2

i

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Förslag

till

förordning om behörighet att utöva läkarkonsten.

Med upphävande av de i Kongl. Maj:ts Privilegier för Collegium

Medicum den 30 oktober 1688 givna straffbestämmelser för obehörigt

utövande av läkarkonsten förordnas som följer:

§ 1.

Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer

1) den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen och där­

efter vunnit legitimation som läkare (legitimerad läkare);

2) den, som, utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefatt-

ning, vartill han blivit av Kungl. Maj:t utnämnd;

3) den, som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinal­

styrelsen förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom

extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare

vid den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller

amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik;

4) den, som av Kungl. Maj:t erhållit särskild tillåtelse att inom

riket utöva läkarkonsten, i den omfattning och under den tid tillåtelsen

avser.

§ 2.

Ansökan om legitimation, som i § 1 1) sägs, göres hos medi­

cinalstyrelsen. Styrker sökanden därvid, att han inom riket avlagt

medicine licentiatexamen, skall medicinalstyrelsen meddela honom legiti-

mationsbevis, där ej i avseende å sökanden föreligger sådant förhållande,

på grund varav vunnen legitimation enligt vad nedan stadgas skall

återkallas.

4

ansvar för förseelse, som i § 8 här nedan sägs, eller har innehavare av

sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbets­

man, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav

på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända utslaget i

målet samt, på medicinalstyrelsens begäran, jämväl övriga protokoll däri.

Har någon, som innehar Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd att utöva

läkarkonsten, blivit så dömd, som i första stycket sägs, eller har den,

som innehar dylikt tillstånd, på grund av sinnessjukdom blivit ur stånd att

nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall medicinalstyrelsen, efter att hava er­

hållit kännedom om förhållandet, ofördröjligen göra anmälan därom hos

Kungl. Maj:t.

§ 6.

Om någon, som varit behörig att utöva läkarkonsten, men ej äger

sådan behörighet, mot ersättning utövar läkarkonsten, straffes med böter

från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse i

högst ett år.

§

Om någon, som ej är eller varit därtill behörig, utövar läkarkonsten

och därvid mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, lungsot eller

sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars införande i eller

utbredning inom riket Kungl. Maj:t meddelat särskilda föreskrifter, eller

företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning,

straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor

eller med fängelse i högst sex månader. Sker det yrkesmässigt, må

tiden för fängelsestraffet höjas till ett år.

Utövas eljest läkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill

behörig, och sker det yrkesmässigt; då skall till böter från och med

femtio till och med ettusen kronor dömas, där ej utrönes, att de, som

varit föremål för behandling, icke därav fått skada till liv eller hälsa,

eller ock att endast lindrigare, vanligen förekommande åkommor be­

handlats och därvid icke föreskrivits medel, som äro farliga för män­

niskors liv eller hälsa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

§ 8.

År någon delaktig i förseelse mot denna förordning, straffes efter

ty i 3 kap. strafflagen för varje fall är stadgat.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

o

§ 9.

Verksamhet, som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning,

anses ej som utövning av läkarkonsten enligt denna förordning.

§ 10.

Den, som under tid, da han är ställd under tilltal för förseelse mot

denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt nim och han

därav undfått del, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan

förseelse; dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

§

11

.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna förordning;

§

12

-

Böter, som efter denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas efter all­

män strafflag.

§

13

-

I beslut, som enligt denna förordning meddelats av medicinalstyrelsen,

må ändring sökas hos Kungl. Maj:t inom den tid, som i allmänhet är

bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut; skolande dock, utan hinder av besvär, beslutet lända till efter­

rättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari l'J16.

Läkare, som dessförinnan erhållit legitimationsbevis, skall anses som

legitimerad läkare enligt denna förordning.

c

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

februari 1915.

Närvarande:

Hans excellens

herr

statsministern

H

ammarskjöld

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

W

allenberg

,

Statsråden

von

S

ydow

,

friherre B

eck

-F

riis

,

S

tenberg

,

L

innér

,

M

örcke

,

V

ennersten

,

W

estman

,

B

roström

.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Riksdagens I en vid 1907 års riksdag inom andra kammaren väckt motion

nrimafi⁹d⁰⁷n gjordes framställning att utredning måtte verkställas dels om och i

vad mån läkare måtte, såsom straffpåföljd eller av annan orsak, kunna

för längre eller kortare tid fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet,

dels ock angående de villkor och bestämmelser, som samhället till sina

medlemmars skydd borde stadga med avseende på medicinsk ■verksam­

het, utövad av personer, vilka icke vore läkare. Andra kammarens

andra tillfälliga utskott, till vars behandling denna motion hänvisades,

anförde med anledning av den senare delen av motionärens förslag bland

annat, att det visserligen ur rättslig synpunkt kunde vara fördelaktigt att

få den otidsenliga kvacksalveriförordningen av år 1688 upphävd och ersatt

med en bestämmelse, som bättre motsvarade tidens krav och som på ett

lämpligare sätt reglerade den sjukvårdsverksamhet, som i stor skala ut-

8

om lian skall kunna fylla sitt värv, med hänsyn till den medicinska vetenskapens

hasti sa utveckling i våra dagar genom fortsatta studier fullfölja sin utbildning.

'"Under sådana förhållanden torde ingen kunna undra på, om lakarna kanna

sia- smärtsamt berörda av att personer, i saknad av de mest elementära kun­

skaper i medicin, tillåtas att angiva sig som i läkekonsten kunniga och att ut­

öva sina i regel fullkomligt verkningslösa kurer till lättrogen! medmänniskors

skada och till förfång för det intensiva arbete, som i våra dagar nedlägges pa

hälso- och sjukvårdens förbättrande. Än mera nedslående är det, när man kon­

staterar hur den illegitima läkeverksamheten tydligen är på våg att med stark

fart ytterligare breda ut sig i vårt land. Tusentals personer sysselsatta sig för

närvarande med kvacksalven och antalet ökas år från ar.

Huru det kommer sig, att allmänheten så beredvilligt skänker de olika slags

undergörare, som utöva kvacksalveri, sitt förtroende, torde vara ett allfor in­

vecklat spörsmål att nu inlåta sig på. Suggestionen och den benägenhet för

mysticism, som hos allmänheten gör sig gällande i medicinska frågor spela har

säkerligen en stor roll. Måhända har även lagstiftarnas hittills visade likgiltighet

gent emot kvacksalveriet en viss skuld härutinnan.

..

Kvacksalveriet

hotar emellertid nu att taga en sådan överhand

att

det bor

stå klart för eu och var, som inser den skada detsamma medför, att något maste

"dras för att hämma denna läkarverksamhets

ytterligare

utbredning. Nödvändig­

heten härav har även börjat beaktas utom lakarnas krets, vilket bland annat

framgår av den underdåniga framställning i ämnet, som av ett antal representa-

tiva personer inom Blekinge län förlidet år gjordes nos Ivungl. -laj. .

Förhållandena inom detta län synas visserligen vara svarare an inom landet

i sin helhet, men åtskilliga andra orter finnas dock, dar kvacksalveriet bednves

fullt ut lika omfattande som i Blekinge. Tjänsteläkarnas rapporter, loka a lakar-

föreningarnas förhandlingar och tidningarnas annonsavdelningar lämna icke tvivel

om kvacksalveriets oerhörda utbredning inom hela vart land, och synas utsikterna

till att begränsa detsamma och till att minska de faror som genom detsamma

hota icke blott enskilda individer utan samhälle! i sm helhet, ytterst ringa, därest

icke i berörda avseenden några åtgärder vidtagas från statsmakternas sida

Inom riksdagen hava heller icke röster saknats for en skärpning av lagbe­

stämmelserna gent emot det överhandtagande kvacksalveriet. Redan åren lb9o

och 1896 väcktes således motioner, som avsago att framkalla en lagstiftning gent

emot illegitimt utövande av medicinsk verksamhet, valka förslag av forsta kam­

maren biföllos. Frågan strandade emellertid då på andra kammarens motstånd.

Sedan dess hava, om man undantager enstaka atal vid domstol i nagra

alltför påtagliga fall, kvacksalvarna landet runt fått fullkomligt ostorda fortsatta

utövandet av sin äVen efter nu gällande föreskrifter■ lagstndiga hantering, och

myndigheter och representationer hava därvid förhållit sig passiva. Endast inom

läkarföreningarna hava diskussioner om vad som kunde och borde atgoras for

att få lagbestämmelserna mot kvacksalveriet effektiva fortsatts

Bland läkare rådde länge en viss tvekan, huruvida det vore lämpligt att

från deras sida något initiativ toges i denna för dem kanske något, grannlaga

fråga då de skulle kunna betraktas som partiska i saken och fördenskull obe­

höriga att yttra sig. Man befarade, att frågan genom deras ingripande ej skulle

vinna det beaktande, den förtjänar.

.

„

, , i i

Avgörande för gången av ärendets behandling inom lakarkaren blev dock

de allt oftare och oftare förekommande otvetydiga och bevisliga skador med

Kungl. Maj.K Nåd. Proposition Nr So.

hänsyn till den allmänna hälsovården, som av kvacksalvare åstadkommits. Ej

få äro de fall, då kvacksalvare åtagit sig behandling av personer med smitt­

samma sjukdomar och, genom att underlåta vidtagande av några som helst för­

siktighetsmått, förorsakat sjukdomens spridning. I detta hänseende har läkar­

kåren, huru dess åtgärder än må bedömas, ansett sin plikt ovillkorligen bjuda

att gorå vad som göras kan för att åtminstone få till stånd en förbättrad och

tidsenhg lagstiftning i fråga om obehörigt utövande av läkeverksamhet, på det

att icke den allmänna hälsovårdens strävanden måtte motarbetas och människo­

liv äventyras genom medicinskt okunniga och samvetslösa yrkesutövares verk­

samhet. »

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

9

Ytterligare, skrifter rörande kvacksalveriet hava inkommit. Bland vt tern gara

dessa må särskilt nämnas en av 475 invånare i Kronobergs län under- Gifter-

tecknad anhållan om erforderliga åtgärder mot kvacksalveriet. I skrivel­

sen framhålles särskilt »vilka svårigheter som kunna uppkomma vid

smittosamma sjukdomars bekämpande därigenom, att dylika oansvariga

personer åtaga sig behandlingen av de sjuka, och varigenom icke blott

människoliv kunna äventyras, utan även allvarliga faror för smittans

större spridning kunna uppstå».

Såväl över riksdagens ovannämnda skrivelse som över övriga fram-

Medicinal-

ställningar i ämnet bär Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att av- styre!sens ut­

giva utlåtande.

låtande den

°

T *1-1-11

11 november

1 sitt den 11 november 1912 dagtecknade utlåtande redogör 1912-

medicinalstyrelsen till en början för utländsk lagstiftning rörande lä­

kares förlust av jus practicandi, vilken redogörelse torde såsom bilaga

A få åtfölja detta protokoll. Därefter anför medicinalstyrelsen föl­

jande:

»Lika med riksdagen är medicinalstyrelsen av den mening, att förhållanden

kunna inträffa, då det vore befogat att fråntaga en läkare hans rätt att utöva

läkarverksamhet. I första rummet vore detta fallet, om en läkare för brott

dömts förlustig medborgerligt förtroende. Att eu sådan person skall få taga

befattning med till exempel sjukdomsfall, där enligt gällande författningar sär­

skilda, för samhällets skyddande mot smittas spridning påbjudna åtgärder be­

höva vidtagas, är onekligen otillfredsställande, även om den sjuke själv eller

hans anhöriga anse sig kunna skänka förtroende åt den dömde läkaren. Läkar-

betyg, som skola företes^ för myndigheter, lära visserligen icke kunna godkännas,

om de förskriva sig från en person utan medborgerligt förtroende: men ingå

läkarbetyg alls borde av honom kunna utgivas. Ej heller borde dödsattester

som ingå i primäruppgifterna till rikets befolkningsstatistik, få utfärdas av eu

såsom medborgare diskvalificerad läkare, och så vidare.

Medicinalstyrelsen veterligt har det, åtminstone på senare tider, icke mera

än i ett fall förekommit, att en läkare i vårt land dömts förlustig medborgerligt

förtroende. Men i detta fall väckte mannens återtagande av läkarverksamheten

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 74 h/ift. (Nr 85.)

2

10

omedelbart efter utståndet frihetsstraff, men under den tid lian fortfarande var

i saknad av god frejd, mycken förargelse och oro bland känsligare medborgare

och kanske alldeles särskilt inom läkarkåren. Ett upprepande av något sådant

borde i alla händelser, så vitt sig göra låter, förekommas. För lika lång tid,

som vanfrejden räcker, det må vara för livstiden eller för viss tid, borde så­

ledes, enligt medicinalstyrelsens mening, en till förlust av medborgerligt förtro­

ende dömd läkare även i domen förklaras berövad sin jus practicandi.

I riksdagens skrivelse framställes särskilt kravet, att en brottslig läkare

förhindras att upprepa fel, för vilka han dömts till straff och vartill just läka­

rens yrke kan giva tillfälle. Även härutinnan biträder medicinalstyrelsen den i

riksdagsskrivelsen uttalade meningen och får om sättet för kravets realiserande

i underdånighet anföra följande.

Enligt strafflagen (kap. 18 § 6) är sedlighetsbrott av sjukhusläkare mot å

sjukhuset intagen kvinnsperson belagt med straffarbete från V2 till 4 år eller

fängelse. För övrigt återfinnes i vår lag ingå särskilt för läkare bestämda

straff i sådana fall, som riksdagen avser. Men i den ovan refererade utländska

lagstiftningen på detta område finner man flerstädes föreskrifter, som fråntaga

läkare rätten att vidare utöva medicinsk verksamhet, om han begått sådant brott

att fara för förbrytelsens upprepande anses föreligga, och företrädesvis efter våld­

täkt mot egen patient eller efter fosterfördrivning. Sistnämnda brott, jämte det

i strafflagen redan upptagna, hira också vara de, som här äro att beakta.

En läkare, som läte sådana brott komma sig till last, vore uppenbarligen

en samhällsvådlig person, ej blott om han hade sin verksamhet på ett sjukhus,

utan även i vanlig läkarpraxis. Det vore därför utan tvivel i sin ordning, att

han så vitt möjligt oskadliggjordes, och detta torde knappast kunna på ett till­

fredsställande sätt ske med mindre han helt och hållet berövades rätten att vi­

dare utöva medicinsk praktik.

I fråga om barnmorska, som dömts till straffarbete eller svårare straff,

innehåller nådiga reglementet den 3 september 1909, att hon skall av medicinal­

styrelsen förklaras för alltid förlustig rättigheten att utöva barnmorskeyrket,

därest icke omständigheterna äro mildrande, i vilket fall sådan förlust må sättas

allenast för viss tid. Prövningen av tilläggsstraffets långvarighet har härvid lagts

i styrelsens hand. Här är det emellertid fråga om brott av allehanda art. __ Har

brottet bestått i fosterfördrivning, torde påföljden undantagslöst blivit. förlust

för alltid av rätten att utöva yrket. Detsamma måste ock, enligt medicinalsty­

relsens åsikt, bliva händelsen, om läkare förvunnits till något av de här ovan

angivna brotten. Någon annan prövning än domstolens synes därför icke böra

ifrågakomma, och hemställer styrelsen, att förlusten av jus practicandi genom

domstols utslag må få såsom tilläggsstraff fogas till eljest i lagen för dylika

brott stadgade straff.

Då dom fällts i mål av här behandlade slag mot läkare, borde medicinal­

styrelsen av allmänna åklagaren därom ofördröjligen underriittas för den brotts­

liges avförande ur läkar matrikeln.»

Sedan medicinalstyrelsen därefter omnämnt de till styrelsen remit­

terade eller omedelbart ingivna framställningarna rörande kvacksalveriet,

fortsätter styrelsen:

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 85.

11

»Här må endast rörande kvacksalveriets omfattning i riket antecknas, att i

vederbörande tjänsteläkares årsrapporter för år 1911 upptagits namn eller annan

beteckning för sammanlagt omkring 150 personer, som enligt vad känt är syssel­

sätta sig med läkarverksamhet utan att vara därtill berättigade. Härvid saknas

dock uppgift beträffande antalet sådana yrkesutövare i Stockholm och Göte­

borg.

I ett stort antal av årsberättelserna finnas å rubriken »kvacksalvare» ut­

tryck såsom: »inga mera anlitade», »inga bofasta», »inga av större betydelse»

och dylikt. I andra finnas mera obestämda uttryck såsom »en i varje socken»,

»distriktet besökes ibland av homöopater och ögondiagnostiker», »homöopati i

stor utsträckning», och så vidare.

I anslutning till sina här ovan gjorda uttalanden om åtgärder mot läkare i

vissa fall, får medicinalstyrelsen — efter förestående redogörelse för de före­

liggande framställningarna i den så kallade kvacksalverifrågan — nu till en

början erinra, att ingen torde hava större förutsättningar att bliva en farlig

kvacksalvare än just en person, brännmärkt för brottslig handling och berövad

förut innehavd rätt att såsom auktoriserad läkare utöva läkarverksamhet. Det

riksdagens andra kammares tillfälliga utskott, som år 1907 yttrade sig över ovan

omnämnda motion, antager, att blotta kännedomen om det straff, vartill en brottslig

läkare blivit dömd, skulle beröva honom allmänhetens förtroende, så att vidare

åtgärder mot honom icke skulle behövas. Erfarenheten har emellertid, såsom

allmänt känt är, jävat detta antagande. Eör sin del är medicinalstyrelsen också

övertygad, att förbud att utöva läkarkonsten för en medicine licentiat av den

underhaltiga moral, att han beginge de svara brott, som här ovan berörts, med

nu gällande föråldrade bestämmelser mot kvacksalveri, skulle bliva så gott som

utan verkan. Vill man därför effektivt förhindra eu brottslig läkare från att

fortfarande utöva sitt yrke, måste åtminstone för vissa fall i hög grad skärpta

straff införas mot olagligt utövande av läkarverksamhet.

Här ovan har framhållits olägenheten av att låta en läkare utan god frejd

leda behandlingen av akuta smittosamma sjukdomar. Verksam påföljd särskilt

för obehörig befattning med detta slag av sjukdomar synes medicinalstyrelsen

därför med nödvändighet böra stadgas. Men att fastställa ett straff för en f. d.

läkare, som dock besitter de för själva behandlingen nödiga kunskaperna, lärer

icke kunna ifrågakomma, utan att samma straff för samma förseelse drabbar den

mer eller mindre okunnige kvacksalvaren, som endast av vinstbegär omintetgör

samhällets strävan att skydda sig mot sjukdomssmittas spridning, i synnerhet

som av de nyss uppräknade framställningarna om skärpta straff för kvacksalveri

framgår, att en av de allvarligaste olägenheterna av samvetslösa kvacksalvares

verksamhet är, att dessa personer genom att åtaga sig behandlingen av smitto­

sam! sjuka förhindra tillämpning i tid av mot smittas spridning givna före­

skrifter, så att dyrbara anordningar av kommunerna med epidemisjukhus och

epidemisköterskor bliva förgäves. Förseelsen kan måhända anses mindre, då

kvacksalvaren handlar i okunnighet om sjukdomens art, än då han mot bättre

vetande erbjuder sin tjänst. Men för det' allmänna är hans verksamhet i båda

fallen lika betänklig. Och det måste vid antagas, att yrkeskvacksalvaren i regel

har tillräcklig vana att so sjuka för att kunna inse, när sinittofara föreligger.

Något undseende bör därför icke heller visas honom.

Med hänsyn således ej mindre till vikten av att få ett givet förbud för

läkare att vidare utöva medicinsk praktik effektivt, än även till faran av samvets­

löst kvacksalveri speciellt på detta område hemställer medicinalstyrelsen om ett

Kung}. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 85.

12

mycket högt bötesstraff för eu var, som, utan att vara läkare eller med trotsande

av i domstolsutslag givet förbud att verka såsom läkare, mot betalning åtager

sig vården av sjuka i sådana sjukdomar, mot vilka i allmänna författningar be­

stämmelser givits i syfte att

hindra sjuMomssmittas spridning.

Böterna synas

styrelsen böra bestiimmas så, att de verkligen avskräcka från brott. Bör eu far-

tygsbefälhavare, vilken bryter mot bestämmelserna i nådiga förordningen angå­

ende åtgärder mot kolerans och pestens införande i riket, äro böterna satta till

10—1,000 kronor. Om denna summa anses för hög för nu ifrågavarande ända­

mål, så torde bötesbeloppet dock såsom maximum ej böra understiga 500

kronor.

_

.

Men det gives också vissa andra sjukdomar, vilkas behandling av moraliskt

underhaltiga eller okunniga personer i synnerhet borde förhindras. Hit höra

framför allt de

smittosamma könssjukdomarna.

Därav angripna personer vända

sig ej sällan med förkärlek till andra än de auktoriserade läkarna. Det är också

väl bekant, både att de sjuka sålunda själva ådraga sig ökat eller förlängt li­

dande och att faran för smittas meddelande åt andra genom underlåten isole­

ring av de sjuka, genom brist på sakkunnig upplysning om sjukdomens sätt att

spridas, eller genom den sjukes oriktiga vård betydligt växer, ett förhållande,

som även framhålles av den av Kung!. Maj:t förordnade sa kallade reglemen-

teringskommittén. Goda skäl finnas således att stadga samma straff för obe­

höriga personer att taga befattning med veneriskt sjuka som med sjuka i andra

smittosamma sjukdomar.

Till de sjukdomar, med vilkas behandling kvacksalvare göra största skadan,

äro också

kräftsjukdomarna

att räkna. Kvacksalvare utlova i regel hot även för

dessa sjukdomar och torde därför i mycket talrika fall vara skulden till, att den

tid försittes, inom vilken kirurgisk behandling — den enda, som enligt veten­

skapens nuvarande ståndpunkt stundom kan giva hjälp — ännu kan med utsikt

till framgång anlitas. Bör obehörig befattning även med hit hänförliga sjukdo­

mar föreslår medicinalstyrelsen således det betydligt förhöjda bötesstraffet.

Icke mindre betänkligt än att låta obehörig läkare eller kvacksalvare be­

handla nu nämnda slag av sjukdomar skulle det vara, om sådana personer kunde

företaga läkarbehandling på bedövad eller i hypnotiskt tillstånd bragt patient.

De brott, efter vilka en läkare av medicinalstyrelsen ansetts böra fråntagas jus

practicandi, äro alldeles särskilt sådana, att det tydligen vore nödvändigt att

strängt bestraffa ett trotsande av förbudet ända därhän, att han på sjuka an­

vände bedövningsmedel. Ett dylikt tilltag av en kvacksalvare vore påtagligen

av samma och andra skäl i hög grad vådligt och bör därför på samma sätt be­

läggas med verksamt straff. Ett förslag i sådan riktning föreligger för närva­

rande för tyska riksdagen. Emellertid kunde det invändas, att säkra fall hos

oss icke äro bekanta, då kvacksalvare beträtts med dylikt tilltag och att sådana

personer icke kunna från apotek förskaffa sig bedövningsmedel. I förra hän­

seendet torde dock antagandet, att kvacksalvare kan företaga sig något dylikt,

icke ligga mera avlägset än farhågan, att en läkare skulle kunna beträdas med

till exempel fosterfördrivning. I senare avseendet åter måste det erinras, att

svårigheten för kvacksalvare att erhålla bedövningsmedel i dessa tider torde vara

mycket ringa. Då några legitimerade läkare här i landet, såsom bekant, ingått

så nära förbindelse med läkarkonsten obeliörigen utövande sa kallade homöopa-

ter, att en läkare offentligen kallat homöopaten sin »kompanjon», sin »lärare»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

13

och sa vidare eller att läkare blivit av sådana personer ekonomiskt mer eller

mindre beroende, lärer nämligen vad som tilläventyrs finnes i läkarens förråd

icke vala svåråtkomligt för kompanjonen, om denne vill därav begagna sig.

. Riksdagen bär visat sig obenägen för skärpta bestämmelser mot kvacksal-

veii, emedan det ansetts »vara omöjligt att få denna bestämmelse så avfattad,

att den icke koinme att drabba även den lekmannaverksamhet, som med ostridig

framgång utövas, särskilt på orter, där läkare saknas, och som därför måste

anses icke blott tillåtlig utan till och med lovvärd». På de här ovan berörda

områdena torde denna riksdagens farhåga knappast äga någon tillämpning, fram-

toi allt om det uttryckligen stadgades, att blott den obehöriga sjukbehandling

som utfores mot betalning, vore föremål för straff.

ce i

koller . Lmde i riksdagens hållning något hinder böra anses ligga för

effektiv bestraffning av sadana kvacksalvaråtgärder, som innebära verkligt be­

dragen, såsom medvetet osanna uppgifter i annonser om botade fall, mottagna

tacksam h etsbr ev och dylikt, begagnande av obehörig titel såsom »doktor», »bad-

lakaie», »homöopatisk läkare», »f. d. sjukhusläkare» (medicine kandidat, som

någon gång tjänstgjort på ett sjukhus), »specialist» med flera. Pen lekmanna­

verksamhet, som riksdagens citerade utskott velat i viss mån skydda, torde icke

heller vara att anträffa bland »homöopater», som kringresa från trakt till trakt

och långt i förväg förkunna sin ankomst och lova bot åt sjuka, som anlita dem.

Aven för detta slags överträdelser av bestämmelserna mot obehörig läkar­

verksamhet har medicinalstyrelsen därför ansett sig böra föreslå skärpta straff­

bestämmelser, om ock lägre än i förut avhandlade fall.

., För det yanhga, såsom mindre farligt ansedda kvacksalveriet, vilket emeller­

tid allt hitintills vant i vårt land förbjudet, torde man kunna åtnöjas med straff­

bestämmelser, endast då det utövas yrkesmässigt eller mot betalning,

i ii. ’^.ra?'e1^1 |iar hittills bestått i böter av 12 kronor 50 öre, som vid itererat

brott fördubblas. ^ Bötesstraffet synes böra bibehållas, men i stället för för­

dubblingen föreslår styrelsen en latitud i fråga om bötesbeloppet från 5 till 100

kronor, på det att domaren må kunna lämpa straffet efter förseelsens beskaffen­

het Det lägsta straffet skulle sålunda bliva till och med lägre än det på 1600-

talet bestämda och ännu gällande, men ett oförsyntare kvacksalveri skulle å

andra sulan kunna bestraffas med mera avsevärda böter. Härförutom skulle

bestämt icke en sin läkarbefogenhet berövad f. d. legitimerad läkare, som man

ju icke kunde fråntaga hans medicinska kunskaper, kunna hindras från att så­

som kvacksalvare fortsätta sin praktik.

. Läkarens plikter i och utom tjänstutövning äro normerade genom Kupol

Maj:ts nådiga läkarinstruktion den 30 december 1911. Däri ingå dock ingå

förbud i den riktning, som bär ovan föreslagits. Icke heller synas sådana

kunna inrymmas i läkarinstruktionen, utan torde en särskild la°f böra

stiftas, varigenom själva befogenheten till läkarkonstens utövning bestämmes och

straff _ för överträdelse av lagens bud fastställas. Läkarinstruktionen innehåller

dock i sm § oo den viktiga grundsats, på vilken de svenska liikarnas jus praeti-

candi vilar, nämligen: den, som avlagt medicinsk licentiatexamen, är därigenom be-

kong såsom läkare, men utan denna examen äger ingen obetingat sådan behörighet.

Penna grundsats jämte tillhörande kompletterande bestämmelser om rätt för

Kung!. Magt att meddela dispens från fordringen på svensk Läkarexamen även­

som för behöriga myndigheter att temporärt bekläda läkarkandidater med samma

befogenhet som utexaminerade kikare, synes medicinalstyrelsen såsom ett grund­

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

14

läggande stadgande böra överflyttas från läkarinstruktionen till den nya lagen.

Därtill kunde då lämpligen sluta sig ovan såsom önskvärda och behövliga av­

handlade lagbud för de fall, då jus practicandi bör läkare fråntagas ävensom

straffbestämmelser för trotsande av på grund därav fällda domar. I flera viktiga

punkter måste, då straffet för sadant trots sammanfaller med stiaff, som enligt

medicinalstyrelsens åsikt böra drabba personer, som, utan att någonsin hava

erhållit legitimation såsom läkare, till stor skada, olägenhet eller förargelse be­

fatta sig med yrkesmässigt utövande av läkarkonsten. Åven det av ålder befint­

liga förbudet mot kvacksalveri kunde, lämpligen moderniserat, järnte tillhörande

straffbestämmelse få plats i samma lag.

Riksdagens ovanberörda skrivelse avser emellertid icke allenast åväga­

bringande av bestämmelser, som möjliggöra, att läkare såsom straffpåföljd efter

begånget brott fräntages rätten att praktisera bland allmänheten, utan har aven

till syfte att få utrett, om jus practicandi kunde fråntagas läkare »av annan orsak»

än brottslig handling. Av motionen nr 108 i andra kammaren vid 1907 års riks­

dag framhår, att man härvid egentligen tänkt på läkare, som träffats av sinnes­

sjukdom och på grund därav vore farlig för sitt klientel. Motionären anför ex­

empel, som dock äro för medicinalstyrelsen okända. Men onekligen kunna, fall

tänkas, då en sinnessjuk läkare kunde bliva till stor fara. Det måste likväl

ihågkommas, såsom även motionären antyder, att man i sådana fall har att gorå

med en sjuk människa och att ställningen således är eu väsentligen annan, än da

samhället bör skyddas för eu brottslig individ.

Nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, oo § lyder. »Visar

någon tecken till sinnessjukdom, åligger hans målsman eller närmaste omgivning

eller, där dessa sin plikt åsidosätta, ordföranden i kommunal- eller hälsovårds­

nämnd eller ock polismyndigheten i orten, där den sjuke då vistas, att föranstalta,

att den sjukes tillstånd ofördröjligen varder av läkare undersökt samt de vidare

åtgärder skyndsamt vidtagna, som ma erfordras för beredande av ändamålsenlig

vård åt den sjuke.» Detta gäller naturligtvis för en sinnessjuk läkare lika val

som för varje annan sinnessjuk person, och den här anvisade proceduren för en

samhällsvådlig persons omhändertagande torde vara den snabbast verkande, som

kan åstadkommas. Men den utesluter icke, att olycka kan av den sjuke an­

stiftas, och detta torde icke heller kunna förekommas genom lagstiftning

Emellertid är det uppenbart, att en fortfarande sinnessjuk läkare, da lians

omgivning icke därom drager försorg, på administrativ väg bör förhindras att ut­

öva sådan yrkesverksamhet, att allvarsam fara därav kan uppkomma. Detta mai

synes medicinalstyrelsen kunna vinnas på det sätt, att, om sjukdomen bliver

bestående, han uteslutes ur förteckningen över dem, som äro till läkar- vetermar-

eller tandläkarkonstens utövande inom riket berättigade, och sålunda berövas

möjligheten att från apotek förskriva häftigt verkande eller giftiga läkemedel.

Innan saken kommer så långt, torde medicinalstyrelsen genom meddelanden till

det eller de apotek, som kunna antagas bliva anlitade för expedition av den

sjukes ordinationer, kunna förekomma bestående olägenheter.

Styrelsen hemställer således om följande tillägg till Kung!. Mapts för­

nyade nådiga instruktion för medicinalstyrelsen den 31 december 1900,1* g

1 mom. (=10 § 1 mom. i särskilda kommitterades förslag till ny instruktion,

intaget i deras tryckta betänkande av den 15 november 1009).

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 85.

det tillförlitligen utrönts, att en läkare, veterinär eller tandläkare lider

ZJZ ki st™iess3uMom Mer eljest av sådan rubbning i själsförmögenheterna, att

an uppenbarligen ar ur stånd att for framtiden nöjaktigt utöva sin konst, skall

medicinalstyrelsen utesluta honom ur sagda förteckning, däri han icke må åter in-

jfnll

aa

UH hmi Zi-, tillförlitligt läkarintyg styrkt, att han återvunnit sin hälsa.

Jf. d sinnessjuk Jakare, veterinär eller tandläkare ännu icke kunnat ur matrikeln

medicinalstyrelsen att genom meddelande till apoteken inom den sjukes

vei kmngskrets förhindra expedition av hans ordinationer

.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

15

Slutligen foreslog medicinalstyrelsen i sitt utlåtande, att en ko-

om akarkonstens utövning måtte utfärdas på grundvalen av ett av

styrelsen utarbetat utkast, vilket såsom bilaga C torde få bifog-as

detta protokoll.

ö

Ärendet undergick därefter en förberedande bearbetning inom civil­

departementet, varvid uppmärksamheten särskilt riktades mot frågan om

aSstiftmng rörande kvacksalveri. Sedan två alternativa lagförslag

i denna fråga blivit utarbetade, vilka förslag torde få såsom bilaga D fogas

till detta protokoll, blev tillfälle lämnat allmänna svenska läkarföreningen

att avgiva utlåtande såväl över medicinalstyrelsens som över nvssnämnda

tva lagförslag. _ I sitt den 16 mars 1913 dagtecknade utlåtande be­

handlade föreningen i en första avdelning lagförslagen, i vad de rörde

vacksalvenet, och i en senare medicinalstyrelsens förslag till bestäm­

melser angående mistning av rätten att utöva läkarkonsten. Utlåtandet

torde i vasenthga delar få som bilaga E fogas till detta protokoll.

Två inom de­

partementet

utarbetade

alternativa

förslag jämte

allmänna

svenska läkar-

föreningens

utlåtande

däröver och

över medici­

nalstyrelsens

förslag.

Ytterligare några skrifter rörande kvacksalveriet hava därefter in-

Ytterligare

komimt Bland dem må särskilt nämnas en av ett antal invånare i Bkrifter'

otockholm undertecknad anhållan om en fullt opartisk utredning av den

homöopatiska läkemetodens verkliga värde och nytta för samhället.

Om mistning av behörighet att utöva läkarkonsten.

Förutsättningarna för behörighet att utöva läkarkonsten angivas för

Gällande be-

narvarande i läkarinstruktionen den 30 december 1911, § 55. Frånsett 8t'imme]ser-

vissa undantagsstadganden

är

huvudregeln den, att sådan behörighet

tillkommer den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen. 1 in­

struktionen för medicinalstyrelsen deri 31 december 1900, § 17, stado-a-

des, att envar, som vore behörig att inom riket utöva läkarkonsten,

borde med företeende av vederbörliga betyg anmäla sig hos styrelsen för

16

Behovet av

nya bestäm­

melser.

Huvud­

grunderna

för nya be­

stämmelser.

att erhålla legitimationsbevis och bliva i styrelsens matrikel över alla

behörigen legitimerade läkare inskriven. Uraktlåtenhet att göra dylik

anmälan utgjorde emellertid icke något hinder att utöva läkarkonsten.

Behörighet härtill vanns redan genom avläggande av nämnda examen,

och legitimationen hade sålunda i detta hänseende ingen särskild rättslig

betydelse; den var endast en ordningsåtgärd.

Härutinnan har den nya instruktionen för medicinalstyrelsen den

17 december 1914 icke medfört någon förändring.

Som i riksdagens skrivelse nänmes, har staten icke förbehållit sig

rätt att fråntaga eu läkare denna behörighet. Han må gorå sig skyldig

till ett än så groft brott, hans fullkomliga oduglighet må bliva an så

uppenbar, rätten att utöva läkarkonsten kan dock ej berm as honom.

Innehar han läkarbefattning, kan han naturligtvis skiljas från denna

enligt de för dylika ämbets- eller tjänstemän gällande regler, d. v. s. i

vanliga fall på grund av brott, som enligt 25 kap. strafflagen straffas

med suspension eller avsättning, och i vissa fall måhända i disciplinär väg.

Men hans behörighet att utöva läkarkonsten blir därav fullkomligt obeiöid.

Av vad som förekommit i detta ärende framgår med synnerlig

styrka, att detta tillstånd icke är betryggande.. En dess bättre icke rik,

men dock övertygande erfarenhet torde hava till lullo ådagalagt, att häi

föreligger eu brist, som bör botas. Allmänheten måste skyddas mot

läkare, som visat sig ovärdiga det förtroende, en läkare bör åtnjuta,

eller oförmögna att på tillfredsställande sätt utöva sin konst.

Uppgiften är sålunda att bereda samhällsmedlemmarna skydd mot

läkare, vilkas verksamhet måste anses medföra våda. Och detta sk} dd

synes lämpligast hos oss liksom annorstädes kunna skapas därigenom,

att dessa läkare berövas rätten att utöva läkarkonsten. Ett liknande

medel användes ju, som bekant, redan i ett flertal motsvarande fall för

att skydda allmänheten mot vissa farliga yrkesutövare.

Fattas uppgiften med ifrågavarande åtgärd så som nyss nämnts,

torde den omfattning, vari den skall tillgripas, också vara given. Den

skall användas, så snart den erfordras för att uppnå det avsedda syftet,

men icke eljest. Särskilt bör den icke brukas som ett straff i hävd­

vunnen mening.

.

,

.

Redan härav framgår, att den lösning, medicinalstyrelsen föreslagit,

icke är fullt tillfredsställande. Enligt styrelsens förslag skulle kikare,

som dömes förlustig medborgerligt förtroende, tillika alltid av domstolen

dömas förlustig rätten att utöva läkarkonsten under vanfrejdstiden. Dess-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Kungl. Mdj:ts Nåd. Proposition Nr So,

IT

utom skulle läkare, som dömes till straff för otukt med kvinna, som är

intagen a sjukhus, eller för våldtäkt mot kvinna, vilken han som läkare

behandlar, eller för fosterfördrivning, likaledes av domstolen dömas för­

lustig sin nämnda behörighet för alltid. Slutligen skulle läkare, som av

sinnessjukdom bleve urstandsatt att utöva sin konst, enligt styrelsens

förslag uteslutas ur den av styrelsen förda förteckningen å legitimerade

läkare och därmed berövas möjlighefen att från apotek förskriva häftigt

verkande eller giftiga läkemedel.

I detta förslag ligger eu svaghet redan däri, att i sistnämnda fall

skyddet mot den sinnessjuke läkaren bleve ganska ineffektivt, enär lian

visserligen skulle underkastas inskränkning i möjligheten att från apotek

förskriva läkemedel men alltjämt förbliva berättigad att utöva läkar-

konsten och därvid föreskriva botemedel av alla andra slag än de

nyss nämnda. Åven om jag frånser denna svaghet, synes dock enligt

mm mening förslaget knappt kunna läggas till grund för en författning

i ämnet. Det är nämligen både för omfattande och för snäft. Det

medför, å ena sidan, förlust av behörigheten i fäll, där en sådan förlust

ej är nödvändig, det träffar, å andra sidan, icke fall, som böra träffas.

hörslaget synes mig sålunda gå för långt, då det till varje van-

frejdssträff såsom ovillkorlig följd knyter ifrågavarande förlust, oberoende

av om det brott, som medfört vanfrejdsstraffet, förövats vid utövning-

av Jäkarkonsten. År så icke fallet, kan det väl inträffa, att läkaren

genom brottet icke ådagalagt sådan ovärdighet eller oförmåga att utöva

läkarkonsten, att honom ovillkorligen bör betagas denna ofta enda möjlighet

att efter utståndet frihetsstraff försörja sig och återgå till ett laglydigt liv.

Härtill kommer, att utredning för närvarande pågår om borttagande ur lag­

stiftningen av vanfrejdsstraffet, och det synes knappast tillrådligt att

under sådana förhållanden öka den rättsliga betydelsen av detta straff.

Medicinalstyrelsens förslag går, å andra sidan, icke tillräckligt långt.

Det . utesluter sålunda möjligheten att fråntaga en läkare hans behörig­

het i sådana fall, där han visat sin oförmåga på så oförtydbart sätt,

att han till exempel upprepade gånger blivit dömd till straff därför, att

han vid läkarkonstens utövning varit vållande till annans död eller

kroppsskada, iled straff för sådant brott är nämligen vanfrejdspåföljd

icke förenad, men dylika fall torde det oaktat icke böra lämnas obeaktade.

Av vad jag nu anfört framgår, att förevarande fråga icke vinner

eu tillfredsställande lösning, om förlusten av behörigheten att utöva läkar­

konsten knytes som obligatorisk påföljd till vissa brott. Eu prövning-

av omständigheterna i varje särskilt fall måste äga rum för att syftet

rätt skall nås. Att utgångspunkten för prövningen i regel blir ett brott,

Bihang till Riksdagens protokoll 191.7. I samt. 71 hatt. (Nr Sö.)

■}

18

är därför icke uteslutet. Frånsett de fall, då läkare blivit sinnessjuk,

torde nämligen icke föreligga något behov att, jämväl då anknytning

till ett förövat brott icke kan ske, äga möjlighet att fråntaga läkaren

hans behörighet. Det låter också bäst förena sig med nödig hänsyn till

läkarnas egen rättssäkerhet, om de med nyss antydda undantag icke

hotas med förlust av behörigheten i andra tall än då de förövat brott.

Det författningsförslag, som jag nu kommer att framlägga, står i

överensstämmelse med de anförda synpunkterna. Läkare skall kunna för

viss tid eller för alltid fråntagas sin behörighet, om han genom brott, för­

övat vid utövningen av läkarkonsten, visat sig ovärdig eller oförmögen

att utöva sin konst, varvid dock endast grövre brott eller sådana mindre

brott, som äga särskild betydelse för hans verksamhet som läkare, skola

få beaktas. Har han blivit dömd till straffarbete, synes ingen tvekan

kunna föreligga därom, att möjlighet bör öppnas att fråntaga honom

behörigheten. Men även om endast fängelse följt, kan brottet vara av

den beskaffenheten, att ett ingripande mot läkaren är påkallat. Detta

gäller sålunda om vållande till en patients död eller kroppsskada, om

uppsåtlig misshandel, varå följt mindre lyte eller kroppsfel eller lindri­

gare sjukdom, samt om utsättande av sjuklig person, som läkaren har

under sin vård. Ett brott, som givetvis också bör hänföras hit, är an­

nans inspärrande, som omtalas i 15 kap. 9 § strafflagen. Läkaiverk-

samheten erbjuder, som bekant, särskilda möjligheter att föröva ett dy­

likt brott, och har en läkare gjort sig skyldig därtill, bör han tydligen,

även om endast fängelse följt, kunna berövas rätten att fortsätta sm

verksamhet. Våldtäktsförsök och otukt med patient, som i 18 kap. 6 §

strafflagen omtalas, äro likaledes brott, som böra upptagas i detta sam-

manhang. I anslutning till allmänna svenska läkarföreningens framställ-

ning har också delaktighet i straffbart kvacksalveri ansetts böra kunna

leda till förlust för läkaren av behörigheten. Dylik delaktighet kan

nämligen otvivelaktigt förekomma i sådana former, att läkaren är ovärdig

att vara behörig utöva läkarkonsten. Slutligen synes det förhållandet,

att innehavaren av en civil eller militär läkarbefattning, i vilken han

står under ämbetsmannaansvar, så illa fyllt sina åligganden vid ut­

övning av sin läkarkonst, att han gjort sig förfallen till avsättning från

befattningen eller till suspension, utgöra anledning att taga under över­

vägande, huruvida ej även behörigheten till annan läkarpraktik bör från­

tagas honom. Återkallandet av legitimationen bör, efter förhallandena i

det särskilda fallet, gälla för alltid eller för viss tid; begränsas åter­

kallandet till viss tid, torde det ej böra kunna avse längre tid än tio år.

1 nära samband med den ståndpunkt, man intar till nu berörda

spörsmål, står frågan om den myndighet, åt vilken prövningen bör över-

Kungi. Maj:ts Nåd, Fr oposition Nr 85.

19

lämnas. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle domstol avgöra frågan

utom beträffande sinnessjukdom, då medicinalstyrelsen skulle besluta.

Om i varje särskilt fall skall prövas, huruvida läkaren visat sig

ovärdig eller oförmögen att utöva läkarkonsten, synas de starkare skälen

tala för att medicinalstyrelsen är den lämpligaste myndigheten. För en

dylik prövning, som icke torde kunna företagas utan en ingående känne­

dom om läkarverksamheten och dess uppgifter, besitter den tydligen helt

andra förutsättningar än domstolarna. Härtill kommer, att avgörande

av frågan, huruvida läkare på grand av sinnessjukdom bör fråntagas

behörigheten, måste läggas till medicinalstyrelsen, och att en förening

hos samma myndighet av prövningen i samtliga fäll måste innebära en

vinst. Mot denna anordning torde icke med fog kunna invändas, att

läkarens rättssäkerhet i väsentligt högre grad skulle tillgodoses med

domstols handläggning. En otvivelaktigt fullgod garanti härutinnan kan

alltid ernås genom att till regeringsrätten hänskjuta upptagandet och av­

görandet av besvär över medicinalstyrelsens beslut. För min del tvekar

jag sålunda icke att föreslå, att ifrågavarande ärenden överlämnas till

medicinalstyrelsen.

Det är uppenbart, att medicinalstyrelsens befogenhet i fråga om

skyddet mot sinnessjuka läkare icke lämpligen bör inskränka sig till vad

styrelsen själv föreslagit. Jag har redan framhållit, att detta är otill­

räckligt. Medicinalstyrelsen måste äga befogenhet att fråntaga läkaren

hans behörighet. Med eu sådan anordning torde bäst överensstämma,

att behörigheten att utöva läkarkonsten i allmänhet blir beroende av

anmälan hos medicinalstyrelsen och icke inträder redan på grund av

avlagd examen. Något annat än en formell ändring av gällande be­

stämmelser torde detta dock icke innebära.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Om läkarverksamhet av obehöriga.

I likhet med medicinalstyrelsen auser jag, att Jrågan om en bättre

och tidsenligare reglering av påföljden för obehörigt utövande av läkar­

verksamhet icke i detta sammanhang bör lämnas åsido. De möjligheter

att fråntaga en läkare hans behörighet att utöva läkarkonsten, vilka nu

ifrågasättas, skulle i väsentlig grad bliva illusoriska, om läkaren det

oaktat skulle kunna fortsätta sin läkarverksamhet utan annan risk än

ådömandet av de nu gällande ringa böterna för kvaeksalveri. Väl är

det riktigt, att hans verksamhet i någon mån skulle bliva kringskuren

genom förlusten av behörigheten, i det han ej skulle kunna utskriva

legalt giltiga betyg och attester och ej heller kunna från apotek för-

Skal för att

upptaga jäm­

väl denna

fråga. Sam­

manhanget

med nyaebe-

rörda ämne.

20

Behovet av

ingripande

mot vissa for­

mer av kvack-

salveri.

Gällande be­

stämmelser.

skriva vissa läkemedel, men erfarenheten visar, att detta ej skulle hindra

en omfattande läkarverksamhet. Medicinalstyrelsen har också fram­

hållit, att man ej torde kunna vänta sig, att allmänhetens förtro­

ende för en läkare, som förlorat sin behörighet, skulle i så hög grad

minskas, att hans fortsatta verksamhet skulle bliva omöjlig. Det för­

troende, som kommer vissa kvacksalvare av den mest tvivelaktiga be­

skaffenhet och med de mest misstänkta föregåenden till del, bestyrker

denna medicinalstyrelsens farhåga. Det må slutligen också betonas, att

läkare, som på grund av brott förlorat sin behörighet, helt säkert kunna

åtminstone i inånga fall väntas använda så hänsynslösa metoder vid

fortsättningen av sin verksamhet, att faran för allmänhetens bedragande

bleve allvarlig.

Bör man sålunda som nödvändigt komplement till bestämmelserna

om mistning av läkarbehörighet stadga effektivt straff för överträdelser,

så bjuder en ofrånkomlig konsekvens, att obehörigt utövande av läkar-

konsten effektivt bestraffas ej blott i dessa fall utan även då utövningen

äger rum av personer, som aldrig därtill varit behöriga. Det vore eu

orimlighet att förbjuda en ovärdig eller oskicklig läkare att fortsätta sin

verksamhet, men tillåta en person, som ej är läkare, att utan några in­

skränkningar utöva samma verksamhet.

För ett ingripande mot kvacksalveriet talar emellertid ej blott denna

frågas oupplösliga sammanhang med den nyss berörda, utan också den

omfattning, som kvacksalveriet fått under de sista åren, och de nya former,

i vilka det börjar uppträda. Frågan om åtgärder mot kvacksalveriet

är redan i och för sig en fråga av stor samhällelig betydelse.

För att belysa detta påstående vill jag i korthet redogöra för de

rättsregler, som för närvarande beröra kvacksalveriet, samt därefter söka

visa, vilket tillstånd på detta område som med dessa regler för närva­

rande är rådande.

Den nu gällande principen i fråga om behörighet att utöva läkar-

konsten utgår från stadgandena i 1688 års medicinalordningar. Dessa

sammanhängde med de särskilda privilegier, som gåvos det på ini­

tiativ av några enskilda läkare i Stockholm upprättade Collegium medi-

cum. De första privilegierna konfirmerades 1680, och därvid förklarades

bland annat, att Kungl. Maj:t hade beviljat upprättandet av kollegiet

till Datt afhjelpa och betaga den oordning och missbruk», »som in arte

medicin och dess praxi är härtill ibland förövat» och »den skada och

olägenhet, som med mångens fördärv till hälsa och till äventyrs livet

med, av oförsiktighet kan förorsakas». Därför skulle läkarkonsten få ut­

övas allenast av »probatis och promotis medicis», medlemmar av kollegiet.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

21

Och en kollegiets syndicus skulle hava »noga opseende in empiricos,

,lSyrtas, circumferaneos, ariolatores», »eller flere dess like, som utan åt­

skillnad af något, rätt betänckande eller ^vetskap ingifva dem siukom

inA ärtes medicin, jämväl ock de, som lägga handen vid utvärtes kranck-

heter, hvilka hafva store och farlige accidenter med sig», »uppå dem

alle skall bemälte Syndicus hafva inseende, så att de med Överståthål­

larens och Collega medici autoritet dertill hållas, att de sig uti slike

curer ej bruka låta; i vidrigt fall den, som dermed beträdes, böte första

gången 50 daler silfvermynt, halfparten till Collegii medici fiscum och

det övriga till de fattiga; beslås någon andre gången dermed, vare fallen

till dubbelt och därjämte blifve exemplariter straffat.»

I något förändrad form och något annat sammanhang möta samma

bestämmelser sedermera i de i denna del ännu gällande 1G88 års medici-

nalordningar, punkterna 2 och 19.

Grundsatsen, att läkarkonstens utövning är förbehållen åt läkare,

som pa ett eller annat sätt blivit legitimerade, bär allt ifrån denna tid

levat, kvar hos oss. Lämpad efter moderna krav återfinnes den nu i

läkarinstruktionen den 30 december 1911, § 55. Bestämmelsen om straff för

överträdelse av förbudet för obehöriga att utöva läkarkonsten har där­

emot icke undergått någon förändring sedan 1G88. Straffet utgör så­

lunda nu böter 12 kronor 50 öre för första resan och 25 kronor för

andra ellei senare resor. Stadgandet, att kvacksalvaren dessutom vid

återfall skulle bliva exemplariter straffad, vilket stadgande tydligen åsyf­

tade . kroppsstraff, av domaren utmätt för varje fall, är numera natur­

ligtvis ur kraft.

Det är tydligt, att det nämnda bötesstraffet i följd av penning­

värdets fall blivit så gott som fullständigt ineffektivt, Det vid en eller

annan domstol gjorda försöket att öka effektiviteten genom att, om för­

seelsen fortsättos, ådöma det föreskrivna straffet för värjo gång- ny stäm­

ning utfärdas och delgives, oberoende av om utslag mellankomma, torde

icke vara lagjio-t.

Lj heller erbjuder vår rätt andra medel mot kvacksalveriet. Beslut

av hälsovårdsnämnd, varigenom kvacksalvare vid vite förbjudits att till­

handagå allmänheten med läkarvård, har sålunda såsom stridande mot

hälsovårdsstadgan § 23 blivit av Kungl. Maj:t upphävt. Och straff­

lagens stadganden om straff för bedrägeri och för vållande till annans död

(fler. till skada a annans hälsa torde särskilt med hänsyn till bevisnino-g-

svårigheterna endast i sällsynta undantagsfall kunna komma till tillämpning.

Vår lagstiftning står sålunda visserligen på den ståndpunkten, att

läkarkonsten endast får utövas av läkare, men den saknar medel att

upprätthålla denna ståndpunkt.

22

Kvacksalve-

riets omfatt­

ning och

former.

Följden härav visar sig i den stora omfattning, vari kvacksalveri

förekommer. Medicinalstyrelsen har, som jag redan omnämnt, uppgivit,

att i vederbörande tjänsteläkares årsrapporter för 1911 upptagits namn

eller annan beteckning för omkring 150 personer, som enligt vad känt

är sysselsätta sig med läkarverksamhet utan att vara därtill behöriga.

Härvid är dock att märka, att uppgifter saknats från Stockholm och

Göteborg, och att i ett flertal av rapporterna endast mera obestämda

uttryck förekomma härom, såsom »en kvacksalvare i varje socken»,

»homöopati i stor utsträckning» o. s. v.

De huvudsakliga former, vari läkarverksamhet av obehöriga numera

uppträder hos oss, torde kunna återföras på väsentligen tre huvudtyper,

mellan vilka gränserna dock ofta ingalunda gå skarpa och tydliga.

I en mängd bygder utövas läkarverksamhet i viss omfattning

av personer, som huvudsakligen sysselsätta sig med andra göromål, men

som av ett eller annat skäl börjat ägna sig åt läkarverksamhet bland

de närmast boende. Dessa personer påträffas särskilt i trakter, där av­

ståndet till läkare är stort. Vanligen behandla de endast vissa lindrigare,

ofta blott yttre åkommor, rörande vilka de förskaffat, sig en viss erfaren­

het. Kedan härav följer, att den omfattning, vari de bedriva. läkar­

verksamhet, icke är synnerligen stor. De arbeta naturligtvis i regel

under full tillit till sina metoder, sålunda i god tro. Så länge deras

verksamhet icke fått en alltför stor omfattning utan de veta att begränsa

sig, äro de helt säkert på många orter till ett visst gagn.

Den andra typen representeras av åtskilliga individer, som över­

givit tidigare yrken och slagit sig på kvacksalveriet i fullt medveten

avsikt att därmed göra »geschäft», b rånsett vissa fall, då en f. d.

lasarettsvaktmästare eller f. d. sjuksköterska börjat öva läkarkonst, torde

dessa i regel ej ens själva anse sig besitta några förutsättningar för

läkarverksamheten, utan avse endast att uppskörta allmänheten. De

läkemedel, som de föreskriva, utgöras ibland av s. k. homöopatiska

läkemedel, oftast äro de dock specialkompositioner, som de åtminstone

innan den nya apoteksvarustadgan trädde i kraft själva försålde, och i

vilkas sammansättning ej så sällan brännvin eller annan spirituösa

ingår. Det kan sålunda exempelvis förtjäna anföras, att i ett dylikt

fall kvacksalvaren uppgives under en tid av 4 månader hava haft

behov av ej mindre än 520 liter brännvin och 260 liter vin. Kvack­

salvare av denna typ komma självfallet ofta i konflikt med rättvisan,

ehuru de ganska sällan äro åtkomliga. Av domstolsförhandlingar kunna

upplysningar inhämtas om deras verksamhet och deras antecedentia. I

en trakt av vårt land har sålunda läkarverksamhet i ganska stor ut­

sträckning övats av en individ, som straffats för tre resor stöld och för

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr So.

23

bedrägeri samt varit åtalad för våldtäktsförsök. I eu annan trakt har

verkat en kvacksalvare, som varit plåtslagare och akrobat och som varit

varnad för lösdriveri. I en av våra större städer har läkarkonsten i stor

omfattning . utövats av en person, som varit skomakare, hamnarbetare

och besättningskarl på en bogserbåt.

Den tredje typen slutligen företrädes av den s. k. homöopatläkaren.

Denne

hcir

ibland vid institut eller sjukhus i London eller Leipzig eller

annorstädes erhållit utbildning i den s. k. homöopatiska läkemetoden

och uppger i andra fall, att han erhållit dylik utbildning hos någon här

i landet verksam homöopat eller genom egna studier lärt konstem Han

utövar sin verksamhet i mycket stor omfattning, gör ofta en livlig pro­

paganda och reklam för sina läkemetoder och kallar sig därvid vanligen

»doktor» eller »läkare». Han betraktar sig ofta som förare av nya idéer.

Konsultationerna försiggå i stor utsträckning medelst frågolistor, som av

patienterna besvaras. Personlig undersökning förekommer då icke. Läke­

medlen bestå av homöopatiska piller, i vilka med de metoder, som stå

kemien till buds, icke kunna upptäckas andra beståndsdelar än sådana,

som efter all läkarerfarenhet äro fullständigt overksamma mot sjukdomar!

Mot den omfattning, vari verksamheten utövas, och den propaganda,

som göres, svara de ofta betydande inkomster, som inhöstas. En av

de mera kända homöopaterna i landet har sålunda under flera år haft

en inkomst av sin rörelse på omkring 30,000 kronor årligen.

Kvacksalvarna av de två senaste typerna utgiva sig i regel kunna

bota så gott som varje sjukdom. De åtaga sig att behandla yttre och

inre åkommor, kroniska och akuta sjukdomar, smittsamma och icke

smittsamma. I synnerhet i fråga om de kroniska är deras verksamhet

av naturliga skäl ofta anlitad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

Medan de till läkarverksamhet obehöriga av den första typen under vissa Kvacksai-

omständigheter kunna sägas fylla en nyttig uppgift i samhället, så torde åter verie,sföljde'-

av de senares omfattande verksamhet dess värre följa betydliga skador.

Aven om man ingalunda bör sätta tro till alla de uppgifter, som i

detta hänseende meddelas, utan tvärtom bör upptaga dylika uppgifter

med stor försiktighet, så lämna dock fullt pålitliga källor, såsom dom-

stolsprotokoll och läkares under ämbetsansvar avlåtna rapporter eller på

heder och samvete utfärdade intyg, ett material, som är synnerligen be­

lysande. Jag vill ur mängden av ofta rent av upprörande fall anföra

några få.

I en provinsialläkares skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t anföras

följande två Lill från en svensk landsbygd. Eu ung stark karl fick

genom slarv vid hanterandet av vapen ett sår i foten. En kvacksal-

24

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 85.

vaxe, som genast tillkallades, ehuru läkare fanns i närheten, förbjöd, att

det smutsiga såret tvättades, varpå behandlingen började. Efter om­

kring 14 dagars behandling söktes läkare, men stelkramp hade då redan

inträtt. Hade såret från början behandlats sakkunnigt, hade denna ut­

gång troligast undvikits. 1 samma landsända hade en stor kraftig man

fått ett litet sår på läppen, som ej ville läkas. Han sökte en kvack­

salvare, en f. d. sjukvårdssoldat, som hade skaffat sig stor berömmelse

för att kunna bota kräfta med något frätande ämne. Efter ett par ar

hade ungefär en tredjedel av den stackars mannens ansikte bortfrätts

av sjukdomen, som att börja med var läppkräfta, lätt att bota genom

en enkel operation.

I en några år äldre årsberättelse från samma län anföras exempel

på att kräfta ”behandlats med ingnidning av bolmörtsolja, att för botande

av blodåderpropp hos eu barnsängskvinna föreskrivits promenader i

rummet, och att eu fullt arbetsför jordbruksarbetare, som fått ena armen

ur led i skulderblads!eden, blev gniden med en namngiven f. d. dragons

salvor med den påföljd, att armen efter någon tid blev arbetsoduglig

och omöjlig att trots långvarig sjukhusvistelse hela.

En extra provinsialläkare i Norrland berättar om ett fall, då den

homöopat, vars inkomster jag förut omnämnt, med homöopatiska ^piller

behandlade en ögonsjukdom. Patienten hade fått hornhinnan å sitt

högra öga genomborrad av eu järnflisa med därav sig härledande regn-

bågshinnemflammation och varansamling i ögats främre kammare. Här­

för hade den sjuke under 14 dagar behandlats av homöopaten, och be­

handlingen både uteslutande bestått i intagning av de vanliga pillren.

Läkaren tillägger, att om järnsplittran ej i rätt tid uttagits och patienten

erhållit lämplig läkarvård, så vågade han påstå, att den sjuke med

säkerhet mistat synförmågan å ögat.

Enligt eu hälsovårdsnämnds protokoll har samme homöopat inför

nämnden” erkänt, att han »tagit under sin behandling med sockergryn

tandvärk, skelögdhet, stamning, dröppel, klumpfot, kronisk njurinflamma­

tion, lungsot och tuberkulos hjärnhinneinflammation».

Under rannsakning med en kvacksalvare för bedrägeri, som han

skulle förövat mot patienter, upplystes av ett vittne bland annat, att

kvacksalvaren på eget initiativ infunnit sig hos vittnet lör att bota

vittnets bråck. Vid behandlingen härav hade kvacksalvaren dels åt­

skilliga gånger smort vittnet med eu »smörja», av kvacksalvaren kallad

serum, och dels i vittnets urinrör insprutat en brun vätska, för att, som

kvacksalvaren sagt, förekomma, att vittnet finge »stenpassion». Denna

vätska analyserades sedermera av Professor C. Th. Mörner, som där\id

förklarade, att vätskan utgjordes av vatten uppslammat med garvsyre-

25

haltig bark, samt att insprutningen av vätskan måste betecknas som

hälsofarlig, enär insprutning med dylik vätska kunde giva forsta anled­

ningen till stenbildning.

En f. d. spårvagnskonduktör, som från 1885 utövat läkarverksam­

het i en trakt i Västergötland, blev åtalad för vållande till en patients

död. Vid rannsakningen förekom följande. Mannen till den avlidna,

en hemmansägarhustru, avlade vid polisförhöret en utförlig berättelse

om förloppet vid sjukbehandlingen, vilken berättelse därefter vitsordades

av ett vittne, som hördes inför domstolen och som jämte mannen när­

varit under hela behandlingen. Hustrun hade insjuknat med »kräknin-

gar och magplågor med omväxlande diarrhé och förstoppning». Mannen

ville då tillkalla läkare, varvid emellertid hans söner tillrått honom att vända

sig till ifrågavarande kvacksalvare, som de hört omtalas vara »en doktor

med stor praktik». I tro, att denne verkligen var läkare, hade mannen

också tillkallat honom. Behandlingen försiggick därefter på följande

sätt. Kvacksalvaren började behandla den sjuka med att av innehållet

ur en medförd med brun vätska fylld flaska först ingnida och sedermera

ungefär under

lU

timme hårt massera den sjukas till ytterlighet ömma

mage och rygg. Efter massagen tillagades av medförda ingredienser

ungefär ett vinglas medicin, som den sjuka tvingades att förtära, var­

jämte kvacksalvaren av eu medförd vit salva insmorde ändtarmsmynnin-

gen å den sjuka, allt under förklaring, att denna behandling skulle

verka avförande. Ungefär två timmar härefter, under vilken tid den

sjukas magplågor tilltagit, så att hon högljutt klagat däröver, samt nå­

gon nämnvärd avfönng ej heller ägt rum, började kvacksalvaren, som

mot den sjukas vilja fått henne placerad ur bädden på ett å tvenne

stolar lagt sofflock med bolster, att ånyo upprepa sin massagebehand-

Img, denna gång betydligt längre och mera hårthänt än förut, så att

den sjuka vred sig av smärtor, dem kvacksalvaren sökte lisa med tröste­

orden: »mor skall lugna sig, så blir hon nog bra.» Behandlingen av­

slutades med ett vinglas av medicinen. Påföljande morgon föreskrev

kvacksalvaren en ytterligare behandling och ville åter placera den sjuka

på sofflocket, men till följd av saväl hennes som de övriga närvarandes

begäran avstod kvacksalvaren därifrån och lät henne liggande i bädden

undergå en ännu längre och kraftigare magmassage, varunder hon kla­

gade högljutt och visade symptom att falla i vanmakt. Kvacksalvaren

sammanrörde härefter någon sorts medicin och lämnade föreskrifter om

dess intagande och om viss diet, vari ingick »porter med äggulor».

Han begärde och fick 15 kronor för behandlingen och lämnade den

sjuka under förklaring, att sjukdomen härledde sig från »överansträng-

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 74 käft. (Nr 85.)

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

26

ning, förkylning och njurlidanden. Den sjuka avled kort därefter.

Hennes lik blev obducerat, och obduktionsprotokollet insändes till medici­

nalstyrelsen, som i sitt utlåtande förklarade bland annat följande. Någon

kortare tid före sin död hade den sjuka insjuknat i akut inflammation

i blindtarmens maskformiga bihang. Hennes död hade förorsakats av

allmän varig bukhinneinflammation till följd av bristning av det in­

flammerade blindtarmsbihanget. Det lede knappast något tvivel, att

blindtarmsinflammationen kunnat genom i tid företagen operation botas,

och icke heller vore den möjligheten helt utesluten, att sjukdomen gått

till hälsa även utan sådan läkarbehandling, om den' lämnats i fred för

obehörigt ingrepp. Att bristningen å blindtarmsbihanget föranletts av

handåverkan, torde, fortsatte medicinalstyrelsen, icke på grund av vad

i målet upplysts kunna bestämt påstås. Visserligen lämnade, å ena

sidan, bland annat blödningen i stora nätet stöd för antagandet, a,tt å

buken övats ganska kraftigt våld, men å andra sidan vore det otvivel­

aktigt, att bristningen kunde hava uppstått till följd av blindtarms­

inflammationen själv, oberoende av yttre våld. Det vore emellertid

uppenbart, att kvacksalvarens förfarande vid »magmassagen», vilket tyd­

ligen varit mycket hårdhänt och oaktsamt samt under givna förhållanden

för den sjuke synnerligen farligt, icke kunnat undgå att menligt inverka

på sjukdomen, i det att detsamma vant ägnat att befrämja en allmännare

utbredning av bukkinneinflammationen. Det vore också antagligt, att

på detta sätt den olyckliga utgången av sjukdomen påskyndats. Medici­

nalstyrelsen förklarade slutligen, att det kunde antagas, att kvacksalvarens

förfarande medverkat till den sjukas död. Kvacksalvaren blev emeller­

tid av häradsrätten frikänd i detta avseende, enär han icke vore lag­

ligen förvunnen att hava vållat döden eller kunde anses hava förövat

misshandel, ehuru han visat grovt oförstånd vid behandlingen av sjuk­

domen.

En f. d. sjuksköterska, som i eu trakt i södra Sverige utövat en

omfattande läkarverksamhet, åtalades för att i ett fall hava genom grov

vårdslöshet vållat annans död. Av protokollen i detta mål fiamgåi*

följande. En hemmansägare hade blivit sparkad i huvudet av en häst,

så att ett stort gapande sår uppstått. För behandling härav hade sjuk­

sköterskan tillkallats. Efter att hava rått den sjuke att söka lasaretts-

vård hade hon likväl tagit hand om såret och därvid, efter egen upp­

gift, först tvättat såret rent och därefter sytt igen det och förklarat,

att hon efter 8 dagar åter skulle se till den sjuke. Efter denna tid

hade hon åter besökt honom och därvid tagit ut stygnen och lagt kompress

å såret. Ett par dagar därefter fördes den sjuke på lasarettet. Om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

27

den därvid företagna undersökningen av såret förklarade lasarettsläkaren:

»Vid undersökning fanns över hjässtrakten ett decimeterlångt sår med

ojämna, smörjiga kanter och fyllt av var och döda vävnadsslamsor.

Här och där syntes lösa hårstrån i såret. I botten av detsamma syntes

benet blottat. i stor utsträckning med en betydlig intryckning, där benet

var splittrat i ett större och ett flertal smärre stycken.» Den sjuke dog

kort därefter. Om såret och den behandling, det fått, förklarade

läkaren i sitt till domstolen på heder och samvete avgivna utlåtande

bl. a. följande:

»Erfarenheten ger vid handen, att skador, liknande

den, som X ådragit sig, i regeln brukar få ett gynnsamt förlopp, därest

den sjuke från början kommer under sakkunnig behandling. I detta

fall borde svaranden hava nöjt sig med att lägga ett tillfälligt förband

och bestämt vägrat att taga vidare befattning med den skadades be­

handling, — —. I stället har svaranden behandlat den skadade i

hemmet och detta på ett sätt, som måste betecknas som i flere hän­

seenden felaktigt. — —. Denna felaktiga behandling har också bi­

dragit till den varbildning av svårartad beskaffenhet, som förefanns i

såret vid intagandet på lasarettet, och som slutligen förorsakat den

hjärnhinneinflammation, varav X avlidit därstädes.» — Från svarandens

sida anfördes inför domstolen, att även andra orsaker medverkat till

den olyckliga utgången. I detta hänseende blev blott upplyst, att en

person, som sysslat med att lägga om såret, dagen innan den sjuke

fördes till lasarettet iakttagit, att såret började gå upp, samt vid sista

omläggningen före resan till lasarettet funnit, att såret var fullt upp­

gånget, och därvid med en trästicka, omlindad med en i borsyra doppad

linnelapp, tagit bort en synbar varklump i såret. — Häradsrätten fann

det icke till fullo styrkt, att svarandens felaktiga behandlingssätt varit

huvudorsaken till döden och ogillade därför ansvarsyrkandet.

. ^n naturlig följd av den omfattning, vari de flesta kvacksalvare

driva sin veiksamhet, är att också smittsamma sjukdomar ofta komma

under deras behandling. Några exempel skola visa den stora fara, för

vilken samhället härigenom utsättes.

Fn norrländsk läkare intygar om ett fall, då han kallades att be­

söka ett barn, som befanns lida av synnerligen elakartad difteri. Barnet

hade behandlats efter föreskrift av en homöopat. Barnets föräldrar

tycktes vara i okunnighet om att sjukdomen var smittsam, och inga

som helst åtgärder till förebyggande av smittans spridande hade vid­

tagits. Sådana åtgärder hade dock varit så mycket nödvändigare som

barnets fader var folkskollärare, familjen bodde i skolhuset och skolan

den tiden pågick, samt modern var socknens enda barnmorska.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

28

Samme homöopat hade enligt läkares intyg vid ett annat tillfälle

behandlat en 3l/* år gammal gosse för en svår halssjukdom, som

homöopaten förklarade vara »strupsot», från vilken sjukdom barnet säkert

skulle bli friskt genom hans medicin. Efter några dagar dog barnet.

Kort därefter insjuknade ett annat barn i samma familj i svåra hals-

sjukdomssymptomer. Nu söktes läkare, som konstaterade utbildad dilteri.

Enligt läkarens uppgift »hade det senast insjuknade barnet med all

säkerhet ådragit sig smitta av den sjuke brodern, som, likaledes all­

deles otvivelaktigt, lidit av difteri och på grund av sjukdomens grova

vårdslösande ljutit döden».

Nämnde homöopat behandlar också lungsot. Om ett fall härav in­

tygar en läkare: En 28-årig kvinna hade besökt läkare ett par gånger

och visade tydliga tecken av börjande lungtuberkulos. Läkaren till­

rådde henne att söka sanatorievård. Hon beslöt emellertid att i stället

besöka homöopaten. Vid sitt besök hos honom hade han, efter vad

kvinnans make berättat, sagt, att hon icke lede av lungsot och att

homöopaten skulle bota henne. Hon hade fått en dosis homöopatiska

gryn och tillsagts att ej vidare besöka läkare eller intaga annan medicin

med risk att icke bliva återställd, då verkan av den inledda homöo­

patiska behandlingen därav toge skada. Några månader därefter hade

hon åter fått en ny dosis gryn med löfte om att bliva fullt återställd.

Kort därefter fick hon emellertid en svår lungblödning, och läkaren till­

kallades. Sjukdomen befanns då hava högst betänkligt tilltagit, och

tillståndet syntes hopplöst. Hon dog också några veckor därefter.

En annan sjukling, som led av lung- och struptuberkulos, hade

under ett helt år behandlats av samme homöopat, som påstått, att sjuk­

domen var strupkatarr och att den sjuke nog skulle tillfriskna, om han

använde den ordinerade homöopatiska medicinen. Inga som helst för­

siktighetsåtgärder hade vidtagits till förhindrande av smittans spridande.

Då den sjuke efter behandlingen vände sig till läkare, hade sjukdomen

fortskridit så långt, att den sjuke blott hade några dagar kvar att leva.

Vid början av en svår difteriepidemi i en landsbygd i mellersta

Sverige dogo under loppet av 4 dagar 3 barn tillhörande samma familj.

Det först insjuknade hade behandlats av en homöopat. Av rannsakningen

med denne och särskilt av hörda vittnens berättelser framgår följande.

Barnens fader hade av en tillfällighet rakat homöopaten och däivid be­

rättat, att en dotter hade ont i halsen, samt anmodat homöopaten att

se till flickan. Så hade skett, och homöopaten hade därvid sagt, att

flickan var inflammerad i halsen, men att det icke var farligt. Han

hade därefter ordinerat av sina homöopatiska piller, varav i. ett glas

vatten ett skulle tagas varje kvart. Därav skulle »det vita i halsen»

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 85.

29

försvinna. Då hon ej blev bättre, både hälsning härom telefonerats till

bomöopaten, som därvid svarat, att kuren skulle fortsättas. Några

isolerings- eller andra försiktighetsåtgärder hade ej vidtagits. Flickan

dog inom kort. De två mindre syskonen hade likaledes insjuknat och

avlidit. En svår epidemi hade därefter härjat i trakten.

En homöopat, som i västra Sverige utövar stor verksamhet, annon­

serar ^ sig som »homöopatisk läkare» och som specialist i »bröst- och

magsjukdomar». Han har under en rannsakning uppgivit, att han med

sina piller behandlat lungsot i första och andra stadiet samt kräfta.

De piller, han enligt eget erkännande vid sin praktik använt, hava

undersökts av professor C. Th. Mörner, som i intyg förklarat, att de

äro »blott och bart sockergryn, utan någon som helst förmåga att in­

verka på sjukdomar av ena eller andra slaget — möjligen med undan­

tag av vissa sådana lindrigare fall (av t. ex. nevrasteni), där inbillning

eller tro är tillfyllest».

Under de barnförlamningsepidemier, som förekommit under de

senaste åren, hava fall av denna sjukdom ofta blivit behandlade av

kvacksalvare, utan att några som helst försiktighetsåtgärder mot smitta

vidtagits. I ett fall hade kvacksalvaren förklarat, att symptomen liknade

barnförlamningens, men att det icke vore denna sjukdom, och hade

några åtgärder mot smittan icke företagits.

Redan av de exempel, som jag nu anfört, framgår med tydlighet,

vilka allvarliga faror hota från kvacksalveriet. För den enskilde sjuke

medför kvacksalvarens felbehandling ofta omedelbart olyckliga följder, i

andra fall leda kvacksalvarens förespeglingar och löften till att patienten

icke i tid, medan sjukdomen ännu kan botas, vänder sig till läkare.

Företager sig kvacksalvaren att behandla smittsamma sjukdomar, hotar

faran icke blott den sjuke, utan än flera. De försiktighetsåtgärder, som

för hejdande av farsoten påbjudits, bliva lätt åsidosatta, och den okun-

nige kvacksalvaren, vilken vårdslöst åtagit sig eu uppgift, som kräver

särskilda insikter, underlättar sjukdomens spridande. För allmänheten

beredes liten tröst av den ursäkten, att kvacksalvaren gjort så gott han

förmått.

Kunna då inga förtjänster tillgodoföras lekmannaläkarens verk­

samhet? Vid besvarandet härav böra först och främst lämnas åsido de

undantagsfall, då läkarverksamhet i viss utsträckning utövas av personer,

som bedrivit omfattande läkarstudier, ehuru de råka att sakna vanlig

behörighet, och vilkas skicklighet allmänt erkännes. Dessa utöva natur­

ligtvis en verksamhet, lika gagnande som läkarens, och för dem torde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

30

redan nu utvägen att hos Kungl. Maj:t förvärva tillåtelse att utöva läkar-

konsten stå öppen. För rätt bedömande av ifrågavarande spörsmål i

övrigt är det åter nödvändigt att icke låta förleda sig till snara

slutsatser av den omständigheten, att i många sjukdomsfall tillfrisk­

nande otvivelaktigt inträffat efter kvacksalvarens behandling. Naturen

själv botar ett mycket stort antal sjukdomsfall, och det ligger uppen­

barligen för kvacksalvaren nära att bland sina förtjänster upptaga

sådana fall. Men även om hänsyn tages till denna felkälla, torde

knappt kunna bestridas, att lekmannaläkare i vissa avseenden och

under vissa förhållanden gjort gagn. Den tillit, som de ofta åtnjuta,

kan naturligtvis hava en suggererande verkan på den sjuke och i

någon mån bidraga till hans förbättrande, om ock denna verkan i de

allra flesta fall torde vara endast av kort varaktighet och snart för­

bytes i återfall. Däremot torde mera betydande resultat kunna upp­

visas i åtskilliga fall, där lekmannaläkare behandlat vissa lindrigare, mera

ofta förekommande, lätt igenkännbara åkommor, vilka de på grund av

lång erfarenhet och måhända en viss blick lärt sig förstå och med vissa

medel behandla.

Mycket lätt försvinna emellertid dessa förtjänster. Föreskrivas

botemedel, som äro farliga, så kan naturens läkande verkan snart helt

förtagas och även den i sig lindrigaste sjukdom vändas i livsfara.

Och utsträcker lekmannaläkaren sin verksamhet därhän, att den göres

till en väsentlig inkomstkälla, kan han ej undgå att få under sin be­

handling ett flertal fall, för vilkas behandling han saknar varje förut­

sättning, och där hans verksamhet innebär en den allvarligaste fara.

I den risk för den enskilde och för allmänheten, som lekmanna-

läkarens verksamhet innebär, ligger just orsaken till den uppmärksamhet,

som måste ägnas åt densamma. Sannolikheten för olyckliga följder

av verksamheten är så stor, och det av faran hotade, människors liv

och hälsa, så värdefullt, att ett ingripande från samhällets sida icke får

försummas.

Jämte den synpunkt för bedömande av kvacksalveriets verkningar,

som jag nu berört, bör också en annan synpunkt vinna beaktande, näm­

ligen den ekonomiska. Anlitandet av kvacksalvare medför ofta ekono­

miska offer, som både äro högst avsevärda och dessutom måste betecknas som

fullständigt gagnlösa. Lyckligtvis torde dock detta icke kunna sägas om

flertalet av de lekmannaläkare, som i sin hembygd utöva verksamhet i

en viss begränsad omfattning. I andra fall åter har det alltför ofta visat

sig, att kvacksalvare på grund av det förtroende, som de vetat förvärva,

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

31

i synnerhet bland de mindre bemedlade lyckats inhösta honorar, som

berövat patienterna snart sagt deras sista tillgångar. Ersättningsbelopp

på sammanlagt omkring 100 kronor och därutöver äro i dylika fall inga­

lunda ovanliga. De homöopatiska kurerna bliva ofta dyrbara. Då varje

konsultation tillika med den föreskrivna satsen läkemedel ofta betingar

ända upp till 5 kronor, ja, ibland 10 kronor, då ett långvarigt och en­

träget begagnande av läkemedlen utpekas som det väsentliga, och nya

satser därav sålunda tämligen ofta måste mköpas, är det tydligt, att

kostnaderna lätt bliva kännbara. Skäl av nu nämnd art synas mi°' be­

styrka den slutsats, som jag nyss drog, om nödvändigheten av ett in­

gripande mot ifrågavarande verksamhet.

För att bekämpa det farliga kvacksalveriet kunna olika legislativ

Olika legisla-

medel ifrågasättas. Utländsk lagstiftning i ämnet, för vilken en över- “edel

sikt torde få som bilaga B fogas till detta protokoll, kan härutinnan lämna kvaok«aiTc-

upplysning. De olika medlen verka på skilda sätt, vissa blott medelbart, riet'

andra åter omedelbart.

Bland de förra må först nämnas skärpning i förhållande till allmänna

regler av det civil- eller straffrättsliga ansvaret för skada, som följt å

kvacksalvarens behandling. En sådan skärpning, som ofta anföres som

synnerligen lämplig, skulle bestå däri, att kvacksalvaren ålades att ersätta

den skada, som följt å hans behandling, eller straffades, om skada

följt, i båda fallen oberoende därav, om vållande läge kvacksalvaren till

last. Intetdera av dessa medel är tilltalande ur allmänt legislativ syn­

punkt. Men även om betänkligheter av denna art lämnas åsido, så

torde det dock ej vara tillrådligt att förlita sig på dem. Framför allt i

följd av de stora bevisningssvårigheter, som resa sig i synnerhet när

skadan uppstått därigenom, att kvacksalvarens behandling orsakat dröjs­

mål med anlitande av läkare, äro ifrågavarande medel icke tillräckligt

verksamma.

Bland de indirekt verkande lagstiftningsåtgärderna kan också näm­

nas lagstiftning mot vilseledande annonser och annan liknande reklam.

Åtgärder i sådan riktning stå emellertid i det nära samband med mot­

svarande spörsmål på andra områden, att de icke lämpa sig för en till

detta område begränsad behandling. De äro för övrigt helt visst i och

för sig ingalunda tillräckliga att råda bot på vad som här är i fråga.

Eu tredje utväg, som bör omnämnas i detta sammanhang, är den

i det tyska lagförslaget anvisade. Genom donna ställes kvacksalvaren

under administrativ uppsikt och kontroll, och, om skäl därtill förefinnas,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

32

kan administrativ myndighet förbjuda en kvacksalvare att fortsatta

sin verksamhet. Uppenbart är, att, om detta medel skall få åsyftad

verkan, dess handhavande måste ske utan formalistiska betänkligheter

och läggas i händerna på fullt sakkunnig myndighet. Under sådana

förutsättningar är det antagligt, att anordningen skulle medföra väsent­

liga förbättringar. Å andra sidan skulle emellertid vissa avsevärda

olägenheter följa. Särskilt är att befara, att de kvacksalvare, mot

vilkas verksamhet förbud icke utfärdades, lätteligen skulle få skenet

av att vara auktoriserade och i varje fall ofta skulle komma att med

framgång sträva efter att hos allmänheten skapa eu dylik föreställning.

Denna föreställning skulle få ett starkt stöd, om, såsom ur andra syn­

punkter vore nödigt, kontrollen läge hos eu medicinskt sakkunnig myndighet.

I de allra flesta lagstiftningar, där man sökt komma till rätta

med kvacksalveriet, hava de nu angivna och likartade, indirekt verkande

medel ansetts otillfredsställande. Man har i stället anlitat det omedel­

bara förbudet mot kvacksalveri och skapat effekt åt detta förbud

genom straffhot. Erfarenheten torde ock hava visat, att bot på ifråga­

varande missförhållanden därigenom kan ernås. I synnerhet erfaren­

heterna från gränstrakter mellan Österrike, där dylikt förbud i viss omfatt­

ning gäller, och Tyskland, där det icke gäller, äro upplysande. I sam­

hällen på ena sidan om gränsen är det osunda kvacksalveriet väl stävjat,

medan det florerar omedelbart på andra sidan gränsen.

Ett förbud behöver emellertid icke givas ett så omfattande inne­

håll, att det träffar de former av lekmäns läkarverksamhet, som anses

ofarliga eller till och med under vissa omständigheter gagneliga. Såsom

av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår, hava lagstif­

tarna vanligen ej heller utsträckt förbudet i eu sådan grad. Det har

tvärtom erhållit vissa på ett eller annat sätt angivna begränsningar.

Och

jämte de utvägar, som den utländska lagstiftningen härutinnan anvisar,

kunna helt visst tänkas andra.

Förslagets

För min del har jag efter noggrannt övervägande av de olika le-

huvudgrunder. gj8}a^va medel, som i ifrågavarande avseende stå till buds, funnit, att

de betänkligheter, som måhända kunna resas mot att draga konsekven­

serna av vår rätts nuvarande ståndpunkt i denna fråga, i huvudsak för­

lora sin betydelse, om man endast med en efter förhållandena lämpad

begränsning genom straffpåföljd upprätthåller förbudet för obehöriga att

utöva läkarverksamhet.

Förbudet får uppenbarligen icke drabba sådant utövande av läkar-

konsten, som sker av välgörenhet, utan måste begränsas till de fall, då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

33

syftet att bereda sig en inkomstkälla är väsentligen bestämmande Men

aven inom dessa gränser torde en inskränkning lämpligen kunna före­

st13 i ändamål att lämna utanför förbudet sådan läkarverksamhet som

pa satt jag förut anfört, är gagnelig eller åtminstone icke kan beteck­

nas som i egentlig mening farlig. Förbudet skulle då omfatta framför allt

behandling av smittsamma sjukdomar, även om behandlingen icke inginire

som ed i en i större skala driven verksamhet. De exempel på dylik be­

handling, som jag förut lämnat, ådagalägga, att här föreligger en den

allvarligaste fara for allmänheten. Fn hel epidemi kan lätt böria

härja och hammandet av en utbruten epidemi lätt försvåras på grund

av en kvacksalvares behandling av ett enda dylikt sjukdomsfall. Där­

utöver synes det i enlighet med synpunkter, som jag redan angivit, vara

ampligt

att låta förbudet träffa blott den verksamhet, som utövas i en

avsevard omfattning. Bland dem, som icke öva verksamheten i så stor

omfattning, påträffas nämligen de lekmannaläkare, vilka kunna vara till

riw

B , verksamheten mera omfattande, är däremot sanno­

likheten

for att kvacksalvaren åtager sig att behandla allehanda sjuk­

domar synnerligen stor, och därmed följer, att under hans hand komma

sjukdomar av sa allvarlig natur, att hans verksamhet måste anses vara

farlig. Med verksamhetens större omfattning följer i regel också större

fara för allmänheten. Fall kunna emellertid möjligen tänkas, där detta

icke galler. _ En förståndig lekmannaläkare kan iakttaga en sådan

sj alv begränsning, att hans verksamhet trots omfattningen icke kan anses

innebära en så stor fara, att den bör vid straff förbjudas. Åven dessa

fall hora beaktas. Jag föreslår därför ytterligare en 'begränsning av för­

budet. För att vara fullt säker att icke träffa några andra fall än dem, om

vilka någon meningsskiljaktighet på opartiskt håll icke borde förefinnas,

bär jag sålunda undantagit de fäll, där det utrönes, att patienterna icke

av behandlingen fått skada till liv eller hälsa, eller ock att endast lindrigare,

vanligen förekommande åkommor behandlats, och att därvid icke före­

skrivits botemedel, som äro farliga för människors liv eller hälsa.

Med de högst avsevärda begränsningar, som jag sålunda föreslår,

ar jag övertygad, att den verksamhet av lekmannaläkare, som i vissa

trakter av vårt land bednves med framgång och är till gagn för trak­

tens invånare, icke kommer att drabbas av förbudet. All övervägande

^ig lekmannaverksamhet på detta område kommer att få fortgå ostörd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 7-1 käft. (Nr 85.)

5

34

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 85.

Special-motivering.

Sedan lag sålunda i största korthet redogjort för de grundläggande

principer, varpå en författning i dessa ämnen enligt min mening bor

vila och vilka ligga till grund för det förslag, som jag nu kommer att

framlägga, övergår jag till en närmare motivering av de särskilda

stadgandena.

§ I-

Huvudstadgandet om förutsättningarna för behörighet att utova

läkarkonsten återfinnes för närvarande i 55 § av läkarmstruktionen den

30 december 1911. Uppenbarligen är det emellertid lämpligast att över­

föra stadgandet härom till nu ifrågavarande författning, för vilken det

på grund av sitt innehåll har karaktären av grundläggande bestämmelse.

Frånsett vissa obetydliga formella jämkningar företer stadgandet i

denna § följande avvikelser i förhållande till nyssnämnda föreskrift i

läkarmstruktionen.

, ,

,................

,

Bestämmelserna om behörigheten att från apotek forsknva jamval

häftigt verkande eller giftiga läkemedel hava icke ansetts hora upptagas

i denna författning. De böra hava sin plats i ett annat sammanhang.

Av skäl, som förut vid den allmänna motiveringen angivits, har

behörigheten för medicine licentiat att utöva läkarkonsten knutits ti

legitimationen. Jag har redan framhållit, att härigenom knappt mer an

en formell ändring föreslagits. Att giva legitimationen avgörande be­

tydelse också då behörigheten vilar på någon av de Övriga grunderna

vore däremot tydligen olämpligt. Härigenom uppstår emellertid intet

hinder för medicinalstyrelsen att som hittills föra en förteckning over

alla till läkarkonstens utövning behöriga. I de under 2) och 4) ii före­

varande § upptagna fall kunna från Kungl. Maj:t inhämtas fullt tillför­

litliga uppgifter härutinnan.

.

I likhet med vad allmänna svenska lakarforemngen föreslagit har

stadgande om tillfällig behörighet för underläkare eller amanuens vid

offentlig klinik eller poliklinik upptagits.

. ec

....

Slutligen har ett förtydligande givits åt det redan i 55 § av lakar-

instruktionen förekommande stadgandet, att Kungl. Maj:t kan åt eljest

icke behörig person giva särskild tillåtelse att utöva läkarkonsten. IJen

uttryckliga anvisningen därom, att en dylik tillåtelse kan avse utövning

35

av läkarkonsten endast i viss omfattning, t. ex. endast med vissa läke­

metoder o. s. v., åsyftar att underlätta meddelande av sådan tillåtelse.

Härigenom förstärkas garantierna för att den i vissa avseenden större

stränghet mot läkarkonstens utövning av obehöriga, som ifrågavarande

författning iakttar, icke kommer att drabba andra än de skadliga eller

farliga kvacksalvarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

§

2

.

Som en följd därav, att legitimationen blir avgörande för medicine

licentiats läkarbehörighet, har ett stadgande om sättet för ansökan om

och tilldelande av legitimation blivit nödigt. Som hittills bör medicinal­

styrelsen handhava dessa frågor. Därvid få endast de förhållanden, som

i denna § omnämnas, bli beaktade. Har vederbörlig examen avlagts

och föreligger icke i avseende å sökanden något sådant särskilt för­

hållande, att han enligt bestämmelserna i senare §§ bör anses obehörig

att. utöva läkarkonsten, är medicinalstyrelsen skyldig tilldela sökanden

legitimation.

§

3

.

I denna § återfinnas bestämmelserna om läkares förlust av sin be­

hörighet på grund av brottsligt förfarande. Dessa bestämmelser äro

bjggda på de i den allmänna motiveringen angivna grunder.

I fråga om legitimerade läkare är det sålunda överlämnat åt medici­

nalstyrelsen atf, efter prövning i varje särskilt fall, återkalla legitima­

tionen och därmed behörigheten att utöva läkarkonsten. Vissa" legiti­

merade läkare intaga emellertid den ställningen, att de allmänna reglerna

om medicinalstyrelsens befogenhet att fråntaga dem deras behörighet

icke utan vidare kunna tillämpas. Detta gäller om dem, som inneha

läkarbefattningar, till vilka de blivit av Kungl. Maj:t eller medicinal­

styrelsen utnämnda. Så länge en sådan läkare innehar sin befattning,

synes behörigheten icke böra kunna berövas honom. Avsättes han, bli

däremot de .allmänna reglerna tillämpliga på honom; blir han suspenderad

från befattningen, gäller detsamma för den tid, varunder han är suspen­

derad.

Ave.n den, som är behörig att utöva läkarkonsten på grund av stad­

gandet i § 1 2), bör kunna fråntagas sin behörighet. Då en sådan

läkare icke grundar behörigheten på eu av medicinalstyrelsen meddelad

legitimation, kan givetvis icke samma förfarande som i fråga om legiti­

merade läkare här användas. Den ämbetsmannaställning, som en dylik

36

läkare intar, medför å andra sidan, att samma hänsyn här gör sig gäl­

lande som beträffande nyssnämnda innehavare av läkarbefattningar. ° På

grund härav synes den lämpligaste anordningen vara att gorå ifråga­

varande läkares behörighet beroende därav, att han innehar sin befatt­

ning. Avsättes han, bör han omedelbart förlora sin behörighet. Detta

framgår av den ordalydelse, som givits § 1 2). Tar han åter avsked

under sådana förhållanden, att det linnes skäl att medgiva honom fort­

satt behörighet, kan Kungl. Maj:t naturligtvis jämlikt § 1 4) lämna honom

tillåtelse att fortsätta sin läkarverksamhet. För det fall åter, att en läkare,

vars behörighet vilar på ifrågavarande grund, blir suspenderad från sin

befattning, är ett stadgande givet i andra. stycket av denna §. Enligt

detta förlorar han under suspensionstiden sin behörighet..

Beträffande förlust av behörighet, som grundar sig å § 1 3), så

gäller, att det där omförmälda förordnandet naturligtvis när som helst

kan återtagas och behörigheten därmed bringas att upphöra..

I det under § 1 4) avsedda fall slutligen kan uppenbarligen den av

Kungl. Maj:t givna tillåtelsen återkallas, om läkaren befinnes vara ovärdig

eller oskicklig att utöva sin konst. Liksom Kungl. Maj:t efter, fri pröv­

ning giver dylik tillåtelse, har Kungl. Maj:t också att återtaga tillåtelsen.

För att giva Kungl. Maj:t material för bedömande av derom fråga har

i § 5 intagits åläggande för medicinalstyrelsen att rörande ifrågavarande

läkare hos Kungl. Maj:t göra anmälan om sådant förhållande, som, om

läkaren varit legitimerad, skulle kunnat föranleda legitimationens åter­

kallande. Givetvis bör Kungl. Maj:t emellertid även utan dylik anmälan

och utan att sådant förhållande som nyss nämnts föreligger kunna åter­

taga tillåtelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

§ 4.

Denna § innehåller bestämmelser om förlust av läkarbehörighet, då

läkaren blivit sinnessjuk. Dessa bestämmelser vila på de i den allmänna

motiveringen angivna grunder och äro fullt analoga med de i § 3 lör

där avsedda fall föreslagna.

§ 5.

För att sätta medicinalstyrelsen i stånd att så fort som möjligt före­

taga prövning, huruvida en läkare, som gjort sig skyldig till brott av

sådan natur, att det kan medföra förlust av behörigheten, bör förklaras

denna förlustig, har här föreslagits, att domstol, som ådömt straff för

37

brottet, skall till medicinalstyrelsen insända utslaget i målet och på

särskild framställning från medicinalstyrelsen jämväl övriga protokoll

däri. Då medicinalstyrelsen enligt § 3 skall kunna förklara en läkare

på grund av brott förlustig behörigheten, endast om utslaget vunnit

laga kraft emot läkaren, har medicinalstyrelsen naturligtvis att efter

mottagande av utslaget avvakta, om laga kraft åkommer utslaget, och

att för inhämtande av kännedom härom vända sig till den domstol, där

klagan skall föras. Föres klagan mot utslaget av läkaren, har medi­

cinalstyrelsen likaledes att själv införskaffa upplysningar om målets fort­

gång. Med hänsyn till det mycket ringa antal fall, som torde före­

komma, kunna dessa åligganden icke anses alltför betungande.

Den förut omnämnda bestämmelsen om skyldighet för medicinal­

styrelsen att beträffande läkare, som erhållit Kungl. Maj:ts särskilda till­

stånd att utöva läkarkonsten, göra anmälan hos Kungl. Maj:t om sådant

förhållande, som för en legitimerad läkare kan föranleda legitimationens

återkallande, har fått sin plats i andra stycket av § 5.

§

6-

Då straffbestämmelserna för obehörigt utövande av läkarkonsten

torde höra ledas av i vissa avseenden olika hänsyn allteftersom den

obehörige är eu läkare, vars legitimation blivit återkallad, eller en

person, som aldrig varit behörig att utöva läkarverksamhet, hava i före­

varande förslag skilda stadganden givits härom. Denna § innehåller

sålunda regler om det förra fallet. Med detta hava likställts de övriga

fall, då en person, som en gång varit behörig till läkarverksamhet, men

sedermera kommit i saknad av nämnda behörighet, utövar sådan verk­

samhet, ehuru åtskilliga dylika fall onekligen torde kunna tänkas stå

det egentliga kvacksalveriet tämligen nära.

Om en enligt 4) av § 1 till läkarkonstens utövning i viss omfatt­

ning behörig person skulle överskrida gränserna för sin behörighet,

skall han enligt förslaget straffas icke enligt denna utan enligt näst­

följande §.

§ 7.

Denna § innehåller straffbestämmelser för det egentliga kvacksal­

veriet. Som redan i den allmänna motiveringen framhållits, har all

läkarverksamhet av obehöriga icke ansetts böra straffas. Där ett visst

gagn möjligen kan väntas av verksamheten eller i varje fall skada icke

är att befara, bör ett ingripande icke äga rum. Jag har i den allmänna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

38

motiveringen redogjort för, huru jag funnit avvägandet i detta hänse­

ende böra ske. De här intagna straffbestämmelserna äro anpassade därefter.

Med undantag för de fall, som behandlas i första stycket, är det

sålunda endast för det yrkesmässiga utövandet av läkarkonsten, som

straff föreslagits. Det förutsättes alltså, att verksamheten utövas i en

avsevärd omfattning, och att den avser att utgöra en väsentlig inkomst­

källa. Ytterligare en garanti till förmån för det jämförelsevis ofarliga

kvacksalveriet har föreslagits genom förbehållet av strafffrihet även

för det yrkesmässiga kvacksalveriet, när det utrönes att patienterna

icke av behandlingen fått skada till liv eller hälsa, eller ock att endast

lindrigare, vanligen förekommande åkommor behandlats, och att därvid

icke föreskrivits läkemedel eller behandlingssätt, som äro farliga för

människors liv eller hälsa. Genom de nu nämnda inskränkningarna

i straffbestämmelsen torde, som jag redan betonat, full säkerhet vinnas

för att straffet endast träffar där det bör träffa.

I första stycket har föreslagits en särskild straffbestämmelse för

kvacksalvares behandling av de i egentlig mening smittsamma sjuk­

domarna. Härmed avses enligt förslaget, utom venerisk sjukdom och lung­

sot, sådana smittsamma sjukdomar, till förekommande av vilkas införande

i eller utbredning inom riket Kung!. Maj:t meddelat särskilda föreskrifter.

Dylika föreskrifter finnas för närvarande i förordningen den 19 mars 1875,

som har avseende å pest, kolera, smittkoppor, fläcktyfus, nervfeber,

scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, rödsot och spetälska, i

särskilda författningar till förekommande av pestens och kolerans in­

förande i riket samt i läkarinstruktionen den 30 december 1911, vari givits

bestämmelser i syfte att vid barnsängsfeber hindra smittans spridande.

Skälen för ett strängare ingripande mot nu avsedda art av kvack-

salveri ha redan framhållits. Ehuru här icke kräves, att kvacksalvaren

yrkesmässigt utövar sin verksamhet, utan även en enstaka behandling

skulle vara straffbar, förutsättes likväl, att behandlingen ägt rum mot

ersättning, varvid självfallet även en maskerad ersättning är tillfyllest.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke för straffbarhet enligt detta moment

därjämte bör fordras, att kvacksalvaren insett eller bort inse, att ett

sjukdomsfall av ifrågavarande art förelegat. Som av redogörelsen för

den utländska lagstiftningen (Bilaga B) framgår, har denna fråga för

norsk rätts del behandlats både i norska stortinget 1889 och i norsk

rättspraxis. De synpunkter, som därvid anförts, synas mig väcka starka

betänkligheter mot att uppställa nyssnämnda fordran för straffbarhet.

Då man för att skydda allmänheten mot den fara, som hotar från kvack-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

39

salvares behandling av smittsamma sjukdomar, med rätta kan av dem

fordra, att de med utomordentlig uppmärksamhet och försiktighet undvika

att behandla dessa sjukdomar, har i förslaget, liksom i den norska för­

fattningen, icke upptagits någon sådan förutsättning för straffbarhet.

Med behandling av smittsamma sjukdomar har jag, på sätt medi­

cinalstyrelsen föreslagit, likställt vissa särskilt farliga behandlingssätt.

Mystisk sjukbehandling har jag dock därvid utelämnat, enär denna be­

teckning synts mig alltför obestämd. Behandling av kräftsjukdom, som

av medicinalstyrelsen likaledes hänförts till ifrågavarande kvalificerade

fall, har jag också förbigått. Upptages här denna sjukdom, om vars

smittsamhet delade meningar råda, synes följdriktigheten fordra, att också

åtskilliga andra svåra sjukdomar, vid vilka kvacksalvares behandling är

förenad med ett större mått av fara för patienten, medtagas. En

någorlunda fast och ej helt och hållet godtycklig begränsning bleve

emellertid därigenom ytterst försvårad.

Har någon, som gjort sig skyldig till förseelse enligt andra stycket

av förevarande §, därvid tillika förbrutit sig så som i första stycket

sägs, bliva vanliga regler om bestraffning vid sammanträffande av brott

att tillämpa.

§ 8.

För undanröjande av all tvekan, huruvida delaktighet i förseelse

mot denna förordning är straffbar, har i denna § upptagits en uttrycklig

bestämmelse, att allmänna regler om bestraffning av delaktighet skola

tillämpas.

§ 9-

'

Bestämmelsen i denna § åsyftar att beträffande vissa slag av verk­

samhet, som nära gränsa till läkarverksamhet, uttala, att de falla

utanför gränserna för sistnämnda verksamhet. Någon beskrivning i

övrigt av vad med utövning av läkarkonsten förstås har icke influtit i

förslaget. Detta begrepp är hämtat ur nu gällande läkarinstruktion, och

dess närmare tolkning torde böra överlämnas åt rättstillämpningen.

§ io.

Motsvarighet till denna bestämmelse finnes i de flesta specialstraff-

rättsliga författningar. Fn bestämmelse av ifrågavarande slag torde

här liksom i andra liknande fall vara av behovet påkallad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

§ ii.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna föreskriften om skyldighet för

åklagare att utföra åtal å förseelse, som hos honom angives av veder­

börande förste provinsialläkare, har icke upptagits i förevarande förslag.

En dylik befogenhet för förste provinsialläkaren att kunna framtvinga

åtal torde icke vara lämplig. Någon anledning att misstänka, att allmän

åklagare icke även utan ett sådant band skall i ifrågavarande hänseende

iaktta allmänt väl, torde ej heller förefinnas.

Till stadgandet om den tidpunkt, vid vilken denna förordning skall

träda i kraft, har fogats en bestämmelse därom, att den läkare, som

redan vid denna tid erhållit legitimation enligt gällande föreskrifter, skall

anses likställd med den läkare, som enligt denna förordning vinner le­

gitimation. Genom denna bestämmelse bli de läkare, som vunnit legi­

timation enligt äldre föreskrifter, underkastade stadgandena i §§ 3 och 4

av denna förordning. Medicinalstyrelsen skall sålunda vara befogad att

i de fall, som i nämnda §§ avses, återkalla dessa läkares legitimation

och därigenom fråntaga dem behörigheten att utöva läkarkonsten.

Härefter uppläste departementschefen det förslag till förordning om

behörighet att utöva läkarkonsten, som är bilagt detta statsrådsprotokoll,

samt hemställde, att Kungl. Maj: t måtte genom nådig proposition inhämta

riksdagens yttrande över förslaget med förklarande, att Kungl. Maj:t

vill efter mottagandet av riksdagens svar företaga den slutliga pröv­

ningen av samma förslag och förordna om utfärdande av författning

i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle

till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Hugo Landelius.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

41

Bilaga A.

Medicinalstyrelsens redogörelse för utländsk lagstiftning rörande

läkares förlust av sill behörighet.

Norge.

Strafflagen den 22 maj 1902 har med viss begränsning anvisat möj­

lighet att fråntaga en läkare jus practicandi, nämligen såsom tilläggsstraff till veder­

börande på grund av en eller annan lagöverträdelse ålagt huvudstraff och då antingen

för alltid eller för viss tid av intill 5 år. Allmän domstol avgör i varje särskilt fall

angående förlust av jus practicandi, då domen för ifrågavarande lagöverträdelse lyder

på fängelse eller för läkare med offentlig anställning tjänstens förlust samt den dömde

genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig det förtroende, som för ställ­

ning såsom läkare är nödigt, eller därigenom svikit plikter, som åligga honom i egen­

skap av läkare, och fara för återfall förefinnes. Enligt norsk lag kan en läkare icke

på annat sätt än i det fall, att han, som nämnt, förgått sig mot strafflagen, frånta­

gas jus practicandi. Emellertid har nyligen en kungl. läkarlagskommission i utkast

till lag om läkare och tandläkare föreslagit, att en läkare (eller tandläkare), som på

grund av sinnessjukdom eller andlig svaghet anses stadigvarande oskicklig till att

utöva sin verksamhet, skulle genom domstols utslag kunna frånkännas jus practicandi.

Intill dess domen fallit, skulle i sådant fall tillstånd att praktisera kunna av Kungl.

Maj:t interimistiskt upphävas.

Fortsätter läkare, som genom domstols utslag berövats jus practicandi, med

åsidosättande av domen, verksamhet såsom läkare, är han förfallen till straff. Han

är tillika utesluten frän den förteckning över läkare, som utarbetats av medicinal-

direktören och tillställes vart och ett av rikets apotek, varav följer, att recept av

honom icke få expedieras.

Jus practicandi kan återvinnas endast genom benådning från det ådömda till-

läggsstraffet, därest icke domen härutinnan är tidsbegränsad, då jus practicandi efter

utgången av den bestämda tiden återfås.

Danmark.

De nyaste bestämmelserna återfinnas i Lov om Sun dhets vsesendets

Centralstyrelse den 30 april 1909. Denna styrelse utgöres av två avdelningar: »Lase­

ra adet» och »Apotekerraadet». Dessutom finnes ett särskilt »Ketsl®geraad». Båda

lyda under Justitieministeriet.

Nämnda lags § 7 innehåller huvudsakligen följande bestämmelser:

Uppstår spörsmål om, att någon enligt § 6 under läkarrådets tillsyn stående person

(vartill särskilt läkarna höra) utövar sitt kall på sätt, som kan bliva farligt för hans

medmänniskor antingen på grund av beständig eller med tidsmellanrum inträdande

rubbning i själstillståndet, vare sig detta beror på sjukdom eller på missbruk av alko­

hol, morfin eller dylikt medel, eller på grund av i kallet visad grov oduglighet, skall

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 74 käft. (Nr 85.)

6

42

frågan föreläggas läkarrådet. Finner då rådet, att fara i angivet avseende föreligger,

skall det hos justitieministern göra hemställan, att yrkets utövning tillsvidare för-

bjudes vederbörande. Äro omständigheterna trängande, äger läkarrådet att på egen

hand utfärda ett sådant förbud, men skall ofördröjligen göra anmälan hos justitie­

ministern och så snart som möjligt underställa förbudet ministerns stadfästelse.

Innan läkarrådet gör hemställan i sådant ärende skall tillfälle givas den det

gäller till skriftlig eller, om han det önskar, muntlig förklaring inför rådet vid sär­

skilt sammanträde. Tillika skall rättsläkarrådets yttrande inhämtas antingen skrift­

ligen eller genom rådets deltagande i berörda sammanträde. Slutligen skall den

felande uppfordras att skriftligen eller vid sammanträdet giva tillkänna, om han

fordrar sakens hänvisning till domstol eller om han är villig underkasta sig justitie­

ministerns avgörande. Avgives icke sådan förklaring, antages det förra vara fallet.

Det väsentliga innehållet av muntligen avgiven förklaring upptages i särskilt proto­

koll, som uppläses och vidkännes. Enligt den felandes val avgör justitieministern

antingen själv frågan eller hänvisar densamma till domstolsbehandling, varvid sak­

förare förordnas såväl för det allmänna som, om så önskas, för den sakförde.

Vid frågans avgörande kan det bestämmas, att rätten till yrkets utövning fran-

tages den felande, intill dess att de omständigheter, som föranlett beslutet, upphört

att finnas. Godkänner justitieministern icke för ett sådant förhållande framlagda

bevis, kan frågan åter föreläggas domstolen, därest det icke är uppenbart, att för­

hållandena äro oförändrade eller ett år ännu icke förflutit efter sakens avgörande.

Utövar någon en sålunda förbjuden verksamhet eller utövar han den utan iakt­

tagande av därför eventuellt föreskrivna bestämmelser, straffas han efter de för över­

trädelse av rättsligt givna förbud i allmänhet gällande regler.

Tyskland. I tyska riket kan av vederbörande myndighet meddelad approbation

(olika i de särskilda staterna) såsom läkare återtagas, därest de bevis, på grund av

vilka approbationen meddelats, visats vara felaktiga eller innehavaren av approbation

förlorat medborgerligt förtroende, i sistnämnda fall dock endast för den tid med­

borgerligt förtroende saknas. Sådant återtagande betyder emellertid icke förlust av

tillstånd att utöva läkarkonst — detta står i tyska riket envar fritt — men veder­

börande får icke giva sig ut för att vara läkare kan i ty fall straffas med böter

ända till 300 mark — och kan icke heller anförtros några läkarfunktioner. Appro­

bation kan utan tvivel åter förvärvas genom att undergå nya prov; härvid kommer

dock i betraktande, att approbation förvägras, därest vederbörande gjort sig skyldig

till någon svår förbrytelse.

Österrike. Enligt § 26 i strafflagen den 27 maj 1852 är varje fällande dom

för en förbrytelse förbunden med förlust av offentlig titel, akademisk grad och vär­

dighet, vilken sedan icke kan återfås utan genom kejsarens medgivande. Denna

lagstämmelse har dock genom en lag den 15 november 1867 väsentligen modifierats,

så att en läkare, som till följd av någon förbrytelse förlorat sin doktorsgrad, kan

alltefter förbrytelsens beskaffenhet eller efter tiden för frihetsstraffet omedelbart efter

utståndet straff eller efter 10 respektive 5 års förlopp genom förnyad promotion vid

en medicinsk fakultet inom riket återvinna doktorsgrad och därmed också rättighet

att utöva läkarpraktik.

En läkare (»Hett»- eller »Wundarzt»), som vid sjukbehandling genom oskicklig

operation eller på annat sätt har begått sadana fel, som utvisa okunnighet, gör sig,

såvida därav svår kroppsskada, uppkommit, skyldig till eu överträdelse och, om döden

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 85.

43

följde, till en förseelse, på grund varav han kan förbjudas att utöva läkarkonst, till

dess han vid ny prövning visat sig hava åter inhämtat de bristande kunskaperna.

En läkare (»Heil»- eller »Wundarzt»), som åtagit sig vården om en sjuk men över­

bevisas att hava till verklig skada för den sjukes hälsotillstånd försummat honom,

straffas med böter från femtio till tvåhundra gulden.

Har läkarens okunnighet eller försummelse uppenbarligen föranlett svår kropps­

skada, är han förfallen till förlust av friheten från en till sex månader och, om död

därav blivit följden, från sex månader till ett år. Den, som utan läkarutbildning

eller utan lagligt berättigande — alltså även en läkare, som förlorat jus practicandi

yrkesmässigt (såsom »Heil»- eller »Wundarzt») behandlar sjuka eller befattar sig

med användande av animalisk magnetism eller narkotisering, gör sig därigenom skyl­

dig till en överträdelse, för vilken straffet allt efter den tid, under vilken det otillåt-

liga »geschäftet» bedrevs, och efter storleken av den skada, som anstiftats, är en till

sex månaders fängelse och, ifall döden följt, från sex månader till ett år.

I Österrike föreligger emellertid förslag till läkarordning (»Ärzteordnung») med

utförligare bestämmelser bland annat rörande »venia practicandi».

Hollcind.

Enligt art. 28 i nu gällande strafflag (av år 1881) kan en läkare

av domstol frändömas jus practicandi, därest han gjort sig skyldig till föl­

jande brott:

1) Otukt mot minderårig, intagen i straffanstalt, förbättringsanstalt, barnhus,

sjukhus, hospital eller from stiftelse, eller uppsåtlig! förledande vare sig för vinnings

skull eller yrkesmässigt av minderårig till otukt med tredje person.

2) Bistånd, lämnat havande kvinna, att döda eller fördriva hennes foster

eller dödande eller fördrivande av foster vare sig med eller utan kvinnans vilja.

3) Ouppsåtlig! vållande till annans död eller svår kroppsskada, förorsakande

sjukdom eller tillfällig oförmåga att utöva yrke eller befattning.

Om alla dessa fall gäller att, därest den brottslige förövat gärningen i fråga

under utövande av sitt yrke, han kan fråndömas rätt att vidare utöva detsamma.

Då domstol fråndömer någon rätt att utöva yrke, bestämmer domstolen tillika

för hur lång tid denna påföljd skall gälla enligt följande regler:

1) i fall av livstids fängelse gäller fråndömande! för alltid;

2) i fall av frihetsstraff under 2 till 5 år gäller fråndömandet en tid av 2 till

5 år utöver huvudstraffet;

3) i fall av böter gäller fråndömandet en tid av 2 till 5 år.

Den läkare, som utövar sitt yrke med vetskap att rätten härtill fråndömts

honom, straffas med fängelse intill sex månader eller böter högst 600 floriner.

England, Skottland och Irland.

Lagstiftningen angående läkares

legitimation eller fråntagande av jus practicandi innefattas i »Medical Act 1858»

samt »Standing Orders of the General Medical Council» (utgiven 1907).

Enligt Medical Act 1858 linnes ett »General Council of medical education and

registration of the

United

Kingdom», vars medlemmar utses av regeringen, universi­

teten och vissa andra korporationer. Detsamma benämnes oftast »General Medical

Council» eller helt kort »General Council». Under detta sorterar (för vart och ett av

de tre länderna) ett »Branch Council».

Legitimation av läkare sker genom översändande av examensintyg och dylikt

till registratorn hos »General Council». Den sistnämnde skall årligen låta från trycket

utgiva och för försäljning tillhandahålla en förteckning över samtliga legitimerade

läkare, »The Medical Register».

44

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 85.

Om någon registrerad läkare överbevisas om brott, som medför dödsstraff eller

som icke kan sonas med böter, eller dömes han av »General Couneil» efter veder­

börligt förhör skyldig till nesligt uppförande i yrkesutöving, kan »General Couneil»

låta stryka hans namn i registret.

Klagomål över läkares uppförande skall skriftligen och med angivande av orsa­

ken göras hos generalregistratorn, som sedermera infordrar den anklagades förklaring.

Handlingarna överlämnas nu till en kommitté (»Committee for penal cases»), som

(eventuellt efter vidare undersökning) antingen förklarar saken icke föranleda någon

åtgärd eller anmäler ärendet hos »General Couneil» för undersöknings anställande.

Slutligen har »General Couneil» att (inför slutna dörrar) avgiva utslag (frikännande

eller fällande; i det senare fallet strykes den anklagades namn i registret). Läkare,

vars namn strukits i registret, få icke undergå ny examen utan efter medgivande

från »General Couneil».

„

Det är emellertid väl att bemärka, att en läkare, som dömts att avföras från

förteckningen över legitimerade läkare — den enda straffpåföljden av disciplinär art

— fortfarande kan utöva läkaryrket, ehuru han ej kan föra titeln av medicine dok­

tor å visitkort eller skylt och ej heller å recept kalla sig så.

Ovanstående bestämmelser anses särdeles föråldrade och en utredning lär pågå

i syfte att införa nya föreskrifter.

Frankrike.

Uti V kap. 25 § i lag om läkarkonstens utövning den 30 no­

vember 1892 är stadgat, att läkare kan utöver annat ådömt straff förklaras förlustig

jus practicandi, temporärt eller för alltid, då han dömts till

1) kroppsstraff eller annat ärerörigt straff,

2) korrektionsstraff för förfalskning, stöld, bedrägeri eller brott, som omnämnes

i art. 316, 317, 331, 332, 334 och 335 av Code penal (kastration, fosterfördrivning,

sedlighetsbrott mot barn, våldtäkt m. in.),

3) ett av en brottmålsrätt ådömt korrektionsstraff för handlingar, som av lagen

betecknas såsom brottsliga.

Utövar den, som sålunda suspenderats, likväl yrket, straffas han i likhet med

varje annan, som olagligen utövar läkaryrket, med 100—500 francs böter. Förnyas

förseelsen, är straffet 500—1000 francs böter eller fängelse (från 6 dagar till 6 ma-

nader) eller bådadera. — Tillägger han sig titeln »doeteur» eller »officier de sante»,

straffas han med böter från 1,000 till 2,000 francs; om förseelsen upprepas, blir

straffet antingen böter från 2,000 till 3,000 francs eller fängelse eller ock båda­

dera.

Belgien.

En legitimerad läkare kan av domstol fråndönias rätt att under en

tid av högst två år utöva läkaryrket. Berövandet av jus practicandi sker genom en

av domstol avkunnad dom (i enlighet med art. 19—22 av lagen den 12 mars 1818

angående rätt att utöva olika slag av läkaryrke). Åtal kan anställas mot den, som,

ehuru jus practicandi fråndömts honom, likväl fortfar att utöva läkaryrket.^ Efter ut­

gången av den tid, för vilken jus practicandi fråndömts läkare, kan denne åter utöva

läkaryrket.

Italien.

På administrativ väg kan eu läkare i allmänhet icke drabbas av

viss tids eller ständig förlust av jus practicandi. Enligt reglemente den 19 juli 1906

för läkekonstens utövning har prefekt endast rätt att från tjänsten suspendera kom­

munala fattigläkare.

45

Genom domstols utslag åter kan läkare suspenderas från utövningen av sitt

yrke uti vissa i strafflagen angivna fall.

Enligt § 25 i strafflagen kan suspension från utövningen av ett yrke sträcka

sig från 3 dagar till två år. § 35 i samma lag stadgar att, förutom i lagen be­

stämda fall, varje straff för förseelser, begångna med missbruk av läkaryrket, med­

för suspension från utövningen av yrket för en tid lika med den för det pålagda

frihetsstraffet eller den tid, som bort beräknas i händelse av insolvens för ett peku­

niär straff. Suspensionen kan dock aldrig överstiga den i § 25 bestämda maximi­

gränsen (två år).

De viktigaste fall, då suspensionen av läkaryrket tillämpas, äro följande:

försämring eller förgiftning på för hälsan farligt sätt av dricksvatten till all­

mänt bruk;

förfalskning på för hälsan farligt sätt av livsmedel eller läkemedel:

försäljning av för hälsan farliga livsmedel;

fosterfördrivning med kvinnans samtycke;

fosterfördrivning utan kvinnans samtycke;

lösgivning av sinnesrubbade personer, som anförtrotts till vård;

mottagning av sinnesrubbade personer till vård, utan att begära bemyndigande

i de fall, då sådant föreskrivits, m. m.;

samt, jämlikt lag den 1 augusti 1907 angående hälsovård, uraktlåtenhet att

tjänstgöra vid epidemi.

Överskrider den suspenderade de på grund av domen honom åliggande skyl­

digheter, kan han straffas med fängelse ända till ett år eller böter från 100 till

3,000 lire.

Spanien.

Genom domstols utslag kan läkare fråntagas jus practicandi för

alltid eller för viss ådömd tid. Sådant straff synes dock tillämpas endast i de fall,

där läkare med missbruk av sitt yrke eller sin tjänst deltagit i vissa uti art. 483 av

strafflagen angivna brott, nämligen:

föregivande av havandeskap eller utbyte av barn, undanstickande eller utsättande

av äkta barn i syfte att låta detsamma förlora sitt civilstånd.

Diplomet återtages av medicinalinspektören, men om en suspenderad ändock ut­

övar yrket, är han underkastad särskilt straff.

Jus practicandi återvinnes fullständigt och utan några inskränkningar, när an­

svarigheten förfallit genom benådning, amnesti, utståndet straff eller preskription av

brottet eller straffet.

I

Portugal

finnas inga lagbestämmelser, genom vilka läkare kunna såsom

straffpåföljd eller av annan orsak fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet.

Kungl. Maj;ts Nåd, Proposition Nr 85.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Bilaga B.

Översikt av utländsk lagstiftning rörande obehörigas utövande

av läkarkonsten.

Eu överblick över utländsk lagstiftning på detta område visar, att detta ämne

behandlats på olika sätt, och olikheterna hänföra sig ej blott till detaljer, utan ock

till de stora principiella spörsmålen. Ur denna synpunkt kunna lagstiftningarna i de

länder, som äro av intresse, skiljas i två olika grupper. Den ena omfattar de

lagar, som bygga på principiell frihet för var och en, sålunda även för icke leg.

läkare, att utöva läkarverksamhet, men av vilka lagar de flesta söka på det ena eller

andra sättet avvärja de värsta farorna från kvacksalveriet. Den andra gruppen om­

fattar de lagar, som vila på den motsatta principen, nämligen på absolut förbud för

icke leg. läkare att utöva läkarverksamhet.

Till den förra gruppen höra England, Tyskland, Norge och ett par schweiziska

kantoner. Beträffande de åtgärder, som i dessa länder äro vidtagna för att avskära

de farligaste utväxterna på kvacksalveriet, avvika de i någon mån från varandra.

Enligt engelsk lag får vem som helst utöva läkarverksamhet. Leg. läkare ha

framför andra följande företräden: 1) de få på rättslig väg indriva sina fordringar

på grund av praktiken; 2) de kunna på begäran befrias från skyldighet att fullgöra

vissa offentliga plikter, såsom att sitta i jury o. s. v.; 3) de kunna erhålla offentliga

läkartjänster; 4) de få utgiva sig för läkare genom antagande av motsvarande titel,

annonsering o. s. v.

I Tyskland har en utförligare reglering av denna fråga hittills lämnats åt de

särskilda förbundsstaternas lagstiftning. På administrativ väg ha också i de flesta

av dessa utfärdats ungefär likalydande författningar. I dessa åläggas de, som utan

att vara leg. läkare yrkesmässigt utöva läkarverksamhet, att gorå anmälan därom hos

vederbörande läkarämbetsman eller polismyndighet och därvid uppge namn, adress,

antecedentia och andra dylika personliga förhållanden. Vidare äro offentliga med­

delanden av nämnda personer förbjudna, såvida de äro ägnade att ingiva oriktiga före­

ställningar om dessa personers utbildning, befogenheter eller verksamhetsresultat eller

innehålla reklammässiga löften. Dessutom äro jämväl förbjudna offentliga meddelan­

den om läkemetoder, såvida dessa tilläggas verkningar, som gå utöver deras verkliga

värde, eller såvida de vilseleda allmänheten genom det sätt, varpå läkemetoderna

rekommenderas, eller slutligen såvida de på grund av sin beskaffenhet äro ägnade att

framkalla skada å patienternas hälsa. Straffet för överträdelse av dessa föreskrifter

är högst 60 marks böter eller motsvarande fängelse.

Utom dessa föreskrifter finnas också några andra, ägnade att motverka kvack­

salveriet och gällande för hela tyska riket. Så bestämmelserna i Reichsgewerbeord-

nung §§ 56 a och 147 p. 3. Enligt det förra lagrummet få de, som bedriva läkar­

verksamhet, men ej äro leg. läkare, icke resa omkring och utöva sin verksamhet.

47

Enligt det senare straffas den icke leg. läkare, som betecknar sig som läkare

eller tillägger sig en annan titel, som är ägnad att ingiva föreställningen om en leg.

läkare. Med det senare lagrummet böra sammanställas bestämmelserna i Gesetz o-eo-en

den unlauteren Wettbewerk 1909, §§ 1, 4, och dessutom möjligen Keichsgewerbeord-

nung § 30.

För tysk rätts del förtjäna också nämnas straffskärpningarna i Strafgesetzbuch

§§ 222, mom. 2, och 230, mom. 2, enligt vilka straffet för vållande till annans död

eller till annans kroppsskada skarpes utöver det normala i de fall, »wenn der Thäter

zu der Aufmerksamheit, welche er aus den Augen setzte, vermöge seines Amtes,

Berufes cider Gewerbes besonders verpflichtet war». Brotten lyda i dessa fall under

allmänt åtal, och tysk praxis visar, att kvacksalvare tämligen ofta bliva fällda enligt

nämnda lagrum.

Med nu angivna medel är man emellertid icke nöjd i Tyskland. Ett förslag

till lag för hela riket är utarbetat och 1910 förelagt riksdagen. Detta bygger visser-

ligen pa samma princip: frihet för envar att utöva läkarverksamhet, men de inskränk-

ningar, som föreslagits, äro dock betydande: 1) absolut förbud för vissa farliga sjuk­

domars behandling och behandling med vissa läkemetoder i yrkesmässig omfattning;

2) det yrkesmässiga utövandet kan helt och hållet förbjudas genom ingripande från

administrativ myndighet, om omständigheter föreligga, som giva vid handen, att genom

yrkets utövande patienternas liv svävar i fara eller deras hälsa skadas eller de bliva

ekonomiskt uppskörtade; 3) yrkesmässiga kvacksalvare äro förbjudna att försälja läke­

medel eller giva sina patienter anvisning på de ställen, där dessa böra köpas; 4) förbud

för vilseledande annonsering och reklam.

Under opposition från alla håll mottogs detta förslag i riksdagen och hänsköts

till ett utskott, där det alltjämt ligger. Anmärkningarna äro naturligtvis olika allt­

efter de håll, varifrån de komma.

Vad Norge angår råder enligt lag av 1871 principiell frihet för alla att öva

läkarverksamhet. I väsentliga avseenden är lagen ändrad 1889. Liksom i Tyskland

gälla emellertid väsentliga inskränkningar i nämnda frihet. Med böter eller fängelse

straffas sålunda den, som ej är leg. läkare, men »tager syge i kur» och därvid&har

antagit läkartitel eller annan beteckning, som är ägnad ingiva allmänheten den upp­

fattningen, att han är läkare, eller använder läkemedel, som det är apotekare för­

bjudet att utlämna till vem som helst, eller är kringresande eller icke uppehållit sig

i riket 3 år eller i Norge utstått straffarbete eller utan hälsovårdsnämnds tillåtelse

behandlar sådana farliga epidemiska eller smittosamma sjukdomar, som på grund av

gällande hälsovårdslagstiftning stå under offentlig myndighets särskilda uppsikt. Vid

antagandet 1889 i stortinget av sistnämnda bestämmelse utlades denna på följande

sätt: »Ligeoverfor en Politibcstemmelse som denne er det jo klart, åt det Offentlige

lkke behöver åt bevise, åt en Kvaksalver har skjonnet, åt han har behandlet Syfilis

eller andre farlige smitsomme Sygdomme; thi det vilde jo vsere altför galt, hvis en

Kvaksalver altid skulde kunne slippe fra det ved åt sige: jeg skjonner Ingenting —

åt han^ saa skulde kunne behandle Folk i hundredevis. Jeg erkjender, åt derhän

vaere Tilfaelde, hvori selv en Doktor kan tage Feil, men det er ikke for starkt, åt

tolk, der befatter sig med noget, som de ikke skjonner sig paa, da ilsegges Politistraf,

hvis de gjor saa farlige Ting som åt behandle yderst smitsomme Sygdomme. Do bor

ligeoverfor Politiforseelser af denne Art paa ingen Maade kunne hores med det Paa-

skud: vi skjonte os ikke paa det». Senare har i Norge framställts förslag om ytter­

ligare inskränkningar avseende att ålägga den icke leg. läkare, som behandlar en

venerisk sjuk, ansvar för den skada, som kan antagas hava uppkommit därigenom,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

48

att sjukdomen behandlats av kvacksalvaren i stället för av en leg. läkare. Denna be­

stämmelse har i motiveringen juridiskt försvarats därmed, att ett fullt analogt ansvar

åligger värdshusvärd, då han ansvarar för skador, som träffa personer på grund av

hos honom ådraget rus.

En norsk kommitté, som haft hela kvacksalverifrågan under behandling, har i

sitt 1908 avgivna betänkande föreslagit endast ett par mindre betydande ändringar i

den gällande rätten. I betänkandet har refererats ett intressant rättsfall från 1902

rörande den fråga, som i det ovan från stortingsförhandlingarna 1889 anförda ytt­

randet berördes. I Hoiesterets motivering till en fällande dom hette det bl. a.:

»Naar loven for visse sygdommes vedkommende forbyder kvaksalverbehandling an-

tages, åt den, der vil indlade sig paa kvaksalveri, skal liave saavidt insigt i, hvad

der vedkommer denne bedrift, åt han fra de sygelige symptomer hos vedkommende

patient kan, ialfald som regel, bedomme, om der er nogen rimelighed för, åt syg-

dommen horer til de undtagne. Den, som uden åt have saavidt skjon, inlader sig

paa åt kvaksalverere, vil derför, om sygdommen viser sig åt hare til de undtagne,

ikke kunne vane in salvo blot paa grund af sin uvidenhed. Vildfarelse og feiltagelse

vil ikke kunne vsere diskulperende, ialfald saalsenge der ikke er fåle om symptomer,

ligeoverfor hvilke det icke med rimelighed kan fordres, åt vedkommande kvaksalver

borde fattet mistanke.»

I norska kvacksalverilagen finnes slutligen straff bestämt för den icke leg. läkare,

som i sådant fall, där han är förbjuden öva läkarkonst, tar sjuk »i kur» och därvid

tillfogar denne betydlig skada till kropp eller hälsa. Straffet är oberoende av om

vållande föreligger.

Beträffande de schweiziska kantoner, som kunna räknas till ifrågavarande grupp,

kan anföras, att i en av dessa endast förbud för icke leg. läkare att företaga svårare

operativa ingrepp gäller, och att i en annan gäller, att envar är för fel vid sjukbe­

handling ansvarig gentemot den skadade, att endast examinerade läkare få innehava

offentliga läkartjänster, att icke leg. läkare ej få bära titel, som kan ingiva föreställ­

ning, att han är examinerad, samt att i offentliga tillkännagivanden, annonser o. s. v.

oriktiga uppgifter om faktiska omständigheter ej få lämnas.

Till den motsatta gruppen av lagstiftningar, dem, som principiellt bygga på

förbud för icke leg. att öva läkarverksamhet, höra de nederländska, belgiska, franska,

italienska, österrikiska, ungerska och finska lagarna samt lagarna i de flesta schwei­

ziska kantonerna och i ett flertal av de nordamerikanska staterna. Dansk lag intager

en viss mellanställning.

Av intresse vid undersökningen av dessa lagstiftningar är huvudsakligen det

sätt, varpå det straffbara kvacksalveriet närmare begränsas.

I åtskilliga lagar är det endast det yrkesmässiga utövandet av läkarverksamhet

från en icke leg. persons sida, som är straffbart. Så i de flesta schweiziska kanto­

ner, t. ex. Bern, Geneve, Ziirich, vidare i de nederländska och italienska samt delvis

i nordamerikanska lagar. Den österrikiska lagen lämnar tvivel, huruvida den straffar

blott det yrkesmässiga kvacksalveriet eller varje utövande av läkarkonst från obe­

hörigs sida. I ett österrikiskt lagförslag, som framlagts, förklaras uttryckligen blott

det yrkesmässiga straffbart, varjämte absolut förbud föreslagits för varje obehörig

att använda narkos, hypnos eller annat förfarande, som upphäver eller försvagar

medvetandet eller viljan.

I Ungern förbjudes blott det yrkesmässiga utövandet, som sker mot veder­

gällning.

.

.

Blott det vanemässiga kvacksalveriet straffas i Belgien och Frankrike (»habitu-

-ellement»).

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

49

I Danmark är likaledes det vanemässiga förbjudet, men blott under viss förut­

sättning. Denna är, att den sjuke genom att behandlas av kvacksalvaren utsättes

för fara, vilket åter anses föreligga då antingen sjukdomen anses medföra fara för

hälsan, om den ej rätt behandlas, vandd det för straffbarhet är likgiltigt, om de

medel, som använts, äro oskadliga eller skadliga, och om kuren lyckats eller miss­

lyckats, eller sjukdomen visserligen är utan fara i och för sig, men det av kvack­

salvaren anlitade behandlingssättet går utöver de ofarliga husmedlens område. I det

danska strafflagförslaget av 1912 är föreslaget straff av böter eller fängelse, när »nogen

driver uberettiget Virksomhed som Lsege».

Varje behandling mot vedergällning samt redan erbjudandet av sådan behand­

ling är straffbart i Finland. Undantag göres blott för »den mindre kirurgien», som

är fri.

I ett par nordamerikanska stater är varje utövning av läkarverksamhet för­

bjuden den obehörige.

Vad straffsatserna i de nu anförda lagstiftningarna angår, så variera dessa

betydligt. För första resan går straffet högst upp i Italien till högsta bötesbelopp; i

Frankrike till 500 francs böter, i Danmark till 200 kronors böter eller fängelse i högst

4 månader, i Belgien till 100 guldens böter o. s. v. I de flesta lagar är särskild

högre strafflatitud stadgad för återfall.

Även i de länder, där lagstiftning av nu nämnd art gäller, finnas straffbestäm­

melser, som i annan riktning avse att motverka kvacksalveriet. Sålunda betraktas

av fransk lag obehörigs tillägnande av doktorstitel vid utövande av läkarverksam­

heten som försvårande omständighet, vilken höjer straffet ända upp till 3,000 francs

böter eller 1 års fängelse.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

Bihang till riksdagens protokoll 1915.

t samt.

74 haft. (Nr 85.)

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

Bilaga C.

Medicinalstyrelsens lagförslag.

Utkast till lag om läkarkonstens utövning.

l:o) Behörighet att utöva läkarkonsten och från apotek förskriva jämväl häftigt

verkande eller giftiga läkemedel tillkommer endast den, som inom riket avlagt medi­

cinsk licentiatexamen eller, utan att hava avlagt sådan examen, av Kungl. Maj:t

antingen erhållit särskild tillåtelse att inom riket verka såsom läkare eller utnämnts

till läkartjänst.

Denna behörighet må icke av någon begagnas med mindre han, efter anmälan,

av medicinalstyrelsen blivit förklarad för legitimerad läkare och såsom sådan an­

tecknad i styrelsens matrikel.

2:o) Enahanda behörighet, som i l:o sägs, tillkommer läkarkandidat, som av

medicinalstyrelsen förordnats att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom extra

läkare eller oek, i egenskap av läkarstipendiat för den militära sjukvården, beordrats

till tjänstgöring; dock gäller för sådan vikarie, extra läkare eller stipendiat nans

behörighet endast för den tid, för vilken han blivit till tjänstgöring såsom läkare

förordnad eller beordrad.

3: o) Begår läkare brott, därför han dömes till förlust av medborgerligt för­

troende; varde tillika dömd till mistning av rätten att utöva läkarkonsten under

samma tid, varunder vanfrejden varar.

4ro) Dömes läkare för brott, varom i 6 § 18 kap. strafflagen sägs, eller för

våldtäkt mot kvinna, vilken han såsom läkare behandlar, eller för fosterfördrivning;

varde även dömd till mistning för alltid av rätten att utöva läkarkonsten.

5:o) Den, som, utan att enligt l:o eller 2:o vara därtill behörig eller, ehuru han

till följd av domstols utslag är i mistning av rätten att utöva läkarkonsten, åtager

sig att mot betalning behandla fall av

a) sjukdom, som kan spridas genom smitta och av denna anledning är föremal

för särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter,

b) smittosam könssjukdom, även om den uppträder på andra delar av kroppen,

än å könsorganen, eller

c) kräftsjukdom,

straffes med böter intill 500 kronor eller fängelse i högst sex månader.

6:o) Till samma straff dömes den, som utan att enligt l:o eller 2:o vara därtill

behörig eller, ehuru han till följd av domstols utslag är i mistning av rätten att

utöva läkarkonsten, å människor företager hypnotisk eller eljest mystisk sjukbehand­

ling eller behandling under allmän bedövning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

51 '

7:o) Föregiver sig någon genom tillkännagivande, som innehåller medvetet osann

uppgift, kunna bota sjukdomar ; eller

tillägger sig någon, som icke avlagt medicinsk licentiatexamen, titeln läkare, i

eller utan förbindelse med annat ord eller annan titel, som uppenbarligen är avsedd

att bibringa allmänheten föreställningen, att han är examinerad läkare; eller

drager någon, som icke är behörig att utöva läkarkonsten, från ort till ort och

mot betalning behandlar sjuka;

straffes med böter intill 300 kronor.

8:o) Den, som eljest, utan att enligt l:o eller 2:o vara därtill behörig eller,

ehuru han till följd av domstols utslag är i mistning av rätten att utöva läkar­

konsten, yrkesmässigt eller mot betalning tager sjuka under behandling; straffes för

kvacksalveri med böter från 5 till 100 kronor.

9:o) I alla mål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar fört talan mot läkare,

åligge det honom att till medicinalstyrelsen insända en bestyrkt avskrift av dom­

stolens utslag, enligt vilket styrelsen har att i sin läkarmatrikel låta anteckna

ådömt straff.

10:o) De för förseelse mot §§ 5—8 av denna lag stadgade straff gälla icke i de

fall, då den^ skyldige för förseelsen dömes till ansvar efter allmän strafflag.

ll:o) Åtal för förseelse mot §§ 5—8 av denna lag anhängiggöres vid allmän dom­

stol och utföres av allmän åklagare, ändå att angivelse ej sker. Åklagare vare ock

pliktig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom angives av vederbörande

förste provinsialläkare.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot §§ 5—8

av denna lag, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen för­

vunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det straff,

som för sådan förseelse är stadgat.

12:o) Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle med en tredjedel kronan

och med två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare annan än vederbörande

förste provinsialläkare, tage han hälften av åklagarens andel.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av dessa böter, skola de förvandlas efter

allmän strafflag.

52

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 85.

Bilaga D.

Två inom civildepartementet utarbetade alternativa lagförslag

om obehörigt utövande av läkarkonsten.

Alternativ I.

Förslag till lag om obehörigt utövande av läkarkonsten.

§ l.

Utövar någon läkarekonsten utan att vara därtill behörig och sker det mot

ersättning och i avsevärd omfattning, böte från och med fem till och med ettusen

kronor.

Behandlas därvid sådan sjukdom, som i § 2 sägs, och har den brottslige insett

eller bort inse, att dylik sjukdom förelåg, eller användes sådant behandlingssätt, som

i § 2 sägs, må straffet förhöjas till fängelse i högst ett år.

§ 2-

Den, som utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig och därvid i annat

fall än i § 1 avses mot ersättning behandlar venerisk sjukdom eller sådan sjukdom,

som i kungl. förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning av smitt­

samma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875 omförmäles, straffes, där

han insett eller bort inse, att dylik sjukdom förelåg, med böter från och med fem

till och med femhundra kronor eller med fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, där någon utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig

och därvid i annat fall än i § 1 avses företager hypnotisk behandling eller behandling

under allmän bedövning.

§ 3.

Verksamhet, som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning, anses ej som

utövning av läkarkonsten enligt denna lag.

§ 4.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna lag,

fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje

gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt

för sådan föreelse.

§ 5.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.

§ 6.

Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla med en tredjedel kronan och med

två tredjedelar åklagaren.

Saknas tillgång till falla gäldandet av dessa böter, skola de förvandlas efter

allmän strafflag.

Genom denna lag upphävas de i Kungl. Maj:ts nådigsta Privilegier för Collegium

Medicum den 30 oktober 1688 givna straffbestämmelser för obehörigt utövande av

läkarkonsten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.

Alternativ II.

Förslag till lag om straff för vissa fall av obehörigt utövaiule av

läkarkonsten.

§ l.

Den, som utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig och därvid mot er­

sättning behandlar:

venerisk sjukdom;

sådan sjukdom, som i kungl. förordningen angående åtgärder mot införande och

utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875 om-

förmäles; eller

annan sjukdom, vilken vid dröjsmål med lämplig läkarvård eller ändå att dylik

vard i tid anlitas innebär fara för döden eller för sådan kroppsskada, som i 14 ka­

pitlet 10 § strafflagen sägs;

straffes, där han insett eller bort inse, att dylik sjukdom förelåg, med böter

från och med fem till och med femhundra kronor eller med fängelse i hö°-st sex

månader.

Lag samma vare, där någon utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig

och därvid företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning.

Verksamhet, som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning, anses ej som

utövning av läkarkonsten enligt denna lag.

§

2

.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna lag,

fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje

gång° stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt

för sådan förseelse.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr So.

53

§ 3.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.

§ 4.

Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av dessa böter, skola de förvandlas efter

allmän strafflag.

Genom denna lag upphävas Kungl. Majrts nådigsta Privilegier för Collegium

Medicum den 30 oktober 1688 i vad desamma stadga straff för sådana fall av obe­

hörigt utövande av läkarkonsten, för vilka straff i denna lag är satt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.

Bilaga E.

Allmänna svenska läkarföreningens utlåtande den 16 mars 1913.

I. Bestämmelser mot kvacksalveriet.

Tillfredsställelsen inom landets läkarkår över medicinalstyrelsens initiativ i frå­

gan synes, att döma av de från lokalföreningarna inkomna utlåtandena, vara stor

och allmän, och för visso är det också på tiden att från statsmakternas sida något

göres för att stävja det alltmer omkring sig gripande kvacksalveriet och för att söka

förekomma de vådor, för vilka denna vitt utbredda hantering utsätter samhället i

sin helhet.

Kvacksalveriet är nämligen i våra dagar något helt annat än i forna tider, da

individer här och var i bygderna sökte lämna befolkningen den hjälp vid iråkad

sjukdom, som på grund av de stora avstånden till närmaste läkarstation icke kunde

på annat sätt erhållas. Dessa »kloka gubbar» eller »kloka gummor», som de gemen­

ligen kallas, hade otvivelaktigt en samhällsnyttig uppgift att fylla och hava det må*

hända i någon mån ännu här och var i orter, där läkartillgången är knapp, och under

förutsättning att de bedriva sin verksamhet i mindre omfattning samt med iaktta­

gande av nödig försiktighet. Något sådant torde däremot näppeligen kunna sägas

om det slag av yrkeskvacksalvare, som på senare tider uppstått i allt större och

större antal, och vilka icke nöja sig med att lämna sitt biträde i enkla fall och till

sjuka, som självmant inställa sig, utan som tvärtom organisera sin verksamhet fullt

affärsmässigt, väl vetande att utnyttja all den reklam, som våra dagars fulländade

utbjudningsmetoder möjliggöra, Konkurrensen och de med reklamen förenade kost­

naderna tvinga dessa kvacksalvare att giva sig in på allt vidare områden och att

söka uppbringa sin omsättning till det högsta möjliga. Driftigheten blir här som

inom andra affärsgrenar utslagsgivande i fråga om rörelsens avkastning och studerar

man

kvacksalvarnas ekonomiska förhållanden litet närmare, finner man lätt parallel-

lismen mellan reklam och vinst. På så sätt har på senare tider uppkommit ett all­

deles nytt näringsfång, som visat sig så lönande, att landet numera, kan man säga,

är översvämmat av en massa geschäftsmakare, som spekulera i allmänhetens hälsa,

och som därvid betjäna sig av affärsmetoder ofta nog av sådan art, att de, där de

ej rent av äro bedrägliga, dock betänkligt närma sig bedrägeriet. Som mätare på

den omfattning, i vilken detta yrkesmässiga kvacksalveri bedrives, torde det förhål­

landet förtjäna omnämnas att icke få av yrkets utövare deklarera för inkomster upp­

gående till flere 10-tusentals kronor om året. Här är således icke längre fråga om

de avlägsna bygdernas anspråkslösa läkekunniga, som mot ringa betalning lämna det

bistånd de kunna åt sjuka, som självmant uppsöka dem. Man möter i stället en

helt annan och alls icke sympatisk typ yrkesmässiga affärsidkare, som söka värva

kunder över hela landet, vilka de ofta nog på ett upprörande sätt uppskörta. Det

gäller här icke hjälp, som lämnas i trängande fall och vid verkligt behov, utan bi­

drager snarare det yrkesmässiga kvacksalveriet att alstra ökad sjuklighet. Genom

meddelandet av sjukdomsbeskrivningar och uppräknandet av sjukdomssymtom fram­

kallas nämligen ofta nog en följd av nya sjukdomstillstånd hörande till de funktio­

55

nella neuroserna, vilka utan svårighet kunna väckas till liv hos personer,

som

lida

av neurastheniska anlag.

Vore det emellertid så, att kvacksalveriet i denna form, oavsett det bedrägliga

i verksamheten, icke vållade andra olägenheter än att lättrogna personer avlockades

penningar och att neurastheniska individer folie offer därför, kunde man ju möjligen

låta saken bero och överlämna åt den enskilde att själv se sig för. Men det yrkes­

mässiga kvacksalveriet medför icke blott ekonomiska uppoffringar, det utsätter där­

jämte kunderna för stora vådor, därigenom att de, som lida av svåra organiska, men

botliga sjukdomar, uppehållas med löften och förespeglingar så länge, tills den sak-

behandlingen, i fall där sådan eljest kunnat gagna, icke vidare förmår

hjälpa. På så sätt — och häri ligger i sanning ingen överdrift, sjukhusens och

läkarnas journaler kunna icke jävas — bringas årligen många sjuka till en för­

tidig död. t

Läkarföreningen kan därför icke underlåta att som sin mening framhålla önsk­

värdheten av, att den ifrågasatta lagstiftningen icke alldeles förbiser de möjligheter,

som finnas att nedbringa antalet av det yrkesmässiga kvacksalveriets offer, utan att

därför beträda det av allmänna meningen, som det tycks, hägnade område, inom

vilket det mera begränsade kvacksalveriet rör sig. I betraktande av det yrkesmässigt

bedrivna kvacksalveriets, på grund av intensiteten och omfattningen, ökade förmåga

att på nyss angivna sätt åstadkomma skada synes det därför som om statsmakterna,

borde allvarligt överväga, huruvida icke så starka humanitära skäl föreligga för ett

ingripande mot detta, att ett försök borde göras att på lagstiftningens väg hämma

detsamma. Vi läkare hava i denna fråga en grannlaga ställning, då vi lätt utsätta

oss för att här betraktas som partiska, men vår dagliga erfarenhet talar ett så tyd­

ligt språk att vi anse oss pliktiga att vid detta tillfälle giva uttryck åt våra betänk­

ligheter gent emot det överhandtagande kvacksalveriet och åt vår medkänsla för alla

dem, som för oss klagat över sin sorgliga belägenhet, då vi nödgats säga dem, att

undergörarnes kurer icke haft annan verkan, än att tidpunkten för det riktiga in­

greppet blivit försuten.

Att uppfattningen beträffande kvacksalveriet skall vara olika allt efter de grund­

synpunkter, som anläggas, säger sig självt. Vi läkare anse naturligtvis, att allt kvack-

salveri är förkastligt och att det gagn, som mången tror sig hava haft av kvack­

salvares rad, oftast är illusoriskt och beroende av sjukdomens art, som antingen varit

sådan, att den gått till hälsa av sig själv eller att den kunnat hävas genom sugges­

tiva inflytelser. För oss, som ägnat läkekonsten vårt liv, står det nämligen klart,

att bedömandet av så invecklade och svårtydda frågor, som dem om andlig eller

kroppslig sjukdom och om botemedlen härför, framförallt kräver grundliga studier

och omfattande kunskaper.

Denna vår uppfattning delas säkerligen också av många medborgare, varom

flera petitioner och framställningar vittna, som från skilda delar av landet inkommit.

Beklagligtvis möter emellertid inom en del kretsar av vårt folk denna uppfattning

starka gensagor — väl i regeln inspirerade av kvacksalvare — och lärer från sådant

håll varje förslag till bestämmelse mot kvacksalveriet stöta på motstånd.

Vad som däremot icke lärer kunna av någon motsägas är, att de vådor, för

vilka kvacksalveriet utsätter den allmänna hälsovården, böra om möjligt förebyggas,

på det att icke ansträngningarna, som göras för och kostnaderna, som nedläggas på

hämmandet av de smittsamma sjukdomarna, måtte vara förgäves. Här kan icke in­

dividens rätt att fritt förfoga över sin person förebäras som hinder för ett ingri­

pande, ty alldeles oavsett att den sjukes hälsa och liv vedervågas uppstår i varje

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

56

dylikt fall en större eller mindre risk för en epidemisk utbredning av sjukdomen, så

mycket mera som kvacksalveriet i stor utsträckning utövas brevledes utan besiktning

av de sjuka.

En lagbestämmelse med syfte att förebygga dylika samhällsvadliga fonder

kvacksalveriet torde, när dessa synpunkter anläggas, också kunna påräkna nödigt stöd

av den allmänna meningen.

En del lokalföreningar hava framställt invändningar mot stadgandet av bestäm­

melser om straff för obehörigt sysslande med smittsamma sjukdomar, därför att dessa

bestämmelser förutsätta en förmåga hos kvacksalvarna, som dessa sakna, nämligen

förmågan att skilja de smittsamma sjukdomarna från andra; vid dessa invändningar

torde “man dock icke behöva fästa stort avseende, då lagstiftningen svårligen kan

anses skyldig att taga hänsyn till den omständigheten, att en person tillägger sig

större kompetens än han verkligen äger. Visserligen kan därigenom inträffa, att eu

kvacksalvare blir straffad för att ha behandlat en smittsam sjukdom, ehuru han ej

insett eller ens med sina förutsättningar kunnat inse, att en sådan sjukdom förelåg,

men detta är fullt i sin ordning, ty ställer sig en person frivilligt i en situation,

som kräver särskild kompetens och aktsamhet, så är det skäligt, att han därigenom

också löper en särskilt stor risk.

Då de inom civildepartementet utarbetade förslagen torde kunna betecknas som

en bearbetning av medicinalstyrelsens utkast, har läkarföreningen icke ansett det

behövligt att här närmare ingå på någon kritik av medicinalstyrelsens utkast i fråga

om bestämmelser mot kvacksalveriet, utan övergår nu till behandlingen av de i

departementet upprättade förslagen.

Skillnaden mellan dessa båda förslag är i huvudsak den att alternativ II endast

stadgar straff för vissa slag av obehörigt utövande av läkarkonsten, medan i övrigt

de gamla bestämmelserna av den 30 oktober 1688 skulle kvarstå, under det att

alternativ I söker lösa frågan i sin helhet.

För sin del måste läkarföreningen, åberopande vad ovan anförts, obetingat giva

företräde åt alternativ I, vilket med behörig hänsyn tagen till oviljan på vissa håll

att lägga hinder i vägen för det i mindre skala bedrivna mera lokala kvacksalveriet,

söker stävja dess rent yrkesmässiga utövande. Att den övre straffgränsen för dessa

kvacksalvare, när de befatta sig med smittsamma sjukdomar eller begagna i § 2

omnämnda behandlingssätt, satts högre än för de kvacksalvare, som bedriva sm

verksamhet i mindre omfattning, synes även riktigt, då farligheten av de forras han­

tering givet måste vara större än av de senares.

Däremot kan läkarföreningen icke finna annat än att bötesminimum, o kronor,

om straffet verkligen skall äga förmåga att hämma yrkeskvacksalveriet, är alldeles

för lågt.

.

, Ä11

Beträffande § 1 i alternativ I i övrigt vill läkarföreningen endast framhålla

önskvärdheten av, att det i lagen tydligen angives, att vid prövning, huruvida kvack­

salvaren bort inse att smittsam sjukdom förelegat eller ej, icke dennes kunskapsmätt

får utgöra normen, utan att denna fråga skall bedömas med hänsyn till fordringarna

på en läkares kompetens. Vidare hemställes beträffande denna §, huruvida icke det

kvacksalveri, som här åsyftas, lämpligare skulle kunna kännetecknas som »yrkes­

mässigt» än med uttrycket »mot ersättning och i avsevärd omfattning». Den förra

formuleringen förefaller lättare att tolka, under det att avgörandet, huruvida omfatt­

ningen varit avsevärd eller ej, torde bliva synnerligen subjektiv.

] § 9 av alternativ I saknas straffbestämmelse för kvacksalvande med lung­

tuberkulos. Då denna sjukdom alltjämt utgör den vanligaste dödsorsaken och da

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.

dess smittsamhet åtminstone i fråga om barn är synnerligen stor, hyser läkarföre-

ningen den uppfattningen att samma skäl tala för dess särställande som de, som

anförts för veneriska och de i kungl. förordningen den 19 mars 1875 uppräknade

sjukdomarna, och vill således föreslå, att de i medicinalstyrelsens utkast punkt 5

mom. a angivna begreppsbestämningarna måtte komma till användning i paragrafens

första stycke.

Likaledes synes det läkarföreningen högeligen önskligt, att det stycke i § 1 av

alternativ II, som lyder: »annan sjukdom, vilken vid dröjsmål med lämplig läkarvård

eller ändå att dylik vård i tid anlitas innebär fara för döden eller för sådan kropps­

skada, som i 14 kap. 10 § strafflagen sägs», även erhåller plats i denna §.

Medicinalstyrelsen har i punkt 7 av sitt utkast bland annat föreslagit straff för

den, som medelst osanna uppgifter föregiver sig kunna bota sjukdomar eller som,

utan att vara behörig att utöva läkarkonsten, tillägger sig titel, som avser att bi­

bringa allmänheten föreställningen, att han är examinerad läkare. I departementets

förslag återfinnes ingen sådan bestämmelse. Sedan läkarföreningen inhämtat, att

dessa rättsförhållanden kunna förväntas bliva behandlade i den lagstiftning om illojal

konkurrens, som lärer förberedas, har läkarföreningen icke ansett sig böra för när­

varande ingå närmare på frågan.

Medicinalstyrelsens förslag i sistnämnda punkt 7 om skärpt straff för den

kvacksalvare, som »drager från ort till ort», återfinnes heller icke i departementets

förslag. I likhet med ett flertal lokalföreningar, som yttrat sig i frågan, anser också

läkarföreningen denna bestämmelse mindre lämplig. Dels torde nämligen sådan

ambulatorisk kvacksalvarverksamhet icke förekomma i synnerligen stor utsträckning,

dels lär det icke kunna med skäl påstås, att straffbarheten är större, därför att gär­

ningen utövas på olika platser.

I övrigt har läkarföreningen ingen anmärkning att framställa mot alternativ I.

Alternativ II finner läkarföreningen sig, som ovan framhållits, icke kunna för­

orda och har därför icke ansett det nödvändigt att här ingå på någon närmare

granskning av detsamma,

U. Medicinalstyrelsens utkast till bestämmelser angående läkares mistning av rätten

att utöva läkarkonsten.

Dessa bestämmelser återfinnas huvudsakligen i punkterna 1, 2, 3, 4 och 9 av

medicinalstyrelsens utkast.

I fråga om punkterna 1, 4 och 9 har läkarföreningen ingen anmärkning att

framställa.

I punkt 2 synes böra inrymmas samma behörighet för underläkare och ama­

nuens vid kliniker, som tillerkänts övriga här uppräknade personer.

Punkt 3. Här torde kunna ifrågasättas, huruvida det föreslagna tilläggsstraffet

bör stadgas vid andra brott än sådana, som begåtts av läkare i samband med utöv­

ningen av läkaryrlcet.

Ett stadgande, som saknas i de av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna

angående mistning av rätten att utöva läkarkonsten, men vilket enligt läkarförenin-

gens åsikt även bör upptagas, sammanhänger med det, såsom av Jämtlands och Väster-

norrlands läns läkarförening framhållits, numera icke alldeles enastående förhållandet,

att en läkare genom ingående av kompanjonskap med en kvacksalvare söker legali­

sera dennes obehöriga utövande av läkarverksamheten och därigenom försvårar hans

fällande. Kvacksalvaren kommer härigenom i den förmånliga ställningen att han

Bihang till riksdagens protokoll 1915.

1 sand. 71 käft. (Nr 85.)

8

58

med läkaren som mellanhand kan förskriva giftiga läkemedel och utfärda attester.

Att ett begagnande på så sätt av behörigheten att utöva läkarkonsten icke blott är

läkaren ovärdigt utan till och med brottsligt, synes ligga i öppen dag. Läkarföre-

ningen vill därför föreslå, att i stadgan angående mistning av rätten att Utöva läkar­

konsten bestämmelse införes, att läkare, som missbrukat denna rätt i påtagligt syfte

att befordra kvacksalveri, skall såsom i strafflagen § 3 kap. 3 sägs anses delaktig, i

kvacksalveribrottet.

I övrigt har läkarföreningen icke något att anmärka mot medicinalstyrelsens

utkast till bestämmelser angående mistning av rätten att utöva läkarkonsten.

Såsom ovan framhållits, har läkarföreningen uppdelat sitt underdåniga utlåtande<

i två avdelningar, berörande den ena bestämmelserna mot kvacksalveri, den andra

stadgandena o fn mistning av rätten att utöva läkarkonsten. Det synes också läkar­

föreningen att dessa frågor lämpligast böra behandlas i skilda författningar, då de

här avsedda förseelserna och brotten äro av väsentligt olikartad natur.

På grund av vad sålunda anförts, får läkarföreningen i underdånighet hem­

ställa, ätt det i civildepartementet utarbetade förslaget mot kvacksalveri alternativ I,

med ändringar i den riktning, som ovan angivits, måtte vinna nådigt bifall samt att

stadga rörande mistning av rätten att utöva läkarkonsten måtte utfärdas i huvudsaklig

överensstämmelse med medicinalstyrelsens utkast, dock med de jämkningar, som av

läkarföreningen nu föreslagits.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 85.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.