Ds 2012:45

Genomförande av EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

1. Promemorians huvudsakliga innehåll

Den 17 december trädde Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (direktivet) i kraft. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 18 december 2013. I denna promemoria lämnas förslag till de författningsändringar på lag- och förordningsnivå som bedöms nödvändiga för att genomföra direktivet.

Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Det syftar bl.a. också till att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer. Ett viktigt inslag är möjligheten att hindra personer som dömts för brott från att arbeta med barn och möjligheten för arbetsgivare att vid rekrytering till sådan yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar nära kontakt med barn att bli informerade om fällande domar för brott som omfattas av direktivet.

Vi har vid vår genomgång funnit brister i den svenska lagstiftningen i förhållande till kraven i artikel 10.1-3 samt artikel 15.2 i direktivet.

För att Sverige, på ett lämpligt sätt, ska uppfylla direktivets krav i bestämmelserna i artikel 10.1 och 10.2, vilka behandlar frågor om diskvalifikation till följd av fällande dom, bör en rätt att begära information om uppgifter ur belastningsregistret infö-

Promemorians huvudsakliga innehåll Ds 2012:45

ras för arbetsgivare när de rekryterar personer till yrkesverksamhet och till organiserad frivilligverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. I denna del föreslås i promemorian en ny lag som ska reglera dessa förhållanden. Det är den enskilde själv som ska inhämta ett registerutdrag som han eller hon kan visa upp för arbetsgivaren. Det ska inte finnas någon rätt för arbetsgivaren att få behålla registerutdraget. Av integritetsskäl föreslås att endast den som kommer i fråga för anställning eller uppdrag ska omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. Föräldrar som innehar anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår omfattas inte av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret.

Med begreppet organiserad frivilligverksamhet avses i sammanhanget ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund.

Registerkontrollen i förevarande fall begränsas till att omfatta endast brott som är relevanta för anställningen eller uppdraget i aktuella verksamheter. Ett sådant begränsat utdrag ska omfatta uppgifter om alla sexualbrott, människohandel, koppleri, olaga tvång och barnpornografibrott samt anstiftan, medhjälp och försök till dessa brott i den mån det är straffbelagt. Därutöver ska registerutdragen innehålla uppgifter om mord, dråp, grov misshandel, människorov och grovt rån.

När det gäller bestämmelsen i artikel 10.3, vilken behandlar frågan om utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater för andra ändamål än brottmålsförfaranden, har vi bedömt att Sverige, genom enskildas rätt att få ta del av samtliga uppgifter om sig själva i belastningsregistret, även via centralmyndigheten, uppfyller de krav direktivet ställer i denna del. För att den enskilde ska ha rätt att begära ett begränsat utdrag även i de fall de rekryteras till anställning eller uppdrag för yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat föreslår vi dock att den av oss föreslagna nya lagen ska vara tillämplig på såväl svenska anställnings- eller uppdragsförhållanden som anställnings- eller uppdragsförhållanden inom en annan

Ds 2012:45 Promemorians huvudsakliga innehåll

medlemsstat. Den nya lagen görs subsidiär i förhållande till övriga författningar som reglerar den enskildes rätt till utdrag ur belastningsregistret för anställningsändamål. Därutöver krävs viss reglering i förordning för att Sverige ska uppfylla kravet om att en enskild ska tillförsäkras rätten att i samtliga fall, via centralmyndigheten, på begäran få ta del av kriminaluppgifter som kan finnas om honom eller henne i en annan medlemsstatstat.

Såvitt avser bestämmelsen i artikel 15.2 uppfyller inte Sverige kravet på förlängd preskriptionstid när det gäller normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande. I promemorian föreslås att tillämpningsområdet för preskriptionsbestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken utvidgas till att omfatta även angivna brott. I promemorian föreslås att de nya preskriptionsbestämmelserna ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

I promemorian görs också en genomgång av interventionsprogram och interventionsåtgärder för dömda och icke dömda personer. Med interventionsprogram eller interventionsåtgärder avses bl.a. åtgärder eller program för att förhindra att personer begår för direktivet aktuella brott eller att se till att adekvat hjälp och behandling finns för dem som begått sådana brott.

De bestämmelser som direktivet föranleder föreslås träda i kraft den 1 december 2013.

2. Författningsförslag

2.1. Förslag till lag (2013:00) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn

Härigenom föreskrivs1 följande

1 § Den som rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet för anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn har rätt att begära att den som erbjuds anställningen eller uppdraget ska uppvisa ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Utdraget ska vara högst ett år gammalt. I lagen om belastningsregister finns bestämmelser om att regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i sådana utdrag.

Första stycket ska inte tillämpas på en förälder som innehar anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår.

2 § Arbetsgivaren får inte dokumentera den utförda kontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1-14, Celex 32011L0093R(01)), rättat genom EUT L 18, 21.1.2012, s. 7.

Författningsförslag Ds 2012:45

3 § Denna lag gäller även för anställning eller uppdrag i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.

4 § Om det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som reglerar registerkontroll ska de bestämmelserna gälla.

________

Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

Ds 2012:45 Författningsförslag

2.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 35 kap. 4 § ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 kap.

4 §2

De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

1. 6 kap. 4–6 §§ och 8 § tredje stycket eller försök till sådana brott,

2. 6 kap. 1–3 och 12 §§ eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

3. 16 kap. 10 a § första stycket och femte stycket eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en till-

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

1. 6 kap. 4–6 §§, 8 och 9 §§ eller försök till sådana brott,

2. 6 kap. 1–3 och 12 §§ eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

3. 6 kap. 10 §,

4. 16 kap. 10 a § första stycket och femte stycket eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en till-

2 Senaste lydelse 2011:1298.

Författningsförslag Ds 2012:45

lämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare,

4. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

lämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare,

5. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revision av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

___________

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

Ds 2012:45 Författningsförslag

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:620) om belastningsregister

att 9 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §3

En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.

En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret

1. för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där,

2. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800),

3. enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

4. enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som

En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret

1. för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där,

2. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800),

3. enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

4. enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som

3 Senaste lydelse 2010:859.

Författningsförslag Ds 2012:45

tar emot barn, eller

5. enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder.

tar emot barn,

5. enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, eller

6. enligt bestämmelser i lagen ( 2013:00 ) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn.

Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1–3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla.

En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och undertecknad av den sökande.

________

Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

3. Uppdraget och vårt arbete

3.1. Bakgrund

Den 25 mars 2009 presenterade kommissionen ett förslag till rambeslut om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi (KOM [2009] 135) som föreslogs ersätta rådets rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (2004/68/RIF) (rambeslutet). Förslaget byggde i stora delar på Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp från 2005 (ETS No. 201 – i fortsättningen PC-ES). I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 försvann den rättsliga grunden för att anta rambeslutet. Kommissionen presenterade därför den 29 mars 2010 ett förslag till direktiv som i stor utsträckning byggde på resultatet av förhandlingarna om rambeslutet. Kommissionens förslag till direktiv antogs den 15 november 2011. Europaparlamentets och rådets direktiv4 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF trädde i kraft den 17 december 2011 och ska vara genomfört senast den 18 december 2013 (fortsättningsvis direktivet).

Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Det syftar också till att

4 Vid publicering i EUT L 335, 17.12.2011 (bilaga 1) fick direktivet den felaktiga beteckningen 2011/92/EU; rättelsen framgår av EUT L 18, 21.1.2012 (bilaga 2).

Uppdraget och vårt arbete Ds 2012:45

stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer. Viktiga inslag är möjligheten att hindra personer som dömts för brott från att arbeta med barn, möjligheten för arbetsgivare att vid rekrytering till sådan yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar nära kontakt med barn att bli informerade om fällande domar för brott som omfattas av direktivet samt åtgärder för att stänga ner och blockera hemsidor som innehåller barnpornografi.

3.2. Vårt uppdrag

Inför antagandet av direktivet upprättades inom Justitiedepartementet en promemoria med en analys5 av vilka åtgärder som bedöms nödvändiga för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet. I promemorian görs bedömningen att vissa författningsändringar torde krävas för att Sverige ska uppfylla direktivets krav. Några författningsförslag lämnades inte i analysen.

Vårt uppdrag är att, med utgångspunkt i den ovan nämnda analysen, ta ställning till behovet av författningsändringar för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet. Utredaren ska även föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga. I uppdraget har även ingått att särskilt analysera hur tillgången till information om fällande domar ska säkerställas. Utgångspunkten bör vara en lösning som bygger på att den enskilde kan få ett utdrag med uppgifter ur belastningsregistret som svarar mot kraven i direktivet och som kan visas upp för arbetsgivare eller annan. Utredningen har även haft att bedöma förslagens ekonomiska konsekvenser för berörda företag och organisationer samt det allmänna.

Utredaren ska hålla sig underrättad om den fortsatta beredningen av dels 2008 års Sexualbrottsutrednings betänkande SOU

5 Analys av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpandet av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, 2012-02-02.

Ds 2012:45 Uppdraget och vårt arbete

2010:71, Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag, dels Ds 2011:15, Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater, samt även i övrigt hålla sig underrättad om arbete i närliggande frågor som bedrivs inom Regeringskansliet.

Utredaren ska i lämplig omfattning samråda med och inhämta upplysningar från företrädare från det civila samhället.

Uppdraget ska redovisas senast den 13 november 2012.

3.3. Arbetets bedrivande

Många av direktivets bestämmelser har redan i dag sin motsvarighet i den svenska lagstiftningen. I det svenska regelverket kommer dock justeringar att behöva göras, bl.a. i brottsbalken, lagen (1998:620) om belastningsregister och förordningen (1999:1134) om belastningsregister. Även viss ny lagstiftning kommer att krävas.

I det följande presenterar vi vår analys i frågan om Sveriges uppfyllande av direktivets bestämmelser. En första utgångspunkt vid utarbetandet av förslagen i denna departementspromemoria har varit att för det fall ändring bör ske, ändring i första hand bör ske i befintlig lagstiftning. Endast där en sådan lösning inte varit möjlig ges förslag på ny lagstiftning. Det kan här nämnas att registerlagstiftningen i vissa delar för närvarande är föremål för utredning (dir. 2011:86). En andra utgångspunkt har varit att eftersom direktivet endast omfattar en rätt för arbetsgivare att i vissa fall begära information om fällande domar, endast härför aktuell lagstiftning gåtts igenom, dvs. frågor rörande tillgång till uppgifter ur belastningsregistret. Annan registerlagstiftning berörs alltså inte.

Vid genomgången av direktivet diskuterar vi om lagändringar behövs för att uppfylla de minimiregler direktivet ställer. I de fall direktivets bestämmelser inte anses innebära några nya krav i förhållande till nationell rätt är utgångspunkten att bestämmelserna inte berörs alls eller endast behandlas mer översiktligt. I

Uppdraget och vårt arbete Ds 2012:45

några fall innehåller dock promemorian även i nämnt fall vissa överväganden om direktivets överensstämmelse med gällande rätt. I de fall promemorian inte alls eller mer översiktligt behandlar en bestämmelse, hänvisas till den av Justitiedepartementet, inför antagandet av direktivet, framtagna analysen av den 2 februari 2012, fogad som bilaga 3 till denna promemoria.

Den inledande bestämmelsen om syfte (artikel 1), liksom de avslutande bestämmelserna om ersättande av rambeslut, införlivande, rapportering, ikraftträdande och adressater (artiklarna 26-30) är av sådan generell karaktär att de inte närmare berörs i promemorian. Det bör dock understrykas att det är vår uppfattning att dessa bestämmelser inte föranleder något behov av lagändringar.

Vi har under arbetet med denna promemoria samrått med och i flera fall haft enskilda möten med företrädare för olika departement inom Regeringskansliet, Svenska kyrkan, Barnombudsmannen, Riksidrottsförbundet, RFSU, Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt Näringsliv, Tjänstemännens centralorganisation, Rädda Barnen, Riksförbundet FUB, ECPAT Sverige, BRIS, Svenska Scoutrådet, Landsorganisationen i Sverige, Rikspolisstyrelsen och Datainspektionen.

4. Direktivet

4.1. Direktivets syfte

Syftet med direktivet är att skapa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom området sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn. Direktivet syftar också till att införa gemensamma bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer.

Utgångspunkten är att sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets rättigheter (i det följande benämnd barnkonventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.6

Barnkonventionen utgår från principen om barnets bästa, principen om rätt till liv och utveckling, principen om rätten att framföra sina åsikter och få dem respekterade samt principen om icke diskriminering. En annan bärande tanke i barnkonventionen är barnets rätt till skydd mot övergrepp och utnyttjande av varje slag. Enligt artikel 34 i barnkonventionen ska staterna skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna slår i artikel 24.2 fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av

6 EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

Direktivet Ds 2012:45

offentliga myndigheter eller privata institutioner. Samma utgångspunkt kommer till uttryck i beaktandesats 6 till direktivet, där det fastslås att det är barnets bästa som måste komma i främsta rummet vid genomförandet av åtgärder för att bekämpa de allvarliga brott det nu är frågan om.

I direktivet slås fast att sexuella övergrepp och andra särskilt allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik och internet. Allvarliga brott som sexuell exploatering av barn och barnpornografi kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är brottsoffer och förebyggande åtgärder mot fenomenet. Direktivet är avsett att tillhandahålla en övergripande rättslig ram för internationellt samarbete så att syftet, att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn, kan uppnås (se beaktandesatser 3 och 6).

4.2. Innehållet i direktivet i korthet

Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF innehåller minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp, sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kontaktsökning med barn för sexuella ändamål. Direktivet inför också regler för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för dess brottsoffer.

Direktivet innehåller sammanlagt 30 artiklar.

Syfte och definitioner (Artiklarna 1 och 2)

I artikel 1 anges det övergripande syftet med direktivet.

Ds 2012:45 Direktivet

I artikel 2 definieras vad som i direktivet ska avses med begreppen barn, åldern för sexuellt självbestämmande, barnpornografi, barnprostitution, pornografisk föreställning och juridisk person.

Straffbestämmelser (Artiklarna 3–7 )

Vad som är straffbart enligt direktivet framgår av artiklarna 3–6. I artikel 7 stadgas ansvar för anstiftan, försök och medverkan.

När det gäller brotten i artiklarna 3 och 4 som handlar om sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn är de uppdelade beroende på om brottet begåtts mot ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande eller inte. Åldern för sexuellt självbestämmande regleras av den nationella lagstiftningen i respektive medlemsstat.

I artikel 3 anges att medlemsstaterna ska se till att följande uppsåtliga handlingar som har samband med sexuella övergrepp, är straffbara.

Att i sexuellt syfte förorsaka att ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande blir vittne till sexuella handlingar eller sexuella övergrepp, även om barnet inte tvingas delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett respektive två års fängelse (3.2 och 3.3).

Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse (3.4).

Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn, där missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst tre års fängelse om barnet uppnått den åldern. Motsvarande straffbestämmelser gäller vid missbruk av barnets särskilt utsatta situation, framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendeställning. Om tvång, våld eller hot brukas i samband med sexuella hand-

Direktivet Ds 2012:45

lingar med barn ska det vara belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst fem års fängelse om barnet uppnått den åldern. Motsvarande strafflatituder gäller för att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig åt sexuella handlingar med en tredje part (3.5).

I artikel 4 behandlas brott som har samband med sexuell exploatering. Det som är straffbelagt är enbart uppsåtliga brott. Enligt punkt 4.2 ska att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i pornografisk föreställning eller att dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften vara belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst två års fängelse om barnet är äldre. Motsvarande reglering gäller för fall där någon ägnar sig åt sexuella handlingar med ett barn där barnprostitution utnyttjas (4.7). Att tvinga eller med våld förmå ett barn till att delta i pornografiska föreställningar, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst fem års fängelse om barnet är äldre (4.3). Motsvarande gäller när någon förmår eller rekryterar ett barn till att delta i barnprostitution eller att dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften (4.5). Att medvetet bevista pornografiska föreställningar där ett barn deltar ska vara straffbelagt med ett maximistraff på minst två års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, och minst ett års fängelse om barnet uppnått den åldern (4.4). Vidare ska det - med ett maximistraff på minst tio års fängelse, om barnet inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller minst fem års fängelse om barnet uppnått den åldern - vara straffbelagt att tvinga eller med våld förmå ett barn till barnprostitution eller att hota ett barn för sådana syften.

Artikel 5 behandlar brott som har samband med barnpornografi. Enligt bestämmelsen ska uppsåtlig befattning med barnpornografi vara straffbar när handlingen begås olovligen. Av beaktandesats 17 framgår att syftet med skrivningen ”olovligen”

Ds 2012:45 Direktivet

är att ge medlemsstaterna en möjlighet att från det kriminaliserade området undanta befattning av barnpornografi för t.ex. medicinska, vetenskapliga eller liknande försvarliga ändamål. Vidare anges i beaktandesatsen att skrivningen möjliggör verksamhet inom ramen för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis myndigheters lagliga innehav av barnpornografi i samband med straffrättsliga förfaranden eller för att förhindra, upptäcka eller utreda brott. Slutligen anges att skrivningen inte utesluter att det under särskilda omständigheter ska vara möjligt att undgå ansvar när t.ex. telefon- och internetjourer vidtar åtgärder för att rapportera barnpornografi.

Enligt artikeln ska förvärv eller innehav av barnpornografi kunna bestraffas med fängelse i upp till i vart fall ett år (5.2), liksom att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (5.3).

Distribution, spridning eller överföring av barnpornografi ska kunna leda till fängelse i upp till i vart fall två år (5.4), liksom utbjudande, tillhandahållande eller tillgängliggörande av barnpornografi (5.5). Produktion av barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst tre års fängelse (5.6). Enligt punkten 7 är det upp till medlemsstaterna att avgöra om artikel 5 ska vara tillämplig på fall som rör barnpornografi enligt artikel 2 c iii, om den person som framstår som ett barn i själva verket var 18 år eller äldre vid tidpunkten för avbildandet. Det ankommer även på medlemsstaterna att besluta om punkterna 2 och 6 i artikeln är tillämpliga i fall när det fastställs att det pornografiska materialet enligt artikel 2 c iv (verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i sexuella handlingar eller av ett barns könsorgan) producerats och innehas av producenten enbart för eget bruk, i den mån inget pornografiskt material enligt artikel 2 c i, ii eller iii7 har använts för denna produktion och förutsatt att handlingen inte innebär någon risk för att materialet sprids.

7 Allt material som avbildar ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd (2 c i), varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften (2 c ii) och verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en handling med ut-

Direktivet Ds 2012:45

Artikel 6 behandlar kontaktsökande med barn för sexuella ändamål, s.k. grooming. Artikeln förutsätter att kontakten sker över internet. Enligt artikeln ska medlemsstaterna straffbelägga uppsåtliga handlingar som innebär att en vuxen ger förslag med hjälp av informations- och kommunikationsteknik i syfte att träffa ett barn, som ännu inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, för att begå brott enligt artiklarna 3.4 och 5.6 mot barnet, om detta förslag har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte. En sådan handling ska kunna bestraffas med fängelse i upp till i vart fall ett år. Vidare ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är straffbart för en vuxen att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik försöka begå vissa i artikel 5 angivna brott genom att kontakta barn som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt material som avbildar det barnet.

I artikel 7 anges att anstiftan av samt medhjälp till något av de brott som avses i artiklarna 3–6, ska vara straffbelagt. Även försök till något av de brott som avses i artiklarna 3–6 ska vara straffbelagt med undantag för försök till brott som avser att förmå att ett barn bevittnar sexuella handlingar eller sexuella övergrepp (artikel 3.2 och 3.3), att medvetet bevista pornografiska föreställningar (artikel 4.4), samt att förvärva, inneha eller medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi (artikel 5.2 och 5.3).

Frivilliga sexuella handlingar (Artikel 8)

Artikel 8 föreskriver undantag från det straffbara området i vissa fall när det är fråga om frivilliga sexuella handlingar, pornografiska föreställningar som äger rum inom ramen för en frivillig relation eller produktion, förvärv eller innehav av material som

trycklig sexuell innebörd eller verklighetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften (2 c iii).

Ds 2012:45 Direktivet

rör barn, i fall då det sker mellan jämbördiga parter som är i ungefär samma ålder och som hunnit ungefär lika långt i psykisk och fysisk utveckling.

Försvårande omständigheter (Artikel 9)

I artikel 9 anges vad som ska anses utgöra försvårande omständigheter vid bedömningen av brotten i artiklarna 3–7.

Diskvalifikation till följd av fällande dom (Artikel 10)

Artikel 10 innehåller bestämmelser som innebär att medlemsstaterna, i syfte att minska risken för återfall i brott, ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att personer dömda för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 kan förhindras, tillfälligt eller permanent, att utöva yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. Medlemsstaterna ska därvid även vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att i enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt begära information om det finns fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att utöva angiven verksamhet. Vidare föreskrivs att förekomsten av fällande dom eller diskvalifikation till följd något av brotten i artiklarna 3–7 ska införas i kriminalregistret och att medlemsstaterna till andra medlemsstater ska kunna överföra sådana registeruppgifter när syftet är det som angetts ovan.

Direktivet Ds 2012:45

Beslag och förverkande (Artikel 11)

I artikel 11 behandlas frågor om beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av de brott som avses i artiklarna 3–5.

Juridiska personer (Artiklarna 12 och 13 )

Artiklarna 12 och 13 innehåller bestämmelser om juridiska personers ansvar och sanktioner för dessa. Medlemsstaterna ska se till att juridiska personer kan hållas ansvariga för de brott som avses i artiklarna 3–7 och att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Avstående från att lagföra eller utdöma påföljd för brottsoffret (Artikel 14)

I artikel 14 anges att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa att det ska vara möjligt att avstå från att åtala eller straffa barn som fallit offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering för deras deltagande i brottslig verksamhet, när deltagandet varit en direkt följd av att de utsatts för vissa brott enligt direktivet.

Utredning och lagföring (Artikel 15 )

Artikel 15 anger bestämmelser om utredning och lagföring. För att säkerställa utredning eller lagföring av brott enligt direktivet ska inte anmälan eller angivelse av detta vara beroende av offret eller någon företrädare för offret. Likaså ska säkerställas att straffrättsliga förfaranden kan fortsätta även om offret eller dennes företrädare tagit tillbaka sina uppgifter. Vidare stadgas att lagföring av vissa angivna brott ska vara möjlig under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret uppnått myndighetsåldern.

Artikeln stadgar också en skyldighet för medlemsstaterna att

Ds 2012:45 Direktivet

tillhandahålla effektiva utredningsverktyg för dem som har ansvaret att utreda eller lagföra de brott som anges i direktivet. Medlemsstaterna ska därvid vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt att söka identifiera offren, i synnerhet genom att analysera barnpornografiskt material.

Rapportering av misstanke om brott (Artikel 16)

I artikel 16 finns bestämmelser om undantag från sekretesskydd för vissa yrkeskategorier som i sitt arbete har kontakt med barn i de fall där de har skälig grund att anta att ett barn är offer för brott enligt direktivet. Artikeln anger också en skyldighet för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att uppmuntra alla personer som känner till, eller i god tro misstänker, att något av de brott som anges i direktivet begåtts, att rapportera detta till behöriga myndigheter.

Behörighet och samordning av åtal (Artikel 17 )

I artikel 17 finns bestämmelser om domsrätt och samordning av åtal. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa sin behörighet när det gäller brott som avses i direktivet, när

a) brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstatens terri-

torium, eller

b) gärningsmannen är medborgare i någon av medlemsstaterna.

Artikeln stadgar också en skyldighet för medlemsstaten att underrätta kommissionen för det fall medlemsstaten avser fastställa ytterligare behörighet vad avser brotten i direktivet. Medlemsstaterna ska därutöver säkerställa att deras behörighet, vid vissa angivna brott mot direktivet, omfattar situationer i vilka brotten begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik till

Direktivet Ds 2012:45

vilken åtkomsten skett från deras territorium, oavsett om denna är baserad inom deras territorium eller inte. Medlemsstaternas behörighet får enligt artikeln inte vara beroende av krav på dubbel straffbarhet, anmälan från offret på den plats brottet begicks eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.

Hjälp, stöd och skyddsåtgärder för brottsoffer m.fl. (Artiklarna

18–20 )

Artiklarna 18–20 innehåller bestämmelser om skydd av och stöd till brottsoffer före, under och efter straffrättsliga förfaranden.

Artiklarna innehåller också regler om skyddsåtgärder för såväl brottsoffret som dennes anhöriga samt om formerna för barns deltagande i brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden.

Åtgärder mot reklam m.m. (Artikel 21)

I artikel 21 finns bestämmelser som anger att medlemsstaterna ska besluta om lämpliga åtgärder för att förhindra eller förbjuda spridning av material där det görs reklam för möjligheten att begå, eller anordnande för andra av resor i syfte att begå, något av brotten i artiklarna 3–6 i direktivet.

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder (Artiklarna

22–24 )

I artiklarna 22–24 finns bl.a. bestämmelser om riskbedömning av dömda personer i syfte att fastställa lämpliga interventionsprogram eller interventionsåtgärder.

Artikel 22 anger en skyldighet för medlemsstaterna att se till att tillgång till program eller åtgärder finns även för personer som befarar att de kan komma att begå brott enligt direktivet.

Ds 2012:45 Direktivet

I artikel 23 anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder i syfte att minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn. Därutöver ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att öka medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Vidare ska medlemsstaterna främja regelbunden kompetensutveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och exploatering.

I artikel 24 finns närmare bestämmelser om sådana program eller åtgärder som syftar till att förhindra och minimera riskerna för upprepade sexualbrott mot barn. Bestämmelserna bygger på frivilligt deltagande.

Åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider barnpornografi (Artikel 25)

Artikel 25 innehåller en bestämmelse om avlägsnande och blockering av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi.

Artikeln ålägger medlemsstaterna att, på värdservrar inom sitt territorium, vidta åtgärder för att se till att tillträdet till sådana sidor spärras samt att, på värdservrar utom sitt territorium, sträva efter att uppnå ett avlägsnande av sådana sidor. Därutöver anges i artikeln att medlemsstaten, för internetanvändare inom sitt territorium, får vidta åtgärder för att blockera tillträde till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi, dock att sådana åtgärder ska vara förenade med vissa skyddsmekanismer som bl.a. även ska inbegripa möjlighet till rättslig prövning.

Allmänna bestämmelser (Artiklarna 26–30)

Artiklarna 26–30 innehåller bestämmelser om upphävande av rambeslut 2004/68/RIF, införlivande, rapportering, ikraftträdande och adressater.

5. Genomförande av direktivet

5.1. Definitioner – artikel 2

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att Sverige

ska uppfylla direktivets krav såvitt avser definitioner.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Artikel 2 innehåller definitioner av begreppen barn, ålder för sexuellt självbestämmande, barnpornografi, barnprostitution, pornografisk föreställning och juridisk person.

Med barn avses i direktivet varje person under 18 år (punkten a). I punkten b) definieras åldern för sexuellt självbestämmande till att vara den ålder under vilken det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella handlingar med barn. Med barnpornografi (punkten c) avses i direktivet i) allt material som avbildar ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd, ii) varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften, iii) allt material som avbildar en person som framstår som ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning av könsorganen på en person som framstår som ett barn för i första hand sexuella syften, eller iv) verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verklighetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften. I artikel 2

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

punkten d) anges att med barnprostitution avses utnyttjande av ett barn för sexuella handlingar, där pengar eller någon annan form av betalning eller ersättning lämnas eller utlovas som betalning för barnets sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte eller denna ersättning görs till barnet eller till en tredje part. Med pornografisk föreställning (punkten e) avses i direktivet liveposering som riktar sig till en publik, även när det sker med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, i) av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd, eller ii) av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften. I punkten f) anges att med juridisk person avses ett rättssubjekt som har denna status enligt tillämplig lagstiftning, med undantag för stater eller offentliga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga internationella organisationer.

Gällande rätt

I Sverige är alla personer under 18 år att anse som barn och åldern för sexuellt självbestämmande är 15 år.

I 16 kap. 10 a § 1 punkten brottsbalken straffbeläggs vad som i svensk rätt avses med barnpornografi. Med barnpornografi avses att skildra barn i pornografisk bild. Med barn avses här en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden eller omständigheterna kring den, är under arton år. Det innebär att den som enligt 16 kap. 10 a § 1 punkten skildrar en person under arton år i pornografisk bild, kan göra sig skyldig till brott oavsett om pubertetsutvecklingen är avslutad eller inte. För brott enligt punkterna 2-5 krävs däremot, när pubertetsutvecklingen är avslutad, att det av bilden eller omständigheterna kring den framgår att personen är under arton år.

Kriminaliseringen begränsas till just bilder och omfattar alltså inte andra typer av skildringar t.ex. genom ord eller ljud. I Sverige finns inte någon legaldefinition av begreppet barnpornografi, men av t.ex. prop. 2009/10:70 s. 16 framgår att en bild an-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

ses pornografisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt skildrar ett sexuellt motiv. Straffbarheten är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar. Även bilder där ett barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen kan falla inom det straffbara området. För att en bild av ett barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk. S.k. anspelningspornografi är inte straffbar enligt svensk rätt. Med anspelningspornografi avses pornografiska bilder där vuxna på olika sätt framställs som barn men där det av bilden klart framgår att det är vuxna personer som avbildas.

I sammanhanget kan också nämnas Högsta domstolens dom den 15 juni 2012 i mål nr B 990-11, den. s.k. Manga-domen. Högsta domstolen kom i avgörandet fram till att innehav av verklighetstrogna teckningar av barn omfattas av straffbestämmelsen om barnpornografibrott enligt svensk rätt. Högsta domstolen kom också fram till att teckningar som visserligen utgör avbildningar av barn men där det rör sig om fantasifigurer och där det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn inte, med hänsyn till yttrandefriheten och informationsfriheten, omfattades av en kriminalisering. Förevarande artikel definierar, som ovan angivits, barnpornografi, såvitt nu är i fråga, som verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verklighetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften. Under utarbetandet av direktivet var det oklart om overkliga karaktärer som t.ex. seriefigurer skulle omfattas av definitionen av barnpornografi. Kommissionen noterade att det gemensamma målet var att endast kriminalisera bilder som återger verklighet (2010/0064/COD dok.nr 10335/1/10 REV 1). Direktivet utformades också i överensstämmelse med detta.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Barnprostitution motsvaras i svensk rätt av bestämmelsen om köp av sexuell handling av barn i 6 kap. 9 § brottsbalken.

Vad som avses med pornografisk föreställning bedöms i svensk rätt omfattas av bestämmelsen om utnyttjande av barn för sexuell posering i 6 kap. 8 § brottsbalken. Med begreppet sexuell posering avses att det antingen är frågan om medverkande i eller utförande av en sexuell handling eller ohöljd exponering av sexuell innebörd. Handlingen ska för en vuxen person ha en klar och otvetydig sexuell karaktär. I uttrycket ligger även att handlingen ska utföras inför en eller flera personer eller framför en kamera för dokumentation av eller förmedling av bild.8

Vad som avses med juridisk person bedöms enligt nationell rätt.

Överväganden

I analysen görs bedömningen att Sverige uppfyller samtliga i direktivet ställda krav såvitt avser definitioner. Det är också vår uppfattning att svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikeln. Då skälen för bedömningen, vilka vi delar, framgår av analysen saknas anledning att här på nytt redogöra för dessa. För en närmare redogörelse härför hänvisas således, med ett undantag vilket närmare berörs nedan, till analysen.

I artikel 2 c iii) anges att med barnpornografi avses allt material som avbildar en person som framstår som ett barn (”appearing to be a child”) som medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning av könsorganen på en person som framstår som ett barn för i första hand sexuella syften. Som anges i analysen kan artikeln uppfattas så att den omfattar även skildringar där vuxna personer framställs som barn eller där vuxna personer på annat sätt genom t.ex. olika attribut eller roller anspelar på barn, s.k. anspelningspornografi. En sådan bild är inte straffbar som barnpornografi enligt

8Prop. 2004/05:45 s. 146.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

svensk rätt utan omfattas av grundlagsskydd på samma sätt som annan laglig vuxenpornografi. Däremot är avbildning av personer där det av bilden framgår att pubertetsutvecklingen inte är avslutad kriminaliserat, och det oavsett om personen i fråga är över 18 år eller inte.

Artikel 2 i direktivet överensstämmer sammantaget med definitionerna i rambeslutet, artikel 1 b. Med barnpornografi avsågs i rambeslutet bl.a. pornografiskt material som avbildar eller föreställer en verklig person som ser ut att vara ett barn och är inblandad i eller ägnar sig åt en handling med tydlig sexuell innebörd. I sin av riksdagen godkända proposition gjorde regeringen den bedömningen att med uttrycket ”en verklig människa som ser ut att vara ett barn” torde avses en person över 18 år som ser ut som ett barn, dvs. som inte är pubertetsutvecklad.9 Anspelningspornografi ansågs därför inte omfattas av rambeslutet. Enligt regeringen var det fullt logiskt att vuxna personer som har passerat puberteten inte skyddas inom ramen för regleringen av barnpornografi eller övergrepp på barn. Inte heller fann regeringen att det hade framkommit tillräckliga skäl för att i det då aktuella sammanhanget kriminalisera anspelningspornografi. Regeringen hänvisade i denna del till den bedömning som regeringen gjorde i samband med 1999 års barnpornografireform.10

Barnpornografiutredningen, som i sitt betänkande SOU 1997:29 övervägde frågan om en kriminalisering av anspelningspornografi, ansåg att straffrättsliga åtgärder mot denna kategori av pornografiska bilder inte borde genomföras. Utredningen underströk bl.a. att det i anspelningspornografi syns att aktörerna inte är barn, varför ett barn som ser en sådan film inte rimligen kan antas identifiera sig med dessa personer.11 Vidare anfördes att då det syns att aktörerna inte är barn, barn i allmänhet inte kunde anses kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som av barnpornografi.12 Enligt utredningen torde

9Prop. 2003/04:12. 10Prop. 2003/04:12 s. 32–33. 11SOU 1997:29 s. 174. 12SOU 1997:29 s. 174–175.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

det vidare inte vara möjligt att generellt straffbelägga denna typ av pornografi av annat skäl än att den kan såra den allmänna anständighetskänslan, vilket inte torde räcka som grund för kriminalisering. Regeringen gjorde samma bedömning som utredningen och riksdagen godtog detta ställningstagande.13

Frågan om kriminalisering av anspelningspornografi prövades också i samband med Sveriges tänkta tillträde till Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet14 (nedan ITkonventionen). I IT-konventionen avses med barnpornografi bl.a. pornografiskt material som visuellt avbildar en person som ser ut att vara en minderårig som ägnar sig åt handlande med uttrycklig sexuell innebörd. I Ds 2005:6, som behandlade frågan om Sveriges tillträde till och genomförande i svensk rätt av ITkonventionen och dess tilläggsprotokoll av den 28 januari 2003, konstaterades att den svenska straffbestämmelsens utformning, som inte bygger på en absolut åldersgräns, torde uppfylla ITkonventionens krav. I promemorian hänvisades också till regeringens uttalanden i den ovan nämnda propositionen, prop. 2003/04:12.15 Det kan nämnas att frågan om behovet av författningsändringar för att Sverige ska kunna tillträda ITkonventionen och tilläggsprotokollet för närvarande är föremål för en offentlig utredning (dir. 2011:98).

Frågan har också behandlats i samband med förslaget om Sveriges tillträde till Förenta Nationernas fakultativa protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi16 (FN-protokollet). Regeringen påpekade att den i tidigare sammanhang gjort förtydligande förklaringar med den innebörden att FN-protokollets definition av barnpornografi tolkas så att vuxna personer som agerar barn inte omfattas. Regeringen, som hänvisade till sina tidigare uttalanden i frågan om kriminalisering av anspel-

13Prop. 1997/98:43 s. 103–104., bet. KU19, rskr. 214, bet. 1998/99:KU4, rskr. 1998/99:2. 14 Convention on Cybercrime ETS no. 185. 15Ds 2005:6 s. 110. 16 Av Förenta nationernas generalförsamling den 25 maj 2000 antagna fakultativa protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

ningspornografi, fann att det inte hade framkommit tillräckliga skäl för att i nu aktuellt sammanhang göra någon annan bedömning.17 Sammanfattningsvis gjorde regeringen alltså den bedömningen att den gällande svenska lagstiftningen mot barnpornografi uppfyllde kraven enligt FN-protokollet. Därmed fanns det i den delen inget som hindrade att Sverige tillträdde protokollet.

Frågan om kriminalisering av anspelningspornografi diskuterades även i ett betänkande av 2005 års Barnpornografiutredning (SOU 2007:54). Enligt utredningen kunde det inte anses motiverat att straffbelägga anspelningspornografi.18 Utredningen instämde visserligen i att anspelningspornografi, om sådana bilder visades för barn, kunde uppmuntra barn att bete sig på det sätt som skildrades på bilden, men att denna omständighet inte, lika lite som annan laglig pornografi, kunde anses så straffvärd att den borde beläggas med straff.19 Inte heller fann utredningen att anspelningspornografi behövde kriminaliseras med hänsyn till de krav olika internationella instrument ställde. Utredningen uttalade också att Sverige tolkat de olika internationella dokumenten på det sättet att anspelningspornografi inte omfattades.20

Sammanfattningsvis gör vi den bedömningen att med uttrycket ”appearing to be a child” avses en person över 18 år som inte är fullt pubertetsutvecklad. Artikel 2 c iii torde alltså inte omfatta anspelningspornografi. En sådan tolkning ligger också väl i linje med direktivets syfte. Vi anser vidare, i likhet med de bedömningar som gjorts i ovan redovisade lagstiftningsarbeten, att det inte finns tillräckliga skäl att nu kriminalisera anspelningspornografi. Kraven i artikeln föranleder således inte något behov av lagändringar.

17Prop. 2005/06:68 s. 29, bet. JuU20, rskr. 194. 18SOU 2007:54 s. 235. 19SOU 2007:54 s. 235–236. 20SOU 2007:54 s. 236.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

5.2. Straffnivåer i direktivet – artiklarna 3–6

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att Sverige

ska uppfylla direktivets krav såvitt avser straffnivåerna.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

De olika brotten i artiklarna 3–6 i direktivet innehåller ett stort antal straffnivåer. Av beaktandesats 11 i direktivet framgår att unionen, vid antagandet av lagstiftning om materiell straffrätt, bör säkerställa enhetlighet i lagstiftningen, särskilt när det gäller straffnivåerna. Vidare anges i beaktandesatsen att eftersom direktivet innehåller ett ovanligt stort antal olika brott så krävs en differentiering av straffnivån som går längre än vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga instrument. Som skäl för detta anges att direktivet ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan om.

Av intresse för frågan om Sverige uppfyller kraven i direktivet när det gäller straffnivåerna avseende de olika brotten är också beaktandesatserna 13 och 14. Av beaktandesats 13 framgår att det maximala fängelsestraff som föreskrivs i direktivet bör gälla åtminstone för de allvarligaste formerna för dessa brott. Vidare anges i beaktandesats 14 att medlemsstaterna, med beaktande av sin nationella lagstiftning, för att nå det maximala fängelsestraff som föreskrivs i direktivet för brott som rör sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering mot barn och barnpornografi, får kombinera de straff som förskrivs i nationell lagstiftning för dessa brott.

Gällande rätt

Inom svensk straffrätt är det vanligt med gradindelade brott. I vissa fall har de gradindelade brotten inom brottstypen en egen

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

brottsbeteckning. Så är fallet t.ex. när det gäller våldtäkt och grov våldtäkt. I andra fall har gradindelningarna inom brottstypen en gemensam brottsbeteckning, vilket är fallet t.ex. vid misshandel och misshandel, ringa brott. Oavsett typ av gradindelning är varje svårhetsgrad att betrakta som ett särskilt brott eller en särskild brottstyp med för brottet särskilt angiven straffskala och preskriptionstid.

Överväganden

Mot bakgrund av vad som uttalas i ovan angivna beaktandesatser är det vår uppfattning att det, för att uppfylla direktivets krav i denna del, är tillräckligt att det för en viss brottstyp, som alltså kan omfatta brott av flera svårighetsgrader, sammantaget finns en straffskala som omfattar den i direktivet föreskrivna straffnivån. En ytterligare förutsättning är naturligtvis att det i direktivet angivna beteendet kan komma att bedömas som ett brott av den svårighetsgrad som har en straffskala som motsvarar den i direktivet förskrivna.

I analysen görs bedömningen att Sverige uppfyller samtliga i direktivet ställda krav när det gäller straffnivåerna i de olika artiklarna. Skälen för bedömningen framgår av analysen. Det är också vår uppfattning att svensk rätt, på de skäl som anges i analysen, uppfyller de krav som ställs i artiklarna när det gäller straffnivåerna. För en närmare redogörelse för skälen härför hänvisas således till analysen.

5.3. Brott mot direktivet – artiklarna 3–7

Direktivets brottskatalog återfinns i artiklarna 3–7.

I artikel 3 i direktivet behandlas frågan om vilka brott, som har samband med sexuella övergrepp, som ska vara straffbara.

Artikel 4 upptar brott som har samband med sexuell exploatering. Artikel 5 behandlar brott som har samband med barnpor-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

nografi och artikel 6 behandlar brott som avser kontaktsökning med barn i sexuellt syfte. I artikel 7 stadgas ansvar för anstiftan, medhjälp och försök till brott enligt direktivet.

I analysen har bedömningen gjorts att Sverige uppfyller de krav artiklarna ställer upp, dock har viss tveksamhet uttryckts beträffande frågan om brott som avser ett barns bevittnande av sexuella övergrepp eller sexuella handlingar (artikel 3 punkterna 2 och 3). Nedan görs därför en närmare redogörelse för frågan.

Beträffande överensstämmelse med svensk rätt vad avser övriga brott i artikel 3, samt även beträffande övriga artiklar innehållande brott mot direktivet, hänvisas till analysen vars bedömning vi delar.

5.3.1. Brott som avser ett barns bevittnande av sexuella handlingar eller sexuella övergrepp – artikel 3.2 och 3.3

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att Sverige

ska uppfylla direktivets krav när det gäller brott som avser ett barns bevittnande av sexuella handlingar eller sexuella övergrepp.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Den inledande bestämmelsen, artikel 3.1, medför en skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i de olika punkterna i artikeln är straffbelagda.

I artikel 3, punkterna 2 och 3, anges att det ska vara straffbart att uppsåtligen i sexuellt syfte förmå ett barn, som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella handlingar eller sexuella övergrepp, även i fall då barnet inte deltar själv. Angivna handlingar ska enligt direktivet vara belagda

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

med ett maximistraff på minst ett års fängelse respektive minst två års fängelse.

Det ska i sammanhanget påpekas att det i artikel 8 i direktivet anges att det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida bl.a. bestämmelsen i artikel 3.2 ska vara tillämplig på frivilliga sexuella handlingar mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte innebär övergrepp i någon form.

Det kan också här påpekas att de handlingar som ska kriminaliseras enligt artikel 3 punkterna 2 och 3 inte har sin motsvarighet i rambeslutet.

Gällande rätt

Någon bestämmelse i svensk rätt som uttryckligen omfattar det förfarande som ska vara kriminaliserat enligt artikel 3 punkterna 2 och 3 finns inte. Som nedan redogörs för anser vi dock att de där beskrivna gärningarna enligt svensk rätt omfattas av bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § brottsbalken. Beroende på omständigheterna bör även ansvar för ofredande (4 kap. 7 § brottsbalken) eller i förekommande fall olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken) kunna komma i fråga.

I Sverige är åldern för sexuellt självbestämmande 15 år varför artikel 3 punkterna 2 och 3 i direktivet innebär att det för Sveriges del är gärningar av angivet slag mot barn under 15 år som ska vara straffbelagda.

För svenskt vidkommande finns en ansvarsfrihetsregel i 6 kap. 14 § brottsbalken som omfattar bl.a. situationer där ett brott i och för sig begåtts mot brottsbalkens 6 kap. 5 § eller 6 § första stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 § första stycket eller 10 § första stycket samt, i vissa fall brott enligt 10 a §, men där gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Överväganden

Artikel 3 punkterna 2 och 3 i direktivet motsvaras, såvitt avser kriminaliseringen, av artikel 22 i Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp21(PC-ES). I 2008 års Sexualbrottsutrednings betänkande (SOU 2010:71) i vars uppdrag det ingått att analysera frågan om Sveriges tillträde till PC-ES och vilka lagändringar som då kan krävas, har diskuterats frågan om kriminalisering av barns bevittnande av sexuella handlingar eller sexuella övergrepp. Utredningen har övervägt huruvida Sverige genom bestämmelsen om sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken) kan anses uppfylla konventionens krav i denna del. Vid sin praxisgenomgång träffade utredningen på två avgöranden där domstolen bedömt ett handlande bestående i att gärningsmannen visat porrfilm för barn under 15 år som sexuellt ofredande.22 I det ena fallet rubricerades gärningen som brott enligt andra stycket och i det andra fallet dömdes såväl enligt första som andra stycket för ett flertal sexuella ofredanden av olika slag. Utredningens bedömning utmynnade trots detta i att det ändå var osäkert om bestämmelsen om sexuellt ofredande gav fullgott skydd. I utredningen förs även en diskussion om att det ur legalitetssynpunkt vore att föredra om lagen uttryckligen omfattade de aktuella situationerna.

Vi har, i vår praxisgenomgång inför arbetet med denna promemoria, påträffat ytterligare ett avgörande där domstolen bedömt en gärning där gärningsmannen visat porrfilm för barn under 15 år som sexuellt ofredande.23 Gärningen bedömdes som brott enligt första stycket.

21 Council of Europe Convention on the Protection of Children against Sexual exploitation and Sexual Abuse, CETS nr. 201. 22 Svea hovrätts dom den 9 maj 2008 i mål B 5679-07 (Solna tingsrätts dom den 21 juni 2007 i mål B 1659-07) och Göta hovrätts dom den 30 maj 2008 i mål B 1015-08 (Skövde tingsrätts dom den 13 mars 2008 i mål B 1774-07). 23 Göta hovrätts dom den 8 september 2010 i mål B 1233-10 (Växjö tingsrätts dom den 1 april 2010 i mål B 315-10).

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Bestämmelsen i 6 kap. 10 § brottsbalken är subsidiär i förhållande till övriga straffbestämmelser i 6 kapitlet och omfattar en mängd olika handlingar av sexuell innebörd.

I första stycket stadgas straff för den som förmår ett barn under femton år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd. Av uttrycket förmå följer inte att barnet måste ha utsatts för vare sig tvång eller annan otillbörlig påverkan för att medverka. För straffansvar krävs dock någon form av agerande från gärningsmannens sida. Att förmå en person till något är att få denne att göra detta, dvs. att påverka den andre även om gärningsmannens handlande inte behöver vara ensamt motiverande för barnet. Som framgår av lagtexten är det tillräckligt att barnet på något sätt medverkar i handlingen med sexuell innebörd. Avgörande är inte om barnet själv företar handlingen.

Enligt andra stycket samma paragraf straffas för sexuellt ofredande bl.a. den som genom ord eller handlande ofredar en annan person på ett sätt som är ägnat att kränka den andres sexuella integritet. Bestämmelsen avser såväl handlingar mot barn som handlingar mot vuxna. För bedömningen av om en kränkning har förelegat kan det vara av betydelse mot vem handlandet företas. Bedömningen kan även påverkas av såväl tids- som miljöförhållandena. En och samma handling kan vara ägnad att kränka ett barns sexuella integritet men inte en vuxens.

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats är det vår bedömning att de gärningar som ska vara kriminaliserade enligt de aktuella bestämmelserna i direktivet – dvs. att i sexuella syften förmå ett barn som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande att bli vittne till sexuella handlingar eller sexuella övergrepp, även utan att behöva delta själv – omfattas av bestämmelsen om sexuellt ofredande (vilket även gäller om den ändring av andra stycket som föreslås i SOU 2010:71 genomförs).

Enligt artikel 8.1 i direktivet ankommer det på medlemsstaterna att besluta huruvida bl.a. artikel 3.2 (att i sexuellt syfte förmå ett barn, som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella handlingar, även utan att delta) ska vara tillämplig på frivilliga sexuella handlingar mellan

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte innebär någon form av övergrepp. Motsvarande möjlighet anges inte för bestämmelsen i artikel 3.3 (att i sexuella syften förmå ett barn, som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella övergrepp, även utan att behöva delta).

Som ovan angivits är det vår bedömning att de gärningar som kriminaliseras i bestämmelserna i artikel 3 punkterna 2 och 3 i svensk rätt omfattas av bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 10 § brottsbalken. Gärningen kan, beroende på omständigheterna, falla under såväl första som andra stycket i angiven paragraf.

I svensk rätt omfattas gärningar enligt 6 kap. 10 § första stycket (sexuellt ofredande - mot barn under 15 år) av ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § brottsbalken. Det ska dock här särskilt poängteras att gärningar där någon, i sexuellt syfte, förmår ett barn under 15 år att bli vittne till sexuella övergrepp, även utan att barnet behöver delta själv, alltid innebär ett övergrepp mot barnet och att gärningen som sådan således aldrig rent praktiskt kan falla under ansvarfrihetsreglen i 6 kap. 14 § brottsbalken.

Mot ovan angiven bakgrund är det vår bedömning att artikeln inte föranleder några lagändringar.

5.4. Information om fällande domar för brott enligt direktivet – artikel 10

5.4.1. Inledning

Direktivet ställer, som redogörs för närmare nedan, krav på att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att begära information om personen i fråga har fällts för brott enligt direktivet. För

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

svenskt vidkommande aktualiserar artikel 10 frågan om tillgång till uppgifter ur belastningsregistret.

En utgångspunkt när det gäller uppgifter ur belastningsregistret är, bl.a. med hänsyn till den registrerades rehabilitering och integritet, att utomordentligt stor restriktivitet måste gälla för insyn i registret. En principiell utgångspunkt är också att den som har avtjänat sitt straff ska ha samma rätt som alla andra att verka i samhället. Den personliga integriteten handlar bl.a. om en önskan eller ett krav att kunna kontrollera uppgifter om sig själv och utomståendes möjligheter att ta del av sådana personliga uppgifter. En uppgift om att någon har dömts för brott måste betraktas som integritetskänslig. De flesta vill inte att sådana uppgifter om dem ska spridas. Därför begränsas tillgången till uppgifter ur belastningsregistret. Utgångspunkten är att rätten att få del av registerutdrag ska regleras i författning efter noggranna överväganden. I fall där tillgång till registeruppgifter är en adekvat åtgärd ska tillgången stå i rimlig proportion till det man vill uppnå.

När det gäller tillgång till uppgifter ur belastningsregistret i nu aktuellt fall måste alltså en avvägning göras mellan intresset av att minska riskerna för sexuella övergrepp på barn och skyddet för den personliga integriteten.

5.4.2. Direktivets bestämmelser

Artikel 10 behandlar, i punkterna 1 och 2, frågor om diskvalifikation till följd av fällande dom.

Bestämmelsen i artikel 10.1 föreskriver att medlemsstaterna, för att undvika risk för återfall i brott, ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent kan förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Bestämmelsen i artikel 10.2 anger att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att i enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt - såsom tillgång på begäran eller via den berörda personen - begära information om det finns fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

Artikel 10 punkterna 1 och 2 kompletteras av beaktandesatserna 40 och 41.

Av beaktandesats 40 framgår bl.a. att med termen arbetsgivare avses i detta sammanhang även personer som bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Vidare framgår att på vilket sätt som information enligt artikeln ska överlämnas, liksom det exakta innehållet i den samt vad som avses med organiserad frivilligverksamhet och med begreppet direkt och regelbunden kontakt med barn, bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

I beaktandesats 41 noteras, med hänsyn till de olika rättsliga traditionerna i medlemsstaterna, att det i direktivet tas hänsyn till att tillgång till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen de behöriga myndigheterna eller av den berörda personen. Vidare framgår att direktivet inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra de nationella system som reglerar kriminalregistren eller tillgången till dessa register.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

5.4.3. Gällande rätt

Lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister och förordningen ( 1999:1134 ) om belastningsregister

Som ovan angetts är utgångspunkten att uppgifter om tidigare brottslighet berör känsliga förhållanden som den enskilde i allmänhet vill hålla för sig själv. Uppgifternas känsliga karaktär har lett till att hanteringen av uppgifter om lagöverträdelser kringgärdas av särskilda restriktioner.

Uppgifter om tidigare brottslighet registreras i belastningsregistret. Registret, som förs av Rikspolisstyrelsen (RPS), regleras i lagen om belastningsregister samt därtill hörande förordning om belastningsregister (förordningen).

Det övergripande ändamålet med registret är att olika myndigheter, framförallt de brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheterna, ska få tillgång till de uppgifter som behövs för deras verksamhet. Av 2 § lagen om belastningsregister framgår att belastningsregistret ska föras för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos bl.a. polismyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda brott, åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande, allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning. Av andra stycket samma paragraf framgår vidare att registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Bestämmelser om vad registret ska innehålla finns i 3 och 4 §§ lagen om belastningsregister. Av dessa bestämmelser framgår att bl.a. alla påföljder för brott ska registreras i belastningsregistret. Enligt 4 § lagen om belastningsregister ska också vissa uppgifter om den som är dömd i utlandet registreras. Vid införandet av paragrafen anförde regeringen att vad som kunde tala mot en ordning att alla påföljder för brott skulle registreras var hänsy-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

nen till den enskildes integritet. Regeringen framhöll emellertid att integritetskänsligheten inte enbart var beroende av vilka uppgifter som registreras utan än mer av vad som lämnas ut. Regeringen förklarade därför att integritetsaspekten skulle tillgodoses genom begränsningar i utlämnandet.24

Myndigheters rätt att få uppgifter från registret

I 6 § lagen om belastningsregister regleras svenska myndigheters rätt att på begäran få uppgifter från registret. Personuppgifter ur belastningsregistret ska lämnas ut om det begärs av vissa i paragrafen särskilt angivna myndigheter, bl.a. Justitiekanslern och Datainspektionen för deras tillsynsverksamhet, polismyndighet, åklagarmyndighet eller allmän domstol för verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3, förvaltningsdomstol för prövning enligt 2 § första stycket 4 eller myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det. I sista stycket i angiven paragraf anges att regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket får ha direktåtkomst till registret. 6 § lagen om belastningsregister preciseras närmare i 10–20 §§ i förordningen.

Av 10 § förordningen framgår under 21 punkter vilka myndigheter som har rätt att få uppgifter ur registret. Dessa myndigheter har, med undantag för vissa ärenden, rätt att få ut ett fullständigt utdrag ur belastningsregistret. I 11 § förordningen anges vilka myndigheter som har rätt att få uppgifter ur registret över brott som föranlett annan påföljd än penningböter. Undantag gäller dock för vissa uppgifter (11 § sista stycket förordningen).

I 12–18 och 20 §§ förordningen anges vilka myndigheter som har rätt att få begränsade utdrag ur belastningsregistret. Utdraget avser då vissa i lagen särskilt angivna brott. I 19 § i förordningen anges vilka myndigheter som har direktåtkomst till uppgifter ur belastningsregistret. Dessa myndigheter är bl.a. polismyndighet-

24Prop. 1997/98:97 s. 75–76.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

er, åklagarmyndigheter, Kriminalvården, Migrationsverket och allmänna domstolar. Direktåtkomsten begränsas till att endast gälla sådana uppgifter som myndigheterna har rätt att få ut enligt lagen om belastningsregister eller förordningen.

I 7 § lagen om belastningsregister anges att en myndighet som har rätt att få uppgifter ur registret i varje särskilt fall noga ska pröva behovet av information. En begäran om att få ta del av uppgifter ur registret får göras endast om skälet till det uppväger den olägenhet det innebär för den som berörs. Skälet för införandet av bestämmelsen angavs vara att det med hänsyn till den dömdes möjlighet till rehabilitering är viktigt att uppgifter om hans eller hennes brottslighet inte kommer fram i fall då det inte är absolut nödvändigt.25

Den registrerade

I 9 § lagen om belastningsregister regleras i vilka fall en enskild har rätt att få del av uppgifter ur belastningsregistret. En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Uppgifterna ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per år. En enskild har också rätt att i vissa fall få ett begränsat utdrag om sig själv ur belastningsregistret. Sådan rätt tillkommer den enskilde bl.a. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800), enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, eller enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. Regeringen, eller i vissa fall den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla.

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i skollagen (2010:800) ska endast innehålla uppgif-

25Prop. 1997/98:97 s. 82–83.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

ter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut (22 § andra stycket förordningen).

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap.1, 2, 5 och 6 §§, 4 kap.1–2 och 4–5 §§, 6 kap., 8 kap.5 och 6 §§, 16 kap.8, 9 och 10 a §§brottsbalken, narkotikastrafflagen, lagen om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, 6 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling och 11 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622) samt medverkan och försök till sådana brott. I fråga om brott som avses i 6 kap. brottsbalken, narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel ska utdraget också innehålla uppgifter om domar, beslut och strafförelägganden där påföljd har dömts ut för förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott. Om påföljden även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut (22 § tredje stycket förordningen)

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder ska endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden även avser något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut (22 § fjärde stycket förordningen).

Ett registerutdrag som den enskilde begär med hänvisning till bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling ska endast innehålla upplysning om huruvida den enskilde förekommer eller inte förekommer i belastningsregistret för sådan brottslighet som anges i 3 kap. 1 § förordningen (2005:411) om försäkringsförmedling (22 a § förordningen).

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Annan enskild

Av 10 § lagen om belastningsregister framgår att en enskild har rätt att få uppgifter ur registret om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande eller beivrande av brott i den utsträckning regeringen föreskriver. En enskild, som styrker att hans eller hennes rätt är beroende av uppgifter ur registret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa uppgifter om regeringen medger att uppgifterna får lämnas ut. Sådan rätt i fråga om den man avser att anställa eller anlita som uppdragstagare tillkommer enligt 21 § förordningen ett sådant larminstallationsföretag som avses i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m., samt en enskild sammanslutning eller en person som beslutar om anställning av personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda eller vård av barn och ungdom. De uppgifter som får lämnas ut är begränsade till brott som föranlett annan påföljd än penningböter. Sådana uppgifter som avses i 3 § 3–5 lagen (1998:620) om belastningsregister ska inte lämnas ut.

Personuppgiftslagen (1998:204)

Den 24 oktober 1995 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EG-direktivet om personuppgifter). EGdirektivet om personuppgifter har i Sverige genomförts genom bl.a. personuppgiftslagen (PUL).26 Lagen reglerar i princip all hantering av personuppgifter; även fall där hanteringen i det enskilda fallet kan sägas utgöra ett missbruk av uppgifterna och därmed en kränkning av den registrerades personliga integritet.

Syftet med PUL är att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter.

26Prop. 1997/98:44.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

PUL gäller för sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis är automatiserad. Lagen gäller även på manuell behandling av personuppgifter som ingår eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter och som är tillgängliga för sökning och sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. manuellt förda register. PUL gäller subsidiärt i förhållande till andra lagar eller förordningar när det i dessa finns bestämmelser som avviker från personuppgiftslagen. Detta innebär att i stället för PUL är det lagen om belastningsregister som ska tilllämpas när det gäller behandling av personuppgifter i belastningsregistret. I lagen om belastningsregister görs en hänvisning till personuppgiftslagens regler bara i fråga om rättelse av felaktiga uppgifter och om skadestånd, eftersom utformningen av dessa regler i PUL har ansetts medföra att de inte automatiskt kan tillämpas vid brott mot annan lagstiftning.

Behandling av personuppgifter är tillåten endast i de fall och på de villkor som anges i PUL. Den personuppgiftsansvarige ska även se till att personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta och att personuppgifterna inte innehåller mer information än vad som behövs för ändamålet. En behandling av personuppgifter får bara ske om det kan ske enligt någon av de alternativa förutsättningarna för tillåten behandling. PUL gäller inte för sådan behandling som utförs som ett led i en verksamhet av rent privat natur.

Enligt PUL är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden (21 §). För forskningsändamål får dock andra än myndigheter behandla sådana personuppgifter om behandlingen godkänts enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Det nämnda förbudet kan inte upphävas med den registrerades samtycke. Däremot kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer göra undantag från förbudet. Av 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) framgår att regeringen bemyndigat Datainspektionen att göra sådana undantag. Datainspektionen har också medde-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

lat föreskrifter i enlighet med bemyndigandet. I Datainspektionens författningssamling, DIFS 2010:1, föreskrivs att personuppgifter som avses i 21 § PUL får behandlas bl.a. om behandlingen avser endast enstaka uppgift som är nödvändig för att rättsliga anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras i ett enskilt fall, eller behandlingen avser endast enstaka uppgift som är nödvändig för att anmälningsskyldighet enligt lag ska kunna fullgöras.

En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet och som inte heller omfattas av ett undantag får således inte behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m. ens med den registrerades samtycke. Däremot har konstitutionsutskottet ansett att det inte finns något hinder mot att den registrerade behandlar uppgifter om sina egna lagöverträdelser m.m.27

PUL innehåller också bestämmelser om att den personuppgiftsansvarige ska informera den registrerade om behandling som rör honom eller henne. Den personuppgiftsansvarige är skyldig att till var och en som ansöker om det en gång per kalenderår gratis lämna besked om personuppgifter som rör den sökande behandlas eller ej (26 §). Behandlas sådana uppgifter ska skriftlig information lämnas också om vilka uppgifter om den sökande som behandlas, varifrån dessa uppgifter har hämtats, ändamålen med behandlingen, och till vilka mottagare eller kategorier av mottagare som uppgifterna lämnas ut. En sådan ansökan ska göras skriftligen hos den personuppgiftsansvarige och vara undertecknad av den sökande själv. Information ska, som huvudregel, lämnas inom en månad från det att ansökan gjordes. Information behöver inte lämnas om personuppgifter i löpande text som inte fått sin slutliga utformning när ansökan gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande. Vad som nu sagts gäller dock inte om uppgifterna har lämnats ut till tredje man eller om uppgifterna behandlas enbart för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål eller, när det gäller löpande text som inte fått sin slutliga utformning, om uppgifterna har behandlats

27 KU 2000/01:19 s. 16.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

under längre tid än ett år. Genom rätten till registerutdrag får den enskilde en möjlighet att kontrollera om han eller hon är registrerad och, om så är fallet, att de registrerade personuppgifterna är riktiga. Rätten till registerutdrag är en förutsättning för att den enskilde i praktiken ska kunna få felaktiga personuppgifter rättade. Den personuppgiftsansvarige är på begäran av den registrerade skyldig att snarast rätta personuppgifter som är felaktiga, missvisande eller ofullständiga eller som annars inte har behandlats i enlighet med lagen.

Den registrerade har rätt till skadestånd från den personuppgiftsansvarige om behandling av personuppgifter i strid med lagen orsakar skada eller kränkning av den personliga integriteten. Överträdelser av bestämmelserna i PUL kan under vissa förutsättningar även medföra straff i form av böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse högst två år.

Sekretess

I en reform som genomfördes år 1998 avskaffades den absoluta sekretessen för alla polisregister utom belastningsregistret. I propositionen 1997/98:97 som låg till grund för införandet av lagen om belastningsregister anfördes i fråga om sekretessen bl.a. följande.28

Uppgifter i polisens belastningsregister har alltid ansetts extra känsliga, främst ur integritetssynpunkt. Även om man kan förutse att en stor del av polisens och domstolarnas arbete inom en snar framtid kommer att utföras med datorstöd och att det med hjälp av de avancerade sökverktyg som finns, kommer att bli tekniskt möjligt att på ett relativt enkelt sätt sammanställa personuppgifter som förekommer i t.ex. förundersökningar och domar, kommer samma uppgifter sammanställda i ett register även i fortsättningen att vara särskilt känsliga ur integritetssynpunkt. Registrens huvudsyfte är just att lagra sammanställningar av uppgifter på ett sådant sätt att det ska

28Prop. 1997/98:97 s. 64–65.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

vara lätt att ta fram och presentera information. Att det råder strängare sekretess för uppgifter i ett register än för uppgifter som förekommer under en förundersökning är därför enligt regeringens bedömning väl motiverat. Den absoluta sekretess som i dag gäller för uppgifter i polis- och kriminalregister har främst motiverats av att den dömdes återanpassning till samhället inte ska försvåras. Det är angeläget att uppgifter om en persons förflutna inte sprids mer än vad som är absolut nödvändigt. Sekretesskyddet för belastningsuppgifter är således i allt väsentligt uppställt för att skydda den enskilde. Det ligger därför i sakens natur att utomordentlig stor restriktivitet måste gälla för insyn i belastningsregister. Förutom den registrerade själv är det främst myndigheter inom rättsväsendet som har ett berättigat intresse av att få del av uppgifter från belastningsregister. Med hänsyn till den registrerades rehabilitering bör andra myndigheter eller enskilda normalt inte få tillgång till uppgifterna.

Sekretess gäller enligt 35 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i verksamhet som avser förande och uttag ur register som förs enligt lagen (1998:62) om belastningsregister för uppgift i registret. Ändamålet med belastningsregistret är att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos bl.a. polis- och tullmyndigheter, hos åklagare och hos allmänna domstolar. En uppgiftsskyldighet är därför föreskriven i förhållande till framför allt dessa myndigheter genom bestämmelser i lagen om belastningsregister.

Huvudregeln är att bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt inte hindrar att någon får reda på uppgifter om sig själv. Ibland hindrar dock sådana bestämmelser att den registrerade får tillgång till vissa uppgifter om sig själv. I 35 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen sägs uttryckligen att bestämmelserna i 10 och 12 kap. samma lag - vilka kapitel reglerar sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekretess respektive sekretess i förhållande till den enskilde själv, m.m. - inte är tillämpliga i fråga om sekretessen enligt denna paragraf. RPS, som är den registerförande myndigheten, kan därför endast lämna ut uppgifter från registret i den mån detta är särskilt föreskrivet. Som ytterligare exempel kan nämnas 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (uppgifter i förundersökningar

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

m.m.), 25 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen (uppgifter om den enskildes hälsotillstånd kan i vissa fall hemlighållas för denne) och 26 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (uppgifter om bl.a. vem som meddelat socialtjänsten om en enskild kan i vissa fall hemlighållas för denne) och 4 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). I fråga om sådana uppgifter gäller inte bestämmelserna om informationsskyldighet i personuppgiftslagen.

Den absoluta sekretessen enligt 35 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen gäller endast i myndighets verksamhet som avser förande eller uttag ur belastningsregistret. Om en registeruppgift lämnas till en annan myndighet gäller sekretess för uppgiften där endast om det är föreskrivet i någon annan bestämmelse i sekretesslagen.

När det gäller regleringen i PUL gäller inte bestämmelserna i 23–26 §§ om det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller annars framgår av beslut som har meddelats med stöd av författning, att uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade. Med beslut som har meddelats med stöd av författning avses t.ex. beslut om förbehåll enligt 10 kap. 14 § offentlighets- och sekretesslagen. I särskilda registerförfattningar kan det finnas föreskrifter om att uppgifter i vissa register inte får lämnas ut till den registrerade, se t.ex. 4 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (prop. 2008/09:70 s. 200, prop. 1998/99:19 s. 78 och SOU 2007:23; se prop. 2009/10:220 s. 267–268 om motsvarande bestämmelse avseende misstänkta betalningstransaktioner). En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet får därvid i motsvarande fall som avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) vägra att lämna ut uppgifter till den registrerade.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

5.4.3.1 Registerkontroll inom förskoleverksamhet, skola, skolbarnomsorg m.m.

Av 9 § andra stycket lagen (1998:620) om belastningsregister framgår att en enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret bl.a. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800), enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, eller enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. Vad ett registerutdrag i dessa fall ska innehålla för uppgifter anges i 22 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister.

Enligt 2 kap. 31–33 §§ i skollagen (2010:800)29 ska den som erbjuds anställning inom förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola, grundsärskola, specialskola och sameskola samt inom annan pedagogisk verksamhet som avses i 25 kap. (dvs. pedagogisk omsorg som erbjuds i stället för förskola eller fritidshem, öppen förskola, öppen fritidsverksamhet, omsorg under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds) till den som erbjuder anställningen lämna ett utdrag ur belastningsregistret. Skyldigheten omfattar numera även den som erbjuds eller tilldelas arbete inom berörd verksamhet under omständigheter som liknar dem som förekommer i ett anställningsförhållande inom verksamheten.30 Exempel på personer i denna utvidgade krets är de som arbetar med upphandlade tjänster så som städning, fastighetsskötsel och skolskjuts. Vidare omfattas även lärarstudenter och vuxenstuderande som deltar i praktik samt personer som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program inom berörda verksamheter.

29 Tidigare reglerades frågan om registerutdrag i detta fall i lagen (2008:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg. Reglerna om registerkontroll är numera inarbetade i den nya skollagen (2010:800) som trädde i kraft den 1 augusti 2010. 30 Genom en lagändring den 1 april 2008 i dåvarande lagen (2008:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg utvidgades personkretsen till att omfatta de nu nämnda.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Frågan om registerkontroll av personliga assistenter har beretts särskilt. Den 1 januari 2011 trädde lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder i kraft. Lagen innebär att den som bedriver verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och utför insatser åt barn inte ska få anställa någon i verksamheten om inte utdrag ur belastningsregistret har kontrollerats. Kontrollen ska också avse den som, utan att det innebär anställning, erbjuds uppdrag, praktiktjänstgöring eller liknande inom sådan verksamhet. Skyldigheten att kontrollera utdrag ur belastningsregister gäller inte sådan personal som inte kommer att delta direkt i arbetet med stöd- och serviceinsatser eller vid anställning av en förälder som utför insatser åt sitt barn.31

Enligt lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn gäller att den som erbjuds en anställning, uppdrag, praktiktjänstgöring eller liknande vid ett sådant hem, under omständigheter liknande dem som förekommer vid en anställning inom verksamheten, ska lämna utdrag ur belastningsregistret och misstankeregistret till den som erbjuder anställningen.

Som nedan redogörs för har den enskilde i samtliga ovan angivna fall en rätt att erhålla ett s.k. begränsat utdrag ur belastningsregistret. Utdraget innehåller då sådana anteckningar som kan vara av betydelse vid en lämplighetsprövning med syfte att förebygga övergrepp mot barn och ungdomar i den aktuella verksamheten.

5.4.4. Personlig integritet och barns behov av skydd

5.4.4.1 Rättsliga utgångspunkter

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen ska var och en gentemot det allmänna vara skyddad mot betydande intrång i

31Prop. 2009/10:176, bet. 2009/10:SoU21, rskr. 2009/10:300.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 (FN:s allmänna förklaring) anges i artikel 12 att ingen får utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens.

I den Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) föreskrivs i artikel 8 att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Den rättigheten får inte inskränkas av offentlig myndighet annat än med stöd av lag och om det i en demokratisk stat är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Europaparlamentet och rådet har också utfärdat ett direktiv (95/46/EG av den 24 oktober 1995) om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Direktivet har genomförts i svensk rätt genom personuppgiftslagen (1998:204). Det finns även generella bestämmelser i regeringsformen, brottsbalken och offentlighets- och sekretesslagen.

International Labour Organization (ILO), ett fackorgan under Förenta Nationerna som utarbetar konventioner och rekommendationer på arbetslivets område, har också utarbetat riktlinjer angående skydd för anställdas personuppgifter (ILO Code on protection of workers’ personal data). Riktlinjerna färdigställdes år 1996. Riktlinjerna är inte rättsligt bindande utan är avsedda som rekommendationer. Enligt dessa ska personuppgifter som huvudregel i första hand inhämtas från arbetstagaren själv. För det fall uppgifterna hämtas in från utomstående ska arbetstagaren informeras och i förväg uttryckligen samtycka till detta. Vidare sägs bl.a. att arbetsgivaren inte bör samla in personuppgifter om lagöverträdelser. Det ges dock undantag till

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

denna rekommendation för det fall det är tillåtet enligt nationell lag och uppgifterna är relevanta för anställningen. I en kommentar till riktlinjerna anges att en uppgift om fällande dom för övergrepp på barn är relevant om anställningen innebär arbete med barn. En arbetstagare eller en arbetssökande ska dessutom i sådana fall vara skyldig att informera arbetsgivaren om domen.

När det särskilt gäller barns grundläggande rättigheter regleras detta bl.a. i Barnkonventionen. En av konventionens viktigaste principer återfinns i artikel 3 där det stadgas att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som riktar sig mot barnet. Denna bestämmelse innebär att barnets situation, behov och intressen alltid ska beaktas vid beslutsfattande och i fall där man låter andra intressen väga över ska man kunna visa att en sammanvägning av relevanta intressen har gjorts i det enskilda fallet.32 Artikel 3 innehåller också en bestämmelse om att det ska säkerställas att institutioner och andra inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt i fråga om säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt tillsyn.

Artikel 34 i Barnkonventionen tar sikte på att särskilt skydda barn mot övergrepp och utnyttjande. Av artikeln följer att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål ska vidtas alla lämpliga nationella och internationella åtgärder för att förhindra att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling, utnyttjas för prostitution eller utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

Barnkommittén underströk i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) att en viktig fråga när det gäller att skydda barn mot sexuella övergrepp är samhällets ansvar för att personer som har gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp mot barn därefter inte tillåts arbeta med barn. Man betonade att skyddet för barnet, utifrån barnkonventionens perspektiv, i detta

32SOU 1997:116 s. 129.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

sammanhang är det övergripande intresset och att den vuxnes integritet och andra intressen måste komma i andra hand.33

5.4.4.2 Integritetsskydd i arbetslivet

Frågan om tillgång till uppgifter ur belastningsregistret är starkt sammankopplad med frågan om integritetsskydd i arbetslivet. Frågan om integritetsskydd i arbetslivet har varit föremål för utredning ett flertal gånger, senast i betänkande av Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet (SOU 2009:44).34 I kommittédirektiven till nämnda betänkande sägs bl.a. följande.35

Det har uppmärksammats att arbetsgivare i allt större utsträckning begär av en arbetssökande att få ta del av de uppgifter som finns registrerade om sökanden i belastningsregistret.36 Vårt samhälle präglas av uppfattningen att en person efter avtjänat straff skall kunna verka i samhället på samma premisser som andra. Vetskapen om avtjänade straff i vissa fall kan förefalla omotiverad samtidigt som personens chanser att delta i arbetslivet då kan minska. För vissa typer av anställning utgör emellertid intresset av att skydda andra personer från risker som kan anses förknippade med tidigare lagföringar för brott tillräckliga skäl för att tillåta en begäran om att få ta del av vissa uppgifter om tidigare lagföring och straff. Det är angeläget att det står klart när sådan information kan inhämtas och vilken information som då kan efterfrågas. [ … ] De kontroller som arbetsgivaren utför genererar information om arbetstagare och andra som skall hanteras på något sätt. Det är därför angeläget att det i lag och annan författning finns bestämmelser som tillhandahåller en tillfredsställande reglering för hur aktuella uppgifter skall få behandlas.

Bakgrunden till utformningen av kommittédirektivet är en skrivelse av den 7 oktober 2004 från RPS till Justitiedepartementet

33SOU 1997:116 s. 39-40. 34 Se även t.ex. SOU 1996:63 och SOU 2002:18. 35 Kommittédirektiv 2006:55. 36 I kommittédirektiv 2006:55 hänvisning till en framställning från Rikspolisstyrelsen till regeringen om en översyn av den enskildes rätt att ta del av uppgifter om sig själv, dnr Ju2004/8967/PO.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

med en framställning om en översyn av den enskildes rätt att ta del av uppgifter om sig själv i belastningsregistret (dnr Ju2004/8976/PO). I skrivelsen framhölls att den enskildes rätt att få ta del av uppgifter ur registret om sig själv utnyttjades alltmer av arbetsgivare som utan uttryckligt stöd i lag begär att arbetssökande ska förete sådana utdrag. Förfarandet hade enligt skrivelsen fått en så stor omfattning att skyddet för den personliga integriteten urholkades. I betänkandet SOU 2009:44 presenterades av denna anledning följande statistik rörande utdrag ur belastningsregistret som en enskild begärt om sig själv avseende åren 2003–2008.37

Av Rikspolisstyrelsen levererade utdrag ur belastningsregistret rörande den enskilde efter begäran från denne under perioden 2003–2008

Typ av utdrag 2003 2004 2005 2006 2007 2008

Fullständigt utdrag*

40 686 52 108 71 324 86 838 104 843 115 815

Begränsat utdrag- skolan**

81 738 84 189 86 377 92 504 93 800 122 321

Begränsat utdrag- försäkringsförmedling***

21 425 6 890 9 319

Begränsat utdrag – HVB****

2 578 10 063

Begränsat utdrag för utlandsändamål*****

10 171 13 563 15 213 14 952 16 787 18 230

* Utdrag begärda med stöd av 9 § första stycket lagen om belastningsregister, 10 § datalagen och 26 § personuppgiftslagen.

**Utdrag begärda med stöd av 9 andra stycket 2 lagen om belastningsregister. Obligatorisk registerkontroll infördes den 1 januari 2001. Den personkrets som omfattas av kontrollen utvidgades den 1 april 2008.

***Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 3 lagen om belastningsregister. Obligatorisk registerkontroll infördes den 1 juli 2005.

****Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 4 lagen om belastningsregister. Obligatorisk registerkontroll infördes den 1 april 2007.

37SOU 2009:44 s. 273.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

*****Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 1 lagen om belastningsregister.

Därutöver anges i betänkandet följande.38

Av RPS:s statistik framgår vidare att styrelsen levererat omkring 10 000 utdrag årligen under perioden 2006–2008 med stöd av den enskildes rätt enligt 26 § personuppgiftslagen och 10 § datalagen att få ut uppgifter om sig själv i de register som förs hos RPS. De uppgifter som den enskilde därvid får är samtliga uppgifter från RPS:s register för vilka det inte gäller sekretess i förhållande till den registrerade. Dessa utdrag omfattar också ett fullständigt utdrag ur belastningsregistret, varför den redovisade summan för dessa utdrag är inkluderad i den summa som anges i tabellen ovan avseende fullständigt utdrag från belastningsregistret.

Vi har, inför arbetet med denna promemoria, från RPS även inhämtat motsvarande statistiska uppgifter rörande utdrag ur belastningsregistret som en enskild begärt av sig själv för åren 2009–2011.

Av Rikspolisstyrelsen levererade utdrag ur belastningsregistret rörande den enskilde efter begäran från denne under perioden 2009–2011.

Typ av utdrag

2009

2010

2011

Fullständiga utdrag*

127 334

161 349

176 939

Begränsat utdrag–skolan** 129 850

150 340

201 552

Begränsat utdrag – försäkringsförmedling***

8 215

8 729

12 832

Begränsat utdrag–HVB**** 13 389

25 133

30 684

Begränsat utdrag – utlandsändamål(brud)*****

18 353

18 315

19 120

* Utdrag begärda med stöd av 9 § första stycket lagen om belastningsregister, 10 § datalagen och 26 § personuppgiftslagen. ** Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 2 lagen om belastningsregister. *** Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 3 lagen om belastningsregister.

38SOU 2009:44 s. 274.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

**** Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 4 lagen om belastningsregister. ***** Utdrag begärda med stöd av 9 § andra stycket 1 lagen om belastningsregister.

Som redogjorts för ovan har den enskilde, med stöd av 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister, rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Denna rätt för den enskilde tillkom först år 1989. Före år 1989 hade enskilda endast undantagsvis rätt att ta del av uppgifter om sig själva i dåvarande kriminal- och polisregister. Bakom detta låg framförallt farhågor att den enskildes rätt skulle komma att utnyttjas av bl.a. arbetsgivare till att kräva anställningssökande på s.k. strafflöshetsintyg. Enligt såväl 1937 års sekretesslag som sekretesslagen från år 1980 gällde absolut sekretess för uppgifter i kriminalregistret och polisregistret. I den proposition som låg till grund för införandet av 1980 års sekretesslag anförde föredragande statsrådet att det under arbetet med följdlagstiftningen fick övervägas om det borde införas en föreskrift i registerlagarna som skulle innebära att den registrerade skulle ha rätt att ta del av uppgift om sig själv bara på sådant sätt att han inte kom att förfoga över något bevis om registrets innehåll.39 Under arbetet med följdlagstiftningen erinrade föredragande statsrådet om detta uttalande men förklarade att frågan krävde närmare utredning om vilken lösning man skulle välja varför han inte var beredd att lägga fram något förslag om ändring.

Frågan behandlades härefter vid ett antal tillfällen, bl.a. i en promemoria från Justitiedepartementet den 5 februari 1980 (Dnr-80) med förslag till ändringar i polis- och registerlagarna, i propositionen 1980/81:18 med förslag till lag om ändring i sekretesslagen, i departementspromemorian Ds Ju 1981:6 om de registrerades rätt till insyn i kriminal- och polisregistren samt i departementspromemorian Ds 1985:8 angående lag om brottsregister m.m.

I 1980 års promemoria föreslogs att den enskilde skulle ha rätt att ta del av sådana uppgifter om sig själv som hemlighölls

39Prop. 1979/80:2 s. 214.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

med hänsyn till den enskildes egna intressen. Enligt förslaget skulle den enskilde inte få tillgång till något registerutdrag utan skulle infinna sig på en polisstation för att där ta del av uppgifterna på en bildskärm eller genom att läsa en utskrift.

I promemorian från 1981 framhölls att grundsatserna i 14 kap. 4 § sekretesslagen40 – att sekretess till skydd för den enskilde inte gäller i förhållande till honom själv – och 10 § datalagen gjorde sig gällande också i fråga om kriminal- och polisregister. Det kunde därför starkt ifrågasättas om man borde vidmakthålla förbudet för en registrerad att få del av uppgifter om sig själv i sådana fall då uppgifterna hemlighölls uteslutande av hänsyn till den registrerades egna intressen. I promemorian erinrades om att motiven till den registrerades begränsade insynsrätt var farhågor att registerutdragen skulle kunna utnyttjas av arbetsgivare till att kräva arbetssökande på anställningsintyg och hyresvärdar till att kräva bostadssökande på strafflöshetsintyg.

Enligt promemorian visade remissutfallet att den lösning som förordats i 1980 års promemoria måste avvisas inte minst av praktiska skäl. Därtill kom, enligt promemorian, att det skulle vara svårt att få de enskildas förståelse för att de inte skulle kunna betros med att få med sig ett registerutdrag som gäller deras egen person och som de fått del av. Den enda lösning som återstod var enligt promemorian att låta den enskilde få del av uppgifterna i aktuella register om sig själv genom att han fick ett registerutdrag. Det anfördes dock att man måste söka förhindra att utdraget användes som strafflöshetsintyg. En tanke som nämndes i promemorian var att straffbelägga förfaranden som innebar t.ex. att en arbetsgivare som villkor för en anställning eller ett uppdrag avkräver någon ett utdrag ur kriminal- och polisregistret. Enligt promemorian fanns det emellertid inte någon anledning att befara att man från arbetsgivarnas sida skulle missbruka en ny reglering på detta sätt. Om det skulle förekomma kunde man förutsätta att detta skulle leda till reaktioner från de

40 Motsvaras av 12 kap. 1 § och 2 § första stycket samt 12 kap. 3 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

anställdas fackliga sammanslutningar och från den allmänna opinionen.

Efter förslag i proposition 1987/88:122 infördes till slut en bestämmelse om insynsrätt för den enskilde i dåvarande kriminalregistret. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1989. Innebörden av bestämmelsen var att den enskilde på begäran skulle ha rätt att utan kostnad en gång per år få utdrag ur kriminalregistret beträffande sig själv. I propositionen framhölls att det allmänt sett varit svårt att finna en lösning som inte var förenad med olägenheter. Vad gällde frågan om i vilken form som den enskilde skulle få insyn i kriminalregistret anfördes bl.a. att frågan innefattat svåra gränsdragningsproblem och varit föremål för skilda uppfattningar. Vidare anfördes att man måste försöka hindra att en enskild tvingas visa upp utdrag ur registret som strafflöshetsintyg. I denna del anfördes även följande.41

Tanken att insynen i registret skulle ske via terminal har därför vissa fördelar. Emellertid visade det tidigare remissutfallet att denna väg knappast var framkomlig och läget är i detta hänseende oförändrat. I brottsregisterpromemorian42 pekades också på den lösning som har valts i Norge, där enskilda har rätt att få muntliga – men inte skriftliga – upplysningar om belastningsuppgifter som angår dem själva. Även denna lösning är emellertid uppenbarligen förenad med betydande nackdelar. I överensstämmelse med vad som föreslagits i brottsregisterpromemorian och godtagits av flera remissinstanser har jag därför stannat för att övervägande skäl talar för att tillåta insyn för enskilda i kriminalregistret genom att de får ett utdrag av registret. Som jag bedömer är risken att dessa utdrag ska missbrukas inte så påtaglig att det finns anledning att vidta särskilda lagstiftningsåtgärder. Jag avser emellertid att följa utvecklingen noga och vid tecken på missbruk av utdragen ta upp frågan på nytt. Om inte någon annan teknisk lösning då är möjlig, får man överväga att straffbelägga förfaranden som innebär att arbetsgivare eller hyresvärdar utnyttjar den enskildes rätt till registerutdrag för att avkräva arbets- eller bostadssökande sådana utdrag.

41Prop. 1987/88:122 s. 19–20. 42 Vad som avses är Ds Ju 1985:8 angående lag om brottsregister m.m.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Med anledning av ovanstående har Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet i sitt betänkande anfört följande.43

Det har på senare tid visat sig att allt fler arbetsgivare ställer som villkor för en anställning eller ett uppdrag att den enskilde ska beställa ett utdrag ur belastningsregistret och överlämna till eller visa upp för arbetsgivaren. Enligt Integritetsutredningen44 var detta tillvägagångssätt mer eller mindre rutin inom den finansiella sektorn och inom säkerhets- och bevakningsbranschen men det förekom i övrigt på hela arbetsmarknaden. Vidare anger RPS i den tidigare nämnda skrivelsen att RPS uppmärksammat att en hel del väl kända och etablerade företag med omfattande verksamhet konsekvent kräver registerutdrag från de arbetssökande. RPS:s statistik över enskilds uttag av fullständiga registerutdrag om sig själv visar att antalet uttag nästan tredubblats på sex år; från 40 686 utdrag år 2003 till 115 815 utdrag år 2008. Som tidigare nämnts har RPS uppskattat att ca 75 procent av de personer som begär utdrag är arbetssökande. En ordning som innebär att en arbetsgivare slentrianmässigt kan skaffa sådan mycket integritetskänslig information som uppgifterna i belastningsregistret utgör, kan få svåra konsekvenser för rehabiliteringen av tidigare dömda. Det tidigare lagstiftningsarbetet har därför utmärkts av en strävan att begränsa arbetsgivares möjligheter att få uppgifter ur registret. I belastningsregisterförfattningarna och registerkontrollagarna har efter noggranna överväganden slagits fast vilka arbetsgivare som ska ha möjlighet eller skyldighet att genomföra registerkontroll. Samtidigt har också, i enlighet med det system som anvisades vid tillkomsten av belastningsregistret, bestämts omfattningen av de uppgifter som kontrollen ska avse. Som nämnts valde man då främst av praktiska skäl att inte begränsa registrets innehåll utan att registrera alla brott men framhöll att integritetsaspekten kunde beaktas genom en reglering av utdragens innehåll. Den beskrivning av rådande förhållanden som lämnats bl.a. av RPS och den statistik som finns avseende utvecklingen under de senaste sex åren ger vid handen att de farhågor regeringen gett uttryck för i olika lagförarbeten nu synes ha besannats. Här ska också framhållas att förfarandet att utnyttja den enskildes insynsrätt innebär att en arbetsgivare som saknar författningsstöd för sin registerkontroll i praktiken kan komma att få ta del av betydligt mer omfattande information från belastningsregistret än vad som gäller för flera av de

43SOU 2009:44 s. 278–279. 44 Vad som avses är betänkande av Integritetsutredningen, SOU 2002:18.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

arbetsgivare som från lagstiftarens sida befunnits ha ett behov av registerkontroll. Det innebär att arbetsgivaren många gånger har möjlighet att få tillgång till integritetskänslig information som inte är relevant för den sökta anställningen. Den utveckling som skett inger således stora betänkligheter från integritetsskyddssynpunkt. Här kan också konstateras att det skydd för den personliga integriteten som regleringen i personuppgiftslagen utgör inte är tillräcklig. Lagens begränsade tillämpningsområde förhindrar nämligen inte att arbetsgivare tar del av ett registerutdrag under förutsättning att detta inte databehandlas eller förs till ett manuellt register. Den utveckling som ägt rum har ju uppenbarligen också skett trots förekomsten av bestämmelserna i personuppgiftslagen. För att förhindra att reglerna som ger den enskilde en insynsrätt utnyttjas på ett sätt som vare sig är avsett eller önskvärt måste enligt vår uppfattning lagstiftningsåtgärder tillgripas. Den fråga som då inställer sig är vilket tillvägagångssätt som bör väljas.

Till vad som ovan anförts kan tilläggas att RPS:s statistik över enskilds uttag av fullständiga registerutdrag om sig själv visar att dessa uttag fortsätter att öka kraftigt. Från cirka 130 000 uttag år 2009 till cirka 180 000 uttag år 2011.

Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet har i sitt betänkande gjort följande överväganden.45

Ett sätt att lösa problemet skulle kunna vara att inskränka den enskildes möjlighet att ta del av uppgifterna i registret. Det låter sig dock inte göras mot bakgrund av tidigare nämnda konventionsåtaganden och andra internationella överenskommelser samt dataskyddsdirektivet. Det strider också mot grundsatserna i 14 kap. 4 § sekretesslagen.46 En förändring i detta hänseende skulle dessutom komma att gälla generellt och inte bara inom arbetslivet varför en sådan lösning skulle falla utanför vårt uppdrag. Som RPS framhållit i sin skrivelse är det förmodligen inte heller någon framkomlig väg att försöka hindra utnyttjandet av insynsrätten med hjälp av tekniska lösningar. Alternativet att, såsom bl.a. antytts i tidigare nämnda förarbeten och även i RPS:s skrivelse, straffbelägga ett förfarande som innebär att en arbetsgivare utan författningsstöd kräver

45SOU 2009:44 s. 279–281. 46 Motsvaras av 12 kap. 1 § och 2 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

registerutdrag av en arbetssökande anser vi heller inte vara lämpligt. Arbetsrättslig lagstiftning i Sverige är normalt inte straffbelagd. Enligt vår mening bör istället det aktuella förfarandet förhindras genom ett skadeståndssanktionerat förbud. Mot ett införande av ett sådant förbud för arbetsgivare skulle kunna invändas att arbetsgivare i vissa fall kan ha ett befogat intresse av att vidta en registerkontroll för att kunna anställa rätt person och att en felrekrytering kan få svåra följder för denne. Häremot kan i sin tur invändas att avsikten aldrig har varit att arbetsgivare efter eget gottfinnande ska kunna använda sig av den information som finns i belastningsregistret. Tvärtom framgår tydligt av olika förarbetsuttalanden att registret bör användas restriktivt för anställningsändamål och endast i de fall och i den omfattning som särskilt stadgats. Att arbetsgivare använder sig av den enskildes insynsrätt för att få information om ev. tidigare brottslighet får därför anses strida mot syftet med registret. Vi utesluter inte att det för vissa arbetsgivare, t.ex. av säkerhetsskäl, kan finnas ett berättigat behov av att genomföra en registerkontroll. Det skulle därför kunna diskuteras om man inte istället för ett förbud skulle kunna överväga ett tillvägagångssätt som medger arbetsgivaren rätt att vidta en sådan kontrollåtgärd efter en intresseavvägning varvid arbetstagarens befogade intresse av skydd för sin personliga integritet skulle kunna tillvaratas genom att ett krav på nödvändighet uppställs för att åtgärden ska få vidtas. Vi menar emellertid att den avvägning som måste ligga till grund för en åtgärd av detta integritetskänsliga slag bör göras av statsmakten och inte överlåtas på arbetsgivaren. En ordning som tillåter arbetsgivaren att utnyttja den enskildes rätt att få ut uppgifter om sig själv måste anses olämplig även mot bakgrund av risken för den överskottsinformation som arbetsgivaren härigenom kan få del av. Genom att utnyttja den enskildes insynsrätt får ju en arbetsgivare tillgång till samtliga uppgifter om den registrerade eftersom dessa utdrag till skillnad mot vad som ofta är fallet när lagstiftaren funnit en kontroll berättigad inte är begränsad till viss brottslighet. Sammanfattningsvis anser vi således att det bör införas en bestämmelse med ett förbud för arbetsgivare att utan stöd av lag eller med stöd av lag meddelad författning begära att en arbetssökande ska visa upp ett belastningsregisterutdrag. Genom bestämmelser i lagen om belastningsregister och sekretesslagen har lagstiftaren avsett att skapa ett skydd för den enskildes integritet liksom ett skydd mot att ett register som tillkommit för i huvudsak andra ändamål obefogat används på ett sätt som försvårar rehabiliteringen av tidigare dömda. Utvecklingen har emellertid visat att den reglering som finns inte är

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

tillräcklig för att åstadkomma det avsedda skyddet eftersom skyddsreglerna har kunnat kringgås genom utnyttjandet av den enskildes rätt till insyn i registret. Den bestämmelse vi föreslår syftar till att försöka förhindra ett sådant kringgående för att också i realiteten åstadkomma det av lagstiftaren avsedda skyddet. Behovet av den föreslagna bestämmelsen framstår som angeläget med hänsyn till det utsatta läge som en arbetssökande ofta befinner sig i. Den som önskar komma i fråga för en anställning kan förmodligen inte motsätta sig en begäran från arbetsgivaren att uppvisa eller överlämna ett registerutdrag. Den inskränkning i informationsfriheten som vår bestämmelse utgör måste mot denna bakgrund anses vara klart befogad.

Krav på att vid rekryteringsförfarande uppvisa utdrag ur belastningsregistret är ingalunda avgränsat till det reella arbetslivet. Motsvarande ”frivilliga” kontroller av enskilda, inför anställning eller uppdrag, är också enligt vad vi erfarit frekventa inom den barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs inom de organiserade frivilligverksamheterna. Vissa frivilligverksamheter har t.ex. som policy att alltid begära in utdrag ur belastningsregistret avseende sina anställda och uppdragstagare medan andra begär in det i vissa särskilda fall. I en del fall begärs att den enskilde ska ge in ett fullständigt utdrag och i en del fall begärs att den enskilde ska komma in med ett begränsat utdrag som avser anställning inom skolan. I en del organisationers riktlinjer för att bemöta och förebygga sexuella övergrepp sägs t.ex. att det kan vara ”klokt” att begära utdrag ur belastningsregistret oavsett om det gäller anställda eller ideella medarbetare när dessa ska arbeta inom barnverksamheten.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

5.4.5. Överväganden och förslag

5.4.5.1 Hinder att utöva yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn – artikel 10.1

Bedömning: Förutsatt att ytterligare arbetsgivare kommer att

omfattas av en rätt att inför rekrytering begära information ur belastningsregistret om det finns fällande domar för brott enligt direktivet krävs inga lagändringar för att Sverige ska uppfylla direktivets krav såvitt avser möjligheten att säkerställa att en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent, kan förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

Av vad som ovan beskrivits under avsnitt 5.4.3.1 kan konstateras att, när det gäller åtagandet enligt artikeln, det genom den befintliga registerlagstiftningen i dag finns en reell möjlighet för vissa arbetsgivare inom vård, skola och omsorg att förhindra att personer som dömts för brott enligt direktivet arbetar inom vissa typer av verksamheter som innefattar kontakt med barn. Det är vår uppfattning att Sverige genom sådan registerlagstiftning uppfyller kravet i artikeln. Som nedan regogörs för under avsnitt 5.4.5.2 anser vi dock att ytterligare arbetsgivare bör omfattas av rätten att begära uppgifter ur belastningsregistret för att uppfylla direktivets krav i artikel 10.2. Förutsatt att så sker kommer Sverige att uppfylla även kravet i artikel 10.1.

Någon möjlighet att enligt gällande svensk rätt utfärda ett förbud riktat till den enskilde mot att utöva verksamhet som innefattar direkt och regelbunden kontakt med barn finns inte. En sådan möjlighet torde närmast kunna jämföras med ett näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud, eller ett kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. En sådan lösning för uppfyllande av bestämmelsen i artikel 10.1

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

skulle kunna övervägas. Det skulle t.ex. kunna ha formen av särskild rättsverkan av brott och utdömas av domstol i samband med brottmålet. Genom att frågan om diskvalifikation kommer under domstols prövning i samband med att brottmålet avgörs skulle en mer nyanserad bild av risken för återfall i det enskilda fallet kunna göras, särskilt mot bakgrund av att domstolen då har tillgång till samtliga fakta i målet och att materialet beträffande den påstådda gärningen vid den tidpunkten oftast är relativt färskt. En ytterligare fördel med en sådan lösning skulle vara att det skulle ge den enskilde en möjlighet att överklaga ett beslut om diskvalifikation som denne är missnöjd med. Införande av diskvalifikation på grund av risk för återfall i brott skulle dock vara en nyhet för svensk lagstiftning och skulle kräva ingående överväganden, vilka inte ryms inom ramen för denna promemoria. Vi anser dock att frågan bör utredas närmare i annat sammanhang.

5.4.5.2 Arbetsgivares rätt till information ur belastningsregistret – artikel 10.2

Bedömning: Sverige uppfyller inte, på ett lämpligt sätt, de

krav direktivet ställer upp såvitt avser arbetsgivares rätt att, när det gäller rekrytering av personer till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, begära information om fällande domar för något av de brott som avses i direktivet.

Förslag: En rätt att begära information om uppgifter ur be-

lastningsregistret ska införas för arbetsgivare när de rekryterar personer till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. Det är den enskilde själv som ska inhämta ett registerutdrag som han eller hon kan visa upp för arbetsgivaren. Det ska inte finnas någon rätt för arbetsgivaren att få behålla registerutdraget.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Skälen för bedömningen och förslaget

Enligt vår uppdragsbeskrivning ska särskilt analyseras hur tillgången till information om fällande domar ska säkerställas. Därvid anges att utgångspunkten bör vara en lösning som bygger på att den enskilde kan få ett utdrag med uppgifter ur belastningsregistret som svarar mot kraven i direktivet och som kan visas upp för arbetsgivare eller annan. En ordning där den enskilde själv inhämtar belastningsregisterutdrag är också enligt vår mening den bästa metoden, eftersom integritetskränkningen blir minst när den enskilde själv har kontroll över vilka uppgifter som lämnas ut till den tilltänkte arbetsgivaren. Ett system där arbetsgivare inom ett stort antal verksamheter skulle ges möjlighet att själva begära in registerutdrag skulle dessutom kunna innebära en spridning av mycket integritetskänsliga uppgifter till andra än dem som ska ta emot dessa. Mot detta kan naturligtvis anföras att det i dessa fall kan finnas en risk för förfalskning. RPS har dock gett utdragen en sådan utformning att risken härför minimeras och därutöver visar erfarenheterna inom skolområdet att detta sätt att kontrollera registerutdrag är goda. Det kan också nämnas att det är just denna modell som förespråkas i International Labour Organization (ILO)47 riktlinjer angående skydd för anställdas personuppgifter (ILO Code on protection of workers’ personal data).

Vi har övervägt en lösning som innebär att den enskilde, när denne begär ett registerutdrag från RPS för aktuellt ändamål, ska bifoga handlingar som styrker arbetsgivarens rätt att efterfråga utdraget. En sådan lösning skulle ytterligare kunna minska det integritetsintrång som en begäran om registerutdrag utgör. Vi har dock valt att avstå från att föreslå en sådan lösning, framförallt med hänsyn till att detta skulle ställa helt nya och högre krav på RPS och dess hantering av registerutdragen vilket i sin tur skulle medföra högre hanteringskostnader. Ett sådant förfarande

47 Ett fackorgan under FN som utarbetar konventioner och rekommendationer på arbetslivets område.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

innebär också en nyhet i förhållande till hur begäran om registerutdrag hanteras i dag.

Överväganden

Allmänt om registerkontroll inom verksamheter som innebär kontakt med barn

Det finns i dag ingen samlad bild av förekomsten av sexuella övergrepp på barn och unga av personal inom yrkesverksamhet eller inom organiserad frivilligverksamhet. Att det förekommer övergrepp är dock känt. Det är också väl dokumenterat att sexuella övergrepp får mycket allvarliga konsekvenser för det enskilda barnet. I 1998 års sexualbrottskommittés betänkande (SOU 2001:14) finns t.ex. en redogörelse för Rädda Barnens studie från år 1998 om sexuella övergrepp av pojkar. Av studien framgår att förövare av sexuella övergrepp mot barn finns inom alla samhällsklasser, i varierande åldrar och med olika kulturella bakgrunder. Av 101 pojkar som ingick i studien hade 23 stycken blivit utnyttjade av professionella/ideella som arbetar med barn. En redogörelse över förekomsten av övergrepp på barn finns även i betänkande av Lämplighetsprövningsutredningen (SOU 1998:69). Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har också, på uppdrag av Utredningen om kunskap om sexuell exploatering av barn i Sverige (S 2003:05), gjort en kartläggning av polisanmälda och lagförda sexualbrott mot barn med inslag av sexuell exploatering under åren 1993–första kvartalet 2003. I kartläggningen framkom att drygt var tionde av de barn i undersökningen som hade blivit utsatta för sexuella övergrepp, hade blivit utsatta av en person som hade utnyttjat sin yrkesroll eller roll inom en fritidsverksamhet för att komma i kontakt med barn eller ungdomar. Här kan nämnas att det var vetskapen om att sexuella övergrepp överhuvudtaget förekom, och kunskapen om att sådana övergrepp kan få mycket allvarliga konsekvenser för det enskilda barnet, som föranledde regeringen att föreslå åtgärder för

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

att så långt möjligt minska risken för att sådana övergrepp sker. Genom t.ex. lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg infördes därför en skyldighet för arbetsgivare inom dessa verksamheter att kontrollera om en arbetssökande hade blivit dömd för sexualbrott eller grova våldsbrott.48 Av samma skäl infördes registerkontroll beträffande personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder49 och för personal vid sådana hem för vård och boende som tar emot barn.50

Även om det finns anledning att tro att förekomsten av sexuella övergrepp från anställda eller uppdragstagare inom yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet är förhållandevis begränsad är det dock allvarligt i sig att det förekommer. Vetskapen om detta föranleder oss att föreslå åtgärder för att så långt möjligt minska risken för att sådana övergrepp sker. Om det är möjligt att förhindra att personer som har dömts för sexualbrott att arbeta med barn eller ungdomar, stärks barns och ungdomars skydd mot övergrepp. En registerkontroll ger arbetsgivare tillgång till uppgifter huruvida någon som kommer att inneha anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn inom yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet har dömts för här aktuella brott. Skälen för kontroll väger mot ovan beskriven bakgrund så tungt att det måste accepteras att skyddet för den personliga integriteten får tåla viss inskränkning. Särskilt mot bakgrund av barnkonventionens perspektiv är skyddet för barnet det övergripande intresset och den vuxnes integritet får stå tillbaka för detta.

En registerkontroll avhåller sannolikt personer som har dömts för ifrågavarande brott att söka sig till här aktuella verksamheter. Det ska dock redan här påpekas att en registerkontroll

48 Lag (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg är numera inarbetad i nya Skollagen (2010:800) där reglerna om registerkontroll återfinns i 2 kap. 31–33 §§. 49 Lag (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. 50 Lag (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

endast är en del av den lämplighetsprövning som måste göras vid rekrytering. Möjligheten till registerkontroll bör därför ses som ett komplement till rekryteringsförfarandet och bör vara det sista momentet i detta. Enbart en registerkontroll ger inte några garantier vare sig för att en person är lämplig eller olämplig för en viss befattning eller ett visst uppdrag. En möjlighet till registerkontroll medför inte ett absolut skydd för att barn och ungdomar inom aktuella verksamheter inte utsätts för sexuella övergrepp, särskilt mot bakgrund av att flera av dem som döms för sexualbrott mot barn inte är dömda tidigare. Det finns även en risk att en registerkontroll ger verksamhetsledningen en falsk känsla av trygghet. En registerkontroll får därför inte innebära att andra åtgärder för att säkerställa barnskyddet inte genomförs. En noggrann och grundlig rekrytering av personal är ett mycket viktigt instrument för att hitta den mest lämpliga sökanden. Anställningsintervjuer och referenstagning bör därför ägnas tid och engagemang. En registerkontroll kan dock öka möjligheterna till att rätt personer får anställningen eller uppdraget.

Eftersom det i dag inte finns något förbud mot att arbetsgivare begär att den enskilde själv visar upp ett registerutdrag kan konstateras att Sverige, genom befintlig registerlagstiftning, torde uppfylla åtagandena i artikel 10.2 i direktivet såvitt avser såväl personer som är yrkesverksamma som personer verksamma inom den organiserade frivilligverksamheten. Om ett förbud enligt ovan däremot skulle införas (se avsnitt 5.4.4.2) torde lagändringar krävas som ger arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet, en möjlighet att registerkontrollera enskilda inför anställning eller uppdrag inom verksamheten som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. Även om ett sådant förbud inte skulle införas skulle det dock, om området lämnades oreglerat, kunna uppfattas som en sanktionering av den omfattande kontroll av registerutdrag som i dag sker informellt. En sådan ordning kan inte vara önskvärd. En lämplig lösning skulle, enligt vår uppfattning, vara att utvidga registerlagstiftningen till att omfatta ytterligare arbetsgivare och att ge dessa möjlighet att i

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

den utsträckning direktivet kräver registerkontrollera enskilda inför anställning eller uppdrag i verksamheten i de delar som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. Därigenom torde en rimlig balans mellan intresset av att registerkontrollera personer och intresset av att skydda den enskildes personliga integritet kunna uppnås.

Det finns ett starkt intresse av att de verksamheter som arbetar med barn och ungdomar kan erbjuda en trygg och säker miljö så långt det är möjligt. Med utgångspunkt i att det kan anses olämpligt att personer som dömts för sexualbrott arbetar med barn skulle en registerkontroll kunna bidra till att sådana personer hindrades från att arbeta med barn. En registerkontroll bör således kunna bidra till att skydda barn som vistas i de dessa verksamheter mot sexuella övergrepp. Skyddandet av barns rättighet att inte utsättas för övergrepp och samtidigt förebyggande av brott har också bedömts som ett angeläget samhälleligt behov.

Vad avses med begreppet direkt och regelbunden kontakt med barn?

Som ovan redogjorts för anges i artikel 10.2 att det är arbetsgivare som rekryterar personer till yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn (”direct and regular contacts with children”) som ska omfattas av en rätt att begära information om det finns fällande domar för brott enligt direktivet. Av beaktandesats 40 framgår att vad som avses med direkt och regelbunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning. En definition av begreppet bör således ske för att kunna avgöra vilka arbetsgivare som ska ha rätten att registerkontrollera personer inför rekrytering till här aktuell verksamhet.

Enligt vår uppfattning bör med uttrycket avses situationer där arbetet är av sådan art att det möjliggör återkommande nära kontakter med barn. Som sådana arbeten ska betraktas arbeten där arbetsuppgifterna varaktigt och i väsentlig grad består i att utan vårdnadshavarens närvaro fostra, undervisa, sköta eller annars ta

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

hand om barn eller annars arbeta i personlig kontakt med barn. Kravet på regelbundenhet bör innebära att den anställdes eller uppdragstagarens arbetsuppgifter inbegriper viss återkommande direktkontakt med barn. Vad som i det enskilda fallet avses med sådan regelbundenhet måste avgöras med hänsyn till den aktuella verksamheten.

Registerkontroll inom yrkesverksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn

I Sverige har, som redogjorts för i avsnitt 5.4.3.1, arbetsgivare som rekryterar personal till förskoleverksamhet, skola, skolbarnomsorg m.m, till sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, s.k. HVB-hem, samt till vissa insatser åt barn med funktionshinder, en skyldighet att registerkontrollera personer vid rekrytering till verksamheten. En stor del av dem som arbetar med barn och ungdomar registerkontrolleras således redan inför anställning i verksamhet som innebär direkta och regelbundna kontakter med barn.

Det kan dock konstateras att det, utöver de nu nämnda arbetsgivarna, finns ett stort antal arbetsgivare som bedriver verksamhet som innefattar direkt och regelbunden kontakt med barn. Som exempel på sådana arbetsgivare kan nämnas olika trossamfund, t.ex. Svenska kyrkan. Svenska kyrkan beräknar att cirka 170 000 barn och ungdomar – från noll till nitton år - regelbundet deltar i dess gruppverksamhet, t.ex. musiklek, tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar.51 Därutöver tillkommer cirka 33 000 konfirmander samt besök i Svenska kyrkans öppna verksamhet, såsom t.ex. besök i fritidsverksamhet och öppen förskola, med cirka två miljoner besök per år.52 Även om en stor andel av dem som på olika sätt är verksamma inom samfunden

51 Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik. 52 Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

arbetar ideellt med olika uppdrag finns också en mycket stor andel som innehar anställning. Det ska redan här nämnas att vi anser att bl.a. trossamfund omfattas av definitionen av organiserad frivilligverksamhet (se avsnitt 5.4.5.3).

Därutöver kan nämnas företag som inriktat sig på s.k. hushållsnära tjänster, vilket även inbegriper barnpassning, och företag som helt inriktat sig på s.k. nannyverksamhet och läxhjälp. Enligt en rapport från Almega53 har hemservicebranschen ökat väsentligt sedan införandet av det s.k. RUT-avdraget, vilket även omfattar viss barnpassning, och branschen ökar fortfarande. Enligt vad vi erfarit erbjuder dessa företag barnpassning både regelbundet, t.ex några eftermiddagar i veckan, och som tillfälliga uppdrag t.ex. en kväll. Företagen erbjuder bl.a. hjälp med att hämta barn från dagis/fritids, ordna mellanmål, följa med till aktiviteter, hjälp med läxläsning och mycket annat. De tar hand om både små och äldre barn. Många av företagen eftersträvar också kontinuitet när det gäller personal för just barnpassning och vid regelbundna uppdrag är det oftast samma personal som återkommer. Det kan i sammanhanget nämnas att de flesta av dessa företag redan i dag begär att personal som ska arbeta med barnpassning ger in ett registerutdrag inför anställning i den verksamheten.

Som ytterligare exempel på verksamheter kan nämnas den barnpassningsverksamhet som erbjuds medlemmar inom vissa träningslokaler. I den mån verksamheten är upplagd så att samma personal regelbundet arbetar med barnpassningen innefattas även sådana verksamheter av definitionen av vad som kan anses utgöra direkta och regelbundna kontakter med barn.

Som exempel kan också nämnas arbetsgivare som bedriver färdtjänstverksamhet och chaufförsverksamhet i linjetrafik. Såväl färdtjänstchaufförer som chaufförer i linjetrafik kommer att omfattas av den föreslagna definitionen på direkt och regelbunden kontakt med barn, och således omfattas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll, om den som är aktuell för anställning

53 Hemservice – Attityder och fakta kring hushållsnära tjänster, februari 2010.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

kan antas komma att tilldelas arbetsuppgifter som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn.

De verksamheter som nu nämnts utgör exempel på yrkesverksamheter som kan innebära direkt och regelbunden kontakt med barn och där arbetsgivaren bör ha rätten att efterfråga utdrag ur belastningsregistret inför rekrytering av personal till sådan verksamhet. Det finns naturligtvis ytterligare arbetsgivare utöver de ovan nämnda som bedriver sådan yrkesverksamhet. Någon uttömmande uppräkning är knappast möjlig att göra.

Med vårt förslag till ny lagstiftning, och mot bakgrund av att vi inte föreslår en skyldighet för RPS att kontrollera om den aktuelle arbetsgivaren har en rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret (se ovan), kommer det ytterst att vara upp till den enskilde arbetsgivaren att bedöma om dess verksamhet och en persons arbetsuppgifter kommer att omfattas av den ovan angivna definitionen på vad som kan anses utgöra direkt och regelbunden kontakt med barn. Det kan argumenteras för att en sådan viktig fråga inte borde överlämnas till den enskilde arbetsgivaren att bedöma och att det kan leda till missbruk av rätten att efterfråga registeruppgifter. I linje med direktivets syfte, att minska risken för att barn på olika sätt utsätts för sexuella övergrepp, måste dock också anses ligga att de arbetsgivare som verkligen bedriver sådan yrkesverksamhet som omfattas av direktivet också ska omfattas av möjligheten att begära uppgifter om fällande domar för brott enligt direktivet. Eftersom skyddet för barnet måste vara det övergripande intresset finner vi att den lösning som föreslås kan motiveras, även ur integritetssynpunkt. Skyddet för den personliga integriteten påverkas endast i begränsad omfattning eftersom den enskilde kan välja att avstå från att söka sig till områden där det kan komma att krävas registerkontroll. Det ska i sammanhanget påpekas att för det fall förslaget om ny lag om integritetsskydd i arbetslivet genomförs (se SOU 2009:44), arbetsgivare som missbrukar rätten till registerkontroll kan komma att bli skadeståndsskyldiga.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Registerkontroll inom organiserad frivilligverksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn

I svensk rätt finns för närvarande inte någon i lag reglerad rätt för arbetsgivare inom organiserad frivilligverksamhet att registerkontrollera personer inför rekrytering till verksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan föreslår vi att en sådan rätt tillskapas. Som ovan angetts så kommer skyddet för den personliga integriteten att påverkas endast i begränsad omfattning eftersom den enskilde kan välja att avstå från att söka sig till områden där det kan komma att krävas registerkontroll. Såvitt avser definitionen av begreppet organiserad frivilligverksamhet hänvisas till avsnitt 5.4.5.3.

Ska arbetsgivaren ges en skyldighet eller en möjlighet att kontrollera registerutdrag?

Det ska anmärkas att registerkontrollen i förevarande fall endast innebär en rätt för arbetsgivaren att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret, inte en skyldighet. Direktivet ålägger inte heller medlemsstaterna att införa en sådan skyldighet. Utifrån integritetsskyddsaspekter kan naturligtvis olika synpunkter läggas på vad som är lämpligt i detta hänseende. Å ena sidan kan det tolkas som ett utpekande om endast vissa personer kontrolleras. Detta kan förstärka upplevelsen av integritetsintrång som en kontroll i sig innebär. Å andra sidan kan detta motverkas genom att kontroll endast utförs när vissa objektiva förutsättningar föreligger. Med av arbetsgivaren i förväg fastlagda objektiva kriterier för kontrollen kan integritetsintrånget anses mindre än vad som annars kan vara fallet. En lämplig lösning kan naturligtvis vara att arbetsgivaren har som utgångspunkt att alltid begära att personer som kommer i fråga för rekrytering till verksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn ska upp-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

visa registerutdrag. En enhetlig och konsekvent praxis hos arbetsgivaren i dessa fall är utomordentligt viktigt som skydd för den personliga integriteten. Någon skyldighet för arbetsgivaren att i förevarande fall kontrollera uppgifter i belastningsregistret bör alltså inte införas.

Som en konsekvens av vad som angetts ovan kan inte något förbud uppställas mot att en arbetsgivare rekryterar personer med anteckningar i registret. Ett förbud mot sådan rekrytering skulle för övrigt kunna drabba en enskild onödigt hårt och är heller inte förenligt med grundprincipen att den som avtjänat sitt straff ska anses ha sonat sitt brott. Det är således arbetsgivaren själv, som är den som ansvarar för verksamheten, som avgör om en person med registeranteckning ändå kan rekryteras. Det förutsätts dock att arbetsgivare kommer att utnyttja den möjlighet till registerkontroll som ges och att rekrytering generellt sker med stor noggrannhet och att de kommer att vara mycket försiktiga när det gäller att rekrytera personer som företer registerutdrag med för direktivet relevanta registeranteckningar. Som ovan påpekats är en registerkontroll inte ett absolut skydd mot övergrepp utan det förutsätts att det dessutom sker ett i övrigt noggrant urvalsförfarande när det gäller lämplighet. Det kan dock förutsättas att personer som har registeranteckningar avseende här relevanta brott med liten sannolikhet kommer att söka sig till verksamheter som innebär att utdrag kan komma att behöva företes.

Mot angiven bakgrund föreslår vi således att det bör införas en möjlighet för arbetsgivare, när de rekryterar personer till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, att begära information om uppgifter i belastningsregistret. Genom en sådan åtgärd stärks barns skydd mot sexuella övergrepp samtidigt som skyddet av den personliga integriteten endast i begränsad omfattning påverkas eftersom den enskilde kan välja att avstå från att söka sig till områden där det kan komma att krävas registerkontroll.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Arbetsgivarens hantering av registerutdrag

När arbetsgivare hanterar registerutdrag om en person som ska rekryteras kan det, om behandlingen är automatiserad, delvis automatiserad eller i registerform, vara fråga om sådan behandling som omfattas av PUL. Om arbetsgivaren endast rent manuellt behandlar personuppgifter om lagöverträdelser i fall då en person aktuell för rekrytering uppvisar ett utdrag för kontroll, faller behandlingen utanför PUL:s tillämpningsområde, dock under förutsättning att innehållet i utdraget inte noteras i den aktuella personakten på ett sådant sätt att handlingarna är sökbara efter personuppgifter eller är strukturerade. Personuppgifter om lagöverträdelser kan av många människor upplevas som känsliga. Sådana uppgifter om en person kan t.ex. påverka utomståendes uppfattning om personen. För rehabiliteringen av brottslingar är det viktigt att den som sonat sitt brott kan leva i samhället utan det hinder som uppgiften om den tidigare brottsligheten kan utgöra. Det finns alltså goda skäl för en restriktiv reglering av när personuppgifter om lagöverträdelser får registreras och lagras.

En ytterligare konsekvens av att arbetsgivaren endast ges en rätt, inte en skyldighet, att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret bör bli att arbetsgivaren inte har någon rätt att kräva att få behålla utdraget. En sådan ordning innebär att problem med eventuell registerföring enligt personuppgiftslagen undviks. Det vore i många fall dessutom, särskilt såvitt avser många arbetsgivare inom den organiserade frivilligverksamheten, svårt rent praktiskt att på ett säkert sätt hantera sådana uppgifter utan risk för spridning och det vore direkt olämpligt om sådana integritetskänsliga uppgifter hamnade utom kontroll. Det kan däremot vara lämpligt att arbetsgivaren gör en anteckning om att registerutdrag kontrollerats. En sådan anteckning bör dock inte innehålla några uppgifter om innehållet i registret (jfr 21 § personuppgiftslagen (1998:204)). För tydlighetens skull har i vårt förslag till ny lag införts en bestämmelse som innebär att arbetsgi-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

vare inte får dokumentera den utförda kontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp.

Någon särskild reglering av tystnadsplikt beträffande uppgifterna i registerutdraget föreslås inte.

5.4.5.3 Vad avses med begreppet organiserad frivilligverksamhet?

Bedömning: Med begreppet ”organiserad frivilligverksam-

het” bör avses ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund.

Skälen för bedömningen

Vi föreslår, som ovan redogjorts för, att det införs en möjlighet till registerkontroll även för arbetsgivare som rekryterar personer till organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. En central fråga blir därmed vad som avses med det nämnda begreppet.

Överväganden

I sammanhanget kan erinras om att i direktivet avses med termen arbetsgivare (”employers”) även personer som bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn (se beaktandesats 40). Även sådana arbetsgivare ska alltså tillförsäkras rätten att efterfråga information om det finns fällande domar för något av de brott som avses i direktivet. Enligt vår uppfattning bör rätten att begära och ta del av information ur belastningsregistret lämpligtvis tillkomma den eller de hos arbetsgivaren som har att besluta om vem som ska rekryteras.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Vad som avses med termen organiserad frivilligverksamhet (”organized voluntary activities”) definieras inte i direktivet. Av beaktandesats 40 framgår att vad som avses med detta begrepp bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

Det finns i svensk lagstiftning ingen legaldefinition av begreppet organiserad frivilligverksamhet. Med termen torde normalt avses olika sammanslutningar som har ett allmännyttigt syfte och som i organiserad form bedriver verksamhet som i mycket bygger på olika personers frivilliga arbete. I termen organiserad torde, utöver att sammanslutningen bedriver relevant verksamhet av viss omfattning, ligga att sammanslutningen har en demokratisk struktur, att sammanslutningen har ett organ som kan företräda den utåt samt att den har någon form av styrdokument, t.ex. stadgar.

Ett kännetecken på en frivilligorganisation är ofta också att det primära syftet med den inte är att berika sina eventuella medlemmar ekonomiskt. Intäkterna säkras normalt genom bl.a. medlemsavgifter, olika insamlingar och eventuellt offentliga bidrag. En gemensam nämnare för dessa organisationer är ofta frånvaron av tvång på alla nivåer och frikoppling från den offentliga förvaltningen. Kravet om frihet från den offentliga förvaltningen hindrar dock inte att en frivilligorganisation kan vara ekonomiskt beroende av t.ex. offentliga bidrag för sin existens eller att den kan ha representanter från kommunal eller statlig verksamhet i sin styrelse.

I Sverige finns en rad olika sammanslutningar vars verksamhet på olika sätt omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn i organiserad form.

För svenskt vidkommande bedrivs denna typ av verksamhet, med mycket få undantag, inom ramen för en ideell förening, t.ex. scoutrörelsen eller olika idrottsföreningar, eller inom ramen för olika trossamfund, såväl registrerade som oregistrerade, t.ex. Svenska kyrkan. Därutöver bedrivs sådan verksamhet även i stiftelseform. Exempel på det senare är stiftelsen Barnens Dag och

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

stiftelsen Malmö sommargårdar. Även vissa samfund bedrivs i stiftelseform.

I sammanhanget kan nämnas att närmare 800 000 barn och ungdomar i Sverige är aktiva inom någon idrottsförening eller inom scoutrörelsen. Som ovan redogjorts för beräknar enbart Svenska kyrkan att cirka 170 000 barn och ungdomar – från noll till nitton år - regelbundet deltar i dess gruppverksamhet, t.ex. musiklek, tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar.54 Därutöver tillkommer cirka 33 000 konfirmander samt besök i Svenska kyrkans öppna verksamhet, såsom t.ex. besök i fritidsverksamhet och öppen förskola, med cirka två miljoner besök per år.55 Därtill kommer ett stort antal barn och ungdomar som är aktiva inom andra typer av föreningar, t.ex. olika friluftsföreningar, och inom andra samfund.

Med ideell förening avses föreningar, som genom ickeekonomisk verksamhet främjar ideella syften, föreningar som genom ekonomisk verksamhet främjar ideella syften och föreningar som genom icke-ekonomisk verksamhet främjar sina medlemmars ekonomiska intressen. I den först nämnda gruppen föreningar återfinns mängder av sällskapsföreningar, idrottssammanslutningar, oregistrerade religiösa samfund och andra liknande sammanslutningar. I den andra gruppen återfinns t.ex. hemslöjdsföreningar med klart ideell inriktning. I den tredje gruppen återfinns t.ex. fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och hyresgästföreningar. De föreningar som bedriver sådan verksamhet som omfattas av direktivet torde med få undantag återfinnas i den förstnämnda gruppen.

För svenskt vidkommande bör således med begreppet organiserad frivilligverksamhet avses ideella föreningar, stiftelser samt registrerade trossamfund som bedriver verksamhet som innebär direkta och regelbundna kontakter med barn. Skäl att avgränsa definitionen till att avse endast ideella föreningar som genom

54 Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik. 55 Avser år 2011. Statistik hämtad från Svenska kyrkans hemsida http://www.svenskakyrkan.se/statistik.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

icke-ekonomisk verksamhet främjar ideella syften torde inte vara lämpligt eftersom många idrottsföreningar på senare tid kommit att bedriva omfattande ekonomisk verksamhet, om än i ideellt syfte. En sådan avgränsning av definitionen skulle alltså komma att utesluta en del av den organiserade frivilligverksamheten vilket i sin tur skulle motverka syftet med direktivet.

5.4.5.4 Vilka kategorier av personer bör få kontrolleras?

Bedömning: Av integritetsskäl bör endast den som kommer i

fråga för anställning eller uppdrag omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. Föräldrar som är verksamma endast inom en grupp vari det egna barnet ingår bör inte omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga information om uppgifter ur belastningsregistret.

Skälen för bedömningen

Avgränsningen av vilka kategorier av anställda eller uppdragstagare som ska omfattas av möjligheten till registerkontroll måste ske efter noggranna avvägningar. Införandet av en registerkontroll måste framstå som proportionerlig i förhållande till sitt ändamål och till de motstående intressen som kan finnas.

Överväganden

Syftet med registerkontrollen i förevarande fall är att minska risken för att sexuella övergrepp på barn sker i de berörda verksamheterna. En lagstiftning om registerkontroll som tar sikte på att skydda barn bör vara så heltäckande som möjligt.

Med anledning av ovanstående bör registerkontrollen, både såvitt avser yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet, omfatta alla som rekryteras till verksamheten och som kommer att ha direkt och regelbunden kontakt med barn. Registerkon-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

trollen bör avse såväl personer som kommer att erhålla anställning som personer som endast ges visst uppdrag hos arbetsgivaren. Med anställning avses i sammanhanget inte bara tillsvidareanställningar utan även olika tidsbegränsade anställningar. Med uppdrag avses bl.a. uppdrag att praktisera, att arbetsträna eller andra liknande uppdrag. Även personal från av arbetsgivaren anlitade bemanningsföretag får anses ha ett uppdrag i verksamheten, liksom vikarier vid t.ex. sjukdom hos den ordinarie personalen.

Ytterligare exempel på uppdrag, vilka framförallt blir aktuella inom den organiserade frivilligverksamheten, som bör omfattas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll är instruktörsuppdrag, ledar- eller tränaruppdrag. Även uppdrag som t.ex. massör eller uppdrag som t.ex. kock under lägervistelser, och liknande bör omfattas om arbetet innebär direkt och regelbunden kontakt med barn.

Det måste röra sig om ett kontinuerligt uppdrag och inte endast en tillfällig kontakt. Hur lång anställningen eller uppdraget är tänkt att vara bör inte tillmätas betydelse. Det relevanta för arbetsgivarens rätt att efterfråga information ur belastningsregistret är att anställningen eller uppdraget, under den tid det består, innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn. Rena ”inhopp” av en person någon enstaka gång bör inte omfattas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll. Personal med t.ex. rent administrativa uppgifter torde normalt sett inte omfattas av rätten till registerkontroll. En bedömning av en persons faktiska arbetsuppgifter får göras i varje enskilt fall.

Huruvida anställningen eller uppdraget är avlönat eller oavlönat, vilket ofta är fallet för ideella medarbetare inom den organiserade frivilligverksamheten, har ingen betydelse, det är uppgifterna i sig, dvs. att de innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, som är avgörande.

Anställning eller uppdrag i verksamheter som visserligen innebär direkt och regelbunden kontakt med barn men där barnet ledsagas av föräldrar, lärare, pedagoger eller liknande och där barnen inte lämnas ensamma med den anställde eller uppdragsta-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

garen bör inte omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga utdrag ur belastningsregistret. Inte heller bör föräldrar eller andra som hjälper till t.ex. vid en turnering eller som kör barnen till och från läger eller tävlingar, omfattas. Inte heller föräldrar som deltar i t.ex. sitt barns lägervistelse bör omfattas.

För att skydda den enskildes integritet är det endast den person som faktiskt erbjuds anställning eller uppdrag som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn som ska få kontrolleras. För en sådan ordning talar också en önskan om att begränsa antalet belastningsregisterutdrag. Rätten för arbetsgivaren att få ta del av information ur belastningsregistret ska således inte gälla andra eventuella kandidater till anställningen eller uppdraget.

Av hänsyn till främst den personliga integriteten bör inte redan rekryterade personer omfattas av arbetsgivarens rätt till registerkontroll. Registerkontrollen är ju avsedd att vara en del av lämplighetsprövningen som äger rum i samband med rekrytering av personer till verksamheten. Sedan någon anställts eller erhållit ett uppdrag måste lämplighetsprövningen i princip anses avslutad. En registerkontroll härefter skulle förmodligen upplevas som mycket integritetskränkande. Personer som redan innehar anställning eller uppdrag i verksamheten har inte heller, till skillnad från den som är föremål för nyrekrytering, någon möjlighet att välja att avstå från att kontrolleras för det fall arbetsgivaren begär det. För det fall en redan verksam person avslutar sin anställning eller sitt uppdrag, för att därefter på nytt bli föremål för rekrytering för uppgifter som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, har dock arbetsgivaren samma rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret som vid annan nyrekrytering. Personen i fråga har då en möjlighet att välja att inte komma i fråga för fortsatt anställning eller fortsatt uppdrag inom verksamheten. Det registerutdrag som uppvisas för arbetsgivaren bör inte vara äldre än ett år.

I samband med införandet av registerkontroll inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg berörde Lämplighetsut-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

redningen i sitt betänkande (SOU 1998:69) frågan om bl.a. föräldrar i föräldrakooperativa förskolor skulle omfattas av den då föreslagna registerkontrollen. Lämplighetsutredningen ansåg det ur integritetssynpunkt särskilt betänkligt att kontrollera dessa kategorier.56 När frågan om en utvidgning av registerkontrollen utreddes diskuterades frågan på nytt. I promemorian om Registerkontroll inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg (Ds 2004:42) anfördes att ett krav på registerkontroll av en förälder som vill vara delaktig i sitt barns utveckling och lärande i förskolan eller skolan innebar ett mycket stort intrång i den personliga integriteten. Vidare anfördes bl.a. att alla människor har rätt att bli förälder och att vara delaktiga i barnets skolgång utan att först behöva visa sin lämplighet härför samt att utgångspunkten för en förälders medverkan inte var verksamheten i sig utan intresset av att vara delaktig i sitt barns utveckling och välbefinnande. Vidare övervägdes om ytterligare kategorier av vuxna som befinner sig i de berörda verksamheterna skulle omfattas av registerkontroll. Regeringen fann dock att den avgränsning som lades fram var väl avvägd.57 Vidare anfördes att hänsynen till den vuxnes integritet vägde så tungt att registerkontroll inte borde ske när det handlade om vuxnas deltagande i verksamheter där deras egna barn vistas. Den nämnda kategorin kom inte att omfattas av kravet på registerkontroll.

När frågan om registerkontroll för personliga assistenter blev föremål för utredning påtalade LSS-kommittén i sitt betänkande Möjlighet att leva som andra - Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning (SOU 2008:77) att det förekom att barnets vårdnadshavare och också andra släktingar arbetade som personliga assistenter åt barn och unga.58 I betänkandet anfördes att en vårdnadshavare är ställföreträdare för barnet och har som sådan ansvar för hur den personliga assistansen anordnas. Utredningen uttalade i denna del att barnets relation till vårdnadshavaren är så mycket mer än den som finns mel-

56SOU 1998:69 s. 128. 57Prop. 2007/08:28 s. 13–14

.

58SOU 2008:77 s. 316.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

lan barnet och en personlig assistent och det finns i föräldrabalken regler avseende denna relation. Det framstod därför enligt utredningen inte som lämpligt att ett eventuellt krav på registerkontroll skulle omfatta den som är vårdnadshavare för den assistansberättigade.59 Utredningen ansåg dock att andra närstående borde kunna omfattas av kravet för att det skulle få den effekt som avsågs.60 Regeringen delade LSS-kommitténs bedömning i denna del men ansåg att undantaget skulle gälla barnets föräldrar i stället för vårdnadshavare, eftersom det var relationen mellan barn och förälder som var speciell i sammanhanget.61 Regeringen fann också skäl att undanta föräldrar från registerkontroll även när de utförde andra LSS-insatser åt sina barn.62

På de skäl som ovan anförts delar vi den bedömning som där gjorts beträffande föräldrar i föräldrakooperativa förskolor. Avsikten är således inte heller att de ska omfattas av denna promemorias förslag. Ett införande av en möjlighet till registerkontroll i dessa fall skulle enligt vår mening innebära ett alltför stort intrång i den personliga integriteten.

Enligt vad vi erfarit är det också inom många organiserade frivilligverksamheter vanligt att en förälder arbetar som t.ex. ledare eller tränare för en grupp vari det egna barnet ingår. Frågan är då om även dessa föräldrar, på motsvarande sätt som föräldrar som är verksamma inom föräldrakooperativa förskolor och föräldrar som utför LSS-tjänster åt sina barn, ska undantas från arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. De argument som anförts ovan för att undanta de nämnda kategorierna äger giltighet även i förhållande till föräldrar som är verksamma inom den organiserade frivilligverksamheten. Relationen barn – förälder är speciell och en förälder som vill vara delaktig i sitt barns utveckling och dess intressen på fritiden ska inte först behöva bevisa sin lämplighet härför. Ett införande av en möjlig-

59SOU 2008:77 s. 316. 60SOU 2008:77 s. 316. 61Prop. 2009/10:176 s. 41. 62Prop. 2009/10:176 s. 42.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

het till registerkontroll i dessa fall skulle enligt vår mening även här innebära ett alltför stort intrång i den personliga integriteten.

Föräldrar som innehar anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn inom yrkesverksamhet eller inom organiserad frivilligverksamhet endast i grupp vari det egna barnet ingår bör således inte omfattas av arbetsgivarens rätt att efterfråga information om uppgifter ur belastningsregistret. Andra närstående bör dock kunna omfattas av denna möjlighet för att det ska få den effekt som avses.

5.4.5.5 Vilka brott bör registerkontrollen omfatta?

Förslag: Registerkontrollen ska omfatta uppgifter om alla

sexualbrott, människohandel, koppleri, olaga tvång och barnpornografibrott samt anstiftan, medhjälp och försök till dessa brott i den mån det är straffbelagt. Därutöver ska registerutdragen innehålla uppgifter om mord, dråp, grov misshandel, människorov och grovt rån. Om påföljden avser något annat brott bör också uppgifter om det brottet lämnas ut. Enskilda ska ha rätt att få ett utdrag om sig själva som är begränsat enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Skälen för förslaget

Enligt bestämmelsen i artikel 10.2 i direktivet ska arbetsgivare ha rätt att erhålla information om fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i direktivet.

Bestämmelsen innebär en rätt för arbetsgivare att erhålla information om fällande domar såvitt avser samtliga sexualbrott, människohandel, koppleri, olaga tvång och barnpornografibrott samt, i den mån det är straffbelagt, anstiftan, medhjälp och försök till dessa brott. De registerutdrag som den enskilde begär om sig själv med anledning av direktivet bör alltså innehålla de nu angivna brotten. Om påföljden avser även något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Det kan, trots att direktivets skyldighet i denna del endast omfattar brott enligt direktivet, argumenteras för att registerutdragen i förevarande fall bör innehålla även uppgifter om de allra grövsta våldsbrotten. När det gäller registerutdragen inom skolans område omfattar dessa, utöver brott enligt 6 kap. brottsbalken (samtliga sexualbrott) och 16 kap. 10 a § brottsbalken (barnpornografibrott), även brott enligt 3 kap.1, 2 och 6 §§brottsbalken (mord, dråp och grov misshandel), 4 kap. 1 § brottsbalken (människorov) samt 8 kap. 6 § brottsbalken (grovt rån). Lämplighetsutredningen uttalade i sitt betänkande Lämplighetsprövning av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg (SOU 1998:69) att när det gäller personer som gjort sig skyldiga till de grövsta formerna av våldsbrott såsom mord, dråp och grov misshandel kan generellt sägas att de visat likgiltighet för andras liv, hälsa och integritet och att sådana personer redan av detta skäl kan anses som olämpliga för arbeten med barn och ungdomar.63 Detsamma kunde, enligt Lämplighetsutredningen, sägas om den som begått vissa andra grova brott som har karaktär av övergrepp eller som innehåller sådana moment, såsom människorov och grovt rån.64 Lämplighetsutredningen konstaterade att om även dessa brott togs med i utdragen så stärktes barns och ungdomars skydd mot övergrepp.65Till detta anfördes att t.ex. ett mord kan ha innefattat även sexualiserat våld utan att detta kommit till uttryck i rubriceringen av brottet då den som i samband med att han begår ett mord också begår sexuella övergrepp mot offret inte döms särskilt för något sexualbrott.66

Det kan, på samma skäl som angivits ovan, argumenteras för att även registerutdragen i förevarande fall bör innehålla uppgifter om de nu nämnda brotten, även om direktivet inte omfattar dessa brott. Häremot kan anföras att det i och för sig är andra psykiska mekanismer och drivkrafter bakom när det gäller per-

63SOU 1998:69 s. 93. 64SOU 1998:69 s. 9365SOU 1998:69 s. 120. 66 SOU 1998 :69 s. 93–94.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

soner som dras sexuellt till barn och som innebär att sådana personer särskilt kan söka sig till verksamheter som innebär kontakter med barn. Återfallsrisken bedöms också generellt vara betydligt högre i dessa fall. Motsvarande mekanismer och drivkrafter finns oftast inte när det gäller övriga ovan angivna brott. En ytterligare aspekt är att information om ett utökat antal brott innebär ytterligare ingrepp i den personliga integriteten. Trots detta anser vi dock, med hänvisning till att även personer som dömts för sådana brott kan anses olämpliga att arbeta med barn och ungdomar och mot bakgrund av att barns och ungdomars skydd mot övergrepp förstärks om utdragen innehåller även dessa ytterligare brott, att ett registerutdrag som är avsett för användning i förevarande fall bör innehålla även uppgifter om mord, dråp, människorov, grov misshandel, människorov och grovt rån. Om påföljden avser även något annat brott, ska också uppgifter om det brottet lämnas ut.

En enskild har, som ovan redogjorts för, enligt bestämmelserna i 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Ett sådant utdrag är dock inte begränsat till att avse vissa typer av brott och det kan därför innehålla uppgifter om brott som saknar betydelse för bedömningen av en persons lämplighet för arbete med barn och ungdomar. För personal vid skola, förskola m.m., samt för personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn och för personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, är registerkontrollen begränsad till vissa av regeringen, eller av den myndighet regeringen bestämt, i förordning meddelade brott. Vi föreslår därför att det även i förevarande fall ska införas en rätt för den enskilde att få ett begränsat utdrag ur belastningsregistret om sig själva. Utdraget bör vara begränsat till att omfatta ovan angivna brott. I den mån det är straffbelagt ska även anstiftan, medhjälp och försök till brott omfattas av utdraget i den utsträckning som föreslagits ovan. Allt enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Om påföljden avser något annat brott bör också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

5.4.5.6 Den lagtekniska utformningen

Förslag: Bestämmelser om registerkontroll av anställda eller

uppdragstagare inom yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet som innebär direkta och regelbundna kontakter med barn bör tas upp i en särskild lag. I lagen om belastningsregister tas in en bestämmelse om rätt för enskild som erbjuds arbete i sådan verksamhet att få ut ett registerutdrag med begränsat innehåll. I förordningen till lagen om belastningsregister tas in bestämmelser om vad registret i sådana fall ska innehålla.

Skälen för förslaget

Våra överväganden utgår från att utdrag ur belastningsregistret ska göras endast när det verkligen finns skäl till det och endast beträffande uppgifter som har relevans i det sammanhang det ska användas. I lagen om belastningsregister, med tillhörande förordning, finns noga reglerat vilka myndigheter och andra enskilda än den som registret avser som har rätt att få ut registerutdrag och vilka brott utdraget ska avse.

Överväganden

Som ovan nämnts pågår för närvarande beredning av de förslag som lagts fram i betänkande av Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet (SOU 2009:44). Registerlagstiftningen är också i vissa delar för närvarande föremål för utredning (dir. 2011:86). I avvaktan på utgången av de nämnda utredningarna finner vi att de av oss föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsgivare inom yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet att erhålla information om fällande domar bör bli föremål för särlagstiftning. Det kan därutöver konstateras att vi inte kunnat finna någon i övrigt lämplig befintlig lag att placera de nya bestämmelserna om registerkontroll i. Att placera dem direkt i lagen om

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

belastningsregister torde inte vara lämpligt, eftersom denna lag framförallt reglerar själva förandet av registret. De föreslagna bestämmelserna bör således tas upp i en särskild lag efter mönster från motsvarande reglering avseende s.k. HVB-hem och vissa personliga assistenter. I likhet med vad som gäller där ska utdrag som begärs av den som kommit i fråga för anställning eller uppdrag inom yrkesverksamhet eller inom organiserad frivilligverksamhet endast innehålla anteckningar om vissa särskilt angivna brott. Detta medför behov av ändringar i lagen om belastningsregister och i förordningen om belastningsregister.

5.4.6. Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater – artikel 10.3

Bedömning och förslag: Genom enskildas rätt att få ta del av

uppgifter om sig själv i belastningsregistret, även via centralmyndigheten, uppfyller Sverige de krav direktivet ställer såvitt avser utlämnande av uppgifter ur kriminalregister för andra ändamål än brottmålsförfaranden. För att den enskilde ska ha rätt att begära ett begränsat utdrag även i de fall de rekryteras till anställning eller uppdrag inom en yrkesverksamhet eller en organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat inom EU föreslår vi att den av oss föreslagna nya lagen ska vara tillämplig på såväl svenska anställnings- och uppdragsförhållanden som anställnings- och uppdragsförhållanden i en annan medlemsstat. Den nya lagen görs subsidiär i förhållande till andra författningar som reglerar enskilds rätt till registerutdrag för anställningsförhållanden. En enskild ska ha rätt att i samtliga fall, via centralmyndigheten, på begäran få ta del av kriminaluppgifter som kan finnas om honom eller henne i en annan stat. Reglering härom kan ske i förordning.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Skälen för bedömningen och förslaget

Direktivets bestämmelse

Enligt bestämmelsen i artikel 10.3 ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att, när det gäller tillämpning av artikel 10.1 och 10.2, se till att information rörande fällande domar för brott enligt direktivet eller om diskvalifikation på grund av en fällande dom, överförs i enlighet med förfarandet i Rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (ECRIS) och med den berördes medgivande när det begärs i enlighet med artikel 6 i det rambeslutet. Artikel 10.3 behandlar alltså frågan om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret enligt ECRIS för andra ändamål än brottmålsförfaranden.

I beaktandesats 41 i direktivet noteras att det i direktivet tas hänsyn till att tillgång till uppgifter i belastningsregistren, med hänsyn till de olika rättsliga traditionerna i medlemsländerna, lämnas av antingen behörig myndighet eller av den berörda personen. Vidare sägs att direktivet inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina system när det gäller belastningsregister eller tillgång till dessa register.

Av direktivets beaktandesats 42 framgår att syftet med direktivet inte är att harmonisera regler om den berördes medgivande när det gäller utbyte av information ur belastningsregistren, dvs. om sådant medgivande ska krävas eller inte. Vidare sägs i beaktandesatsen att oavsett om sådant medgivande krävs eller inte under nationell rätt, direktivet inte innebär någon skyldighet att ändra nationella lagar eller förfaranden i detta hänseende.

Sverige har ännu inte genomfört ECRIS men rambeslutet har godkänts av riksdagen (prop. 2008/09:18 - Sveriges antagande av rambeslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregister) och en proposition (prop. 2011/12:163) har överlämnats till riksdagen.

ECRIS är en del av det arbete som pågår inom EU för att förbättra informationsutbytet mellan medlemsstaterna på det rätts-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

liga området. Enligt ECRIS ska varje medlemsstat som meddelar en dom mot en annan medlemsstats medborgare, informera medborgarstaten om domen. Medborgarstaten ska därefter lagra informationen. Tanken är att varje medlemsstat ska ha information om samtliga domar som har meddelats inom EU mot de egna medborgarna. Rambeslutet möjliggör också för medlemsstaterna att, via centralmyndigheterna, begära uppgifter ur varandras kriminalregister i enskilda fall.

Artikel 6 i ECRIS innehåller bestämmelser om när och hur en begäran om att få ut uppgifter ur en annan medlemsstats kriminalregister kan göras.

Enligt artikel 6.1 i ECRIS får centralmyndigheten, när en begäran kommer in om uppgifter som finns i en medlemsstats kriminalregister, i sin tur rikta en begäran till en annan medlemsstats centralmyndighet. Artikeln innebär att centralmyndigheten i t.ex. Sverige, när en begäran om att få ut uppgifter ur andra medlemsstaters kriminalregister kommer in från myndigheter och enskilda i Sverige, i sin tur får rikta en begäran till en annan medlemsstats centralmyndighet. Artikeln är fakultativ. Sverige kan därför avgöra i vilken utsträckning myndigheter och enskilda ska kunna vända sig till centralmyndigheten67 för att få ut sådana uppgifter.

Av ECRIS artikel 6.2 följer att centralmyndigheten, när en begäran kommer in från en enskild om att få ut uppgifter om sig själv i en annan medlemsstats kriminalregister, i sin tur får rikta en begäran till den medlemsstats centralmyndighet där personen är eller har varit bosatt eller är medborgare.

Av artikel 6.3 i ECRIS följer att centralmyndigheten i t.ex. Sverige, när en enskild som inte är medborgare i Sverige ansöker om att få ut uppgifter om sig själv i belastningsregistret, i sin tur ska rikta en begäran till den medlemsstats centralmyndighet där personen är medborgare. Syftet med artikel 6.3 är främst att se till att en person som dömts för sexualbrott mot barn, och där-

67 I prop. 2011/12:163 s. 23 f, föreslås att Rikspolisstyrelsen ska vara centralmyndighet enligt ECRIS för Sveriges del.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

med eventuellt också diskvalificerats från fortsatt arbete med tillsyn av barn i en medlemsstat, inte ska kunna dölja detta förhållande när denne söker liknande arbete i en annan medlemsstat. Ett av ECRIS syften är just att hindra sådana förfaranden (se beaktandesats 12 i ECRIS).

Gällande rätt

Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål

Den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 20 april 1959 (1959 års konvention) ratificerades av Sverige år 1967 (SÖ 1968:15). Genom konventionen har det skapats möjligheter för medlemsstaterna att bistå varandra i brottsutredningar, bl.a. genom utbyte av uppgifter ur kriminalregister.

Enligt artikel 13 i konventionen är en konventionsstat, när en annan avtalsslutande stat begär att få uppgifter ur kriminalregistret i ett enskilt ärende, skyldig att under vissa förutsättningar lämna ut sådana uppgifter. En anmodad stat ska enligt artikel 13.1 på begäran lämna uppgifter ur registret i samma utsträckning som nationella myndigheter har rätt att få tillgång till uppgifterna, om uppgifterna ska användas i ett brottmålsförfarande.

Enligt artikel 13.2 ska den anmodade staten, i andra fall än som anges i punkten 1, svara enligt sin nationella lagstiftning.

Enligt artikel 15.3 kan en begäran om uppgifter ur kriminalregistret, med stöd av artikel 13.1, ställas direkt till behörig myndighet medan en begäran med stöd av artikel 13.2 ska ställas till landets justitieministerium.

Av artikel 22 följer att justitieministerierna i de avtalsslutande staterna minst en gång varje år ska underrätta konventionsstaterna om straffdomar och ”efterföljande åtgärder” avseende dessa staters respektive medborgare.

När det gäller enskildas rätt att få uppgifter om sig själv ur ett kriminalregister finns inga uttryckliga regler i 1959 års konvent-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

ion. Som ovan beskrivits anges visserligen i artikel 13.2 att uppgifter ska kunna lämnas ut i andra fall än de som anges i första punkten. Det framgår dock av förklaranderapporten till konventionen att bestämmelsen syftar till att andra myndigheter och domstolar än de som handhar ett brottmålsärende kan begära ut uppgifterna, även om en förfrågan från en enskild person via en myndiget i den ansökande staten inte utesluts.

EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål

Genom 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 29 maj 2000 (2000 års EU-konvention), jämte ett tilläggsprotokoll, har det rättsliga samarbetet i brottmål mellan EU:s medlemsstater utvidgats till att omfatta nya förfaranden. Konventionen trädde för Sveriges del i kraft år 2005. Ett huvudsyfte med 2000 års EUkonvention är att ansökningar om rättslig hjälp ska göras genom direkta kontakter mellan rättsliga myndigheter i medlemsstaterna.

Genom artikel 3 har tillämpningsområdet för rättslig hjälp utvidgats i förhållande till 1959 års konvention till att också omfatta förfaranden som inletts av administrativa myndigheter. En förutsättning är att gärningen är straffbar i den begärande eller den anmodade staten, eller i båda, såsom överträdelser av rättsregler. Ett annat villkor är att beslutet ska kunna leda till en prövning i en domstol som är behörig att handlägga brottmål.

Enligt artikel 6 ska framställningar och svar om rättslig hjälp som huvudregel göras skriftligen i direkta kontakter mellan behöriga rättsliga myndigheter. Det finns dock enligt samma artikel en möjlighet att i särskilda fall göra framställningar och skicka svar mellan en medlemsstats centrala myndighet och en annan medlemsstats centrala myndighet eller mellan en medlemsstats rättsliga myndighet och en annan medlemsstats centrala myndighet.

Artikel 7.1 rör informationsutbyte på eget initiativ. Bestämmelsen gäller generellt och är inte knuten till någon viss form av

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

rättslig hjälp. Den myndighet som lämnar information får enligt artikel 7.2 ställa upp villkor om användningsbegränsningar i enlighet med nationell rätt. Den mottagande myndigheten är bunden av sådana villkor.

I artikel 23 finns bestämmelser om användningsbegränsningar för personuppgifter som överförs mellan medlemsstater.

Dataskyddsrambeslutet

Rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 november 2008 om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (dataskyddsrambeslutet) reglerar dataskyddet inom angivna områden. Rambeslutet är föranlett av de nya EU-instrument som rör utvidgat polisiärt och rättsligt samarbete avseende gränsöverskridande informationsutbyte. Dataskyddsrambeslutet omfattar uppgifter som genom polisiärt eller straffrättsligt samarbete överförs eller görs tillgängliga mellan EU:s medlemsstater, om uppgifterna ska användas för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott, eller verkställa straffrättsliga påföljder. Det är endast behandling av personuppgifter som utförs helt eller delvis automatiserat samt annan behandling av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register som faller inom tillämpningsområdet.

Dataskyddsrambeslutet förpliktar medlemsstaterna att behandla uppgifter som utbyts mellan staterna inom ramen för det angivna samarbetet på ett sådant sätt att skyddet för enskildas integritet värnas. En grundläggande regel är att uppgifter som mottagits inte får behandlas för något annat ändamål än det ursprungliga, dvs. det ändamål för vilket de överfördes eller gjordes tillgängliga. Vidarebehandling av uppgifter får dock alltid ske för att förebygga, förhindra eller upptäcka annan brottslig verksamhet, utreda eller beivra andra brott eller verkställa andra straffrättsliga påföljder än de för vilka uppgifterna överfördes eller gjordes tillgängliga samt för åtgärder i andra rättsliga eller administrativa förfaranden med direkt anknytning till sådan verksamhet. Personuppgifter får vidare behandlas för andra ändamål om

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

den som överfört eller gjort uppgifterna tillgängliga har lämnat sitt medgivande eller den som uppgifterna avser har samtyckt till det. Slutligen får uppgifter alltid användas för att avvärja en omedelbar och allvarlig fara för den allmänna säkerheten.

Om det enligt den överförande medlemsstatens nationella lagstiftning gäller särskilda begränsningar i fråga om utbytet av uppgifter mellan behöriga myndigheter inom den medlemsstaten, ska enligt rambeslutet den överförande myndigheten informera mottagaren om dessa begränsningar. Medlemsstaterna ska dock inte tillämpa några andra begränsningar när det gäller överföringen av uppgifter till andra medlemsstater än de som gäller motsvarande nationella överföringar av uppgifter. Mottagaren ska se till att dessa begränsningar följs.

Den överförande myndigheten får, när den överför uppgifter, meddela tidsfrister för lagring av uppgifter efter vilka mottagaren ska radera eller blockera uppgifterna eller kontrollera om dessa fortfarande behövs.

Riksdagen har godkänt utkastet till rambeslut (se prop. 2008/09:16 s. 32, bet. 2008/09:JuU7, rskr. 2008/09:41).

Utredningen om informationsutbyte vid brottsbekämpning m.m. har i delbetänkandet Dataskydd vid europeiskt polisiärt och straffrättsligt samarbete (SOU 2011:20) lämnat förslag till hur rambeslutet ska genomföras i svensk rätt. Förslaget har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringsformen

Enligt en ny bestämmelse i 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen ska var och en gentemot det allmänna vara skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Skyddet mot intrång får begränsas i lag och bara i den ordning som föreskrivs i 2 kap. regeringsformen. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2011. Avgörande för om en åtgärd ska anses innebära övervakning eller kartläggning är inte dess huvudsakliga syfte utan vilken effekt åtgär-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

den har. Som exempel på åtgärder som kan anses innebära kartläggning anges i prop. 2009/10 80, En reformerad grundlag, bl.a. registrering i polisens register. Vid bedömningen av vad som kan anses utgöra ett betydande intrång ska enligt förarbetsuttalandena vägas in uppgifternas karaktär och omfattning samt ändamålet med behandlingen och omfattningen av utlämnandet av uppgifter till andra.68 Bestämmelsen gäller för både svenska medborgare och andra som vistas här i landet.

Lag ( 1999:1134 ) om belastningsregister

Uppgifter om den som dömts till påföljd för brott finns, som ovan redogjorts för, i belastningsregistret. I lagen (1998:620) om belastningsregister och förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns bestämmelser om vilka uppgifter som registret ska innehålla och om när uppgifter ur detta ska eller får lämnas ut till såväl nationella som utländska myndigheter och andra organ.

I 11–14 §§ i lagen om belastningsregister finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret till bland andra utländska myndigheter. Enligt 11 § får uppgifter ur belastningsregistret lämnas till en utländsk myndighet om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande tillträtt. 1959 års konvention är en sådan överenskommelse. Uppgifter ur belastningsregistret får vidare enligt 12 § lämnas ut till de rättskipande myndigheterna i de nordiska länderna för utredning i brottmål och till stat som är ansluten till Interpol för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende.

I prop. 2011/12:163 föreslås en ny 12 a § som innebär att uppgifter ur registret, efter en begäran som sker med stöd av ECRIS, får lämnas ut till en myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för något annat ändamål än att användas i ett brottmålsförfarande om motsvarande rätt att få del av uppgifterna finns för en svensk myndighet. Paragrafen reglerar alltså

68Prop. 2009/10:80 s. 171–185.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

möjligheten att lämna ut uppgifter ur belastningsregistret till en myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för andra ändamål än att användas i ett brottmålsförfarande och är tillämplig när en annan medlemsstat med stöd av ECRIS begär uppgifter ur registret. Om en medlemsstat begär uppgifter för att användas i ett brottmålsförfarande ska i stället 11 § samt kompletterande bestämmelser i förordningen (1999:1134) om belastningsregister tillämpas. Uppgifter ur registret får enligt paragrafen lämnas ut endast om motsvarande rätt att få del av uppgifterna finns för en svensk myndighet, dvs. om förutsättningar för utlämnande till en svensk myndighet för motsvarande ändamål följer av bestämmelserna i lagen om belastningsregister eller förordningen om belastningsregister.

I prop. 2011/12:163 föreslås också en ny 21 § i lagen om belastningsregister. Bestämmelsen innebär att om en svensk myndighet efter begäran har fått uppgifter från en annan medlemsstat i Europeiska unionen med stöd av bestämmelserna i ECRIS får uppgifterna användas endast för det ändamål som de begärdes för. Om den medlemsstat som överfört uppgifterna med stöd av ECRIS har föreskrivit villkor som begränsar rätten att använda uppgifterna, ska myndigheten följa även dessa villkor. Villkoren gäller inte bara för den myndighet som tar emot uppgifterna, utan även för alla andra svenska myndigheter som senare får tillgång till dessa (se prop. 1990/91:131 s. 23). Uppgifter som har överförts med stöd av ECRIS får dock alltid användas för att avvärja ett överhängande och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten. Paragrafen reglerar således svenska myndigheters användning av uppgifter som efter begäran överlämnas från en annan medlemsstat med stöd av ECRIS och innefattar en begränsning av myndigheternas principiella skyldighet enligt svensk rätt att se till att frågor som uppkommer inom myndighetsområdet blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Myndigheter i Sverige får endast använda mottagna uppgifter för det ändamål för vilket uppgifterna begärdes. Det innebär att uppgifter som har begärts inom ramen för ett brottmålsförfarande endast får användas inom ramen för det förfarandet.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Det innebär vidare att uppgifter som har begärts för något annat ändamål än att användas i ett brottmålsförfarande endast får användas inom ramen för det ärende för vilket de begärdes.

De nämnda bestämmelserna kommer också att medföra vissa förändringar i förordningen om belastningsregister.

I förordningen om belastningsregister finns vissa bestämmelser om inhämtande av uppgifter som begärts av en annan stat. I 24 § anges att uppgifter får lämnas ut med stöd av 11 § lagen om belastningsregister när de behövs i sådan verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3 i nämnda lag. Det betyder att uppgifter ur registret lämnas ut när de behövs för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott. Detta motsvarar regleringen i artikel 13.1 i 1959 års konvention. Uppgifter får lämnas ut i andra fall endast när det finns särskilda skäl, dvs. en prövning görs då i varje enskilt fall. Detta är i överensstämmelse med artikel 13.2 i 1959 års konvention, som anger att de förutsättningar som ställs upp i nationell rätt gäller.

Som ovan beskrivits innehåller 9 § lagen om belastningsregister bestämmelser om när en enskild har rätt att begära uppgifter om sig själv. I de fall en enskild person, som inte är svensk medborgare, begär att få uppgifter om sig själv ur belastningsregistret så inhämtas i dag inte uppgifter ur kriminalregister från den stat som personen är medborgare i.

Lagen ( 2000:562 ) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Genom lagen är huvudparten av bestämmelserna i 1959 års konvention och 2000 års EU-konvention med tillhörande protokoll genomförda i svensk rätt.

Lagens tillämpningsområde täcker internationellt rättsligt samarbete såvitt avser utredning om eller lagföring av brott. Det internationella polissamarbetet och tullsamarbetet har lämnats utanför lagens tillämpningsområde.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Lagen är tillämplig när svenska åklagare och svenska domstolar ansöker om rättslig hjälp utomlands. Lagen är vidare tillämplig när utländska åklagare och domstolar, samt i de fall det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, andra myndigheter och befattningshavare ansöker om rättslig hjälp i Sverige. Lagen är inte begränsad till samarbete med vissa stater, utan gäller generellt när Sverige ansöker om rättslig hjälp i annan stat eller när Sverige lämnar sådan hjälp.

Vad som anses som rättslig hjälp anges i 1 kap. 2 §. Uppräkningen av vilka åtgärder som är att anse som rättslig hjälp enligt lagen är inte uttömmande. Av 1 kap. 5 § följer att rättslig hjälp i vissa fall även kan lämnas i administrativa ärenden som handläggs gemensamt med brottmål och av 1 kap. 6 § framgår att rättslig hjälp även kan lämnas i ärenden som bl.a. avser verkställighet av straff och liknande ärenden.

I lagen regleras vidare förfarandet och under vilka förutsättningar som Sverige kan lämna bistånd. Enligt 2 kap. 1 § är utgångspunkten att samma förfarande och villkor som gäller nationellt ska tillämpas vid rättslig hjälp till andra stater.

Lagen innehåller även bestämmelser om villkor för användningsbegränsningar. Enligt 5 kap. 1 § första stycket, som gäller då åklagare eller domstol i Sverige i ett ärende om rättslig hjälp har fått uppgifter från en annan stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott, ska uppgifter som tagits emot från en annan stat vara föremål för användningsbegränsningar om det följer av den internationella överenskommelse som låg till grund för att uppgifterna överlämnades. En sådan användningsbegränsning ska följas oavsett vad som annars är föreskrivit i lag eller annan författning.

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket gäller bestämmelserna om användningsbegränsning även beträffande villkor som en annan stat ställer upp för att på eget initiativ, utan samband med ett ärende, lämna rättslig hjälp.

Enligt 5 kap. 2 §, som gäller när Sverige lämnar rättslig hjälp till annan stat, får hjälpen förenas med villkor som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

synpunkt. Villkor får dock inte ställas upp som strider mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Det ska i detta sammanhang särskilt poängteras att det i prop. 2011/12:163 föreslås en ny bestämmelse i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelsen, 1 kap. 8 §, innebär att den lagen inte ska gälla när kriminalregisteruppgifter utbyts med stöd av ECRIS. För sådant utbyte ska i stället lagen (1998:620) om belastningsregister och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen gälla. Det innebär att om Sverige skickar eller begär kriminalregisteruppgifter med stöd av ECRIS ska de bestämmelser som finns i lagen och förordningen om belastningsregister tillämpas. Skulle däremot Sverige eller en annan medlemsstat utbyta information med stöd av den europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 20 april 1959 eller 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 29 maj 2000 ska i stället lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas. Om centralmyndigheten i en annan medlemsstat med stöd av rambeslutet begär en kopia av en dom eller andra uppgifter som inte återfinns i belastningsregistret kan dock lagen vara tillämplig. En begäran får i sådana fall lämnas enligt bestämmelserna i den lagen.69

Överväganden

Att uppgifter ur kriminalregister ska kunna utbytas mellan EU:s medlemsstater för andra ändamål än brottmålsförfaranden kan i många fall innebära att myndigheter och andra får ett bättre och mer fullständigt underlag vid lämplighetsbedömningar för olika slag av tillstånd, anställningar och liknande. En sådan möjlighet kan vara särskilt betydelsefull när det gäller att förebygga sexuella övergrepp mot barn. Att förebygga sexuella övergrepp mot barn är en prioriterad fråga för såväl Sverige som inom EU. Vad

69Prop. 2011/12:163 s. 59.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

som är legitima intressen nationellt bör också kunna ses som berättigade ändamål för att uppgifter ur kriminalregister ska kunna lämnas ut till andra medlemsstater. Andra medlemsstater bör således kunna få tillgång till uppgifter ur belastningsregistret även för andra ändamål än för att användas i ett brottmålsförfarande. Av samma skäl bör även Sverige kunna inhämta motsvarande uppgifter ur andra medlemsstaters kriminalregister.

När det gäller rätten till utdrag ur belastningsregistret för anställningsändamål tillkommer den, enligt 9 § lagen om belastningsregister, den enskilde själv. Även förslagen i denna promemoria bygger på att det är den enskilde som ska begära ut ett utdrag ur belastningsregistret för att sedan visa upp detta för arbetsgivaren. I prop. 2011/12:163 föreslås, för ett uppfyllande av artikel 6 i ECRIS, att det införs en ny bestämmelse, 12 a §, i lagen om belastningsregister som innebär att uppgifter ur belastningsregistret får lämnas ut för andra ändamål än brottmål i den utsträckning en svensk myndighet i motsvarande fall är berättigad att få ta del av uppgifterna. Detta innebär att arbetsgivare som i dag har rätt att från den enskilde få ett utdrag ur belastningsregistret vid ett anställningsförfarande – t.ex. enligt bestämmelserna i skollagen (2010:800) – inte kommer att kunna vända sig till centralmyndigheten för att begära uppgifter ur en annan medlemsstats kriminalregister. Dessa arbetsgivare får även i fortsättningen vända sig till den enskilde som i sin tur får inhämta uppgifterna.

Enskildas rätt att få ta del av uppgifter om sig själv i svenska kriminalregister

Av artikel 6, punkterna 2 och 3, i ECRIS följer att en enskild, som är eller har varit bosatt eller medborgare i Sverige, har rätt att vända sig till en annan medlemsstats centralmyndighet, t.ex. där personen för tillfället vistas eller är bosatt, för att begära uppgifter ur kriminalregistret om sig själv. Den medlemsstatens centralmyndighet kan då vända sig till centralmyndigheten i Sve-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

rige för att få ut uppgift om sökanden är dömd i Sverige. Centralmyndigheten i den medlemsstaten har i vissa fall också en skyldighet att inhämta sådana uppgifter.

Enligt 9 § lagen om belastningsregister har en enskild rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Enligt tredje stycket i den bestämmelsen ska en begäran om uppgifter ur registret vara skriftlig och undertecknad av sökanden. Bestämmelsen är enligt vår bedömning tillämplig även när en förfrågan för enskilds räkning kommer via en centralmyndighet i en annan medlemsstat, under förutsättning att centralmyndigheten vidarebefordrar en undertecknad begäran från den enskilde. En enskild i en annan medlemsstat, som vänder sig till centralmyndigheten i den medlemsstat som han eller hon befinner sig i, har därför samma möjlighet att skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur belastningsregistret om sig själv som en enskild i Sverige. Sverige torde således genom denna reglering uppfylla de krav direktivet ställer såvitt gäller möjligheten att utge information om förekomsten av fällande domar för något av de brott som avses med direktivet.

Regleringen innebär dock att den enskilde inte har möjlighet att, i enlighet med 9 § andra stycket lagen om belastningsregister, begära ett begränsat registerutdrag om sig själv från Sverige för anställning eller uppdrag i en annan medlemsstat. En sådan lösning kan tyckas otillfredsställande. Inte heller förslaget i prop. 2011/12:163 kommer att innebära en sådan möjlighet eftersom förslaget endast berör myndigheters rätt, inte den enskildes. Att komplettera den i prop. 2011/12:163 förslagna bestämmelsen med motsvarande rätt för enskilda i enlighet med 9 § andra stycket lagen om belastningsregister är inte möjligt då nämnda stycke kräver stöd av vissa särskilt angivna författningar, vilka endast berör inhemska anställningsförhållanden.

För att den enskilde ska ha rätt att begära ett begränsat utdrag även i de fall de rekryteras för anställning eller uppdrag inom yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat föreslår vi att den av oss föreslagna nya lagen ska vara tillämplig på såväl svenska anställnings- eller uppdragsför-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

hållanden som anställnings- eller uppdragsförhållanden i en annan medlemsstat inom EU. Den enskilde som rekryteras för en anställning eller ett uppdrag inom en yrkesverksamhet eller en organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat får då samma rätt som den som rekryteras för en anställning eller ett uppdrag i Sverige att få ett begränsat utdrag ur belastningsregistret med för anställningen eller uppdraget relevanta brott.

Den av oss föreslagna nya lagen bör vara subsidiär i förhållande till andra författningar som styr frågor om registerkontroll. Den nya lagen ska alltså inte tillämpas i de fall det i annan författning finns bestämmelser som reglerar enskilds rätt till registerutdrag för anställningsändamål. Detta innebär framförallt att det även fortsättningsvis kommer att vara bestämmelserna i skollagen (2010:800), lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn och lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, som ska tillämpas i registerfrågor som rör dessa verksamheter i Sverige. Det kan särskilt tilläggas att de nämnda lagarna uppfyller de krav direktivet ställer på vilka brott arbetsgivaren ska ges rätt att efterfråga.

Enskildas rätt att få ta del av uppgifter om sig själv ur andra medlemsstaters kriminalregister

Av artikel 6.2 i ECRIS följer att centralmyndigheten i Sverige, när en begäran kommer in från en enskild om att få ut uppgifter om sig själv i en annan medlemsstats kriminalregister, i sin tur får rikta en begäran till den medlemsstats centralmyndighet där personen är eller har varit bosatt eller medborgare. I prop. 2011/12:163 görs bedömningen att en enskild i dessa situationer ska ha rätt att på begäran få ta del av kriminalregisteruppgifter som kan finnas om honom eller henne i den staten. En sådan begäran ska enligt nämnd proposition kunna göras hos centralmyndigheten. Vi delar denna bedömning och anser, i likhet med

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

vad som angetts i propositionen, att detta kan regleras i förordning.

Av artikel 6.3 följer att centralmyndigheten, när en enskild ansöker om uppgifter om sig själv i kriminalregistret hos centralmyndigheten i en annan medlemsstat än den medlemsstat där personen är medborgare ska centralmyndigheten i den medlemsstat till vilken ansökan riktas ansöka om uppgifter ur kriminalregistret hos centralmyndigheten i den medlemsstat där personen är medborgare, för att kunna införa dessa uppgifter i det utdrag som ska tillhandahållas den berörda personen. Bestämmelser härom kan regleras i förordning.

5.5. Preskriptionsregler – artikel 15.2

Bedömning: Sverige uppfyller inte direktivets krav på för-

längd preskriptionstid när det gäller normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande.

Förslag: Vi föreslår att tillämpningsområdet för preskript-

ionsbestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken utvidgas till att omfatta samtliga brott enligt 6 kap. 8 § brottsbalken samt brott enligt 6 kap.9 och 10 §§brottsbalken.

Skälen för bedömningen och förslaget

Direktivets bestämmelser

I artikel 15.2 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att möjliggöra lagföring av vart och ett av de brott som avses i artiklarna 3, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, samt, när barnpornografi som avses i artikel 2 c i) och ii) har använts, av de grova brott som avses i artikel 5.6 under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret har uppnått myndighetsålder och i en omfattning som motsvarar det berörda

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

brottets svårighetsgrad. Artikeln kompletteras av beaktandesats 26, sista meningen, i vilken anges att hur lång den tillräckligt långa tidsperioden för lagföring ska vara bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

Ovanstående innebär att samtliga brott som rör sexuella övergrepp, att förmå, rekrytera eller tvinga barn att delta i pornografiska föreställningar eller i barnprostitution eller att företa sexuella handlingar med en barnprostituerad samt produktion av barnpornografi när avbildningar av barn involverade i verkliga eller simulerade sexuella handlingar eller av ett barns könsorgan för sexuellt syfte, ska omfattas av en förlängd preskriptionstid.

Det kan i sammanhanget nämnas att motsvarande artikel, artikel 8.6, i rambeslutet endast omfattade de allvarligaste brotten (”the most serious of the offences”). Förevarande bestämmelse i direktivet går alltså längre än rambeslutet i denna del.

Gällande rätt

De allmänna bestämmelserna om preskription i svensk rätt finns i 35 kap. brottsbalken. Preskriptionstiden är, enligt 35 kap. 1 § och 4 § första stycket brottsbalken, bestämd till ett visst antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet.

Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln viss tid från den dag då brottet begicks. För vissa brott har huvudregeln om ett samband mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd frångåtts. Detta gäller, enligt 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, bl.a. vissa bokföringsbrott och vissa sexualbrott mot barn. När det gäller sistnämnda brott är utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Syftet med bestämmelsen är att stärka skyddet för barn och ungdomar som blivit sexuellt utnyttjade.

De sexualbrott som omfattas av 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är, enligt första punkten, brott enligt 6 kap. 4–6 §§ och 8 § tredje stycket samma balk och försök till sådana brott,

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

dvs. våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn samt grovt sexuellt utnyttjande av barn för sexuell posering. Enligt andra punkten i paragrafen omfattas brott enligt 6 kap.1–3 §§ och 12 §brottsbalken eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Punkten omfattar således brotten våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, grovt sexuellt utnyttjande av person i beroende ställning, koppleri och grovt koppleri. I tredje punkten samma paragraf anges att även brott enligt 16 kap. 10 a § första och femte stycket eller försök till sådana brott omfattas, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en tilllämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare. Punkten omfattar således barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott. Enligt fjärde punkten i paragrafen omfattas också brott enligt 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Att märka är att såväl brott av normalgraden som grovt brott omfattas av den förlängda preskriptionstiden beträffande sistnämnda brott.

Det kan i detta sammanhang också nämnas att bestämmelserna om åtalspreskription kompletteras med en bestämmelse om absolut preskription (35 kap. 6 § brottsbalken).

Överväganden

Sverige uppfyller till största del redan de krav direktivet ställer avseende vilka brott som ska omfattas av förlängd preskriptionstid. De gärningar som avses i artiklarna 3.4–3.6, 4.5, 4.6 samt 5.6, med de begränsningar som anges, omfattas således enligt gällande svensk rätt av förlängd preskriptionstid.

De gärningar som beskrivs i artiklarna 3.2 och 3.3, 4.2 och 4.3 samt 4.7 motsvaras i svensk rätt i vart fall av brotten utnyttjande

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

av barn för sexuell posering (6 kap. 8 § första och andra styckena brottsbalken), köp av sexuell handling av barn (6 kap. 9 § brottsbalken) och sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken). Av de nämnda brotten är det, enligt gällande svensk rätt, endast brottet grovt sexuellt utnyttjande av barn för sexuell posering som har en förlängd preskriptionstid. För normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering, köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande är således preskriptionstiden för närvarande fem år räknat från dagen då brottet begicks. Sverige uppfyller därmed inte direktivets krav såvitt avser nu nämnda brott.

Det kan nämnas att artikel 33 i PC-ES anger en med direktivet motsvarande skyldighet angående preskription, även om samtliga brott som fastställs i PC-ES inte ska omfattas av en förlängd preskriptionstid. 2008 års Sexualbrottsutredning har i sitt betänkande (SOU 2010:71) konstaterat att Sverige inte uppfyller PC-ES krav på förlängd preskriptionstid såvitt avser normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering. Utredningen har därför föreslagit en ändring av 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken innebärande att även normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering ska omfattas av en förlängd preskriptionstid. Den av Sexualbrottsutredningen föreslagna ändringen är relevant även för ett uppfyllande av direktivets krav i denna del. Vi delar således den bedömning utredningen gjort att en ändring av 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken bör ske innebärande att även normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering ska omfattas av förlängd preskriptionstid. Även försök till angivet brott bör omfattas.

För ett uppfyllande av direktivets krav i artikel 15.2 i övrigt föreslås i denna promemoria att den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken utvidgas till att omfatta även köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande. Den föreslagna nya preskriptionsbestämmelsen bör också omfatta försök till brott i den utsträckning de är straffbara på försöksstadiet. Det försöksbrott som kommer att omfattas, utöver försök till normalgraden av brottet utnyttjande av barn

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

för sexuell posering, är försök till köp av sexuell handling av barn. Det sätt som preskriptionstiden beräknas på enligt 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken tar liksom direktivet sin utgångspunkt i offrets myndighetsålder.

5.6 Interventionsprogram och interventionsåtgärder – artiklarna 22–24.

Artiklarna 22–24 berör bestämmelser om riskbedömning av dömda och icke dömda personer i syfte att fastställa lämpliga interventionsprogram eller interventionsåtgärder. Med interventionsprogram eller interventionsåtgärder avses bl.a. åtgärder eller program för att förhindra att personer begår här aktuella brott eller att se till att adekvat hjälp och behandling finns för dem som begått sådana brott. Nedan ges en närmare redogörelse kring dessa frågor.

5.6.1. Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder för personer som befarar att de kan begå brott – artikel 22

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgo-

dose de krav som ställs upp i direktivet när det gäller förebyggande program eller åtgärder för personer som befarar att de kan begå brott enligt direktivet.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

I artikel 22 stadgas en skyldighet för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att begå något brott enligt artiklarna 3–7 i lämpliga fall kan få tillgång till effektiva interventionsprogram

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

eller åtgärder för att bedöma och förebygga risken att brott begås. Det kan nämnas att en motsvarande bestämmelse finns i PC-ES artikel 7.

Överväganden

Personer som upplever att de kan vara i riskzonen att begå sexuella övergrepp kan, oavsett var i landet de bor, kontakta Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (CASM) på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge för att få vård och behandling. CASM har sedan uppstarten av den utåtriktade verksamheten i april 2007 tagit emot och behandlat cirka 300 patienter som oroat sig för att deras sexuella fantasier och tankar ska gå över gränsen. CASM forskar och utvecklar behandlingsmetoder och erbjuder olika former av terapi. Såväl kvinnor som män kan söka sig till kliniken för att lära sig att hantera sin sexuella problematik. Det kan bl.a. röra sig om sexuell tvångsmässighet, sexuellt våld eller annan sexualitet som personen upplever som problematisk. De sexualmedicinska patienterna kan komma in via remiss, via egenanmälan eller via andra instanser som CASM samarbetar med, t.ex. polisen, frivårdsmyndigheten och socialtjänsten. Även andra organisationer, såsom Rädda Barnen och ECPAT (End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes) har förmedlat kontakt till CASM för hjälpsökande.

CASM bedriver forskning inom området i syfte att skapa underlag för bl.a. diagnostik och behandling. CASM arbetar också preventivt genom att etablera och utveckla behandlingsprogram för personer som genom sina avvikelser utgör en risk för sexuella övergrepp och våldshandlingar. Verksamheten fungerar både som kunskapscentrum och samarbetspartner till myndigheter och organisationer. Hit kan även personal inom hälso- och sjuk-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

vården vända sig för att få information, kunskapsinhämtning, stöd och råd.70

CASM har också nyligen inrättat en hjälptelefonlinje, PrevenTell, dit personer som har tappat kontrollen över sin sexualitet kan vända sig för att få behandling i tid. Hjälptelefonlinjen är en del av den satsning på 120 miljoner kronor som regeringen under perioden 2011–2014 satsar för att förebygga och bekämpa sexuellt våld och andra övergrepp. Av dessa har CASM tilldelats tio miljoner kronor.

Den nya hjälptelefonlinjen ska underlätta tillgängligheten för personer som tappat kontrollen över sin sexualitet att få hjälp och stöd i tid. Hjälptelefonlinjen är nationell och alla som ringer kan vara anonyma. Målet är att få personerna som ringer att söka hjälp på en mottagning. Hjälptelefonlinjen är öppen dygnet runt med möjligheten att lämna meddelande och bli uppringd inom 24 timmar av läkare, sjuksköterska, psykolog eller terapeut som är vana vid att hantera den här typen av problem. Tanken med hjälptelefonlinjen är att kunna nå dem som skulle kunna bli förövare, innan de faktiskt blir det. Enligt uppgift från CASM har de, sedan hjälptelefonlinjen startades upp, tagit emot cirka fem till tio samtal per dag från hjälpsökande personer. CASM förväntar sig att antalet kommer att öka i takt med att hjälptelefonlinjen blir mer uppmärksammad.71

Andra verksamheter som tar emot samtal från oroliga personer som upplever att de kan komma att begå sexuella övergrepp är bl.a. RFSU och enskilda terapeuter.

Regeringen gav i januari 2010 Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) respektive Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra dels en utvärdering av effekterna av behandlingsmetoder för personer som begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn (SBU), dels en kartläggning av förekomsten

70 Information om CASM hämtad från Karolinska Universitetssjukhusets hemsida www.karolinska.se. Därutöver har information erhållits från Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset. 71 Information om hjälptelefonlinjen PrevenTell hämtad från Karolinska Universitetssjukhusets hemsida www.karolinska.se. Därutöver har information erhållits från Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

i Sverige av sådana behandlingsmetoder (Socialstyrelsen). SBU drar i sin rapport Medicinska och psykologiska metoder för att motverka sexuella övergrepp mot barn bl.a. slutsatsen att det saknas forskning om förebyggande metoder när det gäller personer som inte begått övergrepp men har en förhöjd risk.72 Socialstyrelsen drar i sin rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn från januari 2011 bl.a. den slutsatsen att vetenskapligt beprövade behandlingsinsatser bör utvecklas och tillgängliggöras för män, kvinnor och barn som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp.73 Ärendet bereds vidare inom Socialdepartementet. I samband med uppföljningen 2012 av den nationella handlingsplanen mot sexuell exploatering av barn avser regeringen att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att bekämpa sexuell exploatering av barn.

Även om det, som framgått av de ovan redovisade rapporterna, finns utrymme för utveckling när det gäller förebyggande program, görs bedömningen att Sverige lever upp till de krav direktivet ställer såvitt avser förebyggande program eller åtgärder för personer som befarar att de kan begå brott enligt direktivet. Bestämmelserna föranleder således inga lagändringar.

5.6.2. Förebyggande insatser – artikel 23

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgo-

dose de krav direktivet ställer upp när det gäller förebyggande insatser.

72 Information hämtad från SBU:s rapport Medicinska och psykologiska metoder för att motverka sexuella övergrepp mot barn (maj 2011) s. 14. Rapporten finns tillgänglig på SBU:s hemsi da www.sbu.se. 73 Information hämtad från Socialstyrelsens rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn (januari 2011) s. 8. Rapporten finns tillgänglig på Socialstyrelsens hems ida www.socialstyrelsen.se.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

I artikel 23.1 stadgas att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, som utbildning och fostran, i syfte att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn.

Artikel 23.2 anger att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, även via internet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram, om lämpligt i samarbete med relevanta organisationer inom det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

Artikel 23.1 och 23.2 kompletteras av beaktandesats 34 av vilken framgår att medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina strategier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuell exploatering av barn, liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram. Vidare framgår att medlemsstaterna, vid sådana initiativ, bör inta ett synsätt som värnar om barnets rättigheter samt att det är viktigt att säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt lättbegripliga samt att man bör överväga att införa hjälplinjer/telefonjourer.

I artikel 23.3 stadgas att medlemsstaterna ska främja regelbunden kompetensutveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och exploatering, däribland poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för dem att identifiera och bemöta barn som är offer för brott och barn som eventuellt kan bli offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering. Artikeln kompletteras av beak-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

tandesats 36 av vilken framgår att personer som i sin yrkesverksamhet kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att kunna identifiera och bemöta sådana brottsoffer. Av beaktandesatsen framgår vidare att sådan utbildning bör främjas för personer inom följande personalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, domare och domstolspersonal, personal inom barnhälsan samt inom hälso- och sjukvården, men även omfatta personer i andra personalkategorier som i sitt arbete kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

Artikel 23 motsvaras i princip av artikel 8.1 (art. 23.1), artikel 6 (23.2) och artikel 5.1 och 2 (23.3) i PC-ES. Det kan också nämnas att med artikel 23 motsvarande bestämmelser även återfinns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (människohandelsdirektivet) artikel 18.1–3. Människohandelsdirektivet ska vara infört i svensk rätt senast den 6 april 2013.

Överväganden

Vår bedömning är att kravet är i artikel 23.1 är uppfyllt genom att olika myndigheter genomför informationskampanjer på området. Som exempel kan nämnas att Brottsoffermyndigheten anordnar temadagar riktade till allmänheten och att Utrikesdepartementet informerar om sexuell exploatering i samband med turism och resande. Regeringen finansierar också genom Sida ett program för att bekämpa sexuell exploatering av barn. En del av projektet är att öka allmänhetens kännedom och medvetande inom området. Vidare har Stiftelsen Allmänna Barnahuset bedrivit ett särskilt informationsprojekt samt, som ett led i kunskapsspridningen, gjort en sammanställning av den forskning och den

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

kunskap som finns på området inom olika sektorer i samhället. Även Statens medieråd, som har som uppdrag att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan, och Ungdomsstyrelsen, vars uppdrag bl.a. är att förebygga och motverka att ungdomar blir sexuellt utnyttjade på internet, tillhandahåller särskild information kring unga på internet. I sammanhanget kan även lyftas fram det treåriga projekt som BUP-Elefanten har drivit åren 2006–2009 gällande stöd till ungdomar vilka utsatts för övergrepp och sexuell exploatering på internet.74 Projektet benämns Onlineprojektet och har haft till syfte att bygga en kunskapsbas om sexuella övergrepp på barn med IT-anknytning.75 Även många ideella organisationer informerar i frågorna.

När det gäller artikel 23.2 är det vår bedömning att Sverige uppfyller kraven även i den artikeln. Av nationella styrdokument för skolan följer att verksamheten i skolan ska utformas i överensstämmelse med grundläggande och demokratiska värderingar och att var och en som arbetar i skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde.76 I kursplanerna för de samhällsorienterande ämnena ingår bl.a. att diskutera och reflektera över begrepp som identitet, sexualitet, kärlek, ansvar och jämställdhet.77 Inom kunskapsområdet behandlas också bl.a. samlevnad, relationer och människosyn så att möjligheten att diskutera värdefrågor i detta sammanhang utnyttjas. Svensk lagstiftning om grundläggande fri- och rättigheter samt internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen, ska uppmärksammas och ligga till grund för eftertanke och reflektion.

74 BUP-Elefanten är en barn- och ungdomspsykiatrisk specialenhet vid Universitetssjukhuset i Linköping. Enheten har funnits sedan år 1995 och erbjuder behandling till barn under 18 år som har utsatts för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel samt till deras föräldrar. 75En utvärdering av projektet finns bl.a. på http://www.childhood.se/upl/files/13885.pdf. 76Skollagen (2010:800), läroplaner och kursplaner. Se särskilt Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr 11), tillgängliga bl.a. på Skolverkets hems ida www.skolverket.se. 77 Se kursplan i grundskolan för biologi och för samhällskunskap, tillgänglig bl.a. på Skolverkets hemsi da www.skolverket.se.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Sex- och samlevnadsundervisningen är ett kunskapsövergripande ämne som ingår i kursplanerna för samhällsorienterande ämnen och biologi. Undervisningen ska ge goda kunskaper om sexuell och reproduktiv hälsa samt ge möjlighet till diskussion om attityder, normer och värderingar när det gäller till exempel könsroller, könsidentitet och sexuell integritet. Även om information om riskerna för sexuell exploatering och sexuella övergrepp ska ske i undervisningen inte särskilt är utpekat i styrdokumenten är det vår bedömning att Sverige uppfyller direktivets krav i denna del eftersom information av detta slag ligger väl inom ramen för skolans värdegrund och då särskilt inom kunskapsområdena för de samhällsorienterande ämnena samt de mål som sex- och samlevnadsundervisningen har.

Till dessa åtgärder kan läggas att det genom olika regeringsbeslut sker särskilda statliga satsningar med anknytning till information till barn om riskerna med sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Statens medieråd representerar t.ex. Sverige i det europeiska nätverket Insafe, ett samarbete mellan organisationer från ett trettiotal länder som alla arbetar för att sprida kunskap och öka medvetenheten om säkrare användning av internet bland barn och unga. Inom EU-samarbetet driver Statens medieråd ett

Safer Internet Centre tillsammans med BRIS och kampanjen Det unga Internet med stöd från Safer Internet Programme. Safer Internet Programme riktas främst till lärare, förskollärare, skolpersonal, fritidsledare men också till andra som arbetar med barn och ungdomar. Det unga internet är en kampanj som Medierådet (1990–2010) drivit i Sverige sedan 2002 och som efter den 1 januari 2011 drivs av Statens medieråd. I arbetet med Det unga Internet har Statens Medieråd genomfört konferenser och seminarier runt om i landet som riktat sig till yrkesgrupper som arbetar med barn och ungdomar för att ge stöd och inspiration till undervisning och diskussioner kring hur internet och andra medier används och bör användas.

År 2008 gav regeringen Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att planera och genomföra insatser i syfte att främja jämställdhet i grundskolan och motsvarande skolformer, gymna-

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

sieskolan och vuxenutbildningen.78 Den myndigheten har nu lagts ner och det är i stället Skolverket som ansvarar för uppgiften. I uppdraget ingår att erbjuda personal i grund- och gymnasieskolan fortbildning om bl.a. sex- och samlevnadsundervisning. Utgångspunkten för de insatserna ska vara varje flickas och pojkes rätt till kroppslig och sexuell integritet med respekt för varje människas egenvärde. Fortbildningen ska ge kunskap bl.a. om hur sådana komplexa frågeställningar såsom sexuellt utnyttjande, sexuellt våld och sexuell exploatering, innefattande sådan exploatering som sker i nya digitala medier, kan diskuteras med elever ur ett jämställdhets- och rättighetsperspektiv. Uppdraget slutrapporterades den 21 december 2010.79 Regeringen gav också Skolverket i uppdrag att under åren 2009–2011 genomföra särskilda insatser som främjar, stärker och sprider kunskap om skolans värdegrund, bl.a. i syfte att öka kunskapen bland elever om deras rättigheter enligt barnkonventionen.80 Uppdraget redovisades i april 2011. Skolverket har inom ramen för uppdraget samlat information om skolans värdegrund på ett lättillgängligt sätt på Skolverkets webbplats. En uppföljande studie av skolornas värdegrundsarbete är genomförd liksom framställning av två olika stödmaterial.81

Regeringen gav också i september 2008 Ungdomsstyrelsen i uppdrag att göra en studie bland unga i åldern 13–25 år. Studien skulle belysa erfarenheter av och attityder till exponering av sexuell natur och sexuellt utnyttjande via interaktiva medier som internet samt om erfarenheter av och attityder till sexuella tjänster mot ersättning.82 I uppdraget ingick bl.a. också att analysera om den digitala tekniken och dess möjligheter kan ha påverkat attityderna till sexuell exponering och att sälja sexuella tjänster

78 Regeringens beslut den 12 juni 2006 (U2006/9049/S). 79 Redovisningen av uppdraget finns bl.a. på http://www.skolverket.se/. 80 Regeringsbeslut den 29 april 2009 (U2009/2848/S). 81 Information hämtad från skolverkets hems ida www.skolverket.se. Material om skolans värdegrund finns samlat under värdegrundsportal en www.skolverket.se/vardegrund. Här finns information om aktuell forskning, stödmaterial, reportage och intervjuer med anknytning till demokrati- och jämställdhetsfrågor samt frågor som rör mänskliga rättigheter. 82 Regeringens beslut den 11 september 2008 (IJ 2008/1824/UF).

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

bland unga samt att ta fram ett metodmaterial som skulle kunna användas av lärare och andra aktörer som arbetar med personer i åldern 13–25 år. Därutöver ingick även att ta fram utbildningar som riktade sig till personal som arbetar med barn och ungdomar och som har en samordnande och utvecklande roll för fritidsverksamhet, skola och andra relevanta kommunala verksamheter. Uppdraget att kartlägga ungas erfarenheter av och attityder till sexuell exponering och exploatering via internet och andra interaktiva medier utgör en del i Handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål.83 Uppdraget redovisades under hösten 200984 och utbildningarna påbörjades under våren 2010.

Ungdomsstyrelsen har också inom ramen för uppdraget tagit fram ett metodmaterial gällande ungas erfarenhet av sexuell exponering och exploatering på Internet, Ses offline?, som bl.a. ska användas av lärare i högstadie- och gymnasieskolor. Därutöver har Ungdomsstyrelsen, tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset, tagit fram en vägledning, Men fråga mig bara, om sexuell exploatering i samarbete med experter på området. Vägledningen är avsedd att användas t.ex. inom skolan, i fritidsverksamheter och i ungdomsorganisationer. Ungdomsstyrelsen och Stiftelsen Allmänna Barnahuset anordnar även seminarier utifrån vägledningens tema.

Artikel 23.3 stadgar också en skyldighet för medlemsstaterna att främja regelbunden kompetensutveckling för tjänstemän som kan förväntas komma i kontakt med offer och potentiella offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

Av regeringens nationella handlingsplan mot sexuell exploatering av barn framgår att förmedling av kunskap till olika yrkesgrupper och särskilda utbildningsinsatser på området är en högt prioriterad fråga. Även regeringens handlingsplan från år 2009 mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål behandlar frågan.

83 Skr. 2007/08:167. 84 Se Ungdomsstyrelsens skrift 2009:9.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

I handlingsplanen mot prostitution och människohandel gavs Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett metodmaterial riktat till personal inom bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten, skyddade boenden och på ungdomsmottagningar. Syftet med uppdraget var att höja kompetensen avseende problematiken kring personer som befinner sig i prostitution. Uppdraget redovisades i mars 2011 och utmynnade bl.a. i utbildningsmaterial om prostitution och människohandel för sexuella ändamål, ett för barn och unga samt ett för vuxna. Fokus i materialet ligger på stöd, skydd och hjälp till utsatta personer. I utbildningsmaterialen ges en översikt över problematiken och kunskapsläget om prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Här beskrivs också hur man kan identifiera, bemöta och samtala med enskilda i syfte att ge dem adekvat stöd.85 Därutöver har Socialstyrelsen ett kontinuerligt uppdrag som syftar till att ta fram kunskapsunderlag som stärker socialtjänstens arbete med barn och unga i utsatta situationer. En särskild utredare har haft i uppdrag att analysera och lämna förslag till hur de statliga resurser som i dag avsätts till socialtjänstens verksamhetsområde på bästa sätt kan bidra till att stödja kunskapsutvecklingen inom området.86

Stiftelsen Allmänna Barnahuset har genom särskilda regeringsuppdrag åren 2004–2008 stått för en kunskapsförmedling kring sexuell exploatering av barn och ungdomar bl.a. till olika yrkesgrupper. Stiftelsen har i det arbetet tagit fram en förkortad version av betänkandet SOU 2004:71, Sexuell exploatering av barn i Sverige.

Regeringen har under åren 2006–2009 gett ekonomiskt stöd till uppbyggnaden av Barnrättsakademin vid Örebro universitet. Barnrättsakademin, som är knuten till institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete, verkar för att stärka kunskapen om barnets rättigheter bland beslutsfattare och yrkesverksamma vars

85 Information om utbildningsmaterialet finns på Socialstyrelsens hemsida www.socialstyrelsen.se.

86

Utredningen om nya former för stöd till kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten (S 2007:08). Se även prop. 2006/07:129.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

arbete rör barn, t.ex. jurister, lärare, sjukvårdsanställda, socialarbetare och samhällsplanerare.

I sammanhanget kan också nämnas de särskilda jämställdhetsinsatser i skolan som Skolverket ansvarar för och där personal i skolan ska ges fortbildning i frågor om bl.a. sexuell exploatering och sexuella övergrepp.

Regeringen gav i maj 2007 Brottsoffermyndigheten i uppdrag att utforma och att i samråd med berörda myndigheter genomföra ett utbildningsprogram för ett förbättrat bemötande av sexualbrottsoffer. Utbildningsprogrammet riktade sig till polismyndigheter, åklagarkamrar och domstolar. När barn är offer för sexualbrott skulle programmet särskilt fokusera på att öka kunskapen om barns särskilda utsatthet och behov vid dessa brott. Uppdraget redovisades den 1 oktober 2009.

I september 2008 fick Brottsoffermyndigheten i uppdrag att, i samråd med RPS, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Migrationsverket, utforma och genomföra ett utbildningsprogram för att öka kompetensen i frågor som rör prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Utbildningsprogrammet riktade sig till personal inom polisen, Åklagarmyndigheten, domstolsväsendet och Migrationsverket. Syftet med programmet var att förbättra kunskapen om de bakomliggande mekanismer som påverkar förekomsten av prostitution och människohandel för sexuella ändamål, samt att förbättra bemötandet av de personer som utsatts för prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Uppdraget redovisades i december 2010.

Som ett led i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor gavs Brottsoffermyndigheten i maj 2011 i uppdrag att vidareutveckla och genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång. Utbildningsprogrammet ska riktas till personal inom länspolismyndigheterna, Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar och till advokater. Utbildningen ska specifikt fokusera på barn och ungdomars särskilda utsatthet och behov vid dessa brott, rättskedjeperspektivet samt på samverkan med berörda aktörer såväl inom

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

som utanför rättsväsendet i sexualbrottsmål. Uppdraget ska slutredovisas senast den 15 juni 2014.

RPS har haft regeringens uppdrag att säkerställa att det inom varje polismyndighet finns tillgång till kvalificerad kompetens att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor och våld riktat mot barn samt att vidta åtgärder för att säkerställa att all personal som utreder ärenden med barn som utsatts för brott, genomgår för arbetsuppgifterna särskilt anpassad utbildning. RPS arbetar med uppdraget inom projektet Brott i nära relation, vilket projekt har som mål att långsiktigt minska brottsligheten i nära relationer samt höja kompetensen att utreda sådana brott. Som en del i projektet har en ny och mer omfattande utbildning i tre steg för barnutredare tagits fram. RPS har också, i samarbete med polismyndigheterna, andra myndigheter i rättskedjan samt frivilligorganisationer, tagit fram en operativ handbok för polisens arbete med brott i nära relationer. Därutöver har en webbaserad interaktiv utbildning tagits fram samt har bl.a. en informationssatsning till allmänheten gått ut från Polisen för att öka anmälningarna och minska mörkertalen. RPS har också inlett ett samarbete med RFSL i syfte att poliser ska bli bättre på bemötande och på att uppmärksamma våld. För att satsningen ska genomföras fullt ut på polismyndigheterna har varje polismyndighet utsett kontakt- och införandeansvariga.

Regeringen gav också den 23 oktober 2008 i uppdrag åt RPS att, i samverkan med Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen, ta fram gemensamma nationella riktlinjer för samverkan vid utredningar kring barn som misstänks vara utsatta för brott. Syftet med de gemensamma nationella riktlinjerna är enligt uppdraget att säkerställa att samverkan vid utredningar kring barn sker på ett effektivt och rättssäkert sätt, med barnets bästa i fokus. I uppdraget ingick vidare att låta utvärdera verksamheter där myndigheter samverkar i gemensamma lokaler vid utredningar kring barn som misstänkts vara utsatta för brott. Syftet med utvärderingen var att ta fram underlag för bedömning av om utredningarna anpassats till barnens behov och om underlagen för rättsprocessen och för samhällets fortsatta insatser

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

förbättrats. Projketet utvärderades 2010. Arbetet med detta fortgår ute i myndigheterna där RPS framförallt trycker på samverkan mellan aktörerna.

Regeringen gav därutöver RPS i uppdrag att mellan år 2011 och 2013 genomföra en informationskampanj om brott i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet är att fler brott ska anmälas och att mörkertalet ska minska. Målgrupperna är både personer som är direkt utsatta för brott och de som bevittnar brott.

Vidare anordnas det inom rättsväsendet utbildningar i frågor om övergrepp mot barn där målsättningen är bl.a. ökade kunskaper hos personal vars arbete berör barn. Utbildning i frågor om övergrepp mot barn ingår t.ex. i Åklagarmyndighetens grundutbildning. För att ge åklagarna fördjupade kunskaper om våld och sexuella övergrepp mot barn anordnas sedan år 2004 utbildningen Övergrepp mot barn, bestående av ett basblock och två fortsättningskurser. I myndighetens vidareutbildning finns bl.a. kursen Brott och bevissäkring i IT-miljö som omfattar barnpornografibrott. I specialistutbildningen finns bl.a. kurserna

Övergrepp mot barn, del I–III, vilka syftar till att ge åklagarna fördjupade kunskaper avseende våld och sexuella övergrepp mot barn. Som vägledning och stöd för åklagare vid handläggning av förundersökningar vid övergrepp mot barn, har Åklagarmyndigheten tagit fram handboken Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn. I den anges olika utgångspunkter för handläggningen, bl.a. att förundersökningen ska handläggas skyndsamt, att åklagaren ska vara aktiv som förundersökningsledare och att utredningar om övergrepp mot barn ska lottas på ett begränsat antal specialiserade åklagare. Åklagarmyndigheten har också sammanställt en rättspromemoria som hjälp för åklagare som handlägger ärenden om barnpornografibrott. Promemorian behandlar frågor som rör bl.a. förundersökningen och rättegången vid dessa brott.

Domstolsverket har, för anställda inom Sveriges Domstolar, arrangerat såväl utbildningar som kunskapskonferenser om barnpornografi, sexualbrott mot barn och sexuell exploatering av

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

barn, bl.a. tillsammans med ECPAT Sverige. Sexualbrott mot barn har också behandlats i specialiseringsprojektet Humanjuridik. Under 2006 och 2007 genomförde Domstolsverket tillsammans med Åklagarmyndigheten en gemensam utbildning om människohandel för åklagare, domare och advokater. Också Sveriges Domstolar har fått i uppdrag att redovisa åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att det hos personal vars arbete berör barn finns erforderlig kunskap om barns rättigheter, utveckling och behov samt hur utbildningsinsatser i frågor som rör barn kvalitetssäkras och hur kompetensen bibehålls över tid.

Därutöver kan nämnas Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) i vilken föreslås en rad åtgärder för att stärka skyddet för barnen, bl.a. föreslås en åtstramning av tidpunkten för anmälan till att avse redan tidpunkten när den anmälningsskyldige misstänker att ett barn far illa. Därutöver föreslås ett flertal andra åtgärder till skydd för barn och unga. Det kan i sammanhanget även nämnas att regeringen har för avsikt att skärpa såväl det förebyggande arbetet som kontroll och uppföljning i dessa delar för att stärka kvaliteten. Sammanlagt kommer regeringen att satsa 200 miljoner kronor årligen fram till 2015 och därefter 182 miljoner kronor årligen för att stärka skyddet för utsatta barn.

Det ska i sammanhanget också poängteras att många organisationer inom den organiserade frivilligverksamheten bedriver ett omfattande arbete för att öka kunskapen och minimera risken för övergrepp inom sina respektive verksamheter. T.ex. så har Riksidrottsförbundet sedan ett tiotal år tillbaka arbetat aktivt för att motverka sexuella övergrepp inom idrottsrörelsen. I mars 2011 beslutade Riksidrottsförbundet också om en policy mot sexuella övergrepp. Svenska Scoutrådet och Svenska Scoutförbundet anordnade i mars 2012 ett seminarium om övergrepp mot barn och unga inom föreningslivet. Svenska Scoutrådet och Svenska Scoutförbundet har också utarbetat en webbkurs -

Trygga Möten webbkurs - som är framtagen för alla som jobbar med barn och unga och som handlar om att skapa en trygg och säker verksamhet fri från övergrepp. I kursen får man bland an-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

nat kunskap om hur man skapar en trygg miljö för barn och ungdomar, hur man förebygger övergrepp och hur man beter sig om man tror att någon far illa.87 Även Svenska kyrkan har utarbetat riktlinjer för att bemöta och förebygga sexuella övergrepp mot barn. Också andra trossamfund och föreningar bedriver ett omfattande arbete för att förebygga sexuella övergrepp mot barn.

Mot bakgrund av ovanstående är det, även om det finns utrymme för ytterligare insatser på området, vår bedömning att Sverige lever upp till åtagandena i artikel 23 i direktivet. Bestämmelsen föranleder således inga lagändringar.

5.6.3. Frivilligt deltagande i interventionsprogram eller interventionsåtgärder inom ramen för eller efter det straffrättsliga förfarandet – artikel 24

Bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgo-

dose de krav direktivet ställer upp när det gäller förebyggande, behandlande eller deltagande i interventionsprogram eller interventionsåtgärder inom ramen för eller efter det straffrättsliga förfarandet.

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Artikel 24 behandlar frågor om deltagande i interventionsprogram eller interventionsåtgärder inom ramen för eller efter det straffrättsliga förfarandet.

I artikel 24.1 anges att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av interventionsprogram eller interventionsåtgärder som fastställs av behöriga rättsliga myndigheter enligt nationell lag, ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säker-

87 Se Svenska scoutrådets hemsida för ytterligare information , www.scout.se.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

ställa att effektiva interventionsprogram eller interventionsåtgärder finns tillgängliga för att förhindra och minimera riskerna för upprepade brott av sexuell natur mot barn. Sådana program eller åtgärder ska enligt artikeln vara tillgängliga när som helst under de straffrättsliga förfarandena, både i och utanför fängelset, i enlighet med nationell lagstiftning. Artikeln förtydligas i beaktandesatserna 37 och 38 av vilka framgår att det ska röra sig om frivilliga program och åtgärder som ska föreslås förövare och att det inte inverkar på åtgärder som de rättsliga myndigheterna kan ålägga förövare att genomgå samt att programmen och åtgärderna inte ska tillhandahållas som någon automatisk rättighet och att det är upp till medlemsstaterna att avgöra vilka program som är lämpliga.

Artikel 24.2 anger att interventionsprogrammen eller interventionsåtgärderna ska vara anpassade efter de speciella utvecklingsbehoven hos barn som gör sig skyldiga till sexualbrott.

Enligt bestämmelsen i artikel 24.3 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att a) personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, på villkor som varken är till förfång för eller strider mot rätten till försvar eller mot kravet på en rättvis och opartisk rättegång, och som särskilt är förenliga med principen om oskuldspresumtionen, och b) personer som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–7, kan få tillgång till de interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i punkt 1.

I artikel 24.4 anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de personer som avses i punkt 3 blir föremål för bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker för återfall i brott enligt artiklarna 3–7, i syfte att fastställa lämpliga interventionsprogram eller åtgärder. Av beaktandesats 39 framgår att formerna när det gäller sådana bedömningar ska vara förenliga med medlemsstaternas interna procedurer.

Av bestämmelsen i artikel 24.5 framgår att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de personer som avses i punkt 3, och som fått förslag om interventionspro-

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

gram eller åtgärder, får a) fullständig information om skälen till erbjudandet, b) samtycker till deltagande i programmet eller åtgärden med fullständig kännedom om omständigheterna och

c) kan vägra och, när det gäller dömda personer, blir informerade om de möjliga följderna av sådan vägran.

Bestämmelserna i artikel 24 motsvaras i huvudsak av artiklarna 15.1 (24.1), 16.3 (24.2), 16.1-2 (24.3), 15.3 (24.4) och 17 (24.5) i PC-ES.

Överväganden

I betänkande av Utredningen om kunskaper om sexuellt exploaterade barn i Sverige, Sexuell exploatering av barn (SOU 2004:71), konstaterades att förövare som inte har dömts har mycket små möjligheter att få adekvat behandling och att detta också gäller såväl inom den öppna som den slutna psykiatrin.88 I regeringens nationella handlingsplan mot sexuell exploatering av barn togs denna slutsats från utredningen upp särskilt. I handlingsplanen angavs att en kartläggning skulle ske av vilka insatser som finns tillgängliga för personer som har begått eller riskerar att begå sexualbrott mot barn, samt en utvärdering av effekterna av dessa. Ett sådant uppdrag lämnades också till Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) och Socialstyrelsen genom ett regeringsbeslut den 28 januari 2010.89 Socialstyrelsens uppdrag var att kartlägga de behandlingar som ges till personer som begår eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn medan SBU:s uppdrag innebar att genomföra en utvärdering av effekterna av behandlingsmetoderna. Enligt uppdraget skulle Socialstyrelsen i sin kartläggning lägga tyngdpunkten på vilka insatser som finns tillgängliga för personer som inte är föremål för åtgärder inom ramen för t.ex. kriminalvård eller sluten ungdomsvård.

88SOU 2004:71 s. 23. 89 Regeringens beslut den 28 januari 2010 (S2010/886/SF).

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

Av Socialstyrelsens rapport kan utläsas att den behandling som används i Sverige främst är olika former av terapi. Det kan vara individuell terapi, gruppterapi, psykodynamiskt inriktad terapi, kognitiv beteendeterapi och stödsamtal. Farmakologisk eller medicinsk behandling för att dämpa sexualdriften (kemisk kastrering) har också praktiserats, även om behandlingsmetoden är sällsynt i Sverige.

Behandling utanför påföljdssystemet bedrivs framförallt inom ramen för hälso- och sjukvården. I sammanhanget bör framhållas det arbete som bedrivs vid Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (CASM) vid Karolinska universitetssjukhuset. Kliniken tar emot patienter från hela landet som är i riskzonen för att begå sexualbrott. Inget hindrar att också personer som redan står under åtal eller i övrigt inom ramen för en pågående straffprocess för ett sexualbrott, får behandling vid CASM, så sker också. För häktade personer kan det dock, särskilt med tanke på de restriktioner som ofta följer med häktningen, i praktiken vara svårgenomförbart.

Behandlingsmetoder för personer som begår eller riskerar att begå sexualbrott finns, som nedan redogörs för, utvecklade men det är tydligt att det i praktiken till allra största delen alltjämt är dömda personer som är föremål för åtgärderna. Ett skäl till detta är naturligtvis att det torde finnas ett stort mörkertal inom området, t.ex. på grund av omständigheter som skuld- och skamkänslor och självförnekelse hos den som begått ett brott av detta slag eller riskerar att göra det. Det är då först och främst i samband med ett straffprocessuellt förfarande som ett behandlingsbehov uppdagas. Det förekommer dock att personer som inte har blivit dömda för ett sexualbrott söker vård på egen hand. Vid den numera ökade tillgängligheten till hjälp, t.ex. via hjälptelefonlinjen PrevenTell, är det också rimligt att förvänta sig att fler söker hjälp (se nedan samt avsnitt 5.6.1).

Som ovan beskrivits (se avsnitt 5.6.1) utreder, diagnostiserar och behandlar CASM personer som upplever att de är i riskzonen att förgripa sig sexuellt på barn eller vuxna. Syftet är primärt att arbeta förebyggande för att förhindra sexuella övergrepp och

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

därmed minska antalet offer. Patienterna kan söka hjälp på egen hand, komma in på remiss från psykiatrin, primärvården, företagshälsovården, privata psykoterapeuter eller via polis eller socialtjänst. Personer med upplevd risk att begå sexualbrott erbjuds att genomgå ett omfattande program med intervjuer och tester. Utifrån den bedömningen påbörjas en KBT-behandling inriktad på sociala färdigheter. CASM erbjuder även affektfokuserad psykoterapi. Såväl gruppterapi som individuell terapi ges. I kombination med nämnda behandlingar ger CASM vid behov även farmakologisk behandling. Därutöver erbjuder CASM behandling för dömda som avtjänat sitt straff. Verksamheten bedrivs inom ramen för försöksutskrivningen från Frivården. Uppföljning sker av samtliga behandlade inom CASM. Uppföljningen är individuellt anpassad och pågår mellan ett halvt till ett år efter avslutad behandling. CASM har också nyligen inrättat en hjälptelefonlinje, PrevenTell, som ska underlätta tillgängligheten för personer som tappat kontrollen över sin sexualitet att få hjälp och stöd i tid (se avsnitt 5.6.1).90

För dömda personer bedrivs insatser av aktuellt slag framförallt inom ramen för Kriminalvårdens verksamhet. För personer som dömts för sexualbrott till rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ges behandling inom ramen för placeringen på en rättspsykiatrisk klinik. Behandlingen inom rättspsykiatrin är individuell och innebär psykodynamisk eller kognitiv beteendeterapi i form av enskilda samtal utifrån den enskildes behov och problem. Även läkemedelsbehandling förekommer. För unga förövare bedrivs behandling inom ramen för socialtjänstens och Statens Institutionsstyrelses (SiS) arbete (LVU-vård).

Under 2000-talet har relations- och samlevnadsprogrammet, ROS, fått ett brett genomslag i behandlingen av sexualbrottsför-

90 Information hämtad från CASM:s hemsida www.karolinska.se samt från Socialstyrelsens rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn, tillgänglig bl.a. på Socialstyrelsens hemsida www.socialstyrelsen.se. Därutöver har information lämnats av Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

övare inom Kriminalvården. Behandlingsmetoden är ett kognitivt program som är såväl psykodynamiskt som beteendeterapeutiskt. Deltagande i programmet sker i form av gruppsessioner med rollspel och uppgifter som ska lösas och/eller individuell behandling. Programmet löper i 18–28 veckor vid 36–56 tillfällen, eller sammanlagt 153–168 timmar, i grupper om sex till åtta deltagare. Det individuella programmet omfattar cirka 60 timmar. Programmet leds av två gruppledare, varav minst en är psykolog/psykoterapeut. Därtill krävs programledarutbildning i ROS. Behandlingen finns tillgänglig såväl i Frivården över hela landet som i anstalt. Den syftar till att identifiera den dömdes riskfaktorer för att återfalla i brott. Metoden har även ett uppföljningsprogram. Deltagarna i programmet gör tester såväl före som efter behandlingen för att det i efterhand ska vara möjligt att utvärdera programmets effekter för den enskilda individen.91

Det finns även ett särskilt anpassat program av ROS för unga förövare (se nedan).92

Det kan i sammanhanget också nämnas att CASM och Kriminalvården för närvarande håller på att utveckla ett gemensamt program för internerade sexualbrottsförövare. Därutöver pågår diskussioner mellan CASM och Kriminalvården om en helt ny verksamhet innebärande att personal från CASM ska åka ut till anstalter i hela Sverige för att arbeta med sexualbrottsförövare.93

När det gäller kravet att för barn som begår sexualbrott tillhandahålla särskilda anpassade program eller åtgärder har Socialtjänsten ett övergripande ansvar. Socialstyrelsen utövar tillsyn över verksamheten. Statens Institutionsstyrelse har på ett par låsta avdelningar på sina institutioner behandling av förövare av sexualbrott. Ungdomarna på den slutna avdelningen får en kombinerad behandling som består av ett lösningsfokuserat förhållningssätt. Där ingår exempelvis Aggression Replacement Trai-

91 Information om ROS-programmet hämtad från Kriminalvårdens hemsida www.kriminalvarden.se. 92 Information hämtad från Socialstyrelsens rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn, s. 23. 93 Information om samarbete mellan Kriminalvården och CASM lämnad av Stefan Arver, överläkare och klinikchef på Andrologiska enheten, Karolinska sjukhuset.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

ning (ART) som är en färdighetsträning och ilskekontroll och moralträning. Dessutom får de individuell terapi, sex- och samlevnadsundervisning och gängse skolundervisning. Frigivna och deras familjer får träffa en familj- och nätverksledare två veckor, tre månader eller sex månader efter frisläppandet för att kontrollera om utslussningsplanen, skolgången etc. har fungerat.

Statens Institutionsstyrelse har också en öppen avdelning i södra Sverige för pojkar mellan 13 och 21 år som har begått sexuella övergrepp. Pojkarna är omhändertagna enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den öppna avdelningen tar även emot pojkar som är placerade av socialtjänsten enligt Socialtjänstlagen (2001:453). Behandlingsinsatserna på den öppna avdelningen kallas integrativ modell. Den består av behandlingsprogrammet ROS, individualterapi och ett eget utarbetat program kallat identitet och sexualitet. ROS- programmet som i första hand används inom Kriminalvården har i detta fall anpassats för ungdomar. Flickor som agerar sexuellt mot barn eller har dömts för sexuella övergrepp placeras på hem för ungdomar med blandad problematik. Behandling som är specifik för sexualbrott erbjuds inte till flickor.

Barn som förgripit sig sexuellt kan få professionell hjälp via barn- och ungdomspsykiatriska kliniker (BUP). Det finns två specialenheter i landet som kan ta emot barn och ungdomar med sexuell beteendeproblematik för bedömning och behandling. BUP Grinden i Stockholm och BUP-Elefanten i Linköping. Behandlingsinsatserna består av insatser baserade på beteendeträning och information t.ex. pedagogisk gruppbehandling, individuellt utformad behandling eller samtalsterapi baserad på kognitiv beteendeterapi. Uppföljning av hur barnen förändrats efter behandlingsinsatserna görs en till två gånger under det första året.

Här ska också nämnas att det i södra Sverige finns en privat aktör som sedan 2005 specialiserat sig på barn och ungdomar med sexuell övergreppsproblematik. Övergripande mål för verksamheten är att förhindra att barnen och ungdomarna begår fler sexuella övergrepp, bl.a. genom att barnen lär sig att uppfatta

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

risksignaler och kontrollera sitt beteende. Hemmet har hela Sverige som upptagningsområde. Företaget erbjuder såväl öppenvård som HVB samt mellanboende. Behandlingsmetoderna som erbjuds är individuellt anpassade med inslag av offerempati, traumahantering och relationsfärdigheter. I öppenvården möts både flickor och pojkar och deras föräldrar i gruppverksamheter med kognitiv beteendeterapi och dialektisk beteendeterapi (KBT och DBT) som grund.94

Socialstyrelsen har, som tidigare nämnts, i sin rapport Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn dragit slutsatsen att vetenskapligt beprövade behandlingsinsatser för personer som begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp bör utvecklas och tillgängliggöras. Därutöver kan tilläggas att också viss brist avseende behandling av häktade personer kan föreligga. Även om den tid någon sitter häktad oftast är förhållandevis kort kan det ändock vara lämpligt att överväga att förbättra även den möjligheten. En sådan fråga kan lämpligen övervägas i samband med att regeringens handlingsplan mot sexuell exploatering ses över. Mot angiven bakgrund är det vår bedömning att Sverige uppfyller de krav direktivet ställer upp i artiklarna 24.1–24.3.

När det gäller kraven i artikel 24.4 avseende risk- och återfallsbedömning kan anföras att Kriminalvården regelmässigt genomför sådana. Olika s.k. kliniska checklistor används då som strukturerade hjälpmedel. Checklistorna är anpassade efter brottstyper. Beträffande sexualbrott används instrumenten Violence Risk Scale: Sexual Offenders (VRS:SO) eller STAB-LE/ACUTE.95 Riskbedömningar ska regelmässigt ske i samband med att personutredning görs på uppdrag av domstol när åtal har väckts.96 Riskbedömningar sker även i samband med straffverk-

94 Information om behandling av unga förövare är hämtad från Socialstyrelsens rapport

Behandlingsinsatser för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn, s. 23. 95 Se bl.a. Kriminalvårdens rapport Matchningen av klienter till ROS Våld i nära relationer och sexualbrott 2008-2010, Strategiområde 8. 96 Se Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om personutredning och yttrande i brottmål, KVFS 2011:4.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

ställighet i anstalt när en verkställighetsplan upprättas. En sådan plan upprättas för samtliga som verkställer fängelsestraff. Det kan också anföras att Kriminalvården regelbundet utvärderar sina behandlingsmetoder. Därvid sker dels en uppföljning av varje klient som tagit del av behandling dels en övergripande utvärdering av effekten av behandlingsmetoderna.

En särskild form av utvärdering är den som skett inom SBU inom ramen för det regeringsuppdrag som redovisats i det föregående. SBU har haft i uppdrag att undersöka de vetenskapliga effekterna av olika behandlingsmetoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn. SBU konstaterar i sin utvärdering att det finns ett stort behov av välgjorda studier som utvärderar den övergreppsförebyggande effekten av behandling för vuxna som begått sexuella övergrepp mot barn. För att kunna bedöma effekten av behandling måste också, enligt SBU, större, slumpvisa och kontrollerade studier på flernationell nivå genomföras, i vilka studier Sverige bör delta både för att bygga upp en nationell kompetens och för att kunna väga in omständigheter som är specifika för Sverige. SBU konstaterar vidare att välgjorda studier som utvärderar psykologiska behandlingar för barn med sexuella problembeteenden är nödvändiga för att förbättra det bristfälliga kunskapsunderlag som finns i dag. Detsamma gäller enligt SBU för ungdomar som begått sexuella övergrepp mot barn, även om kunskapsläget där är något bättre. Nuvarande kunskapsläge om brottsförebyggande effekter av insatser för personer som riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn är enligt SBU otillräckligt eftersom effektstudier helt saknas på området. SBU anför dock att det finns studier som tyder på att dessa personer kan nås för olika potentiellt verksamma insatser. Enligt SBU bör framtida studier, förutom brott, mäta förändringar i relevanta riskfaktorer under behandlingens gång eftersom ett sådant förfarande kan öka den statistiska styrkan och förkorta uppföljningstiderna samt även ge information om vilka specifika mekanismer som bidrar till en observerad effekt. SBU konstaterar vidare i sin utvärdering att tillgången på hälsoekonomiska studier inom området är mycket begränsad och att det

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

finns ett behov av studier av kostnader och effekter för behandling av personer som begår eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn.97

Det ska i sammanhanget framhållas att all behandling som erbjuds sexualbrottsförövare i Sverige sker på frivillig väg. Information av det slag som avses i artikel 24.5 lämnas enligt vi erfarit regelmässigt till berörda personer.

Sammanfattningsvis är det, beträffande rätten till tillgång till förebyggande och behandlande program eller åtgärder enligt aktuell artikel, vår bedömning att mycket görs på området men att det också finns behov av att förstärka och förbättra det sexualbrottsförebyggande arbetet ytterligare. Vår bedömning är dock att Sverige uppfyller kraven i artikel 24 varför några lagändringar inte föreslås.

5.7. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Bedömning och förslag: Den nya lagen om registerkontroll

avseende personer som arbetar med barn och de föreslagna ändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den 1 december 2013. Den nya preskriptionsbestämmelsen – som innebär att preskriptionstiden för normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande löper från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år - ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Några särskilda övergångsbestämmelser ska inte meddelas i övrigt.

97 Information hämtad från SBU:s rapport Medicinska och psykologiska metoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn (maj 2011). Rapporten finns tillgänglig bl.a. på SBU:s hemsi da www.sbu.se.

Genomförande av direktivet Ds 2012:45

Skälen för bedömningen

Direktivets bestämmelser

Enligt artikel 27 i direktivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra förordningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 18 december 2013. Medlemsstaterna ska därvid till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt direktivet införlivas med nationell lagstiftning.

Gällande rätt

I bl.a. 1 kap. 1 § brottsbalken, 5 § brottsbalkens promulgationslag, 2 kap. 10 § regeringsformen och artikel 7 i Europakonventionen kommer legalitetsprincipen och det förbud mot retroaktiv strafflagstillämpning som följer därav till uttryck. Bestämmelserna tar dock sikte på straff och utgör därför i och för sig inget hinder mot att nya bestämmelser om preskription görs tillämpliga på brott som begåtts före ikraftträdandet, under förutsättning att brottet inte redan preskriberats enligt äldre bestämmelser. Skälet till detta är att en ändring av preskriptionstiden för ett brott inte påverkar straffet som sådant, utan endast möjligheten att döma ut påföljd. Trots detta är det en etablerad grundsats att en lagändring som medför att preskriptionstiden för ett visst brott blir förlängd inte ska tillämpas på brott som begåtts före ikraftträdandet. Denna princip, som kommer till uttryck i 12 § brottsbalkens promulgationslag, är emellertid inte undantagslös. Så har t.ex. de förlängningar som under senare år gjorts i fråga om preskriptionstiden vid vissa sexualbrott mot barn gjorts tillämpliga även på brott som vid ikraftträdandet inte var preskriberade enligt den äldre bestämmelsen.98 Emellertid

98 Se t.ex. prop. 1994/95:2 s. 31, prop. 2004/05:45 s. 131, prop. 2009/10:50 s. 31 och prop. 2009/10:71.

Ds 2012:45 Genomförande av direktivet

står det klart att det bör finnas goda skäl för att på detta sätt frångå huvudregeln i 12 § brottsbalkens promulgationslag.

Överväganden

Mot ovan angiven bakgrund bör den lag och de lagändringar som föreslagits i denna promemoria träda i kraft senast den 1 december 2013.

Vid den avvägning som även i förevarande fall måste göras mellan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmelser ser vi inga skäl att avvika från den bedömning som gjorts i de tidigare lagstiftningsärendena. Nuvarande preskriptionsbestämmelser skulle kunna medföra att vissa fall av nu aktuella brott hinner preskriberas innan målsäganden inser, eller förmår att påtala, att hon eller han utsatts för ett brott. Detta talar också här för att ändringen bör ges retroaktiv verkan. En övergångsbestämmelse bör därför ges av innebörd att förlängningen av preskriptionstiden för normalgraden av brottet utnyttjande av barn för sexuell posering samt brotten köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd dessförinnan har bortfallit enligt äldre bestämmelser.

6. Ekonomiska konsekvenser

Enligt vår uppdragsbeskrivning ska utredaren bedöma förslagens ekonomiska konsekvenser för berörda företag och organisationer samt det allmänna.

Ytterligare personkategorier kommer med denna promemorias förslag att omfattas av möjlighet till registerkontroll. Hur många det kan bli frågan om är svårt att uppskatta eftersom det inte finns någon statistik att hänföra sig till. Enligt RPS beräkningar sker redan i dag ett större uttag av registerutdrag än vad de lagar om registerkontroll som finns i dag motiverar. Som ovan angivits begär också flera av de arbetsgivare som kommer att omfattas av förslaget i denna promemoria redan i dag att den som är aktuell för anställning eller uppdrag inom den berörda verksamheten ska ge in ett utdrag ur belastningsregistret.

Om den lag som föreslås i denna promemoria antas på föreslaget sätt kommer sannolikt en ökning av uttag av registerutdrag att ske. Eftersom det här är fråga om ett begränsat utdrag anger RPS att en ny utdragsnivå måste byggas och att inrapporteringssystemet måste justeras för att kunna ta emot det nya utdragsändamålet. Därutöver anger RPS att skanningssystemet måste anpassas så att utdragsändamålets blanketter kan skannas in samt måste personalen ges utbildning och genomgång av det nya ändamålet, med dess lagar och regelverk. Enligt uppgifter från RPS kan dessa kostnader uppskattas till ungefär 150 000 kr. Enligt de beräkningar som RPS har uppgår sedan kostnaden för den normala handläggningen till cirka 20 kr per utdrag. I den kostnaden ingår hantering, telefonsupport, papper, porto osv. Förslaget bedöms dock av RPS sammantaget inte medföra några

Ekonomiska konsekvenser Ds 2012:45

ökade kostnader för ansvariga myndigheter och bör således kunna lösas inom ramen för befintligt anslag.

Några kostnader eller andra konsekvenser för det civila samhället bör inte uppstå.

7. Författningskommentar

7.1. Förslaget till lag (2013:00) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn

1 §

Den som rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet för anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn har rätt att begära att den som erbjuds anställningen eller uppdraget ska uppvisa ett utdrag ur det register som förs enligt lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister. Utdraget ska vara högst ett år gammalt. I lagen om belastningsregister finns bestämmelser om att regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i sådana utdrag.

Första stycket ska inte tillämpas på en förälder som innehar anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår.

Paragrafen reglerar registerkontrollen av arbets- eller uppdragssökande inom yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.5.2.

Paragrafen anger en rätt, inte en skyldighet, för den som rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet för anställning eller uppdrag som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, att begära att den som erbjuds anställningen eller uppdraget ska uppvisa ett utdrag ur belastningsregistret. Utdraget som uppvisas ska vara högst ett år

Författningskommentar Ds 2012:45

gammalt. Det är den enskilde själv som ska inhämta ett registerutdrag som han eller hon ska visa upp för arbetsgivaren.

Med begreppet direkt och regelbunden kontakt med barn avses situationer där arbetet är av sådan art att det möjliggör återkommande nära kontakter med barnet. Som sådana arbeten skall betraktas arbeten där arbetsuppgifterna varaktigt och i väsentlig grad består i att utan vårdnadshavarens närvaro fostra, undervisa, sköta eller annars ta hand om barn eller annars arbeta i personlig kontakt med barn. Kravet på regelbundenhet innebär att den anställdes arbetsuppgifter inbegriper viss återkommande direktkontakt med barn. Vad som i det enskilda fallet avses med sådan regelbundenhet måste avgöras med hänsyn till den aktuella verksamheten.

Med begreppet organiserad frivilligverksamhet avses ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund.

Definitionen av begreppen har behandlats i avsnitt 5.4.5.2 och avsnitt 5.4.5.3.

Vilka kategorier av personer som ska få kontrolleras har behandlats i avsnitt 5.4.5.4. Det är endast den som kommer i fråga för anställning eller uppdrag inom verksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn som ska få kontrolleras. Föräldrar som innehar anställning eller uppdrag endast inom en grupp vari det egna barnet ingår omfattas inte av arbetsgivarens rätt att efterfråga uppgifter ur belastningsregistret. Avsikten är att föräldrar i föräldrakooperativa förskolor och föräldrar i organiserad frivilligverksamhet som har uppdrag endast inom grupp vari det egna barnet ingår ska undantas från arbetsgivarens rätt till registerkontroll.

Vilka brott den aktuella registerkontrollen ska omfatta behandlas i avsnitt 5.4.5.5. Den som enligt denna lag ombeds att uppvisa ett utdrag ur belastningsregistret har en rätt att erhålla ett s.k. begränsat utdrag innehållande endast för anställningen eller uppdraget relevanta brottsanteckningar.

Ds 2012:45 Författningskommentar

2 §

Arbetsgivaren får inte dokumentera den utförda kontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp.

Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 5.4.5.2, anger att en arbetsgivare som begär att arbets- eller uppdragssökande ska uppvisa utdrag ur belastningsregistret inte får dokumentera den utförda registerkontrollen på annat sätt än genom en anteckning om att registerutdraget har visats upp. Arbetsgivaren har ingen rätt att få behålla utdraget.

3 §

Denna lag gäller även för anställning eller uppdrag i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen.

För att Sverige, på ett lämpligt sätt, ska uppfylla kravet i direktivets artikel 10.3, som behandlar utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater för andra ändamål än brottmålsförfaranden, är paragrafen tillämplig på anställningar och uppdrag inom berörda verksamheter både i Sverige och i andra medlemsstater. Härigenom får den enskilde en rätt att begära ett begränsat utdrag med för anställningen eller uppdraget relevanta brott även i de fall de rekryteras till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet i en annan medlemsstat. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.6.

4 §

Om det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som reglerar registerkontroll ska de bestämmelserna gälla.

Paragrafen innebär att lagen är subsidiär i förhållande till andra författningar som reglerar enskilds rätt till registerutdrag för anställningsändamål. Lagar som avses är framförallt skollagen (2010:800), lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn och lagen

Författningskommentar Ds 2012:45

(2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. För anställning i Sverige inom dessa verksamheter kommer det således även fortsättningsvis vara de lagarna som gäller såvitt avser registerkontroll. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.6.

7.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

35 kap. Om bortfallande av påföljd

4 §

De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

1. 6 kap. 4-6 §§, 8 och 9 §§ eller försök till sådana brott,

2. 6 kap. 1-3 och 12 §§ eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

3. 6 kap. 10 §,

4. 16 kap. 10 a § första stycket och femte stycket eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en tillämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller senare,

5. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revision av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

Ds 2012:45 Författningskommentar

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av tid för åtalspreskription. Andra stycket har ändrats. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.

Ändringarna innebär att preskriptionstiden i förhållande till gällande rätt förlängs såvitt avser brott mot 6 kap. 8 § brottsbalken första och andra styckena samt 6 kap.9 och 10 §§brottsbalken. Ändringarna innebär även att den absoluta preskriptionstiden enligt 35 kap. 6 § i de fall som nu är aktuella skall räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2013.

2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2013.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att ändringarna i bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket ska tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit enligt äldre bestämmelser.

7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

9 §

En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.

En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret

Författningskommentar Ds 2012:45

1. för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där,

2. enligt bestämmelser i skollagen (2010:800),

3. enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

4. enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn,

5. enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, eller

6. enligt bestämmelser i lagen ( 2013:00 ) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn.

Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1–3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla.

En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och undertecknad av den sökande.

Paragrafen reglerar rätten för enskilda att få information om de uppgifter som finns i registret om dem själva. I paragrafens andra stycke finns angivet de situationer där en enskild har rätt att få ett utdrag med ett begränsat innehåll. Ett tillägg i form av en ny punkt 6 har gjorts med innebörden att en rätt att få ett utdrag med begränsat innehåll även tillkommer den som begär det enligt bestämmelser i lagen (2013:00) om registerkontroll avseende personer som arbetar med barn. Överväganden om den lagtekniska utformningen finns i avsnitt 5.4.5.6

I

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/92/EU

av den 13 december 2011

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artiklarna 82.2 och 83.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­

nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell

exploatering

av

barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränk­

ningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt

barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs

för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i

Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets

rättigheter och Europeiska unionens stadga om de grund­

läggande rättigheterna ( 3 ).

(2) I

enlighet

med

artikel

6.1

i

fördraget

om

Europeiska

unionen erkänner unionen de rättigheter, friheter och

principer som fastställs i Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna, vars artikel 24.2

slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet

vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av

offentliga myndigheter eller privata institutioner. Vidare

ger Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Eu­

ropa i medborgarnas tjänst och för deras skydd ( 4 ) uttalad

prioritet åt att bekämpa sexuella övergrepp mot barn,

sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

(3)

Barnpornografi,

som

består

av

bilder

där

barn

utsätts

för

sexuella övergrepp, och andra särskilt allvarliga former av

sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av

barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik

och internet.

(4) Genom rådets rambeslut 2004/68/RIF av den

22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnytt­

jande av barn och barnpornografi ( 5 ) tillnärmas medlems­

staternas lagstiftning när det gäller att straffbelägga de

allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn

och sexuell exploatering av barn, utvidga den nationella

behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som

uppfyller vissa minimikrav. I rådets rambeslut av

2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets

ställning i straffrättsliga förfaranden ( 6 ) fastställs en rad

rättigheter för brottsoffer i straffrättsliga förfaranden,

bland annat rätten till skydd och ersättning. Dessutom

kommer samordningen av lagföring av fall av sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och

barnpornografi att underlättas genom genomförandet av

rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november

2009 om förebyggande och lösning av tvister om ut­

övande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden ( 7 ).

(5) Enligt

artikel

34

i

Förenta

nationernas

konvention

om

barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att skydda

barn från alla former av sexuell exploatering och sexuella

övergrepp. Förenta nationernas fakultativa protokoll av år

2000 till konventionen om barnets rättigheter om för­

säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/1

( 1 ) EUT C 48, 15.2.2011, s. 138.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 oktober 2011 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 november 2011.

( 3 ) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

( 4 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

( 5 ) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44.

( 6 ) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

( 7 ) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

och, i synnerhet, Europarådets konvention av år 2007

om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella

övergrepp är avgörande steg i processen för att öka det

internationella samarbetet på detta område.

(6)

Allvarliga

brott

som

sexuell

exploatering

av

barn

och

barnpornografi kräver en övergripande strategi som om­

fattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är

brottsoffer och förebyggandet av fenomenet. Vid genom­

förandet av åtgärder för att bekämpa sådana brott måste

barnets bästa komma i främsta rummet, i enlighet med

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig­

heterna och Förenta nationernas konvention om barnets

rättigheter. Rambeslut 2004/68/RIF bör ersättas med ett

nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergri­

pande rättslig ram så att detta syfte kan uppnås.

(7)

Detta

direktiv

bör

till

fullo

komplettera

Europaparlamen­

tets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011

om förebyggande och bekämpande av människohandel,

om skydd av dess offer och om ersättande av rådets

rambeslut 2002/629/RIF (

1 ), eftersom vissa offer för

människohandel även är barn som har utsatts för sexu­

ella övergrepp eller sexuell exploatering.

(8)

När

det

gäller

straffbeläggandet

av

handlingar

förknip­

pade med pornografiska föreställningar avser detta direk­

tiv sådana handlingar som består i en organiserad live­

posering ägnad för en publik; definitionen utesluter där­

med personlig och direkt kommunikation mellan samtyc­

kande jämbördiga parter samt barn som har uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande och deras partner.

(9)

Barnpornografi

inbegriper

ofta

bilder

som

visar

sexuella

övergrepp mot barn som begås av vuxna. Det kan även

inbegripa bilder av barn som medverkar i en handling

med tydlig sexuell innebörd, eller av deras könsorgan, där

bilderna framställs och används för i första hand sexuella

syften, och utnyttjas med eller utan barnets vetskap. Vi­

dare omfattar begreppet barnpornografi verklighetstrogna

bilder av ett barn som medverkar eller som avbildas som

medverkande i en handling med tydlig sexuell innebörd,

för i första hand sexuella syften.

(10)

Funktionshinder

innebär

inte

i

sig

automatiskt

att

det

är

omöjligt att samtycka till sexuella handlingar. Att utnyttja

förekomsten av ett sådant funktionshinder för att kunna

företa sexuella handlingar med ett barn bör dock krimi­

naliseras.

(11)

Vid

antagandet

av

lagstiftning

om

materiell

straffrätt

bör

unionen säkerställa enhetlighet i denna lagstiftning, sär­

skilt när det gäller straffnivåerna. Mot bakgrund av Lis­

sabonfördraget är det lämpligt att påminna om rådets

slutsatser av den 24 och 25 april 2002 om den metod

som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder där fyra

påföljdsnivåer anges. Eftersom detta direktiv innehåller ett

ovanligt stort antal olika brott krävs det, för att direktivet

ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan

om, en differentiering av straffnivån som går längre än

vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga in­

strument.

(12)

Allvarliga

former

av

sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfat­

tar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot

barn och sexuell exploatering av barn som underlättas

genom användningen av informations- och kommunika­

tionsteknik, exempelvis då kontakt sökes med barn i

sexuella syften via sociala medier och chattrum på inter­

net. Definitionen av barnpornografi bör också klargöras

och i högre grad anpassas till den som förekommer i

internationella instrument.

(13) Det

maximala

fängelsestraff

som

föreskrivs

i

detta

direk­

tiv för de brott som avses i direktivet bör gälla åtmin­

stone för de allvarligaste formerna av dessa brott.

(14) För

att

nå

det

maximala

fängelsestraff

som

föreskrivs

i

detta direktiv för brott som rör sexuella övergrepp mot

barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi får

medlemsstaterna med beaktande av sin nationella lags­

tiftning kombinera de straff som föreskrivs i nationell

lagstiftning för dessa brott.

(15) Genom

detta

direktiv

förpliktas

medlemsstaterna

att

i

sin

nationella lagstiftning fastställa straffrättsliga påföljder för

överträdelser av unionens lagstiftning om bekämpande av

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn

och barnpornografi. Detta direktiv medför inga skyldig­

heter beträffande tillämpningen i enskilda fall av sådana

påföljder eller av något annat befintligt system för brotts­

bekämpning.

(16)

Särskilt

i

de

fall

då

brott

enligt

detta

direktiv

begås

för

att

uppnå ekonomisk vinning uppmanas medlemsstaterna

att överväga att införa en möjlighet att ålägga ekono­

miska sanktioner utöver ett fängelsestraff.

(17)

I barnpornografisammanhang ger termen ”olovligen”

medlemsstaterna möjlighet att anse handlingar förknip­

pade med pornografiskt material som försvarliga när de

utförs i exempelvis medicinska, vetenskapliga eller lik­

nande syften. Den möjliggör även verksamhet inom ra­

men för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis

myndigheternas lagliga innehav av barnpornografi i sam­

band med straffrättsliga förfaranden eller för att för­

hindra, upptäcka eller utreda brott. Vidare utesluter den

inte möjligheten att åberopa ansvarsfrihetsgrunder eller

andra liknande principer som under vissa omständigheter

befriar en person från ansvar, exempelvis då telefon- eller

internetjourer vidtar åtgärder för att anmäla sådana fall.

SV

L 335/2

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

( 1 ) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.

(18)

Att

medvetet

skaffa

sig

tillgång

till

barnpornografi

med

hjälp av informations- och kommunikationsteknik bör

straffbeläggas. För att kunna hållas ansvarig bör personen

i fråga både ha avsikt att besöka en webbplats där barn­

pornografi finns tillgänglig och känna till att sådana bil­

der finns där. Påföljderna bör inte tillämpas på personer

som oavsiktligt hamnar på webbplatser som innehåller

barnpornografi. Att brottet är uppsåtligt kan främst kon­

stateras genom att det har upprepats eller att brotten

begicks via en avgiftsbelagd tjänst.

(19) Kontaktsökning

med

barn

för

sexuella

ändamål

via

inter­

net utgör en särskild hotbild eftersom internet erbjuder

användarna anonymitet på ett sätt som saknar motstycke

eftersom de kan dölja sin verkliga identitet och andra

personuppgifter som ålder. Samtidigt erkänner medlems­

staterna att det är viktigt att bekämpa kontaktsökning

med barn även i andra sammanhang än internet, särskilt

när kontakten inte sker via informations- och kommuni­

kationsteknik. Medlemsstaterna uppmuntras att straff­

belägga kontaktsökning som syftar till att förmå ett

barn att träffa gärningsmannen för sexuella ändamål

och som begås i barnets närvaro eller närhet, exempelvis

genom att införa ett särskilt förberedelsebrott eller försök

till brott enligt detta direktiv eller som en särskild form

av sexuellt övergrepp. Oavsett vilken rättslig lösning

medlemsstaterna väljer för att straffbelägga ”offline grom­

ning” bör de se till att på ett eller annat sätt lagföra

gärningsmännen till sådana brott.

(20) Detta

direktiv

reglerar

inte

medlemsstaternas

politik

när

det gäller frivilliga sexuella handlingar mellan barn som

kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten

inom ramen för människans utveckling, med beaktande

av olika kulturella traditioner och rättstraditioner och nya

sätt att etablera och upprätthålla kontakter mellan barn

och ungdomar, även genom informations- och kom­

munikationsteknik. Sådana frågor faller utanför detta di­

rektivs tillämpningsområde. De medlemsstater som väljer

att utnyttja de möjligheter som avses i detta direktiv gör

detta som ett led i utövandet av sina befogenheter.

(21)

Medlemsstaterna

bör

ange

försvårande

omständigheter

i

sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga

regler om försvårande omständigheter som fastställts ge­

nom deras rättssystem. De bör se till att domare har

möjlighet att beakta dessa försvårande omständigheter

när de utmäter straffet för gärningsmännen, även om

det inte finns någon skyldighet för domarna att tillämpa

dessa försvårande omständigheter. Medlemsstaterna bör

inte ange dessa försvårande omständigheter i sin lagstift­

ning när de är irrelevanta med tanke på det specifika

brottets art. Relevansen av de olika försvårande omstän­

digheter som anges i detta direktiv bör utvärderas på

nationell nivå för vart och ett av de brott som avses i

detta direktiv.

(22)

Fysisk

eller

psykisk

oförmåga

bör

inom

ramen

för

detta

direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental

oförmåga till följd av narkotika- eller alkoholpåverkan.

(23)

Man bör i kampen mot sexuell exploatering av barn fullt

ut använda sig av befintliga instrument om beslag och

förverkande av utbyte av brott, som Förenta nationernas

konvention mot gränsöverskridande organiserad brotts­

lighet och dess tilläggsprotokoll, Europarådets konven­

tion från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag

och förverkande av vinning av brott, rådets rambeslut

2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt,

identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande

av hjälpmedel till och vinning av brott ( 1 ) samt rådets

rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott ( 2 ). Användning av beslagtagna och för­

verkade hjälpmedel och utbyte av sådana brott som avses

i detta direktiv för att understödja hjälp och skydd till

brottsoffer bör uppmuntras.

(24)

Sekundär

viktimisering

av

de

offer

för

brott

som

avses

i

detta direktiv bör undvikas. I de medlemsstater där pro­

stitution eller medverkan i pornografi är straffbart enligt

nationell straffrättslig lagstiftning bör det vara möjligt att

inte väcka åtal eller utdöma straff enligt den lagstift­

ningen om barnet i fråga har begått dessa gärningar

som ett resultat av att ha fallit offer för sexuell exploa­

tering, eller om barnet tvingats medverka i barnporno­

grafi.

(25) Som

ett

instrument

för

tillnärmning

av

straffrätt

föreskri­

ver detta direktiv straffnivåer som bör tillämpas utan att

det påverkar medlemsstaternas specifika kriminalpolitik

vad gäller barn som begår brott.

(26) Brottsutredning och åtal bör underlättas för att ta hänsyn

till svårigheterna för barn som är offer att anmäla sexu­

ella övergrepp och för att komma åt gärningsmännens

anonymitet i cyberrymden. För att säkerställa att de brott

som avses i detta direktiv kan utredas och lagföras fram­

gångsrikt bör utredning och lagföring i princip inte vara

beroende av en anmälan eller angivelse av brottsoffret,

eller dess företrädare, för att kunna inledas. Hur lång den

tillräckliga långa tidsperioden för lagföring ska vara, bör

fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(27) Effektiva

utredningsverktyg

bör

göras

tillgängliga

för

dem

som ansvarar för att utreda och lagföra de brott som

avses i detta direktiv. Dessa verktyg kan omfatta

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/3

( 1 ) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

( 2 ) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

avlyssning av kommunikation, dold övervakning inklu­

sive elektronisk övervakning, övervakning av bankkonton

eller andra ekonomiska utredningar, med beaktande av

bl.a. proportionalitetsprincipen och de utredda brottens

natur och allvar. Vid behov och i enlighet med nationell

lagstiftning, bör sådana verktyg även inkludera möjlighe­

ten för brottsbekämpande myndigheter att använda dold

identitet på internet.

(28) Medlemsstaterna

bör

uppmana

alla

personer

som

har

kännedom om eller hyser misstanke om sexuella över­

grepp mot eller sexuell exploatering av ett barn att rap­

portera till de behöriga myndigheterna. Det är varje med­

lemsstats ansvar att bestämma till vilka behöriga myndig­

heter sådana misstankar kan rapporteras. Sådana behö­

riga myndigheter bör inte inskränka sig till barnavårds­

myndigheter eller relevanta sociala myndigheter. Kravet

om misstanke ”i god tro” bör syfta till att förhindra att

bestämmelsen åberopas för att rättfärdiga att anmälan av

helt och hållet inbillade eller osanna uppgifter görs med

ont uppsåt.

(29)

Reglerna om behörighet bör ändras i syfte att säkerställa

att personer från unionen som begår sexuella övergrepp

mot barn eller exploaterar barn sexuellt kan åtalas, även

om de begår brotten utanför unionen, särskilt genom så

kallad sexturism. Med barnsexturism bör förstås sexuell

exploatering av barn av en eller flera personer som reser

från sin vanliga miljö till ett resmål där de har sexuella

kontakter med barn. Vad gäller den barnsexturism som

sker utanför unionen uppmuntras medlemsstaterna att

med tillgängliga nationella och internationella instrument

– inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal om utläm­

ning, ömsesidigt bistånd eller överförande av lagföring –

att samarbeta med tredjeländer och internationella orga­

nisationer i syfte att bekämpa sexturism. Medlemsstaterna

bör främja en öppen dialog och kommunikation med

länder utanför unionen för att göra det möjligt att med

stöd av relevant lagstiftning åtala gärningsmän som reser

utanför unionens gränser som barnsexturister.

(30)

Åtgärder

för

att

skydda

barn

som

är

brottsoffer

bör

vid­

tas med barnets bästa i främsta rummet och med beak­

tande av en bedömning av deras behov. Det bör vara lätt

för barn som är brottsoffer att få tillgång till rättslig

prövning och till åtgärder för att hantera intressekonflik­

ter när sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering

av barn förekommer inom familjen. När en särskild fö­

reträdare bör utses för ett barn under en förundersökning

eller rättegång, kan också en juridisk person, en institu­

tion eller en myndighet ikläda sig denna roll. Dessutom

bör barn som utsatts för brott skyddas från sanktioner,

t.ex. enligt den nationella lagstiftningen om prostitution,

om de berättar om sin situation för behöriga myndighe­

ter. Dessutom bör drabbade barns deltagande i straffrätts­

liga förfaranden i möjligaste mån inte orsaka dem ytter­

ligare trauma till följd av förhör eller visuell kontakt med

gärningsmän. Goda kunskaper om barn och barns re­

aktionsmönster vid traumatiska upplevelser kommer att

bidra till att säkra kvaliteten vid bevisupptagning och

minska barnets stress under genomförandet av nödvän­

diga åtgärder.

(31) Medlemsstaterna

bör

överväga

att

erbjuda

barn

som

är

brottsoffer hjälp på kort och lång sikt. Alla skador som

barn vållas genom sexuella övergrepp och sexuell exploa­

tering är betydelsefulla och bör behandlas. Skador till

följd av sexuella övergrepp och sexuell exploatering är

av sådan art att barnet bör få hjälp till dess att det har

tillfrisknat i såväl fysisk som psykisk bemärkelse, vilket

innebär att hjälp kan behövas även in i vuxen ålder. Man

bör överväga att erbjuda hjälp och råd åt föräldrar eller

vårdnadshavare till barn som är brottsoffer, såvida dessa

inte är misstänkta för brottet i fråga, så att de kan bistå

sitt barn under hela förfarandet.

(32)

I

rambeslut

2001/220/RIF

fastställs

en

rad

rättigheter

för

brottsoffer i samband med straffrättsliga förfaranden,

bland annat rätten till skydd och ersättning. Barn som

fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering

och barnpornografi bör dessutom få tillgång till juridisk

rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det

berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även när det

gäller att söka ersättning för skada. Sådan juridisk råd­

givning och sådant juridiskt ombud kan också tillhanda­

hållas av de behöriga myndigheterna för att söka ersätt­

ning från staten. Syftet med juridisk rådgivning är att

offren ska kunna få information och rådgivning om de

olika möjligheter som finns tillgängliga för dem. Den

juridiska rådgivningen bör ges av en person med lämplig

juridisk utbildning utan att denne nödvändigtvis behöver

vara jurist. Tillgången till juridisk rådgivning och, i enlig­

het med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till

juridiskt ombud bör vara kostnadsfri åtminstone när off­

ret inte har tillräckliga ekonomiska resurser, på ett sätt

som är förenligt med medlemsstaternas interna förfaran­

den.

(33)

Medlemsstaterna

bör

vidta

åtgärder

för

att

förebygga

eller

förhindra handlingar som är relaterade till främjande av

sexuella övergrepp mot barn och barnsexturism. Olika

förebyggande åtgärder skulle kunna övervägas, exempel­

vis utarbetande och förstärkning av en uppförandekod

och självreglerande mekanismer inom turistindustrin, in­

förande av etiska regler eller ”kvalitetsmärkning” för turis­

torganisationer som bekämpar barnsexturism eller in­

förande av en uttalad policy för att motverka barnsextu­

rism.

SV

L 335/4

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

(34)

Medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina stra­

tegier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och

sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att

motverka och minska den efterfrågan som ligger till

grund för alla former av sexuell exploatering av barn,

liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir

offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka

medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram.

Vid sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett synsätt

som värnar om barnets rättigheter. Det är viktigt att

säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är

lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt

lättbegripliga. Man bör överväga att införa hjälplinjer/te­

lefonjourer.

(35)

När

det

gäller

systemet

för

att

rapportera

sexuella

över­

grepp mot eller sexuell exploatering av barn och för att

hjälpa barn i nöd bör användningen av de jourtelefon­

nummer – 116 000 för försvunna barn, 116 006 för

brottsoffer och 116 111 för barn – som införts i hela

unionen genom kommissionens beslut 2007/116/EG av

den 15 februari 2007 om att reservera den nationella

nummerserien som börjar med 116 för harmoniserade

nummer för harmoniserade tjänster av samhälleligt

värde ( 1 ), uppmuntras och erfarenheter av hur dessa fun­

gerar bör beaktas.

(36)

Personer

som

i

sin

yrkesverksamhet

kan

väntas

komma

i

kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp

och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att

kunna identifiera och bemöta sådana brottsoffer. Sådan

utbildning bör främjas för personer inom följande perso­

nalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med

barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, advokater, do­

mare och domstolspersonal, personal inom barnhälsan

samt inom hälso- och sjukvård, men även omfatta per­

soner i andra personalkategorier som i sitt arbete kan

väntas komma i kontakt barn som fallit offer för sexuella

övergrepp och sexuell exploatering.

(37)

För

att

kunna

förebygga

sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell exploatering av barn bör interventionsprogram

eller interventionsåtgärder riktade till sexualförbrytare er­

bjudas. Dessa interventionsprogram eller interventions­

åtgärder bör följa en bred, flexibel strategi med inriktning

på de medicinska och psykosociala aspekterna och vara

av icke-obligatorisk karaktär. Dessa interventionsprogram

eller interventionsåtgärder påverkar inte interventionspro­

gram eller interventionsåtgärder som förordnas av behö­

riga rättsliga myndigheter.

(38)

Interventionsprogram

eller

interventionsåtgärder

bör

inte

tillhandahållas som en automatisk rättighet. Det är med­

lemsstatens sak att avgöra vilka interventionsprogram el­

ler interventionsåtgärder som är lämpliga.

(39)

I

syfte

att

förhindra

och

minimera

risken

för

återfall

bör

gärningsmännen bli föremål för en bedömning av vilken

fara de utgör, och risken för återfall i sexualbrott mot

barn. Formerna för en sådan bedömning – exempelvis

vilken typ av myndighet som är behörig att beordra

och genomföra bedömningen, eller vid vilken tidpunkt

under eller efter det straffrättsliga förfarandet denna be­

dömning bör genomföras samt formerna för faktiska

interventionsprogram eller interventionsåtgärder som er­

bjuds efter denna bedömning – bör vara förenliga med

medlemsstaternas interna förfaranden. I samma syfte att

förebygga och minimera återfall, bör gärningsmännen

också ha möjlighet att delta i fungerande interventions­

program eller interventionsåtgärder på frivillig basis.

Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder

bör inte inkräkta på nationella program för att behandla

personer med psykiska störningar.

(40)

När

det

bedöms

lämpligt

med

beaktande

av

dels

vilken

fara gärningsmännen utgör, dels risken för återfall i brott,

bör dömda gärningsmän tillfälligt eller permanent kunna

förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som

inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

Vid rekrytering för en befattning som innefattar direkta

och regelbundna kontakter med barn ska en arbetsgivare

ha rätt att bli informerad om i kriminalregistret intagna

fällande domar för sexualbrott mot barn eller om befint­

liga diskvalifikationer mot att utöva viss verksamhet. Med

arbetsgivare avses i detta direktiv även personer som

bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverk­

samhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg

om barn och som innebär direkt och regelbunden kon­

takt med barn. På vilket sätt som information överläm­

nas, till exempel via den berörda personen, liksom det

exakta innehållet i informationen och vad som avses med

organiserad frivilligverksamhet och med direkt och regel­

bunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med

nationell lagstiftning.

(41)

Med

vederbörligt

beaktande

av

medlemsstaternas

olika

rättsliga traditioner utgår detta direktiv från att tillgång

till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen

de behöriga myndigheterna eller den berörda personen.

Detta direktiv innebär inte någon skyldighet att ändra de

nationella system som reglerar kriminalregistren eller till­

gången till dem.

(42)

Syftet

med

detta

direktiv

är

inte

att

harmonisera

reglerna

vad avser berörda personers samtycke vid utbyte av in­

formation ur kriminalregister, dvs. huruvida sådant sam­

tycke ska krävas eller inte. Oavsett om samtycke krävs

eller inte krävs enligt den nationella lagstiftningen inne­

bär detta direktiv ingen ny skyldighet att ändra den na­

tionella lagstiftningen och de nationella förfarandena i

detta hänseende.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/5

( 1 ) EUT L 49, 17.2.2007, s. 30.

(43)

Medlemsstaterna

kan

överväga

att

vidta

ytterligare

ad­

ministrativa åtgärder gentemot gärningsmännen, till ex­

empel genom att i sexualförbrytarregister registrera de

personer som har dömts för något av de brott som avses

i direktivet. Tillgången till dessa register bör begränsas i

enlighet med nationella författningsprinciper och tillämp­

liga dataskyddsnormer, exempelvis genom att begränsa

tillgången till rättsväsendet och/eller de brottsbekäm­

pande myndigheterna.

(44)

Medlemsstaterna

uppmuntras

att

skapa

mekanismer

för

uppgiftsinsamling eller kontaktpunkter på nationell eller

lokal nivå, i samarbete med det civila samhället, i syfte att

observera och analysera fenomenet sexuella övergrepp

mot barn och sexuell exploatering av barn. För att kor­

rekt kunna utvärdera resultatet av åtgärder mot sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och

barnpornografi bör unionen fortsätta sitt arbete med att

utveckla metoderna för uppgiftsinsamling i syfte att få

fram jämförbar statistik.

(45) Medlemsstaterna

bör

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

skapa

informationstjänster för att tillhandahålla information om

hur man upptäcker tecken på sexuella övergrepp och

sexuell exploatering.

(46) Barnpornografi,

som

utgörs

av

bilder

på

sexuella

över­

grepp mot barn, är en särskild typ av innehåll som inte

kan tolkas som uttryck för en åsikt. För att bekämpa

barnpornografi måste man minska spridningen av mate­

rial med sexuella övergrepp mot barn genom att försvåra

för gärningsmännen att ladda upp sådant innehåll på

webbsidor som är tillgängliga för allmänheten. Det krävs

därför åtgärder för att avlägsna innehållet och gripa dem

som producerar, sprider eller laddar ner bilder på barn

som utsätts för sexuella övergrepp. För att understödja

unionens ansträngningar att bekämpa barnpornografi bör

medlemsstaterna göra sitt yttersta för att samarbeta med

tredjeländer för att se till att sådant innehåll avlägsnas

från servrar på deras territorium.

(47)

Trots

sådana

insatser

är

avlägsnande

av

barnpornografiskt

innehåll vid källan emellertid ofta inte möjlig när origi­

nalmaterialet inte finns inom unionen, antingen beroende

på att den stat där värdservrarna finns inte är samarbets­

villig, eller eftersom det visar sig ta särskilt lång tid att

uppnå ett avlägsnande av materialet från den berörda

staten. Mekanismer kan också inrättas för att blockera

tillträde från unionens territorium till internetsidor som

konstaterats innehålla eller sprida barnpornografi. Åtgär­

der som medlemsstaterna vidtar i enlighet med detta

direktiv för att avlägsna eller, i lämpliga fall, blockera

webbplatser som innehåller barnpornografi skulle kunna

baseras på olika typer av offentliga åtgärder, lagstiftande,

icke-lagstiftande, rättsliga eller andra åtgärder. Det bör i

detta sammanhang noteras att detta direktiv inte påverkar

sådana frivilliga åtgärder som vidtas av internetbranschen

för att förhindra att deras tjänster missbrukas eller med­

lemsstaternas stöd för sådana åtgärder. Oavsett grunden

för den åtgärd eller metod som väljs bör medlemsstaterna

se till att det görs på ett sätt som tillförsäkrar användare

och tjänsteleverantörer en tillfredsställande nivå vad gäller

rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Både när det

gäller avlägsnande och blockering av innehåll som in­

begriper övergrepp mot barn bör samarbete mellan of­

fentliga myndigheter etableras och stärkas, särskilt för att

säkerställa att nationella förteckningar över webbplatser

med barnpornografiskt material är så fullständiga som

möjligt och för att undvika dubbelarbete. All sådan ut­

veckling måste ta hänsyn till slutanvändarnas rättigheter,

vara förenlig med gällande lagliga och rättsliga förfaran­

den och Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna. Genom programmet

för ett säkrare internet har ett nät av telefonjourer inrät­

tats i syfte att samla in information och säkerställa täck­

ning av och utbyte av rapporter om de mest förekom­

mande typerna av olagligt innehåll på nätet.

(48) Syftet

med

detta

direktiv

är

att

ändra

och

utöka

bestäm­

melserna i rambeslut 2004/68/RIF. Eftersom de ändringar

som görs är många och genomgripande bör rambeslutet

för tydlighetens skull ersättas i sin helhet med avseende

på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta

direktiv.

(49) Eftersom

målet

med

detta

direktiv,

nämligen

att

bekämpa

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn

och barnpornografi, inte i tillräcklig utsträckning kan

uppnås av medlemsstaterna på egen hand och därför,

på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar,

bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åt­

gärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen enligt

artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet

med proportionalitetsprincipen i den artikeln går detta

direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

(50)

Detta

direktiv

tar

hänsyn

till

de

grundläggande

rättighe­

terna och beaktar de principer som framför allt erkänns i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig­

heterna, i synnerhet principen om skydd av människans

värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller för­

nedrande behandling eller bestraffning, barnets rättighe­

ter, rätten till frihet och säkerhet, rätt till yttrande- och

informationsfrihet, rätt till skydd av personuppgifter, rät­

ten till ett effektivt rättsmedel och rättvis rättegång samt

principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om

brott och straff. Detta direktiv syftar till att säkerställa att

dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut och

måste genomföras i enlighet med detta.

SV

L 335/6

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

(51)

I

enlighet

med

artikel

3

i

protokollet

(nr

21)

om

För­

enade kungarikets och Irlands ställning med avseende

på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till

fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Eu­

ropeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket

och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och

tillämpningen av detta direktiv.

(52)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22)

om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om

Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt, deltar inte Danmark i antagandet

av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller

tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv fastställer minimiregler om fastställande av brotts­

rekvisit och påföljder på området sexuella övergrepp mot barn

och sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kon­

taktsökning med barn för sexuella ändamål. Det inför också

bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana

brott och förbättra skyddet av dess offer.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) barn: varje person som är under arton år,

b) åldern för sexuellt självbestämmande: den ålder under vilken

det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella

handlingar med ett barn,:

c) barnpornografi:

i) allt material som avbildar ett barn som medverkar i en

handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd,

ii) varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand

sexuella syften,

iii) allt material som avbildar en person som framstår som

ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning

av könsorganen på en person som framstår som ett

barn för i första hand sexuella syften, eller

iv) verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en

handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verklig­

hetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första

hand sexuella syften,

d) barnprostitution: utnyttjande av ett barn för sexuella hand­

lingar, där pengar eller någon annan form av betalning eller

ersättning lämnas eller utlovas som betalning för barnets

sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte

eller denna ersättning görs till barnet eller till en tredje part,

e) pornografisk föreställning: liveposering som riktar sig till en

publik, även när det sker med hjälp av informations- och

kommunikationsteknik,

i) av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd, eller

ii) av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften,

f) juridisk person: ett rättssubjekt som har denna status enligt

tillämplig lagstiftning, med undantag för stater eller offent­

liga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter

samt offentliga internationella organisationer.

Artikel 3

Brott som har samband med sexuella övergrepp

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–6 är straffbelagda.

2. Att

i

sexuella

syften

förmå

ett

barn,

som

inte

har

uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella

handlingar, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst ett års fängelse.

3. Att

i

sexuella

syften

förmå

ett

barn,

som

inte

har

uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella

övergrepp, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst två års fängelse.

4. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

som

inte

har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara be­

lagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse.

5. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

om

i) missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller

inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre

års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

ii) missbruk av barnets särskilt utsatta situation förekommer,

framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktions­

hinder eller en beroendeställning, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre

års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/7

iii) tvång, våld eller hot brukas, ska vara belagt med ett max­

imistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har upp­

nått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års

fängelse om barnet uppnått denna ålder.

6.

Att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig

åt sexuella handlingar med en tredje part ska vara belagt med

ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års

fängelse om barnet uppnått denna ålder.

Artikel 4

Brott som har samband med sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–7 är straffbelagda.

2. Att

förmå

eller

rekrytera

ett

barn

till

att

delta

i

porno­

grafiska föreställningar, eller dra nytta av eller på annat sätt

utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst fem års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst två

års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

3. Att

tvinga

eller

med

våld

förmå

ett

barn

till

att

delta

i

pornografiska föreställningar, eller att hota ett barn för sådana

syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års

fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt själv­

bestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått

denna ålder.

4. Att

medvetet

bevista

pornografiska

föreställningar

där

ett

barn deltar ska vara belagt med ett maximistraff på minst två

års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande och minst ett års fängelse om barnet uppnått

denna ålder.

5. Att

förmå

eller

rekrytera

ett

barn

till

att

delta

i

barnpro­

stitution, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn

för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst

åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet upp­

nått denna ålder.

6. Att

tvinga

eller

med

våld

förmå

ett

barn

till

barnprostitu­

tion, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt

med ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte

har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem

års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

7. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

där

barnprostitution utnyttjas, ska vara belagt med ett maximistraff

på minst fem års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för

sexuellt självbestämmande och minst två års fängelse om barnet

uppnått denna ålder.

Artikel 5

Brott som har samband med barnpornografi

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–6 är straffbelagda när de begås olovligen.

2. Förvärv

eller

innehav

av

barnpornografi

ska

vara

belagt

med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

3. Att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med

hjälp av informations- eller kommunikationsteknik ska vara

belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

4. Distribution,

spridning

eller

överföring

av

barnpornografi

ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

5. Utbjudande,

tillhandahållande

eller

tillgängliggörande

av

barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst

två års fängelse.

6. Produktion

av

barnpornografi

ska

vara

belagt

med

ett

maximistraff på minst tre års fängelse.

7. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

denna artikel är tillämplig på fall som rör barnpornografi enligt

artikel 2 c iii, om den person som framstår som ett barn i själva

verket var 18 år eller äldre vid tidpunkten för avbildandet.

8. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

punkterna 2 och 6 i denna artikel är tillämpliga i fall då det

fastställs att det pornografiska materialet enligt artikel 2 c iv

producerats och innehas av producenten enbart för eget privat

bruk, i den mån inget pornografiskt material enligt artikel 2 c i,

ii eller iii har använts för denna produktion och förutsatt att

handlingen inte innebär någon risk för att materialet sprids.

Artikel 6

Kontaktsökning med barn i sexuellt syfte

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att följande uppsåtliga handlingar är straff­

belagda:

Förslag som en vuxen ger med hjälp av informations- och

kommunikationsteknik i syfte att träffa ett barn som inte upp­

nått åldern för sexuellt självbestämmande för att begå något av

de brott som avses i artiklarna 3.4 och 5.6 ska, om detta förslag

har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte,

vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att det är straffbart för en vuxen att med hjälp

av informations- och kommunikationsteknik försöka begå nå­

got av de brott som avses i artikel 5.2 och 5.3 genom att

kontakta barn som inte har uppnått åldern för sexuellt själv­

bestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt mate­

rial som avbildar det barnet.

SV

L 335/8

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

Artikel 7

Anstiftan, medhjälp och försök

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att anstiftan av och medhjälp till något av de

brott som avses i artiklarna 3–6 är straffbelagt.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att försök att begå något av de brott som

avses i artikel 3.4, 3.5 och 3.6, artikel 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7

samt artikel 5.4, 5.5 och 5.6 är straffbelagda.

Artikel 8

Frivilliga sexuella handlingar

1. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 3.2 och 3.4 är tillämplig på frivilliga sexuella handlingar

mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av

psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att hand­

lingarna inte innebar någon form av övergrepp.

2. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 4.4 är tillämplig på en pornografisk föreställning som

äger rum inom ramen för en frivillig relation när barnet har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller mellan jäm­

bördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och

fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte

innebär någon form av övergrepp eller exploatering och att inga

pengar eller andra former av ersättning ges som betalning i

utbyte mot den pornografiska föreställningen.

3. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 5.2 och 5.6 är tillämplig på produktion, förvärv eller

innehav av material som rör barn som uppnått åldern för sexu­

ellt självbestämmande om materialet produceras och innehas

med dessa barns samtycke och enbart för de berörda personer­

nas privata bruk, förutsatt att handlingarna inte innebär någon

form av övergrepp.

Artikel 9

Försvårande omständigheter

Förutsatt att följande omständigheter inte redan ingår i brotts­

rekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–7 ska medlems­

staterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ned­

anstående omständigheter i enlighet med relevanta bestämmel­

ser i nationell lagstiftning ska kunna anses som försvårande

omständigheter i samband med de relevanta brott som avses i

artiklarna 3–7:

a) Brottet begicks mot ett barn i en särskilt utsatt situation,

såsom ett barn med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder

eller som befann sig i en beroendeställning eller i ett tillstånd

av fysisk eller psykisk oförmåga.

b) Brottet begicks av en medlem i barnets familj, en person

som sammanbodde med barnet eller en person som har

missbrukat sin erkända förtroendeställning eller makt.

c) Brottet begicks av flera personer som agerade gemensamt.

d) Brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i

den mening som avses i rådets rambeslut 2008/841/RIF av

den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brotts­

lighet ( 1 ).

e) Gärningsmannen har tidigare dömts för brott av samma art.

f) Gärningsmannen har avsiktligt eller genom vårdslöshet utsatt

ett barn för livsfara.

g) Brottet begicks med användande av grovt våld eller vållade

barnet allvarlig skada.

Artikel 10

Diskvalifikation till följd av fällande dom

1. För

att

undvika

risk

för

återfall

i

brott

ska

medlemssta­

terna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att

en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses

i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent, kan förhindras att

utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och

regelbundna kontakter med barn.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkes­

verksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar

direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att i

enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt – såsom

tillgång på begäran eller via den berörda personen – begära

information om det finns fällande domar för något av de brott

som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifika­

tioner till följd av sådana domar att utöva verksamhet som

innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

3. För

tillämpning

av

punkterna

1

och

2

i

denna

artikel

ska

medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

säkerställa att information om förekomsten av en fällande dom

för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminal­

registret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att

utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kon­

takter med barn, överförs i enlighet med de förfaranden som

anges i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009

om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur

kriminalregistret och uppgifternas innehåll ( 2 ) då detta sker på

begäran enligt artikel 6 i det rambeslutet och med den berörda

personens samtycke.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/9

( 1 ) EUT L 300, 11.11.2008, s. 42.

( 2 ) EUT L 93, 7.4.2009, s. 23.

Artikel 11

Beslag och förverkande

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att deras behöriga myndigheter har rätt att be­

slagta och förverka hjälpmedel till och vinning av de brott som

avses i artiklarna 3, 4 och 5.

Artikel 12

Juridiska personers ansvar

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för

något av de brott som avses i artiklarna 3–7 och som begås till

deras förmån av en person som agerar antingen enskilt eller

som en del av den juridiska personens organisation och har en

ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på

a) behörighet att företräda den juridiska personen,

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar

eller,

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. Medlemsstaterna

ska

också

vidta

de

åtgärder

som

är

nöd­

vändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till

ansvar i de fall, där bristande övervakning eller kontroll från en

person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person

under den juridiska personens ansvar att begå något av de brott

som avses i artiklarna 3–7 till förmån för den juridiska perso­

nen.

3. Juridiska

personers

ansvar

enligt

punkterna

1

och

2

ska

inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som

är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till de brott som

avses i artiklarna 3–7.

Artikel 13

Sanktioner för juridiska personer

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till

ansvar i enlighet med artikel 12.1 kan bli föremål för effektiva,

proportionella och avskräckande sanktioner, som ska innefatta

bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta

andra sanktioner, såsom

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, eller

e) tillfällig eller permanent stängning av de inrättningar som

har använts för att begå brottet.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till

ansvar i enlighet med artikel 12.2 kan bli föremål för effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Artikel 14

Avstående från att lagföra eller utdöma påföljd för

brottsoffret

Medlemsstaterna ska i överensstämmelse med de grundläggande

principerna i sina rättssystem vidta de åtgärder som är nödvän­

diga för att säkerställa att de behöriga nationella myndigheterna

har befogenhet att avstå från att lagföra eller straffa barn som är

offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering för deras

deltagande i brottslig verksamhet som de har tvingats att begå

som en direkt följd av att de utsatts för någon av de gärningar

som avses i artiklarna 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 5.6.

Artikel 15

Utredning och lagföring

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att utredning eller lagföring av de brott som

avses i artiklarna 3–7 inte är beroende av anmälan eller angi­

velse av ett offer eller av offrets företrädare, och att straffrättsliga

förfaranden kan fortsätta även om den personen har tagit till­

baka sina uppgifter.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att möjliggöra lagföring av vart och ett av de brott som

avses i artiklarna 3, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, samt, när barn­

pornografi som avses i artikel 2 c i och ii har använts, av de

grova brott som avses i artikel 5.6, under en tillräckligt lång

tidsperiod efter det att offret har uppnått myndighetsålder och i

en omfattning som motsvarar det berörda brottets svårhetsgrad.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som

används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova

brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar

som har ansvaret för att utreda eller lagföra brott som avses i

artiklarna 3–7.

4. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att göra det möjligt för utredningsenheter eller utrednings­

myndigheter att söka identifiera offren för de brott som avses i

artiklarna 3–7, i synnerhet genom att analysera barnpornogra­

fiskt material, såsom fotografier och audiovisuella inspelningar

som överförts eller ställts till förfogande med hjälp av infor­

mations- och kommunikationsteknik.

Artikel 16

Rapportering av misstanke om sexuella övergrepp eller

sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de regler om sekretess som enligt den

nationella lagstiftningen gäller för personer inom vissa yrkes­

kategorier som har till huvudsaklig uppgift att arbeta med barn,

inte utgör ett hinder för möjligheten för dessa personer att

rapportera situationer där de har skälig grund att anta att ett

barn är offer för brott som avses i artiklarna 3–7, till de myn­

digheter som är ansvariga för skyddet av barn.

SV

L 335/10

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att uppmuntra alla personer som känner till eller i god tro

misstänker att något av de brott som avses i artiklarna 3–7 har

begåtts att rapportera dessa till behöriga myndigheter.

Artikel 17

Behörighet och samordning av åtal

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att fastställa sin behörighet när det gäller de brott som avses

i artiklarna 3–7, när

a) brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstaternas

territorium, eller

b) gärningsmannen är medborgare i någon av medlemsstaterna.

2. En

medlemsstat

ska

underrätta

kommissionen

om

den

beslutar att fastställa ytterligare behörighet när det gäller ett

brott enligt artiklarna 3–7 vilket har begåtts utanför dess terri­

torium, bland annat när

a) brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller en

person som har sin hemvist på medlemsstatens territorium,

eller

b) brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är

etablerad på den medlemsstatens territorium, eller

c) gärningsmannen har sin hemvist på medlemsstatens territo­

rium.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

deras

behörighet

om­

fattar situationer i vilka ett brott enligt artiklarna 5 och 6 och, i

den mån det är relevant, artiklarna 3 och 7, begås med hjälp av

informations- och kommunikationsteknik till vilken åtkomsten

skett från deras territorium, oavsett om denna är baserad inom

deras territorium eller inte.

4.

Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna

3.4, 3.5, 3.6, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6, 4.7 och 5.6 ska medlemssta­

terna, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens

territorium enligt punkt 1 b i den här artikeln, vidta de åtgärder

som är nödvändiga för att säkerställa att dess behörighet inte är

kopplad till villkoret att gärningarna är straffbelagda på den

plats där de begicks.

5.

Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna

3–7 ska varje medlemsstat, om brottet begåtts utanför den

berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b i denna

artikel, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att dess behörighet inte är kopplad till villkoret att åtal endast

får väckas på grundval av en anmälan från offret på den plats

där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat

där brottet begicks.

Artikel 18

Allmänna bestämmelser om hjälp, stöd och skyddsåtgärder

för barn som är brottsoffer

1. Barn

som

är

offer

för

de

brott

som

avses

i

artiklarna

3–7

ska ges hjälp, stöd och skydd i enlighet med artiklarna 19 och

20, med beaktande av barnets bästa.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att ett barn får hjälp och stöd så snart de behöriga

myndigheterna har en skäligen grundad indikation att anta att

barnet kan ha utsatts för något av de brott som avses i artik­

larna 3–7.

3. Medlemsstaterna

ska,

om

åldern

på

en

person

som

utsatts

för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 är osäker och

om det finns skäl att anta att den personen är ett barn, säker­

ställa att denna person förutsätts vara ett barn för att han eller

hon omedelbart ska få tillgång till hjälp, stöd och skydd enligt

artiklarna 19 och 20.

Artikel 19

Hjälp och stöd till brottsoffer

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och stöd före, under

och en lämplig tid efter avslutande av de straffrättsliga förfaran­

dena, så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i ram­

beslut 2001/220/RIF och i detta direktiv. Medlemsstaterna ska

särskilt vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barn som an­

mäler övergrepp som begåtts inom deras familj.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att hjälp och stöd till barn som är brottsoffer inte

villkoras av barnets vilja att samarbeta under brottsutredningen,

åtalet eller rättegången.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att specifika åtgärder som syftar till att hjälpa

och stödja barn som är brottsoffer att utnyttja sina rättigheter

enligt detta direktiv vidtas efter en individuell bedömning av de

enskilda barnens särskilda omständigheter, och att vederbörlig

hänsyn tas till barnets synpunkter, behov och problem.

4. Barn som fallit offer för något av de brott som avses i

artiklarna 3–7 ska anses som särskilt sårbara brottsoffer enligt

artiklarna 2.2, 8.4 och 14.1 i rambeslut 2001/220/RIF.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

335/11

5. Medlemsstaterna

ska,

där

det

är

lämpligt

och

möjligt,

vidta

åtgärder för att hjälpa och stödja familjen till barn som är

brottsoffer att utnyttja sina rättigheter enligt detta direktiv, när

familjen befinner sig på medlemsstatens territorium. Framför allt

ska medlemsstaterna, där det är lämpligt och möjligt, tillämpa

artikel 4 i rambeslut 2001/220/RIF på brottsoffrets familj.

Artikel 20

Skydd för barn som är brottsoffer under brottsutredningar

och straffrättsliga förfaranden

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de behöriga myndigheterna i samband med

brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med

brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, utser en särskild

företrädare för ett barn som är brottsoffer, om enligt den na­

tionella lagstiftningen personerna med föräldraansvar inte kan

företräda barnet på grund av en intressekonflikt mellan dem

och barnet, eller om barnet är ensamkommande eller har skilts

från sin familj.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

barn

som

är

brottsoffer

utan dröjsmål får tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet

med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt

ombud, även för att begära ersättning för skada. Juridisk råd­

givning och juridiskt ombud bör tillhandahållas kostnadsfritt

om brottsoffret inte förfogar över tillräckliga ekonomiska medel.

3. Utan

att

det

påverkar

rätten

till

försvar

ska

medlemsstats­

staterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att följande iakttas i samband med utredningar av något av de

brott som avses i artiklarna 3–7:

a) Att barnet förhörs utan onödigt dröjsmål efter det att upp­

gifterna har rapporterats till de behöriga myndigheterna.

b) Att barnet, vid behov, förhörs i lokaler som utformats eller

ställts i ordning för detta ändamål.

c) Att barnet förhörs av eller genom yrkeskunniga personer

som är särskilt utbildade för detta ändamål.

d) Att samma personer, om så är möjligt och lämpligt, håller

alla förhör med barnet.

e) Att antalet förhör blir så få som möjligt och endast utförs

om det är strikt nödvändigt för brottsutredningar och straff­

rättsliga förfaranden.

f) Att barnet får åtföljas av sitt juridiska ombud eller, om så är

lämpligt, av en vuxen som han eller hon själv har valt, såvida

det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något

annat med avseende på den personen.

4. Medlemsstaterna

ska,

i

samband

med

utredningar

av

något

av de brott som avses i artiklarna 3–7, vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att säkerställa att alla förhör med ett barn som

är offer för brott eller, i förekommande fall, med ett barnvittne,

får spelas in audiovisuellt, och att sådana audiovisuellt inspelade

förhör får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden

inför domstol, i enlighet med bestämmelserna i den nationella

lagstiftningen.

5. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att det i samband med straffrättsliga förfaran­

den i domstol som rör något av de brott som avses i artiklarna

3–7 kan beslutas

a) att förhöret ska hållas inom stängda dörrar,

b) att barnet får höras i domstolen utan att vara närvarande,

särskilt genom användning av lämplig kommunikationstek­

nik.

6. Medlemsstaterna

ska,

om

intresset

för

de

barn

som

är

brottsoffer talar för detta och med beaktande av andra övergri­

pande intressen, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

skydda barnens privatliv, deras identitet och bild och förhindra

offentlig spridning av sådan information som kan leda till att de

identifieras.

Artikel 21

Åtgärder mot reklam för möjligheten att begå övergrepp

och för barnsexturism

Medlemsstaterna ska besluta om lämpliga åtgärder för att för­

hindra eller förbjuda

a) spridning av material där det görs reklam för möjligheten att

begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6, och

b) anordnande för andra, oberoende av om syftet är kommersi­

ellt, av resor i syfte att begå något av de brott som avses i

artiklarna 3–5.

Artikel 22

Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att

begå något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i lämpliga fall

får tillgång till effektiva interventionsprogram eller åtgärder för

att bedöma och förhindra risken för att sådana brott begås.

Artikel 23

Förebyggande

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

som

utbild­

ning och fostran, i syfte att motverka och minska den efter­

frågan som ligger till grund för alla former av sexuella över­

grepp mot och sexuell exploatering av barn.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

även

via

in­

ternet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för

att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningspro­

gram, om lämpligt i samarbete med relevanta organisationer

inom det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka

medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för

sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

SV

L 335/12

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

3. Medlemsstaterna

ska

främja

regelbunden

kompetens­

utveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt

med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och exploate­

ring, däribland poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för

dem att identifiera och bemöta barn som är offer för brott och

barn som eventuellt kan bli offer för sexuella övergrepp eller

sexuell exploatering.

Artikel 24

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder på

frivillig basis inom ramen för eller efter straffrättsliga

förfaranden

1. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

interventionspro­

gram eller interventionsåtgärder som fastställs av behöriga rätts­

liga myndigheter enligt nationell lag, ska medlemsstaterna vidta

de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att effektiva

interventionsprogram eller interventionsåtgärder finns tillgäng­

liga, för att förhindra och minimera riskerna för upprepade

brott av sexuell natur mot barn. Sådana program eller åtgärder

ska vara tillgängliga när som helst under de straffrättsliga för­

farandena, både i och utanför fängelset, i enlighet med nationell

lagstiftning.

2. De

interventionsprogram

eller

interventionsåtgärder

som

avses i punkt 1 ska uppfylla de särskilda utvecklingsbehoven

hos barn som gör sig skyldiga till sexualbrott.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att följande personer kan få tillgång till de

interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i

punkt 1, nämligen:

a) personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden för

något av de brott som avses i artiklarna 3–7, på villkor

som varken är till förfång för eller strider mot rätten till

försvar eller mot kravet på en rättvis och opartisk rättegång,

och som särskilt är förenliga med principen om oskuldspre­

sumtionen, och

b) personer som har dömts för något av de brott som avses i

artiklarna 3–7.

4. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 blir föremål

för en bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker

för återfall i något av de brott som avses i artiklarna 3–7, i syfte

att fastställa lämpliga interventionsprogram eller åtgärder.

5. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 vilka fått

motta förslag om interventionsprogram eller åtgärder i enlighet

med punkt 4

a) får fullständig information om skälen till förslaget,

b) samtycker till att delta i programmen eller åtgärderna med

fullständig kännedom om omständigheterna,

c) kan vägra och, när det gäller dömda personer, blir infor­

merade om de möjliga följderna av en sådan vägran.

Artikel 25

Åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider

barnpornografi

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa ett avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som

innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar lig­

ger på deras eget territorium, samt sträva efter att uppnå ett

avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför

deras territorium.

2. Medlemsstaterna

får

vidta

åtgärder

för

att

blockera

tillträ­

det till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi

för internetanvändare inom sitt territorium. Dessa åtgärder

måste inrättas genom transparenta förfaranden och ska tillhan­

dahålla adekvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa

att begränsningen inskränks till vad som är nödvändigt och

proportionerligt och att användarna informeras om orsaken

till begränsningen. Skyddsmekanismerna ska även inbegripa

möjlighet till rättslig prövning.

Artikel 26

Ersättande av rambeslut 2004/68/RIF

Rambeslut 2004/68/RIF ersätts härmed med avseende på de

medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock

utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det

gäller tidsfristen för införlivande i nationell lagstiftning av ram­

beslutet.

Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av

detta direktiv ska hänvisningar till rambeslut 2004/68/RIF anses

som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 27

Införlivande

1. Medlemsstaterna

ska

sätta

i

kraft

de

lagar

och

andra

för­

fattningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast

den 18 december 2013.

2. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

texten

till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta

direktiv införlivas med deras nationella lagstiftning.

3. När

en

medlemsstat

antar

dessa

bestämmelser

ska

de

in­

nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28

Rapportering

1. Kommissionen

ska

senast

18

december

2015

överlämna

en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering

av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär­

der som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta

direktiv, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

335/13

2. Kommissionen ska senast den 18 december 2015 överlämna en rapport till Europaparlamentet och

rådet med en utvärdering av genomförandet av de åtgärder som avses i artikel 25.

Artikel 29

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 30

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Strasbourg den 13 december 2011.

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

M. SZPUNAR

Ordförande

SV

L 335/14

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

I

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/92/EU

av den 13 december 2011

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artiklarna 82.2 och 83.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­

nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell

exploatering

av

barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränk­

ningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt

barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs

för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i

Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets

rättigheter och Europeiska unionens stadga om de grund­

läggande rättigheterna ( 3 ).

(2) I

enlighet

med

artikel

6.1

i

fördraget

om

Europeiska

unionen erkänner unionen de rättigheter, friheter och

principer som fastställs i Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna, vars artikel 24.2

slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet

vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av

offentliga myndigheter eller privata institutioner. Vidare

ger Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Eu­

ropa i medborgarnas tjänst och för deras skydd ( 4 ) uttalad

prioritet åt att bekämpa sexuella övergrepp mot barn,

sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

(3)

Barnpornografi,

som

består

av

bilder

där

barn

utsätts

för

sexuella övergrepp, och andra särskilt allvarliga former av

sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av

barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik

och internet.

(4) Genom rådets rambeslut 2004/68/RIF av den

22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnytt­

jande av barn och barnpornografi ( 5 ) tillnärmas medlems­

staternas lagstiftning när det gäller att straffbelägga de

allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn

och sexuell exploatering av barn, utvidga den nationella

behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som

uppfyller vissa minimikrav. I rådets rambeslut av

2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets

ställning i straffrättsliga förfaranden ( 6 ) fastställs en rad

rättigheter för brottsoffer i straffrättsliga förfaranden,

bland annat rätten till skydd och ersättning. Dessutom

kommer samordningen av lagföring av fall av sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och

barnpornografi att underlättas genom genomförandet av

rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november

2009 om förebyggande och lösning av tvister om ut­

övande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden ( 7 ).

(5) Enligt

artikel

34

i

Förenta

nationernas

konvention

om

barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att skydda

barn från alla former av sexuell exploatering och sexuella

övergrepp. Förenta nationernas fakultativa protokoll av år

2000 till konventionen om barnets rättigheter om för­

säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/1

( 1 ) EUT C 48, 15.2.2011, s. 138.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 oktober 2011 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 november 2011.

( 3 ) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

( 4 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

( 5 ) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44.

( 6 ) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

( 7 ) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

och, i synnerhet, Europarådets konvention av år 2007

om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella

övergrepp är avgörande steg i processen för att öka det

internationella samarbetet på detta område.

(6)

Allvarliga

brott

som

sexuell

exploatering

av

barn

och

barnpornografi kräver en övergripande strategi som om­

fattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är

brottsoffer och förebyggandet av fenomenet. Vid genom­

förandet av åtgärder för att bekämpa sådana brott måste

barnets bästa komma i främsta rummet, i enlighet med

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig­

heterna och Förenta nationernas konvention om barnets

rättigheter. Rambeslut 2004/68/RIF bör ersättas med ett

nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergri­

pande rättslig ram så att detta syfte kan uppnås.

(7)

Detta

direktiv

bör

till

fullo

komplettera

Europaparlamen­

tets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011

om förebyggande och bekämpande av människohandel,

om skydd av dess offer och om ersättande av rådets

rambeslut 2002/629/RIF (

1 ), eftersom vissa offer för

människohandel även är barn som har utsatts för sexu­

ella övergrepp eller sexuell exploatering.

(8)

När

det

gäller

straffbeläggandet

av

handlingar

förknip­

pade med pornografiska föreställningar avser detta direk­

tiv sådana handlingar som består i en organiserad live­

posering ägnad för en publik; definitionen utesluter där­

med personlig och direkt kommunikation mellan samtyc­

kande jämbördiga parter samt barn som har uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande och deras partner.

(9)

Barnpornografi

inbegriper

ofta

bilder

som

visar

sexuella

övergrepp mot barn som begås av vuxna. Det kan även

inbegripa bilder av barn som medverkar i en handling

med tydlig sexuell innebörd, eller av deras könsorgan, där

bilderna framställs och används för i första hand sexuella

syften, och utnyttjas med eller utan barnets vetskap. Vi­

dare omfattar begreppet barnpornografi verklighetstrogna

bilder av ett barn som medverkar eller som avbildas som

medverkande i en handling med tydlig sexuell innebörd,

för i första hand sexuella syften.

(10)

Funktionshinder

innebär

inte

i

sig

automatiskt

att

det

är

omöjligt att samtycka till sexuella handlingar. Att utnyttja

förekomsten av ett sådant funktionshinder för att kunna

företa sexuella handlingar med ett barn bör dock krimi­

naliseras.

(11)

Vid

antagandet

av

lagstiftning

om

materiell

straffrätt

bör

unionen säkerställa enhetlighet i denna lagstiftning, sär­

skilt när det gäller straffnivåerna. Mot bakgrund av Lis­

sabonfördraget är det lämpligt att påminna om rådets

slutsatser av den 24 och 25 april 2002 om den metod

som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder där fyra

påföljdsnivåer anges. Eftersom detta direktiv innehåller ett

ovanligt stort antal olika brott krävs det, för att direktivet

ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan

om, en differentiering av straffnivån som går längre än

vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga in­

strument.

(12)

Allvarliga

former

av

sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfat­

tar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot

barn och sexuell exploatering av barn som underlättas

genom användningen av informations- och kommunika­

tionsteknik, exempelvis då kontakt sökes med barn i

sexuella syften via sociala medier och chattrum på inter­

net. Definitionen av barnpornografi bör också klargöras

och i högre grad anpassas till den som förekommer i

internationella instrument.

(13) Det

maximala

fängelsestraff

som

föreskrivs

i

detta

direk­

tiv för de brott som avses i direktivet bör gälla åtmin­

stone för de allvarligaste formerna av dessa brott.

(14) För

att

nå

det

maximala

fängelsestraff

som

föreskrivs

i

detta direktiv för brott som rör sexuella övergrepp mot

barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi får

medlemsstaterna med beaktande av sin nationella lags­

tiftning kombinera de straff som föreskrivs i nationell

lagstiftning för dessa brott.

(15) Genom

detta

direktiv

förpliktas

medlemsstaterna

att

i

sin

nationella lagstiftning fastställa straffrättsliga påföljder för

överträdelser av unionens lagstiftning om bekämpande av

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn

och barnpornografi. Detta direktiv medför inga skyldig­

heter beträffande tillämpningen i enskilda fall av sådana

påföljder eller av något annat befintligt system för brotts­

bekämpning.

(16)

Särskilt

i

de

fall

då

brott

enligt

detta

direktiv

begås

för

att

uppnå ekonomisk vinning uppmanas medlemsstaterna

att överväga att införa en möjlighet att ålägga ekono­

miska sanktioner utöver ett fängelsestraff.

(17)

I barnpornografisammanhang ger termen ”olovligen”

medlemsstaterna möjlighet att anse handlingar förknip­

pade med pornografiskt material som försvarliga när de

utförs i exempelvis medicinska, vetenskapliga eller lik­

nande syften. Den möjliggör även verksamhet inom ra­

men för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis

myndigheternas lagliga innehav av barnpornografi i sam­

band med straffrättsliga förfaranden eller för att för­

hindra, upptäcka eller utreda brott. Vidare utesluter den

inte möjligheten att åberopa ansvarsfrihetsgrunder eller

andra liknande principer som under vissa omständigheter

befriar en person från ansvar, exempelvis då telefon- eller

internetjourer vidtar åtgärder för att anmäla sådana fall.

SV

L 335/2

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

( 1 ) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.

(18)

Att

medvetet

skaffa

sig

tillgång

till

barnpornografi

med

hjälp av informations- och kommunikationsteknik bör

straffbeläggas. För att kunna hållas ansvarig bör personen

i fråga både ha avsikt att besöka en webbplats där barn­

pornografi finns tillgänglig och känna till att sådana bil­

der finns där. Påföljderna bör inte tillämpas på personer

som oavsiktligt hamnar på webbplatser som innehåller

barnpornografi. Att brottet är uppsåtligt kan främst kon­

stateras genom att det har upprepats eller att brotten

begicks via en avgiftsbelagd tjänst.

(19) Kontaktsökning

med

barn

för

sexuella

ändamål

via

inter­

net utgör en särskild hotbild eftersom internet erbjuder

användarna anonymitet på ett sätt som saknar motstycke

eftersom de kan dölja sin verkliga identitet och andra

personuppgifter som ålder. Samtidigt erkänner medlems­

staterna att det är viktigt att bekämpa kontaktsökning

med barn även i andra sammanhang än internet, särskilt

när kontakten inte sker via informations- och kommuni­

kationsteknik. Medlemsstaterna uppmuntras att straff­

belägga kontaktsökning som syftar till att förmå ett

barn att träffa gärningsmannen för sexuella ändamål

och som begås i barnets närvaro eller närhet, exempelvis

genom att införa ett särskilt förberedelsebrott eller försök

till brott enligt detta direktiv eller som en särskild form

av sexuellt övergrepp. Oavsett vilken rättslig lösning

medlemsstaterna väljer för att straffbelägga ”offline grom­

ning” bör de se till att på ett eller annat sätt lagföra

gärningsmännen till sådana brott.

(20) Detta

direktiv

reglerar

inte

medlemsstaternas

politik

när

det gäller frivilliga sexuella handlingar mellan barn som

kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten

inom ramen för människans utveckling, med beaktande

av olika kulturella traditioner och rättstraditioner och nya

sätt att etablera och upprätthålla kontakter mellan barn

och ungdomar, även genom informations- och kom­

munikationsteknik. Sådana frågor faller utanför detta di­

rektivs tillämpningsområde. De medlemsstater som väljer

att utnyttja de möjligheter som avses i detta direktiv gör

detta som ett led i utövandet av sina befogenheter.

(21)

Medlemsstaterna

bör

ange

försvårande

omständigheter

i

sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga

regler om försvårande omständigheter som fastställts ge­

nom deras rättssystem. De bör se till att domare har

möjlighet att beakta dessa försvårande omständigheter

när de utmäter straffet för gärningsmännen, även om

det inte finns någon skyldighet för domarna att tillämpa

dessa försvårande omständigheter. Medlemsstaterna bör

inte ange dessa försvårande omständigheter i sin lagstift­

ning när de är irrelevanta med tanke på det specifika

brottets art. Relevansen av de olika försvårande omstän­

digheter som anges i detta direktiv bör utvärderas på

nationell nivå för vart och ett av de brott som avses i

detta direktiv.

(22)

Fysisk

eller

psykisk

oförmåga

bör

inom

ramen

för

detta

direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental

oförmåga till följd av narkotika- eller alkoholpåverkan.

(23)

Man bör i kampen mot sexuell exploatering av barn fullt

ut använda sig av befintliga instrument om beslag och

förverkande av utbyte av brott, som Förenta nationernas

konvention mot gränsöverskridande organiserad brotts­

lighet och dess tilläggsprotokoll, Europarådets konven­

tion från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag

och förverkande av vinning av brott, rådets rambeslut

2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt,

identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande

av hjälpmedel till och vinning av brott ( 1 ) samt rådets

rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott ( 2 ). Användning av beslagtagna och för­

verkade hjälpmedel och utbyte av sådana brott som avses

i detta direktiv för att understödja hjälp och skydd till

brottsoffer bör uppmuntras.

(24)

Sekundär

viktimisering

av

de

offer

för

brott

som

avses

i

detta direktiv bör undvikas. I de medlemsstater där pro­

stitution eller medverkan i pornografi är straffbart enligt

nationell straffrättslig lagstiftning bör det vara möjligt att

inte väcka åtal eller utdöma straff enligt den lagstift­

ningen om barnet i fråga har begått dessa gärningar

som ett resultat av att ha fallit offer för sexuell exploa­

tering, eller om barnet tvingats medverka i barnporno­

grafi.

(25) Som

ett

instrument

för

tillnärmning

av

straffrätt

föreskri­

ver detta direktiv straffnivåer som bör tillämpas utan att

det påverkar medlemsstaternas specifika kriminalpolitik

vad gäller barn som begår brott.

(26) Brottsutredning och åtal bör underlättas för att ta hänsyn

till svårigheterna för barn som är offer att anmäla sexu­

ella övergrepp och för att komma åt gärningsmännens

anonymitet i cyberrymden. För att säkerställa att de brott

som avses i detta direktiv kan utredas och lagföras fram­

gångsrikt bör utredning och lagföring i princip inte vara

beroende av en anmälan eller angivelse av brottsoffret,

eller dess företrädare, för att kunna inledas. Hur lång den

tillräckliga långa tidsperioden för lagföring ska vara, bör

fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(27) Effektiva

utredningsverktyg

bör

göras

tillgängliga

för

dem

som ansvarar för att utreda och lagföra de brott som

avses i detta direktiv. Dessa verktyg kan omfatta

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/3

( 1 ) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

( 2 ) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

avlyssning av kommunikation, dold övervakning inklu­

sive elektronisk övervakning, övervakning av bankkonton

eller andra ekonomiska utredningar, med beaktande av

bl.a. proportionalitetsprincipen och de utredda brottens

natur och allvar. Vid behov och i enlighet med nationell

lagstiftning, bör sådana verktyg även inkludera möjlighe­

ten för brottsbekämpande myndigheter att använda dold

identitet på internet.

(28) Medlemsstaterna

bör

uppmana

alla

personer

som

har

kännedom om eller hyser misstanke om sexuella över­

grepp mot eller sexuell exploatering av ett barn att rap­

portera till de behöriga myndigheterna. Det är varje med­

lemsstats ansvar att bestämma till vilka behöriga myndig­

heter sådana misstankar kan rapporteras. Sådana behö­

riga myndigheter bör inte inskränka sig till barnavårds­

myndigheter eller relevanta sociala myndigheter. Kravet

om misstanke ”i god tro” bör syfta till att förhindra att

bestämmelsen åberopas för att rättfärdiga att anmälan av

helt och hållet inbillade eller osanna uppgifter görs med

ont uppsåt.

(29)

Reglerna om behörighet bör ändras i syfte att säkerställa

att personer från unionen som begår sexuella övergrepp

mot barn eller exploaterar barn sexuellt kan åtalas, även

om de begår brotten utanför unionen, särskilt genom så

kallad sexturism. Med barnsexturism bör förstås sexuell

exploatering av barn av en eller flera personer som reser

från sin vanliga miljö till ett resmål där de har sexuella

kontakter med barn. Vad gäller den barnsexturism som

sker utanför unionen uppmuntras medlemsstaterna att

med tillgängliga nationella och internationella instrument

– inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal om utläm­

ning, ömsesidigt bistånd eller överförande av lagföring –

att samarbeta med tredjeländer och internationella orga­

nisationer i syfte att bekämpa sexturism. Medlemsstaterna

bör främja en öppen dialog och kommunikation med

länder utanför unionen för att göra det möjligt att med

stöd av relevant lagstiftning åtala gärningsmän som reser

utanför unionens gränser som barnsexturister.

(30)

Åtgärder

för

att

skydda

barn

som

är

brottsoffer

bör

vid­

tas med barnets bästa i främsta rummet och med beak­

tande av en bedömning av deras behov. Det bör vara lätt

för barn som är brottsoffer att få tillgång till rättslig

prövning och till åtgärder för att hantera intressekonflik­

ter när sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering

av barn förekommer inom familjen. När en särskild fö­

reträdare bör utses för ett barn under en förundersökning

eller rättegång, kan också en juridisk person, en institu­

tion eller en myndighet ikläda sig denna roll. Dessutom

bör barn som utsatts för brott skyddas från sanktioner,

t.ex. enligt den nationella lagstiftningen om prostitution,

om de berättar om sin situation för behöriga myndighe­

ter. Dessutom bör drabbade barns deltagande i straffrätts­

liga förfaranden i möjligaste mån inte orsaka dem ytter­

ligare trauma till följd av förhör eller visuell kontakt med

gärningsmän. Goda kunskaper om barn och barns re­

aktionsmönster vid traumatiska upplevelser kommer att

bidra till att säkra kvaliteten vid bevisupptagning och

minska barnets stress under genomförandet av nödvän­

diga åtgärder.

(31) Medlemsstaterna

bör

överväga

att

erbjuda

barn

som

är

brottsoffer hjälp på kort och lång sikt. Alla skador som

barn vållas genom sexuella övergrepp och sexuell exploa­

tering är betydelsefulla och bör behandlas. Skador till

följd av sexuella övergrepp och sexuell exploatering är

av sådan art att barnet bör få hjälp till dess att det har

tillfrisknat i såväl fysisk som psykisk bemärkelse, vilket

innebär att hjälp kan behövas även in i vuxen ålder. Man

bör överväga att erbjuda hjälp och råd åt föräldrar eller

vårdnadshavare till barn som är brottsoffer, såvida dessa

inte är misstänkta för brottet i fråga, så att de kan bistå

sitt barn under hela förfarandet.

(32)

I

rambeslut

2001/220/RIF

fastställs

en

rad

rättigheter

för

brottsoffer i samband med straffrättsliga förfaranden,

bland annat rätten till skydd och ersättning. Barn som

fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering

och barnpornografi bör dessutom få tillgång till juridisk

rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det

berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även när det

gäller att söka ersättning för skada. Sådan juridisk råd­

givning och sådant juridiskt ombud kan också tillhanda­

hållas av de behöriga myndigheterna för att söka ersätt­

ning från staten. Syftet med juridisk rådgivning är att

offren ska kunna få information och rådgivning om de

olika möjligheter som finns tillgängliga för dem. Den

juridiska rådgivningen bör ges av en person med lämplig

juridisk utbildning utan att denne nödvändigtvis behöver

vara jurist. Tillgången till juridisk rådgivning och, i enlig­

het med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till

juridiskt ombud bör vara kostnadsfri åtminstone när off­

ret inte har tillräckliga ekonomiska resurser, på ett sätt

som är förenligt med medlemsstaternas interna förfaran­

den.

(33)

Medlemsstaterna

bör

vidta

åtgärder

för

att

förebygga

eller

förhindra handlingar som är relaterade till främjande av

sexuella övergrepp mot barn och barnsexturism. Olika

förebyggande åtgärder skulle kunna övervägas, exempel­

vis utarbetande och förstärkning av en uppförandekod

och självreglerande mekanismer inom turistindustrin, in­

förande av etiska regler eller ”kvalitetsmärkning” för turis­

torganisationer som bekämpar barnsexturism eller in­

förande av en uttalad policy för att motverka barnsextu­

rism.

SV

L 335/4

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

(34)

Medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina stra­

tegier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och

sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att

motverka och minska den efterfrågan som ligger till

grund för alla former av sexuell exploatering av barn,

liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir

offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka

medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram.

Vid sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett synsätt

som värnar om barnets rättigheter. Det är viktigt att

säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är

lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt

lättbegripliga. Man bör överväga att införa hjälplinjer/te­

lefonjourer.

(35)

När

det

gäller

systemet

för

att

rapportera

sexuella

över­

grepp mot eller sexuell exploatering av barn och för att

hjälpa barn i nöd bör användningen av de jourtelefon­

nummer – 116 000 för försvunna barn, 116 006 för

brottsoffer och 116 111 för barn – som införts i hela

unionen genom kommissionens beslut 2007/116/EG av

den 15 februari 2007 om att reservera den nationella

nummerserien som börjar med 116 för harmoniserade

nummer för harmoniserade tjänster av samhälleligt

värde ( 1 ), uppmuntras och erfarenheter av hur dessa fun­

gerar bör beaktas.

(36)

Personer

som

i

sin

yrkesverksamhet

kan

väntas

komma

i

kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp

och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att

kunna identifiera och bemöta sådana brottsoffer. Sådan

utbildning bör främjas för personer inom följande perso­

nalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med

barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, advokater, do­

mare och domstolspersonal, personal inom barnhälsan

samt inom hälso- och sjukvård, men även omfatta per­

soner i andra personalkategorier som i sitt arbete kan

väntas komma i kontakt barn som fallit offer för sexuella

övergrepp och sexuell exploatering.

(37)

För

att

kunna

förebygga

sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell exploatering av barn bör interventionsprogram

eller interventionsåtgärder riktade till sexualförbrytare er­

bjudas. Dessa interventionsprogram eller interventions­

åtgärder bör följa en bred, flexibel strategi med inriktning

på de medicinska och psykosociala aspekterna och vara

av icke-obligatorisk karaktär. Dessa interventionsprogram

eller interventionsåtgärder påverkar inte interventionspro­

gram eller interventionsåtgärder som förordnas av behö­

riga rättsliga myndigheter.

(38)

Interventionsprogram

eller

interventionsåtgärder

bör

inte

tillhandahållas som en automatisk rättighet. Det är med­

lemsstatens sak att avgöra vilka interventionsprogram el­

ler interventionsåtgärder som är lämpliga.

(39)

I

syfte

att

förhindra

och

minimera

risken

för

återfall

bör

gärningsmännen bli föremål för en bedömning av vilken

fara de utgör, och risken för återfall i sexualbrott mot

barn. Formerna för en sådan bedömning – exempelvis

vilken typ av myndighet som är behörig att beordra

och genomföra bedömningen, eller vid vilken tidpunkt

under eller efter det straffrättsliga förfarandet denna be­

dömning bör genomföras samt formerna för faktiska

interventionsprogram eller interventionsåtgärder som er­

bjuds efter denna bedömning – bör vara förenliga med

medlemsstaternas interna förfaranden. I samma syfte att

förebygga och minimera återfall, bör gärningsmännen

också ha möjlighet att delta i fungerande interventions­

program eller interventionsåtgärder på frivillig basis.

Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder

bör inte inkräkta på nationella program för att behandla

personer med psykiska störningar.

(40)

När

det

bedöms

lämpligt

med

beaktande

av

dels

vilken

fara gärningsmännen utgör, dels risken för återfall i brott,

bör dömda gärningsmän tillfälligt eller permanent kunna

förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som

inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

Vid rekrytering för en befattning som innefattar direkta

och regelbundna kontakter med barn ska en arbetsgivare

ha rätt att bli informerad om i kriminalregistret intagna

fällande domar för sexualbrott mot barn eller om befint­

liga diskvalifikationer mot att utöva viss verksamhet. Med

arbetsgivare avses i detta direktiv även personer som

bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverk­

samhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg

om barn och som innebär direkt och regelbunden kon­

takt med barn. På vilket sätt som information överläm­

nas, till exempel via den berörda personen, liksom det

exakta innehållet i informationen och vad som avses med

organiserad frivilligverksamhet och med direkt och regel­

bunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med

nationell lagstiftning.

(41)

Med

vederbörligt

beaktande

av

medlemsstaternas

olika

rättsliga traditioner utgår detta direktiv från att tillgång

till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen

de behöriga myndigheterna eller den berörda personen.

Detta direktiv innebär inte någon skyldighet att ändra de

nationella system som reglerar kriminalregistren eller till­

gången till dem.

(42)

Syftet

med

detta

direktiv

är

inte

att

harmonisera

reglerna

vad avser berörda personers samtycke vid utbyte av in­

formation ur kriminalregister, dvs. huruvida sådant sam­

tycke ska krävas eller inte. Oavsett om samtycke krävs

eller inte krävs enligt den nationella lagstiftningen inne­

bär detta direktiv ingen ny skyldighet att ändra den na­

tionella lagstiftningen och de nationella förfarandena i

detta hänseende.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/5

( 1 ) EUT L 49, 17.2.2007, s. 30.

(43)

Medlemsstaterna

kan

överväga

att

vidta

ytterligare

ad­

ministrativa åtgärder gentemot gärningsmännen, till ex­

empel genom att i sexualförbrytarregister registrera de

personer som har dömts för något av de brott som avses

i direktivet. Tillgången till dessa register bör begränsas i

enlighet med nationella författningsprinciper och tillämp­

liga dataskyddsnormer, exempelvis genom att begränsa

tillgången till rättsväsendet och/eller de brottsbekäm­

pande myndigheterna.

(44)

Medlemsstaterna

uppmuntras

att

skapa

mekanismer

för

uppgiftsinsamling eller kontaktpunkter på nationell eller

lokal nivå, i samarbete med det civila samhället, i syfte att

observera och analysera fenomenet sexuella övergrepp

mot barn och sexuell exploatering av barn. För att kor­

rekt kunna utvärdera resultatet av åtgärder mot sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och

barnpornografi bör unionen fortsätta sitt arbete med att

utveckla metoderna för uppgiftsinsamling i syfte att få

fram jämförbar statistik.

(45) Medlemsstaterna

bör

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

skapa

informationstjänster för att tillhandahålla information om

hur man upptäcker tecken på sexuella övergrepp och

sexuell exploatering.

(46) Barnpornografi,

som

utgörs

av

bilder

på

sexuella

över­

grepp mot barn, är en särskild typ av innehåll som inte

kan tolkas som uttryck för en åsikt. För att bekämpa

barnpornografi måste man minska spridningen av mate­

rial med sexuella övergrepp mot barn genom att försvåra

för gärningsmännen att ladda upp sådant innehåll på

webbsidor som är tillgängliga för allmänheten. Det krävs

därför åtgärder för att avlägsna innehållet och gripa dem

som producerar, sprider eller laddar ner bilder på barn

som utsätts för sexuella övergrepp. För att understödja

unionens ansträngningar att bekämpa barnpornografi bör

medlemsstaterna göra sitt yttersta för att samarbeta med

tredjeländer för att se till att sådant innehåll avlägsnas

från servrar på deras territorium.

(47)

Trots

sådana

insatser

är

avlägsnande

av

barnpornografiskt

innehåll vid källan emellertid ofta inte möjlig när origi­

nalmaterialet inte finns inom unionen, antingen beroende

på att den stat där värdservrarna finns inte är samarbets­

villig, eller eftersom det visar sig ta särskilt lång tid att

uppnå ett avlägsnande av materialet från den berörda

staten. Mekanismer kan också inrättas för att blockera

tillträde från unionens territorium till internetsidor som

konstaterats innehålla eller sprida barnpornografi. Åtgär­

der som medlemsstaterna vidtar i enlighet med detta

direktiv för att avlägsna eller, i lämpliga fall, blockera

webbplatser som innehåller barnpornografi skulle kunna

baseras på olika typer av offentliga åtgärder, lagstiftande,

icke-lagstiftande, rättsliga eller andra åtgärder. Det bör i

detta sammanhang noteras att detta direktiv inte påverkar

sådana frivilliga åtgärder som vidtas av internetbranschen

för att förhindra att deras tjänster missbrukas eller med­

lemsstaternas stöd för sådana åtgärder. Oavsett grunden

för den åtgärd eller metod som väljs bör medlemsstaterna

se till att det görs på ett sätt som tillförsäkrar användare

och tjänsteleverantörer en tillfredsställande nivå vad gäller

rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Både när det

gäller avlägsnande och blockering av innehåll som in­

begriper övergrepp mot barn bör samarbete mellan of­

fentliga myndigheter etableras och stärkas, särskilt för att

säkerställa att nationella förteckningar över webbplatser

med barnpornografiskt material är så fullständiga som

möjligt och för att undvika dubbelarbete. All sådan ut­

veckling måste ta hänsyn till slutanvändarnas rättigheter,

vara förenlig med gällande lagliga och rättsliga förfaran­

den och Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna. Genom programmet

för ett säkrare internet har ett nät av telefonjourer inrät­

tats i syfte att samla in information och säkerställa täck­

ning av och utbyte av rapporter om de mest förekom­

mande typerna av olagligt innehåll på nätet.

(48) Syftet

med

detta

direktiv

är

att

ändra

och

utöka

bestäm­

melserna i rambeslut 2004/68/RIF. Eftersom de ändringar

som görs är många och genomgripande bör rambeslutet

för tydlighetens skull ersättas i sin helhet med avseende

på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta

direktiv.

(49) Eftersom

målet

med

detta

direktiv,

nämligen

att

bekämpa

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn

och barnpornografi, inte i tillräcklig utsträckning kan

uppnås av medlemsstaterna på egen hand och därför,

på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar,

bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åt­

gärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen enligt

artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet

med proportionalitetsprincipen i den artikeln går detta

direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

(50)

Detta

direktiv

tar

hänsyn

till

de

grundläggande

rättighe­

terna och beaktar de principer som framför allt erkänns i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig­

heterna, i synnerhet principen om skydd av människans

värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller för­

nedrande behandling eller bestraffning, barnets rättighe­

ter, rätten till frihet och säkerhet, rätt till yttrande- och

informationsfrihet, rätt till skydd av personuppgifter, rät­

ten till ett effektivt rättsmedel och rättvis rättegång samt

principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om

brott och straff. Detta direktiv syftar till att säkerställa att

dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut och

måste genomföras i enlighet med detta.

SV

L 335/6

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

(51)

I

enlighet

med

artikel

3

i

protokollet

(nr

21)

om

För­

enade kungarikets och Irlands ställning med avseende

på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till

fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Eu­

ropeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket

och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och

tillämpningen av detta direktiv.

(52)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22)

om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om

Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt, deltar inte Danmark i antagandet

av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller

tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv fastställer minimiregler om fastställande av brotts­

rekvisit och påföljder på området sexuella övergrepp mot barn

och sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kon­

taktsökning med barn för sexuella ändamål. Det inför också

bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana

brott och förbättra skyddet av dess offer.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) barn: varje person som är under arton år,

b) åldern för sexuellt självbestämmande: den ålder under vilken

det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella

handlingar med ett barn,:

c) barnpornografi:

i) allt material som avbildar ett barn som medverkar i en

handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd,

ii) varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand

sexuella syften,

iii) allt material som avbildar en person som framstår som

ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning

av könsorganen på en person som framstår som ett

barn för i första hand sexuella syften, eller

iv) verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en

handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verklig­

hetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första

hand sexuella syften,

d) barnprostitution: utnyttjande av ett barn för sexuella hand­

lingar, där pengar eller någon annan form av betalning eller

ersättning lämnas eller utlovas som betalning för barnets

sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte

eller denna ersättning görs till barnet eller till en tredje part,

e) pornografisk föreställning: liveposering som riktar sig till en

publik, även när det sker med hjälp av informations- och

kommunikationsteknik,

i) av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd, eller

ii) av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften,

f) juridisk person: ett rättssubjekt som har denna status enligt

tillämplig lagstiftning, med undantag för stater eller offent­

liga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter

samt offentliga internationella organisationer.

Artikel 3

Brott som har samband med sexuella övergrepp

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–6 är straffbelagda.

2. Att

i

sexuella

syften

förmå

ett

barn,

som

inte

har

uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella

handlingar, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst ett års fängelse.

3. Att

i

sexuella

syften

förmå

ett

barn,

som

inte

har

uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella

övergrepp, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst två års fängelse.

4. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

som

inte

har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara be­

lagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse.

5. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

om

i) missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller

inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre

års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

ii) missbruk av barnets särskilt utsatta situation förekommer,

framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktions­

hinder eller en beroendeställning, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre

års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/7

iii) tvång, våld eller hot brukas, ska vara belagt med ett max­

imistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har upp­

nått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års

fängelse om barnet uppnått denna ålder.

6.

Att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig

åt sexuella handlingar med en tredje part ska vara belagt med

ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års

fängelse om barnet uppnått denna ålder.

Artikel 4

Brott som har samband med sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–7 är straffbelagda.

2. Att

förmå

eller

rekrytera

ett

barn

till

att

delta

i

porno­

grafiska föreställningar, eller dra nytta av eller på annat sätt

utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst fem års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst två

års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

3. Att

tvinga

eller

med

våld

förmå

ett

barn

till

att

delta

i

pornografiska föreställningar, eller att hota ett barn för sådana

syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års

fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt själv­

bestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått

denna ålder.

4. Att

medvetet

bevista

pornografiska

föreställningar

där

ett

barn deltar ska vara belagt med ett maximistraff på minst två

års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande och minst ett års fängelse om barnet uppnått

denna ålder.

5. Att

förmå

eller

rekrytera

ett

barn

till

att

delta

i

barnpro­

stitution, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn

för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst

åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet upp­

nått denna ålder.

6. Att

tvinga

eller

med

våld

förmå

ett

barn

till

barnprostitu­

tion, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt

med ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte

har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem

års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

7. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

där

barnprostitution utnyttjas, ska vara belagt med ett maximistraff

på minst fem års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för

sexuellt självbestämmande och minst två års fängelse om barnet

uppnått denna ålder.

Artikel 5

Brott som har samband med barnpornografi

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–6 är straffbelagda när de begås olovligen.

2. Förvärv

eller

innehav

av

barnpornografi

ska

vara

belagt

med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

3. Att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med

hjälp av informations- eller kommunikationsteknik ska vara

belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

4. Distribution,

spridning

eller

överföring

av

barnpornografi

ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

5. Utbjudande,

tillhandahållande

eller

tillgängliggörande

av

barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst

två års fängelse.

6. Produktion

av

barnpornografi

ska

vara

belagt

med

ett

maximistraff på minst tre års fängelse.

7. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

denna artikel är tillämplig på fall som rör barnpornografi enligt

artikel 2 c iii, om den person som framstår som ett barn i själva

verket var 18 år eller äldre vid tidpunkten för avbildandet.

8. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

punkterna 2 och 6 i denna artikel är tillämpliga i fall då det

fastställs att det pornografiska materialet enligt artikel 2 c iv

producerats och innehas av producenten enbart för eget privat

bruk, i den mån inget pornografiskt material enligt artikel 2 c i,

ii eller iii har använts för denna produktion och förutsatt att

handlingen inte innebär någon risk för att materialet sprids.

Artikel 6

Kontaktsökning med barn i sexuellt syfte

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att följande uppsåtliga handlingar är straff­

belagda:

Förslag som en vuxen ger med hjälp av informations- och

kommunikationsteknik i syfte att träffa ett barn som inte upp­

nått åldern för sexuellt självbestämmande för att begå något av

de brott som avses i artiklarna 3.4 och 5.6 ska, om detta förslag

har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte,

vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att det är straffbart för en vuxen att med hjälp

av informations- och kommunikationsteknik försöka begå nå­

got av de brott som avses i artikel 5.2 och 5.3 genom att

kontakta barn som inte har uppnått åldern för sexuellt själv­

bestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt mate­

rial som avbildar det barnet.

SV

L 335/8

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

Artikel 7

Anstiftan, medhjälp och försök

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att anstiftan av och medhjälp till något av de

brott som avses i artiklarna 3–6 är straffbelagt.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att försök att begå något av de brott som

avses i artikel 3.4, 3.5 och 3.6, artikel 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7

samt artikel 5.4, 5.5 och 5.6 är straffbelagda.

Artikel 8

Frivilliga sexuella handlingar

1. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 3.2 och 3.4 är tillämplig på frivilliga sexuella handlingar

mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av

psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att hand­

lingarna inte innebar någon form av övergrepp.

2. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 4.4 är tillämplig på en pornografisk föreställning som

äger rum inom ramen för en frivillig relation när barnet har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller mellan jäm­

bördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och

fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte

innebär någon form av övergrepp eller exploatering och att inga

pengar eller andra former av ersättning ges som betalning i

utbyte mot den pornografiska föreställningen.

3. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 5.2 och 5.6 är tillämplig på produktion, förvärv eller

innehav av material som rör barn som uppnått åldern för sexu­

ellt självbestämmande om materialet produceras och innehas

med dessa barns samtycke och enbart för de berörda personer­

nas privata bruk, förutsatt att handlingarna inte innebär någon

form av övergrepp.

Artikel 9

Försvårande omständigheter

Förutsatt att följande omständigheter inte redan ingår i brotts­

rekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–7 ska medlems­

staterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ned­

anstående omständigheter i enlighet med relevanta bestämmel­

ser i nationell lagstiftning ska kunna anses som försvårande

omständigheter i samband med de relevanta brott som avses i

artiklarna 3–7:

a) Brottet begicks mot ett barn i en särskilt utsatt situation,

såsom ett barn med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder

eller som befann sig i en beroendeställning eller i ett tillstånd

av fysisk eller psykisk oförmåga.

b) Brottet begicks av en medlem i barnets familj, en person

som sammanbodde med barnet eller en person som har

missbrukat sin erkända förtroendeställning eller makt.

c) Brottet begicks av flera personer som agerade gemensamt.

d) Brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i

den mening som avses i rådets rambeslut 2008/841/RIF av

den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brotts­

lighet ( 1 ).

e) Gärningsmannen har tidigare dömts för brott av samma art.

f) Gärningsmannen har avsiktligt eller genom vårdslöshet utsatt

ett barn för livsfara.

g) Brottet begicks med användande av grovt våld eller vållade

barnet allvarlig skada.

Artikel 10

Diskvalifikation till följd av fällande dom

1. För

att

undvika

risk

för

återfall

i

brott

ska

medlemssta­

terna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att

en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses

i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent, kan förhindras att

utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och

regelbundna kontakter med barn.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkes­

verksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar

direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att i

enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt – såsom

tillgång på begäran eller via den berörda personen – begära

information om det finns fällande domar för något av de brott

som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifika­

tioner till följd av sådana domar att utöva verksamhet som

innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

3. För

tillämpning

av

punkterna

1

och

2

i

denna

artikel

ska

medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

säkerställa att information om förekomsten av en fällande dom

för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminal­

registret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att

utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kon­

takter med barn, överförs i enlighet med de förfaranden som

anges i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009

om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur

kriminalregistret och uppgifternas innehåll ( 2 ) då detta sker på

begäran enligt artikel 6 i det rambeslutet och med den berörda

personens samtycke.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/9

( 1 ) EUT L 300, 11.11.2008, s. 42.

( 2 ) EUT L 93, 7.4.2009, s. 23.

Artikel 11

Beslag och förverkande

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att deras behöriga myndigheter har rätt att be­

slagta och förverka hjälpmedel till och vinning av de brott som

avses i artiklarna 3, 4 och 5.

Artikel 12

Juridiska personers ansvar

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för

något av de brott som avses i artiklarna 3–7 och som begås till

deras förmån av en person som agerar antingen enskilt eller

som en del av den juridiska personens organisation och har en

ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på

a) behörighet att företräda den juridiska personen,

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar

eller,

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. Medlemsstaterna

ska

också

vidta

de

åtgärder

som

är

nöd­

vändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till

ansvar i de fall, där bristande övervakning eller kontroll från en

person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person

under den juridiska personens ansvar att begå något av de brott

som avses i artiklarna 3–7 till förmån för den juridiska perso­

nen.

3. Juridiska

personers

ansvar

enligt

punkterna

1

och

2

ska

inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som

är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till de brott som

avses i artiklarna 3–7.

Artikel 13

Sanktioner för juridiska personer

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till

ansvar i enlighet med artikel 12.1 kan bli föremål för effektiva,

proportionella och avskräckande sanktioner, som ska innefatta

bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta

andra sanktioner, såsom

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, eller

e) tillfällig eller permanent stängning av de inrättningar som

har använts för att begå brottet.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till

ansvar i enlighet med artikel 12.2 kan bli föremål för effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Artikel 14

Avstående från att lagföra eller utdöma påföljd för

brottsoffret

Medlemsstaterna ska i överensstämmelse med de grundläggande

principerna i sina rättssystem vidta de åtgärder som är nödvän­

diga för att säkerställa att de behöriga nationella myndigheterna

har befogenhet att avstå från att lagföra eller straffa barn som är

offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering för deras

deltagande i brottslig verksamhet som de har tvingats att begå

som en direkt följd av att de utsatts för någon av de gärningar

som avses i artiklarna 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 5.6.

Artikel 15

Utredning och lagföring

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att utredning eller lagföring av de brott som

avses i artiklarna 3–7 inte är beroende av anmälan eller angi­

velse av ett offer eller av offrets företrädare, och att straffrättsliga

förfaranden kan fortsätta även om den personen har tagit till­

baka sina uppgifter.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att möjliggöra lagföring av vart och ett av de brott som

avses i artiklarna 3, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, samt, när barn­

pornografi som avses i artikel 2 c i och ii har använts, av de

grova brott som avses i artikel 5.6, under en tillräckligt lång

tidsperiod efter det att offret har uppnått myndighetsålder och i

en omfattning som motsvarar det berörda brottets svårhetsgrad.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som

används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova

brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar

som har ansvaret för att utreda eller lagföra brott som avses i

artiklarna 3–7.

4. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att göra det möjligt för utredningsenheter eller utrednings­

myndigheter att söka identifiera offren för de brott som avses i

artiklarna 3–7, i synnerhet genom att analysera barnpornogra­

fiskt material, såsom fotografier och audiovisuella inspelningar

som överförts eller ställts till förfogande med hjälp av infor­

mations- och kommunikationsteknik.

Artikel 16

Rapportering av misstanke om sexuella övergrepp eller

sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de regler om sekretess som enligt den

nationella lagstiftningen gäller för personer inom vissa yrkes­

kategorier som har till huvudsaklig uppgift att arbeta med barn,

inte utgör ett hinder för möjligheten för dessa personer att

rapportera situationer där de har skälig grund att anta att ett

barn är offer för brott som avses i artiklarna 3–7, till de myn­

digheter som är ansvariga för skyddet av barn.

SV

L 335/10

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att uppmuntra alla personer som känner till eller i god tro

misstänker att något av de brott som avses i artiklarna 3–7 har

begåtts att rapportera dessa till behöriga myndigheter.

Artikel 17

Behörighet och samordning av åtal

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att fastställa sin behörighet när det gäller de brott som avses

i artiklarna 3–7, när

a) brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstaternas

territorium, eller

b) gärningsmannen är medborgare i någon av medlemsstaterna.

2. En

medlemsstat

ska

underrätta

kommissionen

om

den

beslutar att fastställa ytterligare behörighet när det gäller ett

brott enligt artiklarna 3–7 vilket har begåtts utanför dess terri­

torium, bland annat när

a) brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller en

person som har sin hemvist på medlemsstatens territorium,

eller

b) brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är

etablerad på den medlemsstatens territorium, eller

c) gärningsmannen har sin hemvist på medlemsstatens territo­

rium.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

deras

behörighet

om­

fattar situationer i vilka ett brott enligt artiklarna 5 och 6 och, i

den mån det är relevant, artiklarna 3 och 7, begås med hjälp av

informations- och kommunikationsteknik till vilken åtkomsten

skett från deras territorium, oavsett om denna är baserad inom

deras territorium eller inte.

4.

Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna

3.4, 3.5, 3.6, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6, 4.7 och 5.6 ska medlemssta­

terna, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens

territorium enligt punkt 1 b i den här artikeln, vidta de åtgärder

som är nödvändiga för att säkerställa att dess behörighet inte är

kopplad till villkoret att gärningarna är straffbelagda på den

plats där de begicks.

5.

Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna

3–7 ska varje medlemsstat, om brottet begåtts utanför den

berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b i denna

artikel, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att dess behörighet inte är kopplad till villkoret att åtal endast

får väckas på grundval av en anmälan från offret på den plats

där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat

där brottet begicks.

Artikel 18

Allmänna bestämmelser om hjälp, stöd och skyddsåtgärder

för barn som är brottsoffer

1. Barn

som

är

offer

för

de

brott

som

avses

i

artiklarna

3–7

ska ges hjälp, stöd och skydd i enlighet med artiklarna 19 och

20, med beaktande av barnets bästa.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att ett barn får hjälp och stöd så snart de behöriga

myndigheterna har en skäligen grundad indikation att anta att

barnet kan ha utsatts för något av de brott som avses i artik­

larna 3–7.

3. Medlemsstaterna

ska,

om

åldern

på

en

person

som

utsatts

för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 är osäker och

om det finns skäl att anta att den personen är ett barn, säker­

ställa att denna person förutsätts vara ett barn för att han eller

hon omedelbart ska få tillgång till hjälp, stöd och skydd enligt

artiklarna 19 och 20.

Artikel 19

Hjälp och stöd till brottsoffer

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och stöd före, under

och en lämplig tid efter avslutande av de straffrättsliga förfaran­

dena, så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i ram­

beslut 2001/220/RIF och i detta direktiv. Medlemsstaterna ska

särskilt vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barn som an­

mäler övergrepp som begåtts inom deras familj.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att hjälp och stöd till barn som är brottsoffer inte

villkoras av barnets vilja att samarbeta under brottsutredningen,

åtalet eller rättegången.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att specifika åtgärder som syftar till att hjälpa

och stödja barn som är brottsoffer att utnyttja sina rättigheter

enligt detta direktiv vidtas efter en individuell bedömning av de

enskilda barnens särskilda omständigheter, och att vederbörlig

hänsyn tas till barnets synpunkter, behov och problem.

4. Barn som fallit offer för något av de brott som avses i

artiklarna 3–7 ska anses som särskilt sårbara brottsoffer enligt

artiklarna 2.2, 8.4 och 14.1 i rambeslut 2001/220/RIF.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

335/11

5. Medlemsstaterna

ska,

där

det

är

lämpligt

och

möjligt,

vidta

åtgärder för att hjälpa och stödja familjen till barn som är

brottsoffer att utnyttja sina rättigheter enligt detta direktiv, när

familjen befinner sig på medlemsstatens territorium. Framför allt

ska medlemsstaterna, där det är lämpligt och möjligt, tillämpa

artikel 4 i rambeslut 2001/220/RIF på brottsoffrets familj.

Artikel 20

Skydd för barn som är brottsoffer under brottsutredningar

och straffrättsliga förfaranden

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de behöriga myndigheterna i samband med

brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med

brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, utser en särskild

företrädare för ett barn som är brottsoffer, om enligt den na­

tionella lagstiftningen personerna med föräldraansvar inte kan

företräda barnet på grund av en intressekonflikt mellan dem

och barnet, eller om barnet är ensamkommande eller har skilts

från sin familj.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

barn

som

är

brottsoffer

utan dröjsmål får tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet

med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt

ombud, även för att begära ersättning för skada. Juridisk råd­

givning och juridiskt ombud bör tillhandahållas kostnadsfritt

om brottsoffret inte förfogar över tillräckliga ekonomiska medel.

3. Utan

att

det

påverkar

rätten

till

försvar

ska

medlemsstats­

staterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att följande iakttas i samband med utredningar av något av de

brott som avses i artiklarna 3–7:

a) Att barnet förhörs utan onödigt dröjsmål efter det att upp­

gifterna har rapporterats till de behöriga myndigheterna.

b) Att barnet, vid behov, förhörs i lokaler som utformats eller

ställts i ordning för detta ändamål.

c) Att barnet förhörs av eller genom yrkeskunniga personer

som är särskilt utbildade för detta ändamål.

d) Att samma personer, om så är möjligt och lämpligt, håller

alla förhör med barnet.

e) Att antalet förhör blir så få som möjligt och endast utförs

om det är strikt nödvändigt för brottsutredningar och straff­

rättsliga förfaranden.

f) Att barnet får åtföljas av sitt juridiska ombud eller, om så är

lämpligt, av en vuxen som han eller hon själv har valt, såvida

det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något

annat med avseende på den personen.

4. Medlemsstaterna

ska,

i

samband

med

utredningar

av

något

av de brott som avses i artiklarna 3–7, vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att säkerställa att alla förhör med ett barn som

är offer för brott eller, i förekommande fall, med ett barnvittne,

får spelas in audiovisuellt, och att sådana audiovisuellt inspelade

förhör får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden

inför domstol, i enlighet med bestämmelserna i den nationella

lagstiftningen.

5. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att det i samband med straffrättsliga förfaran­

den i domstol som rör något av de brott som avses i artiklarna

3–7 kan beslutas

a) att förhöret ska hållas inom stängda dörrar,

b) att barnet får höras i domstolen utan att vara närvarande,

särskilt genom användning av lämplig kommunikationstek­

nik.

6. Medlemsstaterna

ska,

om

intresset

för

de

barn

som

är

brottsoffer talar för detta och med beaktande av andra övergri­

pande intressen, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

skydda barnens privatliv, deras identitet och bild och förhindra

offentlig spridning av sådan information som kan leda till att de

identifieras.

Artikel 21

Åtgärder mot reklam för möjligheten att begå övergrepp

och för barnsexturism

Medlemsstaterna ska besluta om lämpliga åtgärder för att för­

hindra eller förbjuda

a) spridning av material där det görs reklam för möjligheten att

begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6, och

b) anordnande för andra, oberoende av om syftet är kommersi­

ellt, av resor i syfte att begå något av de brott som avses i

artiklarna 3–5.

Artikel 22

Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att

begå något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i lämpliga fall

får tillgång till effektiva interventionsprogram eller åtgärder för

att bedöma och förhindra risken för att sådana brott begås.

Artikel 23

Förebyggande

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

som

utbild­

ning och fostran, i syfte att motverka och minska den efter­

frågan som ligger till grund för alla former av sexuella över­

grepp mot och sexuell exploatering av barn.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

även

via

in­

ternet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för

att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningspro­

gram, om lämpligt i samarbete med relevanta organisationer

inom det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka

medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för

sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

SV

L 335/12

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

3. Medlemsstaterna

ska

främja

regelbunden

kompetens­

utveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt

med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och exploate­

ring, däribland poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för

dem att identifiera och bemöta barn som är offer för brott och

barn som eventuellt kan bli offer för sexuella övergrepp eller

sexuell exploatering.

Artikel 24

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder på

frivillig basis inom ramen för eller efter straffrättsliga

förfaranden

1. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

interventionspro­

gram eller interventionsåtgärder som fastställs av behöriga rätts­

liga myndigheter enligt nationell lag, ska medlemsstaterna vidta

de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att effektiva

interventionsprogram eller interventionsåtgärder finns tillgäng­

liga, för att förhindra och minimera riskerna för upprepade

brott av sexuell natur mot barn. Sådana program eller åtgärder

ska vara tillgängliga när som helst under de straffrättsliga för­

farandena, både i och utanför fängelset, i enlighet med nationell

lagstiftning.

2. De

interventionsprogram

eller

interventionsåtgärder

som

avses i punkt 1 ska uppfylla de särskilda utvecklingsbehoven

hos barn som gör sig skyldiga till sexualbrott.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att följande personer kan få tillgång till de

interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i

punkt 1, nämligen:

a) personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden för

något av de brott som avses i artiklarna 3–7, på villkor

som varken är till förfång för eller strider mot rätten till

försvar eller mot kravet på en rättvis och opartisk rättegång,

och som särskilt är förenliga med principen om oskuldspre­

sumtionen, och

b) personer som har dömts för något av de brott som avses i

artiklarna 3–7.

4. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 blir föremål

för en bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker

för återfall i något av de brott som avses i artiklarna 3–7, i syfte

att fastställa lämpliga interventionsprogram eller åtgärder.

5. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 vilka fått

motta förslag om interventionsprogram eller åtgärder i enlighet

med punkt 4

a) får fullständig information om skälen till förslaget,

b) samtycker till att delta i programmen eller åtgärderna med

fullständig kännedom om omständigheterna,

c) kan vägra och, när det gäller dömda personer, blir infor­

merade om de möjliga följderna av en sådan vägran.

Artikel 25

Åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider

barnpornografi

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa ett avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som

innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar lig­

ger på deras eget territorium, samt sträva efter att uppnå ett

avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför

deras territorium.

2. Medlemsstaterna

får

vidta

åtgärder

för

att

blockera

tillträ­

det till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi

för internetanvändare inom sitt territorium. Dessa åtgärder

måste inrättas genom transparenta förfaranden och ska tillhan­

dahålla adekvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa

att begränsningen inskränks till vad som är nödvändigt och

proportionerligt och att användarna informeras om orsaken

till begränsningen. Skyddsmekanismerna ska även inbegripa

möjlighet till rättslig prövning.

Artikel 26

Ersättande av rambeslut 2004/68/RIF

Rambeslut 2004/68/RIF ersätts härmed med avseende på de

medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock

utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det

gäller tidsfristen för införlivande i nationell lagstiftning av ram­

beslutet.

Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av

detta direktiv ska hänvisningar till rambeslut 2004/68/RIF anses

som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 27

Införlivande

1. Medlemsstaterna

ska

sätta

i

kraft

de

lagar

och

andra

för­

fattningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast

den 18 december 2013.

2. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

texten

till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta

direktiv införlivas med deras nationella lagstiftning.

3. När

en

medlemsstat

antar

dessa

bestämmelser

ska

de

in­

nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28

Rapportering

1. Kommissionen

ska

senast

18

december

2015

överlämna

en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering

av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär­

der som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta

direktiv, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

335/13

2. Kommissionen ska senast den 18 december 2015 överlämna en rapport till Europaparlamentet och

rådet med en utvärdering av genomförandet av de åtgärder som avses i artikel 25.

Artikel 29

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 30

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Strasbourg den 13 december 2011.

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

M. SZPUNAR

Ordförande

SV

L 335/14

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

I

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/92/EU

av den 13 december 2011

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artiklarna 82.2 och 83.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­

nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell

exploatering

av

barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränk­

ningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt

barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs

för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i

Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets

rättigheter och Europeiska unionens stadga om de grund­

läggande rättigheterna ( 3 ).

(2) I

enlighet

med

artikel

6.1

i

fördraget

om

Europeiska

unionen erkänner unionen de rättigheter, friheter och

principer som fastställs i Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna, vars artikel 24.2

slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet

vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av

offentliga myndigheter eller privata institutioner. Vidare

ger Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Eu­

ropa i medborgarnas tjänst och för deras skydd ( 4 ) uttalad

prioritet åt att bekämpa sexuella övergrepp mot barn,

sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

(3)

Barnpornografi,

som

består

av

bilder

där

barn

utsätts

för

sexuella övergrepp, och andra särskilt allvarliga former av

sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av

barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik

och internet.

(4) Genom rådets rambeslut 2004/68/RIF av den

22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnytt­

jande av barn och barnpornografi ( 5 ) tillnärmas medlems­

staternas lagstiftning när det gäller att straffbelägga de

allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn

och sexuell exploatering av barn, utvidga den nationella

behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som

uppfyller vissa minimikrav. I rådets rambeslut av

2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets

ställning i straffrättsliga förfaranden ( 6 ) fastställs en rad

rättigheter för brottsoffer i straffrättsliga förfaranden,

bland annat rätten till skydd och ersättning. Dessutom

kommer samordningen av lagföring av fall av sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och

barnpornografi att underlättas genom genomförandet av

rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november

2009 om förebyggande och lösning av tvister om ut­

övande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden ( 7 ).

(5) Enligt

artikel

34

i

Förenta

nationernas

konvention

om

barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att skydda

barn från alla former av sexuell exploatering och sexuella

övergrepp. Förenta nationernas fakultativa protokoll av år

2000 till konventionen om barnets rättigheter om för­

säljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/1

( 1 ) EUT C 48, 15.2.2011, s. 138.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 oktober 2011 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 november 2011.

( 3 ) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.

( 4 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

( 5 ) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44.

( 6 ) EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.

( 7 ) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

och, i synnerhet, Europarådets konvention av år 2007

om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella

övergrepp är avgörande steg i processen för att öka det

internationella samarbetet på detta område.

(6)

Allvarliga

brott

som

sexuell

exploatering

av

barn

och

barnpornografi kräver en övergripande strategi som om­

fattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är

brottsoffer och förebyggandet av fenomenet. Vid genom­

förandet av åtgärder för att bekämpa sådana brott måste

barnets bästa komma i främsta rummet, i enlighet med

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig­

heterna och Förenta nationernas konvention om barnets

rättigheter. Rambeslut 2004/68/RIF bör ersättas med ett

nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergri­

pande rättslig ram så att detta syfte kan uppnås.

(7)

Detta

direktiv

bör

till

fullo

komplettera

Europaparlamen­

tets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011

om förebyggande och bekämpande av människohandel,

om skydd av dess offer och om ersättande av rådets

rambeslut 2002/629/RIF (

1 ), eftersom vissa offer för

människohandel även är barn som har utsatts för sexu­

ella övergrepp eller sexuell exploatering.

(8)

När

det

gäller

straffbeläggandet

av

handlingar

förknip­

pade med pornografiska föreställningar avser detta direk­

tiv sådana handlingar som består i en organiserad live­

posering ägnad för en publik; definitionen utesluter där­

med personlig och direkt kommunikation mellan samtyc­

kande jämbördiga parter samt barn som har uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande och deras partner.

(9)

Barnpornografi

inbegriper

ofta

bilder

som

visar

sexuella

övergrepp mot barn som begås av vuxna. Det kan även

inbegripa bilder av barn som medverkar i en handling

med tydlig sexuell innebörd, eller av deras könsorgan, där

bilderna framställs och används för i första hand sexuella

syften, och utnyttjas med eller utan barnets vetskap. Vi­

dare omfattar begreppet barnpornografi verklighetstrogna

bilder av ett barn som medverkar eller som avbildas som

medverkande i en handling med tydlig sexuell innebörd,

för i första hand sexuella syften.

(10)

Funktionshinder

innebär

inte

i

sig

automatiskt

att

det

är

omöjligt att samtycka till sexuella handlingar. Att utnyttja

förekomsten av ett sådant funktionshinder för att kunna

företa sexuella handlingar med ett barn bör dock krimi­

naliseras.

(11)

Vid

antagandet

av

lagstiftning

om

materiell

straffrätt

bör

unionen säkerställa enhetlighet i denna lagstiftning, sär­

skilt när det gäller straffnivåerna. Mot bakgrund av Lis­

sabonfördraget är det lämpligt att påminna om rådets

slutsatser av den 24 och 25 april 2002 om den metod

som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder där fyra

påföljdsnivåer anges. Eftersom detta direktiv innehåller ett

ovanligt stort antal olika brott krävs det, för att direktivet

ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan

om, en differentiering av straffnivån som går längre än

vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga in­

strument.

(12)

Allvarliga

former

av

sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfat­

tar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot

barn och sexuell exploatering av barn som underlättas

genom användningen av informations- och kommunika­

tionsteknik, exempelvis då kontakt sökes med barn i

sexuella syften via sociala medier och chattrum på inter­

net. Definitionen av barnpornografi bör också klargöras

och i högre grad anpassas till den som förekommer i

internationella instrument.

(13) Det

maximala

fängelsestraff

som

föreskrivs

i

detta

direk­

tiv för de brott som avses i direktivet bör gälla åtmin­

stone för de allvarligaste formerna av dessa brott.

(14) För

att

nå

det

maximala

fängelsestraff

som

föreskrivs

i

detta direktiv för brott som rör sexuella övergrepp mot

barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi får

medlemsstaterna med beaktande av sin nationella lags­

tiftning kombinera de straff som föreskrivs i nationell

lagstiftning för dessa brott.

(15) Genom

detta

direktiv

förpliktas

medlemsstaterna

att

i

sin

nationella lagstiftning fastställa straffrättsliga påföljder för

överträdelser av unionens lagstiftning om bekämpande av

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn

och barnpornografi. Detta direktiv medför inga skyldig­

heter beträffande tillämpningen i enskilda fall av sådana

påföljder eller av något annat befintligt system för brotts­

bekämpning.

(16)

Särskilt

i

de

fall

då

brott

enligt

detta

direktiv

begås

för

att

uppnå ekonomisk vinning uppmanas medlemsstaterna

att överväga att införa en möjlighet att ålägga ekono­

miska sanktioner utöver ett fängelsestraff.

(17)

I barnpornografisammanhang ger termen ”olovligen”

medlemsstaterna möjlighet att anse handlingar förknip­

pade med pornografiskt material som försvarliga när de

utförs i exempelvis medicinska, vetenskapliga eller lik­

nande syften. Den möjliggör även verksamhet inom ra­

men för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis

myndigheternas lagliga innehav av barnpornografi i sam­

band med straffrättsliga förfaranden eller för att för­

hindra, upptäcka eller utreda brott. Vidare utesluter den

inte möjligheten att åberopa ansvarsfrihetsgrunder eller

andra liknande principer som under vissa omständigheter

befriar en person från ansvar, exempelvis då telefon- eller

internetjourer vidtar åtgärder för att anmäla sådana fall.

SV

L 335/2

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

( 1 ) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.

(18)

Att

medvetet

skaffa

sig

tillgång

till

barnpornografi

med

hjälp av informations- och kommunikationsteknik bör

straffbeläggas. För att kunna hållas ansvarig bör personen

i fråga både ha avsikt att besöka en webbplats där barn­

pornografi finns tillgänglig och känna till att sådana bil­

der finns där. Påföljderna bör inte tillämpas på personer

som oavsiktligt hamnar på webbplatser som innehåller

barnpornografi. Att brottet är uppsåtligt kan främst kon­

stateras genom att det har upprepats eller att brotten

begicks via en avgiftsbelagd tjänst.

(19) Kontaktsökning

med

barn

för

sexuella

ändamål

via

inter­

net utgör en särskild hotbild eftersom internet erbjuder

användarna anonymitet på ett sätt som saknar motstycke

eftersom de kan dölja sin verkliga identitet och andra

personuppgifter som ålder. Samtidigt erkänner medlems­

staterna att det är viktigt att bekämpa kontaktsökning

med barn även i andra sammanhang än internet, särskilt

när kontakten inte sker via informations- och kommuni­

kationsteknik. Medlemsstaterna uppmuntras att straff­

belägga kontaktsökning som syftar till att förmå ett

barn att träffa gärningsmannen för sexuella ändamål

och som begås i barnets närvaro eller närhet, exempelvis

genom att införa ett särskilt förberedelsebrott eller försök

till brott enligt detta direktiv eller som en särskild form

av sexuellt övergrepp. Oavsett vilken rättslig lösning

medlemsstaterna väljer för att straffbelägga ”offline grom­

ning” bör de se till att på ett eller annat sätt lagföra

gärningsmännen till sådana brott.

(20) Detta

direktiv

reglerar

inte

medlemsstaternas

politik

när

det gäller frivilliga sexuella handlingar mellan barn som

kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten

inom ramen för människans utveckling, med beaktande

av olika kulturella traditioner och rättstraditioner och nya

sätt att etablera och upprätthålla kontakter mellan barn

och ungdomar, även genom informations- och kom­

munikationsteknik. Sådana frågor faller utanför detta di­

rektivs tillämpningsområde. De medlemsstater som väljer

att utnyttja de möjligheter som avses i detta direktiv gör

detta som ett led i utövandet av sina befogenheter.

(21)

Medlemsstaterna

bör

ange

försvårande

omständigheter

i

sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga

regler om försvårande omständigheter som fastställts ge­

nom deras rättssystem. De bör se till att domare har

möjlighet att beakta dessa försvårande omständigheter

när de utmäter straffet för gärningsmännen, även om

det inte finns någon skyldighet för domarna att tillämpa

dessa försvårande omständigheter. Medlemsstaterna bör

inte ange dessa försvårande omständigheter i sin lagstift­

ning när de är irrelevanta med tanke på det specifika

brottets art. Relevansen av de olika försvårande omstän­

digheter som anges i detta direktiv bör utvärderas på

nationell nivå för vart och ett av de brott som avses i

detta direktiv.

(22)

Fysisk

eller

psykisk

oförmåga

bör

inom

ramen

för

detta

direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental

oförmåga till följd av narkotika- eller alkoholpåverkan.

(23)

Man bör i kampen mot sexuell exploatering av barn fullt

ut använda sig av befintliga instrument om beslag och

förverkande av utbyte av brott, som Förenta nationernas

konvention mot gränsöverskridande organiserad brotts­

lighet och dess tilläggsprotokoll, Europarådets konven­

tion från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag

och förverkande av vinning av brott, rådets rambeslut

2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt,

identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande

av hjälpmedel till och vinning av brott ( 1 ) samt rådets

rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott ( 2 ). Användning av beslagtagna och för­

verkade hjälpmedel och utbyte av sådana brott som avses

i detta direktiv för att understödja hjälp och skydd till

brottsoffer bör uppmuntras.

(24)

Sekundär

viktimisering

av

de

offer

för

brott

som

avses

i

detta direktiv bör undvikas. I de medlemsstater där pro­

stitution eller medverkan i pornografi är straffbart enligt

nationell straffrättslig lagstiftning bör det vara möjligt att

inte väcka åtal eller utdöma straff enligt den lagstift­

ningen om barnet i fråga har begått dessa gärningar

som ett resultat av att ha fallit offer för sexuell exploa­

tering, eller om barnet tvingats medverka i barnporno­

grafi.

(25) Som

ett

instrument

för

tillnärmning

av

straffrätt

föreskri­

ver detta direktiv straffnivåer som bör tillämpas utan att

det påverkar medlemsstaternas specifika kriminalpolitik

vad gäller barn som begår brott.

(26) Brottsutredning och åtal bör underlättas för att ta hänsyn

till svårigheterna för barn som är offer att anmäla sexu­

ella övergrepp och för att komma åt gärningsmännens

anonymitet i cyberrymden. För att säkerställa att de brott

som avses i detta direktiv kan utredas och lagföras fram­

gångsrikt bör utredning och lagföring i princip inte vara

beroende av en anmälan eller angivelse av brottsoffret,

eller dess företrädare, för att kunna inledas. Hur lång den

tillräckliga långa tidsperioden för lagföring ska vara, bör

fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(27) Effektiva

utredningsverktyg

bör

göras

tillgängliga

för

dem

som ansvarar för att utreda och lagföra de brott som

avses i detta direktiv. Dessa verktyg kan omfatta

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/3

( 1 ) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

( 2 ) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

avlyssning av kommunikation, dold övervakning inklu­

sive elektronisk övervakning, övervakning av bankkonton

eller andra ekonomiska utredningar, med beaktande av

bl.a. proportionalitetsprincipen och de utredda brottens

natur och allvar. Vid behov och i enlighet med nationell

lagstiftning, bör sådana verktyg även inkludera möjlighe­

ten för brottsbekämpande myndigheter att använda dold

identitet på internet.

(28) Medlemsstaterna

bör

uppmana

alla

personer

som

har

kännedom om eller hyser misstanke om sexuella över­

grepp mot eller sexuell exploatering av ett barn att rap­

portera till de behöriga myndigheterna. Det är varje med­

lemsstats ansvar att bestämma till vilka behöriga myndig­

heter sådana misstankar kan rapporteras. Sådana behö­

riga myndigheter bör inte inskränka sig till barnavårds­

myndigheter eller relevanta sociala myndigheter. Kravet

om misstanke ”i god tro” bör syfta till att förhindra att

bestämmelsen åberopas för att rättfärdiga att anmälan av

helt och hållet inbillade eller osanna uppgifter görs med

ont uppsåt.

(29)

Reglerna om behörighet bör ändras i syfte att säkerställa

att personer från unionen som begår sexuella övergrepp

mot barn eller exploaterar barn sexuellt kan åtalas, även

om de begår brotten utanför unionen, särskilt genom så

kallad sexturism. Med barnsexturism bör förstås sexuell

exploatering av barn av en eller flera personer som reser

från sin vanliga miljö till ett resmål där de har sexuella

kontakter med barn. Vad gäller den barnsexturism som

sker utanför unionen uppmuntras medlemsstaterna att

med tillgängliga nationella och internationella instrument

– inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal om utläm­

ning, ömsesidigt bistånd eller överförande av lagföring –

att samarbeta med tredjeländer och internationella orga­

nisationer i syfte att bekämpa sexturism. Medlemsstaterna

bör främja en öppen dialog och kommunikation med

länder utanför unionen för att göra det möjligt att med

stöd av relevant lagstiftning åtala gärningsmän som reser

utanför unionens gränser som barnsexturister.

(30)

Åtgärder

för

att

skydda

barn

som

är

brottsoffer

bör

vid­

tas med barnets bästa i främsta rummet och med beak­

tande av en bedömning av deras behov. Det bör vara lätt

för barn som är brottsoffer att få tillgång till rättslig

prövning och till åtgärder för att hantera intressekonflik­

ter när sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering

av barn förekommer inom familjen. När en särskild fö­

reträdare bör utses för ett barn under en förundersökning

eller rättegång, kan också en juridisk person, en institu­

tion eller en myndighet ikläda sig denna roll. Dessutom

bör barn som utsatts för brott skyddas från sanktioner,

t.ex. enligt den nationella lagstiftningen om prostitution,

om de berättar om sin situation för behöriga myndighe­

ter. Dessutom bör drabbade barns deltagande i straffrätts­

liga förfaranden i möjligaste mån inte orsaka dem ytter­

ligare trauma till följd av förhör eller visuell kontakt med

gärningsmän. Goda kunskaper om barn och barns re­

aktionsmönster vid traumatiska upplevelser kommer att

bidra till att säkra kvaliteten vid bevisupptagning och

minska barnets stress under genomförandet av nödvän­

diga åtgärder.

(31) Medlemsstaterna

bör

överväga

att

erbjuda

barn

som

är

brottsoffer hjälp på kort och lång sikt. Alla skador som

barn vållas genom sexuella övergrepp och sexuell exploa­

tering är betydelsefulla och bör behandlas. Skador till

följd av sexuella övergrepp och sexuell exploatering är

av sådan art att barnet bör få hjälp till dess att det har

tillfrisknat i såväl fysisk som psykisk bemärkelse, vilket

innebär att hjälp kan behövas även in i vuxen ålder. Man

bör överväga att erbjuda hjälp och råd åt föräldrar eller

vårdnadshavare till barn som är brottsoffer, såvida dessa

inte är misstänkta för brottet i fråga, så att de kan bistå

sitt barn under hela förfarandet.

(32)

I

rambeslut

2001/220/RIF

fastställs

en

rad

rättigheter

för

brottsoffer i samband med straffrättsliga förfaranden,

bland annat rätten till skydd och ersättning. Barn som

fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering

och barnpornografi bör dessutom få tillgång till juridisk

rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det

berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även när det

gäller att söka ersättning för skada. Sådan juridisk råd­

givning och sådant juridiskt ombud kan också tillhanda­

hållas av de behöriga myndigheterna för att söka ersätt­

ning från staten. Syftet med juridisk rådgivning är att

offren ska kunna få information och rådgivning om de

olika möjligheter som finns tillgängliga för dem. Den

juridiska rådgivningen bör ges av en person med lämplig

juridisk utbildning utan att denne nödvändigtvis behöver

vara jurist. Tillgången till juridisk rådgivning och, i enlig­

het med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till

juridiskt ombud bör vara kostnadsfri åtminstone när off­

ret inte har tillräckliga ekonomiska resurser, på ett sätt

som är förenligt med medlemsstaternas interna förfaran­

den.

(33)

Medlemsstaterna

bör

vidta

åtgärder

för

att

förebygga

eller

förhindra handlingar som är relaterade till främjande av

sexuella övergrepp mot barn och barnsexturism. Olika

förebyggande åtgärder skulle kunna övervägas, exempel­

vis utarbetande och förstärkning av en uppförandekod

och självreglerande mekanismer inom turistindustrin, in­

förande av etiska regler eller ”kvalitetsmärkning” för turis­

torganisationer som bekämpar barnsexturism eller in­

förande av en uttalad policy för att motverka barnsextu­

rism.

SV

L 335/4

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

(34)

Medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina stra­

tegier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och

sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att

motverka och minska den efterfrågan som ligger till

grund för alla former av sexuell exploatering av barn,

liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir

offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka

medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram.

Vid sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett synsätt

som värnar om barnets rättigheter. Det är viktigt att

säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är

lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt

lättbegripliga. Man bör överväga att införa hjälplinjer/te­

lefonjourer.

(35)

När

det

gäller

systemet

för

att

rapportera

sexuella

över­

grepp mot eller sexuell exploatering av barn och för att

hjälpa barn i nöd bör användningen av de jourtelefon­

nummer – 116 000 för försvunna barn, 116 006 för

brottsoffer och 116 111 för barn – som införts i hela

unionen genom kommissionens beslut 2007/116/EG av

den 15 februari 2007 om att reservera den nationella

nummerserien som börjar med 116 för harmoniserade

nummer för harmoniserade tjänster av samhälleligt

värde ( 1 ), uppmuntras och erfarenheter av hur dessa fun­

gerar bör beaktas.

(36)

Personer

som

i

sin

yrkesverksamhet

kan

väntas

komma

i

kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp

och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att

kunna identifiera och bemöta sådana brottsoffer. Sådan

utbildning bör främjas för personer inom följande perso­

nalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med

barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, advokater, do­

mare och domstolspersonal, personal inom barnhälsan

samt inom hälso- och sjukvård, men även omfatta per­

soner i andra personalkategorier som i sitt arbete kan

väntas komma i kontakt barn som fallit offer för sexuella

övergrepp och sexuell exploatering.

(37)

För

att

kunna

förebygga

sexuella

övergrepp

mot

barn

och

sexuell exploatering av barn bör interventionsprogram

eller interventionsåtgärder riktade till sexualförbrytare er­

bjudas. Dessa interventionsprogram eller interventions­

åtgärder bör följa en bred, flexibel strategi med inriktning

på de medicinska och psykosociala aspekterna och vara

av icke-obligatorisk karaktär. Dessa interventionsprogram

eller interventionsåtgärder påverkar inte interventionspro­

gram eller interventionsåtgärder som förordnas av behö­

riga rättsliga myndigheter.

(38)

Interventionsprogram

eller

interventionsåtgärder

bör

inte

tillhandahållas som en automatisk rättighet. Det är med­

lemsstatens sak att avgöra vilka interventionsprogram el­

ler interventionsåtgärder som är lämpliga.

(39)

I

syfte

att

förhindra

och

minimera

risken

för

återfall

bör

gärningsmännen bli föremål för en bedömning av vilken

fara de utgör, och risken för återfall i sexualbrott mot

barn. Formerna för en sådan bedömning – exempelvis

vilken typ av myndighet som är behörig att beordra

och genomföra bedömningen, eller vid vilken tidpunkt

under eller efter det straffrättsliga förfarandet denna be­

dömning bör genomföras samt formerna för faktiska

interventionsprogram eller interventionsåtgärder som er­

bjuds efter denna bedömning – bör vara förenliga med

medlemsstaternas interna förfaranden. I samma syfte att

förebygga och minimera återfall, bör gärningsmännen

också ha möjlighet att delta i fungerande interventions­

program eller interventionsåtgärder på frivillig basis.

Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder

bör inte inkräkta på nationella program för att behandla

personer med psykiska störningar.

(40)

När

det

bedöms

lämpligt

med

beaktande

av

dels

vilken

fara gärningsmännen utgör, dels risken för återfall i brott,

bör dömda gärningsmän tillfälligt eller permanent kunna

förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som

inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn.

Vid rekrytering för en befattning som innefattar direkta

och regelbundna kontakter med barn ska en arbetsgivare

ha rätt att bli informerad om i kriminalregistret intagna

fällande domar för sexualbrott mot barn eller om befint­

liga diskvalifikationer mot att utöva viss verksamhet. Med

arbetsgivare avses i detta direktiv även personer som

bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverk­

samhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg

om barn och som innebär direkt och regelbunden kon­

takt med barn. På vilket sätt som information överläm­

nas, till exempel via den berörda personen, liksom det

exakta innehållet i informationen och vad som avses med

organiserad frivilligverksamhet och med direkt och regel­

bunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med

nationell lagstiftning.

(41)

Med

vederbörligt

beaktande

av

medlemsstaternas

olika

rättsliga traditioner utgår detta direktiv från att tillgång

till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen

de behöriga myndigheterna eller den berörda personen.

Detta direktiv innebär inte någon skyldighet att ändra de

nationella system som reglerar kriminalregistren eller till­

gången till dem.

(42)

Syftet

med

detta

direktiv

är

inte

att

harmonisera

reglerna

vad avser berörda personers samtycke vid utbyte av in­

formation ur kriminalregister, dvs. huruvida sådant sam­

tycke ska krävas eller inte. Oavsett om samtycke krävs

eller inte krävs enligt den nationella lagstiftningen inne­

bär detta direktiv ingen ny skyldighet att ändra den na­

tionella lagstiftningen och de nationella förfarandena i

detta hänseende.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/5

( 1 ) EUT L 49, 17.2.2007, s. 30.

(43)

Medlemsstaterna

kan

överväga

att

vidta

ytterligare

ad­

ministrativa åtgärder gentemot gärningsmännen, till ex­

empel genom att i sexualförbrytarregister registrera de

personer som har dömts för något av de brott som avses

i direktivet. Tillgången till dessa register bör begränsas i

enlighet med nationella författningsprinciper och tillämp­

liga dataskyddsnormer, exempelvis genom att begränsa

tillgången till rättsväsendet och/eller de brottsbekäm­

pande myndigheterna.

(44)

Medlemsstaterna

uppmuntras

att

skapa

mekanismer

för

uppgiftsinsamling eller kontaktpunkter på nationell eller

lokal nivå, i samarbete med det civila samhället, i syfte att

observera och analysera fenomenet sexuella övergrepp

mot barn och sexuell exploatering av barn. För att kor­

rekt kunna utvärdera resultatet av åtgärder mot sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och

barnpornografi bör unionen fortsätta sitt arbete med att

utveckla metoderna för uppgiftsinsamling i syfte att få

fram jämförbar statistik.

(45) Medlemsstaterna

bör

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

skapa

informationstjänster för att tillhandahålla information om

hur man upptäcker tecken på sexuella övergrepp och

sexuell exploatering.

(46) Barnpornografi,

som

utgörs

av

bilder

på

sexuella

över­

grepp mot barn, är en särskild typ av innehåll som inte

kan tolkas som uttryck för en åsikt. För att bekämpa

barnpornografi måste man minska spridningen av mate­

rial med sexuella övergrepp mot barn genom att försvåra

för gärningsmännen att ladda upp sådant innehåll på

webbsidor som är tillgängliga för allmänheten. Det krävs

därför åtgärder för att avlägsna innehållet och gripa dem

som producerar, sprider eller laddar ner bilder på barn

som utsätts för sexuella övergrepp. För att understödja

unionens ansträngningar att bekämpa barnpornografi bör

medlemsstaterna göra sitt yttersta för att samarbeta med

tredjeländer för att se till att sådant innehåll avlägsnas

från servrar på deras territorium.

(47)

Trots

sådana

insatser

är

avlägsnande

av

barnpornografiskt

innehåll vid källan emellertid ofta inte möjlig när origi­

nalmaterialet inte finns inom unionen, antingen beroende

på att den stat där värdservrarna finns inte är samarbets­

villig, eller eftersom det visar sig ta särskilt lång tid att

uppnå ett avlägsnande av materialet från den berörda

staten. Mekanismer kan också inrättas för att blockera

tillträde från unionens territorium till internetsidor som

konstaterats innehålla eller sprida barnpornografi. Åtgär­

der som medlemsstaterna vidtar i enlighet med detta

direktiv för att avlägsna eller, i lämpliga fall, blockera

webbplatser som innehåller barnpornografi skulle kunna

baseras på olika typer av offentliga åtgärder, lagstiftande,

icke-lagstiftande, rättsliga eller andra åtgärder. Det bör i

detta sammanhang noteras att detta direktiv inte påverkar

sådana frivilliga åtgärder som vidtas av internetbranschen

för att förhindra att deras tjänster missbrukas eller med­

lemsstaternas stöd för sådana åtgärder. Oavsett grunden

för den åtgärd eller metod som väljs bör medlemsstaterna

se till att det görs på ett sätt som tillförsäkrar användare

och tjänsteleverantörer en tillfredsställande nivå vad gäller

rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Både när det

gäller avlägsnande och blockering av innehåll som in­

begriper övergrepp mot barn bör samarbete mellan of­

fentliga myndigheter etableras och stärkas, särskilt för att

säkerställa att nationella förteckningar över webbplatser

med barnpornografiskt material är så fullständiga som

möjligt och för att undvika dubbelarbete. All sådan ut­

veckling måste ta hänsyn till slutanvändarnas rättigheter,

vara förenlig med gällande lagliga och rättsliga förfaran­

den och Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga

om de grundläggande rättigheterna. Genom programmet

för ett säkrare internet har ett nät av telefonjourer inrät­

tats i syfte att samla in information och säkerställa täck­

ning av och utbyte av rapporter om de mest förekom­

mande typerna av olagligt innehåll på nätet.

(48) Syftet

med

detta

direktiv

är

att

ändra

och

utöka

bestäm­

melserna i rambeslut 2004/68/RIF. Eftersom de ändringar

som görs är många och genomgripande bör rambeslutet

för tydlighetens skull ersättas i sin helhet med avseende

på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta

direktiv.

(49) Eftersom

målet

med

detta

direktiv,

nämligen

att

bekämpa

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn

och barnpornografi, inte i tillräcklig utsträckning kan

uppnås av medlemsstaterna på egen hand och därför,

på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar,

bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åt­

gärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen enligt

artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet

med proportionalitetsprincipen i den artikeln går detta

direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

(50)

Detta

direktiv

tar

hänsyn

till

de

grundläggande

rättighe­

terna och beaktar de principer som framför allt erkänns i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig­

heterna, i synnerhet principen om skydd av människans

värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller för­

nedrande behandling eller bestraffning, barnets rättighe­

ter, rätten till frihet och säkerhet, rätt till yttrande- och

informationsfrihet, rätt till skydd av personuppgifter, rät­

ten till ett effektivt rättsmedel och rättvis rättegång samt

principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om

brott och straff. Detta direktiv syftar till att säkerställa att

dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut och

måste genomföras i enlighet med detta.

SV

L 335/6

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

(51)

I

enlighet

med

artikel

3

i

protokollet

(nr

21)

om

För­

enade kungarikets och Irlands ställning med avseende

på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till

fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Eu­

ropeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket

och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och

tillämpningen av detta direktiv.

(52)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22)

om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om

Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt, deltar inte Danmark i antagandet

av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller

tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv fastställer minimiregler om fastställande av brotts­

rekvisit och påföljder på området sexuella övergrepp mot barn

och sexuell exploatering av barn, barnpornografi och kon­

taktsökning med barn för sexuella ändamål. Det inför också

bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana

brott och förbättra skyddet av dess offer.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) barn: varje person som är under arton år,

b) åldern för sexuellt självbestämmande: den ålder under vilken

det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella

handlingar med ett barn,:

c) barnpornografi:

i) allt material som avbildar ett barn som medverkar i en

handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd,

ii) varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand

sexuella syften,

iii) allt material som avbildar en person som framstår som

ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd eller varje avbildning

av könsorganen på en person som framstår som ett

barn för i första hand sexuella syften, eller

iv) verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i en

handling med uttrycklig sexuell innebörd eller verklig­

hetstrogna bilder av ett barns könsorgan för i första

hand sexuella syften,

d) barnprostitution: utnyttjande av ett barn för sexuella hand­

lingar, där pengar eller någon annan form av betalning eller

ersättning lämnas eller utlovas som betalning för barnets

sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte

eller denna ersättning görs till barnet eller till en tredje part,

e) pornografisk föreställning: liveposering som riktar sig till en

publik, även när det sker med hjälp av informations- och

kommunikationsteknik,

i) av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig

eller simulerad sexuell innebörd, eller

ii) av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften,

f) juridisk person: ett rättssubjekt som har denna status enligt

tillämplig lagstiftning, med undantag för stater eller offent­

liga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter

samt offentliga internationella organisationer.

Artikel 3

Brott som har samband med sexuella övergrepp

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–6 är straffbelagda.

2. Att

i

sexuella

syften

förmå

ett

barn,

som

inte

har

uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella

handlingar, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst ett års fängelse.

3. Att

i

sexuella

syften

förmå

ett

barn,

som

inte

har

uppnått

åldern för sexuellt självbestämmande, att bli vittne till sexuella

övergrepp, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst två års fängelse.

4. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

som

inte

har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, ska vara be­

lagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse.

5. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

om

i) missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller

inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre

års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

ii) missbruk av barnets särskilt utsatta situation förekommer,

framför allt till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktions­

hinder eller en beroendeställning, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst åtta års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst tre

års fängelse om barnet uppnått denna ålder, eller

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/7

iii) tvång, våld eller hot brukas, ska vara belagt med ett max­

imistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har upp­

nått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års

fängelse om barnet uppnått denna ålder.

6.

Att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig

åt sexuella handlingar med en tredje part ska vara belagt med

ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem års

fängelse om barnet uppnått denna ålder.

Artikel 4

Brott som har samband med sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–7 är straffbelagda.

2. Att

förmå

eller

rekrytera

ett

barn

till

att

delta

i

porno­

grafiska föreställningar, eller dra nytta av eller på annat sätt

utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett

maximistraff på minst fem års fängelse om barnet inte har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst två

års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

3. Att

tvinga

eller

med

våld

förmå

ett

barn

till

att

delta

i

pornografiska föreställningar, eller att hota ett barn för sådana

syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års

fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt själv­

bestämmande och minst fem års fängelse om barnet uppnått

denna ålder.

4. Att

medvetet

bevista

pornografiska

föreställningar

där

ett

barn deltar ska vara belagt med ett maximistraff på minst två

års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande och minst ett års fängelse om barnet uppnått

denna ålder.

5. Att

förmå

eller

rekrytera

ett

barn

till

att

delta

i

barnpro­

stitution, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn

för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst

åtta års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande och minst fem års fängelse om barnet upp­

nått denna ålder.

6. Att

tvinga

eller

med

våld

förmå

ett

barn

till

barnprostitu­

tion, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt

med ett maximistraff på minst tio års fängelse om barnet inte

har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem

års fängelse om barnet uppnått denna ålder.

7. Att

ägna

sig

åt

sexuella

handlingar

med

ett

barn,

där

barnprostitution utnyttjas, ska vara belagt med ett maximistraff

på minst fem års fängelse om barnet inte har uppnått åldern för

sexuellt självbestämmande och minst två års fängelse om barnet

uppnått denna ålder.

Artikel 5

Brott som har samband med barnpornografi

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i

punkterna 2–6 är straffbelagda när de begås olovligen.

2. Förvärv

eller

innehav

av

barnpornografi

ska

vara

belagt

med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

3. Att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med

hjälp av informations- eller kommunikationsteknik ska vara

belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

4. Distribution,

spridning

eller

överföring

av

barnpornografi

ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

5. Utbjudande,

tillhandahållande

eller

tillgängliggörande

av

barnpornografi ska vara belagt med ett maximistraff på minst

två års fängelse.

6. Produktion

av

barnpornografi

ska

vara

belagt

med

ett

maximistraff på minst tre års fängelse.

7. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

denna artikel är tillämplig på fall som rör barnpornografi enligt

artikel 2 c iii, om den person som framstår som ett barn i själva

verket var 18 år eller äldre vid tidpunkten för avbildandet.

8. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

punkterna 2 och 6 i denna artikel är tillämpliga i fall då det

fastställs att det pornografiska materialet enligt artikel 2 c iv

producerats och innehas av producenten enbart för eget privat

bruk, i den mån inget pornografiskt material enligt artikel 2 c i,

ii eller iii har använts för denna produktion och förutsatt att

handlingen inte innebär någon risk för att materialet sprids.

Artikel 6

Kontaktsökning med barn i sexuellt syfte

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att följande uppsåtliga handlingar är straff­

belagda:

Förslag som en vuxen ger med hjälp av informations- och

kommunikationsteknik i syfte att träffa ett barn som inte upp­

nått åldern för sexuellt självbestämmande för att begå något av

de brott som avses i artiklarna 3.4 och 5.6 ska, om detta förslag

har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte,

vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att det är straffbart för en vuxen att med hjälp

av informations- och kommunikationsteknik försöka begå nå­

got av de brott som avses i artikel 5.2 och 5.3 genom att

kontakta barn som inte har uppnått åldern för sexuellt själv­

bestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt mate­

rial som avbildar det barnet.

SV

L 335/8

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

Artikel 7

Anstiftan, medhjälp och försök

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att anstiftan av och medhjälp till något av de

brott som avses i artiklarna 3–6 är straffbelagt.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att försök att begå något av de brott som

avses i artikel 3.4, 3.5 och 3.6, artikel 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7

samt artikel 5.4, 5.5 och 5.6 är straffbelagda.

Artikel 8

Frivilliga sexuella handlingar

1. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 3.2 och 3.4 är tillämplig på frivilliga sexuella handlingar

mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av

psykisk och fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att hand­

lingarna inte innebar någon form av övergrepp.

2. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 4.4 är tillämplig på en pornografisk föreställning som

äger rum inom ramen för en frivillig relation när barnet har

uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller mellan jäm­

bördiga parter som är nära i ålder och grad av psykisk och

fysisk utveckling eller mognad, förutsatt att handlingarna inte

innebär någon form av övergrepp eller exploatering och att inga

pengar eller andra former av ersättning ges som betalning i

utbyte mot den pornografiska föreställningen.

3. Det

ankommer

på

medlemsstaterna

att

besluta

huruvida

artikel 5.2 och 5.6 är tillämplig på produktion, förvärv eller

innehav av material som rör barn som uppnått åldern för sexu­

ellt självbestämmande om materialet produceras och innehas

med dessa barns samtycke och enbart för de berörda personer­

nas privata bruk, förutsatt att handlingarna inte innebär någon

form av övergrepp.

Artikel 9

Försvårande omständigheter

Förutsatt att följande omständigheter inte redan ingår i brotts­

rekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–7 ska medlems­

staterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ned­

anstående omständigheter i enlighet med relevanta bestämmel­

ser i nationell lagstiftning ska kunna anses som försvårande

omständigheter i samband med de relevanta brott som avses i

artiklarna 3–7:

a) Brottet begicks mot ett barn i en särskilt utsatt situation,

såsom ett barn med ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder

eller som befann sig i en beroendeställning eller i ett tillstånd

av fysisk eller psykisk oförmåga.

b) Brottet begicks av en medlem i barnets familj, en person

som sammanbodde med barnet eller en person som har

missbrukat sin erkända förtroendeställning eller makt.

c) Brottet begicks av flera personer som agerade gemensamt.

d) Brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i

den mening som avses i rådets rambeslut 2008/841/RIF av

den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brotts­

lighet ( 1 ).

e) Gärningsmannen har tidigare dömts för brott av samma art.

f) Gärningsmannen har avsiktligt eller genom vårdslöshet utsatt

ett barn för livsfara.

g) Brottet begicks med användande av grovt våld eller vållade

barnet allvarlig skada.

Artikel 10

Diskvalifikation till följd av fällande dom

1. För

att

undvika

risk

för

återfall

i

brott

ska

medlemssta­

terna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att

en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses

i artiklarna 3–7, tillfälligt eller permanent, kan förhindras att

utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och

regelbundna kontakter med barn.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkes­

verksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar

direkta och regelbundna kontakter med barn, har rätt att i

enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt – såsom

tillgång på begäran eller via den berörda personen – begära

information om det finns fällande domar för något av de brott

som avses i artiklarna 3–7 i kriminalregistret, eller diskvalifika­

tioner till följd av sådana domar att utöva verksamhet som

innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

3. För

tillämpning

av

punkterna

1

och

2

i

denna

artikel

ska

medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

säkerställa att information om förekomsten av en fällande dom

för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i kriminal­

registret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar att

utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kon­

takter med barn, överförs i enlighet med de förfaranden som

anges i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009

om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur

kriminalregistret och uppgifternas innehåll ( 2 ) då detta sker på

begäran enligt artikel 6 i det rambeslutet och med den berörda

personens samtycke.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

335/9

( 1 ) EUT L 300, 11.11.2008, s. 42.

( 2 ) EUT L 93, 7.4.2009, s. 23.

Artikel 11

Beslag och förverkande

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att deras behöriga myndigheter har rätt att be­

slagta och förverka hjälpmedel till och vinning av de brott som

avses i artiklarna 3, 4 och 5.

Artikel 12

Juridiska personers ansvar

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för

något av de brott som avses i artiklarna 3–7 och som begås till

deras förmån av en person som agerar antingen enskilt eller

som en del av den juridiska personens organisation och har en

ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på

a) behörighet att företräda den juridiska personen,

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar

eller,

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. Medlemsstaterna

ska

också

vidta

de

åtgärder

som

är

nöd­

vändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till

ansvar i de fall, där bristande övervakning eller kontroll från en

person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person

under den juridiska personens ansvar att begå något av de brott

som avses i artiklarna 3–7 till förmån för den juridiska perso­

nen.

3. Juridiska

personers

ansvar

enligt

punkterna

1

och

2

ska

inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som

är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till de brott som

avses i artiklarna 3–7.

Artikel 13

Sanktioner för juridiska personer

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till

ansvar i enlighet med artikel 12.1 kan bli föremål för effektiva,

proportionella och avskräckande sanktioner, som ska innefatta

bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta

andra sanktioner, såsom

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, eller

e) tillfällig eller permanent stängning av de inrättningar som

har använts för att begå brottet.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till

ansvar i enlighet med artikel 12.2 kan bli föremål för effektiva,

proportionella och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Artikel 14

Avstående från att lagföra eller utdöma påföljd för

brottsoffret

Medlemsstaterna ska i överensstämmelse med de grundläggande

principerna i sina rättssystem vidta de åtgärder som är nödvän­

diga för att säkerställa att de behöriga nationella myndigheterna

har befogenhet att avstå från att lagföra eller straffa barn som är

offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering för deras

deltagande i brottslig verksamhet som de har tvingats att begå

som en direkt följd av att de utsatts för någon av de gärningar

som avses i artiklarna 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 5.6.

Artikel 15

Utredning och lagföring

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att utredning eller lagföring av de brott som

avses i artiklarna 3–7 inte är beroende av anmälan eller angi­

velse av ett offer eller av offrets företrädare, och att straffrättsliga

förfaranden kan fortsätta även om den personen har tagit till­

baka sina uppgifter.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att möjliggöra lagföring av vart och ett av de brott som

avses i artiklarna 3, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, samt, när barn­

pornografi som avses i artikel 2 c i och ii har använts, av de

grova brott som avses i artikel 5.6, under en tillräckligt lång

tidsperiod efter det att offret har uppnått myndighetsålder och i

en omfattning som motsvarar det berörda brottets svårhetsgrad.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som

används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova

brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar

som har ansvaret för att utreda eller lagföra brott som avses i

artiklarna 3–7.

4. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att göra det möjligt för utredningsenheter eller utrednings­

myndigheter att söka identifiera offren för de brott som avses i

artiklarna 3–7, i synnerhet genom att analysera barnpornogra­

fiskt material, såsom fotografier och audiovisuella inspelningar

som överförts eller ställts till förfogande med hjälp av infor­

mations- och kommunikationsteknik.

Artikel 16

Rapportering av misstanke om sexuella övergrepp eller

sexuell exploatering

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de regler om sekretess som enligt den

nationella lagstiftningen gäller för personer inom vissa yrkes­

kategorier som har till huvudsaklig uppgift att arbeta med barn,

inte utgör ett hinder för möjligheten för dessa personer att

rapportera situationer där de har skälig grund att anta att ett

barn är offer för brott som avses i artiklarna 3–7, till de myn­

digheter som är ansvariga för skyddet av barn.

SV

L 335/10

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att uppmuntra alla personer som känner till eller i god tro

misstänker att något av de brott som avses i artiklarna 3–7 har

begåtts att rapportera dessa till behöriga myndigheter.

Artikel 17

Behörighet och samordning av åtal

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att fastställa sin behörighet när det gäller de brott som avses

i artiklarna 3–7, när

a) brottet helt eller delvis har begåtts inom medlemsstaternas

territorium, eller

b) gärningsmannen är medborgare i någon av medlemsstaterna.

2. En

medlemsstat

ska

underrätta

kommissionen

om

den

beslutar att fastställa ytterligare behörighet när det gäller ett

brott enligt artiklarna 3–7 vilket har begåtts utanför dess terri­

torium, bland annat när

a) brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller en

person som har sin hemvist på medlemsstatens territorium,

eller

b) brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är

etablerad på den medlemsstatens territorium, eller

c) gärningsmannen har sin hemvist på medlemsstatens territo­

rium.

3. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

deras

behörighet

om­

fattar situationer i vilka ett brott enligt artiklarna 5 och 6 och, i

den mån det är relevant, artiklarna 3 och 7, begås med hjälp av

informations- och kommunikationsteknik till vilken åtkomsten

skett från deras territorium, oavsett om denna är baserad inom

deras territorium eller inte.

4.

Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna

3.4, 3.5, 3.6, 4.2, 4.3, 4.5, 4.6, 4.7 och 5.6 ska medlemssta­

terna, om brottet begåtts utanför den berörda medlemsstatens

territorium enligt punkt 1 b i den här artikeln, vidta de åtgärder

som är nödvändiga för att säkerställa att dess behörighet inte är

kopplad till villkoret att gärningarna är straffbelagda på den

plats där de begicks.

5.

Vid lagföringen av något av de brott som avses i artiklarna

3–7 ska varje medlemsstat, om brottet begåtts utanför den

berörda medlemsstatens territorium enligt punkt 1 b i denna

artikel, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att dess behörighet inte är kopplad till villkoret att åtal endast

får väckas på grundval av en anmälan från offret på den plats

där brottet begicks, eller en formell underrättelse från den stat

där brottet begicks.

Artikel 18

Allmänna bestämmelser om hjälp, stöd och skyddsåtgärder

för barn som är brottsoffer

1. Barn

som

är

offer

för

de

brott

som

avses

i

artiklarna

3–7

ska ges hjälp, stöd och skydd i enlighet med artiklarna 19 och

20, med beaktande av barnets bästa.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att ett barn får hjälp och stöd så snart de behöriga

myndigheterna har en skäligen grundad indikation att anta att

barnet kan ha utsatts för något av de brott som avses i artik­

larna 3–7.

3. Medlemsstaterna

ska,

om

åldern

på

en

person

som

utsatts

för något av de brott som avses i artiklarna 3–7 är osäker och

om det finns skäl att anta att den personen är ett barn, säker­

ställa att denna person förutsätts vara ett barn för att han eller

hon omedelbart ska få tillgång till hjälp, stöd och skydd enligt

artiklarna 19 och 20.

Artikel 19

Hjälp och stöd till brottsoffer

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och stöd före, under

och en lämplig tid efter avslutande av de straffrättsliga förfaran­

dena, så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i ram­

beslut 2001/220/RIF och i detta direktiv. Medlemsstaterna ska

särskilt vidta nödvändiga åtgärder för att skydda barn som an­

mäler övergrepp som begåtts inom deras familj.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa att hjälp och stöd till barn som är brottsoffer inte

villkoras av barnets vilja att samarbeta under brottsutredningen,

åtalet eller rättegången.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att specifika åtgärder som syftar till att hjälpa

och stödja barn som är brottsoffer att utnyttja sina rättigheter

enligt detta direktiv vidtas efter en individuell bedömning av de

enskilda barnens särskilda omständigheter, och att vederbörlig

hänsyn tas till barnets synpunkter, behov och problem.

4. Barn som fallit offer för något av de brott som avses i

artiklarna 3–7 ska anses som särskilt sårbara brottsoffer enligt

artiklarna 2.2, 8.4 och 14.1 i rambeslut 2001/220/RIF.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

335/11

5. Medlemsstaterna

ska,

där

det

är

lämpligt

och

möjligt,

vidta

åtgärder för att hjälpa och stödja familjen till barn som är

brottsoffer att utnyttja sina rättigheter enligt detta direktiv, när

familjen befinner sig på medlemsstatens territorium. Framför allt

ska medlemsstaterna, där det är lämpligt och möjligt, tillämpa

artikel 4 i rambeslut 2001/220/RIF på brottsoffrets familj.

Artikel 20

Skydd för barn som är brottsoffer under brottsutredningar

och straffrättsliga förfaranden

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att de behöriga myndigheterna i samband med

brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med

brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, utser en särskild

företrädare för ett barn som är brottsoffer, om enligt den na­

tionella lagstiftningen personerna med föräldraansvar inte kan

företräda barnet på grund av en intressekonflikt mellan dem

och barnet, eller om barnet är ensamkommande eller har skilts

från sin familj.

2. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

barn

som

är

brottsoffer

utan dröjsmål får tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet

med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt

ombud, även för att begära ersättning för skada. Juridisk råd­

givning och juridiskt ombud bör tillhandahållas kostnadsfritt

om brottsoffret inte förfogar över tillräckliga ekonomiska medel.

3. Utan

att

det

påverkar

rätten

till

försvar

ska

medlemsstats­

staterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att följande iakttas i samband med utredningar av något av de

brott som avses i artiklarna 3–7:

a) Att barnet förhörs utan onödigt dröjsmål efter det att upp­

gifterna har rapporterats till de behöriga myndigheterna.

b) Att barnet, vid behov, förhörs i lokaler som utformats eller

ställts i ordning för detta ändamål.

c) Att barnet förhörs av eller genom yrkeskunniga personer

som är särskilt utbildade för detta ändamål.

d) Att samma personer, om så är möjligt och lämpligt, håller

alla förhör med barnet.

e) Att antalet förhör blir så få som möjligt och endast utförs

om det är strikt nödvändigt för brottsutredningar och straff­

rättsliga förfaranden.

f) Att barnet får åtföljas av sitt juridiska ombud eller, om så är

lämpligt, av en vuxen som han eller hon själv har valt, såvida

det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något

annat med avseende på den personen.

4. Medlemsstaterna

ska,

i

samband

med

utredningar

av

något

av de brott som avses i artiklarna 3–7, vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att säkerställa att alla förhör med ett barn som

är offer för brott eller, i förekommande fall, med ett barnvittne,

får spelas in audiovisuellt, och att sådana audiovisuellt inspelade

förhör får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden

inför domstol, i enlighet med bestämmelserna i den nationella

lagstiftningen.

5. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att det i samband med straffrättsliga förfaran­

den i domstol som rör något av de brott som avses i artiklarna

3–7 kan beslutas

a) att förhöret ska hållas inom stängda dörrar,

b) att barnet får höras i domstolen utan att vara närvarande,

särskilt genom användning av lämplig kommunikationstek­

nik.

6. Medlemsstaterna

ska,

om

intresset

för

de

barn

som

är

brottsoffer talar för detta och med beaktande av andra övergri­

pande intressen, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

skydda barnens privatliv, deras identitet och bild och förhindra

offentlig spridning av sådan information som kan leda till att de

identifieras.

Artikel 21

Åtgärder mot reklam för möjligheten att begå övergrepp

och för barnsexturism

Medlemsstaterna ska besluta om lämpliga åtgärder för att för­

hindra eller förbjuda

a) spridning av material där det görs reklam för möjligheten att

begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6, och

b) anordnande för andra, oberoende av om syftet är kommersi­

ellt, av resor i syfte att begå något av de brott som avses i

artiklarna 3–5.

Artikel 22

Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att

begå något av de brott som avses i artiklarna 3–7 i lämpliga fall

får tillgång till effektiva interventionsprogram eller åtgärder för

att bedöma och förhindra risken för att sådana brott begås.

Artikel 23

Förebyggande

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

som

utbild­

ning och fostran, i syfte att motverka och minska den efter­

frågan som ligger till grund för alla former av sexuella över­

grepp mot och sexuell exploatering av barn.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

lämpliga

åtgärder,

även

via

in­

ternet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för

att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningspro­

gram, om lämpligt i samarbete med relevanta organisationer

inom det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka

medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för

sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

SV

L 335/12

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

3. Medlemsstaterna

ska

främja

regelbunden

kompetens­

utveckling för tjänstemän som kan väntas komma i kontakt

med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och exploate­

ring, däribland poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för

dem att identifiera och bemöta barn som är offer för brott och

barn som eventuellt kan bli offer för sexuella övergrepp eller

sexuell exploatering.

Artikel 24

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder på

frivillig basis inom ramen för eller efter straffrättsliga

förfaranden

1. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

interventionspro­

gram eller interventionsåtgärder som fastställs av behöriga rätts­

liga myndigheter enligt nationell lag, ska medlemsstaterna vidta

de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att effektiva

interventionsprogram eller interventionsåtgärder finns tillgäng­

liga, för att förhindra och minimera riskerna för upprepade

brott av sexuell natur mot barn. Sådana program eller åtgärder

ska vara tillgängliga när som helst under de straffrättsliga för­

farandena, både i och utanför fängelset, i enlighet med nationell

lagstiftning.

2. De

interventionsprogram

eller

interventionsåtgärder

som

avses i punkt 1 ska uppfylla de särskilda utvecklingsbehoven

hos barn som gör sig skyldiga till sexualbrott.

3. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att följande personer kan få tillgång till de

interventionsprogram eller interventionsåtgärder som avses i

punkt 1, nämligen:

a) personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden för

något av de brott som avses i artiklarna 3–7, på villkor

som varken är till förfång för eller strider mot rätten till

försvar eller mot kravet på en rättvis och opartisk rättegång,

och som särskilt är förenliga med principen om oskuldspre­

sumtionen, och

b) personer som har dömts för något av de brott som avses i

artiklarna 3–7.

4. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 blir föremål

för en bedömning av vilken fara de utgör och eventuella risker

för återfall i något av de brott som avses i artiklarna 3–7, i syfte

att fastställa lämpliga interventionsprogram eller åtgärder.

5. Medlemsstaterna

ska

vidta

de

åtgärder

som

är

nödvändiga

för att säkerställa att personer som avses i punkt 3 vilka fått

motta förslag om interventionsprogram eller åtgärder i enlighet

med punkt 4

a) får fullständig information om skälen till förslaget,

b) samtycker till att delta i programmen eller åtgärderna med

fullständig kännedom om omständigheterna,

c) kan vägra och, när det gäller dömda personer, blir infor­

merade om de möjliga följderna av en sådan vägran.

Artikel 25

Åtgärder mot webbplatser som innehåller eller sprider

barnpornografi

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa ett avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som

innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar lig­

ger på deras eget territorium, samt sträva efter att uppnå ett

avlägsnande av sådana webbsidor vars värdservrar ligger utanför

deras territorium.

2. Medlemsstaterna

får

vidta

åtgärder

för

att

blockera

tillträ­

det till webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi

för internetanvändare inom sitt territorium. Dessa åtgärder

måste inrättas genom transparenta förfaranden och ska tillhan­

dahålla adekvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa

att begränsningen inskränks till vad som är nödvändigt och

proportionerligt och att användarna informeras om orsaken

till begränsningen. Skyddsmekanismerna ska även inbegripa

möjlighet till rättslig prövning.

Artikel 26

Ersättande av rambeslut 2004/68/RIF

Rambeslut 2004/68/RIF ersätts härmed med avseende på de

medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv, dock

utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det

gäller tidsfristen för införlivande i nationell lagstiftning av ram­

beslutet.

Med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av

detta direktiv ska hänvisningar till rambeslut 2004/68/RIF anses

som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 27

Införlivande

1. Medlemsstaterna

ska

sätta

i

kraft

de

lagar

och

andra

för­

fattningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast

den 18 december 2013.

2. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

texten

till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta

direktiv införlivas med deras nationella lagstiftning.

3. När

en

medlemsstat

antar

dessa

bestämmelser

ska

de

in­

nehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 28

Rapportering

1. Kommissionen

ska

senast

18

december

2015

överlämna

en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering

av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de åtgär­

der som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta

direktiv, vid behov åtföljd av lagstiftningsförslag.

SV

17.12.2011 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

335/13

2. Kommissionen ska senast den 18 december 2015 överlämna en rapport till Europaparlamentet och

rådet med en utvärdering av genomförandet av de åtgärder som avses i artikel 25.

Artikel 29

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 30

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Strasbourg den 13 december 2011.

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

M. SZPUNAR

Ordförande

SV

L 335/14

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2011

RÄTTELSER

Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets

rambeslut 2004/68/RIF

(Europeiska unionens officiella tidning L 335 av den 17 december 2011)

På omslagets första sida och i titeln på sidan 1, ska det

i stället för: ”2011/92/EU”

vara: ”2011/93/EU”.

SV

21.1.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

18/7

Analys av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93

1

/EU av den 13

december 2011 om bekämpandet av sexuella övergrepp mot barn, sexuell

exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets ram-

beslut 2004/68/RIF

Slutsats

Sverige lever genom befintlig reglering i mycket stor utsträckning upp

till vad direktivet kräver. För att Sverige fullt ut ska leva upp till åtagan-

dena enligt direktivet görs dock bedömningen att vissa författningsänd-

ringar torde krävas. Eftersom direktivet har ett nära samband med Euro-

parådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och

sexuella övergrepp (PC-ES), bör man vid genomförandet av direktivet ta

hänsyn till den fortsatta beredningen av 2008 års Sexualbrottsutrednings

betänkande SOU 2010:71, i vilket frågan om tillträde till PC-ES över-

vägs. För att uppfylla åtagandet enligt direktivet torde den särskilda pre-

skriptionsregeln i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken behöva utvid-

gas. Därutöver torde vissa lagändringar krävas dels för att utvidga möj-

ligheten för arbetsgivare och organisationer att registerkontrollera per-

soner som deltar i verksamhet som innefattar direkt och regelbunden

kontakt med barn dels för att polisen ska kunna överlämna registerupp-

gifter till en annan medlemsstat i EU för annat än ett straffrättsligt förfa-

rande. I den delen finns också skäl att ta hänsyn till den fortsatta bered-

ningen av Ds 2011:15 om genomförande av rambeslutet om utbyte av

uppgifter ur kriminalregister.

Sverige ska i enlighet med artikel 17.2 (c) meddela kommissionen att

Sverige för brott som avses i artiklarna 3 till 7 har jurisdiktion när gär-

ningsmannen har hemvist i Sverige.

1 Vid publicering i EUT L 335, 17.12.2011 (bilaga 1) fick direktivet den felaktiga be-

teckningen 2011/92/EU; rättelsen framgår av EUT L 18, 21.1.2012 (bilaga 2)

Analys

2012-02-02

[---]

Justitiedepartementet

Straffrättsenheten

2

Innehållsförteckning

Slutsats ...................................................................................................................... 1

Innehållsförteckning ............................................................................................... 2

Bakgrund .................................................................................................................. 3

Sammanfattning av direktivets innehåll ............................................................... 4

Närmare om innehållet i direktivet och hur svensk rätt förhåller sig till det .. 4

Artikel 1 (beaktandesatserna 1, 2, 3, 4, 5 och 6) – Syfte .................................... 4

Artikel 2 (beaktandesatserna 1, 3, 8 och 9) – Definitioner ................................ 4

Artiklarna 3-9 (beaktandesatserna 11, 12, 13, 14, 15 och 16) - Det straffbara

området och påföljderna ........................................................................................ 8

Artikel 3 (beaktandesatserna 10 och 12) – Brott som gäller sexuella

övergrepp .................................................................................................................. 9

Artikel 4 – Brott som gäller sexuell exploatering .............................................. 13

Artikel 5 (beaktandesatserna 9, 17 och 18) – Brott som gäller

barnpornografi ..................................................................................................... 16

Artikel 6 (beaktandesatserna 12 och 19) – Kontaktsökning med barn i

sexuellt syfte .......................................................................................................... 19

Artikel 7 – Anstiftan, medhjälp och försök ..................................................... 21

Artikel 8 (beaktandesatserna 10 och 20) – Frivilliga sexuella handlingar ...... 22

Artikel 9 (beaktandesatserna 21 och 22) – Försvårande omständigheter .. 24

Artikel 10 (beaktandesatserna 40, 41, 42 och 43) – Diskvalifikation m.m. 26

Artikel 11 (beaktandesats 23) – Beslag och förverkande ............................... 31

Artikel 12 – Ansvar och påföljder för juridiska personer .............................. 32

Artikel 14 (beaktandesatserna 24, 25 och 30) - Avstående från att lagföra

eller utdöma påföljd för brottsoffret .................................................................. 33

Artikel 15 (beaktandesatserna 26 och 27) – Utredning och lagföring .......... 36

Artikel 16 (beaktandesatserna 28 och 35) – Rapportering av misstankar och

sekretesshinder ...................................................................................................... 40

Artikel 17 (beaktandesats 29) – Behörighet och samordning av åtal ............. 42

Artikel 18 (beaktandesatserna 2, 7, 30 och 32) – Hjälp, stöd och

skyddsåtgärder för brottsoffer som är barn ...................................................... 46

Artikel 19 (beaktandesatserna 31 och 32) – Hjälp och stöd till brottsoffer . 47

Artikel 20 (beaktandesatserna 30 och 32) – Skydd för barn som är

brottsoffer under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden ............. 50

Artikel 21 (beaktandesatserna 29 och 33) – Annonsering av

övergreppsmöjligheter och barnsexturism ........................................................ 53

Artikel 22 – Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder för personer

som befarar att de kan begå brott........................................................................ 55

Artikel 23 (beaktandesatserna 34 och 36) - Förebyggande ............................. 56

Artikel 24 (beaktandesatserna 37, 38 och 39) – Frivilligt deltagande i

interventionsprogram eller interventionsåtgärder under det straffrättsliga

förfarandet .............................................................................................................. 60

Artikel 25 (beaktandesatserna 46 och 47) – Åtgärder mot webbplatser som

innehåller eller sprider barnpornografi ............................................................... 63

Artiklarna 26-30 ..................................................................................................... 67

Budgetära konsekvenser av förslaget till direktiv.............................................. 68

3

Bakgrund

Den 25 mars 2009 presenterade kommissionen ett förslag till rambeslut

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av

barn samt barnpornografi (KOM (2009)135 slutlig) som föreslogs er-

sätta rådets rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn

och barnpornografi (2004/68/RIF - rambeslutet). Förslaget bygger i

stora delar på Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuellt

exploatering och sexuella övergrepp från 2005 (ETS No. 201 – i fortsätt-

ningen PC-ES). I 2008 års Sexualbrottsutrednings uppdrag har ingått att

analysera frågan om Sveriges tillträde till PC-ES. Utredningen överläm-

nande sitt betänkande SOU 2010:71 Sexualbrottslagstiftningen – utvär-

dering och reformförslag, i oktober 2010 och beredning av betänkandet

pågår inom Justitiedepartementet.

Förhandlingarna i rådsarbetsgruppen materiell straffrätt inleddes under

det tjeckiska ordförandeskapet och fortsatte under det svenska ordfö-

randeskapet hösten 2009. Genom Lissabonfördragets ikraftträdande för-

svann dock den rättsliga grunden för att anta rambeslut.

Kommissionen presenterade därefter den 29 mars 2010 ett förslag till di-

rektiv under Lissabonfördraget. Förslaget bygger till stor del på förhand-

lingsresultatet beträffande rambeslutet. Som rättslig grund för förslaget

åberopas artiklarna 82(2) och 83(1) i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt (EUF-fördraget) och förslaget ska antas i enlighet med det

ordinarie lagstiftningsförfarandet (artikel 294 EUF-fördraget).

En faktapromemoria (2009/10:FPM69) om förslaget har överlämnats till

riksdagen. Regeringen har under förhandlingsarbetet fortlöpande infor-

merat och samrått med riksdagen.

Inom Europaparlamentet har LIBE-utskottet och rapportören Roberta

Angelilli haft ansvar för ärendet. Den 14 februari 2011 hölls en oriente-

ringsomröstning i LIBE angående Europaparlamentets ändringsförslag

och därefter inleddes trepartsförhandlingar mellan EP, rådet och KOM. I

juni nåddes en principöverenskommelse om direktivtexten vilken bekräf-

tades i Coreper den 29 juni 2011 och i LIBE den 12 juli 2011. Vid en om-

röstning i plenum i parlamentet den 27 oktober 2011 accepterade Euro-

paparlamentet nämnda text och en överenskommelse om direktivet mel-

lan Europaparlamentet och rådet kunde därmed träffas under den första

läsningen. Rådet för rättsliga och inrikes frågor har behandlat förslaget

vid ett flertal tillfällen. Direktivet antogs vid rådet för allmänna frågor

den 15 november 2011. Europaparlamentets och rådets direktiv

2011/92/EU av den 13 december 2011 om bekämpandet av sexuella

övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF trädde i kraft den

17 december 2011 och ska vara genomfört senast den 18 december 2013.

4

Förslaget har språkgranskats. Den slutliga direktivtexten på svenska och

engelska finns i dokumentet PE-CONS 51/11 [---].

Sammanfattning av direktivets innehåll

Förslaget syftar till att skapa minimiregler om fastställande av brottsrek-

visit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp, sexuell exploatering

av barn och barnpornografi. Det syftar också till att införa gemensamma

regler för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och för-

bättra skyddet av brottsoffer. Viktiga inslag är möjligheten att förhindra

dömda personer från att arbeta med barn, möjligheten för arbetsgivare

att vid rekrytering för yrkesverksamhet eller organiserad frivillig verk-

samhet som innefattar direkt och regelbunden kontakt med barn bli in-

formerade om fällande domar samt åtgärder för att stänga ner eller

blockera hemsidor som innehåller barnpornografi.

Närmare om innehållet i direktivet och hur svensk rätt förhåller sig till det

I det följande redogörs för innehållet i direktivet. Vidare beskrivs, artikel

för artikel, relevant svensk rätt och i övrigt relevanta svenska förhållan-

den, analyseras hur dessa förhåller sig till direktivet samt bedöms om di-

rektivet föranleder lagändringar eller andra åtgärder.

Dessutom återfinns i vissa delar ”överskottsinformation” som inte har

direkt relevans för det svenska genomförandet av detta direktiv. Avsik-

ten med detta har varit att främja det institutionella minnet, t.ex. genom

att beskriva bakgrunden till varför vissa skrivningar blivit som de blivit,

vilket kanske kan underlätta förhandlingsarbetet kring kommande in-

strument när paralleller dras till detta instrument.

Artikel 1 (beaktandesatserna 1, 2, 3, 4, 5 och 6) – Syfte

Enligt artikel 1 syftar direktivet till att fastställa minimiregler för brotts-

definitioner och påföljder när det gäller sexuella övergrepp och sexuell

exploatering av barn, barnpornografi och kontaktsökning med barn för

sexuellt ändamål. Syftet är vidare att införa bestämmelser för att stärka

åtgärderna för att förebygga brotten och förbättra skyddet för dess offer.

Artikel 1 – Bedömning och slutsats

Några åtgärder är inte påkallade i anledning av denna artikel som anger

direktivets syfte.

Artikel 2 (beaktandesatserna 1, 3, 8 och 9) – Definitioner

I artikel 2 definieras begreppen barn, ålder för sexuellt självbestämmande,

barnpornografi, barnprostitution, pornografisk föreställning och juridisk

person.

5

Artikel 2a – Barn

Med barn avses enligt direktivet en person under arton år.

Definitionen av barn är densamma som i rambeslutet (art. 1a) och överens-

stämmer med definitionen i art. 1 konvention om barnets rättigheter från

1989 samt med art. 3 i PC-ES.

Den svenska regleringen

Definitionen överensstämmer också med vem som i Sverige är att anse

som ett barn, alltså en person under arton år. När det gäller barnporno-

grafibrott stadgas dock i 16 kap. 10 a § andra stycket brottsbalken att

med barn anses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad el-

ler som, när det framgår av bilden eller omständigheterna kring den, är

under arton år. Det innebär att den som enligt 16 kap. 10 a § 1 punkten

skildrar en person under arton år i pornografisk bild, gör sig skyldig till

brott oavsett om pubertetsutvecklingen är avslutad eller ej. För brott en-

ligt punkterna 2-5 krävs däremot, när pubertetsutvecklingen är avslutad,

att det av bilden eller omständigheterna kring den framgår att personen

är under arton år.

Artikel 2b – Åldern för sexuellt självbestämmande

Enligt definitionen avses med åldern för sexuellt självbestämmande den

ålder under vilken det enligt nationell rätt är förbjudet att utöva sexuella

handlingar med ett barn.

Begreppet definieras inte i något av de tidigare instrumenten. Däremot fö-

rekommer begreppet i rambeslutet. Art. 3.2b ger medlemsstaterna en möj-

lighet att göra undantag när det gäller viss befattning med barnpornografi

av barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. Enligt art. 5.2b

ska det i vissa fall anses som en försvårande omständighet att brottet be-

gåtts mot ett barn under åldern för sexuellt självbestämmande i enlighet

med nationell rätt.

Den svenska regleringen

I Sverige är åldern för sexuellt självbestämmande 15 år (se 6 kap. 4 §

första stycket brottsbalken). Eftersom definitionen hänvisar till vad som

gäller enligt nationell rätt, skapas inte någon för direktivet självständig

rättsfigur.

Artikel 2c (beaktandesats 9) – Barnpornografi

Enligt bestämmelsen, som är uppdelad i fyra led, avses med barnporno-

grafi

(i) allt material som avbildar (visually depicts) ett barn som är involverat i

ett verkligt eller simulerat explicit sexuellt beteende,

(ii) varje avbildning av ett barns könsorgan för i första hand sexuellt

syfte,

6

(iii) allt material som avbildar en person som framstår som ett barn som

medverkar i en handling med uttrycklig eller simulerad sexuell innebörd

eller varje avbildning av könsorganen hos en person som framstår som

ett barn för i första hand sexuellt syfte eller

(iv) verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i handlingar med

uttrycklig sexuell innebörd eller verklighetstrogna bilder av ett barns

könsorgan för i första hand sexuella syften.

Definitionen av barnpornografi överensstämmer sammantaget med definit-

ionerna i rambeslutet (art. 1b) och PC-ES (art. 20.2).

Den svenska regleringen

I 16 kap. 10 a § 1 punkten brottsbalken straffbeläggs att skildra barn i

pornografisk bild och kriminaliseringen begränsas också till just bilder,

alltså inte andra typer av skildringar som t.ex. genom ord eller ljud. Inte

heller direktivet ställer krav på kriminalisering av annat än bilder. För att

det ska vara klart att direktivet när det gäller barnpornografi begränsas

till bilder har förordats att det engelska uttrycket visually depicts, ska

översättas med avbildas.

I Sverige finns inte någon legaldefinition av begreppet barnpornografi,

men av t.ex. prop. 2009/10:70 s. 16 framgår att en bild anses pornogra-

fisk när den, utan att ha några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på

ett ohöljt och utmanande sätt skildrar ett sexuellt motiv. Straffbarheten

är inte begränsad till befattning med bilder där barn är inbegripna i hand-

lingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd, utan bestämmelsen

omfattar också bilder där barn förekommer tillsammans med en eller

flera vuxna personer som utför sådana handlingar. Även bilder där ett

barn framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att

det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid av-

bildningen kan falla inom det straffbara området. För att en bild av ett

barn ska vara straffbar krävs att den enligt vanligt språkbruk och all-

männa värderingar är pornografisk. Med förbehåll för vad som sägs strax

nedan, omfattar därmed vad som i svensk rätt anses som barnpornografi

sådant som enligt definitionen i direktivet utgör barnpornografi.

Den utformning av definitionen av barnpornografi som texten fått skulle

dock kunna innebära problem. Därmed avses nämligen även avbildning

av personer som framstår som barn (any person appearing to be a child).

Det har i olika sammanhang under förhandlingarna uttalats att detta om-

fattar även bilder av vuxna om de framstår som barn. Detta kan tolkas

som att texten även omfattar s.k. anspelningspornografi alltså ”porno-

grafi där vuxna modeller framställs som barn eller förses med olika attri-

but för att påminna om barn” (prop. 1997/98:43 s. 104f). En sådan bild

är inte straffbar som barnpornografi enligt svensk rätt utan omfattas av

grundlagsskydd på samma sätt som annan laglig vuxenpornografi.

7

Gällande rambeslut innehåller emellertid samma skrivning och regering-

ens ståndpunkt har varit att begreppet any person appearing to be a child

syftar på en icke pubertetsutvecklad person även om personen är över 18

år (prop. 2003/04:12 s. 32). Den närmare innebörden har dock behand-

lats och möjligen förtydligats under förhandlingarna av direktivet. En-

hetens bedömning är ändå, med beaktande av risken för kritik från

KOM, att gällande svensk lagstiftning får anses uppfylla åtagandet.

Artikel 2d – Barnprostitution

Enligt definitionen avses med barnprostitution utnyttjande av barn för

sexuella handlingar när pengar eller någon annan form av ersättning har

överlämnats eller utlovats som betalning för barnets sexuella handlingar

oavsett om betalningen eller löftet lämnas till barnet eller till en tredje

part.

Definitionen av barnprostitution överensstämmer i princip med definitionen

i art. 19.2 i PC-ES.

Den svenska regleringen

Oaktat det inte finns någon legaldefinition av barnprostitution i Sverige

motsvarar beskrivningen i definitionen bestämmelsen om köp av sexuell

handling av barn i 6 kap. 9 § brottsbalken.

Artikel 2e (beaktandesats 8) – Pornografisk föreställning

Enligt definitionen som är uppdelad i två led, avses med pornografisk fö-

reställning en liveposering/liveshow, även via informations- eller kom-

munikationsteknologi, som riktar sig till en publik

(i) av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig eller simule-

rad sexuell innebörd eller

(ii) av ett barns könsorgan för i första hand sexuella syften.

Av beaktandesats 8 framgår att syftet med formuleringen av definitionen

är att utesluta personliga direktkontakter mellan samtyckande och jäm-

bördiga parter samt mellan barn över åldern för sexuellt självbestäm-

mande och deras partners.

Definitionen av pornografisk föreställning saknas i både rambeslutet och PC-

ES.

Den svenska regleringen

Vad som beskrivs i definitionen bedöms omfattas av bestämmelsen om

utnyttjande av barn för sexuell posering i 6 kap. 8 § brottsbalken. Med

begreppet sexuell posering avses att det antingen är frågan om medver-

kande i eller utförande av en sexuell handling eller ohöljd exponering av

sexuell innebörd. Handlingen ska för en vuxen person ha en klar och ot-

vetydig sexuell karaktär. I uttrycket ligger även att handlingen ska utfö-

8

ras inför en eller flera personer eller framför en kamera för dokumentat-

ion av eller förmedling av bild (prop. 2004/05:45 s. 146).

Artikel 2f – Juridisk person

Definitionen av en juridisk person är en standarddefinition och överens-

stämmer också med definitionen i rambeslutets art. 1d.

Artikel 2 – Bedömning och slutsats

Några åtgärder är inte påkallade i anledning av definitionerna i artikel 2.

Artiklarna 3-9 (beaktandesatserna 11, 12, 13, 14, 15 och 16) - Det straff-

bara området och påföljderna

Vad som ska vara straffbart enligt direktivet framgår av artiklarna 3-6. I

artikel 7 stadgas ansvar när det gäller medverkan och försök till vissa av

brotten. Av artikel 8 framgår att det ska vara upp till medlemsstaterna att

avgöra om vissa gärningar ska vara straffbara när det gäller handlingar

mellan personer som är nära i ålder och utveckling eller när barnet nått

åldern för sexuellt självbestämmande. I artikel 9 anges vilka omständig-

heter som ska anses som försvårande.

När det gäller brotten i art. 3 och 4 som handlar om sexuella övergrepp

och sexuell exploatering av barn är de differentierade beroende på om

brottet begås mot ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestäm-

mande eller inte. En sådan differentiering förekommer av förklarliga skäl

inte när det gäller barnpornografibrotten enligt art. 5. När det gäller

brott enligt art. 6 som handlar om kontaktsökning med barn för sexuella

syften, är en förutsättning för att handlandet ska vara straffbart, att det

riktar sig mot ett barn under åldern för sexuellt självbestämmande.

I PC-ES art. 18-24 och 27-28 finns bestämmelser om vad som ska vara

kriminaliserat samt om påföljder och försvårande omständigheter. När

det gäller kriminaliseringsåtagandena enligt PC-ES och direktivet sam-

manfaller dessa i stor utsträckning. När det gäller att reglera påföljder går

direktivet dock utöver vad som följer av PC-ES och är också uppbyggt

på ett annat sätt. Med hänsyn till detta är det framför allt när det gäller

kriminaliseringen som det är relevant att förhålla sig till de bedömningar

som görs i SOU 2010:71.

Särskilt om beaktandesatserna 13, 14, 15 och 16

Av beaktandesatserna 13 och 14 framgår att de maximala fängelsestraffen

ska vara tillämpliga i vart fall när det gäller de allvarligaste brotten och att

för att uppnå de högsta straffen enligt direktiven får medlemsstaterna

kombinera de straff som i nationell rätt föreskrivs för de olika brotten.

Av beaktandesats 15 framgår att oaktat direktivet ålägger medlemssta-

terna att föreskriva påföljder för brotten enligt direktivet, skapar direkti-

vet inga skyldigheter när det gäller tillämpningen av sådana påföljder, el-

9

ler något annat tillgängligt system för brottsbekämpning, i enskilda fall. I

beaktandesats 16 slutligen uppmanas medlemsstaterna att, särskilt när

det gäller brott som begåtts för vinning, överväga att tillämpa ekono-

miska sanktioner utöver fängelsestraffet.

Särskilt beaktandesatserna 13 och 14 är av betydelse när det gäller möj-

ligheterna för Sverige att uppfylla sina åtaganden enligt direktivet. Inom

svensk straffrätt är det vanligt med gradindelade brott. Det finns två

olika typer av gradindelning; dels gradindelade brott med varsin brotts-

beteckning (t.ex. våldtäkt och grov våldtäkt), dels gradindelade brott

med gemensam brottsbeteckning (t.ex. misshandel och misshandel som

är ringa enligt 3 kap. 5 § brottsbalken). Oavsett vilken typ av gradindel-

ning som använts är varje svårhetsgrad att betrakta som ett särskilt brott

eller brottstyp med en särskild straffskala och preskriptionstid även om

brotten kan sägas tillhöra samma brottsart (Asp, Ulväng, Jareborg; Kri-

minalrättens grunder, 2011, s. 32-33, se även Lagrådets uttalande i prop.

1964:10 s. 324). Mot bakgrund av vad som sägs i beaktandesatserna 13

och 14 blir det tydligt att det för att uppfylla åtagandet när det gäller

straffnivåer enligt direktivet räcker att det för en viss brottsart, som alltså

kan omfatta tre (och numera tom. fyra när det gäller misshandel) svårig-

hetsgrader av en viss brottstyp, finns en straffskala som omfattar den i

direktivet föreskrivna straffnivån. En ytterligare förutsättning är självfal-

let att det i direktivet beskrivna beteendet kan komma att bedömas som

ett brott av den svårighetsgrad som har en straffskala som motsvarar den

av direktivet föreskrivna. Noteras kan att Sverige redan tidigare, även

utan beaktandesatser som de nu aktuella, tolkat sina åtaganden när det

gäller av EU föreskrivna straffnivåer på detta sätt.

Artikel 3 (beaktandesatserna 10 och 12) – Brott som gäller sexuella över-

grepp

Art. 3.1 – Uppsåtliga gärningar

Enligt den inledande bestämmelsen ska medlemsstaterna se till att upp-

såtliga handlingar som avses i de olika punkterna i artikeln är straffbara.

Art. 3.2 och 3.3 – Förmå barn att bevittna sexuella handlingar och övergrepp

Enligt art. 3.2 ska det vara straffbart med fängelse i upp till i vart fall ett

år (eller annorlunda uttryckt: ska [ett visst beteende] vara belagt med ett

maximistraff på minst ett års fängelse) att i sexuella syften förmå ett barn

under åldern för sexuellt självbestämmande att bevittna sexuella hand-

lingar. Om barnet, i samma syfte, förmås bevittna sexuella övergrepp ska

det enligt art. 3.3 kunna bestraffas med fängelse i upp till i vart fall två år.

Bestämmelserna motsvarar art. 22 i PC-ES.

10

Den svenska regleringen

De i art. 3.2 och 3.3 beskrivna gärningarna torde enligt svensk rätt i

första hand kunna medföra ansvar för sexuellt ofredande (6 kap. 10 § -

böter eller fängelse i högst 2 år). Beroende på omständigheterna torde

även ansvar för ofredande (4 kap. 7 § - böter eller fängelse i högst 1 år)

eller i förekommande fall olaga tvång (4 kap. 4 § - böter eller fängelse i

högst 2 år) kunna komma i fråga.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.17, konstateras att det i svensk rätt inte finns

någon straffbestämmelse som uttryckligen omfattar den aktuella situation-

en. Vid en praxisgenomgång har utredningen dock träffat på två avgöranden

där domstolen bedömt ett handlande bestående i att gärningsmannen visat

porrfilm för barn under 15 år som sexuellt ofredande. Bedömningen ut-

mynnar trots detta i att det ändå är osäkert om bestämmelsen om sexuellt

ofredande ger fullgott skydd och det konstateras att det även ur legalitets-

synpunkt vore att föredra om lagen uttryckligen omfattade de aktuella situ-

ationerna.

Som nämnts inledningsvis pågår beredningen av SOU 2010:71 inom Ju-

stitiedepartementet och vilka de slutliga övervägandena blir när det gäller

såväl sexualbrottslagstiftningen i stort som tillträdet till PC-ES, återstår

därför att se. Utredningens slutsats när det gäller bedömningen av om de

i art. 22 PC-ES beskrivna handlingarna fullt ut omfattas av den svenska

regleringen är försiktig. Mot den bakgrunden görs i detta sammanhang

den preliminära bedömningen att den svenska kriminaliseringen motsva-

rar åtagandet i direktivets art. 3.2 och 3.3.

Art. 3.4 – Sexuella handlingar med barn under åldern för sexuellt självbe-

stämmande

Enligt bestämmelsen ska sexuella handlingar med barn under åldern för

sexuellt självbestämmande kunna bestraffas med fängelse i upp till minst

fem år.

Bestämmelsen motsvaras av art. 18.1a i PC-ES.

Den svenska regleringen

I svensk lagstiftning motsvaras det i bestämmelsen beskrivna beteendet

av brotten våldtäkt mot barn (6 kap. 4 § första stycket brottsbalken –

fängelse i lägst två och högst sex år), grov våldtäkt mot barn (6 kap. 4 §

första stycket brottsbalken – fängelse i lägst fyra och högst tio år), sexu-

ellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 § brottsbalken – fängelse i högst fyra år)

och sexuellt övergrepp mot barn (6 kap. 6 § första stycket brottsbalken –

fängelse i högst två år) respektive grovt sexuellt övergrepp mot barn (6

kap. 4 § andra stycket brottsbalken – fängelse i lägst sex månader och

högst sex år).

När det gäller sexuella handlingar med barn, framgår av 6 kap. 4 § första

stycket brottsbalken att samlag eller jämförbara sexuella handlingar med

11

ett barn under åldern för sexuellt självbestämmande, alltså femton år, ska

bedömas som våldtäkt. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna

vid brottet är att anse som mindre allvarlig ska enligt 6 kap. 5 § istället

dömas för sexuellt utnyttjande av barn. Med beaktande av vad som sägs i

beaktandesatserna 13, 14 och 15, görs bedömningen att svensk rätt upp-

fyller åtagandet i art. 3.4.

Art. 3.5 – Sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp genom missbruk av förtroendeställning eller särskilt utsatt posit-

ion

Enligt punkterna (i) och (ii) ska sexuella handlingar med barn som sker

genom missbruk av antingen (i) erkänd förtroendeställning, makt eller

inflytande över barnet eller (ii) barnets särskilt utsatta situation, framför

allt på grund av psykiska eller fysiska funktionshinder eller en beroende-

ställning, kunna bestraffas med fängelse i upp till minst åtta år om barnet

är under åldern för sexuellt självbestämmande och med fängelse i upp till

minst tre år om barnet är äldre.

Bestämmelsen i punkten (i) överensstämmer med art. 2c(iii) i rambeslutet

och med art. 18.1b andra strecksatsen i PC-ES. Bestämmelsen i punkten (ii)

överensstämmer med art. 18.1b tredje strecksatsen i PC-ES.

Den svenska regleringen

De i bestämmelserna beskrivna handlingarna torde omfattas av de

svenska brotten våldtäkt (6 kap. 1 § brottsbalken, se särskilt andra styck-

et – fängelse i lägst två och högst sex år), sexuellt tvång (6 kap. 2 § första

stycket brottsbalken – fängelse i högst två år), grovt sexuellt tvång (6 kap.

2 § andra stycket brottsbalken – fängelse i lägst sex månader och högst

sex år), sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning (6 kap. 3 § första

stycket brottsbalken – fängelse i högst två år), grovt sexuellt utnyttjande

av person i beroendeställning (6 kap. 3 § andra stycket brottsbalken –

fängelse i lägst sex månader och högst fyra år), våldtäkt mot barn och

grov våldtäkt mot barn. Även bestämmelsen om grov våldtäkt (6 kap. 1 §

fjärde stycket fängelse i lägst fyra och högst tio år) torde kunna bli till-

lämplig.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.13, analyseras, mot bakgrund av vad som sägs i

den förklarande rapporten till PC-ES, begreppen missbruk av erkänd förtro-

endeställning och beroendesituation när det gäller missbruk av barnets sär-

skilt utsatta situation. Utifrån analysen dras slutsatsen att det dels kan ifrå-

gasättas om missbruk av erkänd förtroendeställning inte är något vidare än

vad som avses med det i 6 kap. 3 § brottsbalken använda uttrycket missbruk

av beroendeställning, dels att bestämmelsen om missbruk av särskilt utsatt

situation som t.ex. en beroendesituation har ett vidare tillämpningsområde

än det i 6 kap. 1 § brottsbalken använda uttrycket hjälplös situation. Genom

den av utredningen föreslagna utvidgningen av kriminaliseringen av utnytt-

jandesituationer i våldtäktsbestämmelsen görs emellertid bedömningen att

Sverige kommer att uppfylla konventionen i denna del.

12

Liksom när det gäller art. 3.2 och 3.3 noteras att utredningens slutsatser

när det gäller bedömningen av om motsvarande begrepp i PC-ES fullt

omfattas av den svenska regleringen ganska försiktiga. Mot den bak-

grunden, och i avvaktan på den slutliga bedömningen av tillträdet till PC-

ES, görs i detta sammanhang den preliminära bedömningen att den

svenska kriminaliseringen motsvarar åtagandet i direktivets art. 3.5.

När det gäller straffskalorna noteras att det endast är straffskalorna för

grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn som når upp till det lägsta max-

straff om åtta år som föreskrivs när det gäller övergrepp mot barn under

åldern för sexuellt självbestämmande. Här är det framför allt bestämmel-

sen om grov våldtäkt mot barn i 6 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken

som är aktuell och frågan är under vilka förutsättningar som de i punk-

terna (i) och (ii) beskrivna gärningarna skulle kunna betraktas som grova

brott enligt svensk rätt. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska,

enligt 6 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken, särskilt beaktas bland annat

om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga

ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. När det gäller

vad som ska anses utgöra en låg ålder sägs i förarbetena att syftet med att

ha med åldern som en kvalificerande omständighet är att ge uttryck för

det särskilda skydd som mindre barn bör ha mot sexuella övergrepp och

att offrets ålder bör tillmätas större betydelse ju lägre den är (prop.

1990/91:35 s. 13f). När det gäller barn som är något äldre men fortfa-

rande under femton år, torde övergreppet kunna komma att bedömas

som grovt om gärningsmannen kan anses ha utnyttjat det särskilt utsatta

läge barnet befann sig i, t.ex. på grund av den förtroendeställning gär-

ningsmannen hade i förhållande till barnet. I förarbetena anges nämligen

som ett exempel på ett särskilt hänsynslöshet tillvägagångssätt att offret

är invalid eller befinner sig i ett särskilt utsatt läge (a.a.). Med beaktande

av de ovan citerade beaktandesatserna 13, 14 och 15, görs dock den pre-

liminära bedömningen att Sverige uppfyller åtagandet när det gäller

straffskalan såväl för brott mot barn under som över åldern för sexuellt

självbestämmande.

Sexuella övergrepp genom tvång, våld eller hot

Enligt punkten (iii) ska sexuella handlingar som sker med användandet

av tvång, våld eller hot kunna bestraffas med fängelse i upp till minst tio

år om barnet är under åldern för sexuellt självbestämmande och med

fängelse i upp till minst fem år om barnet är äldre.

Bestämmelsen i punkten (iii) överensstämmer med art. 2c(i) i rambeslutet

och med art. 18.1b, första strecksatsen, i PC-ES.

Den svenska regleringen

Bestämmelserna torde närmast motsvaras av brotten våldtäkt, grov våld-

täkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, våldtäkt mot barn eller grov våld-

täkt mot barn.

13

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.13, görs bedömningen att Sverige lever upp

till åtagandet i PC-ES.

När det gäller straffskalan är det även i detta fall endast bestämmelserna

om grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn som har tillräckligt höga

straffskalor när det gäller brott som med tvång, våld eller hot begåtts

mot barn under åldern för sexuellt självbestämmande. Mot bakgrund av

de ovan citerade beaktandesatserna 13, 14 och 15 görs emellertid bedöm-

ningen att Sverige uppfyller åtagandet även när det gäller denna bestäm-

melse.

Art. 3.6 – Förmå barn till sexuella handlingar med en tredje person

Enligt den sjätte punkten i artikel 3 ska att tvinga eller med våld eller hot

förmå ett barn till sexuella handlingar med en tredje person kunna be-

straffas med fängelse i upp till minst tio år om barnet är under åldern för

sexuellt självbestämmande och med fängelse i upp till minst fem år om

barnet är äldre.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i rambeslutet och i PC-ES.

Den svenska regleringen

Att tvinga någon, inklusive ett barn under 18 år, till sexuellt umgänge

med en tredje person kan utgöra sexuellt tvång eller grovt sexuellt tvång.

En sådan gärning kan också utgöra medgärningsmannaskap till ett hu-

vudbrott, t.ex. våldtäkt eller grov våldtäkt (men däremot inte våldtäkt mot

barn eftersom 6 kap. 4 § brottsbalken förutsätter att gärningsmannen

själv genomför en sexuell handling med barnet). Det skulle också kunna

utgöra straffbar medverkan till något av dessa brott enligt 23 kap. 4 §

brottsbalken. Dessutom skulle det, beroende på omständigheterna,

kunna utgöra människohandel (4 kap. 1 a § brottsbalken – fängelse i lägst

två och högst 10 år). Det är endast brotten grov våldtäkt, grov våldtäkt

mot barn samt människohandel, samtliga med ett maxstraff om fängelse i

högst tio år, som uppfyller direktivets krav när det gäller brott begångna

mot barn under åldern för sexuellt självbestämmande. Även när det gäller

denna punkt görs samma bedömning som beträffande art. 3.4 och 3.5,

alltså att svensk rätt torde uppfylla åtagandet.

Artikel 3 – Bedömning och slutsats

Mot bakgrund av den bedömning som gjorts vid genomgång av de olika

punkterna i artikel 3, samt i avvaktan på en slutlig bedömning av vad PC-

ES kräver, görs bedömningen att Sverige lever upp till åtagandet och att

inga lagstiftningsåtgärder är påkallade.

Artikel 4 – Brott som gäller sexuell exploatering

(Artikeln saknar korresponderande beaktandesatser)

14

Art. 4.1 – Uppsåtliga gärningar

Enligt den inledande bestämmelsen ska medlemsstaterna se till att upp-

såtligt handlingar i enlighet med punkterna i artikeln är straffbara.

Art. 4.2 & 3 – Förmå barn att delta i pornografiska föreställningar

Enligt punkten 2 ska att förmå (causing) eller rekrytera ett barn att delta

i en pornografisk föreställning eller att annars utnyttja ett barn för såd-

ana ändamål kunna bestraffas med fängelse i upp till minst fem år om

barnet är under åldern för sexuellt självbestämmande och fängelse i minst

två år om barnet är äldre. Om det istället förkommer tvång, våld eller hot

ska straffet enligt punkten 3 kunna bli fängelse i upp till minst åtta år om

barnet är under åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem år

om barnet är äldre.

Bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med art. 2a & b i rambe-

slutet.

Den svenska regleringen

Bestämmelserna motsvaras i svensk lagstiftning närmast av straffbe-

stämmelserna om utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 8 §

första och andra styckena brottsbalken – fängelse i högst två år), grovt

utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 8 § tredje stycket brotts-

balken – fängelse i lägst sex månader och högst sex år), koppleri (6 kap.

12 § första stycket brottsbalken – fängelse i högst fyra år), grovt koppleri

(6 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken – fängelse i lägst två och högst

åtta år), köp av sexuell handling av barn (6 kap. 9 § brottsbalken – böter

eller fängelse i högst två år) eller olaga tvång. Sådana handlingar kan

också i det enskilda fallet bedömas som våldtäkt mot barn, våldtäkt, sexu-

ellt tvång eller medhjälp till sådana brott.

Med beaktande av att straffskalan för brott av denna art sammantaget

uppgår till fängelse i högst sex, eller när det gäller grovt koppleri åtta år,

görs bedömningen att Sverige uppfyller åtagandet.

Art. 4.4 – Medvetet bevista pornografiska föreställningar vari barn deltar

Enligt bestämmelsen ska den som medvetet bevistar en pornografisk fö-

reställning där ett barn deltar kunna bestraffas med fängelse i upp till

minst två år om barnet är under åldern för sexuellt självbestämmande och

fängelse i upp till minst ett år om barnet är äldre.

Punkt 4 är ny i förhållande till rambeslutet men överensstämmer med art.

21.1c i PC-ES.

Den svenska regleringen

I prop. 2004/05:45 (s. 96 f.) togs ställning till rambeslutets uttryck ”på

annat sätt utnyttja” i art. 2 (a). I samband med genomförandet av rambe-

slutet infördes den särskilda straffbestämmelsen om utnyttjande av barn

15

för sexuell posering. Vid enhetens analys av PC-ES i anslutning till under-

tecknandet av konventionen konstaterades att även åtagandet enligt art.

21.1c i PC-ES torde vara uppfyllt genom nämnda brottsbalksbestäm-

melse (se internpromemoria 2007-10-04, s. 25). Med beaktande av att

straffskalan för brottet utnyttjande av barn för sexuell posering uppgår

till fängelse i två år görs även i detta sammanhang bedömningen att Sve-

rige uppfyller åtagandet i denna del.

Samma bedömning görs i SOU 2010:71 avsnitt 13.3.16.

Art. 4.5 & 6 – Förmå eller tvinga barn att delta i barnprostitution

Enligt punkten 5 ska att förmå (causing) eller rekrytera ett barn att delta

i barnprostitution eller att på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syf-

ten kunna bestraffas med fängelse i upp till minst åtta år om barnet är

under åldern för sexuellt självbestämmande och fängelse i minst fem år

om barnet är äldre. Om det istället förkommer tvång, våld eller hot ska

straffet enligt punkten 6 kunna bli fängelse i upp till minst tio år om bar-

net är under åldern för sexuellt självbestämmande och minst fem år om

barnet är äldre.

Bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med art. 2a & b i rambe-

slutet och med art. 19.1a & b i PC-ES.

Den svenska regleringen

Att på olika sätt förmå ett barn till prostitution kan träffas av straffbe-

stämmelserna om bland annat olaga tvång, grovt olaga tvång, sexuellt

tvång, grovt sexuellt tvång, koppleri, grovt koppleri och människohandel.

Sådana handlingar torde också i det enskilda fallet kunna bedömas som

medverkan till våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn eller grov våld-

täkt mot barn. Att genom tvång, våld eller hot tvinga barn att prostituera

sig torde t.ex. många gånger kunna bedömas som medverkan till våldtäkt

eller våldtäkt mot barn.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.14, görs bedömningen att Sverige uppfyller

åtagandet enligt PC-ES i denna del.

Straffskalan för koppleri, som är fängelse i högst fyra år, uppfyller inte i

något fall vad direktivet kräver. Grovt koppleri, som kan föranleda fäng-

else i lägst två och högst åtta år, har däremot en straffskala som i och för

sig uppfyller vad direktivet kräver när det gäller att förorsaka eller rekry-

tera barn (över och under femton år) att delta i prostitution. Detta gäller

även när fråga är om att genom tvång, våld eller hot förmå barn över ål-

dern för sexuellt självbestämmande att delta i prostitution. När det gäller

att genom tvång, våld eller hot förmå barn under åldern för sexuellt

självbestämmande att delta i prostitution är det endast människohandel

och de grova formerna av våldtäkt och våldtäkt mot barn som har en

straffskala som uppfyller vad direktivet kräver. Eftersom det inte krävs

något otillbörligt medel för att rekvisiten för människohandel ska vara

16

uppfyllda när det gäller personer under arton år, torde utrymmet för att

döma för människohandel när det gäller att förorsaka eller rekrytera barn

till prostitution vara tämligen omfattande. Sverige bedöms därmed leva

upp till åtagandet i denna del.

Art. 4.7 – Sexuella handlingar med barnprostituerade

Enligt punkten 7 ska den som ägnar sig åt sexuella handlingar med en

barnprostituerad kunna bestraffas med fängelse i minst upp till fem år

om barnet är under åldern för sexuellt självbestämmande och i minst upp

till två år om barnet är äldre. Att bestämmelsen är subsidiär i förhållande

till andra bestämmelser framgår dels av placeringen dels vid en jämförelse

av straffskalan för de olika brotten.

Punkt 7 är ny i förhållande till rambeslutet men överensstämmer i princip

med art. 19.1 (c) i PC-ES.

Den svenska regleringen

Bestämmelsen motsvaras i svensk rätt närmast av bestämmelsen om köp

av sexuell handling av barn i 6 kap. 9 § brottsbalken som kan föranleda

böter eller fängelse i högst två år. Att den svenska bestämmelsen är sub-

sidiär i förhållande till andra brott i 6 kap. framgår av inledningen: ”den

som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel…”. Detta uppfyller

vad direktivet kräver när det gäller barn över åldern för sexuellt självbe-

stämmande. När det gäller yngre barn, ska köp av sexuell handling som

med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jäm-

förlig med samlag, bedömas som våldtäkt mot barn, som kan straffas med

fängelse i upp till sex år. Därmed uppfyller Sverige åtagandet i denna del.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.14, görs bedömningen att Sverige uppfyller

åtagandet enligt PC-ES i denna del.

Artikel 4 - Bedömning och slutsats

Sverige lever upp till åtagandet och inga lagstiftningsåtgärder är påkallade

med anledning av art. 4.

Artikel 5 (beaktandesatserna 9, 17 och 18) – Brott som gäller barnpornografi

Art. 5.1 (beaktandesats 17) – Uppsåtliga handlingar som begåtts olovligen

Enligt den inledande bestämmelsen ska medlemsstaterna se till att upp-

såtliga handlingar i enlighet med punkterna i artikeln är straffbara när de

begås olovligen. Av beaktandesats 17 framgår att syftet med skrivningen

om without right (olovligen) är att ge medlemsstaterna en möjlighet att

från det kriminaliserade området undanta befattning med barnpornografi

för t.ex. medicinska, vetenskapliga eller liknande försvarliga ändamål. Vi-

dare anger beaktandesatsen att skrivningen också möjliggör åtgärder i

enlighet med inhemska rättsliga befogenheter, som t.ex. ett legitimt in-

17

nehav av barnpornografi inom ramen för en straffrättslig process eller för

att förebygga, upptäcka eller utreda brott. Slutligen anges att skrivningen

inte utesluter att det under särskilda omständigheter ska vara möjligt att

undgå ansvar när t.ex. telefon- eller internetjourer (hotlines) vidtar åtgär-

der för att rapportera barnpornografi.

Den svenska regleringen

Av 16 kap. 10 a § jämförd med 1 kap. 2 § brottsbalken framgår att barn-

pornografibrottet som huvudregel är ett brott endast om det begås upp-

såtligen. Av fjärde stycket framgår emellertid att även oaktsamhet är

straffbar när det gäller den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i

förvärvssyfte sprider barnpornografiska bilder. Eftersom fråga är om ett

minimidirektiv, finns inget som hindrar medlemsstaterna från att vidta

strängare åtgärder än vad direktivet stadgar. När det gäller skrivningen

om att befattningen ska ha skett olovligen (without right) framgår av 16

kap. 10 b § tredje stycket brottsbalken, att en gärning (enligt 16 kap. 10 a §)

inte ska utgöra brott om gärningen med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig. Försvarlighetsrekvisit, som förordades av konstitutionsut-

skottet, syftar till att tydliggöra att inte enbart olika myndigheter, och då

särskilt polis- och åklagarväsendet, utgör aktörer i kampen mot sexuella

övergrepp mot barn. Seriös nyhetsförmedling, forskning och opinions-

bildning bör därför inte hämmas i alltför hög grad av ett innehavsförbud

av barnpornografi. En gärning som med hänsyn till omständigheterna,

som t.ex. syftet med innehavet, är försvarlig ska inte utgöra brott (bet.

1997/98:KU19). Några åtgärder med anledning av den första punkten är

inte påkallade.

Art. 5 punkterna 2-6 (beaktandesats 18) – Befattning med barnpornografi

Enligt punkt 2 ska förvärv eller innehav av barnpornografi kunna bestraf-

fas med fängelse i upp till i vart fall ett år.

Enligt punkt 3 ska det kunna leda till fängelse i upp till i vart fall ett år att

medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi via informations- eller

kommunikationsteknologi. Av beaktandesats 18 framgår att en förutsätt-

ning för ansvar ska vara att personen både har för avsikt att få tillgång till

en sida med barnpornografi och känner till att sådant material finns där.

Vidare framgår att en person inte bör drabbas av påföljder om personen

oavsiktligt kommit in på en sida som innehåller barnpornografi. Det sägs

också att uppsåtligheten kan härledas från omständigheter som att bete-

endet upprepas eller att tillgången skedde mot betalning.

Enligt punkt 4 ska distribution, spridning eller överföring av barnporno-

grafi kunna leda till fängelse i upp till i vart fall två år.

Enligt punkt 5 ska utbjudande, tillhandahållande eller tillgängliggörandet

av barnpornografi kunna leda till fängelse i upp till i vart fall två år.

18

Enligt punkt 6 ska produktion av barnpornografi kunna leda till fängelse i

upp till i vart fall tre år.

Punkterna 2 samt 4-6 överensstämmer i princip helt med rambeslutets art.

3.1, dock att de undantagsmöjligheter som finns för viss befattning med

barnpornografi i art. 3.2 tagits bort. Punkterna överensstämmer också med

art. 20.1 i PC-ES. Punkt 3 är ny i förhållande till rambeslutet men överens-

stämmer till sin ordalydelse med art. 20.1f i PC-ES. Den bestämmelsen är

dock inte tvingande för konventionsstaterna.

Den svenska regleringen

All befattning med barnpornografi, inklusive sådan som beskrivs i direk-

tivets art. 5 punkterna 2-6, är i Sverige kriminaliserad som barnpornogra-

fibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken (se bedömning i prop. 2003/04:12

s. 32 f. och prop. 2005/06:68 s. 26). Straffet för brott av normalgraden är

fängelse i högst två år. I ringa fall döms till böter eller fängelse i högst sex

månader medan grova fall kan föranleda fängelse i lägst sex månader och

högst sex år. De i direktivet föreskrivna straffnivåerna ligger därmed

inom straffskalan för barnpornografibrottet.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.5, görs bedömningen att Sverige uppfyller åta-

gandet i PC-ES när det gäller barnpornografibrott.

När det gäller punkten 3 och beaktandesats 18 konstateras att Sverige

uppfyller åtagandet genom den i juli 2010 genomförda ändringen av

punkten 5 i 16 kap. 10 § brottsbalken, enligt vilken det utgör barnporno-

grafibrott att betrakta en barnpornografisk bild som man berett sig till-

gång till (prop. 2009/10:70). Bestämmelsen är teknikneutral. Den som

betalar för sitt tittande på barnpornografiska bilder ska anses ha berett

sig tillgång till dem. Det krav på aktivitet som ligger i rekvisitet bereda

sig tillgång till kan uppfyllas genom att t.ex. abonnera på bilder eller

skaffa sig tillträde till webbsidor som tillhandahåller sådana bilder. Det är

däremot inte straffbelagt att av en tillfällighet råka titta på en bild eller

att oavsiktligt komma i kontakt med en bild t.ex. genom att utan att ha

begärt det länkas vidare till en webbsida med sådana bilder.

Art. 5 punkterna 7-8 – Möjlighet att göra undantag

Enligt punkt 7 ska det vara upp till medlemsstaterna att avgöra om arti-

keln ska vara tillämplig när, i enlighet med vad som anges i art. 2c(iii)

[pornografiska avbildningar av personer eller könsorganen på personer

som framstår som barn], en person som framstår som ett barn i själva

verket var arton år eller äldre vid avbildningstillfället.

Enligt punkten 8 ska det vara upp till medlemsstaterna att avgöra om

punkterna 2 (förvärv och innehav) och 6 (produktion) ska vara tillämp-

liga när det fastställs att pornografiskt material i enlighet med art. 2c(iv)

[verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar i sexuella handlingar

eller av ett barns könsorgan] produceras och innehas uteslutande för eget

19

bruk. För att bestämmelsen ska få tillämpas gäller dessutom att inget

pornografiskt material i enlighet med art. 2c(i) [material som avbildar ett

barn som medverkar i verkliga eller simulerade sexuella handlingar] och

(iii) [pornografiska bilder av personer eller könsorganen på personer

som framstår som barn] ska ha använts för produktionen och att hand-

lingen inte ska innebära någon risk för spridning av materialet.

Bestämmelserna överensstämmer i princip med art. 3.2 i rambeslutet och

med art. 20.3 i PC-ES men är inte, som i de tidigare instrumenten, formule-

rade som opt-out bestämmelser utan som en möjlighet för medlemsstaterna

att välja att tillämpa vissa av bestämmelserna eller ej.

Syftet med bestämmelserna är att lösa de problem som uppkom för vissa

medlemsstater när den möjlighet till opt-out som erbjuds i rambeslutet

(art. 3.2) försvinner.

Den svenska regleringen

För Sverige har punkten 7 ingen betydelse eftersom, när det gäller barn-

pornografibrott, en person vars pubertetsutveckling inte är avslutad an-

ses som ett barn.

Punkten 8 motsvaras i allt väsentligt av bestämmelsen i 16 kap. 10 b §

andra stycket, enligt vilken förbuden mot befattning med barnpornografi

inte gäller den som tecknar, målar eller på något annat liknande hant-

verksmässigt sätt framställer en sådan bild, om bilden inte är avsedd att

spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig

för andra.

Artikel 5 - Bedömning och slutsats

Sverige lever upp till åtagandet och inga lagstiftningsåtgärder är påkallade

med anledning av art. 5.

Artikel 6 (beaktandesatserna 12 och 19) – Kontaktsökning med barn i sexuellt

syfte

Art. 6.1 (beaktandesats 19) – Kontaktsökning med barn i sexuellt syfte

Enligt den inledande bestämmelsen i punkten 1, första stycket, ska med-

lemsstaterna se till att uppsåtliga handlingar i enlighet med punkterna i

artikeln är straffbara.

Enligt andra stycket i punkt 1 ska ett förslag, via informations- eller

kommunikationsteknologi, om ett sammanträffande från en vuxen till

ett barn som är under åldern för sexuellt självbestämmande, i syfte att

begå ett brott i enlighet med art. 3.4 (sexuella handlingar med ett barn

under åldern för sexuellt självbestämmande) och 5.6 (produktion av

barnpornografi) då förslaget följts av handlingar som leder till ett sådant

möte, kunna bestraffas med fängelse i upp till i vart fall ett år. I beaktan-

20

desats 19 noteras att kontaktsökning med barn i sexuellt syfte är ett sär-

skilt hot i internetmiljö med dess möjligheter till anonymitet, men beto-

nas samtidigt vikten av att fenomenet bekämpas även utanför it-miljön.

Medlemsstaterna uppmuntras därför att kriminalisera sexuella kontakter

med barn, t.ex. i form av ett förberedande brott, som sker utanför it-

miljön samt uppmanas att lagföra förövare av sådana brott.

Bestämmelsen är ny i förhållande till rambeslutet, men en i allt väsentligt li-

kalydande bestämmelse finns i art. 23 i PC-ES. Även där begränsat till syftet

att med ett barn under åldern för sexuellt självbestämmande ha sexuellt um-

gänge med barnet eller producera barnpornografi.

Den svenska regleringen

Sverige uppfyller bestämmelsen genom brottet kontakt med barn i sexu-

ellt syfte (6 kap. 10 a § brottsbalken – böter eller fängelse i högst ett år)

som trädde i kraft den 1 juli 2009. I den svenska bestämmelsen förutsätts

att det träffats en överenskommelse med barnet om ett möte medan det i

förslaget till direktiv ska vara fråga om ett förslag om att mötas. Mot bak-

grund av att både den svenska bestämmelsen och direktivet förutsätter

att det därefter vidtas ytterligare åtgärder och direktivet dessutom förut-

sätter att de ytterligare åtgärderna leder till ett möte torde även i fråga

om direktivet förutsättas – om än underförstått – att en överenskom-

melse om ett möte träffats. Till skillnad från bestämmelsen i direktivet

som förutsätter att kontakten sker över internet, är den svenska be-

stämmelsen teknikneutral, vilket innebär att även sk. off-line grooming är

straffbar i Sverige. Den svenska straffskalan motsvarar den i direktivet

föreskrivna straffskalan.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.18, görs bedömningen att den svenska regle-

ringen uppfyller konventionsåtagandet.

Art. 6.2 – Försök via informations- eller kommunikationsteknologi

Enligt punkten 2, ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att

tillse att det är straffbart för en vuxen att med hjälp av informations- el-

ler kommunikationsteknologi försöka begå något av brotten i art. 5.2

(förvärv eller innehav av barnpornografi) eller 5.3 (medvetet bereda sig

tillgång till barnpornografi) genom att kontakta ett barn under åldern för

sexuellt självbestämmande i syfte att tillhandahålla barnpornografiskt

material som avbildar det barnet.

Motsvarande bestämmelse saknas i rambeslutet och i PC-ES. Enligt art. 24.2

i PC-ES ska medlemsstaterna kriminalisera försök till brott enligt konvent-

ionen. När det gäller brott enligt bl.a. art. 20.1f (grooming) får staterna emel-

lertid välja att inte kriminalisera försök.

Den svenska regleringen

Försök till barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a första stycket (ej

ringa brott) är straffbart och försök samt förberedelse till grovt brott är

21

straffbart. Det är tveksamt om man kan försöka inneha barnpornografi,

däremot torde man kunna försöka förvärva eller betrakta en bild som

man berett sig tillgång till. Det torde också kunna ifrågasättas om för-

sökspunkten kan anses vara uppnådd i enlighet med den beskrivning som

föreslås i artikeln, alltså då en vuxen kontaktar ett barn över internet och

uppmanar barnet att tillhandahålla pornografiska bilder av sig själv. Den

nu aktuella bestämmelsen tillkom på initiativ av Europaparlamentet som

ansåg att det var mycket viktigt att den fanns med. Sverige förordade un-

der trepartsmötenas gång att man istället skulle gå EP tillmötes genom

att i art. 7.2 (försök) ta in hänvisning till 5.2 och 5.3 men nådde inte

framgång med detta. Med beaktande av dels att den svenska kriminali-

seringen när det gäller kontakt med barn i sexuellt syfte redan går utöver

vad som föreskrivs i direktivet, dels försökskriminaliseringen när det gäl-

ler barnpornografibrott, görs bedömningen att det saknas skäl för Sve-

rige att vidta ytterligare åtgärder med anledning av bestämmelsen.

Artikel 6 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och inga lagstiftningsåtgärder är

därmed påkallade med anledning av art. 6.

Artikel 7 – Anstiftan, medhjälp och försök

Art. 7.1 – Anstiftan och medhjälp

Enligt bestämmelsen ska anstiftan och medhjälp till brott enligt direkti-

vet vara straffbart.

Motsvarande bestämmelse finns i rambeslutet i art. 4.1, även om nu föresla-

gen bestämmelse till följd av utvidgad kriminalisering i art. 3–6 får en vidare

tillämpning. I PC-ES finns en motsvarande bestämmelse i art. 24.1.

Den svenska regleringen

Medverkansbestämmelserna i 23 kap. 4 § brottsbalken är tillämpliga på

alla brottsbalksbrott. Sverige uppfyller därmed kraven i bestämmelsen.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.19, görs samma bedömning när det gäller art.

24.1 i PC-ES.

Art. 7.2 – Försök

Enligt bestämmelsen ska försök att begå något av brotten i art. 3.4-6

(sexuella övergrepp och handlingar – ej bevittnande), 4.2-3 & 5-7 (sexu-

ell exploatering – ej bevistande av pornografisk föreställning) samt 5.4-6

(distribution, spridning och överföring, erbjudande, tillhandahållande

och tillgängliggörande samt produktion av barnpornografi) vara straff-

bara.

22

Förslaget går längre än befintliga rambeslutets art. 4.2 som begränsar för-

söksansvaret till de brott som regleras i art. 2 samt till barnpornografibrott

bestående av produktion och spridning enligt art. 3.1a-b.

Förslaget går också längre än PC-ES art. 24.2-3, som till skillnad från direkti-

vet tillåter undantag från försöksansvar när det gäller erbjudande eller till-

handahållande av barnpornografi (art. 24.2-3 jämförd med art. 20.1b).

Den svenska regleringen

Försök är enligt 6 kap. 15 § brottsbalken kriminaliserat beträffande samt-

liga brott i kapitlet med undantag för samlag med avkomling respektive

syskon (7 §), sexuellt ofredande (10 §) och kontakt med barn i sexuellt

syfte (10 a §). Vidare är icke ringa barnpornografibrott (16 kap. 17 §

brottsbalken) kriminaliserat på försöksstadiet liksom olaga tvång, grovt

brott (4 kap. 10 §).

Som framgår ovan är försök till ringa barnpornografibrott inte kriminali-

serat. Ringa brott torde kunna vara t.ex. köp av barnpornografi för eget

bruk eller rena innehav som inte är av större omfattning (se vidare prop.

1997/87:43 s. 94 ff). Då direktivet endast kräver försökskriminalisering

när det gäller allvarligare former av barnpornografibrott som innefattar

någon form av spridning eller produktion, görs bedömningen att den

svenska begränsningen inte innebär något problem.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.19, görs bedömningen att för det fall möjlig-

heten till förbehåll utnyttjas när det gäller tillämpningen av art. 24.2 på art.

22 och 23 uppfyller Sverige åtagandet när det gäller konventionen.

Artikel 7 - Bedömning och slutsats

Sverige lever upp till åtagandet och inga lagstiftningsåtgärder är påkallade

med anledning av art. 7.

Artikel 8 (beaktandesatserna 10 och 20) – Frivilliga sexuella handlingar

Artikeln begränsar kravet på kriminalisering.

Art. 8.1-2 – Sexuella handlingar med barn & barnpornografiska föreställningar

Enligt punkt 1 ska det vara upp till medlemsstaterna att avgöra om art.

3.2 och 4 (bevittna sexuella handlingar - sexuella handlingar med barn

under åldern för sexuellt självbestämmande) ska vara tillämpliga när det

gäller frivilliga sexuella handlingar mellan jämbördiga parter som är nära i

ålder och psykologisk och fysisk utveckling eller mognad och förutsatt

att handlingarna inte innefattade någon form av övergrepp. Av beaktan-

desats 10 framgår bl.a. att ett funktionshinder inte per automatik innebär

en oförmåga att samtycka till sexuellt umgänge.

Enligt punkt 2 ska det vara upp till medlemsstaterna att avgöra om art.

4.4 (att medvetet bevista en barnpornografisk föreställning) ska vara till-

23

lämplig när det gäller en pornografisk föreställning inom ramen för en

frivilligt relation i fall när barnet nått åldern för sexuellt självbestäm-

mande eller när det sker mellan jämbördiga parter som är nära i ålder och

psykologisk och fysisk utveckling eller mognad och förutsatt att hand-

lingarna inte innefattade någon form av övergrepp eller exploatering och

att inga pengar eller någon annan form av ersättning lämnas som betal-

ning för den pornografiska föreställningen.

I art. 18.3 i PC-ES finns en bestämmelse som anger att kriminaliseringen när

det gäller sexuella handlingar med barn under åldern för sexuellt självbe-

stämmande inte avses omfattar frivilliga sexuella handlingar mellan barn.

Den svenska regleringen

Sverige uppfyller åtagandet genom bestämmelsen i 6 kap. 14 § brottsbal-

ken som har ett motsvarande ansvarsbegränsande syfte när det gäller

vissa brott enligt kapitlet. Det gäller 6 kap. 5 § (sexuellt utnyttjande av

barn), 6 § första stycket mot barn under femton år (sexuellt övergrepp

mot barn), 8 § första stycket (utnyttjande av barn för sexuell posering)

och 10 § första stycket (sexuellt ofredande).

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.13, görs bedömningen att Sverige uppfyller

åtagandet i art. 18.3 PC-ES.

Art. 8.3 – Produktion, förvärv och innehav av vissa typer av barnpornografi

Enligt bestämmelsen ska det vara upp till medlemsstaterna att avgöra om

art. 5.2 och 5.6 (förvärv och innehav samt produktion) ska vara tillämp-

liga när det gäller produktion, förvärv eller innehav av material som rör

barn över åldern för sexuellt självbestämmande när materialet är produce-

rat och innehas med barnens samtycke och uteslutande för privat bruk av

de inblandade personerna och förutsatt att handlingarna inte innefattade

något övergrepp.

En snarlik bestämmelse finns i rambeslutets art. 3.2b.

Den svenska regleringen

I 16 kap. 10 b § brottsbalken finns sedan 2010 en liknande ansvarsbe-

gränsningsregel som den ovan beskrivna i 6 kap. Enligt bestämmelsen

ska förbuden mot skildring och innehav i 10 a § samma kapitel inte gälla

den som framställer en pornografisk bild om skillnaden i ålder och ut-

veckling mellan den avbildade personen och den som framställer bilden

är ringa och omständigheterna i övrigt inte påkallar att ansvar döms ut.

Att notera är dock att bestämmelsen har utformats utan begränsning i

fråga om ålder vilket innebär att det möjligen kan ifrågasättas om Sverige

i denna del lever upp till åtagandet i punkten 3 som begränsar utrymmet

för undantag till handlingar som riktas mot barn som uppnått åldern för

sexuellt självbestämmande. Motsvarande bestämmelse finns även i ram-

beslutet. En strikt tolkning av den nu aktuella bestämmelsen jämförd

med undantagsbestämmelsen i art. 8.1 skulle emellertid kunna få till följd

24

att medan vissa sexuella handlingar med ett barn under åldern för sexu-

ellt självbestämmande är straffria, skulle en skildring eller innehav av en

skildring av samma sexuella handlingar enligt 8.3 vara straffbart.

Artikel 8 - Bedömning och slutsats

De svenska ansvarsbegränsningsreglerna uppfyller i huvudsak vad som

följer av art. 8.

Artikel 9 (beaktandesatserna 21 och 22) – Försvårande omständigheter

Enligt det inledande stycket ska de i artikeln uppräknande omständig-

heterna i enlighet med vad som gäller enligt nationell rätt och i den ut-

sträckning omständigheterna inte redan utgör ett brottsrekvisit enligt

art. 3-7, kunna betraktas som försvårande omständigheter i förhållande

till brotten i art. 3-7. Av beaktandesats 21 framgår bl.a. att det innebär att

det ska vara möjligt för en domare att vid straffmätningen beakta de för-

svårande omständigheterna även om det inte föreligger någon förplik-

telse att tillämpa de försvårande omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt punkterna a-g ska följande omständigheter kunna betraktas som

försvårande omständigheter:

- att brottet begicks mot ett barn i en särskilt utsatt situation, såsom ett

psykiskt eller fysiskt funktionshinder, en beroendeställning eller ett till-

stånd av fysisk eller psykisk oförmåga (incapacity),

- att brottet begicks av en familjemedlem, en person som levde tillsam-

mans med barnet eller av en person som missbrukat sin erkända förtro-

endeställning eller makt,

- att brottet begicks av flera personer som agerade gemensamt,

- att brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i enlighet

med rambeslutet om kampen mot organiserad brottslighet

(2008/841/RIF),

- att gärningsmannen tidigare dömts för likartade brott,

- att gärningsmannen avsiktligt eller på ett hänsynslöst sätt (by reck-

lessness) har satt barnets liv i fara eller

- brottet omfattade grovt våld eller förorsakade barnet allvarlig skada.

I PC-ES finns i art. 28 en mycket snarlik bestämmelse. I rambeslutet är så-

väl straffnivåer som försvårande omständigheter intagna i samma artikel

(art. 5). Som försvårande omständigheter i förhållande till vissa av brotten

anses att barnet var under åldern för sexuellt självbestämmande, barnets liv

har satts i fara, brottet har omfattat grovt våld eller förorsakat allvarlig

skada, brottet har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.

Den svenska regleringen

Att brottet begåtts mot ett barn i en särskilt utsatt situation, framför allt

till följd av ett psykiskt eller fysiskt funktionshinder eller en beroendesituat-

ion, ingår som rekvisit i bestämmelsen i art. 3.5 (ii). Det motsvaras i

svensk rätt framför allt av brotten våldtäkt och sexuellt tvång (6 kap. 1

25

och 2 §§ brottsbalken). Därutöver kan omständigheten vara relevant för

brott som avser grovt utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 8 §

andra stycket) och grovt koppleri (6 kap. 12 §) men framstår i övrigt inte

som relevant.

Vidare framgår av 29 kap. 2 § punkterna 3 & 4 brottsbalken att, vid sidan

av vad som gäller för varje särskild brottstyp, ska som försvårande om-

ständigheter särskilt beaktas om den tilltalade utnyttjat någon annans

skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig eller utnyttjat sin ställ-

ning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende.

Att brottet begåtts av en medlem i familjen, sammanboende eller en person

som missbrukat sin erkända förtroendeställning eller auktoritet ingår som

rekvisit för bestämmelsen i art. 3.5 (ii) och kan vara relevant som försvå-

rande omständighet främst för vissa övergrepp enligt art. 3. Här är det

särskilt den svenska bestämmelsen om våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 §

andra stycket brottsbalken, dvs. samlag eller motsvarande med barn mel-

lan 15 och 18 år som är av betydelse.

Av 29 kap. 2 § punkten 8 brottsbalken framgår att som en försvårande

omständighet ska beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten

hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.

Att flera personer tillsammans begått brottet är högst relevant vid brott en-

ligt art. 3 men har underordnad eller ingen betydelse för övriga artiklar.

Omständigheten ingår som relevant rekvisit i bestämmelserna om grov

våldtäkt, grovt sexuellt tvång, grovt sexuellt utnyttjande av person i be-

roendeställning, grov våldtäkt mot barn samt grovt sexuellt övergrepp

mot barn (6 kap. 1, 2, 3, 4 och 6 §§ brottsbalken).

Att brottet begåtts inom ramen för en kriminell organisation är relevant

framför allt i fråga om sexuell exploatering enligt art. 4 samt barnporno-

grafibrott enligt art. 5. Enligt definitionen i rambeslutet 2008/841/RIF

ska syftet med en sådan organisation vara att direkt eller indirekt erhålla

ekonomiska eller materiella fördelar. När det gäller sexuella övergrepp en-

ligt art. 3 torde omständigheten sakna relevans. Vid bedömande av grovt

koppleri (6 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken) ska särskilt beaktas om

brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört

betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Se även människohandel.

Av 29 kap. 2 § punkten 6 brottsbalken framgår att som en försvårande

omständighet ska beaktas bl.a. om brottet utgjort ett led i en brottslighet

som utövats i organiserad form. Med brottslighet som utövats i organise-

rad form avses brottslighet som har begåtts inom ramen för en struktur

där flera personer samverkat under en inte helt obetydlig tidsperiod för

att begå brott.

26

Att gärningsmannen tidigare är dömd för liknande brottslighet kan enligt

29 kap. 4 § beaktas i straffskärpande riktning men kan inte sägas utgöra

en försvårande omständighet som medför att en viss straffskala ska till-

lämpas. Sverige försökte under förhandlingarna motverka förslaget i

denna del.

När det gäller de försvårande omständigheter som består i att brottet in-

neburit fara för barnets liv eller om det begåtts med användande av grovt

våld eller att barnet vållats allvarlig skada – får dessa anses ingå som rek-

visit i bestämmelsen om grov våldtäkt mot barn. Vid bedömningen ska

särskilt beaktas bl.a. om gärningsmannen använt våld eller hot om brotts-

lig gärning eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet

visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Av 29 kap. 2 § punkterna 1 & 2 brottsbalken framgår att som försvå-

rande omständigheter ska beaktas om den tilltalade avsett att brottet

skulle få allvarligare följder än det faktiskt fick och om den tilltalade visat

stor hänsynslöshet.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.23, görs bedömningen att Sverige lever upp till

konventionsåtagandet när det gäller försvårande omständigheter.

Artikel 9 - Bedömning och slutsats

Den svenska regleringen uppfyller åtagandet när det gäller art. 9 och inga

lagstiftningsåtgärder är påkallade.

Artikel 10 (beaktandesatserna 40, 41, 42 och 43) – Diskvalifikation m.m.

Art. 10.1 & 10.2 (beaktandesatserna 40 och 41) – Diskvalifikation och rätt

till information

Enligt bestämmelsen i art. 10.1 ska medlemsstaterna för att undvika en

risk för återfall i brott vidta åtgärder för att en person som dömts för

brott enligt direktivet tillfälligt eller permanent ska kunna förhindras att

utöva åtminstone yrkesverksamhet som innefattar direkta och regel-

bundna kontakter med barn.

Enligt bestämmelsen i art. 10.2 ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att

tillse att arbetsgivare när de rekryterar en person för yrkesverksamhet

eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regel-

bundna kontakter med barn har rätt att i enlighet med nationell rätt och

på lämpligt sätt, t.ex. på begäran eller genom den berörda personen, be-

gäran information om fällande domar för brott enligt art. 3-7 i direktivet

som finns registrerade i kriminalregistret (c

riminal record)

eller diskvalifi-

kationer till följd av sådana domar att utföra verksamhet som innefattar

direkta och regelbundna kontakter med barn. Av beaktandesats 40 fram-

går att med arbetsgivare avses i detta sammanhang även personer som

bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverksamhet som om-

27

fattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innefattar di-

rekt och regelbunden kontakt med barn. Av beaktandesats 41 framgår att

direktivet inte ålägger medlemsstaterna någon skyldighet att ändra de

nationella system som reglerar kriminalregistren eller tillgången till upp-

gifter ur dessa register.

I art. 5.3 i rambeslutet anges att varje medlemsstat ska vidta åtgärder för att

säkerställa att en fysisk person, som har dömts för brott som omfattas av

rambeslutet, i förekommande fall kan avstängas, tillfälligt eller permanent,

från utövande av sådan verksamhet som hänför sig till tillsyn av barn. I

samband med genomförandet av rambeslutet gjordes bedömningen att Sve-

rige genom den befintliga registerlagstiftningen lever upp till vad rambeslu-

tet kräver.

I PC-ES art. 5.3 finns en bestämmelse om att konventionsstaterna ska vidta

nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder, i överensstämmelse

med nationell lag, för att säkerställa att villkoren för att få anställning i såd-

ana yrken som innefattar regelbunden kontakt med barn, säkerställer att de

sökande till dessa yrken inte blivit dömda för sexuell exploatering av eller

sexuella övergrepp mot barn. I art. 27.3 (b) i PC-ES finns en bestämmelse

som anger att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att antingen möj-

liggöra stängning av verksamheter som innefattar brott enligt konventionen

eller att hindra gärningsmannen från att utöva handlingar (yrkesverksamhet

eller frivillig sådan) som involverar kontakt med barn.

Den svenska regleringen

En principiell svensk utgångspunkt är att den som har avtjänat sitt straff

ska ha samma rätt som alla andra att verka i samhället. Därför begränsas

tillgången till uppgifter ur belastningsregistret. Uppgifterna i registret

gallras också så småningom. Lagstiftarens utgångspunkt är vidare att rät-

ten att få del av registerutdrag ska regleras i författning efter noggranna

överväganden dels om tillgång till registeruppgifter är en adekvat åtgärd,

dels om den står i rimlig proportion till det man vill uppnå.

En enskild har enligt 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister alltid

rätt att få ett fullständigt registerutdrag om sig själv, vilket också följer av

bestämmelser i dataskyddsdirektivet.

Personer som erbjuds arbete eller praktik inom förskoleverksamhet,

skola och skolbarnsomsorg ska visa ett utdrag ur belastningsregistret in-

nan de får börja sitt arbete eller sin praktik. Den enskilde kan enligt 9 §

andra stycket lagen om belastningsregister begära ett särskilt registerut-

drag för detta ändamål; utdraget innehåller bara uppgifter om vissa brott.

Arbetsgivaren är skyldig att genomföra kontrollen, men avgör därefter

själv om personen ska anställas eller inte, oberoende av om personen fö-

rekommer i registret. Detsamma gäller inom hem för vård och boende

som tar emot barn (s.k. HVB-hem) samt inom verksamhet med insatser

åt barn med funktionshinder (LSS).

28

Enligt bl.a. Rikspolisstyrelsen begär arbetsgivare, i allt större utsträck-

ning och utan stöd i författning, att en arbetssökande ska utnyttja sin

rätt som enskild att få ett fullständigt registerutdrag och förete register-

utdraget. Motsvarande ”frivilliga” registerkontroller av enskilda sägs vara

frekventa även inom frivilligorganisationer och i föreningslivet. Det finns

i dag inget förbud mot att arbetsgivare eller andra begär att den enskilde

själv visar upp ett registerutdrag.

I syfte att förhindra att den enskildes rätt att få ut uppgifter från vissa

register utnyttjas otillbörligt föreslår Utredningen om integritetsskydd i

arbetslivet (SOU 2009:44) bl.a. att det ska införas en bestämmelse om

förbud för arbetsgivare att, utan lagstöd, begära att t.ex. en arbetssökande

ska visa upp ett belastnings- eller misstankeregisterutdrag. Ärendet be-

reds inom Regeringskansliet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att när det gäller åtagandet i art. 10.1

finns genom den befintliga registerlagstiftningen idag en möjlighet för

vissa arbetsgivare inom vård, skola och omsorg att förhindra att personer

som dömts för brott enligt direktivet arbetar inom vissa typer av verk-

samheter som innefattar kontakt med barn. Någon möjlighet att utfärda

ett förbud riktat till den enskilde mot att utöva verksamhet som innefat-

tar direkt och regelbunden kontakt med barn finns inte. En sådan möj-

lighet torde närmast kunna jämföras med ett näringsförbud enligt lagen

(1986:436) om näringsförbud, eller ett kontaktförbud enligt lagen

(1988:688)2.

När det gäller åtagandet i art. 10.2 finns också genom den befintliga re-

gisterlagstiftningen möjligheter för arbetsgivare när det gäller viss yrkes-

verksamhet inom vård, skola och omsorg att bli informerade om fällande

domar enligt direktivet. När det gäller organiserad frivilligverksamhet

möjliggör i och för sig dagens reglering en sådan kontroll som förslaget

innebär, eftersom det inte finns något formellt förbud för en aktör att

begära av enskild att denne visar upp ett registerutdrag. Om ett sådant

förbud däremot skulle införas (i enlighet med förslaget i Utredningen om

integritetsskydd i arbetslivet [SOU 2009:44]) torde lagändringar krävas

som ger arbetsgivare möjlighet att registerkontrollera enskilda inför an-

ställning som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

Vid den preliminära analysen av art. 5.3 inför antagandet av PC-ES gjordes

bedömningen att Sverige lever upp till åtagandet genom registerlagstift-

ningen. Även när det gäller art. 27.3 (b) gjordes preliminärt bedömningen

att Sverige uppfyller det första ledet men att det är mer tveksamt när det

gäller det alternativa andra ledet. I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.2 och 13.3.22,

görs bedömningen att Sverige uppfyller åtagandena i dessa delar.

När det gäller åtagandena enligt direktivet görs bedömningen att Sverige

torde kunna leva upp till åtagandet i art. 10.1 och 10.2 med befintlig lag-

2 Genom lagändringar som träder i kraft den 1 oktober 2011 ersätts begreppet besöks-

förbud av begreppet kontaktförbud (SFS 2011:487)

29

stiftning. Det skulle dock kunna uppfattas som en sanktionering av den

omfattande kontroll av registerutdrag som idag sker informellt. En viktig

fråga är därför om det är en önskvärd ordning eller om det finns skäl att

överväga andra lösningar som är mer långsiktiga. Två teoretiskt tänkbara

alternativ till genomförandet av direktivet i svensk lagstiftning i denna

del skulle kunna vara:

• att utvidga lagstiftningen om registerkontroller till att omfatta ytter-

ligare kategorier av arbetsgivare och även helt nya grupper som kan

falla under ”organised voluntary activities” eller

• att införa någon form av diskvalificering för personer som döms för

brott som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det skulle ex-

empelvis kunna ha formen av en särskild rättsverkan av brott och ut-

dömas av domstol i samband med brottmålet. En sådan lösning skulle

vara en nyhet för svensk lagstiftning och kräver ingående övervägan-

den.

Att inom ramen för genomförandet av det nu aktuella direktivet införa

en ny särskild rättsverkan av brott låter sig emellertid inte göras utan är

en fråga som får övervägas i andra sammanhang. Däremot torde det fin-

nas möjlighet att utvidga registerlagstiftningen till att omfatta nya grup-

per av arbetsgivare och organisationer och att ge dessa möjlighet att i den

utsträckning direktivet kräver registerkontrollera enskilda inför anställ-

ning eller uppdrag som innefattar kontakt med barn. Därigenom torde

en rimlig balans mellan intresset av att registerkontrollera personer och

intresset av att skydda den enskildes personliga integritet kunna uppnås.

Art. 10.3 (beaktandesatserna 41, 42,och 43) – Överföring av information ur

belastningsregistret

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att, när det

gäller tillämpning av art. 10.1 och 10.2, tillse att information rörande fäl-

lande domar för brott enligt direktivet eller om en diskvalifikation på

grund av en fällande dom, överförs i enlighet med förfarandet i rambeslu-

tet om utbyte av uppgifter ur kriminalregister (ECRIS 2009/315/RIF)

och med den berördes medgivande när det begärs i enlighet med art. 6 i

det rambeslutet.

Art. 10.3 handlar alltså om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret enligt

ECRIS för andra ändamål än brottmålsförfaranden.

I beaktandesats 41 noteras att, med hänsyn till de olika rättsliga tradition-

erna i medlemsländerna, tas i direktivet hänsyn till att tillgång till uppgif-

ter i belastningsregistren lämnas av antingen behörig myndighet eller av

den berörde personen. Vidare sägs att direktivet inte ålägger medlemssta-

terna att ändra sina system när det gäller belastningsregister eller tillgång

till dessa register. Av beaktandesats 42 framgår att syftet med direktivet

inte är att harmonisera regler om den berördes medgivande när det gäller

30

utbyte av information ur belastningsregistren, alltså om sådant medgi-

vande ska krävas eller inte. Vidare sägs i beaktandesatsen att oavsett om

sådant medgivande krävs eller inte under nationell rätt, innebär direktivet

inte någon skyldighet att ändra nationella lagar eller förfaranden i detta

hänseende.

Den svenska regleringen

Sverige har ännu inte genomfört ECRIS men rambeslutet har godkänts

av riksdagen (prop. 2008/09:18 – Sveriges antagande av rambeslut om

utbyte av uppgifter ur kriminalregister [godkännandepropositionen])

och en departementspromemoria (Ds 2011:15 – Utbyte av uppgifter ur

kriminalregistret) har upprättats och bereds för närvarande inom Justi-

tiedepartementet. Ett av syftena med ECRIS är enligt dess beaktandesats

12 att se till att en person som dömts för sexualbrott mot barn inte ska

kunna dölja en sådan dom eller därav följande diskvalifikation i syfte att

utöva yrkesverksamhet med anknytning till tillsyn över barn i en annan

medlemsstat.

Enligt 11 § lagen om belastningsregister får uppgifter lämnas till ut-

ländska myndigheter och mellanstatliga organisationer om det följer av

en internationell överenskommelse som Sverige tillträtt. I godkännande-

propositionen görs bedömningen att ECRIS efter riksdagens godkän-

nande utgör en sådan överenskommelse, varför uppgifter enligt ECRIS

kan överlämnas till utländska myndigheter inom EU med stöd av 11 §

lagen om belastningsregister (i Ds 2011:15 [s. 85] ifrågasätts dock om

art. 7.2 kan sägas utgöra en internationell överenskommelse av vilken föl-

jer utlämnande av uppgifter). Bestämmelsen i 11 § preciseras också i 24 §

förordningen om (1999:1134) belastningsregister, varav framgår att upp-

gifter får lämnas ut för annat än brottmålsförfaranden endast om det

finns särskilda skäl. För att säkerställa att utlämnande är möjligt föreslås i

Ds 2011:15 att en ny 11 a § införs i lagen om belastningsregister. Enligt

den föreslagna bestämmelsen ska utlämnande av uppgifter till andra med-

lemsstater efter ansökan om ett s.k. EU-registerutdrag för andra ändamål

än brottmålsförfarande i princip kunna ske i samma utsträckning som till

svenska myndigheter. Begränsningen till myndigheter framstår emellertid

som problematisk i nu aktuellt sammanhang eftersom rätten till utdrag

ur belastningsregistret för anställningsändamål enligt 9 § lagen om be-

lastningsregister tillkommer den enskilde och inte en myndighet.

Detta torde innebära att i den mån frågan inte löses i samband med ge-

nomförandet av ECRIS bör en ändring i lagen om belastningsregister ske

för att genomföra art. 10.3 i direktivet. Frågorna kommer att analyseras

vidare bl.a. inom ramen för genomförandet av rådets rambeslut

2009/315/RIF (ECRIS).

När det gäller skrivningen i bestämmelsen om att överföring av uppgifter

ska ske med den berördes medgivande noteras att den svenska reglering-

en i lagen om belastningsregister bygger på att den som har rätt till upp-

31

gifter har det utan att den berördes samtycke krävs. Sverige motsatte sig

också att denna skrivning togs med. Skrivningen måste dock läsas till-

sammans med beaktandesats 41. I samband med den preliminära över-

enskommelsen som bekräftades i Coreper den 29 juni 2011, lämnade

Sverige också en ensidig förklaring till protokollet från Coreper om att

Sverige tolkar artikel 10.3 i ljuset av beaktandesatserna 41 och 42. Mot

den bakgrunden görs bedömningen att några åtgärder i den delen inte är

påkallade.

Artikel 10 - Bedömning och slutsats

Den svenska regleringen uppfyller åtagandet när det gäller art 10.1. När

det gäller art. 10.2 och 10.3 görs dock bedömningen att det torde krävas

lagändringar för att Sverige på ett tillfredsställande sätt ska leva upp till

åtagandena.

Artikel 11 (beaktandesats 23) – Beslag och förverkande

Medlemsstaterna ska enligt bestämmelsen vidta nödvändiga åtgärder för

att se till att deras behöriga myndigheter har rätt att beslagta och för-

verka hjälpmedel till och vinning av brott som omfattas av direktivet. I

beaktandesats 23 uppmanas medlemsstaterna att fullt ut tillämpa internat-

ionella och EU-rättsliga instrument för förverkande. Vidare uppmuntras

medlemsstaterna att använda förverkad egendom till åtgärder för stöd

och skydd till offer för brott.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i rambeslutet. I PC-ES finns i art. 27.3a

en snarlik bestämmelse. I det nyligen antagna människohandelsdirektivet

(2011/36/EU) finns en identisk bestämmelse i art. 7.

Den svenska regleringen

I 36 kap. 1-6 §§ brottsbalken finns dels generella regler om bl.a. förver-

kande av utbyte av brott och egendom som använts som hjälpmedel vid

brott som är tillämpliga om någon döms för människohandel. Vidare får,

istället för egendomen, värdet av denna förklaras förverkad, liksom eko-

nomiska fördelar som uppkommit för näringsidkare vid brott i närings-

verksamhet.

Dessutom gäller enligt 1 b § att om någon döms för ett brott för vilket är

föreskrivet sex års fängelse eller mer, vilket är fallet när det gäller männi-

skohandel, och brottet varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte så får

egendom, eller dess värde, förklaras förverkad om det framstår som klart

mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte

är fallet.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott el-

ler vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får

enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken tas i beslag. Detsamma gäller föremål

32

som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av ut-

byte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.32, görs bedömningen att Sverige lever upp till

konventionsåtagandet i denna del.

Artikel 11 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och inga lagstiftningsåtgärder är

påkallade med anledning av art. 11.

Artikel 12 – Ansvar och påföljder för juridiska personer

Varje medlemsstat ska enligt artikel 12.1 vidta nödvändiga åtgärder för

att se till att juridiska personer kan ställas till ansvar för sådana gärningar

som avses i artiklarna 2 och 3 och som begåtts till deras förmån av en

person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska per-

sonens organisation och som har en ledande ställning inom den juridiska

personens organisation, grundad på

a) behörighet att företräda den juridiska personen, eller

b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller

c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

Enligt artikel 12.2 ska varje medlemsstat därutöver vidta nödvändiga åt-

gärder för att se till att en juridisk person kan göras ansvarig i de fall där

bristande övervakning eller kontroll från en person som avses i punkt 1

har gjort det möjligt för en person under dennes ansvar att begå något av

de brott som avses i artiklarna 3-7 till förmån för den juridiska personen.

Enligt artikel 12.3 ska den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1

och 2 inte utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som

är gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till något av de brott som

avses i artiklarna 3-7.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 13 vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att se till att en juridisk person som görs ansvarig i enlighet med

artikel 5.1 och 5.2 kan bli föremål för effektiva, proportionella och av-

skräckande påföljder, som ska innefatta bötesstraff eller administrativa

avgifter och som får innefatta andra sanktioner, såsom

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om avveckling av verksamheten,

e) tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har använts för

att begå brottet.

Likalydande bestämmelser finns i art. 6 och 7 i rambeslutet. Motsvarande

bestämmelser finns också i art. 26 och 27.2 i PC-ES.

33

Den svenska regleringen

Regler om företagsbot finns i 36 kap. 7–10 a §§ brottsbalken. Av 7 § föl-

jer att en näringsidkare kan åläggas företagsbot för brott som har begåtts

i utövningen av näringsverksamhet. Det gäller under förutsättning att 1)

näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att fö-

rebygga brottsligheten eller 2) brottet har begåtts av a) en person i le-

dande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller

att fatta beslut på näringsidkarens vägnar, eller b) en person som annars

haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Företags-

bot ska enligt 8 § fastställas till lägst 5 000 kr och högst 10 miljoner kr.

Av 9 § följer att vid bestämmande av företagsbotens storlek ska, med be-

aktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller

fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning

och förhållande till näringsverksamheten. Skälig hänsyn ska också tas till

om näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot.

Bestämmelserna ändrades 2006 då möjligheten att ålägga företagsbot ut-

vidgades. Syftet var att effektivisera systemet och öka den praktiska an-

vändningen av sanktionen för brott i näringsverksamhet.

Artiklarna 12 och 13 om ansvar och sanktioner för juridiska personer ut-

gör standardbestämmelser som återfinns i flera andra redan antagna in-

strument inom ramen för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Vid

tidigare bedömningar (t.ex. vid Sveriges antagande av rambeslutet mot

människohandel, rambeslutet om angrepp mot informationssystem och

rambeslutet om bekämpande av terrorism, prop. 2003/04:111 s. 32 f,

2003/04:164, s. 30 respektive 2008/09:25 s. 29) har de svenska reglerna

om företagsbot ansetts uppfylla de krav som ställts upp i fråga om ansvar

och sanktioner för juridiska personer och sanktionerna har ansetts vara

effektiva, proportionella och avskräckande. Det saknas anledning att

göra en annan bedömning i förhållande till det nu aktuella direktivet.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.21, görs samma bedömning.

Artiklarna 12 & 13 - Bedömning och slutsats

Sverige lever upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder inga

lagändringar.

Artikel 14 (beaktandesatserna 24, 25 och 30) - Avstående från att lagföra

eller utdöma påföljd för brottsoffret

I artikel 14 föreskrivs att medlemsstaterna, i överensstämmelse med de

grundläggande principerna i deras rättssystem, ska vidta nödvändiga åt-

gärder för att säkerställa att behöriga nationella myndigheter har befo-

genhet att inte åtala eller straffa barn som är offer för sexuella övergrepp

eller sexuellt exploatering för deras deltagande i brottslig verksamhet

som de har tvingats att begå som en direkt följd av att de har utsatts för

någon av de gärningar som avses i art. 4.2-3, 5-6 eller art. 5.6. Av beak-

34

tandesats 25 framgår att avsikten inte är att påverka medlemsstaternas po-

litik när det gäller barn som begår brott.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i rambeslutet och i PC-ES. En snarlik

bestämmelse finns i art. 8 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Som bestämmelsen bör uppfattas avses handlingar som offret vidtar i di-

rekt anknytning till det brott offret utsätts för, dvs. vid själva övergrep-

pet. Med angiven utgångspunkt aktualiseras bl.a. situationer med s.k.

nödvändig medverkan (concursus necessarius). Barnet skulle då enligt

svensk rätt inte dömas till ansvar för t.ex. medverkan till det brott barnet

utsätts för. Åtskilliga brott förutsätter generellt att någon annan med-

verkat i brottet. Vid sådan nödvändig medverkan ska straffbestämmelsen

inte sällan tolkas så att den medverkande inte ska dömas till ansvar. Ofta

beror det på att straffbestämmelsens syfte är att skydda den vars med-

verkan är nödvändig. Ansvar ska exempelvis inte följa för den som ut-

sätts för olaga tvång eller utpressning eller den som prostituerar sig vid

koppleribrott.

Bestämmelsen är begränsad till brotten enligt art. 4 (rörande prostitution

och pornografiska föreställningar) och art. 5 punkt 6 (framställning av

barnpornografi). Övergreppssituationer enligt art. 3, grooming enligt art.

6 samt medverkan och försök enligt art. 7 träffas alltså inte av bestäm-

melsen. Hänvisningen till bestämmelserna i art. 4 torde inte medföra

några egentliga problem för Sverige eftersom straffbestämmelserna om

utnyttjande av barn för sexuell posering och köp av sexuell handling av

barn har som uttalat syfte att skydda de barn vars medverkan är nödvän-

dig. Detsamma gäller i fråga om koppleribrottet.

I prop. 2009/10:70 behandlas undantag från straffansvar bl.a. i föreva-

rande situation. I propositionen framgår att det saknas behov av ett ut-

tryckligt undantag för fall som avser egenbefattning – dvs. då barn skild-

rar sig själva i pornografisk bild och därefter på olika sätt befattar sig

med bilderna – eftersom ansvarsfrihet i sådana fall följer redan av all-

männa principer (se prop. 2009/10:70 s. 38 f.).

Utöver vad som nu sagts finns i svensk lagstiftning bestämmelser som

innebär att det är möjligt att i vissa situationer underlåta att ådöma an-

svar eller att döma till lindrigare påföljd än vad som är stadgat för brot-

tet.

Beträffande det förstnämnda fallet stadgas i 24 kap. 4 § brottsbalken att

en gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om det med hänsyn

till farans beskaffenhet, den skada som åsamkats annan och omständig-

heterna i övrigt är oförsvarlig. I andra stycket i bestämmelsen definieras

vad som anses utgöra nöd. Där nämns att det förelegat fara för liv, hälsa,

egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

35

Regeln innebär att en i nöd företagen gärning utgör brott endast om den

som handlat i nöd gått för långt och överskridit gränsen för nödrätten.

Bestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken innebär att den gärning som fö-

retas i nöd ska vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det

som offras. Vid en tillämpning av bestämmelsen ska därför göras en av-

vägning mellan det hotade intresset och det uppoffrade intresset. Vidare

gäller att den fara som innefattar nödfall i regel inte får härröra från den

vars intresse kränks genom handlingen. I 24 kap. 6 § brottsbalken stadgas

att om någon gjort mer än vad som är medgivet, ska han ändå vara fri

från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde be-

sinna sig.

Vad gäller möjligheten att underlåta att ådöma påföljd kan en sådan ef-

fekt uppnås genom en tillämpning av olika bestämmelser i brottsbalken.

Om det exempelvis är uppenbart oskäligt att döma till påföljd kan rätten

meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § brottsbalken. I 23 kap. 5 §

brottsbalken sägs att straffet ska sättas ned för den som förmåtts med-

verka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes

ungdom, oförstånd eller beroendeställning, eller medverkat endast i

mindre mån. Av bestämmelsen framgår också att det inte ska dömas till

ansvar i ringa fall. I 29 kap. 3 § brottsbalken ges också en möjlighet att vid

straffmätningen såsom en förmildrande omständigheter vid bestämman-

det av straffvärdet bl.a. beakta om brottet föranletts av någon annans

grovt kränkande beteende eller om gärningen, utan att vara fri från an-

svar, är sådan som avses i 24 kap. brottsbalken.

Om ett brott har begåtts, trots de ovan nämnda reglerna, följer det av

den absoluta åtalsplikten (jfr 20 kap. 6 § rättegångsbalken) att åklagaren är

skyldig att väcka åtal. Åtalsplikten får anses vara en grundläggande rätts-

princip. Den absoluta åtalsplikten är emellertid försedd med vissa undan-

tag.

I 20 kap. 7 § rättegångsbalken finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse

där åklagaren ges möjlighet att underlåta att åtala för brott bl.a. om det

av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att av-

hålla den misstänkte från vidare brottslighet och om det med hänsyn till

omständigheterna inte heller av andra skäl krävs att åtal väcks. Enligt 20

kap. 7 a § rättegångsbalken har åklagaren också möjlighet att meddela

åtalsunderlåtelse efter det att åtal väckts, om det kommit fram sådana

förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet,

skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse.

I 23 kap. 4 a § rättegångsbalken finns regler om s.k. förundersöknings-

begränsning om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att

ske enligt reglerna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Det kan noteras att

dessa bestämmelser i första hand är processekonomiskt motiverade och

inte avser att tillvarata brottsofferintressen.

36

I 16–17 §§ lagen om unga lagöverträdare finns särskilda bestämmelser om

åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare.

Direktivbestämmelsen är utformad som ett krav på att det ska finnas be-

stämmelser som gör det möjligt att inte åtala eller döma den unge för sin

medverkan i anslutning till övergreppet. Det uppställs alltså inte krav på

att barnets handlande aldrig ska kunna åtalas eller alltid ska vara fritt från

ansvar. Det avgörande är att det finns en möjlighet att inte åtala eller ut-

döma påföljd. Mot bakgrund härav kan hävdas att de svenska bestämmel-

serna uppfyller kraven i artikeln.

Artikel 14 - Bedömning och slutsats

Sverige lever upp till åtagandet och bestämmelsen föranleder inga lagänd-

ringar.

Artikel 15 (beaktandesatserna 26 och 27) – Utredning och lagföring

Art. 15.1 (beaktandesats 26) – Ej krav på offrets anmälan för utredning och

åtal

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna säkerställa att utredning eller

lagföring av brott som avses i artiklarna 3-7 inte är beroende av anmälan

eller angivelse av ett offer och att straffrättsliga förfaranden kan fortsätta

även om offret har tagit tillbaka sina uppgifter.

I människohandelsdirektivet finns i art. 9.1 en likalydande bestämmelse.

Den svenska regleringen

Den grundläggande regeln om att brott hör under allmänt åtal finns i

20 kap. 3 § rättegångsbalken. Anmälan från målsäganden är alltså ingen

förutsättning för att åklagaren ska kunna väcka åtal och straffrättsliga

förfaranden kan fortsätta även om målsäganden tar tillbaka sina uppgifter

(jfr 20 kap. 1, 3 och 6 §§ rättegångsbalken). De brott som främst aktuali-

seras med anledning av direktivet (brotten i 6 kap. samt barnpornogra-

fibrott) hör alla under allmänt åtal. Det gäller även människohandel. När

det gäller olaga tvång – som möjligen i någon utsträckning kan aktuali-

seras för uppfyllande av art. 3.6 och möjligen även art. 3.2 – finns i och

för sig en begränsning genom att olaga tvång genom hot att åtala eller

angiva annan för brott eller att lämna menligt meddelande förutsätter att

målsäganden anmäler brottet för åtal eller att åtal bedöms påkallat ur

allmän synpunkt (se 4 kap. 11 § brottsbalken). Den angivna begräns-

ningen bedöms inte innebära att Sverige inte fullgör åtagandet.

Art. 15.2 (beaktandesats 26, sista meningen) – Preskription

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna se till att det är möjligt att lag-

föra brott enligt art. 3, 4.2-3 & 5-7 (samtliga brott som rör sexuella över-

grepp, att förmå, rekrytera eller tvinga barn att delta i pornografiska fö-

37

reställningar eller i barnprostitution eller att företa sexuella handlingar

med en barnprostituerad), samt allvarliga brott enligt art. 5.6 (produkt-

ion av barnpornografi) när pornografiskt material enligt art. 2c(i) & (ii)

(avbildningar av barn involverade i verkliga eller simulerade sexuella

handlingar eller av ett barns könsorgan för sexuellt syfte) har använts,

under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret uppnått myndig-

hetsåldern och som motsvarar brottets svårhetsgrad.

I art. 8.6 i rambeslutet finns en liknande preskriptionsbestämmelse som dock

är begränsad till ”at least the most serious offences” i art. 2.

Enligt art. 33 i PC-ES ska preskriptionstiden vid brott enligt artiklarna 18

(sexuella övergrepp), 19.1 (a) (rekrytering av barn till prostitution), 19.1

(b) (tvinga ett barn till, dra vinning av eller utnyttja – dock inte köpa tjäns-

terna – ett barn för prostitution), 21.1 (a) (rekrytera ett barn att delta i

pornografisk föreställning) och 21.1 (b) (tvinga ett barn till, dra vinning av

eller utnyttja att ett barn deltar i pornografiska föreställningar) fortsätta att

löpa under en tillräcklig tidsperiod efter att offret uppnått myndighetsål-

dern för att rättegången ska kunna inledas på ett effektivt sätt (dock i pro-

portion till det aktuella brottets svårhetsgrad).

Den svenska regleringen

Bestämmelser om preskription finns i 35 kap. brottsbalken. Av 4 § första

stycket framgår att preskriptionstiden som huvudregel ska beräknas från

den dag brottet begicks. Av andra stycket framgår dock att när det gäller

brott mot personer under arton år enligt 6 kap. 1-6 §§, 8 § tredje stycket

eller 12 § (våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, våldtäkt mot

barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt

utnyttjande av barn för sexuell posering och koppleri) eller försök till

sådana brott ska preskriptionstiden istället beräknas från den dag målsä-

ganden fyller eller skulle ha fyllt arton år. Vidare framgår att detsamma

ska gälla brott enligt 16 kap. 10 a § (barnpornografibrott) om brottet av-

ser skildring av barn i pornografisk bild.

Vid analysen av PC-ES inför undertecknande av konventionen konstatera-

des att art. 33 innebär att bestämmelsen om preskription i 35 kap. 4 §

brottsbalken behöver ändras på så sätt att brottskatalogen utvidgas till att

omfatta även utnyttjande av barn för sexuell posering av normalgraden (6

kap. 8 § första och andra styckena brottsbalken). Samma bedömning görs i

SOU 2010:71, avsnitt, 13.3.28. I enlighet därmed föreslås en utvidgning av

35 kap. 4 § brottsbalken.

Förutsatt att de i SOU 2010:71 föreslagna ändringarna genomförs åter-

står följande bestämmelser där svensk lagstiftning inte självklart motsva-

rar åtagandet:

- att förmå barn under åldern för sexuellt självbestämmande att bevittna

sexuella handlingar eller sexuella övergrepp (art. 3.2 och 3.3), som i en-

lighet med vad som framgår av analysen av art. 3 närmast torde vara att

bedöma som sexuellt ofredande, ofredande eller olaga tvång,

38

- att tvinga ett barn till sexuella handlingar med annan person (art. 3.6)

som beroende på omständigheterna kan vara att bedöma som sexuellt

tvång eller grovt sexuellt tvång eller som medgärningsmannaskap eller

medverkan till något annat sexualbrott mot barn, och

- sexuella handlingar med en barnprostituerad (art. 4.7) som motsvaras

av den svenska bestämmelsen om köp av sexuell handling av barn.

När det gäller att tvinga barn till sexuella handlingar med en tredje per-

son kan det, som framgått ovan, många gånger vara att bedöma som ett

sådant brott där preskriptionstiden inte börjar löpa före barnet fyllt ar-

ton år, varför Sverige torde uppfylla åtagandet i denna del. När det gäller

att förmå ett barn att bevittna sexuella handlingar eller övergrepp eller

sexuella handlingar med en barnprostituerad torde dock finnas skäl att

överväga en ändring av 35 kap. 4 § andras stycket brottsbalken så att det

omfattar även brotten sexuellt ofredande och köp av sexuell handling av

barn. I sammanhanget konstateras att straffskalan för dessa brott är den-

samma som när det gäller brottet utnyttjande av barn för sexuell pose-

ring av normalgraden.

Art. 15.3 (beaktandesats 27) – Effektiva utredningsverktyg

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna tillse att effektiva utrednings-

verktyg, såsom de som används vid utredningen av brottslighet som sker

i organiserade former eller andra allvarliga brott, finns tillgängliga för

personer, enheter eller avdelningar som ansvarar för utredningen och lag-

föringen av brott enligt art. 3-7.

Av beaktandesats 27 framgår att sådana utredningsverktyg kan innefatta

kommunikationsavlyssning, dold övervakning, inklusive elektronisk

övervakning, övervakning av bankkonton och andra typer av ekonomiska

utredningar, med hänsyn tagen bl.a. till proportionalitetsprincipen och

det aktuella brottets svårhetsgrad. När det bedöms lämpligt i enlighet

med nationell rätt bör sådana verktyg även omfatta möjlighet för de

brottsutredande myndigheterna att använda en dold identitet på internet.

En motsvarande bestämmelse – dock med avgränsning till grundläggande

principer i nationell rätt – finns i art. 30.5 i PC-ES.

Den svenska regleringen

Brottsbekämpande myndigheter har enligt svensk rätt tillgång till ett an-

tal straffprocessuella tvångsmedel, vars användning är beroende av bl.a.

proportionalitetsprincipen och det aktuella brottets svårhetsgrad, som i

förekommande fall även kan tillämpas när det gäller sexualbrott mot barn

som uppfyller relevanta kriterier.

Hemlig teleavlyssning innebär att de brottsbekämpande myndigheterna

får tillgång till innehållet i ett telemeddelande, t.ex. ett telefonsamtal,

SMS-meddelande eller e-postmeddelande. Rätten får ge tillstånd till hem-

39

lig teleavlyssning när förundersökningen rör ett brott för vilket det inte

är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förbere-

delse eller stämpling till ett sådant brott. Tillstånd till hemlig teleavlyss-

ning får även ges genom en s.k. straffvärdeventil, när minimistraffet inte

uppgår till fängelse i minst två år men straffvärdet i det enskilda fallet

kan antas överstiga två års fängelse.

Hemlig teleövervakning innebär att det i hemlighet hämtas in uppgifter

om telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från en

teleadress. Det rör sig om uppgift om bl.a. till vilka telefonnummer eller

ip-adresser samtal eller e-post befordras eller har befordrats, vid vilka

tidpunkter kommunikationen sker eller har skett och längden på kom-

munikationen. Tillstånd till hemlig teleövervakning kan ges av rätten när

förundersökningen rör brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i sex månader, och bl.a. brott enligt 16 kap. 10 a §

brottsbalken (barnpornografibrott som inte är att anse som ringa). Vi-

dare får tillstånd meddelas vid misstanke om försök, förberedelse eller

stämpling till de nämnda brotten.

De brottsbekämpande myndigheterna har också möjlighet att få tillgång

till andra historiska uppgifter än innehållsuppgifter som angår ett

elektroniskt meddelande enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Uppgifterna ska lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna om

det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Re-

geringen har dock i en lagrådsremiss föreslagit att denna möjlighet ska

upphävas.

Inför undertecknandet av PC-ES gjordes bedömningen att den i konvent-

ionen aktuella artikeln innefattade sådan verksamhet som svensk polis be-

driver redan i dag, bland annat genom spaning på internet utan röjande av

identiteten. Samma bedömning görs i SOU 2010:71, avsnitt 13.3.25.

Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning.

Art. 15.4 – Identifiering av brottsoffer

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att möjliggöra för utredande enheter och myndigheter att försöka identi-

fiera offer för brott enligt art. 3-7, särskilt genom att analysera barnpor-

nografiskt material, som fotografier eller audiovisuella upptagningar som

överförs eller görs tillgängliga via informations- eller kommunikations-

teknologi.

En motsvarande bestämmelse – dock med avgränsning till grundläggande

principer i nationell rätt – återfinns i art. 30.5 i PC-ES.

Den svenska regleringen

På Rikskriminalpolisen finns en särskild grupp som bl.a. arbetar mot

sexuella övergrepp mot barn och barnpornografibrott, spridning av

40

barnpornografiska bilder på internet och barnsexturism. Gruppen på

Rikskriminalpolisen består av nio poliser och en administratör. Rikskri-

minalpolisen har i sin tur utbildat cirka 150 utredare på de lokala polis-

myndigheterna i att granska bilder som kan vara barnpornografiska. På

Rikskrim tar de sedan emot alla bilder som utredarna granskat och anser

är barnpornografiska. Varje bild förses med en unik kod och läggs in i en

bilddatabas. Ett datorprogram kan sedan med hjälp av koden sortera bort

bilder som redan granskats, om samma bild skulle dyka upp igen. Ytterli-

gare en arbetsuppgift är att identifiera de barn som utsätts på bilderna.

Ofta finns information om var bilden är tagen i bildens bakgrund. I fil-

mer lyssnar polisen på språk och dialekter. När barnet och/eller föröva-

ren identifierats inleder den lokala polisen en brottsutredning.

Inför undertecknandet av PC-ES gjordes bedömningen att artikeln innefat-

tade sådan verksamhet som svensk polis bedriver redan i dag. I SOU

2010:71, avsnitt 13.3.25, noteras att IT-brottssektionen hos Rikspolisstyrel-

sen visserligen har ett nationellt ansvar men att huvudansvaret för att iden-

tifiera barn och förövare med utgångspunkt från tillgängligt bildmaterial

åvilar polismyndigheten på lokal nivå. Bedömningen är att Sverige lever upp

till kravet.

Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning.

Artikel 15 - Bedömning och slutsats

För att fullt ut leva upp till vad direktivet kräver finns skäl att överväga

att utvidga preskriptionsbestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brotts-

balken till att omfatta även brott enligt 6 kap. 9 och 10 §§ brottsbalken.

Därutöver görs bedömningen att art. 15 inte föranleder några lagänd-

ringar.

Artikel 16 (beaktandesatserna 28 och 35) – Rapportering av misstankar och

sekretesshinder

Art. 16.1 – Rapportering av brott och sekretess

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att se till att nationella sekretessregler inte utgör något hinder för perso-

ner som i sin yrkesverksamhet huvudsakligen arbetar med barn från att

till myndigheter som ansvarar för skydd av barn rapportera en situation

där de har skälig anledning att misstänka att ett barn är offer för brott

enligt art. 3-7.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i rambeslutet. I art. 12.1 i PC-

ES anges att sekretessregler inte får förhindra möjligheten för professionals

som arbetar med barn att anmäla till sociala myndigheter misstankar om att

ett barn utgör ett offer för sexuell exploatering eller sexuella övergrepp.

41

Den svenska regleringen

Enligt 14 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453) är myndig-

heter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter

inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverk-

samhet, socialtjänsten och kriminalvården skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan

innebära att socialnämnden behöver ingripa till skydd för ett barn. Skyl-

digheten gäller även den som är anställd hos sådana myndigheter och den

som är verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet. Av 10

kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, följer bl.a.

att de uppgifter som ska anges vid en anmälan enligt 14 kap. 1 § social-

tjänstlagen ska lämnas ut utan hinder av sekretess. Anmälningsplikten

bryter därmed den tystnadsplikt som annars skulle ha gällt. Det bör

också beaktas att det finns en generell bestämmelse i 10 kap. 21 § OSL

om undantag från sekretess vid anmälan till åklagare eller polis om brott

mot barn. Den bestämmelsen är begränsad till i huvudsak brott enligt 3,

4 eller 6 kap. brottsbalken.

Vid analys av PC-ES inför undertecknande konstaterades att Sverige torde

uppfylla motsvarande bestämmelse i PC-ES. Samma bedömning görs i SOU

2010:71 avsnitt 13.3.9.

Det saknas anledning att i detta sammanhang göra någon annan bedöm-

ning.

Art. 16.2 (beaktandesats 35) – Uppmuntran att rapportera brott

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att uppmuntra var och en som känner till eller i god tro misstänker brott

enligt art. 3-7 att rapportera dessa till behöriga myndigheter.

I beaktandesats 35 uppmanas medlemsstaterna att uppmuntra användan-

det av de EU-gemensamma jourtelefonnumren.

En motsvarande bestämmelse finns i art. 12.2 i PC-ES.

Den svenska regleringen

I 14 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) finns en lagstad-

gad uppmaning riktad till allmänheten om att var och en som får känne-

dom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till

ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Bestämmelsen förutsätter inte lagstiftning och framstår som allmänt hål-

len. Polisens uppmaningar till allmänheten att anmäla brott, bl.a. på dess

hemsida får – utöver bestämmelsen i socialtjänstlagen – anses vara exem-

pel på sådana åtgärder som avses. På UD:s hemsida finns också sedan

2007 information om s.k. barnsexturism och personer som ser eller miss-

tänker att barn utnyttjas sexuellt uppmanas kontakta antingen den lokala

polisen eller svensk polis. Vidare kan nämnas att svenska ambassaden i

42

Bangkok lagt ut information på sin hemsida om barnsexturism och hur

anmälan mot sådan brottslighet utomlands kan göras, bl.a. till de nor-

diska polissambandsmännen i Thailand.

Vid analys av PC-ES inför undertecknande konstaterades att Sverige torde

uppfylla motsvarande bestämmelse i PC-ES. Samma bedömning görs i SOU

2010:71, avsnitt 13.3.9.

Även i detta sammanhang görs bedömningen att Sverige lever upp till

den aktuella bestämmelsen.

Artikel 16 - Bedömning och slutsats

Bestämmelserna föranleder inga lagändringar.

Artikel 17 (beaktandesats 29) – Behörighet och samordning av åtal

Art. 17.1 – Behörighet

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att fastställa sin behörighet när det gäller något av de brott som avses i

artiklarna 3-7, när

a) brottet helt eller delvis begåtts inom medlemsstatens territorium, eller

b) gärningsmannen är medborgare i medlemsstaten.

Jurisdiktion/behörighet enligt 17.1a och b motsvaras av art. 8.1 (a) och (b) i

rambeslutet. Jurisdiktionsbestämmelser finns också i art. 25.1 i PC-ES. En-

ligt den ska konventionsstaterna säkerställa sin behörighet (domsrätt) över

de i konventionen angivna brotten när brotten begås

a) på dess territorium,

b) ombord på ett fartyg som är registrerat i den staten,

c) ombord på ett flygplan registrerat under den statens lagar

d) av en av dess medborgare, eller

e) av en person som är stadigvarande bosatt på dess territorium.

I art. 25.2 i PC-ES finns dessutom en bestämmelse om att konventionssta-

terna ska sträva efter att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra

åtgärder för att fastställa jurisdiktion beträffande brotten enligt konvent-

ionen när brottet begåtts mot en av dess medborgare eller en person som

har hemvist inom dess territorium.

Den svenska regleringen

Tillämpligheten av svensk lag och frågor om svensk straffrättslig doms-

rätt regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken. Enligt 1 § döms efter

svensk lag och vid svensk domstol om brottet begåtts i Sverige. Enligt 4 §

anses ett brott begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock

där brottet fullbordades eller, vid försök, där brottet skulle ha fullbor-

dats. Så snart någon del av den brottsliga handlingen har ägt rum här i

riket, är handlingen i sin helhet att anse som begången i Sverige. Svensk

domstol är enligt 2 § också behörig att döma för brott som har begåtts

43

utomlands, om brottet har begåtts av en svensk medborgare eller av ut-

länning med hemvist i Sverige, eller av utlänning utan hemvist i Sverige,

som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket

eller av annan utlänning som finns i landet om det på brottet kan följa

fängelse i mer än sex månader. I 3 § räknas vissa fall upp där det i andra

fall än som avses i 2 § döms efter svensk lag och vid svensk domstol för

brott som begåtts utom riket, t.ex. enligt 3 § 5 punkten om brottet be-

gåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk

medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot

utlänning med hemvist i Sverige. Svensk domstol har enligt 3 § 7 punk-

ten också en formellt vidsträckt behörighet att döma för brott begångna

utanför Sverige avseende brott med ett minimistraff om fyra års fängelse

i straffskalan. Det finns dock ett principiellt krav på åtalsförordnande för

brott begångna utomlands enligt 5 § andra stycket. Sverige uppfyller åta-

gandet enligt den första punkten.

Samma bedömning görs i SOU 2010:71, avsnitt 13.3.20.

Art. 17.2 – Underrätta kommissionen om ytterligare behörighet

Av bestämmelsen följer att medlemsstaterna ska underrätta kommission-

en om de bestämmer sig för att fastställa ytterligare behörighet när det

gäller något av de brott som avses i artiklarna 3-7 och som har begåtts

utanför medlemsstatens territorium, t.ex. när

a) brottet har begåtts mot en medborgare eller en person med hemvist i

den medlemsstaten, eller

b) brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad

på den medlemsstatens territorium, eller

c) gärningsmannen har sin hemvist på medlemsstatens territorium.

Bestämmelsen motsvaras i huvudsak av art. 8.2 i rambeslutet. En likaly-

dande bestämmelse finns i människohandelsdirektivet i art. 10.2.

Den svenska regleringen

Med hänsyn till att det inte längre finns förutsättningar att inkludera s.k.

opt-outs har de kontroversiella punkterna i stället placerats i en egen

punkt 1a som utformats som en opt-in istället för en opt-out möjlighet.

Behörighet eller jurisdiktion enligt den punkten avser brott som begåtts

mot en medborgare eller en person med hemvist i en medlemsstat samt

om brottet begåtts till förmån för en juridisk person etablerad i en med-

lemsstat. Sådan jurisdiktion finns inte generellt i dag i Sverige vilket alltså

med nuvarande utformning inte utgör något problem.

Art. 17.3 – Behörighet vid brott som begås med hjälp av ett IT-system

Enligt den andra punkten ska medlemsstaterna tillse att deras behörighet

omfattar situationer när brott enligt art. 5 och 6 och, i relevanta fall, en-

ligt art. 3 och 7, begås med hjälp av informations- och kommunikations-

teknologi som någon berett sig tillträde till från medlemsstatens territo-

44

rium oavsett om den (informations- och kommunikationsteknologin) är

baserad på medlemsstatens territorium. Syftet med bestämmelsen är

träffa alla brott där ett informationssystem används gränsöverskridande.

Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med art. 8.5 i rambeslutet. Den

bestämmelsen är dock begränsad till barnpornografibrott samt anstiftan,

medhjälp och försök till sådana brott.

Den svenska regleringen

När två personer kommunicerar över t.ex. internet i två olika länder och

ett brott enligt direktivet begås online kan brottet enligt svensk rätt an-

ses begånget både hos offret och gärningsmannen.

Art. 17.4 – Ej uppställande av krav på dubbel straffbarhet

Artikel 17.4 föreskriver att vid lagföringen av ett brott som avses i art.

3.4-6, art. 4.2-3 & 5-7, samt art. 5.6, vilket begåtts utanför den berörda

medlemsstaten, ska, i fall som nämns i artikel 17.1 b medlemsstaterna

vidta de åtgärder som är nödvändiga för att dess behörighet inte är bero-

ende av att gärningarna är straffbelagda på den plats där de begicks.

Motsvarande bestämmelse saknas i rambeslutet. Enligt art. 25.4 i PC-

ES förbinder sig konventionsstaterna att ta bort kravet på dubbel

straffbarhet beträffande brott enligt konventionens artiklar 18, 19,

20.1 (a) samt 21.1 (a) och (b). Artikeln anses representera ett viktigt

mervärde i konventionen. Syftet med den är att bekämpa s.k. barn-

sexturism.

Den svenska regleringen

Enligt 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken gäller krav på dubbel straff-

barhet för domsrätt som grundar sig på denna bestämmelse. I 2 kap. 2 §

fjärde stycket brottsbalken finns särbestämmelser enligt vilka krav på

dubbel straffbarhet inte ska uppställas för vissa sexualbrott begångna

mot en person som inte fyllt 18 år.

För vissa av de brott som omfattas av åtagandet enligt PC-ES görs inget

undantag från kravet på dubbel straffbarhet i svensk rätt. Det gäller nor-

malgraden av utnyttjande av barn för sexuell posering och köp av sexuell

handling av barn. För att leva upp till åtagande i PC-ES föreslås därför i

SOU 2010:71, avsnitt 13.2.20, en utvidgning av brottskatalogen i 2 kap. 2 §

brottsbalken till att omfatta även brotten köp av sexuell handling av barn

och utnyttjande av barn för sexuell posering (normalgraden).

I direktivet uppställs undantag från kravet på dubbel straffbarhet för

brott enligt direktivet. Förutsatt att förslagen i SOU 2010:71 genomförs

torde bestämmelsen inte innebära något problem för Sverige.

45

Art. 17.5 – Allmänt åtal vid brott begånget utomlands

Artikel 17.5 föreskriver att vid lagföringen av ett brott som avses i artik-

larna 3-7 vilket begåtts utanför den berörda medlemsstaten, ska, i fall

som nämns i artikel 17.1b medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nöd-

vändiga för att dess behörighet inte är beroende av att åtal endast får

väckas på grundval av en anmälan från offret på den plats där brottet be-

gicks, eller en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.

En motsvarande bestämmelse finns i art. 25.6 i PC-ES. Den är dock begrän-

sad till brott som stadgas i konventionens art. 18 (sexuella övergrepp), 19

(barnprostitution), 20.1 (a) (framställning av barnpornografi) och 21 (brott

avseende barns deltagande i pornografiska föreställningar).

Den svenska regleringen

Brott enligt direktivet hör under allmänt åtal enligt 20 kap. 3 § rätte-

gångsbalken och omfattas därmed också av åklagarens åtalsplikt enligt 20

kap. 6 § rättegångsbalken. Brott som begåtts utomlands omfattas dock av

regeln i 2 kap. 5 § brottsbalken om särskilt åtalsförordnande. Den be-

stämmelsen innebär dock inte att åtal är beroende av offrets anmälan el-

ler angivelse från den stat där brottet begåtts.

Vid analysen av PC-ES inför undertecknande gjordes bedömningen att Sve-

rige torde uppfylla åtagandet enligt konventionen. Samma bedömning görs i

SOU 2010:71, avsnitt 13.3.20.

När det gäller olaga tvång – som möjligen i någon utsträckning kan aktu-

aliseras för uppfyllande av art. 3.6 och möjligen även art. 3.2 – finns dock

en begränsning i åtalsrätten. Vad gäller olaga tvång genom hot att åtala

eller angiva annan för brott eller att lämna menligt meddelande är det en

förutsättning att målsäganden anger brottet till åtal eller att åtal är påkal-

lat ur allmän synpunkt (se 4 kap. 11 § brottsbalken). Den angivna be-

gränsningen bedöms inte innebära att Sverige inte fullgör åtagandet.

Beaktandesats 29 – Barnsexturism

Av beaktandesatsen framgår att regler om behörighet bör ändras för att

säkerställa att personer från EU som begår sexuella övergrepp eller ex-

ploaterar barn sexuellt kan åtalas även om de begår brott utanför EU.

Med s.k. barnsexturism ska enligt beaktandesatsen förstås sexuell exploa-

tering av barn av en eller flera personer som reser från sin vanliga miljö

till ett resmål där de har sexuella kontakter med barn. När barnsexturism

äger rum utanför EU, uppmuntras medlemsstaterna att genom tillgäng-

liga nationella och internationella instrument, inklusive multi- och bilate-

rala avtal om utlämning, ömsesidigt bistånd eller överförandet av lagfö-

ring, att samarbeta med tredje länder och internationella organisationer i

syfte att bekämpa barnsexturism. Medlemsstaterna uppmanas främja en

öppen dialog och kommunikation med länder utanför EU för att det ska

46

vara möjligt att i enlighet med relevant nationell rätt åtala gärningsmän

som reser utanför EU som barnsexturister.

Den svenska regleringen

Som framgått ovan finns i Sverige goda möjligheter att lagföra personer

som begått brott enligt direktivet i något annat land. Se vidare analysen

av art. 21 beträffande åtgärder för att motverka barnsexturism.

Artikel 17 - Bedömning och slutsats

Förutsatt att de i SOU 2010:71 föreslagna ändringarna i 2 kap. 2 § brott-

balken med anledning av PC-ES genomförs lever Sverige upp till åtagan-

det och art. 16 föranleder vid sådant förhållande inga ytterligare lagänd-

ringar.

Artikel 18 (beaktandesatserna 2, 7, 30 och 32) – Hjälp, stöd och skyddsåt-

gärder för brottsoffer som är barn

Enligt artikel 18.1 ska barn som är offer för brott enligt art. 3-7 ges hjälp,

stöd och skydd i enlighet med art. 19 och 20 och med beaktande av bar-

nets bästa (jfr beaktandesatserna 2, 7 och 30).

Av artikel 18.2 följer att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att säkerställa att barn får hjälp och stöd så snart de be-

höriga myndigheterna har en skäligen grundad indikation att anta att

barnet kan ha utsatts för något av de brott som avses i art. 3-7.

Av artikel 18.3 framgår att om det råder osäkerhet om åldern på en per-

son som har utsatts för något av de brott som avses i art. 3-7 och om det

finns skäl att anta att det rör sig om ett barn, ska medlemsstaterna säker-

ställa att personen förutsätts vara ett barn så att han eller hon erhåller

omedelbar tillgång till hjälp, stöd och skydd i enlighet med artiklarna 19

och 20.

I art. 11.2 i PC-ES finns en bestämmelse som motsvarar art. 17.2 i di-

rektivet.

Art. 17.1-2 motsvarar även art. 13.1-2 och art. 17.1a art. 11.2 i

människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Att Sverige och svenska myndigheter är skyldiga att arbeta med barnets

bästa i främsta rummet, framgår av t.ex. 1 kap. 2 § socialtjänstlagen.

Enligt 2 a kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) är huvudregeln att det är

kommunen som har det yttersta ansvaret för att de som vistas där får det

stöd och den hjälp som de behöver. Om den enskilde är bosatt i en annan

kommun än vistelsekommunen är det enligt 3 § samma kapitel i stället

bosättningskommunen som har ansvaret. Den som inte själv kan tillgo-

dose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har enligt 4 § 1 §

47

socialtjänstlagen rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning

och för sin livsföring i övrigt. Socialnämnden har enligt 5 kap. 11 § soci-

altjänstlagen ansvar för att verka för att brottsoffer och deras närstående

får stöd och hjälp. Socialnämnden ska alltid göra en individuell bedöm-

ning i varje enskilt fall av vilket behov av stöd och hjälp den enskilde har.

Socialtjänsten har genom socialtjänstlagen och lagen (1990:52) med sär-

skilda bestämmelser om vård av unga det yttersta ansvaret för att se till

att barn får det stöd, den hjälp och det skydd som de är i behov av. Även

landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldighet att ge vård

och rehabilitering som ska bygga på respekt för patientens självbestäm-

mande och integritet. Tillgång till psykiatrisk vård av akut karaktär finns

i alla landsting.

I samband med analysen inför undertecknande av PC-ES gjordes be-

dömningen att Sverige i praktiken torde leva upp till åtagandet när det gäl-

ler barn vars ålder är oklar, även om det inte finns någon generell regel

som säger att en person ska behandlas som ett barn om åldern är oklar.

Däremot är det naturligt i Sverige att sociala myndigheter agerar som om

det är ett barn i de fall åldern är oklar men det finns skäl att tro att det rör

sig om ett barn. I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.8, liksom analysen inför anta-

gandet av människohandelsdirektivet när det gäller motsvarande bestäm-

melser i det direktivet3, görs samma bedömning.

Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning.

Artikel 18 - Bedömning och slutsats

Sverige lever upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder inga

lagändringar.

Artikel 19 (beaktandesatserna 31 och 32) – Hjälp och stöd till brottsoffer

Art. 19.1 - Inledning

Medlemsstaterna ska enligt bestämmelsen vidta de åtgärder som är nöd-

vändiga för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och stöd före, under

och en lämplig tid efter de straffrättsliga förfarandena så att de kan utöva

de rättigheter som fastställs i rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars

2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (brottsoffer-

rambeslutet) och i direktivet. Medlemsstaterna ska särskilt vidta nödvän-

diga åtgärder för att säkerställa skydd för barn som anmäler övergrepp

inom familjen.

Bestämmelsen motsvarar art. 11.1 i människohandelsdirektivet.

3 Analys inför antagande av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av

människohandel samt skydd av offer; Justitiedepartementet, Straffrättsenheten 2011-

03-15

48

Den svenska regleringen

Enligt svensk rätt kan ett målsägandebiträde, under vissa förutsättningar,

förordnas för ett brottsoffer från och med att förundersökningen har

inletts – i vissa undantagsfall även tidigare – fram till dess att domen

vunnit laga kraft (lag [1988:609] om målsägandebiträde). När det gäller

stöd för tiden efter ett straffrättsligt förfarande hänvisas till vad som

sagts i samband med analysen av art. 18 om kommunernas och social-

tjänsternas ansvar enligt socialtjänstlagen.

Art. 19.2 – Hjälp och stöd får ej villkoras av medverkan i brottsprocessen

Artikel 19.2 föreskriver att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att säkerställa att hjälp och stöd till barn som är brottsof-

fer inte villkoras av att barnet är villigt att samarbeta under brottsutred-

ningen, åtalet eller rättegången.

Bestämmelsen motsvarar art. 11.3 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Varken förordnande av målsägandebiträde eller hjälp och stöd enligt so-

cialtjänstlagen är villkorat av att målsäganden är villig att samarbeta i

rättsprocessen.

Art. 19.3 – Psykosocialt stöd till barn som är brottsoffer

Enligt artikel 19.3 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att

tillse att specifika åtgärder för att hjälpa och stödja barn som är brottsof-

fer att utnyttja sina rättigheter enligt direktivet, vidtas efter en individu-

ell prövning av barnets behov i det enskilda fallet och med vederbörlig

hänsyn till barnets synpunkter, behov och bekymmer.

En motsvarande bestämmelse finns i art. 14.1 i PC-ES och i art. 14.1 i män-

niskohandelsdirektivet finns en liknande bestämmelse.

Den svenska regleringen

Även när det gäller denna bestämmelse hänvisas till vad som vid analysen

av art. 18 sagts om Socialtjänstens ansvar.

I samband med analysen inför undertecknande av PC-ES konstaterades att

Sverige torde leva upp till bestämmelsen. Samma bedömning görs i SOU

2010:71 (avsnitt 13.3.11). I betänkandet konstateras dock att ordningen

med att en vårdnadshavare kan neka ett barn behandling som barnet är i be-

hov av inte är godtagbar. Mot bakgrund av dels möjligheterna att tillerkänna

den ene föräldern ensam vårdnad, även interimistiskt, för att tillgodose ett

barns behov av behandling, dels att frågan om barns behov av behandling är

under beredning i Regeringskansliet, görs dock bedömningen att Sverige

uppfyller åtagandet i denna del (s. 424).

Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning.

49

Art. 19.4 – Särskilt sårbara brottsoffer/brottsofferrambeslutet

Bestämmelsen föreskriver att barn som är offer för brott enligt art. 3-7

ska anses som särskilt sårbara brottsoffer i enlighet med art. 2.2, art. 8.4

och 14.1 i brottsofferrambeslutet.

Bestämmelsen innebär att barn som är offer för brott enligt direktivet

ska betraktas som särskilt sårbara enligt vissa bestämmelser i brottsoffer-

rambeslutet. Det handlar om:

- att dessa brottsoffer ska få den särskilda behandling som på bästa sätt

motsvarar deras situation (art. 2.2),

- att dessa brottsoffer ska skyddas mot följderna av att vittna offentligt

och att de genom domstolsbeslut kan få vittna under sådana förhållanden

som gör det möjligt att uppnå detta syfte, på varje sätt som är lämpligt

och förenligt med de grundläggande principerna i lagstiftningen (art.

8.4),

- att medlemsstaterna med särskild tonvikt vid denna brottsoffergrupps

behov, genom sina offentliga organ eller genom att finansiera organisat-

ioner till stöd för brottsoffer, ska uppmuntra initiativ som gör det möj-

ligt för personer som medverkar i rättsliga förfaranden eller som på annat

sätt har kontakt med brottsoffren att få en lämplig utbildning (art. 14.1).

Den svenska regleringen

Bestämmelsen innebär inget problem för Sverige. Kopplingen till brotts-

offerrambeslutet kan sägas vara rimlig mot bakgrund av att det rör sig

om barn som är offer för sexualbrott. I samband med antagandet av

brottsofferrambeslutet gjordes bedömningen att Sverige levde upp till

åtagandet enligt rambeslutet.

När det gäller att brottsoffren ska få särskild behandling hänvisas därut-

över till vad som sagts ovan under analysen av art. 18 och 19. När det gäl-

ler att avge vittnesmål i domstol och behovet av särskilda utbildningsin-

satser hänvisas till analysen av art. 20.

Art. 19.5 – Hjälp, stöd och information till offrets familj

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna, i den utsträckning det är

lämpligt och möjligt, vidta åtgärder för att ge hjälp och stöd till familjen

till det barn som är ett brottsoffer och som åtnjuter sina rättigheter en-

ligt direktivet när familjen befinner sig på medlemsstatens territorium.

Särskilt ska medlemsstaterna, när det är lämpligt och möjligt, tillämpa

art. 4 i brottsofferrambeslutet (rätten att få information) på familjen.

En likalydande bestämmelse finns i art. 14.3 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Det ingår i socialtjänstens uppgifter att ge stöd till ett brottsoffers famil-

jemedlemmar, i vart fall dem som barnet bor tillsammans med. Artikelns

50

tillämpningsområde begränsas genom att den endast gäller när offrets

familj befinner sig på medlemsstatens territorium.

Hänvisningen till art. 4 i brottsofferrambeslutet innebär att bestämmel-

serna där om information till brottsoffret även ska gälla offrets ”familj”.

Reglerna i Sverige om information till brottsoffer träffar vårdnads-

havarna när offret är omyndigt.

Artikel 19 - Bedömning och slutsats

Sverige uppfyller åtagandet och bestämmelserna föranleder inga lagänd-

ringar.

Artikel 20 (beaktandesatserna 30 och 32) – Skydd för barn som är brottsof-

fer under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden

Art. 20.1 och 20.2 (beaktandesats 30) – Särskild företrädare för

barn/kostnadsfri juridisk rådgivning

Av artikel 20.1 följer att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att säkerställa att behöriga myndigheter i samband med

brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med offrens

roll i det relevanta rättssystemet, utser en särskild företrädare för det

barn som är brottsoffer när, enligt den nationella lagstiftningen, perso-

nerna med föräldraansvar är förhindrade att företräda barnet på grund av

en intressekonflikt mellan dem och barnet eller när det rör sig om ett en-

samkommande barn eller barnet är skilt från sin familj.

Enligt artikel 20.2 ska medlemsstaterna tillse att barn som är brottsoffer

ofördröjligen får tillgång till juridisk rådgivning samt, i enlighet med off-

rens roll i det berörda rättssystemet, tillgång till ett juridiskt ombud,

även för att kunna begära ersättning. Juridisk rådgivning och juridiskt

ombud ska vara kostnadsfritt när barnet saknar tillräckliga ekonomiska

resurser.

Liknande bestämmelser finns i art. 31.3 och 4 i PC-ES. Bestämmelserna

motsvaras även av art. 15.1 & 2 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Genom lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn respektive la-

gen (1988:609) om målsägandebiträde har Sverige ett långtgående system

för juridiskt biträde till barn som brottsoffer, i synnerhet vid sexualbrott.

Bestämmelsen i art. 20.2 torde inte innebära några problem för Sverige. I

de flesta fall omfattas åtagandet av svenska regler om rätt till målsägan-

debiträde. I de fallen gäller dock att biträde ges ”i målet”. Uppdrag som

målsägandebiträde upphör när dom vinner laga kraft och målsägandebi-

trädandet har ingen befogenhet till skadeståndsfrågor utanför huvudför-

51

handling t.ex. ansökan om brottsskadeersättning och försäkringsersätt-

ning.

Det finns enligt 15 § 1 stycket brottsskadelagen (1978:413) en möjlighet

till ersättning för utredningskostnader och för biträde. Det krävs dock

att särskilda skäl, med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden

och övriga omständigheter, talar för det. Brottsoffermyndigheten har

haft en restriktiv praxis vad gäller ersättning för denna typ av kostnad.

Orsaken är att man anser att myndighetens serviceskyldighet är mycket

långtgående och att det därför saknas anledning att anlita ett ombud. I de

få ärenden där det utgått ersättning för ombudskostnader har det före-

kommit att språksvårigheter ansetts utgöra ett sådant särskilt skäl.4

På svenskt initiativ har i beaktandesats 32 förtydligats att det är tillräck-

ligt med den hjälp som myndigheter erbjuder vid t.ex. ansökan om

brottsskadeersättning. Detta överensstämmer också med hur människo-

handelsdirektivet utformats. Därmed görs bedömningen att Sverige upp-

fyller åtagandet.

Art. 20.3-4 – Förhör med barn under förundersökning

Artikel 20.3 stadgar att, utan att det påverkar rätten till försvar, ska med-

lemsstatsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa

att följande iakttas i samband med utredningar av något av de brott som

avses i art. 3-7:

a) Att barnet förhörs utan onödigt dröjsmål efter det att uppgifterna har

rapporterats till de behöriga myndigheterna.

b) Att barnet, vid behov, förhörs i lokaler som utformats eller ställts i

ordning för detta ändamål.

c) Att barnet, vid behov, förhörs av eller genom yrkeskunniga personer

som är särskilt utbildade för detta ändamål.

d) Att samma personer, om så är möjligt och lämpligt, håller alla förhör

med barnet.

e) Att antalet förhör blir så få som möjligt och endast utförs om det är

strikt nödvändigt för brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden.

f) Att barnet får åtföljas av sitt juridiska ombud eller, om så är lämpligt,

av en vuxen som han eller hon själv har valt, såvida det inte föreligger ett

motiverat beslut som fastställer något annat med avseende på den perso-

nen.

Av artikel 20.4 följer att medlemsstaterna, i samband med utredningar av

något av de brott som avses i art. 3-7, ska vidta de åtgärder som är nöd-

vändiga för att säkerställa att alla förhör med ett barn som är brottsoffer

eller, i förekommande fall, med ett barnvittne, får spelas in audiovisuellt,

och att dessa inspelade förhör får användas som bevisning i straffrättsliga

4 Utbetalning av brottsskadeersättning till offer för människohandel. Redovisning av ett

regeringsuppdrag. Brottsoffermyndigheten 2010.

52

förfaranden inför domstol, i enlighet med bestämmelserna i den nation-

ella lagstiftningen.

Bestämmelserna motsvaras av art. 15.3-4 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Polisen arbetar enligt särskilda metoder när offret är ett barn. Förhör

hålls av särskilt utbildad personal i sk. barnahus, eller speciellt inredda

förhörsrum för barn hos polisen, i syfte att barnet ska slippa besöka olika

inrättningar och inte behöva upprepa sin historia. Det innebär också att

förundersökningen kan genomföras snabbare. Videoförhör används för

att barnet inte ska behöva närvara vid rättegången. Det är en svensk ut-

gångspunkt att barn så långt möjligt inte ska behöva infinna sig till för-

handling.

Bestämmelserna torde inte medföra några problem för Sverige. Vi har

idag ett väl fungerande system för förhör med barn under förundersök-

ning som väl överensstämmer med bestämmelserna i punkterna.

Art. 20.5 – Förhör med barn vid rättegång

Enligt artikel 20.5 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att säkerställa att det i samband med straffrättsliga förfaranden i

domstol som rör något av de brott som avses i art. 3-7 kan beslutas att

a) förhöret ska genomföras inom stängda dörrar, och att

b) barnet får höras i domstolen utan att vara närvarande, framför allt ge-

nom användning av lämplig kommunikationsteknik.

Bestämmelsen motsvaras av art. 15.5 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Bestämmelsen framstår som oproblematisk. Undantag från förhand-

lingsoffentligheten framgår av 5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken

jämförd med 35 kap. 12 § offentlighets och sekretesslagen (2009:400)

[OSL]. Regleringen omfattar de som är under 15 år. Beträffande perso-

ner mellan 15 och 18 år ställs något högre krav för stängda dörrar. Av 36

kap. 4 § rättegångsbalken framgår bl.a. att om den som åberopas som

vittne är under femton år ska rätten med hänsyn till omständigheterna

pröva om barnet får höras som vittne. Av 35 kap. 14 § andra punkten rät-

tegångsbalken följer att i sådana fall kan t.ex. en videoinspelning av ett

förhör läggas fram under huvudförhandlingen. Idag finns också enligt 5

kap. 10 § rättegångsbalken goda möjligheter för förhörspersoner, inte

minst barn, att delta i en rättegång genom ljud- eller bildöverföring

(alltså video- eller telefonkonferens).

53

Art. 20.6 – Sekretesskydd m.m.

I artikel 20.6 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgär-

der för att, när det ligger i det barns som är ett brottsoffer intresse och

med beaktande av andra övergripande intressen, skydda deras privatliv,

identitet och bild samt att förhindra spridning av information som skulle

kunna leda till identifiering av barnet.

Bestämmelserna motsvaras av art. 31.1e i PC-ES.

Den svenska regleringen

Enligt 35 kap. 12 § OSL gäller sekretess hos domstol för uppgift om en-

skilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den

enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om upp-

giften röjs och uppgiften förekommer i mål om bl.a. sexualbrott eller

människohandel. Vidare gäller sekretess hos domstol för uppgift om en

ung person som skildras i pornografisk bild om det kan antas att denne

eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs

och uppgiften förekommer i mål om bl.a. barnpornografibrott. Av 43

kap. 4 § OSL framgår att sekretess gäller hos domstol för uppgift i bild

som ingår i ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits i domstol,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider

men.

I SOU 2010:71 görs bedömningen att Sverige uppfyller konventionsåtagan-

det i denna del.

Det saknas anledning att i detta sammanhang göra någon annan bedöm-

ning.

Artikel 20 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder

inga lagändringar.

Artikel 21 (beaktandesatserna 29 och 33) – Annonsering av övergreppsmöj-

ligheter och barnsexturism

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att

förhindra eller förbjuda

a) spridningen av material som gör reklam för möjligheten att begå brott

enligt art. 3-6 eller

b) anordnandet för andra, oavsett om det sker för kommersiella eller

icke-kommersiella ändamål, av resor i syfte att begå brott enligt art. 3-5.

Av beaktandesats 33 framgår att olika typer av förebyggande åtgärder,

som utarbetandet och förstärkandet av uppförandekoder eller av självre-

glerande mekanismer för turismindustrin, etiska koder eller ”kvalitets-

54

märkning” av turismorganisationer som bekämpar barnsexturism eller

har en uttalad policy att hantera den formen av turism, bör utarbetas.

I PC-ES art. 8.2 finns en bestämmelse om att parterna ska förebygga eller

förbjuda annonsering av brott enligt konventionen. I art. 9.2 finns en be-

stämmelse om deltagande av den privata sektorn, däribland turism- och re-

seindustrin.

Den svenska regleringen

Att sprida material som annonserar om övergrepp torde många gånger

kunna vara straffbart. Exempelvis kan det utgöra barnpornografibrott

enligt 16 kap. 10 a § p. 4 brottsbalken att förmedla kontakter mellan kö-

pare och säljare av barnpornografiska bilder. Tillåtande av annonser vari

sexuella tjänster bjuds ut torde kunna utgöra koppleri enligt 6 kap. 12 §

brottsbalken. Annonsering om barn för sexuell posering torde kunna

omfattas av straffbestämmelsen om utnyttjande av barn för sexuell pose-

ring i 6 kap. 8 § brottsbalken (främjande). I den mån det är möjligt att

tänka sig annonsering om sexuella övergrepp av barn torde bestämmelsen

om uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken kunna aktualiseras. Dessutom

kan nämnas att den som tillhandahåller elektroniska anslagstavlor har en

skyldighet att ta bort meddelanden vars innehåll uppenbart är att bedöma

som barnpornografibrott eller uppvigling (5 § lagen (1998:112) om

elektroniska anslagstavlor).

När det gäller åtgärder för att förhindra eller förbjuda researrangemang i

syfte att begå brott handlar det framför allt om åtgärder av förebyggande

karaktär.

Det finns exempel på frivilliga samarbeten med resebranchen m.m. Här

har redan mycket gjorts, även inom EU (N/FIN:s redovisning):

− Sedan 1992 har den svenska resenäringen arbetat med att stoppa sex-

handeln med barn i samarbete med bl.a. Rädda Barnen och ECPAT

Sverige. Samarbetet har skett i olika projekt för att uppmärksamma

politiker, organisationer och företag om barnsexturism. Ett antal se-

minarier har genomförts där företrädare för reseföretag har medver-

kat. Svenska researrangörer har antagit en uppförandekod mot barn-

sexturism, The Code, som bl.a. innebär att man bara sluter avtal med

godkända hotell som inte tillåter barnsexturism.

− Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp arbetar med barnsex-

turism. Sedan flera år tillbaka finns ett etablerat samarbete mellan

ECPAT och Rikskriminalpolisen.

− Meddelande från KOM om kampen mot turism där barn utnyttjas

sexuellt beslutades i november 1996 (KOM(1996)547 slutlig). Med-

delandet grundade sig på den handlingsplan som antogs vid världs-

kongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn i Stock-

holm 1996. Rådsslutsatser beslutades i november 1997.

− Ett meddelande från KOM om att genomföra åtgärder för att mot-

verka barnsexturism beslutades i maj 1999 (KOM(1999)262 slutlig).

55

Rådsslutsatser beslutades i december 1999. Medel anslogs för in-

formationsprojekt, som bl.a. drivs av ECPAT Sverige. Beträffande

projektet ”Uppförandekod för researrangörer mot barnsexturism”

(med finansiellt stöd från EU) bidrog Utrikesdepartementet och So-

cialdepartementet till den nationella medfinansieringen.

I AOP från 2009 (Action Oriented Paper) on strengthening the EU extern-

al dimension on action against trafficking in human beings anges att EU

bör arbeta aktivt i fråga om sexförbrytare som reser utomlands och pro-

duktion av barnpornografi. Där betonas värdet av kunskap om övergrepp

av EU-medborgare som reser utomlands för att utforma motåtgärder,

däribland medvetandeskapande arbete gentemot rese- och turistbran-

schen.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.6 och 6, görs bedömningen att Sverige uppfyll-

ler konventionsåtagandena.

Samma bedömning görs här.

Artikel 21 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder

inga lagändringar.

Artikel 22 – Förebyggande interventionsprogram eller åtgärder för personer

som befarar att de kan begå brott

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att begå ett

brott enligt art. 3-7 i lämpliga fall kan få tillgång till effektiva intervent-

ionsprogram eller åtgärder för att bedöma och förebygga risken att brott

begås.

En motsvarande bestämmelse finns i PC-ES i art. 7.

Bestämmelsen – som tidigare ingick som en punkt i en annan artikel av-

ser tillgång till förebyggande behandling. Den har placerats i en egen ar-

tikel för att underlätta förståelsen och undvika missförstånd i fråga om

när sådana program eller åtgärder ska erbjudas (det fanns tidigare en

koppling till det straffrättsliga förfarandet).

Personer som upplever att de kan vara i riskzonen att begå sexuella över-

grepp kan, oavsett var i landet de bor, kontakta Centrum för Andrologi

och Sexualmedicin (CASM) på Karolinska universitetssjukhuset i Hud-

dinge för att få vård och behandling. CASM forskar och utvecklar be-

handlingsmetoder och erbjuder olika former av terapi. Såväl kvinnor som

män söker sig till kliniken för att lära sig att hantera sin sexuella proble-

matik Andra verksamheter som tar emot samtal från oroliga personer

56

som upplever att de kan komma att begå sexuella övergrepp är RFSU

och enskilda terapeuter. Ofta hänvisas dessa hjälpsökande personer till

CASM. I början av sommaren 2011 beviljade regeringen medel

(10 000 000 kr) till utvecklandet av CASM:s verksamhet.

Regeringen gav i januari 2010 Statens beredning för medicinsk utvärde-

ring (SBU) respektive Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra dels en

utvärdering av effekterna av behandlingsmetoder för personer som be-

gått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn (SBU), dels en

kartläggning av förekomsten i Sverige av sådana behandlingsmetoder

(Socialstyrelsen). SBU drar i sin rapport Medicinska och psykologiska

metoder för att motverka sexuella övergrepp mot barn från maj 2011

bl.a. slutsatsen att det saknas forskning om förebyggande metoder när

det gäller personer som inte begått övergrepp men har en förhöjd risk (s.

14). Socialstyrelsen drar i sin rapport Behandlingsinsatser för personer

som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn från

januari 2011 slutsatsen att vetenskapligt beprövade behandlingsinsatser

bör utvecklas och tillgängliggöras för män, kvinnor och barn som har be-

gått eller riskerar att begå sexuella övergrepp (s. 8). Ärendet bereds vi-

dare inom Socialdepartementet. I samband med uppföljningen 2012 av

den nationella handlingsplanen mot sexuell exploatering av barn kommer

regeringen att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att bekämpa

sexuell exploatering av barn.

I samband med analysen inför undertecknandet av PC-ES gjordes bedöm-

ningen att Sverige torde leva upp till konventionens åtaganden. Samma be-

dömning görs i SOU 2010:71 (avsnitt 13.3.4).

Även om det, som framgått av de ovan redovisade rapporterna, finns ut-

rymme för utveckling när det gäller förebyggande program, görs bedöm-

ningen att Sverige lever upp till åtagandet i denna del.

Artikel 22 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder

inga lagändringar.

Artikel 23 (beaktandesatserna 34 och 36) - Förebyggande

Art. 23.1 (beaktandesats 34) – Minska efterfrågan

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, som

utbildning och fostran, för att motverka och minska den efterfrågan som

ligger till grund för alla former av sexuella övergrepp mot och sexuell ex-

ploatering av barn.

En liknande bestämmelse finns i art. 8.1 i PC-ES. Bestämmelsen är identisk

med art. 18.1 i människohandelsdirektivet.

57

Den svenska regleringen

När det gäller art. 8.1 i PC-ES görs i SOU 2010:71, avsnitt 13.3.5, bedöm-

ning att kravet är uppfyllt genom att olika myndigheter genomför informat-

ionskampanjer på området. Som exempel nämns att Brottsoffermyndighet-

en anordnar temadagar riktade till allmänheten och att Utrikesdepartemen-

tet – såsom nämnts ovan - informerar om sexuell exploatering i samband

med turism och resande. Regeringen finansierar genom Sida ett program för

att bekämpa sexuell exploatering av barn. En del av projektet är att öka all-

mänhetens kännedom och medvetande på området. Vidare har Stiftelsen

Allmänna Barnahuset bedrivit ett särskilt arbete med att i form av bl.a. se-

minarier riktade till olika yrkesgrupper sprida kunskap om sexuell exploate-

ring av barn och ungdomar. Medierådet och Ungdomsstyrelsen tillhanda-

håller också särskild information kring unga på internet. I sammanhanget

lyfts även fram det treåriga projekt som BUP-Elefanten13 har drivit åren

2006–2009 gällande stöd till ungdomar vilka utsatts för övergrepp och sexu-

ell exploatering på Internet. Projektet benämns Onlineprojektet och har haft

till syfte att bygga en kunskapsbas om sexuella övergrepp på barn med IT-

anknytning. Även ideella organisationer informerar i frågorna.

Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning.

Art. 23.2 (beaktandesats 34) – Minska risken för att barn blir offer

Av artikel 23.2 följer att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder,

även via internet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för

att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram, när så

är lämpligt i samarbete med relevanta organisationer i det civila samhället

och andra intressenter, i syfte att öka medvetenheten och minska risken

för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. I

beaktandesats 34 förtydligas att åtgärder i form av forskning, informat-

ion, medvetandegörande och utbildning ska vidtas för att minska risken

för att barn blir offer samt att kampanjer riktade mot barn ska vara lämp-

liga och tillräckligt lätta att förstå.

En liknande bestämmelse finns i art. 6 i PC-ES. Bestämmelsen är identisk

med art. 18.2 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Av SOU 2010:71, avsnitt 13.3.3, framgår bl.a. följande när det gäller art. 6 i

PC-ES. Av nationella styrdokument för skolan följer att verksamheten i

skolan ska utformas i överensstämmelse med grundläggande och demokra-

tiska värderingar och att var och en som arbetar i skolan ska främja aktning-

en för varje människas egenvärde. I kursplanerna för de samhällsoriente-

rande ämnena ingår bl.a. att diskutera och reflektera över begrepp som

identitet, sexualitet, kärlek och jämställdhet. Sex- och samlevnadsundervis-

ningen är ett kunskapsövergripande ämne som ingår i kursplanerna för

samhällsorienterande ämnen och biologi. Undervisningen ska ge goda kun-

skaper om sexuell och reproduktiv hälsa samt ge möjlighet till diskussion

om attityder, normer och värderingar när det gäller till exempel använd-

ningen av preventivmedel, sexuellt överförbara sjukdomar, könsroller, kön-

sidentitet och sexuell integritet. Att information om riskerna för sexuell

58

exploatering och sexuella övergrepp ska ske i undervisningen finns visserli-

gen inte särkskilt utpekat i styrdokumenten. Trots det är det utredningen

bedömning att Sverige uppfyller konventionen i denna del eftersom in-

formation av detta slag ligger väl inom ramen för skolans värdegrund och då

särskilt kunskapsområdena för de samhällsorienterande ämnena samt de

mål som sex- och samlevnadsundervisningen har.

Därutöver nämns i betänkandet att det genom olika regeringsbeslut sker

särskilda statliga satsningar med anknytning till information till barn om

riskerna med sexuell exploatering och sexuella övergrepp.

Även när det gäller den nu aktuella bestämmelsen i direktivet görs be-

dömningen att Sverige uppfyller åtagandet.

Art. 23.3 – Utbildning av tjänstemän

I artikel 23.3 föreskrivs att medlemsstaterna ska främja regelbunden

kompetensutveckling för tjänstemän som kan förväntas komma i kon-

takt med offer och potentiella offer för sexuella övergrepp och sexuell

exploatering, däribland poliser ute på fältet, med syfte att de ska kunna

identifiera och hantera offer och potentiella offer för sexuella övergrepp

och sexuell exploatering.

En liknande bestämmelse finns i art. 5.1-2 i PC-ES. Bestämmelserna mots-

varas av art. 18.3 i människohandelsdirektivet.

Den svenska regleringen

Rikspolisstyrelsen hade för 2007 regeringens uppdrag att säkerställa att

det inom varje polismyndighet finns tillgång till kvalificerad kompetens

att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor och våld riktat mot

barn.

Rikspolisstyrelsen ska vidare vidta åtgärder för att säkerställa att

all personal som utreder ärenden med barn som utsatts för brott, ge-

nomgår för arbetsuppgifterna särskilt anpassad utbildning. Rikspolissty-

relsen arbetar med båda dessa uppdrag inom projektet Brott i nära relat-

ion. Projektet har som mål att långsiktigt minska brottsligheten i nära

relation samt höja kompetensen att utreda sådana brott. Som en del i

projektet togs en ny och mer omfattande utbildning för barnutredare

fram under 2007. En central utbildning för barnutredare i tre steg har ta-

gits fram och fortgår.

Utbildning i frågor om övergrepp mot barn ingår i Åklagarmyndighetens

grundutbildning. För att ge åklagarna fördjupade kunskaper om våld och

sexuella övergrepp mot barn anordnas sedan 2004 också utbildningen

Övergrepp mot barn, bestående av ett basblock och två fortsättningskur-

ser. I myndighetens vidareutbildning finns bl.a. kursen Brott och bevis-

säkring i IT-miljö som omfattar barnpornografibrott. I specialistutbild-

ningen finns bl.a. kurserna Övergrepp mot barn I-III vilka syftar till att

ge åklagarna fördjupade kunskaper avseende våld och sexuella övergrepp

mot barn.

59

Socialstyrelsen har haft ett uppdrag om kunskapsbaserad socialtjänst

samt uppdrag att utreda förutsättningarna för att inrätta kunskapscentra

för socialtjänsten för arbetet med barn som utsatts för misshandel och

sexuella övergrepp i syfte att höja kunskapen hos dem som arbetar med

barn. Arbetet med att stödja kunskapsutvecklingen är ett pågående inslag

i utvecklingsarbetet i socialtjänsten. Det är bl.a. en viktig del i Socialsty-

relsens och Institutet för utveckling av metoder i Socialt arbete (IMS)

uppdrag. Målet är att socialt arbete i högre utsträckning ska bygga på

kunskap om effekten av olika insatser, arbetssätt och metoder. Socialsty-

relsen och IMS har ett kontinuerligt uppdrag som syftar till att ta fram

kunskapsunderlag som stärker socialtjänstens arbete med barn och unga i

utsatta situationer. En särskild utredare har i uppdrag att analysera och

lämna förslag till hur de statliga resurser som i dag avsätts till socialtjäns-

tens verksamhetsområde på bästa sätt kan bidra till att stödja kunskaps-

utvecklingen inom området.

Regeringen gav i maj 2007 Brottsoffermyndigheten i uppdrag att ut-

forma och att i samråd med berörda myndigheter genomföra ett utbild-

ningsprogram för ett förbättrat bemötande av sexualbrottsoffer. Utbild-

ningsprogrammet riktade sig till polismyndigheter, åklagarkamrar och

domstolar. När barn är offer för sexualbrott skulle programmet särskilt

fokusera på att öka kunskapen om barns särskilda utsatthet och behov

vid dessa brott. Uppdraget redovisades den 1 oktober 2009.

Brottsoffermyndigheten fick i september 2008 i uppdrag att, i samråd

med Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Mi-

grationsverket, utforma och genomföra ett utbildningsprogram för att

öka kompetensen i frågor som rör prostitution och människohandel för

sexuella ändamål. Utbildningsprogrammet riktade sig till personal inom

polisen, Åklagarmyndigheten, domstolsväsendet och Migrationsverket.

Syftet med programmet var att förbättra kunskapen om de bakomlig-

gande mekanismer som påverkar förekomsten av prostitution och män-

niskohandel för sexuella ändamål, och att förbättra bemötandet av de

personer som utsatts för prostitution och människohandel för sexuella

ändamål. Uppdraget redovisades den 15 december 2010.

Som ett led i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns

våld mot kvinnor gavs Brottsoffermyndigheten i maj 2011 i uppdrag att

vidareutveckla och genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemö-

tande av sexualbrottsoffer i samband med polisanmälan, förundersök-

ning och rättegång. Utbildningsprogrammet ska riktas till personal inom

länspolismyndigheterna, Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar och

till advokater. Utbildningen ska specifikt fokusera på barn och ungdo-

mars särskilda utsatthet och behov vid dessa brott, rättskedjeperspektivet

samt på samverkan med berörda aktörer såväl inom som utanför rättsvä-

sendet i sexualbrottsmål. Vidare bör även frågor om t.ex. olika typer av

60

funktionsnedsättning ingå. Uppdraget ska slutredovisas senast den 15

juni 2014.

I SOU 2010:71 avsnitt 13.3.2 görs bedömningen att Sverige uppfyller åta-

gandet enligt konventionen.

Med beaktande av den bedömning som görs i SOU 2010:71 och mot

bakgrund av de ovan redovisade insatserna görs bedömningen att Sverige

uppfyller åtagandet enligt direktivet.

Artikel 23 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder

inga lagändringar.

Artikel 24 (beaktandesatserna 37, 38 och 39) – Frivilligt deltagande i inter-

ventionsprogram eller interventionsåtgärder under det straffrättsliga förfa-

randet

Art. 24.1 och 2 – Tillgång till behandlingsprogram och åtgärder

Av den första punkten framgår att medlemsstaterna, utan att det inverkar

på program som åläggs av behöriga rättsliga myndigheter enligt nationell

rätt, ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att effektiva pro-

gram eller åtgärder görs tillgängliga i syfte att förebygga och minska ris-

ken för upprepade brott av sexuell natur mot barn. Programmen eller

åtgärderna ska vara tillgängliga under hela det straffrättsliga förfarandet,

både i och utanför fängelset/häktet i enlighet med förutsättningar i nat-

ionell rätt. I beaktandesats 37 förtydligas att det rör sig om frivilliga pro-

gram och åtgärder som ska föreslås förövare och att det inte inverkar på

åtgärder som de rättsliga myndigheterna kan ålägga förövare att ge-

nomgå. Av beaktandesats 38 framgår att programmen och åtgärderna inte

ska tillhandahållas som någon automatisk rätt och att det är upp till med-

lemsstaterna att avgöra vilka program som är lämpliga.

Av den andra punkten framgår att programmen eller åtgärderna ska vara

anpassade efter de speciella utvecklingsbehoven hos barn som gör sig

skyldiga till sexualbrott.

Bestämmelsen i första punkten överensstämmer i stort sett med art. 15.1 i

PC-ES, dock att det där finns en uttrycklig hänvisning till nationell rätt. Be-

stämmelsen i andra punkten överensstämmer i stort sett med art. 16.3 i PC-

ES.

Den svenska regleringen

Av SOU 2010:71, avsnitt 13.3.12, framgår bl.a. följande.

Behandling utanför påföljdssystemet finns att tillgå inom hälso- och sjukvården

och, för unga förövare, inom socialtjänsten och Statens Institutionsstyrelse

61

(LVU-vård). Även om någon samlad redovisning ännu inte finns att tillgå över

insatser på området, riktade såväl mot dömda som inte dömda, kan det konsta-

teras att möjligheterna för personer som inte dömts att få behandling har ökat i

vart fall i någon mån under senare år. Här kan särskilt framhållas arbetet vid

Centrum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhu-

set. Den verksamheten sker inom ramen för Stockholms läns landsting men

kliniken tar emot patienter från hela landet som är i riskzonen för att begå sex-

ualbrott. Inget hinder finns i och för sig att personer som avses i artikel 16.1 i

PC-ES, dvs. personer som står under åtal för ett sexualbrott som är straffbelagt

i enlighet med konventionen, får behandling under pågående straffprocess. För

häktade personer framstår det i dag dock inte vara genomförbart rent praktiskt,

särskilt med tanke på de restriktioner som ofta följer med häktningen.

Den behandling som används i Sverige är främst olika former av terapi. Det kan

vara individuell terapi, gruppterapi, psykodynamiskt inriktad terapi, kognitiv

beteendeterapi och stödsamtal. Farmakologisk eller medicinsk behandling för

att dämpa sexualdriften (kemisk kastrering) har också praktiserats med viss

framgång även om behandlingsmetoden är sällsynt i Sverige. Under 2000-talet

har relations- och samlevnadsprogrammet, eller ROS-metoden, fått ett brett

genomslag i behandlingen av sexualbrottsförövare inom Kriminalvården. Be-

handlingsmetoden har en kognitiv inriktning och sker i form av gruppsamtal,

omfattande 160 timmar, eller som ett individuellt program, omfattande 60

timmar, med en handledare som är psykolog eller beteendevetare. Behandlingen

finns tillgänglig såväl i frivården över hela landet som i anstalt. Den syftar till att

identifiera den dömdes riskfaktorer för att återfalla i brott. Metoden har även

ett uppföljningsprogram.

I analysen i samband med undertecknande av PC-ES gjordes bedömningen

att Sverige uppfyller åtagandet enligt art. 15 och 16 i PC-ES. Samma be-

dömning görs i SOU 2010:71, i ovan redovisade avsnitt 13.3.12.

Det saknas anledning att i detta sammanhang göra någon annan bedöm-

ning.

Art. 24.3 – Tillgång till program eller åtgärder för misstänkta men ännu ej

dömda samt för dömda

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att följande personer ska ha tillgång till interventionsprogram eller inter-

ventionsåtgärder enligt punkten 1:

a) personer som är misstänkta eller åtalade för brott enligt art. 3-7; detta

ska inte påverka rätten att försvara sig, rätten till en rättvis rättegång och

särskilt oskuldspresumtionen,

b) personer som dömts för brott enligt art. 3-7.

Bestämmelsen överensstämmer i stort sett med art. 16.1 och 2 i PC-ES.

Den svenska regleringen

Se vad som sagts ovan när det gäller art. 24.2.

62

I analysen i samband med undertecknande av PC-ES gjordes bedömningen

att Sverige uppfyller åtagandet enligt PC-ES. Samma bedömning görs i

SOU 2010:71 i avsnitt 13.3.12.

Det saknas anledning att i detta sammanhang göra någon annan bedöm-

ning.

Art. 24.4 (beaktandesats 39) – Risk- och återfallsbedömning

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för

att säkerställa att de personer som avses i punkterna 3a och 3b blir före-

mål för bedömning av vilken fara de utgör och risken för återfall i brott

enligt art. 3-7 i syfte att identifiera lämpliga interventionsprogram eller

åtgärder. Av beaktandesats 39 framgår att formerna när det gäller sådana

bedömningar ska vara förenliga med medlemsstaternas interna procedu-

rer.

Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med art. 15.3 i PC-ES.

Den svenska regleringen

Kriminalvården har i uppdrag att upprätta en individuell verkställighets-

plan för var och en som dömts till en kriminalvårdspåföljd. Till grund för

planen ligger en behovs- och riskbedömning. Bedömningen kan mynna

ut i att den dömde anses ha behov av att delta i behandling och påver-

kansprogram, t.ex. sådana som vänder sig till sexualbrottsdömda. En

verkställighetsplan utgör ett levande dokument som ska revideras när

behov uppstår. Riskbedömningar görs även i samband med personutred-

ningar på uppdrag av domstol.

I SOU 2010:71, avsnitt 13.3.12, görs bedömningen att Sverige lever upp till

åtagandet enligt konventionen.

Det saknas anledning att i detta sammanhang göra någon annan bedöm-

ning.

Art. 24.5 – Erbjudande om behandling till dömda personer

Av bestämmelsen framgår att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åt-

gärder för att säkerställa att de personer som avses i punkterna 3a och 3b

och som fått förslag om interventionsprogram eller åtgärder:

a) får fullständig information om skälen till erbjudandet,

b) samtycker till deltagande i programmet eller åtgärden med fullständig

kännedom om omständigheterna och

c) kan vägra [deltagande] och, när det gäller dömda personer, blir infor-

merade om de möjliga följderna av att vägra.

Bestämmelsen överensstämmer i stort med art. 17 i PC-ES.

63

Den svenska regleringen

I analysen i samband med undertecknande av PC-ES gjordes bedömningen

att Sverige uppfyller åtagandet enligt PC-ES. I SOU 2010:71, avsnitt

13.3.12, konstateras att all behandling som erbjuds sexualbrottsförövare i

Sverige sker på frivillig väg och bedömningen görs att information av det

slag som avses i art. 17 i PC-ES lämnas till berörda personer.

Det saknas anledning att i detta sammanhang göra någon annan bedöm-

ning.

Artikel 24 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder

inga lagändringar.

Artikel 25 (beaktandesatserna 46 och 47) – Åtgärder mot webbplatser som

innehåller eller sprider barnpornografi

Av den första punkten framgår att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga

åtgärder för att säkerställa avlägsnande utan dröjsmål av webbsidor som

innehåller eller sprider barnpornografi och vars värdservrar ligger på

medlemsstatens territorium samt verka för ett avlägsnande av sådana si-

dor som finns lagrade på servrar utanför deras territorium.

Av den andra punkten framgår att medlemsstaterna får vidta åtgärder för

att blockera tillträde till webbsidor som innehåller eller sprider barnpor-

nografi för internetanvändare på medlemsstatens territorium. Åtgärderna

måste inrättas genom transparenta förfaranden och tillhandahålla ade-

kvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa att begränsningen

inskränks till vad som är nödvändigt och proportionellt och att använ-

darna informeras om orsaken till begränsningen. Skyddsmekanismerna

ska inbegripa möjlighet till rättslig prövning.

I beaktandesats 47 förtydligas bl.a. att åtgärder enligt direktivet för att

avlägsna eller blockera hemsidor som innehåller barnpornografiskt

material kan baseras på olika typer av offentliga åtgärder som kan vara i

formen av lagstiftning eller inte lagstiftning, rättsliga eller andra åtgärder.

Vidare anges att bestämmelserna i direktivet inte ska påverka frivilliga

åtgärder av internetindustrin för att motverka missbruk av deras tjänster

eller medlemsstaternas stöd till sådana initiativ. Oaktat val av metod ska

medlemsstaterna emellertid tillse att den tillförsäkrar användare och

tjänsteleverantörer en tillfredsställande nivå vad gäller rättssäkerhet och

förutsebarhet.

Bakgrund

I KOM:s förslag till rambeslut fanns i art. 18 en bestämmelse om att

medlemsstaterna skulle se till att det var möjligt att blockera hemsidor

som innehöll eller spred barnpornografiskt material. När KOM efter Lis-

sabonfördragets ikraftträdande presenterade sitt förslag till direktiv hade

64

blockeringsbestämmelsen (då art. 21.1) kompletterats med en bestäm-

melse om att medlemsstaterna skulle vidta åtgärder för att avlägsna hem-

sidor (removal) med barnpornografiskt material (då art. 21.2). De två

åtgärderna har därefter bytt plats, vilket innebär att avlägsnandet numera

utgör den första punkten. Platsbytet ska ha skett utifrån den principiella

utgångspunkten att hemsidor i första hand ska avlägsnas och först i

andra hand, när de ligger utom räckhåll för medlemsstaternas myndig-

heter och ett avlägsnande inte är möjligt, ska tillgången till hemsidorna

blockeras. Avlägsnandeskyldigheten har också skärpts när det gäller

material som finns på servrar inom medlemsstaterna territorium och

kompletterats med en skyldighet att verka för avlägsnande när det gäller

material som finns utanför territoriet. Slutligen har blockeringsbestäm-

melsen under trepartsmötena med EP blivit en möjlighet istället för en

tvingande bestämmelse. Detta torde sammanhänga med starka lobby-

krafter mot EP som ogillar bl.a. det svenska systemet med blockering

som upplevs som godtyckligt och rättsosäkert.

Den svenska ståndpunkten har, med utgångspunkt i det sk. blockerings-

projektet, varit att Sverige kan godta en lydelse som inkluderar frivilligt

samarbete mellan statliga myndigheter och internetleverantörer. När det

gäller skyldigheten att avlägsna hemsidor i första punkten har den

svenska tolkningen varit att eftersom det i Sverige med hänsyn till vår

grundlagsreglering inte är möjligt att åstadkomma ett avlägsnande skulle

Sverige även fortsättningsvis kunna förlita sig på det frivilliga samarbetet

i det sk. blockeringsprojektet. I samband med trepartsförhandlingarna vi-

sade det sig dock att den svenska tolkningen inte hade något stöd. KOM

har emellertid vid upprepade tillfällen försäkrat att de svenska borttagan-

demöjligheterna (se vidare nedan) är fullt tillräckliga och att det svenska

systemet är en av förebilderna för KOM:s förslag. Även kommissionär

Cecilia Malmström har vid upprepade tillfällen hänvisat till den svenska

modellen som en förebild.

Frågan om art. 25 (art. 21 enligt dåvarande numrering) togs den 7 juni

2011 upp till förnyad beredning med ansvarig minister. Bedömningen

gjordes att Sverige, med beaktande av att bekämpandet av barnpornografi

är en prioriterad fråga för Sverige samt mot bakgrund av de möjlighet-

er/skyldigheter som finns att stänga/ta bort barnpornografiskt material

från internet (samt KOM:s uttalanden), bör kunna acceptera de före-

slagna skrivningarna beträffande art. 25.

Den svenska regleringen

Stängning av hemsidor/avlägsnande av barnpornografi

Inom ramen för ett straffrättsligt förvarande får enligt 36 kap. 2 §

brottsbalken egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt

brottsbalken eller som frambragts genom sådant brott, förklaras förver-

kad om det är påkallat till förebyggande av brott eller om det annars

finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att an-

65

vändas som hjälpmedel vid brott om brottet fullbordats eller förfarandet

utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämp-

ling. Det innebär att det inom ramen för ett straffrättsligt förfarande

finns möjligheter att beslagta och förverka t.ex. en hårddisk/server som

innehåller barnpornografiskt material i form av t.ex. hemsidor på inter-

net.

För det fall 36 kap. 2 § inte är tillämplig torde förverkande av hårddiskar

enligt 36 kap. 3 § 1 punkten brottsbalken istället under vissa förutsätt-

ningar vara möjlig. Enligt den bestämmelsen får egendom som på grund

av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras

komma till brottslig användning, förverkas (se t.ex. NJA 1996 s. 74).

I lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor slås fast att

den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla i rimlig omfattning

ska ha uppsikt över en sådan tjänst. Med elektronisk anslagstavla avses en

interaktiv tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden.* En tillhan-

dahållare av en elektronisk anslagstavla är skyldig att ta bort och för-

hindra vidare spridning av meddelanden om meddelandets innehåll up-

penbart är sådant som avses i bl.a. bestämmelsen i 16 kap. 10 a § brotts-

balken om barnpornografibrott eller 16 kap. 10 b § brottsbalken om

olaga våldsskildring. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet un-

derlåter att ta bort ett sådant meddelande kan bli straffad. Datorer och

andra hjälpmedel som har använts vid sådant brott får förklaras förver-

kade, om åtgärden behövs för att förebygga fortsatt brottslighet eller det

annars finns särskilda skäl.

* I prop. 1997/98:15 s. 9-10, framhåller regeringen följande. Definition-

en av elektronisk anslagstavla innefattar alla tjänster där någon inrättar

en möjlighet för användare att sända in egna och ta del av andras med-

delanden. Den tekniska lösning som tillhandahållaren valt för tjänsten

har därför i princip ingen betydelse. En elektronisk anslagstavla i lagens

mening kan föreligga även när tjänsten går under ett annat namn och

alltså inte kallas elektronisk anslagstavla. När det gäller att avgöra om en

tjänst omfattas av lagen får stor vikt läggas vid om tillhandahållaren er-

bjuder meddelandeförmedling på ett sådant sätt att han eller hon fram-

står som den som driver en verksamhet, en ”tjänst”, inriktad på sådan

förmedling. Ett exempel på en verksamhet som utgör en elektronisk an-

slagstavla i lagens mening är vad som i dag brukar kallas webbhotell,

dvs. när någon erbjuder användare att lägga upp egna informationsdata-

baser i form av hemsidor och hemsidorna nås genom den som inrättat

möjligheten att lägga upp hemsidorna. Som angetts ovan omfattas dock

inte den som lägger upp information i en renodlad informationsdatabas

av tillhandahållaransvaret.

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssam-

hällets tjänster genomför ett EG-direktiv om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den ge-

mensamma marknaden (e-handelsdirektivet). Med informationssam-

hällets tjänster avses i lagen varje aktivitet som sker online, med någon

ekonomisk innebörd. Lagen innehåller även bl.a. bestämmelser om viss

66

ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer som bara överför eller lagrar inform-

ation som lämnats av andra.

Således föreskrivs i 18 § att en tjänsteleverantör som lagrar information

som lämnats av en tjänstemottagare inte på grund av innehållet i inform-

ationen ska vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, un-

der förutsättning bl.a. att leverantören inte känner till att den olagliga

informationen eller verksamheten förekommer och så snart han eller hon

får sådan kännedom eller medvetenhet utan dröjsmål förhindrar vidare

spridning av informationen. Det innebär att för att en tjänsteleverantör

som lagrar information ska kunna utnyttja ansvarsbegränsningen, måste

tjänsteleverantören så snart han eller hon fått kännedom eller blivit med-

veten om olaglig verksamhet skyndsamt vidta åtgärder för att avlägsna

den berörda informationen eller göra den oåtkomlig (prop. 2001/02:150

s. 32).

Kommissionen har, som nämnts ovan, under förhandlingsarbetet uppre-

pade gånger försäkrat att man bedömer att Sverige med god marginal le-

ver upp till både skyldigheten att stänga hemsidor och möjligheten att

blockera hemsidor med barnpornografiskt material.

Med beaktande av de möjligheter/skyldigheter som finns att stänga hem-

sidor/avlägsna barnpornografiskt material från internet samt KOM:s ut-

talanden torde finnas förutsättningar för att göra bedömningen att Sve-

rige uppfyller åtagandet enligt bestämmelsen i första punkten.

Blockering

När det gäller blockering enligt den andra punkten finns i Sverige ett

samarbete på frivillig basis mellan Rikspolisstyrelsen och ett antal ISP

(Internet Service Provider) genom det s.k. blockeringsprojektet. I pro-

jektet deltar ca 85-90 % av de leverantörer som verkar i Sverige. Polisen

får information om barnpornografiska hemsidor dels genom sitt dagliga

arbete med att motverka barnpornografi på internet dels via Interpol,

Europol, barnrättsorganisationer och allmänheten. När sådan informat-

ion kommer in verifieras den och därefter kontaktar polisen ISP som

vidtar de tekniska åtgärderna för att blockera hemsidan för slutanvända-

ren. Det innebär att den som försöker gå in på hemsidan i Sverige, oav-

sett var servern finns, istället får ett meddelande som säger att hemsidan

blockerats på grund av att den innehåller barnpornografi. I samband med

att innehållet på en hemsida verifieras tar polisen också redan på var

hemsidan är lokaliserad och de rättsliga myndigheterna i det aktuella lan-

det informeras.

Såvitt avser att blockeringsåtgärderna ska ske i enlighet med transparenta

procedurer och vara omgärdade av lämpliga säkerhetsgarantier, görs be-

dömningen att detta uppfylls genom polisens arbete med att bl.a. verifi-

era innehållet på anmälda hemsidor. Av det meddelande som visas i sam-

band med att en hemsida blockerats framgår också att den som har syn-

67

punkter eller motsätter sig blockeringen är välkommen att kontakta poli-

sen.

När det gäller rättsmedel (judicial redress) är det framför allt de civilrätts-

liga skadeståndsmöjligheterna som eventuellt skulle kunna komma i

fråga. I beaktandesats 47 finns skrivningar om slutanvändarnas rättigheter

och kraven enligt Europakonventionen. Eftersom Europakonventionen

ger ett skydd för individen i förhållande till staten och främst innefattar

en skyldighet för staten att avhålla sig från att inskränka enskildas fri-

och rättigheter ger bestämmelsen intryck av att reglera de fall då med-

lemsstaterna väljer att inrätta förfaranden som möjliggör inskränkningar

genom tvingande beslut från det allmännas sida. Så länge samarbetet är

frivilligt, t.ex. genom att polisen upplyser om sidor på internet som in-

nehåller misstänkt barnpornografiskt material och ISP är fria att själva

bedöma hur de ska förhålla sig till den informationen, är det svårt att

tänka sig att staterna ska vara skyldiga att på europarättslig grund till-

handahålla slutanvändare en rätt att t.ex. få till stånd en domstolspröv-

ning av det avbrott i tillgången till information som kan uppkomma. In-

formationsleverantören kan möjligen få till stånd en domstolsprövning

genom en talan om avtalsbrott, om det finns ett avtalsrättsligt förhål-

lande mellan ISP och informationsleverantören.

Artikel 25 - Bedömning och slutsats

Sverige bedöms leva upp till åtagandet och bestämmelserna föranleder

inga lagändringar.

Artiklarna 26-30

Av art. 26 framgår att direktivet ersätter 2004 års rambeslut i förhållande

till deltagande medlemsstater och att hänvisning till rambeslutet för

dessa medlemsstater ska anses utgöra hänvisningar till detta direktiv.

Av art. 27 framgår att direktivet ska vara genomfört senast den 18 de-

cember 2013 och att medlemsstaterna till kommissionen ska överlämna

texten på de bestämmelser som genomför direktivet, vilka också ska in-

nehålla en hänvisning till direktivet eller åtföljas av en sådan när de of-

fentliggörs.

Jämförelsetabeller

Frågan om jämförelsetabeller är en horisontell tvistefråga mellan rådet och parlamentet.

Enligt t.ex. miljöbrottsdirektivet 2008/99/RIF är medlemsstaterna enligt art. 8.2 skyl-

diga att upprätta jämförelsetabeller medan frågan i människohandelsdirektivet regleras i

en beaktandesats.

Under trepartsmötena ströks bestämmelsen i art. 23 (artikel 23 är numera artikel 27)

om skyldigheten för medlemsstaterna att överlämna jämförelsetabeller. Istället infördes

en beaktandesats 13a som, i likhet med beaktandesats 31 i människohandelsdirektivet,

föreskrev att rådet i enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre

lagstiftning bör uppmuntra medlemsstaterna att för egen del och i unionens intresse

68

upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta

direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

Inför den omröstningen i LIBE den 12 juli gjorde rapportören emellertid en muntlig

ändring (oral amendment) om att stryka beaktandesats 13a om jämförelsetabeller och

istället i art. 23.1 (artikel 23 är numera artikel 27) lägga till att medlemsstaterna till

kommissionen skulle överlämna texten till de bestämmelser som är nödvändiga för att

uppfylla åtagandet enligt direktivet tillsammans med en jämförelsetabell över dessa be-

stämmelser och detta direktiv.

I marginalen av Coreper II den 28 september 2011 nåddes emellertid en överenskom-

melse mellan institutionerna när det gäller jämförelsetabeller, som innebär att KOM i

varje enskilt fall ska motivera behovet av en förklarande rapport (som kan ha formen av

en jämförelsetabell eller se ut på annat lämpligt sätt). Om behovet bedöms finnas ska en

standardbeaktandesats tas med i instrumentet. Överenskommelsen gäller i två år från

och med den 1 november 2011 för nya instrument och sådana där förhandlingar pågår,

alltså där någon överenskommelse mellan EP och rådet ännu inte träffats. Därmed om-

fattar överenskommelsen inte detta direktiv, vilket innebär att den av EP föreslagna

bestämmelsen om jämförelsetabeller strukits och inte förekommer varken i artikeltext

eller som en beaktandesats.

Enligt art. 28.1 ska kommissionen senast den 18 december 2015 till EP

och rådet lämna en rapport med en bedömning av i vilken utsträckning

medlemsstaterna vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa direktivet, vid

behov åtföljt av ett lagstiftningsförslag.

Enligt art. 29.2 ska kommissionen inom samma tid även lämna en rapport

med en bedömning av genomförandet av åtgärder enligt art. 25.

Denna punkt verkar ha smugit sig in i samband med det sista trepartssamtal-

et med EP den 22 juni (se ds1433/11 jfrt. med ds1435/11) och har inte varit

föremål för någon diskussion, varken på det sista rättsrådgivarmötet den 27

juni eller vid Coreper den 29 juni. Det är en punkt som Sverige hade haft an-

ledning att motsätta sig. Det rör sig dock om en skyldighet för kommission-

en, vilket innebär att bestämmelsen inte kräver att Sverige vidtar några åtgär-

der.

Enligt art. 29 träder direktivet i kraft samma dag som det publiceras i

EUT och enligt art. 30 riktar sig direktivet till medlemsstaterna.

Budgetära konsekvenser av förslaget till direktiv

Det är inte möjligt att i nuläget närmare bedöma eventuella budgetära

konsekvenser. Utgångspunkten är dock att eventuella sådana konsekven-

ser, såväl nationella som inom EU, ska finansieras inom befintlig bud-

getram. Kommissionen bedömer att förslaget inte påverkar EU:s budget.

Uppdrag angående Sveriges genomförande av direktiv om bekämpande av

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

Sammanfattning

En utredare får i uppdrag att ta fram ett underlag för bedömningen av

vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden

enligt direktivet och lämna förslag till de författningsändringar som där-

vid bedöms krävas.

Uppdraget ska redovisas senast den 2012-11-13.

Bakgrund

Den 25 mars 2009 presenterade kommissionen ett förslag till rambeslut

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av

barn samt barnpornografi (KOM (2009)135 slutlig) som föreslogs er-

sätta rådets rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn

och barnpornografi (2004/68/RIF – rambeslutet). Förslaget byggde i

stora delar på Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell

exploatering och sexuella övergrepp från 2005 (ETS No. 201 – i fortsätt-

ningen PC-ES).1

I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 för-

svann den rättsliga grunden för att anta rambeslut. Kommissionen pre-

senterade därför den 29 mars 2010 ett förslag till direktiv som i stor ut-

sträckning bygger på resultatet av förhandlingarna om rambeslutet. Som

rättslig grund för förslaget åberopas artiklarna 82(2) och 83(1) i fördra-

get om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och försla-

get antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (artikel

294 EUF-fördraget). Vid RIF-rådet i december 2010 enades man om en

1 I 2008 års Sexualbrottsutrednings uppdrag har ingått att analysera frågan om Sveriges

tillträde till PC-ES. Utredningen överlämnande sitt betänkande SOU 2010:71 Sexual-

brottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag, i oktober 2010 och beredning av

betänkandet pågår inom Justitiedepartementet.

Promemoria

2012-02-06

Justitiedepartementet

Straffrättsenheten

2

allmän inriktning på direktivet. Sedan en s.k. förstaläsningsöverenskom-

melse i juni 2011 nåtts med Europaparlamentet kunde direktivet antas

den 15 november 2011. Direktivet trädde i kraft den 17 december 2011

och ska vara genomfört senast den 17 december 2013.

Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och påfölj-

der när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av

barn och barnpornografi. Det syftar också till att införa gemensamma

regler för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och för-

bättra skyddet för brottsoffer. Viktiga inslag är möjligheten att hindra

personer som dömts för brott som omfattas av direktivet från att arbeta

med barn, möjligheten för arbetsgivare att vid rekrytering till sådan yr-

kesverksamhet eller organiserad frivillig verksamhet som innefattar nära

kontakt med barn bli informerade om fällande domar för brott som om-

fattas av direktivet samt åtgärder för att stänga ner och blockera hemsi-

dor som innehåller barnpornografi.

Behovet av författningsändringar

Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria med en analys

av vilka åtgärder som bedöms nödvändiga för att Sverige ska leva upp till

sina åtaganden enligt direktivet.2I promemorian görs bedömningen att

vissa författningsändringar torde krävas. För att uppfylla åtagandet enligt

artikel 15.2 i direktivet görs bedömningen att den särskilda preskript-

ionsregeln i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken torde behöva utvid-

gas. Vidare krävs författningsändringar för att säkerställa möjligheten

enligt artikel 10.2 för arbetsgivare och organisationer att få information

om huruvida det finns fällande domar för något av de brott som omfattas

av direktivet när de rekryterar till sådan yrkesverksamhet eller organise-

rad frivillig verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontak-

ter med barn. Även åtagandet enligt artikel 10.3 om att polisen ska kunna

överlämna registeruppgifter till andra EU-medlemsstater för annat än

straffrättsliga förfaranden kan kräva författningsändringar. Eftersom

direktivet har ett nära samband med Europarådets konvention om att

skydda barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp (PC-ES),

bör vid genomförandet av direktivet hänsyn tas till den fortsatta bered-

ningen av 2008 års Sexualbrottsutrednings betänkande SOU 2010:71, i

vilket frågan om tillträde till PC-ES övervägs. När det gäller åtagandet

att på begäran överlämna registeruppgifter till andra medlemsstater i EU

finns det också skäl att ta hänsyn till den fortsatta beredningen av Ds

2011:15 om genomförande av rambeslutet om utbyte av uppgifter ur

kriminalregister.

2 Analys inför antagande av Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpandet av

sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, 2011-09-

26.

3

Uppdraget

En utredare ska, med utgångspunkt i den ovan nämnda analysen, ta ställ-

ning till behovet av författningsändringar för att Sverige ska leva upp till

sina åtaganden enligt direktivet. Utredaren ska föreslå de författnings-

ändringar som han eller hon finner påkallade.

Utredaren ska särskilt analysera hur tillgången till information om fäl-

lande domar ska säkerställas. Utgångspunkten bör vara en lösning som

bygger på att den enskilde kan få ett utdrag med uppgifter ur belast-

ningsregistret som svarar mot kraven i direktivet och som kan visas upp

för arbetsgivare eller annan.

Utredaren ska hålla sig underrättad om den fortsatta beredningen av dels

2008 års Sexualbrottsutrednings betänkande SOU 2010:71 dels Ds

2011:15 om genomförande av rambeslutet om utbyte av uppgifter ur

kriminalregister samt även i övrigt hålla sig underrättad om arbete i nära-

liggande frågor som bedrivs inom Regeringskansliet. Utredaren ska i

lämplig omfattning samråda med och inhämta upplysningar från företrä-

dare från det civila samhället.

Utredaren ska bedöma förslagens ekonomiska konsekvenser för berörda

företag och organisationer samt det allmänna.

Uppdraget ska redovisas senast den 13 november 2012.