga fastighetsförvaltningen.

Bakgrund

I sin anmälan till 1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil. 9 s. 40 f.) anmälde föredraganden sin avsikt att senare utverka regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredning om statens fastighetsförvaltning. Bakgrunden härtill var att både utredningen om samordnad statlig lokalförsörjning (USL) i sitt betänkande (SOU 1988:36) Effektiv statlig lokalförsörjning och riksrevisionsverket (RRV) i en förstudierapport (dnr 1987:1350) om statens markinnehav pekat på brister i redovisningen av fastighetsbeståndet, i formuleringen av mål för fastighetsförvaltningen och otydligheter i ansvarsförhållandena inom fastighetsförvaltningen. Frågan om ett samlat statligt fastighetsregister borde enligt USL övervägas ytterligare.

Statens fastighetsinnehav har en betydande omfattning. Fastigheterna representerar dels stora reala värden om man ser till faktisk eller möjlig avkastning, dels stora funktionella värden för staten som brukare. I fastighetsinnehavet ingår också fastigheter för vilka staten av särskilda och i många fall historiska skäl har påtagit sig ägarskapet. Stora delar av fastighetsbeståndet förvaltas av ett fåtal myndigheter men det finns också ett stort antal myndigheter som var för sig förvaltar ett litet bestånd.

Medvetenheten om att ett fastighetsinnehav i många fall representerar en betydande värdetillväxt, liksom om de kostnader som är förknippade med förvaltningen av fastigheter, har ökat på senare tid. Många statsägda fastigheter representerar också ett betydande värde som är möjligt att realisera eller bättre ta tillvara om fastigheten nyttjas på annat sätt än för närvarande. Av bl.a. detta skäl är det nödvändigt att staten som fastighetsägare har ett fullgott underlag för att bedöma om fastighetsinnehavet är optimalt och om fastigheterna utnyttjas på ett effektivt sätt. Motsvarande gäller för de myndigheter som förvaltar eller nyttjar fastigheterna. Detta ställer i sin tur krav på fungerande metoder för att tillhandahålla ett sådant underlag.

De instrument som används för värdering, redovisning, registrering m.m. av fastighetsinnehavet måste därför vara ändamålsenliga. Vidare måste de instruktioner och andra föreskrifter som styr fastighetsförvaltningen hos fastighetsförvaltande myndigheter vara tydliga vad gäller målangivelser och ansvarsfördelning samt innehålla handlingsregler som medger en effektiv hantering av fastighetsfrågorna.

I samtliga nämnda avseenden -- värderings- och redovisningsprinciper, registerhantering, målangivelser, ansvarsfördelning, handlingsregler -- finns stora variationer mellan de fastighetsförvaltande myndigheterna. En samlad bild av det statliga fastighetsinnehavet och hur detta förvaltas saknas också idag.

RRV och USL har särskilt framhållit att en övergripande policy eller generell målbeskrivning för den statliga fastighetsförvaltningen saknas. Vissa mål för statens lokalförsörjning finns uttryckta i den s.k. handläggningsordningen för statliga lokalförsörjningsärenden som regeringen beslutade 1979 samt i 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 2 s. 19). Dessa mål innebär i korthet att lokalförsörjningen skall ske på det för staten ekonomiskt fördelaktigaste sättet, att lokalerna skall ha högt bruksvärde och låg årskostnad, att funktion och standard på befintliga lokaler skall vidmakthållas och att lokalerna skall svara mot de krav som gäller för den verksamhet för vilken de är avsedda. Begreppet statlig lokal försörjning, för vilket dessa mål gäller, avser i första hand försörjning med sådana fastigheter -- främst byggnader -- som behövs för att bedriva statlig verksamhet.

För min egen del anser jag att det inte är självklart att dessa mål är tillämpliga eller tillräckliga för alla statsägda fastigheter. Det är mot denna bakgrund angeläget att målen för statens innehav av fastigheter och förvaltningen av dem formuleras och kommer till uttryck i de föreskrifter eller av statsmakterna angivna verksamhetsmål som reglerar innebörden av ansvaret för förvaltning av statens fastigheter m.m. hos alla statliga fastighetsförvaltare. En viktig utgångspunkt för en sådan mål- och ansvarsbeskrivning är att fastighetskapitalets värde skall vidmakthållas och utvecklas samt att värdetillväxten skall tillvaratas.

Grundläggande bestämmelser om förvaltningen av statens egendom finns i regeringsformens (RF) 9 kap. I 9 kap. 8 § anges att statens medel och dess övriga tillgångar -- utom i vissa särskilda fall -- står till regeringens disposition. Av 9 kap. 9 § framgår att riksdagen i den omfattning som behövs fastställer grunder för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över den. Detta gäller oavsett hur staten har förvärvat fastigheterna. Av 9 kap. 2 § följer att egendom som anskaffats för medel som anvisats av riksdagen inte får disponeras på sätt som strider mot riksdagens anslagsbeslut.

Statens fastigheter förvaltas under regeringen av ett antal förvaltningsmyndigheter. Även affärsverken är myndigheter, vilket framgår av bl.a. verksledningskommitténs betänkande (SOU 1985:41) Affärsverken och deras företag. Myndigheternas förvärv och avyttring av fastigheter är jämförelsevis ingående reglerade. Däremot finns myndigheternas mål och ansvar vad gäller förvaltningen av fastigheterna inte alltid närmare preciserat.

Affärsverken har särskilda förutsättningar för sitt agerande som fastighetsförvaltare. Dels utgör förvaltningen av de statsägda fastigheterna en integrerad del av en affärsdrivande verksamhet för vilken särskilda mål och krav gäller, dels förvaltar flertalet affärsverk aktier i bolag (dotterbolag) vilka också förvaltar fastigheter. Affärsverkens dotterbolag utgör självständiga juridiska personer men de av riksdagen beslutade styrformerna (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr. 226) innebär att affärsverken och deras dotterbolag skall styras som sammanhållna grupper av företagsenheter (koncerner) oavsett i vilken associationsform verksamheten bedrivs.

Åtskilliga fastigheter har kommit i statens ägo på särskilda sätt. Det gäller t.ex. fastigheter i allmän ägo genom förvärv i äldre tid -- s.k. äldre förvärv --, donationer, rörelse- eller uppdragsfinansierade investeringar m.m. För vissa fastigheter av denna typ gäller att de förvaltas av statliga myndigheter samtidigt som oklarhet kan föreligga om de ägarrättsliga förhållandena. För andra fastigheter gäller att de ägs av särskilda juridiska personer -- t.ex. stiftelser med staten som grundare eller affärsverkens dotterbolag -- över vilkas verksamhet staten på olika sätt har ett starkt inflytande samtidigt som fastigheterna inte är statsägda och därmed inte omfattas av de regler som gäller för t.ex. förvärv och avyttring av statsägda fastigheter. Vid bedömningar av statens roll som fastighetsägare och fastighetsförvaltare behöver gränsdragningsfrågor av denna typ uppmärksammas.

Svenska kyrkans fastigheter förvaltas med stöd av särskild lagstiftning -- lagen (1988:183) om förvaltning av kyrklig jord -- och registreras i fastighetstaxeringsregistret inte som statlig egenom.

Enligt RRV:s förstudie ägde staten år 1981 ca 29 % av Sveriges totala landareal. Över 98 % av statens fastighetsareal utgörs enligt fastighetstaxeringsregistret (1986) av s.k. lantbruksenheter (jord- och skogsbruksfastigheter), av vilka merparten (ca 92 % av statens samlade fastighetsareal) förvaltas av domänverket. De myndigheter som i övrigt förvaltar de största arealerna lantbruksfastigheter är naturvårdsverket, lantbruksnämnderna och universitet i Uppsala.

Frånsett lantbruksenheterna utgörs huvuddelen av statens resterande fastighetsareal i taxeringshänseende av s.k. specialenheter (ca 48 % av de fastigheter som ej är lantbruksenheter), dvs. främst försvars- och kommunikationsfastigheter och allmänna förvaltningsbyggnader etc., resp. exploateringsenheter (bl.a. täktenheter, vattenfallsenheter, värmekraftsanläggningar, lagerbyggnader m.m., ca 46 %). De myndigheter som förvaltar de största arealerna specialenheter är myndigheter inom försvarsmakten, SJ och byggnadsstyrelsen medan de största arealerna exploateringsfastigheter förvaltas av statens vattenfallsverk (Vattenfall), försvarsmyndigheterna och SJ.

Nukostnadsvärdet av statens fastigheter -- mark, byggnader och vägar -- har av RRV i balansräkning för staten per den 30 juni 1988 angivits till ca 256 miljarder kr. (prop. 1988/89:150 bil. 1 s. 51). De värdemässigt största tillgångarna i statlig fast egendom utgörs av fastigheter förvaltade av televerket och Vattenfall samt det statliga vägnätet. Exempelvis har Vattenfall gjort en försiktig uppskattning av marknadsvärdet av de av verket förvaltade statsägda fastigheterna till ca 100 miljarder kr.

Utvecklingen av den statliga fastighetsförmögenheten sker genom förvärv och avyttring av fastigheter samt genom byggproduktion och annan exploatering.

Statlig byggproduktion liksom visst förvärv av fastigheter regleras genom bestämmelserna för den statliga lokalförsörjningen. Inom regeringskansliet pågår en översyn av 1979 års handläggningsordning för statliga lokalförsörjningsärenden varvid dessa bestämmelser ses över. Eftersom begreppet lokalförsörjning i första hand avser försörjning med fastigheter för bedrivande av statlig verksamhet, kan inte alla förvärv av statliga fastigheter sägas omfattas av dessa bestämmelser. Åtskilliga förvärv har skett av andra orsaker, t.ex. i syfte att skydda och bevara värdefulla naturområden eller kulturhistoriskt värdefulla byggnader, av jord- eller skogsbrukspolitiska eller historiska skäl m.m., och för fastigheter av denna typ -- t.ex. statliga byggnadsminnen -- finns i många fall särskilda regler för både förvärv och avyttring. En samlad bedömning av ändamålsenligheten med fastighetsinnehavet inom olika sektorer kan mot denna bakgrund vara motiverad.

Gällande principer för avyttring av statliga fastigheter framgår av de grundläggande bestämmelserna i RF och präglas av restriktivitet. Av dessa bestämmelser följer att egendom som har förvärvats enligt riksdagens beslut för att i framtiden vara statsegendom disponeras av regeringen och i princip inte kan säljas utan riksdagens hörande (jfr. prop. 1973:90 s. 348). Riksdagen fastställer riktlinjer för avyttring i form av bl.a. bemyndiganden till regeringen. Dessa riktlinjer innebär bl.a. att den försäljning av fast egendom om vilken regeringen bemyndigats besluta skall -- med vissa undantag (avyttring till kommun för samhällsbyggnadsändamål m.m.) -- planeras och genomföras så att statens samlade förmögenhet inte urholkas, dvs. så att ingen nettoutförsäljning av statens egendom sker. Överskottet skall normalt återanvändas för investeringar i form av byggproduktion eller inköp av fastigheter (prop. 1987/88:100 bil. 9 s. 36; FiU 26; rskr. 338).

Dessa principer kan enligt min mening medföra att motiven till och ändamålsenligheten med fastighetsinnehavet, både totalt sett och för enskilda myndigheter, kanske inte alltid prövas i en utsträckning som av andra skäl kan vara befogad.

Restriktiviteten återspeglas i de författningar (förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. och förordningen (1982:49) om statliga myndigheters medelsredovisning m.m. vid försäljning av anläggningstillgångar) som reglerar bemyndiganden till myndigheter vad gäller försäljning och överlåtelse av fastigheter och hur intäkter från sådana försäljningar skall disponeras. Dessa förordningar innehåller bestämmelser som enligt RRV kan leda till oönskad tröghet på den statliga fastighetsmarknaden i form av begränsningar i myndigheternas incitament att initiera avyttring av obehövliga fastigheter eller att avyttra fastigheter i marknadsmässiga former.

Uppgifter om antalet fastighetsförvaltande myndigheter och värdet av de fastigheter som myndigheterna förvaltar finns dels i RRV:s riksredovisning, dels i statistiska centralbyråns (SCB) fastighetstaxeringsregister. I riksredovisningen redovisas bokfört värde och nukostnad på aggregerad nivå för fastigheter förvaltade av de myndigheter som omfattas av förordningen (1979:1212) med föreskrifter om statliga myndigheters bokföring, den s.k. bokföringsförordningen, vilket inte är alla fastighetsförvaltande myndigheter. Enligt RRV:s förstudie redovisade 28 myndigheter innehav av mark eller byggnader i riksredovisningen budgetåret 1985/86.

I fast ighetstaxeringsregistret, vilket upprättas av SCB i enlighet med 9 kap. 2 och 4 § fastighetstaxeringsförordningen (1979:1193) på grundval av uppgifter från skatteförvaltningen, redovisas statsägda fastigheter på fastighetsnivå med uppgift om taxeringsvärde. Vissa typer av statliga fastigheter, bl.a. så kallade allmänna byggnader, är dock undantagna från skatteplikt och har således inget åsatt taxeringsvärde. Enligt RRV var antalet fastighetsförvaltande myndigheter enligt fastighetstaxeringsregistret avseende 1986 års särskilda fastighetstaxering 38 inkl. riksdagens verk. Härvid har dock var och en av försvarets myndigheter, lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och länsstyrelserna räknats som en myndighet vardera.

Uppgifterna från riksredovisningen resp. fastighetstaxeringsregistret är inte fullt jämförbara och medger inte någon enkel överblick över vilka och hur många de fastighetsförvaltande myndigheterna är eller över fastigheternas värde. Ingen av de angivna värderingsmetoderna -- bokfört värde, nu kostnad eller taxeringsvärde -- kan av olika skäl sägas ge en uppfattning om marknadsvärdet för de statliga fastigheterna. Några krav att redovisa marknadsvärdet på de förvaltade fastigheterna ställs heller inte, vilket RRV särskilt har påpekat. En samlad grund för fastställande av avkastningskrav som så långt möjligt är anpassade till förmögenhetstillväxt och till myndigheternas mål för fastighetsförvaltningen kan alltså inte sägas finnas.

De enda heltäckande och ADB-baserade register som finns över statsägda fastigheter är det nämnda fastighetstaxeringsregistret, vilket är helt datoriserat, och fastighetsdatasystemet för vilket centralnämnden för fastighetsdata (CFD) svarar. Fastighetsdatasystemet, som består av inskrivnings- och fastighetsregister, är under uppbyggnad och beräknas omfatta hela landet år 1995. Fastighetstaxeringsregistret och fastighetsdatasystemet är uppbyggda för olika uppgifter men har delvis samma innehåll. Inget av dem har dock byggts upp med särskild tanke på statens fastighetsinnehav.

Den ägarrättsliga registreringen och redovisningen av fastigheter som kommit i allmän ägo genom s.k. äldre förvärv är ofullständig. I äldre tid behövde nämligen dessa förvärv inte lagfaras och i jordabalken (1970:994) har införts en bestämmelse om undantag från lagfartskravet beträffande sådana fastigheter. Åtskilliga av statliga myndigheter förvaltade fastigheter, t.ex. av domänverket förvaltade kronoparker och kronoöverloppsmarker, saknar alltså uppgift om lagfaren ägare. Frågan har behandlats av riksdagen (prop. 1982/83:54, LU 30, rskr. 54) varvid konstaterades att det nämnda förhållandet allmänt sett är otillfredsställande men också att ett inordnande i lagfartssystemet av samtliga fastigheter som av ålder är i allmän ägo skulle kräva ett omfattande utredningsarbete, ta avsevärd tid och medföra betydande kostnader för det allmänna. Riksdagen förordade därför inte någon ändring av de ifrågavarande reglerna. Med hänsyn till frågans vikt förutsattes emellertid att regeringen följde utvecklingen och att frågan om ett fullständigande av registren så småningom blev föremål för närmare överväganden.

Såväl RRV som USL har uppmärksammat avsevärda variationer mellan förvaltande myndigheter i registerföringen av det förvaltade fastighetsbeståndet. Variationerna rör frågor som innehåll i register, bl.a. hur fastigheterna värderas; i vilken utsträckning registeransvar och tillgång till uppgifter finns centralt, regionalt eller lokalt inom myndigheter; i vilken utsträckning uppgifterna om olika typer av fastigheter resp. olika uppgifter om fastigheterna finns samlade i ett eller flera register; om ADB-teknik utnyttjas m.m.

Mot bakgrund av dessa förhållanden och svårigheterna att i nuläget få ett samlat och kontinuerligt underlag för bedömning av det statliga fastighetsbeståndets omfattning och värde, finns det skäl att närmare undersöka möjligheterna att, med utgångspunkt i befintliga uppgifter, i registerform tillhandahålla ett sådant underlag.

Både USL och RRV har påpekat att ansvarsfördelningen mellan och inom fastighetsförvaltande myndigheter i vissa fall är otydlig och behöver ses över. Det är särskilt två förhållanden som motiverar ett närmare studium av ansvarsfördelningsfrågan. Den inom olika sektorer av statsförvaltningen pågående utvecklingen mot ökad delegering av kostnadsansvar, verkställighet m.m. för fastighetsförvaltningen till brukarna av fastigheterna måste kopplas till tydliga uttryck för förvaltningsansvaret gentemot staten som ägare, dvs. ansvar att vidmakthålla och utveckla fastighetskapitalets värde samt ta tillvara värdetillväxten. Det är också möjligt att förändringar i ansvarsfördelningen, t.ex. koncentration av förvaltningsansvaret till färre myndigheter, kan leda till ökad effektivitet i fastighetsförvaltningen.

Frågor som i detta sammanhang behöver belysas närmare är ansvarsfördelningen mellan byggnadsstyrelsen, som har ett instruktionsenligt fastighetsförvaltningsansvar för civila statliga myndigheter (exkl. affärsverken), och sådana civila myndigheter som förvaltar s.k. verksamhetsspecifika fastigheter m.m. Motsvarande gäller för ansvarsfördelningen mellan domänverket och andra myndigheter som förvaltar jord- och skogsbruksfastigheter m.m. Vidare bör ansvarsfördelningen mellan försvarets myndigheter klargöras.

Huvudsyftet med utredningen är att ge statsmakterna, dvs. riksdagen och regeringen, underlag för att dels fastställa mål för statens fastighetsinnehav och förvaltningen av fastighetsbeståndet, dels bedöma ändamålsenligheten såväl i statens ägande av olika typer av fastigheter som i hur dessa fastigheter förvaltas.

Statsmakterna behöver vidare en redovisning av förutsättningarna och möjligheterna att tillgodogöra sig tillväxten av det ansenliga förmögenhetsvärde som de statsägda fastigheterna representerar. Utredaren skall därför bedöma förutsättningarna att inom olika sektorer aktivare utnyttja fastighetskapitalet och dess tillväxt. I en sådan bedömning bör ingå att lämna förslag till hur avkastningskrav som riktas till fastighetsförvaltande myndigheter bättre kan formuleras och så långt möjligt anpassas till såväl förmögenhetstillväxten som myndigheternas målsättning med förvaltningen.

I syfte att ge förutsättningar för ett mer aktivit utnyttjande av det statliga fastighetskapitalet skall utredaren också se över det regelverk som styr i första hand försäljning och överlåtelse av statliga fastigheter och hur intäkter från sådana försäljningar skall disponeras.

Ett viktigt syfte med utredningen är att ge underlag för rationaliserings- och effektiviseringsåtgärder på fastighetsförvaltningsområdet. Utredaren skall därför överväga vilka förändringar i ansvarsförhållanden mellan olika fastighetsförvaltare som kan behöva vidtas och härvid pröva för- och nackdelar med koncentration av förvaltningsansvaret gentemot staten till färre myndigheter, en utvecklad delegering av befogenheter etc. Det bör också stå utredaren fritt att föreslå olika typer av förändringar i det statliga fastighetsbeståndets omfattning, både för olika myndigheter och totalt sett. I den utsträckning utredarens förslag i dessa avseenden innebär konsekvenser för statens innehav av vissa typer av fastigheter, t.ex. kulturhistoriskt värdefulla byggnader, eller för vissa myndigheters fastighetsförvaltning bör dessa konsekvenser redovisas särskild.

Ett annat viktigt syfte med utredningsarbetet är att ge statsmakterna underlag för att i erforderlig utsträckning uttrycka mål för fastighetsinnehavet och förvaltningen av beståndet. Utredaren skall därför lämna förslag till tydligare målformuleringar och härmed sammanhängande erforderliga ändringar i berörda instruktioner och andra förordningar etc. En möjlighet som utredaren bör pröva är att uttrycka målen i en särskild förordning där det också anges vilka myndigheter som är fastighetsförvaltande och redovisningsskyldiga gentemot fastighetsägaren, dvs. staten.

Ett annat viktigt syfte med utredningen är att ge statsmakterna underlag för en utvecklad resultatstyrning av fastighetsnyttjandet. Utredaren skall därför undersöka hur statsmakterna kan ges förutsättningar för en kontinuerlig, överblickbar och till de fastighetsförvaltande myndigheternas verksamhet anpassad ekonomisk redovisning av fastighetsbeståndets värde, avkastning etc. Härvid bör den pågående utvecklingen av statens redovisningssystem och RRV:s riksredovisning beaktas. I registerhänseende bör särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att, utifrån grundprincipen att de fastighetsförvaltande myndigheterna skall svara för registerföring av det förvaltade fastighetsbeståndet, kombinera uppgifter från myndigheternas egna register med grunduppgifter från de särskilda fastighetsregister som finns eller är under uppbyggnad. I sammanhanget bör även sekretessaspekter på registerföringen beaktas. Eventuella samordningsmöjligheter mellan SCB:s och CFD:s register m.m. kan lämpligen studeras i sammanhanget.

En utvecklad resultatstyrning av fastighetsnyttjandet innebär också att såväl fastighetsförvaltande som brukande myndigheter -- inom ramen för tydligt angivna mål och ansvarsförhållanden -- måste ha erforderliga motiv att ompröva sitt fastighetsnyttjande och effektiviteten i förvaltningen av fastigheterna. Utredaren skall därför föreslå åtgärder som kan behövas på detta område, exempelvis tillämpning av internhyressystem och anpassning av de regler som påverkar myndigheternas möjligheter att avstå från eller avyttra fastigheter.

I syfte att ge statsmakterna en samlad och aktuell överblick över de fastighetsförvaltande myndigheterna och det statliga fastighetsinnehavet samt även som underlag för sina överväganden skall utredaren i kontakt med berörda myndigheter genomföra en översiktlig kartläggning av dessa frågor. Kartläggningen bör inriktas på att för de berörda myndigheterna belysa bl.a. fastighetsbeståndets karaktär och omfattning, målsättning med och avkastningskrav kopplade till fastighetsinnehavet, principer för bedömning och redovisning av fastigheternas värde samt intäkter och kostnader, ansvarsfördelning såväl inom som mellan myndigheter, fastighetsförvaltningens organisation och förutsättningar för att bedöma effektiviteten i förvaltningen samt behovet av förändringar i dessa avseenden.

Utredaren bör i sin redovisning belysa de ägarrättsliga förhållandena för att myndigheter förvaltade fastigheter vilka förvärvats på speciella sätt, exempelvis genom donationer, rörelse- eller uppdragsfinansierade investeringar m.m. Likaså bör utredaren behandla frågan om redovisningen i lagfartssystemet av sådan av statliga myndigheter förvaltade fastigheter som utgörs av s.k. äldre förvärv. Utredaren bör också i tillämplig utsträckning belysa förutsättningarna för förvaltning av sådana fastigheter som ägs av särskilda juridiska personer (t.ex. särskilda stiftelser och affärsverkens dotterbolag) över vilkas verksamhet staten har ett starkt inflytande. Det kyrkliga fastighetsinnehavet skall dock inte omfattas av utredarens överväganden.

Utredaren bör i sina överväganden och förslag beakta de särskilda förutsättningar som gäller för affärsverkens agerande som fastighetsförvaltare.

Till grund för utredarens redovisningar och bedömningar kan jämförelse behöva göras med några andra större fastighetsförvaltare. Exempelvis kan utredaren studera vilka lösningar som tillämpas eller diskuteras i några större företag och kommuner. Vidare kan statens roll som ägare och förvaltare av fastigheter i några OECD-länder närmare belysas.

Utredaren skall under arbetets gång samråda med de myndigheter som kan beröras av förslagen. Utredaren kan vidare i de delar han bedömer lämpligt anlita RRV för att få underlag för sina bedömningar. I syfte att samordna olika aktiviteter rörande energihushållning i statliga fastigheter bör utredaren också särskilt samråda med byggnadsstyrelsen och statens energiverk som har pågående projekt inom detta område.

Utredaren skall beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt angående beaktande av EG-as pekter (dir. 1988:43).

Uppdraget bör redovisas senast den 31 december 1991. Med hänvisning till att uppdraget omfattar många frågor av principiell och praktisk betydelse bör en etappvis redovisning av förslagen göras. Utredaren bör skyndsamt kartlägga vilka frågor som kan kräva en tidigare avrapportering.

Utredaren skall när arbetet påbörjas och vidare under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer på arbetsmarknaden och i förekommande fall andra berörda centrala arbetstagarorganisationer med vilka staten har eller brukar ha avtal om löner samt bereda dem tillfälle att framföra synpunkter.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att genomföra en utredning om statens fastighetsförvaltning,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Finansdepartementet)