Dir. 1992:68

Översyn av tillståndsgivning enligt lagen (1977:298) om handel med drycker (LHD) och handläggning enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

Dir 1992:68

Beslut vid regeringssammanträde 1992-05-27

Chefen för socialdepartementet, statsrådet B. Westerberg, anför.

Mitt förslag Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) överförs till kommunerna. Utredaren skall vidare utreda om socialnämnderna skall få det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt lagen (1988:870) om vård missbrukare i vissa fall (LVM).

Bakgrund Bakgrund Länsstyrelsen

Enligt lagen om handel med drycker (LHD) beslutar länsstyrelsen om tillstånd till servering av alkoholdrycker samt parti- och detaljhandel med öl inom länet. Länsstyrelsen har enligt samma lag också tillsynsansvar och kan som enda myndighet vidta sanktioner, bl.a genom att återkalla tillstånd.

Länsstyrelsen har också ansvar för utredning, ansökan och processföring i länsrätt i mål om tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Kommunerna bistår idag länsstyrelserna vid utredning enligt LVM och har lokala tillsynsskyldigheter enligt LHD. Kommunen är också medbestämmande i frågor om alkoholförsäljning, bl.a. i form av kommunalt veto i fråga om att bevilja serveringstillstånd.

De snabba förändringarna inom socialtjänstens område har inneburit att nya krav ställs på länsstyrelsernas tillsyn av kommunernas verksamhet. Arbetet för socialkonsulenterna vid länsstyrelserna består till stor del av individärenden främst inom individ- och familjeomsorgen.

Handläggningen av ärenden enligt LVM och LHD tar härvid i anspråk en stor del av tillgängliga resurser. Detta bidrar till att länsstyrelser nas möjlighet att bedriva en aktiv tillsyn enligt socialtjänstlagens intentioner är begränsade.

På initiativ av Social- och Civildepartementen har en arbetsgrupp tillsatts med uppdrag att utveckla innehållet i den regionala tillsynen och uppföljningen av socialtjänsten. Arbetsgruppen kommer att slutföra sitt arbete i juni 1992.

Tidigare utredningar

I ett betänkande från en särskild tillkallad sakkunnig, (Ds 1989:9) Länsstyrelsens sociala funktioner, framkom att länsstyrelsen på grund av resursbrist hade svårt att upprätthålla sitt tillsynsansvar. Betänkandet visade på ett behov av ytterligare översyn av ansökningsförfarandet i LVM-ärenden och tillstånds- och tillsynsansvaret enligt LHD.

Organisationskommittén för genomförande av en ny regional statlig för valtning uppdrog därefter åt statskontoret att överväga resursbehoven vid de sociala funktionerna på länsstyrelsen. Statskontoret har i en rapport (Länsstyrelsernas sociala funktioner - resursbehov, PM 1990-08-14) bl.a konstaterat att om det skall vara möjligt för länsstyrelserna att fullgöra sina uppgifter måste antingen ett stort resurstillskott ske eller åtgärder vidtas för att frigöra resurser.

Statskontoret anser det möjligt att genomföra lagändringar som skulle frigöra så stora resurser att tillsynsansvaret skulle klaras inom ramen för befintliga resurser. Statskontoret föreslår att såväl handläggning av ärenden enligt LVM som tillståndsgivning enligt LHD överförs till kommunerna.

Socialstyrelsen tillstyrkte, med vissa förbehåll, i ett yttrande den 4september 1990 Statskontorets förslag till förändringar. Socialstyrelsen framhöll vikten av att de frigjorda resurserna på länsstyrelserna skulle användas till en förbättrad tillsyn.

Även från andra håll har det ställts krav på översyn av LHD, bl.a. från Stockholms socialnämnd som hemställt om en serie förändringar av LHD i syfte att stärka det kommunala inflytandet och ge kommunen möjlighet att för viss tid återkalla ett tillstånd.

I regeringens proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor avisera des att regeringen hade för avsikt att utreda och analysera förutsättningarna för och konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt LHD överflyttades till kommunerna.

I direktiven (dir. 1991:124) till regeringens alkoholholpolitiska kommission framförs att kommissionen särskilt skall uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt LHD, liksom bestämmelserna om serveringens bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen. Kommissionen skall även analysera hur denna lagstiftning tillämpas i praktiken.

Enligt LHD får alkoholdrycker inte säljas utan tillstånd. Det kan vara fråga om tillstånd till servering av alkoholdrycker samt parti- och de taljhandel med öl (klass II).

Socialstyrelsen är central tillsynsmyndighet. På det lokala planet har socialnämnd och polismyndigheter tillsynsuppgifter med skyldighet att rapportera iakttagelser till länsstyrelsen som har ett regionalt tillsynsansvar. Vid missförhållanden skall länsstyrelsen vidta åtgärder för att undanröja dessa, i sista hand genom att återkalla tillståndet eller förbjuda verksamheten.

Antalet tillståndsärenden har enligt en enkätundersökning som Statskon toret genomförde under 1990 ökat med 60 - 70 % under åren 1981-1987. Detta har inneburit att länsstyrelsernas möjlighet att utöva tillsyn i enlighet med lagstiftarens intentioner minskat drastiskt.

Traditionellt har kommunerna ett starkt medbestämmande i frågor om alkoholförsäljning. Den kommunala handläggningen styrs ofta av kommunens egna riktlinjer. Kommunerna har möjlighet att yttra sig över de alko holpolitiska följderna av ett begärt tillstånd genom den obligatoriska remissen i serveringsärenden. Bland annat skall kommunen pröva om det finns behov av ytterligare en restaurang i området. Oavsett motiven i ett yttrande kan kommunen med bindande verkan avstyrka bifall till en ansökan (veto).

Vetorätten ligger hos kommunens fullmäktige men kan delegeras till annat kommunalt organ. Kommunens veto kan överklagas enbart genom kommunalbesvär.

Länsstyrelsen har det förvaltningsrättsliga ansvaret och skall pröva lagligheten i ärenden enligt LHD. Länsstyrelsen skall också pröva läm pligheten hos den eller de personer som skall driva verksamheten. Per sonprövningen sker bl.a. på grundval av uppgifter ur register hos polis och skattemyndigheter. Förvaltningsrättsliga krav på handläggningen gäller självfallet också vid administrativa ingripanden. Länsstyrelsens tillståndsbeslut och beslut i åtgärdsärenden kan överklagas till kammarrätt.

I Statskontorets rapport föreslås att länsstyrelsens tillsynsfunktion skall stärkas bl.a. genom att resurser frigörs om tillståndsgivningen enligt LHD överförs till kommunerna. I länsstyrelsens roll skall även, enligt förslaget, ingå en skyldighet att vid behov vidta nödvändiga sanktioner. Besvärsinstanser över kommunens beslut enligt LHD bör enligt Statskontoret vara länsrätt och kammarrätt. Länsstyrelsen bör dessutom enligt förslaget ha besvärsrätt över en kommuns bifallsbeslut för att motverka riskerna för en tillståndsgivning som är allt för generös med hänsyn till den gällande lagstiftningen.

Riksdagen har lagt fast riktlinjer för det framtida avgiftsuttaget för prövning av vissa ärenden hos statliga myndigheter (prop. 1989/90:138, FiU 38, rskr. 289). Enligt de antagna riktlinjerna skall principen full kostnadstäckning fastställas som ekonomiskt mål för den verksamhet som dessa avgifter avser att täcka. Avgiften för ett tillståndsärende skall tas ut som en ansökningsavgift i stället för en expeditionsavgift, vilket innebär att avgiften tas ut oavsett om ansökan bifalls eller inte. Se avgiftsförordningen SFS 1992:191 och Regeringens förordningsmotiv 1992:3.

Ett system med avgifter även för myndigheternas tillsynsverksamhet til lämpas redan på t.ex. miljöskydds- och livsmedelslagstiftningens områden.

Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Sådan anmälan kommer i första hand från socialnämnderna men även från polis, skydds konsulent och läkare. Även anhöriga och andra kan vända sig direkt till länsstyrelsen.

När länsstyrelsen får en anmälan har den att vidta erforderlig utredning samt att hos länsrätten ansöka om tvångsvård, om utredningen visar att detta är nödvändigt.

Socialberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget att socialnämnderna skulle få ett större ansvar för själva utredningsarbetet men att länsstyrelsen fortfarande skulle ha ansvaret för utredning och ansökan i ärenden om vård enligt lagen.

Remissutfallet i denna del av beredningens förslag fick ett blandat mot tagande. Ett flertal av remissinstanserna tillstyrkte beredningens förslag eller ville behålla den dåvarande ordningen. Flera remissinstanser avstyrkte dock beredningens förslag och förordade att socialnämnden skulle få det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition 1987/88:147 vilken följde socialberedningens förslag att länsstyrelsen skulle behålla ansvaret för utredning och ansökan men att socialnämnden skulle anlitas för själva utredningsarbetet. Vid riksdagsbehandlingen res erverade sig de borgerliga partierna mot beslutet och föreslog att socialnämnderna skulle ges det fulla ansvaret.

Det har sålunda funnits olika uppfattningar om vilken roll länssty relserna skall ha när det gäller ärenden enligt LVM. Ett motiv att behålla ansvaret för utredning och processföring hos länsstyrelsen har varit att det därmed kan ske en enhetlig bedömning av vårdbehovet i ärenden om tvångsvård. Ett annat är att en anmälan till länsstyrelsen om behov av LVM-vård kan komma från socialtjänsten, men också från andra samhällsinstanser liksom från privata personer. Olika uppfattningar kan finnas mellan socialnämnden och anmälarna, t.ex. om behovet av tvångsvård. I sådana lägen kan det finnas skäl för att behovet av tvångsvård prövas av en från den kommunala socialtjänsten fristående instans.

Mot denna bakgrund har även andra lösningar diskuterats, t.ex. att läns styrelsen, även vid en kommunalisering av ansvaret för ansökan till länsrätten, ges en möjlighet att ansöka i de fall socialnämnden inte finner skäl för en vårdansökan.

Ett starkt skäl för en förändring av nuvarande ordning är att socialnä mnderna redan i dag har att genomföra stora delar av utredningsarbetet och att det är socialnämnderna som skall svara för det fortsatta vårdarbetet när länsrätten fattat beslut om ett omhändertagande. I denna situation kan länsstyrelsens roll bli oklar och uppenbar risk finns att befintliga utredningsresurser används ineffektivt. Från olika håll har hävdats att länsstyrelsens roll borde begränsas till dels en tillsynsfunktion gentemot kommunerna, dels en expertroll i förhållande till länsrätten. Uppdraget LHD

Utredaren skall göra en analys av förutsättningarna för och konsekven serna av att tillståndsgivningen enligt LHD överförs till kommunerna. Utredningen skall redovisa de förslag till lagändringar som en kommuna lisering av tillståndsgivningen skulle erfordra. Utredaren skall därmed även överväga vilken besvärsordning som bör gälla och vem som skall ha rätt att överklaga beslut enligt LHD.

Utredaren skall analysera förutsättningarna för att socialnämnderna ges det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Om utredningen finner att en kommunalisering bör genomföras, skall den lägga fram förslag till erforderliga lagändringar.

Utredaren bör i berörda delar samråda med den nyligen tillsatta Alkohol politiska kommissionen (S 1991:17).

Utredningen bör avsluta sitt arbete senast den 1 mars 1993.

För utredningen gäller direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning samt direktiven (dir. 1988:43) angående beaktande av EG-aspekter i utrednings verksamheten.

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommitteförordningen (1976:119) - med uppdrag att analysera förutsättningarna för och konsek venserna av ett överförande till kommunerna dels av tillståndsgivningen enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD), dels av utredning och ansökan om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM),

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag A 2. Utredningar m.m.

(Socialdepartementet)