Kungl. Maj. ts Proposition Nr 247.

2

Förslag

till

Lag

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å

hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt sär­

skilt arbetsföretag, vari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan

förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård,

f) skepps tjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska

fartyg, ävensom fiske,

g) skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom

vid skiljeställe,

h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, ävensom djurskötsel, ändå att den bedrives

utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten

för allmän trafik,

4

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å varor eller annan 'egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda för­

hållande, användas till arbete utöver

begränsning, som finnes an­

given i 4 § eller kan hava meddelats med stöd av 5 §. Om sådant

arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det

arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan

till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Arbetet må icke fortsättas utöver nämnda tid, utan att tillstånd där­

till sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har yrkes­

inspektionens chefsmyndighet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när

densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7

§•

Finner arbetsgivare i annat fall, än

som avses i 6 §, med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver

begränsning, som är angiven i 4 § eller kan hava meddelats med stöd

av 5 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton

år, för högst 25 timmar under loppet av en kalendermåiiad och 150

timmar under loppet av ett kalenderår. Därutöver må för nödvändiga

förberedelse- eller avslutningsarbeten enstaka arbetare, som uppnått nyss

angivna ålder, användas under högst 10 timmar under loppet av en

kalendermånad.

Erfordras ytterligare eftergift, må sådan, dock för högst 10 timmar

under loppet av en kalendermånad och 75 timmar under loppet av ett

kalenderår, meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

8

§•

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger

det arbetsgivare att senast näst därpå följande dag göra anteckning i

särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av yrkes­

inspektionens chefsmyndighet.

Beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 6 eller 7 § skall

biläggas journalen å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen

Kung], Maj:ts Proposition Nr 247.

6

ettusen kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet

skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller

målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio

kronor.

Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse,

varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när

han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför

utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan

förseelse.

12

§.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som

föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom,

straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i jour­

nal, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och

med ettusen kronor.

13 §.

_ Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

14 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i

denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Kungl. May.ts Proposition Nr 247.

io §.

över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

16 §•

Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för

visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom även­

tyras, må Konungen, efter arbetsrådets hörande, medgiva av förhållan­

dena påkallat undantag från lagens tillämpning.

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E

den

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena H

ellner

,

Statsråden P

etersson

,

S^chotte,

P

etrén

,

N^ilson,

friherre P

almstierna

,

R^ydén,

U

ndén

,

T^horsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Arbetstids-

kommitténs

tillsättande.

Genom beslut den 15 februari 1918 har Kungl. Maj:t uppdragit åt

en kommitté att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning

för reglerande av arbetstidens längd och förläggning, däri inbegripet

frågorna om söndagsvila, arbetarsemester m. m., ävensom til] de åt­

gärder i övrigt, som i sammanhang därmed ansåges böra ifrågasättas.

Till ordförande i kommittén, som antagit benämningen arbetstids-

kommittén, förordnades landshövdingen friherre L. De Geer och till

ledamöter disponenten J. L. Ekman, yrkesinspektören B. O. V. Hell­

ström, förtroendemannen i metallindustriarbetarförbundet K. W. Holm­

ström, förste provinsialläkaren C. J. F. Lundberg, ingenjören E. L.

Magnus, sekreteraren i grov- och fabriksarbetarförbundet C. Michael-

son, byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin, förtroendemannen i

sågverksindustriarbetarförbundet A. Svensson samt disponenterna C.

Wahren och B. E. Wijkander, med uppdrag åt byråchefen Molin att

tillika vara sekreterare i kommittén.

Den 1 juli 1918 beslöt Kungl. Maj:t att till kommittén överflytta

det tidigare åt socialstyrelsen lämnade uppdraget att verkställa utredning

angående nattarbete inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier

samt att avgiva det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Med skrivelse den 22 november 1918 överlämnade kommittén be­

tänkande med förslag till lag om begränsning av tiden för bageri- och

konditoriarbete.

Frågan om ordnandet av de speciella förhållandena inom bageri-

yrket. har redan den 25 nästlidne månad av mig underställts Kungl.

Maj:ts prövning, och har därvid framlagt förslag till lag i ämnet av

Kungl. Maj:t remitterats till lagrådet.

Strax innan nyssnämnda betänkande angående begränsning av tiden

för bageri- och konditoriarbete avgavs, anmodade jag, på förekommen

anledning, kommittén att så vitt möjligt så påskynda sitt arbete be­

träffande arbetstidens reglering i allmänhet, att förslag till lagstiftning

i ämnet, åtminstone i vad anginge arbetstidens längd, kunde föreläggas

1919 års riksdag.

Till efterkommande av nämnda anmodan fann sig kommittén föran­

låten att omedelbart till särskild behandling upptaga frågan om arbets­

tidens längd.

Härefter har kommittén under nästlidna februari månad framlagt

sitt den 25 januari 1919 dagtecknade betänkande i sist omförmälda del,

innehållande

förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Vid betänkandet äro fogade reservationer i olika avseenden, dels

av herrar Ekman, Wahren och Wijkander, vilka tillika framlagt förslag

till vissa ändringar i kommitténs lagförslag (sid. 69 och 70 i betänkandet),

dels ock av herrar Holmström, Michaelsson och Svensson.

Betänkandet, som är i tryck tillgängligt, torde i sinom tid utdelas

till riksdagens ledamöter.

Vid sådant förhållande och då jag här längre fram skall lämna en

redogörelse för kommitténs förslag i dess olika avseenden, lärer det-

sammas innehåll icke behöva i nu förevarande sammanhang närmare

refereras.

över kommitténs lagforslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen samt landssekreta-

riatet, å landsorganisationens vägnar, ävensom av boktryckarkammaren i

Stockholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 218 käft. (Nr 247.)

869 19 2

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 247.

9

Arbetstids-

kommitténs

betänkande

och förslag.

Yttranden

över förslaget

.

10

Då. yttrandena torde få fogas såsom bilagor till detta protokoll,

lärer ej heller vara nödigt att här lämna en närmare redogörelse för

desamma, till vilka jag här nedan närmare återkommer i de delar, som

synts påkallade att beröra.

i nksdagen Innan jag övergår till en närmare behandling av föreliggande

angående ämne, må erinras om den behandling, frågan om en lagstadgad be-

^{inskränkning} gräfning av arbetstiden undergått i riksdagen.

aVtiden.S

Den första riksdagsmotionen i ämnet väcktes redan år 1856 av

hemmansägaren Nils Hansson i Varalöv. Motionen utmynnade bland

annat i det yrkande, »att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom

ett statsmakternas sammanstämmande beslut måtte bliva bestämd till

högst 12 timmar om dagen för fullvuxna personer och de över 16 år

samt till 8 timmar om dagen för ungdom under 16 "ars ålder». Motio­

nen blev en medverkande anledning till ett riksdagens beslut om skri­

velse med begäran om lagstiftningens ingripande för reglering av

minderårigas arbete, ett beslut som dock ej medförde något direkt

resultat. Det dröjde sedan 30 år, innan förslag i förevarande fråga

ånyo förelädes riksdagen. Detta skedde genom motion i första kam­

maren år 1886 av S. A. Hedlund, vilken föreslog lagstadgad maximal­

arbetsdag av 9 timmar för de näringar, som komme att stödjas genom

skyddstullar. Motionen, som var ett led i striden mot protektionismen,

avslogs av båda kamrarna.

Vid riksdagarna år 1891, 1893, 1894 och 1895 väckte Fridtjuv

Berg i Andra kammaren motion i ämnet. Motionen avslogs av andra

kammaren vid de förra två riksdagarna, men vann, inskränkt till att

avse hälsomenliga arbeten, nämnda kammares bifall vid de två senare.

Första kammaren, vars första tillfälliga utskott år 1895 tillstyrkt för­

slaget, biträdde dock ej medkammarens beslut.

Efter 13 års förlopp påkallades 1908 ånyo riksdagens uppmärk­

samhet å frågan, denna gång genom motion (nr 245) i andra kammaren

av nuvarande statsrådet Rydén m. fl. Det på en utförlig motivering

stödda yrkandet gick ut på skrivelse med anhållan om utredning, huru­

vida och i vilken utsträckning en maximalarbetstid av 48 timmar under

en vecka och 8 timmar under ett dygn må bestämmas för arbetare och

biträden i industriellt och därmed jämförligt yrke, hantverk, bvggnads-

arbeten av alla slag, transportväsende och därmed sammanhörande ar­

bete ävensom statens och kommunernas arbeten och företag samt fram­

läggande av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Motionen

KungI. May.ts Proposition Nr 247.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

11

avstyrktes av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, huvudsakligen

med hänsyn till den föreslagna starka förkortningen av arbetstiden och

den internationella konkurrensen, samt avslogs av kammaren.

Vid 1910 års riksdag väcktes av E. C. Kropp och C. E. Svensson

i Nyköping i atidra kammaren motion (nr 190) med yrkande om utred­

ning jämte eventuellt förslag, huruvida och i vilken utsträckning en

lagstadgad maximalarbetscfag må bestämmas för arbetare och biträden

i hälsofarliga industrier och yrken. Motionen avstyrktes av vederbö­

rande utskott och avslogs av kammaren.

Av Gf. F. Steffen och A. C. Lindblad i första samt av H. Lind­

qvist m. fl. i andra kammaren väcktes år 1913 likalydande motioner

(nr 94, resp. 239) med begäran om skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa utredning, om och på vad sätt för manliga och kvinn­

liga lönarbetare och biträden inom industri, hantverk, handel och sam­

färdsel samt statens och kommunernas arbeten och företag må fast­

ställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn samt i vilken ut­

sträckning även inom andra områden av lönarbete sådan maximal­

arbetsdag må kunna fastställas eller, där så visas icke lämpligen kunna

ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum av arbetsfri

tid må kunna beredas dessa näringars lönarbetare. Första kammarens

tillfälliga utskott avstyrkte motionen bl. a. på den grund, att Sverige

i fråga om lagbestämmelser angående arbetstidens längd inom det in­

dustriella arbetsområdet borde rätta sig efter de större europeiska kul­

turländerna samt att frågan lämpligast borde lösas genom internationell

överenskommelse. Kammaren följde sitt utskotts mening. Andra kam­

marens fjärde tillfälliga utskott tillmötesgick motionärerna på det sätt,

att det tillstyrkte en utredning om maximalarbetsdag i allmänhet, och

detta förslag biträddes av kammaren.

Slutligen har I. Vennerström m. fl. vid 1918 års riksdag i motion

uti andra kammaren (nr 2) hemställt om skrivelse med anhållan, att

Kungl. Maj: t ville låta verkställa utredning om arbetstidens nuvarande

längd inom industri, byggnadsverksamhet, hantverk, kommunikations­

väsende, handel jämte närgränsande arbetsområden, både inom allmänna

och privata företag, samt på grundvalen av denna utredning för riks­

dagen framlägga förslag om genomförande inom angivna yrken av en

maximalarbetsdag på 8 timmar per dag och 48 timmar i veckan, där ej

särskilda omständigheter ovillkorligen nödvändiggöra en längre arbets­

tid. Under hänvisning till att Kungl. Maj:t redan uppdragit åt en sär­

skild kommitté att verkställa utredning och avgiva förslag rörande bl. a.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

13

och i regel efter hårda strider hava arbetarna lyckats att så småningom

nedpressa arbetstiden, varvid lagstiftningen allenast i långsamt tempo

kommit dem till hjälp. Under årens lopp har lagstiftningen emellertid

i allt högre grad sysselsatt sig med detta spörsmål; och under sista tiden

har man flerstädes grundat sådan lagstiftning på åttatimmarsdagen. Där

man ej hunnit så långt, står just nu detta spörsmål på dagordningen.

/

Med avseende å lagstiftningen i utlandet rörande åttatimmarsdagen

(48-timmarsveckan) har arbetstidskommittén meddelat vissa upplysningar,

enligt vilka denna normering av arbetstiden redan mera generellt genom­

förts i Finland — dock under senaste tid med vissa viktiga avvikel­

ser — i Tyskland och Tysk-Österrike, i vissa delar av Nord- och

Sydamerika samt i Australien. Det må här tilläggas, att, vad sär­

skilt beträffar Amerikas förenta stater, där sedan 1912 allt arbete,

som utföres för regeringens räkning, är grundat på åtta timmars arbets­

dag, denna arbetstid tillämpats i all krigsindustri under världskriget,

varjämte all järnvägspersonal (sedan 1916) har åttatimmars arbetsdag

och samma arbetstid också gäller i kolindustrien, i beklädnadsindustrien

och vid Nordvästerns sågverk.

Enligt vad socialstyrelsen i sitt yttrande meddelat, är lagstadgad

48 timmars-vecka jämväl införd i Ungern, Böhmen och Polen. Tillika

har uppgivits, att samma arbetstid numera gäller i Italien.

I Norge, där genom provisorisk lag nästlidna år arbetstiden prin­

cipiellt begränsats till 48 timmar i veckan, har arbetarskyddskommittén

den 31 januari 1919 till den norska regeringen ingivit ett lagförslag,

enligt vilket 8 l/t timmars arbetsdag (48 timmar i veckan) skulle genom­

föras i fråga om all verksamhet, som faller inom arbetarskyddslagens

tillämplighetsområde. Beträffande detta förslag är särskilt att märka,

att samtliga kommittéledamöter (således jämväl arbetsgivarnas represen­

tanter) äro eniga i fråga om arbetstidens längd. Meningarna skilja sig,

förutom i mindre betydelsefulla delar i avseende å lagens omfatt­

ning, huvudsakligen rörande tiden för förslagets genomförande — norska

arbetsgivareföreningens direktör yrkar sålunda, att lagen först skall träda

i kraft ett år efter dess antagande, att beträffande verksamhet, som vid

lagens utfärdande har över 51 timmars veckoarbetstid, denna nedsättes,

efter 1 års förlopp till 51 timmar och efter ytterligare ett år till 48

timmar, att, om det visar sig nödvändigt, Konungen eller det departe­

ment, han därtill bemyndigar, kan efter arbetarrådets hörande medgiva

ytterligare anstånd med tillämpningen, dock ej över den 1 januari 1922,

samt att, om vid lagens ikraftträdande gällande kollektivavtal finnas,

Ått a-timmar s-

dagen i ut­

landet.

14

Ktmgl. May.ts Proposition Nr 247.

lagens bestämmelser om arbetstiden icke för vidkommande företag träda

i kraft förrän kollektivavtalets giltighetstid gått till ända. Samma

kommittéledamot uttalar, efter att hava gjort en resumé av andra

länders ställning till åttatimmarsspörsmålet, att man »med någor­

lunda visshet kan utgå ifrån, ett en lagfästad nedsättning av arbets­

tiden i det väsentliga skall bli genomförd med en 48-timmars vecko­

arbetstid i alla de länder, som, vad konkurrensen angår, spelar någon

roll för oss» (Norge). Enligt nyligen avgiven regeringsförklaring kom­

mer på det norska kommitté förslaget grundad proposition om åttatimmars-

dagen att under den allra närmaste tiden föreläggas det norska stor­

tinget.

I Danmark är genom lag den 12 februari 1919 åtta-timmars-

arbetsdagen införd i all fabriksverksamhet med drift hela dygnet (dag-

och nattarbete), varförutom, efter det i januari i år genom avtalsför­

handlingar mellan arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer

en förkortad arbetstid av mellan 9 och 8 timmar genomförts, bestämts,

att den 1 juli 1919 förhandlingar skola upptagas rörande möjligheten

för ytterligare nedsättning av arbetstiden.

Varken i England eller i Frankrike har hittills ännu genomförts

någon allmän arbetstidslagstiftning utom för gruvarbetare, vilka ju på

grund av arbetets farlighet och hälsovåda stå i en särställning. Men i

många industrigrenar i bägge länderna bär under och efter kriget åtta-

timmarsdagen genomförts genom administrativa förfoganden eller över­

enskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Det

är också full anledning emotse, att enligt offentliggjorda uttalanden

från ledande politici i de båda länderna arbetstiden i England och Frank­

rike inom den närmaste tiden skall bli föremål för lagstiftning, grundad

på åttatimmarsdagen. Vad särskilt arbetstiden i England beträffar, hän­

visar jag till de officiella uppgifter härom, som jag låtit införskaffa och

vilka torde få fogas till detta protokoll (bilaga fj.

Vad arbetetidskommittén anfört i fråga om den nuvarande ställ­

ningen i utlandet till åttatimmarsdagen, kompletterat med vad ovan med­

delats, visar, att 48-timmars arbetsvecka genom lagstiftning eller på

annat sätt genomförts i nästan alla länder av större betydelse på världs­

marknaden samt att den sålunda, såsom socialstyrelsen uttrycker det i

sitt yttrande över kommitténs förslag, '»för närvarande kan betecknas

såsom ett nästan allmänt internationellt faktum». Vid sådant förhållande

bör vårt näringsliv icke genom den föreslagna lagstiftningens genom­

förande försättas i sämre läge än de med oss konkurrerande länder­

nas industrier. Åven om förhållandena flerstädes ute i världen icke

15

heller på detta område ännu kunna anses fullt stadgade, och den

möjligheten således icke är utesluten, att på ett och annat håll den

ekonomiska ställningen efter världskrigets depression skall framkalla

krav på, ja kanske temporära åtgärder till arbetstidens utsträckning,

må framhållas, att mot eu sådan utveckling talar det starka politiska

inflytande, som arbetarklassen numera överallt i länderna tillkämpat sig.

Mäktiga, sannolikt oövervinnerliga hinder skola därför säkerligen resas mot

en återgång till tidigare förhållanden på arbetstidens område. Vid den

nyss avslutade internationella kongressen i Bern, där representanter

för flertalet kulturländers fackliga och politiska arbetarrörelser voro sam­

lade, enades man också om, att såväl inom respektive länder som

gemensamt vid fredskongressen hävda åttatimmarsdagen som ett

av arbetarnas huvudkrav på den internationella lagstiftningens

område. Med stor sannolikhet kan således antagas, att ett principiellt

godtagande över nästan hela den civiliserade världen av 48-timmarsdagen

kommer att ingå såsom ett moment i den internationella rättsordning,

som man ämnar uppbygga vid fredens avslutande.

Nu berörda förhållanden böra särskilt uppmärksammas, då man i

vårt land från arbetsgivarhåll i avgivna reservationer till och yttranden

över kommitténs förslag framhåller, att åttatimmarsarbetsdagen är ett

internationellt spörsmål och att, utan denna frågas lösande samtidigt

inom de med oss konkurrerande länderna, vår exportindustri skulle

utsättas för allvarliga faror. Åttatimmarsdagen är dock så nära

sitt internationella förverkligande som möjligt är utan att

bindande avtal mellan länderna träffats. Ju flera länder, som genom

inre lagstiftning ordna detta stora sociala spörsmål, desto större äro

utsikterna för, att även rent formella internationella avtal härom skola

komma till stånd, vilka avtal, om de skola omfatta praktist taget alla

nationer, med vilka vi stå i handelsgemenskap, alltid taga avsevärd tid

att åstadkomma.

Kungl. Maj:tö- Proposition Nr 247.

Det är också otvivelaktigt, att jämväl i andra avseenden jordmånen

är gynnsam för genomförande i rimlig omfattning av åttatimmars­

arbetsdagen. Den nuvarande orosfyllda tiden kräver, att förevarande

spörsmål framför allt ses ur statsklokhet ens och den samhälleliga rättvisans

ståndpunkt.

Ingen kan bestrida, att en allmän misstämning inom en samhällsklass

är eu fara för en lugn och god samhällsutveckling. Arbetarklassen be­

traktar åttatimmarsdagen som ett rättfärdighetskrav inom samhället och i

förhållande till de andra samhällsklasserna. Det är också icke tvivel under-

Politiska och

sociala syn­

punkter.

16

Årb ets-

tidens

verkan på

arbetarnas

hälsotill­

stånd.

kastat, att den uppfattning allt mer trängt sig fram, att med i regel åtta-

timmars arbetsdag en var medborgare fyllt sin arbetsplikt gent emot

samhället. Det står för den upplysta allmänna opinionen som riktigt och

rättfärdigt, att ett gott arbete under så lång tid av dygnet bör säkerställa

en var för hans dagliga utkomst. Det är av vikt, att vårt land snabbt och

resolut ställer sig i raden av de mest framskridna kulturstaterna, som

finna, att sociala reformer och däribland ej minst arbetstidens begränsning

på ett för arbetarna tillfredsställande sätt är vad tiden kräver, om vi

utan för stora vanskligheter skola kunna genomgå den brytnings- och

förnyelsetid, som världen nu genomgår. Och det kan ej nog framhållas,

att åttatimmarsdagens genomförande just på lagstiftningens väg

och utan uppslitande maktstrider på arbetsfältet- skall ge vårt lands

arbetare vidgad tro på att genom en utveckling av samhället, sådant

det nu är, kunna nå fram till en samhällsordning, där också de kunna

finna sig väl till rätta, en samhällsordning, som lika vårdar sig om alla

samhällets medlemmar.

Att en arbetstid, grundad på åttatimmarsdagen, är för arbetarklassens

fysiska hälsa av betydelse erkännes väl allmänt. Några ord härom må

dock vara på sin plats. Kommittén anför i detta hänseende bland

annat, att kravet på arbetstidens förkortning hade starka skäl för sig

ur hälsosynpunkt vid en tid, då den effektiva arbetstidens längd ej sällan

översteg 12 timmar av dygnet. Under senare tid har emellertid ar­

betstiden avsevärt förkortats och de hygieniska förhållandena å arbets­

ställena förbättrats. Kommittén framhåller vidare, att till följd av ma­

skinteknikens inveckling arbetets karaktär förändrats, vilket medfört,

att den fysiska ansträngningen i väsentlig må förminskats, medan dock

å andra sidan ej så sällan den psykiska ansträngningen i betänklig

grad ökats. Tendensen till specialisering och arbetsfördelning samt

den därmed följande ensidigheten i arbetet vore även omständigheter,

som ur hälsosynpunkt ofördelaktigt kännetecknade det modärna pro­

duktionssättet. Alla dessa menliga verkningar motverkas kraftigt av en

reduktion av arbetstiden. Genom en mängd omfattande och olikartade

undersökningar har statistiskt bekräftats vad en var genom erfarenhet

kan vitsorda, eller att den industriella arbetarbefolkningen är mera utsatt

för ohälsa, överansträngning och olycksfall än andra befolkningsgrupper.

Det har icke utan fog uttalats farhågor för, att det levnadssätt, till

vilket industriarbetarnas stora flertal är hänvisat, medför en varaktig

kroppslig degeneration av hela vårt släkte. Givetvis bidraga flera mo-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

18

Ktingl. Maj:ts Proposition Nr 2å7.

Ekonomiska

verkningar av

arbetstidens

förkortande.

manna demokratiseringen får väsentligt större inflytande i allmänna värv,

också får ökat tillfälle att bilda sig för de nya uppgifterna; en upplyst

och. ej i de materiella intressena helt uppgående arbetarbefolkning skall

vara det bästa hindret mot de avarter av demokrati, som här och var

sticka upp huvudet. Genom så väsentligt förbättrade villkor för kropps­

arbetet, som en lagstadgad 8-timmarsdag innebär, sker en avsevärd ut­

jämning till kroppsarbetets förmån i förhållande till andra slags arbeten.

Kroppsarbetet vinner i trevnad och det så att säga stiger i social rang.

Allt flera skola finna sig tillfreds med dylikt arbete, och böjelsen att

söka utkomst i främmande land, särskilt i den stora republiken på

andra sidan Atlanten, där kroppsarbetets likställighet med annat arbete

är eu bärande princip, skall avtaga. Då ökad fritid också betyder

ökade möjligheter till delaktighet i kulturen, innebär arbetstidens för­

kortande, att arbetarklassen vinner en större anpart i de förmåner, som

i detta hänseende stå samhällets medborgare till buds. Denna delaktighet

i den moderna andliga kulturen skapar också i sin mån ett värn mot de

kulturnedbrytande krafter, som framträda på djupet av det nutida samhället.

Genom att. kroppsarbetarnas allmänna nivå höjes tages också ett bety­

delsefullt steg till utjämnande av klass-skillnaden.

Man klagar i våra dagar över familjelivets brister och över försum­

melser vid barnens uppfostran. Men vad kan därvid av kroppsarbetaren

förväntas, när all den tid, han kan ägna hemmet under fem av veckans

dagar, måste användas till måltider och sömn? Naturligtvis äro här

många faktorer att räkna med, men arbetstidens förkortning är en av

de betydelsefullaste till familjelivets höjande.

Det kan således med fullt fog sägas, att åttatimmarsdagen är eu

mäktig hävstång till lyftande av den svenska arbetaren, socialt och kultu­

rellt. Arbetets historia har alltid, såsom den norska kommittén anmärker,

visat, att eu kort arbetsdag har fört till andlig och social framgång.

Och framtiden hörer de folk till, som kunna möta upp i världskampen

med en fackligt och kulturellt högt stående kroppsarbetarklass.

Jag torde härefter få övergå till frågan om de nationalekonomiska

konsekvenserna av den föreslagna reformen. Vid bedömandet härav måste

man enligt min uppfattning städse fasthålla vid, att rättvisan i och

nyttan av arbetstidens förkortande såväl ur arbetarnas individuella som

ur hela samhällets synpunkt är så påtaglig och den politiska klokheten

av att nu tillmötesgå detta krav så uppenbar, att dess genomförande

bör eftersträvas, även om kännbara ekonomiska uppoffringar därmed

äro förenade.

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

för Jandet i sin helhet» skulle ernås, om man nu inriktade sig på en

lagstiftning, som fixerade den för närvarande rådande genomsnitt­

liga arbetstiden eller omkring 56 timmar per vecka såsom grundval

för en maximalarbetsdag — ett lagförslag, grundat på 54 timmar i

veckan i medeltal för två veckor, har från nämnda reservanters sida

framlagts i deras reservation till arbetstidskommitténs betänkande. Lag­

stiftningen skulle då icke, yttra reservanterna, behöva ingripa på om­

råden, där arbetstiden redan är jämförelsevis kort, utan låta »den natur­

liga utvecklingen till ännu kortare arbetstid få fortgå, såsom hittills

skett». Denna »naturliga» utveckling består emellertid väsentligen däri,

att arbetarnas organisationer inom den ena industrien efter den andra

eller det ena företaget efter det andra lyckas frampressa eftergifter

från arbetsgivarnas sida i avseende å arbetstiden. Men detta sker ofta

först efter långvariga arbetsinställelser, som icke blott innebära stora

offer för arbetarna, utan också vålla sådana ekonomiska förluster för ar­

betsgivarna, att dessa förluster ofta överstiga de merutgifter, som den

begärda förkortade arbetstiden kunnat medföra. En sådan ordning må

anses än så »naturlig»; dess gagn ur nationalekonomisk och allmän

samhällelig synpunkt synes mycket tvivelaktigt.

Givetvis vore det av stort intresse, om man kunde på förhand be­

räkna de ekonomiska verkningarna av en reduktion av arbetstiden in­

om industrien till åtta timmar. Tyvärr äro dock alla försök i den rikt­

ningen högst vanskliga. Med hänsyn härtill har jag, lika litet som

arbetstidskommittén, funnit avgörande hinder möta mot upptagande av

förevarande lagstiftningsspörsmål, ehuru fullständig bearbetning av de

utav kommittén infordrade uppgifterna rörande verkningarna av åttatim-

marsdagen i avseende å produktiviteten för olika näringsgrupper och

företag icke förelegat. Vissa tillgängliga sammanställningar av dessa

beräkningar hava synts tillfyllest.

Arbetsgivarreservanterna inom kommittén hava sökt uppgöra en

sifferkalkyl över industriens merkostnader genom åttatimmarsdagens

genomförande, grundad på sifferuppgifter, som kommittén låtit inför­

skaffa, därvid landets industri uppdelats i 39 grupper och undersök­

ningen omfattat ett antal verk i regel representerande tillsammans

25 % av gruppens hela tillverkningsvärde. I själva verket hava dessa

reservanter därvid varit medvetna om, att alla dylika kalkyler äro

ganska problematiska. De beledsaga nämligen sin kalkyl med den all­

männa reservationen, att det är »möjligt och till och med sannolikt»,

att anmärkningar kunna och även komma att riktas mot grunderna för

dessa beräkningar. Själva utgångspunkten eller att produktionen är

21

proportionell mot antalet arbetare och arbetstiden kan jag ej medgiva

som fullt riktig. Reservanterna hava nämligen icke räknat med någon

verkan av arbetstidens förkortande på arbetsintensiteten eller på maskin­

teknikens utveckling och arbetets organisation. De befara till och med

stor minskning i möjligheterna för industrien att utföra dyrbara arbets-

besparande tekniska utrustningar, om dessas användningstid inskränkes

genom en alltför stor begränsning av arbetstiden — en enligt min

mening fullständigt ogrundad farhåga. I sin kalkyl hava reservan­

terna icke heller tagit någon hänsyn till de besparingar i driftkostna­

der, som kommittén ansett sig böra peka på. Huru vanskliga alla

siffermässiga beräkningar om företagarverksamhetens belastande genom

övergång till kortare arbetstid och således nu till åttatimmarsdagen

äro, framgår bland annat genom de beräkningar rörande vissa indu­

striers merkostnader, som av Arbejds- och fabrikstillsynet i Danmark

uppgjorts i anledning av det numera antagna danska lagförslaget om åtta

timmars arbetsdag vid företag i kontinuerlig drift. Dessa beräk­

ningar förete helt andra siffror för Danmarks del än de av nyss­

nämnda reservanter för Sverige beräknade.

En av erfarenheten bekräftad uppfattning torde råda därom, att,

där arbetstiden varit oskäligt lång, dess förkortande städse medfört ökade

arbetsprestationer. Det här aktuella problemet måste sägas gälla, huru­

vida den ökning av arbetsintensiteten och arbetsprestationer, som kon­

staterats vid en avkortning av en mycket lång arbetstid, också kan

antagas göra sig gällande vid en nedsättning av arbetstiden från t. ex.

10 timmar till 8. Naturligen ställa sig förhållandena härutinnan olika

för olika industrier och yrken, och uppenbart torde vara, att den ökade

arbetsproduktionen icke är så påtaglig och mätbar, när det gäller någon

timmes avkortning av eu redan något begränsad arbetstid, som när det är

fråga om en reduktion av eu så lång arbetstid, att i regel människo­

kraften icke kan hålla ut med samma arbetstakt hela tiden. Bestridas

kan ej heller, att såsom kommerskollegium påpekat, inom en stor del

av de viktigaste industrierna produktionsmängden i huvudsak bestäm­

mes av produktionsmedlens omfattning, således maskiner och anlägg­

ningar, och att den personliga arbetskraften där ej spelar en avgörande

roll. Men i och för sig är intet att invända mot den mening, att i

stort sett en ökning av aråjetsprestationen borde vara att motse med åtta­

timmarsdagen. Det har dock i åtskilliga fall kunnat konstateras, att

den totala dagsprestationen efter åttalimmarsdagens genomförande icke

minskats och stundom till och med ökats. Jag hänvisar härutinnan till

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Arbetspro­

duktionen

och arbets­

intensitet

vid för-

kortad

arbetstid.

22

den vid kommitténs betänkande fogade bilagan »åttatimmarsdagen ur

fysiologisk och hygienisk synpunkt». Häri uttalar en amerikansk läkare,

professor Lee vid Columbia University, att »det goda resultatet av en

kort arbetstid ofta är en överraskning för arbetarna själva». »Vore en

arbetare jämförlig med en livlös automatisk arbetsmaskin» — heter det

vidare •— »skulle man säkert ej finna detta förhållande med samma eller

höjt arbete vid kortare arbetstid. Men arbetaren är en mekanism av

helt annat slag. Hans muskelsystem, som utför arbetet, står under infly­

tande av nervsystemet, som än verkar medvetet, än omedvetet och där­

vid permanent påverkas av yttre förhållanden. Arbetsgivare intyga,

att den kortare arbetsdagen höjer villigheten och förbättrar själva den

anda som behärskar arbetarkåren».

Det har från industrihåll sagts, att det vore lättare att gå med på

åttatimmarsdagen, om man blott kunde vinna garantier för att denna

arbetstid på effektivt sätt utnyttjades av arbetarna. Nekas kan ej,

att arbetstiden hos oss icke allestädes väl utnyttjas, och att detta beror

dels på bristande arbetslust hos arbetarna, dels ock på andra inom olika

industrigrenar skiftande förhållanden, understundom hänförande sig till

bristfällig organisation av arbetet från arbetsgivarnas sida. Det är stora

samhällskapital, som härmed förloras.

Att klagomålen över bristande arbetsintensitet i vårt land för

närvarande äro ofta hörda, känner en var, och detta kommer till uttryck

flerstädes i förevarande lagstiftningsärende tillhörande handlingar. En

del av denna bristande arbetsintensitet och detta minskade arbets-

intresse torde vara att skriva på kristidens näringsnedsättning. Men

den djupaste grunden till, att arbetslusten och arbetsintensiteten

svikta, är kanske att söka i det av den norska arbetstidskommittén på­

pekade förhållande, som väl också äger tillämplighet i vårt land, att

arbetarna icke längre känna sig tillfreds med de nuvarande

formerna för samarbetet emellan arbetskraft och kapital. »Att

utlösa de obrukade arbetskrafterna och att skapa ny arbetsglädje och

arbetslust är ett av tidens brännande spörsmål. Väl är det så, att åtta­

timmarsdagen icke ensamt löser disharmonien i vårt industriella arbets­

liv. Men åttatimmarsdagen är en av de stora grundstenarna i den

samhällsbyggnad, där också kroppsarbetarna skola finna sin rättmätiga

plats. Och förstå landets arbetsgivare å sin sida att finna sådana for­

mer för samarbetet mellan kapital och arbetskraft, att arbetarna få en

levande känsla av, att framgång för företaget också är ökat välstånd

för dem själva, då skall också arbetslusten infinna sig.» (Norska kom­

mittéförslaget).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

24

innan synas kunna resas, skall jag slutligen tillåta mig att här citera

följande ur detta utlåtande:

»Det kar av kommitténs utredningar framgått, att arbetstidens

längd i alla kulturländer och jämväl i vårt land under de senaste de­

cennierna befunnit sig i stadigt sjunkande. Detta förhållande visar i

sin mån ej blott att bakom arbetarnas krav legat något sakligt befogat,

som gett dem stöd i deras strävan, utan även att arbetsgivarna icke

funnit tekniskt och ekonomiskt omöjligt att tillmötesgå dessa krav.

Detta har i regel skett genom överenskommelser mellan vederbörande

fackorganisationer, därvid mången gång mycket betydande förkortning av

arbetstiden genomförts för hela industrier efter endast några veckors respit.

Djdika överenskommelser, som ofta gällt ett mycket stort antal företag,

ha säkerligen synts åtminstone vissa av dem betungande, men endast i få

tall torde av sådan genom arbetarnas tryck framtvungen reglering hava

försports de ödesdigra följder, som nu befaras av ett på enahanda sätt

verkande ingripande från statens sida. Nu berörda förändringar fram­

tvingas vidare i många tall alldeles oberoende av, huru motsvarande

förhållanden ställa sig vid konkurrerande företag i utlandet eller inom

andra industrier i det egna landet. Kommitténs utredningar ådagalägga

jämväl, att 48-timmars arbetsvecka redan i Sverige tillämpas vid åtskilliga

företag inom olika yrkesgrenar, oberoende av att vid flertalet andra med

dem direkt konkurrerande företag arbetstiden är exempelvis 54 eller 57

timmar eller ännu längre. Det lärer ej förhålla sig så, att de ifrågavarande

företagen med kortare arbetstid endast till följd av arbetarnas tryck

genomfört densamma eller att de därigenom kommit i ogynnsamt läge.

1 fråga om vissa företag kan till och med påvisas, att de tillskyndats

fördelar, i det de genom skiftarbete eller annan anordning kunnat med

den kortare individuella arbetstiden för arbetarna förena längre arbets­

tid för sin anläggning och sålunda åstadkomma bättre förräntning av

det i densamma bundna kapitalet. Sant är visserligen, att förhållandena

ställa sig väsentligen olika för olika företag. Så mycket framgår i allt

fall av det nu anförda, att man icke är berättigad utan vidare utgå

ifrån, att eu generell arbetstidsförkortning skulle med oundviklig natur­

nödvändighet medföra motsvarande generella belastning av den därav

berörda företagarverksamheten.

Skulle nu anförda av arbetsgivarreservanterna hävdade sats äga giltig­

het, vore det oförklarligt, att, samtidigt med den även av dem framhållna

fortgående avkortningen av arbetstiden, inträtt en högst betydande steg­

ring av landets produktion. Dennas verkliga utveckling kan tyvärr ej

statistiskt konstateras, men har ostridigt under de senaste decennierna

Kung1. Mnj:ts Proposition Nr 247.

26

Slutsatser.

Såväl härigenom som genom starkare utnyttjande av andra pro­

duktionsfaktorer lärer näringslivet kunna ganska snart kompensera

det försvagande av arbetarnas insats, som genom arbetstidens be­

gränsande kan komma att inträda. Efter de erfarenheter, man bar i

detta avseende från de många fall, då genom arbetarorganisationers tryck

starka arbetstidsreduktioner tvångsvis genomförts, ävensom från in­

dustriens under kristiden ådagalagda förmåga att bemästra mötande

svårigheter av skilda slag, måste de framtida menliga verkningarna i

produktionsavseeende av den nu föreslagna reformen te sig mindre be­

tydelsefulla än man på sina håll gjort gällande.»

Med vad jag sålunda anfört, bär jag naturligtvis icke velat påstå, att

icke ett införande som generell regel av åttatimmars arbetsdag kommer att

innebära en ökad tunga för produktionen, som delvis kan utlösa sig i högre

produktionspris på en del varor. Vad jag velat framhålla, det är, att

ett lagfästande av åttatimmars arbetsdag i vårt land icke, under

nu föreliggande förhållanden runt om i världen å arbetstidens

område, bör vara riskablare än varje annan omläggning, som

industrien måste räkna med, och att verkningarna av en dylik

förkortning av arbetstiden ej kunna siffermässigt uträknas och

i allt fall ej bedömas enbart av de sifferuppgifter, var till arbets­

givarna i här föreliggande handlingar kommit, sifferuppgifter

grundade på utgångspunkter, varemot vägande invändningar

gjorts och kunna göras. På de nationalekonomiska och privateko­

nomiska följderna av den ifrågasatta inskränkningen av arbetstiden in­

verka, har jag velat framhålla, många faktorer, som ej kunna i förväg

mätas, och vilka knappast annat än på erfarenhetens väg kunna fullt

bedömas.

Jag är för min del övertygad om, att vårt land under kristiden

nått en ekonomisk ställning, som gör det möjligt och lämpligt att

just nu införa, för viss tid till en början, åttatimmars arbetsdag i

industrien och därmed jämförliga verksamhetsgrenar, för vilken arbets­

tid så många politiska och sociala skäl och så starka rättfärdighets-

och samhällssynpunkter tala. Väl finnas vanskligheter, väl skola under

övergångstiden, tills förhållandena hunnit »sätta sig», svårigheter här

och var ej saknas, och väl kan förevarande reform drabba olika företag

olika och här och var även leda till ekonomiska förluster, men genom

en avfattning av lagen, som medger vissa möjligheter till undantag,

kunna svårigheterna förminskas och förlusterna till större eller mindre

grad förekommas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

28

Kungl. Maj:ts Proposition JSIr 247.

I den reservation, som arbetsgivarnas representanter inom kommittén

avgivit, liksom i inkomna yttranden, beräknas, att industrien, för att

efter införandet av åttatimmarsdagen kunna uppehålla produktionen,

skulle behöva ytterligare 75,000 nya arbetare (med behovet för trans­

portväsen, handel, till städer och industrisamhällen 100,000 kanske

150,000 personer). Beträffande förstnämnda siffra, varmed reservanterna

egentligen synas räkna, må i förbigående erinras, att kalkylen synes

bygga på samma förutsättning som reservanternas ekonomiska kal­

kyler eller att arbetstidsförkortningen icke i någon mån kompen­

seras genom ökad arbetsintensitet eller genom förändringar i arbe­

tets organisation. Kalkylens grund är således underkastad samma an­

märkningar, som tidigare framställts mot denna beräkningsgrund. I följd

härav torde man kunna räkna med en avsevärt lägre siffra för arbetarebe­

hovet än den av reservanterna sålunda antagna. Reservanterna utgå emel­

lertid från, att detta behov av arbetare icke kan fyllas och att alltså produk­

tionen måste i motsvarande mån minskas; men, även därest så sker,

anse reservanterna något tvivel icke bör råda därom, att i alla händelser

jordbruket, om den föreslagna lagen blir verklighet, får släppa till allra

största delen av de nya arbetskrafter, som beräknas erforderliga för indu­

striens uppehållande. Men om industriarbetarna en gång erhållit den för­

kortade arbetstid, som nu är i fråga — fortsätter resonnemanget — komma

jordbruksarbetarna säkerligen förr eller senare att tilltvinga sig eu liknande

inskränkning av arbetstiden. »Det är ej svårt att tänka sig, huru under

sådana omständigheter den nyss omförmälda åderlåtningen i fråga om

arbetskraft skall verka på jordbrukets skötsel och möjligheten av dess

bedrivande.» Gentemot den förda argumenteringen kan i förbigående

anmärkas, att i den mån jordbruksarbetarna även vinna ökade förmåner,

såsom reservanterna synas förutsätta, det är svårt att se, varför jord­

bruksarbetarna skulle i större utsträckning än eljest vända sig till

industrien. Men hela det betraktelsesätt, som reservanterna här anlägga,

torde vara väsentligt överdrivet. Åven från arbetarnas sida plägar ej

sällan, såsom också kommittén påpekar, framhållas såsom eu fördelaktig

verkan av arbetstidens förkortning, att en sådan åtgärd skulle bereda

ökad arbetstillgång och sålunda motverka arbetslöshet. Visserligen kan

det antagas, att, åtminstone i början, en sådan påföljd inträder; och

arbetstiden har därför stundom under senare tiden vid demobiliseringen

efter kriget betydligt inskränkts just i dylikt syfte. Men huruvida och

framför allt i vad omfattning ett ökat antal arbetare kommer att varaktigt

sysselsättas inom industrien vid förkortning av arbetstiden i den om­

fattning nu ifrågasättes, torde bero helt och hållet på, i vad mån denna

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Det torde kunna påstås, att både den styrka, industrien i allmänhet

nått under krigsåren, och dess nuvarande depression samt

arbetslöshetens tilltagande utgöra faktorer, som böra kraftigt mana

statsmakterna att just vid nuvarande tidpunkt skrida till eu lagstiftning,

som, därom råder väl knappast något tvivel även hos denna lagstift­

nings mest bestämda motståndare, i varje händelse blir en verklighet

inom en snar framtid. Och löses den ej på lagstiftningens väg, så

torde den i allt fall lösas efter uppslitande strider på arbetsmarknaden,

som det i nuvarande tid är högst angeläget, att förekomma. Att lag­

stiftningens väg för denna frågas lösande enligt min mening är den rätta

och den kloka, har jag förut tillåt it mig framhålla.

Skulle ett införande av åttatimmarsdagen i industrien ske under

det högkonjunktur råder, har man däremot att räkna med svårigheter

för arbetsstyrkans omedelbara utökande i den män, som erfordras för att

förhindra produktionens allmänna nedgående. Då kan också jordbruket få

känning av skärpt konkurrens rörande arbetskraften från övriga närings-

områdens sida. Men detta kan, i någon mån åtminstone, neutraliseras

genom att under »goda tider» emigrationen hålles nere och genom de

gynnsammare arbetsvillkor, som då allmänt kunna erbjudas. Jordbrukets

■arbetarbehov är också mycket elastiskt. I annat sammanhang (sid. 26)

får jag tillfälle framhålla den ökning av omkring 23,000 arbetare, som

verkstadsindustrien företett från 1913 till 1918. Till allt väsentligt har

denna ökning tagits från jordbruket. Bränslekommissionen hade under sin

verksammaste tid nära 40,000 arbetare i sin tjänst, nästan uteslutande

hämtade från jordbruket. Men jordbruket har ändå kunnat reda sig.

På längre sikt taget äro för jordbrukets del emellertid andra faktorer

i hög grad bestämmande för arbetartillgången. Arbetstidens längd,

som under den egentliga jordbrukstiden aldrig kan nedsättas i samma

mån som industriens, då helt andra förutsättningar råda i förstnämnda

näring, har för jordbruksarbetaren mindre betydelse än för t. ex.

verkstadsarbetaren. Den senare har hela året, dag ut och dag in, lik­

nande arbete inomhus, varemot jordbruksarbetaren under vintern kan

beredas en helt annan daglig ledighet än verkstadsarbetaren, medan

han under sommaren vid skördetid, mestadels i fria luften, nödgas ut­

sträcka sin arbetstid. Jordbrukets arbetarfråga ligger på ett annat plan.

En viktig faktor är härvid att skapa största möjliga antal egnahems-

och småbruksidkare, som i regel ej behöva lejd arbetskraft, åtmin­

stone i avsevärd utsträckning, och att bereda tillfällen för jordbruks­

arbetarna att, vid sidan om jordbruksarbetet för annans del, också hava

egen torva att bruka.

32

digheten att beakta dels de internationella förhållandena, dels ock

utvecklingen av landets ekonomiska förhållanden med hänsyn till kon­

junkturer, arbetsmarknad, möjlighet för produktionsomläggningar, bygg­

nadsverksamheten m. in. Och kommerskollegium har i detta avseende

uttalat följande: »tillfället är ur ekonomisk synpunkt det ogynsammast

möjliga för genomförandet av den för övrigt i och för sig mycket

önskvärda reformen».

Det ovanberörda förslaget att Kungl. Maj:t skulle bestämma tiden

för den inträdda tillämpningen av den lag om arbetstidens begränsning,

som nu är ifrågasatt, kan jag för min del icke biträda. Det förhåller

sig enligt min mening icke så, när alla härpå inverkande omständig­

heter sammanställas, att tidpunkten för genomförande av en lag i före­

varande syfte nu är ogynnsam, än mindre den ogynnsammast möjliga.

Snarast synes mig, såsom jag också redan tidigare påpekat, förhållandet

vara det motsatta. Den mening är ofta från sakkunnigt håll uttalad,

att en lagstiftning om avsevärd begränsning av arbetstiden lämpligast

bör, ur hela samhällets synpunkt taget, förläggas till en på högkon­

junktur följande lågkonjunktur. Så synes också läget för närvarande

vara i vårt land. Landet har nyss ägt övervägande högkonjunktur,

och industrien måste därför också anses väl rustad att möta de vansk­

ligheter, som icke kunna helt undvikas under övergångstiden, tills

förhållandena blivit, särskilt rörande arbetarfördelningen mellan olika

näringar, skäligt utjämnade. Men uppenbart är också, att avmattningens

tid nu är inne.

Under krigsåren sögos betydande arbetareskaror till industrien.

Inom den mekaniska verkstadsindustrien var sålunda arbetareantalet

hos till verkstadsföreningen anslutna arbetsgivare följande: år 1913

36,700, år 1914 38,200, år 1915 39,900, år 1916 50,300, år 1917 c:a

54,000 och år 1918 c:a 59,000. Till och med 1915 fortfor ökningen

normalt, men tog under det följande året — den kraftigaste högkonjunk­

turen som vår industriella arbetsmarknad någonsin torde hava upplevat

— ett kraftigt språng uppåt. Under 1918 sysselsatte de organiserade

arbetsgivarna inom verkstadsindustrien i runt tal 20,000 flera arbetare

än år 1915, således en ökning med 50 % på 3 år. Redan på våren

1918 började vissa avmattningstendenser göra sig gällande inom verk­

stadsindustrien och inleddes samarbete mellan statens arbetslöshetskom-

mission och verkstadsföreningen för gemensam rådplägning och utbyte

av synpunkter och erfarenheter beträffande den hotande arbetslöshets-

faran. I mars 1918 förklarade verkstadsföreningens överstyrelse sin

bestämda åsikt vara, att industrien omöjligen i framtiden kunde bibe-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

33

hålla sin genom högkonjunkturen uppdrivna arbetarstock. En betydande

reduktion måste företagas. Under 1918 förblev dock arbetstillgången i

stort sett tillfredsställande, men under de första månaderna av inne­

varande år har avvecklingen av verkstadsindustriens arbetarstam skett

i raskare tempo. Inskränkningar av arbetsstyrkan inom de flesta hit­

hörande företag hör till ordningen för dagen, antalet verkstadsarbetare,

som uppbär offentligt arbetsunderstöd, växer alltjämt och någon utsikt

till gynnsammare konjunktur under en närmare framtid är icke skönjbar.

I husbyggnadsindustrien är känt, att sedan ett par år en stark

depression råder, att ytterst få nybyggnadsföretag sättas i gång och att

arbetslösheten är avsevärd.

På enahanda sätt förhåller det sig också i andra industrier, och här

och var torde benägenheten att hålla uppe tillverkningen motiveras

allenast av önskan att icke ställa arbetarna utan arbete.

I följd av svårigheten att för närvarande upplåna medel för statens

affärsdrivande verk hava betydande statsarbeten inställts eller hota att

inställas, och avskedanden av arbetare hava skett och förestå ytterligare.

Den 1 innevarande mars kan antalet å de offentliga arbetsförmed-

lingsanstalterna anmälda arbetssökande män uppskattas till mellan 12-

och 13,000 samt antalet arbetslösa kvinnor (egentligen textilarbeterskor)

till mellan 3- och 4,000; och dock är känt, att icke på långt när alla

arbetslösa anmäla sig.

Det synes mig således uppenbart, att skall man med den föreslagna

reformen rörande arbetstiden också vinna den biverkan, att arbets­

lösheten häves och härför eljest erforderliga betydande medel besparas,

då är tidpunkten för denna reforms genomförande just den nuvarande.

Jämväl för att icke draga arbetskraft från jordbruket

är en tidpunkt med god tillgång på arbetare den gynnsamma. Skulle

arbetstidens inskränkning genom lag ske vid en högkonjunktur med

stigande arbetstillfällen och löner, komme jordbruket under över­

gångstiden lätt att ligga under i konkurrensen om arbetskraft med

industrien. Vid nu rådande lågkonjunktur torde det i industrien till­

gängliga överskottet å arbetare först placeras i den industriella produk­

tionen. Det blir därmed tid för förhållandena mellan olika arbetskraft

att utjämna sig och övergången till kortare arbetstid bör kunna ske

mjukt och utan större rubbningar.

Vad de internationella förhållandena å arbetstidens område beträffar

har jag förut i annat sammanhang därom uttalat mig. Situationen i

detta hänseende måste också betraktas såsom gynnsammare än vid

någon föregående tidpunkt. Socialstyrelsen själv har, på sätt tidigare

erinrats, uttalat, att 48 timmars arbetsvecka »för närvarande kan be-

Bihany till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 218 höft. (Nr 247.)

8591!>

3

Kungl. Ma.j:ts Proposition Nr 247.

34

traktas såsom ett nästan allmänt internationellt faktum». Kommer, i

mer eller mindre omedelbart sammanhang med fredskonferensen, beslut

att fattas, att de länder, vilka ansluta sig till det »nationernas förbund»,

som nu planlägges, skola genomföra lagstiftning om 48 timmars arbets­

vecka, är det ju så mycket bättre. Ju mer denna arbetstid införes i

främmande länder och ju mer bestämmelserna härom byggas på eller

trygga0 av internationella avtal, med desto mindre ekonomisk risk

kunna vi gå till en lagstiftning på det område, varom här är fråga.

Att industrien bör beredas möjlighet för produktionsomläggning,

byggnadsverksamhet för ökat antal arbetare m. m., är uppenbart.

Kommerskollegium har i sitt yttrande framhållit, att tid erfordras för

industrien att jämväl eljest anpassa sig efter de nya förhållandena.

Omläggningar och organisationsförändringar taga sin tid, nyanskaffning

och komplettering av material likaså. Vid allt detta bör fästas det

största avseende och därav föranledda bestämmelser träffas med av­

seende å lagens ikraftträdande, vilket eljest med hänsyn till konjunktur­

läge, arbetslöshet m. m. synes mig bort bliva det skyndsammast

möjliga. Till dessa förhållanden återkommer jag närmare under den

speciella motiveringen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

På grund av vad sålunda anförts har jag kommit till den uppfatt­

ning, att ett lagförslag om åttatimmarsarbetsdagen, i huvudsakliga delar

grundat på arbetstidskommitténs förslag, nu bör framläggas till riks­

dagens prövning. Givetvis bör därvid emellertid tillses, att industrien

beredes nödigt rådrum för att anpassa sig efter de nya förhållandena,

och att lagen blir så mjukt avfattad, att tillfälle till av verkliga skäl

påkallade undantag från lagen för viss tid eller för vissa företag kan

efter sakkunnig prövning beredas.

Jag vill också konstatera, att förståelse härför funnits på arbetar-

sidan i kommittén, om man ock från detta håll i en och annan punkt

sett något ensidigt på frågan såsom uteslutande eu arbetarfråga.

Jag vill uttala den bestämda förväntan och förhoppning, att vad som

kan behöva göras för att skapa en mjukare övergång från nuvarande

förhållanden till dem, som inträda med åttatimmarsdagens fastslående

i svensk lag, skall från arbetarnas sida mötas med all den förståelse,

som deras eget intresse kräver.

Jag övergår härefter till att närmare beröra detaljerna av det lag­

förslag, jag framlägger.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

35

Speciell motivering.

Arbetstidskommittén har framlagt sitt förslag till arbetstidens be­

gränsning såsom en särskild lag, under uttalande att denna lag fram­

deles bör inarbetas i lagen om arbetarskydd. Detta uttalande kan jag

biträda. Särskilt med hänsyn till det föreslagna lagförslagets karaktär av

provisorisk lagstiftning samt att detta förslags omfattning icke ansetts

böra sammanfalla med arbetarskyddslagens, torde en sådan anordning

vara nödvändig.

Rätten att använda minderåriga i arbete är dock i arbetarskydds­

lagen i vissa avseenden mera begränsad till arbetstiden än vad som

skulle kunna framgå av nu föreliggande lagförslag angående arbetstidens

begränsning. För att tveksamhet ej skall råda, att arbetarskyddslagen,

i

de avseendep den innehåller strängare bestämmelser angående minder­

årigas användande i arbete, skall gälla framför arbetstidslagen, synes

vara nödigt, att erinran härom sker i sistnämnda lag, varemot motsva­

rande erinran i arbetarskyddslagen icke torde vara erforderlig.

Jag kommer därför här nedan att föreslå ett tillägg i nyssberörda

avseende till arbetstidslagen.

1 § i lagförslaget angiver lagens tillämplighetsområde. Med avse­

ende å kommitténs ställning till de arbetare, som anses böra falla under

lagen, hänvisas till kommitténs yttrande å sid. 29—33.

Till vad kommittén anfört rörande de angivna undantagen från

lagen må läggas följande.

Under c) har från lagen undantagits arbete, som är att hänföra

till hälso- eller sjukvård. Allmänna bestämmelser till förhindrande att

sjuksköterskepersonal överanstränges, vilket nu ej sällan torde vara

fallet, kunna förväntas komma till stånd i den proposition angående

sjuksköterskornas arbetsförhållanden, som jag under närmaste dagarna

torde få anmäla. Att härutöver för den egentliga sjukvårdspersonalen

meddela några föreskrifter angående arbetstid torde med hänsyn till

sjukvårdsarbetets art och ändamål knappast vara möjligt.

Landssekretariatet har i sitt yttrande påyrkat, att undantaget under

d), d. v. s. för arbete, som bedrives av staten, icke måtte upptagas i

lagen.

Lagförsla­

gets 1 §.

Lands sekreta­

riatet.

36

Departements­

chefen.

Social­

styrelsen.

Detta yrkande har jag dock icke funnit lämpligt tillmötesgå. Me­

ningen är ingalunda, att arbetare och befattningshavare i statens tjänst

icke skola komma i åtnjutande av liknande förmåner som de i enskild

tjänst anställda motsvarande befattningshavare, å vilka lagen skulle bli

tillämplig. Marinens och arméns arbetarpersonal, liksom även arbetarna

vid statens järnvägsverkstäder och vid telegrafverkets verkstäder hava

ju redan 48-timmars effektiv arbetstid i veckan. Den sålunda inslagna

vägen är det meningen att fullfölja, i den mån icke hinder därtill före­

ligga. Men med hänsyn till statsarbetets mångskiftande art krävas bestäm­

melser, som icke alltid kunna inpassas under en allmän lag — särskilt

är så förhållandet med trafikpersonalen vid statens järnvägar. Undantag

skulle, därest ifrågavarande arbetare ej vore uteslutna från lagen, i

förekommande fall få sökas hos arbetsrådet, mot vilken anordning an­

märkningar, när det gäller statens arbeten, ej äro uteslutna. Hela denna

fråga ordnas därför lämpligast i administrativ väg genom beslut av

vederbörande styrelser eller förordnanden av Kungl. Maj:t.

Undantaget under i), varemot landssekretariatet också vänt sig, är

närmast en följd av undantaget under d), men också här föreligga

speciella förhållanden, vilka enligt min mening böra uppmärksammas.

Kan trafikpersonalens vid de enskilda järnvägarna arbetsförhållanden

icke tillfredsställande ordnas på överenskommelsens väg, lärer emellertid

lagstiftningen böra upptaga denna fråga till särskild prövning.

Med avseende å undantaget under f) för sjöfolket häDvisar jag till

de särskilda utredningar och förslag, som den 31 januari 1919 av­

givits av särskilda sakkunniga. Enligt vad finansministern meddelat

mig, skall, om möjligt, på detta betänkande grundat förslag föreläggas

årets riksdag.

Vidkommande undantaget under j) må erinras om, att Kungl. Maj:t

genom proposition den 21 februari 1919 förelagt riksdagen förslag till

lag om begränsning av tiden för idkande av handel och annan

rörelse, vilket lagförslag emellertid endast delvis reglerar arbetstiden

inom de förvärvsgrenar, varom här är fråga.

Beträffande nu förekommande undantag, liksom det under k), har

socialstyrelsen i sitt yttrande uppmärksammat »det med styrka fram­

trädande behovet av snara förbättringar i avseende å arbetstiden för

dels personal i handelsbod, rakstuga, frisérsalong och badinrättning,

dels personal som i hotell-, restaurang och kaférörelse direkt betjänar

allmänheten.»

Styrelsen yttrar härom följande:

Kung1 Maj:ts Proposition Nr 247.

38

Departements­

chefen.

2 §.

3 §.

För undantagandet av denna personal, anför styrelsen, gäller icke det skäl,

som kan åberopas för den jämförliga restaurangpersonalen, nämligen att lagens

tillämpning å densamma skulle för kårt återverka på dess inkomster. Automat­

personalen lärer nämligen ej avlönas med drickspengar utan med fast lön av

arbetsgivaren; den torde vidare i allmänhet kava en alldeles oskäligt lång arbets­

tid. Stärka skäl synas sålunda föreligga för dess medtagande under lagens till-

lämpning. Om styrelsen likväl icke anser sig böra härom framställa yrkande,

beror detta på att styrelsen för närvarande icke kunnat bilda sig en fullt säker

uppfattning av denna personals arbetsförhållanden å olika orter. Det vore

emellertid önskvärt att, så snart sådan föreligger, möjlighet vore beredd för dess

inbegripande under lagen.

I detta sammanhang ifrågasätter styrelsen, då även andra dylika

fall säkerligen komma att efter hand konstateras, huruvida det ej vore

med lagens syfte mest förenligt, om på administrativ väg avgörande

kunde träffas om upptagande under dess tillämpning av nu undantagna

personalgrupper.

Att nu inbegripa viss automatpersonal under lagen synes mig icke

böra ifrågakomma. Dess förhållanden måste bedömas i sammanhang med

övrig under k) omförmäld personal.

En rätt för Kungl. Maj:t att genom beslut i administrativ ordning

under lagen inrymma nu undantagna arbetargrupper torde icke böra

ifrågasättas. Så viktiga intressen föreligga här, att riksdagens sam­

verkan till varje utvidgning av lagen måste förutsättas. Men givetvis

bör uppmärksamheten inriktas på att efter föreliggande utredningar

och förhållanden få nu undantagna arbetargrupper inrymda under ar-

betstidslagstiftningen; och lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att härut­

innan göra de framställningar till riksdagen, som kunna anses påkallade.

Jag har av nu anförda skäl funnit mig icke böra frångå de förslag

om vissa arbetargruppers undantagande för närvarande från lagen, som

kommittén framlagt.

1 § i mitt förslag är således oförändrat lika med arbetstidskom-

mitténs 1 §.

Landssekretariatet har yrkat, att ritare, kontorsbiträde och därmed

jämställd personal icke måtte undantagas för begreppet arbetare.

Jag har emellertid ansett övervägande skäl tala för att bibehålla

förevarande § oförändrad, allenast med en mindre jämkning, vidtagen i

anledning av en erinran av socialstyrelsen.

Under 3 § och vissa efterföljande paragrafer har arbetsrådets upp­

gifter enligt lagen fixerats, medan de befogenheter, som skulle till-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

39

komma yrkesinspektionens chefsmyndighet, socialstyrelsen, angivas i

6—8 §§. Någon invändning mot den princip, som sålunda legat till

grund för särskiljande av de båda myndigheternas ifrågavarande upp­

gifter, synes mig, lika litet som socialstyrelsen, föreligga.

Beträffande frågan, huruvida åt arbetsrådet bör anförtros att

pröva, om visst arbete är att hänföra till sådant, varå arbetstidslagen

skall äga tillämpning eller huruvida vissa arbetstagare äro att räkna

såsom arbetare enligt lagen, synes mig någon tvekan kunna föreligga.

Arbetsrådets egentliga uppgift enligt lagförslaget är att pröva fram­

komna anspråk på undantag från vissa bestämmelser i arbetstids-

lagstiftningen. Prövningen av dylika frågor är av huvudsakligen prak-

tisk-teknisk art. Den prövning, som enligt 3 § i lagförslaget skulle

ankomma på arbetsrådet, innebär däremot väsentligen en lagprövning.

Då emellertid det avgörande, som enligt 3 § skulle läggas bos

arbetsrådet, väl i regel torde få karaktär av yttrande eller råd till

arbetsgivare eller arbetare, samt praktiska skäl tala för kommitténs

förslag, har jag funnit mig kunna biträda detsamma. Yrkesinspektionens

chefsmyndighet, socialstyrelsen, anlitas ofta för yttranden och råd med

avseende å arbetarskyddslagens tillämpligbetsområde.

3 § i mitt förslag är därför oförändrad upptagen från kommittén.

4 § innehåller lagens kärnpunkt: arbetstidens begränsning till en

effektiv arbetstid av 8 Va timmar per dygn eller 48 timmar per vecka.

De allmänna synpunkter, som varit bestämmande för mitt biträdande

av kommitténs förevarande förslag, äro närmare utvecklade i den all­

männa motiveringen, vartill jag härutinnan hänvisar.

I herr Ekmans m. fl. reservation påyrkas, att l:a mom. och 3 mom.

4 § måtte erhålla följande avfattning:

»Arbetare må icke användas till arbete under längre tid än 54 timmar

i veckan i medeltal för två veckor.

— — — — — — — (ang. skiftsarbetstiden, jfr nedan) ■— —

Här angivna tidsbegränsningar avse den effektiva arbetstiden, raster

sålunda oräknade.»

I herr Holmströms m. fl. reservation bar påyrkats viss förändring

av första stycket av 4 §, avsett att förtydliga uttrycket »raster».

Anmärkning i förstnämnda reservations syfte bar också gjorts av

landssekretariatet.

4

§•

5 § 2 mom.

Reserva­

tioner.

40

Departements

chefen

.

Arbets-

tiden i

gruvor.

Skiftarbete.

Kommittén.

För min del finner jag kommitténs förslag, som innebär en effektiv

arbetstid av 8‘A timmar per dygn eller 48 timmar i veckan, således

raster oräknade, vara tillräckligt tydligt. Att tillfälliga uppehåll i följd

av maskinskada eller andra av arbetarna oberoende omständigheter icke

i allmänhet kunna räknas som raster, synes otvivelaktigt. Huruvida

väntetid skall inbegripas i arbetstid eller ej, lärer bero av förhållandena

i speciella fall och kan näppeligen bliva föremål för generella bestäm­

melser i lag. Vederbörande lära härutinnan kunna gardera sig genom

avtalsbestämmelser; i fall sådana ej föreligga eller tvist om deras inne­

börd uppstår, lärer sådan tvist få avgöras av domstol i vanlig ordning.

Väntetid på arbetsstället lär väl allmänt vara att inräkna i arbetstiden.

I framställning som den 7 nästlidna februari hit inkommit, hava de

skånska kolgruvearbetarna genom sina avdelningar, under förmälan att

gruvarbetet numera bedreves med en arbetstid av högst 8 timmar pr

dag i torra och högst 6 timmar i våta arbetsrum, gjort framställning om,

att, i sammanhang med antagande av åttatimmarsdagen vid arbete ovan

jord, kolgruvarbetarnas arbetstid måtte begränsas till högst 6 timmar

pr dag.

Samma yrkande framställdes i telegram till mig redan den 3 de­

cember 1918 av Grängesbergs organiserade gruvarbetare.

I landssekretariatets yttrande har liknande hemställan gjorts.

Någon närmare utredning i anledning av nämnda framställningar har

icke hittills medhunnits. Frågan är överlämnad till arbetstidskommittén

för att vid dess fortsatta behandling av arbetstidspörsmålen bliva före­

mål för utredning och beaktande.

Vid sådant förhållande och då arbetstiden i gruvarbete för när­

varande ej överstiger den, som genom den här ifrågasatta lagen skulle

bestämmas såsom den normala, torde förevarande framställning icke nu

böra föranleda särskild uppmärksamhet i lagstiftningsväg.

En . viktig detalj vid bestämmande av maximiarbetstiden, utgör

arbetstiden vid skiftsystem.

Enligt kommitténs statistiska utredningar förekom vid undersökta företag

arbete på skift regelbundet vid 1,335 arbetstillfällen och för 58,047 arbetare, ut­

görande resp. 10 och 13,2 % av samtliga undersökta arbetsställen och redovisade

arbetare. Skiftarbete förekommer relativt mest inom gruppen pappers- och

grafisk industri — däribland vid pappersmassefabrikerna för 59,8 % av glas­

bruken (med 46) och boktryckerierna (med 47,9 timmar per arbetsvecka). Vid

glasbruken skall dock den korta nettoarbetstiden väsentligen vara att tillskriva

rastanordningarna och detsamma skall i viss mån kunna sägas om boktryckeri-

Kung!.. Maj.ts Proposition Nr 247.

42

Danmark

och Norge.

av nämnda arbete och kan dessutom medverka till att det ändamål, lagen avser

att fylla, i vissa fall icke uppnås. Det kan nämligen tänkas, att ett företag,,

vilket av tekniska eller ekonomiska skäl drives i skift, har så liten avsättning

av sina produkter, att månadsbekovet täckes genom fabrikens igånghållande under

allenast halva månaden. Den andra halva månaden ha arbetarna sysselsatts med

annat, kanhända för arbetsgivaren mindre nödvändigt arbete. Vid ett sådant

företag kan efter lagens tillkomst, om treveckorsgränsen bibehålies, fortfarande

under halva månaden drivas 12-timmarsskift mot det att arbetarna bli lediga den

andra halva månaden. En sådan arbetstidsfördelning bliver, under angivet fall,,

till ekonomisk fördel för företaget, men måste densamma ur arbetarsynpunkt

anses högst olämplig. Det kan dessutom antagas, att arbetarna under så lång

ledighet taga arbete hos annan arbetsgivare, i vilket fall lagens mening mot­

verkas.

Varje företag, som drives i skift, bör inrätta sig på sådant sätt, att den

enskilde arbetarens arbetstid inskränkes till högst 8 timmar av dygnet och högst

48 timmar i veckan, dock kan det i undantagsfall bli nödvändigt att nämnda

arbetstid utan särskilda formaliteter får överskridas. Detta kan inträffa, t. ex.

om någon specialarbetare utebliver från arbetet det sista veckoskiftet. I sådant

fall bör naturligtvis någon av skiftkamraterna kunna övertaga skiftet, i trots av

att denne redan fullgjort sin arbetsvecka. Redan påföljande vecka är det dock

möjligt utjämna den för en sådan arbetare från föregående vecka överskjutande^

arbetstiden.

I Danmark har den 12 februari 1919 utfärdats lag om införande

av 8 timmarsarbetsdagen i fabriksverksamhet med drift under hela

dygnet, vilken lag innehåller att i verksamhet med regelmässig drift

hela dygnet ingen arbetare, som deltager i sådan drift, må hava en

längre arbetstid än 8 timmar i dygnet, dock kan vid nhållskift» brutto­

arbetstiden utsträckas till högst 16 timmar i dygnet, varvid dock måste­

iakttagas, att bruttoarbetstiden icke för någon arbetare i 3 på varandra

följande veckor blir längre än 160 timmar. Härvid skall dock bortses

från ett sådant överskridande av bruttoarbetstiden, som nödvändiggöres

genom försvarbar avlösning eller reparationer, sjukdom, ett beställt

arbetes utförande och liknande.

Det förslag i nu nämnda hänseende, som den 22 november 1918

av minister Stallning framlades i danska folketinget, innehöll med av­

seende å »hållskifte», att bruttoarbetstiden finge utsträckas till högst 16

timmar i dygnet, med iakttagande dock att ingen arbetare i 3 på

varandra följande veckor finge en längre bruttoarbetstid än i allt

3x7x18 = 168 timmar. På förslag av vederbörande riksdagsutskott

blev emellertid regeringens förslag ändrat på sätt nyss angivits genom

lagen den 12 februari 1919.

I det norska kommitté för slag et av den 31 januari 1919 upptagas

ingå särstadganden om skiftarbete. Frågan bär att döma av motive-

Kungl. Ma.j:t Proposition Nr 247.

44

Kung!, Maj:ts Proposition Nr 247.

Skandinaviskt

samarbete i

trävaru-

eellulosa-

cch pappers­

industrierna.

erlig drift) till övervägande del äro belägna å landsbygden, anskaffande

i ej ringa omfattning av bostäder för den nya arbetarpersonalen. Dess­

utom bör uppmärksammas, att skiftarbete är regel i stora exportindu­

strier, vilkas verksamhet är för hela landets ekonomiska ställning av

stor betydelse. Av de siffror, som förut meddelats angående arbetstid

vid skiftarbete, framgår, att arbetstiden i en del företag är oskäligt

lång och att en inskränkning i denna arbetstid således är trängande^

Slutligen må också framhållas, att tre-skift-systemets obligatoriska ge­

nomförande ställer sig något olika inom större och mindre företag i

samma näring, i det att tillfredsställande anordningar i förevarande

hänseende äro lättare att genomföra vid de större företagen än vid de

mindre.

Det vore mest tillfredsställande, om en lagstiftning rörande arbets­

tiden innehölle mera detaljerade bestämmelser öm arbetstiden vid regel­

bunden skiftindelning. Med hänsyn till de olika skiftformer, som an­

vändas, möta emellertid härför stora svårigheter. Arbetstidskommitténa

förslag, vilket innebär dels att vid regelbunden skiftindelning arbets­

tidens begränsning till 48 timmar i veckan skall gälla den genomsnitt­

liga arbetstiden under en tidrymd av högst tre veckor (4 §, 2 stycket),,

dels ock att vid med tre skiftlag bedrivet arbete, som oundgängligen

måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar, arbetsrådet äger medgiva

undantag för de i 4 § angivna begränsningarna (5 § 2:dra stycket), synes

därför vara den lösning av ifrågavarande spörsmål, som för närvarande

bör ifrågasättas. Därigenom möjliggöres, jämte det arbetarnas anspråk på

kortare arbetstid tillgodoses, sådan sakkunnig prövning av jämkningar i

arbetstiden, som kunna i speciella fall erfordras för vinnande av de lämp­

ligaste och minst betungande anordningarna för industrien. Jag bär

därför i nu förevarande delar anslutit mig till kommitténs förslag.

I detta sammanhang torde böra meddelas, att det samarbete, som

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 oktober 1918 för Sveriges del igång­

satts mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland i syfte att vinna

för länderna gemensamma bestämmelser rörande treskiftsystemet inom

trämasse-, cellulosa och pappersindustrierna, hittills resulterat i, att länder­

nas delegerade blivit eniga om treskiftsystemets införande inom nämnda

industrier, men att förnyade överläggningar i början av april skola

hållas för vinnande av närmare bestämmelser om detta systems lämp­

ligaste omsättande i praktiken i olika fall. Danmark har, såsom

förut erinrats, genom lag den 12 februari 1919 antagit vissa lag-

stadganden om arbetstiden vid kontinuerlig drift, vadan de närmare

Departements

chefen.

Reservation.

Social­

styrelsen

Departements­

chefen.

Denna särmening synes mig icke höra vinna avseende. Förevarande

undantag äro visserligen icke i allmänhet av mera avsevärd betydelse,

men anser jag dock, i anslutning till kommitténs förslag, att möjlighet

till undantag i förevarande hänseende, efter beslut av arbetsrådet, bör

hållas öppen. Det är här huvudsakligen fråga om säsongarbeten av mera

allmänt intresse. Då jag icke heller anser, att, såsom i herr Holmströms

m. fl.:s reservation befarats, tillräcklig garanti mot missbruk saknas

genom dylika undantags meddelande av arbetsrådet, har jag upptagit

kommitténs förslag i nu förevarande delar oförändrat.

I 6 § i arbetstidskommitténs lagförslag innehållas vissa undantag

för de förut stadgade begränsningarna i arbetstiden i de fall, då genom

oförutsebara händelser avbrott förorsakas i driften eller bot därom före-

ligger.

I herr Ekmans in. fl. reservation hava framkommit vissa erin­

ringar mot förslaget huvudsakligen av formell natur, men tillika före­

slagits den sakändring, att arbetare även under 18 år måtte kunna få

användas till övertidsarbete, varom här är fråga.

Socialstyrelsen har anfört:

Det kan ifrågasättas, huruvida uttrycket »hot» om avbrott i driften är lämp­

ligt valt, samt huruvida icke åtminstone med hänsyn till språkbruket ordet »fara»

vore att föredraga. Formuleringen bör i allt fall giva eftertryck åt den uppfatt­

ningen, att den i paragrafen medgivna rätten till utsträckt övertidsarbete må ut­

nyttjas endast när det gäller att förebygga eller avhjälpa ett verkligt nödläge.

Enligt ordalydelsen skulle här hänsyn tagas till förebyggande av skada å

varor eller annan egendom. Ehuru fara för människor i detta sammanhang

näppeligen kan tänkas uppkomma utan samtidig risk för varor eller annan egen­

dom, torde lämpligt vara att uttryckligen angiva jämväl nu nämnda omständig­

het såsom skäl för medgivande av utsträckt övertidsarbete.

I sådant nödläge som här avses kunna fall uppenbarligen inträffa, när eljest

befogade hänsyn till arbetarnas intressen böra vika. Att från här avhandlade

övertidsarbete undantaga arbetare, som icke fyllt aderton år, synes därför icke

tillräckligt motiverat.

Gent emot uttrycket övertidsarbete har sociala rådet gjort den erinran, att

dess innebörd här är i viss mån annan än inom den frivilliga avtalsrätten, varför

dess användande skulle leda till missförstånd och olägenheter. Styrelsen, som

delar denna uppfattning, hemställer därför i likhet med sociala rådet, att ut­

trycket å första stället utbytet mot »arbete» samt att motsvarande omformule­

ringar vidtagas på de andra ställen, där detsamma förekommer (6—8 §§).

I anledning av vad i nämnda reservation och av socialstyrelsen

anförts rörande arbetare under 18 år, bär jag vidtagit sådan ändring i kom-

46

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 247.

Reservation

inom

kommittén.

Social­

styrelsen.

I herr Ekmans in. fl. reservation hava något rymligare bestäm­

melser i förevarande hänseende påyrkats; varvid huvudsakligen anförts

följande:

Behovet av rymliga bestämmelser angående överstidsarbete är förut fram­

hållet. Flera av våra industrier, särskilt verkstads- och järnindustrien, måste

kräva en viss elasticitet i arbetstiden för att kunna verkställa driften på rationellt

sätt. Svårigheten att på dagen beräkna den tid, som åtgår för utförande av en

beställning, särskilt en större sådan, torde ligga i öppen dag. Därest arbetet

tager längre tid än som beräknats, måste tillverkaren använda övertidsarbete för

att i rätt tid kunna fullgöra den åtagna leveransen. Särskilt påtagligt är detta

för de industrier, som vissa tider på året äro överhopade med arbete och andra

tider hava mindre att göra. Ju kortare den ordinarie arbetstiden är, dess större

möjlighet måste lämnas industrien till anordnande av övertidsarbete.

Beträffande övertidsarbetets längd hava vi i det närmaste anslutit oss till

den norska lagen av år 1915, som stadgar rätt till övertidsarbete för 30 timmar

pr 4 veckor med rättighet för vrkesinspektören att lämna tillstånd till ytterligare

15 timmars övertidsarbete under 4 veckor. Härjämte hava vi särskilt beaktat

de göromål, som fordras för att förbereda eller avsluta det egentliga arbetet,

såsom påeldning, städning m. m. Det synes fullständigt orimligt att ifrågasätta,

att industrien skall hålla särskilt manskap till dessa arbeten, som kräva en helt

kort stund varje dag, eller att de arbetare, som utföra detta arbete, skola vara från­

varande motsvarande tid under dagen. Yårt förslag härutinnan innefattar ej mer

än nödig hänsyn till industriens behov att ej för mycket kravbindas.

Mot de något rymligare övertidsbestämmelser, som innefattas i vårt förslag,

har invänts, att det är meningslöst att först i lag fastställa en maximalarbetsdag

och sedan genom bestämmelser om övertidsarbete möjliggöra, att den faktiska

arbetstiden kan bliva en hel timme längre pr dag. Erfarenheten lär emellertid,

att den fastställda normala arbetstiden alltid blir den i huvudsak gällande. Detta

skulle den igångsatta utredningen hava klarlagt, men med visshet kan redan nu

sägas, att övertidsbestämmelser, sådana som de av oss föreslagna, helt obetydligt

komma att höja medeltalet för arbetstiden i sin helhet. Arbete på övertid kommer

således alltid att bliva undantag, och orsaken härtill är, att sådant arbete är

mycket dyrt och att såväl arbetareorganisationerna som de enskilda arbetarna i

regel ställa sig mycket avvisande därtill. Någon fara för arbetarna ligger således

alls icke i vårt förslag, som endast avser att icke genom onödigt stränga begräns­

ningar hindra övertidsarbetets användning där sådant är behövligt.

Det föreligger enligt vår mening icke något giltigt skäl att från bestämmel­

serna om övertidsarbete undantaga arbetare under 18 år.

Tillstånd till bedrivande av sådant arbete å tid utöver föreslagna 30 timmar

anse vi böra lämnas av arbetsrådet.

I avgivet yttrande bär socialstyrelsen anfört:

Därest med uttrycken »under loppet av en månad» resp. år avsetts icke

kalendermånad och kalenderår utan 30 resp. 365 dagar i följd, synes denna inne­

börd böra klart angivas. I tillämpningen skulle emellertid begränsningen till

kalendermånad och -år verka något smidigare ur företagens synpunkt. Då det

här medgivna övertidsarbetet i allt fall begränsats starkare än vad i utländsk

48

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

9 g.

Kommittén.

Reservation

inom kom­

mittén.

Lands

-

sekretariatet.

särskild personal för detta ändamål bliva onödigt betungande. Utsträck­

ningen i sistnämnda hänseende bör dock icke få gå över 10 timmar

per månad.

Jag har därför i senast berörda avseende med anledning av herr

Ekmans med fleres reservation och socialstyrelsens utlåtande vidtagit

viss jämkning av kommitténs förslag under 7 §. En utsträckning där­

utöver i enlighet med reservanternas eller boktryckarkammarens ytt­

randen har jag icke funnit böra ifrågasättas.

I övrigt hava några förtydliganden ägt rum.

. kommitténs förslag i 9 § upptager bestämmelser rörande den nya

institution, arbetsrådet, som föreslagits och vars huvudsakliga uppgift

skulle vara att med hänsyn till den olikhet och växling i förhållandena,

varunder industrien och jämväl andra näringar bedrivas, meddela de

undantag från lagstiftningen å nu förevarande område, som kunna anses

nödiga.

Kommittén har uttalat att — förutom omöjligheten att i en lagtext

direkt meddela de undantagsbestämmelser, som efter skiftande fall kunna

befinnas nödiga och gagnande jämväl ur arbetarnas synpunkt — direkta

i lag meddelade undantag ej medgiva möjlighet att med hänsyn till

förekommande omständigheter begränsa avvikelserna till tiden eller på

annat sätt eller att förbinda dem med villkor, som kunna vara ägnade

att kompensera avvikelserna och ej heller att inverka ledande på ut-

utvecklingen inom området. Att därför en särskild institution för med­

delande av dylika undantag skapas finner iag, i likhet med kommittén,

påkallat.

’

I avseende å sättet för vinnande av förslag å rådets arbetsgivare-

och arbetarrepresentanter har i herr Ekmans med fleres reservation

ifrågasatts, att förslagsrätten måtte inskränkas till rikssammanslutningar

med arbetare om minst 50,000 medlemmar.

Landssekretariatet har i sitt yttrande påyrkat, att halva antalet av

rådets intressemedlemmar skulle utses bland personer, föreslagna av

rikssammanslutningar utav arbetsgivare, omfattande var och en minst

50,000 arbetare, och till halva antalet bland personer, föreslagna av

rikssammanslutningar utav arbetare, omfattande var och en minst 50,000

arbetare.

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

52

16 §.

Kommittén

.

Reservan­

terna inom

kommittén.

annan avvikelse från kommitténs förslag, än att jag anser, att besvär

till Kungl. Maj:t över arbetsrådets beslut icke lämpligen bör medgivas.

Bedömandet av dylika beslut skulle medföra åtskilliga svårigheter, och

Kungl. Maj:t bleve i realiteten beroende av arbetsrådets uppfattning.

Beslutens verkställighet skulle fördröjas och under tiden äro arbets-

stridigheter ej uteslutna. Lagens giltighet allenast för viss tid synes

också kunna motivera, att besvärstalan uteslutes. Mitt förslag upptager

därför som 15 § ett stadgande, att mot arbetsrådets beslut talan ej må

föras.

Vidkommande 16 § har kommittén anfört följande:

Kommittén bär i den allmänna motiveringen ansett sig böra framhålla, att

lagens tillämpning kan befaras komma att på en del områden medföra rninsk-

ning av produktionen. Denna påföljd kan tydligen i vissa fall, såsom där man

till följd av utländsk konkurrens arbetar med särskilt knapp vinstmarginal, leda

till, att en tillverkning ej kan hållas uppe. Eu sådan verkan skulle måhända

stundom väsentligen vara att tillskriva en produktionsgrens eller ett företags

egen inneboende svaghet, exempelvis på grund av överproduktion på området,

olämplig anläggning, otidsenlig utrustning, kapitalbrist eller inkompetent ledning,

och i dylikt fall bör tydligtvis förevarande paragraf ej komma till användning.

Men det låter även tänka sig, att här berörda verkan kan framkallas genom lagens

tillämpning, utan att man kan lägga verksamheten i fråga något dylikt missför­

hållande till last. Bl. a. torde det kunna inträffa, att eu hel industrigren hotas

med undergång genom åtgärder vidtagna i annat land — en möjlighet som med

hänsyn till den nu stundande skärpta konkurrensen staterna emellan synes värd

beaktande.

På grund av vad nu anförts, har det synts kommittén påkallat att hålla en

möjlighet öppen till undvikande av nämnda för såväl arbetsgivare som arbetare

ödesdigra, eventuella verkningar av lagen. Förevarande bemyndigande till efter­

gift bör emellertid endast undantagsvis och med stor varsamhet komma till an­

vändning. ° Särskilt torde en tillämpning av paragrafen kunna anses motiverad i

det fall, då utsikt eller möjlighet till förändring av förhållandena synes vara för

handen, sa att undantaget endast skulle behöva bli av övergående varaktighet.

Med hänsyn till den särskilt betydelsefulla innebörden av förevarande bestäm­

melse bär det synts lämpligt att åt Kungl. Maj:t anförtro bemyndigandet att

meddela här åsyftade undantag. Undantagen skulle givetvis kunna medgiva full

eller på visst sätt begränsad eller villkorlig befrielse från lagens tillämpning och

meddelas för viss eller obestämd tid.

I de avgivna reservationerna hava anmärkningar mot kommitténs

förslag framställts dels i herr Ekmans m. fl. reservation, varvid yrkats,

att paragrafen måtte erhålla följande avfattning: »Skulle tillämpningen

av denna lag i avseende å visst arbete medföra synnerligen svåra hinder

eller medföra särskilt betydande olägenheter, må Konungen efter arbets­

rådets hörande medgiva undantag därifrån att gälla tillsvidare,» dels ock

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

54

att det fortsatta bedrivandet av visst företag eller arbete skulle »omöjliggöras»

utan sådan dispens. Därst sådan i enlighet med kommittéförslaget må meddelas

endast av Kungl. Maj:t, som kan förutsättas bäst överskåda särskilt det inter­

nationella läget, synas några större betänkligheter icke böra möta mot något vid­

sträcktare formulering på denna punkt.

Det bör med avseende härå erinras, att dispens i förevarande fall givetvis

icke innebär, att arbetstiden lämnas oreglerad, utan att den förknippas med villkor,

som så långt möjligt är motsvara lagstiftningens syfte.

Styrelsen vill slutligen erinra, att vid bedömandet av såväl förevarande som

andra på administrationen ankommande tillämpningsspörsmål hänsyn icke bör

tagas allenast till företagens eller näringslivets och nationalhushållningens in­

tressen. Icke mindre betydelse bör enligt styrelsens mening tillmätas åt de

vid företagen anställda arbetarnas behov av att å ena sidan komma i åtnjutande

av lagstiftningens för dem avsedda fördelar, men å andra sidan ock att icke

genom dennas verkningar berövas anställning och utkomst. Arbetsmarknadens

läge icke mindre än produktionens intressen böra tagas i betraktande vid till-

lämpningsfrågornas avgörande, varav följer, att förordningar i båda dessa hän­

seenden kunna föranleda olika avgöranden vid olika marknadslägen i eljest jäm­

förliga fall.

Departement!- Jag delar kommitténs mening, att ett stadgande av den innebörd,

chefen.

varom bär är fråga, behöver upptagas i lagen för att undvika för såväl

arbetsgivare som arbetare ödesdigra eventuella verkningar av lagen,

liksom även att en eftergift från lagen endast undantagsvis och med

stor varsamhet bör beviljas. Frågan är närmast, om kommittén härut­

innan vunnit de lämpligaste uttryckssätten.

Socialstyrelsen har icke antytt, huru den »något vidsträcktare formu­

lering» av förevarande §, som styrelsen ansett önskvärd, lämpligen bör

formas. Att härutinnan gå så långt, som vissa reservanter inom kom­

mittén föreslagit, synes mig icke böra ifrågasättas. Begreppet »omöj­

liggöra» måste anses innebära ett såväl tekniskt som ekonomiskt omöj­

liggörande att fortsätta driften.

Med hänvisning till kommitténs motivering för sitt förslag har jag

därför upptagit 16 § i kommitténs lagförslag oförändrat som 15 § i

mitt förslag. Uppenbart är att, såsom kommittén påpekat, undantaget

kan meddelas antingen för viss tid eller tillsvidare. Förevarande lag­

rum avser, att hela lagens tillämpning undandrages ett visst närings-

område eller visst företag, allt enligt beslut efter utredning och yttrande

av arbetsrådet, av Kungl. Maj:t, medan det närstående stadgandet i pro-

mulgationsbestämmelserna avser tillfälligt anstånd med lagens tillämp­

ning å visst företag, vilket anstånd meddelas av arbetsrådet.

17 §•

Såsom 17 § har jag infört den erinran om förhållandet mellan

arbetstidslagen och arbetarskyddslagen, som jag i inledningen till den

speciella motiveringen berört.

Kungl. Mcij:ts Proposition Nr 247.

56

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

Ifrågasatt

tillägg till

promulga­

tion.

stadgandet.

Kommittén.

Reservation.

ningen i förevarande ämne böra tillerkännas allenast provisorisk giltig­

het. Jag anser emellertid, att lagens provisoriska karaktär bör i lagtex­

ten angivas genom en bestämmelse, att lagen skulle gälla till och med en

viss bestämd tid, förslagsvis den 31 december 1923. Senast till 1923

års riksdag bör det sålunda ankomma på Kungl. Maj:t att hänskjuta

spörsmålet om lagens prolongation, med eller utan ändringar, på viss

tid eller tills annat beslut i vederbörlig ordning tillkommit. Givetvis

är det Kungl. Maj:t obetaget att redan därförut i vederbörlig ordning

väcka förslag om den provisoriska lagens ersättande med en definitiv

lag eller att i lagen föreslå de ändringar och tillägg, vartill erfaren­

heten eller vidtagna utredningar giva anledning. Särskilt lärer härvid

uppmärksamhet böra ägnas åt bestämmelserna om lagens tillämplig­

hetsområde.

Kommittén har till övervägande förehaft frågan om den föreslagna

lagens inverkan å bestående avtalsförhållanden i vad angår arbetslöner.

Härom yttras i betänkandet följande:

»Vid överläggning om bestämmelsen rörande lagens ikraftträdande

har inom kommittén framhållits de svårigheter, som kunna föranledas

därav, att arbetstiden genom lagen förkortas, under det kollektivavtalens

bestämmelser, som hänföra sig till en längre arbetstid, i måhända flertalet

fall skulle komma att fortfarande gälla under längre eller kortare tid

efter lagens ikraftträdande. I fråga om arbetstidens längd torde någon

meningsskiljaktighet ej behöva uppstå, då lagens bestämmelser härutinnan

tydligtvis måste lända till efterrättelse. Däremot kunde det förväntas,

att tvister å sina håll skulle uppkomma beträffande arbetslöuen, som,

om den fortfarande beräknades efter avtalets bestämmelser, ej längre

kunde giva upphov åt lika stor arbetsförtjänst som förut. Kommittén

vill icke förneka, att fog kan förefinnas för nu berörda farhågor, men

anser sig kommittén, som ej ser någon möjlighet att genom lagstiftning

förekomma de befarade konfliktanledningarna, kunna förvänta, att arbets­

givarna i regel skola visa sig beredda att taga konsekvenserna av före­

varande lagstiftning och medgiva sådana förhöjningar av arbetslönen, som

erfordras för att arbetsförtjänsten skall kunna vidmakthållas oförminskad.»

I den av herr Ekman m. fl. avgina reservationen har föreslagits att,

enär det icke kunde vara riktigt och skäligt, att arbetarna, för den hän­

delse de ej kunnat erhålla en mot arbetstidens sänkning svarande höj­

ning av tim- och arbetslöner, skola förmenas att arbeta å dittills av­

talad arbetstid, och en sådan löneförhöjning rättsenligt icke kan komma

till stånd, förrän efter utlöpandet av de kollektivavtal, som äro gällande

58

Departementschefen uppläste därefter ett i enlighet med ovan an­

givna grunder avfattat förslag till lag om arbetstidens begränsning, samt

hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i 87 §

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av pro­

tokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan täcktes Hans Mai:t Konungen lämna

bifall.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Ur protokollet:

C. Ullman.

60

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong

eller badinrättning, samt

k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att

hänföra till allmänhetens direkta betjänande.

2

§•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas disponent,

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning och

ej heller ritare, kontorsbiträde eller annan med kroppsarbetare ej jäm­

ställd person.

3 i-

Yppas tvekan, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå

denna lag skall äga tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att

räkna såsom arbetare enligt lagen, äger arbetsrådet därom träffa avgörande.

4

§.

Arbetare må icke användas till arbete under längre tid, raster

oräknade, än 8 x/a timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må nyss angivna

begränsningar gälla den genomsnittliga arbetstiden under en tidrymd

av högst tre veckor.

5 §•

Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller

medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av

större allmänt intresse, må arbetsrådet medgiva undantag från de i 4 §

angivna begränsningar.

Måste arbete, som bedrives med tre skiftlag, oundgängligen fortgå

jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den mån så prövas

påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av års­

tiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av

växlande längd, må arbetsrådet medgiva, att arbetstiden allenast i genom­

snitt skall vara underkastad de i 4 § angivna begränsningar.

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

9

§•

Arbetsrådet består av sju ledamöter, utsedda av Konungen för en

tid av två år åt gången. Tre av ledamöterna skola utses bland per­

soner, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintres­

sen, och förordnar Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordfö­

rande och chef samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av

nyssnämnda tre ledamöter skall hava fullgjort vad författningarna före­

skriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten. Rådets övriga fyra

ledamöter skola utses till halva antalet bland personer, föreslagna av

rikssammanslutningar utav arbetsgivare, och till halva antalet bland

personer, föreslagna av rikssammanslutningar utav arbetare. För sist­

nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst lika

många suppleanter.

Förslag, som ovan sägs, bör upptaga minst dubbelt så många per­

soner som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas till leda­

möter och suppleanter.

Har förslag ej avgivits, varde förordnande ändock av Konungen

meddelat.

Vid handläggning av ärenden, som avses i denna lag, bör rådet i

regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle

att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med represen­

tanter för arbetsgivare och arbetare inom ifrågakommande verksamhets­

områden.

Rådet äger att, där skäl därtill föreligga, i avbidan på vidare ut­

redning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

Närmare bestämmelser rörande rådet och dess verksamhet med­

delas av Konungen.

10

§.

iillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efter­

rättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen

om arbetarskydd den 29 juni 1912.

11 §•

Användes arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stad­

gat, straffes arbetsgivaren med böter från och med tio till och med

64

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

17

§•

Där enligt lagen om arbetarskydd ytterligare begränsningar stad­

gats beträffande användande av minderårig i arbete, skola sådana be­

gränsningar, utan binder av denna lag, lända till efterrättelse.

Denna lag träder beträffande arbete, som vid tiden för lagens ut­

färdande bedrives oavbrutet såväl natt som dag, i kraft den 1 juni 1920

och beträffande annat arbete den 1 oktober 1919 samt gäller till och

med den 31 december 1923.

Förmår arbetsgivare visa, att tillämpningen av denna lag å före­

tag, som bedrives av honom, skulle, därest vissa förändringar ej vid-

toges, i väsentlig mån förringa företagets produktionsförmåga, må

arbetsrådet medgiva nödigt anstånd med tillämpningen.

66

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 247.

arbetslöshetsrisken o. s. v. -— äro ägnade att hos de kroppsarbetande dämpa levnads-

och arbetslusten, detta så mycket mer som många av dem äro medvetna om att,

därest de fått tillfälle att under gynnsammare förhållanden utbilda sina anlag och

arbeta under lika förutsättningar med bättre situerade, de kunnat tillkämpa sig en

annan och högre levnadsstandard och samhällsställning. Det är förklarligt, om dessa

för arbetarnas djupa led särskilt framträdande förhållanden bland dem alstra en

känsla av att de inom samhället åtnjuta mindre förmåner än andra samt att dessa

förmåner med orätt undanhållas dem. Då den långa arbetstiden icke utan fog be­

traktas såsom det måhända mest avgörande hindret för deras utbildningssträvanden,

deras vilo- och förströelsebehov, deras ansträngningar för att uppstiga till en ljusare

och mera människovärdig tillvaro, så är det naturligt, att undanröjandet av detta

hinder kommit att för dem bliva ett av de främsta mål, för vars nående de samlats

och vilket de icke vilja släppa. Härigenom har kravet på 8-timmarsdagen blivit en

lösen framför andra inom arbetarrörelsen i alla länder, och dettas genomförande

skulle därför te sig som inseglet på kroppsarbetarnas slitande av det mest tyngande

band, med vilket andra samhällsgrupper velat kvarhålla dem på ett lägre plan och i

ett förtryckt läge.

Aven om en sådan uppfattning om avsiktlig orättvisa från de ledande samhälls­

klassernas sida är oriktig och vittnar om bristande iusikt i det ekonomiska orsaks­

sammanhang, som är bestämmande för de sociala problemens faktiska gestaltning,

innebär emellertid en sådan allmän misstämning inom stora folklager alltid en realitet

av allvarlig betydelse för en lugn och lycklig samhällsutveckling. Och denna be­

tydelse blir än större, när föreställningen dock så tillvida innehåller en kärna av

sanning, att den långa arbetstiden särskilt för de kroppsarbetande är ett väsentligt

hinder för deras personliga utveckling, deras utsikter att höja sig och göra sig gäl­

lande, deras möjligheter att leva ett lyckligare och sundare liv.

Då allmängiltiga undersökningar rörande arbetstidens längd och utnyttjande

icke föreligga i fråga om samhällets olika större grupper, låter det sig icke göra att

med full bestämdhet bedöma befogenheten av kroppsarbetarnas uppfattning om sin

missgynnade ställning i detta avseende. Enbart sifferuppgifter skulle här icke heller

vara tillfyllest, då på spörsmålet inverka andra faktorer, sammanhängande med den

ställning vederbörande intaga och de förhållanden, under vilka de utföra sina upp­

gifter. En rättvis jämförelse kräver sålunda hänsynstagande till arbetslokaler och

vilotillfällen, till den större eller mindre bundenheten eller självständigheten under

arbetet, vidare till den omständigheten huruvida arbetets resultat i större eller mindre

mån komma dem tillgodo, som utföra detsamma o. s. v. Den i annans tjänst an­

ställde kan sålunda ej direkt jämställas med den självständige företagaren, som

själv bestämmer tid och takt för sitt arbete, som utför det i en självvald miljö, som

hämtar vederkvickelse i ett välordnat hem och i regel utan bekymmer för den dag­

liga utkomsten, som sporras av det egna intresset för företagets framgång och som

genom intensiv energiinsats under sin krafts dagar kan trygga egen och familjens

framtidsuppehälle. Även inom denna samhällsgrupp lärer emellertid en mycket stor

del icke åt sin förvärvsverksamhet ägna större del av sin tid än vad enligt före­

liggande lagförslag skulle nu kunna krävas av kroppsarbetarna. Likartat torde för­

hållandet vara beträffande flertalet högre affärsanställda samt mera intellektuellt

arbetande i övrigt. Av de med dem jämförliga befattningshavarna i allmän tjänst

uttages i allmänhet icke högre, men val ofta lägre daglig tjänstetid än 8 timmar.

Beträffande de stora grupper av befolkningen, som utföra husligt arbete i hemmen

eller tillhöra jordbruket med binäringar, gäller i stort sett, att deras verksamhet är

68

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

stadgad arbetstidsbegränsnings menliga verkningar samt att ej heller någon stegring

av arbetsintensiteten hos arbetarna kan påräknas till följd av en sådan reform.

Gent emot dessa antaganden synas dock befogade invändningar kunna göras.

Det har av kommitténs utredningar framgått, att arbetstidens längd i alla

kulturländer och jämväl i vårt land under de senaste decennierna befunnit sig i sta­

digt sjunkande. Detta förhållande visar i sin mån ej blott att bakom arbetarnas

krav legat något sakligt befogat, söm gett dem stöd i deras strävan, utan även att

arbetsgivarna icke funnit tekniskt och ekonomiskt omöjligt att tillmötesgå dessa krav.

Detta har i regel skett genom överenskommelser mellan vederbörande fackorganisa­

tioner, därvid mången gång mycket betydande förkortning av arbetstiden genomförts

för hela industrier efter endast några veckors respit. Dylika överenskommelser, som

ofta gällt ett mycket stort antal företag, ha säkerligen synts åtminstone vissa av dem

betungande, men endast i få fall torde av sådan genom arbetarnas tryck framtvungen

reglering hava försports de ödesdigra följder, som nu befaras av ett på enahanda sätt

verkande ingripande från statens sida. Nu berörda förändringar framtvingas vidare

i många fall alldeles oberoende av huru motsvarande förhållanden ställa sig vid kon­

kurrerande företag i utlandet eller inom andra industrier i det egna landet. Kom­

mitténs utredningar ådagalägga jämväl, att 48-timmars arbetsvecka redan i Sverige

tillämpas vid åtskilliga företag inom olika yrkesgrenar oberoende av att vid flertalet

andra med dem direkt konkurrerande företag arbetstiden är exempelvis 54 eller 57

timmar eller ännu längre. Det lärer ej förhålla sig så, att de ifrågavarande företagen

med kortare arbetstid endast till följd av arbetarnas tryck genomfört densamma eller

att de därigenom kommit i ogynnsamt läge. I fråga om vissa företag kan till och

med påvisas, att de tillskyndats fördelar, i det de genom skiftarbete eller annan an­

ordning kunnat med den kortare individuella arbetstiden för arbetarna förena längre

arbetstid för sin anläggning och sålunda åstadkomma bättre förräntning av det i den­

samma bundna kapitalet. Sant är visserligen, att förhållandena ställa sig väsentligen

olika för olika företag. Så mycket framgår i allt fall av det nu anförda, att man

icke är berättigad utan vidare utgå ifrån, att en generell arbetstidsförkortning skulle

med oundviklig naturnödvändighet medföra motsvarande generella belastning å den

därav berörda företagarverksamheten.

Skulle nu anförda, av arbetsgivarreservanterna hävdade sats äga giltighet, vore

det oförklarligt att samtidigt med den även av dem framhållna fortgående avkort-

ningen av arbetstiden inträtt en högst betydande stegring av landets produktion.

Dennas verkliga utveckling kan tyvärr ej statistiskt konstateras, men har ostridigt

under de senaste decennierna varit mycket betydlig. Den kan endast till ringa del

bero på arbetarantalets ökning, då denna endast utgjort 1 å 3

%

per år (undantagsvis

dock 6

%

från 1915 till 1916). Återstår sålunda allenast den förklaringsgrunden, att

den maskinella och mänskliga arbetskraften kunnat allt bättre utnyttjas. Det inre

reformarbetet inom industrien har härutinnan onekligen åstadkommit storverk, som

icke blott medgivit väsentliga förbättringar för personalen — både i avseende å

arbetstid, löner och andra arbetsförhållanden — utan därjämte höjt dess produktion

och avkastning. Intet tyder på att detta utvecklingsarbete på något sätt avmattats.

Tvärtom synas många skäl tala för, att vi endast befinna oss i början av en period

med ännu starkare industriell uppryckning — tack vare växande kapitalresurser, ny­

vunna råvarutillgångar, uppfinnarverksamhetens och teknikens framsteg, ökad före-

tagardrift, förbättrad arbetsorganisation, stegrad vetenskaplig, teknisk och praktisk

kapacitet hos ledningen samt höjd nivå bland underbefäl och arbetare. Även om

dessa olika faktorers betydelse här ej kan närmare utvecklas och i allmänhet icke

70

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Tillgången &

arbetskraft.

Erinras må i detta sammanhang, att tvister om arbetstiden länge spelat en viktig

roll i striderna emellan arbetsgivare och arbetare. Enligt den av socialstyrelsen ut­

arbetade statistiken rörande arbetskonflikter hade under åren 1903—1917 tillhopa 92

strejker eller lockouter, omfattande 314 arbetsgivare, 7,625 arbetare och 166,450 för­

lorade arbetsdagar, huvudsakligen föranletts av tvister rörande arbetstiden. Dylika

tvister utgjorde vidare under samma tid bidragande orsak till 165 konflikter, omfat­

tande 799 arbetsgivare, 25,135 arbetare och 711,105 förlorade arbetsdagar. Dessa

siffror giva dock endast ett ofullständigt begrepp om den friktion, som på denna

punkt framträtt och som tillfogat produktionen förluster, direkt genom avbrott i verk­

samheten men än mer indirekt såsom en ständig källa till slitningar under arbetet

och svårigheter vid avtalsuppgörelser. Under den senaste tiden hava just på denna

punkt uppkommit allvarliga komplikationer, vilka helt visst skulle bliva verkligt svår­

artade, därest icke genom lagstiftningens mellankomst vinnes en mera definitiv lös­

ning, som utan att oskäligt betunga produktionen tillerkänner arbetarna en ställning

i fråga om arbetstiden, som kommer dem att känna sig i huvudsak likställda med

jämförliga samhällsgrupper. Har sådan huvudsaklig likställighet en gång genomförts,

så ligger det i sakens natur att därmed en avspänning i det nu synnerligen skärpta

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare måste inträda i vad angår denna fråga.

Detta synes vara av särskild betydelse just nu, då andra allvarliga svårigheter hota

arbetsfreden.

Det har vidare under diskussionen om arbetstiden hävdats, att en förkortning

av densamma utgör en viktig förutsättning för arbetarnas utbildning samt att deras

höjande i olika avseenden kommer att bliva av stort värde för produktionen. Enligt

styrelsens uppfattning är även denna synpunkt värd beaktande. Den yrkeskonserva-

tism och obenägenhet mot förbättrade organisations-, löne- och arbetsmetoder, som

ofta förspörjes bland arbetarna och lägger hinder i vägen för produktionsprocessernas

fortskridande förenkling och förbilligande, har otvivelaktigt sin rot förnämligast i

bristande upplysning och insikt om sådana förbättringars bet³'delse för landets pro­

duktion samt följaktligen även för höjandet av arbetarnas standard. Då arbetstidens

förkortande ökar arbetarnas möjligheter till vinnande av sådan insikt och då bland

dem framträder ett livligt bildningsintresse, för vars tillgodoseende omfattande anord­

ningar numera vidtagits från såväl det allmännas som frivilliga sammanslutningars

sida, lärer härav kunna förväntas värdefulla resultat även för produktionen. Det torde

för övrigt få anses obestridligt, att, lika väl som näringslivets snabba utveckling under

senaste tid icke varit möjlig utan den samtidiga höjningen av arbetarnas nivå, den

fortsatta utvecklingen delvis måste baseras på ytterligare höjning av densamma. Även

den skickligaste ledning måste nämligen vid sitt reform- och utvecklingsarbete bygga

bland annat på stegrad anpassningsförmåga och kapacitet bland arbetarna och det ur

dess led rekryterade underbefälet.

Ehuru sålunda många skäl tala för att konsekvenserna för produktionen av 48-

timmarsveckans realiserande ingalunda skola bliva så kännbara, som mången an­

tagit, lider det intet tvivel, att åtminstone till en början en icke oväsentlig ökning

av arbetarstyrkan skall bliva erforderlig för produktionens vidmakthållande och

normala utvecklande. Då det givetvis är högst angeläget att för denna ökning

icke behöva anlita arbetskraft av främmande nationalitet, möter här frågan, om in­

hemsk sådan i erforderlig utsträckning kan stå till förfogande. Att här närmare

ingå på detta spörsmål låter sig icke göra, då dess besvarande sammanhänger med

yittutseende demografiska och emigrationspolitiska förhållanden samt med den alb

72

Kung!. May.ts Proposition Nr 247.

mal export, så måste arbetstidsbegränsningen för individerna kompenseras genom

bland annat ökad arbetskraft, vidgade arbetslokaler, bättre maskinutrustning m. m.

Vad beträffar arbetarantalets ökning, får icke förbises, att, även vid förutsatt

gynnsamt marknadsläge med god tillgång å arbetskraft, avsevärd tid alltid åtgår för

att uppdriva de nyanställdas yrkesskicklighet och samarbeta dem med den gamla

arbetarstammen. Ej heller förefinnas allestädes erforderliga bostadsutrymmen för den

nya personalens mottagande. Denna svårighet inställer sig särskilt i fråga om de

näringsområden, där arbetsstyrkornas utökande är oavvisligt för produktionens vid­

makthållande, nämligen vid företagen med oavbruten drift. Dessa äro i allmänhet

belägna å landsbygden, där i arbetsställenas närhet lediga bostadslägenheter endast i

ringa mån stå till förfogande. Enligt tillgängliga uppgifter torde vid genomförande

av 48-timmarsveckan ifrågavarande företag behöva utöka arbetarstammen med inemot

16.000 man och för de flesta av dem bygga nya bostäder. Med antagande av normal

proportion bland dem av minderåriga, gifta och ogifta vuxna samt under förutsätt­

ning av sedvanligt bostadsutrymme, skulle för de nytillkomna arbetarna erfordras cirka

28.000 rum och kök (eldstäder). Även om på sina håll förberedelser redan vidtagits

för denna frågas ordnande, kan uppenbarligen ej tillräckligt bostadsbyggande alle­

städes medhinnas inom den korta tid av cirka 7 månader, som kan beräknas förflyta

mellan lagens tidigaste utfärdande (omkring 1 juni) och den föreslagna tidpunkten

för dess ikraftträdande. Även i stadssamhällen torde med hänsyn till bostadsbristen

svårigheter möta för inflyttning av behövlig ökad arbetskraft.

Även för andra företag å landsbygden än de nyss berörda torde erforderlig ök­

ning i arbetsstyrkan förutsätta byggande av bostäder till betydande kostnad. Därtill

kommer, att för sådana företag, där skiftarbete i regel ej låter sig anordna, även

skulle ifrågakomma utvidgning av arbetslokalerna och ökning av den maskinella ut­

rustningen. Det mest önskvärda sättet för arbetstidsbegränsningens kompenserande

består givetvis i de tekniska produktionsförhållandenas förbättring. Men förutom

ökat utrymme kräva maskinerna ökad krafttillförsel, vilken icke alltid kan ske utan

ny kraftanläggning till avsevärda kostnader. Skulle det här endast gälla ett eller

annat företag, vore vår mekaniska verkstadsindustri i regel vuxen uppgiften att ome­

delbart tillhandahålla den ökade maskinutrustningen. Den modernisering i detta av­

seende, som ovan förutsatts för produktionens vidmakthållande, lärer emellertid få

utsträckas till ett så stort antal företag, att de på en gång uppkommande behoven

helt visst icke kunna tillgodoses inom en snävt begränsad tidrymd. Då därjämte in­

monteringen likaledes kräver sin tid, måste stora svårigheter möta för industrins

anpassning under en alltför kort övergångstid. Slutligen bör märkas, att under nu­

varande förhållanden särskilda svårigheter möta för att under resor i utlandet studera

och anskaffa vissa specialmaskiner.

Samtliga de åtgärder, som kunna erfordras för produktionens anpassning efter

lagstiftningen — ökning av arbetarantal och bostäder, utvidgning av arbetslokaler,

byggande av kraftanläggningar, anskaffande av nya maskiner, arbetsledningens för­

stärkande o. s. v. — kräva ökat fast kapital eller stegrade löneutgifter. Den ound­

vikliga följden härav blir fördyrad tillverkning och stegrade priser på produkterna,

åtminstone i jämförelse med vad förhållandet skulle blivit, därest arbetstiden läm­

nades oförändrad. En sådan verkan av den föreslagna lagstiftningen är givetvis

under alla förhållanden mindre önskvärd'; för närvarande skulle den väsentligt mot­

verka prisnivåns återgång.

Näringslivets aktuella läge är emellertid — oberäknat nu berörda menliga verk­

ningar av ett brådstörtat ingripande av lagstiftningen — ägnat att ingiva allvarliga

74

Kungl. Maj:tu Proposition Nr 247.

varliga nackdelar. Enligt socialstyrelsens uppfattning måste sålunda vid bedömandet

av förevarande lagförslag hänsyn tagas till den ståndpunkt man i fråga om arbets­

tidens längd intagit i näringspolitiskt ledande eller eljest med oss i livligare handels­

utbyte stående främmande länder.

Beträffande detta spörsmål har arbetstid skommittén meddelat vissa upplysningar,

enligt vilka 48-timmarsarbetsveckan genom lagstiftning redan mera generellt genom­

förts i Finland, Tyskland och Österrike samt i vissa delar av Australien och Ame­

rika dock ej i Canada eller i flertalet av Förenta staterna. För arbeten i gruvor

samt under statens egen regi har jämväl samma arbetstid genom författningsbestäm­

melser införts i många större industriländer. Enligt upplysningar, som inhämtats av

socialstyrelsen, är lagstadgad 48-timmarsarbetsvecka införd i Ungern, Böhmen och

Polen.

I Norge, där genom provisorisk lag nästlidna år arbetstiden principiellt begrän­

sats till 48 timmar i veckan, har arbetarskyddskommittén den 31 nästlidna januari

till regeringen avgivit ett lagförslag, enligt vilket 872 timmars arbetsdag (48 timmar

i veckan) skulle genomföras i fråga om all verksamhet, som faller inom arbetar­

skyddslagens tillämpningsområde. Principiellt äro samtliga kommittéledamöter eniga

i fråga om arbetstidens längd, men skilja sig meningarna i avseende å lagens om­

fattning samt om lämpligheten av att omedelbart genomföra reformen. Bland arbets­

givarrepresentanterna har sålunda norska arbetsgivarföreningens direktör uttalat sig

för reformens omedelbara lagfästande men föreslagit längre respittid för dess trädande

i kraft samt vidsträckt befogenhet för administrationen att meddela dispenser och i

övrigt underlätta övergångstidens svårigheter för företagen.

Vad Danmark angår, hava avtalsförhandlingar mellan arbetsgivarnas och arbe­

tarnas huvudorganisationer under nästlidna januari månad resulterat i överenskom­

melse om att förutvarande daglig arbetstid om

10 timmar eller mer förkortas till 9 timmar

9 7

2

»

»

»

»

» 81/,,

»

9

»

»

»

»

» 872

*

872

»

»

»

»

^» 8

»

och å lördag 8 timmar

»

»

»

8

»

»

»

»

8

»

»

»

»

8

»

Tillika har bestämts, att förhandlingar den 1 juli 1919 skola upptagas för att

undersöka då rådande arbetstidsförhållanden i in- och utlandet samt därav följande

möjligheter för ytterligare nedsättning av arbetstiden. Enligt uppgifter i tidnings­

pressen har i dagarna danska regeringen tillsatt en kommission med uppgift att till

nyssnämnda datum förbereda lagstiftning om 48 timmars arbetsvecka.

I England uppgår den faktiska arbetstiden, enligt uppgift från Labour Depart­

ment, inom flertalet större industrier, lantkommunikationer m. fl. arbetsområden till

47 å 49 timmar i veckan, och pågå för närvarande därstädes förhandlingar om in­

förande av motsvarande eller än kortare arbetstid för åtskilliga andra yrken.

Den normala arbetstiden synes i Frankrike vara omkring 57 timmar i veckan.

I enlighet med beslut vid fackföreningskongress i november 1918 pågå emellertid

strävanden att genomföra 8 timmars arbetsdag för alla kroppsarbetare. Franska

regeringen lärer göra sin medverkan härtill beroende av blivande internationell över­

enskommelse i samband med fredskongressen.

Enligt meddelande i pressen skulle i Förenta staterna 8-timmarsdagen prin­

cipiellt vara godtagen i stor utsträckning, om ock övertidsarbete mot 100

%

förhöjd

ersättning fortgår. Arbetstidsförkortningarna hava genomförts med stöd av presi­

denten, som i frågan gjort följande programuttalande: »Åtta timmars arbetsdag är

7 fi

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

Därest utvecklingen skulle taga denna riktning, vore det uppenbarligen förenat

med risk för vårt land att försätta sig i en ekonomiskt ogynnsam undantagsställning.

Skyldig' förtänksamhet synes sålunda kräva, att, på samma gång som vårt land med

genomförande av den planerade lagstiftningen ställer sig i raden av de därutinnan

mest framskridna staterna, lämpliga former skapas för lagstiftningens anpassning

efter den internationella utvecklingen. I samband därmed böra givetvis åtgärder

vidtagas för att främja tillkomsten av en med den föreslagna lagen samstämmande

internationell reglering av arbetstiden. Styrelsen vill med avseende härå erinra, att

styrelsen i utlåtande den 11 innevarande månad över framställning från svenska

sektionen av internationella föreningen för lagstadgat arbetarskydd förordat åtgärder,

så vitt möjligt i samförstånd med övriga nordiska länder, för ordnat internationellt

samarbete på det socialpolitiska området samt erinrat om vikten av att vårt land

sättes i tillfälle att vid fredskongressen verka härför och hävda sina intressen i detta

avseende.

Med hänsyn sålunda

dels

till nu berörda internationella förhållanden,

dels

till

fredskrisens ekonomiska svårigheter,

dels

till angelägenheten av hänsynstagande till

blivande arbetsmarknadsläge,

dels

slutligen till oundviklig tidsutdräkt för nödig pro-

duktionsomläggning, maskinanskaffning och bostadsökning anser sig styrelsen böra

påyrka, att den nya lagen må träda i tillämpning först å tid, som Kungi. Maj:t med

beaktande av nyss angivna omständigheter kan finna skäligt bestämma, samt att* i

lagen må inrymmas bestämmelser ägnade att medgiva dispenser såväl i form av an­

stånd med lagens tillämpning under viss övergångstid som ock därefter i trängande

eller eljest särskilt motiverade fall.

Lagstift­

ningens

omfattning.

Innan styrelsen ingår på en behandling av det föreliggande förslagets särskilda

bestämmelser, anser sig styrelsen böra något yttra sig över den grundläggande frågan

om lagstiftningens omfattning. Att denna principiellt lagts mycket vidsträckt, synes

icke böra föranleda erinringar. Å andra sidan har kommittén enligt styrelsens mening

framlagt vägande skäl för att från tillämpningsområdet undantaga mycket betydande

grupper av kroppsarbetare och med dem i huvudsak jämställda,

Vad angår statens företag, ligger det i sakens natur, att dessas arbetare komma

i åtnjutande av enahanda ställning i fråga om arbetstiden, som avses för jämförliga

anställda i enskild tjänst. Då emellertid under vissa förhållanden, exempelvis vid

krigsfara, så hastig utsträckning av arbetstiden vid vissa statens företag kan bliva

nödvändig, att ändring av civillag icke skulle medhinnas, lärer de statsanställdas

arbetstid, i enlighet med vad kommittén förutsatt, lämpligen böra regleras i annan

ordning.

Även beträffande andra från lagens tillämpning undantagna verksamhetsområden

finner styrelsen de av kommittén förebragta skälen härför i allmänhet böra åtminstone

för närvarande tillerkännas giltighet. Emellertid anser styrelsen sig böra fästa upp­

märksamheten på det med styrka framträdande behovet av snara förbättringar i

avseende å arbetstiden för dels personal i handelsbod, rakstuga, frisérsalong och bad­

inrättning, dels personal, som i hotell-, restaurang- och kaférörelse direkt betjänar

allmänheten. För dessa personalgrupper ställa sig nämligen arbetstidsförhållandena

i flertalet fall säkerligen sämre än för de egentliga kroppsarbetarna, huvudsakligen

beroende på de särskilda svårigheterna för ifrågavarande arbetstagare att genom

sammanslutning därå öva inflytande. Emellertid äro de nu berörda arbetsområdena

av väsentligen annan natur än näringslivet i övrigt samt erbjuda sådana skiljaktig­

heter vid olika företag, att störa svårigheter uppenbarligen möta för reglerandet av

78

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

personalen lärer nämligen ej avlönas med drickspengar utan med fast lön av arbets­

givaren; den torde vidare i allmänhet hava en alldeles oskäligt lång arbetstid.

Starka skäl synas sålunda föreligga för dess medtagande under lagens tillämpning.

Om styrelsen likväl icke anser'sig böra härom framställa yrkande, beror detta på att

styrelsen för närvarande icke kunnat bilda sig en fullt säker uppfattning om denna

personals arbetsförhållanden å olika orter. Det vore emellertid önskvärt, att, så snart

sådan föreligger, möjlighet vore beredd för dess inbegripande under lagen. Då även

andra dylika fall säkerligen komma att efter hand kunna konstateras, synes det vara

med lagens syfte mest förenligt, om på administrativ väg avgörande kunde träffas

om upptagande under dess tillämpning av nu undantagna personalgrupper.

² §•

Mot lämpligheten av uttrycket »kontorsbiträde» hava inom sociala rådet er­

inringar framställts. Även enligt socialstyrelsens uppfattning skulle en omformulering

här vara önskvärd för att klarare betona, att man velat undantaga allenast sådan

kontorspersonal, som icke kan anses jämförlig med kroppsarbetare.

3 §•

Arbetsrådets uppgifter enligt lagen hava fixerats i förevarande och vissa efter­

följande paragrafer, medan de befogenheter, som skulle tillkomma yrkesinspektionens

chefsmyndighet, socialstyrelsen, angivas i 6—8 §§. Någon invändning synes icke

vara att göra mot den princip, som legat till grund för särskiljandet av de båda

myndigheternas ifrågavarande uppgifter, nämligen att socialstyrelsen skulle handlägga

allenast mera löpande och regelbundet återkommande ärenden,

4 §.

Även om det får anses klart, att denna lag icke upphäver de längre gående

begränsningar av arbetstiden, som äro stadgade i arbetarskyddslagstiftningen i övrigt

(för minderåriga), så synes i allt fall ur praktiska synpunkter lämpligt att härom

göra direkt erinran. Motsvarande hänvisning torde jämväl böra införas i nu gällande

lagstiftning.

Beträffande andra momentet hava arbetarnas representanter i kommittén re­

servationsvis uttalat farhågor för att den frihet, som enligt kommittémajoritetens

förslag skulle beredas för arbetstidens anordnande vid regelbunden skiftindelning,

skulle komma att i vissa fall missbrukas. Då emellertid reservanternas i anledning

härav föreslagna formulering synes medföra praktiska olägenheter och berörda far­

hågor knappast kunna anses grundade, ansluter styrelsen sig till kommittémajoritetens

förslag i denna punkt.

5 §■

Ehuru styrelsen icke underkänner betydelsen av de farhågor, arbetarreservan-

terna anfört gent emot innehållet i denna paragraf, måste styrelsen dock finna dem

väsenligt överdrivna. Av arbetsrådet, vars medgivande erfordras för samtliga här

avhandlade undantag, lärer nämligen kunna förväntas, att det icke utan starka skäl

lämnar sådant medgivande. Under hänvisning till vad i det föregående anförts

80

arbetsgivaren av medgivandet i fråga. I inånga fall har minderårig till uppgift att

såsom biträde tillhandagå viss arbetare, vars arbetsresultat till stor del beror av

biträdets vana vid hans arbetssätt.- Om sådan arbetare behöver anlitas för arbete

under exempelvis en timme efter den ordinarie arbetstidens slut och den honom

eljest biträdande minderårige förhindras fortsätta därmed under övertidstimmen,

uppstå onekligen praktiska olägenheter. Redan anskaffandet av annat biträde för

denna timme kan möta hinder, .vartill kommer, att med arbetet ovant biträde för­

svårar uppnåendet av eljest möjligt arbetsresultat både för företaget och arbetaren.

A andra sidan ligger det i denna lags natur, att övertidsarbete endast sparsamt bör

förekomma, och gäller detta särskilt minderåriga. Styrelsen nödgas därför ställa sig

tveksam gent emot tanken att för dem liksom för vuxna medgiva rätt till övertids­

arbete, låt vara att sådant ej kan utsträckas utöver den gräns, som angives i arbetar­

skyddslagen.

9

§•

Vid sociala rådets behandling av frågan om förslagsrätt till arbetsrådet fram­

fördes från såväl arbetsgivar- som arbetarsidan önskemålet, att denna rätt skulle för­

behållas organisationer representerande minst 50,000 arbetare. Som organisations-

förhållandena nu gestalta sig, skulle ifrågakomma allenast en organisation å vardera

sidan, nämligen Svenska arbetsgivarföreningen och Landsorganisationen. Då dessa

otvivelaktigt företräda den alldeles övervägande delen av företag och personalgrupper,

som beröras av förevarande lag, kunde den föreslagna begränsningen synas sakligt

motiverad, särskilt i betraktande av lagens och arbetsrådets provisoriska karaktär

samt med hänsyn till den arbetsrådet åliggande förpliktelsen att bereda i varje fråga

närmast intresserade parter och organisationer tillfälle att framföra sina synpunkter.

Såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas, kan emellertid denna fråga

ställa sig annorlunda, därest arbetsrådet, i enlighet med förslag i ett gemensamt med

kommerskollegium samtidigt avgivet utlåtande rörande reglering av arbetstiden för

sjöfolk, får sin befogenhet utsträckt jämväl till vissa tillämpningsfrågor enligt sist­

nämnda lag.

- För att inom rådet bereda tillgång till sakkunskap å flera olika verksamhets­

områden synes lämpligt vidtaga den ändring i kommittéförslaget, att för partrepre­

sentanterna utses två (eventuellt tre) gånger så många suppleanter.

Lagtextens bestämmelser om förslagsrätten torde icke innebära hinder för

Kungl. Maj:t att genom särskild föreskrift bestämma, att förslag skall upptaga exem­

pelvis två eller tre gånger så många personer som antalet representanter, respektive

suppleanter för dem.

10 §.

Inom sociala rådet uttalades tvekan, huruvida formuleringen kan anses omfatta

jämväl de i arbetarskyddslagens 31 § omförmälda arbetarombud. Enligt styrelsens

uppfattning lärer så vara förhållandet. Om emellertid detta icke far anses klart, bör

ett förtydligande tillägg här göras.

16 §.

Styrelsen har i det föregående framhållit de svårigheter, som för närvarande

trycka näringslivet och vilka äro ägnade att ingiva allvarliga farhågor för vår natio-

nalhushållning även under den närmaste framtiden. Dessa svårigheter komma givet-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

82

Kung]. May.ts Proposition Nr 247.

Arbetsrådet.

allenast till företagens eller näringslivets och nationalhushållningens intressen. Icke

mindre betydelse bör enligt styrelsens mening tillmätas åt de vid företagen anställda

arbetarnas behov av att å ena sidan komma i åtnjutande av lagstiftningens för dem

avsedda fördelar men å andra sidan att icke genom dennas verkningar berövas an­

ställning och utkomst. Arbetsmarknadens läge icke mindre än produktionens intres­

sen böra sålunda tagas i betraktande vid tillämpningsfrågornas avgörande, varav föl­

jer, att förändringar i båda dessa hänseeenden kunna föranleda olika avgöranden vid

olika marknadslägen i eljest jämförliga fall.

Beträffande lageus ikraftträdande ansluter styrelsen sig till den uppfattning,

som inom sociala rådet hävdats av dess opartiska ledamöter m. fl., nämligen att

stadgandet härom gives följande lydelse: Bestämmelserna i denna lag träda i kraft

å dag som Konungen förordnar. Styrelsen förutsätter härvid, att hinder icke möta

för bestämmandet av olika tidpunkter för lagens ikraftträdande ifråga om de olika

i kommittéförslaget angivna arbetsområdena. Skälen för nu berörda förändring lik­

som ock de synpunkter, som böra vara vägledande vid Kung! Maj:ts beslut i detta

ämne, hava i den principiella delen av detta utlåtande närmare utvecklats.

Kommitténs förslag om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om lagens

upphörande torde innebära en nyhet i svensk lagstiftning och icke vara lämpligt.

Styrelsen har vidare ansett sig förpliktad att något närmare beröra det föreslagna

arbetsrådets uppgifter och organisation, yrkesinspektionens och styrelsens medverkan

vid lagstiftningens tillämpning ävensom av densamma föranledda administrations­

kostnader.

Då förevarande lag fått ett synnerligen vidsträckt tillämpningsområde och är av

mycket ingripande karaktär, ligger det i sakens natur, att utvägar måste beredas för

att dels slita uppkommande meningskiljaktigheter rörande avgränsningen mot av den­

samma icke reglerade verksamhetsområden, dels genom dispensförfarande förebygga allt­

för hårt eller omotiverat drabbande verkningar. Styrelsen, som i det föregående ut­

talat sin anslutning i huvudsak till kommitténs ståndpunkt i dessa avseenden, har för

sin del påyrkat vissa ytterligare lindringar, avsedda att undanröja särskilt de svårig­

heter, som otvivelaktigt komma att framträda vid lagens första tillämpning och vilka

kunna befaras medföra även risk för arbetslöshet bland arbetare vid vissa företag eller

inom särskilda näringsgrenar. Handläggningen av dylika tillämpningsfrågor skulle

enligt kommittéförslaget huvudsakligen ombesörjas av eu särskild för ändamålet upp­

rättad myndighet, arbetsrådet, över vars beslut dock klagan skulle medgivas genom

besvär i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t. Arbetsrådet skulle sålunda hava att avgöra,

huruvida visst arbete regleras genom lagen;

huruvida viss arbetstagare är att anse som arbetare i lagens mening;

huruvida och i vad mån för arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller

medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av större allmänt in­

tresse, undantag må medgivas från de generella bestämmelserna om arbetstiden;

huruvida och i vad mån undantag må medgivas för treskiftsarbete, som ound­

gängligen måste fortgå jämväl under sön- och helgdagar;

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 247.

83

huruvida de generella arbetstidsbestämmelserna endast i genomsnitt skola vara

gällande i fråga om arbete, där arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden

eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av omväxlande längd; samt

huruvida och i vad mån anstånd med lagens tillämpning må för vidtagande av

ändringar medgivas i fråga om företag, vars produktionsförmåga eljest skulle i väsent­

lig grad förminskas. Vidare skulle arbetsrådet höras beträffande framställning till

Kungl. Maj:t om undantag från lagens tillämpning för visst arbete eller företag, vars

fortsatta bedrivande eljest skulle omöjliggöras.

Vid antagande av det förslag till lag om arbetstiden vid bagerier, över vilket

styrelsen samtidigt härmed avgiver utlåtande, tillkomma ytterligare uppgifter enligt

nämnda lag.

Flertalet av arbetsrådets avgöranden bliva uppenbarligen synnerligen betydelse­

fulla till sin räckvidd och krävande på grund av sin beskaffenhet. Det gäller här

att med bestämt fasthållande av lagstiftningens principer undersöka, huruvida dessa

i de särskilda fallen komma att medföra icke avsedda eller eljest obehörigt störande

verkningar å näringslivet och därigenom även för arbetstagarna. Den prövande myn­

digheten måste sålunda, för att med erforderlig kompetens och auktoritet kunna utöva

sin mycket stora och ansvarsfulla uppgift, förfoga över verklig sakkunskap om lag­

stiftningens innebörd och samhällets intresse av dess opartiska hävdande samt rörande

näringslivet och arbetstagarnas behov.

Enahanda synpunkter kräva likartade kvalifikationer hos den myndighet, som

närmast handlägger dispens- och dylika ärenden beträffande arbetarskyddslagatift-

ningen i övrigt, nämligen socialstyrelsen. Då med hänsyn härtill den inom styrel­

sen föredragande i hithörande spörsmål skall besitta praktisk industriell erfarenhet

och då styrelsen vid behandlingen av viktigare sådana ärenden dels skall förstärkas

med tvenne socialfullmäktige, den ene representerande arbetsgivarnas, den andre ar­

betstagarnas intressen, dels plägar samråda med kommerskollegium såsom centralorgan

för näringspolitiken, dels slutligen äger överlägga med sociala rådets sektion för ar­

betarskydd och arbetarfrågor i allmänhet, kunde det, såsom kommittén framhåller,

synas naturligt att till styrelsens handläggning överlämna även förevarande tillämp-

ningsspörsmål. Härför talar vidare, att vissa bestämmelser om arbetstidens regle­

rande återfinnas i gällande arbetarskyddslagstiftning samt att vid den nu föreslagna

provisoriska lagstiftningens definitiva utformande densamma torde böra inarbetas i

lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912. De praktiska synpunkter, som kommittén

anfört för arbetsrådets upprättande, synas emellertid vara giltiga, då därigenom den

särskilda sakkunskap, som nu uppkommande dispensfrågor kräva, skulle kunna spe­

ciellt beaktas och socialstyrelsen undgår en alltför stark belastning å detta sitt arbets­

område.

Det kan nämligen förutses, att de i lagstiftningen öppnade möjligheterna till

dispenser skola föranleda ett mycket stort antal framställningar från organisationer

och enskilda. Särskilt gäller detta om den närmaste tiden efter lagens ikraftträ­

dande, då övergångstidens svårigheter göra sig mest gällande och innan ännu en

fastare praxis utvecklat sig till intresserades ledning. Det bör också uppmärksammas,

att i de fall, då dispens kan komma att beviljas, det i regel torde bliva nödvändigt

att utforma närmare föreskrifter och villkor för densammas åtnjutande. I många fall

lärer ej heller arbetsrådet kunna mod ledning av allenast respektive parters utredningar

och muntliga upplysningar samt egen sakkunskap bilda sig tillräckligt klar uppfatt­

ning om en dispensansöknings befogenhet. Det lärer sålunda ofta bliva nödvändigt

att närmare undersöka meddelade uppgifter om ekonomiska och tekniska förhållan-

84

den. om den avtalsbestämda eller eljest tillämpade arbetstiden, om tillgång å arbets­

kraft och arbetarbostäder o. s. v. Sådana utredningar kunna visserligen erhållas

genom anlitande av yrkesinspektionens befattningshavare eller medverkan av kom­

merskollegium och socialstyrelsen. Ej sällan torde emellertid bliva erforderligt att

på ort och ställe verkställa undersökningar genom någon eller några rådets ledamöter

eller genom särskild expert. Sistnämnda utväg torde sålunda få anlitas i vissa fall,

då ett avgörande väsentligen beror på beskaffenheten av en produktionsprocess, exempel­

vis den tekniska nödvändigheten av ständig eld eller annan förutsättning för oav­

bruten drift.

Det lider sålunda intet tvivel, att de uppgifter, som avsetts för arbetsrådet,

under den närmaste tiden före och efter lagens ikraftträdande komma att bliva så

maktpåliggande och omfattande, att desamma icke lämpligen böra läggas på social­

styrelsen. Skulle därtill komma motsvarande uppgifter i fråga om en blivande lag­

stiftning rörande arbetstidens förläggning, kan det ock tänkas, att arbetsrådets verk­

samhet behöver utsträckas under några år, intill dess hela arbetstidslagstiftningen

införlivats med lagen om arbetarskydd, vid vilken tid väl även övergångstidens dis­

pensanledningar bortfallit och bestämdare riktlinjer fastslagits för bedömande av åter­

stående sådana. Därefter föreligga uppenbarligen icke samma skäl för att hos olika

myndigheter förlägga behandlingen av arbetarskyddslagstiftningens administrativa ären­

den, detta så mycket mer som i allt fall den lokala tillsynen över lagstiftningens

tillämpning måste sammanhållas hos yrkesinspektionen.

Kommittén har också föreslagit, att vissa dispenser, som äro av tillfällig

karaktär — rörande rätt i vissa fall till övertidsarbete — skulle redan från början

handläggas av socialstyrelsen. Ehuru härigenom arbetsrådet befrias från ett an­

tal löpande och principiellt mindre viktiga ärenden, lärer i allt fall dess uppgift

bliva sådan, att den förutsätter stark sammansättning och tillgång till särskilda ar­

betskrafter.

Huru omfattande dess verksamhet blir, undandrager sig för närvarande ett be­

stämt bedömande. Man torde dock på ovan angivna grunder få utgå från, att de

opartiska ledamöterna, på vilka i regel den förberedande handläggningen, måhända

även meddelandet av preliminära beslut, närmast torde falla, till en början bliva helt

upptagna av denna sin uppgift. Övriga ledamöter lära åt plenarsammanträden få

ägna åtminstone några — under första tiden sannolikt flertalet — dagar i veckan,

vartill kommer arbete med granskning av handlingar och utredningar, i allt fall rö­

rande ärenden av principiell betydelse eller eljest av större vikt. Med hänsyn såväl

härtill som till behandlade spörsmålens ofta ömtåliga och svårbedömda beskaffenhet

lära avlöningsförmånerna böra tillmätas så, att de bästa krafter kunna förvärvas för

att däråt helt eller åtminstone till huvudsaklig del ägna sin tid.

Kär det gäller en uppgift sådan som den förevarande, synes i princip riktigast,

att myndigheten finge en fast organisation. Såsom redan framhållits, skulle emeller­

tid förevarande lagstiftning vara provisorisk, varjämte efter en kortare tid rådets

uppgifter kunna väntas bliva väsentligt mindre omfattande än till en början. Det

synes då mindre lämpligt att för hela verksamhetstiden fastställa organisation och

löneförmåner med hänsyn till begynnelsetidens stora krav. Dessa och andra skäl

motivera enligt socialstyrelsens uppfattning en anordning, som möjliggör, att organi­

sationen i allmänhet samt löneförmånerna för rådets ledamöter och biträdande per­

sonal kunna av Kungl. Maj:t jämkas efter omständigheterna.

Vad angår avlöningsförmånerna för rådets ordförande och ledamöter, torde så­

lunda kunna ifrågakomma att anpassa dem efter verksamhetens omfattning ävensom

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

86

KungL Maj:ts Proposition Nr 247.

den speciella sakkunskap, som synes oundgängligen erforderlig för auktoritativt be­

dömande av sjöfolkets arbetsförhållanden och sjöfartsnäringens intressen. Tillräck­

liga garantier härutinnan synas nämligen icke erbjudas genom den arbetsrådet ålig­

gande skyldigheten att bereda intresserade parter och organisationer tillfälle att fram­

föra sina synpunkter eller genom rådets befogenhet att anlita experter. På arbets­

rådet bör otvivelaktigt kunna ställas den fordran, att bland dess ledamöter finnas

personer med förutsättningar att bilda sig en självständig uppfattning i de frågor,

som falla under dess bedömande. Ur denna synpunkt kunde synas mest lämpligt att

inom rådet upprätta en särskild sektion för behandling av ärenden enligt lagen om

begränsning av arbetstiden å svenska fartyg. Härvid bör emellertid beaktas, att

mellan de förevarande tre lagarnas innehåll och de allmänna förutsättningarna för

deras bedömande föreligga så nära beröringspunkter, att erforderlig enhetlighet i till-

lämpningen bör eftersträvas och tryggas genom kontinuitet i fråga om de personer,

som inom arbetsrådet deltaga i förekommande ärendens behandling. Av nu anförda

skäl synes alternativt sådan anordning kunna ifrågasättas, att vid handläggning hos

arbetsrådet av ärende rörande lagen om arbetstidens begränsning å svenska fartyg en

representant för arbetsgivarnas och en representant för arbetarnas intressen ersättes

med representanter för respektive parter inom sjöfarten.

Vilkendera av dessa utvägar än synes mest ändamålsenlig, bleve det nödvändigt

bereda förslagsrätt åt även andra organisationer än arbetsgivarföreningen och lands­

organisationen, då dessa icke innefatta de speciella organisationerna för sjöfartens

arbetsgivare och arbetstagare. Nu antydda förändringar i arbetsrådets befogenheter

och organisation skulle sannolikt medföra någon ökning i ovan beräknade kostnader.

Ehuru socialstyrelsen i denna frågas nuvarande läge icke haft anledning närmare

än här skett ingå på densamma, har styrelsen ansett sig böra i detta samanhang

åtminstone antyda dess räckvidd och konsekvenser.

Yrkes-

Såsom redan framhållits, skulle enligt kommittéförslaget yrkesinspektionens be-

inspektionens

fattningshavare öva tillsyn å lagens efterlevnad. Denna tillsyn torde i regel kunna

medverkan.

upföras j samband med inspektionsverksamheten i övrigt. Härvid ifrågakommer när­

mast granskning av övertidsjournal ävensom samtal med arbetare eller av dem jämlikt

arbetarskyddslagens 31 § utsedda ombud o. s. v. Den tidsutdräkt vid inspektionsför-

rättningarna, som härigenom förorsakas, lärer i regel icke bliva mer betydande, men

kommer dock att i någon mån minska antalet av de inspektioner, vederbörande be­

fattningshavare kan medhinna. Därjämte komma givetvis anmälningar om verkliga

eller förmenta överträdelser av lagen eller av eventuellt meddelad dispens att göras

av arbetare, representanter för arbetarorganisationer eller andra. Då ofta särskild för­

rättning påkallas i dylika fall, komma desamma att bliva jämförelsevis tidskrävande.

Det har vidare ovan förutsatts, att arbetsrådet kan finna önskvärt anlita yrkesinspek­

tionens befattningshavare för kontroll å uppgifter, som meddelats i dispensansökan,

eller inhämtande i övrigt av upplysningar. Då sådan medverkan givetvis bör lämnas

— på sätt som överenskommits mellan arbetsrådet och yrkesinspektionens chefsmyn­

dighet eller som av Kungl. Maj:t föreskrivits — inträder jämväl här ökat arbete för

ifrågavarande befattningshavare. Det bör slutligen erinras, att lagstiftningen i vissa

fall kan komma att medföra verkningar, som beröra yrkesinspektionens tillsyn enligt

arbetarskyddslagen. Såsom exempel kan anföras, att där arbetsgivare anser sig böra

kompensera inträdande arbetstidsbegränsning medelst inrättande av skiftarbete, fråga

kan uppkomma, huruvida för vanligt dagarbete avsedda belysnings- och ventilations-

88

KungL. Maj:ts Proposition Nr 247.

Samman­

fattning

.

sammanhängande förhållanden ävensom till upplysningar rörande tillgången å arbets­

kraft samt andra spörsmål angående arbetsmarknadens läge. Då socialstyrelsen för­

fogar över en i huvudsak fullständig samling av hithörande arbetsmaterial samt på

området sakkunniga tjänstemän, lärer även i detta avseende en nära samverkan vara

nödig. Enär vidare ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning genom arbetsrådet

givetvis kommer att återverka på avtalsförhållandena vid andra företag än dem som

tillhöra dess tillämpningsområde, torde å andra sidan styrelsen hava anledning att

nära följa hithörande frågor, bland annat för att kunna därom meddela upplysningar

till statens förlikningsmän för medling i arbetstvister.

På grund av det anförda finner sig socialstyrelsen böra i likhet med kommers­

kollegium förorda frågans principiella avgörande vid innevarande års riksdag under

förutsättning att den nya lagen må träda i tillämpning först å tid, som Kungl. Maj:t

med beaktande av dels de internationella förhållandena, dels utvecklingen av landets

ekonomiska förhållanden med hänsyn till konjunkturer, arbetsmarknad, möjlighet

för produktionsomläggningar, byggnadsverksamheten m. m. kan finna skäligt bestämma,

samt under förutsättning vidare att i lagen införas betryggande bestämmelser med

avseende på övergångstiden och därefter till medgivande av nödiga dispenser för de

verksamhetsområden, vilka med nödvändighet kräva hänsyn till sina speciella drift-

förhållanden.

I anslutning till vad inom sociala rådet anförts beträffande de särskilda svårig­

heter, som på grund av den knappt tillmätta tiden samt andra omständigheter mött

för avgivandet av förevarande utlåtande, vill styrelsen slutligen framhålla, att styrel­

sen icke kunnat ägna ärendet den ingående behandling, som varit önskvärd och som

dess vikt kräver. Styrelsen har sålunda icke kunnat avvakta uttalanden från intres­

serade organisationer eller rådföra sig med socialfullmäktige, vilka varit upptagna av

andra offentliga uppdrag.

I ärendets slutliga avgörande hava deltagit generaldirektören Elmquist samt

byråcheferna Huss, Andersson och Först, varjämte byråchefen Molin deltagit i den

förberedande handläggningen men ej i beslutet.

Dnderdånigst

HENNING ELMQUIST.

Gunnar Huss.

90

I förutnämnda reservation hade utförligt klarlagts de utomordentliga svårigheter,

som uppkomme för industrien i händelse av förslagets genomförande, och uttalade

förbundet sin fulla anslutning till de synpunkter, som däri framförts, med särskilt

framhållande av att den nuvarande tidpunkten för lagens genomförande måste anses

synnerligen olämplig. På grund av rådande förhållanden vore vår industris produk­

tionskostnader för närvarande betydligt högre än den utländska industriens, varför

de svenska tillverkarna, om de med framgång skulle kunna upptaga konkurrensen

med utlandet, ej tålde vid den ökning i framställningskostnad, som arbetstidens för­

kortande innebure. Detta gällde icke blott exportindustrien, utan även stora delar

av den för den inhemska marknaden arbetande industrien, vars tullskydd numera

på grund av det låga penningvärdet förlorat sin effektivitet. Även skulle den redan

förut hårt ansträngda kapitalmarknaden komma att tryckas av nya anspråk för ny­

byggnader, maskiner, arbetarbostäder m. m., vilka kapitalanspråk, om produktionen

skulle kunna vidmakthållas, i merberörda reservation beräknades uppgå till ej mindre

än 300,000,000 kronor. Förbundet ansåge det därför icke tillrådligt att under sådana

förhållanden genom nya lagbestämmelser, som på många håll skulle tvinga till en

fullständig omläggning av arbetsorganisation och drift, rubba den industriella produk­

tionens jämna gång och samtidigt fördyra ifrågavarande produktion.

Lagförslaget byggde på att liknande åtgärder komme att vidtagas inom de le­

dande industriländerna. Huruvida detta bleve fallet, vore dock osäkert. Den stora

kapitalförbrukning, som ägt rum under kriget, torde tvärtom komma att nödvändig­

göra ökad produktion eller torde i varje fall ej tillåta minskning i densamma. Sve­

rige borde därför under inga omständigheter införa en begränsning av arbetstiden

tidigare än de stora industristaterna. Som skäl för avslag å de riksdagsmotioner,

som förut avgivits i förevarande fråga, hade också städse anförts, att en dylik åt­

gärd, vidtagen endast inom den svenska industrien, skulle betyda minskad konkur­

rensförmåga gentemot utlandet, och att, om någon generell begränsning av arbetsti­

den skulle kunna genomföras, detta måste ske genom internationell överenskommelse,

till vilken uppfattning förbundet på det kraftigaste anslöte sig.

På grund av det ovan anförda avstyrkte förbundet framläggandet av det av

kommitténs majoritet förordade lagförslaget.

För den händelse frågan ändock ansåges böra föreläggas årets riksdag, hem­

ställde förbundet, att den nådiga propositionen i ämnet måtte upptaga den av herrar

Ekman, Wahren och Wijkander föreslagna begränsningen av arbetstiden till 54 tim­

mar i veckan. Därest ett otillbörligt exploaterande av arbetskraften kunde anses

föreligga, skulle nämligen genom denna begränsning av arbetstiden ett fullt tillräck­

ligt skydd häremot komma att finnas, samtidigt som berörda förslag ej skulle med­

föra samma ödesdigra ingrepp i vår produktion som den av kommitterades majoritet

föreslagna förkortningen av arbetstiden. Slutligen framhölles nödvändigheten av att

för den händelse en lagstadgad begränsning av arbetstiden infördes, det sörjdes för,

att den nya arbetstiden gjordes fullt effektiv, så att i densamma ej komme att ingå

arbetspauser av något slag.

Med återställande av remissakten och med överlämnande av industriförbundets

yttrande får kommerskollegium för egen del anföra följande.

Vid behandlingen av förevarande ärende har kollegium samrått med social­

styrelsen. De rent sociala synpunkterna på frågan hava av socialstyrelsen utförligt

utvecklats och kollegium anser sig för sin del kunna för frågans belysning i detta

avseende hänvisa till och åberopa vad socialstyrelsen anfört, under det att kollegium

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

91

ansett sig böra företrädesvis ägna sin uppmärksamhet åt de ekonomiska synpunkter­

nas inflytande på problemet.

Kollegium nödgas till en början konstatera, att det remitterade lagförslagets

motivering fullständigt saknar en ekonomisk utredning över de antagliga verkning­

arna på vårt näringsliv av eu reform av sådan omfattning som den lagförslaget

innebär. Kollegium finner denna brist synnerligen beklaglig med hänsyn till den

ofantligt genomgripande betydelse den föreslagna lagen måste förutsättas hava för

nationens ekonomiska liv i sin helhet. Kollegium har för sin del självfallet icke på

den korta tid som stått till buds för remissens besvarande varit i tillfälle att inför­

skaffa sådan ytterligare utredning, som för frågans bedömande hade varit önskvärd.

En mera ingående granskning av förslagets detaljer eller formulering har ej heller

varit möjlig, utan får kollegium inskränka sig till i huvudsak principiella utta­

landen.

En inskränkning i arbetstiden för den del av befolkningen, som är uteslutande

hänvisad till att med sitt arbete som bytemedel skaffa åt sig sin nödvändiga andel

av den för livsuppehället erforderliga direkta -avkastningen av jorden, enkannerligen

industriarbetarna, är ett önskemål, varom alla torde vara i princip eniga. Kunde

detta önskemål förverkligas i samma utsträckning för samtliga industridrivande na­

tioner, skulle i stort sett varje individ bliva fortfarande lika delaktig som förut i det

överskott av livsmedel, som jordbruket lämnar, och följden som helhet bleve endast

den, att de minst nödvändiga av de industriellt producerade nyttigheterna icke bleve

framställda. Annorlunda ställer sig saken, om en väsentlig förkortning av arbetstiden

genomföres enbart av en mindre grupp inom världsindustrien, sådan som den sven­

ska. Det lär icke kunna förnekas att — för att använda 1917 års siffror, sådana de

återfinnas i det remitterade betänkandet sid. 104—105 — om våra 439,000 i industri

och hantverk sysselsatta arbetare komma att i stället för 56,t timmar per vecka ar­

beta 48 timmar, en bortfallande arbetskvantitet av 190,000,000 arbetstimmar per år

måste betyda en högst väsentlig nedsättning i den erforderliga motprestationen mot

livsmedel — begreppet taget i vidsträckt bemärkelse. Det torde böra framhållas och

understrykas, att detta är detta utbyte, som den industriella verksamheten ytterst

går ut på att förmedla, om ock detta förhållande vanligen bortskymmes därav, att

den omedelbara valutan för arbetet utgår i penningar. Till följd av att detta för en

rätt uppfattning av det ekonomiska livets struktur grundläggande sammanhang ofta

förbises, förbises också betydelsen av den industriella produktionens totalresultat.

Vad den nyss antydda minskningen i produktionsresultat såsom sådant betyder

för landet förtjänar att något belysas. Vad den bortfallande produktionsmängden

motsvarar i penningar år 1917 kan i brist på tillgängliga statistiska uppgifter icke exakt

uppskattas, men med ledning av tidigare statistik torde man kunna räkna med minst

570,000,000 kronor. Jämsides med denna siffra kan det vara av intresse att ställa

upp värdet av landets hela import för år 1916, som uppgick till ett värde av i runt

tal 1,138,000,000 kronor, därav i jordbruksprodukter 333,000,000. Inför det faktum

att den svenska jorden icke förmår lämna den för befolkningen erforderliga mängden

livsmedel, måste man, synes det kollegium, ägna noggrann eftertanke åt innebörden

av dessa siffror.

Den här anförda beräkningen lämnar givetvis endast ett överslagsvärde, men

den stämmer likväl tämligen bra överens med de beräkningar, som anförts i en till

betänkandet fogad särskild mening av herrar Ekman, Wahren och Wijkander, vilkas

slutsiffra för övrigt utfallit högre än den ovannämnda. Den gjorda jämförelsen av

siffror hänför sig som nämnt till tidsläget 1916—1917. Vid bedömandet av situa-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

92

tionen för innevarande ar och värdet av en nu inträdande produktionsminskning, får

man taga hänsyn till å ena sidan att arbetstiden sedan 1916 —1917 i genomsnitt

något nedgått, under det att å andra sidan värdet i penningar av en arbetstimmes

produktion högst väsentligt stegrats sedan samma tid.

De sakkunniga hava utan att närmare ingå på den nationalekonomiska betydel­

sen av den bortfallande arbetskvantiteten uttalat några allmänna förhoppningar om

att arbetsintensiteten antagligen kommer att stiga och att tekniska förbättringar skola

vidtagas i sådan grad, att förlusten i produktionsmängd blir kompenserad. Kolle­

gium kan för sin del tyvärr icke dela denna optimism, åtminstone vad angår de

närmaste åren efter reformens genomförande. De av de sakkunniga hysta förhopp-

ningarna om fortskridande tekniska förbättringar kunde hava varit berättigade, om

vi fortfarande kunnat räkna med att befinna oss i en ständigt uppgående konjunk­

tur, så som förhållandet i stort sett varit ända sedan sekelskiftet, men man får icke

förbise, att en radikal omsvängning skett härvidlag. Vad beträffar spörsmålet om

inflytandet av arbetsintensiteten, måste man taga i betraktande, att inom en stor del

av de viktigaste industrierna produktionsmängden i huvudsak bestämmes .av produk­

tionsmedlens omfattning, således maskiner och anläggningar. Vid byggnads-, trans­

port- och andra dylika industriella hjälparbeten således inom grovarbetarfacken spe­

lar den personliga arbetsprestationen en avgörande roll, men icke så inom de egent­

liga fabrikationerna. Ett järnverks produktion beror ytterst på antalet masugnar och

deras drifttid.. Eu hytta med tre masugnar, som måste övergå från två- till treskift

och icke är i stånd att anskaffa eller härbärgera motsvarande ökat arbetareantal,

måste nedlägga den ena masugnen och gå med två. Samma är förhållandet med ett

martinverk eller en kemisk smältugnsanläggning. En cellulosafabrik i samma situa­

tion får driva två kokare i stället för tre. Ett sågverks produktion beror väsent­

ligen på antalet ramar och det antal timmar de drivas. Inom dessa stora indu­

strier, som till väsentlig del äro bestämmande för produktionsvärdet hos vår indu­

stri, särskilt vår export av industriprodukter, är sålunda produktionens volym i stort

sett direkt beroende på produktionsmedlen och tiden för dessas begagnande däremot

föga avhängig av arbetsintensiteten hos arbetarna.

Inom järnindustrien, valsverk och manufaktur samt inom verkstadsindustrien

spelar arbetsintensiteten givetvis en viss roll ifråga om produktionens mängd, men det

torde knappast lida något tvivel, att icke maskinutrustningens produktivitet spelar en

större och avgörande roll. Inom hantverket och den industri, som närmar sig hant­

verket, finnes återigen ett rätt stort spelrum för den individuella arbetsintensiteten.

Eu omständighet, som icke får förbises är den, att särskilt inom industrier med

dagdrift, såsom sågverk och verkstäder, en del av arbetstiden, särskilt vid dess början

bortgår till iordningsställande och förberedelser. Det är tydligt, att den tid, som härför

kräves, kommer att spela en så mycket större roll, ju kortare arbetstiden i sin helhet

är. Till följd härav blir produktionsminskningen proportionsvis större i dessa fall

än vad som motsvarar arbetstidens förkortning. Sålunda lär inom sågverksindustrien

arbetstidens förkortning med föreslagna 16

%

anses oundgängligen medföra en produkt­

minskning av cirka 20

%.

Det är tydligen med den utredning, som föreligger, omöjligt att säga huru mycket

av den bortfallande arbetsmängden av 190,000,000 arbetstimmar per år, som sålunda

kan tänkas ersatt genom ökad arbetsintensitet, men Kollegium är för sin del benäget

att antaga, att det endast kan handla om ett relativt litet procenttal. Skulle hela

kvantiteten behöva ersättas med ny arbetskraft, skulle härtill åtgå cirka 77,000 arbe­

tare (75,000 efter de ovan nämnda reservanternas beräkning). Det ligger omedelbart

Km tgl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

93

i öppen dag, att det måste dröja flera år, innan detta antal kan beräknas bliva fyllt

och att endast en liten bråkdel av detta antal kan anskaffas omedelbart. Härtill

återkommer kollegium längre fram. Resultatet av reformens snabba genomförande

måste sålunda bliva, att för våra stora massgodsproducerande industrier produktions­

mängden måste omedelbart nedgå, och att för »förädlingsindustrierna» samma för­

hållande måste till en början inträda och här fortgå, intill dess man med nya tek­

niska hjälpmedel, nyinsatt maskinkraft, särskilt elektrisk, m. m. medhunnit att kom­

pensera bristen. Kollegium är övertygad om att tekniken kommer att lösa även detta

problem, men härför erfordras till en början ett ingenjörs- och organisationsarbete

som tager sin tid, och vidare en nyanskaffning och komplettering av maskinell ut­

rustning, som dels även den tar tid, dels kräver betydande kapitalutlägg, en omstän­

dighet som ställer sig så mycket vanskligare just nu, som det allmänna konjunkturläget

svängt om och med den största sannolikhet kommer att under ett par år bereda in­

dustrien de största svårigheter på grund av försvårade avsättningsförhållanden, intensiv

konkurrens, knapphet på penningar m. m. således även utan den nyssnämnda belast­

ningen. När man bedömer verkningarna av de under de närmaste decennierna

succesivt försiggångna inskränkningarna i arbetstid och konstaterar, att densamma

oupphörligt kompenserats genom tekniska förbättringar och ökad maskinkraft, måste

man betänka, att denna utveckling försiggått under en i det stora hela jämnt uppåt­

stigande gynnsam konjunktur för industrien. Nu måste man sätta sig in uti, att

läget är och under några år sannolikt måste bliva ett annat, varför man icke utan

vidare är berättigad att förlita sig på erfarenheten under de år, som gått, allra minst

de senaste åren.

Som slutresultat av det nu anförda får kollegium som sin åsikt uttala, att en

omedelbart genomförd arbetstidsförkortning, sådan som den i betänkandet föreslagna,

icke kan undgå att för flera år framåt medföra en nationell produktionsförlust av

till en början den, som ovan angivits. I den män icke de stora industriländerna

samtidigt underkasta sig motsvarande produktionsinskränkningar, är det tydligt att vårt

lands ställning kommer att bliva synnerligen ogynnsam.

En annan konsekvens av den föreslagna arbetstidsinskränkningen av national­

ekonomisk betydelse synes icke hava blivit beaktad i den hittills i ämnet presterade utred­

ningen. Den ovan påpekade bristen på arbetskraft kommer, i den mån industrien

söker att fylla deusamma för att ånyo driva upp produktionen, sannolikt att i första

hand gå ut över jordbruket, såsom även påpekats av de nedannämnda reservanterna.

Men i den mån jordbruket icke kan lämna ifrån sig sådan arbetskraft — och det

torde endast vara möjligt i mycket ringa grad — så kommer följden att bliva, att

arbetskraften suges till den del av industrien, som har den största räntabiliteten, under

det att en industri, som arbetar med relativt mindre, dock till äventyrs fullt tillfreds­

ställande räntabilitet, måste nedläggas. I viss mån kan ett sådant förhållande sägas

vara ur nationalekonomisk synpunkt likgiltigt, men det får dock icke förbises dels

att därigenom kommer att orsakas en kanske icke oväsentlig kapitalförlust, dels att

vi riskera gå förlustiga industrier, som kunna vara särskilt viktiga för vår själv­

försörjning.

Ytterligare ett moment av nationalekonomisk innebörd torde förtjäna beaktande,

nämligen utnyttjandet av våra vattenfall. Med en förkortad arbetstid inom industrien

i allmänhet följer med naturnödvändighet eu inskränkning i energiuttaget från de ut-

byggda vattenfallen, varav följer, att motsvarande vattenmängd kommer att rinna bort

till ingen nytta. Samtidigt förorsakas härav eu över hela linjen, verkande förhöjning

av priset på elektrisk energi.

94

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 247.

Kollegium övergår så till frågan om det inflytande av privatekonomisk art,

som vårt näringsliv kan förvänta av den ifrågavarande reformens genomförande.

Redan det nyss anförda eventuella nedläggandet av en del industrier lär icke kunna

undgå att medföra betänkliga rubbningar i det ekonomiska livets gång, rubbningar,

som i sin tur kunna medföra ytterligare konsekvenser. Men den viktigaste frågan

torde härvidlag vara den, huru industriens räntabilitet i genomsnitt påverkas av för­

ändringen i arbetstid.

De tre industrireservanterna hava försökt sig på en utredning av detta spörsmål

på grundval av det knappa material, som stått till förfogande, och därvid kommit

till det resultat, att den föreslagna arbetstidsbegränsningen beräknas medföra en

förlust av cirka 150,000,000 kronor per år. Även om denna siffra icke kan tillmätas

så stor noggrannhet, är den dock av ett visst intresse. Räknar man nämligen med

1916 års statistik, enligt vilken det totala produktionsvärdet av industrien uppgick

till cirka 3,700,000,000 kronor, och antager man, att det kapital, som var engagerat i och

för denna omsättning, uppgick till en tredjedel eller 1,200,000,000 kronor, heflnnes det,

att den nyssnämnda förlusten utgör icke mindre än 12

%

på det investerade kapitalet.

Att en dylik avbränning i de tider, som stunda, då avkastningen på i industrien

insatt kapital sannolikt kommer att av sig själv nedgå till det under lågkonjunkturer

vanliga eller 5 ä 7

%,

ofta mindre, måste komma att medföra synnerligen allvarliga

svårigheter, synes uppenbart.

Skulle det nu befinnas, att i de stora industriländerna en motsvarande arbets-

tidsbegränsning tilläventyrs icke blir genomförd samtidigt som här, så att den svenska

industrien icke blir i tillfälle att gent emot den utländska konkurrensen höja sina

priser i motsvarande grad, synes det kollegium, som om en katastrofartad kris icke

kunde undvikas.

Gent emot vådorna av ett läge sådant som det nyssnämnda har man trott sig

finna ett hjälpmedel däruti, att lagen föreslagits provisorisk, så att densamma skulle

kunna vid behov upphävas av Eders Kungl. Maj:t. Kollegium kan dock icke under­

låta att fästa uppmärksamheten därpå, att det sannolikt icke kan undvikas, att en

sådan procedur kommer att kräva en i förevarande fall mycket dyrbar tid. Ett upp­

hävande av lagen torde väl knappast vara tänkbart, innan det blir med full tydlighet

ådagalagt, att lagens upprätthållande är ohållbart, d. v. s. erfarenheten visat, att

skadan redan skett. Intill dess kan industrien utan direkta förluster även ha med­

hunnit vidtaga en del kapitalutlägg i och för sin anpassning efter den provisoriska

lagens krav, vilka utlägg vid lagens eventuella upphävande framträda även de såsom

kännbara förluster åtminstone för ögonblicket. I detta sammanhang vill kollegium

erinra därom, hurusom byggnadskostnaderna för närvarande nått en sådan höjd, att

igångsättande av t. ex. arbetarebostadsbyggen under nuvarande förhållanden och

sannolikt under rätt lång tid framåt blir förenat med de största risker. För sin del

kan kollegium icke underlåta att påpeka, att den betydande summa, som av de tre

reservanterna beräknats för dylika nybyggen, för det närvarande likväl torde vara

åtskilligt för lågt beräknad. Väsentligt gynnsammare torde dessa förhållanden däre­

mot te sig om ett par år.

I det remitterade betänkandet hava de ekonomiska konsekvenserna av den

föreslagna arbetstidsbegränsningen endast flyktigt och med lätt hand berörts. Kolle­

gium har emellertid ansett det vara sin oavvisliga skyldighet att så långt det sig

göra låtit granska denna sida av saken, och den granskning, för vilken ovan redo­

gjorts, torde hava ådagalagt, att även om en ens närmelsevis tillfredsställande ut­

redning saknas, de föreliggande siffrorna dock tala ett så allvarligt språk, att det icke

96

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

te sig betydligt olika inom olika delar av vårt land, särskilt mellan å ena sidan

Norrland och å andra sidan landets övriga delar. I Norrland faller av naturliga skäl

en större arbetskvantitet på sommarhalvåret än på vinterhalvåret. Under den korta

sommaren arbetas både i jordbruk, industri och övrig rörelse med särskild intensitet,

under det att på vintern de naturliga förhållandena, mörker och köld, försvåra och

i vissa fall omöjliggöra arbetet. Om sålunda arbetsmängden under sommaren tvångs­

vis inskränkes, lär det förlorade arbetet i viktiga avseenden icke stå att ersätta på

vintern, särskilt inom den för Norrland så betydelsefulla trävaruindustrien, efter vars

förhållanden hela landsdelens ekonomiska liv praktiskt taget torde rätta sig.

För Norrland och den framtida utvecklingen av dess möjligheter synes det

därför vara av alldeles särskild betydelse, att en förskjutning av arbetstid från en

över hela året likformig fördelning till eu efter de naturliga förhållandena anpassad,

icke förhindras genom en allt för snäv begränsning av veckoarbetstiden. Det an­

förda torde vara av så stor betydelse, att det kan ifrågasättas, om icke i lagen borde

införas särskild bestämmelse om förskjutning av arbetstid speciellt för Norrland. I

varje fall böra övertidsbegränsningarna göras tillräckligt rymliga för tillgodoseende

av detta krav.

Beträffande § 5 måste betonas, att det för våra största och betydelsefullaste in­

dustrier, såsom järn-, cellulosa- och annan kemisk industri, i vilka längre värmepro­

cesser (smältning eller kokning) ingå som det väsentliga ledet i tillverkningsproce-

duren, är oundgängligen nödvändigt att driva fabrikationen även under söndagar.

Med 48 timmars vecka är detta omöjligt utan extra arbetskraft för söndagsdygnet,

och i regel torde det vara fullständigt uteslutet att för sådan extra tjänstgöring an­

skaffa tillfällig personal med nödig erfarenhet och utbildning. Detta hinder är så­

lunda icke av enbart ekonomisk natur, ehuru såsom sådan av nog så allvarlig be­

skaffenhet, utan framför allt av teknisk art. Det måste därför utan vidare förutsättas,

att i flertalet här berörda fall undantaget måste bli regel, och det synes därför kol­

legium riktigast, att redan från början paragrafen formuleras så, att anläggningar

under ständig eld ävensom för dylikas drift erforderliga andra anläggningar, såsom

elektriska kraftstationer, uttryckligen tillförsäkras möjlighet till en mot driftförhål­

landenas krav svarande arbetsvecka eller 56 timmar.

Slutligen vill kollegium understyrka betydelsen av att övergångstiden tillmätes

skäligt och utsträckes till längre tid än som skett i förslaget, dels med hänsyn till

de nuvarande abnorma byggnadskostnaderna, dels med hänsyn till gällande kollek­

tivavtal.

På grund av det anförda finner sig kollegium böra i likhet med socialstyrelsen

förorda frågans principiella avgörande vid innevarande års riksdag under förutsätt­

ning att den nya lagen må träda i tillämpning först å tid, som Eders Kungl. Maj:t

med beaktande av dels de internationella förhållandena, dels utvecklingen av landets

ekonomiska förhållanden med hänsyn till konjunkturer, arbetsmarknad, möjlighet

för produktionsomläggningar, byggnadsverksamhetens upptagande m. m. kan finna

skäligt bestämma, samt under förutsättning vidare att i lagen införes betryggande

bestämmelser med avseende på övergångstiden och därefter till medgivande av nö­

diga dispenser för de industrier, vilka med nödvändighet kräva hänsyn till sina

speciella driftförhållanden.

Underdånigst

K. A. FRYXELL.

Carl Malmm.

Axel F. Enström,

föredragande.

S. E. Österberg.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

97

•

Bilaga c.

TILL KONUNGEN.

I nådig remiss den 18 i denna månad har Eders Kungl. Maj:t anmodat Svenska

arbetsgivareföreningen att senast den 25 i denna månad inkomma med underdånigt

yttrande i anledning av ett utav arbetstidskommittén avgivet förslag till lag om be­

gränsning av arbetstiden.

I anledning härav får Svenska arbetsgivareföreningen i underdånighet anföra

följande:

Den korta tid, som tillmätts föreningen för att avgiva utlåtande i ärendet,

omöjliggör för föreningen att inkomma med ett något så när fullständigt, efter om­

sorgsfull granskning av förslaget och noggrant övervägande av de sannolika följderna

utav detsamma för de olika industrigrenarna utarbetat yttrande i ämnet. Under den

tid av sex dagar, som förunnats föreningen för behandling av detta utomordentligt

yiktiga och omfattande ärende, har det icke varit möjligt för föreningen vare sig att

inhämta yttrande från representanter för de olika industrigrenar, som äro anslutna

till föreningen, eller ens att sammankalla de korporationer inom föreningen, som för

sådant ändamål borde höras. Föreningen nödgas alltså inskränka sig till att uttala

vissa allmänna reflexioner i anledning av förslaget, vilka även vid en flyktig genom­

läsning av detsamma tränga sig på läsaren.

Hittills har här i landet arbetstiden för vuxna manliga arbetare fastställts

igenom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren, i främsta rummet genom

de i storindustrien allmänneligen förekommande kollektivavtalen. Av den utredning,

som finnes omnämnd i kommittébetänkandet, framgår, att arbetstiden inom industrien

under senare tider alltjämt varit stadd i sjunkande. Efter att på 1870-talet i all­

mänhet hava varit utsträckt ända till 72 timmar i veckan uppgick den i medeltal år

1905 allenast till 59,6 timmar i veckan och 1917 till 56,4 timmar i veckan. Därefter

har den ytterligare sjunkit, särskilt genom nya kollektivavtal för stora arbetare­

grupper, vilka avtal träffades vid årsskiftet 1918—1919. Då sålunda den genom fritt

avtal reglerade arbetstiden här i landet alltjämt utvecklat sig i den riktning, som

kommittén anser önsklig, hade man kunnat vänta, att kommittén först efter en

mycket noggrann och omsorgsfull utredning i ärendet och efter att hava påvisat

ovedersägliga skäl till en ändrad ordning av frågan funnit sig böra föreslå, att den

nuvarande ordningen utbyttes mot en statsreglering av arbetstiden. Detta är emel­

lertid långt ifrån förhållandet. Kommittén kan även med det mest välvilliga bedö­

mande av dess arbete icke sägas hava åstadkommit någon saklig utredning i frågan.

Kommittén hade påbegynt en sådan och igångsatt en såväl statistisk som ekonomisk

undersökning i ärendet, men tvingades att utan att avvakta resultatet av denna

undersökning framlägga ett förslag till införande av 8-timmarsdag inom industrien.

Det är inom vår lagstiftning en ny och ytterst vådlig princip, på vilken man vid

behandling av detta ärende sålunda skridit in. Hittills kan med allt fog påstås, att

i vårt land man icke framlagt till slutligt avgörande andra lagförslag än sådana,

som varit grundade på eu tillförlitlig utredning och genomgått en omsorgsfull sak­

kunnig granskning. Härigenom har man för visso undsluppit många förhastade pro-

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 218 käft. (Nr 247.)

^ssd

¹⁹

13

98

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

jekt, vilkas genomförande, i synnerhet på det ekonomiska området, utan tvivel skulle

lett till betänkliga följder. Det kan icke nog beklagas, att man icke vidare synes

vilja vidhålla denna praxis.

Då kommittén icke haft någon sakkunnig utredning att grunda sitt utlåtande

på, är det också helt naturligt, att kommitténs motivering för sitt förslag är påfal­

lande mager. Några positiva sakliga skäl för införandet av 8-timmarsdagen har

kommittén knappast presterat. Kommittén påvisar, att en för lång arbetstid medför

vissa sociala och hygieniska vådor, ett sakförhållande som oss veterligt under senare

tider aldrig förnekats, men brister fullständigt, då det gäller att göra sannolikt, att

den nu brukliga arbetstiden här i landet ur sådana synpunkter måste betraktas

såsom för lång. Därjämte uttalar kommittén vissa förhoppningar om att vad man

förlorar i arbetstid skall tagas igen genom förökad arbetsintensitet samt att tekniken

alltjämt skall gå framåt i sådan omfattning, att produktionsökningen skall hålla

jämna steg med anspråken på levnadsstandardens höjning. Dessa förhoppningar

synas oss alltför ovissa för att på dem grunda en lag av så genomgripande betydelse

som den ifrågavarande. Yad särskilt angår frågan om arbetsintensitetens höjande,

så torde i själva verket numera knappast någon på området sakkunnig hängiva sig

åt en dylik illusion. Inom industrien är som bekant numera maskintekniken den

förhärskande, och där så är fallet, är det maskinerna, som bestämma arbetstakten.

Kommittén har tagit hänsyn till frågan om exportindustriens möjlighet att reda sig

i världskonkurrenseu och uttalar såsom sin mening, att om de stora, på världsmark:

naden dominerande länderna skulle finna sig nödsakade att bibehålla eller återinföra

en längre arbetstid än 8-timmarsdagen, det bleve nödvändigt för oss att följa

exemplet. Enligt vår uppfattning borde kommitténs insikt om, att vår exportindustri

icke kan hava kortare arbetstid än den konkurrerande utländska industrien, konse­

kvent hava lett till att kommittén föreslagit ett dröjsmål med införandet av 8-tim­

marsdagen här i landet, intill dess en sådan lagstiftning införts i de konkurrerande

industriländerna. Ty för industrien och det ekonomiska livet i allmänhet är intet

betänkligare än tvära avbrott och kastningar fram och tillbaka. Ur sådan synpunkt

kan det med skäl betvivlas, huruvida det, såsom kommittén tror, blir möjligt att av­

skaffa 8-timmarsdagen, sedan man en gång infört den.

Vid genomläsning av kommittébetänkandet finner man, att grundvalen för kom­

mitténs ståndpunkt i frågan icke är av saklig natur. Kommittén framhåller gång

på gång, att arbetareklassen i mer än 30 år med allt större eftertryck strävat efter

genomförandet av ifrågavarande reform och att med hänsyn till arbetareklassens allt

större vikt och inflytande inom samhället det nu torde vara tid att genomföra den­

samma. Häri ligger det avgörande motivet för kommitténs ståndpunkt i frågan. För

vår del måste vi bestämt protestera mot denna tankegång. Den omständigheten, att

ett krav från en samhällsklass sida framföres med allt större och större intensitet,

utgör icke något bevis för att detsamma är gagnande för landet i dess helhet och

sålunda bör bifallas.

Uti en vid betänkandet fogad reservation hava herrar Ekman, Wahren och

Wijkander avstyrkt kommitténs förslag på grunder, som enligt vår uppfattning äro

tungt vägande. Reservationen innehåller den enda sakliga utredning i frågan, som

innefattas i betänkandet, ehuru denna utredning, med hänsyn till det sätt, varpå

kommittéarbetet bedrivits, icke kunnat göras fullständig. Yad reservationen inne­

håller om de ekonomiska följderna, som skulle uppstå vid ett genomförande av re­

formen, om de ökade kostnaderna och svårigheterna för industriens och andra nä­

ringars bedrivande, om sugningen av arbetskraft från lantbruket till industrien, vilken

99

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

sannolikt skulle gorå reformen ännu vådligare för jordbruket än för industrien, om

faran för vårt näringsliv med hänsyn till konkurrensen från utlandet, om reformen

nu genomföres, innan de stora industriländerna tagit definitiv ställning till frågan,

torde enligt vår övertygelse vara tillräckligt att för en var, som utan förutfattad

mening går till ett bedömande av frågan, klarlägga, vilket oerhört ekonomiskt även­

tyr man ger sig in på, om man under nuvarande, ytterst ovissa ekonomiska förhål­

landen över hela världen brådstörtat kastar sig in på denna reform. Vi kunna i

denna del fullt ansluta oss till reservationen och bedja i överensstämmelse med den­

samma särskilt få betona, att, om man överhuvudtaget skrider till en lagfäst begränsning

av arbetstiden, den må bliva större eller mindre, det är nödvändigt att genom till­

räckliga undantagsbestämmelser och medgivande till ett utsträckt övertidsarbete

giva lagstiftningen en sådan smidighet, att den icke förkväver en eller flera närings­

grenar.

Av vad nu framgår täckes det Eders Kungl. Maj:t inhämta, att vi för vår del

avstyrka det nu framlagda förslagets genomförande. Skulle emellertid de politiska

maktförhållandena här i landet leda till att Eders Kungl. Maj:t finner en lag om

begränsad arbetstid böra införas, hemställa vi i underdånighet, att den icke måtte

givas större utsträckning än vad som föreslås i herrar Ekmans m. fl. reservation.

Underdånigst

Svenska arbetsgivareföreningen:

HJALMAR

von

SYDOW.

Stockholm den 25 februari 1919.

Bilaga d.

Till KONUNGEN.

Landssekretariatet, som genom remiss beretts tillfälle att å Landsorganisationens

vägnar yttra sig över arbetstidskommitténs betänkande med förslag till lag om be­

gränsning av arbetstiden, får härmed avgiva följande yttrande:

Strävandet till en förkortning av den hittills oskäligt långa arbetstiden har allt

sedan fackföreningsrörelsens början utgjort ett av denna rörelses huvudsyften, och

bäst av alla torde industriarbetarna kunna bedöma de ofördelaktiga verkningarna av

«n allt för lång arbetstid. Ett oavbrutet intensivt arbete under för lång tid av dyg­

net verkar förslöande på sinnet och nedbrytande på den fysiska kraften, på samma

gång som den långa arbetstiden förhindrar arbetaren att förbättra sin intellektuella

utbildning, vari stora brister förefinnas på grund av den ringa undervisning, som bi­

bringas arbetareungdomen genom folkskolorna.

En för lång arbetstid medför ytterst skadliga verkningar för alla dem, som hava

sin sysselsättning på fabriker och verkstäder. Att en lång tid av dagen under an­

strängande arbete vara hänvisade att inandas en dålig och dammuppfylld luft, för

100

att därefter tillbringa nattens timmar i en trångbodd lägenhet, utan tillfälle att undei-

tillräckligt lång tid mellan arbetet och vilan komma i åtnjutande av den friska luf­

ten, måste ofördelaktigt inverka på industriarbetareklassens hälsotillstånd.

Inom den svenska arbetareklassen råder endast en mening i denna fråga, den

nämligen, att den hittillsvarande arbetstiden varit för lång. I enlighet med denna

nppfattning har fackföreningsrörelsen inriktat sin verksamhet för åvägabringande av

en förkortning av densamma. Sålunda finnes i stadgarna för de cirka 2,300 före­

ningar med sammanlagt 220,000 medlemmar, vilka äro inrymda i de till Landsorga­

nisationen anslutna förbunden, föreskrivet, att organisationerna skola verka för en

förkortning av arbetstiden fram till 8 timmar pr dag. Detta strävande har jämväl:

understrukits av den svenska arbetarklassen genom de årligen under trettio år åter­

kommande majdemonstrationerna, där kravet på införande av en genom lag fastställd

8 timmars arbetsdag kraftigt framförts.

Genom fackorganisationernas oavbrutna verksamhet har en succesiv nedsättning

i arbetstiden åstadkommits och man närmar sig numera i allt större utsträckning

inom industri och hantverk den eftersträvade åttatimmarsdagen.

Vi anse därför, i likhet med kommittérade, tiden nu vara inne för ett lag­

fästande av en arbetstid på 8 timmar pr dag eller 48 timmar pr vecka, samt till­

styrka därför kommittérades förslag i denna grundläggande del av dess förslag till:

lag om begränsning av arbetstiden.

Till vissa delar i det utarbetade lagförslaget finna vi oss dock böra göra föl­

jande erinringar:

1

§•

Beträffande lagens tillämpningsområde få vi instämma i kommittérades förslag,,

att åt den föreslagna lagen bör göras i huvudsak samma tillämpningsområde, som

gäller för lagen om arbetarskydd.

Emellertid hava kommittérade, sedan sagda allmänna regel fastställts, inlåtit sig

på förslag till en så stor mängd av undantag från denna regel, att undantagen lätt

kunna karaktäriseras såsom huvudsak i den föreslagna lagens olika bestämmelser.

Redan i l § möter sålunda en rad stadganden om sådana undantag, mot vilka

stadganden pa flera punkter kunna resas berättigade anmärkningar.

Sålunda förelägger kommittén i 1 § c) ett stadgande, som den själv kallar för

en mer allmängiltig undantagsmöjlighet. Intet synes oss emellertid vara ägnat att i

högre grad undergräva tilltron till en lag än införande i densamma av för många

undantagsbestämmelser, och allra farligast synas undantagsbestämmelser av »allmän­

giltig» natur vara. Det kan därför, synes det oss, ifrågasättas om uteslutande ur

lagförslaget av punkt c) i 1 §.

Av långt större principiell och även praktisk innebörd synas emellertid de före­

slagna undantagen i 1 § d) och i) vara.

I förstnämnda fall nämligen i 1 § d) göres bestämt undantag för arbete, som

bedrives av staten. Detta sker med den motivering, att staten för sina arbeten bör

äga att på administrativ väg bestämma om arbetstidens längd, och erinras i detta

sammanhang om att statens affärsdrivande verk redan utfärdat bestämmelser om in­

skränkning i arbetstiden.

Möjligt är ju, att pa denna väg kan ernås samma resultat som genom ett lag­

fästande av arbetstidens längd på detta område, men redan av de bestämmelser, som

av kommittén åberopas vara utfärdade av olika verks myndigheter, framgår emeller­

tid, att bestämmelserna äro ytterst skiftande och olika. Allmänt har den uppfatt­

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 247.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 247.

101

ningen hävdats, att staten såsom arbetsgivare bör framstå som ett mönster, men hur

kommer det att i berörda avseende ställa sig, i händelse en lag bringar enskilda före­

tagare in under enhetliga bestämmelser, men det därefter visar sig, att staten för sina

arbeten har olika beslut gällande för arbetstidens längd och kanske härvid i vissa

fall medgiver en längre arbetstid än den, som är fastställd att gälla för enskilda

företagare.

Arbetarna i allmänhet skola säkerligen betrakta det som en lucka i lagen, om

den stora kår av arbetare och befattningshavare, som hava sin sysselsättning i sta­

tens tjänst, ställas utanför lagens tillämpning, och för sagda befattningshavare själva

skall lätt den känslan uppstå, att de äro sämre tillgodosedda och mindre skyddade

än arbetarna inom enskilda företag. Av dessa anledningar tillåta vi oss hemställa:

att stadgandet i 1 § d) måtte ur lagförslaget utgå.

Undantaget under 1 § i) är enligt kommitténs eget förmenande en konsekvens

av undantaget under d). Detta undantag under i) gäller arbete, som åligger trafik­

personal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik.

Kommittén framhåller härom i sin motivering bl. a., att detta undantag inga­

lunda tillkommit på den grund, att kommittén ansett här ifrågavarande arbete sär­

skilt väl kunna undvara lagstadgad reglering av arbetstiden. Snarare synes det,

säger kommittén, då jämväl hänsyn till trafiksäkerheten talar därför, som om detta

framför andra borde komma i åtanke vid en dylik reglering.

Vi instämma tillfullo i denna kommitténs motivering, och då vi i det föregå­

ende framlagt motiv för samt hemställt om undantagets bortfallande under 1 § d),

som står i visst sammanhag med här ifrågavarande arbetsområde, finna vi alla skäl

tala för,

att bestämmelsen i 1 § i) måtte ur lagförslaget uteslutas.

2

§•

I denna § har kommittén, i stället för att definiera begreppet »arbetare», för

vilka lagen skall äga tillämpning, sökt att nå det avsedda syftet genom att från be­

greppet »arbetare» avskilja överordnade jämte vissa andra befattningshavare. Som

ledning för sitt bedömande i denna sak har kommittén framhållit, att till arbetare i

här ifrågavarande bemärkelse ej må räknas person, som leder andras arbete utan att

själv annat än undantagsvis deltaga i detsamma, ävensom person, vars arbete är av

sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsättes en mer omfattande

allmän ellerj facklig teoretisk utbildning än arbetare i allmänhet äga. Från denna

utgångspunkt har kommittén föreslagit ett stagdande, som icke allenast från begreppet

arbetare utesluter alla överordnade, utan medräknas härvid jämväl ritare, kontorsbi-

träden eller därmed jämställd person.

Ifråga om förevarande stadgande dela vi kommitténs mening såväl beträffande

stadgandets första del i § rörande överordnade som de premisser, kommittén uppställt

för detta förslag.

Vad däremot stadgandet i §:ns sista del beträffar, angående kontorsbiträden och

därmed jämnställd person, torde ingalunda om denna personalgrupp kunna sägas, att

deras arbete är av sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsättes

en mer omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än industri- och hant-

verksarbetare på var sina områden äga.

Massan av kontorsarbetare torde med fog kunna karaktäriseras såsom ett under­

ordnat och mekaniskt arbete och stora grupper av dess utövare torde kunna beteck­

102

Kung!. 3faj:ts Proposition Nr 247.

nas såsom vanliga lönearbetare på sitt område. Att sålunda förklara denna stora

personalgrupp i förevarande fall ej hänförbar under begreppet arbetare, synes oss där­

för orimligt. De framskjutna kontorsbefattningarna höra däremot självfallet inrymmas

under begreppet överordnade och sålunda täckas av bestämmelsen i §:ns första del.

På grund av denna vår uppfattning tillåta vi oss hemställa:

att sista delen i 2 § måtte utgå och § följaktligen få följande lydelse:

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räk­

nas disponent, verkmästare eller annan befattningshavare i över­

ordnad ställning.

4 §•

Rörande huvudstadgandet i detta lagförslag, som är upptaget i denna §, få vi

framhålla, att det varit önskvärt, om arbetareklassens gamla krav på en arbetstid av

8 timmar pr dag kunnat i oförändrad form upptagas.

Emellertid erkänna vi oförbehållsamt, att den i mycket stor utsträckning redan

genomförda inskränkningen av kortare arbetstid än 8 timmar under lördagen säker­

ligen av arbetarna utan undantag vidhålles, och då man f. n. ej torde hava utsikt till

samling kring ett förslag på kortare arbetstid än 48 timmar pr vecka, så finna

vi oss ej kunna rikta någon mera befogad erinran mot kommitténs förslag i före­

varande fall.

Emellertid finnes ett stort arbetsområde i landet, där man hittills ansett att

arbertstiden bör vara kortare än för andra arbetare, på det område för vilket lagens

tillämpning är avsett, nämligen gruvindustrin.

För underjordarbete vid gruvor är f. n. den längsta arbetstiden 8 timmar pr

dag. Från den stora grupp av arbetare, som sysselsättas i landets gruvindustri, ha

nu berättigat kvav på en förkortning av för denna arbetargrupp hittills gällande ar­

betstid framförts. Då eu arbetstid på högst 8 timmar var gällande på detta område

redan då ännu 10—12 timmars arbetstid i allmänhet tillämpades för de områden,

där den föreslagna lagen nu skulle komma i tillämpning, synes samma starka skäl,

som tidigare förefunnits för kortare arbetstid inom denna industri fortfarande tala

för en mera begränsad arbetstid på detta område, än vad kommittén föreslagit för

andra yrkesgrupper. Följaktligen bör gruvarbetarnas nu framförda krav på 6 timmars

arbetstid pr dag för arbete under jord hava starka skäl för sig.

Från gruvarbetarnas sida har därjämte med skärpa betonats, att arbetet i de

öppna gruvschakten i Norrbotten är av en så svårartad och krävande natur, att ar­

betstiden vid dessa gruvfält likaledes borde bestämmas till 6 timmar pr dag. Vid

skiftesarbete anses arbetstiden likaledes böra fastställa till 6 timmar pr skift. På

grund härav hemställes,

att arbetstiden för gruvindustrin vid under jordsarbete och vid de öppna gruvorna i

Norrbotten må i lagen bestämmas till 6 timmar pr dag och skift.

I anslutning till den av herrar Holmström, Michaelsson och Svensson vid ut­

skottets betänkande fogade reservationen och på i sagda reservation anförda grunder

tillåta vi oss hemställa, att 4 § första stycket måtte erhålla följande lydelse:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

103

Arbetare må icke användas till arbete under längre tid än

8 V, timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan, däri inberäk­

nad eventuell väntetid och uppehåll i arbete, undantagandes

måltidsraster.

Beträffande 4 § sista stycket i föreliggande lagförslag ansluta vi oss jämväl till

de synpunkter, som framföras i nyss berörda personers reservation vid denna punkt,

samt vilja härtill ytterligare betona, att förekommande raster bör i lagen angivas in­

rymda i den stadgade arbetstiden. På dessa grunder hemställes, att 4 § sista stycket

måtte givas följande innehåll:

Fortgår arbetet kontinuerligt såväl natt som dag, må ar­

betstiden, raster däri inräknade, icke överstiga 8 timmar av

dygnet eller 48 timmar i veckan, och må nyss angivna begräns­

ningar gälla den genomsnittliga arbetsidén under en tidrymd av

två veckor.

³

§•

I lagförslagets 5 § är upptaget en rad bestämmelser för undantag från lagens

tillämpning, utöver de stadganden i samma syfte, vilka förekomma i 1 och 2 §§, om

vilka senare undantagsbestämmelser vi redan yttrat oss. Under ytterligare betonande

av vikten att begränsa undantagsbestämmelserna och med instämmande i den reser­

vation till betänkandet, som vid 5 § är avgiven av herrar Holmström, Michaelsson

och Svensson, tillåta vi oss hemställa,

att 5 § i det av kommittén förelagda förslaget måtte utgå.

9 §•

Kommittén upptar i 9 § förslag om, att rikssammanslutningar av arbetsgivare

och rikssammanslutningar av arbetare var för sig skola äga att avgiva förslag till

ledamöter och suppleanter i arbetsrådet.

Då på arbetarsidan nästan samtliga fackförbund utgöras av rikssammanslutningar,

skulle med tillämpningen av ett sådant stadgande intet enhetligt uttryck avspegla

sig genom de inkomna förslagen, som vid sådant förhållande skulle kunna uppgå till

ett antal av cirka 40 förslag. För åstadkommande av starkaste samlingen vid för­

slags avgivande finna vi det därför nödvändigt, att endast rikssammanslutningar, vilka

räkna ett större antal medlemmar, må medgivas rätt till avgivande av förslag. På

arbetarsidan skulle ett medlemsantal av 100,000 vara det lämpligaste, men då arbets­

givarsidan för sin del stannat vid att reservationsvis föreslå, att sammanslutningar

med minst 50,000 medlemmar skola äga förslagsrätt, vilja vi förena oss om samma

siffra samt få därför hemställa, att 9 § jämfört med kommitténs förslag måtte erhålla

följande lydelse:

Arbetsrådet består av sju ledamöter, utsedda — —---------

— — för denne.

104

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Rådets övriga fyra ledamöter skola utses till halva antalet

bland personer, föreslagna av rikssammanslutningar utav arbets­

givare, omfattande var och en minst 50,000 arbetare, och till

halva antalet bland personer, föreslagna av rikssammanslutningar

utav arbetare, omfattande var och en minst 50,000 medlemmar.

För sistnämnda — — — — — — lika många suppleanter.

Vid handläggning — —----------— — verksamhetsområde.

Rådet äger att — — — — — — endast tills vidare.

Närmare bestämmelser — — — — — — meddelas av

Konungen.

16 §.

Åberopande de motiv härför, som framföras i arbetarrepresentanternas vid be­

tänkandet fogade reservation vid denna paragraf, tillåta vi oss hemställa,

att 16 § i kommitténs lagförslag må utgå.

Slutstadgandet.

De motiv, som kommittén förebragt för sitt förslag att giva lagen provisorisk

giltighet, finna vi ytterst svaga. Däremot kan med fog framhållas, att då en lag

av så ingripande natur som den ifrågavarande genomföres, det för alla parter måste

kännas tryggast, om fasta och stabila förhållanden framskapas. Ett provisorium skall

däremot åstadkomma ett osäkerhetstillstånd, som i intet avseende kan vara tillfreds­

ställande. Några omkastningar eller förändrade förhållanden, som kunna betinga ett

upphävande av lagen för en återgång till hittillsvarande system, kunna ej tänkas upp­

stå, och de förändringar eller tillägg till lagen, som härefter kunna bliva behövliga,

äro lika väl genomförbara, ehuru lagen ej har provisorisk karaktär. Härtill torde

kunna påpekas det konstitutionellt betänkliga uti att göra lagen gällande tillsvidare,

intill dess Konungen annorlunda förordnar. På grund av vad vi sålunda anfört till­

låta vi oss hemställa,

att bestämmelsen i slutstadgandets första stycke

,

som ger lagen

provisorisk giltighet, måtte ur lagförslaget utgå.

Underdånigst

Stockholm den 28 februari 1919.

För Landssekretariatet.

HERM. LINDQVIST.

Ordf.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

105

Bilaga e.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Civildepartementet.

Med anledning av det utav kommitterade den 25 sistlidne januari avgivna

förslaget till lag om begränsning av arbetstiden anhåller Boktryckarekammaren,

Svenska Boktryckareföreningens Affärssektion, härmed vördsammast att få framföra

några synpunkter, vilka kammaren hemställer måtte komma i särskilt beaktande vid

ärendets vidare behandling.

Ehuruväl inom vårt yrke den ordinarie arbetstiden redan för närvarande är så

kort som 9 å 8 timmar av dygnet eller 51 å 48 timmar i veckan, har Boktryckare­

föreningen all anledning att dela de farhågor, som av landets övriga industriidkare

framställts med avseende på den av kommitterade föreslagna maximitiden av 8V2

timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Olägenheten av ett sådant lagstadgande

skulle för tryckeriyrket och alla därav beroende bliva så mycket större, som redan

länge en kännbar brist på arbetskraft varit rådande. Enär yrket fordrar en utbildnings­

tid för arbetare av i allmänhet minst fyra år, finnes det icke någon möjlighet att

omedelbart tillföra yrket ökade arbetskrafter.

Med avseende på de ekonomiska följderna av förkortning i arbetstiden kunna

boktryckarna med stöd av vunnen erfarenhet från förut vidtagna dylika inskränk­

ningar vitsorda såväl att icke någon ökad arbetsintensitet kunnat förmärkas efter

förkortningar i arbetstiden som även att en väsentlig fördyring av arbetsprodukten

inträtt därvid, genom att lokaler, maskiner och annan arbetsmateriel endast i mindre

mån kunnat utnyttjas.

Ännu större betänkligheter måste vår förening uttala mot den starka begräns­

ning av övertidsarbetet, som i lagförslaget intagits. Tryckerinäringen är måhända i

högre grad än andra näringar beroende av ojämna beställningar, och även kommitte-

rades majoritet medgiver i motiven till lagförslagets § 7, att för sådana beställningar

låter det sig icke göra att undvara övertidsarbete. Såsom exempel på nödvändiga

övertidsarbeten nämna kommitterade brådskande officiella publikationer. Enligt

gällande kollektivavtal för de typografiska yrkena har arbetsgivaren rätt att påkalla

övertidsarbete intill 12 timmar i veckan utöver den ordinarie arbetstiden. Under

rådande brist på arbetskrafter inom yrket har övertid förekommit i rätt stor utsträck­

ning, efter arbetarnas åtagande även utöver det nämnda timantalet, och arbetarna

hava därför uppburit en med 50, 100 eller 150

%

höjd avlöning. Endast på senare

åren har någon mindre villighet till övertidsarbete förmärkts bland arbetarna till följd

av mindre god näring genom den nödtvungna ransoneringen av livsmedel.

Boktryckeriarbetarna själva hava i sitt förslag till kollektivavtal att gälla från

1 juli 1919 föreslagit övertidens begränsning till 10 timmar per vecka.

Yrkets behov av övertidsarbete skulle endast i ringa mån tillgodoses genom de

i lagförslaget medgivna 25 timmar i månaden och 150 timmar om året. Det är att

förutse, att med den ifrågasatta inskränkningen av såväl ordinarie arbetstid som

övertid exempelvis tryckningen av riksdagens protokoll och övriga publikationer

komme att draga i allmänhet dubbelt så lång tid som för närvarande. Även de

dagliga tidningarna skulle genom en sådan inskränkning få betydande svårigheter i

tekniskt och ekonomiskt avseende, av vilka svårigheter allmänheten icke skulle kunna

undgå att erhålla känning.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I samt. 218 käft. (Nr 247.)

869 i» 14

106

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Undantag från lagens tillämpning äro föreslagna för, bland annat, arbete, som

åligger trafikpersonal vid järnväg, och enligt § 5 i förslaget skulle arbetsrådet kunna

medgiva undantag från begränsningen i arbetstid beträffande arbete, som tillgodoser

ändamål av större allmänt intresse. Då tryckerirörelsen i viss mån är att räkna

såsom kommunikationsverk i likhet med post, telegraf och järnväg, synes det Bok­

tryckarekammaren kunna med skäl ifrågasättas, att denna verksamhet borde kunna

undantagas från lagens tillämpning, i all synnerhet beträffande inskränkningen i

övertid.

Med stöd av det anförda och under vidhållande av uttalade betänkligheter med

avseende på lagförslaget i dess helhet får Boktryckarekammaren vördsamt hemställa

särskilt om sådan ändring i lagförslaget,

att

rätten att använda arbetare till övertidsarbete må utsträckas till 50 timmar

under loppet av en månad eller 300 timmar under loppet av ett år,

att,

om detta ej kan medgivas i lagen, tryckerirörelsen måtte undantagas från

lagens bestämmelser med avseende på rätten att använda övertidsarbete samt

att

med hänsyn till den ovan berörda omöjligheten att på kort tid utbilda nya

arbetskrafter inom tryckeriyrket anstånd med lagens tillämpning må för tryckerier

medgivas i minst tre år.

Stockholm den 28 februari 1919.

Boktryckarekammaren

Svenska Boktryckareföreningens Affärssektion

PER PALMQUIST.

David Lund.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

107

Bilaga f.

Memorandum beträffande rörelserna i England för

en nedsättning av arbetstiden.

•

Allmän översikt.

Med hänsyn till »fredsutbrottets» sannolika inverkan på industrin hava fack­

föreningarna allmänt sedan en avsevärd tid före krigets slut inriktat sin uppmärk­

samhet på ett nedsättande av den vanliga arbetstiden såsom ett medel att skaffa an­

ställning åt det arbetsfolk, som för en tid kanske skulle bliva utan sysselsättning

på grund av arméns och ammunitionsarbetarnas demobilisering. Förutom denna all­

männa opinion för en nedsättning av arbetstiden bar även rörelsen för kortare arbets­

tid inom maskin- och skeppsbyggnadsindustrierna, som avbröts vid krigsutbrottet,

under år 1918 återupptagits, och har järnvägspersonalens nationalprogram, där huvud­

frågan var 8-timmarsdagen, sedan några år tillbaka vid personalens möten vunnit

stor anslutning.

Järnvägspersonalen ansåg sig hava erhållit ett löfte om att deras önskemål vid

krigets slut skulle tagas i övervägande, och kört tid efter vapenstilleståndets under­

tecknande vände personalen sig med framgång till regeringen för genomförande av

8-timmarsdagen. Det definitiva införandet av den kortare arbetsdagen blev uppskju­

tet till den 1 februari 1919, för att järnvägsbolagen skulle hinna med de nödvändiga

anordningarna. På detta följde mot slutet av december 1918 nationalöverenskom-

melsen om 47-timmarsveckan inom maskin- och skeppsbyggnadsindustrierna.

Dessa två korporationers framgång i samband med den djupt inrotade före­

ställningen om att en nedsättning av arbetstiden bleve nödvändig för att möjliggöra

anställning av de arbetare, som bleve utan arbete på grund av demobiliseringen, för­

anledde arbetarorganisationer inom andra fack att framställa liknande fordringar.

Dessutom hava de tvister, som utbröto i början av januari 1919 i maskinverkstäderna

och på skeppsvarven till följd av 47-timmarsveckans införande, gjort frågan om ar­

betstiden ytterligare aktuell.

Resultatet har blivit, att praktiskt taget krav för arbetstidens nedsättande fram­

förts inom alla betydande industrier antingen ensamt eller i förening med begäran

om löneförhöjning och i många fall även i förening med anspråk på årlig semester

under en eller två veckors tid utan löneavdrag.

Gruvarbetarförbundet i Storbritannien har framlagt anspråk beträffande kolgruve-

arbetet om 6 timmars arbetsdag. Det är att märka, att gruvarbetarnas arbetstid all­

tid varit kortare än den vanliga inom de flesta andra yrken, och följer därav, att

minskning av arbetstiden inom andra yrken måste leda till anspråk även från gruv­

arbetarnas sida om förkortning av deras arbetstid.

I Skottland pågå, tydligen med anledning av de skottska fackföreningarnas kon­

gress, en rörelse för 40 timmars arbetstid i veckan inom alla yrken i Skottland.

Rörelsen härstammar från Clyde, och Clydearbetarnas kommitté har deltagit i organi­

serandet av rörelsen. Inom byggnadsbranschen i London och Glasgow hava likaledes

anspråk framställts om en arbetstid av 40 timmar i veckan.

108

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

I det övervägande antalet fall hava kraven från arbetarnas sida gällt en ar­

betstid av 44 å 48 timmar per vecka. Detta gäller samtliga transport-, textil-, och

icke yrkeskunniga arbetare jämte den grupp av maskin- och skeppsbyggnadsarbe-

tarna, vilken söker frampressa sina ursprungliga krav.

De yrken, inom vilka en nedsättning i arbetstiden redan ägt rum förutom ma­

skin- och skeppsbyggnadsarbetarna och järnvägspersonalen, omfatta arbetare i elek­

triska entreprenörindustrin (47-timmars-vecka), arbetare vid kolgruvor ovan jord och

mineraloljearbetarna i Skottland (40-timmars-vecka), arbetare i järn- och stålindu­

strierna (8-timmars-dag), järnblecksarbetarna (dagarbetare, 47-timmars-vecka) och

sidenindustrin (49-timmars-vecka). I ett stort antal fall hava enskilda firmor med­

givit kortare arbetsvecka. Som exempel må nämnas Fords automobilverkstäder, där

en 40-timmars-vecka införts, R. Hood Haggie & Sons (tåg- och hamprepsfabriker),

vilka hava infört en 44-timmarsvecka, och C. A. Vanderwell (motortillbehör), där en

sluten omröstning bland firmans anställda resulterade i en överenskommelse om en

47-timmars-vecka.

Rörelsen i Skottland.

För en framställning om en 40-timmars-vecka, som leder sitt ursprung från ma­

skinverkstäderna och skeppsbyggerierna vid Clyde, har vitt och brett agiterats i syfte

att påverka alla yrken i Skottland. Syftet med rörelsen är att bereda sysselsättning

åt de arbetare, som genom demobiliseringen blivit arbetslösa. Kommunalarbetarna i

Glasgow och maskin- och skeppsbyggnadsarbetarna i The Firth of Forth hava anslutit

sig till rörelsen, men arbetaropinionen i Edinburgh har uppgivits vara emot den­

samma. Om ej arbetarnas begäran villfares, hava de låtit förstå, att de skola upp­

höra att arbeta måndagen den 27 januari.

Byggnadsyrket.

Den 14 januari meddelades i pressen, att distriktsrådet i London av Byggnads­

arbetarnas nationalförbund framlagt begäran om en 40 timmars arbetsvecka. Något

senare meddelades, att en fullkomligt liknande begäran framställts av byggnadsarbe­

tarna i Skottland. Det skedde någon tid innan den allmänna rörelsen i Skottland

för en 40-timmarsvecka började.

Förenade industrirådet för elektriska entreprenörsindustrin, vilket sammanträdde

för första gången den 22 januari, beslöt att för industrin införa en enhetlig arbets­

vecka om 47 timmar, som skulle betalas å basis av 63-timmars-veckan och träda i

kraft i slutet av januari eller början av februari 1919.

Kolgrnvearbetarna.

Gruvarbete.

Gruvarbetarförbundet i Storbrittannien har upptagit en 6-timmars-dag på sitt

program.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

109

Genom en nationell överenskommelse, i vilken arbetarnas förbund, arbetsgivarna

och the Coal Controller äro kontrahenter, har arbetstiden för utearbetarna (de, som

arbeta ovan jord) minskats till 49 timmar i veckan oberäknat måltidstimmar. Gruv-

arbetarförbundet i Derbyshire har emellertid tvingat kolgruveägarna i detta distrikt att

trots protest ingå på kravet om 49-timmars-vecka, inbegripet måltidstimmar.

Oljearbetarna.

Mineraloljearbetarna i Skottland hava lyckats i sin strävan att erhålla en minsk­

ning av antalet arbetstimmar per vecka från 54 till 49.

Metallindustrin m. fl. yrken.

Maskin- och skeppsbyggnadsindustrin.

Medgivandet av 47-timmars-veckan i maskin- och skeppsbyggnadsindustrierna

har medfört ett antal stridigheter, som uppkommit genom klagomål beträffande be­

talningen till ackords- och ersättningsarbetare och ordnandet av den nya arbetstiden.

På nordöstra kusten samt i Humber- och Londondistrikten strejka arbetarna i anledning

av den ena av dessa frågor eller bägge frågorna. Inom vissa distrikt framställa arbe­

tarna krav på ännu kortare arbetstid i veckan, och hava maskin- och skeppsbyggeri-

arbetarna i Belfast antytt sin avsikt att upphöra att arbeta den 27 januari för en

44-timmars-vecka.

Järn- och stålbranschen.

Arbetsfolket i järn- och stålbranschen har medgivits en 8-timmars arbetsdag.

Järnbleckstillverkningen.

Den 20 januari 1919 samtyckte förlikningsnämnden för järnblecksindustrin i

Wales till en minskning av antalet arbetstimmar per vecka till 47 för dagarbete.

En tvist angående vissa arbetares inom branschen arbetstid hänsköts till en kom­

mitté inom nämnden.

Övriga metallbranscher.

Det bör framhållas, att nationalöverenskommelsen mellan maskinist- och skepps-

byggeriindustrins arbetsgivarförbund och arbetarnas förbund omfattar mer än de

egentliga maskin- och skeppsbyggeriindustrierna. Föreningen mellan maskinindustri-

arbetsgivarförbundet och arbetsgivarnas nationalförbund har resulterat i, att ett antal

av de mindre metallindustrierna såsom skruvmutter- och bultindustrin har inbegri­

pits i överenskommelsen (i denna speciella industri har uppstått en meningsskiljak­

tighet i Darlastondistriktet beträffande frågan om fastställande av nya styckepriser

såsom en följd av införandet av 47 timmars arbetstid i veckan).

Textilindustrin.

Ylle- och kamullgarnsindustrin (Yorkshire).

Från yrkesarbetarnas sida inom ylleindustrins m. 11. textilindustriers råd har

gjorts framställning om en minskning av arbetstiden från 55 J/2 timmar till 45 timmar i

no

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

veckan. Framställningen har diskuterats vid rådets konstituerande möte den 16

januari 1919 och har den vidare överläggningen i saken uppskjutits till andra mötet

den 28 januari.

Bomullsindustrin (Lancashire).

Bomullsindustriyrkesarbetarna hava ännu icke framlagt någon bestämd begäran

om kortare arbetsvecka. Mått och steg äro emellertid vidtagna för att utforma de

gängse åsikterna bland arbetarna, och det tros, att majoriteten skall uttala sig till

förmån för en 46 timmars vecka. Den nuvarande arbetsveckan omfattar 55 72 timmar.

Sidenindustrin.

Förenade industrirådet för sidenindustrin, representerande arbetsgivare och ar­

betare, har kommit till en överenskommelse om minskning av arbetstiden till 49

timmar-i veckan. Förändringen skall börja praktiseras den första fulla arbetsveckan

i februari.

Linneindustrin m. fl.

Textilyrkesarbetarnas förbund, omfattande flertalet kvinnliga textilarbetare på

Irland, begär en 44 timmars arbetsvecka med full betalning. Hel vecka är för när­

varande 55 timmar, men fabrikerna äro för en kort tid icke fullt organiserade, och

för närvarande arbetas endast 47 timmar.

Transportarbetare och icke yrkeskunniga arbetare.

Järnvägspersonat.

8 timmars arbetsdag har redan fastställts för trafikpersonalen. Då ansökning

härom förelåg, uppsköts densamma till den 1 februari för att möjliggöra för järn­

vägsbolagen att vidtaga nödiga åtgärder. Av meddelanden, som varit synliga i

pressen av den 22 januari, framgår, att järn vägspersonalen är missnöjd med det sätt,

varpå åtgärderna vidtagits. Det meddelades i pressen den 11 januari, att skenläg-

gare vid Lancashire och Yorkshire järnvägar uppställt ett program, som inbegrep en

36 timmars vecka. Intet vidare omnämnande synes emellertid hava gjorts i detta

ämne.

Järn vägskon to ristförbundet, som framställde anspråk, icke endast å kontorister­

nas utan också å stationsföreståndares, inspektörers m. fl. vägnar, hava i sitt pro­

gram inrymt begäran om 38 timmars arbetstid per vecka för dagarbetare och 34

timmars arbetstid per vecka för nattarbetare.

I järnvägsverkstäderna arbetas 47. timmar i veckan liksom i maskinindustrin.

Åkare och chaufförer.

Det meddelades i pressen den 9 januari 1919, att underhandlingar påginge

mellan transportarbetarnas nationalförbund och the National Alliance ov Commercial

Road Transport Associations, vilka inom kort väntades resultera i ett medgivande

av en 8 timmars arbetsdag.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

111

Dock- och hamnarbetare.

Den 17 januari 1919 gåvo, i anslutning till sitt beslut under föregående

vecka, de föreningar, som omfatta dock- och hamnarbetarna, det nationella transport­

arbetarförbundet i uppdrag att ingiva till arbetsgivarna en uttrycklig ansökan om en

arbetsvecka om 44 timmar för dagarbetare och 41 timmar för nattarbetare. En hem­

ställan i ämnet gjordes till arbetsgivarförbundet, enskilda arbetsgivare, hamnmyndig­

heter m. fl. myndigheter och korporationer i landet till ett antal av omkring 200.

Icke yrkeskunniga arbetare.

Vid en konferens i nationalförbundet för icke yrkeskunniga arbetare den 23 januari

1919 beslöts, att förbundet skulle framlägga en ansökan om 44 timmars arbetstid

per vecka till alla arbetsgivarförbund eller, där icke sådant förbund funnes, till

enskilda arbetsgivare. I industrier, där skiftsystem förekomme, skulle arbetstiden

ordnas allt efter de speciella förhållandena inom varje industri. Eu stor betydelse

fästes vid den omständigheten, att, oavsett den allmänna stämningen för en minskning

av arbetstiden, denna skulle inom industrin ordnas så, att de avmobiliserade solda­

terna och sjömännen med lätthet kunde erhålla anställning.

Medlemsantalet i de förbund, som äro anslutna till nationalförbundet för arbe­

tare i allmänhet, uppgår till närmare 1 miljon.

Spårvägspersonal.

Ett av de anspråk, varom personalen håller på att underhandla med vederbö­

rande spårvägsförvaltningsförbund, rör sig om en 44 timmars vecka. I Belfast hava

spårvägsmännen uppdragit åt sina ombud att vidtaga åtgärder för erhållande av en

arbetstid av 44 timmar i veckan.

Kanalarbetare.

Initiativ har tagits till förmån för kortare arbetstid för alla kanalarbetare i riket.

Övriga yrken.

Jordbruksarbetare.

Jordbruksarbetarna i norra England hava framlagt anspråk på en 47 timmars vecka.

Leverantör syrkena.

Om vid utgången av tre månader finnas arbetslösa i detta fack, har föreslagits,

att arbetstiden skall minskas till 40 timmar per vecka.

Butiksbiträdena.

Början har gjorts av speceributiksbiträdena i Lancashire. Ett möte hade utsatts

till den 24 januari 1919 för att diskutera ett förslag om att minska arbetstiden till

50 timmar per vecka.

De offentliga myndigheterna.

Bland de krav, som nyligen framställts av nationella förbundet för samfunds-

arbetare, fanns ett om 48 timmars arbetstid i veckan. Framställningarna skulle

112

överlämnas vid första tillfälle till alla lokala myndigheterna inom 16 mils omkrets

räknat från Charing Cross i London. Vid ett massmöte av posttjänstemän av alla gra­

der i London den 17 januari 1919 fattades ett beslut om att hos regeringen anhålla

bland annat om införande av en arbetstid om 42 timmar i veckan i postverket.

Kvinnliga kontorspersonalen inom stat och kommun.

Ett massmöte hölls i Caxton Hall den 21 januari 1919 under ledning av för­

bundet för kvinnliga kontorister och sekreterare för att taga i övervägande den

framtida ställningen för denna tjänstemannaklass. Bland de anspråk, som fram­

ställdes för att underlätta möjligheterna för anställning, fanns ett om gradvis minsk-

ning av den dagliga arbetstiden från 8 till 6 timmar och om borttagande av övertid.

Kontorister i allmänhet.

Ett möte av kontorister, i samförstånd med skottska kontoristföreningen, hölls

i Glasgow den 22 januari, vid vilket möte en resolution antogs till förmån för kor­

tare arbetstid.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 247.

Löne- och skilj edomsdepartementet, Arbetsministeriet.

Den 24 januari 1919.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247

113

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen

den 18 m ars 19'. 9.

Närvarande:

Justi tieråden

Gallstrand,

von ISeth,

\Yed ber g,

Regeringsrådet Planting- Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civil­

ärenden, hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet den 4 mars 1919,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådet utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om arbetstidens begränsning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av byråchefen Johan Arthur Erhard Molin.

Förslaget föranledde följande yttranden:

Förslaget i dess helhet.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet Plant mg-

Gyllenbåga:

Enligt vad arbetstidskommittén yttrar i den skrivelse till Konungen,

varmed dess lagförslag i nu förevarande ämne överlämnats, har kom­

mittén icke kamrat ägna den viktiga frågan om arbetstidens begräns­

ning sådan uttömmande behandling, som varit önskvärd. Kommittén

har framlagt sitt förslag, innan åtskilliga undersökningar, som enligt

kommitténs arbetsplan bort föregå förslagets utarbetande, hunnit slut-

Bihang till riksdagens protokoll 19tit. I sand. Vist käft. (Nr 217.)

ic 15

114

föras. I socialstyrelsens och kommerskollegiets yttranden över kommitté­

förslaget framhålles ock med styrka ärendets i flera hänseenden outredda

skick. Kommerskollegiet påvisar därvid bland annat, att förslagets moti­

vering fullständigt saknar en ekonomisk utredning över de antagliga

verkningarna på vårt näringsliv av den ifrågasatta reformen. Åven de

båda ämbetsverken betona i skilda ordalag, att de på grund av den

knappt tillmätta tiden ej kunnat giva frågan den ingående behandling,

som sakens vikt kräver.

Tydligt är, att på grund av nu antydda brister och ofullständig-

heter hos den tillgängliga utredningen ej heller inom lagrådet kunnat

ägnas det remitterade förslaget sådan saklig granskning, som vederbort.

Framhållas må ock, att lagrådet, med hänsyn till angelägenheten

av att proposition i ämnet kunde avlåtas till årets riksdag inom den

grundlagsstadgade tiden, funnit sig icke böra för granskningen taga i

anspråk den tid, som eljest härför varit önsklig.

Att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget

inom kort tvingar sig fram kan icke betvivlas. Det synes även klokt

att icke dröja med läggandet av grundvalen för en dylik lagstiftning

om normalarbetsdag, och övervägande skäl torde tala för att proposition

i ämnet framlägges redan för detta års riksdag. Av högsta vikt lärer

emellertid vara, a!t övergången från det nuvarande läget till den lag­

bestämda arbetstiden av 48 t:mmar i veckan icke sker brådstörtat el'er

utan tillbörlig hänsyn till förhållandena även i främmande länder. Det

remitterade förslaget synes vara i dessa avseenden betänkligt och kunna

innebära vådor lör vårt ekonomiska liv av allvarlig art. Nödig omtanke

torde bjuda att framgå med större varsamhet än genom förslagets upp­

höjande till lag skulle ske. Ett vidare utrymme lärer sålunda böra beredas

Konungens dispensbefogenhet än IG § medger, i vilket hänseende stad­

gandet i 1 § 3 mom. av den föreslagna lagen om arbetstiden å svenska

fartyg torde kunna tjäna till mönster.

Justitierådet Wedberg tilläde:

Arbetstidens begränsning synes lämpligen böra inträda successivt,

exempelvis så, att för de närmaste åren fastställes en veckoarbetstid av,

såsom vissa kommittéreservanter förordat, 54 timmar, vilken därefter i

skilda omgångar med ett eller annat års mellanrum nedbringas till 48

timmar. Naturligtvis borde med en sådan ordning den föreslagna tiden

för lagens giltighet förlängas.

Kung!. Maj.is Proposition Nr 247.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

Ilo

Justitierådet von Seth:

Det torde icke råda något tvivel därom, att en lagstiftning av den

innebörd förslaget har förr eller senare bör komma till stånd; och gällde

det nu blott denna fråga, skulle det från min sida icke föreligga någon

tvekan att skänka det föreliggande förslaget min obetingade tillstyrkan

från principiell synpunkt.

Då det gäller genomförandet av en reform med för hela samhället så

genomgripande betydelse och av så stor nationalekonomisk räckvidd som

den nu ifrågasatta, är det emellertid icke blott de priucipiella synpunk­

terna, som göra sig gällande. Även praktiska frågor uppställa sig och

kräva så mycket större beaktande, som det här gäller nationens ekono­

miska liv för en lång tid framåt.

Del; kan under sådana förhållanden icke vara annat än ytterst be­

klagligt, att förslaget överhuvudtaget irke åtfö jes av någon tillförlitlig

utredning angående de ekonomiska verkningarna av detsamma, och denna

brist är för lagrådets granskning så mycket betänkliga:e, som av de

utlåtanden, vilka i frågan avgivits av de myndigheter, som i första hand

få anses sitta inne med sakkunskapen på ifrågavarande områden, framgår,

att bristen på utredning även för dessa myndigheter tett sig synnerligen

anm är k nings värd.

Det är från praktisk synpunkt särskilt den frågan, som träder i

förgrunden, huruvida den i förslaget valda tidpunkten iör den nya ord­

ningens trådande i tillämpning är den rätta.

Det skulle otvivelaktigt varit av oskattbart värde, om de internatio­

nella förhållandena hade hunnit vinna sådan stadga, att man redan nu

halt någon visshet, huru de störa industriländerna komma att ställa sig

till Irågan om arbetstidens begränsning, då de en gång komma att söka

ordna sina arbetsförhållanden för ett definitivt återupptagande av den

fredliga produktionsverksanrheten. Föga glädje är att införa en för­

kortning i arbetstiden, om de internationella förhållandena inom kort

skulle tvinga till att återgå till en förlängd tid.

Från inre politisk synpunkt är det särskilt två omständigheter, som

kräva beaktande.

Dels synes eu ekonomisk depressionsperiod vara att förvänta och

redan i viss mån hava inträtt. En minskning i arbetstiden, på sätt

förslaget innebär, skulle givetvis medföra eu möjlighet att, till följd

av den ökade efterfrågan på arbetskraft inom de verksamhetsgrenar,

reformen kommer att beröra, s >m säkerligen bleve eu följd av densamma,

i viss mån neutralisera den minskning' i efterfrågan på arbetskraft, som

eljest vore att förutse som eu följd av depressionen. Denna lärer emel­

116

lertid icke komma att göra sig gällande i ett slag utan torde komma

att verka endast successivt. Det synes redan av detta skäl vara av vikt

att även begränsningen av arbetstiden genomföres allenast successivt.

T annat fall skulle den kunna leda till, att det ökade behovet av arbets­

kraft fylles icke från sådana håll, där depressionen förnämligast kommer

att gorå sig gällande, utan från andra håll, där behovet av arbetskraft

väl iortfaraude finnes, men där till följd av verksamhetens art svårigheter

möta att bjuda arbetaren så tilltalande villkor ifråga om avlöning och

levnadsförhållanden som de, vilka industrien kan bjuda.

Dels tala även andra förhållanden för ett successivt genomförande

av reduceringen av arbetstiden. Huru bristfällig den utredning är,

vilken ligger till grund för förslaget, så mycket torde i varje fall framgå

av densamma att, om ej den föreslagna inskränkningen i arbetstiden skall

medföra en nedgång i produktionen, måste inom de produktionsgrenar,

som beröras av reformen, vidlyftiga nyanskaffningar äga rum av bygg­

nader och maskiner, för att man skall kunna anställa och använda det

ökade antal arbetare, som erfordras för produktionens upprätthållande å

förutvarande höjd. Redan i och för sig taga dessa nyanskaffningar eu

viss tid att genomföra, och svårigheterna i detta hänseende komma

säkerligen att ökas till följd av den knapphet på kapitalmarknaden, som

är att förutse.

Eu svårighet, som nog också kommer att uppstå såsom en indirekt

töjd av en alltför plötslig övergång till den korta arbetstid förslaget

innebär är, att därigenom en stor del av skattetrycket kommer att täm­

ligen oförmedlat kastas över på de befolkningsklasser, som hava sin ut­

komst av annan verksamhet än företagarverksamhet.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden lärer det kunna ifrågasättas,

om det sätt, varpå övergången till de nya förhållandena ordnats enligt

förslaget, är tillräckligt mjukt och smidigt, för att densamma skall kunna

försiggå utan allvarligare olägenheter.

Det synes, som om det skulle innebära betydliga fördelar ej blott

för det hela utan även för de närmast intresserade parterna, om över­

gången skedde i något långsammare takt.

Det kunde ju t. ex. tänkas en sådan form härför, att å ena sidan

lagen antoges att gälla för något längre tid än enligt förslaget, men

att å andra sidan begränsningen av arbetstiden genomlördes i olika om­

gångar. Man kunde sålunda börja med den av reservanterna i kom­

mittén föreslagna tiden av 54 timmar i veckan för att sedan efter ett

eller annat år gå ned till 51 timmar och efter ytterligare ett eller annat

år nå fram till de i förslaget upptagna tiderna. En annan utväg vore

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 247.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 247.

UT

att börja med t. ex. 52 timmars veckoarbetstid och därifrån efter lämp­

lig tid övergå till 48-timmars arbetstiden.

I vaije fall synes, på sätt under förarbetena hemställts, den säker­

hetsventil, som ligger i stadgandet i förslagets 10 §, höra genom någ n

omredigering göras så känslig som möjligt, så att tillbörlig hänsyn kan

tagas till alla de svårigheter, som kunna uppstå under övergången. För­

slaget till lag om arbetstiden å svenska fartyg har ju också i sin 1 §

3 mom. ett stadgande, som lämnar vida större frihet att taga hänsyn

till sig företeende omständigheter.

o

°

Lagrådet:

Vissa delar av förslaget, exempelvis 7 §, torde böra i redaktionellt

hänseende jämkas. I behandlingen av vissa ämnen, gemensamma för

nu förevarande förslag och förslaget li'l lag om arbetstiden å svenska

fartyg, finnas dem emellan skiljaktigheter, vilka vid en överarbetning

synas kunna åtminstone delvis avlägsnas.

1

§•

Lagrådet:

Det undantag från lagens tillämpning, vilket under f) göres för ar­

bete, som utföres under sådana förhållanden, att den ifrågasatta lagen

om arbetstiden å svenska fartyg därå är tillämplig, har icke kommit att

få den omfattning, som uppenbarligen varit avsedd.

Enligt 1 § 1 mom. av sistnämnda lag, sådan den löreslngits skola

lyda, skulle densamma visserligen i princip äga tillämpning beträffande

arbete, som å svenskt fartyg mot betalning anställd person för fartygets

räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å far­

tyget eller annorstädes. Från lagens tillämpning undantagas emellertid

redan i 2 mom. av samma paragraf åtskilliga slag av arbete. Granskar

man dessa undantag, faller det i ögonen, att det icke kan vara meningen,

att nu förevarande lag skall äga tillämpning beträffande något av

de med undantagen avsedda slagen arbete.

Eu omredigering av undantaget under f) synes alltså böra göras

därhän, att nu förevarande lag icke blir tillämplig å arbete, varom för-

mäles i 1 § I mom. lauen om arbetstiden å svenska fartyg. Andras, på

sätt kommer att hemställas, 2 § sistnämnda lag därhän, alt termen skepps-

tjänst får avse just dylikt arbete, synes nämnda omredigering böra bestå

däruti att skeppskost, som avses i lagen om arbetstiden å svenska far­

tyg, och fiske undantagas.

118

2

§•

Lagrådet:

Det kan ifrågasättas, om ordet kroppsarbetare är en lämplig beteck­

ning för den personal, som därmed avses. Arbetet vid vissa maskiner

tager icke i vidare mån den arbetandes kroppskrafter i anspråk, och

detta galler i ännu ^ högre grad om det arbete, som utföres av en del

personal i övrigt, såsom t. ex. dörr- och telefonvakter och med dem

•jämställda, vilka otvivelaktigt böra komma i åtnjutande av det skydd

agen avser att bereda. En återgång till arbetsiidskommitténs uttrycks­

sätt synes vara att föredraga.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 247.

3

§•

Lagrådet:

Såsom förevarande paragraf är avfattad, skulle den kunna giva an­

ledning till det antagandet, att i alla tvivelaktiga fall, och således även

da frågan vore föremål för domstols bedömande, det skulle tillkomma

arbetsrådet att med bindande verkan besluta uti de ämnen, varom i para-

grafen iörmäies, och av stadgandet i 15 § framgår, att ett dylikt beslut

ej skulle få överklagas.

, . A^. de ™otiv iör Paragrafen, som givits av arbetstidskommittén,

från vilkens förslag stadgandet upptagits oförändrat, framgår emellertid,

att meningen icke varit att genom detsamma utesluta domstols pröv­

ningsrätt.

r

Denna ståndpunkt torde också vara den riktiga. Det skulle otvivel-

aktagt många gånger innebära en onödig omfång, om domstol i alla de

fall, da nå^on tvekan om avgörandet kunde uppstå, skulle nödgas vända

S1g. axbetsradet för erhållande av besked. För övrigt måste det ju

alltid bero på den domstol, som hade det särskilda målet°till bedömande,

att avgöra, om frågan vore tvivelaktig eller ej, och det skulle ju ej

kunna undgås, att avgörandet härav i alldeles lika fall komme att ut­

falla olika vid särskilda domstolar. Enheten i rättstillämpningen skulle

på detta sätt lätt kunna äventyras i stället för befordras genom arbets-

rådets prövningsrätt.

Ett sätt att undanröja nu påvisade oegentlighet vore att åt para­

grafen giva eu lydelse i huvudsak motsvarande den, som 15 § i lagen

den 5 juli 11)01 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete både, dock med den förändringen, att det alltid skulle stå arbets­

bi1' aren fritt att, innan han ordnade visst arbete, begära arbetsrådets

utlåtande.

Åven i vissa andra fall bör arbetsrådets utlåtande få inhämtas, t. ex.

huruvida visst uppehåll i arbetet är att hänföra till sådan rast, som en­

ligt 4 § ej skall inräknas i arbetstiden.

n §•

Justitierådet von Setli:

Vid granskningen av till lagrådet remitterade lagförslag har det ej

kunnat undgå uppmärksamhet, huru ojämnt och med till synes föga

hänsynstagande till de olika förseelsernas grovlek förekommande straff­

satser och särskilt bötesskalorna utmätas. Sålunda synas de i föreva­

rande förslag upptagna straffbestämmelserna icke stå i relation till t. ex.

de straffbestämmelser, som upptagits i det nyligen granskade förslaget till

lag om fondkoinmissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Det vore önskligt,

om större likformighet härutinnan olika lagar emellan kunde vinnas.

Aven i andra avseenden synes större konformitet i lägst i fi ningen

böra eftersträvas. Sålunda förefaller det anmärkningsvärt, då i föreva­

rande förslag förvanskningar av den i 8 § omförmälda journalen lämnas

alldeles ostraffade, medan i förslaget till lag om arbetstiden å svenska

fartyg motsvarande förehavanden beläggas med ganska strängt straff.

17 §*

Lagrådet :

Särskilt av bestämmelserna i 20 och 21 §§ lagen om arbetarskydd

kunna följa begränsningar, utöver vad förslaget innebär, i den tid, under

vilken kvinna må användas i arbete, varom i förslaget är fråga. An­

tydan jämväl härom synes böra få inflyta i paragrafen.

Kungi Maj:tv Proposition Nr 247.

119

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

1 träffa om slutbestämmelserna må hänvisas till vad av lagrådet er­

inrats beträffande motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om be­

gränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete.

Ur protokollet:

Erik Olandi-r.

120

K mull Maj:ts Proposition Nr 247

H

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Muj;t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E^den,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena H

ellneb

,

Statsråden P^etersson,

ScTIOTTE,

P

etkén

,

N

ilson

,

friherre P

almstierna

,

R

ydén

,

U^ndén.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anmälde lagrådets

den 18 mars lull) avgivna utlåtande över det den 4 mars 1»19 till lag­

rådet remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning: och an­

förde därvid:

Lagrådets samtliga ledamöter hava i princip uttryckt sitt gillande av

att en lagstiftning kommer till stånd i det med förslaget avsedda syfte,

men tillika, i viss mån på olika grunder, anfört betänkligheter mot det

sätt, varpå den lagstadgade arbetstiden enligt förslaget skulle genomföras.

Flertalet av lagrådets ledamöter framhålla sålunda vikten av att införan­

det av 48-timmars arbetsvecka icke sker brådstörtat eller utan tillbörlig

hänsyn till förhållandena i främmande länder. 1 detta sammanhang på­

pekas av lagrådets samtliga ledamöter, att det åt Kungl. Magt i lagför­

slagets 16 § lämnade bemyndigandet att medgiva undantag borde vidgas,

och framhålles därvid såsom föredöme ett stadgande i 1 § 3 mom. i den före­

slagna lagen om arbetstiden å svenska fartyg. Två av lagrådets ledamöter

förorda därjämte, att arbetstidens förkortning skulle ske successivt under

ett eller flera år, till dess man nådde fram till den åsyftade begräns­

ningen av 48 timmar.

121

Såsom torde framgå av vad jag yttrat vid lagförslagets remit­

terande till lagrådet, delar jag lagrådets uppfattning om önskvärd­

heten av att här ifrågavarande reform genomföres på ett sätt, som

med tillbörligt tillgodoseende av den föreslagna lagens ändamål medför

minsta möjliga svårigheter för näringarna. I sådant syfte hava även i

lagen upptagits ett flertal undantagsbestämmelser, vilka i betydande om­

fattning torde möjliggöra ett undvikande av de mer framträdande olägen­

heter, som kunna vara förenade med lagens tillämpning. Därjämte har

jag nu, ehuru jag icke ansett mig kunna gå fullt så långt som i det av

lagrådet omförmälda stadgandet rörande arbetstiden å svenska fartyg,

genom viss förändring av lagförslagets 16 § sökt ytterligare tillgodose bär

berörda synpunkt. Enligt stadgandet i dess sålunda ändrade lydelse

skulle sålunda, om tillämpningen av lagen skulle medföra sådana svårig­

heter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande däri­

genom äventyrades, Konungen, efter arbetsrådets hörande, äga medgiva

av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

Vad åter angår det av ett par av lagrådets ledamöter framställda

förslaget om successiv nedsättning av arbetstiden har jag icke lunnit

mig kunna biträda detsamma. Ett av de främsta syftena med före­

varande lagstiftning — att under nuvarande orosfyllda tider genom lag­

stiftningen i visst avseende förhjälpa de svenska arbetarna till en av dem

länge eftersträvad och av tidsförhållandena påkallad förbättrad ställning

skulle nämligen genom en dylik anordning i avsevärd mån förfelas. Tvivel­

aktigt torde för övrigt vara, huruvida de ifrågasatta upprepade föränd­

ringarna av arbetstiden med därav sannolikt föranledda lönekonflikter

och andra olägenheter verkligen skulle för näringarna medföra någon

mer betydande fördel.

Med anledning av påpekandet från lagrådets sida om vikten av till­

börlig hänsyn till förhållandet i främmande länder anser jag mig böra

nämna, att jag efter lagförslagets remitterande till lagrådet fått mottaga

en del underrättelser, som utvisa, att förevarande reform alltjämt utom­

lands vinner terräng.

Med hänsyn till de av lagrådet framställda anmärkningarna mot

vissa av lagförslagets särskilda bestämmelser tillåter jag mig att fram­

hålla följande:

Stadgandena i 1 § f) och 2 § hava ändrats enligt lagrådets anvisningar.

Beträffande 3 §, i avseende å vars innebörd jag redan tidigare ut­

tryckt tvekan, har lagrådets erinran föranlett en mer betydande om­

arbetning. Befogenheten för arbetsrådet att i ett par avseenden rörande

lagens tillämpning meddela bindande beslut har sålunda förbytts till ett

Bihang till Riksdagens protokoll 1919. I sand. 218 liiljt. (Nr 247.)

soa

19

It»

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 247.

122

åliggande för rådet att på begäran av domstol eller person, vars rätt

därav beröres, avgiva utlåtanden i alla frågor rörande lagens tillämpning.

7 § bar med anledning av lagrådets anmärkning gjorts till föremål

för omredigering, och hava i samband därmed även vissa redaktionella

förändringar vidtagits i 6 och 8 §§.

I 12 § har med hänsyn till lagrådets påpekande om önskvärdheten

av överensstämmelse med lagstiftningen om arbetstiden å svenska fartyg

dels vidtagits en förändring av böteslatituden, i det dess maximum höjts

till 500 kronor, och dels tillfogats bestämmelse om straffansvar för med­

delande av oriktiga uppgifter i den i 8 § avsedda journalen.

Genom förut berörda ändring av 16 § har jag sökt att i viss män

bereda vidgad möjlighet till undantag från lagen. Förändringen är dock

knappt större, än att den skäligen kan anses endast som ett förtydli­

gande av arbetstidskommittens av mig i det remitterade förslaget upp­

tagna stadgande i denna del.

I avseende å 17 § har, såsom lagrådet ansett påkallat, vidtagits

sådan förändring, att däri jämväl hänvisas till regleringen av kvinnors

användande till arbete. Paragrafen bär i samband därmed genom om­

redigering förlänats en mer allmängiltig läggning.

\ ad till sist angar slutbestämmelserna i lagförslaget hava de under­

kastats omarbetning i huvudsaklig anslutning till vad lagrådet framhållit

beträffande motsvarande bestämmelser i förslaget till lag* om begränsning

av tiden för bageri- och konditoriarbete.

Föredraganden uppläste härefter det sålunda förändrade förslaget

till lag om arbetstidens begränsning samt hemställde, att detsamma måtte

jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Kung1. Maj.is Proposition Nr 247.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle proposition till riksdagen av­

låtas av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut­

visar.

Ur protokollet:

Edw. Wetterling.

Stockholm, K. L. Beckmana Boktr., 1919.