2

Kungl. Maj:ts proposition nr ]t].

Förslag

till

Lag

om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härigenom förordnas som följer:

Om kringföringshandel.

1

§•

Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes

än å marknad, har han att därtill söka myndighets tillstånd.

Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av till-

ståndsmyndigheten.

2

§•

Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller

inom kommun, där han driver fast handel, sökes i Stockholm hos Överståt­

hållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, hos denna, i övriga

städer hos magistraten eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt på

landet hos länsstyrelsen i det län, inom vilket kommunen är belägen.

Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

3 §.

Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos

länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.

4 §•

I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt

genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas för­

säljares fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är av

myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.

5 §.

Uppfyller sökanden icke de villkor, som för idkande av handel i allmänhet

äro gällande, eller finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att hand­

hava verksamheten, skall ansökningen avslås.

I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

3

vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknan­

de synpunkt anses icke böra kringföras till salu. Vid prövning av ansökning

örn tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § skall främst beaktas, huruvida

kringföringshandeln kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten.

Tillståndsmyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för

försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.

6

§.

Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver

ett kalenderår.

Avser tillståndet det län eller den del av länet, där kommun, som i 2 § sägs,

är belägen, äger tillståndsinnehavaren rätt att utan särskilt tillstånd enligt

nämnda paragraf driva kringföringshandel inom kommunen så länge tillstån­

det gäller.

7 §•

Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämp­

lig-

Om lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försälja­

rens fotografi.

8

§.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt

bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ur­

sprung eller av övervägande inhemsk tillverkning:

jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra träd-

gårdsprodukter än växtplantor och frö;

kött och köttvaror;

bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer ;

drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;

vilda bär och blommor, svamp;

fångst från jakt och fiske; samt

hemslöjds- och hantverksalster, dock endast där kringföringen sker av till­

verkaren eller av hans make eller barn under sexton år.

Vad nu sagts gäller icke konserver.

9 §•

Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må den­

samma förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erford­

rats, haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder

av anförda besvär.

10

§.

Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

Om tillfållighetsför säljning.

11

§.

Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där han driver fast handel,

tillfälligtvis å auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller

utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att efter myndighets tillstånd

sådan försäljning må äga rum, då fråga är örn skadade eller för hastig för­

skämning utsatta varor eller varor, som tillhöra konkurs- eller dödsbo, så ock

då eljest synnerliga skäl till försäljningen föreligga.

12

§.

Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall

äga rum.

I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen

skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av läns­

styrelsen förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökanden

behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av

fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbar­

het och ordentlighet.

13 §.

Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas

myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej

under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken

försäljningen skall äga rum.

Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.

14 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom till-

fällighetsförsäljning avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande an­

ledning eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljnings­

orten.

Gemensamma bestämmelser.

15 §.

Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat

detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder

till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

16 §.

Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn

godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras

och vid anfordran uppvisas.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr -il.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående ut­

vidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet dels skall införas ett nytt stadgande av nedan angivet innehåll

och betecknat med § 9 mom. 3 dels ock § 26 mom. 2, vilket lagrum senast

ändrats genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skall erhålla den änd­

rade lydelse, som nedan angives:

§ 9.

Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt

stadgat.

§ 26.

Morn. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han

efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kring­

föringshandel inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel

är särskilt stadgat.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att

här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund

av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda

ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad om till­

fällighetsförsäljning är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition nr Jtl.

7

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

november 1931.

Närvarande:

Statsministern

E ^kman ,

ministern för utrikes ärendena friherre

R ^amel ,

statsråden

G ^ärde , H ^amrin , ^von S ^tockenström , S ^tädener , G ^yllenswärd , L ^arsson ,

H ^olmbäck , J ^eppsson , H ^ansén , R ^undqvist .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, fråga örn revision av gäl­

lande närings frihetslag stiftning samt anför:

»Vid upprepade tillfällen under de senaste årtiondena hava från köpmanna-

Inledning,

och hantverkarhåll framställningar gjorts hos Kungl. Maj:t örn revision av

gällande näringsfrihetslagstiftning. Som önskemål har därvid framhållits, bland

annat, att viss yrkesskicklighet och bokföringskunskap borde fordras för rätt

till självständig näringsutövning, att rätt till gårdfarihandel och möjlighet att

verkställa s. k. realisationer utom hemorten måtte begränsas samt att gällande

lag angående handelsregister, firma och prokura måtte i vissa hänseenden om­

arbetas.

Sedan kommerskollegium den 2 juni 1913, efter hörande av representativa

sammanslutningar inom handel, industri och hantverk ävensom rikets länssty­

relser, avgivit utlåtande över då föreliggande framställningar och därvid till­

styrkt åtgärder för upptagande av det begärda revisionsarbetet samt Sveriges

hantverksorganisation härefter i en den 31 december 1920 dagtecknad skrift

gjort ytterligare framställning i saken, underställdes ärendet den 25 februari

1921 av dåvarande chefen för handelsdepartementet Kungl. Maj:ts provning.

Efter att hava i korthet erinrat örn innehållet i berörda framställningar ut­

talade departementschefen därvid, att kraven på en revision av nänngsfrihets-

förordningen och därmed sammanhängande författningar syntes honora icke

längre böra lämnas åsido. Revisionsarbetet torde emellertid böra föregås av

en ingående utredning rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser i

ämnet och önskemålen beträffande deras omarbetning. I anledning av vad de­

partementschefen sålunda anfört och på dennes hemställan uppdrog Kungl. Maj :t

åt revisionssekreteraren, numera generaldirektören Torsten Nothin att verk­

ställa berörda förberedande utredningsarbete. Sedan Nothin i oktober 1921

utnämnts till statsråd, förordnades t. f. revisionssekreteraren Olof Haggström

8

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

att tillsvidare fullfölja utredningsuppdraget. Under arbetets gång inhämtades

yttrande från handelskamrar och andra näringsorganisationer samt från läns­

styrelser och magistrater på grundval av ett upprättat cirkulär, däri frågor

uppställts angående vederbörandes önskemål i särskilda hänseenden beträf­

fande ändringar i gällande lagstiftning å området. Den 24 november 1922

beslöts emellertid, i samband med då vidtagna allmänna inskränkningar i kom­

mittéväsendet, att utredningsarbetet skulle från och med den 1 januari 1923

vila och därefter icke utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande upptagas.

Sedan härefter olika näringskorporationer vid upprepade tillfällen, bland

andra Sveriges hantverksorganisation i en den 11 augusti 1924 dagtecknad

skrift, hemställt örn revisionsarbetets återupptagande, uppdrog Kungl. Majit

den 27 september 1924 at kommerskollegium att i huyudsaklig överensstäm­

melse med vissa av föredragande departementschefen angivna riktlinjer fullfölja

det för en revision av gällande näringslagstiftning erforderliga utredningsar­

betet samt till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som av utredningen kun­

de föranledas. Enligt de angivna riktlinjerna skulle till en början den redan

påbörjade undersökningen rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser

av näringsrättslig natur slutföras. Vidare skulle de olika önskemål, som från

näringsidkarehåll och eljest under årens lopp till statsmakterna framförts, göras

till föremål för ingående och allsidig prövning. Särskilt borde därvid det om­

stridda spörsmålet rörande stadgande av speciella kompetensvillkor för rätt

till utövning av hantverks- och handelsverksamhet upptagas till förutsättnings­

löst övervägande. Vad frågans mera formella sida anginge, hade kollegium

att undersöka, huruvida icke för vinnande av större överskådlighet ett samman­

förande av de nu pa en mångfald olika författningar spridda näringsrättsliga

bestämmelserna i större eller mindre omfattning kunde äga rum, liksom ock

huruvida icke at vissa av dessa bestämmelser kunde givas en tydligare och efter

moderna förhållanden bättre anpassad avfattning. I anslutning till ifråga-

\ arande uppdrag hava vidare till kollegium överlämnats åtskilliga sedermera

hos Kungl. Maj :t gjorda framställningar rörande till utredningen hörande spörs­

mål. Genom direkt hänvändelse till kollegium hava därjämte från skilda håll

framställts önskemål i ärendet.

Efter bearbetning av det tillgängliga utredningsmaterialet har kollegium

haft överläggningar i ärendet med representanter för handelskammarmötets

kommitté, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverksorganisation och Sve­

riges grossistförbund.

I utlåtande den 24 oktober 19281 lämnade kommerskollegium en översikt över

de särskilda frågornas dåvarande läge jämte olika framkomna reformförslag

och angav de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka enligt kollegii mening en

författningsrevision borde företagas, samt hemställde, att de av kollegium så­

lunda utvecklade principerna i huvudsak måtte läggas till grund för förslag

till ny näringsfrihetsförordning.

Den 26 april 1929 underställde dåvarande chefen för handelsdepartementet

ärendet Kungl. Maj:ts förnyade prövning samt anförde därvid, att det vid

1 Tryckt som bilaga till Kommersiella Meddelanden 1928 nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr

-

4

1.

9

de överväganden, som ägt rum inom departementet, visat sig, att ställnings­

tagande till de av kommerskollegium skisserade riktlinjerna för en revision av

näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande författningar svårli­

gen kunde äga rum, innan formulerade förslag till författningsbestämmelser

förelåge. Efter hemställan av departementschefen lämnades honom därför be­

myndigande att tillkalla högst två sakkunniga för att inom departementet bi­

träda med upprättande av förslag till lagtext.

Sedan revisionssekreteraren William Hemberg, vilken med stöd av nämnda

bemyndigande tillkallats, på grundval av kommerskollegii berörda utlåtande

utarbetat preliminära utkast till näringslag och till ändringar i lagen den 13

juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, hava infordrade yttran­

den över utkasten avgivits av samtliga länsstyrelser, av magistrater och stads-

styrelser i rikets städer ävensom av skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån,

kontrollstyrelsen, rikets handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Stock­

holms och Malmö köpmannaföreningar, Sveriges hantverksorganisation, Sve­

riges industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges advokat­

samfund, kooperativa förbundet, fullmäktige för samtliga svenska handelsre­

sandeföreningar och Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Vidare hava Sve­

riges tobakshandlares riksförbund, svenska konditorföreningen, Sveriges han-

delsträdgårdsmästareförbund, föreningen blomsterförmedlingen och blomster­

handlanden Ester Widén i Alvesta inkommit med skrifter i ämnet. Skånes

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kolonialvaruengrossis-

ters riksförbund, svenska handelsagenters förening, Göteborgs köpmannaför­

ening och svenska slöjdföreningen, vilka jämväl lämnats tillfälle att yttra sig

över utkasten, hava icke inkommit med yttrande. Utkastet till näringslag har

dessutom varit föremål för diskussion vid svenska handelskammarmötet i Malmö

den 8 september 1930. Sedan samtliga i ärendet inkomna yttranden och skrif­

ter överlämnats till kommerskollegium, har kollegium den 6 juni 1931 avgi­

vit utlåtande1 över utkasten.

Redan på 1700-talet och särskilt under dess senare år förmärktes allt star­

kare opposition mot den privilegierade ställning, som vissa grupper av med­

borgare enligt den då gällande lagstiftningen intogo i fråga om rätten att ut­

öva handel, hantverk och industri. Början till det näringsfrihetens tidsskede,

som kom till genombrott vid 1800-talets mitt, kan emellertid hänföras

till ett av borgarståndet vid 1809—10 års riksdag gjort uttalande, ’att id­

kandet av borgerlig näring mot åtagandet av däremot svarande tunga

må bliva en rättighet för alla medborgareklasser’ (den s. k. borgarstån­

dets koncession). Örn innebörden av denna grundsats gjorde sig likväl skarp

meningsskiljaktighet gällande, och under de närmaste decennierna förekom-

mo livliga debatter härom såväl i som utom riksdagen. Särskilt borgarstån­

det och Stockholms stads femtio äldste sökte- ivrigt försvara de bestående för­

hållandena. Redan 1812 uttalade borgarståndet sina farhågor för, att en

Historik.

Statens offentliga utredningar 1931: 13.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

alltför vidsträckt tolkning av koncessionen skulle leda till äventyrliga följder

för näringarna. I slutet av sistnämnda år tillsatte Kungl. Majit en kom­

mitté med uppdrag att efter granskning av gällande författningar föreslå ’de

efter tidernas förändrade skick lämpade stadganden, som kunna leda till be­

fordrande av frihet utan sjelfsvåld i borgerliga näringar, till idoghetens un­

derlättande vid alla lofliga företag och till återinförande af en obrottslig

efterlefnad af de föreskrifter, hvilka hafva för ändamål att lifva och bibe­

hålla ordning, arbetsflit och sedlighet inom samhället’. Kommitténs betän­

kande förelåg färdigt år 1816. Dessförinnan hade vid 1815 års riksdag såväl

hos ridderskapet och adeln som i bondeståndet väckts motioner örn allmän nä­

ringsfrihet.1 Vid 1823 års riksdag bringade Kungl. Maji åter frågan örn ny

näringslagstiftning under riksdagens prövning. Ehuru vissa partiella reformer

vidtogos, läto de nya författningarna dock alltjämt vänta på sig. År 1835 av­

lät riksdagen ånyo skrivelse i ämnet, och kommerskollegium, som ålades yttra

sig över riksdagens framställning, avgav under år 1836 utlåtanden med för­

slag dels till författning angående utövandet av hantverks-, manufaktur- och

fabriksrörelse, dels ock till förnyat handelsreglemente. Härefter behandlades

näringsfrihetsfrågan ånyo bland annat på riksdagen 1840—41, och slutligen

utfärdades den 22 december 1846 de nya författningar, som betecknade den

avgörande brytningen med det gamla systemet.

Genom 1846 års fabriks- och hantverksordning samt handelsordning avskaf­

fades skråväsendet och utplånades de flesta skiljaktigheterna mellan närings­

friheten på landet och i städerna. Vidare medgåvos högst väsentliga lättna­

der i möjligheterna att öppna näringsverksamhet. För rätt att idka hantverk

och fabriksrörelse uppställdes endast vissa allmänna betingelser: sökanden

skulle vara svensk medborgare, råda över sig och sitt gods, äga god frejd, kun­

na skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt hava begått

nattvarden. För rätt att utöva vissa i förordningen uppräknade hantverks-

grenar: skomakare-, skräddare-, smed- och snickareyrkena m. fl., tillhopa tjugo

skilda yrken, fordrades dock av magistraten godkänt mästarprov. Hantver­

kare i stad skulle dessutom hava vunnit burskap. För rätt att driva handel

uppställdes samma allmänna bestämmelser som i fråga örn hantverk. Dock

skulle handlanden även kunna räkna i bråk samt kunna föra handelsbok. På

landet fick öppen salubod icke anläggas på kortare avstånd än tre mil från

stad. Lantmannaprodukter fingo dock på landet avyttras av lantmän utan

inskränkning.

Utfärdandet av dessa författningar medförde emellertid icke, att strider­

na örn näringstvång och näringsfrihet upphörde. År 1863 ingingo ständer­

na till Kungl. Majit med anhållan örn utfärdande av nya författningar rö­

rande rätten att idka näring, grundade på principen örn allmän näringsfrihet

och angåvo därvid utförligt de riktlinjer, efter vilka lagstiftningen enligt stän­

dernas förmenande borde utformas. Denna riksdagens framställning remit-

1 Jfr i andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 vid 1887 års första riksdag

lämnad översikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

11

terades till kommerskollegium, som redan året förut erhållit Kungl. Maj:ts

uppdrag att avgiva yttrande angående ifrågasatt borttagande av åtskilliga i

avseende å näringsutövning stadgade inskränkningar. Kollegium avgav den

5 mars 1864 utlåtande med förslag till förordning i ämnet. Detta förslag, som

i huvudsak byggde på de av riksdagen angivna riktlinjerna, är i allt väsentligt

grundläggande för den ännu gällande förordningen av den 18 juni 1864 an­

gående utvidgad näringsfrihet. Med denna förordning försvunno de sista

resterna av det gamla systemet; den mer än halvsekellånga striden mellan

näringsfrihetens förkämpar och motståndare hade slutat med fullständig seger

för de förra.

I 1864 års förordnings § 1, vilken alltjämt gäller i sin ursprungliga lydelse,

stadgas, att varje svensk man och kvinna är berättigad ’att i stad eller å landet

idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till ut­

rikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa

varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart. För rätt

att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller fran annat upplagsställe,

eller att med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn till avsalu till­

verka fabriks- och hantverksarbeten, eller såsom yrke utöva annan hante­

ring, uppställdes såsom villkor att hava god frejd samt att rada över sig och

sitt gods, d. v. s. icke vara omyndig eller försatt i konkurs. Kravet

på god frejd uteslöts genom förordning den 24 maj 1918. Örn rörelsen skulle

anmälan göras i stad till magistraten och på landet till länsstyrelsen eller kro­

nofogden i orten. Numera skall för landets vidkommande anmälan ske hos

länsstyrelsen. I fråga örn viss produktion, nämligen tillgodogörande eller för­

ädling av mineralrikets alster, skulle anmälan göras hos bergsöverstyrelsen, nu­

mera kommerskollegium. För drivande av vissa kemiska fabriker fordrades

dessutom intyg, att näringsidkaren själv eller hos honom anställd föreståndare

ägde härför nödig skicklighet.

För rätt att utom bosättningsorten kringföra varor till salu erfordrades en­

dast anmälan till magistrat, kronofogde eller länsstyrelse i mantalsskrivnings­

orten med företeende av intyg, att näringsidkaren ägde god frejd och icke vore

omyndig eller i konkurs. Önskade handlanden använda biträde vid försälj­

ningen, skulle även beträffande denne företes betyg, att han vore välfrejdad

och myndig.

Försäljning å marknad var helt fri.

Hantverkare, som ej i sin rörelse hade andra biträden än hustru och hemma­

varande barn, behövde varken uppfylla förutberörda allmänna villkor eller

göra anmälan örn sin rörelse. Likaså ägde lantmän att utan vidare med bi­

träde av hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjänstehjon till avsalu för­

färdiga de fabriks- och hantverksalster, vilka såsom föremål för husflit kunde

av dem åstadkommas. Av stat eller kommun stiftade inrättningar för fattig-

oeh fängelsevård samt alla slags undervisnings- och vårdanstalter ägde lika­

ledes full frihet att till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster.

Från den allmänna näringsfriheten undantogos emellertid vissa uppräknade

12

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf-l.

rörelser: tillverkning och försäljning av brännvin, källare- och krogrörelse,

apoteksrörelse m. fl. näringsfång, beträffande vilka särskilda föreskrifter fun-

nos utfärdade. Den sålunda gjorda uppräkningen har sedermera vid skilda

tillfällen ändrats och kompletterats. Vidare föreskrevs, att den som hade

kronouppbörd örn hand, allmän åklagare samt tulltjänsteman ävensom någon

nu angiven befattningshavares hustru icke ägde driva handelsrörelse.

Gift kvinna ägde idka näring, såframt mannen iklädde sig ansvarighet för

de förbindelser, hon i och för rörelsen kunde komma att ingå. Denna bestäm­

melse gäller dock numera icke, om nya giftermålsbalken är tillämplig på

makarnas förmögenhetsförhållanden. För omyndigs rätt till näringsutövning

fordrades, att förmyndaren åtagit sig sådan ansvarighet. Numera erfordras

endast förmyndarens och överförmyndarens samtycke.

I fråga örn utlännings rätt till näringsutövning gåvos särskilda regler.

Förutom straffbestämmelser och vissa processuella regler innehåller 1864

ars förordning härutöver endast vissa numera föråldrade bestämmelser örn

förening av näringsidkare samt örn handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hant­

verk eller annan hantering.

I näringfrihetsförordningen hava sedermera under årens lopp vid åtskilliga

tillfällen ändringar vidtagits. Dessa hava dock i allmänhet icke inneburit

någon beskärning av näringsfriheten. Endast i tvenne avseenden, nämligen i

fråga örn rätt att idka gårdfarihandel och att företaga s. k. realisation, d. v. s.

tillfällig försäljning av varulager å annan ort än den, där handlanden driver

sin fasta handelsrörelse, hava föreskrifterna väsentligen skärpts.

Vid 1875 och 1876 års riksdagar väcktes motioner (resp. II: 57 och II: 49)

örn förbud för all gårdfarihandel, men motionerna vunno icke riksdagens bi­

fall. Med anledning av en inom första kammaren väckt motion (nr 27) hem­

ställde emellertid 1886 års riksdag om vidtagande av ändring i gällande lag­

stiftning till avhjälpande av vissa av riksdagen anmärkta olägenheter vid

gårdfarihandel och realisation. Sedan Kungl. Majit härefter inhämtat

riksdagens yttrande (1887 års senare riksdag prop. nr 35, skrivelse

nr 47) över ett med anledning av 1886 års riksdagsskrivelse upprättat förslag

till vissa ändringar i 1864 års förordning, utfärdades den 23 september 1887

förordning i ämnet. Såväl realisation som gårdfarihandel gjordes nu be­

roende på tillstånd av länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle försig­

gå. Tillstånd till gårdfarihandel kunde endast erhållas för kalenderår eller

del av kalenderår. För rätt till realisation skulle sökanden dessutom erlägga

viss avgift, lägst 25 högst 500 kronor, till varje kommun, inom vilken försälj­

ning skulle äga rum. Vid ansökan örn realisation skulle sökanden förete, för­

utom förteckning å varulagret, intyg att han efter behörig anmälan idkade

handel inom riket samt hade gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Då

fråga vore örn gårdfarihandel, skulle sökanden förete intyg, att han ägde råda

över sig och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet.

Önskade sökanden begagna biträden, skulle angående dem enahanda intyg av­

lämnas. Vid försäljningens utövande skulle bevis örn det meddelade tillståndet

ständigt av tillståndsinnehavaren och hans biträden medföras för att på an-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Utländsk

rätt.

åklagarea hälften av utdömda böter. Denna andel höjdes sedermera år 1887

till två tredjedelar, med rätt för angivare, örn sådan funnes, att därav utbe­

komma hälften. Från och med nästkommande år är straffet dagsböter enligt

särskilda böteslagen den 24 september 1931.

Även i vissa andra av näringsfrihetsförordningens ursprungliga bestäm­

melser — utlänningars näringsrätt, viss näringsverksamhets undantagande

från förordningens föreskrifter m. m. — hava under årens lopp vissa ändringar

vidtagits.

I riksdagen har, utöver vad förut omförmälts, vid åtskilliga tillfällen fråga

uppkommit örn ändring i olika hänseenden i näringsfrihetsförordningen.

Redan vid 1884 års riksdag påyrkades sålunda i en motion (II: 94)

skrivelse till Kungl. Maj:t om införande i förordningen av stadgande örn

skyldighet för en var, som ville driva rörelse, med vilken följde bokförings­

skyldighet, att förete intyg örn inhämtad kännedom i bokföring. Vid 1886

och 1889 års riksdagar väcktes motioner (1886: II: 119; 1889: I: 2) örn ford­

ran på bokföringskunskap för rätt att driva handel. Samtliga dessa motioner

avstyrktes av utskottet och avslogos utan debatt. Vid 1895 års riksdag väck­

tes motion (II: 99) örn uppställande av bokföringskunskap som legalt kom­

petensvillkor i fråga örn icke blott fast handelsrörelse utan även gårdfari­

handel, samt att gårdfarihandlaren i likhet med den, som ville anordna rea­

lisation, skulle vara pliktig att erlägga viss avgift till varje kommun han be­

sökte. Förslaget blev icke av riksdagen bifallet. Vid 1896 års riksdag före-

kommo likaledes motioner örn legala kompetensvillkors införande (II: 105,

115), men ej heller dessa motioner vunno riksdagen bifall. I motion vid 1897

års riksdag (I: 2) väcktes förslag örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

örn utredning genom sakkunniga örn behövliga ändringar i näringsfrihetsför­

ordningen och andra handel och industri berörande lagar. I den utförliga

motiveringen framhölls särskilt behovet av legala kompetensvillkor för rätt

att idka handel. I andra kammaren väcktes motion i samma syfte (II: 50),

därvid särskilt konkursrealisationerna påtalades. Icke heller dessa motioner,

som avstyrktes av utskottet, vunno riksdagens bifall.

I ett flertal motioner, sista gången vid 1896 års riksdag, har förslag väckts

därom, att för rätt att öppna handelsrörelse å landet skulle erfordras tillstånd

av vederbörande kommunalmyndigheter (1868:1: 2; 1870 II: 177; 1881: II: 41;

1887 A: II: 118; 1888:11:68; 1890:11:41; 1896:11:115). Samtliga dessa

motioner hava av vederbörande utskott avstyrkts och av riksdagen av-

slagits.

Slutligen hava vid 1909, 1910 och 1912 års riksdagar motioner (1909: II:

152; 1910: II: 93; 1912: II: 173) väckts om författningsändringar i syfte

att i visst hänseende begränsa kommunala myndigheters befogenhet att giva

föreskrifter i fråga örn handel med livsförnödenheter. Ej heller dessa mo­

tioner vunm> riksdagens bifall.

En inom departementet utarbetad översikt över motsvarande bestämmelser

i vissa europeiska länder torde som bilaga få fogas till protokollet (bil. B).

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ket och detaljhandeln lia till uppgift inom samhällets ekonomiska liv att i kon­

sumtionens intresse frambringa och omsätta nyttigheter men icke att såsom

självändamål bereda utkomst för sina utövare. En sådan syn på det förelig­

gande problemet innebär självfallet icke, att icke hantverket och detaljhandeln

liksom annan samhälleligt nyttig verksamhet äga befogade krav på stöd från

det allmännas sida. Åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekono­

miska organisation, inom vilka en väsentlig del av landets befolkning finnes

sysselsatt, bör tvärtom ägnas all den omsorg, som erfordras för beredande åt

dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för fyllande av deras speciella

uppgifter resp. inom produktionen och varuförmedlingen, ilen den gjorda in­

vändningen riktar sig mot den på sina håll förekommande felaktiga utgångs­

punkten för den föreliggande frågans bedömande, att en del av dessa närings­

idkare äga befogade krav på en sådan undantagsställning i den fria konkurren­

sen, att de skola under alla förhållanden kunna få sin försörjning av verksam­

heten ifråga.

Med ett sådant betraktelsesätt som det nu angivna kunna i själva verket kon­

sumenternas och näringsidkärnas intressen i den föreliggande frågan, vilka ofta

förmenats stå i motsättning mot varandra, sägas i huvudsak sammanfalla. Det

är nämligen tydligt, att de svaga ekonomiska betingelser, varunder hantverket

och detaljhandeln i regel bedrivas, med nödvändighet måste medföra en motsva­

rande sänkning av yrkenas nivå ur såväl organisatorisk som teknisk synpunkt.

Härav uppstå otvivelaktigt så småningom ytterst menliga verkningar för kon­

sumenterna i form av högre priser och lägre varukvaliteter samt i allmänhet

försämrade möjligheter att på det mest ändamålsenliga sättet tillgodose sitt

behov av nyttigheter. Denna omständighet, att konsumenterna och näringsid­

karna hava ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stående hantverkspro­

duktion och en rationellt organiserad varuförmedling, är uppenbarligen ägnad

att avsevärt förstärka de skäl, som tala för det allmännas mellankomst till

avhjälpande så vitt möjligt av de förhandenvarande missförhållandena.

Emellertid råda — icke minst bland näringsidkarna själva — ganska delade

meningar örn vad som härvidlag kan anses lämpligt och tillrådligt. Ifrågava­

rande meningsmotsättning har kommit till uttryck såväl i de under utredningens

gång införskaffade preliminära yttrandena från myndigheter och näringskorpo-

rationer som ock vid de överläggningar, kollegium haft med representanter för

skilda näringskretsar.’

Efter redogörelse för berörda yttranden fortsatte kollegium:

’Då kollegium för egen del haft ifrågavarande spörsmål under övervägande,

har kollegium icke kunnat undgå att finna de från hantverks- och detaljhandels-

kretsar förordade utvägarna ägnade att väcka starka betänkligheter. Särskilt

gäller detta kravet på viss yrkeskompetens eller viss yrkeserfarenhet såsom

legalt villkor för rätt att idka näring. Erågan härom synes kollegium äga

betydligt större räckvidd än vad man inom närmast intresserade kretsar i all­

mänhet torde vara böjd att tro. Vad som särskilt komplicerar det ifrågavarande

spörsmålet är — såsom också i flera av de ovannämnda yttrandena framhållits

— detsammas nära beroende av den praktiska yrkesutbildningens organiserande.

Tydligt är, att, örn det allmänna för rätten att idka hantverk eller detaljhandel

uppställer såsom villkor viss kompetens eller viss tids erfarenhet inom yrket

resp. inom branschen, det också måste vara sörjt för att den enskilde äger möj­

lighet förvärva dylik kompetens eller erfarenhet på ett för honom icke alltför

betungande och svåråtkomligt sätt. Örn så icke vore förhållandet, skulle ett

legalt villkor av nu avsedd innebörd påtagligen kunna medföra avsevärt större

inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, än som därmed egentligen av­

setts, och i varje fall skulle därav följa en starkare begränsning av konkurrens-

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

17

förhållandena, än som ur det allmännas synpunkt kan anses gagnelig!. Man

kunde också befara en utveckling i den riktning, att uppfyllandet av det legala

villkoret kunde urarta till enbart en formalitet, vilket naturligen* föga skulle

motsvara de avsedda syftena. Otvivelaktigt skulle det ofta komma att in­

träffa, att den erforderliga yrkeskompetensen mera formellt förvärvades genom

utnyttjande av personliga förbindelser eller genom ekonomiska uppoffringar,

medan den verkliga dugligheten — i saknad av dylika hjälpmedel — hölles

utestängd från hantverksyrkena och från detaljhandeln.

Tillkomsten av legala kompetensvillkor för rätten att idka näring utan

samband med en lagstiftning örn lärlingsväsendet skulle också medföra avse­

värda svårigheter med avseende å ett rättvist bedömande av huruvida den i lag

fastställda yrkeskompetensen i det enskilda fallet vore för handen. I saknad

av objektiva grunder för prövningen härav skulle lätteligen rena tillfälligheter

eller mera subjektiva inflytanden kunna bliva avgörande. Rörande de svårig­

heter, kollegium här åsyftar, har kollegium under senare år varit i tillfälle

att vinna erfarenhet vid tillämpningen av en specialförfattning rörande behö­

righet att utöva visst yrke, nämligen förordningen om rätt att vara installatör

av elektriska anläggningar. Och dock må framhållas, att nämnda författning

innehåller ganska preciserade bestämmelser om såväl den teoretiska utbildning

som den praktiska yrkeskompetens, vilken skall vara för handen för tillstånds

beviljande. Bemärkas bör också, att i Norge, vars näringslagstiftning ofta

åberopats såsom exempel vid kraven på införande av legala kompetensvillkor,

man sedan länge äger en detaljerad lagstiftning om lärlingsväsendet.

Av nu anförda skäl har kollegium funnit det vara ofrånkomligt, att det nu

avsedda näringsvillkoret, örn det överhuvud skall av lagstiftaren upptagas,

förbindes med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vil­

ken möjlighet beredes envar att under av det allmänna kontrollerade former

och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. I betraktande

härav har kollegium med hänsyn jämväl till frågan örn revision av närings-

frihetsförordningen ägnat speciellt intresse åt den praktiska yrkesutbildningens

ordnande. Tyvärr har emellertid utvecklingen på sistnämnda område icke varit

sådan, att den kunnat utgöra någon grund för förslag till reformer av nu avsedd

innebörd ifråga örn rätten att idka näring. Kollegium får härutinnan erinra

örn ett av kollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen den 10 mars 1927

avgivet utlåtande1 i lärlingsfrågan, i vilket ämbetsverken på grund av det rå­

dande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetareorganisationerna nödgades

förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges

i avseende å lagstiftningen örn lärlingsväsendet.

Såsom läget sålunda för närvarande är. anser kollegium icke tillrådligt, att

förbinda rätten att idka näring med ett legalt villkor om viss yrkeskompetens

eller yrkeserfarenhet. I detta sammanhang må också framhållas, att ett i

Danmark nyligen framlagt förslag till ny näringslag icke innehåller några

allmänna kompetensvillkor av nu avsett slag. Såvitt kollegium kunnat ut­

röna, finnas dylika bestämmelser icke heller i något annat europeiskt land, som

i förevarande hänseende kan komma i betraktande, med undantag för Norge,

Österrike och Polen.

Bland övriga framkomna förslag till åtgärder för att råda bot på de förhan-

denvarande missförhållandena inom hantverket och detaljhandeln har kravet

på kunskap i bokföring och kalkylation som villkor för rätten att idka näring

tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Klart är, att ett villkor av dylik inne­

börd i viss utsträckning sammanfaller med det förut berörda legala villkoret

örn yrkeskompetens och yrkeserfarenhet, i det att i fordringarna för fyllande av

1 Tryckt i Sociala meddelanden 1927 nr 4.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. 3h haft. (Nr hl.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

sistnämnda villkor väl borde inrymmas jämväl krav på ett visst mått av bok­

föringskunskap och kännedom örn kalkylation inom ifrågakommande yrke eller

bransch. Men det låter sig även tänkas, att kunnighet i bokföring och kalkyla­

tion upptages såsom ett fristående villkor. Att ett behov därav förefinnes torde

vara obestridligt. I själva verket lär det icke vara ovanligt inom det i mindre

skala bedrivna hantverket och inom småhandeln, att näringsidkaren saknar kun­

skap örn de mest elementära grunderna för bokföring och kalkylation samt örn

näringsrörelsens ekonomiska betingelser i allmänhet. Utan tvivel torde det

vara berättigat att häri söka en av orsakerna till den alltför livliga företags-

bildningen inom dessa näringsgrenar, i det att många företag startas utan

nödigt ekonomiskt underlag och utan förutsättningar överhuvud taget för en

ekonomiskt lönande drift. Med bristande kunskap örn bokföring och kalkylation

följer självfallet också en viss planlöshet i näringsföretagets ekonomiska sköt­

sel. Möjlighet till överblick över rörelsens utveckling saknas, och prissätt­

ningen kommer som regel att kännetecknas av rena godtycket eller påverkas av

tvånget till snabb utförsäljning för vinnande av omedelbar tillgång till likvida

medel. Som ett särskilt skäl för bokföringskunskap som villkor för rätten

att idka näring har anförts, att då vid konkurs stränga straffpåföljder inträda

för försummad bokföringsplikt, det med fog kunde fordras, att från det all­

männas sida hölles tillsyn över att näringsidkarna besitta nödiga kunskaper i

bokföring.

Emellertid kunna de invändningar, som från olika håll framförts gentemot

kravet på bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring,

icke heller frånkännas berättigande. Det är sålunda utan vidare uppenbart,

att enbart en genomgången utbildningskurs i bokföring ingalunda kan till­

mätas betydelse som mätare på förmågan att omhänderhava skötseln av ett

affärsföretag. Å andra sidan kan, såsom också framhållits av Stockholms

handelskammare, ofta inträffa, att personer, som genom driftighet och duglighet

synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre väl kvalificerade ifråga

örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbildning kan ju för sådana fall

lätt ersättas genom anställande av för sådant ändamål kompetent arbetskraft.

Beträffande ett villkor av nu ifrågavarande innebörd gälla överhuvud taget -—

örn än i mindre grad -—■ samma synpunkter, som anförts beträffande den mera

speciella yrkeskompetensen. Särskilt må betonas den här mycket näraliggande

faran för att villkorets uppfyllande efter hand övergår till att bliva enbart en

formalitet.

Vid övervägande av hithörande omständigheter har kollegium för hantverkets

vidkommande kommit till den slutsatsen, att förvärvet av kunskap om yrkes-

kalkylation står i så nära samband med yrkesutbildningen såsom sådan, att

fordran på dylik kunskap inom resp. hantverksgrenar näppeligen kan upp­

ställas såsom fristående legalt villkor för rätten att idka hantverk. Att för

hantverkets del fordra kunnighet enbart i bokföring torde icke kunna ifråga­

sättas.

Med avseende å handelsyrket ligger frågan om kunskap i bokföring däremot

något annorlunda till. Medan för hantverket såsom sådant bokföringen torde

vara av mindre betydelse i jämförelse med behovet av yrkeskompetens och kal-

kylationsförmåga, spelar bokföringen i handelsyrket en särdeles viktig roll för

rörelsens bedrivande överhuvud taget enligt ekonomiskt sunda principer. Det

bör därför enligt kollegii mening kunna tagas under övervägande, huruvida icke

detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor för

rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. En bestäm­

melse härom kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan bör

snarare betraktas som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokförings­

lagens bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker. Det kunde då med

20

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

åter funnit utkastets ståndpunkt väl avvägd, hava i en del yttranden än längre

gående åtgärder påfordrats.

BknnÖskåp9"

Vad fÖrSt handeln angar har det i utkastet upptagna kravet på styrkt bokfö-

som kom-

ringskunskap såsom villkor för rätt att idka butikshandel i allmänhet vunnit

koV för Vätt

anslutning från länsstyrelsernas sida. Länsstyrelserna i Malmöhus och i Älvs-

att idka

borgs län ställa sig dock tveksamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifråga-

k andel,

sätter, huruvida icke målet skulle kunna nås genom att vårdslös och falsk bok­

föring lades under allmänt åtal i samband med åtal för oriktig deklaration.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, om kravet skall upptagas, det borde

räcka, därest bevis örn bokföringskunskap presterades för den, som förde affä­

rens böcker. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Söder­

manlands, Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län an­

se likaledes för strängt att fordra bokföringskunskap hos näringsidkaren per­

sonligen: det vore tillfyllest med sådan kunskap hos föreståndare eller

hos biträde. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands. Skaraborgs och Norr­

bottens län anse bokföringskravet böra gälla för all handel, således även

grosshandel.

Av magistraterna och stadsstyrelserna i landets 113 städer hava 110 inkom­

mit med yttranden. I 40 av dessa yttranden förekommer dock allenast ett all­

mänt uttalande, att anledning till erinran mot lagutkasten icke syntes föreligga.

Endast stadsstyrelsen i Eslöv samt. magistraterna i Hjo, Örebro, Västerås och

Piteå hava bestämt avstyrkt bokföringskravet; magistraterna i Halmstad och

Varberg ställa sig tvekande. Magistraten i Trälleberg anser undantag böra gö­

ras för vissa mindre affärer. Stadsstyrelserna i Lidingö och Mjölby samt magi­

straterna i Uppsala, Nyköping, Karlskrona, Laholm och Skara anse tillfyllest

med bokföringskunskap hos föreståndare eller hos biträde. För den händelse

bokföringskravet ansåges böra lagfästas, ansluter sig även magistraten i Halm­

stad till sistnämnda uppfattning. Enligt magistraterna i Södertälje och Norr­

köping samt stadsstyrelsen i Kungälv borde bokföringskunskap fordras av

alla, som driva rörelse av beskaffenhet att medföra bokföringsplikt. Magistra­

terna i Linköping och Luleå anse kravet böra gälla idkare av varje slag av

handel. Likaså magistraten i Varberg, som uttalar att, örn detta villkor över

huvud skall uppställas, det borde gälla för all yrkesmässig handel.

Av handelskamrarna hava Stockholms och Skånes handelskammare, handels­

kammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskam­

mare avstyrkt ifrågavarande kompetenskrav. Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare synes anse övervägande skäl tala mot kravets uppställan­

de. Gotlands handelskammare och handelskammaren i Karlstad tillstyrka

utkastets förslag, den senare handelskammaren dock under framhållande av

att dispensmöjlighet mäste finnas. Östergötlands och Södermanlands handels­

kammare, Smålands och Blekinge handelskammare samt Västergötlands och

norra Hallands handelskammare anse tillfyllest med bokföringskunnigt biträ­

de, likaså Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Enligt han­

delskammaren i Gävle borde bokföringskunskapen föreligga hos näringsidkaren

själv eller hos någon, som är satt att leda hans företag t. ex. prokurist, Han-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

ett intyg, utvisande att han ägde nöjaktiga bokföringskunskaper. Kunde garan­

tier skapas för att villkorets uppfyllande ej bleve enbart en tom formalitet,

kunde det synas som örn alla praktiska betänkligheter borde vara övervunna.

Emellertid är det icke så mycket vid affärens startande utan snarare vid rörel­

sens övergång, som svårigheter kunna yppa sig. Vid frivillig överlåtelse torde

visserligen kravet på, att köparen skall vid inregistreringen uppvisa bokförings-

intyg, ej behöva vålla större betänkligheter, men om övergången är föranledd av

handelsidkarens dödsfall, kunna besvärligheter givetvis möta. I flera av de

avgivna utlåtandena har sålunda påpekats, att en änka, som fortsatte sin avlidne

mans rörelse, skulle bliva tvungen att genomgå en bokföringskurs för att ernå

den behövliga kompetensen. Ett annat fall, som i praktiken även kan vara av

viss betydelse, är det, då handlanden såsom enda arvinge efterlämnar omyndigt

barn och rörelsen av förmyndaren fortsättes i syfte, att arvingen efter uppnådd

myndighetsålder skall handhava rörelsen. Efter ordalagen i utkastet skulle det

närmast vara förmyndaren, vilken, såsom den som formellt driver rörelsen,

skulle ha att förete ett intyg örn bokföringskunskap. Härmed skulle i själva

verket uppställas ett särskilt formellt villkor i fråga örn förmyndarens kvalifi­

kationer. En icke bokföringskunnig men i övrigt lämplig person skulle i ett

dylikt fall knappast av domstolen kunna förordnas till förmyndare. Svårighet

torde även uppstå, då ett handelsbolag, såsom ej sällan sker, genom utträde av

bolagsman övergår till enskild firma. I sin egenskap av juridisk person har

handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av de an­

ställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de gamla bolags­

männen kvarstår, räcker icke längre den anställdes kompetens utan firmainne­

havaren måste anskaffa kompetensbetyg för egen del, vilket givetvis kan vålla

besvärligheter, örn han t. ex. på grund av ålder eller sjukdom har svårt a.tt

tillägna sig de bokföringskunskaper, som erfordras. En rigorös tillämpning av

utkastets bestämmelser skulle måhända föranleda, att änkan, förmyndaren eller

firmainnehavaren, örn handelsbolagsformen av en eller annan anledning ej kun­

de användas, bleve tvungen att ombilda företaget till aktiebolag, i vilket fall

lagens krav i förevarande hänseende skulle vara uppfyllt, örn någon, som satts

att leda företegets angelägenheter, ägde bokföringskunskap. Att emellertid på

detta sätt tvinga affärsinnehavare att för en, i många fall kanske rätt obetyd­

lig rörelse, tillgripa en företagsform, som alls icke är lämpad för densamma och

varigenom skulle föranledas i och för sig onödiga utgifter för bolagsbildning,

aktiestämpel o. s. v., kan knappast vara välbetänkt.

För mötande av de anförda svårigheterna har nu i några av de avgivna utlå­

tandena föreslagits, att den utväg, som i utkastet anlitats för de juridiska perso­

nernas del, borde kunna komma till användning även för affärsföretag, som in­

nehavas av,enskild person. Kompetenskravet i fråga skulle sålunda vara upp­

fyllt, örn någon, som vore satt att leda företagets angelägenheter, ägde nöjaktig

bokföringskunskap. Emellertid torde — särskilt i mindre detaljhandelsföretag

—• tvekan givetvis kunna komma att råda, huruvida den, för vilken kompetens­

betyget företeddes, verkligen uppfyllde kravet att vara satt att leda eller

intaga en ledande ställning i affärens angelägenheter. Med hänsyn härtill tor­

de bestämmelsen, för undvikande av de påpekade praktiska olägenheterna, böra

givas don innebörden, att affärsinnehavare, som själv ej ägde nöjaktig bokfö­

ringskunskap, ^skulle hava ett biträde anställt, som uppfyllde kompetenskravet.

Aven mot en så modifierad bestämmelse kunna givetvis anföras vissa invändnin­

gar. Sålunda kan framhållas,, att densamma i vissa fall kan vålla affärsinne-

havaren kostnader, som i enskilda fall kunna förefalla rätt så kännbara, att svå­

righeter kunna möta. särskilt på landsbygden, att för ändamålet anskaffa kom­

petent person samt att en bestämmelse med ovan anförda, modifierade innebörd

ej kan väntas få den betydelse, som avsetts med hänsyn till stävjande av sen

24

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig tvekande. Av magistraterna utta­

la sig endast magistraterna i Södertälje. Jönköping. Västervik, Sölvesborg,

Trälleberg, Mariestad och Skellefteå för detsamma. Smålands och Blekinge

handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ansluta sig likale­

des till detta krav. I övrigt hava endast Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverksorganisation och skolöverstyrelsen uttalat sig för detsamma.

Vad i de av berörda yttranden, däri närmare motivering förekommer, härut­

innan anförts, framgår av en inom departementet utarbetad sammanställning,

vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet (bil. C 2).

I sitt utlåtande över utkastet har kommerskollegium på de i principutlå­

tandet anförda skälen och under åberopande i tillämpliga delar av de syn­

punkter mot ett dylikt kompetensvillkor, som kollegium samtidigt framförde i

fråga örn motsvarande yrkande från hantverkarhåll — för dessa synpunkter

torde jag få redogöra i samband med motsvarande spörsmål i fråga örn hant­

verket - - förklarat sig vilja avstyrka, att föreskrifter härom upptagas i lag­

stiftningen.

Kompe-

tengviilkor

för rätt att

idka hant­

verk.

De av Sveriges hantverksorganisation tidigare framställda kraven på vissa

legala kompetensvillkor för rätten att utöva självständig hantverksrörelse vid­

hållas av organisationen i dess yttrande över utkastet. Kravet på styrkt b o k-

f ö r i n g s k u n s k a p har i övrigt tillstyrkts endast av länsstyrelsen i Hallands

län, magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv,

handelskammaren för örebro och Västmanlands län och Sveriges advokatsam­

fund ävensom av skolöverstyrelsen. För kraven på styrkt yrkeskompe­

tens och praktik hava handelskammaren för örebro och Västmanlands

län samt skolöverstyrelsen uttalat sig; jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län

och magistraten i Södertälje hava ansett dessa krav värda beaktande. Sveri­

ges köpmannaförbund har framhållit behovet av legala kompetensvillkor även

för hantverkets vidkommande.

En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll torde som bilaga få fogas

till protokollet (bil. C 3).

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium beträffande

frågan örn uppställande av legala kompetensvillkor för hantverkets vidkom­

mande till en början, att kollegium vid den förnyade prövning, som kollegium

ägnat detta spörsmål, icke kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid den

opinion inom hantverkskretsar, som i de avgivna yttrandena kommit till uttryck.

Det skäl, som från några håll förts fram i främsta planet — nämligen be­

hovet av skydd för den stora allmänheten mot icke yrkeskunniga hantverkare

funne kollegium dock mindre talande. De olägenheter, som icke minst ur

konsumenternas synpunkt vore oundgängligen förenade med ett på legala kom­

petenskrav grundat system, torde väga betydligt tyngre än den risk, som all­

mänheten utsattes för genom icke yrkeskunniga hantverkare. Denna risk borde

ej överskattas. Redan nu torde det icke möta några svårigheter för den, som

26

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

de aktningsvärda strävanden, som från vissa kåll gjordes för att bibehålla

yrkesnivån, omintetgjordes. Den köpande allmänhetens uppfattning om vad

ett verkligt förstklassigt skrädderi betydde bleve förvillat, och allmänheten bi-

bragtes lätt den uppfattningen, att beställningsskrädderi och konfektion kunde

jämställas. Synpunkten, att hantverkets svårigheter till stor del berodde på

konkurrens med icke yrkesutbildade utövare, hade framhållits även i ett stort

antal andra yttranden. Hallands hantverksdistrikt hade betonat, att skydd be­

hövdes för att utestänga den förödande illojala konkurrens, som bedreves av

personer, som varken hade kunskap örn hur arbetet skulle utföras eller kunde

göra en tillförlitlig kostnadsberäkning. Och även Sveriges konditorförening

hade klagat över den illojala konkurrens, som alltmer framträdde icke minst

inom föreningens fack, från icke yrkesutbildade personers sida.

Kollegium anförde vidare:

’Den ståndpunkt, kollegium intagit till denna fråga och alltjämt vidhåller,

har för visso icke dikterats av ett underskattande av hantverkets betydelse, ej

heller av en bristande värdering av de svårigheter, nied vilka hantverket för

närvarande har att kämpa. Men kollegium förmenar, att dessa svårigheter icke

äro av den art, att de låta sig övervinnas med hjälp av de ifrågasatta lagstift­

ningsåtgärderna.

Ett konsekvent genomförande av principen, att hantverket skall förbehållas

endast verkligt yrkesutbildat folk, skulle uppenbarligen göra det nödvändigt,

dels att låta kompetenskravet gälla såväl på landet som i städerna, dels och att

ge dessa yrkesutbildade ensamrätt eller monopol att utföra allt vad som kan

anses hänförligt till »hantverksarbete». Det torde också enligt vad kollegium

inhämtat på ledande håll inom hantverksorganisationen vara avsett, att en nä­

ringslag hos oss borde grundas på dessa principer. För att garantera uppe­

hållande av ett sådant system bleve det nödvändigt att straffbelägga den, som,

utan att vara yrkesutbildad hantverkare eller anställd hos en sådan, företoge

sig att mot ersättning åt annan utföra hantverksarbete. En hantverkslagstift-

ning av så strängt monopolistisk karaktär skulle emellertid knappast vara ge­

nomförbar. Det skulle säkerligen vara i hög grad stridande mot allmänhetens

uppfattningssätt, att det vöre en brottslig gärning att — låt vara mot ersätt­

ning — hjälpa en annan vid något arbete, som kunde rubriceras såsom 'hant­

verksarbete’. För stora grupper av landsbygdsbefolkningen är hemslöjden

som bekant en betydande förvärvskälla. Men även hemslöjdsarbete utfört i för­

värvssyfte bleve med den principiella utgångspunkt, som ovan angivits, ett

straffbart intrång på hantverkarnas skyddade förvärvsområde. Att undantaga

dylikt arbete från straffbudets tillämplighet skulle svårligen gå för sig, ty

var skall en hållbar gräns dragas mellan 'hemslöjd’ och annat 'hantverksar­

bete’.

Det må också påpekas, att en så strängt monopolistisk hantverkslagstiftning,

som med tillmötesgående av kraven på hantverkarhåll skulle bli gällande, för

närvarande icke finnes i något land. Den norska lagen, som ofta åberopas som

lämplig förebild för oss, har dock i två synnerligen väsentliga avseenden från-

trätt kravet på yrkeskompetens. För det första gäller lagen nämligen obliga­

toriskt blott i städerna, medan densamma blir tillämplig på landsbygden endast

efter särskilt beslut av regeringen på framställning av de kommunala myndig­

heterna. En dylik frivillig underkastelse under lagen har, oaktat densamma

varit i gällande kraft i sjutton år, ej beslutats av mer än sex kommuner. I

'ladestaeder’, motsvarande våra köpingar och municipalsamhällen, gäller lagen,

såvida ej regeringen gör särskilt undantag, vilket skett i fråga örn ett tjugo-

28

Kungl. Majlis proposition nr hl.

konkurrenshänseende än en hantverkare i samma kommun, som har anställda

biträden utom familjen. Den senare är utestängd från möjligheten att utföra

ett arbete i en närbelägen stad, även om han skulle kunna utföra arbetet i fråga

utan anlitande av biträde, men frihantverkaren är det icke. Att åter generellt

begränsa frihantverkarnas rätt att verkställa arbete till den kommun, där han

bär bostad eller verkstad, skulle givetvis vara alldeles för strängt och särskilt

på landsbygden bereda påtagliga olägenheter både för hantverkaren och för

dem, som taga hans tjänster i anspråk. Ej heller kan åt en yrkeskunnig hant­

verkare i stad beredas skydd mot frihantverkarna i samma stad. Redan av det

sagda torde framgå, att en rättvis avvägning av denna lokala konkurrensbe­

gränsning knappast låter sig göra och i varje fall skulle leda till ett mycket in­

vecklat reglementerande. Därtill kommer, att det torde visa sig synnerligen

svårt att i praktiken få dessa lokala skrankor respekterade. Redan den norska

lagens förhållandevis enkla föreskrifter hava visat sig vara lätta nog att kring­

gå. En snickare i en landskommun, som får i uppdrag att göra ett hantverks­

arbete för en person i en närliggande stad, kan utföra arbetet hemma i sin verk­

stad, men skulle något särskilt installationsarbete erfordras hos kunden, måste

detta verkställas av en snickare på platsen, såvida ej landssnicka.ren är frihant­

verkare, i vilket fall han, såsom förut nämnts, är obunden av de lokala begräns­

ningarna. Vid butiksinredningar o. d. brukar då ofta ordnas så, att en hant­

verkare i staden formellt står för arbetet, medan det i själva verket utföres av

en hantverkare från annan ort. Flera rättsfall finnas från skrädderibranschen,

där fråga varit, hunivida en skräddare med verkstad utanför staden hade rätt

att efter att ha tagit mått hos kunder i staden sy kläderna i verkstaden och

e ventuellt företaga provning i staden. (Se Norsk Retstidende 1900 s. 337, 1909

s. 384, där nämnda förfarande ansetts icke stridande mot lagen.) Det skydd,

som de yrkesutbildade stadsskräddarna åtnjuta, blir med en sådan tolkning gi­

vetvis av begränsat värde, men å andra sidan låter det sig svårligen tänka, att

man skulle kunna förbjuda en dylik trafik. Det säger sig självt, att det skall

vara ytterligt svårt att på ett verkligen effektivt sätt övervaka lagens tillämp­

ning i de enstaka fallen. Och det bulvansystem, som uppgives i stor omfattning

florera i Norge, har lagstiftningen knappast någon möjlighet att komma till

rätta med. Det förefaller föga troligt, att våra hantverkare, som sedan lång tid

tillbaka varit vana vid att fa fritt utöva sitt hantverk, skulle önska se sin han­

tering instängd i lokala skrankor, som binda den skicklige och lojale utövaren

av hantverksyrket, medan den mindre lojale ej lärer draga i betänkande att med

begagnande av de kryphål lagen erbjuder åsidosätta de stadgade inskränknin­

garna Och dock är ett lokalt skyddssystem, såsom tidigare visats, ofrånkom-

ligt, ^såvida det äskade skyddet mot icke yrkesutbildade hantverkare skall bli

av något värde.

Beträffande det andra av de ovan berörda flndantagen från de legala kompe­

tenskraven, nämligen de s. k. frihantverkarnas rätt att även i städerna driva

hantverksrörelse, bör ej förbises, att detta undantag i själva verket innebär ett

synnerligen betydelsefullt ingrepp i den uteslutanderätt till hantverksarbete,

som skulle förbehållas de formellt yrkesutbildade. Den enda skillnaden, som

skulle föreligga mellan de båda grupperna, skulle bestå däri, att frihantverkar­

na ej finge i sin rörelse sysselsätta andra än familjemedlemmar och sådana icke

familjemedlemmar, som sysselsattes med arbete, vartill icke krävdes hantverks-

kunskap. De yrkesutbildade hantverkarnas företrädesrätt skulle alltså bestå i

befogenheten att antaga kvalificerad biträdeshjälp. Det förefaller som om den-

na företrädesrätt knappast vore av den betydelse, att den kunde rättfärdiga de

| örhoppningar örn hantverkets regeneration, som man inom hantverkskretsar

knyter till den nya lagen. Det bleve uppenbarligen ofta fråga örn en prövning

av ytterst subtil art, huruvida ett visst arbete vore mer eller mindre kvalificerat.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

Det vore naturligt, att från hantverkshåll det övervägande intresset riktats

på en stark specialisering av yrkena. En dylik utveckling vore emellertid för

den konsumerande allmänheten i vissa fall föga önskvärd, ty därigenom att ett

antal olika hantverkare måste anlitas för ett och samma arbete, bleve givetvis

arbetet fördyrat. Visserligen hade den norska hantverkslagen nödgats göra ett

undantag av synnerlig betydelse från regeln, att en hantverkare endast finge ut­

öva det hantverksyrke inom vilket han styrkt sin kompetens, genom att med­

giva honom rätt att gripa över i andra hantverk i den utsträckning, som vore

nödvändigt för frambringande av ett 'helt handverksarbeide’, men klart vore,

att denna bestämmelse icke kunde vinna tillämpning i en hel del fall, bl. a. just

på det område, från vilket klagomål i berörda hänseende ivrigast förnummits,

nämligen vid reparationsarbeten o. d. inom byggnadsbranschen. Som exempel

hade framhållits, att en husägare, som ville ha en ugn omsatt, kunde få vända

sig till en snickare för borttagande av lister och brädfodring, till en kakelugns­

makare för själva omsättningen, till en plåtslagare för nödig plåtbeklädnad och

slutligen till en målare för borttagande av spåren efter reparationsarbetet, allt

såvida han ej föredroge att vända sig till en frihantverkare, som kunde ensam

utföra hela arbetet.’

Kollegium anförde vidare:

En svårighet, som i detta sammanhang måste beaktas, gäller de juridiska

personernas ställning. Liksom när det gäller bokföringskravet måste det näm­

ligen även i förevarande hänseende tillses, att icke denna företagsform väljes

för att kringgå kravet på yrkeskompetens. I Norge har man därvid genom sär­

skilda restriktiva bestämmelser sökt förekomma en sammankoppling av ett fler­

tal hantverksyrken till stordrift. Hantverkslagen föreskriver sålunda, att ett

bolag kan förvärva hantverksbrev endast på villkor, att en delägare i bolaget,

som är medlem av styrelsen och har den fackmässiga ledningen av arbetet, har

hantverksbrev i yrket, och bolaget har ej rätt att driva annat hantverk än det,

som är nämnt i hantverksbrevet. Yrkeskunskap hos.annan än styrelseledamot

t. ex. hos särskilt anställd person räcker således ej. Även örn man icke hos oss

skulle genomföra så. restriktiva bestämmelser, lärer det dock icke vara möjligt

att förekomma, att icke för vissa grenar av näringslivet till följd av det nära

samarbetet mellan hantverk och industri, kravet på formell yrkeskompetens

skulle komma att kännas som en besvärande tvångströja. Man skulle vid upp­

tagande a,v nya produktionsgrenar eller omläggning av driftsmetoder o. s. v.

från. ledningens sida städse få ha uppmärksamheten riktad på huruvida icke

möjligen något visst led ^produktionsförloppet kan komma att tangera det ena

eller andra hantverksomradet och påkalla, att en förman med kompetensbevis

såsom hantverkare skulle få lov att knytas till företaget. De kompetenskonflik­

ter, som, enligt vad förut är berört, kunna befaras bli en följd av den åsyftade

hantverkslagstif tningen, koinra e helt naturligt också att ur förevarande syn-

punkt bereda olägenheter för industrien.

Av det anförda torde klart framgå, vilka betydande svårigheter, som äro för­

enade med genomförande av legala krav på yrkeskompetens. Det är alldeles

uppenbart, att övervakningen av en dylik lagstiftnings efterlevnad ej är lätt att

ordna. En lagstiftning, som med en mångfald restriktioner griper in i stora be-

folknmgslagers dagliga verksamhet, kommer helt naturligt att leda till en

mångfald lagöverträdelser. Då kontrollen av naturliga skäl icke kan bliva syn-

nerhgen effektiv, kommer sannolikt endast en del enstaka fall att bliva föremål

tor beivran. Det säger, sig självt, att lagen kan komma att utnyttjas i rent

rakasseringssyfte, och i allt fall kan en sadan uppfattning lätt nog vinna in­

steg- hos allmänheten. Här är också att beakta en viktig skillnad i åklagare­

maktens ställning i Norge och hos oss. Genom en särskild föreskrift i norska

32

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

rativa varuförmedlingen har under de senaste två decennierna undergått en

kraftig utveckling. Vid ingången av år 1931 voro sålunda till kooperativa

förbundet anslutna 731 föreningar med ett medlemsantal örn 450,908 och en

omsättning på över 342 miljoner kronor. Slutligen har företagsbildningen

både inom handel och hantverk understundom tagit en omfattning, som avsevärt

överstigit behovet.

De omständigheter jag här påpekat hava i hög grad inverkat på den enskilde

detaljhandlarens och hantverkarens utkomstmöjligheter. De allt mer tilltagande

svårigheter, med vilka man inom dessa näringskretsar haft att kämpa, hava

också, som framgår av förut lämnad redogörelse, föranlett upprepade fram­

ställningar örn statsmakternas mellankomst för åvägabringande av bättre be­

tingelser för näringsverksamhetens bedrivande.

Min principiella inställning till de önskemål och krav, som från detaljhan­

delns och hantverkets målsmän sålunda kommit till uttryck, kan i korthet an­

givas så, att åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekonomiska

organisation väl bör från det allmännas sida ägnas all den omsorg, som er­

fordras för beredande åt dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för

fyllande av deras speciella uppgifter inom respektive produktionen och varu­

förmedlingen, men att därvid icke heller bör släppas ur sikte vad som ur deri

konsumerande allmänhetens synpunkt må synas mest ägnat att betjäna dess

intressen.

I de gjorda framställningarna hava detaljhandelns och hantverkets represen­

tanter särskilt framhållit, att de med sina krav på vissa kompetensvillkor

icke åsyftade något förtäckt skråtvång eller någon inskränkning i en sund

konkurrens. Deras önskan vore endast att så tillvida begränsa den fria före­

tagsbildningen, att den, som icke visade sig kompetent att på egen hand driva

butiksbandel eller hantverk, icke heller skulle få uppträda som självständig

företagare inom dessa näringsgrenar. Sveriges köpmannaförbund framhåller

sålunda, att vad förbundet vände sig mot vore 'att personer utan ringaste ut­

bildning eller förutsättningar för yrket tillåtas att etablera sig som själv­

ständiga köpmän och inträda i ansvarsställning gentemot leverantörer såväl

som allmänhet’. 'Hantverkarna eftersträva’, yttrar Sveriges hantverksorga •

nisation, icke något monopol eller åsyfta på något sätt en återgång till skrå­

tidens förhållanden, man begär blott, att de, som utöva ett yrke, skola kunna

sin sak.’

Tydligt är att nu anförda synpunkter i och för sig ingalunda äro ofören­

liga med konsumenternas bästa. Som kommerskollegium framhållit, hava nä­

ringsidkarna och deras kunder ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stå­

ende hantverksproduktion och en rationellt ordnad varuförmedling, varav

följer, att frågan örn yrkesnivåns höjande är av stor betydelse även för den

konsumerande allmänheten. Härutinnan torde för övrigt knappast förekom­

ma några delade meningar. Den fråga det nu gäller avser emellertid icke

nyss anförda allmänt omfattade önskemål örn ökad yrkesskicklighet utan

begränsar sig till spörsmålet, huruvida det eftersträvade målet står att vin-

34

Kungl. Majlis proposition nr hl.

ett stadgande av nu angiven innebörd, i vilket nian å köpmannahåll onekligen

inlagt ett mera vittgående syfte, finner jag icke föreligga.

Till de skäl, jag nyss anfört mot att tillmötesgå de framställda kraven på

bokföringskunskap som villkor för rätt att utöva näring, kommer dessutom, att

en bestämmelse därom säkerligen skulle medföra avsevärda svårigheter i prak­

tiken. En änka, som fortsatte sin avlidne mans rörelse, skulle bliva tvungen

att genomgå en bokföringskurs eller på annat sätt förskaffa sig den erforder­

liga kompetensen. Samma skulle gälla annan arvinge. Om handlanden efter­

lämnade omyndigt barn och rörelsen skulle drivas av förmyndare, tills arvingen

själv kunde handhava densamma, skulle till förmyndare icke kunna förordnas

annan än den, som kunde förete intyg örn bokföringskunskap. Svårigheter

kunde även uppstå, då ett handelsbolag, som ofta vore fallet, genom utträde av

bolagsman överginge till enskild person. I sin egenskap av juridisk person

hade handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av

de anställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de förra

bolagsmännen kvarstode, måste denne anskaffa kompetensbetyg för egen del,

vilket uppenbarligen kunde vålla besvärligheter, örn han på grund av ålder

eller annan orsak hade svårt att tillägna sig de bokföringskunskaper som

erfordrades. Visserligen skulle i fall som nu nämnts dispens från bokförings-

villkoret kunna meddelas eller den möjligheten kunna tillgripas att ombilda

företaget till handelsbolag eller aktiebolag, i vilket fall lagens krav i föreva­

rande hänseende skulle kunna efterkommas genom att som ledare för före­

taget anställdes bokföringskunnig person. Ett dispensförfarande synes emel­

lertid ur olika synpunkter mindre tilltalande. Och att tvinga affärsinne-

havaren att för en kanske tämligen obetydlig rörelse tillgripa en företagsform,

som måhända icke vore lämpad för densamma, kan, såsom kommerskollegium

framhållit, knappast vara välbetänkt.

I anledning av nu berörda invändningar har kommerskollegium i sitt se­

nare utlåtande föreslagit, att den i författningsutkastet för juridiska personer

ifrågasatta rättigheten att vid företaget anställa bokföringskunnig person bor­

de förklaras gälla även för affärsföretag, som innehades av enskild person. Då

emellertid särskilt beträffande mindre detaljhandelsföretag tvekan lätt kunde

uppstå, huruvida den sålunda anställde verkligen fyllde kravet att leda affä­

rens angelägenheter, borde enligt kommerskollegii mening det vara till­

fyllest, örn i företaget anställdes ett biträde, som besutte nödig bokföringskun­

skap.

Vad kommerskollegium sålunda föreslagit synes mig vara den enda fram­

komliga vägen att undanröja de praktiska olägenheter av den ifrågasatta

föreskriften örn bokföringskunskap som kompetensvillkor. Men därmed torde

också i själva verket det syfte man velat nå med uppställande av ifrågava­

rande villkor vara till väsentlig del förfelat. Härtill kommer, att registreringen

hos myndigheterna av en stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens

kompetensbetyg skulle vålla en ej obetydlig arbetsbelastning och ökade kost­

nader. Ävenledes skulle svårigheter möta att effektivt övervaka efterlevnaden

36

Kungl. Majlis proposition nr hl.

lämna envar frihet att utan styrkande av sin kompetens försörja sig genom

hantverksarbete, då rörelsen utövas allenast av honom själv eller med hjälp av

familjens arbetskrafter. Vidare synes av praktiska skäl oundgängligt att helt

undantaga den egentliga landsbygden från lagens tillämplighetsområde eller i

varje fall göra dess tillämpning beroende på framställning av kommunala myn­

digheter. Med stöd av erfarenheten från Norge, där en lagstiftning av denna

innebörd sedan åtskilliga år tillbaka varit gällande, har kommerskollegium i

sitt nu berörda utlåtande, till vilket jag anhåller få hänvisa, utförligt påvisat,

hur förhållandena enligt kollegii mening skulle gestalta sig, örn en dylik lag­

stiftning här förverkligades, samt redogjort för de vanskligheter och i åtskil­

liga hänseenden otillfredsställande resultat, som därvid kunde förväntas upp-

komma. Dessa olägenheter, vilka torde vara i allt väsentligt ofrånkomliga,

synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de måste anses mer än uppväga de

fördelar, som systemet skulle medföra.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka,

att praktisk utbildning, yrkeskunskap eller förfarenhet i kostnadsberäkning

göres till legalt villkor för rätt till självständig hantverksutövning.

I fråga örn handeln hava de framställda önskemålen örn yrkeserfarenhet så­

som legalt kompetensvillkor numera preciserats till två års praktik i yrket

för rätt till butikshandel.

Även gentemot ett dylikt villkor måste jag ställa mig betänksam. Väl må

medgivas, att mindre detaljaffärer ofta öppnas, utan att innehavarna äga några

på praktisk erfarenhet grundade förutsättningar för en tillfredsställande sköt­

sel av affären. Men de misslyckanden, som icke sällan blivit en följd därav,

hava säkerligen verkat återhållande icke minst i fråga om kreditgivningen till

planerade nya företag, då företagaren icke ansetts äga nödig kompetens för

sin uppgift. Härigenom har uppkomsten av mindre önskvärda affärer i viss

mån förhindrats. Mitt allmänna intryck är också, att förhållandena på detta

område numera utvecklat sig till det bättre. I varje fall kunna missförhållan­

den av dylik art icke avhjälpas genom lagstiftningen, utan böra de inom affärs­

livet fritt arbetande krafterna utan inblandning från det allmännas sida här

få verka reglerande.

Innebörden av förevarande kompetensvillkor blir i hög grad beroende på be­

stämmelsens närmare utformning såväl beträffande beskaffenheten av den han­

delsrörelse, inom vilken praktiken skall hava inhämtats, som ock i fråga örn

arten av sökandens där innehavda anställning. Härvid torde man, i likhet

med vad fället är i Norge, icke kunna uppställa annat än ytterligt liberala be­

stämmelser och sålunda få godtaga även praktik i mycket underordnad be­

fattning inom så gott som vilket slag av affärsrörelse som helst. Hedan häri

ligger naturligen en svaghet i det ifrågasatta stadgandet. Den erfarenhet,

som inhämtats t. ex. under anställning som biträde i en liten mjölkaffär, torde

näppeligen kunna kvalificera till en självständig ledning av ett större detalj­

handelsföretag. Härtill kommer ytterligare en omständighet, som ingiver tvek­

samhet om villkorets lämplighet, den nämligen, att en god försäljare icke alltid

38

Kungl. Majlis proposition nr kl.

och finge icke tilldelas annan än den, som fyllt 25 år och vöre känd för god

vandel samt minst 8 år arbetat i yrket och därvid förvärvat sådan skicklighet

och erfarenhet, som en självständig utövare av yrket eller yrkesgrenen skä­

ligen kunde anses böra äga. Vidare fordrades att i avgångsbetyg från ämnes-

eller yrkeskurs i statsunderstödd yrkesskola hava erhållit godkända vitsord i

kalkylation och bokföring eller att äga däremot svarande kunskaper i dessa

ämnen. Slutligen skulle vederbörande driva eller stå i begrepp att starta själv­

ständig yrkesverksamhet eller vara anställd som arbetsledare. För utredning

angående sökandens kompetens och yrkesskicklighet skulle tillsättas en nämnd

örn tre personer, därav en, som skulle vara nämndens ordförande, skulle utses av

kommerskollegium och de övriga av hantverksorganisationens styrelse. Nämn­

den hade att efter granskning av ansökningshandlingarna verkställa den ut­

redning, som kunde erfordras för bedömande av sökandens kvalifikationer, samt

att därom avgiva skriftligt yttrande. I detta skulle ansökningen till- eller av­

styrkas. Sedan nämndens yttrande inkommit, skulle ansökningen av styrelsen

prövas och avgöras. Nämndens omkostnader skulle gäldas av hantverksorga-

nisationen, som för varje brev finge uttaga en avgift av högst fyratio kronor.

De närmare bestämmelserna angående nämndens verksamhet, som kunde er­

fordras, skulle utfärdas av kommerskollegium efter hantverksorganisationens

hörande. I utkastet till näringslag meddelades därjämte hänvisning till sär­

skilda bestämmelser om yrkesskicklighets utmärkande genom mästarbrev.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttalats tillfredsställelse med de

sakkunnigas förslag i denna del. Endast kooperativa förbundet förklarar sig

hysa den meningen, att frågan örn mästarbrevs utfärdande alltjämt borde vara

en hantverkets egen angelägenhet. Ansåge hantverkarna själva, att mästarbrev

vore av betydelse för främjandet av de strävanden för hantverkets utveckling,

för vilka Sveriges hantverksorganisation vore främsta målsmannen, så funnes

intet att erinra mot att hantverksorganisationen utfärdade mästarbrev efter de

grunder, den kunde finna lämpliga. Denna angelägenhet borde få förbli en

hantverksorganisationens inre fråga. Enligt förbundets mening vore det obe­

hövligt och olämpligt att i en eller annan form giva mästarbreven officiell

sanktion.

Att det allmänna genom sin medverkan förlänar ökad auktoritet åt mästar-

brevsinstitutionen synes mig välbetänkt. Förutsättningen för en dylik med­

verkan torde dock böra vara, att densamma av hantverkarna själva någor­

lunda enigt förordas och att mästarbreven kunna förväntas bliva så uppskat­

tade av hantverkarna själva, att dylika brev uttagas av det övervägande fler­

talet därtill kompetenta näringsidkare. Till belysning av det intresse, som

kan förväntas, må nämnas, att antalet ansökningar örn Sveriges hantverks-

organisations mästarbrev, vilka första gången utdelades under år 1929, in­

till den 1 juli 1931 uppgått till 413, därav vid sistnämnda tidpunkt 340 be­

viljats, 29 avslagits och 44 ännu ej blivit föremål för slutligt avgörande.

Därest berörda förutsättningar visa sig vara för handen, är det min avsikt

att förelägga Kungl. Majit förslag till författning i huvudsaklig överens-

Kungl. Majlis proposition nr hl.

39

stymmelse med det av de sakkunnig-a uppgjorda förslaget. Så organiserad

synes mig mästarbrevsinstitutionen genom energiskt bedriven upplysningsverk­

samhet bland den köpande allmänheten kunna bliva hantverkets män en god

hjälp i deras strävanden till yrkets förkovran. Utfärdandet av en författning

av nu nämnd innebörd lärer ankomma på Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

I fråga örn kringföringshandel innehåller näringsfrihetsförordningen allenast

bestämmelser angående rätten att till salu kringföra varor utom ort, där den,

som bedriver kringföringshandel, är bosatt eller, om han jämväl idkar fast

handel, inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet (gårdfarihandel). För

kringföringshandel inom ort, som nu sagts, finnas icke några föreskrifter i

näringsfrihetsförordningen.

Enligt § 9 moni. 4 näringsfrihetsförordningen åligger det den, som vill själv

eller genom annan utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till

salu, att därtill söka tillstånd, örn försäljningen skall försiggå i Stockholm,

hos Överståthållarämbetet, men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma

skall äga rum. För försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd, varjämte

den, som behörigen anmält handelsrörelse, är berättigad att utan tillstånd idka

kringföringshandel å ort, där han pa grund av dylik anmälan inrättat kontor

av stadigvarande beskaffenhet. Vid ansökningen skall sökanden förete intyg

örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att han råder över sig och sin egen­

dom. I stället för detta bevis skall företes, om sökanden är handlande, bevis

att han inom riket idkar handel, och, örn sökanden är gift kvinna samt man­

nens samtycke är erforderligt, bevis därom. Önskar sökanden använda bi­

träden, skola även beträffande dem motsvarande intyg och bevis företes.

Därest vid prövning av betygens innehåll och i övrigt förekommande omstän­

digheter tillståndet beviljas, skall i beviset därom tillståndstiden samt sökan­

dens och biträdenas utseende och ålder angivas. Tillstånd kan endast bevil­

jas för kalenderår eller del därav.

Mot dessa näringsfrihetsförordningens bestämmelser hava åtskilliga an­

märkningar framställts. Det synes sålunda råda en ganska utbredd uppfatt­

ning, att kringföringshandeln — i varje fall den form därav, som man van­

ligen åsyftar med uttrycket gårdfarihandel — icke numera vore påkallad för

tillgodoseende av allmänhetens inköpsbehov. Allmänheten riskerade sämre

varor än vid köp hos ortens handlande och i dessas rörelse kunde kringförings­

handeln vålla kännbart avbräck. Därtill komme, att en kringresande försäl­

jare lätt undandroge sig sin skattskyldighet och att i varje fall de kommuner,

där försäljningen försiggått, icke ägde modighet att beskatta de förtjänster,

hans verksamhet inom kommunen inbringat honom. Slutligen har framhållits,

att kringföringshandeln kunde medföra vissa vådor ur social och sanitär syn­

punkt.

I principutlåtandet anförde kommerskollegium härom:

’Det är enligt kollegii mening uppenbart, att sådan ambulerande försäljning,

som egentligen torde avses med näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn

gårdfarihandel, så småningom skall visa sig vara av behovet mindre påkallad

K riri y-

f'tiri He­

llande!.

Utom

hemorten.

Gällande

rätt.

Kommer s-

kollegium

1928.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

för tillgodoseende av allmänhetens köpebehov i mån som samfärdselmöjlighe­

terna förbättras och utvidgas. En dylik utveckling måste också med hänsyn

till flera olika omständigheter ur det allmännas synpunkt anses önskvärd.

Särskilt ma därvid framhallas de sociala vådor, som i allmänhet äro förenade

med personers kringvandring under nu avsedda förhållanden, ävensom svårig­

heten att öva effektiv kontroll i fiskalisk! avseende över dylika ambulerande

försäljare. Otvivelaktigt löper den köpande allmänheten också större risker

att erhålla mindervärdiga varor vid anlitande av gårdfarihandlare än vid in­

köp hos bofasta handlande. På grund av angivna omständigheter bör enligt

kollegii mening det i gällande näringsfrihetsförordning uppställda kravet på

särskilt tillstånd för rätt att idka gårdfarihandel alltfort upprätthållas. Där­

emot kan kollegium icke som skäl härför godkänna de konkurrenssynpunkter,

vilka för de bofasta köpmännen torde utgöra den huvudsakliga grunden för de

av dem framförda yrkandena örn gårdfarihandel^ ytterligare begränsning.

Örn inga andra skäl vöre att andraga för den inskränkning i näringsfriheten,

som ligger i en särskild reglering av gårdfarihandel^ skulle enligt kollegii

uppfattning en sådan åtgärd icke stå i överensstämmelse med grundsatsen om

handelns frihet.

Vid sidan av den egentliga gårdfarihandel, som avses i näringsfrihetsför-

ordningen och som i det föregående närmast blivit åsyftad, har emellertid på

grund av kommunikationsmedlens utveckling och den under konkurrensens

tryck alltmer tilltagande smidigheten i varuförmedlingen en ny form av ambu­

lerande handel så småningom uppstått, vilken ur legislativ synpunkt visserli­

gen . torde kunna betecknas som gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens

mening, men som till sin art är väsentligen skild från densamma. Kollegium

syftar härvid på den ambulerande försäljning, som bedrives av större industri­

eller handelsföretag genom agenter, vilka å automobil medföra de saluhållna

varorna för omedelbar leverans. Denna trafik lär med motorfordonets ökade

användning ha tagit en betydande omfattning. Naturligen kunna även där­

vidlag i viss mån sådana olägenheter förefinnas, som påtalats i fråga örn gård-

farihandeln, men i stort sett torde knappast kemna göras gällande annat än

att en dylik form av varuförmedling högst väsentligt underlättar konsumen­

tens inköp av för honom behövliga varor. Det synes också kunna betecknas

som en inkonsekvens, att ett större affärsföretag, som enligt gällande bestäm­

melser har full frihet att för senare leverans försälja sina varor genom ombud

(handelsresande) eller per korrespondens med hjälp av katalog, skall vara för­

hindrad att till köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av

ombudet medfört lager. Nu avsedda slag av ambulerande handel bedrives sä­

kerligen i ganska betydande omfattning utan att tillstånd i vederbörlig ord­

ning härtill inhämtas. Även om inga mera framträdande olägenheter ur ord­

nings- och hälsovårdssynpunkt eller med hänsyn till statens fiskaliska intres­

sen härigenom kunna påvisas, måste det likväl anses såsom mindre tillfreds­

ställande, att en väsentlig del av kringföringshandeln på detta sätt lämnas helt

utanför det allmännas kontroll. Olämpligheten häri framstår så mycket tyd­

ligare som någon gränslinje mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och den­

na mera moderna form av försäljningsverksamhet svårligen kan uppdragas.

Det skulle på grund härav, därest den nu avsedda försäljningen helt frigåves,

kunna bliva beroende av rena tillfälligheter, huruvida en ambulerande försälj­

ning skulle vara underkastad särskild rättslig reglering eller icke.’

Av nu anförda skäl förklarade sig kollegium finna motiverat, att all kring-

föringshandel utom bosättningsorten eller den ort, där handlanden idkade fast

handelsrörelse, skulle liksom hittills vara underkastad tillståndstvång. Till-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

Yttran­

dena.

mänheten icke finge uppkomma och att, om verksamheten kunde vara till all­

mänhetens nytta, konkurrenssynpunkter sålunda icke finge utgöra skäl för

avslag, syntes erforderliga direktiv vara lämnade.

I fråga örn försäljarna upptogs ett stadgande, att läkarintyg örn frihet från

smittsam sjukdom skulle företes, varjämte stadgades, att såsom försäljare icke

finge godtagas den, som vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § straff­

lagen eller som under löpande eller närmast föregående tre kalenderår för lös­

driveri meddelats varning eller dömts till tvångsarbete eller som erhållit vill­

korlig straffdom eller blivit villkorligt frigiven, så länge prövotiden varade,

eller som av annan anledning icke kunde anses lämplig som försäljare. Där­

jämte föreskrevs, att, därest vid prövning av förekommande omständigheter

tillstånd beviljades, i beviset därom försäljarens namn och fotografi skulle in­

tagas och tillståndstiden, som icke finge utsträckas över ett kalenderår, an­

givas. Då sökanden hade för avsikt att själv kringföra varorna och sålunda

ämnade själv uppträda som försäljare, skulle de för försäljare givna stadgan-

dena även tillämpas i fråga örn honom.

Beträffande frågan örn kringföringshandelns berättigande hava skilda

meningar gjort sig gällande. I de yttranden, däri denna form för handel ansetts

böra bestå, har enstämmigt framhållits, att densamma alltjämt borde vara bero­

ende på länsstyrelsens tillstånd. Däremot råder olika uppfattning i fråga örn

de principer, som därvid böra vara vägledande för länsstyrelsens prövning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län synas förorda helt förbud

för varje art av kringföringshandel. Enahanda uppfattning uttalas även i några

av de från magistrater och stadsstyrelser inkomna yttrandena. Länsstyrelserna

i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län anse allenast den äldre formen

för sadan handel böra förbjudas. För de nyare formerna av kringföringshandel

borde enligt länsstyrelsens i Stockholms län mening särskilda bestämmelser

givas eller i varje fall länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt bibehållas.

Även länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län anse den äldre formen

knappast vara önskvärd. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands,

Örebro, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län hålla före, att utkastets

förslag skulle alltför mycket beskära länsstyrelsernas möjlighet att vägra

tillstånd, samt hemställa, att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt måtte

bibehållas. Samma ståndpunkt intages av åtskilliga magistrater. Länsstyrel­

serna i Blekinge, Malmöhus och Örebro län anse ortens behov av handeln i fråga

böra vara avgörande. Anses kringföringshandeln böra bestå, förorda även läns­

styrelserna i Jönköpings och Kalmar län fri prövningsrätt för länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Västmanlands och Västernorrlands län synas förorda utkastets förslag.

Av handelskamrarna anse Smålands och Blekinge handelskammare samt han­

delskammaren i Gävle den äldre formen av kringföringshandel icke vara önsk­

värd. Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handels­

kammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Norrbot-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

föringshandel vöre överflödig. Allmänhetens behov tillgodosåges bäst av den

fasta handeln, vars varor oell priser vore föremål för fortlöpande kontroll från

allmänhetens sida. _ Genom den lätta förbindelsen med andra orter kunde den

lokala handlanden icke — i varje fall icke isolerad — monopolistiskt utnyttja

sm ställning. Den verkliga faran för allmänhetens uppskörtning komme nu­

mera från köpmännens sammanslutningar, vilka liksom andra sammanslutnin-

gar kunde missbruka en tillkämpad maktställning. Att emellertid söka mot-

verka möjliga maktmissbruk från minuthandlarkårens sida genom att släppa

'-A knngiönngshandel med svårkontrollerbara eller okontrollerbara varor och

affärsmetoder vore enligt länsstyrelsens förmenande mycket litet tilltalande

hammanslutningssträvanden vöre för övrigt ej heller främmande för kringfö-

ringshandeln. Behövde materiella ändringar företagas i näringslagstiftninren

sadan den nu tillämpades, borde detta ske genom ökat stöd åt den fasta han­

deln _i förhållande till den rörliga och icke tvärtom. De minskade svårigheterna

att vinna tillträde till gardfanhandlarkåren måste betraktas som ett stöd åt den

rörliga handeln Lagstiftningen rörde sig således påtagligt i en riktning, som

enligt länsstyrelsens mening icke vore till allmänhetens gagn. Visserligen med­

få'7® utkastet rätt för länsstyrelsen att avslå ansökan i händelse verksamheten

kunde vankas medföra olägenhet för allmänheten. Med länsstyrelsens ovan an-

givna uppfattning om gårdfarihandel syntes länsstyrelsen sålunda kunna

fortsätta sm praxis att nästan undantagslöst avslå alla nya ansökningar örn

gardi annan del, men huruvida en sådan lagtillämpning vid överklagande skulle

sta sig i högre instans torde vara tvivelaktigt. I så fall vore emellertid

paragrafens ovnga bestämmelser överflödiga. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

iorkiarar sig vilja bestämt avstyrka kringföringshandelns bibehållande, även

om lordringarna för tillstånds erhållande skulle skärpas. Med nutidens utveck­

lade kommunikationer på landsbygden samt rikligen förekommande marknader

och torgdagar kunde något behov av kringföringshandel knappast anses före-

!gga, i varje lall ej inom Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

or lärår sig vara mer än tveksam örn behövligheten av de föreslagna bestäm­

melserna. Da vissa varor finge kringföras till salu utan tillstånd, syntes

ifrågavarande bestämmelser icke täcka något verkligt behov utan mer vara

att betrakta som en konservering av förr i tiden måhända gagneliga for­

mer av handelsverksamhet, som dock med kommunikationsväsendets utveckling

Ä +U7ara/?-'0 ^kre^ng och specialisering av butikshandeln knappast hade

något berättigande. Magistraten i Linköping anser, att åtminstone i största,

delen av landet kringföringshandeln torde vara fullkomligt onödig och närmast

förefalla som en kvarleva fran tider, som nu vore längesedan gångna. Verksam­

heten torde som regel medföra olägenhet för allmänheten. Det kunde visserli-

gen sagås, att den finge skylla sig själv, som sig ej föresåge, men på grund av

v n ng f o ringsh and elus natur och beskaffenheten av de befolkningslager, som ut­

gjorde gardfanhandlarnas publik måste det vara av allmänt intresse, att denna

handel sa mycket som möjligt inskränktes. På senare tider hade tack vare auto-

mobilismen i förening med avbetalnmgsförsäljningsverksamheten uppkommit

en ny form av gårdfarihandel som dock endast i det yttre skilde sig från äldre

Sf - scllackerhandeL denna nya sorts kringföringshandel skedde så att

saga i en snyggare yttre form, borde enligt magistratens mening ej föranleda

till något omhuldande fran statsmakternas sida, utan kringföringshandel vore

rinÄThan,del> 1 V1?6n f°r den än aPPeaka™c!e sig. °Den fada kringfö

medel

d.e™a ”V™ b?rde v?r-a tillåten- ™re handel med vissa livs­

tid ellman W*

b?rde särskilda och stränga föreskrifter meddelas

Z! allfa“het?ns skydd i hygieniskt avseende. Magistraten i Ulricehamn an-

S ’ att a11 kringf önngshandel vore ett oting, och att dylik handel icke borde i

46

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

mera moderna forin av försäljningsverksamhet, syntes icke annat återstå Lin att

låta dessa båda försäljningsformer kvarstå, därvid nian borde tillse, att kon­

trollen bleve så effektiv som möjligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utkastets förslag i förevarande

paragraf skulle medföra, att utvecklingen komrne att gå i motsatt riktning mot

hittills. Orsaken till den stora återhållsamheten i fråga örn beviljande av till­

stånd till kringföringshandel vore, att handelslivet på landsbygden alltmer ut­

vecklats. Handelsbodar funnes överallt i sådan mängd, att lantbefolkningen

kunde på boningsorten bekvämt verkställa sina inköp av förnödenheter. En­

ligt förslaget skulle tillståndsmyndigheterna icke hava att taga hänsyn till,

huruvida behov av den sökta näringen förefunnes eller icke, utan blott till sö­

kandens personliga förhållanden och till den omständigheten, huruvida verk­

samheten kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Vid denna tolk­

ning av bestämmelserna utginge länsstyrelsen från att uttrycket olägenhet för

allmänheten avsåge att angiva en direkt olägenhet och icke den mera all­

männa olägenhet, som bestode däri, att allmänheten kunde bliva lidande genom

den tillbakagång den fasta handeln kunde underkastas, om kringföring-shali­

deby Hnge fritt utbreda sig. Att i varje särskilt fall avgöra, när beviljande

av tillstånd till kringföringshandel i angivna mening kunde bliva till olägen­

het för allmänheten, skulle helt visst bliva förenat med betydande svårigheter.

Men. bortsett härifrån funnes enligt länsstyrelsens förmenande icke någon an­

ledning att,, såsom komme att ske med den föreslagna bestämmelsen, leda ut­

vecklingen in på en ny väg. Med kringföringshandel vore så många avig­

sidor förbundna, att det Hnge anses berättigat att kringskära densamma. Ett

dylikt avsteg från näiingsfrihetsprincipen kunde icke anses vara av samma

art, som den inskränkning, vilken skulle bliva en följd av kravet på bokfö-

ringskunskap. .. I det ena fallet bleve nämligen fråga örn att utesluta en del

medborgare från förvärvsmöjligheter, som stöde andra till buds, men i det

andra fallet bleve alla ställda i samma situation, nämligen den att erhålla till­

stånd överhuvud taget endast, då verksamheten vore behövlig. En dylik be­

gränsning av kringföringshandeln vore påkallad av skilda hänsyn. Tidigare

hade anmärkts, att allmänheten i stort sett kunde bliva lidande, örn den fasta

handeln ginge tillbaka. Men vidare kunde ej frånkommas, att allmänheten

ofta bleve utsatt för att erhålla underhaltiga varor från gårdfarihandlarna.

en olägenhet, som bleve så mycket större som rättelse, när sådan eljest kunde

ifrågakomma, bleve svår att vinna från den ambulerande handelsmannen. Skulle

kringföringshandeln, därest den släpptes fri i den omfattning, som skulle bliva

fallet örn lagförslaget i denna del godkändes, taga den formen, att handels­

männen med användning av automobil före kring på landsbygden och utbjöde

varorna, komme helt visst allmänheten att finna denna handel ganska besvä­

rande, varjämte en del onödiga inköp skulle föranledas därav. Länsstyrelsen

ansage således, att giltiga skäl talade för en begränsning av kringförings­

handeln, och förmenade, att det borde ankomma på tillståndsmyndigheten att

var för sitt område pröva, huruvida och i vad män kringföringshandel borde

medgiva,s. Såsom direktiv för denna prövning syntes böra gälla, att tillstånd

icke borde meddelas, med mindre sådant funnes påkallat med hänsyn till all­

mänhetens intresse av att under tillfredsställande förhållanden äga tillfälle till

inköp av förnödenheter. Länsstyrelserna i Blekinge och i Örebro län fram­

hålla, att tillstånd borde få vägras, då handeln med hänsyn till ortens förhål­

la1111®11 kunde anses för allmänheten obehövlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs

Lin förklarar sig för sin del icke kunna finna, att utkastets förslag skulle he­

nova föranleda ett avvikande från länsstyrelsernas nuvarande restriktiva praxis

men da tvekan härom syntes råda, vore det angeläget att paragrafen förtvd-

iigades. Länsstyrelsen i Västerbottens län yfkar, att då kringföringshandelns

48

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

jämt bibehölles obeskuren. Skånes handelskammare föreslår, att det i utkastet

som skäl för avslag- angivna förhållandet, att verksamheten kunde väntas med­

föra olägenhet för allmänheten, måtte ändras till att verksamheten befunnes

icke erforderlig eller eljest icke lämplig. Handelskammaren i Karlstad för­

klarar sig med kännedom om de missförhållanden, som kringföringshandeln

medförde och jsom åtminstone inom kammarens distrikt icke i någon mån mot­

svarades _av några fördelar, hålla på, att länsstyrelsernas nuvarande prövnings­

rätt icke inskränktes. Enligt kammarens mening borde därför stadgas, att an­

sökan även skulle avslås, då länsstyrelsen funne rätten för allmänheten obe­

hövlig. Norrbottens och Västerbottens handelskammare funne det obestridligt,

att, såsom kommerskollegium gjort gällande, den nya formen av varuförmed­

ling — kringföring av varulager per automobil — högst väsentligt underlät­

tade konsumenternas inköp av för dem behövliga varor. Att få varorna ut­

bjudna vid hemmets dörr vore otvivelaktigt bekvämare än att behöva avhämta

dem i den mer eller mindre avlägsna handelsboden. Ä andra sidan medförde

nog denna bekvämlighet vissa olägenheter för konsumenten. Han kanske frejda­

des av säljarens svada och varornas närhet att tillköpa sig mer än han i grun­

den behövde, och han hade icke den möjlighet att utbyta underhaltiga eller

felköpta varor, som han agde hos den i grannskapet bofaste köpmannen. Vis­

serligen vore det sant, att ett affärsföretag enligt gällande bestämmelser, mot

vilka ingen hade något att invända, hade full frihet att för senare leverans

försälja sina varor genom ombud eller per korrespondens med hjälp av en ka­

talog, och det kunde därför synas inkonseqvent att förhindra företaget att till

köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av ombudet med­

fört lager. Den skillnaden förelåge dock, att i det ena fallet täckte köparen

sitt behov genom sin rekvisition, i det andra lockades han ofta att gå utöver

behovet. 'Även örn man medgåve, att detta må vara köparens ensak, erin­

rade man ^sig dock den i kommerskollegii riktlinjer angivna grundsatsen,

att ändamålet med lagstiftningen borde vara att befordra sunda förhållanden

inom handeln, och ur denna synpunkt ansåge handelskammaren önskvärt,

att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt utvidgades att omfatta ej

blott den ambulerande försäljarens person utan också behovet av hans verk­

samhet.

Stockholms handelskammare förklarar sig anse, att möjlighet att begagna

denna försäljningsform alltjämt borde finnas. Visserligen torde väl den egent­

ina gårdf arihandeln genom kommunikationsmedlens utveckling få anses bliva

i viss man ställd pa avskrivning. Densamma vore dock i och för sig av fullt

lojal natur. Vad däremot beträffar den modernare formen för kringförings-

handel — saluhållande för omedelbar leverans av i automobil medförda va-

r°r — frurne^ handelskammaren denna art av ambulerande handel givetvis vara

ägnad att på_ ett ^smidigt sätt underlätta varuomsättningen. Mot densamma

kunde i princip några befogade invändningar knappast framställas. Att helt

ingiva denna sistnämnda försäljningsform syntes emellertid av flera skäl möta

svårigheter, bland annat på den grund att såsom kommerskollegium påpekat

någon fast gränslinje svårligen torde kunna uppdragas mellan denna och gård­

farihandel i äldre mening, vilken alltjämt borde vara föremål för reglering.

Mot utkastets förslag hade handelskammaren därför härutinnan ingen erinran

att framställa. Att länsstyrelserna tillerkänts en viss diskretionär prövnings­

rätt, syntes handelskammaren lämpligt. Bland de förutsättningar, under vilka

ansökning skall avslås, angåves nämligen, att sökanden icke vore lämpad att

utöva dylik verksamhet eller att verksamheten på annan grund kunde väntas

medföra olägenheter för allmänheten. I motiveringen hade framhållits att kon­

kurrenssynpunkter följaktligen icke finge utgöra skäl för avslag, utan att

hänsynen till konsumenterna därvid borde vara allena utslagsgivande. En-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

49

ligt handelskammarens mening borde detta också klart utsägas i den slutliga

motivering, som komme att åtfölja en blivande lagstiftning i ämnet.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att enligt förbundets mening kring-

föringshandeln numera med de väl utvecklade kommunikationerna och bofasta

handlande på nära nog varje liten plats i landet saknade varje existensberät­

tigande. Vad gårdfarihandel i äldre mening anginge, tillämpade länsstyrelser­

na också i allmänhet stränga restriktioner. Såsom kommerskollegium angivit,

torde någon gränslinje mellan denna och den modernare formen för kringfö-

ringshandel.svårligen kunna uppdragas. De av kollegium och i utkastet före­

slagna reglerande och restriktiva bestämmelser för kringföringshandeln

hälsade förbundet med tillfredsställelse, då de åtminstone i viss utsträckning

torde vara ägnade att avlägsna en del av de från allmän social synpunkt mest

framträdande olägenheter, som vore förknippade med kringföringshandeln.

Dessa goda verkningar komme emellertid enligt förbundets förmenande att

helt och hållet spolieras av en betänklig brist i förslaget, nämligen slopande av

den diskretionära prövningsrätt, som enligt nu gällande lag tillkomme läns­

styrelserna vid beviljande av gårdfarihandelsrättigheter. Bleve utkastet lag,

förelåge stora risker för att den genom länsstyrelsernas restriktiva politik

påbörjade inskränkningen av kringföringshandeln icke längre komme att full­

följas utan att tvärtom denna form av handelsverksamhet komme att avsevärt

utvidgas. Man torde på goda grunder kunna befara, _ att varudistributionen

alltmera komme att glida över från butikshandel till kringföringshandel

och att den förra alltså ställes på avskrivning. En^ sådan utveckling vore

det väl dock icke, som eftersträvats. Förbundet ansåge för sin del, att de

starka betänkligheter gentemot gårdfarihandel, som på olika håll kommit till

uttryck, i huvudsak kunde gälla all ambulatorisk handelsverksamhet. Gent­

emot lagutkastets tendens på denna punkt vill förbundet alltså inlägga sin

starkaste gensaga. Icke minst från landsbygdskommunernas synpunkt vöre

det en angelägenhet av vikt, att icke varudistributionen överginge att bliva

ambulatorisk i händerna på ett fåtal företag i de större städerna. Man hade

visserligen framhållit, att det kunde vara olämpligt att utan närmare direktiv

lägga avgörandet helt i länsstyrelsens hand, men det^ förefölle förbundet gan­

ska orimligt att tänka sig, att länsstyrelserna skulle låta sitt ställningstagande

påverkas av partiska hänsyn. Länsstyrelserna sutte ju inne med den bästa

kännedom örn förhållandena i sina respektive län, och det torde utan tvivel

från det allmännas synpunkt vara önskvärt, att det alltjämt får ligga i deras

skön att vägra utlämnande av kringföringshandelsrättigheter även i andra fall,

än där lagen direkt angiver orsak för dylik vägran. Några olägenheter av

denna nu ganska kraftigt utövade rätt hade icke försports, och densamma kunde

sålunda få anses hava blivit prövad och befunnen synnerligen god. Förbun­

det ansåge vidare samma fordringar böra uppställas för sökanden sorn. enligt

förslaget föreskrivits för försäljarna, intyget örn frihet fran smittsam sjukdom

dock undantaget,

Kooperativa förbundet framhåller, att motorväsendets utveckling torde kom­

ma att ge åt handeln från rörliga lager en avsevärt större betydelse än förr,

samt framhåller som sin uppfattning, att lagstiftningen ej genom uppställande

av konstlade hinder borde försvåra en naturlig utveckling. Det vore ur denna

synpunkt ägnat att väcka tillfredsställelse, att förevarande paragraf i lagut­

kastet givits en avfattning, som i det hela syntes garantera behövlig rörelse­

frihet för moderna driftsformer inom varuförmedlingen. Örn meningen vore,

alt myndigheten skulle äga rätt att av andra grunder jin de i paragrafen upp­

givna' avslå ansökan, torde man för att skydda medborgarna mot administra­

tivt godtycke brira kräva, att sökanden tillförsäkrades rätt att besvära sig.

Sveriges organiserade gårdfarihandlande hava i ett utförligt yttrande fram-

tlihang lil* riksdagens protokoll l'Jdd. J samt. 3d huff. (A/' -//.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

lagt oell motiverat sina önskemål. Elter att inledningsvis hava gjort gällande,

att angreppen mot gårdfarihandel!! företrädesvis kommit från de fasta hand­

landena, framhålla de, att gårdfarihandeln ingalunda kunde anses sakna exi­

stensberättigande. Att den fasta handeln lede visst avbräck i sin omsättning,

i den mån allmänheten gjorde sina inköp genom gårdfarihandeln, vore inga­

lunda till skada för den köpande. Den fria konkurrensen vore den köpande

allmänhetens bästa stöd. Det funnes ingen, som i denna fråga hade uttalat

allmänhetens verkliga åsikt. En stor del av Sveriges befolkning hade på grund

ay avlägsna och spridda bostadsförhållanden stor nytta av gårdfarihandeln.

Visserligen hade kommunikationsmedlen förbättrats, men för personer med be­

gränsade inkomster, statare, torpare, mindre lägenhetsägare m. fl. represente­

rade dock en tåg-, bil- eller bussresa en kännbar fördyring av varan. Den,

soia ägde kapital, kunde visserligen göra uppköp i större skala på en gång och

därigenom minska omkostnaderna, men ej den, som finge sin arbetsförtjänst

utbetalad med några kronor en eller flera gånger i månaden. Påståendet om

sämre^ varor vore endast ett medvetet utnyttjande av en skenbar möjlighet.

Tillstånd till gårdfarihandel beviljades för närvarande under så stränga for­

mer, att ovärdiga personer ej koinme i fråga. Dessutom beviljades tillståndet

praktiskt taget endast för det län, där sökanden vore bosatt. Med ett så be­

gränsat område komme gårdfarihandlanden att besöka sina kunder upprepade

gånger under årets lopp. Skulle han genom sina varor, sin person eller sitt

uppträdande på något sätt giva anledning till missnöje, skulle detta genast

återfalla^ honom själv. Man finge ingalunda sätta likhetstecken mellan de

legala gårdfarihandlandena och de skaror av dörrknackare, som utan hinder

från myndigheternas sida med tvålar, papper, kuvert, kängsnören och dylikt

utan tillstånd vandrade kring i landet. För att motarbeta dessa personers be­

svärliga och motbjudande uppvaktning behövdes ej någon lagändring utan

endast att gällande lag tillämpades. Den moderna utvecklingen av varudistri-

butionen ginge mot en ökad ambulerande handel, särskilt efter motorfordonens

tillkomst. Denna tendens till ökad utveckling för gårdfarihandeln visade, att

den fyllde och kanske än mer i framtiden komme att fylla ett stort behov. Nå­

gon som helst anledning att skärpa fordringarna för tillstånd förelåge sålunda

icke. Däremot vore det skäligt att, då en ny lag i ämnet utfärdades, klarare

bestämmelser för avslag och beviljande gåves, så att icke olika och godtyckliga

grunder tillämpades inom olika län, vilket för närvarande vore fallet och vil­

ket syntes kunna leda till gårdfarihandelns avskaffande trots yrkets i lag

givna skydd och erkännande. I utlåtandet påyrkas, att en var svensk medbor­

gare med god frejd och utan smittsam sjukdom måtte förklaras vara berätti­

gad att, örn ej särskild anledning till undantag föreligger, efter anmälan till

länsstyrelsen i det län, där han är mantalsskriven, idka kringföringshandel

inom hela riket. Den genom anmälan vunna behörigheten borde dessutom gälla

tillsvidare, så länge sökanden ej gjort sig skyldig till något, som anses böra

föranleda förbud för handelns bedrivande. De årliga ansökningarna vållade

endast ökat arbete för länsstyrelserna och onödiga utgifter för sökandena.

Stadsstyrelsen i Lidingö ägnar i sitt yttrande spörsmålet örn kringförings-

handelns reglering en ingående behandling. Stadsstyrelsen anför härom: ''An­

ledning synes saknas för en särskild reglering av kringföringshandeln allenast

av den grund, att den konkurrerar med den handel, som bedrives av inom or­

ten bofasta köpmän. Allmänhetens krav på att utan onödig omgång kunna

bekvämt inköpa erforderliga varor gör sig alltmera gällande, och det torde

vara en rationellare lösning att detta behov tillgodoses av större industri- och

handelsföretag genom utnyttjande av moderna transportmedel, även om leve­

ransen omedelbart fullgöres från av ombud medfört lager, än genom upp­

komsten av ett stort antal små fasta affärsföretag, som på grund av rörelsens

52

Kungl. Majlis proposition nr hl.

tabell, vilken torde få som bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar,

att antalet årligen beviljade gårdfarihandelsrättigheter under tiden 1928—1980

utgjorde resp. 1,231, 1,185 och 1,148. Till jämförelse må nämnas, att mot­

svarande siffror för åren 1922—1925 utgjorde 1,794, 1,638, 1,545 och 1,464.

Av de under åren 1928—1930 beviljade rättigheterna kommo resp. 90, 86 och

85 på fasta handlande och andra firmainnehavare. De anförda siffrorna utvisa,

att antalet kringföringshandlare befinner sig i ett regelbundet och snabbt av­

tagande. Orsaken härtill är givetvis att söka i länsstyrelsernas restriktiva

politik vid ansökningarnas prövning. Enligt från länsstyrelserna inhämtade

uppgifter tillämpa de samliga numera den praxis, att tillstånd till kring-

föringshandel endast meddelas förutvarande tillståndsinnehavare. Härutöver

hava dock en del länsstyrelser undantagsvis beviljat nya tillstånd vid särskilt

ömmande omständigheter, då andra förvärvsmöjligheter icke stått sökanden till

buds. Som exempel på dylika omständigheter hava angivits, att sökanden ge­

nom kroppsligt lyte eller icke smittsam sjukdom är oförmögen att genom

kroppsarbete försörja sig. Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat

nya tillstånd undantagsvis, då särskilt ömmande omständigheter i fråga örn

försörjningsplikt förelegat och sökanden icke ansetts böra falla fattigvården

till last. Länsstyrelsen i Norrbottens län har meddelat nya tillstånd endast

såsom en hjälp till självhjälp åt personer, som styrkt sig till följd av lyte

eller sjukdom vara oförmögna att på annat sätt draga försorg örn sig och de

sina. Länsstyrelsen i Blekinge län fordrar såväl för nya som för förnyelse

av äldre tillstånd, att sökanden till följd av lyte saknar andra förvärvsmöjlig­

heter. Brån och med år 1930 tillämpar länsstyrelsen i Värmlands län såväl

i fråga örn nya tillstånd som vid förnyelser den principen, att ansökan be­

viljas endast undantagsvis, då ömmande omständigheter eller andra särskilda

skäl synts föreligga.

Inom

hemorten.

Gällande

rätt.

Kommers­

kollegium

1928.

Kringföringshandeln inom hemorten är enligt gällande rätt, som förut nämnts,

helt fri. I näringsfrihetsförordningen omnämnes sådan handel icke i vidare

mån än att i § 9 mom. 4 den, som anmält sig till handels idkande, förklaras be­

rättigad att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort, där på grund av dylik

anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats.

Mot ifrågavarande försäljningsverksamhet hava åtskilliga anmärkningar

framkommit, varvid gjorts gällande, att verksamheten borde förbjudas eller

underkastas tillstånds- eller anmälningstvång.

Under framhållande av att kringföring av varor till försäljning inom den

ort, där handlanden vore bosatt, för närvarande vore helt okontrollerad, anförde

kommerskollegium härom i principutlåtandet följande: ’Det torde vara obe­

stridligt, att dylik försäljningsverksamhet, som under senare år avsevärt till­

tagit, till icke ringa grad utgör ett maskerat bettleri. På grund härav är det

ur social synpunkt ett angeläget önskemål att i möjligaste mån begränsa denna

ambulerande handel eller åtminstone att få till stånd en bättre kontroll över

densamma. Men det kan icke heller förnekas, att platsförsäljning av här av­

sett slag i tilltagande omfattning utövas av många aktningsvärda personer,

vilka såsom ombud för vederhäftiga firmor på detta sätt kunna bereda sig ett

54

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och handelskammaren i Karlstad liksom

vissa, magistrater och stadsstyrelser uttala sig för att kriiigfönngshandeln i

hemorten måtte helt förbjudas. Länsstyrelsen i Uppsala län anser bestämmel­

serna hava erhållit en sådan avfattning, att de knappast skulle giva polismyn­

digheten tillräckligt stöd i en önskvärd strävan att stävja mindervärdig kring-

föringshandel. Då det ur allmän synpunkt måste anses vara ett viktigt önske­

mal att i lagstiftningsväg rada bot mot de missförhållanden, som uppenbarli­

gen vidlådde den amhulatoriska handeln, sadan den för närvarande becireves,

ville länsstyrelsen ifrågasätta, att steget toges fullt ut och att samma be­

stämmelse, som föreslagits för kringföringshandel utom hemorten, bleve gäl­

lande för all dylik handel. Så mycket större fog förelåge för en dylik åtgärd,

som med hänsyn till nutida samfärdsmedel inskränkningen till bosättningsorten

icke tillnärmelsevis hade samma praktiska betydelse som förut. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anser likaledes, att all kringföringshandel borde behandlas

i huvudsak lika. Enligt länsstyrelsen i Örebro län borde bestämmelserna skär­

pas, så att de lämnade möjlighet för polismyndigheten att avgöra förekomman­

de ansökningar med hänsyn till behovet av den avsedda handeln. 'Dörrknac-

karhandeln i städerna och övriga större samhällen innefattade en sådan plåga,

att densamma regelmässigt medförde olägenhet för allmänheten.

Överståthållarämbetet åberopar ett av polismästaren i Stockholm avgivet

yttrande, däri beträffande utkastets olika reglering av kringföringshandeln

inom och utom hemorten anföres: Denna olika konstruktion av rätten att driva

kringföringshandeln synes beträffande stadssamhällen, som omedelbart gränsa

till utom staden belägna förstadssamhällen, vara mindre tillfredsställande.

Man kan med skäl fråga sig, varför strängare bestämmelser skola gälla för

den idkare av kringföringshandel i staden, som bor i förstaden, än för den, som

bor i det omedelbart intill belägna stadssamhället. Den kringföringshandel,

sorn bedrives i Stockholm, har ur flera synpunkter visat sig vara av sådan all­

varlig olägenhet, att skäl finnas föreskriva samma stränga bestämmelser för

den i staden boende kringföringshandlaren, som för den inom staden kringfö­

ringshandel bedrivande, men exempelvis i Solna socken bosatte näringsidka­

ren.’ Härtill konime att den konstruktion av förfarandet, som valts, näm­

ligen anmälan nied möjlighet för polismyndigheten att vägra utfärda be­

vis örn anmälans ingivande, syntes vara ganska likartad med ett tillståndsför-

farande. En vägran att utfärda bevis om anmälans ingivande torde i sak be­

tyda detsamma som ett avslag å sökt tillstånd. Det kunde' därför ifråga­

sättas, huruvida det icke vore lämpligare att jämväl för nu åsyftad rö­

relse fordra tillståndsbevis. Magistraterna i Eskilstuna, Linköping, Halm­

stad, Karlskrona och Ulricehamn anse, att för denna handel, som vore väl för­

tjänt av skärpt kontroll, fordran på tillstånd av ortens polismyndighet borde

uppställas. Magistraten i Karlskrona finner det ligga i öppen dag, att just be­

träffande kringföringshandel i hemorten en diskretionär prövningsrätt för ve­

derbörande myndighet vore alldeles särskilt påkallad. Jämväl magistraten i

Ulricehamn anser det vara av behovet påkallat, att polismyndigheten finge prö­

va såväl sökandens personliga kvalifikationer som behovet av saluförandet.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

förande inomhus utgjorde dock den väsentligaste delen av ifrågavarande han­

del. Länsstyrelsen vore för sin del icke övertygad om det lämpliga i att. göra

en dylik skillnad. Det funnes pa landsbygden samhällen, håde köpingar och

andra, vilka vore jämförliga med städer såväl vad folkmängd som andra för­

förhållanden anginge, och rörande vilka det följaktligen icke funnes någon an­

ledning att giva andra föreskrifter än dem, som skulle gälla för städer.

Smålands och Blekinge handelskammare samt magistraten i Falun föreslår

förbud mot kringföringshandel inomhus. Malmö köpmannaförening ställer sig

tveksam, under framhållande av att dylik handel skulle kunna uppamma nya,

mindre sunda former för konkurrens köpmän emellan.

Länsstyrelsen i (gotlands län anser vanskligt att skilja mellan försäljning

inom- och utomhus. Bestämmelsen örn tillstånd för inomhusförsäljning torde

helt kunna utgå, da föreskriften att såsom försäljare icke finge godtagas den,

som uppenbarligen vore därtill olämplig, syntes innebära tillräcklig garanti

mot olämplig 'dörrknackarhandel’.

Sveriges organiserade gårdfarihandlare anse likaledes tillståndstvånget för

inomhusförsäljning böra utgå. Bestämmelsen bomme att i många fall ej

efterlevas.

Stadsstyrelsen i Lidingö uttalar, att även i fråga örn de i förevarande pa­

ragraf föreslagna bestämmelserna torde gälla detsamma som av stadsstyrel­

sen förut anmärkts beträffande kringföringshandeln i allmänhet, nämligen att

mycket närstående företeelser reglerades olika, medan verksamheter av helt

olika karaktär behandlades enhetligt. Därest, såsom stadsstyrelsen ifrågasatt,

tillstånd erfordrades för all kringföringshandel, som icke ingmge som ett led

i annan näringsverksamhet, skulle detta i och för sig inskränka ’dörrknackar-

handeln , vilken i samband därmed skulle kunna ytterligare regleras genom

av tillståndsmyndigheten utfärdade särskilda ordningsföreskrifter, varigenom

särskilt gårdfarihandeln inom städer och andra tättbebyggda samhällen, där

något behov av dylik handel knappast förelåge, kunde ytterligare begränsas.

Magistraten i Linköping anser det böra i lagen uttryckligen utsägas, att,

därest för viss ort beträffande livsmedel eller andra varor förbud mot för­

säljning genom kringföring stadgats, dessa bestämmelser skola gälla trots nä­

ringslagens bestämmelser i övrigt.

_ Stockholms handelskammare framhåller, att enligt 2 § i ordningsstadgan för

rikets städer för försäljning å gator och allmänna platser under vissa för­

utsättningar fordrades tillstånd av magistraten, bl. a. örn det kunde göras gäl­

lande, att den på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppe-

hölles. Det ville därför synas, som örn det nu föreslagna förbudet mot ’dörr-

knackarhandel’ i förening med berörda bestämmelser i ordningsstadgan i rea­

liteten skulle medföra mycket begränsade möjligheter för bedrivande av kring­

föringshandel åtminstone i större städer.

Slutligen papekar polismästaren i Stockholm, att en försäljare för att und­

gå tillståndstvånget endast behövde utbyta kängsnören mot blommor, som en­

ligt utkastet skulle få fritt försäljas.

I flera yttranden har hemställts, att den ifrågasätta bestämmelsen örn sär-

58

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

del som mjölk och fisk m. ni. dylikt. Kollegium förklarade sig vara av den.

uppfattningen, att ifrågavarande anmälningsfria handel uttryckligen borde be­

gränsas till inhemska jordbruks- och trädgårdsprodukter, vilda bär och blom­

mor samt alster av inhemsk husslöjd ävensom byte och fångst från jakt eller

fiske, som utövats av försäljaren själv eller av person tillhörande samma fa­

milj som försäljaren. Den kringföringshandel, som fabrikanter och hantverkare

enligt näringsfrihetsförordningen vore berättigade att fritt idka, syntes där­

emot icke längre vara av beskaffenhet att behöva intaga en särställning i la­

gen. Dylik försäljning borde enligt kollegii mening underkastas samma till-

ståndstvång som annan kringföringshandel.

Utkastet.

Utkastet följde i huvudsak de av kollegium sålunda uppdragna riktlinjerna.

1 uppräkningen av de varor, som kunde fritt få saluföras under kringföring,

upptogos dock ytterligare ladugårdsprodukter och svamp samt tidningar, tid­

skrifter och böcker varjämte fångst från jakt och fiske ej inskränktes till egen

eller familjemedlems fångst.

Yttrandena. I

åtskilliga av de avgivna yttrandena har påyrkats, att ytterligare vissa

varor skulle få fritt kringföras för försäljning.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner sålunda önskvärt, att livsförnödenheter i

allmänhet alltjämt måtte få fritt kringföras. Särskilt för landsbygden vore det

av stort intresse, att tillgången på åtminstone vissa livsförnödenheter underlät­

tades. Det nuvarande stadgandet i näringsfrihetsförordningen kunde utan olä­

genhet bibehållas. Samma uppfattning har magistraten i Lund, som dock anser,

att bestämmelserna böra begränsas till inhemska eller här i landet beredda livs­

förnödenheter. Även magistraten i Västerås finner de skäl, som anförts för bort­

tagande av den gällande friheten i fråga örn livsförnödenheter, icke vara över­

tygande. Kringföring av kött och bröd skedde åtminstone sommartiden t. ex.

till sommargäster i stor utsträckning. På samma sätt skedde distributionen

av mjölk i stor utsträckning i städer och större samhällen. Det vore tillfyllest,

att denna kringföring skedde utan anmärkningar ur hälsovårdssynpunkt, nå­

got som väl finge anses åligga vederbörande hälsovårdsmyndighet att kon­

trollera. Att försvåra dylik verksamhet genom anmälan eller tillstånds-

tvång syntes varken lämpligt eller behövligt. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anser av behovet påkallat, att även tillverkade matvaror t. ex. charku­

terivaror finge fritt kringföras till försäljning. Handelskammaren i Gävle

hemställer, att även slakteri- och bageriprodukter måtte medtagas. Stock­

holms handelskammare framhåller, att den skärpning av gällande bestämmel­

ser, som utkastets förslag skulle medföra, komme att bliva synnerligen betun­

gande för vissa näringar. Så skedde t. ex. utminutering av alkoholfria dryc­

ker i mycket stor utsträckning på sådant sätt, att hos fabrikanterna anställda

utkörare kringförde dryckerna till avsalu. Av bagerierna bedreves likaledes

kringföringshandel med bröd i stora delar av landet genom anställda utkörare.

Särskilt påtagliga bleve olägenheterna för de näringsidkare, som hade ett stort

antal utkörare. Då emellertid enligt handelskammarens mening vägande skäl

kunde anföras emot att lämna all kringföringshandel med livsförnödenheter

oreglerad, föresloge handelskammaren, att kringföringshandel med bröd och

60

Kungl. Maj:ts proposition nr -hl.

en särskild avsgiftsplikt infördes för kringföringshandeln. Avgiften skulle

lämpligen inbetalas i förskott till vederbörande länsstyrelse före tillstånds be­

viljande och borde till sin storlek anpassas efter den omfattning, i vilken han­

deln komme att bedrivas inom resp. kommuner. Sedermera skulle en fördel­

ning av avgiftsuppbörden genom länsstyrelsens försorg äga rum mellan de

olika kommunerna. Emellertid anser sig kollegium icke böra förorda, att ett

avgiftssystem av dylikt slag vinner tillämpning. Att utfinna någon rationell

grund för avgiftens anpassning efter den omfattning, i vilken handel komme

att bedrivas inom de skilda kommunerna, torde knappast vara möjligt. Man

skulle därför nödgas antingen införa en för alla lika stor avgift eller ock åläg­

ga handlanden en efterföljande deklarationsplikt. I förra fallet skulle ju, om

avgiften sattes så hög, som vore erforderligt för att motsvara ett beräknat ge­

nomsnittligt utskyldsbelopp, densamma komma att drabba synnerligen orätt­

vist icke blott olika handlande emellan utan även med avseende å olika stora

kommuner i deras inbördes ställning till varandra. I senare fallet skulle man

vara inne på ett komplement till kommunalskattelagen, vilket ur flera syn­

punkter synes mindre lämpligt. Framhållas må, att ett dylikt avgiftssystem,

evad det ordnades på ena eller andra sättet, skulle påkalla skäligen vidlyftiga

föreskrifter örn avdrag för erlagda avgifter vid inkomstdeklaration i hemorten

eller i den kommun, där fast driftställe finnes inrättat. Om sålunda någon

mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet näppeligen lär kunna ifråga­

komma, torde däremot få anses lämpligt, att tillståndsbevis åsättas en relativt

hög stämpelavgift, förslagsvis 25 kr.’

Sveriges organiserade gårdfarihandlande anförde härom:

’Att gårdfarihandlanden undandroge sig skattebetalning förekomme säker­

ligen ej i större utsträckning än inom andra rörelsegrenar. Visserligen kunde

han ej skatta till alla kommuner, där han gjorde affärer, utan endast till sin

hemkommun, men samma vore förhållandet med de flesta fasta handlandena i

städer och större samhällen. Dessa vägrade nog ej av skattehänsyn att sälja

till personer bosatta inom andra kommuner. En hel del företag, som i skatte­

hänseende vore av vida större betydelse än all gårdfarihandel tillsamman, finge

sina inkomster till största delen från andra kommuners befolkning, utan att

skattefrågan därför hindrade deras existens.’

Departe­

mentschefen.

Kring-

förings-

handel

utom hem­

orten.

Den av mig lämnade redogörelsen för länsstyrelsernas nuvarande praxis vid

prövning av inkomna ansökningar örn tillstånd att till salu kringföra varor

utom hemorten utvisar, att länsstyrelserna som regel icke bevilja nya ansök­

ningar utan endast medgiva förnyelse år från år av tidigare lämnade till­

stånd. Anledningen till att samtliga länsstyrelser sålunda ansett sig kunna

på ett restriktivt sätt tillämpa gällande bestämmelser torde ligga däri, att

något egentligt behov av denna handel icke befunnits föreligga. Vad under

utredningen framkommit synes mig också giva vid handen, att ett förbud för

kringföringshandel i den form den hittills plägat utövas, d. v. s. den egentliga

gårdfarihandeln, knappast skulle medföra några nämnvärda olägenheter. Med

hänsyn till nutidens goda kommunikationsmöjligheter medelst tåg, omnibussar,

automobiler, båtar och telefon och då jämväl affärsbutiker för de vanligare

förnödenheterna numera torde finnas praktiskt taget överallt, där en mera

sammanträngd bebyggelse uppkommit, torde allmänheten i stort sett icke

längre hava något egentligt behov av denna handelsform.

Emellertid har, som framhållits av kommerskollegium och i en del andra

62

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

Kring-

föriugs-

handel

inom hem­

orten.

kollegium för vinnande av önskvärd enhetlighet dock ansett lämpligt, att

Kungl. Maj :t i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa närmare direktiv

för prövningen.

Enligt min uppfattning kan det knappast vara lämpligt att helt lämna orts-

förhållandena ur räkningen vid bedömandet av ansökningar örn kringförings-

handel. Särskilt torde vid prövningen böra beaktas, huruvida kringföringshan-

deln kan bliva till nytta för den konsumerande allmänheten i de trakter, där

kringföringen är avsedd att äga rum. I våra vidsträckta skärgårdar med deras

mångenstädes mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden kan kring-

föringshandel med vissa varor sålunda befinnas vara av behovet påkallad.

Detsamma gäller även andra trakter, där varuförmedlingen genom detaljhan­

deln icke kan anses ordnad på ett för allmänheten nöjaktigt sätt, eller då kring­

föringshandeln avser varor, som icke saluhållas av ortens affärsmän. Det

torde icke heller kunna förnekas, att omständigheterna även i andra fall kunna

vara sådana, att en välskött kringföringshandel med vissa varor •— jag tänker

då närmast på kringföringshandeln i dess modernare former — kan tänkas

vara till fördel för den konsumerande allmänheten. Att emellertid utöver de

av mig nyss angivna allmänna riktlinjerna för prövning av ansökningar om

kringföringshandel uppställa detaljerade föreskrifter, som skulle kunna passa

in på det levande livets mångskiftande förhållanden, erbjuder uppenbarligen

betydande vanskligheter. Mest ändamålsenligt torde vara att låta länsstyrel­

serna, som sitta inne med kännedom örn de lokala förhållandena, få en relativt

fri prövningsrätt. Emellertid lärer för vinnande av en enhetlig praxis vara

önskvärt, att vissa huvudgrunder angivas för länsstyrelsernas bedömande av

hithörande ärenden. I sådant hänseende torde böra stadgas, att ansökning örn

kringföringshandel skall avslås, örn anledning finnes antaga, att sökanden

icke är lämpad att handhava verksamheten, ävensom att tillstånd icke må be­

viljas, med mindre kringföringshandeln vid prövning av förekommande om­

ständigheter finnes kunna bliva till gagn för allmänheten.

Att skyldighet föreligger att vid verksamhetens utövande iakttaga vederbör­

ligen utfärdade ordnings- och hälsovårdsföreskrifter torde ligga i öppen dag.

Särskilt må framhållas, att sådana allmänna ordningsstadganden, som tillkom­

mit med stöd av 20 § ordningsstadgan för rikets städer, kunna innehålla före­

skrifter rörande kringföringshandel. Härutöver torde åt tillståndsmyndig-

heten böra inrymmas befogenhet att lämna de särskilda ordningsföreskrifter

för försäljningens utövande, som i det särskilda fallet kunna finnas erforder­

liga.

Vad härefter angår kringföringshandel inom vederbörandes hemort samt, örn

han är handlande, inom den ort, där han utövar sin fasta rörelse, lärer med

hänsyn till de anmärkningar, som från skilda håll anförts mot dylik ambu­

lerande försäljning, även denna form av kringföringshandel böra underkastas

viss rättslig reglering.

Härvid gäller det att tillse, att den enskildes utkomstmöjligheter och rörelse­

frihet vid utövande av handelsyrket icke i onödan beskäras, samtidigt som all­

mänhetens berättigade krav på undanröjande av de obehag och olägenheter, som

64

Kungl. Maj :ts proposition nr

-

4

1.

varför man synes nödsakad att i lagtexten uppräkna de skilda varuslag, som

skulle få fritt kringföras till avsalu.

Avgifter.

Beträffande frågan om de avgifter, som böra upptagas vid meddelande av

tillstånd till kringföringshandel, finner jag i likhet med kommerskollegium,

att någon mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet icke lärer kunna komma

i fråga. Liksom hittills torde för tillståndsbevis i fråga örn kringföringshandel

utom hemorten böra utgå stämpelavgift med tio kronor. Lör bevis örn till­

stånd till kringföringshandel inom hemorten skulle med tillämpning av nu

gällande föreskrifter avgiften likaledes komma att utgöra tio kronor för stämpel

eller i vissa fall åtta kronor för stämpel och två kronor lösen. Någon ändring

härutinnan synes mig icke påkallad.

Härmed har jag angivit de allmänna riktlinjer efter vilka, enligt mitt för­

menande, en reviderad lagstiftning angående kringföringshandeln bör utfor­

mas. Till de närmare detaljerna anhåller jag att få återkomma i det följande.

Tillfällig-

Enligt § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen åligger det handlande, som

" u^om 0IL där kan anmält sig till handels drivande, eller ock å sådan ort, men

Gällande

^nnan kan där inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet, vill på kortare

rätt.

tid å auktion eller under hand avyttra lager av handelsvaror, att därtill söka

tillstånd hos Överståthållarämbetet, örn försäljningen skall försiggå i Stock­

holm, men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma skall äga rum.

Eör försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd. Vid ansökningen

skall lämnas uppgift örn den kommun, där försäljningen skall försig­

gå, ock örn den tid, varunder densamma skall bedrivas, samt företes

intyg att sökanden efter bekörig anmälan idkar handel inom riket samt att

kan gjort sig känd för redbarket och ordentlighet. Dessutom skall förteck­

ning å varulagret ingivas. Önskar sökanden använda biträde vid rörelsens ut­

övande, skall han uppgiva, vilka personer han vill därtill använda, och örn dem

förete intyg örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att de råda över sig

ock sin egendom. Är biträdet gift kvinna, som sammanlever med mannen,

skall i stället för nämnda bevis företes bevis örn mannens tillåtelse. Finnes

tillståndet med hänsyn till de avlämnade betygens innehåll ock i övrigt före­

kommande omständigheter böra beviljas, har sökanden att vid bevisets utta­

gande erlägga en av länsstyrelsen bestämd avgift, lägst 25 högst 500 kronor,

till varje kommun, inom vilken försäljning skall ske. Avgiftens storlek be­

stämmes med hänsyn till varuförteckningens omfattning och det tillärnade

antalet försäljningsdagar. I fråga örn tillfällighetsförsäljning, som anord­

nas av aktiebolag eller ekonomisk förening, gälla i stort sett enahanda bestäm­

melser.

Mot dessa bestämmelser kava anmärkningar framställts särskilt från detalj­

handelns sammanslutningar. Så som bestämmelserna avfattats, öppnade de

alltför stora möjligheter för tillfällighetsförsäljningar. Allmänheten löpte all­

tid stor risk att vid dessa försäljningar erhålla underhaltiga varor till dyra

priser. För den bofasta köpmanskåren hade försäljningarna i fråga ofta vållat

avsevärt avbräck i deras verksamhet, vilket förhållande i sin tur indirekt blivit

66

Kungl. Maj:is proposition nr kl.

varor, som förvärvats från konkurs- eller dödsbon, icke böra få försäljas på

ifrågavarande sätt. Köpmannaförbundet framhåller, att syftet med detta stad­

gande väl torde hava varit att bereda konkurs- och dödsbon lättare och förmån­

ligare avsättningsmöjligheter. Emellertid torde det knappast med fog kunna

sägas, att denna uppfattning vore riktig. I verkligheten vore det ingalunda

konkurs- och dödsboen, som hade någon fördel av ifrågavarande försäljnings-

metod, utan endast de återförsäljare, som rent yrkesmässigt ägnade sig åt för­

säljning av konkursvaror. Man kunde på goda grunder befara, att här lämnats

en möjlighet för sådana återförsäljare att kringgå bestämmelserna genom att

förnya ett konkurslager med varor, som förvärvats på annat sätt. Möjligheten

för kontroll härav syntes vara ytterst ringa, och därmed förelåge fara för miss­

bruk i mycket stor utsträckning.

Vidare har i flera yttranden anmärkts mot att varor, som vore utsatta för

hastig värdeminskning, skulle få försäljas på detta sätt. Uttrycket hastig

värdeminskning borde ändras till det av kommerskollegium föreslagna hastig

förskämning. Därigenom skulle åstadkommas en önskvärd begränsning av de

varuslag, som finge omfattas av tillfällighetsförsäljningen. Sålunda förkla­

rar sig Sveriges köpmannaförbund visserligen med tillfredsställelse hava fun­

nit, att utkastet i stort sett följt kommerskollegii förslag, men att ändringen av

ordet förskämning till värdeminskning dock måste anses innebära en avsevärd

försämring. Härigenom skulle även så kallade säsongvaror få försäljas. Men

det övervägande antalet av de varuslag, som för närvarande såldes vid tillfäl-

lighetsförsäljningar, utgjordes just av säsongvaror. Det torde för övrigt i

praktiken bliva ganska svårt att draga en tillförlitlig gräns mellan sådana va­

ror, som vore utsatta för hastig värdeminskning, och sådana, som icke vore det.

Förbundet ville därför livligt framhålla vikten av att ordet förskämning bibe-

hölles. Även i åtskilliga andra yttranden har givits uttryck för samma upp­

fattning.

I en del yttranden har å andra sidan hävdats, att ingen som helst begräns­

ning i avseende å varuslagen borde komma i fråga.

Kooperativa förbundet anser en revision av lagstiftningen på denna punkt

snarare böra åsyfta att underlätta sådan försäljning än att införa ytterligare

restriktioner. Varje möjlighet att bereda befolkningen tillgång till billiga va­

ror borde enligt förbundets mening betraktas såsom i och för sig lovvärd och den

omständigheten, att en avyttring av varor kan komma att ske till priser, som

understiga de priser, som noteras av den bofasta handeln, utövad av enskilda

handelsidkare eller juridiska personer, borde icke få utgöra anledning att för­

svåra sådan försäljning. Att rörande tillfällig försäljning föreskriva, att

endast vissa kategorier av varor skulle få saluföras på detta sätt, syn­

tes vara ett opåkallat ingrepp i den ekonomiska rörelsefriheten. Stock­

holms köpmannaförening anser begränsning med avseende å varuslagen icke

vara påkallad. Vad särskilt anginge konkursvarulager ville föreningen fram­

hålla, att avveckling av gäldbundna bon utan konkurs vore en vanlig företeelse.

Vad som ena dagen vore ett avvecklingsbo bleve ofta den andra ett konkurs­

bo. Skillnaden vore endast formell. Länsstyrelsen i Kristianstad län utta-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

de få omfatta sådana varor, som endast mera undantagsvis såldes av handlan­

dena å orten. Så. kunde vara fallet med begagnade föremål (antikviteter),

konstverk och dylikt. Magistraten i Ulricehamn uttalar den uppfattningen,

att det som reaktion mot de överdrivet höga priser, som de lokala köpmanna-

organisationerna stundom strävade efter att uppehålla, icke skadade att en och

annan realisation då och då komme till stånd.

I anledning av förslaget örn att vederbörande handelskammare skulle lämnas

tillfälle att yttra sig över inkomna ansökningar, har i åtskilliga yttranden an­

märkts, att ett dylikt förfarande finge anses onödigt eller olämpligt.

Stochholms handelskammare uttalar, att det bleve en mycket ömtålig och

grannlaga uppgift, som härigenom komme att åvila handelskammaren. Med

fog kunde ifrågasättas, huruvida handelskamrarna lämpligen borde åläggas

ett dylikt uppdrag, genom vilket deras verksamhet skulle på ett mera påfallan­

de sätt överflyttas från de allmänna principuttalandenas plan till ett utpräglat

ståndpunktstagande rörande en i ett enskilt fall bedriven affärsform. Länssty­

relsen i Örebro län anser anledning att lämna handelskammaren tillfälle till

yttrande icke föreligga. Magistraterna i Skara och Örebro anse handelskam­

marens hörande komma att medföra onödig tidsutdräkt och för övrigt vara obe­

hövligt. Magistraten i Lund anser föreskrift örn inhämtande av yttrande från

handelskammaren onödigt. Enligt den föreslagna paragrafen skulle sådana

upplysningar lämnas, att länsstyrelsen i allmänhet själv kunde bedöma, örn

försäljningstillstånd borde lämnas eller ej. Givetvis stöde det länsstyrelsen

fritt att i tveksamma fall höra handelskammaren. Länsstyrelserna i Kristian­

stads och Hallands län yrka, att handelskammarens hörande icke må göras

obligatoriskt. Ofta vore saken så brådskande, att handelskammarens hörande

svårligen medhunnes, och i andra fall kunde frågan ligga så klar, att handels­

kammarens hörande vore obehövligt. Magistraterna i Halmstad och Skellef­

teå finna visserligen handelskammaren som regel böra höras, men framhålla,

att då det gällde skadade eller för hastig värdeminskning utsatta varor, han­

delskammarens uttalande näppeligen alltid kunde avvaktas. Magistraten i Lin­

desberg framhåller, att tillfällighetsförsäljningen ej sällan vore av så ringa

betydelse, t. ex. vid utförsäljning av mindre konkurslager, att handelskamma­

rens hörande, även om tid härför utan olägenhet kunde disponeras, måste fram­

stå som alldeles opåkallat. Magistraten i Askersund uttalar, att bestämmel­

serna örn handelskammarens hörande icke väl passade, då fråga vore örn varor

utsatta för hastig värdeminskning. Magistraten i Ystad framhåller, att han­

delskammaren knappast kunde äga den lokala detaljkännedom örn handels­

rörelser å de särskilda orterna inom handelskammarens område, som erfordras.

Den utredning, som kunde påkallas, borde lämnas av den offentliga lokalmyn­

dighet, som eljest hade att handlägga näringsrättsliga spörsmål. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län anser likaledes, att yttrande icke bör inhämtas från handels­

kammaren men väl från kommunal- och polismyndighet i orten.

Kooperativa förbundet, som, enligt vad förut angivits, hyser den uppfatt­

ningen, att all tillfällighetsförsäljning bör vara tillåten utan särskilt tillstånd,

vänder sig särskilt mot förslaget, att handelskammarens yttrande skulle in-

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

71

återkallat densamma, då han blivit uppmärksamgjord på lagens bestämmelser

örn viss avgift.

Av den redogörelse jag lämnat för länsstyrelsernas nuvarande praxis med ^^chefe

avseende å tillstånds beviljande framgår, att det övervägande flertalet av dem

vid sin prövning tillmäter ortens behov avgörande betydelse. De nuvarande

bestämmelserna i 9 § 3 mom. näringsfnhetsförordningen lämna visserligen

icke några närmare direktiv för länsstyrelsernas prövning — i lagrummet an­

gles endast att hänsyn skall tagas 'till de avlämnade betygens innehåll och i

övrigt förekommande omständigheter’ — men paragrafens tillkomsthistoria

utvisar, att denna länsstyrelsernas praxis torde stå -i full överensstämmelse

med lagstiftarens avsikter.

Som nämnts innehöll näringsfnhetsförordningen i sin ursprungliga lydelse

icke några särskilda bestämmelser om tillfällighetsförsäljning. I skrivelse den

1 maj 1886 (nr 35), däri riksdagen uttalade sig för en skärpning av bestäm­

melserna för rätt att driva gårdfarihandel, framhöll riksdagen, att handlande

ofta för kortare tid sloge sig ned på en plats, vare sig i stad eller å landet,

och där, till stort förfång för ortens bofasta handlande och skada för allmän­

heten, utsålde en mängd mer eller mindre värdelöst kram, vanligen under be­

nämning 'realisation för en utländsk konkursmassa^ räkning eller dylikt.

Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville bringa dessa frågor under

utredning. I proposition (nr 35) till 1887 ars riksdag inhämtade Kungl.

Maj :t riksdagens yttrande över ett i anledning av riksdagens berörda skrivelse

upprättat förslag till ändringar i näringsfrihetsförordningen, enligt vilket för

gårdfarihandel skulle fordras länsstyrelsens tillstånd men för tillfällighets­

försäljning endast anmälan och erläggande av viss avgift. Vid avgörande av

frågan, huruvida tillstånd till gårdfarihandel borde beviljas, skulle länsstyrel­

sen hava att taga hänsyn till, förutom företedda intyg, ortens behov av dylik

handel. I sin skrivelse (nr 47) i anledning av propositionen anmärkte riks­

dagen beträffande förslaget till gårdfarihandel^ reglering, att det syntes

olämpligt, att vid en prövning av sådan beskaffenhet, som här vore i fråga, så

strängt begränsa länsstyrelsens prövningsrätt. Med den föreslagna lagstift­

ningens ändamål syntes bäst överensstämma, att det lämnades öppet för myn­

digheten att taga hänsyn till alla de omständigheter, som kunde inverka på

saken. I författningen borde därför stadgas, att länsstyrelsen hade att vid

ansökningens prövning taga 'hänsyn till de företedda betygens innehåll och

i övrigt förekommande omständigheter’. I fråga örn tillfällighetsförsäljningen

uttalade riksdagen som sin åsikt, att anmälan icke kunde anses tillräcklig, samt

hemställde att även här tillståndstvång borde stadgas. Då denna art av

handelsrörelse ofta lände till betydligt förfång för ortens bofasta handlande

och jämväl i övrigt icke väsentligen skilde sig från den s. k. gårdfarihandeln,

borde länsstyrelserna även i avseende härå äga att efter förekommande om­

ständigheter pröva, huruvida en person borde tillåtas att idka dylik

rörelse. Vid de ändringar, som härefter genom förordning av den 23 septem­

ber 1887 vidtogos i näringsfrihetsförordningen, gjordes också, i överensstäm­

melse med riksdagens berörda hemställan, jämväl rätten till tillfällighets-

72

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

försäljning beroende pa tillstånd av länsstyrelse och angavs såväl i fråga

om gårdfarihandel som tiilfällighetsförsäljningen, att länsstyrelsen vid av­

görande av frågan örn tillståndets beviljande hade att taga hänsyn till 'be­

tygens innehåll och i övrigt förekommande omständigheter', vilket uttryck

alltjämt kvarstår oförändrat i näringsfrihetsförordningen § 9 mom. 3 tredje

stycket och mom. 4 fjärde stycket.

Av vad jag här anfört lärer tydligt framgå, att lagstiftarens avsikt varit, att

länsstyrelserna vid sin prövning av ansökningar örn tillstånd till tillfällighets-

försäljning skulle hava att taga hänsyn icke blott till de inlämnade betygen

angående sökandens person utan även till ortens behov av dylik handel och

omständigheterna i övrigt.

Det ringa antalet ansökningar om tillfällighetsförsäljningar jämväl i de län,

där länsstyrelsen icke plägat ingå i materiell prövning av ansökningarna, är

ägnat att ingiva tvekan, huruvida dessa försäljningar numera överhuvud taget

hava något behov att fylla. För den konsumerande allmänheten lärer ett upp­

hörande av tillfällighetsförsäljningarna icke kunna förväntas medföra någon

nämnvärd olägenhet. Såsom kooperativa förbundet framhållit, bör naturligen

allmänheten icke på något sätt betagas möjlighet att erhålla tillgång till bil­

liga varor, men erfarenheten synes mig hava visat, att förekommande försälj­

ningar av denna art i regel icke varit till gagn för allmänheten. Försäljnin­

garna kunna snarare anses hava framkallat ett konstlat köpebehov och hava

ofta omfattat mindervärdiga varor. Som regel anordnas dylika försäljningar

för att handlanden skall fa avyttra ett för honom tyngande lager. "Visserligen

kunde ur sistnämnda synpunkt ett förbud för sådana tillfällighetsförsäljningar

betraktas som ett försvarande av handelsidkarnas avsättningsmöjligheter. Men

härvid bör beaktas, att ifrågavarande försäljningar endast förekomma inom

detaljhandeln och att den stora grupp av detaljhandelns utövare, som äro

anslutna till Sveriges köpmannaförbund, enstämmigt uttalat sig för en begräns­

ning av tillfällighetsförsäljningarna i enlighet med de av kommerskollegium i

principutlåtandet angivna riktlinjerna.

Då, som jag nyss angivit, tillfällighetsförsäljningarna för allmänhetens vid­

kommande torde vara av skäligen ringa betydelse, synes ett tillmötesgående i

väsentliga delar av köpmannaförbundets önskemål icke böra möta betänklig­

heter. I enlighet med denna min uppfattning har jag ansett tillstånd till till-

fällighetsförsäljning böra lämnas endast för försäljning av vissa kategorier av

varor, beträffande vilka en snabb utförsäljning kan vara av behovet påkallad.

Hur denna försäljningsverksamhet lämpligen bör i detalj regleras, torde jag i

det följande få närmare angiva.

Konkurs­

hinder.

Gällande

rätt.

Utkastet.

I § 2 näringsfrihetsförordningen uppställes för rättigheten att idka gross­

handel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, eller att, med

biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka

fabriks- och hantverksabeten, eller såsom yrke utöva annan hantering bland

annat fordran på rådighet över sin egendom.

I det preliminära författningsutkastet uteslöts denna bestämmelse. Som skäl

härför anfördes, att uppställandet av ett dylikt villkor knappast torde vara av

Kungl. Maj:ts proposition nr -il.

73

någon större praktisk betydelse. Råkade t. ex. en handlande i konkurs, måste

han avträda alla sina tillgångar till sina fordringsägare och bleve därigenom

praktiskt taget förhindrad att fortsätta sin handel. Vidare kunde ett dylikt

krav verka oegentligt, då ej mindre en konkursgäldenär, så snart konkursen

avslutats, kunde öppna näringsverksamhet än även den, som under hand eller

enligt ackordslagen erhållit ackord, vore oförhindrad att fortsätta sin rörelse.

I vissa fall kunde det vara lämpligt, att en yrkesidkare trots konkurs finge

fortsätta sin verksamhet. Så kunde t. ex. vara fallet i fråga örn en advokat,

en hantverkare eller en droskägare.

Mot utkastets ståndpunkt härutinnan hava i en del av de inkomna yttrande-

Yttrandena.

na anmärkningar framställts. Av länsstyrelserna anser sålunda länsstyrelsen

i Stockholms län, att detta villkor i vissa fall, såsom t. ex. beträffande mindre

hantverk, utan olägenhet kunde bortfalla, medan i andra fall åter, såsom

t. ex. beträffande näringsidkare, vilka i sitt yrke kunde anförtros förvalt­

ning av annans egendom, villkoret syntes böra bibehållas. Aven länssty­

relsen i Jönköpings län finner åtskillnad mellan olika näringsgrenar påkal­

lad. Särskilt i fråga örn handeln kunde det icke vara med god ordning

överensstämmande, att en person, som måst överlåta sin egendom till sina gäl-

denärer, skulle under konkurstiden kunna ikläda sig nya förbindelser, måhän­

da lägga sig till med ett icke obetydligt varulager och praktiskt taget fortsätta

sin verksamhet, som örn ingenting hänt. Att bringa reda i en sadan konkurs-

gäldenärs affärer bleve måhända ej alltid en så lätt sak. Länsstyrelsen i Ska­

raborgs län anser kravet böra bibehållas i fråga örn handelsrörelse, länsstyrel­

sen i Örebro län åtminstone i fråga örn butikshandel. Länsstyrelsen i Öster­

götlands län ställer sig tveksam och förordar ytterligare utredning. Läns­

styrelsen i Gotlands län hyser betänkligheter mot ett slopande av detta villkor.

Av handelskamrarna hava Östergötlands och Södermanlands handel skamsna­

re, Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län förordat konkurshindrets bibehållande i fråga örn han-

delsyrket, medan Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg

samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare uttryckligen föror­

dat konkurshindrets borttagande och övriga handelskammare lämnat utkastets

ståndpunkt härutinnan utan erinran.

Flertalet magistrater och stadsstyrelser synas ansluta sig till utkastets

ståndpunkt. Nio av dem hava dock ansett konkurshindret böra bibehållas,

medan sex funnit detta villkor böra upprätthållas allenast beträffande vissa

slag av näringsverksamhet. I följande yttranden har i ämnet gjorts mera

utförliga uttalanden.

Sålunda anför stadsstyrelsen i Lidingö: ’Låt vara att den omständigheten,

att en person icke är försatt i konkurs, icke är liktydigt med att vederbörande

är ekonomiskt vederhäftig för de förbindelser, han kan komma att ingå, så in­

nebär dock villkoret om att näringsidkare skall råda över sin egendom ett ab­

solut minimikrav på ekonomiskt underlag för företaget, som icke utan vidare

torde böra släppas, åtminstone vad beträffar nya företag. Det måste enligt

stadsstyrelsen mening verka stötande, örn en näringsidkare, som gjort konkurs,

omedelbart skulle kunna under ny firma, som ju enligt förslaget.icke behöver

innehålla hans namn, börja en liknande rörelse. Något olika ligger kanske

74

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

förhållandet beträffande fortsättandet av en en gång börjad rörelse efter in­

träffad konkurs. Stadsstyrelsen kan emellertid icke dela den uttalade upp­

fattningen, att det skulle vara synnerligen lämpligt att en advokat eller drosk­

ägare skulle under dylika förhållanden få fortsätta sin verksamhet. Beträf­

fande. advokatyrket torde kravet på ekonomisk vederhäftighet göra sig med

särskild styrka gällande. Vad åter en droskägare beträffar, förefaller det

stadsstyrelsen svårligen möjligt, att konkursgäldenären skulle själv kulina fori­

sätta rörelsen med sina gamla fordon, vilka val, örn de icke köpts på avbetal­

ning och återtagas av säljaren, måste avträdas till fordringsägarna. Stadssty­

relsen skulle för sin del icke tveka, att genast avslå en ansökan örn tillstånd

till yrkesmässig automobiltrafik från en person i konkurs och skulle likaledes

indraga redan meddelat tillstånd, därest tillståndshavaren försättes i konkurs

och de i rörelsen använda automobilerna i samband härmed försäljas eller åter-

lagas av säljaren. Stadsstyrelsen vill vidare påpeka den praktiskt taget full­

ständiga rättslöshet, som under konkursen kännetecknar sådana fordringsäga­

re, vilkas fordringar uppkommit efter konkursen. Endast beträffande smärre

hantverkare, som för sin rörelse icke i nämnvärd utsträckning behöva anlita

kredit, torde rörelsens fortsättande efter konkursen kunna komma i fråga. Be­

träffande dylika näringsidkare torde emellertid ett konkursförfarande mera

sällan förekomma, då ju några fordringsägare knappast finnas, och i varje fall

torde konkursen komma att behandlas enligt 185 § konkurslagen och sålunda

avvecklas på mycket kort tid. Stadsstyrelsen anser därför, att rådighet över

sin egendom bör bibehållas såsom villkor för rätten att driva näring. Därest

viss näringsutövning anses böra undantagas, såsom redan nu är fallet, torde

villkoret måhända böra begränsas till näring, som medför bokföringsskyldig­

het.’ — Magistraten i Linköping anför: 'Man måste ju medge, att den nuva­

rande formen för styrkande att en person, som vill börja handel, råder över

sin egendom d. v. s. icke är i konkurs försatt, är allt annat än effektiv. De nu

begagnade, så kallade konkursbevisen kunna ju icke intyga annat än att ve­

derbörande icke är försatt i konkurs vid den domstol, inom vars värjo han vid

tiden för intygets utfärdande är mantalsskriven, och innebär således icke nå­

got intygande, att icke vederbörande inom annan domkrets är försatt i konkurs,

som fortfarande pågår. Då det just efter inträffad konkurs är jämförelsevis

vanligt, att en köpman söker sig en annan verksamhetsort, är det således möj­

ligt, att han, trots att hans konkurs ännu ej är avslutad, med klart konkursbe­

vis kan börja handel på annan ort, förutsatt att han där blivit mantalsskriven.

Men det förefaller dock stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att det

skall göras direkt tillåtligt för en person, som icke råder över sin egendom, att

få öppna handel och inleda personer, som sakna kunskap örn förhållandet, i af­

färstransaktioner. Enligt gällande konkurslag räknas ju till konkursbo även

egendom, som tillfaller gäldenären under konkursen, låt vara att av vad han

genom eget arbete under konkursen kan sig förvärva icke skall tillkomma kon­

kursboet mera än vad som återstår, sedan avdrag skett för gäldenärens, hans

makas och oförsörjda barns och adoptivbarns skäliga underhåll. Det har som

skäl för borttagandet av det ifrågavarande villkoret anförts, att sedan genom

den nya bokföringslagen registreringsplikt införts för en hel del nya yrkesut­

övare t. ex. advokater, det skulle vara obilligt att en sådan, därest han råkade

i konkurs, skulle betagas möjligheten att under konkursen fortsätta sin rörelse.

Ja, detta kan, örn man håller sig till just advokatexemplet, gälla beträffande

själva sakförarverksamheten, men denna är för en nutidens advokat av rätt un­

derordnad betydelse i jämförelse med hans andra uppdrag, och det vill före­

falla, som örn det ej vore så orimligt begärt, att även en advokat, vars huvud­

sakliga verksamhet kan bestå i förmögenhetsförvaltning och dylikt, finge upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

75

höra med sin verksamhet, så länge han icke rådde över sin egendom, och ännu

mer att han för att få börja verksamhet som förvaltare av andras egendom och

förmögenhet måste styrka, att han själv råder över sin egendom. Magistraten

anser, att för behörighet att driva handel m. m. alltjämt bör fordras att veder­

börande styrker, att han råder över sm egendom. — Magistraten i Karlskrona

framhåller, att det väl funnes åtskilliga näringar, som utan menliga följder

kunde idkas även av den, som vore försatt i konkurs, men att vid flertalet bok-

föringspliktiga näringsgrenar detta med hänsyn till tredje mans rätt icke kun­

de utan risk tillstädjas. Något intrång i näringsidkares förvärvsmöjlighet el­

ler annat väsentligt men för honom genom bibehållandet av bestämmelsen om

konkurs såsom hinder för närings bedrivande torde icke vara att befara, ty i

alla de fall, där ackordsuppgörelse ej kommit till stånd, torde konkursgäldenä-

rerna framdeles liksom hittills för att skydda sig mot de gamla borgenärernas

krav komma att fortsättningsvis utöva sin rörelse i någon anhörigs eller väns

namn. Tillåtelsen att fortsätta näringen även under konkurs torde sålunda i

det stora flertalet fall komma att sakna varje praktisk betydelse, och under

alla förhållanden ansåge magistraten, att åtminstone handel ej borde få bedri­

vas av den, som befunne sig i konkurstillstånd. — Magistraten i Ystad fram­

håller, att konkurslagen i fråga örn ämbets- och tjänstemän stadgade prövning

i varje särskilt fall, huruvida lian, innan fyra månader förflutit från beslutet

örn egendomsavträdet, finge åter inträda i tjänsteutövning. Borttagandet av

ifrågavarande villkor för rättigheten att driva handel eller annan näring i me­

ra vidsträckt omfattning vore ägnat att försvaga kravet på redbarhet hos nä­

ringsidkarna och sålunda minska förtroendet inom näringslivet till men för

detsamma. Den av kommerskollegium förebragta utredningen syntes ock hos

vederbörande myndigheter och sammanslutningar konstatera snarare en ten­

dens att skapa ytterligare legala villkor för rätten att idka handel än att vilja

borttaga ett för sagda befogenhet så vitalt villkor som ekonomisk handelsfri­

het av här avsedda art. — Magistraten i T raneborg anför, att det syntes

väl överensstämma med grunderna för konkursinstitutet, att en gäldenär i och

med konkursutbrottet förlorade förvaltningen över sin rörelse och att denna

förvaltning överlämnades åt konkursboet. För en gäldenär, som drivit rörelse.

vöre nämligen orsakerna till obeståndet oftast att hänföra till rörelsen, och det

allmänna intresset av ett snart klarläggande av gäldenärens ekonomiska ställ­

ning syntes därför kräva, att han fråntoges rätten att fortsätta en verksamhet,

som medför risk för nya förluster. Likaså vore det olämpligt att tillåta kon-

kursgäldenären att öppna ny rörelse, innan hans förra blivit avvecklad genom

konkursen. — Enligt magistratens i IIjo mening leie det icke något tvivel där­

om. att olägenheter av ganska allvarlig art komme att uppstå i förhållandet

mellan konkursförvaltaren och gäldenären, om denne tillätes att fortfarande

driva handel eller annan näring. — Magistraten i Gävle anser, att ifrågavaran­

de krav icke bör helt uppgivas utan bibehållas för rätt att idka handel i all­

mänhet eller att driva fabriksrörelse. Konkursgäldenären bleve då ej betagen

möjlighet att ägna sig åt annat näringsfång. Ett dylikt villkor hindrade

dock i viss mån i konkurs satta affärsmän, som visat sig vara notoriska be­

dragare, att fortsätta sin bedrägliga verksamhet. För näringslivet vore det

av intresse att förhindra tillkomsten av firmor, vilkas innehavare redan vid

starten vore i konkurs, och som i mer eller mindre grad skulle få karaktären

av ’sågspånsfirmor’.

Sveriges köpmannaförbund, med vilket Sveriges hantverk sorganisation in­

stämmer, anser förbudet böra bestå i fråga örn handelsrörelse. Förbudet hade

en viss moralisk verkan och vore mången gång ägnat att sporra en gäldenär till

än större ansträngningar för att undgå insolvens.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

77

om ingenting hant’. Enligt 27 § konkurslagen skall all egendom, som tillhörde

gäldenären, då beslutet örn egendomsavträde meddelades, eller som tillfaller ho­

nom under konkursen, anses såsom konkursboets egendom. Från vad gäldenären

under konkursen kan förvärva genom eget arbete skall dock avdrag göras dels

för vad som åtgår till hans eget samt hans makes och oförsörjda barns eller

adoptivbarns skäliga underhåll, dels ock för all kostnad till förlag, och har

gäldenären att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse örn vad så­

lunda må avdragas. Vidare äger enligt 60 § konkurslagen förvaltaren att

för konkursboets räkning fortsätta den rörelse gäldenären tidigare drivit. Av

dessa bestämmelser lärer följa, att även örn det i nuvarande näringsfrihets-

förordning uppställda förbudet för näringsutövning under konkurs skulle bort­

falla, gäldenären dock i allmänhet bleve förhindrad att utan konkursförval­

tarens medgivande driva näring.

Som kommerskollegium framhållit torde frågan örn detta villkors bibehål­

lande emellertid vara av skäligen ringa betydelse. På grund härav och då

i flera av de inkomna yttrandena yrkande gjorts örn bestämmelsens bibehål­

lande oförändrad, har jag icke funnit anledning att nu föreslå någon ändring

av stadgandet i fråga.

Vid upptagandet av det utredningsarbete, vars resultat nu är under över­

vägande, synes hava förutsatts, att arbetet skulle utmynna i en genomgri­

pande revision av näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande

författningar. De ämnen, som skulle upptagas till behandling, avsågo sålunda

—- jämte frågorna örn legala kompetens villkor samt kringföringshandel och

s. k. realisationer — jämväl bland annat spörsmålet örn utlännings rätt att

idka näring och frågan örn ändringar i näringsregistreringen, varjämte ifråga­

sattes, huruvida icke ett sammanförande av olika på skilda författningar nu

uppdelade näringsrättsliga bestämmelser kunde ske.

Som framgår av den redogörelse, jag förut lämnat för frågan örn de legala

kompetensvillkoren, finner jag mig icke kunna förorda, att några bestämmelser

därom inflyta i lagstiftningen. Frågan örn näringsregistreringens omläggning

torde lämpligen böra upptagas i samband med en blivande revision av lagen

angående handelsregister, firma och prokura, vilken fråga dock icke är i det

läge, att den kan i detta sammanhang företagas till slutlig prövning. Vad

angår spörsmålet om utlännings rätt att här i riket idka näring, lärer en revision

av bestämmelserna därom icke för närvarande lämpligen böra ifrågakomma.

Beträffande slutligen tanken på en mera enhetligt ordnad näringslagstiftning

genom sammanförande av de på olika författningar splittrade bestämmelserna

i ämnet, kunde en sådan ordning ur teoretisk synpunkt visserligen synas moti­

verad. Emellertid lärer detta numera få anses praktiskt ogenomförbart på

grund av mängden och omfattningen av de specialförfattningar av näringsrätts-

ligt innehåll, som efter hand tillkommit.

Bland de skilda spörsmål, som under förevarande utredningsarbete varit

föremål för behandling, skulle sålunda återstå endast frågan om kringförings­

handel och tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka former av handel, enligt

U trednings-

arbetets

resultat.

Deporte­

ra entschefen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

vad jag förut angivit, även enligt min uppfattning vissa ändringar i gällande

bestämmelser äro påkallade.

Med hänsyn till den begränsade räckvidd, den förevarande frågan sålunda

erhållit, synes mig knappast lämpligt att i detta sammanhang företaga en

omarbetning av hela näringsfrihetsförordningen. Ehuru vissa delar av denna

författning numera upphävts och andra genom utvecklingens gång kommit

att sakna praktisk betydelse, torde något behov av en ny författning i ämnet

dock icke vara för handen.

Vid övervägandet av frågan örn ändringar i bestämmelserna örn kringförings-

handel och tillfällighetsförsäljning har jag funnit, att de nya stadganden, som

bliva erforderliga, icke låta sig väl inpassas i näringsfrihetsförordningen. Jag

anser mig därför böra föreslå, att dessa bestämmelser upptagas i en särskild

lag, benämnd lag om krin g förin g shandel och tillfällighetsförsäljning. Förslag

till en sådan lag har inom handelsdepartementet utarbetats. Därvid hava ock­

så beaktats bland annat de önskemål, som framkommit örn beslagsrätt vid och

skärpta påföljder för olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härtill torde jag få närmare återkomma i det följande vid behandling av lagens

särskilda paragrafer.

Vid utfärdandet av en ny lag av nu avsett innehåll torde böra i näringsfri­

hetsförordningen intagas hänvisning till ifrågavarande lag. I samband därmed

lära också förordningens stadganden örn utlännings rätt att idka näring böra

undergå vissa följdändringar. Nu avsedda bestämmelser hava sammanförts i en

lag örn ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad’

näringsfrihet, vartill förslag jämväl utarbetats inom handelsdepartementet.

Jag torde härefter få övergå till författningsförslagens särskilda paragrafer.

Förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Rubriken.

Då näringsfrihetsförordningen med uttrycket gårdfarihandel endast avser

varors kringförande till salu utom ort, där gårdfarihandlaren är bosatt, eller,

örn han tillika anmält sig idka fast handel, där han inrättat kontor av stadig­

varande beskaffenhet, samt detta uttryck icke torde väl passa in på nyare for­

mer av ambulerande handel, har i enlighet med kommerskollegii hemställan i

lagförslaget använts uttrycket kringföringshandel såsom beteckning för all

försäljning för omedelbar leverans av medförda varor. Under detta begrepp

faller dock ej försäljning under besök, som skett i anledning av kundens därom

på förhand framställda begäran. Likaledes har näringsfrihetsförordningens i

viss mån missvisande uttryck realisation ersatts med uttrycket tillfällighets­

försäljning.

1-3

§§.

Till förklaring av de i dessa paragrafer upptagna bestämmelser torde få

hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. Här må endast ytterli­

gare tilläggas, att tillståndstvånget uttryckligen är avsett att omfatta även

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

79

kringföringshandel, som bedrives av bolag och andra juridiska personer. Då

uttrycket ’ort’, som användes i näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn

gårdfarihandel, måste anses alltför obestämt för att i detta sammanhang

begagnas, har, såsom kommerskollegium föreslagit, tillståndstvånget i stället

hänförts till området utanför den kommun, där sökanden är bosatt eller där han

driver fast handel. Juridisk person bör anses vara bosatt, där styrelsen har

sitt säte, eller, örn styrelse icke finnes, där rörelsens huvudkontor är beläget. —

Att de försäljare, som anlitas vid kringföringshandel, jämväl böra av myndig­

heten godkännas, synes mig nödvändigt för att säkerställa syftet med de nu

ifrågasatta bestämmelserna.

4 §.

Det material, som skall ligga till grund för tillståndsmyndighetens prövning,

bör i första hand förebringas av sökanden själv. Då det är av betydelse, att

härvid upplysning föreligger örn arten av de varor, som skola kringföras, har

i förslaget liksom i det tidigare utkastet sökanden ålagts att vid ansökan läm­

na uppgift härom. Sådan föreskrift finnes icke i gällande rätt. Då den, genom

vilken försäljningen skall äga rum, måste vara godkänd av tillståndsmyndig-

het, har sökanden vidare ålagts att lämna uppgift örn vem han vill använda

som försäljare.

I stället för gällande bestämmelser örn beskrivning på utseende och ålders-

uppgift har upptagits ett stadgande därom, att försäljarens fotografi skall

ingivas för att sedan införas i det för honom utfärdade beviset. Vill sökan­

den själv kringföra varorna, gäller vad som stadgats om försäljare naturligen

även för honom.

Mot den i det preliminära utkastet föreslagna föreskriften örn skyldighet för

sökanden att vid ansökan om tillstånd till kringföringshandel utom hemorten

förete intyg, att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet har läns­

styrelsen i Älvsborgs län uttalat, att detta intyg visserligen gåve intryck

av att vara en verklig spärr mot olämpliga handlande, men att enligt läns­

styrelsens förmenande intyget i praktiken ej komme att bli mycket mer än

en formalitet. Hade vederbörande ej tidigare råkat i sådant klammeri med

rättvisan, som ej kunde fördöljas, kunde man vara övertygad örn, att ju sva­

gare han vore som självförsörjare desto vackrare intyg kunde han prestera från

de kommunala myndigheterna örn sin lämplighet som gårdfarihandlare. Gård-

farihandeln vore den sista utvägen före fattigvården, och en god kommunal­

man strävade naturligtvis såväl i kommunens som i den sökandes eget intresse,

att förhindra att vederbörande folie fattigvården till last. Han intalade sig

lätt, då han skulle utfärda intyget, att sökanden vore för arbetet lämplig. För

länsstyrelsen åter ställde det sig oftast mycket svårt att skaffa sig säkrare

uppgifter än dem, som lämnades av de kommunala förtroendemännen med

deras lokala personkännedom. Under framhållande av att anskaffande av in­

tyg ofta vore betydligt mera betungande än vad man i allmänhet syntes vara

böjd att antaga, har man vidare anmärkt, att sökanden ofta kunde vara så väl

känd för länsstyrelsen, att särskilt intyg örn hans redbarhet och ordentlighet

finge anses fullständigt obehövligt.

80

Kungl. Majlis proposition nr

-

4

1.

Även om ifrågavarande intyg, varom föreskrift för övrigt finnes i näringsfri-

hetsförordningen, på sätt länsstyrelsen gjort gällande icke alltid kommer att

visa sig fullt tillförlitligt, lärer intyget dock i regel kunna tjäna tillståndsmyn-

digheten till god ledning. Jag har därför ansett bestämmelsen härom böra

bibehållas. Då emellertid sökanden kan vara så välkänd, att intyg örn red­

barhet och ordentlighet må vara onödigt, har föreskrivits, att sådant intyg

endast erfordras, då sökanden icke är av myndigheten känd. Är sökanden

ett aktiebolag eller annan juridisk person lärer det icke kunna komma i fråga

att upprätthålla en dylik föreskrift. Skyldighet att förete ifrågavarande

intyg har därför endast föreskrivits för fysiska personer.

Enligt gällande rätt skall enahanda intyg företes även i fråga örn den, ge­

nom vilken försäljningen skall äga rum. Kommerskollegium samt några läns­

styrelser och Sveriges köpmannaförbund hava ansett föreskriften härom böra

bibehållas. Det torde dock vara att befara, att detta intyg i fråga örn för­

säljarna långt mer än i fråga om sökanden skulle bliva en tom formalitet utan

praktisk betydelse. Att utöver det fall, då sökanden ärnar själv kringföra

varorna -—- närmast motsvarande den nuvarande gårdfarihandeln — föreskriva

dylikt intyg i fråga örn försäljarna, har därför icke synts mig påkallat.

För närvarande fordras i fråga om såväl sökanden själv som hans biträden

jämväl myndighetsbevis, konkursbevis och för gift kvinna i äldre äktenskap,

vilken sammanlever med mannen, bevis örn mannens tillåtelse till verksamhe­

tens utövande. I utkastet upptogs icke föreskrift örn skyldighet att förete

dessa bevis och häremot har i de inkomna yttrandena icke gjorts någon anmärk­

ning. Då dessa intyg ej synas vara av nämnvärd betydelse men väl förorsaka

sökandena både besvär och kostnader, har jag ansett fordran härom icke böra

uppställas.

Enligt utkastet skulle sökanden vidare förete bevis, att han erlagt honom

påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till

betalning. Sveriges organiserade gårdfarihandlare hava mot detta stadgande,

som saknar motsvarighet i nuvarande näringsfrihetsförordning, anmärkt, att

det icke syntes riktigt, att ifråga örn en viss verksamhetsgren göra en närings­

idkares rätt att utöva sin rörelse beroende av örn han guldit sina utskylder eller

ej, då dylik skyldighet ej i andra fall uppställts som villkor för näringsut-

övning. Magistraten i Örebro framhåller, att bestämmelsen även skulle gå ut

över den, som trots god vilja icke kunnat betala sin skatt, och hindra honom

i hans lovvärda önskan att försörja sig.

Utskyldernas punktliga erläggande får visserligen i allmänhet anses vara

ett kriterium på redbarhet och ordentlighet. Att emellertid för en viss grupp

av näringsidkare uppställa fordran på företeende av bevis om utskyldernas

erläggande synes mig varken rättvist eller lämpligt, varför det ifrågasatta

stadgandet icke upptagits i lagförslaget.

5 §•

För innebörden av dessa bestämmelser har tidigare redogörelse lämnats i sam­

band med den allmänna motiveringen.

Kungl. Majlis proposition nr kl.

81

Att tillståndsmyndighetens beslut får i vanlig ordning överklagas genom

besvär, torde icke behöva särskilt anmärkas.

6

§.

För underlättande av länsstyrelsernas kontroll har, i likhet med vad för när­

varande är fallet, tillstånd till kringföringshandel utom hemorten ansetts böra

beviljas allenast för kalenderår eller del därav.

Enligt utkastet skulle jämväl i fråga örn kringföringshandel inom hemorten

årlig framställning göras. Detta torde dock näppeligen vara av behovet påkal­

lat. Här hava myndigheterna att pröva ansökningen efter andra grunder än

då fråga är örn kringföringshandel utom hemorten. Har det en gång blivit av

polismyndigheten i hemorten avgjort, att anledning icke föreligger att förvägra

sökanden rätt att där idka kringföringshandel, synes all sannolikhet tala för

att han jämväl ett kommande år är lika lämpad att utöva denna verksamhet,

vadan en förnyad ansökan merendels endast bleve en tom formalitet, förenad

med besvär och kostnader. Härtill kommer, att myndigheten, såsom jag se­

nare torde få närmare beröra, synes böra tillerkännas befogenhet att, när helst

anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet och godkännandet. An­

ställer sökanden ny försäljare, måste naturligen polismyndighetens godkän­

nande beträffande denne inhämtas. På grund av vad sålunda anförts har jag

i fråga örn kringföringshandel inom hemorten ansett bevis örn tillstånd och

godkännande böra kunna utfärdas att gälla tillsvidare eller, örn anledning där­

till förekommer, för viss tid.

Slutligen må anmärkas, att den i näringsfrihetsförordningen nu upptagna

anvisningen, att tillkännagivande örn det meddelade tillståndet till polis- och

kommunalmyndigheternas efterrättelse bör införas i länskungörelsema, icke

upptagits i förslaget. Föreskrift härom har ansetts obehövlig, då länsstyrel­

serna även därförutan lära komma att införa dylikt meddelande, därest så

finnes lämpligt.

7 §.

Såsom jag förut nämnt, upptogos i enlighet med kommerskollegii förslag i det

preliminära författningsutkastet vissa detaljerade föreskrifter i fråga örn för­

säljarnas kvalifikationer vid kringföringshandel utom hemorten, medan vid

kringföringshandel inom hemorten endast den skulle få underkännas såsom

försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämplig.

I ett flertal yttranden har hemställts, att de för försäljarna uppställda speci­

ella kraven måtte ersättas med en generell föreskrift örn lämplighet. Så fram­

håller t. ex. föreningen Skyddsvärnet, att dessa fordringar skulle utgöra ett

svårt hinder i föreningens verksamhet för beredande av arbete åt frigivna

fångar och att det syntes tvivelaktigt, örn lagstiftarens mening varit, att

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen skulle kunna ytterligare skärpas ge­

nom restriktioner i speciallagstiftningen. Kooperativa förbundet anför i det­

ta sammanhang:

’Det synes styrelsen, som örn de föreslagna bestämmel­

serna om försäljare vore onödigt rigorösa, liksom de äro oförenliga med

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. 3k käft. (Nr kl.)

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

den frihet att utvälja och anställa personal, handelsidkare eljest äger. Avgjort

olämpligt finner styrelsen det vara att lägga i myndighetens hand att på grun­

der, som icke äro angivna i lagen, vägra en person rätt att förtjäna sitt bröd

som försäljare. Överhuvud är styrelsen av den meningen, att det närmast bör

ankomma på den firma, som bedriver kringföringshandeln, att utvälja de per­

soner firman vill använda som biträden i sin verksamhet. Att ställa sådana

firmor eller handelsidkare i annan klass än de företagare, som driva affär

uteslutande i butik, förefaller att vara oegentligt och ägnat att inge allmän­

heten en generellt taget oberättigad misstro till den varuhandel, som drives

från rörliga lager. Styrelsen hyser därför den uppfattningen att ifrågavarande

bestämmelser böra utgå ur paragrafen.’ Magistraten i Örebro finner före­

skriften örn läkarintyg onödig och orättvis, då något liknande icke funnes stad­

gat för andra yrkesgrupper, vilka på grund av sin verksamhet kunde tänkas

utgöra en lika stor smittofara. Samma synpunkt understrykes av föreningen

Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Magistraten i Skara anser fordran

på läkarintyg vara av föga praktisk betydelse, eftersom smittsam sjukdom

kunde uppkomma under tillståndstiden.

Kommerskollegium har i sitt senare utlåtande framhållit, att kollegium vis­

serligen i principutlåtandet föreslagit den i utkastet intagna uppräkningen av

absoluta diskvalifikationsgrunder för försäljarna, men att kollegium med hän­

syn till vad i vissa utlåtanden anförts numera ville förorda, att denna uppräk­

ning utginge. Såsom i en del yttranden framhållits, finge nämligen en dylik

specifikation anses vara onödig. Vad särskilt anginge sådan sökande, som

dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ville kollegium erinra örn,

att de sakkunniga, som den 30 september 1915 avgivit förslag till borttagande

ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, i sitt

betänkande framhöllo, att för framtiden borde iakttagas den största återhåll­

samhet i fråga örn sådana föreskrifter utanför strafflagen, vari rättsförluster

bleve förbundna med bistraff av ifrågavarande natur. Vid ärendets fram­

läggande för riksdagen (prop. 1918, nr 63, sid. 68) anslöt sig vederbörande

departementschef till de sakkunnigas uttalande i denna del. Kollegium hem­

ställde, att föreskriften i fråga begränsades så, att som försäljare icke finge

godtagas den, som icke kunde anses därtill lämplig.

De sålunda framställda anmärkningarna synas mig icke kunna frånkännas

berättigande. Vid bestämmande av de fordringar, som böra uppställas i fråga

örn försäljarna, får icke förbises, att det dock är sökanden, på vilken ansvaret

för kringföringshandelns tillfredsställande anordnande och bedrivande i första

hand vilar, och att det ligger i hans intresse att endast anställa sådana biträden,

som kunna förväntas utöva sin syssla utan att giva anledning till anmärkning.

Det må också erinras, att sökanden, därest olämpliga försäljare anlitas, löper

risk att få tillståndet indraget. På grund härav har jag i fråga örn försäljarna

ansett annat stadgande i förevarande avseende icke böra uppställas än att som

sådan icke må godtagas den, som kan antagas vara därtill olämplig. Länssty­

relserna hava sålunda här lämnats fri prövningsrätt.

I paragrafens andra stycke har meddelats bestämmelse därom, att särskilt

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

83

bevis skall utfärdas för den, som godkänts som försäljare. Att handlanden

själv skall erhålla bevis örn det honom meddelade tillståndet att idka kringfö-

ringshandel torde icke behöva i lagtexten utsägas. Såsom av kommerskolle­

gium framhållits, lärer hinder ej möta, att medgivande till försäljning i an­

nat län lämnas genom påstämpling å tillståndsbeviset eller å försäljarens

bevis.

I det föregående har jag angivit som min mening, att avgiften för tillstånds­

beviset bör utgöra tio kronor. För det särskilda beviset örn försäljares god­

kännande torde lösen och stämpel böra utgå såsom för annat bevis enligt gäl­

lande bestämmelser med tillhopa två kronor 50 öre eller, örn påstämpling sker

å tidigare utfärdat bevis, två kronor.

8 och 9 §.

I 8 § hava uppräknats de varuslag, vilka synas böra få kringföras till salu

utan att tillstånd enligt de nu föreslagna bestämmelserna skall behöva inhäm­

tas. Härvid hava sådana förnödenhetsvaror ansetts böra ifrågakomma, som för

närvarande pläga i större eller mindre omfattning kringföras för försäljning

och beträffande vilka denna handel visat sig fylla ett verkligt behov.

Genom orden 'liknande produkter’ i andra stycket har betonats, att bestäm­

melsen icke får tolkas så snävt, att t. ex. alster från höns- eller biskötsel ute­

slutas.

Att för rätten att fritt försälja fisk och vilt fordra, att fråga är örn egen

eller familjemedlems fångst, torde icke vara lämpligt. Ofta lärer fiskaren ej

själv ombestyra försäljningen till allmänheten, utan andra personer möta upp

vid fiskebåtarnas ankomst och besörja distribueringen. Likaså torde jaktby­

te ej sällan saluföras genom annan. Härtill kommer att dessa livsmedel äro

lätt förstörbara och därför kräva snabb försäljning.

Vad hantverksalster beträffar har jag icke kunnat biträda kommerskollegii

uppfattning, att kringföringshandeln därmed skulle, med avvikelse från gäl­

lande rätt, underkastas tillståndstvång. En dylik åtgärd skulle enligt mitt för­

menande utgöra ett alltför stort intrång i vissa hantverkargruppers möjlighet

att utan särskilda kostnader och besvär på för dem tjänligaste sätt vinna av­

sättning för sina alster. För övrigt torde det i praktiken mången gång vara

hart när ogörligt att draga en gräns mellan hemslöjds- och hantverksalster.

Att tidningar, tidskrifter och böcker icke medtagits i förslaget beror därpå,

att försäljningen av tryckta skrifter reglerats i tryckfrihetsförordningen.

I fråga om vissa av de i förevarande paragraf uppräknade varuslagen kun­

de måhända synas, som örn fordran på tillstånd icke skulle kunna anses

orimlig, särskilt då tillstånd för kringföringshandel i den kommun, där sö­

kanden är bosatt eller där han driver sin fasta handelsrörelse, icke skulle be­

höva sökas årligen utan kunna meddelas att gälla tillsvidare. Men härvid

får icke förbises, att enligt de föreslagna bestämmelserna varje försäljare måste

vara för tillståndsmyndigheten anmäld och av denna godkänd samt innehava

med sitt fotografi försett bevis om godkännandet. Såsom i de över utkastet

avgivna yttrandena framhållits, pläga åtskilliga varor genom av producenter

84

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

oell andra företagare anställda biträden kringforslas för försäljning. Sålunda

utsändas ofta bröd, mjölk, grädde, kött och andra charkuterivaror samt malt-

och läskedrycker till försäljning genom särskilda utkörare. Det skulle vålla

företagarna besvär och kostnad samt vid oväntat förfall för en utkörare, t. ex.

genom iråkad sjukdom, vara dem praktiskt taget omöjligt att endast använda

sig av på förhand godkända försäljare.

Skulle emellertid kringföringshandel med varor, som i paragrafen avses, så

bedrivas, att den lämnar rum för berättigat klander, bör den kunna stoppas. I

9 § har därför stadgats, att, örn kringföringshandeln giver anledning till an­

märkning, densamma må av myndighet, som eljest skulle haft att pröva an­

sökan örn tillstånd, förbjudas.

Framhållas må, att även denna kringföringshandel naturligen är underkastad

förekommande hälsovårds- och ordningsföreskrifter. Sålunda har t. ex. en var,

som i Stockholm vill idka försäljning av mjölk och grädde, att därom göra

anmälan till hälsovårdsnämnden.

10

§.

I vissa författningar förekomma särskilda bestämmelser örn rätt att idka

kringföringshandel med varor av visst slag. Sålunda förbjudes all kringfö­

ringshandel med guld- och silverarbeten i 22 § 1 mom. förordningen den 18

oktober 1912 angående kontroll å guld- och silverarbeten, vilket förbud genom

2 § förordningen den 8 mars 1923 angående kontroll å platinaarbeten utsträckts

att gälla även dylika arbeten. I 10 § förordningen den 11 juli 1919 angående

försäljning av pilsnerdricka förbjudes kringföringshandel med pilsnerdricka på

landet och givas särskilda regler för sådan handel i stad. Då föreskrifter av

denna art uppenbarligen böra gälla oavsett stadgandena i den nu föreslagna

lagen, har det i förevarande paragraf givna stadgandet ansetts påkallat.

11

§•

De här föreslagna bestämmelserna gälla endast sådan försäljning av varu­

lager, som handelsidkare — fysisk såväl som juridisk person — anordnar i

annan kommun än den, där han driver fast handel.

I sitt principutlåtande föreslog kommerskollegium, som nämnts, att tillstånd

till tillf ällighetsf ensäljning endast skulle kunna erhållas'för försäljning av ska­

dade eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor, som tillhörde kon­

kurs- eller dödsbo. Att skadade eller för hastig förskämning utsatta varor böra

kunna få försäljas på detta sätt synes även mig påtagligt. Exempelvis kan i frå­

ga örn frukt och liknande lätt skadade och skämda varor extraordinära försälj-

ningsmetoder vara påkallade till undvikande av att varorna förstöras. Det kan

likaledes vara av vikt, att en handlande lätt kail göra sig av med ett genom

brand eller av annan anledning skadat lager. Utkastets förslag, att tillfäl-

lighetsförsäljning skulle i allmänhet omfatta varor, som äro utsatta för hastig

värdeminskning, d. v. s. jämväl säsongvaror, mot vilket förslag anmärk­

ning framställts i ett flertal yttranden, finner jag mig däremot icke kunna

tillstyrka. I fråga örn konkurs- och dödsbons tillhörigheter lärer ofta behov

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

85

av lätta och förmånliga avsättningsmöjligheter föreligga. Jag har därför an­

sett mig böra biträda kommerskollegii av köpmannaförbundet utan erinran

lämnade förslag härutinnan. Någon anledning att, såsom i utkastet ifråga­

sattes, bereda den, som från konkurs- eller dödsbo förvärvat varor, tillfälle att

begagna sig av förevarande försäljningsform för varornas avyttring, synes mig

icke föreligga.

Några särskilda direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekommande an­

sökningar lära icke erfordras. Det torde vara tämligen självfallet, att, därest

de uppställda fordringarna fyllts, tillstånd icke bör vägras med mindre sär­

skilda skäl kunna föranleda därtill.

Beträffande frågan, huruvida handelskammarens yttrande skall infordras, har

jag icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter mot en obligatorisk före­

skrift härom. Med hänsyn till de av Stockholms handelskammare i detta sam­

manhang framhållna synpunkter har det synts mig tillrådligt att icke i lagtex­

ten upptaga något stadgande i förevarande hänseende utan lämna länsstyrelser­

na fritt att med hänsyn till omständigheterna avgöra, såväl huruvida vederbö­

rande handelskammare bör lämnas tillfälle till yttrande i ärendet, som ock örn

yttrande från annat håll bör inhämtas.

Enligt gällande rätt är från tillståndstvånget undantaget tillfällighetsförsälj-

ning å marknader. Denna bestämmelse har bibehållits, men härutöver har

synts lämpligt att göra undantag även för mässor och utställningar.

Från ett par håll har gjorts gällande, att tvekan kunde uppstå örn innebör­

den av uttrycket tillfälligtvis avyttra lager av handelsvaror.

Såsom kommerskollegium anmärkt, torde det vara patagligt, att butiker, som

hållas öppna under badsäsongen eller eljest endast under tid, da köpenskap pa

viss plats plägar förekomma, icke falla under förevarande paragrafs bestäm­

melser. Att däremot draga en bestämd gräns mellan stadigvarande handels­

rörelse och tillfälligt avyttrande av lager av handelsvaror lärer icke låta sig

på förhand göra, utan omständigheterna i det särskilda fallet torde här få

bliva avgörande. I allmänhet lärer butiksrörelse, som stadigvarande hålles

öppen viss eller vissa dagar i veckan, vara att hänföra till förstnämnda slag

av handel.

I några av de inkomna yttrandena har framhållits, att de nuvarande föreskrif­

terna örn tillfällighetsförsäljning ofta kringginges på så sätt, att handlanden

till handelsregistret anmälde filialer på ett flertal platser, där han förut-

såge, att tillfällighetsförsäljning lämpligen kunde äga rum. Då det kunde

vara att befara, att samma förfarande komme att tillämpas även framdeles,

ifrågasattes att till paragrafen borde göras ett tillägg, varav klart fram-

ginge, att anmälan till handelsregistret örn rörelse pa annan plats icke i

och för sig berättigade till sådan försäljning, som paragrafen avsåge. Ett till-

lägg av berörd art synes mig dock knappast kunna anses erforderligt. Att en

filialanmälan icke utan vidare kan medföra rätt till tillfällighetsförsäljning,

utan att därför fordras att handlanden verkligen driver stadigvarande handels­

rörelse inom den kommun, där filialen anmälts, lärer till fullo framgå redan av

paragrafens formulering.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr jfl.

12

§.

Föreskriften att tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där försälj­

ningen skall äga runi, står i överensstämmelse med gällande rätt.

Skyldighet för sökanden att förete bevis, att han behörigen anmält sig inom

riket idka handel, har endast ansetts påkallad för den händelse sökanden icke

gjort dylik anmälan till det av tillståndsmyndigheten förda handelsregistret.

I likhet med vad som föreslagits beträffande ansökan örn kringföringshandel

har bevis örn redbarhet och ordentlighet endast föreskrivits i fråga örn fysisk

person, som icke är av länsstyrelsen känd.

Enligt gällande rätt åligger det sökanden att även uppgiva de biträden

han vill använda och att angående dem förete vissa intyg. Då det emellertid

synts mig böra sta handelsidkaren fritt att utan anmälan själv avgöra, vilka

biträden han vill använda vid dessa försäljningar, hava motsvarande bestäm­

melser icke upptagits i förslaget.

13 §.

De här upptagna föreskrifterna örn viss avgift till varje försäljningskom-

mun återfinnas i gällande näringsfrihetsförordning. Mot dessa föreskrifter har i

de avgivna yttrandena i några fall anmärkningar framkommit. Med hänsyn till

vanskligheten att bestämma avgiftens storlek borde sålunda enligt länsstyrel­

sen i Gotlands län någon mot skatteplikten svarande utgiftsskyldighet icke

vara förenad med ifrågavarande näringsrätt. Skulle avgift utgå, borde i ansök­

ningen uppgift lämnas ej blott örn varulagrets omfattning och värde utan även

örn den myckenhet, som beräknades komma att försäljas inom varje kommun.

Sveriges köpmannaförbund har yrkat, att den föreslagna avgiften måtte väsent­

ligt höjas och sättas så hög, att kommunerna erhölle en någorlunda tillräcklig er­

sättning för den minskning i skatteinkomster, som vållades dem genom avbräc­

ket i den bofasta handelns intäkter. Enligt magistraten i Lund borde avgiften

till varje kommun bestämmas till viss procent av bruttoförsäljningssum­

man inom kommunen, därvid sökanden, innan tillståndet erhölles, borde ställa

vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet. Magistraten i Halmstad

ansag, att det för fragan örn avgift skall utgå eller ej avgörande borde vara,

huruvida försäljningen skedde i förvärvssyfte eller endast i avsikt att med

minsta möjliga förlust realisera, vad man utan tanke på vinst fått hand örn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att tillståndet icke

borde beviljas, förrän sökanden deponerat den avgift, som länsstyrelsen be­

stämt. Slutligen ma anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg

att tvekan kunde råda, huruvida municipalsamhälle vore att betrakta som

särskild kommun och alltså skulle uppbära avgift enligt förevarande para­

graf. Kommerskollegium förklarade sig finna skäligt, att avgift för tillfäl-

lighetsförsäljning inom municipalsamhälle tillfölle samhällets kassa.

Anledningen till ifrågavarande avgifters införande, vilket skedde redan

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

87

genom förenämnda förordning den 23 september 1887, synes hava varit en

önskan att bereda försäljningskommunen viss ersättning i anledning därav,

att vinsten å försäljningen icke kunde beskattas inom kommunen. Ur prin­

cipiell synpunkt torde visserligen häremot kunna anmärkas, att sökanden kan

få erlägga dubbel skatt, men då det ur andra synpunkter synes fullt berättigat

att ålägga tillfällighetshandeln jämförelsevis höga avgifter, och de nu utgående

beloppen, mot vars storlek anmärkning icke framställts, icke synas oskäliga,

har nu gällande bestämmelse härom i sak bibehållits i utkastet. Därjämte har

föreskrivits, att försäljningen icke må påbörjas, innan avgiften erlagts. Av

87 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet framgår, att municipalsamhälle

icke utgör egen kommun. Någon anledning att låta municipalsamhället såsom

sådant uppbära avgiften för försäljning inom samhället synes mig icke före­

ligga.

14 §.

Såsom i ett par yttranden framhållits och av kommerskollegium understru­

kits, lärer tillfällighetsförsäljning i vissa fall böra få äga rum utan särskilt

tillstånd. Jag åsyftar här sådana fall, då varorna förts till försäljningsorten

i annat syfte än att försäljas vid tillfällighetsförsäljning. Enligt köplagen kan

föreligga skyldighet eller befogenhet att för medkontrahents räkning ombe­

sörja försäljning av ett varuparti, vid haveri kan godset behöva lossas och för­

säljas i främmande hamn o. s. v. Dylika försäljningar hava icke ansetts ingå i

näringsfrihetsförordningens realisationsbegrepp och böra naturligen icke heller

falla under de nu föreslagna bestämmelserna örn tillfällighetsförsäljning. För

att emellertid undanröja varje anledning till1 tvekan har i paragrafen uttryck­

ligen utsagts, att tillståndstvånget icke avser tillfällighetsförsäljning av va­

ror, som till följd av haveri eller liknande anledning eller i annat syfte än till­

fällighetsförsäljning förts till försäljningsorten.

15 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 6 mom. i näringsfrihetsförordningen.

Av skäl, som anförts under 6 §, har näringsfrihetsförordningens anvisning,

att meddelande örn återkallelsen bör införas i länskungörelsema, icke bibe­

hållits.

16 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 5 mom. i näringsfrihetsförordningen.

Bevis om godkännande som försäljare torde böra medföras i original. I

fråga örn tillståndsbevis synes däremot även styrkt avskrift kunna godtagas.

Föreningen Sveriges organiserade gårdfarihandlande har hemställt, att be­

visen skulle behöva företes endast på begäran av myndighet. Något bärande

skäl härför synes mig icke föreligga.

17—19 §§.

Enligt näringsfrihetsförordningen utgör påföljden för förseelse mot för­

ordningens bestämmelser böter, högst 500 kronor.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Från skilda håll har gjorts gällande, att skärpta bestämmelser vore på­

kallade för efterhållande av olaga kringfönngshandel. Kommerskollegium

anförde i principutlåtandet härom:

.För att skapa större eftertryck åt det allmännas åtgärder till reglering av

kringföringshandeln torde — såsom föreslagits av Sveriges köpmannaförbund

och föreningen Sveriges landsfiskaler — en utvidgning av åklagarens befo­

genheter och en skärpning av påföljden för överträdelse av bestämmelserna

lämpligen böra äga rum. Det förekommer för närvarande säkerligen i bety­

dande omfattning, att ambulerande handel bedrives utan tillstånd, ehuru så­

dant rätteligen bort inhämtas, liksom ock att den olovliga handeln fortsättes,

oaktat atal blivit i anledning av förseelsen anhängiggjort. I många fall lär

också lia inträffat, att handlande, som ådömts böter för olaga gårdfarihandel,

icke kunnat åtkommas för straffets utkrävande. Till förebyggande av nu an­

tydda missförhållanden torde, i enlighet med vad som av nyssnämnda organi­

sationer föreslagits, böra stadgas, att särskilt straff må kunna ådömas för för­

nyad överträdelse av nu ifrågavarande bestämmelser under åtalstiden ävensom

att beslag ma. kunna ske av varor, som salubjudits under olovlig kringförings-

handel. Därjämte synes det för olaga kringföringshandel stadgade bötes-

maximum böra väsentligt höjas, förslagsvis till 5,000 kronor.’

Vad bötesstraffets storlek beträffar har frågan härom genom särskilda bötes-

lagen den 24 september 1931 kommit i ett nytt läge. I överensstämmelse med

grunderna för nämnda lag har straffet för förseelser mot de av den föreslagna

lagens föreskrifter, som icke utgöra rena ordningsföreskrifter, bestämts till

dagsböter enligt den vanliga skalan. Antalet dagsböter, som skall bestämmas

efter brottets beskaffenhet, kan sålunda uppgå till högst 120. Storleken av

varje dagsbot bestämmes med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt till lägst en krona,

högst 300 kronor. Det högsta bötesbelopp, som en för förseelse mot den

föreslagna lagen sakfälld kan hava att gälda, uppgår sålunda alltefter hans

ekonomiska förhållanden till från och med 120 till och med 36,000 kronor. För­

seelse mot 16 § torde vara att betrakta som enbart ordningsförseelse, vadan

straffet för dylik förseelse bestämts till böter direkt i penningar, högst 100

kronor.

Kommerskollegii förslag örn beslagsrätt upptogs icke i det preliminära för­

fattningsutkastet. I de till utkastet fogade anmärkningarna framhölls, att med

beslag torde böra följa, att varorna vid fällande utslag förklarades förbrutna,

och att detta i många fall kunde tänkas verka onödigt hårt.

I flera av de över utkastet avgivna yttrandena har gjorts gällande, att be­

slagsrätt vore av behovet påkallad. Sålunda framhåller t. ex. länsstyrelsen i

Stockholms län, att fran landsfiskalshåll svårigheten att få en person straffad

för olaga kringföringshandel ofta patalats. Sedan stämning omedelbart vid

förseelsens konstaterande delgivits honom, inställde han sig icke vid domsto­

len, och pa grund av sitt kringflackande levnadssätt kunde han ofta icke ånyo

anträffas, varför han undginge allt straff. Beslagtoges däremot varorna, finge

han därigenom omedelbart ett kännbart straff och kunde icke genast fortsätta

sin olagliga rörelse, vilket däremot med nuvarande lagstiftning oftast torde

vara fallet.

Kungl. Maj-As proposition nr Al.

89

I sitt över utkastet avgivna utlåtande förklarade kollegium, att oaktat kol­

legium tidigare uttalat sig för att åklagaren skulle medgivas beslagsrätt i

fråga örn varor, som saluförts vid olovlig kringföringshandel, kollegium dock

funne de i anmärkningarna till utkastet anförda skälen mot en sadan beslags­

rätt övertygande.

Att enbart straffbestämmelser icke visat sig tillräckliga för att förhindra

olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, vilka för närvarande

synas florera i betydande utsträckning, torde vara obestridligt. De här före­

liggande, av länsstyrelsen i Stockholms län pavisade och för övrigt genom

uttalanden såväl från föreningen Sveriges landsfiskaler som fran andra

håll bekräftade missförhållandena synas hava tagit en sådan omfattning,

att särskilda åtgärder böra vidtagas för att söka komma till rätta med

desamma. Örn åklagaren, såsom från flera håll påyrkats, medgåves rätt att

taga det olovligen kringförda varulagret i beslag, skulle därmed otvi­

velaktigt ett synnerligen effektivt medel mot förevarande olaga hantering

vara vunnet. Med rätta har dock häremot anförts, att det ofta skulle verka

oskäligt tungt för den felande att vid fällande dom gå förlustig hela sitt lager.

Det torde emellertid låta sig göra, att så konstruera beslagsrätten, att denna

menliga påföljd undvikes. Örn åklagaren endast tillerkännes rätt att verkställa

beslag till säkerhet för blivande bötesbelopps behöriga gäldande, lärer beslags­

rätten, utan att hava i nämnvärd mån förlorat sina goda verkningar, icke kunna

giva rum för befogad anmärkning i förenämnda hänseende. Jag finner mig där­

för böra förorda, att en till sitt innehåll sålunda bestämd beslagsrätt tillerkännes

åklagaren. Beslagsrätten torde böra äga tillämpning i fråga örn allt olovligt

saluhållande av varor i strid mot den nu föreslagna lagens bestämmelser. Vid

beslagets verkställande har åklagaren att med stöd av sin erfarenhet i gör­

ligaste mån söka beräkna storleken av blivande bötesbelopp och att taga örn

hand varor till motsvarande värde. Att denna beräkning endast kan bliva

högst otillförlitlig 'ligger i öppen dag, men örn föreskrift lämnas, att under

inga omständigheter varor få beslagtagas till större myckenhet än att för­

säljningssumman kan väntas uppgå till högst 1,000 kronor, lärer någon prak­

tisk olägenhet härav icke vara att befara.

Örn beslag verkställts, är det naturligen av största vikt, att åtal ofördröj­

ligen anställes. Har åtal icke kommit till stånd inom viss tid, bör beslaget

få anses förfallet. En tidrymd av en månad torde vara fullt tillräcklig för

åtals anhängiggörande.

Om kostnaden för varornas förvarande, vilken kostnad bör bäras av den,

som olovligen saluhållit desamma, skulle bliva oskäligt hög eller fara är för

varornas förstörelse, torde de böra få säljas utan avbidan pa atalets slut­

förande. Föreskrift härom har intagits i 18 §:ns sista stycke.

Kollegii förslag örn särskilt straff för förnyad överträdelse under åtalstiden

har upptagits i förslagets 19 § och utvidgats att omfatta även fortsatt olovlig

tillfällighetsförsäljning.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr ^1.

20 och 21 §§

Dessa paragrafer motsvara 23 och 24 §§ i näringsfrihetsförordningen och

innehålla sedvanliga bestämmelser.

I några yttranden har gjorts gällande, att åklagaren bör erhålla andel i

böterna, men då numera enligt stadgad praxis dylik andel icke anses böra

föreskrivas i nytillkomna författningar, har föreslagits, att bötesbeloppet i sin

helhet skall tillfalla kronan.

22

§.

I paragrafen har intagits en erinran örn de för utlänning i förevarande hän­

seende i näringsfrihetsförordningen meddelade föreskrifterna.

Tiden för den nya lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till

den 1 januari 1933.

Förslag till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

.näringsfrihet.

Bestämmelserna i det framlagda förslaget till lag örn kringföringshandel och

tillfällighetsförsäljning skulle ersätta föreskrifterna i näringsfrihetsförordnin­

gen § 9 mom. 3—6, vilka lagrum sålunda skulle utgå. Då lagförslagets bestäm­

melser innebära en avvikelse från den i näringsfrihetsförordningen fastslagna

regeln örn allmän näringsfrihet, torde i nämnda förordning böra intagas en

erinran därom, att för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning gälla

särskilda föreskrifter.

De föreslagna ändringarna i § 26 mom. 2 äro dels rent redaktionella, dels

ock betingade av föreskrifterna i det framlagda förslaget till lag örn kring­

föringshandel och tillfällighetsförsäljning. Det i nuvarande § 26 mom. 2 stad­

gade förbudet för utlännings kringföringshandel gäller endast 'gårdfari­

handel, som i § 9 mom. 4 avses’, d. v. s. sådan kringföringshandel, för vil­

ken för närvarande svensk medborgare har att söka tillstånd. Med hänsyn

härtill synes utlänning, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att driva fast han­

del här i riket, böra äga samma möjlighet som en svensk handelsidkare att

efter polismyndighetens tillstånd kringföra sina varor inom den kommun, där

han med Kungl. Maj :ts tillstånd utövar sin handelsrörelse. I enlighet härmed

har förevarande paragrafs första stycke avfattats.

I fråga örn utlännings rätt att verkställa tillfällighetsförsäljning torde nu

gällande föreskrifter böra i sak bibehållas.

För utlännings rätt att biträda vid kringföringshandel eller tillfällighets­

försäljning synas särskilda regler utöver de allmänna föreskrifterna angående

utlännings behörighet att här i riket vinna arbetsanställning icke böra med­

delas.

Slutligen må anmärkas, att kommerskollegium ifrågasatt, huruvida ej de i

vissa författningar begagnade, från nuvarande näringsfrihetsförordning härn-

Kungl. Majlis proposition nr hl.

91

tade termerna gårdfarihandel och realisation borde utbytas mot de nya uttryc­

ken kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning. Då de äldre uttrycken

emellertid icke lära kunna föranleda missförstånd, torde med dessa justeringar

kunna anstå, till dess författningarna i fråga av annan anledning kunna kom­

ma att ändras.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag orri kringföringshandel och

tillfällighetsförsäljning samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni

1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll (bil. A) utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

92

Kungl. Majlis proposition nr hi.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härigenom förordnas som följer:

Om kringföringshandel.

1

§•

Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes

än å marknad, Ilar lian att därtill söka myndighets tillstånd.

Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av till-

ståndsmyndiglieten.

2

§.

Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller

inom kommun, där han driver fast handel, sökes hos polismyndigheten i kom­

munen.

Med polismyndighet avses i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet,-

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistraten

eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt för landet landsfiskalen.

Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

3 §■

Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos

länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.

4

§•

I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt

genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas för­

säljares fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är

av myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.

5 §.

Finnes anledning antaga, att sökanden icke är lämplig att handhava verk­

samheten, skall ansökningen avslås.

I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke

vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknan­

de synpunkt anses icke böra kringföras till salu, samt tillstånd till kringfö-

ringshandel enligt 3 § icke beviljas, med mindre kringföringshandeln vid pröv­

ning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för allmän­

heten.

Tillståndstnyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för

försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

93

6

§•

Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver

ett kalenderår.

7 §•

Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämp-

lig.

Om lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försälja­

rens fotografi.

8

§.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt

bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ur­

sprung eller av övervägande inhemsk tillverkning:

jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra träd-

gårdsprodukter än växtplantor och frö;

kött och köttvaror, dock ej konserver;

bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer;

drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;

vilda bär och blommor, svamp;

fångst från jakt och fiske; samt

hemslöjds- och hantverksal ster, dock endast där kringföringen sker av till­

verkaren eller av hans make eller barn under sexton ar.

9 §.

Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må den­

samma förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erford­

rats, haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder

av anförda besvär.

10

§.

Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Om tillfällighetsförsäljning.

11

§•

Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där kan driver fast handel,

tillfälligtvis a auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller

utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att sådan försäljning av ska­

dade eller för hastig förskämning utsatta varor eller av varor, som tillhöra kon­

kurs- eller dödsbo, må äga rum efter myndighets tillstånd.

12

§.

Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall

äga rum.

I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen

skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av läns­

styrelsen förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökandeD

behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av

fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbar­

het och ordentlighet.

13 §.

Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas

myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej

under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken

försäljningen skall äga rum.

Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.

14 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom till­

fällighetsförsäljning avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande an­

ledning eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljnings­

orten.

Gemensamma bestämmelser.

15 §.

Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat

detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder

till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

16 §.

Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn

godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras

och vid anfordran Uppvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

95

17 §.

Den, som saluför varor utan tillstånd eller godkännande, då sådant erford­

ras, eller i strid mot förbud, som meddelats enligt 9 §, eller som överträder vad

i 13 § andra stycket sägs, straffes med dagsböter.

För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med

etthundra kronor.

18 §.

Av olovligen saluhållna varor må allmän åklagare till säkerhet för gäl­

dande av böter, som kunna komma att ådömas, där ej annan säkerhet ställes,

taga i beslag så mycket, som skäligen kan anses i värde motsvara böternas

belopp, dock högst ett tusen kronor.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses

förfallet.

Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden

för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egen­

dom är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt

särskilt är stadgat; och skall om insättning i bankinrättning vidare gälla vad

i 160 § utsökningslagen sägs.

19 §•

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom förmäles

i 17 § första stycket, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

20

§.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän dom­

stol.

21

§.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

22

§.

Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

9

Kungl. Marits proposition nr Jfl.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående ut­

vidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet dels § 9 mom. 4—6 samt andra och tredje styckena av § 11

skola upphöra att gälla dels ock § 9 mom. 3 och § 26 mom. 2, vilka lagrum

senast ändrats § 9 mom. 3 genom förordning den 8 juni 1923 (nr 175) och § 26

mom. 2 genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 9.

Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt

stadgat.

§ 26.

Mom. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han

efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kring­

föringshandel inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel

är särskilt stadgat.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att

här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund

av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda

ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad örn till­

fällighetsförsäljning är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

97

Bilaga B.

Utländsk närings]anstiftning.

I Norge "ersattes den tidigare på åtskilliga författningar, såsom lov örn han-

delen av år 1842 och lov örn utvidelse av handelsfriheden på landet av år

1866, splittrade näringslagstiftningen genom en lov örn handelsnaering av. år

1907, som sedermera i sin tur avlösts av den nu gällande lov örn handelsnaering

av den 21 juni 1929, vilken trätt i kraft den 1 januari 1930. För hantverkets

vidkommande gäller lov örn haandverksnaering av den 25 juli 1913 med däri

sedermera gjorda ändringar.

Norge torde numera — frånsett Ryssland — vara det land, där lagstiftnin­

gen djupast ingripit i den allmänna näringsfriheten.

Enligt 1929 års lag fordras för tillstånd att idka köpmmshandel såväl viss

praktik som viss teoretisk kunskap. Sökanden skall sålunda dels efter fyllda

17 år under minst 2 år hava varit anställd som föreståndare, handelsresande,

platsförsäljare, handelsbiträde, lagerexpedit eller kontorist vid vanligt han­

delsföretag, kommissionshandel, handelsagentur, bokhandel, bank, bankir- eller

fondmäklerirörelse, industri- eller hantverksföretag eller som farmaceut eller

expedit vid apotek, dels ock genomgått examen vid handelskurs i skola, som

för ändamålet godkänts av vederbörande departement. Från denna examen

är dock den, som före lagens ikraftträdande förvärvat näringsbrev på hant­

verk eller som undergått en särskilt av Kungl. Majit anordnad prövning, be­

friad.

Tillståndet meddelas i form av handelsbrev mot en årlig avgift av 25 kro­

nor, som tillfaller vederbörande kommun. I handelsbolag skall varje delägare

med rätt att teckna firman lösa handelsbrev. I aktiebolag skall den, som före­

står handelsverksamheten, och, örn denne icke är styrelsemedlem, jämväl en av

styrelsens ledamöter inneha handelsbrev. Kooperativa föreningar kunna er­

hålla handelsbrev under förutsättning att föreståndaren och, örn denne icke är

styrelsemedlem, jämväl någon i styrelsen fylla villkoren för erhållande av

handelsbrev. Änka, som fortsätter mannens handelsrörelse, skall inom ett år

styrka, att hon besitter den för erhållande av handelsbrev stadgade teoretiska

kunskapen eller ock att hon driver rörelsen genom ombud, som erhållit han­

delsbrev.

.

Handelsbrev kan samtidigt icke innehavas i fler än en kommun och morn

denna må försäljningen endast drivas från en enda butik. Undantag har gjorts

för de kooperativa föreningarna, som medgivits rätt till flera försäljningsstäl­

len, dock endast inom en och samma kommun. Med undantag för nedanbe-

rörda s. k. frihandelsvaror få fasta handlande icke utan särskilt tillstånd kring­

föra varor till försäljning.

Under konkurs må köpmannen icke utöva annan handelsverksamhet än han­

delsagentur.

Vissa varor få fritt försäljas såväl från fasta försäljningsställen som genom

kringföring. Dessa s. k. frihandelsvaror äro: jordbruks- och trädgårdspro-

dukter i naturligt tillstånd, vilda bär och blommor, ved, trävirke, torv och torv­

strö, is, vatten, levande och slaktade djur, ogarvade hudar och skinn, köttvaror,

vilt och fjäderfä, fisk och fiskvaror, tillagad mat (dock ej konserver), ägg,

^{Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3h haft.} (Nr

hl.)

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

mjölk, smör, ost, bageri- och konditorivaror samt, därest försäljningen endast

sker i ringa omfattning, mineralvatten och andra alkoholfria drycker, salt,

fotogen, bensin, smörjolja, kol och koks, choklad, kondenserad mjölk, tändstic­

kor, såpa, pennor, bläck, brevpapper, kuvert, blyerts och lack. Saft, sylt,

marmelad och honung må likaledes fritt försäljas, dock endast från fast för­

säljningsställe. Slutligen få lärare i skolor på landsbygden sälja skolböcker

och andra skolsaker till skolans elever. Därest de varor, varom här är fråga,

utbjudas från fast försäljningsställe, fordras dock anmälan till kommunens

polismyndighet, därvid en avgift av 5 kr. skall erläggas.

Vidare har en var rätt att efter anmälan till polismjmdigheten ■ försälja av

honom själv tillverkade varor såväl vid tillverkningsplatsen som från fast

försäljningsställe vid bostaden. För kringföringshandel med sålunda tillver­

kade varor gälla lagens bestämmelser om kringföringshandel.

Rätten att driva kringföringshandel är utförligt och i detalj reglerad. Som

ovan nämnts få frihandelsvaror utan vidare av en var kringföras till för­

säljning. Alster av inhemsk husflit eller hemindustri — dock i allmänhet icke

färdiga kläder och skodon — få efter av polismyndighet för kalenderår lämnat

tillstånd av tillverkaren eller den, som direkt av denne köpt varorna, kringföras

till försäljning inom tillverkarens hemortskommun och angränsande kommu­

ner. För rätt att sälja ifrågavarande alster utom dessa kommuner fordras

näringsbrev på kringföringshandel. Dylikt näringsbrev utfärdas av polis­

myndigheten i sökandens hemort. Detta gäller för kalenderår och kan endast

tilldelas myndiga personer, som erlagt dem påförda skatter för senaste skatte­

år. I lagen framhålles vidare, att det icke heller bör utfärdas för någon, som

kan misstänkas vara lösdrivare eller tiggare eller överskridit den rätt till

näringsutövning han tidigare haft eller gjort sig skyldig till straffbar hand­

ling, som kan medföra högre straff än böter. Näringsbrevet skall företes för

polismyndigheten i varje kommun kringföringshandlanden besöker, därvid de

varuslag försäljningen avser tillika skola uppgivas. Förutom förenämnda

varor må vid kringföringshandel endast säljas inhemska lantbruksprodukter

och fångst från fiske samt sand, sten, mursten, kalk och dylika byggnads­

material, lergods, fiskredskap, material och delar till sådana redskap, båtar

och båttillbehör samt tunnband av trä. I fråga om de nordligaste länen kan

Konungen förordna, att även andra varor må kringföras till försäljning.

Under kringföringshandel faller enligt lagen även försäljning i saluhallar

eller på torg, gata, brygga eller andra offentliga platser eller från vagn, far­

tyg eller båt, tillfällig bostad, tillfälligt uppförda kiosker, automater, bodar

och tält eller från annat tillfälligt upplag eller försäljningsställe.

Kringföringshandel må icke drivas från samma försäljningsställe längre än

två månader i sträck eller mer än fyra månader under samma kalenderår.

Denna inskränkning gäller dock icke försäljning i saluhallar eller å torg eller

brygga, ej heller försäljning av frihandelsvaror eller s. k. bagatellsalg.

Med bagatellsalg förstås kringföringshandel med tidningar, tidskrifter, bil­

jetter, frimärken, vykort och andra småsaker ävensom tillfälliga försäljningar

för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I den mån vederbörande kommun

ej annorlunda beslutat, kan polismyndigheten generellt eller för visst fall läm­

na tillstånd till dylik försäljning. Hotell och näringsställen få dock utan till­

stånd sälja tobaksvaror m. m. till sina gäster. För försäljning på järnvägs­

stationer och spårvägshållplatser fordras tillstånd av-Konungen eller, då

fråga är örn statens järnvägar, av järnvägsstyrelsen.

I övrigt innehåller den norska lagen om handelsnäring bestämmelser om

rätten att upptaga order, örn försäljning å auktion, örn rätt att exportera varor,

örn handel å marknader, torg och utställningar, om handel med apoteksvaror

och gifter, örn handel med antikviteter och begagnade föremål ävensom sär-

99

skilda föreskrifter för landets norra delar. Därjämte givas vissa övergångs­

bestämmelser.

Deri norska lagen om hantverk snäring gäller i första liand endast för »kjöp-

studer» och »ladestaeder» — för de sistnämnda kan undantag ^göras — men

kan genom föreskrift av Konungen även bliva gällande för områden på lands­

bygden. För drivande av hantverksrörelse utan biträde av andra än hustru

och hemmavarande barn erfordras varken anmälan eller tillstånd. Härvid är

även tillåtet att för utförande av sådant arbete, som icke kräver hantverks-

kunskap, anlita annan hjälp. Den däremot, som vill driva hantverk i större

skala än nu nämnts, måste förvärva hantverksbrev och bliver därigenom hant­

verksmästare i sitt fack. Hantverket indelas för närvarande i cirka 50 fack,

men genom specialisering ökas ständigt fackens antal. För erhållande av hant­

verksbrev i visst fack fordras, att sökanden dels avlagt gesällprov på i lagen

föreskrivet sätt inom det hantverksfack ansökningen avser dels genom intyg av

två trovärdiga män styrker, att han arbetat i facket antingen två år efter

gesällprovet eller sex ar före detta prov* eller också tillhopa 6 ar före och

efter provet, dels ock styrker, att han har sådan kunskap i bokföring, att han

kan fullgöra den bokföring lagen föreskriver, samt att han kan utföra de för

hantverket i fråga nödiga kostnadsberäkningarna; Bokförings- och kalkyle-

ringskunskapen skall styrkas antingen genom avgångsbetyg, innefattande äm­

nena bokföring och kostnadsberäkning, från vissa tekniska skolor eller genom

intyg enligt fastställt formulär av två trovärdiga personer, som i minst fem

år utövat och alltjämt utövar hantverket i fråga, eller ock, örn sökanden tidi­

gare förvärvat handelsbrev eller fyller villkoren för erhållande av handels-

brev, intyg, som ovan nämnts, om kunskap i kostnadsberäkning. Från det

uppställda kravet på praktisk utbildning kan vederbörande statsdepartement

för särskilt fall dispensera.

o

T

En innehavare av hantverksbrev kan gå in pa andra iiantverkstacks om­

råden i den mån detta är nödvändigt för förfärdigandet av ett helt hantverks­

arbete. En snickare, som förfärdigat en soffa, kan sålunda både måla och

stoppa den. Vill han eljest driva annat slag av hantverk än det, varå hans

brev lyder, måste han anställa särskild föreståndare med hantverksbrev på detta

andra hantverksfack.

o

För att ett handelsbolag må driva hantverk mäste åtminstone en av delagarna

med rätt att teckna firman innehava hantverksbrev och utöva den tekniska

ledningen. I fråga örn aktiebolagen har enahanda fordran uppställts för en

av styrelseledamöterna.

.

„

,

,

.

,,

Änka, som fortsätter mannens rörelse, skall inom sex manader styrka, att

hon fyller de för erhållande av hantverksbrev föreskrivna villkoren eller att

hon anställt kompetent föreståndare.

„

Innehavet av hantverksbrev medför en ärlig avgift till kommunen pa D

Hantverkslagen innehåller jämväl utförliga föreskrifter örn lärlings anta­

gande och utbildning, örn förhållandet mellan mästare och lärling och om

gesällprov. Endast innehavare av hantverksbrev få utbilda lärlingar.

Närmare bestämmelser örn gesällprov hava lämnats i ett plakat av elen L5

oktober 1918 angående avleggelse av svenneprover og kontrollen dermed.

Den nya danska näringslagen av den 28 april 1931, träder i huvudsakliga

Danmark.

delar i kraft först den 1 april 1932. Däri upptagas icke några särskilda kom­

petensvillkor för rätten att driva näring. En var, som vill driva industri, hant­

verk handel eller vissa andra i lagens 1 § angivna rörelser, är visserligen

skyldig att hos magistrat och polismyndighet lösa nänngsbrev, men för dylikt

brevs erhållande fordras endast, att sökanden är myndig, icke ar i konkurs och

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

ej dömts för vanärande handling. För näringsbrev erlägger — förutom lag-

stadgad stämpelavgift — enskild person 40 kronor samt aktiebolag och för­

eningar 200 kronor, som tillfalla vederbörande kommun.

Näringsbrev på handel berättigar till försäljning av varor från butik eller

annat fast upplagsställe inom vederbörande kommun, dock endast från ett enda

försäljningsställe. Kommunerna äro befogade förordna, att vissa i lagen upp­

räknade varor: vissa näringsmedel, hemslöjdsalster, blommor m. m. må fritt

försäljas med biträde av hustru och hemmavarande barn och barnbarn. Här­

vid kan även bestämmas, att vissa av dessa varor må försäljas jämväl genom

kringföring. Jordbruks- och ladugårdsprodukter, fångst från fiske samt tid­

ningar och tidskrifter få utan vidare kringföras till försäljning. För kring-

föringshandel i övrigt fordras vandrarbrev, men för dettas erhållande äro vill­

koren ej strängare än för förvärvandet av näringsbrev. Konkurs hindrar ej vand-

rarbrevs erhållande men dylikt brev må vägras, örn det kan befaras, att

lämnat tillstånd skulle komma att missbrukas eller eljest giva anledning till

olägenheter. Vandrarbrevet berättigar emellertid icke till försäljning av andra

varor än i huvudsak sådana, som enligt vad ovan nämnts kunna vara föremål

för kommuns beslut örn fri försäljning från fasta försäljningsställen, veder­

börande kommun dock obetaget med hänsyn till kommunens behov förordna,

att vandrarbrevet skall medföra rätt att sälja jämväl andra varor — före­

trädesvis hushållsförnödenheter och utländsk frukt.

Den, som allenast med biträde av make och hemmavarande barn och barn­

barn driver hantverk eller industriell verksamhet, behöver icke lösa närings­

brev. Egna. produkter må han fritt försälja från verkstad, butik eller annat

fast försäljningsställe. Den industriidkare eller hantverkare, som löst närings­

brev, har dessutom rätt att sälja av andra tillverkade liknande produkter även­

som maskiner, redskap och material, som användas i sådan verksamhet som

hans.

Ehuru den danska lagen sålunda icke innehåller några speciella kom­

petensvillkor för rätten att driva näring, har man dock efter tyskt mönster

sökt öppna en möjlighet till särskild utmärkelse åt hantverkare med högre

grad av yrkesskicklighet. Däri stadgas sålunda, att handelsministeriet efter

samråd med den danska industri- och hantverksorganisationen skall kunna före­

skriva, att beteckningen mästare i förbindelse med angivande av en hantverks-

verksamhet endast skall tillkomma personer, som genom föreskriven lärotid i

yrket eller genom prov enligt lärlingslagen eller vid prov, som anordnas av

ministeriet eller på annat tillfredsställande sätt styrker sin färdighet i yrket.

Mästarna skulle få företrädesrätt vid utseende av representanter för hant­

verket, vid val av inspektörer för tekniska skolor, som bedömare av lärlings-

prov o. s. v.

I övrigt innefattar den danska lagen bestämmelser örn utlännings rätt

till näringsverksamhet, örn rätt att upptaga beställningar, om handelsresande

för utländska firmor, örn näringsverksamhet å mässor och utställningar, örn

torg- och marknadshandel, örn auktioner, örn föreningar av yrkesmän m. m.

Dessutom givas särskilda regler för vissa yrkesutövare: mäklare, dispaschörer,

speditörer, revisorer m. fl.

Sedan år 1889 har Danmark en särskild lärlingslagstiftning.

Tyskland.

Enligt Gewerbeordnung av den 21 juni 1869 med senare vidtagna ändringar

erfordras i regel inga särskilda kvalifikationer för utövandet av s. k. stehender

Gewerbebetrieb, d. v. s. rörelse från fast förrättningslokal. Man har endast

att härom göra anmälan till vederbörande myndighet. Särskilda föreskrifter

gälla dock dels för anläggningar, som på grund av läge eller beskaffenhet äro

förbundna med olägenhet för grannar eller för allmänheten, dels ock för vissa

Kungl. Majlis proposition nr kl.

101

verksamhetsgrenar, som äro av sådan natur, att de kräva särskilda personliga

kvalifikationer (läkare, apotekare, pantlånare m. fl.).

Den, som driver rörelse från fast förrättningslokal, får i stort sett fritt utöva

sin näring inom den kommun, där lokalen är belägen.

Vidare äger en var, som är bosatt inom kommunen eller där har fast för-

rättningsställe, inom kommunen kringföra varor till försäljning. Undantag

göres dock för vissa varor, som under inga förhållanden få säljas under kring-

föring. På framställning av kommun kan förordnas, att inom kommunen hop­

sätta personer eller personer, som där hava fast förrättningsställe, icke ma

utan särskilt tillstånd inom kommunen eller viss del därav idka kringförings-

handel, för uppköp av varor till återförsäljning uppsöka andra än handlande

och producenter, för varuorders upptagande uppsöka andra personer än dem,

som använda varan i sin rörelse, eller å offentliga platser eller inomhus utan

anmaning erbjuda hantverksprestationer. I fråga örn vissa varor såsom jord­

bruks-, skogsbruks- och trädgårdsprodukter är kringföringshandeln dock un­

der alla förhållanden helt fri.

Vill någon utom kommun, där han är bosatt eller där han har fast för­

rättningslokal, personligen idka kringföringshandel eller erbjuda hantverks­

prestationer, upptaga order eller för återförsäljning. uppköpa varor ^hos andra

än köpmän eller annorstädes än å allmänna försäljningsställen, mäste han i

regel först söka ett s. k. »Wandergewerbeschein». Beträffande vissa varor,

såsom jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsprodukter, ävensom ^ i vissa i la­

gen angivna fall erfordras dock icke dylikt bevis, å andra sidan fa vissa varor,

begagnade kläder och sängkläder, lump-, värdepapper m. m., icke sålunda kö­

pas eller säljas. .

.

Vandrarbrev må icke tilldelas personer, som lida av smittsam eller av­

skräckande sjukdom, som stå under polisuppsikt, som ådömts minst., tre må­

naders frihetsstraff för vissa angivna brott, innan tre år förflutit från straf­

fets genomgående, eller som äro kända för tiggeri, lösdriveri eller dryckenskap.

Som regel må vandrarbrev icke tilldelas blinda, döva eller stumma och icke

heller personer under 25 år. Härutöver kan ansökan örn vandrarbrev avslås

allenast i vissa i lagen särskilt angivna fall.

Vandrarbrev utfärdas av myndighet, där sökanden bor eller uppehåller

sig, för kalenderår och gäller hela Tyskland. Innehavaren har dock att er­

lägga de särskilda skatter, som kunna vara föreskrivna för särskilda delar av

landet. I minderårigs vandrarbrev kan föreskrivas förbud för honom att driva

sin verksamhet efter solnedgången. Ar den minderårige av kvinnokön, kan även

verksamhetens drivande inomhus förbjudas.

Ehuru den tyska lagstiftningen sålunda icke uppställer några särskilda

kompetenskrav vare sig för handelns eller hantverkets vidkommande, har dock

rätten till mästartiteln förbehållits hantverkare med högre grad av skicklig­

het och erfarenhet. Som villkor uppställer lagen, att hantverkaren fyllt 24

år och dessutom genomgått en mästarprövning inför en kommission på fem

personer, som efter vederbörande hantverkskammares hörande utses av högre

administrativ myndighet. För godkännande fordras, att hantverkaren visar

sig kunna självständigt utföra och beräkna kostnaderna för inom yrket van­

liga arbeten samt styrker sig äga -de kunskaper, .särskilt i bokföring, som i

övrigt kunna anses erforderliga för ett självständigt utövande av hantverket

i fråga. Dessutom fordras som regel, att hantverkaren avlagt gesällprov samt

därefter arbetat i yrket tre år.

.

Den tyska Glewerbeordnung är synnerligen omfattande och detaljerad. Bland

dess bestämmelser i övrigt märkas sålunda föreskrifter örn mässor och mark­

nader, örn lärlingars antagande och utbildning, om arbetstid samt örn. frivilliga

och obligatoriska sammanslutningar mellan yrkesutövare. Vidare givas före-

Finland.

Österrike.

Polen.

skrifter om upprättandet av liantverkskammare till bevakande av hantverkets

intressen m. m.

En 277 paragrafer omfattande Ausfuhrungsanweisung zur Gewerbeordnung

lämnar närmare tillämpningsföreskrifter.

I Finland har genom den nu gällande lagen av den 27 september 1919 an­

gående rättighet att idka ^näring den tidigare näringslagen av år 1879 i vä­

sentliga delar upphävts. Kvar står endast vissa bestämmelser örn sammanslut­

ningar mellan yrkesidkare.

För rätten att idka näring uppställer den finska lagen icke några särskilda

kompetensföreskrifter. Rätt till självförsörjning, d. v. s. närings utövande

utan annat arbetsbiträde än make och omyndiga efterkommande i rätt ned­

stigande led samt utan att därvid salubod, kontor eller särskilt försäljnings­

ställe begagnas, tillkommer utan vidare envar. Dessutom äger alimogen

och innehavare av lägenhet på landet rätt att själva eller genom andra såväl

i stad som pa landet tillsaluhalla allt vad från deras lägenheter erhålles eller

vad de och deras husfolk genom hemslöjd tillverka. För annan näringsutövning

fordras medborgerligt förtroende samt rådighet över sig och sin egendom, och

skall örn sådan näringsutövning anmälan göras i stad till magistrat och på

landet till kronofogde. I lagen uppräknas dessutom vissa näringar, vilka äro

underkastade särskilda villkor och bestämmelser.

För kringföringshandel fordras tillstånd av landshövding, som — efter en

lagändring 1927 —■ har fullt fri prövningsrätt. Ansökningen skall åtföljas av

läkarintyg. Tillstånd meddelas för kalenderår. Under kringföringshandel må

samtliga för handel i allmänhet lovgivna varor säljas. Närmare föreskrifter

angående kontroll över kringföringshandeln kunna utfärdas i administrativ väg.

Den österrikiska lagstiftningen skiljer på fria näringar, hantverk och kon-

cessionerade näringar. De näringar, som skola hänföras till hantverk eller

anses, som koncessionerade, uppräknas i lagen. All annan näringsutövning räk­

nas till den fria gruppen.

Förutsättningarna för tillstånd att driva koncessionerad näring angives i

Gewerbeordnung eller särskilda författningar.

För rätten att idka hantverk kräves bevis örn yrkeskunskap, förvärvad ge­

nom arbete som lärling och gesäll.

. För utövande av fri näring fordras i allmänhet anmälan och bevis, att nä­

ringsidkaren fyller vissa allmänna kvalifikationskrav (myndig ålder etc.).

Handel hör i allmänhet till de fria näringarna, men för rätten att driva vissa

slag av detaljhandel, nämligen diverse-, speceri- och kolonialvaruhandel samt

»Materialwarenhandel» kräves viss tids praktik, som dock kan helt eller delvis

ersättas med skolutbildning av i lagen närmare angiven art.

För kringföringshandel gälla särskilda regler. Lant- och skogsbrukspro-

dukter få dock fritt kringföras till försäljning.

I likhet med vad förhållandet är i Tyskland innehåller den österrikiska

Gewerbeordnung även utförliga bestämmelser örn marknader, örn lärlingars

antagande och utbildning, om arbetstid, örn frivilliga och obligatoriska sam­

manslutningar mellan yrkesutövare, örn mästerprov o. s. v.

_ I Polen har den 7 juni 1927 utfärdats en ny näringslag grundad på prin­

cipen örn allmän näringsfrihet utan särskilda kompetensvillkor. Undantag

göres dock för hantverket. För drivande av självständigt hantverk fordras

styrkt yrkeskompetens. Såsom bevis härom godtages antingen erhållen rätt

till mästarnamnet inom hantverket i fråga eller bevis örn godkänt gesällprov

i förening med tre års praktik som gesäll eller ock bevis örn godkänt prov

102

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

103

inför prövningskommissionen för militärmästare. Handelsministern äger dess­

utom bestämma i vad mån avgångsbetyg från vissa skolor eller prov inför

vissa myndigheter skola kunna godkännas som kompetensbevis. Dessutom firine-

håller den polska näringslagen en utförlig lärlingslagstiftning samt ingående

bestämmelser örn organisationer av näringsidkare och örn hantverkskamrar.

England saknar allmänna bestämmelser örn rätten att idka näring. Princi­

piellt är en var berättigad att driva vilken näringsverksamhet som helst när

och var han vill. Endast beträffande vissa rörelser hava lämnats särskilda

föreskrifter, i allmänhet betingade av hälsovårds- och liknande synpunkter.

I Belgien, Frankrike och Holland förekomma icke några särskilda kompe­

tensvillkor för rätten att idka näring.

I Schweiz har ännu icke någon federal näringslagstiftning kommit till

stånd, utan hithörande frågor regleras av varje kanton för sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

England.

Belgien,

Frankrike,

Holland.

Schweiz.

104

Kungl. Maj:is proposition nr Jfl.

■'

Till­

styrkande.

Bilaga C 1.

Yttranden

angående

bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

r^{n^en{/e'91}köpman n oför b un d framhåller, att köpmannakåren sedan omkring

ÖO ar payrkat revision av näringsfrihetsförordningen samt anför:

... »⁷⁷. ^ I ⁷år!’ erhöllo den nära nog obegränsade näringsfrihet, som allt-

jamt ar radande, så rönte vår näringslagstiftning otvivelaktigt påverkan av

elen starka reaktion mot skråväsendets tyngande och hinderliga bestämmelser,

som da uppstått. Utan tvivel var det för näringslivet och landet i dess helhet

av utomordentlig betydelse, att större frihet genomfördes, och att skr amon o-

poiismens välde blev definitivt brutet. Fråga är emellertid, örn inte reaktio­

nen da som sa ofta eljest sköt en liten smula över målet, och örn man inte

i och med frihetens genomförande även lämnade alltför stort rum åt självsvåld

och osunda företeelser på näringslivets område. Skråväsendet hade visserligen

överlevt sig självt, och en större frihet var erforderlig för att giva utrymme

at den. ina företagsamheten, vilken sedermera under näringsfrihetens hägn

visat sig mäktig att föra den ekonomiska utvecklingen framåt på ett tidigare

oanat satt. Men skråväsendet hade dock en stor fördel, som genom den obe­

gränsade nänngsfnheten blev i viss män spolierad, den fördelen nämligen,

att yrkesutbildning och vissa kvalifikationer voro oundgängligen förutsätt-

ningar för yrkesutövning. Under de snart sjuttio år, som gått, sedan den ut­

vidgade näringsfriheten genomfördes i vårt land, har det visat sig, att otill­

räckligheten av legala villkor för rätten att få. idka näring varit till men

för en sund utveckling av näringslivet, särskilt på detaljhandelns och hantver­

kets områden. Efter hand, som utvecklingen gått framåt, har denna brist i

nanngs agstiftnmgen kommit att framträda allt tydligare. Vad särskilt de­

taljhandeln beträffar, har den nya tiden kommit med allt strängare krav på

dess utövare. Det fordras i våra dagar helt andra kvalifikationer för att rätt

kunna handhava varudistributionens viktiga funktion än vad söm erfordra­

des under ett tidigare skede. Förmåga att göra riktiga och fördelaktiga in-

köp, att bedöma och varda varor, att föra en redig och överskådlig bokföring

samt att på grundval av densamma kalkylera och prissätta varorna, att fylla

de hygieniska krav, som lagstiftningen och allmänhetens berättigade fordrin-

uppställa, att i alla avseenden söka tillmötesgå konsumenternas önskemål

och betjäna dessa på det mest fördelaktiga sätt, allt detta kan icke förvärvas

utan yrkesutbildning och praktisk verksamhet inom yrket. Det är från dessa

synpunkter förbundet ser frågan örn vissa legala villkor för detaljhandelns

vidkommande. Vad förbundet med det ovan sagda, velat framhålla är, att

landets köpmannakår och dess organisationer ingalunda äro motståndare till

näringsfrihetens princip eller önska återföra utvecklingen till skråtidens tvångs-

iörhallanden, men väl att man anser stadgande av vissa legala villkor för

rätt att idka detaljhandel vara väl förenligt med näringsfrihet och en utveck­

ling ¹ enlighet med tidslägets klav. Sak samma gäller frågan örn vissa restrik­

tiva bestämmelser för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljningar med

mera. Principen, att var och en skall vara berättigad att ägna sig åt vilken

Kungl. Majlis proposition nr hl.

105

näringsverksamhet som helst, kan enligt förbundets förmenande icke anses

lägga hinder i vägen för sådana bestämmelser, som avse skapa garantier för,

att utövningen av denna näringsverksamhet sker på ett från olika synpunkter

tillfredsställande sätt.»

Förbundet förklarade sig på det livligaste tillstyrka utkastets förslag, men

hemställde att detsamma måtte så till vida ändras, att juridisk person, som

ville idka butikshandel, skulle vara skyldig anställa bokföringskunnig före­

ståndare. Eljest skulle ifrågavarande krav lätt kunna kringgås t. ex. genom

att bland bolagsmännen i ett handelsbolag eller styrelseledamöterna i ett ak­

tiebolag invaldes en bokföringskunnig person, som icke alls toge del i verk­

samheten utan endast vore en skenfigur för bokföringskravets skull. Vidare

borde intyg örn bokföringskunskap, som ej utfärdats av auktoriserad revisor,

för att godtagas vara undertecknat av två trovärdiga och bokföringskunniga

personer. Slutligen borde för varje filial inom detaljhandeln finnas särskild

registrerad bokföringskunnig föreståndare.

Sveriges hantverk sorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köpman­

naförbundets uttalanden.

Malmö köpmannaförening uttalar, att i fråga örn rätten att driva butikshan­

del, på vilken punkt så många vitt skilda önskemål framställts, förslaget inne-

bure en medelväg, som icke åt något håll sköte över målet och som borde kun­

na erkännas såsom väl avvägd.

De länsstyrelser, sorn tillstyrkt kravet på styrkt kunskap i bokföring, hava

i allmänhet icke närmare motiverat sitt ståndpunktstagande. Länsstyrelsen i

Jönköpings län framhåller dock, att bristande insikt i bokföring gjorde det

svårt och ofta omöjligt för företagaren att i tid bilda sig en klar uppfattning

angående företagets eller dess olika grenars ekonomiska bärighet och vid en

ev. konkurs många gånger försvårade boets utredning. Länsstyrelsen i Ska­

raborgs län betonar, att bokföringskunskap måste fordras av näringsidkaren

personligen. Det vore av vikt, att varje affärsman själv kunde överblicka sitt

företags ekonomiska tillstånd och utveckling och icke vore hänvisad lita till

andra. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att det enligt förslaget

omöjliggjorts för en enskild handelsidkare, som själv icke vore kunnig i bok­

föring, att idka butikshandel, även örn han förmådde visa, att han ägde till­

gång till nöjaktig bokföringskunskap, såsom att familjemedlem eller i hans

tjänst anställd person ägde sådan kunskap och åtagit sig bokföringen eller att

avtal eljest träffats med sakkunnig om böckernas förande. Det förefölle, som

örn den föreslagna lagen härutinnan vore för sträng. Väl kunde det vara svårt

att formulera något mjukare stadganden, som täckte vad därmed åsyftades

och tillika innefattade tvångsmedel för framtvingande av bokföring, men omöj­

ligt torde det ej vara. Länsstyrelserna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län

anse, att i fråga om juridiska personer bokföringskunskapen bör föreligga hos

någon, som direkt omhänderhar verksamheten.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att handels­

kammaren redan på ett tidigt stadium av den utredning, som föregått det fram­

lagda utkastet, uttalat en varning för att kringskära och inskränka nu rådande

näringsfrihet vare sig genom direkta lagföreskrifter eller genom statliga och

kommunala organs ingripande och förmynderskap. Med tillfredsställelse hade

handelskammaren konstaterat, att utkastet byggde på samma sunda principer,

som nu gällande näringsfrihetsförordning. Handelskammaren ville dock för­

orda, att brist i affärsledarens utbildning i bokföring finge ersättas genom an­

ställande av för sådant ändamål kompetent kraft.

Smålands och Blekinge handelskammare. »Den i utkastet upptagna bestäm­

melsen att den som driver butikshandel skall äga nöjaktig bokföringskunskap

överensstämmer med vad handelskammaren i denna del förut i ärendet yrkat,

106

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

dock att det uppställda kravet fått en viss begränsning, som handelskammaren

icke avsett. Enligt handelskammarens mening finnes det ingen anledning att

låta bestämmelsen omfatta endast butikshandeln. Den omständigheten att, så­

som kommerskollegium i sin utredning nämnt, grosshandelns representanter un­

der kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig

bestämt avvisande till en dylik bestämmelse beträffande grosshandeln, utgör i

och för sig icke något avgörande skäl. Kommerskollegium har anfört, att en

bestämmelse örn bokföringskunskaps befintlighet icke kunde principiellt anses

inkräkta på näringsfriheten, utan snarare böra betraktas såsom en ordningsfö­

reskrift, vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att

föra handelsböcker. Eör grosshandelns utövare har det visat sig föreligga ett

behov av samma ordningsföreskrift, ity att sådant slarv i fråga om bokförings­

skyldighets fullgörande förekommit att resp. grosshandlare icke bort få utöva

yrket. Handelskammaren förmenar alltså, att det i denna paragraf uppställ­

da villkoret bör gälla såväl handelsrörelse i parti som butiksliandel.» Handels­

kammaren förklarade sig vidare anse, att handelsidkaren själv icke behövde

besitta bokföringskunskap, därest sådan kunskap förelåge hos någon i affären

anställd. Även dödsbo borde ha rätt att anställa bokföringskunnig person. Vi­

dare borde för varje handelsfilial med självständig förvaltning krävas särskilt

registrerad bokföringskunnig föreståndare.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: »Medan för hantver­

ket såsom sådant bokföringen torde vara av mindre betydelse i jämförelse med

behovet av yrkeskompetens, kommer den däremot att inom handelsyrket spela

en mycket viktig roll med hänsyn till rörelsens bedrivande enligt, ekonomiskt

sunda principer. Handelskammaren anser därför, att detaljhandelskårens ofta

framförda krav på bokföringskunskap som villkor för rätten att öppna detalj­

handel bör i viss mån tillgodoses genom lagstiftning. En bestämmelse härom

kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan måste betraktas

som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser

örn skyldighet att föra handelsböcker. Och i överensstämmelse härmed synes

det handelskammaren också vara tillräckligt, örn sådan kunskap innehaves av

den, som är skyldig att föra affärens böcker och icke såsom i utkastet före-

skrives av innehavaren.»

Handelskammaren i Karlstad: »Örn varje handelsrörelse är till för att tjäna

den konsumerande allmänhetens intressen, bör handelsidkaren icke få stå främ­

mande för sitt yrkes uppgifter. Det nu gällande kravet för rätt att idka han­

del —• god frejd och rådighet över sig själv och sin egendom — anser handels­

kammaren ingalunda ensamt tillfredsställande, varom många påtalade olägen­

heter både för leverantörer och konsumenter nogsamt vittna. Det gäller då

att finna kompetenskrav för näringsidkaren, som å ena sidan icke träda den

fria konkurrensen för när och å andra sidan trygga allmänhetens krav på

bästa möjliga betjäning och säkerhet för utbjudna varors goda kvalitet m. m.»

Det i utkastet föreslagna kravet på nöjaktig bokföringskunskap ansåge han­

delskammaren lämpligt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarar sig biträda

förslaget i förevarande del. Dock kunde handelskammaren ej finna någon an­

ledning, varför bokföringskravet skulle vara inskränkt att gälla endast han­

del i bod. Samma skäl, som talade för att kräva bokföringskunskap av den,

som dreve handel i bod, kunde anföras för kravet på dylik kunskap hos den,

som idkade grosshandel. Handelskammaren befarade emellertid, att en be­

stämmelse om viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bokstav utan

någon praktisk betydelse, örn den ej kompletterades med bestämmelser örn viss

lärotid.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att handelskammaren tidigare ansett

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

107

sig- kunna tillstyrka att för rätt att idka detaljhandel uppställdes fordran så­

väl på kunnighet i bokföring som på viss genomgången lärotid samt att för

självständig verksamhet på hantverkets område efter norskt mönster uppställ­

des krav på såväl viss utbildning som viss tids praktik i yrket. Med beaktan­

de av alla de skäl, som tidigare förestavat handelskammarens ståndpunkt i

denna fråga, kunde handelskammaren dock icke finna annat än att kommers-

kollegii argumentation mot uppställandet av krav på viss yrkeskunskap för

rätten att idka näring vore giltiga. Utan tillgång till kontrollerbara utbild­

ningsmöjligheter kunde ett dylikt villkor lätt nog förfela sitt syfte och i stäl­

let bliva ett redskap för ett mot näringsfriheten direkt stridande skråintresse.

Handelskammaren ville därför för det närvarande ansluta sig till den av kom­

merskollegium och lagutkastets författare intagna ståndpunkten att i hithö­

rande avseenden begränsa sig till kravet pa bokföringskunnighet för rätt att

idka detaljhandel. Dock torde det såväl i fråga örn enskild handelsidkare som

juridisk person vara tillräckligt med bokföringskunskap hos någon, som vore

satt att leda företaget. Änka, som efter mannens död ville fortsatta dennes

handelsrörelse, borde sålunda äga rätt att fylla villkoret örn bokföringskunnig-

het genom att anställa en bokföringskunnig föreståndare. Möjligheten att bil­

da bolag stöde visserligen öppen, men en sådan utväg vore_ icke alltid lämplig

och önskvärd. Att fordra styrkt bokföringskunskap för filialföreståndare syn­

tes ej behövligt. Slutligen framhöll handelskammaren, att det syntes tveksamt

vilken grad av bokföringskunskap, som borde krävas. Det syntes handels­

kammaren riktigast att kräva sådan kunskap i bokföring, som erfordrades för

idkande av detaljhandel i allmänhet, och icke att kunskapen skulle vara nöjak­

tig för det slag av detaljhandel, som näringsidkaren i det föreliggande fallet

amadé driva.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det föreslagna

stadgandet örn styrkt bokföringskunskap vara allt för kategoriskt. Sålunda

syntes hava lämnats obeaktat det fall, att ett detaljhandelsföretag genom inne­

havarens död överginge på ett dödsbo, vars delägare ägnade sig åt andra yrken

eller på grund av ålder icke hade möjlighet att uppfylla det föreslagna kom­

petenskravet, men ville fortsätta rörelsen, som de måhända funne vara en god

placering för sin ärvda förmögenhet eller icke kunde avyttra utan avsevärd för­

lust. Ej heller vore utrett huruvida en konkursförvaltare skulle fylla bokfö-

ringskravet. Det ville därför synas som örn det föreslagna stadgandet kunde

få alldeles oförutsedda konsekvenser, vilka skulle ingripa på en mängd olika

områden och även kunde komma att utgöra en viss inskränkning i den privata

äganderätten.

För sin del ville handelskammaren uppfatta en bestämmelse i nu förevarande

hänseende såsom ett komplement till redan gällande bestämmelser om bokfö­

ringsskyldighet. Att bokföringskunnig person måste finnas tillgänglig inom

ett företag för denna skyldighets fullgörande vore därför rimligt och ganska

självklart, men det torde av nyss anförda skäl vara fullkomligt orimligt att

fordra, att innehavaren själv skulle fylla visst mått i fråga örn bokföringskun­

skap. Örn därför ett stadgande örn bokföringskunskap överhuvud skulle in­

flyta i författningen, borde det åtminstone modifieras diirhän, att i paragrafen

avsedd handelsidkare, i likhet med bolag och annan juridisk person, hade rätt

att driva sin rörelse, även örn han själv icke kunde styrka nöjaktig bokförings­

kunskap, därest han i sin rörelse anställde person med sådan kunskap. Men

även en sådan anordning vore långt ifrån tillfredsställande. Visserligen skulle

genom lämplig myndighet kunna utövas en viss kontroll på bestämmelsens ef­

terlevnad, men ojämnheten och möjligheten till orättvisa vid bokföringskun-

skapens förvändande kvarstode. Betänkligast av allt vore dock, att bestäm­

melsen skulle avstänga en näringsidkare, vars företags omfattning icke tilläte

utgifter! för lön av kvalificerat biträde, från möjligheten att anlita utomstå­

ende kompetent kraft.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför: »I viss mån kan

fordran på styrkt bokföringskunskap anses som en given följd av den nya bok­

föringslagen. Å andra sidan kan det dock sagås, att stadgandet örn bokfö­

ringsskyldighet gör ett stadgande örn bokföringskunskap i och för sig

självt skäligen överflödigt. Sättet för bestyrkande av innehavd bokfö­

ringskunskap medför därjämte att bestämmelsen får en ganska svag

innebörd. Det finns mer än en handelsskola, som på grund av sina teore­

tiska kursplaner komme att av skolöverstyrelsen godkännas, men vars un­

dervisning ej bär större frukter än att de utexaminerade eleverna vid utträdet

i det praktiska livet sta skäligen handfallna. Än svagare bevis på förefintlig

bokföringskunskap är det medgivna intyget av 'trovärdig och bokföringskun-

nig person . Vilken modighet skall granska och på vilka grunder skall han

kunna granska intygsgivarens kompetens? När man därtill vet, hur lättvin­

digt mången ger ifrån sig ett intyg, när han för detsamma icke har något an­

nat ansvar än det sällan utkrävda moraliska, kan man svårligen fästa någon

synnerlig vikt vid här ifrågavarande bestämmelse. De skiljaktiga villkoren

för person, som själv driver butikshandel, och juridisk person med samma upp­

gift synas därjämte föga motiverade men möjligen ägnade att leda till olägen­

heter. Den enskilda personen kan driva sin affär i mycket större omfattning

än den juridiska och bland sina flertaligare befattningshavare äga personer

med den bokföringskunskap, av vilken han törhända själv ej är mäktig, medan

han äger viktigare kvalifikationer för affärens drift. Och än mer — vid hans

död kari affärens good will, ja, dess bestånd, gå förlorad, därför att exempel­

vis hans änka ej kan fylla det föreskrivna villkoret för dess fortsatta drift.

Om överhuvud taget kravet på nöjaktig bokföringskunskap skall behöva upp-

tågås synes enskild person böra jämnställas med juridisk. Någon åtgärd till

höjande av nänngsutövarnas kvalifikationer eller till ingrepp i den osunda

konkurrensen synes i varje. fall kravet på nöjaktig bokföringskunskap icke

vara.»

Skolöverstyrelsen1 anför:

»Bestämmelsen i utkastet örn fordran på nöj­

aktig bokföringskunskap för den, som bedriver butikshandel, finner översty­

relsen i ochför sig välbetänkt. Det förefaller likväl överstyrelsen vara enk-

lare och riktigare att föresknva, att den, som driver sådan rörelse, att där­

med foijer bokfönngsplikt, skall äga nöjaktig bokföringskunskap. Eljest kom­

mer det egendomliga förhållandet att äga rum, att juridisk person, t. ex. aktie­

bolag, som driver butikshandel, skall styrka bokföringskunskaper hos 'någon

av styrelseledamöterna eller hos annan’, men örn bolaget driver industriell

verksamhet eller hantverk i sådan omfattning, att bokföringsskyldighet före­

ligger, skulle sådant styrkande icke vara erforderligt.»

Sveriges advokatsamfund: »Kravet, att den som driver s. k. butikshandel

skall styrka nöjaktig bokföringskunskap, lärer i och för sig vara motiverat men

gäller enligt styrelsens uppfattning med samma styrka alla bokföringsskyldiga

näringsidkare. Olägenheterna av att bokföringspliktig näring drives utan ve­

derbörlig bokföringskunskap äro givetvis icke större beträffande butikshandel

än i fråga örn åtskilliga andra näringsgrenar. Anledning att inskränka ifråga­

varande kompetensfordran till utövare av butikshandel torde därför saknas.»

Magistraten i Uppsala framhåller, att kravet på bokföringskunskapens styr­

kande enligt magistratens mening principiellt icke vore anknutet till bok­

föringsskyldigheten utan uppställt därför att rörelsen skulle kunna med säker-

108

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

1 Se även skolöverstyrelsens yttrande ang. kravet på styrkt praktik.

Kungl. Majlis proposition nr -'tl.

109

het överblickas av dess utövare och därigenom av honom drivas enligt ekono­

miskt sunda principer.

Magistraten i Linköping: »Detta kompetenskrav avser tydligen att i någon

mån åstadkomma, att de personer, som sakna all kunskap i den för handelns

rätta utövande nödvändiga bokföringen, skola hindras från att börja han­

del. Med bokföringskunskapen hoppas man dessutom skall följa en viss för­

måga att kalkylera en affärstransaktions bärighet m. m. Det kan natur­

ligtvis invändas, att kunskap i bokföring för en handlande visserligen är av

vikt, men att förefintlighet av sådan kunskap ingalunda kan utgöra någon

som helst säkerhet för att vederbörande skall gå i land med sin affär. Bristen

på bokföringskunskap förekommer naturligtvis oftast bland de mindre affärs­

männen, och när man då vet, huru dessas bokföring, även örn de äro någorlunda

bokföringskunniga, i praktiken går till, ställer man sig mycket skeptisk till

betydelsen av det föreslagna villkoret örn bokföringskunskap. Räkenskaperna

föras ju i själva verket oftast året runt i en mer eller mindre slarvig kladd,

ja kanske på lösa lappar. Först då deklarationstiden nalkas, nödgas man i

sista stund själv eller genom tillkallad bokföringskunnig person, i all hast

på en gång lägga upp hela årets bokföring, som ju måste bliva mycket brist­

fällig. Magistratens vid detta yttrandes avgivande tjänstgörande ledamöter

äro samtliga ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnder och hava således

rik'erfarenhet av det ovan beskrivna tillvägagångssättet, vilket dess värre är

synnerligen ofta förekommande. Tillfällen har t. o. m. förekommit, då vid

deklaration fogats vederbörliga utdrag av räkenskaper, som icke ens funnits

till. Emellertid torde det föreslagna villkoret ändock vara ett steg på rätt

väg och kan aldrig vara till skada, varför någon invändning ej bör göras mot

förslaget i denna del.»

Stadsstyrelsen i Mjölby: »Bokföringskunskap som villkor för butikshandels

utövande, torde väl i rätt stor utsträckning anses som ett av de mera elemen­

tära förutsättningarna, men dock anser stadsstyrelsen detsamma, begränsat

som det är till handel i butik, kunna föranleda onödiga svårigheter då ej i för­

slaget möjlighet lämnas en ej bokföringskunnig butikshandlare, att genom

anställande av bokföringskunnigt biträde bedriva en dylik rörelse. Särskilt

i denna handelsgren torde det inträffa flera fall där förutsättningar i kapital

och kunskaper på butikshandelns område förefinnes, men däremot den formella

kunskapen att föra numera föreskrivna handelsböcker saknas. Å andra sidan

finnes överflöd på bokföringskunnigt folk, vilka dock på grand av kapital­

brist ej kunna starta egna företag. Det förefaller därför, som om möjlig­

heter borde i lagen lämnas för en näringsidkare, att lämna bevis örn att han

till sitt företag genom kontrakt på viss eller löpande. tid knutit en kompetent

bokförare. När denna lämnar sin anställning bör bevis inlämnas örn att annan

dylik anställts. Genom en dylik anordning skulle också en närmare överens­

stämmelse ernås med de butikshandelsidkande aktiebolagen, ekonomiska för­

eningar och handelsbolag.»

Magistraten i Eksjö uppger, att var och en, som haft att taga befattning med

taxeringsarbetet, hade en bedrövlig erfarenhet av den fast hårresande okunnig­

het, som i stor utsträckning rådde i fråga om bokföring. Bestämmelsen örn

bokföringskunskapens styrkande voro den viktigaste i hela utkastet.

Magistraten i Karlskrona: »Magistraten kan ej dela den mening, att bokfö­

ringskunskap ovillkorligen måste erfordras av envar, som idkar butikshan-

del. Detta utgör nämligen en verklig och betänklig inskränkning i närings­

friheten, i ty att en hel del, för handelsyrket eljest måhända mycket läm­

pade personer, som ej på annat sätt kunna förvärva sin bärgning, förhindras

att utöva sin näring. Självklart är, att bokföringskunskap hos handels­

idkare alltid är högeligen önskvärd, och att sådan är absolut nödvändig,

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

då det gäller meia omfattande handelsrörelse (grosshandel), men att fordra

bokföringskunskap av envar handlande, som vill öppna en liten butik, synes

magistraten vara att skjuta över målet. Bokföringslagen ställer sig visser­

ligen på den ståndpunkten, att bokföringsskyldighet åligger all handel med

varor (som ej bedrives genom kringföring eller från salustånd) men knyter

ej denna skyldighet till handelsidkarens person. Enligt magistratens förme­

nande borde vid butikshandel av mindre omfattning — exempelvis sådan som

bedrives allenast med biträde av föräldrar, make, barn och syskon eller med

högst två andra biträden —- det kunna räcka med att handelsidkaren styr­

ker sig hava träffat avtal med fullt sakkunnig person att på handelsidkarens

(och eget?) ansvar verkställa bokföringen. Endast auktoriserade personer

borde få anlitas att utföra dylikt bokföringsarbete åt andra, och anordnin­

gen förutsätter självfallet kontroll över att behörig bokförare ständigt finnes

anställd för viss rörelse. Dylik kontroll borde kunna åvägabringas därigenom,

att bokförare, varom här är fråga, ålades skyldighet att till registrerings-

myndigheten anmäla, därest hans uppdrag återkallades eller han av annan

anledning — exempelvis sjukdom, bortresa eller undanhållande från affärsid­

kare^ sida av för bokföringen nödvändiga anteckningar och upplysningar —

bleve förhindrad att fullgöra sitt uppdrag.»

4 Magistraten i Sölvesborg: »Utkastets förslag i denna del kan hälsas med stor

tillfredsställelse, när man betänker de absurda förhållanden, som nu äro rådan­

de i förevarande avseende och den grova okunnighet, som mången gång blottas,

när staten genom sina organ domstolarna kräver ut ett ansvar av konkursgälde-

närer, vilka omedvetet försjmdat sig mot bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje

punkten strafflagen.»

Magistraten i Treleborg: »Att fordran på bokföringskunskap stadgas för

rätt att idka handel torde i princip vara fullt riktigt i vad gäller vanlig yrkes­

mässig detaljhandel. Med de stora krav, som numera ställas på en köpman,

kan det icke vara annat än till hans egen fördel, för att ej tala om leverantörers

och konsumenters, att han förstår sina böcker och därmed oavbrutet kan följa

gången av sin rörelse. Att en handelsidkare, som nu ofta är fallet, nödgas

lägga bokföringen i händerna på främmande mer eller mindre noggranna hjäl­

pare, kan ingalunda medföra tillräcklig säkerhet eller vara till fördel för

rörelsens bedrivande enligt ekonomiskt sunda principer. Enbart absurt ver­

kar väl också, att han vid eventuellt konkurstillstånd skall dömas till frihets­

straff för oordentlig bokföring, då han saknar alla begrepp örn både ordentlig

och oordentlig sådan.» Magistraten framhåller vidare, att undantag måste

göras för vissa mindre affärer, t. ex. en liten mjölkhandel. »Dylika affärer

innehavas i stor utsträckning av kvinnor, som i många fall äro föga skriv-

kunniga och därför knappast kunna lära någon regelrätt bokföring. Dessa

affärer giva dessutom för det mesta ett så blygsamt överskott, att det näppe­

ligen torde 'böra ställas andra fordringar på innehavarna än som betingas

av gällande ordnings- och hälsovårdsföreskrifter. Bleve likväl så fallet befa­

rade man att de många småaffärerna i berörda bransch skulle bortfalla för att

övertagas av ett färre antal stora affärer, vilket icke skulle vara till fördel för

den konsumerande allmänheten, lika litet som för de många fattiga människor,

som nu ha sin bärgning av en dylik affär. Då här avsedda affärer icke ligga

inne med några nämnvärda lager och ej heller erfordra någon större kredit,

utan i regel ha ett fåtal leverantörer, som undan för undan likvideras, så är

bokföringen för dessa icke av större betydelse, än att den liksom hittills saklöst

kan ombesörjas av annan än affärsinnehavaren.» Magistraten förordade undan­

tag för försäljning i mindre omfattning av sådana varuslag, som angåves i

1 § 2 stycket butiksstängningslagen.

Magistraten i Laholm: »Ehuruväl önskvärdhetén av bokföringskunskap som

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

lil

förutsättning för handels bedrivande torde vara allmän, synes det knappast för­

svarligt att från rättighet att idka handel utesluta sådana personer, som, ehuru

själva ej bokföringskunniga, äro villiga anställa bokföringskunnig person i sin

affär. Det får nämligen icke förglömmas, att det är viktigare för en handlan­

de att äga nödigt rörelsekapital än att äga kunskap i bokföring. Särskilt

synes det fall böra observeras, att handelsidkares änka ämnar fortsätta sin av­

lidne mans handelsrörelse. Att från rättighet att idka handel utesluta en så­

dan person, som i arv övertager en upparbetad rörelse och äger tillgång till

kapital, synes icke ur någon synpunkt behövligt. Såsom nämnda bestämmelse

formulerats synes densamma inbjuda till ett icke önskvärt kringgående av

lagen.»

Magistraten i Skara anser att i fråga örn juridiska personer det vöre obilligt

att uppställa krav på styrkt bokföringskunskap för handel i butik, då sådan

kompetens icke fordrades för annan rörelse.

Stadsstyrelsen i Lidingö anser vissa invändningar kunna göras mot den sär­

skilda behandling, som kommit just butikshandeln till del. Ville man upprätt­

hålla kravet på bokföringskunskap vid butikshandeln, syntes tillräckliga skäl

knappast föreligga att hindra en enskild näringsidkare, som vore okunnig i bok­

föring, att idka sådan handel, örn han anställde en bokföringskunnig förestån­

dare. Att tvinga honom att härför anlita bolagsformen syntes icke påkallat.

Vidare borde, om handeln dreves av juridisk person, i enlighet med kommers­

kollegium fordras anställandet av bokföringskunnig föreståndare. En bolags­

man kunde nämligen vara rättsligen utesluten från deltagande i bolagets för­

valtning (så t. ex. i regel en kommanditdelägare). En styrelseledamot i ett

aktiebolag åter kunde faktiskt vara så främmande för bolagets verksamhet, att

straffbestämmelserna i 23 kap. strafflagen icke ansåges kunna tillämpas å ho­

nom. Att bokföringskunskap förefunnes hos en dylik bolagsman eller sty­

relseledamot syntes därför icke kunna anses tillfyllest.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: »När allmänna bokföringslagen stad­

gar bokföringsskyldighet, måste den också anses hava förutsatt, att nödig kun­

skap för skyldighetens fullgörande förefinnes hos näringsidkaren eller någon,

som biträder honom i näringens bedrivande. Erfarenheten visar emellertid,

att det icke så sällan brister härutinnan — särskilt hos de mindre företagen,

som knappast kunna bära utgifterna för anställande av kompetent bokförare.

I allmänhet plägar då anlitas så att säga ambulerande bokförare, vilka bi­

träda ett flertal sådana näringsidkare. Mycket ofta har det emellertid visat

sig, att även sådana bokföringar långt ifrån rätt avspegla affärshändelsernas

verkliga gång, vilket i första hand torde bero just på affärsidkarens egen okun­

nighet i bokföring eller i oförmåga att rätt bedöma och anteckna det primärma­

terial, som skall ligga till grund för den ambulerande bokförarens bokförings-

åtgärder, samt i andra hand torde bero på den sistnämndes bristande intresse

att giva näringsidkaren en tillfredsställande undervisning örn primärmateria­

lets rätta antecknande. Länsstyrelsen antager, att det kan vara ungefärligen

en sådan tankegång, som kan hava legat till grund för förslaget örn nöjaktig

bokföringskunskap hos den, som driver butikshandel, d. v. s. hos den grupp av

näringsidkare, beträffande vilka ovan framhållna brister oftast framträda.

Ehuru länsstyrelsen icke underskattar det allmänna intresse — statens

skatteintressen och det allmänna kreditväsendets intressen som torde hava

legat till grund för förslaget i denna del, måste länsstyrelsen dock ställa sig

något tveksam till inrymmandet av en bestämmelse av ifrågavarande slag i

näringsfrihetsförordningen. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke må­

let skulle kunna vinnas på annan väg. Örn man t. ex. lade ansvarsfrågan för

vårdslös och falsk bokföring under allmänt åtal i samband med åtal för orik-

.4 c-

s tyr k anele.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

tig deklaration, skulle måhända ifrågavarande brister i bokföringar rätt snart

komma att upphöra av sig självt.»

Stadsstyrelsen i Eslöv anser, att de skäl, som beträffande hantverket ansetts

tillräckliga för bokföringskravets avvisande, motivera enahanda ståndpunkt

ifråga örn butikshandeln. Skulle emellertid kravet införas, vore det större

skäl att föreskriva detsamma för automathandel än t. ex. för den handel, som

en frisör vid sidan örn yrket utövade. I varje fall borde undantag göras för

dödsbon under avvecklingstiden, som borde begränsas till viss tid.

Magistraten i Hjo finner den ifrågasatta föreskriften olämplig. Mot ringa

avgift kunde en handlande få sina böcker förda eller genomsedda av sakkun­

nig bokförare. Anledning att nu inskränka den i över 60 år gällande närings­

friheten syntes magistraten icke föreligga.

Magistraten i Örebro medger, att vissa skäl kunde finnas, som talade för

uppställande av det i utkastet föreslagna kompetenskravet, som i jämförelse

med de förslag, som framställts från vissa detaljhandelskretsar, måste anses

ganska modest. Magistraten kunde dock icke tillstyrka, att ett dylikt stadgan­

de bleve lagfäst. »Det finnes otvivelaktigt många personer med synnerligen

stor fallenhet och håg för affärsyrket, vilka sakna den erforderliga bokio-

ringskunskapen och vilkas läggning är sådan att kunskapens förvärvande,

därest de lokala förhållandena verkligen ge dem möjlighet därtill, vilket i

många fall icke torde vara fallet, för dem ter sig så betungande, att de hellre

avstå från sina planer på att idka handelsverksamhet. Det är fara värt, att

handelslivet därigenom undandrages många speciella affärsbegåvningar; det

torde bland nutida handelsidkare säkerligen kunna framletas många fall, där

vederbörande sakna eller åtminstone vid början av sin verksamhet saknat kun­

skap i bokföring och trots detta drivit fram sin affär till betydande mått. Till­

räcklig garanti för att bokföringsskyldigheten vederbörligen fullgöres, får

redan anses finnas; det må endast erinras örn den stränga ansvarspåföljden i

händelse av underlåtenhet vid inträffad konkurs. Och till den del kravet på

bokföringskunskap har andra bevekelsegrunder synes det böra avvisas såsom

åsyftande ett obehörigt inkräktande på näringsfriheten. Yad tillämpningen

av en föreskrift, som den föreslagna, beträffar, så kan väl knappast hava

varit avsett, att graden av bokföringskunskap skulle sättas i relation till den

verksamhet, som vederbörande ämnade bedriva; men i så fall blir resultatet,

att i fråga örn många synnerligen obetydliga rörelser, för vilka föreskriften

skulle komma att gälla, nöjaktig bokföringskunskap för dessas innehavare i

viss utsträckning komme att bliva en ganska onödig kvalifikation, medan be­

träffande andra rörelser samma villkor icke innebure någon garanti för att

vederbörande besutte den bokföringskunskap, som för ifrågavarande rörelse

vore erforderlig.»

Magistraten i Västerås framhåller, att ett övergivande av den grundsats örn

allmän näringsfrihet, som genom 1864 års näringsfrihetsförordning definitivt

genomfördes här i landet, icke borde ske utan tvingande skäl. En återgång,

örn ock blott delvis, till monopol- och skråförhållandena kunde icke anses lyck­

lig. Kommerskollegium syntes ej heller i det stora hela hava velat övergiva

denna ståndpunkt, ehuru ett undantag gjorts beträffande detaljhandeln. Ma­

gistraten anför vidare: »Bokföringsskyldighet för detaljhandlare och yrkes­

utövare i allmänhet är numera föreskriven i bokföringslagen av den 31 maj

1929. Huru yrkesutövaren ordnar denna skyldighet — örn han själv fullgör

densamma eller därför anlitar annan person — synes vara av underordnad bety­

delse, endast densamma fullgöres. Fullgöres denna skyldighet ordentligt, fin­

nes härigenom möjlighet för dem, som hava ett berättigat intresse av huru en

affär skötes (kreditgivare m. fl.) att framtvinga sådana upplysningar an­

gående en affärs ställning, att kreditgivning åt osunda dylika inskränkes och

Kungl. Maj:ts proposition nr Ul.

113

desamma härigenom hämmas i sin fortgång. Såsom under utredningen fram­

hållits, kan det icke utan vidare anses uppenbart, att enbart en genomgången

utbildningskurs i bokföring kan tillmätas betydelse såsom mätare på förmå­

gan att omhänderhava skötseln av ett affärsföretag. Såsom Stockholms han­

delskammare framhållit, kan det ofta inträffa, att personer, som genom drif­

tighet och duglighet synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre

väl kvalificerade i fråga örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbild­

ning kan ju för sådana fall lätt ersättas genom anställande av för sådant ända­

mål kompetent arbetskraft. Fara föreligger jämväl, att ett uppfyllande av

villkoret örn utbildning i bokföring efter hand övergår att bliva enbart en

formalitet. Med åberopande av det sålunda anförda synes det därför magistra­

ten anmärkningsvärt, att ett dylikt kompetensvillkor i det föreliggande försla­

get upptagits. En bestämmelse därom synes icke medföra de^ fördelar, som

därmed avses att vinnas, och i vissa- fall jämväl utgöra ett hinder för eljes

sunda affärers uppkomst. De organisatoriska åtgärder, som erfordras för

höjandet av yrkesnivån inom hantverket och detaljhandeln — och till dessa

synes fordran på bokföringskompetens böra räknas — synes närmast böra

åvila vederbörande yrkesorganisationer.»

Magistraten i Halmstad förklarar sig vara mycket tveksam örn lämpligheten

av förevarande kravs uppställande. Det funnes för närvarande en mängd per­

soner, som utan bokföringskännedom med största redbarhet slagit sig fram

på någon liten matvaruaffär, mjölkhandel e. d. I sådana små affärer, där

krediten spelade ringa roll, vore det fullt tillräckligt, att vederbörande anlitade

någon bokföringskunnig persons hjälp. Man finge akta sig art i dessa, tider,

då statens och kommunens understöd påkallades i tid och otid, lägga hinder i

vägen för den, som vore inställd pa att skaffa sig en lat va,ra torftig bärgning

genom ett yrke, som närmast lämpade sig för hans personliga förutsättningar.

Att en änka icke skulle få fortsätta sin mans rörelse, därför att hon icke

kunde styrka nöjaktig kännedom örn bokföring, vore orimligt.

Magistraten i Varberg förklarar sig likaledes vara mycket oviss, örn upp­

ställandet av det föreslagna kravet kunde anses lämpligt, samt framhåller som

sin uppfattning, att föreskriften i varje fall icke torde komma att hilva av

större nytta. Skall den finnas, borde den dock icke inskränkas till butiks-

handeln utan utsträckas till all yrkesmässig handel.

Stockholms handelskammare anför: »Handelskammaren finnér sig kunna

med tillfredsställelse konstatera, att — med visst undantag, som i det följande

skall beröras — vid utformningen av det föreliggande utkastet inga nya legala

villkor uppställts för rätten att idka näring, något som också står i överens­

stämmelse med kommerskollegii tidigare i ärendet uttalade uppfattning. Nå­

gon avvikelse från näringsfrihetens princip bör icke utan tungt vägande skäl

godtagas i den nya lagstiftningen. Under näringsfrihetens hägn har vart

lands ekonomiska liv — genom det fria spelrum, som lämnats det enskilda

initiativet — tillförts skapande krafter, vilka säkerligen i hög grad iramjat

och påskyndat utvecklingen pa området. Såsom handelskammaien redan ti­

digare i detta ärende framhållit, hava under nuvarande förhållanden manga

näringsidkare blott med hjälp av personliga förutsättningar och utan några

som helst förkunskaper kunnat från en obetydlig början skapa betydande in­

dustri- och handelsföretag, vilka omfattat en avsevärd del av landets produk­

tion och berett sysselsättning åt ett stort antal löntagare.

Det kan emellertid icke förnekas, att de föreslagna bestämmelserna örn ior-

handsgodkännande av bokföringskunskap som villkor för rätten att driva viss

näring innebär en avvikelse från eljest allmänt gällande grundsatser inom

vårt näringsliv. Frågan är, huruvida de praktiska skälen för att just Draga

örn butikshandeln vidtaga den föreslagna skärpningen väga tyngre än de prm-

Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 3k haft. (Nr 4l.)

114

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

cipiella oell andra betänkligheter, som kunna anföras mot densamma. Vid

prövning härav vill handelskammaren ingalunda underskatta det goda syfte,

som ligger till grund för detaljhandelskårens krav på särbestämmelser i denna

punkt — krav som äro uttryck för kårens strävan att motverka vissa osunda

företeelser inom detaljhandeln samt att höja sina medlemmars kompetens och

därmed deras kreditvärdighet och anseende. Den omständigheten, att förslaget

utgör ett uttryck för detaljhandlarnas egna önskemål är också ägnad att för­

ringa värdet av den anmärkning, som eljest ligger nära till hands, nämligen

att lagstiftaren här förutsattes handla i strid mot den eljest allmänt i vår

lag iakttagna likställighetsprincipen. Det torde dock näppeligen med fog

kunna bestridas, att, även örn den mindre handlanden genom fordran på för-

handsprövning formellt sett skulle ställas olika mot engroshandlanden, det

just är inom detaljhandeln som bristen på tillräcklig bokföringskunskap mest

framträtt och vållat de flesta konkursgäldenärers fall för strafflagens bestäm­

melser örn vårdlös bokföring. För övrigt förhåller det sig ju så, att för de

större företag,. som äro aktiebolag och därmed jämförliga, eller ekonomiska

föreningar, i själva verket redan finnes en bokföringskontroll — både genom

lagstadgad revision och på annat sätt — som saknas och alltjämt skulle sak­

nas för av enskilda eller handelsbolag driven butikshandel. Och slutligen kan

icke alldeles utan skäl göras gällande att, sedan lagstiftaren fastställt en

sträng och allt mera utsträckt bokföringsskyldighet samt förbundit dess ur­

aktlåtande med vissa påföljder, det väsentligen kan synas vara en lämplighets-

fråga på vad sätt fullgörandet av denna förpliktelse mot det allmänna må i

skilda fall kunna bäst garanteras.

En utgångspunkt för att bedöma det relativa värdet av de olika synpunk­

ter, som tala för och emot den föreslagna undantagsbestämmelsen, torde säkrast

kunna erhållas genom en undersökning, i vad mån bestämmelserna i lagut­

kastet kan väntas tjäna det därmed eftersträvade syftet att åstadkomma en

sakkunnig och tillförlitlig bokföring inom butikshandeln.

I paragrafens uppställning skiljes på fordringarna, när det gäller enskild

näringsidkare och då handeln drives av juridisk person. Den enskilde närings­

idkare. som Ilar butikshandel, måste själv äga 'nöjaktig’ bokföringskunskap.

Beträffande åter juridisk person har man, i fråga örn dess representanter, an­

sett sig böra modifiera denna fordran.

Vad nu först angår bestämmelserna rörande enskild person skulle dessa mån­

gen gång få rätt egendomliga konsekvenser. Tänkom oss det fall, att en re­

dan etablerad enskild näringsidkare jämväl önskar öppna detaljhandel. För

rätten att bedriva den större rörelsen har han icke varit i behov av särskilt

bevis örn sin kunnighet i bokföringskonsten. Men så snart han önskar ombe­

sörja en del av sin omsättning genom butikshandel, blir han tvungen att gå i

skola för att skaffa sig certifikat örn sin kompetens. Han undgår icke detta

genom att anställa en bokföringskunnig handelsföreståndare. Å andra sidan

kunde man tycka att, eftersom det är ensamt butikshandeln som åsyftas, äga­

rens ställföreträdare, som närmast sköter denna bransch, borde vara bokförings­

kunnig. Men det erfordras visst icke enligt förslaget, allenast chefen-gross­

handlaren, den som juridiskt sett driver rörelsen, sitter inne med kunskapen.

_En rent obillig följd, av stadgandet möter i det fall, att en köpman, som be-

drivit en betydlig* butikshandel, vid sitt frånfälle efterlämnar änka. Denna

skulle da icke ha rätt att fortsättningsvis driva affären, örn hon icke händelse-

V1*.^1fric^e Épva belägg på sin bokföringskunskap, även örn hon anställt ett fullt

pålitligt biträde, som äger de härför nödiga betingelserna. Änkan skulle i

detta fall gå förlustig den good-will, som eventuellt må finnas nedlagd i rö­

relsen.

Men vad som är icke mindre påfallande oell betänkligt är det förhållande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

115

det synbarligen möter de största svårigheter att finna en på samma gång smi­

dig och effektiv metod för den påbjudna förhandsprövningen. Denna skall

verkställas i handelsregistret, där man näppeligen kan väntas vidtaga annat

än en rent formell granskning av papperen. Huvudvikten ligger därför på

beskaffenheten av de företedda dokumenten och omdömesgillheten hos de per­

soner, som utfärdat dem. I syfte att underlätta handelsregistrets avgörande

har lagförslaget också inskränkt bevisningen till företeende av vissa intyg,

bland vilka främst namnes betyg från viss godkänd skola eller utbildnings­

kurs eller intyg av auktoriserad revisor. Men jämställt med dessa i viss form

och ordning tillkomna vitsord, vilka vederbörande myndighet har jämförelse­

vis lätt att bedöma, skall enligt lagförslaget gälla intyg ’av annan trovärdig

och bokföringskunnig person’. Detta tillägg har uppenbarligen tillkommit i

den bästa avsikt att undgå ett byråkratiserat förfarande vid förhandsprövnin­

gen. Men fråga är örn icke resultatet i stället antingen kan bli det rakt mot­

satta eller leda till en alltför lättvindig behandling av dessa ärenden.

Här ankommer nämligen på den själv knappast facitkunniga registrerings-

myndigheten en icke allenast formell, utan rent saklig prövning. Denna pröv­

ning avser till på köpet icke så mycket sökandens kompetens som fastmer den­

nes borgensman — intygsgivarens, ja, den komme tilläventyrs att sträcka sig

jämväl till intygsgivarens hemulsmän. Registreringsmyndigheten kan nämli­

gen icke gärna förutsättas känna alla 'trovärdiga och bokföringskunniga’ in-

tygsgivare, utan torde ofta bliva hänvisad till andrähandsupplysningar även

om dessas kompetens. Det synes uppenbart, att en dylik anordning icke är än­

damålsenlig. _ Antingen blir registreringsmyndigheten obenägen att godkänna

andra än officiellt hallstämplade bevis, i vilket fall fordringarna kunna skär­

pas utöver det nödiga måttet; eller också godtagas enskilda intyg utan tillräck­

lig sovring, därvid det ligger nära till hands, att t. ex. en intygsgivares noto­

riska bokföringsskyldighet anses utgöra tillräcklig .garanti för hans bokfö­

rin gslkunskap._ Följden blir lätteligen en ojämn praxis vid skilda handelsre­

gister, med olika ställda fordringar för likartade fall, och utan att någon verk­

lig säkerhet erhålles för att sökanden blir bättre förberedd än tidigare för den

speciella, större eller mindre rörelse, som han avser att driva.

Huru än praxis komme att utveckla sig, är det vidare tydligt, att det upp­

ställda kravet på bokföringskunskap måste bliva av huvudsakligen formell na­

tur. Reell insikt i bokföring lärer knappast kunna förvärvas genom en, i de

flesta fall säkerligen ganska lättvindigt och pa ett mer eller mindre ytligt sätt

genomgången bokföringskurs — en kunskap på detta område är av den säregna

ari, att den endast kan förvärvas så att säga inifrån och först efter en längre

tids praktiskt sysslande med räkenskaper.

Dessa anmärkningar gälla i tillämpliga delar jämväl de föreslagna bestäm­

melserna rörande juridiska personer. Men där tillkommer en ytterligare, till

synes oöverkomlig brist i lagrummets konstruktion. I fråga om enskilda nä­

ringsidkare komma dock förslagets föreskrifter i regel att gälla dem, som bära

det juridiska och moraliska ansvaret för affärens skötsel. Detsamma kan

knappast sågas örn 7 §:ns stadgande i vad det avser juridiska personer. Ä ena

sidan har man här ° avvisat den av kommerskollegium framkastade tanken på

att nied avseende å paragrafens inskränkning till butikshandeln fordra an­

ställandet av bokforingssakkunmg föreståndare just flör dea eller de butiker

som aro i fråga Men å andra sidan har i utkastet icke heller fordran på

styrkt bokionngskunskap knutits vid den direkta rättsliga ansvarigheten för

detaljaffärens skötsel. 'Drives handeln av juridisk person’, heter det, 'skall

sadan kunskap finnas hos någon av bolagsmännen idler av styrelseledamöterna

eller hos annan, som är satt att leda döss (d. v. s. huvud företagets) angelägen­

heter. I ett vitt utgrenat företag, som i aktiebolagets form driver rörelse

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

över liela landet och därvid även idkar butikshandel, anses det alltså tillräck­

ligt att hava en betygsinnehavare inom styrelsen. Denne behöver däremot

visst icke vara verkställande direktören eller eljest hava särskild befattning

med butiksrörelsen. Men han skall finnas till, med sitt betyg på fickan, och

går han bort, försvinner också handelsrätten i butiken. Skall 7 § därtill ges

den tolkning, vartill formuleringen föranleder, att i ett kommanditbolag med

kanske ett hundratal bolagsmän det är tillräckligt att en kommanditär försetts

med nödigt betyg, utan att denne personligen har med bolagets butikshandel

att skaffa, så må det frågas, i vilket avseende detta betyg gagnar bokföringen

för den detaljhandel, som är i fråga.

Om .sålunda enligt handelskammarens mening lagutkastets författare, trots

all omsorg, icke lyckats uppnå det med bestämmelsen avsedda syftemålet, så

torde detta huvudsakligen bero därpå, att uppgiften icke på ett tillfredsställan­

de sätt kan lösas enligt i utkastet föreslagna linjer. Det visar sig, att i ett

rättssystem,. som allmänt utgår från befogenheten till fritt initiativ och fri

verksamhet inom näringslivet, och där garantierna mot missbruk sökas i viss

kontroll under utövningen med straff i särskilda fall för överträdelse av här­

för träffade regler —- det visar sig att genom rubbning på en låt vara enstaka

punkt av detta principiella utgångsläge man svårligen vinner något praktiskt

resultat, _ men väl riskerar att göra en bräcka i den rättsuppfattning, varunder

vårt näringsliv utvecklats.

I den nuvarande rätten anses en huvudsaklig garanti för bokföringsskyldig­

hetens 'nöjaktiga’ fullgörande ligga i det stränga ansvar för konkursförbry­

telse, som i händelse av vållad skada (konkursen) följer på vårdslösad bokfö­

ring. Efter allmänna rättsregler faller detta ansvar på den eller dem, som ge­

nom sin ställning haft att utöva den nödig-a tillsynen över de räkenskaper, som

anses ofullständiga, missvisande eller eljest vårdslösade. Handelskammaren

anser det kunna ifragasättas, örn ej en formellt ordnad förhandsprövning, vil­

ken i mångå fall icke ens behöver gälla den eller de personer, som utöva led­

ningen ovesen drivna butikshandeln, kan befaras slappa ansvarskänslan hos

dessa och vålla osäkerhet vid ansvarets utkrävande.

Genom den nya bokföringslagen har därjämte skyldigheten att föra tillräck­

liga och riktiga böcker ytterligare inskärpts och närmare preciserats. Därest

det är behövligt att, även frånsett inträffad konkurs, utkräva ansvar för åda­

galagt eftersättande av bokföringsskyldigheten, skulle det ligga inom gällande

lagstiftnings principiella plan att utkräva ansvar i fall, där på grund av den

bokföringsskyldiges editionsplikt hans böcker eller utdrag därav framlagts och

funnits uppenbart bristfälliga (t. ex. vid rättstvist mellan köpmän eller i skatte­

ärende) .

Men framför allt ligger vikt uppå att stärka den fortlöpande kontroll, som

ligger icke blott i kreditgivarens^ utan även i den enskilde köpmannens intres­

se. Att pa lagstiftningens väg påtvinga den mindre butikshandeln den revision

och de övriga kontrollåtgärder, vilka äro ålagda aktiebolagen och de ekono­

miska föreningarna, lärer icke böra komma i fråga. Vad som däremot i högre

grad än tidigare kan och bör åstadkommas är en mera tillförlitlig kontroll från

såväl kreditgivarne som detaljhandelns organisationer, varigenom butikshan­

deln, och framför allt nya företag inom densamma, kunna i tid underkastas nö­

dig.prövning. Det viktigaste är över huvud taget ett målmedvetet arbete från

näringslivets egen sida i syfte att i samband med leverans av varor få till

stånd en allvarlig prövning av kreditgivningen till nybildade företag.

Ett annat spörsmål, som i sådant sammanhang synes kunna upptagas till

utredning är,, huruvida ej en begränsning eller ett borttagande av hyresvärds

i Örman s rätt till i uthyrd butikslokal befintliga, hyresgäster tillhöriga handels­

varor och andra lösören, kunde vara av behovet pakallad. De nuvarande be-

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

117

stämmelserna torde nämligen ofta nog verka såsom en föga lämplig stimulans

till inredande av butikslägenheter, för vilka sakligt behov stundom icke före­

finnes.

_

o

. . .

Olika åtgärder kunna sålunda tänkas i syfte att råda bot mot de otvivelak­

tigt förefintliga missförhållanden, som på området anmärkts. Men korrektiv

mot dessa olämpor bör, enligt handelskammarens mening, icke sökas i lagbe­

stämmelser, som, enligt vad ovan pavisats, bleve av tvivelaktigt gagn för sitt

avsedda ändamål och otvivelaktigt mnebure en fara för upprätthållandet av

hittills gällande grundsatser inom näringslivet.

På de skäl, som sålunda anförts, får handelskammaren avstyrka antagandet

av bestämmelser av den innebörd, som framgår av 7 § i utkastet.»

Stockholms köpmannaförening instämmer i vad Stockholms handelskammare

sålunda yttrat. Kravet på bevis örn bokföringskunskap vore icke av omstän­

digheterna påkallat. Att ställa sig gällande föreskrifter örn bokföring till

efterrättelse bleve den enskildes ensak. Det borde fortfarande stå honom öppet

att anskaffa det biträde han ansigte sig behöva. Handelskammaren hade med

rätta påpekat vikten av en mera tillförlitlig kontroll från såväl kreditgivarna

som detaljhandelns organisationer, vilken kontroll särskilt borde avse dem, som

började affärsverksamhet. Inom de tre stora köpmannaföreningarna i Stock­

holm, Göteborg och Malmö, vilka vore sammanslutna i den s. k. ackordscen-

trålen, pågingo för närvarande utredning angående organisationen av en effek­

tiv kontroll över nybörjare. Något bistånd av lagstiftningen för genomföran­

det av en dylik organisation torde knappast vara behövligt. Däremot borde

husvärds förmånsrätt för butikshyra inskränkas, ty enligt erfarenhet hade

denna förmånsrätt haft till följd, att butiker inreddes och därigenom också

minuthandlare tillskapades i en omfattning, som vida överstege verkliga be­

hovet.

Skånes handelskammare: »Under förarbetena till det nu framlagda förslaget

till näringslag har den i detta sammanhang centrala frågan örn införande av

ytterligare legala villkor för rätten att driva näring, särskilt inom hantverket

och detaljhandeln, varit föremål för starka meningsbrytningar. För egen del

har handelskammaren i ett år 1921 till Kungl. Kommerskollegium avgivet

yttrande i detta ärende under framhållande av sina starka betänkligheter mot

att begränsa nu gällande näringsfrihet, dock ansett de ofta påtalade missför­

hållanden, som länge gjort sig kännbara inom förenämnda näringsgrenar och

särskilt tagit sig uttryck i cn överdrivet omfattande företagsbildning och i en

ofta nog mindre nöjaktig yrkeskompetens hos nytillkommande yrkesutövare,

vara av den art, att de framförda kraven på viss yrkeskompetens som villkor

för rätten att bedriva dessa näringar vore förtjänta av att tagas under allvar­

lig omprövning. Av den av Kungl. Kommerskollegium sedermera verkställda

utredningen och icke minst till följd av det ändrade läge, vari fragan örn legal

reglering av lärlingsväsendet numera kommit, har handelskammaren emeller­

tid ytterligare befästs i den uppfattningen, att den återhållsamhet och varsam­

het, som förevarande lagstiftning enligt sin natur påkallar, icke låta sig för­

enas med de strävanden, som i legalt fastställda villkor örn viss yrkeskompe­

tens se ett botemedel mot förenämnda missförhållanden. Ehuru handelskam­

maren sålunda ingalunda är blind för de betydande svårigheter, varmed detalj­

handeln och hantverket f. n. har att kämpa, finner handelskammaren dock av­

görande betänkligheter mot att tillstyrka det ifrågasatta kravet att göra ut­

övandet av dessa näringar beroende av viss tids anställning inom vissa yrken

eller branscher.

o

...

På samma sätt men delvis av andra grunder mäste handelskammaren stalla

sig synnerligen tveksam rörande lämpligheten av den i § 7 i förlattningsför-

slaget upptagna kvalifikationen örn nöjaktig kunskap i bokföring som kumpe-

118

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

tensvillkor för rätten att idka detaljhandel. Sedan bokföringsplikten numera

genom 1929 ars bokföringslag utsträckts att gälla i stort sett all varuhandel

torde visserligen de principiella betänkligheter, som ur näringsfrihetens syn-

punkt i ram förts mot bokföringskompetensen, icke längre böra tillmätas avgö-

rande betydelse. Men däremot synes på rent praktiska grunder kunna ifråga­

sattas huruvida den reella nyttan av ett dylikt villkor uppväger de därmed

förenade olägenheterna. I vissa fall och särskilt i fråga örn sådan mindre bu­

tikshandel, där affärsrörelsen är av synnerligen enkel beskaffenhet, — exem-

pelvis i detaljhandelsföretag med mjölk, grädde och smör, grönsaker och frukt,

i „

bagerivaror ^

torde den insikt, som erfordras i räkenskapsföring, in-

skränka sig till ett sådant minimum, att det såväl ur den enskildes som ur det

allmännas synpunkt måste framstå som opåkallat och onödigt att för rätten

att driva, dylik handel uppställa krav på styrkt bokföringskompetens. Av lik­

nande hänsyn har också det i den norska näringslagstiftningen upptagna vill­

koret pa bokföringskunskap ej utsträckts att gälla handeln med förenämnda

och vissa andra varor. Ej mindre betänkligt synes vara, att det föreskrivna

kompetenskravet i många fall torde komma att visa sig skäligen ineffektivt

och löga ägnat att motsvara sitt syfte. Enligt författningsförslaget skall den

sökande styrka sig äga nöjaktig bokföringskunskap’. Vad som härmed skall

menas kommer utan tvivel att i tillämpningen ge utrymme för de mest skif­

tande tolkningar, så mycket mer som lagstiftningen av naturliga skäl måste

lägga kompetensprövningen i händerna på en vidsträckt och inbördes heterogen

krets av intygsgivare. Till följd härav kan utvecklingen mycket snart befaras

taga den riktning, att uppfyllandet av kravet pa nöjaktig bokföringskunskap

urartar till en tom formalitet utan praktiskt värde. Att genom mera restrik-

tiva„ bestämmelser söka förebygga en dylik utveckling lär med hänsyn till de

ömtåliga förhållanden, en näringslag har att reglera, icke låta sig göra. Vid

sådant förhållande finner handelskammaren mest tillrådligt, att förenämnda

stadganden icke upptagas i en ny näringslag.»

Handelskammaren i Göteborg förklarar sig till fullo instämma i kommers-

kollegii starka betänkligheter mot legala kompetensvillkor samt anför vidare:

»I ett fall, har kommerskollegium ansett sig böra göra ett undantag från sin

intagna ståndpunkt, nämligen i vad som avser fordran på bokföringskunskap

såsom legalt villkor för rätt att driva butikshandel. Anledning till det an­

tydda undantaget finner kommerskollegium i den särdeles viktiga roll för rö­

relsens bedrivande över huvud taget, som bokföringen spelar inom handelsyrket,

varjämte en bestämmelse örn bokföringskunskap såsom villkor för rätten att

driva handel enligt kommerskollegii åsikt principiellt icke kan anses inskränka

på näringsfriheten utan snarare bör betraktas som en ordningsföreskrift, vil­

ken betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att föra handels-

böcker. Handelskammaren kan för sin del icke instämma i kommerskollegii

bär uttalade uppfattning., Bokföringens fundamentala uppgift inom handels­

yrket kan av ingen bestridas och bristande bokföring medför, som av kom­

merskollegium också framhållits, mångfaldiga svåra skador både för närings-

utövaren själv och för dem, som hava med honom att göra i denna hans egen­

skap. Också har genom bokföringslagen ålagts honom skyldighet att föra

handelsböcker och en underlåtenhet härutinnan medför straffpåföljd. Men ur

denna bokföringens centrala ställning inom handelsyrket kan icke, såsom i ut­

kastet gjorts, logiskt härledas kravet på att just affärsinnehavaren eller den,

som driver handeln, skall innehava den nödvändiga bokföringskunskapen utan

såsom skett i bokföringslagen endast att en ordnad bokföring skall förekomma

inom affärsföretaget, ^oavsett vem som äger de nödvändiga bokföringskunska-

pema. Man har också i utkastet, när det gäller att giva bestämmelsen om juri­

disk persons rätt att driva butikshandel, åtnöjt sig med att föreskriva, att bok-

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

119

föringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel bland annat skall an­

ses fyllt, när sådan kunskap finnes hos någon av bolagsmännen eller av sty­

relseledamöterna och detta oavsett, örn den bokföringskunnige deltager i före­

tagets omedelbara skötsel eller ej. Handelskammaren kan heller icke i be­

stämmelsen om bokföringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel

se en enkel ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens stadgande och

icke innebärande något principiellt avsteg från näringsfriheten. Tvärtom

måste, enligt handelskammarens uppfattning, den åsyftade bestämmelsen an­

ses innebära ett ganska betydande ingrepp i näringsfriheten och medföra att

ett icke ringa antal personer komme att uteslutas från möjligheten att ägna

sig åt handelsyrket. Det torde väl icke heller vara uteslutet, att en del av

dem. som yrkat på villkorets uppställande, häri sett den egentliga betydelsen

av föreskriften att bokföringskunskap skall vara tillfinnandes hos just den,

som driver handeln, och att en eventuell brist hos honom i detta hänseende icke

får kompletteras genom kunskaper hos annan person, åt vilken företagets bok­

föring kan anförtros. Enligt handelskammarens åsikt är emellertid bokfö-

ringskunskap, örn också nyttig och högligen önskvärd, dock icke en så obetin­

gad förutsättning för en god köpman, att en eventuell brist härutinnan skulle

böra föranleda till att en person med i övrigt goda förutsättningar för köp­

mansyrket förhindrades att driva butikshandel och detta sa mycket mindre,

som i bokföringslagen redan är stadgat örn bokföringsskyldighet för handlan­

den, dock utan att det tillika föreskrives att den, som driver handeln, själv

skall föra böckerna eller besitta den därför nödvändiga kunskapen. Att han-

delsböeker skola föras, torde också vara det enda krav, som härlett ur handelns

egen natur och rättvisligen bör uppställas från det allmännas synpunkt. Att

vidare utveckla detta krav och genom ordningsföreskrifter införa en för bok­

föringens egen uppgift inom handelji fullständigt främmande konkurrenshind-

rande verkan, kan handelskammaren icke finna annat än felaktigt. Härtill

kommer, att medlet också för det avsedda ändamålet är såsom ovan antytts

olämpligt, då det icke endast skulle avhålla otjänliga element från handels-

banan utan även sådana, mot vilkas inträde i handelsyrket ing-a berättigade

anmärkningar kunna göras. De i § 7 givna bestämmelserna äro även fran den

synpunkten olämpliga, att de icke lämna några garantier för att den önskade

bokföringskunskapen i tillräcklig utsträckning verkligen är förhanden. Bevis

örn bokföringskunskap kan nämligen bland annat presteras genom intyg från

trovärdig och bokföringskunnig person och det torde vara uppenbart, att ett

dylikt stadgande lämnar fältet öppet för, om ej rent bedrägliga intyg, så åt­

minstone för möjligheter till sådana, varest de intygade kunskaperna äro sa

ytliga och minimala, att deras betydelse blir ingen. Det^torde också vara fara

värt, att den prövning av intygen, som skall utföras av Konungens befallmngs-

havande, blir rent formell och kommer att inskränka sig till att efterse, att ett

intyg presterats. Givetvis kan man icke begära av Konungens befallningsha-

vande en ingående prövning av intygsgivarens kompetens att utfärda intygen

och ännu mindre en prövning av det sätt, varpå intygsgivaren förskaffat sig

kunskap örn det förhållande, som intyget avser. Fordran på bokföringskun­

skap för rätten att driva handel skulle också i vissa fall leda till orimliga,

hårdheter. Vid en affärsmans död skulle således hans efterlämnade anka ej

äga rätt att fortsätta affären, för så vitt hon ej kunde prestera bevis örn bok­

föringskunskap. På grund av det anförda vill handelskammaren för sm del

förorda, att § 7 i utkastet helt måtte bortfalla.» _

.

Sveriges industriförbund uttalar som sin principiella uppfattning’, att elen all­

männa näringsfriheten som regel borde vidmakthållas utan legala inskrånknin-

gar. T mångå fall syntes det vara ovisst, örn man genom dylika inskränkningar

i näringsfriheten verkligen kunde avlägsna de missförhållanden, för vilka man

120

\ille rada bot, och inskränkningarna i fråga kunde lätt medföra olägenheter

av måhända än allvarligare natur. Över huvud taget torde man på nu ifråga­

varande område icke böra överskatta möjligheten att på lagstiftningens väg

rätta förefintliga brister i näringslivets sätt att fungera. Snarare syntes man

Widing böra sätta större lit till näringslivets egen förmåga till sj'älvläkedom.

förbundet hade redan vid besvarandet av de i ärendet utsända frågeformulären

uttalat sig emot att rätten att idka näring gjordes beroende av intyg örn kun­

skap i bokföring eller i kostnadsberäkningar, viss lärotid eller dylikt och där­

vid framhållit, att möjlighet förelåge för näringsidkare att anställa på dessa

områden fullt kompetenta personer. Förbundet hade icke funnit skäl att från­

träda denna uppfattning och kunde förty icke biträda förslaget örn införande

av bevis örn bokföringskunskap såsom kompetensvillkor för butikshandel. Ett

sådant undantag från den allmänna näringsfrihetens princip kunde icke anses

påkallat av hänsyn till det allmännas bästa. Visserligen förekomma även ur

det allmännas synpunkt betänkliga företeelser på detaljhandelns område, men

i motsats till dem, som i nu berörda kompetensvillkor såge ett medel att råda

bot för dessa missförhållanden, hyste förbundet den uppfattningen, att ett dy­

likt villkor i sådant hänseende skulle visa sig så gott som fullständigt ineffek­

tivt. En dylik inskränkning i näringsfriheten syntes förbundet olämplig även

av det skäl, att enligt vad erfarenheten givit vid handen mången detaljhand­

lare visat stor duglighet i sitt yrke, ehuru han icke ägt närmare kännedom i

den bokföring, som lagligen åvilade honom, utan härför måst anlita särskild

bokförare. Vidare förefölle det knappast konsekvent, att beträffande rätten

att idka detaljhandel uppställa kravet på styrkt bokföringskunskap, då samma

legala kompetensvillkor icke fordrades för exempelvis rätten att idka gross­

handel eller juridiska personers rätt till annan yrkesutövning än detaljhandel.

Slutligen syntes det ifrågavarande stadgandet i tillämpningen kunna leda till

visst godtycke, särskilt i de fall, där bokföringskompetensen styrktes genom

intyg av »trovärdig bokföringskunnig person».

Kooperativa förbundet:

»Den ekonomiska rörelsefrihet, som tillerkändes

svenska medborgare i och med näringsfrihetsförordningen av 1864, har oveder­

sägligen varit en °av de mest betydelsefulla hävstängerna i arbetet för vårt

folks utveckling på det ekonomiska området. Svenskt näringsliv har blomstrat

och utvecklats i hägnet av denna förordning, som i förtroende till medborgar­

nas förmåga att utan tyngande legrslativa band fritt gestalta och driva olika

slag av näringar tillfört folkhushållet de skapande krafter, som fört detta

fram till den ståndpunkt det nu intager. Väl är det sant, att det ekonomiska

livet uppvisat och alltfort uppvisar mångt och mycket, som från olika syn­

punkter kan betecknas som ofullkomligt eller mindre tillfredsställande, men

den ¹ lagen garanterade ekonomiska friheten har städse varit det bästa kor­

rektivet häremot. Den ekonomiska frihetens princip, vilken är av fundamen­

tal betydelse för näringslivets sunda utveckling, bör därför hållas okränkt,

och endast hänsynen till vitala samhällsintressen bör och kan rättfärdiga en

inskränkning ¹ medborgarnas ekonomiska umgänge. ■— -— — Det synes stv-

relsen att vägande skäl icke förebragts för en sådan ordning, att själva rät­

ten att driva handelsrörelse skall göras beroende av företeende av betyg eller

intyg om bokföringskunskap. Det hade varit lätt förståeligt, örn man vid den

tidpunkt, då den nu gällande näringsfrihetsförordningen utfärdades, genom in­

förande av en dylik bestämmelse velat garantera en viss räkenskapsmässig

kompetens hos näringsutövama, ty vid denna tidpunkt voro handelns arbets­

former sa outvecklade, att det var betydligt svårare än nu att vinna överblick

över ett detaljhandelsföretags ställning. Vid mitten av 1860-talet och långt

senare var butikshandeln i vart land föga eller icke alls specialiserad med

hänsyn till de varor, som ingingo i rörelsen. Så småningom har ett helt system

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

j

.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

121

av specialaffärer vuxit fram, och tendensen torde allt fortfarande gå i denna

riktning. Branschspecialiseringen medför ovillkorligen icke endast en _ stan­

dardisering av själva varurörelsen, utan även schematisering av bokföringen.

Den begränsning av kreditterminerna, som skett beträffande flera varuområ­

den, bidrager också till att förenkla detaljhandelns räkenskapsväsen, och för

flera branscher torde förhållandena nu vara sådana, att handelsidkaren, även

örn han har ytterst torftiga bokföringskunskaper, kan nöjaktigt föra erforder­

liga räkenskaper. Detta gäller icke endast för en massa enskilda affärer (ex­

empelvis för försäljning av bröd och mjölk, tobak etc.) utan även för flera av

de ekonomiska föreningar, vars verksamhet är begränsad till vissa bestämda

områden. Bokföringslagen av den 31 maj 1929 har också med erkännansvärt

beaktande av det levande livets mångskiftande krav och betingelser gnat en

sådan utformning av stadgandena rörande bokföringsskyldigheten, att handels­

idkaren icke är skyldig att hålla större räkenskapsmässig apparat än som be­

tingas av rörelsens art och omfattning. Enligt lagen äro strängt taget endast

dagbok och inventariebok obligatoriska, och det förefaller vara fullständigt

meningslöst att föreskriva intyg örn färdighet i dessa böckers förande. Skulle

återigen begreppet 'nöjaktig bokföringskunskap’ givas en vidsträcktare tolk­

ning och intyget örn bokföringskunskapen utsäga intygsgivarens personliga om­

döme örn vederbörandes förmåga att föra de räkenskapsböcker intygsgivaren

kunde anse erforderliga för den rörelse som vore i fråga, bomme. man ut på

ett område, där risken för godtycke och ett subjektivt färgat ställningstagande

vore synnerligen stor. Man kan nämligen utgå från att de flesta om rättig­

het ansökande handelsidkare bleve hänvisade till att hos revisor eller trovärdig

person söka vinna intyg örn sin bokföringskunskap, då väl sannolikt endast ett

mindretal vore i tillfälle att uppvisa betyg från de skolor eller kurser, som av

skolöverstyrelsen godkänts.

Vad särskilt beträffar förslaget att ekonomisk förening skall förete bok-

föringsbetyg eller intyg för någon sin styrelseledamot eller person, som är

satt att leda föreningens angelägenheter, vill styrelsen utöver vad ovan sagts

örn de ekonomiska föreningarnas rörelse framhålla, att för dessa föreningar

föreligga särskilda förhållanden, som i detta sammanhang böra beaktas. En­

ligt den för ekonomiska föreningar gällande lagen skola räkenskaperna fpr

ekonomisk förening underställas granskning av särskilt utsedda revisorer, vil­

kas berättelse framlägges på föreningssammanträdet och sålunda underställes

de enskilda medlemmarnas prövning. Genom denna anordning är det sörjt för

att ekonomisk förenings räkenskaper bringas till kännedom hos en i flesta fall

vidsträckt krets av personer, och häri ligger ovedersägligen en viss garanti

för att räkenskaperna komma att skötas på ett sätt, som svarar mot rörelsens

behov. En mycket betydande säkerhet för ordnad bokföring erbjuda de eko­

nomiska föreningar, som redovisa sin verksamhets resultat till den offentliga

statistiken.

Vad särskilt de till kooperativa förbundet anslutna konsumtionsföreningar­

na angår, kan örn dem sägas, att de i sin förvaltning undantagslöst uppfylla

även högt ställda krav i fråga om räkenskapernas förande. Dessa föreningar

förfoga allmänt över insiktsfulla räkenskapsförare, varjämte också som regel

flera av styrelsens ledamöter äga god förtrogenhet med modem bokföring, vun­

nen under den i styrelseuppdraget ingående omvårdnaden örn praktiska för-

valtningsangelägenheter och under användande av de undervisningstillfällen

rörelsen själv erbjuder. Därtill lia praktiskt taget alla dessa föreningar stad-

gemässigt tillförsäkrat sig sakkunnig revision av räkenskaper och förvaltning,

utövad av personer, som genom mångårig erfarenhet på olika poster inom de

verksamhetsfält, där föreningarna arbeta, vunnit ingående förtrogenhet icke

endast med räkenskapsgranskning och kontroll utan liven nied själva den verk-

122

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

samhet dessa föreningar bedriva. Då erfarenheten dessutom givit vid handen

att det icke möter den ringaste svårighet att vid nybesättandet av förestån­

dareplatser såsom vid platsombyten eller startandet av nya föreningar erhålla

personer, som kunna nöjaktigt föra erforderliga räkenskaper, finnes det icke

någon som helst anledning att föreskriva, att dessa föreningar skulle inför re-

gistreringsmyndigheten uppvisa sådant intyg, som omnämnes i § 7.

Med hänvisning till vad ovan sagts finnér styrelsen vägande skäl tala emot

de bestämmelser, som inrymmas i § 7, och vill beträffande de ekonomiska för­

eningarna alldeles bestämt avstyrka att en sådan bestämmelse för deras del

införes.»

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: »Under de relativt isolerade förhål­

landen, som jordbruksbefolkningen, jämfört med övriga befolkningsgrupper,

lever, är det av betydelse, att stor ekonomisk frihet råder. Framförallt gäller

detta vid utbytet av varor. Långa avstånd och glest bebyggda samhällen kom­

ma alltid att medföra, att förnödenheter av olika slag belastas med distribue-

ringskostnader, som betydligt överstiga vad stadssamhällenas befolkning må­

ste bära vid sina varuinköp. Visserligen är genom bilväsendet den förutvaran­

de isoleringen i hög grad bruten, men för att landsbefolkningen skall kunna

njuta frukterna av de ändrade trafikförhållandena, få några konstlade band ej

påläggas den ekonomiska rörelsefriheten. En näringslagstiftning, som giver

svenska medborgare den inom de av statsfinansiella och sociala skäl angivna

gränserna största möjliga frihet, har därför att påräkna erkännande av jord­

bruket. Visserligen kan under hägnad av denna frihet inträffa fall av miss­

förhållanden, men som grundval för näringslivets sunda utveckling och med

hänsyn till nu gällande rättsuppfattning är frihet dock att föredraga framför

ett under olika former förekommande tvång. Vid vidtagandet av ändringar i

gällande näringslagstiftning skulle det därför vara att förvänta, att den eko­

nomiska frihet, som nu finnes, alltjämt förbleve obeskuren. Det föreliggande

utkastet innebär emellertid vissa påtagliga tendenser till inskränkningar, som

sällskapet anser mindre lyckliga. Sålunda föreslås i § 7, att nöjaktiga, genom

särskild examen godkända bokföringskunskaper skola förefinnas för erhållan­

de av rätt att driva handelsrörelse. Denna bestämmelse skulle också gälla för

bl. a. ekonomiska föreningar, i det att någon medlem i styrelsen eller annan

person, som är satt att leda föreningens angelägenheter, måste besitta bokfö-

rfngskunnighet. Det enda bärande skälet för genomförandet av en dylik be­

stämmelse vore, enligt sällskapets mening, örn därigenom utomstående intres­

sen, t. ex. tredje mans rätt, kunde bättre garanteras än vad hittills varit fallet.

Handelsidkarens kunnighet i bokföring ger emellertid ingalunda en dylik ga­

ranti, Amrför bestämmelsen blott är att uppfatta som ett försvårande av den

rådande legala rätten att driva rörelse. — Beträffande speciellt de ekonomiska

föreningarnas skyldighet att förete i paragrafen omförmälda bevis, vill säll­

skapet erinra örn, att enligt gällande lag stj^relsens förvaltning av föreningens

verksamhet är underkastad granskning av såväl revisorer som föreningssam-

manträde. Styrelsen är vidare inför föreningens medlemmar ansvarig för sköt­

seln av företaget och kan, om den mot bättre vetande fattat för föreningen

skadliga beslut, dömas till skadestånd. De gällande bestämmelserna för eko­

nomiska föreningar innebära sålunda redan nu garanti för att berättigade an­

språk beträffande räkenskapsföringen och förvaltningen uppfyllas. Det i

paragrafen föreslagna kravet binnie därför att verka som ett försvårande mo­

ment vid bildandet av ekonomiska föreningar, vi-lket sällskapet bestämt får

uttala sig emot. Därmed har sällskapet ingalunda velat påstå, att kunskaper­

na i bokföring hos styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar alltid äro till­

fyllest liksom ej heller att alla ekonomiska föreningar grundats enligt sunda

ekonomiska principer. Brister ha för visso i dessa båda fall förekommit, men

Kungl. May.ts proposition nr bl.

123

sällskapet anser, att dessa på intet sätt få sammankopplas med själva rätten

att driva handelsrörelse. Avhjälpandet av nämnda brister är en för förenings-

rörelsen intern angelägenhet, och sällskapet ämnar också i sammanhang med

dess allmänna verksamhet för befrämjandet av jordbrukets ekonomiska för-

eningsrörelse ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet. I många fall är ock­

så den av de ekonomiska föreningarna drivna handelsrörelsen av så ringa om­

fattning, att de föreslagna kraven på bokföringskunnighet måste bli synner­

ligen betungande. Detta blir fallet för flertalet s. k. lantmannaföreningar, örn

deras verksamhet skall inrangeras under den i § 7 omnämnda handelsrörelsen,

vilket torde bli fallet, enär i paragrafen talas örn handelsrörelse från ’fast upp-

lagsställe’. Skulle det gjorda utkastet upphöjas till lag, skulle en dylik för­

ening sålunda ej få rätt att driva rörelse med mindre än att en styrelseledamot

eller föreståndaren kunde uppvisa betyg från bokföringskurs vid av skolöver­

styrelsen godkänd skola. Sällskapet får sålunda på det bestämdaste avstyrka,

att ifrågavarande förslag örn bokföringskunnighet, upphöjes till lag.»

124

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

Bilaga C 2.

Yttranden

angående

viss tids praktik som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

Sveriges köpmannaförbund förklarar sig på det livligaste beklaga, att kra­

vet på viss tids praktisk utbildning icke vunnit beaktande. Även kommers­

kollegium _ hade dock medgivit, »att den nära nog obegränsade friheten att

öppna näringsverksamhet medfört vissa efter hand alltmera framträdande olä­

genheter särskilt inom hantverket och detaljhandeln». Det borde då legat nära

tillhands för kollegium att söka medverka till missförhållandenas avlägsnande.

Förbundet kunde ingalunda dela kommerskollegii uppfattning, att frånvaron

av lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov skulle utesluta möjlig­

heten att uppställa krav på praktisk erfarenhet för rätten att idka detaljhan­

del. Möjligen skulle en lärlingslagstiftning kunna medföra större garantier

för en tillfredsställande lärlingsutbildning och för bedömande av vederböran-

des kompetens, men ett oeftergivligt villkor för praktisk yrkesutbildning så­

som legalt kompetenskrav vore en sådan lagstiftning icke. En bestämmelse

örn viss tids praktik syntes dock kunna medverka till, att icke vilka okvali­

ficerade element som helst kunde etablera sig som självständiga företagare

inom detaljhandeln och därmed undergräva yrkets anseende och vålla åtskil­

liga olägenheter för såväl yrkesidkama som leverantörerna och den köpande

allmänheten. Minst två års praktik i yrket borde fordras.

Sveriges hantverksorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köp­

mannaförbundets uttalanden.

Skolöverstyrelsen anför: »Det torde knappast råda delade meningar därom,

att den allmänna näringsfrihet som under snart sjuttio år varit rådande i vårt

land, högst väsentligt medverkat till den storartade utveckling, som inom nä­

ringslivets flesta områden ägt rum under det senaste halvseklet. Den nära nog

obegränsade friheten att öppna näringsverksamhet har emellertid, vilket även

framhålles i kommerskollegii riktlinjer för revision av näringsfrihetsförord-

ningen den 24 oktober 1928, ’medfört vissa alltmera framträdande olägenheter

särskilt inom hantverket och detaljhandeln’. Dessa olägenheter bottna huvud­

sakligen däri, att yrkesutbildning och yrkeserfarenhet icke äro nödvändiga för­

utsättningar för rätt att utöva näring. Detta förhållande har givetvis så till­

vida försvagat den allmänna yrkeskompetensen, att i yrkesmännens led in­

kommit självständiga företagare, som endast ofullständigt eller icke alls ägt

förutsättningar för den påtagna yrkesuppgiften. Ett dylikt förhållande måste

givetvis bliva till men för den allmänhet, som ifrågavarande näringar skola

tjäna. Fisk för att en dylik situation skulle inträda förelåg emellertid icke i

samma grad som nu vid tiden för näringsfrihetens genomförande. En väsentlig

del av de erforderliga varorna åstadkoms nämligen på den tiden i hemmen, alltså

utan medverkan av hantverk och handel, bedrivna såsom yrken. Nutiden

uppvisar ett helt annat läge. Självhushållningen har alltmera inskränkts, och

för erhållande av de allra flesta varorna, som i det dagliga livet komma till

användning, begagnar sig allmänheten av vederbörande yrkesutövare. Upp­

giften för ifrågavarande jukesverksamhet har sålunda blivit högst väsentligt

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

125

utökad. Men i samma mån, som uppgiften växer, måste ävenledes kraven på

yrkesutövaren växa. Så har ju, för att nämna ett exempel från detaljhandeln,

varuslagens antal mångfaldigats. Dessa många varor komma från olika länder,

även från de mest avlägsna. Örn dem alla behöver köpmannen äga ingående

fackkunskaper, om han skall kunna inköpa till sina kunders fördel, örn han

skall kunna behandla och vårda varorna rätt samt giva kunderna de sakkunniga

råd och upplysningar, som de behöva och hava rätt att vänta av honom. Men

det är icke enbart varukännedom, en detaljhandlare behöver. Lika oundgängliga

äro för honom kunskaper om konsumenternas behov, önskemål och ekonomiska

förutsättningar, örn hur en butikshandel bör organiseras och ledas för att till­

fredsställande fylla nutida fordringar m. m. För hantverket framträda andra

krav, såsom t. ex. yrkesmässig handaskicklighet, kunskap i yrkesarbetets orga­

nisation o. s. v. För dylika kunskapers och färdigheters vinnande erfordras

givetvis både teoretisk och praktisk utbildning, den senare förvärvad i och

genom yrkesarbete inom vederbörande bransch.

Överstyrelsen ansluter sig därför till den från hantverks- och detaljhandels-

kretsar ofta framförda uppfattningen, att det bör krävas viss tids yrkespraktik

för rätt att driva hantverk och därmed jämförlig mindre industri ävensom

butikshandel. Det kunde då ligga nära till hands, att man för konsekvensens

skull borde uppställa samma krav även beträffande grosshandeln och den

större industrien, men i avseende å dessa näringsområden göra sig sådana fak­

torer gällande, att föreskrifter i här förevarande avseenden icke synas vara

behövliga.

Att praktisk yrkeserfarenhet måste anses vara en nödvändig förutsättning

för utövande av yrkesverksamhet har på visst sätt redan kommit till uttryck i

gällande författning nämligen i Kungl. Maj :ts förnyade stadga för den kommu­

nala yrkesundervisningen nr 706/1921. I den skolform, som där betecknas med

namnet yrkesskola, kunna enligt § 45, 3:e stycket anordnas s. k. mästarkurser,

vilka angivas hava till ändamål att 'giva självständiga utövare av ett yrke den

fortsatta yrkestekniska eller yrkesekonomiska utbildning eller bådadera, som

betingas av yrkets fortgående utveckling, eller ock att bereda arbetare med

god yrkesskicklighet, som ämna börja självständig yrkesverksamhet, tillfälle att

förvärva den vidare yrkesutbildning, som är behövlig för drivande av sådan

verksamhet’. Enligt samma stadga § 57 fordras för inträde i dessa kurser

bland annat att under minst tre år hava ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete inom

det yrke, för vilket ifrågavarande kurs är avsedd. Denna bestämmelse mäste

anses innebära, att en blivande yrkesutövare näppeligen kan anses äga förmåga

att tillgodogöra sig den avsedda utbildningen, med mindre han besitter en yrkes ­

erfarenhet vunnen genom praktik i vederbörande yrke av angiven omfattning.

I konsekvens härmed synes man böra anse, att, örn en person icke är nog kom­

petent att tillgodogöra sig den för en viss arbetsuppgift erforderliga utbild­

ningen, han icke heller kan anses kompetent att gripa sig an med arbetsupp­

giften själv. Att undantag i ena eller andra avseendet kunna förekomma, får

man väl taga för givet, men tillbörlig hänsyn härtill kan tagas genom en dis­

pensbestämmelse, något som också skett i fråga om mästarkurserna.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar endast, att goda skäl syntes vara

anförda för kravet på viss praktik inom branschen såsom villkor för rätt att

öppna butikshandel.

o

.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att, då fordran på viss tids

praktisk utbildning syntes vara till obestridligt gagn och icke kunna anses

utgöra en allför sträng inskränkning i näringsfriheten, länsstyrelsen ville för­

orda bestämmelser härom.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Det lärer icke kunna förnekas, att

skärpta krav på yrkesskicklighet hos dem, som på eget ansvar skola idka handel

126

Kyng!. Maj:ts proposition nr hl.

eller annan näring, komme att för konsumenterna medföra åtskilliga fördelar,

men^å andra sidan innefattar fastställandet av dylika legala kompetensvillkor

en så pass betydande inskränkning i nu gällande näringsfrihet med alla därav

följande nackdelar, att en lagstiftning härom i varje fall torde böra föregås

av en mera uttömmande utredning örn olägenheterna av det nuvarande systemet

och sättet för dessa olägenheters avhjälpande än som i ärendet förebragts.

Den omständigheten, att kravet på skärpta kompetensvillkor framställts endast

från näringsidkarna själva, under det att den stora allmänheten, konsumen­

terna, knappast visat något intresse för frågan, torde häntyda på att missnöjet

med det rådande systemet icke är så utbrett, att någon mera genomgripande

förändring är påkallad.»

De magistrater, som tillstyrkt förevarande krav, hava icke närmare motiverat

sitt ståndspunktstagande.

Smålands och Blekinge handelskammare ansluter sig till kravet på viss tids

praktik utan anförande av särskilda skäl. Dessa hade från andra håll blivit

så utvecklade, att handelskammaren saknade anledning att ingå på dem.

Handelskammaren i Karlstad förordar fordran på viss tids praktik, förslags­

vis två år. Om, såsom det sagts, dylik praktik redan nu vore regel, skulle

lagstiftningen endast stadfästa gällande praxis. Erfarenheten visade dock,

att i många fall en rörelse öppnades av personer utan minsta kvalifikationer.

Ett lagstadgande örn två års praktik vore behövligt och för alla parter fördel­

aktigt. I något enstaka fall, t. ex. då en änka ville fortsätta sin mans affär,

kunde stadgandet verka onödigt hårt, och dispens borde därför kunna medges

mot anställande av kompetent affärsbiträde.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarade sig befara,

att en bestämmelse örn viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bok­

stav utan någon praktisk betydelse, om den ej kompletterades med bestäm­

melser örn viss lärotid. Det kunde vara sant, att stora svårigheter måhända

skulle uppstå, då det gällde att bedöma, huruvida den i lag fastställda yrkes­

kompetensen i varje särskilt fall förefunnes, men dessa svårigheter borde

kunna övervinnas. Det nuvarande läget krävde otvivelaktigt, icke blott i nä-

ringsidkarnas utan även i konsumenternas intresse, att effektiva åtgärder vid-

toges för att avhjälpa de rådande missförhållandena.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner önskvärt, att

man sökte motverka de olägenheter, som ovederhäftiga företag medförde, ej så

mycket på grund av konkurrens inom detaljhandeln utan fastmera genom den

rubbning de kunde medföra i varuförmedlingens mekanism, i produktionens

vandring från producent till konsument, och genom den onödiga osäkerhet i

ekonomiskt avseende för fabrikanter och grossister, som de ofta orsakade. Vis­

serligen kunde enligt handelskammarens bestämda mening endast en mycket

relativ trygghet vinnas genom kraven på bokföringskunskap och praktik —- det

vore de medfödda naturliga förutsättningarna, det ekonomiska sinnet och den

personliga moralen, som vore huvudsaken — men det kunde likväl förutsättas,

att dessa egenskapers förefintlighet eller icke under praktisk övning kunde i

viss mån fastslås och tryggheten därigenom ökas. Handelskammaren ville

därför tillstyrka minst två års praktik för rätt att självständigt driva detalj­

handel. Av skäl handelskammaren anfört i fråga örn kravet på bokförings­

kunskap och med hänsyn till önskvärdheten att förebygga uppkomsten av ett

osunt bulvansystem borde det dock vara tillfyllest med anställande av biträde,

som uppfyllde de angivna praktiska kvalifikationerna.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att detalj­

handelns målsmän i känslan av att bokföringskravet icke i och för sig vore

något korrektiv mot de osunda utväxterna på detaljhandelns område energiskt

påyrkat två års praktik såsom villkor för öppnande av butikshandel. Kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

127

merskollegium hade ansett uppställandet av ett sådant villkor nied nödvändighet

förutsätta, att staten tillsåge, att en var, som ville driva dylik handel, också

ägde möjlighet att kunna uppfylla villkoret. Detta vore dock att driva saken

in absurdum. På en mångfald näringsområden av annan art hade stränga

kompetensfordringar föreskrivits, utan att staten för den skull vidtagit an­

stalter för att göra en var kapabel att deltaga i tävlingen. Utan att underkänna

de svårigheter, som i praktiken kunde möta för genomförande av kravet att

envar, som öppnade buktishandel, skulle besitta den varukännedom och de övriga

erfarenheter, som erfordrades för hans tillärnade verksamhet, ansåge handels­

kammaren dock, att all möjlig hänsyn borde tagas till de framställda önske­

målen. Ett tillgodoseende av dessa skulle icke begränsa konkurrensen utöver

vad som ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Konkurrens bleve inga­

lunda utesluten. Därigenom att den blivande köpmannen, innan han öppnade

egen affär med de risker, som därmed vore förbundna såväl för honom själv

som för hans kreditgivare, nödgades förskaffa sig någon erfarenhet örn yrkets

krav, fördes konkurrensen endast in på sundare hanor.

Eör Stockholms handelskammares, Stockholms köpmannaförenings, handels­

kammarens i Göteborg, handelskammarens i Gävle och Skånes handelskamma­

res, Sveriges industriförbunds och kooperativa förbundets m. fl. avstyrkande

yttranden har redogöi^lse lämnats i sammanställningen över yttrandena angå­

ende bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Bil C 3.

Yttranden

angående

kompetensvillkor för rätt att idka hantverk.

Sveriges hantverksorganisation, som åberopar uttalanden av ett stort antal

hantverksmöten, hantverksförbund, hantverksföreningar och yrkesidkarsam-

manslutningar, vilka alla tillstyrka de framställda kraven, förklarar, att or­

ganisationen icke kunde finna de skäl, som från kommerskollegii sida i princip­

utlåtandet anförts mot legala kompetensvillkor, vara bindande.

Mot kollegii påstående, att hantverkarnas klagomål^ytterst bottnade i en

strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutöv­

ningen och i krav på en undantagsställning i den fria konkurrensen, anförde

organisationen:

»Hantverkarna ha i huvudsak intet emot konkurrens mellan yrkesmän, som

kunna sin sak, men det må vara tillåtet och även fullt förståeligt, örn hant­

verkarna synnerligen kraftigt reagera mot att behöva konkurrera med personer,

som utöva yrke utan att behärska sin konst. Hantverkarna begära icke något

slags undantagsställning i en sunt och lojalt hedriven konkurrens. Under det

att man på åtskilliga andra yrkesområden söker på olika sätt och med olika

motiveringar hindra tillströmningen av nya arbetskrafter, så har man inom

hantverksvärlden, representerad av Sveriges hantverksorganisation, i stället

bedrivit en kraftig propaganda just för rekryteringen inom hantverksyrkena,

och har detta skett både i tal och skrift samt genom utgivandet av särskilda

propagandabroschyrer, genom bl. a. skolöverstyrelsens försorg spridda i ung­

domsskolor av skilda slag. Hade hantverkets strävanden gått ut på ett kring­

gärdande och skapandet av en undantagsställning, och örn man velat begränsa

antalet yrkesutövare för att minska konkurrensen, så skulle väl icke nu nämnda

åtgärder ha vidtagits, utan då skulle man i stället ha varnat för inträde på

hantverksbanan. Detta örn något är väl ett bevis för ohållbarheten av Kom­

merskollegii påstående i anförd riktning. Hantverkarna eftersträva således

icke något monopol eller åsyfta på något vis en återgång till skråtidens för­

hållanden, man begär blott att de, som utöva ett yrke, skola kunna sin sak.»

Kommerskollegium hade vidare i sitt principbetänkande framhållit frågans

samband med lärlingslagstiftningen och funnit ofrånkomligt, att det avsedda

näringsvillkoret, örn det överhuvud skulle av lagstiftningen upptagas, bleve

förbundet med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vil­

ket möjlighet bereddes envar att under av det allmänna kontrollerade former

och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. På grund av

det rådande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetarorganisationerna hade

emellertid kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i ett av

dem den 10 maj 1927 i lärlingsfrågan avgivet gemensamt utlåtande nödgats

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

129

förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges

i avseende å lagstiftningen om lärlingsväsendet.

Till bemötande av denna synpunkt anförde hantverksorganisationen:

»För närvarande funnes mycket goda möjligheter att vinna utbildning inom

hantverksyrkena. Först och främst funnes det gamla, goda systemet med lär­

lingsutbildning hos hantverksmästaren på dennes verkstad. Örn än avtalen

mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna i vissa fall stipulerade, att

det skulle finnas så och så många arbetare för rätt att å verkstaden utbilda

en lärling och således möjligheterna enligt detta system i viss mån vore be­

gränsade, så hade dock det allmänna genom riksdagsbeslutet av år 1918 skapat

betydligt utvidgade möjligheter för yrkesutbildning. Emellertid förefölle det,

som om dessa möjligheter icke skulle utnyttjas i den utsträckning, som man

hade hoppats, och som vore önskvärt. Detta berodde förvisso på det sorgliga

förhållandet, att när det allmänna icke lade några fordringar på en yrkes­

utövare, så toge ungdomen det gärna mera lättvindigt med sin rationella ut­

bildning. Om det allmänna däremot föreskreve vissa bestämda fordringar,

så skulle de möjligheter för yrkesutbildning, som redan nu funnes, i ännu

högre grad anlitas och även komma att utvecklas till att tillmötesgå de då

säkerligen ökade behoven. För övrigt funnes det redan nu fall, då det all­

männa fordrade viss kompetens, utan att för den skull hava sörjt för att

möjligheter finnas att inhämta kunskaper, såväl teoretiska som praktiska, för

fjällandet av dessa fordringar. Ett exempel härå vore rätten att köra bil.

Här har det allmänna uppställt vissa kompetensfordringar, men icke sörjt för

motsvarande utbildningsmöjligheter. Dylika möjligheter hade dock helt auto­

matiskt skapats som en följd av de uppställda fordringarna. Så komme även

att ske på det nu behandlade området, och här vore dock att lägga märke

till, att möjligheter redan funnes på initiativ såväl av det enskilda som det

allmänna. Då nu det allmänna, både stat och kommun, offrade stora summor

på beredandet av möjlighet för de unga att lära sig hantverk, så sjuites det

både önskvärt och rimligt, att det allmänna också genom särskilda föreskrif­

ter skapade de bästa möjliga förutsättningar för denna yrkeslärda ungdom

att sedermera utan intrång från icke yrkeslärda få sin försörjning av yrket

i fråga. Just omsorgen örn en rationellt bedriven lärlingsutbildning borde även

den kunna utgöra en bidragande orsak till och ett starkt motiv för det berät­

tigade i kravet på vissa kompetensbestämmelser. Först när vederbörande hant-

verksutövare fyllde dylika kompetensbestämmelser, vore han skickad att i sin

tur utlära andra inom yrket.»

Hantverksorganisationen framhåller vidare, att kompetensfrågan inom stor­

industrien och storhandeln lösts automatiskt genom att den, som icke kunde

styrka sin förmåga och skicklighet, icke erhölle anställning. Men möjligheten

att starta eget företag stöde honom alltid öppen. Slutligen anför organisa­

tionen:

»Det är sjmnerligen svårt att förstå, att man alltjämt synes på vissa håll

hänga fast vid den nu eljest gammalmodiga uppfattningen om näringsfrihe­

ten såsom helig och oantastbar. I själva verket har dock under årens lopp,

sedan näringsfriheten genomfördes år 1864, åtskilliga särskilda föreskrifter

stadgats för en hel rad av näringsgrenar, vilka för övrigt finnas uppräknade

i § 5 i lagutkastet. Styrelsen skulle dock kunna säga, att hantverkarna i prin­

cip icke vilja någon rubbning av näringsfriheten. Möjligheten att välja lev­

nadsbana även på hantverkets område bör givetvis vara öppen för vem som

helst, men styrelsen fasthåller vid kraven på att vederbörande först skall lära

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. 3h haft. (Nr hl.)

9

130

Kungl. Majlis proposition nr lil.

sig yrket. Varken det allmänna eller det enskilda kan vinna något på, att

personer utan någon eftertanke örn sin kompetens, såsom läget för närvarande

är, kunna kasta sig in i företag, som de icke äro mäktiga att sköta varken

till sin egen eller andras fördel. Det kan icke vara med någons fördel för­

enligt, att en person skall få använda allmänheten såsom experimentalfält för

att lära sig yrket, sedan han först etablerat sig.»

Länsstyrelsen i Hallands län anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra

utsträckas att omfatta, förutom all slags handel, allt hantverk av sådan beskaf­

fenhet, att därmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Dock

borde näringsidkare, som själv ej vore bokföringskunnig i stället kunna få an­

ställa annan med sådan kunskap.

För länsstyrelsens i Östergötlands län, skolöverstyrelsens och Sveriges advo­

katsamfunds yttranden har redogjorts i samband med yttrandena angående

kompetenskrav för handel.

Magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv

anse bokföringskunskap böra fordras av alla, som driva rörelse av beskaffen­

het att medföra bokföringsplikt. Förstnämnda magistrat förklarar sig där­

jämte anse frågan örn obligatorisk föregående yrkesutövning under viss tid

vara värd allvarligt beaktande.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser högst behövligt

att uppställa krav på bokföringskunskap och på viss lärotid för rätt att driva

näring. Kravet på viss lärotid motiverades av samma skäl, som handelskam­

maren framhållit beträffande motsvarande kompetensvillkor i fråga örn handel.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att även på hantverkets områden från­

varon av legala kompetensvillkor varit till men för en sund utveckling av nä­

ringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl

131

Bilaga D.

:

Realisationer

Gårdfarihandelsrättigheter

Antal ansök­

ningar

Därav beviljade

Beviljade

Därav till fasta

handlande och

andra firmainne­

havare

1928

1929

1930 1928 1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

Stockholms stad . .

__

__

__

__

__

__

7

5

4

_

__

_

Stockholms län . . .

—

2

2

—

1

1

56

65

55

—

—

—

Uppsala län ....

4

2

—

4

2

—

22

18

17

5

2

2

Södermanlands län .

—

—

1

—

—

—

46

47

59

13

13

14

Östergötlands län • •

—

1

2

—

—

2

94

92

87

5

5

10

Jönköpings län . . .

—

—

—

—

—

—

51

48

45

—

—

—

Kronobergs län . . .

—

—

—

—

—

7

7

8

i

1

—

Kalmar län ....

—

—

4

—

4

19

16

14

—

—

—

Gotlands län ....

—

—

—

—

—

—

7

4

6

—

—

—

Blekinge län ....

—

—

—

—

—

—

6

7

6

—

—

-

Kristianstads län . .

1

—

2

1

—

2

38

35

36

12

14

—

Malmöhus län . . .

—

—

—

—

-

—

70

60

57

6

6

10

Hallands län ....

1

—

—

1

—

—

48

45

57

4

4

3

Göteborgs och Bohus

22

län..........................

1

2

2

1

2

1

22

22

—

—

Alvsborgs län . . .

2

4

1

2

4

1

29

27

27

—

__

1

Skaraborgs län . . .

—

—

1

—

—

—

50

45

43

10

9

9

| Värmlands län . . .

—

—

—

—

—

80

76

61

21

20

15

Örebro län ..................

—

—

3

—

3

22

22

22

10

10

10

Västmanlands län . .

1

1

1

1

1

—

97

94

85

—

—

—

Kopparbergs län . .

12

12

9

11

12

9

172

167

162

—

—

—

Gävleborgs län . . .

—

1

—

—

1

135

118

110

3

o

u

2

Västernorrlands län .

—

—

1

—

—

1

27

30

26

—

—

8

Jämtlands län . . .

—

—

—

— ! —

—

64

74

72

—

—

1

1

| Västerbottens län . .

1

2

—

1

—

—

17

17

15

—

—

1

Norrbottens län. . .

3

1

2

—

1

1

45

44

52

—

—

—

Summa

26

28

31

i 93

1

mdtJ

23

25

|| 1 231 ! 1185

ilis

90

86 ! 85