2

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Förslag

till

Lag om rätt till jakt.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar

som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å det område jakträtten

omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur

och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.

Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på ville­

bråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för

villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livs­

kraftigt villebrådsbestånd (jaktvård).

Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets

och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.

2 §.

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jord­

ägare å honom tillhörigt område.

3 §.

Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen

om häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan allmän­

ning.

4 §.

Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägar­

na, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.

Äro särskilda föreskrifter gällande örn allmänningens eller samfällighetens

förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut örn jakträttens

tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse örn

jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen om förvaltning av bysamfällig-

heter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

3

5 §•

1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, med mindre han

äger mark härintill.

Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger

vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vä­

gen, havé var och en av dem jakträtt å vägen.

2 mom. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej

idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikan­

läggningens skyddande mot skada av villebråd.

⁶ §.

Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av

de tvistande utan överenskommelse jaga.

7 §•

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,

innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt

den som med nyttjanderätt innehar ä sådan mark upplåtet kolonat ävensom

innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Väster­

bottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av

kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda med­

givna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon

upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till

marken.

Innehavare eller brukare av fastighet varom är fråga i denna paragraf må

icke utan särskilt bemyndigande av ägaren tala för fastigheten i frågor rö­

rande bildande av jaktvårdsområde varom sägs i 10 §.

8

§.

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller

skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt örn någons

rätt till jakt, vare det gällande.

Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan femtio

år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständigheter icke

visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen örn servitut, på yrkande

av ägaren till den fastighet som besväras av servitutet av domstol förklaras

förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller be­

strider yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har

yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,

sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter

utgången av varje ny tid av tio år.

4

9 §.

Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens

upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehava­

res samtycke överlåtas å annan.

10 §.

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhäng­

ande område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta, att

ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fast­

ställelse av länsstyrelsen.

Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst

antal år, lägst tio och högst tjugufem. Beslut örn bildande av jaktvårdsom­

råde skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru å

området jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighets­

ägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för

jaktvårdens tillgodoseende.

2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke

samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets

bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget

företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hål­

las av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter

rörande förrättningen utfärdas av Konungen.

3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre

de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighets­

ägare och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är.

Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffen­

het finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke mot sitt

bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom nu är

fråga.

Innefattar beslut örn bildande av jaktvårdsområde att rätten till all jakt

eller till jakt efter särskild villebrådsart å området skall upplåtas till viss eller

vissa personer, fordras för beslutets giltighet att samtliga fastighetsägare för­

enat sig därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

11

§•

1 mom. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §, skall

underställas länsstyrelsen, som har att tillse huruvida beslutet tillkommit i

laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, så ock att det

är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt.

Beslutet skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

2 mom. Beslut som länsstyrelsen meddelar jämlikt denna paragraf skall

införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan

i den eller de socknar, där jaktvårdsområdet är beläget.

Mot länsstyrelsens beslut må talan föras hos Konungen genom besvär,

5

som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å sextionde

dagen från den dag då beslutet upplästes i kyrkan eller, där beslutet upp­

lästs å olika dagar i särskilda socknars kyrkor, från den dag då det sist

blev uppläst.

3 moni. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i

annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket bestämmel­

ser skola meddelas i beslutet örn områdets bildande, skall vad ovan stadgats

om bildande av jaktvårdsområde samt örn länsstyrelsens prövning av dylikt

beslut äga motsvarande tillämpning.

12

§.

1 mom. Sedan beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,

blivit fastställt, gäde det mot ny fastighetsägare.

2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet

varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten

att ägaren biträder beslut örn bildande av jaktvardsomrade icke lända till in­

skränkning i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare

eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.

Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla om jakträtt varom är

bestämt på sätt i 8 § sägs.

Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upp­

låtits till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han uppsäga

jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.

13 §.

Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt

än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller

sjöfågel.

14 §.

1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var

företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av

nämnda slag han därvid fäller.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda rätt havé ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbhmöss, flad­

dermöss, hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.

15 §.

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,

ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kraka, råka, kaja,

skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som där

bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla dju­

ret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

”

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Likaledes må björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller trädgård, av

nämnda personer dödas.

2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinneha­

varen att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då

sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,

oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,

som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka

olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt

tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga om där avsedd

gård eller trädgård.

Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,

ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anlägg­

ningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är

jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinne­

havaren.

16 §.

1 morn. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det

faller a annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,

hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan

i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å

andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinne­

havaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar

den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å an­

nans jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som

sarats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagan­

de pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den

som innehar marken eller någon av deras folk.

17 §.

Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må jakträttsinnehava­

ren icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.

Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den

1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är

besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande

eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då

länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet.

18 §.

1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man

sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakt­

rätten tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn

gäde följande:

7

Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då

sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

19 §.

Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för

utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock

vare ej hinder för den som innehar marken att därifrån bortskrämma eller

bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada

eller olägenhet.

Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt

vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra

meter.

Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet,

att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans

jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är

att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig

jakt ägt rum.

20

§.

Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakt­

rättsinnehavaren färdas å annans jaktområde annorstädes än å väg som är

upplåten till allmänt begagnande, med mindre av omständigheterna framgår

att det sker i lovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.

21

§.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller

djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

22

§.

Löper hund lös i mark där villebråd finnes, åge jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upp­

tagit hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare

eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra det i tid­

ning inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor

eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund

blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor jämte för varje

gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller

innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upp­

tagandet eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i

tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lö­

sen, vare hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut

angivna grunder, därest talan därom instämmes inom trettio dagar fran det

hunden varit att anse såsom förverkad.

Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare ellet

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

innehavai e skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må

anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upp­

tagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslö­

pande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från

och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller

hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröj­

ligen göra anmälan till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till

sitt fredande åberopa förhållande som nyss sagts.

23 §.

Katt som anträffas utanför gard eller trädgård må av jakträttsinnehava­

ren eller hans folk saklöst dödas.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

24 §.

/ mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd ska­

da å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgär­

der från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträtts­

innehavaren att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga i sådant av­

seende. Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning

föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak

gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till

efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området skall genom därtill

särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minsk­

ning av villebrådsstammen.

Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller

fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som

fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förord­

nande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle

även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostna­

der. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall

med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme

ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,

som avses i första stycket.

2 mom. Orsakas a gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinne­

havaren, ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk

där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjut­

vapen eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.

25 §.

Vid jakt a område som innehaves av annan vare jakträttsinnehavaren skyl­

dig ersätta all skada, som a mark, hägnad eller annan egendom förorsakas

vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga, eller av

de vid jakten använda biträden eller hundar.

Kunrjl. Majlis proposition nr 46.

9

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till

vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårds-

avgift.

Till bevis örn att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med

polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattnings­

havare vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare

eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken

eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domän­

verket, lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att

påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står

under hans förvaltning eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län

samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;

samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt äge bestämmelserna örn jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga

örn:

jakt varom förmäles i 13 §;

jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur.

3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårds-

fonden), vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av

jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga

medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda

fond.

4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen

för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för ut­

färdande av jaktkort.

27 §.

Å utrikes ort bosatt person må icke inom riket idka jakt, med mindre han

är försedd med ett för honom utfärdat jaktpass. Svensk undersåte vare

dock berättigad jaga å egen fastighet utan att innehava jaktpass; och skall

sådan rätt även tillkomma utländsk undersåte i fråga om fastighet, som han

förvärvat med Konungens tillstånd eller genom bodelning, arv eller testa­

mente. Jaktpass vare ej heller erforderligt för medlem av främmande makts

beskickning eller för norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga,

som enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av

riket.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvårdsfonden

Konungen bestämmer. Passet skall av den jagande vid jakten medföras

samt av honom vid anfordran uppvisas för den som enligt 26 § 1 mom.

äger påfordra uppvisande av jaktkort.

28 §.

Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter.

Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,

björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfatt­

ning, eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts mo­

torfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, vare straffet

dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans fågeldamm eller har vid dylik jakt

inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller på­

skjuta villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dömes den

jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständigheter till

dagsböter, dock ej under tjugu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

29 §.

1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses örn någon

överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock om någon olovligt ut­

övar jakt efter älg, varom sägs i 7 §.

Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där björn, lo eller örn dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret,

straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs.

2 morn.' Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda

paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten

av samma paragraf, vare ansedd som hade han, såsom avses i 24 kap. 6 §

strafflagen, missbrukat sin rätt i samfälligheten.

överträder^ ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde varom förmäles

i 10 §, eller å sådant område eljest jaktberättigad person de angående jakt­

utövningen å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.

30 §.

pälles någon till ansvar för förbrytelse varom sägs i 28 eller 29 §, vare ville­

bråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

11

tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått för­

skämning, dess värde förverkat.

Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten å annat

område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet jakt- eller

fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller

var fallviltet sådant som enligt bestämmelserna i 18 § tillkommer jakträtts­

innehavaren, tillfälle det förverkade denne eller, i fall varom förmäles i

29 § 2 mom. första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfällig-

heten och, i fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga å jakt-

vårdsområdet jaktberättigade personer.

Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat vil­

lebråd, som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller

under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där om-

förmält förverkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare

beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs

i 5 § 2 mom.

31 §.

1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jakt­

område, må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar

marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,

till vedermäle och pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad

sålunda tagits till vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande

bjuder rätt för sig.

Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas ute­

slutande begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning även­

som personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman

Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde

inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjut­

vapen, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras

på sätt föreskrives i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jakt­

område gäde ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant

jagande, tillvaratagande, bortförande eller tillägnande, som enligt 16 § 1

mom. eller 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom olovlig jakt eller

för vilket åtgörande han enligt 29 § 1 morn. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola, där fråga är om olovligt tillvaratagande

av sådant fallvilt som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan

eller olovligt tillägnande av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan

omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område,

där jakträtten tillkommer annan än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i l mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befatt­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

ningshavare, då någon av deni vill hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvar-

hållas till vedermäle och pant, dömes till fängelse i högst sex månader eller

straffarbete i högst två år.

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 26 eller 27 § är skyldig att er­

lägga jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad

sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med

tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jakt­

vårdsavgift eller avgift för jaktpass.

För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som

tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,

den som upplåtit jakträtt till honom, med rätt likväl att av den skyldige

söka åter vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass

eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare

straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföre­

gående stycke, sist under tredje dagen från det angivelsen blev honom kun­

nig hos åklagaren, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande jakt­

kort eller jaktpass, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende, vare fri från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad

underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff

enligt allmänna strafflagen.

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, bote från och med fem till

och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är stadgat i 19 § första eller andra stycket

eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jakt­

område, straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor.

Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur som

skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio

kronor.

34 §.

Allmän åklagare åge föra talan i fråga örn olovlig jakt å område som av­

ses i 5 § 2 moni. så ock å förbrytelser om vilka förmäles i 31 § 2 mom.

samt 33 § första stycket denna lag.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller över­

trädelse av de angående jaktkort eller jaktpass meddelade föreskrifterna,

åge allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga om mark som

13

står linder domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång

tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.

I övrigt må förbrytelse mot denna lag ej åtalas av allmän åklagare, däl­

den ej av målsägande angives till sådant åtal.

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken

eller innehavare som avses i 7 § eller brukare vilken enligt samma lagrum

äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i

fråga örn allmänning eller samfällighet varom förmäles i 4 §, delägare i

allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsområde varom

sägs i 10 §, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jakt-

berättigad person.

Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet

eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra in­

trång i jakträtten eller överträdelser i fråga örn jaktutövningen skall till­

komma viss person, vare sådan bestämmelse gällande.

35 §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem som gå rättens

eller Konungens befallningshavandes bud och ärende, gäde ock örn befatt­

ningshavare, som har att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

36 §.

1 mom. Av böter som ådömas enligt denna lag ävensom av behållna för­

säljningssumman av förverkat villebråd eller fallvilt, varom sägs i 30 § tredje

stycket, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf utgives

i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och återstoden

kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av för­

säljningssumman för egendom som jämlikt bestämmelserna i 31 § 1 mom.

tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit tillgodo sin panträtt enligt

samma paragraf.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

lag.

2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat

förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga män, av

beslagaren försäljas på lämpligt sätt.

Annan förverkad eller förbruten egendom som avses i denna paragraf

skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres

av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst,

med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.

37 §.

Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller örn örn skall

i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns ägg

eller bo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

38 §<

Om jakt å område som är avsatt till nationalpark så ock beträffande

svenska och norska lappars rättighet att jaga i vissa delar av riket gäde vad

särskilt är stadgat.

39 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, dock att

dels vad i 8 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som

uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum före­

skrivna tid av femtio år räknas från sagda dag,

dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava

erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1939,

dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande

av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt

å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1

april 1939.

Genom denna lag upphävas i övrigt

lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt,

24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt inne­

håller med avseende å olovligt jagande.

Förslag

till

lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut skall

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,

ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första styc­

ket, därom skils i lagen om rätt till jakt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

15

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr

56 s. 7) angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national­

parker1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§.

Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må

vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättig­

heter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock

att jakt efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lappar­

na förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å

renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppen­

bar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av stats­

verket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

1 Senaste lydelse se 1927: 435.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 5 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, M^öller, L^evinson,

E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmä­

ler efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet frågan örn

ny jaktlagstiftning samt anför:

I skrivelse den 30 maj 1931, nr 294, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville

låta utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som kun­

de vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande samt för riksdagen

framlägga dessa förslag. Med anledning av denna skrivelse och andra fram­

ställningar i jaktfrågor uppdrog Kungl. Maj:t den 30 december 1932 åt gene­

raldirektören S. Ribbing att inom jordbruksdepartementet biträda med ut­

redning och upprättande av förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor. Se­

dan Ribbing avlidit den 12 december 1934 utan att hava slutfört nämnda

uppdrag, bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för jordbruksdepar­

tementet att tillkalla dels en ny utredningsman för att verkställa utredning

och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor dels ock ytterligare

högst fem personer att, på kallelse av utredningsmannen, i egenskap av sak­

kunniga med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Jämlikt detta bemyn­

digande tillkallades den 1 februari 1935 numera revisionssekreteraren Gustaf

Adolf Bouveng såsom utredningsman, varjämte godsägaren friherre Carl

Bennet å Vasatorp, numera rektorn vid skogshögskolan Gustaf Lundberg,

redaktören sedermera statssekreteraren Bernhard Näsgård samt ledamoten

av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Nils Olsson i Rödnmgsberg

anmodades att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överlägg­

ningar i ämnet. Utredningsmannen har, efter samråd med de sakkunniga,

den 30 september 1936 avgivit betänkande med förslag rörande jaktlagstift­

ningsfrågor, del I, innehållande förslag till lag om rätt till jakt samt jakt­

stadga ävensom andra därmed sammanhängande författningar jämte motiv

(statens offentl. utredn. 1936:38). Vissa ytterligare spörsmål av jakträttslig

natur äro, såsom utredningsmannen i detta betänkande framhållit, alltjämt

föremål för utredning.

över betänkandet hava till följd av remisser yttranden avgivits av domän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

17

styrelsen jämte samtliga Överjägmästare, lantbruksstyrelsen, statskontoret,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser tillika med landstingens förvalt­

ningsutskott och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de län från

vilka yttranden avgivits av länsstyrelserna, ävensom lappfogdarna i Norrbot­

tens och Västerbottens län, vetenskapsakademien, Svenska jägareförbundet

jämte dess underavdelningar i de olika länen, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Stockholms läns fiskareförening samt Svenska kennelklub-

ben. Därjämte har yttrande över betänkandet avgivits bl. a. av De svenska

djurskyddsföreningarnas centralförbund.

På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena har

ytterligare beredning av hithörande frågor ägt rum inom jordbruksdeparte­

mentet. Jag anhåller nu att få anmäla dessa frågor för Kungl. Majit.

Allmänna synpunkter.

Utredningsmannen har framhållit, att Sverige genom sitt geografiska läge

och beskaffenheten av sina naturförhållanden i hög grad hade förutsättnin­

gar att hysa en artrik och talrik villebrådsstam av hög kvalitet, men att de

nuvarande förhållandena ingalunda motsvarade dessa naturliga förutsätt­

ningar utan att tvärtom villebrådsstainmen inom stora delar av riket visade

tecken på fortgående utarmning. Såsom de viktigaste orsakerna till denna

utveckling har utredningsmannen angivit följande. Den fortskridande upp­

odlingen av landet och framför allt intensifieringen av såväl jordbruk som

skogsskötsel hade mångenstädes berövat villebrådet de naturliga förutsätt­

ningarna för dess trivsel och möjlighet att livnära sig. Uppdelningen av

jorden i smärre brukningsdelar hade medfört minskning av antalet sådana

områden, som hittills genom sin storlek varit ägnade att bereda villebrådet

fred och skydd, samtidigt som intresset för jakt ökat inom alla samhälls­

lager. Jakten hade under årtionden på de flesta håll bedrivits ur synpunk­

ten att komma över så mycket villebråd som möjligt utan tanke på stam­

mens framtida bestånd. Svårigheten att upprätthålla effektiv bevakning i

förening med alltför milda straffbestämmelser och dessas ännu mildare till-

lämpande hade gjort överträdelser av de till villebrådets skydd givna rätts­

reglerna ofta praktiskt taget riskfria.

I det utlåtande av jordbruksutskottet vid 1931 års riksdag, som låg till

grund för riksdagens förut omförmälda begäran om förslag till ny jaktlag­

stiftning, har utskottet understrukit behovet av en dylik lagstiftning genom

att framhålla, att förhållandena på jaktens och jaktvårdens område i vårt

land icke vore tillfredsställande och att den tillbakagång av villebrådsstam-

men, som under senare år allt hastigare ägt rum, vore särskilt betänklig.

Utredningsmannen har föreslagit lagstiftningsåtgärder av olika slag för

att avhjälpa det behov, som sålunda gjort sig gällande. Ilan har därvid

framhållit, att lagstiftningen visserligen icke i och för sig kunde skapa de

eftersträvade ändrade förhållandena men att en lagstiftning, som stödde

jaktvård och naturskydd, dock kunde bliva av betydelse icke minst genom

Bihang lill riksdagens protokoll 19118. / sami. Nr 46.

2

18

Kungl. May.ts proposition nr 46.

sin opinionsbildande verkan. Såsom grundval för en dylik lagstiftning har

utredningsmannen angivit ett utvidgat jaktvårdsbegrepp, som ej blott inne­

fattade begränsningar i jägarnas rätt att beskatta villebrådet utan jämväl

avsåge positiva åtgärder till djurlivets skydd och förkovran. Med utgångs­

punkt från detta utvidgade jaktvårdsbegrepp har utredningsmannen, såsom

i det följande närmare skall utvecklas, bl. a. föreslagit bestämmelser för att

öka jaktområdenas arealer, för att främja de jaktvårdande organisationer­

nas verksamhet, för att motverka viltskador och för att skapa mera effek­

tiva straff- och åtalsförhållanden. Syftemålet med de sålunda föreslagna

bestämmelserna har utredningsmannen angivit vara att å ena sidan skapa

nödiga betingelser för bedrivandet av ändamålsenlig jaktvård och å andra

sidan förhindra att frukterna av jaktvårdarnas arbete genom illojalt hand­

lande trånhändes dem. Jämlikt de föreslagna bestämmelserna borde enligt

utredningsmannens uppfattning jakt kunna idkas allmänt utan att djurli­

vet i markerna därför löpte fara att utarmas och jakten skulle därjämte

komma att utövas under former, som motsvarade nutida krav på männi­

skans uppträdande i förhållande till den levande naturen.

I de över utredningsmannens förslag avgivna yttrandena har från olika

håll vitsordats, att ett starkt behov av en ny jaktlagstiftning sedan länge

förelegat. Sålunda hava länsstyrelserna i Hallands och Skaraborgs län un­

derstrukit, att legala åtgärder för ett bättre ordnande av jaktvården i hög

grad vore påkallade, och denna uppfattning har också framförts av lands­

tingens förvaltningsutskott i Uppsala, Kristianstads, Värmlands och örebro

län samt av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Hallands, Göte­

borgs och Bohus samt Värmlands län. Lappfogdarna i Norrbottens län ha­

va påpekat, att förbättringar i jaktlagstiftningen vore särskilt önskvärda i

trakterna ovan odlingsgränsen, då jakten där utgjorde en viktig inkomst­

källa för befolkningen. Svenska jägareförbundet har också framhållit vik­

ten av att en reform äntligen genomfördes på ifrågavarande ganska ömtå­

liga lagstiftningsområde, där vårt land läge betänkligt efter många andra

länder, även sådana med sämre naturliga förutsättningar för jakt. Att det

sålunda förefinnes ett framträdande behov av en mera rationell jaktlagstift­

ning synes också framgå av flera andra yttranden, även örn denna synpunkt

där icke direkt kommit till uttryck.

De generella principer, på vilka utredningsmannens förslag är byggt, ha­

va allmänt biträtts i de avgivna yttrandena.

Domänstyrelsen har framhållit, att det väsentligen nya i förslaget vore

jaktvårdsarbetet, och har vidare anfört.

Därigenom hade i jaktlagstiftningen införts ett positivt moment till skill­

nad från nu gällande rättsregler, som vore av i huvudsak prohibitiv natur, i

det man sökt genom förbud i en hel del avseenden förhindra ett utrotande

av villebrådstillgången. Därjämte hade natur- och särskilt djurskyddssyn­

punkter givits mera rum och mera beaktats än förut skett. Vidare hade en

del förbättringar vidtagits i nu gällande bestämmelser genom ett klarläggan­

de av de grundläggande begreppen och ett vidare byggande på desamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

19

Granskade man förslaget i huvudsak och särskilt i berörda avseende, syntes

detsamma få sägas vara grundat på mycket sunda principer som obetingat

borde kunna godtagas.

Huvudgrunderna i utredningsmannens förslag hava vidare väsentligen till­

styrkts eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet samt länsstyrel­

serna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Gävleborgs, Väster­

norrlands och Norrbottens län. Vidare hava åtskilliga förvaltningsutskott i

landsting och hushållningssällskap biträtt principerna i förslaget och likaså

lappfogdarna i Västerbottens och Norrbottens län i fråga om de speciella

jaktfrågor, som beröra deras tjänsteområden.

Av de ovannämnda myndigheterna har en ifrågasatt längre gående åtgärder

än utredningsmannen föreslagit, nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, som i fråga om de allmänna synpunkterna på en ny jaktlagstiftning

anfört följande.

Den fortskridande industrialiseringen av landet och sammanträngandet av

allt större del av befolkningen i städer och industrisamhällen gjorde det nöd­

vändigt att åt denna befolkning bevara naturen och det däri fritt levande vil­

lebrådet till trevnad och rekreation. Upprätthållandet av villebrådsbestån-

det hade därigenom fått och bomme säkerligen i framtiden att i allt större

utsträckning få betydelse jämväl ur social synpunkt. Med hänsyn tagen där­

till finge de nu föreslagna inskränkningarna i den enskildes jakträtt även­

som skärpningen i straffbestämmelserna för olovlig och olaga jakt anses till

fullo motiverade. Länsstyrelsen ifrågasatte emellertid starkt huruvida icke

ytterligare inskränkningar i den enskildes rätt att utöva jakt vore motiverade.

En liknande tankegång synes ligga till grund för det enda yttrande, som

innehåller en mera allmän reservation i fråga örn riktlinjerna i utrednings­

mannens förslag, nämligen det yttrande, som länsstyrelsen i Jönköpings län

avgivit. Däri har visserligen till en början anförts, att förslaget i stort sett

finge anses innehålla flera påtagliga förbättringar jämfört med förhållande­

na, sådana de nu gestaltade sig, och att det även måste anses ägnat att till

en del motverka de olägenheter, som ofta vore förknippade med nu gällande

bestämmelser. Trots att förslaget vidare till en viss grad, särskilt genom det

starkt betonade jaktvårdande momentet, kunde sägas vara direkt uppbyg­

gande, kunde man emellertid enligt länsstyrelsens mening å andra sidan icke

förneka, att det i vissa hänseenden icke motsvarade de önskemål i fråga om

en ändrad jaktlagstiftning, som omfattades av den del utav befolkningen,

som hade särskilt intresse för dithörande frågor eller eljest ögonen öppna

för rådande missförhållanden å området.

Vetenskapsakademien har anfört, att utredningsmannen i stort sett syntes

ha framlagt ett mycket värdefullt betänkande och även varit besjälad av ett

varmt uppsåt att tillgodose djurlivets bevarande.

För Svenska jägareförbundets räkning har dess förbundsstyrelse, som be­

svarat remissen, yttrat att betänkandet såsom helhet betraktat vittnade örn

ett synnerligen grundligt genomträngande av ämnet och att styrelsen liksom

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departement:

chefen.

de särskilda jaktvårdsföreningarna i länen hälsade de framlagda författnings-

förslagen med den största tillfredsställelse, även örn de präglades av en mått-

fullhet, som jägarna stundom måste finna gå väl långt i tillmötesgående mot

andra intressen än jaktvårdens.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i sitt yttrande

framhållit, att ehuru förbundet med största tacksamhet erkände, att vid upp­

görandet av utredningsmannens förslag stor hänsyn tagits till djurskyddets

krav, förbundet dock ville framföra ytterligare en del ur djurskyddssynpunkt

viktiga önskemål. Dessa skola i det följande närmare omnämnas.

i- Vid behandlingen i statsrådet den 30 december 1932 av frågan om till­

kallande av utredningsman för verkställande av utredning rörande jaktlag­

stiftningsfrågor framhöll dåvarande departementschefen, att det, förutom den

nyss omförmälda riksdagsskrivelsen, förelåge ett stort antal framställningar

om revision av jaktlagstiftningen i skilda hänseenden. Dessa framställningar

avsåge olika specialfrågor, medan riksdagsskrivelsen utan angivande av sär­

skilda riktlinjer åsyftade en allmän översyn av hithörande bestämmelser.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit borde föreliggande jaktfrågor göras

till föremål för övervägande i ett sammanhang genom en i huvudsak förut­

sättningslös utredning som borde omfatta samtliga de spörsmål som i ämnet

blivit väckta. Den nu verkställda utredningen bestyrker att gällande lag om

rätt till jakt i vissa delar icke längre motsvarar nutida krav på lagstiftning

i ämnet och att ändring härutinnan är av nöden, om den i stort sett fortgå­

ende minskningen av villebrådstillgången skall kunna hejdas och förbytas i en

eftersträvad ökning. Utredningsmannen utgår ifrån, att tillvaron i naturen

av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd innebär en tillgång av såväl

ideellt som materiellt värde. Ett flertal faktorer medverka emellertid till att

detta värde löper fara att gå förlorat. För att så ej skall ske måste åtgärder

till villebrådets skydd och förkovran vidtagas. Dessa åtgärder, som bruka

sammanfattas under benämningen jaktvård, karakteriseras i korthet av dels

att jakten icke bedrives så att villebrådsstammens fortvaro därigenom även­

tyras och att alltså avjagningen verkställes på ett ändamålsenligt och efter

tillgången på villebråd lämpat sätt, dels att det, där natur- och andra för­

hallanden så medgiva, genom positiva åtgärder sörjes för bevarandet av vil-

Jebrådsbeståndet. Enligt utredningsmannens förmenande bör detta jakt-

vårdsbegrepp komma till uttryck i lagstiftningen och jaktlagens bestämmel­

ser böra ha till syfte att underlätta detta begrepps omsättande i praktiskt

handlande. Härvid bör emellertid beaktas, att genom åtgärder i jaktvår­

dande ändamål intrång icke göres i näringarnas och främst då jordbrukets

och skogsskötselns berättigade intressen samt att vid de särskilda bestäm­

melsernas utformning icke vidtagas större inskränkningar i den enskilde

mai kinnehavai ens rätt att i jakträttsligt avseende förfoga över sin mark än

som för vinnande av ovan angivna syfte är oundgängligen nödvändigt.

Då jag finner avvägningen i utredningsmannens förslag mellan olika av

detsamma berörda intressen i stort sett tillfredsställande, kan jag i huvudsak

ansluta mig till de av honom angivna riktlinjerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

21

Jaktvårdsområden.

Den nu gällande jaktlagen av år 1912 bygger på den principen, att varje

jordägare har rätt att jaga på sin mark, men däri Ilar anvisats en möjlighet

att på frivillighetens väg skapa större jaktarealer. Det stadgas nämligen i 9 §

av denna lag, att om ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor hilda ett

sammanhängande område, sluta avtal om huru jakten å området må ut­

övas och jaktvården handhavas, så skall vad i allmänhet stadgas örn servitut

tillämpas å vad avtalet innehåller om jaktens utövande och örn skyldighet

för ägare att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jakt­

vårdens tillgodoseende. I nämnda paragraf har dock uppställts den tids­

begränsningen, att ett sådant avtal som nyss angivits ej är bindande utöver

50 år från det avtalet slöts.

Utredningsmannen har i sitt förslag bibehållit principen att jakträtt till­

kommer varje jordägare å honom tillhörigt område. I betänkandet har vis­

serligen diskuterats det många gånger framförda och genom nyare mellan-

europeisk jaktlagstiftning åter aktualiserade kravet på innehav av viss mini-

miareal för rätten att självständigt idka jakt, men gentemot en sådan reform

har utredningsmannen anfört, att bestämmelser av dylik innebörd alltför

mycket skulle strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt samt dess­

utom stöta på betydande praktiska svårigheter.

För att motverka de olägenheter, som äro förbundna med de små ägolot­

terna, har utredningsmannen i stället valt att fortsätta på den väg, som be­

trätts genom införandet av de nyss återgivna bestämmelserna i den nuvaran­

de jaktlagen. Dessa bestämmelser avse, såsom förut antytts, att genom av­

tal mellan fastighetsägare sammanföra dessas ägor till gemensamma större

jaktområden. Utredningsmannen har anfört, att även örn denna möj­

lighet att skapa lämpliga jaldvårdade områden på senare tid utnyttjats fli­

tigare än vad fallet tidigare varit, så torde det dock vara allmänt känt, att de

flesta försök att bilda dylika områden strandat på en eller annan jordägares

vägran att biträda avtalet. Enligt utredningsmannens uppfattning vore det

också uppenbart, att intet försök till nydaning av förhållandena på det jakt­

liga området kunde fullt ut medföra avsedd verkan, om det icke jämväl

åsyftade att i möjligaste mån avhjälpa de med jorduppdelningen förenade

olägenheterna i jaktvårdsavseende. Med anledning därav har utredningsman­

nen föreslagit, att en på visst sätt bestämd majoritet av jordägare med sam­

manhängande marker skulle kunna genomföra beslut om att dessa skulle

utgöra ett gemensamt jaktområde. Därvid skulle överenskommas, huru jak­

ten å området finge utövas och viltvården handhavas, och beslutet därom

skulle i tillämpliga delar gälla såsom servitut i högst 50 år i enlighet med de

nuvarande bestämmelserna örn helt frivilliga avtal. Såsom förutsättningar

för bildande av jaktområde har utredningsmannan angivit, alt området skulle

befinnas lämpligt för ändamålet samt att de som biträdde beslutet utgjorde

minst två tredjedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika

iigde minst två tredjedelar av marken i fråga. Från stadgandet örn bildande

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

av jaktområde har utredningsmannen föreslagit det undantaget, att en fastig­

hetsägare, som själv hade sådan mark, att den lämpligen kunde bestå såsom

eget jaktområde, icke mot sitt bestridande skulle kunna tvingas alt ansluta

sig till gemensamt jaktområde.

För genomförandet av ett sådant majoritetsbeslut, som förut angivits, har

utredningsmannan föreslagit ett särskilt prövningsförfarande, och dylika be­

slut skulle enligt förslaget ej få träda i tillämpning förrän de fastställts av

länsstyrelsen.

I yttrandena över dessa utredningsmannens förslag har flerstädes under­

strukits, att betydande olägenheter för jaktvården följt av den långt drivna

uppdelningen av jorden. Att på grund därav mera generellt frångå principen

om jakträttens anknytning tili jordäganderätten i övrigt, har dock icke från

något håll ifrågasatts. Förslag örn innehav av minimiareal för rätt att utöva

jakt har icke heller framställts annat än i ett yttrande, nämligen från för­

valtningsutskottet i Uppsala läns landsting, som ansett det önskvärt, att mi-

nimiarealbestämmelser kunnat givas, åtminstone i fråga örn älg, för vilket

villebrådsslag vården och den rationella avjagningen vore i särskilt hög grad

beroende av tillgång till stora jaktområden.

Utredningsmannens förslag att minska olägenheterna av jordsplittringen

genom att möjliggöra bildande av särskilda jaktområden genom majoritets­

beslut har vunnit anslutning från olika håll.

Vid tillstyrkandet av förslaget örn bildande av jaktområden genom majo­

ritetsbeslut har i flera av de avgivna yttrandena framhållits, att detta intrång

i enskilda markägares rättigheter kunde väcka vissa betänkligheter, men att

dessa finge vika för de uppenbara fördelar, som vore förknippade med möj­

ligheterna att skapa större jaktarealer. Såsom exempel på denna ganska

utbredda inställning till problemet må anföras följande yttrande av Älvsborgs

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utskottet ansåge självfallet, att mången ägare av mark komme att ställa

sig frågande inför stadgandet om bildande av jaktområden. För den som

vöre inställd på att själv disponera över sin mark samt själv tillgodogöra sig

avkastningen från densamma, komme stadgandet att kännas som en icke

ringa inskränkning i denna rättighet. Bl. a. skulle ju markägare få tåla att

andra jagade på hans mark. Om man således från äganderättssynpunkt

kunde vara betänksam mot stadgandet, syntes det dock utskottet som om

svårigheterna att utöva god jaktvård bleve allt större allteftersom bruknings­

delarnas areal undan för undan minskades. Då härtill komme, att jordbru­

kets intensifiering bl. a. genom anordnande av betesanläggningar i många fall

berövade villebrådet dess naturliga förutsättningar för trivsel, funne utskottet

det nödvändigt att vidtaga åtgärder för befrämjande av jaktvården och då

detta knappast kunde genomföras på annat sätt än genom upprättande av

jaktområden, ville utskottet tillstyrka förslaget i denna del.

Från hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs och Väster­

norrlands län har såsom skäl för deras biträdande av förslaget särskilt un­

derstrukits, att på många håll i Norrland skogsskiftena genom sin synnerligen

långsträckta och smala beskaffenhet i hög grad försvårat både jakt och jakt­

24

Överståthållarämbetet bär anmärkt.

Det framginge ej fullt klart, huruvida avtal och beslut om bildande av

jaktområde vöre avsedda att allenast reglera sättet för jaktens utövande eller

även innefatta dispositioner över själva jakträtten. I senare fallet stöde möj­

lighet öppen att i angivna fall meddela bestämmelser bl. a. örn utai'renderan-

de av jakten å hela jaktområdet i förening med förbud för enskild delägare

i området att jaga därstädes. En dylik form av jaktarrende kunde uppen­

barligen ur jaktvårdssynpunkt innebära betydande fördelar och komrne sä­

kerligen att, därest den i nu förevarande fall tillätes, vinna en omfattande

praktisk tillämpning. I lagbestämmelserna borde klart angivas, huruvida

nu åsyftade disposition över enskild delägares jakträtt kunde lagligen vid­

tagas.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat följande.

Enligt betänkandet har förutsatts, att var och en av de till sammanslut­

ningen anslutna markägarna skulle äga jakträtt å hela jaktområdet och så­

ledes ej enbart å egna marker. Jaktutövningen skulle då kunna tänkas bliva

ordnad antingen så, att jakt finge utövas endast gemensamt vid av samman­

slutningens styrelse bestämda tillfällen eller ock så, att envar finge jaga för

sig men med vissa inskränkningar i fråga om avskjutningen. En samman­

koppling av sistnämnda båda alternativ kunde ock tänkas sålunda, att vis­

serligen några gemensamhetsjakter anordnades men att dess emellan de olika

markägarna finge med vissa inskränkningar jaga för sig. Utskottet hade

emellertid funnit lämpligast att visserligen större jaktområden åstadkommes

men att jakten utövades av en var å hans mark. Den sammanhållande kraf­

ten skulle vara det gemensamma intresset inom föreningen, att villebrådet

beskattades med förstånd och att tjuvskytte beivrades av sammanslutningens

styrelse.

I fråga örn detta förvaltningsutskottets förslag har länsstyrelsen i Hallands

län anfört.

Det enda sättet att tillmötesgå förvaltningsutskottets önskemål torde vara

att stadga förbud mot att, vid bildandet av jaktområde, träffa sådana be­

stämmelser i fråga om sättet för jaktens utövande att en jägare eller inne­

havare av mark skulle äga jaga jämväl å andra delar inom jaktområdet än

den egna marken. Ett sådant förbud syntes emellertid icke rimligen kunna

stadgas, enär det torde ligga i sakens natur, att markägarna inom ett ifråga­

satt jaktområde måste äga frihet att själva överenskomma om sättet för jak­

tens utövande. För övrigt kunde t. ex. älgjakten icke lämpligen bedrivas

annat än såsom gemensamhetsjakt. Å andra sidan kunde t. ex. gemensam­

hetsjakt efter fasan icke komma i fi'åga å mark, där ägaren ensam bedreve

fasanodling. Därav torde framgå, att det borde lämnas delägarna inom ett

ifrågasatt jaktområde fritt att själva bestämma örn sättet för jaktens ut­

övande.

Även Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott har framhållit, att

delägarna själva måste få besluta, huru jaktutövningen inom ett jaktområde

skulle försiggå.

Däremot har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län

förklarat det angeläget, att närmare bestämmelser bleve utfärdade angående

förvaltningen av jaktområden, och landstingets förvaltningsutskott i Värm­

lands län har ansett som en naturlig konsekvens, att jakten på sådana områ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

25

den skulle förvaltas som bysamfällighet, och har menat, att eljest ett till­

stånd skulle framskapas, som i många fall måste betecknas såsom sämre än

det nuvarande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län har tydligen

också ansett att frågan örn förvaltningen av jaktområdena krävde närmare

reglering. Utskottet har nämligen anfört, att tillämpningen av bestämmel­

serna om bildande av jaktområden torde bliva vansklig och därvid framdra­

git exempel på svårigheter, som kunde uppstå, då de fastighetsägare, som

sKulle bilda ett jaktområde, hade olika uppfattning örn huru jakten borde

utnyttjas och i detta hänseende uppställde sinsemellan motsatta villkor för

medverkan vid frågan om jaktområdets bildande.

Jämväl länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att förevarande bestäm­

melser torde böra undergå förtydligande med hänsyn till de svårigheter, som

i vissa fall kunde befaras uppstå vid deras tillämpning.

Vad härefter angår frågan örn de av utredningsmannen föreslagna regler­

na örn den för tvångssammanslutning erforderliga majoriteten, har hushåll­

ningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län ifrågasatt, huru­

vida icke enkel majoritet vore tillräcklig beträffande antalet fastighetsägare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att om den mark, som lämpligen

borde utgöra ett jaktområde, innefattade ett större antal mindre fastigheter,

vilka sammanlagt uppginge till en i förhållande till hela områdets storlek

obetydlig areal, den föreslagna röstningsbestämmelsen kunde utnyttjas av

ägarna till dessa mindre fastigheter till att förhindra bildandet av ett lämp­

ligt jaktområde. Länsstyrelsen vore därför benägen förorda en sådan ord­

ning, att fastighetens areal tillerkändes större betydelse vid röstningen än en­

ligt det föreslagna stadgandet skulle bliva fallet.

Styrelsen för Gävleborgs läns jaktvårdsförening har i sitt utlåtande —

som rekommenderats av länsstyrelsen i länet — erinrat om det betydande

intresse och det arbete som åt jaktvården ägnats av andra än jordägare och

har ansett att även åt sådana personer borde beredas möjlighet att göra sitt

inflytande gällande vid bildande av jaktområden. Styrelsen föresloge därför

ett tillägg till den av utredningsmannen föreslagna 17 § jaktlagen av

innehåll, förslagsvis, att jordägare, som till annan upplåtit jakträtt till sin

mark för viss längre tid, minst 10 år, skulle kunna å sådan nyttjanderätts-

havare överlåta den bestämmanderätt, som enligt förslaget tillkomme

honom.

Frågan om särskilda jakträttsinnehavares ställning vid bildandet av jakt­

områden bär upptagits till utförlig behandling av Svenska jägareförbundets

styrelse, som därom anfört bl. a. följande.

Så länge en sammanslutning av olika ägares mark för gemensam jaktvård,

såsom fallet vore enligt den nu gällande lagstiftningen, endast vore en frivil­

lighetens sak, erfordrades ej, att lagstiftningen loge någon särskild hänsyn till

det möjliga förhållandet, alt jakträtten på något område av en eller annan

anledning vore skild från jordäganderätten. Det bleve vederbörande ägares

sak att göra upp med jakträttsinnehavaren. Annorlunda ställde sig saken,

örn lagstiftaren öppnade möjlighet för ett tvångsförfarande. Den rätt, som

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements

chefen.

kränktes, vore ju visserligen endast av ideell art, i följd varav en särskild

ekonomisk gottgörelse näppeligen kunde anses påkallad, men på något sätt

syntes saken böra ordnas. Förbundsstyrelsen ifrågasatte, örn man ej borde

gå åtminstone så långt som till att tillerkänna icke jordägande jakträttsinne­

havare, som funne sig lidande genom bildandet av ett jaktområde en­

ligt 17 § 2 mom. och icke tillika vöre brukare av marken, uppsägningsrätt.

Möjligen borde dessutom stadgas, att, då vid jaktområdes bildande inom

detta funnes jakträttsinnehavare, som icke tillika vore ägare av de områden,

å vilka de hade jakträtt, jaktens tillgodogörande icke finge ske genom ut-

arrendering, förrän jakträtten till samtliga dylika områden övergått till nya

innehavare. Vore jakträtten helt eller delvis skild från jordäganderätten på

grund av ett servitutsförhållande, syntes, av skäl att detta förhållande måste

presumeras avse främjandet av jaktvården, böra gälla, att den tjänande

fastighetens intagande i ett jaktområde icke finge, så länge servitutet bestode,

verka till inskränkning i den rätt till jakten och dess fria utövning, som till-

komme ägaren av den härskande fastigheten, såvida ej även denna fastighet

intagits i jaktområdet.

Den möjlighet, som bereus i 1912 års jaktlag, 9 §, för ägare av särskilda

fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande område, att sammansluta

sig för att på detta sätt skapa större jaktarealer, har otvivelaktigt varit till

nytta för jaktvården och därmed även för den enskilde jakträttsinnehavaren.

Ägofigurernas belägenhet gör det mångenstädes omöjligt för ägarna att be­

driva jakt var för sig med iakttagande av att andra ägares jakträttsområden

icke göras till föremål för intrång. Detta kan lätt leda till ett hänsynslöst

exploaterande av viltbeståndet, då den enskilde jägaren frestas att fälla allt,

som kommer i hans väg, för att det icke skall bli en annan jägares byte. Vil-

lebrådsstammen försvinner alltmer och fara för utrotning av värdefulla djur­

arter föreligger i stora delar av landet. Under sådana förhållanden kan det

vara förklarligt, att jakten, som rätt skött skulle kunna lämna jakträttsinne­

havaren en ej obetydlig inkomst, kommer att räknas som värdelös.

Ägare av mindre områden kunna genom sammanslutning avsevärt för­

bättra sina möjligheter att vårda och utnyttja jakten. Det har emellertid ofta

mött svårigheter att på frivillighetens väg genomföra de i 1912 års jaktlag

avsedda sammanslutningarna, då en eller annan ägare till mark, som borde

tillhöra det gemensamma jaktvårdsområdet, funnit det fördelaktigt att ställa

sig utanför.

I likhet med utredningsmannen finner jag det önskvärt, att en övervägande

majoritet av jordägare med sammanhängande marker skall kunna genom­

föra beslut om bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde. Samtidigt som

jag förutsätter, att sammanslutningarna liksom hittills i regel skola kunna

åstadkommas på frivillighetens väg, anser jag alltså, att skyldighet under

vissa förhållanden bör föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare att ansluta

sig till det gemensamma jaktvårdsområdet. Det skulle annars kunna hända,

att endast en enda jakträttsinnehavare, vars ägor äro belägna inom området,

skulle kunna försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård. Då det torde vara

av vikt, att denna möjlighet att genomföra en sammanslutning endast till-

gripes i ytterlighetsfall, vill jag emellertid föreslå den ändringen i utrednings­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

verkas genom att sammanslutningarnas styrelser finge ändrad sammansätt­

ning och genom att ett ökat inflytande bereddes dessa styrelser.

Den av utredningsmannen sålunda föreslagna organisationen skulle i sina

huvuddrag få följande utseende. Inom varje län skulle verksamheten för

främjande av jaktvården handhavas av en jaktvårdsförening. Medlemskap

i dessa föreningar skulle vara frivilligt. Medlemmarnas rätt att deltaga i

föreningens angelägenheter skulle utövas å föreningssammanträde, åt vilket

givits benämningen jaktvårdsstämma. Föreningens beslutanderätt skulle i

alla frågor, där sådan ej tillagts jaktvårdsstämman, tillkomma dess styrelse,

som skulle benämnas jaktvårdsstyrelse och bestå av sex personer. Av sty­

relseledamöterna skulle en, tillika ordförande, utses av länsstyrelsen, en av

landstinget och en av hushållningssällskapet. Övriga ledamöter skulle väl­

jas av jaktvårdsstämman. Jaktvårdsstyrelsens viktigaste funktionär komme

att bli sekreteraren, vilken jämväl skulle vara jaktvårdskonsulent, ävensom

i de fall hans tid medgåve detta, kassaförvaltare. Åt jaktvårdskonsulenten

torde styrelsen komma att uppdraga företagandet av de utredningar, som

kunde ankomma på styrelsen, han torde jämte ordföranden komma att fun­

gera som verkställande ledamot och enligt de föreslagna stadgandena örn

bildandet av jaktområden skulle handläggningen av dessa viktiga ärenden

helt åvila konsulenten. Då enligt utredningsmannens förslag icke obetydliga

medel skulle ställas till jaktvårdsföreningarnas förfogande ur en föreslagen

jaktvårdsfond, måste det allmänna beredas erforderligt inflytande vid gransk­

ningen av styrelsernas förvaltning av nämnda medel. För sådant ändamål

skulle länsstyrelsen hava att utse en revisor, vilken skulle hava exklusiv be­

fogenhet i fråga om anmärkningar mot sådana styrelsens åtgärder, som för­

anlett ianspråktagande av medel från jaktvårdsfonden. Den slutliga pröv­

ningen av det berättigade i sådana anmärkningar hade emellertid ansetts

böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Enligt utredningsmannens förslag skulle envar, som förvärvade medlem­

skap i en jaktvårdsförening, därmed också bliva medlem i den för hela lan­

det gemensamma organisationen, Svenska jägareförbundet. Jämväl i fråga

om detta förbund har utredningsmannen avsett att lägga den huvudsakliga

beslutanderätten i jaktvårdsfrågorna på dess styrelse. Denna s. k. central­

styrelse skulle bestå av nio ledamöter, av vilka en skulle representera den

biologiska vetenskapen, en vara sakkunnig i fråga örn de av jaktvårdsarbetet

mest berörda näringarna, nämligen skogsskötsel och jordbruk, och en besitta

domarekompetens. För att dessa tre ledamotsplatser skulle bliva besatta

av personer med obestridda kvalifikationer och i ändamål att åt dem även­

som åt centralstyrelsen som sådan förläna erforderlig auktoritet, skulle nämn­

da ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Övriga sex ledamöter skulle väljas av

förbundsstämman, därvid i ändamål att garantera representation i styrelsen

av olika landsdelar, det kunde föreskrivas viss geografisk gruppindelning

av de röstberättigade. Valet av ordförande skulle enligt förslaget stadfästas

av Kungl. Maj:t. Verkställandet av centralstyrelsens beslut, den omedelbara

tillsynen över jaktvårdsföreningarna och den övriga funktionen såsom cen­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 46

mit till den uppfattningen, att det icke återstode någon annan utväg än att

låta jägarna själva betala de med jaktvårdsarbetets bedrivande förenade kost­

naderna.

Utredningsmannen har därför föreslagit, att den som ville utöva jakt

skulle vara pliktig att erlägga en särskild s. k. jaktvårdsavgift, vilkens stor­

lek skulle variera, alltefter som behörigheten att jaga vore avsedd att om­

fatta viss kommun, visst län eller riket i dess helhet. Till bevis örn att jakt­

vårdsavgift erlagts skulle utfärdas jaktkort, som den jagande skulle vara

skyldig medföra vid jakten. Då det därjämte skulle åligga den jagande att

uppvisa sitt jaktkort för vissa myndighetspersoner samt för innehavare av

marken eller den som eljest där hade jakträtt, skulle ett införande av jakt­

kort även tjäna som kontroll över de jagande och motverka olovlig jakt.

Från den föreslagna regeln örn skyldighet för de jagande att erlägga jakt­

vårdsavgift har utredningsmannen gjort ett betydelsefullt undantag, näm­

ligen för jordägare i fråga om jakt å egen fastighet. Med jordägare har i

detta hänseende likställts vissa brukare och nyttjanderättshavare.

Utredningsmannen har vidare framhållit, att det av honom föreslagna sät­

tet för täckande av utgifterna för jaktvården medförde ytterligare två utgifts­

poster. Dels torde ersättning böra lämnas för uppbörden av jaktvårdsav-

gifterna och utfärdandet av jaktkorten, vilka uppgifter skulle ankomma på

offentlig myndighet, och dels måste medel finnas för utjämningsändamål,

nämligen för att kunna tillhandahållas sådana jaktvårdsföreningar, från vars

verksamhetsområde ett otillräckligt belopp inflöte i jaktvårdsavgifter. För

dessa ändamål har utredningsmannen ansett en sammanlagd summa av om­

kring 100,000 kronor erforderlig, varför det slutliga medelsbehovet skulle

uppgå till ungefär 700,000 kronor årligen.

Då det gällt att beräkna till vilka belopp jaktvårdsavgifterna skulle sättas

för att täcka detta medelsbehov har utredningsmannen, närmast med led­

ning av vapendekiarationerna, sökt bestämma antalet sådana jägare, som

enligt det ovan anförda skulle vara skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift, och

har därvid funnit, att dessa skulle uppgå till åtminstone 150,000. Den när­

mare beräkningen av de belopp, som kunde väntas inflyta, har utrednings­

mannen utfört på följande sätt.

Av ovannämnda 150,000 jaktkortsinnehavare kunde omkring 25,000 beräk­

nas lösa länsjaktkort och omkring 5,000 riksjaktkort. Utredningsmannen

hade utgått ifrån att de tre kategorierna jaktvårdsavgifter jämte avgiften för

den obligatoriska försäkring, varom särskilt förslag kunde väntas bliva av­

givet, icke finge överstiga respektive 25, 10 och 5 kronor. Med beaktande

härav och då nämnda försäkringsavgift torde komma att uppgå till 2 kro­

nor, skulle följande jaktvårdsavgifter behöva uttagas för att det ovanberör­

da beloppet, 700,000 kronor, skulle uppnås, nämligen:

riksavgift ......................................... 23 kronor

länsavgift ......................................... 8

»

sockenavgift .................................... 3

»

Med utgångspunkt från den nyssnämnda antagna fördelningen av jägarna

på de olika kategorierna, skulle alltså följande belopp i avgifter vara att på­

räkna:

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Gävleborgs län. Enligt sistnämnda utskotts yttrande vore det dock angelä­

get att gå prövande fram, innan organisationen gjordes för vidlyftig och att

framför allt icke i de allmänna bestämmelserna nu fastslå sådant, som för­

svårade eller omöjliggjorde den fria ställning, särskilt i förhållande till sta­

ten, som föreningarna borde intaga.

En väsentligen annan organisationsform än den av utredningsmannen fö­

reslagna har påyrkats endast i ett yttrande, nämligen i det som avgivits av

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län.

Däri har anförts om den föreslagna länsorganisationen, att apparaten

torde bliva något tungrodd, varjämte de extrema jägaresynpunkterna syntes

komma att få en viss överrepresentation. De administrativa länsorganen

borde, åtmistone till en början, hellre efter mönstret av skogsvårdsstyrelser-

na organiseras såsom jaktvårdsstyrelser på vardera tre personer med en av

länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t utsedd ordförande och två ledamöter, valda

av hushållningssällskapet, respektive landstinget. Därest jaktvårdsförening

av någorlunda omfattning funnes, borde åt densamma beredas möjlighet att

insätta, förslagsvis, två representanter i jaktvårdsstyrelsen.

I fråga om utformningen av den organisation, utredningsmannen före­

slagit, hava länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län särskilt

framhållit, att de lokala organei?, jaktvårdsföreningarna, borde tillerkännas

större självständighet än som skett i förslaget och att Svenska jägareför­

bundet mera borde bliva ett rådgivande organ. Sistnämnda länsstyrelse har

därjämte ansett det böra undersökas, huruvida icke åt länsstyrelserna kun­

de inrymmas ytterligare befogenheter, varigenom dessa kunde på ett fastare

sätt infogas i organisationen.

Beträffande de regler, som röra jaktvårdsföreningarna, har domänstyrel­

sen ansett, att bestämmelserna örn jaktvårdsstyrelsernas organisation borde

göras mera rymliga och medgiva undantag från de föreslagna allmänna reg­

lerna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län och landstingets

förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område hava påpekat, att resultatet

av de nya bestämmelserna för jaktvårdens främjande till stor del komme

att bero på jaktvårdskonsulenternas duglighet, varemot hushållningssällska­

pets förvaltningsutskott i nämnda område ställt sig tveksam till frågan om

inrättande av dessa konsulentbefattningar, ehuru någon erinran däremot

icke framställts med hänsyn till de betydelsefulla åtgärder, som ifrågasatts

i samband med jaktvårdskonsulenternas verksamhet. Domänstyrelsen har

framhållit, att det särskilt i början av jaktvårdsarbetet torde stöta på svå­

righeter att genast kunna uppbringa det antal kompetenta jaktvårdskonsu-

lenter, som ifrågasattes, och att det jämväl framdeles kunde befinnas lämp­

ligt med en gemensam jaktvårdskonsulent för två angränsande jaktvårds-

styrelsers räkning. Från olika håll har vidare anförts, att det ej alltid vore

lämpligt eller möjligt att förena befattningarna som jaktvårdskonsulent och

sekreterare hos jaktvårdsstyrelsen.

Om den föreslagna centrala organisationen, Svenska jägareförbundet, har

34

Kungl. Maj:ts proposition nr

JO.

förvaltningsutskott i Uppsala och Jönköpings län saint hushållningssällska­

pets förvaltningsutskott i Västernorrlands län.

Av länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållits, att ifrågavarande reg­

ler borde förtydligas, så att det klart franninge vem som vore behörig ut­

öva jakträtten, då jorden ägdes exempelvis av aktiebolag, annat bolag, för­

ening eller stiftelse, oskiftat dödsbo eller omyndig. Önskvärt vore även en­

ligt länsstyrelsens åsikt, att jordägares hemmavarande barn vore befriade

lian erläggande av jaktvårdsavgift vid jakt å faderns eller moderns ägor.

Landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har gått längre

i samma riktning.

Enligt utskottets uppfattning vore den av utredningsmannen föreslagna

gränsdragningen olycklig. Jordägare och deras familjemedlemmar borde lia

rätt att jaga utan jaktkort icke blott å egen mark utan även å de jaktområden,

i vilka deras mark inginge. I sin motivering för denna åsikt har utskottet

särskilt betonat, att för småbrukare, som nu tvingades vara med i ett växan­

de antal organisationer, den sammanlagda summan av föreningsavgifter lätt

kunde bli för stor.

Även länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att den befrielse från erläggan­

de av jaktvårdsavgift, som enligt utredningsmannens förslag skulle åtnjutas

av jordägare och brukare personligen, skäligen borde utsträckas att gälla

även vederbörande familjemedlemmar, i den mån dessa vore bosatta å fastig­

heten; och om två eller flera personer gemensamt ägde en fastighet, syntes

den fria jakträtten därstädes böra tillkomma dem samtliga. Hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i Örebro län Ilar ifrågasatt, huruvida icke den

undantagsställning, som skulle tillkomma jordägare och brukare, borde av

dem kunna överlåtas på annan person, som vore besläktad med överlåtaren

dier anställd i hans tjänst. Lappfogden i Västerbottens län, som också fun­

nit de ifrågavarande familjemedlemmarna böra inbegripas under friheten

från erläggande av jaktvårdsavgift, har ansett en dylik frihet jämväl böra

tillkomma delägare i allmänning för jakt å densamma.

En stone tveksamhet i fråga örn lämpligheten av de föreslagna undantags­

bestämmelserna överhuvud taget framkommer i det yttrande, som länssty­

relsen i Södermanlands län avgivit. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida

bäiande skäl funnes att från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgifter befria

den som bedreve jakt å mark, som han ägde eller till vilken han hade bruk­

ningsrätt. Dessa kategorier jägare hade nämligen samma intresse som alla

andia jägaie av ett ordnat jaktvardsarbete och de borde då hava samma

skyldighet som andra att bidraga till finansieringen av jaktvårdsarbetet.

Skulle emellertid grundsatsen örn jordägarens frihet att jaga å sin ägande

mark anses med nödvändighet kräva ett bibehållande av ifrågavarande un­

dantagsbestämmelse, borde densamma enligt länsstyrelsens mening utsträc­

kas alt omfatta jämväl ägarens eller brukarens familjemedlemmar och hos

honom anställda personer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit.

• B- Adelar, som uppstode genom en förbättrad jaktlagstiftning, tillfälle

joi dagaren. Det syntes länsstyrelsen då icke rimligt att just jordägaren skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr

4(i.

35

befrias från den jaktvårdsavgift, varmed den blivande jaktvården tänktes

skola finansieras. Länsstyrelsen funne icke utredningsmannens farhågor,

att uttagande av jaktvårdsavgift av markägaren skulle alltför mycket stöta

mot gamla fördomar, böra bliva avgörande. Länsstyrelsen erinrade om att

markägaren för att erhålla förbättrad skogsvård nödgades gälda skogsvårds­

avgift samt sade sig befara, att den kompromiss, vartill utredningen kommit

genom att till markägarens förmån bryta principen att varje jägare skulle

betala jaktvårdsavgift, bleve svårförståelig. Att befria den kanske ofta själv

icke jagande formella ägaren men utkräva avgift av den arbetande och ja­

gande hemmasonen komme sannolikt att möta lika stort eller större mot­

stånd än att raklinjigt följa principen, att varje jagande skulle betala jakt­

vårdsavgift.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län bar från samma utgångs­

punkter som de i sistnämnda yttrande återgivna ansett det olämpligt att i

fråga örn skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift göra undantag för ägare

och brukare. Vidare har länsstyrelsen anfört.

Enligt förslaget skulle den som fälldes till ansvar för olovlig jakt gå för­

lustig sitt jaktkort. Genom den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle

alltså den som vore skyldig innehava jaktkort drabbas av strängare påföljd

för olovlig jakt än den som medgåves jaga utan jaktkort, vilket med hänsyn

till det allmänna rättsmedvetandets krav på allas likhet inför lagen måste

anses betänkligt.

Svenska jägareförbundets styrelse har framhållit, att utredningsmannens

förslag avveke från den av förbundet hävdade åsikten, att alla jagande borde

vara skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift. Därmed försvårades genomföran­

det av det viktiga önskemålet, att jaktvårdssammanslutningarna måtte kunna

nå alla jagande med sin upplysnings- och propagandaverksamhet. Styrelsen

för Södermanlands läns jaktvårdsförening har därjämte påpekat, att örn

vissa jägare befriades från bärandet av jaktkort, detta förlorade i värde så­

som kontrollmedel vid övervakning av olovlig jakt.

Betydelsen av att i samband med jaktvårdsavgifterna ett nytt kontroll­

medel över de jagande infördes genom de föreslagna bestämmelserna om

jaktkort har eljest framhållits av länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs

och Bohus län samt Örebro län, landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs

och Bohus län ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Söder­

manlands och Västernorrland län. I yttrandet från sistnämnda förvaltnings­

utskott har med hänsyn till denna kontrollsynpunkt ifrågasatts, om icke

jaktkort borde utfärdas även till sådana personer, som ej behövde erlägga

jaktvårdsavgift.

1 fråga örn utredningsmannens förslag att uppdela avgifterna i tre kate­

gorier, allteftersom behörigheten att jaga skulle avse viss kommun, visst

lilli eller riket i dess helhet, har länsstyrelsen i Örebro län yttrat, att bestäm­

melserna örn sockenavgift innebure en ojämnhet så till vida, som därvid

ingen hänsyn tagits lill socknarnas inbördes vitt skiftande areal. Möjligen

kunde en rättelse därutinnan ske på det sätt, att en socken, som icke hade

viss minimiareal, sammanfördes nied annan sådan till en avgiftsenhet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har ifrågasatt,

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

om det icke vore riktigt att för sådana fall då ett jaktområde ginge över soc­

kengränserna, låta samma avgift gälla för hela jaktområdet.

Frågan örn avgifternas förhållande till jaktområdena har också berörts

av styrelsen för Södermanlands läns jaktvårdsförening, som yttrat följande.

På grund av att i detta län socknarnas arealer delvis vore små, komme

enligt styrelsens åsikt jaktområden säkerligen i regel att utläggas över två

eller flera socknars mark, och delägarna — som innan sammanslagningen

erlagt ingen eller lägsta jaktvårdsavgift — bleve samtliga tvungna att betala

länskort, ett förhållande som torde komma att direkt motverka realiseran­

det av förslagets nyttiga bestämmelse om bildande av jaktområden. Styrel­

sen ville därför föreslå, att länet gjordes till minsta jaktområdesenhet och

att alltså allenast läns- och riksavgift bestämdes skola utgå. Två ledamöter

av föreningens styrelse hade däremot ansett förslagets gradering av avgifter­

na böra bibehållas men stadgande införas om att alla delägare i av länssty­

relsen fastställt jaktområde skulle hava att erlägga lägsta jaktvårdsavgift.

Styrelsen omnämnde vidare, att flera medlemmar i föreningen framhållit

fördelen av en för hela riket enhetlig jaktvårdsavgift, förutsatt att denna

kunde sättas låg.

Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län vore

det mest praktiskt, att länet gjordes till minsta avgiftsområde och att alltså

endast läns- och riksavgifter komme att utgå. Länsavgiften torde kunna sän­

kas utan att beräknade jaktvårdsmedel minskades, särskilt om allmänt er­

läggande av jaktvårdsavgift genomfördes.

Beträffande de förslagna avgifternas storlek har landstingets förvaltnings­

utskott i Uppsala län förklarat de håda lägsta avgifterna mycket måttliga

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, som dock beto­

nat nödvändigheten av att framgå med försiktighet med avseende å beloppen,

har ej heller funnit den lägsta avgiften för hög men ifrågasatt en höjning av

avgifterna för rätten att jaga i ett helt län eller hela riket.

I den härmed sammanhängande frågan örn vilket antal jaktvårdsavgifter,

som kunde beräknas inflyta, har länsstyrelsen i Blekinge län anfört, att ut­

redningsmannens inkomstberäkningar syntes vila på mindre säker grund.

Landstingets förvaltningsutskott i Uppsala lån har framhållit svårigheten

att kunna bedöma beräkningarnas riktighet men har dock förmodat, att an­

talet jaktkortsinnehavare upptagits väl högt, samt förordat närmare utred­

ning i frågan. Däremot har styrelsen för Södermanlands läns jaktvårdsför­

ening förklarat, att innehavarna av jaktvapen inom detta län vore avsevärt

flera än utredningsmannen beräknat. Landstingets förvaltningsutskott i Öre­

bro län har framhållit, att man oberoende av beräkningarnas riktighet borde

fasthålla principen att jaktvårdens kostnader skulle gäldas av de jagande.

Den av utredningsmannen föreslagna fördelningen av jaktvårdsmedlen har

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förklarat vara

välbetänkt.

Däremot har lappfogden i Västerbottens län ifrågasatt, huruvida denna för­

delning vore lämplig eller överhuvud taget rättvis. Enligt förslaget komme

jaktvårdsavgifterna praktiskt taget att stanna inom det län, där avgiftsbeta-

larna vore mantalsskrivna. De fall, då jaktvårdsavgift komme att tillföras

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 40-

erhålla samina befrielse. Jag vill emellertid betona, att samma skäl, som an­

förts för befrielse från jaktvårdsavgift för jordägare oell arrendatorer, icke

kunna anföras ifråga örn dessas familjemedlemmar, vartill kommer att varje

annan gränsdragning än den av utredningsmannen föreslagna måste bli mel­

eher mindre godtycklig. Delägare i jaktvårdsområde, varom i 17 § sägs,

torde icke vara skyldig erlägga jaktvårdsavgift, örn han endast jagar å egen

mark.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot det av mig sålunda skisse­

rade förslaget örn uttagande av jaktvårdsavgifter, torde det böra ankomma

på Kungl. Majit att utfärda närmare föreskrifter i ämnet.

Vad beträffar den av utredningsmannen föreslagna organisationen bar jag

kommit till den uppfattningen att med densammas genomförande bör kunna

anstå, tills någon erfarenhet vunnits dels i vad mån den nu förefintliga fri­

villiga organisationen visar sig vara i stånd att tillgodose de ökade anspråk

på sakkunnig och opartisk ledning av jaktvårdsarbetet, som den nya lag­

stiftningen kan komma att kräva, dels i vilken utsträckning medel för jakt-

vårdsändamål komma att stå till förfogande. I detta sammanhang vill jag

anmärka, att även med den av mig föreslagna ändringen av utredningsman­

nens förslag det av honom uppskattade medelsbehovet synes kvarstå i hu­

vudsak oförändrat. Fördelningen på olika utgiftsändamål av de till jakt-

vårdsfonden inflytande medlen torde få ankomma på Kungl. Majit att med

anlitande av nödig sakkunskap verkställa, därvid dock bör iakttagas, att

huvuddelen av de från ett län härrörande jaktvårdsavgifterna bör i hu­

vudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag komma jakt­

vårdsarbetet i samma län till godo. Den länsstyrelserna enligt utrednings­

mannens förslag åvilande uppgiften att taga befattning med jaktvårdsärende-

na torde i huvudsak kunna bibehållas, då jag förutsätter att tillgången på jakt-

vårdsmedel skall medgiva, att erforderlig sakkunskap ställes till länsstyrelser­

nas förfogande.

Åtgärder mot skadegörelse av villebråd.

Spörsmålet om vidtagande av åtgärder för att förhindra skadegörelse

av

villebråd leder till en jämförelse mellan å ena sidan jakt- och naturskvdds-

intressena och å andra sidan de ekonomiska värden, som kunna botas genom

sådan skadegörelse. Örn detta allmänna problem bar utredningsmannen

anfört, att även om utvecklingen komme att gå i den riktningen, att jakten

finge ökad betydelse för folkhushållet, så komme den dock att vara en bi­

näring, varför vid kollisioner mellan jakten och andra näringar, främst

jordbruket och skogsskötsel, jakten måste vika. Även om det kunde sägas,

att det vore den enskilde jordägarens ensak, örn han ville på sin mark tåla

de skador å gröda, skog eller planteringar, som kunde bliva följden av ett

stort villebrådsbestånd, så torde villebrådets rörlighet medföra, att en dylik

skadegörelse sällan kunde begränsas till den ifrågavarande jordägarens mark,

Utredningsmannen har därför som en generell regel upptagit den bestäm-

39

nielsen, att jaktvården städse måste bedrivas under hänsynstagande till jord­

brukets och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen.

I vissa fall kunna skadegörelser av villebråd få sådan omfattning, att sär­

skilda åtgärder framstå såsom nödvändiga. Utredningsmannen har i detta

hänseende särskilt påpekat vildkaninens härjningar, framför allt i vissa

delar av Skåne, samt omnämnt att även älgen, haren och kråkan visat sig

kunna vålla betydande skador.

För att söka nedbringa stammen av vildkaniner hava särskilda åtgärder

möjliggjorts genom lagen den 15 juni 1935 örn rätt i vissa tall till jakt å

vildkanin. Därest avsevärd skada förorsakas genom vildkaniner inom visst

område, kan enligt denna lag Kungl. Majit förordna, att den som äger eller

brukar jord inom området skall, även örn en annan innehar jakträtten, undei

angiven tid få bedriva jakt å vildkanin med iller och nät ej blott å sin egen

utan även å viss angränsande mark.

För att ersätta skadegörelse av älg lämnas för närvarande bidrag ui en

särskild älgskadefond, varom stadgas i förordningen den 18 juli 1931 nied

vissa bestämmelser angående jakt efter älg, men det finnes icke någia säi-

skilda möjligheter att företaga ingripanden mot skadegörande älgar.

Utredningsmannen har ansett erforderligt att föreslå generella regler örn

åtgärder mot skadegörande villebråd och även funnit nödvändigt att möj­

liggöra mera långtgående åtgärder än de som för närvarande kunna företa­

gas mot vildkaniner enligt 1935 års lag samt i detta syfte föreslagit, att örn

det någonstädes till följd av viss yillebrådsarts utveckling förorsakades avse­

värd skada å gröda, skog eller plantering, och skadan icke kunde förebyggas

genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida, så skulle länsstyrelsen

efter anmälan om skadegörelsen kunna förelägga jakträttsinnehavaren att

å ifrågavarande område vidtaga åtgärder för villebrådsstammens nedbring­

ande.

Därest jakträttsinnehavaren icke ställde sig länsstyrelsens föreläggande till

efterrättelse, skulle länsstyrelsen förordna en eller flera lämpliga personr­

ätt anställa jakt å ifrågavarande område för att åstadkomma minskning av

den skadegörande villebrådsstammen. I förslaget har förutsatts, att dylik

jakt skulle kunna äga rum även å sådan tid, då den ifrågavarande villebråds-

arten eljest vore fridlyst.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 46-

Mera generella omdömen örn detta utredningsmannens förslag hava en­

dast fällts i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands län

och landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län. Däri har anförts, att

någon erinran icke funnes att framställa mot förslagets riktlinjer i allmän­

het, varemot anmärkningar i dessa yttranden framställts gentemot vissa

delar av förslaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län anfört i fråga örn bestäm­

melserna angående föreläggande för jakträttsinnehavare att vidtaga åtgär­

der och angående förordnande om särskilt jakt, att beslutanderätten i sådana

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements­

chefen.

ärenden med fördel borde kunna tilläggas jaktvårdsstyrelsen i stället för

länsstyrelsen, varvid stadgande borde införas om rätt för den som vore miss­

nöjd med jaktvårdsstyrelsens beslut att lios länsstyrelsen föra talan mot det­

samma. Skulle likväl förordnande örn särskild jakt anses vara av så in­

gripande natur, att det borde ankomma på länsstyrelsen att besluta därom,

syntes i varje fall föreläggande för jakträttsinnehavare att vidtaga åtgärder

för villebrådsstammens nedbringande böra utfärdas av jaktvårdsstyrelsen.

Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län har yttrat, att »avsevärd

skada» kunde förorsakas av älg å skog eller gröda, även om det i en trakt

tunnes endast ett fåtal djur och stammen således från jaktvårdssynpunkt

icke tålde att minskas. Med anledning därav och då gottgörelse för skada

av älg i de flesta fall torde kunna beredas jordägare genom ersättning från

älgskadefonden, syntes de föreslagna bestämmelserna böra mildras och för­

tydligas beträffande skada av älg.

Även länsstyrelsen i Örebro län synes ha ansett särbestämmelser lämpliga

för vissa fall. Länsstyrelsen har nämligen anfört, att i fråga örn skador sorn

orsakats av älg, hjort eller rådjur det torde böra tillkomma Konungen att

förordna om erforderliga åtgärder.

Den brist i gällande jaktlag, som kännetecknas av att däri icke finnes nå­

gon bestämmelse som giver möjlighet att direkt ingripa mot skadegörelse av

villebråd, där den orsakas av villebrådets talrikhet, har utredningsmannen

velat avhjälpa genom förslaget om föreläggande i dylika fall för jakträtts­

innehavaren att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av vidare

skada, bl. a. genom minskning av villebrådsstammen, samt, därest denne

icke ställer sig föreläggandet till efterrättelse, örn tvångsavjagning å den

ifrågavarande fastigheten.

Genom dessa regler torde man erhålla ett medel att ingripa mot skade-

görande villebråd, som är ägnat att på ett betryggande sätt tillgodose såväl

odlare- som jaktvårdsintresset med undantag dock för det fall, att skadan

orsakas av vildkaniner. Denna villebrådsarts skadegörelse är av så förhär­

jande art, att det synes mig nödvändigt att vid sidan av de föreslagna reg­

lerna införa en bestämmelse örn rätt för icke jaktberättigad markinnehavare

och dennes folk att å den innehavda fastigheten bedriva fångst av vildkani-

nei och därvid tillgodogöra sig de fångade djuren. Däremot torde hänsynen

till älgstammens fortbestånd få anses kräva, att därest odlaren t. ex. genom

ersättning ur älgskadefonden blivit i huvudsak gottgjord för skada av älg,

någon tillämpning av de ifrågavarande reglerna icke bör annat än i undan­

tagsfall förekomma. Detsamma torde även böra gälla för det fall att ifråga

örn andra viltskador ersättning i en eller annan form kommit odlaren tillgodo.

Med dessa tillägg anser jag mig kunna biträda utredningsmannens förslag

och har således intet att erinra mot att den s. k. vildkaninlagen upphör att

gälla från dag, som av utredningsmannen i övergångsbestämmelserna före­

slagits.

42

Departements­

chefen.

Straffbestämmelserna hava i förslaget på förut angivna grunder skärpts

därhän, att icke blott böter utan även fängelse skulle kunna ådömas i vissa

fall vid olovlig jakt å annans mark. Förutsättningen därför skulle vara an­

tingen att jakten avsett vissa mera värdefulla villebrådsarter eller att de an­

givna förbrytelserna eljest varit av kvalificerat slag. Även i övrigt skulle

vissa skärpningar av de nuvarande straffsatserna äga rum.

Aven åtalsreglerna hava i utredningsmannens förslag ändrats. Enligt detta

skulle allmän åklagare hava att åtala förbrytelser mot jaktlagen, där brottet

av målsägande angåves till åtal.

I de avgivna yttrandena hava de föreslagna straffskärpningarna lämnats

utan erinran. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har därvid framhållit, att

inom länet otillåten jakt — särskilt efter älg —- förekomme i synnerligen

stor omfattning såväl under förbjuden tid som å annans jaktområde. De

föreslagna straffskärpningarna för vissa kvalificerade former av olaga jakt

ville länsstyrelsen därför livligt förorda, enär möjligheten av frihetsstraff i

viss mån skulle verka återhållande på tjuvskyttarnas verksamhet. Därtill

korinne att, därest skärpning av straffmaxima enligt förslaget komme till

stand, polismj ndiglret framdeles skulle bliva i tillfälle att företaga husrann­

sakan hos för olovlig jakt misstänkta personer. Bortsett från de ytterst säl­

lan förekommande fall, då en tjuvskytt grepes på bar gärning, erbjöde ut­

redningen av olaga jakt för närvarande polismyndigheten stora svårigheter,

binge emellertid husrannsakan företagas hos för olaga jakt misstänkta per­

soner, funnes större möjligheter att förebringa indiciebevisning mot tjuv­

skyttarna.

De av utredningsmannen föreslagna ändringarna i åtalsreglerna hava i

samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Praktiskt taget fullständig enighet torde bland myndigheter, jaktvårdare,

natur- och djurskyddsvänner råda om att nu stadgade påföljder för intrång

i annans jakträtt eller för överträdelse av de till villebrådets skydd givna

bestämmelserna icke äro sådana, att de i erforderlig utsträckning medverka

till upprätthållandet av respekten för lagbuden, liksom de ej heller stå i rim­

lig proportion till den av lagbrytaren förorsakade, ofta betydande skadan.

De av utredningsmannen föreslagna straffskärpningarna synas mig ägnade

att, samtidigt som de lämna utrymme för att i lindrigare eller med hänsyn till

den lagfördes personliga förhållanden ömmande fall visa tillbörlig mildhet, i

förevarande avseende åstadkomma förbättrade förhållanden, varför jag kan

i huvudsak tillstyrka desamma.

Vad angår utredningsmannens förslag att ur allmänna strafflagen utbryta

och till lagen örn rätt till jakt överföra de straffbud, som hava avseeende å

olovlig jakt, synas mig de praktiska olägenheterna av att hava straffbuden

för sinsemellan likartade brott fördelade på två författningar samt de med

straffen enligt den ena författningen förbundna påföljderna reglerade i den

andra uppenbara. Då det icke, åtminstone inom överskådlig framtid, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Intresset för en efter förhållandena lämpad avjagning och vidtagande av

åtgärder i markerna för vildnadens skydd och tillväxt hade under de senare

arén vunnit beaktande och förståelse inom allt större kretsar av landets jägare

och naturskyddsvänner. Jaktvårdsföreningarna hade upptagit det som ett av

de viktigaste ändamålen för sin verksamhet. Säkerligen krävde emellertid

denna nya synpunkt på jakträttens utövande ännu under lång tid ett inten-

^vt upplysningsarbete för att tränga igenom till allt bredare lager av så kal­

lade jägare. Det borde därför hälsas med glädje att begreppet infördes i jakt­

lagstiftningen. Lagen kunde och borde i detta fall påverka den allmänna

opinionen och rattsmedvetandet. Det vore icke för tidigt att lagstiftningen

bestämt reagerade mot den utrotning, som för närvarande hotade villebråds-

stammen pa grund av människornas ringa förståelse för dess både ekono­

miska och ideella värde.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län hav ansett det

riktigt att, såsom skett i förslaget, syftet med jaktlagstiftningen angåves vara

icke blott det ekonomiska utnyttjandet av den nuvarande jakttillgången utan

också att åstadkomma positiv verksamhet för villebrådets bestånd och för­

kovran. Det vore emellertid uppenbart, att den senare delen av lagstiftning­

ens syfte icke kunde vinna sanktion genom straffpåföljder. Av annan me­

ning synes länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vara, i det att den för­

menat det vara önskvärt att, i likhet med vad som förekommer i den finska

jaktlagen, länsstyrelsen tillerkändes rätt att, därest å något område jakt skul­

le idkas på ett sätt, som innebure fara för villebrådsstammens fortbestånd,

efter framställning från jaktvårdsstyrelsen förbjuda jakt å området under

viss tid.

Beträffande den i detta stycke stadgade förpliktelsen att vara verksam i

jaktvårdande syfte har länsstyrelsen i Skaraborgs län funnit det önskvärt att

det undantag från vad som vore avsett att eljest bliva regel, varom talades i

motiven, eller att plikt att vara verksam i jaktvårdande syfte ej skulle åligga

den, som å sin jord ej alls idkade jakt, komme till klarare uttryck vid stad­

gandets slutliga avfattning än vad i förslaget blivit fallet. Missförstånd kunde

eljest uppstå.

I övrigt lia i åtskilliga yttranden framställts yrkanden örn stadgande örn

viss minimiålder, växlande mellan 15 och 20 år, för rätten att idka jakt, i

synnerhet jakt efter älg. Detta är fallet i yttrandena av länsstyrelserna i Jön­

kopings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Värmlands län, för­

valtningsutskottet i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap samt De svens­

ka djurskyddsföreningarnas centralförbund. Sålunda har länsstyrelsen i Hal­

lands län anfört.

Den som utövade jakt borde äga vissa kvalifikationer. Bl. a borde hans

ansvarskansla vara utpräglad, vidare borde han äga viss kännedom om jakt

och det jaktbara vilda. Dessa var for sig nog så krävande egenskaper måste

i or varvas och utvecklas. Men det måste taga tid för att på egen hand

bhva agnad och värdig att bara skjutvapen. Den som skulle hava rättighet

att jaga pa egen hand syntes åtminstone böra hava uppnått 16 års ålder Att

en person under 16 år borde jaga vore uppenbart riktigt, ty de goda jakt-

egenskaperna måste förvärvas i unga år. Men det borde ske'med det förbe­

hållet, att den unga jägaren vore åtföljd av en till myndig ålder kommen jakt-

erlaren ledare.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Depariementr-

ehefen.

3

§.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 69 och 110.

Mot förslaget om återförande till kronan av jakträtten å öppna havet och

de så kallade ödeskären har i yttrandena icke gjorts någon erinran.

Vetenskapsakademien har uttalat, att borttagandet av den fria jakten å ifrå­

gavarande områden finge anses lämpligt, alldenstund den där bedrivna jak­

ten ofta tagit sig mindre tilltalande former. Stockholms läns fiskareförening

har anfört, att fiskarena i yttre skärgården vid fyrfaldiga tillfällen påpekat

den rådande osäkerheten beträffande rätten till sjöfågelsjakten i havsbandet.

Allmänt hade rått den uppfattningen, att såväl fiske som jakt av ålder fritt

fått utövas av denna befolkningsgrupp i havsbandet, och det vore med till­

fredsställelse föreningen såge, att förslaget i förevarande paragraf upptoge

bestämmelser för den bofasta kustbefolkningen att idka jakt efter säl och

sjöfågel å kronan tillhöriga klippor och skär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län, med vilket

länsstyrelsen instämt, har emellertid framhållit, att i skärgården förekomme

utom klippor och skär jämväl en del holmar, som ej tillhörde visst hemman

och som icke kunde inrangeras under den angivna benämningen. Det syn­

tes därför lämpligt, att utom benämningarna »klippor och skär» jämväl »hol­

mar» insattes i paragrafen.

I fråga örn den till förmån för den bofasta kustbefolkningen föreslagna

undantagsbestämmelsen har Överståthållarämbetet ansett att densamma bor­

de omformuleras, så att därav klarare framginge, alt den i paragrafen den

bofasta kustbefolkningen tillerkända jakträtten icke gällde beträffande kus­

ten i dess helhet utan allenast den trakt därav, där vederbörande vore bo­

satta.

Genom att i kronans hand återföra jakträtten å öppna havet och å de

så kallade ödeskären torde man i fråga om sjöfågelsjakten komma att er­

nå åtminstone i någon mån förbättrade förhållanden ur djurskydds- och na-

turvårdssynpunkt. Därigenom berövas nämligen nöjes- och okynnesskyttar

en förevändning att medtaga skjutvapen under motorbåtsfärder och andra

utflykter till sjöss. Vid borttagandet av den fria jakten synes man dock

böra göra undantag för den bofasta kustbefolkningen, för vilken åtminstone

på en del platser nämnda jakt har betydelse ur näringssynpunkt. Att på sätt

utredningsmannen föreslagit bestämma den kustbefolkningen tillkommande

rätten att jaga såsom avseende allenast den jakt som nämnda befolkning

bedrivit såsom näringsfång synes emellertid vara ägnat att framkalla tolk-

ningssvårigheter, varför nämnda inskränkning torde böra utgå.

I samband med den avfattning som sålunda givits åt paragrafen har den­

samma uttryckligen gjorts tillämplig jämväl å holmar som ej höra till visst

hemman.

4 §•

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. lil.

Kunni. Maj:ts proposition nr

76

.

47

Utredningsmannens förslag att ersätta den materiella regeln i motsvarande /lepartements-

paragrafer i gällande lag med en hänvisnnig till lagen örn häradsallmän- ehelen-

ningar har icke föranlett någon erinran från min sida.

5

§■

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. lil.

Domänstyrelsen har anfört.

1 förslaget hade bibehållits gällande bestämmelser angående jaktens till­

godogörande å sockenallmänning, byaskog och annan dylik samfällighet,

innebärande att delägare däri finge, därest de annorledes ej åsämjdes, a

dessa skogar utöva jakträtt allenast för egna behov. Det syntes med fog

kunna ifrågasättas huruvida dylika bestämmelser kunde lända jaktvården

och jakten å ifrågavarande marker till fromma och enligt styrelsens upp­

fattning stöde de i föga samklang med lagförslagets allmänna strävan att ra­

tionellt ordna beskattningen av villebrådsstammen. Det hade varit önsk­

värt, örn det funnits möjlighet att här bättre tillgodose de allmänna krav som

i berörda avseende uppställts i lagförslaget. Det borde vidare erinras, att

under denna kategori skogar knappast kunde inrangeras vare sig vid den

första eller senare avvittringen inom Norrbottens och Västerbottens län bil­

dade allmänningar, ej heller de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs län,

åtminstone ej med mindre dessa omnämndes i motiveringen såsom fallan­

de under nu berörda bestämmelser. En annan grupp skogar som syntes

hava blivit förbigångna utgjorde de s. k. kommunskogarna eller städernas

skogar och sådana, som stöde under skogssällskapets vård och förvaltning.

Lagförslaget syntes böra kompletteras i nu berörda avseende.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit följande.

Det vore allmänt känt, att jakten å i denna paragraf omförmälda sanr-

fälligheter i regel bedreves utan hänsyn till några som helst jaktvårdssyn-

punkter i de flesta fall till stort men jämväl för delägarna själva. Ett bättre

sakernas tillstånd härutinnan skulle säkerligen ernås, därest det stadgades

smidighet för delägarna att, såvitt jakträtten å området ej utarrenderades,

antaga ordningsregler för utövandet av jakten å samfålligheten, vilka ord­

ningsregler för att bliva gällande borde godkännas av jaktvårdsstyrelsen.

Därest ordningsregler ej antoges inom viss tid, borde K. B. örn anledning

därtill funnes, äga möjlighet förbjuda jakt å samfålligheten.

Vad i yttrandena anförts angående det sätt, varpå jakträtten å de i para-

Departements

-

grafön avsedda samfälligheterna oftast tillgodogöres, torde vara i huvudsak cflel‘n-

riktigt. Innan pågående revision av skogslagstiftningen blivit slutförd synes

det dock icke lämpligt att införa särskilda bestämmelser angående jakträt­

tens tillgodogörande å samfällighet varom här är fråga. Därmed torde fa

anstå till dess full klarhet vunnits rörande de bestämmelser örn förvaltningen

av olika typer av samfällda skogar, som komma att bliva gällande.

b §•

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 112.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har i fråga örn 1 mom. i förslaget

anfort att, med den omfattning vägtrafiken numera erhållit, trafiksäkerhets­

skäl talade för att förbud meddelades såväl mot skotts lossande å allmän väg

48

Kungl. Maj-.ts proposition nr 46.

Departements

chefen.

Departements­

chefen.

sorn mot skottlossning från mark intill dylik väg på sådant sätt, att vägmär­

ken befunne sig i skottlinjen.

Mot den i 2 mom. föreslagna inskränkningen i den ägare av där omför­

mäld trafikanläggning tillkommande jakträtten har i yttrandena ingen erin­

ran framställts.

Att jakt å och framför allt i närheten av allmän väg kan medföra risk

för de vägfarande torde vara obestridligt. Därest man genom förbud i det

av nyssnämnda länsstyrelse påyrkade avseendet skulle vilja helt eliminera

denna risk, skulle man emellertid nödgas under förbudet intaga så stora

områden, att all jakt kunde bliva omöjliggjord i vissa trakter. Med hänsyn

härtill och på de av utredningsmannen i övrigt anförda skälen synes ändring

i gällande jaktlags bestämmelser örn jakträtt å väg icke böra vidtagas.

Vidkommande 2 mom. ansluter jag mig till vad utredningsmannen an­

fört örn behovet av bestämmelser som inskränka och reglera den ägaren av

ifrågavarande trafikanläggningar tillkommande rätten att utöva jakt å om­

råde, som av anläggningen upptages, och biträder utredningsmannens för­

slag härutinnan jämväl såvitt detta innefattar, att bestämmelserna skola vin­

na tillämpning å redan befintliga järnvägar, spårvägar och kanalanlägg­

ningar.

8 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 114.

Jag biträder utredningsmannens förslag dels att i paragrafen bland de

lägenhetsinnehavare vilka skola äga viss jakträtt å fastighetens ägor upp­

tages innehavare av kronotorp, dels ock att åt paragrafen gives sådan avfatt-

ning, att därav klart framgår, att det är allenast nyttjanderättsupplåtelse för

jordbruksändamål, som för nyttjanderättshavare medför jakträtt, samt att det

härför icke skall vara erforderligt, att upplåtelsen skett just i den för jord­

bruksarrende stadgade formen.

Jag finner det vidare lämpligt att, på sätt utredningsmannen föreslagit, i

paragrafen intaga uttrycklig erinran örn att den ifrågavarande fastighets-

innehavare tillförsäkrade jakträtten icke skall medföra befogenhet att utan

särskilt bemyndigande företräda fastigheten vid frågor om bildande av jakt-

vårdsområde enligt 17 §. Å andra sidan bör fastighetsägaren icke genom att

ingå avtal om bildande av jaktvårdsområde enligt 1 mom. i 17 § eller bi­

träda beslut örn bildande av sadant område jämlikt 2 mom. i samma para­

graf kunna vidtaga förändringar i den fastighetens innehavare lagligen till­

kommande jakträtten. Till denna och därmed sammanhängande frågor åter­

kommer jag vid behandlingen av 17 §.

I redaktionellt avseende har vidtagits bl. a. den ändringen att paragrafens

båda moment sammanslagits.

9 §■

Paragrafens första stycke motsvarar 9 § och dess andra stycke 17 § 1

morn. andra stycket i utredningsmannens förslag (sid. 67 och 122).

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

49

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att såsom en utväg

att undanröja olägenheterna i jaktvårdshänseende av den fortgående jord­

uppdelningen hade i förslaget förordats stiftande av jaktservitut vid fram­

tida jordförsäljningar. Därest emellertid, såsom föreslagits, servitutsavta-

Iens giltighetstid bleve begränsad till 50 år, komme vinsten av dylika avtal

att betydligt minskas. Särskilt talande skäl för en dylik tidsbegränsning

syntes ej föreligga.

Svenska jägareförbundets styrelse har framhållit följande.

Avtal, varigenom jaktservitut upprättats, finge väl, såsom utredningsman­

nen också antagit, anses giltigt enligt svensk rätt, och just i den mot före­

slagna 9 § svarande 8 § av gällande jaktlag och dess föregångare hade

man att söka stöd för en sådan uppfattning. Då frågan örn giltigheten av en

såsom servitut avsedd jakträttsupplåtelse alltid mäste bedömas med stöd av

vad som innehålles i förevarande paragraf, hade det varit önskligt, att vad

i 17 § 1 mom. andra stycket av förslaget stadgats om egentliga jaktservitut

ställts i mera omedelbart samband med förevarande paragraf. Såsom stad­

gandet i 17 § nu står kunde det lätt läsas såsom innebärande ett generellt

godkännande som servitut av alla upplåtelser av jakträtten å en fastighet

till förmån för ägaren av en annan fastighet i denna hans egenskap, oavsett

om upplåtelsen fyllde de allmänna villkoren för uppkomsten av ett servi-

tutsferhållande. Omförmälda stadgande i 17 § syntes förbundsstyrelsen även

i ett annat hänseende mindre tillfredsställande. Det syntes nämligen mindre

egentligt att utan hänsyn till jaktvårdens allmänna intressen stadga ett tvärt

upphörande av alla jaktservitut av det för jaktvårdsintresset betydelsefullaste

innehållet efter förloppet av 50 år från servitutets tillkomst. Förbundssty­

relsen ville hemställa, att stadgandet i 17 § 1 mom. andra stycket finge ut­

gå och att i stället i 9 § måtte införas ett andra stycke, som i anslutning

till vad som föreskrives i 7 § lagen om servitut medgåve prövning av servi­

tutets fortsatta bestånd efter förloppet av viss tid.

Ginge man denna väg, kunde även ifrågasättas örn ej åt stadgandet kun­

de givas återverkande tillämplighet även å äldre servitutsupplåtelser, därvid

naturligtvis 50-årstiden borde räknas från den nya lagens trädande i kraft.

Ett i servitutets form gjort avtal om jakträtten kan innehålla antingen

Departements-

att jakträtten i sin helhet tillägges ägaren av den härskande fastigheten eller 5 en‘

att allenast vissa av de i jakträtten ingående befogenheterna avstås till för­

mån för denne ägare. Ges avtalet den förstnämnda formen, vilket alltså

innebär att jakträtten helt skiljes från äganderätten, kunna emellertid slit­

ningar lätt uppstå, och jag ansluter mig till utredningsmannens uppfattning,

att dylika konsekvenser böra örn möjligt undvikas. Den föreslagna utvägen

att begränsa tiden för servitutets giltighet till femtio ar kan jag emellertid

icke biträda. Dels synes det mig nämligen icke lämpligt att för detta speci­

ella fall meddela en föreskrift som utgör ett bestämt avsteg från vad som

gäller i fråga örn servitut i allmänhet, dels torde en bestämmelse örn att ett

jaktservitut ovillkorligen skall upphöra att gälla efter viss tid vara ägnad

att högst avsevärt minska dess värde ur jaktvårdssynpunkt. Ett medel att

tillgodose såväl de sociala synpunkterna som jaktvårdsintresset synes mig

däremot de av nyssnämnda förbundsstyrelse föreslagna bestämmelserna ut­

göra och jag vill särskilt framhålla, att intet lagligt hinder torde föreligga för

linning lill

riksdagens

protokoll

1038. 1

saini. Nr

dfi.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements­

chefen .

parterna att vid den prövning av servitutets bestånd, som enligt nämnda för­

slag tänkts skola ske efter förloppet av femtio år, överenskomma om jämk­

ningar i det ursprungliga avtalet, som leda till större frihet i jakträttsligt

avseende för den tjänande fastigheten. Prövningen av frågan örn servitutet

bör i jaktvårdens intresse bestå synes mig böra anförtros åt domstol. Av

ovan anförda skäl har jag i ett andra stycke till förevarande paragraf in­

tagit bestämmelser örn prövning av jaktservituts bestånd. I samband där­

med har andra stycket av 1 mom. i 17 § av utredningsmannens förslag fått

utgå. Något hinder synes icke föreligga att göra de sålunda föreslagna be­

stämmelserna tillämpliga å redan bestående jaktservitut, därvid femtioårs­

tiden torde böra räknas från den dag den nya lagen träder i kraft. Stadgan­

de härom har intagits i övergångsbestämmelserna.

I 7 § lagen örn servitut torde hänvisning böra göras till de sålunda före­

slagna stadgandena. Förslag till lag örn tillägg till nämnda lagrum, inne­

fattande sådan hänvisning, har samtidigt upprättats.

10

§.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 115.

Länsstyrelsen i Kalmar län har påpekat följande.

Med stöd av lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fre­

dande tillkomme det länsstyrelse att meddela beslut rörande fridlysning av

visst område och därvid stadga förbud i olika hänseenden. Ej sällan före-

komme därvidlag, att ett sådant förbud avsåge att förbjuda att inom om­

rådet jaga, fånga eller fälla djur och att skada eller bortföra ägg, ungar och

bon. I 10 § i förslaget funnes intagen en erinran om att beträffande rätt till

jakt å område, som vore till nationalpark avsett, skulle gälla vad särskilt

vore stadgat. I motiven hade ifrågasatts, huruvida icke jaktlagens bestäm­

melser måste anses tillämpliga även å nationalpark, och det hade framhål­

lits, att ett motsatt förhållande skulle leda till betänkliga konsekvenser, var­

på lämnades en del exempel. Alldeles samma skäl kunde emellertid’ åbe­

ropas i fråga om fridlysta naturminnesmärken, rörande vilka stadgats för­

bud mot jakt. Också för dylika fridlysta områden syntes därför motsva­

rande bestämmelse böra införas i jaktlagen.

Vetenskapsakademien har framhållit, att det hade varit av stor betydelse

om lapparnas jakträtt såväl inom nationalparker som annorstädes erhållit

en bestämd och klar avfattning i samband nied andra jakträttsförhållanden,

samt vidare anfört.

Lapparnas jakträtt inom nationalparkerna borde inskränkas eller helst

helt borttagas. I närvarande stund torde lapparna, d. v. s. renskötande lap­

par, äga jakträtt a nationalparker med det undantag, att de ej få jaga björn

eller lo. Det minsta som kunde fordras för att syftet med nationalparkerna

skulle kunna anses fyllt vore, att lapparna ej skulle få där jaga älg och järv

liksom naturligtvis ej heller sådana djur, som för tillfället vore fridlysta.

Jag delar utredningsmannens uppfattning angående den plats som i lagen

bör givas åt förevarande stadgande. Då den omständigheten, att ett område

blivit såsom naturminnesmärke fridlyst, icke torde beröra jakträtten såsom

sådan å området, synes den av nyssnämnda länsstyrelse ifrågasatta hänvis­

ningen vara överflödig.

51

Vad vetenskapsakademien anfört och yrkat i fråga om den lapparna till­

kommande jakträtten torde icke böra föranleda ändring av utredningsman­

nens förslag annat än såvitt angår rätten att inom område för nationalpark

jaga älg, på sätt jag kommer att närmare utveckla vid redogörelsen för

det samtidigt upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen

den 25 juni 1909 angående nationalparker.

11

§•

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 116.

Lappfogdarna i Norrbottens läns norra och södra distrikt hava uttalat, att

med hänsyn till storleken av den skadegörelse som varg och järv kunde

åstadkomma syntes det olämpligt att pa sätt föreslagits inskränka rätten till

jakt efter nämnda djur. Inom länet hade, såvitt lappfogdarna hade sig be­

kant, nu gällande rätt för en var att under alla tider av året även å annans

mark jaga varg eller järv icke lett till missbruk. Det vore icke utan bety­

delse, att jämväl andra än renskötande lappar hade möjlighet att närhelst

tillfälle därtill bjödes bedriva jakt efter de skadliga rovdjuren. Länsstyrel­

sen i Norrbottens län har i likhet med lappfogdarna icke kunnat finna det

befogat, att rätten för en var till jakt efter varg och järv inskränkes till den

tid, då marken är snöbetäckt. Lappfogden i Västerbottens län har funnit

den föreslagna inskränkningen vara ur bevakningssynpunkt välmotiverad

men ifrågasatt om icke bestämmelsen i praktiken komme att bli svår att

tillämpa. Snön hade särskilt i fjälltrakterna en viss benägenhet att lägga

sig ojämnt alltj efter olika höjdlägen och vargjakterna plägade mestadels för­

siggå över betydliga områden. Det torde därför kunna förväntas, att be­

stämmelsen med nu föreslagen avfattning kunde bli svar att efterleva. I

I likhet med utredningsmannen anser jag det i 10 § gällande jaktlag för

Departements-

rätten att å annans jaktområde företaga jakt efter varg och järv stadgade c en'

villkoret att underrättelse örn jakten förut skall hava lämnats jakträttsinne­

havaren böra, såsom innebärande en praktiskt icke uppfyllbar förpliktelse,

utgå. Däremot torde den för närvarande såsom villkor för sagda rätt upp­

ställda fordringen att varg eller järv bevisligen skall uppehålla sig i trakten

böra bibehållas. Sker så, synes det av utredningsmannen föreslagna stad­

gandet om skyldighet för den som dödat eller fångat sådant djur att därom

underrätta jakträttsinnehavaren bliva överflödigt.

Med hänsyn till angelägenheten av att i möjligaste mån hålla framför allt

vargstammen nere lärer man böra undvika att för rätten till sadan jakt upp­

ställa restriktioner, som icke kunna anses oundgängligen nödvändiga. På

grund härav synes det mig som örn man för rätten att även a annans jakt­

område företaga jakt efter varg eller järv ävensom att tillvarataga och be­

hålla vid sådan jakt fällt djur icke bör uppställa annat villkor än att dylikt

djur bevisligen uppehåller sig i trakten. Gives åt stadgandet en sådan av­

fattning, torde behov icke föreligga vare sig av det i utredningsmannens för­

slag upptagna stadgandet om rätt för dem som tillfälligtvis eller vid lya på-

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

52

träffar sådant djur att jaga samt döda eller fånga ävensom behålla det eller av

stadgandet i 11 § andra stycket av gällande lag att den som å eget jaktom­

råde eller eljest lovligen drivit upp varg eller järv äger rätt att fullfölja jak­

ten inne på annans jaktområde.

I fråga om i 2 mom. gjort tillägg hänvisar jag till vad jag därom anfört

vid 1 §.

12

§.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 118.

DePckt\^iT' } fräga 0m 1 mom' finner -iaS utredningsmannens förslag till ändringar i

gällande rätt befogade. Emellertid synes den i paragrafen medgivna rätten

böra utvidgas till att omfatta ytterligare några djurslag med egenskaper som

nära överensstämma med de i förslaget upptagna. Detta är först och främst

fallet med den amerikanska flodillern, i Sverige benämnd mink. Känt är att

på senare tid icke så få exemplar av denna djurart spritt sig från så kallade

pälsfarmar samt åstadkommit skada. Det synes vidare lämpligt att, såsom

i ett av yttrandena hemställts, med gråsparv jämställa pilfink. Det lärer även

vara nödvändigt att här upptaga igelkott samt mullvad ävensom vissa skad­

liga smågnagare.

Beträffande 2 mom. finner jag det lämpligt att, såsom utredningsmannen

föreslagit, medgiva här avsedd gårds- eller trädgårdsinnehavare ävensom

hans folk rätt att i skyddssyfte döda sådana fåglar, som för närvarande äro

fridlysta jämlikt 3 § 2 mom. jaktstadgan, samt att avlägsna eller förstöra vis­

sa fågelbon ävensom däri varande ägg.

I

Jag vill i detta sammanhang beröra en annan och mera svårartad skade­

görelse av villebråd, nämligen sådan som orsakas av hare å fruktträd. Den

i 25 § föreslagna ordningen angående företagande av jakt till förhindrande

av viltskador är visserligen avsedd att komma till användning även vid fall

av skadegörelse av hare a fruktträd. Sistnämnda lagrum förutsätter för sin

tillämplighet, att skadegörelsen har sin grund i villebrådsarts alltför talrika

förekomst. Som känt är behöver emellertid förekomsten av harskador

icke utgöra bevis för att harstammen är särskilt talrik, tvärtom kan en

enda hare under vissa omständigheter orsaka betydande skador. Frågan

om skyddsåtgärder mot skada av hare å fruktträd är för närvarande

föremål för utredning. De särskilda stadganden, vartill resultatet av utred­

ningen kan komma att föranleda, torde komma att falla inom ramen för

jaktstadgan och förty få avseende allenast å jakträttsinnehavaren. I utred­

ningsmannens förslag till jaktstadga föreslås, i nära anslutning till vad för

närvarande gäller, att i trädgård, anläggning för fruktodling eller plantsko­

la, där färska harskador kunna påvisas å träden, hare skall få av jakträtts­

innehavaren fällas undei tiden fran och med den 1 januari till och med den

31 mars, även om jakt efter hare då eljest icke är tillåten. Det synes mig

lämpligt och med billigheten mest överensstämmande att möjligheten att ut­

öva nämnda rätt eller den ytterligare rätt att ingripa mot skadehare, vartill

den omförmälda utredningen kan giva upphov, icke göres beroende av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

53

vederbörande fruktodlare eller plantskoleinnehavare jämväl är jakträttsinne­

havare. Jag har fördenskull såsom ett andra stycke till 2 mom. fogat ett

tillägg av innehåll, att innehavare av trädgård, fruktodling eller plantskola

skall, ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom an­

läggningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat

är jakträttsinnehavare medgiven. Sålunda fälld hare bör emellertid till­

falla jakträttsinnehavaren.

13 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 77 och 119.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har funnit tvi­

velaktigt, om det föreslagna stadgandet i 2 mom. tillräckligt tillgodosåge djur­

skyddssynpunkten. De upprörande fall av skadskjutning och långvariga

lidanden för sårade älgar, som allt emellanåt förekomme, torde knappast

förebyggas genom den föreslagna bestämmelsen. De svenska djurskyddsför­

eningarnas centralförbund har hemställt att 2 mom. måtte kompletteras ge­

nom stadgande om skyldighet för jordägaren, eller, vid förfall för honom,

den jagande att tillse, att det skadade djuret på möjligast smärtfria sätt dö­

dades. Skadskjutet djur borde under alla förhållanden snarast möjligt upp­

sökas och avlivas och detta borde vara en lagligen fastslagen plikt för varje

jägare.

Vidkommande 2 mom. hänvisar jag till de synpunkter utredningsmannen Deparkment»-

framfört, till vilka jag ansluter mig. Därutöver vill jag i anledning av nyss­

nämnda centralförbunds hemställan ytterligare framhålla, att man svårligen

synes kunna stadga särskilda regler för hur den skall förhålla sig, som mot­

tager underrättelse om att skadskjutet djur gått in på hans mark. Det kan

nämligen hända att denne icke är jägare och för en sådan person torde en

eventuell förpliktelse att vidtaga åtgärder för djurets uppspårande och dö­

dande bliva svår att uppfylla. Skulle man åter för dylikt fall medgiva rätt

för den jagande att fullfölja jakten in på det främmande området, torde man

icke kunna undgå att samtidigt giva regler om vem det fällda djuret skall

tillfalla, vartill kommer, att en sådan rätt kunde av mindre nogräknade per­

soner komma att begagnas som förevändning och skydd för olovlig jakt.

14 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 120. I

I förhållande till gällande jaktlag innebär stadgandet i förevarande para- Dep^^nl8m

graf allenast den ändringen, att ett undantag från förbudet att vid jakt be­

träda besådd åker ansetts böra medgivas för det fall, att jakten äger rum

efter föreläggande eller förordnande varom i 25 § stadgas.

15 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 120.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements-

Vad först angår det materiella innehållet i paragrafen anser jag mig kun-

chefen.

na biträda utredningsmannens förslag att bland de djur, som vare sig de

dödas, fångas eller anträffas såsom fallvilt, skola tillfalla kronan, såvitt

Konungen ej annorledes förordnar, upptaga jämväl örnen, och som en följd

härav böra även ägg och bo av örn tillkomma kronan. Frågan om bere­

dande av erforderligt skydd för örnen är av ömtålig beskaffenhet, och lokala

eller temporära undantag från fridlysningen kunna framdeles måhända bli­

va nödvändiga. Det synes emellertid under alla förhållanden vara av bety­

delse att genom den föreslagna bestämmelsen minska frestelsen att överträda

ett fortsatt förbud eller att utnyttja en eventuell lättnad i fridlysningen till att

bedriva annan jakt efter örn än sådan som sker i rent skyddssyfte. Där­

jämte torde Örnen inom område för nationalpark böra komma i åtnjutande

av samma skydd som för närvarande beredes björn och lo. Med anledning

av att i yttrandet av vetenskapsakademien påpekats, att vildrenen för länge

sedan utrotats i landet och icke heller skulle kunna existera här, sedan de

områden, där den senast förekom, upplåtits åt lappar med deras renar, har

vildrenen uteslutits ur paragrafen.

Vidkommande därefter den närmare utformningen av ifrågavarande stad-

ganden ansluter jag mig till utredningsmannens förslag med vissa redaktio­

nella jämkningar.

16

§.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 73 och 122.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har tillstyrkt, att

jakträttsupplåtelse skall ske i skriftlig form. I någon mån torde nämligen

därigenom åstadkommas hinder mot tillfälliga jaktupplåtelser, vilka i läng­

den torde mera verka till skada än nytta för jordägarna.

Länsstyrelsen i örebro län har däremot framhållit, att bestämmelsen om

skriftlig form för upplåtelse av jakträtt väl ej kunde innebära, att det skrift­

liga avtalet skulle utgöra form, så att ett muntligt, av vederbörande jordägare

vitsordat avtal skulle vara utan verkan och den person alltså, som jagade

med stöd av sådant avtal, kunna dömas såsom för olovlig jakt. En dylik

påföljd skulle för övrigt sakna betydelse då på grund av stadgandet i 34 §

jaktlagen förfarandet skulle kunna bliva föremål för åtal allenast efter an­

givande av malsägare, d. v. s. i detta fall markägaren, som upplåtit jakträt­

ten.

D«paHemenis-

Då för närvarande avtal om jordbruksarrende kan bliva giltigt även om den

chefen,

skriftliga formen ej iakttagits, synes det mig knappast lämpligt att för jakt­

arrendeavtal stadga strängare föreskrifter. Det av utredningsmannen före­

slagna förbudet mot att utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares sam­

tycke överlåta jakträtt, som upplåtits åt någon såsom en personlig rätt, anser

jag böra inflyta i lagen. I följd härav har paragrafen ändrats till att uppta­

ga allenast ett stadgande av sadant innehall. Då de av utredningsmannen

föreslagna ändringarna i allmänna nyttjanderättslagen ävensom hänvisningen

55

i förevarande paragraf till sistnämnda lag torde vara överflödiga, hava de ute- .

slutits ur förslaget.

17 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 66 och 122.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har påpekat, att

örn på grund av stadgandet i 17 § 1 mom. servitutsförpliktelsen för någon

av de i ett jaktområde ingående fastigheterna förfölle, exempelvis vid exe­

kutiv auktion, de förutsättningar under vilka jaktområdet bildats, framför

allt själva områdets lämplighet, kunde bli helt förändrade. Svagheten i det­

ta avseende torde icke kunna avhjälpas utan omläggning av själva den rätts­

liga konstruktionen, och det vöre möjligt att härför skulle krävas ett långt

mera invecklat förfarande än förslaget avsåge och som kunde anses prak­

tiskt genomförbart. Om så vore, ansåge utskottet förslaget — trots anmärk­

ningen — vara att föredraga, då just enkelheten vid jaktområdenas bildande

säkerligen hade stor betydelse för att lagen skulle få den avsedda verkan för

jaktvården. Länsstyrelsen i Malmöhus lån har på tal härom framhållit så­

som lämpligare att tillerkänna ifrågavarande slag av servitut permanens så

till vida, att det skulle äga bestånd oavsett egendomens exekutiva försäljning.

Länsstyrelsen i Örebro lån har anfört.

Ur principiell äganderättssynpunkt torde berättigade invändningar ej kun­

na göras mot en begränsning av den fria jakträtten, förutsatt likväl att be­

gränsningen icke gjordes större än som jaktvårdens krav betingade. För­

slagets bestämmelser vore i detta hänseende mycket litet vägledande. Jakt­

utövningen komme därför att helt normeras av det av jaktvårdskonsulenten

uppgjorda förslaget med de jämkningar däri, som kunde föranledas av fram­

ställningar vid sammanträdet med markägarna. Förslaget skulle visserligen

underställas vederbörande länsstyrelse. Då denna emellertid i regel icke

vore sakkunnig, torde dess prövning huvudsakligen bli av formell natur. Val

skulle länsstyrelsen, om så funnes erforderligt, kunna påkalla vidare utred-

ning av jaktvårdsstyrelsen, men det syntes föga antagligt, att denna skulle

komma till annat resultat än sin förtroendeman jaktvårdskonsulenten. Ma-

hända skulle det av denna anledning vara lämpligt att här såsom sakkunnig

rådgivande myndighet upptaga jämväl skogsvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har påpekat att i 2 mom. stadgades,

att beslut om bildande av jaktområde icke finge träda i tillämpning, förrän

det fastställts av länsstyrelsen. Då jämlikt utredningsmannens förslag till

jaktstadga talan mot länsstyrelsens beslut angående sådan fastställelse finge

fullföljas hos Kungl. Majit, borde det förstnämnda stadgandet ändras så, att

därav tydligt framginge, att beslut örn bildande av jaktområde ej finge

träda i tillämpning förrän fastställelsebeslutet vunnit laga kraft. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

1 mom. överensstämmer frånsett vissa redaktionella ändringar med 9 §

i Departement*-

gällande jaktlag och skiljer sig från utredningsmannens förslag allenast däri- c '**'

genom, att benämningen jaktområde utbytts mot jaktvårdsområde.

I 2 mom. hava sammanförts 2, 3 och 4 mom. i utredningsmannens för­

slag, vilkas avfattning i samband därmed jämkats. Rörande de materiella

56

ändringarna i utredningsmannens förslag får jag hänvisa till vad jag därom

förut under rubriken jaktvårdsområden anfört. Härutöver vill jag framhålla,

att det lärer få ankomma på länsstyrelsen att vid den prövning av beslut örn

bildande av jaktvårdsområde, som skall föregå länsstyrelsens fastställelse av-

beslutet, tillse att genom detta icke göres större intrång i de olika fastighets­

ägarnas rätt att förfoga över jakträtten å sina fastigheter än som oundgäng­

ligen kräves för ett ändamålsenligt bedrivande av jaktvården å området. Jag

ansluter mig alltså till utredningsmannens mening att det icke bör få före­

komma, att en person, som av etiska skäl icke önskar att jakt bedrives å hans

fastighet, skall behöva finna sig i, att andra personer jaga där. I likhet med

utredningsmannen anser jag emellertid uttryckligt stadgande härom icke er­

forderligt.

Av den åt tredje stycket givna avfattningen torde framgå, att beslut örn

bildande av jaktvårdsområde icke må träda i tillämpning, förrän fastställelse-

beslutet vunnit laga kraft.

Jag ansluter mig till utredningsmannens uppfattning att, sedan i lagen örn

rätt till jakt angivits de civilrättsliga förutsättningarna för att ett beslut örn

bildande av jaktvårdsområde skall få genomföras, det skall ankomma på

Konungen att utfärda erforderliga bestämmelser för dessa ärendens hand­

läggning, avgörande och prövning. Vad utredningsmannen därom i betän­

kandet föreslagit synes mig i stort sett lämpligt, dock vill jag redan i detta

sammanhang framhålla, att jag icke kan biträda utredningsmannens förslag,

att den som undertecknat anmälan om ifrågasatt bildande av jaktvårdsom­

råde skall vara i så måtto bunden av sin underskrift, att han, därest han

icke är närvarande vid den slutliga omröstningen, skall anses hava röstat

för antagande av förrättningsmannens förslag.

I 3 mom. av förevarande paragraf har jag upptagit bestämmelser som

hava avseende på dels det fall, då med besittnings- eller nyttjanderätten till

en fastighet, som blir intagen i ett jaktvårdsområde, på grund av lag följer

jakträtt å densamma, dels å sådana fall, där jakträtten å dylik fastighet till­

kommer annan än ägare, innehavare eller brukare.

Vad det förstnämnda fallet beträffar synes det mig uppenbart att, då en

fastighet mot ägarens vilja anslutes till ett jaktvårdsområde, fastighetens in­

nehavare eller brukare icke skall äga bättre rätt än ägaren och alltså måste

underkasta sig beslutet. Annorlunda torde saken ställa sig, om ägaren till

fastighet sluter avtal eller biträder beslut om bildande av jaktvårdsområde.

Innehavaren eller brukaren har ju i regel fått till sig upplåten fastigheten med

vad därtill hörer och det synes därför ej kunna komma i fråga, att äga­

ren skall kunna ensidigt beröva honom något därav, låt vara att det här icke

ar fråga om någon rätt av större ekonomisk betydelse. Vad ägaren avtalar

eller beslutar i fråga örn bildande av jaktvårdsområde synes därför icke böra

medföra rubbning i innehavarens eller brukarens rätt till jakt å fastigheten

under besittnings- eller brukningstiden. Vad nu sagts synes böra äga mot­

svarande tillämpning i de fall, då angående jakträtten till en fastighet skett

sådant bestämmande som i 9 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

57

Ett vanligt jaktarrendeavtal synes däremot icke böra få hindra bildandet av

ett jaktvårdsområde. För såväl jaktarrendatorn som delägarna i jaktvårdsom-

rådet kan det även innebära en fördel, att avtalet kommer att upphöra, och

jag har fördenskull föreslagit, att en jaktarrendator, som anser sig lida för­

fång genom avtal eller beslut om bildande av jaktvårdsområde, skall äga

uppsäga jaktarrendeavtalet till omedelbart upphörande.

18 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 102 och 125.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har sagt sig vilja

framhålla såsom särskilt förtjänstfullt förslaget angående skyldighet för den

som idkar jakt med skjutvapen att innehava gällande ansvarsförsäkring.

Härtill ville utskottet påpeka vikten av att denna försäkring så utformades,

att de många oförskyllda offren för vårdslöshet under jakt eller, i förekom­

mande fall, deras anhöriga åtminstone erhölle en effektiv ekonomisk ersätt­

ning för sina lidanden.

Vid 2 mom. har domänstyrelsen — med hänvisning till bland annat den

avveckling av de domänverket och dess personal tidigare åvilande admini­

strativa uppgifterna vid sidan av den rena förvaltningen av domänfondssko-

garna, som ägt rum, särskilt sedan domänverket inrangerats bland statens

affärsdrivande verk — hemställt, att såvitt rörde lagen örn rätt till jakt do­

mänstyrelsen måtte befrias från varje befattningstagande med dess till-

lämpning, för så vitt enbart framginge av förslaget, samt att domänverksper-

sonalen måtte befrias från skyldighet att åtala förbrytelser mot jaktlagarna,

jämväl sådana som beginges å i domänfonden ingående mark, ävensom att

domänverkets tjänstemän i 1—26 lönegraderna enligt avlöningsreglemen-

tet för domänverket måtte tillerkännas målsäganderätt var och en inom sitt

tjänstgöringsområde vid ingripande mot förbrytelser mot jaktlagarna, som

beginges å domänverket tillhörig mark. Därutöver har styrelsen fram­

hållit, att i den mån befattningstagandet med vissa slag av skogar över­

flyttades från domänverket till andra myndigheter, dessa nytillträdande in­

stitutioner borde hava att i alla avseenden fullgöra de uppdrag, som åvilat

den personal, som tidigare haft att taga befattning med samma skogar. Läns­

styrelsen i Jönköpings län har anfört, att, sedan de ecklesiastika skogarna

numera ej längre stöde under domänverkets förvaltning utan under upp­

sikt av särskilda stiftsjägmästare med i förekommande fall underlydande

bevakningspersonal, jämväl dessa kategorier förvaltande och bevakande

personal reciprociter syntes böra tillerkännas samma rätt i de i 18 § 2 mom.

ävensom 30 § 2 mom. angivna olika hänseenden som annan i dem omnämnd

personal. Befogenhet i det i förevarande moment omnämnda hänseende

syntes böra tillerkännas »polisman», ty med förslagets begränsning till »ve­

derbörande kronobetjänt» och »särskilt förordnad polisman» hade samt­

liga befattningshavare inom statspolisorganisationen, vilka länsstyrelsen nu­

mera hade att tillgå till övervakande av författningens efterlevnad, blivit ute-

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements-

chefen.

slutna från den ifrågavarande befogenheten. Befogenhet i det i lagrummet

angivna hänseende syntes även böra tilläggas jaktvårdskonsulenterna och

jaktinspektören, de förra inom respektive distrikt. Lappfogden i Västerbot­

tens län har yttrat, att skyldigheten för den jagande att vid anfordran upp­

visa jaktkort torde vad anginge trakterna ovan odlingsgränsen inom Norr­

bottens och Västerbottens län samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län böra

utvidgas så, att jagande där skulle vara skyldig uppvisa jaktkortet för lapp­

fogde och lapptillsyningsman. Svenska jägareförbundets styrelse har hem­

ställt, att rätten att påfordra uppvisande av jaktkort tillerkändes jordägarens

eller jakträttsinnehavarens folk.

I fråga om 3 mom. har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört.

Då i 18 § folket ovan odlingsgränsen i lappmarkerna befriats från skyl­

dighet att erlägga jaktvårdsavgift vid jakt efter skogsfågel och ripa samt varg

och järv, så förefölle den angivna begränsningen knappast välbetänkt; å

ena sidan vore jakten efter ekorre i dessa trakter högst betydande -—- de från

länet exporterade ekorrskinnen torde de senare åren kunnat räknas i 10,000-

tal — och borde därför även inrymmas under befrielsen, å andra sidan läge

det i sakens natur, att det mötte svårigheter med bevisningen om vilken

sorts jakt vederbörande bedrivit i de särskilda fallen. Begränsningen i fråga

syntes därför lämpligen kunna utgå.

Samma yrkande har framställts av hushållningssällskapets förvaltnings­

utskott i Norrbottens län, lappfogdarna i länet samt lappfogden i Västerbot­

tens län.

Stockholms läns fiskareförening har yttrat.

Med hänsyn till att befolkningen i yttre skärgården vore av den uppfatt­

ningen, att såväl fiske som jakt av ålder fått av denna befolkningsgrupp

utövas i havsbandet, vore det föreningens uppfattning, att fiskarebefolknin­

gen borde vara befriad från skyldigheten att erlägga med jaktkortsinnehav

föreslagna avgifter. De knappa omständigheter denna befolkning levde uti

ansåge föreningen även utgöra skäl för befrielse från skyldigheten att erlägga

dylik avgift.

Frågan örn skyldighet för den som idkar jakt med skjutvapen att inne­

hava ansvarighetsförsäkring är ännu beroende på utredning. Jag finner

det emellertid ändamålsenligt att i förslaget intaga en erinran om de stad-

ganden härom, som framdeles kunna komma att utfärdas.

Spörsmålet om uttagande av jaktvårdsavgift har jag tidigare behandlat

under rubriken jaktvårdens organisation och finansiering.

I fråga om rätten att påfordra uppvisande av jaktkort har jag i anledning

av vad i yttrandena anförts vidtagit vissa ändringar i utredningsmannens för­

slag.

Utredningsmannens förslag om befrielse i vissa fall från skyldighet att er­

lägga jaktvårdsavgift kan jag i huvudsak biträda. I fråga om den ovan

odlings- och skyddsskogsgränsen bofasta befolkningen synes emellertid så­

dan befrielse endast böra få åtnjutas vid jakt med snara, enär i annat fall ett

stort antal personer, vilkas förhållanden icke motivera en sådan undantags-

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

59

ställning, skulle komma i åtnjutande av denna förmån. Den sålunda före­

slagna ändringen ävensom det ändrade innehållet i 11 § 2 mom. hava nöd­

vändiggjort vissa jämkningar i avfattningen av det ifrågavarande momentet.

19 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 126.

Jag biträder utredningsmannens förslag med en mindre redaktionell jämk

- Departement-

ning, föranledd av det ändrade innehållet i 18 § 2 mom. andra stycket.

chefen.

20

§.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 127.

I fråga örn första stycket har Kalmar läns norra hushållningssällskaps för­

valtningsutskott framhållit, att då utfodring i regel skedde i avsikt att öka

viltbeståndet borde på ett avstånd av 200 meter från ägogränsen utfodring

vara tillåten. Styrelsen för Södermanlands läns jaktvårdsförening har an­

fört.

Förbudet mot att genom utfodring locka villebråd från annans mark —

vilket förbud syntes huvudsakligen motiverat av förekomsten i södra Sverige

av illojal utfodring i samband med utsättande av fångstapparater — kunde

med hänsyn till den föreslagna ordalydelsen ingiva vissa betänkligheter ifrå­

ga örn tillämpningen i länet. Genom föreningens propaganda hade nämligen

utfodring i allt större omfattning kommit till stånd även på mindre jakt-

vårdsområden. Då rådjuren genom vinterutfodring lockades kilometertals

kunde den föreslagna lagtexten befaras giva anledning till tvister, som men­

ligt påverkade även ett lojalt och önskvärt utfodrande av det vilda. Det

syntes därför nödvändigt att bestämmelsen så omredigerades, att utfodrin­

gen i och för sig icke bleve straffbar, även om den kunde visas hava lockat

villebråd från annat jaktområde, utan att straffpåföljd skulle inträda först

när utfodringen skett i påtaglig avsikt att illojalt tillgodogöra sig angränsan­

de jaktområdes villebråd.

Vidkommande andra stycket har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

hemställt, att från det föreslagna förbudet mot jakt för fågelbulvan undan­

tag måtte göras för uvbulvan och härvid åberopat Göteborgs jaktsällskap,

som ansett att för att underlätta utrotandet av sådana skadedjur, som om-

förmälas i 36 § i förslaget till jaktstadga, samt för att undvika en otydlig­

het, som kunde giva anledning till tvistigheter, tydligt borde angivas, att uv-

bulvaner icke inräknades bland här avsedda bulvaner för fågelskytte. Mån­

gen gång kunde nämligen synnerligen lämplig plats för skytte under kråk-

sträcket vara så belägen, att dess utnyttjande kunde omöjliggöras genom

formuleringen av ifrågavarande stycke.

Beträffande tredje stycket hava i flera yttranden framställts krav på änd­

ring i skärpande riktning. Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings lån an­

fört, att bestämmelsen i detta stycke syntes väl allmänt hållen för att i till-

lämpningen lämna den ledning, som i tveksamma fall kunde vara erforder­

lig eller nödvändig. Stadgandet borde närmare utformas och därvid i gör­

ligaste mån även skärpas. Jakten med drivande hund på smärre områden

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

vöre nämligen ägnad att allvarligt oroa det vilda och därigenom äventyra

ändamålet med jaktvården jämväl för närliggande markägare. Hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i Hallands län, med vilket länsstyrelsen in­

stämt, har framhållit, att den i stycket gjorda uppdelningen, varigenom

förseelse mot förbudet i första punkten bleve straffri, måste anses synner­

ligen betänklig. Även örn, på grund av formuleringen, för andra punktens

tillämplighet förutsattes, att full bevisning förebragtes örn syftet, så kornme

det förvisso i de flesta fall att för vederbörande sakägare bliva så svårt att

visa »uppenbart syfte», att hela bestämmelsen bleve en chimär. Länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län har instämt i ett av Göteborgs jaktsällskap

gjort uttalande, däri det bl. a. heter.

En av de största olägenheterna för bedrivande av rationell jaktvård hade

sin grund i att på marker av ringa och för stövarjakt helt otillräcklig storlek

jakt med drivande hund utövades i stor utsträckning, varför bestämmelserna

örn sådan jakt borde kompletteras med en bestämmelse om minimiareal.

Härigenom komme tillämpningen av tredje stycket att avsevärt underlättas.

Genom att lämna möjlighet för länsstyrelsen att efter ansökan bevilja un­

dantag, där områdets beskaffenhet oavsett arealen gjorde detsamma lämp-

för dylik jakt, kunde man genom en sådan bestämmelse icke anses obe­

hörigen ingripa i den enskildes rätt. Länsstyrelsen föresloge i anslutning

till ovanstående följande avfattning:

»Å område innehållande mindre areal än 100 har må jakt med drivande

hund ej äga rum, med mindre länsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Över­

trädelse härav straffas såsom olovlig jakt.

Jakt med drivande hund må ej heller äga rum å annat område, som är

av sådan beskaffenhet, att drevet måste antagas komma alt huvudsakligen

framgå över annans jaktområde. Sker det i uppenbart syfte att åtkomma

villebråd från sistsagda område, vare ansett som örn olovlig jakt ägt rum.»

Departements-

Jag biträder utredningsmannens förslag om införande av förbud mot att

***/*" genom anstalter för utfodring eller annorledes locka villebråd från annans

område. Av stadgandets avfattning och placering torde med tillräcklig tyd­

lighet framgå, att förbudet riktar sig allenast mot sådan utfodring, som sker

i syfte att tillgodogöra sig villebråd från annans jaktområde, vadan alltså i

yttrandena yppade farhågor att genom detsamma utfodring i jaktvårdande

eller djurvänligt syfte skulle omöjliggöras icke synas hava fog för sig.

Likaledes finner jag mig böra biträda förslaget örn stadgande av visst

avstånd från gränsen till annans jaktområde som villkor för uppställande

av fångstapparaler för fångande av levande nyttigt vilt. Då såvitt känt är

förbudet mot att uppsätta bulvan för fågelskytte närmare annans jaktom­

råde än 200 meter icke visat sig medföra menliga följder ifråga örn möjlig­

heten att efterhålla t. ex. kråkan, finner jag icke skäl att föreslå någon upp­

mjukning av ifrågavarande stadgande.

Vidkommande tredje stycket ansluter jag mig till den av utredningsmannen

hävdade och såvitt av de inkomna yttrandena framgår allmänt omfattade

uppfattningen om det nödvändiga i att inskränka den för viltvården å an­

gränsande marker menliga jakten med drivande hund på små områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

61

Längre än till vad utredningsmannen härutinnan föreslagit synes man dock

icke böra gå. I syfte att förebygga möjlig missuppfattning att stadgandet av-

såge att förbjuda jakt efter å eget jaktområde uppdriven räv ävensom för

att i övrigt förtydliga stycket har detsamma i redaktionellt avseende jämkats.

21

§.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 128 och har i

förslaget samma lydelse som motsvarande stadgande i gällande jaktlag med

den skillnad att ordet skjutgevär utbytts mot skjutvapen.

Länsstyrelsen i Värmlands län och hushållningssällskapets förvaltnings­

utskott hava framhållit, att paragrafens bestämmelser gällde »annorstädes

än till allmänt begagnande upplåten väg» men att det alltför ofta förekom-

me, att jägare vid färd på cykel eller till fots å väg, som ginge över eller in­

till annans mark, icke hade sin hund kopplad — av bekvämlighetsskäl eller

i avsikt, att den skulle få slag av villebråd på eller invid vägen. Det syntes

därför motiverat att till paragrafen foga det tillägg, att jakthund vid färd

över annans jaktområde alltid skall hållas kopplad. Samma yrkande har

framställts av landstingets i länet förvaltningsutskott.

Svenska jägareförbundets styrelse har anfört, att vid tillämpningen av 17 §

i gällande jaktlag uttrycket »över annans jaktområde» föranlett tolknings-

svårigheter. Förbundsstyrelsen ansåge det därför riktigare, att uttrycket

»över annans jaktområde» ersattes med »å annans jaktområde».

Jag biträder utredningsmannens förslag med den jämkning i avfattningen,

Departement*-

varom nyssnämnda förbundsstyrelse hemställt, samt vill i anledning av chelm'

yttrandena från Värmlands län framhålla, att det däri ifrågasatta förbudet

helt säkert skulle, därest det infördes i lagen, ge upphov till tolkningssvå-

righeter och även kunna medföra onödiga svårigheter för lojala jägare.

23 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 129.

I anslutning till första stycket av paragrafen har chefen för Norrlands

trängkår, med tillstyrkande av chefen för norra arméfördelningen och in­

spektören för trängen, anfört, att bestämmelserna om rätt att upptaga hund,

som löper lös i mark där villebråd finnes, samt örn förbud mot lössläppande

under viss tid av året av hund i sådan mark — vilka bestämmelser givetvis

vore ur jaktsynpunkt synnerligen önskvärda för att icke säga nödvändiga

—- komme, därest de skulle konsekvent tillämpas, att i hög grad försvåra,

under vissa förhållanden rent av omöjliggöra såväl den fältmässiga dressyren

av arméns tjänstehundar som även deras användning under truppövningar i

terräng. Det syntes därför nödvändigt att stadga vissa undantagsbestämmel­

ser rörande statliga myndigheter eller institutioner tillhöriga eller av dem

disponerade hundar, som i och för sin tjänst — utbildning eller övning —

måste, med eller utan förare, färdas fram genom eller uppehålla sig i sådan

mark varom nyss sagts.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

I fråga om den i tredje stycket föreslagna rätten att under vissa förutsätt­

ningar döda hund hava delade meningar yppats. Införandet av en sådan

rätt har avstyrkts av domänstyrelsen medan bland andra Överståthållaräm­

betet, länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län samt Svenska jägareför­

bundets styrelse och Svenska kennelklubben icke haft något att erinra mot

den föreslagna rätten i och för sig men hemställt att till undvikande av miss­

bruk och tvistigheter förutsättningarna för densamma måtte med större tyd­

lighet angivas.

Domänstyrelsen har yttrat.

För ett strikt tillämpande av ifrågavarande stadgande torde erfordras en

synnerligen ansvarskännande och skarp omdömesförmåga. Och det kunde

med skäl ifrågasättas, huruvida dylik förmåga kunde som regel förutsättas

vid fall, som här avsåges. Med hänsyn till de stora risker, som ovillkorligen

förelåge vid ett tillämpande av sagda bestämmelse, finge styrelsen för sin

del uttala, att rättighet att under berörda omständigheter döda hund borde

utgå ur förslaget.

Överståthållarämbetet har anfört följande.

Av skäl, sorn i motiven anförts, syntes det uppenbart, att rätt till dödande

av hund, som löper lös i mark där villebråd finnes, i vissa fall borde med-

givas. Av hänsyn till hundägaren borde densamma emellertid begränsas

till sådana fall, då hunden löpt ute upprepade gånger, samt hundens ägare

antingen underrättats härom eller ej kunnat anträffas. Åt denna uppfatt­

ning, varpå även förslaget syntes bygga, hade förslaget velat giva uttryck

genom att binda rätten att döda löslöpande hund vid den förutsättningen,

att på grund av omständigheterna måste antagas, att hundens lössläppande

berodde på ägarens eller innehavarens vårdslöshet. Det syntes emellertid,

som örn den sålunda åsyftade begränsningen ej givits en tillräckligt strikt

utan alltför vid avfattning; den angivna formuleringen kunde sålunda befa­

ras leda därhän, att hund dödades även i sådana fall, då så ej rätteligen

bort ske.

Svenska jägareförbundets styrelse har ansett, att största möjliga trygghet

mot missbruk av denna rätt borde skapas, och förordat, att de i paragrafen

givna föreskrifterna jämkades sålunda, att det utsädes, att det uppenbarligen

skall framgå, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens

vårdslöshet, eller ock att skriftlig varning skall vid tidigare tillfälle hava

givits hundens ägare eller innehavare, innan hunden må dödas.

Svenska kennelklubben har bl. a. yttrat.

Bestämmelsen i sista stycket av 23 § komme visserligen av jaktvårdarna

att hälsas med tillfredsställelse, men den vöre dock både för jägare och hund­

ägare i allmänhet något för skarp i sin nuvarande form och den kunde av

mindre nogräknade personer komma att missbrukas. Det kunde sålunda

tänkas, att en person som råkat i konflikt med en mindre nogräknad granne

även holle sig med jakthundar, vilka utan ägarens förvållande någon gång

komme lösa och in på grannens gård, kanske t. o. m. utan att göra sådan

skada som i andra stycket av 23 § sägs. Då vore orden »löpa lös» alltför

rymliga och om ej restriktioner funnes, så grepe vederbörande det gynn­

samma tillfället att hämnas och sköte hunden.

Kungl. Majis proposition nr 46.

63

Jag biträder utredningsmannens förslag i fråga om första och andra styc-

Departement

*-

bena och vill framhålla, att den skärpning av villkoren för rätten att utfå * ellt1en-

skadestånd, som skett genom bestämmelsen i andra stycket, torde uppvä­

gas av den i första stycket föreslagna utvidgningen av rätten att upptaga

hund.

Att de stadganden i jaktlagen och jaktstadgan, vilkas syfte är att i jakt­

vårdens intresse bereda skydd mot löslöpande hundar, icke böra innebära

hinder mot användande av hund i och för tjänsten vid försvars- eller polis­

väsendet, vari även torde få inbegripas utbildning och träning av hunden,

synes mig så uppenbart, att särskild bestämmelse härom icke torde vara

erforderlig.

Vidkommande tredje stycket ansluter jag mig till utredningsmannens för­

slag med bl. a. den jämkning i avfattningen, att det, för att den ifrågava­

rande rätten att döda hund skall få utövas, skall av omständigheterna uppen­

barligen framgå, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens

vårdslöshet.

25 §.

Paragrafen behandlas i utredningsmannens förslag å sid. 71 och 130.

Jag hänvisar till vad jag förut anfört under rubriken åtgärder mot skade-

Departements-

görelse av villebråd med tillägg, att jag jämväl i detta fall ansluter mig till chefen-

utredningsmannens förslag, att de närmare bestämmelserna angående ord­

ningen för jakt till förhindrande av viltskador böra utfärdas å administrativ

väg och intagas i jaktstadgan. Utredningsmannens förslag till bestämmelser

i ämnet synas mig i huvudsak ändamålsenliga; dock torde rätt att överklaga

länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förordnande böra tillkomma ve­

derbörande part.

27—33 §§.

Paragraferna motsvara 27—32 samt 34 §§ i utredningsmannens förslag

(sid. 82 och 131).

I fråga om 27 § har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat att

intet hinder syntes föreligga för den som fällts till ansvar för olovlig jakt och

förbrutit sitt jaktkort att omedelbart erhålla nytt sådant mot erläggande av

ny jaktvårdsavgift. Länsstyrelsen har vidare anfört.

I likhet med vad som gällde i åtskilliga andra europeiska länder borde

emellertid ovillkorligen finnas möjlighet för domstol att, då någon dömdes

till ansvar för olovlig eller olaga jakt eller för under jakt genom uppsåtlig!

eller oaktsamt förfarande vållad skada å person, förklara den dömde för­

lustig rätten att under viss tid erhålla nytt jaktkort. Länsstyrelsen ville dock

ifrågasätta om det vore fullt konsekvent att, såsom utredningsmannen gjort,

betrakta jaktkortet endast som ett kvitto å erlagd jaktvårdsavgift men sam­

tidigt behandla kortet såsom föremål för förverkande, något som förutsatte,

att det hade karaktären av bevis örn erhållen jaktlicens. Ty meningen vore

väl ändå icke, att jaktkortet skulle förklaras förbrutet endast för att ny

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

jaktvårdsavgift skulle framtvingas. I vilket fall som helst syntes licenssyn­

punkten vara den viktigaste. Någon svårighet torde icke föreligga att i

praktiken ordna frågan om indragning av jaktkort på sådant sätt, att nytt

kort finge utfärdas först efter viss tids förlopp eller efter föregående pröv­

ning av vederbörandes lämplighet att erhålla sådant. Ett centralt fört re­

gister över förbrutna jaktkort borde underlätta frågan.

Beträffande 28 § har Svenska jägareförbundets styrelse framhållit, att nå­

got uttryckligt stadgande om straff för överträdelse av bestämmelserna i 5 §

icke funnes i förslaget, lika litet som gällande rätt innehölle något straff­

stadgande för överträdelse av motsvarande bestämmelser i jaktlagens 3 §,

Förbundsstyrelsen har vidare yttrat.

Den enda uttryckliga bestämmelse i sådant hänseende, som funnes, vore

den i 15 § av den s. k. bysamfällighetslagen, som hänvisade till 24 kap. 6 §

strafflagen. Utredningsmannen hade utgått ifrån att sistnämnda lagrum

skulle vara tillämpligt i avseende å överträdelse i allmänhet av 5 §:ns stad-

ganden. Det syntes emellertid vara ovisst, om detta vore riktigt. Snarare

torde det förhålla sig så att delägares olovliga jagande ej vore inbegripet

under 24 kap. 6 § strafflagen. Frågan syntes alltså nu böra lösas genom en

uttrycklig bestämmelse i lagen. Att likställa sådant jagande med olovlig

jakt å annans jaktområde ginge emellertid icke, då detta efter de föreslagna

nya straffbestämmelsernas genomförande kunde leda till att missbruk av

jakträtt i samfällighet bleve strängare bestraffat än annat missbruk av rätt

i sådan även ^örn detta skulle innebära större intrång. Det syntes däremot

förbundsstyrelsen som om det kunde vara lämpligt att i förslagets 28 § in­

skjuta ett stadgande av innehåll, att om delägare i allmänning eller samfäl­

lighet, varom sägs i 5 §, å området utövade jakt, som strede mot vad enligt

första stycket av nämnda paragraf vore tillåtet eller mot beslut, som avsåges

i andra stycket första punkten av samma paragraf, han skulle anses som

örn

han, såsom i 24 kap. 6 § strafflagen avses, missbrukat sin rätt i samfällig-

heten. I

I fråga om 30 § har länsstyrelsen i Jönköpings län uttalat, att där uppräk­

nade personer borde tilläggas befogenhet att till vedermäle och pant taga

och behålla jämväl för en olovligt jagande möjligen utfärdat jaktkort. Sö­

dermanlands låns jaktvårdsförenings styrelse har hemställt, att i 30 § 1 mom.

måtte införas bestämmelse om rätt att taga vid olovlig jakt använt fort-

skaffningsmedel. Motsvarande rätt funnes i fråga om tjuvfiske och den

skulle utgöra en effektiv hjälp, då det gällde att bekämpa olaga sjöfågeljakt

från båt och landsvägsjakt från bil.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har före­

slagit, att ordet »bössa» måtte utbytas mot »skjutvapen», enär bössa åtmin­

stone där i orten användes som benämning allenast å skjutvapen, till vilket

nyttjades hagelammunition.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, lappfogdarna i länet samt länsstyrelsen

och lappfogden i Västerbottens län hava hemställt, att lappfogdar och lapp-

tillsyningsmän måtte i fråga om de till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade områdena tilldelas samma befogenheter, som enligt paragrafen

skulle tillkomma bland andra domänverkets personal.

Kungl. Majlis proposition nr 46.

65

Svenska jägareförbundets styrelse har vid 31 § anfört.

Bestämmelsen i tredje stycket om bötesstraff för den som vid jakt ej med-

haft jaktkort eller jaktpass vöre befogad. Med hänsyn därtill att det ofta

kunde bero på ett ganska ursäktligt misstag om jaktkort eller jaktpass icke

medförts, syntes det förbundsstyrelsen dock önskvärt, att domstolarna er-

hölle möjlighet att utöva diskretionär prövning vid bedömandet om böter för

förseelse av detta slag borde utkrävas och förbundsstyrelsen förordade där­

för ett tillägg till tredje stycket av innehåll, att örn den tilltalade visade, att

han vid tiden för förseelsen var innehavare av jaktkort eller jaktpass, dom­

stolarna skulle efter omständigheterna kunna förklara straffet förfallet.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hem­

ställt att därest uppvisande av jaktkort eller jaktpass skedde inom högst 24

timmar, laga åtgärder mot den försumlige ej skulle få vidtagas. Jämväl läns­

styrelsen i Värmlands lån har funnit straffbestämmelsen för underlåtenhet

att vid jakt medföra jaktkort eller jaktpass vara alltför rigorös och därför

i behov av omredigering. Liknande synpunkter hava framförts av bl. a. läns-

styrelsen i Södermanlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har beträffande 32 § ifrågasatt

lämpligheten av att föreskriva strängare straff för den som under utövande

av jakt å område, varå han ägde jakträtt, beträdde annans åker än för den

som eljest beträdde annans mark.

I fråga örn 33 § har Överståthållarämbetet anfört.

Det brott varom förmäldes i 30 § 2 mom. och sorn enligt gällande rätt städ­

se lydde under allmänt åtal, torde enligt förslaget åtminstone i viss omfatt­

ning bliva att anse såsom angivelsebrott. Därest med förslaget icke åsyf­

tades att härutinnan göra någon ändring i förhållande till vad som nu gällde,

borde härav föranledd omredigering av förslagets åtalsregler vidtagas. I

I fråga om dessa paragrafer biträder jag utredningsmannens förslag med

Departement*.

följande ändringar och tillägg.

chefen.

Då skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift och innehava jaktkort icke i

princip skall åvila varje jägare, torde det icke överensstämma med rättvisa

och billighet att låta den, som på grund av att han icke jagar på egen eller

därmed i detta avseende likställd mark är skyldig erlägga sådan avgift, drab­

bas av särskild straffpåföljd. Anser man sig alltså icke kunna stadga sådan

påföljd för innehavare av jaktkort, torde man ej heller böra göra detta för

innehavare av jaktpass. 3 mom. i 27 § synes därför böra utgå.

I 28 § synes böra intagas sådan hänvisning, att straffbestämmelsen i 24

kap. 6 § strafflagen för den som missbrukar sin rätt i samfällighet blir till­

lämplig på delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom i 5 § sägs,

som idkar jakt å sådant område i strid med vad enligt första stycket av sist­

nämnda paragraf är tillåtet eller i strid med beslut, som avses i andra stycket

första punkten av samma paragraf. Detta tillägg föranleder även viss änd­

ring i 29 § andra stycket.

Bland de i 30 § 1 mom. andra stycket uppräknade personer, vilka skola äga

utöva där avsedd rätt, torde böra upptagas jämväl lappfogde och lapptill-

syningsman, varjämte där, i stället för allmän åklagare, synes i likhet med

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 saini. Nr 40.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements­

chefen.

vad som föreslagits i fråga om 18 § 2 mom. andra stycket böra insättas polis­

man och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevak­

ning. Orden förvaltande och bevakande personal vid domänverket även­

som föreståndare och lärare vid statens skogsskolor torde böra utbytas mot

benämningen personal vid domänverket.

I avfattningen av 2 mom. torde böra göras viss jämkning i syfte att ernå

större överensstämmelse med ordalydelsen av det lagrum i allmänna straff­

lagen, som det är avsett att ersätta, nämligen 24 kap. 16 §.

I fråga örn 31 § synes det skäligt, att en jaktkortsinnehavare som av för­

biseende icke medhar sitt jaktkort skall — i likhet med vad som enligt gäl­

lande vapenkungörelse är stadgat om vapeninnehavare som av förbiseende

icke medhar sin vapenlicens — kunna bliva fri från ansvar, därest han inom

viss tid hos vederbörande åklagare visar, att han vid tiden för förseelsen in­

nehade giltigt jaktkort. Jag har fördenskull till paragrafen fogat ett stycke

av sådant innehåll.

Då det icke kan anses skäligt, att en person, som utarrenderat jakten å

sin fastighet, skall vara ansvarig för att jaktarrendatorn erlägger jaktvårds-

avgift, synes denna ansvarighet böra inskränkas till att avse allenast det fall,

då en jakträttsinnehavare tillåter annan att deltaga i hans jakt.

33 § i utredningsmannens förslag torde såsom överflödig kunna utgå.

Då brott mot 24 kap. 16 § strafflagen ävensom djurplågeribrott falla under

allmänt åtal, torde detsamma böra gälla beträffande de förbrytelser varom

förmäles i 30 § 2 mom. samt 32 § första stycket.

Den rätt att atala bland annat intrång i kronans rätt, som fortfarande

torde böra tillkomma befattningshavare vid domänverket, synes böra in­

skränkas till revirförvaltare och hava avseende allenast å mark, som står

under domänverkets förvaltning.

35 §.

Paragrafen motsvarar 36 § i utredningsmannens förslag (sid. 85 och 136).

Mot utredningsmannens förslag att del av de enligt jaktlagen utdömda bö­

terna m. m. skall tillfalla jaktvårdsfonden har jag ingenting att erinra. Däre­

mot kan jag icke biträda förslaget att bötesandelar m. m. skola ställas till

angivna myndigheters förfogande för att användas till uppmuntran av po­

lismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av överträdelser av jakt­

förordningarna. I samband med att bestämmelsen härom uteslutes ur för­

slaget synes det lämpligt att stadga, att av böter m. m. kronan och jaktvårds­

fonden skola taga hälften var.

I andra stycket av 2 mom. har med hänsyn till bestämmelserna i vapen­

kungörelsen gjorts visst tillägg.

36 §.

Paragrafen motvarar 37 § i utredningsmannens förslag (sid. 137).

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

67

Ett till utredningsmannens förslag om övergångsbestämmelser gjort tillägg

Departements-

har jag tidigare berört vid behandlingen av 9 §.

chefen.

De i utredningsmannens förslag till jaktstadga under rubrikerna om bil­

dande av jaktområden, om jaktvårdsfonden samt örn jakt till förhindrande

av viltskador förekommande stadgandena, vilka innehålla förslag till sådana

tillämpningsföreskrifter, varom jag tidigare vid behandlingen av bland annat

17 och 25 §§ talat, hava inom departementet undergått förberedande över-

arbetning och torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet. Med

slutlig prövning av dessa stadganden torde få anstå, till dess riksdagens be­

slut rörande lagen om rätt till jakt föreligger.

Övriga lagförslag.

Såsom jag tidigare vid behandlingen av 15 § i förslaget till lag om rätt

Departements-

till jakt antytt, biträder jag utredningsmannens förslag örn att å område

chefen.

som är till nationalpark avsatt bereda örnen samma skydd, som enligt gäl­

lande lag där åtnjutes av björn och lo.

Vad angår den av mig vid behandlingen av 10 § i nyssnämnda förslag be­

rörda frågan örn älgens fullständiga skyddande inom område för national­

park synas övervägande skäl tala för att bestämmelse härom intages i föreva­

rande lag. En sådan åtgärd torde stå i överensstämmelse med den tankegång,

som legat till grund för nationalparkernas tillkomst. Sin största betydelse

torde åtgärden få i Norrland, där ju som känt är älgstammen över huvud är

oproportionerligt svag. Jag föreslår alltså att som ytterligare undantag ifråga

om lapparnas rätt till jakt inom nationalpark stadgas, att ej heller jakt efter

älg där må äga rum.

Utredningsmannen har beträffande paragrafens andra stycke föreslagit,

att rätten till ersättning för skada å renar skall utvidgas till att omfatta

skada, som förorsakas av örn. Vidare har föreslagits en uppmjukning av de

allmänna villkoren för att utfå ersättning. Jag biträder utredningsmannens

förslag i dessa delar och får angående skälen till förslagen hänvisa till vad

utredningsmannen anfört i motiven till förslaget till jaktstadga (sid. 168 och

187).

Vid behandlingen av 9 § har jag redogjort för det föreslagna tillägget till

7 § lagen örn servitut. I

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om rätt till jakt;

2) lag angående tillägg till 7 § lagen den H juni 1907 om servitut;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national­

parker.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Departementschefen hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över ifrå­

gavarande lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

69

Förslag

till

Lag om rätt till jakt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar

som äro stadgade i denna lag eller annan författning, a det område jakträtten

omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur

och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och

ägg.

Jakt må icke bedrivas så, att villebrådsstammens bestånd därigenom även­

tyras. Den som idkar jakt åligger förty att genom ändamålsenlig och ef­

ter tillgången på villebråd lämpad avjagning ävensom, där så lämpligen kan

ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevaran­

det av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård).

Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets

och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen.

2 §.

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en var jord­

ägare å honom tillhörigt område.

3 §•

Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, tillkomme jakträtten kronan, dock att vad sålunda

stadgats ej skall medföra inskränkning i den rätt att där idka jakt efter säl

eller sjöfågel, som av ålder tillkommit den bofasta kustbefolkningen.

4

§.

Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen

örn häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan all­

männing.

5 §.

Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägar­

na, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.

Äro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda föreskrif­

ter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut örn jakträttens till­

godogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse om jakt­

rätten träffas efter ty i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och där­

med jämförliga samfällda ägor och rättigheter är stadgat.

Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

6

§•

1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, nied mindre han

äger mark därintill.

Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger

vägen, jakträtt därå.

Gar \ äg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vä­

gen, havé var och en av dem jakträtt å vägen.

2 morn. Ägare av järnväg, spårväg eller kanalverk må ej idka jakt å

område som av sådan anläggning upptages, med mindre han erhållit tillstånd

av den som innehar jakträtten å därintill liggande mark eller fråga är om

åtgärder som må erfordras för trafikanläggningens skyddande mot skada av

villebråd.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

7 §.

Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av

de tvistande utan överenskommelse jaga.

8

§.

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,

innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt

den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom

innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Väster­

bottens län äge jakträtt a fastighetens ägor; dock skall den innehavare av

kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda

medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon

upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som till mar­

ken hörer.

Innehavare eller brukare av fastighet varom i denna paragraf är fråga må

icke utan särskilt bemyndigande tala för fastigheten i frågor rörande bildan­

de av jaktvårdsområde varom i 17 § sägs.

⁹ §.

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller

skattläggning eller pa annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons

rätt till jakt, vare det gällande.

71

Servitut, som innefattar jakträtten i dess helhet å viss fastighet, må dock,

sedan femtio år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständig­

heter icke visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen om servitut, på

yrkande av ägaren till den fastighet som besväras av servitut av domstol för­

klaras förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller

bestrider yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har

yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,

sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter

utgången av varje ny tid av tio år.

10

§.

Örn rätt till jakt å område som är till nationalpark avsatt ävensom beträf­

fande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar av riket gäde vad

särskilt är stadgat.

11

§•

1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var före­

taga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av nämn­

da slag han därvid fäller.

2 mom. Påträffar någon säl, evar det vara må, då må han djuret fälla

och behålla. Enahanda rätt havé ock den som påträffar mullvad samt sork,

råtta eller mus.

12

§.

1 mom. Inkommer varg, järv, räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin,

vessla, ekorre, vildkanin, igelkott, mullvad, sork, ratta eller mus, berguv,

duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika, pilfink eller

gråsparv i gård eller trädgård, havé den som där bor eller trädgården inne­

har så ock dennes folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att jakträtten

där tillkommer annan.

Likaledes må björn, lo eller örn som inkommer i gård eller trädgård av

nämnda personer dödas.

2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinneha­

vare att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då så­

dant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att, obe­

roende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som

blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägen­

het eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt till­

komma jämväl de i 1 mom. omförmälda personer i fråga örn där avsedd

gård eller trädgård.

Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,

ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anlägg­

ningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är

jakträttsinnehavaren medgiven. Salunda fälld hare tillkomme jakträttsinne­

havaren.

Kungl. Maj:ts proposition

nr

46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

13 §.

1 morn. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det

faller a annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,

hjort eller rådjur, ma den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan

i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å

andra dagen, sedan djuret fälldes, örn förhållandet underrätta jakträttsinne­

havaren eller den som jorden innehar eller någon av deras folk. Försummar

den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å an­

nans jaktområde.

0 ^ rnom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som

sårats vid jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande

pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som

jorden innehar eller någon av deras folk.

14 §.

Utan särskilt tillstånd av den som innehar jorden må jakträttsinnehavare

icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.

Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den

1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är

besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande

eller förordnande enligt 25 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då

länsstyrelsen finner sådant för det med jakten avsedda ändamålet nödvän­

digt.

15 §.

1 morn. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man så­

dant djur såsom fallvilt, eller täger man ägg eller bo av örn, tillfälle djur, ägg

och bo kronan, oberoende av vem jakträtten tillkommer, där ej Konungen

annorledes förordnar.

2 morn. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn

gäde följande:

Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då

sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

16 §.

Jakträtt som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens

upplåtande till brukande må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehava­

res samtycke å annan överlåtas.

17 §.

1 morn. Sluta ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sam­

manhängande område, i sådan egenskap avtal örn huru å området jakten

må utövas och viltvården handhavas, skall å vad sådant avtal örn bildande av-

74

jaktkort; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polis­

man eller med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevak­

ning, befattningshavare vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman,

stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för innehavare av marken

eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domän­

verket, lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att

påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står un­

der hans förvaltning eller uppsikt.

3 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den jakträtt som enligt vad sär­

skilt är stadgat ma tillkomma honom i vissa delar av riket;

i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län

samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;

samt

utländsk undersåte som enligt 19 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt åge bestämmelserna örn jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga

örn:

jakt efter varg eller järv;

den rätt att döda djur, varom förmäles i 11 § 2 morn.;

den i 12 § 1 mom. medgivna rätten att döda djur som inkommit i gård

eller trädgård, eller

den rätt att inom trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola

fälla fridlyst hare eller att utan hinder av stadgat förbud döda fridlysta

fåglar, da sadant erfordras till förekommande av avsevärd skadegö­

relse i trädgård, som enligt denna lag eller av Konungen utfärdade bestäm­

melser må vara medgiven.

4 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårds-

f onden), vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av

jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga

medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda

fond.

5 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordnin­

gen för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för

utfärdande av jaktkort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

19 §.

Utländsk undersate ma icke inom riket idka jakt, med mindre han är

försedd med för honom personligen utfärdat jaktpass; dock vare sådan un­

dersate berättigad att å fastighet, som han med Konungens tillstånd eller

76

tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lö­

sen, vare hundens ägare eller innehavare skyldig att sådan enligt förut an­

givna grunder utgiva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar från

det hunden varit att anse såsom förverkad.

Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller

innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må

anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upp­

tagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslö­

pande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från

och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller

hans folk döda hunden. Örn sådant dödande skall ofördröjligen anmälan

göras till polisman i orten.

24 §.

Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren

eller hans folk saklöst dödas.

25 §.

1 morn. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd ska­

da å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgär­

der från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträtts­

innehavaren att vidtaga de åtgärder som i sådant avseende må finnas erfor­

derliga. Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där skadan blivit

markinnehavaren i huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att

ställa sig föreläggandet till efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å

området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att

åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.

o Villebråd som efter föreläggande varom i första stycket sägs fälles eller

fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som

fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förord­

nande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle

även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostna­

der. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall

med villebrådet förfaras pa sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme

ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,

som i första stycket avses.

2 moni. Orsakas a gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinne­

havaren, ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk

där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjut­

vapen eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnchavaren.

26 §.

Vid jakt å område som av annan innehaves vare jakträttsinnehavaren skyl­

dig ersätta ali skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat ville­

bråd, som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller

under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där om-

förmält förverkat fallvilt förfares på sätt i 35 § stadgas.

30 §.

1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jakt­

område, må jakträttsinnehavaren eller den som jorden innehar så ock deras

folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom, till vedermäle och

pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad sålunda tagits till

vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande rätt för sig bjuder.

Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas ute­

slutande begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning även­

som personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman.

Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde

inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjut­

vapen, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras

på sätt i 35 § föreskrives.

Vad i detta moment är stadgat örn den som olovligt jagar å annans jakt­

område gäde ock i fråga om den som å bar gärning anträffas under utöv­

ning av verksamhet, som enligt 13 § 1 mom. är att anse såsom olovlig jakt

eller för vilken han enligt 28 § 1 mom. skall straffas såsom för olovlig jakt;

och skola, där fråga är örn olovligt tillvaratagande av sådant fallvilt som

jämlikt bestämmelserna i 15 § tillkommer kronan eller olovligt tillägnande

av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan omförmälda personer äga

att utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer an­

nan än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom i 1 mom. sägs den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som jorden innehar eller deras folk eller mot

i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare, då någon

av dem vill honom från gärningen hindra eller av honom taga vad han åt­

kommit eller ock fråntaga honom det som till vedermäle och pant må kvar-

hållas, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två

år.

31 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 18 eller 19 § är skyldig att er­

lägga jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad

sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med

tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jakt­

vårdsavgift eller avgift för jaktpass.

För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som

tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga om avgiften för jakt-

80

34 §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som rättens eller

Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, gäde ock om här ovan

i 33 § omförmäld revirförvaltare vid domänverket i mål som avses i samma

paragraf.

35 §.

1 mom. Av böter som enligt denna lag ådömas ävensom av behållna för­

säljningssumman av förverkat villebråd eller fallvilt, varom i 29 § tredje

stycket sägs, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf

utgives i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och åter­

stoden kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av för­

säljningssumman för egendom som jämlikt bestämmelserna i 30 § 1 mom.

tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit sin panträtt enligt sam­

ma paragraf tillgodo.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna

strafflagen.

2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat

förskämning, må det, sedan syn och värdering av två ojäviga män hållits, av

beslagaren på lämpligt sätt försäljas.

Annan förverkad eller förbruten egendom som i denna paragraf avses

skall försäljas a offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres

av skjutvapen eller är sådant som icke må till jakt eller fångst användas,

med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.

36 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937, dock att

dels vad i 9 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som

uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum före­

skrivna tid av femtio år räknas från sagda dag,

dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava

erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1938,

dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande

av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 örn rätt i vissa fall till jakt å

vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1

april 1939.

Genom denna lag upphävas i övrigt

lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt,

24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen,

24 kap. 15 och 16 §§ strafflagen i vad dessa lagrum hava avseende å olov-

1g jakt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

81

Förslag

till

lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut skall

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,

ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första stycket,

därom skils i lagen örn rätt till jakt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 46.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr

56 sid. 7) angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national­

parker1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§.

Vadi 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må vara

uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättigheter till

bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock att jakt

efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna förväg­

rat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å re­

nar, vilka där ma föras pa bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar

vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse se 1927:435.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

3 mom. Förrättningsmannen åligger att på grundval av den ingivna an­

mälan och med beaktande av vad i övrigt i ärendet förekommit uppgöra för­

slag att å sammanträdet framläggas dels ifråga om vilka fastigheter eller de­

lar av sådana som lämpligen böra ingå i jaktvårdsområdet, dels ock angåen­

de de grunder för jaktutövningen och viltvården å området som i betraktande

av, bland annat, detsammas beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgång­

en å de särskilda fastigheterna kunna finnas lämpliga. I sistnämnda avse­

ende bör tillses, att å de olika fastigheterna ej göres större intrång än som

ett ändamålsenligt utövande av jaktvården å området oundgängligen kräver.

19 §.

1 mom. Vid sammanträdet skall uppgöras förteckning över de fastighe­

ter som enligt det av förrättningsmannen upprättade, i 18 § 3 mom. här

ovan omförmälda förslaget avses skola ingå i jaktvårdsområdet, med angi­

vande för varje fastighet av ägare och areal. Råder ovisshet om arealen hos

viss fastighet eller fastighetsdel, må densamma i förteckningen upptagas till

den storlek vartill förrättningsmannen. efter de närvarandes hörande, finner

den böra uppskattas. Förteckningen skall sedan tjäna som röstlängd.

2 mom. Därest vid sammanträdet ägare av fastighet, om vars anslutning

till jaktvårdsområdet förut ej varit fråga, med åberopande av 17 § 2 mom.

andra stycket lagen om rätt till jakt begär, att fastigheten eller del därav skall

anslutas till området, varde frågan härom hänskjuten till övriga fastighets­

ägares prövning. Medgives sådan anslutning av minst fyra femtedelar av de

i röstlängden upptagna fastighetsägarna och äga dessa tillika minst fyra fem­

tedelar av den där upptagna marken, skall den ifrågavarande fastigheten in­

föras i längden på sätt i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Sedan härefter föredragits förrättningsmannens ovan omförmäl­

da förslag och däri vidtagits de jämkningar vartill det som vid sammanträdet

förekommit kan föranleda, skall förslaget hänskjutas till omröstning.

Biträdes förslaget av ägare av fastigheter till det antal och med den mark­

areal varom i 17 § 2 mom. första stycket lagen örn rätt till jakt är stadgat,

förklare förrättningsmannen jaktvårdsområdet bildat och sammanträdet av­

slutat. I annat fall anses frågan om bildande av jaktvårdsområde förfallen.

A mom. Förklaras jaktvårdsområde bildat skall ock tillkännagivas, att

örn någon anser sig befogad till påminnelser beträffande frågan om jakt-

vårdsområdets bildande eller i fråga om beslutade grunder för jaktutövningen

och viltvården å detsamma, sådana påminnelser skola vara länsstyrelsen till­

handa senast tjugu dagar efter sammanträdets avslutande.

Förrättningmannen åligger att så snart ske kan och sist inom den i näst­

föregående stycke stadgade tid till länsstyrelsen insända det vid sammanträ­

det förda protokollet jämte övriga saken berörande handlingar.

20

§.

1 mom. Sedan den i 19 § 4 mom. första stycket angivna tid för påminnel­

sers avgivande gått till ända, företage länsstyrelsen saken till avgörande;

ägande länsstyrelsen, därest den finner saken icke kunna i befintligt skick

avgöras, föranstalta om den utredning som ytterligare må vara erforderlig.

Beslutet om jaktvårdsområdes bildande varde av länsstyrelsen fastställt

örn med hänsyn till de ifrågavarande fastigheternas läge och beskaffenhet

samt förhållandena i övrigt sådant område finnes böra inrättas. I fråga om

vid sammanträdet beslutade grunder för jaktutövningen och viltvården å

jaktvårdsområdet åge länsstyrelsen, ändock att påminnelser icke avgivits,

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Vad av de under b) och c) här ovan omförmälda medel icke under budget­

året förbrukas skall bilda jaktvårdsfondens behållna del, vilken av Ko­

nungen användes företrädesvis till de under b) angivna ändamål.

23 §.

1 morn. Jaktvårdsavgift uppbäres och jaktkort utfärdas å landet av

landsfiskalen, i Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan stad av

stadsfiskalen.

Den som vill utlösa jaktkort vare skyldig att därvid uppgiva fullständigt

namn, födelseort och hemvist.

Jaktvårdsavgift erlägges för helt jaktår eller del därav med

för jakt inom högst tre till varandra gränsande kommuner,

oavsett om de äro belägna i samma län eller icke, .............. tre

kronor

för jakt inom visst län...................................................................... åtta

>

för jakt inom riket i dess helhet .................................................. tjugutre

> [

Jaktåret omfattar tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april.

2 mom. Jaktpass för utländsk undersåte meddelas av de i 1 mom. om­

förmälda myndigheterna efter skriftlig ansökan och gäller för riket i dess

helhet.

Ansökan om erhållande av jaktpass skall innehålla ej mindre sökandens

nationalitet, fullständiga namn, födelseår, yrke eller titel samt hemvist än

även uppgift å den tidrymd för vilken passet begäres ävensom, där så ske

kan, å den eller de orter inom riket, där sökanden ämnar idka jakt.

Jaktpass meddelas för helt jaktår eller del därav mot en avgift av ett­

hundra kronor; dock att den som ämnar idka jakt allenast under högst fem

på varandra följande dagar må erhålla jaktpass, gällande för sådan tidrymd,

mot en avgift av tjugufem kronor.

3 mom. Angående formulär till jaktkort och jaktpass ävensom ordningen

för uppbörd och redovisning av jaktvårdsavgifter samt avgifter för jaktpass

är särskilt stadgat.

Om åtgärder mot viltskador.

24 §.

Förmenar någon att av villebråd förorsakas sådan skadegörelse varom

förmäles i 25 § 1 mom. lagen om rätt till jakt åge han därom göra anmälan

till länsstyrelsen.

Har sådan anmälan inkommit, uppdraga länsstyrelsen åt lämplig och ojä­

vig person att efter företagen utredning avgiva utlåtande; skolande, därest

anmälan finnes befogad, utlåtandet innefatta fullständigt förslag till åtgär­

der till förhindrande så vitt möjligt av ytterligare skadegörelse.

Finnes för nyssnämnda ändamål nödigt, att villebrådsstammen nedbring­

as, förelägga länsstyrelsen jakträttsinnehavaren att företaga härav påkal­

lad åtgärd. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, med mindre jakt­

rättsinnehavaren erhållit tillfälle yttra sig i saken. Vill jakträttsinnehavaren

hellre vidtaga annan åtgärd som länsstyrelsen kan finna tillfyllest, må detta

ej förvägras honom, och skall i tf fall länsstyrelsens beslut innefatta före­

läggande örn sådan åtgärds vidtagande. Länsstyrelsen åge ock uppdraga åt

lämplig person att öva tillsyn över, att jakträttsinnehavaren fullgör vad ho­

nom sålunda blivit förelagt.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 september 1937.

Närvarande:

justitierådet A^fzelius,

regeringsrådet A^schan,

justitieråden F^orsberg,

S^andström.

Enligt lagrådet den 10 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regen-

ten i statsrådet den 5 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrå­

dets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om rätt till jakt;

2) lag angående tillägg till 7 § lagen den 14- juni 1907 örn servitut; och

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående national­

parker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av revisionssekreteraren Gustaf Adolf Bouveng.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om rätt till jakt.

Lagrådet:

I

åtskilliga hänseenden frångår förslaget bestämmelsernas gruppering

i

gällande jaktlag, och i följd härav har den enkla och naturliga tankegång,

som utmärker den nuvarande uppställningen, brutits utan att därmed till

synes vunnits något av värde.

I gällande lag om rätt till jakt behandla de nio första paragraferna frågan

vem jakträtt tillhör. Därvid upptages i 1 § huvudregeln, d. v. s. att jakträt­

ten tillhör jordägaren. 2—5 §§ angiva de modifikationer i huvudregeln som

betingas: av områdets egenskap att vara samfällighet av ett eller annat slag

(2 och 3 §§), av områdets egenskap av väg inom annat jaktområde samt där­

av följande otjänlighet att utgöra självständigt jaktområde (4 §), eller av

osäkerhet om äganderätten (5 §). 6—9 §§ behandla undantag från den all-

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

89

manna regeln, 6 § det fall att annan än ägare på grund av visst slags innehav

av jord äger jakträtt därå, 7 § det fall att på grund av sedvanerätt jakträtt till­

kommer envar å vissa under enskild äganderätt ej fallande områden, 8 § det

fall att på grund av avtal eller därmed likställd rättstitel är särskilt bestämt

örn någons rätt till jakt, och 9 § det fall att på grund av avtal särskilda jakt­

områden bildats.

Förslaget avviker från denna ordning så till vida att den bestämmelse, som

motsvarar 7 § i gällande lag, med visst förändrat innehåll tagits omedelbart

efter huvudregeln såsom förslagets 3 § samt att bestämmelserna (17 §) om

bildande av särskilt jaktområde (jaktvårdsområde), föregångna av en be­

stämmelse om förbud för jalcträttsarrendator att överlåta jakträtten utan

upplåtarens samtycke (16 §), skilts från övriga bestämmelser angående jakt­

rätten av bland annat bestämmelser om rätt att under särskilda omständig­

heter oberoende av jakträtt i övrigt jaga eller döda vissa djur (11 och 12 §§)

samt bestämmelser om utövande av jakträtten (13—15 §§).

Något särskilt ändamål synes ej fullföljas genom den nya dispositionen.

Vad bestämmelserna örn jaktvårdsområde beträffar lärer deras nya plats ej

kunna motiveras av den omständigheten att sådant område enligt förslaget

skall kunna tvångsvis bildas. Vid sådant förhållande torde skäl saknas att

—- frånsett en mindre förflyttning av 3 § i förslaget — ej vidhålla uppställ­

ningen i nu gällande lag.

Lagrådet hemställer därför om sådan omflyttning av förslagets här ifrå­

gavarande paragrafer, att bestämmelserna i 3 § få plats mellan bestäm­

melserna i dess 7 och 8 §§, att bestämmelsen i 16 § placeras efter bestämmel­

serna i 9 §, samt att bestämmelserna i förslagets 17 § må följa därefter.

För att icke åtskilja i själva verket sammanhörande bestämmelser angå­

ende jaktens utövning torde dessutom vara lämpligt att med uppställningen

i gällande lag såsom förebild låta bestämmelserna om jaktkort och jaktpass

inträda närmast före straffbestämmelserna samt att låta stadgandet i 15 §

erhålla plats efter bestämmelserna i 20 §.

Beträffande sådana ändringar i förslagets uppställning, som kunna följa av

att vissa vid särskilda paragrafer framförda anmärkningar vinna beaktande,

hänvisas till efterföljande uttalanden.

I fråga om lagtextens avfattning har lagrådet i åtskilliga fall funnit sig böra

förorda ändringar i förslaget. Även på andra punkter än de särskilt omnämn­

da har en redaktionell överarbetning synts önskvärd. Bland annat skulle

kunna anmärkas, att större överskådlighet torde liava vunnits, om icke i

några fall alltför många bestämmelser sammanförts under gemensam pa­

ragrafbeteckning.

1 §■

Lagrådet:

Närmare bestämning än som ligger i själva ordet bar i svensk lagstiftning

hittills icke funnits av nöden för att klargöra vad som i rättslig bemärkelse

är att beteckna såsom j a k t. Det vanliga språkbruket bar ansetts lämna till-

90

räcklig ledning för fastställande även av jakträttens begrepp. Så länge

i allt väsentligt finnes överensstämmelse mellan vad lagen vill inlägga i ett

ord och vad som är dess innebörd enligt allmänt vedertagen uppfattning, blu­

en legaldefinition skäligen överflödig; lätt nog ger den då också åt lagens in-

gångsstadgande ett visst drag av förkonstling. För övrigt kan sällan ens en

i detaljer utförd definition efter bokstaven täcka varje möjligt gränsfall, utan

måste sådana överlämnas åt lagtolkningen.

I första stycket av förevarande paragraf uttalas, att jakt består i att »jaga»

(väl här liktydigt med förfölja) »samt att döda eller fånga vilda däggdjur och

fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg».

Oansett det särskilda och i det följande närmare behandlade spörsmålet huru

långt det jakträttsliga intresset skall anses sträcka sig, lärer i denna beskriv­

ning endast det sista ledet ge anledning till någon tvekan, om den icke i allo

ansluter sig till vanligt föreställningssätt. Rörande spörsmålet, huruvida det

nuvarande jakträttsbegreppet kan anses omfatta även rätten till fåglars bon

och ägg, hava framträtt olika meningar. Den diskussion, som hittills före­

kommit i fråga om denna detalj, har haft en teoretisk karaktär; något fall,

som påkallat avgörande i rättspraxis, har veterligen icke förelegat. Såvitt

lagrådet kan finna, har något bindande hinder ej uppvisats för en lagtolk­

ning, vilken skulle under jakt inbegripa jämväl tillägnelse eller förstörelse av

bon och ägg. Vid detta förhållande och då ej heller frågan synes vara av

större betydelse, kan den enligt lagrådets mening icke i och för sig uppfordra

till försök att i lagen lämna en eljest onödig uppräkning av jakträttens kän­

netecken.

I ett avseende är med den föreslagna definitionen åsyftat att införa en ny­

het. Hittills har jaktlagstiftningen otvivelaktigt och utan att detta behövt kom­

ma till formligt uttryck begränsat sitt föremål till vad som ingår under ett

realt jaktintresse; med dödande eller fångande av djur, som icke äro vad i

motiven benämnes »jaktbara» och i lagen kallas »villebråd», har lagstiftnin­

gen över huvud icke befattat sig. Förslaget utgår emellertid från att den

bestämmelse, som skall angiva jakträttens innehåll, på grund av sin allmänna

avfattning kommer att inbegripa även sådana handlingar. Konsekvensen

härav åskådliggöres bäst av det anförda exemplet, att kränkning av jakträt­

ten skulle vara för handen, när någon — tilläventyrs själv ägare av mar­

ken — å annans jaktområde dödar en råtta. Naturligt nog förutsättes icke,

att av en sådan konstruktion skall i verkligheten följa skydd mot »intrång»

eller eljest några egentliga rättsverkningar. Den synes hava tillkommit för

att utgöra underlag och stöd för vissa i förslaget åsyftade anordningar, vil­

ka skola befordra en jaktvårdande verksamhet. Det måste dock innebära

ett alltför starkt våld på språket att i denna bemärkelse tala örn jakt och

jakträtt, likasom det synes föga rimligt att lagen på detta sätt skall betjäna

sig av en begreppsbestämning, vilken svårligen kan vinna något erkännande

i det praktiska livet. Att lagen sålunda på åtskilliga punkter är avsedd att

icke tagas efter orden har varit ägnat att göra förslagets teknik osäker. Nå­

gon förbättring härutinnan har knappast ernåtts därmed att på ett pär så-

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

svensk man. Då denna rätt nu borttages, lärer därav följa att bestämmande­

rätten över jakten tillkommer kronan, ett förhållande som det synes något

oegentligt att framhäva i den här anlitade formen. Vilseledande blir ock att

tala om en rätt till vissa slag av jakt som av ålder tillkommit en särskild be­

folkning, när sådan jakt i själva verket icke är något annat än en del av den

jakt, som hittills varit fri för envar. Stadgandet i förevarande paragraf sy­

nes i stället böra erhålla ungefär den avfattning, att å här ifrågavarande om­

råden ej utan tillstånd av kronan må bedrivas annan jakt än av den bofasta

kustbefolkningen efter säl och sjöfågel. Vidtages en omformulering i så­

dan riktning, framträder än tydligare det av lagrådet inledningsvis uttalade

önskemålet att paragrafen måtte i lagförslaget upptagas i ett annat sam­

manhang.

6 §■

Lagrådet:

Med hänsyn till de skäl som åberopats för att jakt å område, varom i 2

mom. är fråga, bör vara förbjuden, synes opåkallat att medgiva eftergift av

förbudet för det fall att tillstånd till jakten erhålles av den eller dem, som

innehava jakträtt å den intill trafikanläggningen belägna marken. Näppe­

ligen lärer kunna påvisas något annat berättigande för jakt å dylikt område

än att den erfordras för anläggningens skydd emot skada. Ifrågasättas kan

dock, huruvida något praktiskt behov av ett sådant förbehåll kan vara för

handen eller, därest en åtgärd av dylikt slag måste vidtagas, den kan kräva

stödet av en särskild lagbestämmelse. Åt stadgandet i 2 mom. synes därför

böra givas formen av ett allmänt förbud emot jakt å här avsedda områden,

eventuellt, därest så anses nödigt, med det undantag som sist angivits.

Uttrycket »område som av sådan anläggning upptages» torde till undvikan­

de av tvetydighet lämpligen kunna något jämkas, så att bestämmelsen kom­

mer att avse område, vilket, även om det ej upptages av själva anläggningen,

dock rättsligen hör till denna.

överträdelse av det i 2 mom avsedda förbudet lärer böra straffbeläggas så­

som olovlig jakt å annans jaktområde. Stadgande härom torde lämpligen

kunna införas i 28 §. Med villebråd, som fälles eller fångas å ifrågavarande

områden, och med där anträffat fallvilt lärer böra förfaras på sätt i 35 §

stadgas. Härav föranledas jämkningar i 29 § andra och tredje styckena.

5 §.

Lagrådet:

Därest över huvud någon ändring anses erforderlig i avfattningen av nu­

varande 6 § andra stycket, vilket med enahanda innehåll motsvaras av 8 §

andra stycket i det remitterade förslaget, torde för bevarande av största

möjliga överensstämmelse med nyttjanderättslagens terminologi ordet »jord»

icke böra utbytas mot »mark», varjämte de nu tillagda men helt onödiga

orden »genom arrendeavtal eller annorledes» helst böra utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

93

Bestämmelsen i förevarande paragrafs tredje stycke torde böra överföras

till 17 §, där bestämmelsen lämpligen kan inarbetas i 3 mom. första stycket,

vilket i ett annat avseende behandlar här avsedda fastighetsinnehavares ställ­

ning till frågan om bildande av jaktvårdsområde.

9 §■

Justitieråden Afzelius och Forsberg:

Genom det sätt, varpå de skilda bestämmelserna i förevarande paragrafs

båda stycken och i 36 § blivit sammanställda, gives uttryck åt den upp­

fattning, att nuvarande lagstiftning icke lägger hinder för upplåtelse av jakt­

rätt under sådana omständigheter att därmed uppkommer ett servitut. Från

denna utgångspunkt behandlar förslaget såsom en nyhet allenast stadgan­

det i andra stycket av 9 § att dylika servitut skola under vissa betingelser

kunna avvecklas eller förändras även i en annan ordning än den för servi­

tut i allmänhet gällande.

Oansett huruvida nämnda tolkning av gällande rätt är den riktiga, före­

ligga enligt vår uppfattning övervägande skäl för att i likhet med nuvaran­

de jaktlag icke göra jakträttsupplåtelser av ifrågavarande slag till föremål

för särskild behandling i detta sammanhang. Örn och under vilka förutsätt­

ningar de bliva att anse såsom giltiga får då likasom hittills ankomma på

rättstillämpningen. Ämnet tillhör servitutslagstiftningen och bör bedömas

efter principerna för denna. Med denna uppfattning kunna vi icke finna

riktigt, att med hänsyn till dessa upplåtelser skola uppställas särskilda lag­

regler, innefattande avvikelse från vad i allmänhet gäller örn servitut. Utan

tvingande skäl lärer enheten inom ett viktigt område av fastighetsrätten icke

böra på sådant sätt brytas. Till stöd för ett dylikt tillvägagående kan här­

vid icke åberopas, att under senare tid liknande ingrepp i lagstiftningen om

servitut blivit gjorda för vissa speciella ändamål. Fråga har då varit om

särskilda slag av servitut, vilka såväl på grund av talrik förekomst som av

betydelsefulla ekonomiska och sociala hänsyn funnits påkalla dylik åtgärd.

Någon verklig motsvarighet härtill föreligger i detta fall icke. Såvitt angår

rättigheter, förvärvade före lagens ikraftträdande — ett förhållande som,

där det icke lämnas obestritt eller där icke tilläventyrs skulle föreligga en

redan domfäst rätt, lärer kunna utrönas endast genom rättegång — synes

med fog kunna spörjas, huruvida något praktiskt intresse av tillräcklig styrka

verkligen kräver, att vanliga lagstiftningsprinciper här icke få vinna till-

lämpning.

Vi hemställa alltså, att 9 § andra stycket och däremot svarande bestäm­

melse i 36 § må utgå.

Regeringsrådet Aschan och justitierddct Sandström:

Enligt andra stycket kan under vissa omständigheter jakträttsservitut av

domstol förklaras förfallet. Denna möjlighet till prövning gives emellertid

endast i fråga örn servitut, som innefattar »jakträtten i dess helhet». Av för-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

arbetena till förslaget att döma åsyftas med detta uttryck i första rummet

att servitut, vilka medgiva rätt att jaga å den tjänande fastigheten jämväl

åt dennas ägare, icke skulle vara underkastade omprövning; men uttrycket

lärer ock innebära att, så snart från det upplåtna jakträttsservitutet undan-

tagits rätt att jaga något slag av villebråd, omprövning icke finge äga rum.

Med den vidsträckta omfattning begreppet villebråd erhållit i förslaget skulle

ett stadgande av sådant innehåll lätteligen kunna kringgås.

Emellertid måste det ifrågasättas, huruvida den ifrågavarande inskränk­

ningen i rätten att erhålla omprövning över huvud taget är erforderlig. I de

fall som förslaget närmast åsyftar, eller att vid upplåtelse av smålägenheter

från kronojord eller eljest från större fastighetskomplex jakträtten förbe­

hållits fastighetskomplexets ägare, skulle väl i allmänhet vid en omprövning,

därest sådan tillätes, befinnas, att servitutet borde bestå i jaktvårdens in­

tresse. Funnes så ej vara fallet, synes den omständigheten att jakträtt å den

tjänande fastigheten tillkomme såväl den härskande som den tjänande fastig­

hetens ägare icke böra hindra servitutets upphörande, helst som den delade

jakträtten skulle kunna motverka en god jaktvård å den tjänande fastig­

heten.

Vi hemställa förty, att orden »i dess helhet» utgå.

10

§.

Lagrådet:

Beträffande nationalparker innehåller förslaget i förevarande paragraf den

hänvisning, som återfinnes i gällande lag såsom dess sista paragraf (30 §).

I det av lagrådet under år 1911 granskade förslag, som låg till grund för

1912 års jaktlag, liksom i det nu föreliggande förslaget, hade en hänvis­

ning med huvudsakligen samma innehåll erhållit sin placering bland bestäm­

melserna om vem jakträtt skall tillhöra. Lagrådet (jfr Nytt Juridiskt Arkiv

avd. II årg. 1913 s. lil) anförde emellertid att en sådan placering kunde

föranleda den tolkningen att hänvisningen vore avsedd att gälla endast

själva rätten till jakt men att däremot beträffande jakten å nationalpar­

ker och lapparnas jakt förslagets bestämmelser i det följande skulle vinna

tillämpning oavsett vad i nämnda hänseende eljest funnes stadgat, och på

hemställan av lagrådet fick för undvikande av en sådan tolkning hänvisnin­

gen sin nuvarande plats.

Återgången till den placering, mot vilken lagrådet sålunda uttalade sig, tor­

de delvis, såsom synes framgå av utredningsmannens argumentering, bero på

att innebörden av lagrådets yttrande och betydelsen av paragrafens insättan­

de på den ena eller andra platsen ej fullt beaktats. Lagrådet har icke uttalat

att jaktlagens bestämmelser om t. ex. jaktens utövande skulle helt sakna till-

lämpning, då det vore fråga om nationalpark, utan utgår endast från att,

såsom utredningsmannen också anser, jaktlagens bestämmelser icke kunna

vinna tillämpning, när lagstiftningen om nationalparker innehåller en av­

vikande reglering. De bestämmelser som enligt gällande lag (15 §) ha avse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

95

ende å jaktåtgärder i närheten av annans jaktområde äro sålunda utan

tvekan tillämpliga jämväl då det angränsande området är nationalpark. Det

saknas anledning att i sådant avseende anse nationalpark annorlunda än

såsom annans jaktområde, även om jakt där, bland annat ur synpunkten

av djurbeståndets skyddande, i allmänhet icke må äga rum.

Vad som i angivna eller i andra hänseenden kan gälla i fråga om jakt

eller jaktåtgärder å eller i närheten av nationalpark är helt oberoende av

var här ifrågavarande hänvisning insättes i lagen. Från de materiella rätts­

reglernas synpunkt saknar således denna fråga all betydelse. 1911 års lag­

råd har synbarligen endast velat framhålla, att en sådan placering som den

nu ånyo föreslagna är ägnad att föranleda missuppfattning. Med hänsyn till

de skilda meningar som framförts såväl vid tillkomsten av nu gällande lag

som i föreliggande lagstiftningsärende synes det än mera angeläget att på

denna punkt undvika oklarhet. Lagrådet hemställer därför, att förevaran­

de paragraf nu erhåller samma plats som i gällande lag.

11 och 12 §§.

Lagrådet:

Godkännes vad av lagrådet anförts vid 1 § i fråga om jakträttsbegreppets

omfattning, torde därav betingade ändringar böra vidtagas i förevarande

paragrafer. Den i 11 § 2 mom. intagna särskilda bestämmelsen om rätt

att fälla och behålla påträffad mullvad, sork, råtta eller mus kan då utgå.

Från samma synpunkt bör den i 12 § 1 mom. första stycket förekommande

förteckningen å allehanda däggdjur och fåglar revideras, så att därifrån ute­

slutas sådana som icke äro föremål för jakt i den hittills antagna bemär­

kelsen.

Rätt att fälla och behålla sälhund gäller enligt nuvarande lag (13 §) för

det fall att djuret tillfälligtvis påträffas. När i förslaget (11 § 2

mom.) denna bestämning fått utgå, har därmed avlägsnats det egentliga kän­

netecknet på att här icke avses ordnad jakt utan ett oberäknat anträffande

av villebrådet. Tillika har stadgandet kommit att på ett formellt mindre

tillfredsställande sätt sakna nöjaktig avgränsning i förhållande till den i

3 § upptagna bestämmelsen örn rätt för kustbefolkningen att idka säljakt.

Sistnämnda bestämmelse blir tydligen överflödig, därest med stadgandet i

förevarande paragraf skulle vara avsett att införa rätt till fri jakt efter säl.

Lagrådet hemställer örn bibehållande av den nuvarande lydelsen i här an­

given del.

Enligt gällande lag (10 §) äger envar å annans jaktområde företaga jakt

efter varg och järv under förutsättning, att sådant djur bevisligen uppe­

hållit sig i trakten och att jakträttsinnehavaren varje gång förut erhållit

underrättelse örn jakten. Därjämte stadgas (13 §) rätt för innehavaren av

gård eller trädgård att, om vissa djur, bland dem varg och järv, där inkoin-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

mit, fälla oell behålla sådant djur även i det fall att jakträtten å området

skulle tillkomma annan person.

Bestämmelser av enahanda innehåll återfinnas i det remitterade förslaget

(11 § 1 mom. och 12 § 1 moni.), den förra dock med den förändring att

skyldigheten att om jakten underrätta jakträttsinnehavaren uteslutits. Där­

vid bör uppmärksammas, att denna bestämmelse i sin sålunda ändrade form

helt täcker, såvitt angår varg och järv, även det fall, som behandlas i det

senare stadgandet. Dessa djur torde därför icke böra upptagas i den för­

teckning, som förekommer i 12 § 1 mom. första stycket. Till den del nu­

varande 10 § sålunda enligt förslaget skall överflyttas till en ny lag, är

oförändrad redaktion av stadgandet att förorda.

Enligt bestämmelserna i 12 § 2 mom. skola där avsedda personer under

vissa förutsättningar äga att, ändock de sakna jakträtt, vidtaga till jakt hän­

förliga skyddsåtgärder mot fåglar och hare, men endast under tid då dessa

äro fridlysta. Då skyddsåtgärder kunna vara påkallade även under tid,

när jakt är tillåten, torde stadgandet böra undergå härav betingad omar­

betning. Härav föranledes motsvarande jämkning i 18 § 3 mom. andra

stycket.

13 §.

Lagrådet:

Den i andra momentet av förevarande paragraf stadgade underrättelse­

plikten, vilken har sin grund i humanitära skäl, skall jämväl åligga den

som vid olovlig jakt sårat villebråd av angivna slag. Det lärer emellertid

icke vara förenligt med allmänna rättsgrundsatser att den som gjort sig

skyldig till brott skall vid straffansvar åläggas att vidtaga en åtgärd som är

liktydig med anmälan om brottet. I betraktande av de skäl, som ligga till

grund för det förevarande stadgandet, synes vidare — även om den som är

ute på olovlig jakt finge antagas i allmänhet fästa någon betydelse vid grän­

serna mellan den enes och den andres jaktområde — svårligen kunna förkla­

ras, varför just den omständigheten, att det sårade villebrådet tagit sin till­

flykt till annat jaktområde än det varest den olovliga jakten ägt rum, skall

föranleda en underrättelseplikt, som ej skall föreligga därest djuret fortfa­

rande hållit sig kvar å det jaktområde där det sårats utan att jakten där

fullföljts.

Lagrådet hemställer därför, att ifrågavarande moment så omredigeras att

vad där stadgas i likhet med bestämmelserna i första momentet kommer

att gälla endast i fråga örn lovlig jakt.

15 §.

Lagrådet:

Till undvikande av att speciell bestämmelse rörande »ägg eller bo av

örn» skall behöva i lagen förekomma på flera ställen, synes under särskild

paragraf, insatt efter förslagets 35 §, böra i sammanfattad form angivas vil-

97

ka stadgande!! i lagen (jfr 15, 28, 29, 30 och 35 §§) skola i tillämpliga

avseenden gälla jämväl i fråga om olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns

ägg eller bo.

16 §.

Lagrådet:

Mot det i förevarande paragraf stadgade förbudet att utan upplåtarens el­

ler hans rättsinnehavares samtycke överlåta jakträtt, som upplåtits på ar­

rende, har lagrådet intet att erinra. Stadgandet har emellertid erhållit en

avfattning, som synes innebära att vid upplåtelse av jordbruksarrende utan

förbehåll beträffande jakträtten arrendatorn skulle vara oförhindrad att utan

jordägarens samtycke bortarrendera jakträtten. En sadan uppfattning torde

dock icke vara riktig, utan lärer jämväl med avseende å denna fråga all­

männa nyttjanderättslagens regler angående rätt att överlåta arrendet i dess

helhet böra vinna tillämpning. Denna ståndpunkt har också beträffande

fiskerätt kommit till tydligt uttryck i rättspraxis (jfr Nytt Juridiskt Arkiv

avd. I årg. 1914 s. 38).

Lagrådet får därför hemställa, att orden »annorledes än i samband med

markens upplåtande till brukande» må utgå.

17 §.

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

I saklig överensstämmelse med 9 § gällande jaktlag innehåller 1 mom. av

förevarande paragraf, att, där ägare av särskilda fastigheter förena sig örn

vissa bestämmelser rörande jakten och viltvården a salunda bildat jaktvårds-

område, vad i allmänhet stadgas om servitut skall äga tillämpning å avtalet.

Sin främsta betydelse torde stadgandet hava däri att genom detsamma bere-

des möjlighet att trygga avtalets bestånd genom inteckning.

Enligt 2 mom. skola nu under angivna förutsättningar och i viss ordning

dylika jaktvårdsområden jämväl kunna bildas utan hinder av att samtliga

fastighetsägare ej äro ense. Häremot synes ej i och för sig vara något att

erinra, utan torde fastmera i jaktvårdens intresse behov av en dylik an­

ordning föreligga.

.

Mot det sätt på vilket anordningen genomförts kunna emellertid såväl i

formellt som sakligt avseende framställas åtskilliga anmärkningar. Sålunda

hava till reglering av institutet införts bestämmelser ej blott i förevarande

paragraf utan även i det utkast till jaktstadga som bifogats remissprotokollet.

Därvid har ej, såsom synes hava bort ske, iakttagits att i förevarande lag bort

upptagas alla sådana bestämmelser, som angiva huvudgrunderna för institu­

tets utformning, och till jaktstadgan hänföras huvudsakligen tillämpnings­

föreskrifter.

Vidare har avsetts att åt länsstyrelsen — som skall hava att fastställa

beslut örn tvångsvis bildat jaktvårdsområdes tillkomst samt örn upphävande

av sådant beslut och ändring däri — giva befogenhet att vid fastställelsepröv-

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 46.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

98

ningen i fråga om vid sammanträdet beslutade grunder för jaktutövningen

och viltvården å området vidtaga de ändringar i beslutet, som till skyddande

av enskild rätt eller befordrande av större ändamålsenlighet finnas erfor­

derliga, samt att i fråga örn upphävande eller ändring av fastställda bestäm­

melser förfara på enahanda sätt (utkastet till jaktstadga 20 § 2 morn.).

Med hänsyn till ämnets natur synes det varken nödigt eller lämpligt att låta

länsstyrelsen på detta sätt ingripa i enskild rätt.

Slutligen är att märka att beslut, som fattats enligt bestämmelserna i 2

morn., jämlikt samma stadgande skall hava den verkan som ett avtal enligt

1 morn., d. v. s. a beslutet skall tillämpas vad i allmänhet gäller örn servitut.

Detta innebär således bland annat att till tryggande av beslutets verkan mot

ny ägare av fastighet intecknings meddelande är erforderligt. Ett sådant

beslut lärer emellertid icke vara av beskaffenhet att kunna åberopas så­

som stöd för inteckning, med mindre uttryckligt stadgande därom med­

delas. Platsen för ett sådant stadgande skulle företrädesvis vara inteck-

ningsförordningen. I den mån länsstyrelsen skulle hava ovan omförmälda

befogenheter torde dessutom åtminstone i vissa avseenden gränslinjen mel­

lan länsstyrelsens kompetens och den behörighet, som tillkommer domstol i

fråga om servitut, komma att bliva otydlig.

Emellertid kan det ej förbises att, därest institutet anordnas på servitutets

grund, erhållandet av inteckning i ett kanske stort antal fastigheter med

måhända icke alltid klara lagfartsförhållanden skulle vara förenat med svå­

righeter och icke obetydliga kostnader. Stundom skulle efter beslutets fat­

tande inträffad förändring i äganderätten till fastighet komma att utgöra

hinder för intecknings beviljande, och i fråga om meddelad inteckning

förefunnes alltid möjligheten att den finge vika vid exekutiv försäljning.

Det kan även ifrågasättas, huruvida förhållandet mellan de olika fastig­

heterna, som ingå i ett jaktvårdsområde, är av utpräglad servitutskarak-

tär. Jaktvardsomrade skall ju bildas för gemensam båtnad och det för ser-

vitutet utmärkande kännetecknet härskande och tjänande fastighet kommer

här att bliva föga framträdande.

En motsvarande reglering av jämförbara förhållanden har ägt rum genom

lagen om gemensamhetsfiske. Enligt denna lag skall själva beslutet om in­

rättande av gemensamhetsfiske, sedan beslutet fastställts av länsstyrelsen,

medföra att frågan är slutgiltigt reglerad för den tid beslutet avser utan

inverkan av andra omständigheter än dem lagen angiver. Därest reglerna

om bildande av jaktvårdsområde utformades efter förebild av bestämmelser­

na i nämnda lag, vilket torde kunna ske utan alltför stor omgång, skulle

betydande fördelar kunna vinnas. Trygghet mot inverkan av exekutiva

försäljningar och av förändring i äganderätten till fastighet skulle erhållas

på samma gång som förfarandet bleve mindre omständligt och kostsamt.

Det synes vara att förorda, att ifrågavarande bestämmelser omarbetas i

enlighet härmed. Vid en sådan omarbetning bör iakttagas, att hänvis­

ningen till vad som gäller om servitut utgår, att beslut om bildande av

jaktvårdsområde, vare sig samtliga fastighetsägare äro ense eller ej, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

99

underställas länsstyrelsens prövning för fastställelse, att beslut skall oföränd­

rat fastställas eller ock fastställelse vägras, att ändring i det om bildande

av jaktvårdsområde fattade beslutet skall ske i samma ordning som beslutet

tillkommit och alltså kräver fastställelse av länsstyrelsen, samt att i lagen infö­

ras bestämmelser i förenämnda hänseenden samt om rätt till fullföljd av talan

mot länsstyrelsens beslut, därvid anledning icke lärer föreligga att —• på sätt

skett i det vid remissen fogade utkastet till jaktstadga — avvika från vad

i allmänhet gäller rörande utgångspunkten för beräkning av tid för besvärs

anförande.

Justitierådet Afzelius:

Enligt förevarande paragrafs 1 morn., som till innehållet överensstämmer

med 9 § i gällande jaktlag, skall, där ägare av särskilda fastigheter förena

sig om vissa föreskrifter rörande jakten och viltvården å ett sålunda bildat

jaktvårdsområde, lagstiftningen om servitut äga tillämplighet å avtalet. Ingå

i avtalet bestämmelser av natur att kunna gälla såsom servitut, kan följakt­

ligen inteckning erhållas, likasom efter prövning av domstol servitut kan

vara föremål för åtgärder, vilka leda till dess upphörande eller till förändring

i fråga om dess begagnande. (Jfr angående stadgandets innebörd Nytt Juri­

diskt Arkiv avd. II årg. 1913 s. 84 o. f.)

Bestämmelserna om bildande av jaktvårdsområde skola enligt 2 mom. i

denna paragraf utsträckas därhän, att fastighet skall kunna även emot

ägarens bestridande intagas i sådant område. Oaktat sammanslutningen

då ej längre grundas på avtal, överensstämmer det nya stadgandet med det

redan gällande så till vida, att även här reglerna om servitut skola äga till­

lämplighet. Men samtidigt med att detta uttalas i lagtexten, låter förslaget

för det nya fallet bildandet av jaktvårdsområde och giltigheten av därmed

förbundna föreskrifter om jaktutövningen och viltvården vara beroende av en

prövning i administrativ ordning. Denna är endast ofullständigt utformad

i lagen; i viktiga delar skola vissa för tillämpningen nödiga bestämmelser

meddelas i jaktstadgan. Av de föreliggande förslagen till lag och stadga

synes framgå, att denna såsom servitut betecknade anordning skall icke blott

vid sin tillkomst utan även under sin fortvara hava en förvaltningsrättslig

karaktär. Länsstyrelsen prövar, huruvida beslut örn bildande av jaktvårds­

område och därmed tillika de såsom servitut avsedda föreskrifterna lagligen

tillkommit, och samma myndighet avgör enligt särskilda i stadgan angivna

grunder, örn och när dessa föreskrifter skola kunna till sitt innehåll för­

ändras. Med det vanliga servitutet lärer denna nya typ hava föga mer ge­

mensamt än att även ett sådant servitut skall kunna intecknas. Till synes

obeaktade äro bland andra spörsmålen, huruvida eller i vad mån den av

länsstyrelsen verkställda prövningen skall vara bindande i fråga örn inteck­

nings beviljande och vad verkan ett av länsstyrelsen fastställt beslut om

ändring i servitutsbestämmelsema skall kunna medföra, när inteckning för

servitutet är gällande.

100

Kungl. Majlis proposition nr 46.

Redan av vad här i korthet anmärkts lärer följa, att förslaget i sitt sätt

att behandla denna angelägenhet utvisar en sammanföring av olikartade

element, av vilken näppeligen kan framgå ett användbart resultat. Hur den

praktiska tillämpningen än må vara tänkt, måste, för att ovillkorligt upp­

kommande svårigheter skulle kunna lösas, en vidsträcktare reglering i lag

än den förslaget erbjuder visa sig nödvändig, därvid det icke skulle vara

möjligt att stanna vid bestämmelser i jaktlagen allena. Försök i dylik

riktning äro dock icke att tillråda. Valet synes stå mellan två olika vägar.

Antingen övergives helt analogien med servitutsavtalet och göres bildandet av

jaktvårdsområde — tydligen då också i det fall som avses i 1 mom. — till en

rent administrativ anordning; närmast kan i sådan händelse lagstiftningen om

gemensamhetsfiske tänkas anvisa en i vissa delar lämplig förebild. Eller

ock bibehålies den utgångspunkt, som är gemensam för den redan gällande

bestämmelsen och för den föreslagna nya, eller att servitutslagstiftningen

skall ligga till grund för dem båda. I sådant fall bliva samtliga frågor örn

servituts tillkomst och bestånd beroende av judiciell prövning, när sådan

på vanligt sätt påkallas, det må nu vara i ärende angående inteckning, i

tvist rörande giltigheten eller tillämpningen av någon vid bildandet av jakt­

vårdsområde antagen föreskrift, eller i mål örn upphörande eller förändring

av servitut på sätt servitutslagen stadgar.

Av dessa skilda sätt för frågans lösning måste jag för min del giva före­

träde åt det senare. Detta står — i varje fall med avseende å möjligheten av

dess genomförande utan alltför omfattande lagstiftningsåtgärder — närmare

det remitterade förslaget än det förra alternativet. När lagstiftningen redan

gjort servitutet till grundval för bildande av jaktvårdsområde under fri­

villig medverkan av fastigheternas ägare, är i verkligheten, trots de prin­

cipiella betänkligheter tvångsanslutningen kan framkalla, steget icke alltför

långt till den utvidgade användning av samma konstruktion som här före­

slås. I fråga om förutsättningarna för att anordningen skall uppfylla sitt

ändamål äro andra eller större olägenheter ej förbundna med den nya for­

men än med den gamla. Sedan den gällande bestämmelsen i ämnet — att

döma av uttalanden under förarbetena till det nu föreliggande förslaget —

vunnit en tillämpning, som haft gynnsam och för avsevärd tid bestående

verkan, synes en övergång till ett helt nytt system icke kunna undgå att in­

föra en viss oreda och att över hövan inveckla rättsreglerna på detta område.

En omarbetning i här antydd riktning innebär i första hand, att tredje och

fjärde styckena i 2 morn., vilka avse det administrativa inflytandet på dessa

frågors behandling, komma att utgå. Då för servitutsinteckning förutsättes

skriftligt avtal (jfr 55 § inteckningsförordningen), lärer såsom ersättning

för detta få anvisas en urkund, som kan tjäna samma ändamål; härför

torde protokoll vid bildandet av jaktvårdsområde närmast ägna sig. I 2

mom. av förevarande paragraf bör ingå föreskrift att sådant protokoll skall

upprättas.

I fråga om bestämmelserna i 3 mom. synes icke nödigt eller lämpligt att,

på sätt som delvis skett, göra deras tillämplighet beroende av om jakt-

101

vårdsområde tillkommit på det ena eller andra sättet. Vid en omarbetning

i syfte att låta dem enhetligt gälla för de i paragrafen avsedda fallen torde

kunna uppnås en även eljest önskvärd förenkling i avfattningen.

Beträffande jakträttsarrendators ställning vid bildandet av jaktvårdsom-

råde saknas efter min uppfattning skäl att icke åt honom inrymma obetingad

rätt att uppsäga avtalet. Det i 3 mom. stadgade förbehållet att förändringen

i jakträttens utövning skall visas för arrendatorn medföra förfång —- en be­

stämmelse som för övrigt synes lätt nog kunna ge anledning till tvister —

bör fördenskull uteslutas. Jämväl må anmärkas, att där förfång kan påvisas

och jordägaren icke gjort vad som statt i hans makt för tillvaratagande av

arrendatorns intresse genom att motsätta sig fastighetens intagande i jakt-

vårdsområde, arrendatorn borde vara berättigad till skadestånd. Da emel­

lertid stadgande härom icke funnits erforderligt vid införandet av den nu­

varande bestämmelsen och ett sådant sannolikt komme att bliva av ringa

praktisk betydelse, torde detta spörsmål även nu kunna lämnas åsido.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Lagrådet:

Beträffande det i 2 mom. första stycket använda uttrycket »jakträtten i

sin helhet» hemställes, att det utbytes mot ett annat, som utmärker att här

avses uteslutande rätt antingen till all jakt å jaktvårdsområdet eller till jakt

efter visst slag av villebråd.

18 §.

Lagrådet:

Införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare synes för

närvarande kunna betraktas endast såsom en framtidstanke, vars förverk­

ligande ännu står i vida fältet. Knappast kan da vara lämpligt att i föreva­

rande lag göra ett uttalande, vilket, änskönt det måhända under åratal

kommer att sakna egentligt innehåll, likväl i viss mån kan anses beteckna

ett föregripande av ståndpunkt i en sidoordnad, helt outredd lagstiftnings­

fråga. Först om och när en lag i detta ämne blir antagen, kan bedömas huru­

vida en särskild hänvisning i jaktlagen må finnas påkallad. Lagrådet hem­

ställer, att 1 mom. får utgå.

I 2 mom. andra stycket synes bland dem, som äga påfordra uppvisande

av jaktkort, böra upptagas även ägare av marken.

Örn 11 § 2 mom. kommer att undergå ändring i enlighet med vad lagrådet

hemställt, torde i 3 mom. andra stycket av förevarande paragraf i stället

för hänvisning till 11 § 2 mom. böra med jakt efter varg och järv samman­

ställas dödande av säl, som tillfälligtvis påträffas.

Med hänsyn till de skäl, som ligga till grund å ena sidan för den allmänna

befrielsen för ägare och brukare av jord fran att erlägga jaktvardsavgift

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

och å andra sidan för stadgandet i 3 § om rätt för den bofasta kustbefolk­

ningen att utöva fri säl- och sjöfågelsjakt å vissa havsområden, ävensom

till arten av denna jakträtt, kan näppeligen vara följdriktigt, att med dylik

jakt skall vara förbunden skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift. Anses

ett sådant undantag befogat, bör i 3 mom. andra stycket intagas en hänvis­

ning i fråga om jakt, som nu nämnts.

Under erinran om sitt yttrande beträffande 12 § 2 mom. vill lagrådet

ifrågasätta, huruvida icke i 3 mom. av förevarande paragraf de två sista le­

den skulle kunna sammandragas och förenklas till att endast hänvisa till

den i 12 § medgivna rätten att döda vissa djur.

19 §.

Lagrådet:

Enligt 21 § i gällande lag skall utländsk undersåte, vilken vill idka jakt

med skjutgevär å annan mark än fastighet som han med Konungens tillstånd

besitter, vara skyldig att lösa jaktpass. Stadgandet torde ha tillkommit hu­

vudsakligen i fiskaliskt syfte. Avgiften för jaktpass utgör 100 kronor per

kalenderår och eljest 5 kronor per dag (jaktstadgan 17 §). I nu föreliggande

förslag till jaktlag och jaktstadga hava för utlännings utövning av jakt i hu­

vudsak liknande bestämmelser föreslagits skola gälla, och förevarande para­

graf upptager stadgandet om skyldighet för utlänning att lösa jaktpass.

Emellertid har, såsom framhållits i en inom utrikesdepartementet utarbe­

tad promemoria av vilken lagrådet tagit del, efter tillkomsten av 1912 års

jaktlag med vissa främmande makter slutits handelsavtal, genom vilka

man från svensk sida avgivit utfästelse om nationell behandling av medbor­

gare i den andra fördragsslutande staten beträffande skatter och andra

offentliga avgifter. Sålunda innehåller exempelvis det finsk-svenska avtalet

av den 14 december 1927 (Sveriges överenskommelser med främmande mak­

ter 1928, nr 9) följande klausul (art. 1): »Ingendera fördragsslutande parten

skall ålägga det andra landets medborgare andra eller högre skatter, avgifter

eller pålagor, av vad slag de vara må, än dem, vilka uppbäras eller komma

att uppbäras av landets egna medborgare eller medborgare, tillhörande mest

gynnad nation». Liknande klausuler förekomma i bl. a. handelsavtalet med

Österrike (S. ö. 1934 nr 6, art. 1 mom. 4) och Ungern (S. ö. 1929 nr 13 art.

1 mom. 3). På grund av klausuler om mest gynnad nations behandling, viika

förekomma i andra handelsavtal, torde samma förmån i stor utsträckning

vara tillförsäkrad medborgare även i andra länder.

Trots förenämnda avtal hava bestämmelserna i 1912 års jaktlag icke änd­

rats. Förevarande lagförslag avser visserligen att i begränsad utsträckning

införa jaktavgift även för svenska medborgare men beloppen äro för dem

vida lägre. Vid genomförandet av den nya lagstiftningen synes man dock

icke kunna underlåta att beakta klara traktatutfästelser.

Det enklaste sättet att uppfylla dem skulle otvivelaktigt vara att helt upp­

häva skillnaden mellan utlänning och svensk medborgare, och för en sådan

103

lösning talar jämväl, att ifrågavarande diskriminering av utlänning onekligen

vilar på svaga grunder samt att jaktpassavgifterna, även om de endast ses

i förhållande till de utgifter som kunna erfordras för jaktvårdsändamål,

spela en obetydlig roll (ungefär 12,000 kronor per år).

Om däremot en särskild jaktpassavgift anses böra bibehållas, måste tydli­

gen en anordning sökas, som likställer utlänning med svensk medborgare.

Lämpligast synes i sådant fall vara att anknyta skyldigheten att erlägga jakt­

passavgift till bosättningen i stället för medborgarskapet. Avgiftsskyldighet

skulle då åligga i utlandet bosatta personer, svenskar såväl som utlänningar,

men icke här bosatta personer, vare sig de äro utlänningar eller svenskar.

Härigenom skulle konflikt med de i handelstraktaterna gjorda utfästelserna

undvikas och likväl det fiskaliska syftet väsentligen tillgodoses. (Jfr förord­

ningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda för­

måner och rättigheter, 4 § 11 och 14 morn.).

Därest det senare alternativet följes, föranledes härav jämväl viss jämk­

ning i 18 §.

23 §.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Den i sista stycket föreslagna bestämmelsen örn rätt att i visst fall döda

hund är ägnad att väcka betänkligheter men kan måhända icke undvaras.

Den i samma stycke stadgade anmälningsskyldigheten synes ägnad att mot­

verka missbruk, som eljest kunde befaras. Påföljd för underlåtenhet att

fullgöra nämnda skyldighet är emellertid ej föreskriven. Ett sådant stad­

gande lärer emellertid vara erforderligt samt synes böra erhålla den innebörd

att anmälningsskyldigheten skall fullgöras vid äventyr att den som dödat

hunden eljest ej äger att till sitt fredande åberopa förhållande som förut i

stycket angives.

Justitieråden Afzelius och Sandström:

Förevarande paragraf inför bland annat den nyheten att jakträttsinneha­

varen och hans folk medgives rätt att under vissa villkor döda löslöpande

hund, som jagar eller ofredar villebråd. För att en sådan åtgärd, vilken kan

drabba hårt även i de fall då den ekonomiska förlusten för hundägaren ej

är särdeles betydande, skall kunna anses försvarlig, måste den framstå så­

som berättigad med hänsyn till ägarens sätt att hava tillsyn över hunden,

och dessutom böra förutsättningarna vara så angivna, att befogenheten ej

inbjuder till missbruk och trakassering med därav följande utsikt till tvister

och rättegångar.

Särskilt i sistnämnda avseende kan enligt vår mening förslaget icke anses

uppfylla berättigade krav. Även om lagtexten förutsätter att av omständig­

heterna uppenbarligen skall framgå att hundens löslöpande beror på

ägarens eller innehavarens vårdslöshet, torde det för jakträttsinnehavaren,

på vilken i första hand ankommer att tillämpa stadgandet i praktiken, visa

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

sig ganska svårt att avgöra när ett sådant fall föreligger. Hans kanske ögon­

blickligt vunna och lätt nog förhastade uppfattning måste därvid bliva avgö­

rande. Det sagda gäller så mycket mera som de omständigheter, under vilka

hunden kommit lös, i regel torde undandraga sig jakträttsinnehavarens känne­

dom; huvudsakligen har han att döma efter hundägarens sätt i allmänhet

att vårda sig om hunden och hans uppträdande efter det hunden sluppit

lös.

Bestämmelsen torde betydligt vinna i stadga och därmed nyss antydda

olägenheter undvikas, därest i stället för nämnda villkor, på sätt under ut­

redningen föreslagits, såsom förutsättning för befogenhetens utövning kräves

att hunden icke inom en kort tid blivit omhändertagen av sin ägare, exem­

pelvis, när ägaren icke är känd, inom fyrtioåtta timmar från det hunden

veterligen först började löpa lös och, när ägaren är känd, inom samma lid

från det ägaren underrättats, eller ock att hunden vid tidigare tillfälle löpt

lös samt ägaren erhållit underrättelse därom. I ett sådant villkor ligger, att

ägaren förhållit sig på sådant sätt att hundens dödande måste anses för­

svarligt.

Vi hemställa om bestämmelsens omarbetning i antydd riktning. I fråga

om påföljd vid försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet instämma vi

med regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg.

25 §.

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

Bland villkoren för erhållande av sådant föreläggande som i förevarande

paragraf avses har upptagits att skadan icke kan genom rimliga åtgärder från

markinnehavarens sida förebyggas.

Grunden till föreläggandet är emellertid att viss villebrådsart utvecklats

i sådan omfattning att skada därigenom orsakas. I betraktande härav och

med hänsyn till de allmänna skyldigheter, som böra åligga jakträttsinne­

havaren vid jaktvårdens utövning och som angivits i 1 §, synes den största

återhållsamhet böra iakttagas, då det är fråga örn att ålägga markägaren bör­

dor för undvikande av skador av villebrådet. Det förefaller knappast berät­

tigat att ålägga honom vidtagandet av andra åtgärder än sådana som i sig

själva äro av blygsam omfattning och föranleda en i och för sig obetydlig

kostnad. Med uttrycket »rimliga åtgärder», — vilket i betänkandet (s.

130) förklaras så »att därest den skadelidande genom en i jämförelse med

den normala avkastningen av den ifrågavarande marken obetydlig kost­

nad kunnat fa denna effektivt skyddad, tillämpning av förevarande paragraf

icke bör ifrågakomma» — kan förslaget icke anses hava hållit sig inom den

angivna ramen. Som å andra sidan med en begränsning sv villkoret detta

icke torde erhålla någon egentlig betydelse, synes det böra utgå.

De åtgärder örn vilkas vidtagande enligt första momentet föreläggande

skall meddelas jakträttsinnehavaren skola tydligen avse att, sedan skador

under de angivna omständigheterna orsakats, i möjligaste mån förebygga

105

uppkomsten av ytterligare skador. Det måste då synas mindre följdriktigt

att, såsom stadgandet jämväl innehåller, den omständigheten att markinnne-

havaren blivit gottgjord för redan inträffad skada skall medföra att sådant

föreläggande icke må givas. Det kan ifrågasättas, huruvida med hänsyn till

den prövning av frågan, som i varje särskilt fall skall åligga länsstyrelsen,

ett stadgande av den åsyftade innebörden över huvud skall anses erforder­

ligt. Skulle emellertid så anses, torde åt detsamma böra givas ungefär den

formuleringen, att föreläggande ej må meddelas, där anledning föreligger

till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord.

Justitierådet Afzelius:

Särskilda föreskrifter, som i anledning av viss villebrådsarts utveckling må

vara erforderliga till förebyggande av skada inom större eller mindre om­

råden, synas vara av natur att mestadels lämpligare än i lag kunna meddelas

i administrativ väg. Såvitt angår åtgärder av offentlig myndighet till skydd

för näringar, som äro omedelbart utsatta för dylik skada, lära föreskrifter

av denna art i allmänhet tillhöra området för Kungl. Maj:ts ekonomiska lag­

stiftningsmakt. I den mån de tilläventyrs måste innefatta avvikelse från

jaktlagen kan genom stadgande i denna åt Kungl. Majit lämnas befogenhet

att därom förordna. Betänklighet kan efter min uppfattning ej möta att

bestämmelser i de ämnen, som behandlas i 1 mom. av förevarande para­

graf, bliva utfärdade i den nu angivna ordningen, helst som åtskilliga andra

hithörande föreskrifter äro avsedda att upptagas i en administrativ författ­

ning. Stadgandet i 2 morn., vilket avser en bestående rätt för enskild per­

son att å annans jaktområde företaga viss jakt, torde däremot hava sin

plats i lagen. Jag hemställer alltså, att 1 mom. ersättes av ett stadgande, som

innefattar bemyndigande för Kungl. Majit i här berört hänseende. Vid

bifall härtill bör i 14 § andra stycket utgå den bestämmelse, som hänsyftar

på stadgandet i 25 § 1 mom.

Skall 1 mom. kvarstå, är jag med lagrådets övriga ledamöter ense angå­

ende önskvärdheten av ändring i de hänseenden, örn vilka de uttalat sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

27 §.

Justitierådet Afzelius:

De skäl, som varit bestämmande för förslaget att till jaktlagen överflytta

strafflagens stadganden om olovlig jakt, äro påtagliga nog och kunna anses

vara i och för sig beaktansvärda. Vad som kan vinnas med en dylik föränd­

ring bör dock icke övervärderas och skall måhända visa sig vara i verklighe­

ten ganska oväsentligt. Ensamt avgörande kunna dessa skäl i varje tall

icke bliva, örn frågan bedömes under hänsyn till att åtgärden innebär en

rubbning av det nuvarande strafflagssystemet. I 24 kap. strafflagen äro från

en gemensam utgångspunkt och efter enhetliga grunder behandlade avel kan

samt olovligt jagande och fiskande. Så länge förgripelse emot annans fiske­

rätt där kvarstår i sitt sammanhang med åverkansbrotten, måste en utbryt-

106

ning av de med dem lika nära förbundna bestämmelserna örn olovlig jakt

under alla omständigheter komma att framstå såsom oegentlig. En särskild

anledning att avstå från att nu företaga en stympning av det ifrågavarande

sträfflagskapitlet ligger ock däri, att förarbeten till en allmän revision av

strafflagens bestämmelser rörande förmögenhetsbrotten nyligen tagit sin

början. Olämpligt måste det anses, örn icke vid detta viktiga lagstiftningsar­

bete finnes full frihet i bedömandet huruvida nuvarande brottskategorier

fortfarande skola hava sin plats i strafflagen. Så blir knappast förhållandet,

därest kort förut man valt att ga denna behandling av ämnet i förväg genom

att i 24 kap. strafflagen helt utplåna vad kapitlet för närvarande innehåller

örn olovlig jakt.

Med åberopande av vad nu anförts tillstyrker jag, att bestämmelser om

straff för olovlig jakt för närvarande bibehållas i strafflagen och att i följd

härav 27 § 1 mom. i det remitterade förslaget ersättes av en hänvisning

till strafflagen, motsvarande den som förekommer i 22 § första stycket i gäl­

lande jaktlag. Jämväl torde 30 § 2 mom. i det remitterade förslaget böra

utgå, därvid någon ändring i 24 kap. 16 § strafflagen nu lika litet som på

sin tid i anledning av nuvarande jaktlags bestämmelser lärer vara erforderlig.

Stadgandet i 24 kap. 12 §, med vilket överensstämmer 27 § 1 mom. första

stycket i det remitterade förslaget, skulle hava oförändrad lydelse, och i 24

kap. 13 § skulle införas bestämmelser svarande emot andra och tredje styc­

kena i sistnämnda del av det remitterade förslaget; beträffande det närmare

innehållet av dessa bestämmelser får jag hänvisa till efterföljande yttrande

av lagrådet. Bifalles vad sålunda hemställes, föranleder detta jämkningar i

sådana delar av det remitterade förslaget, vilka innefatta hänvisning till dess

27 §, ävensom i 33 §. Som under samma förutsättning särskilt förslag lärer

framläggas rörande ändringen i 24 kap. 13 §, förfaller vad 36 § i förslaget

innehåller rörande ändring i detta strafflagskapitel.

Lagrådet:

I den allmänna motiveringen till lagförslaget har framhållits, att till åstad­

kommande av den förbättrade jaktvård, som är förslagets huvudsyfte, det

även vöre av behovet påkallat, att gällande straffbestämmelser i fråga örn

olovlig jakt skärptes. I sådant syfte hava i förevarande paragrafs 1 mom.

andra stycket upptagits särskilda straffbestämmelser beträffande vissa kva­

lificerade former av olovlig jakt. Vid dessa bestämmelser finner lagrådet ej

anledning till annan erinran än att det må ifrågasättas, huruvida icke ordet

»paskjutit», vilket möjligen skulle kunna tolkas såsom innebärande detsam­

ma som »sårat», bör utbytas mot ett uttryck, som tydligare angiver vad som

åsyftas, förslagsvis »lossat skott efter».

Bestämmelserna i tredje stycket av samma moment, vilka i motiven angi­

vas i huvudsak motsvara stadgandet i 24 kap. 13 § strafflagen, innefatta

emellertid ej blott en skärpning av de där meddelade straffbestämmelserna

utan också en betydande utvidgning av deras tillämplighet. Under det att

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

107

nämnda lagrum endast har avseende å det fall att någon vid olovlig jakt

inom annans hägnade jaktpark eller djurgård sårat eller fångat vissa särskilt

uppräknade djur, skola de nu föreslagna bestämmelserna äga tillämpning

beträffande all jakt inom dylika områden, med vilka även likställts fågel­

damm, fasaneri och hårgård.

Förslagets bestämmelser i denna del anser lagrådet vara ägnade att i olika

avseenden framkalla betänkligheter.

Vad först angår stadgandets utsträckning till att gälla i fråga om fasaneri

och hårgård, d. v. s. anstalter för uppfödning av fasaner eller harar, vilka

sedan skola utsläppas i markerna eller avyttras för ^plantering å andra håll,

synas åtgärder för djurens dödande eller fångande inom dessa områden näp­

peligen kunna bliva hänförliga till jakt. I jämförelse med jaktparker och

djurgårdar omfatta nämligen sådana områden allenast mindre arealer, inom

vilka djuren hållas instängda, och dessa sakna därför den frihet och möj­

lighet att undkomma, som dock måste sammanhänga nied begreppet jakt.

Under det djuren finnas där, få de anses befinna sig i ägarens besitt­

ning, och den, som då olovligt dödar eller fångar dem, lärer göra sig för­

fallen till ansvar för olovligt tillgrepp eller för skadegörelse. I huvudsak

torde enahanda gälla i fråga om fågeldammar. Genom de åtgärder, som vid­

tagas för fåglarnas kvarhållande där, samt den omvårdnad, för vilken de

äro föremål, torde dessa närmast vara att anse såsom tama.

Beträffande därefter de föreslagna bestämmelserna, såvitt de avse hägnad

jaktpark eller djurgård, synas ej heller dessa obetingat kunna godtagas. Vis­

serligen måste den omständigheten att olovlig jakt ägt rum inom sådant om­

råde i sig innefatta ett försvårande moment, men att därför i fråga om all

sådan jakt, oavsett vilket djur det är fråga om eller om över huvud något djur

dödats, fångats eller sårats, stadga så stränga straffbestämmelser som för­

slaget upptager kan icke anses rimligt. Det vill för övrigt förefalla som cm

de skäl, vilka av motiven att döma legat till grund för straffbestämmelserna,

icke bort föranleda ett så rigoröst utformande av dessa. Sålunda har utred­

ningsmannen framhållit, hurusom ett olovligt jagande inom de med stad­

gandet avsedda områdena torde stå tjuvnadsbrott ganska nära, varför urbota

straff syntes böra ingå såsom normalstraff. Även örn detta skalle kunna

anses i någon män gälla i fråga om djur, som inom områdena hållas instängda

__ därvid dock är att märka att böter i första hand upptagas såsom straff

för snatteri — saknas dock all grund för en dylik jämförelse beträffande

andra djur, vilka obehindrat kunna förflytta sig till och från område­

na. Såsom exempel på hur stadgandet skulle kunna verka kan antagas

att någon inom sådant område dödat eller fångat ett djur av obetyd­

ligt värde eller kanske utan något värde alls. Han skall då ovillkorligen

ådömas fängelsestraff. Visserligen skall, där synnerligen förmildrande om­

ständigheter föreligga, straffet sättas till dagsböter, dock ej under tjugu.

Men av utredningsmannens uttalande i motiven synes framgå, att det avsetts

att vid bedömandet huruvida dylika omständigheter få anses föreligga hän­

syn endast skall tagas till gärningsmannens personliga förhållanden. I för-

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

arbetena till lagförslaget förekommer intet som ger vid handen, att det med

hänsyn till erfarenheten eller eljest skulle vara av behovet påkallat att nu

tillgripa så stränga straffbestämmelser för olovlig jakt över huvud inom ifrå­

gavarande områden. Man lärer då kunna stanna vid att låta stadgandet

gälla allenast vissa djur, som genom hägnaden hållas instängda och sålun­

da avsetts skola vara föremål för särskilt skydd, samt att såsom förutsätt­

ning ytterligare föreskriva, att jakten skall vara att inordna under något av

de förfaranden, som först angivas i andra stycket. Beträffande annan olovlig

jakt inom nämnda områden synes knappast förefinnas anledning att meddela

särskilda straffbestämmelser. Har den ägt rum under förhållanden, som om-

förmälas i andra stycket, skall naturligtvis vad där stadgas vinna tillämp­

ning, och i övrigt lärer kunna förutsättas, att det försvårande moment, som

ligger i att jakten skett inom områden varom fråga är, tillbörligen beaktas

vid straffmätningen utan att särskilt minimum för dagsböter behöver utsättas.

Lagrådet hemställer alltså, att tredje stycket måtte omarbetas i överens­

stämmelse med vad här anförts.

I motsvarighet till vad i 22 § första stycket i gällande jaktlag föreskrives

angående jaktpass har i andra momentet i förevarande paragraf stadgats, att

därest olovlig jakt tillika innefattar överträdelse av de angående jaktvårds-

avgift och jaktpass meddelade föreskrifterna, särskilt ansvar enligt 31 § •

förslaget skall ådömas. Då det näppeligen kan råda någon tvekan örn att

vad sålunda stadgats skall gälla utan uttrycklig föreskrift, vill lagrådet ifråga­

sätta om ej stadgandet kan utgå.

28 §.

Justitieråden Afzelius, Forsberg och Sandström:

De i 1 mom. i förevarande paragraf meddelade straffbestämmelserna hava

sin motsvarighet i 22 § gällande jaktlag med den lydelse lagrummet erhöll

genom lagändring år 1927 men innefatta i åtskilliga hänseenden avvikelser

från vad där stadgas. Under det att nu beträffande olovligt tillvaratagande

av fallvilt gäller, att tillvaratagandet skall bestraffas såsom olovlig jakt en­

dast då fallvilltet enligt 16 § jaktlagen skall tillfalla jakträttsinnehavaren

men eljest — eller således då fallvilt jämlikt samma lagrum skall tillkomma

kronan och vare sig den som tillvaratagit det är jakträttsinnehavaren eller

annan — enligt särskild straffregel, skall enligt förslaget allt sådant tillvara­

tagande i straffhänseende betraktas såsom olovlig jakt. Medan vidare, en­

ligt vad nu gäller, nyssnämnda särskilda straffregel även har tillämpning å

det fall att någon, sedan björn eller lo dödats eller fångats, olovligen tillägnar

sig djuret, skall enligt förslaget jämväl dylikt tillägnande likasom olovligt

tillägnande av örn, som dödats eller sårats, eller av örns ägg och bo hän­

föras till olovlig jakt.

Det synes emellertid som örn anledning ej förelåge att med avseende å om-

förmälda frågors bedömande nu intaga annan ståndpunkt än som kom till ut­

tryck i 1927 års lagstiftning. De principer, vilka därvid tjänat till ledning, sy

109

nas allt fortfarande böra gälla; och bestämmelserna kunna ej heller, såsom nu

i motiven antytts, anses så invecklade att ur sådan synpunkt en ändring är

påkallad. Beträffande fallviltet må i övrigt framhållas, att det sakkunnig­

betänkande, som låg till grund för lagändringen år 1927, innehöll en från

lagen så till vida avvikande regel, att däri stadgades, att allt olovligt tillvara­

tagande av fallvilt å annans jaktområde — således oavsett om det skulle till­

falla jakträttsinnehavaren eller kronan — skulle anses såsom olovlig jakt I

anslutning till en av domänstyrelsen och Svenska jägarförbundet häremot

gjord erinran erhöll emellertid stadgandet i den kungl, propositionen sin se­

dan lagfästa innebörd. (Jfr Nytt Juridiskt arkiv avd. Il årg. 1927 s. 682.)

Vad vidare angår tillägnandet av omförmälda djur m. m. bör påpekas, huru­

som nuvarande straffbestämmelser i fråga om olovligt tillägnande av björn

eller lo, som dödats eller fångats, hava avseende ej blott å den som utan att

olovlig jakt ägt rum tillägnat sig djuret utan jämväl å den som vid olovlig

jakt dödat eller fångat det. Det lärer hava antagits att i sistnämnda fall sär­

skilda straff skola ådömas dels för den olovliga jakten och dels för det olov­

liga tillägnandet. (Jfr lagrådets yttrande, intaget i förenämnda tidskrift och

årgång s. 693.) Därest enligt förslaget detsamma skall gälla — vad som an­

tagits vara gällande lags ståndpunkt ej mindre än förslagets uttryckssätt talar

för en sådan tolkning — skulle detta medföra, att i nu åsyftade fall den

brottslige på grund av ett förfarande, som närmast är att anse såsom en

enhet, skulle för den brottslighet, som i de särskilda avseendena ligger ho­

nom till last, ådömas ansvar för två brott, vilka båda enligt förslaget skola

anses såsom olovlig jakt.

Med orden »för där avsedda fall» i ingressen till 1 mom. avses tydligen att

uttryckligen angiva, att därest med avseende a de i nämnda moment angivna

fallen sådana förhållanden äro för handen, som omförmälas i 27 § 1 mom.

andra och tredje styckena — i den mån sådana förhållanden beträffande

dessa fall över huvud kunna föreligga — straffbestämmelserna där skola

tillämpas. Oavsett att vad sålunda åsyftats med tillräcklig tydlighet lärer

framgå enbart av en hänvisning till 27 § 1 morn., uppställer sig frågan, hu­

ruvida och i vad mån giltig grund kan anses föreligga för den sålunda före­

slagna lagregeln. Att den skall gälla i fråga örn det först angivna fallet, eller

att någon olovligt utövar älgjakt varom i 8 § första stycket sägs, torde strängt

taget icke hava erfordrat särskilt omnämnande i lagtexten, men då ett mot­

svarande stadgande upptagits i gällande lag, lärer härutinnan någon ändring

icke böra ifrågasättas. Beträffande åter övriga fall, vilka enligt förslaget

skola anses såsom olovlig jakt, föreligger näppeligen anledning att under nå­

got förhållande fastställa en strängare bestraffningsregel än den som enligt

27 § 1 mom. första stycket skall gälla för olovlig jakt i allmänhet. Därest

vad här förut i nästföregående stycke anförts i fråga örn straffbestämmelser­

na i 28 § 1 mom. vinner beaktande, har nu omhandlade fråga intresse endast

såvitt angår fallvilt, som skall tillkomma jakträttsinnehavaren, och i hän­

delse lagrådets hemställan beträffande bestämmelserna i 27 § 1 mom. tredje

stycket jämväl gillas, kommer frågan att gälla enbart fallvilt av mera värde-

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

fulla djur. Såsom skäl för den här i det föregående uttalade uppfattningen

må endast framhållas dels att enligt gängse betraktelsesätt det måste anses

såsom en väsentligt svårare förseelse om någon å annans jaktområde dödar

eller fångar ett villebråd än örn någon olovligt tillvaratager ett redan dött

djur, som tillfälligtvis påträffats och som väl eljest fått kvarligga onyttigt,

och dels att lagförslagets strängare straffbestämmelser för olovlig jakt främst

tillkommit för jaktvårdens skull och alltså för att verka till skydd för det

levande villebrådet.

Vi hemställa alltså om sådana ändringar i 1 morn., som föranledas av vad

här anförts.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 6 § hemställes tillika, att i

förevarande paragraf under 1 mom. införes bestämmelse därom, att överträ­

delse av förbudet i 6 § 2 mom. bestraffas såsom olovlig jakt.

Regeringsrådet Aschan:

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag, att den i 1 mom. av

förevarande paragraf givna hänvisningen till straffbestämmelserna i 27 § 1

mom. bör begränsas så att den — utom såvitt angår jakt efter älg varom i 8

§ första stycket sägs — kommer att avse allenast första punkten i 27 § 1 mom.

Vad angår bestämmelse om straff för överträdelse av förbudet i 6 § 2 mom.

instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter.

I övrigt lämnar jag paragrafen utan anmärkning.

29 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket lärer böra inbegripa jämväl örns ägg och bo. Då

jämlikt 15 §, förutom björn, lo och örn, även dylika ägg och bon tillfalla

kronan, torde undantaget i andra stycket böra avse även dem. Enahanda

innebörd synes böra givas åt tredje stycket; detta återverkar då även på inne­

hållet av 35 § 1 mom. första stycket. I nu berörda hänseenden erinrar lagrå­

det om sitt yttrande vid 15 §. Tillika hänvisas till vad vid 6 § anförts om

vassa jämkningar i förevarande paragraf.

30 §.

Regeringsrådet Asehan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

Bland dem som jämlikt 1 mom. första stycket må från olovligt jagande

laga förverkat jaktbyte m. m. synes vid jämförelse med 24 kap. 16 § straff­

lagen böra upptagas jämväl den som äger eller vårdar egendomen. Härav

föranledes en motsvarande jämkning i 2 mom.

Beträffande 1 mom. fjärde stycket må anmärkas, att med uttrycket »å bär

gärning anträffas under utövning av verksamhet, som enligt 13 § 1 mom. är

att anse såsom olovlig jakt» kan i detta sammanhang ej gärna avses annan

händelse än att någon, som under lovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur så

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Ill

att djuret fallit inom etthundra meter från gränsen för jägarens eget jaktom­

råde, vid begagnande av sin rätt att från stället bortföra djuret uraktlåter

att iakttaga villkoret att två ojäviga vittnen därvid skola vara närvarande.

På försummelse att fullgöra den jämväl stadgade skyldigheten att sist å andra

dagen efter det djuret fälldes lämna viss underrättelse kan nämligen be­

stämmelsen svårligen syfta. En formulering, som på ett klarare och natur­

ligare sätt än den nyss anmärkta återger bestämmelsens innebörd, synes vara

att förorda. Godkännes den av lagrådets flesta ledamöter vid 28 § gjorda

hemställan, betingas därav vissa jämkningar i avfattningen av fjärde styc­

ket. Tillika torde vad i samma stycke sägs om björn, lo och örn böra avse

jämväl örns ägg och bo (jfr härom lagrådets yttrande vid 15 §).

Justitierådet Afzelius:

Bifalles den av mig vid 27 § gjorda hemställan och 24 kap. 16 § strafflagen

följaktligen kommer att fortfarande gälla med avseende å olovlig jakt, före­

ligger ej anledning att åt 1 mom. första stycket i förevarande paragraf giva

annan avfattning än som överensstämmer med 23 § första stycket i gällande

jaktlag. Det föreslagna 2 mom. bör då utgå eller, därest i enlighet med 1

mom. fjärde stycket en utsträckning av medgivandet till självtäkt anses böra

äga rum, ersättas av en efter detta fall lämpad hänvisning till det i 24 kap.

16 § strafflagen stadgade straffet.

Med avseende å 1 mom. fjärde stycket måste jag anse tvivelaktigt, om

över huvud kan vara lämpligt att låta rätten till självtäkt gälla även fall, i

vilka lagöverträdelsen ofta icke kan hava samma påtaglighet som vid olovlig

jakt i egentlig bemärkelse, d. v. s. olovligt jagande å annans jaktområde. Så­

vitt angår olovlig befattning med fallvilt kan i varje händelse stadgandet av

mig tillstyrkas endast under förutsättning att 28 § 1 mom. kommer att under­

gå omarbetning i enlighet med vad lagrådets flesta ledamöter hemställt. De

fall, som hänföra sig till 8 och 13 §§, synas föga ägnade att upptagas i detta

sammanhang och helst böra uteslutas. Att, på sätt med stadgandet i fjärde

stycket jämväl åsyftas, belägga itererad förbrytelse av där avsett slag med

påföljd varom sägs i tredje stycket, bör efter min uppfattning ifrågakomma

endast med samma begränsning som nu angivits beträffande rätten till själv­

täkt.

I fråga örn ändringar i paragrafens avfattning förenar jag mig med lag­

rådets övriga ledamöter.

32 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i förevarande paragraf bestraffas med dagsböter un­

derlåtenhet att fullgöra den i 13 § 2 mom. föreskrivna underrättelseplikten.

Med tillägget »där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen är belagd med

strängare straff» avses enligt motiven att utesluta särskilt straff för förseel­

sen, när på grund av denna gärningsmannen finnes vara förvunnen till an-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

svar för djurplågeri. Det normala straffet för denna förbrytelse är likaledes

dagsböter; endast i kvalifikationsfall inträder strängare straff.

Därest, på sätt lagrådet hemställt i fråga om 13 § 2 morn., underrättelse­

plikten inskränkes till att gälla det fall att djuret sårats under lovlig jakt,

uppkommer onekligen en annars knappast förefintlig anledning att med

uppgivande av vanliga regler om brottskonkurrens låta förseelsen såsom så­

dan bliva ostraffad, om just på grund av försummelse att lämna den ifråga­

varande underrättelsen straff skulle komma att ådömas för djurplågeri. El­

jest skulle nämligen den, som idkat lovlig jakt, komma att i förevarande hän­

seende ställas sämre än den, som gjort sig skyldig till olovlig jakt. Under

förutsättning att angivna ändring vidtages i 13 § 2 mom. är således i sak

intet att erinra emot det nu avsedda stadgandet i förevarande paragraf. För

att vad med tilläggsbestämmelsen är åsyftat skall i lagtexten riktigt återgivas

lärer emellertid denna böra avfattas så, att straffet inträder, där ej å förseel­

sen följer straff enligt strafflagen.

33 §.

Lagrådet:

Bifalles av lagrådet vid 6 § gjord hemställan, lärer i första stycket av fö­

revarande paragraf böra meddelas bestämmelse att allmän åklagare äger

föra talan i fråga om olovlig jakt å område som avses i 6 § 2 mom.

De i andra stycket omnämnda förseelserna mot föreskrifter angående jakt

kort och jaktpass hava tydligen icke någon gemenskap med vad stycket i

övrigt innehåller. Dessa förseelser böra i stället sammanföras med de lag­

överträdelser, å vilka allmän åklagare enligt första stycket har att föra

talan.

Enligt ordalagen i fjärde stycket skulle exempelvis arrendator av jord­

bruksfastighet anses såsom målsägande, även örn jordägaren undantagit jakt­

rätten från arrendeupplåtelsen och utarrenderat den till annan. Då detta ej

kan vara avsett, torde stadgandet böra omarbetas.

34 §.

Lagrådet:

När bestämmelsen i förevarande paragraf inskränkts till att avse revirför­

valtare, föreligger anledning att i likhet med lagrådet vid granskning av det

förslag, som låg till grund för nuvarande jaktlag (jfr Nytt Juridiskt Arkiv

avd. II årg. 1913 s. 109), erinra om innebörden av 17 kap. 11 § rättegångs­

balken. Den där stadgade rätten för vakter och med dem likställda att, där

andra vittnen saknas, bära vittne jämväl om sådant, som hänt dem själva i

tjänsten, avser endast vissa förhållanden som enligt vanliga regler skulle med­

föra att dessa personer ansåges jäviga att höras såsom vittnen, men gäller

däremot icke i det fall att de själva uppträda såsom parter i målet. Revir-

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

113

förvaltare lärer i jaktmål endast undantagsvis företräda inför domstol i an­

nan egenskap än åklagare. För att av hänvisningen till omförmälda stad­

gande i rättegångsbalken skall följa den verkan, som måste antagas vara

åsyftad, bör bestämmelsen utvidgas till att avse dem som hava att taga be­

fattning med tillsynen å lagens efterlevnad (jfr t. ex. 50 § i lagen den 29

juni 1912 om arbetarskydd).

35 §.

Lagrådet:

Såsom tredje stycke i 1 mom. har upptagits den i specialstraffrättsliga för­

fattningar vanligen förekommande bestämmelsen att böter skola vid bristande

tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen. Härvid är allenast att erinra,

hurusom i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff ingå före­

skrifter om bötesförvandling, vilka för framtiden göra en hänvisning i detta

avseende överflödig. Dessa föreskrifter äga nämligen tillämplighet å böter

i samtliga fall, vilka icke särskilt undantagits från behandling i den sålunda

stadgade ordningen. Emellertid träder lagen i kraft först den 1 januari 1939,

under det att den nya jaktlagen lärer vara avsedd att erhålla giltighet från

och med den 1 juli 1938. Vid detta förhållande kan den nu föreslagna be­

stämmelsen icke uteslutas, men kommer den där gjorda hänvisningen till

strafflagen att efter ingången av år 1939 jämlikt 25 § i lagen örn verkställig­

het av bötesstraff i stället gälla bestämmelserna i sistnämnda lag.

36 §.

Lagrådet:

Örn, på sätt här föreslås, de stadganden i 24 kap. strafflagen, vilka avse

olovlig jakt, skola upphävas, bör erinras, att därmed kapitlets överskrift »Om

åverkan; så ock om olovligt jagande eller fiskande» kommer att sakna full

motsvarighet i texten. Att i detta sammanhang en ny överskrift åsättes kapit­

let synes emellertid ej lämpligt. Bland de av kapitlets paragrafer, vilka i jakt­

lagens slutstadgande angivas såsom ändrade, bör ej upptagas 15 §, och om

text till ny lydelse av 16 § ej framlägges, bör ej heller denna paragraf sär­

skilt nämnas. Vid dessa förhållanden torde bestämmelsen i förevarande pa­

ragraf kunna erhålla den avfattning, att genom denna lag upphävas 24 kap.

12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt innehåller med

avseende å olovligt jagande.

Justitieråden Afzelius och Forsberg hänvisade till det av dem vid 9 § av­

givna yttrandet, varjämte justitierådet Afzelius åberopade sitt särskilda ytt­

rande vid 27 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 46.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Förslaget till lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 om

servitut.

Justitieråden Afzelius och Forsberg:

Bifalles den av oss vid 9 § i förslaget till lag om rätt till jakt gjorda hem­

ställan, lärer förevarande lagförslag förfalla.

I övrigt föranledde förslaget ej erinran.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909

angående nationalparker.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

115

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

14 januari 1938.

Närv arande:

Statsministern

H^{ansson ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss,

M^öller, L^evinson, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 29 september 1937 avgivna utlåtande över de den 5 februari 1937 till

lagrådet remitterade förslagen till lag om rätt till jakt, lag angående tillägg

till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut samt lag örn ändrad

lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

I anledning av lagrådets anmärkningar har en omarbetning av förslaget

till lag om rätt till jakt ägt rum, därvid bland annat paragrafernas inbördes

ordning — bortsett från 1 och 2 §§ — blivit ändrad. Vid redogörelsen för de

vidtagna ändringarna i paragraferna skall jag i första hand hänföra mig till

det remitterade förslagets paragrafnumrering dock med angivande jämväl

av motsvarande paragrafs nummer i det omarbetade förslaget.

Lagrådets hemställan beträffande bestämmelsernas gruppering torde icke

böra föranleda ändring i det remitterade förslaget annat än såvitt angår 3

och 10 samt 16—19 §§. Därvid synas bestämmelserna i 16 och 17 §§ böra

med inbördes bibehållen ordningsföljd placeras efter bestämmelserna i 9 §

(8 §) och bestämmelserna om jaktkort och jaktpass inordnas närmast före

straffbestämmelserna. Till placeringen av bestämmelsen i 3 och 10 §§ åter­

kommer jag senare.

De skäl vilka föranlett upptagande i det remitterade förslaget av bestäm­

melserna i första stycket av 1 § torde icke hava blivit vederlagda av vad lag­

rådet anfört. Det synes mig vara en fördel, örn man genom en definition

sådan som den föreslagna kan bidraga till att skingra den ej ovanliga miss­

uppfattningen, att jakträtten omfattar allenast de i gällande jaktstadgas 1 §

uppräknade jaktbara djuren. Likaså synes mig den omständigheten, att

i lagen angående nationalparker jämte förbud att jaga eller fånga djur med­

delats förbud att skada eller förstöra ägg eller bo, giva vid handen, att för­

slagets uppräkning av jakträttens kännetecken ingalunda saknar praktisk

betydelse. Redan vid förslagets remitterande till lagrådet har jag framhållit,

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 46.

att den jakträttsinnehavaren sålunda tillkommande uteslutande rätten till

bland annat alla å hans jaktområde i fritt tillstånd levande däggdjur nöd­

vändiggör ett särskilt undantagsstadgande. Med anledning av vad lagrå­

det anfört vill jag tillägga, att ifrågavarande stadgande i 11 § (14 §) 2 mom.

lämpligen lärer böra så ändras, att det kommer att innehålla en biologiskt

fullständig uppräkning av de däggdjur, vilka, där de påträffas, få av envar

utan påföljd dödas. Vad lagrådet anfört angående övriga bestämmelser i

förevarande paragraf finner jag icke böra föranleda annan ändring än en

jämkning i andra stycket. Vad särskilt angår bestämmelsen i tredje stycket

grundas den på det förhållandet, att villebrådet icke är stationärt och att

således den skadegörande verkan av ett för talrikt villebrådsbestånd sällan

begränsas till de marker, där villebrådet uppdragits.

Jag anser mig kunna tillstyrka att åt bestämmelserna i 3 § gives en avfatt­

ning i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet hemställt, därvid

dock genom bibehållande av orden »av ålder» bör markeras, att här är

fråga om en av hänsyn till kustbefolkningens näringsförhållanden betingad

rättighet för denna befolkning att jaga. Sker så, kommer stadgandet att in­

nebära allenast en undantagsbestämmelse från den allmänna regeln i 1 §.

Stadgandets rätta plats i lagen lärer då icke längre vara bland reglerna om

jakträtten, utan det torde lämpligen böra infogas närmast före bestämmel­

sen i 11 § (14 §) och alltså betecknas med 13 §.

I anledning av vad lagrådet anfört i fråga örn stadgandet i 6 § (5 §) 2

mom. anser jag mig böra föreslå dels att åt stadgandet gives formen av ett

allmänt förbud mot jakt å där avsedda områden, i samband varmed avfatt­

ningen av stadgandet i övrigt torde få jämkas i enlighet med lagrådets hem­

ställan, dels att överträdelse av förbudet straffbelägges såsom olovlig jakt

å annans jaktområde, dels ock att föreskrift införes därom att med villebråd,

som olovligt fälles eller fångas å dylikt område, skall förfaras på sätt i 35 §

(36 §) stadgas. Den i det remitterade förslaget upptagna undantagsbe­

stämmelsen för det fall att fråga är om jakt, som erfordras för trafikan­

läggnings skyddande mot skada, torde däremot böra bibehållas. Det synes

mig vidare knappast föreligga tillräckliga skäl att beträffande å ifrågava­

rande områden anträffat fallvilt uppställa särskilda regler. En dylik åt­

gärd, vars betydelse i praktiken torde bliva ringa, lärer få till följd att för­

slagets bestämelser om fallvilt och förverkat villebråd bleve onödigt inveck­

lade.

Vad lagrådet anfört i fråga örn bestämmelserna i 8 § (7 §) torde icke böra

föranleda ändring av dessa.

I fråga om 9 § (8 §) andra stycket hava två ledamöter av lagrådet lämnat

stadgandet utan annan anmärkning än att de hemställt, att orden »i dess hel­

het» måtte utgå. Två ledamöter hava hemställt att hela stycket och där-

118

torde vara möjligt att med erforderlig snabbhet efterkomma en anmodan

att ingripa mot skadegörelse av detta slag. Annorlunda ställer det sig under

tilläten tid. Jakträttsinnehavaren lärer nämligen då få anses vara skyldig

att i största möjliga utsträckning tillse, att skada av villebråd ej tillfogas

inom jaktområdet befintliga anläggningar av förevarande slag. Beträffan­

de de enligt 3 § 2 mom. gällande jaktstadga viss tid av året generellt frid­

lysta fagelarterna sker detta lämpligast genom att å anläggningens inneha­

vare överlåta att verkställa erforderligt dödande. Är det åter fråga om

skador av hare, bör genom den ordinära jakten harstammen kunna så ned­

bringas, att något behov av ytterligare rätt att decimera stammen icke torde

förefinnas. Skulle dock pa någon plats sa vara fallet, har genom förslagets

bestämmelser i 25 § (24 §) givits ett verksamt medel att genom nedbringande

av stammen av en till följd av sin talrikhet skadegörande villebrådsart för­

hindra ytterligare skada. På Kungl. Majit torde ankomma att beakta, att

ifrågavarande bestämmelser i jaktstadgan så avfattas, att de verkligen bli

av värde för dem som äro utsatta för hararnas skadegörelse.

De skäl som föranlett upptagande i förslaget av stadgandet i 13 § (16 §)

2 mom. äro av djurskyddsvänlig natur och, såsom jag tidigare anfört, tala

dessa skäl starkt emot att i förevarande avseende göra skillnad mellan den

som utövar sin jakträtt och den som jagar olovligt. Emellertid har lagrådet

här och vid 32 § (33 §) första stycket påpekat, att med den omfattning under­

rättelseskyldigheten erhållit enligt förslaget densamma kan medföra vissa

icke åsyftade konsekvenser. Vad lagrådet sålunda påpekat synes mig böra

iakttagas. I betraktande härav och då det djurskyddsvänliga ändamålet med

stadgandet torde, såvitt rör annan än jakträttsinnehavaren, kunna utan före­

skrift om dylik underrättelseplikt tillgodoses genom bestämmelse i jaktstad­

gan, lärer momentet kunna i enlighet med lagrådets hemställan så omredi­

geras, att vad där stadgas kommer att gälla endast i fråga örn lovlig jakt.

Jag delar lagrådets vid 15 § (18 §) uttryckta uppfattning örn det ända­

målsenliga i att i en särskild paragraf, vilken torde kunna insättas efter för­

slagets 35 § (36 §), angiva vilka stadganden i lagen skola i tillämpliga avse­

enden gälla jämväl i fråga örn olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns

ägg eller bo.

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

I olikhet mot lagrådet hyser jag den uppfattningen, att en jordarrendator,

som har jakträtt å den arrenderade fastigheten på grund av 8 § (7 §) böri

därest icke annat i avtalet utsagts, äga rätt att till annan upplåta denna jakt­

rätt. Lagrådets hemställan om ändring av 16 § (9 §) i förslaget kan jag så­

ledes icke biträda.

I fråga om bestämmelserna i 17 § om jaktvårdsområden har inom lag­

rådet framställts åtskilliga anmärkningar. Tre ledamöter hava därvid för­

ordat ett utformande av reglerna om jaktvårdsområden efter förebild av be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

119

stämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske, medan en ledamot velat bibe­

hålla den utgångspunkt som är gemensam för den redan gällande bestämmel­

sen i ämnet (9 § i 1912 års jaktlag) och för den föreslagna nya, eller att

servitutslagstiftningen skall ligga till grund för dem båda, i vilket fall samt­

liga frågor om servituts tillkomst och bestånd alltså skulle göras beroende av

judiciell prövning, när sådan på vanligt sätt påkallas.

Vad inom lagrådet anmärkts torde böra föranleda viss omarbetning av de

ifrågavarande bestämmelserna. Då det därvid gäller att välja mellan att

göra bildandet av jaktvårdsområde till en rent administrativ anordning med

lagen örn gemensamhetsfiske som förebild eller att bibehålla anknytningen

till servitutslagstiftningen, i vilket fall ärendet enligt sistnämnda lagråds-

ledamots mening skulle bliva helt av judiciell natur, synes företräde böra

givas det förra alternativet. Visserligen medför detta beträffande avtalsvis

bildade jaktvårdsområden ett avsteg från gällande lags bestämmelser, men i

betraktande av den förhållandevis ringa omfattning, i vilken sådana hittills

kommit till stånd, synes någon olägenhet härav icke behöva befaras. Å

andra sidan torde åtskilliga fördelar vinnas. Sålunda blir beslutet örn bil­

dande av jaktvårdsområde tryggat mot inverkan av exekutiva försäljningar

och av förändringar i äganderätten. Vidare kan giltighetstiden för dylikt

beslut icke oväsentligt inskränkas, vilket torde verka stimulerande på in­

tresset att bilda jaktvårdsområden. Slutligen kunna, vid det förhållande

att förslaget för giltighet av beslut om jakträttens utarrendering fordrar en­

hällighet bland delägarna, såväl stadgandena i jaktlagen som tillämpnings-

bestämmelserna göras förhållandevis enkla och nära anslutas till vad försla­

get i 17 § ävensom det remissprotokollet bifogade utkastet till jaktstadga

därom innehåller.

De sålunda omarbetade bestämmelserna hava till vinnande av större över­

skådlighet uppdelats på tre paragrafer vilka torde få betecknas 10, 11 och

12 §§. Vid omarbetningen har dels det i 2 mom. första stycket av förslaget

förekommande uttrycket »jakträtten i sin helhet» utbytts på sätt lagrådet

hemställt, dels ock jaktarrendator tillerkänts obetingad rätt att för det fall

att mark, varå han arrenderar jakten, anslutes till jaktvårdsområde uppsäga

jaktarrendeavtalet.

I enlighet med lagrådets hemställan torde dels 1 mom. av 18 § (26 §) få

utgå, dels ock böra föreskrivas, att bestämmelserna örn jaktvårdsavgift icke

heller skola äga tillämplighet i fråga om jakt varom förmäles i 3 § (13 §).

Vidare torde uttrycket »innehavare av marken» få utbytas mot orden »den

som äger, innehar eller vårdar marken», varjämte i redaktionellt avseende

torde böra vidtagas vissa jämkningar, föranledda av de ändringar vilka jag

förordat beträffande 10 § (38 §), 11 § (14 §) och 12 § (15 §) samt ämnar

föreslå i fråga örn 19 § (27 §).

I en inom utrikesdepartementet utarbetad, den 26 maj 1937 dagtecknad

promemoria, som överlämnats till jordbruksdepartementet och av vilken

120

lagrådet tagit del, har framhållits den bristande överensstämmelsen mellan

de genom 1912 års jaktlag införda bestämmelserna angående jaktpass för

utlänning och vissa på senare tid tillkomna avtal med främmande makter,

genom vilka från svensk sida avgivits utfästelse om nationell behandling av

medborgare i den andra fördragsslutande staten beträffande skatter och

andra offentliga avgifter. Såsom exempel på dylika avtal nämnes, bland

andra, svensk-finska handelsavtalet av den 14 december 1927, i vilket dylik

utfästelse givits å ömse sidor.

Lagrådet har vid 19 § (27 §) i förslaget uttalat, att man vid genomförandet

av den nya lagstiftningen icke syntes kunna underlåta att beakta klara trak­

tatsutfästelser.

Ett sätt att lösa ifrågavarande spörsmål vore att i jaktlagen tillägga Konung­

en befogenhet att i enlighet med överenskommelse med främmande stat i

fråga örn medborgare i denna stat medgiva undantag från avgift för jakt­

pass. Ett anlitande av denna utväg skulle emellertid medföra att, så snart i

fråga örn offentliga avgifter nationell behandling tillförsäkrats medborgare

i visst land, komme medborgare i alla länder, som åtnjöte mest gynnad

nations behandling, att bliva berättigade till samma befrielse. Därmed

skulle för praktiskt taget alla utlänningar jaktpassavgifterna försvinna.

Lämpligare synes det därför vara att, såsom lagrådet förordat, anknyta

skyldigheten att erlägga jaktpassavgift till bosättningen i stället för till med­

borgarskapet. I så fall komme avgiftsskyldigheten att åligga i utlandet bo­

satta såväl utlänningar som svenskar, men icke här i riket bosatta per­

soner, vare sig de äro utlänningar eller svenskar. En sådan anordning,

varigenom konflikt med de i liandelstraktaterna gjorda utfästelserna und-

vikes och det fiskala syftet med avgifterna blir tillgodosett, synes mig ock

stå i överensstämmelse med de övriga skäl, som av utredningsmannen an­

förts för jaktpassavgiften.

Vid den omarbetning av bestämmelserna av 19 §, som sålunda synes böra

ske i enlighet med det senare alternativet, lärer uttryckligen få stadgas, att

skyldighet att lösa jaktpass icke skall åvila i utlandet bosatt svensk med­

borgare i fråga om jakt å egen fastighet här i riket.

Därest i enlighet med lagrådets hemställan för underlåtenhet att fullgöra

den i 23 § (22 §) tredje stycket föreskrivna anmälningsskyldigheten stadgas

påföljd av den av lagrådet angivna beskaffenheten, torde därmed hava ska­

pats möjligast verksamma garanti mot missbruk av den i stycket medgivna

rätten att döda hund. Jag förordar alltså att stadgande om dylik påföljd

införes i förslaget.

Vidkommande det i 25 § (24 §) 1 mom. första stycket upptagna villkoret

för erhållande av där avsett föreläggande eller att skada icke kan genom

rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas, är jag ense med de

tre lagrådsledamöter som uttalat, att största återhållsamhet bör iakttagas, då

det är fråga om att ålägga markägaren bördor för undvikande av skador av

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

121

villebråd. Stadgandet bör emellertid icke innebära mera än att en viss

medverkan från markägarens sida till skadans förebyggande kan påfordras.

Jag kan alltså icke förorda villkorets uteslutande men vill uttala att vad som

i fråga om markägarens åtgärder skall anses rimligt icke bör bedömas alle­

nast ur ekonomisk synpunkt, utan att hänsyn måste tagas jämväl till att

åtgärderna i personligt avseende icke få betunga markägaren.

Vad lagrådet anmärkt i fråga örn det i andra punkten av förevarande

stycke stadgade ytterligare villkoret för givande av föreläggande enligt den­

na paragraf synes mig böra iakttagas.

I fråga om 27 § (28 §) har lagrådet, vars flesta ledamöter lämnat utan er­

inran förslaget att till jaktlagen överflytta strafflagens stadganden örn olovlig

jakt, ifrågasatt huruvida icke det i andra stycket av 1 mom. förekommande

ordet »påskjuta» möjligen skulle kunna tolkas såsom innebärande detsam­

ma som »sårat» och att det därför borde utbytas mot ett uttryck, som tyd­

ligare angåve vad som åsyftades. Med anledning härav vill jag framhålla,

att då såsom i förslaget »påskjutit» förekommer i omedelbart sammanhang

med »sårat», eljest möjligen förefintlig risk för misstolkning synes ute­

sluten. Ett ytterligare förtydligande torde emellertid kunna göras genom en

omkastning av ordningsföljden för de angivna förfarandena, och jag vill

därför förorda, att uppräkningen gives följande lydelse: »fällt, fångat, sårat

eller påskjutit».

I anledning av lagrådets hemställan beträffande tredje stycket av före­

varande moment synes det mig som örn man utan att riskera stadgandets

effektivitet skulle kunna i viss utsträckning tillmötesgå lagrådets hemställan

örn ändring i bestraffningsreglerna. Sålunda tillstyrker jag att fasaneri och

hårgård få utgå. Vad åter beträffar fågeldamm synes förslaget icke böra un­

dergå någon ändring. Inom städer och stadsliknande samhällen anlagda

dammar hava nämligen alltmer blivit en tillflyktsort för vattenfåglar. Jakt

som bedrives å dylika platser bör kunna kännbart bestraffas. Vad slutligen

angår straffet för olovlig jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård

anser jag mig kunna förorda, att stadgandet härom undergår ändring i mild­

rande riktning. Under detsamma skulle då lämpligen kunna förås de fall

då någon i annans hägnade jaktpark eller djurgård fäller, fångar, sarar eller

påskjuter villebråd, som i andra stycket omförmäles (d. v. s. älg, hjort, rå­

djur, bäver, björn eller lo), eller ren eller svan.

På de av lagrådet anförda skälen vill jag tillstyrka att 2 mom. av 27 §

får utgå ur förslaget.

Vid 6 § (5 §) 2 mom. har jag i enlighet med lagrådets hemställan föresla­

git, att överträdelse av det i nämnda lagrum stadgade förbudet skall straff­

beläggas såsom olovlig jakt å annans jaktområde. Stadgandet härom torde

böra införas i 28 § (29 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 46.

9

122

Lagrådets samtliga ledamöter hava ansett, att den i 1 mom. av 28 § (29 §),

givna hänvisningen till straffbestämmelserna i 27 § (28 §) 1 mom. bör be­

gränsas så att den — utom såvitt angår jakt efter älg varom i 8 § (7 §) första

stycket sägs — kommer att avse allenast första punkten i 27 § 1 mom. Jag

delar lagrådets åsikt, att en viss begränsning av berörda hänvisning kan vara

skälig ur den synpunkten att förslagets strängare straffbestämmelser för

olovlig jakt främst tillkommit för jaktvårdens skull och alltså för att verka

till skydd för villebrådet men håller före, att denna begränsning ej heller bör

omfatta det fall, då fråga är om överträdelse av det i 6 § (5 §) 2 mom. stad­

gade förbudet.

Vad beträffar övriga delar av 28 § 1 mom. hava tre av lagrådets ledamö­

ter hemställt om sådan ändring, att momentet måtte erhålla i huvudsak sam­

ma innehåll som motsvarande stadganden i gällande lag. Denna hemställan

synes mig icke böra föranleda ändring av förslagets med hänsyn till såväl

grunden för reglerna örn kronans rätt till vissa djur, respektive visst fallvilt

som den praktiska tillämpningen enkla stadganden.

De av mig förordade ändringarna i 6 § (5 §) 2 mom. och 28 § (29 §) 1

mom. torde, såsom ock inom lagrådet påpekats, böra föranleda vissa änd­

ringar i 29 § (30 §) andra och tredje styckena, 30 § (31 §) 1 mom. fjärde

stycket samt 33 § (34 §) första stycket. Därjämte torde av lagrådet förorda­

de jämkningar i avfattningen av 30 § (31 §) 1 mom. första och fjärde styc­

kena samt 2 morn., 32 § (33 §) första stycket, 33 § (34 §) fjärde stycket samt

38 § (39 §) sista stycket böra vidtagas. Jämväl vissa andra stadganden i

förslaget torde i redaktionellt avseende kunna något jämkas. En utvidgning

av bestämmelsen i 34 § (35 §) i enlighet med lagrådets förslag lärer ock

böra ske. Med hänsyn till vad lagrådet anfört synas orden »allmänna

strafflagen» i 35 § (36 §) 1 mom. sista stycket lämpligen kunna utbytas

mot »allmän lag».

Enligt förslaget avsågs, att den nya lagen skulle träda i kraft den 1 juli

1937, dock att dess stadganden om skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift

icke skulle tillämpas förrän från och med den 1 maj 1938. Tidpunkten för

lagens ikraftträdande torde nu böra fastställas till den 1 juli 1938 och stad­

gande^ om jaktvårdsavgift lära vid sådant förhållande böra vinna till-

lämpning från och med den 1 maj 1939.

Föredraganden hemställer, att förslagen till 1) lag örn rätt till jakt; 2)

lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut; samt 3) lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker,

det förstnämnda förslaget i den lydelse detsamma erhållit efter den inom

jordbruksdepartementet verkställda överarbetningen, måtte, jämlikt § 87 re­

geringsformen, föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.