2

Kung t. Maj:ts proposition nr SO.

Förslag

till

Las? om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående

fjärdingsmän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående fjärdingsman skall,

där ej annorledes förordnats, i tillämpliga delar giilla i avseende å polisman,

som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å

landsbygden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 $ lumdelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § liaudelsbalken skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig­

kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,

rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors,

penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte

att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår;

fordringar hos utmätningsman och andra, som äga att med utsökningsmål

taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning,

för vad till dem i sådan egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt

hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för

ämbete eller tjänst, emottaga. Har ersättning av allmänna medel utgått för

vad av ämbets- eller tjänsteman, eller av annan, som äger att med utsöknings­

mål taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indriv­

ning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom söker sitt åter,

den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående er­

sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att

utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­

ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

3

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 4, 162 och 163 §§ utsökningslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

^ §•

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen anses

icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner gott

sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt ställe till utmät­

ningsman sätta annan man, som av överexekutor är antagen. Ej må

stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § sägs, ej

heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i. fall, då enligt 140 eller 141 §

sammanträde för fördelningen erfordras; och äge Konungen även i övrigt

föreskriva villkor för stadsfogdes rätt att i sitt ställe sätta annan man.

162 §.

Är ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163

och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader,

sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§ nämnas, och

inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare ut­

mätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån

lian ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med

betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som ut­

mätningsmannen ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri.

Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt

räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningsmannen

hållas.

Har för bestämt fall utmätningsman sist andra söckendagen efter emot­

tagande! av de i 54 och 56 §§ omförmälda handlingarna i sitt ställe, enligt

vad särskilt finnes stadgat, satt annan till utmätningsman samt därom

omedelbart gjort anteckning i dagboken, skall den ansvarighet, som enligt

vad ovan sagts åligger utmätningsmannen, i stället gälla den till utmät­

ningsman satte; dock skall hinder, som avses i andra stycket, för att lända

denne till ursäkt genast skriftligen anmälas hos utmätningsmannen.

163 §.

Är fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätt, eller

skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å

landet inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätnings­

mannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare om ansvai-ig-

heten lag som i 162 § sägs.

___

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

4

KungI. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877

om nya utsökningslagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, en­

ligt detta lagrums lydelse i lagen den 11 oktober 1912 (nr 212), skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Finner------------— — — — ■— efterrättelse:

1. Magistrat äge att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

annan, som av Konungens befallningshavande godkänd är; dock må magistrat

ej åt annan uppdraga försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 94 §

i nya lagen sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller

för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § i samma lag sammanträde

för fördelningen erfordras.

2. Det — --------—------------- ---------utföres.

3. Yad-------------------------- —------- äro.

4. Skall--------------------------------------- magistrat.

5. I —-------------------— —------------- överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, och skall i följd härav från

och med samma dag sista stycket i övergångsbestämmelsen till lagen den

14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen upphöra att gälla.

Förslag-

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1890 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämhets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänstemän med flera», dels att o § i nämnda lag skall erhålla

den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess

6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:

5 §•

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där iimbets-

eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller

livränta,

6

det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åt­

följd av utredning angående skadans uppkomst och värde.

Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att

det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det be-

gäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.

2§-

Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve

domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av

allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,

skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna

lag utgivits eller kan komma att utgivas.

................................... „

3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 60.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag

lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till

polisman för skada å kläder skall upphöra att giilla.

Förslag-

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909

om Kung], Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt, enligt detta lagrums lydelse i lagen den 4 juli 1913

(nr 115), skall erhålla följande ändrade lydelse:

4:o) mål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärk-

nings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag,

bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt, om

resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller

avgifter

.till

pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till

pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överens­

kommelser;

mål om ersättning till polisman för skada å kläder;

mål om annan ersättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår

av statsmedel och anspråket ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten;

mål om sadant bidrag eller understöd av statsmedel, som statskontoret,

tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet eller Konungens befallnings-

havande enligt gällande författningar må bevilja eller skall på rekvisition

utbetala;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Kungl. Majits proposition nr 60.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden

,

hållet inför Hane Maj:t Konungen i statsrådet å

Stockholms slott den ‘JO februari 1925.

Närvarande:

Statsministern

S^{andlek ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

O^lsson, N^othin, H^ansson, L^inders, L^arsson, W^igforss, M^öller, L^evinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Notliin, anför efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen:

På föredragning av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t denna

dag beslutat att till riksdagen avlåta proposition med förslag till lag om

polisväsendet i riket in. in. Den omorganisation av rikets polisväsen, som

i nämnda proposition föreslås, innefattar bland annat följande: För polis­

verksamhetens upprätthållande skall riket vara indelat i polisdistrikt. Stad

liksom köping, vilken enligt särskild bestämmelse är skyldig att själv be­

kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall bilda särskilt distrikt.

I polisdistrikten på landsbygden skola anställas polismän, ej mindre för

egentlig polisverksamhet, varmed här avses att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet, verkställa spaning och annan undersökning angående brott

samt i övrigt fullgöra den polisverksamhet, som föranledes av särskilda

stadganden eller hävdvunnet bruk, än även till biträde vid åtgärd i utsök­

ningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan handräck­

ning. Hinder möter icke att i visst polisdistrikt ordna arbetet så, att viss

eller vissa polismän antingen helt befrias från liandräckningsarbete eller

helt sysselsättas med sådant. Polisman, på vilken handräckningsverksamket

ankommer, skall vara pliktig att för de av honom i tjänsten omhänderhavda

medlen ställa uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt till det belopp,

länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. Dessa polismän skola ersätta

såviil nu förefintliga köpingspoliser och s. k. extra polismän som de nuva­

rande fjärdingsmännen. De skola tillsättas av eu polisstyrelse, i detta fall

bestående av två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t, och tre ledamöter, ut­

sedda av vederbörande landsting. Innan ordinarie polisman, anställd i polis­

distrikt å landsbygden, tillsättes, skall tillfälle att yttra sig över de sökande

hava beretts viss kommunal myndighet. I köping, som bildar eget polisdistrikt,

må ej, där invånarantalet överstiger 2,000, utan länsstyrelsens medgivande till

ordinarie polisman antagas annan än den, som genomgått lägre kurs i polisskola.

Detsamma skall gälla annat polisdistrikt på landsbygden, vars invånarantal

överstiger 5,000. Ordinarie polisman skall hava fyllt 21 år. I städerna skola för

H

Kungl. Majits proposition nr 60.

upprätthållande av egentlig polisverksamhet polismän anställas. Till förstärk-

ning av den tör upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda

polisstyrkan inom visst landstingsområde skola polismän kunna anställas

för landstingsområdet. I de polisdistrikt, Kungl. Maj:t bestämmer, skola

polismän för hela rikets behov finnas anställda, Jämlikt 5 § i förenämnda

lagförslag skola vissa större städer vara skyldiga att i närmare bestämd

omfattning vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort tillhanda­

hålla s. k. reservpolismän för att å sistnämnda ort biträda vid upprätt­

hållandet av allmän ordning och säkerhet. Jämlikt 6 § i samma lagförslag

skola nyssberörda större städer vara pliktiga att hålla för vederbörande

städs behov erforderlig specialutbildad kriminalpolispersonal (kriminalpolis­

avdelning), varjämte stad, där kriminalpolisavdelning finnes, skall vara pliktig

att, om och till det antal Kungl. Maj:t förordnar, anställa kriminalpolismän

för användning huvudsakligen utom staden. Utom de i 5 och 6 §§ av nyss­

nämnda lagförslag omförmälda polismännen skola jämlikt 7 § i samma för-

slag polismän, som anställts i andra polisdistrikt på landsbygden än förut­

nämnda köpingar, ävensom polispersonal, som anställts för landstingsområde

eller i visst polisdistrikt för hela rikets behov, kunna användas för polis­

verksamhet utom det område, där vederbörande polisman är anställd. Stats­

verket skall helt bekosta den personal, som i visst polisdistrikt anställes för

hela rikets behov, ävensom vidkännas så gott som hela kostnaden för sådan

kriminalpolispersonal, som anställes i viss stad för användning huvudsakligen

utom staden. Till polisman, anställd för landstingsområde eller i annat

polisdistrikt på landsbygden än köping, soin förut berörts, bidrager staten

med Va av personalkostnaden (avlöning, pensioneringskostnad m. in.). I övrigt

bestridas kostnaderna för polispersonal, som anställts för visst landstingsom­

råde eller i visst polisdistrikt, av vederbörande landsting eller distrikt. Den

föreslagna organisationen skall, såvitt den avser städer, förutnämnda köpingar

och landsting, träda i kraft den 1 januari 1926. I vad den angår övriga

polisdistrikt å landsbygden skall den genomföras successivt under en över­

gångsperiod av omkring 6 år, under vilken polisverksamheten där sålunda

kommer att ombesörjas å vissa håll av de enligt nuvarande ordning tillsatta

fjärdingsmännen och å andra av polismän.

Till grund för förenämnda proposition ligger dels ett inom socialdeparte­

mentet på grundval av äldre sakkunnigutredningar under hösten 1924 med

biträde av en särskilt tillkallad sakkunnig utarbetat, propositionen bifogat

förslag, i propositionen benämnt 1924 års förslag, och dels utlåtanden, som

över 1924 års förslag avgivits av två för granskning därav under nämnda

höst tillkallade sakkunnigkommissioner, i propositionen benämnda sakkun­

niga av september 1924 och sakkunniga av november 1924.

I samband med att nyssnämnda förslag och utlåtanden inom social­

departementet bearbetats för proposition hava till justitiedepartementets hand­

läggning överlämnats vissa i 1924 års förslag ingående författningsförslag.

Dessa utgöras av fyra förslag till lagar av allmän civillags natur och två

förslag till administrativa författningar.

II

De förra äro förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § liandelsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 4 och 102 §§ utsökningslagen,

0) lag om ändring i vissa delar av lagen den It) juli 189!) om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänsteman,

4) lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

De senare innefatta dels viss ändring i gällande förordning angående in­

drivning och redovisning av böter och dels vissa bestämmelser om tillämp­

ningen av den under 4) anmärkta lagen.

Vidare har till justitiedepartementets handläggning överlämnats en såsom

övergångsbestämmelse till den föreslagna lagen om polisväsendet i riket i

1924 års förslag upptagen bestämmelse, avseende att fastslå, att nu gällande

lag- och författningsbestämmelser angående fjärdingsmän skola äga tillämpning

å de polismän, som skola övertaga fjärdingsmannens uppgifter.

Då jag nu går att anmäla de av nämnda förslag, som äro av allmän

civillags natur, ber jag till en början att få erinra om, att de under 1)—3)

anmärkta lagförslagen innefatta de legislativa förändringar, som erfordras,

för att genomföra, att utmätningsman befrias från ansvar för fel eller för­

summelse av substitut, medan det under 4) anmärkta lagförslaget avser att

såsom eu följd av att städer och vissa köpingar uttryckligen förklarats plik­

tiga att vidkännas kostnaden för sitt polisväsen, fastsla, att denna princip

äger tillämpning jämväl i avseende å polismans rätt till ersättning för skada

å kläder. Vad den tidigare i övergångsbestämmelsen till den föreslagna

lagen om polisväsendet i riket upptagna föreskriften, vilken likaledes är av

allmän civillags natur, avser, framgår av vad jag redan anfört.

Jag tillåter mig att börja med sistnämnda bestämmelse.

Föreskrifter angående fjärdingsmän förefinnas i ett flertal författningar.

Sålunda stadgas i 11 kap. 37 § rättegångsbalken, att fjärdingsman skall

utan särskilt förordnande vara stämningsmål!.

Enligt 11 kap. 38 § rättegångsbalken gäller av fjärdingsman meddelat

intyg om verkställd delgivning såsom fullt bevis, att delgivningen blivit så

verkställd, som intyget innehåller, därest fjärdingsmannen verkställt delgiv­

ningen enligt förmans uppdrag.

34 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet stadgar, att tillsynen över vägväsendet närmast under Konungens

befallningshavare utövas av landsfiskalen med biträde av fjärdingsmän.

Enligt § 4 i stadgan den 29 januari 188(3 angående vad iakttagas bör vid

rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp har fjärdingsman att

på kallelse av vederbörande läkare inställa sig för att närvara iTid dylik

undersökning samt att för undersökningen meddela handräckning i vissa

avseenden.

§ 3 i förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om in­

drivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter in. m. (rest-

indrivningsförordning) stadgar, att utmätningsman må åt fjärdingsman upp-

Kuwjl fthij.ts proposition nr 60.

Tillämpning

ä polismän

av vissa

bestämmelser

angående

fjärdingsmän.

10

draga att för indrivning av medel, som i förordningen avses, förrätta utmätning

av lös egendom.

' °

Enligt § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och

redovisning av böter må utmätningsman åt fjärdingsman uppdraga att för

indrivning av böter förrätta utmätning av lös egendom.

DePchefenntS' ^ 1 samband med omorganisationen av polisväsendet ändra samtliga

dylika stadganden kan icke komma i fråga redan på den grund, att under

tiden till år 1932 fjärdingsmän och polismän skola finnas jämsides med

varandra. Däremot torde det vara lämpligt att härom utfärda eu särskild

fölfattning, och jag har i enlighet härmed i huvudsaklig överensstämmelse

med 1924 års förslag låtit upprätta förslag till lag om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän.

Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen skulle vad som gäller angå­

ende fjärdingsmän bliva att tillämpa jämväl å de befattningshavare, som

komma att ersätta den nu a landsbygden med egentlig polisverksamhet

sysselsatta personalen. Häri ser jag icke någon olägenhet; de nya befatt­

ningshavarna komma ju att bliva minst lika kompetenta som de nuvarande

fjöldingsmännen. Tillika ma erinras om att antalet av de polismän, som

skola ersätta fjärdingsmännen, skall bliva betydligt mindre än dessas. Häri

ligger en särskild anledning att i det avseende, som avhandlas i 11 kap.

37 § rättegångsbalken, giva polismännen på landsbygden samma ställning

som de nuvarande fjärdingsmännen.

Uppenbart torde vara, att den föreslagna bestämmelsen ej kan få tillämpas

så, att t. ex. en utmätningsman skulle kunna uppdraga restindrivning åt en

polisman, som enligt meddelad föreskrift endast skulle hava att ägna sig åt

egentlig polisverksamhet. En dylik tillämpning torde lämpligen böra föro-

öyggas genom att man later här ifrågavarande lagar och författningar allenast

i tillämpliga delar gälla i avseende å de nya polismännen.

utmätnings

Beträffande frågan om utmätningsmans befrielse från ansvar för fel eller

”/v!?*bAnsvar försummelse av substitut må följande nämnas.

för substitut.

Bestämmelser rörande sådant ansvar förefinnas sedan lång tid tillbaka i

1d"01*11 "ec" svensk ra^- Sålunda föreskrevs i förordningen den 11 december 1766 an-

eil1766.CC’ gaencle kronofogdars skyldighet och ansvar i utmätningsmål bland annat, att

om kronofogde ej inom tre månader från den dag, utmätningsutslaget eller

domen honom tillhandakom, fullgjorde sin skyldighet med utmätning eller

gitte ' isa, att borgenären lämnat längre anstånd, kronofogden själv svarade

för den summa, som skulle utmätas. I förordningen anmärktes tillika, att

underbetjäningens (länsmans) dröjsmål och efterlåtenhet ej längre skulle gälla

för kronofogden och att han icke borde anförtro länsmannen eu sådan för­

rättning, med mindre kronofogden vore »fulleligen försäkrad» om länsmannens

skyndsamhet i expeditionen.

Nyssberörda påföljd för försummelse träffade enligt brevet den 13 juli

177o jämväl magistrat, som ej fullgjorde sin skyldighet med utmätning inom

fjorton dagar från det vederbörande utslag till magistraten avlämnades.

Kungl, May.ts proposition nr 00.

12

KungI, Maj:ta proposition nr 60.

ning eller köpeskillingens indrivande mött hinder, som fogden ej kunnat

förekomma.

Såväl i lagberedningens som i 1871 års förslag funnos därjämte bestäm­

melser angående det fall, att förrättare av auktion å fast egendom ej inom

bestämd tid efter köpeskillings förfallande till betalning tillhandahölle borge­

nären vad honom därav tillkomme; dessa bestämmelser överensstämde med

vad som för enahanda fall stadgats i avseende å tillhandahållande av köpe­

skilling för lös egendom.

fHgbered- Frågan om en reform av utsökningslagstiftningen överlämnades sedermera

nm°cn 1876' till n3'a lagberedningen, som år 1876 framlade förslag till utsökningslag.

Huruvida detta förslag står på samma ståndpunkt som det närmast före­

gående, är ej alldeles klart. I 1 kap. 3 § hade, i överensstämmelse med vad

som föreskrivits i 8 § i instruktionen för kronofogdarna den 10 november 1855,

upptagits ett stadgande, enligt vilket kronofogde, som satte annan till ut­

mätningsman i sitt ställe — kronofogde skulle härutinnan äga anlita läns­

man eller annan man, som av Konungens befallningshavande antagits —

själv skulle svara för redovisningen. Därjämte föreskrevs i 6 kap. 139 §.

att, om föreskrivna tider för utmätning och försäljning av annan lös egen­

dom än fartyg, gods i fartyg, fordran eller rättighet ej iakttoges, fogden själv

'

skulle svara för det belopp, varför utmätning bort ske, där han ej visade,

att borgenären lämnat gäldenäreu anstånd med betalningen eller att för ut­

mätning eller försäljning mött hinder, som fogden ej kunnat förekomma,

samt att hinder, vid äventyr att det eljest ej finge till ursäkt räknas, skulle

genast fullständigt antecknas i dagboken. I 6 kap. 140 § lämnades ena­

handa bestämmelse beträffande utmätning och försäljning av fartyg, gods i

fartyg, fordran och rättighet. I motiven framhölls beträffande det förra stad­

gandet, att man väl kunde invända, att det vore obilligt att låta fogden

svara för försummelse av den, vars biträde han, på grund av mängden av

anmälda utmätningsärenden, ej kunde undgå att anlita, men att denna ansva­

righet vore påkallad av nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens

rätt och därför ej kunde eftergivas, vartill komme, att kronofogden utan

synnerlig svårighet borde kunna kontrollera ställföreträdarens åtgärder och

därigenom skydda sig mot förlust.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkte fyra ledamöter,

att enligt deras uppfattning stadgandet i 1 kap. 3 § innebure, att krono­

fogdar, vad auginge andra förrättningar än utmätningar, ej alls skulle svara

för substitutets fel eller försummelser samt att beträffande utmätningar

hans ansvarighet ej skulle vara annan än som i 139 ^ omförmältes. Dessa

ledamöter hemställde därför, att till undvikande av missförstånd skulle ut­

sägas, att kronofogden svarade för redovisningen efter tv i 139 § stadgades.

Fn ledamot anförde åter, att det av motiven syntes framgå, det meningen

varit att göra kronofogden ansvarig jämväl för förlust, som kunde drabba

borgenären till följd av ställföreträdarens försummelse och felaktighet vid

ärendets behandling, samt att en sådan ansvarighet i allmänhet hittills an­

setts följa av gällande stadgande!), ehuru dessa i ordalagen lede av enahanda

14

utsökningslagen. De från början i 139 och 140 §§ utsökningslagen upptagna

bestämmelserna om utmätningsmans ansvar vid försummelse att iakttaga

föreskrivna tider för utmätning och försäljning av lösegendom i fall, då ut­

mätningsman äger sätta annan i sitt ställe — bestämmelser, som enligt vad

av det anförda framgår jämväl inkludera ansvar för försummelse av substitut

förefinnas numera i 162 och 163 §§ utsökningslagen.

Bestämmelserna hava emellertid undergått ändringar vid olika tillfällen.

Genom lag den 15 december 1911 angående ändrad lydelse av 139 § utsök­

ningslagen erhöll denna paragraf följande avfattning:

»År ej utmätning förrättad och, där lösegendom av annat slag, än i 140 4;

sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två månader, sedan

kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom

eu månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden själv

för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa,

att skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen

eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen

ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder,

bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas

i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.»

Genom lag den 11 oktober 1912 ändrades paragrafnumren och hänvisnin­

gen i den förra paragrafen till 140 § ändrades till att avse 163 §. Genom

lag den 14 juni 1917 utbyttes, såsom en följd av utmätningsmansfunktio-

nernas överflyttande från kronofogdarna till landsfiskalerna, i 162 § ordet

»fogden» på båda ställena mot ordet »utmätningsmannen», varjämte från

tillämplighetsområdet för såväl 162 som 163 § undantogs försäljning av vissa

fartyg, som enligt 90 § icke må försäljas av annan än överexekutor eller

av honom förordnad förrättningsman. Då vid den senare lagändringen någon

ändring av underexekutors ansvarighet för substitut icke åsyftades, följer

därav, att ordet utmätningsman kom att i paragrafens andra stycke användas

i två betydelser. Det avser alltså på det förra stället imderexekutorn, lands­

fiskalen eller stadsfogden, på det senare underexekutorn eller stadsfogdes

substitut enligt 4 § utsökningslagen.

I detta sammanhang må erinras om att enligt 23 § promulgationslagen

till utsökningslagen magistrat i vissa fall enligt Kungl. Maj:ts förordnande

utövar utmätningsmansbefattningen samt att magistraten i sådant fall äger

att till utmätningsman i sitt ställe sätta annan, som av Kungl. Maj:ts befall­

ningskavande är antagen, därvid för magistrat skall gälla vad om krono­

fogde i 3 § utsökningslagen enligt dess ursprungliga lydelse fanns stadgat.

Rätt att sätta annan i sitt ställe tillkommer, utom stadsfogde i Stock­

holm, jämväl förste stadsfogden i Göteborg samt stadsfogdarna i Malmö,

Norrköping, Gävle, Jönköping, Borås, Västerås och Karlskrona.

Till närmare upplysning angående det sätt, varpå vederbörande sökt skydda

sig mot ersättningsskyldighet i följd av ansvarigheten för substitut, må föl­

jande redogörelse för förhållandena i Stockholm meddelas:

Käng!. Maj:ts proposition nr 60.

IT)

Såsom substitut enligt 4 § utsökningslagen aulitas av förste stadsfogden,

vilken handliar utsökningsmål, som behandlas enligt utsökningslagen, fem

ordinarie och två extra domsverkställare. Intill år 1924 var varje domsverk-

ställare skyldig att ställa eu uppbördsborgen å 3,000 kronor. Denna skyl­

dighet bortföll emellertid från och med nämnda år i samband med att Stock­

holms stad liit till ett belopp av 100,000 kronor kollektivt försäkra all i

stadens tjänst anställd, penningförvaltande personal med undantag av gas-

och elektricitetsverkets. Utöver den uppbördsborgen, som sålunda förefinnes

för förskingring av domsverkställarna, ställes emellertid av dessa särskild

säkerhet, närmast avsedd att täcka risken för fel och försummelser i tjänsten.

Denna särskilda säkerhet har såsom regel ställts på det sätt, att varje doms­

verkställare tillförbundits att å bankräkning hava innestående visst belopp,

som icke må uttagas Titan förste stadsfogdens medgivande. Beloppet iir

numera begränsat till 5,000 kronor, men detta belopp utkräves icke till fullo,

innan domsverkställarna varit under någon tid anställda i sin befattning. Å

andra sidan hava vissa av domsverkställarna betydligt högre belopp än 5,000

kronor innestående till förste stadsfogdens säkerhet. Någon svårighet för

domsverkställarna att göra de bankinsättningar, som sålunda fordras, lärer icke

föreligga. Domsverkställarna åtnjuta av staden en grundlön å 3,120 kronor

jämte tre löneförhöjningar å vardera 300 kronor efter 3, 6 och 9 års tjänst.

Till denna lön kommer dessutom dyrtidstillägg. Därjämte uppbära doms­

verkställarna vissa sportler, som beräknats till 3,000 kronor om året för eu

var av dem, men för närvarande uppgå till högre belopp än det beräknade.

Domsverkställarna äro pliktiga att inom tio dagar, från det ärende till dem

överlämnats, verkställa utmätning eller försök därtill. Iakttages icke denna

tid, företager stadsfogden, där så erfordras, undersökning om anledningen

till dröjsmålet. Med försäljningen av det utmätta hava domsverkställarna

ej annan befattning än att de avlämna utmätt egendom till Stockholms stads

auktionsverk, som ombesörjer försäljningen. Omfattningen av domsverkstäl-

larnas verksamhet framgår av följande tablå över antalet av de till förste

stadsfogden inkomna ärendena och beloppet av indrivna medel under åren

1919—1923.

Kunr/l. Aftysta proposition nr HO.

A r

Antal ärenden Indrivna belopp

1919 ........................................

5.231

1,083,133: 24

1920 ......................•.................

5,4411

1,532,867:19

1921 ......................................

7,170

1.361.828:67

1922 ........................................

7,780

1.775,416:61

1923 ........................................

0.896

1,041,030: 44

1924 (januari—oktober) ...

6,056

930,052: 42

Principen om utmätningsmans ansvarighet för substitut kom jämväl till

tillämpning i den förordning angående förändrade föreskrifter om utmätning

för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m., som i anslut­

ning till nya utsökningslagen utfärdades den 12 juli 1878 (restindrivnings-

16

förordningen). I 2 § av nämnda förordning stadgades, att kronofogde ägde

att under den ansvarighet och de inskränkningar, som i 3 § utsökningslagen

funnes bestämda, uppdraga åt länsman eller annan man, som av Konungens

befallningshavande antagits, att indrivningen verkställa samt att kronofogde

eller länsman ägde att under enahanda ansvarighet uppdraga åt fjärdings­

man att förrätta utmätning av lös egendom. I 3 § av förordningen stad­

gades vidare, att stadsfogde eller i stad, där stadsfogde ej funnes, magistrat

ägde att under enahanda ansvarighet, som för kronofogde stadgades i 2 §,

uppdraga åt exekutionsbetjänt, antagen i Stockholm av överståthållarämbetet

och i övriga städer av magistraten, att förrätta utmätning av lös egendom.

Det sålunda stadgade ansvaret för substitut har, såsom av Kungl. Maj:ts

utslag den 17 juni 1920 (Nytt juridiskt arkiv 1920, sid. 323) framgår, ansetts

omfatta ej blott fel eller försummelse vid utmätning utan substitutets indriv-

ningsverksamhet över huvud taget.

Numera gäller i förevarande avseende förordningen den 14 december 1917

om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. in.

I § 3 av denna kungörelse berättigas utmätningsman att åt fjärdingsman

eller vederbörligen antagen exekutionsbetjänt uppdraga att för indrivning

av medel, som i förordningen avses, förrätta utmätning av lös egendom med

skyldighet dock för utmätningsmannen att svara för redovisningen och för

skada, som av fjärdingsmannens eller exekutionsbetjäntens fel eller försum­

melse kan komma,

Uppenbart torde vara, att sistnämnda förordning icke infört något nytt

i det avseende, varom här är fråga; utmätningsman torde följaktligen allt­

jämt i avseende å restindrivningen vara underkastad det utvidgade ansvar

för substitut, som enligt utsökningslagen åligger stadsfogde.

Enligt § 7 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och

redovisning av böter gälla härutinnan enahanda bestämmelser som i avse­

ende å restindrivningen (jfr Kungl. Maj:ts utslag den 7 november 1904;

Nytt juridiskt arkiv 1904, sid. 455). Enligt 10 § i kungörelsen den 14 decem­

ber 1917 om landsfiskals och stadsfiskals dagbok i utsökningsmål samt angå­

ende vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas

gälla likaledes enahanda regler för det fall, att utmätningsman låter i stad

genom auktionsverk eller av stadens handels- och sjöfartsnämnd antagen

mäklare försälja lös egendom. Utmätningsmannen skall sålunda själv svara

för redovisningen och för skada, som av auktionsförrättarens fel eller för­

summelse kan komma.

I detta sammanhang må erinras om att statsverket jämlikt lagen den 10

juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som för­

orsakats av ämbets- eller tjänsteman, svarar för sådan skada, bland annat,

i fall, då ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen äger

att med utmätningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar penningar,

värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen fått om händer,

eller då sådan ämbets- eller tjänsteman tillgriper eller förskingrar vad han

fått om händer enligt särskilda stadgande!! om utmätning för kommunal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Reform­

förslag.

Föreningen

Sveriges

stadsfogdar.

Länsstyrelser

och

magistrater.

I riksdagsskrivelsen tillädes, att riksdagen förutsatte, att sådana anordningar

vidtoges för skatterestantiernas indrivande, att statsverket för framtiden

skyddades mot förnyade anspråk av denna art.

Beträffande de två sistberörda förskingringsfallen är upplyst, att desamma

avsett jämväl kommunalutskylder samt att Stockholms stadsfullmäktige genom

beslut den 8 januari 1919 och den 23 maj 1921 avstått från stadens rätt

gentemot tredje stadsfogden Karlson i avseende å de av uppbördsmännen

förskingrade kommunalmedlen.

Uti en den 9 oktober 1914 dagtecknad framställning påkallade föreningen

Sveriges stadsfogdar hos Kungl. Maj:t en ändring av då gällande före­

skrifter. Föreningen hemställde om sådan lagändring, att stadsfogdes ovill­

korliga ansvar för substitut komme att upphöra. Uti framställningen an­

fördes bland annat: Ansvarigheten gent emot de i restindrivningsförord-

ningen omnämnda borgenärerna vore ännu orimligare än ansvarigheten

enligt 3 § utsökningslagen. Någon nödvändighet att bereda säkerhet för

dessa borgenärer hade icke förelegat. Dessa borgenärer vore långt bär­

kraftigare i ekonomiskt avseende än de tjänstemän, det här gällde. Den

ansvarighet, som stadgats i 3 § utsökningslagen och restindrivningsförord-

ningen, kunde väl under tiden närmast efter dessa författningars tillkomst

hava varit mindre betungande. Den av nya lagberedningen i dess motiv

förutsatta lättheten att kontrollera substitutet hade då antagligen ägt åtmin­

stone någon motsvarighet i verkligheten. Men under tidernas lopp hade

förhållandena härutinnan så förändrats, att denna kontroll blivit allt svårare

och svårare; i de största städerna vore till följd av ärendenas och substi­

tutens stora antal en effektiv kontroll icke tänkbar utan synnerligen stora

kostnader. Ansvarigheten, som från början medgivits vara obillig, måste

därför numera karaktäriseras såsom rent av orimlig. Blotta medvetandet om

den kolossala risk, som vederbörande tjänstemän löpte, kunde vara nog

att förtaga dem lugn och arbetsro.

Framställningen remitterades till länsstyrelserna, som skulle hava att efter

vederbörande magistraters hörande avgiva utlåtande i ärendet.

De flesta länsstyrelserna liksom det stora flertalet av magistraterna till­

styrkte i princip framställningen. Av dem, som ställde sig avvisande mot

framställningen, uttala sig dock de flesta förstående om de svårigheter,

som ifrågavarande ansvarsskyldighet kunde medföra, ehuru de ansågo hän­

synen härtill böra stå tillbaka för intresset att få en verksam kontroll över

exekutionsbetjänterna.

I vissa utlåtanden gjordes gällande, att man, om stadsfogden befriades

från ansvar för substituten, borde tillförbinda dessa att ställa uppbörds-

borgen för omhänderhavda medel samt utsträcka tillämpningen av lagen den

10 juli 1899 på sådant sätt, att statsverket bleve ansvarigt för skada, för­

anledd av tillgrepp och förskingring, vartill substitut gjort sig skyldigt.

I många utlåtanden förordades införandet av särskilda föreskrifter angående

kontroll över exekutionsbetjänterna.

Några myndigheter, som i princip tillstyrkte framställningen, inskränkte

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Sakkunniga

1922.

samhet samt bibehålla utmätningsmannens ansvar i fall, där de gjort sig

skyldiga till försummelse i fråga om tillsynen. Närmare bestämmelser

angående sättet och formerna för -utövandet av denna tillsyn borde med­

delas genom särskild instruktion. Därest enskild utmätningssökandes rätt

icke ansages tillfredsställande förvarad genom en sådan anordning, syntes

den böra tryggas genom eu utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen

den 10 juli 1899. I fråga om allmänna utskylder syntes dock den utmät-

ningssökande själv böra bära risken, i den mån ett subsidiärt ansvar en­

ligt nyss angivna riktlinjer skulle visa sig ej vara tillfyllest. Motsvarande

borde gälla i fråga om indrivning av böter.

Sedan min undersökning framlagts, bemyndigades chefen för finansde­

partementet den 5 februari 1922 att tillkalla högst tre sakkunniga för att

inom finansdepartementet biträda med utarbetande av förslag till såväl de

jämkningar i gällande författningar som de nya bestämmelser, som erford­

rades, därest nu berörda spörsmål skulle vinna sin lösning huvudsakligen

uti den av mig ifrågasatta riktningen.

De sakkunniga, som på grund av det sålunda meddelade bemyndigandet

tillkallades och vilka hade att behandla jämväl frågan om magistraternas

befriande från ansvar för kronouppbörden, avgåvo den 30 december 1922

betänkande, innefattande bland annat förslag angående begränsning av ut­

mätningsmannens ansvar för substitut och för av utmätningsmannen vid

utskylds- eller bötesindrivningen använda biträden, ävensom till reglering

av frågan, vem som skulle fylla hos exekutionsbiträde uppkommen brist

och ersätta genom hans fel eller försummelse åstadkommen skada, för vilken

utmätningsmannen icke vore skyldig att ansvara.

De sakkunnigas förslag, vilket omfattade jämväl förslag till erforderliga

författningar, innehöll huvudsakligen följande: För hos exekutionsbiträde

genom tillgrepp, förskingring eller eljest uppkommen brist i uppburna tjänste-

medel samt för skada, som uppstått genom exekutionsbiträdes fel eller för­

summelse i ärende, som till honom överlämnats jämlikt uppbördsreglemen-

tet, restmdrivningsförordningen eller förordningen om redovisning och in­

drivning av böter, skulle den utmätningsman, som anlitat exekutionsbiträdet,

svara endast i den man bristen eller skadan kunde tillskrivas utmätnings­

mannens försummelse att iakttaga i vederbörlig ordning meddelade före­

skrifter. I den män utmätningsmannen icke på grund av försummelse afl

kontrollera exekutionsbetjänt vore ansvarig för skada, som uppkommit i

följd av tillgrepp och förskingring, vartill exekutionsbetjänt gjort sig för­

fallen, skulle ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå av allmänna

medel i enlighet med lagen den 10 juli 1899, dock skulle sådan ersättning

icke utgå, da substitut tillgrepe och förskingrade medel, tillhöriga den kom­

mun, hos vilken han vore anställd. Till minskande av den risk, det allmänna

sålunda skulle ikläda sig, föreslogs införandet av detaljerade bestämmelser

angående exekutionsbetjänternas skyldigheter ävensom förpliktelse för ut­

mätningsmannen att öva noggrann kontroll över exekutionsbetjänterna. Bland

de bestämmelser, som sålunda föreslogos och vilka skulle utfärdas i admi-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

21

nistrativ ordning, märkas följande: Utmätningsmans order till exekutions-

betjänt angående företagande av åtgärd skulle vara skriftlig och för varje

ärende innefatta fastställandet av viss tid, inom vilken ärendet skulle slut-

redovisas. Mötte hinder för sådan redovisning, skulle exekutionsbetjänten

göra skriftlig anmälan om hindret före redovisningstidens utgång, i vilket

fall ny tid skulle utsättas. Oberoende av den för varje ärende fastställda

redovisningstiden skulle exekutionsbetjänt månatligen a tionde söckendagen

före månadens utgång redovisa samtliga innestående tjänstemedel. Därjämte'

skulle redovisningsplikt inträda så snart i något ärende beloppet av inne­

stående medel uppgmge till minst 100 kronor. Redovisning skulle vara åt­

följd av specifikation i två exemplar över samtliga poster, redovisningen

avsåge. Exekutionsbiträde skulle vara pliktigt att föra dagbok och kassabok.

Exekutionsbiträde skulle, liksom för övrigt utmätningsmannen själv, äga

att meddela kvitto angående mottagna belopp allenast å kontrollstämplade

kvittensblanketter. Därest exekutionsbiträde icke redovisade å den för det

särskilda ärendet föreskrivna dagen, både utmätningsmannen att skriftligen

förelägga honom att inkomma med redovisning inom viss tid av högst fjorton

dagar. Uraktläte exekutionsbetjänt att iakttaga den månatliga redovisningen,

skulle utmätningsmannen skriftligen förelägga honom att omedelbart in­

komma med redovisning. Ställde sig exekutionsbetjänt icke sålunda med­

delat föreläggande till efterrättelse, skulle utmätningsmannen, där giltigt

hinder för underlåtenheten icke visades, inom fjorton dagar efter den före­

lagda tidens utgång verkställa undersökning i saken och, där så erfordrades,

inventering. Inventering skulle dessutom verkställas hos exekutionsbetjänten

minst en gång varje halvår. Utöver de föreskrifter, som enligt förslaget skulle

av Kungl. Maj:t meddelas, skulle ytterligare föreskrifter kunna vid behov

meddelas för stad, där magistrat funnes, av denna och för övriga orter av

länsstyrelsen.

I samband med de här föreslagna ändringarna föreslogs jämväl, att i 1899

års lag skulle upptagas eu uttrycklig föreskrift, att statsverket skulle ansvara

för tillgrepp och förskingring av den, som jämlikt 3 § utsökningslagen

på landet förordnats att i landsfiskals ställe vara utmätningsman inom visst

område.

Förslaget innefattade däremot icke, att stadsfogde skulle befrias från an­

svar för substitut, som avses i I § utsökningslagen. I denna del anförde de

sakkunniga bland annat: Den ringa utsträckning, i vilken man begagnat sig

av möjligheten att lätta stadsfogdes arbete med de egentliga utsöknings-

ärendena genom att låta honom i visst fall sätta annan i sitt ställe, visade,

att eu sådan utväg ansetts mindre lämplig. Det kunde ifrågasättas, om icke

rätta sättet att ordua ifrågavarande spörsmål vore, att man i förekommande

fall anställde ytterligare eu stadsfogde eller att stadsfogde genom erhållande

av tillräckligt antal biträden vunne sådan befrielse från övriga göromål, att

han sattes i tillfälle att själv handhava de egentliga utsökningsgöromålen.

Vid sådant förhållande och då väl överexekutor icke till stadsfogdes ställ­

företrädare antoge annan person än den stadsfogden med kännedom om

Kungl. Maj:ls proposition nr 00.

Ämbetsverk

in. fl.

Den Linnérska

utredningen.

lians lämplighet och redlighet föreslagit samt, där ett substitut icke längre

hade stadsfogdens förtroende, ingen svårighet funnes att få substitutet ersatt,

funnes enligt de sakkunnigas mening knappast anledning att vidtaga ändring

i 4 § utsökningslagen.

Över de sakkunnigas förslag infordrades yttranden från statskontoret, kam­

marrätten, riksräkenskapsverket, föreningarna Sveriges stadsdomare, Sveriges

landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, Sveriges städers kronouppbördstjänste-

män och svenska exekutionsmännens riksförbund ävensom från samtliga

länsstyrelser, vilka sistnämnda skulle avgiva sina yttranden efter veder­

börande magistraters hörande.

I de yttranden, som i enlighet härmed avgåvos, förutsattes i allmänhet

såsom självklart, att de tjänstemän, som handhava rest- och bötesindrivning,

borde, på sätt de sakkunniga förordat, befrias från ansvar för sina substitut.

Yttrandena behandlade därför huvudsakligen endast frågan om lämpligheten

av de av de sakkunniga föreslagna kontrollbestämmelserna.

De sakkunnigas uppfattning, att något behov icke förelåge att befria stads­

fogde från ansvarighet för substitut, som avses i 4 § utsökningslagen, bi­

träddes uttryckligen endast av statskontoret, länsstyrelsen i Kalmar län

samt magistraten i YTstad. Föreningen Sveriges stadsfogdar ansåg däremot

några bärande skäl icke föreligga för att låta stadsfogde fortfarande vara

obegränsat ansvarig för substitut enligt 4 § utsökningslagen. Enligt för­

eningens förmenande borde den orättfärdiga principen att en tjänsteman

finge bära ovillkorligt ansvar för eu underlydandes fel eller försummelse

helt och hållet brytas. Föreningen förordade därför borttagandet av nämnda

ansvarighet under villkor, att stadsfogden ej brustit i den tillsyn, som han

borde ägna substitutets verksamhet. I enahanda riktning uttalade sig magi­

straten i Norrköping, varest vid tiden för yttrandets avgivande stadsfogden

ännu icke erhållit rätt att anlita substitut.

Emellertid hade frågan om utmätningsmännens befriande från ansvarighet

för substitut något tidigare upptagits i annat sammanhang.

I den i november 1922 av dåvarande regeringsrådet S. Linnér framlagda

utredningen angående omorganisation av polisväsendet i riket hade nämligen

föreslagits, att utmätningsmännens ansvar för substitut, anlitade för rest-

eller bötesindrivning, skulle borttagas och i konsekvens därmed stadsfogde

befrias från det honom enligt 4 § utsökningslagen åliggande extra ordinära

ansvaret för substitut.

Med hänsyn till utredningens ändamål lades i densamma huvudvikten

på att på ett tillfredsställande sätt reglera landsfiskalernas ställning. Det

är också från synpunkten härav, som nu omförmälda förslag motiverades.

I utredningen anfördes sålunda bland annat: Då landsfiskalerna knappast

utövade nämnvärt inflytande på tillsättningen av fjärdingsmän, kunde gäl­

lande bestämmelse om ansvar för substitut icke anses överensstämma

med rättvisa och billighet. Principiellt borde väl icke sådant ansvar

aläggas en tjänsteman annat än såsom påföljd för försummelse av tjänste­

plikt. Med hänsyn till den stora mängden av indrivningsärenden kunde

22

Kung!,. Majits proposition nr 60.

Kumjl. MajUs proposition nr 60.

'Ji>

lopp, som av substitutet uppburits, även om beloppet blivit av denne för­

skingrat eller av annan anledning icke redovisats till utmätningsmannen. I

följd av sin ansvarighet för substitutets fel och försummelser har utmätnings­

mannen att innestå för skada, som genom substitutets felaktiga förfarande

tillskyndas den, för vars räkning utmätning eller indrivning sker, eller annan.

Såsom exempel på eu skada av det förra slaget kan anföras det fall, att

substitutet i följd av vårdslöshet förlorat en löpande förbindelse, som för

verkställighet av utmätning till honom överlämnats; såsom exempel på en

skada av det senare slaget kan anföras det fall, att substitutet av oförstånd

utmäter egendom, som tillhör annan än gäldenären. I fråga om substitut,

som avses i 4 § utsökningslagen eller 23 § promulgationslagen till utsök-

ningslagen, tillkommer, att utmätningsman, om substitutet underlåtit att verk­

ställa åt honom anförtrodd utmätning och försäljning av lös egendom inom

föreskriven tid, jämlikt 162 och 163 §§ utsökningslagen är ansvarig för det

belopp, varför utmätning bort ske, därest utmätningsmannen ej förmår visa,

att skada ej uppkommit av substitutets dröjsmål eller att för försäljning

mött hinder, som utmätningsmannen eller substitutet ej kunnat förekomma.

På grund av bevisbördans fördelning kan här ansvarighet komma att ut­

krävas utan att vare sig utmätningsmannen eller substitutet gjort sig skyldig

till försummelse. Uppenbart torde vara, att det praktiskt sett icke är möj­

ligt för utmätningsmannen att genom någon sin åtgärd skydda sig mot för­

lust. Genom noggrant övervakande av substituten kan han visserligen

minska förskingringsrisken liksom risken för sådant dröjsmål, som avses i

162 och 163 §§ utsökningslagen; men därvid bör beaktas, att övervaknings­

arbetet måste begränsas så, att det icke för mycket inkräktar på annan verk­

samhet. Då utmätningsmannen ej heller har något avgörande inflytande

på substitutets tillsättande eller entledigande, kan jag icke heller nu komma

till annat resultat än att det måste anses obilligt att av utmätningsmannen

utkräva större ansvar än som följer av allmänna rättsgrundsatser, vilket i

detta fall lärer innebära, att utmätningsmannen icke bör vara ansvarig

för skada i vidare mån än den kan tillskrivas hans egen försumlighet. Eu

reform synes mig på grund av det anförda vara ofrånkomlig, och därvid

torde någon skillnad emellan ansvarigheten för substitut i utsökningsmål

och ansvarigheten för annat substitut icke skäligen kunna upprätthållas.

Reformen synes mig vidare böra i överensstämmelse med vad som föreslås

i det under 2) upptagna lagförslaget innefatta även det ansvar för sub­

stitut, som följer av stadgandena i 162 och 163 §§ utsökningslagen. Någon

föreskrift om att utmätningsmannens ansvarighet skall kvarstå, då han gjort

sig skyldig till försummelse i avseende å honom åliggande tillsyn över sub­

stitut, lärer icke vara erforderlig; en sådan ansvarighet följer utan vidare av

allmänna rättsregler. Den här förordade reformen bör lämpligen ske i sam­

band med en omorganisation av polisväsendet, emedan genom en sådan

exekutionsbetjänternas på landsbygden ekonomiska ställning måste regleras,

varigenom möjlighet beredes att avkräva samtliga där anställda exekutions-

betjänter säkerhet för det ordentliga uppfyllandet av deras förpliktelser. Att

-9

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

man i detta sammanhang icke kan upptaga frågan om magistraternas befriande

från ansvar för kronouppbörden, synes mig icke utgöra något avgörande

hinder för lösandet av det här ifrågavarande reformspörsmålet.

Jag övergår härefter till spörsmålet, i vad mån den garanti för vederbörande

utmätningssökande och andra, som utmätningsmannens ansvarighet för substi­

tut innebär, bör ersättas. Vad först beträffar ansvaret för penningmedel,

' ärdehandlingar eller annat, som substitutet jämlikt utsökningslagen fått om

händer samt därpå tillgripit och förskingrat, synas icke några som helst be­

tänkligheter möta att utvidga tillämpningen av 1899 års lag till att omfatta

jämväl sådant ansvar. Däremot synes anledning saknas att låta statsverket

åtaga sig ansvar för tillgrepp och förskingring av auktionsverk eller i stad

av handels- eller sjöfartsnämnd antagen mäklare, som fått i uppdrag att för­

sälja utmätt lös egendom. I samband med den nu föreslagna lagändringen lärer

1899 års lag jämväl uttryckligen böra göras tillämplig å tillgrepp eller för­

skingring av den, som för bestämt fall eller inom visst område förordnats

till utmätningsman i landsfiskals ställe. Huruvida den, som för allenast

visst fall förordnats till förrättningsman, är att betrakta såsom tjänsteman,

i vilket fall lagen utan vidare skulle vara tillämplig, kan nämligen vara tvivel

underkastat.

Vad åter vidkommer ansvaret för de av substitut tillgripna och förskingrade

medel, som substitutet fått om händer jämlikt rest- eller bötesindrivnings-

förordningen, hava såsom förut omnämnts olika åsikter uttalats, i det att i en

av de i ämnet gjorda utredningarna föreslagits, att i fråga om allmänna

utskylder utmätningssökande själv skulle vidkännas här avsedd förlust, i

eu utredning förordats, att statsverket skulle vidkännas sådan förlust, i

den man fråga ej vore om tillgrepp och förskingring av medel, tillhöriga

den kommun, där substitutet vore anställd, och i en utredning samt i

1924 ars förslag förordats, att statsverket skulle vidkännas förlusten utom

då stadsfogdes substitut tillgripit medel, tillhöriga vederbörande stad. Till

klarläggandet av spörsmålet torde böra erinras om att enligt restindriv-

ningsförordningen indrivas utom utskylder och avgifter till kronan dels sådana

utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och redo­

visas i sammanhang med kronouppbörden, dels kommunalutskylder och

sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder,

samt församlingsavgifter till prästerskapet, och dels de övriga avgifter och

andra liknande medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna

kassör och inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande före­

skrifter utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag. Utom

statsverket tillkommande medel indrivas sålunda i förevarande ordning

medel, som tillkomma bl. a. landsting, kommuner, församlingar, municipal-

samhällen, skogsvårdsstyrelser, vissa ömsesidiga olycksfalls-, brand-, hagelskade-

och kreatursförsäkringsanstalter, riddarhuset samt krono- eller stadsbetjänter.

^ aJ först angår frågan, huruvida man bör ålägga kommunerna — ordet

här taget i dess vidsträckta bemärkelse och alltså avseende menigheter av

olika slag att bära förlust, varom nu är tal, skulle det enligt min mening

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

Förslag­

till

Bilagor.

Lag om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående

fjärdingsman.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lag eller författning tinnes stadgat angående fjärdingsman skall,

där ej annorledes förordnats, i tillämpliga delar gälla i avseende å polisman'

som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å

landsbygden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag­

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § handelsbalken skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Därefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattig­

kassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,

rikets ständers, städers och allmänna av Konungen stadfästade kassors,

penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som äro satte

att deras inkomster uppbära, för vad av sådan uppbörd hos dem innestår;

fordringar hos utmätningsmän och dem, som i deras ställe äro satte eller

eljest fått deras uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning, för vad

till dem i sådan egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt hos kro­

nans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete

eller tjänst, emottagit. Har ersättning av allmänna medel utgått för vad

av ämbets- eller tjänsteman, eller av annan, som haft att verkställa indriv­

ning eller utmätning, tillgripits och förskingrats, skall, där kronan av honom

söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran a sådan på tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjuklijälp eller livränta, som det enligt lag angående er­

sättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att

utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, men skall icke äga tillämp­

ning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

32

Kungl. Maj:ts proposition ur 60.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den 10 augusti 1877

om nya ntsökningslagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om

nva utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, en­

ligt detta lagrums lydelse i lagen den 11 oktober 1912 (nr 212), skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Finner-------- —------- —---------efterrättelse:

1. Magistrat äge att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

annan, som av Konungens befallningshavande godkänd är; dock må magistrat

ej åt annan uppdraga försäljning av fartyg, som i 94 § i nya lagen sägs, ej

heller fördelning av köpeskilling för lös egendom i fall, då enligt 140 eller

141 § i samma lag sammanträde för fördelningen erfordras.

2. Det--------------------------------------- utföres.

3. Vad — —- — — — — — — — äro.

4. Skall — — — — — — — — — magistrat.

5- I--------------------------------------------- överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, och skall i följd härav från

och med samma dag sista stycket i övergångsbestämmelsen till lagen den

14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen upphöra att gälla.

Förslag-

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 10 juli 1899 om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse: »Lag om

ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av

ämbets- eller tjänstemän med flera», dels att 5 § i nämnda lag skall erhålla

den ändrade lydelse, nedan sägs, och dels att till lagen skall såsom dess

6 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:

5

§•

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbets-

eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar

34

Länsstyrelsen bestämme det ersättningsbelopp, som må tillkomma polis­

mannen. Ansökning om ersättning må icke ske senare än tre månader efter

det skadan skedde, där icke sökanden visar laga förfall, och skall vara åt­

följd av utredning angående skadans uppkomst och värde.

Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå att

det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det be-

gäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.

2

§-

Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve

domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av

allmän åklagare, om och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,

skall återgälda statsverket eller polisdistrikt ersättning, som enligt denna

lag utgivits eller kan komma att utgivas.

3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken dag

lagen den 30 mars 1920 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till

polisman för skada å kläder skall upphöra att gälla.

•

Kungl. Maj:ts proposition nr 60,

38

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § i förordningen den

10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och

vad i avseende därå iakttagas skall.

Lagrådet:

I den föreslagna lydelsen av punkt 1. i förevarande lagrum har ej om­

nämnts, att magistraten ej äger uppdraga åt annan att försälja fast egendom

eller fördela köpeskillingen för sådan egendom. I fråga om försäljningen

får väl förhållandet anses framgå av stadgandet i punkt 4., att auktion å

fast egendom skall förrättas av magistraten, ehuruväl detta stadgandes

syfte hittills blott varit att utmärka, att förrättningen ej tillhör överexekutors

behörighetsområde. Och då av magistratens nämnda befattning med auk­

tionen utan uttryckligt lagstöd ansetts följa motsvarande befattning med

köpeskillingens fördelning, i kraft av vår utsökningsrätts allmänna grund­

sats att, där ej annat är särskilt stadgat, den som förrättat auktionen också

bär att verkställa fördelningen, kan ju punkt 4. jämväl anses innefatta ett

förbud för magistraten att uppdraga denna förrättning åt annan. Oå emeller­

tid punkt 1. i sin hittillsvarande lydelse genom den där gjorda hänvisningen

innefattat ett uttryckligt förbud för magistraten att i fråga om auktion å

fast egendom och därå följande likvid sätta annan i sitt ställe, torde till

förebyggande av varje missförstånd motsvarande fullständighet böra iakt­

tagas i förslaget.

Det kan ifrågasättas, huruvida ej uttryckligen borde angivas, att magi­

stratens substitut är underkastat samma ansvar som stadsfogdes substitut

enligt utsökningslagen. I betraktande av att i det inledande stycket i före­

varande lagrum stadgas, att magistraten har enahanda ansvar som stadsfogde,

torde dock detta, åtminstone om förslaget till ändrad lydelse av 162 § ut­

sökningslagen avfattas i väsentlig överensstämmelse med vad lagrådet ovan

förordat, icke vara behövligt.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899

om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,

som förorsakats av ämbete- eller tjänsteman.

6

§.

Lagrådet:

Enligt lagrådets uppfattning torde ifrågavarande lag redan efter sin nuva­

rande lydelse äga tillämpning med avseende å tillgrepp och förskingring av

den, som jämlikt 3 § första stycket utsökningslagen av Konungens befall-

ningshavande förordnats till utmätningsman, liksom av sådan av överexekutor

särskilt förordnad förrättningsman, som omtalas i andra stycket av samma

paragraf. Däremot synes den, som med stöd av 4 § utsökningslagen blivit

av stadsfogde satt till utmätningsman i hans ställe, icke kunna anses inbe­

gripen under förevarande lags stadgande^ såsom de nu äro avfattade, och

40

konstaplar och likställda, kunde ifrågakomma till ersättning. Men även

landsfiskaler och landsfogdar hade skyldighet att göra polistjänst, enligt

vad nännaie anga\es i vederbörande instruktioner. Då ersättning syntes

höra utgå till alla dem, som under utövning av polistjänst råkade ut för

skada å sina kläder, borde även nyssnämnda och med dem i tjänsteställning

jämförliga polismän vara berättigade till ersättning för sådan skada, för så

vitt den uppkomme under utövning av polistjänsten.

Aven i avseende å frågan, under vilka omständigheter skada skulle hava

uppkommit för att grundlägga ersättningsrätt, föranledde förslaget eu an­

märkning flan lagradets sida. Under framhållande, att av departements­

chefens yttrande till statsrådsprotokollet syntes framgå, att skadeersättning

skulle utgå allenast om skadan tillskyndats genom brottslig gärning, anförde

lagrådet, att det kunde anses tveksamt, huruvida förslagets avfattning för­

anledde eu sådan tolkning. Någon anledning till en dylik inskränkning i

ersättningsrätten ansåge lagrådet i varje fall ej föreligga. Den grundläggande

s.vnpunkten borde vara, att en polisman, som för ett nitiskt utövande av

sin polisverksamhets olika tjänstegrenar måste utsätta sig för risken att få

sina kläder skadade, skulle hava visshet att fa dylik skada ersatt utan om­

gång. Däremot skulle ersätta]'ngsrätten icke sträcka sig till skada, som ej

uppstode under utövning av själva polistjänsten. Såsom exempel å dylik

skada, för vilken ersättning icke skulle utgå, anförde lagrådet skada å fjär­

dingsmans kläder, som uppstode vid överfall å denne vid indrivning av böter.

Förslaget omarbetades med iakttagande av de av lagrådet sålunda fram­

ställda anmärkningarna. Härvid bestämdes lagens tillämplighetsområde på

det sätt, att rätt till ersättning av allmänna medel tillerkändes polisman

fransett sådan anställd i stad eller i köping, som bestrider kostnaderna för

sitt polisväsen — vilken under utövning av polistjänst fått sina kläder sönder­

rivna eller eljest skadade. Förslaget blev i denna avfattning av riksdagen

antaget, varefter utfärdades den i ämnet gällande lagen av den 30 mars 1920.

Syftemålet med det nu remitterade förslaget, sonr i sak innefattar eu

omarbetning av vissa delar av 1920 års lag, har angivits vara, att såsom en

följd av att — enligt förslaget till lag om polisväsendet i riket — städer

och vissa köpingar skulle uttryckligen förklaras pliktiga att vidkännas kost­

naden för sitt polisväsen, fastsla, att denna princip äger tillämpning jämväl

i avseende å polismans rätt till ersättning för skada å kläder.

Utöver vad sålunda skett har i departementschefens anförande till stats­

rådsprotokollet fragan om den nu föreslagna lagens tillämplighetsområde

icke berörts, ^y are sig såvitt angar de till ersättning enligt lagen berättigade

personerna eller beträffande de omständigheter, varunder skada skall hava

uppkommit för att grundlägga rätt till ersättning.

Yad angår de till ersättning berättigade personerna, måste det antagas

vara förslagets mening, att landsfiskal och landsfogde fortfarande skola in­

begripas under lagen och följaktligen såsom hittills äga rätt till ersättning

i förevarande hänseende. I överensstämmelse härmed måste det jämväl

antagas, att den utvidgning av området för lagens tillämplighet, som följer

Kungt. Maj:ts proposition nr 60.

44

utvidgningar av ifrågavarande lagrum kan framläggas, erfordras utredning i

ämnet. Frågan om igångsättande av sådan utredning torde böra tagas

under övervägande, då förslaget till lag om polisväsendet i riket vunnit be­

handling.

Mot att pa sätt lagrådet föreslagit ytterligare fullständiga föreskrifterna

i 1

1

kap. 11 liandelsbalken och statsansvarighetslagen synes mig icke

något vara att erinra. Jag har därför i enlighet med vad lagrådet hem­

ställt låtit vidtaga för nämnda ändamål nödiga ändringar i de under 2)

och 5) anmärkta lagförslagen.

Det under 3) upptagna lagförslaget har av lagrådet lämnats utan an­

märkning, så vitt det avser 4 och 163 §§ utsökningslagen, medan be­

träffande 162 § samma lag vissa ändringar föreslagits. Medan sålunda

enligt det remitterade förslaget utmätningssökande skulle äga att föra talan

mot stadsfogdes substitut när helst stadsfogde, som satt annan i sitt

ställe, kunde leda ansvaret ifrån sig genom att visa, att för utmätningen

mott hinder, som han ej själv kunnat förekomma, eller att inträffad skada

helt och hållet eller till någou del icke uppkommit genom stadsfogdens

dröjsmål, föreslås av lagrådet, att stadsfogde skall vara helt befriad från

ansvar enligt förevarande paragraf och ansvarigheten i stället åvila sub­

stitutet, därest stadsfogden överlämnat visst utmätningsärende till substi­

tutet senast å andra söckendagen efter det stadsfogden mottagit de i 54

och 56 §§ utsökningslagen omförmälda handlingarna. Skulle åter stads­

fogden icke hava iakttagit denna frist, skulle liksom nu ansvarigheten åvila

honom jämväl i fall, då verkställigheten fördröjts i följd av hinder, som

substitutet men ej stadsfogden själv kunnat förhindra. Vid ombyte av

substitut skulle likaledes, därest förrättnings verkställande överlämnats till

det senare substitutet efter nyssnämnda frists utgång, ansvarigheten vara

densamma som enligt gällande lag. Slutligen skulle enligt lagrådets för­

slag föreburet hinder kunna av substitutet till befrielse åberopas allenast,

om substitutet ej blott gjort anteckning om hindret i av honom förd

dagbok utan även genom utdrag av nämnda dagbok lämnat utmätnings­

mannen meddelande om detsamma, medan i det remitterade förslaget eu

muntlig anmälan ansetts tillräcklig.

Mot det remitterade förslaget kan anmärkas, att det icke omedelbart

angiver, huruvida ersättningstalan skall föras mot stadsfogden eller sub­

stitutet; mot lagrådets förslag kan anmärkas, att det för vissa fall bibe­

håller det utvidgade ansvar för substitut, som förevarande lagstiftning avser

att borttaga.

Då man väl måste antaga, att sistberörda fall skola bliva relativt säll­

synta, har jag emellertid funnit mig icke böra motsätta mig ett godta­

gande av lagrådets förslag. Dock har det synts mig oegentligt att redan

i utsökningslagen tala om substitutets dagbok, om vars förande, på sätt

lagrådet antytt, föreskrifter torde bära utfärdas i administrativ ordning.

Den risk, substitutet skulle löpa genom att en muntlig anmälan icke an-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

46

7) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Majrts regeringsrätt;

och hemställer föredraganden, att nämnda förslag måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet'.

Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1925.