2

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna

lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

2

§•

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes

till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att

anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av

yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare

förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete,

utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig

företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i

sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbets­

givares barn och föräldrar i förhållande till honom, ej heller minderårig,

som icke fyllt tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes

till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

3

§•

Konungen äger från tillämpningen av denna lag undantaga arbetare,

som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och vilka på

grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnas

väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen. Konungen äger ock

från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användas till arbete av

synnerligen ofarlig beskaffenhet.

4

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad

anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbets­

förtjänst, dock ej med mindre än femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett år­

ligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsför­

tjänst, samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från dödsfallet,

till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp, motsva­

rande en sjättedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sam­

manlagt överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de

skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äkten­

skap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsätt­

ning av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans be­

skaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforder­

liga, samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycks­

fallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

9 §-

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åt­

njutit av arbetsgivaren.

Ktmgl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

Ö

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller på grund av försäkring

i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,

livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt

denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av

arbetsgivaren eller av kassan eller på grund av försäkringen utgives för

tid, under vilken ersättningen utgår. Från livränta eller begravnings­

hjälp må dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren, på

grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i

försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller på

grund av försäkring, endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller

till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för under­

stödet, och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens

bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pen­

sionsförsäkring eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt,

allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom

bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner

efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som

finnas tillämpliga.

Avdrag, som ovan sägs, skp.ll jämväl ske för skadestånd, som i

följd av olycksfall i arbete utbetalas enligt allmän lag eller särskild för­

fattning.

^!2 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav

hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd, som i följd av

olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författ­

ning. Försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt denna lag

försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i

ersättningstagarens ställe uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande

ersättning utgår från försäkringsinrättningen.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, så

fort ske kan, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må

vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag

skall utgivas. Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar

genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetal-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i

ningsskyldighet för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersätt­

ningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrätt-

ningen bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro av­

görande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen titan

ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersätt-

ningsberättigade och utan binder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så

fort ske kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista

dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten

till livränta inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet

för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan

minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningst agarens

samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betal­

ningsterminer än nu är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp,

som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med när­

mast högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej fyftats före utgången av året näst efter

det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets

utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

F ör säkrings avgifter.

16 §.

Avgift för försäkring enligt denua lag skall, evad försäkringen om­

fattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de

särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som för­

säkringen avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag som i 4 §

avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och

kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäk-

ringsrisken eller omkostnaderna äger rum.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva

understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, bestämmes försäk­

ringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäk-

ringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan

lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren

det begär och tillika, där så tinnes erforderligt, för utgörande av under­

stödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Har

i fråga om understöd vid sjukdom, som skall av arbetsgivaren utgivas,

säkerheten ej godkänts, äger arbetsgivaren, därest sådant understöd

ändock av honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad han

utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar vad i anledning därav

avdragits från ersättningen enligt denna lag.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkrings-

rådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring

i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med be­

lopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan

hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till stats­

verket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget

erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som

av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,

som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna

försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstal­

tens verksamhet bestridas av statsmedel.

n §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksför­

säkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande

av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den män sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del

av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

eller arbetsföreståndaren att, sedan lian från den skadade eller eljest

erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den för-

säkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,

göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten

fastställes.

Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart

som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom arbets­

givarens försorg anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som av medicinal­

styrelsen fastställes, angående skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken;

kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i

stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ord­

föranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kom­

munalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden.

Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om under­

sökning rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av för-

säkringsinrättningen eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller

rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,

hålles undersökning allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet länsman samt i stad

magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

22

§.

Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om

olycksfallet hos försäkringsinrättningen eller det svenska konsulat, där

anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt konsulat,

verkställes genom dess försorg så fort ske kan nödig undersökning, var­

efter handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrätt­

ningen.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare

utredning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given

bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej

ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

11

den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av

efterlevande, ersättning utgå till denne.

25 §f

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till

efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för und­

vikande av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker

berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller indragas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse an­

ordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund

av denna las:, så ock där genom försummelse av den skadade under-

rättelse om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning

eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen

förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att

sakna lämplig vård.

26 §.'

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa ellei

eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan

skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,

äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,

i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lag­

rum angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom

villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och sam­

vete, att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv

eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

27 §.

År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna

lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger för­

säkringsinrättningen att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för

sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp

motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens

kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Er­

sättningen må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas

mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på

grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk med­

borgare och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast

om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller

kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt bär i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i

visst land.

28 §.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom

åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, enligt

formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de

arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem

använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt

angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som

hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt

att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,

därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,

ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej sär­

skilt löreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse

stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

SO §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10, 14

eller 27 § sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må

förty ej för gäld tagas i mät.

13

32

§.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäk-

ringsanstalten.

Kung1. Maj: t a Nåd. Proposition Nr 111.

Besvär.

33 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som

i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon

i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med all­

männa posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det

klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäk­

ringsanstalten, eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna

lag meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäk­

ringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom enligt 17, 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon

att lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veter­

ligen oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med

böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det

för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkes­

hemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller

14

annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,

att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet

erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med upp­

gift, handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet

av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för

det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättnings­

skyldighet icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må

allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

35 §.

Vill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i

denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall

i arbete, vare därtill berättigad. Sådan försäkring må ock av bolag,

som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag

finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

Övergångsbestämmelser.

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete ävensom de i lagen angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldig­

het för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd

av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens tjänst eller ar­

bete, under förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; dock att ersätt­

ningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat,

bedömes enligt äldre lag.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

15

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens

utskylder för sista och löpande året, de där ej för last egendom utgå;

så ock för vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete stats­

verket må hava förskjutit på grand av gäldenärens underlåtenhet att

erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som

löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,

av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och

skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista

och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring

kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att

erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 inne­

fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla

följande ändrade lydelse:

,

De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,

då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd

arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, varder

dödad eller skadad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej till-

lämpning i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

17

Förslag

till

Lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järn­

väg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angå­

ende ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Med upphävande av lagen den 22 juni 1904 angående tilllämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12

mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

förordnas som följer:

Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestäm­

melserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd »av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare

eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för

skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till

följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete an­

ställd arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

varder dödad eller skadad, utan gälle för dessa fall vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej till­

lämpning i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

*

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

3

18

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Socialförsäk­

ring.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24

mars 1916.

N ärvarande:

Hans

excellens herr statsministern H^ammarskjöld,

Hans excellens herr ministern

för

utrikes ärendena

W^allenberg,

Statsråden

H

asselrot

,

^von S^ydow,

friherre

B^eck-F^riis,

S^tenberg,

L

innér

,

M^örcke,

V ^ennersten ,

W^estman,

B^roström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Bland de sociala spörsmål, som i civiliserade länder på senare

tid framför andra tilldragit sig statsmakternas uppmärksamhet, torde

frågan om den moderna socialförsäkringen otvivelaktigt framstå såsom

ett av de viktigaste. Genom socialförsäkringen söker staten åt de sam­

hällsmedlemmar, som till följd av sjukdom, olycksfall, ålderdom, ofrivillig

arbetslöshet eller andra oförskyllda orsaker råka i betryck, bereda en

lämpligare form av understöd än den, som lämnas av den offentliga

fattigvården eller av understödsskyldiga anhöriga. Allt efter arten av

de förhållanden, som kunna föranleda behovet av dylikt understöd, har

man plägat uppdela socialförsäkringen i särskilda försäkringsgrenar, var

och en med sin speciella uppgift, och har man i allmänhet i lagstift­

ningen behandlat de särskilda uppgifterna var för sig.

19

Vad vårt land beträffar har den gren av socialförsäkringen, som

avser understöd åt åldringar och andra invalider, numera vunnit en mera

definitiv lösning genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring med

däri sedermera vidtagna jämkningar. För tryggande av deras ställning,

som genom sjukdom berövas sin arbetsförmåga, hava jämväl åtgärder

vidtagits, i det nämligen det frivilliga sjukkasseväsendet ordnats genom

lagen om sjukkassor den 4 juli 1910. Genom lagen om understödsföre­

ningar den 29 juni 1912 har dessa föreningars verksamhet reglerats.

Dessutom har Kungl. Maj:t den 31 december 1915 tillsatt en kommitté

med uppdrag att verkställa utredning dels angående införande i vårt

land av obligatorisk sjukförsäkring (inkl. moderskapsförsäkring) för arbe­

tare, dels ock huruvida och i vad mån från det allmännas sida åtgärder

kunde vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska

följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag,

som den verkställda utredningen kunde föranleda.

Den gren av socialförsäkringen, å vilken jag nu särskilt vill fästa

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, är den, som avser att bereda ersättning

för de ekonomiska följderna av skada till följd av olycksfall i arbete.

Rörande denna del av socialförsäkringen, som under de senaste åren

varit föremål för utredning inom den s. k. ålderdomsförsäkringskom-

mittén, ämnar jag nämligen nu framlägga förslag till lagstiftning, grundad

på de förarbeten, som av kommittén utförts.

Innan jag övergår till att redogöra för nämnda förslag och grun­

derna därför, torde jag i korthet få erinra om olycksfallsförsäkringsfrå-

gans utveckling och nuvarande läge i vårt land.

Arbetet på ordnandet av olycksfallsförsäkringen, liksom av social-

Riksdagen

försäkringsarbetet överhuvud, kan, om man bortser från förarbetena till

1886 års lagstiftning angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift, sägas hava tagit sin egentliga början med den av S. A. Hedin

vid 1884 års riksdag väckta motionen med begäran om lagförslag

rörande bl. a. arbetsgivares ansvar för olycksfall i yrkesarbetet och

arbetares olycksfallsförsäkring samt riksdagens i anledning av motionen

beslutade skrivelse den 11 maj samma år, däri riksdagen anhöll bl. a.,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde

finnas lämpliga för ordnandet av förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet.

Med anledning av denna skrivelse tillsattes år 1884 den s. k. arbetar-

Äldre arbetar-

försäkringskommittén, vilken den 28 juli 1888 avgav utlåtande och förslag kommittén.

till »lag om försäkring för olycksfall i arbetet». Enligt detta förslag

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 111.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Proposition

1890.

skulle samtliga hos arbetsgivare anställda personer i vissa i förslaget

angivna industriella eller industrien närstående yrkesgrenar vara försäk­

rade för följderna av olycksfall i arbetet. Försäkringen skulle äga rum

i en genom statens försorg inrättad riksförsäkringsanstalt. Avgifterna

för försäkringen skulle erläggas av arbetsgivaren, varemot staten skulle

bekosta anstaltens förvaltning. Ersättningen skulle utgå från och

med tredje veckan efter olycksfallet — karenstiden var sålunda 14 dagar

— och utgöra, vid full invaliditet 60 % av den skadades årliga arbets­

förtjänst och vid partiell invaliditet en i förhållande till arbetsförmå­

gans nedsättning bestämd del av arbetsförtjänsten, dock högst 50 %

därav. Vid dödsfall skulle utgå, förutom begravningshjälp, livränta

såväl till änka som, under viss förutsättning, till änkling med 20 % samt

till varje barn under 15 år med 10 % av arbetsförtjänsten, dock sam­

manlagt högst med 50 %. Klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut i

ersättningsfrågor skulle föras bos en för ändamålet tillsatt nämnd, be­

stående av ordförande och 6 ledamöter. Vidare innehöll förslaget be­

stämmelser om beräknande av den årliga arbetsförtjänsten, avgifternas

beräknande och inbetalande, anmälningsskyldighet, undersökning, fri­

villig försäkring o. s. v.

Kommittén avgav jämväl förslag till »lag om sjöfolks försäkring

för olycksfall i tjänsten» i huvudsak byggt på enahanda grunder som

förenämnda förslag. Slutligen avgav kommittén förslag till »förordning

angående riksförsäkringsanstalten», enligt vilken ett »särskilt råd» skulle

inrättas med uppgift bl. a. »att med uppmärksamhet följa riksförsäk­

ringsanstaltens verksamhet i dess olika riktningar, övervaka efterlev­

naden av de för denna verksamhet utfärdade författningar samt före­

slå åtgärder till avhjälpande av däri sig företeende brister ävensom för

en vidare utveckling av denna del av lagstiftningen och förvaltningen».

Med ledning av arbetarförsäkringskommitténs ovan förstnämnda

lagförslag utarbetades inom civildepartementet ett förslag till förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet. Detta förslag, som i övrigt

i huvudsak vilade på samma principer som arbetarförsäkringskommit­

téns, omfattade dock endast kroppsarbetare, varjämte ersättningsbe­

loppen bestämdes, utan avseende på den skadades förutvarande avlöning,

efter en högsta livränta av 360 kronor, över det sålunda utarbetade

förslaget inhämtade Kungl. Maj:t genom proposition den 12 mars 1890

riksdagens yttrande. På grund av enskild motion förelåg samtidigt

arbetarförsäkringskommitténs förslag till lagstiftning i ämnet till be­

handling inom riksdagen.

21

Riksdagen, som avslog motionen, förklarade sig ej heller kunna

godkänna Kungl. Maj:ts förslag. Vid ärendets behandling inom riks­

dagen framhölls bl. a., att lagstiftningen i fråga ej borde byggas på

försäkringsplikt utan på arbetsgivarnes omedelbara ersättningsskyldighet,

varjämte riksdagen i sin skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t ut­

talade den önskan, att en blivande lagstiftning ntåtte erhålla civillags

natur.

Det sålunda för riksdagen framlagda förslaget blev sedermera inom

Proposition

departementet med hänsyn till framställda anmärkningar i vissa delar

omarbetat, därvid dock försäkringsprincipen bibehölls. Över detta om­

arbetade förslag inhämtades högsta domstolens yttrande. Domstolens

majoritet avstyrkte därvid förslaget under anförande bl. a., att ur

privaträttsliga synpunkter ej kunde härledas någon skyldighet för ar­

betsgivare att genom försäkring på förhand vidkännas utgifter för be­

redande av ersättning åt arbetare för skada, som möjligen framdeles

skulle kunna tillskyndas honom genom olycksfall.

Förslaget framlades emellertid, i väsentliga delar oförändrat, för 1891

års riksdag, men även denna gång blev propositionen av båda kamrarna

avslagen.

Frågan om olycksfallsförsäkring upptogs därefter till behandling

Nya arbetar-

i samband med frågan om ålderdomsförsäkringen, och Kungl. Maj:t,

som fann båda dessa lagstiftningsfrågor möjligen böra sättas i sam­

band med och huvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen, upp­

drog åt en ny kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén, att

ytterligare utreda hithörande förhållanden. Denna kommittés år 1893

avgivna förslag till »lag angående försäkring för beredande av pension

vid varaktig oförmåga till arbete» var grundat på invaliditetsprincipen och

innefattade bestämmelser om obligatorisk försäkring av alla hos arbets­

givare anställda biträden i handel, näring eller yrke, arbetsförmän,

arbetare och med dem jämförliga arbetstagare med undantag, bland

andra, av dem, som ej fyllt 18 år eller vilkas årliga avlöning översteg

1,800 kr. Försäkringen skulle äga rum i en central statsanstalt och

gälla varje varaktig oförmåga till arbete, vare sig denna oförmåga här­

rörde av ålderdom, av olycksfall i arbetet eller av annan orsak. Endast

övergående oförmåga till arbete lämnades oberörd och förutsattes bliva

föremål för sjukkassors och med dem jämförliga anstalters verksamhet.

Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustru- och barnpensionering.

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 111.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Proposition

1895.

Proposition

1898.

Propositioner

1900 och 1901.

1901 års

lag.

Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom pensionsavgifter,

erlagda delvis av arbetsgivaren och delvis av arbetaren.

Detta förslag blev förelagt 1895 års riksdag, dock med den ändring,

att staten skulle åtaga sig kostnaden för hustru- och barnpensioneringen,

att vissa mindre arbetsgivare tillerkändes ersättning av allmänna medel

för de av dem erlagda pensionsavgifter, samt att en frivillig försäkring

anordnades vid sidan av den obligatoriska. Förslaget vann ej riks­

dagens godkännande, men anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville taga

frågan under förnyad prövning.

Med hänsyn till frågans behandling inom riksdagen utarbetades

inom civildepartementet, med biträde av tillkallade sakkunniga, ett nytt

förslag till »lag angående försäkring för beredande av pension eller liv­

ränta», vilket förslag vilade på samma huvudgrunder som 1895 års för­

slag, men skilde sig från detta bland annat däruti, att arbetsgivarnes

skyldighet att bidraga till försäkringen borttagits och ersatts med bi­

drag av statsmedel. Icke heller detta förslag, som underställdes 1898

års riksdag, blev av riksdagen antaget.

Då sålunda vai'ken en på försäkringsplikt byggd särskild olycks­

fallsförsäkring eller en på invaliditetsprincipen grundad kombinerad

olycksfalls- och ålderdomsförsäkring vunnit bifall, fann man lämpligast

att söka bygga olycksfallslagstiftningen på principen om arbetsgivarens

direkta ersättningsskyldighet. Sedan ett på denna princip grundat för­

slag förelagts riksdagen år 1900, men på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut förfallit, framlades ånyo, vid 1901 års riksdag, förslag till lag i

ämnet, vilket förslag med vissa ändringar av riksdagen antogs, varefter

i överensstämmelse med riksdagens beslut den 5 juli 1901 utfärdades

den ännu gällande lagen angående ersättning för skada till följd av olycks­

fall i arbete, vilken lag, efter det att riksförsäkringsanstalten, i enlighet

med riksdagens därom fattade beslut, blivit år 1902 inrättad, trädde i

kraft den 1 januari 1903.

Enligt denna lag åligger det, som bekant, arbetsgivaren att i de

fall, som i lagen avses, utgiva ersättning, om arbetare skadas till följd

av olycksfall i arbetet. Lagen omfattar endast vissa uppräknade verk­

samheter, tillhörande industrien eller närstående yrkesområden, varemot

jordbruket och dess binäringar, hantverk, handel och sjöfart icke med-

tagits. Lagen äger även tillämpning med avseende å staten och kom­

munen, därest de på yrkesmässigt sätt utöva någon verksamhet, som

23

omnämnes i lagen. Ersättning utgår efter 60 dagars karenstid dels i

form av sjukhjälp, om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den

skadades arbetsförmåga, med 1 krona om dagen, och dels i form av liv­

ränta vid invaliditet med högst 300 kronor. Har olycksfallet inom två

år medfört döden, utgår dels begravningshjälp med 60 kronor och dels

livränta till de efterlevande, nämligen till änka med 120 kronor och till

varje minderårigt barn under 15 år med 60 kronor, dock med till­

hopa högst 300 kronor. Därest från kassa, som helt och hållet eller

till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren, pension eller

annat understöd utgår till skadad arbetare eller om arbetaren på

arbetsgivarens bekostnad blivit mot olycksfall försäkrad på annat sätt

än i riksförsäkringsanstalten, äger arbetsgivaren göra motsvarande av­

drag från ersättningen enligt lagen. Genom att försäkra sina arbetare

i riksförsäkringsanstalten eller, sedan olycksfall, som medfört skyldighet

att utgiva livränta, inträffat, genom inköp i riksförsäkringsanstalten av

dylik livränta kan arbetsgivaren befria sig från sin ersättningsplikt. Slut­

ligen kan i riksförsäkringsanstalten frivilligt tagas försäkring såväl av

arbetsgivare, som ej omfattas av lagen, för hos honom anställda arbetare,

som av varje enskild arbetare.

I 1901 års lag har sedermera ingen annan ändring vidtagits, än

att genom lagen den 3 juni 1904 medgivits rätt dels för arbetsgivare

att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sina arbetare sjuk-

hjälp och livränta jämväl under karenstiden och dels för enskild arbe­

tare att själv erhålla försäkring med rätt till ersättning för denna tid.

Därjämte har enligt kungörelsen av den 28 september 1907 stadgats, att

arbetsgivare och arbetare, som tagit försäkring i riksförsäkringsanstalten,

jämväl kunna erhålla försäkring mot olycksfall utom arbetet.

Vid sidan om dessa allmänna bestämmelser om ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbetet finnas i särskilda författningar ännu

gällande stadganden, varigenom arbetare tillförsäkras dylik gottgörelse.

Sålunda är i 6 § legostadgan föreskrivet, att om tjänstehjon sjukna!',

husbonden bör låta sköta och vårda det' med rätt dock, om han vill, att

å lönen avräkna vad han utgjort till läkare eller läkemedel, och enligt

64, 90 och 93 §§ sjölagen äger befälhavare eller sjöman, om han sjuknar

eller skadas i tjänsten, i allmänhet rätt till hyra, tills han entledigats,

samt dessutom rätt till vård på redarens bekostnad, så länge han är kvar

i tjänsten och 4 veckor därefter, varjämte redare är skyldig att bekosta

avliden sjömans begravning.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

Ändringar i

1901 års lag.

^Andra gäl­

lande bestäm­

melser.

24

Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Vidare är enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift, om någon, som är anställd i järnvägs

tjänst eller arbete, under förrättande därav dödas eller skadas, såväl

järnvägens innehavare som dess ägare skyldig att efter allmänna skade­

ståndsregler gälda skadestånd, där icke den, som led skadan, genom

överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv

ådragit sig densamma. I själva verket kan denna lag anses utgöra det

första steget i vårt land ifråga om utvecklingen av principen, att arbets­

givaren skall ansvara för skada, som genom olycksfall i arbetet till­

skyndas hans arbetare, oberoende av om vållande till skadan kan läggas

arbetsgivaren till last eller icke. Efter ikraftträdandet av 1901 års olycks­

fallslag gäller emellertid 1886 års lag ej längre ifråga om arbetare eller

arbetsforman, som erhållit anställning i järnvägs tjänst efter 1903 års

ingång. Enligt lag den 22 juni 1904 skall 1886 års lag äga motsva­

rande tillämpning i avseende å elektrisk järnväg med undantag doök

för de fall, varå olycksfallslagen äger tillämpning. Med enahanda undan­

tag är enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, innehavare av sådan anläggning under angivna

förutsättningar skyldig att utgiva skadestånd i fall, då någon ljutit

döden eller lidit kroppsskada genom inverkan av elektrisk ström från

anläggningen.

Genom kungörelsen den 2 oktober 1908 angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall har åt fiskare,

vare sig han arbetar för egen eller annans räkning, medgivits rätt att

genom försäkritig i riksförsäkringsanstalten mot en årlig försäkrings­

avgift av 5 kronor 50 öre bereda sig ersättning enligt de i 1901 års

olycksfallslag stadgade grunder. I den män avgiften icke skulle förslå

till ersättningarnas bestridande, fylles bristen av statsmedel.

Enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgiver staten ersättning

då under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgö­

rande värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller person, som nu

nämnts, skadats under tjänstgöring i krig. Ersättning utgives jämväl,

om sjukdom med därav följande skada yppats under eller efter slutad

militärtjänstgöring, och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bi­

dragit till sjukdomen. Författningens föreskrifter överensstämma i hu­

vudsak med motsvarande bestämmelser i 1901 års lag, dock att ersätt­

ningsbeloppen i regel äro 50 procent högre, varjämte karenstiden är

nedsatt till tre dagar.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

25

Såväl enligt denna författning Rom enligt 1908 års kungörelse utgår

ersättning under viss förutsättning jämväl till efterlevande föräldrar och

syskon.

Genom förordningen den 22 oktober 1909 angående ersättning åt efter­

levande, om någon av lotsverkets betjäning till följd av tjänsteutövning ljutit

döden, har åt sådana efterlevande tillförsäkrats ersättning efter i huvud­

sak samma grunder som enligt förordningen angående ersättning för

skada under militärtjänstgöring.

Slutligen torde i detta sammanhang böra erinras, att lagen om all­

män pensionsförsäkring den 13 juni 1913 avser pension eller understöd

vid höggradig invaliditet även i följd av olycksfall, vare sig olycksfallet

inträffat i eller utom arbetet.

1901 års olycksfallslag torde, på sätt framgår såväl av förarbetena

till lagen som av en jämförelse med den moderna utländska lagstiftningen

i ämnet, mera vara att anse som ett första genombrott på olycka falls­

lagstiftningens område än som eu definitiv lösning av ifrågavarande

problem. Också har beträffande åtskilliga av lagens stadganden redan

i början av lagens tillämpning behovet av utvidgning i flera hän­

seenden gjort sig gällande. Särskilt hava önskemål framställts om ut­

vidgning av lagens tillämplighetsområde, om rikligare ersättningar samt

om införande av försäkringsplikt i stället för direkt ersättningsskyldighet

för arbetsgivaren.

Redan i skrivelse den 22 januari 1907, eller sålunda något mer än

4 år efter det lagen trätt i kraft, uppdrog dåvarande chefen för civil­

departementet åt riksförsäkringsanstalten att igångsätta en utredning

angående de ändringar i lagen den 5 juli 1901, som kunde anses

vara av behovet påkallade. Departementschefen anförde därvid, att han

ay förekommen anledning funnit det böra närmare utredas, huruvida,

med hänsyn till vunnen erfarenhet rörande nämnda lags tillämpning

och verkningarna därav, bestämmelserna i densamma kunde anses vara

i alla delar ändamålsenliga och lämpade efter behovet. Särskilt hade

det synts departementschefen kunna ifrågasättas, om ej karenstiden

lämpligen borde förkortas, om gällande bestämmelser i avseende å liv­

räntas utgående vore tillräckligt betryggande, samt huruvida icke arbets­

givare och arbetare borde tillerkännas rätt att hos anstalten teckna för­

säkring, som med avseende å beloppet överstege det lagstadgade.

Den 10 januari 1908 avgav riksförsäkringsanstalten utlåtande i

ämnet. Anstalten framhöll därvid att, som frågorna om ordnandet av

sjukkasseväsendet samt om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen då

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

4

RiksförsäJc-

r ing sanstal­

ten 1908.

26

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

stode på dagordningen, anstalten funnit det mindre lämpligt, att någon

genomgripande ändring i olycksfallslagen vidtoges, och därför icke an­

sett sig för det dåvarande böra föreslå några väsentliga ändringar i av­

seende å de grunder, på vilka lagen vore byggd. Det avgivna förslaget

avsåg sålunda huvudsakligen lagens omfattning samt ersättningarnas

storlek och form. I fråga om lagens omfattning föreslog anstalten

utvidgningar. Särskilt ansågs ersättningsskyldigheten böra utsträckas

till jordbruket, dock endast till fastigheter med ett taxeringsvärde av

minst 20,000 kronor, varjämte ersättningsskyldigheten borde omfatta

även skada till följd av olycksfall, som träffade arbetare vid utförande

av arbete, vartill han utom yrket användes av sin arbetsgivare. Beträf­

fande ersättningens storlek och form innebar förslaget en allmän höj­

ning av ersättningsbeloppen, vilka dock fortfarande skulle vara i lagen

fixerade och icke sättas i relation till arbetsförtjänsten. Sjukhjälp och

livräntor till den skadade borde i regel höjas med femtio procent. Vid

invaliditet under 20 % borde kapital i st. f. livränta utbetalas.

Ersättning till efterlevande skulle i vissa fall jämväl utgå till änk­

ling samt till den avlidnes föräldrar och minderåriga syskon o. s. v.

För att trygga utfåendet av ersättning enligt lagen föreslog anstalten

upprättandet av en garantifond, till vilken skulle inflyta vissa bötes­

medel. Anstalten framhöll emellertid, att den mest betryggande garan­

tien för ersättningarnas utfående erhölles genom införande av försäk­

ringsplikt. Slutligen upptog riksförsäkringsanstalten tanken på upprät­

tandet av ett arbetarförsäkringsråd. Detta råd skulle erhålla rådgivande

befogenhet och bl. a. hava att yttra sig i de frågor, riksförsäkrings­

anstalten föreläde detsamma, ävensom över förslag, som Kungl. Maj:t

kunde vilja hänskjuta till detsamma.

Kommers-

Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades kommerskollegii

k°i⁹⁰⁹im yttrande, vilket avgavs den 15 april 1909. Beträffande grunderna för en

dylik lagstiftning anförde kollegium i huvudsak följande. Lagens omfatt­

ning borde i vissa avseenden utvidgas utöver vad riksförsäkringsanstalten

föreslagit. Bland annat borde ersättningsskyldigheten utsträckas även

till något mindre jordbruk nämligen jordbruk med ett taxeringsvärde

av minst 10,000 kronor. I sammanhang med utvidgning av lagens till-

lämplighetsområde och höjning av ersättningarna borde emellertid arbets­

givarens direkta ersättningsplikt utbytas mot försäkringsplikt. Dock

borde arbetsgivarne i fråga om försäkringsformen lämnas frihet att för­

säkra antingen i riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt, varjämte

även befrielse från försäkringsplikten under betryggande garantier borde

27

kunna medgivas. Ett centralorgan skulle upprättas för att i första hand

leda och övervaka försäkringen och därvid bland annat tillse, att ersätt­

ning utginge i enlighet med lagens föreskrifter. Ersättningsbeloppen

borde sättas i förhållande till den skadades arbetsförtjänst och en för­

kortning av den nuvarande karenstiden äga rum. Det kunde dock för­

tjäna att tagas i övervägande, huruvida tillräckliga skäl förelåge för att

ifråga om de båda första månaderna efter olycksfallet föreskriva försäk­

ringsplikt, eller om det icke vore lämpligare att endast stadga, att

ersättning härunder skulle av arbetsgivaren lämnas, men överlåta åt

vederbörande arbetsgivare att försäkra eller icke försäkra risken ifråga.

Iliksförsäkringsanstaltens förslag rörande sättet för olycksfallsersätt-

ningens beräknande m. m. fann kollegium i åtskilliga fall utgöra avse­

värda förbättriugar. Dock ansåg kollegium, att ersättning liksom hit­

tills icke borde lämnas för invaliditetsfall under tio procent samt att

kapitalbelopp i stället för livränta ej borde lämnas till änka, som upp­

nått 50 års ålder. Att ersättningsskyldigheten xitsträcktes till att gälla,

förutom änka och barn, även änkling och föräldrar vore berättigat, men

däremot vore icke befogat, att låta den omfatta minderåriga syskon, då

försörjningsplikten enligt fattigvårdslagstiftningen icke sträckte sig längre

än till föräldrar och barn. Vidare borde stadgandet om förlust av rätten

till ersättning på grund av grov vårdslöshet till sin innebörd närmare

preciseras eller ock helt ur lagen uteslutas.

Utlåtandet utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville lata

utarbeta en ny, fullständig lagstiftning i ämnet enligt i huvudsak föl­

jande grunder: att lagstiftningens ifråga giltighetsområde gjordes så

omfattande, som det med nödig hänsyn till vederbörande näringsidkares

ekonomiska bärkraft kunde anses möjligt; att lagstiftningen grundades

på principen om arbetsgivarnes obligatoriska försäkringsplikt pa det

sätt och under de närmare betingelser, för vilka i utlåtandet redogjorts;

att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket och sjöfartsnäringen be­

träffade, av praktiska hänsyn reglerades genom särskilda lagar; att

principen om olycksfallsersättningens fastställande i förhållande till den

skadades arbetsförtjänst komme till användning; samt att den nuvarande

till sextio dagar bestämda karenstiden förkortades.

Slutligen uttalade kollegium i fråga om olycksfallsersättning till

sjöfolk, att en blivande lagstiftning i detta ämne borde, naturligtvis

under nödig hänsyn till de säregna förhållanden, varunder sjöfartsyrket

utövades, så nära som möjligt ansluta sig till olycksfallslagstiltningen, i

vad den avsåge övriga yrken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Sjötnans-

pensionerings-

kommittén.

Riksdags­

motioner.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras om det av kom­

mittén för utredning angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän

den 15 november 1904 avgivna betänkande, innefattande bl. a. förslag'

till lag om försäkring av sjöfolk. Enligt detta förslag skulle i allmän­

het envar, som erhölle anställning å fartyg, därmed bliva försäkrad i han­

delsflottans pensionsanstalt med rätt dels till sjukhjälp, livränta och

begravningshjälp vid olycksfall under anställning, därvid med olycksfall lik­

ställdes sjukdom, som kunde anses innebära särskild yrkesfara, och dels

till pension vid annorledes än genom olycksfall under anställningen

ådragen invaliditet. Avgifterna för försäkringen skulle betalas till hälvten

av fartygsägaren och till hälvten av den försäkrade. Ersättningarna

skulle i allmänhet utgå från och med 15:de dagen efter olycksfallet en­

ligt väsentligen samma grunder och med samma belopp som enligt 1901

års lag. Därjämte skulle livränta i vissa fall utgå, då fartyg förolyckats

eller all underrättelse om fartyg uteblivit. Förslaget innehåller slut­

ligen särskilda bestämmelser rörande anmälan av olycksfall under resa,

utlännings och utomlands boendes rätt till livränta o. s. v.

Frågan om ändringar i olycksfallslagstiftningen har jämväl inom riks­

dagen varit föremål för behandling. Sålunda föreslogs vid 1907 års riks­

dag i en av herr J. A. Christiernsson in. fl. väckt motion, dels att ersätt­

ningsbeloppen måtte höjas med 50 procent, dels ock att karenstiden måtte

nedsättas från sextio till tre dagar. Vidare hemställdes i en motion av

herr K. J. Larsson om antagande av ett tillägg till lagen av den inne­

börd, att en genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsan­

språk icke måtte underkännas med hänvisning därtill, att den skadade

själv genom grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet, därest yrkes-

idkaren försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder till olycksfallets

förebyggande. Slutligen föreslogs även i en annan motion av samma

motionär en riksdagsskrivelse med begäran om förslag angående be­

redande av tillfälle för medellösa, olycksfallsskadade arbetare att erhålla

rättegångsbiträde.

De båda förstnämnda motionerna vunno ej riksdagens bifall, vare­

mot riksdagen med anledning av den sistnämnda motionen i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t i sammanhang med om­

arbetning av olycksfallslagen ville taga i övervägande, huruvida icke

riksförsäkringsanstaltens skyldighet att vid inträffade olycksfall i arbete

avgiva utlåtande skulle kunna i vissa fall utsträckas.

Vid 1908 års riksdag väcktes av enskilda motionärer ånyo olika

förslag rörande en mer eller mindre vittgående revision av olycksfalls-

29

lagstiftningen. I en motion av herr Th. Fiirst föreslogs en riksdags­

skrivelse med begäran om utredning och förslag till ny Ing om ersätt­

ning för skada till följd av olycksfall i arbete, grundad på principen om

alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten eller med

denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall bereddes

åt varje kroppsarbetare. I en annan motion av herr Först hemställdes,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

vid utarbetande av ny ersättningslag för skador till följd av olycksfall

i arbete, villo låta utreda, huruvida och i vad mån livräntebeloppen

vid invaliditet och dödsfall borde höjas för att motsvara den skadades

eller de efterlevandes måttliga levnadskostnader samt göras beroende

av den skadades eller avlidnes lön, ävensom huruvida ersättning för över­

gående skada lämpligen kunde sammanföras med sjukdom ser sättning och

behandlas i samband därmed samt bortföras från riksförsäkringsanstal­

ten. Vidare föreslogs i en motion av friherre Th. Adelswärd, att riksdagen

ville för sin del besluta, att skyldighet att enligt § 1 i olycksfall slagen

utgiva ersättning skulle åligga ATar och eu, som låter annau för sig mot

kontant betalning eller annan överenskommen ersättning utföra arbete,

som icke är allenast av tillfällig natur.

Sammansatta stats- och lagutskottet, till vilket motionerna hänvi­

sades, avstyrkte desamma. Första kammaren följde utskottets förslag,

men andra kammaren beslöt, i anslutning till en inom utskottet fram­

ställd reservation, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj: t i sammanhang med pågående eller blivande iitredning rörande

revision av lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall i ar­

bete ville taga i förnyat övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämp­

ligen borde grundas på principen om försäkringsplikt. T anledning av

motion vid 1909 års riksdag av herrar K. J. Larsson och C. A. Lind­

blad anhöll riksdagen, i enlighet med sammansatta stats- och lagutskot­

tets förslag, i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga

i övervägande, huruvida och på vad sätt genom det allmännas försorg

rättshjälp kunde beredas genom olycksfall i arbete skadade arbetare

eller deras efterlevande för utfående av dem enligt lag tillkommande

ersättning. Berörda skrivelse har sedermera överlämnats till ålderdoms-

försäkringskommittén.

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

Med anledning av sålunda gjorda framställningar om ändring i gällande

lagstiftning rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

anmälde dåvarande chefen för civildepartementet den 28 oktober 1910 frå-

Ålderdoms-

försäkrings-

k ommitt én.

30

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

Departements­

chefen .

gan om revision av lagen den 5 juli 1901 inför Eders Kungl. Maj:t.

Departementschefen förklarade härvid, att man, enligt hans uppfattning,

icke lämpligen kunde utsträcka lagens omfattning, höja ersättnings­

beloppen eller eljest ändra någon av lagens grundläggande bestämmel­

ser utan att göra frågan om ersättningspliktens förverkligande genom

obligatorisk försäkring till föremål för ingående undersökning och ut­

redning. Med hänsyn till förevarande frågas nära sammanhang med

frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen hemställde departe­

mentschefen, att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt den kommitté,

som år 1907 tillsattes för verkställande av utredning och avgivande av

förslag rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, (ålderdoms-

försäkringskommittén), att avgiva yttrande och förslag även beträffande

revision av lagen den 5 juli 1901, vilken hemställan av Eders Kungl.

Maj:t bifölls.

Sedan nämnda kommitté den 9 november 1912 avgivit särskilt be­

tänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring och detta för­

slag lett till antagande av ovannämnda lag om allmän pensionsförsäk­

ring, har kommittén den 19 oktober 1915 avlämnat betänkande och

förslag angående försäkring för olycksfall i arbete, innefattande, förutom

motiv och utredningar, förslag till lag om försäkring för olycksfall i ar­

bete, lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, lag om

ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar och lag om ändrad lydelse

av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning med avseende å elekt­

risk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

De sålunda utarbetade lagförslagen hava för yttrande remitterats

till riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, kommerskollegium, vatten­

fallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelseu, lant­

bruksakademien, överståthållarämbetet samt Kungl. Maj:ts befallnings-

havande i rikets län, varjämte kommuner och övriga intresserade lämnats

tillfälle att yttra sig över förslagen. De från statens centrala ämbets­

verk inkomna utlåtandena, i sin helhet befordrade till trycket, torde,

jämte en likaledes tryckt översiktlig redogörelse för övriga utlåtanden,

såsom bilagor få åtfölja detta protokoll.

Såsom av den föregående redogörelsen torde framgå, har behovet

av en fullt modern lagstiftning på ifrågavarande område starkt gjort

sig gällande. Att den lösning av olycksfallsförsäkringens problem, som

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

31

efter nära två årtiondens lagstiftningsarbete vunnits med genomförandet

av 1901 års lag icke kunnat tillfredsställa de berättigade krav, som

ställas på denna gren av socialförsäkringen, är uppenbart. Orsaken

till detta med utvecklingen i övrigt på det sociala området så föga över­

ensstämmande resultat torde huvudsakligen vara att söka i de svårig­

heter, som vanligen möta, då det gäller att på ett ännu oprövat område

söka åstadkomma en efter landets förhållanden lämpad lagstiftning.

Sedan emellertid numera i så gott som alla civiliserade länder en vida

mera effektiv lagstiftning än i vårt land på detta område blivit genom­

förd, och därjämte tillämpningen av den hos oss gällande olycksfallslagen

givit ökad erfarenhet, har behovet av en väsentlig förbättring av de

ifrågavarande sociala förhållandena ytterligare framträtt. Genomförandet

av en ny olycksfall slagstiftning synes mig därför nu icke längre kunna

uppskjutas.

Då jag nu övergår till behandling av frågan om och i vad mån

det föreliggande kommittéförslaget lämpligen kan läggas till grund

för ny lagstiftning på ifrågavarande område, skall jag till en början

tillåta mis* att i korthet erinra om förslagets innehåll.

Från gällande lag avviker förslaget huvudsakligen därutinnan,

att lagstiftningens omfattning skulle enligt förslaget väsentligen ut­

sträckas, ersättningarnas belopp höjas och bestämmas efter arbetsför­

tjänstens storlek. Den s. k. karenstiden skulle så gott som helt bort­

tagas, och arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet utbytas mot för­

säkringsplikt.

Enligt förslaget skall sålunda envar arbetare vara försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbetet, därvid med »arbetare» förstås

envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning, så­

ledes icke allenast kroppsarbetare i vanlig mening, utan även biträden

och tjänstemän i banker, handelsaffärer, kontor o. s. v. ävensom arbe­

tare och tjänstemän i statens och kommunernas tjänst. Såsom arbetare

anses även lärlingar, däri inbegripna studerande, praktikanter o. d.,

även om de ej hava avlöning. Från lagens omfattning undantagas emel­

lertid personer med högre årlig avlöning än 5,000 kronor, minder­

åriga under tolv år, arbetare, som utföra arbetet i sitt hem, arbets­

givarens barn och föräldrar ävensom vissa tillfälligt sysselsatta arbetare.

Med olycksfall i arbete likställer förslaget sådana yrkessjukdomar,

som förorsakas av särskilt giftiga, vid arbetet använda ämnen. Har

olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, äger han ej rätt till

Kommitténs

förslag.

32

ersättning. Däremot förverkas ej denna rätt, såsom enligt nu gällande

lag, om olycksfallet vållats genom grov vårdslöshet.

Ersättning till den skadade utgår från och med dagen efter olycks­

fallet under förutsättning att väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

varat tre dagar efter olycksfalisdagen. I ersättning utgives dels daglig

sjukpenning, som utgår jämväl under sön- och helgdagar och dels, vid

invaliditet, livränta. Såväl livräntan vid helinvaliditet som sjukpenningen

bestämmes till 2 a av den skadades arbetsförtjänst. Under konvalescenstid

och vid lindrigare sjukdom samt vid partiell invaliditet utgår sjukpenning

resp. livränta med proportionsvis lägre belopp. Sjukpenning och livränta

erhålles dock ej, om arbetsförmågan genom olycksfallet nedsatts med

mindre än 25 resp. 10 procent. Under sjukdomstiden äger den ska­

dade rätt till fri läkarvård och läkemedel, vartill även räknas enklare

hjälpmedel, såsom kryckor, bråckband o. d. I ändamål att bereda den

skadade möjligast läm [ilig vård äger den försäkringsinrättning, i vilken

han är försäkrad, rätt att bereda honom vård å sjukhus. Detta får

dock ej ske utan den skadades medgivande, så vida ej skadan enligt

läkares intyg kräver sådan vård. Under tiden för sjukhusvården får å

sjukpenningen eller livräntan, till ersättning för vården, avdragas högst

hälften.

Har den skadade avlidit till följd av olycksfallet, utgives, oavsett

den tid efter oly eks fallet, inom vilken döden inträffat, dels begravnings­

hjälp och dels livräntor till efterlevande maka samt minderåriga barn

under 15 år. Begravningshjälpen utgör en tiondel av den avlidnes år­

liga arbetsförtjänst, dock minst 50 kronor. Livränta till änka eller

änkling utgår, så länge livräntetagaren lever ogift, med en fjärdedel av

arbetsförtjänsten. Med avseende å rätten till livränta göres således icke

skillnad mellan änka och änkling. Till varje den avlidnes barn (även

utom äktenskapet) utgår livränta med en sjättedel av arbetsförtjänsten.

Dessa livräntor fä sammanlagt ej överstiga två tredjedelar av arbets­

förtjänsten. Slutligen har efter utlandets exempel även föreslagits, att

änkan eller änklingen skulle, vid ingående av nytt äktenskap, erhålla

ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes

arbetsförtjänst. Såsom villkor härför har föreskrivits, att äktenskapet

skall hava ingåtts före fyllda sextio år.

I huvudsaklig överensstämmelse med utländska lagar skall, vid er­

sättnings bestämmande, den skadades årliga arbetsförtjänst i de regul­

jära fallen beräknas till hela den avlöning, vinstandelar och naturaför­

måner inräknade, som han under året före olycksfallet åtnjutit av arbets­

givaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har arbetaren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke under hela året varit sysselsatt hos arbetsgivaren, skall för den tid,

han icke haft arbete, axdöning beräknas efter avlöningen i arbetsorten

under motsvarande tid för en liknande arbetare, eller eljest med hänsyn

till omständigheterna. överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,800

kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger

arbetsförtjänsten 300 kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Med tillämpning av dessa bestämmelser komma ersättningsbeloppen

att kunna variera, den dagliga sjukpenningen mellan 1 krona och 4 kronor

och den årliga livräntan vid de sällsynta fallen av helinvaliditet mellan

200 och 1,200 kronor. I lindrigare fall och vid partiell invaliditet kunna

ersättningsbeloppen nedgå, sjukpenningen ända till 25 öre om dagen

och livräntan till 20 kronor. Livräntan till änka och änkling växlar

mellan 75 och 400 kronor, och livräntan till barn mellan 50 och 300

kronor. Begravningshjälpen uppgår till 50 å 180 kronor.

Ersättningarna vid sjukdom och vid invaliditet skulle sålunda enligt

förslaget väsentligen uppgå till samma belopp som i Tyskland, Frankrike,

Holland, Schweiz, Luxemburg, Rumänien och Ryssland, men däremot

överstiga beloppen i övriga länder.

Såsom förut nämnts, är förslaget byggt på principen om arbets­

givarens försäkringsplikt. Den sålunda obligatoriska försäkringen skall

äga rum antingen i riksförsäkringsanstalten ellér i ömsesidigt arbets-

givarbolag med solidarisk ansvarighet. Har försäkring icke skett i

arbetsgivarbolag, anses arbetaren, utan att någon åtgärd från hans sida

erfordras, vara försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivaren be­

höver således icke hos anstalten göra anmälan eller ansökan om för­

säkring. Förutom att erlägga föreskrivna avgifter och göra anmälan om

inträffat olycksfall, är arbetsgivaren endast skyldig att vid anfordran

lämna uppgifter angående sina arbetare, deras löneförhållanden, beskaf­

fenheten av sin verksamhet m. m. eller att, där erforderliga uppgifter

icke sålunda kunna erhållas, låta försäkringsinrättningen taga del av

sina lönelistor eller föranstalta om undersökning av verksamheten.

Försäkringen torde i allmänhet bliva kollektiv, men kan naturligen

i vissa fall även vara individuell. Försäkringsavgifterna bestämmas med

tillhjälp av vunna upplysningar om verksamhetens art och växla efter

yrkets farlighet, arbetarnas antal och arbetstid samt arbetsförtjänstens

storlek. Kunna avgifterna, såsom ofta är fallet, till en början endast

provisoriskt bestämmas, sker reglering efteråt. Har arbetsgivaren enligt

annan författning eller enligt eget åtagande skyldighet att utgiva olycks-

fallsersättning, eller har han lämnat väsentligt bidrag till kassa, som ut­

giver dylik ersättning, kan han, under förutsättning av tillräcklig säkerhet

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a höft. . (Nr 111.)

5

33

34

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

för ersättningens utgivande, erhålla motsvarande minskning i försäkrings­

avgiften. Ersättning, som utgår från riksförsäkringsanstalten eller ar-

betsgivarbolag minskas i sådant fall med vad som utgives av arbetsgi­

varen eller, ifråga om understöd från kassa, med vad som av under­

stödet svarar mot arbetsgivarens bidrag. För pensionstillägg enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring ävensom för vissa andra understöd av

liknande karaktär få avgiftsminskning och motsvarande avdrag ej äga

rum.

Klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivar-

bolag rörande ersättning, avgiftsbelopp, avgiftsskyldighet m. in. skall

enligt förslaget föras hos en särskild myndighet, benämnd »försäkrings-

rådet», som skulle bestå av medlemmar med sakkunskap på olika om­

råden jämte ett antal arbetsgivare och arbetare. Härigenom skulle und­

vikas, att dylika tvister bliva föremål för prövning vid domstol. Rådets

beslut i försäkringsfrågor får ej överklagas. Rådet skall därjämte hava

vissa allmänna uppgifter, såsom att bereda tillfälle för arbetsgivarne och

arbetarne att iakttaga berättigade intressen i fråga om försäkringskost­

naderna och ersättningarna, att med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling, att avgiva yttranden och förslag i försäk­

ringsfrågor m. m.

Något detaljerat förslag till förvaltningens ordnande har kommittén

icke avgivit. Kommittén har emellertid beräknat de årliga omkostna­

derna till 730,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 120,000 kro­

nor för försäkringsrådet eller sålunda sammanlagt till 850,000 kronor.

För bestridande av dessa utgifter skulle arbetsgivarne enligt kommitténs

förslag lämna bidrag. Sålunda föreslås, att till avgiften för försäk­

ring i riksförsäkringsanstalten skall beräknas en tilläggsavgift motsva­

rande 5 procent av försäkringsavgiften. Därjämte skulle av arbets-

givarbolagen erläggas bidrag med belopp motsvarande 5 procent av

summan av försäkringsavgifterna. Med dessa bidrag har kommittén

beräknat, att hälften av förvaltningskostnaderna eller omkring 425,000

kronor skulle komma att täckas.

Slutligen innehåller förslaget även bestämmelser om rätt för arbets­

givare, som använder annan arbetare än i lagen avses, att frivilligt för­

säkra denne i riksförsäkringsanstalten. Beträffande frivillig försäkring

av annat slag, såsom försäkring för olycksfall utom arbetet, försäkring

av arbetsgivaren själv in. m., har kommittén tänkt sig att erforderliga

föreskrifter kunna lämnas genom särskild förordning eller genom be­

stämmelser i riksförsäkringsanstaltens instruktion.

35

Ehuru statistiken rörande arbetarnes fördelning å olika yrkon är

synnerligen ofullständig, har kommittén dock sökt att skaffa sig en före­

ställning om antalen försäkrade arbetare inom olika yrken för år 1917

eller det år, under vilket lagen i bästa fall skulle kunna träda i kraft.

Enligt en i flera avseenden osäker uppskattning har

arbetarnes fördelning

på de olika huvudkategorierna av yrken eller verksamheter ansetts vid

nämnda tidpunkt komma att bliva ungefär följande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Män.

Kvinnor.

Jordbruk, tjänare ..............................................

80,000

60,000

»

jordbruksarbetare.............................. ............ 75,000

15,000

»

familjemedlemmar ........................... ............ 30,000

70,000

Industri, yrkesarbetare...................................... ............ 360,000

80,000

»

utan uppgivet yrke........................... ............ 75,000

15,000

»

minderåriga 12—15 år...................... ............ 20,000

20,000

Hantverk ............................................................ ............ 50,000

10,000

Handel.................................................................. ............ 40,000

30,000

Sjöfart.................................................................. ............ 30,000

—

Tjänare utom jordbruket ................................. ............ 40,000

110,000

Allmän tjänst (inkl. ensk. järnvägar).............. ............ 90,000

40,000

Summa 890,000

450,000

Hela antalet försäkrade arbetare skulle enligt denna uppskattning

komma att utgöra omkring 900,000 män och 450,000 kvinnor eller till­

sammans 1,350,000 »

arbetare

» av olika slag. Då 1901 års lag omfattar

omkring 450,000 manliga och 100,000 kvinnliga arbetare, skulle den

nya lagstiftningen således komma att omfatta omkring

dubbelt

så många

manliga och 4 a 5 gånger så många kvinnliga arbetare som den nu

gällande lagen. Som en del av de nytillkomna arbetarkategorierna i

större utsträckning omfatta s. k. säsongarbetare o. d. och således bestå

av ett relativt mindre antal helårsarbetare än de arbetargrupper, som

omfattas av nu gällande lag, kommer emellertid arbetarantalets ökning,

därest man avser allenast helårsarbetare, att i själva verket bliva mindre

än här angivits.

Beträffande antalet arbetsgivare, som skulle komma att omfattas av

den föreslagna lagstiftningen, är statistiken ännu mera ofullständig än

i fråga om arbetarne. Efter en synnerligen osäker uppskattning hava

arbetsgivarne ansetts kunna fördelas på följande sätt:

Departements­

chefen .

100,000

100,000

50,000

50,000

Summa ungefär 300,000

således tillsammans omkring 300,000 för sina arbetare avgiftsskyldiga

arbetsgivare. Då antalet arbetsgivare, som omfattas av nu gällande lag,

högst kan uppskattas till omkring 50,000, skulle förslaget innebära, att

åtminstone 6 gånger så många arbetsgivare komme att underkastas lag­

stiftningen. Denna betydliga ökning beror naturligen i huvudsak därpå,

att inom de nytillkomna verksamhetsgrenarna, särskilt jordbruket, handeln

och hantverket, ett synnerligen stort antal mindre arbetsgivare med en

eller två arbetare finnas, vilka komma att omfattas av lagen.

36

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Jordbruk

ungefär

Industri och hantverk

»

Handel och samfärdsel

»

Övriga (merendels för tjänare)

d

Det torde ligga i sakens natur, att i fråga om ett ämne av föreva­

rande art och omfattning olika meningar skola göra sig gällande rörande

en del av de spörsmål, som beröras av den ifrågasatta lagstiftningen, så

mycket mer som med densamma skulle följa så betydande förändringar

i förhållande till gällande lag, som, enligt val den av mig lämnade

redogörelsen utvisar, avses med kommitténs förslag. I de över förslaget

avgivna utlåtandena hava ock — huvudsakligen beträffande förslagets

detaljer — åtskilliga erinringar och ändringsförslag framställts. För­

slagets grundlinjer och syfte hava dock vunnit allmänt erkännande.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén framlagda förslaget, för

vilket jag redogjort, synes även mig innebära en i stort sett synner­

ligen tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan. Samtidigt

med att kommittén på ett förtjänstfullt sätt för sitt förslag tillgodo­

gjort sig det bästa av den utländska lagstiftningen i ämnet och den

erfarenhet, olycksfallsförsäkringens tillämpning såväl hos oss som i ut­

landet givit, synes förslaget i allmänhet hava väl anpassats efter förhål­

landena i vårt land. Denna min uppfattning har jag fått ytterligare

bekräftad . av uttalanden i enahanda riktning såväl från myndigheter

som från enskilda, varvid från flera håll tillika framhållits den klarhet

och reda, som jämväl ansetts utmärka kommitténs förslag.

Jag har sålunda icke tvekat att lägga förslaget till grund för ny

lagstiftning i ämnet.

Vid den granskning, som jag underkastat kommitténs förslag, har

jag emellertid i vissa hänseenden funnit mig icke helt kunna ansluta

mig till detsamma, utan ansett mig böra föreslå vissa ändringar däri, för

vilka ändringar jämte skälen därför jag i det följande vill redogöra.

I samband därmed kommer jag att till behandling upptaga de anmärk­

ningar och erinringar mot förslaget, ävensom de allmänna uttalanden

därom, som framställts i de över detsamma avgivna utlåtandena och an­

tingen föranlett ändringar i kommitténs förslag eller eljest ansetts vara

av beskaffenhet att böra särskilt upptagas.

Såsom kommittén framhållit, finnas vissa för lagstiftningen på ifrå­

gavarande område väsentligen gemensamma förutsättningar, som ligga

till grund för alla lagar på området och numera kunna anses hava vunnit

allmän giltighet. Dessa förutsättningar, på vilka jämväl kommittéför­

slaget byggts, äro dels att lagstiftningen väsentligen endast avser be­

redande av ersättning för olycksfall i arbete och omfattar lönarbetare

inom flera eller färre slag av verksamheter, dels att arbetsgivarne en­

samma skola bära kostnaden för ersättningarna, dels att ersättningarnas

belopp i varje fall bestämmes efter den skadades arbetsförtjänst och att

vid dödsfall ersättning även utgår till efterlevande.

Mot de nu angivna grunderna för en blivande lagstiftning i ämnet

hava i allmänhet några anmärkningar av vikt icke framställts.

Från några håll har emellertid ifrågasatts, huruvida icke arbetarne

själva borde betala en del av avgifterna eller om icke staten borde i

någon mån bidraga till bestridande av kostnaderna för försäkringen.

Såsom skäl härför har man huvudsakligen åberopat, att i fråga om vissa

industrier, t. ex. gatstensindustrien ävensom vissa grenar av hantverket

och jordbruket, avgifterna för arbetsgivaren eljest skulle bliva alltför

betungande.

Beträffande storleken av de avgifter, som arbetsgivarne enligt för­

slaget skulle hava att erlägga för försäkringen, torde man, med ledning

av vad kommittén i detta hänseende anfört ävensom av de premietariffer,

som för närvarande användas av riksförsäkringsanstalten, kunna beräkna,

att årspremien för helårsarbetare inom nedanstående verksamhetsområden

skulle komma att uppgå till ungefärligen följande procent av årslönen,

nämligen:

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

37

Allmänna

grunder.

Bidrag till

kostnaderna .

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

inom industrien

till mellan

0,3

och

7,0

°/

/

o

»

sjöfarten

»

1,5

y>

2,o »

»

jordbruket

»

0,6

»

1,3

»

»

hantverket

»

y>

0,3

)>

1,3 3)

T>

handeln (utom kontorspers.) »

)>

1,0

»

2,0

))

samt för kvinnliga tjänare

»

»

0,5

»

0,8

2

>

Utan tvivel kunna avgifter till dylika belopp i vissa fall bliva

betungande, särskilt beträffande sådana områden av industrien, där

yrkesfaran är mycket stol'. Men å andra sidan stå dock avgifterna i

full motsvarighet till de bördor, som i flera andra länder med för­

säkringsplikt, såsom Tyskland, Holland, Schweiz, Luxemburg, Rumänien

och Ryssland, ålagts arbetsgivarne. I Österrike, Ungern och Norge

äro visserligen ersättningarna något lägre än i förenämnda länder och

enligt kommitténs förslag, men även om man i vårt land skulle vilja

sänka de av kommittén föreslagna ersättningsbeloppen till belopp, som

ungefär motsvara de i sistnämnda länder gällande, och vilka i huvudsak

överensstämma med de redan av 1884 års kommitté föreslagna, skulle detta

icke medföra större sänkning av arbetsgivarnes kostnader än med om­

kring en åttondel.

I länder med ersättning splikt äro ersättningsbeloppen, av naturliga

skäl, vanligen lägre än där försäkringsplikt införts. Dock är procent­

satsen för helinvalidräntan — och denna procent är utslaggivande i

fråga om kostnaden — i Frankrike (66 2/s) lika hög som enligt kom­

mittéförslaget. I England och Belgien äro ersättningarna (50 %) lägre,

motsvarande, vid försäkringsplikt, allenast en minskning med omkring

en fjärdedel.

Emellertid har man i alla de länder, i vilka försäkringslagar med

ungefär liknande ersättningar som enligt kommitténs förslag äro gällande,

icke dragit sig för att ålägga arbetsgivaren hela utgiften för ersättnin­

garna. I själva verket är ju också den obligatoriska försäkringen allenast

en särskild, mera praktisk form för fullgörandet av ersättningsplikten, och i

de länder, där den direkta ersättningsplikten gäller, och där bördan för

arbetsgivaren kan bliva vida mera betungande, har av näraliggande skäl

någon lindring genom bidrag från annat håll i arbetsgivarens kostnader

för ersättningarna i allmänhet icke ifrågasatts. Det synes mig därför

vara synnerligen svårt att för den nya lagstiftningen i vårt land,

som icke är särskilt ogynnsamt ställt i ekonomiskt avseende, kunna före­

slå grunder i förevarande hänseende, som vore för arbetarne mindre

gynnsamma än i flertalet andra länder med försäkringsplikt. Beträffande

särskilt förslaget att stadga smidighet för arbetarne att betala en del

av avgifterna, torde böra beaktas, att arbetarnas bidrag i sådant fall icke

skulle kunna sättas alltför lågt, därest man därmed i någon avsevärd

mån ville minska arbetsgivarens kostnader. En dylik bi dragsskyldigliet

för arbetarne skulle därför, särskilt med hänsyn till deras bidrag till folk­

pensioneringen och sjukkassorna, ofta bliva alltför betungande för dem.

Vad åter angår frågan om bidrag från det allmännas sida, torde

dylikt bidrag väl knappast kunna ifrågasättas , i andra fall, än där

arbetsgivarnes avgifter skulle bliva synnerligen betungande. Då detta

även skulle kunna inträffa i fråga om sådana arbetsföretag, för vilka yrkes-

faran på grund av mindre ändamålsenlig drift eller olämpliga arbets- eller

skyddsanordningar vore betydande, skulle ett statsbidrag ej sällan kunna

verka återhållande i fråga om intresset att minska faran för olycksfall.

I alla händelser torde frågan om eventuellt statsbidrag, där ett sådant

skulle anses böra ifrågakomma, för närvarande vara alltför litet utredd för

att man nu skulle kunna i lagen intaga bestämmelser därom.

Vidare har från några håll erinrats, att vid lagstiftningens inskränk­

ning till endast lönarbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas

till arbete för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare

och andra självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare

m. fl., skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i

lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska

bärkraft vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönarbetare. Det

har därför ifrågasatts om icke den obligatoriska försäkringen borde ut­

sträckas till att gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas

av olycksfall, ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan

om lagstiftning för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid

falla utanför ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast

avser att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbe­

taren. Otvivelaktigt är dock denna fråga av sådan betydelse, att den­

samma vid lämplig tidpunkt torde böra bliva föremål för särskild ut­

redning.

Jag har sålunda icke i de önskemål, som i nu berörda hänseenden

från några håll framställts, funnit tillräckliga skäl att frångå de förutnämnda,

för den moderna olycksfallslagstiftningen gemensamma grunddrag, vilka

kommittén ansett kunna tjäna som utgångspunkter vid arbetet för åstad­

kommande av ny lagstiftning i ämnet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

'

39

Mindre

yrkesidkare .

Försäkrings

plikt.

Emellertid återstå frågor av grundläggande betydelse, rörande vilka

en dylik enighet i den moderna olycksfallslagstiftningen ännu icke upp­

nåtts. Bland dessa frågor vill jag redan nu upptaga till behandling

dels frågan, huruvida den förevarande lagstiftningen bör grundas på

arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet eller på försäkringsplikt, dels

frågan om lagstiftningens omfattning och dels frågan om den s. k.

karenstiden.

Såsom redan angivits, är kommitténs förslag byggt på förutsätt­

ningen av försäkringsplikt för arbetsgivarne. De europeiska lagarna

förete i detta hänseende skiljaktigheter, vilka kunna åskådliggöras genom

följande av kommittén uppgjorda sammanfattande tabell.

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Försäkring splikt.

Tyskland:

industri, jordbruk,

sjöfart, handel,

Österrike:

industri, jordbruk (m), sjöfart, handel,

Ungern:

industri, jordbruk (m),

industri, jordbruk (m),

—

—

Italien:

sjöfart,

—

Norge:

industri, jordbruk (m), sjöfart,

—

Holland:

industri,

—

—

—

Schweiz:

industri,

—

industri, jordbruk,

—

—

Luxemburg:

—

—

Ryssland:

industri,

—

—

—

Finland:

industri,

—

industri, jordbruk (m),

sjöfart,

—

Rumänien:

sjöfart,

—

Serbien:

industri,

—

—

handel,

Grekland:

industri,

—

sjöfart,

—

Frankrike:

— —

sjöfart,

—

Danmark:

— jordbruk,

sjöfart,

—

Belgien:

*

j

Ersättning splikt

:

sjöfart,

England:

industri, jordbruk,

sjöfart, handel,

Spanien:

industri, jordbruk (m), sjöfart,

—

Portugal:

industri, jordbruk (m), sjöfart,

—

Sverige:

industri,

—

—

—

Frankrike:

industri, jordbrak (m),

—

handel,

Danmark:

industri,

—

—

—

Belgien:

industri, jordbruk,

—

handel.

41

Till industrion räknas vanligen även byggnadsverksamhet, järnvägs­

drift, större hantverk, inrikes sjöfart m. m. Till jordbruket räknas

oftast även skogsbruk samt till sjöfarten det större fisket (havsfisket).

Där efter »jordbruk» i tabellen införts beteckningen (m), omfattas jord­

bruket av försäkringen allenast i den mån motordrift förekommer. Den

engelska lagen omfattar alla slag av kroppsarbetare, således även tjä­

nar ne. Det nya danska förslaget avser även hantverket och tjäuarne

och är fullständigt grundat på försäkringsplikt.

Man finner härav, att försäkringsplikten redan nu är lagd till grund

för flertalet utländska lagar, nämligen för industrien i 13 fall av 20,

för jordbruket i 8 fall av 13 och för sjöfarten i 10 fall av 13. För

handeln gäller dock försäkringsplikt endast i 3 fall av 6.

Vad vårt land beträffar voro, såsom förut anförts, redan den äldre

arbetarförsäkringskommitténs förslag ävensom de därpå grundade vid

1890 och 1891 års riksdagar framlagda propositionerna grundade på

principen om obligatorisk försäkring. Efter det 1901 års olycksfalls­

lag trätt i kraft, har jämväl vid upprepade tillfällen önskemål fram­

ställts om införande av obligatorisk försäkring på ifrågavarande område.

Sålunda framhöll riksförsäkringsanstalten i sitt betänkande av år 1908,

att den mest betryggande garantien för ersättningarnas utfående vore

att finna i försäkringspliktens införande. Kommerskollegium hemställde

i sitt med anledning av betänkandet avgivna utlåtande, att lagstiftningen

måtte grundas på försäkringsplikt, och vid 1908 års riksdag beslöt

andra kammaren skrivelse till Kung!. Maj:t med begäran, att Kung!.

Maj:t i sammanhang med revision av olycksfallsförsäkringslagen ville

taga i övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen borde grundas

på denna princip.

Kommittén för sin del har till stöd för sitt förslag bl. a. anfört, att

principen om arbetsgivares direkta ersättningsskyldighet egentligen endast

i det fall, att lagstiftningen skulle omfatta allenast större eller eljest

mera bärkraftiga företag, icke komme att medföra svårare olägenheter.

I sådant fall bleve nämligen fullgörandet av ersättningsskyldigheten ej

alltför betungande för arbetsgivaren, på samma gång som säkerheten för

den skadade arbetaren att utfå ersättning merendels vore tillräcklig. Så

snart däremot lagstiftningens omfattning sträcktes utöver denna gräns,

så att även mindre arbetsgivare indroges under lagtillämpningen, bleve

olägenheterna av ersättningsprincipens bibehållande synnerligen avsevärda,

då ju ersättningens utgivande i sådana fall ofta kunde verka ruinerande

för arbetsgivaren och säkerheten för arbetaren ej sällan bliva illusorisk.

Införande av försäkringstvång bleve därför nödvändigt, därest, såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

6

Kunyl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr JU.

42

Omfattningen.

kommittén tänkt sig, även mindre arbetsgivare skulle omfattas av lag­

stiftningen. Och i fråga om större arbetsgivare, för vilka visserligen

ersättningspliktens tillämpning i regel icke skulle medföra större svårig­

heter, torde ej heller genomförandet av försäkringstvång kunna medföra

nämnvärda olägenheter eller vara mera betungande än den direkta er-

sättningsplikten. De anförda skälen vunne än mera i betydelse med

hänsyn till de väsentligt ökade ersättningsbelopp, som enligt kommitténs

förslag skulle tillförsäkras de skadade arbetarne.

Riktigheten av vad kommittén sålunda anfört synes mig icke kunna

dragas i tvivelsmål, och de myndigheter och enskilda, som uttalat sig i

ämnet, hava så gott som enhälligt tillstyrkt kommitténs förslag i denna

del. Jag anser sålunda i likhet med kommittén, att den nya lagstift­

ningen på ifrågavarande område bör grundas på principen om obliga­

torisk försäkring.

Vad härefter angår frågan om de verksamheter, som böra omfattas

av olycksfallslagstiftningen, har kommittén såsom förut nämnts föreslagit

en väsentlig utvidgning av lagens tillämplighetsområde. Under det den

nu gällande svenska lagen huvudsakligen endast omfattar industrien och

densamma närstående verksamheter, skulle enligt kommitténs förslag

under lagstiftningen inbegripas varje arbetare, oavsett arten av den

verksamhet, vari han sysselsättes.

Vad den utländska lagstiftningen beträffar, förete, såsom av kom­

mitténs utredning framgår, de olika lagarna synnerligen skiljaktiga be­

stämmelser i förevarande avseende. Industrien och därmed jämförlig

verksamhet, vartill i allmänhet även hänföres byggnadsverksamhet,

järnvägsdrift, större hantverk, inrikes sjöfart m. m., hava i alla

länder tidigast omfattats av olycksfallslagstiftningen. I alla sjöfarts-

idkande europeiska länder, utom i Ryssland och Sverige, har lagstift­

ningen även utsträckts till sjöfarten. Det slag av verksamhet, som

jämte industrien och sjöfarten mest beaktats i den utländska lagstift­

ningen, är jordbruket, som i större eller mindre omfattning ingår under

lagstiftningen i Tyskland, England, Danmark, Belgien, Luxemburg,

Norge, Österrike, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Ungern och Ru­

mänien. I de åtta sistnämnda länderna omfattar lagstiftningen dock

endast den del av jordbruksdriften, i vilken maskinella hjälpmedel an­

vändas. Mindre allmänt inbegripes handeln under lagstiftningen. Det

är endast i Tyskland, England, Frankrike, Belgien, Österrike och Ser­

bien, som handeln i allmänhet eller med viss begränsning omfattas av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. 31aj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

43

olycksfallslagstiftningen. Hantverket upptages i de utländska lagarna i

allmänhet endast, där det drives under sådana förhållanden, att det kan

anses jämförligt med industrien. Endast tjänararbetet har ännu ej mera

allmänt indragits under lagstiftningen. Den engelska lagen av år 1906,

vilken avser så gott som alla slag av kroppsarbetare, omfattar dock i full

utsträckning även arbetare inom hantverket samt tjänarne. Sistnämnda stånd­

punkt intages även av det förslag till ny olycksfallslagstiftning, som nu

föreligger till behandling inom den danska riksdagen. I allmänhet har

lagstiftningen på olycksfallsförsäkringens område, från att ursprungligen

endast hava avsett industrien, så småningom utsträckts till att gälla

även sjöfarten och jordbruket och i en del länder jämväl handeln, hant­

verket och husliga göromål.

Såsom av det föregående framgår, har jämväl i Sverige framställts

krav på utvidgning av olycksfallslagens giltighetsområde, därvid även

ifrågasatts att utsträcka lagen till lönarbetare inom varje slag av verk­

samhet. Över huvud taget torde den uppfattningen, såsom ock kom­

mittén framhållit, göra sig alltmer gällande, att varje arbetare, av vad

slag hans arbete än må vara, bör så vitt möjligt beredas rätt till ersätt­

ning för skada till följd av olycksfall i arbete. Något egentligt skäl

varför en arbetare, som sysselsättes i ett visst yrke, skulle vara mera

berättigad till dylik ersättning än arbetaren i ett annat yrke, torde för

övrigt knappast kunna angivas.

Då därför kommittén, i anslutning- till den sålunda uttalade upp­

fattningen, ansett lagstiftningen böra utsträckas till så många slag av

verksamhet, som med nödig hänsyn till omständigheterna i övrigt kan

låta sig göra, och därför föreslagit, att den nya lagen skulle omfatta,

förutom industrien och därmed jämförliga verksamheter, även sjöfarten,

jordbruket, handeln, hantverket och husliga sysslor, synes mig från

principiell synpunkt någon invändning däremot svårligen kunna göras.

I den mån en inskränkning i lagens omfattning må vara erforderlig,

torde densamma icke böra ske med hänsyn uteslutande till arten av de

olika verksamheterna.

Vad först sjöfarten beträffar, så hava de önskemål, som förut fram­

ställts om dess undantagande från 1901 års lag, ick^s avsett, att denna

näringsgren överhuvud skulle undantagas från olycksfallslagstiftning, utan

endast föranletts av de för sjöfarten egenartade förhållanden, som ansetts

påfordra s

Enskilda

bestämmelser, sammanförda till en särskild lag. Rö­

rande behovet av en dylik särskild lagstiftning torde emellertid numera en

annan uppfattning göra sig gällande. Sålunda hava direktionerna för

sjömanshusen i Stockholm och Hälsingborg, Svenska maskinbefälsför-

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

bundet m. fl. särskilt uttalat sin tillfredsställelse över att sjöfolket med-

tagits i förslaget. Kommittén har i sitt förslag intagit de särskilda

bestämmelser, som enligt kommitténs förmenande närmast betingas av

att sjöfarten skulle omfattas av lagen. Vid en jämförelse mellan kom­

mitténs förslag i denna del samt de ovan omförmäld a förslag, som av­

givits av arbetarförsäkrings- och sjömanspensioneringskommittéerna, synes

mig också framgå, att de svårigheter, som ansetts uppkomma vid en

gemensam lagstiftning, väl kunna övervinnas. De ytterligare bestäm­

melser, som för sjöfartens del må kunna erfordras, och om vilka kom­

merskollegium i sitt över förslaget avgivna utlåtande erinrar, torde enligt

32 § i kommitténs förslag komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

Vad åter angår jordbruket, torde böra erinras, att riksförsäkrings-

anstalten i sitt utlåtande av år 1908 påyrkade jordbrukets medtagande

åtminstone för egendomar med taxeringsvärde av 20,000 kronor och

därutöver, och att i de yttranden, som med anledning av detta förslag

avgåvos av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott m. fl., i allmänhet förordades

ersättningsskyldighetens utvidgning till jordbruket. I åtskilliga fall för­

klarade man sig anse den föreslagna taxeringsgränsen för jordbruk av

20,000 kronor eller däröver böra antingen borttagas eller nedsättas.

Lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen förklarade båda, att taxerings­

gränsen för de jordbruk, som skulle beröras av lagstiftningen i fråga,

borde betydligt nedsättas, förslagsvis till 10,000 kronor.

Varken i fråga om jordbruket eller beträffande handeln och hantverket,

har i de avgivna utlåtandena den åsikten bestämt uttalats, att dessa verksam­

heter borde helt undantagas från lagen. Däremot har ifrågasatts, huruvida

icke en begränsning i lagens omfattning på det sätt kunde och borde äga rum,

att mindre yrkesidkare och företagare, oavsett verksamhetens art, i all­

mänhet undantoges från lagen. Från en del håll har i sådant avseende

framhållits, att det för dylika mindre arbetsgivare skulle bliva förenat

med alltför betungande utgifter, om de bleve underkastade försäkrings­

plikt, och att, därest lagen skulle komma att omfatta jämväl dessa synner­

ligen talrika arbetsgivare, kostnaderna för förvaltningen skulle komma

att ökas på ett Sätt, som icke stode i förhållande till kostnaderna för

ersättningarna.

Å andra sidan har, såsom jag redan omnämnt, yrkanden framställts

på försäkringens utvidgning till att omfatta ej endast arbetare, utan

även självständiga, mindre yrkesidkare, såsom hantverkare, småbrukare,

torpare m. fl.

45

Åven kommittén liar haft under övervägande frågan om en be­

gränsning av lagstiftningen till de större och medelstora arbetsgivarne.

Kommittén anför i detta hänseende bl. a.:

»Beträffande lagstiftningens omfattning, kan man först sätta i fråga,

huruvida ej, såsom i utländska lagar ofta är fallet, gränser böra be­

stämmas för olika näringsgrenar, t. ex. att försäkringen i avseende å

sjöfarten skall omfatta endast fartyg av viss storlek, att försäkringen i

avseende å jordbruket skall gälla endast egendomar av viss areal eller

av visst taxeringsvärde, eller att försäkringen i avseende å handeln, hant­

verket eller särskilda arbetsföretag skall avse endast sådan verksamhet,

där ett visst minimiantal arbetare syssselsättes o. s. v.»

»I sådant avseende bär kommittén tagit under övervägande, huruvida

icke lagstiftningen endast borde omfatta arbetsgivare, som i regel syssel­

sätta minst 2 eller 3 arbetare. Härigenom skulle emellertid, då enligt

nu gällande lag en dylik begränsning icke förefinnes, ett avsevärt antal

arbetare, vilka för närvarande äro tillförsäkrade ersättning vid olycks­

fall, komma att uteslutas från försäkringen, varjämte, om försäkringen

utsträckes till att omfatta även andra verksamheter än industrien, där­

utöver ett synnerligen betydande antal arbetare skulle gå miste om de

förmåner, som med den nya lagstiftningen avses. Då dessutom, såsom

ofta framhållits, den ekonomiska bördan för arbetsgivaren efter in­

förande av obligatorisk försäkring ej skulle bliva särskilt betungande,

så har kommittén ansett eu begränsning av ifrågavarande art icke hava

tillräckliga skäl för sig.»

Till vidare belysning av innebörden av en dylik begränsning må

nämnas, att, såsom av kommerskollegii förenämnda utlåtande år 1909

framgår, skulle, därest man t. ex. inskränkte försäkringsplikten be­

träffande hantverket till att gälla allenast hantverksmästare med 3 eller

flera arbetare, 44 % eller nära hälften av landets samtliga hantverksarbetare

falla utanför lagen, och genom en inskränkning ifråga om jordbruket

till exempelvis jordbruk om minst 20,000 kronors taxeringsvärde skulle

omkring 96 % av samtliga jordbruk i landet och sannolikt mer än hälften

av jordbruksarbetarne ej komma att omfattas av lagen o. s. v. Av vad

nu anförts framgår, att genom en begränsning av ifrågavarande art ett

synnerligen stort antal arbetare ej skulle bliva försäkrade för olycksfall

i arbetet. Skulle dessutom begränsningen komma att gälla alla närings­

grenar och således även industrien, torde, såsom jämväl kommittén på­

pekar, ett betydande antal av de arbetare, som för närvarande omfattas

av lagstiftningen, komma att ställas utanför densamma. Med hänsyn

till arbetarfles intressen skulle således en dylik inskränkning komma att

Kung!. Maj:tf Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén

Departements­

chefen.

46

Tjänare.

verka synnerligen ogynnsamt och orättvist. Beträffande de mindre arbets-

givarne (med en eller två arbetare) torde man ej heller med fog kunna

göra gällande, att försäkringsavgifterna skulle komma att verka särskilt

betungande, då, såsom jag förut påpekat, dessa avgifter, särskilt för jord­

bruket och hantverket, ej skulle komma att uppgå till mera avsevärda

belopp och därför jämväl hos oss, liksom i andra länder med försäkrings­

plikt för dessa näringar och med liknande ersättningsbelopp, utan alltför

stora svårigheter kunna bäras även av de mindre arbetsgivarne.

Vad de befarade förvaltningssvårigheterna angår, är det visser­

ligen sannt, att förvaltningen i allmänhet skulle bliva mera om­

fattande, om försäkringen utsträckes även till de mindre arbetsgivarne,

än om dessa uteslötes från försäkringen, men de ökade svårigheterna

torde dock ej bliva så stora, som man från några håll synes för­

moda. Särskilt må framhållas, att av de mindre arbetsgivarne en

stor del tillhöra mera ofarliga yrken, inom vilka antalet olycksfall

ej är betydande. I följd därav bliver ökningen av sådana försäk-

ringsärenden som undersökningar rörande olycksfall, prövningar av an­

sökningar om ersättning in. m., i förhållande till ökningen av an­

talet arbetare, betydligt mindre än i fråga om industrien. För hushåll,

mindre jordbruk eller hantverk m. m. komma i de flesta fall vissa ge­

nomsnitts- eller normalavgifter att gälla, varigenom och tillika på grund

av dylika verksamheters enklare förhållanden arbetet med avgifternas

bestämmande och vad därtill hör bliver relativt mindre omfattande o. s. v.

De ökade svårigheterna komma egentligen att visa sig vid registreringen

av den stora mängden försäkringspliktiga arbetsgivare, men torde även

i detta avseende vara av mindre betydelse, enär arbetet härmed huvud­

sakligen kräver ökning allenast av mindre kvalificerade arbetskrafter.

Att svårigheterna och kostnaderna beträffande förvaltningen ej komma

att ställa sig särskilt ogynnsamma, torde även framgå av riksförsäkrings-

anstaltens utlåtande över kommitténs förslag.

Av nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att beträffande de

ifrågavarande näringarna avvika från kommitténs förslag i vidare mån,

än att jag, på sätt av det följande framgår, ansett undantag från lagens

tillämpning böra göras ifråga om vissa slag av ofarliga arbeten.

Därest man emellertid endast medtoge de näringsgrenar, om vilka

jag redan yttrat mig, nämligen industrien, sjöfarten, jordbruket, handeln

och hantverket, skulle endast sådana arbetsgivare, vilkas verksamhet kan

betecknas såsom »rörelse» eller »arbetsföretag», komma att omfattas av

försäkringen. Den nya lagen skulle då erhålla ungefärligen samma till-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

47

lämplighetsområde som gällande arbetarskyddslag, dock med den skillnad,

att även sådana jordbruk, där maskinella hjälpmedel ej komma till

användning, ävensom sjöfarten skulle inbegripas under lagen. 1 huvudsak

skulle sålunda, förutom statens och kommunernas tjänstemän, till vilkas

ställning inom försäkringen jag längre fram återkommer, endast återstå

tjänarne och med dem jämförliga arbetare. Enligt kommitténs förslag,

som principiellt omfattar envar arbetare, skulle emellertid icke blott

arbetare i rörelse eller företag, utan även tjänare vara försäkrade enligt

lagen.

Mot en dylik utvidgning av den ifrågavarande lagstiftningen hava emel­

lertid från åtskilliga håll betänkligheter uttalats. Därvid hava väsentligen

enahanda invändningar framställts som i fråga om medtagandet under

lagen av mindre arbetsgivare, nämligen att försäkringsplikten skulle bliva

allt för betungande och förvaltningen för invecklad. Vidare har anförts,

att tjänargöromål i allmänhet icke medförde någon särskild risk för

olycksfall i arbetet, och att ifråga om lagstadda tjänare, husbonden i allt

fall enligt legostadgan vore skyldig att vid sjukdom, vare sig denna

förorsakades av olycksfall eller ej, under vissa villkor vårda och under­

hålla tjänaren. Införandet av obligatorisk försäkring ifråga om tjänarne

vore följaktligen ej så nödvändigt som beträffande övriga arbetare.

Enligt vad jag inhämtat, har inom kommittén en viss tvekan gjort

sig gällande beträffande denna fråga och provisoriskt förslag har inom

kommittén förelegat att låta olycksfallslagen, i anslutning till arbetar­

skyddslagen, omfatta endast arbetsgivare, som dreve sådan verksamhet,

som kunde betecknas antingen såsom rörelse, varmed borde förstås verk­

samhet, som utövades på mer eller mindre affärsmässigt sätt i ända­

mål att därigenom erhålla utkomst eller vinning, eller såsom arbetsföretag

i arbetarskyddslagens mening.

I motiveringen till sitt förslag har kommittén härom anfört bl. a.

följande:

»Skulle man emellertid låta olycksfallslagstiftningen, i likhet med

arbetarskyddslagen, i huvudsak omfatta endast sådana verksamheter, som

kunna kännetecknas såsom rörelser, skulle emellertid arbete, som består

i husliga sysslor eller andra tjänargöromål, icke bliva föremål för försäk­

ringen. En dylik begränsning av försäkringens omfattning gäller visser­

ligen ännu i alla utländska olycksfallslaga^ utom i den engelska. Å

andra sidan har dock, såsom kommittén ovan redan framhållit, den upp­

fattningen alltmera börjat göra sig gällande, att varje arbetare, av vad

slag hans arbete än må vara, bör beredas olycksfallsersättning; och har

denna uppfattning även funnit uttryck i det nya danska förslaget.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén •

48

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

Departements­

chefen.

»I själva verket skulle de största svårigheterna vid eu inskränkning

av försäkringen till att icke omfatta tjänaregöromål framträda vid till-

lämpningen å jordbruket. Beträffande denna näring är det nämligen

uppenbarligen ofta så gott som omöjligt att avgöra, ej mindre huruvida

och i vad mån verksamheten bör anses utgöra rörelse i egentlig mening

eller icke, än även, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet är att

hänföra till arbete i rörelsen eller till husliga eller vanliga tjänaregöro­

mål. Enahanda svårigheter skulle, om ock i mindre utsträckning, komma

att gorå sig gällande även i fråga om det mindre hantverket och minut­

handeln o s. v.»

»Beträffande tjänare föreskriver visserligen legostadgan skyldighet

för husbonde att under sjukdom, således även då denna uppkommit i

följd av olycksfall, låta sköta och vårda tjänstehjon med rätt att å lönen

avdraga vad han till läkare och läkemedel utgivit. 1 viss mån innebär

denna föreskrift en olycksfallsförsäkring under sjukdomstiden, men är

tydligen redan därigenom av mindre värde, att husbonden tillerkännes

rätt att genom avräkning å lönen få sina utgifter för läkarvård ersatta;

för de ekonomiskt viktigare följderna av olycksfallet såsom invaliditet

eller dödsfall erhåller tjänaren ingen som helst ersättning. För övrigt

gäller legostadgan endast lagstadda tjänare, och då som bekant, tjä-

narne, även i jordbruket, numera allt oftare antagas utan städja, har

den ifrågavarande föreskriften alltmera förlorat i betydelse. Skulle därför

olycksfallsförsäkringen icke omfatta tjänare, skulle dessa, såsom även i

motiven till den engelska lagen och det danska lagförslaget framhålles,

komma i en vida ogynsammare ställning än övriga arbetare.»

»Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då förvaltningssvårighe-

terna icke skulle komma att ökas genom en utsträckning av lagens om­

fattning till tjänarne, har kommittén, i anslutning till den engelska

lagen och det nya danska lagförslaget, ansett lämpligast att redan nu

i förevarande hänseende taga steget fullt ut.»

Vad kommittén sålunda anfört synes mig i stort sett äga sin rik­

tighet. I allmänhet torde man hava i hög grad överdrivit de verk­

ningar med avseende å förvaltningen och kostnaderna därför, som lagens

utsträckning icke allenast till det mindre jordbruket, handeln och hant­

verket utan även till tjänarne skulle komma att medföra. Ökningen i

förvaltningskostnader kommer icke på långt när att motsvara ök­

ningen i antalet försäkrade arbetare, och antagandet, att förvaltningen,

särskilt om jämväl tjänarne medtoges, skulle bliva synnerligen invecklad

och förenad med svårigheter, torde icke vara befogat. Angående tjänarne

skulle sålunda de för försäkringen erforderliga uppgifterna snarare med

41)

mindre omgång kunna anskaffas än i fråga om en del andra verksam­

heter, t. ex. med hjälp av mantalsuppgifterna o. s. v. Såsom kommittén

erinrar, skulle för övrigt medtagandet av tjänarne under lagen i av­

sevärd mån förenkla förvaltningen därigenom, att en del svårigheter i

de av kommittén anmärkta hänseenden beträffande jordbruket skulle

försvinna.

Det synes vidare knappast vara att befara, att kostnaderna för tjä-

narnes försäkring skulle för husbönderna bliva alltför betungande. Års­

avgiften för en kvinnlig tjänare med tjänst under hela året (de kvinnliga

tjänarne utgöra det ojämförligt största antalet av samtliga tjänare)

skulle vanligen ej uppgå till högre belopp än 2 till 5 kronor. Dessutom

skulle ifråga om lagstadda tjänare arbetsgivaren enligt förslaget erhålla

lindring i försäkringsavgiften, motsvarande hans försörjningsplikt gentemot

tjänaren enligt legostadgan. Enahanda skulle bliva fallet ifråga om icke

lagstadda tjänare, därest arbetsgivaren utfäst sig att vid sjukdom utgiva

avlöning eller annan ersättning. För tjänarearbetet skulle i allmänhet

vissa normalsatser för avgifterna komma att bestämmas, så att arbets­

givaren i de flesta fall ej bleve betungad med lämnande av löneupp-

gifter m. m. Påståendet att tjänarnes arbete icke medförde någon särskild

fara för olycksfall torde ej heller vara riktigt. Tjänaryrket hör visserligen

till de minst farliga yrkesgrupperna, men anses dock i allmänhet farli­

gare än vissa arbetsområden inom industrien såsom cigarr-, snus- och

tobaksfabrikation, trikåfabrikation, möss- och syfabrikation, där arbetet

bedrives utan motor, o. s. v., vilka samtliga verksamhetsområden redan

äro underkastade nu gällande lagstiftning. Särskilt ifråga om tjänar-

göromål i samband med jordbruk är olycksfallsrisken ingalunda obetydlig.

Såsom skäl för tjänarnes medtagande i försäkringen framhåller kom­

mittén vidare, att, därest tjänarne uteslötes från försäkringen, de skulle

bliva utan ersättning för de ekonomiskt viktigaste följderna av olycks­

fall, såsom invaliditet och dödsfall. Slutligen torde det böra erinras, att

genom undantagande av tjänarne huvudsakligen kvinnliga arbetare skulle

komma att uteslutas från försäkringen. Sålunda skulle icke mindre än

omkring 100,000 kvinnliga tjänare, utgörande en icke ringa del av

samtliga kvinnliga arbetare i landet ställas utanför lagen.

På grund av vad sålunda anförts, har jag ansett mig böra i hu­

vudsak ansluta mig till den av kommittén föreslagna regeln, att envar

arbetare, oavsett arten av den verksamhet, vari han är sysselsatt, skall

vara försäkrad.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr t It.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

7

Ofarliga

yrken.

Då jag sålunda i princip ansluter mig till kommitténs förslag att

låta lagen omfatta arbetare i alla slag av verksamheter, har jag emel­

lertid i annan riktning ansett mig böra föreslå vissa inskränkningar i

den ifrågasatta lagstiftningens omfattning. Otvivelaktigt skulle, därest

lagen, på sätt kommittén föreslagit, komme att omfatta varje arbetare,

därunder jämväl komma att inbegripas fall, där något verkligt motiv

för en genom lagstiftning ordnad olycksfallsförsäkring knappast torde

kunna angivas. Sålunda finnas inom de olika verksamhetsområdena

vissa slag av arbete, där någon särskild tara för olycksfall i

arbetet icke torde föreligga, eller där denna fara åtminstone prak­

tiskt taget är utan betydelse. Till sådant arbete synes i allmänhet vara

att hänföra arbete av väsentligen intellektuell art, såsom kontorsarbete,

arbete i banker, skolor och dylikt. I de över förslaget avgivna utlå­

tandena har också från flera håll yrkats, att ^personer med dylikt ofarligt

arbete icke borde omfattas av lagen. Deras arbete vore nämligen av

den art, att detsamma icke kunde anses medföra någon särskild yrkes-

fara och i vissa fall snarare skyddade än utsatte den arbetande för

olycksfall. Ifrågavarande arbetstagare, vilka i allmänhet äro att anse

såsom tjänstemän, vore icke i lika hög grad beroende av kostnadsfri

försäkring som övriga arbetare. Härtill komme, att den föreslagna la­

gens bestämmelser, vilka vore utformade med hänsyn till de egentliga

arbetarne, syntes mindre väl lämpade för ifrågavarande tjänstemän, för

vilka dessutom, liksom vid dödsfall, för deras efterlevande, i många fall

vore sörjt på annat och effektivare sätt än genom den olycksfallsersätt-

ning, som förevarande lag avsåge att tillförsäkra. Åven om därför dessa

personers försäkring icke bleve så betungande för arbetsgivaren, borde

dock av andra skäl tillses, att försäkringen med därav föranledd ökad

administrationskostnad icke finge eu onödigt stor omfattning.

Jämväl inom kommittén synes en viss tvekan hava gjort sig gäl­

lande beträffande denna fråga. Kommittén säger sig sålunda icke

hava förbisett, att enligt dess förslag lagens omfattning i vissa hän­

seenden kunde bliva alltför vidsträckt. Man kunde nämligen, anför

kommittén, ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän i bankrörelse eller annan

kontorspersonal eller biträden i vissa slag av affärer m. fl., vilkas arbete

ofta icke medför egentlig fara för olycksfall, borde undantagas från til­

lämpningen av förevarande lagstiftning, eller huruvida icke, såsom jäm­

väl i flera utländska lagar stadgats, i förslaget borde intagas föreskrift

därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle kunna genom särskild

förordning undantagas från lagens tillämpningsområde.

50

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

0

En bestämmelse av dylik innebörd bär ock, enligt vad jag erfarit,

förelegat i ett av kommittén utarbetat provisoriskt förslag, men har

kommittén dock stannat vid att ej upptaga nämnda bestämmelse i sitt

slutliga förslag. Såsom motiv har kommittén anfört lämplighetssyn-

punkten* och särskilt åberopat, att försäkringsavgiften bleve obetydlig,

och att ett avgörande, vilka verksamheter som borde anses ofarliga,

ofta skalle medföra svårigheter.

Ehuruväl, såsom kommittén framhåller, försäkringsavgiften för ifråga­

varande kategorier av arbetare skulle bliva synnerligen obetydlig, torde

detta dock icke i och för sig motivera deras medtagande under lagen.

Riktigheten av de anmärkningar, som framställts mot förslaget i denna

del, synes mig däremot icke kunna bestridas. I överensstämmelse med

vad i de avgivna utlåtandena därom anförts, anser jag sålunda dylika i

ofarligt arbete sysselsatta personer, för filka ett stadgande om obliga­

torisk olycksfallsförsäkring knappast kan anses förenlig med lagens

princip, ej böra omfattas av lagen. Visserligen torde, såsom kommittén

framhåller, vissa svårigheter möta, då det gäller att avgöra, huruvida

ett arbetsområde är att anse som ofarligt eller icke. Dessa svårigheter

synas dock ej väsentligen skilja sig från dem, som gorå sig gällande

vid beräknande av försäkringsriskens storlek i allmänhet med hänsjm

till faran för olycksfall i arbetet inom den verksamhet, som är ifråga.

Att emellertid i lagen uppräkna de fall, för vilka undantag såhmda bör

äga rum, torde icke låta sig göra, utan synes det böra överlämnas åt

Kungl. Maj:t att efter vederbörandes hörande bestämma, huruvida arbets­

förhållandena inom vissa slag av arbetsområden äro sådana, att ett

undantag från lagens tillämpning bör äga rum.

I ytterligare ett fall har jag ansett mig böra föreslå inskränkning i

den föreslagna lagens omfattning, nämligen i fråga om vissa statens och

kommunernas arbetare och tjänstemän. Enligt kommitténs förslag skulle

jämväl dessa arbetstagare omfattas av lagen. »Härigenom skulle», anför

kommittén, »då statens försäkringar val finge antagas komma att äga rum

i riksförsäkringsanstalten, beredas staten den fördelen, att dess arbetare i

händelse av skada vid olycksfall genast från början omhändertoges av an­

stalten, vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna reglerna bestämma

ersättningarnas belopp. Visserligen har man i några länder i sådana fall,

där staten, genom upprättandet av pensionskassor eller genom särskild

utfästelse, sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsak­

ligen den omfattning, som med lagstiftningen avses, undantagit statens

arbetare och tjänstemän från försäkring enligt lagen. Men bortsett från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

51

Staten och

kommunerna.

52

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

svårigheten att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de utfästa

förmånerna kunna anses huvudsakligen motsvara, vad som genom försäk­

ringen skulle erhållas, åsamkas ju staten härigenom en avsevärd börda

genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja de skadades vård

och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken. Genom* att för­

säkra arbetarne i riksförsäkringsanstalten blir däremot staten fullständigt,

befriad från dessa ömtåliga och vanligen besvärliga åligganden. Där­

igenom att den föreslagna lagen utsträckts till att gälla även statens

tjänstemän, ehuru allenast dem, som ej hava större årslön än 5,000 kronor,

skulle några av dessa tjänstemän, vilka redan enligt gällande författ­

ningar tillförsäkrats pensioner till avsevärda belopp i händelse av olycks­

fall i tjänsten, efter kommitténs förslag komma att erhålla något större

förmåner än som för närvarande tillkomma dem. I de fall, där de stad­

gade statspensionerna äro lika* stora eller större än de ersättningsbelopp,

som skulle utgå enligt kommitténs förslag, skulle emellertid dessa ytter­

ligare förmåner, förutom av begravningshjälpen, endast komma att ut­

göras av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då sistnämnda ersätt­

ning är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av olycks­

fallets följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i övriga

utgifter till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande

funnit anledning att göra något undantag för ifrågavarande tjänstemän.

Detsamma gäller naturligen även beträffande med dessa likställda tjänste­

män i kommunal eller enskild tjänst.»

Mot kommitténs förslag i denna del har från vattenfallsstyrelsen,

telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen samt även från andra håll framställts

invändningar. Sålunda har, under hänvisning till gällande bestämmelser

rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar samt under vatten­

fallsstyrelsen lydande verk den 9 februari 1909, erinrats, att avsevärda

fördelar, i vissa hänseenden fullt jämnställda med ersättningsbeloppen

enligt den föreslagna lagen, redan äro tillförsäkrade dessa arbetare, och

att den grund för stadgande av försäkringsplikt i stället för ersättnings-

plikt, som eljest torde vara att finna i behovet av säkerhet för ersätt­

ningarnas utfående och ersättningsriskens jämnare fördelning, icke före­

ligger ifråga om statens och flertalet kommuners arbetare. Järnvägs­

styrelsen framhåller särskilt, att några nämnvärda fördelar vare sig för

statsbaneförvaltningen eller för dess personal ej vore att vinna genom

den ifrågasatta anordningen, utan måste densamma fasthellre anses med­

föra såväl onödig omgång vid ersättningsfrågornas behandling som ock

i övrigt en vidlyftig procedur vid reglerande av statens järnvägars

mellanhavande med riksförsäkringsanstalten. Styrelsen uttalar sig därför

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

53

på det bestämdaste mot att statsbaneförvaltningen ålägges försäkrings­

plikt beträffande sin personal.

De invändningar, som sålunda framställts emot kommittéförslaget i

denna del, synas mig icke kunna lämnas obeaktade. I de fall, där sta­

ten eller kommunen utfäst sig att vid olycksfall i arbete utgiva ersättning

till belopp, som kunna anses i huvudsak motsvara de i den föreslagna

lagen stadgade, torde det icke vara befogat att indraga denne arbets­

givare under den på obligatorisk försäkring grundade lagstiftningen.

I en del utländska lagar med försäkringsplikt bär ock stadgande inta­

gits därom, att lagen ej skall äga tillämpning på staten eller kommunen,

i den mån i annan ordning pension eller understöd tillförsäkrats den

skadade eller hans efterlevande med lika eller högre belopp än lagens

o. s. v.

Ett undantag av sistnämnda innebörd har jag ansett böra intagas

jämväl i den svenska lagen, och i den mån de statens arbetare och tjänstemän

tillerkända pensions- och understödsförmåner icke uppgå till de i lagen

stadgade ersättningsbeloppen, torde eu ändring i de därom meddelade

bestämmelserna i flera fall böra äga rum. Då det emellertid, med hän­

syn till de ifrågavarande bestämmelsernas växlande innehåll, ofta kan

vara svårt att avgöra, om förhållandena kunna anses vara sådana, att

ett undantagande från lagen kan anses befogat, har jag ansett det böra

överlämnas åt Kungl. Magt att för varje fall bestämma, huruvida ett

sådant undantag lämpligen bör äga rum.

Bestämmelsen härom, ävensom stadgandet om undantag i fråga om

vissa ofarliga arbeten, har jag sammanfattat i en särskild paragraf, 2 §,

som tillagts kommitténs förslag.

Den fråga, som föranlett de flesta erinringarna mot kommitténs

förslag, har varit frågan om karenstiden, varmed förstås eu viss längre

eller kortare tid efter olycksfallet, under vilken den skadade icke äger

rätt till ersättning på grund av olycksfallsförsäkringen.

1 länder med försäkringsplikt av större omfattning har man genom

införandet av en dylik karenstid velat undvika att belasta olycksfalls­

försäkringen med behandlingen av och kontrollen över en mängd min­

dre skador och egentliga sjukdomar.

Karenstiden i länder med försäkringsplikt utgör:

i Tyskland, Ryssland och Luxemburg: 13 veckor;

i Ungern: 10 veckor;

Karenstiden .

Utlandet.

54

i Österrike: 4 veckor;

i Rumänien: 2 veckor;

i Norge: 10 dagar;

i Schweiz: 3 dagar;

i Holland: 1 dag (om sjukdomen varat mer än 3 dagar);

i Italien: 1 dag.

Beträffande åter de länder, i vilka lagstiftningen väsentligen grun­

dats på ersättningsplikt, finnes i allmänhet så gott som ingen karenstid

utom beträffande Sverige och Danmark, där karenstiden är 60 dagar,

respektive 13 veckor.

I fråga om den skadade arbetarens rätt till ersättning under sjuk­

domstiden finnes dock i ovannämnda länder med försäkringsplikt icke

någon karenstid i egentlig mening, enär i alla dessa länder (utom Italien)

obligatorisk sjukförsäkring finnes införd, och ersättning till den skadade

under den första tiden efter olycksfallet — bortsett från att olycksfalls-

och sjukförsäkringens områden icke alltid fullt täcka varandra — utgår

antingen från olycksfalls- eller från sjukförsäkringen. I allmänhet taget

kan man saga, att ersättningen under den första sjukdomstiden i Tysk­

land, Ryssland, Luxemburg, Rumänien och Norge lämnas av sjukkassorna,

i Holland, Schweiz och Italien däremot av olycksfallsförsäkringen.

Av denna korta redogörelse framgår sålunda, att karenstiden i de

flesta länder med försäkringsplikt är ganska lång, växlande mellan 10

dagar och 13 veckor, och att under denna tid vid sjukdom ersättningen

utgår genom obligatorisk sjukförsäkring, ävensom omvänt, att där en

obligatorisk sjukförsäkring finnes genomförd, uti flertalet fall en längre

karenstid stadgats.

Under de senaste åren finner man dock anmärkningsvärda undan­

tag från denna huvudregel. Sålunda gäller i Holland, även efter genom­

förandet år 1913 av obligatorisk sjukförsäkring, att ersättningen jäm­

väl under den första tiden utgives av riksförsäkringsbanken. I Norge

har man, oaktat obligatorisk sjukförsäkring sedan år 1909 är gällande,

ej till denna försäkring överflyttat olycksfallsförsäkringen under den

förut gällande karenstiden, utan år 1915 minskat karenstiden från 28 till

10 dagar. Beträffande Schweiz, där enligt lag av år 1911 olycksfallsför­

säkringen samt, efter beslut av vederbörande kantoner, även sjukförsäk­

ringen är obligatorisk, är karenstiden för den kontanta ersättningen från

olycksfallsförsäkringen endast tre dagar, medan läkarvård och läkemedel

lämnas från sjukdomens början.

Anledningen till den förändrade uppfattningen i sistnämnda länder

torde böra sökas dels däri, att man, med hänsyn till olycksfallsförsäk-

Kungl. Maj:b' Nåd. Proposition Nr 111.

ringens krav på eu möjligast lämplig behandling och vård av den ska­

dade även under sjukdomstiden, ej ansett sig kunna räkna på, att alla

de befintliga sjukkassorna skulle vara fullt lämpliga för detta ändamål,

dels däri att många sjukkassor själva funnit sig hava ett ekonomiskt^

intresse av att ej obligatoriskt belastas med olycksfallsförsäkring. I

detta sammanhang torde jämväl böra erinras om, att, åtminstone i fler­

talet länder med försäkringsplikt och med längre karenstid, olycksfalls­

försäkringens organ äro berättigade att, där så finnes lämpligt, genast

från början, i stället för vederbörande sjukkassa, övertaga den skadades

vård och behandling.

Om man ock kan hysa förhoppning, att sjukkassefrågan i vårt land

inom en ej alltför avlägsen framtid skall kunna erhålla en tillfreds­

ställande lösning genom införande av obligatorisk sjukförsäkring, och att

därigenom även förhållandet mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen,

åtminstone i huvudsak, skall bliva slutgiltigt ordnat, måste man dock,

såsom av kommittén framhållits, vid behandlingen av frågan om karens­

tiden inom olycksfallsförsäkringen, för närvarande taga hänsyn till, att

sjukförsäkringen för vårt lands arbetare ännu under någon tid kommer

att vara byggd på frivillighetens princip. Kommittén har därför icke i

någon större utsträckning kunnat bygga sitt förslag på förutsättningen,

att sjukkassorna mera allmänt skulle kunna övertaga olycksfallsförsäk­

ringen under en karenstid. För kommittén har alltså, då tanken på att

under en eventuell karenstid lämna arbetaren utan ersättning av många

skäl måste anses utesluten, valet stått mellan tvenne utvägar, nämligen

antingen att bibehålla en karenstid av 60 dagar eller av någon kortare

tid och för den tiden ålägga arbetsgivaren direkt ersättningsskyldighet,

eller ock att i Jiuvudsak borttaga karenstiden, i vilket fall de skadade

redan frå n början eller några få dagar efter olycksfallet skulle omhänder­

tagas av olycksfallsförsäkringens organ och av dem erhålla ersättningen.

Utan att förbise möjligheten, för att icke säga sannolikheten av att en

anordning av dylik beskaffenhet komme att bliva av väsentligen provi­

sorisk art, har kommittén för sin del stannat vid det sistnämnda av de

båda alternativen, eller att tillsvidare söka lösa försäkringsfrågan utan

bestämmelser om någon egentlig karenstid. Såsom jag redan förut

anfört, innebär nämligen kommitténs förslag i förevarande avseende, att

den kontanta sjukersättningen skulle utgå från och med dagen efter

olycksfallet, dock endast om sjukdomen varat minst tre dagar efter

nämnda dag. Läkarvård jämte läkemedel skulle emellertid, där så er­

fordras, lämnas redan från sjukdomens början.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

55

Kommittén.

56

Ur kommitténs motivering i förevarande avseende torde jag här

böra meddela följande:

»Orsaken härtill — nämligen till införandet i vissa länder av en lång

.karenstid — har huvudsakligen varit, dels att man velat undvika de

svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den skadade

genast från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning,

och dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna, velat i

någon mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren. Vad

emellertid förvaltningsfrågan angår, torde den icke vara svårare att lösa

för vårt land än för de andra länder, som hava mycket kort karenstid,

särskilt om, på sätt kommittén längre fram angiver, en samverkan

mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga sjukkassorna i

möjligaste mån kunde komma till stånd. Det torde även höra erinras

därom, att av de försäkringar, som för närvarande äro tagna hos riks-

försäkringsanstalten, de allra flesta gälla utan egentlig karenstid, vilken

omständighet torde visa att förvaltningssvårigheterna i detta hänseende

i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas. Att åter, för minskande

av försäkringskostnaden, hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäk­

ringen för erhållande av ersättning under karenstiden, strider mot den

allmänna principen, att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycks-

fallsersättningen.»

»Om karenstiden sålunda förkortas eller, rättare sagt, borttages,

skulle det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej ersättningen under

den första tiden efter olycksfallet borde utgivas direkt av arbetsgivaren

till den skadade. En sådan anordning är medgiven i Finland, där för-

säkringstvång är stadgat endast beträffande ersättning vid invaliditet och

dödsfall. Det kan också erinras om, att t. ex. i Tyskland, såsom ovan

nämts, arbetsgivaren i vissa fall är pliktig att direkt .till arbetaren ut­

giva ersättning under karenstiden, därest ersättning under denna tid ej

skulle utgå från sjukkassa. Vad den ifrågasatta lagstiftningen för vårt

land beträffar, synes det emellertid lämpligast att låta den obligatoriska

försäkringen omfatta även ersättningen under sjukdomstiden. För såväl

arbetsgivaren som arbetaren är det utom all fråga fördelaktigast, att

bestyret med den skadades vård och ersättnings utgivande under ifråga­

varande tid överlåtes åt en försäkringsinrättning. A andra sidan är det

visserligen tydligt, att besväret för försäkringsinrättningen skulle för­

minskas i samma mån som inrättningen bleve befriad från att taga

befattning med de talrika sjukdomsfallen. Dock synes denna synpunkt

böra träda tillbaka för arbetsgivarens och arbetarens intressen. Det

kan för övrigt också med rätta göras gällande, att en förening av för-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkrings- och ersättningsplikt i samma lag ur många synpunkter skulle

visa sig olämpligt.»

t

Mot kommitténs förslag om karenstidens borttagande hava emeller­

tid, såsom nämnts, invändningar blivit gjorda från många håll. Dessa

invändningar äro i de olika utlåtandena av i huvudsak enahanda inne­

börd; och då det skulle föra för långt att utförligare redogöra för

innehållet av samtliga de avgivna uttalandena, inskränker jag mig till

att här återgiva det huvudsakliga av Svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåds och Sveriges allmänna sjukkasseförbunds uttalanden i

ämnet, då vad av dessa organisationer anförts lämnar en tydlig föreställ­

ning om arten av de viktigaste invändningarna och ändringsförslagen

rörande karenstiden.

Efter att hava i korthet redogjort för vad riksförsäkringsanstalten

och kommerskollegium i sina ovannämnda yttranden år 1908 resp. 1909

i denna fråga anfört, yttrar Svenska arbetsgivareföreningarnas för­

troenderåd bland annat följande:

»Rådet vill icke förneka, att det är en obillighet, att vid olycksfall

i arbete arbetaren skall gå miste om all ersättning under så lång tid

som 60 dagar. Arbetsgivarne inom industrien hava ock i regel frivil­

ligt åtagit sig ersättningsplikt i dylika fall långt utöver vad lagen

stadgar. I så gott som alla gällande kollektivavtal är en ersättnings­

plikt för arbetsgivaren föreskriveh från 3:dje eller 4:de dagen efter

olycksfallet. Emellertid har förtroenderådet den övertygelsen att det

skulle vara en mycket olycklig utväg att på sätt kommittén nu före­

slaget hänvisa alla de kortvariga olycksfallen till olycksfallsförsäkringen.

Av skäl, som riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium i deras

åberopade yttranden framfört, höra självklart dessa olycksfall samman

med sjukförsäkringen och böra omhänderhavas av sjukkassorna. Under

närvarande förhållanden får man genom arbetsgivarens intresse en viss

kontroll på, att i dylika fall arbetaren återgår till arbetet, så fort detta

lämpligen kan ske. Vid en lokal sjukförsäkring utövas denna kontroll

av sjukkassorna, vilka också äro ekonomiskt intresserade av att icke

låta sjukhjälpen utgå längre, än som är nödvändigt. Att en effektiv

kontroll skulle kunna utövas av en central riksförsäkringsanstalt, är en­

ligt all in- och utländsk erfarenhet däremot så gott som omöjligt.»

»Nu uppstår visserligen den svårigheten, att som bekant för när­

varande icke tinnes någon obligatorisk sjukförsäkring i vårt land, varför

man icke kan omedelbart hänvisa de smärre olycksfallen till sjukför­

säkringen. Rådet anser, att tillsvidare och intill dess en obligatorisk sjuk-

'

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

57

Utlåtanden.

58

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

försäkring hinner genomföras, vartill Eders Kungl. Maj:t redan tagit ett

steg genom tillsättande av en särskild kommitté för utarbetande av

förslag i ämnet, det är klokast att gå den av kommerskollegium före­

slagna vägen att låta arbetsgivarna i dylika fall få vidkännas en ome­

delbar ersättningsplikt. För närvarande betalas enligt gällande kollek­

tivavtal i allmänhet kr. 1: — eller 1: 50 om dagen för dylika olycks­

fall. (Inom stuveribranchen och ytterligare en eller annan näringsgren

betalas kronor 2: — om dagen). Dessa ersättningsbelopp avse dock

endast industrien och endast manliga arbetare. Skulle man nu genom­

föra en dylik ersättningsplikt inom hela omfånget för den nya olycks­

fallsförsäkringslagen, torde det bliva nödvändigt att införa en mera

graderad skala, därvid även eventuellt kunde tagas hänsyn till ortsför-

hållandena.»

»Gentemot denna tanke har från arbetarhåll anförts, att då er-

sättningsplikten icke som nu komme att bliva inskränkt till industrien

utan även att omfatta en mängd smärre arbetsgivare inom hantverket,

jordbruket och dylika näringar, den skadade arbetaren skulle kunna

äventyra att till följd av arbetsgivarens insolvens icke få ut sin ersätt­

ning. Man har för sådant fall ifrågasatt att få införd en garanti från

statens eller kommunernas sida. Då det här endast kan röra sig om

relativt obetydlig risk för staten eller kommunerna, synes detta förslag

värt att tagas under övervägande.»

»Skulle nu kommitténs förslag om karenstidens borttagande genom­

föras, så torde det bliva nödvändigt att vidtaga en sådan ändring i sjukkasse-

lagen, att registrerad sjukkassa förbjudes att lämna sjukhjälp vid olycks­

fall, för vilka ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.

Annars skulle inträda en dubbelförsäkring, vilken också helt säkert i

många fall skulle leda till att den skadade finge större inkomst under

sjukdomstiden, än då han arbetade, ett missförhållande, som icke gärna

kan på lagstiftningens väg understödjas.»

Sveriges allmänna sjukkasseförbund yttrar bland annat följande:

»Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser sig särskilt böra fästa

uppmärksamheten vid en av de viktigare detaljerna i det framlagda för­

slaget, varest en ändring enligt förbundets mening vore synnerligen av

behovet påkallad, nämligen rörande försäkringens organisation beträffande

omhänderhavandet av de s. k. kortvariga olycksfallen. Kommittén har ju

föreslagit att även dessa olycksfall skola, i samband med inskränkning

av karenstiden, inordnas under eu central anstalts prövning. Man

finner visserligen av kommitténs betänkande, att kommittén endast med

tvekan anvisat denna utväg och helst skulle ha sett, att en annan an­

59

ordning kunnat väljas. Den omständigheten, att obligatorisk sjukför­

säkring ännu saknas i vårt land, bär därvid för kommittén varit av­

görande.»

»Det torde gälla såsom obestridligt, att, skall överhuvud taget en

tillfredsställande anordning vinnas för de kortvariga fallens bandhavande,

så lärer näppeligen annan utväg stå till buds än att hänvisa dem till

sjukkassorna. Hänsynen till den i olycksfall skadade fordrar detta, då

denne därigenom vinner en snabb prövning av fallet och utan besvär

och omgång kan erhålla sin lagenliga ersättning omedelbart. Skall

däremot prövning ske i eu central anstalt, måste ovillkorligen detta

medföra, att densamma vilar på handlingar, varav vanligen följer, att

den blir mera formell och skematisk samt kräver en tidsutdräkt, som ej

sällan torde föranleda, att den sjuke först erhåller sin lagliga ersättning

sedan sjukdomen botats. Därmed går lätteligen försäkringens sociala

nytta till icke ringa grad förlorad för den försäkrade.»

ȁven ur rent organisatorisk synpunkt torde det vara synnerligen

egendomligt, om det allmänna föredrager att med stora kostnader ordna

ett centralt verk för ett arbete, som man bör kunna få utfört av därför

intresserade frivilliga krafter ute i landets sjukkassor, varest redan nu

ungefär hälften av det antal, som skulle inordnas under den ifrågasätta,,

lagen, är tillförsäkrad eu ersättning vid olycksfall, oftast vida högre än

lagen föreskriver och i många fäll fullt ut lika hög sjukpenning som

föreslås av ålderdomsförsäkringskommittén, ehuru utan arbetsgivarnes

medverkan.»

»Man bör därjämte erinra sig vilka svårigheter med avseende å

kontrollen, som måste följa av en central anstalts handhavande av de

s. k. kortvariga olycksfallen, varemot sjukkassorna redan äro organi­

serade för denna uppgift, så att utövandet av denna del av verksam­

heten rent automatiskt inordnar sig i det hela.»

»Den omständigheten, att de s. k. yrkessjukdomarna medtagits i

olycksfallsförsäkringen, gör det ävenledes synnerligen önskvärt att sjuk­

kassorna bliva bärare av densamma med ovan angiven begränsning, enär

eljest säkerligen fastigheter skola uppkomma huruvida förekommande

fall äro att hänföra till sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen.

Dessa tvister torde ofta medföra ganska stor tidsutdräkt, varigenom den

försäkrades materiella intresse i mycket hög grad kan bliva lidande.»

»Av dessa enligt förbundets uppfattning mycket vägande skäl skulle

förbundet livligt vilja förorda, att den ändring företogs i föreliggande

förslag, att de s. k. kortvarigare olycksfallen icke förlädes till eu central

anstalts prövning. Det torde vara sannolikt att detta måste medföra,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

60

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

att ett provisoriskt arrangemang måste ske för den jämförelsevis korta

tid, varunder den obligatoriska sjukförsäkringen förberedes.»

»Framför allt synes det förbundet berättigat att icke någon av­

prutning eller försämring sker i de försäkrades villkor under denna tid

gent emot vad kommittén föreslagit, enär det måste anses synnerligen

önskvärt att de av densamma föreslagna förbättringarna träda i kraft så

fort ske kan.»

»Hur ett provisoriskt inordnande i försäkringen av de kortvarigare

olycksfallen skulle ske, därom torde olika meningar kunna råda. Enklast

torde vara att för dessa fall bibehålla arbetsgivarens direkta ersättnings-

plikt, något som med hänsyn till hans solvens icke bör möta allt för

stora svårigheter för dessa fall. Då emellertid en viss risk alltid före­

ligger för den försäkrade, borde kommunen här åläggas att i de fall,

då arbetsgivarens ersättning uteblir, utan dröjsmål utbetala densamma,

vilket lämpligen kunde ske genom en sjukkassa. Tvister kunde avgöras

av riksförsäkringsanstalten.»

I allmänhet gå många av de avgivna yttrandena ut på, att karens-

tidens borttagande skulle, särskilt i fråga om riksförsäkringsanstalten,

medföra en oproportionerlig ökning av förvaltningsbestyren och i samman­

hang därmed väsentligt ökade förvaltningskostnader, att genom den

föreslagna anordningen ofta en olämplig dubbelförsäkring vid sjukdom

skulle äga rum i de fall, då den skadade därjämte tillhörde en sjukkassa

eller åtnjöte avlöning av arbetsgivaren, att omsorgen om och övervakandet

av de skadade ävensom utgivandet av ersättning under den första tiden

efter olycksfallet av naturliga och praktiska skäl tillhörde sjukkassornas

verksamhet vid eu blivande obligatorisk sjukförsäkring, samt att, intill

dess en dylik försäkring kunde bli genomförd, i stället för obligatorisk

olycksfallsförsäkring under karenstiden borde stadgas direkt ersättnings-

plikt för arbetsgivarne. Beträffande karenstidens längd ifrågasattes från

några håll en förkortning av den nuvarande karenstiden av 60 dagar

till 30 dagar eller ännu kortare tid. Några av dem, som förorda er-

sättningsplikt för arbetsgivaren under karenstiden, föreslå ersättning

med fixt dagligt belopp, exempelvis 1 krona 50 öre, eller ock, att den dag­

liga ersättningen angives till olika men bestämda belopp efter orts-

och löneförhållandena. I ett par yttranden förordas i sistnämnda hän­

seende sjukpenning av olika belopp för man och för kvinna.

Beträffande socialstyrelsens och kommerskollegii m. fl. myndigheters

meningar rörande förevarande fråga torde jag i övrigt få hänvisa till

bilagorna vid protokollet.

Å andra sidan har emellertid kommitténs förslag rörande karens­

tiden från flera håll antingen tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning.

Särskilt hava arbetarorganisationerna i allmänhet uttalat sin anslutning

till förslaget.

Åven riksförsäkringsanstalten anser sig i allt väsentligt böra an­

sluta sig till kommitténs förslag beträffande regleringen av de kortvariga

olycksfallen. Anstalten yttrar bland annat:

»Helt nyligen har igångsatts utredning angående införande i vårt

land av obligatorisk sjukförsäkring för arbetare; och det har gjorts

gällande att man i avbidan på införande av en sådan sjukförsäkring tills

vidare skulle antingen bibehålla eu lång karenstid, d. v. s. helt och hållet

utesluta de kortvariga olycksfallen från rätt till olycksfallsersättning,

eller i avseende å nyssnämnda olycksfall ålägga arbetsgivarne direkt er­

sättningsskyldighet. Ingendera av dessa utvägar synes dock riksförsäk­

ringsanstalten vara lämplig. Vilkendera utvägen, som än väljes, blir

det nämligen för riksförsäkringsanstalten omöjligt att, där så erfordras,

redan från början taga hand om den skadade, tillse att lian kommer

under erforderlig vård och sörja för att han erhåller sådan behandling,

att invaliditet förhindras eller åtminstone i möjligaste mån inskränkes.»

»Vad beträffar särskilt den förra utvägen eller att de kortvariga

olycksfallen skulle undantagas från rätt till olycksfallsersättning, skulle

enligt riksförsäkringsanstaltens statistik, om t. ex. den nuvarande karens-

tiden av 60 dagar bibehölles, från rätten till sådan ersättning uteslutas

omkring 93 procent av samtliga ersatta olycksfall, och *om en karenstid

av 28 dagar (4 veckor) infördes, omkring 71 procent av samtliga ersatta

olycksfall. Man kan ej anse, att en olycksfallslagstiftning, som endast

omfattade en‘ ringa del av samtliga olycksfall, låt vara de svårare, skulle

fylla sitt ändamål.»

»Om åter arbetsgivarne ålades direkt ersättningsskyldighet för kort­

variga olycksfall, torde det vara att befara, att de skadade understun­

dom skulle kunna gå miste om sin rätt till ersättning. Det bör ju

erinras om att sjukpenningen enligt förslaget kan uppgå till jämförelse­

vis rätt stort belopp per dag. Dessutom torde hos arbetsgivarne, sär­

skilt de mindre, saknas kompetens att bestämma ifrågavarande ersätt­

ning, då den ju skall utgå i förhållande till den skadades arbetsförtjänst

efter de i lagen härom givna, rätt invecklade reglerna. Slutligen bör

som en allvarlig olägenhet av denna anordning framhållas att, om ar­

betsgivarne själva bestämma ersättningen, oupphörliga tvister sannolikt

skulle uppstå mellan arbetsgivare och skadade arbetare rörande rätten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Öl

Riksför­

säkringsan­

stalten.

62

till och storleken av ifrågavarande ersättning. Möjligen har ett dylikt

skäl varit en bidragande orsak till att för närvarande arbetsgivarne i de

flesta fall vid försäkring i riksförsäkringsanstalten betinga arbetarne rätt

till ersättning även under karenstiden. Ersättningsskyldighet föreligger

ju ej i fråga om deona tid, men i arbetsavtalen torde dock ofta finnas

bestämmelse, att arbetsgivare under densamma skall utgiva ersättning.»

»För förslaget att uppskjuta det definitiva ordnandet av frågan om

ersättning för de kortvariga olycksfallen måste för övrigt förutsättas,

att sjukförsäkringen framdeles verkligen kommer att få helt och hållet

övertaga omsorgen om de kortvariga olycksfallen. — — — — — —

Det torde väl t. ex. vara osäkert, om sjukförsäkringen kan komma att

omfatta alla lantbruksarbetare, sjömän, med hushållsgöromål sysselsatta,

för att ej tala om de i kommitténs förslag ingående, å kontor och ban­

ker samt i statens ämbetsvetsverk anställda arbetstagare. En annan

omständighet, som även i detta avseende är av betydelse, är, att den

uppfattningen alltmera arbetat sig fram, att den sociala olycksfallsför­

säkringens viktigaste uppgift är, icke endast att lämna ersättning för

minskad arbetsförmåga, utan att förebygga eller häva varaktig nedsättning

i eller förlust av arbetsförmågan. Det är ju givet, att sjukförsäkringen härut­

innan icke har samma intresse som olycksfallsförsäkringen. Sjukkas­

sornas strävan måste i främsta rummet gå ut på att förkorta sjuktiden

och så snart som möjligt avbryta utbetalningen av sjukhjälp.»

De stora praktiska svårigheter, som ansetts komma att möta vid

genomförandet av kommitténs förslag beträffande karenstiden, anser riks-

försäkringsanstalfen väl kunna övervinnas. Sedan anstalten i sitt ytt­

rande redogjort för de anordningar till utbetalning av sjukhjälp för

karenstiden, som för närvarande gälla inom anstalten, övergår anstalten

till frågan om de anordningar, som skulle bliva behövliga, i händelse

kommittéförslaget bleve genomfört. I sådant avseende anför anstalten

bland annat:

»Enligt kommitténs förslag skall nu inträda den olikheten, att sjuk­

penningen bestämmes efter arbetsförtjänsten samt att den alltid utbeta­

las för vecka. Att sjukpenningen utbetalas på sistnämnda sätt synes

ock vara eu given följd av att karenstiden borttages. Men å andra

sidan erfordras ingalunda, att sådan utbetalning sker efter för varje

särskild gång gjord utan ordning eller efter för varje vecka infordrat

läkarbetyg. I den holländska olycksfallsförsäkringen är saken ordnad

på sistnämnda sätt. Där fordras — förutom vid första utbetalningen

ett av riksförsäkringsbankens ombud å ort och ställe uppsatt protokoll

rörande undersökning om varje olycksfall — för varje utbetalning i

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

regel nytt läkarintyg. Också av denna anledning hava förvaltnings­

kostnaderna för den holländska riksförsäkringsbauken blivit opropor­

tionerligt höga.»

»Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det emellertid till

undvikande av alltför stora kostnader nödvändigt att i stor utsträck­

ning begagna sig av lokala organ vid utbetalandet av ersättning samt

för kontroll, att den sjuke erhåller erforderlig vård och att sjuktiden ej

obehörigen förlänges. I sådant avseende skulle kunna användas sjuk­

kassa, vederbörande arbetsgivare eller riksförsäkringsanstaltens ombud.

Kommittén har ock för ändamålet hänvisat till ett intimt samarbete

mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna. —------

Till en början vill det emellertid synas, som om, där samverkan äger rum

mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassa, den lämpligaste formen

vore, att sjukkassa åtoge sig att vara ombud för riksförsäkringsanstal­

ten. Det är ju icke nödvändigt, att kassan erhölle alla ett ombuds

funktioner utan företrädesvis dem, som avse de skadades vård och be­

handling samt biträde beträffande ersättningars utbekommande. Övriga

ombudsuppgifter kunna, om så auses lämpligt, anförtros åt särskilda

personer. Emellertid torde icke alla sjukkassor i samma grad lämpa

sig till ombud. Kommittén har påpekat, att de sjukkassor, som ej lämna

läkarvård och läkemedel, ej alltid lämpa sig för den ifrågavarande upp­

giften.»

»Beträffande tillvägagångssättet, då en sjukkassa blir ombud för

riksförsäkringsanstalten och har att taga hand om en genom olycksfall

skadad arbetare, har riksförsäkringsanstalten tänkt sig följande. Olycks-

fallsanmälan, som av arbetsgivaren insändes till riksförsäkringsanstalten,

skall åtföljas eller inom tre dagar efterföljas av ett sjukhjälpsbetyg. Så

snart olycksfallsanmälan inkommit, undersökes genast, huruvida ersätt­

ning för skadan kan komma att utgå från riksförsäkringsanstalten. Om

så är förhållandet, skriver riksförsäkringsanstalten i regel samma dag

sjukhjälpsbetyg inkommit eller följande dag till vederbörande sjukkassa

med anmodan dels att till den skadade utbetala visst belopp för val­

dag — vare sig den definitivt, bestämda sjukpenningen eller provisoriskt

belopp — dels ock att tillse, att den skadade erhåller erforderlig vård

och behandling. Utbetalningen av sjukpenning skall av sjukkassa verk­

ställas, så länge, enligt sjukkassans bedömande, den skadade är oför­

mögen att förrätta sitt vanliga eller annat verkligt arbete, dock icke

utöver viss, av riksförsäkringsanstalten med ledning av förberörda sjuk­

hjälpsbetyg bestämd tid, efter utgången varav nytt läkarbetyg bör in­

sändas, ifall den skadade fortfarande gör anspråk på ersättning. Med

(S3

64

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ledning av de sålunda inkomna läkarbetygen bör riksförsäkringsanstalten

även hava tillfälle att avgöra, huruvida särskild behandling bör anordnas

e. d. Sedan den skadade tillfrisknat, insänder sjukkassan till riksför­

säkringsanstalten räkning på sina utlägg jämte omkostnader.»

»På ungefärligen samma sätt skulle kunna förfaras i de fall, då

riksförsäkringsanstalten träffar överenskommelse med vederbörande ar­

betsgivare rörande utbetalningen av sjukpenningen. Riksförsäkrings­

anstalten vill här omnämna, att anstalten hänvänt sig till ett rätt stort

antal arbetsgivare, företrädesvis större försäkringstagare hos anstalten,

med begäran om upplysning, huruvida arbetsgivarne kunde väntas vara

villiga att mera allmänt åtaga sig att till skadade arbetare förskottera

sjukpenningen enligt den föreslagna lagen ävensom att tillse, att den

skadade erhåller läkarvård och läkemedel. Riksförsäkringsanstalten har

i anledning härav erhållit mycket tillfredsställande svar. Samtliga de

tillfrågade ansågo det mycket lämpligt, att arbetsgivarne, såsom redan

nu ofta sker, förskotterade sjukhjälpen och sedermera erhölle gottgörelse

för sina utlägg av riksförsäkringsanstalten. Aven kunde av arbets­

givarne tillses, att de skadade komme under läkarbehandling. Beträffande

den tid, under vilken sjukpenningen kunde förskotteras, ansågo en del ar­

betsgivare, att 3—4 veckor vore en skälig tid, andra åter, att tiden väl

kunde utsträckas till 60 dagar. Flera arbetsgivare framhöllo, att det

vore lämpligare, att utbetalningen skedde genom arbetsgivarne än

genom sjukkassorna, vilka i förevarande fall hade mindre intresse än

arbetsgivarne att kontrollera, det ej sjukpenning och vård obehörigen

erhölles.»

»Om sålunda arbetsgivare inom den egentliga industrien ofta komma

att förskottera sjukpenningen, torde däremot de mindre arbetsgivarne

ej alltid vara villiga att göra detta, och de äro ej heller alltid lämpliga

att utöva erforderlig tillsyn. Om i dessa fall sjukkassa ej har den

skadade om hand, kunna riksförsäkringsanstaltens vanliga ortsombud

— vilka för övrigt, utom för såvitt sjukkassa är ombud, skola biträda

med kontrollen över att rätten till sjukpenning ej missbrukas — med­

verka även vid sjukpenningens utbetalande. Då ombuden väl ej skulle

hava penningemedel om hand, skulle man kunna förfara på det sätt,

att den skadade av ombudet erhåller intyg eller meddelande i lämplig-

form, att han fortfarande är berättigad till sjukhjälp, varefter han på

vederbörande postsparbankskontor skulle äga uppbära sjukpenningen.»

»Det har gjorts gällande, att de skadade alltför länge skulle få

vänta på sin sjukhjälp, om utanordnandet av densamma skulle handhavas

av en central anstalt. På grund av sin hittillsvarande erfarenhet anser

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sig riksförsäkringsanstalten kunna påstå, att detta icke behöver bliva

fallet. Om i riksförsäkringsanstalten försäkras omkring en miljon arbe­

tare, därav ju en stor del tillhöra mera ofarliga yrken, kan det antagas,

att högst 300 olycksfallsanmälningar dagligen skulle inkomma till riksför-

säkringsanstalten. Detta antal torde ingalunda kunna verka därhän, att ej

en snabb expedition av dessa ärenden skulle kunna anordnas. I normala

fall bör från riksförsäkringsanstalten kunna så tidigt expedieras skrivelse

till sjukkassa, arbetsgivare eller ombud med anmodan om sjukpenningens

utbetalande, att den skadade inom behörig tid kan därav komma i åt­

njutande. I allmänhet torde den skadade enligt de för sjukkassorna

gällande bestämmelserna ej snabbare erhålla sjukpenningen från sjuk­

kassa än vad som kan ske från riksförsäkringsanstalten.»

»Vad beträffar kostnaderna för en centralanstalts handhavande av

de kortvariga olycksfallen, torde dessa kostnader ej behöva bliva så

stora, om saken ordnas på sätt ovan antytts. Och det torde få erinras

om att, ifall man skulle komma att helt lämna de kortvariga olyckfallen

till sjukkassorna, detta i allt fall ej skulle kunna ske utan betydande

ökning av kassornas förvaltningskostnader. Det kan förtjäna att nämnas,

att enligt en uppgift i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbunds organ,

Svensk Sjukkassetidning, uppgick summan av förvaltningskostnaderna

för alla registrerade sjukkassor för år 1912 till 758,256 kronor, vilket

utgör 9 % av kassornas samtliga utgifter för året eller kr. 1,20 för varje

medlem. I Tyskland, där kassorna som bekant handhava ersättningarne

för de kortvariga olycksfallen under de första tretton veckorna, uppgå

enligt samma källa, förvaltningskostnaderna i sådana kassor, som icke

åtnjuta fri förvaltning från kommunens eller arbetsgivares sida, till över

3 mark för varje medlem.»

De skäl, som sålunda anförts å ena sidan för bibehållande av en

Departemcnts-

längre karenstid och å andra sidan för karenstidens inskränkande till chefen-

endast några få dagar, hava i båda fallen sådan betydelse, att jag,

liksom fallet tydligen även varit med kommittén, haft svårt att bestämma

min ställning till frågan.

I ett avseende synes emellertid icke kunna råda någon tvekan —

och alla, som yttrat sig i frågan hava också varit ense härutinnan —,

nämligen att för den skadade arbetaren någon egentlig karenstid beträf­

fande hans rätt till ersättning icke bör ifrågakomma, utan att arbetaren

även under sjukdomstiden bör erhålla ersättning. Det vore också syn­

nerligen obilligt att lämna den skadade arbetaren utan ersättning under

den ganska långa, ej sällan till månader uppgående sjukdomstiden.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

9

fi 5

Jämväl enligt andra länders lagstiftning sörjes för arbetaren under

denna tid.

I samtliga avgivna yttranden liksom även i kommitténs motivering

utgår man därifrån, att, huru man, vid den förevarande lagstiftningen,

än må tänka sig lösningen av frågan om karenstiden, denna lösning

i varje fall bör anses allenast såsom en provisorisk utväg i avvaktan på

sjukförsäkringsfrågans definitiva avgörande. I flertalet av de avgivna

utlåtandena har man nämligen utgått från den uppfattningen, att, på

sätt fallet är enligt de flesta utländska försäkringslagar, omsorgen om

de skadade under sjukdomstiden efter olycksfallet av praktiska skäl och

i övrigt på grund av naturliga förhållanden hellre bör överlämnas åt

sådana lokala, för ändamålet särskilt lämpade organ som sjukkassorna,

än åt ett centralt ämbetsverk med dess ofta något tunga former. Aven

mig synes åtminstone för närvarande en lösning i sådan riktning vara

den riktigaste och naturligaste, även om uppfattningen på senaste tiden

något förändrats i förevarande hänseende. Då emellertid den nödvän­

diga förutsättningen för möjligheten av en dylik anordning är obliga­

torisk sjukförsäkring, och sådan försäkring ännu icke blivit genomförd

i vårt land, skulle det sålunda för närvarande endast kunna handla om

anordningar av övergående karaktär.

Frågan om karenstiden står sålunda i nära samband med frågan

om sjukkassornas framtida ställning till olycksfallsförsäkringen. Det

förslag, som jag nu förelägger Kungl. Maj:t, måste därför i förevarande

hänseende med ganska hög grad av sannolikhet antagas komma att

bliva gällande allenast för en övergångstid av de få år, som ännu kunna

förflyta, innan en definitiv lösning kan vinnas i samband med behand­

lingen av sjukförsäkringsfrågan, vilken fråga, som bekant, redan är

föremål för utredning av en för ändamålet av Kungl. Maj:t nyligen till­

satt kommitté.

Man har, enligt vad som anförts, för lösningen av förevarande fråga

tydligen endast att välja mellan de tvänne utvägar, som av kommittén

angivits. Den ena utvägen, vilken förordats, förutom av andra, särskilt

av kommittén och riksförsäkringsanstalten, är den, att även under

karenstiden låta de skadade omhändertagas av och utfå sina ersättningar

från olycksfallsförsäkringen. Denna försäkring skulle då komma att om­

fatta samtliga olycksfall i arbete, för vilka ersättning enligt lagen beredes.

Den andra utvägen, vilken förordats av socialstyrelsen, kommerskollegium,

järnkontoret, rikets handelskammare, arbetsgivarorganisationer m. fl., är

åter den att för karenstiden ålägga arbetsgivaren direkt ersättningsskyl-

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

dighet. Med avseende å omfattningen av denna arbetsgivarens ersättnings­

skyldighet skilja sig emellertid de framställda yrkandena i någon mån

från varandra, i det att några anse densamma böra avse ersättning enligt

huvudsakligen enahanda grunder, som av kommittén förslagits, medan

andra åter, och dessa utgöra flertalet, anse, att ersättningen under karens­

tiden, då det ju i alla händelser endast skulle handla om en övergångs­

tid, borde kunna bestämmas till vissa i lagen angivna fixa belopp.

Såsom en väsentlig fördel med ersättningsplikt för arbetsgivaren

under karenstiden har framhållits, att — om man bortser från arbets-

givarbolagens verksamhet — den statliga centralanstalten, riksförsäk-

ringsanstalten, därigenom skulle befrias från behandlingen av en stor

mängd sjukdomsfall och övergående skador, och att i följd härav anstaltens

organisation skulle bliva mindre invecklad och förvaltningskostnaderna

lägre än eljest skulle bliva fallet. Man har även förmenat, att den ska­

dade skulle med mindre omgång och tidsutdräkt kunna erhålla sin vård

och ersättning, därest omsorgen därför ålåge arbetsgivaren och icke ett

centralt ämbetsverk, varjämte framhållits, att arbetsgivaren, på grund av

sitt intresse av arbetarens snara återgång till arbetet, ofta skulle utöva

en viss kontroll över den skadade, liknande den, som utövas av sjuk­

kassorna, så att sjukhjälpen icke utginge längre än som vore behövligt.

A andra sidan göres emellertid gällande, att arbetsgivarnes ersätt­

ningsskyldighet även skulle komma att medföra avsevärda olägenheter.

I första hand gäller härvid hänsynen till de mindre arbetsgivarne, såsom

bönder, hantverkare m. fl. För dylika arbetsgivare skulle det vara förenat

med stora svårigheter att i alla förekommande fall, och icke allenast i fråga

om lagstadda tjänare, sörja för den skadades sjukvård och utgiva en

kontant ersättning, vilken ej sällan skulle uppgå till belopp, som för

honom vore synnerligen kännbara. Åven beräknandet av ersättningen

torde, därest ej för alla fall lika stort belopp fixeras, ofta bereda svårig­

heter. Utan tvivel skulle tvister rörande rätt till ersättning, dennas

belopp m. m. ofta uppstå mellan arbetsgivaren och arbetaren, ett för­

hållande, som icke står i överensstämmelse med ett av den ifrågavarande

lagstiftningens syften, nämligen att bidraga till undanröjandet av an­

ledningar till misshälligheter mellan dessa båda parter. Då därjämte

många mindre arbetsgivare befinna sig i ganska torftiga levnads­

villkor, skulle det sannolikt ej sällan förekomma, att den skadade ej

kunde utfå den tillförsäkrade ersättningen. För sådana fall skulle man,

såsom jämväl från några håll föreslagits, nödgas provisoriskt införa

ansvarighet för stat eller kommun, en utväg, vilken dock, med hänsyn

67

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till försäkringens allmänna omfattning, skulle kunna medföra ganska

vittgående konsekvenser.

Om man vidare, låt vara endast för en övergångstid, inför ersättnings-

plikt för arbetsgivaren under karenstiden, måste man tydligen, liksom för

närvarande, ändock bereda honom möjlighet att befria sig från sin risk ge­

nom frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten. Denna utväg att sörja

för den skadade arbetaren under karenstiden användes även under närva­

rande förhållanden i stor utsträckning av arbetsgivarne. Sålunda äro

av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetarne enligt anstaltens

uppgift redan omkring tre fjärdedelar försäkrade för karenstiden; och

av de till anstalten anmälda olycksfallen är det endast omkring tre pro­

cent, för vilka ersättning för denna tid icke utgått. Härvid bör dess­

utom märkas, att dessa arbetare tillhöra industrien och i regel syssel­

sättas av större arbetsgivare, för vilka det skulle varit förbundet med

mindre svårigheter att själva direkt utgiva ersättningen än för de

många små arbetsgivare, ofta endast med en eller två arbetare, som

skulle indragas un4er den nya lagstiftningen. Huruvida dessa mindre

arbetsgivare i verkligheten skulle i större utsträckning komma att begagna

sig av en dylik rätt till frivillig försäkring är visserligen tvivelaktigt.

Antagligt är väl dock, att riksförsäkringsanstalten finge, på grund av

dylik frivillig försäkring, övertaga ansvaret för ersättningen under karens­

tiden för en mycket betydande del av de arbetare, som vore försäkrade

i anstalten. De fördelar med avseende å förvaltningens förenkling, som

man ansett kunna vinnas genom karenstidens bibehållande, skulle sålunda

på grund av arbetsgivarnes egna åtgöranden antagligen bliva till stor

del illusoriska. För övrigt skulle även med en sådan anordning givas

anledning till ömtåliga tvister och misshälligheter mellan arbetsgivare

och arbetare, då det uppenbarligen ofta skulle ligga i dessa senares in­

tresse att söka bliva försäkrade och sålunda med större trygghet kunna

räkna på ändamålsenlig vård och på utfåendet av den kontanta ersätt­

ningen, än om detta ålåge arbetsgivaren.

Vid bedömande av förevarande fråga torde, såsom av riksförsäk­

ringsanstalten framhålles, även böra beaktas de svårigheter, som genom

införande av ersättningsplikt för arbetsgivarne skulle uppkomma för

anstalten beträffande ordnandet av lämplig sjukvård för de skadade.

Enligt den moderna uppfattningen är det, både ur humanitär synpunkt

och för minskandet av kostnaderna för ersättningarna, synnerligen viktigt

för fyllandet av den sociala olycksfallsförsäkringens uppgift att i möjli­

gaste mån kunna mildra olycksfallets följder med avseende å sjukdomens

varaktighet eller minska faran för eller graden av en varaktig nedsätt-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

6U

ning av arbetsförmågan. I detta avseende är arbetsgivarens ekonomiska

intresse endast i fråga om möjligheten att förkorta sjukdomstiden det­

samma som försäkringsinrättningens. Däremot kan arbetsgivaren i fråga

om utsträckandet utöver karenstiden av olycksfallets följder icke hava

samma intresse som försäkringsinrättningen av att sjukvården särskilt

inriktas på förebyggandet av dessa följder. Vad den rent ekonomiska

sidan av frågan angår, torde det därjämte, särskilt genom erfaren­

heten från Tyskland, vara allmänt bekant, hurusom i många fall genom

den skadades övertagande, omedelbart efter olycksfallet, av olycksfalls­

försäkringens organ och genom den ändamålsenliga vård, han därvid

erhållit, utgifterna för invalidräntorna kunnat nedbringas och härigenom

besparingar åstadkommas, som mer än väl motsvarat de ökade omkost­

naderna.

Ett förhållande, vilket för många av dem, som uttalat sig mot

kommitténs förslag i denna fråga, synes hava varit av stor betydelse

är den möjlighet till dubbelförsäkring för sjukdomstiden, som enligt

kommittéförslaget förefinnes. Förutom till ersättningen enligt lagen skulle

nämligen enligt förslaget en arbetare, som är medlem av en sjukkassa,

under sjukdomstiden även hava rätt till den ersättning från sjukkassan,

som icke grundas på bidrag från arbetsgivaren; på dylikt sätt skulle den

skadade ej sällan kunna under sin sjukdom erhålla ett sammanlagt under­

stöd till lika eller till och med till högre belopp än sin vanliga avlöning.

De konsekvenser, till vilka en dylik dubbelförsäkring skulle kunna leda,

hava från flera håll med skärpa framhållits. Åven jag fmner dessa be­

tänkligheter vara väl grundade; och har jag för den skull, såsom jag

längre fram kommer att närmare utveckla, föreslagit en ändring i 11 §

av kommitténs förslag i syfte att såvitt möjligt undanröja tillfälle till

dylik dubbelförsäkring. Genom denna ändring i lagförslaget torde be­

tänkligheterna i förevarande avseende i huvudsak förlora sin betydelse.

Av de inkomna utlåtandena i ärendet framgår även, att för några

av dem, som yrkat ersättningsplikt för arbetsgivaren under karenstiden,

även en annan synpunkt haft en viss betydelse. Det har sålunda fram­

hållits att, därest jämväl ersättningarna under karenstiden skulle över­

tagas av olycksfalisförsäkringen och följaktligen komma att bestridas

genom arbetsgivarnes avgifter, man kunde befara, att arbetsgivarnes

sammanlagda utgifter för socialförsäkringen framdeles möjligen kunde

komma att bliva alltför höga, i det att tillbörlig hänsyn till arbets­

givarnes belastning genom olycksfallsförsäkringen måhända ej skulle

komma att tagas vid prövning av frågan om eventuella arbetsgivar-

bidrag till sjukförsäkringen. Dylika farhågor synas emellertid vara över-

70

Ktrngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

drivna, då man måste antaga, att vid behandlingen av frågan om kost­

naden för sjukförsäkringen i vårt land, liksom i andra länder, det kom­

mer att tagas noga hänsyn till omfattningen av den ersättningsskyldig­

het, som skäligen bör åligga arbetsgivaren på grund av arbetsförhållan­

dena i hans verksamhet.

Med avseende å den av kommittén såsom ett provisorium föreslagna

utvägen att i olycksfallsförsäkringen borttaga karenstiden, hava även

farhågor gjort sig gällande i den riktningen, att, sedan karenstiden en

gång blivit inordnad under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och

de vidlyftiga förvaltningsanordningar vidtagits, som kunde bliva en följd

därav, det skulle bliva förenat med synnerliga svårigheter att sedermera

frångå det en gång, om även endast provisoriskt, antagna systemet. I

sådant hänseende torde få erinras därom, att, såsom jämväl kommittén

anfört, en ändring av lagen i syfte att åter införa en karenstid icke

skulle möta några som helst formella svårigheter. Dessa svårigheter

skulle snarare bliva större, om man vill ändra eller upphäva en gång

antagna bestämmelser om arbetsgivarens ersättningsplikt. Beträffande

åter förvaltningsapparaten är det tydligt, att kostnaden för den del av

densamma, som bleve behövlig, i händelse karenstiden tills vidare in­

skränktes, skulle bestridas genom medel, anvisade på extra stat, och att

således en förändring därutinnan när som helst skulle kunna äga rum.

Beträffande karenstidens inskränkande hava slutligen stora betänk­

ligheter gjort sig gällande i fråga om svårigheterna vid förvaltningen och

därmed sammanhängande förhållanden. I detta avseende torde jag få

hänvisa till riksförsäkringsanstaltens förut meddelade utlåtande i frågan,

varav framgår, att, för beredande i god tid av nödig vård och er­

sättning åt den skadade, tillfredsställande anordningar kunna åstad­

kommas.

Man har även antagit, att den av kommittén föreslagna anordningen

skulle komma att medföra oskäligt höga kostnader, och att kommitténs

beräkningar i detta avseende vore illusoriska. Kommittén själv yttrar

sig helt kort beträffande denna fråga och har ej heller hunnit avgiva

detaljerat organisationsförslag utan endast framlagt en kort sammanfatt­

ning av de ungefärliga resultat beträffande de årliga förvaltningskostnaderna

— 730,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 120,000 kronor för

försäkringsrådet — till vilka kommittén vid sina beräkningar kommit.

Kommittén har därvid bland annat även erinrat om, att den nuvarande ut­

vidgningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet till att omfatta jämväl

karensförsäkring proportionsvis icke medfört avsevärt ökade kostnader,

varjämte anstaltens därvid vunna erfarenhet visat, att förvaltnings-

svårigheterna, åtminstone under närvarande förhållanden, kunnat över­

vinnas.

I fråga om den ökade kostnaden för karenstiden torde kunna näm­

nas, att, då riksförsäkringsanstaltens verksamhet år 1904 utsträcktes

till att meddela jämväl försäkring för karenstiden, för sådant ändamål

en höjning av årsanslaget från 83,000 till 105,200 kronor eller med

22,200 kronor, motsvarande något mer än 25 procent av det förut­

varande anslaget, ansågs behövlig. Under de senare åren hava visser­

ligen totalkostnaderna för anstaltens förvaltning ökats, men denna ökning

beror i högre grad på tillväxten av försäkringsstocken i allmänhet än

på det ökade antalet karensförsäkrade.

Därest utvägen till frivillig försäkring under karenstiden för det

fall, att ersättningsplikt för arbetsgivaren under denna tid bleve gällande,

komme att anlitas av arbetsgivarne i ungefär samma omfattning, som

för närvarande är fallet, skulle förhållandena, såsom jag redan framhållit,

i själva verket mycket nära bliva desamma, som om försäkringen vore

obligatorisk även under karenstiden. Förvaltningssvårigheterna och kost­

naderna skulle följaktligen i sådant fall ej komma att väsentligen minskas

därigenom att försäkringsplikt ålades arbetsgivarne. I vissa avseenden

skulle svårigheterna till och med komma att ökas, enär för varje sådan

frivillig försäkring särskild ansökan behövde göras och särskilda försäk-

ringsbrev för varje fall utfärdas m. m., vilket vid den obligatoriska för­

säkringen icke skulle vara behövligt.

För att emellertid erhålla en möjligast fullständig uppgift angående

erforderlig personal och sannolika kostnader för det fall, att före­

varande lagförslag skulle åtminstone till sina väsentliga delar bliva

av riksdagen gillat, har jag anmodat riksförsäkringsanstalten att däröver

avgiva erforderligt utlåtande. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande har

dock ännu icke ingivits till Kungl. Maj:t. Jag kan därför ej nu mera

bestämt uttala mig i denna fråga. Tillsvidare anser jag mig böra utgå

från att kostnaderna — under de av kommittén antagna förutsättningar

angående antalet i anstalten försäkrade arbetare och med iakttagande av

de förändringar av försäkringens omfattning, som kunna bliva en följd

av mitt ovan angivna förslag rörande undantagande av statens och

kommuners arbetare och av arbetare i ofarliga yrken — skulle komma

att hålla sig ungefärligen vid de överkomliga belopp, som kommittén

beräknat tills vidare och bortsett från kostnaden för avgifternas in­

betalande och ersättningarnas utbetalande vara erforderliga. Så snart

riksförsäkringsanstaltens utredning inkommit till Kungl. Maj:t och frågan

ytterligare behandlats inom departementet, kommer jag att hemställa om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

71

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

avlåtande av proposition rörande erforderliga förändringar av riksförsäk-

ringsanstaltens organisation och. stat, och torde jag i sammanhang där­

med få tillfälle att vidare yttra mig rörande de särskilda kostnaderna för

försäkringen under karenstiden.

Det är visserligen sannolikt, att de ökade kostnaderna för försäk­

ringen under karenstiden skulle komma att bliva ganska avsevärda, och

möjligen komma att motsvara en fjärdedel eller en tredjedel av total­

kostnaden. Men även om kostnadsökningen skulle bliva så betydlig, torde

densamma dock komma att uppvägas av den minskning i kostnaderna

för ersättningarna och däremot svarande nedsättning av avgifterna, som

skulle bliva en följd därav, att de skadade så fort som möjligt omhänder-

toges av anstaltens organ och erhölle den ändamålsenligaste vård och

behandling. Den ifrågavarande merkostnaden torde för övrigt även kunna

anses motvägas av de fördelar, som genom försäkringens övertagande

av riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarbolag skulle vinnas i det av­

seende, att arbetsgivarne befriades från allt besvär och omgång, som

skulle vara förenat med den direkta ersättningsplikten, och att därjämte

anledningen till många tvister mellan dem och arbetarne rörande er­

sättningarna skulle undanröjas.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att jag, om ock med en för­

klarlig tvekan, är benägen att i huvudsak tillstyrka kommitténs för­

slag i denna fråga, d. v. s. att låta olycksfallsförsäkringen omfatta även

de mindre skadorna och sjukdomsfallen under karenstiden. I likhet

med kommittén inser jag visserligen sannolikheten av att denna an­

ordning skall bliva förändrad vid det definitiva ordnandet av sjukför­

säkringen. På grund av vad av mig i denna fråga anförts, måste jag

emellertid anse denna utväg, även såsom en övergång, vara att före­

draga framför ett införande av ersättningsplikt för arbetsgivaren med

eller utan garanti från det allmänna för försumliga eller insolventa

arbetsgivare.

Såsom jag längre fram vid behandlingen av 6 § av kommitténs

förslag i detta hänseende närmare angiver, har jag dock ansett mig

böra förorda en modifikation av detta förslag så till vida, att den kon­

tanta sjukersättningen i varje fall först skulle utgå från och med fjärde

dagen efter olycksfallsdagen. Härigenom skulle man erhålla en karens­

tid av fyra dagar i stället för sextio dagar enligt nu gällande lag.

73

I det jag nu övergår till behandlingen av de särskilda paragraferna

i kommitténs förslag och angivande av de ändringar, som av mig ansetts

böra vidtagas i åtskilliga av dessa paragrafer, får jag därvid även till­

fälle att beröra vissa frågor av mera allmän natur, över vilka jag icko

redan uttalat mig.

De i kommittéförslaget av mig vidtagna ändringarna angivas i det

följande för tydlighetens skull med kursiv stil.

1

§•

Angående innehållet av denna paragraf, som angiver huvudgrunderna i §.

för den föreslagna försäkringen, har jag redan yttrat mig, och har jag

icke funnit anledning till att i något väsentligt avseende ändra para­

grafens formulering. Med anledning av gjord anmärkning har jag endast

ansett mig böra giva paragrafen ett tillägg, angivande, att bidrag till

omkostnaderna lämnas av statsmedel. Paragrafen skulle sålunda i det

förslag, som jag nu framlägger med hemställan till Kungl. Maj:t om

proposition till innevarande års riksdag, komma att erhålla följande ly­

delse:

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas,

enligt denna lag försäkrad för skada till följd av olycks­

fall i ai-betet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag

av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsav­

gifter, som erläggas av arbetsgivaren.

2

§■

Under detta paragrafnummer har kommittén föreslagit följande be- ² §.

stämmelsé: »Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna

lag jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet be­

gagnade ämnen», och har därmed avsetts en utsträckning i viss mån av

lagstiftningen till att omfatta även vissa yrkessjukdomar.

Mot denna utvidgning av lagstiftningen hava emellertid från flera

utlåtanden.

håll allvarliga erinringar blivit gjorda. Sålunda hava de flesta av de

handelskammare, som avgivit yttrande, yrkat, att bestämmelsen borde

utgå, då dessa slag av sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen,

och en sträng begränsning borde göras mellan begreppen »olycksfall»

och »yrkessjukdom». Likaledes framhålles svårigheten att vid dylika

förgiftningssjukdomar avgöra, i vad mån sjukdomen föranletts av särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 sand. 93 a höft. (Nr 111.)

10

Nunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

7-1

Departements­

chefen.

giftigt, vid arbetet begagnat ämne eller i större eller mindre grad av

andra orsaker, såsom särskild predisposition, andra sjuklighetstillstånd

eller dylikt, i vilket fall arbetsgivaren icke ensam borde bära kostnaden

för skadan. De ifrågavarande förgiftningssjukdomarna vore dessutom

synnerligen fåtaliga. Svenska arbetsgivareföreningens förtroenderåd fram­

håller, att sjukdomar, även om de förorsakats av förhållandena vid ar­

betet, hörde till sjukförsäkringen, och just att dylika sjukdomar hän­

fördes dit, vore en av anledningarna till att arbetsgivarne, där obliga­

torisk sjukförsäkring vore införd, finge bära en del av kostnaderna.

Skulle s. k. yrkessjukdomar hänföras under olycksfallslagen, komme nog

så småningom även en mängd andra sjukdomar, såsom tuberkulos m. fl.,

vilka kunna uppkomma eller förvärras genom förhållandena å arbets­

platsen, att hänföras till olycksfallsförsäkringen och sålunda komma att

i försäkringshänseende vila uteslutande på arbetsgivaren. Åven flera av

Kungl. Maj:ts befallningshavande hava anslutit sig till den åsikten, att

yrkessjukdomarna böra omfattas av sjukförsäkringen.

Å andra sidan har från flera håll påyrkats, att ännu flera yrkes­

sjukdomar borde omfattas av olycksfallsförsäkringen, särskilt i fråga om

sjömän med avseende å de i deras yrke förekommande särskilda sjuk­

domar. såsom gula febern o. d. Malmö arbetarekommun anser, att alla

egentligt yrkessjukdomar böra likställas med olycksfall i arbete.

Vad den utländska lagstiftningen angår, framgår av den utredning,

kommittén lämnat, att endast de engelska och schweiziska lagarna i av­

sevärd utsträckning likställt yrkessjukdomar med olycksfall i arbete.

Under allt erkännande av det befogade i de motiv, som av ålder-

domsförsäkringskommittén å sid. 66—68 av dess betänkande, och även

från annat håll anförts för de ifrågavarande yrkessjukdomarnas med­

tagande i olycksfallsförsäkringen, synes mig dock de skäl, som fram­

hållits mot en dylik anordning, vara icke mindre beaktansvärda. Jag

anser därför nu lämpligast att tills vidare, och intill dess den nyligen

tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytterligare utredning i frågan,

ej i lagen intaga någon bestämmelse i förevarande syfte. Härigenom

skulle således frågans lösning endast uppskjutas till en nära framtid.

Under § 2 har jag i stället föreslagit ett par bestämmelser, om

vilka jag förut yttrat mig, avseende rätt för Kungl. Maj:t att förordna

om undantagande från lagens tillämpning dels av arbetare, som utföra

arbete, med vilket någon särskild yrkesfara ej kan anses vara förbun­

den, såsom kontorspersonal, vissa biträden i affärer o. s. v. eller i all­

mänhet personer, som huvudsakligen sysselsätta sig med intellektuellt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

75

arbete och icke kunna anses såsom arbetare i vanlig mening, samt dels

av tjänstemän och andra arbetstagare i statens eller kommuners tjänst,

för vilka ersättning vid olycksfall utgår enligt särskilda bestämmelser.

Beträffande sistnämnda fall får man givetvis förutsätta, att undantag

allenast må förekomma i sådana fall, där de eljest tillförsäkrade ersätt­

ningarna i huvudsak ej understiga ersättningarna enligt olycksfallslagen,

eller, där detta icke är fallet, att vederbörande arbetsgivare, staten eller

kommunen, ikläda sig ansvarighet för ersättningar till motsvarande belopp.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, får jag föreslå, att såsom

2 § i det nya förslaget måtte upptagas följande stadgande:

På Konungens prövning ankommer, huruvida och

under vilka villkor arbetare, som användas till arbete för

statens eller kommuns räkning och på grund därav äro

tillförsäkrade ersättning vid olycksfall i arbetet, även­

som arbetare, som användas till arbete av synnerligen

ofarlig beskaffenhet, må undantagas från tillämpning av

denna lag.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

3

§■

Huvudanmärkningarna mot bestämmelserna i 3 § av kommittéför- 3 §•

slaget rikta sig dels mot bestämmelsen om, att arbetstagare med högre

årlig avlöning än 5,000 kronor skulle undantagas från lagen, och dels

mot bestämmelsen om undantagande av vissa tillfälligt sysselsatta ar­

betare.

Beträffande den föreslagna lönegränsen av 5,000 kronor yrkas från Lånegräns.

flera håll, huvudsakligen emedan det ej vore erforderligt att lagstift­

ningen omfattade arbetstagare med avsevärda inkomster, en nedsättning

till 3,000 kronor, i några fall till ett ännu lägre belopp. Från direk­

tionen för sjömanshuset i Malmö har däremot yrkats, att maximigrän­

sen 5,000 kronor borde borttagas vad sjöfolket anginge, då vissa far-

tygsbefälhavare, som dock vore utsatta för en väsentlig olycksfallsrisk,

hade en avlöning Överstigande 5,000 kronor.

Åven riksförsäkringsanstalten framhåller, att en del arbetsledare i

synnerligen farliga yrken, såsom ingenjörer, tekniker i gruvor, kraft­

stationer in. m. kunna hava en avlöning överstigande 3,000 eller 5,000

kronor. På grund av sin ofta eljest svaga ekonomiska existens bordo

dessa icke lämpligen uteslutas från olycksfallsförsäkringen. Anstalten

anför jämväl, att om en dylik gräns av 5,000 kronor bibeholles, till och

76

Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements­

chefen.

Tillfälligt

arbete.

Kommittén.

med personer, vilka i egenskap av arbetsförmän o. d. redan enligt nu­

varande lag hava rätt till ersättning, skulle kunna bliva uteslutna från

försäkringen. Hos anstalten hade nämligen sökts försäkring för verk­

mästare vid industriell anläggning, som haft en årsavlöning vida över­

stigande 5,000 kronor.

För min del vill det synas, som om samtliga de erinringar, vilka

gjorts -i förevarande avseende, skulle komma att förlora sin egentliga

betydelse, därest, på sätt j a g redan föreslagit vid behandlingen av 2 §, den be­

stämmelsen komme att inflyta i lagen, att Kungl. Maj:t skulle äga att från

lagens tillämpning undantaga arbetstagare inom ofarliga yrken ävensom

stats- och kommuntjänstemän. På grund av denna bestämmelse torde

nämligen Kungl. Maj:t komma att undantaga just sådana arbetstagare,

vilka huvudsakligen avsetts med de gjorda anmärkningarna, eller per­

soner, som i egenskap av affärschefer, kontorsbiträden, tjänstemän o. s. v.

i allmänhet åtnjuta högre avlöning än 3,000—5,000 kronor. Å andra

sidan torde, med en dylik begränsning av lagens tillämpningsområde, en

bestämmelse om viss lönegräns, på skäl, som av riksförsäkringsanstalten

och jämväl från annat håll framhållits, bliva olämplig. Därigenom skulle

nämligen en del ingenjörer, fartygsbefälhavare m. fl., med vilkas verk­

samhet en avsevärd yrkesfara ofta är förbunden, ävensom vissa arbets­

förmän, vilka omfattas av nuvarande lag, komma att uteslutas från en

för dem ofta välbehövlig försäkring.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag föreslå, att bestäm­

melsen om en viss lönegräns såsom villkor för delaktighet i försäkringen

ej må intagas i den föreslagna nya lagen.

I fråga om tillfälligt arbete innehåller kommitténs förslag, att

såsom arbetare enligt lagen bl. a. ej skall anses »den, som av tillfällig an­

ledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare».

Vid motiveriogen av denna bestämmelse anför kommittén, till för­

klaring av bestämmelsens innebörd, bl. a. följande:

»En annan fråga av ganska stor betydelse är den, i vilken utsträck­

ning tillfälligt arbete bör omfattas av olycksfallslagstiftningen. I detta

avseende är tillämpningen inom den utländska lagstiftningen svävande

och olika i de olika lagarne, vilket är ganska naturligt, då begreppen

»tillfälligt arbete» och »tillfällig arbetare» uppenbarligen icke kunna

noggrann! bestämmas. Då det ej skulle vara lämpligt att utesluta allt

arbete, som kunde hänföras till denna kategori, så har kommittén för

sin del tänkt sig, att undantag från försäkringen i förevarande hän­

seende endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig

anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av ar­

betare, t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella

väderleksförhållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nöd­

sakad att använda främmande arbetskraft. Kommittén har sålunda ansett,

att eu var, som under normala förhållanden icke är skyldig att erlägga

försäkringsavgifter, ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han

av tillfällig anledning nödgas för någon tid använda arbetare. En ar­

betsgivare, som eljest är avgiftspliktig, skulle däremot hava skyldighet

att erlägga försäkringsavgifter icke allenast för arbetare, som regel­

bundet, utan även för varje arbetare, som tillfälligtvis av honom an­

vändes.»

I fråga om jordbruket anser kommittén, att genom denna undan­

tagsbestämmelse jordbruk av mindre än 10 hektars åkerareal i all­

mänhet icke skulle komma att medföra avgiftsplikt för brukaren, enär i

sådana fall jordbruket vanligen skötes av brukaren och hans hustru

utan hjälp av främmande arbetskraft.

I de yttranden, som avgivits över detta kommitténs förslag an­

gående tillfälliga arbetare, hava ganska skilda meningar gjort sig

gällande.

Förslagets bestämmelser finnas av några ej vara tillräckligt tydliga.

Sålunda yttrar t. ex. över ståthål] arämbetet: »Förslagets bestämmelser

angående dem, som tillfälligtvis användas i annans arbete, äro ej fullt

klara. Dessa skola anses såsom arbetare i lagens mening, om arbetet

sker för någons räkning, som eljest använder arbetare, men icke i

annat fall. År således meningen att den, som olika dagar eller tider

av året användes till arbete av olika personer, den ena tiden skall vara

och den andra icke vara olycksfallsförsäkrad? Skall även ett arbete,

som endast sträcker sig över en dag eller några timmar, kunna med­

föra försäkringsförmån? Och huru skall, om så är meningen, arbets­

givarens avgiftsplikt och beloppet av arbetarens understödsberättigande

årsinkomst kunna fastslås?»

Å några håll har ansetts, att tillfälligt arbete ej borde omfattas av

lagstiftningen. I sådant syfte anför Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Jämtlands län följande: »Bland undantagen från lagens tillämplighets­

område nämnes i 3 § 'den, som av tillfällig anledning användes till ar­

bete av någon, som eljest ej använder arbetare’. Med denna bestäm­

melse komma under lagen alla, som användas i tillfälligt arbete av den,

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

77

Utlåtanden.

78

Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

som eljest är ansvarspliktig för försäkring av hos honom anställda

arbetare. Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande obilligt att

pålägga en sådan ansvarighet för eu arbetare, som, huru tillfälligt som

helst, förrättar arbete hos någon, som är arbetsgivare i lagens mening.

Och för den händelse, såsom väl ofta är fallet, en dylik tillfällig arbe­

tare användes av flera arbetsgivare, huru skall då försäkringsplikten

fördelas? Varken i lagförslaget eller i motiveringen gives, såvitt synes,

någon antydning härom. Likaså synes det vara lämnat oavgjort, huru­

vida en dylik försäkringsplikt gäller även med avseende på tillfälligtvis

anlitade arbetare, som äro anställda hos annan, för dem försäkrings-

pliktig arbetsgivare. Oegentligt synes ock vara, att dylik tillfällig arbe­

tares rätt till olycksfallsersättning skall vara beroende av, huruvida hans

tillfällige arbetsgivare därjämte råkar hava fast anställda arbetare eller

icke. Det ovan anförda upphäves icke till sin riktighet därav, att vissa

av de antydda svårigheterna torde i någon mån föreligga i avseende

även å stadigt anställda arbetare. För Eders Kungl. Maj:ts befallnings­

havande framstår det såsom riktigast att låta tillfälligt arbete stå utom

olycksfallslagstiftningen. Det är visserligen sant, att begreppen 'till­

fälligt arbete’ och 'tillfälliga arbetare’ äro, såsom kommittén framhåller,

svåra att noggrannt bestämma; men icke heller här lärer man få låta

denna svårighet, som dock bör vara överkomlig, bliva avgörande. De

praktiska svårigheter och olägenheter, som medfölja ett medtagande av

de tillfälliga arbetarna, torde säkerligen bliva vida större.»

Lantbruksakademien anser även, att de tillfälliga arbeturne böra

ställas utanför försäkringsplikten men att det borde tagas i övervägande,

huruvida ej olycksfallsersättning borde beredas dem i annan ordning.

Jämväl handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare anse

olämpligt att i försäkringen medtaga de tillfälliga arbetarna.

Från flera håll framhålles, att förvaltningsarbetet skulle bliva syn­

nerligen betungande och förvaltningskostnaden betydande genom med­

tagande »v tillfälliga arbetare i försäkringen, då en vidlyftig kontroll,

som ändock ofta skulle bliva illusorisk, bleve erforderlig.

Å andra sidan hava yrkanden framställts därom, att allt tillfälligt

arbete borde ingå under försäkringsplikten.

Sålunda anser styrelsen för Svenska träarbetareförbundet, att undan­

tag från lagens tillämpning icke bör göras beträffande någon, som i

verklig mening är arbetare.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har med särskild

hänsyn därtill, att den uppdelning av tillfälliga arbetare i försäkrade och

oförsäkrade, som den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebure,

7

!»

icke både någon grund vare sig i arbetets art eller arbetarens ställ­

ning, hemställt om berörda bestämmelses uteslutande ur lagen.

I några yttranden bar eu förmedlande uppfattning kommit till ut­

tryck. Sålunda vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, att såsom arbe­

tare enligt lagen ej skulle anses den, som av tillfällig anledning använ­

des till arbete av någon, som ej i rörelse, industriell eller icke, använder

arbetare. Socialstyrelsen gör gällande en liknande synpunkt ock före­

slår, att från försäkringsplikten skulle undantagas arbetare, som av till­

fällig anledning användes till arbete, vilket icke bar samband med arbets­

givarens företag eller yrke. Svenska arbetsgivareföreningens förtroende­

råd åberopar den engelska lagens ståndpunkt i frågan, enligt vilken en

person, vilkens arbete är av tillfällig art och som är sysselsatt på annat

sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas av lagen.

De betänkligbeter, som gjort sig gällande beträffande medtagan­

det i försäkringen även av s. k. tillfälliga arbetare, synas i allmänhet

avse de svårigheter, som skulle kunna uppstå vid bestämmandet av

försäkringsavgifterna och av ersättningsbeloppen för dylika arbetare.

Dessa svårigheter torde emellertid icke på långt när vara så stora, och

ej heller den därav uppkommande bördan för arbetsgivaren bliva så

avsevärd, som man synes hava föreställt sig. Försäkringen av de

större arbetsgivarnes arbetare bliver nämligen i regel kollektiv, och

avgifterna bestämmas i sådant fall med hänsyn till arbetarnes verk­

liga eller genomsnittliga antal, avlöningar och arbetstid samt till arbetets

farlighet. I dylikt avgiftsbelopp skulle då också inräknas ett tillägg för

sådant tillfälligt arbete, som på grund av sakens natur måste vara för­

bundet med arbetsgivarens verksamhet. På motsvarande sätt torde jämväl

komma att förfaras vid bestämmande av avgifterna för de sou! ar-

betsgivarne med en eller två arbetare. För de flesta av dessa arbets­

givare, såsom hantverkare, husbönder för sina tjänare, småbönder

m. fl., komma i regel vissa normalpremier att gälla för olika fall, allt

efter arbetsgivarens sannolika behov av arbetshjälp, de i orten för dylika

fall vanligen gällande arbetslönerna o. s. v.; och skulle i dessa premier

i de mera sällsynta fall, då tillfällig arbetskraft i någon avsevärd ut­

sträckning kunde anses behövlig för en dylik arbetsgivare, ävenledes

ingå ett tillägg motsvarande kostnaden härför. Dessa tilläggsavgifter

komma emellertid beträffande de större arbetsgivarne ej att bliva av

någon betydenhet, och i fråga om de små arbetsgivarne skulle tilläggs­

avgiften i många fall bliva så obetydlig, att någon särskild ökning av

normalpremien för sådant ändamål endast mera undantagsvis skulle be-

,höva förekomma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements­

chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

BO

Att kostnaden för de tillfälliga arbetarnes medtagande i försäkringen

ej skulle komma att verka betungande, kan man förstå därav, att, såsom

jag förut anfört, årspremien för en helårsarbetare skulle komma att växla

mellan 2 kronor och belopp, som för det allra farligaste yrket och 1,000

kronors årsförtjänst skulle kunna uppgå till omkring 70 kronor. För

en hel arbetsdag av tillfälligt arbete skulle premietillägget således komma

att växla mellan 2 a öre och omkring 25 öre. För en mindre jord­

brukare till exempel, som för en vecka behöver en person till hjälp för

upptagande av en brunn, skulle den erforderliga premien möjligen komma

att uppgå till omkring 25 öre. Skulle den ifrågavarande personen vara

självständig yrkesutövare eller anställd såsom arbetare hos annan arbets­

givare, som övertagit ansvaret för arbetets utförande, och således icke,

i förhållande till jordbrukaren vore att anse såsom arbetare i lagens

mening, erfordras naturligtvis icke någon premie från jordbrukarens sida.

För sådana arbetsgivare, vilka vanligen sysselsätta arbetare, således även

husbönder, som i allmänhet hava åtminstone en tjänare, jordbrukare, som

sysselsätta regelbunden arbetskraft m. in., kommer i regel denna tilläggs-

prernie för tillfälligt arbete att fördelas på flera år. Då t. ex. för ett

jordbruk av viss omfattning man måste tänka sig, att tillfällig arbets­

kraft understundom, men icke ens alltid för varje år är behövlig, så

beräknas premietillägget härför i sådana fall, där detsamma icke är

alltför obetydligt för att ens behöva medtagas, efter ett genomsnitts­

värde för år räknat.

Av det sålunda i korthet anförda torde framgå, att medtagan­

det i försäkringen av de tillfälliga arbetarne — de s. k. säsongarbe-

tarne räknas naturligtvis icke såsom tillfälliga arbetare, utan komma i

varje fall att falla under lagen — icke skulle orsaka någon nämn­

värd kostnad eller besvär för arbetsgivarne. Jag vill därjämte fästa

uppmärksamheten på att det tillfälliga arbetet redan är underkastat

tillämpningen av nu gällande lag, så att även arbetare, som t. ex. vid

eu tillfällig budskickning för arbetsgivarens räkning och för hans verk­

samhet — såvitt denna omfattas av lagen — träffas av olycksfall, har

rätt till ersättning. Under sådana förhållanden har jag, på skäl, som

av kommittén och även av många andra, som yttrat sig i frågan,

blivit anförda, icke ansett mig hava anledning att från den ifrågasatta

nya lagen i allmänhet utesluta de s. k. tillfälliga arbetarne.

Jag finner också den begränsning, som av kommittén föreslagits i

fråga om tillfälligt arbete, hava goda skäl för sig. Det synes nämligen

orimligt att under någon form stadga ersättningsskyldighet för den,

som i vanliga fall alldeles icke är arbetsgivare, men som av rent till-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

81

fsillig anledning blir nödsakad att använda arbetshjälp. Det kan visser­

ligen, såsom från några håll framhållits, från den skadade arbetarens

sida sett, förefalla orättvist att hans rätt till ersättning skall vara be­

roende av, huruvida den, som använt honom till arbete, eljest mer eller

mindre regelbundet behöver använda arbetare eller tjänare. Men att

för sådant fall göra den tillfällige arbetsgivaren ersättnings- eller för-

säkringsskyldig synes, från hans sida sett, icke mindre obilligt och

skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen

stora svårigheter.

Men även med den av kommittén föreslagna begränsningen kunna

dock fall inträffa, som' vålla svårigheter vid tillämpningen, i det att det

icke alltid kan vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att noga över­

vaka, att alla sådana små arbetsgivare, som icke under hela året eller

någon avsevärd del därav utan endast någon kortare tid av året regel­

bundet använda främmande arbetskraft, efterkomma sina skyldigheter.

En del av dessa mycket små arbetsgivare måste nog tänkas komma

att undandraga sig lagtillämpningen, och man kan i sådana fall icke

räkna på att de vederbörliga avgifterna erläggas. Härigenom skulle

visserligen en förlust uppstå, vilken förlust dock, då de förlorade pre­

mierna i varje fall, enligt vad jag redan framhållit, skulle vara mycket

obetydliga, icke kan uppgå till något avsevärt belopp.

Vad 3 § i övrigt beträffar, har jag på grund av gjord anmärkning,

till förtydligande, i stället för det av kommittén i första stycket an­

vända uttrycket »lärling» infört uttrycket »lärling eller studerande», var­

jämte jag förenat de båda sista styckena till ett stycke och därjämte

i detta stycke vidtagit några mindre, huvudsakligen redaktionella än­

dringar.

På grund av vad som anförts, föreslås för 3 § följande lydelse:

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot

avlöning användes till arbete för annans räkning utan att

i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare, så ock lärling eller studerande, som utan av­

löning användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare för­

stås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes

till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person,

vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombe­

sörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför

arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestäm-

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 saml. 93 a käft. (Nr 111).

11

82

mes, ej heller arbetsgivares barn och föräldrar i förhållande

till honom, ej heller minderårig, som icke fyllt tolv år, ej

heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete

av någon, som eljest ej använder arbetare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

4

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de försäkringsinrätt-

ningar, riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga, på solidarisk ansvarighet

byggda försäkringsbolag av arbetsgivare, i vilka försäkringen enligt

lagen skulle äga rum.

Kommittén yttrar härom bl. a. följande:

»Beträffande arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obliga­

toriska försäkringen skall äga rum, företer lagstiftningen i de olika län­

derna mer eller mindre avsevärda skiljaktigheter.))

»I vissa av dessa länder skall försäkringen tagas i en enda för hela

landet gemensam och genom lagstiftningen anordnad försäkringsinrättning.

Så är förhållandet i Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien samt, i

fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och Finland. I andra länder,

och däribland- särskilt de större, fördelas försäkringen på flera anstalter

med bestämda verksamhetsområden. Sålunda har man i Ungern två

försäkringskassor för industrien och en för jordbruket. I Österrike finnes

i regel en försäkringsanstalt för varje kronland. V ad Tyskland och

Ryssland angår, skall försäkringen tagas i yrkesforeningar, vilka antingen

bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets god­

kännande eller ock upprättas direkt genom beslut av sådan myndighet.

Slutligen är i ett fåtal länder, nämligen Italien, Danmark (i fråga om

sjöfarten och jordbruket) och Finland (i fråga om industrien) valfrihet

medgiven i fråga om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i

en statsanstalt, även kan tagas i enskilda bolag. I Holland skall för­

säkringen i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men arbetsgivaren

kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att själv

svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.»

»Av det nu anförda framgår, att i flertalet länder med obligatorisk

försäkring denna äger rum i en eller flera genom lagstiftningen för

ändamålet anordnade försäkringsinrättningar, och att endast i ett fåtal

länder försäkring i enskilda bolag är tillåten.»

83

»Vad vårt land beträffar, kan, som bekant, enligt 1901 års lag

arbetsgivare endast genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva

befriad från sin direkta ersättningsplikt. Visserligen tages försäkring,

som avser att täcka ersättningsskyldigheten, även i enskilda bolag, näm­

ligen antingen i vissa för ändamålet bildade arbetsgivarebolag eller i

affärsbolag, men genom dylik försäkring befrias enligt lagen arbets­

givaren icke helt och hållet från sin ersättningsskyldighet, utan har att

bära den visserligen obetydliga risken att i sista hand själv få utgiva

ersättning.»

»Om nu i enlighet med kommitténs förslag försäkringsplikt kommer

att genomföras i vårt land, uppstår den frågan, huruvida man, såsom i

vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga för­

hållanden i övrigt, bör åtnöja sig med den för hela riket gemensamma

riksförsäkringsanstalten, i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum

eller om man därjämte bör medgiva, att försäkring även må kunna

tagas i andra försäkringsinrättningar. Då emellertid den hittills vunna

erfarenheten torde hava visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare

till ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande ändamål kunna fylla

de villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring, och då

därjämte arbetsgivarne i en del yrken kunna hava ett intresse av att

sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åt­

gärder minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att

sådana för ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom

bärare av försäkringen. För åstadkommande av erforderlig trygghet

böra dessa bolag, såsom även för närvarande vanligen är fallet, vara

byggda på grundsatsen om solidarisk ansvarighet för bolagets förbin­

delser samt även i övriga avseenden erbjuda fullt betryggande säkerhet

för ersättningarnas utfående.»

»Med en riksförsäkringsanstalt, som skulle övertaga huvudmassan av

försäkringarne, jämte en del för ändamålet särskilt bildade solidariska

arbetsgivarbolag, synes behovet i förevarande avseende vara tillräckligt

tillgodosett. Kommittén har därför icke ansett lämpligt, att försäkring

av förevarande art skulle få äga rum även i affärsbolag, vilka i avse­

ende å sin verksamhet och sin uppgift i allmänhet fullfölja särskilda

intressen.»

Såsom av den vid detta protokoll fogade sammanfattning av de av­

givna utlåtandena framgår, hava i denna fråga skilda meningar gjort

sig gällande.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

XJtlåtanden.

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riks för­

säkrings -

anstalten.

Från flera håll och särskilt fl an rikets handelskammare har man ut­

talat sig för, att försäkringen enligt lagen även skulle få äga rum i

s. k. affärsbolag. Man skulle eljest på obehörigt sätt ingripa i affärs-

bolagens rätt till fri näringsutövning. Vidare anses alfärsbolagen i

allmänhet kunna erbjuda lika stor säkerhet som arbetsgivarebolagen,

varjämte den fria konkurrensen på området borde bibehållas, för att

premierna skulle bliva så låga som möjligt. Åven framhålles från några

håll, att förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten härigenom

skulle kunna nedbringas.

Yrkanden hava jämväl framställts på, att arbetsgivare under förut­

sättning av tillräcklig säkerhet borde erhålla rätt att själva bära för-

säkringsrisken.

Från andra håll har åter den meningen gjort sig gällande, att för­

säkringen över huvud endast borde få äga rum i en statsanstalt och

icke i arbetsgivarbolag eller affärsbolag. Denna ståndpunkt företrädes

ock av riksförsäkringsanstalten, som härom bl. a. anför följande:

»Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att om enskilda för-

säkringsinrättningar tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten,

detta kommer att leda till nedpressande av de från de enskilda försäk-

ringsinrättningarna utgående ersättningarna. Det huvudsakligaste kon­

kurrensmedlet mellan de olika försäkringsinrättningarna är nämligen

premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än riksförsäk-

anstalten frestas de enskilda försäkringsinrättningarna att i genomsnitt

giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Även om i en del

fall klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa

kontrollåtgärder i fråga om de enskilda försäkringsinrättningarna införas,

kan dock därigenom ej förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möj­

ligaste mån knappa in på ersättningarna, i synnerhet som vissa bestäm­

melser i lagen kunna erbjuda jämförelsevis mera utrymme för olika av­

göranden. Sådant kan ske genom, bland annat: allt för snäv tolkning

av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och olycksfall i arbetet;

bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även en nedsättning

av endast några få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga

om kapitalvärdet; lämnande av mindre sjukpenning i stället för full

sjukpenning; största möjliga inknappning på läkarvård och läkemedel;

tillämpning av bestämmelserna i 27 § om utbyte av sjukhjälp eller

livränta mot kapital utan vederbörlig hänsyn till den skadade. Profyl-

aktiska åtgärder, vilka måste anses vara av synnerligen stor betydelse,

komma ej att tillämpas i andra fall, än där direkt besparing kan an­

tagas äga rum. Och även i övrigt kan man antaga, att sociala syn­

punkter alltför litet anläggas å försäkringen.»

Knutjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

85

»Ehuru riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till enskilda

försäkringsanstalter för närvarande så till vida är väsentligt fördelakti­

gare än enligt kommitténs förslag, att endast de arbetare, som omfattas

av de av anstalten utfärdade försäkringsbreven, äro försäkrade i anstalten;

att riksförsäkringsanstaltens ombud äro anställda särskilt i syfte att tillföra

anstalten försäkringar; samt att riksförsäkringsanstalten ej löper risk att

få de av anstalten fastställda premierna nedsatta, har riksförsäkringsan­

stalten dock under sin 13-åriga verksamhet i ingalunda obetydlig grad

fått erfara, hurusom en statsanstalt, på sätt ovan anförts, möter stora

svårigheter i konkurrensen med enskilda försäkringsanstalter. Oaktat

riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader bestridas av stats­

medel och fastän statistiken visar, att anstaltens premier mycket nära

motsvara de verkliga förhållandena samt alltså ej äro högre än som er­

fordras, förekommer dock icke sällan, att enskilda anstalter erbjuda lägre

premier än riksförsäkringsanstalten, något som måste bero på vissa av

de för riksförsäkringsanstalten ogynnsamma omständigheter, som ovan

berörts, eller på nedsättning i ersättningsbeloppen.»

»Vid de erinringar, riskförsäkringsanstalten ovan gjort, har anstal­

ten dock icke förbisett, att bland de viktigaste av riksförsäkringsanstal­

tens uppgifter är att övertaga sådana risker, som eljest ej kunna finna

försäkringsgivare, åtminstone ej utan oskälig premie, ävensom att be­

reda varje arbetare, som omfattas av lagen, garanti för att han vid

olycksfall erhåller sin ersättning, om än arbetsgivaren försummat full­

göra sina skyldigheter i avseende å försäkringen. Men just dessa upp­

gifter, som göra en statsanstalt oumbärlig, förutsätta i själva verket,

att riksförsäkringsaustalten får övertaga hela försäkringen enligt lagen.

Det är nämligen försäkringstekniskt otillfredsställande, att kostnaden för

ersättningar, för vilka premier ej erlagts, fördelas på endast en del av

den befintliga försäkringsstocken, nämligen på den del, som skall upp­

bäras av riksförsäkringsanstalten.»

»Därest emellertid riksförsäkringsanstalten skulle erhålla så stor an­

slutning som kommittén antagit, nämligen minst en million försäkrade

arbetare, eller åtminstone tre fjärdedelar av samtliga försäkringspliktiga,

kunna ovan berörda ogynnsamma omständigheter för riksförsäkringsan­

stalten förutsättas bliva av jämförelsevis mindre betydelse. Det premie­

tillägg, som blir nödvändigt för att täcka av nämnda anledning upp­

kommande förluster, blir då möjligen så pass obetydligt, att i allt fall

premierna ej behöva bliva högre än i arbetsgivarbolag, om man tager

hänsyn till att i dessa bolag premierna måste ökas med erforderligt be­

lopp för täckande av bolagens egna förvaltningskostnader. En given

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

förutsättning är dock, att staten, såsom kommittén föreslagit, ersätter

riksförsäkringsanstalten de premier, som ej kunna indrivas.»

»Det låter emellertid tänka sig, att med den frihet att välja för­

säkringsgivare, som enligt förslaget medgivits arbetsgivarna, kommit­

téns antaganden rörande det antal arbetare, som skulle komma att för­

säkras i riksförsäkringsanstalten, ej komma att motsvaras av verklig­

heten. Möjligt är ju, att arbetsgivarna sluta sig tillsammans till ömse­

sidiga försäkringsbolag eller stå sin egen risk i sådan utsträckning

att av de personer, som omfattas av lagen, en avsevärt mindre del än

kommittén beräknat, försäkras i riksförsäkringsanstalten. Under så­

dana förhållanden kunna de förut angivna ogynnsamma omständigheterna

för riksförsäkringsanstalten göra sig gällande på ett sätt, som kan komma

att visa sig mycket förlustbringande för anstalten. I sista hand torde

det väl bliva staten, som får täcka för sådant fall uppkommande för­

luster.»

»Emot ovan framställda förslag torde möjligen invändas, att för­

valtningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten skulle bliva alltför

stora, om all försäkring ägde rum i densamma. Riktigt är, att kostna­

derna för riksförsäkringsanstalten för sådant fall bliva högre än eljest,

men kostnaderna för försäkringen i dess helhet bliva säkerligen lägre.

Såsom i Schweiz framhållits, stiga icke förvaltningskostnaderna i samma

förhållande som antalet försäkrade i en anstalt. Man måste därför an­

taga, att genom försäkringens splittring på ett flertal anstalter, summan

av kostnaderna blir betydligt större. Härtill kan även bidraga, att de

enskilda anstalterna åtminstone i någon mån måste nedlägga kostnader

på anskaffning av försäkringar. Vidare måste den statsanstalten ålig­

gande kontrollen över försäkringarna i de enskilda bolagen och där­

med följande skriftväxling m. m. föranleda väsentligt arbete, vilket vore

obehövligt vid försäkring i en enda anstalt. Utarbetandet av statisti­

ken torde även bliva besvärligare för statsanstalten vid försäkringens

splittring på angivet sätt. Slutligen skulle kostnaderna för instansord­

ningen med visshet kunna väsentligt nedbringas, om all försäkring ägde

rum i riksförsäkringsanstalten, då klagomålen, att döma av den hittills­

varande erfarenheten, i sådant fall torde komma att bliva jämförelse­

vis få.»

»På anförda skäl anser sig riksförsäkringsanstalten böra hemställa,

att försäkringen enligt den föreslagna lagen endast skall äga ruin i riks­

försäkringsanstalten. Härmed avser riksförsäkringsanstalten ej ändring i

den uti 11 § medgivna rätten för arbetsgivare att under vissa villkor få

stå sin egen risk. Dock bör såsom säkerhet enligt 15 § ej godkännas

försäkringsbrev i enskilt bolag.'!)

87

»Skulle emellertid riksförsäkringsan staltens nu framställda förslag ej

vinna bifall, anser riksförsäkringsanstalten, att vissa ändrade bestäm­

melser måste införas i fråga om arbetsgivarbolagen för att i möjligaste

grad såväl motverka de ovan berörda ogynnsamma omständigheterna

för riksförsäkringsanstalten som ock förhindra nedsättning av ersätt­

ningsbeloppen.»

I sådant avseende anföres av anstalten bland annat följande:

»Beträffande arbetsgivarbolagen vill riksförsäkringsanstalten ytter­

ligare framhålla vikten av att dessa bolag icke tillåtas att, utom lag­

försäkringen, bevilja försäkring av annat slag eller med rätt till ersätt­

ning i annan form eller till annat belopp än som i lagen angives, eller

i övrigt i annan omfattning eller på andra villkor än som medgivas

riksförsäkringsanstalten. Härigenom skulle nämligen den sociala olycks­

fallsförsäkringen kunna helt förryckas. Kommitténs förslag torde även

genom uttrycket i 4 § »för ändamålet bildat» åsyfta att giva en anvis­

ning därom, att arbetsgivarbolagen icke få meddela annan försäkring

än riksförsäkringsanstalten, men fråga kan vara, om det nämnda ut­

trycket ensamt för sig kan förebygga en sådan möjlighet.»

»Det har av det föregående redan framgått, hurusom det kan vara

att befara, att arbetsgivarbolagen skola komma att övertaga de jäm­

förelsevis fördelaktigaste försäkringarna, ävensom att svårigheter komma

att möta för att åstadkomma en verksam kontroll däröver, att premie

verkligen kommer att erläggas för alla i riksförsäkringsanstalten för­

säkrade. I förstberörda avseende torde här böra särskilt framhållas

faran att vid försäkring av ett arbetsföretag i arbetsgivarbolag bolaget

tecknar försäkring allenast för vissa, och då naturligtvis de för olycks­

fall minst utsatta av de vid företaget anställda arbetargrupperna eller

kanske rent av tecknar försäkringen endast efter namnuppgift och där­

vid antager endast den äldre, väl uppövade arbetarstammen, men lämnar

den övriga personalen att utan vidare vara försäkrad i riksförsäkrings-

anstaiten. Det torde vara klart, huru ofördelaktigt ett sådant förfa­

rande, om det bleve mera allmänt, skulle verka för riksförsäkringsan­

stalten. Därtill kommer, att försäkringsavtalet med ett arbetsgivarbo­

lag mången gång kan komma att avfattas så, att därav icke tydligt

framgår, att i verkligheten endast en del av de till arbetsföretaget hö­

rande arbetarne äro försäkrade. Härav kan då lätteligen bliva en följd,

icke endast att riksförsäkringsanstalten går miste om de premier, som

bort erläggas, utan ock att, om någon av de arbetare, som icke äro

försäkrade i arbetsgivarbolaget, skadas, ett dylikt ärende måste föran­

leda tvister ävensom skriftväxling, som mången gång kan bliva rätt be-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

88

Departements­

chefen.

svärlig, och att ersättningens utbetalande måste avsevärt fördröjas. För

den händelse arbetsgivarbolag skola få vara bärare av försäkringen,

synes det därför riksförsäkringsanstalten böra i koncessionen intagas

stadgande därom, att varje i bolaget tecknad försäkring skall omfatta samt­

liga vid det ifrågavarande arbetsföretaget såväl fast som tillfälligt anställda

arbetare, för vilka det enligt koncessionen är möjligt för bolaget att teckna

försäkring. Koncession för ifrågavarande bolag bör jämväl innehålla,

att bolaget skall försäkra även arbetare vid tillfälliga arbeten, som be­

drivas för ett försäkrat arbetsföretag.))

Ehuru, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, ganska vägande

skäl kunna anföras för att åt en enda statsanstalt överlämna försäkringen

i sin helhet, kan jag dock å andra sidan ej undgå att finna så stora

iördelar förenade med den av kommittén föreslagna rätten för ömse­

sidiga arbetsgivarbolag att övertaga försäkidngen för delägarnes arbetare,

att jag i detta avseende måste ansluta mig till kommitté förslaget. De

betänkligheter, som av riksförsäkringsanstalten beträffande försäkring i

enskilda bolag framhållits, torde mera gälla de egentliga affärsbolagen

än dylika arbetsgivarbolag. Erfarenheten från utlandet visar, att arbets­

givarbolag synnerligen väl kunna fylla sin uppgift, och i en del

länder, såsom Tyskland, Ryssland m. fl., har man anförtrott hela för­

säkringens genomförande åt sådana bolag. Det måste ju också anses

såsom en ganska naturlig utväg att låta arbetsgivarne, som ju hava

att bära försäkringens hela börda och vilka i allmänhet hava intresse

av att tillgodose sina arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna

och handhava försäkringen av dessa arbetare. Förutsättningen härför

måste dock givetvis vara, att tillräckliga garantier beträffande säkerhet

för ersättningarnas utfående och försäkringsbestämmelsernas riktiga till-

lämpning kunna anses vara för handen. Vissa arbetsgivare kunna ju

också, såsom kommittén påpekar, hava särskilt intresse av att sluta sig

tillsammans för att genom vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka

nedbringa kostnaderna.

Med avseende å beskaffenheten av arbetsgivarbolagen har kommit­

tén ansett, att dylika bolag möjligen även skulle kunna bestå i samman­

slutningar mellan jordbrukare eller hantverkare i en eller flera kom­

muner. Med anledning därav har från några håll framhållits, att så­

dana mindre bolag ej alltid skulle erbjuda tillräcklig säkerhet och ej

heller i övrigt vara lämpade för försäkringens handhavande, särskilt i

fråga om invaliditetsgraders bestämmande och dylikt. Kommitténs

mening torde emellertid, ehuru ej i motiven uttryckligen framhållen,

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

8!)

uppenbarligen vara, att vid bildandet av ett dylikt bolag skall till­

ses, att nödiga garantier även i dessa hänseenden äro för handen.

Bolagsordningen skulle ju, efter föredragning av försäkringsinspektionen,

prövas av Kungl. Maj:t, och kommer naturligtvis vid denna prövning-

bolagsordningen ej att godkännas med mindre den innehåller tillräck­

ligt betryggande föreskrifter beträffande förvaltningen och erforderlig

sakkunskap i övrigt, motsvarande försäkringens ändamål. Vid sådant

förhållande torde ej heller vara att befara, att bolag av alltför ringa

omfattning skulle kunna komma till stånd. Däremot kan man tänka

sig, att, liksom för närvarande förekommit, koncession skulle kunna be­

viljas för en sammanslutning av ett större antal hantverksidkare inom

Stockholm eller någon annan större stad i riket eller av jordbrukare

inom någon av landets största jordbrukskommuner eller inom flera så­

dana. Det torde slutligen även böra erinras om, att enligt 129 § av

lagen om försäkringsrörelse vid samtliga bolag av förevarande beskaffen­

het skall finnas anställd en aktuarie för utförande av erforderliga för-

säkringstekniska beräkningar och utredningar. Där samtliga livräntor

genom inköp bliva på riksförsäkringsanstalten överlåtna, erfordras dock

ej aktuarie.

Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarbolag, med hänsyn

till delägarnes ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga

erforderlig hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestäm­

mande eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller

icke, m. m. dylikt. Å andra sidan är dock ej heller den möjligheten

utesluten, att en statsanstalt, som hade hela försäkringen om hand,

skulle vid tillgodoseende av de skadades intressen, av humanitets- eller

andra skäl, kunna komma att gå längre, än som vore förenligt med

lagstiftningens syfte. Även från denna synpunkt torde det hava sin

betydelse, att försäkringsverksamheten kan fördelas mellan anstalter av

båda slagen. För att emellertid kunna åstadkomma en understundom

behövlig utjämning av dylika olikheter i lagtillämpningen har jag i

33 § föreslagit ett tillägg, enligt vilket försäkringsrådet, som skulle

vara den högsta instansen i besvärsfrågor, erhåller rätt att även i sådana

fall, där klagan ej förts, upptaga vilket försäkringsärende som, helst

till behandling och sålunda beredas möjlighet att i försäkringsinrättnings

beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga erforderlig rättelse. Genom

denna form av inspektion från försäkringsrådets sida skulle man erhålla

ett medel till förekommande av den ojämnhet i lagtillämpningen, som

kunde bliva en följd av olika uppfattningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 sand. 93 a käft. (Nr 111.)

lö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Särskilt med hänsyn till möjligheten av en dylik inspektion hyser

jag inga betänkligheter beträffande kommitténs förslag att även åt ömse­

sidiga olycksfallsförsäkringsbolag, för ändamålet bildade av arbetsgivare

såsom delägare, vilka svara för bolagets förbindelser med obegränsad

personlig ansvarighet, medgiva rätt att meddela försäkring enligt lagen.

I huvudsak skulle dessa bolag således i försäkringshänseende vara jämn-

ställda med riksförsäkringsanstalten. I övrigt skulle i fråga om arbetsgivar-

bolagen gälla, såsom även för närvarande i fråga om motsvarande, redan

existerande bolag är fallet, att lagen om försäkringsrörelse å dem skulle

hava tillämpning, och att således Kungl. Maj:t skulle hava att pröva

bolagsordningen ävensom beräkningsgrunderna, samt att försäkrings-

inspektionen skulle utöva tillsyn över deras verksamhet. Erforderliga

bestämmelser i sistnämnda syfte ha även av kommittén föreslagits i 29 §

av dess förslag.

Beträffande åter frågan, huruvida man, såsom från flera håll på­

yrkats, bör medgiva de egentliga ajfärsbolagen rätt att meddela den ifråga­

varande försäkringen under samma villkor, som skulle gälla för riks­

försäkringsanstalten och arbetsgivarbolagen, får jag till en början erinra

om utländska förhållanden i detta hänseende. Såsom av kommitténs

betänkande framgår, äger i de flesta länder med försäkringsplikt den

ifrågavarande försäkringen rum allenast i statsanstalter eller arbetsgivar-

bolag. Så är förhållandet i Tyskland, Österrike, Ungern, Ryssland,

Rumänien, Luxemburg, Schweiz och Norge. I Holland och Danmark,

i vilka länder försäkringsplikt jämväl är gällande, nämligen beträffande

Holland för industrien och beträffande Danmark för jordbruket och sjöfarten,

gälla särskilda förhållanden; lagförsäkring medgives visserligen formellt

för affärsbolagen, men ersättningsbeloppen bestämmas icke av dessa bolag

själva utan av den statliga försäkringsmyndigheten, i Holland av riks-

försäkringsbanken och i Danmark av arbetarförsäkiyngsrådet, vilka myn­

digheter även bestämma ersättningarna i alla övriga fall. Endast i

Finland och Italien är försäkringen utan egentlig inskränkning medgiven

även för affärsbolagen. Härvid bör dock, vad Finland angår, märkas,

att n|gon statsanstalt där ännu ej finnes inrättad samt att försäkringen

endast omfattar invaliditet och dödsfall, men ej ersättning vid sjukdom,

och att ersättningarna äro synnerligen låga. Man finner sålunda, att

affärsbolagen enligt den utländska lagstiftningen endast undantagsvis

och då vanligen under särskilda förhållanden medgivas rätt att övertaga

den lagstadgade försäkringen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

91

Visserligen erbjuda affärsbolagen i allmänhet tillräcklig säkerhet för

ersättningarnas utfående även i fråga om ersättningar av sådana belopp,

som skulle utgivas enligt den nya lagen. Riksförsäkringsanstalten fram­

håller emellertid, att dessa bolag, för att kunna med framgång kon­

kurrera med anstalten, frestas att söka inskränka ersättningarna. I

jämförelse med riksförsäkringsanstalten, som för närvarande utövar sin

verksamhet utan att behöva bekosta någon del av förvaltningen och an­

vänder de inflytande avgifterna uteslutande i försäkringens syfte, hava

nämligen affärsbolagen att med arbetsgivarnes avgifter icke allenast, såsom

riksförsäkringsanstalten, bestrida ersättningsbeloppen utan även hela för­

valtningskostnaden samt att dessutom om möjligt bereda delägarna någon

vinst på rörelsen. Under sådana förhållanden torde erforderlig hänsyn till

försäkringens sociala uppgifter ej alltid kunna tagas. Måhända skulle man

därför, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, även kunna befara, att

den för den sociala olycksfallsförsäkringen så viktiga profylaktiska verk­

samheten ej sällan skulle komma att eftersättas i andra fall, än där den

för bolaget självt kunde medföra ekonomisk fördel. I allmänhet synes

det även mindre lämpligt att, såsom från en del håll påyrkats, göra en

försäkring med förevarande uppgift till föremål för affärskonkurrens i

egentligare mening.

Man kunde visserligen tänka sig, att den slags inspektion med av­

seende å ersättningsbeloppens bestämmande, som jag, enligt vad jag

ovan anfört, ansett böra tillkomma försäkringsrådet i fråga om riksför­

säkringsanstalten och arbetsgivarbolagen, även skulle kunna verka till

avsevärd minskning av dylika olägenheter. Antagligt är dock, att ett

sådant övervakande av affärsbolagens verksamhet skulle bliva synner­

ligen svårt att genomföra och medföra en inskränkning eller ett

uppgivande av bolagens verksamhet på detta område. Och då, såsom

av kommittén framhållits, något egentligt behov för försäkringens full­

görande i förevarande avseende ej föreligger, har jag ej ansett mig böra

avvika från den av kommittén angivna grundsatsen, att i vårt land,

liksom i regel i utlandet, den sociala olycksfallsförsäkringen i allmänhet

bör omhänderhavas av en statsanstalt eller av arbetsgivarbolag.

I själva verket utesluta emellertid de av kommittén föreslagna be­

stämmelserna ej möjligheten av en medverkan från affärsbolagens sida.

Enligt kommitténs förslag kan nämligen en arbetsgivare själv få över­

taga ansvaret för ersättningarnas utgivande och den skadades vård,

därest tillräcklig säkerhet ställes eller på grund av arbetsgivarens soli­

ditet eljest finnes vara för handen. Såsom dylik säkerhet måste natur-

92

Kurirjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ligtvis i regel också ett försäkringsbrev från något av de av staten

godkända enskilda försäkringsbolagen godtagas. Enligt lagen skall dock

försäkringen ytterst äga ram i riksförsäkringsanstalten eller i ett arbets-

givarbolag, därest arbetsgivaren är delägare i sådant bolag. Denna be­

stämmelse innebär, för det fall att arbetsgivaren antingen själv direkt eller

indirekt genom försäkring i affärsbolag ansvarar för ersättningarnas utgi­

vande, att riksförsäkringsanstalten, respektive arbetsgivarbolaget, bestäm­

mer eller åtminstone noga kontrollerar ersättningsbeloppen. Dessutom skall

för försäkringen erläggas det förvaltningsbidrag, som föreskrives i 16

§ av lagförslaget.

Härigenom har kommittén i verkligheten frångått den i allmänhet

i utlandet antagna principen att icke godtaga försäkring i affärsbolag

och i huvudsak ställt sig på den ståndpunkt, som intages av de hol­

ländska och danska lagarne, nämligen att försäkring väl må äga rum i

enskilda affärsbolag, men att ersättningarna bestämmas eller kontrolleras

av någon av de i lagen föreskrivna försäkringsinstitutionerna.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att under

4 § måtte såsom första stycke intagas hela 4 § enligt kommitténs förslag.

Jag har nämligen med avseende å riksförsäkringsanstaltens er­

inringar tänkt mig ett tillägg till förevarande §. Riksförsäkringsanstalten

påpekar nämligen bl. a., att en delägares samtliga arbetare i den verk­

samhet, som bolagets försäkring avser, böra i samma bolag försäkras.

Med en dylik bestämmelse skulle man undvika den olägenhet ur för-

säkringssynpunkt och de förvaltningssvårigheter, som skulle kunna upp­

stå, därigenom att arbetsgivaren-delägaren försäkrade sina goda risker

i bolaget och överlämnade de sämre riskerna åt riksförsäkringsan­

stalten.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, skulle 4 § i det nya för­

slaget erhålla följande lydelse:

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten;

dock att, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbets­

givare och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av del-

ägarnes arbetare i stället må äga rum i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta

samtliga delägarens arbetare i rörelse, arbetsföretag eller

annan verksamhet, som med försäkringen avses.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

93

5

§•

I denna paragraf har, för prövning av besvär över försäkrings-

inrättningarnas beslut, av kommittén, till undvikande av det nuva­

rande domstolsförfarandet, föreslagits inrättandet av ett för hela riket

gemensamt försäkring sr ad, vilket jämväl i övrigt skulle hava till upp­

gift att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och ut­

veckling.

Vid behandlingen av denna fråga redogör kommittén först för be-

svärsordningen i flera au dra länder, ur vilken redogörelse, beträffande

några med vårt land till folkmängden jämförliga länder med försäkrings­

plikt, följande må anföras.

Vad Danmark beträffar bestämmas, såsom jag förut nämnt, ersätt­

ningarna av ett s. k. arbetarförsäkringsråd, dock att i fråga om sjuk-

lijälp parterna själva kunna överenskomma om beloppet och rådet en­

dast avgör i fall av tvist. Rådet, som är en av staten för ändamålet

upprättad myndighet med domstolsliknande ställning, bar fyra särskilda

avdelningar, nämligen industri-, lantbruks-, sjöfarts- och fiskeriavdelnin-

garna. Industriavdelningen består av en av Konungen utnämnd ord­

förande, två av Konungen utsedda medlemmar, därav en läkare, samt

två arbetsgivare utsedda av inrikesministern och två arbetare valda av

en sjukkassenämnd. De övriga avdelningarna äro i huvudsak samman­

satta på motsvarande sätt, dock att ordföranden är gemensam för alla

avdelningarna. Rådets beslut om rätt till ersättning (ersättnings- resp.

försäkringsp/zXt m. m.) kan överklagas bos inrikesministern. Övriga be­

slut angående ersättningsbelopp in. m. kunna överklagas endast av for­

mella skäl.

I Holland bestämmas jämväl alla ersättningar av en enda myndig­

het, nämligen riksförsäkringsbanken, även i de fall, där ett arbetsgivar-

bolag eller arbetsgivaren själv övertagit risken. Såsom närmast högre

instans för alla tvister fungerar inom vai'je provins ett besvärsråd, bestå­

ende av en ordförande och en vice ordförande, vilka utnämnas av rege­

ringen, samt minst två arbetsgivare och två arbetare, som utses av

provinsrepresentationen. Den högsta instansen utgöres av centralbe-

svärsrådet, som består av president, vice president och minst 8 med­

lemmar, som skola äga juridisk kompetens och utnämnas av rege­

ringen.

94

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

1884 års

kommitté.

Enligt den för Schweiz gällande olycksfall slagstiftningen handhaves

försäkringen av den för hela landet gemensamma schweiziska olycksfalls-

försäkringsanstalten i Luzern, som i första hand beslutar om ersättnin­

gens belopp. Över sådant beslut kan klagan föras inför en särskild

domstol i kantonen, som av kantonen utses för sådana måls handlägg­

ning. Såsom högsta instans i ersättningsfrågor fungerar en särskild

försäkringsdomstol i Luzern. Tvist, huruvida en rörelse är försäkrings-

pliktig eller icke, skall dock hänskjutas till förbundsrådet (regeringen)

eller en av detsamma utsedd myndighet, över anstalten står ett för­

valtningsråd bestående av 40 medlemmar nämligen 16 arbetsgivare, 12

arbetare, 4 frivilligt försäkrade och 8 representanter för det allmänna.

Förvaltningsrådet tillkommer, bland annat, att bestämma indelningen i

farlighetsklasser ävensom försäkringspremier samt att avgöra besvär rö­

rande frågor av denna art.

Beslut av den norska riksförsäkringsanstalten kunna överklagas in­

för en riksförsäkringsappellkommission, som består av tvenne avdelningar,

av vilka den ena avgör frågor rörande olycksfallsförsäkringen för indu­

strien (ävensom sjukförsäkringsätenden) och den andra avdelningen har

att behandla frågor rörande sjömans- och fiskarförsäkringen. Den förra

avdelningen består av en ordförande, en läkare och eu tekniker, vilka

utnämnas av Konungen, ordföranden med sex månaders uppsägning och

de övriga för fem år i sänder, samt två arbetsgivare och två arbetare,

som utses av stortinget för tre år. Den andra avdelningen består av

fem medlemmar, nämligen samma ordförande och läkare som i förra

fallet och därjämte en redare, en fartygsbefälhavare och en till besätt­

ningen hörande sjöman, utsedda av stortinget. Denna kommission, som

även har att avgiva betänkanden i arbetarförsäkringsfrågor, avgör såsom

sista instans besvär i sådana frågor som bestämmande av arbetsförtjän­

sten, försäkringspremier, farlighetsklasser, ersättningsbelopp o. d. Där­

emot kunna sådana kommissionens beslut, som icke bero på »skjöns-

messig» prövning, t. ex. beslut, huruvida en rörelse är försäkringsplik-

tig eller icke, överklagas inför domstol.

Beträffande vårt land gick arbetarförsäkring skommitténs år 1888 av­

givna förslag i förevarande avseende ut på, att riksförsäkringsanstaltens

beslut i ersättningsfrågor skulle kunna överklagas genom besvär hos en

särskild nämnd, vilkens avgörande skulle vara slutgiltigt. Denna nämnd

skulle bestå av en ordförande och sex av regeringen utsedda ledamöter,

nämligen en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två arbetare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

95

Nämnden skulle utgöra eu avdelning av ett för försäkringens överva­

kande inrättat särskilt råd, som dessutom skulle hava 18 ledamöter, ut­

sedda för tre år i sänder, 8 av regeringen och 5 av vardera av riksda­

gens kamrar. Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut om försäk-

ringsskyldighet skulle dock anföras hos Konungen.

Ålderdomsförsäkringskommittén anför därefter bl. a.:

»Av de ovan i korthet anförda bestämmelserna rörande instansord-

ning m. m. i utlandet framgår, att i länder med försäkringsplikt i regel

en särskild instans eller särskilda instanser för fullföljande av mål rörande

ersättning inrättats, och att endast undantagsvis dylika tvister dragas in­

för domstol. Tydligt är även, att i ärenden av förevarande art en

snabbare rättsskipning är av nöden, än som kan ernås genom det van­

liga rättegångsförfarandet, ävensom att på grund av ärendenas be­

skaffenhet avgörandet av tvister lämpligare sker genom särskilda för

ändamålet inrättade, av sakkunniga personer sammansatta myndigheter

än av en vanlig domstol, vid vilkens behandling av försäkringstvister

av ifrågavarande art bristen på erforderlig sakkunskap på området i

regel måste ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller

personer.»

»Vid bedömandet av frågan om särskild instans för ersättningsfrå­

gorna skulle man visserligen för ändamålet kunna tänka sig lokala skilje­

domstolar, sammansatta av representanter för arbetsgivarne och arbetarne

och av sakkunniga på hithörande områden. En dylik utväg har även

anlitats i några länder, men medför den olägenheten, att ytterligare en

instans erfordras för att åstadkomma enhetlighet i de vid ärendenas be­

handling tillämpade principerna. Givetvis kunna ärendena, vid en dylik

anordning, ej heller slutgiltigt behandlas så skyndsamt, som där endast

en för alla fäll gemensam instans är för handen.»

»Enligt kommitténs förmenande torde det, såsom jämväl av arbetar-

försäkringskommittén framhållits, vara tillräckligt och ur många syn­

punkter fördelaktigare, om för avgörandet av tvister om ersättning in­

rättades en enda, för hela riket gemensam större skiljenämnd, vilken i

förekommande fall skulle kunna fördela sitt arbete på avdelningar. I en

dylik större nämnd skulle behovet av erforderlig sakkunskap på alla

hithörande områden också lättare kunna tillgodoses än vid ett antal över

hela landet spridda mindre nämnder. Utan tvivel skulle även total­

kostnaderna för en dylik större nämnds verksamhet komma att ställa

sig avsevärt billigare än för en mängd lokala nämnder. Framför allt

Kommittén.

skulle emellertid, såsom redan antytts, härigenom ärendena i närmaste

instans komma att avgöras efter mera enhetliga och allmängiltiga

grunder.»

»Den för hela riket gemensamma skiljenämnden, vilken kommittén

sålunda tänkt sig såsom instans för avgörande av besvär över riksför-

säkringsanstaltens och arbetsgivarbolagens beslut i ersättningsfrågor, har

av kommittén i lagförslaget benämnts för säkring srådet; och har denna

benämning för ifrågavarande myndighet valts med hänsyn därtill, att

kommittén jämväl ansett en del andra uppgifter, än att allenast vara en

instansmyndighet, böra tillkomma densamma.»

»Då själva grunden för rätt till ersättning vilar på avgörandet av

frågan, huruvida ett olycksfall föreligger, samt huruvida olycksfallet skall

anses hava inträffat »i arbetet» eller icke, och då för avgörandet av tvist

i sådant hänseende ävenledes särskild sakkunskap i regel är erforderlig,

har kommittén ansett, att jämväl frågor av denna art böra hänskjuta

till försäkringsrådet.»

»Tvister rörande arbetsgivares skyldighet att försäkra, d. v. s. frågor,

huruvida det handlar om arbetsgivare eller arbetare i olycksfallslagstift-

ningens mening, skola, såsom ovan angivits, enligt de utländska lagarna

i regel aA^göras av vanlig domstol eller i administrativ väg. I allmän­

het torde begagnandet av domstolsvägen vid dessa tvisters avgörande

hava föranletts därav, att de ifrågavarande lagarna hava en begränsad

omfattning och därför ofta innehålla detaljerade bestämmelser för be­

gränsningen av denna sin omfattning.»

»Förhållandet synes emellertid bliva ett helt annat, därest försäkrin­

gens omfattning bestämmes så allmänt och i övrigt på det sätt, som

kommittén i sitt förslag angivit. De enda frågor, som enligt detta för­

slag i förevarande hänseende kunna i fråga om arbetsgivaren uppkomma,

gälla

väsentligen,

huruvida hans verksamhet eller hushåll är av den

ringa omfattning, att han ehdast av tillfälliga orsaker måste använda

arbetare, eller, såsom t. ex. vid entreprenadverksamhet o. d., vem som

skall anses vara rätt arbetsgivare och således avgifts skyldig. Beträffande

arbetarens ställning till försäkringen kan tvekan uppstå, huruvida han

skall anses använd till arbete i sitt hem, i vilket fall han enligt 3 § icke

skulle omfattas av försäkringen, eller huruvida han utför arbetet mot

avlöning eller icke, eller i vad mån han för tillfälligt utförande av arbete

bör vara försäkrad o. s. v. Då vid bedömandet av dessa frågor även

erfarenhet från det praktiska livet är erforderlig, och vikten av att

96

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

97

frågorna erhålla en möjligast skyndsam behandling i många fall ej

torde vara mindre än beträffande ersättningsfrågorna, så har kommittén

icke tvekat föreslå, att jämväl nu berörda frågor i händelse av tvist

skulle dragas inför försäkringrådets avgörande.»

»Liksom frågor rörande avgiftsskyldighet och dylikt, så böra ej

heller tvister, som avse storleken av de försäkringsavgifter, vilka skola av

arbetsgivarne erläggas, avgöras av vanlig domstol, då vid avgörandet av

sådan tvist särskild sakkunskap på flera områden är erforderlig.»

»Storleken av den försäkringsavgift, som arbetsgivaren har att

erlägga, är beroende av flera olika omständigheter. Dels gäller det

bestämmandet av den farlighetsklass, till vilken hans verksamhet skall

hänföras, och verksamhetens särskilda ställning inom denna farlighets­

klass, och dels måste vid beräkningen av premien hänsyn tagas till den

försäkrades arbetsförtjänst och arbetstid samt, där försäkringen är kollek­

tiv, till samtliga i verksamheten sysselsatta arbetares avlönings- och ar­

betsförhållanden. Slutligen äro även vissa försäkringstekniska grunder för

premiernas beräknande, såsom invaliditetsgraderna, giftermåls- och barn­

frekvensen m. m., av den art, att de kunna tänkas giva anledning till

olika meningar.»

»Då således flera av de förhållanden, till vilka hänsyn måste tagas

vid beräkningen av försäkringsavgifterna, tillhöra områden, på vilka

sakkunskap av liknande art erfordras som beträffande frågor om ersätt­

ning och avgiftsskyldighet, synas vägande skäl tala för att enligt

Norges och Hollands exempel även anförtro avgörandet i sista hand av

premiefrågor åt försäkringsrådet.»

»Till de beslut av riksförsäkringsanstalten, i vilka rättelse bör kunna

sökas, höra även utfärdande av formulär eller annan allmän föreskrift som

i lagförslaget omnämnes. Dessa formulär eller föreskrifter avse dels en­

ligt 17 § arbetsgivares uppgifter om beskaffenheten av hans verksamhet

m. m., dels enligt 21 § anmälan om inträffat olycksfall, dels enligt 28 §

uppgifter, som skola av arbetsgivarbolagen lämnas till riksförsäkrings­

anstalten o. s. v. Aven ändring härutinnan skulle enligt kommitténs för­

menande kunna vinnas efter framställning hos försäkringsrådet.»

»Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt kommitténs förslag

skulle hos försäkringsrådet kunna överklagas alla de beslut av riksför­

säkringsanstalten eller av arbetsgivarbolag, som röra själva försäkringen

och dess tillämpning. Kommittén har därvid tänkt sig, att rådets beslut

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111).

13

icke skulle få överklagas, och att rådet alltså skulle utgöra sista instans

i dylika frågor.»

»Lagförslagets bestämmelser kunna emellertid även i en del fall giva

anledning till tvister av den art, att de kunna bliva föremål för pröv­

ning vid domstol. Hit höra frågor huruvida, vid bedömande av änkas

eller änklings rätt till livränta enligt 7 §, äktenskapet är giltigt; om

rätt till livränta för barn, enligt samma paragraf, vid tvist om fader-

eller moderskap; om ersättningstagare är svensk medborgare (27 §); om

olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade eller någon hans an­

hörig (24 §) m. m.»

»Förutom den mera speciella sakkunskap av juridisk, ingen] örsteknisk,

försäkringsteknisk och medicinsk natur, som sålunda bör vara repre­

senterad, måste emellertid, såsom även vid motsvarande institutioner i

utlandet är fallet, ett tillräckligt antal arbetsgivare och arbetare, utsedda

exempelvis på liknande sätt som medlemmarna i det sociala rådet, er­

hålla plats i försäkringsrådet. Först härigenom skulle rådet komma att

förfoga över den ytterligare sakkunskap, som erfordras för en allsidig

behandling av de förekommande ärendena, och tillika erhålla karaktären

av en verklig skiljenämnd.»

»Genom en dylik sammansättning av fackmän och socialt intresse­

rade personer, skulle rådet emellertid, enligt kommitténs förmenande,

även vara ägnat att fylla vissa andra synnerligen viktiga uppgifter av

mera allmän betydelse än den att allenast vara en myndighet för av­

görande av försäkringstvister.»

»Därest nämligen rådet, såsom ovan angivits, finge en sådan sam­

mansättning, att även ett antal arbetsgivare och arbetare från de olika

verksamheter, som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intoges

såsom medlemmar i detsamma och deltoge i avgörandet av försäk-

ringsfrågorna, skulle därigenom i tillräcklig utsträckning kunna till­

godoses det behov av samverkan mellan försäkringsmyndigheten och eljest

särskilt intresserade och sakkunniga personer, som på förevarande om­

råde i alla länder gjort sig gällande. Därigenom skulle även beredas

möjlighet för, att arbetsgivarne och arbetarne, beträffande kontrollen över

försäkringskostnaderna och ersättningarnas bestämmande, skulle kunna

iakttaga berättigade intressen.»

»Såsom allmän uppgift skulle det vidare åligga rådet att med upp­

märksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling (5 §). I enlig­

het härmed har det även, beträffande den i flera utländska lagar dylika

rådsinstitutioner tillerkända befogenhet att göra framställningar om

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

99

ändringar i lagstiftningen m. m. eller att avgiva utlåtanden i frågor,

som till dem hänskjutas, synts kommittén självfallet, att försäkrings-

rådet, såsom eu för ändamålet lämplig sakkunnig myndighet, skulle äga

att avgiva yttranden och förslag i frågor, som röra för säkring slag en och

dess tillämpning, och vilka till rådet av regeringen för ändamålet remit­

teras eller av rådet på eget initiativ upptagas till behandling.))

Kommittén framhåller jämväl möjligheten av att ett dylikt för-

säkringsråd, vederbörligen kompletterat, framdeles skulle kunna utvecklas

till att bliva en gemensam högsta instans för socialförsäkringens olika

grenar i vårt land och ett gemensamt organ, som även skulle kunna

verka för eu närmare förening mellan dessa försäkringsgrenar.

Mot inrättandet av ett försäkringsråd såsom högsta instans för av­

görande av försäkringst vister av olika slag hava endast från några få

håll erinringar blivit gjorda. Sålunda ifrågasätter Kungl. Maj:ts befall-

ningshavande i Jämtlands län, att riksförsäkringsanstalten kunde bliva

andra instans i fråga om försäkringsbolagen och att besvär över an­

staltens beslut i ersättningsfrågor kunde anföras i regeringsrätten. I

fråga om formulär o. d. borde avgörandet i sista hand tillkomma Kungl.

Maj :t i statsrådet.

För min del finner jag de skäl, som av kommittén i förevarande

avseende anförts, vara avgörande, och synes mig sålunda, då ej heller

den utvidgning av rådets befogenhet beträffande inspektionsverksamhet,

som jag redan föreslagit, torde erfordra ändring i formuleringen, § 5 i

förslaget böra erhålla samma lydelse som i kommitté förslaget, nämligen:

Besvär och framställningar, som i 33 § omför-

mälas, prövas av ett för hela riket gemensamt för­

säkringsråd, som jämväl i övrigt har att- med upp­

märksamhet följa försäkringens tillämpning och ut­

veckling. Försäkringsrådets organisation bestämmes

av Konung och Riksdag.

6 och 7 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelserna om ersättningarnas

storlek.

Från några håll har ifrågasatts, huruvida icke de föreslagna ersätt­

ningsbeloppen vore väl rikligt tilltagna och huruvida icke genom kost-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements-

chefen.

6 och 7 §§.

Utlåtanden.

Departements­

chefen.

naderna för desamma vissa näringsgrenar kunde komma att alltför hårt

betungas. I dessa hänseenden hava emellertid i allmänhet ej några be­

stämda yrkanden framställts. Vidare har man i flera fall anmärkt såsom

betänkligt, att livräntorna vid olycksfall i arbete icke stode i lämplig

proportion till ålderdomspensionen enligt lagen om allmän pensionsför­

säkring. Dessutom påpekas faran av dubbelförsäkring under sjukdoms­

tiden i de fall, då arbetaren även från annat håll erhåller sjukunderstöd.

Å andra sidan finner man, särskilt från arbetarorganisationer, på

flera håll erkännanden av att ersättningarna i stort sett blivit väl av­

vägda, motsvarande nutidens krav. Å ett par håll har man dock även

yrkat på sjukpenningens höjande från Vs till 4/r> av arbetsförtjänsten,

ävensom att i lagen borde intagas en bestämmelse, som har sin mot­

svarighet i några utländska lagar, om att, därest olycksfallet medfört

icke allenast helinvaliditet utan även sådan hjälplöshet, att den skadade

icke kan undvara främmande upppassning och vård, livräntan skulle

kunna höjas ända till hela arbetsförtjänsten.

Såsom jag redan förut framhållit torde utan tvivel de av den före­

slagna försäkringen uppkommande kostnader för arbetsgivarne i flera

fall bliva särdeles betungande. En tillförlitlig utredning angående för­

hållandena i detta hänseende beträffande särskilda näringsgrenar eller

särskilda arbetsgivare torde dock svårligen kunna åstadkommas. Man

har väl i detta hänseende knappast någon annan utväg än att hänvisa

till motsvarande förhållanden i utlandet, där man i länder, som infört

försäkringsplikt, redan länge haft ersättningsbelopp till ungefär samma

storlek som kommittéförslagets, och där man i några fall, såsom även i

avgivna utlåtanden framhållits, gått ännu något längre. Sålunda utgör

den högsta invalidräntan i Schweiz och Holland 70 % av arbetsför­

tjänsten och kan t. ex. i Tyskland och Schweiz i vissa fall uppgå till

hela arbetsförtjänsten. I några få länder med försäkringsplikt utgår

högsta livräntan dock endast med 60 % av arbetsförtjänsten, vilken be­

stämmelse naturligen haft till följd, att i dessa länder yrkanden oupp­

hörligt göras om förhöjning till den vanliga procentsatsen.

Under sådana förhållanden har det, såsom jag även förut anfört,

ej synts mig lämpligt att föreslå någon nedsättning i procentsatsen för

den högsta invalidräntan, så mycket mindre, som en dylik nedsättning i

alla händelser ej skulle kunna bliva så väsentlig, att arbetsgivarnes

börda därigenom komme att lättas i någon mera avsevärd mån. Skulle

det visa sig, att någon för landet viktig näringsgren, exempelvis sten-

100

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäk-

rings-

anstalten.

till 280 kronor samt, såsom redan nämnts, endast vid höggradig inva­

liditet. Vid högre åldrar kunna således olycksfallsinvaliderna i vissa fall

sammanlagt erhålla högre pension än övriga invalider, som erhålla pen­

sion allenast enligt pensionslagen.

Beträffande faran för dubbelersättning under sjukdomstiden har jag

redan yttrat mig och återkommer jag till denna fråga vid behandlingen

av 11 §.

I fråga om en del mot förslaget framställda detaljanmärkningar,

torde jag särskilt böra yttra mig om några yrkanden, som framställts

av riksförsäkringsanstalten. Anstalten anför bl. a.:

»Beträffande tiden, från vilken sjukpenning bör utgå, vill riksför­

säkringsanstalten i kommitténs förslag föreslå den modifikation, att sjuk­

penning skall utgivas från och med fjärde dagen efter dagen för olycks­

fallet i stället för från och med dagen efter olycksfallets dag. Det

torde nämligen vara att befara, att med den av kommittén föreslagna

bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad arbeta i en,

två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestas göra allt för att anses

sjuk å fjärde dagen, då han ju erhåller sjukpenning för fyra dagar,

under det han eljest icke erhåller någon kontant ersättning. Enligt vad

riksförsäkringsanstalten erfarit, lär det i Holland inom riksförsäkrings-

banken därstädes förefinnas en bestämd önskan, att den holländska

lagens bestämmelse i ämnet, vilken är av liknande innehåll som den av

kommittén föreslagna, måtte ändras i den riktning, riksförsäkringsan­

stalten nu angivit. Det torde också få erinras om att de försäkringar,

som nu äro tecknade i riksförsäkringsanstalten med rätt till ersättning

under karenstiden, i de flesta fall avse att bereda den skadade ersättning

från och med fjärde dagen av läkarbehandlingen.»

»Beträffande den påföljd, som ett olycksfall skall hava medfört för

att sjukpenning skall utgivas, anser riksförsäkringsanstalten först och

främst, att sjukpenning skall, såsom dess namn också antyder, utgå för

så vitt den skadade är att anse såsom sjuk. Detta uttryck får därvid

tagas så omfattande, att detta tillstånd anses fortfara under den tid,

under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågår, samt

så länge läkarvård eller annan behandling för den skadades återställan­

de erfordras, eller med andra ord under den tid, det av olycksfallet

föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet varar.»

»Riksförsäkringsanstalten har föreslagit en kortare karenstid. Vinner

riksförsäkringsanstaltens förslag i denna riktning bifall, föranledes därav

104

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

längden enligt fastställd taxa för provinsialläkare betinga en kostnad av

50 kronor. Man skulle i dylika fall, särskilt för mindre skador, kunna

åtnöja sig med vård av sjuksköterska eller annan lämplig person.»

Med avseende å dessa och även från annat håll gjorda, liknande

framställningar har jag vidtagit en omformulering av 6 § i sin helhet.

Särskilt har jag därvid tagit hänsyn till yrkandet om, att den kontanta

sjukpenningen ej skulle utgå förrän från och med fjärde dagen efter

olycksfallsdagen ävensom att i sådana fall, där läkarvård ej utan syn­

nerliga svårigheter kan anskaffas, i stället annan lämplig vård må bere­

das den skadade.

Beträffande 7 § har jag av vad som anförts i de inkomna utlå­

tandena ej funnit tillräcklig anledning till vidtagande av någon ändring.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 6 och 7 §§ erhålla

följande lydelse:

6 §.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i ar­

betet, skall, på grund av försäkringen, till honom i

ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som vållat för­

lust eller nedsättning av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, såsom

kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dy­

likt;

b) sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, ut­

görande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, motsva­

rande två tredjedelar av den skadades dagliga arbetsför­

tjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre

belopp, som svarar mot nedsättning en; dock att sjukpen­

ning ej utgår under de fyra första dagarna efter olycks­

fallet', dagen för olycksfallet inräknad, och ej heller

utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en

fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, med­

fört under längre eller kortare tid bestående förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan:

106

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

8 §•

I 8 § har kommittén upptagit de allmänna regler för bestämmande

av invaliditetsgraden, som återfinnas i 5 § i nu gällande lag. Kommittén

har däremot icke i sitt förslag intagit de i 1901 års lag till ledning

vid tillämpningen av dessa regler angivna exempel å de mot vissa kropps­

skador i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgraderna. Såsom

kommittén anfört, torde dylika exemplifierande bestämmelser, vilka natur­

ligen äro av betydelse i sådana fall, där lagstiftningen är grundad på

ersättningsplikt och ersättningstvisterna avgöras av domstol, och vilka

ej heller förekomma i utländska försäkringslagar, ej vara erforderliga i

en på obligatorisk försäkring grundad lag, enligt vilken dylika frågor

skulle komma att avgöras av särskilt kvalificerade myndigheter.

Mot de ifrågavarande allmänna reglerna för invaliditetens bedömande

hava i allmänhet några väsentliga anmärkningar icke framställts, ej heller

torde erfarenheten vid deras tillämpning visat något behov av ändring

i sak. Däremot synes en formell ändring böra vidtagas med avseende

på sista punkten i den föreslagna paragrafen. I denna punkt stadgas,

att, om den skadade var behäftad med kroppsskada eller lyte, skall vid

bedömande av invaliditeten hänsyn tagas jämväl till den mindre arbets­

förmåga, som till följd därav vid olycksfallet hos honom förefanns. Mot

detta stadgande har riksförsäkringsanstalteh anmärkt, att detsamma i

vissa fall skulle kunna giva anledning till misstolkning. Efter ordaly­

delsen syntes stadgandet nämligen innebära, att förutvarande kroppsskada

eller lyte alltid borde vid bedömandet av en senare ådragen skada verka

i riktning av nedsättning i invaliditetsgraden, vilket emellertid i en

mängd fall skulle leda till ett alldeles felaktigt bestämmande av invalidi­

teten. Om man t. ex. för att taga ett enkelt och fullt typiskt fall, an-

toge, att, förlust av synförmågan å båda ögonen alltid skulle anses med­

föra en invaliditet av 100 %, och förlust av synförmågan å ett öga, då

andra ögat vore oskadat, en invaliditet av 20 %, och vidare antoge,

att en arbetare, till följd av olyckfallsskada blivit blind å ena ögat

och därför erhållit livränta efter 20 så borde, om han genom ett

nytt olycksfall förlorade synförmågan å andra ögat, denna senare skada

anses medföra nedsättning i hans arbetsförmåga med 80 %. Den förut­

varande skadan föranledde alltså i detta fall i stället för nedsättning en

förhöjning av invaliditetsgraden med ej mindre än 60 %. Då vidare en

kroppsskada eller ett lyte, som vore av den betydelse, att hänsyn därtill

borde tagas vid invaliditetsgradsättningen, i regel finge anses hava medfört

nedsättning av arbetsförmågan och därigenom även av arbetslönen, skulle,

108

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

Utlåtanden.

dåde under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet åtnjutit av arbets­

givaren. Under det, såsom kommittén framhåller, enligt de flesta ut­

ländska lagar arbetsförtjänsten beräknas allenast för arbetet i den verk­

samhet, vari olycksfallet timat, skulle sålunda enligt förslaget arbets­

förtjänsten, därest arbetaren av sin arbetsgivare sysselsättes i två eller

flera av honom bedrivna verksamheter, t. ex. jordbruk, mejeri och kvarn­

rörelse, beräknas till summan av de avlöningar, han för hela sitt arbete

hos samma arbetsgivare av denne åtnjutit. Ersättningarna skulle där­

igenom i allmänhet komma att bestämmas efter den skadades verkliga

arbetsförtjänst.

För de fall, då den sålunda föreslagna huvudregeln icke äger tillämp­

ning, såsom i fråga om säsongarbete eller eljest arbete av kortvarig

beskaffenhet, eller då arbetaren icke under hela året före olycksfallet

använts till arbete av samme arbetsgivare, erfordras naturligen kom­

pletterande bestämmelser, och har kommittén i sådant hänseende före­

slagit, att, därest den skadade under längre eller kortare tid av året

icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller om för någon tid av­

löningen (t. ex. på grund av arbetsgivarens försumlighet att lämna

uppgifter) ej kan bestämmas, avlöning för sådan tid skulle beräknas

med hänsyn till avlöningen i arbetsorten för en arbetare av samma

arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade eller eljest med

hänsyn till omständigheterna. Därest avlöningen helt eller delvis ut-

göres av naturaförmåner, skola dessa enligt förslaget uppskattas efter

de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas

tillämpliga. I intet fall skulle den årliga arbetsförtjänsten få beräknas

högre än till 1,800 kronor eller lägre än till 300 kronor. Den dagliga

arbetsförtjänsten, efter vilken sjukpenningen enligt 6 § skall bestämmas,

skulle utgöras av en trehundradel av den efter nu angivna grunder

beräknade årliga arbetsförtjänsten.

Mot de sålunda föreslagna grunderna för beräknande av arbets­

förtjänsten hava åtskilliga erinringar framställts. Vad först angår huvud­

regeln, att den årliga arbetsförtjänsten skall utgöra föregående års

avlöning, har däremot bland annat anmärkts, att i de fall, då den

skadades avlöning under det gångna året, på grund av exceptionella

förhållanden, såsom övertidsarbete eller tillfällig nedsättning av arbets­

förmågan, under året varit särskilt hög eller särskilt låg, ersättnings­

beloppen icke borde beräknas på sätt kommittén föreslagit, utan efter

årlig ordinarie inkomst eller efter två, tre eller flera års inkomst. I de

fall, där arbetaren är anställd på grund av kontrakt eller annat avtal

no

Departements­

chefen .

ofta i mindre utsträckning, föreskrifter om' arbetsförtjänstens bestäm­

mande efter skälighetsgrunder.»

»Då det synts omöjligt att utan allt för många detaljbestämmelser i

lagen angiva fullständiga, å alla förekommande fall tillämpliga regler

för arbetsförtjänstens beräknande, har även kommittén funnit nöd­

vändigt att införa bestämmelser om skälighetsprövning i de fall, där

arbetaren ej varit anställd hos arbetsgivaren hela året före olycksfallet.»

I fråga om tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen anför

kommittén bl. a.:

»Omfattar arbetsgivarens verksamhet säsongarbete, såsom mureri-

arbete, ångbåtstrafik eller dylikt, skulle arbetsförtjänsten för den tid

av året, under vilken verksamheten ej bedrives, beräknas till det i

regel jämförelsevis obetydliga belopp, som skäligen kan anses utgöra en

dylik arbetares genomsnittliga arbetsförtjänst under denna vanligen lediga

tid. Använder däremot arbetsgivaren, på grund av verksamhetens be­

skaffenhet, en arbetare under en viss tid av året, men är arbetet, i följd

därav, att verksamheten i sin helhet även pågår under den övriga delen

av året, ävensom att avlöningen ej är större än för vanligt arbete i sådan

verksamhet, icke att anse såsom säsongarbete i egentlig mening, torde

arbetsförtjänsten för den tid, arbetaren icke varit i arbete hos arbets­

givaren, böra beräknas efter den avlöning dylikt arbete under denna tid i

allmänhet betingar o. s. v. Med hänsyn till, att arbetsgivarens premie be­

räknas även efter arbetsförtjänsten, torde i regel avlöningen för den tid,

den skadade icke varit i hans arbete, högst kunna uppskattas efter

medelavlöningen för den skadade under arbetet hos arbetsgivaren.»

»I fråga om visst slag av arbete, såsom vid arbete av synnerligen

kortvarig eller tillfällig natur m. m., synes bestämmandet av arbetsför­

tjänsten helt och hållet kunna ske genom skälighetsprövning.»

Med vad kommittén sålunda anfört, torde de mot förslaget rörande

arbetsförtjänstens beräkning framställda invändningar till stor del hava

bemötts. Någon ändring i första punkten av första stycket av paragrafen

synes mig ej heller erforderlig; dock har jag ansett mig i andra punkten

böra vidtaga en redaktionell ändring på sätt framgår av paragrafens

här nedan angivna lydelse.

Emellertid hava de framställda anmärkningarna beträffande de fall,

då arbetsförtjänsten’ därest den beräknades enligt de av kommittén an­

givna reglerna, skulle bestämmas till belopp, som med hänsyn till om­

ständigheterna måste anses oskäligt högt eller lågt, synts mig förtjäna

allt beaktande. Jag har därför, i syfte att undanröja betänkligheterna

KungI. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

in

i dessa avseenden, i andra stycket av paragrafen infört en bestäm­

melse om skälighetsprövning jämväl för dylika fall.

Vad särskilt sjöfarten angår, ämnar jag vid behandlingen av 22

och 26 §§ i ett sammanhang upptaga frågan om de särskilda stad­

gande^ som på grund av de för denna näringsgren säregna förhållanden

må vara erforderliga, och kommer jag därvid att ytterligare beröra den

nu föreliggande frågan.

Beträffande frågan om maximi- och minimigräns för arbetsförtjänsten,

äro stadgandena i de olika lagarna ganska skiftande. Sålunda har man,

såsom kommittén framhåller, i Österrike, Ungern, Holland och Belgien

en övre gräns för den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningarne regleras,

av omkring 1,800 kronor. 1 Italien är samma gräns omkring 1,400, i

Norge 1,200 och i Finland omkring 500 kronor. I Luxemburg och

Schweiz är den övre gränsen satt så högt som till omkring 2,800 kronor.

I Tyskland medräknas i de fall, då arbetsförtjänsten överstiger 1,600

kronor, Vs, och i Frankrike, där arbetsförtjänsten överstiger 1,700 kronor,

l!i av det överskjutande beloppet. I arbetarförsäkringskommitténs förslag

angavs 1,600 kronor såsom övre gräns.

Med ledning av de flesta exemplen från utlandet har kommittén

för sin del funnit den övre gränsen lämpligen kunna bestämmas till

l, 800 kronor.

Beträffande den nedre gränsen för arbetsförtjänsten har man i vissa

länder såsom Norge, Belgien, Italien och Finland bestämt denna gräns

till omkring 300 kronor. I andra länder, såsom Tyskland, Österrike,

Ungern, Holland och Luxemburg har man, i fråga om industrien, såsom

minsta arbetsförtjänst antagit antingen en för olika områden bestämd

genomsnittlig årslön eller ock den minsta förekommande avlöningen för

en yrkesarbetare o. s. v.

Även kommittén har ansett, att införandet av en dylik nedre gräns

för arbetsförtjänsten skulle vara av behovet påkallad med hänsyn där­

till, att dels yngre arbetare, valka såsom lärlingar, familjemedlemmar o. d.

ej sällan uppbära eu mindre betydande, ofta endast i naturaförmåner ut­

gående avlöning, dels även ganska många kvinnliga arbetare såsom hustrur

m. in., vilka endast tidvis utföra avlönat arbete, eljest skulle erhålla

oskäligt låga ersättningar. I sådant avseende har en nedre lönegräns

av 300 kronor, således av ungefär samma belopp, som för motsvarande

fall blivit bestämt i ett flertal utländska lagar, synts kommittén kunna

antagas även för vårt land.

Kommitténs förslag i denna del är enligt mitt förmenande väl av­

vägt och har jag sålunda ej ansett någon jämkning i ena eller andra

riktningen av de föreslagna maximi- och minimigränserna böra äga rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr in.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

De oegentligheter, som någon gång skulle kunna förekomma med an­

ledning av minimigränsens låga belopp av 300 kronor, synas mig kunna

undvikas genom tillämpning av det föreslagna tillägget till paragafen

rörande skälighetsprövning i vissa fall.

Vad slutligen angår den dagliga arbetsförtjänsten har den anmärk­

ningen framställts, att det ej vore riktigt att densamma beräknades till

en trehundradel av årsinkomsten, enär därigenom sjukpenningen, vilken

skulle utgå jämväl för sön- och helgdagar, bleve alltför hög. Denna

anmärkning synes mig emellertid hava väsentligen förlorat i betydelse,

genom den av mig i 6 § föreslagna ändringen, enligt vilken sjukpenning

ej skall utgå förr än från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet.

Jag har, på grund av vad sålunda anförts, ansett 9 § böra erhålla

följande lydelse:

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ om-

förmäles, utgör hela den avlöning — vinstandelar, där

sådana förekommit, inräknade -— som den skadade

under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren.

Har under längre eller kortare tid av året den

skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller

kan avlöningen för någon tid av året pa grund av

bristfällig utredning eller av annan anledning ej be­

stämmas, beräknas avlöningen för den tid till belopp,

som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under

motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsför­

måga och med liknande arbete som den skadade eller

eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade under någon tid av

året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat

särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning,

eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad an­

ledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbe­

tare, sä ock där den skadade endast tillfälligtvis använts

till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, och där den

skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaför­

måner, uppskattas dessa förmåners värde efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder,

som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen

åttahundra kronor, tages det överskjutande beloppet

Kungl. May.ts Nåd Proposition Nr 111.

113

icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsför­

tjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta

belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbets­

förtjänst förstås en trehundradel av den enligt ovan

angivna grunder bestämda årliga arbetsförtjänsten.

10 §.

10

§.

rings -

anstalten.

Riksförsäkringsanstalten' yttrar angående bestämmelserna i denna

micsförsäic

paragraf bland annat följande:

»I 10 § av förslaget stadgas berättigande för försäkringsinrättning

att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den

skadade värd ä sjukhus. Dock förklaras tillika, att detta ej får ske

utan den skadades medgivande, såvida ej skadan enligt läkares intyg

kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt nöjaktigt be­

redas honom.»

»Riksförsäkringsanstalten skulle för sin del vilja hemställa om någon

skärpning av den skadades skyldighet att underkasta sig vård å sjukhus.

Såsom den föreslagna föreskriften nu lyder, torde det vara endast i få

fall, som den skadade utan sitt medgivande skulle kunna intagas å sådan

anstalt. Det synes nämligen sannolikt, att en läkare, då hänsyn ej skall

tagas till kostnaderna för vård av det ena eller andra slaget, endast

jämförelsevis sällan skulle kunna intyga, att en skada kräver behandling

och vård, som icke kan på annat sätt än å sjukhus nöjaktigt beredas

den skadade.»

»På sätt riksförsäkringsanstalten vid behandlingen av 20 § här nedan

i den speciella motiveringen kommer att något närmare utveckla, kan

den skadade i allmänhet antagas komma att erhålla den mest ändamåls­

enliga vård för jämförelsevis minsta kostnad å sjukhus eller därmed lik­

artad anstalt såsom sjukstuga, vanföreanstalt, hospital o. d. Det bör

därför icke endast ligga i den skadades eget intresse, utan också vara

av den allra största vikt för vederbörande försäkringsinrättning, att den

skadade, för så vitt sådant med hänsyn till de lokala förhållandena

lämpligen kan ske, erhåller vård å dylik sjukvårdsanstalt; och bör där­

för försäkringsinrättningens befogenhet att bereda honom dylik vård

vara så vidsträckt som möjligt. Däremot skall den skadade naturligtvis

ej mot sin vilja vara skyldig att å sjukhus underkasta sig operation.»

»Kommittén har vidare föreslagit, att om den skadade sålunda in­

tagits å sjukhus, försäkringsinrättningen äger att till betäckande av kost-

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departe­

mentschefen.

nåden för vården å den till honom, under den tid sjukhusvistelsen varar,

utgående sjukpenning eller livränta avdraga högst hälften.»

»Emot denna bestämmelse vill riksförsäkringsanstalten erinra att,.

om den skadade är intagen å sjukhus, bör alltid hel sjukpenning och

ej livränta till honom utgå. Denna tid måste nämligen anses som egent­

lig sjukdomstid, under vilken enligt bestämmelserna i 6 § sjukpenning

skall utgå. Om den skadade redan uppbär livränta, bör alltså denna

för nämnda tid utbytas mot sjukhjälp. Eljest skulle t. ex. kunna in­

träffa, att en skadad, som uppbär 10 å 15 % livränta, för sin familjs

underhåll skulle erhålla ett knappt nämnvärt belopp. Då i liknande fall

en enligt nu gällande olycksfallslag till livränta berättigad arbetare in­

tagits å sjukhus, har riksförsäkringsanstalten ansett honom böra i stället

för livränta erhålla sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså,

att i 10 § andra stycket orden ’eller livränta’ uteslutas.»

Med anledning av dessa riksförsäkringsanstaltens erinringar har jag'

i 10 § vidtagit ett par motsvarande mindre ändringar.

Därjämte har jag, i enlighet med ett yrkande av socialstyrelsen, i

sista stycket av paragrafen intagit en bestämmelse om rätt för försäkrings-

inrättningen att bereda livräntetagare, som hemfallit åt dryckenskap,,

ersättning i naturaförmåner i stället för livränta eller viss del därav.

Motsvarande bestämmelse återfinnes jämväl i flera utländska lagar. Be­

tydelsen av en sådan bestämmelse, med vilken tydligen avses arbetarens

eget bästa, torde ej kräva någon motivering.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 10 § komma att er­

hålla följande lydelse:

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt

4 § är försäkrad, äger rätt att när hälst och under så

lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda honom vård å

sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares in­

tyg, kräver vård å sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäk-

ringsinrättningen att, till betäckande av kostnaden för

vården, å den till honom, under den tid vården å

sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst

hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid,

i stället för livränta eller del därav, bereda livräntetagarer

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

115

som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning i naturaför­

måner, samt åt livräntetagare, som därtill samtycker,

bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan

dylik anstalt.

n §•

Beträffande innehållet av denna paragraf anför kommittén bl. a.

följande:

»Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras till en del av bestäm-

Kommittén.

melserna i 8 § i nuvarande lag.»

»Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i

sin skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom

olycksfall i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensions-

eller annan understödskassa eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare

i annan anstalt än riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för

att ersättning utgår på annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är be­

rättigad att erhålla minskning i sin ersättningsskyldighet, är han natur­

ligen dock icke skyldig att begagna sig av denna sin rätt. Det ifråga­

varande stadgandet innebär vidare, att den medgivna kvittningen endast

kan ske mellan mot varandra svarande belopp, så att livränta enligt

lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta utgår från kassan eller

försäkringsinrättningen, att försäkrat kapital endast må användas till

minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v. Beträf­

fande slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understöds-

kassan, som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande er­

sättning, stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava

givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående

understödet bör täckas av bidraget.»

»Åven vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara

nödvändigt att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans

försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan

ersättning, som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå

som en orättvisa, om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller för­

fattning är skyldig att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete, eller

som av vinsten på sin verksamhet avsätter medel till fonder, som för­

utom andra ändamål även avse dylika ersättningar, därjämte skulle vara

nödsakad att bära hela kostnaden för den lagstadgade försäkringen.

116

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utan tvivel torde också de arbetsgivare, som själva bildat eller lämnat

väsentliga bidrag till understödsfonder eller kassor av ifrågavarande

art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana ekonomiska miss­

förhållanden, som den ifrågasatta lagstiftningen avser att lindra, och

böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla motsvarande

minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle

innebära. Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa

fall skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest

ej arbetsgivaren genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina

arbetare ökade förmåner.»

»Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket

av förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande

arbetsgivare möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning

i deras försäkringsavgift, och dels i förevarande paragraf lämnats före­

skrifter om de mot minskningen i avgifterna svarande avdrag å den

lagstadgade ersättningen, som skola äga rum för de understöd, vilka

på arbetsgivarens bekostnad i annan ordning bestridas.»

»Sålunda har kommittén, vad angår den arbetsgivaren enligt nuvarande

lag medgivna rätt till avdrag från ersättningen för understöd, som utgår

från kassa, vilken helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom

hans bidrag, tänkt sig, att även i den nya lagen ett stadgande av i

huvudsak motsvarande innebörd skulle intagas. Den nuvarande lagens

uttryck »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren är visser­

ligen i och för sig obestämt, men torde, såsom ovan angivits, fortfarande

böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan bör täckas

av bidraget. För mindre betydande bidrag synes rätt till avdrag så mycket

mindre behöva medgivas, som enligt förslaget ersättningsplikten skulle ut­

bytas mot försäkringsplikt. Då emellertid det nuvarande stadgandet, att av­

drag skall äga rum för understödet i sin helhet, icke synes kommittén böra

äga tillämpning i de fall, då arbetarna själva lämna bidrag till kassan

och genom dessa bidrag måste anses hava förvärvat rätt till motsvarande

del av understödet, eller då kassan eljest erhållit bidrag från annat

håll än från arbetsgivaren, har kommittén ansett sig böra föreslå, att

visserligen avdrag från ersättningen och däremot enligt försäkrings-

tekniska grunder svarande minskning i försäkringsavgiften skulle få

äga rum för mera betydande bidrag av arbetsgivaren, men att avdraget

och minskningen endast skulle motsvara just detta bidrag och sålunda

ej inverka på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av under­

stödet, som svarar mot hans egna avgifter eller bidrag från annat håll

än från arbetsgivaren. Med ifrågavarande stadgande åsyftas naturligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

117

jämväl sådana fall, då t. ex. eu arbetsgivare genom insättningar i en

iivränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbets­

oförmåga m. fl. dylika fall.»

»Däremot har kommittén ej funnit anledning att bibehålla det nu­

varande stadgandet, att avdrag skulle få äga rum, därest arbetaren på

arbetsgivarens bekostnad blivit särskilt försäkrad mot olycksfall på annat

sätt än i riksförsäkringsanstalten, då nämligen dylik försäkring, som i all­

mänhet sker i enskilt olycksfallsförsäkringsbolag, vanligen endast tages

för kortare tidsperioder och således när som helst kan upphöra. Om

därför arbetsgivaren försäkrar sina arbetare i enskilt bolag, synes man

kunna antaga, att det skett i syfte att bereda dem förmåner utöver dem,

som med olycksfallslagstiftningen avses.»

»Vad hittills anförts, avser sådana fall, där arbetsgivaren genom bi­

drag till kassa eller genom insättning för viss arbetare redan tillförsäkrat

arbetaren understöd. Men även för de fall, då arbetsgivaren enligt allmän

lag eller särskild författning är skyldig eller ock särskilt utfäst sig att

lämna årliga bidrag eller att göra årliga insättningar till kassa eller för­

säkringsanstalt, eller att, genom lämnande av läkarvård, utbetalning av

lön, eller dylikt, själv bestrida alla ersättningar enligt lagen eller någon

del därav, har kommittén ansett, att under viss förutsättning arbets­

givaren bör medgivas rätt till minskning i sina avgifter motsvarande

de ersättningar, som sålunda genom honom direkt eller indirekt be­

stridas.»

»Såsom gemensam förutsättning för den i samtliga ovanberörda fall

medgivna rätten till minskning i försäkringsavgifterna har kommittén

ansett den fordran böra uppställas, att tillräcklig säkerhet förefinnes, för att

de avsedda understödsbeloppen verkligen komma att utgå. Vill arbets­

givaren ej själv göra gällande anspråk på minskning i försäkrings­

avgifterna, i vilket fall naturligtvis avdrag för dessa belopp ej heller får

äga rum från de lagstadgade ersättningarna, bortfaller tydligen anspråket

på säkerhet. I motsatt fall måste garanti fordras för att skydda riks-

försäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag, som i 4 § avses, mot för­

luster, då ju försäkringsinrättningen själv i sista hand svarar för de

lagstadgade ersättningarna och således, om de belopp, som motsvara de

medgivna avdragen, ej komma att utbetalas, själv måste utgiva även

dessa belopp.»

»Arten av den säkerhet, som sålunda skulle fordras, bör lämpligen

bestämmas av vederbörande försäkringsinrättning, som närmast är in­

tresserad för, att de ifrågavarande förpliktelserna efterkommas. Emeller­

tid torde i flera fall ställande av säkerhet ej vara erforderlig, näm-

118

Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

ligen, då arbetsgivaren eller kassan måste anses vara fullt solvent.

Sålunda skulle i fråga om staten ävensom åtminstone något större

kommuner ställande av säkerhet ej behöva ifrågakomma. Beträffande

t. ex. redare, som önskar någon minskning i avgifter för den skyldighet,

som åligger honom enligt sjölagen, torde i många fall ej heller någon

fordran på särskild säkerhet för uppfyllande av denna skyldighet behöva

uppställas. Ej endast säkerhetens art utan även frågan, huruvida säkerhet

skall vara erforderlig, bör därföre prövas i varje särskilt fall, och har

kommittén i enlighet härmed föreslagit, att arbetsgivare, för att på an­

givet sätt erhålla minskning i sina försäkringsavgifter, skulle, där för­

säkring sinrättning en finner sådant nödigt, ställa erforderlig säkerhet för

utgörandet av understöden.»

»I fråga om kassa, som har att utgiva understöd av ifrågavarande

beskaffenhet, synes däremot ställande av särskild säkerhet knappast

kunna fordras. Tydligtvis äro emellertid även i sådana fall garantier,

för att understödet kommer att utbetalas, behövliga. Då en särskild

prövning för varje fäll av kassans solvens skulle medföra alltför stor

omgång, synes det i de flesta fall vara tillräckligt, att, såsom villkor

för medgivande av rätt till avdrag från ersättningarna enligt lagen och

till minskning av försäkringsavgifterna, i dylika fall fordra, att kassans

stadgar skola vara antingen stadfästa av Kung!. Maj:t eller enligt lagen

om understödsföreningar godkända av den i nämnda lag omförmälda

tillsynsmyndighet, då ju nämligen i förra fallet kassans soliditet, före

stadgarnas stadfästelse, numera prövas av försäkringsinspektionen, och i

senare fallet ett godkännande av tillsynsmyndigheten enligt 86 § i nyss­

nämnda lag förutsätter sakkunnig prövning av kassans försäkringstek-

niska grunder.»

Kommittén övergår därefter till en redogörelse för den ställning,

statens arbetare skulle komma att få till försäkringen enligt förslaget.

Men då denna framställning, därest den av mig förordade bestämmelsen

i 2 § om rätt för Kungl. Maj:t att från försäkringen undantaga stats-

tjänare och med dem likställda arbetare, avser förhållanden, som då ej

längre skulle hava allmängiltig betydelse, utelämnar jag här motsva­

rande del av kommitténs motivering. Kommittén fortsätter därefter:

»Beträffande statens arbetare kan man, liksom i fråga om arbetare

i kommunens eller enskild arbetsgivares tjänst, särskilja olika fall. För

arbetare, vilka icke på grund av särskild författning äro delaktiga i

någon sådan pensionsinrättning, som helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom bidrag av staten, och för vilka staten ej heller sär­

skilt utfäst sig att betala ersättning vid olycksfall i arbete, skulle för-

119

säkring i riksförsäkringsanstalten äga rum på vanliga villkor och med

de mot försäkringsrisken i den verksamhet, i vilken arbetarne användas,

efter vanliga grunder svarande försäkringsavgifter. I sådana fall, där

staten (resp. kommun eller annan arbetsgivare) åtagit sig att själv ut­

betala de lagstadgade ersättningsbeloppen, skulle försäkringen i anstalten

kräva endast de premier, som motsvara dels läkarvården, där ej staten

även härför övertagit ansvar, och dels enligt 16 § eu del av omkostna­

derna för försäkringen. År arbetaren åter delägare i någon statens

pensionskassa eller änkekassa, till vilken staten endast lämnar ett, visser­

ligen väsentligt bidrag, eller har staten endast utfäst sig att betala en

del av ersättningsbeloppen, har anstalten för sin del blott att svara för

de delar av ersättningarna, som, enligt vad ovan angivits, ej täckas av

de utbetalningar från inrättningen eller kassan, som motsvara statsbidra­

get eller som på grund av utfästelsen direkt utbetalas genom statsverket.

I detta fall utgå försäkringsavgifterna med i motsvarande mån minskade

belopp.»

' »Kommittén har dock tänkt sig, att vissa undantag från ovan am

givna regler för avdrag från ersättningen borde göras.»

»Sålunda skulle i fråga om arbetare, vilka hava staten eller kommun

till arbetsgivare, den staten och kommunen enligt lagen om allmän pen­

sionsförsäkring åliggande skyldighet att i vissa fall utgiva pensionstillägg

eller understöd ej medföra rätt till motsvarande premieminskning och

sålunda ej heller föranleda avdrag från olycksfallsersättningarna. I mot­

satt fäll skulle tydligen statens eller kommuns arbetare komma i en

ogynnsammare ställning än andra arbetare, för vilka dylika avdrag ej

äga rum. Pensionerna enligt pensionslagen skulle sålunda icke med­

föra någon inskränkning i arbetarens rätt till ersättning enligt olycks­

fallslagen. Däremot är, som bekant, storleken av dessa pensioner, såvitt

de utgöras av pensionstillägg eller understöd, beroende av, huruvida

pensionstagarne tillika åtnjuta livränta från annat håll och således även

från olycksfallsförsäkringen.»

»Då pensionstilläggen och understöden enligt pensionsförsäkrings­

lagen väsentligen bestämmas efter det ekonomiska behovet, och liknande

gäller i fråga om understöd även från vissa anstalter, såsom t. ex. från

sjömanshusen m. fl., till vilka ävenledes bidrag lämnas av arbetsgivare,

har kommittén ansett följdriktigt, att ej heller för dylika understöd, som

endast utgå till behövande, avdrag eller däremot svarande avgiftsminsk-

ning skulle ifrågakomma.»

»Därest det på arbetsgivarens bekostnad lämnade understödet om­

fattar läkarvård eller läkemedel, såsom t. ex. i fråga om redare gentemot

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäk-

rings-

anstalten.

skadad sjöman, inskränkes på grund av de ifrågavarande bestämmelserna

i sådana fall, där premieminskning med anledning av understödet med­

givits, försäkringsinrättningens motsvarande skyldighet till att bereda

läkarvård eller läkemedel i den mån sådant ytterligare må vara av nöden.

Omlattar understödet vård å sjukhus, anses som om försäkringsinrätt-

ningen berett sådan vård, och äger inrättningen således rätt att å sjuk­

penningen eller livräntan göra sådant avdrag som stadgas i 10 §.»

»Sista stycket av paragrafen motsvarar sista stycket av 8 § i nu

gällande lag.»

Beträffande innehållet av förevarande paragraf hava flera erinringar

blivit gjorda. De viktigaste anmärkningarna angå emellertid den förut

av mig berörda frågan om möjligheten av dubbelersättning för den ska­

dade arbetaren.

Riksförsäkringsanstalten anför bl. a.:

»Stadgandena i denna paragraf innebära bland annat, att arbets­

givare under vissa förutsättningar själv kan fä std olycksfall sr isken i dess

helhet eller till viss del. Jämväl i förstnämnda fall anses enligt lagen

försäkring äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant ’ arbetsgivar-

bolag, som avses i 4 §, ehuru någon verklig premie icke erlägges.»

»I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt,

att arbetsgivare i särskilda fäll under betryggande villkor själv skall

kunna få stå olycksfällsrisken i dess helhet eller till viss del. Särskilt

kan detta vara av betydelse för staten och kommun ävensom en eller

annan större arbetsgivare, som gjort avsättningar till fonder för bestri­

dande av olycksfallsersättningar. Härvid måste emellertid förutsättas,

dels att samtliga utgående ersättningar fastställas i full överensstäm­

melse med lagens föreskrifter, dels att tillräcklig säkerhet finnes för

ersättningarnas utgående.»

»På grund av stadgandena i 11 § skulle även affärsbolagen i verk­

ligheten, om än icke formellt, kunna bliva bärare av försäkringen. En

arbetsgivare kan förklara sig vilja själv utgiva alla ersättningar enligt

lagen, och som säkerhet enligt 15 § anvisar han en försäkring i ett

enskilt affärsbolag, vilket åtagit sig att utgiva ersättning enligt lagen

till ifrågavarande arbetsgivares arbetare. Visserligen skall riksför­

säkringsanstalten godkänna säkerheten, men det torde i allmänhet ej

vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att som säkerhet avvisa för­

säkring i ett av försäkringsinspektionen godkänt och övervakat bolag.»

»Riksförsäkringsanstalten skulle emellertid för sin del anse synner­

ligen olämpligt, om affärsbolagen sålunda — i motsats mot bestämmel-

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 111.

121

serna i 4 § — faktiskt skulle kunna bliva bärare av försäkringen.

Häremot gälla icke endast de skäl, som tidigare anförts mot arbets-

givarbolagen, utan här tillkommer även, att affärsbolagen måste driva

sin rörelse ur vinstsynpunkt. Riksförsäkringsanstalten vill på det kraf­

tigaste avstyrka, att dylika synpunkter fortfarande skola få tillfälle att

göra sig gällande inom socialförsäkringen.»

»Kommittén synes hava avsett, att ordet ’understöd! i 11 § skall

kunna för vissa fall innefatta även avlöning (se sid. 128). I fråga om

statens och möjligen kommuns tjänstemän, vilka ofta hava fastställd

rätt att t. ex. vid sjukdom uppbära viss del av sin avlöning, torde man

dock knappast kunna under 'understöd’ inbegripa även dem tillkom­

mande avlöning. Någon förklaring härav synes därför böra ifråga­

sättas.»

»Riksförsäkringsanstalten vill i detta avseende även fästa uppmärk­

samheten därå, att förpliktelse för arbetsgivaren att, då arbetaren till

följd av inträffat olycksfall förlorat sin arbetsförmåga eller fått den­

samma i betydlig grad nedsatt, till honom utbetala avlöning, otvivel­

aktigt kan befria arbetsgivaren från skyldighet att till motsvarande del

utbetala sjukpenning, men att det däremot synes ovisst, om sådan för­

pliktelse kan, åtminstone i andra fall än vid ordinarie anställning i

statens tjänst, fritaga honom från utbetalningen av livränta.»

»Uttrycket 'till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren

anser kommittén böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet

från kassan bör täckas av bidraget. Då ordet Väsentlig’ enligt kom­

mitténs förslag i 6 § användes i en uti viss mån annan betydelse, och

uttrycket för övrigt i och för sig ålåste anses mindre tydligt, synes

det lämpligare, om i stället för 'till väsentlig del’ i 11 § annat uttryck

användes, möjligen Vill större delen’ eller hellre 'till minst hälften’.»

Av vad som anförts i övriga inkomna utlåtanden torde här få med­

delas följande:

Socialstyrelsen: »Skulle likväl kommitténs förslag om karenstidens

borttagande anses böra oförändrat genomföras, anser sig styrelsen böra

för sin del bestämt påyrka en sådan ändring i sjukkasselagen, att registre­

rad sjukkassa förbjudes lämna sjukhjälp för olycksfall, för vilka ersätt­

ning utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.»

»På grund av föreskrifter i bland annat legostadgan och sjölagen

äro vissa grupper av arbetstagare redan förut tillerkända ett visst under­

stöd vid bland annat olycksfall i arbete. Med avseende å detta förhål­

lande innefattar kommitténs förslag i huvudsak, att ifrågavarande före­

skrifter fortfarande skola äga gällande kraft, men att å ena sidan

på

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 sand. 93 a höft. (Nr 111.)

16

Utlåtanden.

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

grund av dessa lagbud utgående understöd till genom olycksfall i arbete

skadad arbetare skall avdragas å olycksfallsersättningen, och å andra

sidan arbetsgivaren erhålla eu häremot svarande nedsättning i försäkrings­

avgiften.»

»Det bör, enligt styrelsens åsikt, tagas i allvarligt övervägande, huru­

vida denna fråga icke skulle kunna ordnas på ett enklare och mera

praktiskt sätt. En sådan utväg vore, vill det synas styrelsen, att för­

klara dylika äldre författningar upphävda, i den mån de gälla olycksfall

i arbete, för vilka ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Eller ock kunde arbetsgivaren förklaras berättigad att av olycksfallsersätt­

ningen erhålla gottgörelse för understöd, som för samma olycksfall ut­

givits på grund av föreskrift i annan författning.»

»Bland förutsättningar, under vilka avdrag skall ske å ersättningen,

bör även upptagas det fall, då arbetsgivaren jämlikt lag eller utfästelse

är skyldig att till arbetaren under sjukdom eller dylikt utgiva avlöning,

hel eller avkortad.»

Kommerskollegium: »Vid olycksfallsförsäkringspliktens utsträckande

skulle alltså, såsom kommittén själv uppmärksammat, möjlighet till dub­

belförsäkring inträda.»

»Kollegium hemställer, huruvida icke den i nuvarande lag för er-

sättningsgivaren stadgade rätt att å ersättningen avdraga vad på grund

av sådan försäkring utgår, bör allt fortfarande bibehållas.»

»Såsom kollegium härovan antytt ålägger nu gällande sjölag (64,

66, 90, 93 och 98 §§) arbetsgivare inom sjöfartens område skyldighet i

viss mån att svara för följderna av olycksfall, som drabbar hos honom

anställd befälhavare eller sjöman. Redaren har att i sådant hänseende

utbetala full hyra och bekosta sjukvård, så länge sjömannen är kvar i

tjänsten samt därutöver sjukvård under fyra veckor ävensom, om han

avlider, bekosta hans begravning. Vidare åligger honom att ifråga om

svensk sjöman bekosta hans hemförskaffning. Befälhavare är enligt sjö­

lagen vid olycksfall tillförsäkrad på redarens bekostnad sjukvård även­

som resegottgörelse enligt viss beräkning. Kommittén synes i sina för­

slag ej hava tagit tillräcklig hänsyn till de skyldigheter, som sålunda

redan åligga arbetsgivare inom sjöfartsyrket. Särskilt synes tvivelaktigt,

huruvida såsom sådant i 11 § omförmält 'understöd’, varför avdrag må

göras från ersättning, som stadgas i 6 eller 7 §§, skall betraktas be­

gravningskostnad, som redare på grund av 93 § sjölagen haft att vid­

kännas för en till följd av olycksfall avliden sjöman.»

»Den i princip riktigaste anordningen torde vara att upphäva

bestämmelserna i sjölagen om redares ansvar för olycksfall, i den mån

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

123

dessa förhållanden regleras genom lagen om försäkring mot olycksfall i

arbete.»

Järnvägsstyrelsen yrkar, att i uttrycket »som helt och hållet eller till

väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» ordet »väsentligen»

måtte ersättas med »minst en tredjedel».

Ov er st äthållar ämbetet erinrar om att förutom sjukpenningen skulle

den skadade äga erhålla läkarvård och läkemedel samt vara oförhindrad

att till fullo uppbära exempelvis den kontanta sjukhjälp, som kan till­

komma honom från sjukkassa, och alltså, såsom kommittén även fram­

håller, kunna under sjukdomen komma att erhålla högre inkomst, än som

motsvarar hans vanliga arbetsförtjänst. En sådan anordning syntes så

mycket mindre tillfredsställande, som ur förslaget uteslutits stadgandet i

gällande lag, att ersättning ej utgår för skada, som den skadade genom

grov vårdslöshet själv ådragit sig, och därmed även den maning till

försiktighet, denna bestämmelse innebär.

Enligt ämbetets mening vore det visserligen uppenbarligen avsett,

men framginge ej av ordalagen i 11 eller 15 §§, att sådan avlöning,

som den skadade under sjukdomen eller vid total eller partiell arbetsoför­

måga äger uppbära av arbetsgivaren, även skall kunna avdragas från

olycksfallsersättningen.

Stockholms och Göteborgs handelskammare, Västergötlands och norra

Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Sveriges allmänna

handelsförenings förvaltningsutskott, Svenska arbetsgivarföreningens förtroende­

råd, Svenska pappersbruksföreningen, Järnverksföreningen och Göteborgs

textilindustriförening in. fl. framhålla jämväl olägenheterna av att ersätt­

ning från såväl olycksfallsförsäkringen som sjukkassa utgår.

Lantbruksakademien anser det ovisst, huruvida förslagets 11 § kan

så tolkas, att vad tjänstehjon enligt legostadgan tillgodonjuter av hus­

bonden, medan följderna av ett olycksfall fortbestå, skall avdragas från

den ersättning, som enligt 6 § skall utgå.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm framhåller angelägenheten

av att redarens skyldighet att enligt 64 och 90 §§ sjölagen lämna vård

åt befälhavare och sjöman uppskattas till fullo vid tillämpningen av 11

och 15 §§, på det att dubbelbeskattning icke må förekomma.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser, att det vore önskligt,

att i samband med utfärdande av den nya olycksfallsförsäkringslagen

de nu i sjölagen redare påvilande skyldigheterna att vid olycksfall be­

kosta sjukvård under viss tid, resp. begravning må bortfalla.

Västernorr lands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att arbets­

givare, som kan bereda arbetare, vilken tillerkänts livränta i följd av

124

Departements

chefen.

olycksfall i arbete, lika hög avlöning som före olycksfallet, må äga rätt

att, så länge samma höga avlöning kan utgå, göra motsvarande avdrag

i avlöningen.

Jag övergår nu till att redogöra för de ändringar, vilka jag med

anledning av de gjorda anmärkningarna vill föreslå i 11 §. Därvid torde

jag samtidigt få upptaga frågan om erforderliga ändringar i andra stycket

av 15 §, då bestämmelserna i dessa båda lagrum stå i nära samband

med varandra.

Då de ifrågavarande ändringarna beträffande 11 § endast avse första

punkten i samma paragraf, torde jag böra erinra om lydelsen härav

enligt kommittéförslaget, nämligen:

»År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller

på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycks­

fall i arbete utgiva pension eller annat understöd, eller skall sådant

understöd utgå från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del

bildats genom bidrag av arbetsgivaren, avdrages från ersättning, som

i 6 eller 7 § stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande

ändamål av arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken

ersättningsskyldighet åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant

avdrag må äga rum endast om arbetsgivaren, på grund av understödet,

enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i

fråga om understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar

mot arbetsgivarens bidrag.»

Andra stycket av kommittéförslagets 15 § lyder:

»År arbetsgivaren eller kassa, som helt och 'hållet eller till väsentlig

del bildats genom bidrag av honom, skyldig att utgiva understöd, för

vilket, enligt 11 §, avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften till

det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken; dock

att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäk­

ringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren det begär och

tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer

säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.»

Huvudändamålet med dessa av kommittén föreslagna bestämmelser,

nämligen att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren minskning i försäk­

ringsavgiften, därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådant

understöd, som med förevarande lagstiftning avses, är utan tvivel syn­

nerligen behjärtansvärt. Åven i det fall, att arbetsgivaren själv bildat

eller lämnat väsentliga bidrag till kassa, som utgiver understöd vid

olycksfall i arbete, synes med rätta motsvarande lindring böra äga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

125

rum. För att arbetsgivaren skall kunna erhålla en dylik lindring i för­

säkringsavgiften, uppställas i andra stycket av 15 § såsom villkor, dels

att han därom skall framställa begäran och dels att han för utgivandet

av understödet skall ställa säkerhet, där sådan är av nöden.

Mot det sålunda angivna huvudinnehållet av de ifrågavarande be­

stämmelserna hava ej heller några erinringar blivit gjorda. Anmärk­

ningarna gälla förutom vissa detaljfrågor huvudsakligen endast den

möjlighet till dubbelförsäkring, som förefinnes enligt kommitténs förslag.

Såsom jag redan i det föregående antytt, gälla dessa anmärkningar

företrädesvis ersättningen till den skadade under sjukdomstiden, enär

han då i många fall såsom medlem av en sjukkassa, förutom olycks-

fallsersättningen, erhåller även understöd från kassan. Den skadade

skulle på sådant sätt ej sällan kunna bereda sig en inkomst under

sjukdomstiden, som vore lika med eller större än hans vanliga arbets­

förtjänst, vilket förhållande tydligen skulle kunna medföra betänkliga

följder.

Det är givet, att man måste söka råda bot mot ett dylikt missför­

hållande, och i sådant avseende hava i de avgivna utlåtandena vissa ut­

vägar blivit antydda. Kommittén själv har tänkt sig möjligheten av, att

man såsom villkor för meddelande av statsbidrag till registrerade sjuk­

kassor skulle kunna bestämma, att kassan icke skulle äga att meddela

sjukhjälp under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete,

och en dylik utväg har jämväl från andra håll förordats. Socialstyrel­

sen m. fl. föreslå införandet i sjukkasselagen av bestämmelser i lik­

nande syfte. I fråga om understöd till lagstadda tjänare enligt lego­

stadgan ävensom till sjömän enligt sjölagen hava socialstyrelsen, kom­

merskollegium m. fl. uttalat sig för att de motsvarande bestämmelserna

måtte upphävas i den mån frågan om understödet i dylika fall regleras

genom olycksfallsförsäkringslagen o. s. v.

För min del har jag emellertid funnit mindre lämpligt att vid detta

tillfälle föreslå ändringar i gällande lagar eller upphävande av vissa

i dessa lagar givna bestämmelser. Särskilt i fråga om sjukkasselagen

och legostadgan gäller det, att utredning om förändrad lagstiftning an­

tingen såsom i förra fallet redan pågår eller, såsom i senare fallet, all­

mänt anses böra komma till stånd. Vad bestämmelserna i sjölagen om

redares skyldighet emot skadad sjöman beträffar, synes mig av prak­

tiska skäl någon rubbning härutinnan åtminstone tills vidare ej böra

förekomma, då den skadacfb i dylika fall i första hand erhåller sin vård

Dubbel-

försäknng.

126

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

och ersättning från närmaste håll, och olycksfallsförsäkringens organ

tydligen ofta ej förrän någon tid efter olycksfallet kunna ingripa.

Jag har i stället beträffande utgivande av ersättning under sjuk­

domstiden tänkt mig en annan utväg, som i viss mån går i motsatt

riktning mot förenämnda förslag, nämligen att ersättningarna från otycks-

fallsförsäkringen skulle minskas i motsvarande mån som ersättning under

denna tid från annat håll utgår till den skadade. Man behöver då ej

göra ändring i andra författningar eller giva bestämmelser rörande ut­

givande av understöd, som icke falla under den lagstiftning, som nu

är i fråga. Dessa avdrag från sjukersättningen enligt olycksfällsförsäk-

ringslagen för understöd, som tillkomma den skadade från annat håll,

skulle enligt mitt förslag äga rum icke allenast, såsom enligt kommitté-

förslaget, för sådant understöd, som utgives på grund av utfästelse av

eller bidrag från arbetsgivaren, utan även för understöd, som utgår på

grund av arbetarens eget bidrag till sjukkassa eller dylikt eller eljest

utgives från annat håll eller på grund av andra bidrag än av arbets­

givaren, naturligtvis dock med undantag för understöd, som hava karak­

tären av frivillig ersättning eller gåva.

I enlighet härmed skulle t. ex. för en skadad sjöman sjölagens be­

stämmelser gälla oförändrat beträffande ersättning under sjukdomstiden,

och olycksfallsförsäkringen skulle lämna ersättning allenast, där ersätt­

ningen enligt sjölagen är mindre än ersättningen från försäkringen, samt

sedan den skadades rätt till ersättning enligt sjölagen upphört. Be­

träffande en lagstadd tjänare skulle, så länge husbonden under sjuk­

domstiden utgiver avlöning och läkarvård till den skadade tjänaren, ej

heller någon ersättning utgå från försäkringen o. s. v. I fråga om

understöd från sjukkassa eller annan försäkringsinrättning skulle ersätt­

ningen från försäkringen jämväl i motsvarande mån och i varje fall

minskas, således även i de fall, då understödet grundats på arbetarens

egna bidrag.

Att avdrag jämväl skall ske för understöd, som grundas på arbetarens

eget bidrag kan vid första påseende synas vara att gå något för långt.

Kommittén har för sin del såsom en allmän grundsats framhållit, att

de föreslagna bestämmelserna rörande avdrag från olycksfallsersättningen

i allmänhet icke böra äga tilllämpning beträffande understöd, till vilkas

bestridande arbetarne själva erlagt avgifter. Genom erläggande av

dylika avgifter måste nämligen arbetarne anses hava förvärvat rätt till

motsvarande understöd. Jag är också fullt ense med kommittén därut-

innan, att denna grundsats bör äga tillämpning i fråga om alla andra

ersättningar från försäkringen, såsom livräntor och begravningshjälp,

127

men jag anser att denna grundsats, så snart det gäller Understöd vid

sjukdom, av praktiska skäl måste övergivas.

Med avseende å sjukdomstiden synes man nämligen, med hänsyn

till de allmänt framhållna olägenheterna av överförsäkring, icke kunna

genomföra nämnda grundsats, utan torde man vara nödgad att för så­

dant fall i huvudsak följa enahanda principer, som gälla vid försäkring

av värdeföremål i allmänhet, nämligen att ersättningen icke får överstiga

föremålets värde. Det försäkrade föremålet är i förevarande fall arbets­

förmågan, som sålunda under sjukdomstiden icke skulle få överför­

säkras. Den stränga konsekvensen av en dylik princip skulle må­

hända vara, att avdrag från olyckfallsersättningen icke borde äga rum

i vidare mån än den sammanlagda ersättningen uppginge till högre be­

lopp än hela arbetsförtjänsten. Men även i detta avseende har jag, såsom

framgår av vad jag anfört, av rent praktiska hänsyn ansett den ersätt­

ning, nämligen sjukpenning jämte erforderlig läkarvård, som lämnas av

olycksfallsförsäkringen, och vilken enligt dess grunder motsvarar arbets­

förmågans försäkringsvärde, böra vara bestämmande.

Av den sålunda föreslagna bestämmelsen rörande avdrag från olycks-

fallsersättningen under sjukdomstiden för sjukunderstöd, som utgives av

arbetsgivaren eller kassa m. m., följer enligt 15 § närmast, att arbets­

givaren, om han ställer nödig säkerhet eller säkerhet ej erfordras, kan

erhålla minskning i avgiften till belopp, motsvarande hans bidrag till

understödets bestridande. Vad åter sådana sjukkassor o. d. angår, till vilka

arbetarne själva erlägga avgifter för erhållande av sjukhjälp, torde den

ifrågavarande bestämmelsen komma att föranleda ändring i stadgarna i

syfte, att sjukhjälp ej utgives vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall

i arbetet. Åven beträffande registrerade sjukkassor kan en dylik ändring

av stadgarna jämlikt 18 § sjukkasselagen vidtagas. Att kassorna hittills

endast undantagsvis begagnat en sådan utväg, torde bero på den nu­

varande sjukhjälpens enligt 1901 års lag ringa belopp. Beträffande re­

gistrerade kassor skulle man ju även, i enlighet med vad från flera håll

framhållits, kunna såsom ett av villkoren för erhållande av statsbidrag

föreskriva, att understöd ej finge utgå vid olycksfall i arbete, och detta

så mycket hellre som en dylik föreskrift skulle verka fördelaktigt för

kassornas ekonomi.

Då jag för undvikande av olägenheterna av överförsäkring under

sjukdomstiden sålunda ansett mig böra föreslå en inskränkning av ovan

angivna art beträffande ersättningarna under denna tid, har jag däremot,

såsom redan angivits, icke ansett någon som helst dylik inskränkning

böra gälla i fråga om livräntorna och begravningshjälpen enligt lagen,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

128

Övriga

ändringar.

utan skulle i fråga om dessa ersättningar de av kommittén föreslagna

grunderna bibehållas. Från dessa ersättningar skulle således, därest under­

stödet utgår från annat håll, avdrag endast äga rum, om dessa ersätt­

ningar helt eller delvis bestridas genom arbetsgivaren och endast ske

i den mån arbetsgivaren kan anses hava bestritt desamma. För liv­

räntor eller begravningshjälp o. d., till vilka arbetaren förvärvat rätt

genom egna bidrag eller som eljest bekostats av andra än arbetsgivaren,

skulle avdrag icke få äga rum.

Med avseende å de erinringar, som i övrigt blivit gjorda mot ifråga­

varande bestämmelser vill jag föreslå dels några ytterligare ändringar i

11 § och dels ett tillägg till andra stycket av 15 §.

Då, såsom framgår av vad jag förut anfört, kommitténs förslag

under vissa villkor även medgiver möjlighet för försäkring i affärsbolag

m. m., föreslår jag, att i 11 § måtte införas ett förtydligande ut­

tryck i detta avseende. Med hänsyn till de olika meningar, som gjort

sig gällande beträffande vad som skall förstås med uttrycket »till

väsentlig del» rörande arbetsgivares bidrag till kassa, har jag an­

sett ett förtydligande böra införas i lagen, och har jag i sådant hän­

seende i enlighet med järnvägsstyrelsens yrkande velat föreslå, att det

minsta arbetsgivarbidraget skulle fixeras till »en tredjedel».

I fråga om 15 §, andra stycket, torde man för det fall, att en ar­

betsgivare, som begärt nedsättning i sin avgift på grund därav, att han

utfäst sig eller eljest är skyldig att utgiva understöd vid sjukdom, men

icke härför kunnat ställa erforderlig säkerhet, böra medgiva rätt att,

därest han ändock i förekommande fall utgiver understödet, återfå vad

han utgivit, dock naturligtvis ej med högre belopp än som motsvarar

ersättningen enligt lagen.

Jag har därjämte i 11 § vidtagit några mindre redaktionella än­

dringar.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde 11 § böra erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild

författning eller på grund av egen utfästelse skyldig

att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

understöd, såsom avlöning, pension eller annat under­

håll, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller

på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än i

4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begrav-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

129

ning skjäl]) eller annan ersättning, som utgives enligt denna

lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande

ändamål av arbetsgivaren eller av kassan eller pa grund

av försäkringen utgives för tid, under vilken ersätt­

ningen utgår. Från livränta eller begravningshjälp må

dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren,

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket

erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga

om understöd från kassa eller på grund av försäkring,

endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst

en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för

understödet, och ej ske med större belopp än som

svarar mot arbetsgivarens bidrag. För pensionstillägg

eller understöd enligt lagen om allmän pensionsför­

säkring eller för understöd från sjömanshus eller för

annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd

må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet natura­

förmåner, såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt,

beräknas avdra get för dessa förmåner efter de i arbets­

orten gällande priser eller efter andra grunder, som

finnas tillämpliga.

Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jäm­

väl ske för skadestånd, som i följd av olycksfall i

arbete utbetalts enligt allmän lag eller särskild för­

fattning.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

12

§.

Den av kommittén föreslagna 12 § motsvarar 9 § ävensom andra

stycket av 10 § i nu gällande lag och avser sålunda att reglera de fall,

då på grund av allmänna skadeståndsregler arbetsgivaren eller annan är

skyldig att utgiva skadestånd med anledning av den arbetaren tillskyn­

dade skadan.

Med avseende å ifrågavarande bestämmelser har från några håll

anmärkts, att då arbetsgivaren genom erläggande av försäkringsavgifter

tillförsäkrat sina arbetare ersättning för skada till följd av olycksfall,

vare sig vållande till otycksfallet kunde läggas honom till last eller ej,

det vore obilligt om den arbetsgivaren enligt allmänna regler åliggande

skadeståndskyldighet det oaktat bibehölles oförminskad. Arbetsgivarens

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

1 samt. 93a häjt. (Nr 111.)

¹² §.

17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skadeståndsskyldighet borde därför inskränkas till de fall, att arbets­

givaren eller hans representant uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

förorsakat skadan, eller ock borde arbetsgivaren vara berättigad att från

skadeståndet avdraga ett belopp motsvarande det, för vilket den skadade

blivit försäkrad. (Slutligen har från några håll även yrkats, att arbets­

givaren skulle tillerkännas regressrätt mot försäkringsanstalten, åtmin­

stone såvida ej hans vållande varit grovt, därvid bl. a. framhållits, att

arbetsgivaren eljest ofta bleve nödsakad att särskilt taga försäkring för

den ej obetydliga risken av skadeståndsansvar.

I likhet med kommittén har jag ansett de nu gällande bestämmel­

serna kunna bibehållas. Den ifrågavarande försäkringen har egentligen

endast till ändamål att bereda arbetarne i de olika verksamheterna

ekonomiskt skydd för den av verksamhetens art beroende särskilda

yrkesfaran. De av arbetsgivare erlagda avgifterna avse sålunda i själva

verket icke att täcka risken jämväl för sådan skada, som förorsakats

uppsåtligen eller vållats av arbetsgivaren och ej haft sin grund i ett

olycksfall i egentlig mening.

Då emellertid de ersättningar, som enligt den föreslagna lagen

skulle komma att utgå, i flertalet fall torde motsvara och vid dödsfall

ej obetydligt överstiga, vad enligt allmänna regler skulle kunna tiller­

kännas den skadade eller hans efterlevande i skadestånd, har det synts

mig mindre lämpligt att i lagen särskilt erinra om arbetarens rätt att

mot arbetsgivaren göra gällande eventuellt skadeståndsanspråk och så­

ledes möjligen giva anledning till onödiga tvister. Arbetaren torde för

övrigt endast i sådant fall hava ekonomiskt intresse av att föra talan

om skadestånd, där han kan tänka sig kunna erhålla ersättning utöver

vad lagen bestämmer. Jag har därför vidtagit en redaktionell ändring

i 12 §, som sålunda skulle komma att erhålla följande lydelse:

Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag,

är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk

på skadestånd, som i följd av olycksfallet rnä tillkomma

honom enligt allmän lag eller särskild författning; dock

att försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt

denna lag försäkrad, äger att, sedan den skadestånds-

pliktige därom tillsagts, i ersättningstagarens ställe ut­

taga skadeståndet, för så vitt motsvarande ersättning

utgår från försäkringsinrättningen.

•131

13 §.

Kommittén har i 13 § intagit bestämmelserna om förfarandet vid

ersättningarnas bestämmande och om de åtgärder, som av försäkrings-

inrättningen skola vidtagas, sedan densamma erhållit kännedom om olycks­

fall, som anses berättiga till ersättning enligt lagen.

Enligt förslaget skulle någon ansökan om ersättning icke erfordras,

utan så snart försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycks­

fallet, skulle det åligga densamma att besluta om vård och ersättningar,

som enligt 6 eller 7 § skola utgå. Att det då ej sällan skall kunna in­

träffa, att de inkomna uppgifterna rörande olycksfallet och skadan äro

alltför ofullständiga för att ett definitivt avgörande skall kunna träffas,

är klart. Kommittén har därför stadgat, att för sådana fall proviso­

riska ersättningsbelopp skola kunna utbetalas. Skulle sedermera, vid

ersättningens definitiva bestämmande, befinnas, att beloppet blir lägre än

det provisoriska, eller skulle under tiden den skadades tillstånd hava så

förbättrats eller andra sådana förhållanden hava yppat sig, att ersättning

icke bör utgå, skulle någon återbetalningsskyldighet icke åligga den,

som uppburit det provisoriska understödet.

Genom de sålunda, i första stycket av förevarande paragraf, medde­

lade föreskrifterna, torde förfarandet vid ersättningarnas bestämmande i

huvudsak hava ordnats på ett tillfredsställande sätt. Särskilt synes i

förslaget hava beaktats vikten av att, ifråga om en lag av den räck­

vidd, som den nu ifrågavarande, de åtgärder, som ankomma på dem,

som skulle komma i åtnjutande av lagens förmåner, så mycket som

möjligt inskränkas och förenklas.

Emellertid har stadgandet, att återbetalningsskyldighet ej skulle före­

ligga i fråga om provisoriskt utbetalat belopp, givit anledning till vissa

erinringar. Sålunda har ifrågasatts, huruvida ej stadgandet, i stället för

att innebära en fördel för arbetaren, skulle komma att medföra den

verkan, att försäkringsinrättningen endast utbetalade ett minimum i

provisorisk ersättning, medan inrättningen däremot kunde antagas för­

fara frikostigare för det fall, att återbetalningsskyldighet förefunnes. En

dylik skyldighet överensstämde ock mera med allmänna rättsregler. Å

andra sidan har framhållits, att, ehuru det i allmänhet vore olämpligt

att föreskriva en dylik skyldighet, den dock borde bestå vid simulerade

fall. Det kunde nämligen icke vara tilltalande för rättskänslan, att en

arbetare, som beträffande skadans storlek eller sjukdomens varaktighet

lyckats föra läkaren bakom ljuset, skulle uttryckligen tillerkännas rätt

att behålla, vad han sålunda orättmätigt tillskansat sig.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

13 §.

132

Kommittén.

Ehuru det visserligen torde vara möjligt, att försäkringsinrättnin-

garna någon gång skulle kunna visa benägenhet att förfara med för­

siktighet vid utgivandet av provisoriska ersättningsbelopp, torde detta

dock i och för sig ej kunna anses innebära någon olägenhet. I de fall,

där denna försiktighet skulle komma att alltför hårt drabba den ersätt-

ningsberättigade, torde dock dennes betalningsförmåga i allmänhet ej

vara sådan, att en eventuell återbetalningsskyldighet skulle kunna an­

tagas föranleda ändring häri, och i varje fall står ju möjligheten öppen

att på vanligt sätt efter besvär hos försäkringsrådet söka rättelse. Vad

slutligen angår de fall, då arbetare genom oriktiga uppgifter, simulation

eller annat svikligt förfarande, söker bedraga sig till ersättning, torde

desamma kunna tillfyllest korrigeras med hjälp av allmänna strafflagens

bestämmelser. De i förevarande hänseende framställda anmärkningarna

synas mig alltså ej giva anledning till ändring i kommitténs förslag.

Vad härefter angår andra stycket av den föreslagna 13 §, innehåller

detsamma bestämmelser om jämkning i förut bestämd ersättning.

Angående innebörden av och grunderna för dessa bestämmelser

anför kommittén:

»Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga

reguljära fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning

under den första sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under

förutsättning av oförändrad invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kom­

pletterande bestämmelser för de fall, som icke hava samma regelbundna

karaktär. Sålunda kan en från början lindrigare sjukdom, som endast

berättigar till mindre sjukpenning, antaga svårare karaktär, och sjuk­

penningens belopp rätteligen böra i enlighet därmed höjas; eller kan,

efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden komma att ökas

eller minskas, eller ock i följd av olycksfallet sjukdom ånyo inträda, i

vilka fall en motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan eller

dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum

o. s. v. För att tillgodose dylika behov av ändringar i redan fastställd

ersättning, har kommittén i förevarande paragraf infört en mot 16 § i

nuvarande lag svarande bestämmelse, avseende att bereda möjlighet till

jämkning i ersättningen, då förändring inträder i de förhållanden, som

legat till grund för ersättningens bestämmande. Då jämkning endast

bör få äga rum i sådana fall, där förändringen varit av väsentlig art,

och således icke kunna företagas vid mera obetydliga förändringar i den

skadades tillstånd, har kommittén icke ansett möjligheten till jämkning,

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

133

såsom i nuvarande lag, böra inskränkas till viss tid. Beslut om jämk­

ning skulle ej heller enligt kommitténs förslag hava retroaktiv verkan

och sålunda inverka på beloppet av ersättning, som avser tiden före den

dag, då ansökan därom gjordes, eller eljest före dagen för därom fattat

beslut. Med avseende därå, att enligt 14 § i förslaget sjukpenning i

regel utbetalas veckovis och livränta månadsvis, har åt ifrågavarande

bestämmelser givits sådan lydelse, att jämkningen i ersättningsbelopp ej

må avse vad »som belöper» å tiden före nyssnämnda tidpunkt. Om

således t. ex. en skadad åtnjuter livränta, som skall utbetalas månadsvis

den 13 i varje månad, men han i följd av inträffad förändring i invali-

ditetsgraden anses böra från och med den 24 juli något år erhålla högre

livränta, eller livräntan, i följd därav att på grund av olycksfallet egentlig

sjukdom ånyo inträder, bör från sistnämnda dag utbytas mot sjukpen­

ning, så skall vad av den redan utbetalade livräntan belöper å tiden från

och med denna dag avräknas från motsvarande högre livränta eller sjuk­

penning.»

Med anledning av kommitténs förslag, att möjligheten till jämkning

ej skall inskränkas till viss tid, har riksförsäkringsanstalten anfört, att

erfarenheten har visat, att den nu gällande tiden, inom vilken begäran

om jämkning må framställas, är alltför kort. Av praktiska skäl vill

riksförsäkringsanstalten emellertid ifrågasätta, om icke en längre pre­

skriptionstid, t. ex. en tid av 5 år efter beslutets dag, borde bestämmas

i den nya lagen. Det torde eljest ofta kunna inträffa fall, då det blir

ytterst svårt att avgöra, om t. ex. en försämring är att tillskriva följder

av olycksfallet eller ålderdom sförändringar eller dylikt.

I övrigt har någon anmärkning mot den ifrågavarande bestämmelsen

icke framställts. Däremot har ifrågasatts, huruvida icke även i vissa

andra fall en jämkning av den en gång bestämda ersättningen borde

kunna äga rum. Sålunda anför vattenfallsstyrelsen bl. a.:

»Det synes ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga

försorg om att de genom olycksfall skadade komma i tillfälle att lära

ett nytt yrke eller hantverk, som sätter dem i stånd att fullt försörja

sig i trots av deras invaliditet. Helt säkert skulle på denna väg en

ganska avsevärd besparing kunna göras. Man kan ju invända, att full

livränta enligt lagförslaget skall utgå endast vid för framtiden bestå­

ende förlust av arbetsförmågan, och att alltså en skadad arbetare,

som kan försörja sig i annat yrke än sitt förutvarande, teoretiskt sett,

ej får full livränta. I praktiken torde det dock visa sig, dels att en

mycket växlande och därför stundom rätt lång tid kommer att förflyta

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utlåtanden.