Kungl. May.ts Proposition Nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om arbetstidens begränsning; given Stockholms slott
den 4 augusti 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om arbetstidens
begränsning.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
östen Undén.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 222519 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Förslag
till
Lag
om arbetstidens begränsning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt sär¬
skilt arbetsföretag, vari i regel flera än tre arbetare på sådant sätt
användas.
Från lagens tillämpning undantagas dock
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,
c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,
d) arbete, som bedrives av staten,
e) arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård,
f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,
g) skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom
vid skiljeställe,
h) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke be¬
drivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djur¬
skötsel, ändå att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,
i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,
j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning, samt
k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta betjänande.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4
3
2 §•
Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas
verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
vaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.
3 §•
På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger
det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att
enligt lagen räkna såsom arbetare.
År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt
utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit dom¬
stolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.
4 §•
Arbetare må icke användas till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må,
därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom
överskrides, arbetstiden under veckans fem första söckendagar utsträckas
till 8 Va timmar.
Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbets¬
tid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre
sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor än att den
motsvarar 48 timmar i veckan.
5 §•
Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller med¬
för synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av syn¬
nerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Måste arbete, som bedrives med tre skiftlag, oundgängligen fortgå
jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.
År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av års¬
tiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av
växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva,
att annan arbetstid än i 4 § stadgas må tillämpas, såvitt därigenom icke
sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra veckor blir längre
än att den motsvarar 48 timmar i veckan.
6 §•
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å varor eller annan egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda för¬
hållande, användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller
kan hava bestämts med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess an¬
ledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra anmälan till yrkesinspektionens
chefsmyndighet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har yr¬
kesinspektionens chefsmyndighet att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.
7 §•
Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskildt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver
tid, som är angiven i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §, vare
därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst
25 timmar under loppet av en kalendermånad och 150 timmar under
loppet av ett kalenderår. Därutöver må för nödvändiga förberedelse-
eller avslutningsarbeten enstaka arbetare, som uppnått nyss angivna ålder,
användas under högst 10 timmar under loppet av en kalendermånad.
Erfordras ytterligare eftergift, må sådan, dock för högst 10 timmar
under loppet av en kalendermånad och 75 timmar under loppet av ett
kalenderår, meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som i denna paragraf
avses, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
5
8 §•
Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger
det arbetsgivare att senast näst därpå följande dag göra anteckning i
särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av yrkes¬
inspektionens chefsmyndighet.
Beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 6 eller 7 § skall
biläggas journalen å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen
jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat
beträffande journalen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri,
och beträffande beslutet från detsammas datum.
9 §•
1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av
Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbets¬
givare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbe¬
tare, som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter
skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter.
Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst
dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget
förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits,
värde förordnande ändock av Konungen meddelat.
Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses
företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en
av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföre¬
trädare för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna
skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som må nyttjas uti domarämbeten.
2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befatt¬
ningen innehavas av den,
som står under förmynderskap,
som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,
som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt¬
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till
straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd
för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.
3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rätte¬
gångsbalken stadgas i fråga om domare.
4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån ent¬
ledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsä¬
gelse av uppdraget prövas av Konungen.
Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan leda¬
mot eller suppleant.
5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbe¬
tare, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänst¬
göra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig per¬
son att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.
6 mom. Ärende, som behandlas af arbetsrådet, må avgöras af fem
ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera
än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.
Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts
utan förslag, närvara.
7 mom. Vid handläggning av ärende, som ankommer å arbetsrådet,
bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare
tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med repre¬
sentanter för arbetsgivare och arbetare inom ifrågavarande verksamhets¬
område.
Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,
äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom hvars om¬
råde den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller
sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten
kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad
som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbets¬
rådet protokoll däröver.
Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel.
Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.
8 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan
på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.
7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
9 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.
10 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som
i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.
10 §.
1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinpek-
tionens befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av
lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.
2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall förevarande lag
finnas anslagen på lämplig plats.
n §•
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna
lag är stadgat, straffes med böter från och med tio till och med ettusen
kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet skett med
faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.
Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse,
varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när
han varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan
förseelse.
12 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § eller 10 § 2 mom.
åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med fem¬
hundra kronor.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i jour¬
nal, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och
med ettusen kronor.
13 §.
Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr å.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
14 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i
denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
15 §.
Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom även¬
tyras, må Konungen, efter arbetsrådets hörande, medgiva av förhållan¬
dena påkallat undantag från lagens tillämpning.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträf¬
fande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan
begränsning lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, beträffande arbete, som vid tiden för
lagens utfärdande bedrives såväl natt som dag, den 1 juli 1920 och be¬
träffande annat arbete den 1 januari 1920, dock att vad lagen innehål¬
ler beträffande arbetsrådets befogenhet och verksamhet skall lända till
efterrättelse från och med den 1 november 1919 samt att ledamöter och
suppleanter i rådet skola första gången utses för tiden intill utgången
av år 1921. Lagen gäller till och med den 31 december 1923; skolande
beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som avses i 11 eller 12 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla
även efter sistnämnda dag.
Om det beträffande visst företag visas vara erforderligt att vidtaga
förändringar i driftsätt eller anordningar i övrigt för att icke tillämp¬
ningen af denna lag skall i väsentlig mån förminska företagets pro¬
duktionsförmåga, och nämnda förändringar icke utan synnerlig svårig¬
het kunna genomföras, till dess lagen skall träda i kraft i avseende å
företaget, må arbetsrådet medgiva nödigt anstånd med tillämpningen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
9
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
juli 1919.
N ärvarande:
Hane excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Den 18 mars innevarande år avlät Kungl. Maj:t till riksdagen pro-
/ position nr 247 med förslag till lag om arbetstidens begränsning. För¬
slaget,” som i huvudsak överensstämde med ett av arbetstidskommittén
utarbetat förslag till lag i ämnet, biträddes i allt väsentligt av riksdagens
andra särskilda utskott (utlåtande nr 5). Mot utskottets utlåtande an¬
fördes emellertid ett flertal reservationer. Sålunda hemställde sju reser¬
vanter, att propositionen ej måtte vinna riksdagens bifall, under det två
inskränkte sig till att med hänsyn till näringarnas intressen påyrka vissa
förändringar i lagförslaget, åsyftande bland annat att lagens tillämpning
skulle begränsas till att gälla allenast fabriksrörelse och att arbetstiden
för vecka skulle utsträckas till 54 timmar. Å andra sidan påkallade
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 4 höft. (Nr 4.) 2225 19 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
fem reservanter skärpningar i den föreslagna lagen och påyrkade i så¬
dant syfte bland annat vissa inskränkningar i avseende å undantagen
från lägens tillämpning samt uteslutande av de bestämmelser, som inne-
liöllo bemyndiganden att meddela eftergifter. Slutligen gjordes i några
reservationer gällande vissa ändringskrav av mer formell innebörd.
Lagförslaget förkastades av första kammaren men antogs av andra
kammaren med några förändringar i enlighet med vissa av sistberörda
reservationer.
Arbetstidskommitténs statistiska utredning om de ekonomiska verk¬
ningarna av lagstadgad förkortning av arbetstiden hade icke fullstän¬
digt avslutats, när den förra propositionen avläts. Innan frågan kom
till avgörande behandling inom riksdagen, var emellertid en redogörelse
för utredningen publicerad. Ifrågavarande utredning rör sig i åtskilliga
avseenden med siffror, som äro mycket osäkra, men med hänsyn till
materialets stora omfattning och sättet för dess bearbetning synas dock
de upplysningar, utredningen erbjuder, vara av visst värde. Utredningen
jävar, så vitt jag kan finna, ej den uppfattning av ämnet, varåt jag i den
förra propositionen givit uttryck, eller att, även om införandet av 8-tim-
mars arbetsdag skulle komma att medföra någon ökad tunga för produk¬
tionen, vilken eventuellt kunde delvis utlösa sig i högre produktionspris,
så kunde dessa möjliga olägenheter icke anses så betydande, att man
därför borde avstå från reformens genomförande.
De slutresultat, vartill utredningen leder med tillämpning av de
båda antagna alternativen — oförminskad produktion och ökat arbetar¬
antal eller oförändrat arbetarantal och minskad produktion — torde få
anses komma till sina mest betydelsefulla uttryck i de tal, som angiva
den industriella produktionens fördyring med 3.47, resp. 4.54 %. Nu
berörda verkningar i avseende å produktionskostnaden av 8-timmarsdagens
genomförande torde emellertid i verkligheten bliva avsevärt reducerade,
då man vid utredningen icke ansett sig kunna taga hänsyn till en del
faktorer — såsom arbetsintensitetens ökning eller förbättringar i arbe¬
tets organisation och tekniska hjälpmedel — vilka faktorer icke ansetts
kunna siffermässigt beräknas. Framhållas må även, att den förkortning
av arbetstiden, som den nu ifrågasatta reformen skulle medföra, till följd
av på senare tid vidtagna inskränkningar i arbetstiden ingalunda skulle
få den omfattning, som förutsattes vid utredningen. Utredningen
hänför sig nämligen i regel till år 1917, och från denna tid och
till den 1 april 1919 har arbetstiden per vecka, som för samtliga
industriarbetare förstnämnda år i genomsnitt uppgick till 56.4 timmar,
för drygt en tredjedel av dem nedgått till i genomsnitt ungefär 52 tim¬
11
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
mar. I betraktande av nu berörda omständighet anser jag mig, i likhet
med den senaste riksdagens andra särskilda utskott, våga påstå, att den
inverkan, reformen kan komma att utöva på industriens produktions¬
kostnad och därmed på varuprisen, ej bör bliva alltför betydande.
I det anförande till statsrådsprotokollet av den 18 mars 1919, vari
jag motiverade förut berörda proposition med förslag till lag om arbets¬
tidens begränsning, har jag närmare utvecklat de enligt min mening
synnerligen vägande skäl, som tala för ett förverkligande snarast möj¬
ligt här i landet av arbetarnas gamla och starka krav på 8-timmarsarbets-
dagen. Efter tiden för berörda anförande hava, såsom delvis i ovan
omförmälda utskottsutlåtande relateras, arbetstidsförhållandena i utlandet
utvecklats på ett sätt, som än ytterligare stödja kravet på ifrågavarande
reforms genomförande även hos oss.
• För bättre överskådlighets skull tillåter jag mig att här meddela eu
kortfattad översikt över förhållandena i denna stund i utlandet på före¬
varande område i den mån uppgifter härom kunnat inhämtas.
Norge. Under juli 1919 har utfärdats en lag om ändring i och
tillägg till lagen den 18 september 1915 om arbetarskydd i industriella
verksamheter, varigenom den allmänna arbetstiden inom industrien, större
hantverksföretag (med vissa tekniska hjälpmedel eller minst 5 arbetare), la¬
ger-, packhus- och annat dylikt transportarbete samt byggnads- och anlägg¬
ningsarbete med minst 5 arbetare begränsas till högst 81 2 timmar om
dagen och 48 timmar i veckan. Övertidsarbete är i princip förbjudet
men medgives under vissa delvis ganska generellt angivna förutsätt¬
ningar samt kan uppgå till sammanlagt 390 timmar under ett kalenderår.
Arbetstidens begränsning får i vissa fall beräknas genomsnittligt för eu
längre period. Skulle lagens genomförande helt eller till väsentlig del
omöjliggöra ett företags verksamhet, kan Konungen efter arbetsrådets
hörande medgiva undantag. I enahanda ordning kan undantag beviljas
i det fall, att lagens genomförande vid fastställd tid i väsenlig man
förringar ett företags produktionsförmåga.
Danmark. Genom lag den 12 februari 1919 om införande av 8-tim-
marsarbetsdag i fabriksverksamhet med »dygndrift)) inskränkes brutto¬
arbetstiden per dygn för arbetare, som deltager i det kontinuerliga ar¬
betet, till högst 8 timmar. Vid skiftväxling (långskift) kan dock arbets¬
tiden utsträckas till 16 timmar per dygn, men får ej bruttoarbetstiden
för någon arbetare under tre på varandra följande veckor överskrida
160 timmar. Undantag medgives, där så är påkallat med hänsyn till
försvarlig avlösning, reparationer, sjukdom, visst arbetes fullföljande e. d.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Lagen äger icke tillämpning å verksamheter, som endast tillfälligtvis —
kortare än en månad för kalenderår — använda »dygndrift)), och kan
förklaras icke gälla säsongarbeten, vari sådan drift ej förekommer mer
än 4 månader under kalenderåret.
En av regeringen i början av innevarande år tillsatt särskild kom¬
mission har i uppdrag att skyndsamt utarbeta förslag till lagstiftning
angående 8-timmarsdagen, först beträffande industri, byggnadsverksamhet
och transportväsen samt därefter i avseende å övriga ifrågakommande
verksamhetsområden.
Finland. En lag om 8-timmars arbetstid utfärdades redan den 27
november 1917 men kom till följd av den snart därefter utbrytande
revolutionen i tillämpning först under den senare delen av år 1918 och
då i vissa avseenden modifierad. Ett förslag till reviderad lagstiftning
i ämnet, vilken dock i huvudsak överensstämmer med den nu gällande
regleringen av arbetstidens längd, föreligger sedan den 1 april 1919 i
ett av arbetstidskommittén till socialministeriet avgivet förslag till lag
angående begränsning av arbetet i särskilda yrken.
Regleringen skulle enligt berörda lagförslag omfatta industri, hant¬
verk, byggnadsverksamhet, handel, värdshus- och dylik rörelse, transport-
och samfärdselföretag in. in. Från lagens tillämning undantagas dels
vissa olika näringar och dels några generellt angivna kategorier av
verksamhet, bland andra arbeten vilka såsom kortvariga eller mindre
betydande icke kunna underordnas eu regelbunden arbetstidsreglering.
Arbetstidens längd är i allmänhet begränsad till 48 timmar i veckan och
8'A timmar av dygnet, men där arbetets tekniska beskaffenhet, väder¬
leksförhållandena eller annan trängande-omständighet så påkallar, behöver
blott iakttagas, att arbetstiden ej överskrider 96 timmar under två veckor,
k ör en del slag av verksamhet, såsom vid vissa kommunikationsmedel,
lastnings- och lossningsföretag, bärgningsarbete, tullkvarnar och mejerier,
sjukhus och fängelser m. m., är arbetstiden begränsad till 192 timmar
under 4 veckor. Övertidsarbete kan få uppgå till högst 300 timmar om
året. Visar sig lagens tillämpning på grund av arbetets tekniska be¬
skaffenhet, årstiden eller annan tvingande omständighet ogenomförbar
eller påkalla sådana tekniska förändringar eller tillbyggnader, att dessas
omedelbara utförande skulle omöjliggöra rörelsens eller inrättningens
försätta ekonomiska bestånd, äger statsrådet att efter socialstyrelsens och
arbetsrådets hörande medgiva undantag för högst ett år i sänder.
Tyskland. Reichsamt för die wirtschaftliche Demobilmachung före¬
skrev genom förordning den 23 november 1918 i avseende å industri,
Kungl. May.ts Proposition Nr 4.
13
hantverk, handel och andra yrkes-(gewerbliche) företag, att den ordinarie
dagliga arbetstiden ej fick överskrida 8 timmar. Förkortas enligt över¬
enskommelse arbetstiden å dag före sön- eller helgdag, får arbetstiden
å veckans övriga söckendagar i motsvarande mån förlängas. Vissa un¬
dantag medgivas beträffande kommunikatiönsverken och företag med
kontinuerlig drift m. in. Genom en förordning av den 18 mars 1919
har jämväl för de affärsanställda arbetstiden begränsats till 8 timmar
per dag.
England. Regeringen lär hava låtit utarbeta ett förslag till lag om
48-timmars arbetsvecka, vilken lag skall hava mycken vidsträckt till-
lämpning. Bland annat skulle under lagen inbegripas jordbruk samt
bank-, försäkrings- och annan affärsverksamhet, varemot från lagens
tillämpning skulle fritagas bland annat befattningshavare i överordnad
ställning och medlemmar af arbetsgivarens familj. Rörande övertids¬
arbete lära meddelas särskilda bestämmelser. Arbetsministern skulle äga
att på eget initiativ eller på framställning av vederbörande arbetsgivare
eller arbetare meddela bestämmelser om undantag från lagen.
Frankrike. Till ändring av Code du travail et de la prévoyance
soeiale utfärdades den 23 april 1919 en lag om 8-timmars arbetsdag.
Lagen omfattar industriella och handelsföretag i största allmänhet samt
begränsar den effektiva arbetstiden till 8 timmar per dag eller 48 timmar
per vecka eller ock till motsvarande tidsmått, beräknad för annan period
än vecka. Den närmare utformningen av regleringen skall, efter sam¬
råd med vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
ske i administrativ väg genom bestämmelser, avsedda för olika verk¬
samhetsområden.
Nederländerna. För det nederländska parlamentet framlades den
11 april 1919 av regeringen ett förslag till lag om bland annat be¬
gränsning av arbetstidens längd. Dess huvudsakliga bestämmelse i nu
berörda avseende begränsar arbetstiden i fabriker och verkstäder, å
byggnadsplatser och dylikt till 8 timmar för dag och 45 timmar för
vecka. För en del andra slag av arbeten, antagligen väsentliga sådana,
som bedrivas utomhus, föreslås en arbetstid av högst 10 timmar per
dag och 55 timmar per .vecka. I åtskilliga fall skulle dock undantag
kunna förekomma.
Belgien. I representanternas kammare har den 20 mars 1919 väckts
en motion om lagstadgad 8-timmars arbetsdag. Nämnas kan måhända
även, att regeringen sistlidne vår tillsatte tvänne kommissioner för ut¬
14 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
redning av frågan om förkortning av arbetstidens längd inom järnverken,
resp. gruvorna.
Schweiz. Förbundsrådet har den 29 april 1919 för förbundsförsam-
lingen framlagt ett förslag till lag angående arbetstiden i fabriker.
Enligt detsamma får arbete »på ett skift» — allt annat arbete förutsätter
särskilt tillstånd — icke fortgå mer än 48 timmar i veckan. År arbets¬
tiden å lördag förkortad, får dock skillnaden fördelas på de övriga
söckendagarna. Förbundsrådet är bland annat bemyndigat att för sär¬
skilda industrier, så länge tvingande grunder — synnerligast med hänsyn
till konkurrensförmågan gent emot utlandet — motivera det, medgiva
en veckoarbetstid av högst 52 timmar. Vissa före den 1 juni 1919 in¬
gångna avtal mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer förbliva orub¬
bade av lagen intill den 1 januari 1921. Övertidsarbete kan i regel ej
medgivas för mer än 2 timmar om dagen och 80 dagar om året.
Ty sk-Österrike. Genom en lag av den 19 december 1918 bestämdes
arbetstiden för arbetare i fabriksmässigt bedrivna yrkesföretag till högst
8 timmar under loppet av 24 timmar. Med tillstånd av eller i vissa
fall endast efter anmälan till vederbörande myndighet kan arbetstiden
få utsträckas till 10 timmar under högst 3 veckor för att tillfredsställa
ett ökadt arbetskrav, särskilt inom säsongyrkena. Även längre gående
undantag kunna förekomma. I tillämpningsföreskrifter av den 12 fe¬
bruari 1919 medgivas avsevärda undantag för talrika slag av syssel¬
sättningar.
Ryssland. För alla slag av företag torde genom en författning av
den 30 oktober 1917 hava föreskrivits en begränsning av arbetstiden
till högst 8 timmar per dag och 48 timmar per vecka.
Ungern. Redan vid innevarande års början lära hava förelegat ett
förslag till lag, som begränsade arbetstiden för dygn inom handel och
industri m. m. till högst 8 timmar.
Polen. Genom förordning av den 23 november 1918 har arbets¬
tiden inom industri, handel och transportföretag begränsats till 8 timmar
om dagen med undantag för lördag, då arbetstiden ej får överskrida
6 timmar.
Tjecko-Slovakiska republiken. En lag av den 19 december 1918
begränsar arbetstiden inom industrien till i regel 8 timmar av dygnet
och 48 timmar i veckan.
Kung!. Mqj:ts Proposition Nr 4.
15
Italien. Sedan 8-timmarsdagen genom avtal införts inom betydande
delar av industrien, har ett betänkande med lagförslag i ämnet utarbetats,
hvilket under juli månad 1919 skulle föreläggas Consiglio superiore del
lavoro.
Spanien. Enligt en förordning av den 3 april 1919 skall den längsta
lagliga arbetstiden för alla arbetsgrenar från den 1 oktober 1919 vara 8
timmar om dagen eller 48 timmar i veckan. Institutet för sociala re¬
former synes emellertid vara bemyndigat att på framställning av yrkes-
kommittéer, som skola bildas inom skilda fack, medgiva undantag samt
har dessutom att meddela närmare, definitiva bestämmelser om arbets¬
tiden för olika arbetsgrenar.
Portugal. Genom lag av den 8 maj 1919 torde arbetstiden inom
industri och handel hava i regel begränsats till 8 timmar om dagen och
48 timmar i veckan.
I ett flertal utomeuropeiska stater, såsom Nya Zeeland, vissa av
Amerikas Förenta stater, Panama, Uruguay, Ecuador, Coahuila de Zaragoza
samt Mexikos Förenta Stater har 8-timmarsdagen delvis sedan flera år
tillbaka varit lagstadgad.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om, att å dagordningen
för den internationella arbetskonferens, som enligt fredskonferensens be¬
slut är avsedd att hållas i Washington instundande höst, i främsta rum¬
met upptagits frågan om tillämpning av principen om 8-timmarsarbets-
dag eller 48-timmars arbetsvecka.
Redan vid framläggande av den föregående propositionen i före¬
varande ämne hade jag, efter redogörelse för vad i utlandet förekommit
å området, tillfälle framhålla, att 48-timmars arbetsvecka för närvarande
kunde betecknas »såsom ett nästan allmänt internationellt faktum». Vad
som i detta avseende ytterligare tilldragit sig sedan mars 1919 visar,
att berörda begränsning av arbetstiden alltjämt vinner ökad terräng och
är så nära till internationellt förverkligande som möjligt, utan att bin¬
dande avtal mellan länderna slutits. Utlandets förhållanden giva till¬
räckligt stöd för den uppfattningen, att — från internationell synpunkt
bedömt — Sverige med införande av 48-timmarsarbetsveckan icke skulle
taga något överilat steg utan tvärtom därmed blott beträda den väg,
som de andra länderna antingen redan slagit in på eller äro i begrepp
att taga. Härmed bortfaller också en av huvudinvändningarna mot
arbetstidens förkortning eller den, att vår exportindustri därigenom skulle
bliva mindre konkurrenskraftig än utlandets.
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Med hänsyn till vad jag här ovan anfört och då jag anser, att av¬
görandet av förevarande för arbetsfreden och samhällsutvecklingen sär¬
deles betydelsefulla fråga icke lämpligen bör anstå till nästkommande års
riksdag, har jag funnit mig böra påkalla förnyad proposition i ämnet
till den urtima riksdag, som nyss beslutats skola inkallas till den 4 in¬
stundande augusti.
Det förslag till lag om arbetstidens begränsning, som förelädes in¬
nevarande års lagtima riksdag, vann, såsom förut omnämnts, i allt vä¬
sentligt vederbörande utskotts gillande. De ändringsyrkanden av reell
innebörd, som i olika reservationer framställdes mot förslaget, synas mig
ej heller i allmänhet grundade på så allmängiltiga samhällsintressen, att
de vid en första provisorisk lagstiftning i detta ämne böra föranleda
mera omfattande ändringar i det tidigare lagförslaget. Reservationerna
torde väsentligen endast giva uttryck åt vissa önskemål å arbetsgivar-
eller arbetarhåll. Enligt mitt förmenande skulle också en lagstadgad reg¬
lering av arbetstiden av väsentligen det innehåll, nyss berörda lagförslag
angiver, ej blott vara ägnad att i regel tillförsäkra arbetarna den åsyftade
förkortade arbetstiden utan även att erbjuda näringarna de möjligheter till
lindringar, som skäligen kunna visa sig påkallade med hänsyn till hit¬
tillsvarande förhållanden och med skäligt beaktande av vår industris
möjlighet till konkurrens med utlandet. Det lagförslag, som nu fram-
lägges, överensstämmer också i huvudsak med det för 1919 års lagtima
riksdag framlagda; och tillåter jag mig att ifråga om lagförslagets oför¬
ändrade bestämmelser hänvisa till den motivering, som anförts i den
förra propositionen.
Vid den granskning, som det tidigare lagförslaget, särskilt i riks¬
dagen, blivit underkastat, hava mot detsamma i särskilda avseenden
framställts vissa erinringar, som synts påkalla uppmärksamhet från min
sida.
1 §, ingressen.
Under den förra propositionens behandling i riksdagen gjordes från
vissa håll gällande, att ifrågavarande lagstiftning skulle vid en del kort¬
variga och tillfälliga arbetsföretag av obetydlig omfattning förorsaka
olägenheter, som icke kunde anses motiverade med hänsyn till något
behov av arbetstidens reglering. Om t. ex. en lantbrukare anställde ett
par byggnadsarbetare för omläggning av taket å en loge, som måste
vara brukbar till skördetiden, kunde det i många fall vara i hög grad
önskvärt att få bedriva arbetet utan hinder av lagstadgad begränsning av
IT
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 4.
arbetstiden, och någon egentlig olägenhet därav för arbetarna behövde
ej heller befaras. Från vissa håll har också framhållits, att enahanda
synpunkter kunde göras gällande beträffande en del mindre underhålls¬
arbeten å redskap och annat dylikt hantverksarbete av tillfällig karaktär.
Det synes mig knappast kunna bestridas, att det ifråga om kort¬
variga och tillfälliga arbetsföretag ofta ej blott för arbetsgivaren utan
även för arbetaren kan vara önskvärt att få utan hinder av lagstadgad
reglering påskynda arbetet. Jag har därför ansett mig böra i 1 § första
stycket företaga den ändring, att den föreslagna lagens tillämpning i av¬
seende å särskilda arbetsföretag begränsas till sådana, vari flera än tre
arbetare användas. Om man sätter gränsen så lågt som vid tre arbetare,
torde .ifrågavarande bestämmelse icke kunna betraktas som ett avsteg av
någon betydelse från lagens principiella ståndpunkt. Till stöd för ifråga¬
varande ändring må även framhållas, att förut berörda synpunkt i viss
mån gjorts gällande vid tillkomsten av lagen om arbetarskydd. I andra
ledet av lagens ingress utsträckes lagens tillämpning till vissa angivna
slag av verksamhet eller »annat] dylikt särskilt arbetsföretag», och i
motiveringen härtill yttrar föredragande departementschefen, att enligt
hans mening »måste på arbetsföretag, såsom avgörande för lagens tillämp¬
ning, ställas fordran på en viss omfattning och varaktighet, så att dess
bedrivande blir någorlunda jämförligt med samma slag av verksamhet,
utövad såsom rörelse».
Vad angår hantverksarbete av tillfällig karaktär, såsom för under¬
håll eller reparation av verktyg och dylikt, tala onekligen vissa skäl för
att ett undantag även härvidlag kunde vara berättigat. Emellertid stö¬
ter det på stora svårigheter att i lagen utforma ett sådant undantag
med hänsyn till den svävande gränsen mellan hantverk och industri
samt vanskligheten att fixera de tillfälliga arbeten, som må kunna för¬
anleda ett undantagande från de allmänna bestämmelserna i lagen. Jag
har därför icke funnit mig kunna vidtaga någon förändring av förslaget
i detta avseende. I praktiken torde för övrigt ifrågavarande behov till
någon del kunna tillgodoses genom nyss föreslagna undantag för sär¬
skilda arbetsföretag, och i övrigt lärer för sådana fall vara att hänvisa
till de medgivanden, som möjliggöras av andra bestämmelser i lagför¬
slaget, särskilt 7 §.
1 § k).
Beträffande undantaget h) under 1 § hade vid det tidigare förslagets
behandling från olika håll uttryckts tvekan, huruvida trädgårdsskötsel
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt 4 käft. (Nr 4.) 2220 19 3
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
skulle anses inbegripen under »jordbruk». Vore så icke förhållandet,
påyrkades, att trädgårdsskötsel måtte undantagas från lagens tillämp¬
ning. Med anledning härav fann andra särskilda utskottet lämpligt att
i undantaget uttryckligen inbegripa trädgårdsskötsel. Enligt min mening
är trädgårdsskötsel otvivelaktigt ett slag av jordbruk, men då den all¬
männa uppfattningen i detta avseende ej synes stadgad, har jag ansett
mig böra upptaga berörda av utskottet föreslagna ändring.
På sätt närmare framgår av andra särskilda utskottets förutberörda
utlåtande nr 5, hava reservationsvis erinringar framställts mot några av
de undantag i övrigt från lagens tillämplighetsområde, som upptagits i
det föregående lagförslaget. Dessa erinringar, som väsentligen ansluta
sig till det yttrande, vilket av landssekretariatet avgivits över arbetstids-
kommitténs förslag, har jag bemött i mitt anförande till statsrådsproto¬
kollet den 4 mars 1919. Hänvisande härtill har jag av vad vid 1919
års lagtima riksdag i dessa delar förekommit icke funnit anledning av¬
vika ifrån det tidigare lagförslaget. Det må i detta sammanhang erin¬
ras om, att vad beträffar statens arbetare numera 48-timmarsveckan
tillämpas, förutom vid arméns och marinens samt järnvägarnas och tele¬
grafens verkstäder, jämväl vid statens järnvägars, telegrafstyrelsens och
vattenfallsverkens anläggningsarbeten. Arbetsförhållandena för trafik¬
personalen vid statsbanorna äro under beredning i järnvägsstyrelsen och
torde inom eu nära framtid bliva föremål för närmare förfoganden. Tra¬
fikarbetets mångskiftande och delvis intermittenta karaktär gör emeller¬
tid, att detsamma icke kan ordnas efter samma enhetliga linjer som in¬
dustriarbetet utan kräver särskilda bestämmelser. Det samma gäller i fråga
om andra kategorier av statstjänare. Vad som i nu berörda avseende kom¬
mer att tillämpas vid statsbanorna torde medföra vissa verkningar rö¬
rande trafikpersonalens arbetstid vid de enskilda järnvägarna. Denna
arbetstid bör dock kunna ordnas på överenskommelsens väg, liksom så
många andra arbets- och lönefrågor vid samma järnvägar. Skulle svå¬
righeter härutinnan yppa sig, lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att påkalla
riksdagens uppmärksamhet i lagstiftningsväg på förevarande spörsmål.
Vidkommande slutligen personalen å rakstugor och frisersalonger
erinras om, att Kungl. Maj:t, sedan ett till 1919 års lagtima riksdag
avlåtet lagförslag, som avsåg bl. a. nu berörda slag av företag, blivit i
huvudsak av riksdagen bifallet, den 30 maj 1919 utfärdat lag om be¬
gränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.
Denna lag stadgar vissa maximitider för öppethållande av bland
annat rakstugor och frisersalonger och reglerar därmed också i viss mån
de där anställda biträdenas arbetstid. Inom ramen för denna reglering
19
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
böra nämnda arbetstagare på överenskommelsens väg kunna ernå en
lämplig arbetstid. Skulle så ej bliva fallet, kan en ytterligare och när¬
mare reglering av arbetstiden väl ifrågasättas, men då lämpligast i sam¬
manhang med att arbetstiden för biträden i handelsbodar och badinrätt¬
ningar, tilläventyrs också för personalen i hotell-, restaurang- och kafé¬
rörelse, närmare begränsas. Knappast kunna biträdena å rakstugor och
frisersalonger hava befogade anspråk på en särställning framför övrig i
mom. j) omförmäld personal. Samtliga hithörande personalgruppers
arbete synes i allt fall så skilt från de arbetares, vilka den nu ifråga¬
satta lagstiftningen närmast är avsedd att omfatta, att de icke nu böra
inbegripas under arbetstidslagstiftningen.
2 §•
Beträffande lagförslagets 2 § hade utskottet, för att säkerställa kon-
torsvaktmästares och -springpojkars undantagande från lagens tillämp¬
ning, föreslagit viss förändring av paragrafens sista del. Berörda änd¬
ringsförslag har emellertid ej synts mig fullt lyckligt avfattat, utan har
jag för tillgodoseende av det av utskottet åsyftade ändamålet föreslagit
en ytterligare jämkning i stadgandets avfattning.
3 §•
Mot 3 § i propositionen hade herr Hagman i Stockholm m. fl. i
motion vänt sig och påyrkat, att paragrafen, som ändrats med anledning
av anmärkning av lagrådet, måtte återställas till den avfattning, som
föreslagits av arbetstidskommittén. Detta yrkande, som avsåg, att åt
arbetsrådet giva avgörande — och ej såsom i propositionen iöreslagits
blott rådgivande — befogenhet i frågor rörande lagens tillämplighet,
vann emellertid ej utskottets gillande. Herr Pettersson i Södertälje
jämte fem andra ledamöter av utskottet funno dock en ändring i nyss
berörda riktning önskvärd samt framförde yrkande härom i en reser¬
vation, vari bestämmelserna i ämnet omredigerats och vidare utvecklats.
I samband härmed påyrkades vissa förändringar av bestämmelserna i 6
§ rörande arbetsrådets sammansättning och verksamhet.
Vid ytterligare övervägande av förevarande spörsmål har jag funnit
de synpunkter, som anförts i berörda reservation och vartill andra kam¬
maren anslutit sig, vara värda beaktande. I många fall och tydligen
särskilt i början av lagens tillämpning kan det säkerligen ofta komma
att visa sig angeläget för vederbörande parter att snarast möjligt få
slutgiltigt besked, huruvida visst arbete skall vara underkastat lagen
20
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
eller huruvida viss arbetstagare skall vara att räkna såsom arbetare
enligt lagen. Därtill kommer, att farhågan för bristande enhet i rätts¬
tillämpningen, som gjorts gällande mot kommitténs förslag i ämnet,
torde få anses i väsentlig mån undanröjd genom den av reservanterna
tillfogade bestämmelsen, att domstol skall hänskjuta frågor av nyss be¬
rörda innebörd till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen
eljest finner det nödigt. Härigenom torde sannolikt alla de fall, där
någon tvekan skäligen kan ifrågakomma, komma under arbetsrådets
prövning.
Med hänsyn till vad nu anförts har jag ansett mig hava skäl att
biträda ifrågavarande reservationsvis framförda förslag till förändrad
avfattning av lagförslagets 3 §. Till de ändringar av 9 §, som böra
bli en följd av nu förevarande ändring av 3 §, återkommer jag här
nedan.
4 §•
Beträffande 4 § första stycket har jag ansett mig böra upptaga
den omredigering, som utskottet förordat i syfte att giva stadgandet om
den med förevarande lagstiftning avsedda 8-timmarsdagen ett tydligare
uttryck.
6 §•
Mot de möjligheter till undantag genom beslut av arbetsrådet, som
från arbetstidskommitténs förslag upptogos i 5 § av det med den förra
propositionen framlagda lagförslaget, hade redan i reservation mot kom¬
mittéförslaget och i avgivna yttranden däröver rests invändningar från
arbetarhåll. Andra särskilda utskottet förordade emellertid förslaget i
förevarande del oförändrat, men avgåvos däremot reservationer av flera
ledamöter. Under överläggningen i ämnet i riksdagen upprepades och
skärptes de invändningar, som förut rests mot upptagande av ifrågava¬
rande undantagsbestämmelser. Jag har av vad sålunda förekommit haft
förnyad anledning att överväga frågan om förevarande undantagsbestäm¬
melser.
Vad till en början beträffar frågan om den kontinuerliga driften,
äro svårigheterna att i lagstiftningsväg reglera arbetstiden så mycket
större, som denna drift dels är av tvåfaldig art, — antingen, sådan som
måste fortgå utan avbrott hela veckan runt eller sådan, som kan av¬
brytas ett antal timmar vid söndagsdygnet — dels ock inom olika in¬
dustrier företer olika skiftanordningar. Att nu på en gång såsom en
oeftergivlig regel fastslå en bestämmelse om undantagslös 48-timmars-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
21
vecka för den kontinuerliga driften, vilket i många fall skulle innebära
en övergång ej blott till tre utan till fyra skiftlag eller liknande ytter¬
ligare ökning av arbetarantalet, synes mig ej böra ifrågakomma. 3-skift-
systemets lagfästande, som äger rum med förevarande lagförslags anta¬
gande, är ett stort steg framåt för arbetarklassens strävanden till större
fritid, och det måste med hänsyn till det ökade arbetarantalet med ty
åtföljande ökade bostadsutrymmen, som en undantagslös 48-timmars-
vecka skulle medföra, anses nödvändigt, att vid kontinuerlig drift efter¬
gift från den allmänna regeln om normalarbetsdagen må kunna i trängande
fall medgivas.
Då jag således icke ansett tillrådligt att nu föreslå uteslutande av
den undantagsbestämmelse, som innehålles i 2:a stycket av 5 § i den
förra propositionen, utgår jag ifrån, att arbetsrådet naturligtvis skall
ägna frågor av förevarande art den noggrannaste uppmärksamhet, jäm¬
väl ur arbetarnas intressen, och tillse, att skiftplanen i görligaste grad
blir så lagd, att arbetarna erhålla nödig söndagsvila och största möjliga
sammanhängande fritid.
I detta sammanhang må erinras om, att under februari och april
månader 1919 förts överläggningar mellan representanter för Sverige,
Norge, Danmark och Finland angående genomförande av gemensamma
bestämmelser för dessa länder om arbetstidens längd och indelning inom
pappers-, cellulosa- och trämasseindustrierna. Någon enighet i frågan
har emellertid icke hittills vunnits i annan män än vad beträffar det
berättigade i princip av en arbetsordning med indelning av dygnet i 3
skift inom avdelningar med kontinuerlig drift.
Vidkommande övriga undantagsbestämmelser i 5 § har invänts, att
desamma genom alltför vid och obestämd avfattning skulle kunna eludera
regeln i 4 §. Ehuru dessa farhågor synas mig överdrivna, då arbets¬
rådet utan tvivel kommer att förfara med all nödig varsamhet vid efter¬
gifters lämnande, har jag dock ansett mig kunna förorda vissa omfor¬
muleringar närmast i förtydligande syfte.
I första stycket har sålunda uttrycket »större allmänt intresse» ut¬
bytts mot orden »synnerligen stort allmänt intresse», varjämte det för¬
tydligande skett, att arbetsrådet, såsom i själva verket torde vara givet
utan vidare, skall finna det begärda undantaget påkallat. Motsvarande
tillägg har också gjorts i tredje stycket.
Mot tredje stycket hava farhågor särskilt uttalats för, att med den
tidigare formuleringen byggnadsindustrien i allmänhet skulle kunna er¬
hålla medgivande att tillämpa en längre arbetstid under sommaren och
en kortare under vintern, under vilken senare tid arbetarna i denna in¬
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
dustri i allmänhet icke lära hava regelbundet arbete. Då avsikten med
förevarande lagrum knappast torde hava varit den nu antydda och i allt
fall eu sådan uppfattning näppeligen kan praktiskt genomföras, har jag
ansett det förtydligande böra givas åt tredje stycket i 5 §, att i där
avsedda fall den genomsnittliga beräkningen av arbetstiden ej får avse
längre period än 4 veckor.
7 §•
Bestämmelsen i 7 § om rätt att använda arbetare till övertidsarbete
hade föranlett ett par motionärer, herrar Lindley och Karlsson i Sand¬
viken, att påyrka förändringar, varigenom skulle angivas, att dylikt
användande vore beroende av arbetarens fria vilja. Utskottet fann
emellertid detta vara uppenbart och föreslog ej någon förändring i be¬
rörda avseende. I reservation av herr Söderberg i Stockholm jämte fyra
andra utskottsledamöter förnyades yrkandet. Herr Pettersson i Söder¬
tälje hemställde reservationsvis, att till paragrafen måtte fogas ett nytt,
så lydande stycke: »I fråga om arbetares skyldighet att utföra sådant
arbete, som i denna eller nästföregående paragraf avses, gäller vad därom
kan vara med arbetsgivaren överenskommet». Denna reservation bifölls
av andra kammaren.
Ehuru utskottets mening, att en arbetsgivare ej mot arbetarens vilja
kan tvinga honom till övertidsarbete, varom här är fråga, lika litet som
dylikt tvång kan utövas i fråga om annat arbete, torde vara obestridlig,
har den tidigare avfattningen av förevarande paragraf givit anledning-
till missförstånd, som synes mig lämpligen böra undanrödja.
Jag bär därför i huvudsaklig anslutning till förenämnda reservation
föreslagit ett tillägg av denna lydelse: »I fråga om arbetares skyldig¬
het att utföra arbete, som i denna paragraf avses, gäller vad därom
kan vara med arbetsgivaren överenskommet».
9 §•
I lagförslagets 9 § 1 mom. första stycket har jag, med hänsyn till
ett från såväl arbetsgivar- som arbetarhåll uttryckt och av utskottet för¬
ordat önskemål, intagit bestämmelse, som begränsar där ifrågavarande
förslagsrätt till de stora huvudsammanslutningarna av arbetsgivare och
arbetare. I ändamål väsentligen att bereda arbetsrådet tillgång till mång¬
sidigare sakkunskap har jag vidare följt utskottets förslag jämväl i det
avseendet, att minsta antalet suppleanter för arbetsgivar- och arbetar¬
representanterna fördubblats.
23
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
2—4 och delvis även 5 mom. av 9 § innehålla bestämmelser,
vilka med hänsyn till arbetsrådets i 3 § föreslagna förändrade kompe¬
tens ansetts böra tillfogas för att åt rådets rättstillämpning bereda
ökade garantier. Dessa bestämmelser voro också upptagna i förut om-
förmälda av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna och av andra
kammaren antagna reservation.
10 §.
Såsom ett andra moment har till 10 § fogats en bestämmelse om
skyldighet att hava lagen anslagen. Denna skyldighet har i överens¬
stämmelse med 37 § lagen om arbetarskydd begränsats till att gälla
den större industrien, som bedrives på stadigvarande sätt.
12 §.
Under straffbestämmelsen i paragrafens första stycke har i samband
med tillfogandet av 10 § 2 mom. inbegripits förseelser mot föreskriften
om lagens anslående.
16 §.
Med avseende å 16 § har under riksdagsbehandlingen påyrkats
densammas uteslutande ur lagen.
Jag delar emellertid andra särskilda utskottets mening, att en dy¬
lik bestämmelse icke för närvarande kan undvaras i en lagstiftning i
förevarande ämne. Den norska lagen har också stadgande av enahanda
innebörd. Jag är, liksom berörda utskott, också övertygad om, att Kungl.
Maj :t och arbetsrådet ej annat än i verkligt nödfall skall låta bestäm¬
melsen ifråga komma i tillämpning. Någon avsevärdare inverkan på
effektiviteten av ifrågavarande lagstiftning komme bestämmelsens bibe¬
hållande förvisso icke att medföra.
Slutbestämmelserna.
Med hänsyn till det uppskov med lagens utfärdande, som dess för¬
nyade framläggande innebär, hava tiderna för lagens ikraftträdande an¬
setts böra något framflyttas. Då flertalet arbetsgivare emellertid numera
torde hava haft anledning att bereda sig på lagens genomförande, har
berörda framflyttning ansetts kunna inskränkas till den 1 januari, resp.
den 1 juli 1920.
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
I övrigt har i det nu förevarande lagförslaget en del formella jämk¬
ningar vidtagits, för vilka särskild motivering icke torde erfordras.
Departementschefen uppläste därefter ett i enlighet härmed avfat¬
tat förslag till lag om arbetstidens begränsning av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål in¬
hämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
25
Förslag
till
Lag
om arbetstidens begränsning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt sär¬
skilt arbetsföretag, vari flera än tre arbetare på sådant sätt användas.
Från lagens tillämpning undantagas dock
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,
c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,
d) arbete, som bedrives av staten,
e) arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård,
f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,
g) skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom
vid skiljeställe,
h) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke be¬
drivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djur¬
skötsel, ändå att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,
i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,
j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning, samt
k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta betjänande.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 4 häjt. (Nr 4.)
2225 19 4
26
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
2 §•
Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas
disponent, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning,
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
vaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.
3 §•
På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger
det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
varå denna lag skall äga tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare
är att räkna såsom arbetare enligt lagen.
År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och varde
målet i övrigt förklarat vilande i avbidan på arbetsrådets beslut.
I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.
Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.
i §•
Arbetare må icke användas till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må,
därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom
överskrides, arbetstiden under veckans fem första söckendagar utsträckas
till 8 Va timmar.
Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må nyss angivna
begränsningar gälla den genomsnittliga arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor.
5 §•
Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller med¬
för synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av syn¬
nerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.
27
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Måste arbete, som bedrives med tre skiftlag, oundgängligen fortgå
jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.
År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av års¬
tiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av
växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva,
att arbetstiden, beräknad för en tidrymd av högst fyra veckor, allenast
i genomsnitt skall vara underkastad de i 4 § angivna begränsningar.
6 §•
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å varor eller annan egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda för¬
hållande, användas till arbete utöver begränsning, som finnes an¬
given i 4 § eller kan hava meddelats med stöd av 5 §. Om sådant
arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det
arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan
till yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Arbetet må icke fortsättas utöver nämnda tid, utan att tillstånd där¬
till sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har yrkes¬
inspektionens chefsmyndighet att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.
7 §•
Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver
begränsning, som är angiven i 4 § eller kan hava meddelats med stöd
av 5 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och 150
timmar under loppet av ett kalenderår. Därutöver må för nödvändiga
förberedelse- eller avslutningsarbeten enstaka arbetare, som uppnått nyss
angivna ålder, användas under högst 10 timmar under loppet av en
kalendermånad.
Erfordras ytterligare eftergift, må sådan, dock för högst 10 timmar
under loppet av en kalendermånad och 75 timmar under loppet av ett
kalenderår, meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som i denna para¬
graf avses, gäller vad därom kan vara med arbetsgivaren överenskommet.
28
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
8 §■
Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger
det arbetsgivare att senast näst därpå följande dag göra anteckning i
särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av yrkes¬
inspektionens chefsmyndighet.
Beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 6 eller 7 § skall
biläggas journalen å det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen
jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat
beträffande journalen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri,
och beträffande beslutet från detsammas datum.
9 §•
1 mom. Arbetsrådet består av sju ledamöter, utsedda av Konungen för
en tid av två år åt gången. Tre av ledamöterna skola utses bland per¬
soner, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintres¬
sen, och förordnar Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordfö¬
rande och chef samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av
nyssnämnda tre ledamöter skall hava fullgjort vad författningarna före¬
skriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten. Rådets övriga fyra
ledamöter skola utses till halva antalet bland personer, föreslagna av
sådana rikssammanslutningar utav arbetsgivare, vilkas ledamöter syssel¬
sätta tillhopa minst 50,000 arbetare, och till halva antalet bland personer,
föreslagna av sådana rikssammanslutningar utav arbetare, som räkna
minst 50,000 medlemmar. För sistnämnda fyra ledamöter skola i ena¬
handa ordning utses minst dubbelt så många suppleanter.
Förslag, som ovan sägs, bör upptaga minst dubbelt så många per¬
soner som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas till leda¬
möter eller suppleanter.
Har förslag ej avgivits, varde förordnande ändock av Konungen
meddelat.
2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må be¬
fattningen innehavas av den,
som står under förmynderskap,
som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,
som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
29
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt¬
ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd
till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd
för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.
3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rätte¬
gångsbalken stadgats i fråga om domare.
4 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense.
Vid besluts fattande skola den lagfarne ledamoten samt lika antal
representanter för arbetsgivare och arbetare närvara.
5 mom. Vid handläggning av ärenden, som ankomma å rådet, bör
rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle
att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med represen¬
tanter för arbetsgivare och arbetare inom ifrågakommande verksamhets¬
områden.
Till vidare utredning av ärende må rådet låta vid allmän domstol
höra vittnen och sakkunniga.
Rådet äger att, där skäl därtill föreligga, i avbidan på vidare ut¬
redning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.
6 mom. Närmare bestämmelser rörande rådet och dess verksamhet
meddelas av Konungen.
10 §.
1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspek¬
tionens befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av
lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.
2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall förevarande lag
finnas anslagen på lämplig plats.
ii §•
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna
lag är stadgat, straffes med böter från och med tio till och med
ettusen kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet
skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller
målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio
kronor.
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse,
varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när
han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan
förseelse.
12 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § eller 10 § 2 mom.
åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med fem¬
hundra kronor.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i jour¬
nal, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och
med ettusen kronor.
13 §.
Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till¬
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
14 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i
denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
15 §.
över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.
16 §.
Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom även¬
tyras, må Konungen, efter arbetsrådets börande, medgiva, av förhållan¬
dena påkallat undantag från lagens tillämpning.
Kung!. May.ts Proposition Nr 4.
31
17 §•
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträf¬
fande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan
begränsning lända till efterrättelse.
Denna lag träder beträffande arbete, som vid tiden för lagens ut¬
färdande bedrives oavbrutet såväl natt som dag, i kraft den 1 juli 1920
och beträffande annat arbete den 1 januari 1920 samt gäller till och
med den 31 december 1923; skolande beträffande sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse, som avses i 11 eller 12 §, vad i
lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.
Om det beträffande visst företag visas vara erforderligt att vidtaga
förändringar i driftsätt eller anordningar i övrigt för att icke tillämp¬
ningen av denna lag skall i väsentlig mån förminska företagets pro¬
duktionsförmåga, och nämnda förändringar icke utan synnerlig svårig¬
het kunna genomföras, till dess lagen skall träda i kraft i avseende å
företaget, må arbetsrådet medgiva nödigt anstånd med tillämpningen.
32
Kungl. Maj-.ts Proposition Nr å.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
måndagen den 4 augusti 1919.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre Leijonhufvud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilären¬
den, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 juli 1919,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om arbetstidens begränsning.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade den 31 sistlidne
juli inför lagrådet föredragits av byråchefen Johan Arthur Erhard Molin.
Beträffande förslaget i dess helhet yttrade lagrådet:
Strävandena för begränsning av lönarbetarnas arbetstid hava utgått
från grunder av två olika slag, hygieniska och sociala. En lagstiftning
med den förra utgångspunkten söker förebygga, att arbetarna eller vissa
kategorier bland dem få en så lång arbetstid, att därigenom kan fram¬
kallas överansträngning eller sjukdomar, och bär hittills ingått såsom ett
led i den egentliga arbetarskyddslagstiftningen. Skäl av dylik art åbe¬
ropas allenast i ringa grad i motiveringen till det nu föreliggande lag¬
förslaget. Det kan väl ej heller gärna antagas, att införande av åtta¬
timmars arbetsdag skulle ur sådan synpunkt vara påkallat för alla indu¬
strier och andra arbetsgrenar, oberoende av om arbetet är lätt eller tungt,
arbetslokalernas beskaffenhet, arbetarnas ålder och kön m. fl. i hälsoavseende
betydelsefulla omständigheter, och den specialundersökning, som anställts
av en bland arbetstidskommitténs ledamöter, har ej heller givit stöd åt ett
sådant antagande. I detta sammanhang kan det också förtjäna erinras, att
lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 medgiver, att minderårig, som
fyllt 14 år, må användas till arbete under 10 timmar av dygnet.
33
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
De vägande skälen för åttatimmarsdagens genomförande äro i stället
sociala. Uppenbarligen är det i hög grad önskvärt, att kroppsarbetarna
erhålla så lång fritid, att de, utom nödig vila, kunna få tillfälle att ägna
sig åt sin familj, bildande studier och uppfriskande förströelser samt
allmänna angelägenheter, och det kan ej förbises, att om en begränsning
av arbetstiden till åtta timmar för en hel samhällsklass framstår — kanske
även under inflytande av strävanden i andra länder — såsom ett av dess vik¬
tigaste önskemål, uppnåendet därav bör vara ägnat att hos denna klass stärka
känslan av medborgerlig frihet och medborgerligt ansvar samt sålunda
gagna samhället i dess helhet. Har emellertid arbetstiden redan gått
ned så långt, att det ej längre är fråga om att undgå hälsofara för den
nuvarande generationen av kroppsarbetare eller degeneration för den
kommande, är arbetstidens ytterligare förkortning endast ett moment i
strävandena för eu allmän höjning av kroppsarbetarnas levnadsstandard,
och frågan huruvida åttatimmars arbetsdag genom lagstiftning bör införas
blir då beroende på dess verkningar i övrigt för samhället och den
kroppsarbetande klassen själv
Den av kommittén förebragta utredningen synes dessvärre giva vid
handen, att den nedsättning i arbetsmängd, som åttatimmarsdagens genom¬
förande innebär, icke kan antagas bliva ersatt genom ökning i arbetsin¬
tensiteten. I fråga om vissa industriella produktionsarter, där arbetarnas
prestation bestämmes av maskinernas hastighet eller av kemiska proces¬
ser, är detta utan vidare klart, och beträffande de övriga är det av ut¬
redningen att döma altför litet sannolikt, att, om arbetsintensiteten över
huvud taget kommer att ökas, detta sker i sådan utsträckning, att minsk¬
ningen i arbetstimmar därigenom uppväges.
Huruvida den nedgång i det hittills uppnådda resultatet av ett visst
antal arbetares användande, vilken således skulle följa av åttatimmars¬
dagens införande, framdeles kan återvinnas genom nya metoder, för¬
bättringar i arbetets ledning eller organisation eller ökad förmåga
hos arbetarna att utföra mera kvalificerat arbete, torde vara omöjligt
att avgöra på förhand. I vissa fall kunna väl dylika åtgärder för¬
svåras, särskildt genom det kapitalbehov lör andra ändamål, som lag¬
stiftningen autagligen framkallar, i andra fall åter kanske de påskyndas
genom den ifrågasatta lagstiftningens inflytande, och i alla händelser
lärer svårligen något direkt samband dem emellan kunna påvisas såsom
en allmän regel.
I den mån åttatimmarsdagen kommer att såsom .bestående resultat
medföra minskning i avkastningen av produktionen, beräknad efter an¬
talet arbetare, åstadkommer den en minskning i nationalinkomsten, varav
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 4 höft. (Nr 4). 222519 5
34
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
oundvikligen lärer följa nedsättning i hela befolkningens och icke minst i
arbetarklassens levnadsstandard vare sig genom försämrade nominallöner
eller genom prisfördyring. Det måste då åtminstone anses tvivelaktigt,
om vinsten av arbetstidens förkortning, vilken i övrigt är i hög grad
beroende av de möjligheter, som finnas eller kunna skapas för en god
användning av fritiden, är tillräckligt stor för att uppväga försämringen
i levnadsvillkoren i övrigt. Det kan väl också tänkas, att arbetarna
själva, om de finna sina inkomster minskade efter åttatimmarsdagens
införande, söka ersättning därför genom arbete på annat håll, ett för¬
farande, som icke lärer kunna hindras, såvida man icke vill gå därhän
att kriminalisera själva arbetandet utöver en viss gräns.
Verkningarna för det svenska näringslivet av den föreslagna lagstift¬
ningsåtgärden komma tydligen också att väsentligen bero på den stånd¬
punkt dess utländska konkurrenter intaga till frågan om arbetstidens
förkortning på lagstiftningens väg. I detta avseende synes läget för
närvarande vara det, att, bortsett från Tyskland, de stora industrilän¬
derna hittills undvikit att latta beslut om genomförande för industrien
i dess helhet och på viss tidpunkt av åttatimmarsdagen genom därom
stiftad lag. Frågan synes sålunda antingen befinna sig på ett stadium
av utredning eller hava stannat vid principbeslut, vilkas genomförande
blir beroende på den ekonomiska och politiska ställningens utveckling.
Genom den föreslagna lagstiftningen skulle alltså vårt land i jämförelse
med dessa konkurrenter bliva bunden tidigare och med mindre möjlighet
att lämpa sina produktionskostnader efter uppkommande förhållanden.
Under en övergångstid torde lagstiftningen om åtta timmars arbets¬
dag förvisso komma att medföra en försämring av den ekonomiska pro¬
duktionens resultat, om det är riktigt, att man, såsom ovan framhållits,
icke kan hysa alltför stora förhoppningar att genom arbetsintensitetens
stegring återvinna vad som förloras i arbetsmängd, och om det tillika
är klart, att de organisationsförändringar och dylika åtgärder, som
kunna tänkas förbättra produktionens avkastning, i varje fall kräva
åtskillig tid för sitt genomförande. De omedelbara verkningarna bliva
säkerligen växlande allt efter arbetslönernas betydelse för omkostnads-
staten i dess helhet, efterfrågan på produkterna och möjlighet till
prisförhöjning, svårighet att utvidga anläggningarna eller bostadstill-
gången, möjlighet att anskaffa kapital m. fl. omständigheter. Vissa in¬
dustrier komma antagligen att försöka öka sitt arbetarantal, under det
andra måste minska detsamma, och härav föranledes överflyttning av
arbetare från det ena industriella arbetsstället till det andra eller från
jordbruket till industrien. Då dylika överflyttningar icke lära kunna ske
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
35
utan dröjsmål, särskilt på grund av arbetarnas egen kända obenägenhet
att byta arbete, måste det nog antagas, att lagens genomförande kan
komma att framkalla arbetslöshet å vissa håll, även om det ej någon¬
städes behöver gå så långt som till driftsinställelse. På andra ställen
åter kan inskränkningen av arbetstiden till äventyrs föranleda, att man
behåller arbetare, som eljest skolat avskedas. Den ökade kredit, som
kräves för nyanläggningar eller till följd av försämrad räntabilitet, kom¬
mer sannolikt att sätta industrien i större beroende av mäktiga kapital¬
koncentrationer än redan nu är fallet.
Ett övervägande av de principiella skälen för och emot den ifråga¬
satta lagstiftningen synes leda till det resultat, att de varaktiga verk¬
ningarna för det svenska samhället av införandet nu av en lagstiftning
om åtta timmars arbetsdag icke med säkerhet kunna överblickas, och
detta så mycket mindre som i själva verket de inre fördelarna och
olägenheterna till en del ligga på olika plan och i varje fall ingå i ett
stort orsakssammanhang, som knappast låter sig till fullo analyseras,
samt de internationella förhållandena på lagstiftningsområdet ifråga ännu
äro så osäkra.
I sistberörda avseende torde väl större klarhet vinnas inom en
icke avlägsen framtid, och det hade enligt lagrådets uppfattning från
de synpunkter, som huvudsakligen böra vara avgörande i fråga om
en lagstiftning av förevarande art, varit lyckligare, om man uppskjutit
lagstiftningen i avvaktan därpå.
Att övergångstiden kommer att medföra betydande svårigheter synes
i varje fall ofrånkomligt, och det är tydligen ett intresse för hela sam¬
hället, att dessa mildras, så långt sig göra låter. Med hänsyn härtill är
det nödvändigt, att de möjligheter till anpassning efter näringslivets
olikartade förhållanden, som lagen lämnar, också bliva använda, även
om detta skulle hava till följd, att en viss skillnad i avseende å arbets¬
tiden inom olika näringsgrenar eller för olika arbetare inom samma
näringsgren kommer att kvarstå någon tid. I anledning av vad lagrådet
i det över föregående lagförslag avgivna yttrandet anförde om nödvän¬
digheten att framgå med stor varsamhet framhöll också departements¬
chefen, att han delade lagrådets uppfattning angående önskvärdheten av
att här ifrågavarande reform genomfördes på ett sätt, som med tillbör¬
ligt tillgodoseende av den föreslagna lagens ändamål medförde minsta
möjliga svårigheter för näringarna, varjämte han i sådant syfte föreslog
en viss utsträckning av dispensrätten enligt 16 §. Det lärer på grund
härav få antagas såväl att den Konungen i nämnda lagrum givna dispens¬
befogenheten kommer att tillämpas i all den utsträckning, förhållandena
36
Kungl. Maj:ts Proposition Nr å.
påkalla som ock att den möjlighet att bevilja anstånd, som i övergångs-
stadgandena tillagts arbetsrådet, blir använd för att undvika störande
rubbningar i landets ekonomiska liv.
Beträffande förslagets särskilda bestämmelser yttrade lagrådet:
1 §■
Till en början anser sig lagrådet böra fästa uppmärksamheten på,
att en ej ringa oklarhet vidlåder begreppet arbetare, som är ett av de
grundläggande i lagförslaget. Då nämnda uttryck icke erhållit någon
precisering, skulle det väl ligga närmast till hands att anse detsamma
äga den innebörd, som i allmänt språkbruk givits däråt, såvida denna
innebörd vore tydligt avgränsad. Så torde emellertid icke vara för¬
hållandet, och den föreliggande otydligheten ökas än ytterligare, däri¬
genom att begreppet arbetare är positivt bestämt i två tidigare lagar,
vilkas definitioner emellertid, enligt vad kommittén antyder, icke torde
vara avsedda att tillämpas på här ifrågavarande förhållanden. De undan¬
tag från den föreslagna lagens tillämpning, som gjorts i 2 §, synas
göra antagligt, att huvudvikten lagts på att från begreppet arbetare
avskilja personer i viss överordnad ställning, men torde till en del utgå
från en helt annan synpunkt, nämligen arbetets beskaffenhet och kunna
icke anses medföra nödig klarhet. Det vore därför önskvärt, om förslaget
kunde undergå erforderlig omarbetning i detta avseende. Därest så
numera ej kan ske, föranleder anmärkta förhållandet nedanstående erin¬
ringar vid punkt e) i förevarande paragraf och vid 2 §.
Enligt förslaget skulle lagen äga tillämpning å särskilda arbetsföre¬
tag, endast i den mån däri användas flera än tre arbetare. Till före¬
kommande av att ett rent tillfälligt ökande av arbetarnas antal utöver
tre skulle medföra, att företaget komme att falla under lagens bestäm¬
melser och arbetsgivaren vara underkastad kriminellt ansvar, samt med
åberopande av den innebörd, som givits åt motsvarande stadgande i
lagen om arbetarskydd, hemställes, att i första stycket av förevarande
paragraf före ordet »flera» inskjutas orden »i regel».
Undantaget under e) lärer icke omfatta arbete å apotek. Ej heller
torde sådant arbete vara att hänföra till eljest i lagen gjort undantag.
Då emellertid det arbete, som å apotek utföres av den personal, som
äger farmaceutisk utbildning eller tjänstgör för att vinna sådan utbild¬
ning, synes böra falla utanför lagens tillämpningsområde, hemställes om
införande här av föreskrift i berörda hänseende.
37
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Lydelsen av stadgandet under g) ger anledning till tvekan, om
därmed avses, att all kolning är undantagen. Såvitt sådan bedrives i
omedelbart samband med skogsarbete, faller den uppenbarligen under
undantaget. Men kolning lärer även idkas på annat sätt. Dels före¬
kommer, att annan än den, som äger skog eller eljest där bedriver skogs¬
bruk, uppköper virke och låter kola det på platsen, dels bedrives kol¬
ning av avfall vid sågverk eller annat träförädlingsverk såsom binäring
vid företaget och dels idkas kolning såsom självständig rörelse i därför
konstruerade ugnar. I vad mån kolningsarbete under de sålunda angivna
olika förhållandena må lämpligen höra under lagen synes ej hava varit
föremål för någon utredning. Försiktigast lärer därför vara, att all
kolning undantages, i vilket hänseende torde vara tillfyllest, att ur
lagtexten orden »därunder inbegripen» få utgå. Likartade tolknings-
svårigheter göra sig gällande beträflande tjärbränning. Svårigheterna
vid tolkningen i berörda två hänseenden ökas därav, att det ena arbetet
omnämnes i lagtexten, det andra icke. Anses båda böra falla under
undantaget, men endast i den mån arbete av sådan art enligt allmän upp-
fattning är att hänföra till skogsarbete, synes detta sylte kunna ernås
genom att allt vad i förslaget säges om kolning uteslutes.
2 §•
I anslutning till vad ovan under 1 § anförts angående begreppet
arbetare i lagförslaget hemställes, att ordet »disponent» i förevarande
paragraf måtte utgå, då det allenast synes ägnat att gorå begreppet
än otydligare, om man framkallar den föreställningen, att till och med
en person i ledande ställning som en disponent måste uttryckligen
undantagas för att icke betraktas som arbetare i lagförslagets mening.
I sammanhang med borttagande av nämnda ord torde återstoden av
punkten erhålla följande jämkade lydelse: »verkmästare eller annan där¬
med jämförlig befattningshavare i överordnad ställning».
3 §•
Det föreliggande lagförslaget inför — i likhet med det för årets
lagtima riksdag framlagda — en ny institution, arbetsrådet, med flera
synnerligen viktiga uppgifter. Förevarande förslag avviker emellertid
så till vida från äldre förslag, som arbetsrådet här erhållit ensamrätt
att avgöra frågorna, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
varå lagen äger tillämpning, och huruvida viss arbetstagare är att räkna
såsom arbetare enligt lagen. I dessa avseenden skulle enligt kommitté¬
38
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
förslaget arbetsrådet visserligen äga befogenhet att träffa avgörande,
men nämnda frågor kunde jämväl prövas av domstol, under det den
kungl. propositionen till lagtima riksdagen enligt lagrådets hemställan
innehöll, att arbetsrådet allenast skulle äga att avgiva utlåtande.
Det nu framlagda förslaget innebär således, att domstol i förekom¬
mande mål, vilka i regel torde röra ansvar, icke skulle äga att själv¬
ständigt bedöma det föreliggande materialet, utan i visst avseende, ofta
det avgörande, vara ovillkorligen bunden av annan institutions uppfatt¬
ning. Uppenbarligen innebär en sådan anordning något för vanlig svensk
rättegångsordning främmande, men nämnda förhållande är givetvis icke
i och för sig tillräcklig anledning att avvisa anordningen, därest den¬
samma kan förväntas medföra särskilda fördelar. Så synes emellertid
näppeligen vara fallet. Vad man önskat på detta sätt vinna är enligt
den av departementschefen åberopade utskottsreservationen att erhålla
en snabb och efter de praktiska förhållandena avpassad lösning av före¬
kommande frågor om lagens tillämpning och tolkning. Detta mål synes
kunna ernås jämväl genom att arbetsrådet, såsom skett i det tidigare lag¬
förslaget, ålägges att avgiva utlåtande. Med den synnerliga vikt, som
säkerligen måste tillmätas ett sådant utlåtande, torde den, som ställer sig
detsamma till efterrättelse, kunna, därest ingen ändring i förhållandena
inträtt, vara så gott som säker att gå fri från ansvar. Åven i fall
då meningsskiljaktighet mellan arbetsgivare och arbetare sammanhänger
med fråga om lagens giltighetsområde, lärer arbetsrådets utlåtande komma
att i regel tillerkännas avgörande betydelse, vare sig tvisten går till
domstol eller icke. De utlåtanden, som arbetsrådet avgivit, torde också
snart nog komma att bliva bestämmande för rättsuppfattningen och däri¬
genom efter någon tid arbetsrådets belastning, åtminstone med dess hit¬
tills givna uppgifter, kunna hållas inom rimliga gränser. Därtill skulle
också bidraga, att enligt förslaget till lagtima riksdagen frågan huruvida
tvekan verkligen förelåge komme att i händelse av rättegång prövas av
domstolen och remiss till arbetsrådet således att ske allenast i de fall,
då domstolen funne tvekan vara för handen.
Skulle åter en verklig avgöranderätt tilldelas arbetsrådet, lärer man
knappast kunna stanna vid den ståndpunkt, som det nu föreliggande
lagförslaget intagit, utan torde man till undvikande av dualism mellan
arbetsrådet och domstolarna bliva nödsakad ålägga domstolarna att, så
snart fråga där uppkommer, huruvida lagen är tillämplig å visst arbete
eller viss arbetstagare är att räkna såsom arbetare enligt lagen, hänskjuta
frågan till arbetsrådet. Åven oavsett denna utvidgning kommer arbets¬
rådet sannolikt att med den ställning av i sista hand avgörande mvn-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
39
dighet, som i nu föreliggande förslag givits åt detsamma, bliva över¬
hopat med förhandsförfrågningar från enskilda och remisser från dom¬
stolar, varigenom arbetsrådets dispenser ande verksamhet kan bliva lidande
samt den eftersträvade snabbheten i besluten motverkas. Därtill kom¬
mer, att därest arbetsrådet i verkligheten blir ett betungat ämbetsverk,
det ej lärer kunna undgås, att dess rekrytering med i det praktiska
livet erfarna personer försvåras, varigenom också utsikterna minskas att
uppnå det av reservanterna omförmälda önskemålet av en efter de prak¬
tiska förhållandena avpassad lösning av uppkommande frågor.
Det föreliggande spörsmålet synes således kunna vara föremål för
tvekan, men det har dock förefallit, som om mindre starka skäl talade
för den senast föreslagna utvägen. Det hemställes därför, att förslaget
måtte i nu förevarande avseende bringas i överensstämmelse med det
förslag, som framlades för årets lagtima riksdag, dock med den ändring
att jämväl annan myndighet än domstol, t. ex. åklagare och tillsynings-
myndighet, berättigas att begära utlåtande av arbetsrådet. Bibehålies
den föreslagna anordningen, kan anmärkas, att det framstår såsom mindre
lämpligt, att domstolen skall vara förpliktad att genast i sammanhang
med hänskjutandet av viss fråga till arbetsrådet förklara målet vilande.
Det lärer kunna förekomma, att i avvaktan på arbetsrådets avgörande
viss handläggning med fördel kan äga rum, exempelvis då domstolen
finner framställning till arbetsrådet uppenbart obehövlig men på grund av
parts begäran nödgas göra sådan. En föreskrift därom, att innan arbets¬
rådets beslut inkommit slutligt yttrande i målet ej må meddelas, synes
vara tillfyllest. Det står då i domstolens skön att förfara efter omstän¬
digheterna.
Beträffande paragrafens sista stycke hänvisas till vad därom yttras
vid 9 §.
4 §•
För vinnande av större lättfattlighet synes andra stycket böra om¬
redigeras därhän att, om arbete bedrives med regelbunden skiftindelning,
annan arbetstid än nyss sagts må tillämpas, så vitt därigenom icke upp¬
kommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor
än att den motsvarar 48 timmar i veckan.
5 §•
Med hänsyn till från arbetarhåll framkastade farhågor för att den
i sista stycket till arbetsrådet överlämnade rätt att under angivna förut¬
40
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
sättningar medgiva viss lättnad vid tillämpningen av lagens stadgande om
begränsad arbetstid skulle kunna till skada för arbetarna utnyttjas i allt
för stor utsträckning bär i det nya förslaget tillagts den begränsningen,
att den tillåtna genomsnittsberäkningen av maximitiden för det ordinarie
arbetet ej får avse längre tidrymd än fyra veckor.
Frånsett det säkerligen obefogade i farhågan för att arbetsrådet i
strid mot lagens syfte att bereda arbetarna förkortad och lämpligt för¬
delad arbetstid skulle medgiva dylik lättnad, som icke vore av verkligt
behov påkallad, kan med skäl ifrågasättas, huruvida man icke med en
dylik begränsning över hövan kringskurit arbetsrådets möjlighet att på
ett efter omständigheterna avpassat sätt tillmötesgå ett oavvisligt be¬
hov av större rörelsefrihet i fråga om arbetstidens förläggning. Av
handlingarna framgår ej, att någon utredning verkställts i vad mån en
sådan gräns för arbetsrådets förfoganderätt kan uppdragas utan fara för
att ändamålet med bestämmelsen i högre grad förfelas. Den nu införda
begränsningen torde förty böra utgå. Därest omförmälda begränsning
bibehålies, lärer stadgandet böra för vinnande av erforderlig tydlighet om¬
formuleras sålunda, att arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat,
medgiva, att annan arbetstid än i 4 § stadgas må tillämpas, så vitt
därigenom icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra
veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.
7 §•
I föreliggande förslag har till paragrafen i dess förutvarande ly¬
delse fogats ett nytt stycke av innehåll, att i fråga om arbetares skyl¬
dighet att utföra arbete, som i paragrafen avses, gäller vad därom kan
vara med arbetsgivaren överenskommet. Den grundsats, som sålunda
uttalats, är självfallen utan stadgande därom; tillägget är alltså onödigt.
Det är därjämte vilseledande. Enligt vanliga lagtolkningsregler skulle
av stadgandets förekomst i denna paragraf, under det att detsamma
saknas på andra ställen i förslaget, där tal är om längsta tillåtna ar¬
betstiden, dragas den slutsatsen, att i dessa senare fall arbetsgivaren
kan utkräva det angivna maximum av arbetstid oberoende av vad avtalet
med arbetaren därutinnan kan innehålla. Stadgandet synes följaktligen
böra utgå.
Bibehålies detsamma, torde avfattningen kräva någon jämkning.
I fråga om arbetsavtal lärer det ofta inträffa, att ehuru parterna vid
avtalets ingående ej träffat någon uttrycklig bestämmelse om arbetstidens
längd dock av omständigheterna framgår, vad parterna åsyftat skola
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
gälla i sådant hänseende. Åven i dylika fall skall tydligen regeln i före¬
varande lagbestämmelse vinna tillämpning. Till förebyggande av miss¬
förstånd därutinnan torde emellertid orden »kan vara» lämpligen böra
utbytas mot orden »kan anses vara».
9 §•
På sätt det till lagrådet jämväl remitterade förslaget till lag om be¬
gränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete utvisar, avses, att
arbetsrådet skall erhålla vissa uppgifter även enligt nämnda lag. Med
hänsyn härtill och då arbetsrådets verksamhetskrets till äventyrs fram¬
deles kan komma att utvidgas än ytterligare, synes det mindre lämpligt,
att bestämmelserna om dess organisation och verksamhet innefattas i
lagen om arbetstidens begränsning. Hithörande stadganden torde i stället
böra få sin plats i en särskild lag om arbetsrådet.
Rörande ikraftträdandet av den nya lag, vars tillkomst lagrådet
sålunda förordar, hänvisas till lagrådets yttrande vid slutstadgandet.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i paragrafen erinras till en
början, att andra stycket av 4 mom. bör omredigeras i anledning därav
att enligt lagförslaget flera ledamöter kunna vara lagfarna. Dessutom
vill lagrådet framhålla, att det med hänsyn till den arbetsbörda, som åt¬
minstone till en början lärer komma att vila på arbetsrådet, kan dragas
starkt i tvivelsmål, om antalet utan förslag utsedda ledamöter är tillräck¬
ligt. Skulle en närmare undersökning visa, att möjligheten till ökning
av dessa ledamöters antal behöver hållas öppen, och lagförslaget i an¬
ledning därav undergå någon jämkning, böra reglerna för arbetsrådets
sammansättning vid ärendenas behandling lämpas i enlighet därmed.
Det synes erforderligt, att i förevarande paragraf intagas bestämmelser
motsvarande 4 och 5 §§ i lagen om försäkringsrådet.
Av stadgandet i 5 mom., andra stycket, som medgiver arbetsrådet
att till utredning av ärende, som ankommer å rådet, låta vid allmän
domstol höra vittnen och sakkunniga, framgår ej, huru därvid skall för¬
faras. Om, såsom synes avsett, rådet skall äga att hos allmän underrätt
göra framställning om vissa vittnens eller sakkunnigas hörande och dom¬
stolen därefter skall hava att ombesörja inkallandet av de angivna per¬
sonerna och höra dem samt till arbetsrådet insända protokollet över för¬
höret, lärer särskild föreskrift härom samt om den domstol arbetsrådet
skall anlita böra meddelas i lagen.
Tillika är av nöden, att där upptagas bestämmelser rörande kost¬
naderna för dylikt förhör. I sådant hänseende kan ifrågasättas, att
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. '4 höft. (Nr 4.) 222519 6
42
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
olika regler skulle gälla å ena sidan, då förhöret sker för utredning i
ett ärende, om vilket utlåtande påkallats utan att rättegång är för han¬
den, och å andra sidan i övriga fall. I betraktande av att utredning
merendels torde kunna åstadkommas på ett enklare sätt än genom vitt¬
nesförhör, exempelvis genom yrkesinspektionens befattningshavare, torde
dylikt förhör förekomma endast sparsamt och följaktligen de därmed före¬
nade kostnaderna bliva jämförelsevis obetydliga. Med hänsyn härtill
och för vinnande av största möjliga enkelhet lärer vara att föredraga,
att oinförmälda kostnader alltid bestridas av allmänna medel. Då eu
viss frihet synes vara av nöden vid bestämmande av ersättning åt vitt¬
nen och sakkunniga, torde prövningen härav få överlämnas åt rätten.
Stadgande]! i dessa hänseenden, i den mån deras meddelande ej ankom¬
mer på Konungen, böra då ock intagas i förevarande paragraf. Där¬
jämte bör bestämmelsen i 3 § fjärde stycket hitflyttas. Därest ersätt¬
ning för utgifter, som kunna föranledas genom kallelser av vittnen eller
sakkunniga, anses böra beredas vederbörande befattningshavare, torde
erforderlig författning härom utfärdas.
För åstadkommande av garantier att endast förslag till ledamöter
och suppleanter från därtill behörig sammanslutning av arbetsgivare eller
arbetare må komma under prövning torde erfordras särskilda föreskrifter
liksom även eljest om sättet för förslagens avgivande. Dessa böra
meddelas av Konungen. Bland de ämnen, som i 6 mom. angivas såsom
föremål för Konungens närmare förfogande, torde därför även inrymmas
avgivande av förslag, varom i 1 mom. förmäles.
15 §.
För den händelse förevarande § jämte 9 § icke komma att över¬
flyttas till särskild lag, torde 15 § lämpligen böra upptagas såsom ett
särskilt moment i 9 § närmast före nuvarande 6 mom.
Slutstadgandet.
Då i första stycket talas om arbete, som bedrives oavbrutet såväl
natt som dag, kan därav, särskildt vid jämförelse med 5 § andra stycket,
föranledas den uppfattningen, att i förevarande lagrum avses allenast
arbete, som pågår veckans alla dagar, således även söndagar. Bestäm¬
melsen lärer dock syfta på allt arbete, som bedrives i regelbunden skift¬
43
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
indelning även om nätterna, oavsett om arbetet står stilla under sön¬
dagarna. Om ordet »oavbrutet» uteslutes, synes bestämmelsen bliva
tydligare.
Av slutstadgandets andra stycke framgår, att lagens bestämmelser
om arbetsrådets inrättande och dess verksamhet äro avsedda att tillämpas
redan innan lagen i övrigt träder i kraft. Vare sig nämnda bestäm¬
melser utbrytas till en särskild lag eller icke, synes vad sålunda åsyftas
böra komma till direkt uttryck. Härjämte lärer vara erforderligt, att mot¬
svarande föreskrift gives beträffande den arbetsrådet enligt de särskilda
paragraferna tilldelade befogenhet att meddela undantag i vissa fall från
lagens tillämpning samt avgöra eller avgiva utlåtande i åtskilliga frågor,
av betydelse för en riktig tillämpning. Betydande olägenheter kunna
förväntas uppkomma, därest med berörda beslut och tolkningar måste
anstå till dess lagens inskränkningar av arbetstiden redan någon tid länt
till efterrättelse i hela sin omfattning. Lagrådet hemställer alltså, att
slutstadgandet måtte kompletteras med föreskrift, att lagen i nu omför-
mälda delar skall lända till efterrättelse från tid, som Konungen bestäm¬
mer. Därvid torde, då arbetsrådets funktionstid val lämpligast i regel
sammanfaller med kalenderår, böra föreskrivas den jämkning beträffande
arbetsrådets tillsättande, att ledamöter och suppleanter skola första
gången utses för tiden intill utgången av år 1921.
I sammanhang härmed vill lagrådet ifrågasätta, huruvida icke till
förekommande av att den arbetsradet pavilande arbetsbördan i böljan
varder allt för betungande och att viktiga avgöranden icke kunna med¬
hinnas i behörig tid, lagens ikraftträdande i övrigt, åtminstone i fråga
om arbete, som icke bedrives såväl natt som dag, måste något framskjutas.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
44
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 4
augusti 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Tillförordnade departementschefen, statsrådet Undén anmälde lag¬
rådets den 4 augusti 1919 avgivna utlåtande över det den 16 juli 1919
till lagrådet remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning
samt anförde därvid följande:
Vad lagrådets yttrande innehåller beträffande de principiella skälen
för och emot förevarande lagstiftning synes ej påkalla yttrande från min
sida utöver vad av föredragande departementschefen förut i ämnet anförts.
Lagrådets uttalande, att det i varje fall varit lyckligare, om lagstiftningen
uppskjuta, kan jag givetvis icke biträda, utan delar fastmera den av
det förut fungerande lagrådet uttryckta meningen, att det synes klokt att
icke dröja med läggandet av grundvalen för en dylik lagstiftning om
normalarbetsdag.
Lagrådet framhåller vidare, att verkningarna av den föreslagDa
lagstiftningen komma att väsentligen bero på den ståndpunkt, vårt lands
utländska konkurrenter intaga till frågan om arbetstidens förkortning
på lagstiftningens väg, samt anför härom att, såvitt gäller de stora
industriländerna, bortsett från Tyskland, frågan skulle befinna sig på ett
Kungl. May.ts Proposition Nr 4.
45
stadium av utredning eller hava stannat vid principbeslut. Jag erinrar
emellertid om att det, ur synpunkten av vårt lands konkurrensförmåga,
givetvis är likgiltigt, om åttatimmarsdagen i utlandet genomförts på
lagstiftningens väg eller frivilligt, samt att i de stora industriländer,
vilka lagrådets uttalande synes åsyfta, eller England och delvis Förenta
Staterna, arbetstiden inom industrien i den största utsträckning genom
avtal begränsats till åtta timmar eller därunder. Uppenbart är ock, att
förhållandena i de mindre industriländerna, särskilt i våra grannländer,
äro av den största betydelse för bedömandet av frågan om svensk lag¬
stiftning i ämnet, vilket lagrådet synes hava förbisett. Såsom framgår
av föredragande departementschefens anförande vid propositionens re¬
mitterande till lagrådet, bar åttatimmarsdagen införts i Norge, Danmark
och Finland.
Beträffande lagens särskilda bestämmelser har lagrådet till en bör¬
jan framhållit, att oklarhet vidlådde begreppet arbetare enligt lagför¬
slaget. Då det emellertid genom stadgandena i 2 och 3 §§ torde få
anses hava blivit sörjt för, att ifrågavarande begrepp må erhålla en
med hänsyn till det praktiska livets skiftande krav lämpad tolkning, bar
jag ej ansett någon omarbetning av förslaget böra äga rum i förevaran¬
de hänseende.
Med anledning av lagrådets anmärkning har i första stycket av
1 § före ordet »flera» inskjutits orden »i regel».
Lika med lagrådet anser jag, att det arbete, som å apotek utföres
av den personal, som äger farmaceutisk utbildning eller tjänstgör för
att vinna sådan utbildning, bör falla utanför lagens tillämpningsområde.
Då emellertid nämnda personal i varje fall icke torde vara inbegripen
under begreppet arbetare enligt lagen, har lagrådets anmärkning i fråga
om det under 1 § e) upptagna undantag ej föranlett tillägg till förslaget.
I fråga om 1 § g) bar lagrådet ifrågasatt, att all kolning och så¬
lunda ej blott sådan, som bedrives som skogsarbete, skulle undantagas
från lagens tillämpning. Med hänsyn till att dylikt arbete, såsom även
lagrådet självt exemplifierat, i många fall bedrives under förhållanden,
som äro att jämföra med industriellt arbete i allmänhet, har jag icke
ansett mig kunna biträda detta förslag. Kolning, liksom tjärbränning,
skulle sålunda undantagas från lagen i den mån de bedrivas som skogs¬
arbete. Då någon missuppfattning beträffande stadgandets innebörd
härutinnan näppeligen synes vara att befara, har stadgandet bibehållits
med samma lydelse som i det remitterade förslaget.
Med anledning av vad lagrådet under 2 § hemställt har jag låtit
ordet »disponent» utgå ur detta lagrum.
46
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 4.
Vid 3 § har lagrådet, efter att hava redogjort för det remitterade
förslagets bestämmelse därom, att arbetsrådet skall äga slutligen avgöra
vissa till detsamma hänskjuta frågor, ävensom motsvarande stadgande
i det för årets lagtima riksdag framlagda förslaget, enligt vilket arbets¬
rådet allenast skulle äga avgiva utlåtande i berörda frågor, framhållit,
att det kunde vara föremål för tvekan vilkendera anordningen, som vore
den lämpligaste, men att det dock förefölle, som om mindre starka skäl
talade för den senast föreslagna utvägen. Enligt lagrådets uppfattning
skulle en snabb och efter de praktiska förhållandena avpassad lösning
av förekommande frågor om lagens tillämpning och tolkning kunna er¬
nås lika väl med en anordning i överensstämmelse med det för lag¬
tima riksdagen framlagda förslaget, som om arbetsrådet, på sätt i det
nu remitterade förslaget förordats, skulle äga meddela bindande beslut.
Såvitt jag kan finna skulle dock den nu föreslagna anordningen, med
hänsyn särskilt till den nuvarande rättegångsordningen vid underdom¬
stolarna på landet och den tidsutdräkt, som föranledes av ett överkla¬
gande av vederbörande underrätts beslut, medföra ett snabbare definitivt
avgörande av frågorna. Och framför allt måste nämnda anordning med¬
föra större möjlighet att vinna en rättstillämpning, som är enhetlig och
grundad på verklig sakkännedom. Vad särskilt angår enhetligheten må
framhållas, att de rättsfrågor, för vilkas avgörande en tolkning av den
föreslagna lagen kan bliva erforderlig, sannolikt i flertalet fall komma
att uppstå i brottmål. Gällande regler om fullföljdsrätt och de i före¬
varande lag föreslagna straffskalorna föranleda, att nämnda frågor alle¬
nast i ett fåtal fall komma under högsta domstolens prövning, vadan
med den i den förra propositionen föreslagna anordningen en enhetlig
praxis svårligen skulle kunna vinnas. Den av lagrådet uttalade farhågan
att arbetsrådets ställning såsom i sista hand avgörande myndighet skulle
medföra, att arbetsrådet skulle bliva så betungat av arbete, att den
eftersträvade snabbheten i besluten motverkades och rådets rekrytering
med i det praktiska livet erfarna personer försvårades, torde vara över¬
driven och icke böra tillmätas avgörande betydelse. På grund jämväl
av vad sålunda ytterligare anförts anser jag mig icke böra frångå det
remitterade förslagets ståndpunkt i denna del.
För den händelse verklig avgöranderätt skulle tillkomma arbetsrådet,
ifrågasätter lagrådet, att, så snart fråga vid domstol uppkommer, huru¬
vida lagen är tillämplig å visst arbete eller huruvida viss arbetstagare
är att räkna såsom arbetare enligt lagen, frågan skulle hänskjutas till
arbetsrådet. Härigenom skulle dock enligt min mening riskeras, att,
särskildt under första tiden av arbetsrådets verksamhet, då arbetsbördan
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 4.
47
säkerligen i alla fall blir avsevärd, rådet skulle bliva allt för överhopat
med arbete, och då part tillerkänts rätt att hänskjuta fråga av före¬
varande beskaffenhet till arbetsrådet, lärer garanti för enhetlighet i dom¬
stolarnas avgöranden vara åvägabragt i den omfattning, som skäligen
kan anses påkallad.
I enlighet med lagrådets hemställan har föreskriften, att då fråga
av domstol hänskjutes till arbetsrådets avgörande, målet skall förklaras
vilande i avbidan på arbetsrådets beslut, utbytts mot en bestämmelse
att, innan arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda, slutligt utslag
i målet ej må av domstolen meddelas.
Lagrådets mening rörande önskvärdheten av en redaktionell ändring
i 4 §, andra stycket, har jag funnit mig kunna biträda.
Lagrådet har framställt erinran mot den i 5 § sista stycket vid¬
tagna ändring, varigenom för den genomsnittliga beräkningen av arbets¬
tiden uppställts en begränsning av fyra veckor. Av skäl, som anförts
vid remissen till lagrådet av förevarande förslag, finner jag mig böra
vidhålla förslagets ståndpunkt i förevarande avseende. Emellertid har i
lagrummet vidtagits en formell jämkning i enlighet med vad lagrådet
hemställt.
Mot det tillagda sista stjmket i 7 § har av lagrådet anmärkts, att
det vore onödigt och vilseledande. Från lagteknisk synpunkt sett har
anmärkningen otvivelaktigt fog för sig i förstberörda avseende. Under
lagförslagets behandling har det emellertid från vissa håll gjorts gällande,
att lagens ifrågavarande bestämmelser om övertidsarbete skulle kunna
tolkas därhän, att de för arbetsgivaren medförde rätt att påfordra sådant
arbete. Med hänsyn till angelägenheten av att lagtexten är så tydlig
som möjligt för alla dem, som skola träffas av dess bestämmelser, kar
jag funnit övervägande skäl tala för bibehållande av ifrågavarande stad¬
gande i det remitterade förslaget, därvid emellertid vidtagits den av
lagrådet förordade förändringen av orden »kan vara» till »kan auses vara».
Ehuru det varit mest följdriktigt, om bestämmelserna rörande ar¬
betsrådets organisation och verksamhet, på sätt lagrådet förordat, sam¬
manförts i en särskild lag, har jag emellertid med hänsyn till föreva¬
rande lagstiftnings provisoriska karaktär ej ansett mig böra ifrågasätta
en sådan mer genomgående omarbetning av förslaget.
Lagrådet har med hänsyn till den arbetsbörda, som åtminstone till
en början skulle komma att vila på arbetsrådet, ansett tvivelaktigt, om
antalet utan förslag utsedda ledamöter i arbetsrådet vore tillräckligt.
Ehuru det vill synas antagligt, att denna farhåga saknar grund, torde
det dock ej vara uteslutet, att särskilt under rådets första arbetsperiod
48
Kungl. May.ts Proposition Nr 4.
en förstärkning av ledamöternas antal kan bliva av behovet påkallad,
så att rådet må kunna arbeta å två avdelningar. På grund bärav har
försiktigheten synts bjuda, att antalet ledamöter i rådet sättes till »minst»
sju, varmed möjlighet förefinnes att i fall av behov förstärka de ome¬
delbart av Konungen utsedda ledamöternas antal. I samband härmed
hava vissa andra därav betingade jämkningar vidtagits i 9 §.
Med anledning av lagrådets beträflande sistnämnda paragraf gjorda
anmärkningar har densamma i övrigt omarbetats och kompletterats i
av lagrådet angivna hänseenden. Därvid hava bestämmelserna i 3 §
sista stycket och 15 § i det remitterade förslaget sammanförts med 9 §,
i samband varmed ändring i numreringen av 16 och 17 §§ i samma
förslag vidtagits.
Slutstadgandet i lagen har omredigerats i huvudsaklig överens¬
stämmelse med vad lagrådet hemställt. Härvid har föreslagits, att vad
lagen innehåller beträffande arbetsrådets befogenhet och verksamhet
skall lända till efterrättelse från och med den 1 november 1919, hviket
givetvis förutsätter, att arbetsrådet blivit dessförinnan efter i vederbörlig
ordning avgivna förslag tillsatt. Något uppskov, på sätt lagrådet
ifrågasatt, med lagens ikraftträdande, utöver vad det remitterade för¬
slaget innehåller, har jag ej ansett mig böra ifrågasätta.
Slutligen hava i förslaget vidtagits en del formella jämkningar, för
vilka särskild motivering ej torde påkallas.
Föredraganden hemställde därefter, att det sålunda ändrade förslaget
till lag om arbetstidens begränsning måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga leda¬
möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
M. Hallenborg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1919.