Dir. 2007:89

Tilläggsdirektiv till Utredningen om

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om

expropriationsersättning (Ju 2005:17)

Dir.

2007:89

Beslut vid regeringssammanträde den 28 juni 2007

Sammanfattning

Uppdraget att se över ersättningsbestämmelserna i expropria-

tionslagen (1972:719) preciseras.

Utredaren skall analysera hur de ersättningar som fastställs

vid olika slag av ianspråktaganden förhåller sig till marknads-

värdet på egendomen. Utredaren skall vidare analysera orsaker-

na till vissa slag av skillnader i ersättningsnivåer som har redo-

visats i utredarens delbetänkande. På grundval av analysen skall

utredaren ta ställning till om det finns anledning att ändra

ersättningsreglerna.

Utredaren skall belysa hur influensregeln (4 kap. 2 § exprop-

riationslagen) tillämpas och utifrån undersökningen ta ställning

till om den utgör en rimlig avvägning mellan de skilda slag av

intressen som gör sig gällande eller om den bör ändras eller

upphävas. I det sammanhanget skall utredaren också analysera

och ta ställning till principen om s.k. toleransavdrag på exprop-

riationsrättens område. Utredaren skall vidare belysa tillämp-

ningen av presumtionsregeln (4 kap. 3 § expropriationslagen)

och överväga om regeln bör ändras eller upphävas.

Utredaren skall vidare överväga om det bör ske någon form

av vinstfördelning mellan den exproprierande och den vars

egendom tas i anspråk. En annan fråga som utredaren skall

överväga är om ersättning skall kunna lämnas för det

individuella värde som en fastighet kan ha för sin ägare.

2

Utredaren skall också se över vissa frågor som gäller bevis-

bördan i mål angående ersättning enligt expropriationslagens

ersättningsregler.

Slutligen skall utredaren överväga om det vid lantmäteri-

förrättningar där mark eller rättigheter tvångsvis tas i anspråk

skall finnas en möjlighet att i vissa fall förplikta sökanden att

ersätta sakägare, vars mark eller rättigheter tas i anspråk, för

egna kostnader vid förrättningen. En utgångspunkt för över-

vägandena skall vara att förrättningsförfarandets natur –

däribland lantmäterimyndighetens officialprövning – inte får

urholkas.

Om utredaren finner att reglerna bör ändras, skall förslag till

författningsändringar lämnas.

Tiden för slutredovisning av uppdraget flyttas fram till den

30 april 2008.

Bakgrund

Regeringen beslutade den 20 december 2005 direktiv till en sär-

skild utredare med uppdrag att se över ersättningsbestämmel-

serna i expropriationslagen (dir. 2005:147). Utredningen har

antagit namnet Utredningen om expropriationsersättning (Ju

2005:17). Huvuduppgiften för utredaren är att ta ställning till

om ersättningsreglerna i 4 kap.expropriationslagen leder till

rimliga resultat för berörda parter vid olika slag av exprop-

riationsföretag.

Utredaren har i delbetänkandet Hur tillämpas expropriations-

lagens ersättningsbestämmelser? (SOU 2007:29) redovisat en

undersökning av hur ersättningsbestämmelserna i exprop-

riationslagen tillämpas.

Uppdraget skall enligt direktiven slutredovisas senast den

31 juli 2007.

Uppdraget

Utöver de frågor som anges i de tidigare beslutade direktiven

skall utredaren se över de frågor som anges nedan. Om över-

3

synen ger vid handen att det finns behov av ändringar i

expropriationslagens ersättningsregler skall utredaren lägga

fram förslag till sådana. Utredaren skall även uppmärksamma

om eventuellt föreslagna ändringar i expropriationslagens er-

sättningsregler bör föranleda ändringar i de författningar som

hänvisar till dessa bestämmelser och föreslå behövliga änd-

ringar.

Utredaren skall beräkna de ekonomiska konsekvenser som

eventuella förslag får för fastighetsägare, exproprierande, kon-

sumenter och andra berörda parter samt belysa vilka konsek-

venser som de kan få för investeringar i olika slag av infrastruk-

turer och i industriverksamheter.

Utgångspunkter för uppdraget

Äganderätten är en av grundpelarna i rättsordningen. Den en-

skilda äganderätten är skyddad i både grundlag och internatio-

nella konventioner.

Enligt regeringsformen är varje medborgares egendom

tryggad genom att ingen kan tvingas avstå från sin egendom till

det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller

annat sådant förfogande utom när det krävs för att tillgodose

angelägna allmänna intressen. Vidare stadgas att den som

tvingas att avstå sin egendom genom expropriation eller annat

sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för för-

lusten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i

lag (se 2 kap. 18 § regeringsformen).

Som anges i de ursprungliga direktiven skall utredaren beak-

ta bl.a. intresset av skydd för äganderätten. Utgångspunkten är

att skyddet för enskild äganderätt skall vara starkt. Utredaren

skall vidare beakta intresset av att ersättning vid tvångs-

förfoganden fastställs på ett sätt som både är och uppfattas som

rättssäkert.

Slutligen skall utredaren beakta intresset av att reglerna är

enkla att förstå och att tillämpa. En utgångspunkt skall vara att

regelverket skall vara ägnat att leda till förutsägbara resultat och

därmed underlätta samförståndslösningar.

4

Ersättning enligt nuvarande regler

Enligt expropriationslagen lämnas ersättning i form av löse-

skilling, intrångsersättning och ersättning för övrig skada.

Löseskilling lämnas vid expropriation av en hel fastighet och

skall motsvara fastighetens marknadsvärde. Intrångsersättning

lämnas vid expropriation av en del av en fastighet och skall

motsvara den minskning av fastighetens marknadsvärde som

uppkommer genom expropriationen (se 4 kap. 1 § exprop-

riationslagen).

Utredningen har undersökt bl.a. om det föreligger några

skillnader i ersättningsnivåerna mellan, å ena sidan, sådana

ianspråktaganden av mark som har skett genom beslut av myn-

dighet eller domstol och, å andra sidan, sådana ianspråk-

taganden av mark som hade kunnat åstadkommas genom

tvångsförfogande men som ändå har skett genom avtal.

Undersökningen visar att de ersättningsbelopp som har fast-

ställts av myndighet eller domstol i allmänhet har legat på en

lägre nivå eller, i vissa fall, en betydligt lägre nivå än de

ersättningsbelopp som har bestämts genom avtal. Enligt

undersökningen beror skillnaderna på flera faktorer, bl.a. på att

de exproprierande är benägna att betala mera för att undvika

den tidsutdräkt som ett tvångsförfarande innebär. Andra fak-

torer som har betydelse är intresset av att vinna affärsmässiga

fördelar och att undvika negativ publicitet (se SOU 2007:29

s. 122 f. och 139).

Utredningens kartläggning visar vidare att det i vissa fall har

funnits mycket stora skillnader i fråga om de ersättningsbelopp

som vid olika tillfällen har fastställs av domstol i samband med

att arrenderätter avseende utrymmen för mobiltelefonmaster har

förändrats till ledningsrätter. Vissa av de ersättningsbelopp som

har fastställts får dessutom anses ha varit mycket små i

jämförelse med de arrendeavgifter som har tagits ut för

utrymmena (se SOU 2007:29 s. 101 och 102 samt 142).

Utredningens kartläggning ger anledning att ifrågasätta om

dagens regler faktiskt uppnår sitt syfte, nämligen att ersätta

marknadsvärdet på egendom som tas i anspråk eller, om en del

5

av egendomen tas i anspråk, minskningen av egendomens

marknadsvärde.

Utredaren skall därför analysera hur de ersättningar som

fastställs av domstol eller myndighet vid olika slag av tvångs-

förfoganden av egendom förhåller sig till marknadsvärdet på

egendomen, dvs. det pris som egendomen skulle ha betingat vid

en frivillig överlåtelse på marknaden. En motsvarande analys

skall göras när det gäller hur ersättningen vid tvångsförfogan-

den av del av egendomen förhåller sig till minskningen av

marknadsvärdet på egendomen, dvs. minskningen av det pris

som egendomen skulle ha betingat vid en frivillig överlåtelse på

marknaden. Utredaren skall vidare analysera orsakerna till de i

kartläggningen nämnda skillnaderna. Utredaren skall även

studera och göra jämförelse med storleken av de arrendeavgifter

som har bestämts av arrendenämnd. På grundval av analysen

skall utredaren ta ställning till om det finns anledning att ändra

ersättningsreglerna och om den praxis som har utvecklats i

fråga om värdering av egendom vid tvångsförfoganden är

lämplig. Om utredaren anser att det finns skäl till det, skall

behövliga författningsändringar föreslås.

Utgångspunkten för uppdraget skall vara att den ersättning

som fastställs genom beslut av myndighet eller domstol i prin-

cip skall motsvara minst marknadsvärdet på den egendom som

tas i anspråk eller minskningen av egendomens marknadsvärde,

om en del av den tas i anspråk.

Influensregeln

Det finns vissa undantag från regeln om att ersättningen skall

avse fastighetens marknadsvärde. Ett sådant undantag är in-

fluensregeln (se 4 kap. 2 § expropriationslagen).

Influensregeln innebär att om det företag för vars genom-

förande en fastighet exproprieras medfört inverkan av någon be-

tydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen be-

stämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle

ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. Denna

ersättningsprincip skall dock tillämpas endast i den mån det är

skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den

6

allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga

förhållanden.

Influensregeln kan medföra att fastighetsägaren får högre

eller lägre ersättning än vad som motsvarar den marknadsvärde-

minskning som hans eller hennes fastighet drabbats av genom

själva expropriationen. Har expropriationsföretaget ökat fastig-

hetens värde – såsom kan bli fallet om syftet med expropria-

tionen är att ge utrymme för ett köpcentrum – kan fastighets-

ägaren tvingas acceptera att inte få ersättning för den del av

denna värdeökning som beror på expropriationsföretaget. Har

expropriationsföretaget i stället minskat fastighetens värde –

såsom kan bli fallet när mark tas i anspråk för ett motorvägs-

bygge – kan fastighetsägaren få ersättning också för denna

värdeminskning. I det senare fallet beräknas löseskillingen så

att man först fastställer det marknadsvärde som fastigheten

skulle ha haft om expropriationsföretaget inte medfört någon

inverkan på fastighetens värde. Därefter beräknas fastighetens

marknadsvärde med beaktande av expropriationsföretagets in-

verkan. Skillnaden mellan de erhållna värdena ersätts dock, som

ovan nämnts, endast i den mån det är skäligt med hänsyn till

förhållandena på orten eller till den allmänna förekomsten av

likartad inverkan under jämförliga förhållanden (de s.k. orts-

och allmänvanlighetsrekvisiten). I praxis görs ett s.k. tolerans-

avdrag från den beräknade ersättningen. Avdraget är avsett att

skapa rättvisa mellan å ena sidan ersättningsberättigade

fastighetsägare för vilka företaget medfört inverkan på fastig-

hetens marknadsvärde som inte skäligen bör tålas och å andra

sidan icke ersättningsberättigade fastighetsägare vilkas fastig-

heter visserligen påverkats värdemässigt av företaget men en-

dast i så ringa omfattning att inverkan skäligen bör tålas (se

NJA 2003 s. 619).

Det finns skäl som talar för att den inverkan på en fastighets

marknadsvärde – i såväl höjande som sänkande riktning – som

ett expropriationsföretag ger upphov till, bör påverka ersätt-

ningens storlek. Samtidigt har influensregeln kritiserats. Bland

annat har det hävdats att det inte är rättvist att den vars fastighet

är föremål för expropriation inte alltid får behålla den ökning av

marknadsvärdet på fastigheten som expropriationsföretaget har

7

medfört medan andra fastighetsägare i orten vars fastigheter inte

är föremål för expropriationen får behålla hela ökningen. Det

har också hävdats att den praxis om toleransavdrag som

utbildats, dvs. vad fastighetsägaren skäligen bör tåla utan

ersättning, inte är rimlig och utgör ett ingrepp i den enskilda

äganderätten.

Mot denna bakgrund skall utredaren belysa influensregelns

betydelse såväl i sådana fall av markåtkomst där den direkt

åberopas och tillämpas som i sådana fall där den kan antas ha

en indirekt inverkan på markvärden och ersättningsnivåer.

Utredaren skall särskilt belysa hur orts- och allmänvanlig-

hetsrekvisiten tillämpas och vilka effekter som de har medfört.

Utredaren skall vidare belysa den praxis om toleransavdrag som

har utbildats och vilka effekter som den har medfört.

Utredaren skall utifrån den gjorda undersökningen ta ställ-

ning till om influensregeln och den praxis som har utvecklats i

anslutning till denna kan anses utgöra en rimlig avvägning

mellan de skilda slag av intressen som gör sig gällande och om

regeln bör ändras eller upphävas.

Presumtionsregeln

Ett annat undantag från principen om att ersättningen skall avse

fastighetens marknadsvärde är presumtionsregeln.

Presumtionsregeln innebär att sådan ökning av fastighetens

marknadsvärde som är av någon betydelse och som har ägt rum

under tiden från dagen tio år före expropriationsansökan, dock

högst femton år före talans väckande vid domstol, som regel

skall räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att

värdeökningen beror på annat än förväntningar om ändring i

markens tillåtna användningssätt. ”Förväntningsvärden” ersätts

alltså inte och det är markägaren som har bevisbördan för att en

konstaterad värdeökning inte utgörs av förväntningsvärden (se

4 kap. 3 § expropriationslagen).

En av orsakerna till att presumtionsregeln infördes var att

stat och kommun skulle slippa att betala ersättning för sådan

värdeökning som de själva hade gett upphov till (se prop.

1971:122 s. 165–170). Regeln är tillämplig såväl vid exprop-

8

riation där förvärvaren är det allmänna som vid expropriation

där förvärvaren är ett enskilt subjekt.

Regeln har under lång tid varit föremål för debatt. Bland

annat har det hävdats att den innebär en alltför långtgående in-

skränkning i den enskilda äganderätten. Det har vidare hävdats

att regeln är orättvis. Markägare, vars fastigheter exproprieras,

måste ju vidkännas avräkning för förväntningsvärden, trots att

andra fastighetsägare i samma område kan tillgodogöra sig

motsvarande värden. Det förhållandet att verksamhet som

tidigare har bedrivits av det allmänna i ökad utsträckning har

kommit att bedrivas av privaträttsliga organ har också fram-

hållits som ett skäl för att ändra eller upphäva regeln.

De förväntningsvärden som markägaren till följd av presum-

tionsregeln inte kan få ersättning för torde som regel vara

sådana som beror på expropriationsföretaget. Presumtionsregeln

är emellertid utformad så att markägaren normalt inte heller får

ersättning för sådana förväntningsvärden som beror på för-

hållanden eller åtgärder utan samband med expropriations-

företaget. Ett exempel är att markägaren genom en exprop-

riation för tätbebyggelse förhindras att tillgodogöra sig värdet

av en nyligen upptäckt grusfyndighet. Detta förhållande har

kritiserats (jfr SOU 1996:45 s. 92 och 93).

Kritik har även riktats mot det förhållandet att det är

markägaren som har bevisbördan i fråga om värdeökningens

orsak trots att det är den exproprierande som åtnjuter de

positiva effekterna av presumtionsregeln. När regeln infördes

hade Lagrådet vissa betänkligheter mot att bevisbördan för

orsaken till värdeökning lades på markägaren (se prop.

1971:122 s. 255–261). Regeln har därefter i olika sammanhang

ifrågasatts och det har föreslagits att bevisbördan skall flyttas

över på den exproprierande (se SOU 1996:45 s. 89–96).

Mot denna bakgrund skall utredaren belysa presumtions-

regelns betydelse såväl i sådana fall av markåtkomst där den

direkt åberopas och tillämpas som i sådana fall då den kan antas

ha en indirekt inverkan på markvärden och ersättningsnivåer.

Utredaren skall utifrån den gjorda undersökningen ta ställ-

ning till om presumtionsregeln kan anses utgöra en rimlig

9

avvägning mellan de skilda slag av intressen som gör sig

gällande och överväga om regeln bör ändras eller upphävas.

Om utredaren kommer fram till att presumtionsregeln inte

bör upphävas, skall det lämnas förslag som innebär att en

markägare får rätt till ersättning för sådana förväntningsvärden

som beror på förhållanden eller åtgärder utan samband med

expropriationsföretaget.

Under förutsättning att utredaren inte kommer fram till att

presumtionsregeln skall upphävas, skall de bevisbördefrågor

som regeln aktualiserar belysas. Utredaren skall då också

överväga om principen om att markägaren skall visa att

konstaterad markvärdestegring beror på annat än förvänt-

ningsvärden utgör en rimlig och rättssäker avvägning mellan

markägarens och den exproprierandes intressen.

Utredaren skall i sitt arbete beakta det förslag som lämnades

av Markersättningsutredningen (SOU 1996:45) och remissvaren

över betänkandet.

Vinstfördelning m.m.

Ersättningsreglerna i expropriationslagen bygger på en skade-

princip; ersättningen skall motsvara den ekonomiska skada som

den som är föremål för expropriation lider så att han eller hon

har samma förmögenhetsställning efter expropriationen som om

denna inte hade ägt rum. I andra författningar finns det bestäm-

melser om ersättning som bygger på andra principer. Bland

annat finns det i fastighetsbildningslagen (1970:988) bestäm-

melser om ersättning vid vissa slag av fastighetsregleringar som

bygger på en vinstfördelningsprincip (se 5 kap. 10 a § tredje

stycket fastighetsbildningslagen). Bakgrunden till vinstfördel-

ningsreglerna är att syftet med en fastighetsreglering är att

förbättra de berörda fastigheterna. En fastighetsreglering skall

alltså leda till att det uppkommer en nytta. Eftersom fastighets-

ägarna bär huvudansvaret för verksamheten har det ansetts

naturligt att fastighetsägarna också skall dela på reglerings-

vinsten (se prop. 1991/92:127 s. 39–45).

Som framgår av utredningens kartläggning har det sedan ex-

propriationslagens tillkomst skett förskjutningar i fråga om

10

användningen av expropriationsinstitutet. I början av 1970-talet

genomfördes de flesta tvångsförfoganden av offentliga aktörer

som drev sin verksamhet utan vinstintresse. Reglerna har under

de senaste åren allt oftare använts vid förvärv där förvärvaren är

en privat aktör som driver sin verksamhet i vinstsyfte (se SOU

2007:29 s. 95–97 samt 137 och 138). Det ökade inslaget av

privat vinstintresse har lett till att det har ifrågasatts om det inte

även i expropriationslagen bör införas regler om vinstför-

delning.

Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om det är

möjligt och lämpligt att i expropriationslagen införa regler om

någon form av vinstfördelning mellan den exproprierande och

den vars egendom tas i anspråk. Utredaren skall härvid ana-

lysera vilka för- och nackdelar som en vinstfördelningsprincip

har för markägare och exproprierande samt vilka effekter som

en sådan princip kan få för utbyggnaden av olika slag av

infrastruktur och för samhällsekonomin. Utredaren skall vidare

analysera vilka möjligheter som finns att inom ramen för olika

slag av ersättningsärenden räkna fram en faktisk eller schabloni-

serad vinst av tvångsförfogandet och att bestämma om vinstens

fördelning mellan dem som berörs av förfogandet. På grundval

av denna analys skall utredaren ta ställning till om och, i så fall,

i vilken utsträckning vinstfördelning bör kunna komma i fråga

vid de olika slag av tvångsförfoganden där expropriationslagens

ersättningsregler i dag tillämpas.

En annan fråga som har diskuterats är om det bör finnas en

rätt till ersättning för det individuella värde som egendom kan

ha för ägaren i den mån detta värde överstiger egendomens

marknadsvärde. Med individuellt värde avses det lägsta pris

som ägaren är beredd att acceptera för att avyttra egendomen

(se Thomas Karlbros artikel Legitimitetsfrågor vid tvångsför-

värv av mark och rättigheter, SOU 2004:7 s. 265 f.).

Utredaren skall därför beskriva hur ett ersättningssystem för

individuellt värde som egendom kan ha för ägaren – schablon-

mässigt beräknat eller beräknat på annat sätt – lämpligen skulle

kunna utformas. Utredaren skall analysera vilka för- och

nackdelar som en rätt till ersättning för individuellt värde har

för markägare och exproprierande samt vilka effekter som en

11

sådan rätt till ersättning kan få för utbyggnaden av olika slag av

infrastruktur och för samhällsekonomin. Utredaren skall mot

bakgrund av den gjorda beskrivningen och analysen överväga

om det bör införas en rätt till ersättning för det individuella

värde som egendom kan ha för ägaren i den mån detta värde

överstiger egendomens marknadsvärde. Om utredaren kommer

fram till att en sådan rätt till ersättning bör införas, skall

lämpliga ersättningsnivåer för detta slag av ersättning anges.

Bevisbördan i expropriationsmål

Frågan om bevisbördan inom expropriationsrätten behandlades

vid 1949 års reform av expropriationslagstiftningen. Lagrådet

anförde då att om det verkliga värdet inte kan fastställas exakt

eller om osäkerhet råder om detta borde bevisbördan åvila den

exproprierande (se NJA II 1950 s. 232–233).

I samband med att den nuvarande expropriationslagen

infördes konstaterade departementschefen att domstolarna i

skadeståndsrättsliga mål inte längre ställde upp krav på full

bevisning för skadans storlek för att döma ut ett visst ersätt-

ningsbelopp utan i stället bestämde skadan efter en skälighets-

uppskattning med stöd av bestämmelsen i 35 kap. 5 § rätte-

gångsbalken. Departementschefen ansåg att samma bevisregler

borde tillämpas i expropriationsmål. Han framhöll att svårig-

heterna för markägaren att få fram material inte borde över-

drivas, särskilt som denne i princip inte behöver betala utred-

ningskostnaderna i första instans och under vissa omständig-

heter inte heller i högre rätt (se prop. 1971:122 s. 167–170).

Frågan om placeringen av bevisbördan och hur stark bevis-

ning som behövs har mycket stor betydelse i mål där expropria-

tionslagens ersättningsregler tillämpas, eftersom det inte sällan

föreligger stor osäkerhet vid värdering av egendom. Utredaren

skall därför belysa hur bevisbördan fördelas och vilka krav på

bevisningens styrka som ställs i sådana mål i nuvarande

rättstillämpning. Utredaren skall belysa vilka effekter som de

tillämpade principerna får. Utifrån den gjorda undersökningen

skall utredaren ta ställning till om principerna är lämpliga med

hänsyn till expropriationsförfarandets natur.

12

Utredaren skall vid sina överväganden beakta de bevisbörde-

regler som gäller i skadeståndsmål och, om det föreslås att det

skall gälla särskilda regler för mål om ersättning enligt exprop-

riationslagen, särskilt överväga vilka konsekvenser som det

medför, t.ex. för den allmänna rättstillämpningen.

Den s.k. presumtionsregeln (4 kap. 3 § expropriationslagen)

innebär ett avsteg från de bevisbörderegler som normalt gäller i

tvistemål. I anslutning till översynen av presumtionsregeln skall

de bevisbördefrågor som den regeln ger upphov till ses över (se

ovan).

Ersättning för kostnader vid lantmäteriförrättning

Vid förrättningar hos en lantmäterimyndighet, t.ex. förrättningar

enligt ledningsrättslagen (1973:1144), har sakägarna inte rätt till

ersättning för egna kostnader. En fastighetsägare vars mark tas i

anspråk med t.ex. ledningsrätt har sålunda varken rätt till ersätt-

ning för kostnader för ombud eller biträde, för egen utredning

eller för resa eller uppehälle med anledning av inställelse vid

sammanträde vid lantmäterimyndigheten.

När frågor om ianspråktagande av mark eller rättigheter

prövas genom ett rättegångsförfarande är utgångspunkten att

sakägare, som avstår mark eller rättighet, har rätt till ersättning

av motparten för sina egna kostnader. I t.ex. expropriationsmål,

som prövas i första instans av fastighetsdomstol, har sakägare

som avstår mark eller rättigheter – oavsett utgången i målet –

rätt till ersättning för kostnader för bl.a. ombud eller biträde och

för egen utredning.

Skillnaderna i sakägares rätt till ersättning för kostnader har

motiverats av att förfarandena skiljer sig åt. Förrättningsför-

farandet präglas av lantmäterimyndighetens skyldighet till offi-

cialprövning. Lantmäterimyndigheten skall sålunda aktivt verka

för ärendets utredning. Till myndighetens uppgifter hör även att

bistå sakägare med råd och upplysningar. Vid en rättegång vilar

däremot ansvaret för processföringen och utredningen helt på

parterna. Dessutom kan det vid en lantmäteriförrättning – till

skillnad mot vad som gäller vid en rättegång – inte förekomma

förhör under sanningsförsäkran eller vittnesförhör.

13

Att en sakägare vid en lantmäteriförrättning inte har rätt till

ersättning för egna kostnader har kritiserats. Lantbrukarnas

Riksförbund har framhållit att sakägares avsaknad av rätt till er-

sättning för egna kostnader från rättssäkerhetssynpunkt är en

brist som inte uppvägs av lantmäterimyndighetens officialpröv-

ning. Sveriges Jordägareförbund har framfört liknande syn-

punkter (dnr Ju2007/44/L1 och Ju2007/947/L1).

Lantmäteriverket föreslog år 1988 att en lantmäteri-

myndighet i vissa fall skall kunna besluta om ersättning till sak-

ägare för kostnader för ombud eller biträde och för utredning.

Förslaget omfattade inlösen enligt 8 kap. fastighetsbildnings-

lagen (1970:988) och åtgärder som avser ianspråktagande av

mark eller rättighet som hade kunnat inlösas enligt plan- och

bygglagen eller som hade kunnat tas i anspråk genom exprop-

riation eller annat sådant förfogande. Ersättning skulle dock,

enligt förslaget, utgå endast om det var befogat med hänsyn till

partsförhållandena och intrångets art (se Markåtkomst och

ersättning. Förslag till ändringar i fastighetsbildningslagstift-

ningen, LMV-rapport 1988:28). Förslaget genomfördes inte,

bl.a. med hänvisning till att det inte var lämpligt att ge för-

rättningsförfarandet annan karaktär än det dittills hade haft (se

prop. 1991/92:127 s. 47–50). Också Ledningsrättsutredningen

har sedermera förslagit att sakägare skall ha rätt till ersättning

för egna kostnader. Ledningsrättsutredningens förslag omfattar

dock enbart förrättningar enligt ledningsrättslagen (se SOU

2004:7 s. 206–211). Utredningens förslag har inte genomförts.

Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om det vid

lantmäteriförrättningar där mark eller rättigheter tvångsvis tas i

anspråk skall finnas en möjlighet för lantmäterimyndigheten att

i vissa fall, där så kan anses vara motiverat t.ex. med hänsyn till

förekommande obalans mellan parterna, frågans komplexitet

eller intrångets art, förplikta sökanden att ersätta sakägare, vars

mark eller rättigheter tas i anspråk, för egna kostnader vid

förrättningen.

En utgångspunkt för övervägandena skall vara att förrätt-

ningsförfarandets natur – däribland lantmäterimyndighetens

officialprövning – inte får urholkas.

14

Utredaren skall i sitt arbete utgå från Lantmäteriverkets ti-

digare förslag om rätt för sakägare till ersättning för egna kost-

nader i vissa fall (se Markåtkomst och ersättning, Förslag till än-

dringar i fastighetsbildningslagstiftningen, LMV-rapport 1988:28).

Om utredaren föreslår att det skall införas en möjlighet för

sakägare att få ersättning för egna kostnader vid förrättning,

skall utredaren särskilt belysa vilka konsekvenser som en sådan

reglering får för förrättningsinstitutet.

Om lantmäterimyndighetens beslut överklagas, är utgångs-

punkten att sakägare som avstår mark eller rättighet har rätt att

– oavsett vem som har överklagat och oavsett utgången i fastig-

hetsdomstolen – få ersättning för kostnader för ombud eller

biträde, för egen utredning och för inställelse vid domstol. Om

fastighetsägaren har fört saken till fastighetsdomstolen utan till-

räckliga skäl, skall domstolen dock förordna att han eller hon

skall stå sina kostnader. Har fastighetsägaren uppenbarligen in-

lett rättegången utan saklig grund, kan det förordnas att han

eller hon även skall ersätta motparten för dennes rättegångs-

kostnader. Vid överklagande av fastighetsdomstolens beslut

gäller samma ersättningsprinciper (se 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 §

och 18 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Om utredaren före-

slår att det skall införas en rätt för sakägare till ersättning för

egna kostnader vid lantmäteriförrättning, skall utredaren belysa

vilka effekter som förslaget kan antas få för sakägares möjlighet

att få ersättning för kostnader vid överklagande och för

sakägares benägenhet att överklaga. Utgångspunkten skall vara

att reglerna om rätt till ersättning för kostnader vid överkla-

gande inte skall ändras, om det inte är nödvändigt med hänsyn

till de förslag som lämnas om rätt till ersättning för kostnader

vid förrättning.

Redovisning av uppdraget

Tiden för slutredovisning av uppdraget flyttas fram. Uppdraget

skall slutredovisas senast den 30 april 2008.

(Justitiedepartementet)