Ds 2008:49

Sveriges antagande av rambeslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister

1. Ärendet och dess beredning

I december 2005 presenterade kommissionen ett förslag till rådets rambeslut om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (KOM (2005) 690 slutlig). En faktapromemoria har upprättats över förslaget till rambeslut (2005/06:FPM74).

Europaparlamentet yttrade sig den 26 juni 2007 över utkastet till rambeslut (A6-0170/2007). I yttrandet godkände parlamentet utkastet med vissa ändringsförslag. Vid ministerrådets för rättsliga och inrikes frågor möte den 12–13 juni 2007 nåddes en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet. Överenskommelsen avser ett utkast som i flera delar skiljer sig från det ursprungliga förslaget.

Eftersom det utkast över vilket principöverenskommelsen nåtts på flera punkter skiljer sig från det tidigare utkastet uppmanades parlamentet att på nytt yttra sig, vilket parlamentet gjorde den 17 juni 2008. I yttrandet godkände parlamentet utkastet till rambeslut med vissa ändringsförslag.

Utkastet till rambeslut, liksom utkasten till formulär och uttalanden från rådet i anslutning till rambeslutets antagande, är i senaste svenska versioner fogade till denna promemoria som bilagorna 1 och 2. Den av ministerrådet överenskomna texten har ännu inte varit föremål för slutlig granskning av EU:s språkexperter, de s.k. juristlingvisterna. Några ändringar av innehållet i sak kan dock inte förutses.

Regeringen har under förhandlingsarbetet fortlöpande informerat och samrått med riksdagen. Företrädare för Justitiedepartementet har sammanträtt med justitieutskottet vid

Ärendet och dess beredning Ds 2008:49

ett flertal tillfällen. Vidare har justitieministern vid sammanträden i EU-nämnden redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska positionen.

Avsikten är att rambeslutet ska antas så snart som möjligt. Medlemsstaterna kommer att ha tre år på sig från det att rambeslutet träder i kraft till det att rambeslutet ska vara genomfört i nationell rätt. I promemorian behandlas frågan om Sveriges antagande av utkastet till rambeslut och redovisas en bedömning av behovet av författningsändringar vid ett genomförande av rambeslutet. Förslag till lagstiftning med anledning av rambeslutet lämnas dock inte nu.

2. Internationell rättslig hjälp och utbyte av uppgifter ur kriminalregister

2.1. Internationella åtaganden

Den traditionella formen av internationell rättslig hjälp i brottmål, vilken inkluderar utbyte av uppgifter ur kriminalregister, regleras i princip uteslutande genom konventioner och avtal mellan staterna. Den grundläggande konventionen på området i Europa är den europeiska konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som antogs av Europarådet den 20 april 1959 (1959 års konvention). Sverige ratificerade, med vissa förbehåll och förklaringar, konventionen år 1967 och den trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968 (SÖ 1968:15). I dag har 47 stater tillträtt konventionen, däribland EU:s samtliga 27 medlemsstater. Genom konventionen skapas möjligheter för de stater som tillträtt den att bistå varandra i brottsutredningar, t.ex. med förhör under förundersökning med vittnen eller målsäganden, husrannsakan och beslag och utbyte av uppgifter ur kriminalregister. 1959 års konvention har kompletterats med två tilläggsprotokoll. Konventionen har också kompletterats genom flera rättsakter som antagits av EU:s medlemsstater.

I konventionen finns i artiklarna 13 och 22 bestämmelser om utbyte av uppgifter ur kriminalregister. Artikel 13 reglerar de fall då en stat begär att få ut uppgifter i ett enskilt ärende. Enligt den artikeln är en konventionsstat skyldig att under de

Internationell rättslig hjälp och utbyte av uppgifter ur kriminalregister Ds 2008:49

förutsättningar som anges i artikeln tillhandahålla en annan stat utdrag och uppgifter ur sitt straffregister. Om en uppgift begärs av en rättslig myndighet för att användas i ett brottmålsförfarande ska begäran bifallas i samma utsträckning som om begäran kommit från en rättslig myndighet i det egna landet. Vid begäran från annan än en rättslig myndighet eller för annat ändamål än ett brottmålsförfarande ska begäran bifallas enligt de villkor som gäller i den anmodade staten. I det sistnämnda fallet kan den anmodade staten ställa upp andra villkor och högre krav än vad som gäller i det egna landet i ett likartat fall. En begäran om uppgifter ur kriminalregistret som görs inom ramen för ett brottmålsförfarande kan riktas antingen till partens justitieministerium eller direkt till behörig myndighet, medan en begäran i övriga fall alltid ska riktas till justitieministeriet.

Enligt konventionen ska varje avtalsslutande stat också minst en gång om året underrätta annan stat om straffdomar och efterföljande åtgärder avseende den andra statens medborgare. Detta regleras i artikel 22 och gäller oberoende av om någon brottsutredning pågår eller inte och oberoende av om någon framställan gjorts eller inte. Underrättelserna ska ske genom justitieministeriernas försorg. Genom det första tilläggsprotokollet av den 17 mars 1978 har artikel 22 kompletterats med en bestämmelse om att en stat, om det begärs av den stat som tagit emot underrättelsen, även ska sända över en kopia av domen eller beslutet som den sistnämnda staten underrättats om. Tanken är att den staten ska kunna vidta eventuella åtgärder till följd av domen, t.ex. indragning av körkort. Sverige och 39 andra stater har tillträtt tilläggsprotokollet (SÖ 1979:12).

Genom 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (2000 års EU-konvention) och ett tilläggsprotokoll till konventionen har det rättsliga samarbetet i brottmål mellan EU:s stater utvidgats och effektiviserats. 2000 års EU-konvention och dess

Ds 2008:49 Internationell rättslig hjälp och utbyte av uppgifter ur kriminalregister

tilläggsprotokoll trädde för Sveriges del i kraft den 5 oktober 2005 (prop 2004/05:144).

Ett huvudsyfte med 2000 års EU-konvention är att ansökningar om rättslig hjälp ska göras i direkta kontakter mellan rättsliga myndigheter i medlemsstaterna, dock med vissa undantag. Såvitt avser information ur kriminalregister ska direkta kontakter mellan rättsliga myndigheter användas när uppgifter begärs ut i enskilda fall. Beträffande uppföljande information i ett enskilt fall, t.ex. begäran av en kopia av en fällande dom i enlighet med det första tilläggsprotokollet till 1959 års konvention skapas förutsättningar, men inga skyldigheter, för sådana direkta kontakter. Det systematiska utbytet av uppgifter ur kriminalregister enligt artikel 22 i 1959 års konvention ska emellertid även i fortsättningen ske mellan staternas centralmyndigheter. Detta har också uttalats i 2000 års EUkonvention.

2.2. Svenska regler om internationell rättslig hjälp och utbyte av uppgifter ur kriminalregister

Bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Genom denna lag är huvudparten av bestämmelserna i 1959 års konvention och 2000 års EU-konvention med tillhörande protokoll genomförda. I lagen finns bestämmelser om såväl när en annan stat begär hjälp i Sverige som när svensk åklagare eller domstol begär hjälp utomlands. Merparten av bestämmelserna i lagen avser det förstnämnda fallet. Rättslig hjälp i Sverige lämnas generellt av åklagare eller domstol, även om andra myndigheter, exempelvis polisen, bistår dessa när hjälpen lämnas. I 1 kap 2 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål anges uttryckligen de åtgärder Sverige kan bistå med. Därutöver kan rättslig hjälp även lämnas genom annan åtgärd, om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd. I lagen finns bestämmelser om förfarandet och under vilka förutsättningar

Internationell rättslig hjälp och utbyte av uppgifter ur kriminalregister Ds 2008:49

som Sverige kan bistå andra stater med olika åtgärder. Utgångspunkten är att samma förfarande och villkor som gäller i ett nationellt förfarande ska tillämpas vid rättslig hjälp till andra stater. I lagen finns slutligen ett antal vägransgrunder som kan tillämpas i ett enskilt ärende. Detta förutsätter dock att en vägran att bistå en annan stat är förenlig med de internationella åtaganden som Sverige är bundet av.

Uppgifter om den som ådömts en påföljd för brott m.m. finns i belastningsregistret. I lagen (1998:620) om belastningsregister samt förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns närmare regler om förandet av detta register och om när uppgifter ur detta register kan lämnas ut till såväl nationella som utländska myndigheter. Bestämmelserna om utlämnande till utländska myndigheter får ses som kompletterande regler till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, såvitt gäller Sveriges skyldigheter att leva upp till de åtaganden som följer av bl. a. 1959 års konvention.

Det är Rikspolisstyrelsen som med hjälp av automatiserad behandling administrerar det svenska belastningsregistret. Ändamålet med registret är framför allt att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i de brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheternas verksamheter. I belastningsregistret registreras samtliga påföljder för brott, förvandlingsstraff för böter, åtalsunderlåtelser, beslut om att med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken förklara någon fri från påföljd samt meddelade besöks- och tillträdesförbud. Vissa uppgifter om den som är dömd i utlandet ska också registreras. En närmare reglering av vilka identitetsuppgifter m.m. som ska föras in i belastningsregistret finns i förordningen om belastningsregister.

Uppgifter ur registret får enligt 11 § lagen om belastningsregister lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. En sådan överenskommelse är den ovan redovisade 1959 års konvention. I 12–14 §§ lagen om

Ds 2008:49 Internationell rättslig hjälp och utbyte av uppgifter ur kriminalregister

belastningsregister och 24–25 §§ förordningen om belastningsregister finns ytterligare bestämmelser om när uppgifter ur belastningsregistret kan lämnas ut till utländsk myndighet.

3. Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

3.1. Bakgrund till rambeslutet

Europeiska rådet fastslog i Tammerfors år 1999 att principen om ömsesidigt erkännande ska vara en hörnsten inom det civil- och straffrättsliga området. Efterföljande år antog rådet ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål och föreslog ett enhetligt utformat formulär för ansökningar om utdrag ur kriminalregister. I det s.k. Haagprogrammet från år 2004 lyftes frågan om ett förbättrat informationsutbyte fram som ett särskilt prioriterat område. I aktionsplanen från juni 2005, vars syfte är att omsätta Haagprogrammet i konkreta åtgärder, angavs att kommissionen under 2005 skulle lämna förslag om information om fällande brottmålsdomar och hur denna information skulle förvaras i medlemsstaterna. Förslaget till det nu aktuella rambeslutet lades fram av kommissionen i december 2005. Inom EU finns även ett förslag till rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnande i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt förfarande i en medlemsstat. Det rambeslutet innebär att utländska fällande domar som huvudregel ska beaktas på motsvarande sätt som en inhemsk dom i en återfallssituation.

I avvaktan på detta förslag antogs den 21 november 2005 rådets beslut 2005/876/RIF om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret, som en temporär åtgärd. Rådsbeslutet syftar

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

till att förbättra de praktiska förutsättningarna för tillämpningen av 1959 års konvention. Rådsbeslutet har inte genomförts i svensk rätt då nu aktuellt rambeslut upphäver rådsbeslutet.

Rambeslutet är en del av det arbete som pågår inom EU för att förbättra informationsutbytet mellan medlemsstaterna. En grundtanke i detta arbete är att den information som är tillgänglig för en stats brottsutredande myndigheter under samma förutsättningar ska vara tillgänglig för motsvarande myndigheter i andra medlemsstater. Den information som rambeslutet avser kommer således i större utsträckning än i dag att vara tillgänglig i samband med att åklagare utreder brott eller när domstol ska ta ställning till t.ex. häktning eller bestämma påföljd.

I rambeslutet föreslås att varje medlemsstat som meddelar en dom mot en annan medlemsstats medborgare ska informera medborgarlandet om domen. Medborgarlandet ska därefter lagra informationen. Tanken är att varje medlemsstat ska ha information om alla de domar som har meddelats inom EU mot de egna medborgarna. Jämfört med vad som gäller för närvarande ska information om domar skickas över oftare och medborgarlandet ska vara skyldigt att lagra informationen. Vidare syftar rambeslutet till att påskynda och förenkla förfarandet när uppgifter ur kriminalregister begärs i ett enskilt ärende genom att nya kanaler för att inhämta uppgifterna, tidsfrister och ett standardiserat formulär införs. Rambeslutet lägger också grunden för nästa steg i arbetet med att effektivisera informationsutbytet, nämligen att ta fram ett standardiserat format för att göra informationen mer begriplig samt möjliggöra elektronisk uppgiftsöverföring. Kommissionen har nyligen lagt ett förslag därom.

I följande avsnitt lämnas en närmare beskrivning av innehållet i rambeslutet. Beskrivningen åtföljs av en översiktlig redogörelse av de bestämmelser som i dag gäller på området samt en preliminär analys av behovet av författningsändringar.

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

3.2. Syfte och definitioner

Bedömning: Bestämmelserna i rambeslutet om syfte och definitioner kräver inga författningsändringar.

Skälen för bedömningen

Innehållet i rambeslutet

Rambeslutet syftar enligt artikel 1 till att fastställa de regler som ska gälla när en medlemsstat, i vilken en fällande dom meddelats mot en medborgare i en annan medlemsstat (domslandet), överför uppgifter om en sådan dom till den medlemsstat där den dömde är medborgare (medborgarlandet). Rambeslutet syftar vidare till att införa en lagringsskyldighet för medborgarlandet samt anger hur en begäran om uppgifter ur kriminalregistret i ett enskilt ärende ska besvaras. Slutligen syftar rambeslutet till att lägga den rättsliga grunden till ett standardiserat elektroniskt system för utbyte av information ur kriminalregister.

I artikel 2 definieras vissa centrala begrepp som förekommer i rambeslutet. Med ”fällande dom” avses alla lagakraftvunna avgöranden av en brottmålsdomstol mot en fysisk person med avseende på en brottslig gärning, i den utsträckning som dessa avgöranden införs i den dömande statens kriminalregister. Vidare anges att ”brottmålsförfarande” avser förundersökningsskedet, själva rättegången och verkställigheten av domen. Med ”kriminalregister” avses ett eller flera nationella register i vilket eller vilka fällande domar förs in enligt nationell lagstiftning.

Överväganden

Innehållet i artiklarna 1 och 2 rör endast rambeslutets syfte och definitioner. I artiklarna åläggs inte medlemsstaterna några skyldigheter. Det kan noteras att det svenska belastningsregistret

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

omfattar avgöranden i form av strafföreläggande och förläggande av ordningsbot. Dessa avgöranden omfattas emellertid inte av tillämpningsområdet för rambeslutet.

Något behov av författningsändringar med anledning av dessa artiklar finns inte.

3.3. Centralmyndighet

Bedömning: Kravet att en centralmyndighet ska utses enligt rambeslutet medför inget behov av ändring i lag. I den mån centralmyndigheten behöver anges i författning kan det ske på förordningsnivå.

Skälen för bedömningen Innehållet i rambeslutet

Enligt artikel 3 ska varje medlemsstat utse en eller flera centralmyndigheter att hantera det samarbete som följer av rambeslutet. Vidare ska varje medlemsstat underrätta rådets generalsekretariat och kommissionen om den eller de myndigheter som har utsetts. Rådets generalsekretariat ska vidarebefordra denna information till medlemsstaterna och Eurojust.

Nuvarande regler

Enligt 1 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska Rikspolisstyrelsen med hjälp av automatiserad behandling föra ett belastningsregister. Enligt 15 § samma lag ska Rikspolisstyrelsen pröva en begäran om att uppgifter ska lämnas ut med stöd av lagen och förordningen (1999:1134) om belastningsregister.

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

Sveriges folkrättsliga skyldighet att lämna ut uppgifter ur det svenska belastningsregistret till medlemsstaterna i EU följer av artiklarna 13 och 22 i 1959 års konvention, såsom redogjorts för i avsnitt 2. I konventionen och 2000 års EU-konvention finns även bestämmelser om hur och mellan vilka myndigheter i de aktuella staterna informationen ska skickas.

En förfrågan om uppgifter ur belastningsregistret enligt artikel 13.1 i 1959 års konvention (inom ramen för ett brottmålsförfarande) kan, enligt artikel 15.3, ställas antingen till partens justitieministerium eller direkt till behörig myndighet. Med stöd av 2000 års EU-konvention kan dessa förfrågningar även skickas mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter. En begäran om att få ut uppgifter ur belastningsregistret enligt artikel 13.2 i 1959 års konvention (inom ramen för annat förfarande än brottmålsförfarande) ska alltid ställas till partens justitieministerium. Den årliga information som ska sändas över enligt artikel 22 i samma konvention ska också ske genom justitieministeriernas försorg.

I Sverige tar Justitiedepartementet emot och sänder över dels förfrågningar enligt artikel 13, dels den årliga information som ska överlämnas med stöd av artikel 22. När det gäller förfrågningar enligt artikel 13.1 kan en svensk åklagare eller domstol med stöd av artikel 15.3 i 1959 års konvention eller artikel 6 i 2000 års EU-konvention direkt vända sig till behörig registermyndighet eller till en rättslig myndighet i den andra staten. På motsvarande sätt kan en rättslig myndighet i en annan stat vända sig direkt till vår behöriga registermyndighet, dvs. Rikspolisstyrelsen eller svensk åklagare eller domstol. Det förekommer också, enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen, att information enligt artikel 22 i 1959 års konvention sänds över direkt till Rikspolisstyrelsen.

När en förfrågan enligt artikel 13 eller information enligt artikel 22 ges in från en annan stat till Justitiedepartementet överlämnas förfrågan eller informationen till Rikspolisstyrelsen för vidare handläggning. Inom Rikspolisstyrelsen är det en särskild enhet, placerad i Kiruna, som svarar för denna

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

handläggning. Ett svar på en begäran enligt artikel 13 sänds tillbaka via samma kanal. Vidare är det Rikspolisstyrelsen som tar fram information för den svenska årliga rapporteringen enligt artikel 22. Denna information sänds över till de andra staterna via Justitiedepartementet. I den mån en ansökan skickas direkt till åklagare eller domstol handlägger dessa myndigheter förfrågan.

Med anledning av rådets beslut 2005/876/RIF av den 21 november 2005 om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret, som detta rambeslut ersätter, utsåg regeringen i beslut den 10 maj 2007 Rikspolisstyrelsen att vara centralmyndighet. Något behov av att utse flera centralmyndigheter ansågs inte finnas.

Överväganden

De som kan bli aktuella att utses som centralmyndigheter enligt artikel 3 i rambeslutet torde främst vara Rikspolisstyrelsen eller Justitiedepartementet, även om det enligt 2000 års EUkonvention kan bli aktuellt för åklagare och domstol att pröva en förfrågan i ett enskilt ärende. Enligt 15 § lagen om belastningsregister är det Rikspolisstyrelsen som prövar en begäran om att uppgifter ska lämnas ut. Det är även Rikspolisstyrelsen som tar fram underlag till Justitiedepartementet vid förfrågningar om utdrag ur belastningsregistret samt för Sveriges fullgörande av den årliga underrättelseskyldigheten enligt 1959 års konvention. Vidare är Rikspolisstyrelsen behörig att själv ta emot förfrågningar i ett enskilt ärende. En uttalad strävan (se t.ex. prop. 1999/2000:61 s. 132) är dessutom att förvaltningsärenden i möjligaste mån ska hanteras av våra myndigheter och inte av regeringen (eller Regeringskansliet) vilket också speglas av att regeringen utsåg Rikspolisstyrelsen att vara centralmyndighet beträffande rådets beslut från 2005 om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret. Genom nu aktuellt rambeslut upphävs nyss nämnda rådsbeslut.

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

Mot denna bakgrund torde Rikspolisstyrelsen vara mest lämpad att utses som centralmyndighet enligt rambeslutet. Något behov av att utse fler än en centralmyndighet torde inte finnas. Kravet att en centralmyndighet ska utses enligt rambeslutet medför inget behov av ändring i lag. I den mån några författningsändringar krävs kan det ske på förordningsnivå.

3.4

T

Fortlöpande informationsutbyte av domar

Ett av huvudmålen i rambeslutet är de skyldigheter som fastställs i artiklarna 4 och 5. Enligt artikel 4 ska en medlemsstat, i vilken en fällande dom meddelats mot en medborgare i en annan medlemsstat, överföra uppgifter om en sådan dom till den medlemsstat i vilken den dömde är medborgare. Den medlemsstat som tar emot informationen ska enligt artikel 5 lagra uppgifterna. Artikel 11 reglerar i detalj vilka uppgifter som ska överföras respektive lagras.

3.4.1. Domslandets skyldigheter

Bedömning: Rambeslutets bestämmelser avseende domslandets skyldigheter om att fällande domar vid överföringen till det nationella kriminalregistret ska innehålla uppgift om medborgarskap, om att underrättelse om domen snarast ska ske till medborgarlandet samt om att underrättelse ska ske även när den ursprungliga uppgiften ändras eller gallras kräver inga ändringar i lag.

Skälen för bedömningarna Innehållet i rambeslutet

I artikel 4, punkten 1 anges att alla fällande domar ska innehålla uppgifter om den dömdes medborgarskap om den dömde är

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

medborgare i en annan medlemsstat när uppgift om domen sänds över till det nationella kriminalregistret. Av punkten 2 följer att domslandet snarast ska underrätta den eller de medlemsstater i vilken den dömde är medborgare om fällande domar som meddelats mot deras medborgare och förts in i kriminalregistret. Om det i domslandet sker ändringar eller gallring av uppgifter i kriminalregistret ska enligt punkten 4 sådan information också översändas till medborgarlandet.

Enligt punkten 5 ska domslandet på begäran av den stat i vilken den dömde är medborgare, förse den senare staten med en kopia av de fällande domarna och åtgärderna samt andra relevanta upplysningar som behövs för att kunna avgöra om det krävs några åtgärder på nationell nivå i medborgarlandet.

Nuvarande regler

Den konventionsreglering som i dag ålägger Sverige att kontinuerligt underrätta annan stat om svenska brottmålsdomar beträffande den andra statens medborgare återfinns i artikel 22 i 1959 års konvention. Enligt den bestämmelsen ska varje avtalsslutande stat minst en gång om året skicka sådan information.

I förklaranderapporten till artikel 22 anges att begreppet ”straffdomar” (criminal convictions) ska tolkas i vid mening samt att underrättelseskyldigheten omfattar endast uppgifter som införts i ”straffregistret” (judicial records). Däremot sägs inget i bestämmelsen eller i förklaranderapporten om huruvida skyldigheten att informera enbart avser lagakraftvunna domar eller om underrättelse ska ske så fort domen antecknas i ett straffregister. Vidare sägs inget om gallring eller ändring av uppgifterna. Artikel 22 innehåller inte heller något krav på att de domar som förs över till kriminalregistret ska innehålla uppgift om den dömdes medborgarskap.

I propositionen om Sveriges tillträde till konventionen (prop. 1961:48) analyserades inte närmare vad begreppet ”straffdomar”

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

innebar för svenskt vidkommande eller vilka uppgifter ur dåvarande straffregistret som skulle bli föremål för underrättelseskyldigheten enligt artikel 22. Det konstaterades emellertid att den skyldighet, som då fanns enligt 9 § andra stycket lagen (1900:82 s. 1) om straffregister, att översända information ur straffregistret till vissa andra stater kunde utsträckas till att gälla de stater som tillträdde 1959 års konvention (se a prop. s. 17). Enligt då gällande bestämmelser i lagen om straffregister registrerades vissa bötesdomar (se prop. 1963:39 s. 10). När 1959 års konvention trädde i kraft gentemot Sverige år 1968 gällde emellertid lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister. Enligt den lagen registrerades inte bötesdomar i det allmänna kriminalregistret (se närmare prop. 1963:39 s. 30 f.). Vidare angavs att informationsutbytet enligt 1959 års konvention skulle ske med utgångspunkt i lagens bestämmelser (se a. prop. s. 63). Mot denna bakgrund omfattade inte den information som översändes från Sverige till andra stater med stöd av artikel 22 i 1959 års konvention bötesdomar.

Enligt den nu gällande lagen (1998:620) om belastningsregister ska registret innehålla uppgifter om den som genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott. Det innebär att alla bötesstraff registreras i belastningsregistret, till skillnad mot vad som gällde i det allmänna kriminalregistret. Belastningsregistret ska vidare innehålla uppgifter om bl.a. namn, personnummer eller samordningsnummer och andra identitetsuppgifter (2 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister). Andra identitetsuppgifter kan innefatta uppgift om annat än svenskt medborgarskap. Rikspolisstyrelsen registrerar uppgift om medborgarskap när uppgiften finns tillgänglig. Däremot finns ingen bestämmelse om att de domar som sänds över till registret ska innehålla uppgift om medborgarskap för att kunna registreras.

Uppgifter ur belastningsregistret får enligt 11 § lagen om belastningsregister lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. 1959 års konvention är en sådan överenskommelse. I 12 och 14 §§ samma lag finns bestämmelser om att uppgifter ur registret i särskilda fall ska eller får lämnas ut till andra stater. Regeringen får enligt 13 § meddela närmare föreskrifter om utlämnande av uppgifter ur belastningsregistret.

I förarbetena till lagen om belastningsregister gjordes ingen närmare analys av om Sveriges skyldighet enligt artikel 22 i 1959 års konvention förändrades i och med att belastningsregistret kom att innehålla fler uppgifter än det allmänna kriminalregistret, t.ex. bötesstraff. Utgångspunkten för lagen om belastningsregister var dock att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter till utlandet i huvudsak skulle motsvara de då rådande (prop. 1997/98:97 s. 87). Då böter, i och med att lagen om belastningsregister trädde i kraft, skulle registreras i belastningsregistret gavs också regeringen möjlighet att begränsa underrättelseskyldigheten (se a prop. s. 162).

Förordningen om belastningsregister innehåller inga särskilda regler om underrättelseskyldigheten enligt artikel 22 i 1959 års konvention. I 25 § förordningen om belastningsregister finns en bestämmelse om underrättelse till de andra nordiska länderna. Av denna bestämmelse följer att om en person som är medborgare i eller har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge genom dom, beslut eller strafföreläggande har ålagts någon annan påföljd än böter, så ska Rikspolisstyrelsen underrätta registreringsmyndigheten i den staten. Sådana underrättelser sker veckovis.

Några uttryckliga regler om att underrätta andra stater om när en ändring eller gallring skett av den ursprungliga uppgiften finns inte.

Den praxis som utvecklats med stöd av artikel 22 i 1959 års konvention innebär att de underrättelser som Sverige sänder över omfattar alla påföljder utom bötesstraff. Underrättelserna skickas ut en gång per år, i januari månad. Underrättelse sker även av icke lagakraftvunna domar. Är en dom överklagad anges detta. Om en dom ändras eller undanröjs av överrätt efter det att

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

underrättelse skett, så går en ny underrättelse ut vid nästa utskickstillfälle. När en dom har vunnit laga kraft anges också detta. Annan ändring i registret meddelas inte.

När det slutligen gäller att en stat på begäran ska översända en kopia av en dom, konstaterades i propositionen 1978/79:80 angående Sveriges ratificering av tilläggsprotokollet till 1959 års konvention, där artikel 22 i konventionen kompletterades med en sådan bestämmelse, att det inte fanns några hinder mot att Sverige anslöt sig till denna artikel. Med stöd av bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål kan också sådana kopior lämnas över till en annan stat.

Överväganden

Rambeslutet innebär att alla fällande domar som sänds över till en stats kriminalregister ska innehålla uppgift om medborgarskap, om den dömde är medborgare i en annan medlemsstat. I dag finns ingen sådan bestämmelse som lever upp till rambeslutets krav.

Sverige underrättar i dag medlemsstaterna om domar som meddelats mot medborgare i dessa stater. Underrättelserna omfattar inte bötesstraff oavsett om dessa meddelats genom dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Däremot underrättas de andra staterna om övriga påföljder som meddelats genom strafföreläggande, t.ex. villkorlig dom. Underrättelseskyldigheten enligt rambeslutet omfattar endast domar som meddelats av domstol, under förutsättning att domen registreras i den dömande statens kriminalregister. Däremot görs ingen skillnad beroende på vilken påföljd som döms ut, vilket innebär att bötesstraff omfattas av underrättelseskyldigheten. Det innebär att Sverige för att leva upp till åtagandet i rambeslutet bör lämna underrättelse även om bötesstraff meddelade av domstol. En bestämmelse härom bör införas.

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

Rambeslutet utgår vidare ifrån att endast lagakraftvunna domar ska översändas till en annan medlemsstat. De underrättelser som skickas iväg från Sverige omfattar såväl lagakraftvunna domar som domar som inte vunnit laga kraft. Mot bakgrund av att underrättelserna enligt rambeslutet ska ske avsevärt oftare än vad som sker i dag, bör det av bestämmelserna framgå att underrättelseskyldigheten endast bör omfatta lagakraftvunna domar.

Rambeslutet ålägger medlemsstaterna att även informera den stat som mottagit en underrättelse om ändring eller gallring av uppgifterna som sker därefter. Detta sker inte fullt ut i dag, t.ex. när en uppgift tas bort från belastningsregistret. Bestämmelser om en sådan skyldighet att informera den andra staten om ändringar eller gallring av uppgifter bör därför införas.

Enligt rambeslutet ska underrättelse ske snarast. I dag sker underrättelse en gång per år (januari månad). Att underrättelse ska ske oftare än så är uppenbart. Underrättelse enligt artikel 4 kräver enligt sin ordalydelse att informationen lämnas över med korta intervall. Hur ofta underrättelse ska ske får emellertid närmare övervägas i samband med genomförandet av rambeslutet. En vägledning kan vara de tidsfrister som finns i artikel 8 i rambeslutet, enligt vilken en förfrågan i ett enskilt fall ska besvaras inom tio arbetsdagar. En annan jämförelse kan vara underrättelserna till de nordiska staterna som sker en gång per vecka. I samband med genomförandet kan även konsultationer ske med andra medlemsstater om hur ofta de avser att skicka information enligt artikel 4.

Enligt rambeslutet ska en kopia av domen översändas när så begärs av den stat som tidigare underrättats om att fällande dom avkunnats mot någon av sina medborgare. Detta kan Sverige bistå med redan i dag.

Rambeslutets bestämmelser avseende domslandets skyldigheter enligt artikel 4 om att fällande domar vid överföringen till sitt nationella kriminalregister ska innehålla uppgift om medborgarskap, om att underrättelse snarast ska ske till medborgarlandet samt om att underrättelse ska ske även när

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

den ursprungliga uppgiften ändras eller gallras kräver inga ändringar i lag utan kan regleras på annat sätt. Den närmare utformningen av dessa bestämmelser bör ske när Sverige genomför rambeslutet.

3.4.2. Skyldigheter för medborgarlandet

Bedömning: Bestämmelserna i rambeslutet om skyldighet att lagra uppgifter som översänds hit och om gallring av dessa uppgifter torde kräva ändring i lag.

Skälen för bedömningarna Innehållet i rambeslutet

I artikel 5, punkten 1 anges att medborgarlandet ska lagra de uppgifter som överförts enligt artikel 4, för att i ett senare led kunna vidarebefordra uppgifterna vid en begäran (enligt artikel 7). Vilka uppgifter som ska lagras framgår av artikel 11. Enligt punkten 2 ska information från domslandet om ändringar och gallring av uppgifter i kriminalregistret föranleda motsvarande ändringar och gallring i de ursprungliga uppgifter som översänts till medborgarlandet. Av punkten 3 följer att medborgarlandet, i ett svar på en ansökan från en tredje medlemsstat om utlämnande av uppgifter om fällande domar, får vidarebefordra endast sådana uppgifter som uppdaterats enligt punkten 2.

Nuvarande regler

Någon konventionsreglerad skyldighet att lagra uppgifter som sänts över med stöd av artikel 22 i 1959 års konvention finns inte. Såvitt avser domar och beslut som har meddelats i Sverige ska registret enligt 3 § lagen (1998:620) om belastningsregister innehålla uppgifter om den som genom dom, beslut,

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott. Registret ska även innehålla andra uppgifter, t.ex. om den som meddelats åtalsunderlåtelse. Enligt 4 § samma lag ska belastningsregistret innehålla uppgifter också om den som avses med en dom eller ett beslut som meddelats i utlandet, om uppgiften motsvarar vad som sägs i 3 §. För att en uppgift från utlandet ska föras in i registret krävs dessutom att den kommer från en myndighet i en stat som tillhör Interpol, från denna organisation eller från Europol och att uppgiften avser en svensk medborgare eller någon som har hemvist i Sverige eller att uppgiften lämnas från en stat enligt överenskommelse mellan Sverige och den staten. Närmare reglering om vilka uppgifter som ska föras in i belastningsregistret återfinns i förordningen om belastningsregister (se avsnitt 3.4.3).

Bestämmelser om gallring finns i 16–18 §§ lagen om belastningsregister. En uppgift ska enligt 16 § denna lag gallras om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade från den åtalade gärningen eller om en domstol efter resning har meddelat sådan dom eller beslut. Gallring av uppgifter ska också ske om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts, t.ex. på grund av att domvilla förelegat. Vidare ska gallring ske i vissa andra fall, t.ex. när beslut om åtalsunderlåtelse har återkallats eller den registrerade har avlidit.

Härutöver ska enligt 17 § uppgifter gallras när viss tid förflutit från t.ex. dom, beslut eller verkställd påföljd, i normalfallet tio år. Böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot. I 18 § finns regler om undantag från bestämmelserna om gallring. Där föreskrivs att en uppgift, oavsett vad som sägs i 17 §, ska stå kvar i registret om det före utgången av gallringsfristen har tagits in en ny uppgift beträffande samma person, undantaget uppgift om penningböter.

Det finns inga särskilda gallringsbestämmelser beträffande uppgifter som överlämnats av en annan stat och som tagits in i

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

belastningsregistret i enlighet med 4 § lagen om belastningsregister.

Överväganden

Rambeslutet ålägger medlemsstaterna en skyldighet att lagra alla domar som överförts i enlighet med artikel 4, för att i ett senare led kunna vidarebefordra uppgifterna vid en begäran från en annan medlemsstat. Uppgifterna får även användas av medborgarlandets myndigheter i enlighet med den statens regler.

Enligt 4 § lagen om belastningsregister finns en skyldighet att föra in uppgifter i registret som t.ex. kommer från en medlemsstat, om uppgifterna motsvarar vad som anges i 3 §. Detta gäller bl.a. uppgift om den som genom dom eller beslut ålagts påföljd för brott. I praktiken sker detta dock i begränsad omfattning, huvudsakligen av praktiska skäl. Det är ofta svårt att översätta domar eller beslut och att avgöra vilken brottsrubricering eller påföljd som ska registreras eftersom de uppgifter som överlämnas hit inte på något är sätt anpassade till vårt straffrättsliga system.

Även om rambeslutet föreskriver att uppgifterna ska lagras anges inte på vilket sätt det ska ske. Det är upp till medlemsstaterna att själva avgöra huruvida uppgifterna bör lagras i det nationella kriminalregistret eller i en annan ordning. Frågan på vilket sätt uppgifterna ska lagras får närmare övervägas i samband med genomförandet av rambeslutet. I 4 § lagen om belastningsregister finns ett laga stöd för att föra in uppgifter om utländska domar och beslut i belastningsregistret. Om en annan lösning väljs, dvs. att lagringen inte sker i belastningsregistret, kommer det sannolikt att kräva ändring i lag. Ifall lagringen sker i belastningsregistret kan det ändå inte uteslutas att vissa uppgifter som ska lagras inte motsvarar de uppgifter som anges i 3 § lagen om belastningsregister. Även i dessa fall innebär rambeslutets krav på lagring att ändring i lag kan komma att bli nödvändig.

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

Lagringsskyldigheten kan innebära att de uppgifter som en medlemsstat ska lagra kan skilja sig åt från de uppgifter som lagras beträffande nationella domar och beslut. Ett arbete pågår inom rådet med att ta fram ett standardiserat format beträffande uppgifter såsom brottsrubriceringar och påföljder för att underlätta för medlemsstaterna att uppfylla lagringskravet. Resultatet av detta arbete bör kunna tjäna som vägledning vid genomförandet av rambeslutets lagringsskyldighet. I artikel 11 i rambeslutet anges mer preciserat vilka uppgifter som ska överföras av domslandet och som omfattas av lagringsskyldigheten. Flera av dessa uppgifter förs inte in i belastningsregistret i dag.

Rambeslutet medger olika gallringsregler för statens nationella bruk av uppgifterna och när den staten ska vidarebefordra uppgifterna till en tredje medlemsstat. Rambeslutet reglerar endast sistnämnda fall, nämligen vilka gallringsregler som ska gälla för de uppgifter som kan komma att vidarebefordras. Uppgifter som gallrats i domslandet får inte översändas till en annan stat förutsatt att medborgarskapslandet enligt artikel 4.4 har informerats om åtgärden. Som angetts hindrar rambeslutet dock inte att uppgifterna används inom ramen för ett nationellt förfarande, även om de gallrats i domslandet.

I dag finns inte några särskilda gallringsregler för domar och beslut som har meddelats i utlandet. I den mån de förs in i belastningsregistret tillämpas bestämmelserna i 16–18 §§ lagen om belastningsregister, t.ex. att dom på annan påföljd än böter i normalfallet gallras efter tio år från beslut eller verkställighet.

Mot bakgrund av att reglerna om gallring av uppgifter ur kriminalregister ser olika ut i medlemsstaterna kommer de uppgifter som överlämnas hit och ska lagras av oss att vara föremål för olika krav vad gäller gallring. Dessa krav kommer med största sannolikhet att skilja sig från de bestämmelser om gallring som återfinns i nämnda bestämmelser i lagen om belastningsregister. Vidare görs i rambeslutet en åtskillnad om uppgiften ska vidarebefordras till annan stat på begäran enligt

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

artikel 7 eller om uppgiften ska användas för nationellt bruk. I det senare fallet kan medborgarlandet tillämpa sina nationella gallringsregler fullt ut.

Vid genomförandet av rambeslutet kommer det således att behövas bestämmelser som klargör att uppgifter som överlämnats hit och lagras här ska gallras och vidarebefordras under andra förutsättningar än de som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Vidare får under detta lagstiftningsarbete närmare analys göras av om, och i så fall på vilket sätt, en åtskillnad ska göras beträffande nationellt bruk och begäran från en tredje medlemsstat. Bestämmelserna torde kräva ändring i lag.

3.4.3. Uppgifter som ska överföras och lagras samt andra sätt att organisera och underlätta utbytet av uppgifter

Bedömning: Rambeslutets bestämmelser om vilka uppgifter som ska överföras i samband med att Sverige fullgör sin underrättelseskyldighet samt vilka till Sverige översända uppgifter som ska lagras torde inte kräva ändringar i lag.

Skälen för bedömningarna Innehållet i rambeslutet

I artikel 11, punkterna 1 och 1A anges i detalj vilka uppgifter som ska eller kan överföras till den stat där personen är medborgare. Syftet med bestämmelserna är inte att harmonisera medlemsstaternas nationella kriminalregister och innebär ingen skyldighet att ändra de nationella reglerna för användning av dessa uppgifter för inhemska ändamål (se skäl 11 a).

De uppgifter som ska överföras kan delas in i tre kategorier; obligatoriska uppgifter, frivilliga uppgifter och ytterligare information. Punkten 1 a innehåller s.k. obligatoriska uppgifter som alltid ska överföras, utom när centralmyndigheten i det

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

enskilda fallet inte känner till dessa uppgifter. Denna information omfattar

– den dömda personen (fullständigt namn, födelsedatum, födelseort, kön, medborgarskap och, i förekommande fall, tidigare namn),

– den fällande domens beskaffenhet (datum för den fällande domen, domstolens namn och det datum när domen vann laga kraft),

– det brott som domen gäller (datum för det brott som föranlett den fällande domen, brottets beteckning eller brottsrubricering samt hänvisning till tillämpliga rättsliga bestämmelser),

– den fällande domens innehåll, inbegripet särskilt primär påföljd samt eventuella kompletterande påföljder, säkerhetsåtgärder, och senare beslut som ändrar verkställigheten av påföljden).

Punkten 1 b avser s.k. frivilliga uppgifter och anger de uppgifter som måste överföras om dessa har förts in i kriminalregistret. De frivilliga uppgifterna utgörs av namnen på den dömda personens föräldrar, den fällande domens referensnummer, platsen för brottet och diskvalifikationer till följd av en fällande dom i brottmål.

Punkten 1 c avser ytterligare information och innehåller uppgifter som måste överföras om dessa är tillgängliga för centralmyndigheten. Sådan ytterligare information utgörs av den dömda personens ID-nummer eller typen och numret på den dömda personens ID-handling, fingeravtryck som har tagits på den personen och, i förekommande fall, pseudonym och/eller alias.

Dessutom får centralmyndigheten enligt artikel 11 punkten 1A överföra eventuella andra uppgifter om fällande domar i brottmål, om de har förts in i kriminalregistret.

Enligt punkten 1B ska den mottagande centralmyndigheten lagra alla de typer av uppgifter som anges i punkterna 1 a och 1 b för att i ett senare led kunna vidarebefordra dem vid en begäran från en annan medlemsstat. I samma syfte får den lagra

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

information av den typ som anges i punkterna 1 c och 1A. Skyldigheten att lagra och att vidarebefordra uppgifter framgår av de hänvisningar som görs till artikel 5 respektive 7.

Rambeslutet syftar till att skapa en ram för att ett datoriserat system för utbyte av uppgifter om fällande domar mellan medlemsstaterna ska kunna byggas upp och utvecklas (artikel 1 c). Rådet ska enligt artikel 11 punkten 3 i ett nästa steg fastställa ett standardiserat format och andra sätt att organisera och underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna. Detta arbete syftar till att underlätta förståelsen av de överlämnade uppgifterna och automatisk översättning av dessa. Vidare ska rådet definiera på vilket sätt uppgifterna kan utbytas elektroniskt, särskilt i fråga om vilka tekniska specifikationer som ska tillämpas och, i förekommande fall, tillämpliga förfaranden för utbyte av uppgifter. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga tekniska åtgärder för att kunna använda sig av det standardiserade formatet och elektroniskt överföra uppgifter till övriga medlemsstater (punkterna 4 och 5). Varje medlemsstat ska meddela rådet från vilket datum den kan börja genomföra överföringarna.

Medlemsstaterna ska genomföra dessa åtgärder senast tre år efter antagandet av det standardiserade formatet (punkten 6).

Fram till den tidpunkt som anges i punkten 6 följer det av punkten 2 att centralmyndigheterna ska överföra alla uppgifter i samband med underrättelser, ansökningar och svar, samt andra relevanta uppgifter, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning och på villkor som gör att den mottagande medlemsstaten kan avgöra uppgifternas äkthet.

Nuvarande regler

Som redan nämnts (se avsnitt 3.4.2) ska belastningsregistret, såvitt avser domar och beslut som har meddelats i Sverige, innehålla uppgifter om den som genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

påföljd för brott (3 § lagen (1998:620) om belastningsregister). Registret ska även innehålla andra uppgifter om den som t.ex. meddelats åtalsunderlåtelse. Enligt 4 § samma lag ska belastningsregistret innehålla uppgifter också om den som avses med en dom eller ett beslut som meddelats i utlandet, om uppgiften motsvarar vad som sägs i 3 §, bland annat när uppgiften lämnats från en stat enligt överenskommelse mellan Sverige och den staten.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter belastningsregistret ska innehålla (se 5 § lagen om belastningsregister). I förordningen om belastningsregister finns detaljerade bestämmelser om vilka uppgifter som ska föras in i registret. Enligt 2 § ska belastningsregistret innehålla vissa allmänna uppgifter såsom namn, personnummer eller samordningsnummer och andra identitetsuppgifter. Enligt samma bestämmelse ska registret även innehålla uppgifter om domen, de brott som den registrerade har begått samt påföljden. Även andra allmänna uppgifter ska antecknas, t.ex. att ett brott har begåtts under en sådan allvarlig psykisk störning som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken, beslut om utvisning eller gjord personutredning. Enligt 3–9 §§ ska belastningsregistret innehålla ytterligare uppgifter som avser den specifika påföljd som dömts ut; fängelse, skyddstillsyn, sluten ungdomsvård eller överlämnande till vård, eller som avser det beslut som fattats om utvisning, besöksförbud eller tillträdesförbud samt vissa uppgifter från utländska myndigheter.

Överväganden

Som tidigare nämnts är det upp till medlemsstaterna att avgöra huruvida uppgifterna bör lagras i det nationella kriminalregistret eller i en annan ordning. En närmare analys av hur lagringskravet bör efterlevas får göras vid genomförandet av rambeslutet (se avsnitt 3.4.2).

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

Bestämmelserna i artikel 11, punkterna 1–1B anger i detalj dels vilka registeruppgifter domslandet ska eller kan skicka över till medborgarlandet, dels vilka av dessa uppgifter som medborgarlandet måste lagra enligt åtagandet som regleras i artikel 5 (se avsnitt 3.4.2) eller uppgifter som den staten kan lagra. Oavsett vilken lösning som väljs för lagring av uppgifterna torde preciseringen i artikel 11 av vilka uppgifter som ska lagras kunna ske genom reglering på annat sätt än genom lag. Nedan redogörs för vilka kompletterande bestämmelser som torde krävas för det fall lagring av uppgifterna kommer att ske i belastningsregistret.

I punkten 1 a anges de uppgifter som varje medlemsstats centralmyndighet alltid ska överföra till den stat där personen är medborgare, och det oavsett om dessa uppgifter finns i statens kriminalregister eller inte. Det ska dock noteras att denna skyldighet inte finns om centralmyndigheten i det enskilda fallet inte känner till uppgiften. Belastningsregistret innehåller i dag samtliga dessa uppgifter utom födelseort (ort och stat), medborgarskap, tidigare namn, datum för laga kraft och säkerhetsåtgärder (jfr 2 § förordningen om belastningsregister). Som redan nämnts finns i dag ingen uttrycklig bestämmelse om att medborgarskapet ska registreras. Emellertid registreras andra identitetsuppgifter, där utländskt medborgarskap kan ingå, när sådan uppgift finns tillgänglig. Uppgifter som födelseort, tidigare namn, datum för laga kraft eller säkerhetsåtgärder registreras över huvud taget inte i belastningsregistret. För att leva upp till rambeslutets krav på att vissa uppgifter alltid ska överföras vid översändandet av uppgifter till en annan medlemsstat bör kompletterande bestämmelser om vad belastningsregistret ska innehålla föras in.

I punkten 1 b anges ett antal uppgifter som ska föras över till medborgarlandet under förutsättning att de också förts in i domslandets kriminalregister. I belastningsregistret förs endast domens referensnummer (i form av målnummer) in. Övriga uppgifter om namn på den dömda personens föräldrar, platsen för brottet och diskvalifikationer till följd av en dom i brottmål

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

återfinns inte i belastningsregistret. Rambeslutet innehåller emellertid ingen skyldighet att lagra dessa uppgifter, varför några författningsändringar inte torde komma att krävas i denna del.

I den mån Sverige, som medborgarland, tar emot de uppgifter som tas upp i punkterna 1 a och 1 b föreskriver rambeslutet enligt punkten 1B att uppgifterna måste lagras i enlighet med vad som följer av åtagandet enligt artikel 5, för att senare kunna vidarebefordras vid en begäran från en annan medlemsstat. Preciseringen av vilka uppgifter som omfattas av lagringskravet torde kunna regleras på annat sätt än genom lag.

Andra uppgifter som ska överföras, om dessa är tillgängliga för centralmyndigheten, anges i artikel 11 punkten 1 c. Av dessa innehåller belastningsregistret i dag uppgift om den dömda personens ID-nummer eller typen och numret på den dömda personens ID-handling i form av personnummer eller samordningsnummer och andra identitetsuppgifter. Fingeravtryck som har tagits på den personen eller pseudonym och/eller alias registreras inte. De identitetsuppgifter som i dag registreras i belastningsregistret, bland annat personnummer, kommer att överföras vid fullgörandet av underrättelseskyldigheten. Vidare kan varje medlemsstat enligt punkten 1A överföra andra eventuella uppgifter om fällande domar i brottmål om de har förts in i belastningsregistret. För uppgifter som förs över med stöd av punkten 1 c och punkten 1A finns inte något krav på lagringsskyldighet för medborgarlandet. Vid genomförandet får ställning tas till dels i vilken omfattning Sverige ska föra över uppgifter trots att någon sådan skyldighet inte föreligger, dels i vilken omfattning lagring ska ske av de uppgifter som översänds till oss trots att någon sådan lagringsskyldighet inte föreligger. I den mån så ska ske torde de ändringar som blir nödvändiga kunna regleras på annat sätt än genom lag.

Av punkten 2 i artikel 11 följer att centralmyndigheterna ska överföra alla uppgifter i samband med underrättelser, ansökningar och svar samt andra relevanta uppgifter på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning och på villkor

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

som gör att den mottagande medlemsstaten kan avgöra uppgifternas äkthet. Bestämmelsen reglerar sättet att föra över uppgifter m.m. och återfinns i många andra rambeslut som reglerar samarbete mellan medlemsstaterna. Något behov av författningsändringar i denna del finns inte.

Bestämmelserna i punkterna 3–6 rör rådets arbete med att fastställa ett standardiserat format och andra sätt att organisera och underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna. Dessa bestämmelser kräver inte några författningsändringar.

3.5. Uppgifter ur kriminalregistret i ett enskilt ärende

I artiklarna 6–10 i rambeslutet finns bestämmelser om när en stat i ett enskilt ärende begär ut uppgifter ur en annan stats kriminalregister. Bestämmelserna är att se som ett komplement till motsvarande regler i 1959 års konvention. I artikel 6 regleras när och hur en ansökan om uppgifter ur kriminalregister ska göras och i artikel 7 vad som gäller vid besvarandet av en sådan ansökan. Artikel 8 reglerar tidsfrister för svar på en ansökan. I artikel 9 finns vissa användningsbegränsningar för den medlemsstat som mottar personuppgifter ur en annan medlemsstats kriminalregister. Slutligen regleras i artikel 10 på vilket språk ansökan och svar ska avfattas.

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

3.5.1. Ansökan om uppgifter ur kriminalregister och svar på en sådan ansökan

Bedömning: Rambeslutets bestämmelser om ansökan, svar på ansökan, tidsfrister och krav på översättning torde inte kräva några ändringar i lag. I det fall rambeslutet ålägger en medlemsstat att inhämta uppgifter från en annan medlemsstat när begäran gjorts av en enskild person kan genomförandet av rambeslutet medföra komplettering av lag.

Skälen för bedömningen Innehållet i rambeslutet

Artikel 6 innehåller bestämmelser om när och hur en ansökan om att få ut uppgifter ur en annan medlemsstats kriminalregister kan göras. Utgångspunkten är att en ansökan om uppgifter ur en stats kriminalregister lämnas in till centralmyndigheten i den staten. Skälet till ansökan kan vara ett pågående brottmålsförfarande eller något annat skäl (punkten 1) eller att en enskild person ansöker om uppgifter om sig själv i kriminalregistret (punkten 2). I enlighet med nationell lagstiftning kan den centralmyndigheten då i sin tur vända sig till en annan medlemsstats centralmyndighet för att få ut uppgifter ur den statens kriminalregister. I de fall en enskild person söker uppgifter om sig själv krävs att han eller hon är eller har varit bosatt i antingen den ansökande eller den anmodade medlemsstaten.

Ansökan ska göras med användande av det formulär som bilagts rambeslutet (punkten 3) och vara upprättad på det officiella språket i den medlemsstat till vilken ansökan riktas, om inte den staten i en förklaring till rambeslutet angett att även andra språk accepteras (artikel 10).

Artikel 6, punkten 2 a innehåller kompletterande bestämmelser om när en ansökan om registerutdrag kommer från en enskild person. Bestämmelsen reglerar särskilt den

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

situationen att ansökan från den enskilde riktas till centralmyndigheten i en annan stat än den där han eller hon är medborgare. Denna centralmyndighet är då skyldig att i sin tur kontrollera hos centralmyndigheten i medborgarlandet om kompletterande uppgifter finns där för att sedan kunna lämna ut ett komplett registerutdrag till den enskilde. Skyldigheten gäller dock först efter tre år från antagandet av det standardiserade formuläret (artikel 11.6). Syftet med den beskrivna specialregleringen är främst att se till att en person som dömts för sexualbrott mot barn, och därmed eventuellt också diskvalificerats från fortsatt arbete med tillsyn av barn i en medlemsstat, inte ska kunna dölja detta förhållande när denne söker liknande arbete i en annan medlemsstat (se skäl 9 a).

I artikel 7 finns detaljerade bestämmelser om hur den anmodade staten ska besvara en ansökan enligt artikel 6. Svar på en ansökan ska ske enligt ett till rambeslutet bifogat formulär (punkten 5). Vidare kan svar ske på den anmodade statens officiella språk om inte denna stat och den ansökande staten kommer överens om annat (artikel 10).

När en ansökan om uppgifter ur kriminalregistret görs hos medborgarlandet i ett brottmålsförfarande ställs, enligt artikel 7 punkten 1, krav på att ett utdrag ska innehålla såväl nationella domar som andra domar som den anmodade staten informerats om. Detta gäller såväl domar som överförts från andra medlemsstater efter genomförandet av rambeslutet som domar som överförts tidigare från andra medlemsstater eller tredje land och som införts i det nationella kriminalregistret.

Punkten 2 reglerar den situationen att en begäran görs av annat skäl än ett brottmålsförfarande. Samma uppgifter som de som anges i punkten 1 ska då föras över, men med den skillnaden att uppgifterna ska överlämnas under de förutsättningar som gäller enligt nationell rätt. Vidare kan domslandet, när en uppgift överförs enligt artikel 4 i rambeslutet, välja att den överförda uppgiften bara får vidarebefordras av medborgarlandet i syfte att användas i brottmålsförfaranden. Om en sådan restriktion har lämnats ska medborgarlandet informera den ansökande staten

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

om vilket land som är domslandet, så att ansökan istället kan riktas direkt dit.

Uppgifter om överförda domar får enligt punkten 3 lämnas av medborgarlandet även till tredje land, dock med samma begränsningar som gäller för överförande av uppgifter till andra medlemsstater enligt punkterna 1 och 2.

Om en ansökan riktas mot en annan medlemsstat än medborgarlandet ska uppgifter om nationella domar och domar avseende tredjelandsmedborgare och statslösa personer utlämnas i den utsträckning som anges i 1959 års konvention (punkten 4).

Svar på en ansökan enligt artikel 6 ska översändas inom vissa angivna tidsfrister (artikel 8). När ansökan ursprungligen kommer från en myndighet ska svar ske omgående eller i vart fall senast inom tio arbetsdagar. Om den anmodade medlemsstaten behöver ytterligare uppgifter för att identifiera den berörda personen gäller tiodagarsfristen från den dag de kompletterande uppgifterna inkommit (punkten 1). Svar på en ansökan som ursprungligen kommer från en enskild person ska ske inom tjugo arbetsdagar (punkten 2).

Nuvarande regler

Inledningsvis ska noteras att rambeslutet inte hindrar rättsliga myndigheter från att fortsätta att i direkta kontakter med andra staters myndigheter begära och överföra uppgifter från kriminalregistret i enlighet med 1959 års konvention och 2000 års EU-konvention (se skäl 8).

Nuvarande bestämmelser i artikel 13 i 1959 års konvention är det folkrättsliga stöd som åberopas när en myndighet i en medlemsstat ansöker om att få ut uppgifter ur kriminalregistret i en annan medlemsstat. Punkten 1 i artikel 13 reglerar när en ansökan görs i ett brottmålsförfarande, då uppgifterna ska lämnas ut på samma villkor som hade gällt i ett motsvarande nationellt ärende. I punkten 2 i samma artikel regleras

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

utlämnande av uppgifter i övriga fall, vilket ska ske när det är i enlighet med nationell rätt eller praxis. Med stöd av artikel 15 i konventionen skickar den myndighet som efterfrågar uppgifterna en ansökan antingen via sitt eget justitieministerium till den andra statens motsvarande ministerium eller direkt till den andra statens rättsliga myndighet eller behöriga myndighet. I det senare fallet avses registermyndigheten.

Enligt 2000 års EU-konvention är huvudregeln att kontakter sker direkt mellan behöriga rättsliga myndigheter, även om andra kanaler inte utesluts. Exempelvis utesluts inte kontakter mellan staternas centralmyndigheter, vilket för svenskt vidkommande innebär Justitiedepartementet.

I 1114 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret till bland andra utländska myndigheter. Enligt 11 § får uppgifter ur belastningsregistret lämnas till en utländsk myndighet om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. 1959 års konvention är en sådan överenskommelse. Uppgifter ur belastningsregistret får vidare enligt 12 § lämnas ut till de rättsskipande myndigheterna i de nordiska länderna för utredning i brottmål och till stat som är ansluten till Interpol för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende.

I förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns vissa bestämmelser om inhämtande av uppgifter som begärts av en annan stat. I 24 § anges att uppgifter får lämnas ut med stöd av 11 § lagen om belastningsregister när de behövs i sådan verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3 i nämnda lag. Det betyder att uppgifter ur registret lämnas ut när de behövs för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott. Detta motsvarar regleringen i artikel 13.1 i 1959 års konvention. Uppgifter får lämnas ut i andra fall endast när det finns särskilda skäl, dvs. en prövning görs då i varje enskilt fall. Detta är i överensstämmelse med artikel 13.2 i 1959 års konvention, som anger att de förutsättningar som ställs upp i nationell rätt gäller.

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

I den mån uppgift om utländska domar förs in i svenska belastningsregistret enligt 4 § lagen om belastningsregister finns inga särskilda bestämmelser, varken i 1959 års konvention eller i svenska regler, som begränsar skyldigheten att lämna ut uppgifter till en tredje stat.

När det sedan gäller enskilds rätt att få ut uppgifter om sig själv ur ett kriminalregister finns inga uttryckliga regler i 1959 års konvention. I artikel 13.2 anges visserligen att uppgifter ska kunna lämnas ut i andra fall än de som anges i första punkten. Det framgår dock av förklaranderapporten till konventionen att bestämmelsen syftar till att andra myndigheter och domstolar än de som handhar ett brottmålsärende kan begära ut uppgifterna, även om en förfrågan från en enskild person via en myndighet i den ansökande staten inte utesluts.

Enligt 9 § första stycket lagen om belastningsregister har en enskild rätt att få ta del av uppgifter om sig själv. En begäran ska vara skriftlig och undertecknad av den enskilde själv. Vidare finns särskilda regler om utdrag ur belastningsregistret till enskilda som söker arbete som innebär tillsyn över barn. Dessa regler återfinns i lag (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg och i lag (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn. De närmare förutsättningarna för att få ut uppgifter ur registret i dessa fall återfinns i förordningen om belastningsregister. I det fall en enskild person, som inte är svensk medborgare, begär att få ut uppgifter om sig själv ur belastningsregistret så inhämtas i dag inte uppgifter ur kriminalregister från den stat som personen är medborgare i.

De internationella överenskommelser som tillämpas vid utbytet av uppgifter ur kriminalregister, dvs. 1959 års konvention och 2000 år EU-konvention, innehåller inga tidsfrister för när svar på en ansökan ska lämnas. Det gör inte heller lagen och förordningen om belastningsregister. I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns en

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

allmän bestämmelse i 2 kap. 10 § om att ansökningar om rättslig hjälp ska behandlas skyndsamt.

När det slutligen gäller språkfrågan kan en stat enligt artikel 16.2 i 1959 års konvention i en förklaring ange att en ansökan om rättslig hjälp ska vara översatt till ett lands officiella språk eller till ett av Europarådets officiella språk (engelska eller franska). Sverige har i en förklaring angett att en ansökan ska vara översatt till svenska, danska eller norska eller till annat språk som den handläggande myndigheten kan acceptera. I 2 kap. 5 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns en bestämmelse om vilket språk en ansökan ska vara upprättad på eller översatt till som motsvarar denna förklaring. I de fall svenska myndigheter begär rättslig hjälp utomlands följer av 13 § förordningen om internationell rättslig hjälp i brottmål att ansökan ska översättas till det språk den anmodade staten godtar. Lagen eller förordningen om belastningsregister har inga bestämmelser i detta avseende.

Överväganden

I dag sker begäran om kriminalregisteruppgifter antingen mellan staternas justitieministerier eller i direkta kontakter mellan tillämpande myndigheter. Den ordning som rambeslutet föreskriver, dvs. att den myndighet eller enskilde som efterfrågar kriminalregisteruppgifter först vänder sig till sin egen centralmyndighet som i sin tur vänder sig till en annan stats centralmyndighet för att där inhämta kriminalregisteruppgifter, är ny.

Enligt 1959 års konvention och 2000 års EU-konvention har svenska åklagare och domstolar rätt att begära in kriminalregisteruppgifter från andra medlemsstater, antingen direkt eller via centralmyndigheten på Justitiedepartementet. Detta framgår av en förklaring som gjorts till 1959 års konvention, enligt vilken domstol och åklagare anges som rättsliga myndigheter i konventionens mening. I 1 kap. 7 § lagen

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

om internationell rättslig hjälp i brottmål anges också att det i lagen finns bestämmelser om att åklagare och domstol får ansöka om rättslig hjälp utomlands.

Enligt artikel 3 i rambeslutet ska varje medlemsstat utse en centralmyndighet för tillämpningen av rambeslutet. I avsnitt 3.3 konstateras att sådan centralmyndighet ska utses. Det bör också införas regler som möjliggör för den centralmyndighet som utses att inhämta uppgifter ur kriminalregister på det sätt som föreskrivs i rambeslutet. När det gäller en ansökan från en enskild person som inte är svensk medborgare kräver rambeslutet att den utsedda centralmyndigheten inhämtar uppgifter ur kriminalregistret i den stat där personen är medborgare. Centralmyndighetens möjligheter att begära uppgifter ur en annan stats kriminalregister torde kunna regleras på annat sätt än genom lag. Vid genomförandet av rambeslutet får dock närmare övervägas om lagändringar kan komma att krävas för att reglera skyldigheten att inhämta uppgifter då förfrågan kommer från enskilda som inte är svenska medborgare. När det gäller inkommande ansökningar får, enligt 11 § lagen om belastningsregister, uppgifter ur belastningsregistret lämnas till en utländsk myndighet om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. Rambeslutet kommer efter riksdagens godkännande att vara en sådan överenskommelse som avses i 11 §. Denna bestämmelse kommer att utgöra det lagliga stödet enligt vilken den svenska centralmyndigheten kan lämna ut uppgifter ur belastningsregistret till andra medlemsstaters centralmyndigheter. Förutsättningarna för att lämna ut uppgifter enligt 11 § lagen om belastningsregister preciseras i 24 § förordningen om belastningsregister. Uppgifterna får lämnas ut om det begärs i ett brottmålsförfarande. För det fall uppgifterna ska användas för andra syften än ett brottmålsförfarande krävs särskilda skäl för att uppgifterna ska lämnas ut.

Rambeslutet anger att uppgifter ska lämnas ut om de begärs i ett brottmålsförfarande, vilket är i överensstämmelse med den svenska regleringen. Vad gäller uppgifter som efterfrågas av

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

andra skäl anges i rambeslutet att utlämnande kan ske enligt de villkor som ställs upp i nationell rätt Det överensstämmer med den reglering som återfinns i 24 § förordningen om belastningsregister. Några kompletterande bestämmelser i dessa delar torde därför inte krävas.

Enskildas rätt till uppgifter ur belastningsregistret regleras i 9 § lagen om belastningsregister. Reglerna får anses vara tillämpliga även när förfrågan kommer via en centralmyndighet i en annan medlemsstat. I nämnda bestämmelse ställs även upp ett krav på att en ansökan från en enskild ska vara undertecknad av den sökande. Detta krav bör kunna upprätthållas även efter införande av rambeslutet, då svar när det gäller annat förfarande än ett brottmålsförfarande ska lämnas i enlighet med nationell rätt.

För det fall en medlemsstat väljer att tillämpa den möjlighet som föreskrivs i 7.2 tredje stycket, att ange att de domar som överförs enligt artikel 4 endast får vidarebefordras när de efterfrågas i ett brottmålsförfarande, krävs sannolikt särskilda bestämmelser.

Vid genomförandet av rambeslutet får närmare analyseras i vad mån en kompletterande reglering krävs för att se till att de svar som lämnas av den svenska centralmyndigheten innehåller även de domar som överförts från andra medlemsstater i enlighet med artikel 4 och som vi har en skyldighet att lagra. Ställningstagandet hänger samman med bedömningen av om registreringen av de överförda domarna bör göras i eller vid sidan om det befintliga belastningsregistret (se avsnitt 3.4.2).

Rambeslutets bestämmelser om ansökningar från tredje land (artikel 7.3) och ansökningar avseende andra än svenska medborgare (artikel 7.4) torde inte föranleda något behov av kompletterande reglering.

Såväl ansökan som svar ska enligt rambeslutet göras med användande av de till rambeslutet bifogade formulären. Ett svar ska lämnas inom vissa tidsfrister. Till svaret ska fogas en förteckning över fällande domar i enlighet med den nationella lagstiftningen. För att säkerställa en tydlig och enhetlig

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

tillämpning av rambeslutet bör bestämmelser om att formulären ska användas införas. Detsamma gäller kravet avseende tidsfrister. Denna reglering bör kunna ske på annat sätt än genom lag.

När det slutligen gäller översättningar av ansökningar och svar ska ansökningar till Sverige enligt artikel 6 göras på svenska om Sverige inte förklarar sig godta ansökningar på något annat språk. Sverige ska på motsvarande sätt översätta sina ansökningar till den anmodade medlemsstatens officiella språk eller det språk denna medlemsstat förklarat sig godta. I anslutning till det kommande arbetet med att genomföra rambeslutet får ställning tas till vilka språk utöver svenska som kan accepteras. Även de bestämmelser som behövs vad gäller översättningar bör kunna ges på annat sätt än genom lag.

3.5.2. Villkor för användning av personuppgifter

Bedömning: Bestämmelserna i rambeslutet om användningsbegränsningar torde kräva ändringar i lag när det gäller uppgifter som en svensk myndighet erhållit i ett annat förfarande än ett brottmålsförfarande.

Skälen för bedömningen

Innehållet i rambeslutet

Artikel 9 innehåller bestämmelser genom vilka den stat som tagit emot uppgifter från en annan medlemsstat med stöd av artikel 7 begränsas att använda uppgifterna för andra ändamål än de som den ursprungliga ansökan avsåg. För uppgifter som inhämtats av en medlemsstat för att användas i ett brottmålsförfarande gäller att dessa får användas endast inom ramen för det brottmålsförfarande som ansökan avsåg (punkten 1). Sådana uppgifter som inhämtats för annat ändamål än ett brottmålsförfarande får användas av den ansökande

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

medlemsstaten i enlighet med dess nationella lagstiftning för de ändamål som angetts i ansökan och inom de tidsfrister som den anmodade medlemsstaten angivit i svarsformuläret (punkten 2). Uppgifterna får dock alltid användas av den ansökande medlemsstaten för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten (punkten 3). Inga användningsbegränsningar gäller för uppgifter som ursprungligen kommer från den egna medlemsstaten (punkten 5).

Punkten 4 reglerar förhållandet när en medlemsstat, som erhållit uppgifter från en annan medlemsstat med stöd av artikel 4, vidarebefordrar dessa uppgifter till ett tredje land. Rambeslutet innebär i huvudsak att medlemsstaterna ska se till att samma användningsbegränsningar som gäller mellan medlemsstaterna även ska ställas upp mot det tredje land som tar emot uppgifterna.

Nuvarande regler

Regler om användningsbegränsningar (liksom regler om gallring av uppgifter) syftar till att skapa ett skydd för den enskilde så att dennes personuppgifter inte används i okontrollerad omfattning. Rambeslutets regler härom kompletterar de allmänna regler som finns för skyddet av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (se skäl 10). På detta område finns allmänna bestämmelser i såväl rättsakter från bl. a. Europarådet och EU som i den svenska regeringsformen och personuppgiftslagen (1998:204). Vidare nåddes år 2007 en politisk principöverenskommelse mellan medlemsstaterna om antagande av ett förslag till rambeslut om skydd för personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (dataskyddsrambeslutet). Även dataskyddsrambeslut kommer således, när det har trätt i kraft, att komplettera föreliggande rambesluts regler om skydd för den enskildes personuppgifter.

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

I 1959 års konvention finns inga bestämmelser om användningsbegränsningar. I artikel 23 i 2000 års EUkonvention finns bestämmelser om användningsbegränsningar som ger vissa möjligheter att använda uppgifter för andra syften än för dem som uppgifterna ursprungligen översändes för.

I 5 kap. 1 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål föreskrivs att uppgifter som tagits emot från en annan stat ska vara föremål för användningsbegränsningar, om det följer av den internationella överenskommelse som låg till grund för att uppgifterna överlämnades. Det innebär att uppgifterna i dessa fall inte får användas för syften som följer av svensk lag, utan bestämmelserna om användningsbegränsningar har företräde. En förutsättning för att denna bestämmelse ska vara tillämplig är att uppgifterna inhämtats vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott. Motsvarande bestämmelser om användningsbegränsningar finns när uppgifter inhämtats genom polis- eller tullsamarbetet, se 3 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och 4 kap. 2 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete.

Enligt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får rättslig hjälp som lämnas av Sverige förenas med användningsbegränsningar som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän synpunkt. Några motsvarande regler finns inte i lagen om belastningsregister.

Överväganden

Rambeslutet ska enligt artikel 14.1 komplettera nuvarande bestämmelser om ansökan om uppgifter ur kriminalregister som återfinns i bl.a. 1959 års konvention och 2000 års EUkonvention. Vad avser regler om användningsbegränsningar kommer rambeslutets artikel 9 att tillämpas istället för artikel 23 i 2000 års EU-konvention. Det ska dock noteras att för det fall samma information inhämtas med direkt tillämpning av 1959 års

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

konvention och 2000 års EU-konvention, genom de kanaler som föreskrivs i dessa konventioner, är artikel 9 i rambeslutet inte tillämplig, utan då ska bestämmelserna i artikel 23 i 2000 års EUkonvention tillämpas.

Uppgifter som inhämtats i ett brottmålsförfarande får enligt rambeslutet endast användas i det brottmålsförfarande som ansökan avsåg. Enligt 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, som gäller då en svensk myndighet i ett ärende om rättslig hjälp har fått uppgifter från en annan stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott, ska uppgifter som tagits emot från en annan stat vara föremål för användningsbegränsningar om det följer av den internationella överenskommelse som låg till grund för att uppgifterna överlämnades. Denna bestämmelse täcker även rambeslutets bestämmelse om användningsbegränsningar för uppgifter inhämtade i ett brottmålsförfarande. Något behov av författningsändringar i denna del torde därför inte föreligga.

Personuppgifter som inhämtats för annat ändamål än ett brottmålsförfarande får enligt rambeslutet användas av den ansökande medlemsstaten i enlighet med dess nationella lagstiftning för de ändamål som angetts i ansökan och inom de tidsfrister som den anmodade medlemsstaten ställt upp. Några svenska regler om användningsbegränsningar som motsvarar bestämmelserna i 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, i de fall uppgifter inhämtats för andra ärenden än brottmålsärenden eller inom ramen för polis- eller tullsamarbetet finns inte. I viss omfattning torde användningen av dessa uppgifter kunna begränsas på det sätt som rambeslutet föreskriver genom tillämpning av bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). Främst gäller detta reglerna i 9 kap. nämnda lag som föreskriver sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden. Sekretesslagens bestämmelser innebär emellertid att vid en prövning av de skaderekvisit som gäller enligt lagens bestämmelser kan den prövande myndigheten komma fram till att sekretess inte ska gälla för en viss uppgift. Artikel 9 i rambeslutet ger däremot inget utrymme för en sådan

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

prövning, eftersom den kan leda till en användning av uppgiften för andra ändamål än de ursprungliga. Vid genomförandet av rambeslutet bör således införas bestämmelser som begränsar myndigheterna att använda översända uppgifter. Denna reglering torde kräva lagform.

En medlemsstat som erhållit uppgifter från en annan medlemsstat och sedan vidarebefordrar dessa uppgifter till ett tredje land ska enligt artikel 9.4 i rambeslutet säkerställa att uppgifterna blir föremål för samma användningsbegränsningar som de som gäller mellan medlemsstaterna. I 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål kan rättslig hjälp förenas med villkor om användningsbegränsningar. Vid genomförandet av rambeslutet får närmare analyseras i vilket omfattning denna bestämmelse kan tillämpas i dessa fall och i vad mån ytterligare bestämmelser i lag eller förordning krävs för att leva upp till rambeslutets krav.

3.6. Övriga bestämmelser

Bedömning: Rambeslutets slutbestämmelser kräver inga författningsändringar.

Skälen för bedömningen

Innehållet i rambeslutet

Artikel 14 i rambeslutet beskriver förhållandet till andra rättsliga instrument. Rambeslutet syftar till att komplettera bestämmelserna i artikel 13 i 1959 års konvention, tilläggsprotokollen till denna samt 2000 års EU-konvention och protokollet till denna. För tillämpningen av rambeslutet ska medlemsstaterna avstå från att åberopa eventuella reservationer mot artikel 13 i 1959 års konvention gentemot varandra. Vidare ska rambeslutet ersätta artikel 22 i 1959 års konvention, kompletterad genom artikel 4 i tilläggsprotokollet från 1978.

Ds 2008:49 Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt

Rambeslutet ska vidare upphäva rådets beslut av den 21 november 2005 om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret. Rambeslutet påverkar inte tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemsstaterna.

Artikel 15 kommer att ange den tidpunkt då medlemsstaterna ska ha vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet. Artikel 16 anger att rambeslutet ska träda i kraft 20 dagar efter det att rambeslutet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Nuvarande regler

För tillämpningen av rambeslutet ska medlemsstaterna avstå från att åberopa eventuella reservationer mot artikel 13 i 1959 års konvention. Sverige har inte några reservationer mot denna artikel. I en reservation till artikel 22 samma konvention har Sverige angett att underrättelse om efterföljande åtgärder kommer att ske i den utsträckning det är möjligt enligt svenska föreskrifter. I det svenska belastningsregistret antecknas inga uppgifter om efterföljande åtgärder, t.ex. rehabiliterande åtgärder.

Med anledning av rådets beslut den 21 november 2005 om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret har regeringen utsett Rikspolisstyrelsen att vara centralmyndighet.

Överväganden

Sverige har inte några reservationer mot artikel 13 i 1959 års konvention varför rambeslutet inte föranleder några ändringar i svenska bestämmelser. Den omständighet att Rikspolisstyrelsen bör utses till centralmyndighet enligt rambeslutet när rådets beslut av den 21 november 2005 om utbyte av uppgifter ur

Rambeslutets innehåll och förhållandet till svensk rätt Ds 2008:49

kriminalregistret upphävs, kräver inga ändringar i lag. Övriga bestämmelser kräver inga författningsändringar.

4. Antagande av rambeslutet och svenska förklaringar

4.1. Antagande av rambeslutet

Förslag: Sverige ska anta rambeslutet om utbyte av uppgifter ur kriminalregister.

Skälen för förslaget: En principöverenskommelse har nåtts mellan EU:s medlemsstater om innehållet i rambeslutet. Målet med rambeslutet är att förbättra och effektivisera utbytet av uppgifter ur kriminalregister mellan medlemsstaterna. Rambeslutet syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning och är enligt artikel 34 punkt 2 i Fördraget om Europeiska unionen bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås. Eftersom genomförande av rambeslutet bedöms kräva lagändringar krävs enligt 10 kap. 2 § första stycket regeringsformen riksdagens godkännande innan Sverige kan rösta för ett antagande av rambeslutet i ministerrådet. Sverige har avgett en konstitutionell förklaring till rambeslutet med den innebörden. Enligt fjärde stycket i samma paragraf kan riksdagen godkänna en sådan bindande överenskommelse som ingås inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick. Det är alltså den senare situationen som nu föreligger.

Antagande av rambeslutet och svenska förklaringar Ds 2008:49

Sverige bör anta rambeslutet

Inom den Europeiska unionen pågår ett omfattande arbete för att förbättra det straffrättsliga samarbetet. Målsättningen är att samarbetet ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut inom EU. Ett förbättrat och mer effektivt system för utbyte av uppgifter ur kriminalregister är av stor betydelse för det rättsliga samarbetet i allmänhet och för de svenska brottsbekämpande myndigheterna i synnerhet. Information ur kriminalregister är värdefull under förundersökningen, rättegången och straffverkställigheten, t.ex. för valet av tvångsmedel, påföljd och anstaltsvistelse. Ett problem i dag är att det ofta saknas möjligheter att vid beslut om sådana frågor ta hänsyn till tidigare brottslighet som skett utomlands, eftersom sådan information i praktiken sällan är tillgänglig för svenska myndigheter. Ett effektivt informationsutbyte är vidare en förutsättning för att förslaget till rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i Europiska unionens medlemsstater vid ett nytt förfarande i en medlemsstat ska få genomslag i praktiken. Nu aktuellt rambeslut lägger även grunden för nästa steg i arbetet med att effektivisera och förenkla informationsutbytet, nämligen att ta fram ett standardiserat format för att göra informationen användbar för den stat som tar emot informationen samt möjliggöra elektronisk uppgiftsöverföring. Rambeslutet utgör ett led i en positiv utveckling av det straffrättsliga samarbetet inom EU. Mot den bakgrund som nu har lämnats bör Sverige anta rambeslutet.

Förslag till lagstiftning varken kan eller bör lämnas nu

Ett genomförande av rambeslutet föranleder ett behov av svenska lagstiftningsåtgärder. En analys av lagstiftningsbehovet och utgångspunkterna för de överväganden som bör göras har redovisats i avsnitt 3. Av redogörelsen framgår att det är fråga om ett samarbete som delvis redan förekommer i dag, men att

Ds 2008:49 Antagande av rambeslutet och svenska förklaringar

rambeslutet ändrar formerna för samarbetet. Det finns ett antal tekniska lagstiftningsfrågor som kräver noggranna analyser och överväganden.

Det vore givetvis att föredra att riksdagen fick möjlighet att ta ställning till såväl frågan om att anta rambeslutet som erforderliga lagändringar vid ett och samma tillfälle. Det finns dock en politisk överenskommelse mellan medlemsstaterna om innehållet i rambeslutet, vilken för svensk del har föregåtts av sedvanligt samråd med riksdagen, och det är önskvärt att rambeslutet kan antas inom en snar framtid. Att utarbeta förslag till lagändringar är tidskrävande. Om lagförslag tas fram redan före antagandet av rambeslutet kan Sverige, till skillnad från övriga medlemsstater, inte utnyttja den genomförandetid och de möjligheter att samverka med de andra staterna som annars finns. Att dessa möjligheter tas till vara är av stor vikt, då det återstår för rådet att i ett nästa led fastställa ett standardiserat format och andra sätt att organisera och underlätta informationsutbytet. De tekniska åtgärder som är nödvändiga för att kunna använda sig av detta standardiserade format och elektroniskt överföra uppgifter till övriga medlemsstater bör avvaktas och kunna tjäna som vägledning vid genomförandet av rambeslutet. Till detta kommer ett allmänt behov av att anta färdigförhandlade rambeslut inom en rimlig tid. Färdigförhandlade rättsakter bör så snabbt som möjligt träda i kraft och få ett genomslag i det straffrättsliga samarbetet. Utarbetandet av lagändringar skulle innebära att rambeslutet inte kan antas förrän långt senare. En konsekvens av detta vore att effektiviseringen av utbytet av uppgifter ur kriminalregister inom EU fördröjs och därmed även den förbättring av det straffrättsliga samarbetet som samarbetsformen förväntas medföra.

Av nu angivna skäl bör Sverige medverka till att rambeslutet snarast kan antas. Det finns därmed också anledning att förelägga riksdagen en proposition om godkännande av rambeslutet utan att regeringen samtidigt lägger fram förslag till de lagändringar som genomförandet av rambeslutet påkallar.

Antagande av rambeslutet och svenska förklaringar Ds 2008:49

Förslag till lagstiftning bör föregås av ytterligare överväganden av de frågeställningar som har redovisats i avsnitt 3 och bygga på ett sedvanligt beredningsunderlag. Det kan också noteras att riksdagen tidigare vid ett flertal tillfällen har godkänt att rambeslut antas utan att lagförslag samtidigt har lämnats. Med hänsyn härtill och för att undvika att genomförandet av rambeslutet försenas flera år föreslås inte nu någon ny lagstiftning. Förslag till lagstiftning kommer att läggas fram vid ett senare tillfälle.

4.2. Svenska förklaringar till rambeslutet

Bedömning: Inga förklaringar bör avges i samband med att rambeslutet antas.

Skälen för bedömningen: Enligt rambeslutet får medlemsstaterna avge förklaring dels till artikel 3 om vilken myndighet som ska utses till centralmyndighet enligt rambeslutet, dels till artikel 10 om de språk som ansökningar och svar får vara skrivna på.

Medlemsstaterna ska underrätta generalsekretariaten vid rådet och kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som utsetts till centralmyndighet för det ändamål som avses i rambeslutet. Någon tidpunkt är inte angiven för underrättelsen. Myndighetsfrågan kommer att bedömas i det kommande lagstiftningsarbetet. Underrättelsen om vilken myndighet som utsetts till centralmyndighet bör därför anstå till genomförandet av rambeslutet.

Enligt artikel 10 ska ansökningar avfattas på ett av de officiella språken i den anmodade medlemsstaten. Den anmodade medlemsstaten ska svara antingen på sitt officiella språk eller på ett annat språk som godtas av båda medlemsstater. Frågan om Sverige bör avge en förklaring om att godta ansökningar på andra språk än svenska låter sig bäst bedömas i

Ds 2008:49 Antagande av rambeslutet och svenska förklaringar

samband med det kommande arbetet med att genomföra rambeslutet. Någon förklaring enligt artikel 10 bör därför inte avges i samband med antagandet av rambeslutet.

5. Ekonomiska konsekvenser

Rambeslutet är avsett att effektivisera och förbättra det rättsliga samarbetet inom EU, främst när det gäller straffrättsliga förfaranden. Förbättrade möjligheter för de brottsutredande myndigheterna bidrar till en förbättrad brottsbekämpning.

Rambeslutet omfattar åtgärder som staterna redan i dag bistår varandra med, men rambeslutet öppnar nya vägar för utbyte av information. Avsikten är att förbättra systemet för informationsutbyte, vilket kommer att ske främst genom den kontinuerliga rapporteringsskyldighet som återfinns i rambeslutet.

Genomförandet av rambeslutet kan förväntas medföra vissa ökade kostnader, främst torde detta gälla Rikspolisstyrelsen som administrerar det svenska belastningsregistret och som är den myndighet som ligger närmast till hands att utses till svensk centralmyndighet enligt rambeslutet. Merparten av kostnaderna kan förväntas uppstå initialt när det gäller att iordningställa ett tekniskt fungerande system för de uppgifter som ska lagras och överföras enligt rambeslutet. De beskrivna kostnadsökningarna bedöms dock inte vara större än att de kan finansieras inom befintliga ramar för de myndigheter som kan komma att beröras.

UTKAST TILL RAMBESLUT

om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur

kriminalregistret och uppgifternas innehåll

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 31 och 34.2 b, med beaktande av kommissionens förslag

TPF

1

FPT

och Konungariket

Belgiens förslag

TPF

2

FPT

,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande

TPF

3

FPT

, och

av följande skäl:

(1) Europeiska unionen har satt upp som sitt mål att erbjuda

medborgarna en hög säkerhetsnivå inom området frihet, säkerhet och rättvisa. Detta förutsätter ett utbyte av uppgifter ur kriminalregistret mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

(2) Den 29 november 2000 antog rådet, i enlighet med

slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors

TP

1

PT

EUT C

TP

2

PT

EUT C ... 14207/04 COPEN 133 + ADD 1.

TP

3

PT

EUT C

Bilaga 1 Ds 2008:49

den 15 och 16 oktober 1999, ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål. Föreliggande rambeslut bidrar till att de mål som förutses i programmets tredje åtgärd uppnås, där man föreslår ett enhetligt utformat formulär för ansökningar om utdrag ur kriminalregister som liknar den modell som utvecklats inom Schengeninstanserna, översatt till unionens alla officiella språk.

(3) I slutrapporten om den första utvärderingen av den

ömsesidiga rättsliga hjälpen i brottmål

TPF

FPT

uppmanas

medlemsstaterna att förenkla förfarandena för överförande av handlingar mellan medlemsstaterna genom att, i tillämpliga fall, använda standardiserade formulär för att förenkla den ömsesidiga rättsliga hjälpen.

(4) Behovet av att förbättra kvaliteten på utbytet av uppgifter om fällande domar prioriterades vid Europeiska rådets möte den 25 och 26 mars 2004 i dess uttalande om bekämpande av terrorism, och detta upprepas i Haagprogrammet,

TPF

FPT

som

antogs vid Europeiska rådets möte den 4 och 5 november 2004, i vilket Europeiska rådet efterlyser ökat utbyte av uppgifter om fällande domar och rättsförverkanden i nationella register. Dessa mål återges i den åtgärdsplan om genomförande av Haagprogrammet som antogs gemensamt av kommissionen och rådet den 2 och 3 juni 2005.

(4a) I syfte att förbättra utbytet mellan medlemsstaterna av

uppgifter ur kriminalregistret välkomnas de projekt som utarbetats för att förverkliga detta mål, inbegripet det befintliga projektet för sammanlänkning av nationella kriminalregister. Erfarenheterna från dessa aktiviteter har sporrat medlemsstaterna att intensifiera sina insatser och

TP

1

PT

EUT C 216, 01.08.2001, s. 14.

TP

2

PT

EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

Ds 2008:49

Bilaga 1

visat hur viktigt det är att fortsätta rationaliseringen av det inbördes informationsutbytet om fällande domar mellan medlemsstaterna.

(5) Föreliggande rambeslut är ett svar på de förväntningar som

rådet (rättsliga och inrikes frågor) gav uttryck för den 14 april 2005, efter offentliggörandet av vitboken om utbyte av uppgifter om fällande domar och verkningarna av sådana domar i Europeiska unionen

TPF

1

FPT

och den policydebatt

som följde därpå. Det syftar särskilt till att förbättra utbytet av uppgifter om fällande domar och, där sådana förekommer och införs i den dömande medlemsstatens kriminalregister, om diskvalifikation av medborgare i Europeiska unionen till följd av en fällande dom i brottmål. Åtkomsten till uppgifter om fällande domar som avkunnats på Europeiska unionens territorium mot tredjelandsmedborgare eller personer med okänt medborgarskap, reser vissa specifika frågor som i ett senare skede kommer att bli föremål för förslag.

(5a) Tillämpningen av detta rambeslut endast på utbyte av

uppgifter ur kriminalregister rörande fysiska personer bör inte påverka det eventuella kommande vidgandet av tillämpningsområdet för mekanismer som upprättas genom detta instrument om utbyte av uppgifter rörande fysiska personer.

(6) Reglerna för uppgifter om fällande domar som avkunnats i

andra medlemsstater återfinns för närvarande i artiklarna 13 och 22 i 1959 års Europarådskonvention om inbördes rättshjälp i brottmål

TPF

2

FPT

; dessa regler är nu emellertid inte

tillräckliga för att uppfylla de krav som det rättsliga samarbetet ställer i ett område som Europeiska unionen.

TP

1

PT

KOM(2005) 10.

TP

2

PT

Europarådet, European Treaty Series, nr 30.

Bilaga 1 Ds 2008:49

(7) I förbindelserna mellan medlemsstaterna ersätts genom

föreliggande rambeslut reglerna i artikel 22 i konventionen. Precis som den dömande medlemsstaten är skyldig att förse den medlemsstat där den dömda personen är medborgare med sådana uppgifter om fällande domar som avkunnats mot dess medborgare, skyldigheter som införlivas i och ytterligare definieras i rambeslutet, införs även en skyldighet för den medlemsstat där den dömda personen är medborgare att lagra sådana uppgifter för att garantera att den till fullo kan svara på ansökningar om uppgifter som andra medlemsstater riktar till den.

(8) Reglerna i föreliggande rambeslut angående ansökningar om uppgifter ur kriminalregistret bör inte hindra rättsliga myndigheter från att direkt begära och överföra uppgifter från kriminalregistret enligt artikel 13 jämförd med

artikel 15.3 i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959, och artikel 6.1 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, som infördes genom rådets beslut av den 29 maj 2000

TPF

1

FPT

.

(9) Att förbättra spridningen av uppgifter om fällande domar är ett verktyg med begränsad nytta, om medlemsstaterna inte kan beakta de överförda uppgifterna. Den xxx antog rådet ett rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat

TPF

2

FPT

.

(9a) Huvudsyftet med Konungariket Belgiens initiativ uppnås

genom föreliggande rambeslut i och med att det ålägger den centrala myndigheten i varje medlemsstat att begära och ta med alla tillhandahållna uppgifter från kriminalregistret i den

TP

1

PT

EGT C 197, 12.7.2000, s. 3.

TP

2

PT

EUT C

Ds 2008:49

Bilaga 1

medlemsstat där personen är medborgare i sitt utdrag ur kriminalregistret när den besvarar en ansökan från den berörda personen. Kunskap om fällande domar och, där sådana förekommer och införs i kriminalregistret, en därav följande diskvalifikation, är en förutsättning för att de ska få verkan enligt nationell rätt i den medlemsstat där personen avser att utöva yrkesverksamhet med anknytning till tillsyn av barn. Syftet med den mekanism som fastställs i artiklarna 6.2a och 11 är bl.a. att se att till en person som dömts för sexualbrott mot barn, om en sådan fällande dom mot denna person och, där sådana förekommer och införs i kriminalregistret, en därav följande diskvalifikation har införts i kriminalregistret i den dömande medlemsstaten, inte längre kan dölja denna fällande dom eller detta förbud i syfte att utöva yrkesmässig barntillsynsrelaterade verksamheten i en annan medlemsstat.

(10) Genom bestämmelserna i föreliggande rambeslut fastställs

regler för skyddet av personuppgifter som överförs mellan medlemsstaterna som ett resultat av dess tillämpning. De befintliga allmänna reglerna för skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete kompletteras genom de regler som fastställs i detta instrument. Vidare är Europarådets konvention från 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter tillämplig på personuppgifter som behandlas på grundval av detta rambeslut. Föreliggande rambeslut inbegriper dessutom reglerna i beslutet av den 21 november 2005 om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret

TPF

1

FPT

, som begränsar möjligheten

för den ansökande medlemsstaten att använda uppgifter som mottagits efter en ansökan från dess sida. Genom beslutet kompletteras dessa regler med specifika regler som gäller när den medlemsstat där den anklagade är medborgare

TP

1

PT

EUT C

Bilaga 1 Ds 2008:49

vidarebefordrar uppgifter om fällande domar, som överförts till den av den dömande medlemsstaten.

(10a) Detta rambeslut bör inte ändra de skyldigheter och

förfaranden som fastställts med avseende på tredjeländer enligt den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 20 april 1959, i den mån som detta instrument förblir tillämpligt.

(11) Enligt Europarådets rekommendation nr R(84)10 om

kriminalregister och återanpassning av personer som dömts för brott, är huvudsyftet med upprättandet av kriminalregister att informera myndigheter med ansvar för det straffrättsliga systemet om en åtalads rättsliga antecedentia för att underlätta anpassningen av det beslut som ska fattas till den enskilda situationen. Eftersom all annan användning av kriminalregistret kan skada möjligheterna till social återanpassning av den dömde, måste den vara så begränsad som möjligt, och användningen av de uppgifter som överförts enligt rambeslutet i andra syften än straffrättsliga förfaranden kan begränsas i enlighet med den nationella lagstiftningen i den stat som tar emot ansökan och i den ansökande staten.

(11a) Artikel 11.1 rör överföring av uppgifter till den medlemsstat

där personen är medborgare, för lagring och vidarebefordran. Syftet med denna artikel inte är att harmonisera medlemsstaternas nationella system för kriminalregister. Den innebär ingen skyldighet för den dömande medlemsstaten att ändra sitt interna kriminalregistersystem när det gäller användning av uppgifter för inhemska ändamål.

(12) Att förbättra spridningen av uppgifter om fällande domar är

av begränsat värde om dessa uppgifter inte kan förstås av den mottagande medlemsstaten. En ökad ömsesidig förståelse kan uppnås genom inrättandet av ett "europeiskt standardformat"

Ds 2008:49

Bilaga 1

som möjliggör utbyte av uppgifter på ett enhetligt och elektroniskt sätt och som lätt kan maskinöversättas. Sådana uppgifter som avses i artikel 4 ska översändas på det officiella språket eller något av de officiella språken i den dömande medlemsstaten. Åtgärder bör vidtas för att inrätta det system för utbyte av uppgifter som införs genom detta rambeslut i enlighet med artikel 11.

(13) Detta rambeslut står i överensstämmelse med de

grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(14) Detta rambeslut står i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen enligt artikel 2 i fördraget om

Europeiska unionen och artikel 5 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, eftersom förbättringen av systemen för överföring av uppgifter om fällande domar mellan medlemsstaterna inte kan genomföras i tillräckligt hög grad av medlemsstater som agerar på egen hand utan kräver samordnade åtgärder i Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Föreliggande rambeslut syftar till att

a) definiera på vilket sätt en medlemsstat, i vilken en fällande dom avkunnats mot en medborgare i en annan medlemsstat (nedan kallad "dömande medlemsstat"), ska överföra uppgifter om en sådan dom till den medlemsstat där den

Bilaga 1 Ds 2008:49

dömda personen är medborgare (nedan kallad "medlemsstat där personen är medborgare"),

b) definiera vilka skyldigheter som åligger den medlemsstat där personen är medborgare angående lagring av uppgifter och att ange vilka metoder som ska användas för att besvara en ansökan om uppgifter från kriminalregistret, och

c) inrätta en ram för att ett datoriserat system för utbyte av uppgifter om fällande domar mellan medlemsstaterna ska kunna byggas upp och utvecklas på grundval av detta rambeslut och det påföljande beslut som avses i artikel 11.3 i detta rambeslut.

Artikel 2 Definitioner

I detta rambeslut avses med

a) fällande dom: ett lagakraftvunnet avgörande av en brottmålsdomstol mot en fysisk person med avseende på en brottslig gärning om detta avgörande införs i den dömande statens kriminalregister. b) brottmålsförfarande: förundersökningsskedet, själva rättegången och verkställigheten av domen. c) kriminalregister: ett eller flera nationella register för fällande domar som avkunnats enligt nationell lagstiftning.

Artikel 3

Central myndighet

1. Varje medlemsstat ska, för det ändamål som avses i detta rambeslut, utse en central myndighet. Medlemsstaterna kan emellertid utse en eller flera centrala myndigheter för överföring av uppgifter enligt artikel 4 och för svar enligt artikel 7 på ansökningar enligt artikel 6.

Ds 2008:49

Bilaga 1

2. Varje medlemsstat ska upplysa generalsekretariaten vid rådet och kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som utsetts enligt punkt 1. Rådets generalsekretariat ska meddela medlemsstaterna och Eurojust dessa uppgifter.

Artikel 4

Den dömande medlemsstatens skyldigheter

1. Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att alla fällande domar som avkunnats på dess territorium vid överföringen till det nationella kriminalregistret ska innehålla uppgifter om den dömdes medborgarskap, om det rör sig om en medborgare i en annan medlemsstat.

2. Varje central myndighet ska snarast upplysa de centrala myndigheterna i övriga medlemsstater om alla fällande domar som avkunnats mot deras medborgare i den medlemsstat där den aktuella myndigheten finns och som upptagits i kriminalregistret.

Om det är känt att den dömda personen är medborgare i flera medlemsstater, ska uppgifterna överföras till var och en av dessa medlemsstater, även om den dömde är medborgare i den medlemsstat på vars territorium domen avkunnats.

3. [Utgår]

4. Uppgifter om senare ändring eller strykning av uppgifter i kriminalregistret ska omgående överföras av den centrala myndigheten i den dömande medlemsstaten till den centrala myndigheten i den eller de medlemsstater där personen är medborgare.

Bilaga 1 Ds 2008:49

5. En medlemsstat som har tillhandahållit uppgifter enligt punkterna 2

  • ska förse den centrala myndighet i den medlemsstat där personen är medborgare som i enskilda fall ansöker om detta, med en kopia av de berörda fällande domarna och åtgärderna samt alla andra relevanta upplysningar för att den berörda medlemsstaten ska kunna avgöra om det krävs någon åtgärd på nationell nivå.

Artikel 5

Skyldigheter som åligger den medlemsstat där personen är medborgare

1. Den centrala myndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare ska, i enlighet med artikel 11.1

  • lagra alla

uppgifter som överförts enligt artikel 4.2

  • för att kunna

vidarebefordra dem enligt artikel 7.

2. Vid varje ändring eller strykning av en uppgift som överförts i enlighet med artikel 4.4 krävs en motsvarande ändring eller strykning av uppgifter som lagrats i den medlemsstat där personen är medborgare i enlighet med punkt 1, för att vidarebefordras i enlighet med artikel 7.

3. Den medlemsstat där personen är medborgare får endast använda sådana uppgifter som uppdaterats enligt punkt 2 för vidarebefordran i enlighet med artikel 7.

Artikel 6

Ansökan om uppgifter om fällande domar

1. När, för ett brottmålsförfarande mot en person eller av andra skäl än ett brottmålsförfarande, en ansökan inkommer om uppgifter som finns i en medlemsstats nationella kriminalregister, får den centrala myndigheten i enlighet med nationell lagstiftning rikta en ansökan om ett utdrag ur

Ds 2008:49

Bilaga 1

kriminalregistret och uppgifter därom till en annan medlemsstats centrala myndighet.

2. När en person ansöker om uppgifter om sig själv i kriminalregistret, får den centrala myndigheten i den medlemsstat till vilken denna ansökan riktas i enlighet med nationell lagstiftning rikta en ansökan om ett utdrag ur kriminalregistret och uppgifter därom till en annan medlemsstats centrala myndighet, under förutsättning att den berörda personen är eller har varit bosatt i den ansökande medlemsstaten eller i den medlemsstat till vilken ansökan riktas.

2a. Varje gång en person riktar en ansökan enligt punkt 2 i denna artikel till den centrala myndigheten i en annan stat än den medlemsstat där personen är medborgare, efter det att den tidsfrist för genomförande av elektronisk uppgiftsöverföring som anges i artikel 11.6 har löpt ut, ska den centrala myndigheten i den medlemsstat till vilken denna ansökan riktas ansöka om uppgifter ur kriminalregistret hos den centrala myndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare, för att kunna införa dessa uppgifter i det utdrag som ska tillhandahållas denna person.

3. Varje ansökan om uppgifter från en medlemsstats centrala myndighet ska lämnas in på formuläret i bilagan.

Artikel 7

Svar på en ansökan om uppgifter om fällande domar

1. Om en ansökan om utdrag ur kriminalregistret enligt villkoren i artikel 6 riktas till den centrala myndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare för att användas vid ett brottmålsförfarande, ska denna stat till den centrala myndigheten i den ansökande medlemsstaten överföra uppgifter om följande:

Bilaga 1 Ds 2008:49

a) Nationella fällande domar som införts i

kriminalregistret.

b) Fällande domar som avkunnats av andra

medlemsstater, som överförts efter genomförandet av föreliggande rambeslut genom tillämpning av artikel 4 och lagrats enligt artikel 5.1 och 5.2.

c) Fällande domar som avkunnats av andra

medlemsstater, som överförts före genomförandet av föreliggande rambeslut samt införts i kriminalregistret.

d) Fällande domar som avkunnats av tredjeländer och som därefter överförts och införts i kriminalregistret.

2. Om en ansökan om utdrag ur kriminalregistret enligt villkoren i artikel 6 riktas till den centrala myndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare av andra skäl än ett brottmålsförfarande, ska denna stat när det gäller nationella fällande domar och fällande domar som avkunnats av tredjeländer och som därefter överförts till denna och införts i dess kriminalregister, svara enligt nationell lagstiftning.

När det gäller uppgifter om sådana fällande domar som avkunnats i en annan medlemsstat och som har överförts till den medlemsstat där personen är medborgare, ska den centrala myndigheten i den senare medlemsstaten, i enlighet med sin nationella lagstiftning, till den ansökande medlemsstaten överföra uppgifter som lagrats i enlighet med artiklarna 5.1 och 5.2 och de uppgifter som har överförts till den medlemsstaten före genomförandet av detta rambeslut och som har införts i dess kriminalregister.

När uppgifter överförs i enlighet med artikel 4, får den centrala myndigheten i den dömande medlemsstaten informera den centrala myndigheten i den medlemsstat där

Ds 2008:49

Bilaga 1

personen är medborgare om att uppgifter om de fällande domar som avkunnats av den förra medlemsstaten och överförts till den senare medlemsstaten inte får vidarebefordras för något annat ändamål än för brottmålsförfaranden. I detta fall ska den centrala myndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare, när det gäller sådana fällande domar, informera den ansökande medlemsstaten om vilken medlemsstat som hade överfört sådana uppgifter, så att den ansökande medlemsstaten kan rikta en ansökan direkt till den dömande medlemsstaten för att erhålla uppgifter om dessa fällande domar.

3. Om ett tredjeland riktar en ansökan om uppgifter ur kriminalregistret till den centrala myndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare, får den medlemsstat där personen är medborgare svara när det gäller uppgifter om fällande domar som överförts av en annan medlemsstat endast med de begränsningar som är tillämpliga på överföring av uppgifter till andra medlemsstater i enlighet med bestämmelserna i punkterna 1 och 2 i denna artikel.

4. Om en ansökan om utdrag ur kriminalregister enligt artikel 6 riktas till den centrala myndigheten i en annan medlemsstat än den där personen är medborgare, ska den medlemsstat till vilken ansökan ställs överföra uppgifter om nationella fällande domar och fällande domar mot tredjelandsmedborgare och mot statslösa personer som finns i dess kriminalregister i samma utsträckning som anges i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959.

5. Svaret ska ges med hjälp av bifogade formulär, och det ska förses med en förteckning över fällande domar i enlighet med den nationella lagstiftningen.

Bilaga 1 Ds 2008:49

Artikel 8

Tidsfrister för svar

1. Svaren på en ansökan enligt artikel 6.1 ska av den centrala myndigheten i den medlemsstat till vilken ansökan riktas omgående överföras till den centrala myndigheten i den ansökande medlemsstaten, och i varje fall senast tio arbetsdagar från den dag då ansökan i enlighet med nationell lagstiftning, regler eller praxis inkommit på formuläret i bilagan.

Om den medlemsstat till vilken ansökan ställs behöver ytterligare uppgifter för att identifiera den berörda personen, ska den omgående vända sig till den ansökande medlemsstaten för att kunna lämna ett svar inom tio arbetsdagar från den dag då de kompletterande uppgifterna inkommer.

2. Svar på den ansökan som avses i artikel 6.2 ska överföras senast tjugo arbetsdagar efter dagen för mottagandet av ansökan.

Artikel 9

Villkor för användning av personuppgifter

1. Personuppgifter som tillhandahålls enligt artikel 7.1 och 7.4 i brottmålsförfaranden får av den ansökande medlemsstaten endast användas i det brottmålsförfarande inom vars ram de begärts och i enlighet med formuläret i bilagan.

2. Personuppgifter som tillhandahållits enligt artikel 7.2 och 7.4 för andra ändamål än ett brottmålsförfarande får användas av den ansökande medlemsstaten i enlighet med dess nationella lagstiftning endast för de ändamål för vilka de begärts och

Ds 2008:49

Bilaga 1

inom de tidsfrister som den medlemsstat till vilken ansökan riktas angett i formuläret.

3. Oberoende av punkterna 1 och 2 får personuppgifter som tillhandahållits enligt artikel 7.1, 7.2 och 7.4 användas av den ansökande medlemsstaten för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten.

4. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att personuppgifter som erhållits från en annan medlemsstat enligt artikel 4 om de överförs till ett tredjeland enligt artikel 7.3 blir föremål för samma användningsbegränsningar som gäller i en ansökande medlemsstat enligt punkt 2 i denna artikel. Medlemsstaterna ska ange att personuppgifter, om de överförs till ett tredjeland för att användas vid ett brottmålsförfarande, får vidareanvändas av den staten endast inom ramen för ett brottmålsförfarande.

5. Den här artikeln ska inte gälla personuppgifter som en medlemsstat erhållit enligt detta rambeslut och som kommer från den medlemsstaten.

Artikel 10

Språk

Den ansökan som överförs enligt artikel 6.1 ska av den ansökande medlemsstaten avfattas på det officiella språket eller ett av de officiella språken i den medlemsstat till vilken ansökan riktas, på det bifogade formuläret.

Den medlemsstat till vilken ansökan riktas ska svara på ett av de officiella språken, eller på ett språk som godtas av de båda medlemsstaterna.

Bilaga 1 Ds 2008:49

Varje medlemsstat kan i samband med antagandet av föreliggande rambeslut, eller senare i ett uttalande till rådets generalsekretariat, ange vilka officiella språk inom Europeiska gemenskapen som godtas. Rådets generalsekretariat ska vidarebefordra dessa uppgifter till medlemsstaterna.

Artikel 11

Format och andra sätt att organisera och underlätta utbytet

1. Vid överföringen av uppgifter enligt artikel 4.2 och 4.4 ska den centrala myndigheten överföra följande uppgifter, i enlighet med de relevanta bestämmelser som anges nedan:

a) Uppgifter som alltid ska överföras, utom när den centrala myndigheten i det enskilda fallet inte känner till dessa uppgifter (obligatoriska uppgifter):

i) Uppgifter om den dömda personen (fullständigt namn, födelsedatum, födelseort (ort och stat), kön, medborgarskap och, i förekommande fall, tidigare namn).

ii) Uppgifter om den fällande domens beskaffenhet (datum för den fällande domen, domstolens namn och det datum när domen vann laga kraft).

iii) Uppgifter om det brott som domen gäller

(datum för det brott som föranlett den fällande domen, brottets beteckning eller brottsrubricering samt hänvisning till tillämpliga rättsliga bestämmelser).

iv) Uppgifter om den fällande domens innehåll,

inbegripet särskilt primär påföljd samt eventuella

Ds 2008:49

Bilaga 1

kompletterande påföljder, säkerhetsåtgärder, och senare beslut som ändrar verkställigheten av påföljden.

b) Uppgifter som måste överföras om dessa har förts in i kriminalregistret (frivilliga uppgifter):

i) Namnen på den dömda personens föräldrar.

ii) Den fällande domens referensnummer.

iii) Platsen för brottet.

iv) Diskvalifikationer till följd av en fällande dom i brottmål.

c) Uppgifter som måste överföras om dessa är tillgängliga för den centrala myndigheten (ytterligare information):

i) Den dömda personens ID-nummer eller typen av och numret på den dömda personens ID-handling.

ii) Fingeravtryck som tagits på den personen.

iii) I förekommande fall, pseudonym och/eller alias.

1A Dessutom får den centrala myndigheten, när den överför

uppgifter i enlighet med artikel 4.2 och 4.4, överföra eventuella andra uppgifter om fällande domar i brottmål om de har förts in i kriminalregistret.

1B. Den mottagande myndigheten ska lagra alla uppgifter av de

typer som anges i punkterna 1 a och 1 b som den har tagit emot i enlighet med artikel 5.1, för vidarebefordran i enlighet

Bilaga 1 Ds 2008:49

med artikel 7. I samma syfte får den lagra information av den typ som förtecknas i punkt 1 c och punkt 1 a.

1C. [Utgår]

1D. [Utgår]

2. Intill dess att tidsfristen i punkt 6 i denna artikel löper ut, ska de centrala myndigheter i medlemsstaterna som inte har fullföljt den anmälan som avses i punkt 5 i denna artikel, överföra alla uppgifter i enlighet med artikel 4, ansökningar i enlighet med artikel 6 och svar i enlighet med artikel 7 och andra relevanta uppgifter, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning och på villkor som gör att den mottagande medlemsstaten kan avgöra uppgifternas autenticitet. När den tidsfrist som anges i punkt 6 i denna artikel löper ut, ska medlemsstaternas centrala myndigheter på elektronisk väg överföra sådana uppgifter i ett standardiserat format.

3. Detta format och andra sätt att organisera och underlätta utbytet av uppgifter om fällande domar mellan medlemsstaternas nationella myndigheter, ska fastställas av rådet i enlighet med de tillämpliga förfarandena i EU-fördraget senast den xxx

TPF

1

FPT

.

I sådana andra sätt ingår

a) att definiera alla sätt som kan underlätta förståelsen av de överlämnade uppgifterna och automatisk översättning av dessa,

b) att definiera på vilket sätt uppgifterna kan utbytas elektroniskt, särskilt i fråga om vilka tekniska

TP

1

PT

Samma datum som anges i artikel 15.1 bör införas.

Ds 2008:49

Bilaga 1

specifikationer som ska tillämpas och, i förekommande fall, tillämpliga utbytesförfaranden, samt

c) att genomföra eventuella anpassningar av formuläret i bilagan till detta rambeslut.

4. Om överföringsmetoden i punkterna 2 och 3 inte är tillgänglig, ska punkt 2 första meningen vara tillämplig så länge detta förhållande råder.

5. Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga tekniska åtgärder för att kunna använda sig av det standardiserade formatet och elektroniskt överföra uppgifter till övriga medlemsstater. Medlemsstaten ska meddela rådet från vilket datum den kan börja genomföra överföringarna.

6. De tekniska åtgärder som avses i punkt 5 ska genomföras senast tre år efter antagandet av det standardiserade formatet och de olika sätt som krävs för att möjliggöra ett elektroniskt utbyte av uppgifter om fällande domar.

7. [Utgår]

Artikel 12

Kommittéförfarande

[Utgår]

Artikel 13

Förfarande

[Utgår]

Artikel 14

Koppling till andra rättsliga instrument

1. I förbindelserna mellan medlemsstaterna innebär detta rambeslut en komplettering av bestämmelserna i artikel 13 i

Bilaga 1 Ds 2008:49

den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959, dess tilläggsprotokoll av den 17 mars 1978

TPF

1

FPT

och den 8 november 2001

TPF

2

FPT

, konventionen

om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 29 maj 2000T

PF

3

FPT

och dess

protokoll av den 16 oktober 2001

TPF

4

FPT

.

2. Med avseende på detta rambeslut ska medlemsstaterna avstå från att sinsemellan göra reservationer med hänvisning till artikel 13 i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959.

3. Utan att det påverkar tillämpningen i förbindelserna mellan medlemsstaterna och tredjeländer ska detta rambeslut, från och med den xxx, ersätta bestämmelserna i artikel 22 i 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, kompletterad genom artikel 4 i tilläggsprotokollet av den 17 mars 1978 till konventionen i förbindelserna mellan medlemsstaterna.

4. Föreliggande rambeslut upphäver beslutet av den 21 november 2005 om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret.

5. Föreliggande rambeslut påverkar inte tillämpningen av mer gynnsamma bestämmelser som finns i bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som slutits mellan medlemsstaterna.

TP

1

PT

Europarådet, European Treaty Series, nr 99.

TP

2

PT

Europarådet, European Treaty Series, nr 182.

TP

3

PT

EGT C 197, 12.7.2000, s. 1.

TP

4

PT

EGT C 326, 21.11.2001, s. 1.

Ds 2008:49

Bilaga 1

Artikel 15 Genomförande

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut senast den xxx

TPF

1

FPT

.

2. Medlemsstaterna ska till rådets generalsekretariat och till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning.

3. På grundval av denna information ska kommissionen senast den xxx överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta rambeslut tillsammans med lagstiftningsförlag, om så är nödvändigt.

Artikel 16 Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

___________

TP

1

PT

Tre år efter det att detta rambeslut har trätt i kraft.

Formulär som avses i artiklarna 6, 7, 8, 9 och 10

i rambeslutet

om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter

ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll

Ansökan om uppgifter ur kriminalregistret

Formuläret ska ifyllas i enlighet med anvisningarna

a) Upplysningar om den ansökande staten:

Medlemsstat: Central myndighet/centrala myndigheter: Kontaktperson: Telefon (inklusive riktnummer): Faxnummer (inklusive riktnummer): E-postadress: Postadress: Ärendets referensnummer, om det är känt:

Bilaga 2 Ds 2008:49

b) Uppgifter om den berörda personens identitet*:

Fullständigt namn (förnamn och alla efternamn): Tidigare namn: Pseudonym och/eller alias: Kön: … M □ … K □ Medborgarskap: Födelsedatum (med siffror: dd/mm/åååå): Födelseort (ort och stat): Faderns namn: Moderns namn: Bostadsadress eller känd adress: Personens ID nummer eller typ av och nummer på ID handling: Fingeravtryck: Andra identitetsuppgifter om sådana föreligger:

* För att underlätta identifieringen av en person bör så många uppgifter som möjligt fyllas i.

Ds 2008:49

Bilaga 2

c) Ansökans syfte: Kryssa i lämplig ruta

1. □ brottmålsförfarande (ange vid vilken myndighet

som ansökan anhängiggjorts och om möjligt målreferensnummer) ………………………………

2. □ Ansökan utanför ett brottmålsförfarande (ange vid

vilken myndighet som ansökan anhängiggjorts och om möjligt målreferensnummer samt kryssa för tillämplig ruta):

a) □ Från en rättslig myndighet ............................. b) □ Ansökan från en behörig administrativ

myndighet .......................................................

c) □ Ansökan från personen själv om egna uppgifter

i kriminalregistret ............................................

Ändamål för vilket uppgifterna begärs:....................................

Ansökande myndighet: □ Berörd part samtycker inte till uppgifternas spridning (om personens samtycke begärts i enlighet med medlemsstatens lagstiftning). ____________________________________________________

Kontaktperson om kompletterande uppgifter krävs:

Efternamn: Telefonnummer: E-postadress: Övriga upplysningar (exempelvis ansökans angelägenhetsgrad osv.):

Bilaga 2 Ds 2008:49

U

Svar på framställan

Uppgifter om den berörda personen Kryssa i lämplig ruta

Den undertecknande myndigheten bekräftar följande:

□ Kriminalregistret innehåller inga uppgifter om fällande dom mot ovannämnda person.

□ Kriminalregistret innehåller uppgifter om fällande dom mot ovannämnda person. En förteckning över fällande domar bifogas. □ Kriminalregistret innehåller andra uppgifter om

ovannämnda person. Dessa uppgifter bifogas (frivilligt).

□ Kriminalregistret innehåller uppgifter om fällande dom mot ovannämnda person, men den dömande medlemsstaten meddelar att uppgifterna om dessa domar inte får vidarebefordras för annat ändamål än för brottmålsförfaranden. Ansökan om ytterligare uppgifter kan sändas direkt till..................... (ange den dömande medlemsstaten):

□ I enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat till vilken ansökan riktas får ansökningar för andra ändamål än brottmålsförfaranden inte tas upp till behandling.

Kontaktperson om kompletterande uppgifter krävs:

Efternamn: Telefonnummer:

E-postadress:

Ds 2008:49

Bilaga 2

Övrig information (begränsningar av användningen av uppgifter som rör framställningar som ligger utanför brottmålsförfaranden).

Antal sidor som fogats till svarsformuläret: ................................

Utfärdat i den Underskrift och officiell stämpel (om tillämpligt):

Namn och tjänstetitel/organisation:

Bifoga, i tillämpliga fall, en förteckning över fällande domar och översänd materialet till den ansökande medlemsstaten. Formuläret och förteckningen över fällande domar behöver inte översättas till den ansökande medlemsstatens språk.

––––––––––––––

Bilaga 2 Ds 2008:49

U

UTTALANDE FRÅN RÅDET

Rådet inser att medlemsstaterna använder olika system för att identifiera den berörda personen och olika uppgifter för att söka efter en särskild persons rättsliga antecedentia när utdrag begärs ur ett kriminalregister. När medlemsstaterna utbyter uppgifter på grundval av detta rambeslut ska de därför vara medvetna om varje medlemsstats olika behov.

U

UTTALANDE FRÅN RÅDET

Rådet förklarar att varje medlemsstat bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att tidsfrister tillämpas för strykning eller förstörande av uppgifter om fällande domar, vilka har överförts i enlighet med artikel 4.2 och införts i deras kriminalregister

–––––––––––––