2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser örn boutredning.

1 §•

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodel­

ägare) hava att, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i

denna lag stadgas, för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den

dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att

tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd, som ej tål uppskov, må företa­

gas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande ma­

ken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare.

Den, som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller uni­

versell testamentstagare avlidit, är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vil­

ken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testaments­

tagare.

2 §•

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller

den, som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under

vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare, som samman­

bodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen; och har han

att ofördröjligen underrätta övriga delägare örn dödsfallet samt, där god man

för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om förmynderskap

sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, som ej är

delägare i boet.

Är ej någon, som sålunda tager vård örn den dödes egendom, skall husfolk,

husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt

tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan örn dödsfallet; och förordne

rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

delägare. Göres å landet anmälan å tid, då rättegångsdag ej inträffar, åge

domaren meddela förordnande att gälla tills rätten fattat beslut i ärendet.

3 §•

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för

boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet

rättshandling, som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet

bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §•

Vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro

dödsbodelägare, vare gällande, ändå att flera delägare finnas.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan

av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i

god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen

förrättats.

5 §•

Delägare, som var för sin försörjning beroende av den döde, äge såsom

förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppen­

barligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nö­

digt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6

§■

Dödsbodelägare vare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å

boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon,

vars rätt är av utredningen beroende.

Äro flera ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Vad så­

lunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåtenska-

pen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas

skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar del­

ägare till last.

2 KAP.

Örn boutredningsman och testamentsexekutör.

1 §•

Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall

avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan

egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd

att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentsta-

gares ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut som nu är

sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den, som erhållit legat

4

Kungl. Maj :ts proposition nr7.

eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas

nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande, eller på begäran

av borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde,

där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt

eljest äventyras.

Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning,

men är testamentsexekutör ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra uppdra­

get, meddele rätten, då ansökan göres av någon, vars rätt är av utredningen

beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt, beslut som i första stycket

sägs.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente, som ej vun­

nit laga kraft.

2

§•

Vid ansökan, som i 1 § sägs, fogas avskrift av bouppteckningen efter den

döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej boupp­

teckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift örn delägarna i boet och deras

hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, dennes namn och hemvist.

3 §.

Val av boutredningsman skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bliva

utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall

fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende.

Delägare må förordnas till boutredningsman.

År testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, örn ej

skäl däremot äro.

4 §.

Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsman förordnas. Kåtten

äge bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och föreskrive därvid

tillika, efter vilka grunder delningen skall ske.

5 §•

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak,

varde han av rätten entledigad.

Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild

orsak skiljas från uppdraget, varde han entledigad, då det begäres av någon,

vars rätt är av utredningen beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras testa­

mentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget

likväl bör vara honom anförtrott.

6

§.

Göres av samtliga delägare ansökan, att boet ej längre skall förvaltas av

boutredningsman, och är ej fall för handen, som i 1 § andra stycket sägs, skall

Kungl. Majlis proposition nr7.

5

rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt det

kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. År testa­

mentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke inhämtas.

7 §•

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, vare förordnandet för boutred­

ningsman förfallet.

8

§.

Dör boutredningsman, skall det av den, som har hans egendom i sin vård,

utan dröjsmål anmälas hos rätten.

9 §.

Ansökan, som avses i 1 eller 5 §, må, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas

på landet till domaren och i stad till den rättens befattningshavare, som där­

till är satt, eller, örn sådan ej finnes, till rättens ordförande.

Har den, som gjort ansökan enligt 1 §, ej fullgjort vad i 2 § är stadgat,

skall rätten eller domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att,

där det felande ej är tillgängligt, då, ärendet upptages till vidare behandling,

ansökningen skall vara förfallen. Innan rätten meddelar beslut, som avses i

1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten

eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsut-

dräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på

sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt

eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra

sig.

10 §.

Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 §, slutligt avgörande ej omedelbart

träffas, äge rätten eller på landet domaren, där det erfordras, meddela beslut

att gälla intill dess att sådant avgörande föreligger; och skall vad i 9 § tredje

stycket sägs vinna tillämpning, i fråga örn entledigande av boutredningsman

dock endast där så utan märklig tidsutdräkt kan ske. Har beslutet medde­

lats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag anmälas för rätten.

Mot rättens eller domarens beslut skall, i händelse av missnöje, föras

särskild talan.

11

§•

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat,

företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsman­

nen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. Kan

uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, varde boets egendom av

boutredningsmannen avträdd till konkurs.

I fråga örn rättshandlingar, som i avsevärd mån inverka på delägarnas be-

6

Kungl. Maj :ts proposition nr 7.

hällning i boet, samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avytt­

ring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse

som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutrednings­

mannen inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske.

12

§.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att

tala och svara i mål som röra boet.

13 §.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan

att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där

det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt

lände dock ej till inskränkning i den förfoganderätt, som kan tillkomma bo­

utredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd, som

i första stycket sägs, vare den ogin, örn delägare väcker klander därå; instäm-

me dock sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom örn åtgär­

den, och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

14 §.

Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom in­

sättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej

heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan till­

hörer.

Utöver vad av 1 kap. 5 § föranledes, må egendom ej förskottsvis till del­

ägare utgivas, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är av

utredningen beroende.

15 §.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan

äga rum utan men för någon, vars rätt är av utredningen beroende, gore

boutredningsmannen anmälan härom till delägarna och avgive redovisning-

för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutrednings­

mannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag

vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter

vad nu är sagt, vare han ock redovisningsskyldig.

16 §.

Kunna flera boutredningsman, som hava förvaltningen odelad, ej enas i

ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss

mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut må

talan ej föras.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

21

§.

Talan mot domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs

anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.

I ärenden, som avses i 10 §, må talan mot hovrättens beslut ej föras.

22

§.

Rättens eller domarens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan

hinder av förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

3 KAP.

Om bouppteckning.

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader från dödsfallet, såframt ej,

pa ansökan inom samma tid, rätten eller på landet domaren med hänsyn till

boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak den tid förlänger.

Har sådant beslut meddelats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag

anmälas för rätten. Talan mot domarens beslut föres i hovrätten.

2

§.

Dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, eller ock boutredningsman

eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt

utse två kunniga och trovärdiga gode män att den förrätta. Till förrättningen

skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make varde kallad,

ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först

sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall kallelse ock ske

å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att taga arv eller testa­

mente.

Varder egendomen ej omhändertagen av delägare, boutredningsman eller

testamentsexekutör, ankomme på annan, som efter vad i 1 kap. 2 § sägs

har egendomen i sin vard, att föranstalta örn bouppteckning.

3 §.

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga

namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hemvist,

vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig örn

hans födelsedag och för arvinge örn hans skyldskap med den döde. Ar­

vinge skall angivas, ändå att det står fast, att han är från del i kvarlåten­

skapen utesluten. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, varde det an­

märkt.

Av bouppteckningen skall framgå, vilka vid förrättningen närvarit. Där

någon, som skolat kallas, ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis,

att han blivit i tid kallad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

8

§.

Bouppteckning skall i stad inom en månad och å landet sist å det ting,

som infaller näst efter en månad efter upprättandet, jämte bestyrkt avskrift

för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svara i mål

som rörde hans person, eller, örn behörig domstol ej sålunda finnes, till Stock­

holms rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas;

och varde tiden härför räknad från det den sista bouppteckningen upprät­

tades.

Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej av­

skrift ingiven, skall sådan på boets bekostnad tagas.

9 §.

Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats

och ingivits. Finnes det vara försummat, äge rätten vid vite förelägga viss

tid eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta där­

om. Sådant förordnande utgöre ej hinder att vara god man vid förrätt­

ningen.

Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen

finnes ej hava så förfarits, som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning brist­

fällig, äge rätten med föreläggande av vite utsätta tid, inom vilken bristen

skall avhjälpas.

Den, som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning, må vid vite där­

till hållas.

¹⁰ §.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan

felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, inne­

fattande tillägg eller rättelse; och gälle örn sådan handling vad ovan är örn

bouppteckning stadgat.

4 KÄP.

Om den dödes gäld.

1 §•

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen

förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman

eller till konkurs, svare delägarna för sådan gäld efter den döde, som vid

bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och av-

trädes ej egendomen efter ansökan, som göres sist en månad därefter, svare

delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2

§.

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad efter

det bouppteckningen förrättades, vare delägare pliktig att till dödsboet ut­

12

Kungl. Majlis proposition nr 7.

8

§.

Innan den i 1 § första stycket stadgade tid tilländagått eller, där boet

står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borge­

närernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog

kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9 §.

Sedan den i 1 § första stycket stadgade tid tilländagått, må borgenär ford­

ra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen och för

vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Varder ej inom tre månader säkerhet

ställd, må förfallotid ej tillgodonjutas.

10

§.

Är efter den döde gäld, som ej förfaller inom sex månader, må den, där

flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare,

hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Bor­

genär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, vare dock ej skyldig

att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter upp­

sägningen giver tillkänna, att han vill halla sig allenast till säkerheten.

11

§•

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för

egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer

utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes an­

vänt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svare de

för sådan gäld efter den döde, som, då de så förforo, var eller sist vid därefter

förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare

skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom örn boets

ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

12

§.

Sker bodelning eller arvskifte, innan all gäld är gulden, svare delägarna

för gäld efter den döde, som da var eller sist vid därefter förrättad bouppteck­

ning blev dem veterlig. Bodelning skall dock ej medföra sådan påföljd, där

efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom.

13 §.

Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutrednings­

man, utverkat rättens förordnande, att boet icke längre skall sålunda förvaltas,

vare i fråga örn ansvar för gäld sa ansett, som hade egendomsavträdet ej

ägt rum.

14

Kungl. Majlis proposition nr 7.

fordras, blivit ställd under särskild vård, vare delägarna en för alla och alla

för en ansvariga för förordnandets verkställande, såsom örn skifte ej ägt rum.

Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat enligt den i 1 kap. 6 § stad­

gade grund.

2 §•

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, vare denne plik­

tig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är av­

sedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror, att egendomen

ej till honom utgivits, gälde han skadan.

3 §.

Varder i fråga örn legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest

äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets

utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård.

4 §.

Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, avkast­

ningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av

boutredningen, av honom gäldas, innan egendomen utgives.

5

§.

Å legat, som avser visst penningbelopp, åge testamentstagaren, såvitt ej

annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra örn

året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6

§.

Vad i detta kapitel är stadgat örn legat skall äga motsvarande tillämpning

å ändamålsbestämmelse.

7 §.

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av än­

damålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, evad han äger

del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomling, universell testaments­

tagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör.

Då fråga är örn allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förord­

nande av Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvud­

sakligen skall ske.

6 KAP.

Om arvskifte.

1 §•

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, åge först bodelning rum mellan efterlevande maken och

övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

8

§.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen

kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde, som

finnes erforderligt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma örn delningen

och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen

skall ofördröjligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad

avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han, vid talans förlust, inom

tre månader efter delgivningen instämma övriga delägare till rätten. I mål,

som nyss är sagt, åge rätten inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till

honom återförvisa ärendet.

9 §.

Skiftesman äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för

sina kostnader.

7 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo.

1 §•

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva sam­

man i oskiftat bo, gälle, i den man ej annat föranledes av avtalet, örn förvalt­

ningens handhavande och boets företrädande vad i 1 kap. 1 § sägs; och skall vad

i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2

§•

Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hushåll­

ning eller eljest för gemensam räkning, vare envar delägare berättigad att efter

varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

3 §.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal örn sammanlevnad i oskiftat

bo, vare avtalet gällande tills tre månader förflutit, sedan det blivit av någon

delägare hos de övriga uppsagt. Samma lag vare, där vid avtal gällande för

bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

4

§.

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör del­

ägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i av­

talet, skall detta, örn uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra

att gälla tre månader efter uppsägningen.

Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets

eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i första stycket sägs,

tillkomma den, å vars vägnar avtalet slutits.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för upplä­

sande i kyrkan så snart ske kan.

5 §.

Nu Ilar den i kungörelsen fastställda dagen tilländagått; är sådan tid för­

fluten, som i 1 § sägs, och vet man e,j, att den bortovarande avlidit, förklare

rätten, att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall

som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad, då tid som nyss

angivits tilländagick, samt i fall enligt andra punkten i samma paragraf å

den dag eller, örn dagen ej är känd, vid utgången av den månad, då livsfaran

inträffade. I rättens beslut skall angivas, vilken dag sålunda är att för döds­

dag antaga.

6

§.

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett,

tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.

7 §.

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bäre envar, som i följd

av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den död­

förklarade finnes hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag antagits,

och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom, som skall återbäras, blivit till annan överlåten, vare jämväl

denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter

det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller

stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad,

skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där den ej var gjord å tid

som nyss sagts.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5 §.

Har ansökan om dödförklaring gjorts, innan nya lagen trätt i kraft, skall

ärendet handläggas och avgöras enligt äldre lag.

6

§.

Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och av

skiftesman skall gälla, ända att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande.

Samma lag vare med avseende å nya lagens regler örn särskilda åtgärder

till skydd för legat eller ändamålsbestämmelse samt om talan å fullgörande

av ändamålsbestämmelse.

Har boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall i fråga örn åtgärder,

som därefter vidtagas, nya lagen i allo lända till efterrättelse.

7 §•

Var den döde gift och ägde äldre giftermålsbalken tillämpning å makarnas

förmögenhetsförhållanden, skola vid nya lagens tillämpning följande särskilda

bestämmelser gälla.

1 mom. Den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld

egendom och den avlidnes enskilda egendom, så ock efterlevande makens en­

skilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Har skifte ägt rum mellan

makarna, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge

eller universell testamentstagare.

2 mom. Avträde till konkurs skall omfatta all egendom i makarnas bo.

Samma lag vare i fråga örn avträde till förvaltning av boutredningsman, vilket

meddelas på begäran av borgenär.

Sker eljest avträde till förvaltning av boutredningsman, skall förvaltningen

omfatta all egendom i makarnas bo, dock att efterlevande maken äger under

sin förvaltning behålla enskild egendom, varöver han ägde råda, därest för­

behåll göres före beslutet örn egendomsavträde. Har sådant förbehåll gjorts,

skall det i beslutet angivas.

Uppgörelse, som i 2 kap. 11 § andra stycket nya lagen avses, vare ej gäl­

lande, med mindre den biträdes av efterlevande maken.

3 mom. I bouppteckningen efter den döde skall anteckning ske av egendom

och gäld i makarnas bo. Egendomen skall värderas; dock vare värdering ej

erforderlig med avseende å efterlevande makens enskilda egendom, där ej

efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken

taga andel i boet. Vad i 3 kap. 5 § nya lagen stadgas örn förskott av efter­

levande makens giftorättsgods skall gälla förskott, som givits av samfälld

egendom.

4 mom. Vad i 4 kap. nya lagen sägs örn den dödes egendom och gäld skall

äga tillämpning å egendom och gäld i makarnas bo, såvitt ej annat föranledes

äv vad nedan är stadgat.

5 mom. Varder all egendom i makarnas bo i laga tid avträdd till förvalt­

ning av boutredningsman eller till konkurs, vare efterlevande maken fri från

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 2, 3 och 5 §§, sistnämnda lagrum i ne­

dan angivna del, samt 13 kap. 1 § giftermålsbalken skola hava följande änd­

rade lydelse:

12 KAP.

2

§.

Emot dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan all veter­

lig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fritagits

från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild

vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse

äga rum utan hinder av delägares bestridande.

3

§.

Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen av

den dödes egendom efter vad i lagen örn boutredning oell arvskifte sägs.

5 §.

Örn det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och universella

testamentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt

4 § äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid

bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess

bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens be­

stridande äga rum, såvida lian ställer säkerhet, som av rätten godkännes.

Vid -—- -— -— utgifter.

13 KAP.

1 §■

Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad,

äktenskapsskillnad-eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av

bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes

stadgat örn arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes

eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

23

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas be­

träffande hans arvingar och universella testamentstagare, savida ej annor­

lunda stadgas.

_____

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum eller äktenskap blivit upplöst,

innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande lända till efterrät­

telse, där ej fråga är örn äktenskaps upplösning genom makes död och lagen

örn boutredning och arvskifte skall vinna tillämpning beträffande dödsboet.

Åro makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermåls-

balken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad i denna lag sägs

örn tillämpning av reglerna örn arvskiftes form, förordnande av särskild skif­

tesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte.

24

Kungl. Marits proposition nr 7.

Förslag

till

L ag

angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv.

Med upphävande av 17 kap. 6 § ärvdabalken, förordnas härigenom, att

2 kap. 1 och 5 §§ lagen om arv, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt

9 kap. 5 § samma lag skola hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

1 §•

\ar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåten-

skapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon

eller syskons avkomling, åge de, som då äro närmast till arv efter den först

avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stad­

gas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna örn vad sålunda

skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

5

§.

Vid---------- - lott.

I •— ------ stadgat.

Om dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld är stadgat i lagen

om boutredning och arvskifte.

9 KAP.

5 §.

Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall

han anmäla sitt anspråk hos god man, örn sådan förordnats att bevaka hans

rätt, eller hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet, eller ock, örn skifte ej

skett, hos den, som sitter i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos

rätten eller på landet hos domaren.

Tillkännagivande örn anmälan skall göras av god man hos rätten eller do­

maren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Örn anmälan, som

gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten

underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelse­

ort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för

rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

25

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga om boutredning efter den, som avlidit, innan nsm lagen trätt i kraft,

skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkstäl­

las enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna

arvsfonden.

Härigenom förordnas., att 3 samt 7—11 §§ lagen den 8 juni 1928 om allmän­

na arvsfonden skola, förstnämnda paragraf i nedan angivna del, hava följande

ändrade lydelse:

3 §•

Fondens rätt till egendom, som i 1 § sägs, skall bevakas av kammaradvo-

katfiskalsämbetet; och åge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden.

Behörig —----— hemvist.

7 §.

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är fonden

universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet

i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest

varder kunnigt, god man att vid boutredningen företräda fonden. Prövas den­

ne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.

Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att gode mannen

behörigen fullgör sina skyldigheter.

8

§.

Lös egendom, som tillfallit fonden, skall av gode mannen försäljas å offent­

lig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning från go­

de mannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas allenast i den mån

de ej kunna indrivas. Om försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden,

gäller vad med avseende å kronans fasta egendom är i allmänhet stadgat.

För indrivning av fordran, som tillfallit fonden, åge gode mannen anhängig­

göra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Äro genom testamente särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa lända till

efterrättelse.

9 §.

Om god man skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

27

10

§.

Har egendom, vilken ej utgöres av penningar, såsom legat eller gåva till­

fallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja

egendomen, och skall vad i 7—9 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

11

§•

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 11 kap. 4 §

lagen örn förmynderskap sägs, efter preskription av rätt att taga arv eller

testamente eller ock eljest tillfallit fonden, vare han pliktig fullgöra vad en­

ligt 8 § första stycket åligger god man, som där avses.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga örn boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,

skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verk­

ställas enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 § och 3 kap. 9 § lagen om testamente,

förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

4 §.

Till —-------syskon.

Ej ma någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make

eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag, som nu är

sagt. Förordnande att vara testamentsexekutör medföre dock ej hinder att

vara vittne.

Skall —-------vittnesjäv.

3 KAP.

9 §.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom, som tillkommer

viss arvinge eller testamentstagare, åligge det denne att verkställa förord­

nandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

Vad äldre lag innehåller örn skyldighet för universell testamentstagare att

fullgöra ändamålsbestämmelse skall fortfarande gälla i fråga örn dödsboför-

v bitning, a vilken lagen örn boutredning och arvskifte icke äger tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

29

Förslag

till

Lag

angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 2, 3 oell 4 §§ lagen om förmynderskap,

2 och 3 §§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

2

§.

Förmyndare----------- erforderligt.

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är av utredningen beroende,

står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse,

i ansvar efter vad i lagen örn boutredning och arvskifte stadgas.

3 §■

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om samman­

levnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.

Visar — — — tilländagå^.

Innan -------- •— ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal örn sammanlevnad i oskiftat

bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, för­

rättas. Samma lag vare, örn dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande

make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga av­

talet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall

äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas

enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 17 kap. handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 8 §§ handelsbaden, sistnämnda lag­

rum, vilket senast ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), i nedan an­

givna del, skola hava följande ändrade lydelse:

4 §.

Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor,

till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som

förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen

gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom,

deras arvode, som honom däri skött hava, så ock borgenärs kostnad för gäl-

denärens försättande i konkurs eller för beslut örn egendomens avträde till

förvaltning av boutredningsman, betjänters och tjänstehjons lön för sista året,

annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än

sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de tre

sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det .enligt lag an­

gående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Vad nu är stadgat örn förmånsrätt för arbetares avlöning åge

ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avske­

dande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för av­

löning, som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del

av arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter,

åge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som nu an­

gående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller

kortare tid.

Därefter skall utgå arvode och kostnadsersättning till den, som enligt lag

eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat eller vårdat dödsbos egen­

dom i delägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte, så ock

till den, som enligt lagen örn ackordsförhandling utan konkurs förordnats till

rättens ombudsman eller god man, därest det belopp, som skall utgå, bestämts

efter ty i nämnda lag sägs.

8

§.

Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga ordning i

mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

31

samma utmätt för fleras fordringar; havé den, för vars fordran utmätning först

verkställdes, företräde: har utmätning skett på en gång; åge var lika rätt.

Har konkurs följt på ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då

utmätning verkställdes, eller, där utmätningen skett för fordran, som tillkom­

mer gäldenärens make, inom ett år från nämnda dag; äge den förmånsrätt, nu

sagd är, ej runi. Då utmätning skett efter gäldenärs död, inom en månad

från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick, äge sådan

förmånsrätt ej heller rum, där konkurs följer på ansökning, som gjorts inom

sålunda stadgad tid eller, om på ansökning inom samma tid egendomen blivit

avträdd till förvaltning av boutredningsman, inom en månad från det boutred­

ningsman förordnades.

Har -— -— -— rum.

Där-----------påstående.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,

skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verk­

ställas enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, dels att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en

ny paragraf av nedan angivna innehåll och betecknad såsom 88 a §, dels ock

att 145, 155 och 157 §§ i samma lag, 155 § i nedan angivna del, skola hava

följande ändrade lydelse:

88 a §.

Är utmätning i död mans bo verkställd och hade borgenären ej panträtt i

den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvar-

hålla, må, innan en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades eller

tiden därför tilländagick eller, där boet står under förvaltning av boutred­

ningsman, innan uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, egen­

domen ej försäljas, med mindre samtycke därtill lämnas av dem, som före­

träda dödsboet, eller ock egendomen är av beskaffenhet, som angives i 40 §

första stycket.

145 §.

Varda alla borgenärer, vilkas rätt är av fördelningen beroende, så ock gäl-

denären ense huru fördelningen må ske; uppgå re förrättningsmannen i över­

ensstämmelse därmed fördelningslängd; och varde därefter utdelning genast

verkställd, där ej enligt 156 eller 157 § hinder möter.

155 §.

Vill---- ----- ske.

Har full betalning blivit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, örn bans

fordran ej varit anmäld, enligt de här ovan stadgade grunder; då må, utan

hinder av hans uteblivande från sammanträdet, de borgenärer, som äro till­

städes, överenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare

det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller hinder mot lyftningen möter

jämlikt 156 eller 157 §.

157 §.

Är utmätning i död mans bo verkställd, må inom tid, som i 88 a § sägs,

betalning ej utan samtycke av dem, som företräda dödsboet, verkställas till

borgenär, som ej hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till

säkerhet för sin fordran kvarhålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

33

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

Har utmätning skett i dödsboet efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt

i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall

verkställas enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami.

Nr 7

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § rättegångsbalken skall hava följande

ändrade lydelse:

Stämning å dödsbo varde delgiven den, som äger företräda boet. Äro flera

gemensamt därtill behöriga, må stämningen delgivas någon av dem, delägare

dock endast örn han i boet sitter. Har stämning sålunda delgivits delägare,

svare denne var och en av de övriga för att han utan dröjsmål erhåller stäm­

ningen i besannad avskrift.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall

äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas

enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

35

F ö'r slag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 7, 8, 11, 33 och 97 §§ konkurslagen, 7, 8, 11

och 97 §§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

7 §•

Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär påkalla

gäldenärs försättande i konkurs, gore skriftligen ansökning därom hos kon­

kursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos egendom, skall den

göras hos konkurs domaren i den ort, där den döde bort svara i mål, som

nyss sagts.

Konkursdomare----------- upptagas

8

§.

Vid — ------- boet.

Till dödsbodelägares ansökning örn boets avträdande till konkurs skall fogas

bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen

därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift örn delägarna

ävensom upplysning örn varje delägares boningsort och postadress.

Har delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkurs­

domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej

är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall

vara förfallen.

11

§•

Upptages---------- konkurs.

Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman, ansök­

ning om boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga dödsbodelägare,

utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen inom fjor­

ton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom utfärda kun­

görelse, som anslås å rättens dörr samt införes en gång i allmänna tidningarna

och i tidning inom orten, så ock med posten avsända meddelanden genom re­

kommenderade brev till envar delägare, som ej underskrivit ansökningen, där

kallelsen kan hinna komma honom till handa. Varder på framställning, som

göres sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom

ställd under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen för­

fallen. I annat fall meddele konkursdomaren beslut örn dödsboets försättande

i konkurs.

33 §.

Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar

gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen ej

ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge

den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, örn vid bo­

delningen egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det

att fordran å honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 §

tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens

make må återvinning enligt 28—32 §§ äga rum, ändå att åtgärd, som för

varje fall avses, blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock

ej, örn den vidtagits mer än ett år innan konkursansökningen gjordes.

Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på ansökning, som gjorts

inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tillända-

gick eller, örn efter ansökning inom sålunda stadgad tid egendomen blivit av­

trädd till förvaltning av boutredningsman, inom en månad från det boutred­

ningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej föreligger enligt

vad förut i detta kapitel är sagt, avtal, som för dödsboet slutits till skada för

borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, örn den, med vilken avtalet in-

gicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Har,

efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga borgenärer erhållit betalning

eller fått utfäst pant till sig överlämnad, skall i konkursen vad nyss är sagt

örn återgång av avtal äga tillämpning. Är inteckning sökt i dödsboets egen­

dom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet eller som av den

döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är

ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade

tid sökts för fordran, som där avses, skall, där konkurs inträffar såsom nyss

sagts, städse gälla vad i 29 § är stadgat örn inteckning.

97 §.

Gäldenär-----------kronor.

Vid ------------honom.

Har dödsbos egendom avträtts till konkurs, skall underhåll njutas tills tre

månader förflutit från dödsfallet.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga örn dödsbo efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,

skall äldre lag fortfarande äga tillämpning; dock skall nya lagen tilläm­

pas, där boutredningen skall verkställas enligt lagen örn boutredning och

arvskifte, med iakttagande likväl i fråga örn konkursbos rätt att återvinna

egendom, som frångått dödsbo, innan nya lagen sålunda vinner tillämpning

därå, att motsvarande bestämmelser i äldre lag skola tillämpas, örn enligt den

lagen, men ej enligt nya lagen, frihet från klander äger rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen om nya konkurslagens

införande och råd i avseende därå skall iakttagas.

Härigenom förordnas, att 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens införande

och vad i avseende därå skall iakttagas skall i nedan angivna del hava

följande ändrade lydelse:

Borgenär----------- råda.

Där efter makes död konkursansökning göres av delägare i dödsboet, skall

vid tillämpning av 11 § andra stycket nya lagen ansökningen vara förfallen

allenast örn efter framställning, som där sägs, all egendom i makarnas bo

varder ställd under förvaltning av boutredningsman.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig

preskription och örn årsstämning.

Härigenom förordnas, att överskriften till förordningen den 4 mars 1862

örn tioårig preskription och om årsstämning samt §§ 9, 11—17 och 20 samma

förordning skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning om tioårig preskription och. örn kallelse å okända borgenärer.

§ 9.

Nn vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bo­

uppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att

hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans

okända borgenärer. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller

testamentsexekutör, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt. Var den

döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer

vid den rätt, som har att upptaga fråga örn hans försättande i konkurs. Då

kallelse, varom nu är stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på

alla de borgenärer, som veterliga äro.

§

11

.

Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs; utfärde rätten offentlig stämning å

okända borgenärer, att sist före klockan tolv å viss dag, näst efter sex månader,

giva sina fordringar skriftligen eller muntligen an: är boet å landet, och äskas

ej urtima ting; då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter

sex månader infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen sex månader

före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre gånger, första

gången fem och tredje gången sist två månader innan den dag inträffar.

Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer, som å den i 9 §

omförmälda förteckning upptagna äro, skola örn stämningen särskilt under­

rättas; och toge rätten eller domaren anstalt, att sådan underrättelse varder,

minst en månad före inställelsedagen, dem meddelad.

§

12.

Uraktlåter borgenär, den där ej finnes upptagen å omförmälda förteckning,

att sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedagen angiva, och har han

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

39

deri ej heller förut angivit, havé sin talan förlorat emot gäldenär, som ej visas

hava före inställelsetiden ägt, eller å nämnda tid erhållit vetskap örn fordrin­

gens tillvaro: och vare gäldenär, som för sadan fordran sökes, pliktig, där

borgenär det äskar, med ed betyga, att den fordran ej var honom känd före

inställelsetidens utgång: brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han

örn fordringen ägt kunskap, som sagt är; betale da sin andel i gälden.

Är kallelse å okända borgenärer av förmyndare tagen för person, som till

myndiga år kommit, men blivit under förmyndare ställd; da havé ock borgenär,

varom nu nämnt är, sin talan förlorat, där ej förmyndaren visas hava örn

fordringen ägt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagt.

§ 13.

Äro flera gäldenärer, de där, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet

sig iklätt, och har kallelse å någonderas borgenärer ågått; då åge var av de

andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen bevaka, ända att den

ej blivit förut hos någondera utsökt.

§ 14.

Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vatten-

fallsrätt eller i fartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under

panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning,

ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Örn

rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ändå att den

fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.

§ 15.

Utan hinder av kallelse å okända borgenärer må borgenär under anslagstiden

sin fordran utsöka.

§ 16.

Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdad

blivit; havé gäldenär, sedan inställelsedagen förbi är, den rätt, som i 6 § stadgas.

§ 17.

Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å

okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkurs­

domaren givit bevakningsinlaga i konkursen in, pa sätt i konkurslagen stad­

gas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kal­

lelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag

offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin

fordran, på sätt i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.

§

20

.

För fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan

löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives, gälle ej vad örn tioårig

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

preskription eller bevakning efter kallelse å okända borgenärer nu sagt är,

utan lände till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Samma lag vare

angående medel, som blivit insatta i rikets ständers bank eller riksgäldskontor,

eller under annan allmän vård.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

Vad i lag eller särskild författning är sagt örn årsstämning skall gälla kal­

lelse å okända borgenärer.

Såvitt enligt övergångsbestämmelse till lagen den 11 juni 1920 (nr 425) an­

gående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig

preskription och örn årsstämning förut gällande lag fortfarande är tillämplig,

skall § 9 hava följande ändrade lydelse:

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga boupp­

teckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos

rätten, varunder boet i konkursmål hörer, begära kallelse å dess okända borge­

närer, och give in förteckning på alla dem, som veterliga äro. Står boet under

förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, äge denne ock begära

kallelse, som nu är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

41

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom, sistnämnda paragraf i nedan angivna del,

skola hava följande ändrade lydelse:

2

§.

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter

sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i

fråga örn bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara

inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall för arvinge eller

universell testamentstagare tiden för lagfarts sökande räknas, där för lottens

bestämmande bodelning eller skifte erfordras, fran det dylik förrättning hölls

eller av skiftesman verkställt skifte blivit ståndande, men i annat fall från det

bouppteckningen avslutades. För testamentstagare skall tid för lagfarts sö­

kande icke i något fall börja löpa, innan testamentet blivit ståndande.

4 §.

Den, som söker lagfart, skall för rätten uppvisa sin fångeshandling; och låte

rätten handlingen eller den del därav, som angår fånget och villkoren därför,

offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart första

gången sökes å egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde fideikom­

missbrevet till alla delar i protokollet infört. Sökes lagfart för dödsbo med

avseende å egendom, som tillhört den döde, uppvisas inregistrerad bouppteck­

ning efter honom.

Skall--------— andra.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar oell andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående sär­

skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum

senast ändrats genom lag den 25 april 1930' (nr 113), skall i nedan angivna

del hava följande ändrade lydelse:

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm­

ligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan

egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, in­

teckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan

rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över

ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);

ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som

vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap.

lagen örn testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom för-

mäles i lagen örn allmänna arvsfonden, samt avhandlingar örn lösöreköp (bo-

uppteckningsprotokoll).

För — —- -—- döde.

Vid ----------- drives.

Hos ----------- infört.

Har —------anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1934.

I fråga örn boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft,

skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas

enligt lagen örn boutredning och arvskifte.

Kungl. May.ts proposition nr7.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 september 1932.

N ärvarande:

Statsministern

H^{amrin ,} ministern för utrikes ärendena friherre

R^{amel ,} statsråden

G^ärde, ^von S^tockenström, S^tädener, G^yllenswärd, L^arsson, H^olmbäck,

J^eppsson, H^ansén, R^undqvist, P^etersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler ett av lagbered­

ningen den 30 juni 1932 avgivet betänkande, däri under rubriken Lagbered­

ningens förslag till revision av ärvdabalken IV1 sammanförts av motiv åtföljda

förslag till följande lagar:

1) lag örn boutredning och arvskifte;

2) lag angående införande av lagen örn boutredning och arvskifte;

3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. gif termålsbalken;

4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv;

5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn allmänna

arvsfonden ;

6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen örn testamente;

7) lag angående ändring i 7 kap. lagen örn förmynderskap;

8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken;

9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen;

10) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken;

11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen;

12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens in­

förande och vad i avseende därå skall iakttagas;

13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tio­

årig preskription och örn årsstämning;

14) lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875

(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt

15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) .

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

1 Statens off. ntr. 1932: 16.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Föredraganden hemställer, att lagradets utlåtande över i lagberedningens be­

tänkande innefattade lagförslag matte för det i § 87 regeringsformen omför-

mälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Erik II:san Malm.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

45

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari

1933.

Närvarande:

justita eråden A^lexanderson,

E^klund,

regeringsrådet A^schan,

justitierådet G^refberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16 sep­

tember 1932, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag örn boutredning och arvskifte;

2) lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte;

3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv;

5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn allmänna

arvsfonden;

6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen örn testamente;

7) lag angående ändring i 7 kap. lagen örn förmynderskap;

8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken;

9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen;

10) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken;

11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen;

12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens

införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tio­

årig preskription och örn årsstämning;

14) lag örn ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875

(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt

15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits: 1, 2, 5 och 6 kap. av förslaget under 1) samt förslagen under 2), 3),

4), 5), 6), 7), 10), 12), 13), 14) och 15) av ledamoten av lagberedningen, revi­

sionssekreteraren Harry Guldberg och förslagen i övrigt av ledamoten av lag­

beredningen, professorn Ragnar Bergendal.

46

Kungl. Maj :ts proposition nr 7.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag om boutredning och arvskifte.

1 kap.

1 §-

Lagrådet:

Enligt förslaget skall boutredningen i första liand ankomma på dödsbodel­

ägarna, men denna förvaltningsform kan ersättas av förvaltning genom en av

rätten förordnad boutredningsman, varjämte på grund av testamente förvalt­

ning genom testamentsexekutör kan ifrågakomma. De grundläggande bestäm­

melserna örn dödsbodelägarnas förvaltning meddelas i 1 kap., medan särskilda

regler örn boutredningsmannens och testamentsexekutorns verksamhet samman­

förts i 2 kap. Emellertid äro flera av de 1 kap. förekommande stadgandena

tillämpliga även då boet förvaltas av boutredningsman eller testamentsexeku­

tör. Sålunda avse bestämmelserna i 2, 3 och 5 §§ jämväl dylik förvaltning. Då

i kapitlet annan förvaltning av boet än dödsbodelägarnas icke omnämnes,

framgår nyssnämnda förhållande måhända icke med önskvärd tydlighet. Med

hänsyn härtill och då det inledande kapitlet med allmänna bestämmelser örn

boutredning icke synes böra sakna en erinran örn att boutredning kan verkstäl­

las — förutom av dödsbodelägarna — jämväl av boutredningsman eller testa­

mentsexekutör, hemställes att en hänvisning av antytt innehåll införes i för­

sta stycket.

Tillika torde den i samma stycke givna allmänna bestämmelsen örn dödsbo­

delägarnas behörighet att företräda dödsboet böra avfattas i överensstämmelse

med 2 kap. 12 § i förslaget, varjämte tredje stycket synes böra i redaktionellt

hänseende något jämkas.

2

§.

Lagrådet:

Då såsom vid 1 § anförts bestämmelserna i förevarande paragraf skola gälla

även för det fall att den dödes egendom icke kommer att omhändertagas av

dödsbodelägarna, utan av boutredningsman eller testamentsexekutör, torde

detta böra komma till uttryck i lagtexten, vilken jämväl i annat avseende tar­

var någon jämkning.

6

§■

Lagrådet:

Om paragrafen uppställdes i närmare överensstämmelse med vad som iakt­

tagits i förslagets 2 kap. 18 § (jfr ock 6 kap. 9 § förmynderskapslagen), skulle

tydligare framgå, att skadelidande icke kan rikta sitt ersättningsanspråk mot

annan delägare än den som är delaktig i vållandet till skadan.

Jämte förvaltning torde böra nämnas vård, varigenom mera tydligt inbe-

grepes åsidosättande av förpliktelse, som enligt 2 § första stycket åligger

delägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

47

2 kap.

Lagrådet:

Såsom lagberedningen framhållit, utgör boutredningsmannainstitutet med

därtill anknutna rättsregler den ojämförligt viktigaste nyheten i dess förslag.

Införandet av detta institut i den utformning det i förslaget erhållit är enligt

lagrådets uppfattning ett synnerligen lyckligt grepp. Det ansluter sig på ett

naturligt sätt till de hos oss hävdvunna förhållandena och rådande åskådnin­

garna i fråga örn dödsbos behandling, på samma gang det synes väl ägnat att

i väsentlig mån avhjälpa vanskligheter och råda bot för missförhållanden, som

enligt erfarenheten esomoftast äro förknippade med nuvarande förvaltnings­

former och regler örn ansvarighet för boets gäld. De mest kännbara olägen­

heterna av nu gällande ordning vållas av de hinder för en snabb och för­

månlig utredning, som oenighet och inbördes misstro mellan samförvaltande

delägare föra med sig, samt av nödtvånget att, då man ej vågar påtaga sig

risken av personligt ansvar för gälden, avträda boet till konkurs, måhända till

skada både för borgenärer och dödsbodelägare. Mången gång kunna genom

oresonlighet från en delägares sida i förvaltningsfrågor eller genom hans av

obefogad oro föranledda förhastade egendomsavträde övriga delägares intres­

sen få sitta hårt emellan, utan att situationen i och för sig därtill giver an­

ledning. Särdeles ofullkomlig är vidare lagstiftningen beträffande arvskifte,

vilket är ägnat att förstora och skärpa befintliga motsättningar mellan intres­

senterna. Mot en tredskande delägares obstruktion kan i många fall endast

med mycken vedermöda, omgång och tidsutdräkt ett giltigt skifte bringas till

stånd.

I alla dessa hänseenden är, såsom antytt, det föreslagna boutrednings­

mannainstitutet — och det därmed i viss man kombinerade skiftesmannainstitu-

tet.—. agnat att bringa effektiv hjälp. I ett dödsbo, vars solvens måhända har

all sannolikhet för sig — särskilt under förutsättning av insiktsfull boutred­

ning

— men där likvisst tillgångarnas ovissa värde eller skuldposternas bety­

dande storlek eller affärernas invecklade beskaffenhet innefatta ett avsevärt

riskmoment, kan befrielse från delägarnas personliga ansvar vinnas genom att

boet, med undvikande av det för de efterlevandes känslor ofta pinsamma och

ekonomiskt alltid ödesdigra avträdandet till konkurs, ställes under förvaltning

av boutredningsman. Utverkandet av denna åtgärd star varje delägare till

buds, och en förhastad konkursansökan från annan delägares sida vilken

för övrigt långt mindre än nu bliver att befara — kan enligt föreslagna be­

stämmelser i 11 § konkurslagen mötas med framställning örn boutredningsmans

förordnande. Även en borgenär som finner situationen under delägarnas sam-

förvaltning hotande för sina utsikter till betalning, men icke kan åberopa till­

räckliga skäl för en konkursansökan, eller som anser en avveckling utan kon­

kurs fördelaktigare kan, örn anledning visas föreligga, utverka ett dylikt för­

ordnande. Likaså andra intressenter i boet utom de egentliga delägarnas

krets.

Men även där boets solvens och delägarnas lojalitet mot andra intressenter

är utom tvivel, står det tydligen ofta mycket att vinna genom en förvaltnings­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

form, där friktionen mellan ett flertal stridiga, ehuru örn mål och medel ofta

oklara viljor är väsentligen upphävd och ersatt med en praktiskt förfaren och

under sysslomannaansvar verksam ledning, som är i stånd att i den inre för­

valtningen handla och utåt förhandla med erforderlig snabbhet, målmedveten­

het och konsekvens. Enligt lagrådets antagande kommer för övrigt boutred-

ningsmannainstitutet att i stor utsträckning tillitas även i fall, där varken

risken för gäldsansvar eller oenighet mellan delägarna är det egentliga mo­

tivet. Redan nu finna delägarna synnerligen ofta med sitt intresse bäst för­

enligt att överlämna förvaltningsomsorgerna åt en eller ett par personer inom

eller utom den egna kretsen. Det synes då ligga nära till hands att utverka

ett formligt förordnande, med de fördelar detta för med sig både i gäldshän-

seende och i fråga örn lagstadgad reglering av förvaltarens eller förvaltarnas

kompetens och ansvar.

Emellertid är det uppenbart att hela institutets värde och förmåga att mot­

svara därtill knutna förhoppningar är i eminent grad beroende av den omsorg

och den takt, med vilken domstolarna handhava den dem anförtrodda uppgif­

ten att utse boutredningsmän. De anvisningar som i 3 § detta kapitel lämnas

för utövande av denna funktion äro av fundamental betydelse. Såsom lagbe­

redningen med styrka framhållit, komme utvecklingen in på alldeles orätt

spår, örn boutredningsmannabefattningarna bleve förbehållna åt en snäv krets

av därmed betrodda yrkesförvaltare. Skall institutet tillvinna sig önsk-

ligt förtroende, måste det uppenbarligen göras fullt allvar av föreskriften att

särskilt avseende skall fästas vid delägarnas och andra intressenters önsknin­

gar i fråga örn personvalet. Men å andra sidan får tydligen ej heller denna

hänsyn skjuta åt sidan den fullt lika viktiga att anspråken på boutrednings­

mannens kvalifikationer för uppdraget icke få eftergivas.

I fråga örn boutredningsmans befogenheter och kontrollen över hans för­

valtning kunde det ligga nära till hands att under intrycken av de senare

årens talrika exempel på oredlighet och egennytta vid handhavandet av för­

troendeuppdrag låta sig föranledas att uppställa stränga och snävt bindande

föreskrifter. Det är med tillfredsställelse lagrådet konstaterar att förslaget

härutinnan är präglat av klok måttfullhet. Avvecklingen av ett dödsbo är en

verksamhet som i hög grad måste lämpas efter de skiftande omständigheterna

och för sitt lyckosamma utfall är beroende av tillräcklig frihet i de ofta öm­

tåliga angelägenheternas behandling. Sin nödvändiga och självklara begräns­

ning finner utredningsmannens befogenhet i uppdragets egenskap att gälla blott

en utredning av boet. Kontrollerande verksamhet i egentlig mening och av

verklig praktiskt ingripande betydelse kan tydligen icke på ett område sådant

som det ifrågavarande direkt utövas av våra för sådan uppgift icke organise­

rade och därmed icke av gammalt förtrogna domstolar. Ämbetsmannatillsyn

av annan typ lärer icke kunna på allvar sättas i fråga såsom lämplig. Vad

åter angår den kontroll genom organ utom statsförvaltningen som enligt 17 §

detta kap. skall kunna på delägares begäran eller av domstols eget initiativ

anordnas, är det en omdömesfråga, där goda skäl kunna givas för olika me­

ningar, huru den lämpligast skall vara reglerad och örn förslaget lyckats träffa

Kungl. Majlis proposition nr 7.

49

det rätta. Göres emellertid godmanskontrollen till ett vid all boutrednings-

mannaförvaltning obligatoriskt institut, torde detta medföra fördyring utan

motsvarande nytta och antingen för mycket tynga förvaltningsapparaten eller

ock leda till slentrian i kontrollen. Mot bestämmelsen att boutredningsman­

nen skall kunna avböja godmanskontroll genom att ställa säkerhet kunna prin­

cipiella invändningar göras. Men praktiskt sett synes delägarnas intresse

vara fullt så väl tillgodosett genom att tillfredsställande säkerhet ställes, och

särskild granskningsman för revision av förvaltningen kan ju ändock tillsättas

enligt andra stycket i paragrafen.

Det synes böra övervägas örn icke i lagen i stället för den något tunga be­

nämningen boutredningsman det kortare uttrycket boutredare må finna an­

vändning. Ett särskilt skäl för vidtagande av en sådan ändring i betecknin­

gen utgör det förhållandet att uppdrag av ifrågavarande slag är avsett att

kunna lämnas juridisk person. Å sådan synes den i det remitterade förslaget

använda benämningen mindre väl lämpa sig.

1 §•

Lagrådet:

Av

102

—104 §§ lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal framgår, att

den som tagit försäkring å sitt liv kan förordna, att försäkringsbeloppet skall

tillfalla en annan såsom förmånstagare med den verkan att beloppet vid för­

säkringstagarens död icke ingår i hans dödsbo. Ett förordnande, som försäk­

ringstagaren under sin livstid kunnat återkalla, får dock icke göra intrång pa

efterlevande makes giftorätt eller rätt till vederlag eller pa bröstarvinges lag-

lottsrätt; så vitt fråga är örn sådana rättigheter, behandlas försäkringsbeloppet

såsom örn det tillhörde boet. Vad angår försäkringstagarens borgenärer kunna

dessa, såframt tillgångarna i dödsboet ej förslå till gäldens betalning, för

täckande av bristen hålla sig till försäkringsbeloppet, under förutsättning att

försäkringen icke på grund av meddelade bestämmelser örn utmätningsfrihet är

helt undandragen borgenärernas förfogande. Eör att en kapitalförsäkring

skall vara utmätningsfri kräves enligt 116 § första stycket lagen om försäk­

ringsavtal, att den är tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv samt

att premiebetalningen skall fullgöras under minst tio år och vara någorlunda

jämnt fördelad å de särskilda åren. Har exempelvis hela premien för en för­

säkring blivit på en gång erlagd, står sålunda den, som genom ett aterkalleligt

förordnande insatts till förmånstagare, med försäkringsbeloppet i ett visst

ansvar för betalning av gälden i försäkringstagarens dödsbo. Detta ansvar

uttryckes i 116 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal på det sätt att för­

säkringstagarens borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvar-

låtenskapen, hava samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava ägt

om det tillagts förmånstagaren genom testamente. Eörmånstagarens rätts­

ställning gent emot borgenärerna kan därför närmast jämställas med en med

bästa rätt utrustad legataries. De i förslagets 4 kap. 6 och 7 §§ givna reglerna

om skyldighet att till täckning av gäld efter den döde återbära egendom, som

Bihang till riksdagens protokoll 19S3. 1 sami. Nr 7.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 7,

utgivits såsom legat, torde därför kunna tillämpas jämväl å försäkringsbelopp,

som uppburits av en förmånstagare. Uppenbart är ock att i sådana fall, då bo­

ets tillgångar ej räcka till betalning av gälden, förmånstagarens rätt kan vara

i hög grad beroende av det sätt på vilket boutredningen verkställes. Lider

han därigenom skada, bör han kunna med åberopande av 1 kap. 6 § eller 2 kap.

18 § utkräva skadestånd av dödsbodelägare eller boutredningsman. Det kan

emellertid ifrågasättas om dessa bestämmelser alltid erbjuda tillräcklig sä­

kerhet för förmånstagaren. Förhållandena kunna vara sådana, att förmåns­

tagaren på grund av det ansvar för gäldens betalning som åvilar honom är den,

som huvudsakligen har intresse av att boet förvaltas på ett ändamålsenligt

och betryggande sätt. Möjlighet att påkalla förvaltning genom boutrednings­

man bör därför beredas honom. Även för annan som — t. ex. på grund av

borgen eller garantiförsäkring — står i ansvar för betalning av gäld efter den

döde synes denna utväg böra stå öppen.

På grund av vad sålunda anförts hemställes örn den ändring av bestämmelsen,

att icke blott borgenär utan även den, som står i ansvar för betalning av gäld

efter den döde, skall kunna påkalla beslut örn egendomens avträde till bout­

redningsman, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd eller att sö­

kandens rätt eljest äventyras.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf har rätten att meddela beslut

örn egendomsavträde till boutredningsman även i det fall att på grund av testa­

mente egendomen skall vara undantagen delägarnas förvaltning, men testa­

mentsexekutör ej blivit utsedd eller utsedd testamentsexekutör är förhindrad

utföra uppdraget. Sådant beslut skall meddelas, då anmälan sker eller för­

hållandet eljest varder kunnigt. Även i nu nämnd ordning tillkommet beslut

örn egendomsavträde skall enligt förslaget medföra den gäldsbefriande verkan,

som angives i 4 kap. 1 och 2 §§. Enligt dessa stadganden förutsättes för befri­

else från gäld ansökan örn egendomsavträde inom de bestämda avträdestiderna.

I det fall att rätten enligt 2 kap. 1 § andra stycket utan formlig anmälan

meddelar beslut örn egendomsavträde är det dock uppenbart att dagen för

rättens beslut blir avgörande för frågan huruvida egendomsavträdet ägt rum

inom rätt tid. Därest åter rätten meddelat sitt beslut efter anmälan, är det

enligt lagberedningens motiv (sid. 328) avsett att tiden för anmälan skall vara

avgörande, ehuru detta icke ansetts behöva komma till uttryck i lagtexten.

Emellertid är det angeläget att uppdraga en klar gräns mellan de fall då

gjord framställning och då rättens beslut skall tagas till utgångspunkt för be­

dömande av egendomsavträdes ansvarsbefriande verkan. Att varje än så form­

löst meddelande skulle godtagas såsom dylik framställning lärer knappast vara

avsett. Ej heller synes tillräcklig anledning föreligga att i sådant hänseen­

de godkänna en framställning av någon vars rätt ej beröres av boutredningen.

Meddelande eller framställning, varom nyss nämnts, kan väl utgöra anledning

för rätten att enligt förevarande andra stycke besluta örn egendomsavträde,

men i nämnda fall synes ej skäl föreligga att taga tidigare dag än den då

beslutet gavs till utgångspunkt för bedömandet av egendomsavträdets verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

51

Även utan att vidtaga ändring av 4 kap. 1 och 2 §§ synas den åsyftade av-

gränsningen och en bättre överensstämmelse mellan stadgandena kunna vin­

nas, därest andra stycket i förevarande paragraf omredigeras sålunda, att be­

slut varom där sägs skall av rätten meddelas, då ansökan göres av någon

vars rätt beror av boutredningen eller i stycket omförmält förhållande eljest

varder kunnigt.

2

§.

Lagrådet:

Vinnes beaktande för vad vid 1 § andra stycket anförts, erfordras jämk­

ning i lydelsen av förevarande paragraf.

5 §.

Lagrådet:

I motiven framhålles med rätta att under vissa förhållanden ombyte av

boutredningsman kan böra ske, oaktat den förordnade i och för sig fyller kra­

ven på en dödsboförvaltare. Såsom exempel nämnes att först efter förordnan­

det blir känt att testamentsexekutör är utsedd och den med detta uppdrag be­

trodde finnes med hänsyn till omständigheterna vara än bättre skickad än den

tillsatte boutredningsmannen att hava hand örn boet. Meningen är att i dy­

likt fall entledigande skall kunna ske utan att vara begärt av den förordnade.

Vid sådant förhållande synes uttrycket i andra stycket: »Finnes boutred­

ningsman ej vara lämplig» böra utbytas mot: finnes boutredningsman lämp­

ligen böra ersättas av annan, eller något liknande.

9 §-

Lagrådet:

Enligt paragrafen må i stad med rådstuvurätt ansökan som här avses in­

givas till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan fram­

ställning. Att sålunda begränsa kretsen av dem som äro berättigade att mot­

taga framställningen synes emellertid icke erforderligt, helst någon beslu­

tanderätt i anledning av densamma icke enligt förslaget tillkommer motta­

garen. Hinder att uppdraga emottagandet av framställningen åt annan be­

fattningshavare hos rätten än någon dess lagfarne ledamot synes alltså ej

böra uppställas. I mindre städer, där annan än rättens ordförande ej torde

ifrågakomma, lärer utseende av viss befattningshavare ej vara påkallat. Över­

huvud synes särskilt uppdrag böra lämnas endast där uppgiften skall till­

komma annan befattningshavare hos rätten än dess ordförande. Åt stadgan­

det synes därför böra givas det innehåll att framställningen må i stad ingivas

till den rättens befattningshavare, som därtill är satt, eller, där sådan ej fin­

nes, till rättens ordförande.

11

§•

Lagrådet:

I andra styckets andra punkt torde det böra uttryckligen angivas, att det är

boutredningsmannen som det i den där omförmälda situationen åligger att

söka boet i konkurs.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr7_

I tredje stycket föreskrives att boutredningsmannen skall, där så lämpligen

kan ske, inhämta delägarnas mening i angelägenheter av vikt. De exempel

på dylika angelägenheter, som i stycket anföras, äro samtliga valda — vilket

bestyrkes av motiven — med hänsyn till frågornas egenskap att icke vara av

enbart ekonomisk art, utan mera personligt beröra delägarnas intressen.

Samma synpunkt har varit bestämmande för förbudet i 13 § att utan del­

ägarnas samtycke avyttra fast egendom eller tomträtt. Redan den omstän­

digheten att viss tillgång, låt vara av lös egendoms natur, har ett ganska be­

tydande ekonomiskt värde, absolut taget eller i förhållande till boets omfatt­

ning, synes dock åtminstone i sådana fall, där ej allt åtgår till borgenärernas

förnöjande, böra medföra regelmässig skyldighet för boutredningsmannen att

inhämta delägarnas synpunkter på fråga örn tillgångens föryttrande. Detta

desto hellre som boet ju kan vara ställt under boutredningsman mot flertalet

delägares önskan och ehuru gott ekonomiskt förstånd och speciella insikter om

boets egendom måhända finnas representerade inom deras krets. Det heter vis­

serligen ock i motiven att delägarna böra höras, förutom i frågor som person­

ligt beröra dem, jämväl beträffande ingrepp i avvecklingen med kraftigare

verkningar än förvaltningsåtgärder i allmänhet. Och anledningen till att i lag­

texten icke såsom exempel på sådant ingrepp omnämnts avyttrande av betyd­

ligare tillgångar får möjligen sökas däri att situationen kan i olika dödsbon

gestalta sig så väsentligen olika att ovillkorlig skyldighet att bereda del­

ägare tillfälle att uttala sig i dylik fråga ansetts icke kunna föreskrivas.

Men en dylik betänklighet synes ej böra medföra att intet som helst stad­

gande i förevarande riktning gives, utan allenast att en begränsning sker till

fall, där föryttringen kan i avsevärd mån inverka på utfallet av boutred­

ningen.

14 §.

Lagrådet:

De i första stycket av denna paragraf använda ordalagen synas i fall då

boutredningen kommer att handhavas av en banks notariatavdelning innebära

ett förbud att låta till dödsboet hörande penningemedel innestå å räkning i

samma bank. Då ett sådant förbud icke lärer vara åsyftat eller av omstän­

digheterna påkallat, torde avfattningen böra jämkas så att den utmärker att

penningemedel som göras räntebärande genom insättning å bankräkning skola

insättas i dödsboets namn samt att dödsboets egendom i övrigt ej må sam­

manblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhörer.

3 kap.

4 och 5 §§.

Lagrådet:

Bouppteckning efter avliden person skall enligt dessa paragrafer innehålla

— förutom sådan förteckning å boets och, om make lever efter, dennes till­

gångar och skulder varom förmäles i 5 § första och tredje styckena —- upp­

gifter om vissa andra förhållanden, som kunna vara av betydelse för boutred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

53

ningen. Dels skola nämligen enligt 4 § testamenten och sådana äktenskaps­

förord som röra förmögenhetsordningen intagas i eller bifogas boupptecknin­

gen, dels skola enligt 5 § andra stycket vissa andra uppgifter lämnas.

I sistnämnda stycke föreskrives att, såframt bland delägarna finnes efter­

levande make eller laglottsberättigad arvinge, i bouppteckningen skall intagas

uppgift örn sådan av den döde tagen livförsäkring, vars belopp enligt vad sär­

skilt är stadgat ej skall ingå i boet. Härmed åsyftas livförsäkringsbelopp, som

på grund av den dödes förordnande tillfaller någon såsom förmånstagare. Ehuru

beloppet icke ingår i kvarlåtenskapen, skall det enligt 104 § lagen örn för­

säkringsavtal, såvitt fråga är örn efterlevande makes giftorätt och rätt till

vederlag eller örn bröstarvinges laglottsrätt, behandlas såsom örn det tillhörde

boet. Till betryggande av dessa rättsägares intressen har därför regeln örn

skyldighet att i visst fall intaga uppgift örn livförsäkring tillkommit. Men även

för andra rättsägare kan det vara av betydelse att erhålla kännedom örn för­

säkringsbelopp, som tillfaller en förmånstagare. Såsom vid 2 kap. 1 § erin­

rats kunna enligt 116 § lagen om försäkringsavtal den dödes borgenärer, i den

mån deras fordringar ej täckas av tillgångarna i boet, under vissa förutsätt­

ningar göra gällande samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava

ägt örn det tillagts förmånstagaren genom testamente. Att såsom i förslaget

skett begränsa uppgiftsplikten i denna del till de fall då make eller laglotts­

berättigad arvinge lever efter, lärer därför icke vara lämpligt. Framhållas

må ock att regeln bör gälla icke blott i det i lagtexten uppmärksammade fal­

let att den avlidne själv tagit försäkringen utan även när den tagits av annan,

t. ex. make eller fader, och sedermera förvärvats av den avlidne. På grund

av det anförda hemställes att åt regeln gives det innehåll att i boupptecknin­

gen skall lämnas uppgift örn sådan den döde tillhörig livförsäkring, som, enär

förmånstagare är insatt, ej ingår i boet.

Den i samma stycke givna föreskriften örn anteckning i vissa fall angående

förskott och andra gåvor, som delägare eller dennes avkomling mottagit av

den döde, synes böra, för att rätt fylla sitt ändamål, i skilda hänseenden er­

hålla en större räckvidd. Såsom förutsättning för stadgandets tillämplighet

uppställer förslaget att efterlevande make eller laglottsberättigad arvinge

finnes. Huruvida make lever efter och har del i boet, därpå lärer i detta sam­

manhang ligga ringa vikt. I stället för laglottsberättigad arvinge åter torde

det böra heta avkomling av den döde. Upplysningen om mottaget förskott

har ju betydelse ej blott för laglottens, utan redan för arvslottens beräkning,

och detta stundom även i fall där ingen laglottsberättigad finnes. Så är hän­

delsen, örn genom arvsavtal eller godkänt testamente är bestämt att med för­

bigående av samtliga bröstarvingar deras avkomlingar skola erhålla kvarlåten­

skapen fördelad i huvudlotter, motsvarande för varje gren vad vid arvsdel­

ning enligt lag skulle tillkommit bröstarvingen. Då vidare enligt förslaget

endast sådana förskott komma i betraktande, som mottagits av delägare eller

dennes avkomling, blir härav en följd att om förskottstagaren var en bröstar­

vinge, som avlidit redan före arvlåtaren eller som genom godkänt testamente

54

Kungl. Majlis proposition nr7.

är utesluten från arvsrätt, föreligger ej uppgiftsskyldighet, även om i förskotts-

tagarens ställe hans avkomlingar inträtt såsom dödsbodelägare jämlikt lag

eller testamente och dessa äro pliktiga vidkännas avdrag för förskottet å sina

arvslotter. En annan följd av samma begränsning är att örn den dödes make ej

lever efter eller vid dödsfallet ej hade giftorättsgemenskap med honom, upp­

giftsskyldighet ej föreligger örn gåvor till maken eller till dennes barn i annat

äktenskap. Och då endast förskott, givna av den döde, skola antecknas, har

föreskriften ej tillämplighet å förskott till hans bröstarvinge av andra makens

giftorättsgods, ehuru avräkning å arvslotten även i dylika fall jämlikt 6 kap.

1 och 7 §§ lagen örn arv kommer i fråga. I samtliga nu nämnda hänseenden

synes en komplettering av stadgandet böra ske. Ytterligare kan ifrågasättas

huruvida icke i förevarande sammanhang borde med universella testaments­

tagare jämställas legatarier, ehuru dessa icke äro att betrakta såsom dödsbo­

delägare. Slutligen må erinras att uttrycket egendom såsom beteckning för vad

som mottagits mindre väl passar i sådana fall, där förskottet eller gåvan har

karaktär av eftergivande av fordran; det har ock undvikits i 6 kap. 1 § arvs-

lagen.

Vinnes beaktande för vad nu anförts, kunde åt stadgandet, som lämpligen

utbrytes till särskilt stycke, givas det innehåll att där bland delägarna är

avkomling av den döde, skall — med det undantag förslaget upptager för

sedvanliga skänker — uppgift i bouppteckningen lämnas örn vad make eller

den dödes eller hans makes avkomling eller testamentstagare eller dennes av­

komling mottagit såsom förskott eller eljest såsom gåva av den döde eller i

förskott av hans makes giftorättsgods.

Jämte förut omförmälda bestämmelser örn boupptecknings innehåll finnas i

5 § regler örn vem det åligger att uppgiva boet eller att i övrigt lämna upp­

gifter till bouppteckningen. Vad härutinnan föreskrivits giver icke anled­

ning till annan erinran än att den skyldighet att på anmaning lämna uppgifter

till bouppteckningen som ålägges delägare lämpligen bör utsträckas att avse

jämväl efterlevande make, ändå att han ej äger del i boet. På grund av det

nära sambandet mellan förevarande ämne och det som behandlas i 6 § kan

dessutom ifrågasättas huruvida icke förslaget skulle vinna i överskådlighet,

därest till denna paragraf såsom ett första stycke överflyttades vad 5 § inne­

håller örn uppgiftsskyldighet vid bouppteckning.

I samma syfte förordas ytterligare den ändring i förslagets uppställning

att dels såsom 4 § måtte upptagas vad första och tredje styckena i nuvarande

5 § innehålla om uppteckning av boets och efterlevande makes tillgångar och

skulder samt örn värdering av tillgångarna dels ock förslagets 4 § måtte ingå

såsom ett första stycke i 5 §.

6

§.

Lagrådet:

I anslutning till vad under de båda föregående paragraferna blivit anfört

hemställes, att i 6 § såsom ett första stycke intagas bestämmelser, innehål­

lande att boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med

Kungl. Maj:is proposition nr7.

55

boet bäst förtrogen samt att det härjämte åligger envar delägare och efterle­

vande make att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Edgångsplikt lärer böra åligga efterlevande make, även om han ej är del­

ägare i boet. I sådant syfte torde en jämkning av texten i det nuvarande första

stycket böra äga rum.

Edgångstemat bör så angivas att det täcker hela innehållet av den för­

säkran som skall vara tecknad å bouppteckningshandlingen.

7 §•

Lagrådet:

Regeln i första punkten synes böra äga tillämpning icke blott å den dödes

egendom utan jämväl i fråga om egendom, som tillhör efterlevande make. Det

hemställes därför örn jämkning av inledningsorden, så att de komma att om­

fatta alla fall då egendom som skall upptecknas finnes å flera orter.

Sådan uppgift rörande förskott, gåva eller livförsäkring som avses i 5 §

andra stycket lärer, där flera bouppteckningar förrättas, behöva intagas alle­

nast i den som innehåller en sammanfattning av boets tillgångar och skulder.

För att utmärka detta bör lydelsen av andra punkten i 7 § jämkas. Därest

den ändrade uppställning som förordats vid 4 och 5 §§ kommer till stånd, er­

fordras här ej annan jämkning än att hänvisningen till 4 § utbytes mot en

hänvisning till 5 §.

8

§.

Lagrådet:

I fall då avskrift av bouppteckningen enligt andra stycket besörjes av rät­

ten, lärer kostnaden böra drabba boet, icke den som för registrering ingiver

bouppteckningen. Stycket torde böra jämkas enligt vad nu angivits.

9 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket att förordnande att föranstalta örn boupp­

teckning ej utgör hinder att vara god man vid förrättningen synes böra utgå.

I fall varom här är fråga torde ofta erfordras förordnande enligt 1 kap. 2 §

andra stycket att taga vård om boet, varmed ej sällan följer skyldighet — en­

ligt förevarande kapitel 2 § andra stycket -— att jämväl föranstalta om boupp­

teckning. Möjligen angives detta i själva förordnandet. Men av sistnämnda

paragraf följer att ett dylikt vidsträcktare förordnande innefattar hinder för

den förordnade att fungera såsom god man vid förrättningen, och samma regel

torde då böra, till förekommande av misstag, gälla om det mera begränsade

förordnande, varom i 9 § är fråga.

Då förpliktelse att lämna uppgift till bouppteckning finnes även i andra

hänseenden än angående boet, bör uttryckssättet i tredje stycket jämkas i en­

lighet härmed.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

4 kap.

Lagrådet:

Kapitlets uppställning synes icke vara rätt lyckligt funnen. Den följda pla­

nen har medfört att mellan bestämmelser i nära besläktade ämnen insprängts

stadganden, som avhandla helt andra frågor. Och även i vissa detaljer synas

jämkningar i ordningsföljden vara påkallade. Kapitlet kan sägas behandla tre

huvudämnen: 1) förhållandet mellan boet och dess borgenärer: uppskov

med betalning, uppsägning av gäld och rätt att fordra säkerhet för gäld,

2) delägares personliga ansvarighet för gäld, 3) skyldighet att återbära egen­

dom till boet för täckning av gäld. Det första och det tredje av dessa ämnen

behandlas i resp. 8—10 §§ och i 5—7 §§; de ha således fått sin plats inne

bland stadgandena örn delägareansvar, vilka fylla kapitlet i övrigt. Verkan

av delägarnas egendomsavträde behandlas i 1—4 §§, verkan av att de åter­

taga förvaltningen först i 13 §. Påföljd av bodelning eller arvskifte innan

gälden är gulden angives i 12 §, påföljden av försummad bouppteckning först

i 14 §.

Det synes medföra den bästa överskådligheten att de angivna huvudämnena

upptagas till behandling i tur och ordning, varvid bestämmelser om boet och

dess borgenärer lämpligen böra liksom i gällande lag bilda första partiet, an-

svarighetsreglerna -— med iakttagande av nyss framställda detaljerinringar

— komma därnäst och stadgandena örn återbäring få avsluta kapitlet. 1

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Såsom i lagberedningens motiv framhålles, hava delade meningar rått rö­

rande frågan, huru enligt gällande rätt urarvagörelse för ny gäld inverkar å

den ansvarighet, som arvinge genom att försitta den normala tiden för urarva­

görelse ådragit sig för den förut kända gälden. Enligt den uppfattning som

blivit härskande i praxis består visserligen alltjämt denna ansvarighet, men

arvingen äger räkna sig till godo icke blott den utdelning, som i urarvakon-

kursen belöper å förut känd gäld, utan även vad därå ytterligare skulle hava

belöpt, om den ej haft att konkurrera med den nya gälden. I motiven utveck­

las därjämte hurusom denna ståndpunkt i tillämpningen visat sig vara förenad

med betydande praktiska svårigheter. För undanröjande av förefintliga brister

på detta rättsområde föreslår beredningen i 2 § införande av ett system, en­

ligt vilket delägarna efter egendomsavträde för ny gäld skola bliva fria från

personligt ansvar jämväl för den förut kända gälden, såframt de till dödsboet

utgiva vad som skulle utöver den avträdda egendomen erfordras till täckning

av den gälden. Sålunda utgivna medel skola behandlas på samma sätt som

övriga tillgångar, så att även nya fordringar erhålla del därav i mån av ford-

ringsbeloppen. Härigenom har möjlighet beretts att vid avvecklingen till-

lämpa ett enhetligt förfarande för all gäld.

Enligt förslaget medför emellertid beslut örn egendomsavträde för ny gäld

Kungl. Majlis proposition nr 7.

57

icke i och för sig att den av kända fordringsägare en gång förvärvade rätten

att rikta betalningsanspråk omedelbart mot delägarna utan vidare upphör. Det

avträdda boets förvaltare äger icke indriva fordringssumman hos delägarna.

Däremot står det dessa öppet — och härutinnan skiljer sig förslaget från gäl­

lande rätt sådan den tillämpats i praxis — att till boet utgiva vad som skulle

utöver den avträdda egendomen erfordras för täckning av förut känd gäld och

därigenom befria sig från det personliga ansvaret direkt mot borgenärerna.

Innan denna prestation kan fullgöras, torde emellertid i många fall en ganska

avsevärd tid komma att förflyta. Boets förvaltare mäste för beräkning av

det erforderliga beloppet företaga en ingående undersökning av ställningen.

Härför kräves, såsom i motiven erinras, prövning av de kända fordringarnas

giltighet, belopp, rätt till ränta o. s. v. I förekommande fall kan rättegång

bliva erforderlig för avgörande av härutinnan uppkommen tvist. Har boet av­

trätts till konkurs, lärer ett fastställande av prestationens storlek ofta icke

vara möjligt förrän bevakningstiden utgått. Mellan delägarna och boets för­

valtare kunna vidare delade meningar råda rörande värdet av den avträdda

egendomen, en fråga vars slutgiltiga avgörande jämväl kan draga ut på tiden.

Med hänsyn till det anförda är det av vikt för delägarna att egendomsavträ-

det, även om det icke medför definitivt upphörande av det personliga ansva­

ret mot förut kända borgenärer, likväl förhindrar dessa att tills vidare ut­

kräva detta ansvar. För att den föreslagna anordningen överhuvud skall kun­

na medföra åsyftat resultat lärer det vara nödvändigt, att delägarna äro fre­

dade från borgenärernas anspråk åtminstone under så lång tid som skäligen

kan beräknas åtgå för fastställande av det belopp, till vilket den i 2 § andra

stycket omförmälda prestationen uppgår. Pa spörsmålet huru härmed för­

håller sig enligt förslaget lämnas i lagtexten icke något uttryckligt svar. Icke

heller i motiven har frågan blivit berörd.

Även örn förslaget, i enlighet med vad som lärer vara åsyfta t, bör så tol­

kas, att delägarna genom egendomsavträde för ny gäld erhålla erforderligt an­

stånd med betalning av den förut kända gälden för att bliva i tillfälle att i

stället fullgöra sin betalningsskyldighet i den ordning, som i 2 andra styc­

ket sägs, synes likväl åt det system för boets avveckling som sålunda valts

icke hava givits en helt tillfredsställande utformning. Hedan svårigheten att

bestämma den tid, inom vilken delägarnas prestation i varje särskilt fall skall

vara fullgjord för att medföra avsedd verkan, är ägnad att framkalla betänk­

lighet. Härtill kommer att erinran med fog torde kunna riktas mot att över­

huvud skapa en ordning, som på sätt enligt förslaget är händelsen överlämnar

åt gäldenären — här delägarna i boet — att under en icke obetydlig, relativt

obestämd tidrymd välja mellan huruvida han skall betala sin skuld till ford­

ringsägaren eller i stället fullgöra sin prestation pa annat hall och som be

rövar fordringsägaren möjlighet att under tiden göra sitt anspråk gällande.

Såsom en utväg att — med tillämpning av grundtanken i det föreslagna

systemet och med tillgodogörande av de därmed otvivelaktigt förbundna för­

delarna — undgå angivna olägenheter anser sig lagrådet böra förorda den änd­

ring i förslaget att genom egendomsavträdet delägarnas direkta personliga an­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

svar mot de särskilda borgenärerna upphör och i stället övergår i en plikt att

till boet utgiva erforderlig täckning.

I samband härmed må uppmärksammas att enligt förslaget egendomsavträ-

de efter det delägarna redan ådragit sig ansvar för viss gäld kan ifrågakom­

ma icke blott enär ny gäld yppats utan även av annan anledning. Oenighet

mellan delägarna kan föranleda att särskild boutredningsman förordnas. Så­

dant förordnande kan ock komma till stånd därför att delägarna finna avveck­

lingen vara förbunden med större svårighet och risk än från början beräknats

och på den grund önska överlämna den åt annan. Under vissa förhållanden

kan dessutom på borgenärs begäran boet komma att avträdas till boutrednings­

man eller till konkurs. De skäl som kunna åberopas för att vid egendomsav-

träde för ny gäld låta delägarnas personliga ansvar för den kända gälden för-

vamdlas till en skyldighet att till boet utgiva det belopp, varmed denna över­

stiger tillgångarnas uppskattade värde vid avträdet, göra sig i själva verket,

örn än med växlande styrka, gällande vid varje egendomsavträde som sker så

sent att delägarna redan ådragit sig ansvar för viss gäld. Reda och enhet­

lighet vid avvecklingen kunna otvivelaktigt befordras, örn denna helt och hål­

let får handhavas av boets förvaltare, så att det blir hans sak att indriva an­

svarsbeloppet hos delägarna och fördela det jämte övriga tillgångar bland bor­

genärerna. Och delägarna böra rimligen oberoende av anledningen till boets

avträdande bliva fria fran därefter uppkommande realisationsförluster och

kostnader.

Vinnes beaktande för vad sålunda förordats, blir därav en följd att egen­

domsavträde, utan hänsyn till tiden när det sker, kommer att beträffande

den oguldna gälden för delägarna medföra befrielse från allt direkt person­

ligt ansvar mot fordringsägarna, såvida icke sådant ansvar kan åvila dem på

grund av det sätt varpa de före avträdandet handhaft egendomens vård eller

förvaltning. För att denna grundsats skall komma till uttryck bör regeln i

1 § ersättas med en bestämmelse av innehall att, där den dödes egendom ej

varder avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, del­

ägarna skola svara för gälden. Därjämte erfordras att i stället för nuvarande

första och andra styckena i 2 § upptages en särskild regel för det fall att

egendomsavträdet sker på ansökan som ingivits senare än en månad efter det

bouppteckningen förrättades. Denna regel bör i enlighet med vad förut an­

förts innehålla, att delägare i sadant fall är pliktig att till dödsboet utgiva

vad som beräknas åtgå till täckning av gäld vilken var honom veterlig en

månad före ansökningsdagen. Härvid äger han i första hand räkna sig till

godo det värde till vilket boets egendom kan uppskattas när den avträdes.

Hänsyn torde emellertid böra tagas även till andra medel som kunna vara

tillgängliga för gäldens betalning. Sålunda kan t. ex. såsom vid 2 kap. 1 §

erinrats den som i ett livförsäkringsavtal insatts såsom förmånstagare stå i

ansvar för betalning av den dödes gäld.

Vidtagas här ifrågasatta ändringar, föranledas därav vissa jämkningar i

8, 9, 11 och 15 §§.

3 ;§.

Lagrådet:

Det fall varom paragrafen handlar är i förslaget till ändring i vissa delar

av konkurslagen, 11 §, angivet sålunda att konkursansökningen förfaller, enär

boets egendom ställts under förvaltning av boutredningsman. Uttryckssättet

i förevarande paragraf synes böra bringas till överensstämmelse härmed.

Kungl. Maj :ts proposition nr7.

59

5 §•

Lagrådet:

I motiven omförmäles (sid. 380) hurusom uttrycket återbära undvikits i för­

sta stycket, enär fråga kan bliva örn utgivande av egendom, oaktat intet upp-

burits från den dödes bo, nämligen örn bodelning endast inneburit överförande

av efterlevande makes egendom till den dödes rättsinnehavare samt det i an­

ledning av yppad ny gäld blir erforderligt att göra den rättelse i bodelningen

att ytterligare egendom överföres i samma riktning. Vad sålunda anförts gäl­

ler emellertid även i fråga örn andra stycket som alltså bör undergå redaktionell

jämkning.

6

§•

Lagrådet:

»Gäld efter den döde» fattas här, såsom av motiven framgår, i den vid­

sträcktare meningen av boets gäld överhuvud. Då detta ej överensstämmer

med kapitlets språkbruk i t. ex. 15 §, torde uttrycket böra jämkas.

7 §•

Lagrådet:

Att, såsom meningen är, ränta eller avkomst skall vid återbäring utgivas

allenast i den mån det erfordras för fyllande av ändamålet med återbäringen,

synes böra komma till tydligt uttryck.

I paragrafens sista punkt stadgas att där egendom som bort återbäras ej

finnes i behåll, skall i stället dess värde gäldas. Från denna regel göres

det undantag att örn egendom utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse åter­

bäring av värdet ej behöver ske i vidare mån än egendomen prövas hava med­

fört nytta. Utan tvivel ligger det nära till hands att tolka dessa bestämmelser

så, att det gjorda undantaget är det enda medgivna från skyldigheten att ut­

giva värdet av vad ej kan återställas. Av uttalanden i motiven (sid. 391) fram­

går att detta ej helt ut är meningen, utan att verkan av »egendomens under­

gång genom olyckshändelse o. d.» skall i kraft av allmänna rättsgrundsatser

vara att bedöma annorlunda. För andra fall ater, såsom att ett penningbelopp

konsumerats, att mottagna börspapper försålts, men vid tiden för återbäringen

stigit till långt högre värde än den vid försäljningen gällande kursen, synes

enligt motiven regeln skola utan inskränkning tillämpas, således även da mot

60

Kungl. Majlis proposition nr 7.

en legatarie framställes aterbänngskrav för täckning av gäld sorn. yppats först

lång tid efter legatets utbetalande och ehuru han saknat både anledning och

tillfälle att sätta sig in i boets angelägenheter.

I detta sammanhang aberopas i motiven ett par yttranden inom lagrådet

år 1927 över det då granskade förslaget till lag örn arv 7 kap. 4 § och 8 kap.

4 §. Dessa yttranden vände sig emellertid just emot att i lagtexten upptagits

visst undantag från ersättningsplikt i fall, där egendom som skolat återbäras

ej fanns i behåll. I det ena yttrandet framhölls att undantag från huvudre­

geln otvivelaktigt vore i vissa avseenden påkallade och att det icke vore lämp­

ligt att, såsom i det granskade förslaget skett, fästa uppmärksamheten vid blott

ett fall — vilket avsåg att egendomen utan mottagarens vållande gått helt

eller delvis förlorad — utan överlämna prövningen åt rättstillämpningen. Det

föreslogs därför att undantagsstadgandet borde utgå, och denna mening följ­

des i den kungl, propositionen och av riksdagen. I det andra yttrandet för­

ordades att stadgandet ifraga skulle ersättas med en bestämmelse, som uttryck­

ligen uteslöte regelns tillämpning örn och i den mån denna skulle leda till

uppenbar obillighet.

I de nämnda båda paragraferna i arvslagen gäller det återbäring av gåva

som är given under sådana omständigheter att icke blott givarens syfte att

genom gåvan göra intrång på laglottsrätten eller på barns rätt till underhåll är

tämligen uppenbart, utan ock hos gåvotagaren en mer eller mindre klar insikt

örn gåvans egenskap att innebära risk för sådant intrång i regel är för han­

den. Det uttalades därför ock i ett av nyss anförda yttranden att mottagaren

finge anses likställd med en besittare i ond tro, något som emellertid, enligt

vad av det sagda framgår, icke ansågs utesluta vissa modifikationer i tillämp­

ningen av regeln om ersättningsplikt. I här behandlade fall ligger saken vä­

sentligt annorlunda till. Visserligen är det på sin plats att vid testaments-

fång skyldigheten att, i händelse fånget befinnes ogiltigt, ersätta vad som ej

finnes i behåll utkräves med större stränghet än örn det gällde egendom som

förvärvats mot vederlag. Men å andra sidan bör det ej lämnas obeaktat att i

många, kanske de flesta, fall mottagandet skett i synnerligen välgrundad god

tro och fånget måhända ock under lång tid lämnats okvalt. Det synes därför

angeläget att lagtexten icke giver stöd åt en sträng tolkning av ersättnings­

regeln, utan tillräckligt utrymme beredes åt rättstillämpningen att låta billig-

hetshänsyn gälla i därtill ägnade fall. Till en likartad fråga återkommer lag­

rådet vid 8 kap. 7 §.

Huru de anförda synpunkterna lämpligast skulle kunna tillgodoses genom

lagtextens hällning kan med skäl bliva föremål för olika meningar. Flera

möjligheter erbjuda sig, mellan vilka valet icke är så lätt träffat. Att i lag­

texten blott upptaga huvudregeln, i förväntan att lagskiparen skall vid tillämp­

ningen tillägga sig befogenhet att göra modifikationer däri — såsom förfarits i

fråga om ovannämnda paragrafer i arvslagen — torde här icke kunna förordas.

En utväg vore att i lagen förbigå hela frågan huru skall förfaras om egendom

som bort återbäras ej finnes i behåll och överlämna åt rättstillämpningen att

lösa den efter allmänna rättsgrundsatser. En annan vore att med underförstå­

Kungl. Majda proposition nr7.

61

ende av ersättningsregeln formulera den i 7 § givna undantagsbestämmelsen så

att möjligheten av andra undantag antyddes. Bestämmelsen torde i så fall

lämpligast infogas i 6 §. Att med denna placering av stadgandet den under­

förstådda regeln blott bomme att hänföra sig till legat och egendom given med

ändamålsbestämmelse och att likaså bleve förhållandet med antydningen örn

möjliga modifikationer synes icke böra medföra någon betänklighet, i betraktan­

de därav att 5 § är så avfattad att den ej behöver fattas såsom avseende allenast

återbäring av egendom in specie samt å andra sidan regeln örn ersättningsskyl­

dighet naturligen bör äga strängare tillämpning, då det gäller delägare i

dödsboet. En tredje utväg vore att, på sätt förordats i ett ovan anfört ytt­

rande inom lagrådet år 1927, uttryckligen utesluta regelns tillämplighet örn

och i den mån den funnes medföra obilliga resultat.

9 §•

Lagrådet:

Det lärer böra utmärkas att här medgiven rätt att fordra säkerhet för

gäld endast avser den dödes gäld.

15 §.

Lagrådet:

Vinnes beaktande för vad vid 1 och 2 §§ erinrats, erfordras såsom där

påpekats —- ändring i lydelsen av förevarande paragraf. Men även obero­

ende härav synes redaktionen böra i olika hänseenden jämkas i syfte bl. a.

att bättre utmärka —- vad i motiven angives — att den utväg 2 § andra styc­

ket anvisar att vinna befrielse från vidare ansvar för gäld efter den döde gäl­

ler även annan bogäld, varav följer att delägare efter sålunda vunnen befrielse

från redan uppkommen bogäld icke kommer i personligt ansvar för de boets

förbindelser som uppstå i följd av boets fortsatta förvaltning under konkurs

eller genom boutredningsman.

19 §•

Justitierådet Grefberg:

Förslaget att giva dödsbon, i vilka tillgångarna uppgå till allenast helt obe­

tydligt värde, en privilegierad ställning beträffande delägarnas gäldsansvar

måste anses synnerligen välbetänkt och tillstyrkes alitsa. Beträffande gräns­

dragningen kan dock ifrågasättas huruvida förslagets linje är den lyckligast

valda. Lagberedningen omnämner i sin motivering att det inom beredningen

ifrågasatts att uti förevarande hänseende låta ett visst maximibelopp för till­

gångarnas värde enligt bouppteckningen vara det avgörande men ansetts att

häremot talade dels bouppteckningarnas bristande enhetlighet såvitt angmge

värdering av personlig lösegendom, som i regel vore huvudbeståndsdelen av

ett mycket litet dödsbo, dels den starka växlingen i levnadsförhållanden och

62

Kungl. Maj:is proposition nr7.

priser mellan stad och landsbygd och även i övrigt mellan olika delar av lan­

det. Beredningen hade därför icke velat föreslå någon särskilt för nu ifråga­

varande ändamål fixerad värdegräns utan ansett det vara lämpligare att söka

anslutning till den bestämning, som i utsökningslagen är given av utmätnings-

fn egendom. Det vill dock synas som om emot den gränsdragning som så­

lunda av lagberedningen gjorts kunna riktas invändningar av ungefär ena­

handa innebörd som de, vilka lagberedningen anfört mot att låta ett visst

maximibelopp av tillgångarna enligt bouppteckningen vara bestämmande. Även

vid bedömande av vad som skall anses för utmätningsfri egendom måste ju

ofta en värdering ske och denna kan utfalla olika under alldeles enahanda för­

hållanden som ovan angivits i fråga örn den värdering som sker vid boupp­

teckning. Och i viss mån omotiverat synes det också vara att värdegränsen

i ett bo efter en familjeförsörjare eller den som hade eget hushåll skulle bliva

en annan och högre än gränsen i ett bo efter den, som icke var familjeförsör­

jare och ej heller hade eget hushåll. Vidare kan tänkas att ovisshet uppstår

huruvida viss egendom är utmätningsfri eller ej, exempelvis ifråga örn livför­

säkring som avses i 116 § lagen om försäkringsavtal. Man måste därför räk­

na med att tvekan i många fall skall uppstå om ett bo är privilegierat uti nu

ifrågavarande hänseende eller icke, en tvekan som kunde medföra antingen

boets avträdande i många fall där så icke var erforderligt för vinnande av be­

frielse från gäldsansvaret eller, vad värre är, uraktlåtenhet att avträda i fall

där det sedermera visar sig att så borde hava skett för att undgå gäldsansva­

ret. Även örn vissa erinringar kunna riktas mot en till visst belopp fixerad

värdegräns har den dock den stora fördelen att den innefattar en klar och lätt-

tillämplig regel, som skyddar mot alla misstag beträffande boets karaktär uti

nu ifrågavarande hänseende. Såsom lämplig värdegräns torde få anses ett

belopp av högst 1,500 kronor för tillgångarnas värde enligt bouppteckningen.

Det hemställes att förevarande paragraf måtte ändras i enlighet med vad nu

anförts.

5 kap.

1

§•

Lagrådet:

Sista punkten i andra stycket lärer böra redigeras i närmare överensstäm­

melse med vad i 4 kap. 17 § andra punkten iakttagits, enär här ej är såsom

i 1 kap. 6 § fråga örn ett ansvar för skada tillskyndad vid boets för­

valtning.

7 §•

Lagrådet:

Där icke fråga är örn allmännyttigt ändamål, är genom de föreslagna bestäm­

melserna allenast under förhållandevis kort tid efter testators död sörjt för att

någon finnes som äger behörighet att föra talan med avseende å verkställande

av ändamålsbestämmelse. På goda skäl torde kunna antagas att bland dem

som i paragrafen angivits såsom taleberättigade arvinge och efterlevande make

Kungl. Majlis proposition nr7.

63

skulle av pietetsskäl i högre grad än de övriga komma att övervaka realiseran­

det av testators vilja uti ifrågavarande hänseende. Men inträffa kan att vid

testators död förefintlig sådan taleberättigad avlider omedelbart eller kort tid

efter testator. I syfte att åminstone i någon mån skapa ytterligare garantier

för att testators vilja må förverkligas torde därför kretsen av dem, som utrustas

med rätt till talan varom fråga är, böra något vidgas, och synes detta lämp­

ligen kunna ske genom att sådan rätt tillerkännes jämväl arvinges avkomling.

I andra stycket torde vara avsett att stadga att talan skall föras på förord­

nande av Konungens befallningshavande. Lagtexten lärer böra undergå här­

emot svarande jämkning.

6 kap.

8

§.

Lagrådet:

Har i följd av bristande enighet mellan delägarna skifteshandling av skiftes­

mannen upprättats och delgivits delägarna, får emellertid — såsom ock framgår

av 2 kap. 15 § andra stycket — utlämnande av tillgångar till de särskilda

skiftesdelägarna ej äga rum, förrän skiftet blivit ståndande genom att klan­

dertid obegagnad gått till ända eller lagakraftvunnen dom i skiftesfrågan före­

ligger. Med hänsyn härtill torde uttrycket verkställa skifte i första punkten

av förevarande paragrafs andra stycke böra undvikas.

Då det ej erfordras att skiftet godkännes av delägarna, lärer det i tredje

punkten av samma stycke böra heta att, om delägare vill klandra skiftet, han

har att vid talans förlust inom tre månader efter delgivningen instämma öv­

riga delägare till rätten.

8 kap.

1, 4 och 5 §§.

Lagrådet:

Den avfattning förevarande paragrafer erhållit i förslaget skulle möjligen

kunna giva anledning till den uppfattningen att det är en och samma tidsperiod

örn tio, fem eller tre år, som i dessa paragrafer omförmäles. Sådan är emeller­

tid icke förslagets innebörd. Vad 1 § angår har man här velat angiva den

tidrymd, under vilken någon skall hava varit borta utan att veterligen hava

varit vid liv för att ansökan örn hans dödförklarande må göras. Vid tillämp­

ning av 4 § åter är fråga om en annan tidsperiod, visserligen av samma längd

som i 1 § angives, men räknad tillbaka från dagen för kungörandet, och vad

5 § beträffar skall tidsperioden räknas bakåt i tiden från dagen för ärendets

slutliga företagande. Att ett ärende av ifrågavarande slag kunde få olika ut­

gång allteftersom åt stadgandena gåves den ena eller andra tolkningen torde

ligga i öppen dag. Så bleve händelsen örn det exempelvis utröntes att den borto­

varande väl varit vid liv inom tio år före det ansökan örn dödförklaringen

gjordes, men att sista underrättelsen örn honom i allt fall läge längre tillbaka i

64

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

tiden än inom tio år, räknade tillbaka i tiden från dagen för ärendets slutbe­

handling. Upplysas kan ju ock under ärendets gång att den bortovarande be­

funnit sig i livsfara, då han veterligen senast var i livet. Och i sådan hän­

delse skall ju vid den presumerade dödsdagens bestämmande en annan tidsbe-

räkning tillämpas än den som förutsattes då ansökningen i ärendet gjordes.

Det hemställes att de förevarande paragraferna jämkas under beaktande av

vad nu anförts.

7 §•

Lagrådet:

Angående stadgandet i sista stycket örn ersättningsskyldighet för egendom,

som bort återbäras men ej finnes i behåll, hänvisas till vad lagrådet vid 4 kap.

7 § erinrat rörande där meddelad ersättningsregel för likartat fall. Motiven

till förevarande paragraf intaga visserligen en annan hållning än den som fram­

trätt där nyssnämnda fall behandlas; hela frågan örn undantag från ersätt­

ningsregeln betraktas här såsom överlämnad till praxis att pröva enligt all­

männa rättsgrundsatser, och det göres därom ej annat uttalande än att i vissa

situationer även en besittare i ond tro torde böra undgå ersättningsskyldighet.

Emellertid synes det lagrådet vara lämpligast att, i överensstämmelse med vad

i 1854 års förordning örn dödförklaring iakttagits, i lagtexten helt förbigå

ersättningsspörsmålet och således låta sista punkten i stycket utgå eller, örn

detta icke anses böra ske, till stadgandet foga ett förbehåll, ägnat att före­

bygga obillighet i tillämpningen.

I samma stycke stadgas i dess första punkt att vid återbäring skall gäldas

ränta eller avkomst för tid då innehavaren var i ond tro. Det kan sättas i fråga

örn ej en sådan regel är alltför sträng. Under innehav i ond tro inbegripes, en­

ligt nyare svensk lagstiftnings terminologi, ej blott det fall att besittaren

vet sig vara obehörig till innehavet, utan jämväl det fall att han har skälig

anledning utgå från att så är förhållandet. Örn alltså den som i följd av död­

förklaring tillträtt egendom sedermera, därest han för sig fullt klargjorde bevis­

kraften av erhållna nya upplysningar, bort komma till insikt örn t. ex. att den

dödförklarade avlidit vid viss senare tidpunkt än i dödförklaringen antagits

och att vid sådant förhållande arvet borde tillkomma annan, skall han enligt

förslaget, ehuru numera kanske lång tid förflutit sedan dödförklaringen gavs

och ehuru efter de nya underrättelserna, vilka av honom ej godtogos, ytterliga­

re ett antal år förflyter utan att anspråk på arvet mot honom framställes, vara

förbunden att redovisa ränta eller avkomst allt från den tidpunkt då dessa

underrättelser blevo honom kända. Och i samma ställning befinna sig arv­

tagarens arvingar. En dödförklarad har exempelvis ärvts av sin morbroder,

denne i sin tur av sina barn. Långt senare ingå meddelanden som, bedömda

med en omsorgsfull och opartisk prövning, få sägas giva vid handen att den

dödförklarade i själva verket överlevde morbrodern och att i följd härav arvet

i dess helhet borde gått till en farbroder eller till allmänna arvsfonden. De

nyssnämnda arvingarna ha emellertid icke tyckt sig behöva skänka tilltro åt

de meddelanden de fått. Åter en rundlig tid förflyter innan något anspråk

Kungl. Majda proposition nr7.

65

mot dem reses. De lia då enligt förslaget att redovisa för avkomst eller ränta

under sist angivna tidrymd.

Den tyska civillagen bygger icke på en så sträng uppfattning. Enligt

Burgerl. Gesetzbuch §§ 2020—24, sammanställda med §§ 818 och 819, gäller

skyldigheten att redovisa avkomst och ränta till rätter arvinge endast för den

tid då innehavaren kände sin obehörighet ävensom för tid efter stämnings del­

givning. En mot besittaren ännu mildare ståndpunkt intager 1854 års förord­

ning: den som ursprungligen tillträdde i god tro är ej skyldig redovisa av­

komst förrän från den tid han fick veta att den dödförklarade alltjämt är vid

liv eller ock han av rätter arvinge instämts med anspråk på arvet. Anses

denna den gällande rättens ståndpunkt icke böra vidhållas — för vilken dock

ej saknas skäl -— synes ändringen i allt fall ej böra sträckas längre än till över­

ensstämmelse med den tyska lagens regel.

På samma sätt synes den i styckets andra punkt behandlade frågan örn

ersättning för nyttig kostnad böra bedömas.

Förslaget till lag angående införande av lagen om boutredning och

arvskifte.

1

§•

Lagrådet:

I remissen till lagrådet av förslagen är icke meddelat vid vilken tidpunkt

de nya lagarna äro avsedda att träda i kraft. Lagrådet utgår emellertid från

att meningen är att de skola bliva gällande den 1 januari året näst efter det,

under vilket de blivit antagna.

Uttrycket arvlåtaren, som kommit till användning såväl i förevarande para­

grafs andra stycke som i övergångsbestämmelserna till vissa andra av de före­

slagna lagarna samt i den föreslagna nya lydelsen av 2 och 4 §§ lagfartsför-

ordningen, bör undvikas, enär det i huvudlagens 1 § andra stycket användes

örn annan än den, vilkens dödsbo utredningen och arvskiftet avser.

⁴ §•

Lagrådet:

Med hänsyn till den stora betydelse i ekonomiskt avseende, som borgmästa­

res och råds befattning med bouppteckningars upprättande i åtskilliga städer

har för städerna själva eller rådstuvurättens befattningshavare, och då en ej

alltför knapp tid bör utmätas för de ändringar i avlöningsstater med mera,

som må påkallas av bouppteckningsprivilegiets upphörande, hemställes att i

första punkten av paragrafen tiden för privilegiets upphörande sättes så att

det fortbestår i fråga om dödsfall, som inträffa inom fem ar efter lagens ikraft­

trädande.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr

7.

5

66

7 §•

Kungl. May.ts proposition nr 7.

Lagrådet:

Iakttages en vid 3 kap. 5 § förslaget till lag om boutredning och arvskifte

gjord erinran att uppgiftsplikt rörande givna förskott bör i lika mån gälla

även örn förskottet ej lämnats av den döde utan av hans makes giftorättsgods,

lärer i 3 mom. av förevarande paragraf böra infogas en bestämmelse att vad i

nämnda paragraf av huvudlagen stadgas örn förskott av andra makens gifto­

rättsgods skall i fråga örn här avsedda fall gälla förskott som givits av sam­

fälld egendom.

Enligt 6 mom. andra punkten skall bodelägare, därest han vid skifte av

makars bo fått sig tillagd egendom varmed hustrun svarade för gäld som

avses i 11 kap. 5 § äldre giftermålsbalken, ansvara för gälden med den egen­

domen. Denna regel lärer skola äga giltighet även örn ingen försummelse i

fråga örn veterlig gälds betalning ligger bodelägarna till last. Med hänsyn

härtill synes momentet tarva omredigering, varvid till förebild kan tagas 26 §

förordningen örn urarvagörelse i dess lydelse enligt lag den 1 juli 1898.

I 7 mom. femte stycket har icke upptagits någon motsvarighet till bestäm­

melsen i promulgationslagen till konkurslagen 7 § 5. att hustru som begärt

undanskiftande skall underrättas om upprättat utdelningsförslag i konkur­

sen. Skälet till denna underlåtenhet får säkerligen sökas däri att varje del­

ägare i ett till konkurs avträtt dödsbo är att anse såsom gäldenär i konkurs­

lagens mening och följaktligen redan i denna egenskap skall, jämlikt 129 §

konkurslagen, underrättas örn utdelningsförslaget. Härav följer emellertid ock

att delägaren i följd av vad 103 § konkurslagen stadgar och oberoende av vad

i förevarande stycke föreskrives, skall hava av konkursdomaren underrättats

örn det i 108 § konkurslagen omförmälda borgenärssammanträdet. Yad här

avses är alltså blott att, där jäv framställts mot ansökan om undanskiftande,

sökande skall av rättens ombudsman få sig tillställd jämte jävskriften en ytter­

ligare erinran örn sammanträdet, i likhet med vad enligt 107 § konkurslagen gäl­

ler för det fall att anmärkning gjorts mot ingiven bevakning. Genom jämk­

ning i redaktionen synes detta förhållande böra utmärkas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om

allmänna arvsfonden.

Lagrådet:

Emot de föreslagna ändringarna är intet att erinra.

Den i gällande lag förekommande bestämmelsen, att boutredningsmannen

är berättigad att av boets medel erhålla skäligt arvode för uppdraget och er­

sättning för sina kostnader har, enligt vad lagrådet erfarit, föranlett att bout­

redningsmannen plägat, då utredningen givit överskott i tillgångar, i slut­

redovisningen upptaga sina anspråk härutinnan samt att, där kammaradvo-

katfiskalsämbetet vid den granskning som ämbetet jämlikt 12 § arvsfonds­

lagen har att ägna redovisningen lämnat denna utan anmärkning eller ock an­

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

67

språken nedsatts i enlighet med erinringar från ämbetets sida, därmed har

ansetts vara bestämt huru mycket i berörda hänseenden borde tillkomma bout­

redningsmannen. Det har alltså varit ämbetet, som å det allmännas vägnar

utövat bestämmanderätten, väl med stöd av, förutom nämnda 12 §, den ämbetet

i arvsfondslagen 3 § tillagda rätten att tala och svara i mål som röra fonden.

Hittills lärer icke hava förekommit att fråga av förevarande art dragits under

domstols prövning.

Den nu föreslagna lagändringen synes icke behöva föranleda ändring i den

hittillsvarande praxis i fråga örn dödsbon med tillräckligt överskott i tillgån­

gar. Såsom lagberedningen anfört, har emellertid paragrafens nuvarande ly­

delse föranlett att arvode och kostnadsersättning ansetts icke kunna beredas

boutredningsmannen i vidare mån än boet härtill lämnat tillgång. Vid brist i

boet har boutredningsmannen alltså blivit utan ersättning för såväl arbete som

utlägg. Den föreslagna lagändringen åsyftar att i den mån boets behållning

icke förslår till ersättning åt boutredningsmannen — eller såsom han för

framtiden skulle benämnas gode mannen — sådan i stället skall utgå av all­

männa arvsfonden. Frågan vem det skall tillkomma att a fondens vägnar be­

stämma örn dylik ersättning har icke berörts i motiven, och den lärer icke vara

av beskaffenhet att böra regleras genom civillag. Lagrådet har emellertid

funnit sig böra fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att nödiga be­

stämmelser träffas i ämnet. Det torde vara klart att kammaradvokatfiskals-

ämbetets behörighet att tala och svara för fonden i och för sig icke innefattar

befogenhet i det avseende varom här är fråga.

Förslaget till lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.

Lagrådet:

Då ändringar nu ändock måste vidtagas i förmynderskapslagens 7 kap.,

synes lämpligt att utbyta det nuvarande andra stycket i 2 §, vilket redan från

gällande lags ståndpunkt sett har en föga tillfredsställande formulering, mot

en erinran örn vad lagen örn boutredning och arvskifte stadgar örn förmyndares

ansvar mot borgenär i dödsbo eller annan, vars rätt av utredningen beror, för

skada som tillskyndas dem genom hans åtgärd eller försummelse.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Lagrådet:

I de fall som avses i den föreslagna nya 88 a § far försäljning av utmätt

egendom äga rum endast efter samtycke av dem som företräda dödsboet, så

vida icke är fråga örn egendom som är utsatt för förstörelse eller väsentlig för­

sämring. Undantagsstadgandet har alltså här erhållit ett mera begränsat till-

lämplighetsområde än den motsvarande regel, som 40 § första stycket utsök­

ningslagen innehåller i fråga örn försäljning av utmätt egendom i där avsett

fall. Någon anledning att icke låta undantagsregeln i förevarande paragraf

68

Kungl. Mnj:ts proposition nr 7.

omfatta all sådan egendom, som omförmäles i nyssnämnda 40 § synes emeller­

tid icke förefinnas, och då överensstämmelse mellan de båda föreskrifterna är

önskvärd hemställes att ifrågavarande bestämmelse i 88 a § ersättes med en

hänvisning till första stycket i 40 §.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen.

11

§•

Lagrådet:

De särskilda föreskrifter örn prövning av konkursansökan vilka upptagits i

andra stycket skola äga tillämpning när delägare i dödsbo, som ej är ställt

under förvaltning av boutredningsman, ansökt örn boets avträdande till kon­

kurs och ansökningen ej biträtts av samtliga dödsbodelägare. Ett förtydligan­

de av lagtexten på denna punkt synes vara önskvärt.

97 §.

Lagrådet:

Det föreslagna nya tredje stycket i denna paragraf avser, såsom av lagbe­

redningens motiv till 1 kap. 5 § i förslaget till lag örn boutredning och arv­

skifte (sid. 149) framgår, att förhindra att nödigt underhåll till efterlevande

make och oförsörjda barn eller adoptivbarn komme att med tillämpning av så­

väl huvudregeln i 97 § första stycket konkurslagen som berörda 1 kap. 5 §

utgå under längre tid än tre månader efter dödsfallet, något som eljest skulle

äga rum då dödsboets egendom avträddes till konkurs senare än en månad

efter dödsfallet. Mot förslagets nu nämnda innebörd lärer intet vara att erin­

ra. Men den nya regeln i 97 § innefattar, såsom lagberedningen ock framhål­

lit, jämväl en annan begränsning. Inträffar avträdandet av dödsboets egen­

dom till konkurs innan en månad förflutit efter dödsfallet, skulle underhållet

utgå under kortare tid än tre månader. Starka billighetsskäl, vilka icke lära

behöva närmare angivas, tala här mot att egendomsavträdet må verka inskrän­

kande i underhållsrätten; i detta fall synes alltså underhållet böra utgå under

hela tremånadersperioden från dödsfallet räknat. Det hemställes att det ifrå­

gavarande stadgandet jämkas i nu angiven riktning, vilket torde kunna ske

sålunda att däri upptages en hänvisning till 1 kap. 5 § andra stycket lagen om

boutredning och arvskifte.

Förslaget till lag" angående ändring i förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och örn årsstämning.

Lagrådet:

De i denna förordning föreslagna ändringarna avse bland annat en förkort­

ning av inställelsetiden från ett år till sex månader. En följd härav har blivit

att den nu i förordningen använda benämningen å kallelsen å de okända borge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

69

närerna -—- årsstämning — ej kunnat bibehållas. Någon ny efter det kortare tids*

måttet anpassad benämning å kallelsen har emellertid icke upptagits i försla­

get. Det synes emellertid böra tagas under omprövning om icke ordet halvårs-

stämning här lämpligen kunde komma till användning. Vinner detta förslag

godkännande lärer härav betingad ändring i förslaget kunna ske antingen så

att den nya benämningen får inflyta endast i den nya rubriken till författningen

eller ock så att den införes, förutom i rubriken, jämväl i slutet av första punk­

ten i § 9 inom parentes samt i §§ 12—17 och 20 å de ställen, där i gällande

lydelsen förekommer ordet årsstämning, ävensom iakttages i första stycket av

de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnades av lagrådet utan erinran.

Justitierådet Alexanderson tilläde:

Lagberedningens motiv till förslagen upptaga mera än 600 sidor stor och

tättryckt oktav. Av denna vidlyftiga framställning är blott en del att hän­

föra till »motiv» i egentlig mening: diskussion av de föreliggande legislativa

problemen, med översikter av främmande rättssystems ställning i huvudfrå­

gorna och redogörelse för svensk rättsutveckling, samt angivande av skälen för

den i förslagen intagna ståndpunkten. Återstoden är kommentar; och i denna

del har man alldeles icke begränsat sig till att underlätta studiet av lagtexten

genom framhävande av vad där är utsagt eller icke utsagt och påvisande av

sammanhanget och relationen mellan olika lagbud. Utan man har, med steg­

ring i en tendens, som i våra större lagarbeten från senare tid gjort sig allt­

mera märkbar, givit en framställning av den större rättsvetenskapliga kom­

mentarens typ. Med eftersträvad hög grad av fullständighet gives besked,

ofta med utgångspunkt i teser av mera allmänrättsligt innehåll, örn vad inom

det av förslagen berörda rättsområdet skall anses gälla jämväl på punkter som

icke blivit föremål för lagreglering.

Detta förfaringssätt är mycket förklarligt. Vid uppbyggnaden av de nya

balkarna i allmänna civillagen lägger man sig vinn om att iakttaga största

möjliga begränsning i fråga örn laginnehållet och korthet i uttryckssättet. Bak­

om den framlagda knappa lagtexten ligger en så mycket grundligare genom­

arbetning av rättsmaterialet. Det ligger då nära till hands att man vill låta

detta myckna och högt kvalificerade arbete komma till nytta även i annan form,

och härtill erbjuder sig framställningen i motiven. Härmed är emellertid för­

bunden en viss fara som icke bör underskattas. En officiell kommentar tillägges

gärna en yttre auktoritet som ingalunda är helt av godo. Bland lagskipare

är det en vitt utbredd benägenhet att anse en fråga örn lagens rätta tillämpning

avgjord i och med att därom uttalats en mening i motiven, och det göres därvid

icke vederbörlig distinktion mellan sådana fall, där det gäller ett val mellan

olika möjliga läsningar av en lagtext, och sådana där spörsmålet ej är föremål

70

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

för behandling i skriven lag och dess lösning måhända är att söka med ledning

av överväganden av allmännare rättsprinciper. Följden härav blir bl. a. att

den tendens att låsa fast rättsutvecklingen för avsevärd tid framåt, som inne­

bor i all lagreglering, breder sig över långt vidare områden än oundvikligt är.

För den som sätter sig närmare in i saken står det dock klart att ett

uttalande i en dylik kommentar i många fall egentligen är uttryck för en en­

skild författares vetenskapliga mening, även örn det kommit att hallstämplas

såsom en enhällig lagkommittés ståndpunkt. Det är i själva verket uteslutet

att samtliga ledamöter av en flerhövdad lagstiftningskommitté skulle under

samarbetet kommit att helt ena sina åsikter i alla de otaliga rättsvetenskapliga

frågor, som i en kommentar av denna art komma under behandling. Åtminsto­

ne i fråga om nyanser, örn ej mera, är mången gång den uppställda satsen

eller dess ofta praktiskt betydelsefulla motivering ett adekvat uttryck blott

för dens ståndpunkt, som fört pennan.

Granskning av lagförslag i lagrådet måste begränsas till förslagets text

och de uttalanden som med denna stå i sådant sammanhang att själva försla­

gets innebörd därav med nödvändighet influeras. Med förestående reflexioner

har jag blott velat förebygga det missförstånd att tystnad i fråga örn kom-

mentarievis gjorda uttalanden i motiven innebär anslutning till desamma, något

som i detta fall ingalunda alltid är förhållandet.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

71

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 januari 1933.

N ärvarande:

Statsministern

H^ansson,

statsråden

U^ndén, N^othin, S^chlyter, W^igforss,

V^ennerström, L^eo, E^ngberg, E^kman, S^köld.

Departementschefen, statsrådet Schlyter, anmäler lagradets den 19 januari

1933 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 september 1932 remitte­

rade förslaget till lag örn boutredning och arvskifte med flera lagförslag och

anför:

»Föreliggande lagförslag innefatta ett led i den pågående revisionen av 1734

års lag. Den 25 januari 1918 uppdrogs åt lagberedningen att efter fullbordad uppställning.

omarbetning av giftermålsbalken företaga revision av ärvdabalken och vad

därmed äger samband. Samtidigt tilläts det lagberedningen att framlägga

förslag i särskilda efter ämnenas beskaffenhet lämpade avdelningar. Den 30

september 1921 överlämnade lagberedningen förslag till revision av ärvdabal­

ken, första avdelningen, som innehöll förslag till lag örn förmynderskap och

till vissa därmed sammanhängande författningar. Nämnda förslag framla­

des för 1924 års riksdag och blevo i huvudsak av riksdagen godkända, varefter

lagar i dessa ämnen utfärdades den 27 juni 1924. I enlighet med den plan, som

uppgjorts för behandlingen av successionsrätten, avgav beredningen därefter

den 22 december 1925 betänkande med förslag till lag örn arv och till andra

den legala arvsrätten berörande författningar, vilka förslag gjordes till före­

mål för proposition till 1928 års riksdag. Sedan förslagen med vissa ändringar

av riksdagen godkänts, utfärdades lagar i hithörande ämnen den 8 juni samma

år. Med betänkande den 30 september 1929 avgav lagberedningen förslag till

lag örn testamente och vissa andra författningar, som därmed ägde samband,

och sedan förslagen framlagts för 1930 års riksdag och av riksdagen bifallits,

promulgerades den 25 april samma ar de salunda beslutade lagarna. De för­

slag, som nu föreligga, avse nya regler rörande boutredning och arvskifte, och

härmed har revisionen utsträckts över ärvdabalkens hela område. De föreslag­

na reglerna hava emellertid icke sammanförts med tidigare utfärdade lag­

bestämmelser till ett förslag till ny ärvdabalk. Efter nya giftermålsbalkens

antagande hava tillkommit åtskilliga lagar av sådant innehåll, att deras inord­

nande under särskilda balkar kräver ingående överväganden. Verkställigheten

av denna formella omarbetning bör lämpligen utgöra en särskild lagstiftnings-

72

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

uppgift, i vilken också far inga att behandla uppkommande frågor örn sådana

ändringar i sakligt hänseende, vilka kunna befinnas önskvärda med hänsyn till

erfarenheterna från lagarnas praktiska tillämpning.

Det samarbete, som år 1927 inletts mellan Sverige och Finland, har omfattat

jämväl förevarande lagstiftningsområde. Örn innehållet av de förslag, som ut­

arbetats på grundvalen av de svensk-finska förhandlingarna, har enighet upp­

natts i väsentliga delar. Det finska förslaget till nya bestämmelser på succes-

sionsrättens område föreligger emellertid ännu icke i slutgiltigt skick.

Förslaget till lag om boutredning och arvskifte omfattar åtta kapitel. I 1 kap.

givas regler örn förvaltning av dödsboet genom bodelägarnas försorg, vilken

förvaltningsordning efter arvlåtarens död normalt skall inträda med avseende

å dödsboets egendom. Till detta kapitel hava också förts sådana föreskrifter,

som skola tillämpas på boutredning överhuvud, nämligen angående rättshand­

lingar för dödsboets räkning och underhållsrätt ur kvarlåtenskapen. 2 kap.

innehåller regler om särskild dödsboförvaltning, som på grund av domstols be­

slut under vissa förutsättningar kan ersätta dödsbodelägarnas gemensamma

förvaltning, och i samband därmed hava upptagits närmare föreskrifter örn te-

stamentsexekutorsförvaltningen. I 3 kap. återfinnas regler örn bouppteckning,

och i 4 kap. behandlas de frågor, som sammanhänga med betalningen av den

dödes gäld. Arvskiftet regleras i 6 kap., och i 7 kap. hava meddelats bestäm­

melser örn sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Slutligen innehåller 8 kap. stad-

ganden om dödförklaring. Övriga lagförslag äro huvudsakligen betingade av

de bestämmelser, som sålunda föreslagits rörande boutredning och arvskifte.

innehåll3

regler’ som ^ör närvarancle gälla på ifrågavarande område, ingå i väsent­

liga delar i 1734 ars lag, och det är tydligt, att dessa regler icke i allo upp­

fylla de krav, som betingas av ändrade samhällsförhållanden. Visserligen

har partiellt reformarbete ägt rum tid efter annan, men åtskilliga av de så­

lunda tillkomna bestämmelserna lida av de svagheter, vilka merendels samman­

hänga med ett dylikt förbättringsarbete. Särskilt gäller detta örn 1862 års ur-

arvaförordning, som innefattar den viktigaste påbyggnaden av ärvdabalkens

föreskrifter i ämnet.

Den ofullständighet, som vidlåder gällande lag, framträder redan därutin-

nan, att frågan örn själva dödsboförvaltningen endast blivit indirekt reglerad.

I förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo finnas

några kortfattade föreskrifter örn dödsboets vård under tiden närmast efter

dödsfallet, och dessa bestämmelser få jämte urarvaförordningens stadganden

örn ansvaret för den dödes gäld utgöra underlag för de principer, som äro att

tillämpa rörande boutredningens handhavande. Enligt dessa principer, som

i viss mån bekräftas i 12 kap. 3 § nya giftermålsbalken, skall dödsboets egen­

dom förvaltas av den dödes arvingar samt, örn han var gift, hans efterlevande

make. Vidare är det erkänt, att arvlåtaren har rätt att genom testamente ut­

se någon att i arvingarnas ställe vara dödsboförvaltare (testamentsexekutör),

och visst stöd härför är även att finna i 1861 års förordning. Någon ytterli-

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

73

gare möjlighet till särskild dödsboförvaltning gives emellertid icke, frånsett

avveckling i konkursens form, och denna omständighet utgör den allvarligaste

bristen i nuvarande ordning. Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning

eller testamentsexekutorsförvaltningen uppfyller nämligen icke under alla för­

hållanden de krav, som kunna ställas på en ändamålsenlig boutredning.

Även i andra hänseenden har frånvaron av lagregler varit kännbar. För

den viktiga del av boutredningen, som består i verkställandet av förekom­

mande testamentariska förordnanden i form av legat eller ändamålsbestäm­

melser, är testamentslagen i viss mån av betydelse genom de i 3 kap. upptag­

na tolkningsreglerna, men i övrigt måste verkställigheten äga rum enligt prin­

ciper, som utbildats i doktrin och praxis. I starkt behov av omarbetning äro

också de föreskrifter, som behandla arvskiftet. Särskilt gäller detta lösningen

av det konfliktfall, som uppkommer, då delägarna ej kunna enas om skiftets

genomförande.

När det gäller att revidera reglerna örn dödsboutredningen, måste till en

början övervägas, huruvida en lösning kan vinnas i den riktningen, att för­

valtningen anförtros åt offentlig myndighet eller att boutredningen äger rum

under former, som innebära en avsevärt starkare offentlig kontroll än för

närvarande. En dylik ordning tillämpas exempelvis i Danmark och Norge

och erbjuder beaktansvärda fördelar, särskilt för rättsägare i boet, som icke

personligen taga del i en privat boutredning. Emellertid har det befunnits,

att starka skäl, främst av organisatorisk art, tala emot en så genomgripande

omläggning, och lagberedningen har uppvisat, hurusom de syften, som man

önskar vinna med reformarbetet, stå att ernå genom införande av regler, som

utgå ifrån den helt privata boutredningen såsom den normala ordningen och

lämna möjlighet till att få denna ersatt av en särskild dödsboförvaltning un­

der andra och mera betryggande former för de olika rättsägarna i boet.

Vid revisionsarbetet har lagberedningen salunda i stort sett utgått från

gällande lag och därifrån upptagit de rättsregler, som alltjämt fylla sitt än­

damål. Och samtliga nya stadganden kunna, även till den del de innehålla

mer eller mindre genomgripande ändringar i dödsboförvaltningen, sägas bygga

på grundvalen av de i 1734 års lag innefattade principerna. 1 avsevärda delar

har uppgiften kunnat inskränkas till en närmare utveckling av den gällande

rätten, sådan den med stöd av doktrin och praxis gestaltat sig inom ramen för

lagens knapphändiga stadganden.

Beträffande förslagens innehåll vill jag i det följande närmare beröra

grundsatserna och i anslutning därtill redogöra för de viktigaste bestämmel­

serna. I övrigt får jag, särskilt i fråga örn detaljerna i förslagen, hänvisa

till lagberedningens betänkande. I

I den paragraf, som inleder 1 kap. förslaget till lag örn boutredning och

arvskifte, regleras den form av dödsboförvaltning, som normalt skall inträ­

da vid arvlåtarens död. Åt huvudintressenterna i dödsboet har lämnats att.

övertaga den dödes egendom till gemensam förvaltning. De sålunda förva.lt-

ningsberättigade, vilka betecknas såsom dödsbodelägare, utgöras av den dö­

des legala arvingar och, därest arvlåtaren upprättat testamente, sådana testa-

Allmänna

bestämmel­

ser örn

boutred­

ningen.

Dödsbo­

delägarnas

gemensamma

förvaltning.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Den för­

beredande

vården av

dödsboets

egendom.

mentstagare, som erhållit kvarlåtenskapen i dess helhet, kvotdel därav eller

obestämt överskott (universella testamentstagare). Är arvinge genom testa­

mente utesluten från del i kvarlåtenskapen, är han ändock att betrakta såsom

förvaltningsberättigad delägare, medan testamentet är föremål för prövning.

Pa motsvarande sätt anses universell testamentstagare såsom delägare även

innan det står fast, att testamentet är giltigt.

Var den döde gift, skall efterlevande maken äga att deltaga i förvaltningen,

såframt ej bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Är maken arvinge

eller universell testamentstagare, har han naturligtvis rätt att i denna sin

egenskap taga del i boutredningen.

Särskilda regler hava uppställts för de fall, då någon skall taga arv eller

testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avli­

dit. Sådan sekundosuccessor skall vara delägare i första mottagarens döds­

bo men ej i arvlåtarens. Ehuru successionen härledes från arvlåtaren, ter sig

i själva verket den slutliga mottagarens rätt såsom en andelsrätt i den före­

gående successorns dödsbo. Tillämpad på den legala sekundosuccessionen en­

ligt 2 kap. arvslagen, innebär denna regel, att efterlevande maken är ensam

delägare vid arvlåtarens död och att båda makarnas sidoarvingar inträda så­

som delägare vid boutredningen efter den sist avlidna maken.

Såvitt angår kretsen av förvaltningsberättigade delägare, innefattar försla­

get en viktig nyhet därutinnan, att de universella testamentstagarna medräk­

nats såsom förvaltningsberättigade dödsbodelägare. Att åt sådan testaments­

tagare inrymts förvaltningsrätt innebär emellertid icke annat än en konse­

kvens av hans successionsrättsliga ställning; i verkligheten har han samma

rätt i kvarlåtenskapen som den legala arvingen.

Vissa av de uppgifter, vilka ingå i boutredningen, såsom betalningen av

den dödes gäld samt verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, be­

handlas i särskilda kapitel, medan den förvaltande verksamhet, som i allmän­

het ankommer på dödsbodelägarna, i 1 kap. 1 § karakteriseras så, att de hava

att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom

och företräda dödsboet mot tredje man. De särskilda förvaltningsåtgärderna

få alltså bedömas ur synpunkten, huruvida de hänföra sig till boutredningens

behöriga genomförande.

Liksom för närvarande är fallet, bilda enligt förslaget dödsbodelägarna i

sin gemensamma förvaltning en samfällighet av enklaste slag. Alla deltaga

i förvaltningen, och varje åtgärd förutsätter enighet örn beslutet. Från denna

regel göres dock ett undantag. Åtgärd, som ej tål uppskov, får företagas,

oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Under boutredningens

fortgång kan nämligen en sådan situation inträda, att ett hastigt ingripande

är nödvändigt och att uppskov för alla delägarnas sammankallande skulle

föranleda skada eller förlust.

I anslutning till de grundläggande bestämmelserna örn dödsboförvaltningen

hava i förslaget upptagits föreskrifter örn vården av dödsboets egendom intill

dess att samtliga delägare tillstädeskommit och den gemensamma förvaltnin­

gen kan taga sin början. Dessa föreskrifter överensstämma i princip med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

75

som för närvarande gäller i detta ämne. Den förberedande vården av döds­

boets egendom skall sålunda alltjämt ankomma pa dem, som vid arvlåtarens

död faktiskt stå närmast till att taga hand om egendomen. Liksom enligt 1861

års förordning är möjlighet öppnad att få särskild god man av rätten förordnad

att utöva den vård, varom här är fråga.

Enligt förslaget uppfattas dödsboets egendom såsom en självständig för- Rättshand-

mögenhetsmassa, vilken av dödsbodelägarna förvaltas i syfte att, under till- lint^trlle!^_er

godoseende av samtliga rättsägares intressen, förmedla egendomens övergång

ningen,

på successorerna i kvarlåtenskapen. De rättshandlingar, som företagas i detta

syfte, bliva direkt anknutna till dödsboet såsom ett särskilt subjekt för rät­

tigheter och skyldigheter. På denna punkt föreligger en avvikelse fran nu

gängse uppfattning, enligt vilken de rättshandlingar, som inga i bout­

redningen, binda dödsbodelägarna personligen, icke dödsboet såsom sådant.

Å andra sidan bör betonas, att dödsboets rättssubjektivitet är beroende av bo­

utredningens ändamål att avveckla den dödes ekonomiska förhållanden. För

dödsboet få ej företagas andra rättshandlingar än som erfordras för begrav­

ningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Denna begränsning

har sin största betydelse med avseende å stiftande av gäld. Den dödes bor­

genärer och andra rättsägare, som icke deltaga i förvaltningen, böra icke få

sina intressen tillbakasätta av nya borgenärer, vilka icke tillfört dödsboet

motsvarande valuta.

Från nämnda princip, vilken erhållit särskilt uttryck i 1 kap. 3 §, bär det

emellertid av hänsyn till tredje man, som träder i förbindelse med dödsboet,

varit nödvändigt att stadga undantag i den riktningen, att rättshandlingen

blir för boet bindande, om medkontrahenten var i god tro, d. v. s. icke insett

eller bort inse, att rättshandlingen icke varit erforderlig för boutredningen.

Denna undantagsregel är påkallad av kravet på säkerhet i handel och vandel.

För den utomstående är det icke alltid lätt att avgöra, huruvida en viss rätts­

handling ligger inom ramen för boutredningen eller icke, och vid ursäktliga

misstag har det synts rimligare att lägga risken på dödsboet.

Under samförvaltningen företrädes dödsboet av samtliga dödsbodelägare

Bouppteck-

såväl i fråga om enskilda rättshandlingar som inför domstol och andra myn-

dighetcr. Emellertid kan det för tredje man möta vissa svårigheter att kon- handling,

trollera, att denna princip blivit följdriktigt genomförd. Till skydd för tredje

man har därför upptagits ett stadgande, som åt bouppteckningen skänker ka­

raktär av legitimationshandling. Vad tredje man i god tro slutit med dem,

som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, blir gällande, även örn andra

delägare skulle finnas. I viss utsträckning ifrågakomma rättshandlingar re­

dan under den tid, som förflyter, innan bouppteckning är upprättad, och för­

slaget har så långt det är möjligt skänkt beaktande åt de svårigheter, som

därvid kunna uppstå i legitimationshänseende. Eftersom det för tredje man

är särskilt svårt att erhålla kännedom örn möjligen förefintliga universella

testamentstagare, kan en rättshandling bliva bindande, ehuru sådan delägare

icke medverkat. Förutsättning är dock, att medkontrahenten varit i god tro,

d. v. s. saknat vetskap örn testamentstagaren och ej heller haft anledning att

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

antaga hans existens. Och vidare fordras, att rättshandlingen skäligen icke

kunde anstå tills bouppteckning blivit förrättad.

D dödsboet ” En svårlöst fråga är, huruvida och i vilken omfattning arvlåtaren närstå­

ende personer av billighetsskäl böra under boutredningstiden åtnjuta särskilda

förmaner ur det oskiftade dödsboet. Någon dylik rätt finnes icke enligt

gällande lag, frånsett den underhållsrätt, som vid konkurs kan inträda med

stöd av 97 § konkurslagen. Det är icke svårt att påvisa fall, då en rätt

att ur boet utfå förskott eller t. o. m. underhåll på andra rättsägares be­

kostnad kan vara starkt motiverad. Å andra sidan är det icke lätt att upp­

ställa allmänna regler, som tillräckligt smidigt anpassa sig efter de skiftande

förhållandena. Förslaget löser i 1 kap. 5 § frågan så, att dödsbodelägare un­

der vissa omständigheter äga rätt till förskott ur kvarlåtenskapen, medan

de personer, vilka statt arvlåtaren närmast, tillförsäkrats en i lagen närmare

bestämd underhållsrätt, som till sitt innehåll icke är begränsad till vad på den

behövande belöper enligt successionsrättsliga normer. Vad till en början an­

gar utfående av förskott, kan en dödsbodelägare påkalla denna förmån endast

om han varit för sin försörjning beroende av arvlåtaren och alltjämt är i behov

av medel för sådant ändamål. Delägaren har icke heller rätt att erhålla mera

än som uppenbarligen inrymmes under hans blivande lott i kvarlåtenskapen och

kan lämnas utan olägenhet för boutredningen. Underhållsrätt i verklig mening

tillägges allenast efterlevande make samt oförsörjda barn eller adoptivbarn.

Oaktat den behållna egendom, som tillfaller make, barn eller adoptivbarn, icke

förslår, föreligger en rätt till nödigt underhåll ur boet under en tid av tre

månader från arvlåtarens död.

Vad salunda stadgats utgör icke något hinder för att egendom förskottsvis

utgives ur dödsboet även under andra förutsättningar. Det står exempelvis

dödsbodelägare, som under samförvaltning handhava boutredningen, fritt att

medgiva förskott ur boet, sa snart det kan ske utan skada för annans rätt,

men det skall betonas, att rätten att påkalla sådan förmån är begränsad av

de föreskrifter, som givits under 1 kap. 5 § i förslaget.

ägarnas1’ Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning innebär, att åt dem, som äro

^ansvarighet lottägare i boet, överlämnats att, med beaktande av övriga rättsägares in­

för ^skada, tressen, genomföra boutredningen. Härav följer, att envar delägare är pliktig

att svara för skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

någon, vars rätt är beroende av utredningen. Föreskrift örn sådan ersätt­

ningsskyldighet meddelas i inledningskapitlets sista paragraf, som även på­

bjuder solidarisk betalningsskyldighet, därest flera råkat i ansvarighet för

viss skada. Förslaget löser också frågan örn fördelningen av det ersättnings­

belopp, som av sådan anledning utgivits av någon bland flera dödsbodelägare.

Särskild

dödsbo­

förvaltning.

Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning utgör på goda grunder den nor­

mala formen för boutredningen. Det ligger naturligtvis nära till hands att

låta huvudintressenterna i boet själva bestämma örn de särskilda åtgärderna.

Genom att förvaltningen utövas av delägarna blir avvecklingen också både

smidig och billig. Emellertid uppfyller denna förvaltning icke under alla

Kungl.

Maj:ts proposition

nr

7.

77

förhållanden de krav, som kunna ställas på en ändamålsenlig boutredning.

Först och främst förutsätter ett gott resultat, att samförstånd råder mellan

de olika delägarna i boet. Tyvärr brister denna förutsättning ej sällan, och

en enda delägare kan lägga hinder i vägen för åtgärder, som måste vidtagas

i boutredningssyfte. Kunna delägarna ej enas örn att själva uppdraga för­

valtningen åt någon annan, saknas för närvarande hjälpmedel till bot för det

missförhållande, som sålunda uppkommer. Och det har varit en av de vikti­

gaste uppgifterna att genom nya regler tillhandahålla en förvaltningsordning,

som i ett dylikt läge kan träda i stället för samförvaltningen.

Den nuvarande ordningen har också visat sig otillfredsställande i vissa fall,

då dödsboet är på obestånd eller ovisshet råder, huruvida egendomen förslår

till täckning av den dödes gäld. I ett dylikt fall är egendomens avträdande

till konkurs den enda alternativa utväg, som står till buds, och denna utväg

måste anlitas, örn dödsbodelägarna icke vilja påtaga sig det personliga ansva­

ret för gälden. Den förvaltningsorganisation, som konkursen innebär, är ofta

onödigt tung och dyrbar för de fall, i vilka borgenärerna i själva verket kun­

na erhålla full betalning. Emot konkursförfarandet tala också vissa skäl av

annan art. Urarvagörelsen anses allmänt kasta en skugga på den dödes

minne och undvikes därför av dödsbodelägarna, även då egendomsavträdet med

hänsyn till boets ställning bör framstå såsom en fullt legitim åtgärd. Även

av dessa skäl är det önskligt att äga tillgång till en avvecklingsform, som

bättre än konkursen tillgodoser dödsbodelägarnas intressen utan att verka till

skada för borgenärernas rätt.

Erågan örn en utredningsform, som i fall av behov kan träda i stället för

dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, har i förslaget lösts så, att för­

valtningen kan övergå på en särskild dödsboförvaltare. Denne skall kunna

förordnas av den domstol, som handlägger mål och ärenden rörande kvarlåten-

skapen och dess behandling. Sådan dödsboförvaltare benämnes boutrednings­

man och är att skilja från den, som handhar boutredningen allenast med stöd

av dödsbodelägarnas uppdrag.

Av det redan anförda har framgått, att det under olika förhållanden kan vara

önskvärt att åvägabringa en dylik dödsboförvaltning. Enligt 2 kap. 1 § i för­

slaget skall förordnande av boutredningsman därför kunna komma till stånd

under ganska vidsträckta förutsättningar. Först och främst skall sådant för­

ordnande meddelas, så snart någon dödsbodelägare gör framställning därom.

Något behov av särskild dödsboförvaltning har dödsbodelägaren icke att

styrka. Redan den omständigheten, att en delägare icke vill fortsätta den

gemensamma förvaltningen, skall anses utgöra tillräcklig anledning att bifalla

en framställning örn boutredningsmansförordnande. Framställningen kan ock­

så göras på vilket stadium av boutredningen som helst. Det är emellertid att

märka, att om förordnande av boutredningsman meddelas på ansökan, som

göres sist en månad efter det bouppteckning förrättades, dödsbodelägarna där­

igenom undgå att drabbas av personligt ansvar för den dödes gäld. Samma

verkan har fortfarande avträde till konkurs inom nämnda tid, och förslaget

innebär sålunda, att dödsbodelägarna äga olika möjligheter att vinna befrielse

Förvaltning

genom bout­

redningsman,

förordnad

av rätten.

78

Kungl. Maj:ts proposition nt

7

.

från gäldsansvar. Såsom förut framhållits, hava delägarna särskild anledning

att i första hand åstadkomma förvaltning genom boutredningsman, när ovisshet

råder örn dödsboets ekonomiska ställning.

Förordnande av boutredningsman kan även meddelas på begäran av testa­

mentsexekutör. Denna möjlighet är särskilt betydelsefull under den tid, som

förflyter, innan testamentet tagit åt sig laga kraft. Testamentsexekutör har

nämligen företräde till erhållande av förordnandet såsom boutredningsman,

och härigenom är sålunda tillfälle berett för en testamentsexekutör att inträda

i dödsboförvaltningen, oaktat testamentet ännu icke skänker honom rätten

därtill. Emellertid möter det icke hinder för testamentsexekutorn att begära

boutredningsmansförordnande även efter det att testamentet vunnit laga kraft.

Är dödsboet på obestånd eller dess ställning osäker, kan en dylik ansökning

vara påkallad i dödsbodelägarnas intresse. Örn åtgärden vidtages inom den

för egendomsavträde bestämda tiden, frikallas delägarna från gäldsansvar,

vilket eljest åvilar dem, oavsett att förvaltningen utövas av en testamentsexe­

kutör. Denna förvaltning är nämligen icke omgärdad av sådana garantier, att

den i och för sig kan tillmätas gäldsbefriande verkan.

Rätt att påkalla förvaltning genom boutredningsman tillkommer också un­

der närmare angivna förutsättningar den, som erhållit legat ur kvarlåtenska-

pen. Visserligen skall erforderligt skydd för legataries rätt i första hand be­

redas på annat sätt, nämligen genom ställande av säkerhet eller genom av­

skiljande av egendom, som omfattas av det testamentariska förordnandet, men

örn dessa åtgärder icke förslå, har legatarien möjlighet att bringa dödsboet

under förvaltning av boutredningsman. Vad som nu sagts örn legat gäller

även förordnande, som innefattar ändamålsbestämmelse (modus). I sistnämnda

fall äger den, som får föra talan örn ändamålsbestämmelsens fullgörande, att

hos rätten göra framställning örn beslut enligt 2 kap. 1 §.

Vidare skall boutredningsmansförordnande meddelas på begäran av borgenär

eller den, som står i ansvar för gäld efter den döde, där det måste antagas, att

dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest äventyras. För dessa

rättsägare kan det vara ekonomiskt fördelaktigt, att avvecklingen av ett insol­

vent dödsbo sker i annan ordning än genom konkurs. Och även örn dödsboets

egendom är tillräcklig för borgenärernas förnöjande, är det ibland av intresse

att få boets egendom genom särskild förvaltning skild från egendom, som till­

hör en insolvent dödsbodelägare.

Slutligen kan boutredningsman förordnas med stöd av testamente, därest

arvlåtaren föreskrivit, att dödsboets egendom skall vara undantagen delägarnas

förvaltning. Örn arvlåtaren därjämte utsett någon att vara testamentsexekutör,

har denne att utöva dödsboförvaltning i sådan egenskap, men är testaments­

exekutör ej insatt eller kan den utsedde ej fullgöra uppdraget, skall rätten på

framställning av rättsägare i boet meddela beslut om särskild dödsboförvalt­

ning genom boutredningsman. Rätten har även att ex officio fatta sådant

beslut, därest det kommer till rättens kännedom, att de angivna förutsättnin­

garna äro för handen. På grund av dessa föreskrifter får en arvlåtare möj-

lighet att genom testamente effektivt sörja för att särskild dödsboförvaltning

städse blir anordnad.

Till boutredningsman skall förordnas någon, som med hänsyn till förelig­

gande omständigheter är lämplig för uppdraget. Särskilt avseende skall

fästas vid förslag, som framställes av rättsägare i boet. Det är nämligen av

betydelse, att förvaltningen kan utövas under största möjliga förtroende från

dem, som representera de sakliga intressena i boet. Även dödsbodelägare kan

förordnas till boutredningsman, och en sådan anordning kan vara påkallad

särskilt i de fall, då delägaren på förhand är så insatt i boets angelägenheter,

att han framför andra har förutsättningar att genomföra förvaltningen. Så­

som förut nämnts, skall testamentsexekutör, därest sådan är utsedd, hava fö­

reträdesrätt,- han skall förordnas, örn ej skäl tala däremot. Möjlighet finnes

även att förordna flera boutredningsman, och rätten äger att bestämma, huru­

vida och efter vilka grunder förvaltningsuppgifterna skola mellan de olika

utredningsmännen fördelas.

Den processuella ordning, i vilken särskild dödsboförvaltning skall kunna

utverkas, har gjorts så enkel som möjligt. Vid ansökningen skall endast fogas

avskrift av bouppteckningen eller uppgift å dagen för inregistreringen. Har

bouppteckning ännu ej förrättats, lämnas i stället uppgift örn delägarna i boet

samt, därest testamentsexekutör är utsedd, jämväl örn hans namn och hemvist.

Innan rätten träffar sitt avgörande, skola såsom regel dödsbodelägarna erhålla

tillfälle att yttra sig. I trängande fall kan interimistiskt beslut fattas, och

sådant beslut får på landet meddelas även av domaren.

Boutredningsmannen kan entledigas på egen begäran, såframt han har gil­

tiga skäl att frånträda uppdraget. Han kan även bliva entledigad mot sin

vilja, örn han visar vårdslöshet eller försumlighet i förvaltningen eller det av

annan anledning icke är lämpligt, att han fullföljer utredningsarbetet. Har

testamentsexekutör förordnats till boutredningsman och förklaras testamentet

sedermera ogiltigt, kan hans förordnande komma under förnyad prövning. Det

företräde, som tillerkänts testamentsexekutör, är nämligen betingat av testa­

mentet, och det bör vara möjligt att få frågan örn förvaltningsuppdraget om­

prövad i det nya läge, som uppkommit genom testamentets ogiltighet. Denna

nyprövning rubbar emellertid icke det förut fattade beslutet, såvitt därigenom

särskild dödsboförvaltning blivit anordnad. Har sådan förvaltning kommit

till stånd, kan den upphöra allenast på framställning av samtliga dödsbodel­

ägare och under förutsättning, att skada icke är att befara för någon, vars rätt

är av utredningen beroende. Är testamentsexekutör förordnad, skall rätten

icke heller meddela beslut i ärendet, förrän hans samtycke inhämtats.

På boutredningsmannen ankommer att vidtaga alla för dödsboets utredning

erforderliga åtgärder, och han handlar i regel fullt fritt och självständigt i

förhållande till de olika intressenterna i boet. Undantag är endast stadgat i

fråga örn överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. För sådan åtgärd er­

fordras samtycke av dödsbodelägarna, för den händelse boutredningsmannen

icke tillika av arvlåtaren utsetts till testamentsexekutör. Vägra delägarna sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr

7.

79

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förvaltning

genom

testaments­

exekutör.

samtycke utan. skäl eller möter eljest hinder att erhålla sådant samtycke, kan

det ersättas av tillstånd, meddelat av rätten. Det är också föreskrivet, att

boutredningsmannen i viktigare ärenden skall inhämta delägarnas mening, där

det lämpligen kan ske. Sistnämnda bestämmelse innefattar dock icke någon

inskränkning i boutredningsmannens behörighet att företräda dödsboet i för­

hållande till tredje man.

När boutredningen framskridit så långt, att bodelning eller skifte kan äga

rum, har boutredningsmannen att därom göra anmälan till delägarna. Sam­

tidigt bör han avgiva redovisning för sin förvaltning. Å andra sidan behåller

boutredningsmannen egendomen i sin vård, till dess att verkställd delning står

fast. Boutredningsmannen är naturligtvis också underkastad redovisnings­

skyldighet för det fall att han frånträder uppdraget, innan det blivit slutligen

utfört.

Särskilda regler hava uppställts för sådana fall, då tillgångarna i boet icke

förslå till gäldens betalning. Visserligen är dödsbokonkursen alltjämt bibe­

hållen såsom form för tvångsavveckling vid insolvens, men boutredningsmans-

förvaltningen är icke endast avsedd att vara ett genomgångsled till konkurs.

Det lärer ej sällan förhålla sig så, att en frivillig uppgörelse med borgenärerna

är för alla parter förmånligare än ett konkursförfarande, och man har räknat

med att en boutredningsman har större möjligheter än delägarna själva att få

en sådan uppgörelse till stånd. Boutredningsmannen har därför uttryckligen

ålagts att söka träffa avtal med borgenärerna angående deras förnöjande, och

först örn uppgörelse icke kan ernås och delägarna ej heller fylla bristen, skall

boets egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs. Vad sålunda

stadgats gäller oberoende av den omständigheten, huruvida dödsbodelägarna

själva hava personlig ansvarighet för den dödes gäld eller icke.

Det har visat sig svårt att komma till en ur alla synpunkter fullt tillfreds­

ställande lösning av frågan om kontroll å boutredningsmannens förvaltning.

Efter noggrann prövning av olika utvägar har lagberedningen stannat för ett

system, som huvudsakligen innebär övervakning från dödsbodelägarnas sida

i förening med tillsyn av rätten. På begäran av delägare eller när rätten eljest

prövar lämpligt, skall rätten förordna god man att öva tillsyn å förvaltningen.

Sådan god man äger genomgå räkenskaper och andra handlingar samt verk­

ställa inventering i dödsboet, och han skall, på föreläggande av rätten eller

framställning av delägare, meddela upplysningar örn boet och dess förvalt­

ning samt, därest det föreligger anledning till anmärkning, göra anmälan hos

rätten.

Kontroll kan anordnas även i annan form. Är god man icke utsedd, kan

rätten, på ansökan av delägare eller eljest, påbjuda revision antingen så, att

boutredningsmannen förelägges att vid viss tidpunkt avgiva redogörelse för

sin förvaltning, eller också så, att någon förordnas att företaga granskning

av förvaltningen och däröver lämna berättelse.

I anslutning till reglerna för boutredningsmansförvaltningen givas vissa

bestämmelser rörande dödsboförvaltning genom testamentsexekutör. Det fast­

slås i lagen, att ett testamentsförordnande, varigenom arvlåtaren insätter testa-

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

81

mentsexekutor, innefattar bemyndigande att företaga alla för dödsboets ut­

redning erforderliga åtgärder. En testamentsexekutör är sålunda icke bun­

den av de inskränkningar, som gälla för den av rätten förordnade boutrednings­

mannen med avseende å överlåtelse av fast egendom och tomträtt. Å andra

sidan har en stor del av de föreskrifter, som uppställts för boutredningsman­

nen, erhållit motsvarande tillämpning å testamentsexekutorn. Särskilt må

framhållas, att möjlighet finnes att få en testamentsexekutör entledigad, därest

han visat sig olämplig att handhava utredningen.

Bouppteckningen skall enligt förslaget behålla den viktiga uppgift, som

den för närvarande har i boutredningen, och revisionsarbetet har gått ut på

att få i bouppteckningen inrymda så fullständiga och tillförlitliga upplys­

ningar som möjligt.

Såsom regel skall bouppteckningen fortfarande förrättas inom tre månader

från arvlåtarens död. Bouppteckningsplikt åligger delägare, som omhänder-

har dödsboets egendom, eller, örn särskild dödsboförvaltning är anordnad, bout­

redningsmannen eller testamentsexekutorn. Till förrättningen kallas samtliga

delägare, och kallelse skall utgå å efterlevande make, även örn denne icke är

att räkna till dödsbodelägarna. Därest lott i kvarlåtenskapen skall njutas

först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall kallelse

också ske å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att på sådant

sätt taga arv eller testamente.

Den befattning, som i vissa städer tillkommer borgmästare och råd med av­

seende å bouppteckningars förrättande, är enligt förslaget avsedd att upphöra.

Bouppteckningen skall sålunda såväl i stad som på landet förrättas av två gode

män, tillkallade av den som sitter i boet. Under en övergångstid gäller emeller­

tid den nuvarande ordningen, och på vissa villkor kan äldre lag även efter

utgången av nämnda tid vinna fortsatt tillämpning.

Samtliga delägare skola beredas tillfälle att deltaga i bouppteckningsför-

rättningen. Har någon av dem ej varit närvarande, skall till bouppteckningen

fogas bevis, att han blivit i tid kallad.

Liksom för närvarande skall anteckning ske av tillgångar och skulder efter

uppgift av den, som har boet i sin vård eller är bäst insatt i boets förhållan­

den. Lever make efter, upptecknas även hans tillgångar och skulder. Var

giftorättsgemenskap utesluten, sker sådan anteckning dock endast örn efter

den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken

taga andel i boet. I fråga örn efterlevande makens egendom göres i regel vär­

dering allenast av giftorättsgodset. Finnes sådan successor, som nyss nämnts,

erfordras emellertid värdering jämväl av den enskilda egendomen.

Testamente skall intagas i bouppteckningen eller bifogas i bestyrkt av­

skrift, och vad sålunda stadgats skall också gälla örn äktenskapsförord angå­

ende förmögenhetsordningen.

Det händer ej sällan, att den döde efterlämnar egendom på flera orter. I

sådant fall är det tillåtet att förrätta särskild bouppteckning på var och en

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr

7.

6

Bouppteck­

ning.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr7.

Betalningen

av dödsboets

gäld.

av dessa orter. En av bouppteckningarna skall dock innehålla en samman­

fattning av boets tillgångar och skulder.

Beträffande inregistrering av bouppteckningen innefattar förslaget i prin­

cip anslutning till den ordning, som nu gäller. Bouppteckningen skall ingivas

till vederbörande domstol i stad inom en månad och på landet sist å det ting,

som infaller näst efter en månad från upprättandet. Finnas flera bouppteck­

ningar, skola de företes samtidigt, och tiden räknas från det den sista boupp­

teckningen förrättades.

Enligt gällande rätt råder stor oklarhet, huru det skall förfaras, när efter

bouppteckningen yppas ny tillgång eller gäld efter den döde eller någon an­

nan felaktighet i den upprättade handlingen. I förslaget stadgas, att inom

en månad skall uppgöras handling, som innefattar tillägg eller rättelse till

bouppteckningen. Och om sådan handling gäller i övrigt vad som föreskrivits

rörande bouppteckning i allmänhet.

Därest den dödes egendom icke avträdes till förvaltning av boutrednings­

man eller till konkurs efter ansökan, som göres sist en månad efter bouppteck­

ningen, bliva dödsbodelägarna ansvariga för sådan gäld efter den döde, som

var känd vid bouppteckningen. I fråga örn ansvaret för den dödes gäld över­

ensstämmer förslaget sålunda i princip med den gällande rätten. Eftersom

universella testamentstagare räknas till dödsbodelägarna, hava emellertid dessa

testamentstagare, i motsättning till nuvarande lag, samma ansvar som legala

arvingar, och det är vidare att märka, att boutredningsmansförvaltning har

enahanda verkan som konkurs. Bakom den ordning, i vilken frågan örn gälds-

ansvaret blivit löst, ligger den hävdvunna uppfattningen, att boutredningen

kan anförtros åt dödsbodelägarna själva, endast örn de personligen svara för

den dödes gäld.

Ett problem, som hittills knappast fått någon säker lösning ens i praxis,

utgör den rättsliga behandlingen av den situation, som uppstår, då gäld yppas

först efter bouppteckningens förrättande. Denna fråga låter sig reglera på

olika sätt, som var för sig kunna synas väl motiverade. Emellertid är det ömk­

ligt att finna en lösning, som icke bara är principiellt hållbar utan även kan

vinna tillämpning utan alltför invecklade former. Med beaktande av sådana

synpunkter har lagberedningen föreslagit, att följande bestämmelser medde­

las i detta ämne. Dödsbodelägarna hava möjlighet att fritaga sig från ansvar

för ny gäld genom att inom en månad avträda boets egendom till förvaltning

av boutredningsman eller till konkurs. Har egendomsavträde ägt rum, bliva

delägarna fria från ansvar även för den förut kända gälden, såframt de till

dödsboet utgiva vad som utöver den avträdda egendomen och eljest tillgängliga

medel erfordras till täckning av denna gäld.

Det möter ibland svårigheter att avgöra, huruvida viss gäld skall anses så­

som ny gäld eller icke. Detta är särskilt fallet i fråga örn sådana förbindel­

ser, för vilka betalningsskyldighet låter sig fastställa först vid en framtida

tidpunkt. Anledning till tvekan kan även finnas i sådana fall, då den döde

gått i borgen och huvudgäldenären vid den normala avträdestidens utgång

Kungl. Majlis proposition nr 7.

83

varit fullt solvén! Frågan har nu lösts på ett sätt, som innefattar skälig

hänsyn till dödsbodelägarnas intressen. Om delägarna hava giltig anledning

att antaga, att de icke skola nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller

viss annan förbindelse, skall gälden icke anses såsom veterlig. Den blir att

betrakta såsom känd gäld först i samma ögonblick som delägarna få anledning

att räkna med betalningsskyldighet för dödsboet.

Sin rätt att med gäldsbefriande verkan avträda dödsboets egendom kunna

dödsbodelägarna förvara, endast örn de avhålla sig från förvaltningsåtgärder,

som försämra boets ställning. För den händelse egendomen blir föremål för

förfogande till skada för borgenärerna, ådraga sig delägarna omedelbart an­

svar för gälden. I lindrigare fall kan dock påföljden stanna vid skyldighet att

ersätta den uppkomna skadan.

Enligt förslaget skall vidare, liksom enligt gällande rätt, personligt ansvar

inträda, örn delägarna göra sig skyldiga till grövre försummelse med avse­

ende å bouppteckningens förrättande eller företaga skifte, innan borgenärerna

blivit förnöjda.

Principen örn det personliga gäldsansvaret kan innebära en alltför stor hård­

het i vissa fall, då tillgångarna i boet hava ett ringa värde men skulderna

uppgå till betydande belopp. En viktig nyhet är därför, att gäldsansvaret ej

inträder, örn efter den döde finnes allenast sådan egendom, som ej kunnat ta­

gas i mät hos honom.

Förslaget innefattar också ändring i fråga örn regleringen av det ansvar,

som drabbar legal representant för dödsbodelägare. Förmyndare eller god

man skall icke vara personligen ansvarig för den dödes gäld utan endast svara

för skada, som genom vårdslöshet kan tillskyndas borgenärerna.

I ett flertal tekniska detaljer har revisionen kunnat inskränkas till en över-

arbetning av de regler, som upptagits i urarvaförordningen. Sålunda åter­

finnas i förslaget tydligare och enklare föreskrifter rörande återbäring efter

verkställt skifte och återställande av egendom, som utgivits såsom legat eller

på grund av ändamålsbestämmelse, ävensom angående betalning av gäld un­

der avträdestiden samt uppsägning av gäld från dödsboets sida.

De regler, som i förslaget givits rörande verkställande av legat och ända-

målsbestämmelser, torde till icke ringa del vara att betrakta som kodifiering euer

av gällande rätt, sådan den utbildat sig i teori och praxis. På några punkter

föreligga emellertid nyheter av betydelse för den effektiva verkställigheten

melser.

av arvlåtarens vilja.

Legat, som belastar den oskiftade kvarlåtenskapen, skall utgivas, så snart

det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av boets utredning.

Den hänsyn, som sålunda bör tagas till andra rättsägare, innebär först och

främst, att det testamentariska förordnandet skall hava vunnit laga kraft, och

oavsett förordnandets giltighet får verkställigheten icke skada borgenärer eller

andra successorer i kvarlåtenskapen. I regel är tiden för legatets fullgörande

icke inne, förrän gälden betalats eller det står fullt klart, att kvarlåtenskapen

förslår. Å andra sidan skall legatet utgivas före arvskiftet, och till skydd

84

Kungl. Majlis proposition nr 7.

för legatarien har stadgats, att dödsbodelägare, som företaga arvskifte, innan

legatet utgivits eller därför erforderlig egendom ställts under särskild vård,

bliva solidariskt ansvariga för legatets verkställande, såsom örn skifte ej ägt

rum. Legatarien kan sålunda i detta läge hålla sig till vilken som helst av

dödsbodelägarna men har icke rätt att utfå mera än som kunnat utgå ur kvar-

låtenskapen, därest verkställighet ägt rum i vanlig ordning.

För den händelse legatets fullgörande lagts på viss arvinge eller testaments­

tagare, har denne att utgiva legatet, när han själv kommit i åtnjutande av sin

successionsrätt. I sådant fall kan verkställigheten följaktligen bliva upp­

skjuten till en tidpunkt, som infaller efter arvskiftets förrättande.

Eftersom legatarien icke har rätt att deltaga i boutredningen, bör erforder­

ligt skydd beredas honom gentemot dödsboförvaltare, som visa vårdslöshet

eller försumlighet och därigenom äventyra legatet. Enligt förslaget kan lega­

tarien under sådana förutsättningar hos rätten utverka förordnande, att sä­

kerhet skall ställas för legatets utgörande eller att den egendom, som är i

fråga, skall sättas under särskild vård. Äro dispositioner av denna art icke

tillfyllest, bär legatarien, såsom förut framhållits, möjlighet att påkalla för­

ordnande av boutredningsman.

Beträffande avkastning av legat under boutredningstiden och kostnader,

som under samma tid nedläggas å egendomen, innehåller förslaget särskilda

regler, och i anslutning därtill löses också frågan örn ränta på penninglegat.

Såvitt ej annat framgår av testamentet, skall legatarien äga uppbära ränta ef­

ter fem procent årligen, sedan fyra månader förflutit från arvlåtarens död.

Vad som stadgats örn legat har enligt förslaget erhållit motsvarande till-

lämpning å ändamålsbestämmelse. I 3 kap. 9 § testamentslagen klarlägges,

huru det förhåller sig med skyldigheten att verkställa testamentarisk ända­

målsbestämmelse, och samma lagrum innefattar även föreskrift örn rätt

till talan mot den, som underlåter att ställa sig testamentet till efterlevnad.

Sistnämnda stadgande har överflyttats till lagen om boutredning och arvskifte,

och i samband därmed har talerätten utvidgats. För närvarande får talan

föras av arvinge, efterlevande make, universell testamentstagare och testa­

mentsexekutör. Enligt förslaget inrymmes talerätt även åt boutredningsman,

förordnad enligt 2 kap. 1 §, samt, såvitt fråga är örn allmännyttigt ändamål,

åt Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen

skall ske.

Arvskifte.

Frånsett det privilegium, som i ett fåtal städer tillkommer borgmästare och

råd med avseende å förrättande av arvskifte, har delningen av kvarlåtenska-

pen alltid ansetts såsom en enskild angelägenhet, vars genomförande får bero

på intressenterna själva. Samma ståndpunkt intager föreliggande förslag, en­

ligt vilket arvskiftet principiellt förrättas av arvingarna och de universella

testamentstagarna. Vad angår arvskiftesprivilegiet, har det icke bibehållits

ens i den omfattning, som enligt förslaget gäller i fråga örn borgmästares och

råds befattning med upprättande av bouppteckningar.

Den enskilda delägaren bör icke kunna påkalla skifte, förrän delning kan ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

85

utan men för övriga delägare i boet. Mot delägares bestridande får skifte

därför ej företagas, innan bouppteckning ägt rum och all veterlig gäld bli­

vit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess

betalning ställts under särskild vård. Skall legat eller ändamålsbestämmelse

fullgöras ur den oskiftade kvarlåtenskapen, må skifte ej heller påfordras, in­

nan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess

fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Sedan delägarna enat sig örn fördelningen av egendomen, hava de att där­

över upprätta skriftlig handling, som underskrives av delägarna med vittnen.

Såsom redan inledningsvis erinrats, uppstå för närvarande betydande svå­

righeter, då enighet icke kan vinnas örn skiftets genomförande. Denna fråga

löses i förslaget så, att skiftesförrättningen lägges i händerna på en skiftes­

man, som på begäran av delägare förordnas av rätten. För den händelse ut­

redningen verkställts av boutredningsman eller testamentsexekutör efter

vad i 2 kap. är föreskrivet, skall denne emellertid städse utan särskilt för­

ordnande fungera såsom skiftesman, såframt han icke själv är delägare i boet.

Erfordras skiftesmansförordnande, tillämpas i stort sett samma procedur, som

gäller för förordnande av boutredningsman.

Skiftesmannen bestämmer tid och plats för skifte samt kallar dödsbodel­

ägarna till förrättningen. I första hand skall han söka förmå delägarna

att ena sig om en lämplig fördelning. Kan skiftet ej genomföras i sådan ord­

ning, skall skiftesmannen själv bestämma örn delningen och upprätta skiftes­

handling. Denna handling delgives därefter vederbörande dödsbodelägare, och

örn klander ej instämmes inom tre månader från delgivningen, blir det sålunda

upprättade skiftet ståndande.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo lämnas i ett särskilt

å-

kapitel åtskilliga regler, vilka innefatta motsvarighet till ärvdabalkens kort-

manlevnad

fattade stadganden på detta område. I fråga örn förvaltningen av boets egen- *dödsbo*

dom gäller i stort sett vad som föreskrivits rörande vanlig förvaltning i bout-

redningssyfte. Regeln är sålunda, att dödsbodelägarna gemensamt vidtaga

nödiga åtgärder och företräda boet mot tredje man. Därest viss tid ej fast­

ställts för beståndet av dylikt avtal, gäller det tills tre månader förflutit efter

skedd uppsägning. Ehuru den i avtalet bestämda tiden ej tilländagått, inträ­

der uppsägningsrätt under vissa i lagen närmare angivna förhållanden. Sär­

skilt må framhållas, att avtalet kan uppsägas, örn efterlevande make, som del­

tagit i avtalet, gifter om sig eller om någon delägare avlider och efterlämnar

andra delägare än sådana, som redan förut ingått i den genom avtalet bildade

samfälligheten.

Det sista kapitlet handlar om dödförklaring och är avsett att ersätta de be-

Död-

stämmelser, som i detta ämne återfinnas i förordningen den 27 november 1854.

1 at ng'

Enligt förslaget kan dödförklaring å försvunnen person vinnas efter avsevärt

kortare tids bortovaro än enligt gällande rätt, nämligen redan .efter det tio

år förflutit sedan han senast veterligen var vid liv. Skulle den bortovarandes

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ålder överstiga sjuttiofem år, förkortas tiden ytterligare till fem år, och örn

försvinnandet skedde i livsfara, må dödförklaringen erhållas efter tre års

förlopp.

Promulga-

I en särskild promulgationslag sammanfattas de bestämmelser, som erford-

^°”nelser.m ras me<^ avseende å den nya lagens ikraftträdande. Såsom regel är tiden

för arvlåtarens död avgörande för tillämpningen. Först örn arvlåtaren avlidit

efter den för ikraftträdandet bestämda dagen, skola lagens regler lända till

efterrättelse.

Såsom redan påpekats, gälla för närvarande särskilda föreskrifter om bo­

uppteckning i vissa städer. Denna ordning är avsedd att fortfara under en

viss övergångstid, och även efter utgången av nämnda tid kan Kungl. Maj :t

på särskild framställning medgiva, att borgmästares och råds befattning med

bouppteckningars förrättande skall bestå tills vidare eller för viss tid. Sär­

skild bouppteckningsavgift skall dock ej i något fall erläggas, där dödsfallet

inträffat efter övergångstidens slut.

Under vissa förhållanden blir den nya lagen tillämplig, fastän arvlåtaren

avlidit före lagens ikraftträdande. Förordnande av boutredningsman eller av

skiftesman kan utverkas även i sådana dödsbon, vilka eljest äro att behandla

enligt äldre lag. Också säkerhetsåtgärder till skydd för legat och ändamåls­

bestämmelser kunna påfordras med stöd av nya lagens regler. Därest bout­

redningsman eller skiftesman blivit förordnad, träder nya lagen i alla delar i

tillämpning med avseende å åtgärder, som därefter vidtagas. Genom dessa

bestämmelser är det sålunda sörjt för att de särskilda fördelar, som nya lagen

erbjuder till underlättande av boutredningen, komma även de dödsbon till

godo, i vilka förvaltningen påbörjats under äldre lagens giltighetstid.

Såvitt angår den rätt, som i dödsbo kan tillkomma efterlevande make, äro

de föreslagna reglerna örn boutredning och arvskifte avfattade med hänsyn

till nya giftermålsbalken. Under en avsevärd tid har man emellertid att räkna

med tillämpning av den äldre giftermålsbalken, och de särskilda bestämmel­

ser, som härav påkallas, hava sammanförts i promulgationslagen och utgöra

följaktligen ersättning för de stadganden, som rörande detta ämne återfinnas i

urarvaförordningen.

Följdför-

Av de föreslagna reglerna om boutredning och arvskifte hava betingats åt-

fattnmgar.

skillra ändringsförslag på andra områden. Några av dessa förslag medföra

i och för sig sakliga nyheter av praktisk betydelse. Sålunda må i fråga örn

konkurslagstiftningen framhållas, att dödsbo, som är föremål för dödsbodel­

ägarnas gemensamma förvaltning, icke försättes i konkurs omedelbart på be­

gäran av enskild delägare i boet. Är konkursansökningen icke gjord av samt­

liga delägare, utsättes ärendet till vidare prövning och övriga bodelägare un­

derrättas örn ansökningen. Göres framställning örn särskild dödsboförvaltning

och blir i anledning därav boutredningsman förordnad, förfaller konkursansök­

ningen, men ,i annat fall leder den slutliga prövningen till att konkursansök­

ningen bif alles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

87

Ej sällan sökes i dödsbo kallelse å okända borgenärer. Stämningstiden,

som nu uppgår till ett år, föranleder emellertid i åtskilliga fall ett avsevärt

uppskov med boutredningens avslutning. Till undvikande av denna olägenhet

har stämningstiden enligt förslaget förkortats till sex månader, och ändringen

har utsträckts att gälla för alla de fall, i vilka utfärdande av dylik kallelse

blivit i lag medgivet.

Slutligen skall påpekas, att i lagfartsförordningen upptagits bestämmelser,

som angiva, att lagfart kan beviljas oskiftat dödsbo med avseende å fast egen­

dom i boet. Lagfart för dödsboet träder sålunda i stället för sådan gemensam

lagfart, som för närvarande plägar meddelas samtliga delägare i boet. I viss

mån belyser detta ändringsförslag uppfattningen av dödsboet såsom ett sär­

skilt subjekt för rättigheter och skyldigheter.»

Härefter redogör departementschefen för innehållet i lagrådets utlåtande

och anför därvid:

»Med anledning av lagrådets granskning hava de av lagberedningen ut­

arbetade förslagen i vissa delar underkastats överarbetning inom justitie­

departementet. Beträffande de principer, som ligga till grund för försla­

gen, och de väsentliga nyheter, som däri innefattas, föreligger icke någon

anmärkning från lagrådet eller dess särskilda ledamöter. De anmärkningar

som framställts avse, förutom spörsmål av redaktionell natur, behandlingen av

vissa detaljfrågor och hava till största delen iakttagits vid överarbetningen.

Överarbetning

inom justitie­

departe­

mentet.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt hava ändringar skett i .Förslaget

1 kap. av förslaget till lag örn boutredning och arvskifte.

boutredning

Vid 2 kap. har lagrådet, som funnit införandet av boutredningsmansin- och arv-

stitutet utgöra ett synnerligen lyckligt grepp, förordat annan benämning å s V e-

den, som erhåller rättens uppdrag att utöva dödsboförvaltningen. Denna änd­

ring har jag icke funnit skäl att tillstyrka. Den av lagberedningen valda be­

teckningen är icke avsevärt tyngre än den av lagrådet föreslagna och har den

fördelen framför den senare, att den ansluter sig till det allmänna språk­

bruket. Med hänsyn till den gängse uppfattningen rörande juridiska termer

av ifrågavarande art synes det icke möta hinder att använda benämningen bo­

utredningsman även å en juridisk person. Vad lagrådet i övrigt anmärkt vid

förevarande kapitel har däremot blivit iakttaget.

I 3 kap. hava i enlighet nied lagrådets hemställan de i h—6 §§ upptagna

bestämmelserna omgrupperats till vinnande av större överskådlighet. I enlig­

het med lagrådets yttrande hava även i dessa paragrafer vidtagits vissa änd­

ringar beträffande uppgift i bouppteckning örn sådan den döde tillhörig liv­

försäkring, som, enär förmånstagare är insatt, ej ingar i boet, samt beträf­

fande skyldighet att lämna uppgifter till bouppteckningen och edfästa den­

samma ävensom angående temat för bouppteckningsed.

Vad av lagrådet erinrats beträffande den i 3 kap. 5 § andra stycket av

förslaget upptagna bestämmelsen örn uppgift i bouppteckning angåen­

de vissa förskott och gåvor, som lämnats av den döde, har endast

88

Kungl. May.ts proposition nr

7

.

delvis ansetts böra föranleda ändring- av förslaget. Lagberedningen har

föreslagit uppgiftsskyldighet beträffande egendom, som delägare eller dennes

avkomling av den döde mottagit såsom förskott eller eljest såsom

gåva, med visst undantag för sedvanliga skänker. Syftet med denna

bestämmelse är väsentligen, att bouppteckningen skall komma att in­

nehålla sådana faktiska upplysningar, som erfordras för att laglottsberät-

tigade arvingar skola kunna med framgång påkalla avräkning av förskott

eller återbäring av gåva, när genom förskottet eller gåvan arvinges laglott

skulle lida intrång. I synnerhet har det ansetts betydelsefullt att för vin­

nande av upplysning örn sådana förskott och gåvor kunna taga i anspråk den

edgångsskyldighet, som är stadgad beträffande uppgifter till boupptecknin­

gen. Emellertid har lagberedningen ansett uppgifts- och edgångsskyldigheten

icke böra utsträckas till att avse gåvor till andra än delägare eller deras av-

komlingar. Lagrådet har ifrågasatt en väsentlig utsträckning av uppgifts-

skyldigheten utöver vad av lagberedningen föreslagits. Lagrådets erinran har

såtillvida iakttagits, att även förskott, som givits av efterlevande makens gifto-

rättsgods, samt gåva till efterlevande maken eller dennes avkomling ansetts

böra upptagas i bouppteckningen. I övrigt synas emellertid övervägande skäl

tala mot den av lagrådet förordade utvidgningen av stadgandet. Yäl kan det,

med hänsyn till förskotts betydelse ej blott för laglottens utan även för arvslot­

tens beräkning, synas tilltalande, örn bouppteckningen kunde innehålla uppgift

örn samtliga av arvlåtaren lämnade förskott. Detta syfte — som för övrigt ej till

fullo vinnes genom lagrådets förslag, enligt vilket vissa grupper av förskott

ej skola upptagas — är emellertid i praktiken synnerligen svårt att realisera, i

det att för dem, som enligt förslaget äro uppgiftspliktiga vid bouppteckningen,

i allmänhet ej skulle bliva möjligt att fullgöra en så vittgående uppgiftsplikt,

Denna synes ej böra göras mera omfattande än att uppgifterna åtminstone i

alla vanliga fall kunna med säkerhet lämnas av de uppgiftspliktige. Mot­

svarande synpunkter kunna anföras i vad rör ytterligare utsträckt uppgifts­

plikt beträffande gåva. Den av lagrådet föreslagna avfattningen har vidare

blivit något invecklad och mindre överskådlig. Detta är en olägenhet i fråga

örn en bestämmelse, vilken såsom den förevarande måste vid varje bouppteck­

ning uppmärksammas av gode männen och den, som lämnar uppgiften, och

som även skall ligga till grund för bouppteckningens bekräftande under ed­

lig förpliktelse. Det synes också möta oöverstigliga svårigheter att på ett på en

gång lättfattligt och fullständigt sätt stadga uppgiftsskyldighet beträffande

förskott och gåva i alla de fall, då avräkning eller återbäringsskyldighet kan

äga rum. Av dessa skäl har uppgiftsplikten ej fått större omfattning än det

överarbetade förslaget utvisar. I lagberedningens förslag hava slutligen, utöver

nyssnämnda ändringar, företagits vissa av lagrådets yttrande föranledda jämk­

ningar.

De erinringar, som lagrådet framställt vid 3 kap. 7 och 8 §§ samt 9 §

tredje stycket, hava iakttagits. Mot föreskriften i tredje punkten av 9 § första

stycket har av lagrådet anmärkts, att den kunde föranleda det missförstånd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

89

att behörighet att vara god man vid bouppteckningsförrättning skulle tillkom­

ma även god man, som jämlikt 1 kap. 2 § förordnats att omhändertaga och

vårda boet, varför ifrågavarande punkt borde utgå. Av förslagets ordaly­

delse får emellertid anses framgå, att förevarande punkt endast avser den,

som jämlikt andra punkten i samma stycke blivit förordnad att föranstalta

örn bouppteckning. Att en sålunda förordnad person må själv tjänstgöra så­

som god man vid bouppteckningen synes vara i sak riktigt, något som av lag­

rådet ej heller bestritts, och även örn berörda punkt utginge, torde bouppteck­

ningar likväl kunna förväntas komma att bliva förrättade i sådan ordning.

Att registrering av dessa då måste vägras synes icke vara lämpligt, och för

att undvika denna konsekvens har punkten ansetts böra bibehållas sådan den

av lagberedningen föreslagits.

Bestämmelserna i 4 kap. hava i lagberedningens förslag, såsom i motiven

framhålles, grupperats på det sätt, att först (i 1—10 §§) upptagits föreskrif­

ter om gäldens betalning och ansvaret därför under en i huvudsak regelmässig

boutredning, att därefter (i 11—14 §§) reglerats vissa särskilda grunder för

delägarnas ansvar för den dödes gäld, även da de ej uraktlåtit att inom stad­

gad tid göra sig urarva, och att till sist (i 15—19 §§) givits allmänna regler

örn ansvarets omfattning och innebörd samt örn undantag fran ansvarigheten

i särskilda fall. I enlighet med den sålunda valda uppställningen hava främst

i kapitlet givits regler örn tid för egendomsavträde och om delägares person­

liga ansvar såsom påföljd av att sådan tid försittes. Lagrådet har ansett

denna uppställning icke vara rätt lyckligt funnen och i stället förordat den

ordning, att först borde behandlas förhållandet mellan boet och dess borgenä­

rer (förslagets 8—10 §§), därefter delägares personliga ansvarighet för gäld

(1—4 och 11—19 §§) samt slutligen skyldighet att återbära egendom till

boet för täckning av gäld (5—7 §§), varjämte även inom den andra av dessa

avdelningar viss omgruppering borde ske. Ehuru det måste medgivas, att

den sålunda föreslagna indelningen väl ansluter sig till de olika bestämmel­

sernas rent juridiska innebörd, har jag likväl icke ansett mig böra i denna del

frångå lagberedningens förslag. Förslaget kan sägas till indelningsgrund hava

valt de olika konkreta situationer, för vilka de särskilda reglerna skola komma

till användning, och härigenom torde de delvis med nödvändighet invecklade

stadgandena i kapitlet framträda på mest lättfattliga sätt. Detta synes mig

vara riktigt, då bestämmelserna om behandling av gåhlén i ett dödsbo böra

vara så avfattade, att de kunna erbjuda säker ledning även åt lekmän. Icke minst

torde det vara angeläget, att delägare i ett dödsbo på en framträdande plats

erhålla tydligt besked örn sin skyldighet att inom viss tid verkställa egendoms­

avträde, där de ej vilja bliva personligen ansvariga för gäld efter den döde.

Detta krav bleve knappast tillräckligt tillgodosett med en sadan uppställning

och avfattning av bestämmelserna, som av lagrådet förordats.

I 4 kap. 1 och 2 §§ har jag vidtagit vissa ändringar, som i sak överensstämma

med vad lagrådet föreslagit. Sålunda skall i anledning av egendomsavträde

efter den normala avträdestidens utgång delägarnas direkta ansvar mot de

Bihang till riksdagens protokoll

1938.

¹ sami. Nr <■

7

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

särskilda borgenärerna upphöra och i stället övergå i en plikt att till boet ut­

giva erforderlig täckning. Denna regel skall äga tillämpning även då egen-

domsavträdet skett av annan anledning än att ny gäld yppats, och vid det er­

forderliga tillskottets beräkning skall hänsyn tagas även till medel, som ut­

över den avträdda egendomen kunna vara tillgängliga för gäldens betalning.

Härav föranledes en ändrad avfattning av de bestämmelser, som motsvara 2 §

andra och tredje styckena i lagberedningens förslag. Däremot har jag ej kun­

nat biträda lagrådets hemställan, att 1 § i förslaget skulle ersättas med en be­

stämmelse att, där den dödes egendom ej varder avträdd till förvaltning av

boutredningsman eller till konkurs, delägarna skola svara för gälden. Här­

emot kan anföras vad förut blivit framhållet därom, att delägarnas skyldighet

att inom viss tid verkställa egendomsavträde bör tydligt utsägas i lagtexten.

Sker ej detta, kunde därav ock föranledas den tydning, att delägarna, i strid

med vad hos oss av ålder varit gällande, redan från dödsfallet vore underkasta­

de personligt ansvar för gälden. Av den i andra stycket av 2 § vidtagna för­

ändringen har föranletts överflyttning av paragrafens första stycke till 1 §

såsom ett andra stycke. I samband med vad av lagrådet anförts beträffande

1 och 2 §§ hava av lagrådet ifrågasatts jämkningar i 8, 9, 11 och 15 §§. Även

med den av mig intagna ståndpunkten hava vissa ändringar erfordrats i dessa

paragrafer.

De jämkningar av uttryckssättet, varom lagrådet hemställt i fråga örn 3, 5

6 och 7 §§, hava verkställts. I anledning av lagrådets hemställan beträffande

de sistnämnda två paragraferna har ytterligare vidtagits den ändring, att

tredje punkten av 7 § fått utgå och i 6 § införts en föreskrift av innehåll, att

där egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, ej finnes i behåll,

ersättning därför ej i något fall skall utgå i vidare mån än egendomen prövas

hava medfört nytta. I enlighet med lagrådets yttrande har 9 § jämkats och

åt 15 § givits en avfattning, som avser att tydligare utmärka, att delägare

efter ett gäldsbefriande egendomsavträde icke kommer i personligt ansvar för

de boets förbindelser, som uppstå i följd av boets fortsatta förvaltning under

konkurs eller genom boutredningsman.

En ledamot i lagrådet har hemställt, att såsom gräns för 19 §:s tillämpnings­

område borde bestämmas ett fixt belopp, exempelvis 1,500 kronor, å tillgångar­

nas värde enligt bouppteckningen. Såsom även i lagberedningens motiv fram­

hållits, kunna vissa skäl anföras till stöd för en dylik ståndpunkt, men i likhet

med beredningen finner jag de i motiven framhållna skäl, som tala däremot,

vara av övervägande betydelse. I denna paragraf har följaktligen icke vid­

tagits någon ändring.

Med anledning av lagrådets hemställan hava i 5 och 6 kap. vissa jämkningar

ägt rum.

I 8 kap. 1, 4 och 5 §§ hava i enlighet med lagrådets erinran vidtagits vissa

jämkningar i ordalydelsen för att tydligare utmärka, dels att den tid­

rymd, beträffande vilken upplysningar skola saknas örn den bortovarande, vid

rättens prövning enligt 4 eller 5 § endast till sin längd, men icke till utgångs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

91

och slutpunkt skall överensstämma med den i 1 § avsedda tiden, dels ock att

till utgångspunkt för bestämmande av den dag, som skall anses såsom dödsdag,

städse skall tagas den tidpunkt, då den bortovarande enligt de vid beslutet före­

liggande upplysningarna senast veterligen var vid liv. För att förebygga att,

i fall som avses i 1 § första punkten, slutligt beslut örn dödförklaring kunde

komma att meddelas före den dag, som enligt beslutet skall anses såsom döds­

dag, har ytterligare vidtagits den ändring, att den bortovarande skall antagas

hava avlidit vid utgången av den månad, under vilken den föreskrivna tiden

tilländalupit, i stället för, såsom enligt lagberedningens förslag, först vid årets

utgång.

Beträffande 8 kap. 7 § tredje stycket hava i anledning av vad lagrådet anfört

vidtagits vissa ändringar. Sålunda har skyldighet att gälda ränta eller av-

komst eller att vidkännas nyttig kostnad ansetts ej böra drabba en återbärings-

skyldig innehavare av egendom för tid, då han saknade kunskap örn orättmä­

tigheten av sitt innehav och ej fått stämning sig delgiven. Vidare har stad­

gandet i tredje punkten örn skyldighet att, där egendom ej finnes i behåll,

gälda dess värde, fått utgå; frågan härom har nämligen synts böra lämnas att

av rättspraxis lösas enligt allmänna rättsgrundsatser.

På grund av lagrådets erinran hava ändringar vidtagits i förslaget till lag Övriga

angående införande av lagen om boutredning och arvskifte, och i vissa andra ^förslag■

av de föreslagna lagarna hava gjorts de jämkningar, örn vilka lagrådet hem­

ställt under 1 § samma lag.

I förslaget till lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap, 88 a §

av förslaget till lag angående ändring i vissa delar av utsökning slag en samt 11

och 97 §§ av förslaget till lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen

hava vidtagits ändringar i anledning av vad lagrådet anfört.

Vad lagrådet framhållit i anledning av förslaget till lag angående ändring

i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om årsstäm-

ning har däremot icke föranlett mig att tillstyrka, att åt den där avsedda kal­

lelsen å de okända borgenärerna gives någon efter det kortare tidsmåttet av­

passad benämning. Eftersom inställelsetiden utgör sex månader, torde det av

lagrådet föreslagna ordet halvårsstämning icke vara någon fullt adekvat be­

teckning. Någon olägenhet av att lagen icke innehåller särskild benämning å

ifrågavarande kallelse synes knappast vara att befara. Finnes ett verkligt

behov av ett kortare uttryckssätt, lärer den terminologiska frågan utan lagens

hjälp vinna en tillfredsställande lösning i det allmänna språkbruket, exempel­

vis därigenom, att kallelsen i dagligt tal betecknas såsom proklama eller möj­

ligen även såsom halvårsstämning, och för en sådan utveckling innebär lag­

beredningens förslag icke något hinder.

Utöver de ändringar, som, enligt vad jag sålunda anfört, ägt rum i anled­

ning av lagrådets anmärkningar, hava åtskilliga smärre jämkningar av for­

mell natur vidtagits i förslagen.»

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Föredraganden hemställer, att de sålunda överarbetade lagförslagen måtte ge­

nom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

322538