Dir. 2008:55

Översyn av lagstiftningen på

Kommittédirektiv

Översyn av lagstiftningen på

kollektivtrafikområdet

Dir.

2008:55

Beslut vid regeringssammanträde den 5 juni 2008.

Sammanfattning av uppdraget

En utredare ges i uppdrag att med utgångspunkt ur ett tydligt

resenärsperspektiv se över och ge förslag till ny reglering av

den lokala och regionala kollektivtrafiken, inklusive förstärkta

passagerarrättigheter för resenärerna. Utredaren ska lämna

förslag till en samlad och överskådlig lagstiftning som är

anpassad till EG-rätten och övriga relevanta förändringar i

samhället.

Regleringen ska definiera de kollektivtrafikansvarigas

ansvar och skapa goda förutsättningar för att organisera

kollektivtrafiken på ett flexibelt sätt. Utredaren ska därför

överväga om det offentliga åtagandet på området bör

omformuleras med fokus på vad de kollektivtrafikansvariga ska

göra och hur långt deras mandat ska sträcka sig. I syfte att öka

konkurrensen i kollektivtrafiken ska utredaren överväga

avgränsningen mellan delvis offentligt finansierad respektive

kommersiell trafik. Utredaren ska också överväga hur

lagstiftningen kan kopplas till de transportpolitiska målen och

hur resultatuppföljningen bör ske. I uppdraget ingår att

överväga hur lagstiftningen kan utformas för att underlätta en

flexibel samordning mellan allmän och särskild kollektivtrafik.

I uppdraget ingår även att överväga former för en långsiktig

strategisk planering.

Utredaren ska också ge förslag på lagstiftning som stärker

passagerarnas rättigheter. Utredaren ska i det sammanhanget

särskilt beakta behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Utredaren ska även genomföra en översyn av regelverket om

2

administrativa sanktioner mot resenärer som bryter mot skyldig-

heten att betala avgift i kollektivtrafiken.

Utredaren ska analysera vilka kostnads- och konkurrens-

effekter utredningens förslag kan förväntas få för de olika

transportslagen. Om förslagen förväntas leda till kostnads-

ökningar för det allmänna ska utredaren föreslå hur dessa ska

finansieras. Vidare ska utredaren särskilt beakta nu gällande och

kommande gemenskapsreglering på området.

Utredaren ska samråda med berörda statliga myndigheter,

kommuner, landsting, marknadens aktörer, Järnvägsutredningen

2 (N 2007:11) samt Transportstyrelseutredningen (N 2007:05).

Utredningen ska till regeringen redovisa förslag till offent-

ligrättslig reglering av kollektivtrafiken senast den 30 april

2009. Förslag om stärkta passagerarrättigheter ska redovisas

senast den 30 september 2009.

Övergripande utgångspunkter

En effektiv och flexibel kollektivtrafik

Kollektivtrafiken, såväl den allmänna som den särskilda, utgör

ett viktigt medel för att uppfylla de transportpolitiska målen och

därigenom åstadkomma en långsiktigt hållbar tillväxt i hela

landet. För att nå bästa möjliga resultat måste dock kollektiv-

trafiken anpassas till de förändringar som äger rum i samhället.

Sedan den s.k. trafikhuvudmannareformen 1978 har

samhället förändrats på många sätt. Strukturomvandlingen i

näringslivet samt bättre vägar och järnvägar har lett till större

arbetsmarknadsregioner. Högre hushållsinkomster har bidragit

till ökad biltäthet. Som en följd av detta reser människor allt

längre, både till och från arbetet och på fritiden. Länet som

administrativ gräns för kollektivtrafikens organisation framstår

inte längre som lika relevant.

Det tilltagande resandet leder samtidigt till ytterligare

belastning på klimatet. Att komma till rätta med de ökande

utsläppen av klimatgaser kräver stora insatser i alla delar av

samhället, inte minst i transportsektorn. Att resa kollektivt är

3

oftast mer energieffektivt än att använda bil. En del av

transportsektorns svar på klimathotet är följaktligen att ge bra

förutsättningar för en ökad användning av kollektiva färdmedel

vid persontransporter.

Ett ökat kollektivt resande sätter större fokus på behovet av

en ny och trafikslagsövergripande samordning av kollektiv-

trafiken. En sådan måste tillgodose resenärernas behov av geo-

grafisk tillgänglighet och tillgänglighet för personer med funk-

tionsnedsättning samt samhällets krav på ett effektivt utnytt-

jande av resurserna. Det talar för ett fortsatt offentligt enga-

gemang på kollektivtrafikområdet. Förutsättningarna för att

bedriva kollektivtrafik varierar dock kraftigt mellan å ena sidan

glesbygd och å andra sidan storstadsregionerna. I storstads-

regionerna utgör ofta kapacitetsbristen ett problem snarare än

turtätheten. I glesbygden finns däremot ett relativt litet utbud av

allmän kollektivtrafik. Att det sker en samordning med särskild

kollektivtrafik är i de sistnämnda områdena extra viktigt,

speciellt för att tillgodose äldre och ungdomars behov av att

resa. De olika förutsättningarna för bedrivande av kollektiv-

trafik medför behov av en flexibel kollektivtrafiklagstiftning

som möjliggör att verksamheten utformas efter lokala och

regionala önskemål. Ansvaret för att sörja för lokal och regional

kollektivtrafik ska därför även i fortsättningen ligga på lokal

och regional nivå. Ambitionen är också att lagstiftningen ska

medge ett ökat inslag av konkurrens i syfte att stimulera

utveckling och ökad effektivitet. Vidare bör det utredas hur

staten kan ges utökade möjligheter att på ett enkelt sätt följa upp

hur väl kollektivtrafiken bidrar till att uppfylla de uppställda

transportpolitiska målen.

Lagstiftningen ska sammanfattningsvis underlätta och

stimulera såväl samordning som konkurrens i syfte att öka

attraktiviteten hos och effektiviteten i kollektivtrafiken.

En serviceinriktad kollektivtrafik tillgänglig för alla

En utgångspunkt för en kommande lagstiftning är att den ska

skapa incitament för kollektivtrafikföretagen att i förhållande

till resenärerna upprätthålla en hög servicenivå och en hög grad

4

av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Kollektivtrafikföretagen måste ges incitament att bli mer

resenärsorienterade, det vill säga mer inriktade på att göra

kollektivtrafiken attraktiv för fler resenärer. Därmed kan

kollektivtrafiken komma att utgöra ett gott alternativ till bilen.

Ett kraftfullt incitament för kollektivtrafikföretagen att

upprätthålla en hög servicenivå är att stärka passagerar-

rättigheterna. Det kan exempelvis gälla rätten till information,

tillgång till biljetter och rätt till kompensation vid förseningar

och andra störningar i trafiken. Det kan också gälla rätten för

personer med funktionsnedsättning att resa med kollektivtrafik

och på så sätt kunna ta aktiv del i samhällslivet.

En förstärkning av passagerarrättigheterna i kollektivtrafiken

ligger också väl i linje med utvecklingen inom den Europeiska

gemenskapen. Rådet och Europaparlamentet har på såväl

luftfarts- som järnvägsområdet antagit flera rättsakter som

väsentligt stärker skyddet av resenärerna. Det gäller särskilt i

fråga om resenärer med funktionsnedsättning eller nedsatt

rörlighet.

Nuvarande lagstiftning

Den offentligrättsliga regleringen av kollektivtrafiken

Regleringen av kollektivtrafiken är i dag spridd på ett antal

olika lagar och blir därmed svåröverskådlig. Den

grundläggande regleringen av den allmänna kollektivtrafiken

utgörs i dag av lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv

persontrafik. Den bygger på de principer för organisering av

kollektivtrafiken som etablerades genom den s.k. trafikhuvud-

mannareformen år 1978. Den grundläggande lagstiftningen har

därefter kompletterats med särskilda lagar om bl.a. handikapp-

anpassning av kollektivtrafiken, vissa kommunala befogenheter

inom kollektivtrafiken rörande rätten att ta ut tilläggsavgifter i

kollektivtrafiken samt krav på ersättningssystem. Under senare

tid har också vissa gemenskapsbestämmelser på området

moderniserats, det gäller framförallt Europaparlamentets och

5

rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007

om kollektivtrafik på väg och järnväg. I förordningen, som er-

sätter en förordning från 1969, regleras hur behöriga myndig-

heter kan ingripa för att se till att det tillhandahålls kollek-

tivtrafiktjänster av allmänt intresse.

Vid sidan av regleringen av den allmänna kollektivtrafiken

har det utvecklats en separat reglering av s.k. särskild kollek-

tivtrafik: färdtjänst, riksfärdtjänst, skolskjutsning och sjukresor.

Hit hör bl.a. lagen (1997:736) om färdtjänst.

Dessutom finns det ett antal lagar som delvis berör kollek-

tivtrafiken. Till dessa hör yrkestrafiklagen (1998:490), som bl.a.

reglerar utfärdande av tillstånd till yrkesmässig trafik med buss

och taxi.

Passagerarrättigheter

När det gäller lokal och regional kollektivtrafik finns det i dag

endast en viss grundläggande reglering av kollektivtrafikföre-

tagens ansvar i förhållande till resenärerna. Trafikskadelagens

(1975:1410) bestämmelser om ersättning vid person- och sak-

skador i följd av trafik är tillämpliga även i fråga om buss-

passagerare. Järnvägstrafiklagen (1985:192) innehåller vissa

bestämmelser om ansvar och ersättning för dödsfall och skador

som drabbar passagerare samt förlust av och skador på bagage.

Kollektivtrafikföretagen har enligt lagen (2006:1116) om

information till passagerare m.m. skyldighet att lämna viss

information till resenären rörande resan och vid förseningar.

Företagen måste också ha ett system för kompensation vid

förseningar och störningar i trafiken. Förutsättningarna för att

resenärerna ska få kompensation och storleken på denna

varierar dock mellan olika kollektivtrafikföretag eftersom

ingenting sägs i lagen om innehållet i ett sådant system.

Bestämmelserna är inte heller sanktionerade. Frågan om vilka

krav resenärer med funktionsnedsättning kan ställa på

kollektivtrafikföretagen har heller inte reglerats på ett

heltäckande sätt i lag. Enligt lagen (1979:558) om

handikappanpassad kollektivtrafik gäller ett allmänt krav att

trafiken ska planeras och genomföras på ett sådant sätt att

6

funktionsnedsattas behov beaktas. Någon reglering av vad en

enskild resenär med funktionsnedsättning kan ställa för krav på

tillgänglighet finns däremot inte.

Den 3 december 2009 träder emellertid Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober

2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer

TPF

1

FPT

i kraft

(järnvägspassagerarförordningen). Förordningen innehåller

bland annat regler om rätt till assistans och kompensation vid

förseningar och inställda tåg. Den innehåller även bestämmelser

om resenärers med funktionsnedsättning rätt till assistans

ombord på tåg och på stationer. Förordningen omfattar såväl

internationell som inrikes tågtrafik. Dock finns möjlighet för

enskilda medlemsstater att undanta viss stads-, lokal- och

regionaltrafik från förordningens tillämpningsområde.

Undantaget motiveras av att bestämmelserna i förordningen inte

är anpassade till förhållandena inom den lokala

kollektivtrafiken. Ett utnyttjande av undantaget medför ett

behov av att överväga om lokaltrafikresenärerna i stället bör

omfattas av nationella bestämmelser om passagerarrättigheter.

Frågan om och i vilken mån Sverige ska utnyttja undantaget

övervägs för närvarande i Justitiedepartementet.

Uppdraget

Allmänt

En utredare ges i uppdrag att med utgångspunkt i ett tydligt

resenärsperspektiv se över och lämna förslag till ny reglering av

den lokala och regionala kollektivtrafiken, inklusive stärkta

passagerarrättigheter. Utredaren ska lämna förslag till en samlad

och överskådlig lagstiftning som är anpassad till EG-rätten och

övriga relevanta förändringar i samhället.

Det offentliga åtagandet

TP

1

PT

EUT L 315, 3.12.2007, s. 14 (Celex 32007R1371).

7

Utifrån dagens samhälleliga och rättsliga förutsättningar ska

utredaren analysera vilken roll de kollektivtrafikansvariga bör

ha, det vill säga vad det offentliga åtagandet på kollektiv-

trafikområdet bör innehålla och hur långt det bör sträcka sig. I

detta ligger även att lämna förslag till en lämplig avgränsning

mellan den trafik som är föremål för ekonomisk ersättning från

det allmänna och den trafik som bedrivs kommersiellt.

Den lokala och regionala kollektivtrafiken är inte bara av

betydelse för förverkligandet av de lokala och regionala målen

om t.ex. geografisk tillgänglighet och tillväxt utan även för att

de nationella transportpolitiska målen ska kunna uppnås. De

transportpolitiska målen kommer till uttryck i propositionen

Moderna transporter (prop.2005/06:160 s. 2541, se även bet.

2005/06:TU5, rskr. 2005/06:308). Utredaren ska därför ta

ställning till om det bör finnas en tydligare koppling mellan de

transportpolitiska målen och de kollektivtrafikansvarigas an-

svar. Om så är fallet ska utredaren lämna förslag till lagstiftning

samt förslag till hur resultaten ska kunna följas upp i förhåll-

ande till målsättningarna.

Den samordning som var syftet med trafikhuvudmanna-

reformen på 1970-talet har i huvudsak fungerat väl inom

respektive län. Däremot uppvisar samordningen mellan länen

vissa brister som är svårare att komma till rätta med. Det

medför problem när en funktionell arbetsmarknadsregion berör

mer än ett län. Det kan handla om sämre utbud av linjetrafik

över länsgränserna och att olika län tillämpar olika resevillkor.

Utredaren ska därför överväga om ansvaret fortsatt ska gälla

inom ett visst administrativt område eller om det bör

kompletteras med funktionella krav. Förslagen till ny lagstift-

ning ska vara ändamålsenliga oavsett hur den framtida indel-

ningen av landet i regioner och län kan komma att se ut.

Den 1 januari 1998 trädde nya regler för färdtjänst och

riksfärdtjänst i kraft. Syftet med dessa regler är bl.a. att

underlätta samordning av dessa anropsstyrda transportformer

med den vanliga linjetrafiken för att skapa en attraktivare

service och en effektivare användning av offentliga medel. Av

olika skäl har denna samordning inte genomförts i någon större

omfattning, delvis på grund av att lagarna hamnar i konflikt

8

med vissa upphandlingsregler. Dessutom finns det nu önskemål

om att även kunna föra in sjukresorna i ett integrerat

kollektivtrafiksystem. Samordning av olika former av

samhällsbetald kollektivtrafik är särskilt viktig i glesbygd. I dag

samordnas ofta den allmänna linjetrafiken och skolskjutsar,

men en integrerad lagstiftning för allmän och särskild

kollektivtrafik kan ytterligare underlätta samordningen mellan

olika typer av kollektivtrafik. Utredaren ska beakta förutsätt-

ningarna för samordning mellan kollektivtrafik och gods-

transporter, vilket i dag är relativt omfattande och viktiga i vissa

delar av landet. Det är även angeläget att taxi ges möjligheter att

i högre utsträckning medverka i kollektivtrafiken. Utredaren ska

ge förslag till förändringar som underlättar önskad samordning.

Det stora antalet lagar gör regleringen av kollektivtrafiken

svåröverskådlig. Utredaren ska analysera om det är möjligt att

de olika transportformerna, såväl allmän som övrig offentligt

finansierad kollektivtrafik, samlas i en och samma lag.

Dynamisk marknad

I Banverkets och Vägverkets rapport Koll Framåt framförs

kritik mot att många kollektivtrafikansvariga i alltför liten

utsträckning sätter resenärernas behov i fokus. Utredarens

förslag till ny lagstiftning ska ta sin utgångspunkt i ett

resenärsperspektiv.

Trafikhuvudmännen har en rättslig särställning eftersom de,

utan särskilt tillstånd, kan bedriva linjetrafik med buss inom

respektive län. Detta har bidragit till att trafikhuvudmännen

kommit att inta en monopolliknande position. Utredaren ska

baserat på en analys av hur marknadstillträdet kan underlättas

för andra aktörer, lämna förslag till hur förutsättningarna för

kommersiell trafik bättre kan tas tillvara. Utredaren ska vidare

redovisa de konsekvenser som en öppning av marknaden kan

medföra för geografisk tillgänglighet, samordning, kommunal

ekonomi m.m. Utredaren ska i denna del samråda med

Järnvägsutredningen 2 (N 2007:11).

I propositionen 2005/06:160 Moderna transporter s. 64–66

föreslås att de kollektivtrafikansvariga ska utarbeta långsiktiga

9

och strategiska planer för kollektivtrafikens utveckling. En

strategisk plan ger bättre förutsättningar för samordning mellan

kollektivtrafikplaneringen och den fysiska planeringen i

kommuner och regioner. Samordningen bidrar till både en

attraktiv och samhällsekonomiskt effektiv bebyggelsestruktur

och en kostnadseffektiv kollektivtrafik. En strategisk plan kan

även minska andra marknadsaktörers osäkerhet när det gäller de

kollektivtrafikansvarigas långsiktiga intentioner i fråga om

exempelvis utbud, priser och kvalitet. Det kan underlätta för

taxi-, buss- och järnvägsföretag att värdera möjligheter och

risker i samband med investeringar på marknaden. Utredaren

ska överväga möjligheterna att införliva krav på långsiktig

strategisk planering och, om sådana krav anses vara lämpliga,

föreslå hur de bör vara utformade.

Det snabbt ökande flygresandet genererar allt fler resor till

och från flygplatserna, framför allt med bil. För att främja en

långsiktigt hållbar utveckling och för att flygplatserna ska

kunna hålla sig inom de utsläppsramar som regleras i deras

miljötillstånd behöver kollektivtrafiken till och från flygplats-

erna göras mer attraktiv. Utredaren ska analysera om det finns

behov av att i lag tydliggöra att även trafikförsörjningen till och

från våra flygplatser ingår i de kollektivtrafikansvarigas ansvar.

Resecenter är betydelsefulla för kollektivtrafikens förmåga

att attrahera nya resande. Det kan vara ett problem att inte all

kollektivtrafik, inklusive kommersiell busstrafik, regelmässigt

angör dessa knutpunkter. Det är viktigt att stärka resecentrens

attraktivitet och att konkurrensneutrala villkor tillämpas vid

upplåtelsen av resecentra till olika operatörer. Utredaren ska

bedöma om det finns ett behov av lagstiftning om dessa frågor

och föreslå lämplig reglering.

Passagerares rättigheter och skyldigheter

I propositionen Moderna transporter (prop. 2005/06:160 s. 228)

konstateras att resenärernas ställning inom kollektivtrafiken

behöver stärkas. De försök som hittills har gjorts av

Konsumentverket/KO att förhandla fram generella resevillkor

med kollektivtrafikföretagen har inte lett till några resultat. I

10

propositionen konstateras vidare att det krävs ytterligare

utredning och fördjupade analyser av förhållandena inom de

olika trafikslagen innan det är möjligt att lämna förslag till en

civilrättslig reglering av passagerarnas rättigheter i kollektiv-

trafiken.

Utredaren ska lämna förslag till hur passagerarrättigheterna i

kollektivtrafiken, inklusive färdtjänst och annan särskild

kollektivtrafik, kan stärkas i den svenska lagstiftningen. I det

sammanhanget ska särskild vikt fästas vid behoven hos

resenärer med funktionsnedsättning. I arbetet med utformningen

av passagerarrättigheterna ska utredaren ta hänsyn till de

ekonomiska och andra förutsättningar som råder inom

kollektivtrafiken. Utredaren ska därför kartlägga och analysera

vilka kostnads- och konkurrenseffekter förslaget kan förväntas

få för de olika transportslagen. Utredaren ska särskilt beakta

gällande och föreslagen gemenskapsreglering på området.

Utredaren ska överväga om lagstiftningen bör vara

transportslagsövergripande eller om varje transportslag ska

regleras var för sig. Utredaren ska belysa för- och nackdelar

med olika lagstiftningstekniska lösningar. Oberoende av valet

av lagstiftningsteknisk lösning bör regleringen allmänt bidra till

konkurrensneutralitet mellan transportslagen. Samtidigt kan det

finnas behov av att anpassa reglerna till de specifika förutsätt-

ningar som råder inom respektive transportslag.

Utredaren ska också ta ställning till vilka transportslag och

typer av transporter den föreslagna lagstiftningen bör omfatta.

Ett skäl till att ett visst transportslag bör undantas kan

exempelvis vara att det redan omfattas av lagstiftning och att

denna anses tillräcklig för att skydda resenärerna samt att

lagstiftningen kan förväntas fungera väl tillsammans med

utredningens förslag gällande andra transportslag. Ett annat skäl

kan vara att vissa typer av transporter inom en nära framtid kan

förutses komma att omfattas av gemenskapslagstiftning.

I förekommande fall ska utredaren lämna förslag till vilka

rättigheter resenärerna ska ha gentemot transportörerna. I ett

resenärsperspektiv är det önskvärt att trafikutbudet med

tillhörande tjänster uppfattas som en helhet med god kvalitet.

Detta gäller även om konkurrensen och antalet transportörer

11

ökar. Utredaren ska föreslå hur det kan säkerställas att

trafikutbudet med tillhörande tjänster, som till exempel

informations-, boknings- och biljettsystem, samordnas oavsett

vem som bedriver eller ansvarar för kollektivtrafiken. Utredaren

ska i denna del samråda med Järnvägsutredningen 2 (N

2007:11). Vidare ska utredaren lämna förslag till bestämmelser

om kompensation och assistans vid förseningar och störningar i

trafiken. Utredaren ska också ta ställning till om rättigheterna

även bör sanktioneras på marknadsrättslig väg.

Trots att det sedan år 1979 har funnits en lag som anger att

kollektivtrafiken ska vara handikappanpassad finns det

fortfarande brister på området. Eftersom målet, att kollektiv-

trafiken ska vara tillgänglig för personer med funktions-

nedsättning senast år 2010, inte ser ut att uppnås behöver nya

styrmedel införas (jfr prop. 2005/06:160 s. 216218). I propo-

sitionen Ett starkare skydd mot diskriminering (prop.

2007/08:95, s. 95) betonar regeringen också att det i fråga om

tillgänglighet är viktigt, inte minst för den som har en

funktionsnedsättning, att vägledning ges om vilka krav som kan

ställas på den som bedriver en viss verksamhet. Det sagda får

sägas vara särskilt viktigt i kollektivtrafiken. Utredaren ska

därför lämna förslag på hur särskilda rättigheter för personer

med funktionsnedsättning bör utformas. Det kan exempelvis

gälla rätten att resa, handikappanpassning av stationer och

terminaler samt rätten till information och assistans på stationer

och terminaler samt ombord på de olika transportmedlen. I det

arbetet ska utredaren ta hänsyn till förekomsten av ekonomiska

och andra typer av styrmedel för att öka kollektivtrafikens

tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Resenärerna har även vissa skyldigheter. Till dessa hör

skyldigheten att betala avgifter för sitt resande. Det är viktigt att

konsekvensen av utebliven betalning är tillräckligt kännbar för

att ha en avskräckande funktion. Samtidigt måste den dock

framstå som rimlig i förhållande till andra liknande regelöver-

trädelser. Utredaren ska därför även genomföra en översyn av

regelverket om administrativa sanktioner mot resenärer som

bryter mot skyldigheten att betala avgift i kollektivtrafiken.

12

Översynen ska dock inte omfatta det straffrättsliga sanktions-

systemet för underlåtelse att betala för resan.

Ekonomiska konsekvenser

För det fall förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar

för det offentliga, exempelvis när det gäller frågan om tillsyn

eller kommuners och landstings verksamhet, ska utredaren

föreslå hur dessa ska finansieras.

Arbetsformer m.m.

Utredaren ska samråda med berörda departement, myndigheter,

kommuner, landsting, Järnvägsutredningen 2 (N 2007:11) samt

Transportstyrelseutredningen (N 2007:05). Utredaren ska även

samråda med de organisationer och delar av näringslivet som

berörs av frågan. Vidare ska utredaren uppmärksamma hur

motsvarande frågor hanterats i andra länder inom det

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, främst Danmark,

Norge och Finland. Utredaren får för det ändamålet samråda

med departement och myndigheter i dessa länder.

Uppdraget ska redovisas till regeringen i två omgångar.

Förslaget till offentligrättslig reglering ska redovisas senast den

30 april 2009. Förslaget till stärkta passagerarrättigheter ska

redovisas senast den 30 september 2009.

(Näringsdepartementet)