2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Förslag

till

lag om häradsaUmänningar.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser örn häradsaUmänningar.

1

$.

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående härads­

allmänning.

2

$.

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka

äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,

är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.

Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den

av ålder gällande häradsindelningen.

Ägarna av de i första stycket angivna fastigheter åtnjuta delaktighet i

allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter,

för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid

stadgade

grund.

Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad

föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt om

rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

3 $.

Är med fastighet, som innehaves med fideikommissrätt eller med ständig

eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till delaktig­

het i häradsallmänning, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i

frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

4 *.

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsallmän­

ning annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är för­

enad. överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin.

3

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt

till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs tillkom­

mer honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare

av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket

nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, örn ej annat

avtalats, gälla, så länge nyttjanderätten äger bestånd, överlåtelse, som

här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt

i frågor rörande allmänningen.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

5 §.

Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annor­

lunda stadgas. Häradsallmänning må ej med inteckning belastas, ej hel­

ler tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmåns­

rätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden till betalning ur allmänningen.

6

$.

Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas ef­

ter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 $.

Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall an­

norlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen med­

delad föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende

nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

8

§.

Häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter skall, där ej i denna

lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmännings-

styrelse. Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka

beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente

förbehållits delägarna.

Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens hand-

h avande vara anställd en person med högre skoglig utbildning.

I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å all-

männingsstämma.

9 *.

För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas

reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om avyttring och införlivning av mark.

10

§.

Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom

försäljning

eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller

eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln

å allmänningen till men. Rätt att besluta örn dylik avyttring tillkommer

delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den godkännes

av Konungen.

11

$.

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för häradsallmännings utvidg-

stånde dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant av­

seende tillkommer även allmänningsstyrelsen, örn reglementet det med­

giver.

2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem åter avyttras,

där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen inför­

livad eller eljest laga binder möter mot avyttringen. Det ankommer på

delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i reg­

lementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Örn avyttring av mark,

vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.

12

$.

Har efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i

häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter

det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma

tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med all­

männingen.

13

§.

Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller

till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas

gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig för allmän-

ningens bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsför-

rättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från an­

nan mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighets­

registret;

4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej

heller eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut medde-

6

15 $.

I ärende, som i 14 § avses, skall länsstyrelsen Inhämta yttrande från

skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet

hora domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande

marken är belägen.

16 $.

Har, sedan införlivning sökts, avyttring ägt rum av mark, som ansök­

ningen avser, skall sökanden ofördröjligen därom göra anmälan till läns­

styrelsen och vid denna foga den handling, varigenom avyttringen skett,

samt av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över den avyttrade

marken, angivande dess gränser och ägovidd.

Beträffande mark, varom anmälan enligt första stycket skett, skall an­

sökningen örn införlivning anses förfallen.

Har vid anmälan ej fogats handling eller karta, som i första stycket

sägs, skall vad i 14 § fjärde och femte styckena är stadgat äga motsvaran­

de tillämpning.

17 §.

Finnér länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen,

meddele länsstyrelsen förordnande örn markens införlivning med hä­

radsallmänningen.

Prövas det i 13 § 1) stadgade villkor för införlivning med avseende å

marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 13 §

2)—7) hinder för ansökningens beviljande, eller begär sökanden anstånd

med ärendets prövning för avyttring av viss del av marken och finnes

införlivning av återstoden enligt 13 § 1) kunna äga rum, förelägge läns­

styrelsen sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret un­

danröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest

företages till avgörande i befintligt skick.

Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid upp­

skov med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, örn skäl därtill äro, be­

vilja ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.

18 §.

Beträffande mark, som införlivats med häradsallmänning, skola, med

undantag som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningen gällan­

de bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat örn

nyttjande av allmänningen äga tillämpning.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i sam­

fälld äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med häradsall­

männing.

Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom

särskild fastighet.

Kungl. Majus proposition Nr 10.

8

23 §.

Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning före ikraft­

trädandet av denna lag, och har Konungen på framställning av delagar­

dimarken må tilläggas allmänningen, eller har förvärvet

helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av

Konungen eller särskild myndighet ägt använda för inköp av mark un-

der villkor att marken tillädes allmänningen, eller har eljest Konungen

orordnat örn markens läggande till allmänningen, vare allmännings-

styrelsen pliktig att sist inom tre år efter denna lags ikraftträdande till

länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen,

och skola beträffande sagda skyldighet och införlivning, som på grund

därav sökes, bestämmelserna i 13-22 §§ äga motsvarande tillämpning,

dock att ansökningen må bifallas utan hinder av det i 13 § 1) stadgade

villkor.

Har mark eljest förvärvats av delägarna i häradsallmänning före denna

ags ikraftträdande, åligge det allmänningsstyrelsen att sist inom tio år

efter ikraftträdandet, där ej den förvärvade marken dessförinnan avyttrats,

lil länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmän­

ningen, och skola i sådant fall bestämmelserna i 13—22 §§ äga motsva­

rande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om vård av häradsallmänning.

24 §.

.Hushållningsplan för häradsallmänning skall omfatta viss tid, ej över­

stigande tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet

och rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och

bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största

och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall in­

begripas förefintlig kal skogsmark.

• rLTT<!rknmg’ som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall

i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning.

Är mark, som enligt denna lag införlivas med häradsallmänning, be­

svarad av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall

vid upprättande eller ändring av hushållningsplan för allmänningen

tdlses, att innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider

V!. ,...,1.Ilskl'ällklling än som är nMig för bevarande av skogens åter-

vaxtmojligheter eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog,

som ej är förenlig med en god skogsskötsel å allmänningen.

25 §.

Hushållningsplan, som enligt förordningen den 26 januari 1894 angå­

ende hushållningen med de allmänna skogarna i riket fastställts av do­

10

ningen eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med pla­

nen avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl där­

till anföras, skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrel-

sen att yttra sig i ärendet.

29 §.

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller

av bestämmelser, som meddelats jämlikt 27 §, och bliva i anledning härav

särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, åge skogsvårds-

styrelsen föreskriva sådana åtgärder.

30 §.

Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade före­

skrifter skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för

skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårds-

styrelsen förelägga allmänningsstyrelsen vid visst lämpligt vite att före­

taga åtgärden.

Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna

vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständig­

heterna därtill föranleda, förordna, att allmänningens förvaltning skall

övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

31 §.

Beträffande gode män, som i 30 § omförmälas, skall vad i denna lag

samt allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelse i till­

lämpliga delar lända till efterrättelse.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist på åsäm-

jande bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen entledigas, när anledning därtill före­

kommer.

Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av delägarna yrkas och

länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna

det medgiva.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

32 i

Vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av hushållnings­

plan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §, skall skogsvårdsstyrelsen bestå,

förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning an­

gående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen

för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som av­

lagt fullständig avgångsexameni från skogsinstitutets högre kurs eller

skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet

förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu

2 memi. Extra avkastning från häradsallmänning skall användas

eller fonderas för verkställande av sådana grundförbättringar å all­

männingen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, eller

för inköp av mark för allmänningens utvidgning eller för annat dy­

likt ändamål. På framställning av allmänningsstyrelsen åge dock läns­

styrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelsen medgiva, att dylik av­

kastning må användas eller fonderas för utdelning till samtliga delägare

efter deras delaktighet i allmänningen, där detta finnes nödigt för be­

redande åt delägarna av en i möjligaste mån jämn inkomst från all­

männingen.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

35 §.

Kapitalinkomst från häradsallmänning skall användas eller fonderas

för ändamål, som i 34 § 2 mom. första punkten är sagt. Det ankommer

på Konungen att efter framställning av allmänningsstyrelsen meddela

närmare föreskrifter härutinnan.

36 §.

Rätt att besluta örn användande av ordinarie avkastning för annat i

34 § 1 mom. angivet ändamål än gäldande av nödig kostnad för allmän­

ningens behöriga vård och förvaltning samt örn fondering enligt sagda

moment av dylik avkastning tillkommer delägarna. På dessa ankom­

mer även att fatta beslut örn användande eller fondering av extra av­

kastning efter vad i 34 § 2 mom. sägs. De äga jämväl bestämma, huru­

vida utdelning av avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning,

i penningar. Vilja delägarna använda fonderad avkastning till annat

i 34 § 1 eller 2 mom. omförmält ändamål än det, för vilket fonderingen

ägt rum, vare beslut därom icke giltigt, med mindre det biträtts av-

röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst två

tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal.

Delägarnas beslutanderätt enligt första stycket må, med undantag för

fall som i sista punkten avses, helt eller delvis genom reglementet upp­

dragas åt allmänningsstyrelsen.

37 §.

Har mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från

allmänningen, ej lagligen införlivats med denna, skall, där försäljning

av marken sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill den­

samma må användas eller fonderas, och den ordning, vari frågan härom

skall prövas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel.

38 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ordinarie avkastning från häradsall­

männing skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra

Konungens prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets

överensstämmelse med bestämmelserna i första och andra stycket och

dess ändamålsenlighet i övrigt, så ock örn ytterligare föreskrifter röran­

de allmannmgens förvaltning må erfordras. Innan fastställelse medde­

las, låter Konungen i ärendet höra vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av delägarna med­

givas av Konungen. Örn prövning av sådant förslag galle vad i tredie

stycket sägs.

■*■4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om allmänningsstyrelse och revisorer samt örn delägare- och

allmänningsstämmor.

41 §.

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må ej bestämmas till flera än

fern, där ej for allmänningens behöriga förvaltning prövas nödigt, att an­

talet sättes högre.

Av allmänningsstyrelses ledamöter skall flertalet vara delägare i all­

männingen, dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse

är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens styrelse må utan

hinder av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen.

Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk

medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver un­

dantag.

Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid, för vilken han

blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av

allmännin gsstämman.

_ Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått

till ända, och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter

att ofördröjligen föranstalta örn val av ny ledamot för återstående tiden.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna anstå till

nästa ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen är beslutför med

kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reg­

lementet.

42 §.

Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gent­

emot tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar

och andra myndigheter företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,

som rör delägarna, så ock annat meddelande i fråga örn dessa skall vad i’

11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen kära till delägarna, utlysa styrelsen allmänningsstämma

för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall

anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

15

43 $.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelsen beslutför, utan att samt­

liga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrel­

sen, ej företagas, utan att, så vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle

att deltaga i ärendets behandling.

Såsom allmänningsstyrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt

i reglementet, den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta röstande

förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföran­

den vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande

avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal' mellan del­

ägarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som

kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsva­

rande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelse­

ledamoten eller tredje man.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

44 §.

Allmänningsstyrelsen skall årligen inom tid, som i reglementet angives,

till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven för­

valtningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovis­

ning över behållen avkastning och annan inkomst från allmänningen

samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd

eller fonderad. Redovisningen skall tillika innefatta uppgift å de för all­

männingen bestridda utgifter under året.

Där till följd av bestämmelse i denna lag eller reglementet det ankom­

mer på delägarna att besluta rörande användning eller fondering av in­

komst, som i första stycket avses, har styrelsen att i förvaltningsberättel­

sen avgiva förslag härom.

En bestyrkt avskrift av förvaltningsberättelsen jämte därvid fogad

redovisning skall inom tid, som i första stycket sägs, av allmänningssty­

relsen insändas till länsstyrelsen.

45 §.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande

befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda del­

ägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock pa

sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag,

reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag med­

delat eller fastställt, tillskynda tredje man.

46 $.

Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av

två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller

de övriga av delägarna.

Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelseledamots

tjänst.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie all-

männingsstämma.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till

ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett

honom.

Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit

vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningssty-

relsen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor. Avgår revisor,

som utsetts av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras bos

nämnda myndighet.

Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskas-

san med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

47 §.

Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när

sorn

helst in­

ventera de under styrelsens förvaltning ställda kontanta medel och öv­

riga tillgångar samt granska alla till förvaltningen börande böcker, rä­

kenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning

angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej

avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida

mot lag eller författning eller mot reglementet.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet före­

skrivna tid över granskningen avgiva och till styrelsen överlämna en av

dem underskriven berättelse.

En bestyrkt avskrift av denna berättelse skall inom samma tid av revi­

sorerna insändas till länsstyrelsen.

48 §.

Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som framlägges

å allmännbasstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller

uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i hand­

ling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat

vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansva­

riga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

49 $.

Å allmänningsstämma utövas delägarnas beslutanderätt genom di-

striktsombud, där ej i 52 § annorlunda stadgas.

17

50 %.

1 morn. Vid val av distriktsombud skall varje kommun, där fastigheter

äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad,

utgöra ett distrikt. 1 reglementet må dock, örn skäl därtill äro, före­

skrivas, att två eller flera sådana kommuner, som gränsa intill varandra,

skola vid dylikt val utgöra ett distrikt.

För varje distrikt skall å delägarestämma väljas ett eller flera distrikts­

ombud jämte suppleanter enligt vad i reglementet närmare bestämmes.

2 mom. Å delägarestämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld inne­

havare av fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i all­

männingen är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet. Vid

stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas till­

gänglig en längd över samtliga dylika fastigheter inom distriktet med

uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Se­

dan denna längd godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman.

För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastig­

het under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den,

som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällig­

het må ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud.

Ej må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

3 morn. Delägarestämma utser bland de röstberättigade, som äro boen­

de inom distriktet, en ordförande och en vice ordförande för fyra kalen­

derår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan

för den återstående delen av samma tid. Underrättelse örn sådant val,

med angivande av den eller de valdas namn och postadress, skall oför­

dröjligen insändas till allmänningsstyreisen.

d morn. Kungörelse örn delägarestämma utfärdas av ordföranden eller,

vid hinder för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd

uppgift örn tid och ställe för stämman samt örn ärende, som därvid skall

förekomma. Kungörelsen skall på föranstaltande av ordföranden eller

vice ordföranden sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i

kyrkorna för de församlingar, som distriktet omfattar, dels ock införas i

minst en bland delägarna i distriktet spridd tidning.

Delägarestämman skall hållas å den ort inom distriktet eller å annat,

ställe, som stämman därtill bestämt.

I fråga örn delägarestämma skola bestämmelserna i 21 § första, tredje

och fjärde styckena, 22 §, 23 § 1 mom. första, andra och tredje styckena,

26 § första, andra och tredje styckena samt 27 § i lagen örn kommunal­

styrelse på landet äga motsvarande tillämpning.

Sedan vid delägarestämma fört protokoll justerats, skall detta genom

ordförandens försorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stäm­

man därtill bestämt.

Biliana

lill

riksdagens

protokoll

/.9.'!2. /

saini ^. lil

häri ^■ (Nr

lil

.)

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

18

51 *.

1 morn. Till distriktsombud må utses allenast den, som vid val av så­

dant ombud är röstberättigad inom distriktet.

2 morn. Distriktsombud väljes för fyra år, räknat från oell med den

1 januari året näst efter det, då valet skett, oell skall sådant val förrättas

före den 1 oktober.

Distriktsombud ma, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej

gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av delägarestämman.

Avgår distriktsombud, innan den tid, för vilken ombudet utsetts, gått

till ända, och finnes ej suppleant, åligge det ordföranden eller, vid hinder

för honom, vice ordföranden att ofördröjligen föranstalta örn val av nytt

ombud för den återstående tiden.

Örn val av distriktsombud skall genom ordförandens försorg underrät­

telse, med angivande av den eller de valdas namn och postadress, oför­

dröjligen insändas till allmänningsstyrelsen.

3 mom. Har delägarestämma för val av distriktsombud ej blivit i före­

skriven ordning utlyst före den 1 oktober det år, då, ordinarie sådant val

skall äga rum, eller har i fall, som avses i 2 moni. tredje stycket, del­

ägarestämma ej blivit för där angivet ändamål utlyst inom en månad

efter det distriktsombud avgått, skall länsstyrelsen, på anmälan av all­

männingsstyrelsen eller delägare, uppdraga åt vederbörande landsfiskal

eller annan lämplig person att ofördröjligen utlysa sådan stämma.

Örn röstberättigade för en tiondel av distriktets hela delaktighetstal

skriftligen begärt stämmas hällande för behandling av fråga, som avses

i 2 mom. andra stycket, men stämma icke inom en månad därefter blivit

utlyst, skall länsstyrelsen på anmälan föranstalta örn stämmas utlysande

i den ordning, varom stadgas i detta moment första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

52 §.

Distriktsombud äge ^å allmänningsstämma utöva rösträtt för det delak­

tighetstal beträffande allmänningen, som sammanlagt tillkommer del­

ägarna i det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman

distrikt av flera ombud, äge dessa rösta för lika andel av sagda tal. En­

skild delägare vare dock obetaget att, själv eller genom ombud, å stäm­

man utöva rösträtt för honom tillkommande delaktighetstal, som i ty

fall avräknas från vederbörande distriktsombuds röstetal.

Å allmänningsstämma skall genom allmänningsstyrelsens försorg för

varje distrikt finnas tillgänglig sådan längd, som i 50 § 2 mom. sägs. I

längden skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt till­

kommer delägarna i distriktet. Sedan dylik längd godkänts, lände den

till efterrättelse å stämman.

19

53 $.

Vad i 51 och 52 §§ är stadgat om distriktsombud åge motsvarande till-

lämpning beträffande suppleant för sådant ombud.

54 %.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å

allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan

honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje

man, där hail i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridan­

de mot delägarnas. Vad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning

beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut örn ansvarsfri­

het för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av re­

visor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

55 §.

Allmänningsstämma skall hållas å ort inom häradet, där ej annorlunda

stadgats i reglementet.

Kungörelse örn allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen

samt skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggnings-

ämne för stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist

å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de försam­

lingar, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i all­

männingen är förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd

tidning. Örn stämman skola därjämte vederbörande distriktsombud un­

derrättas genom särskilda kallelser, vilka styrelsen skall med posten av­

sända till dem senast fjorton dagar före stämman.

Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman före­

tagas till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekom­

ma å stämman eller omedelbart föranledes av klående, som där skall av­

göras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna

fattas beslut örn utlysande av extra stämma för behandling av visst

ärende.

Har delägare, innan kungörelse örn allmänningsstämma utfärdats, hos

allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stäm­

man, skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.

56 %.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma

själv ordförande att leda förhandlingarna.

Såsom allmänningsstämmas beslut gälle, där ej för särskilt fall i denna

lag eller i reglementet annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster

utgöra mer än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika

20

röstetal avgöres val genom lottning men i övriga frågor bestämmes ut­

gången enligt den mening, som ordföranden biträder.

Över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens

försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å

stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare.

Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltan­

de protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman där­

till bestämt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

57 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång örn året å tid, som

bestämmes i reglementet.

Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för

det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revi­

sorernas berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frå­

gan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltnings­

berättelsen omfattar företagas till avgörande.

Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag,

minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande

för ett sammanlagt delaktighetshelopp, utgörande minst en tiondel av all-

männingens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej med­

givet.

Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordina­

rie stämma, dock att fyllnadsval, varom i 41 § sista stycket och 46 §

femte stycket stadgas, må äga rum å extra stämma.

58 i

Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra all­

männingsstämma.

Revisorerna må, örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen

med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stäm­

ma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan

ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revi­

sorerna själva utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense örn stäm­

mas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid

lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde

revisorn.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ända­

mål skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbe-

lopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal

eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrel­

sen att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom

en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.

21

59 $.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordi­

narie allmanningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter

påfordran, som i 58 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så

snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har läns­

styrelsen att, på anmälan av delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Örn talan mot allmänningsstyrelse och revisorer så ock om klander av del­

ägarestämmas och allmänningsstämmas beslut.

60 $.

Varder talan å allmänningsstyrelsens förvaltning under den tid förvalt­

ningsberättelsen omfattar ej anställd inom sex månader från det berät­

telsen framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som örn ansvars­

frihet blivit styrelsen beviljad.

.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan a för­

valtningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig hand­

ling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handling.

o

Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förllutit

från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så

är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

61 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats å delägare- eller allmännings­

stämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller

författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet

enligt denna lag meddelat eller fastställt, äge han tala därå genom stäm­

ning å allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. För­

summas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot be­

slutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Domstols utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstä,mmas beslut

upphävts eller ändrats, galle jämväl för de delägare, som ej instämt klan­

dertalan.

Örn laga domstol.

62 §.

Delägarna i häradsallmänning vare uti de mål, för vilka ej annor­

lunda genom lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, diir

allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Om vissa till socknar hörande allmänningar.

63 §.

Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan sock­

narna inom häradet under villkor, att varje socken tilldelad allmännings­

lott ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är

stadgat örn häradsallmänning i tillämpliga delar gälla örn sådan till soc-

keil hörande allmänning.

För varje dylik allmänning skall i den ordning, som i 40 § sägs, upp­

göras och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens

förvaltning.

Straffbestämmelser.

64 §.

1 moni. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av

allmanning lydande under denna lag företräder delägarna, avverkning

eller annan åtgärd å allmänningen i strid mot fastställd hushållningsplan

el er föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat

straffes med dagsböter.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nytt­

jande- eller servitutsrätt å allmänning, som lyder under denna lag, vid

utövningen därav mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som i

1 mom. omförmäles, vare lag, som där sägs.

Hörnes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för

olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å

skogen kvar, eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens be­

sittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke be­

slag, skall den, som dömes, utgiva ersättning med belopp, motsvarande

värdet ay samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som över­

tratts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densam­

ma icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning ut­

dömas, som bär är sagt.

65 i

Använder någon, som i förvaltningen av allmänning lydande under

denna lag företräder delägarna, avkastning eller annan inkomst från all­

männingen uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt denna meddelad

föreskrift, straffes med dagsböter.

23

66

§.

Innefattar förseelse, varom i 64 § 1 morn. eller 65 § förmäles, förbrytelse

mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §

strafflagen är för likartat fall stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

67 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att

åtala förseelser, som omförmälas i 64 §, samt att med beslag belägga virke,

som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommc jämväl läns­

jägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig

utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan

och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ord­

ning anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan

åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befatt­

ningshavare.

68

$.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom ar

stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats,

virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finnér, på anmälan av

åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostna­

den för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne övei-

exekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall

virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor

utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mot­

taga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles.

Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av full­

ständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

69 §.

Böter, som ådömas enligt 64 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 30 §,

så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och

utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla skogsvårds-

kassan.

Böter oell vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla

kronan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i

riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insätt­

ning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

“4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

70 $.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om fullföljd av talan och örn underställning.

71 §.

Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där

beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Ko­

nungens prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola

ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen

från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 32 § första stycket sägs,

fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet

underställas Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i

ärendet, åge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen

från den dag beslutet delgavs honom.

Över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 26 § 3 mom.

må klagan förås allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut

angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förord­

nandet.

72 §.

Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i

den ordning, som i 71 § första stycket sägs.

Övergångsbestäm melser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Genom denna lag upphävas:

16 kap. byggningabalken i vad det avser häradsallmänningar;

kap. II av förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med

de allmänna skogarna i riket samt bestämmelserna angående häradsall-

25

männingar i kap. VIII, IX oell X av samma förordning, dock med undan­

tag av bestämmelsen i § 71, såvitt deli avser ersättning för olovlig avverk­

ning av ek oell storverksträd å häradsallmänning;

så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot

denna lag.

Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas:

1) Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arren­

dator av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe

rätt att tillgodonjuta till domänen eller bostället hörande andel i härads­

allmänning, vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller

utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

2) Finnes ej för allmänning, som i 63 § avses, av domänstyrelsen fast­

ställd liushållningsplan, skall, sedan nya lagen utfärdats, med tillämpning

av dess bestämmelser hushållningsplan för allmänningen upprättas samt,

där hinder ej möter, fastställas att lända till efterrättelse från och med

den 1 januari 1934. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att bereda all-

männingsstyrelsen tillfälle att inom av skogsvårdsstyrelsen förelagd tid

uppgöra förslag till planen enligt 26 § 2 mom. samt därmed till skogs­

vårdsstyrelsen inkomma. Ilar förslag ej avgivits inom den bestämda tiden

eller fastställelse å ingivet förslag vägrats eller har frågan örn fastställelse

ej kunnat slutligen prövas före den 1 januari 1934, vare lag, som i 26 §

3 mom. eller 27 § sägs.

3) Före den 1 januari 1933 skall för varje häradsallmänning och i 63 §

avsedd allmänning förslag till reglemente, avfattat enligt bestämmelserna

i nya lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Den­

na åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifo­

gande härav och av eget utlåtande före den 1 april 19o3 översända försla­

get till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse av Ko­

nungen.

4) Sedan enligt bestämmelsen under 3) reglemente fastställts för härads­

allmänning, har länsstyrelsen att för varje i reglementet angivet distrikt

förordna en lämplig person jämte en suppleant för denne att före den

1 oktober 1933 eller, örn hinder möter, så snart ske kail, i egenskap av ord­

förande utlysa och hålla delägarestämma enligt nya lagen för utseende av

distriktsombud ävensom av ordförande och vice ordförande i stämman,

samtliga för fyra år, räknat från och med den 1 januari 1934. Har i reg­

lementet föreskrivits, att distriktsombud för vissa av de till allmänningen

hörande distrikt första gången skola utses för två år, räknat från och med

berörda dag, hinde dock sådan föreskrift till efterrättelse.

Stämma, som nu sagts, hålles å den ort inom distriktet, som ordföranden

bestämmer och i kungörelsen örn stämman angiver.

5) Beträffande allmänning, som i nya lagen avses, skall redovisning för

allmänningens förvaltning under år 1933 eller, där räkenskapsåret för all­

männingen ej sammanfaller med kalenderår, under det räkenskapsår, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

26

löper deli 1 januari 1934, avgivas i enlighet nied de före sagda dag gällande

bestämmelser, och skall i fråga örn allmänning, varå förordningen den 26

januari 1894 ägt tillämpning, med avseende å sådan redovisning vad i § 13

av förordningen är stadgat lända till efterrättelse, dock att redovisningen

skall hållas delägarna tillhanda vid allmänningsstämma, varom i nya

lagen förmäles, samt under trettio dagar efter dylik stämma å tid och ort,

som bestämmes av länsstyrelsen och i kungörelsen örn stämman angives.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Martts proposition Nr 10.

27

Utdrag av protokollet över jordbruks^enden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock-

holms slott den 10 april 1931.

Närvarande:

Statsministern

E^{kman ,} ministern tor utrikes ärendena friherre

R^{amel ,} stats­

råden

G^ärde, H^amrin, ^von S^tockenström, S^tädener, G^yllenswärd,

L^arsson, H^olmbäck, J^eppsson, H^ansén, R^undqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

departementschefen statsrådet von Stockenström:

I skrivelse den 22 mars 1904, nr 26, anhöll riksdagen örn utarbetande Inledning.

och framläggande av förslag till de lagbestämmelser, som kunde prövas

erforderliga och lämpliga för att bereda delägare i häradsallmänning möj­

lighet att få med allmänningen för framtiden införliva mark, som blivit

för sådant ändamål inköpt. Därjämte hemställde riksdagen i skrivelse den

24 maj 1907, nr 185, örn utredning, huruvida kronans rätt till storverks-

träd och ekar å häradsallmänning kunde upphöra, samt framläggande av

det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.

Den 16 juni 1911 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté, den s. k.

skogslagstiftningskommittén, att verkställa utredning angående, bland

andra, de i nyssnämnda riksdagsskrivelser angivna frågor. Under full­

görandet av detta uppdrag fick kommittén anledning att upptaga jämväl

en annan fråga rörande häradsallmänningarna, nämligen sättet för

handhavandet av dessas förvaltning, i vilket avseende en framställning

gjorts hos kommittén den 27 augusti 1913 av kommitterade för härads-

aUmänningsintressenter i Östergötland.

I det av kommittén den 9 december 1918 avgivna betänkande framlade

kommittén, förutom andra lagförslag, tvenne sådana rörande häradsall­

männingarna, nämligen förslag till lag örn häradsallmänningar och för­

slag till lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar

å häradsallmänning. Förstnämnda förslag upptager nya eller ändrade

bestämmelser dels rörande häradsallmänningarnas vård och förvaltning

och dels i fråga örn införlivning av mark med häradsallmänning.

Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, avgav i reserva­

tion till kommitténs betänkande ett särskilt förslag till lag angående

28

häradsallmänningar, i väsentliga delar avvikande från kommitténs mot­

svarande förslag. Reservantens förslag behandlar, förutom nyssangivna

frågor, jämväl spörsmålet örn ändrad reglering av delägarskapet i härads-

allmänningarna.

Redan före avgivandet av skogslagstiftningskommitténs berörda betän­

kande bade frågan örn ny lagstiftning för häradsallmänningarna på an­

nan väg underställts Kungl. Majit.

Den s. k. sydsvenska skogskommittén, vilken hade i uppdrag att verk­

ställa utredning örn åstadkommande av en rätt förvaltning och skötsel

av kronans och andra allmänna skogar i mellersta och södra delarna av

riket, hade i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande framhållit

såsom ett önskemål, att samtliga häradsallmänningar fördes under skogs-

statens förvaltning, samt — under förutsättning att en dylik reform ge­

nomfördes — föreslagit, att de allmänna skogarna i förvaltningshänseen-

de skulle uppdelas på tvenne olika grupper revir, benämnda kronoparks-

revir och ecklesiastika med flera skogars revir, på det sätt, att till den

förra gruppen fördes kronoparker samt vissa andra staten tillhöriga sko­

gar och till den senare gruppen bland annat häradsallmänningar och

ecklesiastika skogar.

För dryftande av detta förslag sammanträdde den 21 juni 1916 i Stock­

holm ombud för 38 häradsallmänningar, och beslöto dessa därvid upp­

draga åt en vid sammanträdet utsedd kommitté att verkställa en ingåen­

de granskning av förslaget och i sammanhang härmed låta utreda åtskil­

liga på förslagets bedömande inverkande frågor ävensom att å ombu­

dens vägnar till Kungl. Majit ingå med denna utredning samt det ytt­

rande, vartill granskningen av förslaget föranledde.

Resultatet av berörda granskning och utredning sammanfattade kom­

mittén i en år 1918 från trycket utgiven skrift »Sveriges häradsallmän­

ningar», däri kommittén, bland annat, framlade förslag till grunder för

ett nytt administrationssystem för allmänningarna. Med skrivelse den

8 juni 1918 överlämnade kommittén berörda skrift till Kungl. Majit un­

der hemställan, att däri framförda synpunkter måtte vinna beaktande.

I anslutning till de i skriften angivna grunder utarbetade kommittén

sedermera ett förslag till förordning angående häradsallmänningarna i

riket jämte motiv, vilket förslag vid sammanträde i Stockholm med ojn-

bud för 37 häradsallmänningar den 20 september 1918 i huvudsak god­

kändes. Med skrivelse den 30 september 1918 överlämnade kommittén

enligt ombudens uppdrag sagda förslag (bil. A) till Kungl. Majit.

Över förenämnda, av skogslagstiftningskommittén och kommittéreser­

vanten avgivna förslag rörande häradsallmänningarna jämte övriga i

kommitténs betänkande innefattade lagförslag hava infordrade yttran­

den avgivits av kammarkollegium, domänstyrelsen, samtliga länsstyrel­

ser, landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och skogsvårds-

styrelser, dock med undantag av hushållningssällskapens förvaltningsut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

29

skott i Södermanlands och Jämtlands län samt Älvsborgs läns södra del,

ävensom av vederbörande skogsstatstjänstemän. Härförutom liava dels

åtskilliga korporationer, föreningar och sammanslutningar, varibland

Sollentuna, Långhundra och Åkers härads allmänningsstyrelser, Sveriges

häradsallmänningsförbund och Sveriges skogsägareförbund, yttrat

sig över berörda förslag, dels ock delegerade för rikets skogs-

vårdsstyrelser jämlikt dem lämnat uppdrag med. anledning av

samina förslag utarbetat ett den 19 augusti 1920 dagtecknat betän­

kande med förslag till lag angående vård av enskildes och andra till sta­

tens ej hänförliga skogar, avseende jämväl häradsallmänningarna, vil­

ket betänkande — sedan detsamma med en mindre jämkning godkants

vid extra möte med sko gsvår dsstyr elser na den 25 och 26 november 1920 —

av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott den 22 januari 1921 över­

lämnats till Kungl. Majit.

Över omförmälda av allmänningsombuden avgivna förslag hava in­

fordrade yttranden avgivits dels av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs, Örebro,

Västmanlands och Kopparbergs län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län

samt ledamöter i styrelserna för häradsallmänningarna i Älvsborgs och

Skaraborgs län, dels ock av skogslagstiftningskommittén, kammarkolle­

gium, domänstyrelsen samt vederbörande skogsstatstjänstemän.

Kammarkollegium, som avgivit ett den 27 maj 1921 dagtecknat ge­

mensamt yttrande över kommitténs, kommittéreservantens och all-

männingsombudens förslag, har däri förordat en sådan ändrad regle­

ring av dispositionsrätten till häradsallmänningarnäs avkastning, att

dessa erhölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande

härad samt att i enlighet härmed avkastningen från dessa skogar an­

visades till främjande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemen­

samma för befolkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört

de respektive häradenas gamla områden.

Sedan kollegium med anledning härav den 1 november 1924 anmodats

att inkomma med utformat förslag till de författningsbestämmelser, som

kunde erfordras för genomförande av vad kollegium sålunda föreslagit,

har kollegium i stagelse den 17 september 1929 på anförda skäl hem­

ställt att bliva befriat från nämnda uppdrag, och har Kungl. Majit den

4 oktober samma år bifallit kollegii hemställan.

Efter avgivandet av skogslagstiftningskommitténs och allmännings-

omhudens omförmälda förslag rörande häradsallmänningarna hava ge­

nom särskilda riksdagsskrivelser ytterligare ändringar ifrågasatts i gäl­

lande bestämmelser angående dessa skogar.

I skrivelse den 7 juni 1922, nr 252, har riksdagen sålunda anhållit om

skyndsam utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna

ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem tillförsäkrades an­

tingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat mark-

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

område, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kunde

föranleda.

Vidare Ilar riksdagen i skrivelse den 27 april 1927, nr 140, anhållit örn

utredning rörande lämpligheten av bestämmelser i syfte att delägare i

häradsallmänning eller därmed i vissa hänseenden jämställd allmänning,

som grundade sitt delägarsltap på avstyckning enligt 1926 års jorddel­

ningslag, erhölle samma formella ställning som övriga delägare, även­

som örn vidtagande av de åtgärder, som den verkställda utredningen kun­

de föranleda.

Över sistnämnda skrivelse hava infordrade yttranden avgivits av kam­

markollegium och lantmäteristyrelsen, varjämte Sveriges häradsallmän-

ningsförbund efter därtill erhållet tillfälle yttrat sig i ärendet.

Sedan förenämnda uppdrag till kammarkollegium genom Kungl. Maj:ts

beslut den 4 oktober 1929 återkallats, har frågan örn ny lagstiftning för

liäradsallmänningarna varit föremål för beredning inom jordbruksdepar­

tementet, därvid enligt särskilt uppdrag revisionssekreteraren Thor Sjö­

fors bitiätt. Härförutom hava på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 3 oktober 1930 ledamöterna av riksdagens första kammare, landshöv­

dingen G. R. Sederholm och professorn K. G. Westman, byråchefen i do­

mänstyrelsen F. Aminoff och godsförvaltaren Å. Joachimson tillkallats

att jämte revisionssekreteraren Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom

departementet deltaga i överläggningar angående sagda fråga. Vid den

beredning, som sålunda ägt rum, hava i samråd med de sakkunniga på

grundval av skogslagstiftningskommitténs och allmänningsombudens ut­

redningar i ärendet och de däröver avgivna yttrandena utarbetats för­

slag till lag örn härads- och vissa sockenallmänningar samt till förord­

ning örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å härads-

allmänningar. Jag anhåller nu att få anmäla förstnämnda förslag för

Kungl. Maj:t. Det senare förslaget torde jag framdeles få tillfälle att

underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Historik. Innan jag ingår på förslaget till lag örn härads- och vissa sockenallmän-

n i ilga r, tolde jag fa lämna en kortfattad översikt av d© bestämmelser,

som tidigare gällt för förstnämnda skogar.

Landskapslagarna innehålla blott sparsamma bestämmelser örn liärads-

allmänningar. Dessa bestämmelser giva dock vid handen, att häradsall-

männingarna vid tiden för lagarnas avfattande ansågos tillhöra veder­

börande härad. Enligt lagarna fick sålunda uppodling å dylik allmän­

ning ej äga rum utan tillstånd av häradet. Häradets inbyggare voro be­

rättigade att nyttja allmänningen till skogsfångst, mulbete och fiske

m. m., under det utom häradet boende voro därifrån uteslutna. I vissa

lagar funnos straffbestämmelser för obehörigt nyttjande av häradsall­

männing ävensom stadganden örn sättet för bestämmande i vissa fall av

sådan allmännings område m. m.

Landslagarnas bestämmelser örn häradsallmänningar överensstämde i

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

31

stort sett med den äldre lagstiftningen i ämnet. 1 landslagarna använ­

des ordet ilga för att beteckna häradets rätt till dess allmänning. 1 ör

rätten att göra intaga å häradsallmänning erfordrades liksom förut till­

stånd av häradet, och förvärvade den, som erhållit dylikt tillstånd, ärft­

lig besittningsrätt till den mark han uppodlat. Såsom allmän regel gäll­

de, att nybyggaren skulle årligen till häradet utgöra avgäld för odlingen.

Försummades fullgörandet av denna skyldighet under tre på varandra

följande år, förverkade nybyggaren rätten till odlingen, och ägde för så­

dant fall häradshövdingen med häradets samtycke upplåta denna till an­

nan. Av de avgälder, som utgingo för nybyggen å häradsallmänningar-

na, ägde Konungen rätt till en tredjedel och vederbörande härad till åter­

stoden. Örn grunden till Konungens rätt i berörda avseende lämna la­

garna ej någon upplysning. Möjligt är, att bestämmelserna härutinnan

ägde samband därmed, att Konungen redan före landslagarnas tillkomst,

enligt vad urkunderna visa, beträffande liäradsallmänningarna i vissa

landskap (Östergötland och Småland) gjort gällande och stundom genom­

drivit anspråk på äganderätt till en tredjedel av allmänningsjorden, vil­

ket anspråk dock ej, såvitt känt är, vunnit erkännande i lagstiftningen.

Avgälder för nybyggen å liäradsallmänningarna torde hava utgått till

vederbörande härad ännu under början av nyare tiden. Sedan dylika ny­

byggen under 1500-talet allmänt blivit skattlagda till kronan, har utgö­

randet av sagda avgälder upphört. — Förutom rättigheten att göra in-

tagor å häradsallmänning ägde enligt landslagarna häradets inbyggare,

liksom förut, rätt att tillgodogöra sig skogen och övriga naturtillgångar

ä allmänningen, och var denna rätt ej i lagarna underkastad någon be­

gränsning.

Den vidsträckta befogenhet att nyttja häradsallmänning, som enligt

landslagarna sålunda tillkom häradets inbyggare, inskränktes avsevärt

genom 1647 och 1664 års skogsordningar. Dessa asyftade att skapa ett

skydd för landets skogstillgångar, vilka på grund av bergs- och bruks-

hanteringens utveckling vid ifrågavarande tid erhållit större värde än

förut. Enligt sagda skogsordningar fick häradsallmänning nyttjas en­

dast till husbehov för hemmanen och gårdarna inom häradet. Den, som

iigde hemman inom visst härad men bodde utom detta, ägde nyttja hära­

dets allmänning allenast för sagda hemmans behov, såvida han ej å hä­

radstinget erhållit tillstånd till en mera utsträckt nyttjanderätt, och var

tillståndshavaren i sistnämnda fall pliktig att till häradet utgiva viss er­

sättning. Även rätten att göra intagor å häradsallmänning begränsades

högst väsentligt genom skogsordningarna. I 1647 års skogsordning för­

bjöds sålunda anläggning av nya gårdar, torp eller backstugor å härads­

allmänning, så vida ej allmänningen vore så stor, öde elior vidlyftig, att

hemman eller torp utan häradets .skada kunde därå byggas och brukas.

Beträffande de å häradsallmänning redan anlagda gårdar, torp och back­

stugor stadgades i samma skogsordning, att dessa skulle dömas bort och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

32

utrivas, såframt ej lägenheten nått den utveckling, att den kunde bära

de utskyldei, som vanligen ålades V* hemman, eller* ock urminnes hävd

åkommit lägenheten. Nyssangivna förbud mot upptagande av odlings-

lägenheter å häradsallmänning modererades dock i 1664 års skogsordning,

däri stadgades, att, örn å häradsallmänning funnes någon till nyodling

tjänlig plats, som kunde undvaras av häradet, Kungl. Majit ägde besluta

örn upplåtande därav till nybygge samt att häradets inbyggare hade före­

trädesrätt till erhållande av dylik upplåtelse. Lägenhet, som upplåtits

enligt detta stadgande, skulle åsättas visst hemmantal, eller ock skulle

innehavaren av lägenheten förpliktas utgiva en bestämd avgift, rekogni­

tion, till kronan. Enligt skogsordningarna skulle uppsikt över härads-

allmänningarna utövas av landshövdingarna och kronobetjänte.

Den tendens att begränsa häradsbornas rätt att nyttja häradsallmän-

ningarna, som kommit till uttryck i förenämnda skogsordningar, fullfölj­

des i 1734 års lag och skogsordningen den 12 december samma år. För­

budet att görn intagor å häradsallmänning förnyades sålunda i sistnämn­

da lagstiftning och gjordes där ovillkorligt. Häradsborna bibehöllos vis­

serligen i denna vid sin rätt att till husbehov nyttja allmänningen, men

fick sagda rätt i flera fall utövas allenast efter särskilt tillstånd. I 16

kap. 1 § byggningabalken av 1734 års lag stadgades sålunda, att den, som

ville hugga timmer, ved, gärdsel eller stör å häradsallmänning, skulle

göra anmälan därom vid tinget och låta rätten pröva det föreliggande

behovet, varefter han hade att söka tillstånd till avverkningen hos Ko­

nungens befallningshavande. I skogsordningen, vari rätten till avverk­

ning å häradsallmänning närmare reglerades, medgavs visserligen, att

vindfällen, torra grenar o. d. finge obehindrat avliämtas å sådan allmän­

ning till bränsle, men föreskrevs, att förtorkade eller skadade träd ej

finge därå fällas utan tillåtelse av skogsbetjäningen. Till huggning av

den friska skogen kunde, såsom i lagen stadgades, allenast Konungens be­

fallningshavande giva lov. Enligt skogsordningen skulle häradsallmän­

ning bevakas av en särskild skogvaktare, vilken skulle stå under uppsikt

dels av jägeri- och kronobetjäningen och dels av fyra av häradsrätten år­

ligen valda uppsyningsman. Det ålåg därjämte häradsrätten att vart an­

nat eller vart tredje år besiktiga allmänningen. Örn vid dylik besiktning

eller eljest skogens återväxt å allmänningen befanns äventyrad eller an­

nan giltig orsak därtill förelåg, kunde viss del av allmänningen fridly­

sas, vilket innebai, att avverkning av skog a sadan del ej fick äga rum.

Ifrågavarande inskränkningar i häradsbornas rätt att nyttja härads-

allmänningarna stodo i samband med det intresse, som kronan vid ifrå­

gavarande tid hade att disponera över allmänningarnas skogstillgångar

till förmån för bergverks- och bruksrörelsen i landet. Redan i Kungl.

Maj:ts fullmakt för bergskollegium den 6 juli 1649 hade stadgats, att de

skogar, som vidhängde allehanda bruk och gruvor och antingen redan

vore under publika eller privata bruk bebrevade eller till nya bruks upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

33

rättande prövades nödiga och nyttiga, skulle till Kungl. Maj:ts och rikets

tjänst iörvaras såsom ett »särdeles regale» genom skogarnas införande i

en jorde- och bergsbok. I anslutning till den i sagda fullmakt uttalade

grundsatsen hade det under senare hälften av 1600-talet blivit vanligt att

till understödjande av gruvor och bruk anslå skogsområden å allmänna

skogar, däribland även häradsallmänningar. Denna praxis bekräftades i

1734 års skogsordning, däri stadgades, att, örn hjälp av någon allmänning

begärdes till gruva eller berg- eller metallmanufakturverk samt allmän­

ningen eller någon del därav kunde utan landets, häradets eller socknens

avsaknad umbäras, densamma kunde i viss ordning av bergskollegium an­

slås till understöd åt gruvan eller verket. Med anledning härav hava

även under 1700-talet betydande områden av häradsallmänningarna tagits

i anspråk för nyssangivna ändamål.

Kort efter utfärdandet av 1734 års lagstiftning befanns nödigt att

mildra det däri upptagna ovillkorliga förbudet mot att göra intagor å hä­

radsallmänning. I en år 1739 utfärdad förklaring till 1734 års skogsord­

ning stadgades sålunda, att landshövdingarna i länen ägde medgiva, att

å häradsallmänningarna befintliga ansenliga och till skogsväxt odugliga

mossar och kärr finge efter föregången undersökning upptagas till äng.

Därjämte medgavs genom förklaringen den 5 oktober 1741 över 1740 års

förordning örn mossars, kärrs och annan oländig marks uppodlande, att

sådana å häradsallmänning belägna, dittills såsom obrukbara ansedda

kärr och mossar, å vilka ingen stor och duglig skog växte och som kunde

till äng förvandlas, finge delas mellan de hemman i häradet, vilkas inne­

havare sådant önskade, till hjälp och förbättring medelst höets forme­

rande. De genom sådan delning uppkomna lägenheter skulle ofördröjli­

gen skattläggas, dock med rätt för innehavaren till vissa frihetsår. För­

summade häradsborna att verkställa dylik delning, ägde enligt förkla­

ringen den 12 augusti 1752, med visst undantag, den av häradsborna rätt

till mossens eller kärrets uppodlande, som sig först därtill anmälde hos

landshövdingen.

1734 års skogsordning upphävdes genom skogsordningen den 10 decem­

ber 1793, vilken i sin ordning ersattes av skogsordningen den 1 augusti

1805. I sistnämnda två skogsordningar blev häradsbornas rätt till all-

männingarna ytterligare kringskuren. Grundsatsen, att häradsborna al­

lenast till husbehov ägde nyttja häradsallmännings skog, genomfördes i

dessa skogsordningar så strängt, att den, som hade egen skog eller farit

illa med denna, helt utestängdes från rätt till utsyning å allmänningen.

Därjämte meddelades till förfång för häradsborna vissa bestämmelser örn

företrädesrätt för det allmänna till häradsallmännings avkastning. En­

ligt dessa bestämmelser skulle av det timmer och byggnadsvirke, som år­

ligen finge utsynas å sådan allmänning, i främsta rummet tillgodoses be­

hovet dels för militära, civila och ecklesiastika boställen och dels för all­

männa broar oell byggnader. Först därefter ägde de enskilda häradsbor-

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

3

34

na, i män av tillgång, erhålla virke för vissa angivna behov, och skulle

dessa behov med hänsyn till den mer eller mindre trängande beskaffen­

heten därav tillgodoses i viss bestämd ordning. Skyldigheten att söka

utsyning utsträcktes till att avse även torra grenar och vindfällen. I

fråga örn rätten att göra intaga å häradsallmänning bibehölls det förut

gällande förbudet, dock att sådan allmänning kunde uppröjas för anlägg­

ning av skogvaktareboställen eller skogsplanteringar, varjämte tillstånd

till uppodling av kärr och mossar å häradsallmänning i viss ordning

kunde meddelas såväl för inbyggare i häradet som för annan. Överinseen­

det över häradsallmänning tillkom fortfarande Konungens befallnings-

havande. Denne hade att upprätta förslag å det antal och det slag av

virke, som årligen kunde med allmänningens bestånd och utan dess skada

till utsyningssökandenas behov upplåtas, och fick detta förslag ej vid

utsyningars beviljande överskridas. Den närmare vården och bevakning­

en av allmänningarna var anförtrodd åt skogs- och jägeristaten.

Den rättsutveckling i fråga örn häradsallmänningarna, varåt 1793 och

1805 års skogsordningar gåvo uttryck, blev ej bestående oförändrad un­

der någon längre tidsperiod. Redan under 1700-talet hade den uppfatt­

ningen gjort sig gällande i vårt land, att de allmänna skogarna

skulle bliva föremål för bättre vård och skötsel, örn de avyttrades till

enskilda för brukande. I anslutning härtill hade allmogen vid 1734 års

riksdag anhållit ^örn tillåtelse att dela häradsallmänningarna, men blev

denna anhållan avslagen genom Kungl. Maj:ts resolution den 17 decem­

ber 1734, däri förklarades, att dessa allmänningar vore en kronans till­

hörighet samt att kronan, ^örn allmänningarna delades, skulle bliva be­

tagen all disposition över dessa och sålunda icke vara i stånd att med

virke från dessa skogar hjälpa brandskadade eller underhålla publika

byggnader m. m. Frågan ^örn häradsallmänningarnas delning återkom

emellertid vid riksdagarna 1762, 1809—1810 och 1823. I en till sistnämnda

riksdag avlåten proposition nr 23, däri förslag framlades ^örn försäljning

till enskilda av kronoparker och vissa andra slag av allmänna skogar,

upptogs till behandling jämväl spörsmålet ^örn delning av häradsallmän­

ningarna mellan vederbörande intressenter. Under framhållande, att dy­

lik allmänning borde betraktas såsom häradets tillhörighet, föreslog

Kungl. Maj:t i propositionen, att Kungl. Majit skulle äga tillåta, att hä­

radsallmänningarna upplätes till intressenternas egen disposition gemen­

samt eller till delning dem emellan, när efter gjord ansökning Kungl.

Majit funne sådant lämpligt och något laga hinder däremot ej mötte.

Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit bifölls av ständerna med det till-

lägg, att, då Kungl. Majit i den i propositionen föreslagna ordningen be­

viljade häradsallmänningars upplåtande, dessa borde fördelas mellan de

socknar, som däri ansåges äga del, varefter frågan, huruvida sockenbor­

na skulle bibehålla sina andelar i samfällighet eller utbryta och enskifta

sina lotter, enligt ständernas mening lämpligast kunde bestämmas efter

de grunder, som stadgades i avseende å sockenallmänningar i 8 § av 1805

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

35

års skogsordning. Sedan ständerna i skrivelse nr 444 till Kungl. Majit

anmält sitt ifrågavarande beslut, meddelade Kungl. Maj :t i brev till kam­

markollegium den 16 mars 1824 närmare bestämmelser i ämnet, vilket

brev kungjordes genom kollega cirkulär den 14 april 1824.

Enligt cirkuläret, däri propositionens uttalande, att häradsallmänning

borde anses såsom häradets tillhörighet, återkommer, ägde Kungl. Majit

på ansökan, då sådant funnes lämpligt och laga hinder däremot ej mötte,

medgiva, att häradsallmänning upplätes till intressenternas egen disposi­

tion gemensamt eller till delning socknar eller enskilda hemmansägare

emellan, som däri ansåges äga del. De, som åstundade delning av sådan

allmänning eller att emottaga densamma under egen gemensam disposi­

tion, hade att därom ingiva ansökan till Konungens befallningsliavande.

Sedan genom befallningshavandens försorg erforderlig utredning i ären­

det verkställts, hade befallningshavanden att översända handlingarna

däri jämte eget och häradsrättens yttrande till kammarkollegium, som

överlämnade saken till Kungl. Majits avgörande. I händelse av bifall

till ansökningen bestämde Kungl. Majit de grunder, som borde tillämpas

vid verkställandet av häradsallmänningens delning. De hemman, som

erliölle del i allmänningen, skulle, med undantag för kungsgårdar och

boställen, åläggas att för deras skogsandel utgöra årlig ränta efter mar­

kens sämre och bättre beskaffenhet med en fjärdedels till och med en

kappe spannmål för varje geometriskt tunnland. — För den händelse ett

härads inbyggare ej önskade vare sig delning av häradets allmänning

eller att emottaga den under gemensam disposition eller Kungl. Majit

ej fann lämpligt bevilja därom gjord ansökan och allmänningen förty

komme att i sitt dåvarande skick bibehållas, skulle det ankomma å Ko­

nungens befallningsliavande att vidtaga lämpliga åtgärder till allmän-

ningens riktiga och ändamålsenliga skötsel. Bevakningen av sådan all­

männing skulle imder befallningshavandens överinseende utövas av

skogsbetjänte. — Enligt cirkuläret ålåg det även Konungens befallnings­

kavande att noggrant tillse, att inga obehöriga personer inflyttade å

allmänningarna.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1824 års cirkulär ägde delning

rum av ett betydande antal häradsallmänningar mellan vederbörande

socknar eller intressenter. Vissa mindre häradsallmänningar, som ej

lämpligen kunde skiftas mellan intressenterna, indelades i lotter och för­

såldes för intressenternas räkning.

Beträffande de allmänningar, som ej blevo föremål för delning eller

försäljning, förordnades sedermera genom brevet till kammarkollegium

den 23 mars 1849, att delägarna i sådan allmänning kunde, efter skedd

anmälan till länsstyrelsen, erhålla tillstånd att genom utsedda depute­

rade under vissa villkor deltaga i uppsikten och vården av allmänningen,

dock att de deputerade icke finge inblanda sig i den vetenskapliga sköt­

seln och behandlingen av skogen, vilken skulle handhavas av skogssta-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

36

tens förvaltande personal, samt att den av häradsborna för de deputerade

utfärdade instruktion alltid borde underkastas granskning av länssty­

relsen.

Den 20 juni 1855 tillsatte Kungl. Majit en kommitté för utredning an­

gående de åtgärder, som borde vidtagas för befrämjande av en förbätt­

rad skogshushållning i landet, och avgav denna kommitté den 28 juni

1856 betänkande med förslag till ny förordning örn skogarna i riket. Detta

förslag upptog jämväl vissa bestämmelser angående häradsallmänningar-

na, enligt vilka bestämmelser dessa skogar skulle, på lika sätt som krono-

skogarna, stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning samt bibehållas

oförminskade och på allmän bekostnad indelas till regelbunden hushåll­

ning, där så ej redan skett. Den avkastning, häradsallmänning årligen

lämnade, skulle förvandlas i penningar och, efter avdrag av kostnaden

för skogens vård och skötsel, tillfalla häradsborna samt av Konungens

befallningshavande fördelas mellan dem efter oförmedlade hemmantalet.

—■ I motiveringen till förslaget framhöll kommittén, att, då häradsall-

männingarna icke torde vara att betrakta annorlunda än såsom upplå­

telser av kronans skogar till häradenas begagnande, kommittén icke fun­

nit betänkligt, att föreskrift meddelades, huru denna menigheterna med­

givna rätt för framtiden skulle utövas. Kommittén, som ansett allmän-

ningarnas delning mellan häradsborna, vilken redan flerstädes lett till

skogarnas vanvård och förfall, icke vidare böra medgivas, hade i övrigt

trott skogarnas bevarande och menigheternas egen fördel bäst främjas

därigenom, att häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och för­

valtning, på alldeles lika sätt som kronoskogarna. Den rätt till åtnju­

tande av skogens alster in natura, som varit häradsborna medgiven,

skulle då komma att upphöra och i stället den behållna avkastningen

utdelas efter oförmedlade hemmantalet. Härigenom skulle undvikas icke

blott det ämne till stridigheter, som de årliga utsyningarna av allmän-

ningens produkter dittills givit, utan även orättvisan av stadgandet, att

den, som hade egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmän­

ningen, ett stadgande, vilket icke kunde anses uppmuntrande för omsor­

gen örn den egna skogens vård.

I skrivelse nr 107 till 1856—1858 års riksdag framlade Kungl. Majit ett

på kommitténs utredning byggt förslag till vissa allmänna bestämmel­

ser, avsedda att läggas till grund för ny lagstiftning angående skogarna

i riket. Dessa bestämmelser överensstämde, såvitt angick häradsallmän­

ningarna, i stort sett med kommitténs förslag utom i fråga örn dispositio­

nen av häradsallmänningarnas avkastning. I sistnämnda hänseende före­

slog Kungl. Majit, att de, som efter dittills gällande grunder kunde anses

såsom delägare i häradsallmänningarna, skulle äga tillgodonjuta den be­

hållna avkastningen av dessa, antingen in natura eller med de därför in­

flytande penningar, på sätt delägarna kunde sinsemellan överenskomma.

Kungl. Majlis förslag godkändes i vad det avsåg häradsallmänningarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

37

av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Hajd den 27 februari 1858 inlade

emellertid bondeståndet sin gensaga mot riksdagens beslut. Under fram­

hållande, att alla skogsrättigheter, upplåtna åt korporationer eller en­

skilda, borde oförminskade allt framgent komma dessa till godo samt att

någon förändring alltså icke borde äga rum i vad då gällande författ­

ningar stadgade örn begagnandet av bland annat häradsallmänning^:,

hemställde ståndet, att lagen i detta fall måtte oförändrad förbliva vid

vad den dittills varit.

I brev den 21 januari 1859 uppdrog Kungl. Majit åt chefen för skogs­

styrelsen att granska och omarbeta det för 185d—1858 års riksdag fram­

lagda förslaget till ny skogslagstiftning. Med anledning av bondestån­

dets berörda skrivelse medgav Kungl. Majit därvid den ändring i for­

slaget, att häradsallmänningarna, där menigheterna så önskade, skulle

stå under vård och förvaltning av delägarna eller deras ombud men un­

der skogsstyrelsens kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regel­

bundna behandling som kronoskogarna.

Till fullgörande av berörda uppdrag avgav chefen för skogsstyrelsen

den 9 maj 1859 förslag till förordning örn skogarna i riket. Innan detta

förslag hann att slutligen prövas av Kungl. Maj :t, blev emellertid frågan

örn ny skogslagstiftning till följd av ett flertal motioner föremål för be­

handling av 1862—1863 års riksdag. Med anledning av motionerna, dari

yrkats, å ena sidan, att vederbörande jägeritjänstemän skulle erhålla

större inflytande på häradsallmänningarnas förvaltning och, å den andra,

att myndigheterna skulle tillhållas att lämna okvald delägarnas »åbo­

rätt» till häradsallmänningarna, avlät riksdagen en skrivelse i amnet

till Kungl. Majit den 30 november 1863 nr 187, däri riksdagen gjorde vissa

uttalanden beträffande det innehåll, som enligt riksdagens mening borde

givas åt den föreslagna nya skogsordningen så vitt anginge liäradsall-

männingarna. I skrivelsen framhölls sålunda, att riksdagen, som ansett

sig ej böra bryta mot det gängse föreställningssättet, enligt vilket ha-

radsallmänningarna vore häradenas tillhörighet, funnit de av Kungl.

Maj-t i berörda brev den 21 januari 1859 angivna grunder för ordnande

av sagda allmänningars hushållning på ett lyckligt sätt förena delägar­

nas anspråk att själva få förvalta sin egendom med det nödvändiga av­

seendet på dessa skogars bevarande undan vanvård och förödelse.. I sam­

band med en dylik reglering av allmänningarna torde emellertid vissa

föreskrifter i fråga om fördelningen av allmänningarnas avkastning, vilka

kvarstode i lagstiftningen sedan den tid, då dessa skogar ansågos för

kronans egendom, böra förändras. Dessa föreskrifter, som innefattades

i den förmånsrättsordning till utsyning å häradsallmänningarna, vilken

förekomme i 3 § av 1805 års skogsordning och innebure, att boställen

ägde bästa rätt och lika med häradet för dess allmänna byggnader och

broar men framför häradsborna, syntes ej förenliga nied häradets ägande­

rätt. Vidare hade riksdagen fästat sin uppmärksamhet vid olämpligheten

Kungl. Mårts proposition Nr 10.

Gällande be­

stämmelser.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

i det stadgande, som inneliölles såväl i sagda paragraf av skogsordningen

som i 16 kap. 1 § byggningabalken och enligt vilket de, som ej hade egen

skog, framför andra skulle njuta allmänningens avkastning. För att be­

fordra intresset för hushållningen med dessa allmänningar hade riksda­

gen ansett, att, på samma gång deras förvaltning överlämnades till hä-

radsborna, sådana föreskrifter örn avkastningens fördelning, vilka i all­

mänhet tillämpades på samfälld egendom, skulle meddelas. Då det torde

stå bäst tillsammans med den uttalade åsikten örn äganderätten till ifrå­

gavarande allmänningar, att delägarna i dessa själva finge besluta, örn

virkesavkastningen skulle fördelas mellan dem in natura eller avyttras

och försäljningssumman fördelas, syntes något stadgande örn ovillkorlig

försäljning av virkesavkastningen icke böra meddelas. Likaledes följde

det, enligt riksdagens förmenande, av den uttalade åsikten örn ägande­

rätten till allmänningarna samt vad i övrigt av riksdagen anförts, att

varken skoglösa hemman och boställen eller andra allmänna broar och

byggnader än sådana, som delägarna i allmänningarna själva byggde och

underhölle, borde för framtiden njuta någon företrädesrätt till utsyning

utan att alla hemman, boställena däri inberäknade, borde njuta sin del

i allmänningens avkastning allenast efter deras oförmedlade hemmantal.

Pa sålunda anförda skäl uttalade riksdagen den önskan, att häradsall-

männings avkastning måtte, sedan därav använts vad som erfordrades

till betäckande av kostnaden för allmänningens indelning och förvalt­

ning samt till broar och andra för delägarna gemensamma byggnader,

fördelas mellan dem, som enligt dittills gällande grunder ansetts såsom

delägare i allmänningen, antingen in natura eller i penningar, på sätt

de därom själva beslutade, efter oförmedlat hemmantal.

Efter avlåtandet av nämnda riksdagsskrivelse utfärdades slutligen den

29 juni 1866 förordning angående hushållningen med de allmänna skogar­

na i riket. I kap. II av denna förordning upptogos bestämmelser örn

häradsallmänningar, i allt väsentligt överensstämmande med de i riks­

dagsskrivelsen angivna grunder.

1866 års skogsordning upphävdes genom förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket,

vilken förordning ännu gäller. Föreskrifterna örn häradsallmänningar i’

sistnämnda förordning äro, bortsett från vissa detaljbestämmelser, lika­

lydande med motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning.

Jag torde nu få övergå till att redogöra för de huvudsakligaste av de

bestämmelser, som för närvarande gälla angående häradsallmänningar.

Dessa bestämmelser återfinnas, såsom förut nämnts, väsentligen i 1894

års skogsordning, varjämte särskilda föreskrifter i ämnet inrymmas i

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt lagarna

den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske och den 8 november 1912

(nr 289) örn rätt till jakt. Härförutom upptagas vissa stadganden örn

39

häradsallmänningar i 16 kap. byggningabalken, vilka stadgande!! dock

numera, elium ej formellt uppbävda, i det väsentliga förlorat gallande

kraft.

.

.

1894 års skogsordnings bestämmelser örn liäradsallmänningar reglera

dels rätten till delaktighet i dessa skogar, dels grunderna för dessas vård

och förvaltning oell dels rätten till storverksträd och ekar å käradsall-

männingar. I förstnämnda hänseende stadgas, att delägare i häradsall­

männing äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, de, som

i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. Dessa äga

att årligen å tid och ort, som av länsstyrelsen utsättes och kungöres, ge­

nom ombud, valda socknevis medelst omröstning efter oförmedlade hem­

mantalet, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmän­

ningen utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglemente för allmän­

ningen annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna samt

fastställes av länsstyrelsen. I anslutning till dessa bestämmelser före-

skrives rörande användningen av häradsallmännings avkastning, att den­

na, sedan därur guldits vissa kostnader för allmänningens vård och för­

valtning samt virke undantag^ för sådana broar och. allmänna bygg­

nader, som delägarna själva bygga och underhålla, årligen må fördelas

mellan samtliga delägare i allmänningen efter oförmedlat hemmantal.

På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning skall ske in

natura eller, efter försäljning, i penningar. — Beträffande grunderna för

häradsallmänningarnas vård och förvaltning stadgas, att häradsallmän-

ningarna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på

vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hus-

hållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkast­

ning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylika planer samt

att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen

med ifrågavarande skogar kunna finnas nödiga. Förvaltningen ombe-

sörjes principiellt av skogsstaten, men hava delägarna medgivits rätt att

själva övertaga häradsallmännings vård och förvaltning under vissa vill­

kor. Har förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid veder­

börande skogstjänstemän hålla uppsikt över att de i avseende å skogs­

hushållningen meddelade föreskrifter noggrant iakttagas.. Därest, för­

summelse härutinnan finnes hava ägt rum samt rättelse ej vidtagits inom

av länsstyrelsen förelagd tid eller ock å allmänningen större avverkning

verkställes, än enligt hushållningsplanen är tillåtet, äger länsstyrelsen

förordna, att allmänningen åter skall ställas under skogsstatens vård och

förvaltning. Skogsordningen innehåller därjämte i förevarande avseen­

de dels vissa bestämmelser örn redovisning för förvaltningens handha-

vande samt örn klagan över allmänningsstyrelsens och delägarnas, beslut

m. m., dels ock åtskilliga stadganden örn utsyning och försäljning av

virke från häradsallmänning samt tillgodogörande av mulbete och gräs­

slätter därå. — Vad slutligen angår rätten till storverksträd och ekar

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

40

Kungl. May.ls proposition Nr 10.

å häradsallmänning stadgar skogsordningen, att dessa träd äro kronan

förbehållna, och meddelas i sammanhang härmed vissa bestämmelser örn

sattet för tillgodogörandet av dessa träd för kronans räkning.

1894 års skogsordnings bestämmelser örn rätt till delaktighet i härads­

allmänning hava i visst hänseende ändrats genom 1926 års jorddelnings­

lag. Enligt skogsordningen äger fastighet, som ej är satt i mantal, prin­

cipiellt ej del i häradsallmänning. Jämlikt jorddelningslagen kan emel­

lertid rätt till delaktighet i sådan allmänning tillkomma även fastighet

som bildats genom avstyckning och som sålunda ej blivit åsatt mantal!

I 19 kap. 12 § av lagen stadgas i detta hänseende, att vid avstyckning

skall bestämmas, örn och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa

ratt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för

gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten

och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som till­

komma stamfastigheten. Därest i ägovidd, som avstyckas, ingår åker,

äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten var­

der tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för tillgodoseende

av behov av mindre lägenheter eller för beredande av plats för industriell

anläggning eller därmed jämförligt ändamål, må dock bestämmelse ej

meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till

delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall

vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan

skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I

sistnämnda fall gäller sålunda såsom ovillkorlig regel, att den fastighet

som bildas genom avstyckningen, skall erhålla rätt till delaktighet i hä­

radsallmänning. Enligt 19 kap. 19 § jorddelningslagen skall å den karta,

vara avstyckning skall av lantmätaren utmärkas, tecknas beskrivning

med uppgift, bland annat, i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt

till .delaktighet. i äga, som är samfälld för stamfastigheten och annan

fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam-

fastigheten. Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å kartan, skall den

mföras i särskild handling.

I anslutning till bestämmelsen i 1894 års skogsordning, att häradsall­

männing skall bibehållas oförminskad, har i 1 kap. 8 § jorddelningslagen

stadgats, att, där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte

å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, dylikt förbud skall lända till

efterrättelse.

Enligt 9 § i. lagen örn rätt till fiske hava delägarna i häradsallmänning

rätt att fiska i de fiskevatten, som höra till allmänningen. Åker och äng

vid stranden skola dock vara fria från intrång av de fiskande, då annan

utväg finnes att komma till fiskevattnet. I annat fall skall ersättning

givas för skada och intrång. Allmänningsfiske må av delägarna utar­

renderas för gemensam räkning, i fall beslut därom fattas i enlighet

med gällande föreskrifter örn allmänningens förvaltning.

41

Slutligen stadgas i 2 § av lagen om rätt till jakt, att jakträtten å härads­

allmänning må tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning i över­

ensstämmelse med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens

vård och förvaltning.

De reformsträvanden, som framträtt beträffande nu gällande lagstift- tJfr1>alJ»*

ning för häradsallmänningarna, avse i första rummet frågan örn ändring härads- och

i grunderna för rätten till delaktighet i dessa skogar och det i samband vl«w Moken-

härmed stående spörsmålet om ändrad användning av avkastningen från gar.

dem.

A) Fråga

orri ändrade

Berörda frågor hava vid upprepade tillfällen under de senare åren varit sr™"^*r (°u

föremål för uppmärksamhet inom riksdagen.

delaktighet

i

I en motion vid 1910 års riksdag hemställdes sålunda örn skrivelse till

Kungl. Majit med anhållan örn utredning, huru och på vad sätt avkast- Historilc_

ningen från s. k. allmänningsskogar, företrädesvis i Svea och Göta land,

kunde och borde på ett annat sätt än nu skedde för det allmännas nytta

användas. Till stöd för denna hemställan framhölls, bland annat, att all-

männingarna från att vara en gemensam egendom till hjälp för de med

skog svagast försedde och till hjälp för häradet vid gemensamma allmän­

na byggnader under adertonliundratalet blivit en egendom, varifrån alla

ägare av oförmedlade mantal kunde påräkna en viss inkomst, samt att

under tiden ägarna av oförmedlade mantal, som förr utgjorde huvuddelen

av underhåll och byggande av vägar, tingshus, prästgård m. m., erhållit

skattebidrag av alla skattdragande i kommunerna utan att behöva till

de nya skattdragarna avstå någon del av allmänningarnas avkastning.

Det vore fördelaktigt, örn de penningmedel, som inflöte från allmännin-

garna, kunde kapitaliseras för allmännyttiga ändamål, enär sådana allt­

jämt uppstode men svårigheter mötte att få gemensamma anordningar ge­

nomförda vare sig inom kommunen eller häradet på grund av de med fö­

retaget förenade kostnaderna.

I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 20 uttalade jordbruksutskot­

tet, att, då motionären icke anfört något vägande skäl för sin mening

samt utskottet för sin del ej heller eljest funnit skäl till erinran mot

gällande bestämmelser i förevarande ämne, utskottet ej kunde biträda

motionärens förslag, som förty avstyrktes.

Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Vid 1913 års riksdag hemställde en motionär, att riksdagen ville i skri­

velse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägan­

de, huruvida och på vad sätt rätt till andel i häradsallmänning kunde be­

redas även annan jordbruksfastighet än i mantal satt jord. Motionären

framhöll, att vid avsöndring av lägenhet denna uteslötes från delaktighet

i stamfastighetens andel i häradsallmänning, men att det måste anses

obilligt, att sålunda innehavaren av en lägenhet med lika stort eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

42

kanske större jordbruk än grannen, som innehade i mantal satt jord, icke

skulle i likhet med denne bekomma en kanske väl behövlig utsyning å

häradsallmänningen.

Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 33 rörande denna motion •

Det läge i det nuvarande jordavsöndringsinstitutets egen natur, att den

avsöndrade lägenheten icke knnde övertaga någon del av stamhemmanet

etter mantal tillkommande särskilda rättigheter eller förmåner, således

e3 heller del i häradsallmänning. Ett avsöndringsavtal avsåge upplåtan­

de av ett visst å marken begränsat område. Det torde således vara klart,

an§ivna syftemålet —• att vinna förändring och utvidgning av nu

gällande grund för delägarrätt i häradsallmänning — ej möjliggjordes

endast genom en enkel omredigering av § 6 i 1894 års skogsordning, utan

^a i^U^Sa^e en Principiell omgestaltning av jordavsöndringsbegreppet.

Allramest yppade sig dock betänklighet mot motionärens förslag, till-

lämpat på redan verkställda avsöndringar. Dessa hade uppstått genom

avtal, som uppenbarligen förutsatte, att ingen andel av någon stamhem­

manet tillkommande rättighet skulle övergå på därifrån avsöndrad lä­

genhet, utan att hemmanet skulle odelade behålla såväl mantalet som där­

med förenade förmåner. I fråga örn sådan lägenhet skulle alltså en re­

form av i motionen angiven innebörd medföra retroaktiv verkan och

innebära ett otvetydigt ingrepp i redan bestående äganderättsförhållan­

den.

Under åberopande av vad utskottet sålunda samt i övrigt anfört hem­

ställde utskottet örn avslag å motionen, och blev denna hemställan av

riksdagen bifallen.

Vidare väcktes vid 1915 års riksdag en motion, däri hemställdes, att

riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande, hu­

ruvida, i vad man och pa vad sätt en revision kunde erfordras av för­

fattningarna rörande häradsallmänningar och andra genom kronans för­

sorg tillkomna allmänningsskogar i syfte, att avkastningen måtte efter

rättvisa grunder komma ortsbefolkningen i dess helhet till godo samt

beslutanderätten i allmänningens angelägenheter demokratiseras. I mo­

tiveringen till motionen uttalades, att det ej kunde vara annat än billigt,

att den lagstiftning, som tillagt den i mantal satta jorden vissa inkomster

såsom vederlag för de från densamma numera avlyftade bördorna, ändra­

des sa, att även sagda inkomster tillf olle alla dem, på vilka dessa bördor

nu blivit lagda. Därjämte ifrågasattes, huruvida ej häradsallmänningar-

na borde återföras i någon mån åtminstone att tjäna sitt ursprungliga

ändamål, nämligen ett omedelbart tillgodoseende av ortsbefolkningens

virkesbehov, när tillgång därtill på annat sätt saknades. Ett dylikt

behov gjorde sig naturligtvis även nu ofta högeligen gällande från den

jord- och skoglösa befolkningens sida och mycket missnöje alstrades ge­

nom att, med den nuvarande förvaltningen av allmänningarna, fram­

ställda anspråk därpå brukade avvisas. Slutligen uttalades, att, oavsett

de olika meningar, som tilläventyrs kunde yppas örn befogenheten att

utsträcka delägarnas antal på sätt i det föregående ifrågasatts till även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

43

andra än ägare av i mantal satt jord, det borde vara uppenbart, att det

inbördes maktförhållandet mellan de nuvarande delägarna behövde en

tidsenlig reglering såväl i fråga örn rösträtts utövning som åtnjutande av

andel i avkastningen.

Jordbruksutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 ifrågavarande motion

samt anförde till stöd härför, bland annat:

Då motionären påyrkade en sådan förändrad lagstiftning, varigenom

den behållna avkastningen från häradsallmänning skulle, med upphävan­

de av eller inskränkning i hemmansägarnas ensamma förfoganderätt över

densamma, få användas till gagn för häradets samtliga medlemmar, vile

det av motiveringen otvetydigt förefalla, som örn han avsåge, att en dylik

utvidgad dispositionsrätt skulle grundas på ett rättsligen erkänt delägar-

skap i allmänningen för häradets övriga innebyggare. Motionären Drä-

gasatte nämligen uttryckligen ett utsträckande av delägarnas antal till

även andra än ägare av i mantal satt jord. Uppenbarligen mötte allvar­

liga betänkligheter mot genomförandet av en sådan ordning, vars för­

enlighet med häradsallmännings natur, sådan denna av alder gestaltat

sig, icke syntes ostridig, och som även oavsett detta för rådande rättsupp­

fattning lätteligen tedde sig såsom ett avsteg från eljest följda ägande-

rättsgrundsatser. Å andra sidan torde den förevarande frågan ej ovill­

korligen böra tillmätas en sådan principiell räckvidd, som ovan förut­

satts. Helt uteslutet vore det måhända icke, att sådana i någon man and-

rade bestämmelser i förevarande hänseende vore tänkbara, som, utan att

förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte pa

önskemålet att medelst virkesavkastning från häradsallmänning tillgodo­

se vissa kommunala eller eljest allmännyttiga ändamål, Även örn det

sålunda kunde ifrågasättas, huruvida icke, med lämnande åsido av de

antydda principiella svårigheterna, motionärens synpunkter förtjänade

beaktande i den mån de icke vore stridande mot häradsallmännings

ursprungliga och väsentliga syfte, saknade emellertid utskottet anled­

ning att närmare uttala sig örn motionen i denna del, enär vid skogslag-

stiftningskommitténs behandling av den dit överlämnade frågan örn änd­

rad lagstiftning rörande häradsallmänningar jämväl spörsmålet örn för­

foganderätten över och fördelningen av häradsallmännings avkastning

torde bliva uppmärksammat.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, i andra kammaren efter vo­

tering med 96 röster mot 78, som avgåvos för bifall till motionen.

Vid 1919, 1920 och 1922 års riksdagar väcktes motioner av väsentligen

enahanda innehåll som förenämnda motioner vid 1910 och 1915 års riks­

dagar, men föranledde, på hemställan av vederbörande utskott, ej heller

dessa motioner någon riksdagens åtgärd.

Skogslagstiftningskommittén ingick i sitt betänkande ej i saklig pröv­

ning av frågan örn utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning

till andra än nuvarande delägare eller användning av sådan allmännings

avkastning för allmännyttiga ändamål. Kommittén ansåg, att ifrågava­

rande spörsmål folie utanför skogslagstiftningen samt att varken det

kommittén direkt lämnade uppdrag eller vad vid dettas fullgörande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Skogslag

-

stiftning skom­

mittén.

44

Kommitté-

reservanten.

framkommit givit anledning att ingå på samma spörsmål, för så vitt det

kunde falla inom kommitténs kompetens. Beträffande det av jordbruks­

utskottet vid 1915 års riksdag gjorda uttalandet örn vidtagande av sådana

ändringar i lagstiftningen angående häradsallmänningarna, som, utan att

förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte på

önskemålet att medelst virkesavkastning från dylik allmänning tillgodo­

se vissa allmännyttiga ändamål, framhöll kommittén, att utskottet här­

vid torde hava tänkt sig en utvidgning av den nuvarande bestämmelsen

örn undantagande från häradsallmännings avkastning av det virke, som

erfordrades till sådana broar och allmänna byggnader, som delägarna

i allmänningen själva byggde och underhölle, till att omfatta även andra

allmännyttiga ändamål. Men i samma mån som dessa nya ändamål vore

andra än till häradet eller häradsborna såsom sådana anknutna och allt­

så skulle lända andra än dessa till godo, bleve detta enligt kommitténs

mening detsamma som en utvidgning av delägarrätten i häradsallmän­

ningarna eller deras avkastning till andra än de nuvarande delägarna.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört bibehöll den i sitt för­

slag till lag örn häradsallmänningar såväl de nuvarande bestämmelserna

örn delägarrätt i dessa skogar som gällande grunder i fråga örn använ­

dande av häradsallmännings avkastning oförändrade.

Kommittéreservanten, som ansåg sig böra i sak pröva frågan örn änd­

rad reglering av delägarskapet i häradsallmänning, upptog härvid först

till behandling spörsmålet örn äganderätten till häradsallmänningarna.

Reservanten besvarade detta i 2 § av det av honom framlagda förslaget

sålunda, att häradsallmänning tillhörde allmänningslaget, vilket, där ej

undantag härifrån i särskilda fall ägde rum, bestode av dem, som inom

häradet ägde eller med stadgad åborätt eller fideikommissrätt innehade i

mantal satt jord. Delaktigheten i laget skulle enligt förslaget principiellt

bestämmas efter oförmedlade hemmantalet.

Med avseende å nu angivna bestämmelser framhöll reservanten i moti­

veringen till ifrågavarande paragraf, att dessa torde överensstämma i

sak, örn också ej i själva uttryckssättet, med vad som vore vår nu gäl­

lande rätt, samt anförde till utveckling härav:

Den meningen, att häradsallmänningarna skulle tillhöra staten, torde

etter senare tiders rättshistoriska undersökningar icke kunna vidhållas.

Äganderätten torde nog. tillkomma dem, som i vår nuvarande lagstift-

ning kallades delägare i allmänningen, dock visserligen icke på sådant

satt, att rättigheten skulle kunna betecknas såsom samäganderätt Än

mindre ägde de var för sig någon geografiskt bestämd andel av allmän-

ningsmarken. Det riktiga vore tvivelsutan att tänka sig »delägare» i

häradsallmänningen såsom sammanslutna till en enhetlig association, ett

rättssubjekt, vilket senare rätteligen borde betecknas såsom allmännin­

gen® ägare. Denna organiserade enhet, detta särskilda rättssubjekt, be­

nämndes av reservanten allmänningslaget. Ätt på detta sätt erkänna till­

varon av en särskild juridisk personlighet såsom ägare till häradsallmän-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

45

ningen innebure icke en tom juridisk konstruktion. Det hade^ tvärtom

avsevärd praktisk betydelse. Det gåve ledning tor lösandet av åtskilliga

till ämnet börande frågor och vore ägnat att bestämma liela lagens for­

mella byggnad.

.

Beträffande frågan, huruvida i den nya lagstiftningen for haradsalf-

männingarna någon ändring borde vidtagas beträffande delaktigheten i

dessa och särskilt, huruvida denna borde utsträckas till andra än de nu­

varande delägarna, intog reservanten en negativ ståndpunkt. Efter fram­

hållande, att berörda i 2 § av hans förslag upptagna bestämmelser vore

uttryck för den grundsatsen, att i nyss angivna hänseende någon ändring

ej borde göras i bestående rätt genom den a bane varande lagstiftningen,

anförde reservanten vidare härutinnan:

Han delade de betänkligheter, som jordbruksutskottet vid 1915 års riks­

dag uttalat mot vidtagande av en ordning, varigenom bestående ägande­

rättsförhållanden i fråga örn häradsallmänningar bleve rubbade. I all-

männingsinstitutets historia hade, såvitt reservanten kunnat finna, inga

sådana omständigheter förekommit, som skulle göra en omläggning av

äganderättsförhållandet i större eller mindre mån för närvarande pa-

kallad, och det syntes honom, som skulle åtgärder i dylik syftning icke

stå tillsammans med en rättsåskådning, som ville lämna välförvärvade

rättigheter orubbade, där ej inskränkning däri påkallades av något myc­

ket talande allmänt intresse. I anslutning till historiskt givna förhål­

landen vore äganderätten till häradsallmänningarna redan nu underkastad

väsentliga inskränkningar i sill utövning genom föreskrift att allmännin-

garna skulle bibehållas oförminskade, genom en sträng regim i fråga örn

skogsskötseln, genom särskilda bestämmelser rörande användning av ha-

radsallmännings avkastning — inskränkningar som torde komma att i en

eller annan punkt ytterligare skärpas i den förestående nya lagstiftningen

.__ meri

att härutöver genom lagstiftningen inrymma nya sakägare

i

all-

männingarna skulle enligt reservantens uppfattning överskrida vad hän­

synen till förefintliga allmänna intressen kunde anses billigtvis kräva.

I överensstämmelse med den av reservanten sålunda intagna ståndpunkt

bibehöll han, i likhet med kommittén, nu gällande grunder i fråga örn

dispositionen av liäradsallmännings avkastning samt avvisade förty tan­

ken på avkastningens användande, helt eller delvis, för allmänna ända­

mål.

Reservanten upptog därjämte i sitt förslag vissa detaljbestämmelser i

förevarande avseende, till vilka jag i det följande torde få återkomma.

Det av allmänningsombuden avgivna förslaget innehåller i 2 § den nu­

varande delägarebestämmelsen oförändrad samt ansluter sig jämväl i frå­

ga örn grunderna för avkastningens disposition i stort sett till gällande

bestämmelser.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har kammarkollegium äg­

nat förevarande fråga en särskild uppmärksamhet. Kollegium bär så­

lunda i förenämnda yttrande den 27 maj 1921, såsom förut antytts, fram-

Allmännings-

ombuden.

Kammar-

lcollegii ytt­

rande. den

27/s

1921.

46

lagt förslag om en genomgripande revision av nn gällande bestämmelser

örn delägarskapet i häradsallmänningarna, åsyftande en sådan reglering

av dispositionsrätten till dessas avkastning, att häradsallmänningarna

erkölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande härad

samt att i överensstämmelse härmed avkastningen anvisades till främ­

jande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för be­

folkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört häradet.

Till stöd för detta förslag har kollegium till en början anfört:

Efter övervägande av alla de omständigheter, som måste öva inverkan

på bedömandet av den förevarande lagstiftningsfrågan, hade kollegium

hänletts till den uppfattning,_ att innehållet av bestämmelserna örn del-

ägarskap i häradsallmänning icke blott icke stöde i god överensstämmelse

med allmänningsinstitutets historiska utveckling utan även — icke minst

genom den i slutet av det sistförflutna seklet åvägabragta omläggningen

av både den statliga och kommunala jordbeskattningen — väsentligen un­

danryckts stödet av förhållanden, som vid stadgandenas tillkomst kunde

varit ägnade att låta dem framstå med en viss särskild grad av billighet

eller berättigande. Kollegium, som härvid hänsyftade å den privilegierade

rätt till avkastningen av dessa allmänningar, som från och med tillkom­

sten av 1866 års skogsordning kommit att tillgodonjutas endast av den

mantalssatta jordens ägare efter avkastningens fördelning dem emellan

i förhållande till det ägande mantalets storlek, ville jämväl påvisa, att

detta delägarskap av förhållandenas makt ekonomiskt utvecklat sig be­

tydligt olämpligt, för att icke säga irrationellt.

Till närmare utveckling av sitt påstående, att de nuvarande delägare­

bestämmelserna ej överensstämde med allmänningsinstitutets historiska

utveckling, har kollegium framhållit, att redan de under 1600-talet utfär­

dade skogsordningarna byggt på den grundsatsen, att häradsallmänning

finge nyttjas endast till gagn för hemmanen och gårdarna i det härad,

till vilket allmänningen hörde, samt att häradsbornas rätt till skogsfångst

å dylik allmänning sålunda genom dessa författningar begränsats till

att avse allenast husbehovet. Denna grundsats hade sedermera bibehål­

lits i 1/34, 1793 och 1805 års skogsordningar, av vilka den sistnämnda va­

rit gällande, intill dess 1866 års skogsordning trätt i kraft. I 1866 års

skogsordning hade emellertid berörda princip frånträtts, i det däri be­

träffande delägarnas rätt att tillgodogöra sig skogen å häradsallmänning­

arna upptagits väsentligen enahanda bestämmelser, snm sedermera influ­

tit i 1894 års skogsordning. Därjämte vore att märka, att såväl enligt

landskaps- och landslagarna som enligt de före 1866 gällande skogsord-

ningarna rätten att nyttja häradsallmänning i princip tillkommit alla

jordbruksidkare inom häradet, vilken beteckning under ifrågavarande tid

kunde anses sammanfalla med de i häradet bofasta.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kollegium gjort gällan­

de, att de grunder för delägarskapet i häradsallmänningarna, som upp-

togos i 1866 års skogsordning, innefattade en nyhet av anmärkningsvärt

slag, och har kollegium till ytterligare belysning härav anfört:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

47

Medan häradsbornas rätt till avkastningen från liäradsallmänningarna

före 1866 under en mer än 200-årig utveckling strängt begränsats till lius-

bebovet för häradets skogfattiga eller skoglösa jord, bade 1866 års be­

stämmelser i ämnet inneburit snarast en ideell uppdelning av dessa all­

männingar på häradets mantalssatta jordbruksfastigheter, med varje an­

del såsom en adpertinens till motsvarande dylik fastighet. Häradsall-

männingarna bade genom 1866 års lagstiftning satts så att säga på aktier,

där aktiebeloppet bestämts i proportion till hemmansägarens fastigliets-

innebav efter mantal. Den sålunda skedda brytningen med liäradsall-

männingsinstitutets föregående historiska utveckling vore omisskännelig,

sedd i belysning av innehållet i de två förutgångna århundradenas skogs-

ordningar. För 1866 års lagstiftare torde emellertid denna brytning hava

framstått med en väsentligt annan innebörd än vad fallet måste bliva

vid ett bedömande från nuvarande tid. För en riktig uppfattning här­

utinnan torde följande omständigheter böra uppmärksammas.

De 1866 års författning närmast föregående skogsordningarna hade

upptagit bestämmelser, som nog så snävt beskurit möjligheten för kä-

radsborna att tillgodogöra sig häradsallmänningen iulia avkastning.

Dessa bestämmelser hade ingalunda tillkommit allenast i skogsskydds-

syfte utan lika mycket avsett att för kronan tillskapa förmånsrätter av

rent ekonomisk art. Det bade blivit en medveten uppgift för 1866 års

lagstiftning att undanröja spåren av dessa kronans förmånsrättigketer,

vilka ansetts icke väl förenliga med den natur av att vara häradets »till-

körigketer», som bamera rätt allmänt tillagts liäradsallmänningarna. Det

sätt, varpå nämnda uppgift lösts, hade emellertid kommit att medföra

andra konsekvenser, med säkerhet varken åsyftade eller förutsedda.

Så länge häradsallmänningens skogsavkastning av bäradsborna till­

godonjutits allenast i form av utsyning för fastigheternas inom häradet

husbehov, hade väl näppeligen förelegat någon fara för att beteckningen

»intressenter» eller »delägare» i allmänningen kunde leda föreställningen

på villospår rörande sådan allmännings jordrättsliga natur. Kollegium

syftade härvid ingalunda på det inom den svenska rättsdoktrinen med

mycken iver diskuterade spörsmålet, huruvida — rättshistoriskt sett —

äganderätt till liäradsallmänningarna, med det innehåll modern svensk

rättsdoktrin inlade i denna juridiska kategori, kunde anses tillkomma

kronan eller icke. Kollegium bade däremot i tankarna föreställningen,

att liäradsallmänningarna i själva verket skulle vara att anse som inte­

grerande delar av hemmanen inom häradet på samma sätt som en bys

eller ett skifteslags oskiftade ägor tillhörde hemmanen inom dessa sam-

fälligheter.

Tvivelsutan bade något verkligt stöd för denna uppfattning hittills

icke kunnat framföras. Ett kriterium för åsiktens ohållbarhet hade ju

också med fog ansetts ligga däri, att ett särskilt hemman inom ett härad

mycket sällan torde hava kunnat visas vara skattlagt för rätt till hä­

radsallmänningens nyttjande. Såsom subjekt för denna rätt — den mån­

de i modern rättsterminologisk mening benämnas ägande- eller besitt­

ningsrätt — torde man däremot rent historiskt sett med grundat, skäl

hava att betrakta häradet såsom menighet, och torde detta äga giltighet,

vare sig man sökte härleda nämnda rätt från en häradet ursprungligen

tillkommande samfunds- (dier höghetsrätt över den ouppodlado jorden

inom dess område eller från upplåtelser av kronan.

Denna uppfattning av liäradsallmänningarna såsom en samfundsegen-

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

48

dom för häradet såsom menighet betraktad — icke såsom föremål för en

de särskilda hemmansägarnas samäganderätt — torde också i själva ver­

ket ligga till grund även för 1866 års och nu gällande lagstiftning. Orda­

lagen i de i nämnda författningar i ämnet upptagna bestämmelserna

hade emellertid, såsom synts, kommit att mycket illa motsvara denna

åskådning. Ännu vid tiden för sagda lagstiftnings tillkomst hade väl

förhållandet varit så, att de till häradet såsom menighet anslutna prak­

tiskt taget — örn man frånsåga tjänsteklassen eller sådana personer, som

vore i andras bröd — motsvarats av dem, som ägt eller eljest besuttit

hemmansjord. Den å landsbygden stationerade militära, civila och eck­

lesiastika tjänstemannakåren hade sålunda såsom regel innehaft bostäl­

len med hemmans natur. De självständiga jordbruk, som bestått enbart

av icke i mantal satt jord, torde icke hava varit talrika och torde för

övrigt i regel hava varit av ålder, med avseende å häradsallmänningarnas

nyttjande, lika berättigade med de mantalssatta fastigheterna.

Under tidsskedet efter 1866 hade åter, såsom bekant, strukturen av den

å landsbygden bosatta befolkningen undergått avsevärda förändringar.

Genom tillämpning av jordavsöndringsinstitutet i tidigare okänd omfatt­

ning hade sålunda gradvis en helt ny klass av jordägare uppkommit inom

häradet. Inom befolkningen i landskommunerna hade därjämte yrkes­

grupper urskilt sig, som icke vare sig såsom jordägare eller blott brukare

ägnade sig åt jordbruksnäring. På detta sätt hade helt natiirligt de be­

folkningselement tillväxt, som genom konsekvenserna av 1866 års bestäm­

melser utestängts från delaktighet i den tillgång, som liäradsallmännin-

garna, historiskt sett, representerat för häradet såsom menighet.

Till stöd för sin anmärkning, att delägarskapet i häradsallmänning,

sådant det vunnit sin reglering genom 1866 års skogsordning, ekonomiskt

utvecklat sig till ett ganska irrationellt system, har kollegium framhållit,

att med den nu gällande ordningen förekomme såsom regel årligen den

anomali, att den icke sällan ansenliga nettobehållningen av häradsallmän­

ningarnas avkastning icke blott icke bleve föremål för fondering eller

bomme till användning för gemensamma allmännyttiga ändamål utan

fastmer genom utdelning till delägarna förskingrades på så många hän­

der, att den på var och en belöpande utdelningskvoten — med undantag

av ett mindretal större fastighetsinnehav i godsägares och bolags ägo —

genom sin ofta kuriösa litenhet saknade varje ekonomisk betydelse till

och med för mottagarna.

Till belysande av detta påstående har kollegium låtit upprätta en tabell,

som fogats vid kollegii ifrågavarande yttrande och däri beträffan­

de tjugo särskilda häradsallmänningar, från vilka avkastning under

åren 1911—1915 utdelats bland delägarna allenast i penningar, upptagits

den utdelning, som under sagda tid årligen beräknats belöpa å de sär­

skilda utdelningsberättigade fastigheterna inom vederbörande härad, vil­

ka i tabellen fördelats i olika grupper efter mantalets storlek. Samtliga

ifrågavarande fastigheter hava i tabellen beräknats till 18,154, och har

enligt tabellen den å varje fastighet belöpande årliga utdelningen under

sagda tid ej överstigit för 12,458 fastigheter 10 kronor och för 9,049 fastig-

Kungl. Martts proposition Nr 10.

49

heter 4 kronor samt för 2,010 fastigheter ej ens uppgått till 1 krona. De

i tabellen lämnade uppgifterna örn antalet utdelningsberättigade fastig­

heter och dessas mantal äro, såsom kollegium i yttrandet påpekat, grun­

dade på vissa beräkningar, verkställda för den s. k. emigrationsutrednin-

gen och avseende år 1900, samt sålunda hänförande sig till förhållanden,

sorn numera i viss mån ändrats, varförutom uppgifterna avse nuvarande

mantal, ej oförmedlade sådana. De härav föranledda felaktigheterna i

beräkningarna torde emellertid — framhåller kollegium -— för det av

kollegium med beräkningarna avsedda syftet vara skäligen betydelselösa.

Kollegium har sammanfattat sin ståndpunkt i förevarande fråga på

följande sätt:

Kollegium ansåge sig hava ådagalagt, att den nu gällande lagstiftning­

en rörande häradsallmänningarna i dess viktigaste del, nämligen örn del-

ägarskapet, saknade grundfäste både i historiska samt nutida sociala och

ekonomiska förhållanden. Varje förslag till revision av denna lagstift­

ning, som icke byggde på ny grund härutinnan, måste kollegium följakt­

ligen avstyrka. Vid sådant förhållande och då såväl skogslagstiftnings-

kommitténs och kommittéreservantens som allmänningsombudens förslag

lämnade orubbad den nu gällande lagstiftningens ståndpunkt i berörda

avseende, kunde kollegium icke giva sin tillslutning till någotdera av

dessa förslag. Den nuvarande lagstiftningens omläggning förefölle emel­

lertid kollegium oundgänglig och borde enligt ämbetsverkets mening

åsyfta en sådan reglering av dispositionsrätten till häradsallmänningar-

nas avkastning, att dessas historiskt givna natur av verklig samfunds-

egendom återställdes. Att ett förverkligande av detta syfte numera, med

hänsyn till helt ändrade ekonomiska förhållanden, förutsatte andra for­

mer än i gången tid vore däremot givet.

Det torde framgå redan av det sålunda yttrade, att tanken på dessa

skogars indragning till staten i fiskaliskt syfte vore kollegium helt främ­

mande. Häradsallmänningarnas historia gåve enligt kollegii mening in­

tet hållbart stöd för en sådan åtgärd. Den ofrånkomliga omregleringen

syntes kollegium fastmera höra gå i den riktningen, att avkastningen av

dessa naturtillgångar anvisades till främjande av sådana ekonomiska

intressen, som vore gemensamma för befolkningen inom de landskommu­

ner, vilka av ålder tillhört de respektive häradenas gamla områden.

Kollegium lämnade härvid ingalunda obeaktat, att en omläggning av

lagstiftningen i nu antydd riktning skulle för ett mindretal av de nuva­

rande delägarna — särskilt för bolag och andra ägare av större fastig-

hetskomplex — genom mistningen av den nuvarande direkta avkomsträt-

ten medföra någon egentligen nämnvärd ekonomisk förlust. Kollegium

delade i icke mindre mån än 1915 års jordbruksutskott de betänkligheter,

som i allmänhet måste vara förenade med en anordning, som utan ersätt­

ning rubbade bestående äganderättsförhållanden. Kollegium holle till

och med före, att rättigheter, även där de — såsom fallet torde vara med

»delägarskapet» i häradsallmänningarna — icke kunde benämnas .ägande­

rätt, generellt påkallade icke mindre skydd. Det vore emellertid till en

början att märka, att den rätt till avkomstcn från häradsallmänningarna,

som nu tillkomme de s. k. delägarna, tillagts dem av lagstiftningen utan

att de därför behövt utgiva något vederlag, men å andra sidan utan nå­

gon försäkran örn rättighetens bestånd för all framtid. Nämnda rätt

Bihang lill riksdagens protokoll

11132.

t

smal.

lil höft.

(Ar

lii-'

•

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

50

grundade sig frist hellre på en lagstiftning, vars förutsättningar i en vik­

tig del bortfallit. Avgörande betydelse syntes kollegium emellertid böra

tillerkännas den omständigheten, att det intrång i de nuvarande delägar­

nas må vara väl förvärvade rättigheter, som ett genomförande av det

av kollegium antydda förslaget skulle innebära, motsvarades av ett till­

godoseende av lika väl grundade anspråk å de hittills utestängdas sida.

Förslaget innebure, enligt kollega mening, i sak endast ett återställande

av ett tidigare rättsläge. Att vid sådant förhållande genom någon slags

ersättning hålla de nuvarande hittills obehörigen gynnade »delägarna»

skadeslösa, därtill saknades enligt kollega mening all anledning.

Då kollegium ovan föreslagit, att nettobehållningen av häradsallmän­

ningarna borde genom en blivande lagstiftning anvisas till främjande

av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för befolkningen

inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört de respektive häradena,

hade kollegium icke tänkt sig, att denna behållning skulle omedelbart

efter någon fördelning dem emellan tillföras kommunerna för att ingå i

dessas drätsel. Jämsides med en fondering i lämplig omfattning av be­

rörda behållning syntes de inflytande medlen lämpligen böra komma till

användning genom särskilda anslag för sådana ändamål, som för kom­

munerna i allmänhet vore nödiga eller gagneliga. Det syntes kollegium

stå väl överens med häradsallmänningsinstitutionens historiska utveck-

ling’, att vid fastställandet av dessa ändamål jordbruksnäringens behov

gåves ett visst företräde. Icke minst ur denna synpunkt erbjöde sig själv­

mant yägväsendet såsom särskilt och i främsta rummet ägnat att komma

i åtnjutande av delaktighet i understöd av allmänningsmedlen. Även

andra jordbruksnäringen i bygden främjande anordningar och åtgärder

borde härvid lämpligen kunna påräkna sådant understöd, såsom jord­

brukets förbättring genom torrläggning eller annorledes, boskapssköt­

selns utveckling m. m. Ej heller ansåge kollegium det böra anses ute­

slutet, att bidrag av dessa medel i särskilda fall kunde tilldelas kom­

munerna för tillgodoseende av rent kommunala behov med avseende

exempelvis å folkundervisningen, fattigvård, läkarvård eller dylikt.

Förvaltningen av do tillgångar, som härflutit från häradsallmänningen,

syntes under Konungens befallningshavandes inseende lämpligen böra

uppdragas åt en styrelse, vars ledamöter utsåges av de särskilda kom­

munerna å kommunalstämma. På förslag av denna styrelse eller av

kommunerna torde det böra ankomma å länsstyrelsen att fatta beslut

örn användningen av de årligen disponibla medlen.

I sitt yttrande har kollegium slutligen uttalat sig i frågan, huruvida

spörsmålet örn kronans äganderätt till häradsallmänningarna borde be­

svaras i en ny lagstiftning angående dessa skogar, och därvid framhållit,

att detta spörsmål enligt kollegii mening saknade varje real betydelse för

ett bedömande av den för närvarande aktuella lagstiftningsfrågan rö­

rande häradsallmänningarna. Kollegium, som med denna sin uppfatt­

ning avsiktligt uraktlåtit att i sitt yttrande ingå på en granskning av

gjerda föi soken att vindicera en äganderätt till dessa allmänningar

med modeint privaträttsligt innehall at endera kronan eller »häradet»,

holle nämligen före, att ett återupptagande i förevarande sammanhang av

diskussionen härom blott kunde vara ägnat att bortskymma den sakliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

51

innebörden av den fråga, som nu påkallade lagstiftningens medverkan

för sin lösning. — Dispositionsrätten över häradsallmänningarna hade

av ålder reglerats och reglerades alltjämt uteslutande genom positiva

lagbestämmelser. För en förfoganderätt över dessa allmänningsskogar,

som skulle härflyta såsom en rättsverkan av äganderätten i och för sig,

gåves följaktligen intet som helst utrymme. Kollegium föreställde sig,

att någon ändring härutinnan icke borde genom en eventuell blivande

lagstiftning ifrågasättas. Helt bestridas kunde emellertid icke att -

med hänsyn till framdeles skeende markförvärv vid häradsallmänningar­

na och dessas lagfartsbehandling — en legal konstruktion av ett ägande-

subjekt för häradsallmänningarna numera skulle tillgodose ett visst

praktiskt behov. Därest den blivande lagstiftningen ansåges böra upp­

taga en bestämmelse härutinnan, syntes kollegium ingen betänklighet

möta mot att såsom ägare av häradsallmänningarna angåves exempelvis

häradet såsom sammanfattning av de kommuner, som av ålder tillhört

dess område.

Sveriges häradsallmänningsförbund har i det av förbundet i ärendet

avgivna yttrandet i huvudsak anslutit sig till kommittéreservantens för­

slag i förevarande avseende samt i överensstämmelse härmed hemställt,

att 2 § i allmänna!gsombudens förslag måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

»Häradsallmänning tillhör allmänningslaget, vilket, där ej för särskil­

da fall blivit annorlunda bestämt, består av dem, som i häradet äga i

mantal satt jord. Mellan allmänningslagets medlemmar inbördes be­

stämmes delaktigheten i allmänningslaget efter oförmedlade hemman­

talet.»

I övriga yttranden i ärendet har förevarande spörsmål i allmänhet ej

berörts. Domänstyrelsen har i sitt yttrande särskilt framhållit, att sty­

relsen ej inginge på någon närmare prövning av frågan, vem som vore

rätt ägare till häradsallmänningarna. En jägmästare har beträffande

dispositionen av häradsallmänningarnas avkastning framfört väsentli­

gen enahanda synpunkter som kammarkollegium samt alternativt ifrå­

gasatt häradsallmänningarnas indragande till kronan, vilket sistnämnda

förslag vunnit understöd av ännu en skogsstatstjänsteman.

1 den tidigare omnämnda skrivelsen den 17 september 1929 har kam­

markollegium beträffande sättet för genomförandet av det av kollegium

i yttrandet den 27 maj 1921 framlagda förslaget hävdat en uppfattning,

som väsentligen avviker från den i berörda yttrande uttalade. Kollegium

har sålunda i skrivelsen gjort gällande, att delägarnas rätt till härads­

allmänning ej lagligen torde kunna rubbas annat än genom en av Konung

och riksdag jämlikt 87 § 1 mom. regeringsformen beslutad lag samt alle­

nast under förutsättning, att full ersättning gåves. En lagstiftning, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Övriga ytt­

randen.

Kammar

•

kollega skri­

velse den

17/i>

1920.

52

avsåge genomförande av kollega i nyssnämnda yttrande framställda för­

slag, torde därför, därest man ej ville avvika från hävdvunna lagstift-

ningsgrundsatser, böra förlänas expropriationslags karaktär.

DtP<chefrnntS Me(1 hänsyn tin vad i ärendet förekommit har jag ansett, att spörsmå­

let örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänningarna bör

upptagas till behandling i samband med den ifrågasatta nya lagstiftning­

en för dessa skogar.

För ett rätt bedömande av de i berörda avseende framställda försla­

gen är det av vikt att söka klargöra innebörden av nu gällande bestäm­

melser i ämnet.

Av den historiska översikt, som jag i det föregående lämnat av lag­

stiftningen rörande häradsallmänningarna, torde framgå, att dessa all­

männingar sedan äldsta tider tillhört respektive härad. Häradenas rätt

till dessa allmänningar har visserligen periodvis underkastats djupgåen­

de inskränkningar, föranledda saväl av behovet att skydda allmänningar -

nas skogstillgångar mot förödelse som av kronans intresse att förfoga

över dem för vissa allmänna ändamål, men har denna rätt dock städse

i viss omfattning bibehållits i lagstiftningen. Sedan häradenas rätt i

förevarande avseende vunnit ett betydelsefullt erkännande genom kam-

markollegii cirkulär den 14 april 1824, däri uttalades, att häradsallmän­

ning borde anses såsom häradets tillhörighet, samt under vissa villkor

medgavs, att häradsallmänning finge upplåtas till delning mellan veder­

börande socknar eller enskilda hemmansägare, blevo genom 1866 års

skogsordning de förmånsrätter till dessa skogar, som tidigare tillkommit

kronan, i allt väsentligt undanröjda, och stadgades samtidigt, att allmän-

ningarnas avkastning finge, sedan kostnaderna för allmänningarnas vård

och förvaltning därur guldits samt virke undantagits för broar och

andra för häradet gemensamma byggnader, i sin helhet användas för

utdelning mellan allmänningsdelägarna efter oförmedlat hemmantal.

Såsom delägare i allmänningarna angåvos i förordningen ägarna av i

mantal satt jord inom respektive härad, därvid dock förutsattes, att för

vissa fall särskilda bestämmelser härutinnan kunde gälla. Såsom framgår

av den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för förordningens stad-

ganden angående liäradsallmänningar, vila dessa stadganden på den upp­

fattningen, att sagda allmänningar med äganderätt tillhörde respektive

härad. Bestämmelserna i 1866 års skogsordning angående häradsallmän-

ningar upptogos sedermera i det närmaste oförändrade i nu gällande

skogsordning av år 1894.

På grund av vad sålunda anförts finner jag den nuvarande lagstift­

ningen angående häradsallmänningar vara grundad därå, att häradsall­

männing med äganderätt tillhör vederbörande härad samt att med hä­

rad i detta sammanhang förstås, där ej för särskilda fall annorlunda be­

stämts, ägarna av i mantal satt jord inom häradet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

53

Nu angivna uppfattning angående äganderätten till häradsallmänning-

arna Ilar bekräftats av de ingående rättsbistoriska undersökningar i detta

ämne, som under senare tid ägt rum, samt jämväl vunnit stöd i rätts­

praxis. Av särskilt intresse äro de uttalanden rörande förevarande frå­

ga, som gjordes av vederbörande domstolar i en tvist mellan delägarna i

Rasbo häradsallmänning, å ena, samt inmutaren av en järnmalmsfyndig-

het å allmänningen, å andra sidan, angående rätt för delägarna att åtnjuta

jordägarandel i fyndigheten. Häradsrätten, varest inmutaren gjort gäl­

lande, att sagda allmänning tillhörde kronan och att delägarna däri för­

ty vore uteslutna från dylik andel, förklarade i meddelat utslag, att del­

ägarna vore berättigade till jordägarandel, samt åberopade till stöd här­

för, att enligt 1866 års skogsordning, jämförd med Kungl. Maj:ts hrev

den 16 mars och kammarkollegii cirkulärbrev den 14 april 1824, härads­

allmänning vore att anse såsom under äganderätt tillhörig dem, vilka

hyggde och bodde i häradet. Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, fann

genom dom den 1 december 1875 (N. J. A. 1875 sid. 538) skäl ej vara an­

fört, som kunde verka ändring i berörda utslag. I detta sammanhang

må jämväl erinras, att i ett annat mål, avseende fråga huruvida lösnings­

rätt enligt den s. k. ensittarlagen förelåge till ett i häradsallmänningen

Kungsörs allmänning nr 1 ingående område, högsta domstolen i utslag

den 26 oktober 1928 (N. J. A. 1928 sid. 463) förklarat den omständigheten,

att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde sagda allmän­

ning, icke medföra, att bestämmelserna i ensittarlagen ej skulle äga till-

lämpning beträffande området. Då kronan tillhörig mark principiellt är

undantagen från ensittarlagens tillämpning, framgår av utslaget, att sag­

da häradsallmänning ansetts i varje fall ej tillhöra kronan.

I gällande lagstiftning angående liäradsallmänningar har delägarnas

rätt att förfoga över dessa skogar underkastats betydelsefulla inskränk­

ningar. Enligt 1894 års skogsordning skola allmänningarna sålunda bibe­

hållas oförminskade, och skall skogsskötsel därå handhavas enligt hus-

hållningsplaner, som fastställas av domänstyrelsen. Jämväl i övrigt äro

delägarna med avseende å allmänningarnas förvaltning i skogsordningen

underkastade vissa reglerande föreskrifter. Då emellertid samtliga hit­

hörande stadganden uteslutande åsyfta att trygga allmänningarnas be­

stånd och ändamålsenliga förvaltning, kunna de ej anses oförenliga med

delägarnas äganderätt till allmänningarna. Jag vill erinra, att liknande

inskränkningar gälla med avseende å sockenallmänningar och besparings-

skogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Väs­

terbottens och Norrbottens län, vilka skogar dock, med något enstaka un­

dantag, ostridigt tillhöra ägarna av i mantal satt jord inom vederböran­

de socknar.

Till belysning av innebörden av delägarnas rätt till häradsallmänning

tillåter jag mig även erinra örn stadgandena i 19 kap. 12 § i 1926 års jord

delningslag. Enligt dessa stadganden skall vid avstyckning bestämmas,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

54

om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål,

i aga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller

i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. I

'issa angivna fall må dock enligt berörda stadganden bestämmelse ej

meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till

delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall

vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skä­

ligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I nu an­

givna stadganden har sålunda rätt till delaktighet i allmänning, vilket be­

grepp här otvivelaktigt omfattar även häradsallmänning, angivits såsom

en fastighet tillkommande enskild rättighet av samma karaktär som rätt

till andel i bysamfällighet.

Enligt gällande lagstiftning bör häradsallmänning sålunda anses till­

höra dem, som äga i mantal satt jord inom häradet, där ej för särskilda

lall annorlunda bestämts. Med avseende å frågan örn delägarnas rätt

till häradsallmänning bör vidare beaktas, att häradsallmänningarna så­

väl i lagstiftningen som, såvitt känt är, i kameral praxis städse behand­

lats såsom särskilda för sig bestående fastigheter och ej såsom samfällig-

heter för den mantalssatta jorden inom respektive härad. En dylik upp­

fattning örn häradsallmänningarnas kamerala natur torde ock ligga till

grund lör högsta domstolens förenämnda utslag den 26 oktober 1928. Vi­

dare ma erinras, att enligt 1894 års skogsordning häradsallmänning skall

bibehållas oförminskad och sålunda ej må skiftas samt att allmännings-

delägarna i skogsordningen organiserats såsom en särskild kommun eller

menighet. Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala därför

att häradsallmänning ej utgör föremål för delägarnas samäganderätt

utan tillhör dessa såsom sammanslutna till ett enhetligt rättssubjekt, en

särskild juridisk person.

Kungl. Majus proposition Nr 10.

Vad härefter angår de förslag, som i ärendet framställts örn ändrad

reglering av delägarskapet i häradsallmänning, åsyfta dessa, såsom förut

nämnts, huvudsakligen en sådan omläggning därav, att häradsallmän-

nings avkastning leonline alla inom häradet boende till godo och att dylik

allmänning sålunda erhölle karaktären av samfundsegendom för häradet

eller de kommuner, som äro belägna inom detta. Dessa förslag innebära

alltså, att rätten till delaktighet i häradsallmänning skulle utsträckas

till alla inom häradet eller nämnda kommuner boende.

Beträffande ifrågavarande förslag må till en början erinras, att, då

lätt till delaktighet i häradsallmänning genom 1866 års skogsordning för­

klarades tillkomma allenast ägare av i mantal satt jord inom häradet,

där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, detta, på sätt av för­

arbetena till sagda förordning uttryckligen framgår, ansågs överens-

55

stämma med de grunder, som dessförinnan gällde i detta hänseende. Rik­

tigheten av denna åsikt bekräftas ock av de bestämmelser örn rätten att

nyttja häradsallmänning, som återfinnas i 1734 års lag och skogsordning

samt skogsordningarna av åren 1793 och 1805.

Beträffande de i 1734 års lag och skogsordning upptagna bestämmel­

serna i ämnet må erinras, att enligt 16 kap. 1 § första punkten byggninga-

balken häradsallmänning fick nyttjas av dem, som voro i häradet. Denna

regel kompletterades av föreskriften i andra punkten av samma paragraf,

enligt vilken de, som ej hade sådant å egna ägor, ägde å häradsallmän­

ning njuta mulbete, timmer, ved, gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat,

som där funnes, till egen nödtorft, men ej något därav till annan upplåta

eller sälja. Av denna föreskrift ävensom av följande stadgande!! i

berörda kapitel framgår, att enligt 1734 års lag allenast innehavare

av jord inom häradet ägde nyttja häradets allmänning. Den jordlösa be­

folkningen var sålunda enligt lagen utestängd från sådan rätt. Då vid

tiden för tillkomsten av 1734 års lag å landet i regel ej funnos anelia fa­

stigheter än sådana, som antingen åsatts visst mantal eller som i fråga

örn rättigheter och skyldigheter voro med dessa likställda och sålunda

ⁱ allmänhet avsedda att mantalssättas, voro innehavarna av jord inom

häradet vid berörda tid i stort sett identiska med dem, som ägde eller in­

nehade hemmansjord därstädes. Vad angår brukare av annans jord, tor­

de denne enligt 1734 års lag och skogsordning ägt nyttjanderätt till hä­

radsallmänning allenast såom representant för vederbörande jordägare.

Enligt nyssnämnda lagstiftning var sålunda rätten att nyttja häradsall­

männing praktiskt taget begränsad till ägare av hemmansjord inom hä­

radet.

Den ståndpunkt, som 1734 års lag och skogsordning sålunda mtogo i

förevarande avseende och som i det väsentliga överensstämde med de

före 1734 härutinnan gällande regler, bibehölls sedermera i princip oför­

ändrad i 1793 och 1805 års skogsordningar.

Av det anförda framgår, att en ändrad reglering av delägarskapet i

häradsallmänning i enlighet med vad i förenämnda förslag åsyftas ej

kan, såsom kammarkollegium i ärendet gjort gällande, anses innefatta

ett återställande av ett tidigare rättsförhållande utan i verkligheten in­

nebär en genomgripande omläggning av de grunder, som sedan äldsta ti­

der gällt i detta avseende.

En följd av den uppfattning örn delägarnas rätt till häradsallmänning,

som jag i det föregående hävdat, torde vara, att denna rätt bör åtnjuta

enahanda skydd som annan enskild rätt. dag vill erinra, att, då genom

1866 års skogsordning de materiella inskränkningar i delägarnas föreva­

rande rätt, som i äldre tider genomförts till förmån för kronan, upphävdes,

detta skedde efter det riksdagen uttryckligen uttalat, att sagda inskränk­

ningar oj syntes förenliga med häradenas äganderätt lill dessa skogar. Den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

ståndpunkt, sorn sålunda intogs av statsmakterna i samband med utfär­

dandet av 1866 års skogsordning, torde nu ej böra frångås. I detta av­

seende bör jämväl uppmärksammas, aft ett stort antal av de hemman,

varmed delägarrätt i häradsallmänning nu är förenad, efter tillkomsten

av 1866 års skogsordning varit föremål för försäljning samt att därvid

sådant hemmans andel i häradsallmänning självfallet tagits i beräkning

vid köpeskillingens bestämmande. Ett inrymmande av nya delägare i ve­

derbörande allmanning skulle uppenbarligen för ägaren till dylikt hem­

man te sig såsom en direkt kränkning av hans genom köpet förvärvade

rättigheter.

I enlighet med vad sålunda anförts torde frågan, huruvida gällande

grunder för rätten till delaktighet i häradsallmänning böra i den nya

lagstiftningen ändras, vara att bedöma från enahanda synpunkter, som

1 all“anhet tillämpa^ med avseende å ingripanden i enskild rätt från det

allmannas sida. Till följd härav lärer såsom förutsättning för genomfö­

randet av en dylik ändring böra gälla, att densamma är påkallad av hän­

syn till något allmänt intresse av synnerlig vikt samt att de nuvarande

delagarna tillerkännes full ersättning för den förlust, som de genom änd­

ringen tillskyndas. De av kammarkollegium till stöd för dess förslag i

amnet åberopade skäl kunna ej enligt min mening anses representera nå­

got dylikt allmänt intresse. Ej heller eljest kan för närvarande, såsom

ock kommittéreservanten påpekat, något sådant intresse anses föreligga

dag vill i detta sammanhang framhålla, att jag ej kan biträda kam-

markollegn uttalande, att de nuvarande bestämmelserna örn dispositionen

av haradsallmännings avkastning förlorat sitt berättigande på grund där­

av, att grundskatterna samt övriga den mantalssatta jorden särskilt be­

tungande skatter och onera avskrivits eller fördelats på samtliga skatt­

skyldiga inom häradet eller kommunen — en uppfattning, som kommit

till synes jämväl i vissa av de inom riksdagen väckta motionerna i äm­

net. Mot detta uttalande torde nämligen med fog kunna invändas att

haradsallmänningarnas historia ej giver vid handen, att rätten att nyttja

sadan allmanning eller tillgodonjuta dess avkastning varit betingad av

skyldigheten att utgöra berörda skatter och onera.

Vidare torde bora betonas, att kollega anmärkning rörande de ekono­

miska konsekvenserna av nu gällande bestämmelser örn delägarskap i hä­

radsallmänning, nämligen att vid utdelning av sådan allmännings av-

astning den på varje delägare belöpande kvoten i många fall bleve

alltför obetydlig, i själva verket ej riktar sig mot de materiella reglerna

örn delägarskapet utan mot tillämpningen av stadgandena örn disposi­

tionen av berörda avkastning. En utväg att minska den av kollegium

påtalade olägenheten i detta avseende synes vara att i lagen uttryckligen

medgiva delagarna rätt att besluta fondering av avkastningen samt att

underlätta avkastningens användande för allmänningens utvidgande el­

ler for främjande av skogsproduktionen därå. I övrigt torde det kunna

57

förväntas, att delägarna med det allt mera stegrade intresse för allmän-

ningarnas rationella förvaltning, som under senare tid framträtt, själv­

mant komma att vidtaga åtgärder för undanröjande i möjligaste män

av berörda olägenhet.

På grund av vad sålunda anförts har jag ej funnit mig böra tillstyrka

någon utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning till andra än

de nuvarande innehavarna av denna rätt eller någon rubbning i övrigt

av de grunder, som nu gälla härutinnan.

Däremot har jag ansett lämpligt, att den rätt till häradsallmänning,

som enligt det förut anförda tillkommer de nuvarande delägarna, uttryck­

ligen erkännes i den nya lagstiftningen. Ett stadgande härom torde med­

föra ett stegrat intresse bland delägarna för allmänningarna och deras

rationella skötsel samt därjämte i många fall utgöra en förutsättning för

att delägarna, såsom det föreliggande lagförslaget åsyftar, skola vidtaga

åtgärder för införlivande med allmänningarna av de betydande mark­

områden, som delägarna under senare tid förvärvat.

Med anledning av omförmälda bestämmelse i 19 kap. 12 § i 1926 års

jorddelningslag torde i den nya lagstiftningen, i anslutning till den upp­

fattning, som uttalats i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 april 1927

nr 140, såsom delägare i häradsallmänning böra angivas, förutom ägare

av i mantal satt jord inom häradet, jämväl ägare av sådana fastigheter

därstädes, som enligt berörda bestämmelse vid avstyckning tillagts del­

aktighet i allmänningen. I fråga örn fastighet, för vilken rätten till del­

aktighet i allmänningen sålunda bestämts, bör uppenbarligen den vid av­

styckningen stadgade delaktighetsgrunden vara normerande för sagda

rätt.

Att, såsom kommittéreservanten föreslagit, i den nya lagen införa en

särskild benämning å det rättssubjekt, som äger häradsallmänning, har

jag ej ansett lämpligt, särskilt med hänsyn därtill att uttrycket delägare

i häradsallmänning numera vunnit hävd inom lagstiftningen och upp­

tagits jämväl i andra författningar än 1894 års skogsordning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i det föreliggande lag­

förslaget stadgats, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter

inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid

jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen,

samt att ägarna av dessa fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen

efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter, för vilka

rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stad­

gade grund.

Enligt förslaget äger den nu angivna delägarebestämmelsen, i likhet

med motsvarande bestämmelse i 1894 års skogsordning, ej oinskränkt gil­

tighet för alla häradsallmänningar, utan förutsättes, att för vissa härads

allmänningar större eller mindre avvikelser därifrån kunna äga rum. Till

dessa avvikelser torde jag få återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

58

I anslutning till den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget med

avseende å delägarnas rätt till häradsallmänning, har däri ej ifrågasatts

någon rubbning i nu gällande principer för disponerande av sådan all­

männings avkastning. Enligt förslaget skall denna förty, sedan därur

guldits nödiga kostnader för allmänningens behöriga vård och förvalt­

ning, i sin helhet komma delägarna till godo vare sig genom att använ­

das för vissa för delägarna samfällt nyttiga ändamål eller genom utdel­

ning bland dem. För att befrämja en ändamålsenlig tillämpning av utdel-

ningsrätten har i förslaget delägarna uttryckligen medgivits befogenhet

att fondera avkastning för längre eller kortare tid samt sålunda beretts

möjlighet att uppbringa för utdelning avsett belopp till lämplig storlek.

Till de bestämmelser, som härutinnan samt beträffande avkastningens

disponerande i övrigt upptagits i departementets förslag, återkommer jag

i det följande.

örnhäradsö//

torcle härefter få övergå till frågan örn häradsallmänningarnas

känningarnas

förvaltning och sättet för utövande av tillsyn därå.

förvaltning

utövande av

Såsom förut nämnts gäller enligt 1894 års skogsordning som regel, att

tillsyn därå.

häradsallmännings vård och förvaltning skall handhavas av skogssta-

Nuvarande

ten. Härifrån medgiver emellertid skogsordningen det undantag, att del-

^ system38 ägarna hava rätt att själva övertaga allmännings vård och förvaltning

under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fast­

ställts samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts.

Dessa villkor äro sålunda av den art, att det i verkligheten beror av del­

ägarnas egen vilja, huruvida allmänningens förvaltning skall av dem

övertagas. Har sådant övertagande ägt rum, skola dock vederbörande

skogsstatstjänstemän hålla uppsikt däröver, att skogshushållningen å all­

männingen haiulhaves enligt meddelade föreskrifter. Eftersättas dessa

och \idtages ej lättelse inom av länsstyrelsen förelagd tid eller sker å

allmänning större avverkning än i hushallningsplanen är medgivet,

äger länsstyrelsen förordna, att allmänningen åter skall ställas under

skogsstatens förvaltning. Något dylikt förordnande har dock, såvitt känt

är, ej meddelats.

Av den lätt att övertaga häradsallmänningarnas förvaltning, som

skogsordningen sålunda medgiver delägarna, hava dessa under de se­

nare decennierna begagnat sig i allt större utsträckning. Till belysning

härav har jag med ledning av domänstyrelsens årliga förvaltningsberät­

telser låtit upprätta en tablå över den omfattning, vari de i skogsord­

ningen medgivna två olika förvaltningssätten tillämpats under ett vart

av åren 1900, 1905, 1910, 1915, 1920, 1925 och 1929. Denna tablå är av föl­

jande innehåll:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 10.

59

...........

1900

1905

1910

1915

1920

1925

1929

1

Areal

Areal

Areal

| Areal

An-

Areal

| Areal

An-

Areal

An-

An-

Ali-

An-!

i

i

An-i

i

i

tal hektar tal hektar tal hektar tal ! hektar tal hektar tal | hektar

tal hektar

Allmänningar un-

der skogsstatens

förvaltning ......

41 67.802 41 68,198 39 62,120 39 64,184 33 53,056 28: 44,181

20 29,195

Allmänningar un-

der delägarnas

förvaltning ......

Summa

14 28,488 14 29,593

16 35,868 16 36,645 22 49,582 27] 58,628 35

73,720

55 96,290 55^97,791

55

0

0

G

O

0

5

C

5

55 100,829 55 102,638 55'102,809

1 551102,915

Tablån visar, att antalet av delägarna förvaltade allmänningar under

åren 1900—1929 vuxit från 14 till 35 saint att arealen dylika allmänningar

under samma tid ökats från 28,488 till (3, f20 hektar eller från ciika 30

till omkring 72 procent av samtliga allmänningars areal. Enligt tablån

Ilar allmänningarnäs totalareal under ifrågavarande tid undergått vissa

förändringar, beroende därpå att mark inköpts till vissa allmänningar

m. m.

Står häradsallmänning under skogsstatens förvaltning, utövas denna av

vederbörande jägmästare under överjägmästarens överinseende. För för­

rättning, som jägmästare verkställer å dylik allmänning, utgår friligt

Kungl. Maj :ts brev den 29 november 1889 gottgörelse med reseersättning

och dagtraktamente, vilken gottgörelse tillgodoföres statsverket av all-

männingens avkastning. Från vad sålunda föreskrivits har dock genom

Kungl. Maj :ts brev den 17 juni 1908 stadgats det undantag, att särskild

ersättning icke skall utgå till jägmästare för indelnings- och uppskatt-

ningsförrättningar å de allmänna skogar inom hans revir, som stå under

skogsstatens förvaltning. Förutom den ersättning, som enligt vad nu

anförts erlägges för skogsstatens ifrågavarande förvaltning, utgår ej

någon gottgörelse härför till statsverket. Bevakningen av de under

skogsstatens förvaltning stående häradsallmänningarna handhaves av kro­

noskogvaktare, vilka tillsättas av domänstyrelsen men helt avlönas av

allmännin garnäs avkastning. 1 vissa fall hava dock fastigheter a 5 kio-

nan upplåtits till boställen åt kronoskogvaktare.

Vad angår häradsallmänning, som förvaltas av delägarna och varå

skogsstaten sålunda allenast har att utöva kontroll å skogsskötsel^ liand-

havande, ankommer det likaledes å vederbörande jägmästare att under

över jägmästarens överinseende utöva denna kontroll. Enligt instruktionen

för domänverket den 11 februari 1921 (nr 64) skall jägmästaren minst vart

tredje år på stället undersöka, huruvida de för sådan häradsallmänning

meddelade föreskrifter behörigen iakttagits. För de rese- och andra kost­

nader, som dylika undersökningar medföra, utgår ej någon ersättning

till statsverket, och erhåller detta ej heller någon gottgörelse för det ar­

bete, som skogsstatens tjänstemän åsamkas för utövande av ifrågavaran-

60

Historik.

de kontroll. Bevakningen av allmänning, som liär avses, utövas av skog­

vaktare, vilken anställes av allmänningsstyrelsen och avlönas av allmän-

ningens avkastning. Även dessa skogvaktare innehava i vissa fall av

kronan upplåtna fastigheter såsom boställen.

Frågan örn revision av det nuvarande systemet för häradsallmänning-

arnas förvaltning är av gammalt datum.

Redan 1896 års skogskommitté framlade i sitt den 9 september 1899

avgivna betänkande ett förslag i detta avseende, åsyftande att härads-

allmänningarna ovillkorligen skulle stå under skogsstatens vård och för­

valtning. Till stöd för berörda förslag åberopades den goda skötsel, var­

av häradsallmänningarna kommit i åtnjutande under den år 1866 till­

komna lagstiftningen, och det stora intresse, varmed de omfattats av

delägarna, samt framhölls, att delägarna blivit allt mera benägna att

överlämna allmänningarna till skogsstatens vård och förvaltning och att,

där sådant skett, icke, såvitt veterligt vore, någon gång förekommit, att

delägarna sedermera själva övertagit allmänningens skötsel och bevak­

ning. Dessa förhållanden utmärkte, att fördelen av allmänningarnas

ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning blivit allt

mera insedd. Ehuru även de av delägarna förvaltade allmänningarna i

allmänhet vöre väl skötta, funnes likväl ej trygghet, att ett lika tillfreds­

ställande förhållande för framtiden skulle fortfara.

Sedan infordrade yttranden avgivits över nyssnämnda förslag och det­

samma därefter inom jordbruksdepartementet undergått vissa jämkning­

ar, blev förslaget genom proposition nr 47 förelagt 1903 års riksdag. Det

särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, hemställde emel­

lertid örn avslag å densamma och anförde till stöd härför, bland annat:

Utskottet hade väl funnit de till stöd för förändringarna anförda skä-

en delvis beiättigade, meri för utskottets uppfattning hade varit bestäm-

mande, att det med hänsyn till önskvärdheten av häradsallmänningar-

na,s fortfarande bestånd och tillväxt torde vara av vikt, att delägarnas

intresse för dem bibehölles. Känslan av egentlig delaktighet i allmän-

ningsskogen vore en nödvändig förutsättning för ett sådant intresse, men

örn skogen ovillkorligen måste stå under förvaltning och vård av sta­

tens skogstjänsteman, torde denna känsla icke i samma grad förefinnas,

som örn delägarna hade möjlighet att genom en av dem utsedd styrelse

",a a^männingen. Såsom bevis för att ett sådant intresse med nu

gallande lagstiftning verkligen förefunnes kunde anföras, att inom Ös­

tergötlands län flera häradsallmänningar blivit genom inköp av skogs-

mark tillökade i avsevärd mån. Det torde för övrigt icke vara en ena­

stående företeelse, att häradsallmännings område sålunda ökats, och örn

man finge antaga, att en tendens i nämnda riktning gjorde sig gällande

vöre detta en anledning att ej vidtaga en åtgärd, som kunde slappa del-

ägarnas intresse av sådana utvidgningar, särskilt då, såsom av kommit­

tén jämväl vitsordats, den föreslagna förändringen i sättet för härads­

allmännings vård och. förvaltning icke syntes alldeles nödvändig för

åstadkommande av en tillfredsställande skötsel av ifrågavarande skogar.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

61

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

En lösning av förevarande fråga i en riktning, motsatt den av 1896

års skogskommitté föreslagna, förordades av kommitterade för härads- ^j^ännings-

allmänningsintressenter i Östergötlands län i förenämnda av dem till -intressenter^

skogslagstiftningskommittén inlämnade skrivelse den 27 augusti 1913. I 9

berörda skrivelse uttalades nämligen såsom högeligen önskvärt, att hä-

radsallmänningarna i gemen stöde under delägarnas egen vård och för­

valtning under sakkunnig kontroll, och anfördes till utveckling av denna

mening, bland annat:

Enligt vad kommitterade trott sig finna vore orsaken till att vissa all­

männingar icke stöde under självförvaltning endast att söka i rena till­

fälligheter, i det att vederbörande på sin tid ej kommit sig för att be­

gära dylik självstyrelse. Den nu gällande bestämmelsen örn allmänning­

arnas ställande under skogsstatens förvaltning i vissa fall hade uppen­

barligen tillkommit för att tjäna till korrektiv mot otillfredsställande

skogsvård. Det gällde nu att utan att släppa detta syfte ur.sikte utfinna

en förvaltningsanordning, som därjämte erbjöde större möjligheter un de

nu förefintliga att tillvarataga delägarnas eget initiativ och samtidigt

vore ägnad att befordra en ännu mera rationell skötsel av allmännmgs-

skogarna. Det vaknade intresse, som försports bland allmännmgsdel-

ägarna, hade bland annat tagit sig uttryck i en önskan örn åstadkomman­

de av samarbete allmänningarna emellan för nedbringande av kostna-

derna för gemensamma behovs fyllande, såsom för gemensamma inköp av

frö och plantor (fröklängningsanstalter, plantskolor). De svårigheter,

med vilka man härvidlag hade att arbeta under nuvarande förhållanden,

torde vara allmänt kända. Nu angivna mål syntes efter noggrann pröv­

ning bäst kunna nås genom tillsättande av särskilda allmänningsjägmas-

tare såsom de praktiska handhavarna av allmänningarnas skötsel vid si­

dan av och i oavlåtlig kontakt med allmänningsstyrelserna. Genom att

sålunda överlåta skötseln av häradsallmänningarna åt särskilda tjänste­

män skulle den uppdelning av revir, som stöde på dagordningen, ^cd be­

höva genomföras i samma utsträckning, som. eljest vöre nödvändigt. Så­

som ett centralorgan för allmänningarna inom varje allmännmgsjäg-

mästares tilltänkta tjänstgöringsområde hade kommitterade tänkt sig in­

rättandet av allmänningsdistrilotsstyrelsen huvudsakligen bestående av

delegerade från områdets allmänningar. Distriktsstyrelsernas . framsta

uppgifter skulle vara att samtidigt med befrämjande av allmänningarnas

förkovran och utvidgning övervaka allmänningsjägmästarnas tjänsteut­

övning och handhava allmänningarnas ekonomi, såvitt rörde deras ge­

mensamma anstalter och verksamhet.

Förevarande spörsmål upptogs även, såsom i det föregående i korthet Sy^nska

omnämnts, av sydsvenska skogskommittén. I sitt den 17 december 1915 mutén.

avgivna betänkande framhöll kommittén såsom önskvärt, att häradsall­

männingarna ovillkorligen ställdes under skogsstatens förvaltning, och

föreslog kommittén i anslutning härtill, att häradsallmänningarna jämte

ecklesiastika m. fl. skogar skulle sammanföras i särskilda revir, under

■det kronoparker och vissa andra staten tillhöriga skogar skulle hänföras

Kungl, Maj:ts proposition Nr 10.

62

Skogslagstift

tang skom­

mittén.

till s. k. kronoparksrevir. Till stöd för detta förslag anförde kommit­

tén, bland annat, att i jämförelse med de större egentliga statsskogarna

en sämre vård ditintills kommit häradsallmänningarna samt de smärre

domänskogarna, skogar till boställen och allmänna inrättningars hem­

man till del samt att detta förhållande i övervägande grad berodde

därpå, att förvaltningspersonalens arbete av flera samverkande orsaker

kommit att ägnas huvudsakligen åt kronoparkerna och därmed likställda

domänskogar. För att rada bot härpå borde enligt kommitténs mening

förvaltningsområdena så uppdelas, att de olika grupperna allmänna sko-

gai komma att tillhöra skilda revir med särskilda förvaltare, varigenom

personalen kunde i viss mån specialisera sig på de olika skogarna och

sålunda bättre utnyttja do möjligheter, som dessa erbjöde.

Skogstagstiftningskommittén har i viss mån anslutit sig till de önske­

mål, som uttalats i berörda skrivelse från kommitterade för häradsall-

männingsintressenter i Östergötlands län, och ansett, att allmännings-

delägarnas nuvarande fakultativa förvaltningsrätt borde utbytas mot en

allmänt gällande sådan. I överensstämmelse härmed har kommittén före­

slagit, att häradsallmännings vård och förvaltning städse skall ombesör­

jas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Denna skall enligt

kommitténs förslag i likhet med vad nu gäller väljas av allmännings-

stamman samt äga utöva delägarnas beslutanderätt i alla frågor rörande

allmänningen, där ej i reglementet för denna är annorlunda stadgat. Kom­

mitténs förslag förutsätter, att närmare bestämmelser rörande allmän-

ningsstyrelsens organisation och förvaltningens handhavande i övrigt in­

rymmas i reglementet. Sådant skall enligt förslaget uppgöras för värjo

allmänning och fastställas av länsstyrelsen.

I samband med den sålunda föreslagna ändringen beträffande liandha-

' andet av häradsallmänningarnas förvaltning har kommittén framlagt

förslag rörande omläggning av sättet för utövande av kontroll å förvalt­

ningen. Enligt detta förslag skall skogsstatens uppsikt över häradsall­

männingarna upphöra och dessa i stället förläggas under skogsvårdssty-

relsernas tillsyn. Sistnämnda styrelser skola sålunda enligt kommitténs

förslag hava att pröva och fastställa hushållningsplaner för allmänning-

arna samt övervaka dessas efterlevnad ävensom att under vissa villkor

medgiva ändring i fastställd plan. Sker överträdelse av vad i sådan plan

föreskrivits och bliva i anledning härav särskilda åtgärder nödiga för

skogens behöriga skötsel, tillkommer det enligt förslaget skogsvårdssty-

relsen att föreskriva sådana åtgärder. Förslaget upptager därjämte vissa

stadganden, som åsyfta att trygga fullgörandet av hushållningsplanens

bestämmelser och särskilda av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrif­

ter. Till dessa stadganden återkommer jag i det följande.

Såsom motivering för förslaget i dessa delar har kommittén _ efter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

63

erinran örn sydsvenska skogskommitténs uttalande rörande den jämfö­

relsevis mindre goda vård, som kommit häradsallmänningarna till del,

och de av sagda kommitté föreslagna åtgärder för avhjälpande av detta

missförhållande — framhållit, att, även örn den ökning i omsorg och sta­

bilitet vid skötseln av häradsallmänningarna, som sydsvenska skogskom-

mittén avsett med sitt förslag, skulle bliva förverkligad, vad 1903 års

riksdagsutskott anfört örn vikten, att delägarnas intresse för häradsall­

männingarna bibehölles, och nödvändigheten härför av delägarnas be­

stämmanderätt över desamma fortfarande ägde giltighet. Särskilt borde

betonas, hurusom utskottets antagande, att med bibehållande av delägar­

nas bestämmanderätt den yppade tendensen att genom markinköp utöka

allmänningarna skulle ytterligare göra sig gällande, blivit i avsevärd

mån besannat. Då kommittén sålunda icke kunnat ansluta sig till de för­

slag, som åsyftade en utvidgning av skogsstatens nuvarande befogenhet

med avseende på häradsallmänningarna, överensstämde detta också med

kommitténs uppfattning, att skogsstaten icke borde hava befattning med

andra skogar än sådana, som tillhörde staten eller vilkas avkastning

komme ett allmänt ändamål tillgodo. Med denna uppfattning hade kom­

mittén icke heller kunnat stanna vid de nuvarande bestämmelserna örn

häradsallmänningarnas vård och förvaltning utan ansett sig böra fram­

lägga de förslag till ändringar härutinnan, som förut angivits.

Kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas ställande under skogs-

vårdsstyrelsernas tillsyn stod i visst sammanhang med ett annat av kom­

mittén framlagt förslag, avseende anställande inom jordbruksdeparte­

mentet av en skogsvårdsinspektör, vilken skulle fungera såsom ett cen­

tralorgan för skogsvårdsstyrelserna och, bland annat, hava till uppgift

att granska av skogsvårdsstyrelserna fastställda hushållningsplaner samt

att, där omständigheterna sådant påkallade, hos Kungl. Majit söka änd­

ring i planerna. Kommitténs förslag i sistberörda avseende upptogs emel­

lertid ej i den proposition nr 160, varigenom frågan örn ändrad organisa­

tion av skogsvårdsstyrelserna förelädes 1923 års riksdag.

Samtidigt med förslaget örn häradsallmänningarnas ställande under

skogsvårdsstyrelsernas tillsyn framlade kommittén förslag därom, att

även kommunskogar, sockenallmänningar samt vissa stiftelsers, förening­

ars och sällskaps skogar skulle ställas under uppsikt av nämnda styrel­

ser samt att styrelserna med avseende å dessa skogar skulle äga väsent­

ligen samma befogenheter som i fråga örn häradsallmänningaina. Sist­

nämnda förslag, som efter viss omarbetning genom proposition nr 157

förelädes 1923 års riksdag, vann emellertid ej riksdagens bifall.

I motiveringen till sitt förslag örn handhavandet av häradsallmänning-

arnas förvaltning har kommittén till granskning upptagit förenämnda,

av kommitterade för häradsallmänningsintressenter i Östergötlands Ilin

föreslagna förvaltningssystem, och har kommittén därom anfört:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kommitté-

reservanten.

Att detta system med allmänningsstyrelser, distriktsstyrelser och en

för flera allmänningar gemensam jägmästare skulle vara lyckligt syntes

kommittén synnerligen tvivelaktigt. De för de olika allmänningarna ge-

mensamma angelägenheter, vilkas kandhavande skulle utgöra distrikts­

styrelsernas mera konkreta uppgift, torde bliva skäligen begränsade, och

till följd därav icke heller den generellare uppgiften att befrämja all-

männingarnas rationella skötsel och utvidgning kunna få någon större

betydelse. De angivna syftemålen syntes därför kommittén både kunna

och böra eftersträvas på ett mindre tungrott sätt än medelst en apparat

av dubbla styrelser, men framför allt torde det icke vara riktigt eller

lämpligt att, så ojämnt som häradsallmänning^’ förekomma inom olika

delar av landet, i lag föreskriva deras sammanförande i vissa distrikt och

förläggande inom varje sadant under en gemensam allmänningsjägmästa-

re, utan i stället böra överlåtas at de särskilda allmänningarnas intressen­

ter att, örn de så funne fördelaktigt, närmare sammansluta sig för till­

godoseendet av vissa intressen — något, vartill visserligen östgötaallmän-

ningarna särskilt torde erbjuda sig.

64

Kungl. Martts proposition Nr 10.

Kommittéreservanten har jämväl beträffande förevarande spörsmål i

vissa avseenden intagit en från kommittén skiljaktig ståndpunkt.

I fråga örn allmänningsstyrelsens befogenhet i förhållande till delägar­

na har reservanten ansett lämpligt, att lagen själv, i den mån sådant

läte sig göra, uppdroge bestämda gränser mellan, å ena sidan, styrelsens

och, å den andra, allmänningsdelägarnas beslutanderätt samt att alltså

allmänningsreglementet i detta avseende ej erhölle en så principiell be­

tydelse som enligt nuvarande lagstiftning. Reservanten har i enlighet

härmed i 4 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att all-

männingsstyrelsen skall äga att för delägarnas räkning handla och be­

sluta rörande frågor örn allmänningens förvaltning, i den mån ej enligt

särskilda bestämmelser i den föreslagna lagen beslutanderätt tillkommer

delägarna.

Beträffande allmänningens skogliga förvaltning har reservanten givit

allmänningsstyrelsen en vidsträcktare befogenhet än kommittén förordat.

Enligt reservantens förslag tillkommer det sålunda allmänningsstyrelsen

att själv antaga hushållningsplan för allmänningen. Den av styrelsen an­

tagna planen skall emellertid i viss ordning granskas av skogsvårdsstyrel-

sen. Reservanten har därjämte förutsatt, att även den föreslagna skogs-

vårdsinpektören i jordbruksdepartementet skulle äga att granska planen

och, örn anledning därtill förelåge, söka ändring i denna hos Kungl.

Majit. Därest allmänningsstyrelse skulle underlåta att antaga hushåll­

ningsplan för allmänningen, äger enligt reservantens förslag skogsvårds-

styrelsen fastställa sådan plan. Beträffande ändring av eller tillägg till

gällande hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser, i huvudsak

motsvarande dem, som gälla örn antagande av ny sådan plan. Med hän­

syn, bland annat, till den ökade befogenhet, som enligt förslaget sålunda

tillkommer allmänningsstyrelse, har reservanten föreslagit, att Kungl.

Majit skall äga för häradsallmänningarna i allmänhet eller för viss all-

65

manning förordna, att allmänningsstyrelse skall bestå, förutom av de av

delägarna valda ledamöterna, av ytterligare en ledamot, utsedd på sätt

Konungen bestämmer. Reservanten har därjämte — under framhållan­

de, att allmänningsstyrelse borde kunna åläggas att anställa särskild

skogsförvaltare för allmänningsskogens skötsel — föreslagit, att erfor­

derliga bestämmelser härom samt örn den förstuga personal i övrigt, som

skall vara anställd för nämnda ändamål, skola meddelas i hushållnings-

planen för allmänningen.

Reservantens förslag skiljer sig vidare från kommitténs därutinnan,

att detsamma upptager ingående och detaljerade bestämmelser angående

allmänningslagets organisation, avfattade i huvudsaklig överensstäm­

melse med de föreskrifter, som i motsvarande hänseende gälla för aktie­

bolag. Förslaget innehåller sålunda i särskilda avdelningar bestämmel­

ser örn allmänningsstyrelse, revision och allmänningsstämma samt örn

talan mot styrelse och revisorer och klagan över allmänningsstämmas

beslut. Reservantens förslag förutsätter dock, i likhet med kommitténs,

att för varje allmänning skall finnas ett reglemente, fastställt av läns­

styrelsen, men avser reservantens förslag, att reglementet skall upptaga

allenast mera speciella föreskrifter rörande vederbörande allmännings

förvaltning. — Såsom en följd av sin ståndpunkt beträffande allmän­

ningslagets organisation har reservanten föreslagit, att den befattning

med utsättande och kungörande av ordinarie allmänningsstämma samt

de funktioner med avseende ä redovisning för häradsallmännmgs förvalt­

ning, som nu tillkomma länsstyrelse, skola upphöra.

Under erinran, att i allmänningslagets ägo kunde finnas annan egen­

dom än häradsallmänningen och vad därifrån härflutit samt att dylik

egendom ej borde vid den ifrågasatta lagstiftningen lämnas ur räkningen,

har reservanten vidare i sitt förslag upptagit vissa bestämmelser rörande

förvaltningen av sådan egendom, vilka bestämmelser sakna motsvarighet

i kommitténs förslag. Enligt dessa bestämmelser skall egendom, som

här avses, förvaltas av allmänningsstyrelsen för allmänningslagets ge­

mensamma räkning, och skola angående denna förvaltning gälla ena­

handa stadganden som örn allmänningsstyrelsens förvaltning i övrigt.

Utgöres egendomen av skog, är denna enligt förslaget underkastad ena­

handa tillsyn av skogsvårdsstyrelsen som enskilda tillhöriga skogar.

Reservanten har slutligen i 45 § av förslaget inrymt vissa stadganden

örn rätt för två eller flera allmänningsstyr elser att anordna gemensam

förvaltning för befrämjande av ändamål, som styrelserna enligt den före­

slagna lagen äga att var för sig tillgodose men som kan med större för­

del gagnas genom samfällt åtgörande. Enligt dessa stadganden anordnas

dylik förvaltning på sätt och enligt grunder, varom styrelserna överens­

komma, och har varje styrelse för förvaltningen gent emot sitt allmän-

ningslag samma redovisningsskyldighet och ansvarighet som för sin iiv­

riga förvaltning. Därest det för åvägabringande av sådan överenskom

Fallang till riksdagens protokoll

1 sami. lii haft. (Nr lii.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

66

melise, som nyss sagts, befinnes önskvärt att erhålla medverkan av offent­

lig myndighet, åligger det länsstyrelsen att efter framställning av all-

männingsstyrelse till sammanträde inför sig kalla de styrelser, som sa­

ken kan angå, och ankommer det på länsstyrelsen att i övrigt för berörda

ändamål lämna den medverkan, vartill länsstyrelsen kan finna anledning.

Jämväl i vissa andra hänseenden föreligga skiljaktigheter mellan kom­

mitténs och reservantens förslag beträffande sättet för förvaltningens

handhavande. Då dessa skiljaktigheter emellertid hänföra sig till frå­

gor av mindre betydelse, torde jag här få förbigå desamma.

Såsom skäl för sin ståndpunkt att tillerkänna allmänningsstyrelse be­

fogenhet att själv antaga hushållningsplan för allmänningen har reser­

vanten åberopat, att det borde vara ett utmärkande drag vid all skogs-

vårdslagstiftning att, i den mån denna kunde låta sig bygga på förtroen­

de till den vårdnadsskyldiges egna åtgöranden, så också borde ske, samt

vidare anfört:

»Tvekan kan råda, huruvida allmänningsstyrelse må förutsättas äga

erforderlig vilja att genomföra den på framtiden riktade ordning, som

det planmässiga uthålliga skogsbruket avser, samt huruvida styrelsen,

där den goda viljan får anses vara befintlig, också äger förmåga att rätt

träffa de bestämmelser, enligt vilka regimen skulle anordnas.

Vid kommunskogar har icke ifrågasatts, att de kommunala myndig­

heterna skulle bestämma hushållningsplanens innehåll. Är då en härads-

allmänningsstyrelse mer ägnad för en slik uppgift?

En skillnad mellan allmänningslaget och kommunen är omedelbart gi­

ven, bestående i den olika sammansättning, som allmänningslaget och

kommunen äger. Det förra utgöres av ägarna utav den i mantal satta

jorden och — frånsett några smärre betydelselösa avvikelser i ett eller

annat enstaka fall — av dem allenast. Kommunen åter omfattar jämte

jordägarna en mängd element av en helt annan karaktär.

Denna olikhet dem emellan har enligt mitt förmenande en avgörande

betydelse för det spörsmål, som här är å bane; allmänningslagets starka

bundenhet vid jorden bildar en grundläggande skiljaktighet härutinnan.

Häradsallmänningens anslutning till jorden inom distriktet medför, att

varje förbättring, som allmänningen vinner, blir på samma gång en vär­

deförhöjning av de hemman, till vilka allmänningen hörer; avstå hem­

mansägarna nu från en utdelning av allmänningens avkastning för att i

stället låta densamma komma allmänningen och dess vård tillgodo, ha

de därmed verkställt en kapitalplacering, vars förmåner i framtiden

skola lända till fromma för dessa samma hemman, som en gång avstodo

från en tillfällig intäkt. Det är givet, att detta förhållande skall vara

särskilt ägnat att rikta blicken och intresset på framtiden och detta på

ett sätt, vartill någon full jämförelse icke förefinnes och icke kan före­

finnas inom en kommun.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

Ligger i nu anmärkta omständigheter en åtskillnad, ägnad att giva all­

männingslaget en annan och större beslutanderätt än kommunen i fråga

örn planläggningen av hushållningen med den skog, som laget eller kom­

munen äger, så finnas därutöver andra, som gå i samma riktning. Den

skogshushållning, som kan tillkomma en kommun, är allenast en del —

67

och blott en sidoordnad — av den mängd olika uppgifter, som tillhöra

kommunen. Allmänningsskogens vård åter är den stora och så gott som

enda uppgiften för allmänningslaget och dess styrelse. Med uppgiftens

koncentration och begränsning följer naturligen en större intensitet i det

intresse, som därvid fästes. Styrelsen, som väljes uteslutande för berör­

da uppgift, blir till sin sammansättning bestämd just med hänsyn till

denna; inom samfälligheten befintlig särskild insikt och håg bör kunna

bliva för allmänningens vård särskilt tillgodogjord, och då allmännings-

distriktet är vida större än kommunen och omfattar flera kommuner, fin­

nes ock för allmänningslaget en vida större möjlighet än för den enskilda

kommunen att få lämpliga personer till styrelse för skogen.

Vid tal örn vad som inom ett allmänningslag kan tjäna till att låta

allmänningsskogen framträda såsom föremål för ett speciellt omhuldande

intresse bör kanske ej heller förbises betydelsen därav, att allmänningen

stammar från gamla tider, att dess uppkomst ligger långt bortom den

nu levande generationens hågkomst eller vetskap och att den för den

skull kan påräkna något av den pietet, som hos oss — lyckligtvis — ännu

följer det, som av gammalt varit.»

Beträffande de av reservanten föreslagna bestämmelserna rörande all-

männingslagets organisation har denne framhållit, att det syntes honom

uppenbart, att en ny lag örn häradsallmänningar borde begagna det

sätt och de former, som kommit till användning inom den grupp av la­

gar, som avsåge kollektiva juridiska personers legislativa reglering, till

vilken grupp häradsallmänningslagen enligt sin natur hörde.

Vad härefter angår allmänningsombudens förslag, åsyftar detta en än

mera genomgripande omläggning av häradsallmänningarnas förvalt­

ningssystem än skogslagstiftningskommittén och reservanten föreslagit.

Allmänningsombudens förslag avser sålunda att utsträcka principen örn

delägarnas självbestämmanderätt över förvaltningen ända därhän, att

jämväl kontrollen å denna utövas av organ, som antingen i huvudsak ut­

setts av delägarna själva eller vid vilkas utseende delägarna i allt fall

ägt utöva ett väsentligt inflytande.

Allmänningsombudens förslag överensstämmer med kommitténs därut-

innan, att de särskilda allmänningarna skola förvaltas av allmännings-

styrelser, utsedda av delägarna i huvudsaklig överensstämmelse med nu

gällande regler. I motsats till kommittéförslaget upptager emellertid

allmänningsombudens förslag en uttrycklig bestämmelse därom, att all-

männingsstyrelserna vid handhavandet av allmänningarnas förvaltning

skola biträdas av personer, som avlagt avgångsexamen från skogsinsti­

tutet eller skogshögskolan. Dessa biträden skola i regel utses av styrel­

serna. Enligt förslaget må två eller flera allmänningsstyrelser förena

sig örn ett dylikt biträde, därest de av styrelserna förvaltade allmänning­

arnas sammanlagda areal produktiv skogsmark ej överstiger 7,000 hektar.

För samtliga allmänningar skall enligt allmänningsombudens förslag

finnas en överstyrelse, bestående av minst sex ledamöter. Dessa skola

Kungl. Majrts proposition Nr 10.

AUmänHtngs-

ombuden

68

samtliga utom en utses av delägarna genom valda ombud. Sistnämnde

ledamot skall utses av Kungl. Majit efter det de av delägarna valda leda­

möterna avgivit förslag på tre personer. På förslaget må uppföras endast

den, som genomgått skogsinstitutets högre kurs eller skogsliögskolans

jägmästarkurs och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket

och utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk

duglighet och goda teoretiska kunskaper. Den av Kungl. Majit utsedde

ledamoten skall tjänstgöra såsom föredragande och sekreterare hos över­

styrelsen.

Överstyrelsens väsentligaste uppgifter enligt förslaget äro att hand­

hava allmänningarnas gemensamma angelägenheter samt att övervaka

skogshushållningen å allmänningarna och därvid särskilt öva tillsyn å

efterlevnaden av gällande hushållningsplaner. Därest sådan plans be­

stämmelser överträdas eller icke efterföljas, har överstyrelsen eller i visst

fall den av Kungl. Majit utsedde ledamoten i denna att, sedan allmän-

ningsstyrelsen förelagts att vidtaga rättelse inom viss tid men detta un­

derlåtits, göra anmälan örn saken till länsstyrelsen, som, efter verkställd

syn och sedan i särskilda fall allmänningsstyrelsen ånyo lämnats till­

fälle att vidtaga rättelse, äger förordna, att allmänningen skall ställas

under överstyrelsens förvaltning, till dess rättelse skett. Förutom dessa

uppgifter har överstyrelsen jämväl vissa andra funktioner av mindre

vikt såsom att antaga förstuga biträden åt allmänningsstyrelserna i vissa

fall, att pröva ansökningar örn smärre jämkningar i gällande hushåll-

ningsplaner, att avgiva yttranden örn uppgjorda reglementen samt att

årligen utarbeta och till Kungl. Majit och vederbörande länsstyrelser av­

giva berättelse rörande sin verksamhet m. m.

Av det anförda framgår, att överstyrelsen ej har att granska eller fast

ställa hushållningsplaner för allmänningarna. Detta tillkommer enligt

förslaget en särskild kommission, bestående av föredraganden i översty­

relsen såsom självskriven medlem samt två andra ledamöter, utsedda en

av Kungl. Majit för fem år bland skogshögskolans eller statens skogsför

söksanstalts professorer eller lektorer inom rent skogliga ämnesgrupper

samt en av vederbörande allmänningsstyrelse. Denna kommission har

jämväl till uppgift att pröva sådan jämkning i gällande hushållnings

Plan, sorn innebär väsentlig rubbning i denna, ävensom att, innan arbetet

med upprättandet av viss hushållningsplan påbörjas å marken, angiva

grunderna för skogshushållningen.

Beträffande förvaltningsorganisationen i övrigt innehåller förslaget

allenast ett fåtal bestämmelser, avseende, bland annat, sättet för utseende

av de ledamöter i överstyrelsen, som väljas av allmänningsdelägarna,

samt revision av överstyrelsens förvaltning. Förslaget förutsätter, att

övriga bestämmelser i ämnet meddelas i de reglementen, som enligt för­

slaget skola upprättas för allmänningsstyrelserna, överstyrelsen och plan­

kommissionen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

69

Kostnaderna tor överstyrelsens verksamhet skola enligt iörslaget be­

stridas utav allmänningarna själva, därvid varje allmänning skall deltaga

i förhållande till sin totalytvidd. Även plankommissionen skall bekostas av

allmänningarna på det sätt, att varje allmänning gäldar kostnaderna för

de arbeten, som kommissionen utför för dess räkning.

Enligt förslaget har domänstyrelsen eller skogsvårdsstyrelserna ej att

taga befattning med häradsallmänningarnas förvaltning i annan mån än

att hos dem anställda tjänstemän äga att till överstyrelsen anmäla miss­

förhållanden i allmänningarnas skogsskötsel.

Såsom motivering för det sålunda föreslagna förvaltningssystemet hava

förenämnda av allmänningsombuden utsedda kommitterade i omförmäkla

tryckta arbete »Sveriges häradsallmänningar» anfört, bland annat:

»Att statens och under de senare mansåldrarna skogsstyrelsens och do­

mänstyrelsens förmynderskap varit liäradsallmänningarna till gagn un­

der de svåra tider svenska jordbruket haft att genomgå, vilja kommitte­

rade visst icke bestrida. De under årens lopp vidtagna lattnaderna uti

förmynderskapet torde emellertid böra tolkas såsom ett utslag av stats­

makternas förvissning, att myndlingen i allt större utsträckning vunnit

mognad och erfarenhet för egen skötsel av egna angelägenheter. Kom-

mitterade äro övertygade örn, att myndlingens nn uppnadda mognad oc

erfarenhet medgiva en ytterligare begränsning av det statlig'a ionnyn-

derskapet. Betingelserna härför anse kommitterade ligga uti följande

omständigheter:

.

.

..

,

att allmänningsdelägarna äga att utan inskränkning disponera o\e

allmänningsjordens hela avkastning, av vilket slag den vara ma,

att allmänningsdelägarna vilja sköta sina allmänningar val samt

att allmänningsdelägarna utan statligt förmynderskap kunna gora

Den första satsen har åtminstone hittills varit obestridd. För alla, som

genom den fria rättshistoriska forskningen, lagstiftningen och rättspraxis

äro förvissade om häradenas fulla äganderätt till sina allmänningar, ar

den en självfallen sanning. Ej heller de,. som bestrida den fulla ägande­

rätten. hava veterligen någonsin angripit delägarnas ratt till hela av­

kastningen, och även örn ett sådant angrepp skulle hava gjorts — allt kan

ju angripas — har det aldrig kunnat genomföras. Antingen haradena

innehava full eller begränsad äganderätt till silia allmänningar ar det

uppenbart, att de besitta en nyttjanderätt, som ar sa vidsträckt, att den

från varje annan synpunkt än juridisk är alldeles likvärdig med full

äganderätt. Från äganderättssynpunkt har kronan sålunda intet intresse

av allmänningarnas skötsel, då den aldrig kan påräkna andel i avkas

nänsen Att den eller kanske riktigare staten har samma intresse av

skogens goda vård å häradsallmänningarna som å landets andra i en­

skild ägo varande skogar är uppenbart, For dessa liksom menigheter till­

höriga skogar. såsom häradenas oell städernas, bär såsom bekant lag­

stiftats i syfte att befrämja skogsbruket. Att därvid ett starkare ingrepp

uti den fria förfoganderätten gjorts beträffande det sistnämnda slaget

av skogar i det att, bland annat, hushållningsplaner tor dem skola upp­

rättas genom och fastställas av domänstyrelsen, kan icke anses vara be

tingat av en statens rätt till eller större rättighet över dem, utan av en

statens större skyldigdiet att övervaka, att menighelornas ekonomiska moa-

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

ligheter nu och framdeles rätt tillvaratagas. Kunna en grupp menigheter

eller ma sman för sådana, exempelvis allmänningsstyrelserna lämna be

stäilfudo^ttlSvllt°r SU1 Vilja10ch förmå8'a att själva på ett tillfreds­

ställande satt förvalta sina angelagenheter, i detta fall skogarna skulle

statens skyldigheter beträffande dem bortfalla eller inskränkas till be­

lakandet av att den givna säkerheten icke försämras. Givetvis skulle sta

ten härigenom besparas en del kostnader och dessutom skulle hågen att

pa egen hand bedriva ett gott skogsbruk på så sätt äggas, vilket SnUe

fran den enskilda skogsvårdens synpunkt hava stor betydelse.

Att allmannmgsdelagarna önska bedriva bästa möjliga skogsbruk å

sina allmänningar, torde icke böra betvivlas. Skulle så likväl varn fallet

kaa tvndet latt nedsIas Senom ett stort antal fakta. Så kan anföras att

större*? os Glader än ,skogSodIiag och »verkning nedlägga jämförelsevis

jone kostnader an kronoparkerna i samma landsdelar Detta kan möt

igen påstås vara en följd av de fastställda hushMlfingsplanernf Zen

whri <e CS icke forhållandet, ty skulle de utförda skogsodlingarna

verkställts pa grund av tvang från statens sida. så skulle aldrig allmän-

mngarna i och för skogsodling inköpt stora områden kalmark Siälva

i0föAålkndrtni°vtS1h

1

dVllka tiU Tea!en omfatta nära 12,000 hektar eller

torbal lande. till j tvidden procentuellt mera än kronoparkernas vittna

cm ett stort intresse for allmänningarna. Den omständigheten, att torr-

aggnmgar skett i betydligt större utsträckning än hushållningsplanerna

'ihhdpfT' S,ir VtagaT’ ti;ansportleder och skogsarbetarelägenheter byggts

alldeles fnviihgt och på eget initiativ, att så gott som allt genom be

ståndsvardshuggningar uttaget virke genom förvaltningens försorg och

av fri vilja uppliuggits huvudsakligen för undvikande av skadegörelse å

kVtTSften?e tj?d samt att betydande andelar utav avkastningen fou de

rats för framtida markförvärv, allt detta vittnar örn delägarnas obe-

mt vtferfv* V?a-tii1..%tt ^ SkÖta °Ch UtÖka bäradsallmlnrdngarna.

Ett ytterligare bevis harfor lämnar föreliggande utredning genom sitt

syftemål att skapa ett gott administrationssystem. Att delägarna vilja

5ta alJmannmgarna pa bästa sätt, är således ställt utom varje tvivel

och skulle någon delägare eller allmänningsstyrelse i detta hänseende

glömma sill plikt, så är det visserligen beklaglig! men av ringa betydelse

träda i'™”? kontrollorgan bora kunna organiseras på så sätt, att de

träda, i verksamhet, innan verklig skada uppstått.

hor att kunna sköta allmänningarna på ett gott sätt erfordras tvenne

saker, nämligen slint lekmannaförstånd och fackkunskap. Det förra är

tm ovei flod representerat bland allmänningsdelägarna och i styrelserna

Foi varvet av den senare arén kostnadsfråga. Få allmänningsdelägarna

sjalva anställa sina skogsförvaltare och bevakare samt likaledes siälva

bestämma deras avlöningsvillkor, kunna de i konkurrens med staten och

arnal lmvak?fedmtr'ie- t0rSka!'fa §lg baS.ta mö;iliga Personal, ty allmänning­

arna hav a i detta hänseende genom sina möjligheter till mycket stor av

kastning en särdeles förmånlig ställning. Anställandet utav duglig

skogsförvaltare innebar givetvis en stor säkerhet för allmänningar^

goda vard och skötsel. Ytterligare sådan kan lämnas staten därigenom

att någon av Konungen eller statlig myndighet utsedd ämbetsman del-’

täger uti övervakandet av skogsbruket. Erhåller denne dessutom till-

falle att gemensamt med någon på liknande sätt utsedd erkänt fram­

stående representant for skogsvetenskapen medverka vid upprättande?^

skogshusliallningsplanerna och uppstakandet av grundlinjerna för dem

torde ingen behova befara, att skogsbruket icke blir det bästa möjliga. ’

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

71

T ⁱ -

a

kronan sålunda icke har något äganderättsintresse av allmanning-

arnas skötsel samt delägarna både vilja och kunna

samt lämna säkerhet för att sa sker, så synes staten som sagt icke

längre behöva belasta sig med ett vidsträcktare ^“^^allmännings'-

vakandet av att denna säkerhet icke forsamras Att det

deläsarna skulle vara av största intresse att sjalva ia administrera a

männingarna är uppenbart, liksom ock att detta i . ordmn ekuUe ta-

främjande påverka den enskilda skogsvården uti de landsdelar, inom

ka allmänningar äro belägna.»

Kommitterade hava därjämte i berörda arbete framhållit att den om­

ständigheten, att enligt allmänningsombudens förslag det skulle tillkom

ma överstyrelsen att övervaka skogsvården å allmänningar^, natur ig

vis ej uteslöte, att staten för ändamålet anordnade den ytterligare on-

troll häröver, som från det allmännas synpunkt kunde vara pakallad.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava i det av dem avgivna betan­

kandet föreslagit, att häradsallmänningarna skulle vara underkastade

enahanda skogsvårdsbestämmelser som enskildes skogar samt sta under

skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, såvitt anginge tillämpningen av dessa be­

stämmelser. De delegerade hava emellertid forutsatt, att förutom be

da bestämmelser särskilda föreskrifter skulle antagas att galla beträf­

fande skötseln av häradsallmänningarna, och i sådant avseende hänvisa

till de stadganden i detta ämne, som utarbetats av allmanningsombuden.

Även i de i ärendet avgivna yttrandena hava väsentligen olika me­

ningar gjort sig gällande i förevarande fråga.

I de yttranden, som avgivits över kommitténs och reservantens förslag,

har det förra förslaget i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna och hus­

hållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs och Västmanlands

län, landstinget i sistnämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och

Kalmar län samt över jägmästarna i Dalarnas och Smalands distrikt samt

Ber g slag sdistriktet. Länsstyrelsen i Västmanlands Ian har dock harvi

framhållit, att varje allmänningsstyrelse borde berättigas att utse en e-

damot i vederbörande skogsvårdsstyrelse att deltaga i handläggningen av

frågor rörande allmänningen ävensom vara pliktig att under kontroll av

sakkunnig myndighet anställa en forstligt bildad person såsom biträde

vid allmänningens förvaltning. Hushållningssällskapets förvaltningsut­

skott i sistnämnda län har ansett, att skyldighet för allmänningsstyrelse

att anställa dylikt biträde borde föreligga beträffande allmanning, sorn

vore större än 500 hektar. Överjägmästaren i Dalarnas distrikt har till­

styrkt förslaget allenast under villkor, att en särskild överstyrelse över

skogsvårdsstyrelserna inrättades eller ock den skogliga tackkunskapen

i dessa ökades. Liknande villkor hava uppställts jämväl av övriga två

Reservantens förslag bar i huvudsak förordats av lansstyrelserna i

Skogsvårds

styrelsernas

delegerad?

Yttranden

72

Uppsala, Kristianstads, Älvsborgs och Örebro län, landstingets förvalt­

ningsutskott. i Kalmar läns södra del, hushållningssällskapets förvalt­

ningsutskott i Uppsala län samt styrelsen för Långhundra häradsallmän-

ning.

Övriga myndigheter, korporationer och sammanslutningar, som yttrat

sig över kommitténs och reservantens förslag, hava ej givit förslagen sin

tillslutning. Flertalet av dessa har tillstyrkt det av skogsvårdsstyrelser-

nas delegerade framlagda förslaget, vilket tillstyrkande dock ej särskilt

hänfört sig till förslagets bestämmelser örn häradsallmänningar utan av­

sett förslaget i dess helhet. Länsstyrelsen i Kalmar län och hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava föreslagit, att hä­

radsallmänningar, som vore belägna inom närliggande områden, själva

skulle få förena sig örn gemensam överförvaltning och anställa fackligt

utbildade tjänstemän men att allmänningar, som ej på dylikt sätt anord­

nade gemensam förvaltning, skulle sortera under skogsvårdsstyrelserna.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt styrelserna för Sollentuna och

Åkers häradsallmänningar hava uttalat sig för bibehållande av nu gäl­

lande bestämmelser oförändrade. Vad angår de av domänstyrelsen, kam­

markollegium, Sveriges häradsallmänningsförbund och Sveriges skogs­

ägareförbund avgivna yttranden torde jag få redogöra för dessa i det

följande.

Från de myndigheters sida, som sålunda ej anslutit sig till kommitténs

och reservantens förslag, har såsom skäl härför huvudsakligen anförts,

bland annat, att det vore olämpligt, att skogsvårdsstyrelserna betungades

med uppsiktsskyldighet över häradsallmänningarna. Med sin nuvarande

organisation skulle skogsvårdsstyrelserna ej räcka till för det ökade verk­

samhetsfält, som enligt kommitténs och reservantens förslag skulle till­

komma dem, och skulle i alla händelser denna ökning i deras arbete vara

till skada för deras egentliga uppgift.

I de yttranden, som avgivits över allmänningsombudens förslag, Ilar

detta i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Sö­

dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs och Örebro

län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län samt fem jägmästare. Två av

lansstyrelserna hava dock förordat vissa ändringar i förslaget, delvis av

djupgående natur. Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda hävdat,

att plankommissionen vore överflödig samt att för varje län en tremanna-

nämnd borde inrättas med uppgift att ombesörja vissa av de åligganden,

som enligt förslaget skulle åvila överstyrelsen, varigenom arbetet inom

denna kunde bliva mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Örebro län

har förordat bibehållandet av nuvarande bestämmelser örn länsstyrelser­

nas befattning med avseende å allmänningsstyrelsernas tillsättande och

dem åliggande redovisningsskyldighet ävensom upptagande i förslaget av

närmare föreskrifter om redovisnings avgivande och sättet för verkstäl­

lande av revision m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

73

Flertalet övriga myndigheter, som hörts över allmänningsombudens

förslag, har avstyrkt detsamma. Denna ståndpunkt har sålunda in­

tagits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, samtliga över förslaget hörda

Överjägmästare samt femton jägmästare. Från dessa myndigheters sida

har framhållits, att ett genomförande av förslaget skulle medföra, att

kostnaderna för allmänningarnas förvaltning ökades utan att en bättre

skogsskötsel å dessa åstadkommes. Därjämte har anmärkts, att översty­

relsen enligt förslaget ej erhållit en tillräckligt opartisk sammansättning

samt att föredraganden i denna ej skulle medhinna all den inspektion,

som av honom borde utövas. Härtill komrne. att förslaget förbisåge de

mindre allmänningarnas intressen.

Domänstyrelsen har anfört, att häradsallmänningarna med hänsyn till

den organisation, som redan funnes för större delen av desamma, enligt

styrelsens åsikt kunde givas ett ganska stort mått av självstyrelse i hu­

vudsaklig anslutning till det av allmänningsombuden framlagda försla­

get under villkor, att i en blivande förordning angående dessa skogar

vissa grunder angåves, varpå hushållningen med desamma skulle baseras,

samt att det allmännas intressen kunde utöva verkligt inflytande på för­

valtningen. Den plankommission, som enligt allmänningsombudens för­

slag skulle övervaka och leda upprättandet av hushållningsplanerna samt

granska och fastställa desamma, syntes emellertid överflödig, och torde

detta uppdrag lämpligen kunna överflyttas på en överstyrelse, bestående

av tre ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit och tjänstgöra

såsom ordförande, en av domänstyrelsen och en av allmänningsstyrelser-

na. Hos överstyrelsen borde finnas anställd en skogligt bildad sekrete­

rare. Överstyrelsen borde avlönas av allmänningarna, som också borde be­

strida alla med upprätthållande av styrelsens verksamhet förenade kost­

nader. _ Beträffande kommitténs förslag örn överflyttande a skogsvårds-

styrelserna av befogenheten att fastställa hushållningsplaner för härads­

allmänningarna har domänstyrelsen framhållit, att skogs var dsstyrelser-

na icke vore utrustade med tillräcklig fackkunskap för att rätt kunna

utöva sagda befogenhet, Skogsvårdsstyrelserna kunde härvid stallas in­

för spörsmål av så vittgående art, att det icke vore möjligt att utan in

gående sakkunskap kunna avgöra desamma.

Kammarkollegium har förordat bibehållande av de nuvarande bestäm­

melserna angående häradsallmänningarnas iörvaltning. Kollegium har

därvid beträffande kommitténs förslag framhållit, att kollegium ej kände

sig övertygat örn giltigheten av det skäl, som föranlett kommittén att på­

yrka skogsstatens definitiva skiljande från befattningen med häradsall-

männingarnas förvaltning, eller att delägarnas intresse för häradsallmän-

ningarna härigenom skulle bibehållas. Till stöd för detta påstående har

kollegium åberopat, att delägarna i de allmänningar, som stöde under

skogsstatens vård och förvaltning, visat större intresse för allmänningar­

nas utvidgande genom markinköp än delägarna i övriga allmänningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

74

Kollegium Ilar därjämte framhållit, att de uppgifter, som enligt kommit-

téns förslag skulle tillkomma skogsvårdsstyrelserna, skulle falla alldeles

utom ramen för den betydelsefulla verksamhet, varåt dessa styrelser hit­

intills författningsenligt haft att ägna sig, samt att de goda resultaten

av denna verksamhet måhända i väsentlig mån kunnat tillskrivas just

dess begränsning. Kollegium har slutligen gent emot allmänningsombu-

dens förslag anmärkt, att den förvaltningsapparat, som i detta förslag-

förordats, måste anses i hög grad överorganiserad.

Sveriges häradsallmänning sförbund och Sveriges skogsägareförbund

hava förordat allmänningsombudens förslag. Häradsallmänningsförbun-

det, som upptagit kommitténs och reservantens förslag till närmare

granskning, har härvid till en början ifrågasatt lämpligheten därav, att,

pä sätt reservantens förslag åsyftade, ingående bestämmelser meddelades

i lagen angående allmänningarnas administrationssystem och sålunda det

befogenhetsområde, som tillmättes reglementena, gjordes mycket knappt.

Förbundet ansåge för sin del, att en blivande lag endast borde innehålla

grundläggande stadganden, varemot detaljföreskrifterna borde överläm

nas åt reglementena. Härigenom bleve det i högre grad än eljest möj­

ligt att »laga efter lägligheten». Förbundet har vidare uttalat tvekan,

huruvida skogsvårdsstyrelserna kunde anses skickade och lämpliga att

fullgöra de åligganden, som enligt kommitténs oell reservantens förslag

skulle åvila dem, och särskilt huruvida dessa styrelser och deras förstuga

biträden, länsjägmästarna, besutte den speciella kunskap och erfarenhet,

som erfordrades för granskandet och fastställandet av husliållningsplaner.

Häradsallmänningsförbundet har i detta avseende erinrat, att det i fråga

örn statens skogar befunnits nödvändigt att för handhavandet av nyssan-

givna uppgifter utbilda särskilda organ, samt uttalat farhågor för att

skogsvårdsstyrelserna skulle komma att dragas bort från sitt egentliga

och för landet mera betydelsefulla arbetsområde, örn de erhölle en så om­

fattande arbetsuppgift beträffande häradsallmänningarna, som kommit­

tén och reservanten föreslagit. Förbundet har till stöd härför påpekat,

att häradsallmänningarna ej allenast omfattade tämligen stora ytvidder

utan även vore mycket virkesrika och värdefulla samt att skogsbruket

å dem särskilt under de senaste åren gjort betydande framsteg, vilket allt

medverkade till att skogsvårdsstyrelsernas arbete å dem skulle bliva garn

ska omfattande. Slutligen har förbundet i sitt yttrande understrukit vik­

ten därav, att allmänningsstyrelserna, därest förvaltningen av härads­

allmänningarna generellt uppdroges åt dem, underkastades skyldighet att

till sitt biträde anställa skogsförvaltare med högre skoglig utbildning.

Till belysning härav har förbundet anfört, bland annat:

Att skogsförvaltare borde finnas syntes förbundet självfallet. Hus-

hållningsplanen såsom sådan vore ett dött ting, som finge liv och bety­

delse, först när det funnes någon, som utförde dess bestämmelser. Att

såsom kommittén och delvis också reservanten uppdraga detta åt allmän­

ningsstyrelserna torde vara att ställa för stora anspråk på dem. Styrelserna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

75

vöre visserligen mycket lämpliga för att angiva de ekonomiska liktlin-

jerna för hushållningen, övervaka dess utförande samt behandla och av­

göra större administrativa och skogliga frågor, men man kunde knappast

förvänta, att de i detalj skulle kunna ombesörja skogsskötseln. Man

måste erinra sig, att deras medlemmar ofta bodde långt från allmännin­

gen, att de vanligen vore i allmänna värv mycket anlitade personer och

att de i regel hade egen stor verksamhet. Det vore ej heller alltid säkert,

att allmänningsstyrelsen uti sin krets hade i skogshushållningens detal­

jer fullt erfarne män. Ganska många åtgärder inom skogsskötseln vore

dessutom av den art, att de ej kunde uppdragas åt skogvaktarna utan å

marken lämnade noggranna anvisningar av personer med högre fackut­

bildning. Detta vore exempelvis fallet med föryngringshuggningar, ljus­

huggningar, planläggning av avdikningsföretag och vägbyggnader. Den

högre fackutbildningen vore ännu mer behövlig för att kunna se och på­

visa bristfälligheter i hushållningsplanerna samt få dem rättade. A alla

de större allmänningarna kunde en verkligt god skogsskötsel förväntas

endast örn det funnes skogsförvaltare, vilka ägnade hela eller nästan hela

sin arbetskraft och tid åt dem. Framför allt för dem, men även för

övriga allmänningar syntes det därför nödvändigt, att lagen innehölle

bestämmelser örn skyldighet att anställa skogsförvaltare.

På min anmodan har domänstyrelsen i skrivelse den 15 januari 1931

avgivit yttrande, huruvida och i vad mån en sådan ändring i förvalt-

staring i

ningssättet beträffande häradsallmänningarna, som av kommittén före-

slagits, möjliggjorde inskränkning i behovet av tjänstemän vid domän- ^er v^ ett

verket eller eljest kunde antagas föranleda besparing i verkets drifts-

kostnader.

delägarna av

I berörda skrivelse har domänstyrelsen — efter erinran, att häradsall- häradsaOmttor-

männingar förekomme i Stockholm—Gävle, Bergslags, Östra, Västra, förvaltning.

Smålands och Södra överjägmästaredistrikten — framhållit, att, därest

den förvaltning av vissa häradsallmänningar, som nu handhades

av skogsstaten, komma att upphöra, indragning skulle kunna ske dels

av Norra Roslags s. k. revirdel i Stockholm—Gävle distrikt dels ock

av ett revir inom vart och ett av Bergslags- och Östra distrikten men

att i samband med dessa indragningar inom vart och ett av Stockholm—

Gävle och Bergslagsdistrikten en ny extra assistent under sex av årets

månader borde förordnas. Den ifrågasatta indragningen av revir inom

Bergslags- och Östra distrikten syntes böra ifrågakomma först i samband

med inträffande avgång av revirförvaltare inom sagda distrikt, i vilket

avseende finge framhållas, att pensionsålder uppnåddes beträffande

Bergslagsdistriktet av en jägmästare under vart och ett av åren 1931—

1934 samt beträffande Östra distriktet av en jägmästare under år 1935 och

av tre jägmästare under år 1936. Den besparing i domänverkets drifts­

kostnader, som skulle föranledas av ifrågavarande reglering av revir,

torde kunna för är beräknas till 31,582 kronor.

Domänstyrelsen har till närmare upplysning örn de grunder, enligt vilka

sagda beräkning verkställts, i skrivelsen lämnat en specifikation över

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Departements­

chefen.

beräkningen, upptagande de särskilda befattningar, som vid genomföran­

de av ifrågavarande förvaltningsändring kunde indragas, samt de där­

med förenade löneförmåner. Specifikationen är av följande lydelse:

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Stockholm—Gävle distrikt.

1 biträdande jägmästare:

lön enligt C lil, extra stat ..

dyrtidstillägg (15 procent).....

tjänstelokal och expenser .....

varifrån avgå

1 assistent under 6 månader:

lön enligt C III, extra ......

dyrtidstillägg (15 procent)..

kr. 7,188

» 1,080

» 2,500 ^io,768

kr. 2,142

—----- jfåj: 2,463 kronor 8,305

Bergslagsdistriktet.

1 jägmästare:

lön enligt C 24 ......................

dyrtidstillägg (15 procent).....

tjänstelokal och expenser

varifrån avgå

1 assistent under 6 månader:

lön enligt C III, extra

dyrtidstillägg (15 procent)...

Östra distriktet.

1 jägmästare:

lön enligt C 24.....................................................

dyrtidstillägg (15 procent)................................

tjänstelokal och expenser ................................

I skrivelsen har domänstyrelsen därjämte framhållit, att, då, å ena sidan,

domänfonden vidkändes kostnad i form av rese- och traktamentsersätt-

ning för skogsstatspersonals bestyr med häradsallmänningarna, under det,

å andra sidan, samma fond tillgodofördes den statsverket tillkommande

ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder å häradsallmän­

ning, resekostnadsersättningar och traktamenten för domänverkets per­

sonal kunde uteslutas vid ifrågavarande beräkning samt att den ifråga­

satta åtgärden givetvis skulle komma att medföra någon minskning av

förvaltningsarbetet såväl inom domänstyrelsen som hos vederbörande

Överjägmästare.

kr. 8,580

» 1,290

» 3,000

»

12,870

Summa kronor 31,582.

kr. 8,580

»

1,290

» 3,000 12,870

kr. 2,142

»

321 2,463

10.407

De reformer beträffande häradsallmänningarnas förvaltningssystem,

som i förenämnda förslag och yttranden ifrågasatts, avse dels spörsmålen,

huru förvaltningen av de särskilda allmänningar na bör handhavas och

organiseras, dels sättet för utövande av tillsyn å sagda förvaltning, där-

77

under inbegripet granskning och fastställande av hushållningsplaner för

dessa skogar, dels ock frågan om anordnande av gemensam förvaltning

för två eller flera liäradsallmänningar.

Vad först angår sättet för handhavande av häradsallmännings förvalt- ^jäamet^för

ning må erinras, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, enligt vilka ^ häradsaii-

förvaltningen principiellt skall handhavas av skogsstaten men under vis- manning för­

sa villkor må övertagas av delägarna, först upptogos i 1866 års skogsord- saltning,

ning såsom uttryck för den då rådande uppfattningen, att delägarna bor­

de vara berättigade att, örn de så önskade, själva ombesörja allmännin-

gens förvaltning. Såsom förut framhållits, äro ock de villköl, varunder

förvaltningen må övertagas av delägarna, av sådant innehåll, att det i

verkligheten beror på delägarnas egen vilja, huruvida sådant övertagande

skall äga rum. Ifrågavarande bestämmelser torde hava varit ändamåls­

enliga vid tiden för tillkomsten av 1866 års skogsordning, då delägarnas

intresse för bedrivandet av en rationell skogshushållning å allmännin-

garna ännu mångenstädes var ringa och insikten örn de härför lämpliga

metoderna var mycket begränsad. I samband med den betydande ut­

veckling, som skogsbruket undergått sedan mitten av 1800-talet, hava

emellertid förhållandena i berörda hänseenden avsevärt förändrats, och

numera torde ej med fog kunna göras gällande, att en god skötsel av

häradsallmänningarna förutsätter, att dessa helt eller delvis förvaltas

av skogsstaten. Riktigheten härav bekräftas av det sätt, varpå skogs­

hushållningen handhaves å de allmänningar, vilka redan stå under del­

ägarnas förvaltning. Enligt den utredning härom, som lämnats i före-

nämnda arbete »Sveriges liäradsallmänningar», är skötseln av nyssnämn­

da allmänningar i stort sett lika god som den, vilken kommer de av skogs­

staten förvaltade allmänningarna till del. I detta sammanhang må även

framhållas, att enligt uppgifter, som jag under år 1930 låtit infordra från

samtliga allmänningsstyrelser, styrelserna för ej mindre än 25 under del­

ägarnas förvaltning stående allmänningar till sitt biträde anställt perso­

ner med högre skoglig utbildning.

Av det anförda torde framgå, att för tillgodoseende av kravet på en

god skogshushållning å allmänningarna ett bibehållande av skogssta-

tens nuvarande förvaltningsbefogenhet i fråga örn dem ej är påkallat.

Däremot måste ett upphörande av denna befogenhet anses önskvärt med

hänsyn till vikten att befordra vederbörande delägares intresse för dessa

skogar och deras rationella skötsel. Det torde nämligen vara obestridligt,

att ett dylikt intresse lättare skapas, örn delägarna själva ombesörja för­

valtningen, än i motsatt fall. I detta sammanhang må omnämnas, att

under åren 1913—1930 för utvidgning av de under delägarnas egen för­

valtning stående allmänningarna inköpts en markareal av 4,154.38 hektar

för en köpesumma av 1,489,104 kronor, under det motsvarande inköp be­

träffande de av skogsstaten förvaltade allmänningarna under samma tid

Kungl. Majda proposition Nr 10.

78

omfattat en areal av 3,991.41 hektar och avsett en köpesumma av

771,325 kronor. Även må erinras örn det livliga intresse för övertagande

av allmänningarnas förvaltning, som delägarna visat under de senaste

decennierna och som haft till resultat, att vid utgången av 1929 allenast

20 allmänningar med en areal av sammanlagt 29,195 hektar kvarstodo un­

der skogsstatens förvaltning. Slutligen må framhållas, att tillämpandet

av en god skogsvård å allmänningarna torde vara ägnat att i högre grad

stimulera delägarnas intresse för främjande av skogsbruket å deras egna

fastigheter, örn sagda vård utgör resultatet av delägarnas förvaltning,

än örn den är en följd av vederbörande skogsstatstjänstemäns arbete.

Ett generellt överflyttande å delägarna av häradsallmänningarnas för­

valtning är även påkallat från statsfinansiella och skogsadministrativa

synpunkter. Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till

frågan örn äganderätten till häradsallmänningarna och sättet för använ­

dande av dessas avkastning, kan det nämligen ej anses ligga i statens in­

tresse, att dess organ betungas nied uppgiften att handhava förvaltningen

av hithörande skogar. Det torde här böra erinras, att den gottgörelse, som

för närvarande utgår till statsverket för skogsstatens förvaltning av vissa

häradsallmänningar, avser allenast att täcka utgifterna för de förrätt­

ningar,^ som. vederbörande jägmästare verkställa å dessa skogar, vadan

ersättning ej gäldas för den tidsförlust och det besvär, som skogsstats-

tjanstemännen åsamkas i och för förvaltningen. Statsverket tillskyndas

sålunda årligen en ej obetydlig kostnad till följd av skogsstatens ifråga­

varande förvaltning. Beträffande storleken av denna kostnad tillåter jag

mig hänvisa till förenämnda av domänstyrelsen verkställda utredning

rörande den besparing, som skulle uppstå för domänfonden genom del­

ägarnas övertagande av samtliga häradsallmänningars förvaltning och

vilken besparing av domänstyrelsen beräknats till cirka 31,500 kronor för

år. Tydligt är, att statsverkets berörda kostnad måste antagas uppgå till

minst sistnämnda belopp. Därest, såsom domänstyrelsen vid upprepade

tillfällen föreslagit, vederbörande allmänningsdelägare ålades att till

fullo ersätta sagda tjänstemäns arbete å de av dem förvaltade häradsall­

männingarna, skulle detta sannolikt få till följd, att flertalet dylika all­

männingar övertoges av delägarna.

På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén, reser­

vanten och allmänningsombuden samt flertalet av de i ärendet hörda

myndigheterna funnit mig böra föreslå, att förvaltningen av häradsall­

männingarna generellt uppdrages åt delägarna och utövas genom av dem

valda allmänningsstyrelser.

Beträffande sättet för utseende av allmänningsstyrelse och den befo­

genhet, som skall tillkomma sådan styrelse i förhållande till delägarna,

har jag, jämväl i överensstämmelse med kommitténs, reservantens och

allmänningsombudens förslag, ansett nu gällande bestämmelser böra i hu­

vudsak bibehållas. Den nuvarande regeln, att allmänningsstyrelse skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

79

väljas genom sockenombud å tid och ort, som utsattes och kungöres av

länsstyrelsen, torde dock böra ändras, på sätt jag i det följande skall när­

mare angiva. Därjämte har jag i likhet med reservanten funnit önsk­

värt, att gränsen mellan allmänningsstyrelsens och delägarnas beslutan­

derätt, i den mån så lämpligen kan ske, uppdrages i själva lagen och att

alltså allmänningsreglementet ej härutinnan erhåller en så avgörande

betydelse som nu är fallet. Enligt det inom departementet utarbetade

förslaget skall sålunda allmänningsstyrelsen utöva delägarnas beslutan­

derätt i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningen

gällande reglemente förbehållits delägarna. Såsom frågor, i vilka be­

slutanderätten principiellt skall tillkomma delägarna, hava i förslaget

angivits, bland andra, inköp av mark för allmännings utvidgning, ansök­

ning örn införlivning av mark med allmänning i vissa fall, uppgörande

av reglemente samt vissa spörsmål örn användande eller fonder ing av

allmänningens avkastning ävensom huruvida utdelning av sådan av­

kastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Beträf­

fande vissa av dessa frågor har i förslaget beslutanderätten förbehållits

delägarna, allenast under förutsättning att reglementet ej innehåller an­

nan bestämmelse.

Såsom jag förut omnämnt, hava styrelserna för det övervägande fler­

talet av de under delägarnas förvaltning stående allmänningarna an­

ställt personer med högre skoglig utbildning såsom biträden vid allmän-

ningarnas förvaltning. Med högre skoglig utbildning förstås här av­

gångsexamen från skogsinstitutet eliel* skogshögskolan eller därmed jäm­

förlig utbildning. För tryggande av en fullt rationell vård av allmän­

ningarna, därest förvaltningen av dessa generellt övertages av del­

ägarna, torde ock vara erforderligt, att, på sätt allmänningsombuden före­

slagit och häradsallmänningsförbundet i sitt yttrande närmare motiverat,

allmänningsstyrelserna underkastas skyldighet att anställa dylika biträ­

den. En bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsför-

slaget. Beträffande frågan, huruvida person med högre skoglig utbildning

må anställas såsom biträde i förevarande avseende hos två eller flera all-

männingsstyrelser, har jag i likhet med allmänningsombuden funnit hin­

der därför ej böra möta, under förutsättning att garantier beredas för att

biträdets verksamhetsområde ej bestämmes större än att biträdet på ett

tillfredsställande sätt kan fullgöra sina åligganden. Den form, vari en­

ligt ombudens förslag dylika garantier skola vinnas, har jag dock ej fun­

nit ändamålsenlig utan ansett, att berörda syfte lämpligen bör tillgodoses

på det sätt, att för varje allmänning bestämmelser meddelas, huruvida och

i vad mån sådant biträde åt allmänningsstyrelsen, som här avses, må

med sin befattning förena annan tjänst eller anställning. Dylika bestäm­

melser synas lämpligen böra upptagas i de särskilda allmänningarnas reg­

lementen, och torde dessa i regel böra åsyfta, att biträde, varom nu är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

80

b) Organisa­

tionen av för

vattningen.

fråga, ej må innehava annan tjänst eller anställning, nied mindre skogs-

vårdsstyreisen därtill lämnar tillstånd.

Av den i det föregående uttalade uppfattningen, att varje häradsall-

männings delägare böra anses utgöra ett särskilt rättssubjekt, vilket är

innehavare av äganderätten till allmänningen, torde följa, att detta rätts­

subjekt bör med hänsyn till allmänningens förvaltning organiseras i an­

slutning till de bestämmelser, som i allmänhet gälla angående kollektiva

juridiska personer. Vad kommittéreservanten härutinnan föreslagit har

jag förty funnit välgrundat och i huvudsak böra följas i den nya lagstift­

ningen. Jag har dock ej ansett tillräckliga skäl föreligga att, såsom reser­

vanten föreslagit, tillerkänna Kungl. Majit befogenhet att förordna örn

sättet för utseende av en ledamot i allmänningsstyrelse. Jämväl i övrigt

avviker departementsförslaget beträffande delägaresamfällighetens orga­

nisation i vissa avseenden från reservantens förslag, såsom jag i det föl­

jande skall närmare angiva.

I samband med genomförande av den nu ifrågasatta organisationen

torde den befattning med kungörande av ordinarie allmänningsstämmor

och emottagande och framläggande av redovisningar för häradsallmän-

ningarnas förvaltning, som för närvarande tillkommer länsstyrelserna,

böra upphöra.

En förutsättning för delägarnas organiserande på nyss angivna sätt

är, att dessa ålägges att för varje häradsallmänning uppgöra reglemente,

inrymmande föreskrifter rörande sådana organisationsfrågor, som äro

av natur att böra regleras olika för skilda allmänningar. I 40 § av de­

partementsförslaget har upptagits en förteckning å dylika frågor, varav

framgår, att enligt förslaget reglementet är avsett att erhålla väsentligen

samma betydelse för delägaresamfälligheten som bolagsordningen för ak­

tiebolaget. Med hänsyn till vikten, att reglementena gives en avfattning,

som i möjligaste mån tryggar en rationell förvaltning av allmänningar-

na, och att reglementena tillika upprättas efter i viss mån enhetliga

grunder, har jag ansett, att uppgiften att fastställa dessa bör överflyttas

från länsstyrelserna till Kungl. Majit.

I departementsförslaget regleras allenast förvaltningen av häradsall-

männingarna jämte vad därifrån härflyter. Jag har sålunda ej funnit be­

hövligt att, såsom reservanten föreslagit, meddela särskilda föreskrifter

rörande förvaltningen av andra delägarnas tillgångar än de nyss an­

givna. Jag vill härvid påpeka, att enligt departementets förslag under

häradsallmännings avkastning inbegripes jämväl sådan fast och lös egen­

dom, som förvärvats för medel, vilka äro att hänföra till dylik avkast­

ning. Tillgångar, som ej äro häradsallmänning och ej heller härflutit

från sådan allmänning, torde i mycket ringa omfattning finnas i del­

ägarnas ägo. Enligt uppgifter, som infordrats från allmänningsstyrel-

serna, finnas för närvarande dylika tillgångar allenast hos delägarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

81

i ett fåtal allmänningar, och utgöras dessa tillgångar av vissa fas­

tigheter, som delägarna erhållit i gåva eller inköpt för av delägar­

na sammanskjtitna eller till dem skänkta medel. Berörda fastigheter

förvaltas för närvarande av vederbörande allmänningsstyrelser enligt

väsentligen samma grunder som respektive allmänningars avkastning

och därför inköpt egendom. Behov av särskilda lagföreskrifter, som när­

mare reglera denna förvaltning, torde ej föreligga. Det hör härvid jäm­

väl uppmärksammas, att enligt departementsförslaget vederbörande del­

ägare berättigas att söka införlivning av ifrågavarande fastigheter med

respektive allmänningar samt att, örn sådan ansökning beviljas, försla­

gets regler örn häradsallmännings förvaltning bliva direkt tillämpliga å

nämnda fastigheter. Vad angår den eventualitet, att egendom efter

den nya lagens ikraftträdande skulle tillfalla allmänningsdelägare ge­

nom gåva eller annat benefikt fäng, har i förslaget detta fall uppmärk­

sammats så vitt angår fast egendom. Såsom i det följande skall närmare

angivas, förutsätter förslaget, att delägarna i detta fall äro pliktiga att

låta införliva fastigheten med allmänningen och sålunda inordna denna

under den föreslagna lagen. Skulle fånget åter avse lös egendom, torde

med avseende å förvaltningen av sådan egendom behov av legal reglering

lika litet föreligga som i fråga om förenämnda redan skedda benefika

förvärv.

Beträffande härefter sättet för utövande av tillsyn å häradsallmänning-

arnas förvaltning hava, såsom av den föregående redogörelsen framgått,

i de avgivna förslagen och yttrandena väsentligt olika meningar fram­

förts. Enligt kommitténs och reservantens förslag skulle denna tillsyn

uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna, enligt allmänningsombudens förslag

åt en överstyrelse och en plankommission och enligt domänstyrelsens för­

slag allenast åt en överstyrelse. Därjämte har av kammarkollegium samt

vissa andra i ärendet hörda myndigheter gjorts gällande, att tillsynen

fortfarande borde utövas av domänstyrelsen och densamma underlydande

personal.

Vid bedömandet av denna fråga torde såsom ledande grundsats böra

uppställas, att tillsynen skall utövas av ett organ, som kan anses repre­

sentera det allmänna skogsvårdsintresset och tillika är underkastat an­

svar såsom offentlig myndighet för tillsynens handhavande. På grund

av liäradsallmänningarnas stora skogliga betydelse synes det nämligen

uppenbart, att dessa skogar, som för närvarande stå under skogsstatens

uppsikt och kontroll och i många fall även under dess förvaltning, ej böra

helt befrias från tillsyn från det allmännas sida.

Vidare torde härvid böra fasthållas, att uppgiften att granska och fast­

ställa hushållningsplaner för allmänningarna samt åliggandet att öva

tillsyn å efterlevnaden av planerna ej bör uppdragas åt helt skilda or­

gan. En dylik uppdelning synes nämligen ägnad att minska intresset

Bihang till riksdagens protokoll lini‘2. 1 saini, lil haft. (Nr 10.)

Kungl. Marits proposition Nr 10.

c) Sättet för

utövande av

tillsyn å för­

valtningen.

82

för uppgifternas behöriga fullgörande oell innebära risk för konflikter

mellan vederbörande organ.

Med nu angivna uppfattning bär jag ej kunnat biträda allmänningsom-

budens förslag i förevarande avseende. Särskilt Ilar jag funnit betänk­

ligheter möta mot detta förslag av den grund, att de av ombuden före­

slagna organen för tillsynens utövande, överstyrelsen och plankommissio­

nen, med hänsyn till det sätt, varpå dessa skulle utses, till övervägande

del måste anses såsom delägarnas representanter.

Beträffande yrkandena, att ifrågavarande tillsyn fortfarande skulle ut­

övas av domänverket, finner jag av förut angiven orsak det vara önsk­

värt, att domänverket befrias från all befattning med dessa skogar. I

likhet med kommittén och reservanten samt flera i ärendet hörda myn­

digheter har ock domänstyrelsen själv uttalat sig för tillsynens överflyt­

tande å annan myndighet. Vid nu angivna förhållanden synes ett bibe­

hållande av denna hos domänverket ej böra ifrågasättas.

_ Det återstår då att undersöka, huruvida en särskild myndighet bör

tillskapas för utövande av kontroll å häradsallmänningarnas förvaltning

eller örn denna uppgift lämpligen kan anförtros åt de organ, som redan

handhava uppsikten över enskildas och med dem likställda skogar, näm­

ligen skogsvårdssty reiser na.

Härvid torde till en början böra uppmärksammas, att, då häradsallmän­

ningarnas antal enligt kommitténs betänkande uppgår till 55 och dessa

ligga spridda i tio län samt en effektiv tillsyn å allmänningarnas för­

valtning torde förutsätta, att varje allmänning i regel underkastas be­

siktning varje år, en central myndighet i och för sig är mindre lämpad

att utöva en dylik tillsyn.

De tvivel, som uttalats beträffande skogsvårdsstyrelsernas lämplighet

i förevarande avseende, hava i första rummet grundats därå, att styrel­

serna genom tillsynens övertagande skulle erhålla en allt för stor arbets­

börda samt därjämte dragas bort från sitt egentliga och mera betydelse­

fulla verksamhetsfält. Jag tillåter mig med anledning härav erinra, att

ifrågavarande tillsyn huvudsakligen skulle omfatta dels granskning och

fastställande av hushållningsplaner för allmänningarna och dels överva­

kande av planernas efterlevnad. Vad den förra uppgiften angår är att mär­

ka, att den genomsnittliga giltighetstiden för en hushållningsplan, varom

nu är fråga, torde kunna beräknas till minst tio år samt att inom de sär­

skilda skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden följande antal hä-

radsallmänningar finnas: i Östergötlands län 13, i Uppsala län 10, i Sö­

dermanlands län 8, i ett vart av Örebro och Västmanlands län 6, i ett vart

av Stockholms och Skaraborgs län 4, i Älvsborgs län 2 och i ett vart av

Jönköpings och Kalmar län 1. Med undantag för skogsvårdsstyrelsen i

Östergötlands län skulle sålunda ingen skogsvårdsstyrelse i medeltal kom­

ma att årligen granska och fastställa mer än en hushållningsplan av ifrå­

gavarande slag. Beträffande Östergötlands län må erinras, att vissa av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

83

de där belägna häradsallmänningarna äro relativt små, vadan faststäl­

lande av hushållningsplaner för dessa ej kommer att kräva något mera om­

fattande arbete. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i det följande skall

närmare angiva, skogsvårdsstyrelse vid prövning av här avsedda frågor

städse skall hava tillgång till ett av sakkunnig person upprättat förslag

till hushållningsplan, torde ej med fog kunna påstås, att ett överflyttande

å skogsvårdsstyrelserna av de göromål, varom nu är fråga, kommer att

för dem medföra en allt för stor ökning i deras arbetsbörda. Det bör

även uppmärksammas, att uppgiften att granska och fastställa hushåll-

ningsplaner ej kan anses i väsentlig grad skilja sig från de skogsvårds­

styrelserna nu tillkommande arbetsuppgifter, vadan sagda överflyttning

ej heller kommer att medföra någon skadlig splittring i styrelsernas verk­

samhet. Beträffande skyldigheten att övervaka hushållningsplanernas

efterlevnad kommer fullgörandet härav att i första rummet åvila skogs-

vårdsstyrelsernas förstuga biträden och allenast i ringa grad taga styrel­

sernas egen tid i anspråk. För skogsvårdsstyrelserna i de län, där de flesta

häradsallmänningarna äro belägna, kommer måhända övertagandet av

sagda skyldighet att nödvändiggöra anställandet av ytterligare först­

uga biträden, men synes denna omständighet i och för sig ej kunna

åberopas såsom skäl mot ifrågavarande överflyttning. Kostnaderna för des­

sa biträdens anställande liksom för liandhavandet av ifrågavarande tillsyn

i övrigt torde till fullo täckas av de skogsvårdsavgifter, som författnings­

enligt skola erläggas för å häradsallmänningarna avverkat virke och vilka

avgifter vid genomförande av det nu föreslagna förvaltningssystemet för

dessa allmänningar torde böra bibehållas.

Beträffande förslagen örn ifrågavarande tillsyns överflyttande å skogs­

vårdsstyrelserna har vidare invänts, att dessa ej kunde anses besitta till­

räcklig kompetens för uppgiften att granska och fastställa hushållnings-

planer, därvid särskilt framhållits, att det beträffande statens skogar an­

setts nödigt att för denna verksamhet utbilda särskilda organ.

Jag torde med avseende å denna invändning få erinra, att i det förslag

till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition

nr 157 förelädes 1923 års riksdag, skogsvårdsstyrelserna beträffande dessa

skogar tillagts en funktion, motsvarande den nyss angivna, samt att i mo­

tiveringen till berörda förslag föredragande departementschefen uttryck­

ligen hävdade, att skogsvårdsstyrelserna syntes besitta tillräcklig kompe­

tens härför. Till närmare utveckling av denna mening framhöll departe­

mentschefen i motiveringen till det vid samma riksdag genom proposition

nr 160 framlagda förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelser,

att den närmaste granskningen av uppgjorda planförslag tillkomme ve-

derbörande skogsvårdsstyrelses fackutbildade tjänsteman samt att sty­

relsens egna ledamöter vore för sin uppgift intresserade män, som genom

flera liknande frågors behandling förvärvat en icke ringa erfarenhet örn

även rent skogstekniska spörsmål. Därjämte åberopades, att i berörda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

84

lagförslag ytterligare säkerhet för en sakkunnig prövning av hithörande

frågor beretts vederbörande skogsägare därigenom, att dessa medgivits

rätt att hos domänstyrelsen överklaga skogsvårdsstyrelses beslut i samma

frågor.

Jag finner mig i stort sett kunna biträda den av departementschefen år

1923 sålunda hävdade uppfattning. Med hänsyn till liäradsallmänningar-

nas stora skogliga betydelse synes det dock befogat, att särskilda krav på

sakkunskap i förevarande avseende ställas på de myndigheter, som beklä­

das med befogenhet att granska och fastställa hushållningsplaner för dessa

skogar. Jag anser det därför önskvärt, att, därest sagda befogenhet upp­

drages åt skogsvårdsstyrelserna, dessa vid uppdragets fullgörande beredes

viss förstärkning i sin fackliga kompetens. Beträffande sättet för ernå­

ende av en dylik förstärkning synes en lämplig utväg vara, att de särskilda

skogsvårdsstyrelserna vid prövning av hithörande frågor utökas med en

av Kungl. Majit utsedd ledamot, som besitter kvalificerad högre skoglig

utbildning och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat om­

fattande insikt i skogsindelningsfrågor. Denne ledamot torde böra deltaga

i behandlingen, förutom av frågor om fastställande av hushållningsplaner,

jämväl av ärenden örn ändring av sådana planer samt örn meddelande i

vissa fall av särskilda föreskrifter rörande skogsskötsel!! å allmännin-

garna. Då antalet dylika ärenden hos respektive skogsvårdsstyrelser torde

komma att utgöra allenast ett ringa fåtal årligen samt häradsallmänningar

finnas blott inom tio skogsvårdsstyrelseområden, vilka samtliga äro beläg­

na i mellersta och södra Sverige, torde hinder ej möta, att samme person

utses att tjänstgöra såsom dylik sakkunnig ledamot i alla eller ett flertal

av de skogsvårdsstyrelser, varom här är fråga, varigenom ökad möjlighet

vinnes att förvärva för uppdraget fullt kompetenta personer. För att

trygga erforderligt inflytande åt hemälde ledamot vid ifrågavarande ären­

dens avgörande torde böra stadgas, att, därest skogsvårdsstyrelsen fattar

beslut i strid mot dennes mening, ärendet skall underställas Kungl. Majits

prövning. Härförutom torde i nära anslutning till de bestämmelser i detta

ämne, som upptagits i förslaget till lag örn kommunskogar, böra gälla, att

i fall, då underställning av skogsvårdsstyrelses beslut i här avsedda frågor

enligt vad nu nämnts ej skall ske, besvär över beslutet må anföras hos

Kungl. Majit. Därest på nu angivet sätt garantier skapas för en sak­

kunnig prövning av dessa frågor vid deras hänläggande under skogs-

vårdsstyrelsernas kompetens, synes betänklighet ej böra möta mot en dylik

utvidgning av dessas befogenhetsområde.

I anslutning till vad sålunda anförts har i departementsförslaget

ifrågavarande tillsyn uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna, och hava i

sammanhang härmed i förslaget upptagits bestämmelser av förut angivet

innehåll i syfte att trygga en sakkunnig behandling av hithörande spörs­

mål.

Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande omfattningen av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

85

befogenhet, som i förevarande avseende bör tillkomma skogsvårdsstyrelser-

na, ansett mig böra biträda kommitténs förslag. De av reservanten före­

slagna inskränkningarna i sagda befogenhet, åsyftande att tillerkänna al -

männingsstyrelserna ett ökat inflytande i fråga örn hushållningsplanerna,

har jag ej funnit ägnade att, såsom därmed avsetts, befordra styrelsernas

intresse för skogsskötseln å allmänningarna eller eljest vara till gagn for

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Till kommitténs förslag örn befogenhet för skogsvårdsstyrelse att, då

överträdelse ägt rum av fastställd hushållningsplan, meddela vissa före­

skrifter rörande skogsskötseln, återkommer jag i det följande.

Såsom förut nämnts, har reservanten i sitt förslag upptagit vissa stad-

f°“

gauden örn anordnande av gemensam förvaltning mellan tva eller liera vältning tor

allmänningsstyrelser, och har i allmänningsombudens förslag förutsatts,

att den däri omförmälda överstyrelsen skulle handhava, förutom tore-

ning»r.

nämnda tillsyn, jämväl förvaltningen av allmänningarnas gemensamma

angelägenheter. Möjligt är, att även domänstyrelsen avsett, att en liknan­

de uppgift skulle tillkomma den av styrelsen föreslagna överstyrelsen. En­

ligt min mening äro emellertid de förvaltningsfrågor, som äro gemensam­

ma för två eller flera allmänningar, av den art, att frågornas handhavande

lämpligen kan ordnas genom frivillig överenskommelse mellan vederbö­

rande allmänningsstyrelser, vadan något ingripande från lagstiftningens

sida i detta avseende ej erfordras. Redan under nu galande lagstiftning

har ett flertal allmänningsstyrelser på nu angivet sätt sammansluta sig

för tillvaratagande av gemensamma intressen, och har det av dem bildade

Sveriges häradsallmänningsförbund utan stöd av några orgamsativa för­

fattningsbestämmelser nått en betydande utveckling.

På grund av de svårigheter, som för närvarande möta för avyttring CJ ArjWfa

av mark från häradsallmänning, synes frågan örn dylik avyttring bora häradsal,_

upptagas till behandling i den nya lagstiftningen. Jag torde nu fa över-

maning.

gå till denna fråga.

Såsom förut nämnts stadgas i 1894 års skogsordning, att häradsall­

männing skall bibehållas oförminskad. Denna bestämmelse som upp-

too-s redan i 1866 års skogsordning och varigenom stadgandena i 1824

års förenämnda cirkulär örn delning av häradsallmänningarna mellan

vederbörande intressenter upphävdes, innebär, dels att häradsallmän­

ning ej ina skiftas mellan delägarna och dels att mark ej ina lorsaljas

eller annorledes avyttras från sådan allmänning. Däremot lia.- bestäm­

melsen ej ansetts utgöra hinder, att till häradsallmänning hörande

mark tages i anspråk genom expropriation eller därmed jämförligt ioi-

farande. Ej heller har bestämmelsen ansetts hindra verkställande av

ägoutbyte mellan häradsallmänning oell angränsande fastigheter.

Gällande be­

stämmelser.

Kommitté­

reservanten

och albnän-

ningsom-

buden.

naTiUha™£ nV i,r4savarande ,Us** 1 »towmtotaw, lava deläga,-

a i häradsallmänning ej ansetts berättigade att därifrån avyttra mark

med mindre tillstånd därtill lämnats av Kungl. Majit ecb riksdagen'

' “‘"f*;" av 1866 “ra skogsordning hava i åtskilliga fall dylika

t;*;11. Dlr,h,ava vesel avselt

gällt avvtoinJ.

Wrdbl"Ma**äl>ä‘«- I enstaka fall hava tillstånden

n .. “jyttiingar av områden, som varit avsedda att användas för visst

al mant ändamål (ex. skolhustomter). Där avyttringen skett genom för

säljning, har vid lämnande av tillstånd därtill i regel föreskrivits att

ningen'11 T^visi skuIle anv^das till inköp av mark att tilläggas allmän-

b ‘ issa lall har tillstånd till avyttringen lämnats under villkor

at annan av delagarna inköpt mark till motsvarande eller högre värde

tillädes allmänningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

I sav al kommitténs och reservantens som allmänningsombudens för­

slag har grundsatsen, att häradsallmänningarna skola bibehållas oför-

lnskade, upptagits. I sistnämnda två förslag har denna grundsats

dock ej iorlanats ovillkorlig giltighet utan möjlighet i vissa fall beretts

delagarna i häradsallmänning att därifrån avyttra mark under mindre

tunga lonner än som nu tillämpas i detta avseende.

Reservanten har sålunda i 13 § av sitt förslag infört en bestämmelse

hal1’ att fran häradsallmänning någon del må kunna föryttras

°r sa Vltt dangenom märkligare förmån för allmänningen skulle kun­

na vinnas, men att sådan försäljning ej må av styrelsen göras utan sam­

tycke av allmänningsstörnman och ej erhåller giltighet, med mindre den

godkannes av Konungen. Förslaget upptager även vissa stadganden örn

användande av köpeskilling, som inflyter genom dylik föryttring Till

dessa stadganden återkommer jag i det följande.

Till stod för forslaget i denna del har reservanten anfört, att det läte

sig a t for val tänka, att några till en allmänning hörande ägor, som

med hänsyn till sm beskaffenhet eller sin belägenhet vore av föga gagn

tor allmänningen, kunde genom att försäljas bereda tillgång till förvärv

av områden, som vore lämpliga att nied allmänningen införlivas Även

örn dylika fall ej bleve talrika, syntes de dock böra av lagen uppmärk­

sammas. De i förslaget upptagna bestämmelserna vore avsedda att

trygga, att foryttring ej kunde komma till stånd utan synnerliga skäl

och efter bästa möjliga prövning.

Allmänningsombudens förslag innehåller i förevarande avseende, att

del av häradsallmänning må efter Kungl. Maj:ts tillstånd försäljas', örn

detta anses vara till märklig nytta samt de behållna försäljningsmedlen

anvandas för förvärv av fastigheter, som huvudsakligen bestå av skogs­

mark. Allmannmgsombuden hava såsom motiv för förslaget framfört

väsentligen samma synpunkter som reservanten.

87

Reservantens oell allmänningsombudeus förslag i förevarande avse- yttranden

ende hava i allmänhet ej föranlett några särskilda uttalanden i de av­

givna yttrandena. Sveriges liäradsallmänningsförhund har dock vits­

ordat, att försäljning av mark från häradsallmänning i vissa fall kunde

vara påkallad, och länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat reser­

vantens förslag under framhållande, att fall kunde tänkas, då det vore

möjligt att genom fördelaktig avyttring av mindre områden av en all­

männing vinna erforderliga medel till allmänningens utvidgning. Do­

mänstyrelsen har ansett det nödvändigt, att delägarna i häradsallmän­

ning tillerkändes rättighet att avyttra sådana parceller av allmänningen,

som ej med fördel kunde skötas i sambruk med. allmänningen i övrigt,

under förutsättning att garantier gåves för att en dylik handlingsfrihet

icke orättmätigt utnyttjades i syfte, som ej hade något sammanhang med

häradsallmänningarnas uppgift.

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

Under de senare åren har frågan örn avyttring av vissa lägenheter å

häradsallmänningarna aktualiserats genom riksdagens skrivelse den 7

juni 1922 nr 252. I denna skrivelse har riksdagen, såsom tidigare om­

nämnts, anhållit örn utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på all-

männingarna ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem till­

försäkrades antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till

disponerat markområde, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill ut­

rasa

års riks­

dagsskrivelse

nr 252.

redningen kunde föranleda.

Till grund för berörda anhållan låg en motion i andra kammaren nr

163. I denna påpekades, att det på allmänningarna funnes en del oskatt-

lagda torp, vilkas innehavares besittningsrätt till den mark de dispone­

rade vore synnerligen oklar, samt hemställdes örn avlåtande av skrivelse

till Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning rörande lägen­

hetsägares på allmänningarna rättsliga ställning.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvi­

sades, inhämtade yttrande från kammarkollegium över motionen. I

detta tillstyrkte kollegiet den ifrågasatta utredningen under framhål­

lande, att densamma torde avse sådana lägenheter a allmänningarna,

som upptagits utan vederbörligt tillstånd och som ej heller undergått

skattläggning och som sålunda saknade de betingelser, som fordrades

för att de enligt äldre skogsordningar skulle kunna anses såsom lagliga.

Kollegiet påpekade i yttrandet, att häradsallmänningarna i gällande

jordeböcker voro uppförda under kronotitel samt att med hänsyn här­

till lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa un­

der nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, ej kunde vin­

na tillämpning å lägenheter, upptagna å dylik jord. Under nuvarande

lagstiftning torde emellertid enligt kollcgii mening lägenhetshavare å

häradsallmänning, vilka icke redan förvärvat en tryggad besittnings­

rätt, vara med avseende å sin ställning gentemot jordägaren som här

88

Utredning an­

gående lägen­

heter å hä-

radsalhnän-

ningarna.

representerades icke av kronan utan av allmänningsdelägarna — mera

likställda med motsvarande grupp av lägenhetshavare å jord under en­

skild äganderätt än vad förhållandet vore beträffande lägenhetshavare

å egentlig kronojord. — En ledamot av kollegiet var av skiljaktig me­

ning och ansåg den ifrågasatta utredningen icke vara av behovet på­

kallad.

Utskottet hemställde i sitt över motionen angivna utlåtande nr 4 örn

avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit i enahanda syfte, som angives i

riksdagsskrivelsen, samt anförde till stöd härför, bland annat:

„ ^en

som påyrkats i motionen, syntes vara en av billigheten

fordrad konsekvens av den jordpolitik, som statsmakterna den senaste ti­

den sokt utveckla och som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet

av jordkommissionen. Visserligen kunde det anmärkas, att kronan icke

genom lagstiftning eller annorledes uppmuntrat utan tvärtom sökt hindra

uppkomsten av ifrågavarande lägenheter å allmänningarna, men då be­

byggande av allmänningar likväl ägt rum, torde det reellt sett vara ett

allmänt intresse, att dessa förhållanden bleve föremål för omsorgsfull

undersökning samt såvitt möjligt rättsligen ordnade. Det borde nämnas,

att antalet lägenheter av här ifrågavarande slag, såvitt utskottet kun­

nat finna, åtminstone inom vissa delar av landet torde vara avsevärt.

Andra kammaren beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.

Första kammaren hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott,

som i utlåtande nr 12 hemställde, att kammaren måtte biträda andra

kammarens beslut, och såsom skäl härför anförde:

De i motionen omtalade lägenheterna torde huvudsakligast vara så­

dana å häradsallmänningar. En avsöndring av dylika och därmed tryg­

gad besittningsrätt för nyttjanderättsinnehavaren torde dock förhind­

ras genom förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med

de allmänna skogarna i riket § 5, jämförd med § 1, varigenom förordna­

des, att häradsallmänningar skulle bibehållas oförminskade. Den s. k.

ensittarlagen, som annars eventuellt skulle kunna vinna tillämpning i

dessa fall, syntes därför icke utan bestämt stadgande, att så skulle ske,

kunna användas. Då nu statsmakterna genom den senaste tidens jord­

reformer sökt trygga besittningsrätten för vissa kategorier av nyttjande-

rattsmnehavare, syntes billigheten fordra, att även nu förevarande lägen-

hetsinnehavares rättsliga ställning undersöktes och ordnades.

Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Den i riksdagsskrivelsen begärda utredningen anförtroddes till en bör­

jan åt jordkommissionen. Denna upplöstes emellertid, innan utredningen

hunnit verkställas. Sedermera tillkallades inom jordbruksdepartemen­

tet en särskild sakkunnig för frågans utredande. Genom dennes försorg

hava under år 1926 uppgifter infordrats från vederbörande allmännings-

styrelser och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av de å hä-

radsallmänningarna belägna jordbruks- och bostadslägenheter. Enligt

dessa uppgifter finnas å sagda allmänningar sammanlagt 353 dylika

lägenheter, därav 234 äro jordbrukslägenheter och 119 bostadslägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

89

Cirka hälften av dessa lägenheter disponeras såsom boställen för skog­

vaktare, tillsyningsman eller skogsarbetare eller för annat ändamål, av­

seende delägarnas gemensamma intresse. Allenast 4 lägenheter inneha­

vas enligt uppgifterna med ständig eller ärftlig besittningsrätt, under

det övriga lägenheter, med undantag av 2, som vid tiden för uppgifter­

nas avgivande ej disponerades för något ändamål, upplåtits under nytt­

janderätt för bestämd eller obestämd tid. Ifrågavarande lägenheter upp­

givas i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter sakna dock

dylika lius. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna

uppgives, att dessa hus tillhöra å 205 lägenheter allmänningsdelägarna, å

90 lägenhetshavarna och å 9 kronan. Slutligen har i uppgifterna angi­

vits, huruvida inlösen av ifrågavarande lägenheter för vederbörande bru­

kares eller innehavares räkning skulle lända respektive allmänningsdel-

ägare till men, och har denna fråga bejakats i fråga örn 236 lägenheter

men besvarats nekande beträffande 117.

Med anledning av omförmälda riksdagsskrivelse har spörsmålet örn

ensittarlagens tillämplighet beträffande lägenheter å häradsallmännin- tillämplighet

gar under år 1928 varit föremål för undersökning inom justitiedeparte- ä ^adsaii-

mentet i samband med väckt fråga örn ändring i vissa hänseenden av

ensittarlagen.

Den 15 november 1928 anmälde dåvarande chefen för justitiedeparte­

mentet för Kungl. Majit ett inom departementet utarbetat förslag till

lag örn ändring i vissa delar av ensittarlagen, vilket förslag avsåg, bland

annat, att till 19 § i lagen — enligt vilken paragraf lagen ej äger tillämp­

ning beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipal­

samhälle — skulle fogas ett tillägg av innehåll, att utan hinder av

denna bestämmelse inlösen finge ske av mark, som vöre samfälld. för

flera fastigheter med skilda ägare, för så vitt kronan eller samhället icke

ägde mera än hälften däri. I förslagets motivering erinrade föredra­

gande departementschefen örn förenämnda av högsta domstolen den 26

oktober 1928 meddelade utslag (N. J. A. 1928 sid. 463) rörande frågan örn

ensittarlagens tillämplighet beträffande häradsallmänning ävensom örn

ett av regeringsrätten rörande samma ämne den 22 september 1927 med­

delat utslag (regeringsrättens årsbok 1927 sid. 113), däri hävdats en upp­

fattning motsatt den i högsta domstolens utslag uttalade, samt anförde

vidare, bland annat:

Spörsmålet örn ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänning hade

sammanställts med frågan örn vem som skulle anses vara agara till

häradsallmänning. Enligt departementschefens mening borde emellertid

förstnämnda fråga lösas oberoende av berörda äganderättssporsmal,

varom olika meningar rådde. Avgörande för det förra spörsmålet torde

vara, att, såsom kammarkollegium i sitt yttrande över motionen nr 16.5

vid 1922 års riksdag framhållit, ensittarna å häradsallmänningarna be­

funne sig gentemot jordägaren i en ställning, som mera likstol bie dem

Kungl. Marits proposition Nr 10.

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

med innehavare av lägenheter a jord under enskild äganderätt än med

lägenhetsinnehavare å kronojord. I betraktande därav, att merendels

avsevar ela svårigheter^ motte emot en friköpning på frivillighetens väg

av ensittarlagenlieter a haradsallmänningar, syntes det endast vara med

billigheten överensstämmande, att även innehavare av lägenheter å hä-

radsallmännmgar åtnjöte det skydd, som ensittarlagen beredde. Härtill

torde föreligga desto större anledning, som ensittarlagens tillämpning å

dylik jord enligt departementschefens mening näppeligen kunde tänkas

komma att medföra några mera avsevärda olägenheter för allmännings-

d ela gärna. Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt om­

råde medföra avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, mötte

enligt 2 § i lagen hinder mot lösningen.

Vid utarbetande av det _ föreliggande lagförslaget hade departements-

chelen utgått fran att ensittarlagen borde äga tillämpning å häradsall­

männing. För att tvekan härom ej skulle råda hade departementschefen

ansett en erinran böra göras i 5 § av 1894 års skogsordning. Då i denna

orordning föreskrift saknades örn förvaltningen av köpeskilling, som in-

flote vid försäljning av allmänningsjord, torde dessutom erfordras be­

stämmelse, huru den löseskilling, som erhölles för inlöst område, skulle

anvandas och förvaltas. Dylik löseskilling syntes böra företrädesvis an­

vända^ eller Anderas för inköp av skogsmark för allmänningens utvidg­

ning eller för verkställande av sådana grundförbättringar å denna, som

vöre agnade att höja allmänningens skogsproduktion, eller annat dvlikt

ändamål. Lämpligt syntes vara, att Kungl. Maj:t skulle äga förordna

darom för värjo särskilt fall. Bestämmelsen torde lämpligen kunna

inflyta^ såsom ett nytt stycke i 11 § av berörda förordning.

Områden, som blivit vid avvittring utlagda till samfälld husbehovs-

skog eller allmänningsskog, skulle enligt lag bibehållas oförminskade

liksom häradsallmänning. Bestämmelser härom meddelades i lagen den

5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och forörd-

ningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och

björr bottens lan. Motsvarande jämkningar syntes böra vidtagas i dessa

tor fattningar.

I samband med berörda förslag till lag örn ändring i vissa delar av

ensittarlagen anmäldes för Kungl. Majit förslag till lag örn ändrad ly­

delse ay 7 § i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar

inom vissa områden, till kungörelse örn ändrad Lidelse av 5 och 11 §§ i

1894 års skogsordning samt till kungörelse örn ändrad lydelse av 1 och

12 §§ i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmännings­

skogar i Västerbottens och Norrbottens län, vilka förslag utarbetats i

överensstämmelse med vad departementschefen anfört i motiveringen till

förslaget örn ändring i ensittarlagen.

På vederbörande departementschefers hemställan beslöt Kungl. Majit

berörda den 15 november 1928 inhämta lagrådets yttrande över förslagen

till lag örn ändring i ensittarlagen samt till lag örn ändrad lydelse av

7 § i lagen angående husbehovsskogar.

I det yttrande, som lagrådet avgav över förstnämnda förslag, gjorde

en ledamot av lagrådet erinran däremot, att i förslaget ej upptagits

91

någon uttrycklig föreskrift örn ensittarlagens tillämplighet beträffande

häradsallmänning, samt anförde till utveckling härav:

Att från lagstiftningssynpunkt icke någon anledning förelåge att

undantaga häradsallmänningar från tillämpningen av ensittarlagen syn­

tes uppenbart. Där lagens tillämpande å dem hittills blivit med stöd av

dess 19 § förvägrat, hade det berott av att dessa allmänningar av gam­

malt ansetts tillhöra kronan. Samma uppfattning i fråga örn ägande­

rätten till dem läge till grund för lagstiftningen inom annat område.

Till statens allmänningsskogar, vilka enligt 6 § väglagen vore skyldiga

att deltaga i vägunderhåll, räknades sålunda enligt motiven till lag­

rummet bland annat häradsallmänningar, med undantag för vissa i senare

tid tillkomna, belägna i Kopparbergs och Norrbottens län, vilka ansåges

tillhöra menigheter; av denna grund gällde å häradsallmänningar den i

33 § samma lag stadgade rättigheten att å kronans allmänning utan

ersättning taga väglagningsämnen. Den ståndpunkt till frågan örn ägan­

derätten till häradsallmänningar, vilken sålunda intagits av lagstift­

ningen, torde icke utan vidare höra frånkännas vitsord. I remissproto­

kollet framhölles också, att avsikten icke vore att nu taga ställning till

spörsmålet. Likväl utginge förslaget från att lagen borde, utan att änd­

ring vidtoges i densamma, vinna tillämpning beträffande häradsallmän-

ningarna. Följdriktigare syntes vara att i 19 § upptaga såsom ett sär­

skilt stadgande, att lagen ägde tillämpning å dem.

Övriga tre ledamöter av lagrådet framhöllo, att man med hänsyn till

högsta domstolens omförmälda utslag kunde förutsätta, att ensittarlagen

skulle bliva tillämpad å häradsallmänningar utan att något uttryckligt

stadgande därom infördes i lagen.

I sitt yttrande över förslaget till ändrad lydelse av 7 § i lagen angå­

ende husbehovsskogar framhöll lagrådet, att den lösningsrätt, som enligt

ensittarlagen tillkomme nyttjanderättsliavare, icke vöre att uppfatta så­

som innebärande undantag från den i nyssberörda paragraf meddelade

bestämmelsen, att område, som vid avvittring blivit utlagt till samfälld

husbehovsskog, skulle bibehållas oförminskat, saint att det därför ej “v ore

erforderligt och mindre egentligt att, såsom förslaget avsage, i para­

grafen inrycka en erinran örn denna lösningsrätt. Gjordes sådan erinran,

borde likaväl erinras örn exempelvis det ingrepp en expropriation inne­

buro. Beträffande det i förslaget inrymda stadgandet, att Konungen

ägde förordna rörande användningen och förvaltningen av löseskilling

för inlöst område, anmärkte lagrådet, att, örn ett dylikt stadgande ansa-

ges erforderligt, detsamma borde utvidgas att avse alla de fall, då ersätt­

ning utginge för mark, som genom expropriation, inlösning enligt en­

sittarlagen eller annat liknande förfarande avskildes fran samfälld hus­

behovsskog.

Förslagen till lag örn ändring i ensittarlagen och till kungörelse örn

ändring i 1894 års skogsordning förelädes sedermera genom propositioner

nr 3ti och 122 1929 års riksdag. Förslagen till lag örn ändrad lydelse av

7 § i lagen angående husbehovsskogar och till kungörelse örn ändrad ly-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Departements­

chefen.

delse av 1 och 12 §§ i förordningen angående allmänningsskogar i Väster­

bottens och Norrbottens län föranledde däremot med anledning av vad

lagrådet anmärkt mot det förra förslaget ej propositioner till riksdagen.

Propositionen med förslag till lag örn ändring i ensittarlagen anslöt sig i

fråga örn lagens tillämplighet beträffande häradsallmänning till före­

dragande departementschefens ståndpunkt. Den av en ledamot av lag­

rådet framställda erinran mot förslaget härutinnan föranledde sålunda

ej ändring i detta. Förslaget till ändring i 1894 års skogsordning jäm­

kades med anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande förslaget örn

ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar på det sätt, att

den i 5 § av det förra förslaget inrymda erinran örn ensittarlagens till­

lämplighet i fråga örn häradsallmänning uteslöts samt den i 11 § upp­

tagna bestämmelsen angående användningen och förvaltningen av löse­

skilling, som inflöte vid inlösen enligt ensittarlagen, utvidgades till att

inbegripa jämväl ersättning för mark, som genom expropriation eller

annat liknande förfarande skildes från häradsallmänning.

Riksdagen, som anslöt sig till departementschefens uppfattning, att

ensittarlagen borde utan uttrycklig föreskrift anses tillämplig beträf­

fande häradsallmänning, biföll förenämnda två propositioner oför­

ändrade.

Då jag i likhet med kommittén och allmänningsombuden ansett, att

den nu gällande grundsatsen, att liäradsallmänningarna skola bibehållas

oförminskade, hör upptagas i den nya lagstiftningen, har en bestämmelse

härom inrymts i departementets förslag. Jag vill erinra, att en liknande

regel gäller i fråga örn sockenallmänningar och besparingsskogar i

Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län.

På sätt framgår av lagrådets yttrande över omförmälda förslag till

ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar innebär ej berör­

da grundsats, att liäradsallmänningarna äro undantagna från tillämp­

ningen av lagstiftningen örn expropriation eller därmed jämförligt

förfarande.

Med hänsyn till de uttalanden rörande ensittarlagens tillämplighet å

häradsallmänningar, som gjorts i förenämnda proposition nr 36 till 1929

års riksdag och vilka uttalanden godkänts av riksdagen, bör denna lag

numera anses äga giltighet även i fråga örn dylika allmänningar. Någon

åtgärd för utsträckande av lagens tillämpning till dessa är sålunda ej i

detta sammanhang påkallad. Då jämlikt omförmälda inom jordbruks­

departementet verkställda undersökning rörande de å häradsallmännin-

garna befintliga lägenheter ett nittiotal av dessa äro försedda med bo­

ningshus, vilka tillhöra respektive lägenhetsinnehavare, synes antagligt,

att lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligger beträffande ett ej obetyd­

ligt antal lägenheter å sagda allmänningar. Tillämpningen beträffande

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

93

dessa av nämnda lag torde sålunda bliva av viss betydelse, för tillgodo­

seende av det i riksdagens omförmälda skrivelse den 7 juni 1922 nr 252

angivna syftet.

..

,

Såsom nämnda undersökning visar, finnes emellertid a baradsailman-

ningarna jämväl ett avsevärt antal lägenheter, som sakna boningshus

eller varå boningshusen tillhöra allmänningsdelägarna eller kronan och

beträffande vilka ensittarlagen sålunda ej äger tillämpning. Även örn

dessa lägenheter till stor del erfordras såsom boställen åt skogvaktare,

tillsyningsmän eller skogsarbetare eller för tillgodoseende av annat för

delägarna gemensamt intresse, synes dock av utredningen framgå, att

åtskilliga av sagda lägenheter kunna utan men för skogsskötseln å all-

männingarna därifrån avyttras. Där detta är fallet, torde lagstiftningen

ej böra lägga ovillkorligt hinder i vägen för sådan avyttring. . Med. hän­

syn till vikten, att allmänningsjorden i möjligaste män bibehålies i de -

ägarnas händer, torde dock i nyssangivna fall avyttring ej bora med­

givas, med mindre denna medför någon mera avsevärd förmån för del­

ägarna eller eljest synnerliga skäl därtill äro för handen. Dylika skal

torde böra. anses föreligga, därest någon önskar förvarva en Dore -

bruks- eller bostadslägenhet å häradsallmänning till eget hem och lagen­

heten är därtill lämplig.

Möjligheten att avyttra mark från häradsallmänning torde emellertid

ej böra begränsas allenast till jordbruks- eller bostadslägenheter. Pa satt

reservanten framhållit, kan det i vissa fall vara till fördel för en än a

målsenlig skogshushållning å sådan allmänning, att en del därav, som

med hänsyn till beskaffenhet eller läge är mindre väl ägnad att brukas

tillsammans med allmänningen i övrigt, försäljes och att annan för anda­

målet lämplig mark inköpes att med allmänningen införlivas. Vidare

kan det tänkas, att ett område å häradsallmänning lämpligen bor tågås

i anspråk för tillgodoseende av något allmänt eller allmännyttigt ända­

mål och att möjlighet föreligger att till allmänningen förvärva ett annat

för skogsbruk lika lämpligt område av motsvarande storlek. Aven i

dessa och därmed jämförliga fall torde avyttring av mark från härads­

allmänning böra kunna äga rum.

_

Någon uppräkning av de särskilda fall, då avyttring av mark fran

häradsallmänning må ske, torde ej lämpligen böra göras i lagen, utan

lärer denna böra begränsas till att upptaga de allmänna förutsättningar,

varunder dylik avyttring är tillåten.

I anslutning till vad sålunda anförts har i departementets förslag stad­

gats, att till häradsallmänning hörande område må avyttras genom för­

säljning eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom

vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen en länder

skogsskötsel!! å allmänningen till men. Då rätten att besluta örn dylt v

avyttring synes böra vara förbehållen delägarna själva samt utövningen

av denna rätt bör vara underkastad en effektiv och enhetlig kontroll,

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

94

Ilar i departementsförslaget därjämte, i överensstämmelse med reservan-

ens förslag, föreskrivits, att beslutanderätten beträffande avyttring

varom har ar fråga, tillkommer delägarna men att avyttringen ej varder

giltig, med mindre den godkännes av Kungl. Majit.

Beträffande frågan örn användande av de medel, vilka inflyta genom

avyttring av mark från häradsallmänning, torde jag få återkomma här­

till i det följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

1 defU 1nya. lagstiftningen torde vidare böra uppmärksammas frågan

häradsö//-

°m mforlivnmg med haradsallmänningarna av de betydande skogsområ-

mannmg.

en, sorn delägarna under de senare decennierna förvärvat för att till­

äggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest brukas i samband

med dessa, samt darmed sammanhängande spörsmål.

Ä” +.Bfträfandf omfattningen av berörda förvärv har i kommitténs be-

^{nin,, adelag} ar- tankande redogjorts för vissa av kommittén från vederbörande revirför

"°S T"**'- lal}.aTf ffordrade uppgifter i ämnet, avseende tiden till och med år 1912

Enligt dessa uppgifter hava till och med sagda år delägarna i 33 all-

mannmgar för nämnda ändamål inköpt sammanlagt 9,909.66 hektar mark

för en köpesumma av cirka 1,260,000 kronor samt delägarna i en allmän-

nmg erhållit 9 hektar mark såsom gåva. Sistnämnda förvärv avser fem

intakter å Vartofta häradsallmänning, vilka i samband med ett mellan

allmänningen och en angränsande fastighet förrättat ägoutbyte överläm­

nats utan vederlag till allmänningsdelägarna. Ifrågavarande förvärv

som sålunda omfattat sammanlagt 9,918.66 hektar, hava ägt rum under

arén 1863—1.912. I fråga örn det närmare innehållet av berörda uppgif­

ter får jag hänvisa till kommittébetänkandet (sid. 455).

^ad an8rål de förvärv för ifrågavarande ändamål, som skett efter år

J12, har jag infordrat uppgifter från vederbörande allmänningsstyrel-

ser, och har med ledning av dessa uppgifter utarbetats föliande tablå

över dessa förvärv, vilka samtliga skett genom köp:

Tablå över inköp av mark till häradsallmänningarna under åren 1913—1930.

Kungl. Martts proposition Nr 10.

95

Allmänning

Stockholms län.

Ärlinghundra härads .......

Långhundra »

.......

Seminghundra »

.......

Sollentuna »

.......

Uppsala län-

Lagunda härads ..............

Trögds »

.............

i Ulleråkers »

..............

Norunda »

..............

Olands »

..............

Rasbo

*

.............

I

Södermanlands län.

Daga

härads ...

Selebo

;>

I Västerrekarnes

»

Åkers

Österrekarnes

■'

Jönåkers

;>

Oppunda

®

Rönö

*

«

Östergötlands län.

Hammarkinds härads ......

! Lösings

»

......

Memmings

:

......

Åkerbo

ä ......

Östkinds

»

......

Bobergs

>

......

Gullbergs

»

......

Göstrings

......

Lysings

»

......

Hanekinds

»

......

Kinda

*

......

Valkebo

*

......

Jönköpings län.

N. Vedbo härads .............

Summa

Summa

Summa

Summa

Skaraborgs län.

Södra Vadbo härads ........................

Vartofta

»

........................ 1

Viste

»

........................

Summa

Örebro län.

Kumla

härads.........................

Grimstens

»

........................

Askers

» ........................

Glanshammars »

........................

Summa

Västmanlands län.

Åkerbo härads...............................

Snevringe »

...............................

Tuhundra »

...............................

Summa

Summa summarum

År, då inköp av

mark ägt ram

Den inköpta mar­

kens areal i hektar

Köpeskilling

1924

34.70

15,000:

1915—1930

9.0982

2,000: —

1917—1919

57.7890

17,200: —

1919—1928

51.4758

19,000: —

153.0680

53,200: —

1925

385.166

39,113:

—

1925

106.—

80,600: —

1914—1923

454.—

28,000: —

1916—1928

71.942

9,013: —

1919—1920 s

8.89

11,250: —

1916—1929

534.—

151,681: 80

1559.997

319,657: 80

1918

42.7

5,000

—

1913—1928

144.8

39,500

—

1915—1929

95.2 0

26,740

—

1915—1922

11.182

6,800

—

1916-1930

260.01

98,390

—

1914—1930

1338.08

480,286 10

1926—1927

115.42

36,700

—

1928

121 —

36,350

—

2128.842

729,766 10

1922—1926

100.17»

27,937

—

1917—1929

155.—

52,600

—

1917

78.il

28,000 —

1924

3.—

8,000 —

1916—1927

476.586

159,650 —

1924

208.2 7

55,000 —

1923—1930

571.—

94,000 —

1915—1929

286.—

146,200 —

1914-1929

85.56

35,250 —

1914—1930

221.5

116,775

—

1920

154.8748

60,000

—

1915—1922

57.1

25,200 —

2397.1008

808,612

—

1917-1926

60.925

17,600:

—

1913—1919

2.25

2,600

—

1919—1927

5.68

3,500

—

1920

35.79

5,000

—

43.7 2

11,100

—

1927

14.—

12,000

—

1930

!

63.7470

18,000

—

1913

40.9 7

9,200

—

1913

691.86

147,924

—

810.5770

187,124

—

1915

197.7

39,070

; —

1913—1916

523.—

61,300

: —

1924

171.46

33,000

: —

892.16

133,370

: —

8046.8848

! 2,2(50,42!

:

90

96

.Riksdagens

skrivelse den

”/»

1904.

A\ tablån fiamgår, att under aren 1913—1930 till häradsallmänningar-

na inköpts sammanlagt 8,045.8848 hektar mark för en köpesumma av

2,260,429 kronor 90 öre.

Hela arealen av den till allmänningarna förvärvade marken uppgår

sålunda enligt de lämnade uppgifterna till

17

,

964.5448

hektar, vilken areal

- bortsett från förenämnda 9 hektar, som förvärvats genom gåva _-

betingat en köpesumma av cirka

3.5

miljoner kronor. Varje hektar mark

har sålunda i medeltal betingat en köpeskilling av cirka 195 kronor.

Ifrågavarande inköp hava i regel verkställts för medel, som erhållits

genom avverkning av skog å allmänningarna. För möjliggörande av dy­

lika inköp har i många fall Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen lämnat

tillstånd till extra eller för skottsav verkningar å allmänningarna, varige­

nom en större kvantitet virke på en gång kunnat uttagas. Ofta hava

emellertid delägarna genom fondering under längre tid av allmänningar-

nas årliga avkastningsmedel förskaffat sig tillräckligt stora kontanta

tillgångar för likviderande av inköpen. Understundom hava medel för

ändamålet anskaffats genom lån, som sedermera amorterats med de från

allmänningarna inflytande inkomsterna. Undantagsvis hava delägarna

berett sig medel till inköpen genom att, sedan tillstånd därtill i veder-

börlig ordning utverkats, försälja mark från allmänningarna. I två fall

1

hava medel för ändamålet erhållits genom utdelning från vederbörande

härads tingshuskassor och i ett fall genom försäljning av tingshustomt.

I detta sammanhang må påpekas, att hos delägarna i ett flertal all­

männingar förefinnas fonder för inköp av skogsmark i förevarande syfte,

^a ilka fonder i regel bildats av för ändamålet avsatta avkastningsmedel.

Enligt särskilda från allmänningsstyrelserna i slutet av år 1930 infordra-

de uppgifter finnas dylika fonder hos delägarna i 15 allmänningar, och

uppgå fondernas sammanlagda belopp till cirka 250,000 kronor.

Slutligen må omnämnas, att enligt uppgift av ordföranden i styrelsen

för Hardemo häradsallmänning delägarna i denna allmänning, som står

under skogsstatens förvaltning, under år 1923 inköpt J/« mantal Äljevad,

omfattande 22 tunnland åker och 51 tunnland produktiv skogsmark, för

en köpeskilling av 17,800 kronor, vilket belopp anskaffats genom uttaxe­

ring bland delägarna. Fastigheten förvaltas av allmänningsstyrelsen, och

föras över förvaltningen särskilda, räkenskaper. Av den lämnade upp­

giften synes framgå, att ifrågavarande fastighet ej förvärvats för att

tilläggas allmänningen eller brukas gemensamt med denna.

I skiivelse den 22 mars 1904 anhöll riksdagen, såsom förut berörts, örn

utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till de lagbe­

stämmelser, som kunde prövas er fördel-] iga och lämpliga för att bereda

delägai-e i häradsallmänning möjlighet att få med allmänningen för

framtiden införliva mark, som blivit för sådant ändamål inköpt. Till

stöd för denna anhållan anfördes i skrivelsen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

97

Av enskild motionär hade ifrågasatts ändring av § 5 i förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, närmast i

syfte att erhålla en lämplig forin, varigenom av delägare i en häradsall­

männing inköpt mark kunde på ett varaktigt och betryggande sätt inför­

livas med allmänningen. Enhart genom inköp av marken och dess bru­

kande i sammanhang med häradsallmänningen bleve icke lagens bestäm­

melser örn dylik allmän skog tillämpliga på det inköpta området, och

någon utväg för köparna att genom andra åtgärder förskaffa området i

fråga häradsallmänning^ natur torde e,j heller finnas. Kommande del­

ägare skulle sålunda kunna obehindrat avyttra mark, som av föregåen­

de delägare inköpts och förenats med häradsallmänningen; och då för

sådant område inga andra bestämmelser beträffande skogshushållningen

funnes än de, som gällde för varje annan privat skogsmark, torde ej hel­

ler någon säkerhet finnas för att icke skogen i en framtid komme att

skövlas eller åtminstone behandlas på annat sätt, än som avsetts med

områdets inköp och dess förening med häradsallmänningen. Då emeller­

tid en utvidgning genom markinköp av de befintliga häradsallmännin-

garna, vilka enligt lagens föreskrift skulle bibehållas oförminskade och

under statens kontroll behandlas efter särskilda, på vetenskapliga regler

grundade hushållningsplaner, syntes vara av vikt och dylika markin­

köp icke torde vara ovanliga, funne riksdagen lämpligt och ändamålsen­

ligt, att till förebyggande av ovan antydda olägenheter genom lag be­

stämdes, under vilka former till häradsallmänning inköpt mark lämp­

ligen kunde på ett varaktigt sätt införlivas med densamma. De bestäm­

melser, som kunde finnas lämpliga beträffande mark, som blivit av del­

ägare inköpt i ändamål att förenas med häradsallmänning, torde också

böra vinna tillämpning i fråga örn mark, som annorledes, t. ex. genom

gåva, för sådant ändamål förvärvats, och möjlighet torde böra beredas

att på liknande sätt bilda nya allmänningar.

Skogslagstiftningskommittén Ilar med anledning av berörda skrivelse

Skogslagstift-

framhållit, att behovet av de däri begärda bestämmelserna torde vara

ställt utom tvivel, samt till belysning härav anfört:

Kommittén ville erinra örn det i skogsvårdsavseende otillfredsställande

uti att, såsom nu ägde runi, nyförvärvade skogsområden och gamla hä-

radsallmänningar sammanfördes under gemensamma hushållningsplaner,

oaktat de förra när som helst kunde bortsäljas; skedde sådant efter en

längre eller kortare tids gemenskap, kunde nämligen detta medföra en

allvarlig rubbning i skogshushållningen på den egentliga häradsallmän­

ningen. Skulle någon tänkas invända, att ett fastlåsande för framtiden

av frivilligt inköpta skogsmarker vid de gamla allmänningsområdena

skulle vara ägnat att motverka det nu livliga intresset för dylika utvidg­

ningar av häradsallmänningarna, kunde detta sägas redan vara bemött

genom vad i riksdagsskrivelsen anförts. För de allmänningsdelägare, som

villo inköpa skogsmark för berörda ändamål, borde det nämligen, såsom i

riksdagsskrivelsen antytts, ingalunda vara otacknämligt, örn den inköpta

markens återförsäljande och därmed undandragande från det avsedda

ändamålet kunde i laga ordning förekommas, utan tvärtom.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört har denna i sitt för­

slag upptagit vissa bestämmelser dels angående befogenhet för deliigare

Bihang lill riksdagens protokoll link.’. I sami. lil hofi. (Nr 10.)

<

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

i .häradsallmänning att inköpa marle för utvidgning av sådan allmän­

ning och dels angående införlivning med häradsallmänning av mark, som

delägarna förvärvat för nämnda ändamål.

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

a) Delägarna®

befogenhet att

inköpa mark

för häradsall­

männing^ ut­

vidgning.

1

iråga örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för liäradsallmän-

mngs utvidgning innehåller kommitténs förslag, att, örn delägarna vilja

ior tillökande av sådan allmänning inköpa därför lämpligt markom­

råde, de aga darom besluta i den ordning, som i förslaget är stadgad för

val av allmänningsstyrelse. Sådant val skall enligt förslaget förrättas år­

ligen a den ordinarie allmänningsstämman. När fråga örn inköp, som nyss

sagts, skall förekomma å allmänningsstämman, skall detta tillkännagi­

vas i den rörande stämman utfärdade kungörelsen. Förslaget upptager

därjämte en bestämmelse örn delägares skyldighet att svara för kostna-

dei för köp, i arom nu är fråga, oell stadgas härutinnan, att delägare ej

är pliktig att lämna bidrag till dylika kostnader nied andra medel än

sm del i allmanmngens avkastning. Slutligen stadgas örn köpets lagfa­

rande, att härutinnan skall gälla vad i förordningen den 16 juni 1875 an­

gående lagfart å fång till fast egendom finnes föreskrivet.

I förslagets motivering Ilar kommittén diskuterat, huruvida för gil­

tigheten av beslut örn markinköp för liäradsallmännings utvidgning bor-

do toull as, att beslutet iattats med kvalificerad majoritet. Kommittén

bär emellertid ej funnit några betänkligheter mot att låta en enkel plu-

rahtet besluta i ämnet efter elen grund, som stadgats för utövande av

rösträtt å allmänningsstämma. Kommittén har påpekat, att det syntes

sorn ett krav på kvalificerad majoritet skulle bliva förenat nied vissa

vanskligheter på grund av det förhållandet, att vid omröstningen genom

sockenombud varje sockens sammanlagda oförmedlade hemmantal räk­

nades såsom en helhet, liven örn de av ombudet representerade jordägar­

na moni socknen vore av olika meningar. Kommittén bär ock framhål­

lit det betydelse!ulla däruti, att här avsedda utvidgningar av härads-

allmänningarna befrämjades.

Kommittén bar vidare i motiveringen berört frågan, huruvida delägar­

nas befogenhet att inköpa mark för ifrågavarande ändamål borde begrän­

sas att avse allenast skogsmark eller mark, som vore behövlig för allmän­

ningen s bevakning eller skötsel — såsom i det följande skall närmare an­

givas må enligt kommitténs förslag i regel allenast dylik mark införli­

vas med häradsallmänning. Kommittén, som ej föreslagit någon be­

stämmelse i berörda syfte, har rörande förevarande fråga åberopat ett

av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri kollegium anfört,

bland annat:

Den meningen kunde göras gällande, att delägare icke borde äga att

besluta örn inköp av mark, som företrädesvis vore att anse som jord-

bruksfastighet. Det kunde emellertid tänkas inträffa, att ett hemman

tillhörande skog, vilken man önskade införliva med en häradsallmänning,

icke skulle kunna för dylikt ändamål förvärvas, med mindre inköp sked-

99

Kungl. Majlis proposition Nr 10.

de av liela hemmanet. För sådant fall skulle det ej vara välbetänkt att

Betaga allmänningsdelägarna befogenhet att besluta om inköp av hem­

manet, vars inägor ju sedermera efter skedd ägostyckning kunde ater

avyttras. Av sådan anledning och då det dessutom ej torde vara att be­

fara, att delägarna i en häradsallmänning skulle komma att sia under

sig jordbruksfastigheter i avsikt att fortfarande bruka dem som sådana,

samt i allt fall medgivande till inkorporering av mark, som företrädes­

vis voro att anse såsom jordbruksfastighet, icke torde kunna komma att

utverkas, ansåge kollegium någon inskränkning i delagarnas berörda

befogenhet ej behöva stadgas. Men innan beslut örn inkorporering med­

delades, borde undersökning verkställas för utrönande, huruvida mai­

ken vore skogsmark eller behövlig för allmänningens bevakning och sköt­

sel. Ett avskiljande av inägor efter inkorporeringen torde under sedana

förhållanden näppeligen kunna ifrågakomma.

Kommitténs förslag inrymmer ej någon bestämmelse örn befogenhet

för delägarna att inköpa mark för annat ändamål än allmänningens ut­

vidgning. Av förslagets avfattning och motivering synes framgå, att

sådan befogenhet ej varit avsedd att tillkomma delägarna. Förslagets

ståndpunkt i detta hänseende äger samband därmed, att häradsallmän-

nings avkastning enligt förslaget ej må användas för markinköp för an­

nat ändamål än allmänningens utvidgning, samt att delägare i häradsall­

männing i allmänhet ej förfoga över andra medel än sådana, som här-

flutit från allmänningen. I förslagets motiv har dock framhållits, att

det måhända i något enstaka fall kunde förekomma, att jämväl andra

medel än de nyss angivna funnes i delägarnas ägo samt att, där så vöre

fallet, hinder ej borde möta, att jämväl dessa medel disponerades till in­

köp av mark för allmänningen.

Vad härefter angår frågan örn införlivning nied häradsallmänning av

mark, som delägarna förvärvat för utvidgning av allmänningen, upp­

tager kommitténs förslag utförliga bestämmelser härutinnan så vitt an­

går mark, vilken delägarna för ändamålet inköpt. Dessa bestämmelser

skola enligt förslaget i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande

mark, som genom annat laga fång förvärvats för berörda ändamål.

Enligt förslaget skall varje avhandling rörande köp av område, av­

sett för utvidgning av häradsallmänning, ingivas till länsstyrelsen för

prövning av frågan örn införlivning. I förslaget bär emellertid ej stad­

gats någon tid, inom vilken ifrågavarande skyldighet skall fullgöras. Så­

som motiv för förslaget i denna del har framhållits, att det syntes otvi­

velaktigt, att delägarnas beslut örn inköp av mark för häradsallmännings

utvidgning borde prövas och fastställas av myndighet, oell att det syntes

naturligast, att denna prövning oell fastställelse förlädes till länsstyrel­

sen Dels stöde nämligen denna myndighet i kontakt med haradsallman-

ningarna och deras skötsel och dels erbjöde förhållandet analogi med

jorda vsöndringar.

Såsom villkor för meddelande av fastställelse å köp, som bär avses.

b) Införliv-

ning med hä­

radsallmän­

ning av mark,

som delägav-

na förvärvat

för allmän­

ningens ut­

vidgning.

100

Ilar i förslaget stadgats, att det inköpta området är skogbärande eller till

skogsbörd tjänligt samt så beläget, att det lämpligen kan förvaltas oell

brukas i sammanhang med den förutvarande allmänningen, eller ock att

området är behövligt för allmänningens bevakning och skötsel, att om­

rådet kartlagts och genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen

avskilt från annan mark, samt att området icke besväras av någon sökt

eller beviljad inteckning. Då köpehandling, varom nu är fråga, ingives

till länsstyrelsen, skola därvid fogas handlingar, som styrka, att berör­

da villkor med avseende å den inköpta marken äro för handen.

Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen av ärende, som här av­

ses, innehåller förslaget, att, därest länsstyrelsen nied hänsyn till de före­

slagna bestämmelserna finner hinder ej möta för fastställelse av köpet,

länsstyrelsen har att meddela sådan med förklarande, att det förvärvade

området skall tilläggas den förutvarande allmänningen. Denna förkla­

ring medför enligt förslaget den verkan, att det tillagda området seder­

mera tii att behandla på samma sätt som allmänningen i alla avseenden

utom dem, som hänföra sig till jordnaturen. Området skall sålunda i

förvaltnings- och skogsvårdshänseende ävensom beträffande rätten till

jakt och fiske samt andra dylika rättigheter vara underkastat samma

regler som den förutvarande allmänningen, och må området i likhet med

denna ej heller pantförskrivas eller belastas med inteckning. Däremot

skall ej genom förklaringen ske ändring i områdets förutvarande jord­

natur.

Till stöd för förslagets ståndpunkt i sist berörda avseende har kommit­

tén åberopat ett av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri

kollegium anfört:

Införlivad mark utgjorde delägarnas tillhörighet, ehuruväl den ej finge

säljas, och därför vore det ej lämpligt, att marken skulle i jordeboken

upptagas under kronotitel (under denna titel hava häradsallmänningarna

införts i jordaboken), utan borde marken upptagas med samma natur som

förut, men givetvis med anmärkning i jordeboken, att den införlivats.

Alltså borde någon förändring så mycket mindre förekomma i de skyl­

digheter, vilka förut ålegat marken såsom självständig fastighet eller del

av sådan, som därigenom eljest rubbning skulle ske i gällande vägdel-

ningar och prästlönekonventioner.

Då fastställelse å köp enligt förslaget meddelats, skall länsstyrelsen örn

beslutet underrätta dels kammarkollegium i och för verkställande av an­

teckning i jordeboken örn inkorporeringen, dels vederbörande skogsvårds-

styrelse för iakttagande av vad å styrelsen må ankomma i anledning av

allmänningens utvidgning och dels vederbörande häradsrätt. Bätten har

att örn fastställelsen göra anteckning i dess lagfarts- och intecknings-

protokoll samt i lagfarts- och inteckningsböckerna. Denna anteckning

avser enligt motiven att förebygga, att det inköpta området åter förytt­

ras eller belastas med inteckning.

Vägrar länsstyrelsen att meddela fastställelse å köp, som här avses.

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 10.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 10.

101

skall enligt förslaget, där ej för sådan händelse köpet förfaller, det in­

köpta området åter avyttras, när så prövas lämpligt och i varje fall,

när det kan ske utan förlust, och åligger det länsstyrelsen att hålla hand

över att vad sålunda stadgats varder iakttaget.

Över länsstyrelses heslut, varigenom sökt fastställelse vägrats, ma en­

ligt förslaget klagan föras hos Kungl. Maj:t.

.................

De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna örn mförlivning

med häradsallmänning av mark, som förvärvas av dess delägare, skola

enligt förslaget äga giltighet även beträffande område, som före den nya

lagens trädande i kraft förvärvats för att sammanläggas med häradsall­

männing. Har förvärvet skett med Kungl. Maj:ts medgivande, skall det

dock anses som örn fastställelse å förvärvet enligt nya lagen meddelats.

I motiveringen till förslaget i nyssnämnda del har kommittén anfort:

De markområden, som hittills tillköpts gamla häradsallmanningar, hade

i kanske flertalet fall blivit indelade till hushållning i sammanhang med

skogen å dessa, och därmed vore ju det egentliga andamalet med inkö­

pen ernått. Men oavsett det osäkra i nämnda förhållande — dela»arna

kunde när som helst besluta örn ett annat sätt att handhava skogen a des­

sa områden än det i 1894 års förordning föreskrivna — biheholle dessa

inköpta områden alltjämt den natur, de före inköpet hade, och kunde av

delägarna intecknas eller avyttras. Att dessa förhållanden icke väteHill

fredsställande, vore uppenbart, och i förslaget hade för den skull stack

gats, att vad som sagts örn efter lagens ikraftträdande skeende inköp a

mark för införlivande med häradsallmänning lia mval skulle galla örn

område, som för sådant ändamål förvärvats före lagens fredandejt kraft

Skulle vid den prövning, som sålunda borde av länsstyrelsen företagas effe

de i förslaget angivna grunderna, något av de hittillsvarande tillaggsom-

områdena befinnas icke uppfylla berörda förutsättningar, torde det icke

heller vara annat än riktigt, att detsamma ånyo avyttrades effei ty

förslaget stadgades.

.

Ett undantag från de föreslagna bestämmelserna hade dock synts bora

göras, för den händelse förvärvet av det nya området skett nied Kungl.

Maj :ts medgivande. I dylikt fall skulle det nämligen icke vara lämp­

ligt med en ny prövning av ärendet genom länsstyrelsen, vare sig jesu -

tatet härav bleve bifall till eller avslag å ansökningen örn fastställelse,

utan borde vid det av Kungl. Maj:t konfirmerade förhållandet fooliva

med alla de verkningar, som enligt den föreslagna lagen utförde en fast­

ställelse.

I samband nied frågan örn införlivning av mark med häradsallmän­

ning har kommittén till behandling upptagit det i 1904 års riksdags fore-

nämnda skrivelse väckta spörsmålet om bildande av nya allmänningar.

Kommittén har ej föreslagit några bestämmelser i detta amne samt till

stöd härför framhållit, att de nuvarande häradsallmänningarna vöre

kvarlevor från äldre tiders förhållanden med därifrån härledda specifika

bestämmelser, däribland först och främst föreskriften örn begränsningen

av delägarna däri till innehavarna av den i mantal satta jorden. A

ytterligare tillskapa nya domäner av nämnda art hade icke synts vara

c) Fråga örn

bildande av

nya allmän­

ningar.

102

överensstämmande med nutida åskådningar och förhållanden, och det så

mycket mindre som ansatser försports till en omkring av häradsallmän-

ningarna till modernare karaktär, närmast medelst en utsträckning av

delägarskapet till andra än de nuvarande delägarna. För så vitt riks­

dagen med bildandet av nya häradsallmänningar kunde hava avsett åstad­

kommande av sådana, tillhörande häradet i dess helhet, kunde det enligt

kommitténs mening icke vara av något behov påkallat eller eils lämpligt

att bereda häradet såsom sådant möjlighet att förvärva och äga skogar.

Ai kastningen av sådan skog skulle i det stora hela ej få annan använd­

ning än att gå till delning mellan de i häradet ingående primärkommu­

nerna. Att för ifrågavarande ändamål tillskapa en särskild förvaltnings­

apparat och representation för häradet skulle därför icke motsvaras av

den däimed vunna nyttan. Ville däremot de ett härad utgörande sock­

narna eller eljest två eller flera socknar förena sig örn en skog, mötte

naturligtvis intet hinder därför.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 10.

Kommitté-

reservanten.

Med avseende å delägarnas befogenhet att förvärva mark och sådan

marks införlivande med allmänningen göres i kommittéreservantens för­

slag principiell åtskillnad mellan de fall, att mark inköpes av delägarna

för medel, som härflutit från allmänningen, samt att mark annorledes av

dem förvärvas.

Beträffande det förra fallet upptager reservantens förslag bestämmel­

ser, i huvudsak överensstämmande med kommitténs. Vissa skiljaktig

beter av betydelse förefinnas dock mellan förslagen.

Enligt reservantens förslag' ma salunda beslut örn markinköp, varom

nu di flaga, fattas saväl a ordinarie sorn a extra allmänningsstämma.

I öi slaget förutsätter dock, att ärenden örn dylika köp städse prövas av

allmänningsstämman. Allmänningsstyrelsen må följaktligen ej avsluta

sådant köp utan stämmans samtycke.

t olikhet med kommittén Ilar reservanten vidare föreslagit, att, därest

köp, sorn här avses, ej inom skälig tid anmäles hos länsstyrelsen för pröv­

ning av frågan om införlivning, länsstyrelsen äger genom vite tillhålla

allmänningsstyrelsen att fullgöra sådan anmälan.

I fråga om villkoren för meddelande av fastställelse å dylikt köp avvi­

ker reservantens förslag från kommitténs därutinnan, att reservanten

funnit den omständigheten, att det inköpta området besväras av sökt

eller beviljad inteckning för nyttjande- eller servitutsrätt, ej höra ut­

göra ovillkorligt hinder för fastställelse. I reservantens förslag stadgas

härom, att, därest området är belastat med någon vare sig intecknad eller

utan inteckning gällande nyttjanderätt eller servitut, utredning härom

skall förebringas hos länsstyrelsen, och förutsätter förslaget, att läns­

styrelsen i varje särskilt fall har att pröva, huruvida en området besvä­

rande nyttjande- eller servitutsrätt är av beskaffenhet att böra hindra

fastställelse å köpet.

103

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 10.

1

motiveringen till förslaget i denna del Ilar reservanten anfelt.

Att område, som inköpts för att införlivas med häradsallmänning, hör­

de vara fritt från inteckning för fordran, därom vöre reservanten visser­

ligen ense med kommittén, men reservanten kunde icke finna tillräcklig

grund för stadgandet, att en befintlig nyttjanderättsinteckning skulle ut­

göra ett ovillkorligt hinder för införlivningen. En a. området befintlig

nyttjanderätt kunde tänkas vara sådan, att den gjorde områdets in­

korporerande olämpligt, så länge sagda rättighet ägde bestånd, meli för­

hållandet kunde ock vara, att nyttjanderätten alls icke kunde anses län­

da till meli för sammanläggningen. Vad som föranledde, att inteckning

för fordran borde anses såsom ett avgörande hinder, vore naturligen den

omständigheten, att en penninginteckning alltid hade till korrelat en be­

fogenhet att få den graverade fastigheten försåld, och da nian i princip

vidhölle, att häradsallmänning ej finge minskas, borde givetvis dess om­

råde ej få tillökas nied någon mark, som möjligen kunde bliva allmän­

ningen i exekutiv väg frånhänd. Något motsvarande ägde ej runi i fråga

örn nyttjanderätter. Beträffande deni borde det tillkomma länsstyrelsen

att pröva, om de kunde anses innebära något hinder eller ej. Mot kom­

mitténs ståndpunkt kunde för övrigt frågas, valdor det just skulle vara

allenast intecknacl nyttjanderätt, som skulle hindra fångets godkännande.

En nyttjanderätt kunde ju stå sig mot nye ägaren utan inteckning lika

väl sorn vore den intecknad, allenast den avtalats i skriftlig form.

Vad härefter angår det senare fallet eller att mark förvärvas av del­

ägarna genom annat fång iin köp eller genom köp, till vars likviderande

användas andra medel än sådana, som härflutit från allmänningen, upp­

tager reservantens förslag bestämmelser, som väsentligt avvika fran kom­

mitténs förslag. Reservanten förutsätter sålunda, att dylikt fång kail

äga rum för annat ändamål än införlivning med allmänningen av den

förvärvade marken, och skola, där detta är fallet, delägarna ej vara un­

derkastade någon skyldighet att anmäla fånget för länsstyrelsen för prov­

ning oell fastställelse. Enligt förslaget är allmänningsstämman dock oför­

hindrad att besluta, att dylik anmälan skall göras. Har däremot fäng,

varom nu är fråga, avsett, att deli förvärvade marken skall införlivas

med allmänningen, föreligger enligt förslaget skyldighet att anmäla fan­

get hos länsstyrelsen för nyss berörda ändamål. I detta fall sa ock da

lång enligt allinänningsstämmans beslut anmäles hos länsstyrelsen, skola

de av reservanten föreslagna bestämmelserna örn införlivning av mark,

sorn inköpts för allmänningsmedel, äga tillämpning; dock skall skyldig­

het att åter avyttra mark, som förvärvats genom här avsett feng, ej före­

finnas, dii rest länsstyrelsen vägrar att meddela fastställelse å fånget. Av­

vikelse från vad sålunda föreslagits skall ilga rum i dea man donations-

villkor eller andra omständigheter med avseende å fanget kunna sadan.

föranleda.

Allmänaingsombudens förslag upptager ej några bestämmelser örn in­

förlivning av mark med häradsallmänning. Förslaget förutsätter dock,

att förvärv av mark för delägarnas räkning kan ilga ruin, i det dari

Allmännings-

ombuden.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

stadsus att medel, som inflyta genom försäljning' av område från härads

=^ä=5£^ä-

äsäsä

Yttranden. JnnnwkoHögin,»

har uttalat sig angående frågan örn införning av

liv med häradsallmänning under den förutsättning, att kollega förslag

rörande omläggning av dispositionsrätten till häradsallmänningarnas av

tid spörsm27onrrdinramt

härti11

sitt uttalande

fdl ⁱ r , mkorporerrng av deri mark, som delägarna förvärvat

lietta ZeZtZlT

**»*«*> Kollegium ha, i

na^gTe

"ö*'ande Uradsallmänningar-

legium tydligt atfiämJh T™ foreslfSna.Aktningen, förefölle det kol-

ssåsSSriS?

vet Nåsan S i l

5

S! * densamma, torde detta utan vidare vara gi­

de behfndlin?

7

v dl t01‘d? fmelIertid 'd keller mota mot en likna®-

HlÄiigll

S alla sig 1 deri mån markförvärv av den beskaffenhet, varom bär vöre

.ÄS-sarrsiritis:

att t; zrrra tei, i..fÖreVarande avseende syntes knappast ägnade

,

... . d*a kaiadsallmanningarnas utvidgning. Till utveckling härav

bär förbundet anfört, bland annat:

toi

4

evirr

7

älÄtm“an

skulle besluta örn inköp

av kömskniinili dÄ’f- iSnan dyllkt„vore sä betydande, att utgivandet

niirnöi^6- kagen daifoi kunde ova något mera väsentligt inflytande Då

underställfs

11

stämman1'

7

"7

f£å®or °m kÖp nödvandigtvis skulle

understallas stamman, syntes dock vara överflödigt och till

och

To

7

PlmanTbetmkSim

7

^ fynnsam“a förvärv kunde förhindras.

-toge man i beti aktande, att styrelsen å många allmänningar

utan stärn

mans hörande ombesörjde arbeten för en kostnad uppgående till nera.

105

tiotal tusen, ja, i vissa lall överstigande hundra tusen kronor ärligen, så

torde den även kunna anförtros att göra mindre markförvärv, exempel­

vis för högst tiotusen kronor årligen. Gränsen för dess befogenhet måste

hilva olika för olika allmänningar och rättas efter inkomsternas storlek

oell delägarnas benägenhet att lämna sin styrelse större eller mindre fri­

het. Detta spörsmål hörde för den skull rätteligen hemma i allmännings-

reglementena. Kommitténs förslag, att frågor av denna art nödvändigt­

vis skulle avgöras å den ordinarie endast en gång örn året hållna allmän-

ningsstämman, syntes alldeles olämpligt och bomme säkerligen att för­

hindra allmänningsstyrelserna att begagna sig av många goda tillfällen

till köp. Erfarenheten utvisade, att en säljare ställde ofta, för att icke

säga oftast, såsom villkor för en eventuell försäljning, att den skulle

kunna genomföras inom en ej alltför långt tilltagen tid, och vore den ej

avslutad dessförinnan, förfölle hela saken. Detta gällde i all synnerhet

förvärv utav smärre lägenheter. Allmänningsstyrelsen syntes i alla de

fall, uti vilka den icke själv kunde besluta, böra hava möjlighet att när

som helst kunna sammankalla delägarna för att för dem framlägga sa­

ken till avgörande.

Förbundet har därjämte framhållit, att förbundet hyste stora betänk­

ligheter mot kommitténs och reservantens förslag att före lagens ikraft­

trädande förvärvade områden skulle antingen införlivas med allmännin­

gen. eller försäljas därifrån.

Förbundet har vidare angivit, huru enligt dess mening frågan örn in-

förlivning av mark med häradsallmänning borde ordnas, samt härom an­

fört:

Förbundet ville uppdela delägarnas markförvärv i tre olika slag, näm­

ligen

1

) sådana som tillf olle allmänningen såsom gåva eller genom testa­

mente,

2

) sådana som skedde med medel, vilka delägarna utan inskränk­

ning ägde att disponera, såsom exempelvis den behållna inkomsten från

den ordinarie vir kesa vkastningen eller sammanskjutna medel, och 3) så­

dana som skedde med medel, vilka härflutit ur allmänningen och vilka

delägarna icke fritt finge disponera, exempelvis inkomster^ för försåld

extra avverkning, för vars beviljande markinköp uppställts såsom villkor.

Det första slaget av förvärv vore och komme troligen att bliva ganska

sällsynt, och huruvida på detta sätt bekomna områden skulle införlivas

med den ursprungliga allmänningen och skötas efter samma bestämmel­

ser som denna, torde få bero på gåvobrevets eller testamentets ordalydelse.

Det andra slaget av förvärv komme att bliva ganska vanligt. Då de

områden, som förvärvats på ifrågavarande sätt, köpts med medel, över

vilka delägarna ägde fri rådighet, syntes det ligga i sakens natur,. att

delägarna själva finge bestämma, huruvida områdena skulle införlivas

nied den ursprungliga allmänningen och därigenom bliva underkastade

do strängare bestämmelser, som gällde för denna, eller huruvida do för

delägarnas gemensamma räkning finge förvaltas och skötas efter de la­

gar, som gällde för de enskilda skogarna. Det tredje slaget av förvärv

vore sådana, som åstadkommes för medel, vilka härflutit nr allmänningen

och över vilka delägarna icke fritt finge disponera. Förutom sådana me­

del, som inflöte för extra avverkning utöver det i skogshushållnmgsplanen

beräknade avverkningsbeloppet, skulle härtill enligt allmänningsombu-

dens förslag räknas även inkomsterna för den del utav huvudavverknin-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10,

106

gen, som översköte tillväxten. Denna del kunde anses havn uppkommit

genom en under generationer för låg avverkning och utgjorde sålunda i

.vei’ket inbesparat virke, som borde varit avverkat, men det syntes

likväl icke böra utdelas på de för tillfället befintliga delägarna, utan även

framtida delägare borde beredas nytta därav. Det syntes därför lämpligt,

att inkomsterna av dylikt i enlighet med skogsvårdens fordringar lös­

gjort virkeskapital användes för förvärv av annan kapitaltillgång, exem­

pelvis skogsfastighet, oell att denna införlivades med den ursprungliga

allmänningen.

Under alla omständigheter torde det dock vara oundgängligen nödvän­

digt att påfordra, att förvärvat område före införlivningen vöre behöri­

gen skilt från annan fastighet och icke besvärades av inteckning för

fordran, tyngande nyttjanderätt eller servitut. Nu skulle det emellertid kun­

na inträffa, att dessa villkor förhindrade förmånliga köp. Ofta kunde

delar av en fastighet förvärvas, innan de genom lantmäteriförrättning

skilts från stamfastigheten, och det komme säkerligen att inträffa ganska

ofta, att tillräckligt med medel icke för tillfället funnes för köp av ett ef­

tersträvansvärt område, oell i sådant fall stöde utvägen med inteckning

lättast öppen. Förbundet ville därför föreslå, att med införlivningen finge

uppskjutas tio år efter förvärvet och efter prövning av länsstyrelsen yt­

terligare så lång tid, som i särskilda fall kunde befinnas nödvändigt. Un­

der denna tid skulle givas tillfälle att icke allenast ombesörja områdets

kartläggning och behöriga skiljande från andra fastigheter, utan från

detsamma kunde därunder även avsöndras inägor och andra för allmän­

ningen mindre lämpliga områden. Dessutom bereddes allmänningsdelägar-

na möjlighet till inköp, även örn de för tillfället icke besutte därför till­

räckliga medel.

För att vara säker pa, att ingen otillfredställande tillökning skedde,

ville förbundet föreslå, att länsstyrelsen prövade det förvärvade områdets

lämplighet, men att de bestämmelser, som i detta syfte upptagits i lagför­

slagen, bortfölle, enär de kunde omöjliggöra önskvärda förvärv. Läns­

styrelsen torde få anses äga tillräcklig kompetens att fullgöra denna

prövning utan några därför i lagen angivna riktlinjer.

I anslutning till vad förbundet sålunda anfört har förbundet föreslagit,

att i det av allmänningsombuden avgivna förslaget skulle införas en ny

paragraf, betecknad § 14 a, av följande lydelse:

Ȥ 14 a.

Morn.

1

. Inköp av område för liäradsallmännings tillökning må, så

framt reglemente icke annorlunda stadgar, ske endast efter delägarnas

beslut å i reglementsenlig tid kungjort sammanträde.

Morn. 2. Skall köpeskillingen för förvärvat område gäldas av medel,

vilka härflutit ur allmänningen och över vilka delägarna icke äga fri

rådighet, åligger det allmänningsstyrelsen att senast en månad efter kö­

pet insända handlingarna därom jämte översiktskarta och beskrivning

ävensom andra upprättade kartor och handlingar till länsstyrelsen. Den­

na Ilar att pröva, huruvida området må tilläggas allmänningen samt an­

giva villkoren härför, bland vilka alltid bör intagas bestämmelse därom,

att området skall vara behörigen avskilt från annan mark och icke be­

sväras av inteckning för fordran eller för nyttjanderätt, som kan vara

hindersam för skogsbruket. Beviljas införlivning, må därmed dröjas i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

108

I övriga i ärendet avgivna yttranden hava de framlagda förslagen i

allmänhet ej föranlett några uttalanden. Länsstyrelsen i Kalmar län och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava dock

framhållit, att inköp av mark för häradsallmännings utvidgning borde

kunna göras av allmänningsstyrelsen efter uppdrag av »delegerade för

häradet» samt att den omständigheten, att en skogsmark besvärades av

inteckning för fordran, ej borde utgöra hinder för markens inköpande

till häradsallmänning.

Departements-

-^-v den lämnade redogörelsen framgår, att delägarna i häradsallmän-

c

hefen.

ningarna under de senaste sju decennierna verkställt betydande inköp av

mark för att tilläggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest bru­

kas gemensamt med dessa. Enligt utredningen i ärendet hava delägarna

för berörda ändamål inköpt under åren 1863—1930 sammanlagt eirka

18,000 hektar mark för en köpesumma av omkring

3.5

miljoner kronor.

Här förutom hava delägarna i en häradsallmänning för ändamålet erhål­

lit ett mindre markområde såsom gåva.

^{a) Vilken lag-} Beträffande de markområden, som allmänningsdelägarna sålunda för-

,ti,^rinfvSdei- värvat’ äga bestämmelserna angående häradsallmänningar i 1894 års

^ägarna för- skogsordning i regel ej tillämpning, utan lyda dessa områden i allmänhet

' hilden ?°m" uat^er ^923 års skogsvårdslag. Delägarna hava sålunda principiellt fri

förfoganderätt över områdena och kunna förty avyttra eller låta inteck-

na dem, när de så vilja, ävensom besluta, vilket skogshushållningssätt

därå skall tillämpas. Ofta hava visserligen ifrågavarande områden på

allmänningsdelägarnas begäran sammanförts med respektive allmän­

ningar under gemensamma hushållningsplaner, men torde ett dylikt sam­

manförande i och för sig ej hava medfört någon inskränkning i delägar­

nas rätt att förfoga över dem.

I vissa fall hava emellertid de av allmänningsdelägarna förvärvade

markområdena genom särskilda föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl.

Majit och riksdagen) eller i annan ordning blivit underkastade de för

häradsallmänningar gällande författningsbestämmelser.

Detta är sålunda händelsen, då dylikt område inköpts för medel, vilka

enligt föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl. Majit och riksdagen)

eller annan myndighet skolat av delägarna användas för förvärv av mark

att tilläggas allmänningen. Jag vill erinra, att föreskrifter av denna in­

nebörd vanligen meddelas i samband med lämnande av tillstånd till för­

säljning av visst område från häradsallmänning, i det sådan försäljning

i regel medgives under villkor, att för området inflytande köpeskilling an­

vändes till inköp av mark samt att den mark, som inköpes, erhåller all­

männings natur och sammanföres under gemensam hushållning med all­

männingen (eller tillägges allmänningen och förenas under gemensam

förvaltning med denna). Liknande föreskrifter pläga även meddelas av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

109

Kungl. Majit eller domänstyrelsen vid lämnande av tillstånd till extra

eller förslcottsavverkningar å häradsallmänningarna i ändamål att bere­

da delägarna tillgång å medel för inköp av mark eller till likviderande

nv redan inköpt mark. Dylikt tillstånd beviljas sålunda i allmänhet un­

der enahanda villkor, som nyss sagts. Understundom har dock Kungl.

Majit vid meddelande av sådant tillstånd ej uppställt något villkor i be­

rörda hänseende utan allenast förklarat, att från Kungl. Majits och kro­

nans sida hinder ej mötte för vederbörande delägare att använda de ge­

nom avverkningen inflytande medel för inköp av mark att tilläggas all­

männingen. Sålunda meddelad förklaring torde innebära, att delägarna

ej äro pliktiga att använda medlen för inköp av mark, men att, örn med­

len disponeras för sådant ändamål, skyldighet föreligger för delägarna

att låta den därför inköpta marken tilläggas allmänningen. Slutligen

må erinras, att Kungl. Majit i vissa fall föreskrivit, att medel, som influ­

tit genom expropriation av visst område från häradsallmänning, skulle

användas till inköp av mark och att den inköpta marken skulle tilläggas

allmänningen och sammanföras under gemensam hushållning med denna.

Gällande författningsbestämmelser angående häradsallmänningar tor­

de vidare hava vunnit tillämpning å här ifrågavarande områden i sådana

fall, då Kungl. Maj it medgivit avyttring av mark från häradsallmänning,

under villkor att annan av delägarna förvärvad mark i stället tillädes

allmänningen att förvaltas enligt de för denna gällande stadganden, eller

då Kungl. Majit på särskild framställning av allmänningsdelägare med­

givit, att av dem förvärvat område finge tilläggas allmänningen och sam­

manföras under gemensam hushållning med denna, eller förklarat hinder

från Kungl. Majits och kronans sida ej möta mot områdets införlivande

med allmänningen. Däremot torde dylik verkan ej hava följt i de fall,

då liknande medgivande lämnats av domänstyrelsen. Sådant medgivan­

de torde nämligen få anses allenast hava avsett, att gemensam hushall-

ningsplan skulle upprättas för allmänningen och det förvärvade området.

I de fall, då enligt vad nu angivits av allmänningsdelägare förvärvade

områden underkastats 1894 års skogsordnings bestämmelser örn härads­

allmänningar, hava emellertid i regel ej sådana åtgärder vidtagits, att

tillämpningen av nämnda bestämmelser beträffande områdena tryggats.

Någon undersökning, huruvida områdena vid tiden för deras förening

med respektive allmänningar varit besvärade av inteckning för fordran,

har sålunda i allmänhet ej ägt rum, och hava i regel ej heller i samband

med nämnda förening anordningar vidtagits till förhindrande därav, att

nya inteckningar framdeles meddelades i områdena eller att dessa av

delägarna åter avyttrades. Såvitt känt är, har i herörda syfte anteck­

ning örn föreningen gjorts i lagfartsprotokollet allenast i ett fall, var­

jämte i några fall kammarkollegium underrättats örn föreningen för verk­

ställande av anteckning därom i jordeboken. Någon ändring i jordnatu­

ren för ifrågavarande områden har, såvitt vid undersökning av jorde-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Ilo

boken kunnat utrönas, ej skett med anledning av deras förenande med

respektive häradsallmänningar.

av enhetliga

^eu ^1J nci]miella åtskillnad i skogsvårds- och förvaltningshänseende,

^{bestämmelser} som för närvarande äger runi mellan de ursprungliga allmänningarna, å

^{iiingarn”och} ena’ sam*' flö^talet av de av delägarna i senare tid förvärvade områdena,

^{av delägarna} a andra sidan, kan i allmänhet ej anses betingad av olikhet i de å all-

^områden** n|änningarna och berörda områden rådande skogliga förhållanden eller

eljest motiverad av sakliga skäl. Vid sådant förhållande måste det tyd­

ligen anses önskvärt, att enhetliga bestämmelser i nyssangivna hänseen­

den i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och dessa områden.

Lii lagstiftning i detta syfte är desto mera påkallad, som det nu rådande

systemet beträffande förvaltningen och skötseln av ifrågavarande om­

råden är ägnat att skapa osäkerhet rörande delägarnas rätt till dessa samt

medföra tvekan rörande det skogshushållningssätt, som skall å dem till-

lämpas, och huru kontrollen därå skall utövas. Tydligt är, att risk här­

igenom kan uppstå för eftersättande av skogsskötsel å områdena. Så­

som kommittén framhållit, måste det därjämte anses otillfredsställande,

att områden, som sammanförts under gemensamma hushållningsplaner

med häradsallmänningarna, när som helst kunna av delägarna åter av­

yttras. Tydligt är, att olämpliga rubbningar härigenom kunna uppstå i

skogshushållningen å allmänningarna och möjligheter skapas att elu­

dera de bestämmelser, som meddelats för tryggande av en god skötsel av

dessa skogar. Slutligen må påpekas det oegentliga däruti, att i de undan­

tagsfall, då 1894 års skogsordnings bestämmelser angående häradsallmän-

ningar erhållit tillämpning å ifrågavarande områden, åtgärder ej vid­

tagits till förebyggande, att områdena åter avyttras av delägarna eller

belastas med fordringsinteckningar.

På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén och

reservanten ansett, att spörsmålet örn införlivning med häradsallmän­

ningarna av ifrågavarande områden bör upptagas till behandling i den

nya lagstiftningen. Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, torde jag

emellertid få angiva min ståndpunkt till de förslag, som kommittén och

reservanten i sammanhang därmed framställt rörande befogenhet för del­

ägarna i häradsallmänning att förvärva mark för allmänningens utvidg­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

c) Delägarnas

befogenhet att

förvärva mark

för allmän­

ningens ut­

vidgning.

Beträffande sistnämnda spörsmål finner jag, lika nied kommittén, över­

vägande skäl tala för att den befogenhet i berörda avseende, som

nu anses tillkomma delägarna, i den nya lagstiftningen bibehålies.

Från allmän skogsvårdssynpunkt är det tydligen önskvärt, att härads-

allmänningarna även framdeles kunna utvidgas, då den mark, som förenas

med dem, bliver underkastad planmässig skogshushållning och skogen därå

sålunda i regel göres till föremål för en bättre vård än som eljest sko­

lat komma denna till del. Det är ock uppenbart, att delägarnas intresse

112

d) Införli

Tr­

oing

av mark,

som förvärvas

efter nya

lagens ikraft­

trädande.

att verkställa sådant reglerats genom förut omförmälda bestämmelser örn

avyttring av mark från häradsallmänning.

Med avseende å utövningen av delägarnas befogenhet att inköpa mark

for allmänningens utvidgning har förslaget avfattats i nära anslutning

till den ståndpunkt, som intagits av häradsallmänningsförbundet. För­

slaget innebär sålunda, att rätt att besluta örn dylikt inköp tillkommer

delägarna såväl å ordinarie som å extra allmänningsstämma samt att

delagarnas beslutanderätt härutinnan jämväl kan genom reglementet

helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen. Nu angivna bestäm­

melser hava ansetts betingade av önskvärdheten, att ifrågavarande köp

kunna avslutas nied erforderlig skyndsamhet.

I samband med dessa bestämmelser har i förslaget upptagits ett stad­

gande örn delägares skyldighet att bidraga till kostnad för köp, varom

nu är fråga, vilket stadgande nära överensstämmer med den av kommit­

tén i detta hänseende föreslagna föreskriften. Då enligt förslaget även

andra medel än allmänningens avkastning kunna tagas i anspråk för

bestridande av dylik kostnad, har stadgandet avfattats med hänsyn här­

till.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen, att det står delägare i härads­

allmänning fritt att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innebär

ej,, att, örn köpet sker för annat ändamål, köpeavtalet såsom sådant är

ofint- Berörda ändamålsbestämmelse är blott att betrakta såsom en an­

visning för delägarna. Då enligt förslaget ansökan örn införlivning skall

göras beträffande all mark, som av delägarna förvärvas — förutsatt att

den ej åter avyttras inom viss kort tid efter förvärvet — måste i själva

verket varje inköp av mark från delägarnas sida, där ej avyttring av

denna är avsedd att äga rum inom sagda tid, ske för allmänningens ut­

vidgning.

Jag övergår nu till spörsmålet örn införlivning med häradsallmänning

av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande.

Med avseende å detta spörsmål må till en början framhållas, att syftet

med här avsedd införlivning bör vara, att den av delägarna förvärvade

maiken på ett varaktigt sätt sammanföres med allmänningen under ge­

mensam hushållning och förvaltning. För vinnande av detta syfte torde

erfordras, att marken inordnas under de bestämmelser, som i berörda av­

seende gälla för allmänningen, härunder inbegripet stadgandet örn all­

männingens bibehållande oförminskad. Däremot synes för detta ända­

mål ej vara påkallat, att marken formligen sammanlägges med allmän­

ningen till en fastighet. En dylik sammanläggning skulle, utan att vara

till större gagn med hänsyn till nämnda ändamål, i hög grad inveckla

förfarandet och jämväl i övrigt medföra svårigheter, bland annat, vid

ordnandet av ansvarigheten för sådana gravationer, som belasta marken

och fi ån vilka denna ej lämpligen kan vid införlivningen frigöras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

113

Vid prövningen av föreliggande spörsmål möter vidare frågan, i vilken

omfattning mark, som här avses, bör införlivas.

Såsom jag redan framhållit, torde såsom ledande grundsats härutinnan

böra gälla, att all av delägarna förvärvad mark skall införlivas med all­

männingen, örn ej laga hinder däremot möter. Att stadgande av en dylik

skyldighet skulle minska delägarnas intresse för markinköp torde, på

sätt kommittén framhållit, ej behöva befaras. I all synnerhet synes en

dylik farhåga vara ogrundad, därest, såsom departementsförslaget förut­

sätter, häradsallmänningarna i den nya lagen uttryckligen förklaras ut­

göra respektive delägares tillhörighet.

I anslutning härtill har i departementets förslag, i nära överensstäm­

melse med kommitténs, skyldighet principiellt stadgats för vederbörande

allmänningsstyrelse att söka införlivning med häradsallmänning av all

mark, som delägarna förvärva efter nya lagens ikraftträdande. För att

göra denna skyldighet effektiv har i departementsförslaget bestämts viss

tid, inom vilken skyldigheten skall fullgöras, och har vederbörande läns­

styrelse ålagts att övervaka efterlevnaden härav samt medgivits befogen­

het att, örn skyldigheten eftersättes, tillhålla allmänningsstyrelsen vid

vite att fullgöra denna.

Principen, att införlivning skall sökas beträffande all mark, som för­

värvas av delägarna efter den nya lagens ikraftträdande, har dock ej

ansetts böra oinskränkt genomföras i det föreliggande förslaget. Med

hänsyn till den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan

örn delägarnas befogenhet att förvärva mark för allmänningens utvidg­

ning, har en modifikation i berörda grundsats befunnits påkallad. Då

delägarnas berörda befogenhet av praktiska skäl ej begränsats att uteslu­

tande avse sådan mark, som må införlivas med allmänningen, har det

nämligen framstått såsom ett önskemål, att delägarna beträffande om­

råden, som av dem förvärvas för ifrågavarande ändamål, medgives befo­

genhet att, innan frågan örn markens införlivning med allmänningen

slutligen prövas, åter försälja sådana delar av dessa, som enligt delägar­

nas åsikt ej lämpligen böra införlivas. Såsom i det föregående bli­

vit omnämnt, förutsätter förslaget visserligen, att all mark, vars in­

förlivning med häradsallmänning vägras, skall av allmänningsstyrelsen

åter försäljas, men har det ej ansetts ändamålsenligt, att avskiljandet av

ägor, som ej äro lämpade för införlivning, uteslutande skall ankomma å

den myndighet, som har att pröva införlivningsfrågan. Fm dylik anord­

ning skulle kunna medföra, att i vissa fall med allmänningen komme att

införlivas markområden, som delägarna själva funné vara därtill mindre

väl ägnade och därför önskat försälja. Att framtvinga en av delägarna

ej avsedd utvidgning av allmänningen synes ej lämpligt. Härtill kom­

mer, att, därest försäljning av den för införlivning ej lämpade marken

alltid måste anstå, intill dess införlivningsfrågan prövats, möjligheten

att avyttra denna till fördelaktigt pris kan avsevärt minskas. Av dessa

Bihang lill riksdagens protokoll 10:1?. 1 sami. 10 hafi. (Nr lil.)

Kungl. May.ts proposition Nr 10.

114

grunder Ilar jag funnit det vara av vikt, att delägarna med avseende å.

områden, som av elem förvärvas för allmänningens utvidgning, tillerkän-

nes en sådan försäljningsbefogenhet, som förut sagts.

Vid utformningen av förslaget i denna del bär jag ej funnit nödigt att

uttryckligen begränsa berörda befogenhet till sådana områden, som eje

lämpligen böra införlivas med allmänningen. Med hänsyn till samman­

sättningen av de organ, som kunna komma att å delägarnas vägnar be­

sluta örn här avsedd försäljning, allmänningsstämman och allmännings-

styrelsen, torde det ej behöva befaras, att befogenheten kommer att miss­

brukas, även örn denna ej underkastas någon begränsning i berörda av­

seende. En förutsättning för att en dylik begränsning skulle bliva effek­

tiv torde för övrigt vara, att försäljningen, innan den erhölle giltighet*

skulle prövas och godkännas av viss myndighet. En dylik anordning

skulle emellertid tydligen väsentligt försvåra och fördröja genomförandet,

av försäljningen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i förslaget delägarna tiller­

känts generell befogenhet att åter avyttra mark, som av dem förvärvats,

efter den nya lagens ikraftträdande, under villkor att marken ej i veder­

börlig ordning införlivats med allmänningen samt laga hinder eljest ej

möter för avyttringen. Sådant hinder kan exempelvis föreligga på grund

därav, att marken skänkts till delägarna med förbehåll örn dess införliv-

ning med allmänningen. I överensstämmelse med den sålunda intagna

ståndpunkten har i förslaget förenämnda skyldighet att söka införliv-

liing av mark, varom nu är fråga, förklarats gälla allenast under förut­

sättning, att marken ej av delägarna åter avyttrats före den tidpunkt, då

införlivning sist skall sökas, samt vidare stadgats, att, därest efter sö­

kande av införlivning avyttring äger rum av mark, som ansökningen av­

ser, samt anmälan därom göres till A^ederbörande myndighet, ansökning­

en skall anses förfallen beträffande den avyttrade marken.

Rätten att besluta örn sådan avyttring av mark, varom nu är fråga*

har i förslaget förbehållits delägarna, dock att denna rätt kan i regle­

mentet tillerkännas även allmänningsstyrelsen.

För tillgodoseende av det med införlivningen avsedda syftet torde, på

sätt kommittén och reservanten framhållit, vissa fordringar böra upp­

ställas i fråga örn beskaffenheten av den mark, som må införlivas, samt

beträffande de med avseende å marken föreliggande intecknings- och

andra rättsförhållanden. I överensstämmelse härmed hava i departemen­

tets förslag upptagits åtskilliga bestämmelser örn de villkor, varunder

införlivning av mark med häradsallmänning må äga runi. Dessa bestäm­

melser ansluta sig i stort sett till kommitténs och reservantens förslag

men förete i vissa hänseenden betydelsefulla avvikelser därifrån.

Enligt sistnämnda två förslag skall mark, som må införlivas, i sin hel­

het vara skogbärande eller tjänlig till skogsbörd, förutsatt att marken ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

115

är behövlig för .allmän nia gens bevakning eller skötsel. I departementets

förslag bar detta villkor ändrats därhän, att marken skall till huvudsak­

lig del vara så beskaffad som nyss sagts. Denna ändring har ansetts be­

tingad därav, att det i vårt land mera sällan förekommer, att ett skogs­

område uteslutande består av ren skogsmark, utan att det vanliga förhål­

landet är, att i ett dylikt område mindre moss- eller kärrtrakter, ängs­

marker eller andra ägor, som ej äro att hänföra till egentlig skogsmark,

ligga insprängda. Att fordra, att dylika mindre ägor ovillkorligen skola

avskiljas, innan införlivning av skogsområdet må medgivas, vore uppen­

barligen olämpligt, då ett dylikt avskiljande i många fall är praktiskt

omöjligt samt i andra skulle medföra, att området erhölle en för dess

sambrukande med allmänningen olämplig form. Någon olägenhet därav,

att sådana ägor, som nyss sagts, må införlivas med allmänningarna, torde

ej kunna uppstå.

I såväl kommitténs som reservantens förslag stadgas, att område, som

må införlivas med häradsallmänning, skall genom lantmäteriförrättning

eller eljest vara behörigen avskilt från annan mark. Då det synes uppen­

bart, att vad sålunda föreslagits bör utgöra villkor för införlivning,

har en liknande föreskrift upptagits i departementets förslag. Denna

föreskrift innebär, att, därest till det område, vars införlivande sökes, hör

andel i samfälld mark, sådan andel skall hava i laga ordning utbrutits,

innan området må införlivas med allmänningen. Kan sådan utbrytning

lagligen ej äga rum, må införlivning ej medgivas.

Område, som genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen av­

skilt från annan mark, skall enligt jordregisterförordningen eller lagen

örn fastighetsbildning i stad införas såsom särskild fastighet i jord- eller

fastighetsregistret. Då det synes lända till ordning och reda, att ett dy­

likt införande skei1, innan området införlivas med allmänningen, har en

bestämmelse i detta syfte upptagits i departementets förslag. Jag vill

erinra, att enligt förslaget området även efter införlivningen skall i sagda

register bibehållas såsom en särskild fastighet.

Då för införlivning uppenbarligen bör krävas, att delägarna hava klar

och ostridig äganderätt till det område, vars införlivning sökes, har i de­

partementets förslag såsom villkor för införlivning stadgats, att lagfart

meddelats å delägarnas fång till sagda område, att klander ej instämts

å fånget samt att delägarnas rätt till området ej heller eljest finnes tvis­

tig. Enligt kommitténs och reservantens förslag skall visserligen för­

värv av område för häradsallmännings utvidgning lagfaras i likhet med

annat fång till fast egendom, men upptaga förslagen ej någon uttrycklig

bestämmelse därom, att meddelando av lagfart å området utgör villkor

för dess införlivande med allmänningen.

Även örn delägarnas äganderätt till det område, vars införlivning sö­

kes, är klar och ostridig, synes likväl införlivning därav ej böra med-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

116

givas, därest beträffande området någon åtgärd vidtagits, som direkt

åsyftar ett nppliävande av sagda äganderätt. I överensstämmelse här­

med innehåller departementets förslag, att införlivning ej må äga rum,

därest det område, varom fråga är, utmätts eller beslut meddelats örn dess

försäljande i den ordning, som är stadgad örn utmätt fast egendom. Nå­

gon motsvarande bestämmelse återfinnes ej i kommitténs eller reservan­

tens förslag.

I detta sammanhang må framhållas, att införlivning självfallet ej

bör medgivas, därest förfarande inletts angående exproprierande av det

område, vars införlivning sökes, eller angående dess inlösande enligt den

s. k. ensittarlagen eller därest området blivit föremål för annat dylikt

förfarande. Då detta utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, har nå­

got stadgande i ämnet ej upptagits i förslaget.

I likhet med kommittén och reservanten har jag ansett, att införliv­

ning ej bör äga rum, därest den mark, varom fråga är, besväras av sökt

eller beAuljad inteckning för fordran. Med inteckning för fordran bör

emellertid i förevarande avseende likställas inteckning för rätt till av-

komst eller annan förmån, då även dylik inteckning kan leda till den in­

tecknade fastighetens försäljning i exekutiv ordning. Därjämte är tyd­

ligt, att, örn mark, som här avses, enligt

11

kap.

2

§ jordabalken häftar

för fordran eller sådan rätt, som nyss sagts, dylik gravation bör i lika

mån som inteckning hindra införlivning. Är marken åter belastad med

nyttjande- eller servitutsrätt, torde i nära överensstämmelse med Arnd re­

servanten föreslagit införlivning böra vara utesluten, allenast under för­

utsättning att nyttjande- eller serA-itutsrätten är av den beskaffenhet,

att den förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å mar­

ken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet, men

bör för sådan händelse rätten utgöra hinder för införlivning, vare sig

denna är intecknad eller ej. Vid bedömande, huruvida rätten strider mot

syftet med införlivningen, bör självfallet tagas i betraktande längden av

den tid, varunder rätten, där införlivning skulle beviljas, komme att äga

giltighet efter det beslutet härom meddelats. Omfattar denna tid allenast

ett fåtal år, synes ansökningen örn införlivning ej böra avslås, även örn

rätten i och för sig ej är väl förenlig med det å allmänningen tillämpade

hushallningssättet. Vad slutligen angar det fall, att marken är besvärad

aAr rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt, synes den förra rätten ej i

något fall böra hindra införlivning, varemot den senare städse torde böra

utgöra sådant hinder.

I överensstämmelse med vad nu anförts har såsom ytterligare villkor

för införlivning i förslaget stadgats, att marken ej besväras av återköps­

rätt eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst

eller annan förmån och ej heller häftar för fordran eller dylik rätt en­

ligt

11

kap.

2

§ jordabalken samt att marken ej är belastad med sådan

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.

117

nyttjande- och servitutsrätt, som förhindrar tillämpande av planmässig

skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen

avsedda syftet.

I detta sammanhang må erinras, att mark, som är avsedd att införli­

vas med häradsallmänning, kan vara belastad jämväl av andia gravatio-

ner än de nyss omförmälda. Marken kan sålunda exempelvis häfta för

tionde, ränta eiler annan sådan avgäld, för lån från statens avdiknings-

lånefond eller för ersättning, varom fönnäles i lagen örn säkerhet för

utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eliel

annan jorddelningsförrättning. Nu angivna gravationer, vilka samtliga

äro förenade med förmånsrätt enligt 17 kap.

6

§ handelsbaden, torde

emellertid lika litet som andra belastningar, vilka hava enahanda för­

månsrätt, böra utgöra hinder för införlivning. Dels äro dessa belastning­

ar i allmänhet av jämförelsevis ringa ekonomisk betydelse, och dels al­

ett frigörande av marken fran dem i vissa fall ej möjligt utan särskild

lagstiftning och i andra förenat nied betydande svårigheter. Därest för

införlivning krävdes, att marken ej häftade för någon gravation av nu

ifrågavarande beskaffenhet, skulle detta sannolikt få till följd, att i ej

få fall införlivning omöjliggjordes beträffande områden, som i och di­

sig vore härför väl lämpade. Med hänsyn härtill och då införlivande

med häradsallmänning av område, varå gravation av förevarande beskaf­

fenhet vilar, i praktiken ej torde medföra någon risk för att området

tages i anspråk för gravationens gäldande, har i förslaget ej införts nå­

gon föreskrift örn frigörande av här avsett område från dylik gravation.

En följd av denna ståndpunkt är, att enligt förslaget införlivning ej

medför någon rubbning i dylik gravations giltighet.

I fråga örn sättet för prövning av ansökning örn införlivning Ilar jag

med hänsyn till arten av de spörsmål, som vid denna prövning komma

under bedömande, i likhet nied kommittén, reservanten och liäradsall-

männingsförbundet, ansett sagda prövning böra anförtros åt länsstyrel­

serna. För vinnande av trygghet, att frågan örn införlivningens lämp­

lighet behörigen skärskådas från skoglig synpunkt, Ilar i departe­

mentets förslag vederbörande länsstyrelse ålagts att i ärende, som

här avses, infordra yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Då det därjämte

uppenbarligen kan vara av vikt, att länsstyrelsen i dylikt ärende äger

infordra uppgift från vederbörande domare eller rådstuvurätt rörande

de äganderätts- eller inteckningsförhållanden, som föreligga beträffande

den för införlivning avsedda marken, eller annat för ärendets bedömande

relevant spörsmål av rättslig natur, har i förslaget sadan befogenhet till­

erkänts länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i ärende, varom här är

fråga, må enligt förslaget klagan föras hos Kungl. Majit.

Beträffande förfarandet i övrigt i införlivning särende torde, på sätt

kommittén och reservanten förutsatt, sökanden böra vara pliktig att före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

118

bringa den utredning, som erfordras för bedömande, huruvida ansök­

ningen örn införlivning är lagligen grundad. En dylik skyldighet har

därför stadgats i departementets förslag, däri jämväl meddelats närmare

bestämmelser örn utredningens beskaffenhet och huru skyldigheten skall

göras effektiv. I samband härmed hava i förslaget införts vissa stadgan­

de^ som åsyfta att underlätta fullgörandet av berörda skyldighet. Till

dessa bestämmelser liksom till förslagets hithörande stadganden i övrigt

återkommer jag i det följande.

Såsom förut berörts, bör här avsedd införlivning åsyfta, att den mark,

som införlivas, underkastas de bestämmelser, som gälla för häradsallmän-

ningaina i f^åga örn förvaltning och hushållning. I överensstämmelse

härmed har beträffande verkan av meddelat förordnande örn införlivning

i departementets förslag stadgats, att i fråga örn mark, som införlivats,

skola, med vissa undantag, de i den föreslagna lagen upptagna bestäm­

melserna örn häradsallmänning så ock vad eljest i lag eller författning

finnes föreskrivet örn nyttjande av sådan allmänning äga tillämpning.

Jag v ill erinra, att stadganden i sistberörda avseende för närvarande

återfinnas, förutom i 1894 års skogsordning, jämväl i lagarna den 27

juni 1896 örn rätt till fiske samt den

8

november 1912 örn rätt till jakt,

samt att de i sistnämnda lagar meddelade bestämmelserna i ämnet äro

avsedda att gälla även efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen.

Enligt, förslaget skola, såsom nyss antytts, bestämmelserna örn härads­

allmänning i den nya lagen ej oinskränkt gälla beträffande införlivad

mark. Till frågan örn de undantag, som härutinnan äro påkallade, åter­

kommer jag i det följande.

I överensstämmelse med den uppfattning, som jag i det föregående ut­

talat, åsyftar ej förslaget, att mark, som införlivas, sammanlägges med

vederbörande allmänning till en fastighet. För att klargöra införliv-

mngens innebörd i detta avseende innehåller förslaget, att införlivad

mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild fas­

tighet. Denna bestämmelse innebär, att den införlivade marken även

behåller sin förutvarande jordnatur. Då det emellertid ansetts lämpligt,

att anteckning örn införlivningen göres i nyssnämnda register, har en

föreskrift härom meddelats i förslaget.

För att trygga bibehållandet i delägarnas ägo av införlivad mark och

därmed den fortsatta tillämpningen beträffande marken av de rörande

häradsallmännings vård och förvaltning gällande bestämmelserna stad­

gas i departementets förslag, i nära överensstämmelse med kommitténs,

att skriftlig underrättelse örn införlivningsförordnandet skall genom ve­

derbörande myndighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna un­

derrätt, inom vars domvärjo marken är belägen, samt att anteckning örn

förordnandet skall å nästa allmänna rättegångsdag för lagfarts- och in-

teckningsärenden verkställas i rättens lagfarts- och inteckningsproto-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

119

Ikoll samt lagfarts- oell inteckningsböcker eller fastiglietsbok. Härför-

utom skall enligt förslaget underrättelse om införlivmngsforordnande

lämnas dels vederbörande skogsvårdsstyrelse och dels överlantmätaren i

länet eller, örn den införlivade marken är belägen i stad eller samhälle

på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade

bestämmelser, vederbörande registerförare. Däremot har det e

3

ansetts

behövligt att, såsom kommittén föreslagit, meddela föreskrift örn läm­

nande av dylik underrättelse jämväl till kammarkollegium, då, såsom nyss

påpekats, införlivningen ej är avsedd att medföra någon ändring i den

införlivade markens jordnatur oell anteckning i jordeboken örn inför ry­

ningen sålunda ej är nödig.

................. .

Vad angår verkan därav, att ansökan om införlivning avslas, inne la -

ler departementets förslag, att i dylikt fall den mark, ansökningen avser,

•skall_ där ej delägarnas förvärv av denna till följd av avslaget å. an­

sökningen förfaller — av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen

kan ske och i varje fall då försäljningen kan äga rum utan förlust för

delägarna. Denna bestämmelse, som väsentligen överensstämmer med

kommitténs förslag, utgör en konsekvens av den i förslaget intagna prin­

cipiella ståndpunkten i fråga örn delägarnas skyldighet att lata med all­

männingen införliva mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraft­

trädande. För att göra berörda försäljningsskyldighet effektiv har i for­

slaget vederbörande länsstyrelse ålagts att övervaka skyldighetens full­

görande samt medgivits befogenhet, att, örn skyldigheten eftersättes, till­

kalla allmänningsstyrelsen genom vite att fullgöra densamma.

Jag torde härefter få övergå till spörsmålet örn införlivning av mark,

sorn delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdande.

förvärrats

Såsom förut omnämnts, inneliava delägarna i regel fri förfoganderätt före de° nya

beträffande dylik mark. I särskilda fall har emellertid, såsom jämväl i ^

'

<det föregående angivits, marken redan under nu gällande lagstiftning

formellt inordnats under de för häradsallmänning^ gällande författ­

ningsbestämmelserna. I samband härmed hava i allmänhet ej vid­

tagits erforderliga åtgärder för att trygga den fortsatta tillämpningen

beträffande marken av dessa bestämmelser, i det delägarna i regel e]

betagits möjligheten att avyttra marken eller att belasta denna med ford-

ringsinteckningar.

,

...

I de fall, då delägarna innehava fri förfoganderätt beträffande har

avsedd mark, finner jag principiella betänkligheter möta mot stadgande

av skyldighet för delägarna att låta med respektive allmänningar inför­

liva denna. En dylik bestämmelse skulle innebära, att delägarna tving­

ades att underkasta sig kännbara inskränkningar i sin rätt till marken

.-såväl med avseende å befogenheten att avyttra denna som beträffande

tillgodogörande av därå växande skog och användande av därifrån här-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

flytande avkastning. Ett ingrepp av denna art i delägarnas berörda rätt

synes ej förenligt med allmänna rättsgrundsatser.

Å andra sidan torde någon mera vägande erinran ej kunna göras där­

emot, att delägarna i fall, varom nu är fråga, medgives rätt att i den ord­

ning, som i allmänhet gäller för fattande av beslut å allmänningsstämma,

uppdraga åt allmänningsstyrelsen att söka införlivning av marken. Det

må härvid fiamhållas, att markens införlivande med allmänningen i verk­

ligheten torde få anses vara till gagn för delägarna samt att en dylik åt­

gärd jämväl är påkallad med hänsyn till det allmännas intresse. Tydligt

ar, att, örn för införlivning av här avsedd mark skulle fordras, att del­

ägarna enhälligt beslutat att därom göra ansökan, införlivning därav

skulle i vissa fall kunna omöjlig'göras.

Uppdraga delägarna i nu förevarande fall åt allmänningsstyrelsen att

söka införlivning, torde de i förslaget upptagna bestämmelserna angåen­

de införlivning av mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraftträ­

dande, bora äga motsvarande tillämpning, dock att, då skyldighet att söka

införlivning i här avsett fall ej föreligger, förpliktelse att sälja marken,

där ansökningen örn införlivning avslås, ej bör inträda.

Beti äftande härefter de fall, då av delägarna förvärvad mark redan

formellt inordnats under nu gällande författningsbestämmelser beträf­

fande häradsallmänningar men åtgärder ej vidtagits för tryggande av

bestämmelsernas fortsatta tillämpning med avseende å marken, torde för

ernående av sadan trygghet så vitt angår bestämmelserna i den nya lag­

stiftningen delägarna böra åläggas att inom viss tid efter sagda lagstift­

nings ikraftträdande söka införlivning av marken enligt denna lagstift­

ning. Fullgörandet av sagda skyldighet synes i likhet med vad som före­

skrivits beträffande mark, vilken förvärvas efter berörda ikraftträdande,

böra ankomma å allmänningsstyrelsen, och torde jämväl i övrigt de i för­

slaget upptagna bestämmelserna angående införlivning av dylik mark

böra äga motsvarande tillämpning i förevarande fall. Någon ny pröv-

ning, huruvida marken nied hänsyn till beskaffenhet eller läge är lämplig

att införlivas med allmänningen, torde dock ej böra äga rum. Vad i nya

lagen är stadgat i detta avseende bör följaktligen ej utgöra hinder för in­

förlivning.

En lösning av föreliggande spörsmål enligt nu angivna grunder torde

medföra, att beträffande en del områden, som förvärvats före den nya la­

gens ikraftträdande, ansökningar om deras införlivande med respektive

allmänningar ej komma att göras och att dessa områden sålunda för fram­

tiden bliva underkastade en annan lagstiftning än allmänningarna i öv­

rigt, Denna olägenhet lärer dock ej bliva av större betydelse, enär det

får antagas, att delägarna i allmänhet komma att begagna sig av möj­

ligheten att söka införlivning av ifrågavarande områden. Det bör även

uppmärksammas, att enligt förslaget ett av delägarna förvärvat område

121

ej

må sammanföras under gemensam' hushållningsplan med allmännin­

gen, med mindre området blivit införlivat med denna, och att sålunda den

med nu rådande praxis förefintliga möjligheten, att ett dylikt sammanfö­

rande sker i syfte att erhålla större utsyning å allmänningen samt att, da

berörda syfte vunnits, det förvärvade området åter avyttras, enligt for­

slaget är utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.

Jag torde härefter få övergå till de särskilda bestämmelserna i depar-

tementsförslaget.

E) Specielt

motivering.

Rubriken.

Då den föreslagna lagen, såsom under 1 och 63 §§ skall närmare angi­

vas, ansetts böra erhålla giltighet, förutom för häradsallmänningar och

med dessa införlivad mark, även för vissa genom delning av sådana all­

männingar bildade sockenallmänningar, har rubriken avfattats med hän­

syn härtill.

1 kap. Om häradsallmänningar.

¹ §•

Komm.

oell

reserv.

1 §.

Enligt kommitténs och reservantens förslag skall den ifrågasatta

nya lagen erhålla tillämpning å områden, som av ålder utgjort eller

räknats såsom häradsallmänningar, jämte mark, som i laga ordning

blivit med sådant område införlivad, I kommitténs betänkande (sid. 453

__

455

) har intagits en förteckning å de häradsallmänningar, som sålunda

äro avsedda att falla under lagen. Dessa äro belägna i Stockholms, Upp­

sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs, Ska­

raborgs, Örebro och Västmanlands län.

Kommittén har framhållit, att genom den av kommittén i förevarande

avseende föreslagna bestämmelsen från lagens tillämpningsområde ute-

slötes vissa i Kopparbergs och Norrbottens län belägna besparings- och

allmänningsskogar, som, ehuru tillkomna pa ett helt annat sätt än de

söder om Dalarna förefintliga häradsallmänningarna, erhållit samma be­

nämning som dessa. Såsom dylika skogar har kommittén angivit Svärd­

sjö och Envikens socknars allmänningar, Transtrands och Lima socknars

besparingsskogar samt allmänningskogarna i Pajala, Tärendö och Muo­

nionalusta socknar.

123

ning. De föreslagna bestämmelserna angående dylika allmänningar hava

därför ej ansetts böra förlänas direkt giltighet för sagda allmänning,

utan har jag funnit särskilda föreskrifter höra meddelas rörande denna

samt ytterligare en häradsallmänning, vilken enligt Kungl. Maj:ts med­

givande delats mellan vederbörande socknar. Till dessa föreskrifter åter­

kommer jag vid 63 §.

2

$.

Romin., reserv,

oell

allm. omb.

2 §.

Förevarande paragraf, som avhandlar frågan örn delägarnas rätt till

häradsallmänning, upptager i första stycket det grundläggande stadgan­

det, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet,

vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,

hr förenad rätt till delaktighet i allmänningen, samt angiver i tredje

stycket de grunder, enligt vilka ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta

delaktighet i allmänningen. Beträffande motiven för dessa stadganden

får jag hänvisa till vad jag i det föregående (avd. A) anfört.

Reservanten har i 2 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av inne­

håll, att med häradet i förevarande sammanhang förstås det område, som

dit räknats enligt den häradsindelning, som varit av ålder, utan hänsyn

till ändring, som i samma indelning kan hava skett eller framdeles kan

komma att äga rum. Från denna bestämmelse skall dock enligt förslaget

avvikelse äga rum, i den mån sådant kan föranledas av urminnes hävd

•eller dom eller ock, där sådant fall ej är för handen, avvikelsen ägt rum

vid tiden för den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse såsom

rättsgiltigt erkänd. Till stöd för förslaget i denna del har reservanten

anfört, bland annat:

En ändring av häradsindelningen, där sådan hädanefter kunde äga rum,

skedde tvivelsutan av hänsyn, som vore fullständigt främmande för frå­

gan örn allmänningslaget och ledamotskap i detta. Att lata därutinnan

bestående rättsförhållanden undergå ändring på grund av ändamål, för

vilkas tillgodoseende någon förändring i fråga örn häradsallmänning och

rätten till denna icke kunde vara behövlig, torde ej kunna erkännas så­

som riktigt. Såvitt reservanten kunde förstå, borde ej heller vid de änd­

ringar av den befintliga häradsindelningen, vilka hittills ägt rum, nå-

gon förändring i berörda rättsförhållanden hava behövt eller bort äga

rum. Uppfattningen därutinnan hade emellertid varit osäker. Exempel

funnes därpå, att hemman, flyttade från ett härad, där allmänning fun­

nits, dock ansetts trots överflyttningen böra vara bibehållna vid sin rätt

i allmänningen, men exempel, vilande på motsatt uppfattning än den, som

sålunda vunnit erkännande, saknades ej heller. Något upprivande av vad

som i de särskilda fallen tidigare kunde hava blivit erkänt och vunnit

tillämpning, borde givetvis nu icke ske.

Den av reservanten hävdade uppfattningen, att ändring i bestående hä­

radsindelning ej i och för sig bör medföra rubbning i rätten till håiadsall-

Kungl. Marits proposition Nr 10.

Ändring i

häradsindei-

ning.

liep ari erne ni

#—

chefen.