2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

I KAP.

Inledning.

1

§•

Med kommun förstås i denna lag socken, köping med egen kom­

munal förvaltning samt stad.

2 §•

1 mom. Allmän bidragsskyldighet till täckande av kommuns

skattebehov skall i den ordning, kommunallagarna föreskriva, fullgöras

genom följande skatter, nämligen fastighetsskatt, näringsskatt, kommunal

inkomstskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund

av taxering, som verkställes enligt bestämmelserna i gällande taxerings-

förordning.

1 vad mån annan menighet än i 1 § sägs skall grunda sin be­

skattning å taxeringen till en eller flera av nämnda skatter, därom är

särskilt stadgat.

2 mom. I fråga om kommuns eller annan menighets rätt att upp­

taga särskilda skatter, avgifter och bidrag gälla särskilda bestämmelser.

II KAP.

Om fastighetsskatt.

3

§■

För all inom kommunen belägen fast egendom skall utom i de

fall, varom i 4, 9 och 13 §§ sägs, utgöras fastighetsskatt efter fastig­

hetens värde.

Med fast egendom förstås i denna lag såväl vad enligt allmän

4

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva, att

främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes avsedd fastig­

het undantages från beskattning.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

5 §•

Fast egendom, för vilken ej åtnjutes skattefrihet enligt bestäm­

melserna i 4 § j) eller 13 § 2 mom., skall taxeras i enlighet med vad

här nedan stadgas.

Taxeringen verkställes med hänsyn tagen till förhållandena vid näst­

föregående kalenderårs utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

6

§•

1 mom. Taxering skall särskilt för sig verkställas å varje hemman,

jordlägenhet, jordavsöndring och annan i fastighetsregistret särskilt

redovisad del av hemman eller jordlägenhet, tomt i stad eller eljest

inom område, varest tomtindelning såsom i stad finnes, i fastighets­

registret särskilt upptaget fiskeri ävensom frälseränta.

Varje skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet,

samt varje vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild för­

valtning, skall, även om området eller samfälligheten består av flera

fastigheter eller delar av fastigheter eller utgör allenast del av en fastig­

het, särskilt för sig taxeras.

Tillhöra delar av fastighet olika administrativa områden, inom vilka

menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är viss del av en fastighet

belägen inom och annan del utom särskilt område, som nu nämnts, skall

varje sådan del av fastigheten taxeras särskilt; dock att vad sålunda

stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om fastighet tillkommande

andel i samfällighet, som är belägen inom annat administrativt område

än fastigheten i övrigt.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket stadgas

skola gemensamt taxeras samme ägare tillhöriga fastigheter, vilkas ägor

ligga oskiftade tillsammans eller vilkas inbördes värden eljest icke kunna

bedömas, ävensom samme ägare tillhöriga jordområden, som tjäna till

byggnadsgrund för en byggnad eller för flera sammanhörande byggnader.

3 mom. I händelse skilda områden av samma fastighet tillhöra

olika ägare eller därest byggnad eller med varandra sammanhörande

byggnader tillhöra annan än ägaren av marken, skall vad sålunda till­

hör varje ägare särskilt för sig taxeras.

Kung t. Maj.ts proposition Nr 191

.

5

Har visst område av fastighet upplåtits för självständigt, mera

stadigvarande nyttjande, eller användes eljest område stadigvarande för

annat ändamål än fastigheten i övrigt, skola de olika brukningsdelarna

taxeras var för sig;.

4 mom. Vad som enligt bestämmelserna här ovan skall särskilt

för sig taxeras benämnes i denna lag taxeringsenhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

7 §‘

1 iH grund för taxeringen lägges den fasta egendomens värde efter

ortens pris (allmänna saluvärdet).

"

Vid taxeringen skall iakttagas,

att, då byggnad åsättes särskilt värde, detta bestämmes sålunda,

att, sedan marken uppskattats till det värde, densamma skulle äga utan

byggnad, för byggnaden beräknas vad som återstår av markens och

byggnadens gemensamma värde; samt

att, därest eljest flera fastigheter nyttjas gemensamt, varje fastighet

åsättes det värde, som, med hänsyn till det förhandenvarande sambruket,

å fastigheten belöper av det sammanlagda värdet av fastigheterna,

betraktade såsom en enhet.

Frälseränta uppskattas till femton gånger det belopp, varmed räntan

beräknas utgå.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

8 §*

laxeringsvärde skall allt efter omständigheterna uppdelas i jord­

bruksvärde, skogsvärde och annat värde.

Till jordbruksvärde räknas fast egendoms värde föl’ jordbruk med

binäringar ävensom för skogsbruk, i den mån detsamma ej, enligt vad

nedan stadgas, är att hänföra till skogsvärde.

Såsom skogsvärde upptages värde av växande skog utöver husbehov.

Har fast egendom icke jordbruks- eller skogsvärde, upptages

taxeringsvärdet såsom annat värde, därvid iakttages, att värde av mark

och av därå uppförda byggnader redovisas vart för sig. Såsom annat

värde upptages jämväl det värde, fast egendom kan äga utöver jord­

bruks- och skogsvärde.

Värde av frälseränta, som helt eller delvis utgår utav fastighet

med åsatt jordbruksvärde, upptages såsom jordbruksvärde. Värde av

annan frälseränta ävensom av i fastighetsregistret upptaget fiskeri upp­

tages såsom annat värde.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

6

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

9 §.

Taxeringsvärde åsättes i fulla hundratal kronor. Därest beträffande

någon taxeringsenhet värdet ej uppgår till 100 kronor och taxerings­

värde alltså ej åsättes, skall anteckning härom ske i vederbörande taxe­

ringslängd.

Vid taxeringsvärdes uppdelning i olika värden enligt 8 § skola

delvärdena jämkas till jämna hundratal kronor.

10

§•

1 mom. Allmän uppskattning av fast egendoms värde (allmän

fastighetstaxering) sker första gången år 1921 och därefter vart femte

år. De vid sådan taxering fastställda värden skola oförändrade gälla till

nästa allmänna fastighetstaxering, såvida ej dessförinnan nja eller ändrade

värden åsättas av anledning, varom sägs i 2 mom.

2 mom. Inträffa sådana ändrade förhållanden, att en taxerings­

enhet skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter

skola sammanslås till en, skall ny taxering företagas å den fasta

egendom, som av samma förhållanden beröres.

Har fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av

annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogs­

avverkning så minskats, att detsamma kan antagas hava nedgått med

minst en femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde, skall ny taxe­

ring äga rum. Lag samma vare, därest fast egendoms värde på grund

av ny-, till- eller ombyggnad kan antagas hava ökats med mera än en

femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde.

Särskild taxering på grund av bestämmelserna i detta mom. före­

kommer endast under år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

och må därvid avseende fästas, icke vid sådan ändring i fast egendoms

värde, som på grund av förskjutningar i det allmänna prisläget in­

träffat efter senaste allmänna fastighetstaxering, utan endast vid de för­

hållanden, som föranlett omtaxeringen eller eljest hava avseende sär­

skilt å den fasta egendom, varom fråga är.

11 §■

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i

2 mom. annorlunda stadgas, den fasta egendomens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fast egendom med

tideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

III KAP.

Om näringsskatt.

14 §.

En var, som här i riket drivit näring, vare med de undantag,

varom i 15 § stadgas, skyldig att för näringen erlägga näringsskatt.

Där näring drivits i enkelt bolag, beräknas näringsskatten för

näringen i dess helhet men påföres en var av delägarna i föihallande

till hans andel i bolaget.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.) .

15 §.

Näringsskatt erlägges icke för:

jordbruk med dess binäringar eller skogsbruk;

drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg eller spårväg; samt

av staten driven post-, telegraf- och telefonrörelse, industriell verk­

samhet, som drives av staten och avser försvarsändamål, ävensom riks­

bankens och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

16 §.

Näringsskatten utgår i förhållande till ett enligt nedan angivna

regler efter storleken av den näringsskattepliktiga förmögenheten och

näringens avkastning ävensom antalet i näringen anställda personer be­

räknat näringsskattekapital.

Näringsskattekapitalet beräknas särskilt för varje näringsföretag.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

17

§•

1 mom. Till näringsskattepliktig förmögenhet räknas med nedan

angivna undantag alla till näringen hänförliga tillgångar.

I näringsskattepliktig förmögenhet inräknas icke:

^{tillgångar, som} enligt

denna lagbro att anse såsom fast egendom; samt

aktier, lotter i solidariska bankbolag, kommanditlotter ävensom

andelar i ekonomiska föreningar och rederier, såvida dessa aktier, lotter

och andelar icke äro att anse såsom varor i affärsverksamhet.

9

Aktier och andra värdehandlingar äro att anse såsom varor i

affärsverksamhet, då handel med värdehandlingar yrkesmässigt bedrives,

vare sig detta sker såsom huvudsaklig näring eller vid sidan av den

egentliga affärsverksamheten.

2 mom. Från tillgångarnas belopp må avdragas:

skulder, dock ej till högre belopp än som motsvarar det i den

näringsskattepliktiga förmögenheten inräknade värdet av kontanta pen­

ningar, fordringar och värdehandlingar, som icke äro att anse såsom

varor i affärsverksamhet; samt

i rörelsen ännu innestående del av årets vinst.

3 mom. För beräkning av den näringsskattepliktiga förmögen­

heten i bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse ävensom försäk­

ringsrörelse gälla de i anvisningarna till denna paragraf meddelade sär­

skilda bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

18 §.

Till grund för taxering av näringsskattepliktig förmögenhet skall

läggas förmögen!)etsställningen vid utgången av nästföregående kalenderår

eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, förmögen-

hetsställningen vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända

närmast »öre den 1 mars det år, taxeringen sker.

Har näringsföretag under loppet av nästföregående kalenderår eller

räkenskapsår börjat eller upphört med sin verksamhet, upptages den

näringsskattepliktiga förmögenheten till det belopp, som kan anses

skäligt mejd hänsyn tagen till förmögenhetsställningen och den tidrymd

av året, varunder näringen drivits.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

19 §.

Den näringsskattepliktiga förmögenheten värdesättes efter de grun­

der, som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt gälla

för uppskattning av förmögenhet.

I fråga om värdesättningen av rätt till firmanamn, varumärke,

mönsterskydd, tidnings titel och dylikt skola iakttagas de i anvisnin­

garna till d,enna paragraf givna särskilda bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 höft. (Nr 191.)

2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

20

§.

Såsom avkastning av näring upptages inkomsten av näringen

med tillägg av vad som vid inkomstens beräknande avdragits:

för hyra för annan tillhörig, i näringen använd lös egendom, till

den del hyran icke kan anses motsvara skälig avskrivning å värdet

av den lösa egendomen;

för arrende av näringen, till den del arrendet icke kan anses ut­

göra hyra för fast egendom eller motsvara skälig avskrivning å värdet

av lös egendom; samt

för avlöning till näringens ledning (affärsledningen).

I fråga om beräkning av avkastningen utav näringsföretag, som

drivits av kooperativ förening, skola gälla de i anvisningarna till denna

paragraf meddelade särskilda bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

21

§.

Den del av avkastningen, som, efter helt år räknat, överstiger

sex procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten med tillägg av

taxeringsvärdet å i näringen använd, näringsidkaren tillhörig fast egendom

men med avdrag av skulder, som icke enligt 17 § 2 mom. fått avdragas

redan vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande, be­

nämnes meravkastning. Meravkastningen utföres i jämna tiotal kronor,

så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Från meravkastningen skall avräknas vad som motsvarar närings ­

idkarens eller affärsledningens arbetsförtjänst, beräknad sålunda,

att den del av meravkastningen, som icke överstiger 1,000 kronor,

anses i sin helhet utgöra arbetsförtjänst; samt

att av den del av meravkastningen, som överstiger

1,000 kronor men icke

3,000 kronor,

8/

/10?

3,000

»

»

»

5,000

»

7/

/10j

5,000

»

»

10,000

»

710,

10,000

»

»

20,000

T)

5/10,

20,000

»

50,000

»

4/l0,

50,000

»

»

100,000

)>

3/

'10,

100,000

»

»

300.000

))

2I

/10,

300,000

1,000,000

»

1/

Ilo,t

anses utgöra arbetsförtjänst.

*

12

funnits. Har fast driftställe icke begagnats, taxeras näringsskattekapi-

talet i kommun, där enligt 38 § den skattskyldiges inkomst av annan

inkomstkälla bör taxeras.

Såsom fast driftställe skall anses plats, å vilken för stadigvarande

bruk vid näringens bedrivande funnits särskild anläggning eller vidtagits

särskild anordning eller eljest för sådant bruk avsedda tillgångar varit

befintliga, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, varunederlag,

handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe, gruva eller annan

fyndighet, som är föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse.

Beträffande beskattningsort för de i anvisningarna till denna

paragraf angivna näringar gälla de i samma anvisningar meddelade sär­

skilda bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

26 §.

Därest enligt bestämmelserna i 25 § eller i anvisningarna till samma

paragraf näringsskattekapitalet i ett företag skall taxeras inom flera

kommuner, skall i de fall, där i anvisningarna till denna paragraf

särskilda bestämmelser icke meddelats, tagas till beskattning inom varje

kommun så stor del av näringsskattekapitalet, som på kommunen

belöper efter det förhållande, vari summan av den i kommunen nedlagda

näringsskattepliktiga förmögenheten och den för de i kommunen syssel­

satta personerna beräknade del av arbetarkapitalet står till summan av

hela den näringsskattepliktiga förmögenheten och hela arbetarkapitalet.

Vid uppdelning av näringsskattekapitalet å flera kommuner skall

jämkning ske, så att inom varje särskild kommun taxerad del av

näringsskattekapitalet uppgår till jämnt hundratal kronor.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

IV KAP.

Om kommunal inkomstskatt.

27 §.

Kommunal inkomstskatt utgöres av i detta kap. omförmälda skatt­

skyldiga för inkomst av:

1) fast egendom;

2) näring; och

3) annan inkomstkälla.

14

C. inkomst av rörelse eller yrke, såvitt den icke, enligt vad i 29 §

sägs, skall upptagas såsom inkomst av näring;

D. inkomst av icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga in­

komster, nämligen

a) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år; samt

b) inkomst av tillfälliga uppdrag och annan förut ej särskilt nämnd

skattepliktig inkomst.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

31 §.

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som förvärvats genom giftorätt, arv eller testamente eller i

hemföljd, morgongåva eller fördel av oskift bo eller ock genom gåva,

därunder inbegripet sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig

periodisk utbetalning, därför givaren icke enligt 35 § är berättigad till avdrag;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som

tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast

egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver;

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad

som eljest på grund av sjuk- eller olyckfallsförsäkring i annan form än

livränta tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus;

kapital, som på grund av liv- eller kapitalförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus; samt

vad som av staten anvisats till bestridande av de med erhållna

tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:

ortstillägg samt förmån av fri bostad med uppvärmning och be­

lysning för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;

resekostnadsersättning;

å stat uppförd häst- och båtlega;

officerares lönetillägg för tjänstehästar;

anslag till skrivmaterialier, kontorshyra och andra expenser;

traktamente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i

förrättningen deltagande persons vanliga boningsort;

arvode eller traktamente för kommendering utom station;

fältavlöning under krigstid; samt

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision,

IB

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komet. Kommanditbolag taxeras för den del av sin vinst, som be­

löper å kommanditdelägarna, varemot beträffande vinsten i övrigt be­

stämmelserna i första punkten av detta stycke skola tillämpas.

4 mom. Utländska bolag och andra här i riket icke hemma­

hörande juridiska personer erlägga kommunal inkomstskatt:

för inkomst av här belägen fast egendom och av näring eller

annan rörelse, som här bedrivits, samt för utdelning å aktier i svenska

aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter i

svenska kommanditbolag och insatser i svenska ekonomiska föreningar.

33 §.

Från kommunal inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital; .

b) ämbets- eller tjänsteman, som tjänstgör vid svensk beskickning

hos utländsk makt, ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort

i rikets tjänst anställd tjänsteman:

för all inkomst, som ej härifrån åtnjutits av fast egendom, av

näring eller av annan rörelse;

c) främmande makts härvarande konsulat tillhörande person jämte

betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än dels inkomst av här belägen fast egendom eller

av näring eller annan rörelse, som här bedrivits, dels ock härifrån upp­

buren lön eller pension; dock att person tillhörande olönat konsulat

jämte betjäning icke är frikallad från utgörande av kommunal inkomst­

skatt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska soli­

dariska bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag och in­

satser i svenska ekonomiska föreningar;

om han år svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande

makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, vilken givit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förord­

ning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller

beträffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i

samma förordning åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

35 §.

1 mom. Vid uppskattning av inkomst från särskild inkomstkälla

må, utom i det fall, att ersättning för bestridande av särskilda, med

tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 31 § förmäles, blivit av

staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens för­

värvande och bibehållande, såsom:

arrende- eller hyresavgift;

undantagsförmån, frälseränta och annan avgäld, som det ålegat

någon att utgöra såsom ägare av fast egendom;

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för under­

håll av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyidigs verksam­

het använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sist­

nämnda dock endast i fall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras

till kommunal inkomstskatt;

pensioner och understöd på grund av förutvarande anställning i

skattskyldigs verksamhet;

kostnad för nödigt biträde i hemmet för det fall, att gift kvinna

av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt

hemmets skötsel; skolande avdraget ske från hennes inkomst av dylik-

verksamhet med iakttagande av att sammanlagda avdraget från olika

inkomstkällor i intet fäll må överstiga 200 kronor;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

kostnad för resor till och från arbetsplatsen, därest denna är be­

lägen på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad, att den skatt­

skyldige skäligen kan anses behöva anlita särskilt fortskaffningsmedel;

kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; samt

ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital;

så ock för fastighetsskatt och näringsskatt samt för avgifter till pen­

sions-, änke- och pupill-, understöds- eller annan sådan kassa, i vilken

det ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier

och annan dylik egendom må göras enahanda avdrag som vid taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksam-

het lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pris­

tillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp

eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

2 mom. Vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom

20

för person, som tillhör hans hushåll, samt vad han eljest utbetalt såsom

bidrag till någons undervisning eller uppfostran;

b) för ränta å den skattskyldiges eget, i fast egendom, näring

eller annan rörelse nedlagda kapital;

c) för vad som använts till fäst egendoms förbättring, tillökning

av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld; samt

d) för andra utskylder än fastighetsskatt och näringsskatt.

37 §.

1 mom. Inkomst av fast egendom taxeras i den kommun, där

egendomen är belägen.

2 mom. Inkomst av näring taxeras i den eller de kommuner, där

näringen bedrivits; dock att inkomst av näringsföretag, för vilket på

grund av bestämmelsen i 24 § näringsskatt icke skall utgå, taxeras i

kommun, som avses i 38 §.

Näring skall anses hava bedrivits:

sådan näring, för vilken enligt bestämmelserna i III kap. skall

erläggas näringsskatt: i kommun, där näringsskattekapitalet taxeras;

järnvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

som av järnvägen berörts och där vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

spårvägsdrift: i kommun, där I

lu

vild kontor funnits, samt i kommun,

som av spårvägen berörts;

kanaldrift: i kommun, där huvudkontoret varit beläget, samt i

kommun, som berörts av anläggningen.

Där näring drivits inom flera kommuner, skall, i fäll verksam­

heten inom någon kommun icke idkats på sådant självständigt sätt,

att inkomsten därav kan för sig angivas, så stor del av inkomsten

taxeras inom sagda kommun, som med hänsyn till omfattningen och

beskaffenheten av den där bedrivna verksamheten i jämförelse med om­

fattningen och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet skäligen

anses böra belöpa å kommunen.

3 mom. Inkomst vid avyttring av fast egendom, som ej är att hän­

föra till inkomst av näring, taxerasi den kommun, där egendomen är belägen.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

38 §.

Inkomst av annan inkomstkälla skall, där ej annat föranledes av

stadgandet i 37 § 3 mom., taxeras:

a) för enskild person, som författningsenligt är eller bör vara

mantalsskriven i kommun inom riket: i samma kommun;

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 191.

22

avi ämnas till fulla tiotal kronor med iakttagande av att belopp, som

icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Sålunda upptaget belopp benämnes taxerat belopp.

41 §.

För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är här i riket

mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart be­

lopp; och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100 kronor. Ena­

handa gäller för svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven,

beträffande taxerat belopp i annan kom mun än mantalsskrivningskommunen.

42 §.

1 mom. 1 riket mantalsskriven svensk medborgare är för sin i man-

ralsskrivningskommunen taxerade inkomst, som ej överstiger 600 kronor,

fri från beskattning, såvida ej sagda inkomst tillsammans med hans i

andra kommuner taxerade inkomster överstigit nämnda belopp.

Beträffande äkta makar skall frågan, huruvida frihet från beskatt­

ning må åtnjutas enligt bestämmelserna i detta mom., avgöras med

hänsyn tagen till makarnas sammanräknade inkomstbelopp.

2 inom. Därest skattefrihet enligt 1 mom. ej åtn jutes, skall det

i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara beloppet bestämmas

enligt följande grunder:

a) Från det taxerade beloppet avräknas hällten av de belopp, som

enligt bestämmelserna i 18 § 1 mom. a) och b) i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola avdragas från

den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger vad sålunda skall

avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften; åter­

stoden av det taxerade beloppet medräknas i sin helhet.

b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör det beskattnings­

bara beloppet med iakttagande dock av följande:

1) Det beskattningsbara beloppet må ej med tillämpning av de

under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att det tillsammans med

den skattskyldiges i andra kommuner taxerade belopp motsvarar hans

inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade

förmögenheten.

Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke upp­

nått sexton års ålder eller därest skattskyldigs förvärvsförmåga prövas

hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,

oförvållad arbetslöshet eller annan dylik orsak, eller därest eljest sär­

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

V KAP.

Om kommunal progressivskatt.

45 §.

Kommunal progressivskatt utgöres för varje till inkomst- och för­

mögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra

skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och kom­

manditbolag, 3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6

procent av det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolags

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

46 §.

1 mom. För andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solida­

riska bankbolag och kommanditbolag utgör progressivskattens grund­

belopp för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

3.000 kronor men icke

6,000 kronor ........ ......... 1 %

6,000

»

» »

10,000

» ....... ......... 2 X

10,000

»

» ))

15,000

5>

........ ......... 3 %

15,000

»

» »

25,000

)) ........ ......... 4 %

25,000

»

5>

»

40,000

» ....... . ......... 5 %

40,000

» »

60,000

» ........ ......... 6 %

60,000

100,000.

»

» ))

100,000

» ........ ........ 7 %

......... 8 X; dock

att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 6 procent

det beskattningsbara beloppet.

2 mom. För svenskt aktiebolag, solidariskt bankbolag och kom­

manditbolag utgör progressivskattens grundbelopp för den del av det be­

skattningsbara beloppet, som, i förhållande till bolagets kapital, överstiger

6 % men icke 12 % ............................................. 2%

12 %

d

»

30 X .............................................. 5

30 % ................................................................. ......... dock

att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 6 procent av

det beskattningsbara beloppet.

47 §.

Taxering till kommunal progressivskatt äger rum i den kommun,

där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

26

Befrielse, som nu nämnts, må åtnjutas allenast för ett år och

endast tillgodokomma dödsbo efter här i riket mantalsskriven svensk

medborgare, vilken efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra bo­

delägare, som varit beroende av honom för sin försörjning.

2 mom. För kommunal inkomstskatt och kommunal progressiv­

skatt, som påföres för avliden persons inkomst eller förmögenhet, svare

stärbhuset icke med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare

bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och i

intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

51

§.

Kommun påföres icke skatt till sig själv.

52 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i denna lag ut­

färdar Konungen erforderliga tabeller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921;

dock att, där vid lagens ikraftträdande fast egendom är till

annan upplåten eller lägenhet är avsöndrad på viss tid eller på livs­

tid, skattskyldigheten för egendomen eller lägenheten skall för den tid,

upplåtelsen eller avsöndringen avser, åligga den, som enligt dittills

gällande bestämmelser skulle varit för egendomen eller lägenheten

skattskyldig till kommunen;

att i fråga om virke, som avverkats före den 1 januari 1921 eller

vartill avverkningsrätt upplåtits före den 1 juli 1920, inkomst av av­

verkningen eller upplåtelsen ej skall taxeras till kommunal inkomstskatt,

såvida ej enligt hittills gällande bestämmelser bevillning skolat utgöras

för samma inkomst; samt

att, där någon, sedan denna lag trätt i kraft, jämlikt bestämmel­

serna i 13 § av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst eftertaxeras till bevillning, den skatt­

skyldige tillika skall, med tillämpning i övrigt av stadgandena i 49 §

här ovan, taxeras till kommunal inkomstskatt för det till bevillning

beskattningsbara inkomstbeloppet.

[tungt. Majtf* proposition Nr 191.

27

Särskilda anvisningar.

II Kap.

Vid 4 §.

Stadgandet om skattefrihet i fråga om staten tillhöriga, för försvars­

ändamål avsedda fastigheter, i den mån de för sådant ändamål nyttjas,

innebär, att, om exempelvis ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadig­

varande användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse för­

svarsändamål, vare sig det sker för statens eller för annans räkning,

fastighetsskatt skall utgöras för så stor del av varvs fastighetens värde,

som prövas skäligt i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksam­

hetens omfattning, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk

eller därmed jämförligt ändamål, skatt skall utgöras för det värde, som

skäligen kan anses utnyttjat genom upplåtelsen. Givetvis bör dock icke

varje obetydlig användning för annat än försvarsändamål föranleda skatte­

plikt; sålunda bör ej fastighetsskatt utgöras på den grund, att å en staten

tillhörig vapenfabrik tillfälligtvis utföres arbete för enskild persons räk­

ning eller att någon mindre betesrätt upplåtes å eu för militärövningar

använd plats.

Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de

centrala ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende

Över eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och

övriga allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Den omständig­

heten, att i byggnad är inrymd bostad för någon befattningshavare,

medför ej, att för byggnaden eller någon del av densamma skall

utgöras fastighetsskatt. Byggnad, som enbart eller i huvudsak tjänar

bostadsändamål, t. ex. prästgård å landet, är däremot ej undantagen

från beskattning. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse såsom

sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den skattefrihet, som åt-

njutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda är

exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse

såsom en del av lasarettsanläggningen.

28

Under bestämmelsen i d) inbegripas ej blott byggnader, vartill

staten samt kommun eller annan menighet har äganderätt, utan jämväl

byggnad, som må av staten och kommun eller annan menighet för an­

givet ändamål stadigvarande disponeras utan vederlag.

De för statens affärsverksamhet avsedda byggnader inbegripas ej

under bestämmelsen i d). Såsom exempel å byggnader för statens

affärsverksamhet må omnämnas vattenfallsverkens byggnader. Skatte­

frihet åtnjutes ej heller för riksbankens byggnader. Däremot är t. ex.

tullväsendet icke att anse såsom någon statens affärsverksamhet, vadan

tullverkets byggnader äro att hänföra till byggnader för statens allmänna

styrelse eller förvaltning.

Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka ute­

slutande äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser,

som, ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses

vara avsedda för allmänheten. 1 enlighet härmed böra exempelvis

Djurgården i Stockholm — i den mån densamma ej är upplåten till

särskilda ändamål — samt de botaniska trädgårdarna i Uppsala och

Lund anses såsom allmänna platser.

Frågan, huruvida någon till ett kommunikationsföretag hörande

byggnad eller anläggning skall anses vara avsedd för driftens omedel­

bara behov eller icke, måste besvaras med hänsyn till de i varje särskilt

fall föreliggande omständigheter. Till ledning må här framhållas följande.

Skattefrihet åtnjutes icke för verkstad, där större reparationer eller ny-

byggnadsarbeten utföras, ej heller för en sådan restaurations- eller hotell-

byggnad, som kan anses i stort sett tjäna ett självständigt ekonomiskt

ändamål, även om den i huvudsak är avsedd endast för resande; för att

skattskyldighet i sådant fall skall anses föreligga, erfordras dock, att

restaurations- eller hotellrörelsen ej är av alltför ringa omfattning. Skatte­

frihet tillgodonjutes för verkstad, där allenast mindre, så att säga löpande

reparations- och tillsynsarbeten utföras, ävensom för förvaltningsbygg-

nader. Givetvis äro stationshus, lokomotivstallar, banvaktsstugor o. d.>

att anse såsom anläggningar eller byggnader för driftens omedelbara

behov, varemot skattefrihet icke åtnjutes för exempelvis en byggnad, i

vilken endast inrymmas bostadslägenheter för personal i allmänhet.

Föreskriften att, därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad

jämväl mot vederlag upplåtes till begagnande, densamma är underkastad

fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde, avser närmast det

fall, att dylik fastighet eller byggnad delvis utarrenderas eller uthyres.

Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att eu staten tillhörig

byggnad användes dels för verksamhet, som medför skattefrihet, och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

30

varje särskild audelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma

egendoms taxering såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Med område, varom i tredje stycket av 1 mom. sägs, avses stad,

köping, municipalsamhälle, socken, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tings­

lag och väghållningsdistrikt. Stadgandet äger tillämpning ej blott da

fastighet sträcker sig över gränsen till område, som nu nämnts, utan

jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande

äga. som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

Förutsättning för att flera kamerala enheter skola enligt 2 mom.

åsättas gemensamt taxeringsvärde är, att de tillhöra samme person eller flera

personer under samäganderätt. Fastigheters ägor anses ligga oskiftade

tillsammans, då två eller flera fastigheter bilda ett skilteslag, som

icke varit föremål för storskifte, enskifte eller laga skifte. Därmed bör

jämställas, att fastigheter, som tillsammans bilda en egendom, tillhöra

olika skifteslag, vilkas gränser och inbördes omfattning icke äro kända.

Möter svårighet att särskilt värdera de olika hemmanen inom ett samma

person eller flera personer under samäganderätt tillhörigt skifteslag,

som varit föremål för skifte, skola även i dylikt fall bestämmelserna i

2 mom. äga tillämpning.

Såsom särskild taxeringsenhet skall, bland annat, anses område,

som till annan upplåtits för självständigt, mera stadigvarande nyttjande.

1 enlighet härmed bör torp, därå jordbruk av torpinnehavaren själv­

ständigt bedrives, anses såsom särskild taxeringsenhet, även om torp-

iegan uteslutande eller huvudsakligen utgår i dagsverken. Om däremot

självständigt jordbruk icke bedrives av torpinnehavaren, såsom fallet i

allmänhet är 'i fråga om s. k. stattorp och därmed jämförliga jordupp­

låtelser, där jordägaren ej endast äger byggnaderna utan ock i regel

tillhandahåller för jordbruket erforderlig dragkraft, under det att torp­

innehavaren är att anse såsom lönarbetare och ej såsom jordbrukare,

bör torpet icke komma i betraktande såsom särskild taxeringsenhet. Ej

heller medför upplåtelse av något mindre område, t. ex. lott i en s. k.

koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rätte­

ligen avskilt område, vilket särskilt för sig stadigvarande användes för

innat ändamål än fastigheten i övrigt. Sin största betydelse har detta stad

gande för det fall, att fastigheten i övrigt användes för jordbruk med bi

näringar (vad därmed förstås se vidare vid 8 § här nedan); och torde man

därvid vanligast hava att räkna med mark, som utgör underlag för eller

eljest nyttjas i samband med byggnader för bostads- eller industriellt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

senast upprättade köpehandlingen eller eljest erhållna upplysningar om

försäljningsvillkoren, där ej i det särskilda fallet med avseende å köpet

eller försäljningen förelegat särskilda omständigheter, som skäligen kunna

anses hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller

säljaren benägen att även till underpris sälja egendomen, eller köpe­

skillingen eljest, med hänsyn antingen till förändringar efter köpet av

för egendomen värdehöjande eller värdeminskande art eller ock till

ändrade prisförhållanden i allmänhet i orten, icke längre kan anses

såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens förhandenvarande all­

männa saluvärde. Såsom försäljningspris anses ej endast den kontanta

köpeskillingen utan även övriga förmåner, som säljaren såsom villkor

för försäljningen betingat sig eller annan person. Har skog eller annan

till egendomen hörande tillgång sålts särskilt för sig till samme köpare,

skall likaledes tillägg göras för det vederlag, som betingats för skogen

eller tillgången. Har säljaren, innan egendomens försäljning ägt rum,

eller i samband med försäljningen, åt köparen eller annan i en eller

annan form upplåtit arrende- eller hyresrätt till egendomen, skogs-

avverkningsrätt eller eljest rätt att begagna egendomen, skall, i den

mån rättigheten sträcker sig utöver tillträdesdagen, hänsyn tagas till

den inverkan, detta förhållande haft på den betingade köpeskillingen.

Innefattar köpeskillingen vederlag även för inventarier, gröda eller

annat, skall från försäljningspriset avräknas vad som kan beräknas

hava utgjort betalning för inventarierna, grödan in. m. Finnes anled­

ning antaga, att särskilda omständigheter, t. ex. att köpet avslutats

mellan nära anhöriga, föranlett, att priset satts under egendomens

gällande saluvärde, eller att köpeskillingen i köpehandlingen upptagits till

läo-re belopp än som i verkligheten avtalats, och kan i sistnämnda fall

kännedom om köpeskillingens verkliga belopp ej vinnas, skall taxerings­

värdet fastställas efter jämförelse med de i allmänhet gällande ortsprisen.

Där taxeringsvärdet å fast egendom i här antydda fall sättes högre

eller lägre än senaste försäljningspriset för egendomen, skola skälen

härför fullständigt angivas och i vederbörande taxeringslängd eller taxe­

ringsmyndighetens protokoll antecknas.

1 fråga om fast egendom, som icke under loppet av nästförut-

gångna fem år blivit genom frivilligt avtal försåld, skall saluvärdet be-

Täknas med ledning av de i allmänhet gällande ortsprisen å lika beskaffade

egendomar. För sådant ändamål sker uppskattningen efter jämförelse

med egendomar, som under angivna tid varit föremål för frivillig försälj­

ning, och de för sådana egendomar beräknade taxeringsvärdena. Sist­

nämnda värden skola åsättas, innan uppskattning äger rum av egen-

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

34

grund ske, för så vitt förefintligheten av byggnaden skäligen kan an­

tagas föranleda till ökning av egendomens saluvärde.

Vad särskilt beträffar industrifastigheter, skola de värderas under

förutsättning av fortsatt användning för sitt ändamål. Vid uppskattning

av saluvärdet å sådana fastigheter skall ledning jämväl hämtas, utom

av gällande ortspris å sådan mark, som av anläggningen upptages, av

anläggningskostnaden och de uppskattningsvärden, som ligga till grund

för byggnadernas och anläggningarnas försäkrande mot eldskada. I

fråga om fastighet, som varit avsedd för visst industriellt ändamål men

icke längre kan komma till användning härför, beräknas värdet med

hänsyn till det pris, som egendomen vid frivillig försäljning i öppna

marknaden kan antagas betinga i sitt förhandenvarande skick och under

förutsättning, att den användes för det ändamål, för vilket den då-

mera kan befinnas bäst lämpa sig.

Ett med hänsyn till framtida avkastningsförmåga beräkneligt värde,

exempelvis av en obebyggd tomt, skall, för att komma i beaktande

såsom taxeringsvärde, vara ett nutidsvärde, vid vars beräknande hänsyn

tages till den längre eller kortare tidrymd, som kan antagas förflyta,

innan tomten blir byggnadsmogen. Härvid gäller såsom beräkneligt

vad eu köpare med vanlig förtänksamhet vid dylika kapitalplaceringar

bör kunna antaga för visst. Blotta förmodanden om framtida räntabilitet

utan stöd av faktiskt redan bestående eller med visshet påräkneliga för­

hållanden få för uppskattningen icke komma i betraktande.

Den omständigheten, att skog upplåtits till avverkning under längre

eller kortare tid, får icke i och för sig anses minska egendomens värde.

Först i den mån skog på grund av upplåtelsen uttages och således upp­

hör att vara eu tillhörighet för egendomen, får dennas värde i taxerings-

avseende anses hava undergått minskning. Lika litet får den omständig­

heten öva inflytande på uppskattningen, att ett påtagligen för lågt

arrende eller för låg hyra äger giltighet även mot ny ägare. Från

dylika av en viss ägares åtgöranden beroende förhållanden av mer eller

mindre tillfällig art hava taxeringsmännen att bortse.

Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå

med det belopp, vartill räntan uppgått enligt nästföregående års marke­

gång; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i Kungl. Maj:ts kun­

görelse den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare

bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

36

Till jordbrukets binäringar skola vidare räknas sådana vid jord­

bruk vanligen förekommande verksamhetsgrenar, som avse att annor­

ledes än i jordbruket och i regel mera tillfälligtvis nyttiggöra vissa

jordbruksinventarier, såsom exempelvis hemslaktning av djur för för­

säljning, uthyrning av dragare, maskiner och redskap samt körslor mot

betalning, så ock sådana sysselsättningar vid sidan av det egentliga

jordbruksarbetet som biskötsel, hemslöjd samt jakt och fiske å egen­

domen.

I jordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangårds-

byggnader och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogs­

bruk. Till byggnader av förra slaget räknas bostadsbyggnad för ägare

eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader ävensom bygg­

nader, uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad,

såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. d.

Till byggnader av senare slaget räknas dels byggnader för personal,

som är eller varit anställd i och för jordbruket med binäringar eller

skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare-

eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogsbevak-

ningspersonal, dels ock för själva driften avsedda byggnader, såsom

stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. d., ävensom bygg­

nader, avsedda för sådan verksamhet, som äro att hänföra till binäring,

såsom vanliga s. k. herrgård smejerier, husbehovskvarnar, husbehovssågar

o. d. Därest byggnad, som nu nämnts, tillhör arrendator eller eljest

annan än jordägaren och byggnaden således utgör taxeringsenhet, skall

densammas värde ändock upptagas såsom jordbruksvärde. Värdet av

uppköps- eller andelsmejerier, tullkvarnar, brännerier, fabriker för till­

verkning av stärkelse eller potatismjöl eller för torvberedning, ramsågar,

fasta kolugnar eller andra anläggningar för industrimässig drift eller

för annan verksamhet, som icke kan hänföras till jordbrukets binäringar

eller till skogsbruk, skall icke inräknas i jordbruksvärdet.

Med skog till husbehov förstås tillgång till erforderligt byggnads-,

slöjd- och stängsel- samt annat underhållsvirke ävensom bränsle. Hänsyn

skall därvid tagas ej blott till den fastighets behov, varom fråga är,

utan jämväl till de andra fastigheter, som med densamma ligga i

sambruk, ävensom till den rätt till virkesfångst å fastighetens skog,

som på grund av servitut eller särskilt stadgande i lag eller eljest

gällande föreskrift kan tillkomma annan fastighet. Vid beräknande av

en kronoparks eller annan allmän skogs jordbruksvärde skall således tagas

i betraktande, förutom dess eget behov av byggnads- eller stängsel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

38

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

Ill kap.

Vid 14 §.

Handelsrörelse, industriell verksamhet och hantverk utgöra alltid

näring. Däremot är vetenskaplig och litterär verksamhet ävensom verk­

samhet såsom lärare icke att betrakta såsom näring, även om verksam­

heten drives i större utsträckning och med avlönad arbetskraft. Huru­

vida rörelse eller yrke eljest skall anses såsom näring eller ej, måste

avgöras med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Andra slag av

de så kallade fria yrkena än de nyss nämnda äro sålunda i vissa fall att

anse, i andra fall att icke anse såsom näring, beroende på verksamhetens

omfattning och på huruvida avlönad arbetskraft användes i verksamheten

eller icke. Om yrkesutövaren själv utför det huvudsakliga arbetet, är verk­

samheten icke att anse såsom näring och därför ej underkastad närings-

skatt. »Sålunda är konstnärlig verksamhet icke underkastad beskattning,

därest den icke drives i form av industri eller hantverk. Vidare är t. ex.

advokatverksamhet, som någon utövar utan biträde eller med tillhjälp

exempelvis av ett skrivbiträde eller en springpojke, icke underkastad

näringsskatt, men, om verksamheten däremot i mera avsevärd omfattning-

drives genom biträden, inträder skatteplikt. Frågan om skattskyldighet

för t. ex. verksamhet såsom revisor, arkitekt eller konsulterande ingenjör

bör lösas efter liknande normer. Fn tandläkare, vilken själv utför det

egentliga arbetet, är icke skyldig att erlägga näringsskatt; om han

däremot använder sig av biträden i någon större utsträckning, får verk­

samheten anses hava den omfattning, att den är att betrakta såsom näring.

I allmänhet skola nu särskilt angivna eller med dem jämförliga yrkesut­

övare anses hava bedrivit näring, så snart de i sin verksamhet mera stadig­

varande begagnat sig av minst två biträden. En läkare är i regel be­

friad från skyldighet att erlägga näringsskatt, men, om han å egen klinik

mottager patienter för operation eller vård, får han anses driva näring.

En sjuksköterska, som vårdar sjuka i deras hem, är icke underkastad

näringsskatt, varemot drift av sjukhem eller vårdanstalt måste betraktas

såsom näring. Motsvarande regler gälla för verksamhet såsom fältskär,

sjukgymnast eller barnmorska. För sjukvårds- och fattigvårdsinrättningar,

vilka icke drivas i förvärvssyfte, skall givetvis icke erläggas näringsskatt.

Vanliga handelsbolag, kommanditbolag och rederier taxeras till

näringsskatt, under det att delägare i sådant bolag eller i rederi icke taxeras

till näringsskatt för av bolaget eller rederiet driven näring. Närings­

skatt för näring, som drives i enkelt bolag, påföres däremot delägarna.

40

pelvis bolagsstyrelse, innebär dock icke i och för sig gemensamhet i

driftsledning. Likaledes är det av mindre betydelse, huruvida bok­

föringen är gemensam eller icke.

Åven om gemensamhet i driftsledning föreligger, äro dock icke

alltid de olika verksamhetsslagen att anse såsom grenar av ett och

samma företag. Härför fordras därutöver, att gemensamhet i verksam-

hetsart eller gemensamhet i driftsutgifter är för handen. Gemensamhet

i verksamhetsan är för handen, då verksamheten är av fullt likartad

beskaffenhet, eller då det är vanligt, att de särskilda slag av verksamhet,

som i det särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet

i driftsutgifter åter föreligger, då sådana utgifter, som omedelbart avse

själva driften, de egentliga driftsutgifterna, äro med varandra så för­

bundna, att en uppdelning därav å de särskilda verksamhetsslagen prak­

tiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras. Till sådana driftsut­

gifter skola icke räknas kontorskostnader eller andra dylika kostnader,

vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppstå, kunna fördelas

å de särskilda verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoav­

kastningens storlek e. d.

I enlighet med vad sålunda anförts utgöra exempelvis flera diverse-

liandelsaffärer i samme innehavares hand ett enda företag, därest gemen­

samhet i driftsledning föreligger. Likaledes utgöra de olika formerna

av järnförädlingsrörelse i samme innehavares hand under nyss angivna

förutsättning ett företag. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse med vad

därtill hörer. Idkar någon både järnförädlings- och träförädlingsrörelse,

föreligga däremot skilda företag, så framt de egentliga driftsutgifterna

icke äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av desamma

på de särskilda verksamhetsslagen är praktiskt taget outförbar. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring driven verksam­

het tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, före­

ligger endast ett företag.

Vid 17 §.

I näringsskattepliktig förmögenhet skola inräknas i näringen ned­

lagda tillgångar, vare sig de tillhöra näringsidkaren eller annan. Däre­

mot skall däri ej medräknas näringsidkarens privata förmögenhet. Lös

egendom, vilken uthyrts till annan näringsidkare, skall icke anses ned­

lagd i ägarens näring.

Värde av rätt till firmanamn, patent, varumärke, mönsterskydd, för­

lagsrätt, tidnings titel e. d. upptages såsom tillgång, där rättigheten för­

värvats genom överlåtelse eller näringsidkaren bokför den såsom tillgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

41

Förbindelser a oguldot aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. skola

icke upptagas såsom tillgång.

Vid beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten i före­

tag, som driver bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse eller för­

säkringsrörelse, skola såsom tillgångar upptagas jämväl aktier, lotter i

solidariska bankbolag, kommanditlotter i kommanditbolag samt andelar

i ekonomiska föreningar och rederier; och må från tillgångarna av­

dragas alla skulder.

Vid beräkning av inländska försäkringsbolags näringsskattepliktiga

förmögenhet gälla härutöver följande särskilda bestämmelser: Såsom

tillgång skall upptagas det enligt 48 § 8:o eller 149 § 7:o i lagen om

försäkringsrörelse den 25 maj 1917 bokförda värdet av organisations-

kostnader. Såsom tillgångar skola däremot icke upptagas i fråga om

försäkringsaktiebolag förbindelser å oguldet aktiebelopp eller å tillskott

utöver aktiekapitalet och, i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag, garanti­

förbindelser eller förbindelser att över garantibeloppet tillskjuta kapital.

Såsom skulder må avdragas försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, åter-

köpsreserv och vinstreserv, i den mån den utgöres av å de enskilda

försäkringarna belöpande vinstandelar; däremot få såsom skulder icke

avdragas andra bolagets fonder liksom ej heller skuld till aktieägare

för gjort tillskott eller till garanter för inbetalt garantibelopp eller för

därutöver gjort tillskott.

För beräkning av utländsk försäkringsanstalts näringsskattepliktiga

förmögenhet gäller följande: Med iakttagande i tillämpliga delar av de

för beräkning av inländskt försäkringsbolags näringsskattepliktiga för­

mögenhet meddelade bestämmelser beräknas försäkringsanstaltens hela

förmögenhet, varefter såsom näringsskattepliktig förmögenhet för an­

staltens generalagentur här i riket upptages så stor del av anstaltens

hela förmögenhet, som motsvarar generalagenturens premieinkomst i för­

hållande till anstaltens hela premieinkomst.

Vid 18 §.

Har verksamheten börjat nästföregående år, bör, då annan lämp­

lig grund för beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten

icke finnes, denna beräknas på följande sätt. Sedan beräkning skett av

förmögenheten vid årets slut, upptages såsom näringsskattepliktig för­

mögenhet ett belopp, vilket förhåller sig till den uppskattade förmögenheten

som den tid, verksamheten under året drivits, förhåller sig till hela

året. Om verksamheten börjat den 1 september året närmast före det,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uti.

42

under vilket taxeringen sker, samt förmögenheten, beräknad efter

de vanliga grunderna, vid årets slut utgjort 60,000 krouor, upptages

sålunda såsom näringsskattepliktig förmögenhet 60,000 x g = 20,000 kronor.

Har ett näringsföretag upphört under året närmast före det, under

vilket taxeringen sker, bör lämpligen såsom näringsskattepliktig för­

mögenhet upptagas den näringsskattepliktiga förmögenheten, sådan den

beräknats vid nästföregående års taxering, reducerad i förhållande till den tid

av samma år, varunder näringen drivits. Har ett näringsföretag, vars närings­

skattepliktiga förmögenhet den 31 december 1923 utgjort 120,000 kronor,

upphört den 31 maj 1924, upptages vid taxeringen år 1925 den närings-

5

skattepliktiga förmögenheten sålunda till x 120,000 — 50,000 kronor.

Har ett näringsföretag under nästföregående år såväl börjat som

upphört med sin verksamhet, bör såsom näringsskattepliktig förmögenhet

upptagas den vid verksamhetens början förefintliga förmögenheten, redu­

cerad i förhållande till den tid, varunder verksamheten pågått.

Vid 19 §.

Rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel

o. d., som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

icke skall räknas till förmögenhet, upptages efter anskaffningsvärde

med avdrag för den värdeminskning, som på grund av ändrade avsätt-

ningsförhållanden o. d. eller, vad rätt till mönsterskydd angår, med

hänsyn därtill, att rättigheten är med avseende å sin giltighet till tiden

begränsad, skäligen kan anses hava uppkommit under tiden efter rättig­

hetens förvärvande. Om rättigheten icke förvärvats genom överlåtelse,

upptages den till bokförda värdet.

Vid 20 §.

Uti avkastningen inräknas blott inkomst, som är att anse såsom

inkomst av näringen, och sålunda icke t. ex. inkomst, som härflutit av

näringsidkarens privata förmögenhet eller av utdelning å aktier, bank­

lotter, kommanditlotter eller andelar i ekonomiska föreningar eller rederier,

vilka icke skola inräknas i den näringsskattepliktiga förmögenheten.

Använder näringsidkare i sin näring annan tillhörig lös egendom

och har vid inkomstens beräknande avdrag ägt rum för hyra för denna

egendom, skall vid avkastningens beräkning hyresavgiften läggas till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

44

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Exempel:

Näringen, har drivits blott 30 veckor av året, därav 10 veckor

med 20, 10 veckor med 25 och 10 veckor med 15 arbetare. Arbetar­

antalet blir då

10x20 + 10x25 + 10x15 _ 600 =

52 .... “52

Vid 23 §.

Vid beräkning av näringsskattekapitalet skall man först samman­

lägga den näringsskattepliktiga förmögenheten med meravkastningens

kapitalvärde. Överstiger den uppkomna summan icke arbetarkapitalet,

skola den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde oavkortade ingå i näringsskattekapitalet, vadan detta kommer

att motsvara summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten, mer­

avkastningens kapitalvärde och arbetarkapitalet. Överstiger summan av

den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens kapital­

värde arbetarkapitalet, ingår oavkortat i näringsskattekapitalet av sagda

summa ett belopp motsvarande arbetarkapitalet, varemot den del av

summan, som överstiger arbetarkapitalet, ingår med sitt halva belopp.

Exempel:

1. Förmögenheten utgör 200,000 kronor, meravkastningens kapital­

värde 50,000 kronor och arbetarkapitalet 300,000 kronor. Förmögen­

heten och meravkastningens kapitalvärde upptagas utan reduktion, och

näringsskattekapitalet blir 550,000 kronor.

2. Förmögenheten utgör 60,000 kronor, meravkastningens kapital­

värde 30,000 kronor och arbetarkapitalet 60,000 kronor. Av summan

av förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 90,000 kronor,

upptagas 60,000 kronor fullt, varemot återstående 30,000 kronor redu­

ceras till hälften. Näringsskattekapitalet blir 135,000 kronor.

Vid 25 §.

Näring av nedan angivna slag skall taxeras:

försäkringsrörelse: i kommun, där försäkringsanstalten eller, om

anstalten är utländsk, dess syssloman haft kontor;

rörelse, som består i att med hjälp av ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk energi: i kommun, där vattenverk, gasverk eller kraft­

station förlagts, i kommun, där huvudkontor funnits, ävensom i kommun,

där vatten, gas eller elektrisk energi förbrukats;

flottningsrörelse: i kommun, genom vilken flottning verkställts,

samt i kommun, där huvudkontor funnits;

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vid tillfälligt driftställe, anses hava varit sysselsatta i den kommun, där

det skogsområde, som varit föremål för avverkningen, är beläget.

Därest vid beräkning av näringsskattekapitalet reduktion skett av

summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde, skall vid beräknande av de förhållandetal, efter vilka närings­

skattekapitalet skall fördelas å de olika kommunerna, den näringsskatte­

pliktiga förmögenheten inom varje kommun upptagas till ett i samma

proportion reducerat värde.

Exempel: I ett näringsföretag har den näringsskattepliktiga

förmögenheten utgjort 90,000 kronor, varav 60,000 kronor i kom­

munen A och 30,000 kronor i kommunen B, samt meravkastningens

kapitalvärde utgjort 60,000 kronor och arbetarnas antal uppgått till

25, varav 15 varit sysselsatta i A och 10 i B; arbetarkapitalet har så­

ledes utgjort 50,000 kronor. Av summan utav den näringsskatteplik­

tiga förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 150,000 kronor,

skola enligt bestämmelserna i 23 § 50,000 kronor upptagas oavkortade och

återstoden 100,000 kronor upptagas till sitt halvabelopp. Den näringsskatte­

pliktiga förmögenheten har sålunda reducerats till 3/s av sitt ursprungliga

belopp. Förhållandetalet för A blir 60,000 x 2 + 30,000 = 70,000 och för B

3

30,000 x 2 + 20,000 = 40,000.

3

Av näringsskattekapitalet, 150,000 kronor,

skall alltså i A taxeras — av 150,000 kronor eller 95,454 kronor 55 öre, vilket

11

belopp jämkas till 95,500 kronor, samt i B av 150,000 kronor eller

54,545 kronor 45 öre, vilket belopp jämkas till 54,500 kronor.

Rörande nedan nämnda slag av rörelse skola följande föreskrifter

lända till efterrättelse:

Har bankrörelse bedrivits vid kontor inom skilda kommuner, skall

näringsskattekapitalet fördelas till beskattning i de olika kommunerna

efter förhållandetal, som för varje kontor uträknas på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balan­

serats å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremiss-

växlar oberäknade, sammanläggas, varefter summan delas med månadernas

antal och den sålunda erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av

kontorets in- och utlåning för året. Det förhållande, i vilket medel-

beloppet av varje kontors in- och utlåning står till det på enahanda sätt

beräknade medelbeloppet av samtliga kontors sammanlagda in- och ut-

48

Av näringsskattekapitalet i

jordstycknings företag

eller

annan handel

med fastigheter

skola fem procent taxeras i den kommun, där huvud­

kontor funnits, samt återstoden i kommun, där fastighet, som vant.

föremål för styckning eller försäljning, är belägen. Hava fastigheter

inom olika kommuner varit föremål för styckning eller försäljning, skola

å fastigheterna gemensamt belöpande nittiofem procent av näringsskatte-

kapitalet fördelas mellan kommunerna i förhållande till de betingade

köpeskillingarna för de inom varje kommun belägna jordlotter eller

fastigheter, som under året försålts.

Kunyl. Mapts ■proposition Nr 191.

IV kap.

Bestämmelserna i detta kap. överensstämma i allmänhet med mot­

svarande bestämmelser i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst-

och förmögenhetsskatt. 1 den del icke annat angives här nedan hora där­

för de vid nämnda förordning fogade särskilda anvisningar lända till efter­

rättelse vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid 35 §.

Kan tillförlitlig utredning icke vinnas i vad man ränteutgifter

utgöra ränta å lånt anläggnings- eller rörelsekapital, eller i vad mån ränta

å lånt anläggnings- eller rörelsekapital hänför sig till fastighet eller till

rörelse eller till särskilda fastigheter eller särskilda slag av rörelse ma

vid uppskattningen av inkomstbeloppen från de särskilda inkomstkäl­

lorna ränteutgifterna fördelas till avdrag å dessa efter förhållandet mellan

bruttoinkomsternas inbördes storlek.

_

Avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller los

egendom får ej ske med högre belopp, än som motsvarar den skatt­

skyldig inkomst av dylik avyttring. Dylik förlust, som kantor sig­

ill fast egendom, skall i första hand avdragas å inom samma kom­

mun beskattningsbar inkomst av motsvarande art. Möjligen över­

skjutande förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom även­

som förlust å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom avdrages a

sådan inkomst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller los egendom,

som taxeras i kommun, varom i 38 § sägs. Har skattskyldig vid tillämp­

ning av nu angivna regler icke kommit i åtnjutande utav avdrag, som

helt motsvarar hans förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller

lös egendom, skall, med tillämpning i övrigt av de i 4 inom. givna

fördelningsregler, återstoden av förlusten avdragas från de i andra kom-

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

4 i)

muner uppskattade inkomster av icke yrkesmässig avyttring av fast

egendom.

Vid 37 §.

Äger eller brukar skattskyldig inom skilda kommuner belägna

jordbruksfastigheter, som ligga i sambruk, och kan det icke utredas,

huru stor inkomst härflutit av fastigheterna i varje särskild kommun,

bör den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten för beskatt­

ning fördelas mellan de beskattningsberättigade kommunerna efter det-

förhållande, vari fastigheternas jordbruksvärden belöpa å de särskilda

kommunerna, eller — därest i den inkomst, vilken skall fördelas, in­

går inkomst av skogsbruk, som ej avser husbehovet — efter det förhållande,

vari fastigheternas jordbruks- och skogsvärden å kommunerna belöpa.

När inkomst av ett näringsföretag skall taxeras inom olika kom­

muner, böra i fråga om inkomstens fördelning tillämpas nedan angivna

regler.

Avser ett företag tillverkning eller handel och kan det icke ut­

redas, huru stor inkomst härflutit av verksamheten inom varje särskild

kommun, skall fördelningen ske efter tillverkningsvärdet eller handels-

omsättningen å de särskilda driftställena. Om någon, som bedriver till­

verkning av varor, försäljer dem i detalj eller eljest på sådant sätt,

att hans rörelse kan anses omfatta både tillverkning och handel, samt

dessa rörelsegrenar förlagts till skilda kommuner, skall inkomsten efter

rörelsegrenarnas inbördes ekonomiska betydelse för företaget i dess hel­

het uppdelas i inkomst av tillverkning och inkomst av handel.

Vid fastställande av fördelningsgrund skall hänsyn vidare tagas

därtill, att rörelsegrenar kunna med avseende å sin beskaffenhet i väsent­

ligt olika mått förorsaka de kommuner, inom vilka de drivas, särskilda

olägenheter och kostnader. Avseende bör jämväl fästas därå, att kom­

mun, inom vilken driftsanläggning av beskaffenhet att hänföras till fast

egendom är belägen, bort vara berättigad att beskatta fastighetens

hyresvärde, därest detta värde skolat särskilt för sig taxeras såsom in­

komst av fast egendom. Kommun, där större arbetspersonal eller mera

värdefulla driftsbyggnader användas för rörelsen, bör sålunda tillerkännas

en förhållandevis större andel av inkomsten än annan kommun, där

arbetspersonalens storlek eller värdet av driftsbyggnaderna är jämförelse­

vis ringa.

Finnes i kommun huvudkontor, där affärsledningen i sin helhet

handhaves, eller är i kommun annan för rörelsen avsedd inrättning eller

anordning förlagd av beskaffenhet, att den där>tädes bedrivna verksam-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.)

7

50

heten icke lämpligen låter sig jämföras med verksamheten inom övriga

grenar av rörelsen, såsom förhållandet är exempelvis med nederlag för

varors förvaring, expeditionskontor o. d., skall, innan fördelning efter

rörelsens omfattning företages, viss andel av inkomsten avskiljas för att

särskilt taxeras i den kommun, där huvudkontoret eller inrättning eller

anordning, som ovan avses, förlagts. Sådan andel må icke bestämmas

till högre belopp än fem procent av inkomsten utav rörelsen, så framt

icke särskilda omständigheter föranleda, att större andel av inkomsten

skäligen bör anses belöpa å huvudkontoret, inrättningen eller anord­

ningen. Återstoden av inkomsten fördelas därefter i förhållande till

rörelsens omfattning.

Exempel: Ett bolag har idkat fabriksrörelse — av beskaffenhet

att böra anses såsom ett enda företag — inom tre skilda kommuner,

A, B och C; och har bolaget dessutom i kommunen A haft huvud­

kontor. fnkomsten i sin helhet av rörelsen har uppgått till 25.263

kronor, varav 5 procent eller 1,263 kronor anses belöpa å huvudkon­

toret. I förhållande till tillverkningens storlek i de skilda kommunerna

skulle av återstående beloppet, 24,000 kronor, hälften falla på kom­

munen A med 12,000 kronor, en tredjedel på kommunen B med 8.000

kronor och en sjättedel på kommunen C med 4,000 kronor. I kom­

munen A skola alltså taxeras dels nämnda belopp 12,000 kronor och

dels det belopp 1,263 kronor, som ansetts belöpa å huvudkontoret, eller

tillhopa 13,263 kronor, som avjämnas till 13,260 kronor. I B taxe­

ras 8,000 kronor och i C 4,000 kronor.

I fråga om beskattning av inkomst utav bankrörelse iakttages, att,

då rörelsen drivits vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under

räkenskapsåret av sådan beskaffenhet, att vid taxeringen avdrag därför

må äga rum, påföres rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av

den del av den uppskattade inkomsten, som belöper på varje särskilt

kontor, sker på samma sätt, som i anvisningarna vid 26 § är stadgat

i fråga om fördelning av en banks näringsskattekapital å bankens olika

kontor.

Har försäkringsrörelse bedrivits, förutom vid huvudkontor, jämväl

vid avdelningskontor inom annan kommun, skall inkomsten fördelas till

beskattning efter samma regler, som enligt anvisningarna vid 26 § i

fråga om sådan rörelse gälla för fördelningen av näringsskattekapitalet.

Vad angår inkomst av järnvägsdrift, skall, vare sig driften ngt

rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande bana, i varje

kommun, där beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum, taxeras

så stor del av den uppskattade inkomsten, som summan av järnvägens

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

skattepliktiga inkomst, ägaren av den främmande järnvägen har av den­

samma, skall på enahanda sätt fördelas mellan de kommuner, i vilka

den trafikerande järnvägens inkomst av den främmande banan skall be­

skattas. På liknande sätt förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen

jämte flera främmande banor eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens brutto­

inkomst av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, stycke­

gods och vagnslastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid

stationen försålda personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller tran-

sitotrafik inkommit från främmande bana, räknas såsom avsänt från

övergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående gods såsom

anlänt till övergångsstationen. Såsom järnvägens station räknas härvid

även av densamma använd, annan järnväg tillhörig station.

Inkomst av spårvägsdrift skall så fördelas till beskattning, att

fem procent därav först avskiljas för att taxeras i kommun, där spårvägen

haft huvudkontor, varefter återstoden fördelas mellan de kommuner, som

av spårvägen berörts, efter förhållandet mellan de inom varje kommun

influtna avgifter. Där särskilda anordningar vid spårvägsdriften saknas

för beräknande av beloppet av de inom varje kommun influtna avgifter,

sker fördelningen efter spårvägsnätets längd inom de skilda kommunerna.

Inkomst av

kanaldrift

skall så fördelas till beskattning, att fem

procent av avkastningen taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits,

varefter återstoden fördelas till taxering inom övriga kommuner efter

fördelningstal, som av vederbörande länsstyrelse efter den skattskyl­

digas hörande fastställas att lända till efterrättelse till dess annor-

lunda förordnas. Dessa fördelningstal erhållas genom att till kilometer­

talet av kanalens längd inom varje kommun lägga antalet slussar inom

kommunen, därvid till kanallängden endast hänföras de sträckor, som

först genom kanalföretaget gjorts segelbara. Kanallängden räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalen på någon sträcka gräns mellan två

kommuner, uppdelas fördelningstalet för sådan sträcka lika på vardera

kommunen, blår, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts

att gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fort­

farande gälla för taxering till kommunal inkomstskatt till dess annor­

lunda förordnas.

I fråga om inkomst av

flottningsrörelse

skall beskattningsrätten för­

delas mellan samma kommuner och efter enahanda grunder, som i

anvisningarna vid 26 § angivas beträffande fördelning av sådan rörelses

näringssk attekapital.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

54

taxerats till sådan skatt för mera än 2<<0 kronor och är sålunda icke

på grund av bestämmelserna i 1 mom. fri från beskattning i mantals-

skrivningskommunen. Därest han är ensamförsörjare och bosatt inom

ort, å vilken vid beräknande av det till inkomst- och förmögenhets­

skatt beskattningsbara beloppet må åtnjutas ett avdrag av 600 kronor,

skall alltså vid taxering till kommunal inkomstskatt i mantalsskrivnings-

kommunen avdragas hälften av detta belopp eller 300 kronor samt av

återstående 100 kronor medräknas allenast hältten, vadan det till

kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet utgör 50 kronor.

År han däremot bosatt å sådan ort, att vid taxeringen till inkomst-

och förmögenhetsskatt må åtnjutas ett avdrag av 800 kronor eller

därutöver, eller är han såsom familjeförsörjare berättigad till avdrag,

som tillsammans med ortsavdraget uppgår till eller överstiger nämnda

summa, och om alltså hälften av vad sålunda må avdragas vid taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt motsvarar eller överstiger hans till

kommunal inkomstskatt uppskattade inkomst, återstår icke någon beskatt­

ningsbar del av densamma.

2. B har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst

av 630 kronor. Därest han enligt bestämmelserna i 18 § av förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle varit

berättigad att vid taxering till sådan skatt tillgodonjuta ortsavdrag och

famil jeavdrag med tillhopa 1,000 kronor, skall alltså hans till kommunal

inkomstskatt beskattningsbara belopp beräknas sålunda, att, sedan från

den taxerade inkomsten, 630 kronor, avräknats hällten av ovannämnda

avdragsbelopp med 500 kronor, återstående belopp av 130 kronor upp­

tages såsom beskattningsbart till hälften eller alltså med 65 kronor,

vilket belopp emellertid enligt bestämmelsen i 4 m< m. skall avjämnas

till 60 kronor.

Därest den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten över­

stiger summan av de vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

medgivna avdrag, till vilka hänsyn skall tagas i nu förevarande avseende,

blir det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet vid till-

lämpning av bestämmelserna i 2 mom. a) lika med den taxerade inkomsten

med avdrag av tre fjärdedelar av nu ifrågavarande, vid taxeringen till

inkomst- och förmögenhetsskatt medgivna avdrag.

Om sålunda en person taxerats till kommunal inkomstskatt för en

inkomst av 3,000 kronor och vid taxeringen till inkomst- och förmö­

genhetsskatt är berättigad tillgodonjuta avdrag med tillhopa 1,200 kronor,

kan det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet beräknas

sålunda, att från den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, avdrages s/4 aT

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

56

att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att

skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft

särskild anställning, o. s. v.

Avdrag enligt 2 mom. b) 2) må medgivas utan hinder därav, att

inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter

för annans underhåll, som avses i 35 §, ma icke åberopas såsom grund

för avdrag enligt detta stycke.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

VI kap.

Vid 49 §.

Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna om efterbeskatt-

ning må här anföras följande exempel:

En ensamförsörjare, mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp

V, har år 1921 till kommunal inkomstbeskattning därstädes uppgivit ett

belopp av 700 kronor. Hans till kommunal inkomstskatt beskattnings­

bara belopp blir då med tillämpning av bestämmelsen i 42 § 2 mom. a)

100 kronor. År 1924 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i

det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva ett belopp av 2,000

kronor. Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av

nyssnämnda lagrum år 1921 rätteligen bort vara 1,250 kronor och till elter-

beskattning vid 1924 års taxering skall upptagas ett belopp av 1,250—100

= 1,150 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med

det beskattningsbara belopp, som kan i vanlig ordning fastställas i

1924 års taxeringslängd, som ligger till grund för samma års kommunala

utdebitering.

Ktingl. Maj.ts proposition Nr 191.

57

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Mafit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern B

ranting

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre P

almstierna

Statsråden: U ^ndén ,

T ^horsson ,

O

lsson

,

S ^andler ,

N ^othin ,

N ^ilsson ,

E

riksson

,

S ^vensson ,

H ^ansson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde

chefen för finansdepartementet statsrådet Thorsson:

Sedan lång tid tillbaka hava pågått förarbeten för en reformering

av det kommunala beskattningsväsendet. Dessa förarbeten hava nu

fortskridit så långt, att jag är i tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga

förslag till en genomgripande omläggning av den kommunala beskatt­

ningen.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för detta förslag

och vad därmed äger samband, torde jag emellertid böra med några

ord beröra kommunalskattefrågans innebörd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

8

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Skatteutjäm-

Hingen.

I. Kommunalskattefrågans innebörd.

De svenska kommunerna äro menigheter, vilka äga beskatta sig

för egna behov. Hit böra i främsta rummet dels de så kallade borger­

liga primärkommunerna, nämligen landskommuner, köpingar, som bilda

egen kommun, och stadskommuner, dels ock länskommunerna (lands­

tingsområdena). Dessutom finnes det emellertid menigheter, som i lag

auktoriserats såsom kommuner för vissa särskilda ändamål. Tdl sådana

specialkommuner äro att räkna kyrkoförsamlingar, skoldistrikt, fattig-

vårdssamtiällen, köpingar, som ej utgöra egen kommun, municipalsam-

hällen, väghållningsdistrikt och tingslag.

I olikhet med den direkta statsbeskattningen, där i och med taxe­

ringen tillika är bestämt, huru mycket som skall utgöras i skatt, är

den nuvarande kommunala beskattningen eu repartitionsbeskattning.

Uppskattningen ger här till resultat ett visst antal beskattningsenheter

såsom underlag för bidragsskyldighetens fördelning men avgör i övrigt

intet beträffande storleken av denna skyldighet. Denna betingas av och

växlar efter förhållandet mellan, å ena sidan, kommunens skattebebov och,

å andra sidan, antalet beskattningsenheter. Ur detta förhållande är det,

som det kommunala skatteproblemet hämtar sitt egentliga innehåll och

tillika får sin naturliga begränsning. Uppgiften måste nämligen från

dessa förutsättningar bliva dels att söka åstadkomma största möjliga ut­

jämning av det kommunala skattetrycket å de beskattningsföremål, som

ställas till kommunernas förfogande, och detta såväl inom varje kommun

för sig som ock vid jämförelse mellan skilda kommuner, dels också att

träffa anstalter i syfte att detta skattetryck, även absolut taget, hålles

inom tillbörliga gränser. En omläggning av beskattningsväsendet i

förstnämnda syfte har man brukat beteckna med ordet skattereglering.

Ett lättande av de särskilt skattetyngda kommunernas skattebördor be­

nämnes skatteutjämning.

Den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner beror

till avsevärd del ytterst av kommunernas territoriella begränsning och

den därav föranledda ojämna tillgången på beskattningsföremål. Ju

större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas.

Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på nu antytt

sätt kunna betecknas lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

Skatteregie-

rtngen.

likartade omständigheter te sig olika allt efter det förhållande, vari

de olika beskattningsföremålen förekomma inom respektive kommuner.

Givetvis kan och bör ett

slutligt

ordnande av skatteutjämningsfrågan icke

äga rum, innan sättet för fördelningen av utskylderna å medlemmarna

inom en och samma kommun blivit bestämt. Först efter det en skatt e-

reglering genomförts, kan nämligen kommunens verkliga bidragsbehov

definitivt fastställas.

Därmed är emellertid icke sagt, att kommunernas behov av under­

stöd skall lämnas opåaktat, till dess skatteutjämningsfrågan kan slutligt

ordnas. Tvärtom avser jag att föreslå en utdebitering för skatteut-

jämningsändamål av medel, som torde kunna antagas bliva för ända­

målet tillräckliga. Vad som sagts därom, att med en slutlig lösning

av utjämningsfrågan måste tillsvidare anstå, avser endast, att de enligt

föreliggande förslag för skatteutjämningsändamål inflytande medel tills­

vidare måste fördelas efter provisoriska grunder.

Vad angår skatteregleringen, så har man brukat uppdela kommun­

medlemmarnas bidragsskyldighet i allmän och speciell bidragsskyldighet.

Den senare fullgöres dels genom särskilda skatter, såsom hundskatt,

nöjesskatt in. in., dels ock genom särskilda avgifter till täckande av kost­

naderna för vissa kommunala anoi-dningar. Med allmän bidragsskyldig­

het förstås kommunmedlemmarnas plikt att deltaga i fyllandet av kommu­

nens behov av skattemedel utöver vad som i övrigt influtit till kommunen.

Det nu föreliggande förslaget, avser att ordna kommunmedlem­

marnas allmänna bidragsskyldighet.

Däremot beröres av förslaget icke den speciella bidragsskyldigheten.

Frågan om rätt för kommunerna att upptaga särskilda skatter äger icke

sådant samband med det föreliggande ämnet, att densamma behöver nu

upptages. Intäkten av dylika skatter är närmast att jämföra med kommu­

nens inkomster av annat slag; skatterna inflyta med belopp, vars storlek

är oberoende av kommunens större eller mindre skattebehov. Vad an­

går spörsmålet om kommunernas rätt att upptaga särskilda avgifter, så

är denna fråga föremål för särskild utredning och har därför av mig

nu lämnats å sido.

Att av särskilda orsaker det föreliggande förslaget i vissa av­

seenden icke innefattar en slutlig lösning av frågan om kommun­

medlemmarnas allmänna bidragsskyldighet, skall av mig senare beröras.

Jag övergår härefter till att lämna vissa redogörelser till ett när­

mare belysande av de frågor, vilka i detta sammanhang äro under om­

prövning.

60

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

Kungi. Maj:ts •proposition Nr 191.

til

II. Översikt över kommuiialbeskattningeiis utveckling och

nuvarande gestaltning i Sverige.

Till en början torde jag böra meddela eu kortfattad historik över

kommunernas skatteväsen samt en översikt av nu gällande lagstiftning

i ämnet. Jag vill härvid nämna, att historiken utarbetats på grundvalen

av huvudsakligen tryckta källor, handböcker, kommittébetänkanden o. d.

Särskilt har beträffande äldre tid den av H. L. Rydin vid reservation till

skatteregleringskommittens den 13 september 1882 avgivna betänkande

fogade »P. M. angående det Svenska skatteväsendets utveckling» lagts

till grund för framställningen.

A. Kommunernas beskattningsrätt.

Ännu vid början av 1800-talet hade det svenska kommunallivet ej

höjt sig till någon självständig verksamhet. Städerna hade visserligen

självvalda styrelser men stodo dock i visst underordnat förhållande till

länsstyrelserna. Stadens angelägenheter — med undantag av de kyrk­

liga — leddes huvudsakligen av magistraten, i vissa fall efter samråd

med stadens äldste, som utgjordes av en delegation av en särskild

invånarklass, borgerskapet. Denna korporations medlemmar, vilka hade

sig tillerkänt såsom privilegium uteslutande besittningsrätt till stadens

jord, hade även att ensamma bidraga till kostnaderna för styrelse

och förvaltning. Ordningen för bidragsskyldighetens fullgörande var

i lag bestämd, utan att någon kommunal självbestämningsrätt före-

fanns. I första hand bestredos städernas utgifter av de avgifter, städerna

ägde upptaga för begagnande av vissa inrättningar (vägare- och mätare­

penningar, ståndpenningar, auktionsavgifter), som för handel ^Och rörelse

voro anbefallda, samt av särskilda indirekta skatter, såsom tolag och

andel i accis, vartill vissa städer voro berättigade. Förvaltningen av

stadens kyrkliga angelägenheter handhades av pastor och kyrkoråd samt

av församlingens till prästval berättigade invånare. I lag var uttryck-

Histtrik.

62

ligen bestämt, huru bidrag till kyrko- och prästgårdsbyggnad, präster­

skapets och kyrkobetjäntes avlöningar samt städernas åligganden i

avseende å undervisningen skulle utgöras. Dessa bidrag voro delvis av

personell natur och utgingo lika för alla; i övrigt gäldades de av bor-

gerskapet och fastighetsinnehavare efter särskilda för olika städer gäl­

lande grunder. Fanns icke i lag eller förordning någon bestämmelse

om bidrags skyldighet till stadens utgifter av ena eller andra slaget,

berodde det på överenskommelse mellan vederbörande, om och på vad

sätt dylika bidrag skulle utgöras. Ingen kommunal myndighet ägde

makt att med förpliktande verkan fatta beslut, som ålade medborgare

någon skatt eller borgerlig tunga utöver vad lag uttryckligen stadgade.

Likasom i stad var det även på landet beroende av lagar och för­

ordningar, vad som skulle kunna såsom förpliktelse åläggas kommunens

medlemmar. Till häradet utgjordes vissa personliga tjänstbarheter, var­

jämte förefanns bj^ggnadsskyldighet i fråga om häradets hus, tingshus

och häradshäkte samt gästgivaregård. Länsvis utgjordes bidrag

till sj ukvården. I övrigt var det socknarna, som voro bärare av

kommunala angelägenheter. Med undantag av fjärdingsmannabestyret

avsågo dessa egentligen kyrkliga frågor, såsom den i allmän lag stad­

gade byggnadsskyldigheten beträffande kyrka, prästgård och fattigstuga

samt prästerskapets och kyrkobetjäntes avlöning. Bidragen härtill voro

antingen av personell natur eller utgingo efter matlag, mantal eller

jordens avkastning.

Under 1800-talet blevo emellertid allt flera frågor så småningom

underlagda kommunerna. Någon självständig beskattningsrätt i egentlig-

mening följde dock till en början ej därmed. Det var först på 1840-

talet, som en mera väsentlig ändring härutinnan ägde rum. Då blevo

folkundervisning och fattigvård föremål för eu ingripande regle­

ring. Städer och socknar åladea att genomföra de av lagstiftningen

påbjudna föreskrifter och att själva bekosta därför erforderliga anord­

ningar. I sammanhang härmed skedde jämväl en reglering av skatte­

väsendet. I fråga om folkskolorna fastslogs detta genom folkskole­

stadgan den 18 juni 1842. Enligt denna, som gällde för både land

och stad, skulle folkskolebyggnad bekostas efter samma grunder som

kyrkobyggnad. För övrigt skulle vad som ej kunde täckas genom per­

sonliga avgifter och vissa avgifter för skolbarnen uttagas i förhållande

till den allmänna bevillningen för egendom och inkomst, såvida ej annan

överenskommelse därom träffades. Dessa grundsatser erhöllo emeller­

tid en utvidgad tillämpning. Enligt förordningen den 29 augusti 1843

om socknestämmor i riket erhöllo nämligen kommunerna — både städer

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

64

annan fastighet, frälseränta och andra beskattningsföremål 1 fyrk för

varje 10 öres bevillning. För kronans och allmänna inrättningars egen­

domar, för vilka bevillning ej erlades, påfördes fyrktal efter de belopp,

som enligt de åsätta taxeringsvärdena skolat utgå, om bevillning ut­

gjorts. Det torde här böra anmärkas, att vid denna tid bevillningen

utgick efter en beräknad avkastning, beträffande jordbruksfastighet av

3 procent av taxeringsvärdet och beträffande annan fastighet och frälse­

ränta av 5 procent av taxeringsvärdet.

En utjämning av de kommunala skattebördorna på olika beskatt­

ningsföremål ägde sedermera rum, i det att vissa av de särskilt lag­

stadgade grunderna för kommunal bidragsskyldighet upphävdes. År

1866 blev sålunda kostnaden för fjärdingsmannabestyret, som förut legat a

jorden, fördelad på alla beskattningsföremål. Skyldigheten att bygga

kyrka, som tidigare ålegat endast i mantal satt jord, fördelades år 1876 på

alla fastigheter; och genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 november 1876

stadgades, att bidrag till folkskolebyggnad, som, enligt vad nyss berörts,

utgått efter samma grund som i fråga om kyrkobyggnad, skulle utgöras

efter de för kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder. På

samma sätt skulle därefter de folkskoleavgifter utgå, som förut utgjorts

i förhållande till allmänna bevillningen — i vilket avseende sålunda en

skärpning av jordbruksfastigheternas bidragsplikt stipulerades. Åven

i fråga om kyrko- och prästgårdsbyggnader har därefter ändring skett,

i det att kostnaden för dessa i princip fördelats å samtliga beskattnings­

föremål.

Fyrktalssättningen förändrades, när bevillningen för jordbruks­

fastighet år 1892 blev fördubblad, och fyrktal påfördes därefter lika för all

bevillning, ända tills fyrktalssättningen genom lag den 26 maj 1909 av­

skaffades och kommunalskatt på landet liksom i städerna skulle utgå

direkt efter bevillningen.

Gällande be-

Härmed övergår jag till nu gällande bestämmelser i fråga om korn-

stämmelser.

munalbeskattningen.

Socken; ko-

I fråga om deri borgerliga primärkommunen på landet stadgas i

^kommun,fj*” 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet, att vad kommunen

förvaltning,

samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande rättighet

ävensom medel, vilka staten kan hava kommunen beviljat, skall, där ej

annorlunda stadgats, anses såsom tillgång till betäckande av kommunens

gemensamma utgifter. Till bestridande av utgifter, som utöver dessa

tillgångar kunna till kommunens gemensamma gagn eller för särskilda

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

65

dess behov erfordras, är en var bidragsskyldig, som inom kommunen, evad

han är där bosatt eller ej, äger eller brukar hemman, hemmansdel eller i

mantal satt jord eller från hemman under full äganderätt avsöndrad eller

till allmän bevillning för sig taxerad fastighet eller därstädes är taxerad

till allmän bevillning för inkomst. Enahanda skyldighet åligger bolag.

Jordägare eller boställsinnehavare, som åt landbo eller arrendator upplåtit

jord eller boställe, är från erläggande av kommunalutskylder därför be­

friad, enär dessa utskyld er skola av brukaren erläggas. Skatten skall

utgöras i förhållande till inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till

6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor för varje fulla ett hundra

kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt

i fråga om inkomst av kapital och arbete till det belopp, för vilket bevill­

ning till staten skall enligt samma taxeringslängd erläggas. Beträffande

fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföras kommunalutskylder

endast för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats av mark,

inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruks-

domän eller del av sådan. Inkomst av arrende av jordbruksfastighet,

för vilken bevillning ej erlägges, skall ej tagas i beräkning vid debitering

av kommunalutskylderna, I fråga om iöntagare, som tillika innehar bo­

ställe, skall inkomst av bostället, för vilket enligt ovan anförda grunder

kommunalutskylder utgöras, icke vid dessa utskylders påförande inräknas

i lönen. Där i lag eller allmän författning varit stadgat, att kommnnal-

utskyld endast från vissa av nyss angivna beskattningsföremål skall

utgå eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder för skatt­

skyldigheten skola följas, eller att vi-sa från skattskyldighet till kom­

munen eljest befriade medlemmar skola till fyllande av särskilda behov

bidraga, skall vad sålunda förordnats lända till efterrättelse.

På inkomstsidan i kommunens budget skola i första hand upp­

föras intäkter av fastigheter, kapital, fonder, tillfälliga gåvor o. d.

Därefter upptages vad som kan hava tillflutit kommunens kassa i form

av särskilda avgifter och skatter, såsom bropenningar, hundskatt, nöjes­

skatt och skogsaccismedel, de senare dock endast i viss ordning, varför nedan

skall närmare redogöras. För viss av kommunen bekostad fattigvård

m. m. åtnjntes av staten eller landstinget ersättning, som brukar be­

räknas å inkomstsidan. Vanligt är även, att i de kommunala staterna

såsom inkomst upptagas pensioner, som tillkomma fattighjon, samt

inkomst av fattighjons arbete hos främmande. Då några'efter sär­

skilda grunder utgående bidrag för ändamål, som falla inom den

borgerliga primärkommunens på landet verksamhet — om man frånser

stadsliknande samhällen, varom mera nedan — icke torde förefinnas,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

9

Kungl. Maj.tn proposition Nr 191.

Municipal-

samhälle; kö­

ping utan egen

kommunal

förvaltning.

Stad.

hava dessa kommuner att besluta om utdebitering på de skatt­

skyldiga av de belopp, som utöver de nu omnämnda inkomsterna

erfordras för att täcka kommunernas utgifter. Därvid iakttagas dock de

modifikationer, varom på antytt sätt förordningen om kommunalstyrelse

på landet innehåller föreskrifter.

En självständig beskattningsrätt tillkommer municipalsamhälle samt

köping, vilken icke utgör egen kommun, för de utgifter, som erfordras för

municipalsamhällets eller köpingens egen verksamhet. Denna beskatt­

ningsrätt inkräktar givetvis icke på huvudkommunens egen beskatt­

ningsrätt.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad stadgas be­

träffande städernas beskattningsrätt för borgerliga ändamål samma huvud­

principer, som gälla för de borgerliga primärkommunerna på landet. Dock

gälla därutöver vissa särskilda bestämmelser. Personliga tjänstbarheter,

vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder, må fortfarande, till

dess annorlunda förordnas, efter samma grunder utgöras. Skulle i andra

fall an de i lag uttryckligen bestämda förslag väckas, att vissa till

staden skattskyldiga böra i fråga om uttaxering av utskyld föi visst

ändamål antingen helt och hållet från bidrag befrias eller däri vinna

nedsättning, kan beslut därom i viss ordning fattas. Dock må . ej

på dylikt sätt påläggas personlig eller efter matlag utgående avgift.

Att en stor del av den förr bestående särskilda bidragsskyldiglieten i

städerna genom s. k. likställighetsöverenskommelser upphört, skall nedan

beröras.

Stadens utgifter täckas liksom i den borgerliga primärkommunen

på landet i första hand av särskilda inkomster av fastigheter, gas- och

elektricitetsverk, vattenledningar samt andra liknande kommunala an-

]äggningar, kapital, fonder, särskilda gåvor etc. I andra hand komma

inkomster av särskilda rättigheter, skatter, avgifter och bidrag. Till in-

komstgivande rättigheter höra företrädesvis sådana förmåner, som genom

privilegier tillerkänts vissa städer, såsom boupptecknings- och arvskiftes-

procent samt danaarv, men därjämte rätt till böter o. d. Såsom skatter

komma i betraktande hundskatt, nöjesskatt och skogsapel. Till avgifter

äro att räkna vågpenningar, hamnavgifter m. fl. Särskilda bidrag lämna

fastighetsägare i större eller mindre utsträckning till gators underhåll,

lösen av gatumark m. m. Såsom statsanslag komma först i betraktande

de medel, som beretts städer såsom ersättning för till statsverket in­

dragna rättigheter. Dit höra i främsta rummet de så kallade tolagsersätt-

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 191.

67

uingama samt ersättningarna för mistade brännvinsförsäljniugsmedel. L

fråga om stats- och landstingsbidrag till fattig- och sjukvård gäller vad

ovan anförts beträffande landet — dock att givetvis städer, som ej lyda

under landsting, ej erhålla bidrag från dessa. Vad särskilt angår städer,

som ej deltaga i landsting, åtnjuta de vissa inkomster, som eljest till­

komma landsting, såsom personliga sjukvårdsavgifter, bidrag till skjuts­

entreprenader in. m. Genom utdebitering efter allmänna bevillningen

uttagas slutligen de belopp, som utöver de nu nämnda erfordras till

täckande av stadens utgifter.

Under den kyrkliga kommunens förvaltning, både å land och i stad Kyrkofana»*

höra frågor om kyrko- och skolväsen, däri inbegripna frågor om försam-

Unga- och skolbibliotek; dock att i vissa städer beträffande skolväsendet gälla

särskilda bestämmelser, som jag emellertid här torde kunna förbigå. I för­

ordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd

stadgas i fråga om den kyrkliga kommunens beskattningsrätt, att av­

gifter, varom kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för vilka

annorlunda är i lag eller författning stadgat, utgå på sätt om bidrag-

till kommuns gemensamma utgifter är stadgat i förordningarna om

kommunalstyrelse på landet och i stad. Personliga eller matlagsavgifter

få icke, utöver vad lag uttryckligen medgiver, av kyrkostämma beslutas.

Vissa främmande trosbekännare åtnjuta lindring i skattskyldigheten till

kyrkan, men de kyrkliga kommunerna erhålla ersättning av statsmedel

för de skatteintäkter, varom de sålunda gå miste. Särskilda föreskrifter

gälla i fråga om bidrag till prästerskapets avlöning. Beträffande folk­

skoleväsendet är att märka, dels att kommunerna äga viss rätt att upp­

taga personliga avgifter, dels att en avsevärd del av lärarpersonalens

löner betalas av statsmedel. Vad som ytterligare erfordras utdebiteras

i förhållande till allmänna bevillningen. Detta gäller numera även i

fråga om kyrkas och prästgårds byggande och underhåll; dock att sär­

skilda privilegier härvidlag kunna föranleda undantag.

Häradet är, såsom nyss berörts, sedan gammalt bärare av vissa

Tingslag.

kommunala åligganden. I 1734 års lag stadgas, att »tingsbyggning skall

vart härad bygga efter gård atalet». Numera är det emellertid icke häradet

som sådant utan tingslaget, som »tingsbyggningen», d. v. s. byggande av

tingshus och härads fängelse, åligger. Och även grundvalen för byggnads­

skyldigheten har blivit omlagd. Första steget i denna riktning togs år

1884, då det stadgades, att kostnaden därför skulle gäldas av dem, som

i tingslaget betalade kommunalskatt, för fastighet efter hela och för andra

Väghållning!-

distrikt.

beskattningsföremål efter en fjärdedel av därå belöpande fyrktal. År 1905

ändrades detta därhän, att alla beskattningsföremål skulle deltaga lika. I

överensstämmelse med denna grundsats har sedermera i lag den 5 juni

1909 förordnats, att i kostnaden för uppförande av tingshus och härads-

fängelse skola alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,

deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade. Någon verklig representation för häradet finnes emellertid

icke. Ombud utses av kommunalstämma för att inför häradsrätten be­

sluta i hithörande frågor. Uppbörden av ifrågavarande medel sker än

i samband med kronouppbörden än i sammanhang med kommunernas

egen uppbörd.

Enligt 1734 års lag var det allmänna väghållniwgslesräret på

landet fäst uteslutande vid den i mantal satta jorden. Besväret ålåg

häradssamfälligheterna utan något statens deltagande i detsamma. Inom

samfälligheten fördelades besväret efter mantal och utgjordes, åtminstone

vad angår vägunderhållet, uteslutande genom arbete in natura efter väg-

delning. Genom särskilda författningar på 1700- och 1800-talen under-

gingo visserligen åtskilliga detaljer i väglagstiftningen ändring. Men

huvuddragen bibehöllos alltjämt, och i sj^sbmets grundval, vägbesvärets

fördelning allenast på den i mantal satta jorden, gjordes ingen ändring

förrän genom lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet. Sedermera hava dock väsentliga ändringar i

denna lag skett.

Varje härad utgör i regel allt fortfarande ett väghållningsdistrikt.

Vägunderhåll in natura, varmed förstås arbetet för vägs hållande i laggill

skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag av staten eller menig­

het tillhöriga allmänningsskogar och utgöres efter i särskild ordning-

verkställd vägdelning. De beskattningsföremål, vilka icke utgöra väg­

underhåll in natura, bidraga till väghållningen allenast med penningar, som

ingå till en för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa. Denna s. k.

vägskatt utgår efter vägfyrk med iakttagande därav, att jordbruks­

fastighet, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmännings­

skogar, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet,

att dessa skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor av taxerings­

värdet, att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för varje

200 kronor av taxeringsvärdet, samt att inkomst påföres en vägfyrk för

varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav. Vägskatten

debiteras och uppbäres antingen i sammanhang med kronoskatten eller

genom kommunalnämnden eller genom utsedda förtroendemän. För de

68

Kungl. Majds proposition Nr 191.

69

bidrag, ⁰⁰m kunna tillkomma vägkassan från Btaten och landstinget, skall

jag sedermera något redogöra.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Under landstingens verksamhetsområde falla för länet gemensamma Landstings-

angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets område.

och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m. m.

Med avseende å sättet för täckande av kostnaderna härför stadgas

i förordningen om landsting den 21 mars 1862 följande. I fråga

om bestämmande av avgifter eller arbetsbidrag för sådana före­

tag eller åtgärder, till vilka bidrag böra enligt lag från hemman och

fastighet utgå eller i avseende å vilka andra grunder för kostnadernas

uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse vad därom är stadgat.

I ön-igt må landstinget, med avseende på ett ifrågaställt företags be­

skaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering av de medel, som

för dess utförande erfordras. Dock får, med undantag för den särskilt

stadgade sjukvårdsavgiften, ingen personlig eller efter matlag utgående

avgift av landstinget beslutas. I de fall, då icke några sådana bestämmelser

finnas meddelade, böra de avgifter, som av landstinget till uttaxering

beslutats, utgöras i förhållande till allmänna bevillningen. Beträffande

fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt endast

för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av

mark, inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig

jordbruksdomän eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jord­

bruksfastighet, för vilken bevillning ej erlägges, skall ej vid påförande

av landstingsskatt tagas i beräkning. Efter särskilda normer utgår till

landstinget den personliga sjukvårdsavgiften. Från staten erhålles ett

belopp, motsvarande den bevillning, som utgår i de under landstinget

lydande kommuner, ersättning för brännvinsförsäljningsmedel samt vissa

bidrag till särskilda ändamål såsom till tuberkulossjukvården, veterinär­

avlöningar, polisväsende, småskoleseminarier, sinnesslöanstalter m. m.

I den mån landstingets inkomster ej förslå till täckande av dess utgifter,

utdebiteras s. k. landstingsskatt i förhållande till bevillningen.

Landstingsområdena samt i landsting icke deltagande städer äro

jämväl. distrikt för utgörande av entreprenadbidrag till skjutsanstalter,

vilka bidrag utgå i förhållande till allmänna bevillningen. Dessa medel

inflyta emellertid till länsstyrelserna.

70

Kommunal­

förbund.

Fattigvård*■

samhälle.

Ehuru icke utgörande kommuner i egentlig mening torde även

de så kallade lommunalförbunden böra här omnämnas.

I samband med förslaget till lag om ordning och villkor för ändring

i ..kommunal och ecklesiastik indelning antog 1919 års lagtima riksdag

jämväl förslag till lag om kommunalförbund, varefter författning i

ämnet utfärdades den 13 juni 1919, nr 294. Enligt denna lag få städer,

landskommuner, köpingar och municipalsamhällen för handhavande av

kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till kommunalförbund.

Fattigvårdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt

att ingå i kommunalförbund likställt med kommun. Sammanslutning av

berörda art kan även ske mellan landstingskommuner samt mellan lands­

tingskommun och stad. I en särskild förbundsordning skola bestämmas

bland annat grunder för och begränsning av medlems skyldighet att till­

handahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta be­

drivande. Någon självständig beskattningsrätt tillkommer icke kom­

munalförbundet. Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande

av skuld, äro förbuudsmedlemmarna skyldiga att täcka bristen. Om den

uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger

Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna efter de grunder, som må

vara i förbundsordningen bestämda eller eljest prövas skäliga.

Såsom ett särskilt slag av kommunalförbund torde böra betraktas

de kommunala sammanslutningar för fattig vårdsändamål, varom lagen om

fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) innehåller bestämmelser (ändrade

och kompletterade genom lag den 13 juni 1919, nr 298), Tva eller flera

kommuner å landet kunna förenas till ett fattigvårdssamhälle. Beslut om

dylik förening fattas av Konungen, som i vissa undantagsfall kan förordna

om dylik sammanslutning, även utan att vederbörande kommuner därom

gjort framställning. Fattigvårdssamhälle av denna art anses såsom eu

kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav

vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat

i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets

angelägenheter. Uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall an­

mälas hos de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger

att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med

övriga kommunalutskylder. Ett av flera kommuner bestående fattig­

vårdssamhälle har sålunda en fullt självständig beskattningsrätt. Det

utgör en specialkommun, vars utgifter, i den mån de ej täckas av sär­

skilda inkomster, fördelas å samtliga skattskyldiga med en gemensam

utdebiteringsprocent på grundval av allmänna bevillningen.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 191.

Kungi. Maj:ts proposition AV 191.

71

B. Allmänna och speciella kommunala skatter.

Såsom av det redan anförda framgår, grundar sig den allmänna

kommunala beskattningen å taxeringen till bevillning. En närmare redo­

görelse för den allmänna kommunala beskattningen blir därför i verk­

ligheten ett återgivande av do om bevillningen gällande bestämmelser,

ehuru dessa formellt höra till statsbeskattningens område.

I den historiska översikt, jag vill lämna över bevillningens utveck^

hng, går jag ej längre tillbaka än till den tid, då bevillningen först

tick betydelse för kommunalbeskattningen. Jag erinrar därom, att detta

skedde genom 1842 års folkskolestadga.

Aid denna tid gällde bevillningsförordningen den 8 juni 1841, vilken

i huvudsak var baserad på principer, som genomförts redan år 1812.

Bestämmelser om den allmänna bevillningen upptogos i förordningen i tre

särskilda artiklar, av vilka den första avsåg personlig skyddsavgift, den

tredje avgift för karaktärsfullmakter. Bestämmelser om den bevillning,

varefter kommunalskatt utgick, upptogos i andra artikeln, som avsåg

avgift av lön, egendom och rörelse m. m. Enligt denna artikel upp­

delades bevillningen under följande rubriker: 1) avgift av ämbets- och

tjänstemän samt betjänte m fl., 2) bevillning av städerna, 3) av jord­

bruket, 4) av bergverken så ock av särskilda manufakturier, fabriker,

verk och inrättningar på landet, 5) av kvarnar och flera inrättningar,

6) av fiskerier, 7) av kapitaler, aktiebolag, associationer, societeter, kassor,

verk, hypoteks- och andra allmänna inrättningar, 8) av testamenten,

gåvor, fideikommiss, arv, fynd och vinstmedel. Av denna rubricering i

andra artikeln av bevillningsförordningen skulle man möjligen vara böjd

att draga den slutsats, att i systemet inginge såväl subjekt- som objekt-

skatter. Så var emellertid icke förhållandet. Bevillningen avsåg att

träffa inkomsterna som sådana, oavsett vem som uppbar dem. Uet var

företrädesvis de olika metoderna för inkomstens beräkning, som betingade

den anförda indelningen. I fråga om de under de särskilda rubrikerna

upptagna avgifter må anföras följande.

1) Alla ämbets- och tjänstemän samt betjänte av hov-, civil-,

minister-, militär- och ecklesiastikstaterna ävensom vid övriga allmänna

verk, privilegierade bolag och inrättningar i städer och på landet skulle

Allmänna

kommunala

skatter.

Historik.

72

Rungl. Majds proposition Nr 191.

för sin sammanräknade lön betala viss avgift, som för löner mellan 200

och 400 kronor beräknades efter 1 rdr för hundra och för högre in­

komster efter stigande skala, så att av alla löner, som överstego 1,200

kronor, skulle erläggas 3 rdr för hundra. De, vilkas sammanlagda in­

komster ej överstego 200 rdr, voro från bevillning fria. Åtnjöt någon

inkomster på flera ställen, skulle han pa ett ställe taxeras. Inkomst,

som ämbets- eller tjänsteman åtnjöt av enskilda uppdrag, skulle ej

sammanläggas med löneinkomsten utan beskattas särskilt efter o rdr för

hundra. Inkomst av boställen däremot skulle, beräknad till 4 procent

av taxeringsvärdet, inräknas i löneförmånerna.

2) Bevillning av städerna skulle utgöras av näringsidkare med 5

rdr för hundra av den inkomst, de under nästföregående år åtnjutit,

med rätt till avdrag endast av avlöning och arbetskostnad i och för

rörelsen samt med avseende å bevisligen lidna förluster. Med hänsyn

till den nyss antydda svårigheten att rätt träffa den verkliga inkomsten

fastställdes tillika för dem, som idkade annan näring än jordbruk, ett

minimum, varunder ej inkomsten fick sättas eller bevillningsavgiften

utgöras. Så sammanfördes i en grupp med klassvis påförda minimi­

avgifter handlande, skeppsredare och fabrikörer m. fl., vilkas rörelse

huvudsakligen berodde av utrikes handel. En annan grupp med ett

flertal olika klasser utgjorde hantverkare, manufakturister och andra

borgare än de förut omnämnda. Dessa skulle erlägga fem för hundra

av sin inkomst, som klassvis bestämts till olika minimibelopp. Härjämte

uppräknades i alfabetisk förteckning särskilda klasser av yrkesidkare,

som ej bedrevo näring i egentlig mening, jämte den minsta avgift var

och en av dessa skulle inom sin klass erlägga. I vissa fall voro olika

minimibelopp bestämda för olika städer med hänsyn till deras storlek.

Befriade från bevillning voro, bland annat, daglönare med flera minder­

åriga barn samt kvinnor med arbete mot daglön. För fastighet i stad

erlades bevillning med två för hundra av taxeringsvärdet.

3) Vad beträffade jordbruk å landet skulle bevillning erläggas med

2 rdr för tusen av det uppskattade värdet av fast egendom, som med

äganderätt innehades. För kronohemman och andra hemman, som inne­

hades med åborätt, erlade åbon bevillning, som om han vant ägare.

Arrendator, landhor och hälftenbrukare voro befriade från bevillning

erläggande. Efter samma norm som för jordbruk å landet utgick

även bevillning för frälseräntor, som uppskattades till sitt efter 5 procent

kapitaliserade värde.

4) I fråga om bevillning av bergverk, manufaktur^, fabriker, verk

och inrättningar på landet gällde i allmänhet såsom regel, att den an-

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

78

lugna rena avkastningen skulle kapitaliseras efter o procent och att för

det sålunda beräknade kapitalvärdet skulle erläggas en avgift likasom

för jordbruksfastighet. Vissa verk klassificerades, och för dem bestäm­

des viss avgift efter den klass, vartill de borde hänföras, förutsatt, att

ej inkomsten bevisligen uppgick till högre belopp, i vilket fall bevill-

ningen utgick med 5 rdr för hundra av inkomsten. För andra åter

bestämdes viss avgift per vikt eller mått av den tillverkade varan.

1 nder denna rubrik upptogos även i olika klasser med fixerade avgifter

hantverkare, handlande, yrkesutövare, arbetsfolk in. fl. på landet.

5) Bevillning av kvarnar in. fl. inrättningar skulle utgå efter

huvudsakligen samma grunder som i fråga om bergverk.

6) Fiskerier, som utgjorde särskilda i jordeboken upptagna lägen­

heter, skulle beskattas lika med jordbruksfastighet.

7) »Aktiebolag, privatbanker, associationer, societeter, verk, hypoteks-

och andra allmänna inrättningar» skulle utgöra bevillning med 5 pro­

cent av utdelningen. 1 fråga om inkomst av kapital stadgades följande.

Då av fastigheter efter deras värde samt av handel, näring och rörelse

efter inkomsten bevillning utginge utan allt avdrag för gäld, komme

icke de intecknade och i rörelsen insatta kapitalen, såsom enligt ovan­

berörda grund redan till bevillning beskattade, att i sådant avseende

särskilt upptagas. Som likväl låntagaren endast förskottsvis erlade den

bevillning, vilken belöpte å utlånta medel, vore det hans ovillkorliga

rätt att återfå detta förskott av långivaren med 5 procent av räntan

för alla utlånta kapital utan avseende på om de voro inteckuade eller

icke, så framt nämligen räntan vore till mer än 5 procent bestämd.

Låntagaren skulle åtnjuta detta avdrag vid varje räntebetalning och

giva kvitto därå. Vägrade långivare detta avdrag eller beträddes han med

åtgärder, som åsyftade gäldenärens betungande i detta avseende, skulle

han anses lika med den, som toge högre ränta, än lag bjöde. Samma

stadgande gällde ock för alla kassor, som njöte mer än fem för hundra

av utlånta medel, med undantag dock för sparbanker, diskonter och

fattigkassor.

8) Bevillning av testamente, gåva och fideikommiss av lös och

fast egendom utgick med sex för hundra, då det givna uppgick i värde

till 300 riksdaler eller därutöver. Närmare släktingar och vissa inrätt­

ningar voro dock härifrån undantagna. För fynd utgick bevillning med

fem för hundra, för lotterivinst och dylikt med fem för hundra, om

vinsten utgjorde från 10 till och med 50 rdr, men för högre vinster med

15 procent, Från vinsten skulle avdragas det insatta beloppet.

Fin artikel i bevillningsförordningen handlade om uppbörd, av-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

10

74

kortning, undantag och lindring samt redogörelse. Ett särskilt in­

tresse synas bestämmelserna om undantag och lindring erbjuda. Förut

har berörts viss skattefrihet, som tillkom vissa i allmän tjänst varande

personer. Utöver vad härom redan anförts må framhållas, att i all­

mänhet personer, som kunde antagas vara synnerligen litet bemedlade,

voro fria från bevillning. Sammalunda var förhållandet med inkomst

av nyttiga uppfinningar, inkomst av statens och andra allmänna bygg­

nader samt viss stadsjord m. m., viss inkomst för skolinrättningar o. s. v.

I fråga om bolag stadgades särskilt, att, sedan bevillning ålagts dessa

genom avgift å utdelningen, kunde vidare bevillning ej påföras de syn­

bara tillhörigheterna under bolagen såsom redan beskattade. Lindring

i bevillningen tillkom i viss utsträckning den mindre bemedlade allmoge­

befolkningen samt stadsbefolkningen, utom borgare, i förhållande till

barnantal m. m.

Vissa detaljer i sålunda gällande bestämmelser ändrades genom

partiella reformer. Genom bevillningsförordningen den 17 maj 18G1

skedde emellertid eu genomgripande förändring i dittills ‘gällande be-

skattningsgrunder. Bestämmelserna förenklades. Enligt 2 artikeln av

förordningen, som motsvarade samma artikel i 1841 års författning,

skulle bevillningen vara av två olika slag, dels av fastighet, för vilken

bevillning skulle utgöras efter dess uppskattade värde, dels av inkomst

att utgå i förhållande till inkomsten, oberoende av inkomstkällan,

där den ej var jordbruk eller fastighet. Inkomst av kapital påfördes

nu bevillning likasom all annan inkomst; den förut gällande klassi­

ficeringen av särskilda slag av yrken med därtill hörande minimi­

avgifter upphörde likasom även kapitaliseringen av inkomster av

bergverk, bruk, fabriker och kvarnar till ett visst taxeringsvärde, varför

ägan deråttsavgift utgjordes. Vad som var inkomst av rörelse och

ej antogs vara omedelbar avkastning av fast egendom fick sig inkomst-

bevillning ålagd. Vid bevillningsavgiftens bestämmande utgick man från

den grundsatsen, att 1 procent skulle erläggas av den antagliga in­

komsten, samt att fastighetsbevillningen skulle bestämmas till likaledes

1 procent av fastighetens antagliga avkastning, beräknad till 3 procent

av jordbruksfastighets taxeringsvärde och 5 procent av annan fastighets

taxerade värde. Den lättnad och befrielse, som förr tillkommit endast

de i allmän tjänst varande personer, utsträcktes till alla, vilkas inkomst

ej uppgick till visst belopp. All inkomst av kapital och arbete åtnjöt

vid bevillnings utgörande avdrag med 300 kronor, då den understeg

1,800 kronor; därest inkomsten ej uppgick till 400 kronor, utgjordes

■ej bevillning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

75

Don bevillningsförordning av den 14 september 1883, som var

ett resultat av den s. k. stora skatteregleringskommitténs arbete, innehöll väl

i formellt avseende betydande förändringar, men dess principer och dess

huvudsakliga innehåll överensstämde med 1861 års förordning. Dock

är att märka, att bestämmelserna om personlig skyddsavgift, om be­

villning av gåva, testamente, fideikommiss, arv och fynd m. m. av­

förts ur bevillningsförordning^], som avsåg blott bevillning av fast

egendom samt av inkomst.

I samband med grundskatternas avskrivning höjdes genom Kungl.

Maj:ts kungörelse den 2 december 1892 bevillningen för jordbruks­

fastighet att för framtiden utgå med 6 öre för .100 kronor av taxerings­

värdet.

Några mera betydande förändringar i fråga om bevillningen hava vallande

därefter ej ägt rum förrän genom nu gällande förordning angå- bestilmmel>,r

ende bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober 1910.

Genom den skattereform, som vid 1910 års riksdag genomfördes, löstes

i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt sam­

band med statsbeskattningen. Alltifrån 1903 hade en väsentlig del av

den direkta statsskatten uttagits genom en särskild inkomstskatt, som

dock fått en mera provisorisk gestaltning i avbidan på den fullständi­

gare reform av statsbeskattningen, vilken år 1910 genomfördes. Den

egentliga direkta statsskatten utgår numera i enlighet med bestämmelserna

i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Bevillningen har nedsatts till en tiondel av sitt förra belopp.

Den skall fortfarande inflyta till statskassan men därifrån åter oavkortad

utbetalas till landstingen och med dem likställda städer, varigenom

skatten till dem i samma mån nedsättes. Bevillningen har sålunda

numera sin enda betydelse såsom underlag för den kommunala skatt­

skyldigheten.

Bestämmelserna om taxeringsförfarandet och taxeringsmyndigheter

hava inrymts i en särskild författning, som avser såväl bevillnings-

taxeringen som inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen.

I fråga om bevillningen gäller, såsom nyss nämnts, med vissa änd-

Bevillning*-

ringar förordningen angående bevillning av fäst egendom samt av inkomst f«rordniD-

den 28 oktober 1910. T olika kapitel av denna förordning behandlas gen'

bevillning av fast egendom och bevillning för inkomst av kapital och

arbete. I ett särskilt kapitel lämnas stadganden om grunderna för in­

komsternas beräknande. Slutligen givas bestämmelser om efterbeskattning

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

76

samt om beskattningsort m. m. I särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen meddelas, bland annat, föreskrifter om dels uppskattning av

fäst egendoms värde, dels uppskattning av inkomst av rörelse m. m.,

dels uppskattning av inkomst utav arbetsanställning, tjänst eller pension.

I den redogörelse för bevillningsförordningens innehåll, jag här skall

lämna, förbigår jag vissa detaljer, för vilka jag emellertid sedermera

torde få redogöra i annat sammanhang.

För afl inom riket belägen fast egendom, vartill ock räknas,

frälseränta, skall med vissa nedan angivna undantag bevillning utgöras

efter fastighetens uppskattade värde. Bevillningen utgör för jordbruks­

fastighet 6/io öre för hundra kronor och för annan fastighet, vartill

räknas frälseränta, 5/10 öre för hundra kronor av taxeringsvärdet. Be­

villningen erlägges i regel av ägaren utom i vissa fall, då det åligger

innehavaren att utgöra bevillningen, nämligen i fråga om jordegendom,

som är med stadgad åborätt eller viss annan mera varaktig rätt upplåten,

lägenhet, som är avsöndrad på livstid eller på viss tid, samt fastighet,

som är upplåten till boställe eller eljest på lön anslagen, därest ägaren

är fri från fastighetsbevillning och hela fastigheten är åt endast en

person upplåten. Värdet av fast egendom bestämmes vart femte år

med ledning av de om varje särskild egendoms storlek, beskaffenhet

och avkastning inhämtade upplysningar samt erhållna uppgifter om

areal och olika ägoslag samt arrende- eller hyresavgifter, köpeavhand-

lingar och värderingar för egendomens belåning eller försäkrande mot

brandskada. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger dess efter marke-

gångspris beräknade belopp. Fastighetsbevillning erlägges icke av

staten. Lärdoms- och undervisningsanstalter samt barmhärtighetsinrätt­

ningar äro fria från fastighetsbevillning för dem tillhöriga allmänna

platser, tomter och byggnader, likaså kommuner och andra menigheter

för dylika fastigheter, som ligga inom deras - eget område; befrielsen

njutes till godo endast i den mån, dessa fastigheter ej giva sina ägare

någon inkomst. I samma utsträckning förefinnes frihet från bevillning

för regementen och officerskårer beträffande deras vid mötesplatser, till

begagnande under mötena uppförda byggnader, för nykterhetsföreningar

beträffande dem tillhöriga byggnader för deras verksamhet samt slut­

ligen för enskilda personer och samfund i fråga om dem tillhöriga kyrkor

och bönehus. Ägare av kanal, järnväg, annan farväg, farled eller flott-

led erlägger ej bevillning för mark, som upptages av anläggningen,

ej heller för själva kanal- och vägbyggnaden med tillhörande stations­

hus o. d. Bevillningsfri är vidare lägenhet med tillhörande åbygg­

nad, då lägenhetens huvudsakliga värde består av åbvggnaden och ej

Kungi. Maj.is proposition Nr 191.

77

överstiger 500 kronor, förutsatt att lägenhetens innehavare eller, om

han är gift, den andra maken ej el jest erlägger bevillning eller åtnjuter

inkomst till visst belopp. Stärbhus kan slutligen under särskilda ömmande

omständigheter, därest behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor,

befrias från bevillning för fastighet, som tillhört den avlidne. YTid upp­

skattning av fastighet skiljes mellan jordbruksfastighet och annan fastig­

het. I fråga om jordbruksfastighet skall såsom regel särskilt värde åsättas

varje kameral enhet eller, om densamma består av två eller flera bruk­

ningsdelar eller avsöndring av jord därifrån ägt rum, varje sådan bruk-

ningsdel eller jordavsöndring. I fråga om annan fastighet skola i åt­

skilliga fall skilda taxeringsvärden åsättas mark och byggnader. Fiske,

som är i jordebok särskilt upptaget, samt frälseränta taxeras för sig.

Såsom inkomst enligt bevillningsförordningen taxeras med undan­

tag och efter avdrag, som nedan skola beröras, skattskyldigs årsintäkter

i penningar eller penningars värde av kapital och arbete. Från taxering

undantagas vissa närmare specificerade intäkter, vilka anses innefatta

kapitalförvärv, såsom förvärv genom giftorätt, arv, testamente, gåva och

dylikt, vinst å icke yrkesmässig avyttring av fäst eller lös egendom, som

tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är

fäst egendom, minst tio år och eljest minst fem år, olycksfalls-

ersättning, utfällande liv- eller kapitalförsäkring o. d. Ej heller

räknas såsom inkomst vad som av staten anvisats till bestridande av de

med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader. Skatt­

skyldigheten avser närmast föregående års inkomst; sammanfalla icke

kalenderår och räkenskapsår gälla särskilda bestämmelser. År skatt­

skyldig gift, skall i hans taxering inbegripas jämväl hustruns inkomst med

undantag av sådan, som är rättsligen från hans förvaltning .undantagen.

Bevillningen utgår med Vio procent av inkomsten. Med inkomst av kapital

förstås ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar, krono- och

kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes av patronus ecclesiae,

samt utdelning å aktier och banklotter (sådan utdelning blev beskattnings­

bar till bevillning först genom beslut av 1919 års lagtima riksdag). Till

inkomst av arbete åter räknas övrig inkomst, såsom inkomst av rörelse eller

yrke (t. ex. bruksrörelse, fabrik, bank- och handelsrörelse, hantverk,

kommunikationsverk, vetenskap, konst, handaslöjd), inkomst av arbetsan-

ställning, tjänst eller pension, tillfälliga vinster, inkomst av arrende av

kronoegendom, beräknad till sex procent av egendomens taxeringsvärde.

Skyldiga att utgöra inkomstbevillning äro svenska medborgare, som

Kungl. Mnj:ts proposition Nr Uti.

78

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna, för all inkomst och andra

svenska medborgare för härifrån åtnjuten inkomst. Utlänning skall er­

lägga inkomstbevillning för inkomst av näring, som här bedrivits, samt

för härifrån uppburen lön eller pension; skolande utlänning, som på grund

av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande av studier är eller

bör vara här mantalsskriven, erlägga bevillning jämväl för annan inkomst,

som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för

inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts. Vad nu sagts om

enskild person gäller i tilllämpliga delar även om menigheter, samfund,

stiftelser, verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet

samt andra juridiska personer, i den mån de icke äro särskilt frikallade

från inkomstbevillning, ävensom om oskift stärbhus och bolag, där­

under jämväl inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro

skyldiga avstå sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla

bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan deras-

inkomst beskattas hos de särskilda delägarna.

I det kapitel av bevillningsförordningen, som betecknas »Grunder

för inkomsternas beräknande», behandlas frågorna om dels beräkning

av inkomstens storlek, dels rätt till bevillningsfria avdrag från eljest

bevillningspliktig inkomst, dels frihet från inkomstbevillning. Vid

beräkning av skattskyldigs inkomst får avdrag icke ske för den skatt­

skyldiges och hans familjs utskylder och levnadskostnader samt därtill

hänförliga utgifter, för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal eller

annan kommunikationsled tillhörig mark och byggnad, som är fri från fas-

tighetsbevillning, för ränta å den skattskyldiges eget, i hans röx-else eller

yrke nedlagda kapital, för vad som använts till fast egendoms förbättring,

tillökning av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld. Har förening,

som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, lämnat sina

kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försälj­

ningar, får avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen

skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå utdel­

ningen grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet

utom medlemmarnas krets, får åtnjuta avdrag för all utdelning av nämnda

slag, för så vitt den utgått efter grunder, som varit före köpet eller för­

säljningen bestämda. Däremot får vid beräkning av inkomst utav ka­

pital avdrag ske för ränta å upplånat kapital, varvid märkes, att, därest

hustru är särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen in­

komst av kapital, får åtnjuta avdrag för den andra åliggande skuld­

ränta, i den man den ej kunnat täckas av dennes egen kapitalinkomst..

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

79

Vid beräkning av inkomst utav arbete får avdrag ske för det genom

fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem

för hundra av taxeringsvärdet, å fastighet, som av ägaren begagnats för

utövande av rörelse eller yrke utom kommunikationsverksamhet., för

ränta a lånt rörelsekapital samt med skäligt belopp för värdeminskning

å gruvor, inventarier och annan dylik egendom, som använts i skatt­

skyldiga rörelse eller yrke. Avdrag får även ske för övriga utgifter för

inkomstens förvärvande och bibehållande, såsom arrende och hyra,

underhålls- och avlönings- samt kontors- och förvaltningskostnader, kost­

nad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd, så ock för av­

gifter till pensions- eller liknande kassa, i vilken det ålegat någon på

grund av hans tjänst att vara delägare. I det fall, att ersättning för sär­

skilda med tjänst eller uppdrag förenade kostnader blivit av staten särskilt

anvisad, får likväl avdrag för kostnaderna icke äga rum. De nu anförda av­

dragen hava avseende å inkomsternas och de därmed förenade kostnadernas

natur. Med hänsyn till inkomsternas storlek givas iiven bestämmelser om

dels avdrag, dels skattefrihet. Dylikt avdrag eller dylik skattefrihet tillkom­

mer ej bolag och äger rum endast för inkomst, som beskattas i den

skattskyldiges mantalsskrivningsort. Frihet från bevillning för inkomst

av kapital eller arbete äger rum, när den skattskyldiges eller, i fråga

om äkta makar, deras sammanräknade årsinkomster understigit 500 kro­

nor. Avdrag för viss del av inkomsten äger enligt bevillningsförord-

ningen rum, därest inkomsten understiger 1,800 kronor. Avdragets

storlek står i visst förhållande till inkomstens belopp men är även beroende

av försörjningsskyldighets omfattning och andra särskilda förhållanden,

såsom levnadskostnadernas dyrhet i orten m. m. Under de senare åren

hava i provisoriska författningar meddelats särskilda bestämmelser om

särskilda avdrag i förhållande till barnens antal m. m. Till frågan rörande

avdragens storlek och villkoren för desammas åtnjutande skall jag senare

återkomma. I fråga om frihet från inkomstbevillning för stärbhus gäller

samma bestämmelse som beträffande fastighetsbevillning. Frihet från

inkomstbevillning 'åtnjuta slutligen vissa grupper inkomsttagare. Från

utgörande av inkomstbevillning frikallas sålunda staten. Landsting, hus­

hållningssällskap, städer och andra menigheter äro fria från bevillning

för sådan inkomst, som icke härflutit av rörelse eller yrke, samt kyrkor,

lärdoms- och undervisningsanstalter, stipendiefonder, pensionsanstalter,

sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser för all in­

komst med visst mindre väsentligt undantag. Fria från all inkomstbe­

villning äro vidare hypotekskassor, järnkontoret, så länge dess vinstmedel

•ej gå till delägarna utan användas för allmännyttiga ändamål, samt

Kungl■ Maj: t a proposition Nr 191.

Taxermgs-

förordnin-

gpn.

sparbanker, vilkas reservfonder ej överstiga visst belopp. Medlem av

konungaätten betalar ej inkomstbevillning för av staten anvisat anslag

samt för inkomst av kapital, olönad svensk konsul ej för annan

inkomst än den, lian härifrån åtnjutit. Från inkomstbevillning frikallas

vidare främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande

person jämte betjäning, om han icke är svensk medborgare, för all

annan inkomst än den, som utgjorts a\ från Sverige uppburen pension

eller erhållits genom här idkad rörelse, och, om han är svensk med­

borgare, för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande

makten. Viss bevillningsfrihet tillkommer vidare utlänning eller i ut­

landet bosatt svensk undersåte, vilken givit eller medverkat vid offentlig

föreställning. Slutligen är lappallmogen fri från bevillning för inkomst

av renskötsel.

I fråga om beskattningsort för inkomstbevillning gäller, att skatt­

skyldig i allmänhet skall taxeras i mantalsskrivningsorten. Härifrån

gives emellertid ett flertal undantagsbestämmelser aAr synnerligen stor

betydelse, i huvudsak gående därpå ut, att taxering för inkomst av

rörelse eller yrke skall ske i de kommuner, där verksamheten bedrivits.

Särskilda bestämmelser finnas i fråga om sådana skattskyldiga, som ej

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna. '

Till förekommande av taxering såväl här i riket som i utlandet

av en och samma inkomst äger Konungen med främmande makt i visst

fall träffa överenskommelse.

Jag torde i detta sammanhang böra i korthet beröra gällande

bestämmelser om taxeringsmyndigheter och taxeringsförfarandet, vilka

återfinnas i förordning i ämnet den 28 oktober 1910.

Till ledning vid taxeringen skola avlämnas vissa taxeringsupp­

gifter, nämligen dels uppgift till ledning vid egen taxering eller s. k.

självdeklaration, dels uppgifter till ledning vid annans taxering.

Skyldighet att utan anmaning avgiva självdeklaration åligger verk

eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller registrerats

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt annan skatt­

skyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögen­

hetsskatt eller ock samma år åtnjutit minst 800 kronors inkomst av

beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt eller

vid föregående års utgång ägt förmögenhet till värde av minst 6,000

kronor. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av dessa

bestämmelser har uppgiftsplikt, skyldig att deklarera. Deklaration av-

gives på heder och samvete och skall jämlikt fastställt formulär inne-

80

Kungl. Mcij-.ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

81

hålla uppgifter om den skattskyldig^ inkomst- och förmögen hetsi Ör-

hållanden under den tid eller vid den tidpunkt, skattskyldigheten av­

ser. Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller regi­

strerats som aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så oek annan

uppgift sskyldig, som näst föregående år enligt lag varit skyldig föra

handelsböcker, skall vid deklaration foga avskrift av in- och utgående

balansräkning samt vinst- och förlusträkning, där sådan föres. Efter

anmaning är den, som har att avgiva deklaration, skyldig meddela jäm­

väl annan, för hans taxering erforderlig upplysning. Påföljden av

underlåtenhet att avgiva deklaration är, därest ej laga ursäkt visas, i

regel den, att den skattskyldige går förlustig rätten att överklaga taxe­

ring, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåtenhet att

hörsamma anmaning ävensom avgivande av falsk deklaration medför påföljd

av böter. Taxeringsmyndigheten är ej bunden av deklaration eller med--

delade uppgifter utan äger självständigt pröva, i vad mån avgiven upp­

gift är av beskaffenhet att böra läggas till grund för taxeringen. Själv­

deklarationer och övriga till ledning för egen taxering meddelade upp­

gifter äro hemliga och få ej granskas av andra än vissa av de i taxerings-

arbetet deltagande personer.

Uppgifter till ledning för andras taxering skola i regel utan

anmaning lämnas av sådana myndigheter, verk och bolag, som kunna

meddela upplysningar för uppskattande av fastighetsvärden och in­

komster. Till ledning vid fastighetstaxering avlämnas uppgifter bl. a.

av hypoteks- och brandförsäkringsinrättningar. Statens och kommuners

m. fl. menigheters myndigheter samt bolag skola i stor utsträckning

meddela uppgifter å utbetalda löner till tjänstemän eller arbetare,

pensions- och livräntean stal ter uppgifter angående utbetalade pensioner

och livräntor. Aktiebolag skola dessutom lämna vissa uppgifter om

utdelningar till aktieägare o. s. v. Efter anmaning är en var pliktig

att avlämna uppgift angående lön- och arvodestagares samt övriga

arbetares avlöningsförmåner. Underlåtenhet att behörigen fullgöra vad

sålunda stadgats medför ansvarspåföljd.

Taxeringarna verkställas i första hand av taxeringsnämnder och

granskas av prövningsnämnder. Taxeringsnämnderna äro en i varje

distrikt. Varje kommun utgör i regel ett taxeringsdistrikt, men i Stock­

holm bestämmer överståthållarämbetet distriktens antal. För annan stad,

varest flera taxeringsnämnder erfordras^ bestämmer länsstyrelsen taxerings-

distriktens antal och omfattning. På landet äger länsstyrelsen fördela

större kommuner i två eller flera taxeringsdistrikt ävensom förena två

eller flera mindre kommuner till ett distrikt. Over taxeringsnämnds

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

It

Speciella

kommunala

skatter.

Hundskatt.

Bevillning s-

avgifter för

särskilda för­

måner och

rättigheter.

beslut kart, därest ej besvärsrätten i anledning av underlåten deklara­

tion eller eljest är förverkad, klagas hos prövningsnämnden. Pröv-

ningsnämnderna äro en för varje län och en för Stockholms stad.

över prövningsnämnas beslut kunna besvär anföras, förutom av skatt­

skyldig, av kronoombud samt i viss mån av kommun, territoriell stads-

församling, municipalsamhälle och vägstyrelse. Besvären anföras hos

kammarrätten, vars beslut kunna i vanlig ordning överklagas hos Kungl.

Maj:t i regeringsrätten.

En särskild avgift för hundar förekom i 1800 års bevillnings­

förordning men upphävdes år 1810 för att genom 1812 års bevillnings­

förordning återupplivas. 1 1815 års bevillningsförordning var emellertid

hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning i det

alltför stora antal hundar, som utan något gagn underhöllos och i

synnerhet i huvudstaden åstadkommo allmän vantrevnad, beslöts vid 1859

—-60 års riksdag, att varje stad likasom varje församling på landet

skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej

överstigande 5 riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer,

vilka innehade hundar, skulle för varje sådant djur erlägga. Riksdags­

beslutet, sanktionerades genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 juli 1861.

Numera gäller Kungl. Maj:ts kungörelse den l jum 1877 angående

skatt för hundar. Såväl i stad som å landet må kommun icke allenast

besluta, huruvida för hundar eller särskilda slag av dem skatt årligen

bör utgöras, utan även bestämma beloppet av den skatt, ej överstigande

15 kronor, som en var inom kommunens område boende person, vilken

därstädes innehar hund, skall för varje sådant djur erlägga. Statens

skogs- och jägeribetjänte äro dock för de hundar, som de i och för sina

tjänster underhålla, fria från beskattning. Fråga om de inflytande medlens

användande för kommunens behov skall behandlas på enahanda sätt,

som angående skattens bestämmande är förordnat. Hundskatt beräknas

för helt kalenderår, där icke kommunen annorlunda vill förordna. Resande,

som kortare tid än 2 månader uppehåller sig inom kommunen, erlägger

för medförda hundar ingen avgift till kommunen. Försummelse att an­

mäla hund till beskattning samt försök att genom oriktig uppgift undan­

draga sig beskattning straffas med böter.

Enligt förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillnings­

avgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall utlänning, vilken —

utan att hava förvärvat lika rätt 'med härstädes bosatt svensk undersåte

till offentligt uppträdande — här i riket giver offentlig föreställning

82

Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

elle]- tillställning mot avgift, härför utgöra särskild bevillningsavgift med

fem procent av bruttoinkomsten. Beträffande utländska positivspelare,

musikanter, förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka

driva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig

avgift, gälla dock särskilda bestämmelser. Utlänning, som — utan att

hava förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offent­

ligt uppträdande — medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig

föreställning, offentligt utförande av musik eller vid annan offentlig till­

ställning, som ej är att hänföra till föreställning av positivspelare in. fl.,

varom nyss nämnts, skall, oavsett huruvida avgift uppbäres eller ej,

erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av den inkomst, som

på grund av hans medverkan tillflyter honom. De särskilda, nu nämnda

bevillningsavgifterna skola dock alltid utgöras med vissa minimibelopp.

Utav avgifter, varom nu nämnts, tillfalla fyra tiondelar kronan och sex

tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.

Redan tidigt befanns en av de mest framträdande bristerna hos

det beskattningssystem, som ligger till grund för den allmänna bevill-

ningen och därigenom också för den kommunala beskattningen, vara

det otillfredsställande sätt, på vilket avkastningen av skog träffats med

beskattning. Skogsavkast.ningen kom nämligen i stor utsträckning att

undgå beskattning. Delvis berodde detta förhållande därav, att skogens

värde i allt för ringa grad ingått i taxeringsvärdet, men även om skogens

värde undantagsvis till fullo beräknats vid fastighetstaxeringen och även

om sex procent av taxeringsvärdet, såvitt detsamma belöpte å skogen,

i sådant fall kunnat antagas hava i stort sett motsvarat den påräkneliga

årsavkastningen vid rationell skogsskötsel, kunde med bevillningsförord-

ningens beskattningssystem i allt fall skogsavkastning till betydande

belopp undandragas beskattning. Så skedde i alla de fall, då skogs­

ägaren avverkat mera skog än som motsvarat den vid rationellt skogs­

bruk normala årsavkastningen och därvid förvandlat hela eller en mera

betydande del av sitt skogskapital i penningar. Den sålunda på eu

gång och i större eller mindre mån i förväg uttagna skogsavkastningen

hade i regel ingalunda hunnit bliva till fullo beskattad genom dittills

erlagd skatt för fastigheten och kunde överhuvud taget icke åtkommas

med fastighetsbeskattningen, eftersom fastighetens taxeringsvärde i mån

av den inträdda värdeminskningen rätteligen påkallade en däremot

svarande sänkning.

Då frågan om eu mera tillfredsställande ordning för beskattning-

av skog jämväl för staten själv blev en angelägenhet av största vikt

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

83

Skogsacci.%.

'84

in- fiskalisk synpunkt, kom denna fråga, naturligt nog, att framstå så­

som den ledande och centrala i de reformsträvanden, som redan så tidigt

som i mitten av 1870-talet framträdde i avseende å bevillningslagstift-

ningen. Full enighet rådde redan från början därom, att ett tillbörligt

tillgodoseende av såväl statens som kommunens beskattningsmöjligheter

beträffande skog krävde eu genomgripande ändring i den bestående lag­

stiftningen, men i frågan om de rätta botemedlen för bristernas av­

hjälpande gingo meningarna länge åtskils. Närmast bestämdes olikheten

i de härvid framträdande meningsriktningarna av en olika ställning till

spörsmålet, vilkendera av de båda beskattningsformerna lästighetsbevill-

ning eller inkomstbevillning, som här företrädesvis borde komma till

tillämpning. Trots de vanskligheter, som befunnits förknippade med

själva inkomstberäkningen i avseende å avkomsten av skog, växte sig

efterhand den meningen allt starkare, att den väg, som borde väljas,

vore att beskatta sådan avkomst först då avkomsten — och därmed

även förmågan att betala skatten för densamma — verkligen vore för

handen. Härmed var i själva verket en utgångspunkt även beredd

för eu lösning av problemet utanför bevillningslagstiftningeus ram,

nämligen medelst utfinnande av en särskild form för beskattning av

skog, varigenom skatt kunde uttagas för skog utan tillämpning av av-

dragsbestämmelser, giltiga för en inkomstbeskattning, och tillika med

eu riktigare avvägning av vederbörande kommuners inbördes beskatt­

ningsrätt.

När därför det alltmer trängande behovet av en mera tillfreds­

ställande form för beskattning av skog föranledde 1905 års riksdag att

påkalla en utan avvaktan på en fullständig lösning av kommunalskatte­

frågan åvägabragt ändring i då gällande skattelagstiftning närmast i

syfte, att inkomst genom skogsavverkning måtte i större utsträckning

än dittills tillgodokomma de särskilda kommuner, inom vilka skogs­

avverkning bedreves, framstod det för den i anledning av nämnda fram­

ställning tillsatta s. k. skogsbeskattningskommittén såsom eu naturlig

uppgift att företrädesvis inrikta sin strävan på åvägabringandet av eu

reform med ovan angivna innebörd, och en sådan kom jämväl till stånd

genom lagen om skogsaccis den 18 september 1909. För att bereda

möjlighet för skogsvårdsavgifternas beräknande efter enahanda grunder

som skogsaccisen, utfärdades nya bestämmelser i ämnet genom lagen

om skogsaccis och om virkestaxering den 11 oktober 1912.

Enligt sistnämnda lag utgår för avverkat virke skogsaccis till

-kommun, varinom avverkningen skett, med en skattesats för taxerat

virkesvärdebelopp av 100 kronor, som motsvarar hälften av vad som

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 191.

under det år, taxeringen sker, pa grund av kommunal- och kyrkostäm­

mors beslut sammanlagt inom kommunen utgöres för 100 kronor skatte­

pliktig inkomst, dock högst med 2 kronor. Till kommunen inflytande

skogsaccismedel skola, i den män desamma icke, enligt vad nedan sägs,

under nästföljande år komma till användning, avsättas till en särskild fond,

benämnd skogsaccisfonden, till vilken även föras räntor, som upplöpa å

fondens medel. Av fondens medel får såsom tillskott till täckande av

sådana utgifter för nästföljande år för kommunala och kyrkliga ändamål,

till vilka enligt gällande kommunalförfattningar medel eljest skulle be­

redas genom utdebitering på samtliga skattskyldiga, användas högst

så stort belopp, att utdebiteringsprocenten för J 00 kronor till kom­

munen skattepliktig inkomst under nästföljande år kommer att med en

fjärdedel understiga utdebiteringen för samma inkomstbelopp under

löpande året. Tillskottet användes* i första hand till täckande av den

borgerliga kommunens utgifter, men, om överskott uppstår, får detta

begagnas av den kyrkliga kommunen. Taxeringen till skogsaccis verk­

ställes av kommunalnämnden och har till föremål virke, som under näst­

föregående år avverkats, med den inskränkning likväl, att husbehovs-

virke icke taxeras och icke heller virke, vars hela värde icke uppgår

till 150 kronor. Virkesvärdet taxeras efter det värde å rot, virket efter

ortens pris ägt, då det avverkades. Skattskyldigheten åligger av-

verkaren.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger

kommun numera rätt att för nöjestillställning, som försiggår inom kom­

munens område och till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,

uttaga eu särskild avgift, benämnd nöjesskatt, för vars inbetalande

nöjestillställningens anordnare svarar. De i förordningen avsedda nöjes-

tillställningarna äro fördelade på sex olika grupper. Till den första

av dessa grupper hänföras konsert, opera- och annan musikalisk före­

ställning, dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konst­

närlig dans. Den andra gruppen omfattar endast biografföreställningar.

Den tredje gruppen utgöres av cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,

uppvisning i professionell idrott samt annan liknande tillställning.

Såsom en fjärde grupp upptagas bal, maskerad, annan danstillställning

och med dessa jämförlig tillställning. Kapplöpning, travkörning och

uppstigning i luftballong eller flygmaskin bilda den femte gruppen.

Under den sjätte gruppen slutligen upptagas förevisning av djur, trolleri-

Kungi. Muj:ts proposition Nr 191.

85

NBjetskatt.

Speciell bi-

dragsskyldig-

het i städer

och stadslik-

nande sam­

hällen.

föreställning, uppvisning i boxning, akrobatikföreställning, förevisning av

panorama, vaxkabinett, marionetteater o. d.

Där kommun beslutat upptaga nöjesskatt, skall densamma utgå i

form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande

i nöjestillställning. Medgives emellertid rätt att deltaga i nöjestillställ-

ning mot betalning, utan att biljett eller annat dylikt bevis utlämnas,

skall skatten beräknas å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter eller

andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen. Då skatten skall

utgå i form av biljettskatt, skall densamma, allt efter nöjestillställ-

ningens beskaffenhet, • beräknas enligt någon av tre i förordningen fast­

ställda tariffer. Den lägsta av dessa tariffer avser nöjestillställningar

tillhörande den första av ovan omförmälda grupper, medan mellantarif-

fen gäller för biografföreställningar och den högsta tariffen för övriga

grupper nöjestillställningar. Skall nöjesskatten beräknas å bruttobe­

loppet av influtna avgifter för rätt till deltagande i nöjestillställning,

skall skatten utgå med viss i förordningen angiven procent av nämnda

belopp, vilken procent är lägre för nöjestillställning tillhörande den

första av ovan omförmälda grupper än för annan nöjestillställning.

När skäl därtill äro, äger kommun, som beslutat uttaga nöjesskatt, för

visst fall eller beträffande vissa slag av de i förordningen avsedda nöjes­

tillställningar medgiva antingen befrielse från skattens utgörande eller

skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande tillställ­

ningen må hava anordnats. Vidare äger kommun besluta om tillämp­

ning av lägre skattesatser än de i förordningen upptagna, dock att det

inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna för de i förordningen

avsedda olika slag av nöjestillställningar härvid icke får rubbas. Genom

kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) har Kungl. Maj:t meddelat när­

mare föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda förordning av

den 30 maj 1919.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad hade lämnats

öppen en möjlighet att ålägga kommunalutskylder på annan grund än

den eljest i princip genomförda likställigheten. Dels skulle personliga

tjänstbarheter, vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder,

fortfarande utgå på samma sätt, till dess annorlunda bleve förordnar,

och dels stadgades även, att, där i lag eller i allmän författning vore

bestämt, att viss utskyld skulle utgå efter annan än den för kommunal­

utskylder i allmänhet stadgade grunden, eller att vissa från skattskyl­

dighet eljest befriade invånare skulle till fyllande av särskilda behov

bidraga, skulle till efterrättelse gälla vad i ty fall förordnat vore. Sär-

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

87

skilt det sistnämnda stadgandet hade sin stora betydelse därutirman, att

skyldighet att anlägga gator och vägar in. in., vilken enligt särskilda bestäm­

melser i privilegier eller andra specialförfattningar legat å fastigheterna

i städerna såsom särskilda onera, enligt detta stadgande fortfarande skulle

åvila desamma. 1 anledning av en skrivelse från 1862—63 års riksdag-

utfärdade Kungl. Maj:t emellertid den 10 juni 1863 ett cirkulär, varigenom

länsstyrelserna anbefalldes att, där överenskommelse om likställighet

•mellan städernas invånare icke redan träffats i berörda hänseenden,

höra vederbörande, huruvida de självmant ville förena sig om likstäl­

lighet, samt därefter beträffande varje stad för sig underställa frågan

Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning härav träffades under de

närmast följande aren i flertalet städer s. k. likställighetsöverens-

kommelser av mer eller mindre omfattande natur.

På föranstaltande av vägkommissionen och den s. k. kommtin-

bildningskommittén har svenska stadsförbundet låtit på grundval huvud­

sakligen av uppgifter, som genom vägkommissionen infordrats, utarbeta

och under år 1915 från trycket utgiva eu omfattande utredning i nyss-

berörda avseenden. Enligt denna utredning har beträffande skyldigheten

att anlägga och underhålla gata full likställighet genomförts i ungefär

hälften av rikets städer. I en grupp av städer hava tomtägarna be­

friats från skyldigheten emot vederlag, som bestämts att till staden utgå

antingen under form av en avlösningssumma en gång för alla eller så­

som en årlig gatuskatt för all framtid eller för viss tid, vilken skatt i

allmänhet satts i förhållande till fastighetens taxeringsvärde eller till den

gatuyta, tomtägaren förut haft sig ålagt att underhålla. I somliga städer

har gatuanläggningen blivit ett stadens gemensamma åliggande, medan

gatuunderhållet antingen helt eller delvis fått kvarstå såsom ett tomt-

.ägarnas åliggande. I åtskilliga städer bestrides anläggningskostnaden

delvis av staden och delvis av tomtägarna, medan underhållet antingen

fullgöres av staden ensamt eller av tomtägarna själva eller ock fördelats

mellan staden och tomtägarna. Ehuru mera sällsynt förekommer även,

att. tomtägarna ålagts anläggningskostnaden, medan underhållet ombe-

sörjes av staden eller av tomtägarna. Där avlösning skett under form

av viss årlig gatuskatt, är denna i allmänhet satt tämligen låg. Gaturen-

hållningen har i allmänhet ålegat tomtägarna och ansetts icke inbegripen

bland sådana skyldigheter, som skolat genom likställighetsöverenskommel-

ser regleras. I flera sådana överenskommelser har emellertid denna fråga

berörts och därvid undantag^ från regleringen. 1 några få städer åligger

dock gaturenhållningen städerna själva, så exempelvis i Stockholm, där frå-

,gan ordnats genom en likställighetsöverenskommelse på det sätt, att tomt-

Kungl. Majds proposition Nr 191.

88

ägarna befriats från skyldigheten genom erläggande av eu engångsavgift.

Åven i fråga om väghållningsskyldigheten i städerna råder olika praxis. 1

• vissa städer bestridas kostnaderna för väghållningen efter samma grunder,,

som gälla för kommunalutskylder i allmänhet, medan i andra skyldigheten

beträffande underhållet av hela vägnätet åligger allenast vissa stadsinvånare

eller ock delvis staden och delvis vissa av stadens invånare. I det

senare fallet är det i allmänhet ägare av jordbruksfastigheter eller gårdar

utanför stadsplanen, som hava att, vanligen in natura, fullgöra vägunder­

hållet. I några städer åligger emellertid vägunderhållet alla ägare av

fast egendom såväl inom som utanför stadsplanen. I ett fåtal städer

slutligen har det ålagts fastighetsägarna att bekosta jämväl vägbyggnad,

då sådan förekommit.

I detta sammanhang torde böra hänvisas jämväl till den bestäm­

melse i ämnet, som förekommer i 1 kap. av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad, om stadsplan och tomtindelning, motsva­

rande gamla stadsplanelagen. Där stadgas, att angående sättet för

ordnande och anläggande av gata ävensom skyldighet att ombesörja

och bekosta gatas underhåll skall gälla vad för varje stad är föreskrivet.

Underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall i den mån,

som för gatas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, övertagas

av den, som, enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan. Detta

gäller även torg och andra dylika allmänna platser.

1 stadsliknande samhällen å landet tillämpas liksom i städerna i

avseende å gators anläggning och underhåll tämligen skiftande bestäm­

melser.

Från kostnader för gators anläggning och underhåll skiljas kost­

nader till ersättning för värdet av gatumark. I detta avseende gälla be­

träffande såväl städer som stadsliknande samhällen på landet fastighets­

bildningslagens föreskrift, att tomtägare skall för gata, som utmed tomt

uppi åtes för allmänt begagnande, ersätta samhället värdet av gatumarken

intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio metgr, eller ock att

utan lösen till samhället överlåta berörda gatumark.

^Bidrag till

Efter särskilda grunder hava sedan gammalt bidrag utgjorts till

prästerskapets prästerskapets avlöning. Dessa voro från äldsta tider av två väsent-

aviomng,

0pka giag^ dels den s. k. fonden, dels avgifter för vissa kyrkliga

förrättningar, de s. k. tillagorna eller juni stolae. Tionden, den tyngsta

pålagan, drabbade huvudsakligen jordbruket och dess binäringar, jakt

och fiske. Av tillagorna ägde den, som utgick för begravning med

själamässor, den största betydelsen. Dit räknades ock offer vid de stora

Kungl. Maj ds proposition Kr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!J1.

80

kyrkliga högtiderna. Delvis utbildade sig dessa tillägor efterhand till

eu personlig- skatt.

På grund av bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1862 an­

gående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster reglerades bi-

dragsskyldigheten i fråga för varje församling genom lönekon ven tioner,

vilka gälla för eu tid av femtio år, räknat från den efter varje löne-

konventions fastställande näst inträffande första maj. -Vid bestämmandet

av- de avgifter, som enligt denna förordning skulle för en tid av femtio

år träda i stället för tionden och andra prästrättigheter, hade veder­

börande att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller

särskilt för vissa orter gällande äldre författningar och stadganden, även­

som att fästa avseende å de av församlingen till dess prästerskap förut

utgående avgifter samt de avgifter, som av övriga pastorat inom stiftet

under liknande förhållanden utgjordes.

Vad tionden beträffar, beräknades denna i allmänhet till ungefär

samma belopp, varmed den dittills utgått. Endast i de norrländska

länen företogs eu uppskattning av jordens avkastningsförmåga och

sattes tionden därefter, vilket föranledde eu väsentlig höjning­

av tiondeavgifterna. Vid. tiondens fördelning å de skattskyldiga

tillämpades mycket olika grunder. Åtskilliga länsnämnder vid-

togo härutinnan den förändring i förut gällande beskattningsgrunder,

att församlingens hela tionde, sedan den blivit till beloppet beräknad,

fördelades å de tiondeskyldiga hemmanen efter taxeringsvärdena året

näst före det, då löneregleringen skulle tillämpas. De efter denna för­

delning fixerade beloppen skulle därefter under löneregleringsperioden

av varje hemman utgöras, oavsett inträdande förändringar i hemmanets

avkastningsförmåga eller taxeringsvärde. I andra delar av riket har

däremot uteslutande eller företrädesvis fasthållits vid äldre fördelnings-

g-runder, merendels sammanfallande med dem, som ingå i de av ålder

gällande skattläggningsmetoderna för olika orter. Avgifterna av berg­

verk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar hava likasom tionden

bestämts efter mycket skiljaktiga grunder för olika landsdelar. För de

viktigaste vid tiden för uppgörande av löneregleringarna befintliga indu­

striella verk — bruk, hyttor, sågar och kvarnar — blevo i allmänhet

avgifterna till prästerskapet bestämda att utgå med vissa för hela löne­

regleringsperioden föreskrivna belopp, som växlade efter markegångs-

prisen och understundom kunde ökas eller minskas. I flera löneregle-

ringsresolutioner har emellertid bevillningstaxeringen fastslagits såsom

enhetlig grund för beskattning av verk och inrättningar, och har därvid

i åtskilliga av dessa resolutioner skattskyldigheten utsträckts även till

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

12

90

övriga bevilluingspliktiga beskattningsföremål, som då sammanförts med

verk och inrättningar till en gemensam skattegrupp, omfattande annan

fastighet än jordbruksfastighet samt inkomst. Beräkningsgrunden för

skattskyldigheten i förhållande till bevillningstaxeringen har i de olika

resolutionerna varit synnerligen växlande.

Beträffande de .avgifter, som motsvara juni stolae och övriga extra

ordinarie avgifter, blev debiteringsgrunden ävenledes olika i olika

löneregleringsresolutioner. I många resolutioner hava avgifterna av

ifrågavarande slag, vilka ansetts böra åligga jordbruksfastigheter, ut­

söndrats och sammanförts med tionden. I andra resolutioner hava där­

emot jura stolae och alla övriga extra ordinarie avgifter sammanförts i

en summa, som därefter fördelats efter fyrktal eller röstgrund vid kyrko­

stämman eller efter bevillning, men dessutom stadgas i nästan alla resolu­

tioner personliga avgifter, utgående efter matlag eller efter person, oftast

med vissa bestämda belopp för varje matlag eller person. Särskilt i

städerna kommo sålunda de personliga avgifterna alltjämt att spela en

betydande roll.

Genom särskilda lagar den 9 december 1910 — om indragning-

till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om er­

sättning därför, om reglering av prästerskapets avlöning, om emeriti-

löner för präster, om kyrkofond, samt om grunder för ändringar i lag­

stiftningen om ecklesiastika boställsskogar — hava nu återgivna för­

hållanden underkastats eu genomgripande omreglering.

Enligt lagen om indragning till statsverket och avskrivning av

prästerskapets tionde samt om ersättning härför skola sålunda all präster­

skapet förut tillkommande tionde ävensom alla andra avgifter av fast

egendom till prästerskapets avlönande indragas till statsverket. Denna

indragning skall för varje pastorat äga rum från och med ecklesiastik­

året näst efter det, med vars utgång nu gällande lönereglering för

prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Själva indragningen skall

tillgå sålunda, att för varje församling skall uträknas, dels huru mycket

för ecklesiastik året näst före det, efter vars utgång indragningen skall

äga rum, bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering

utgöras av varje fastighet i församlingen, dels ock vilka belopp i pen­

ningar persedlarna motsvara efter medeltalet av medelmarkegångsprisen

under de femtio åren 1864—1913. De till statsverket indragna avgif­

terna, vilkas sammanlagda summa i särskild ordning fastställes, skola

under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och

med det år, då indragningen där vidtager, avskrivas sålunda, att veder­

börande skattskyldiga skola erlägga under de första tio åren 60 procent,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

91

n i idel- därpå följande fem år 40 procent och under de sista lem åren

dO procent, varefter från och med det tjuguförsta året återstoden efter-

gives. Vad som emellertid inom någon församling skulle återstå att

erlägga och som icke förfallit till betalning den 30 april 1944, skall då

omedelbart avskrivas. För de till statsverket indragna avgifterna lämnar

statsverket årligen för all framtid ersättning med hela den för försam­

lingen fastställda summan, vilken ersättning ingår till kyrkofonden.

Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning skola till

bestridande av löneförmånerna i första hand" användas församlingsav-

gifter till belopp ej överstigande tre öre för varje helt eller påbörjat

tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet. Därefter skall

användas avkomsten av de inom pastoratet belägna löneboställena, vilka

komma att genom myndigheternas försorg utarrenderas. Vidare komma

till användning avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från

löneboställe, ränta å medel, som vid försäljning eller expropriation er­

hållits för avstådd mark från löneboställe, ävensom övriga till avlöning-

av prästerskapet inom pastoratet avsedda medel, som icke skolat till

kyrkofonden ingå. Slutligen kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande stå

till förfogande skogsförsäljningsmedel från löneboställe i pastoratet, i

den mån dessa nu uppräknade, för avlöningen disponibla tillgångar icke

förslå, skola församlingsbidrag, utöver vad förut nämnts, användas till

erforderligt belopp. I gäldandet av nämnda församlingsavgifter skola

alla de, vilka inom pastoratet erlägga kommunalutskylder, deltaga efter

de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Av­

gifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till

kyrka och skola.

Om emellertid för ifrågavarande utgifters bestridande såsom för­

samlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp, än som mot­

svarar 60 öre bevillningskronan, skall ersättning av kyrkofondens

medel beredas pastoratet för överskjutande beloppet.

Den nya ordningen träder i tillämpning först i den mån, som nu

gällande lönekonventioner i de olika pastoraten upphört att gälla. I åtskil­

liga församlingar kommer detta att dröja länge. Under åren 1914—1919

hava lönekonventionerna utgått inom 741 pastorat. Inom 590 pastorat

utlöpa lönekonventionerna under åren 1920 — 1925. De 34 återstående

utgå under åren 1926—1942. Medan tiondeavskrivningen pågår, vilket

i regel tager en tid av tjugu år, skola de gamla beskattningsgrunderna

tillämpas för utgörande av den icke avskrivna tionden, medan de nya

beskattningsgrunderna skola äga tillämplighet för prästavlöningen enligt

den nya löneregleringen.

Kanyl, Maj.is proposition Nr 19].

92

Folktkole-

av gifter.

Sjukvårds-

avgifter.

När genom 1842 års folkskolestadga infördes grundsatsen om skoi-

kostnadernas utdebitering i förhållande till allmänna bevillningen, gjordes

förbehåll om rätt att upptaga personliga avgifter av minst 2 och högst

6 skillingar banko av varje skattskyldig person i församlingarna samt

därutöver avgifter av varje skolbarn. Skolbarnens avgifter avskaffades

genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1883, varigenom även i övrigt

bestämmelserna om personliga folkskoleavgifter fingo det innehåll, de

ännu hava.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i folkskolestadgan den 10 de­

cember 1897. Enligt denna är det medgivet varje skoldistrikt att så­

som bidrag till kostnaderna för skolväsendet upptaga en särskild avgift

(personlig skolavgift); och må denna avgift, vilken skall utgöras av

kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, icke sättas

högre än till 50 öre för varje skattskyldig av' mankön.

Vid 1815 års riksdag fattade ständerna beslut om lasarettens för­

bättrande och utvidgande för veneriska smittans hämmande. Sedan

länens invånare i sammanhang därmed åtagit sig att i vissa år sam­

manskjuta en avgift för detta ändamål, beviljades vid 1818 års riksdag

en personell avgift av 3 skillingar banko för varje mantalsskriven per­

son att utgå intill följande riksdag. Sedermera ökades avgifterna, och

åskilliga författningar utfärdades angående deras förvaltning och an­

vändning.

Numera gälla i ämnet föreskrifter, som innehållas i Kungl. Maj:ts

kungörelser den 26 augusti 1873 och den 1 juni 1883. För den allmänna

sjukvården inom varje län eller sjukvårdsdistrikt skall av en var, som

erlägger mantalspenningar, även utgöras en personlig sjuk vårdsavgift,

särskilt för varje län eller sjukvårdsdistrikt i mån av dess behov, dock

att denna avgift, som utgöres av kvinna med hälften av det belopp,

som erlägges av man, icke må sättas högre än till 50 öre för varje

skattskyldig av mankön. Sjukvårdsavgiften skall företrädesvis användas

till beredande av kostnadsfri vård åt veneriska sjuka och till vidtagande

i övrigt av tjänliga åtgärder för den veneriska smittans hämmande.

Den får ej användas till andra än här omnämnda ändamål. Sjukvårds-

avgiftens belopp bestämmes inom ovan angivna gränser med hänsyn till

behovet årligen av landstiugen samt av stadsfullmäktige i städer, som

icke deltaga i landsting.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

C. Allmänna anslag och bidrag till kommunerna.

Redogörelsen för kommunernas skatteväsen är ej fullständig, därest

ej något närmare beröres utvecklingen av den s. k. skatteutjämnings-

frågan. Den stora olikheten i skattetrycket inom skilda kommuner bär

till stor del förorsakats därav, att kommunerna ålagts omsorger, som

till större eller mindre del avse rena statsändamål. I detta avseende

torde böra erinras särskilt om undervisningen, fattig- och sjukvården

samt kyrkoväsendet. Frågan om en skatteutjämning har dels gjorts till

föremål för åtgärder av partiell natur, berörande antingen kommunernas

nu nämnda uppgifter eller ock vissa andra med desamma i viss mån

likartade, t. ex. för väghållningen och skjutsväsendet, dels även föranlett

åtgärder av allmän natur i syfte att utjämna det genom tillgodoseendet

av statsändamål föranledda skattetrycket i dess helhet.

Vad skolväsendet beträffar, bär omsorgen om folkundervisningen

lagts å primärkommunerna. Emellertid har utvecklingen länge gått i

den riktningen, att staten övertagit allt större del av kostnaderna för

lärarpersonalens avlöning.

Vid 1840—41 års riksdag anvisades 50,000 riksdaler banko till

understöd åt fattiga församlingar, vilka därav skulle erhålla bidrag till

lärarnas avlöning. 1844—45 års riksdag överlät hälften av den till kronan

utgående personliga skvddsavgiften till församlingarna att under namn av

folkskoleavgift (ej att förblanda med den tidigare omförmälda personliga

skolavgiften) användas för olika skoländamål. Vid 1856—58 och 1862—

63 års riksdagar beslötos nya grunder för statsbidragens bestämmande.

Enligt beslut vid 1871 års riksdag skulle folkskoleavgiften ej längre

tilldelas de särskilda kommunerna utan åter sammanföras under en be­

nämning med den personliga skyddsavgiften och ingå till statsverket-

Därjämte bestämdes, att varje skoldistrikt skulle under vissa Aullkor av

statsmedel bekomma ett årligt bidrag till avlönande av lärare och lära­

rinnor vid såväl folk- som småskolor. 1875 års riksdag biföll ett mo-

tionsvis framställt yrkande, enligt vilken statsbidraget till lärare och

lärarinnor vid folkskola skulle utgöra två tredjedelar av deras lön och

till lärare och lärarinnor vid småskola hälften av lönen. Sistnämnda

bidrag höjdes vid 1886 års riksdag till i regel två tredjedelar av lönen.

Genom beslut vid 1906 års riksdag kom hela det belopp, varmed de

manliga lärarnas ålderstillägg översteg lärarinnornas, att täckas medelst

Bidrag

för

särskilda

ändamål.

Skolväsendet.

Fattig- och

sjukvården.

statsbidrag. I samband med indragning till statsverket av kommuner­

nas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen höjdes vid 1914 års senare

riksdag statsbidragen till lärarelöner till nio tiondelar av grundlönen,

varjämte alla minimiålderstillägg skulle utgå av statsmedel. Vid 1918

års skolreform bibehöllos i stort sett dessa normer. Dock skulle det

belopp, varmed manlig lärares avlöning överstege lärarinnas, i dess hel­

het utgå av statsmedel. Kungörelse i ämnet utfärdades den 16 september

1918 (nr 760).

Åven i andra avseenden bidrager staten till bestridande av kommu­

nernas kostnader för folkskoleväsendet. Alltsedan beslut därom vid 1893-

års riksdag första gången fattades, har nämligen i riksstaten upptagits-

ett numera till 30,000 kronor förhöjt anslag till undervisningsmaterial

m. in. för folkskolor, och särskilda anslag äro beviljade till möjliggörande

av skolgång för fattiga barn i vissa norrländska församlingar.

Den publika fattigvården ombesörjdes under medeltiden av kyr­

kan och omhändertogs vid reformationen till stor del av staten. Genom

1624 års hospitalsordning infördes den principen, att de städer eller

socknar, där de fattiga bodde, skulle bära kostnaden för dessas vård.

I 1763 års hospitals- och barnhusordning meddelades bestämmelser,

som avsågo att noga skilja den statliga fattigvården från den kom­

munala. Kostnaderna för sinnessjuka samt smittosamt och obotligt

sjuka skulle i huvudsak bäras av staten. Övriga fattiga skulle för­

sörjas- av kommunerna, d. v. s. städer och socknar. Huvudsakligen

enahanda bestämmelser gällde sedermera länge, ehuru de voro föremål

för mycken kritik. Vid 1840—41 års riksdag framlades emellertid en

fullständig utredning av fattigvård sfrågan. Ständerna gjorde därvid

gällande den mening, att fattigvården vore eu statens angelägenhet och

bleve en socknarnas sak blott vid fråga om fördelning av statens åliggande.

Det rättaste vore, om fattigvården meddelades direkt av statsmedel. Alen

därest staten själv omhändertoge fattigvården, skulle missbruk bli en

oundviklig följd och fattigvårdskostnaden oerhört stegras. Därför borde

fattigvården besörjas sockenvis. Genom 1847 års tidigare omförmälda

fattigvårdsförordning stadgades, att staten i tre olika fall kunde lämna

bidrag till den kommunala fattigvården, nämligen: 1) om till följd av

allmännare olycka större anordningar till dess avhjälpande erfordrades;

2) beträffande fattigvård till manskap av värvade armén eller flottan samt

hantverkare och arbetare vid kronans varv och verkstäder ävensom sådana

personers hustrur och barn; och 3) för personer, vilkas försörjningsort

ej kunde bestämmas. Enligt förordningen angående fattigvården den 9

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

95

juni 1871 var statens bidragsskykiighet ungefär densamma. För det

törsta av ovan omnämnda fall antydes visserligen icke någon statens

bidragsskyldighet, men i anslutning till de övriga två fallen hade viss

utvidgning av statens bi dragsskyldighet stadgats.

Genom lag om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) har införts

den nyheten, att eu del av kostnaderna för fattigvården skall fördelas

på hela landstingsområdet. Fattigvårdssamhället erlägger nämligen ingen

avgift för dem, som äro intagna å arbetshem, och landstinget ersätter

fattigvårdssamhället hela vårdkostnaden för sinnessjuka, sinnesslöa, fal­

landesjuka, tuberkulösa och vanföra samt för dem, som intagits å läns­

lasarett eller av landsting underhållen sjukstuga, ävensom kostnaderna

för blinda och dövstumma barns undervisning, där enskilda medel sak­

nas. För fattiga, som intagas å laudstingsanstalt för kroniskt eller

obotligt sjuka eller annan likartad anstalt, behöver fattigvårdssamhället

endast ersätta halva vårdkostnaden. Gottgörelse av staten erhåller

fattigvårdssamhälle för fattigvård enligt 1 § i omförmälda lag åt 1) icke

svensk medborgare, 2) den vars hemortsrätt icke kunnat utrönas, 3) den

som oavbrutet under tre år vistats utom fattigvårdssamhället och 4) nöd­

ställd, från utlandet hemskickad svensk medborgare. En åtgärd i skatte-

utjämnande syfte är införandet av kommunala sammanslutningar för

fattigvårdsändamål, varom ovan talats.

1 nära anslutning till fattigvården har den offentliga sjukvården

utvecklats. De äldsta sjukhusen inrättades av kyrkan och övertogos

sedermera av staten. Redan under 1500-talet meddelades emellertid

föreskrifter om sjukstugors inrättande i socknarna. Den offentliga sjuk­

vården avsåg emellertid länge egentligen fattiga sjuka, och först under

1800-talet kom den att avse sjuka av alla stånd och villkor. På 1830-

talet överläts till kommunerna den vård av fattiga sjuka, som förut

bekostats av staten. Sjukvården å lasarett och sjukhus ombesörjes

numera av landstingen, som därför bevilja erforderliga medel. Den er­

sättning, landstingen härför erhålla i form av avgifter, täcker icke kost­

naderna. 1 fråga om fattiga sjuka komma landstingens bidrag uppen­

barligen vederbörande primärkommuner till godo. Åtskilliga enskilda

sjuk vårdsanstalter åtnjuta bidrag av stat, landsting eller primärkommuner

under villkor, ätt vård lämnas till mindre bemedlade mot låg avgift eller

avgiftsfritt.

I sammanhang med fattig- och sjukvården torde med några ord

böra beröras vissa åtgärder för samhällelig understödsverksamhet, som

utöva en återverkan på fattig- och sjukvårdsväsendet. I detta avseeende

må erinras 'därom, att fånge åtnjuter fri vård å statens hospital och

Kungl. Maj:!n proposition Nr 191.

96

asyler, varjämte häktade på allmän-bekostnad erhålla vård och läkeme­

del. Understöd av staten lämnas genom vederbörande konsuler åt sjö­

män med. flera svenskar'i utlandet. Under den tid, då värnpliktig full­

gör värnpliktstjänstgöring eller tjänstgöring för rikets försvar, kunna

hans hustru och barn numera erhålla visst understöd av statsmedel, om

sådant är för deras uppehälle nödigt. Sjukkasseverksamheten åtnjuter

statsbidrag efter vissa bestämda grunder enligt Kungl. Maj:ts kungörelse

av den 30 juni 1913 (nr 136). Genom en lag av samma dag (nr 120) har

införts eu allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring, den s. k. folk­

pensioneringen. Enligt denna lag utgår åt gamla personer och invalider

dels pension med viss procent av erlagda pensionsavgifter, dels, därest

de äro behövande, ett s. k. pensionstillägg, som i vissa fall kan höjas i

mån av inbetalda avgifter. Kostnaden för pensionstilläggen bestrides av

staten med tre fjärdedelar och med en fjärdedel av landsting och primär­

kommuner. Det är uppenbart, att berörda åtgärder åstadkomma en icke

oväsentlig lättnad i kommunernas kostnader för fattigvård och sjukvård.

Särskilt är detta fallet med folkpensioneringen, ehuru dennas verkningar

ännu endast i mindre mån framträtt.

Prästerskapet*

Beträffande kyrkoväsendet bör här erinras om den skatteutjäm-

avioning. njng, som blivit en följd av den år 1910 genomförda reformen beträf­

fande reglering av prästerskapets avlöning och varför jag redan i annat

sammanhang lämnat redogörelse.

Väghåiinin-

I fråga om vägväsendet har man tänkt sig en utjämning av

9en- skattetrycket bland annat genom väghållningsdistriktens förstoring och

omläggning av statsbidragssystemet.

Väghållningsdistriktet utgöres, såsom tidigare nämnts, i regel av

häradet. Förslag om dess förstoring hava flera gånger varit före i riks­

dagen men icke lett till annat resultat, än att efter en år 1905 vid­

tagen ändring i väglagen landsting numera är oförhindrat att lämna

bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.

Vad statsbidragen till vägväsendet beträffar, har principen om

statens skyldighet att i vissa fall bispringa de väghållningsskyldiga med

viss del av kostnaderna redan under förra hälften av 1800-talet trängt

igenom. 1840—41 års riksdag beviljade ett anslag för omläggning

och förbättring av backiga eller eljest för kommunikationerna mindre

tjänliga delar av de allmänna landsvägarna i riket. Anslaget, som be­

nämnes allmänna vägbvggnadsfonden, har sedan med tid efter annan

förhöjt belopp regelbundet beviljats. Enligt nu gällande 'bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för erhållande av understöd från anslaget, vilka återlinnas i Kung!. Maj:ts

kungörelse den 27 juni 1914 (nr 320), må statsbidraget bestämmas till

högst, två tredjedelar av den beräknade kostnaden enligt arbetsplanen.

Ett annat statsanslag till vägväsendet är det s. k. ordinarie bidragsan­

slaget till vägunderhållet, soja beviljats från och med år 1895 och är

avsett till gäldande av den på staten belöpande andel av kostnaden för

vägunderhållet på landet. Detta bidrag, som sedan 1905 års revision av

viiglagen i regel utgjort tre tjugondelar av sagda underhåll, har från och-med

år 1919 höjts till tre tiondelar. Från och med år 1907 har riksdagen vidare

beviljat ett extra anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållnings-

distrikt. Understödet kan bestämmas till högst hälften av distriktets

hela beräknade kostnad för vägunderhåll. Beträffande dispositionen av

ifrågavarande anslag gälla nu bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse

den 10 juni 1912 (nr 137). Åven ett flertal andra anslag hava av riks­

dagen beviljats i syfte att främja vägväsendet och lätta bördorna för

väghållningsdistrikten, exempelvis till anläggande av enklare vägar i

Norrland, till hamn- och brobyggnader in. m., till expenser för allmänna

arbeten och till vägundersökningar samt till kostnader för vägdelningar.

Slutligen bör erinras om den s. k. vägkommissionens nyligen

framlagda förslag, enligt vilket väghållningsdistrikten skulle utgöras av

landstingsområdena och statsbidragssystemet omläggas.

Det sedan gammalt å jorden vilande skjutsningsbesväret var ur­

sprungligen ej avsett att förorsaka det allmänna några kostnader. På

grund av dess ofta hårda och ojämna tryck kommo emellertid så små­

ningom vissa statsbidrag att utgå för dess fullgörande. Genom 1878

års skjutsreform ställdes all skjutsning, såvitt ske kunde, på entrepre­

nad. Där bidrag till entreprenaderna bleve nödvändiga, skulle dessa

gäldas till viss del av landstingen och i landsting ej deltagande städer

och till viss del av statsverket. Enligt nu gällande stadga om skjuts­

väsendet den 22 juni 1911 äro landstingen och i landsting ej delta­

gande städer skyldiga att med bidrag av staten ansvara för skjutsning-

ens uppehållande. Detta gäller vare sig entreprenad å skjutsningen kan

åstadkommas eller ej. Av entreprenadbidragen eller, om entreprenad ej

kan åstadkommas, hela kostnaden för skjutsningens uppehållande betalar

staten minst hälften och, under vissa förutsättningar, större del.

Först vid 1908 års riksdag kan frågan om en allmän skatte­

utjämning kommunerna emellan sägas hava blivit fullt aktuell i

Bihang till riksdagms protokoll

1920. 1 samt. 158

höft.

(Nr 191.)

13

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

97

Skjutthåll-

ningen.

Understöd till

särskilt

skattetyngda

kommuner. *

98

betydelse!! av ett självständigt skatteproblem. På grund av eu vid

denna riksdag i andra kammaren väckt motion anhöll riksdagen i skri­

velse den 3 juni 1908, att allsidig utredning måtte verkställlas rörande

vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande

till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses

vara statsändamål, samt att därefter för riksdagen måtte framläggas det

förslag, vartill utredningen gåve anledning.

I anledning av denna riksdagens skrivelse föranstaltade Kungl

Maj it om eu förberedande statistisk undersökning rörande landskommu­

nernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft, vilken förelåg färdig

år 1911.

Vid 1912 års riksdag föreslog därefter Kungl. Maj:t åtgärder föl­

en provisorisk lindring i skattetrycket för de mest skattetyngda lands­

kommunerna och köpingarna medelst statsbidrag. Förslaget avsåg, att

årliga statsbidrag skulle efter vissa normer utgå till landskommuner och

köpingar, som på grund av ringa tillgång på beskattningsföremål vore

i högre mått än andra kommuner tryckta av utgifterna lör skolväsen

och fattigvård och som tillika i övrigt kunde räknas till de mest skat­

tetyngda. Riksdagen avslog emellertid förslaget, huvudsakligen på den

grund att skattetrycket, sådant det framträdde i den kommunala utdebi­

teringen, icke kunde anses utgöra ett tillförlitligt underlag för bedö­

mande av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd.

Kungl. Maj:t framlade sedermera vid 1917 års riksdag nytt förslag

i ämnet. Detta förslag avsåg anvisande av ett förslagsanslag å 600,000

kronor till understöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner. Försla­

get vann i huvudsak riksdagens bifall, och kungörelse angående villkor

och grunder för erhållande av statsunderstöd utfärdades den 25 juni

1917 (nr 400). Motsvarande anslag hava även vid 1918 och 1919 års

lagtima riksdagar beviljats, och nya kungörelser angåendé villkoren för

statsunderstöds erhållande hava i överensstämmelse med 1917 års före-

nämnda kungörelse utfärdats den 31 maj 1918 (nr 562) och den 19

juni 1919 (nr 396).

Villkoren för erhållande av statsunderstöd äro i huvudsak följande.

Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som kom­

munen samt vederbörande landsting och väghållningsdistrikt under det

löpande året beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett ett

högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor inkomst. Det skatte­

tryck, som föranletts av de löpande och de två nästföregående årens

uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10

kronor för 100 kronor inkomst. De utgifter för kommunens folk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

99

skota- och fattig vårdsväsen, till vilkas bestridande uttaxering beslu­

tats under det löpande året, skola motsvara ett belopp av mer än 4

kronor 50 öre för 100 kronor inkomst. Vid beräkning av skatte­

trycket skall iakttagas, bland annat, att, om kommun icke till fullo

utnyttjat den enligt lagen om skogsaccis in. in. den 11 oktober 1912

medgivna rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter använda

skogsaecismedel eller för sådant ändamål icke använt därför eljest till­

gängliga medel, den uttaxering skall beräknas, som erfordrats, därest

nämnda tillgångar kommit till dylik användning. Om vidare bland

kommunens utgifter ingår annuitet å lån för annat ändamål än kyrko-,

folkskole-, fattigvårds- eller sundketsväsen, skall endast den uttaxering

beräknas, som erfordrats, därest dylik annuitet icke medräknats vid ut­

taxeringens bestämmande. Vidare skall statsunderstöd icke utgå, därest

det höga skattetrycket kan anses väsentligen hava förorsakats därav,

att jordbruksfastigheterna inom kommunen taxerats lägre än vad inom

länet i allmänhet i sådant hänsende gäller eller att kommunen vidtagit

med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande

behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för täckande av utgifter,

vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel.

Statsunderstöd skall utgå med sådant belopp, att skattetrycket för 100

kronor, till den del det föranletts av utgifter för folkskole- och fattig-

vårdsväsen, nedbringas till 4 kronor 50 öre; dock att understödet be­

gränsas till 40 procent av den del av skattetrycket, som överstiger 10

men icke 11 kronor, 50 procent av vad som överstiger 11 men icke 12

kronor, 60 procent av vad som överstiger 12 men icke 16 kronor och

75 procent av vad som överstiger 16 kronor. Understödet kommer de

skattskyldiga till godo i form av avkortning å deras kommunalut-

skylder.

' Kunyl. Majds proposition Nr 191.

D. Översikt över de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster.

Jag skall härefter lämna eu redogörelse för de offentliga förvalt­

ningarnas utgifter och inkomster. De källor, som ligga till grund för

framställningen, äro, i fråga om statsverket: utdrag ur rikshuvud-

boken, innefattande budgetredovisning för år 1915 (resp. 1916, 1917

och 1918); vad angår landsting, städer, landskommuner och municipal-

samhällen: statistiska centralbyråns manuskripttabeller till den ännu icke

av trycket utkomna berättelsen angående kommunernas finanser år 1916;

100

samt beträffande vägliållningsdistrikten: jorbrnksdepartementets berättelse

för år 1916 angående allmänna väghållningsbesväret på landet.

En systematisk sammanställning av statens och kommunernas ut­

gifter och inkomster efter deras ändamål är med den svenska finans-

statistikens beskaffenhet icke möjlig att exakt genomföra.

De viktigaste svårigheter, som beträffande kommunerna möta för

eu dylik sammanställning, äro dels omöjligheten att genomföra'en ut­

räkning av nettoavkastningen eller nettoutgifterna för de olika förvalt­

ningsgrenarna, dels den omständigheten, att ingen genomgående skill­

nad gjorts mellan verkliga utgifter å ena sidan och utgifter för kapital­

ökning å andra sidan, dels slutligen den summariska redovisningen, var­

vid utgifter för skilda ändamål sammanförts och till följd härav kunna

endast helt approximativt fördelas. Den i efterföljande tabeller utförda

grupperingen av de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster

måste därför, vad beträffar landsting, primärkommuner och municipalsam-

hällen, betecknas endast som ett försök att ungefärligt fördela de kom­

munala förvaltningarnas utgifter och inkomster efter deras natur.

T avseende på statsverkets utgifter har fördelningen kunnat genom­

föras med betydligt större noggrannhet. Utgifter från huvudtitlarnas

allmänna besparingsfonder ha icke medräknats och ej heller utgifter,

som bestritts från donerade fonder.

Beträffande de principer, som följts vid utgifternas fördelning på

de olika grupperna, må följande förklaringar meddelas.

Statsverket. Till den första gruppen har, förutom utgifterna på

första huvudtiteln, även förts årsanslaget till Konungen, vilket i riks-

staten är upptaget under räntor å statsskulden in. m. — I grupperna

4 och 5 äro även inräknade utgifter för det militära pensionsväsendet.

Grupp 5 innefattar däremot icke utgifterna för handeln under femte

huvudtiteln. — I grupp 8 inbegripas utgifter för departementen, land­

staten, flertalet centrala ämbetsverk, ålderstillägg, krigstidstillägg och

krigstidshjälp samt extra krigstidstillägg (med undantag av anslagen på

andra, tredje, fjärde och femte huvudtitlarna), rese- och traktaments-

penningar, postavgifter för tjänstebrev, skrivmaterialier och expenser,

tryckningskostnader, kronans publika hus, restitutioner, ersättning för

av statskontoret gjorda förskott, pensionering av civila tjänstinnehavare,

allmänna indragningsstaten samt förvaltningskostnader för riksgäldskon-

toret och justitieombudsmannen in. in. — I grupp 12 ingå för år 1918

utgifterna för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnads­

villkor, varjämte som en särskild underavdelning upptagits anslagen till

åtgärder i prisreglerahde syfte. — Grupp 16 innefattar bl. a. utgifterna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.-

101

för kommerskollegium, bergsstaten, handelsundervisningeu, industri, hant­

verk och slöjd, den tekniska undervisningen, lanthushållningen, fiskeri-

väsendet, skogsväséndet, lantmäteri väsen det, prisreglering av gödsel­

medel samt ersättning till hushållningssällskapen för till statsverket

indragna brännvinsförsäljningsmedel. — Grupp 17 omfattar utgifter

för sjökarteverket, lots- och fyrväsendet, undervisningsanstalter för sjö­

farten, väg- och vattenbyggnad sväsendet, bidrag till skjutsentrepre­

nader samt handelsflottans pensionsanstalt. — 1 grupp 18 ingå utgifter

för tullverket och k o nt.ro 11 styr el sen, kontroll å tillverkningsavgifter, stämpel­

omkostnader samt kostnader för taxering av fast egendom samt av inkomst

och förmögenhet. — Grupp 20 omfattar bidrag till väghållningdistrikten,

ersättning till städerna för mistad tolag, bidrag till landsting och städer,

som icke deltaga i landsting, ersättning till landsting, städer och kö­

pingar för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel samt

understöd åt skattetyngda landskommuner. — Grupp 22 omfattar av­

sättning till statens utlåningsfonder samt till statsverkets fond av rus-

drycksmedel men däremot icke avsättningar till värnskattefonden, vilka

här icke alls medräknats bland utgifterna. — Anslagen för år 1918 till

återbetalning av tillfälliga lånemedel (162,648,300 kronor) samt tillfälligt,

lån åt statens järnvägar (19,000,000 kronor) ha icke medräknats.

Landstingen. Kol. 20 (»övriga undervisningsärenden») av tab. 6 i

statistiska centralbyråns berättelse rörande kommunernas finanser år

1916, vari ingå utgifter bl. a. för folkundervisning, allmänna läroverk

samt tekniska-, slöjd-, lantbruks-, skogs- och veterinärskolor, har upp­

delats på tre lika stora delar, som i efterföljande tabell 1 hänförts till

grupperna 13, 14 och 16. Av beloppet i kol. 25 (»övriga utgifter») av

tab. 6 i samma berättelse hava landstingens bidrag till allmänna pen­

sionsförsäkringen, 190,170 kronor, hänförts till grupp 12, samt åter­

stoden i tre lika stora delar förts till grupperna 7, 11 och 12.

Städerna. Till städer, som deltaga i landsting, hava även räknats kö­

pingar, som utgöra egen kommun. Både för städer och landskommuner

ingå i grupp 9 av tabell 1 utgifter för prästerskapets avlöning såväl

enligt äldre löneresolutioner som i församlingar, där lagen den 9 decem­

ber 1910 om reglering av prästerskapets avlöning trätt i kraft, beträf­

fande sistnämnda församlingar dock endast den del av avlöningen, som

bestritts genom influtna församlingsavgifter.

1 tab. 1 ha från tab. 3 i statistiska .centralbyråns berättelse angå­

ende kommunernas finanser till grupp 8 sammanförts kol. 33 (utgifter

»för andra ändamål»), kol. 45 (»hus och inventatier»), kol. 55 (»stads­

fullmäktiges och nämnders expedition»), kol. 58 (»övriga utgifter») samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

102

hälften av kol. 54 (»magistrat och rådhusrätt»), medan andra hälften

av sistnämnda kol. hänförts till grupp 6. — Till grupp 12 ha hänförts

kol. 12 (»brandväsen») samt kol. 53 (»allmänna pensionsförsäkringen»).

Sistnämnda utgiftspost innefattar i fråga om både städerna och lands­

kommunerna levererade grundavgifter, bidrag till pensionstillägg och

understöd samt förvaltningskostnader för pensionsnämnderna, i den mån

dessa kostnader kunnat särskilt angivas.

Grupp 21 innefattar utgifterna i kol. 52 (»övriga utgifter»). Där

ingå även i fråga om de i landsting deltagande städerna utgifterna för

vattenledning, minskade med influtna vattenledningsavgifter, vilka i

stället uteslutits i tabellen över inkomsterna. För i landsting deltagande

städer, vilkas influtna vattenledningsavgifter överskjuta utgifterna för

samma ändamål, ha de senare uteslutits i tab. 1, men nettoöverskottet

upptagits i tab. 4 under grupp d 1).

Landskommunerna. Räntorna för kyrkliga ändamål, för folkskola,

för fattigvård och för andra kommunala ändamål, som i den finanssta­

tistiska berättelsen ingå i resp. kol. 22, 20, 31 och 37 men därjämte sär­

skilt redovisas i tab. K, ha hänförts till grupp 19. Till grupp 8 ha

från samma berättelse hänförts kol. 33 (»hus och inventarier»), kol. 36

(»avlöningar, arvoden, ersättningar») och kol. 37 (»övriga utgifter») efter

avdrag av i sistnämnda kol. ingående skuldräntor.

Municipalsamhällena. Till grupp 8 ha från den finansstatistiska

berättelsen sammanförts kol. 23 och 26 (»övriga utgifter»). Utgifterna

för vattenledning ha minskats med influtna vattenledningsavgifter samt

därefter jämte utgifterna för hus och inventarier (kol. 16) hänförts till

grupp 21 av tab. 1.

I tab. 4 har ett försök gjorts att beräkna, huru mycket av de på

den beskattningsbara inkomsten utdebiterade skatterna som gäldats av

jordbruksfastighet, av annan fastighet samt av inkomst av kapital och

arbete. Fördelningen har gjorts , efter samma proportion, efter vilken

den beräknade beskattningsbara inkomsten fördelar sig på samma grup­

per. Fördelningen kan dock icke göras fullt exakt, emedan de utdebi­

terade och de influtna skattebeloppen icke helt motsvara varandra. Som

den bristande skatteinbetalningen torde vara störst inom gruppen inkomst

av kapital och arbete, är säkerligen den på denna grupp belöpande

delen av skatterna något för högt beräknad.

Till de efter den beräknade inkomsten utdebiterade utskylderna -

har i tab. 4, grupp a) 1 lagts under året influtna restantier. — Under

rubriken »skatter och avgifter utdebiterade efter annan eller ej uppgiven

grund» ingå huvudsakligen prästerskapets avlöningsmedel enligt äldre

löneresolutioner.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

103

Tab.

1. De offentliga förvaltningarnas utgifter år 1916.

Utgiftornas natur

Stats­

verket

1,000 kr.

Lands­

ting

1,000 kr.

I landsting

ej del­

tagande

städer

1,000 kr.

Övriga

städer

1,000 kr.

Lands-

( kom-

' muner

1,000 kr

Muuici-

¹ palsam-

hällen

1,000 kr.

Vägtull-

nings-

distrikt

1,000 kr.

Till­

sam­

mans

1,000 kr.

A. Verklig-» utgifter.

1. Hans Maj: t Konungen

samt hov- och slotts

staterna ....................

1,645

1,645

2. Riksdagen ...............

1,502

—

—

—

—

—

1,502

3. Utrikesförvaltning..

2,220

—

___

—

—

2,220

4. Lantförsvar...............

150,821

—

—

—

___

—

—

160,821

5. Sjöförsvar ...............

40,989

—

__

—

—

—

—

40,989

6. Rättsväsende ...........

6,684

—

796

558

—

—

—

8.038

! 7. Ordningsväsende ..

558

321

4,695

2,841

—

69

—

8,484

8. Allmän inre förvalt­

ning ..............................

17,391

493

24,700

14.710

5,111

748

63,153

! 9. Kyrkliga angelägen­

heter ..............................

1,266

2,895

2,760

12,652

19,573

10. Hälso- och sjukvård

15,283

15,670

9.757

2,029

2,824

61

—

45 624

11. Fattigvård och väl­

görenhet .....................

596

321

9,220

6,580

18,144

34,861

[12. Försäkring och andra

sociala ändamål........

13,456

511

3,070

2,880

7,661

94

27,672

13. Folkundervisning och

folkbildning.................

23,829

851

10,082

9,019

32,304

76,085

14. Allmänna och en­

skilda läroverk ........

7,988

616

2.404

2,436

13444

15. Vetenskap och konst

5,200

—

-

—

—

—

—

5,200

It). .Näringslivets främ­

jande ..............................

12,959

1,364

14,323

17. Kommunikationsvä­

sende..............................

8,168

801

13,903

9,111

1,597

560

18,307

52,447

Ib. Skatteomkostnader...

11,483

—

—

—

—

—

—

11,483

19. Skuldräntor.................

35,940

1,298

16,101

10,602

3,688

259

—

67.888

Summa 1—19 357.978

22246

97.623

63,526

83,981

1,791

18,307

645,452

20. Bidragtill kommuner

o dyl..............................

16,527

—

—

_

—

_

—

B. Utgifter för kapi­

talökning.

21. Köp eller anläggning

av inkomstgivande

egendom ......................

62,153

___

30,660

13,422

743

1

106,978

22. Avsättning till fonder

4,514

—

—

—

—

—

4,514

23. Avbetalning å skuld

4,839

6,916

8,186

19,514

9,241

513 j

—

49,209

Totalsumma 446.011

29.162

136469

96,462

93,222!

3 047 J

18,307

806,153

104

Kungl. Majte proposition Nr 191.

Tab. 2. Specifikation av vissa kommunala utgifter år 1916.

Utgifternas natur

Lands-

ting

1,000 kr.

■ I landsting

ej deltagande

städer

1,000 kr.

Övriga

städer

1,000 kr.

Lands­

kommuner

1,000 kr.

9. Kyrkliga angelägenheter ..............*...................

_

9,895

2.760

12.652

därav hus och inventarier...............................

'

623

672

3,081

prästerskapet» avlöning ..........................

735

886

6,615

Övriga utgifter ............................................

1,537

1.202

2,956

1

13. Folkundervisning och folkbildning .................

10,082

9,019

32,304

därav hus och inventarier...................................

1,818

1.020

7,132

avlöning.........................................................

—

5,853

5,753

18,828

övriga utgifter ............................................

—

2,411

2,246

6.344

14. Allmänna och enskilda läroverk.....................

—

2,404

2.436

_ i

därav hus och inventarier...................................

—

1,039

956

--- j

avlöning ........................................................

—

260

746

Övriga utgifter ............................................

—

1,105

734

16. Näringslivets främjande.......................................

1.364

—

_

. 1

därav för jordbruk med binäringar .................

748

—

--

-

17. Kommunikationsväsende.......................................

—

13,903

9.111

därav vägar, gator och torg ..................... ........

5,111

3,429

hamnar, broar o. cl....................................

—

3,771

2,958

— 1

renhållning .................................................

3.761

1,329

gatubelysning................................................

—

1,260

1,395

' I

19. Skuldräntor ..............................................................

—

_

3,688

därav för kyrkliga ändamål ..............................

965

»

folkskola................................................

—-

1,560

» fattigvård ............................................

—

614 j

» andra ändamål ...................................

___

1.149

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191

105

Tub. ib Statens utgifter ärcn 1915 — 1918.

(Enligt utdrag ur riksliuvudboken )

Utgifternas natur

År 1915

1,000 kr.

År 1916

1,000 kr.

År 1917

1,000 kr.

År 1918

1,000 kr.

A Verklig!» utgifter.

i. H. Maj:t Konungen samt hov- och slottsstatevna

1,645

1,645

1,645

2,877

2. Riksdagen ................................................................................

1,437

1,502

1,870

3,682

3. Utrikesförvaltning ..............................................................

2,675

2,220

2,398

5,128

4. Lantförsvar............................................................ ...................

87,556

150,821

165,519

338,293

5. Sjöförsvar ................................................................................

31,516

40,989

48,211

139,946

6. Rättsväsende............................................................................

6,336

6,684

7,539

16,362

7. Ordningsväsende ...................................................................

520

558

612

712

8. Allmän inre förvaltning........ ..........................................

18,578

17,391

19,468

73,971

9. Kyrkliga angelägenheter .................................................

911

1,266

1,875

3,139

10. Hälso- och sjukvård ..........................................................

13,701

15,283

18,494

26,514

11. Fattigvård och välgörenhet ............................................

570

596

697

834

12. Försäkring och andra sociala ändamål.....................

8,083

13,456

15,496

78,110

12 a. Åtgärder i prisreglerande syfte ...................................

—

—

-

103,839

13. Folkundervisning och folkbildning..............................

22,710

23,829

27,138

36,642

14. Allmänna och enskilda läroverk...................................

7,812

7,988

8,048

10,671 ‘

15. Vetenskap och konst..........................................................

5,246

5,200

4,895

5,386

16. Näringslivets främjande.....................................................

13,438

12,959

13,701

29,107

17. Kommunikationsväsende.....................................................

7,687

8,168

8,400

8,402

18. Skatteomkostnader ..............................................................

10,486

11,483

11,771

12,579

19. Skuldräntor ............................................................................

32,082

35,940

45,344

74,020

.

Summa 1—19

20. Bidrag till kommuner och dylika ...............................

272,98!)

18,477

357,978

16,527

403,121

16,083

970,214

15,439

B. Utgifter för kapitalökning.

21. Köp eller anläggning av inkomstgivande egendom

47,400

62,153

73,902

176,997.

22. Avsättning till fonder..........................................................

13,339

4,514

13,744

13,697

23. Avbetalning å skuld .................................................

5,106

. 4,839

4,977

5,253

24. Rörelsekapital för statens kristidsverksamhet.......

— , —

159,800

415,200

Totalsumma

357,311

446,011 ! 671,627

1.596,800

Bihang till riksdagens 'protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

It

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 4. Kommunernas inkomster år 1916.

Inkomsternas natur

Landsting

i 1,000 kr.

Städer

isomejdcl-

] taga i

| landsting

j 1,000 kr.

| Övriga

städer

1,000 kr.

Lands­

kommu­

ner

1,0C0 kr.

i Munici-

palsam-

hällen

1,000 kr.

I. Verkliga Inkomster.

a) Skaller och avgifter:

1. Utdebiterade på den beskattnings­

bara inkomsten ...................................

14,362

42,256

28,889

40,057

813

därav på jordbruksfastighet.....................

2,640

63

251

12,077

—

»

» annan fastighet..........................

1,665

7,391

4,472

3,605

127

*

» inkomst av kapital och arbete

10,057

34,802

24,166

24,375

686

2. Utdebiterade på fastighetsvärdet ...

—

11

222

—

—

8. Personliga avgifter...................................

—

106

132

746

—

4. Skogsaccis ................................................

—

1

4

2,275

—

5. Utdebiterade efter annan eller ej

uppgiven grund...................................

—

693

738

6,258

6. Fattigvård in natura..............................

—

—

—

*) 90

- .

V. Av bouppteckningar in. m...................

—

497

146 |

—

—

8. Artistskatt ................................................

— '

82

38

3

—

9. Hundskatt ................................................

—

97

144

') 488

_

10. Sjukvårdsavgifter

......................

874

-

^— :

—

-

j

11. Grundavgifter till allm. pensionsförs.

-

1,102

1,170

j

6,364

—

b) Influtna räntor

..................................

I c) Hyror och arrenden

.........................

|

303

j

2,686

\

8,815

2,654

4,299

|

3,384

121

d) Inkomstgivande verks avkastning

........

2,884

28,715

15,445 I

-

i

393

e) Brännvinsftirsäljningsmedel

.................

2,673

j

2,262 1

3,418

6

—

f) Statsbidrag, till folkskolan

.................

—

2,285

2,791 |

14,428 1

—

»

»

andra ändamål

...........

1,974

3,601

897

451

15

i

1 g) Övriga inkomster

............................

539

j

26,903

9,237 |

6,185

284

Summa verkliga inkomster

23 609

120,112 |

70,224

80,735

1.626

II. Upplåning

.....................................

9,072 1

22,427

32,657

13,625 |

2,734

Summa inkomster ;

32,681 |

142,539

102,881

94,360 !

4.360

') Avser år 1915.

Kungl. Majds proposition Nr 11)1.

107

III. Principerna för eu rättvis beskattning i finans­

vetenskapen.

I äldre tider voro blott vissa klasser av befolkningen underkastade

skattskyldighet. Just de, som bäst skulle förmått bära skatterna, voro ofta

helt eller åtminstone i huvudsak fria från bidragsskyldighet till det all­

männa. De då gällande »systemen» för beskattningen voro ej resultat

av några försök att i praktiken omsätta teoretiskt utbildade idéer utan

måste fastmera betraktas såsom utslag av rådande maktmotsättningar

inom samhället. Det anses numera både inom teorien och hos det

praktiska livets män inom alla samhällslager självklart, att beskattningen

bör fylla största möjliga krav på en rättvis fördelning av de bördor,

som samhället i form av skatter måste i allt större utsträckning ålägga

sina medborgare. Och enighet torde kunna sägas råda därom, att en

rättvis skattefördelning förutsätter, dels att varje samhällsmedlem, som

är i stånd därtill, erlägger skatt, dels att beskattningen skall vara »lik­

mässig». Härmed iipphör emellertid enigheten. I synnerhet om den

närmare innebörden av fordran på »likmässighet» hava yppat sig de

mest skiftande åsikter.

I modern finansvetenskap har man i fråga om skattefördelningens

rättvisa med särskild hänsyn till likmässigheten uppställt tvänne huvud­

teorier, under vilka de flesta uppfattningar i berörda avseende kunna

hänföras, nämligen intresse- eller nytteteorien och skatteförmågeteorien.

Den särskilda teori, som uppställts i avseende å beskattningens socialpolitiska

verkningar, torde i allmänhet hava utbildats med hänsyn ej till kommunal­

beskattningen — varom här är fråga — utan till statsbeskattningen.

Intresseteorien vilar på den principen, att beskattningen skall ske

»efter intresse» eller, som det plägar uttryckas, »efter prestation och

motprestation». Numera är väl den åsikt att anse som föråldrad, att

skatterna borde ordnas som premierna i en försäkringsanstalt. Statens

huvudsakliga verksamhet gällde, ansåg man, uppehållandet av rätts­

säkerheten, och skatterna borde alltså betalas i förhållande till det gagn,

som en var hade av rättssäkerheten. I vad mån denna teori kunde äga

Olika be-

skattnings-

teorier.

Jnlresse-

teotien.

Skatttfbr-

mfigeteorien.

Förespråkare

för de olika

teorierna.

Wagner

giltighet även för kommunalbeskattningen, beröres i allmänhet icke i

den moderna skatteteoretiska litteraturen. Intresseprincipen, sådan man

numera tänker sig den, finner man »omedelbart grundad i sunda för­

nuftet». Det anses ligga i sakens natur, att man skall betala skatt i för­

hållande till de fördelar, man åtnjuter av samhället. Man söker fast­

ställa och mäta den nytta, en var har av samhällets verksamhet, för

att beskatta honom efter detta mått. Men under det åtskilliga för­

fattare anse det riktigt och nödvändigt att mäta nyttan i varje särskilt

fall, finnes det andra, som anse, att det gives ett gemensamt uttryck

för den nytta, en var åtnjuter av samhället, nämligen summan av de

ekonomiska fördelar, som tillflyta honom. Efter detta gemensamma

uttryck för nyttan böra de samhällsutgifter utdebiteras, som man ej

kunnat fördela genom att mäta nyttan i särskilda fall.

Skatteförmågeteorien däremot bygger på den principen, att en var

skall betala skatt efter sin ekonomiska bärkraft. Beskattningen grundas

enligt denna princip på den enskildes plikt att efter förmåga bidraga

till samhällets utgifter. Med skatteförmågeprincipen identifieras av. många

författare den s. k. offerprincipen, som utgår från det förhållandet, att

skatten innebär ett offer, ett umbärande för den beskattade. Likmässig-

heten i beskattningen förverkligas enligt denna princip, därest offret

blir lika för alla beskattade.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Båda de nu berörda teorierna hava sina förespråkare. Vissa för­

fattare anse, att endera principen bör vara ensam härskande vid all be­

skattning, andra åter förmena, att båda böra komma till användning men

med var sitt begränsade tillämpningsområde. Jag tillåter mig att här

i korthet sammanfatta några uttalanden i ämnet av finans teoretiska för­

fattare, företrädande olika ståndpunkter.

Tysklands på ifrågavarande område sannolikt mest ansedde skrift­

ställare, Adolph Wagner, uttalar i avseende å den teoretiska grunden för

den allmänna beskattningen, att intresseprincipen utgör en oriktig grund­

val, då den utvidgar den privatekonomiska vedergällningsprincipen till

statslivets förhållanden. Det vore, enligt Wagner, visserligen sant, att de

beskattade åtnjöte stora fördelar av staten. I detta förhållande läge

emellertid icke den inre grunden till den allmänna skatteplikten, om man

också kunde hänvisa till denna grund för att gentemot den enskilde

rättfärdiga hans skattebörda. I vissa fall vore visserligen förhållandena

sådana, att skatterna kunde och borde fördelas efter intresset. Men därav

följde icke, att intresseprincipen vore lämpad såsom en allmän grundval

109

för beskattningen, bni sådan grundval förefunnes i stället i skatteförmåge-

principen. Låt vara att en var såsom medlem i samhället erhölle fördelar

av detsamma, så vore det dock främst fråga om det helas bästa och

om den enskildes blott såsom eu del av det hela. Det vore pliktför­

hållandet, som grundade skattskyldigheten. Kunde beskattning i all­

mänhet ej grundas på intresseprincipen, så kunde ej heller skatterna i

allmänhet fördelas efter densamma, Av samhällets väsen och beskaffen­

heten hos de flesta offentliga prestationer vore det fastmera klart, att

en allmän fördelning av skatterna efter intresse vore såväl principiellt

falsk som praktiskt ogenomförbar. Även där den enskilde åtnjöte för­

delar av samhällets dispositioner, skedde detta i regel i eu grad, som

ej kunde mätas. Så vore fallet beträffande den störa mängden av sam­

hälleliga dispositioner till förverkligande av rätts- och maktändamål

likasom även i fråga om många dispositioner för kultur- och välfärds-

ändamål. Därför vore man nödsakad att tillgripa eu annan måttstock

för skattskyldigheten, och en sådan kunde beträffande beskattningen i

allmänhet blott finnas i skatteförmågeprincipen. I det moderna sam­

hället hushållades »med förenade krafter» för det helas bästa, och där­

för måste också billigtvis var och en tagas i anspråk efter måttet av

sina krafter. Någon absolut, uteslutande användbar skatteprincip för

vinnande av likmässighet i beskattningen funnes alltså icke, utan det

gällde att åt vardera av skatteförmåge- och intresseprinciperna anvisa

det område, inom vilket den borde tillämpas.

Intresseprincipen vore, enligt Wagner, riktig och praktiskt använd­

bar, där offentliga prestationer verkligen medförde särskilda fördelar för

vissa personer eller för viss egendom och där tillika storleken av dessa

fördelar läte ungefärligen mäta sig. Blott ett »ungefär» vore över­

huvudtaget möjligt men också tillräckligt för ändamålet. Efter denna

ledande synpunkt följde användningen av intresseprincipen i systemet

för gebyrer och bidrag. Med gebyrer förstode Wagner sådana avgifter,

vilka på ett av samhället ensidigt bestämt sätt och till bestämt belopp

av enskilda eller grupper av enskilda erlades såsom speciellt veder­

lag för av samhället meddelade tjänster eller för utgifter, som de för­

orsakat samhället vid dess utövande av sin verksamhet. Bidrag vore

sådana avgifter, vilka erlades på en gång-, i synnerhet vid anlägg­

ningen av samhälleliga anstalter och inrättningar. Beträffande intresse­

principens ytterligare tillämplighet vore att skilja mellan stats- och

kommunalbeskattningén. I fråga om statsbeskattningen intoge visser­

ligen skatteförmågeprincipen det främsta rummet, men det kunde in­

träffa, att vissa föranstaltningar från statens sida i särskilt hög grad

Kanyl. Maj ds proposition Nr 191.

Schäff/e.

komrae vissa landsändar, vissa folkklasser, vissa personer och i synner­

het vissa egendomar till godo. Detta gällde i allmänhet jordegendom

men stundom, såsom i fråga om kommunikationsanläggningar, vatten-

byggnader m. in., även viss näringsdrift. I dylika tall kunde rättvisan

bjuda, att hänsyn toges till intresseprincipen. Det vore emellertid i kom­

munernas skatteväsen, och i desto högre grad ju mindre kommunerna

till sina områden vore, som denna princip funne sin särskilda använd­

ning. Liksom staten vore visserligen ej heller kommunen någon rent

privatekonomisk sammanslutning, i vilken allt på grund av sakens natur

borde eller kunde regleras enligt synpunkten: prestation och motpresta­

tion. Men i stor utsträckning förekomme i kommunernas verksamhet

åtgöranden, isynnerhet av ekonomisk natur, vilkas verkningar för en­

skilda kategorier av personer eller egendom kunde urskiljas och i någon

mån mätas, exempelvis såsom ökning i egendoms och i synnerhet fastig­

heters värde, såsom ökade produktionsmöjligheter i enskild näring eller

såsom personlig nytta och besparingar för privatmannen. Till genom­

förande av intresseprincipen i kommunalbeskattningen vore en metodisk

uppdelning av de kommunala utgifterna ändamålsenlig för att icke säga

nödvändig. Med de olika kategorierna av utgifter borde de särskilda

beskattningsprinciperna kombineras och detta i huvudsak så, att för de

allmänna utgifterna skatterna fördelades efter förmåga men i fråga om

vissa av de särskilda utgifterna efter intresse. Till allmänna utgifter

kunde räknas sådana, som avsåge att tillgodose statsändamål, utgifter

för kommunens allmänna förvaltning, för polis- och sundbetsväsen, och

i regel för fattigvården. Till särskilda utgifter vore däremot att hän­

föra utgifter för kulturändamål, skolväsen o. d. samt utgifter för eko­

nomiska ändamål, i synnerhet väg- och gatuväsen, vattenledning, be­

lysning m. m. Utgifter, om vilkas art tvekan rådde, borde hänföras

till allmänna utgifter. De särskilda utgifterna borde i första hand täckas

genom gebyrer och bidrag, men, i den mån detta ej vore möjligt,

borde utgifter för kulturändamål täckas med skatter efter förmåga, ut­

gifter för ekonomiska ändamål däremot med skatter efter intresse.

Beskattning efter förmåga borde, enligt Wagner, äga rum i alla de

fall, då ej, enligt vad förut utvecklats, rum funnes för intresseprincipen.

Skatteförmågeprincipen borde sålunda isynnerhet tillämpas vid statens

beskattning men hade sin givna stora betydelse även i fråga om kom­

munernas skatteväsen.

Eu annan känd tysk finansteoretiker, Albert Schäifle, anhängare

av skatteförmågeteorien såsom den enda riktiga i fråga om all beskatt-

110

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

rang, upptager Wagners resonemang till kritik på i huvudsak följande

satt Det tunnes visserligen gebyrer och bidrag efter intresse men ino-a

skatter efter intresse. Vad som angåves vara skatter efter intresse

vore just särskilda vederlag för särskilda fördelar. Wagners teori inne-

bure en sammanblandning med skatter av inkomster, som icke vore

skatter. ly med skatt lorstodes just bidrag till allmännyttiga oflfent-

iga utgifter, vilka icke täcktes genom förvärvsinkomster och särskilda

vederlag. Gebyrer och bidrag kunde klädas i skattens form men bleve

därigenom icke skatter. Omvänt kunde skatten klädas i gebyrens form

men upphörde därför icke att vara en skatt, ett bidrag efter förmåga

pa gnind av medlemskap i samhället. Om man överallt, där man

p agade tala om skatt efter intresse, i stället insatte »gebyr» e. d.

vore nästan allt riktigt, som i den av Wagner företrädda dualistiska

teorien anfördes, i fråga om intressebeskattningen. Det vore sålunda

bland annat riktigt, att gebyrer uttoges, där enskilda — icke blott jord­

ägare — åtnjöte särskilda och ungefärligen mätbara särskilda fördelar.

Det vore mycket riktigt , alt anbefalla ett uppdelande av de offentliga

utgifterna i sådana, för vilka helt eller delvis gebyrer borde upptagas,

och i sadana, där de enskildas fördelar ej ens tillnärmelsevis kunde mätas.

Utgivaren av den tyska tidskriften »Finanzarchiv», Georg Sehanz,

har nyligen (1915) sökt uppvisa, att de kommunala anordningarna i

största utsträckning komme kommunens samtliga medlemmar eller de

„ !a av. „de™ tillgodo, och att den uppfattning, att fastigheter och

näringsdrift skulle draga särskilt stor nytta av desamma, vore felaktig,

ochanz vill låta skatteförmågeteorien äga tillämpning i alla fall, då

ej skal till upptagande av gebyr eller bidrag tydligen förefinnas.

Engelsmannen Bastable anser icke intresseteorien vara möjlig att

i allmänhet tillämpa i fråga om statsbeskattningen men väl vid kom­

munalbeskattningen, där en större möjlighet att mäta de fördelar, som

tillskyndats vederbörande, ansetts förefinnas.

Till uteslutande intresseteorien ansluter sig däremot dansken V.

^aibe Hansen. Han ägnar skatteförmågeteorien en ingående kritik

i enna teori utginge, säger Falbe Hansen, från att skatterna borde vara

»lika», vilket skulle, betyda »lika offer» eller »lika tryck». Men denna slut-

sats vore icke pålitlig. Lika nära till hands läge"det resultat, till vilket

aven atskilhga författare kommit, nämligen att, när en skatt skulle vara

»lika», maste den hava samma absoluta storlek för alla. Då en sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

111

Sehanz

.

Bastable.

Falbe

Hansen.

¹¹²

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 191.

skatt givetvis måste sättas lågt, vore den förkastlig redan på den grund,

att den ej skulle inbringa tillnärmelsevis vad samhället behövde. Men

även om man antoge, att »lika» betydde »lika offer» eller »lika tryck»,

vore nästa led i tankekedjan oriktigt, ty från denna förutsättning kunde

man omöjligt komma till det resultat, att skatten borde beräknas »i

förhållande till» förmågan och än mindre »i förhållande till» inkomsten.

Ty när en skatt skulle medföra ett lika stort offer, måste den vara_icke

proportionell mot förmågan utan starkt progressiv på förmågan och

än mer progressiv på inkomsten. Den måste vara så hög, att dess

betalning kostade umbärandet av lika nödvändiga förbrukningsföre­

mål. Skatten måste sålunda medtaga all inkomst utöver ett minimum.

Skatteförmågeteorien förde emellertid även till andra olyckliga konse­

kvenser. Den löste sålunda icke det mellanstatliga och interkommunala

skatteproblemet. Slutligen kunde man ej utan vidare påstå, att »skatte-

förmåga» vore liktydigt med inkomst, vilket sistnämnda begrepp för

övrigt även vore tvivelaktigt och mångtydigt. Och begieppet »skatte-

förmåga» vore så vagt och godtyckligt, att det föga ägnade sig till

matt för beskattningen. Själva utgångspunkten för skatteförmågeteorien

vore för övrigt oriktig, ty staten ställde sig ej och borde ej ställa sig

lika gentemot alla samhällsmedlemmar. Falbe Hansen ansluter sig i

stället till den ovan berörda riktning inom intresseteorien, vilken>nser

summan av de ekonomiska fördelar, som tillflyta en var, utgöra ett

gemensamt uttryck för den nytta, han har av samhället.

Frankrike.

de förra i mindre grad än de senare drabbas av utdebiteringen. Någon

kommunal inkomstskatt finnes icke i England, och ej heller utdebiteras

numera några speciella kommunalskatter av väsentlig betydelse. 1 Cassels

förenämnda utredning göres gällande, att beträffande uthyrda fastigheter

en stor del av fastighetsskatten ytterst får bäras av hyresgästerna,

medan den andra delen verkligen bäres av fastighetsägarna och alltså

har karaktären av en jordvärdeskatt, samt att de nyare tendenserna i

engelsk kommunalskattepolitik i allmänhet gått i riktning mot en mer

eller mindre fullständig övergång till en speciell jordvärdeskatt.

Av synnerligen väsentlig betydelse för de engelska kommunernas

finansväsen är statsbidragssystemet. Statsbidragen äro dels vissa till

kommuner av högre ordning överförda statsskatter, såsom licensavgifter

o. d., som tillfalla kommunerna, dels bidrag till vissa särskilda

ändamål, i synnerhet undervisningsväsendet. År 1908 uppgick stats­

bidragens sammanlagda belopp till omkring tredjedelen mot de egentliga

kommunalskatterna.

Frankrike är indelat i ett antal departement och dessa åter i kom­

muner. Såväl departementen som kommunerna hava beskattningsrätt.

Till grund för den allmänna direkta kommunalbeskattningen ligga de

fyra stora direkta statsskatterna: grundskatten, personal- och mobiliar­

skatten, dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten (patentskatten).

Grundskatten beräknas olika, alltefter det den träffar obebyggd jord eller

byggnadsmark med byggnader. Den egentliga jordskatten är till sitt

sammanlagda belopp en gång för alla fastställd och fördelas på fastig­

heterna efter jordens antagna avkastning, medan däremot byggnads-

skatten utgår med en bestämd skattesats av byggnadernas avkastning

efter avdrag av viss beräknad procent för amortering, underhåll m. m.

Personal- och mobiliarskatten består av två olika skatter. Peisonalskatten

är en personlig percapitaskatt, medan mobiliarskatten utdebiteras i för­

hållande till hyresvärdet av de lägenheter, som användas såsom privat­

bostad. Dörr- och fönsterskatten upptages för byggnader efter antalet

av deras dörrar och fönster. Skatten åligger i första hand husägarna,

men dessa hava rätt att få skatten ersatt av hyresgästerna. Närings­

skatten slutligen utgår efter en mycket specificerad tariff med fästa

skattesatser och träffar i allmänhet alla yrkesidkare. Skatten är graderad

dels efter näringarnas eller yrkenas olika natur, dels efter folkmängden

i den kommun, där näringen drives, dels också efter hyresvärdet av

byggnader, som användas för näringsdriften, i somliga näringar också

efter antalet arbetare. Departementens och kommunernas tillägg till

114

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

115

dessa skatter beräknas efter vissa procent, som ej utan särskilt tillstånd

från vederbörande myndigheter få överskridas. I första hand beräknas

tilläggen till grundskatten samt person- och mobiliarskatten och, sedan

dessa utnyttjats, tillägg till alla fyra skatterna. Härav framgår, att

dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten anlitas i förhållandevis

lägre grad än de övriga skatterna. Härtill komma vissa särskilda

kommunalskatter, bland dem den s. k. »prestationsskattcn» för väg-

väsendet, som egentligen innebär en skyldighet att utgöra naturapresta-

tioner, vilka dock kunna avlösas i penningar, samt hundskatt och i

städerna kommunala tullar eller s. k. oktrojer, vilka sistnämnda spela

en betydande roll.

Preussen är för den kommunala förvaltningen iudelat i provinser,

dessa i kretsar och kretsarna i primärkommuner. Under kommunerna

av högre ordning höra flera olikartade uppgifter, vad angår kretsarna

särskilt för vägväs«jndet och beträffande provinserna dels för kommunika­

tionerna dels ock i synnerhet för fattigvårdsväsendet. Provinserna, kret­

sarna och primärkommunerna hava var för sig beskattningsrätt. Då den

kommunala beskattningen till väsentlig del grundar sig på de direkta

statsskatterna, må även dessa något beröras.

Den direkta statsbeskattningen i Preussen vilade förr på ett system

av avkastningsskatter, kompletterat med en inkomstbeskattning. Av­

kastningsskatterna voro till antalet tre, nämligen grund-, byggnads- och

näringsskatterna. Grundskatterna vilade på en allmän kateter för landets

jord, vilken innefattade en taxering en gång för alla av jordens normala

nettoavkastning, d. v. s. bruttoavkastningen efter avdrag för driftskost­

naderna. Byggnadsskatten utgick efter byggnadernas årliga hyresvärde.

Näringsskatten var tidigare fördelad efter huvudsakligen yttre känne­

tecken med en indelning av näringsdriften efter ett detaljerat klass­

system men förändrades sedermera, så att företagets avkastning, i viss

mån också dess anläggnings- och driftskapital, lades till grund för be­

skattningen. Kommunerna täckte uteslutande eller till största delen sitt

skattebehov genom procentuella tillägg till statens inkomstskatt eller

genom självständiga kommunala inkomstskatter.

Genom den i början av 1890-talet genomförda s. k. Miquelska

skattereformen skedde en genomgripande omvandling av hela det preus­

siska såväl statliga som kommunala skattesystemet. Därvid infördes

en ny statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som gjorde de i ett stuts-

skattesystem olämpliga objektskatterna onödiga. Dessa överlätos i stället

till kommunerna, ehuruväl taxering såsom till statsskatt fortfarande skulle

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Preusseo.

116

äga rum och nomineTa belopp enligt förut gällande grunder åsättas. Då

staten avstod från realskatterna, krävdes emellertid garantier för en

lämplig hushållning med dessa skattekälior, på vilka kommunerna i första

hand måste grunda sin hushållning. Därför bestämdes, att kommuns

beslut i beskattningsärenden skulle i många fall underställas lokalmyn­

dighets prövning.

Enligt kommunalskattereformen skulle kommunernas inkomstbe­

skattning nära ansluta sig till statsinkomstskatten men borde däremot

en omgestaltning äga rum av grund-, byggnads- och näringsskatterna

till särskdda kommunala realskatter. Frigivandet av dessa skattekälior

från statens sida erhåller sin fulla betydelse för kommunerna därigenom,

att dessa icke bindas vid statens formellt bestående skatteformer ulan

sättas i tillfälle att utbilda sina realskattesvstem efter särskilda förhål­

landen. Detta skall ske genom en särskild skatteordning, som under­

ställes vederbörande myndighets godkännande. Tills detta sker, måste

kommunen upptaga realskatter i form av tillägg till de statliga real­

skatterna.

Den preussiska primärkommunen skall i första hand täcka sina

utgifter genom egna inkomster men äger rätt att därutöver upptaga i

första hand gebyrer och bidrag, därefter indirekta samt slutligen direkta

skatter. Gebyrer eller bidrag är kommunen berättigad upptaga för

begagnande av sådana anordningar, som kommunen i det offentligas

intresse har vidtagit. Skyldighet att upptaga yebyrer eller bidrag före­

finnes, om anordningen i fråga hinder särskilda medlemmar av kom­

munen eller särskilda klasser av densamma till fördel. Dock kan kom­

munen i sådant fall även täcka kostnaden genom s. k. »mer- eller

mindrebelastning», varmed förstås en olika fördelning av de direkta

skattebördorna på olika grupper av kommunens medlemmar. Indirekta

skatter är kommunen berättigad att upplaga inom vissa gränser. Den

viktigaste är skatt på omsättning av fast egendom.

Av de direkta skatterna komma närmast i betraktande realskatterna

och bland dessa först skatten å fast egendom, som utgår av såväl be-

byggd som obebyggd fastighet inom kommunen. Skattefördelnirjg^n

kan ske efter antingen avkastnings- eller saluvärdet — varvid dock märkes,

att totalsumman av utdebiteringen på fast egendom bestämmes med hän­

syn till det taxerade beloppet av statens grund- och byggnadsskatter.

Om särskilda fastighetsskatter icke äro införda, skall beskattningen ske

i form av procentuella tillägg till de statliga taxeringarna till grund-

och byggnadsskatt. Vad näringsskatten beträffar har det officiellt för­

klarats, att statsskatten icke är någon lämplig grundval för kommunal-

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

118

Bayern.

Bayern är indelat i kretsar, dessa i distrikt samt vissa i distrikten

ej ingående s. k. omedelbara städer, distrikten åter i primärkommuner.

På kretsarna komma stora kostnader för skolväsen och fattigvård, medan

distriktens utgifter till väsentlig del avse vägväsendet.

Kommunalbeskattningen sker i Bayern genom tillägg till de direkta

statsskatterna samt genom vissa särskilda skatter, såsom skatt på Öl, kom­

munala gatu- och ' broavgifter, hundskatt, kommunala tillägg till lag-

fartsstämpel, särskild varuhusskatt o. s. v. Den direkta stat sbeskattningen

i Bayern vilade ända till den reform, som genomfördes år 1910, på ett

system av avkastningsskatter. Dessa voro till antalet fem, nämligen en

grundskatt, en byggnadsskatt, eu näringsskatt, en kapitalränteskatt och en

partiell inkomstskatt. Den kommunala utdebiteringen måste ske efter

samma procentsats för alla fem skattetyperna. Genom 1910 års före-

nämnda reform infördes såsom huvudform för den statliga beskattningen

en verklig inkomstskatt, ehuruväl de gamla avkastningsskatterna fingo

kvarstå. Det avsågs därvid, att för kommunerna avkastningsskatterna

fortfarande skulle bliva huvudsak och inkomstskatterna mera iä betydelse

av komplement. Kommunerna tillförbundos därför att belasta avkast­

ningsskatterna med relativt högre procentsatser än inkomstskatten. Medan

staten av inkomstskatten bar dubbelt så stor inkomst som av avkast­

ningsskatterna, torde i kommunerna avkastningsskatterna giva dubbelt

mot0 inkomstskatten. Detta gäller dock endast primärkommunerna och

distrikten. Kretsarna, som i ekonomiskt avseende anses stå staten be­

tydligt närmare, skola däremot allt fortfarande utdebitera sitt skattebehov

såsom ett likformigt procentuellt tillägg till de direkta statsskatterna.

Avkastningsskatterna i Bayern te sig efter år 1910 på ungefär föl­

jande sätt. Kapitalränteskatten är en fristående skatt på inkomst av

kapital, varunder förstas räntor på utlånat kapital samt utdelning å

aktier och dylikt. Grundskatten är en gammal katasterskatt, som be­

räknats på grundval av en fullständig uppmätning och klassifikation av

all jord i Bayern. Byggnadsskatten är en skatt pa byggnadeis liyres-

värde. Näringsskatten utgår av varje inom Bayern driven näring med

undantag för jordbruket med dess binäringar. _ Skatten består av två

delar. Den ena står ungefär i proportion till driftskapitalet, d. v. s. all

den förmögenhet, som ingår i näringsdriften, med undantag av den, som

drabbas av grund- och byggnadsskatt. Den andra delen åter äi pro­

gressiv i förhållande till storleken av företagets avkastning.

Om eu kommun belastas med utgifter för folkskola, fattigt'åid eller

polis för personer, som visserligen bo inom kommunen, men som äro

anställda i näringsdrift inom annan kommun, kan bostadskommunen

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Hessen.

Danmark.

Hala

utdebiteringen grundar sig för övrigt helt på de direkta stats­

skatterna. Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt samt tre objekt­

skatter, nämligen en grundskatt, eu näringsskatt samt en kapitaltänte-

skatt. Grundskatten vilar på en uppskattning av jordens nettoavkastning

vid normal skötsel. Taxeringssumman för näringsskatten bildas genom

en sammanslagning av företagarens personliga arbetsförtjänst och av­

kastningen av driftskapitalet. Medan i statens budget inkomstskatten

har den avgjort största betydelsen, är i kommunernas ekonomi för­

hållandet det motsatta. Den vida övervägande inkomsten i kommunerna

erhålles nämligen av tillägg till grund- och näringsskatterna.

Hessen är indelat i provinser och dessa i kretsar. Såväl provin­

sernas som kretsarnas skattebehov utdebiteras på primärkommunerna.

De direkta statsskatterna i Hessen äro av två slag, nämligen dels

en allmän inkomstskatt och dels en allmän förmögenhetsskatt. Den

kommunala beskattningen ansluter sig nära till den statliga. Enligt den

nya kommunalskattelag, som trätt i kraft år 1913, äro de kommunala

direkta skatterna dels vissa objektskatter å fast egendom, näringsdrift

och kapitalförmögenhet, dels ock en inkomstskatt. Kommunal fastig­

hetsskatt utgår av fast egendom inom kommunen efter dess handels-

värde. För jordbruksfastighet kan den skattskyldige fordra beskattning

efter medeltalet av avkastnings- och försäljningsvärdena, därest han kan

uppvisa, att det förra mera väsentligt understiger det senare. Nanngs-

skatten träffar näringar av alla slag, även jordbruket, och utgår i för­

hållande till driftskapitalet. Genom ortsstatut, som stadfästes av imm­

ateriella myndigheter, kan dock annan måttstock för näringsskatten be­

stämmas. Genom vederbörligen stadfäst ortsstatut kan även särskild

varuhusskatt införas. Genom beslut av en krets kan med vederbörlig

stadfästelse bestämmas, att i kommunerna inom kretsen yrkesmässig han­

del med jordbruksfastighet skall underkastas en särskild skatt. Den

kommunala kapitalskatten träffar förmögenhet, som icke är underkastad

fastighets- eller näringsskatt. Den kommunala inkomstskatten upptages

i allmänhet på grundvalen av taxeringen till statens inkomstskatt, men

de skattefria avdragen äro lägre än i fråga om statsskatten. Genom

objektskatter torde i Hessen täckas något mer än hälften av den kom­

munala utdebiteriugen.

Primärkommuner på landet äro i Danmark sockenkommuuerna,

förenade i amtsrådskretsar. Utanför dessa stå städer (och vissa stads-

liknande samhällen), vilka dock för vissa ändamål, särskilt skolväsendet,

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

121

äro förenade med amtsrådskretsarna. Under amtsrådskretsarna falla för

övrigt bland annat, uppgifter för fattigvård, rätts- och polisväsen, sund-

hetsväsen och vägväsen. Deras representation, amtsråden, hava dess­

utom viss kontrollmyndighet över primärkommunernas utdebitering.

De danska primärkommunernas direkta beskattning, som nära anslu­

ter sig till stats bes k åtta i ngen, vilar dels på fastighetsskatter dels på in­

komstskatter. k astighetsskatterna på landet äro dels en gammal matrikular-

skatt, den så kallade hartkornsskatten, dels en modern fastighetsskatt, så

kallad ejendomsskyld, utgående efter periodiska taxeringar. Den sist­

nämnda skattens karaktär av objektskatt modifieras därigenom, att avdrag

medgives beträffande mindre fastigheter. I städerna uttagas även vissa

fastighetsskatter av äldre typ, varjämte städerna äga rätt att upptaga ejen­

domsskyld. ^ Vad särskilt Köpenhamn beträffar, bestå där sedan gammalt

tre skilda fastighetsskatter, nämligen grundskatt, arealskatt — som utgår

efter rummens sammanlagda golvyta — samt gatubeläggningsskatt —

som utgår efter ytinnehållet av gatan utanför fastigheten, vartill numera

kommer även ejendomsskyld. Inkomstskatten är visserligen proportionell

men utgår efter ett beräknat beskattningsbart belopp, som uppskattas efter

vederbörandes relativa förmåga, bedömd med hänsyn till alla de om-

stäudigheb r, som kunna inverka på densamma. Särskilda bestämmelser

gälla i fråga om aktiebolag. I Köpenhamn förefinnes en progressiv in­

komstskatt. Amtskommunerna kunna ntdebitera tredjedelen av sitt skatte-

behov på sockenkommunerna inom kretsen — en rätt, som endast i

ringa utsträckning begagnas. 1 övrigt äro amtskommunerna hänvisade

till utdebitering på den fasta egendomen inom kretsen.

Socken kommunernas skattebörda fördelar sig i praktiken unge­

fär lika mellan fastighetsskatter och personliga skatter, medan amtsskat-

terna träffa nästan uteslutande den fasta egendomen. I laudsortsstäderna

äro de personliga skatterna av övervägande betydelse, varemot i Köpen­

hamn fastighetsskatterna hava större betydelse än för sockenkommunerna.

Statsbidrag i Danmark förekomma för särskilda ändamål, såsom

till ålderdomsuuderstöd, vilket ej har karaktär av fattigvård — men icke

för den egentliga fattigvården — samt till skolväsendet. Men dessutom

lämnar statskassan även ett allmänt bidrag till kommunerna efter en

fördelningsgrund, som avser att taga hänsyn ej blott till de bördor, som

vila på kommunerna, utan även till de särskilda kommunernas större

eller mindre förmåga att bära bördorna.

I Norge utgör varje köpstad egen kommun. På landet finnas där­

emot två kommunala enheter med beskattningsrätt, nämligen amtet och

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

16

K un f/l. Maj ds proposition Nr 191.

Norge.

122

häradet, det sistnämnda primärkommun. Amten hava ett stort antal kom­

munala uppgifter, synnerligast för väg- och folkskoleväsen samt för

sinnessjukas vård. Norges kommunala beskattning bäres av två sam­

verkande beskattningsformer, nämligen en objektskatt å fast egendom,

obligatorisk för amtet och för städerna men fakultativ för häradena,

samt en allmän och ren inkomstskatt jämte skatt å förmögenhet. Fastig­

hetsskatten å landet är i regel en gammal katasterskatt, medan den i stä­

derna vilar på periodiska taxeringar till det värde, fastigheten kan anta­

gas betinga vid frivillig försäljning under vanliga omsättningsförhnllan-

den. Inkomstskatten utgår till kommunen proportionellt i förhållande

till beloppet av den för varje skattskyldig uppskattade beskattningsbara

inkomsten. De skattefria avdragen äro emellertid så stora, att år 1907

ej ens hälften av den uppskattade inkomsten var beskattningsbar. Reellt

sett verkar inkomstskatten på grund av de skattefria avdragens stor­

lek starkt progressiv. I avseende å inkomstens taxering äro särskilt

detaljerade bestämmelser givna angående uppskattning av jordbruksin-

komst. Förmögenhetsskatten utgår proportionellt till uppskattat förmö-

genhetsbelopp.

De norska amtens skattebehov fylles dels medelst omedelbar uttaxe­

ring på fastighetsskatten, dels genom bidrag från häradena. Totala utdebi­

teringen på fastigheterna är förhållandevis liten, medan utdebiteringen

på inkomst blivit så kännbar, att kontrollföreskrifter måst utlärdas för

dess hållande inom rimliga gränser.

Kimgl. Maj:t8 proposition Nr 191.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

123

V. Förarbetena till koniiniinalskattereforincn.

A. Historik.

Om än tidigare uppmärksammad i anslutning till den s. k. stora

skatteregleringskommitténs arbeten lärer frågan om en allmän reform av

det nuvarande kommunala skattesystemet kunna anses hava blivit aktuell i

svensk beskattningspolitik först i och med den framställning i ämnet,

som gjordes av 1897 års riksdag.

Till grund för denna framställning lag eu vid samma års riksdag

vackt motion, vari anfördes, bland annat, att, då kommunalskatten vore

den i regel långt större, mera tryckande och för folket viktigare direkta

skatten, densamma även lämpligen borde vila på egen, efter de kommunala

förhållandena avpassad grund i stället för på en med annat syfte samt

med hänsyn till helt andra förhållanden upptagen statsskatt, sådan som

den allmänna bevillningen. Med en särskild av Konungen och riksdagen

gemensamt stiftad kommunalskattelag skulle man dessutom vinna större

säkerhet icke blott för mera rättvisa utan även för en större fasthet i

den kommunala beskattningen, än då densamma grundades på en för

annat ändamål avsedd förordning, vilken kunde av riksdagen allena

ändras och i själva verket fastställdes för blott ett år i sänder.

Med anledning av denna motion avlät riksdagen den 5 maj 1897

skrivelse (nr 65) i ämnet. 1 denna erinrade riksdagen, i anslutning till

vad i motionen anförts, hurusom det icke läte sig förnekas, att de kom­

munala beskattningsförhållandena gåve befogad anledning till klagomål

över tyngden av de bördor, som de kommunala utgifterna pålade kommun­

medlemmarna och som mångenstädes toge i anspråk en icke ringa del

av den beskattades inkomster. Antagligt vore emellertid, att. de rådande

olägenheterna skulle kunna lättare än dittills låta sig avhjälpas, därest

den kommunala skattskyldigheten frigjordes från dess ovillkorliga sam­

band med den direkta skattskyldigheten till staten. Olikheten mellan

statens och kommunens uppgifter gåve även stöd åt den åsikten, att de

grunder, efter vilka å ena sidan staten och å den andra sidan kommunen

1897 år»

riksdag.

Tillsättandet

*.u kommunal­

skatt e-

kommittén.

hade att av sina medlemmar upptaga för sin verksamhet erforderliga

avgifter, icke borde huvudsakligen vara alldeles enahanda, likasom icke

heller utan skäl framhållits, att ett upphävande av berörda samband skulle

underlätta tidsenliga reformer på bevillningslagstiftuingens område. I

sistnämnda hänseende erinrade riksdagen, hurusom åren 1894 och 1895

avgivna kommittébetänkanden med förslag till ändring i då gällande

bevillningslagstiftning nogsamt gåve vid handen, att det i vår skatte­

lagstiftning rådande sambandet mellan bevilluingen till staten och den

kommunala skattskyldigheten föranledde stora svårigheter och i många

fall reste oöverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens

reformerande i önskvärd riktning. Jämväl exemplet från andra länder,

där man sökt lämpa kommunalbeskattningen efter särskilda, av den

direkta statsbeskattningen i större eller mindre mån oberoende beskatt-

ningsgrunder, hade kommit riksdagen att inse behovet och värdet av

en allsidig undersökning, huruvida icke även hos oss en dylik ordning

skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle kunna avlägsnas en

del av de i vårt beskattningssystem nu rådande och med skäl över­

klagade missförhållandena. Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville

låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på

annan grund än den allmänna bevilluingen, och, därest detta funnes

möjligt, för riksdagen framlägga förslag till särskild kommunalskattelag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse aumäldes i statsrådet den 15

oktober 1897. Därvid anförde vederbörande departementschef, bland

annat, följande. Den uppgift, vars lösning blivit av riksdagen ifrågasatt,

kunde fattas allenast såsom en åtgärd av huvudsakligen formell art, sä

vida man nämligen ej eftersträvade annat än att frigöra bevillningen

från den överbyggnad av ofta till mångdubbelt större belopp uppgående

kommunalskatter, varmed den för närvarande vore försedd, och att så­

lunda erhålla fria händer att med bevillningen företaga de förändringar,

denna i sin egenskap av statsskatt ansåges böra undergå. Helt visst

bleve emellertid eu sådan, uteslutande i syfte att möjliggöra en reform

av bevillningen företagen omgestaltning av kommunalbeskattningen till

sin omfattning allt för inskränkt, och även riksdagen syntes hava tänkt

sig en större räckvidd för densamma. Eu revision av den lagstiftning,

enligt vilken kommunerna bereddes de för täckandet av deras utgifter er­

forderliga skattemedel, vore nämligen ur synpunkten av kommunernas

egen hushållning, och ej minst ur denna, av behovet påkallad. Många

av de institutioner, som utgjorde föremål för kommunernas verksamhet,

hade under senare tider nått en synnerligen kraftig utveckling och

124

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

126

stat och kommun, kunde väl stundom förefalla godtycklig, likasom tör-

hända icke heller allt fog saknats för det någon gång hörda påståendet,

att på kommunen lagts större bördor, än den bekvämligeu kunde bära,

men å andra sidan kunde icke heller förnekas, att utskiftningen i all­

mänhet skett med nödig varsamhet och att de intressen, som kommunen

fått på sin lott att vårda, också lättast och bäst kunnat av kommunen

tillgodoses. Kommittén ställde sig därför avvisande emot tanken att

lätta den kommunala skattebördan genom överflyttande av några kom­

munala funktioner på staten.

Kommittén framhöll vidare, hurusom det för densamma stått klart,

att den huvudsakliga uppgiften för en kommunal skattereform alltid bleve

att söka såvitt möjligt avhjälpa den mest överklagade olägenheten hos

det rådande skattesystemet, vilken läge i den ojämnhet, varmed det

tryckte, och detta icke allenast inom var kommun för sig å där före­

fintliga beskattnings föremål utan även vid jämförelse mellan skilda

kommuner. För avhjälpande av det olika skattetrycket inom skilda

kommuner kunde, enligt kommitténs förmenande, ifrågasättas huvudsak­

ligen två utvägar, den ena att stadga ett visst rörligt eller fixt maximum,

utöver vilket beskattningen icke finge sträckas annorledes än i undan­

tagsfall och efter administrativ myndighets prövning, och den andra

att förstora kommunerna genom sammanslagning.

I fråga om det förra alternativet funne kommittén uppenbart, att

en restriktiv åtgärd av sådan natur måste vålla betänkligt avbräck i

den självbestämningsrätt och rätt till själw ensamhet, som utgjort själva

livsvillkoret för kommunernas tillvaro och möjliggjort den storartade

utveckling av de kommunala institutionerna, som de senaste årtiondena

bevittnat. Vidare vore att befara, att ett sådant stadgande bleve en i

det hela värdelös anordning. Gjordes det ovillkorligt, bleve den sanno­

lika följden otaliga krav på statskassan för fyllande av budgetbrist,

som mången gång även med iakttagande av tillbörlig återhållsamhet i

handhavandet av ekonomien icke kunnat undvikas. Gjordes stadgandet

åter villkorligt, skulle säkerligen den administrativa myndighet, som

finge prövningen om hand, så gott som alltid se sig nödsakad att

bevilja en uttaxering, även om denna icke obetydligt överstege det

tillåtna måttet.

Beträffande återigen den andra utvägen — att utjämna skatte­

trycket genom sammanslagning av kommuner — funne kmnmittén på­

tagligt, att eu dylik åtgärd, oavsett alla därvid oundvikliga förveck­

lingar, skulle möta icke ringa motstånd från defkommuners sida, för

vilka sammanslagningen icke ställde sig fördelaktig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.