Sammanfattning

I denna promemoria behandlas genomförandet i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) som antogs den 15 maj 2014 (omarbetning). Det omarbetade direktivet ersätter rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium vilket är genomfört i svensk lagstiftning genom 6 kap. kulturmiljölagen (1988:950) och kulturmiljöförordningen (1988:1188). Syftet med omarbetningen av direktivet är att ge medlemsstaterna möjlighet att få tillbaka alla kulturföremål som klassas som nationella skatter. Omarbetningen är också ett led i förenklingen av unionens lagstiftning på området.

Omarbetningen medför att definitionen av kulturföremål i 6 kap. kulturmiljölagen behöver ändras. Det föreslås också att nya gemensamma kriterier för tolkningen av om innehavaren av ett kulturföremål har visat ”vederbörlig omsorg och uppmärksamhet” vid anskaffandet av föremålet ska införas i lagen. Tidsfristen för de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kontrollera om ett föremål som påträffats i en annan medlemsstat utgör ett kulturföremål föreslås bli förlängd liksom tidsfristen för när en talan om återlämnande senast ska väckas. Det föreslås också att de myndigheter som hanterar utförseltillstånd, d.v.s. Riksantikvarieämbetet, Kungl. biblioteket, Riksarkivet och Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde samt Stiftelsen Nordiska museet, ska ges behörighet att använda IMI.

Författningsändringarna föreslås träda ikraft den 1 januari 2016.

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

1 Författningsförslag

1.1 Förslag till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)

Härigenom föreskrivs

1

i fråga om kulturmiljölagen (1988:950)

dels att bilaga 1

2

ska upphöra att gälla,

dels att 6 kap. 2, 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

2 §

3

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som

1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 1 till denna lag eller är en integrerad

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i

fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt.

1

Jfr Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/60/EU av den 15 maj 2014 om

återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (omarbetning).

2

Senaste lydelse 2011:782.

3

Senaste lydelse 2011:782.

• Sida 10
•  Original

Författningsförslag Ds 2015:10

del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §, – en lokal eller regional

myndighet i en sådan stat, eller

– en offentlig institution i en

sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

6 §

4

Talan om återlämnande ska väckas inom ett år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I

fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år

Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I

fråga om föremål som är en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling eller som är en

4

Senaste lydelse 2011:782.

• Sida 11
•  Original

Ds 2015:10 Författningsförslag

efter bortförseln. integrerad del av inventarierna hos en kyrklig eller annan religiös institution och har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §, – en lokal eller regional

myndighet i en sådan stat, eller

– en offentlig institution i en

sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

7 §

5

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den

som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten.

Vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig

5

Senaste lydelse 2011:782.

• Sida 12
•  Original

Författningsförslag Ds 2015:10

bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

omsorg och uppmärksamhet ska det tas hänsyn till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat tillgängliga register över stulna föremål och all relevant information som innehavaren rimligen kunnat erhålla, eller vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter.

Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

• Sida 13
•  Original

Ds 2015:10 Författningsförslag

1.2 Förslag till förordning om ändring i kulturmiljöförordningen (1988:1188)

Härigenom föreskrivs i fråga om kulturmiljöförordningen (1988:1188)

dels att 35 a §

1

ska upphöra att gälla,

dels att 35 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 35 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §

2

Riksantikvarieämbetet ska som central myndighet 1. efter ansökan av en annan stat som ingår i Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (EES) söka efter närmare angivna kulturföremål som olagligt har förts bort från den staten och identifiera den som innehar föremålet, 2. underrätta berörda stater som ingår i EES då kulturföremål

påträffats i Sverige som kan antas ha olagligt förts bort från en annan stat som ingår i EES samt ta emot motsvarande underrättelser, 3. göra det möjligt för de behöriga myndigheterna i den stat som

kan återkräva ett sådant föremål enligt 6 kap. kulturmiljölagen (1988:950) att kontrollera att det är fråga om ett kulturföremål och vara en sådan behörig myndighet i Sverige, 4. i samarbete med den berörda staten vidta nödvändiga åtgärder

för att bevara ett enligt 2 påträffat kulturföremål, 5. vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra handlingar som

syftar till att undvika ett återlämnande, 6. agera som förmedlare mellan den återkrävande staten och den

som innehar föremålet med avseende på återlämnandet,

1

Senaste lydelse 2013:554.

2

Senaste lydelse 2013:554.

• Sida 14
•  Original

Författningsförslag Ds 2015:10

7. underrätta den centrala myndigheten i den stat där svenska

staten väckt talan om återlämnande och ta emot motsvarande underrättelser, 8. underrätta centrala myndigheter i andra stater om att talan om

återlämnande väckts i Sverige och ta emot motsvarande underrättelser, och 9. i övrigt samarbeta med centrala myndigheter i andra stater.

Kontroll enligt första stycket 3 ska göras inom två månader från det att underrättelse skett enligt samma stycke 2. Annars ska vad som sägs i samma stycke 4 och 5 inte tillämpas.

Kontroll enligt första stycket 3 ska göras inom sex månader från det att underrättelse skett enligt samma stycke 2. Annars ska vad som sägs i samma stycke 4 och 5 inte tillämpas.

35 c §

Informationssystemet för den inre marknaden (IMI) ska användas för utbyte av information mellan behöriga myndigheter i Sverige och i andra stater inom EES enligt kulturmiljölagen (1988:950) och denna förordning.

Behöriga att använda IMI för kulturföremål är Riksantikvarieämbetet, Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde och Stiftelsen Nordiska museet.

Bestämmelser om IMI finns i förordningen ( 2009:1078 ) om tjänster på den inre marknaden och i föreskrifter meddelade med stöd av den förordningen samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 av den 25 oktober 2012 om

• Sida 15
•  Original

Ds 2015:10 Författningsförslag

administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden och om upphävande av kommissionens beslut 2008/49/EG.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

2 Ärendets bakgrund

Rådets direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium antogs 1993 i samband med att de inre gränserna avskaffades, för att skydda sådana kulturföremål som i medlemsstaterna klassas som nationella skatter. Syftet med direktivet var att jämka samman den grundläggande principen om fri rörlighet för varor med behovet av att skydda de nationella skatterna. Direktivet har ändrats genom direktiven 96/100/EG och 2001/38/EG. Ändringen 1996 innebar en justering av några av de i bilagan till direktivet uppställda krav avseende föremålskategorier och värdegränser som ett föremål måste uppfylla för att ett återlämnande enligt direktivet ska kunna bli aktuellt. Ändringen 2001 avsåg bl.a. hur värdegränserna som anges i euro i bilagan till direktivet ska omräknas till nationella valutor.

Direktiv 93/7/EEG har under perioden 1993–2011 med jämna mellanrum varit föremål för utvärderingsrapporter som kommissionen utarbetat på grundval av nationella rapporter om tillämpningen. Dessutom har kommissionen gjort en efterhandsutvärdering av direktivet med hjälp av en grupp nationella experter från de centrala myndigheter som utför de uppgifter som föreskrivs i direktivet. Expertgruppen ”Return of cultural goods”, som bildades inom ramen för kommittén för export och återlämnande av kulturföremål, hade i uppdrag att identifiera problem med tillämpningen av direktivet och försöka hitta lösningar. Gruppen var verksam 2009–2011. Mellan den 30 november 2011 och den 5 mars 2012 genomfördes även ett allmänt samråd med berörda parter. Samrådet genomfördes genom webbtjänsten Din röst i Europa med hjälp av två specialanpassade frågeformulär till offentliga myndigheter och organ respektive

• Sida 18
•  Original

Ärendets bakgrund Ds 2015:10

enskilda och näringsidkare som berörs av eller arbetar med kulturföremål.

Utvärderingen av direktivet har visat att det endast har haft begränsad betydelse för återlämnande av vissa kulturföremål som klassas som nationella skatter och som, efter att olagligen ha förts bort från en medlemsstats territorium, befinner sig på en annan medlemsstats territorium. En orsak till det är de villkor som föremål som klassas som nationella skatter måste uppfylla för att återlämnas, dvs. att de måste tillhöra en av kategorierna i bilagan och uppfylla de ekonomiska gränsvärdena och ålderskraven. Andra orsaker är den korta tidsfristen för att väcka talan om återlämnande samt kostnaderna för ersättning. Utvärderingen har också visat på behovet av bättre administrativt samarbete och samråd mellan de centrala myndigheterna för att bättre kunna genomföra direktivet.

Kommissionen har mot denna bakgrund omarbetat direktiv 93/7/EEG och den 15 maj 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (omarbetning)

8

.

I denna promemoria föreslås de ändringar som bedöms nödvändiga för att genomföra det omarbetade direktivet i svensk rätt.

8

Direktivet är bifogat som bilaga 1 till denna promemoria.

• Sida 19
•  Original

3 Det omarbetade direktivets innehåll

Syftet med omarbetningen av direktiv 93/7/EEG, ändrat genom direktiven 96/100/EG och 2001/38/EG, är att ge medlemsstaterna möjlighet att få tillbaka alla kulturföremål som klassas som nationella skatter. Omarbetningen är också ett led i förenklingen av unionens lagstiftning på området och innebär att direktiven 93/7/EEG, 96/100/EG och 2001/38/EG upphör att gälla.

Medlemsstaterna ska senast den 18 december 2015 ha implementerat de ändringar som följer av det omarbetade direktivet.

9

De förändringar som görs är i huvudsak följande.

I det omarbetade direktivet definieras kulturföremål som ett föremål som, före eller efter dess olagliga bortförande från ett medlemslands territorium, enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassas som tillhörande ”nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde” i enlighet med artikel 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Bilagan till direktiv 93/7/EEG utgår och därmed stryks det tidigare kravet på att föremål som klassas som nationella skatter för att återlämnas måste tillhöra en av kategorierna i bilagan och uppfylla de ekonomiska gränsvärdena och/eller ålderskraven för dessa kategorier, eller när det gäller föremål som inte tillhör en av dessa kategorier, utgöra en integrerad del av offentliga samlingar förtecknade hos museer eller arkiv eller biblioteks bevarade samlingar eller i inventarier i kyrkliga institutioner.

9

Av art 19 i direktivet framgår att de ändringarna som ska genomföras finns i art 2.1, 5 första

stycket led 3, 5 andra stycket, 7 tredje stycket, 8.1, 10 första och andra styckena och 17.1.

• Sida 20
•  Original

Det omarbetade direktivets innehåll Ds 2015:10

I det omarbetade direktivet föreskrivs vidare att de centrala myndigheterna ska använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI) för att underlätta administrativt samarbete, samråd och informationsutbyte mellan dem.

Tidsfristen för de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kontrollera om ett kulturföremål som påträffats i en annan medlemsstat utgör ett kulturföremål förlängs till sex månader. Med tanke på att ärendena är av gränsöverskridande karaktär är förhoppningen att denna tidsfrist ska bidra till ett effektivare samarbete mellan de behöriga myndigheterna.

Även tidsfristen för när talan om återlämnande får väckas förlängs till tre år efter att den återkrävande medlemsstatens centrala myndighet fått vetskap om var kulturföremålet finns och om innehavarens eller mellanhandens identitet. Tidsfristen förlängs med hänsyn till de komplexa förbindelserna mellan medlemsstaterna, utan att man för den skull släpper på den skyldighet att visa omsorg och uppmärksamhet som åligger den återkrävande staten.

Det omarbetade direktivet innehåller vidare gemensamma kriterier för tolkningen av kravet på den vederbörliga omsorg och uppmärksamhet som innehavaren ska visa vid anskaffandet av kulturföremålet. Dessa kriterier bygger på kriterierna i artiklarna 4.4 och 6.2 i Unidroitkonventionen från 1995. Enligt det omarbetade direktivet ska innehavaren kunna bevisa att han har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet. Den som har anskaffat ett föremål har rätt till ersättning på villkor att han vid anskaffandet av föremålet bevisligen visade omsorg och uppmärksamhet i fråga om huruvida det var lagligt att föra ut kulturföremålet från den återkrävande medlemsstatens territorium. Enligt den nya regleringen ska vid denna bedömning hänsyn tas till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas uppträdande, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat register över stulna kulturföremål, all annan relevant information och dokumentation som innehavaren rimligen kunnat erhålla samt om innehavaren rådfrågat tillgängliga organ eller vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter. Dessa

• Sida 21
•  Original

Ds 2015:10 Det omarbetade direktivets innehåll

ändringar avses bidra till en enhetligare tillämpning av direktivet på detta område och i förekommande fall göra det svårare för innehavare som handlat i ond tro eller inte visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet att få ersättning.

I direktivet anges vidare hur unionens övriga institutioner genom utvärdering och uppföljning ska få information om direktivets tillämpning. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet vart femte år. Den första rapporten ska vara inlämnad den 19 december 2020. Vart femte år ska också Kommissionen överlämna en rapport om direktivets tillämning och effektivitet till Europaparlamenet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

• Sida 22
•  Original

• Sida 23
•  Original

4 Befintlig reglering i svensk lagstiftning

4.1 Definition av kulturföremål

I svensk rätt gäller för kulturföremål kulturmiljölagen (1988:950) och kulturmiljöförordningen (1988:1188). Det finns inte någon enhetlig definition av vad som utgör ett kulturföremål. Någon reglering av vad som utgör en nationell skatt finns inte heller i svensk rätt. I 5 kap. kulturmiljölagen finns det regler om vad som gäller för utförsel från landet av vissa äldre kulturföremål. I detta kapitel och i kulturmiljöförordningen anges vilka föremål som avses och hur en ansökan om tillstånd för utförsel görs och prövas. Dessa bestämmelser torde enligt tidigare förarbetsuttalande bilda ramen för när Sverige med stöd av direktivet kan begära återlämnande av svenska kulturföremål (prop. 1994/95:74 s 26). Direktivet 93/7/EEG om återlämnade av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium har införlivats i svensk rätt genom 6 kap. kulturmiljölagen och i dess 2 § finns en definition av vad som avses utgöra ett kulturföremål vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel. I 7 kap. 2 § kulturmiljölagen finns en annan definition av kulturföremål, som hänför sig till definitionen i Unidroit-konventionen. Bestämmelser om stulna föremål finns i svensk lagstiftning bl.a. i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen).

4.2 Utförsel och export av kulturföremål från Sverige

Direktivet 93/7/EEG liksom det aktuella direktivet 2014/60/EU tar sikte på sådana kulturföremål som förts ut ur en medlemsstat till en annan stat inom EES (utförsel) i strid med de regler om

• Sida 24
•  Original

Befintlig reglering i svensk lagstiftning Ds 2015:10

utförsel som gäller i den stat från vilken föremålet förts ut. Ytterligare reglering på området är rådets förordning (EG) nr 116/2009 av den 18 december 2008 om export av kulturföremål. Denna förordning tar i stället sikte på kulturföremål som förs ut från en stat i gemenskapen till en stat utanför EES-området (export).

Enligt 5 kap. 1 § kulturmiljölagen krävs tillstånd för att från Sverige föra ut äldre svenska och utländska kulturföremål som kan vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka föremål som kräver tillstånd för utförsel. Den svenska regleringen om utförsel av kulturföremål bygger på den kategoriindelning som finns i rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av vissa äldre kulturföremål men skiljer sig i vissa avseenden från denna. Av 23 § kulturmiljöförordningen framgår att tillstånd krävs om föremålet är ett svenskt eller utländskt kulturföremål inom de kategorier som anges i bilaga 1

10

till rådets förordning (EG) nr 116/2009 med de ålders-

och värdegränser samt andra bestämningar som anses i bilagan

11

till

kulturmiljöförordningen eller föremålet är ett svenskt samiskt kulturföremål och har ett värde över 2000 kr. För utländska föremål krävs endast tillstånd om föremålet funnits i Sverige i mer än 100 år.

Om kulturföremålet ska lämna EES-området krävs dessutom en exportlicens i enlighet med rådets förordning (EG) nr 116/2009 och kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1081/2012. Kriterierna för exportlicens ser lite annorlunda ut än kriterierna för utförseltillstånd. Bland annat ligger tyngdpunkten mer på föremålets värde än på dess ålder. Den som vill föra ut ett kulturföremål ur EU måste alltså ibland ha både utförseltillstånd och exportlicens.

Frågor om tillstånd till utförsel enligt 5 kap. kulturmiljölagen eller exportlicens enligt rådets förordning (EG) nr 116/2009 prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde eller Stiftelsen Nordiska museet i enlighet med den fördelning som görs i 27-31 §§kulturmiljöförordningen. Riksantikvarieämbetet är centralmyn-

10

se bilaga 2 till denna promemoria

11

se bilaga 3 till denna promemoria

• Sida 25
•  Original

Ds 2015:10 Befintlig reglering i svensk lagstiftning

dighet och det är dit tillståndsansökan ges in. Beslut om att inte ge tillstånd till utförsel får överklagas hos allmän förvaltingsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Vid bedömningen av om föremålet kan vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet kan följande aspekter beaktas. Föremålet kan exempelvis vara unikt i sitt slag eller ha bevarats relativt intakt och tillhör en föremålsgrupp som det inte längre finns ett representativt bestånd av i landet.

12

Syftet är att förhindra

en utarmning av det svenska kulturarvet. I dessa fall är de enstaka föremålen sällan unika men kan ha ett stort kulturhistoriskt värde, exempelvis föremål från den folkliga kulturen. I andra fall kan själva föremålet vara kulturhistoriskt och kvalitetsmässigt synnerligen värdefullt och unikt.

13

Även konstnärliga, vetenskapliga

eller historiska aspekter kan ingå i bedömningen. Tillstånd till utförsel ska alltid ges om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Även om föremålet är av stor betydelse för kulturarvet ska enligt 5 kap. 11 § kulturmiljölagen tillstånd till utförsel ges x om ägaren flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, x föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats

av en enskild person som är bosatt i annat land, x föremålet förs ut ur landet av en offentlig institution här i landet

eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det ska föras tillbaka till Sverige, x föremålet förs ut av en enskild person för att användas i

samband med offentlig kulturverksamhet och det ska föras tillbaka till Sverige, eller x föremålet tillfälligt är i landet.

Även om ett föremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet får tillstånd till utförsel ges om föremålet förvärvats av en institution i utlandet. Enligt 5 kap. 16 § kulturmiljölagen får regeringen medge tillstånd att föra ut kulturföremål av stor

12

Prop. 1984/85:179 s 33

13

Prop. 1998/99:114 s 45

• Sida 26
•  Original

Befintlig reglering i svensk lagstiftning Ds 2015:10

betydelse för det nationella kulturarvet om synnerliga skäl föreligger.

4.3 Brott mot utförselreglerna

Av ovanstående framgår att för att ett föremål av vikt för det svenska kulturarvet ska anses olagligt utfört i direktivets mening och i 6 kap. kulturmiljölagens mening krävs antingen att föremålet förts ut ur Sverige till en annan medlemsstat utan att utförseltillstånd sökts eller efter att sådant tillstånd nekats.

Den som olovligen för ut, eller försöker föra ut, kulturföremål utan tillstånd kan dömas för smuggling eller försök till smuggling enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. För smugglingsbrott döms till böter eller fängelse i högst sex år. Döms man för varusmuggling konfiskeras det som varit föremål för smugglingsbrottet. Även den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar eller överlåter föremål kan dömas för olovlig befattning med smugglingsgods. Påföljden för sådant brott är böter eller fängelse i högst två år.

Export av tillståndspliktiga kulturföremål ska deklareras hos Tullverket. Den som uppsåtligen underlåter att anmäla föremålet till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller underlåter att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna, kan dömas för tullbrott till böter eller fängelse i högst två år. Eftersom tullar som huvudregel inte ska betalas vid handel inom EU aktualiseras dock inte den formen av tullbrott vid transaktioner inom EU.

Lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen är dock tillämplig på kulturföremål som avses i 5 kap. kulturmiljölagen. Enlig denna lag ska den som för in ett sådant kulturföremål från ett annat EU-land till Sverige anmäla detta till Tullverket om föremålet omfattas av ett förbud mot införsel eller ett villkor för införsel som inte är uppfyllt eller om föremålet förs in med stöd av ett tillstånd som meddelats på grund av en oriktig uppgift eller en utelämnad föreskriven uppgift. En sådan anmälan ska göras också av den som för ut ett sådant kulturföremål från Sverige till ett annat EU-land

• Sida 27
•  Original

Ds 2015:10 Befintlig reglering i svensk lagstiftning

om föremålet omfattas av ett förbud mot utförsel eller ett villkor för utförsel som inte är uppfyllt eller om föremålet förs ut med stöd av ett tillstånd som meddelats på grund av en oriktig uppgift eller en utelämnad föreskriven uppgift. Var ock en är skyldig att stanna på en tulltjänstemans anmaning om det finns anledning att anta att denne medför ett sådant kulturföremål och att denne inte fullgjort sin anmälningsskyldighet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet låter bli att stanna på tulltjänstemans begäran eller lämna upplysningar och visa upp de handlingar som behövs för kontroll för en tulltjänsteman döms till böter. Ansvar enligt denna lag inträder dock inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken eller lagen om straff för smuggling.

4.4 Kontroll av in- och utförsel

Genom införandet av EU:s inre marknad har möjligheterna att utöva gränskontroll av export och in- och utförsel av varor minskat.

Hur många lagskyddade kulturföremål som lämnar landet utan tillstånd varje år är svårt att veta. Brottsförebyggande rådet (Brå) har därför, i samarbete med Riksantikvarieämbetet, tagit fram en rapport

14

som belyser olika aspekter av illegal utförsel av äldre

kulturföremål samt redogör för olika möjligheter att öka efterlevnaden av utförselreglerna.

4.4.1 Antalet ansökningar om tillstånd till utförsel och export

Riksantikvarieämbetet har fört statistik över antalet ansökningar om tillstånd till utförsel och export samt antalet avslag på sådana ansökningar. Av denna framgår att antalet ansökningar har varierat kraftigt mellan åren 1986/87 och 2013. I slutet av 80-talet uppgick antalet ansökningar per år till drygt 7 000. Därefter sjönk antalet till ca 1 000 år 1990. Den kraftiga minskningen berodde antagligen på att en ansökningsavgift infördes. Ansökningsavgiften har senare tagits bort som en följd av EU-inträdet. 1994 minskade antalet

14

Rapport från Brottsförebyggande rådet 2012:10 Förebygga illegal utförsel av kulturföremål

• Sida 28
•  Original

Befintlig reglering i svensk lagstiftning Ds 2015:10

ansökningar ytterligare. I och med EG-medlemskapet minskade möjligheten för Tullverket att kontrollera olovlig utförsel och därmed även risken att bli kontrollerad vid gränspassage.

15

Under

perioden 1994 till 2000 varierade antalet ansökningar mellan 520 och 744 stycken. Efter att Riksantikvarieämbetet år 2000 skickade ut en informationsbroschyr om utförselregleringen till aktörer som auktionsfirmor, antikaffärer och antikvariat ökade antalet ansökningar igen till över 1000 stycken. Efter år 2005 har antalet ansökningar minskat igen och varierat mellan drygt 900 och knappt 350 stycken.

Antalet avslagna ansökningar har varierat från drygt 400 stycken i slutet av 1980-talet till mellan två och tjugo per år under 2000talet. Statistiken över antalet avslag är dock ofullständig eftersom alla tillståndsmyndigheter inte regelbundet har fört och redovisat sådan statistik. Fullständig statiskt över antalet överklagade avslag saknas också.

16

4.4.2 Omfattningen av olaglig utförsel

Av Brås rapport framgår att Tullverket har försökt att uppskatta omfattningen av olaglig utförsel och export genom att jämföra om antalet export- och utförseltillstånd har ökat i samma takt som den deklarerade exporten.

17

Man har då funnit att sedan mitten av 1990-

talet har antalet tillstånd konstant varit lägre än antalet exportdeklarationer. Detta skulle kunna tyda på ökad smuggling av kulturföremål men kan också ha andra orsaker. Det kan exempelvis vara så att föremål, exempelvis möbler och tavlor, deklareras på andra taricnummer

18

eller att föremål inte alls deklareras. Om

föremålen felklareras eller inte klareras kan det förekomma olaglig utförsel som inte kan fångas upp genom jämförelser mellan deklarationer och exporttillstånd. Tullverket har dragit slutsatsen att det sker olovlig export till tredje land men att omfattningen inte går att uppskatta. Svårigheterna med att uppskatta omfattningen

15

Brå 2012:10 s 25

16

Brå 2012:10 s 27

17

Brå rapport 2012:10 med referens till Hansen, K. (2004) Utförsel av kulturföremål mm i strid mot villkor till tredje land, opublicerat material från Tullverket

18

Med taricnummer menas EU-gemensam varukod som används för att avgöra rätt tulltaxa. Varukoden används också som underlag för exportstatistik.

• Sida 29
•  Original

Ds 2015:10 Befintlig reglering i svensk lagstiftning

avspeglas också i att det finns ytterst få domar som avser smuggling av kulturföremål.

Riksantikvarieämbetet misstänker att det minskade antalet ansökningar om tillstånd till utförsel och export eventuellt kan förklaras med en ökad grad av otillåten utförsel. Brå har i sin rapport intervjuat handlare, föremedlare och transportörer. Dessa menar att det minskade antalet ansökningar istället kan bero på minskad utlandshandel. Förklaringen till detta kan vara ett minskat intresse för svenska antikviteter och den ekonomiska krisen.

De centrala museimyndigheterna, bl.a. Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, försöker övervaka att regelsystemet efterlevs och bevakar därför bland annat auktionshusen i Sverige och utomlands för att se om svenska föremål som saknar utförseltillstånd dyker upp utomlands. För närvarande pågår en förundersökning om misstänkt smugglingsbrott där rättslig hjälp har begärts i Storbritannien. I detta fall rör det sig dock om ett sådant föremål som enligt den nuvarande regleringen inte når upp till beloppsgränsen för när en talan om återlämnande kan bli möjlig för den kategorin av kulturföremål. Även Stiftelsen Nordiska Museet har vänt sig till polisen angående några fall av misstänkt olovlig utförsel men inget av de fallen har lett till fällande dom.

4.4.3 Talan om återlämnande

Det finns ännu inget fall där Sverige har använt sig av möjligheten att väcka talan om återlämnande av kulturföremål från något annat medlemsland i gemenskapen. Det finns inte heller något exempel på att ett annat medlemsland har väckt talan om återlämnaden av något kulturföremål från Sverige enligt reglerna i 6 kap. kulturmiljölagen.

Slutsatsen som kan dras i denna promemoria är dock att olovlig utförsel av kulturföremål förekommer. Det skulle således kunna bli aktuellt för Sverige att i framtiden behöva använda sig av möjligheterna i direktivet att väcka talan om återlämnade.

• Sida 30
•  Original

• Sida 31
•  Original

5 Ändringar med anledning av direktivet

I direktivet ändras bland annat art. 2.1 med definitionen av vad som utgör kulturföremål i direktivets mening, i art. 8 ändras tidsfristen inom vilken en talan om återlämnande får väckas och i art. 10 anges vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av när en person ska anses ha visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet. Detta medför att motsvarande bestämmelser i 6 kap. kulturmiljölagen behöver ändras.

I art. 5 första stycket led 3 ändras tidsfristen för när den centrala myndigheten ska ha kontrollerat om det föremål som förts bort är ett kulturföremål. Mot bakgrund av detta måste en justering av 35 § andra stycket kulturmiljöförordningen göras för att motsvara direktivets bestämmelse. Genom att bilagan med beloppsgränser tas bort finns inte längre behov av 35 a § kulturmiljöförordningen.

Genom art. 5 andra stycket i direktivet införs vidare en skyldighet för de centrala myndigheterna i medlemsstaterna att effektivt samarbeta med varandra och utbyta information rörande kulturföremål som olagligt förts bort, genom att använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI). En sådan skyldighet bör lämpligen införas i kulturmiljöförordningen.

Av art. 17 följer att medlemsstaterna senast den 19 december 2020 och därefter vart femte år ska överlämna en rapport till kommissionen om tillämpningen av direktivet. Art. 17 vänder sig direkt till staterna och fordrar ingen ytterligare reglering.

Det nya direktivet föranleder ingen omedelbar ändring av 5 kap. kulturmiljölagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Dessa bestämmelser bygger på kategorindelningen i rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av vissa äldre kulturföremål men skiljer sig i vissa avseenden från denna (se

• Sida 32
•  Original

Ändringar med anledning av direktivet Ds 2015:10

avsnitt 4.2). Enligt tidigare förarbetsuttalande är det utförselreglerna i 5 kap. som torde bilda ramen för när Sverige med stöd av direktivet kan begära återlämnande av svenska kulturföremål (prop. 1994/95:74 s 26). Mot bakgrund av att definitionen av begreppet kulturföremål ändras finns dock anledning att se över frågan om vilka kulturföremål som ska anses som nationella skatter i direktivets mening. I detta sammanhang bör nämnas att Riksantikvarieämbetet den 19 juni 2013 fått i uppdrag av regeringen att se över regelverket om kulturföremål och då göra en analys av bestämmelserna i 5 kap. kulturmiljölagen samt berörda delar av kulturmiljöförordningen (Ku 2013/1344/KA). Uppdraget ska redovisas till regeringen den 30 september 2015.

Direktivet påverkar inte de bestämmelser som finns i 7 kap. kulturmiljölagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt har förts ut från en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen. Inte heller bestämmelserna i 8 kap. kulturmiljölagen om återlämnande av kulturföremål som stulits utomlands i en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen påverkas av ändringarna i direktivet.

5.1 Ändringar i kulturmiljölagen

5.1.1 Definition av begreppet kulturföremål

Förslag: Definitionen av begreppet kulturföremål i 6 kap.

kulturmiljölagen ändras så att det omfattar alla kulturföremål som en medlemsstat enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassar eller definierar som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i den mening som avses i artikel 36 i EUF-fördraget. Kraven på att föremålen ska tillhöra någon viss kategori eller uppfylla vissa krav i fråga om ålder eller ekonomiskt värde tas bort.

I 6 kap. kulturmiljölagen finns särskilda bestämmelser om att vissa kulturföremål som olagligt förts bort från ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ska kunna återföras till

• Sida 33
•  Original

Ds 2015:10 Ändringar med anledning av direktivet

ursprungslandet. Bestämmelserna i detta kapitel bygger på direktivet 93/7/EEG och gäller endast för stater som är medlemmar i EES. Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som i den stat det förts bort från betraktas som en

nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde

enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i EUF-fördraget, och tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 1 till lagen eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling. Med en offentlig samling avses en samling som ägs av en stat som ingår i EES, en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

Räckvidden av det nya direktivet har utöktas så att det nu, enligt art 2.1, omfattar alla kulturföremål som en medelmsstat enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassar eller definierar som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i den mening som avses i artikel 36 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna är således inte längre bundna av en kategoriförteckning i direktivet utan avgör själva vilka kulturföremål som är nationella skatter enligt artikel 36 i fördraget och med de begränsningar som anges där. Enligt de inledande skälen till direktivet punkten 9 omfattas föremål av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse eller vetenskapligt värde oavsett om de ingår i offentliga samlingar eller inte, eller utgör enstaka föremål, och oavsett om de kommer från regelrätta eller otillåtna utgrävningar förutsatt att de är klassade eller definierade som nationella skatter. Kulturföremål som är klassade som nationella skatter behöver inte heller längre tillhöra någon viss kategori eller uppfylla några krav i fråga om ålder eller ekonomiskt värde. Mot bakgrund av detta bör bestämmelserna i 6 kap. 2 § kulturmiljölagen ändras för att motsvara artikel 2.1 i direktivet. Till följd av detta ska också bilaga 1 till kulturmiljölagen liksom 35 a § kulturmiljöförordningen upphävas.

Denna förändring av kulturföremålsdefinitionen syftar till och förväntas medföra att bestämmelserna om återlämnande kommer

• Sida 34
•  Original

Ändringar med anledning av direktivet Ds 2015:10

att kunna tillämpas på fler föremål än tidigare. Ändringen medför också att det finns bättre föreutsättningar för att reglerna kommer att kunna användas i praktiken.

5.1.2 Tidsfrist för väckande av talan

Förslag: Tidsfristen för att väcka talan om återlämnande ändras

från ett till tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och vem som innehar det.

Tidsfristen om att väcka talan inom 75 år efter bortförseln avseende föremål med särskilt skydd ska även omfatta andra religiösa föremål än kyrkliga.

Genom artikel 8 i direktivet ändras tidsfristen för att väcka talan om återlämnande från ett till tre år. Ändringen medför att motsvarande regler i 6 kap. 6 § kulturmiljölagen behöver ändras. Sedan tidigare gäller en tidsfrist om 75 år för föremål i offentliga samlingar och kyrkliga föremål med särskilt skydd. I art. 8.1 tredje stycket i direktivet har nu även andra religiösa föremål lagts till med motiveringen att medlemsstaterna kan ge ett särskilt skydd enligt nationell rätt för andra religiösa institutioner än kyrkliga och därför bör direktivet också omfatta dessa andra religiösa institutioner. Mot bakgrund av detta föreslås att även andra religiösa föremål med särskilt skydd bör tas upp i lagtexten. Eftersom definitionen av kulturföremål i 2 § ändras bör för systematikens skull definitionen av vad som utgör en offentlig samling flyttas från 2 § till 6 §. Någon ändring i sak avseende begreppet offentlig samling avses inte. Tidsfristen för väckande av talan angående denna typ av föremål ändras inte heller.

5.1.3 Bevisbördan och kriterier för vederbörlig omsorg och uppmärksamhet

Bedömning: Bevisbördan ändras inte i svensk rätt men blir

densamma i alla medlemsstater.

• Sida 35
•  Original

Ds 2015:10 Ändringar med anledning av direktivet

Förslag: Nya, inom EU gemensamma kriterier för vad som

ska beaktas vid bedömningen av om någon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet förs in i kulturmiljölagen.

Artikel 10 i direktivet har ändrats på så sätt att innhavaren av ett olagligt utfört kulturföremål, för att kunna få ersättning med anledning av ett återlämnande, måste ha visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Det är inte längre upp till medlemsländerna att bestämma var bevisbördan ska ligga. Detta innebär i praktiken inte någon förändring i förhållande till svensk rätt. Redan i dag krävs enligt 6 kap. 7 § kulturmiljölagen för att innehavaren av ett föremål som ska återlämnas till ett medlemsland ska få ersättning att denne visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten.

I artikel 10 införs dock nya icke uttömande kriterier för vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Dessa kriterier är att det ska tas hänsyn till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat tillgängliga register över stulna föremål och all relevant information som innehavaren rimligen kunnat erhålla, eller vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter. Syftet med att införa dessa kriterier är att främja en enhetlig tolkning av begreppet vederbörlig omsorg och hänsyn. Dessa kriterier bör därför läggas till i 6 kap. 7 § kulturmiljölagen för att lagen ska motsvara direktivets bestämmelser. En ändring av kulturmiljölagen med införande av dessa kriterier att beakta vid bedömningen av om innehavaren har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet får inga konsekvenser för de regler som i övrigt gäller enligt lagen (1986:796) om godtrosförvärvärv av lösöre.

• Sida 36
•  Original

Ändringar med anledning av direktivet Ds 2015:10

5.2 Ändringar i kulturmiljöförordningen

Förslag: Tidsfristen för när den centrala myndigheten ska

kontrollera om föremålet är ett kulturföremål förlängs från två till sex månader.

En bestämmelse om att informationsytbyte mellan medlemsstaterna ska ske med Informationssystemet för den inre marknaden (IMI) införs. I bestämmelsen ska också anges vilka myndigheter som är behöriga att använda IMI för kulturföremål.

De uppgifter som centralmyndigheten ska fullgöra anges i svensk rätt i kulturmiljöförordningen. I art. 5.3 i direktivet har tidsfristen för när den behöriga myndigheten i medlemsstaten ska kontrollera om föremålet är ett kulturföremål ändrats från två till sex månader. Mot bakgrund av detta ska motsvarande bestämmelse i 35 § andra stycket kulturmiljöförordningen ändras för att motsvara bestämmelsen i direktivet.

Som ovan nämnts ska också 35 a § kulturmiljöförordingen, med beloppen i svenska kronor för de gränsvärden som anges i euro i bilaga 1 till kulturmiljölagen, upphävas till följd av att bilagan tagits bort.

I kulturmiljöförordningen bör också införas en bestämmelse om att informationsytbyte ska ske med Informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (se mer om detta nedan).

5.2.1 Informationssystemet för den inre marknaden (IMI)

IMI är ett webbaserat kommunikationsverktyg som har skapats av kommissionen för att underlätta det administrativa samarbetet mellan myndigheter i de olika medlemsstaterna. Det utvecklades ursprungligen år 2008 som stöd för administrativt samarbete enligt yrkeskvalifikationsdirektivet och tjänstedirektivet. Användningsområdet har därefter utökats till fler rättsakter. År 2012 trädde förordningen (EU) nr 1024/2012 av den 25 oktober 2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden och om upphävande av kommissionens beslut 2008/49/EG (IMI-förordningen) i kraft. Av bilagan till IMI-

• Sida 37
•  Original

Ds 2015:10 Ändringar med anledning av direktivet

förordningen framgår att IMI i dag, förutom för yrkeskvalifikationsdirektivet, används för tjänstedirektivet,

19

direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård,

20

förordningen om

yrkesmässig gränsöverskridande vägtransport av kontanter i euro

21

och för kommissionens rekommendation om ”Solvit”

22

. Därutöver

pågår det pilotprojekt för utstationeringsdirektivet

23

och e-handels-

direktivet

24

och ytterligare pilotprojekt angående lokförares

behörighet

25

kommer att inledas.

IMI-förordningen är direkt tillämplig i alla EU:s medlemsländer och i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I förordningen beaktas aspekter kring personuppgiftsskydd för alla de rättsakter systemet tillämpas för och de krav som finns i den unionsrättsliga dataskyddslagstiftningen.

26

Systemet bidrar till

skyddet av personuppgifter genom de begränsningar som gäller för tillgång till de personuppgifter som utväxlas i IMI. Säkerheten i IMI anses betydligt högre än andra metoder för informationsutbyte, t.ex. post, telefon, fax eller e-post. All databehandling som kommissionen ansvarar för omfattas av förordningen (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter. Av art. 16 och 17 i IMI-förordningen framgår vidare att kommissionen är ansvarig för att trygga säkerheten för de personuppgifter som behandlas i IMI.

För varje rättsakt som kopplas till IMI-systemet skapas en modul med förutbestämda frågor och svar som översätts till alla

19

Direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

20

Direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

21

Förordning (EU) nr 1214/2011 av den 16 november 2011 om yrkesmässig gränsöverskridande vägtransport av kontanter i euro mellan medlemsstaterna i euroområdet.

22

Kommissionens rekommendation av den 7 december 2001 om principer för användning av ”Solvit” – problemlösningsnätverket för den inre marknaden.

23

Direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster.

24

Direktiv 2000/3/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.

25

Bl.a. för direktiv om lokförares behörighet, direktiv 2007/59/EG av den 23 oktober 2007 om behörighetsprövning av lokförare som framför lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen.

26

Direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.

• Sida 38
•  Original

Ändringar med anledning av direktivet Ds 2015:10

officiella språk. På så sätt kan de ansvariga myndigheterna kommunicera med varandra på sitt eget språk och frågorna översätts automatiskt. Dessutom skapas en databas över ansvariga myndigheter i staterna inom EES vilket gör det enkelt att hitta rätt myndighet i en annan stat. Hittills har Sverige registrerat 49 myndigheter och totalt har 7 112 europeiska myndigheter registrerats.

27

De viktigaste IMI-användarna är EES-områdets

behöriga myndigheter, som använder systemet för att utbyta information. De kan vara offentliga eller privata organ som medlemsländerna har delegerat vissa funktioner till i samband med tillämpningen av lagstiftningen för den inre marknaden. Det kan röra sig om nationella, regionala eller lokala myndigheter.

28

I Sverige har Kommerskollegium utsetts till nationell samordnare av IMI-systemet och är den myndighet som registrerar de svenska myndigheter som ska använda systemet.

29

Kommerskollegium har i förordningen (2009:1078) om tjänster på den inre marknaden också bemyndigats att meddela föreskrifter om informationsutbyte i IMI.

5.2.2 IMI för kulturföremål

Enligt art. 5 andra stycket i direktivet om återlämnande av kulturföremål ska medlemsstaternas centrala myndigheter, i syfte att samarbeta och samråda, använda en för kulturföremål särskilt anpassad modul i det informationssystem för den inre marknaden som inrättats genom IMI-förordningen.

30

De centrala myndig-

heterna får även använda IMI för att sprida relevant ärenderelaterad information avseende kulturföremål som stulits eller olagligen förts bort från deras territorium. Medlemsstaterna ska också besluta om övriga behöriga myndigheters användning av IMI vid tillämpning av direktivet. Utbytet av information ska enligt art. 7 tredje stycket ske genom IMI i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser

27

http://ec.europa.eu/internal_market/imi-net/statistics/index_sv.htm statistik per den 31 december 2014

28

Europeiska kommissionen, Användarmanual (2012), Informationssystemet för den inre marknaden, s 8.

29

9 § punkten 6 förordningen (2012:990) med instruktion för Kommerskollegium.

30

Förordningen (EU) 1024/2012 av den 25 oktober 2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden och om upphävande av kommissionens beslut 2008/49/EG.

• Sida 39
•  Original

Ds 2015:10 Ändringar med anledning av direktivet

om skydd för personuppgifter och privatliv, utan att det påverkar möjligheten att utnyttja andra kommunikationssätt förutom IMI.

Arbete med att anpassa IMI-modulen för kulturföremål och komma fram till vad som ska registreras och på vilket sätt pågår för närvarande i samarbete med de centrala myndigheterna i de olika medlemsstaterna. Den information som kan bli föremål för registrering i IMI är sådan som behövs för att kunna återbörda olagligt utförda kulturföremål till rätt land. Det torde främst vara information som rör föremålet, exempelvis beskrivning av föremålet med angivande av material, färg, storlek, ålder etc. samt bilder av föremålet, dvs. sådan information som kan underlätta för medlemsstaternas myndigheter att identifiera om det är ett kulturföremål. Det kan även bli fråga om att registrera uppgifter om föremålets proveniens, innehavaren eller ägaren, var föremålet finns, var det sålts samt om det rör sig om ett stulet föremål. Vid registreringen i IMI är det viktigt att hålla isär sådan information som hör till den administrativa processen kring återlämnandet från sådan information som rör misstänkta personer och sådan kriminalunderrättelseinformation som ska hanteras av brottsbekämpande myndigheter.

Enligt artikel 9.2 i IMI-förordningen ska medlemsstaterna besluta om övriga behöriga myndigheters användning av IMI. I samband med detta ska anges för vilka områden av den inre marknaden dessa är behöriga. Enligt direktivet om återlämnande av kulturföremål ska detta göras särskilt vid tillämpningen av detta direktiv.

Att den modul i IMI som särskilt anpassats för kulturföremål ska användas för utbyte av information mellan behöriga myndigheter i Sverige och i andra medlemsstater bör mot bakgrund av detta regleras genom en särskild bestämmelse i kulturmiljöförordningen. Vilka organ som är behöriga att använda IMI för kulturföremål bör också framgå av denna bestämmelse. De myndigheter som ska vara behöriga att använda IMI för kulturföremål bör vara samtliga de myndigheter som handlägger ärenden om utförsel av kulturföremål, nämligen Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde. Även Stiftelsen Nordiska museet bör utses som behörig att använda IMI. Som nämnts ovan finns inte något hinder att registrera privata organ i IMI. För tydlighets

• Sida 40
•  Original

Ändringar med anledning av direktivet Ds 2015:10

skull bör också en hänvisning till övriga bestämmelser om IMI införas i denna bestämmelse.

Det finns anledning att på sikt också överväga att göra brottsbekämpande myndigheter behöriga att få tillgång till IMI för kulturföremål, i första hand för att ta del av information men möjligen också för att själva sprida information om kulturföremål som stulits eller olagligen förts bort från någon medlemsstat. För närvarande finns Interpols databas Stolen works of Arts, men den innehåller endast information om stulna föremål och inte om sådana kulturföremål som förts ut från en medlemsstat utan vederbörligt tillstånd. För att kunna utreda fall av olaglig utförsel och därefter kunna få föremålen återlämnade kan tillgång till IMI för kulturföremål vara av stort värde även för brottsbekämpande myndigheter. Denna fråga kräver dock ytterligare utredning och får hanteras i ett annat sammanhang.

Kommerskollegium är samordnande myndighet för myndighetssamarbetet i IMI även avseende direktivet om kulturföremål. Någon ändring av instruktionen för Kommerskollegium behövs inte med anledning av direktivet. Bemyndigandet för Kommerskollegium att meddela föreskrifter om informationsutbyte i IMI omfattar även sådant informationsutbyte i IMI som sker till följd av direktivet om återlämnande av kulturföremål. Någon ytterligare bestämmelse om detta behöver inte införas i kulturmiljöförordningen.

Kommerskollegium ska registrera de myndigheter som utsetts som behöriga i IMI-systemet. De myndigheter/organ som ska registreras blir således Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde och Stiftelsen Nordiska museet.

I anslutning till genomförandet av bestämmelserna i art. 5 andra stycket i direktivet bör nämnas att en skyldighet för Riksantikvarieämbetet som central myndighet att samarbeta med centralmyndigheter i andra stater i gemenskapen sedan tidigare finns införd i 35 § kulturmiljöförordningen. Nämnas bör också att en generell skyldighet att samarbeta med andra svenska myndigheter också finns i 6 § förvaltningslagen (1986:223).

• Sida 41
•  Original

Ds 2015:10 Ändringar med anledning av direktivet

5.3 Ikraftträdande

Förslag: Ändringarna i kulturmiljölagen och kulturmiljö-

förordningen ska träda i kraft den 1 januari 2016.

Bedömning: Några övergångsbestämmelser krävs inte.

De författningsändringar som föreslås bör träda i kraft den 1 januari 2016. Förslagen kräver inte några särskilda övergångsbestämmelser.

• Sida 42
•  Original

• Sida 43
•  Original

6 Ekonomiska och andra konsekvenser

6.1 Konsekvenser för berörda myndigheter

Bedömningen är att ändringarna endast kommer att få begränsade ekonomiska konsekvenser. Möjligheten att inom EES väcka talan om återlämnande vid svensk domstol enligt 6 kap. kulturmiljölagen har funnits sedan 1995. Under de år som denna möjlighet har funnits har ingen sådan talan väckts i Sverige. Inte heller har Sverige väckt någon sådan talan i utlandet. Eftersom olaglig utförsel förekommer är dock förhoppningarna att ändringarna i direktivet ska leda till att fler föremål ska kunna återlämnas och att detta ska ske bland annat genom att medlemsstaterna väcker talan om återlämnande. Det förefaller dock sannolikt att antalet mål kommer att bli begränsat även framöver. Arbetsbelastningen och kostnaderna för det allmänna bedöms öka endast marginellt och bör kunna hanteras inom de befintliga ekonomiska ramarna. Förslaget bedöms inte heller leda till några beaktansvärda kostnadsökningar för allmän domstol med hänsyn till det ringa antal mål som kan förväntas bli resultatet.

Att IMI ska användas för kulturföremål förväntas leda till en förenkling för berörda myndigheter. Huruvida det leder till minskade kostnader får bedömas när systemet kommit i bruk.

6.2 Konsekvenser i övrigt

De föreslagna ändringarna avseende definitionen av kulturföremål i 6 kap. kulturmiljölagen påverkar bara möjligheterna för Riksantikvarieämbetet att väcka talan om återlämnande av kulturföremål i andra medlemsstater samt de andra

• Sida 44
•  Original

Ekonomiska och andra konsekvenser Ds 2015:10

medlemsstaternas möjligheter att väcka talan avseende sådana föremål i Sverige. Att definitionen av kulturföremål ändras bedöms inte påverka de företag som handlar med kulturföremål i någon nämnvärd omfattning. Det är i första hand reglerna om tillstånd för utförsel i 5 kap. kulturmiljölagen som kan ha betydelse för handlarna. Dessa regler påverkas inte av förslagen i denna promemoria. När det gäller de nya gemensamma kriterierna för vad som ska beaktas för att avgöra om vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet och möjligheterna att få ersättning för det fall ett föremål ska återlämnas, innebär detta inga nya krav på företagen. Kriterierna ger uttryck för sådana förhållanden som redan bör beaktas av handlare enligt tidigare reglering i kulturmiljölagen och mot bakgrund av den svenska godtroslagstiftningen. Förslagen i denna promemoria bedöms således inte ha några konsekvenser för små eller medelstora företags villkor.

Förslagen bedöms inte heller ha någon påverkan på miljön. Inte heller i övrigt torde förslagen leda till några nämnvärda konsekvenser.

• Sida 45
•  Original

7 Författningskommentar

7.1 Förslaget till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)

6 kap. 2 §

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Paragrafen motsvarar art 2.1 i direktivet.

Bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 5.1.1, innehåller definitionen av begreppet kulturföremål i den mening som avses i 6 kap. kulturmiljölagen. Denna definition ändras med anledning av att definitionen i direktivet har ändrats. I och med ändringen omfattas nu alla kulturföremål som en medlemsstat enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassar eller definierar som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i den mening som avses i artikel 36 i EUFfördraget. Av definitionen omfattas föremål av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse eller vetenskapligt värde. Detta oavsett om de ingår i offentliga samlingar eller inte, eller utgör enstaka föremål, och oavsett om de kommer från regelrätta eller otillåtna utgrävningar, förutsatt att de är klassade eller definierade som nationella skatter i aktuell medlemsstat. Det finns inte längre några krav på att föremålen ska tillhöra någon viss kategori eller uppfylla vissa krav i fråga om ålder eller ekonomiskt värde.

• Sida 46
•  Original

Författningskommentar Ds 2015:10

6 kap. 6 §

Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om

föremål som är en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling eller som är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig eller annan religiös institution och har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §, – en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller – en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del

finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

Paragrafen motsvarar artikel 8 i direktivet och behandlas under avsnitt 5.1.2 i denna promemoria.

I paragrafens första stycke ändras tidsfristen för att väcka talan om återlämnande från ett till tre år. Sedan tidigare finns speciella bestämmelser om en längre tidsfrist om 75 år för att väcka talan angående återlämnande av offentliga samlingar och kyrkliga föremål med särskilt skydd. Med anledning av ändring i direktivet ska denna tidfrist även gälla andra religiösa föremål än kyrkliga.

I andra stycket finns definitionen av begreppet offentlig samling vilket motsvaras av art. 2.8 i direktivet. Definitionen återfanns tidigare i 2 §. Någon ändring i sak avseende begreppet offentlig samling avses inte. Tidsfristen för väckande av talan angående denna typ av föremål ändras inte heller.

• Sida 47
•  Original

Ds 2015:10 Författningskommentar

6 kap. 7 §

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten.

Vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet ska det tas hänsyn till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat tillgängliga register över stulna föremål och all relevant information som innehavaren rimligen kunnat erhålla, eller vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter.

Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Denna paragraf, som behandlas i avsnitt 5.1.3, motsvarar art. 10 i direktivet. Bestämmelsen anger i vilka fall och under vilka förutsättningar den som blir tvungen att återlämna ett kulturföremål enligt bestämmelserna i 6 kap. kulturmiljölagen är berättigad till ersättning av den återkrävande medlemsstaten.

I paragrafens andra stycke införs nya icke uttömande kriterier för vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Syftet med att införa dessa kriterier är att främja en inom EU enhetlig tolkning av begreppet vederbörlig omsorg och hänsyn. Denna ändring får inga konsekvenser för de regler som i övrigt gäller för stulna föremål enligt lagen (1986:796) om godtrosförvärvärv av lösöre.

• Sida 48
•  Original