2

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Process-

kommissio­

nen.

Inledning.

I en år 1909 för riksdagen framlagd proposition hemställde Kungl. Majit

örn anvisande av anslag för tillsättande av en kommission med uppdrag att verk­

ställa omarbetning av rättegångsbalken jämte därtill börande författningar.

Förslaget blev emellertid ej av riksdagen bifallet.

År 1911 gjordes ny framställning till riksdagen. Denna gång avsågs icke

en kommission för utarbetande av lagtext utan endast en förberedande utred­

ning. Utredningens syfte, anförde departementschefen, skulle vara att lämna

en allsidig belysning av de särskilda processuella frågor, vilka måste upp­

tagas till övervägande, ävensom att anvisa den eller de möjliga utvägarna för

dessa frågors lösande under de i vårt land givna förhållandena. — Riksdagen

beviljade i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag medel till bestridande av kost­

naderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.

Samma år igångsattes utredningsarbetet, som till en början uppdrogs åt

f. d. justitierådet J. Hellner, till vilkens biträde förordnades tre jurister (pro­

cesskommissionen). År 1917 efterträddes Hellner av f. d. regeringsrådet H.

Falk. År 1919 skedde en ombildning av processkommissionen sålunda, att de

jurister, som förut biträtt utredningens ledare, fingo ställningen av medlemmar

i kommissionen. Tillika tillkallade departementschefen enligt Kungl. Majits

bemyndigande en representant för lantdomarna och en för stadsdomarna även­

som ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen att med kommissionen

överlägga örn principerna för den blivande domstolsorganisationen och de all­

männa grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde byggas.

Sedan kommissionens ordförande, Falk, i slutet av år 1919 avlidit, förordna­

de Kungl. Majit påföljande år presidenten i Svea hovrätt Hj. Westring till

hans efterträdare. Processkommissionen avslutade sitt arbete år 1926. Det då

avgivna betänkandet (Statens off. utredn. 1926:31—33) innefattar tre delar

behandlande domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i

tvistemål. Kommissionen förordar en allmän reform av rättegångsväsendet.

I enlighet med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till

lagtext, utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de

grunder, som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän

processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapi­

tel, och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av kommis­

sionens förslag. Vid betänkandet, som innefattar den kort före avlämnandet

bortgångne siste ordförandens och de vid arbetets slut kvarvarande ledamöter­

nas enhälliga ståndpunkt, äro fogade yttranden av de för överläggningar till­

kallade domstolsrepresentanterna och lekmännen.

över processkommissionens betänkande har Kungl. Majit låtit inhämta ytt­

randen. Sålunda ha rikets hovrätter anbefallts att efter hörande av domha­

vande, rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län,

överexekutorer och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, så­

vitt avser dess huvudgrunder. Vidare lia utlåtanden infordrats från justitiekans-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3

lersämbetet och kommerskollegiet, vartdera i vad angår dess ämbetsområde och

kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar

inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda om yttrandes

avgivande. Tillfälle har lämnats de juridiska fakulteterna, föreningen Sve­

riges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsam­

fund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden. Av de juridiska

fakulteterna har emellertid endast den i Lund inkommit med utlåtande, därvid

professorn Kallenberg avgivit särskilt yttrande. Från häradshövding- och

stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet ha utlå­

tanden inkommit. Stadsförbundets styrelse har anmält, att förbundet i av­

vaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det dåvarande

avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena ha befordrats

till trycket. (Statens off. utredn. 1927:15 och 1929: 25.) Jämväl föreningen

Sveriges landsfiskaler har inkommit med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, har lagrådet den

3 juli 1928 avgivit utlåtande över betänkandets huvudgrunder (Statens off.

utredn. 1928:19). Lagrådets yttrande torde få såsom bilaga fogas vid proto­

kollet i detta ärende. (Bilaga A.)

Jämsides med att yttranden inhämtats angående processkommissionens för­

slag har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utredningar i vissa med processrefor­

men sammanhängande frågor, som ej av kommissionen upptagits till behand­

ling. Sålunda har enligt Kungl. Maj:ts den 8 april 1927 lämnade bemyn­

digande dåvarande chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för

att verkställa undersökning rörande kostnaderna för processreformens ge­

nomförande. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas domstolspersonalens av­

löningsförhållanden och i samband därmed juristutbildningen. Andra frågor,

med vilka de sakkunniga hade att taga befattning, voro lönereglering för åkla­

garna, olika spörsmål av organisatorisk art, som kunde uppkomma vid ge­

nomförandet av en ny domstolsorganisation, byggande och underhåll av dom-

stolslokaler samt statens förhållande till städerna. De sakkunniga (ekonomisa)t-

kunniga), under ordförandeskap av generalkrigskommissarien L. Widell, av-

gåvo betänkande den 29 augusti 1928. (Statens off. utredn. 1928:20.)'

Även över detta betänkande ha utlåtanden infordrats, nämligen från hov­

rätterna, vilka hade att inhämta yttranden från domhavande, tingshusbygg-

nadsskyldige, överexekutorer och rådhusrätter, från Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och

stadsfullmäktige, ävensom från nedre justitierevisionen, statskontoret och all­

männa civilförvaltningens lönenämnd. Justitiekanslersämbetet, riksräken-

skapsverket och kommerskollegiet ha avgivit yttranden, i vad deras ämbets­

områden angår. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve­

riges stadsdomare, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för sven­

ska stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges lands­

fiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler ha begagnat sig av dem lämnat

tillfälle att inkomma med yttranden. Jämväl dessa utlåtanden ha tryckts.

Ekonomi­

sakkunniga.

4

Kungl. Majlis proposition nr 80.

1928 års

kommunal-

förvalt-

ningssak-

kunniga.

(Statens off. utredn. 1929:30 och 31.) Vidare har föreningen Sveriges kö-

pingsåklagare inkommit med en framställning i ämnet.

Med anledning därav att processkommissionen föreslagit bland annat, att

staten skulle övertaga rättsskipningen i städerna, har fråga uppkommit, huru

bör förhållas med de göromål av statlig eller kommunal art, som nu ankomma

på magistraterna. Denna fråga har gjorts till föremål för särskild utredning.

Efter det filosofie doktorn S. Hansson på uppdrag avgivit vissa förslag i

ämnet, har chefen för socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts den 19 oktober

1928 givna bemyndigande tillkallat sakkunniga för att biträda med utredning

rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstädema

efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till process­

kommissionens förslag med däri av lagrådet förordade jämkningar. De sak­

kunniga (1928 års kommunal förvaltning ssakkunniga), vilkas ordförande var

borgmästaren J. Pettersson, avgåvo betänkande den 30 september 1929. (Sta­

tens off. utredn. 1930:13.)

över detta betänkande ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna efter hö­

rande av magistrater, stadsstyrelsen drätselkammare och stadsfullmäktige,

varjämte tillfälle beretts svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stads-

domare samt föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare

att inkomma med yttranden.

Slutligen har min företrädare i ämbetet, statsrådet Bissmark, efter därtill

erhållet bemyndigande, den 11 november 1929 tillkallat presidenten i Svea hov­

rätt friherre E. Marks von Wurtemberg, justitieråden N. Alexanderson och A.

Lindhagen, häradshövdingen A. Brunnberg och advokaten C. Lundqvist att i

egenskap av sakkunniga inom departementet samråda med departementsche­

fen vid fortsatt beredande av frågan om rättegångsväsendets ombildning och

därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera har jag efter mitt tillträde

av statsrådsämbetet den 19 juni 1930 tillkallat Bissmark att deltaga i arbetet.

Under år 1930 och januari 1931 lia de sakkunniga varit inkallade till ett

flertal överläggningar med departementschefen, vid vilka genomgåtts de grund­

läggande spörsmålen för reformen i den omfattning de här av mig komma att

upptagas till behandling.

Det svenska rättegångsväsendets utveckling.

Den uppgift, som tillkommer rättsskipningen i ett samhälle, är att pröva

och fastställa vad i det enskilda fallet är rätt enligt de materiella regler av

privaträttslig eller straffrättslig natur, som äro vid makt i samhället. I väx­

lande former under olika skeden i samhällenas historia har denna uppgift bli­

vit fylld. Rättsskipningen har visserligen hört till de områden inom samhälls­

livet, där strävandena att fasthålla vid det bestående framträtt särskilt star­

ka, men rättsskipningens gestaltning har dock varit underkastad en ständig

förändring och utveckling, som skett än långsammare än hastigare. Denna

utveckling har helt naturligt i regel försiggått under inflytande av de sam-

hällsidéer och tänkesätt, som vid varje tid gjort sig gällande inom samhälls-

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av en lätt verkställd kontroll stod också, att bevisprestationerna skulle före­

bringas från allenast ena parten. Bevisningen blev principiellt ensidig. Den

åsyftade ej heller att belysa och utreda de särskilda faktiska omständigheter­

na i målet utan den koncentrerades genast på ett enda spörsmål, till vilket

tvistens hela innehåll redan från början reducerades.

Bevismedlen voro i överensstämmelse härmed av övervägande formell natur,

ehuru helt säkert de föreskrivna bevisprestationema ursprungligen torde ha

uppfattats såsom ägnade att i genomsnitt utgöra vittnesbörd örn sannings­

enligheten av den parts uppgifter, som fullgjorde dem. För de olika rätte-

gångsarterna var föreskrivet ej blott vilkendera av parterna hade att bevisa,

utan även med vilket slag och vilket mått av bevismedel bevisningen skulle ske,

liksom det noggrant bestämts vad som i de olika fallen skulle bevisas, d. v. s.

ordalagen i de olika bevistemata. Brist i något avseende medförde talans för­

lust.

Det bevismedel, som dominerade i den äldsta rätten, var parts ed, förstärkt

med ed av edgärdsmän. Partens ed riktade sig på föremålet för rättegången,

under det edgärdsmännens ed bestyrkte, att parten svurit 'rent och ej ment’.

Vittnesbeviset, som också fanns i den äldsta rätten, gick liksom partseden

ut på en utsaga direkt om själva saken.

Dessa två bevismedel torde ha utgjort stommen i den äldsta rättens bevis­

system och däri åtminstone från början fyllt var sin uppgift. Utgångspunkten

för den fornsvenska processens bevissystem torde få anses ha varit svarandens

rätt att med egen ed, i regel förstärkt av edgärdsmäns ed, värja sig mot mot­

partens talan. Någon bevisning från kärandens sida krävdes då icke, utan

målets utgång berodde av örn svaranden gick sin ed. Men med denna grund­

sats är redan i de äldsta rättskällorna förenad en annan, vilken innebar, att

det som vore allmänt känt — veterligt i den vidsträckta mening, i vilken land­

skapslagarna togo det — ej kunde med laga verkan förnekas. Den, som åbe­

ropade något i denna mening notoriskt, fick vitsord att förebringa bevisningen

i processen. Kunde käranden åberopa sig härpå, fick han alltså förebringa

bevisning och uteslöt svaranden från dennes värjemålsed. För att styrka sådan

notoritet, som nyss nämnts, ha i den äldsta rätten vittnen använts. Deras

begagnande i detta syfte är säkerligen en av den fornsvenska rättegångs­

ordningens äldsta anknytningspunkter för den senare utveckling inom bevis­

ningen, som ledde till det principiella upptagandet av den kanoniska rättens

regel, att käranden i första hand har bevisbördan i målet.

Jämte dessa övervägande formella bevismedel kände vår äldsta rätt ett be­

vismedel av en väsentligen annan karaktär, nämligen nämnden. I vad mån

detta bevismedel, sådant det framträder i landskapslagarna, leder sitt ur­

sprung ur inhemska källor må lämnas därhän; det är emellertid i lagarna

inordnat i den formella processens system. För vissa slag av mål, särskilt

grövre brottmål, vissa arvstvister och vissa jordatvister, var sålunda föreskri­

vet, att nämnd skulle utgöra bevismedlet.

Den fornsvenska nämndens uppgift var att utleta sanningen i målet och

därefter med ed avgiva sin utsaga. Denna kunde sålunda avgivas till förmån

8

Kungl. Maj:tt proposition nr SO.

Med nämndens ökade användning måste följa en ökad uppmärksamhet å

de former, vari nämnden skaffade sig kännedom örn vad som var sant i målet;

nämndens verksamhet i detta syfte, som pa ett tidigare skede försiggick

formlöst och utan laga reglering, kom så småningom att få karaktären av

processuell bevisning, jämställd med den direkt inför domstolen förda for­

mella bevisningen. Redan i Kristoffers landslag finnas stadganden, som vila

på ett dylikt betraktelsesätt. Sammanhängande och parallellt med denna ut­

veckling undergick nämndens ställning i domstolen den för hela det svenska

rättegångsväsendet epokgörande förändringen, att den — så att säga — flyt­

tade upp i domarsätet och från att vara ett bevismedel blev innehavare av en

del av domsrätten, nämligen rätten att pröva sakfrågan i målet.

Åyiörjanms 'För härads- och lagmansrätterna samt rättegången vid dessa domstolar be­

tydde den nyare tidens inbrott ingalunda några tvära kastningar i utveck­

lingen utan huvudsakligen ett mera medvetet och i vissa hänseenden skarpare

markerat fullföljande av utvecklingslinjer, som redan medeltidens rättegångs­

väsen innefattat.

De första Vasaregenternas centralisationssträvanden i rikets styrelse togo

sig uttryck också beträffande häradshövding- och lagmanssysslorna. Deras

tillsättande överflyttades sa gott som helt och hållet i regeringens hand; och

i anknytning till vissa tendenser från den senare medeltiden började de behand­

las och betraktas som förläningar. Därmed följde snart en allvarlig desorga­

nisation och oreda i domstolarnas verksamhet. Domarämbetena anförtroddes

åt personer, som icke kunde utöva ämbetena utan måste uppdraga domarfunk­

tionerna åt vikarier, s. k. lagläsare eller andra ännu mindre kvalificerade per­

soner. Såsom ordförande i rätterna saknade dessa vikarier vanligen den er­

forderliga auktoriteten. Härigenom befordrades visserligen utvecklingen av

nämnden till en beståndsdel av domstolen men uppstod också en betänklig för­

virring och regellöshet i förfarandet, vilken icke minst tog sig uttryck i upp­

rätthållandet av olika sedvanor i olika delar av landet.

Beträffande lagmansrätterna visade sig följderna av att bruka lagmans­

sysslorna som förläningar stundom i en annan riktning. Gustav Vasa hade i

ett fall beordrat sina tromän av frälset och adeln att vara en ung lagman följ-

aktiga på tinget. Med utgångspunkt härifrån uppkommo utvidgade lagmans-

ting, där antalet bisittare varierade betydligt. Dessa ting voro påtagligen

övergångsformer i förhållande till den kungliga rättsskipningen.

Utvecklingen på förevarande område bestämdes emellertid till sin väsentliga

del av ett dominerande strävande, vilket otvivelaktigt i själva verket vilade på

utländskt inflytande. Redan i de från början av nyare tiden stammande Do­

marereglerna äro som programpunkter i olika vändningar fastslagna dels

grundsatsen örn materiell utredning av vad som är sant i målet såsom

domarens uppgift och dels den därmed sammanhängande principen örn

kärandens skyldighet att i främsta rummet bevisa sina påståenden i

målet i stället för den fornsvenska regeln örn svarandens primära skyldighet

att värja sig.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tiden från

hovrätternas

inrättande.

framkallades, å ena sidan, av den nya konungamaktens centralisationssträvan-

den men, å andra sidan, också av de allvarliga brister, som vidlådde rättsskip­

ningen vid de lägre domstolarna. Uppgiftens lösning berodde emellertid också

därav, att regeringsbördan fått en omfattning, vilken försvårade av konungen

personligen utövad domsrätt. Både under Gustav Vasas, Erik XIV:s och

Karl IX :s regeringar gjordes försök till inrättande av organ för utövande av

konungens domsrätt, men resultaten blevo icke varaktiga.

Vid dessa försök är knutet ett särskilt intresse på grund därav, att de vid

den nyare tidens början framträngande moderna grundsatserna i fråga örn be­

visskyldigheten och bevisningens uppgift synas här ha vunnit burskap snab­

bare än vid den folkliga rättsskipningen. Detta berodde givetvis på den ojäm­

förligt större möjligheten till rörlighet i fråga örn rättegångsformerna, som

förefanns vid den kungliga rättsskipningen. Grundsatsen, att käranden skall

styrka sin talan, betonas sålunda ofta; och bevisningen fattas klart som en

verksamhet för att övertyga domstolen örn de i målet avgörande faktiska om­

ständigheterna. Därpå tyder ej blott det sätt, varpå vittnesbeviset i allt större

utsträckning användes, då av vittnena begärdes allenast en berättelse om vad

de själva iakttagit och icke ett beedigande av ett visst formulerat edstema.

Också förekomsten av motbevisning, vilken var oförenlig med den formella

processens struktur, anger tydligt den nyare tidens uppfattning örn bevisnin­

gens uppgift.

När Gustav II Adolf år 1614 inrättade Svea hovrätt såsom en konungens

nämnd vid hovet, vilken skulle såsom fast ämbetsmannadomstol utöva den hög­

sta domsrätten, ägde detta rum i nära anknytning till de föregående försöken

i samma riktning. Men åtgärden kom dock av flera skäl att bilda en vänd­

punkt för vårt lands rättegångsväsen.

Hovrätten var från början avsedd att vara en form för utövningen av konun­

gens högsta domsrätt. Det visade sig emellertid mycket snart omöjligt att för­

mena enskilda parter att såsom under gångna tider i sista hand vända sig till

konungen för att få sin rätt. Redan 1615 blev denna möjlighet lagligen ord­

nad, i det att den, som funne sig besvärad över hovrättens dom, tillerkändes

rätt att hos konungen giva sitt besvär tillkänna och njuta beneficium revi­

sionis. Faran för att denna utväg skulle anlitas i allt för stor utsträckning un­

danröjdes därigenom, att för rättsmedlets användande krävdes nedsättande av

en revisionsskilling på det ansenliga beloppet av 200 daler, vilken parten för­

lorade, örn han tappade i målet. Kort därefter inrättades nya hovrätter, först

i Åbo, sedan i Dorpat och i Jönköping. Därmed var sålunda icke konungens

högsta domsrätt organiserad utan i stället en krets av överrätter skapad.

Dessa överrätter voro i främsta rummet överinstanser, dit mål från de lägre

domstolarna fullföljdes; de voro därjämte behöriga att som första domstol upp­

taga vissa mål. Men de voro också tillskapade för att hålla uppsikt över de

lägre domstolarna och därigenom avhjälpa den regellöshet och oreda, som där

härskade. Hovrätterna tjänade sålunda både som mönster och som kontroll­

organ. Under dessa förhållanden blev deras inflytande över rättsskipningen

12

Kungl. Majlis proposition nr 80.

dessa uppskov, var den protokollering av vad parterna anförde, som av för­

ordningen föreskrevs. Sedan förhandlingarna i ett mål avslutats, skulle av de

bland bisittarna i domstolen utsedda referenterna i målet hela akten däri nog­

grant genomgås och en skriftlig berättelse däröver upprättas. Slutligen skulle

hela akten jämte berättelsen uppläsas för hela domarkollegiet för målets pröv­

ning. Fann någon domare därvid, att han behövde ytterligare upplysning i

målet, kunde särskilt muntligt förhör med parter eller vittnen anordnas. Detta

förekom också i icke ringa omfattning.

Denna vidlyftiga procedur förutsattes dock vara nödvändig blott i de större

målen. I de ringare antog författningen, att dom kunde fällas utan uppskov

och 'långt övervägande’ i parternas närvaro omedelbart efter partsförhand-

lingen.

Nämnda rättegångsordning innebar utvecklingsmöjligheter i skilda riktning­

ar. Den muntliga partsförhandlingen, som anknöt till den äldre inhemska

processen, beredde möjlighet för en verksam processledning från domstolens

sida och gav denna omedelbar tillgång till de vanligen bästa upplysningskäl­

lorna. Den begynnande skriftligheten och uppskovsordningen, som voro häm­

tade från utlandet, voro åter ägnade att avlägsna domstolen från parterna och

att byråkratisera denna, dess ledamöter och dess arbetssätt.

I början av hovrätternas verksamhet och ännu en lång tid framåt bildade de

inhemska traditionerna det starkaste inslaget. Proceduren behöll sin muntliga

form. Även när parterna skriftligen utförde sin talan, infunno de sig dock

vid domstolen, och denna sökte genast sätta sig in i målet och genom frågor

till parterna utreda detsamma; bevisningen förebragtes omedelbart inför dom­

stolen. Visserligen klagades det över de besvär och kostnader, som resorna

till hovrätten ibland orsakade, men man sökte hjälpa sig fram på olika sätt.

Först och främst ansågs förnyad bevisning inför hovrätten säkerligen ofta onö­

dig av det skälet, att hovrätten godtog sakförhållandet i målet sådant detta av

underrätten funnits bevisat. Men förelåge tvivel härutinnan, måste bevisning

ånyo upptagas. Kom målet från en avlägsen ort, hände ofta, att hovrätten utsåg

delegerade bland ledamöterna för att på ort och ställe utreda målet. Dessa

återvände sedan till hovrätten och avlämnade redogörelse för sitt värv, varpå

hovrätten dömde i målet. Redan 1615 års rättegångsprocess hade också förut­

satt, att den nya rättegången skulle kunna kräva bruket av advokater, och

medgav nu detta, ehuru, som det heter, 'det sällan här i riket varit tillåtit, att

man haver brukat advocater och procuratorer, utan var och en haver framställ!

sin sak för rätta det bästa han haver kunnat’. Framför allt utmärktes emel­

lertid rättegångssättet i hovrätterna därav, att domstolarna icke ansågo sig

hårt bundna av några former, utan betraktade som sin uppgift att handla efter

omständigheterna. 'Vid sin rättsskipning rörde sig hovrätten med de friaste

former och fattade sin uppgift att skaffa rätt i vidsträcktaste och fullaste me­

ning’, har det med fog sagts. Rättsskipningens gestalt berodde därför i helt

annan grad än nu av själva domarpersonligheterna, som gåvo rättsskipningen

dess kraft. Och dessa präglade den, som det sagts, med sin 'karlavulna folk­

lighet’.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den åsikten, att var och en hade en röst, och att domen fälldes efter majori­

tetens mening, men å andra sidan också den uppfattningen, att nämnden ned­

sjunkit till innehavare av en tjänande och blott rådgivande uppgift.

Beträffande förfarandet vid de lägre domstolarna framträdde nu med ökad

styrka processledningen från domarens sida, genom vilken målet skulle utre­

das. Den passivitet, till vilken domaren i den gamla formella processen var

hänvisad, är försvunnen. Men med impulserna från hovrätterna trängde också

skriftligheten och uppskovsväsendet in i de lägre domstolarna. Efter mönster

från hovrättsprocessen började också vid de lägre domstolarna rättegångarna

föras med en inledande skriftväxling och därpå följande muntliga förhör;

även hovrättsberättelserna efterliknades. En författare från 1674 klagade

sålunda över att processerna också här i riket begynte bliva långsamma, och

att man började processa skriftligen, ehuru det i gamla tider icke synnerligen

varit i bruk att agera skriftligen.

Genom 1695 års rättegångsstadga blev den nya ordningen, örn ock något

modifierad, bekräftad att gälla också för de lägre domstolarna. Den kom dock

ingalunda till lika utpräglad tillämpning överallt. Hastigast trängde den in

vid domstolarna i städerna och den starkaste motståndskraften ådagalade hä­

radsrätterna.

Till utvecklingen bidrog protokollsväsendet. Redan i 1614 års rättegångs­

ordning hade de lägre domstolarna ålagts att skicka in sina domböcker till

hovrätten för granskning. Hovrätterna strävade att få likformighet i rätts­

skipningen, och i kontrollsyfte fordrade de ökad skriftlighet. Vikten av att

föra noggranna protokoll inskärptes upprepade gånger i slutet av 1600-talet

och början av 1700-talet; och protokollen började få en allt större betydelse,

över bördan av att föra dem klagades ofta. Vid ett sammanträde under år 1712

med lagkommissionen anmärkte sålunda ordföranden örn den svårighet, som

häradshövdingarna hava på många sätt genom det att de själva skola fatta i

pennan allt vad som för rätten talat och svarat varder. Å andra sidan

betonas vikten av att protokollen upprättas omedelbart vid tinget och uppläsas

och vidkännas genast, 'medan allt är i färskt minne så hos domaren som hos

parterna’. De fördes icke som nu så att också de ingivna skrifterna intogos,

utan de fördes jämsides med dessa och ingingo sålunda i en akt. Den utför­

lighet, som våra nutida underrättsprotokoll ha, ägde dåtidens protokoll icke.

Visserligen förklarades i ett kungligt brev från år 1700, att utom acta och

protokollen borde intet skäl tagas till domen’, men denna grundsats var sä­

kerligen då icke genomförd. Och protokollen tjänade ej som huvudsaklig grund­

val för prövning av målen, när dessa hänskötos under högre rätt. Ännu långt

in på 1700-talet utgjordes de handlingar från de lägre domstolarna, vilka voro

tillgängliga för hovrätten, när mål hänskötos dit, ofta endast av domarna

därifrån, vilka domar visserligen voro utförligare särskilt i motiveringen än

nutida domar, men vilka dock ingalunda voro tillräckliga som grunder för må­

lets prövning.

I god överensstämmelse med de strävanden, som under den begynnande stor­

hetstiden gjorde sig gällande inom rättegångsväsendet, stodo de förändringar,

16

Kungl. Maj:ta proposition nr 80.

det. På dessa grunder byggdes upp den ordning, som innefattade det omständ­

liga systemet med vittnesjäv eller förbud att som vittnen höra vissa på förhand

såsom otillförlitliga betecknade personer, regeln, att två vittnen skulle gälla

som fullt bevis och att ett vittne icke finge värderas till mer än halvt bevis, de

formulerade partsederna såsom de vid sidan av erkännandet enda medlen att

tillgodogöra sig parts utsagor som bevismedel, förbudet att grunda en dom

blott på indicier o. s. v.

Denna ordning utgjorde dock ett betydligt framsteg gentemot den formella

processens bevisning. Bevisningen syftade bär alltigenom till att bibringa

domstolen en övertygelse örn de särskilda faktiska omständigheter, som kunde

vara av betydelse i målet; och åt domstolen var överlämnat att på grund av

vad sålunda blev styrkt draga den slutsats, som utsädes i domen. Men den le­

gala bevisteorien sammanhängde nära med skriftligheten och dess inträngande

i rättsskipningen. Den befordrades av skriftligheten och blev i sin ordning en

befrämjare av denna.

1734 års lag var, som bekant, i väsentliga hänseenden allenast en kodifie-

ring av den redan gällande rätten. Detta var förhållandet också med rätte­

gångsordningen i denna lag.

Domstolsorganisationen blev densamma som förut, men den inbördes kompe­

tensen domstolarna emellan blev noggrannare reglerad. Häradsrätt och lag-

mansrätt voro domstolarna på landet, varvid den senare var andra instans i

tvistemål. I städerna behöllos kämnärs- och rådstuvurätterna med den senare

som första instans i vissa mål och som andra instans i förhållande till käm-

närsrätten. Hovrätterna voro slutligen första instans i vissa mål men framför

allt närmaste överrätter dels i tvistemål gentemot lagmansrätterna och i brott­

mål gentemot häradsrätterna och dels i förhållande till rådstuvurätterna. För

rätt till vad hos hovrätten fordrades, att målet rörde minst ett visst penning­

belopps värde. Beneficium revisionis hos konungen i rådet förbehölls alltjämt.

På en viktig punkt inom domstolsorganisationen utgjorde 1734 års lag en

nyhet. Lagen reglerade uttryckligen nämndens ställning i härads- och lag­

mansrätterna. Först och främst stadgades, att minst sju nämndemän måste

vara närvarande för att domstolen skulle vara domför. Vidare infördes den

ännu gällande regeln, att endast enhällig nämnd överröstade domaren. Den­

na regel innebar utan tvivel ett fästande i lag av en grundlig omformning

av nämnden och en vittgående nedsättning av dess makt. Att detta kunde ske

utan strid berodde otvivelaktigt till stor del på de förändringar, som rätts­

skipningens former undergått. I fråga örn nämndens tillsättande fastslogs,

att nämndemännen skulle vara bönder, och utgick lagen från att häradshöv­

dingen skulle utse dem i enlighet med den praxis, som utbildat sig.

I fråga örn domstolsförfarandet anknöt lagen likaledes nära till den närmast

föregående utvecklingen. Åtskilligt tyder emellertid på att under förarbetena

till lagen en tämligen skarp meningsolikhet yppat sig rörande muntlighet eller

skriftlighet i rättegången. För den, som följer nutidens debatter i samma

ämne, kan det vara av intresse att erfara, huru strax före 1734 års lags anta­

gande argumenten folio.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ligen höras, eller begärde han det sedan eller funne domaren det själv nödigt,

skulle muntligt förhör med parterna hållas. Bestämmelse om att rik­

tig dombok skulle föras jämte andra stadganden inskärpte protokollerings-

tvånget.

Vid häradsrätterna bibehölls det huvudsakligen muntliga förfarandet, men

protokolleringen av vad som muntligen anfördes blev allt noggrannare och tog

alltmer av domstolens uppmärksamhet i anspråk. Jämsides härmed utveck­

lade sig uppskovsväsendet, oaktat 1734 års lag hade sökt begränsa detta

genom bestämmelser om äventyr, som skulle föreläggas part vid uppskovs be­

viljande. Möjligheten till snabbt avgörande av målen minskades därmed; må­

len uppdelades och behandlades styckevis. Att nämndens inflytande vid må­

lens avgörande därigenom skulle minskas, ligger i öppen dag. En i viss mån

annan gestalt än nu hade häradstingen dock av det skälet, att vart och ett av

de årliga tre tingen i vart härad pågingo under många dagar i följd, ibland i

ett par veckors tid. Det fanns sålunda möjlighet att, örn ett mål under tingets

början handlagts och funnits böra fullständigas, senare under samma ting

åvägabringa detta. Framför allt beflitade man sig om att de mål, som blivit

slutbehandlade, också blevo vid tinget avdömda. Ehuru målens behandling

på grund av de få tingen ofta omfattade en lång tidsrymd, förekom sålunda

dock en viss koncentration i handläggningen.

I lagmans- och rådstuvurätterna och även i kämnärsrättema utvecklade sig

däremot skriftligheten. Med bibehållande av den form därför, som 1600-talets

process upptagit, ägde det skriftliga förfarandet rum på det sättet, att par­

terna inställde sig vid domstolen och inlämnade sina skrifter. Det tidigare

med denna form förknippade syftet, som var att samtidigt bereda möjlighet till

muntlig förhandling i målet i eller utan anknytning till inlämnade skrifter,

trädde mer och mer i bakgrunden, och den muntliga förhandlingen började in­

skränka sig till de förhör för bevisupptagning, som, där så erfordrades, före-

togos efter skriftväxlingens avslutande. Ännu långt in på 1800-talet möter

man dock ofta i lagmansrätternas domar följande ingress till domslutet: ’Lag-

mansrätten har av häradsrättens protokoll samt av parternas såväl skrift- som

muntliga anföranden denna saks beskaffenhet inhämtat.’ Bevisupptagning

omedelbart inför lagmansrätten förekom tämligen ofta.

I än högre grad än i lagmansrätterna trängde skriftligheten in i hovrätterna

på muntlighetens bekostnad. Partsinställelserna begagnades i mindre

utsträckning till att åvägabringa upplysning i målet, och även örn parterna

därvid hördes, avtog så småningom den reella betydelsen därav. Den i 27 kap.

rättegångsbalken föreskrivna ordningen med avfattande av berättelse över må­

lets sammanhang och denna berättelses delgivning med parterna för godkän­

nande utvecklade sig däremot till ett viktigt led i proceduren. Härtill var knu­

ten partens sista möjlighet i målet att erhålla muntligt förhör. Sådana före-

kommo i stor utsträckning. Dessas betydelse undergick emellertid förändring

därigenom, att de började inskränkas till att avse endast vissa stridiga punk­

ter i målet och icke målet i dess helhet. Vid förhören förekom ofta jämväl be­

visning.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som påstod, att han blivit fälld till svårare straff än lagen stadgade. Den är

1789 inrättade högsta domstolen anknöt till den äldre jurisdiktionen i rådet,

och förfarandet förblev i väsentliga delar detsamma. Den bibehållna revi-

sionsskillingen hade emellertid i följd av penningvärdets fall förlorat mycket

av sin förmåga att återhålla parter från fullföljd till högsta instansen. Hög­

sta domstolen blev snart högeligen belastad med arbete. Dess undantagsställ­

ning såsom ett konungens medel att öva hans domsrätt försvann; och den

blev en ordinarie instans i domstolsväsendet.

Den legala bevisteorien blev i 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag upp­

tagen och utvecklad. Systemet med vittnesjäv blev i detalj ordnat; reglerna

örn två vittnen som fullt bevis och örn ett vittne som halvt fastslogos; parts­

eden reglerades och framträdde särskilt i formen av värjemålsed å svarandens

sida, vilken ålades, då käranden förebragt halvt men icke fullt bevis; och för­

budet att döma på blott indicier inskärptes. Den legala bevisteorien genom­

fördes emellertid icke konsekvent över hela området. I åtskilliga hänseenden

gjorde sig den utpräglat materiella bevisuppfattningen gällande, i det dom­

stolen fick befogenhet till fri bevisprövning. Detta gällde även vittnesbeviset

under vissa förutsättningar, såsom när vittnens utsagor äro mörka eller stri­

diga eller när vittnen förekomma, som var för sig och ej tillika något sett eller

hört.

De grundsatser rörande bevisskyldighetens fördelning, som under ett par

århundraden hållit på att arbeta sig fram, blevo också i 1734 års lag fastslag­

na. Som allmän princip gällde sålunda, att i tvistemål borde käranden styrka

sitt käromål och svaranden sina invändningar, och att i brottmål åtalet borde

mot den tilltalade styrkas.

De senaste

De senaste hundra årens utveckling av det svenska rättegångsväsendet har

hundra åren. ^

viktiga hänseenden bestämts av de allmänna idéströmningarna på samhälls­

livets område.

Som arvtagare till upplysningstidens frisinnade idéer framträdde den sven­

ska liberalismen på 1830-talet och förde ett allmänt reformarbete i sitt pro­

gram. Ej minst rättegångsväsendet var föremål för dessa reformatoriska strä­

vanden. Djupare sett voro reformyrkandena här påverkade av det engelska

samhällslivet, där Benthams reformidéer haft och skulle få ett starkt infly­

tande, och varifrån en del av den franska revolutionens programpunkter i

fråga örn rättsskipningen voro hämtade.

Här i Sverige sammanfattades yrkandena helt allmänt i krav på förenkling

och förkortning av rättegångssättet.

Beträffande domstolsorganisationen bestod den första reformen däri, att det

uråldriga bruket’, att häradshövdingen utsåge nämndemännen, upphävdes år

1823, och att, då nämnden vore folkets del i lagskipningen och därför borde

väljas av folket’, valrätten tilldelades bönderna å sockenstämma. Denna reform

blev senare i anslutning till representationsreformen fullföljd, i det att år 1872

blev föreskrivet, att, då något bondestånd i legal mening ej längre funnes, val­

rätt till nämnden skulle tillkomma varje i kommunens allmänna angelägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

intagit. Självfallet har detta medfört en väsentligen ökad betydelse för advo­

katväsendet, vilket omkring sista sekelskiftet och under årtiondena därefter

undergått en stark utveckling. Å andra sidan har under de senaste årtion­

dena förmärkts en viss jämkning i uppfattningen om domstolarnas ställning

till målens utredning, i det att underrättsdomarna visat en viss tendens att åter­

igen intaga en starkare processledande ställning.

Inom straffprocessen har inträtt en stark mildring av de inkvisitoriska dra­

gen i förfarandet och ett närmande till den ackusatoriska processformen, vilken

lägger ett väsentligt ansvar för målets fortgång och utredning på parterna.

Detta har kunnat ske endast i samband med ytterligare åtgärder för förbätt­

ring av åklagarväsendet, åtgärder, som emellertid alltjämt endast lett till början

av en modern åklagarorganisation. Ett första steg för anordnande av en för-

svararinstitution har också tagits.

Förfarandet vid hovrätterna och högsta domstolen har i sin utveckling följt

de vägar, på vilka det redan under föregående skede kommit in. Den mera

allmänna reform, som på detta område genomfördes år 1901, rubbade icke

själva huvudgrunderna för förfarandet utan avsåg endast att med dessas bi­

behållande åstadkomma större enkelhet och överskådlighet.

Förfarandet vid hovrätterna blev sålunda alltmera utpräglat skriftligt. Par­

ternas inställelse i vademålen blev en formalitet, och det upprätthållna kravet

härpå föranledde ofta tvister örn ytterst subtila frågor, på vilkas lösning mycken

skarpsinnighet nedlades. De muntliga förhören nedsjönko likaledes till former

för nya skrifters inlämnande. I besvärsmålen ansågs det ovisst, huruvida

muntliga förhör ens kunde ifrågakomma. Genom 1901 års lagstiftning avsågs

visserligen att i viss mån gjuta nytt liv i de verkliga muntliga förhören, men

resultatet har blivit nästan betydelselöst.

Den i hovrätterna överhandtagande skriftligheten fick för rättsskipningen

i sin helhet en så mycket större betydelse som på sätt förut framhållits hov­

rätterna genom 1849 års reform av domstolsorganisationen fingo en annan

ställning än förut. Då i hovrätterna i de dit hänskjutna målen nytt material

för målens bedömande kunde illgöras, har denna förändring förstärkt tenden­

serna dios hovrätterna att bedöma målen på det föreliggande materialet som örn

de haft att bedöma detta i första instans och därmed undanskjuta betydelsen

av de särskilda förutsättningar för detta bedömande, som den muntliga pro­

cessen i underrätterna berett dessa. I sin ordning har detta återverkat på un­

derrätterna i den riktningen, att dessa med tanke på den eventuella överpröv­

ningen i hovrätten redan i sin stad bedömt målen med sträng begränsning till

vad de förmenat hovrätten skulle kunna utläsa ur protokollen, och härigenom

har dessas betydelse redan i underrätterna i hög grad stegrats.

Högsta domstolen har alltmer kommit att intaga ställningen av en ordinär

tredje instans. Så småningom antikverade blevo sålunda de i 1734 års lag

uppställda och först genom 1901 års lagstiftning uttryckligen upphävda be­

gränsningarna, att ny bevisning icke finge förebringas i sista instansen och

att i brottmål klagan vore tillåten allenast då den missnöjde påstode, att han

ej blivit fulleligen hörd eller att han fällts till svårare straff än lag säger.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens förra avdelning i lagkom-

mitténs år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän

kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om rätte­

gången i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget

utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagbered­

ning. Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas or­

ganisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

I de av lagkommittén och lagberedningen framlagda förslagen gåvos icke

någon sammanfattande redogörelse för de brister, som enligt förslagsställarnas

mening vidlådde tidens rättegångsväsen. Av förslagens innehåll framgår

emellertid, i vilka riktningar reformbehovet ansågs företrädesvis göra sig gäl­

lande.

Lagkommittén och lagberedningen föreslogo indragning av lagmans- och

kämnärsrätterna, så att instanserna skulle bliva endast tre: häradsrätt (lands­

rätt) på landet och stadsrätt för stad, hovrätt (överrätt) och högsta domstolen.

Häradsrätterna (landsrätterna) voro fortfarande organiserade med domare och

nämnd. Stadsrätten skulle bestå antingen av minst tre lagfarna ledamöter eller

av domare med nämnd såsom på landet. Lagkommittén bibehöll nämndemän­

nens antal vid högst tolv och minst sju men föreslog i fråga örn nämndens ställ­

ning den ändringen, att i brottmål nämndemännen skulle ha individuell röst­

rätt i fråga örn den tilltalades friande eller fällande, detta såsom en förberedelse

till en juryinrättning för behandling av de grövre brottmålen, som framdeles

borde tillkomma och angående vilken kommittén jämväl framlade ett särskilt

förslag, för att visa huru en sådan inrättning borde ordnas. Lagberedningen, som

nedsatte nämndemännens antal till högst fem och minst tre, upptog åter den gäl­

lande regeln örn allenast kollektiv rösträtt för nämnden, såsom skäl varför an­

fördes, att den kollektiva rösträtten, fördelad på färre ledamöter, komme att

lämna rum för det större individuella inflytande, som med lagkommitténs för­

slag örn individuell rösträtt för nämndemännen avsetts. Beredningen uttalade

sig emellertid ganska bestämt för införande av jury i de grövre brottmålen

och intog i sitt förslag såsom alternativ bestämmelser därom. Lagkommittén

föreslog i 1815 års betänkande hovrätternas uppdelning på flera hovrätter, så

att varje hovrätt skulle bestå av allenast en division, men lagberedningen av­

styrkte i sitt utlåtande av 1842 en sådan ändring. Enligt både lagkommitténs

och lagberedningens förslag skulle varje domsaga i regel bestå blott av ett tings­

lag och häradsrätten (landsrätten) hålla nio sammanträden årligen. Alla verk­

liga Wiste- och brottmål skulle handläggas vid de allmänna domstolarna och

följaktligen såväl de administrativa myndigheternas domsrätt i sådana inål som

de för vissa dylika mål inrättade särskilda domstolarna upphävas. Inom lag­

kommittén föreslogo två ledamöter, i uttalat syfte att införa muntlighetens prin­

cip, att i protokollet väl skulle upptagas vad part påstode, erkände eller nekade

samt allt vad till bevisning å ena eller andra sidan föredroges, men icke parter­

nas anföranden i övrigt, men detta förslag avslogs av pluraliteten, enligt vars

beslut alltså protokollet skulle innehålla en fullständig redogörelse för vad som

förekommit. I sammanhang nied förslaget angående protokollets innehåll på­

yrkade sagda ledamöter i lagkommittén, vad tvistemålen angick, en sådan an­

ordning av processen i hovrätten (överrätten) och högsta domstolen, att, sedan

skriftlig vadeinlaga ingivits och motparten skriftligen svarat därpå samt berät­

telse utgivits, ett muntligt slutförhör skulle äga rum inför rätten, därvid be­

rättelsen och de växlade skrifterna skulle uppläsas och parterna därefter äga

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstift­

ningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående de­

larna undergått den granskning eller förberedande behandling, som ansåges

lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett

fullständigt kodifierat lagförslag. Beredningen hade vidare tänkt sig, att det

framlagda betänkandet, vilket icke endast utgjorde ett principbetänkande utan

även i vissa stycken vore utfört med samma fullständighet som ett lagförslag,

skulle främst i principiellt avseende utgöra ramen eller stommen för det par­

tiella lagstiftningsarbetet samt därvid hava till uppgift att förekomma att,

till följd av sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge förlorat. I

de delar åter, där betänkandet funnes därtill lämpa sig, skulle det omedelbart

kunna tjäna såsom material för det partiella lagarbetet, vid vilket dessutom

materialet kunde kompletteras, där den i betänkandet lämnade bearbetningen

ej vore fullständig.

Nya lagberedningen lämnade i sitt betänkande icke någon sammanfattning

av bristerna i dåvarande ordning. Starkt kritiska omdömen förekommo dock

vid behandlingen av olika punkter. Sålunda klandrade beredningen, bland

annat, rättsskipningen i de små städerna, sakförarväsendets tillstånd, det in­

effektiva utkrävandet av parts sanningsplikt, de legala bevisprövningsregler-

na, den svaga processledningen samt saknaden av muntlighet och offentlighet

i hovrätternas rättsskipning.

Vad angår principerna för den blivande rättegångsreformen föreslog bered­

ningen, att instanserna liksom för närvarande skulle vara tre: underrätt, över­

rätt och högsta domstol; och skulle den allmänna underrätten i regel upptaga

alla mål, utan åtskillnad örn de avsåge mer eller mindre betydliga frågor. Den

i utlandet vanliga anordningen med målens fördelning på skilda underrätter

med olika kompetens upptogs således icke. Det ansågs väl ömkligt, att skill­

naden i jurisdiktion mellan land och stad upphörde, men en sådan ändring för­

menades endast småningom kunna genomföras. Stad, som hade egen juris­

diktion, skulle fortfarande vara skyldig bekosta domstolsinrättningen

därstädes.

I avseende å domstolarnas sammansättning föreslogs bibehållande i det vä­

sentliga av det nuvarande blandade systemet. Lekmäns deltagande i rättsskip­

ningen skulle allenast förekomma såsom nämnd med kollektiv rösträtt enligt

gällande ordning. Införande av jury i brottmål avvisades. I syfte att giva lek-

mannaelementet ökad lyftning genom större individuell andel i beslutet för­

ordades emellertid, att antalet i varje måls behandling deltagande nämndemän

skulle nedsättas och utgöra minst tre högst sex. Jämte underdomstolar bestå­

ende av lagfaren domare med nämnd skulle bibehållas sådana domstolar be­

stående endast av lagfarna domare. I överrätterna skulle lekmän icke

deltaga.

Underrätt å landet (landsrätt) skulle bestå av en lagfaren ordförande (hä­

radshövding, lagman) och nämnd; underrätt i stad (stadsrätt) antingen av en

lagfaren ordförande (borgmästare) med nämnd eller av minst tre lagfarna do­

mare (borgmästare, rådmän). Med stads medgivande skulle Kungl. Maj:t kunna

förordna örn förening av staden med kringliggande landsbygd under en gemen­

sam domstol (förenad lands- och stadsrätt), vilken skulle bestå antingen av lag­

faren ordförande (lagman) med nämnd eller av minst tre lagfarna domare (lag-

28

Kungl. Majlis proposition nr

SO.

lan parterna, vid vilken domstol och parter hade att oavlåtligt samverka för

uppnående av rättsskipningens allmänna ändamål. Härvid ålåge parterna san-

ningsplikt och domstolen en av förhållandena och parternas självbestämnings-

rätt begränsad sanningsforskning. Parternas sanningsplikt yttrade sig bland

annat däri, att parts underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara frågor

kunde tolkas såsom erkännande. Bevisningen skulle det i regel vara parternas

sak att anskaffa. Våra legala bevisregler skulle ej bibehållas utan domstolen

hava rätt till fri bevisprövning. I avseende å de särskilda bevismedlen må an­

märkas, att vittnesjäven inskränktes och att parts ed bibehölls men icke i den

nu använda formen av normerad ed utan såsom ett fritt förhör angående viss

omständighet, föregånget av partens edliga försäkran att tala sanning. För­

farandets yttre form skulle såsom hittills vara muntligt-protokollarisk. Par­

terna skulle vid förhandlingen inför rätten i regel muntligen utföra sin talan,

och bevisningen skulle i allmänhet förebringas omedelbart inför den dömande

domstolen. Genom särskilda bestämmelser, bland annat om anordnande av för­

beredande skriftväxling och örn kraftig processledning, hade man sökt sörja för

att förhandlingen så vitt möjligt koncentrerades. Men över vad som förekomme

skulle föras ett protokoll, däri det viktigaste av parternas och vittnenas utsagor

skulle upptagas. Det var i främsta rummet detta protokoll, som skulle utgöra

grunden för domen, ehuru meningen var, att i viss mån även det endast munt­

ligen anförda finge beaktas vid dömandet.

Rätten att fullfölja talan från underrätt till hovrätt och från hovrätt till

högsta domstolen skulle icke vara begränsad med avseende å tvisteföremålets

värde eller beskaffenhet; och prövningen skulle såväl i högsta domstolen som

i hovrätten omfatta både bevis- och rättsfrågan. Den enda inskränkning, som

i förevarande hänseende föreslogs, var, att i allmänhet ny bevisning ej skulle

få förebringas i högsta domstolen. Talan i huvudsaken skulle fullföljas genom

vad till hovrätten och genom revisionsansökan till högsta domstolen efter hu­

vudsakligen samma regler som nu. Efter det vederbörlig förberedelse ägt rum

och därefter den klagande partens sakförare avgivit en skriftlig sa k ^fram ställ -

ning, skulle en muntlig huvudförhandling företagas, vid vilken först samme

sakförare hade att muntligen föredraga målet och därvid lämna en objektiv re­

dogörelse för vad däri förekommit samt därefter parterna ägde att under dom­

stolens ledning muntligen utföra sin talan. Något upprepande av bevisningen

förutsattes icke, utan upplysning örn sakförhållandet skulle vinnas genom före­

dragandens referat av innehållet i underrättens protokoll, såvida ej i hovrätten

åberopades ny bevisning, vilken i sådant fall kunde förebringas antingen under

huvudförhandlingen eller vid särskilt sammanträde dessförinnan. Rörande vissa

frågor skulle talan fullföljas genom besvär. Besvärsproceduren skulle i regel

vara skriftlig. Besvärsmålen skulle föredragas av en tjänsteman vid dom­

stolen på grund av innehållet i handlingarna och parternas skriftväxling, men

part skulle vara berättigad att vara tillstädes och muntligen anföra vad han

aktade nödigt.

Rättegången skulle i alla instanserna vara offentlig. Denna regel skulle,

vad överinstanserna angår, gälla även vid föredragningen av besvärsmålen utan

hänsyn därtill, huruvida part vore närvarande eller ej.

I straffprocessen skulle alla anordningar avse att bringa i dagen den ma­

teriella sanningen och förverkliga den materiella rätten. I avseende å förfa­

randet skulle tillämpas en medelväg mellan aekusatorisk och inkvisitorisk

process. Det betonades, att staten borde sörja för ådagaläggandet av den ma­

teriella sanningen genom anordnandet av en undersökning, där domstolen

skulle utgöra det främsta medlet för sanningsforskning genom frågor till den

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ciper om ock med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskilj­

aktigheter på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan för-

stärkta lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av lag­

förslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de när­

maste aren. Sålunda avgavs år 1884 förslag till lag angående vissa bestäm­

melser örn rättegången i brottmål, innefattande regler om åtalsrätt, skadestånds­

talan, förberedande undersökning, hus- och kroppsrannsakan, beslag, häktning,

reseförbud, kvarstad samt för brott tilltalad ämbetsmans avstängning från

utövningen av ämbetet. Därefter följde: 1885 förslag till lag örn skiljemän,

samma år förslag till lag örn ersättning av allmänna medel till vittnen i brott­

mål, 1889 förslag till lag angående bevisning inför rätta och 1890 förslag till

lag örn domsagas kansli. Samtliga dessa förslag framlades för riksdagen, men

riksdagens godkännande vanns endast beträffande förslagen örn ersättning till

vittnen (1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet.

Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t år 1889 gav nya lagberedningen upp­

drag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i

överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde vara

grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna

och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade. Under den

följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets om­

råde. Några av dessa ha redan berörts i redogörelsen för det svenska rätte­

gångsväsendets utveckling. Här må endast erinras om de viktigaste lagarna

och reformförslagen.

År 1901 tillkom en lag med regler örn fullföljd av talan till hovrätt och

högsta domstolen samt i samband därmed om behandlingen av invändningar i

rättegången vid underrätt.

På straffprocessens område genomfördes år 1906 en lag örn rättegångsbi­

träde åt häktad.

Med anledning av den stora tillströmningen av mål till högsta domstolen och

den därmed följande långsamheten i rättsskipningen i högsta instans vidtogos

vissa åtgärder. Bland annat antogs år 1915 lag örn ändrad lydelse av 30 kap.

rättegångsbalken, varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen be­

gränsades (lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis).

För påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avse­

ende å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Se­

dan riksdagen nämnda år beviljat medel för avlönande av biträden inom dom­

sagorna, blev förvaltningen av domsagorna ordnad genom en samma år i ad­

ministrativ väg utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn dom­

sagas kansli. Nya författningar i ämnet utfärdades åren 1920 och 1925.

År 1919 genomfördes en lag örn fri rättegång. I sammanhang därmed revi­

derades lagen örn rättegångsbiträde åt häktad.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förtjänster

och brister

i nuvarande

rättegångs­

väsen.

Allmänna

krav på en

god rätts­

skipning.

eller den ena parten yrkade det och den ifrågavarande omständigheten väl fun­

nes sannolik men ej utan vidare bevisning kunde anses styrkt. Blott endera par­

ten skulle höras örn samma omständighet, i regel den, som förnekat omständig­

hetens förhandenvaro. I mindre brottmål kunde den tilltalade höras på ed.

De senare förslagen bibehålla i stället den nuvarande värjemålseden. Beträf­

fande skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling, som kunde tjäna

till bevis, stadgade samtliga förslag ej blott en på den materiella rätten grun­

dad utan även en processrättslig editionsplikt för såväl part som tredje man.

Närmare föreskrifter gåvos örn sakkunnigbeviset. Enligt förslagen skulle

rätten likaväl som parterna äga initiativ i fråga örn tillkallande av sakkunniga

både i tvistemål och brottmål. Det skulle tillkomma rätten att avgöra örn den

sakkunnige skulle höras muntligen eller avge skriftligt utlåtande. Slutligen

gåvos regler om besiktning och syn samt örn upptagande av bevis till fram­

tida säkerhet.

Intet av de framlagda förslagen vann riksdagens bifall. Till denna utgång

bidrog ett flertal skäl. En betydelsefull anmärkning mot förslagen var, att

den fria bevisprövningen skulle i rättsskipningen införa ett moment av osäker­

het eller godtycke. Vidare framhölls, att den svenska domstolsorganisationen

icke ägde tillräcklig styrka för att uppbära den fria bevisprövningen och sär­

skilt, att en dylik ändring i fråga örn bevisningen nödvändiggjorde en ökning

av nämndens inflytande. I flera av de väckta motionerna föreslogs också en

utsträckning av nämndens rösträtt, innebärande att örn tre fjärdedelar av

nämnden enade sig örn annan mening än häradshövdingen, nämndens mening

skulle bilda häradsrättens dom. Denna sammankoppling av frågan örn bevis­

ningen med spörsmålet om nämndens ställning bidrog i hög grad till förslagens

fall. Emellertid anfördes även andra skäl mot den föreslagna bevisningsrefor-

men. Salunda framhölls sambandet mellan å ena sidan fri bevisprövning och

å andra sidan muntlighet, särskilt i överrätterna, försvarare för tilltalad och

bättre processledning. Protokollen betecknades som ett otillräckligt material för

fri bevisprövning. Även mot principen örn editionsplikt för tredje man fram­

ställdes erinringar.

Erågan örn en reform av bevisningsrätten upptogs åter i en vid 1928 års

riksdag väckt motion, vilken emellertid, främst med hänsyn till den på dagord­

ningen stående frågan om en allmän rättegångsreform, icke föranledde någon

riksdagens åtgärd.

Processkonimissionens betänkande.

I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse

för de viktigaste bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen. Härom anför

kommissionen i huvudsak följande:

Då man går att reformera det svenska rättegångsväsendet, är det tydligen

av vikt att göra sig reda för vilka brister, som vidlåda den nuvarande ord­

ningen. Vid ett angivande av de allmänna krav man bör ställa på en god rätte­

gångsordning plägar man säga, att den skall garantera rättsskipningens sä­

kerhet, skyndsamhet och billighet. Den främsta fordringen är säkerhet. Man

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att lekmannaelemen-

tet på grand av flera omständigheter icke äger det inflytande, som bör tillkom­

ma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets natur, i det att upp-

skovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för lekmännen försvåra

behärskandet av materialet vid målets prövning. Men det beror delvis också

på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse har mångenstädes kom­

mit att försvagas i samband med de sammanslagningar av flera tingslag till

ett, som under de senare åren i stor omfattning ägt rum. Då nämndemännens

antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, har en sådan

arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de

flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än

delvis övervarit målets handläggning. Men som lekmännens uppfattning av ett

mål huvudsakligen måste grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid

rätten förekommit, medför nämnda omständighet en väsentlig minskning av

möjligheten för nämnden att utöva inflytande å prövningen. Samma olägen­

het uppstår ofta jämväl med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de

tolv nämndemännen endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav

samma nämndemän ofta ej äro närvarande vid alla tillfällen, då ett och samma

mål handlägges. Nu angivna omständigheter torde hava spelat en väsentlig

roll, då de flera gånger framställda förslagen örn ökat inflytande för nämnden

icke vunnit bifall. Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rätte­

gångarna vid häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa

domstolars sammanträden, som alltjämt i betydlig omfattning förekomma. Den

omständigheten, att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att

vid varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men

detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den

grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken olä­

genhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna vid

vilken tid på dagen ett mål skall komma före utan därför ofta måste förspilla

lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådstuvurätterna i de större och medelstora stä­

derna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa ga­

ranti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde dock

kunna ifrågasättas, örn icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone så­

vitt angår det stora flertalet av målen. Känt torde ock vara, att ledamöterna

i åtskilliga av dessa rådstuvurätter icke äro fullt upptagna av sina tjänstegöro-

mål. Såsom en brist får jämväl anses, att vid dessa domstolar lekmäns delta­

gande i rättsskipningen är okänt, med undantag för handläggning av vissa spe­

ciella arter av mål. I de minsta städerna består rådstuvurätten i allmänhet av

en lagfaren ordförande, borgmästaren, och två eller flera lekmän, illitterata

rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mera än en skäligen blygsam av­

löning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles högt kvalificerade per­

soner till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa antal mål av någon

betydenhet, som förekommer vid dessa rådstuvurätter, kan borgmästaren icke

heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning utan måste sna­

rare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper. De illitterata rådmän­

nen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats i rättsskipningen, som

man med ett lekmannaelement avser att erhålla. I sammanhang med den 1918

tillkomna lagstiftningen örn särskilda tings sammanträ den för handläggning

av vissa mål och ärenden ha vidtagits åtgärder, i syfte att de minsta städer­

na skulle i judiciellt hänseende förenas med angränsande landsbygd. Men det­

ta mötte starkt motstånd hos städerna, och då stad ej kunde mot sin vilja be­

rövas sin jurisdiktion, har ifrågavarande åtgärd icke lett till avsevärt resultat.

Av sådan anledning har man genom lagen av 1924 velat öppna möjlighet för

34

36

Kungl. Majlis proposition nr 80.

således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan

har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som örn ordningen vore tillfredsställande, men detta är

långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter örn en sådan förberedande behandling

av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och som

möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet där­

vid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggö-

ras av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden ut­

tager en stämning, som delgivas svaranden. Denna stämning är ofta synnerli­

gen ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens yr­

kanden och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke något örn den

bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före det första

rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid rätten ta­

ger sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den andres

ståndpunkt, örn de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda. Parterna

kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav följer

nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de åtal

för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett nå­

got grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran, hål­

les däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning, vil­

ken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning

saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra olä­

genheter medför ovisshet örn undersökningsförrättarens befogenheter. Därmed

följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar mål

angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullstän­

dig förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall före­

tagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ifrågavarande mål

ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan vid

första rättegångstillfället; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning

får sådan karaktär, att den motsvarar både den förberedande undersökningen

och huvudförhandlingen i den moderna utländska straffprocessen.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt.

Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam be­

handling av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning, att söka före­

komma onödiga uppskov, har i praxis domarens verksamhet i sådant syfte bli­

vit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas

ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej fällan,

att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva, sitt svaromål utan

begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden

uppskov för att bemöta det svaromål, som, då avgives. Så erhålla bägge' par­

terna uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var

för sig ha uppskov för att yttra sig angående^ bevisningen, för att avgiva

slutpåstående o. s. v. De uppskov, som salunda bade i tviste- och brottmål tal­

rikt förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, re­

dan därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellan­

tider. En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett

förnyat företagande av ett mål svårligen kan äga rum, förrän det protokoll

över förhandlingen, som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir

färdigt. Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och må­

let överlämnat till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må

få tid att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda. hänseende anfört vissa siff­

ror från den officiella rättsstatistiken, fortsätter kommissionen:

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

Processen

de högre

i tistängen

Bevis­

systemet.

Processen i (le högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen emellan par­

terna ger anledning till liknande tidsutdräkt sorn' vid underrätterna. Förfaran­

det är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om ny be­

visning genom vittnen skall förekomma, vållas väl därav något uppskov, men

detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes emellertid

dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att medgiva en

skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre

instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför kom­

missionen vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast

de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit

vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet.

Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den fullständiga sak­

naden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan från domstolens

sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Ge­

nom 1901 års lagändring beredes val möjlighet för domstolen att anordna

muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör, som blott skall avse

att vinna upplysning örn viss av domstolen angiven omständighet, är, enligt vad

erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför dessutom stor omgång.

Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas därför endast i ringa omfatt­

ning.

En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna allt­

jämt i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt.

Denna har visserligen genom praxis kommit att så småningom undergå betydliga

jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och i än

högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra, likväl den full­

ständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden

upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående reglerna

om vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial, som må

brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i grövre brott­

mål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där kunna höras upp­

lysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder för en materiellt riktig

rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i tvistemålen parter icke

sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att vid domstol få sin rätt.

I samma riktning verka i dessa mål också de i många hänseenden olämpliga reg­

lerna örn utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens utforskande. Bristen

på regler om parts plikt att förete skriftliga handlingar, som av honom inne­

has och som kunna tjäna som bevis i en rättegång, har likaledes i praxis visat

sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna, som illa stämmer med

en god rättsskipnings fordringar. Andra brister vidlåda också vår rättegångs­

ordnings bevissystem. Sålunda saknas tillfredsställande regler örn sakkunnig­

beviset och om möjligheten att företaga besiktning av omstridda föremål och

dylikt.

Helt säkert äro dessa rättegångsordningens svagheter icke sällan orsaken

till de anmärkningar, som stundom riktas mot vår rättsskipning för att den

leder till domar, som äro formalistiska och icke svara mot det materiellt rätt­

färdiga. Frestelsen att begagna dessa svagheter måste nämligen ofta vara

mycket stark för mindre samvetsömma parter. Medvetandet, att en part icke

kan med tillåtna bevismedel styrka en faktisk uppgift, för vilken han är bevis­

skyldig, kan lätt förleda motparten att även mot bättre vetande bestrida upp­

giften.

40

^Kungl. Majlis

proposition nr 80.

av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller tilltalad^

hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet man

skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller utredningen

endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna icke bliva i stånd att

vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro av betydelse i bevis-

ningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta do­

marna i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra munt­

ligen anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara,

att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dö­

mande rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller annan

domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock äger

part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt för­

slag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor be­

rövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas

och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvå­

ras. Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa med

oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig.

Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall vid do­

mens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta

mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissio­

nen till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,

vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall vara

ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den efter­

strävade omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga kon­

centrerade förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form, vari ut­

redningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga

tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning, snabb­

heten i rättsskipningen främjas och lekmannabisittarna i rätten bliva i stånd

att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångs­

tillfälle, huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin talan

och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen, föreslås,

att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift är att

utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka bevismedel

de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar vid hu­

vudförhandlingen och därav motiverade uppskov. Koncentrationen skall ock

främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller annan, som ge­

nom att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar uppskov i

rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom uppkomna kostnader.

I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen och kom­

missionens önskan att beskära förhandlingsprotokollen betingad regel att, om

uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt under huvudförhandlingen, den­

na skall inställas eller, till den del den redan företagits, upprepas.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Bevis­

ningen.

Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den typ, som brukar be­

nämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och vad därmed äger sam­

band. Anordningen vilar på den förutsättningen, att hovrätten i sin dom noga

angiver vad den anser bevisat, varefter det blir högsta domstolens uppgift

att pröva örn rättens regler blivit av hovrätten riktigt tillämpade på det be­

visade sakförhållandet. Det bör anmärkas, att endast bevisspörsmål enligt

förslaget skola undandragas högsta domstolen. Örn, för att taga ett exempel,

hovrätten funnit styrkt, att part vid det i målet ifrågavarande tillfället för­

farit på visst sätt, tillkommer det högsta domstolen att pröva, såväl örn detta

partens förfarande är att anse såsom vårdslöshet som huruvida sådan vårds­

löshet enligt lag leder till den rättsföljd, som motparten yrkar. Kommissionen

anser sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rätts­

skipningens fördel, då dess genomförande skulle bereda domstolen tillfälle att

ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten x landet.

Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma en så­

dan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten (lagstift­

ningen örn den s. k. summa revisibilis) kunde upphävas.

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande föränd­

ringar, som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, kon­

centrerat förfarande än starkare.

Den gällande rätten kvarstår som redan framhållits i huvudsak på den le­

gala bevisteoriens grund. Detta innebär, att vissa såsom otillförlitliga be­

traktade bevis uteslutas från användande, under det att andra äro underkasta­

de reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren är sålunda begränsad i

sin prövning av vad i målet skall hållas för sant.

Kommissionen framhåller, att den legala bevisteorien är stridande mot sa­

kens natixr och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det mate­

riellt sanna. De legala bevisreglema äro visserligen uttryck för långa tiders

allmänna erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande,

men de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka

bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga

något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är över­

tygad. Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva

mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis,

som under vissa omständigheter kunna vara pålitligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevis­

ningen en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av en

faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning

därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse i saken

får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse

örn sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen

skall vila på allmänt giltiga grunder icke på subjektivt förgottfinnande. En­

ligt kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en genomgri­

pande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående le­

gala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning. En sådan

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för bör stå dem fritt att avgöra, i vilken omfattning utredning skall förebringas.

Kommissionen anför också vissa praktiska skäl. Parterna äga bättre kännedom

än domaren örn de faktiska förhållandena. Örn en utredande verksamhet i

mera väsentlig mån skall bedrivas av domaren, löper han risken att förlora sin

opartiskhet eller åtminstone synas taga parti i målet. När likväl förslaget

tillägger domaren en supplerande verksamhet och ett visst bevisinitiativ i ut­

redningens intresse, förklaras detta av att även i de dispositiva tvistemålen ett

allmänt intresse kräver, att verklig rättvisa blir skipad. Förslagets ståndpunkt

att ej föreskriva tvång för part att låta sig biträdas av advokat motiverar ock­

så, att domarens medverkan ej uteslutes. Att domstolens bevisinitiativ be­

gränsas till vissa bevismedel, får sin förklaring av bevismedlens olika natur

och hänsyn till parternas kostnader. Naturligt är, att i de tvistemål, där

parterna ej äga förfoga över tvisteföremålet, domarens befogenheter och skyl­

digheter med avseende å utredningen måste vara mera omfattande.

Problemet örn domstolens och parternas verksamhet för utredningen av sak­

förhållandet möter även inom straff processen. Man har här av ålder brukat

skilja mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska pro­

cessen är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga

undersökning angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen

fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras

ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav kun­

na följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången

åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin talan,

å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den för brot­

tet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal tager dom­

stolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst på åkla­

garen eller målsägande!!, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift är

väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen. I

den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information

en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som sedan

förelägges rätten. Den inkvisitoriska processens undersökning, utförd av den

dömande domaren, motsvaras alltså här av den förberedande undersökningen

och materialets förebringande inför domstolen genom åklagarens försorg.

Såsom av den lämnade redogörelsen för rättegångsväsendets utveckling fram­

går, är det nuvarande förfarandet i brottmålen såtillvida ackusatoriskt, att pro­

cessen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter, å ena sidan en åklagare el­

ler målsägande och å den andra den tilltalade. Men flera omständigheter, främst

åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade angår, den korta tid inom vilken

förhandlingen inför rätta skall företagas, ha medverkat till att målen ofta

komma till rätten i ett ofullständigt förberett skick och att en betydande verk­

samhet fordras av domaren för sanningens utforskande. Förhandlingen, sär­

skilt i mål angående grövre brott, får karaktären av en av domaren ledd rann­

sakning med tyngdpunkten förlagd till ett av honom hållet förhör med den till­

talade, syftande till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt

rättegångsskick förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Lekmäns

deltagande

i rätts­

skipningen.

förskaffande, därest den av parterna åberopade ej är till fyllest. Såsom ett

led i förhandlingen ingår alltjämt ett av domaren lett förhör med den tilltalade.

Denne är emellertid ej skyldig avgiva svaromål, och snärjande frågor eller

andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma till användning.

Förutsättningarna för att sträffprocessen i tillämpningen skall gestalta sig

så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararin-

stitutionen förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande ut­

förda än nir ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag i detta

syfte.

I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de om­

ständigheter, som tala för eller mot lekmäns användande såsom domare. Till

en början erinrar kommissionen, att när juryn från England infördes på den

europeiska kontinenten, detta huvudsakligen motiverades med ett politiskt skäl:

folket borde äga bestämmande inflytande ej blott på lagstiftningen utan även

på lagskipningen. Kommissionen framhåller, att för vårt vidkommande an­

ledning ej föreligger att se denna fråga ur dylika synpunkter, utan att ställ­

ning bör tagas till lekmännens deltagande i rättsskipningen endast med hän­

syn till det värde ett sådant deltagande i och för sig kan ha. Därvid syntes

med våra nuvarande samhällsförhållanden avgörande betydelse ej behöva till­

mätas den i främmande länder ofta framförda synpunkten, att lekmännen

måste användas för att bilda en motvikt mot de av regeringen beroende äm-

betsmannadomarna.

En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhåller kommissio­

nen, är att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och

stärkes. Folket betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande sam­

hällsverksamhet utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten

samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår

rot bland folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka.

Mindre vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta

framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen person- och

ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva före-

bragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omstän­

dighet ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten, huru­

vida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar för

en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet två

moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de fak­

tiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tillämpning

av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande. Prövningen

av sakfrågan — yttrar kommissionen — är, örn fri bevisprövning gäller, vä­

sentligen beroende på vanligt gott omdöme och här kunna lekmännen med den

fond av människokännedom och livserfarenhet de representera göra goda in­

satser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot enligt kommissionens me­

ning lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de sakna den kännedom

om rätten och den vana vid dess tillämpning, som härtill erfordras! En viss

4(>

48

^{Kungl. Maj:ts proposition} nr 80.

förfarit så, som åklagaren lägger honom till last, titan jämväl huruvida ett så­

dant förfarande går in under någon av strafflagens brottsbeskrivningar.

Processkommissionen gör jurjunrättningen till föremål för flera anmärknin­

gar. Sålunda framhåller kommissionen, att den lagfame domarens utestän­

gande från prövningen av bevisspörsmålen är olyckligt. Fri bevisprövning

innebär ej, att bevisningen får bedömas efter gottfinnande utan att den skall

prövas på objektivt hållbara grunder. Såsom en garanti för att detta iakt-

tages är det av vikt, att den lagfarne domaren får med lekmännen samverka

vid bevisprövningen. Än mer äventyrligt måste det vara att, på sätt nyss

skildrats, anförtro åt juryn att på egen hand verkställa det rättsliga kvalifice­

randet av den förövade gärningen. Därvid måste ofta misstag komma att be­

gås, så mycket hellre som det visat sig svårt att exakt formulera de frå­

gor, som skola ställas till juryn och vilka måste vara så avfattade, att de kun­

na besvaras med ja eller nej. Visserligen har man såväl i England som på

andra håll sökt förebygga misstag från juryns sida vid rättstillämpningen

därigenom, att domaren, innan juryn överlägger, offentligen meddelar en rätts-

undervisning, vilken även kan innefatta anvisningar för bevisningens bedöman­

de. Men utom det att säkerhet ej finnes för att juryn vill följa denna under­

visning, kan det i mera invecklade fall lätt hända, att juryn ej förmår tillägna

sig den. Än farligare är — framhåller kommissionen —- den tendens, som ej

sällan visar sig hos juryn att sätta sig över lagen, när denna står i vägen för

ett domslut, sådant juryn önskar det. Exempel äro ej sällsynta på att juryn

av sådan anledning även i uppenbara brottsfall frikänner den tilltalade eller

förklarar honom skyldig till annat närbesläktat brott än det han förövat. En

sådan utveckling underlättas av att juryn ej har att motivera sitt beslut och

att jurymännen ej äro underkastade ansvar ens för medvetet överträdande av

sin domarplikt. Å andra sidan är det enligt kommissionens uppfattning en brist

hos juryinstitutionen, att lekmännen ej deltaga i straffmätningen, en uppgift

för vilken de ha goda förutsättningar.

De nu angivna olägenheterna vidlåda ej —- framhåller kommissionen — den

andra typen av lekmannadeltagande i rättsskipningen. Örn lekmännen ha

ställning av meddomare, som i likhet med vår häradsnämnd tillsammans med

den lagfarne yrkesdomaren pröva målet i hela dess vidd, får den lagfarne do­

maren tillfälle att göra sin insats jämväl i bevisprövningen och i den viktigaste

delen av rättsprövningen, medan lekmännen få säga sitt ord vid straffets ut­

mätande. Den vägledning, som lekmännen behöva, kan givas dem vida natur­

ligare under den enskilda överläggningen till dom än i ett offentligt föredrag;

genom frågor och svar kunna missförstånd lättare uppklaras än genom en i

förväg meddelad instruktion. Då lekmännen icke få hela makten över någon

del av prövningen och uteslutas från resten, minskas också faran för att de

skola åsidosätta lagen. Därtill bidrager ock att de, liksom den lagfarne doma­

ren, böra ha skyldighet att motivera sin mening och vara underkastade an­

svar för sin dom. Jurysystemet vilar på den oriktiga tanken, att juristdoma­

ren och lekmännen skola inom domstolen stå mot varandra som två fientliga

element med var sina uppgifter. Det är, säger kommissionen, all anledning

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Organisa­

tion av det

lagfarna

elementet i

wider rätt.

Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad

som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen

i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd

jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare med

nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara domför

i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren do­

mare och nämnd. Har förordnande givits örn polismåls handläggning utan

nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Processkommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av

underrätterna i formen av juristkollegier. Kommissionen har grundat sin

ståndpunkt på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsik­

ten för att icke någon omständighet av vikt i fråga örn saksammanhanget blir

förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömse­

sidiga växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare

skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium

är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet

kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former.

Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker

känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka för­

djupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt;

därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system,

ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med

hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium.

Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla

mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol.

Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör enligt

sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således parten

alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen

drager det större antalet domare i en kollegial organisation högre kostnader

än örn enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur stats­

ekonomi synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen be­

tänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom ut­

sikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens

värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas

företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika samman­

satta underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation att använda

kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av enkel beskaffen­

het. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling utan att kol­

legiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa mål omhänder­

tagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet med kommissio-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan land och

stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och staten över­

tar därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar —

tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd och stad

eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast

landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän,

som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn

fyra äro ense örn en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens.

I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål av en

lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt enligt sam­

ma regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss domkrets

förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan nämnd. Pro­

cesskommissionen utgår från att städer med minst 14- till 15,000 invånare skola

bilda eget tingslag. Örn båda de olika grupperna av tingslag gäller emellertid,

att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings- eller de flesta

andra ansökningsärenden eller i måls förberedande behandling eller i andra

rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall, företrädesvis

i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av större

stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två tingslag

med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa beräk­

ning skulle i stället för nuvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter komma

omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära anslutning till

nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel tillses, att dom­

sagan bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas på flera

domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen att öppna

möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa grunder av en

domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i varje domsaga finnas

tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen skola fördelas. Den främste

kallas lagman och är ordförande i den eller de lagmansrätter, som finnas i dom­

sagan. Han skall handlägga företrädesvis de viktigare tviste- och brottmålen

och skall leda arbetets fördelning inom domstolen. I domsagan anställas där­

jämte en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen

som ordförande i lagmansrätten. De skola handha inskrivnings- och andra

ansökningsärenden samt mindre viktiga mål. Beträffande arbetets fördelning

mellan rådmännen anser kommissionen lämpligast, att inskrivningsärendena

förläggas hos en av dem och att bestyret såsom överexekutor handhaves av

denne, medan de smärre tviste- och brottmålen samlas hos en domare. I de mera

arbetstyngda domsagorna, såsom de större städerna, skola finnas flera domare

och sålunda vid lagmannens sida finnas en eller flera vice lagmän, som med

honom dela de viktigare målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Majit. Någon motsvarighet

till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på det

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Högsta

domstolen.

Över-

exekutors-

g öromålen.

Åklagar­

väsendet.

Advokat-

väsendet.

tema att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans an­

hängiggöra tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas

i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde under­

stiger 1,500 kronor.

I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämk­

ningar, påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att an­

ordna muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon ned­

sättning av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president,

och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda

alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma regler

som nu.

Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas

från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmans-

rätten. Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsen­

det att höra till lagmansrätterna.

För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna

ställes justitiekanslem, som med erforderligt biträde tillika bestrider åkla-

garfunktionerna vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hov­

rätternas åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de för­

sedda med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätter­

na avses de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott

och under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro be­

lagda med högre straff än fängelse i sex månader ävensom för första resan enkel

stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas i

distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt

flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de nuvarande

lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning.

.Vid sidan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare att be­

driva förundersökning angående brott. Statsåklagare och advokatfiskaler skola

uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet. Underåklagarna beräk­

nas liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon lindring i detta avse­

ende bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna skola vara rätts-

bildade.

Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning av

erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild

kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i fråga örn

utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad särskild

disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke före­

slagits beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att

själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt och

i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får han

begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Maj:t ett lämp­

ligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare

efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation av

Kungl. Majlis proposition nr 80.

För­

beredelse.

bröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll förts rörande be­

visning, som upptagits vid den föregående handläggningen, må protokollet an­

vändas som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upp­

tages, och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen förutses, att ett

längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen i allmänhet ej på­

börjas utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt kom­

missionens mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem.

I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller annan, som

genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som härigenom upp­

komma. Salunda stadgas, att örn part genom vårdslöshet eller försummelse

föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående kostnaderna

i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å ömse sidor uppkomna

rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller sakkunnig, som be­

hörigen kallats men utan giltig anledning uteblivit eller som eljest genom sin

försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall kunna åläggas att helt eller

delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden

örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad, att

den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först och

främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare bör givas

en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet grundas,

uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt. när så lämpligen

kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje punkt i käran­

dens faktiska framställning bör därjämte örn möjligt lämnas uppgift å de be­

vismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevis­

medel, såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning ej er­

fordras. Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten, som, örn an­

sökan icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden söka

föranstalta, att bristerna avhjälpas. Örn icke ansökan av vissa formella skäl

avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet. Under

den förberedande förhandlingen skall vardera parten angiva sina yrkanden och

motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de

faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter

motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva

de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje

särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först vid

huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan

under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som innehar

skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten, vars om­

fattning senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta kunna ge­

nomföras redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för

förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tvångsmedel.

mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka över att

undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad om

undersökningens förlopp samt, om så erfordras, lämna anvisningar om under­

sökningens förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare fall

själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del

bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom örn något,

som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid

av särskild betydelse. Är fråga örn förhör inför statsåklagare, är, oberoende

av brottets beskaffenhet, envar, som antages kunna lämna upplysning örn brottet

och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den

ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig. I fråga örn

förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat till den miss­

tänkte och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas föreskrifter

åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en olämplig behandling.

Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallande av bekännelse snärjande

frågor framställas eller löften, förespeglingar, hot eller tvångsmedel användas.

Tillfälle skall, senast innan undersökningen avslutas, 'beredas den misstänkte

att taga del av det mot honom förebragta materialet och yttra sig över detsamma

samt att redan på detta stadium framföra sådan utredning, som må vara till

hans förmån. Begär han viss utredning åvägabragt men avslås denna begäran,

kan han göra anmälan därom hos domstolen, som äger besluta örn den åtgärd,

som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under rätte­

gången angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är noggrant

reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för honom

att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal anställts,

erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen eller

häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv behörigen

utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare för honom

förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga örn åtalsrätten.

I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan örn an­

svar allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot den, som av

målsäganden angivits för brottet, eller örn allmän åklagare nedlägger av honom

väckt åtal.

I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om

sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget

utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker för­

slaget endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna

byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör

en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär åtals an­

ställande. Nya stadganden äro föreslagna örn den för häktning förberedande

åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen av häkt-

58

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall kan vittne undandraga

sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller efter avgivande av för­

säkran på heder och samvete. Vittnesattest får i regel ej åberopas; däremot

må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita skriftliga anteckningar. I

mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål, skall vad part inför rätten

erkänner gälla mot honom, örn icke rätten finner uppenbart, att saken förhåller

sig annorlunda. I annat mål skall grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas

även vid bedömande av parts erkännande. För vinnande av sanningsenlig ut­

redning äger rätten höra part personligen och för sådant ändamål kalla part

att personligen inställa sig. Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning

blivit förebragt, att ytterligare upplysning erfordras örn visst sakförhållande,

må rätten förordna, att förhör under straffansvar skall hållas därom med

endera parten eller bägge. Har rätten förordnat örn sådant förhör med ena

parten, äger den andre påkalla, att förhör anställes även med honom. Innan

förhör med part under straffansvar hålles, skall parten avgiva försäkran på

heder och samvete, att han skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt

den allmänna regeln örn fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas

parts under straffansvar avgivna utsaga eller den omständigheten, att part

undandrager sig förhör eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga

vid dylikt förhör stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till

barn utom äktenskap tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas.

Eljest skall parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål, och detta

gäller såväl den hävdvunna formen av normerad ed som de i några av de äldre

reformförslagen förordade fria förhören efter avlagd ed. Örn det finnes nödigt

att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger rätten

uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till sak­

kunnig må ej utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant

förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång för

sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall i re­

gel avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål

hållas endast örn part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål

skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt ut­

låtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig skall

i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete. Närmare

regler givas örn besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning till fram­

tida säkerhet. Äberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig handling, som

finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att på rättens anma­

ning förete handlingen, örn den kan antagas innehålla upplysning, som är av

betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt beträffande

dylik handling. Då part, som åberopar handlingen, saknar materiell rätt att

den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten betingad av att partens

rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen företes och av att inneha­

varen ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot att utlämna handlingen.

Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utred­

ning angående skadans storlek icke förebragts, äger rätten bestämma skade-

62

Kungl. ^{Maj:ts proposition nr} SO.

deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att dom­

stolen skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhand­

lingen avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att efter

omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har vanligen

också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta sig in i upp­

komna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid kan

naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum för be­

sluts fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen erforderligt.

Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen skall då

kunna anstå någon kortare tid.

Ffrförrätt1'1 * överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller be­

slut av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess prövning

skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan talan

inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad, avser

talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot vissa be­

slut i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning av

själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen

fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part fullföl­

jer talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna

byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren i

hovrätten, advokatfiskalen.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till

lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med

akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behand­

lingen inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lägmansrättens pro­

tokoll och huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis

ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes där­

efter denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning

och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder huvudför­

handlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsrefor-

mens mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med

vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid en

muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda

gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna intaga

samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan. Bevis­

ningen skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av prak­

tiska skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har i

lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller måls­

ägande, som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hov­

rätten i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillåtes naturligtvis, örn

nytt förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller be­

svär, och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen.

Även i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hov­

rätten, gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling,

^{Kungl. Majlis proposition nr} SO.

Avvikelser

från pro­

cesskommis­

sion en.

Ekonomiska

mellan-

havandet

mellan

staten och

städerna

Domstols-

lokaler.

Kommunal­

förvalt­

ningen.

Hader för rättegångsväsendet ha de sakkunniga måst närmare utföra den av

processkommissionen till sina huvuddrag angivna organisationen av domsto­

larna och åklagarväsendet. De sakkunniga ha därvid räknat med ett an­

tal av 93 domsagor och 7 hovrätter, men alternativa kalkyler, grundade på 116

domsagor och 5 hovrätter, föreligga jämväl. Betänkandet innefattar detalje­

rade förslag beträffande erforderliga antalet domar- och åklagarbefattningar

av olika slag liksom beträffande tjänstemän vid domstolarna och åklagar­

väsendet. Löneplaner lia uppgjorts. Ävenså lia de sakkunniga upprättat

förslag till befordringsgång på domarbanan.

Vissa mera betydelsefulla avvikelser från processkommissionens förslag torde

här böra angivas. Beträffande hovrättsorganisationen ifrågasatte ekonomi­

sakkunniga, att domföra antalet ledamöter i hovrätt skulle höjas från tre till

fyra. För statsåklagarna föreslogs en organisation med ett flertal åklagare

i varje distrikt, i följd varav distriktens areal väsentligt utökats. Stads-

fiskalerna skulle enligt förslaget erhålla statsanställning och i mindre städer

skulle på dem överflyttas även exekutionsgöromål. För utförande av åklagar-

talan i hovrätt skulle i viss utsträckning anlitas domaraspiranter i hovrät­

ten. Främst i syfte att erhålla tillgång till utbildningsplatser ha de sakkun­

niga föreslagit, att ett antal domarbefattningar i underrätt och hovrätt skulle

besättas med extra ordinarie innehavare. Sålunda skulle i lagmansrätterna

i allmänhet endast den främste domaren och i vissa domsagor en för inskriv-

ningsärenden anställd domare vara ordinarie innehavare av sina befattningar.

Av hovrätternas domarbefattningar ha de sakkunniga tänkt sig, att den fjärde

platsen på avdelningarna skulle kunna besättas med en extra ordinarie befatt­

ningshavare.

Betänkandet innehåller förslag till lösande av det ekonomiska mellanhavan-

de, som uppkommer mellan staten och magistratsstäderna i anledning av rätts­

skipningens förstatligande. Principiellt föreslås, att städerna ej skola ersätta

staten dess härigenom uppkomna kostnadsökning. En övergångsersättning

skall likväl utgå från början med ett belopp motsvarande varje stads nuva­

rande kostnad för rättsskipningens och överexekutorgöromålens bestridande.

Ersättningen skulle år för år minskas och efter 20 år upphöra. Rättsförhål­

landet till de städer, som åtnjuta tolagsersättning, tänker sig de sakkunniga

ordnat så, att denna ersättning för framtiden reduceras med i princip en tredje­

del. Detta tolagsavdrag skall tagas i beräkning vid erläggande av nyssnämn­

da övergångsersättning, så att övergångsersättning utgår endast i den mån

den överstiger tolagsavdraget.

Byggandet och underhållet av domstolslokaler skall liksom hittills åligga

staten i fråga örn överinstanserna och beträffande underrätterna förbliva ett

kommunalt besvär.

Till frågan örn kommunalförvaltningens organisation i de nuvarande ma­

gistratsstäderna, sedan staten övertagit rättsskipningen, intaga de sakkunniga

icke någon bestämd ståndpunkt. De uttala emellertid såsom sin mening, att

det ur statens synpunkt icke är erforderligt att något särskilt organ bildas

64

66

Kungl. Maj :ts proposition nr 80.

den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrätts-

förfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga sakna­

den av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva process­

ledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av

varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet

att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin

uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsen­

det stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt mate­

rial samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska rätts­

skipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten särskilt,

att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt ej

fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga

örn den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som or­

saker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna på

bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mel­

lanrum successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ord­

förandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av alltför oerfarna krafter,

dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt främja koncentration,

reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlit­

lighet och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd.

Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om den stelhet i hovrättsförfa-

randet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt vidkom­

mande rättegångsordningen i dess helhet örn den allvarliga svaghet, som in­

skränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och

den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet och

äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskip­

ningen i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste bristen

långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl

anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid process­

materialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bland

annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erfor­

derlig processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets tillstånd. Rö­

rande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommis­

sionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen

icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga

brister. I fråga örn rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda

väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, re­

lativt dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de stora, överrätts-

proceduren och där gällande kostnadsregler medförde åter, att det ställde sig

ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska billigt för den, som

onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

yttranden

över för­

slagens

huvuddrag-.

Koncentra­

tion.

vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktions­

duglig oell nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens för­

troendefulla och intresserade anslutning. Över huvud framhålles, att rätts­

skipningen äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för oväld

och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt för

allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha sammanfattat

sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat att läg­

gas till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit än att så ej

är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer, lämpar sig

såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsent­

liga ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång

har väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradi­

tion och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar.

Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt

för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat i de mycket

väsentliga delar, i fråga örn vilka hovrätten framställt erinringar. Skånska

hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan genomgri­

pande omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet,

och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i stort sett av det

nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden, vari

detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget kunna bliva ut­

gångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande, örn vissa delvis ganska

väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att vinna närmare

anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen förkla­

rar betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets omdaning

och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen antydda rikt­

linjer. Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till rättegångsväsendets

ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder processkommissionen

framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag samfundet framställt.

Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att arbetet på en allmän rätte-

gångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att processkommissionens be­

tänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iaktta­

gande av de delvis rätt väsentliga jämkningar, som lagrådet förordar.

Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,

eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt till

ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets

granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn Kal­

lenberg, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet uttala sig

för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan, att strävandet

efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har förslaget att

huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov varat mer än

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förunder­

sökning i

brottmål.

Huvudför­

handlingen.

ledande verksamhet såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt pro­

cessmaterial blir förbigånget vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av

att grundsatsen upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin

dominerande betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i an­

nan form. Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämp­

ning utan naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis repre­

senterar en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka på­

yrka, att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd

kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet,

som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets tyngd­

punkt till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna och deras

ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för rätten vid huvud­

förhandlingen och finner deras uppgift härvidlag snarare försvårad, örn den

reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall, allt­

efter domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller flera sam­

manträden med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och att förbere­

delse, som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den andra, har i all­

mänhet lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd av lagrådet,

uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen alltid bör in­

ledas med ett sammanträde för muntlig förhandling.

Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt, att

förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt in­

tager dock justitiekanslersämbetet, som förordar rättslig förundersökning un­

der ledning av en domare eller, örn detta ej skulle bifallas, att undersökningen

får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll. Från

flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten och

häradshövdingföreningen ■— som biträda kommissionens principståndpunkt,

göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör äga större själv­

ständighet med avseende å häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel

än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll inskränkas. Lagrådet an­

ser domstolskontrollens omfattning böra bero på hur kvalificerad åklagarkåren

blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning

av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar örn frågans samband med de

blivande reglerna örn försvarares frihet att följa undersökningen och konfe­

rera med den misstänkte.

Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfaran­

det bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling in­

föras, på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv av de

föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning.

Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola munt­

ligen utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl obetaget

att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning begagna

skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Domen.

Bevis­

ningen.

domstolen, parterna och dem, som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivil

rätt uppfattat, att med ett fullständigt protokoll kan undgås den tyngande

regeln om förhandlingens upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå för­

lorat för de högre instanserna, om uppteckning ej skett i underrätten, att en

utsaga ofta framkommer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedels-

förfarandet kan anordnas enklare och billigare, om fullständiga protokoll från

underrätten föreligga, att domen kan avfattas mindre utförligt, om protokoll

föras, samt att protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd,

villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kal­

lenberg — framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som

ligger i en fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att

nyttan av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt föres.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförsla-

gets ståndpunkt i fråga örn protokolleringens omfattning. Samfundet befarar,

att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda till upp­

skov och, örn protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet, förkväva

muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även kom­

missionens regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering av

vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet

på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas eller

deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras till

protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest;

nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan före­

gående nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det vansk­

liga i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes, att

måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej borde

göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme läm­

nas åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, att protokollet skall uppsättas och justeras

vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifika­

tionen, att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast en

helt kort tid.

Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart,

efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast

efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina håll

väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga domen ej

skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning fällas sär­

skilt av hovrätterna. Häradshövding!öreningen däremot finner de föreslagna

bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning men ifrågasätter, hu­

ruvida ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig.

Vad betänkandet innehåller örn bevisning och särskilt örn upphävandet av

vittnesjäven och andra hinder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stun­

dom under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen

vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

74

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Fullföljds-

rätten till

högsta dom­

stolen.

bild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn Kallenberg anser ny

bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten. Häradshövding för eningen

finner underrättens protokoll i regel böra utgöra material för hovrättens om­

prövning men medger, att det möjligen beträffande grövre brottmål i vissa fall

kan befinnas önskligt att ånyo förebringa den i underrätten åberopade bevis­

ningen, dock icke tillnärmelsevis i den omfattning, som följer av kommissions-

förslaget.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till

att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,

bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena. Man

åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta instan­

sen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas som ett

allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas

undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en forma­

listisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras

det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de

förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hov­

rätternas domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revi-

sionsprincipen förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i

hovrättens dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta

hovrätterna med arbete. Slutligen framhålles, att högsta domstolen ofta skulle

nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms

meddelande ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika

överväganden ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domar förening­

arna och advokatsamfundet att avstyrka, att bevisfrågan undantages från

fullföljdsrätten till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den mening­

en, att lagstiftningen om summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att

begränsa domstolens arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens

bevisprövning måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jäm­

fört med domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea

hovrätt ett lagstadgande av innebörd, att, när fråga är örn annat än rätts­

grundsats eller lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre

domen prövas vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande

problemet en utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att

ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och

påkallade. Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämp­

ligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller om det icke

är bättre att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning

av bevisningen rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet

bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa an­

givna undantag, eller örn den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt

ej särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränk­

ningarna i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av lag­

rådet betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens

prövningsrätt böra stadgas än att frågor om straffmätning inom föreskriven

76

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Arbets fördel­

ning och

domeago-

indelning.

att därest ändring av grunderna för tillsättande av borgmästare och rådmän fun­

nes erforderlig, det torde låta sig göra att — med bibehållande av kommunalt

inflytande å dessa tjänsters tillsättande — skapa garantier för en god rekry­

tering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen

domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt med

nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån för be­

varande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid har fram­

hållits, att en enmansdomstol vore otillfredsställande med hänsyn till de vik­

tiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna. De

självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta av tre lag­

farna ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn Kallen­

berg och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening men

anser — med undantag av en ledamot -— brottmål, då fråga är om verkligt

allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd.

Häradshövdingföreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas kol­

legier av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade

biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet, som för­

ordar domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål. För­

slaget att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål) skulle kun­

na avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga.

Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om

en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande

beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt •—

för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoin-

delning med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken,

som närmare utformats i ekonomisakkunnigas betänkande, har vunnit obe­

tingat understöd av häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet.

Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar avgivna yttrandena, att

betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas inom lantdomar-

kåren. Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran, att domsagorna likväl

ej böra göras för stora, och uttalar den uppfattningen, att vid en rationell

domsagoindelning antalet domsagor borde bliva större än det, varmed ekonomi­

sakkunniga i första hand räknat. Skånska hovrätten finner det önskligt, att hä­

radshövdingen befrias från ansökningsärendena, men anser domsagorna ej böra

göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär. Professorn Kallenberg

framhåller vikten av att häradshövdingen icke av arbete med ärenden och de

enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full kraft och odelat intresse åt

de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt ställer sig i princip avvisande till

förslaget och gör gällande, att domsagorna i allmänhet böra förbliva vid sin nu­

varande storlek; i vissa fall kunde sammanslagning av domsagor eller stads

införlivande med domsaga vara motiverat, men å andra sidan borde de större

domsagorna delas. Såsom norm förordar hovrätten, att domsagorna ej göras

större än att häradshövdingen kan handlägga alla mål och fatta beslut i in-

skrivningsärendena samt kontrollera protokollsföring och anteckningar i fastig-

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 80,

hålla siri nuvarande karaktär och icke bliva så fåtalig, som kommissionen före­

slagit; den borde endast kollektivt kunna överrösta domaren. Även stadsdo-

marföreningen förordar en stor nämnd och vidhåller kravet på enhällighet. -—

De framförda erinringarna bero till en del på uppfattningen, att ökat inflytan­

de för lekmannaelementet skulle vara ägnat att medföra våda för rättsskip­

ningen, eller i allt fall, att kommissionen gått längre än försiktigheten bjuder.

Vad särskilt nedsättningen av antalet angår göres också gällande, att den lokal­

kännedom, som nämnden anses böra företräda, därigenom sättes på spel.

Tingsordning.

Förslaget

örn

den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare samman­

träden har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i denna

fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden det nor­

mala bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövding för­

eningen tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och begränsad

daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter, att hänsyn

skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom advokatsamfundet

understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda den nuvarande

ordningen.

Sov- Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal

av sju ä nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas

antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen drivit

uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna fråga har

naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar om den utsträck­

ning, i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring bör förekomma

i hovrätt, liksom örn lämpligheten av att hovrätterna, på sätt kommissionen

förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utse­

ende av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom —

ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en ny

hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt,

som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet

hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån

för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten

antager, att även örn muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning bör

ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen

förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att nya hovrätter in­

rättas, men uttalar sig ej örn antalet. Advokatsamfundet varnar för att göra

hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner. Lagrådet

slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna vid eller till och

med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet, och förutser, att an­

ordningen med hovrättsting för grövre brottmål, vilken lagrådet i och för sig

betecknar som mycket tilltalande, av arbettsbesparingshänsyn måhända måste

få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför med

tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en minori­

tet inom Göta hovrätt, här adshöv din g föreningen och professorn Kallenberg.

80

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Advokat-

väsendet.

Över-

exekutors-

g öromålen.

Extra-

ordinarie-

systemet.

med uteslutande polis- och åklagarverksamhet har mötts med sympati från åt­

skilliga håll, bland andra Göta hovrätt och häradshövdingföreningen. Svea hov­

rätt och stadsdomarföreningen uttala sig för åtgärder i syfte att befria under­

åklagarna från annat än polis- och åklagarverksamhet.

Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga

rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att

utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att

avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva be­

straffningsrätt över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalan­

den men tillstyrkes av advokatsamfundet, st ads domar för eningen och Svea hov­

rätt, som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes disciplinär avvis-

ningsbefogenhet gentemot advokat.

Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrät­

terna, har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt

dock väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka härads­

hövding föreningen och lagrådet, dock med den reservationen, att den disci­

plinära uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör

överflyttas till domstolarna.

Såsom redan berörts lia ekonomisakkunniga i betydande mån avvikit från

processkommissionens förslag om extraordinariesystemets avskaffande. Kom­

missionens principiella ståndpunkt har emellertid vunnit allmänt gillande i

utlåtandena. På sina håll har man dock befarat, att tillfälle till utbildning

i domarvärv ej skulle kunna i tillräcklig utsträckning erbjudas aspiranterna på

domarbanan, innan fråga uppkomme om utnämning till ordinarie domarbefatt-

ning. Därför har man tänkt sig, att extra ordinarie krafter skulle i något större

utsträckning än kommissionen förutsatt få tagas i anspråk, särskilt i de kolle­

giala stadsdomstolarna och i hovrätterna. Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av bland andra reservanter i Svea hovrätt, skånska hovrätten, härads­

hövdingföreningen och stadsdomarf öreningen. Mot ekonomisakkunnigas förslag

ha vissa gensagor framkommit, och det har gjorts gällande, att de sakkunniga

gått för långt i anlitande av extraordinariesystemet. Emellertid uttalas även

— av bland andra skånska hovrätten ■— att sakkunnigbetänkandet bättre än det

av processkommissionen förordade systemet tillgodosåge intresset av en god ut­

bildning och rekrytering av domarkåren. Även häradshövdingföreningen har

framhållit, att den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången i vissa

hänseenden ägde företräde framför den av processkommissionen tänkta. Så­

som naturligt är förefinnas bland granskarna olika meningar örn den utsträck­

ning, vari utbildningsposter må kunna vara inrättade utan våda för rättsskip­

ningen. Svea hovrätt påyrkar, att alla yrkesdomare —• bortsett från tillfälliga

vikarier och möjligen inskrivningsdomare •—- skola ha ordinarie anställning.

Även Göta hovrätt intager en liknande ståndpunkt, och stadsdomarföreningen

synes åtminstone i princip ej vilja förorda extra domarbefattningar. Skånska

hovrätten anser, att åtminstone i allmänhet åt underrätternas domartjänster

måste givas en så fast karaktär, att de under en längre tid innehavas av samma

person. Häradshövding för euin g en framlägger ett förslag rörande de olika be­

fattningar, som borde finnas i underrätterna, vilket i något högre grad än de

82

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ena av dessa gäller reformarbetets allmänna inriktning eller med andra ord hu­

ruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad med så allvarsamma brister

och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes sammanhang, att reformarbetet

måste från början inriktas på en grundlig omdaning av förfarande och organi­

sation såsom slutmål, eller man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma

en tillfredsställande förbättring genom att ingripa på ett antal enskilda punk­

ter. Det andra spörsmålet däremot, som får egentlig aktualitet endast örn man

bestämmer sig för en genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genom­

föras i ett slag eller i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande

åtgärder, som träda i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket,

och å andra sidan med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå

till dess reformen i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar

lagrådet, att utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt,

att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att

försök att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för

befintliga missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast

kunna förhala det angelägna verket.

Departementschefens förslag.

Efter denna redogörelse övergår jag till att framlägga min egen uppfattning

angående frågan om en rättegångsreform.

Bland de mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon

intaga en mera central ställning än rättsvården. Samhällets rättsvård utövas

främst genom dess domstolar. Av deras verksamhet kräves framför allt säker­

het. Endast i den mån domstolarna i sina avgöranden träffa det materiellt

riktiga, främja de rättsordningen.

För vinnande av rättsskipningens syfte fordras en högtstående kår av do­

mare. Oberoende, oväld, skicklighet och erfarenhet äro egenskaper, som sedan

gammalt ansetts böra vara oskiljaktigt förenade med domarvärvet. Domarens

oberoende, hans rätt att utan annan begränsning än den lagen uppställer fritt

följa sin övertygelse är ett krav, som i vårt land alltid med styrka hävdats.

Han skall för att använda ett uttryck från domareden döma 'efter bästa förstånd

och samvete’. I nära anslutning härtill står fordran på domarens oväld, hans

förmåga och vilja att fri från alla ovidkommande hänsyn finna det rätta, eller

såsom det uttryckes i domareden, ’i alla domar rätt göra’. Domaren måste

vara i stånd att intränga i lagens anda och mening. Rättsskipningens liksom

lagstiftningens föremål är den mänskliga sammanlevnaden i dess olika former.

Å en god domare måste därför ställas den fordran, att han äger förståelse för

människorna, för de motiv, som bestämma deras handlande, samt över huvud

för vad som rör sig i tiden. Utan dessa egenskaper hos domaren är det fara,

att rättsskipningen nedsjunker till formalism och bokstavsträldom.

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att till-

84

Kungl. Majlis proposition nr 80.

I>om-

st darna.

Härads­

rätterna.

nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet nied

dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa brister

kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes för­

tjänster äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda angivna

ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet,

som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet

djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

Ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag är den olikhet, som beträf­

fande underdomstolarna består mellan land och stad. På landet utgör härads­

rätten första instans. Dess ordförande, häradshövdingen, utnämnes av Kungl.

Maj :t, under det att domstolens bisittare, nämndemännen, utses genom val. Vid

sidan av ämbetsdomaren äro de folkets och den folkliga rättsåskådningens

målsmän. Den bärande grunden för denna organisation är otvivelaktigt den

gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga

ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande.

Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste värv,

som kan åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som detta

förhållande haft och alltjämt har för den svenska rättsordningens styrka, sträc­

ker sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen är för häradsrättens verksamhet av

största värde. Främst kommer därvid i åtanke den del av densamma, som

hänför sig till sanningsprövningen. I äldre tid har ock denna, åtminstone i

vissa fall, uteslutande tillkommit nämnden. Även örn förhållandena numera

i viss mån ändrats, torde dock ingen vilja bestrida, att nämnden med den

stora människokännedom och livserfarenhet, som i allmänhet rymmes därin-

om, å detta område alltjämt har en viktig uppgift att fylla. Nämndens be­

tydelse är emellertid icke begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid till-

lämpning av gällande lag är dess medverkan av värde. Med sin friare, av er­

farenheten mer omedelbart påverkade uppfattning har nämnden otvivelaktigt

starkt medverkat till att åt vår rättstillämpning ge ett mera konkret och rea­

listiskt drag, en anda av skälighet och billighet, som torde fördelaktigt känne­

teckna den svenska rättsskipningen framför vissa främmande länders.

Från många håll göres gällande, att nämndens insats i rättsskipningen nu­

mera vore väsentligt mindre än tidigare. Detta påstående kan icke helt gen­

drivas. Till detta förhållande torde i hög grad ha bidragit den omläggning av

rättegångsförfarandet, som enligt vad som framgår av den rättshistoriska redo­

görelsen ägt rum under 1700-talet och därefter. Det är utan vidare tydligt,

att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen beror därav, att för­

handlingen inför domstolen sker i muntlig form och icke medelst skrifter, som

måhända utan uppläsning bifogas protokollet, samt att målets behandling såvitt

möjligt fullföljes och avslutas vid ett enda rättegångstillfälle, då vad som före-

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som är knutet vid rätts­

skipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom den nu gällan­

de ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna ordning har

bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan befordringsgång än

den, som gäller för andra domarbefattningar.

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift har mig veterligen

icke framställts någon anmärkning, som hänför sig till organisationen som

sådan. Frågan örn enmans- eller flermansdomstolar är enligt mitt förmenande

icke ett principiellt utan ett huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där

den ena eller andra organisationsformen uppbäres av en ännu livskraftig tra­

dition, bör den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens

nuvarande sammansättning av tre ledamöter torde också böra framhållas, att

vid ett system med fri bevisprövning det måhända icke kan anses betryggande

att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisa­

tionsform skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i städerna

vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En sådan anord­

ning saknar emellertid i fråga om stadsdomstolarna all hävd. Huruvida nämnd

bör anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen, där skälen för

lekmännens deltagande i rättsskipningen göra sig särskilt starkt gällande,

skall senare upptagas till behandling.

Ehuru sålunda några berättigade erinringar icke kunna riktas mot stads­

domstolarnas organisationsform, råder dock en allmän mening därom, att råd­

husrätterna i de mindre städerna icke erbjuda fullgoda garantier för en till­

fredsställande rättsskipning. Svårigheter lia yppats för dessa städer att er­

hålla för sitt värv fullt kompetenta domare. Domstolens arbetsuppgifter äro

allt för obetydliga och fåtaliga för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse

för rättsskipningen och erforderliga juridiska kunskaper. Vid olika tillfällen

ha försök gjorts att i de minsta städerna bringa den egna jurisdiktionen att

upphöra. Härvid har emellertid visat sig, att jämväl de allra minsta städerna

i allmänhet med en förvånande seghet — ofta i strid med sitt eget ekonomiska

intresse — fasthållit vid sina domstolar, ett bevis i och för sig på det förtroende,

varmed våra nuvarande rådhusrätter omfattas. Tydligt är emellertid, att det

i fall varom här är fråga icke bör tillkomma staden att förhindra en reform

av dess rättsskipning, av vilken dock jämväl andra än stadens invånare äro

beroende. Att på denna punkt föreligga missförhållanden av den art, att en

eljest berättigad hänsyn till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom

tvivel. Märkas bör även, att under senare tid i samband med medgivande av

stadsrättigheter åt vissa landsbygdssamhällen skapats en särskild stadsform,

de s. k. fögderistäderna, som kännetecknas därav, att staden fortfarande är i

judiciellt hänseende förenad med landsbygden samt att till följd härav stads­

styrelsen är organiserad efter andra grunder än i magistratsstäderna. Denna

anordning har uppenbarligen underlättats därav, att någon tradition för eget

domstolsväsen icke existerat i de ifrågavarande samhällena. I stort sett torde

den nya organisationen ha slagit väl ut och detta jämväl i städer av bety­

dande storlek.

90

Kungl. Majlis proposition nr 80.

De båda

förhand­

lingsfor­

mernas in­

bördes före­

träde.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konse­

kvenser har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för san-

ningsprövningen eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet skall

anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen dem emellan icke är

lika framträdande i fråga örn rättsprövningen. Huruvida parternas synpunk­

ter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen, kan icke

tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande faller det

sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen, den s. k.

pläderingen, sker i muntlighetens form.

Jag övergår nu till frågan örn de båda systemens inbördes företräde med

hänsyn till rättsskipningens säkerhet. Denna fråga innefattar jämväl den

större, huruvida en mera djupgående reform av vårt rättegångsväsen är av

behovet påkallad och alltså överhuvudtaget bör ifrågasättas. I detta samman­

hang erinrar jag till en början örn vad jag tidigare yttrat angående rättsskip­

ningens folkliga anknytning samt vikten för en dylik anknytning av rätte­

gångens offentlighet, muntlighet och koncentration. För den, som med mig är

av den uppfattningen, att intet är mera ägnat att främja rättsskipningens

auktoritet, ligger otvivelaktigt redan häri ett starkt skäl för den muntliga

förhandlingsordningen. Men uppenbarligen kan jämväl denna fördel köpas

alltför dyrt, något som — alla torde vara ense därom — uppenbarligen skulle

vara fallet, därest rättsskipningens säkerhet därigenom komme att äventyras.

Mot det muntliga förfarandet plägar i främsta rummet anföras, att det tala­

de ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas

och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet är, att

muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt

och säkert uppfatta. Han kan ej i likhet med domaren i den skriftliga pro­

cessen, som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro

genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller uppliva minnet

av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan han måste be­

vara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å andra sidan

framhålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda yttrar en

av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten Afzelius:

’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas, att det skrivna

ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket är livligare,

fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara som den skriftliga

uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning eller till och med en foto­

grafiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen, lika litet kan det skriv­

na ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen kan icke medtaga allt

det som sagts. Och även örn detta skulle vara möjligt — stenografin giver nu­

mera därtill en utväg — kan den icke återgiva det sätt, på vilket det yttrats;

vid en sådan transformering förloras ovillkorligt mycket, som för yttrandets

rätta uppfattning är av betydelse.---------- Erkänner man, att domaren bör för

sakens bedömande få använda allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke

hänvisa honom till ett protokoll, som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

religger i fråga om bevisningsrätten. De nya teorier, som å detta område win­

nö insteg, stå också i nära samband med dem, som gjorde sig gällande i

fråga örn själva förfarandet.

Det system av bevisregler, som sålunda kom att bliva rådande, behärskar

än i dag, örn ock i modifierad form, vår bevisningsrätt. Den bärande grund­

tanken i detta system -—- den s. k. legala bevisteorien — är, att domaren vid

uppskattning av bevisningen ej äger följa sin ur fri och allsidig prövning fram­

sprungna övertygelse utan är bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning

beror det mått av bevisvärde, som i varje särskilt fall bör tillerkännas ett bevis­

medel. En konsekvens av denna teori är, att från användning som bevis helt

utestängas sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstå som

mindre pålitliga. Denna uppfattning kommer till uttryck uti de i vår lag

upptagna stadgandena om hinder för vissa personers avhörande som vittnen

eller de s. k. vittnesjäven. Sedan kretsen av de personer, som må åberopas som

vittnen, sålunda begränsats, återstod att bestämma det bevisvärde, som till­

kommer varje som vittne avhörd persons utsaga. Principiellt har varje sådan

utsaga samma bevisvärde. Sålunda utgöra enligt rättegångsbalken två vittnen

fullt bevis, däri de samstämma, varemot ett vittne aldrig gäller för mer än halvt

bevis; ej heller må 'bindande omständigheter och liknelser’ tilläggas högre

bevisvärde än halvt bevis.

Med den uppfattning, varå den legala bevisteorien är uppbyggd, är det icke

förenligt, att tillägga partens egen utsaga något som helst bevisvärde. Par­

tens större eller mindre trovärdighet är följaktligen icke av betydelse för be­

visprövningen. Visserligen återfinnes i rättegångsbalken en straffbestämmelse

för part, 'sorn skriver eller talar inför rätten det han vet ej sant vara’. Stad­

gandet torde dock närmast avse en ordningsförseelse, en kränkning av domsto­

lens värdighet, och icke ett brott mot en sanningsplikt, som skulle åvila parten.

Allenast i två fall har utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt

bevis nämligen i fråga om partseden och parts erkännande.

Den legala bevisteorien har sedan länge blivit utdömd såväl av det praktiska

rättslivets som av den juridiska vetenskapens män. Man har insett, att en så­

dan reglering, som denna teori söker genomföra, är stridande mot sakens natur

och att ett bevismedels värde är alltför skiftande för att kunna mätas efter

en på förhand uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund.

Domaren bör icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder för­

värvade övertygelse. Bevisregler, som ålägga honom tvånget att avvika från

denna, kunna icke vara ägnade att främja det mål, sanningens utforskande,

utan vilket varje bevisningssystem förlorar all mening.

I 1734 års lag har den legala bevisteorien icke erhållit samma logiska till­

spetsning som i många samtida, främmande rättsordningar. Med utgångspunkt

från de undantag, som redan lagen medger, har dess system i rättstillämp­

ningen alltmera genombrutits. Dock kvarstår alltjämt de hinder för en fri

bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefatta.

Därest försöket att reglera bevisvärdet efter vissa allmängiltiga normer upp­

gives och värderingen i stället överlämnas åt domarens fria prövning, förelig-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen dag, att i ett bevis­

system, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en egen uppfattning

om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen måste

ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm och utan hän­

syn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande knappast

kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och med den skriftliga

uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna verkligen upptager

alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval av denna uppteck­

ning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det bevisvärde, som till­

kommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa resultatet. Det är här

närmast fråga örn en räkneoperation, för vars noggrannhet det endast kan vara

till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevispröv­

ning. Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett fär­

digt omdöme, såsom att ett vittne- visat sig ostadigt i sin utsaga eller att han

avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplice­

rade intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna endast

sällan fångas i skrift. Och även örn så skulle vara möjligt, komme protokollet

härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som i hög grad

skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och föranleda den­

nas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som verkställes först

efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende, låter sig up­

penbarligen icke göra. För den domare, som icke själv övervarit förhand­

lingen eller, om han så varit, ej längre har densamma i friskt minne, blir proto­

kollet i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning i ett skriftligt för­

farande tenderar därför av omständigheternas egen makt att nedsjunka till en,

visserligen ej av lag, men av vissa schematiska regler bunden prövning. Den

fria bevisprövningen förlorar härigenom sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att vi

i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genom­

fört fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav icke kan

betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av vår bevis-

ningsrätt, som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd, utgör ett

betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt, att den

nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme åt den fria be­

visprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt torde den nuvaran­

de rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att olägenheterna av

skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, örn i enlighet med den fria

bevisprövningens grundsatser vittnes-jäven borttagas och paTtsutsagan inord­

nas bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som

den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta

rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som måste

antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något att

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förfaran­

det.

Muntlighet.

Huvudgrunder för en rättegångsreform.

För den, som med mig ansluter sig till grundsatsen örn förhandlingens kon­

centration och muntlighet, inställer sig nu spörsmålet, hur en dylik förhand­

ling skall anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Uppen­

barligen möta här ej obetydliga svårigheter. Å andra sidan torde dessa svå­

righeter icke böra överskattas. Det må ej förglömmas, att vi -— till skillnad

från många främmande länder, som genomfört en muntlig, koncentrerad rätte­

gång -—- äga en inhemsk tradition att bygga på samt att vad det sålunda i

främsta rummet gäller 'är att vinna anknytning till denna, som i folkets all­

männa uppfattning aldrig förlorat sin livskraft.

I den tidigare framställningen lia ingående dryftats den skriftliga förhand­

lingsordningens brister och mot densamma uppställts en förhandlingsordning,

grundad å muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Av vad sålunda ytt­

rats ligger nära till hands att draga den slutsatsen, att åt dessa principer borde

tillmätas ett absolut herravälde samt att varje avvikelse från de med nu an­

tydda utgångspunkter utstakade riktlinjerna skulle vara bannlyst. De förhål­

landen, varunder rättsskipningen har att fullfölja sin uppgift, äro dock alltför

skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Dessa

principer ställas i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande

jämväl till andra faktorer. Det är då principen, som måste vika, för att i det

särskilda fallet ge rum för en annan anordning, som prövas lämpligare. Ty

principen är icke självändamål utan ett hjälpmedel för en god rättegång. Å

andra sidan må det förhållandet, att principen ej kan helt genomföras, icke

tagas till intäkt för att den är oriktig och därför bör övergivas. En rätte­

gångsordning måste alltid uppbyggas å vissa principiella grunder, men det

bör tillkomma de praktiska behoven att bestämma den närmare utformningen.

Den av mig förordade, förhandlingsordningen innebär, att processmaterialet

skall framläggas för domstolen i muntlig form. Det är alltså i regel icke till-

låtet för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller

att uppläsa sådana inlagor. En dylik uppläsning berövar förhandlingen dess

naturlighet och rörlighet samt försvårar för domaren uppgiften att utan onödig

omgång tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen är en uppläs­

ning av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse.

Uppenbarligen föreligger intet hinder för parten att till stöd för minnet be­

gagna anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för

att underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar,

ej heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kon­

trakt eller redovisningsräkningar.

Det har av åtskilliga anmärkts, att den muntliga framställningen skulle

ställa alltför stora krav å parterna, samt i samband härmed givits uttryck åt

den farhågan, att dessa för sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkes-

advokater, varigenom — örn ej på grund av lag så dock till följd av omständig­

heternas makt -— advokattvång skulle komma att bliva rådande. Denna far­

håga torde dock vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen bör icke äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

97

karaktären av mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett me­

ningsutbyte under ordförandens ledning. För den part, som utan omsvep och

undanflykter vill för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon

svårighet att fullgöra denna uppgift. Ingen kan ju bättre än parten känna de

faktiska omständigheterna i målet. Något krav å framställningens formella

fulländning bör ej rimligen göras gällande, överhuvudtaget torde den ej säl­

lan förekommande uppfattningen örn det muntliga förfarandets stora krav å

parterna vara i hög grad överdriven. Det finnes icke någon anledning antaga,

att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i de särskilt å

landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen själva

muntligen utföra sin talan. Av min verksamhet som vattenrättsdomare har

jag ock vunnit bekräftelse, att den svenska allmogen ingalunda saknar för­

måga att jämväl utan hjälp av juridiskt biträde inför domstolen tillvarataga

sina intressen. Emellertid torde intet hinder möta att för de säkerligen säll­

synta fall, då skälig hänsyn till parten kräver det, tillåta part, som själv utför

sin talan, att härför begagna av honom författad skrift.

För en koncentrerad förhandling är det av vikt, att samtliga — parter, vitt­

nen och andra — som skola höras i målet, på en gång äro tillstädes för att del­

taga i förhandlingen. Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför

domstolen måste inskärpas genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu

är fallet. Är den kallade av laga förfall hindrad att närvara, bör det åligga

honom att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Har

vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, bör det ankom­

ma på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen

bör inställas eller, örn det finnes lämpligare, förhandling ändå äga rum. I

senare fallet bör förhandlingen för den eller de uteblivnas hörande fortsättas

inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma domare, som del­

tagit i den tidigare förhandlingen.

En koncentration av förhandlingen kräver emellertid jämväl andra åtgär­

der. Till förberedande av rättsförhandlingen ha parterna, var å sin sida,

att sörja för att utredning och bevisning erhålla nödig fullständighet. Den ena

partens åtgöranden härutinnan äro i hög grad beroende av den andres. Ett på­

stående kan av motparten lämnas obestritt. För sådant fall erfordras i all­

mänhet icke någon bevisning från den part, som framställt det. Men även

då motparten med visshet kan antagas bestrida påståendet, kan läget vara

i hög grad oklart. För vardera parten inställer sig här den frågan, vilken be­

visning den andra parten ämnar åberopa. Svaret härå är uppenbarligen av stor

betydelse för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv an­

ser sig böra förebringa. Av det nu anförda torde framgå, att därest parterna

skulle skrida till förhandling inför domstolen utan någon föregående känne­

dom om varandras inställning till tvistefrågan, denna deras bristande känne­

dom skulle leda till antingen att den utredning, som av endera förebragtes,

komme att bliva mera omfattande än som betingades av den andres ståndpunkt,

eller ock att en part helt oförberett såge sig försatt i det läget, att hans utred-

Bihang till riksdagens protokoll 1981.

1 sami. 67 käft. (Nr 80.)

Koncentra­

tion.

7

98

Kungl. Majlis proposition nr 80.

ning med hänsyn till den, som framförts av motparten, vore otillräcklig. I det

förra fallet skulle ändamålslösa kostnader ådragas parterna och i det senare

skulle följden bliva ett eljest onödigt uppskov med förhandlingen.

I själva verket utgör det redan under nuvarande rättegångsförfarande en

kännbar brist, att icke den egentliga rättsförhandlingen föregås av någon för­

beredande förhandling mellan parterna, varigenom stridigheterna dem emellan

kunde klarläggas. Parterna komma nu ofta till domstolen okunniga om

varandras ställning till saken. Det ligger i öppen dag, att detta förhållande

medför stora olägenheter i riktning av rättegångens uttänjande genom ideliga

uppskov. Dessa olägenheter skulle vid ett koncentrerat förfarande stegras till

ett avgjort hinder för varje ordnad förhandling. Den egentliga rättsförhand­

lingen, huvudförhandlingen, bör alltså för att syftet med densamma skall kun­

na vinnas föregås av en förberedande förhandling eller s. k. förberedelse.

En sådan förberedelse är hos oss icke alldeles okänd. Den äger sålunda en­

ligt vattenlagens bestämmelser rum i vattenmål. Innan ett mål av vattendom­

stolen behandlas skall i allmänhet under vattenrättsdomarens ledning en för­

beredande skriftväxling ske mellan parterna. Vattenrättsdomaren äger härvid

föreskriva i vilka hänseenden det åligger part att avgiva yttrande ävensom

infordra uppgift å den bevisning, vartill parten anser sig äga tillgång. Brister

någondera parten i fullgörandet av sådant åläggande och vållas därigenom upp­

skov i målet, är den försumlige, ändå att hans talan bifalles, skyldig att gott-

göra motparten de utgifter, som till följd därav åsamkats denne. Ett förbe­

redande förfarande tillämpas även vid arbetsdomstolen. Jämväl vid några av

de allmänna underrätterna har, dock utan uttryckligt stöd i lag, ett snarlikt

förfarande vunnit insteg och därvid ingått som ett led i strävandena för en

begränsning utan lagändring av det nu rådande uppskovsväsendet.

Förberedelsens ändamål är, såsom redan antytts, icke att utgöra en del av

själva rättsförhandlingen utan att skapa förutsättningar för dennas koncentra­

tion genom ett närmare klarläggande av parternas ståndpunkter, deras an­

grepps- och försvarsmedel. Lämpligast är, att denna förberedelse försiggår

inför och under ledning av en opartisk person. Då förberedelsen icke ingår

som ett led i själva rättsförhandlingen, synes det icke vara nödvändigt, att

domstolen som sådan ålägges denna uppgift.

Vid förberedelsen bör till en början käranden lämna motparten en redogörelse

för sina yrkanden och de faktiska omständigheter, på vilka varje särskilt yr­

kande stöder sig. Svaranden har därefter att angiva, huruvida och på vilken

grund yrkandet av honom bestrides. Är sålunda fråga örn klander av en redo­

visning, som omfattar olika poster, genomgås varje post och parterna lämnas

tillfälle att uttala sig därom. På detta sätt utskiljes vad mellan parterna är

ostridigt från de egentliga tvistepunkterna. Vad de sistnämnda angår åter­

står därefter frågan örn de bevis, envar har att åberopa, och vad han avser att

styrka med varje bevismedel. Jämväl härom åligger det parterna att med­

dela upplysningar. För part, som åsidosätter sin skyldighet härutinnan,

bör stadgas som påföljd att han — även för det fall, att han vinner målet —

har att vidkännas och alltså jämväl ersätta motparten de kostnader, som vållas

100

Kungl. May.ts proposition nr 80.

Omedel­

barhet.

Protokoll.

delsen och huvudförhandlingen komma att nedsjunka till ett tomt sken. Här­

igenom skulle såsom redan berörts de intressen motverkas, som äro förknip­

pade med rättegångens offentlighet och lekmännens deltagande i rättsskip­

ningen.

Av vad jag tidigare yttrat framgår, att vid huvudförhandlingen materialet

skall föreläggas domstolen i muntlig form samt att det är å domstolens omedel­

bara uppfattning av vad sålunda förekommit, som domen skall byggas. Denna

uppfattning skall alltså icke såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller

någon del därav fört protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt är att i

fråga örn sådana bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet är

knutet till själva utsagan, denna utsaga alltid skall avgivas vid huvudförhand­

lingen och inför den domstol, som har att döma i saken. Ett fasthållande av

detta krav är uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem, som är

grundat å fri uppskattning av bevisningen. Såsom tidigare utvecklats är det

just i denna omständighet, som det muntliga, omedelbara förfarandet har sitt

avgjorda företräde framför det skriftliga. Tyvärr är det dock jämväl på denna

punkt oundgängligt att göra vissa avvikelser från omedelbarhetsprincipen, av­

vikelser, som påkallas av tvingande praktiska skäl. Det kan sålunda inträffa,

att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke är i stånd

att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse vid denna

skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande av omedel­

barhetsprincipen skulle här kunna leda till, att en part ginge helt miste örn sin

kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat alltså framtvingas, som

stöde i direkt strid med det egentliga syftet med all rättegång, främjandet av

det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse måste i sådana fall stå

parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen, eventuellt vid

annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret bör då kunna åberopas som

bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i allmänhet tillkommer det härvid dom­

stolen att efter fri prövning uppskatta den sålunda återgivna utsagans bevis­

värde. Att domstolen för en sådan uppskattning icke äger lika goda utgångs­

punkter som då utsagan avgives omedelbart inför domstolen, ligger emellertid

i öppen dag.

De nu antydda undantagen böra, därest syftet med förhandlingens omedel­

barhet icke skall äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas

av förhållandena. Detta omdöme gäller särskilt förhandlingen vid underrätten,

där på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och san-

ningsprövningen alltid måste vila. Vad angår överrättsförfarandet komma otvi­

velaktigt jämväl andra synpunkter i beaktande. Innan jag övergår till denna

fråga, torde det vara lämpligt att upptaga ett annat, med det förra sammanhän­

gande spörsmål.

Vid en förhandling, som vilar på omedelbarhetsprincipen, komma protokollen

icke längre att utgöra grundval för domen. Strängt taget skulle därav följa,

att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bliva helt överflö­

diga. Emellertid tillkomma jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn,

som verka i annan riktning. Sålunda har framhållits,

att

en uppteckning i pro-

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skriftliga natur av ringa betydelse. Att denna partens urgamla rätt bör bibe­

hållas i en ny rättegångsordning torde icke kunna bliva föremål för delade

meningar. Framför ombudet äger parten det företrädet, att han i allmänhet

av egen erfarenhet känner de faktiska förhållanden, varpå han grundar sin

talan. Hans brist i rättsliga insikter kan och bör efter omständigheterna er­

sättas av en klok och taktfull vägledning från domaren.

Å andra sidan äger parten rätt att, örn man bortser från de grövre brott­

målen, i rättegången företrädas av ombud. Vid val av ombud är stor frihet

inrymd åt parten. Enligt lagens ordalag skola de, som för andra må tala

och svara, vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige’, varjämte tillägges,

att ej bör någon allmänneligen därtill brukas, som av rätten, där saken drives,

ej godkänd är och lov därtill fått’. Försök lia ej saknats att för behörighet

som ombud uppställa krav å juridisk examen, men dessa lia icke lett till

resultat. Det torde ej kunna förnekas, att förhållandena å detta område icke

äro i allo tillfredsställande, även örn en förbättring under de senaste årtiondena

gjort sig märkbar. Ombudets uppgift är i främsta rummet att tillvara­

taga partens intressen, och han fyller illa denna sin uppgift örn han inveck­

lar parten i en rättegång, som han inser eller bör inse vara utsiktslös. Det är

ej allenast parterna, som härigenom tillskyndas förfång; ur allmän synpunkt

kan det ingalunda vara likgiltigt, örn domstolarna på detta sätt betungas och

statsverket härigenom åsamkas ändamålslösa kostnader. Å ombudet måste vi­

dare ställas den fordran, att han äger förmåga och vilja att tillvarataga par­

tens rätt, så att rättsförlust ej åsamkas denne genom ombudefs försumlighet

eller bristande insikter. Det torde ej heller kunna anses som obilligt att, då

lagen tillåter parter att begagna sig av ombud, den härmed förknippar sådana

villkor, som äro ägnade att främja en god rättsskipning. Ur nu antydda syn­

punkter ligger det nära att för rätt att gå parter till handa såsom rättegångs­

ombud jämväl uppställa kravet a juridisk utbildning. Då jag emellertid det

oaktat icke velat ansluta mig till detta krav, såvitt angår underrätterna, har

mitt huvudskäl varit, att bland de icke rättsbildade rättegångsombuden otvi­

velaktigt finnas betrodda och allmänt aktade personer, som på ett oklander­

ligt sätt fylla sin uppgift vid förhandlingarna i underrätten, och att dessutom

en dylik åtgärd måhända skulle, särskilt för landsbygden, medföra vissa olä­

genheter och ett allt för starkt intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde

icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om förfaran­

det i överrätterna. Härtill kommer, att i dessa instanser de rättsliga momen­

ten i rättegången intaga en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod

juridisk utbildning hos ombuden alltså avsevärt vinner i styrka. Hur detta

krav lämpligast skall tillgodoses, synes mig böra bliva föremål för ingående

överväganden vid utarbetande av lagstiftning i ämnet.

I nära samband med frågan örn partens rätt att låta sig företrädas av ombud

står den örn skyldighet för part att på kallelse infinna sig inför domstolen för

att medverka till sakens utredning. Enligt gällande lag åligger part personlig

inställelse inför domstolen, ’när domaren det fordrar’. Befogenheten att kalla

parten till personlig inställelse har emellertid i praktiken förlorat sin betydelse.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vittnen.

Sakkunniga.

andra sidan hans med rättegången förknippade intresse, synes icke obilligt.

Straffet torde alltså icke böra givas fullt samma stränghet som straffet för

falsk vittnesutsaga. Den nu nämnda intressekonflikten lärer böra leda till att

partsförhör under straffansvar allenast må äga rum i tvistemål.

Beträffande vittnesbevisningen innebär den fria bevisprövningen ett avskaf­

fande av samtliga nu gällande vittnesjäv. Envar, som ej är part i målet, må

höras som vittne. I allmänhet äger icke en till vittne åberopad person rätt att

undandraga sig vittnesmål. Vittnesplikten är en skyldighet, som åvilar medbor­

garen i rättsordningens intresse. I vissa fall kunna emellertid ur billighetssyn-

punkt starka skäl föreligga för en eftergift. Sålunda skulle det framstå som

en knappast försvarlig hårdhet, örn den tilltalades maka, hans föräldrar, barn

eller syskon skulle göra sig förfallna till mened för det de förtegat omständig­

heter, genom vilkas yppande den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I

sådana fall synes det böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnes­

mål må honom avkrävas eller ej; och han bör i intet fall vara skyldig att med­

dela något, som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal.

Såsom ett medel att inskärpa vittnets sanningsplikt föreskriver vår lag, lik­

som flertalet främmande lagar, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed.

Emellertid äger Kungl. Majit förordna, att den, som på grund av sin reli­

giösa övertygelse anser sig förhindrad att fullgöra edgång, må utbyta eden

mot en försäkran på heder och samvete. Tillräckliga skäl till avvikelse från

den i vår rätt intagna ståndpunkten beträffande vittneseden torde icke före­

ligga. Rätten att utbyta eden mot en högtidlig försäkran bör emellertid i lag

fastställas och prövningen torde, till undvikande av omgång och tidsutdräkt,

böra överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skall höras.

Vad angår sättet för vittnesutsagans upptagande har redan tidigare fram­

hållits, att denna bör avgivas muntligen. Det ej sällan förekommande bruket

av vittnesattester, som är ägnat att på förhand binda vittnets uppfattning, bör

helt förbjudas, varav dock uppenbarligen icke följer, att vittnet ej må äga att

till stöd för minnet begagna anteckningar. Vittnesförhöret, som bör stå un­

der ordförandens ledning, bör vara så anordnat, att tillfälle lämnas vittnet

till en fri och såvitt möjligt sammanhängande framställning.

Ett bevismedel, som numera i stor utsträckning kommer till användning så­

väl i tvistemål som i brottmål, är bevisning genom sakkunniga. Vår nu gällan­

de lag innehåller därom, örn man bortser från speciallagstiftningen, icke några

bestämmelser, något som måste betecknas som en allvarlig brist. Till

skillnad från vittnesbeviset, som närmast avser att bibringa domstolen

övertygelse örn att ett visst sakförhållande föreligger, har sakkunnigbeviset till

uppgift att fullständiga domstolens egna insikter å ett speciellt område, där

domstolens ledamöter eljest icke skulle äga erforderliga kunskaper för att på

ett givet sakförhållande bygga ett självständigt omdöme. Av den olikhet, som

sålunda föreligger mellan sakkunnig- och vittnesbeviset, följer, att reglerna

rörande de båda bevismedlen måste komma att förete ganska väsentliga skilj­

aktigheter. Medan uppgiften att förebringa bevisningen i regel tillkommer

parterna, måste frågan, huruvida domstolen för sin dömande verksamhet är i

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Särskilda

regler örn

förfarandet

i brottmål.

Allmänna

grander.

en dylik editionsplikt föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är all­

mänt erkänt, även örn meningarna äro delade angående dess omfattning. I

vissa fall kan editionsplikten grundas å ett materiellt-rättsligt förhållande

mellan den, som påyrkar handlingens utgivande, och handlingens innehavare,

såsom i fråga örn gäldenärs rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I

andra fall är anspråket på handlingens utbekommande av rent processuell na­

tur; ett dylikt anspråk är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som

åligger varje medborgare att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande,

och står alltså vittnesplikten nära. Örn den skriftliga handlingen är i mot­

partens besittning, synes en mera ovillkorlig skyldighet att förete handlingen

kunna föreskrivas. Ur principiell synpunkt torde ej möta något hinder att göra

editionsplikt gällande också mot en utom rättegången stående person, därest

det kan antagas vara av vikt för sanningens utforskande och innehavarens

berättigade intressen ej därigenom kränkas. Utfallet är här närmast beroende

på en avvägning av de intressen, som sålunda stå emot varandra.

I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbar­

ligen angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger

eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling, varom är

fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. För att detta syfte skall kunna

nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande reg­

ler. Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen träffa

ett avgörande härutinnan. Att i detta sammanhang intaga någon definitiv

ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt.

Den av mig tidigare lämnade redogörelsen i fråga örn förfarandet har i

främsta rummet avsett tvistemålen. De därvid angivna grunderna äga up­

penbarligen tillämpning jämväl å rättegången i brottmål. Med hänsyn till

brottmålens beskaffenhet och särskilt det offentliga intresse, som knyter sig

till dessa mål, krävas dock på åtskilliga punkter andra anordningar än för

tvistemålens del.

Det mest kännetecknande för straffprocessen är enligt nutida uppfattning,

att en rättskränkning, som belägges med straff, anses riktad omedelbart mot

staten som rättsordningens upprätthållare samt att det är staten som i denna

sin egenskap påtager sig uppgiften att själv genom sina organ beivra den­

samma. Utkrävande av straff är alltså en angelägenhet, som principiellt icke

beror av den förorättades vilja. På denna punkt föreligger en avgjord skill­

nad i förhållande till civilprocessen. En åtgärd, varigenom ett ingånget av­

tal åsidosättes, innebär jämväl den en kränkning av rättsordningens bestäm­

melse, att avtal skola hållas. Men i allmänhet har lagstiftaren icke ansett en

sådan kränkning vara av den betydelse, att den bör beläggas med straff, utan

överlämnat åt kontrahenterna själva att avgöra, huruvida den skall rättsligen

fullföljas. I anslutning till det nu anförda säges civilprocessen bestämmas av

dispositionsprincipen, under det att straffprocessen behärskas av official-

principen.

I äldre tid har uppfattningen varit en annan. Den äldsta svenska straff-

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

107

processen kände icke den nu antydda skillnaden. Brottets beivrande var i

stort sett målsägandens ensak, och straffet, som mestadels utgjordes av böter,

betraktades som ett vederlag till målsäganden. Denna uppfattning kommer

ännu till synes däri, att enligt vår nu gällande strafflag åtalsrätt beträffande

vissa brott, vilkas beivrande ej anses påkallat av något större allmänt intresse,

tillkommer målsäganden ensam. Straffprocessen närmar sig i dessa fall civil­

processen. Målsäganden har i sin makt att förlika saken och, om han beivrar

den, att ensam sörja för utredningen. I andra fall intager lagen en mellan­

ståndpunkt. Målsäganden har initiativet. På honom beror, örn åtal skall an­

ställas, men har han beslutat sig för åtal, äger han påkalla statens biträde.

Bortser man från nu antydda undantag, står vår gällande strafflagstiftning

på officialprincipens ståndpunkt. Det är alltså staten, som genom sina organ

har att tillse, att ett begånget brott beivras och att den brottslige befordras

till det straff, som enligt lag bör följa å brottet. Enligt vår tids åskådning ha

de olika uppgifter, som härutinnan åvila staten, alltmer fördelats å olika sam­

hällsorgan sålunda, att brottslingens uppspanande och bevisningen för hans

fällande anförtrotts åt polis- och åklagarväsendet, under det att domstolens

uppgift begränsats till den dömande verksamheten. Jämväl på denna punkt

föreligger ett avsteg från äldre uppfattning, enligt vilken jämväl utredningen

i stor utsträckning ankom på domstolen, som härigenom blev på en gång såväl

åklagare som försvarare och domare. Denna senare princip kallas den inkvisi-

toriska i motsats till den först antydda, den ackusatoriska.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att den ackusatoriska principen bör

tillerkännas företräde. Vid tillämpning av denna princip har domstolen lättare

att bevara sin opartiskhet och därigenom tryggas tilliten till rättsskipningens

objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lägges på andra organ, som

äro bättre ägnade härför än domstolen.

Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling

mellan två parter, den ena — där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden -—

åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens

y ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant för

statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige och

endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans brott.

Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala mot

den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån. Ur

rättsordningens synpunkt är det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att ej

den oskyldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff

han förtjänar.

I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad

om någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger

alltså begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den be­

visning, som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning,

närvara vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshand­

lingar, såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds.

Med den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förberedande

nndersökning.

sakens utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen

infinna sig vid domstolen, lian äger icke undanhålla bevisning eller på annat

sätt försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker

undandraga sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom.

Enligt nutida uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och

med förmånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som

i en straffprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt

och å den andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff,

föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot

sin vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en be­

stämd avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade

icke betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för do­

maren att vinna utredning i målet.

Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt, som jag nu

antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken, att

han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den

tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättig-

heter, bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse

är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund

av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare, ge­

nom statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats har på senare

tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande

lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger

sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen

eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget initiativ

förordna biträde.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftning­

en sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipning­

ens säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad

som här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som hand­

ha åtalet å ena sidan och försvaret å den andra. Till denna fråga skall jag

emellertid återkomma i annat sammanhang.

En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning är, att förundersökning­

en i brottmål icke gjorts till föremål för reglering i lag. Detta förhållande

sammanhänger därmed att vid tillkomsten av 1734 års lag lagstiftningen ännu

stod kvar på inkvisitionsprincipens ståndpunkt och i överensstämmelse med

denna ansåg domstolens uppgift omfatta målets utredning i dess helhet och

sålunda jämväl deri förberedande undersökningen. Med den övergång till

ackusatorisk förhandling, som efter hand ägt rum, har behovet av en förbere­

dande, från domstolsförhandlingen skild undersökning gjort sig allt starkare

gällande. En sådan har också utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser

härom ha vid skilda tidpunkter influtit i instruktioner för åklagar- och polis­

väsendet. Dessa bestämmelser avse dock huvudsakligen frågan om de myndig­

heter, som ha att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid un­

dersökningen. Det är tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kan

undvaras i en ny rättegångsordning.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Tvångsmedel.

den faran, att förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera

formell beskaffenhet samt att den verkliga ledningen till skada för utredning­

ens opartiskhet kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda hand­

havas av personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklaga­

ren. Jag har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i prin­

cip frångå den nu gällande ordningen även örn såsom redan berörts vissa för­

ändringar i densamma äro påkallade.

En fråga, som i brottmål är av stor betydelse och direkt inverkar på huvud­

förhandlingens karaktär, är den, huruvida de protokoll, som förts vid den för­

beredande undersökningen, må läggas till grund för huvudförhandlingen. Sva­

ret torde icke kunna bliva annat än att så ej må ske. Det vid våra underrätter

nu i allmänhet tillämpade förfarandet, att förhandlingen inledes med en upp­

läsning av förhörsprotokoll, varefter den tilltalade tillfrågas örn han vitsordar

protokollets riktighet, synes innebära sådana vådor för säkerheten i rättsskip­

ningen, att det snarast bör avskaffas. Den förberedande undersökningens egent­

liga uppgift är, såsom förut framhållits, att sätta åklagaren i tillfälle att taga

ståndpunkt till frågan, huruvida skäl förefinnas för åtal, ävensom att vid hu­

vudförhandlingen förebringa den bevisning, som står till buds, däremot i intet

fall att i och för sig utgöra ett bevismedel, som må åberopas mot den tilltalade.

I överensstämmelse med de principer, som tidigare utvecklats, har domstolen

att taga hänsyn till allenast vad som förekommer vid huvudförhandlingen och

den bevisning, som där omedelbart framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den

tilltalade ävensom vittnen och andra, som höras, att fritt och utan föregående

erinran om protokollets uppgifter avgiva sina utsagor.

I nära samband med förundersökningen står frågan om de tvångsmedel, som

anses böra komma till användning för säkerställande av straffprocessens mål,

den brottsliges bestraffande. Med hänsyn till det starka samhällsintresse, som

är knutet särskilt till de grövre brottens beivrande, är det ofrånkomligt, att

dessa tvångsmedel komma att innebära ingrepp i rättigheter, som för den en­

skilde äro av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hem­

frid och kroppslig integritet. I varje konstitutionellt samhällsskick äro dessa

rättigheter kringgärdade av lagens skydd, och deras hävande eller inskrän­

kande kan äga rum endast i den omfattning och under de villkor lagen uttryck­

ligen angiver.

Det mest ingripande straffprocessuella tvångsmedlet är häktningen. Enligt

gällande svensk rätt tillkommer häktningsbefogenhet såväl vissa administra­

tiva, till åklagar- och polisväsendet hörande myndighetspersoner som ock dom­

stol. De administrativa myndigheternas häktningsrätt kommer företrädesvis

till användning å ett föreberedande stadium och innan målet varit föremål för

behandling av domstol. Praktiskt taget utövas denna befogenhet å landet av

landsfogde och landsfiskal samt i stad av stadsfiskal ävensom, vad de större

städerna angår, av vissa polistjänstemän. Enligt gällande bestämmelser skall

deli, som beslutat om häktning, ofördröjligen därom göra anmälan hos ordfö­

randen i den domstol, som har att företaga rannsakningen, och domstolen skall

påbörja denna vid rådhusrätt senast å åttonde dagen och vid häradsrätt se-

112

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Instans­

ordningen.

Särskilda

domstolar för

olika slag av

mål.

utan fara kunna anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna med rätt dock

för den misstänkte att påkalla domarens prövning.

För utredningen av ett brottmål kan det ofta vara av stor betydelse att

såsom bevismedel äga tillgång till föremål, som innehavas av den misstänkte

eller annan. Uppenbarligen föreligger i sådana fall behov av en i lag med­

given befogenhet att taga föremålen i förvar, eller, då dessa fortfarande må

kvarstanna hos innehavaren, vidtaga åtgärd till förebyggande av deras för­

säljning eller skingrande. Andra tvångsmedel, som komma till användning

vid brotts uppspårande eller för utredning av därmed sammanhängande om­

ständigheter, äro husrannsakan och kroppsvisitation. Jämväl i de nu berörda

fallen är befogenheten av ett ingrepp beroende av en avvägning mellan två

varandra i viss mån motsatta intressen, å ena sidan vikten av straffrätts­

skipningens effektivitet och å den andra hänsyn till betydelsefulla medbor­

gerliga rättigheter. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang

ingå på dessa spörsmål. I samband med genomförandet av en ny rättegångs­

lag bör uppenbarligen jämväl detta ämne, som för närvarande är hos oss ytterst

knapphändigt behandlat, göras till föremål för reglering.

Enligt nu gällande domstolsordning är underrätten, häradsrätt eller rådhus­

rätt, med vissa undantag första domstol i alla mål oberoende av deras be­

skaffenhet. Dessa undantag hänföra sig huvudsakligen dels till speciallag­

stiftningen, såsom ägodelningsrätterna, krigsdomstolarna, vattendomstolarna

och arbetsdomstolen, dels ock till städernas rättsskipning, såsom polisdomsto­

larna. Ej sällan har den åsikten framförts, att vi här i landet — efter före­

bild av vad som ägt rum i många främmande länder — borde införa en allmän

mindre kvalificerad första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatell­

målen. En annan jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, är att

vissa viktigare mål, där kraven å domstolens högre kompetens och rättsskip­

ningens snabbhet vore särskilt framträdande, borde med förbigående av un­

derrätten kunna anhängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa

förslag torde i främsta rummet böra riktas den anmärkningen, att de icke stå

i god överensstämmelse med den helt visst djupt rotade åskådning, som för när­

varande uppbär vår domstolsorganisation. En anordning, sådan som den nu

antydda, har i varje fall skenet emot sig att innebära ett missgynnande av par­

ten, allenast därför att hans sak är ringa -—- för honom kan den dock vara

nog så betydelsefull — och framstår därför lätt som ett avsteg från grundsat­

sen örn allas likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunna nödvändig­

göra vissa avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom

också tidigare ägt rum i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten till högsta

domstolen. Denna avvikelse bör dock icke kunna tagas till intäkt för den långt

mera genomgripande åtgärden att jämväl i fråga örn den första instansen ge­

nomföra en klassificering av målen. Vad särskilt angår hovrätten såsom första

instans för vissa grupper av viktiga mål kunna väl till stöd för en dylik stånd­

punkt otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl göra sig starkast

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt stad­

gande skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt

inål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en

allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har

visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke äro

tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet därav

torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta

domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga härmed,

böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående ut­

redning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning i

tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper

av mål.

Förfarandet

En av de anmärkningar och den tillika mest vägande, som riktats mot den nu-

^{i overra} . varan(je överrättsproceduren, avser domstolens isolering från den rättssökande

grunder.1 allmänheten. Denna isolering är en följd av den vid överrätterna tillämpade

skriftliga förhandlingsmetoden. Vid ett helt skriftligt förfarande gives icke

något utrymme för parternas eller deras ombuds deltagande i förhandlingen.

För den nu gällande rättegångsordningen är parternas rätt att övervara för­

handlingen därför så gott som okänd. En följd härav är, att ej heller allmän­

heten äger tillträde till domstolens sammanträden. I annat sammanhang har

jag erinrat örn huru denna domstolens slutenhet står i strid med de grundsatser,

som i äldre tid varit rådande. Jämväl vad överrätterna angår innebär ett ge­

nomförande av rättegångens offentlighet och muntlighet ett återupplivande av

äldre inhemska traditioner. Jag skall här icke återupprepa de skäl, som jag

tidigare anfört till förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i all­

mänhet, skäl, vilka äga sin fulla styrka jämväl i fråga örn överrätterna; jag

inskränker mig till att som allmän princip fastställa, att rättegången i över­

rätterna, liksom i underrätterna, bör vara offentlig och muntlig.

En konsekvens av rättegångens muntlighet är, att parterna eller deras ombud

ha att inställa sig inför domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler,

som tidigare utvecklats angående det muntliga förfarandet i allmänhet, äga

uppenbarligen tillämpning jämväl i fråga örn överrätterna. Det är också i frå­

ga örn överrättsförfarandet av stor vikt, att förhandlingen koncentreras till ett

enda rättegångstillfälle. För detta ändamål bör före huvudförhandlingen äga

rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader bör

kunna ske genom utbyte av skrifter. Det ligger i sakens natur, att svårig­

heterna för förhandlingens koncentration icke äro lika stora i överrätten, där

det vid underrätten samlade processmaterialet redan föreligger, som i under­

rätten.

Vad härefter angår förhandlingens omedelbarhet innebär denna jämväl för

överrättens del, att domstolen har att grunda sin dom å vad som förekommer

vid den muntliga förhandlingen. Denna regel, konsekvent tillämpad, leder till att

parter och vittnen skola avhöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upp-

lie

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Begränsning

av omedelbar­

heten i

Sverrätt.

är i viss mån beroende av den ställning man intager till fullföljdsrätten. En

till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gör uppenbarligen icke i lika hög grad

en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans

klarläggande kan i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas

skrifter, även örn den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna

punkt är omisskänneligt. Utsträckes däremot, såsom av mig tidigare för­

ordats, fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträder

behovet av en muntlig partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunna

tänkas framkomma vid en dylik överprövning, äro av den art, att för

deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhand­

lingen gör sig i högre grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhand­

ling i högsta domstolen må till sist framhållas, att det onekligen skulle inne­

bära en brist på följdriktighet, örn i en rättegångsordning, som bygger på munt­

lig partsförhandling som allmän princip, denna förhandlingsnorm skulle helt

utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud är beredd att ge

sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka rättsskip­

ningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, är det uppenbart, att

denna förhandlingsform bör komma till användning jämväl i den högsta in­

stansen.

Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen kunna väl göras gällan­

de enahanda synpunkter som de jag nyss riktat mot ett undantagslöst in­

förande av muntlig partsförhandling i mellaninstansen. Vid ett närmare över­

vägande skall man dock finna, att förhållandena i de båda fallen äro väsent­

ligt olikartade. Anmärkningen mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten

jämväl i mindre mål avser dock, att tillfälle bör beredas part att utan oskäliga

kostnader få sin sak prövad i åtminstone två instanser. Ej heller kan i fråga

örn fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som

beträffande förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i

högsta instansen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, örn man,

utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, vill i högsta instans skapa ett

förfarande, som erbjuder tillräckliga garantier för rättsskipningens säkerhet,

och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta

domstolen.

En mellanståndpunkt, som ifrågasatts är den, att muntlig förhandling skulle

förekomma allenast i fall, då part framställt begäran därom eller domstolen

tar initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt torde ur organisatorisk synpunkt

kunna göras vissa invändningar, och det är i varje fall uppenbart, att den

skulle leda till en stark beskärning av den muntliga förhandlingen.

En tillämpning av omedelbarhetsprincipen kräver, att det material, varå un­

derrätten grundat sin dom, åter förebringas inför överinstansen i den mån det

äger betydelse för de frågor, som dragits under överrättens prövning. Redan

tidigare har jag på tal örn omedelbarheten i underrätt framhållit, att denna prin­

cip icke bör i fråga örn överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet.

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och

sanningsprövning äro gynnsammare i underrätten än i överrätterna. Det ma-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Härads­

rätterna.

Nämndens

inflytande.

ganisationen talar också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid

måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya

arbetsuppgifter, som komma att åvila domstolarna. Därest man från nu an­

givna utgångspunkter uppställer frågan, huruvida den nuvarande domstols-

organisationen är skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande,

synes svaret icke behöva bliva allt för ogynnsamt.

Vad då först angår underdomstolarna på landet, häradsrätterna, torde nu­

mera icke ifrågasättas någon rubbning i deras sammansättning. Häradsrätten

bör allt framgent som hittills bestå av en lagfaren domare och nämnd. Av

vad jag förut yttrat framgår, att denna organisationsform, som utvecklats och

färdigbildats medan ett muntligt, koncentrerat förfarande ännu rådde vid

våra underrätter, måste antagas vara väl lämpad att tillgodose de anspråk,

sorn ett dylikt förfarande ställer a domstolen. Den tidigare ofta dryftade

frågan om nämndens utbyte särskilt i grövre brottmål mot jury kan icke längre

sägas vara aktuell. Det sätt, pa vilket lekmännens deltagande i rättsskipningen

hos oss är ordnat, har från de mest skilda håll vunnit erkännande, och något

skäl att frångå den nu rådande ordningen föreligger icke.

Ett spörsmål, som vid flera tillfällen stått i diskussionens brännpunkt så­

väl inom som utom riksdagen, rör förhållandet mellan häradshövdingen och

nämnden. För närvarande gäller som bekant, då olika meningar yppas mellan

häradshövdingen och nämnden, att nämnden bestämmer häradsrättens dom un­

der förutsättning, att enhällighet råder inom nämnden; varemot i alla andra fall

häradshövdingens mening blir avgörande. I riksdagen ha vid upprepade till­

fällen förslag väckts örn utvidgning av nämndens inflytande. Dessa förslag,

som från slutet av 1800-talet regelmässigt sammankopplats med en annan fråga,

nämligen den om vår bevisningsrätts reformering, ha i allmänhet haft den

innebörden, att kravet å nämndens enhällighet skulle uppgivas och i stället in­

föras bestämmelse örn att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärde­

delar av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt har vid flera till­

fällen biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet

för densamma icke kunnat ernås.

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantags­

löst vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verk­

liga slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen

sätter stort värde a nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och prak­

tiska spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som

sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av

det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter häradshöv­

dingen i allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas

mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en

samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn.

För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig be­

tydelse; nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som

omedelbart framgår av lagen.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Bådhus-

rätterna.

Bibehållande

av städernas

särskilda

jurisdiktion.

\

mål. Oaktat rätten ej sällan sitter från morgonen till sent på kvällen, taga

sammanträdena oftast flera dagar i anspråk.

Allmänt vitsordas, att dessa förhållanden utgöra ett av de allvarligaste

hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna

blir för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet slap­

pas. För att de å uppropslistan upptagna målen skola medhinnas bedrives

handläggningen ofta med större skyndsamhet än som år förenlig med en grund­

lig utredning. Den långa väntan vid tingen är till stort hinder för vittnen

och parter; därav föranledas parternas huvudombud att i sitt ställe skicka er­

sättare, som endast ofullständigt behärska målen.

Dessa olägenheter äro så i ögonen fallande, att någon tvekan ej gärna kan

råda örn nödvändigheten av en förändring. Jag förutsätter därför, att de be­

stämmelser, som den blivande lagen kommer att upptaga i detta ämne, skola

avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje samman­

träde. Uppenbart är, att tingsordningen bör lämpas efter förhållandena och

behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn bör tagas jämväl till att nämnden

ej oskäligt betungas. Ur denna synpunkt torde, för möjliggörande av lämplig

arbetsfördelning inom nämnden och komplettering vid förfall, det antal nämn­

demän, som skall utses för tingslaget, alltid böra sättas ej obetydligt högre än

det domföra antalet.

Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning

jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga,

huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i

stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentre­

rat förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar

frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig

icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argu­

mentet örn rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet så­

dan betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig för­

utsättning för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, in­

nan man tager ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olä­

genheter äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida des­

sa äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På den­

na punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en

svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfaren­

het jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de upp­

gifter, som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras in­

tresse för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som

numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att

grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot

synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och

som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägan­

de. Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande stäl­

ler å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig

126

Kungl. Majlis proposition nr 80.

Rådhusrätter­

nas samman­

sättning.

fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommu­

nala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag

mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning.

I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svag­

het. Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsupp-

gifter är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera

framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domsto­

larna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och bote­

medlet måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vi sådant förhållande

torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en dom­

saga, varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig stor­

lek, bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande

att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen

såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning mot­

svarande rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en an­

knytning till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibe­

hålla sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall in­

gå i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika me­

ningar. Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kom­

munala rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina

ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att

uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga stä­

der, i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen,

som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rätts­

skipning ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan örn rättsförhållandet mellan sta­

ten och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och

medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning,

varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas

å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av hä­

radshövdingen i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera be­

tydande kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den be­

sparing ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden

måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens

förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens över­

tagande icke böra från statens sida göras gällande.

Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom

en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sam­

mansättning rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förut­

sättning bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för

lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu

ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all

betydelse. Samtliga ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet,

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Hov­

rätterna.

Hovrätternas

uppdelning.

sorn om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna det

för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse för utgången.

Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna skiljaktiges me­

ning, bör denna alltså bliva utslagsgivande.

En förutsättning för den av mig nu intagna ståndpunkten till frågan örn

rådhusrätternas organisation har varit, att rådhusrätten allt framgent bibe­

håller sin dubbla funktion av domstol och förvaltningsorgan. Därest detta

samband av en eller annan anledning kommer att upplösas, förfaller det ur

organisatorisk synpunkt viktigaste hindret för rådhusrätternas förstatligande

samtidigt som större frihet vinnes i fråga örn dessa domstolars sammansätt­

ning. Från denna utgångspunkt har framställts förslag örn rådhusrättens

organisation som enmansdomstol, varvid medverkan av nämnd ifrågasatts alle­

nast för brottmålen. Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol må­

ste betecknas som allt för svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den

fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta

vanskliga och grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans om­

döme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som

självständigt och samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende

eller ett misstag är eljest allt för stor. Med den grundläggande betydelse jäm­

väl för överrätterna, som underrättens bevisningsresultatet äger, framstår i

än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder

största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra

ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å med­

verkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten. Emellertid äro, såsom

jag redan tidigare yttrat, förutsättningarna för nämnds deltagande i rätte­

gångsmål i allmänhet — särskilt i de större städerna — icke lika goda som

på landsbygden.

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen

väckts förslag om uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet

med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter

i stand att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden, varunder rätts­

skipningen i landets olika delar verkar, och på detta sätt skapa ökad förståelse

för de särskilda synpunkter, som härvid äro av betydelse, samtidigt som ge­

nom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rätts­

skipning skulle stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skrift­

liga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med

muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud

komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att

denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utveck­

lat kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga

rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas

kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är

fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen bör

fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det

130

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Medverkan

nämnd.

Högsta

domstolen.

besätta med ett lika antal domare. Härtill kommer, att vid förfall för någon

av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen

dess sammansättning skulle bliva allt för svag. Sättes antalet till fyra, torde

det finnas större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaktansvärda kravet,

att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skola deltaga i avgörandet. Jag

har därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt sättes

till fyra.

f Beträffande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt kan jag i stort sett

hänvisa till vad jag i detta ämne anfört i fråga örn rådhusrätterna. De syn­

punkter, som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan

till de grövre brottmålen, äro emellertid för hovrätternas del i än högre grad

framträdande. Sålunda kan med hänsyn till olägenheter och kostnader det

knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga i alla mål.

Med den ståndpunkt jag tidigare intagit i fråga örn bevisprövningen såsom en

i främsta rummet underrätten åliggande uppgift gör sig ock behovet av nämnd

i överinstansen mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån bilda de grövre

brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen alltid skall omedelbart

förebringas inför domstolen. Vad därefter angår nämndens sammansättning

torde här, liksom i fråga örn rådhusrätterna, övervägande skäl tala för, att

de för häradsnämnd förordade grunderna, med vissa jämkningar, lända till

efterföljd. Det domföra antalet bör alltså sättas till åtta. I fråga örn ord­

ningen för tillsättande av hovrättsnämndemän kunna olika alternativ ifråga­

komma. Ett förslag innebär, att inom underrättsnämnderna utses en eller

flera för varje domkrets att tjänstgöra i hovrättsnämnden. Ett annat är, att

hovrättsnämnden utses länsvis av landstinget eller i städer, som ej deltaga i

landsting, av stadsfullmäktige. Jämväl i detta fall bör uppenbarligen efter­

strävas, att de utsedda såvitt möjligt jämnt fördelas å de olika tingslagen.

Vilketdera alternativet, som än väljes, är det tydligt, att det utsedda antalet

ganska väsentligt bör överstiga det domföra för att tillfälle må givas till ar­

betsfördelning inom nämnden och till komplettering vid förfall. Beträffande

hovrättsnämndens ställning och omröstning till dom torde i huvudsak de regler,

som jag nyss föreslagit i fråga om rådhusrätterna, kunna äga tillämpning.

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning

torde icke föranledas av rättegångsreformen. Jag förutsätter härvid, att så­

dana anstalter träffas i fråga örn målens fullföljd till högsta domstolen, att

icke därav påkallas en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utök­

ning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot angår målens före­

dragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare,

kommer denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandling-

en. Med hänsyn härtill blir ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess

nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen föreligger jäm­

väl efter rättegångsreformens 'genomförande behov av ett högsta domstolens

kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens hand­

läggning samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöro-

Kungl. Maj:t& proposition nr 80.

mål. På de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan möta, anser jag mig

dock icke i detta sammanhang böra ingå.

Redan tidigare har jag på tal örn straffrättsskipningen framhållit de bety­

delsefulla uppgifter, som de allmänna åklagarna lia sig anförtrodda i en på

ackusatorisk grund byggd straffprocess, samt som min mening uttalat, att en i

sådan riktning genomförd reform krävde ett stärkande av de institutioner, som

skola handha dessa uppgifter. Innan jag ingår närmare på detta ämne, synes

det emellertid lämpligt att lämna en, örn ock kortfattad, framställning av åkla­

garväsendets nuvarande organisation.

Den olikhet mellan land och stad, som består i fråga örn domstolsorganisatio-

nen, har sin motsvarighet beträffande åklagarväsendet. Jämväl åklagarna i stä­

derna, stadsfiskalerna (i Stockholm dessutom polisassessorer), avlönas av sta­

den och äro dess tjänstemän. Det statliga inflytandet a dessa tjänsters tillsät­

tande är dock vida större än i fråga örn domartjänsterna. Stadsfiskalerna ut­

nämnas i allmänhet av justitiekanslern. Endast Stockholm utgör härvid un­

dantag, i det att utnämningsrätten här tillkommer Överståthållarämbetet eller,

beträffande polisassessor, Kungl. Majit. Någon kvalitativ uppdelning av åkla-

gargöromålen mellan olika befattningshavare förekommer icke i städerna. A

landet utgöras åklagarna av landsfiskalerna, envar inom sitt distrikt, och över

dessa landsfogdarna med länet som tjänstgöringsområde. Landsfogden har

tillsyn över landsfiskalerna men har dessutom att själva beivra vissa grövre

brott. De nu angivna åklagarna äro samtliga behöriga att i hovrätten full­

följa ett vid underrätten anhängiggjort åtal. Däremot tillkommer det alle­

nast justitiekanslern att från hovrätten draga mål under högsta domstolens

prövning. Vid sidan av de allmänna åklagarna finnas särskilda åklagare så­

som i fråga om ämbetsbrott hovrätternas advokatfiskaler. Allmän tillsyn över

åklagarväsendet tillkommer inom länet länsstyrelsen och för hela riket Kungl.

Majit. En fristående ställning som särskilda åklagare intaga justitieombuds­

mannen och militieombudsmannen.

De brister, som vidlåda underrätternas åklagarväsen, leda i främsta rummet

sitt upphov från åklagarnas otillräckliga utbildning och den organisatoriska

svaghet, som ligger däri, att, särskilt i fråga örn landsbygdens åklagare, med

åklagaruppgiften i betydande omfattning sammankopplats andra, för densam­

ma främmande göromål. Eör anställning som stads- eller landsfiskal kräves

icke juridisk examen. Vad angår de mindre städerna och landsbygden kunna

samma anmärkningar framställas som i fråga örn de mindre städernas rådhus­

rätter eller att arbetsuppgifterna äro allt för obetydliga och fåtaliga för att

vidmakthålla och utveckla åklagarens skicklighet och erfarenhet samt hans in­

tresse för tjänsten. Landsfiskalerna ha att i stor utsträckning ägna tid och

arbetskrafter åt andra göromål av skiftande natur. Detta förhållande har för­

anlett, att värjo landsfiskal erhållit ett ganska litet tjänstgöringsområde.

Det sammanförande av olikartade arbetsuppgifter, som ägt rum i fråga örn

landsfiskalstjänsterna, är i viss mån kännetecknande jämväl för landsfogdar­

nas tjänsteställning. Ej heller dessa ägna sig uteslutande eller ens till över-

iai

-

\ klay ar­

naner drt.

Åklagare vid

underrätt.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

vägande del åt uppgiften som åklagare utan ha såsom länsstyrelsens tjänste­

män att fullgöra åtskilliga åligganden av administrativ beskaffenhet.

Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål

ett stärkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestri­

das. Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det nu

rådande. Vad som brister i utredningens fullständighet kan nu i någon mån

botas genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens

råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig synpunkt otillfredsstäl­

lande utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock betecknas

som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel, som kan

menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den tilltalade och

andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens svag­

het är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara. Straffrättsskip­

ningen förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande av brottslig­

heten. De för samhället skadliga verkningarna härav äro så påtagliga, att de

icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts till en reform av

åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna böra fördelas

å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens svårhetsgrad, så

att i fråga örn lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort sett som nu skulle till­

komma stads- och landsfiskalerna, under det att för de medelsvåra och grövre

brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt mera kvalificerad

kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de s. k. statsåklagama. En

sådan anordning överensstämmer i viss mån med de synpunkter, som tidigare

gjort sig gällande i fråga örn organisationen av åklagarväsendet å landsbygden.

Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand

att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet örn göromålens fördelning

på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har

framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förunder­

sökningen och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk å åklagarens ju­

ridiska insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av dessa

mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen in­

vänts, att samma förhållanden ej sällan förelåge i mål, som rörde sig örn för­

seelser eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån berättigade

i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom särskilt i

de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes som sam­

hällets synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens här gör sig gällande

med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara önskvärt örn samma kom­

petensvillkor kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna; ett bestämt

hinder härför torde emellertid möta med hänsyn såväl till möjligheten att till­

fredsställande rekrytera en så stor kår som ock till kostnaderna.

Därest sålunda den föreslagna grupperingen av åklagarna i stort sett bör

godtagas, kan jag å andra sidan icke finna annat än att ifrågavarande för­

slag allt för mycket underskattat den kompetens, som bör fordras av åklagarna

i de mindre brottmålen. Mellan de båda åklagargrupperna skulle enligt min

mening föreligga en klyfta, som är större än som kan anses motsvara skillnaden

134

Kungl. Maj:t& proposition nr SO.

de städer, som komma att lyda under landsrätt, bliva förhållandena i viss mån

annorlunda. Är staden av den storlek, att den anses böra bibehållas som eget

åklagardistrikt, bör intet hinder möta att i fråga örn stadsfiskalstjänsterna

låta den nuvarande ordningen forkesta. Skulle detta icke vara förhållandet,

bör en sammanslagning komma till stånd jämväl i fråga om åklagardistrikten.

För de fall, då åklagarna avlönas av staden, bör uppenbarligen tillses, att de i

lönehänseende jämställas med motsvarande statliga befattningshavare.

^{Åklagare vid} Med den muntliga partsförhandlingens införande jämväl i hovrätterna upp-

^kovrätt. kommer vid fullföljd av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga in­

ställelse vid denna domstol. För organisationen av åtalsmyndigheten i hovrätt

kunna olika utvägar komma i fråga. Sålunda har föreslagits, att vid hovrät­

terna skulle inrättas en särskild åklagarkår med uppgift såväl att besluta örn

fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal som ock att inför hovrätten

utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes motpart fullföljda målen.

Ett annat förslag är att låta såväl frågan örn fullföljden som ock förhandlingen

i hovrätten ankomma på samme åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slut­

ligen har ifrågasatts en mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål,

i vilka statsåklagare fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att

fullfölja och företräda åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga örn öv­

riga mål en hovrättsåklagare skulle inträda i underåklagarens ställe. Till stöd

för det förstnämnda förslaget har framhållits, förutom vissa rent organisato­

riska förhållanden, olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme

att bero av samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara

alltför benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och

därför komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åkla­

gare hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasatta

anordningen med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing i

hovrättens tid och arbetskraft. A andra sidan har hävdats, att den åklagare,

som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhand­

lingen i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda vunnit örn

målet vore bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten. De sålunda

först framhållna synpunkterna torde icke kunna frånkännas avgörande bety­

delse i fråga örn de mål, i vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen.

Mot en anordning, varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna

skulle överlämnas att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, tala för öv­

rigt, att en sådan skulle bliva allt för tyngande och kostsam samt medföra

allt för stor rubbning med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot torde

'dessa, skäl icke äga samma vikt i fråga örn de mål, i vilka åtalet utförts avi

statsåklagare. I dessa mål är det med hänsyn till deras beskaffenhet och i

allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte å åklagar­

sidan örn möjligt undvikes. Farhågan att statsåklagare^ skulle missbruka sin

fullföljdsrätt och härigenom ådraga överrätterna en onödig arbetsbörda är med

all sannolikhet överdriven; i varje fall står den 'icke i god överensstämmelse

med de höga krav man med rätta vill uppställa å dessa befattningshavares kom­

petens. En allt för stark beskärning av statsåklagare^ befogenheter torde

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

grundval av det material, som föreligger, taga bestämd ståndpunkt till

särskilda med den nya organisationen sammanhängande spörsmål såsom angå­

ende personalens antal, tjänstelokaler och dylikt. Emellertid skall jag, huvud­

sakligen med ledning av de ekonomisakkunnigas utredningar, här söka att

uppdraga vissa grundlinjer, som torde böra komma under närmare övervägande.

Yad angår åklagarna i städerna samt landsfiskalerna torde den nya organi­

sationen knappast behöva medföra något ökat personalbehov. Den koncen­

tration av åtals- och polisgöromålen, som jag föreslagit i fråga örn landsfiska­

lerna, torde sannolikt kunna genomföras utan ökning av antalet tjänstemän,

särskilt som en dylik koncentration jämväl ur arbetssynpunkt måste

antagas medföra en viss lättnad. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena

beträffande statsåklagarna. Denna kår måste i stort sett nyuppsättas, varvid

dock uppenbarligen icke är uteslutet, att rekryteringen i viss omfattning kan

ske med de mera kvalificerade av de nuvarande åklagarna, särskilt landsfog­

darna och de större städernas åklagare. I fråga örn personalbehovet för den

nya kåren ha vissa undersökningar verkställts av förenämnda sakkunniga, och

dessa ha därvid kommit till ett antal av 47 statsåklagare. Av hela antalet torde

enligt de sakkunnigas beräkningsgrunder å de tre största städerna komma om­

kring 12, vadan det för landet i övrigt erforderliga antalet skulle begrän­

sa sig till 35. Vid sina beräkningar ha de sakkunniga utgått från en ganska

stark centralisering med stora åklagardistrikt — antalet har satts till 16

— och med ett sammanförande av flera åklagare till en gemensam kansliort,

allt i syfte att ernå en jämnare fördelning av arbetsbördan. Vidare har förut­

satts, att det skulle åligga statsåklagare att vid underrätten utföra åtal i fråga

örn alla brott, med undantag av enkel stöld, å vilka kunde följa strängare straff

än fängelse i sex månader, varemot vid fullföljd i hovrätten åtalets utförande i

alla mål skulle tillkomma särskilda hovrättsåklagare.

I de grunder, som av de sakkunniga sålunda tillämpats, kunna vid frågans

fortsatta behandling jämkningar tänkas ifrågakomma. Var gränsen mellan

underåklagarnas och statsåklagarnas befattningar skall dragas, är uppenbar­

ligen beroende på den kompetens man vill eftersträva för underåklagarnaa del.

Dennas höjande torde kunna leda till att underåklagarnas åtalsbefogenhet ut­

vidgas. Vidare synas starka skäl tala för att statsåklagarna erhålla en mera lo­

kal förläggning än den de sakkunniga åsyftat samt att länsindelningen här­

vid bör i högre grad följas. Slutligen tillkommer, såsom jag redan tidigare

utvecklat, att utförande av åklagartalan i hovrätt åtminstone i de grövre brott­

målen bör tillkomma statsåklagarna. Även med beaktande av nu angivna syn­

punkter synes sannolikt, att det av de sakkunniga angivna antalet icke skall

behöva överskridas. Frågan huruvida med inrättandet av en statsåklagarkår

de nuvarande landsfogdebefattningarna skola kunna indragas — en åtgärd, som

av de sakkunniga förordas -— torde icke i detta sammanhang böra göras till

föremål för närmare undersökning.

Vad därefter angår behovet av särskild åklagarpersonal i hovrätterna ha de

sakkunniga förutsatt, att vid varje hovrätt skulle, förutom minst en advokat­

fiskal såsom chef, anställas hovrättsfiskaler till ett antal av en för varje hov­

ra ttsavdelning. Beträffande advokatfiskalen har jag redan uttalat, att nå-

140

Kungl. May.ts proposition nr 80.

sorn välja lantdomarbanan, kan lian erhålla mera stadigvarande för­

ordnanden såsom vikarie för häradshövding. Under tjänstgöringstiden i hov­

rätten äro såväl fiskaler som assessorer skyldiga att i viss ordning mottaga

dylika förordnanden. Ur assessorernas krets rekryteras jämväl hovrättsråds-

och revisionssekreterarämbetena. Med revisionssekreterare besättas i stor ut­

sträckning särskilt de större domsagornas häradshövdingbeställningar.

Från de sålunda angivna riktlinjerna för den nuvarande utbildnings- och be-

fordringsgången nödvändiggör den nya ordningen ganska väsentliga avvikel­

ser. Dessa sammanhänga i främsta rummet därmed, att såsom tidigare fram­

hållits de egentliga domarbefattningarna icke kunna i samma utsträckning

som nu tagas i anspråk för aspiranternas utbildning. Detta gäller särskilt i de

fall, då domstolen, såsom häradsrätten, består av allenast en lagfaren ledamot

och å denne alltså måste uppställas särskilt stora krav å juridisk insikt och er­

farenhet. I fråga örn de kollegiala domstolarna, rådhusrätterna och hovrätter­

na göra sig betänkligheter mot anlitande av bisittarplatserna i utbildnings-

syfte mindre gällande, även örn det är uppenbart, att jämväl härvid stor åter­

hållsamhet måste iakttagas.

Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till under­

rätten samt avse att ge honom inblick i underrättens olika arbetsuppgifter.

Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen

i deras göromål. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren

samt domstolens förhandlingar och därvid deltaga i protokollföringen, vinner

han förtrogenhet med domstolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av

utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upp­

rätthålla dennes befattning; dock bör han härvid icke äga att såsom ordfö­

rande i häradsrätten handlägga rättegångsmål. Utbildningen vid underrätten,

som helst bör uppdelas å häradsrätt och rådhusrätt, torde böra taga i anspråk

en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första

tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hov­

rättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av

promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning

äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning

inför hovrätten av sådana mål och efterhand utförande såsom fiskal av åkla-

gartalan i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta

en tid av minst ett år, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämp­

lighet för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga

honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande

bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid härads­

rätten har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget an­

svar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter härads­

hövdingens anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden. Dessutom

bör han kunna erhålla förordnande att handlägga enklare mål och ärenden,

för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare handläggning eller

utredning, ävensom vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall för hä­

radshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie.

Mål vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att under

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Rättegångs*

reformens

ekonomiska

konsekven­

ser.

ning som möjligt. I detta sammanhang inställer sig en annan och måhända

ännu angelägnare fråga, nämligen den, huru de domare, å vilka reformens ge­

nomförande kommer att vila, må kunna förberedas för denna maktpåliggande

uppgift. En utväg, som synes värd beaktande, är att genom statens medver­

kan tillfälle beredes domare att vid domstolarna i våra båda grannländer Dan­

mark och Norge, där ett muntligt rättegångsförfarande är genomfört, under

ej allt för kort tid följa förhandlingarna, varigenom förtrogenhet med de nya

förhandlingsprinciperna skulle vinnas. I detta syfte torde jämväl andra åt­

gärder böra övervägas, såsom anordnande av särskilda utbildningskurser, ut­

arbetande av anvisningar samt vidtagande av anstalter för tillhandahållande

av råd och upplysningar.

Innan jag lämnar det nu behandlade ämnet, torde utbildnings- och beford-

ringsgång inom åklagarorganisationen böra något beröras. Vad underåklagar­

na angår göra sig otvivelaktigt krav gällande å ökad utbildning i såväl krimi­

nalteknik som för deras verksamhet betydelsefulla juridiska ämnesgrupper.

Särskilt för den nyuppsättning av statsåklagarkåren, som förestår, är det an­

geläget, att personer med juridisk examen och fullgod utbildning i övrigt kunna

förvärvas för de nuvarande åklagartjänsterna. Jämväl efter reformens genom­

förande torde denna utsikt till befordran för de mest kvalificerade underåkla­

garna böra hållas öppen, ett förhållande, som helt visst skulle verka höjande

på kårens allmänna kompetensnivå. Det ligger i sakens natur, att i fråga örn

befordran till statsåklagare tjänstgöring som hovrättsfiskal bör tilläggas stor

betydelse. För att förtrogenhet skall kunna vinnas med en statsåklagares upp­

gifter och arbetsmetoder torde emellertid denna tjänstgöring böra komplettera.?

med anställning under någon tid hos statsåklagare. Vidkommande slutligen

de till justitiekanslerns biträde ställda revisionsfiskalema kommer deras be­

fattning med målen att i främsta rummet avse de rättsliga spörsmålen. För

deras kompetens måste därför uppställas krav å domarutbildning.

Uti det betänkande, som avgivits av de ekonomisakkunniga, ha framlagts

beräkningar angående de ekonomiska konsekvenser, vartill ett genomförande

av rättegångsreformen skulle leda. Dessa beräkningar grunda sig på en i vä­

sentliga stycken annan organisation av domstols- och åklagarväsendet än den

av mig förordade. Beträffande underrätterna föreligger den mest framträdan­

de skillnaden däri, att de sakkunniga utgått från ett allmänt förstatligande av

rättsskipningen i städerna att domstolarna jämväl i de större och medel­

stora städerna förutsatts skola bestå av allenast en lagfaren domare samt att

en genomgripande omreglering av landets domsagor föreslagits, åsyftande vä­

sentligt större domkretsar än de nuvarande och ett nedbringande av dessas an­

tal, städerna inräknade, från 207, därav för landsbygden 119 och för städerna

88, till 93, varav 7 skulle utgöra stadsdomsagor. Av övriga avvikelser må

nämnas, att överexekutorsgöromålen överflyttats å domstolarna, att vid hov­

rätterna särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtalet i alla fullföljda mål

samt att föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle före­

komma endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu

ombesörjas av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter ha de

Kungl. Mciy.ts. proposition nr SO.

143

sakkunniga verkställt undersökning av personalbehovet vid en genomförd rätte-

gångsreform ävensom upprättat förslag till lönestater för de olika befattnings­

havarna, varvid förutsatts, att det nuvarande sportelsystemet skulle avskaf­

fas. De sakkunniga ha därvid kommit till det resultat, att, engångsutgifter

oräknade, det allmännas kostnader, härunder inbegripna jämväl städernas nu­

varande kostnader till domstols- och åklagarväsen, för närvarande uppgå till

ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisa­

tionen skulle nedbringas till 10,946,300 kronor. Därest beräkningen verk­

ställes med hänsyn allenast till statsverkets nuvarande och framtida kostna­

der, framgå såsom nuvarande kostnader ett belopp av 8,329,200 kronor samt

såsom framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av om­

kring 2,620,000 kronor. Vid denna sammanställning är emellertid att mär­

ka, att i nuvarande kostnader ingår ett belopp av 3 miljoner kronor, utgö­

rande befattningshavarnas behållna sportelinkomst, samt att statens verkliga

utgifter för närvarande uppgå till allenast omkring 5,300,000 kronor. Enahanda

belopp ha emellertid beräknats komma att framdeles tillföras statskassan i

lorm av rättegångsavgifter, till följd varav den verkliga kostnadsökningen an­

setts kunna begränsas till nyss angivna belopp. Denna ökning hänför sig vä­

sentligen till åklagarväsendet, som i 'nuvarande kostnader’ upptages med ett

belopp av allenast 54,000 kronor (justitiekanslersämbetet), under det att mot­

svarande post i 'framtida kostnader’ utgör 1,664,000 kronor, vari ingår även

kostnader för underåklagare i städerna men icke för övriga underåklagare. Vad

angår den nya organisationens merkostnad ha de sakkunniga framhållit, att ett

visst vederlag härför kommer att beredas statsverket genom indragen tolagser-

sättning m. m. till ett belopp av 1,840,000 kronor, vadan alltså den verkliga ut­

giftsökningen beräknas stanna vid i runt tal 800,000 kronor.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, ha anmärkningar

riktats såväl mot de grunder, å vilka själva organisationen uppbyggts, som

ock mot de verkställda kostnadsberäkningarna i och för sig. I sistnämnda

hänseende har ganska allmänt framhållits, särskilt vad angår städernas dom­

stolsväsen, att personalbeståndet tilltagits alltför snävt. Jag har desto mindre

anledning att gå in på denna del av kritiken som den av mig förordade orga­

nisationen väsentligt avviker från den av de sakkunniga föreslagna och vid

sådant förhållande en jämförelse skulle komma att sakna intresse.

Den osäkerhet, som måste vidlåda varje beräkning å detta område, samman­

hänger i främsta rummet med svårigheten att finna en tillförlitlig grund för

beräknande av den arbetsbörda, som kommer att åvila de olika befattnings­

havarna. Vad underrätterna angår torde dock knappast föreligga någon an­

ledning antaga, att denna arbetsbörda vid ett system, som syftar till en mera

koncentrerad handläggning och en lämpligare anordning av förfarandet, skulle

i nämnvärd mån ökas. Härtill kommer, att genom den reform av inskrivnings­

väsendet, som är under förberedelse, en betydande lättnad i dessa göromål är

att förvänta. I viss mån annnorlunda gestalta sig förhållandena beträffan­

de överrätterna. Vid muntlig förhandling kommer otvivelaktigt varje sär­

skilt mål att i högre grad taga domstolens tid och arbetskraft i anspråk. Å'

andra sidan kan motses, att med de ökade garantier i fråga örn rättsskip-

144

Kungl. May.ts proposition nr SO.

ningens säkerhet, som underrättsförfarandet erbjuder, antalet av de mål, som

fullföljas, skall märkbart nedgå. Övervägande skäl torde dock tala för att i

fråga örn hovrätterna räkna med en ej alltför obetydlig förstärkning av dessa

domstolar. Beträffande högsta domstolen har jag redan tidigare framhållit,

att sådana åtgärder böra vidtagas för fullföljdsrättens begränsning, att en

utökning av antalet ledamöter kan undvikas. De mera genomgripande orga­

nisatoriska förändringar, som av mig förordats, hänföra sig huvudsakligen

till åklagarväsendet. På denna punkt möta, särskilt vad angår utförande

av åklagartalan i hovrätt och högsta domstolen, nya arbetsuppgifter av ganska

svårberäknelig omfattning. Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde det

icke låta sig göra att i frågans nuvarande läge framlägga en på siffermaterial

grundad jämförelse mellan vårt rättegångsväsendes nuvarande kostnader och

dem, som efter en genomförd reform komma att åvila det allmänna. En så­

dan jämförelse torde ej heller vara nödvändig. Vad som däremot bör utrö­

nas är huruvida reformens genomförande kan antagas medföra en sådan kost­

nadsökning, att denna i och för sig utgör ett vägande skäl mot reformen, även

örn densamma ur andra synpunkter skulle finnas önskvärd.

Vid ett övervägande av de kostnader, som äro förenade med domstolsorganisa-

tionen, möter bland annat frågan örn sportelväsendet. För rättegångsreformens

genomförande torde det icke vara oundgängligen påkallat, att detsamma avskaf­

fas. Jag utgår emellertid från att vid en allmän lönereglering för domstols­

väsendets befattningshavare denna avlöningsform icke längre kommer att bibe­

hållas.

De kostnader, som nu åligga städerna för deras rättsskipning och åklagarvä-

sen, torde enligt mitt förslag i de större och medelstora städerna böra alltjämt

stanna å staden. Att reformen för dessa städer skulle medföra någon nämnvärd

utgiftsstegring, torde vara så gott som uteslutet. Det nuvarande personalbestan-

det synes väl motsvara behovet jämväl under de nya förhållandena. Vid ett av­

skaffande av sportelväsendet och dettas ersättande med vissa till statsverket in­

gående rättegångsavgifter, bör vederlag beredas staden. Någon indragning till

statsverket av städerna tillkommande tolagsmedel kan, så länge staden bekostar

sin rättsskipning, uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad därefter angår domstolsväsendet å landsbygden har jag tidigare fram­

hållit, att jämväl med införlivande i judiciellt hänseende av de mindre stä­

derna med kringliggande domsagor någon utökning av dessas antal icke kan

anses erforderlig. I fråga om de i domsagorna anställda arbetskrafterna har

jag förordat, att i varje domsaga skall finnas anställd en sekreterare samt

att i mån av behov notarier skola biträda i arbetet. Då förordnande som

sekreterare skulle kunna erhållas först efter en sammanlagd tjänstetid i under­

rätt och hovrätt av minst fyra år, är det uppenbart, att avlöningen till sekre­

teraren bör sättas till ett ej obetydligt högre belopp än det som nu utgår till

förste notarie. Å andra sidan torde behovet av notarier komma att minskas, var­

jämte anställande av biträdande domare endast i undantagsfall skulle komma

i fråga. Med den föreslagna organisationen torde ock genom sammanslag­

ning av de minsta domsagorna det nuvarande antalet domsagor kunna något

nedbringas. Vissa av de största domsagorna torde liksom nu böra erhålla

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

fiskalema framgår av min tidigare framställning, att de förra befattningar­

na skulle upphöra samt att hovrättsfiskalerna icke längre skulle kvarstå som

tjänstemän under hovrätten utan överföras till åklagarväsendet. Vid hovrät­

terna tjänstgöra åtskilliga yngre jurister för sin utbildning eller såsom vi­

karier för ordinarie befattningshavare. Detta förhållande kommer att, om

ock i begränsad omfattning, fortfara jämväl under den nya ordningen. För

fullgörande av den föredragning, som i vissa mål skall äga rum, föreligger

behov av ett visst antal referenter. Dessa befattningar torde böra tillsättas

på förordnande. Vidare erfordras för att tillgodose behovet av vikarier för

ledamöter såväl i underrätter som i hovrätt tillgång till härför utbildad per­

sonal, assessorer. Åt dessa torde böra beredas en mera fast anställning. Vad

slutligen angår den i hovrätterna tjänstgörande kanslipersonalen torde den

nya ordningen icke medföra någon avsevärd förändring.

Såsom framgår av vad jag tidigare yttrat bör någon utökning av högsta

domstolens ledamotsantal icke ifrågakomma. Med den muntliga partsförhand-

lingen kommer däremot behovet av föredragning inför högsta domstolen att

bortfalla. En följd härav blir, att de tjänstemän, revisionssekreterarna, åt vil­

ka denna föredragning är anförtrodd, icke längre komma att erfordras för den­

na uppgift. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår för närvarande till

23, vartill komma 4 förordnade revisionssekreterare. Emellertid torde jämväl

framdeles behov föreligga av vissa högt kvalificerade tjänstemän för att om-

händerha förberedelsen i de till högsta domstolen fullföljda målen ävensom

vid målens handläggning tillhandagå domstolens ledamöter. Antalet av dessa

befattningshavare torde dock kunna sättas väsentligt lägre än det nuvarande

antalet revisionssekreterare. På denna post torde en ej oväsentlig kostnads­

minskning vara att motse. Det nu sagda gäller jämväl i fråga örn nedre re­

visionens kanslipersonal.

Enligt de av mig förordade grunderna för en rättegångsreform skulle nämnd

komma att medverka ej allenast som nu i häradsrätterna utan jämväl, dock

allenast beträffande grövre brottmål, i rådhusrätterna och hovrätterna. Vad

rådhusrätterna angår böra därav föranledda kostnader, som uppenbarligen

icke kunna uppgå till något avsevärt belopp, stanna på städerna. I fråga örn

hovrätterna falla däremot dessa kostnader å statsverket. Med hänsyn till det

jämförelsevis ringa antal mål, vari medverkan av nämnd skall äga rum, torde

emellertid ej heller denna utgiftsökning bliva allt för betydande.

Beträffande skyldigheten att hålla erforderliga domstolslokaler torde någon

ändring i nu gällande grunder icke böra vidtagas. I de städer, som ha egen

jurisdiktion, bör alltså denna skyldighet fortfarande åvila staden, samt i övriga

städer ävensom å landsbygden vederbörande tingslag. Överrätternas lokal­

behov tillgodoses däremot genom statens försorg, även örn i visst fall medver­

kan erhållits från förläggningsstaden. En uppdelning av hovrätterna med­

för i detta hänseende nya kostnader. Då en sådan uppdelning, alldeles obe­

roende av rättegångsreformen, med all sannolikhet ändock skulle komma till

stånd, synas dessa kostnader icke böra föras denna reform till last i vidare

man än som följer därav, att den nya förhandlingsordningen med dess offent-