Dir. 1992:83

Utredning om fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter

Dir. 1992:83

Beslut vid regeringssammanträde 1992-07-08

Chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Olsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda den svenska fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter. Utredningen skall göras mot bakgrund av de internationella överenskommelserna som har träffats på bl.a. fiskets område.

Bakgrund

Fisket är ett viktigt led i vår försörjning med färska livsmedel. Den svenska konsumtionen av fisk är ca 30 kg per person och år. Det finns goda förutsättningar i vårt land att bedriva fiske och vattenbruk. Vår långa havskust och mängden sjöar och vattendrag är i detta avseende en utomordentlig tillgång. De ger möjlighet till leveranser av färsk fisk dagligen i hela vårt land.

Torsk, sill/strömming och lax är de dominerande arterna i den svenska fiskezonen. Situationen för bestånden av torsk i Östersjön är för närvarande mycket bekymmersam medan den för bestånden av sill/strömming är relativt god. Marknaden för sill var under år 1991 fortsatt svag medan markna den för torsk och annan vitfisk var god. Marknaden för laxartad fisk var svag beroende på ett ökat utbud av odlad lax.

Saltsjöfiskets fångster uppgick år 1991 till 226 000 ton till ett värde av 870 miljoner kronor. De värdemässigt viktigaste arterna ä r torsk, sill/strömming och havskräfta. Torskfisket svarar för 47 % av det totala fångstvärdet.

Antalet yrkesfiskare är för närvarande 3 250. Härtill kommer 550 binäringsfiskare. Av yrkesfiskarna är knappt hälften bosatta på västkusten. Insjöfisket syssel sätter 350 yrkes- och binäringsfiskare. Det svenska fisket förfogar i dag över 1 800 registrerade fiskefartyg med en längd över 8 me ter, varav 557 är fartyg över 12 meter.

Utvecklingen inom fiskerinäringen har genomgått stora förändringar sedan mitten av 1970-talet. Nationella fiskezoner har införts vil ket har fått till följd att tyngdpunkten i det svenska havsfisket har för skjutits från Västerhavet till Östersjön. Det svenska havsfisket har dock god möjlighet till flexibilitet genom årliga avtal om utbyte av fiskekvoter med andra länder. Det svenska havsfisket präglas i dag av en situation med relativt goda bestånd av sill/strömming men med avsättningsproblem samt brist på torsk. Vidare har miljöförändringar i haven och ett ökat fisketryck påverkat möjligheterna för svenskt fiske att göra sig gällande. Den mycket allvarliga minskningen av torskbeståndet i Östersjön har medfört en kraftig reduktion av tillåtna fångstmängder för arten i detta område under innevarande år.

Sammanfattningsvis karaktäriseras det svenska saltsjöfisket i dag av följande mer eller mindre påverkbara förhållanden. Den svenska fiskezonen är relativt artfattig, vilket gör att fisket är sårbart, med begränsade möjligheter att vid behov skifta fiske. Domineran de arter är torsk, sill/strömming och lax, där dock beståndssituationen för torsk i Östersjön är mycket bekymmersam och marknaden för sill/strömming och lax är svag. Miljöförändringarna i havet är ett annat förhållande som är av avgörande betydelse för fisket. Ett tredje är havsfiskets förskjutning från Västerhavet till Östersjön som i vissa fall medför konflikter mellan det storskaliga och det småskaliga fisk et.

Det yrkesmässiga insjöfisket har under senare år expanderat kraftigt bl.a. beroende på en ökad export. Det producerar i dag ca 2 000 ton konsumtionsfisk till ett värde av 34 miljoner kronor. Härtill kommer ca 1 000 ton foderfisk. De viktigas te arterna är gös, ål, siklöja, sik och gädda. Vissa delar av insjöfisket, framför allt ålfisket, är beroende av kontinuerliga utsät tningar som hittills har finansierats med medel från prisregleringskassan för fisk.

År 1991 producerades inom svenskt vattenbruk 6 400 ton matfisk, varav ca 90 % regnbåge. Produktionsvärdet var sammanlagt 158 miljoner kronor.

Sportfisket är en av våra viktigaste fritidssysselsättningar. Det ger möjlighet till naturupplevelser liksom till motion och avkoppling. Möjligheten till fiske är ett viktigt komplement till andra fritidsaktiviteter såsom båtliv, vandringar och camping och spelar därmed en viktig roll vid investeringar för turismen.

EFTA-staterna träffade våren 1989 en överenskommelse om att fisk och andra marina produkter skulle omfattas av bestämmelserna i EFTA -konventionen fr.o.m. den 1 juli 1990. Varje form av statligt stöd till fiskerisektorn som snedvrider konkurrensvillkoren skulle var a avskaffat senast den 1 januari 1994. I prop. 1 989/90:123 om fisket redovisades EFTA-överenskommelsen och dess konsekvenser för svensk fiskeripolitik. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag att godkänna överenskommelsen (bet. 1989/90:JoU22, rskr. 1989/90:341). I prop. 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt har redogjorts för anpassningarna av prisregleringen på fisk till följd av överenskommelsen. Riksdagen har lämnat reger ingens redovisning utan erinran och samtidigt uttalat att den svenska avregleringen på fiskets område bör ske i takt med motsvarande process i övriga EFTA-stater (bet. 1990/91:JoU25, rskr. 1990/91:283).

Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) mellan EFTA-staterna och EG behandlar en rad väsentliga områden inom fiskerisektorn även om EFTA-staterna inte tar över EG:s regelverk (''acquis communautaire'') på fiskets område och således inte hel ler ansluts till EG:s gemensamma fiskeripolitik. I EES-avtalet finns överenskommelse om tulllättnader för fiskprodukter samt bestämmelser om statsstöd, gränss kydd och direktlandningar. För svensk del är tullättnader viktiga för exporten till EG-marknaden av bl.a. torsk, torskfiléer, kaviar och regnbåge. Bestämmelserna innebär att prisregleringsavgiften, som i dag helt finansierar prisregleringen på fisk, måste avvecklas såvitt avser importerad fisk. Även systemet med importlicenser måste med visst undantag avvecklas. Detta får stora konsekvenser framför allt för det svenska fisket efter sill/ strömming. Bestämmelserna innebär vidare skärpt konkurrens men också nya möjligheter för det svenska fisket. För beredningsindustrin innebär bestämmelserna nya möjligheter till handel och en breddad råvaruförsörjning samtidigt som de skärper kraven på rationalisering.

Sverige har ansökt om medlemskap i EG. Inom Jordbruksdepartementet och Fiskeriverket har ett mycket omfattande arbete påbörjats vad gäller dels förberedelser för förhandlingar, dels genomförande, dels den praktiska anpassningen av EG:s olika regelsystem till svens ka förhållanden. För att skapa ett forum för ömsesidig information och samordning av de insatser som behöver göras av departement, myndigheter och näringsföreträdare har det bildats olika arbetsgrupper inom departementet. Sveriges fiskares riksförbund, Fiskbranschens riksförbund och Vattenbrukarnas riksförbund skall vara representerade i den grupp som behandlar fisket.

Genom framför allt överenskommelserna inom ramen för EFTA, EES och ett förestående EG-medlemskap skapas väsentligen ändrade förutsättningar för fiskerinäringens produktio ns- och konkurrensförhållanden. Mot denna bakgrund bör en särskild utredare tillkallas för att bedöma det svenska yrkesfiskets förut sättningar och utvecklingsmöjligheter på kort och lång sikt med beaktande av bl.a. europaintegrationen och beståndsutvecklingen inom den svenska fiskezonen och angränsande vatten.

Utredaren bör bedöma situationen och det eventuella behovet av åtgärder inom den samlade fiskerinäringen, dvs. fisket, förstahandsmottagarna, beredningsindustrin och parti- och detaljhandeln i syfte att förbättra och underlätta tillgången på och en stabil avsättning av fisk och fiskprodukter av hög kvalitet i hela landet.

Utredaren bör vidare analysera möjligheterna att utveckla det yrkesmässiga insjöfisket och det kustnära fisket.

Utgångspunkten för utredarens arbete bör vara den inriktning av näringspolitiken som lagts fast av riksdagen (prop. 1991/92:38, bet. 1991/92:FiU10, rskr. 1991/92:108). Det innebär att politiken inriktas på att genom generella åtgärder, t.ex. skattesänkningar, skapa goda förutsättningar för företagandet i Sverige och att konkurrenssnedvridande och selektiva företagsstöd avvecklas. Utifrån detta bö r det skapas förutsättningar för en fiskerinäring i Sverige som vid ett inträde i EG är stark och konkurrenskraftig. Utredaren bör d ärför göra en analys av fiskerinäringens kostnads-, marknads- och konkurrenssituation i jämförelse med Sveriges viktigaste konkurrentländer på fiskets område.

Till grund för arbetet bör bl.a. ligga de åtaganden som gjorts på fiskets område till följd av internationella överenskommelser. Inom ramen för dessa åtaganden bör utredaren bedöma i vilka fall och under vilka former statligt stöd skall kunna lämnas. Hit hör t.ex. frågan om regionalpolitiskt motiverade stöd skall kunna lämnas. Utredaren skall lämna förslag till hur eventuellt statligt ekonomiskt stöd skall finansieras.

Utredaren bör vidare bedöma om det finns behov av särskilda åtgärder per den 1 juli 1993 och i så fall lämna förslag till sådana. Det gäller t.ex. frågor om kvalitetskontro ll, sorteringsbestämmelser, överskottshantering samt administrationen av dessa i ett övergångsskede till ett eventuellt medlemskap i EG.

Utredaren bör till regeringen redovisa förslag i de aktuella frågorna senast den 1 juli 1993. Förslag som berör det förberedande arbetet inför förhandlingarna om medlemskap i EG bör redovisas successivt dessförinnan. Det gäller även eventuella förslag till åtgärder för tiden från den 1 juli 1993. Arbetet bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter, organisatione r och utredningar.

Till utredaren bör det knytas en parlamentarisk grupp med företrädare för riksdagspartierna. Utredaren skall under arbetets gång redovisa sitt arbete till denna grupp.

Utredaren bör beakta såväl regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsför slagens inriktning som regeringens direktiv (dir. 1988:43) om EG-aspekter i utredningsverksamheten.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda den svenska fiskerinärin gensutvecklingsmöjligheter,

att besluta om en grupp med företrädare för riksdagspartierna samt om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)