2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Förslag

till

LAG

innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet

inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna, Los,

Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs län

och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar

inrösningsjord till en vidd af minst två hektar och jorden vid arrende-

aftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten:

¹

§•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen upp­

tagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats

skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skrift­

lig afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där bru­

karen sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren

sålunda tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan hand­

ling, må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan

densamma, enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfver-

ensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

3

medför samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt,

dock att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må

bifallas, innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjugu

år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke

arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för eu

tid af tjugu år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån

än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Arrendatorn äge rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda

arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt. Har

arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare

det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med

brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader där­

efter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt

på tjugu år.

5 §.

Lega kan utsättas i penningar, varor eller arbete och skall vara till

beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända

till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom stadgas; och må ej heller annat arbete till tiden så ut-

kräfvas, att arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att

utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på

tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där

legan är utsatt i penningar eller varor, skälig nedsättning i densamma.

4

6 §.

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till bru­

kande upplåta fastigheten eller del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill

arrendatorn i sitt ställe sätta annan, med hvilken jordägaren skäligen kan

nöjas, vare det honom öppet, där ej jordägaren inom en månad efter

gjord anmälan förklarat sig vilja återtaga fastigheten mot skyldighet att

gälda arrendatorn skälig lösen. Kan ej öfverenskommelse träffas om hvad

i lösen bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant

fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gäl­

lande, men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är slutet

för viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för

sådan tid enligt 6 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge

dem, där de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter

dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var

ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver

änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går

hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8

§•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för

jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrende1

tiden nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombe­

sörja de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga

större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatora

fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,

inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den

kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom före-

skrifven tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan

det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den

första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,

vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydenhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

6

på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning

därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för

nyodling ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren

anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefär­

liga gränserna för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg

af behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig

att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps

tjänst anställd landtbruksingeniör, agronom eller jordbrukskonsulent,

så ock annan, som Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet

därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,

då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den

för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i avtalet tillförsäkrats rätt till ersättning för för­

bättring i vidare mån än nu är sagd!, vare det gällande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

12

§.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastig­

heten förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex

månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för

jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på

grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida

nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara

behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, upp­

göra plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid

för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i

arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket

omförinälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där

sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna till-

trädesbrist.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

7

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn

tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter

nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande

fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess

afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,

ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall

förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn.

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens

återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter

ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så

ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig upp­

skattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §

andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jord­

ägaren behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt

åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre med ortens för­

hållanden förtrogna och i jordbruk erfarna män, af hvilka jordägaren och

arrendatorn välja hvar sin och de sålunda utsedde tillkalla tredje syne-

mannen. Tredskas part att utse synemän, eller kunna de utsedde ej för­

ena sig om valet af tredje synemännen, äge Konungens befallningshaf­

vande eller domaren eller utmätningsmannen i orten att på ansökning af

den, som påkallat syn, förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande

meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt

gälla mot skiljeman.

10

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till hägnader, hässjor och täckdikning samt redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under

arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla

virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt

sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån än

arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga af­

kastning.

22

§.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna

jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arren­

datorn berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som

hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,

hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle

lida märkligt intrång.

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är sär­

skilt stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det

fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

24 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom ut­

färdad lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in

natura. Okas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arren­

datorn ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

25 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att

uppsäga aftalet:

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

27 §.

Sker uppsägning i fall, som 25 § omförmäler, äge arrendatorn kvar-

sitta till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt

ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter upp­

sägning, skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex må­

nader från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastig­

heten när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrenda­

tor^ eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst

efter sex månader från dödsfallet.

28 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan

i denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

29 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å

arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stad­

gande^ i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad

dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,

22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affat-

tats skriftligen, 30—35 §§, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga delar

42 §; dock med iakttagande, att den i 2 kap. 33 § för visst fall före-

skrifna lösen skall i händelse af tvist bestämmas i den ordning 6 § här

ofvan stadgar.

30 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskildt anses, om

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,

att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild

person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området

eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodo­

13

göra sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet

besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,

skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsönd-

ring skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i all­

mänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är

stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej

annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

31 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhål­

lande till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende i

allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 10.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott fredagen den 27 april 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

S^taaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

T^rolle,

Statsråden:

T^ingsten,

B^iesért,

friherre M^arks

^von W^urtemberg,

S^idner,

H^ellner,

SCHOTTE,

B^erg,

B^ergström.

Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern

anförde i underdånighet:

»Uti skrifvelse den 1 juni 1901 hemställde Riksdagen, bland annat,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes dels låta utreda, huruledes genom lag­

stiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, dels

så snart ske kunde för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållan­

dena kunde anses föranleda.

I anledning af denna skrifvelse har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt

bref den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta en kommitté med uppdrag att

16

Ingressen.

nämnes äro sålunda den allmänna lagens bestämmelser afsedda att tilläm­

pas. Sedan kommittén afgifvit sitt förslag, har emellertid lagberedningen

till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat förslag till lag om nyttjanderätt till

fast egendom, öfver hvilket förslag högsta domstolens yttrande blifvit

inhämtadt, och det har därför ansetts lämpligt att låta kommittéförslaget

undergå en omarbetning, så att detsamma komme att ansluta sig till lag­

beredningens förslag i stället för till den nu gällande rätten. Vid denna

omarbetning, som ägt rum inom justitiedepartementet, har hänsyn äfven

tagits till de anmärkningar mot förslaget, som blifvit framställda såväl af

reservanter inom kommittén som af de öfver förslaget hörda myndig­

heterna, i den mån dessa anmärkningar synts mig böra föranleda ändring

i de föreslagna bestämmelserna.

Till närmare belysning af det sålunda omarbetade förslaget till lag

innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord ä landet inom

Norrland och Dalarne må det tillåtas mig att i korthet redogöra för inne­

börden af de ändringar kommittéförslaget vid omarbetningen undergått.

Jag torde härvid kunna förbigå de fall, då ändringar vidtagits allenast af

redaktionella skäl eller för att bringa lagförslagets uppställning, ordalag

och terminologi i nödig öfverensstämmelse med lagberedningens förslag.

Beträffande de fall, då för öfverskådlighetens eller sammanhangets skull

något i lagberedningens förslag förekommande och mot kommittéförslaget

ej stridande stadgande inarbetats i förslaget, inskränker jag mig till ett

angifvande af den paragraf i lagberedningens förslag, hvarifrån stadgandet

hämtats. De här nedan citerade paragraferna ur sistnämnda förslag äro

alla hämtade ur dess andra kapitel.

Med afseende på den föreslagna lagens tillämplighetsområde har

afvikelse från kommittéförslaget ägt rum till en början däruti, att detta

område inskränkts till samma delar af de sex norra länen, hvilka afses i

den lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom, om hvars antagande nådig proposition aflåtits till innevarande

års riksdag. De sociala missförhållanden, hvarom hår är fråga, synas

nämligen vara inskränkta till hufvudsakligast dessa landsdelar. Under det

vidare kommittéförslaget i ingressen anger de län, inom hvilka, och i 1 §

de olika slag af arrenden, å hvilka den nya lagen skulle vara tillämplig,

hafva i det omarbetade förslaget samtliga ifrågavarande bestämmelser

sammanförts i ingressen. Därjämte hafva bestämmelserna äfven något

omarbetats. Såsom af kommittén antydts samt af reservanter inom

kommittén och vissa af de hörda myndigheterna ytterligare framhållits,

äro nämligen bestämmelserna i kommittéförslagets 1 § i viss mån otill­

fredsställande såtillvida, som det ej i alla fall vid ett arrendes ingående

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

17

kan vara för parterna klart, om arrendet är sådant, att lagen är därå till-

lämplig, eller ej. Sålunda kan det vara ovisst, om en fastighet är sådan,

att själfständigt jordbruk därå kan idkas, eller om den af ägaren besittes

hufvudsakligen för skogsafkastningens tillgodogörande. Att sålunda lämna

parterna i ovisshet om, huruvida deras arrende är underkastadt special­

lagen eller allenast den allmänna lagen, är uppenbarligen i hög grad våd­

ligt för rättssäkerheten. Det har därför ansetts nödigt att uppställa såsom

hufvudregel, att lagen är tillämplig, om arrende innefattar inrösningsjord

om minst två hektar, och jorden vid arrendeaftalets ingående äges af bolag

eller förening för ekonomisk verksamhet eller af enskild person, hvilken icke

är mantalskrifven å fastigheten, — tillvaron af dessa förhållanden är näm­

ligen alltid lätt att konstatera — men medgifva att, efter särskild pröf­

ning af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för hvarje särskildt fall,

från lagens tillämpning få undantagas de arrenden, där det arrenderade

området, ehuru innehållande minst två hektar inrösningsjord, likväl icke

är af omfattning och beskaffenhet att själfständigt jordbruk kan idkas därå,

eller där jordägaren är enskild person och, ehuru icke mantalskrifven å

fastigheter!, likväl icke uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för skogs­

af kastningens tillgodogörande.

Den ifrågavarande hufvudregeln har fått sin plats i ingressen. Undan­

tagsbestämmelserna hafva däremot ansetts lämpligast böra införas i 31 §.

I. sak innebär det nu föreslagna sättet att uppdraga gränserna för lagens

tillämplighet ingen afvikelse från hvad kommittén i sådant hänseende velat

föreskrifva.

Med afseende på betydelsen af uttrycket »mantalskrifven å fastig­

heten» förtjänar kanske framhållas, att enskild person naturligtvis kan

utan att vara bunden af lagen utarrendera s. k. dagsverkstorp, hvilka höra

till den fastighet, där han är mantalskrifven. Dessa ingå nämligen såsom

delar i fastigheten.

Förslagets 1 §, som motsvarar kommittéförslagets 2 §, innehåller

därifrån ingen annan saklig afvikelse än att domstolsutslag, hvarigenom

en muntligen aftalad arrenderätt bekräftas, äfven i afseende å annat än

inteckningsrätt förklarats medföra samma verkan som skriftligt, af vittnen

styrkt arrendekontrakt. Denna förändring — som helt visst icke strider

mot kommitténs afsikter — har föranledts däraf, att de från lagbered­

ningens förslag bibehållna bestämmelserna om arrendators rätt gentemot

ny ägare af fastigheten samt jordägares detentionsrätt för fordran hos

arrendatorn förbundit vissa särskilda rättsföljder med den omständighet,

att arrendekontrakt upprättats skriftligen. Från det af reservanter inom

kommittén afgifna förslag har upptagits ett förtydligande tillägg därom,

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

18

att ansökning om inteckning af ett doinstolsutslag af ofvannämnda be­

skaffenhet ej må bifallas innan beslutet vunnit laga kraft.

Kommittéförslagets 19 § likställer med arrende det fall, att jord

upplåtes till någons brukande utan att lega därför betingats. Detta stad­

gande beror på farhågan, att man genom ett maskerande åt skyldigheten

att erlägga lega skulle kunna från lagens tillämpning undandraga ett arrende-

aftal, som eljest skulle falla därunder. Då emellertid dessa farhågor synas

mindre grundade och stadgandet skulle medföra opåkallade inskränkningar

i handlingsfriheten vid rent benefika upplåtelser, har stadgandet, icke i det

föreliggande förslaget upptagits. Särskildt torde här böra anmärkas, att

man naturligen är berättigad att utan vidare anse arrende föreligga i de uti

Norrland ej sällan förekommande fall, då nyttjanderätt till fastighet upp­

låtits med skyldighet för brukaren allenast att erlägga fastighetens utskylder.

^2—4 §§.

2—4 §§ i förslaget sammanfalla med kommittéförslagets 3 § och

de vidtagna ändringarna äro endast redaktionella.

5 ^

Förslagets 5 § innehåller samma bestämmelser angående lega, som

finnas upptagna i kommittéförslagets 4 §, med tillsats af en hänvisning

beträffande jordbruksdagsverken till reglerna i lagberedningens 7 §. Dessa

regler synas nämligen vara fullt tillämpliga äfven för norrlandsförhallanden

och väl kunna förenas med nu förevarande lagförslags allmänna ståndpunkt,

att arrendatorn ej får hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk. Det åter­

stående innehållet i kommittéförslagets 4 § har i öfverensstämmelse med

den disposition af ämnet, som följts af lagberedningen, flyttats till före­

varande förslags 25 §.

6 och 7 §§.

Kommittéförslaget uttalar icke direkt, huruvida arrendatorn har rätt

att, med bibehållande af sin ansvarighet mot jordägaren, till annan upp­

låta fastigheten eller del däraf, men af dess 17 § synes indirekt framgå,

att arrendatorn skulle äga dylik rätt i alla de fall, som icke under 4:o i

samma paragraf omförmälas. " Då detta torde innebära eu väl stor afvikelse

från det i lagberedningsförslagets 8 § stadgade, säkerligen välgrundade

förbudet mot dylikt underarrende, har i förevarande förslags 6 § lag­

beredningens nämnda hufvudregel återupptagits, men med vissa inskränk­

ningar, afseende att tillgodose arrendatorn i de särskilda hänseenden, som

kommittén synes hafva ansett vara de härvid viktigaste.

Vidkommande åter frågan, om arrendatorn bör hafva rått att sätta

annan i sitt ställe och själf utträda ur arrendeförhållandet, synes mig,

helst kommittén icke uttalat sig i ämnet, tillräckliga skal saknas för att

afvika från den lösning lagberedningen föreslagit i dess 8 §, andra stycket.

Detta stadgande har alltså insatts som ett andra stycke i förevarande

paragraf allenast med de ändringar, som betingas däraf, att det förelig-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

S

11 §■

12-14 §§.

å sådana å utarrenderad fastighet befintliga hus, hvilka vid tillträdessynen

icke befinnas för jordbrukets bedrifvande nödiga. Denna fråga har en viss

betydelse, då de norrländska hemmanen särskild! i fråga om boningshus

ofta äro rikligare bebyggda än som med afseende å behofvet af nödig

bostad för jordbruksåbon och hans familj kan anses nödigt. Då det icke

från jordbruksproduktionens synpunkt finnes något allmänt intresse, att

dessa hus bibehållas, utan det tvärtom kan leda till besparing af skog,

om husen borttagas, har det ansetts lämpligast, att såsom hufvudregel

uppställa, att hus af ifrågavarande beskaffenhet skola anses undantagna

från arrendet, där ej i arrendekontraktet annorlunda stadgas, öfverens-

kommes emellertid, att husen skola ingå i arrendet, torde beträffande ny-

byggnads- och underhållsskyldighet höra gälla samma regler, som i afseende

å nödig byggnad, dock med den skillnad, att det bör stå parterna öppet

att genom aftal annorledes reglera dessa förhållanden.

I förevarande paragraf har jämväl ansetts böra inflyta ett stadgande,

motsvarande de i 14 § af lagberedningens förslag lämnade reglerna om

arrendatorns rätt, då jordägaren underlåter att fullgöra i arrendeaftalet

gjord utfästelse att å fastigheten uppföra byggnad eller eljest försätta

fastigheten i visst skick.

Förslagets 11 § är oafsedt några mindre redaktionsändringar full­

ständigt öfverensstämmande med kommittéförslagets 11 §. Denna § ute­

sluter tillämpning af lagberedningens 17 §, så till vida som enligt före­

varande förslag arrendatorn får ersättning för täckdikning, äfven om icke

tegelrör användts eller den procedur iakttagits, som lagberedningen förutsatt,

samt med hela värdet af den genom täckdikningen åstadkomna jordförbätt­

ringen, icke blott med tegelrörens värde.

12—14 §§ motsvara kommittéförslagets 12 och 13 §§. Omarbet­

ningen har föranledts af en önskan att erhålla en något öfverskådligare

och för synemännen mera direkt handledande formulering af de regler

kommittéförslaget uppställer i afseende å de olika slagen af syneförrätt-

ningar. Någon ändring i sak har icke varit afsedd, ehuru några mindre

tillägg nödvändiggjorts af de ändringar, som i lagförslagets öfriga delar

vidtagits.

Stadgandet i kommittéförslagets 12 § därom, att godtgörelse ej må

kräfvas för förbättring eller försämring, som ägt rum mellan tillträdes­

dagen och tillträdessynen, har borttagits såsom onödigt, då af förevarande

förslags 12 § tydligt framgår, att det år fastighetens skick vid tillträdes­

synen, som vid synetillfället skall undersökas.

Likaledes hafva föreskrifterna i nämnda paragraf i kommittéförslaget

om tillträdessynens och afträdessvnens betydelse för ersättningsrätten fått

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

21

utgå. Särskild! af formuleringen af föreliggande förslags 12 §, första

stycket, och 13 § 1 torde det i alla fall vara uppenbart, att ersättning

för försämringar eller förbättringar i de afseenden nämnda stadgande i

kommittéförslaget åsyftar icke kan ifrågakomma utan att både tillträdes-

syn och afträdessyn förrättats. Att sådan byggnad, som uppförts under

arrendetiden till fullgörande af jordägarens byggnadsskyldighet, icke kunnat

insynas vid tillträdessynen, har däremot intet att betyda. Då dylik byggnad

är nyuppförd och arrendatorn äger rätt att framtvinga att den uppföres

felfri, är arrendatorn naturligen skyldig att utgifva ersättning för de

mindre reparationer, som vid afträdessynen befinnas nödiga.

Beträffande ersättning för nyodling och jordförbättring är, såsom

redan kommittén i sina motiv anmärkt, ersättningsrätten icke beroende

däraf, att tillträdessyn förrättats. Men då enligt förslaget ersättningens

belopp skall bestämmas vid afträdessynen, kan tydligen någon ersättning

icke komma ifråga, därest dylik syn ej förrättas. Detsamma gäller an­

gående bestämmande af den lösen, som i vissa fall skall utgå, därest jord­

ägaren återtager fastigheten före arrendetidens slut. Hvad åter angår be­

stämmande af lösen för stråfoder, som finnes kvar vid afträdet, framgår

af 20 §, att denna lösen väl, där så ske kan, skall bestämmas vid af­

trädessynen, men att, om stråfoderbehållningen vid afträdet då ej kan till

mängden fastslås, därför att. t. ex. afträdessynen förrättas tidigare än afträdet,

särskild uppskattning får äga rum.

Att i de fall, då förslaget tillerkänner endera parten skadestånd,

dettas bestämmande är en domstols- och icke en synefråga, torde ligga i

öppen dag.

Förslagets 15—18 §§ återgifva i något omredigerad form det hufvud-

I5—18

sakliga innehållet af kommittéförslagets 14—16 §§. Skiljaktigheterna äro

allenast följande: De mot synemän gällande jäf hafva, enligt kommitté-

reservanternas yrkande, ansetts böra sammanfalla med jäfven mot skilje­

man. Om den formella behandlingen af jäfsfrågor har införts enahanda

stadgande som det, hvilket upptagits i lagberedningens 12 §. Föreskriften

om synens fortgång oaktadt uteblifvande af part, som behörigen kallats,

har, såsom obehöflig och då motsvarande bestämmelse ej finnes i lagbered­

ningens förslag, uteslutits. Ett från gällande lag om skiljemän hämtadt

stadgande, afseende att förekomma, det endera partens synemän genom

vägran att underskrifva synehandlingen söker beröfva synen verkan, har

tillagts. I stället för kommittéförslagets något ofullständiga stadgande, att

vid andra syner än till- och afträdessyner synemännen skola bestämma

hvem, som skall gälda synekostnaden, har införts en materiellt mera väg­

ledande hänvisning till reglerna angående rättegångskostnads bestämmande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

22

och slutligen har tiden för klagan öfver syn i enlighet med lagberedningens

förslag utsträckts till nittio dagar.

19 och 20

§§.

Förslagets 19 och 20 §§ äro hämtade från lagberedningens förslag,

däri motsvarande bestämmelser återfinnas i 18 och 19 §§. I sak finnas i

denna del emellan de båda förslagen ingen annan skillnad än i afseende

å sättet för bestämmandet af den ersättning jordägaren skall betala till

arrendatorn, därest han vill öfvertaga vid arrendets utgång kvarvarande

stråfoder. Af enahanda skäl, som föranledt motsvarande ändring i fråga

om den uppskattning, som omfönnäles i 6 §, har man ansett, att, där så

ske kan, ifrågavarande värdering bör ske genom synemännen vid afträdes-

synen. Där emellertid afträdessynen förrättas å sådan tid, att foderbehåll­

ningen vid afträdet ej kan konstateras, måste det af lagberedningen före­

slagna skiljedomsförfarandet, komma till användning.

21 §.

I förslagets 21 § hafva sammanförts åtskilliga bestämmelser, hvilka

angifva omfånget af arrendatorns nyttjanderätt i afseende å olika egen­

domens tillhörigheter. Sålunda återfinnas härstädes sammanarbetade be­

stämmelserna i kommittéförslagets 5 och 10 §§ samt, i den mån de därmed

kunna stå tillsammans, jämväl stadgandena i lagberedningens 20 §. Från

sistnämnda stadganden skiljer sig dock den föreslagna paragrafen däri, att

enligt densamma arrendatorn är berättigad att till husbehof taga torf från

torfmosse. Denna olikhet har föranledts däraf, att i norra delarna af riket

tillgången på bränsle och torfmossar är så riklig, att den arrendatorn så­

lunda medgifna rätten — för honom af betydelse särskildt med afseende

på behofvet af torfströ — icke för jordägaren kan medföra någon kännbar

olägenhet.

^22—25 §§.

Förslagets 22, 23, 24 och 25 §§ motsvaras af kommittéförslagets 6,

20 och 7 §§ samt 4 §, andra och tredje styckena, utan annan nämnvärd

ändring än att för sammanhangets skull ur kommitténs 20 § gjorts en

mindre uteslutning, som motsvaras af ett tillägg till det föreliggande för­

slagets 31 §.

26 och 27§§.

26 och 27

§§

i förslaget, som behandla de fall, då arrenderätten af

aiTendatorn förverkas, och villkoren för jordägarens rätt att i anledning

däraf uppsäga aftalet, utgöra en sammanarbetning af kommittéförslagets

17 och 18 §§ med lagberedningens 36 och 37 §§. Därvid har så tillgått,

att till de af kommittén föreslagna uppsägningsanledningar lagts de ytter­

ligare af lagberedningen föreslagna uppsägningsanledningar, hvilka äga

samband med och utgöra naturliga konsekvenser af den del af lagbered­

ningens förslag, som kommittéförslaget lämnar orubbad.

28 och 29

§§.

Förslagets 28 § står i fullständig öfverensstämmelse med lagbered-

ningsförslagets 39 §. 29 § motsvarar kommittéförslagets 22 §, därvid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o JO.

23

dock stadgandet, om giltigheten af ett mot lagen stridande villkor, som

uppenbarligen afser arrendator!^ fördel, såsom alltför sväfvande uteslutits.

Den tanke stadgandet innebär har emellertid såtillvida vunnit afseende

som vid de särskilda detaljbestämmelser i lagen, där dylika villkor synas

tänkbara, deras tillåtlighet, och giltighet fastslagits.

I likhet med kommittéförslagets 23 § utgår äfven det föreliggande so §.

förslagets 30 § från den grundsatsen att i allt, hvari ifrågavarande special­

lag icke meddelar särskilda föreskrifter, allmän lag skall lända till efter­

rättelse. För erhållande af lättare öfverskådlighet i detta afseende har det

emellertid ansetts lämpligt att här uttryckligen uppräkna de delar af lagen

om nyttjanderätt till fast egendom, som sålunda skola tillämpas bredvid

den föreslagna speciallagens bestämmelser.

De viktigaste afseenden, i hvilka den föreslagna speciallagen är af-

sedd att suppleras af allmän lag beröra sålunda reglerna om maximitid

för arrenderättens bestånd, om fardag, om tid och ort för erläggande af

arrende, om jordägarens rätt att besiktiga fastigheten, om arrendatorns

skyldigheter vid lega af kreatur och redskap, om arrendatorns rätt, därest

han ej kommer i åtnjutande af allt hvad han arrenderat, om arrendatorns

rätt gent emot ny ägare af fastigheten, om verkan af arrendators för­

sättande i konkurs eller öfvergifvande af fastigheten, om sättet för upp­

sägning, om preskription af på arrendeförhållandet grundade fordringar

samt om jordägarens detentions- och förmånsrätt.

31 § behandlar den i kommittéförslagets 21 § Eders Kungl. Maj:ts

31 §.

befallningshafvande förbehållna rätten att i vissa fall medgifva undantag

från lagens tillämpning. För anledningen till den omarbetning stadgan-

dena härom undergått har redogörelse lämnats vid utvecklingen af be­

stämmelserna i lagförslagets ingress samt i 23 §.

Beträffande förslagets 32 § torde allenast behöfva nämnas, att de 32 §.

skiljaktigheter, som förefinnas mellan denna § och kommittéförslagets

24 § hufvudsakligen berott därpå, att det varit nödvändigt att bringa

paragrafen i behörig öfverensstämmelse med innehållet i lagberedningens

förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom samt att de af kommittén föreslagna be­

stämmelserna om vissa af de föreslagna stadgandenas tillämplighet på aftal,

som afslutats, innan lagen trädt i kraft, ansetts, såsom innebärande en

retroaktiv tillämpning af lagen, höra ur förslaget utgå.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den

lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar och hemställde i under­

dånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom utdrag ur protokollet

inhämtas.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten i nåder lämna bifall.

Ur protokollet

Lennart Berglöf.

Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition N:o JO.

2f>

Bil.

Förslag

till

LAG

innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet

inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna, Los,

Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs län

och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar

inrösningsjord till en vidd af minst två hektar och jorden vid arrende-

aftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller af enskild person, hvilken icke är mantalskrifven å fastigheten:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen upp­

tagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats

skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skrift­

lig afhandling därom ej upprättats, skall, utan afseende å hvad som kan

vara öfverenskommet, så anses, som hade jorden upplåtits på arrende för

tjugu år utan särskilda arrendevillkor, dock att beträffande legans belopp

skall gälla hvad som aftalats; och vare jordägaren pliktig att, där arreridatorn

sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda

tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling, må

domstol på yrkande af arrendatorn stadfästa arrenderätten. Sådant be­

slut af domstol medför samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrende­

kontrakt, dock att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen

ej må bifallas, innan beslutet vunnit laga kraft.

Bill. till Riksd. Prof. 1007. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

4

26

Ej må arrendator förbjudas att söka inteckning till betryggande

af arrenderättens bestånd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

2

§•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjugu

år, eller ock för arrendator^ lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tjugu år, må förlängas för en gång jämväl för kortare tid.

År icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses in­

gånget för en tid af tjugu år.

3 §•

Ej må i vidare mån än som öfverensstäinmer med hvad nedan stadgas

upplåtaren förbehålla sig rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Arrendatorn äge rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda

arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt. Har

arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare

det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med

brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader där­

efter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet, där det är af-

slutadt efter det denna lag trädt i kraft, anses förlängdt för tjugu år.

År aftalet tidigare afslutadt, varde så ansedt, som hade nytt arrendeaftal

träffats för tjugu år med bibehållande af den för sist förflutna arrendeåret

gällande lega; och skall å det arrende tillämpas hvad i 1 § andra stycket

stadgas med afseende å muntligt arrendeaftal.

5

§.

Lega kan utsättas i penningar, varor eller arbete och skall vara till

beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända

till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjande­

rätt till fast egendom stadgas; och må ej heller annat arbete till tiden

så utkräfvas, att arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att

utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på

tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Kungl. MajUa Nåd. Proposition N:o 10.

27

C §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan upplåta

fastigheten eller del däraf; dock stånde honom fritt att uthyra byggnad,

som å fastigheten tinnes, och därtill lägga täppa eller annat mindre jord­

område. Ej må arrendatorn utan tillstånd af jordägaren uppföra hus å

fastigheten och låta främmande person bosätta sig däri.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill

arrendatorn i sitt ställe sätta annan, med hvilken jordägaren skäligen kan

nöjas, vare det honom öppet, där ej jordägaren inom en månad efter

gjord anmälan förklarat sig vilja återtaga fastigheten mot skyldighet att

gälda arrendatorn skälig lösen. Kan ej öfverenskommelse träffas om hvad

i lösen bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

(

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant

fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara

gällande, men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är

slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende

för sådan tid enligt 6 § andra stycket tillkommer arrendator.

Vid lifstidsarrende skall arrendator^ hustru, där äktenskapet var

ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver

änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går

hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8

§•

Jordägaren åligge att vid tillträdet och så länge arrendet varar till­

handahålla arrendatorn för jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader äfven­

som att ombesörja de för dessa byggnaders bibehållande i brukbart skick

erforderliga större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare

dock denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn

fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,

inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den

kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom före-

skrifven tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan

det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den

första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,

28

vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydenhet.

För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrend atorn skälig

nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga

mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,

brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed

behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet,

må arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning,

efter ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande

af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,

eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro

att anse såsom tillfällig lagning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under

arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast för­

anleda mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden

försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå brandskadeersättning, som

denne uppburit. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, er­

sätte han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som icke är att hänföra till de för

jordbrukets bedrifvande nödiga hus, skall den anses undantagen från

arrendet, där ej i aftalet annorlunda stadgas. Ingår byggnaden i ar­

rendet, galle, så framt ej annorledes är aftaladt, angående nybyggnads-

och underhållsskyldighet hvad angående nödig byggnad är stadgadt,

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra

byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men brister han

i hvad han sålunda åtagit sig, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11

§•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än

sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

29

på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning

därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för

nyodling ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren

anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefär­

liga gränserna för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg

af behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig

att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps

tjänst anställd landtbruksingeniör, agronom eller jordbrukskonsulent,

så ock annan, som Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet

därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,

då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den för

arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för för­

bättring i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

12

§.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastig­

heten förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex

månader före tillträdesdagen.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för

jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på

grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida ny­

byggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara be­

hörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra

plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid för

arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i

arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där

sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna till-

trädesbrist.

30

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn

tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter

nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskilt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande

fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess

afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,

ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall

förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn.

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens

återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter ty

i 11 eller 20 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer

honom.

.

14

§•

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §

andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jord­

ägaren behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt

åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre med ortens för­

hållanden förtrogna och i jordbruk erfarna män, af hvilka jordägaren och

arrendatorn välja hvar sin och de sålunda utsedde tillkalla tredje syne-

mannen. Tredskas part att utse synemän, eller kunna de utsedde ej för­

ena sig om valet af tredje synemännen, äge Konungens befallningshaf­

vande eller domaren eller utmätningsmannen i orten att på ansökning af

den, som påkallat syn, förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande

meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt

gälla mot skiljeman.

31

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrätt­

ningen å tid, då marken därför [Sr tjänlig, och underrätte öfriga syne-

männen äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve

syneraännen däröfver beslut. Lj må af part, som varit vid synen till­

städes, fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterlig! först

efter synen.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet

af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två för­

ena sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig hand­

ling, som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,

föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats

af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens under­

skrift saknas, deltagit i synen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skall jordägaren vid­

kännas; dock att, där arrendatorn med begagnande af den enligt 3 § honom

tillerkända rätt uppsagt arrendet till upphörande före arrendetidens slut,

hälften af kostnaden för afträdessynen ligger å honom. Kostnaden för

särskild syn skall gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för

kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän

gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som i denna

lag sägs, äge efter stämning klandra den vid domstol; instämme dock

sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen delgafs honom, eller

vare synen gällande. Om hvad missnöjd part sålunda har att iakttaga,

skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda

visst belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställig­

het lika med domstols laga kraft ägande dom.

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

19 §•

Har arrendator!! på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,

eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af frukt­

träd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kost­

nad, äge han, där ej annorlunda aftalats, från fastigheten bortföra hvad

han sålunda bekostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari

han mottog den.

Har arrendatorn icke inom tre månader efter det arrendet upphört

från fastigheten bortfört hvad han efter ty nu sagts äger därifrån skilja,

tillfälle det jordägaren.

20

§.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från

fastigheten, éj heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har

arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annor­

lunda aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för

dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse

träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas,

där så ske kan, vid afträdessynen, men eljest af skiljemän i den ordning, som

i 2 kap. 8 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt

fall stadgas.

21

§.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja

eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren till­

hörig fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till hägnader, hässjor och täckdikning samt redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden skogstibgången å fastigheten under

arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla

virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt

sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån än

arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog och äge förty ej utan

33

jordagarens medgifvande tillgodogöra sig skog, som afverkas vid nyodling;

äge ej heller afhända fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra

till dess årliga afkastning.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

‘22

§.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord

allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn

berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till

fastigheten, eller å den del af sådan mark, som lämpligen kan anvisas

för ändamålet.

23 §.

Tillhöra två eller flera vid samma ägostyckning bildade hemmans-

lotter samme ägare, skola de i fråga om skogsfångs- och betesrätt, hvarom

i 21 och 22 §§ förmäles, anses såsom en fastighet.

Lag samma vare i fråga om hemman och därifrån afsöndrad lägenhet,

hvilka tillhöra samme ägare.

24 §.

Angående arrendator^ rätt till jakt och fiske å fastigheten är sär-

skildt stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det

fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande.

25 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad lag

eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in natura.

Ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att fastig­

hetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrenda­

torn ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

Ej må arrendatorn åläggas att utgifva andra undantagsförraåner än

i arrendekontraktet till beloppet noga angifvits.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att

uppsäga aftalet:

1. Om arrendatorn underlåter att å förfallodagen betala lega, som

utgår i penningar eller varor, och ej erlägger den inom utgången af

det arrendeår, som följer näst efter det, under hvilket legan förfallit till

betalning, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt aftalet

åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar

tredska;

2. Om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten eller om han,

där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,

eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse

vidtager rättelse;

3. Om han i strid med 6 § åt annan upplåter fastigheten eller

del däraf eller uppför hus å fastigheten och låter främmande person

bosätta sig däri, eller om han i fall, som 6 § andra stycket eller 7 §

första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan att där gifna före­

skrifter iakttagits;

4. Om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför strå­

foder eller gödsel;

5. Om han eller någon, som tillhör hans hemmavarande familj, å

fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar åverkan eller

olofligen jagar eller fiskar;

.

6. Om han eller någon, som tillhör hans hemmavarande familj,

olofligen försäljer spritdrycker, vin eller maltdrycker;

" 7. Om han, där någon, som är i hans tjänst, så för bry ter sig som

under 5 eller 6 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,

så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

8. Om han ä fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart

eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig

till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit

arrendatorn från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skil­

jas från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

35

27 §.

Har arrendator!! gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i 2G

§, 1, 2, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk af

sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 3, 4, 5 eller 6

afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader från det han fick

kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan jordägaren åberopa

förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § oinförmäler, äge arrendatorn kvar-

sitta till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt

ålägga honom att aflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter upp­

sägning, skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex må­

nader från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastig­

heten när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arren­

datorns eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst

efter sex månader från dödsfallet.

29 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan

i denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å

arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stad-

gandena i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad

dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 3 §, 5 §,

6 §, 22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som

afifattats skriftligen, 30—35 §§, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga delar 42 §;

dock med iakttagande, att den i 2 kap. 33 § för visst fall föreskrifna

lösen skall i händelse af tvist bestämmas i den ordning 6 § här ofvan

stadgar.

36

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

31 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskild! anses,

om det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är så­

dant, att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är

enskild person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade

området eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att

tillgodogöra sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida

fastighet besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat

ändamål, skola genom ägostyckning eller jordafsöndring skilda områden

under de i 23 § nämnda förutsättningar betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i all­

mänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är

stadgadt.

32 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 ..; skolande i afseende

å lagens tillämplighet ä aftal, som träffats före nämnda dag, samt

dess förhållande till äldre lagstiftning lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom äga mot­

svarande tillämpning; dock att beträffande arrendeaftal, som före nämnda

dag ingåtts för obestämd tid, skall, där ej aftalet uppsäges till den tid,

då på grund af sådan uppsägning aftalet tidigast kunnat frånträdas, till-

lämpas, ändå att aftalet slutits skriftligen, hvad här ofvan i 1 § andra

stycket stadgats beträffande muntligt aftal.

\

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 10.

37

Utdrag af 'protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.

Maj:ts högsta domstol torsdagen den 8 november 1906.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden HERSLOW,

C^laéson,

G^refberg,

Q^uensel.

Sedan på grund af högsta domstolens beslut den 16 maj 1906 hand-

lingarne angående det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öf-

verlämnade förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om ar­

rende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne cirkulerat mellan

högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter,hvilka jämte numera till statsråd

utnämnde justitierådet Petersson öfvervarit föredragningen af förslaget,

företogs nu detta ärende till afgörande; varande berörda förslag bilagdt

detta protokoll.

Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af

viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Beträffande grunderna för förslaget yttrade justitierådet Quensel:

Om någon mot lega brukar jord, som i förslaget afses, utan att skrift­

lig afhandling därom upprättats, skall enligt 1 § allt hvad mellan jordäga­

ren och arrendatorn aftalats och öfverenskommits vara ogillt, utom hvad

angår legans belopp; och skall enligt förslaget i stället träda ett arrende­

förhållande, hvars innehåll i allt utom legan regleras af lagens föreskrifter.

Sedan förslaget därefter meddelat bestämmelser, som omfatta snart sagdt

allt det hufvudsakliga af rättsförhållandet mellan ägare och arrendator,

följer 29 § med sin föreskrift, att, därest i arrendeaftalet, hvarmed här

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft.

6

38

afses skriftligt sådant, intagits villkor, som strider mot hvad förut i lagen

stadgats, sådant villkor skall vara utan verkan. Förslaget utsäger visser­

ligen ej, hur det i sådan händelse går med det skriftliga aftal et i öfrigt, hu­

ruvida, där väsentliga villkor i kontraktet finnas mot lagen stridande, af-

talet i sin helhet förfaller, eller om detsamma, likasom det muntliga aftalet,

skall bestå men dess innehåll rättas efter lagens bestämmelser. Att dö­

ma af förslagets hela syftning och dess sträfvan att förekomma faktiska

brukningsförhållanden, som ej äro underkastade de normer, lagen uppställt,

kan man dock antaga förslagets mening vara, att de otillåtna villkoren

ersättas af sådana, som öfverensstämma med lagen, och att ett arrendekon­

trakt således för alla händelser bör anses vara för handen.

Lagens inflytande på det muntliga och på det skriftliga kontrak­

tet skulle således skilja sig endast däri, att vid det senare lagen lämnar

de för densamma indifferenta bestämmelserna oantastade; men för båda

formerna af aftal gemensamt blir förslagets ståndpunkt, att så snart kontra­

henterna träffat en öfverenskommelse, äro de bundna, men ingalunda på

de villkor, som aftalats, såvida de ej öfverensstämma med lagen. Alla de

öfverenskomna villkoren utom rörande legan kunna bli nulliteter och helt

andra villkor i stället bli gällande, d. v. s. kontrahenterna skola anses så­

som hade de ingått ett aftal af helt annat innehåll än de tänkt sig.

En sådan lagstiftning kan efter juridisk måttstock ej tillstyrkas.

Men äfven om socialpolitiska hänsyn skulle i förevarande afseende

anses tyngre vägande än juridiska betänkligheter, synes förslaget i allt fall

gå för långt i sina hufvudgrunder. Tillräckligt skäl torde nämligen ej fin­

nas att i fråga om muntligt aftal underkänna äfven sådana tilläfventyrs

träffade villkor, som ej stå i strid mot lagens föreskrifter. Vidare torde

beträffande såväl muntliga som skriftliga aftal kunna anmärkas, att där

väsentliga villkor, måhända alla utom legan, befinnas ogiltiga, det är orim­

ligt, att öfverenskommelsen angående legan det oaktadt skall bestå, ehu­

ru densamma blifvit ingången under förutsättning af helt andra skyldig­

heter å arrendatorns sida än de, som blifva faktiskt gällande. Där vä­

sentliga villkor annulleras, bör därför äfven legan underkastas revision.

Justitierådet Grejberg anförde:

Jag instämmer i hufvudsak med justitierådet Quensel beträffande an­

märkningen emot förslagets grunder.

I de fall, då legan i enlighet med hvad sålunda förordats skulle

komma att utgå på annat sätt än parterna öfverenskommit, bör arren-

datorn medgifvas rätt att inom viss bestämd tid uppsäga arrendet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

39

Justitierådet Claeson utlät sig:

Sedan Kungl. Maj:t den 4 maj 1906 utfärdat lag angående förbud

i vissa fall för bolag och föreningar att förvärfva fast egendom, anser jag

mig ej böra här framlägga mina principiella betänkligheter emot att, så­

som med förevarande lagförslag afses, lagstifta blott i fråga om vissa äga­

re af hemman i en viss del af riket. Med utgångspunkt således att de lag­

stiftande myndigheterna vilja, att olika lagar skola inom samma landsdel

gälla för olika hemmansägare, och att allmänna arrendebestämmelserna

följaktligen skola växla allt eftersom samma hemman äges af den ene

eller den andre, har jag företagit den anbefallda granskningen af lagför­

slaget.

Jag instämmer med justitieråden Quensel och Grefberg, i hvad af

dem anmärkts emot vissa grunder i lagförslaget. Skulle, såsom ifråga­

satt blifvit, legans belopp förändras, synes det mig att jämväl jordägaren

bör tillåtas att inom viss bestämd tid uppsäga arrendet.

Justitierådet Herslow yttrade:

Under antagande att, såsom motiven till förevarande lagförslag

utmärka, bevarandet och det erforderliga stärkandet af en sj anständig

jordbrukande befolkning äfvensom jordbrukets behöriga utveckling i ifrå­

gavarande landsdelar med nödvändighet kräfva åtminstone större delen

af de ifrågasatta väsentliga ingreppen i vissa jordägareklassers förfogan­

derätt öfver sin jord samt i den aftalsfrihet, som i öfriga delar af riket för­

unnas jordägare och arrendatorer, har äfven jag låtit mina principiella

betänkligheter mot förslaget falla. Det torde emellertid vara att befara,

att den föreslagna lagen skall befinnas icke ledande till det åsyftade må­

let, utan snarare verkande i motsatt riktning. Då det enligt förslaget icke

är dessa jordägareklasser betaget att själfva genom eget aflönadt folk be­

sörja jordbruket å sina hemman eller lägenheter, förefaller det ingalun­

da oantagligt, att de ifrågavarande jordägarne i många fall skola finna

det vara för sig fördelaktigast att, i stället för att bortarrendera den för

åkerbruk lämpliga marken och därmed blifva underkastade lagens många

i ägarens dispositionsrätt djupt ingripande bestämmelser, begagna sig

af sagda utväg, hvilken tillika sätter dem i stånd att efter behof använda

detta folk äfven i den för dessa jordägareklasser i regeln betydligt viktiga­

re trävaruindustriens tjänst. Ett sådant förfarande, därest det blefve me­

ra allmänt, skulle lända till minskande istället för ökande af den själfstän-

diga jordbruksbefolkningen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

40

Ingressen.

Justitierådet Gr ef berg anförde:

Såsom af förslagets 31 § framgår, är förslagets afsikt, att arrende

af fastighet, som icke till beskaffenhet och omfattning är sådan att sjan­

ständigt jordbruk kan idkas därå, alltid skall kunna undandragas lagens

tillämpning. För att afgöra, huruvida en fastighet faller under nämnda

gräns eller ej, förutsättes emellertid en föregående pröfning, hvilken för­

slaget uppdragit åt Konungens befallningshafvande. Det är emellertid

uppenbart, att det är både onödigt och olämpligt att besvära nämnda

myndighet med ifrågavarande pröfning i alla fall, där det på grund af jor­

dens ringa vidd måste vara alldeles tydligt, att fastigheten icke lämpar

sig för själfständigt jordbruk. I förslagets ingress tages så till vida hän­

syn härtill som det stadgas, att lagen skall lända till efterrättelse endast

i de fall, där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd af minst två hek­

tar, men det torde kunna ifrågasättas, om icke denna gräns är satt onö­

digt låg och om man icke lämpligen kan höja måttet till fyra hektar.

Med afseende å det i ingressen förekommande uttrycket »hvilken

icke är mantalsskrifven å fastigheten», torde böra anmärkas, att någon

tvekan synes kunna uppstå, huruvida, där flera hemmansdelar ligga i sam­

bruk och ägaren blifvit mantalsskrifven å den sålunda bildade egen­

domen, ägaren skall i förevarande hänseende anses vara mantalsskrifven

å samtliga i egendomen ingående hemmansdelar eller endast å den hem-

mansdel, där hans bostad är belägen.

Justitierådet Claeson, som förenade sig med justitierådet Grefberg,

tilläde:

Ehvad gränsen sättes till två eller till fyra hektar, torde det kun­

na inträffa, att jordägare, för att söka undgå bestämmelserna i denna lag,

genom särskilda, med någon tids mellanrum uppgjorda arrendeaftal upplåter

till samme arrendator områden, hvilka hvar för sig ej uppgå till minimi-

arealen, men sammanlagdt öfverskrida densamma. Det synes mig kunna

vara föremål för tvekan, huruvida med den affattning ingressen erhållit

lagen blir tillämplig i dylikt fall.

1

§■

Justitierådet Grefberg yttrade:

Då i fråga om ändring eller tillägg, som icke affattats skriftligen,

gäller hvad ofvan anmärkts angående muntliga aftal, skall, om denna

anmärkning vinner afseende, sista punkten af första stycket i förevarande

§ utgå samt 30 § af förslaget i enlighet härmed ändras.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition No 10.

41

Justitierådet Herslow förklarade sig vara oviss, huru stadgandet

i andra stycket af denna § borde tillämpas i det fall att någon brukade i

förslaget afsedd jord på grund af muntligt aftal, enligt hvilket arrendatorn

i stället för någon jämlikt förslagets 5 § tillåten lega åtagit sig en eller

flera prestationer, som enligt förslaget vore förbjudna, t. ex. att utan ersätt­

ning af jordägaren verkställa nyodling eller uppföra vissa byggnader å den

upplåtna marken. Justitierådet fann det föga rimligt, att arrendatorn

i sådant fall skulle få bruka jorden i det närmaste alldeles gratis. Justi­

tierådet ansåg, i likhet med hvad redan blifvit af andra ledamöter i högsta

domstolen anmärkt, att, i händelse de väsentligaste villkoren i ett munt­

ligt arrendeaftal befunnes stridande mot den föreslagna lagen och arren­

deförhållandet följaktligen komme att i stället regleras af de i lagen med­

delade bestämmelser, det borde stå en hvar af kontrahenterna öppet att,

vare sig någon i lagen tillåten lega vore aftalad eller icke, få lega fixerad i

viss af lagen utstakad ordning äfvensom att, därest han icke åtnöjdes med

den sålunda bestämda legan, inom viss tid uppsäga arrendet.

Justitieråden Claeson, Grefberg och Quensel förenade sig om föl­

jande yttrande:

Det i 1 paragrafens sista stycke förekommande stadgandet att ar­

rendatorn ej må förbjudas att söka inteckning till betryggande af arren­

derättens bestånd, är hämtadt från norrlandskommitténs förslag och äger

ingen motsvarighet i lagberedningens förslag till allmänna arrendebestäm­

melser. Då norrlandskommittén bibehöll den nu gällande rättens grund­

satser i afseende å behofvet af inteckning för arrenderätts skyddande gent

emot ny ägare, hade ifrågavarande stadgande för kommitténs förslag up­

penbarligen en ganska stor betydelse. I det nu föreliggande förslaget,

som i likhet med lagberedningens förslag tillerkänner skriftligen upprättadt

arrendekontrakt äfven utan inteckning giltighet mot ny ägare, där öf­

verlåtelse sker, efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, har det föreslag­

na stadgandet förlorat största delen af sin betydelse; och då detsamma

innebär en af särskilda norrlandsförhållanden icke påkallad afvikelse från

lagberedningsförslaget, synes det helst böra utgå.

2

§•

Justitieråden Claeson, Grefberg och Quensel voro ense om följande

yttrande:

Från föreskriften om en minimitid af tjugu år vid arrenden på viss

tid medger förslaget det undantag, att aftal, hvilket varit gällande tjugu

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 10.

42

år, må förlängas för en gång jämväl för kortare tid. Det kan ifrågasättas,

huruvida begränsningen »för en gång» är nödvändig, och om det ej bör

tillåtas parterna att undan för undan förlänga arrendet. För båda parter­

na, icke minst för arrendatorn, kan det nämligen vara i hög grad önskligt,

att kunna på behaglig tid förlänga ett arrendeförhållande, hvarmed man

å ömse sidor varit tillfreds; och risken, att man genom ett medgifvande i

denna riktning skulle komma att återföra arrendeförhållandet i det osä-

kerhetstillstånd, man velat undvika genom föreskriften om viss minimi­

tid, torde vara försvinnande, då väl får förutsättas, att arrendeförhållandet

under den föregående långa arrendetiden vunnit en stadga, som sträcker

sina verkningar äfven utöfver de nya år arrendeförhållandet kommer att

fortbestå. Förr eller senare sätter i alla händelser arrendatorns död hin­

der i vägen för vidare förlängning af arrendeförhållandet.

Justitierådet Quensel tilläde:

Enligt giftermålsbalken 9 kap. 2 § kan en nyttjanderätt, som man­

nen utan hustruns samtycke upplåtit från hustrun enskildt tillhörig fastig­

het, af hustrun häfvas efter mannens död eller då äktenskapet eljest blifvit

upplöst eller boskillnad beviljats, och äfven i andra fall torde ett arrendeför­

hållande kunna afbrytas före den öfverenskomna arrendetidens utgång

därför, att upplåtaren saknat behörighet att för hela denna tid förfoga

öfver fastigheten. I nu förevarande förslag säges ej uttryckligen, om i dy­

lika fall den föreliggande paragrafens bestämmelser om en minimiarrende-

tid af tjugu år kan åberopas gent emot ett yrkande om arrendets häfvan­

de eller om så ej är förhållandet. Sannolikt har man ansett det följa re­

dan af aftalslärans allmänna grunder, att den af § föreskrifna minimiarren-

detiden icke kan ovillkorligen gälla, om något brustit i upplåtarens befo­

genhet att för nämnda tid binda fastighetens ägare. Ett förtydligande af

§ i denna riktning lärer emellertid kunna anses önskvärdt.

3 §■

Justitieråden Grejberg och Quensel åberopade med afseende å para­

grafens l:a stycke i tillämpliga delar anmärkningen vid 2 kap. 2 § i lag­

beredningens förslag.

4 §•

Justitieråden Claeson och Quensel voro ense om följande yttrande:

De i denna paragraf uttalade grundsatser i fråga om den s. k. tysta

arrendeförnyelsen afvika från motsvarande bestämmelser i lagberedning­

ens förslag bland annat däruti, att § icke medger någon egentlig förnyelse

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

43

af aftal, hvilka afslutats, innan lagen trädt i kraft. De gamla aftalen sko­

la nämligen icke i annat afseende än hvad angår legan läggas till grund

för bestämmandet af parternas rättsförhållande vid det fortsatta brukan­

det och detta regleras i öfrigt uteslutande af lagens bestämmelser. Äf­

ven de i det gamla kontraktet förekommande bestämmelser, hvilka icke

strida mot nya lagen, blifva sålunda annullerade.

Då emellertid den tysta arrendeförnyelsen hvilar på en presumtion,

att parterna vilja behålla det gamla rättsförhållandet, synes det, i öfver­

ensstämmelse med hvad här ofvan framhållits vid behandlingen af de

muntliga aftalen, riktigast att låta de gamla aftalen gälla i allt hvad de

icke strida mot den nya lagens stadganden.

Ur § synas alltså böra utgå sista punkten äfvensom de i första punk­

ten förekommande orden »där det är afslutadt efter det denna lag trädt

i kraft». För att det efter dessa uteslutningarfortfarande skall vara tydligt, att

aftalet i alla händelser under den nya arrendeperioden skall vara underkastadt

den nya lagen, torde emellertid ett tillägg i sådant syfte vara erforderligt.

Härjämte åberopas den vid 2 kap. 4 § i lagberedningens förslag gjorda

anmärkning därom, att det ej med tydlighet framgår, att arrendets tysta för­

längning ej skall äga rum, då arrendet skolat upphöra i följd af uppsägning.

Justitieråden Herslow och Grefberg förenade sig om följande yttrande:

Den tysta arrendeförnyelsen, hvilken måste anses innebära, att

parterna önska bibehålla aftalet oförändradt, torde böra hafva den verkan,

att aftalet, vare sig det slutits före eller efter det nya lagen trädt i kraft,

förblifver giltigt i den mån det icke strider emot denna lags stadganden.

Under sådan förutsättning skall nya lagen tillämpas å hvarje tyst förläng­

ning, som tillkommit efter det-samma lag blifvit gällande. Om lagens

tillämpning å därförinnan eller under hägn af äldre lag träffade aftal, tor­

de böra lämnas föreskrift i promulgationslagen. I öfverensstämmelse här­

med skulle i förevarande § icke erfordras någon annan bestämmelse än

som innehålles i första punkten med uteslutande af orden »där det är af­

slutadt efter det denna lag trädt i kraft».

Den af högsta domstolen gjorda anmärkningen vid 2 kap. 4 § af

lagberedningens förslag är dock äfven här tillämplig.

5 §■

Justitierådet Quensel anmärkte, att förslaget innehölle icke, hur le­

gan skall utgå, där densamma blifvit bestämd på annat sätt än det i försla­

get medgifna.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

44

Justitierådet Herslow anförde:

Det är icke otänkbart att båda kontrahenterna anse det med sin

fördel bäst förenligt att såsom det enda vederlag, som till jordägaren skall

utgå för brukningen af jorden, bestämma någon sådan prestation, som

enligt 29 § i förslaget skall vara utan verkan, t. ex. att utan ersättning

verkställa viss nyodling. Skall då arrendator^ sedan han, möjligen med

full kännedom om lagens innehåll i ifrågavarande afseende, frivilligt för­

bundit sig till sagda prestation, vara berättigad att med stöd af stadgandet

i nämnda § bruka jorden utan ersättningsskyldighet? Justitierådet ansåg,

att billigheten fordrade att hvad han vid 1 § förordat, äfven i ifrågavaran­

de fall ägde tillämplighet.

6

§•

Justitierådet Quensel anförde:

Då för det fall att arrendeaftal slutits för viss tid öfverstigande 20

år och arrendatorn vill lämna ifrån sig arrendet, de norrländska förhållan­

dena ej torde med afseende å hembudet till jordägaren och rätten att sub­

stituera kräfva andra regler än de för landet i öfrigt gällande, hemställes,

att i berörda hänseende förevarande § bringas i närmare öfverensstämmel­

se med 2 kap. 8 § i lagberedningens förslag.

Justitierådet Grefberg yttrade:

Enär i denna § uppställts såsom hufvudregel, att arrendatorn icke

äger åt annan upplåta fastigheten eller del däraf för hvad ändamål det

än må vara, så följer däraf att arrendatorn är förbjudet att å fastigheten

upplåta byggnadsplats åt annan. Vare sig arrendatorn själf bygger å fas­

tigheten och uthyr byggnaden åt annan eller låter annan bygga å fastig­

heten, uppkommer det sublocationsförhållande, som man genom hufvud-

regeln sökt förebygga, och det torde därför desto hellre vara onödigt att

särskildt förbjuda arrendatorn att uppföra hus å fastigheten och låta

främmande person bosätta sig däri, som detta förbud ej hindrar arrenda­

torn att för egen räkning uppföra ny byggnad och låta främmande person

innehafva den af arrendatorn förut bebodda.

Det från hufvudregeln medgifna undantag om rätt för arrendatorn

att uthyra byggnad, som å fastigheten finnes, och därtill lägga något mind­

re jordområde öfverensstämmer med hvad under 8 § af lagberedningens

förslag af mig blifvit hemställdt beträffande detta förslag, och anledning

till afvikelse härifrån synes i det afseende, hvarom nu är fråga, helt och hål­

let saknas, till följd hvaraf första stycket af förevarande § torde erhålla

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

45

enahanda lydelse som första stycket af berörda 8 §, affattad i enlighet med

hvad som sålunda hemställts.

Justitierådet Claeson anförde:

Anledning torde saknas att affatta första stycket i denna § annor­

lunda än i enlighet med hvad 2 kap. 8 § första stycket i lagberedningens

förslag kan med anledning af däremot gjorda anmärkningar komma att

innehålla. Jag hemställer därför, att första stycket i denna § ändras i öf­

verensstämmelse härmed.

7

§•

Justitieråden Herslow och Claeson erinrade beträffande första styc­

ket om hvad de anmärkt vid granskning af 2 kap. 9 § första stycket i lag­

beredningens förslag.

8

§•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Beträffande den i 8 paragrafens första stycke fastställda grundsat­

sen, att jordägaren vid tillträdet och så länge arrendet varar skall tillhanda­

hålla arrendatorn för jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader, säges

ej uttryckligen, om denna jordägarens skyldighet afser endast de hus, som

vid tillträdet finnas nödiga, eller om jordägaren skall vara skyldig att upp­

föra äfven de nya hus, som kunna blifva erforderliga därigenom, att jord­

bruket genom nyodlingar och intensivare skötsel under arrendetiden ut­

vidgas och uppdrifves.

Af 12 § synes visserligen förslagets mening vara, att vid tillträdes-

synen en gång för alla skall fastslås, hur fastigheten af jordägaren skall

hållas bebyggd. Jordägarens byggnadsskyldighet skulle alltså utmätas

efter behofvet vid tillträdet, dock naturligen så att, om fastigheten är van-

häfdad, behofvet beräknas efter hvad densamma kan anses tarfva, sedan

jordbruket därå försatts i ett efter ortens sed behörigt skick. Denna grund­

sats torde emellertid böra tydligare uttalas. Att för jordägaren stadga

en längre gående skyldighet i berörda hänseende lärer icke vara billigt, då

detta skulle ålägga jordägaren förpliktelser, hvilka han vid legobeloppets

bestämmande icke kunnat förutse.

Kung1. Majis Nåd. Proposition N:o 10.

9 §•

Justitieråden Claeson och Quensel förenade sigom följ ande yttrande:

I öfverensstämmelse med anmärkningarna vid 2 kap. 10 och 15 § §

i lagberedningens förslag hemställes, att jämväl i nu förevarande förslag

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami, 1 Afd. 8 Höft,

7

46

dels tydligare än som skett uttalas arrendatorns skyldighet att väl häfda

jorden, äfven om han mottagit densamma i vanhäfdadt skick, dels ock

intages ett stadgande, som, äfven för det fall att arrendatorn må hafva vållat

eldskada, utesluter rätt för jordägaren att både behålla uppburen brand­

skadeersättning och få byggnaden på arrendatorns bekostnad försatt i

behörigt skick.

Justitierådet Grefberg anförde:

Af denna § jämförd med 13 och 26 §§ framgår, att arrendatorns

hufvudskyldighet med afseende å fastighetens jord är att lämna den åter

i lika godt skick, som han mottagit densamma, eller ersätta försämringen,

samt att han därutöfver är förpliktad att väl häfda jorden. En under­

låtenhet i sistnämnda hänseende medför dock icke någon ersättnings­

skyldighet för arrendatorn utan föranleder, där försummelsen framskri­

dit till en sådan punkt, att vanvård kan anses föreligga, arrenderättens

förverkande.

När detta är förslagets ståndpunkt, är det tydligen mindre lämp­

ligt att i förevarande §, som har till hufvuduppgift att bestämma i hvad

mån arrendatorn skall ersätta försämringar, omnämna jämväl arrenda­

torns skyldighet att väl häfda jorden, hvilken skyldighets försummande,

såsom nämndt, icke i och för sig medför någon ersättningsskyldighet. För­

slaget komme att väsentligt vinna i tydlighet, om ur 9 § utbrötes och i

särskild § infördes bestämmelsen om arrendatorns skyldighet att väl häf­

da jorden.

10 §.

Justitieråden Claeson, Grefberg och Quensel voro ense om följande

anmärkning:

Ordalagen i paragrafens första punkt synas något förvillande däri­

genom, att de tyckas gifva vid handen, att redan vid aftalet skulle kunna

afgöras, huruvida byggnad är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvan­

de nödiga husen, en fråga, hvars pröfning förslaget förbehållit tillträdes-

synen. Meningen är naturligen, att om å fastigheten finnas andra bygg­

nader än de, som vid tillträdessynen förklaras nödvändiga för jordbrukets

bedrifvande, dessa byggnader skola anses undantagna från arrendet där­

est man ej af aftalet ser, att det varit parternas mening, att husen skulle

ingå i arrendet. Genom en obetydlig redaktionsförändring torde denna

mening kunna göras åskådligare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

47

11

§.

Justitierådet Quensel anförde:

Beträffande arrendator^ rätt till ersättning för förbättringar sy­

nas mig de af kommittén citerade skäl och af reservanterna anförda grun­

der, som tala emot en sådan rätt, böra föranleda därtill, att ersättning i

nämnda afseende, utöfver hvad som enligt lagberedningens förslag kan ifrå­

gakomma, tillerkännes arrendatorn endast i de fall, där jordägaren åtagit

sig ersättningsskyldighet, eller åtminstone endast för den händelse, att för­

bättringarna skett med jordägarens vetskap och uttryckliga samtycke.

Justitierådet Claeson yttrade:

Det torde vara alltför betungande för jordägaren att ovillkorligen

genom lagens bud förpliktas att ersätta arrendatorn för nyodling och viss

jordförbättring, hvarom denna § handlar. Sådan ersättningsskyldighet

bör, efter min uppfattning, bero på aftal emellan dem. Är en nyodling i

bägges intresse, lärer nog öfverenskommelse komma till stånd i de flesta

fall vare sig vid arrendekontraktets uppgörande eller under arrendetiden.

Blir lagen så sträng mot jordägaren, som denna § angifver, kan det befaras

att jordägaren uttryckligen undantager odlingslägenheterna från arrendet;

och då är lagen till hinder för landets uppodling. Jag tillstyrker därför,

att jordägarens ersättningsskyldighet i detta hänseende ej bestämmes vid­

sträcktare än i enlighet med lagberedningens förslag.

Justitierådet Herslow anmärkte att, då jordägaren syntes böra äga

rätt att själf bestämma öfver sättet för användandet af hans mark, hans

ersättningsskyldighet för nyodling borde, i likhet med hvad justitierådet

förordat vid 10 § af lagberedningens förslag, uteslutande göras beroende

däraf att jordägaren skriftligen lämnat sitt samtycke till företaget. Eljest

kunde, såsom justitierådet Claeson erinrat, det befaras att jordägaren mån­

gen gång uttryckligen undantoge odlingslägenheter från arrendet.

12 §-

Justitierådet Quensel anförde:

Om än den karaktär, som enligt förslaget tillagts tillträdessynen,

må anses föranleda, att viss tid efter tillträdet ej föreskrifves, inom hvilken

synen skall hållas för att tillerkännas rättsverkan, torde dock till undvikan­

de af möjlig rättsförlust för kontrahenterna ett stadgande vara af nöden,

48

att, sedan tillträdessyn blifvit begärd, densamma skall inom viss tid där­

efter förrättas, äfvensom utväg böra anvisas den part, hvars rätt är däraf

beroende, att, om synen ej inom bestämd tid hålles, under viss respittid

erhålla syn, föranstaltad af offentlig myndighet.

Justitieråden Claeson och Grefberg förenade sig om följande anmär-

ning:

I fråga om tiden, inom hvilken tillträdessyn skall hållas, saknas

skäl att afvika från lagberedningens förslag och torde förty stadgas, att så­

dan syn skall hållas inom sex månader, före eller efter tillträdet.

13 §.

Justitierådet Grefberg yttrade:

Då i 20 § lämnats föreskrift om huru ersättning, hvarom där är frå­

ga, skall bestämmas, samt det ej ovillkorligen kan åligga synemännen att

härmed taga befattning, torde hänvisningen till 20 § uteslutas eller någon

jämkning i af fattningen af förevarande § vidtagas.

16 §.

Högsta domstolens ledamöter voro ense om följande erinran:

I enlighet med hvad som anmärkts under 12 § af lagberedningens

förslag erinras äfven här, att det bör stadgas, att syn ej får äga rum med

mindre kontrahenterna inställt sig vid förrättningen eller bevis företes

därom och intages i protokollet, att kontrahenterna blifvit kallade till sy­

nen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

17 §.

Justitieråden Claesan, Grefberg och Quensel förenade sig om följan­

de yttrande:

Med afseende å kostnaden för tillträdessyn och afträdessyn är

otvifvelaktigt den i lagberedningsförslagets 2 kap. 12 § förekommande be­

stämmelsen, att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas

denna kostnad, med rättvisa och billighet mera öfverensstämmande än

det föreliggande förslagets stadgande, att, utom i visst undantagsfall, jord­

ägaren skall vidkännas synekostnaden i sin helhet. 17 paragrafens första

punkt torde alltså böra utbytas mot lagberedningsförslagets berörda stad­

gande.

49

18 §.

Justitierådet Quensel anförde:

Föreskrift lärer erfordras af innebörd, att om synemärmen förplik­

tat part att utgifva visst annat belopp, än synemännen enligt förslaget

äro behöriga att utdöma, beslutet därom är ogillt, äfven om det ej inom

den i paragrafen bestämda tid varder klandradt.

19 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Claeson och Grej­

berg instämde, yttrade:

Under åberopande af anmärkningen vid 2 kap. 18 § i lagberedningens

förslag anser jag samma anmärkning vara jämväl å förevarande § tillämp-

lig-

Justitierådet Herslow hänvisade till den af honom gjorda anmärk­

ning vid 18 § af lagberedningens förslag.

2i §.

Justitieråden Herslow, Claöson och Quensel förenade sig om följan­

de yttrande:

Jordägarens skyldighet att anvisa arrendatorn nödigt husbehofs-

virke torde naturligast och lämpligast fullgöras dymedelst, att i det ar­

renderade området inbegripes för sagda ändamål afsedd skogbärande

mark. Äfven från andra synpunkter, såsom för vinnande af lämplig form,

storlek och ägoblandning å det utarrenderade området, lärer oftast vara

lämpligt att, där så ske kan, skogsmark ingår i detsamma.

Nu är emellertid enligt förslaget arrendatorn medgifvet, att verk­

ställa nyodling hvar som helst å den arrenderade jorden, således äfven å

sådan del däraf, som bär växande skog, hvilken vid nyodling måste fällas.

I verkligt eller föreburet odlingssyfte kan således arrendatorn fälla sko­

gen å arrendejorden och därefter fordra, att jordägaren anvisar honom an­

nan skog till fyllande af hans virkesbehof.

Den jordägare, hvars intresse af att den växande skogen ej afver-

kas annorledes än efter hans anvisning är större än hans önskan att få ny­

odlingar verkställda, ställes således inför valet att från arrendet utesluta

den skogbärande marken eller underkasta sig, att densamma kalhugges.

Då en sådan anordning ej kan vara lämplig, hemställes, att arrendatorn

frånkännes rätt att utan jordägarnes samtycke odla skogbärande mark.

Det i § sista stycke förekommande, från lagberedningsförslagets

20 § hämtade uttrycket »afhända fastigheten» torde i öfverensstämmel-

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition No JO.

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

se med hvad af högsta domstolen vid sistnämnda § anmärkts böra utbytas

mot orden »annorledes än till fastighetens behof använda».

Justitierådet Grejberg, som instämde i anmärkningen mot det i sis­

ta stycket af denna § förekommande uttrycket »afhända fastigheten»,

anförde vidare:

Uti denna § tillförsäkras arrendator^ bland annat, rätt att å den

arrenderade jorden verkställa nyodling med allenast den begränsning,

att arrendatorn ej utan jordägarens medgifvande må tillgodogöra sig skog,

som afverkas vid nyodlingen. Denna bestämmelse kommer emellertid

utan tvifvel att i de flesta fall leda därtill, att jordägaren för att skydda

sin ståndskog från arrendet undantager all jord, därå dylik skog finnes

växande, och att arrendatorn går miste om den fördel han kanske i andra

afseenden skulle haft af ifrågavarande område, därest detsamma fått med­

följa arrendet. Ifrågavarande bestämmelse, afsedd att gagna arrendatorn,

kan sålunda komma att verka i rakt motsatt riktning. Därtill kommer,

att i de fall, där skogsmark verkligen ingår i arrendet, arrendeatorn lätt

kan frestas att vid konflikter med jordägaren missbruka sin rätt och fälla

jordägarens träd i helt annan afsikt än nyodlingssyfte. Han torde i

allmänhet kunna göra detta ganska ostraffadt, enär det svårligen kan be­

visas, att han icke haft för afsikt att odla området samt någon viss tid,

inom hvilken odlingen skall vara verkställd, icke finnes föreskrifven. Af

dessa skäl synes som om arrendatorn icke borde tillerkännas rätt att utan

jordägarens samtycke odla skogbärande mark.

Då skogstillgången å en fastighet under arrendetiden så minskats,

att arrendatorn icke kan komma i åtnjutande af den skog, honom eljest

bort tillkomma, samt detta förhållande föranledts däraf, att skogen afver-

kats af upplåtaren eller en senare ägare, synes väl denne kunna förpliktas

att på annat sätt tillhandahålla arrendatorn husbehofsvirke, men däremot

torde en dylik förpliktelse icke kunna åläggas den, som, efter det afverk-

ningen skett, blifvit ägare af fastigheten. Affattningen af förevarande

§ utesluter emellertid icke en motsatt tolkning och torde därför böra under­

gå någon jämkning.

22

§.

Justitierådet Quensel, med hvilken högsta domstolens öfrige leda­

möter instämde, yttrade:

I likhet med reservanter inom kommittén anser jag omsorgen om

skogskulturen fordra, att arrendatorns rätt till bete å annan jord än den ar-

Kungl. Maj in Nåd. Proposition N:o 10.

5 T

renderade göres beroende däraf, att betesrätten kan utöfvas utan märk­

ligt förfång för jordägaren.

23 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Denna §, som hämtats från norrlandskommitténs förslag, utgjorde

i detta förslag en ganska viktig bestämmelse. När detta förslag afgafs,

stod det nämligen ännu en jordägare öppet att efter eget godtfinnande

ägostycka ett hemman till flera särskilda hemmanslotter, och

ägaren kunde genom att från ett hemmans jordbruksdel afstycka dess

skogsområde så godt som alldeles omintetgöra den skogsfångs- och betes­

rätt, som nämnde förslag i likhet med 21 och 22 § § af förevarande förslag

tillförsäkrade arrendatorn. Genom ägostyckningen blef nämligen jord­

brukslotten en i kameralt hänseende fristående fastighet, utöfver hvilken

skogsfångs- och betesrätten, såsom bestämmelserna därom formulerats,

icke kunde sträcka sig.

Efter utfärdandet af lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägo­

styckning den 16 juni 1905 är det emellertid icke möjligt att i de fem norr­

ländska länen stycka ett hemman så, att icke en för jordbruk afsedd lott

åtföljes äfven af det nödvändigaste i skogs- och betesmark. Hvad Kop­

parbergs län angår kan ägostyckning visserligen fortfarande ske på sam­

ma sätt som förut, men inom de områden af nämnda län, där förevarande

lag skulle äga tillämpning, torde knappast någonstädes jorden hafva under­

gått sådant skifte, att ägostyckning öfver hufvud är tillåten. Under så­

dana förhållanden är numera paragrafen, i hvad den rör ägostyckning,

af ganska ringa betydelse. I afseende på den i paragrafen uttalade grund­

satsens tillämpning på hemman och därifrån afsöndrad lägenhet, hvilka

tillhöra samme ägare, hade paragrafen redan i kommitténs förslag icke nå­

gon afsevärd vikt, då af lätt insedda skäl jordafsöndringsinstitutet icke med

samma fördel som ägostyckning låter sig användas för det kringgående

af lagen, man befarat och velat förekomma.

Då därtill kommer, att ett stadgande af det innehåll paragrafen

äger måste anses vara från rättslig synpunkt särdeles betänkligt såsom le­

dande till oklarhet och oreda på fastighetsväsendets område, hemställes

att paragrafen får helt och hållet utgå.

Skall stadgandet emellertid bibehållas, torde det böra affattas på

ett dess syfte mera motsvarande sätt, så att det blir tillämpligt icke blott

med afseende på två eller flera vid samma ägostyckning bildade hemmans­

lotter utan på alla i arrendeupplåtarens hand befintliga genom ägostyck­

ning från hvarandra skilda delar af samma hemman eller hemmansdel

52

25 §.

Justitieråden Claeson och Grefberg voro ense om följande yttrande:

Den i sista punkten af paragrafens första stycke uttalade grundsat­

sen, att om den arrendatorn åliggande skatt eller tunga ökas därigenom,

att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, jordägaren skall

vara arrendatorn ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen, lärer va­

ra föranledd däraf, att man för närvarande anser skogsmarken i norra Sve­

rige vara alltför lågt taxerad och att man till följd däraf väntar ett allmänt

höjande af taxeringsvärdena, samt att man å andra sidan finner uppen­

bart, att någon höjning af taxeringsvärdena på grund af utveckling i jord­

bruket svårligen kan åtminstone under den närmaste framtiden komma i fråga.

Om på grund af dessa förhållanden stadgandet i de flesta fall väl

icke skulle komma att verka obilligt, är detsamma likväl såsom tillämp­

ligt jämväl på de långt ifrån otänkbara fall, då taxeringsvärde höjes på

grund af jordbrukets utveckling eller nya jordbruksbyggnaders uppföran­

de, föga tilltalande för rättskänslan.

Därtill kommer, att stadgandets betydelse kommer att väsentligt

inskränkas af följande anledning. I alla de fall, då arrendatorn arrenderar

endast en del af en fastighet — och detta torde beträffande ifrågavarande

arrenden komma att blifva regel på grund af den nyodlingsrätt, som för­

slaget tillerkänner arrendatorn i afseende å det arrenderade området -—

skola kommunalutskylderna och därpå grundade andra utskvlder jämlikt

57 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet debiteras icke arren­

datorn utan jordägaren, och det ifrågavarande stadgandet har sålunda i

dessa talrika fall ingen tillämpning. På grund af hvad sålunda anförts

hemställes att berörda stadgande må utgå.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande anmärkning:

Fordringen, att de undantagsförmåner, arrendatorn skall kunna för­

pliktas att utgifva, skola vara i arrendekontraktet till beloppet noga an-

gifna, synes vara allt för betungande och tillika obehöflig, enär en hän­

visning i nyssnämnda kontrakt till vederbörande undantagskontrakt tor­

de vara fullt tillräcklig för vinnande af det åsyftade målet, att arrendatorn

skall få noggrann kännedom om sina åtagna förpliktelser.

26 §.

Justitieråden Herslow och Quensel förenade sig om följande yttrande:

Bland de omständigheter, som föranleda arrenderättens förver­

kande, upptager lagberedningsförslaget i 2 kap. 36 §, att arrendatorn drö-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No JO.

53

jer med erläggande af arrende, som utgår i penningar eller naturalster ut­

öfver en månad efter förfallodagen.

Enligt förevarande lagförslags 26 § förverkas däremot arrenderät­

ten först om arrendatorn ej erlagt legan inom utgången af det arrendeår,

som följt näst efter det, under hvilket legan förfallit till betalning, och då

enligt 28 § arrendatorn i regel icke blir skyldig afflytta förr än nästa fardag

efter uppsägning, blir den arrendatorn medgifna anståndstiden ganska

afsevärd. Anledningen till detta ur norrlandskommitténs förslag i huf­

vudsak hämtade stadgande är, såsom framgår af kommitténs motiv, att

man i anledning af de i norra Sverige ofta förekommande missväxtåren

velat göra äfventyret för arrendatorn af en fördröjd betalning af legan nå­

got mindre strängt.

Skall man öfverhufvud taga någon hänsyn till missväxterna och

icke anse, att dessa i ifrågavarande landsdelar äro så pass ofta återkomman­

de, att de tagas med i beräkningen vid legans bestämmande, synes dock

af skäl, som af reservanter inom kommittén anförts, den riktiga utvägen

icke vara att låta arrenderättens förverkande i regel inträda först efter den "

långa tid från legans förfallodag, som förslaget upptager, helst hinder för

jordägaren naturligen ej möter att när som helst under denna tid utsöka

legan. Ändamålsenligare synes då vara att såsom hufvudregel bibehålla

motsvarande bestämmelse i lagberedningens förslag, men medge, att un­

der år af allmän missväxt legan för året skäligen jämkas, i brist af öfverens­

kommelse genom offentlig myndighets medverkan, och att, där sådan före den

regelmässiga förfallodagen påkallats, förfallotiden i nödig mån framflyttas.

Justitierådet Claeson, som instämde väsentligen med förbemälde

två justitieråd, tilläde:

De skiljaktigheter, som förekomma emellan vissa punkter i denna

§ och motsvarande bestämmelser i lagberedningens förslag, synas icke va­

ra af den vikt, att dessa olikheter lagarne emellan böra bibehållas, hvadan

jag tillstyrker, att dessa förslag närmare samarbetas och, om möjligt,

blifva lika lydande utom hvad angår första punkten.

I detta tillägg instämde justitierådet Quensel.

Justitierådet Grefberg anförde:

Där ej annan öfverenskommelse träffas skall enligt 30 § af remit­

terade förslaget lega, som utgår i penningar eller varor, betalas sist två

månader före hvarje arrendeårs utgång, men påföljd för underlåtenhet

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 8 Käft.

8

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

54

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

härutinnan drabbar enligt förevarande § arrendatorn allenast ifall legan

ej erlägges inom utgången af det arrendeår, som följer näst efter det, under

hvilket legan förfallit till betalning. Anledningen till att arrendatorn så­

lunda skall äga att betala legan för hvarje arrendeår först sedan mera än ett

år förflutit efter förfallotiden är enligt kommitténs motiv att, då missväxt

ofta inträffar i norra Sverige, det vore väl strängt att låta arrendatorn för­

lora arrenderätten till följd af försummelse under kortare tid att gälda

legan. Då det emellertid måste antagas att vid bestämmande af arren­

det tages hänsyn till ofta återkommande missväxt, synes skäl saknas att i

fråga om arrendatorns skyldighet att betala legan vid äfventyr af arrende­

rättens förlust afvika från lagberedningens förslag.

I öfrigt anmärkes emot 26 § att arrendatorn bör vara skyldig ställa

sig till efterrättelse de föreskrifter, som gifvas angående häfden, så vidt

dessa föreskrifter icke strida emot bestämmelserna i lagen, att, i fall hvad

som förordats under 6 § godkännes, ur punkten 3 bortfalla orden »eller

uppför hus och låter främmande person bosätta sig däri», att arrenderätten

icke bör förverkas därigenom, att någon af arrendatorns familj utan hans

medverkan eller delaktighet förbryter sig på sätt i punkterna 5 och 6 om-

förmäles, att de i punkterna 9 och 10 af lagberedningens 36 § upptagna

bestämmelser böra gälla beträffande de arrenden, hvarom här är fråga,

att då sistnämnda punkt kan omfatta bestämmelsen i 8 punkten af re­

mitterade förslaget, torde hvad där upptagits utgå, samt att detta förslag

och det af lagberedningen afgifna böra jämväl beträffande andra mind­

re skiljaktligheter bringas i öfverensstämmelse.

31 §‘

Justitieråden Herslow, Claeson och Quensel förenade sig om följande

yttrande:

Om ett aftal rörande arrende, som eljest skulle falla under denna lag,

innehåller förbehåll därom, att medgifvande till aftalets undantagande

från lagens tillämpning i enlighet med denna § må sökas, men sådant till­

stånd sedermera vägras, uppstår frågan, huruvida aftalet skall alldeles för­

falla eller om det till äfventyrs skall gälla, ehuru regleradt af bestämmel­

serna i förevarande lag. Förslaget lämnar denna fråga obesvarad samt sy­

nes alltså hänvisa till frågans afgörande efter aftalslärans allmänna grunder.

Med afseende å den afvikelse från dessa grunder, som genomgår

förslaget, torde emellertid vara lämpligt, att lagen fullständigas med en väg­

ledande bestämmelse i berörda hänseende.

55

Justitierådet Claeson tilläde:

Det torde böra stadgas att, om medgifvande till undantaget icke er-

hålles, skall arrendeaftalet anses hafva förfallit, såvida icke kontraktet ut­

tryckligen angifver att, äfven om sådant medgifvande förvägras, aftalet

ändock skall bestå emellan kontrahenterna.

Högsta domstolen erinrade, att därest det föreslagna uteslutandet

af 23 § kommer att äga rum, måste i denna § hänvisningen till 23 § ersät­

tas med direkta regler.

32 >

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Herslow och Clae­

son instämde, yttrade:

För den händelse ifrågavarande lag kommer att promulgeras sam­

tidigt med lagen om nyttjanderätt till fast egendom, hvilket väl torde

vara det lämpligaste, lärer det vara nödigt, att i sistnämnda lag inrymmes

någon bestämmelse, som utmärker, att beträffande ifrågavarande slag af

arrenden särskild lag skall lända till efterrättelse. När sålunda de båda

lagarne så att säga bredvid hvarandra träda i stället för nu gällande lags

bestämmelser, torde riktigast och lämpligast vara, att en för båda la­

garne gemensam promulgationsbestämmelse meddelas och att den i före­

varande § innehållna således utgår, helst densamma icke synes på ett

korrekt sätt uttrycka den afsedda meningen.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Claeson var ense,

tilläde:

Mot paragrafens senare del kan därjämte, i öfverensstämmelse

med hvad redan förut anförts, anmärkas olämpligheten att annullera ett

aftaladt villkor, som icke strider mot nya lagen, hvarjämte otydlighet sy­

nes förefinnas i fråga om den tidpunkt, från hvilken de 20 arrendeåren

skulle i det förutsatta fallet räknas.

Justitierådet Grefberg anförde:

Enligt denna § skall i vissa fall nya lagen blifva tillämplig å arren-

deaftal, som slutits, innan lagen trädt i kraft. Enär i fråga om dylika af­

tal sådana särskilda omständigheter, som omförmälas i 31 §, kunna vara

för handen, att aftalen icke böra falla under lagen, fastän förbehåll att go­

rå ansökan härom icke kunnat ske på sätt i samma § föreskrifves, torde ett

stadgande böra tillkomma därom, att dessa aftal kunna i den ordning 31

§ anvisar undantagas från tillämpning af lagen under villkor att berörda

särskilda omständigheter därtill föranleda.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

56

Åberopande den hemställan, jag beträffande tyst förlängning gjort

vid 1 § i förslaget till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af

lagen om nyttjanderätt till fast egendom erinras, att då stadgandena i

nyssberörda promulgationslag skola jämväl tillämpas å arrenden, hvil-

ka uppkommit medan äldre lag varit gällande, men som äro af den be­

skaffenhet att de eljest bort falla under den lag, hvarom nu är fråga, så föl­

jer af en sådan anordning, att, då vid arrende för viss tid arrendatorn fort -

farit med brukningen efter denna tids utgång och ej inom den i 4 § stadga -

de tid blifvit anmanad att afflytta, arrendet skall anses förlängdt på tju­

gu år.

Hvad angår den i förevarande § upptagna särskilda bestämmel­

sen i fråga om aftal, som ingåtts på obestämd tid, åberopas hvad förut

blifvit anmärkt därom, att ett aftaladt villkor, som icke strider emot inne­

hållet i nya lagen, bör bibehållas vid gällande kraft, vare sig aftalet är

skriftligt eller muntligt. Under sådan förutsättning medför innehållet i

öfrigt af förevarande § att berörda särskilda bestämmelse kan helt och hål­

let utgå.

Därjämte instämmer jag med justitierådet Quensel därutinnan,

att i lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall intagas en bestämmel­

se därom, att beträffande de arrenden, hvarom nu är fråga, särskild lag

skall lända till efterrättelse.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 10.

Ur protokollet

C. S. Wettermark.

Hasse W. Tullbergs boktryckeri, Stockholm 1907.

Kuriril. Majitfi Nåd. Proposition N:o 10.

57

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsär vriden, hållet

inför Hans Kanyl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott torsdagen den 10 januari 1907.

Närvarande:

Hans excellens ^herr statsministern

L

indman

,

Hans excellens herr ministern

för

utrikes ärendena

T^rollk,

Statsråden:

T^ingsten,

A

lbert

P

etersson

,

A^lfred P^etersson,

H^ederstierna,

D^yrssen,

H

ammarskjöld

,

Roos,

J^uhlin,

SwARTZ.

Justitieråden: H

erslow

,

S^ilverstolpe.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson, anmälde

i underdånighet:

Högsta domstolens genom utdrag ur protokollet för den 27 april

1906 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll fogade förslag

till lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å

landet inom Norrland och Dalarne.

Bil. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 8 Käft.

8

58

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departe­

mentschefen:

»I anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen fram­

ställts, har förslaget ånyo blifvit inom justitiedepartementet öfversedt; och

torde det tillkomma mig att nu lämna en redogörelse för de ändringar

förslaget därvid undergått, i den mån dessa ändringar icke äro af endast

redaktionell art, äfvensom att angifva de skäl, på grund af hvilka jag

ansett vissa af de af högsta domstolen eller ett flertal af dess ledamöter

framställda anmärkningar icke böra föranleda ändring i förslaget.

Ifrågavarande lagförslag är till många af sina viktigaste bestämmelser

tvingande; och af 29 § framgår, att de villkor, som aftalats i strid emot tvin­

gande bestämmelse, äro utan verkan, hvaremot själfva aftalet fortfarande

skall gälla, i behöfliga delar fullständigadt af lagens föreskrifter. Mot denna

grundsats har inom högsta domstolen anmärkts, att det i fall, dår väsent­

liga villkor sålunda befunnes ogiltiga, vore orimligt, att öfverenskommelsen

angående legan det oaktadt skulle bestå; och såsom önskvärd! har ut­

talats, att i sådant fall legan skulle vara underkastad jämkning, samt, i

händelse legan ändrades, uppsägningsrätt för endera eller bägge parterna

inträda. Gent häremot vill jag till en början erinra, att man val knappast

behöfver räkna med, att i någon större omfattning arrendeaftal skulle

komma att innehålla bestämmelser, som stå i uppenbar strid mot före­

skrifter, hvilka en utfärdad lag uttryckligen angifver såsom tvingande.

Detta är så mycket mindre troligt, som de tvingande bestämmelserna i

förslaget så godt som alla äro till arrendatorns fördel, hvadan det i regel

måste vara jordägaren, som påkallar en afvikelse af ifrågavarande be­

skaffenhet. Ått emellertid en jordägare af den klass, hvarom här är

fråga, skulle kunna vara i okunnighet om gällande lags bestämmelser

måste anses i förevarande fall vara föga tänkbart; och att där jordägaren

i medveten strid med lagen af arrendatorn utverkat en fördel, som lagen

icke tillstädj er, likväl visa jordägaren den hänsyn att, då man annullera!-

denna fördel, ersätta den med en förhöjd lega, torde icke höra ifråga­

sättas. Därtill kommer, att beträffande de — visserligen långt fåtaligare

— bestämmelser af tvingande natur, som förekomma i lagberedningens

förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom, enahanda grundsats

tillämpats, som deri, hvarom nu är fråga, samt att eu ändring i den af

högsta domstolen antydda riktning i viss mån skulle införa det osäker-

hetstillstånd på arrendeväsendets område, som det föreliggande förslaget i

första hand atser att undanröja. Tilläte man nämligen i angifna fall

jämkning af legan och eventuellt uppsägning af arrendeförhållandet,

komme i många fall frågan om ett arrendekontrakts giltighet att längre

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

eller kortare tid kunna hållas sväfvande, och man öppnade vägen för

överenskommelser, afseende att kringgå lagens hufvudfordran om en

för en längre tidrymd tryggad arrenderätt. På grund af hvad sålunda

anförts har jag trott förslaget i förevarande afseende böra lämnas oför-

ändradt.

Till följd af de anmärkningar, som framställts mot förslagets stånd­

punkt i afseende ä brukningsförhållanden, Indika kommit till stånd utan

att skriftligt aftal därom upprättats, har förslagets 1 § omarbetats därhän,

att hvad som kan visas vara muntligen öfverenskommet tillerkännes giltig­

het i allt hvad som icke strider mot lagen. Därjämte har af skäl, som

inom högsta domstolen framhållits, orden »Ej må arrendator förbjudas att

söka inteckning till betryggande af arrenderättens bestånd» fatt ur §:n utgå.

Ur 2 § hafva i anledning af hvad inom högsta domstolen yrkats

orden »för eu gång» uteslutits.

Eu del af de anmärkningar, som inom högsta domstolen framställts •'

mot förslaget, rikta sig mot delar af detsamma, som hämtats från och

äro lika lydande med bestämmelser i 2 Kap. af ofvanberörda af lagbered­

ningen utarbetade förslag. I den mån dessa anmärkningar, hvilka äfven

framställts vid granskningen af lagberedningens förslag, ansetts böra för­

anleda ändringar i detta, hafva motsvarande ändringar vidtagits äfven i

det nu ifrågavarande förslaget. De paragrafer, som af denna anledning

undergått ändring äro 3, 7, 16 och 19 §§, motsvarande det öfversedda

lagberedningsförslagets 2 Kap. 3, 9, 12 och 18 §§.

I öfverensstämmelse med hvad som inom högsta domstolen anförts

beträffande 4 § har denna omarbetats i den riktning, att äfven arrende-

aftal på viss tid, träffade före lagens trädande i kraft, äro underkastade

s. k. tyst förlängning. Stadgandet har härigenom blifvit i allt med undan­

tag af de särskilda tidsbestämmelserna lika lydande med motsvarande

stadgande i det öfversedda lagberedningsförslaget. Någon särskild före­

skrift därom, att när ett före lagens trädande i kraft träffadt aftal på

detta sätt förlänges, aftalet blir underkastadt den nya lagens bestämmelser,

har lika litet här som i lagberedningsförslaget ansetts nödig.

Med föranledande af hvad vid 26 § inom högsta domstolen erinrats

har, jämte det nämnda § ändrats, i 5 § införts en bestämmelse därom,

att vid allmän svårare missväxt arrendatorn är berättigad till skälig ned­

sättning af legan, där denna är utsatt i penningar eller varor.

Det emot 6 § första stycke svarande stadgande i lagberedningens för­

slag (2 Kap. 8 §) har i anledning af anmärkning inom högsta domstolen blif­

vit sålunda ändradt, att det är arrendator betaget allenast att åt annan till

brukande upplåta fastigheten eller del däraf. Arrendatorn är sålunda be-

Kanyl. Majd» Nåd. Proposition N:o JO.

59

^ g.

7 16 och

19

§§.

i §■

ö §■

6 §■

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

rättigad till hyresupplåtelser, hvartill på grund af stadgandet i samma

förslags 3 Kap. 31 § måste räknas äfven de fall, då aftal, hvarigenom

lägenhet uthyres, omfattar tillika upplåtelse af jord att i förening med

lägenheten nyttjas. Efter denna ändring hafva de båda förslagen i denna

del närmat sig hvarandra så väsentligt, att ett behof af afvikande formu­

lering i förevarande förslag icke synes föreligga. 6 §:ns första stycke

har alltså erhållit samma lydelse som 8 §:ns första stycke i det reviderade

lagberedningsförslaget.

8 §.

8 § har omredigerats för att tydligare utmärka, att jordägarens

byggnadsskyldighet skall utmätas efter jordbrukets omfattning vid arren-

datorns tillträde och att jordägaren sålunda icke behöfver uppföra ytter­

ligare byggnader, om jordbruket under arrendetiden utvidgas.

¹¹ §.

Beträffande den i 11 § omförmälda rätten för arrendator!! tilll er­

sättning för nyodling och jordförbättring hafva inom högsta domstolen

anförts åtskilliga betänkligheter, och såsom önskligt har framställts, att

dylik ersättningsrätt måtte medgifvas endast där jordägaren samtyckt till

nvodlingen eller jordförbättringen. 1 sak är emellertid skillnaden mellan

detta förslag och 11 §:ns stadgande icke synnerligen stor. Då det enligt

lagförslaget står jordägaren fritt att bestämma, hvilka särskilda ägor häri

vill utarrendera eller ej, utsättes ägaren genom 11 §:ns föreskrift icke för

annan skyldighet än han kan anses frivilligt hafva åtagit sig. Att lagen

sålunda så att säga presumerar jordägarens samtycke till nyodling eller

jordförbättring beträffande de ägor jordägaren later i arrendet ingå, torde

icke kunna betraktas såsom obilligt. Väl är det sant, att, såsom inom

högsta domstolen anmärkts, förhållandet kan föranleda benägenhet hos

jordägaren att särdeles snäft begränsa de jordägor han utarrenderar, men

denna benägenhet torde af andra grunder redan nu förefinnas. Någon

större betydelse synes stadgandet sålunda i hvarje fall icke äga, men då

hvad till stöd för detsamma anförts af den kommitté, som uppgjort det

första utkastet till lagen, i mycket synts mig värdt beaktande, har jag

trott förslaget i denna del böra lämnas i hufvudsak orubbadt. I viss män

kringskuret har emellertid stadgandet blifvit genom en vid 21 § vidtagen

ändring i afseende å rätten att verkställa odling a mark, därå finnes

ståndskog.

13 §.

I anledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts vid 12 § har

stadgandet angående tiden för tillträdessvns hållande bringats i öfverens-

stämmelse med motsvarande stadgande i lagberedningens lörslag.

¹⁷ §.

På grund af den vid 17 § framställda anmärkningen har den däri

uttalade grundsatsen om skyldigheten att gälda kostnaden för tillträdessvn

och afträdessyix utbytts mot den i lagberedningsförslagets 2 Kap. 12 §

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 10.

Hl

förekommande bestämmelsen, att denna kostnad skall af jordägaren ocli

arrendatorn gemensamt vidkännas.

I anslutning till hvad inom högsta domstolen hemställts hafva ²¹ §

21 §:ns bestämmelser om arrendatorns odlingsrätt sålunda ändrats, att

arrendatorn förklarats icke utan jordägarens medgifvande vara berättigad

att odla mark, därå linnes ståndskog.

Den vid 22 § framställda anmärkningen har föranledt en ändring

22 §

a,f denna §, hvarigenom jordägaren berättigats att från arrendatorns betes­

rätt, i hvad denna sträcker sig utöfver annan fastighetens mark än den i

arrendet ingående, undantaga mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits an­

ordningar, som af betesrätten skulle lida märkligt intrång.

I öfverensstämmelse med hvad inom högsta domstolen anförts har ²³ §

23 § fått ur förslaget utgå. De följande §§ i förslaget hafva på grund

häraf erhållit ändrade nummer.

I 25 § (motsvarande det omarbetade förslagets 24 §) har sista 25 §

stycket uteslutits.

Förslagets 26 (25) § har i alla afseenden, där icke särskilda norrlands-

26 §

förhållanden synts påkalla afvikelse, bragts i närmare öfverensstämmelse

med motsvarande paragraf (2 Kap. 36 §) i lagberedningens förslag. Särskildt

har i anslutning till den i 5 § införda nya bestämmelsen om legans jäm­

kande vid allmän missväxt stycket 1 erhållit en väsentligt ändrad lydelse.

Till 31 (30) § har i enlighet med hvad inom högsta domstolen

31

§

hemställts gjorts ett tillägg, hvarigenom angifvits, att om en enligt para­

grafen gjord dispensansökning afslås, arrendeaftalet skall, därest ej det­

samma annorlunda stadgar, anses förfallet. Af sammanhanget framgår, att

detta stadgande endast är tillämpligt, om dispens begärts på grund af ett

aftal, som innehåller förbehåll, att dispens får sökas. Ett dylikt förbehåll

är nämligen den formella förutsättningen för att dispensfrågan öfver hufvud

kan komma under bedömande.

Sedan genom den vid 1 § vidtagna ändring muntliga arrendeaftal

32

§

såtillvida likställts med skriftliga, som de tillerkänts giltighet i allt som

icke strider mot lagen, förefinnes icke vidare någon anledning att i före­

varande lag bibehålla den i 32 (31) §:ns senare del införda öfvergångs-

bestämmelsen, hvilken afviker från öfvergångsbestämmelserna i lagbered­

ningens förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af

lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Nämnda öfvergångsbestämmelse

har på grund häraf i enlighet med hvad inom högs (a domstolen yrkats

ur förslaget borttagits; och har paragrafen i öfrigt fått en något för­

ändrad redaktion, hvarigenom den nya lagens förhållande till äldre aftal

och lagstiftning synes blifva pa ett tillfredsställande sätt uttryckt.»

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag och

hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig

proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han vid förslagets granskning

i högsta domstolen anmärkt, såvidt detsamma icke beaktats i det till fram­

läggande för Riksdagen afsedda lagförslag.

Justitierådet Silverstolpe yttrade:

»Jag delar i allo de betänkligheter, som beträffande grunderna för

ifrågavarande lagförslag blifvit vid detsammas granskning inom högsta

domstolen uttalade af justitieråden Quensel, Grefberg och Claöson, och kan

icke finna, att dessa betänkligheter i någon afsevärdare grad undanröjts

genom de ändringar, förslaget vid den inom justitiedepartementet seder­

mera verkställda omarbetningen undergått.»

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

Till denna hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten i nåder lämna bifall; och skulle

nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan A vid

detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Carl Lundquist.

Stockholm

1907. Kungl. Boktryckeriet, P. A.

Norstedt

k

Söner.