Prop. 1940:115

('med förslag till förord\xad ning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förord­ ning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 115.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Förslag

till

förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

1

§•

Med yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken auto­ mobil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person­ eller godsbefordran. För sådan trafik gäller, utöver eller i stället för bestäm­ melserna örn annan automobiltrafik, vad i denna förordning nedan stadgas.

Vad om automobil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i avseende å motorcykel och traktortåg.

2

§•

Från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig trafik i denna förordning undantagas:

1) transporter med ambulansbil, som äges eller drives av stat, landsting, kommun eller sjukvårdsanstalt;

2) transporter uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller ägg ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnat.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

3 §.

Det ankommer på en central myndighet — statens biltrafiknämnd — samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkes­ mässiga trafiken och främjande av en sund utveckling av densamma.

Biltrafiknämnden skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av minst fem och högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ko­ nungen utser en av ledamöterna till ordförande samt en till ställföreträdare för denne. För annan ledamot än ordförande förordnar Konungen er­ sättare.

Till ledamöter och ersättare skola utses personer med insikt eller erfaren­ het i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsintressen, som be­

rörås av den yrkesmässiga trafiken. En av ledamöterna bör vara lag­

kunnig.

Avgår ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstå­

ende delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Närmare föreskrifter angående biltrafiknämndens verksamhet meddelas

av Konungen.

Olika slag av yrkesmässig trafik och rätt till dess bedrivande.

4

§•

Med linjetrafik förstås i denna förordning yrkesmässig trafik för regel­

bunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan

vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om

automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikan­

ter gemensamt.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes

beställningstrafik.

5

§•

Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd (trafik­

tillstånd ).

Tillstånd till bedrivande av linjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer

än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstra­

fik för godsbefordran använda lastautomobil med en lastförmåga över­

stigande 3,500 kilogram eller att till viss lastautomobil koppla sådan släp­

vagn, vars högsta lastförmåga, tillsammans med automobilens, överstiger

4,000 kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.

Tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad

meddelas av polismyndigheten i staden.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse i det län, varest linje­

trafik skall äga rum eller stationsort för beställningstrafik skall förläggas.

6

§■

Vad i denna förordning stadgas angående trafiktillstånd skall i tillämp­

liga delar gälla jämväl beträffande tillstånd till ökning av det antal automo-

biler, med vilket yrkesmässig trafik må av tillståndshavare bedrivas, eller lill

insättande av släpfordon i sådan trafik eller till sådant utbyte av automobil

eller släpfordon, som medför höjning av den största last eller det största an­

tal passagerare, som enligt meddelat tillstånd må befordras med fordon i

trafiken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

3

Om ansökningsförfaranilet.

7

§•

1 mom. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro

ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av yr­

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

kesmässig trafik, ansökningen avser, ävensom, där ej fråga är om linjetrafik för personbefordran, uppgift om typ och antal av de automobiler och släp­ fordon, som äro avsedda att användas i trafiken, med angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje auto­ mobil eller släpfordon befordras.

Vid ansökan skall fogas styrkt avskrift av densamma, så ock av de hand­ lingar, som därtill höra. Vad sålunda är stadgat äger dock ej tillämpning å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet.

2 mom. Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter örn linjesträckning eller örn de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta person­ trafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter örn den taxa samt, i förekommande fall, den turlista för befordringen, som önskas fastställd, och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

3 mom. Ansökan om tillstånd till beställningstrafik skall tillika inne­ hålla uppgift om stationsort.

8

§•

över ansökan om sådant tillstånd till linjetrafik, som det tillkommer länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen ej mindre höra vederbörande polismyndighet samt trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yr­ kesmässig automobiltrafik, som beröras av den ifrågasatta trafiken, än även, om förhållandena därtill föranleda, på lämpligt sätt lämna vederbörande väg­ stycke, kommuner och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Avser ansökningen rätt till linjetrafik med omnibus uteslutande inom viss stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall, om ansökningen icke sker å stadens vägnar, dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande kom­ munala förvaltningsmyndighet i staden.

över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, för vars bedrivande biltra­ fiknämndens tillstånd erfordras, skall nämnden infordra yttrande av veder­ börande länsstyrelser, som hava att verkställa erforderlig utredning under tillämpning av bestämmelserna i första stycket.

9 §•

1 mom. över ansökan örn sådant tillstånd till beställningstrafik, som det ankommer på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyn­ digheten i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafi­ ken, avses skola hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på förhand bestämd tidning bereda trafikföretag, sammanslutningar av ut­ övare av yrkesmässig trafik samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas av sökanden.

Därest lokalområde kan komma att omfatta delar av flera län, skall den länsstyrelse, som äger meddela trafiktillstånd, över ansökningen höra övriga vederbörande länsstyrelser, vilka före yttrandes avgivande hava att verk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

5

ställa erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket skola äga motsvarande tillämpning.

2 mom. över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, vars be­ viljande ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden infordra yttrande av vederbörande länsstyrelse och skola därvid i övrigt bestämmelserna i 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

3 mom. Vad i 1 mom. är stadgat skall ock i tillämpliga delar iakttagas beträffande behandling av ansökan om sådant trafiktillstånd, vars medde­ lande ankommer på polismyndighet i stad.

10 §.

Ansökan örn trafiktillstånd må, utan hinder av vad i 8 och 9 §§ före­ skrivits, genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör beviljas.

11

§•

Utan hinder av vad i 8 och 9 §§ är stadgat må infordrande av yttranden inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd

att i linjetrafik uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från skola,

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil till­ fälligt ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet automobiler eller insätta släpfordon i viss trafik,

att i beställningstrafik utbyta omnibus eller personautomobil, att utbyta lastautomobil eller släpfordon, såvitt därigenom den största sammanlagda last, som enligt gällande trafiktillstånd må medföras å for­ donen, icke höjes till mer än två och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent, eller

att jämlikt 20 § i linjetrafik för personbefordran medföra gods eller släp­ fordon för godsbefordran med en högsta lastförmåga av femhundra kilo­ gram.

Om trafiktillstånds meddelande m. m.

12

§.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfaren­ het och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter be- finnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande fin­ nas, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för före­ träde dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med trafik, bedriven av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd med­ delas och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas inneha­

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

vare av dylikt företag, därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafikutövare.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställnings- trafik må dock meddelas juridisk person allenast örn särskilda skäl därtill äro. Såvitt ej angår linjetrafik för personbefordran, skall tillståndet inne­ fatta föreskrift örn det antal automobiler, med vilket trafiken må bedrivas, med angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje automobil befordras. Därest förhållandena därtill för­ anleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständig­ heter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss väg­ sträcka.

13 §.

Vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort, å vilken automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsori). I fråga om beställningstrafik för godsbefordran skall tillika angivas ett lokalområde för trafiken. Lokalområde skall utgöras av län eller sam­ manhängande delar av ett eller flera län.

Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande och i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden.

Då med hänsyn till stationsortens belägenhet samt omständigheterna i övrigt så finnes lämpligt, äger biltrafiknämnden med avvikelse från den allmänna indelningen i lokalområden bestämma särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller viss grupp av trafikutövare.

Ansökan om sådant särskilt lokalområde, som i föregående stycke sägs, skall ingivas till den myndighet, som enligt 5 § äger meddela trafiktillstånd. Därest ansökan om trafiktillstånd, vars prövning ankommer på länsstyrelse, ej avslås, åligger det länsstyrelsen att med eget yttrande samt den utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, översända ansökan om lokalområde till biltrafiknämnden.

14 §.

För linjetrafik bör tillståndsgivande myndighet efter nödig utredning fast­ ställa turlista i erforderlig omfattning.

Tillfälliga avvikelser från fastställd turlista må äga rum på grund av oför­ utsedda omständigheter. Det åligger trafikutövaren att om sådan avvikelse göra anmälan på sätt och i den omfattning, den tillståndsbeviljande myn­ digheten föreskrivit.

15 §.

Beslut, varigenom biltrafiknämnden meddelat trafiktillstånd, skall del­ givas länsstyrelse i län, inom viiket lokalområde eller linjesträckning, som

7

avses i trafiktillståndet, är beläget, ävensom vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings föreståndare.

Har länsstyrelse meddelat dylikt beslut, skall detsamma delgivas biltrafik- nämnden samt vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings före­ ståndare inom länet. Gäller beslutet sådan beställningstrafik, för vilken lokalområdet skall omfatta delar även av annat län, skall beslutet delgivas jämväl länsstyrelsen i detta län samt vederbörande polismyndighet och stats­ polisavdelnings föreståndare i sistnämnda län.

Av polismyndighet i stad meddelat beslut örn trafiktillstånd skall delgivas biltrafiknämnden, länsstyrelse och statspolisavdelnings föreståndare i länet.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om be­ slut om ändring i trafiktillstånd. Örn anslag av beslut, varom nu är fråga, stadgas i 44 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Om trafikregister.

16

§.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik inom länet dels ock över automobiler, som äro godkän­ da för dylik trafik, dock såvitt angår beställningstrafik, allenast över auto­ mobiler med stationsort inom länet.

Förteckning skall föras särskilt för linje- och särskilt för beställningstra­ fik samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik för person- och för gods­ befordran.

Hos biltrafiknämnden skall föras register över trafik, som bedrives jämlikt tillstånd meddelade av denna myndighet.

Närmare bestämmelser angående förtecknings och registers förande samt om skyldighet för länsstyrelse att till biltrafiknämnden avlämna uppgifter rörande förtecknings innehåll meddelas av Konungen.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

17 §.

1 mom. Där trafiktillstånd icke, på sätt i 12 § sägs, begränsas till viss kortare tid, skall detsamma, såvitt ej särskilda omständigheter till annat för­ anleda, meddelas att gälla tills vidare.

2

mom. Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller försatts i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller konkursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, örn det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, an­ mäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara där­ till lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss av myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan med­ delades.

18 §.

1 mom. Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan örn tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt pröva framställningen.

2 mom. Avlider tillståndshavare, vilken bedrivit yrkesmässig trafik såsom självständigt yrke, må den tillståndsgivande myndigheten, på framställning av dödsboet, såsom villkor för tillstånd, som beviljas annan i stället för den avlidne, föreskriva skyldighet för den nye tillståndshavaren att i viss om­ fattning inlösa den eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt i sin trafikrörelse. I samband med sådan föreskrift äger myndigheten jämväl meddela erforderliga bestämmelser för reglerande av inlösningsplikten.

19 §.

Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstånd, återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmel­ serna i denna förordning, vid underlåtenhet att begagna tillståndet även­ som när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest syn­ nerlig anledning därtill förekommer. Har innehavare av trafiktillstånd gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Vad i 15 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om be­ slut om återkallelse eller indragning av trafiktillstånd. Dylika beslut även­ som beslut om varning skola genom myndighetens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

20

§.

Tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran innebär rätt till befordran även av passagerare åtföljande gods på sätt den tillstånds- beviljande myndigheten äger närmare bestämma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

9

I linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den omfattning samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras gods för annan än passagerare.

Utan hinder av vad nu är stadgat må, efter anmälan till den tillståndsgi- vande myndigheten, i linjetrafik för personbefordran medföras gods för postverkets räkning.

21

§.

1 mom. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom sta­ tionsorten samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställ­ ning, som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom stationsorten, jämväl utom denna.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom stationsorten, skall automobilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Un­ der återfärden må automobilen även utan föregående, inom stationsorten mottagen beställning tagas i bruk för personbefordran till stationsorten eller till ort, som under färden passeras.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen utom stationsorten.

2 mom. Därest det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik inom visst område erfordras, äger länsstyrelse medgiva, att automobil må, utan hinder av vad ovan är stadgat, under viss tid eller vid visst tillfälle an­ vändas inom sådant område.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest automobilens stationsort är belägen, eller, örn automobilen är avsedd att an­ vändas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

22

§.

1 mom. Beställningstrafik för godsbefordran må, där ej med trafiktill­ stånd förenade villkor och bestämmelser annat föranleda, bedrivas inom lokalområdet samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av be­ ställning, som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom lokal­ området, jämväl utom detta, dock må gods icke avhämtas utom lokalom­ rådet annat än för befordran till ort inom detsamma.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom lokalområ­ det, må automobilen, även utan föregående inom lokalområdet mottagen beställning, tagas i bruk för körning från det lokalområde, där körningen avslutats, tillbaka till det lokalområde, som anvisats trafikutövaren. Tages automobilen ej i anspråk för sådan körning, skall automobilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till stationsorten.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen utom stationsorten.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

2 mom. För godstransport uteslutande inom viss stad må icke användas automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, när skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som sålunda gäller i fråga om rätt till godsbefordran inom stad, även skall tilläm­ pas inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i ortstidning. 3 mom. Vad i 21 § 2 mom. beträffande persontrafik är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beställningstrafik för godsbefordran.

23 §.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik är skyldig att mot ersätt­ ning enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser i övrigt, som innehållas i denna förordning eller med stöd av densamma meddelats, ombesörja befordran av personer eller gods å för sådan trafik upplåtna vägar, allt under förutsättning:

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med automobil, som trafikutövaren erhållit tillstånd att använda i yrkesmässig trafik,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållan­ de, som tillståndshavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges av en eller flera beställare för hel automobillast, såvitt ej den tillståndsgivande myndig­ heten annat föreskrivit,

e) att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen. Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, äger att i samband därmed när­ mare angiva befordringspliktens omfattning och, där så av särskilda om­ ständigheter påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från ovan stadgad skyldighet.

Har i beställningstrafik ersättning för hel automobillast erlagts, må icke utan samtycke av den eller dem, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning samtidigt transporteras å automobilen.

24 §.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall, därest den tillstånds- beviljande myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till av nämnda myndighet godkänd och under myndighetens uppsikt stående förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte att driva beställnings- kontor eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt, som myndigheten finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

I dylik förening må inträde icke förvägras utövare av sådan trafik, som innefattas i föreningens uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

11

Om automobiler i yrkesmässig trafik m. m.

25 §.

1 mom. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara

för sådan trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller,

i fråga örn trafik, vartill tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länssty­

relse. Då godkännande sökes, skall företes vederbörligt utdrag ur automo-

bilregistret eller, därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana

uppgifter om automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat

skola införas i automobilregistret, ävensom intyg av besiktningsman, att

automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må i yrkesmässig trafik an­

vändas släpfordon, utan att fordonet blivit i angiven ordning för trafiken

godkänt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas det högsta an­

tal passagerare eller den största last, som må i yrkesmässig trafik befordras

med automobilen eller släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig trafik må lastautomobil godkän­

nas allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola för

trafiken påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelse

eller, i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av polismyndighet, av den­

na. Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras

med fordonet.

Ej må automobil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten

fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, av

vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid indragas.

2 mom. Automobil, som användes i yrkesmässig trafik för personbe­

fordran, skall sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas

för besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har

sin hemort, för att undergå efterbesiktning. Därvid skall företes för auto­

mobilen senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall,

typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens av­

slutande utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besikt­

ningen verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämp­

ligt skick och varder den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktnings­

mannen föreskriven tid avhjälpt, skall besiktningsmannen göra skriftlig an­

mälan därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbe-

siklningen är stadgat i motorfordonsförordningen.

Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i

det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens ägare så snart

ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik

myndighet insända bevis örn att besiktningen verkställts.

De befogenheter, som jämlikt motorfordonsförordningen tillkomma läns­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

styrelse att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud mot automobilens användande, tillkomma med avseende å automobil, som användes i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktill­ stånd.

3 mom. Om den eller de automobiler, som äro godkända för yrkesmäs­ sig trafik för personbefordran, så ock örn härutinnan beslutade ändringar skall länsstyrelse eller annan myndighet, som i dylikt ärende meddelat be­ slut, lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

4 mom. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omni­ bus skall vara försedd med förbandslåda av modell, som fastställts av me­ dicinalstyrelsen.

5 mom. Automobil, som användes i beställningstrafik för personbeford­ ran, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet, på grund av sär­ skilda skäl annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten god­ känd, lätt avläsbar taxameter.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke, där ej vederbörande myndighet annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd användes i beställningstrafik.

26 §.

Angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kon­ troll över för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare be­ stämmelser av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förare av automobil i yrkesmässig trafik.

27 §.

1 mom. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmäs­ sig trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik, där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

2 morn. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gäl- iande körkort för automobil och uppnått tjuguett års ålder samt i övrigt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik.

3 mom. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse, som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik in­ om hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas om utfärdande av duplettkörkort

skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av duplettrafik- kort.

i mom. över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra sär­ skild förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister, som, enligt vad särskilt är stadgat, skall föras över utfärdade körkort; och skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag för dess utfärdande.

5 mom. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att förare skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut örn återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Beslut om återkallelse skall därjämte kungöras rikets polismyndigheter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut om återkallelse!! upphävt, skall tra­ fikkortet återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.

6 mom. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse upp­ visa trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende stadgat äga motsvarande tillämpning.

28 §.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej olyckshändelse eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, annat påkallar, överskrida elva timmar. Då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest arbetstiden un­ der en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt tjugutvå timmar.

I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgö­ ring tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning av gods, vilket befordras med automobilen, ävensom rast, som understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från automobilen.

Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd må ej föraren framföra au­ tomobil under längre tid än fem timmar, såvida icke sådan särskild omstän­ dighet, som i första stycket sägs, därtill föranleder. Vad sålunda är stadgat skall dock icke, därest ej biltrafiknämnden annat föreskrivit, äga tillämp­ ning å linjetrafik med omnibus eller körningar uteslutande inom stationsort. Uppehåll örn mindre än trettio minuter räknas som körtid.

Förare skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmar för vila under

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

13

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

varje tidrymd av tjugufyra timmar räknat från början av vilken tjänstgö­

ring som helst, därest ej sådan särskild omständighet, som i första stycket

sägs, annat påkallar. Denna vilotid må emellertid två gånger under varje

period av sju sammanhängande dygn minskas intill sju timmar.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger biltrafiknämnden i erforderlig

omfattning föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden samt jämväl i

övrigt medgiva avvikelse från vad ovan är stadgat.

Om taxa i yrkesmässig trafik.

29 §.

1 mom. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de be­

stämmelser rörande taxa, som fastställas av myndighet, vilken meddelat tra­

fiktillståndet; dock att taxa för beställningstrafik för personbefordran med

stationsort i stad skall fastställas i den ordning, § 23 i ordningsstadgan för

rikets städer den 24 mars 1868 angiver.

2 mom. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafik­

utövaren må äga rätt att för person- eller godsbefordran kräva (maximiav-

gifter).

3 mom. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, då särskilda förhållanden

därtill föranleda, beträffande linjetrafik för person- eller godsbefordran i

stället för maximiavgifter fastställa avgifter, som skola av trafikutövare oför­

ändrade tillämpas (fasta avgifter).

4 mom. Allmänna grunder för uppställning av taxor fastställas av bil­

trafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande.

5 mom. över förslag till sådan taxa, som det tillkommer länsstyrelse att

fastställa, bör länsstyrelsen, när förhållandena därtill föranleda, bereda tra­

fikföretag, innehavare av tillstånd till transportförmedling, på vilkas rörelse

den ifrågasatta taxan kan komma att inverka, sammanslutningar av ut­

övare av yrkesmässig trafik, som ärendet kan angå, samt representanter för

näringslivet tillfälle att yttra sig.

Därest lokalområde skall omfatta delar av flera län, skall därjämte läns­

styrelse, som äger fastställa taxa, över förslag till taxa höra övriga vederbö­

rande länsstyrelser.

6 mom. Innan taxa av biltrafiknämnden fastställes, skall nämnden in­

fordra yttrande av vederbörande länsstyrelse, som har att verkställa erfor­

derlig utredning under tillämpning av bestämmelserna i föregående moment.

7 mom. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,

skall, om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat

område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,

där ej avtal träffas örn tillämpning av den för det andra området gällande

taxan.

8 mom. Förare av automobil i yrkesmässig trafik, för vilken taxa är

fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran av trafikant

eller polisman uppvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

15

Om statistiska uppgifter m. m.

30 §.

Om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående föra­ res arbetstid ävensom angående skyldighet att för offentlig myndighet upp­ visa och under viss tid förvara dylika anteckningar meddelas bestämmelser av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

31 §.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra transporthand­ lingar och driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämnden eller länsstyrelse, som utfärdat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, även­ som att till nämnda myndigheter insända sådant sammandrag av drift­ statistiken eller de uppgifter angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skola transporthandlingarna och driftstatistiken hållas tillgäng­ liga för granskning av nämnda myndigheter när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik fastställas av biltrafiknämnden.

Om uthymingsrörelse.

32 §.

1 mom. Yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare ställes till förfogande må ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, varest rörelsen skall bedrivas.

Ansökan örn tillstånd, som i första stycket sägs, skall innehålla uppgift örn ort, å vilken rörelsen skall bedrivas, ävensom om antalet av de automo- biler, som äro avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrif­ terna i 7 § 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelse infordra vederbörandes yttranden, på sätt i 9 § 1 mom. närmare angives.

3 mom. Tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig och lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Vad i 12 § tredje stycket samt 17 och 18 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om uthymingsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkal­ las eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indrag­ ning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan så­ dan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Beslut, innefattande meddelande av tillstånd eller ändring i eller indrag­ ning på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall genom länsstyrelsens försorg delgivas biltrafiknämnden samt vederbörande polis­ myndighet och statspolisavdelnings föreståndare.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning skall genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Vad i 16 § är stadgat om skyldighet att föra förteckning över inneha­ vare av tillstånd till yrkesmässig trafik samt automobiler i sådan trafik skall äga motsvarande tillämpning å uthyrningsrörelse.

A mom. Automobil må icke användas i uthyrningsrörelse utan att vara därför godkänd av den länsstyrelse, som meddelat tillstånd till rörelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts. Vid godkännande skall bestämmas det högsta antal personer eller den största last, som må i uthyrningsrörelse befordras med automobilen.

Godkännande kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkallas eller för viss tid indragas.

Om den eller de automobiler, som äro godkända för användning i uthyr­ ningsrörelse, så ock om härutinnan beslutade ändringar skall länsstyrelse lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

5 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ända­ mål, varom i 25 § 2 mom. första stycket förmäles, sist inom sex månader efter närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktnings­ man. Därvid skall företes för automobilen senast utfärdat besiktningsin- strument eller, i förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i 25 § 2 mom. stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

6 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, må icke föras av eller tillhandahållas annan person såsom förare än den, som styrker sig vara innehavare av gällande körkort för automobil och hava fyllt tjuguett år. Sådan automobil må ej heller föras av någon särskilt för detta ändamål mot ersättning anlitad person, dock må utan hinder härav dylik person använ­ das vid färd genom stad eller tättbebyggt samhälle.

7 mom. Utövare av uthyrningsrörelse skall vara skyldig att föra anteck­ ningar över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i enlig­ het med bestämmelser, som vederbörande länsstyrelse, som utfärdat till­ ståndet, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda myndighet insända sådant sammandrag av dessa anteckningar eller de uppgifter i övrigt, som av densamma infordras.

Anteckningarna skola hållas tillgängliga för granskning av biltrafiknämn­ den, vederbörande länsstyrelse eller polismyndighet när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av sådana anteckningar fastställas av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förmedling av godstransporter med automobil.

33 §.

1 mom. Rörelse, varigenom någon yrkesmässigt åt allmänheten ombe­ sörjer hopsamlande eller mottagande av gods till en eller flera upplags­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

17

platser för transport med automobil eller förmedling av anbud örn utförande

av godstransporter med automobil eller örn tillhandahållande av gods för

sådan transport, benämnes i denna förordning transportförmedling. Därest

genom dylik rörelse förmedlas regelbundna transporter mellan vissa orter,

må densamma, med undantag som nedan under 2 mom. angivas, drivas

endast efter tillstånd av biltrafiknämnden.

Regelbunden transport mellan två orter skall i fall, varom i denna pa­

ragraf är fråga, anses föreligga, därest mellan dem vanligen två eller flera

transporter för kalendervecka äga rum i samma riktning.

2 mom. Vad om skyldighet att söka tillstånd är i 1 mom. stadgat skall

icke gälla beträffande

1) transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast

i den utsträckning, som erfordras för trafik med automobiler, som han äger

att använda i trafik;

2) anordnande av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer

för gods, som efter befordran med järnväg eller fartyg är avsett att vidare­

befordras med automobil, eller beträffande förmedling av anbud örn ut­

förande av dylika godstransporter eller om tillhandahållande av gods där­

för;

3) transportförmedling, vilken drives allenast såsom underordnad del av

handels- eller därmed jämförlig rörelse och genom vilken icke förmedlas

transporter, som i genomsnitt för kalendervecka omfatta mer än 1,000 kilo­

gram gods eller befraktning av mer än en automobil;

4) förmedling av godstransporter uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafik­

nämnden annorledes förordnat.

I fråga om godsbefordran uteslutande inom visst annat område än stad

eller å viss vägsträcka äger biltrafiknämnden, därest förhållandena därtill

föranleda, föreskriva, att regelbunden transport enligt denna paragraf skall

anses föreligga allenast vid större antal turer än vad i 1 mom. angivits

eller eljest förordna, att vad om transportförmedling är stadgat icke skall äga

tillämpning.

3 mom. Ansökan om tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall innehålla upp­

gift örn den eller de orter, varest rörelsen är avsedd att bedrivas, samt de

orter, till vilka regelbundna transporter skola äga rum. Ansökan skall tillika

innehålla uppgift om den taxa samt, i förekommande fall, den turlista för

befordring av gods, som önskas fastställd, och örn huru rörelsen i övrigt

skall anordnas och utövas.

Om behandling av ansökan örn tillstånd skall gälla vad om ansökan örn

linjetrafik är i 8 § sista stycket stadgat.

A mom. Tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behövlig och

i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Där

flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara

avgörande för företräde dem emellan.

Tillstånd skall ställas å viss fysisk eller juridisk person. I samband med

meddelande av tillstånd skola angivas de orter, mellan vilka regelbundna

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr

lia.

2

transporter må äga rum, samt meddelas de villkor och bestämmelser i övrigt, som prövas nödiga.

Vad i 14 och 29 §§ är stadgat ifråga om linjetrafik ävensom vad i 16, 17, 18 och 19 §§ är föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning å transport­ förmedling, som i denna paragraf sägs.

5 mom. Innehavare av tillstånd till transportförmedling skall vara skyl­ dig att föra driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämn­ den må finna skäl meddela, ävensom att till nämnden insända sådant sam­ mandrag av driftstatistiken eller de uppgifter angående rörelsen i övrigt, som av nämnden infordras.

I övrigt skall driftstatistiken hållas tillgänglig för granskning av biltrafik­ nämnden, när helst så påfordras. 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

34 §.

1 mom. Bedriver någon linje- eller beställningstrafik eller uthyrningsrö- relse eller transportförmedling utan att vara berättigad till drivande av så­ dan trafik eller rörelse, varom fråga är,

eller bryter någon i övrigt mot föreskrifterna i 21 eller 22 §§, straffes med dagsböter. Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestäm­ melse tillämpas vid ådömande av ansvar för motsvarande förseelse enligt detta moment.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 25 § 2 mom. första stycket eller 5 mom. första stycket eller i 32 § 5 mom. första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att fullgöra skyldighet, som enligt 23 § åligger honom,

eller bryter förare mot vad i 28 § är stadgat eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av samma paragraf, eller använder innehavare av trafik­ tillstånd förare till arbete i strid mot vad i samma paragraf eller i dylik föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik eller uthymingsrörelse eller transportförmedling honom jämlikt 31 § eller 32 § 7 mom. eller 33 § 5 mom. åliggande skyldighet,

eller åsidosättes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga den­ samma kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande ej föranlett eller förmått avvärja,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa, eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthymingsrörelse eller trans­ portförmedling eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

straffes den felande med dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

19

3 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpfordon, som ej

godkänts för sådan trafik,

eller brukas i utliyrningsrörelse automobil, som ej godkänts för sådan

rörelse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Ägde förare vetskap därom, att godkännande, varom ovan sägs, icke läm­

nats, vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts.

4 mom. Förer någon automobil i yrkesmässig trafik eller automobil, som

förhyrts i uthyrningsrörelse, utan att vara därtill berättigad, straffes med

dagsböter.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av auto­

mobil i yrkesmässig trafik eller av förhyrd automobil anställer och brukar

den, som icke äger föra fordonet, ävensom envar, vilken eljest överlämnar

åt eller tillåter annan att föra sådan automobil utan att denne är därtill

berättigad.

35 §.

Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 27 § 5 mom. andra stycket eller 29 §

8 mom.

Till enahanda straff vare den förfallen, som åsidosätter föreskrifterna i

25 § 2 mom. femte stycket eller 5 mom. eller i 32 § 5 mom. andra stycket,

jämfört med förstnämnda stadgande.

36 §.

Har innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik eller uthyrningsrö­

relse eller transportförmedling ådömts straff för förseelse mot denna för­

ordning, eller har högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt

sådant straff, åligger det domstolen att inom åtta dagar från utslagets av­

kunnande översända avskrift av utslaget till vederbörande tillståndsgi-

vande myndighet.

37 §.

De för ägare av automobil och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelser­

na skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga före­

träda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga örn automobil eller släp­

fordon, som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmel­

ser gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förse­

else mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av

överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den över­

ordnade drabbad av ansvar, som här avses.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt

denna förordning skall ådömas innehavare av tillstånd att utöva yrkesmäs­

sig trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

38 §.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

39 §.

Finner biltrafiknämnden, länsstyrelse eller polismyndighet anledning till

återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller trafikkort

eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmeding eller godkän­

nande eller medgivande, varom i denna förordning förmäles, skall vederbö­

rande, därest befogenhet i sådant avseende icke tillkommer denne, därom

göra framställning hos den myndighet, som har att besluta i ärendet.

Biltrafiknämnden äger med iakttagande av stadgad besvärstid under veder­

börande besvärsinstans’ prövning draga beslut, som av länsstyrelse eller po­

lismyndighet enligt denna förordning meddelats.

40 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Särskilda föreskrifter.

41 §.

Uttrycken automobil, personautomobil, omnibus, lastautomobil, motorcy­

kel, släpfordon, traktortdg och hemort användas i denna förordning i samma

bemärkelse som motsvarande beteckningar i motorfordonsförordningen.

Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståt­

hållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare och för

landet polischefen i orten.

42 §.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktnings­

man, skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

43 §.

Ämbets- eller tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor

om tillstånd till yrkesmässig trafik eller till rörelse, varom i 32 och 33 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

21

förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta i

sådana ärenden, må ej

utöva sådan trafik eller rörelse,

eller driva handel med automobiler eller automobiltillbehör eller med

bränsle eller smörjmedel för automobiler,

eller vara kommissionär eller agent för annan, som utövar yrkesmässig

trafik eller rörelse, varom i 32 och 33 §§ sägs, eller bedriver handel med om-

förmälda slag av varor, eller för försäkringsföretag, i vad detsamma medde­

lar försäkringar, som hava samband med automobiltrafik,

eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller

ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt slag.

Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd

kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omför-

mälda beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller

vid anskaffande av till densamma hörande handlingar.

44 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av biltrafik­

nämnden, länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd; dock gäde beslutet med nedan angivna undantag utan hinder av

besvär, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrnings-

rörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i

tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga

kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt.

Dylikt beslut skall anses hava kommit klagande till del den dag, då beslutet

tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant till­

kännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.

Beslut om återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller

annat tillstånd, som ovan sagts, vare ej gällande förrän den, som avses med

beslutet, därav erhållit del.

Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnat, gå i omedelbar verkställighet.

45 §.

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1941, från och med vilken

dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma

ej dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På biltrafiknämnden,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

länsstyrelser och polismyndigheter ankommande åtgärder för förordningens tillämpning från nämnda tidpunkt skola i god tid dessförinnan vidtagas. Mot beslut, som i anledning därav meddelats, äger vederbörande att föra talan enligt bestämmelserna i denna förordning. Från och med ikraftträ­ dandet skall förordningen, under iakttagande av vad nedan är stadgat, till- lämpas jämväl på yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, vartill tillstånd dessförinnan meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd till linjetrafik skola efter denna tidpunkt fortfarande äga giltighet. Vid samma tidpunkt gäl­ lande tillstånd till stads- eller länstrafik skola därefter gälla såsom tillstånd till beställningstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidi­ gare anvisats; åliggande det emellertid vederbörande utövare av trafik för godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraftträdande önskar fort­ sätta sin rörelse, dessförinnan anmäla detta till vederbörande länsstyrelse för att erhålla uppgift om lokalområde. Motsvarande anmälningsskyldighet skall, för erhållande av närmare uppgift örn stationsort, åligga utövare av länstra­ fik för personbefordran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

23

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 19AO.

Närvarande:

Statsministern

Hansson , ministern för utrikes ärendena Gunther , statsråden

PeHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, QUENSEL, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Departementschefen, statsrådet Andersson anför efter gemensam bered­ ning med cheferna för ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen:

Inledning.

Av 1930 års motorfordonsförordning, som i övrigt ersatts med motorfor­ donsförordningen den 23 oktober 1936, återstå såsom ännu gällande de be­ stämmelser, som behandla rätten till bedrivande av yrkesmässig automobil - trafik. Frågan örn en reformering av dessa bestämmelser har emellertid sedan länge varit aktuell och föremål för olika sedan år 1932 pågående ut­ redningar.

Utredningar före 1936.

Uppslaget till igångsättandet av dessa utredningar gavs genom en av sist­ nämnda års riksdag avlåten skrivelse, vari riksdagen, närmast under in­ tryck av de svårigheter, varmed järnvägar och sjöfart under då rådande låg­ konjunktur hade att kämpa, anhöll, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika syn­ punkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjö­ fart jämte därmed sammanhängande spörsmål. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1932 lämnade bemyndigande tillkallade i anledning härav dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet tre personer under ordförande­ skap av landshövdingen A. W. T. von Sneidern, att såsom sakkunniga inom nämnda departement biträda med verkställandet av en dylik utredning.

Såsom resultat av sitt arbete överlämnade de sakkunniga, vilka antogo benämningen 1932 års trafikutredning, fyra betänkanden, däribland ett den 28 februari 1935 med förslag till förordning angående allmän automobil- trafik (Statens off. utredn. 1935: 12).

Detta förslag, som från de sakkunnigas sida var enhälligt, lämnade i stort sett principerna för nu gällande bestämmelser i fråga örn yrkesmässig bil­

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

trafik för personbefordran orubbade, men åsyftade däremot att, såvitt gods­ transporter angår, åstadkomma en på nya principer byggd organisation av den yrkesmässiga automobiltrafiken genom en uppdelning av densamma i två huvudgrupper, närtrafik och fjärrtrafik. Fjärrtrafiken skulle känne­ tecknas därav, att ersättning för i densamma verkställda transporter skulle, liksom i fråga örn järnvägstransporter, utgå enligt en av Kungl. Maj:t fast­ ställd taxa samt att de enskilda trafikutövarna skulle anslutas till särskilda organisationer — i förslaget benämnda fjärrtrafikutövare —- bildade för att vinna garanti att taxan upprätthölles och att övriga för fjärrtrafiken gällan­ de bestämmelser iakttoges. Vidare förordades i förslaget inrättandet av en central vägtrafikmyndighet, viss centralisering av tillståndsgivningen, åt­ gärder för befrämjande av trafikutövares sammanslutningar, koncessions- plikt för transportförmedling m. m.

Sedan över förslaget yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar och detsamma ytterligare bearbetats genom sju inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga under ordförandeskap av landshövdingen S. Lubeck — 1936 års trafiksakkunniga — framlades detsamma med vissa ändringar genom proposition nr 161 för 1936 års riksdag.

Förslaget vann emellertid icke riksdagens gillande; i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 419, anmälde riksdagen, att riksdagen funnit förslaget icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet samt anhöll, att Kungl. Maj :t under beaktande av vad i utlåtande nr 54 av andra lagutskottet anförts, ville upp­ taga ärendet till fortsatt beredning.

I omförmälda utlåtande, nr 54, vilket i denna del godkändes av riksdagen, hade andra lagutskottet anfört bland annat följande.

Järnvägsstyrelsen hade i sitt yttrande över det av 1932 års trafikutredning framlagda förslaget angående den yrkesmässiga automobiltrafiken avstyrkt detsamma samt hemställt, att Kungl. Majit måtte vid den av styrelsen som erforderlig ansedda vidare utredningen rörande regleringen av förhållandet mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning innebörden av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande åtgärd företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Enligt styrelsen skulle genom en sådan taxesänkning, som beträffande den yrkesmässiga automobiltrafiken borde paras med en omsorgsfull och för likformig utöv­ ning starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning, transporteko­ nomien förbättras å båda sidorna. Enligt järnvägsstyrelsens mening skulle den närmaste följden av genomförandet av trafikutredningens förslag kunna bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma gång skulle hava mera omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter. Styrel­ sen ansåge det otvivelaktigt, att en lämplig kombination av åtgärder fallande inom järnvägstaxans, motorfordonsförordningens och jämväl automobilbe- skattningens områden skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid åvägabringa en samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.

Det förefölle utskottet angeläget, att, innan man eventuellt ginge att vid­ taga en mera genomgripande reglering av den yrkesmässiga automobiltra­ fiken, en ingående prövning skedde, om icke åsyftat resultat kunde vinnas genom en lösning i nära anslutning till det förslag, järnvägsstyrelsen fram­ lagt. Enligt utskottets mening talade starka skäl för att åtgärder vidtoges i syfte att söka rationalisera landets splittrade järnvägsväsen och därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

25

skänka järnvägarna ökad konkurrenskraft. Efter en allmän taxerevision och eventuella andra åtgärder inom järnvägsväsendet torde den yrkesmäs­ siga automobiltrafiken utan otillbörligt men för järnvägarna kunna lämnas större rörelsefrihet än vad Kungl. Maj :t i förevarande proposition ansett möjligt.

Enligt utskottets mening vöre frågan, huruvida de tyngre lastbilarna för det dåvarande erlade en skatt, som med hänsyn till vägpåfrestning kunde anses skälig, även i förevarande sammanhang förtjänt av stor uppmärk­ samhet. Det syntes emellertid kunna antagas, att vid den utredning rörande automobilbeskattning, som då kunde förväntas, spörsmålet om ökad be­ skattning av tyngre lastbilar gjordes till föremål för övervägande.

Fortsatt utredningsarbete.

I anledning av riksdagens ställningstagande upptogos ett flertal utred­ ningar beträffande frågor, som kunde anses i olika avseenden hava bety­ delse för ifrågavarande problem.

1936 års tratlkutredniug.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 september och den 9 ok­ tober 1936 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet nio sakkun­ niga med sedermera landshövdingen Ola Jeppsson såsom ordförande för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande er­ forderliga åtgärder för ett ändamålsenligt bedrivande av den yrkesmässiga biltrafiken. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1936 års trafikutred­ ning, avlämnade den 18 december 1938 betänkande med förslag till förord­ ning angående yrkesmässig biltrafik m. m. (S. O. U. 1938: 59).

Parallellt med detta utredningsarbete hava emellertid bedrivits ett flertal andra utredningar, rörande vilkas huvudsakliga omfattning och resultat tor­ de böra nämnas följande.

1936 års järnvägskouimitté.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 juli 1936 givna bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet sju sakkunniga under ordförande­ skap av sedermera generaldirektören Henning Leo med uppdrag att under­ söka förutsättningarna för ett sammanförande i statens hand av det en­ skilda järnvägsnätet i landet eller delar därav samt för de övriga åtgärder i fusions- och rationaliseringssyfte, som kunde befinnas ändamålsenliga.

De sakkunniga — benämnda 1936 års järnväg skommitté — förordade i sitt den 15 oktober 1938 framlagda betänkande ett förstatligande av de en­ skilda järnvägarna såsom den ändamålsenligaste och säkraste lösningen av järnvägsväsendets organisation och rationaliseringsproblem.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition nr 207 lämnat 1939 års lagtima riksdag tillfälle att avgiva yttrande angående av chefen för kommunikations­ departementet vid föredragning av ärendet angivna åtgärder för enhetliggö­ rande av det svenska järnvägsnätet, anförde riksdagen (skrivelse nr 318) att riksdagen funnit sig böra uttala sig för en allmän införlivning med stats- banesystemet av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smal­ spåriga, i stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

1!)37 års automobi Iskal le utredning.

Av fem inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga — 1937 års automobilskatteutredning — under ordförandeskap av generallotsdirektören T. Petersson avgavs den 28 december 1937 betänkande med förslag till änd­ rade bestämmelser rörande automobilbeskattningen. I huvudsaklig överens­ stämmelse härmed framlade Kungl. Maj:! genom proposition nr 234 för 1938 års riksdag förslag i ämnet. Förslaget innebar upphävande av gummirings- skatten samt överflyttning av intäkten därav till fordonsskatt och skatt å drivmedel. Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag, vidtogos i enlighet härmed ändringar i förordningen om automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) och densamma närstående författningar. Sedermera ha vid 1939 års lagtima riksdag vissa mindre jämkningar i samma förordning vid­ tagits (S. F. S. nr 774).

Vid 1939 års urtima riksdag hava ytterligare beslutats tilläggsskatt å ben­ sin samt extra tilläggsskatt å bensin och lättbentyl i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts för samma riksdag framlagda proposition nr 84.

1938 års järnvägstaxekommitté.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 25 februari 1938 givna bemyndigande tillkal­ lade chefen för kommunikationsdepartementet nio sakkunniga under ord­ förandeskap av f. d. generaldirektören Axel Granholm för att biträda med verkställande av utredning rörande ny taxa för transport av gods å statens järnvägar m. m. Nämnda sakkunniga — 1938 års jårnvågstaxekommitté — hava den 25 januari 1939 avgivit betänkande med förslag till taxa för be­ fordring av gods m. m. å statens järnvägar. Förslaget är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

1939 års trakt orsutred ilin g.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 20 juli 1939 givna bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet dels kanslirådet i kommunikations­ departementet Helge Berglund att såsom utredningsman inom nämnda de­ partement verkställa utredning i fråga om åtgärder i syfte att säkerställa och utveckla användningen inom jordbruksnäringen av traktorer och där­ med jämförliga redskap ävensom släpvagnar m. m., dels ock sex sakkunni­ ga att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i berörda ämne.

Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka gemensamt antagit benäm­ ningen 1939 års traktorsutredning, hava dels den 21 november 1939 över­ lämnat betänkande med förslag till klassificering av vissa för framdragande av släpfordon eller arbetsredskap ombyggda automobiler (dragbilar), m. m., dels ock sedermera avgivit utlåtande angående yrkesmässig trafik med trak­ torståg.

Huvuddragen av 1936 års trafikutrednings förslag.

Beträffande det närmare innehållet av 1936 års trafikutrednings förslag tillåter jag mig hänvisa till utredningens ovan omförmälda betänkande den 18 december 1938 (S. O. U. 1938: 59). Det i betänkandet innehållna författ- ningsförslaget är såsom bilaga fogat vid denna proposition. Angående huvud­ dragen av utredningens förslag torde emellertid i detta sammanhang böra nämnas följande.

Trafikutredningen föreslår inrättandet av en central myndighet, kallad statens biltrafiknämnd, vilken skall vara högsta uppsiktsmyndighet för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

27

yrkesmässiga trafiken samt anförtros betydelsefulla arbetsuppgifter. Biltra-

liknämnden bär i förslaget tillerkänts rätt att under Kungl. Maj:ts prövning

draga beslut, som av länsstyrelserna meddelas enligt det av utredningen fram­

lagda förslaget till förordning om yrkesmässig trafik. Härigenom anser sig

utredningen ha skapat vissa garantier för en i görligaste mån enhetlig rätts­

tillämpning. Biltrafiknämnden skall förordnas av Konungen och bestå av

minst fem och högst sju ledamöter, till vilka skola utses personer med insik­

ter eller erfarenheter i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsin-

Iressen, som beröras av den yrkesmässiga trafiken.

Begreppet yrkesmässig trafik föreslås — med avvikelse från vad hittills

varit gällande — böra bestämmas såsom trafik, i vilken bil jämte förare till-

handahålles »annan» (f. n. allmänheten) mot ersättning. I samband härmed

föreslås emellertid att från förordningens tillämpning skola undantagas trans­

porter för tillgodoseende av vissa ordnings-, säkerhets- och hälsovårdsintres-

sen. I det för närvarande stadgade undantaget rörande transporter uteslu­

tande av mjölk, mjölkprodukter och slaktdjur föreslås viss inskränkning.

Linjetrafikbegreppet har närmare utvecklats dels med avseende på gra­

den av regelbundenhet och dels med hänsyn till de omständigheter i övrigt,

som skola konstituera linjetrafik.

De nuvarande beteckningarna länstrafik och stadstrafik föreslås avskaffa­

de och ersatta med det enhetliga begreppet beställningstrafik.

I de tillståndsgivande myndigheternas antal föreslås en avsevärd begräns­

ning. Tillståndsgivningen i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, som för

närvarande ligger hos länsstyrelserna, skulle förläggas till biltrafiknämnden.

I övrigt skulle trafiktillstånd lämnas av länsstyrelserna. Polismyndigheterna

skulle sålunda helt befrias från sin nuvarande befattning med tillståndsfrågor.

I fråga örn trafikområdena föreslås väsentliga ändringar. För persontra­

fikens del skulle inga trafikområden fastställas och rätten att mottaga be­

ställning å körning skulle — bortsett från returkörning — begränsas till sta­

tionsorten. Vad godstrafiken angår föreslås, att det nuvarande systemet med

land och stad som skilda trafikområden skall övergivas. Enligt förslaget

skall biltrafiknämnden indela riket i enhetliga trafikområden, kallade lokal­

områden, bestående i allmänhet av sammanhängande delar av ett eller flera

län. Dessa lokalområden skola i regel vara gemensamma för alla trafikut­

övare med stationsort inom samma område. Biltrafiknämnden skall emel­

lertid undantagsvis på grund av särskilda skäl med avvikelse från den fasta

indelningen kunna fastställa särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller

viss grupp av trafikutövare. Vid uppläggandet av lokalområdena skall i gör­

ligaste mån sökas anknytning till bestående administrativa gränser av något

slag, varvid trafikutredningen ansett sig böra i allmänhet förorda gränserna

för vägdistrikten. Ett lokalområde skulle sålunda normalt omfatta elt antal

vägdistrikt med städer. Genom en dylik uppläggning av lokalområdena an­

ses förutsättningar för en god kontroll komma att skapas.

Bestämmelserna örn trafikutövares rätt att i godstrafik verkställa trans­

porter utom trafikområdet (lokalområdet) föreslås i viktiga hänseenden mild­

rade. I syfte att hällre utnyttja bilarna och underlätta beskillningskontorens

verksamhet har sålunda föreslagits, att en trafikutövare skall efter beställ­

ning inom lokalområdet få under samma färd avhämta gods på huru många

platser som helst utom lokalområdet under den förutsättningen, att godset

skall transporteras lill trafikutövarens eget lokalområde. Enligt gällande

— ehuru temporärt upphävda - - bestämmelser är under samma förutsätt­

ningar rätten alt hämla gods begränsad lill endast en plats utom lokalområ­

det. Även returkörningsrällen har vidgats på del sätt, att gods — utan be­

ställning inom del egna lokalområdet -- skall för transport lill detta få tagas

28

Kunell- Majlis proposition nr Ilo.

var som helst inom ett annat lokalområde, där körning från det egna lokalom­ rådet avslutats. För närvarande får gods under motsvarande betingelser tagas i retur endast från den plats, utom det egna trafikområdet, där körning av­ slutats, ehuru även från denna bestämmelse temporärt undantag medgivits.

Med hänsyn till att städerna icke längre i princip skola utgöra särskilda trafikområden för godstrafiken utan som regel sammanläggas med lands­ bygd, har det ansetts nödvändigt att bereda tillståndsliavare med stations­ ort i stad visst skydd mot andra trafikutövare. Sålunda föreslås, att för godsbefordran uteslutande inom viss stad icke skall få användas bil med sta­ tionsort utom staden, såvitt ej länsstyrelsen sådant medgivit. Enligt för­ slaget skall länsstyrelse med hänsyn till föreliggande förhållanden kunna förordna, att motsvarande inskränkning skall gälla inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

I förslaget har skapats möjlighet att under synnerligen enkla former med­ giva överflyttning av bilar från ett område till ett annat för att tillgodose ett tillfälligt behov av person- eller godstrafik. Härigenom kan i viss utsträck­ ning förhindras, att nya, av det normala behovet ej påkallade trafiktillstånd meddelas.

I syfte att minska olägenheterna för allmänheten och för trafikutövarna själva av den nuvarande splittringen av tillstånden har i förslaget upp­ tagits ett stadgande örn rätt för biltrafiknämnden att förordna, att inne­ havare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall vara pliktig att ansluta sig till viss av nämnden godkänd förening av trafikutövare med uppgift att driva beställningskontor eller handhava de gemensamma uppgifter i öv­ rigt, som nämnden finner böra för trafikens ordnande åläggas en sådan sammanslutning.

Rättsförhållandena vid tillståndshavares död och konkurs hava blivit före­ mål för behandling i förslaget. Har trafikutövare avlidit eller försatts i kon­ kurs, skall rörelsen enligt förslaget utan särskilt tillstånd under vissa förut­ sättningar få fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under en tid av ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet. Även frå­ gan örn överlåtelse av trafiktillstånd föreslås bliva föremål för viss rättslig reglering. Trafikutredningen har i dessa sammanhang i sin motivering gjort vissa uttalanden av principiell innebörd rörande dödsbos ställning vid en tillståndshavares död.

I detta sammanhang må erinras, att frågan om vissa åtgärder i syfte att för efterlevande sterbhusdelägare minska de olägenheter, som kunna föranle­ das av att tillstånd att fortsätta en av avliden trafikutövares rörelse för­ vägras, varit föremål för särskild utredning, rörande vars närmare innehåll redogörelse kommer att lämnas i samband med behandling av trafikutred­ ningens förslag i detta ämne.

Föreskrifterna om förares arbetstid lia i trafikutredningens förslag i vä­ sentliga hänseenden ändrats och kompletterats. Maximiarbetstiden under en 24-timmarsperiod föreslås nedsatt till i regel elva timmar från för närva­ rande stadgade tolv timmar och i övrigt föreslås vissa mera utförliga ar- betstidsbestämmelser än för närvarande, dock med rätt för biltrafiknämnden att meddela dispens. Biltrafiknämnden föreslås sålunda i viss mån erhålla samma befogenheter, som enligt den allmänna arbetstidslagen tillkomma arbetsrådet.

Beträffande taxorna för den yrkesmässiga trafiken föreslås vissa änd­ ringar. Taxa skulle fastställas i fråga om linjetrafik för godsbefordran av biltrafiknämnden och i övrigt av länsstyrelserna. Enligt huvudregeln skulle maximitaxor föreskrivas. Myndigheterna skulle emellertid äga rätt att be­ stämma fasta taxor för beställningstrafik med personbil samt undantagsvis

29

även beträffande linjetrafik för person- eller godsbefordran. Utredningen

förordar i sin motivering fasta taxor i avsevärd utsträckning i fråga örn

beställningstrafiken med personbil. Sådan bil skulle enligt utredningens för­

slag vara försedd med taxameter, såvitt ej tillståndsmyndigheten på grund

av särskilda skäl dispensera! från denna skyldighet.

Såsom ett komplement till de föreslagna bestämmelserna om linjetrafiken

föreslås koncessionsplikt för rätten att yrkesmässigt förmedla regelbundna

godstransporter. Biltrafiknämnden skulle vara tillståndsgivande myndighet.

Föreskrifterna örn denna transportförmedling ha i stort sett utformats efter

mönster av de rättsregler, som föreslagits för linjetrafik för godsbefordran.

Därest förhållandena icke till annat föranleda, skulle enligt förslaget till­

stånd lämnas sammanslutning av utövare av yrkesmässig trafik för godsbe­

fordran.

I fråga om uthyrningsrörelsen föreslås åtskilliga betydelsefulla ändringar.

Sålunda förordas förbud mot uthyrning av lastbil eller släpfordon. Gällande

föreskrifter om uthyrning av personbil skärpas avsevärt. I förslaget före­

slås behovsprövning före meddelandet av tillstånd. Utövare av yrkesmäs­

sig persontrafik och sammanslutningar av sådana tillerkännas i allmänhet

företrädesrätt att få tillstånd. För rätten att föra förhyrd bil föreslås en

minimiålder av 21 år.

Även i övrigt ha ett stort antal ändringar i jämförelse med gällande lag­

stiftning föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Över förslaget hörda myndigheter och sammanslutningar.

över förslaget hava avgivits yttranden av bland annat, länsstyrelserna,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statspolisintendenten, fullmäktige i

riksgäldskontoret, svenska järnvägs/öreningen, Sveriges industriförbund,

svenska transportarbetareförbundet, Sveriges allmänna sjö/arts/örening,

kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund, svenska teknologföre-

ningen, Sveriges trafikbilågares riksorganisation, Sveriges bilgodstransportö-

rers riksförbund, svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges skogs-

ågareförbund, Sveriges låkareförbund, A. B. svenska godsbilcentralen, Fal­

lenius godstrafik, Göteborg, A. B.

Ett sammandrag av innehållet av de avgivna yttrandena har upprättats

inom kommunikationsdepartementet och kommer att tillhandahållas riks­

dagens vederbörande utskott.

Yttranden rörande förslagets principiella innebörd.

De erinringar, som i de avgivna yttrandena framkommit, rikta sig mera

mot särskilda delar av förslaget än mot dess allmänna uppläggning. Intet

av de avgivna yttrandena innehåller därför någon principiell avstyrkan av

förslaget såsom helhet betraktat, dock med den reservation som ligger däri,

att vissa myndigheter ifrågasätta, huruvida tidpunkten överhuvud för när­

varande kan anses lämplig för förslagets genomförande. Däremot betonas

i åtskilliga fall, att, även om förslaget kan i huvudsak godtagas, detsamma

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

dock icke kan anses utgöra iner än ett steg i riktning mot en lösning av

de samhällsekonomiska problem, som äro förenade med den yrkesmässiga

biltrafikens bedrivande. I sådant hänseende anföres bland annat:

Järnvägs föreningen: Den rationella lösningen av problemet vore icke att

finna på de vägar, trafikutredningen anvisar, utan på ett helt annat plan,

nämligen i den intima samverkan mellan järnvägar och lastbilar i fråga om

den s. k. fjärrtrafiken, som 1932 års trafikutredning upptog i sitt förslag och

som föreningen också förordade.

Ehuru föreningen således hade en i princip annan inställning till förhål­

landet mellan bilarna och de övriga kommunikationsgrenarna, ville förening­

en gärna erkänna, att föreliggande förslag erbjöde vissa påtagliga förbätt­

ringar i jämförelse med nu gällande bestämmelser.

Dien första förutsättningen för att överhuvud taget kunna vinna något re­

sultat på den väg, på vilken trafikutredningen enligt givna direktiv måst slå

in, vore emellertid att — som 1936 års riksdag uttryckt det — konkurrens­

möjligheterna för de olika transportmedlen ställde sig någorlunda lika.

Trafikutredningen hade emellertid icke följt dessa direktiv i behörig ut­

sträckning, enär förslaget i vissa avseenden icke beaktade, vad Kungl.

Majit anfört om konkurrensmöjligheternas likaställande.

Föreningen yrkade icke på utjämning genom att lastbilstrafiken skulle

åläggas vare sig järnvägarnas värdetariffsystem eller de olika för deras eko­

nomi betungande sociala och andra förpliktelser, vilka för järnvägarna ver­

kade högst ogynnsamt i konkurrensförhållandet till bilarna. Däremot an-

såge föreningen, att en annan väg stöde öppen för statsmakterna att åt­

minstone i någon mån bereda järnvägarna rättvisa i tävlan örn transporterna,

nämligen genom att järnvägarnas egen lastbilstrafik undantoges från för­

ordningen örn yrkesmässig trafik såvitt avsåge dels befordran av gods från

station till station och dels hemforsling av gods från järnvägsstation till

trafikant.

Vidare framhåller föreningen, att den vid 1938 års riksdag genomförda

ändringen i bilbeskattningen i stället för att bidraga till konkurrensmöjlig­

heternas likaställande tvärtom gynnat den långväga lastbilstrafiken på andra

trafikmedels bekostnad. På grund härav anhåller föreningen, att spörsmålet

om bilskatternas rättvisa fördelning på olika grenar av biltrafiken måtte

snarast upptagas till förnyad och allsidig prövning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Den ingående prövning, som 1936 års

riksdag sade böra föregå eventuellt vidtagande av mer genomgripande

reglering av den yrkesmässiga biltrafiken, hade företagits och ej lett till

vad man väntat och hoppats. Läget syntes därför kräva ett eventuellt vid­

tagande av den genomgripande reglering, som år 1936 sköts åt sidan.

Trafikutredningen hade emellertid nöjt sig med att redogöra för samtidigt

pågående utredningar utan att omnämna de resultat, vartill dessa kommit.

Det sakliga stödet för trafikutredningens underlåtenhet att föreslå mer ge­

nomgripande åtgärder syntes vara lastbilstrafikens sedan år 1936 förbättrade

organisation. Men det återstode att se, örn organisationen kunde nöjaktigt

fungera, när det verkligen gällde, d. v. s. i dåliga tider. I Tyskland, Frank­

rike och England hade man ej vågat lita härpå, utan genomfört eller framlagt

förslag örn åtgärder, vilka nära överensstämde med 1936 års svenska pro­

position.

De sakkunniga kunde om sitt förslag möjligen säga detsamma som 1938 års

järnvägstaxesakkunniga om sitt, nämligen att det vore »ett praktiskt möjligt

och tjänligt steg mot den åstnndade lösningen av frågan om en bättre tra­

fikfördelning». Och härvid komme säkerligen även statsmakterna att re­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

31

signera. Att vi däremot i olikhet mot andra länder skulle undgå att senare

gå till en mera genomgripande reglering syntes föga sannolikt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Invändningar kunde resas mot förslaget,

särskilt i fråga om dess allmänna tendens att vilja reglera förhållanden även

i sådana fall, där något påtagligt behov av regleringen icke föreligger. Det

måste anses ligga en fara i att genom allt för detaljerade lagbestämmelser

binda en naturlig utveckling, vilken —- som i detta fall — ännu icke på

länge kunde väntas bliva avslutad. Ur vissa synpunkter förefölle förslaget

därjämte väl mycket hava tillgodosett yrkesutövarnas intressen på den stora

allmänhetens bekostnad.

Riksgälds fullmäktige: Även om av de av trafikutredningen lämnade sta­

tistiska uppgifterna framginge, att den yrkesmässiga lastbiltrafiken hade en

ganska utpräglad lokal karaktär, vore det dock tydligt, att denna trafiks

konkurrens med järnvägarna vore av en för de senare så allvarlig karaktär,

att åtgärder för en starkare reglering måste anses i hög grad behövliga. Det

förslag till förordning angående yrkesmässig biltrafik, vari betänkandet ut­

mynnade, innebure en på den nuvarande förordningens grundvalar byggd

reglering av nämnda trafik, som i varje fall ur de synpunkter, varifrån

fullmäktige såge de föreliggande problemen, måste anses innebära en bety­

dande förbättring av de nuvarande förhållandena på ifrågavarande område.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Förslagen måste som

helhet betraktas såsom ett aktningsvärt steg närmare en lösning på något

längre sikt.

1 andra yttranden understrykes särskilt värdet av att förslaget i stort sett

bygger på hittills tillämpade principer i fråga om regleringen av den yrkes­

mässiga biltrafiken och icke åsyftar någon mera vittgående ändring därav.

Kommerskollegium finner sig i stort sett kunna godtaga den föreslagna

lagstiftningen. I jämförelse med nu gällande bestämmelser syntes densam­

ma innebära ett icke obetydligt framsteg särskilt på grund av den enhetlig­

het och stadga i de statliga ingripandena, som tillskapandet av ett centralt

regleringsorgan för den yrkesmässiga biltrafiken kunde förväntas medföra.

Förfatlningsförslaget gåve ävenledes intryck av att möjliggöra en bättre

anpassning av regleringssystemet till ändringar i den allmänna ekonomiska

situationen.

Bör över huvud en reglering komma till ständ för närvarande?

Angående de allmänna förutsättningarna för att under nuvarande förhål­

landen företaga en reglering av den yrkesmässiga biltrafiken framhålles av

trafikutredningen bland annat följande.

Inom den yrkesmässiga biltrafiken hade förhållandena under senare år

undergått en ej oväsentlig förändring till det bättre. Enligt vad länsstyrel­

serna meddelat trafikutredningen, motsvarade för närvarande antalet bilar i

yrkesmässig trafik i stort sett det förefintliga behovet. Detta jämviktsläge

inom den yrkesmässiga biltrafiken hade baft goda återverkningar i fråga

örn konkurrensen med andra trafikmedel samt mellan trafikutövarna inbör­

des. Det torde dock vara berättigat att med en viss försiktighet emotse den

kommande utvecklingen. Det vore ej uteslutet, att en vikande konjunktur

komme att medföra en viss försämring av förhållandena. Det syntes emel­

lertid icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga trafiken numera vore bätt­

re rustad än tidigare för att med bibehållen ordning möta en depression

inom yrket.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I fråga om motorfordonsbeståndet kunde en anmärkningsvärd ökning av

de tyngre bilarna konstateras. Vid 1937 års utgång uppgick antalet bilar i

yrkesmässig eller privat trafik, lastande minst 3,000 kg., till 11,497. Vid

1938 års utgång hade motsvarande siffra stigit till 16,096. Vid 1936 års

slut funnos endast 5,653 bilar med lastförmåga över 3,000 kg.

Den år 1937 företagna försöksutredningen i fråga om lastbilstrafiken hade

visat, att de längre transporternas procentuella andel i totaltransporterna

kraftigt ökade med fordonens stigande maximilast, såsom framginge av

följande sammanställning.

Godsmängd, befordrad

på avstånd över 5 mil

Lastbilens maximilast

i procent av total

kg

godsmängd

högst 2,000 ........................................................................ 0.9

2,000—3,000 ........................................................................ 3.6

3.100— 4,000 ....................................................................... 9.2

4.100— 5,000 ....................................................................... 26.9

över 5,000............................................................................. 44.6

Den kraftiga ökningen av de tyngre bilarna torde enligt trafikutredningens

mening giva ett stöd för antagandet, att de långväga transporterna med bil

under senare år ej oväsentligt tilltagit.

I åtskilliga av de över förslaget avgivna yttrandena ifrågasättes, huruvida

över huvud tidpunkten nu kan anses vara lämplig för vidtagande av regle­

rande åtgärder på ifrågavarande område och huruvida icke ytterligare er­

farenhet tills vidare bör avvaktas rörande utvecklingen under de närmast

kommande åren.

Handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands han­

delskammare samt handelskammaren i Karlstad förklara sig ha en stark

känsla av att den lämpliga tidpunkten ännu ej är inne för en nyreglering

av lagstiftningen om den yrkesmässiga biltrafiken, utan att det är lyckligare

att låta den hittillsvarande utvecklingen fortsätta ännu en tid på basis av

gällande bestämmelser. Mycket tyder på att förutsättningarna för en regle­

ring av biltrafiken örn några år äro väsentligen annorlunda än nu.

Länsstgrelsen i Skaraborgs län yttrar: Förhållandena inom den yrkes­

mässiga biltrafiken hade under senare år undergått en ej oväsentlig föränd­

ring till det bättre och syntes allt mer stabilisera sig. Detta gällde såväl bil­

trafikföretag inbördes som ock förhållandet mellan biltrafiken och andra

kommunikationsmedel. Man föranlätes härav antaga, och länsstyrelsens

erfarenhet vore ock den. att något mera påtagligt behov av en reglering av

den yrkesmässiga biltrafiken f. n. icke förelåge, varför starkt kunde ifråga­

sättas, om det icke vöre riktigare och ur flera synpunkter lämpligare att

låta utvecklingen på området fortgå som hittills, intill dess ytterligare och

mera vidgad erfarenhet vunnits samt förhållandena kunde mera tillförlitligt

bedömas och överblickas. Länsstyrelsen förordar i första hand, att med

genomförandet av trafikutredningens förslag helt eller delvis får anstå.

Länsstgrelsen i Värmlands län förklarar sig ha en känsla av att förutsätt­

ningarna för en reglering av lastbilstrafiken örn några år äro väsentligen

annorlunda än nu och att till följd härav den hittillsvarande utvecklingen

kunde fortsätta ännu en tid med stöd av nu gällande lagstiftning, men det

nu framlagda förslaget till den långväga lastbilstrafikens ordnande synes äga

så stora fördelar, att det torde böra prövas i praktiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

33

I övriga över förslaget avgivna yttranden hava däremot betänkligheter

mot att under nuvarande förhållanden upptaga förslaget till prövning icke

anförts.

Å andra sidan har exempelvis av väg- och vattenbyggnailsstyrelsen fram»

hållits såsom en fördel att genom genomförandet av det nu föreliggande

förslaget, som i och för sig blott kan anses såsom ett steg i riktning mot

större enhetlighet och mera rationaliserade driftformer, hinna samla erfa­

renhet och statistiskt material, innan mera genomgripande reformer genom­

föras.

Itepartementscliefeii.

Frågan örn en reformering av de bestämmelser, som reglera rätten till

bedrivande av yrkesmässig biltrafik i vårt land, har, såsom av det föregå­

ende framgår, sedan år 1932 varit föremål för ett oavbrutet, örn än genom

skilda organ utfört utredningsarbete, och därunder framförda förslag hava

blivit föremål för en ingående kritik och prövning. Att dessa förslag icke

tidigare lett till något mera väsentligt positivt resultat, torde till icke ringa

tiel hava berott på de åsiktsförskjutningar, vilka med växlande konjunk­

turer under utredningsarbetets gång gjort sig gällande i fråga örn lämp­

ligaste sättet att komma till rätta med de invecklade problem, som varit

förenade med den yrkesmässiga trafikens bedrivande. Under intryck av

den omkring år 1930 inträdande ekonomiska depressionen, som även på­

verkade statsfinanserna bland annat genom betydande förluster å statslån

till enskilda järnvägar och genom de från och med år 1931 försämrade

driftsresultaten för statens järnvägar, tedde sig konkurrensproblemet så all­

varligt, att åtgärder i syfte att söka åstadkomma en effektiv reglering av de

olika trafikmedlens och därvid i första hand den yrkesmässiga lastbilstrafi-

kens konkurrensmöjligheter syntes ofrånkomliga. Med de förbättrade kon­

junkturer, som därefter inträdde, kom emellertid konkurrensproblemet att

förlora allt mera av den hotande karaktär, som det förut under depressio­

nen syntes hava haft, och i samma mån växte även betänkligheterna mot

att kringskära den relativa frihet i yrkesutövningen, som den yrkesmässiga

biltrafiken inom ramen av gällande författningar åtnjutit. Sålunda befanns

också under den relativt goda konjunktur, som rådde år 1936, åtminstone

den dåvarande situationen icke motivera så vittgående åtgärder, som före­

slagits i de då föreliggande utredningsförslagen. Det nu aktuella förslaget,

som tillkommit under samma förutsättning, bygger därför också i huvud­

sak på hittills tillämpade principer i fråga örn den yrkesmässiga trafikens

bedrivande, men har samtidigt upptagit vad som i tidigare utarbetade för­

lag befunnits vara av värde och förenligt med en dylik grundläggande syn­

punkt.

Örn än på grund härav förslaget icke innebär något mera vittgående av­

steg från hittills gällande bestämmelser, så synes det dock å andra sidan

i förhållande till desamma medföra ett flertal eller min mening obestridliga

fördelar. Till sådana fördelar äro att räkna bland annat en mera ratio-

llihang till riksdagens: protokoll 19'i0. 1 sami. Nr li i.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo,

nell organisation än hittills av tillståndsgivningen genom överflyttande a\

handläggningen av mera betydelsefulla tillståndsfrågor till ett centralt or­

gan, den av utredningen föreslagna biltrafiknämnden, samt genom in­

skränkning, så vitt godstrafiken angår, av det för närvarande alltför stora

antalet tillståndsbeviljande myndigheter. Härigenom synas förutsättningar

för åstadkommande av större planmässighet och bättre anpassning av an

talet yrkesutövare och i trafiken använda bilar efter trafikbehovet än vad

hittills varit fallet kunna åstadkommas.

Ett annat betydelsefullt område, inom vilket genomförandet av utredning

ens förslag kan väntas leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt mera till­

fredsställande ordning än hittills är den reglering av särskilt den på långa av­

stånd bedrivna trafiken med lastbilar, som torde kunna förväntas bliva ge­

nomförd vid godtagande av vissa delar av utredningens förslag, bland annat

genom reglering av rätten att ombesörja förmedling av godstransporter.

I motsatt riktning, d. v. s. för en ökad frihet åt yrkesutövarna, äro av­

sedda att verka ett antal bestämmelser i fråga om med trafiktillstånd förena­

de rättigheter och skyldigheter, vilka bestämmelser äro avsedda att upp

häva vissa inskränkningar i fråga om trafikutövarnas rätt att utföra träns

porter utom trafikområdet, som icke utan fog ansetts innebära ett för de

ras yrkesutövning alltför betungande hinder och som samtidigt också från

allmänhetens synpunkt sett varit ägnade att försvåra och fördyra utnyttjan

det av särskilt den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Genom den skyldighet att

ålägga yrkesutövare att föra transporthandlingar och driftstatistik i enlighet

med av de tillståndsbeviljande myndigheterna meddelade bestämmelser, och

den skyldighet att till nämnda myndigheter insända sammandrag av drift

statistiken eller uppgifter angående trafiken i övrigt, som enligt förslaget kan

åläggas vederbörande yrkesutövare, skapas också förutsättningar för ett mera

tillförlitligt bedömande av den yrkesmässiga biltrafikens problem och en

bättre grundval för fortsatta lagstiftningsåtgärder än vad som hittills före­

kommit. Slutligen innehåller förslaget i flera avseenden, såsom i fråga örn

uthyrningsrörelse, taxor, automobilförares arbetstid, eventuell skyldighet för

yrkesutövare att ansluta sig till viss av offentlig myndighet godkänd förening

av utövare av yrkesmässig trafik, förslag till bestämmelser beträffande för­

hållanden, som hittills varit alltför ofullständigt reglerade och beträffande

vilka behovet av nya eller utförligare bestämmelser är från så gott som alla

håll erkänt.

Från vissa håll har ifrågasatts, huruvida icke ytterligare erfarenheter

borde avvaktas, innan nya bestämmelser på ifrågavarande område antagas.

Man har därvid utgått från, att det nu föreliggande förslaget knappast torde

kunna anses såsom en definitiv lösning och att det därför måste vara lämp­

ligt att samla ytterligare erfarenheter för detta ändamål. Lika med dessa

myndigheter är jag övertygad om, att det nu föreliggande förslaget icke kan

anses definitivt så till vida som ett oavbrutet aktgivande på utvecklingens

krav för att kunna anpassa en fortsatt lagstiftning efter desamma alltjämt

kommer att bliva nödvändigt, även örn bestämmelser på huvudsaklig grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

35

val av det nu föreliggande förslaget meddelas. I denna omständighet, nämli­ gen att förslaget närmast har karaktären av en utbyggnad av hittills tillämpa­ de principer och att det på samma gång är avsett att möjliggöra insamlande av material för den ytterligare och måhända mera vittgående reglering, som i sinom tid kan bliva erforderlig, ligger emellertid enligt min mening snarare en styrka än en svaghet. Så hastigt som utvecklingen på ifrågavarande om­ råde förlöper och så snabbt som konjunkturerna under senare år visat sig skifta, torde intet förslag till bestämmelser på ifrågavarande område kunna framträda med anspråk på att innefatta den slutgiltiga regleringen av de problem, som i detta sammanhang äro aktuella. Lagstiftaren måste på detta område inskränka sig till att söka överblicka behoven för den relativt kortvariga period, under vilken de ifrågasatta författningsbestämmelserna kunna tänkas bliva gällande, och lagstiftningen har från denna synpunkt fyllt sin uppgift, örn dessa bestämmelser tillgodosett behoven för en dylik be­ gränsad period.

Ifrågasättas kunde också, huruvida icke behandlingen av förslaget borde uppskjutas på grund av det nuvarande krisläget. Emellertid torde vara tydligt, att sådana temporära åtgärder, som kunna bliva erforderliga för mötande av en krissituation, måste hållas isär från åtgärder, som avse att möta normala behov. Krislagstiftningen synes med andra ord böra vara ett kapitel för sig; att med hänsyn till behovet av eventuella kristids- åtgärder uraktlåta åtgärder, som äro avsedda att befrämja en normal ut­ veckling, skulle leda till stagnation, på vilket område en sådan princip än komme till användning, och torde icke heller i detta fall vara tillrådligt.

Ur nyss anförda synpunkter finner jag någon anledning att ytterligare avvakta nya erfarenheter och måhända förnyade utredningar på ifrågava­ rande område icke föreligga. Med hänsyn till det från så gott som samtliga håll vitsordade behovet av en reglering av de hittills gällande bestämmel­ serna om den yrkesmässiga trafiken och de fördelar, som torde kunna vän tas av ett genomförande i huvudsak av det nu aktuella förslaget i avbidan på en måhända mera vittgående reglering, anser jag detsamma böra utan ytter­ ligare uppskov läggas till grund för en reglering av den yrkesmässiga bil­ trafiken.

På grund härav övergår jag nu till en granskning av de särskilda para­ graferna i förslaget.

i 8-

llegreppet yrkesmässig trall k.

(Utredningens betänkande sid. 85—98.)

Enligt 23 § i 1930 års M. F. O. föreligger yrkesmässig trafik i det fall, då automobil tillhandahålles allmänheten mot ersättning.

Denna definition fanns redan i 1900 års förordning örn automobiltrafik och har därefter med oförändrad lydelse upptagits i senare författningar.

Angående den tolkning, som i rättstillämpningen givits åt uttrycket »yrkes-

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

»lässig trafik» med avseende å frågorna huruvida automobil kunde anses ha­ va tillhandahållits »allmänheten», samt huruvida tillhandahållandet kunde anses hava skett »mot ersättning», ävensom angående tidigare, vid olika till­ fällen framlagda förslag till ändring av definitionen på yrkesmässig trafik må hänvisas till utredningens betänkande.

Trailkutreduiugens förslag.

I det av trafikutredningen avgivna betänkandet framhålles, att vissa orga­ nisationer för utövare av yrkesmässig trafik hos utredningen framhållit nödvändigheten av att en klar gräns mellan yrkesmässig trafik och annan trafik uppdroges. Den enda gräns, som enligt deras mening vore tillfredsstäl­ lande, måste vara att betrakta all körning, som skedde mot ersättning, så­ som yrkesmässig trafik och all körning utan ersättning såsom privatkörning.

1936 års trafikutredning har i anslutning härtill föreslagit, att uttrycket »allmänheten» skall i definitionen på yrkesmässig trafik utbytas mot »an­ nan», på grund varav enligt utredningens förslag med yrkesmässig trafik skulle förstås trafik, i vilken bil jämte förare tillhandahålles annan mot er­ sättning.

Beträffande innebörden av denna bestämning har utredningen framhållit, att enligt dess mening tillfälliga körningar, för vilka ersättning ej alls eller endast obetydligt överstege driftkostnaden, icke borde falla under bestäm­ melserna om den yrkesmässiga trafiken. Ett sådant förfarande som att exempelvis en person på en semesterresa medtoge några vänner mot skyldig­ het för dessa att betala på dem belöpande kvotdel av driftkostnaderna borde icke förhindras eller försvåras. På ersättningens storlek i förhållande till driftkostnaden syntes i varje särskilt fall hofa bero, huruvida yrkesmässig trafik skulle anses föreligga. Med ersättning måste givetvis förstås även an­ nan gottgörelse än pengar. Det borde emellertid påpekas, att en rättstillämp­ ning, som stöde i överensstämmelse med vad sålunda förordats, möjligen kunde försvåras, därest — såsom föreslagits — i definitionen ordet »all­ mänheten» utbötes mot »annan».

Utredningen erinrar, att den av densamma föreslagna definitionen före­ kommer i flera utländska författningar.

Från den sålunda föreslagna definitionen på yrkesmässig trafik föreslår utredningen i samband därmed vissa undantag, för vilkas innehåll närmare redogöres nedan.

Yttranden över trallkntredningens förslag.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det vore föga tillrådligt att vidtaga ändring­ ar i definitionen på begreppet »yrkesmässig trafik». Tolkningen av den nu­ varande lydelsen hade vunnit en viss stadga, och det vore sannolikt, att den nya formuleringen, som ingalunda ägde obestridlig klarhet, skulle åstad­ komma ny oreda.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Rent språkligt sett förefölle trafikutred­ ningens formulering något ologisk. I sak syntes utredningen knappast hava rörebragt några övertygande skäl för att ändra den hävdvunna definitionen på yrkesmässig trafik, vars innebörd genom meddelade domstolsutslag nu­ mera måste anses tämligen klargjord. Det syntes icke uteslutet, att den av Ira-

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

37

fikutredningen föreslagna gränsen mellan den yrkesmässiga och den enskilda

trafiken kunde kriminalisera förfaranden av ganska oskyldig karaktär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Med den föreslagna formulering­

en vore svårt att fritaga tillfälliga körningar, för vilka ersättningen icke alls

eller endast obetydligt överstege driftkostnaden, från att anses vara yrkes­

mässig trafik. Ett uttryckligt uttalande i författningstexten, varigenom dy­

likt undantag gjordes, finge därför anses önskvärt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Vad som skall förstås med driftkostnader,

säges ej. I vanligt språkbruk torde väl i driftkostnader inräknas alla på

transporten fallande såväl föränderliga som fasta kostnader. I detta sam­

manhang syntes emellertid de sakkunniga avse endast de föränderliga —

bensin, olja, ringslitning, ja, kanske endast bensinen. Att rättstillämpningen

skulle respektera en så oklar motivering vore ej sannolikt. Ordet »allmän­

heten» borde därför bibehållas och i lagtexten borde angivas, hurusom av

trafikulredningen åsyftade tillfälliga körningar skola falla utanför det yr­

kesmässiga begreppet.

För bibehållande av den nuvarande definitionen å begreppet yrkesmässig

trafik uttala sig jämväl länsstyrelserna i Örebro, Västernorrlands och Norr­

bottens län.

Industriförbundet framhåller, afl till yrkesmässig trafik icke bör hänföras

ett sådant fall som när trafikanter för att ernå eli rationellt utnyttjande av

sina bilar träda i samarbete nied varandra och utföra gemensamma kör­

ningar.

Kooperativa förbundet: Definitionen borde utformas så, att sådan trafik,

varigenom en person på grund av årskontrakt mot viss årlig ersättning till­

handahåller motorfordon för viss firmas räkning, icke faller inom förord­

ningens tillämpningsområde. Likaledes böra sammanslutningar mellan före­

tagare medgivas rätt att med gemensamt ägda bilar eller genom förhyrning

enligt årskontrakt ombesörja avsättningen av egna alster, anskaffandet av

behövliga råvaror m. m., utan att detta anses liänförligt till yrkesmässig

Irafik.

Kommerskollegium framhåller i motsats härtill, att det, örn ej reglerings­

systemet skall brytas sönder, torde bliva nödvändigt att låta körning en­

ligt årskontrakt falla under förordningens tillämpning, såsom redan nu är

tallet.

1939 års traktorsutredning anser den av trafikutredningen föreslagna be­

stämmelsen, enligt vilken varje åt »annan» — icke såsom nu åt »allmänhe­

ten» -—mot ersättning utförd körning skulle vara att anse såsom yrkesmäs­

sig trafik, ägnad att från jordbrukets synpunkt väcka allvarliga betänk­

ligheter. Tillämpning av en dylik bestämmelse skulle göra det omöjligt föl­

en jordbrukare att med tillfälliga mindre körningar till kvarn, .station och

dylikt bistå en granne, sorn icke äger nödigt transportmedel, därest ersättning

därför niginge. En sådan konsekvens skulle enligt traktorsutredningens

förmenande i många fall framkalla praktiska svårigheter och leda till en för­

dyring av jordbrukets transporter. Enligt traktorsutredningens mening bör

liksom hittills den omfattning, i vilken tillhandahållandet äger ruin, oavsett

örn det sker med bil eller traktortåg, vara avgörande, då det gäller avgräns

ning av begreppet yrkesmässig Irafik. Traktorsutredningen förordar där­

för, att i definitionen på yrkesmässig trafik bibehålies kravet på att auto

mobilen skall hava mot ersättning tillhandahållits allmänheten.

Frän detta yttrande som innefattar utredningsmannens samt fyra sakkunnigas

samstämmande mening har en sakkunnig, tillika på sin tid ledamot av 193G års

Irafikutrcdning, anfört reservation samt förklarat sig förhindrad att frånträda den

38

Kungl. Majda proposition nr 115.

ståndpunkt, han i förevarande avseende jämte övriga ledamöter av trafikutredningen

föreslagit.

Departementschefen.

Den i § 23 av nu gällande 1930 års motorfordonsförordning förekomman­

de definitionen på yrkesmässig trafik, enligt vilken dylik trafik föreligger

när automobil mot ersättning tillhandahålles allmänheten, har, såsom fram­

går av det föregående, sedan mer än 30 år städse använts i de författningar,

som på detta område avlöst varandra, och såväl allmänhet som yrkesutövare

och rättstillämpande myndigheter måste anses hava blivit förtrogna därmed.

Tolkningen av detta begrepp kan stödja sig icke allenast på förarbeten till

nämnda författningar utan även på ett avsevärt antal prejudikat, i vilka dess

innebörd i särskilda fall klarlagts. Det torde icke med fog kunna sägas, att

rättstillämpningen på detta område hittills kränkt vare sig allmänhetens in-

1 resse av att icke onödiga hinder läggas i vägen för utnyttjande av beståndet

av bilar i yrkesmässig trafik eller biltrafikutövarnas befogade krav på skydd

i sin yrkesutövning, ulan torde tvärtom på ett i det hela tillfredsställande sätt

hava lyckats avväga dessa båda intressen. En ändring av definitionen på

detta begrepp synes därför icke böra ifrågakomma utan synnerligen vägande

skäl. Den av 1936 års trafikutredning föreslagna ändrade lydelsen skulle

genom utbyte av ordet »allmänheten» mot »annan» åt begreppet yrkesmäs­

sig trafik giva en annan och avsevärt mera vidsträckt innebörd än hit­

tills, i det att det i ordet »allmänheten» liggande kravet på att tillhandahål­

landet skulle hava skett i viss omfattning skulle bortfalla och i stället varje,

om än alldeles tillfällig körning, som mot ersättning utfördes åt annan, skulle

bliva att hänföra till yrkesmässig trafik med de i paragrafen särskilt angiv­

na undantagen. En viss begränsning skulle dock komma att ligga däri, att

enligt utredningens motivering körning icke skulle anses utförd mot ersätt­

ning, därest den därför lämnade gottgörelsen icke överstege självkostnaden.

Enligt min mening måste anses riktigt, att de, som med vederbörligt till­

stånd ägna sig åt utövningen av biltrafik såsom yrke och iklätt sig därmed

förenade förpliktelser, skyddas mot att andra söka bereda sig sådana för­

måner, som kunna följa med yrkesutövningen, utan att ikläda sig mot­

svarande förpliktelser. Däremot synes det anspråk på skydd mot obe­

hörig yrkesutövning, som trafikbilägarna med fog kunna framställa, icke

böra utsträckas till att avse monopol på varje i samhället förekom­

mande, örn än så tillfälliga körning, för vilken ersättning utgår, eller med

andra ord till att varje sådan körning skulle, örn den utfördes utan till­

stånd till yrkesmässig trafik, kriminaliseras såsom intrång i den yrkesmäs­

siga trafiken. Att åt den yrkesmässiga trafikens begrepp giva ett så stort

omfång torde knappast vara förenligt med hittills gällande uppfattning örn

den yrkesmässiga trafikens uppgift och omfattning, och för varje fall skulle

därigenom komma att förbjudas ett stort antal transporter, vilkas utförande

det från samhällsekonomiens synpunkt sett icke kan vara något intresse

att förhindra, såsom t. ex. om ägaren av en lastbil tillfälligt medtager en

Kungl. Majlis proposition nr lia.

39

varukvantitet ät en granne på samma gång som han utför en transport för egen räkning. Även örn i dylikt fall ersättning skulle utgå, synes för­ farandet icke behöva betraktas såsom otillåtlig!; först när det får karak­ tär av yrkesutövning genom att vederbörande systematiskt utnyttjar bilen för förvärvsän damål, synes han hava gjort sig skyldig till intrång i den yrkesmässiga trafiken. En bestämmelse, som nödvändiggjorde att för var­ je tillfälligt trafikändamål anlita en måhända avlägset boende trafikut­ övare, skulle med de stora avstånd och det relativt ringa antal yrkesutövare, som förekomma i vissa delar av landet, i hög grad fördyra och försvåra för befolkningen nödvändiga transporter. Det är heller knappast troligt att en sådan bestämmelse skulle komma att respekteras eller att det skulle vara möjligt att upprätthålla densamma.

Efter min mening bör således den omfattning, i vilken automobilen ställes till förfogande, fortfarande liksom hittills vara avgörande för frågan, huru­ vida yrkesmässig trafik skall anses föreligga eller icke. En rent tillfällig körning, som icke antyder försök att systematiskt utnyttja bilen för förvärvs- ändamål, bör på grund härav liksom hittills icke vara hänförlig till yrkes­ mässig trafik, även örn ersättning för densamma utgått. Däremot kan jag för min del icke finna någon avgörande betydelse böra i och för sig tilläggas ersättningens storlek i förhållande till driftkostnaden. Frånsett att det kan vara ovisst, huruvida med driftkostnad bör förstås såväl fasta som föränder­ liga kostnader och att beräknandet av de förras andel i en enstaka trafik­ prestation är praktiskt sett omöjligt, föreligger enligt min mening otvivelak­ tigt yrkesmässig trafik även i sådana fall, då exempelvis en person, i syfte att minska kostnaderna för en sin privatbil, mot ersättning, som understiger driftkostnaden, systematiskt medtager passagerare eller gods för andras räk­ ning i bilen. Avgörande synes i stället, såsom nyss framhållits, böra vara den omfattning, i vilken automobilen ställes till förfogande och huruvida densamma därigenom kan anses systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål.

Då denna princip synes vara tillräckligt tydligt uttryckt i den hittills gäl­ lande definitionen på yrkesmässig trafik och därpå grundad rättspraxis, har jag icke funnit skäl föreligga att i denna del frångå nämnda definition.

Ifrågasatta undantag från förordningens tillämplighetsområde.

2

§•

A. Vissa transporter av eller för offentlig myndighet eller för vissa

trängande behov. (2 g p. 1).

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 92—94.)

I trafikutredningens betänkande framhålles, att tvekan för närvarande räder, huruvida och i vad mån transporter, som offentlig myndighet utför eller låter utföra — exempelvis för transport av sjuka — täckas eller böra täckas av begreppet yrkesmässig trafik. För egen del anför utredningen härom följande.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Det torde väl få anses vara en tämligen allmän uppfattning, att de

transporter, som av det allmänna utföras för att tillvarataga offentliga

ordnings-, säkerhets- och hälsovårdsintressen, icke lämpligen böra regle­

ras av lagstiftningen örn den yrkesmässiga trafiken. Det kan emellertid

tänkas, att i vissa fall transporter, som tjäna dylika intressen, anordnas

av enskilda personer och således ej å tjänstens vägnar.

I den mån sådana körningar föranledas av ett trängande behov, torde

gällande rättsregler om nödsituationer medföra, att transporterna, även örn

de ej särskilt undantagits, icke betraktas såsom rättsstridiga.

Enligt trafikutredningens uppfattning kan emellertid ett stadgande i

ifrågavarande ämne anses motiverat för den yrkesmässiga trafikens det.

Utredningen har därför ansett sig böra från den föreslagna förordningens

tillämpning undantagna transporter med ambulansbil eller med motorfor­

don, som användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av

olycksfall eller för brandväsendets räkning vid eldfara eller av polisman

eller tullman i brådskande tjänsteutövning eller av läkare eller veterinär

vid brådskande sjukdomsfall eller i andra därmed jämförliga trängande

fall. Med sistnämnda uttryck förstås exempelvis den situationen, att en

barnmorska nödgas i anledning av en förlossning använda en privatbil mot

ersättning.

Detta stadgande har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med fö­

reskrifterna i 6 § 1 morn., 12 § 4 morn., 24 § 3 mom. och 25 § i 1936 års

vägtrafikstadga, varigenom undantag från stadgans tillämpning gjorts för

körningar av viss brådskande beskaffenhet.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Av den föreslagna bestämmelsen fram­

går ej, örn undantagsbestämmelsen är tillämplig även då en privat person

vid sjukdom eller olycksfall snabbt måste transporteras till läkare eller sjuk­

hus och omedelbar tillgång till trafikbil saknas. Denna fråga har en sär­

skild betydelse för nämnda glest bebyggda län.

Stockholms läns förenade trafikbilägare och Uppsala läns trafikbilägare-

organisation: Till den föreslagna bestämmelsen bör tilläggas: »därest icke

utan påtaglig olägenhet trafikbil för personbefordran kan för ändamålet an­

litas.»

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den föreslagna undantagsbestämmelsen om­

fattar även bärgningsbilar. Dessa hava hittills alltid ansetts böra behandlas

såsom fordon i yrkesmässig trafik, och någon anledning till ändring här­

utinnan föreligger icke.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Undantag bör ske jämväl för forsling

av sopor och avfall med bil, tillhörig kommunalt renhållningsverk.

Kronobergs trafikbilägareförening: Undantagen böra strykas. Skulle så

icke kunna ske, ifrågasättes anmälningsskyldighet.

B. Vissa transporter för postverkets räkning.

Under erinran att generalpoststyrelsen påyrkat, att bestämmelserna örn

yrkesmässig trafik icke måtte tillämpas på av postverket förhyrd bil, som

uteslutande användes i posttransporter, har trafikutredningen framhållit.

afl de transporter, som verkställas på uppdrag av affärsdrivande verk och

därmed jämställda, i princip borde falla in under begreppet yrkesmässig

trafik. Därest behov av dylika transporter förelåge samt desamma lämpli­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

41

gen ej kunde ombesörjas av tillgängliga tillståndsinnehavare, komme de till-

ståndsgivande myndigheterna givetvis ej att vägra tillstånd för ifrågava­

rande körningar, varvid tillståndet lämpligen ej borde givas vidare innehåll

än vad transporternas natur krävde. Utredningen har därför icke före­

slagit något undantag för omförmälda slag av transporter. Däremot fram­

håller utredningen att, därest särskilda förhållanden skulle påkalla undan­

tag för vissa körningar, som utföras av eller på uppdrag av offentlig myn­

dighet, kan Kungl. Maj:t i administrativ ordning med stöd av § 45 i ut­

redningens förslag besluta, att ifrågavarande transporter helt eller i vissa

hänseenden icke skola underkastas de rättsregler, som gälla för den yrkes­

mässiga trafiken i allmänhet. Detta stadgande i g 45 bör dock enligt ut­

redningens mening tillämpas med den största försiktighet.

Över förslaget avgivna yttranden.

Utredningens förslag i denna del har föranlett följande yttranden.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation: Det är oundvikligen nödvändigt,

att de undantag, som tillämpats för av postverket och statens järnvägar ut­

övad biltrafik, upphävas.

Generalpoststyrelsen påyrkar bestämt, att såsom undantagsbestämmelse

måtte upptagas en punkt av följande lydelse: »transporter uteslutande av

post för postverkets räkning», samt anför till stöd härför följande.

Linjetrafikbilarna äro sällan användbara, då det gäller utförande av s. k.

åkande lanlbrevbäring, d. v. s. då förarna hava till åliggande att till allmän­

heten utlämna och från allmänheten till befordran mottaga postförsändelser

av varjehanda slag. Även tillfälliga posttransporter för postverkets räkning

äro understundom erforderliga. Därest för körslor av ifrågavarande slag

skulle erfordras trafiktillstånd, komme detta att väsentligt försvåra postver­

kets strävanden att rationellt och ekonomiskt ordna postbefordringen på

landsbygden. Möjligheterna att åstadkomma förbättrade postförbindelser

skulle i många fall bliva beroende av de tillståndsgivande myndigheterna,

vilket torde få anses olämpligt, då dessa myndigheter helt naturligt icke kun­

na vara insatta i postbefordringsfrågor, och då styrelsen är den statliga

myndighet, som bär ansvaret för att postbefordringen ordnas på ändamåls­

enligt sätt. Visserligen har trafikutredningen uttalat, att därest behov av

sådana biltransporter, varom bär är fråga, föreligger samt desamma lämp­

ligen ej kunna ombesörjas av tillgängliga tillståndsinnehavare, de lillstånds-

givande myndigheterna givetvis ej komma att vägra tillstånd för ifrågava­

rande körningar, men delta uttalande utgör dock icke någon garanti för all

sagda myndigheter alltid komma att tillmötesgå postverkets önskemål örn

trafiktillstånd. Skulle emellertid så vara förhållandet, blir tillståndsgivning

en, när fråga är örn transport uteslutande av post för postverkets räkning, en

tom formalitet, som endast förtvnger arbetet för såväl de tillståndsgivande

myndigheterna som för postverket. Det synes generalpoststyrelsen fullkom­

ligt orimligt, att allmänheten under långa tider skall nödgas underkasta sig

olägenheten av försämrade postlörbindelser endast därför alt trafiktillstånd

måste avvaktas för postens lämpliga transporterande. I flera länder, exem

pelvis Finland, hava också från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik un

dantagits posttransporter. Goda postförbindelser för allmänheten torde varu

av minst lika stor betydelse som transporter av mjölk till mejeri eller n\

slaktdjur till slakteri.

42

Kung1. Maj.ts proposition nr 115.

C. Vissa av järnvägsförvaltning anordnade biltransporter.

Frågan huruvida järnvägsförvaltning borde tillerkännas rätt att utan sär­ skilt trafiktillstånd anordna godstransporter med automobil för ersättande eller till kompletterande av med järnväg utförd godstransport har under se­ nare års utredningsarbete flera gånger varit föremål för prövning.

Majoriteten av 1936 års trafiksakkunniga föreslog, att i förordningen örn yrkesmässig trafik skulle upptagas en bestämmelse av i huvudsak följande innehåll.

Utan hinder av vad om yrkesmässig trafik är i denna förordning stadgat må automobil av järnvägsförvaltning användas i närgodslinjetrafik mellan järnvägens stationer till fullgörande av befordringsskyldighet, som enligt gällande järnvägstrafikstadga åligger förvaltningen.

Såsom skäl härför anfördes bland annat (sid. 51): Enligt järnvägstrafikstadgan äro järnvägarna skyldiga att i alla stations- lörbindelser verkställa de mest skilda slag av transporter. Det kan då in­ träffa, att man å viss sträcka vid visst tillfälle icke har större godsmängd, som kräver omedelbar befordran, än vad som motsvarar en eller annan bil­ last. Det kan vid sådant förhållande medföra stor besparing att ersätta vis­ sa godstågsförbindelser med bilturer. Angelägenheten av att för järnvägar­ na underlätta möjligheten att ersätta oekonomiska järnvägstransporter med biltransporter har på grund härav från skilda håll och vid flera olika till­ fällen framhållits.

Oftast torde väl för ifrågavarande ändamål ett utnyttjande av yrkesbilar vara för järnvägarna mera lönande än användning av egna bilar, men detta kan icke alltid antagas vara förhållandet. Det har därför synts riktigt, att järnvägsförvaltningarna för att ombesörja en trafik, som ligger under järn­ vägstrafikstadgans reglering, kunna utan särskilt tillstånd tillgodogöra sig omförmälda medel till förbättrad ekonomi.

Två av de sakkunniga ansågo den av majoriteten föreslagna undantags­ bestämmelsen ej påkallad.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag ansåg (sid. 85) sig departe­ mentschefen icke kunna förorda majoritetens förslag, då skälig anledning torde saknas att antaga, att järnvägsförvaltning skulle, efter därom gjord ansökning, förvägras tillstånd till bedrivande av närgodslinjetrafik för nu ifrågavarande ändamål och då jämväl det av majoriteten framlagda försla­ get skulle medföra vissa konsekvenser, som vore svåra att överblicka, såsom t. ex. rätt att i sådan trafik, som av majoriteten åsyftades, använda auto- inobiler, utan att dessa godkänts för ändamålet i den ordning, som eljest gällde beträffande yrkesmässig trafik.

1932 års traftkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning anför i denna del: Vad utredningen anfört be träffande rätt för generalpoststyrelsen att anordna posttransporter med auto­ mobil gäller även beträffande rätt för järnvägar att anordna transporter av nu ifrågavarande slag. Utredningen har alltså — under hänvisning till att

Kungl. Majit med stöd av 35 § skulle kunna besluta, att ifrågavarande trans­ porter helt eller delvis icke skola underkastas de rättsregler, som gälla för

Kunni. Maj.ts proposition nr 115.

4

0

O

den yrkesmässiga trafiken i allmänhet — icke funnit skäl att förorda, att

ifrågavarande slag av utav järnvägsförvaltningarna anordnade biltranspor­

ter skulle redan i författningen genom en särskild författningsbestämmelse

undantagas från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig trafik.

Yttranden över utredningens förslag.

Utredningens förslag i nu ifrågavarande del har föranlett erinringar från

såväl järnvägsstgrelsen som svenska jcirnvägsföreningen, vilka hemställa,

att ifrågavarande av järnvägsförvaltning anordnade transporter måtte undan­

tagas från bestämmelserna om yrkesmässig trafik.

Järnvägsföreningen anför huvudsakligen: Utredningen har rekommende­

rat, att järnvägarnas egna biltransporter, såväl sådana vilka i rationaliserings-

syfte ersätta tåg, som sådana som avse hemforsling av järnvägsgods jämlikt

trafikstadgan § 75 från bestämmelsestationen till mottagaren, skola i första

liand ombesörjas av järnvägarnas konkurrenter. Att i samband härmed tala

om likaställande i konkurrensmöjligheter torde icke vara berättigat. Samti­

digt som lastbilarna ensamma råda över den med järnvägarna konkurrerande

landsvägstransporten, få de möjlighet att bestämma över en delfrakt i järn­

vägarnas genom kombination av lastbilstransport och järnvägstransport ord­

nade dörr-till-dörr-trafik. Rättvisan kräver, alt järnvägarna befrias från

denna den yrkesmässiga lastbilstrafikens bestämmande över deras frakt­

bildning, och av detta skäl bör järnvägarnas egen lastbilstrafik undantagas

från förordningen örn yrkesmässig trafik.

Järnvägsstgrelsen anför: En bestämmelse av samma innehåll som i den

finländska förordningen av den 30 december 1937 örn trafik med motor­

fordon (se nedan), enligt vilken statsjärnvägarna må utan särskilt till­

stånd använda bil för befordran av vissa järnvägsförsändelser, kräves jäm­

väl för vårt lands del, för såvitt en önskvärd utvidgning av landets för­

bindelsenät skall kunna inom rimlig tid åvägabringas. Det rationella måste

vara, att statens järnvägar tillåtas utveckla sig till en allmän institution för

planmässig befordran av resande och gods med användande av för värjo

fall lämpligaste transportsätt, en omvandling, som också redan är ett stycke

på väg i och med viss biltrafiks anknytning till järnvägarna. — Bestäm­

mande för denna utvecklingsram bör vara allenast samhällets behov av

effektiva och billiga befordringslägenheter.

Trafikutredningens argumentering beträffande förevarande fråga, kan

styrelsen icke finna bärande. Det gäller här transportprestationer, som till

sin huvudpart falla under järnvägsfrafikstadgan; de särskilda regleringsbe-

stämmelser, som eventuellt kunna krävas, böra följaktligen stå i samklang

med denna stadga. Rationellt synes vid sådant förhållande vara, att låta

förevarande författning avse endast den yrkesmässiga trafik, för vilken ingen

annan reglering finnes.

Järnvägsstyrelsen vågar icke hysa någon absolut tillit till den av trafik-

utredningen uttalade meningen örn möjligheten för en järnvägsförvaltning

att för angivna fall erhålla ett sökt trafiktillstånd. Både inom statens järn­

vägars egen rörelse och vid enskilda järnvägar inträffade fall ha nämligen

visat, att vederbörande myndigheter visat ringa förståelse för järnvägarnas

önskemål i berörda avseende. Härigenom lia järnvägarna hänvisats till att

tor berörda transporter anlita sina konkurrenter. Genom dessas inträdande

såsom medbestämmande i den samlade fraktavgiften vid dörr-till-dörr-tra-

liken har järnvägens möjlighet att tävla med den direkta biltrafiken be­

skurits.

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Järnvägsstyrelsen hemställer, att i förordningens § 1 måtte utsägas, att

från tillämpningen av förordningen skola undantagas transporter, vilka järn-

vägsförvaltning till fullgörande av befordringsskyldighet enligt järnvägstra­

fikstadgan utför mellan järnvägens stationer ävensom avhämtning och hem

forsling till trafikant av järnvägsgods.

Utländsk rätt.

Det må anmärkas, att i vissa utländska författningar undantagsbestäm­

melser i nu ifrågavarande syfte meddelats.

Enligt den finska förordningen den 30 december 1937 örn trafik med

motorfordon äger postverket rätt att utan tillstånd använda bil för be­

fordran av gods. Likaså äro stats järn vägarna berättigade att utan till­

stånd använda bil för befordran av järnvägsförsändelser från bestämmelse­

station till mottagare och från avsändare till järnvägsstation eller för ali

ersätta sådana tågturer å viss bandel, som det icke lönar sig att upprätt­

hålla.

Enligt den tyska lagen om personbefordran till lands den 4 december

1934 § 14 behöva den tyska riksposten och den tyska riksbanan icke sär­

skilt tillstånd till inrättande av linjetrafik och viss beställningstrafik för

personbefordran. Ej heller behöver tyska riksbanan särskilt tillstånd en­

ligt lagen om fjärrgodstrafik med motorfordon den 26 juni 1935 för be­

drivande av fjärrgodstrafik med egna automobiler. För i dylik trafik ut­

förda transporter skall emellertid ersättning utgå enligt de för fjärrtrafiken

i övrigt gällande läxor.

D. Vissa med sjötransporter kombinerade biltransporter.

I huvudsak samma ståndpunkt som järnvägarna beträffande kombine­

rade järnvägs- och biltransporter intager Sveriges allmänna sjöfartsförening

beträffande biltransporter kombinerade med sjötransporter.

Föreningen framhåller, att det är av synnerlig vikt, att några svårigheter

icke uppställas för redarna att fullfölja en rationalisering av sin transport-

verksamhet genom en utbyggnad under enhetlig regi av förekommande sjö­

nell biltransporter. Denna synpunkt har enligt föreningens uppfattning icke

vunnit tillräckligt beaktande i det förevarande förslaget. Föreningen yrkar

därför på en omredigering, som bättre tillgodoser nämnda synpunkt.

E. Vissa transporter i övrigt.

I vissa av de över utredningens förslag avgivna utlåtandena har ifråga­

satts, att särskilda slag av transporter — utöver nedan omförmälda, under

särskild rubrik behandlade transporter av mjölk och mjölkprodukter m. m.

— skulle undantagas från tillämpningen av bestämmelserna örn yrkesmässig

trafik.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser forsling av sopor och avfall mell

bil, tillhörig kommunalt renhållningsverk, böra undantagas.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län förorda, att förord­

ningen icke tillämpas på liktransporter, enär fråga därvid icke är örn be­

fordran av personer eller gods i egentlig mening.

Kunni. Maj:ts proposition nr 115.

45

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, alt bland undantagen från

förordningens tillämpning bör även angivas det fall, att bil jämte förare

tillhandahålles för utförande av snöplogning, sladdning eller liknande väg­

arbete, under vilket inga transporter utföras, och där bilen således är att

betrakta såsom vägmaskin.

departementschefen.

De av trafikutredningen föreslagna undantagsbestämmelserna i § 1 punkt

1) av utredningens förslag äro närmast föranledda av den formulering, som

utredningen givit åt begreppet yrkesmässig trafik. Om emellertid, såsom

ovan förordats, den ursprungliga definitionen bibehålies, minskas onekligen

behovet av undantagsbestämmelser av nu ifrågasatt innehåll. Det slag av

transporter, som avses under nämnda punkt, torde nämligen, därest de icke

utföras med för ändamålet särskilt byggda eller eljest i yrkesmässig trafik

använda bilar, så sällan utföras mot ersättning med privatbilar, att trans­

porten redan på grund av sin tillfälliga karaktär icke torde anses såsom

yrkesmässig. Ej heller lär hittills hava ifrågasatts, att en dylik med pri­

vatbil Utförd transport skulle anses hänförlig till yrkesmässig trafik. An­

norlunda kan dock saken ställa sig i fråga örn ambulansbilar eller jäm­

förliga av sjukhus eller andra offentliga institutioner innehavda bilar, som

mot ersättning regelbundet ställas till förfogande.

På grund av vad nu anförts har trafikutredningens förslag i nu ifråga­

varande del av mig upptagits med viss redaktionell jämkning.

Vad angår det ifrågasatta undantagandet av vissa med automobil ut­

förda posttransporter, må erinras, att enligt ett i utredningens betänkande

omnämnt rättsfall hava transporter, som för postverkets räkning skett för

ombesörjande av lantbrevbäring med automobil mot ersättning, icke ansetts

hänförliga till yrkesmässig trafik. Enligt 56 § i 1930 års motorf or donsf br­

ovning, som i nu förevarande del alltjämt gäller, må undantag i särskilt

hänseende från förordningen medgivas beträffande vissa motorfordon el­

ler motorredskap, och enligt § 45 i trafikutredningens nu förevarande för­

slag, i vilket i denna del icke ifrågasättes någon ändring, skulle Kungl.

Majit eller den myndighet, Kungl. Majit därtill förordnar, kunna beträf­

fande viss yrkesmässig trafik medgiva undantag i särskilt hänseende från

bestämmelserna i förordningen örn yrkesmässig trafik. Med stöd av om-

lörmälda, nu gällande bestämmelser har Kungl. Majit jämväl genom brev

ilen 29 januari 1937 (nr 38) medgivit undantag i vissa hänseenden från

gällande trafikförfattningar beträffande postverket tillhöriga motorfordon

m. m. och något hinder för att Kungl. Majit meddelar de ytterligare be­

stämmelser, som i detta avseende kunna anses erforderliga, synes ej före­

ligga. Under 20 § förordar jag ock föreskrift, enligt vilken i linjetrafik för

personbefordran gods må medföras för postverkets räkning allenast efter

anmälan till lillståndsgivande myndigheten. På grund härav finner jag be­

hovet av att, på sätl av generalpoststyrelsen ifrågasatts, redan i detta sam­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

manhang meddela bestämmelser, varigenom transporter för postverkets räk­ ning skulle helt falla utanför förordningens tillämplighetsområde, icke till­ räckligt ådagalagt.

Vad nu anförts torde i huvudsak gälla även beträffande det av järnvägs­ styrelsen och svenska järnvägsföreningen framförda förslaget om undan tagande av vissa med järnvägstransporter kombinerade biltransporter från vanliga bestämmelser örn yrkesmässig trafik. Härvid torde tillika böra be­ aktas, att en sådan undantagsbestämmelse rättvisligen icke torde kunna gälla allenast järnvägarna med förbigående av sjöfarten. Att åter ställa hela den biltrafik, som av järnvägs- eller sjöfartsföretag bedrives i kombi nation med järnvägs- eller ångbåtstransporter, utanför regleringen av den yrkesmässiga trafiken skulle knappast vara rättvist mot de enskilda trafik- utövarna, av vilka många driva motsvarande trafik, och det är icke osan nolikt, att en dylik anordning, varigenom en stor del av den i landet be­ drivna yrkesmässiga biltrafiken skulle falla utanför tillståndsgivningen, skulle på längre sikt visa sig medföra större nackdelar även för järnvägar och sjöfart än det nuvarande systemet. I detta sammanhang anser jag mig emellertid böra framhålla, att onödiga hinder enligt min mening icke böra läggas i vägen för järnvägar och sjöfart att på angivet sätt rationalisera sin rörelse och att, örn särskilt trafiktillstånd för ändamålet erfordras, så dant skäligen bör meddelas.

Vad angår övriga ovan omförmälda, i detta sammanhang ifrågasatta un dantag från förordningens tillämplighetsområde har jag funnit vissa skäl tala för att, i likhet med vad fallet är exempelvis i Tyskland undantaga transporter av lik från eljest gällande bestämmelser örn godsbefordran med automobil, för den händelse de verkställas med för ändamålet särskilt byggda och uteslutande för sådana transporter använda motorfordon. Då emellertid en praxis, enligt vilken tillstånd även för ombesörjandet av nämnda slag av transporter anses erforderligt, redan synes hava vunnit stadga, har jag icke funnit skäl att föreslå bestämmelser, som skulle innebära ändring häri.

Beträffande övriga ovan omförmälda förslag till undantagsbestämmelse] är jag för min del ense med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därom, att till yrkesmässig trafik icke bör hänföras sådana fall, där bil jämte förare tillhandahålles för utförande av snöplogning eller liknande vägarbeten utan att samtidigt användas för transportändamål. Lämpligen synes mig detta kunna komma till uttryck genom att definitionen på yrkesmässig trafik kompletteras med bestämmelse, som begränsar dylik trafik lill sådana fall. då automobil tillhandahålles för person- eller godsbefordran.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda förslaget, att forsling av sopor och avfall med bil, tillhörig kommunalt ren­ hållningsverk, bör undantagas från bestämmelserna om yrkesmässig trafik, torde enligt min mening någon bestämmelse i dylikt syfte icke vara erfor derlig. Sådana bilar, varom i angivna fall är fråga, ställas icke till för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

47

fogande för allmänheten utan förbli under vederbörande kommunala ren­

hållningsverks disposition och utföra transporter för dess räkning, även örn

transportgodset hämtas hos enskilda. Detta förfarande torde icke kunna

anses hänförligt till yrkesmässig trafik i högre grad än om exempelvis en

firma med egen bil låter avhämta uppköpt gods hos olika säljare. Såvitt

det är mig bekant, torde ej heller hittills i rättspraxis hava förekommit något

fall, på grund varav trafiktillstånd skulle anses erforderligt för nu ifråga­

varande ändamål.

P. Vissa transporter av mjölk och mjölkprodukter m. m. (2 § p. 2).

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 99—110.)

Jämlikt beslut vid 1936 års riksdag inflöt genom kungörelse den 30 juni

1936 (nr 448) en bestämmelse i 23 § 1930 års motorfordonsförordning av-

innebörd, att de särskilda bestämmelserna om yrkesmässig trafik icke skulle

äga tillämpning, »där automobil användes för transport uteslutande av-

mjölk, mjölkprodukter eller slaktdjur».

Trafikutredningens förslag.

Frågan om befogenheten av ifrågavarande bestämmelse har under för­

arbetena till trafikutredningens betänkande varit föremål för en utförlig

utredning, rörande vars närmare innehåll må hänvisas till betänkandet. För

egen del har utredningen ställt sig avvisande till framkomna förslag örn

bestämmelsens slopande eller om utvidgning av dess tillämpningsområde

till att avse även transporter av skogsprodukter, fisk m. m. Däremot har

utredningen ansett skäl tala för en jämkning av ifrågavarande undantags­

bestämmelse på det sätt, att från förordningens tillämpning undantagas

transporter uteslutande av mjölk och mjölkprodukter från mjölkproducent

till mejeri, återförsäljare eller förbrukare samt från mejeri till mjölkprodu­

cent ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri. I enlighet

härmed skulle undantagsbestämmelsen icke vidare gälla sådana körningar

från mejeri till återförsäljare, som mejeriet kan låta utföra, liksom ej hel­

ler transporter av slaktdjur från producent till uppköpare eller andra till

slakteri icke hänförliga mottagare.

Yttranden över trallkutredningeiis förslag.

I huvudsak samma meningsskiljaktigheter, som yppat sig under den tidi

gare utredningen, hava även framkommit i avgivna utlåtanden över trafik

utredningens nu ifrågavarande förslag. Till den del dessa yttranden avvika

från detta förslag, innebära de hemställan antingen örn fullständigt slopan­

de av ifrågavarande bestämmelse eller örn dess utvidgning lill att avse även

andra slag av transporter än de i utredningsförslaget angivna.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo-

För fullständigt slopande av ifrågavarande undantagsbestämmelse utta­ la sig bland annat olika organisationer av trafikbilägare, länsstyrelserna i

Uppsala, Gotlands, Värmlands och Örebro län. Därvid framhålles bland annat, att de intressen, som föranlett det nu gällande undantaget, kunde bättre tillgodoses genom en differentierad tillståndsgivning. Det finnes näm­ ligen anledning antaga, att lantbefolkningen är bättre betjänad av ett

tin­

städ till linjetrafik för befordran av — förutom mjölk och mjölkprodukter — smärre paket, ägg, trädgårdsprodukter o. dyl. till närliggande stad eller annat större samhälle samt vid återfärden befordran av redskap och andra förnödenheter, än möjlighet att utan särskilt tiillstånd få transportera en­ dast mjölk, mjölkprodukter och slaktdjur.

Även svenska järnvägs!öreningen och järnvägsstyrelsen uttala sig för slo­ pandet av bestämmelserna under framhållande bland annat, att de otvivel­ aktigt äro ägnade att bringa oreda i transportsystemet och hava givit upp­ hov till olaga trafik.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att utövare av sådan trafik, som av­ ses i undantagsbestämmelsen, böra åläggas anmälningsskyldighet, då känne­ dom om antalet dylika transporter torde vara av visst intresse såväl ur sta­ tistisk synpunkt som för bedömande av det lokala trafikbehovet.

För utvidgning av undantagsbestämmelsen uttala sig lantbruksstyrelsen, svenska ägghandelsförbundet, Sveriges skogsågareförbund och skogsägareföreningens riksförbund samt, i viss utsträckning, länsstyrelsen i Malmöhus län.

Lantbruksstyrelsen anser, att andra stycket bör erhålla följande lydelse: 2) dels transporter av mjölk, mjölkprodukter, slaktdjur, ägg och slakt- fjäderfä från producent till uppsamlings- eller förädlingsställe, återförsäljare eller förbrukare, dels ock transporter från sådant uppsamlings- eller för­ ädlingsställe, därest varan efter förädling av producenten återtagit».

Till stöd härför anför lantbruksstyrelsen, som jämväl överlämnat en av Svenska ägghandelsförbundet till styrelsen ingiven skrift, bland annat föl­ jande.

Liksom beträffande mjölk- och slaktdjur har distributionen av ägg alltmer överflyttats på jordbrukarnas sammanslutningar, vilket innebär, att äggen i stor utsträckning levereras till särskilda uppsamlingsställen, vilka ofta äro belägna vid eller inom mejerierna. Uppsamling av ägg kan därigenom för­ billigas. Transporterna till ägguppsamlingsställe, som icke är beläget i eller vid mejeri, äro i allt väsentligt av samma art som transporterna till ett mejeri och böra undantagas från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik. Ägg böra på grund härav hava samma förmånsställning som mjölk- och mjölkpro­ dukter. Även slaktfjäderfä anser styrelsen böra behandlas på samma sätt.

I svenska ägghandelsförbundets ovannämnda skrivelse framhålles, att den omständigheten att transporter av ägg icke för närvarande behandlas efter samma regler som mjölktransporter vållat betydande svårigheter, då i många fall sedan gammalt ägg transporteras samtidigt med mjölk. Hittills ha myn­ digheterna sett genom fingrarna med att så skett, men förbundet anser en ändring av gällande bestämmelser erforderlig i samband med en omarbet­ ning av övriga bestämmelser örn yrkesmässig trafik.

Kungl. Majlis proposition nr 115.

49

Sveriges skogsägareförbund åberopar sin i utredningens betänkande re­

fererade skrivelse (sid. 103) med hemställan att virkestransporter måtte stäl­

las utanför bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken.

Skogsägareföreningens riksförbund anser, att bestämmelserna örn virkes­

transporter för skogsbrukets del böra antingen helt skiljas från bestämmel­

serna om yrkesmässig trafik eller ock uppmjukas på sådant sätt, att tillstånd

till virkestransporter under viss tidsintervall med bilar, som eljest icke an­

vändas i yrkesmässig trafik, kan vid trängande behov utan tidsspillan er­

hållas.

Departementschefen.

Syftet med den nu gällande bestämmelsen, enligt vilken föreskrifterna an­

gående yrkesmässig trafik icke skola äga tillämpning, där automobil an­

vändes för transport uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller slaktdjur,

har varit att till gagn för såväl konsumenter som producenter söka under­

lätta omsättningen av de varuslag, varom i sammanhanget är fråga, av vilka

särskilt mjölk och mjölkprodukter erfordra på en gång snabba och billiga

transporter. För att en dylik bestämmelse skall vara av praktiskt värde,

måste förutsättas, att densamma har en relativt vidsträckt innebörd, så att

icke, till följd av att vissa delar av distributionen undantagas från eljest

medgivna lättnader, stockningar eller hinder däri uppstå. Alltför detalje­

rade föreskrifter kunna också förorsaka, att olika bestämmelser komma att

gälla för transporter, som i själva verket äro nära jämförbara, vilket ger

befogade anledningar till missnöje, och leder antingen till bestämmelsernas

åsidosättande eller till bestående praktiska olägenheter.

Vad nu närmast angår innehållet av de av trafikutredningen föreslagna

bestämmelserna beträffande transporter av mjölk och mjölkprodukter, mås­

te enligt min mening befaras, att desamma kunna förorsaka praktiska olä­

genheter av nyss angivet slag. Dessa bestämmelser innefatta icke sådana

transporter, som ske exempelvis från mejeri till mejeri, från mjölkuppsam-

lingsställe till mejeri eller transporter av mjölk till konsument vid återresa

från mejeri, vilka sistnämnda slag av transporter torde förekomma i täm­

ligen stor utsträckning.

Även svårigheterna för de myndigheter, som hava att övervaka tillämp­

ningen av bestämmelserna örn yrkesmässig trafik, att kontrollera huruvida

förekommande transporter av mjölk och mjölkprodukter äro av sådan be­

skaffenhet, som avses i den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen,

måste i detta sammanhang beaktas. Örn transport av mjölk sker under

sådana förhållanden, att tillstånd därtill rätteligen skulle enligt trafikutred-

ningens förslag krävas, torde detta ofta nog ske allenast såsom del av en i

övrigt fri mjölktransport. Det förefaller sannolikt, alt polis och åklagar­

myndigheter snart nog skulle resignera inför uppgiften att söka i dylika

fall utröna vad som kan vara tillåten eller icke tillåten transport. Den prak­

tiska verkan av bestämmelsen bleve sannolikt — huru densamma än i de­

taljer utformades — att, liksom vad nu är fallet, samtliga transporter ute-

11 i hang till riksdagens protokoll

läbo.

1 sami.

A'r

115.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

slutande av mjölk eller mjölkprodukter komme att verkställas utan att sär­

skilt tillstånd för ändamålet förvärvades.

Vid övervägandet av ovan angivna omständigheter har jag stannat för

den meningen, att en inskränkning, på sätt trafikutredningen föreslagit, i

nu gällande bestämmelser om rätt att utan särskilt tillstånd verkställa trans­

porter uteslutande av mjölk och mjölkprodukter skulle vara utan egentlig

praktisk nytta från den yrkesmässiga trafikens synpunkt sett men däremot

för konsumenter och producenter ofta nog föranleda praktiska olägenheter,

som skulle framkalla irritation och yrkanden på återgång till nu gällande

bestämmelser. På grund härav har jag ej funnit skäl att i detta avseende

föreslå någon ändring i sistnämnda bestämmelser.

I viss mån annorlunda ställer sig saken beträffande den av utredningen

föreslagna inskränkningen i fråga örn transport av slaktdjur. I likhet med

utredningen finner jag övervägande skäl tala för att undantaget i detta

avseende inskränkes till att avse dylika transporter till men icke från slak­

teri. Undanlag i fråga om sistnämnda slag av transporter torde icke vara

av praktisk betydelse. Erinras må även, att transporter till slakteri av

slaktdjur numera i regel torde ske med särskilda, slakterierna tillhöriga

bilar och att därför även den föreslagna undantagsbestämmelsen i denna

del icke har någon större betydelse från den yrkesmässiga trafikens syn­

punkt sett.

På sätt av lantbruksstyrelsen och svenska ägghandelsförbundet anförts,

sker numera uppsamling av ägg till stor del i huvudsak i samband med

mjölktransporterna. Av praktiska skäl torde därför transporter av ägg böra

behandlas enligt samma regler som mjölktransporter. En härav föranledd

jämkning i det av utredningen framlagda förslaget har vidtagits.

Vad angår övriga i detta sammanhang aktuella ändringsförslag, som i det

föregående ej särskilt berörts, har jag icke funnit desamma böra föranleda

ändring i det av trafikutredningen framlagda förslaget.

Dispositionen av inledande bestämmelser i förordningen om yrkes­

mässig trafik.

Det av trafikutredningen framlagda förslaget till lydelse av 1 § är ägnad

dels åt uppgiften att fastställa begreppet yrkesmässig trafik, dels ock åt att

angiva de särskilda slag av transporter, å vilka förordningen icke skall vara

att tillämpa. Ur redigeringssynpunkt synes det vara fördelaktigare att i en

särskild paragraf behandla förstnämnda begrepp och att därefter i en föl­

jande paragraf upptaga undantagsbestämmelserna, varvid tillika torde böra

angivas, att undantagen endast avse föreskrifterna örn yrkesmässig trafik

(icke exempelvis uthyrningsrörelse). Till den paragraf, som upptager un­

dantagen, torde därvid lämpligen böra överföras även första delen av 45 § i

utredningens förslag, enligt vilken undantag i särskilt hänseende från förord­

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå­

tti

ningens bestämmelser kan meddelas av Konungen eller den myndighet, Ko­ nungen därtill förordnar. Till 1 § torde böra fogas den i utredningens för­ slag under § 41 förekommande bestämmelsen, att vad om bil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i avseende å motor­ cykel och traktortåg. En omredigering av förordningens inledande före­ skrifter har skett i enlighet härmed.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

Inrättandet av ett centralt organ för handläggning av vissa frågor angående

yrkesmässig trafik.

3 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 110—121.)

Tidigare framlagda förslag.

Av samtliga de sakkunniga — 1932 och 1936 års trafikutredningar samt 1936 års trafiksakkunniga — som deltagit i det under senare år bedrivna ut­ redningsarbetet, har behovet av ett centralt organ för handläggning av vissa frågor rörande den yrkesmässiga biltrafiken med styrka framhållits.

1936 års trafiksakkunniga anförde härom bl. a. följande:

Den yrkesmässiga automobiltrafiken är det enda för näringslivet och all­ mänheten betydelsefulla kommunikationsmedel, som i statsförvaltningen icke företrädes av något centralt organ. Automobiltrafiken står i detta avseende tillbaka icke allenast för järnvägarna, vilka representeras av järnvägsstyrel­ sen samt, såvitt enskilda järnvägar angår, i viss mån av väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, utan även för sjöfarten, vilken företrädes av kommerskolle­ gium, och luftfarten, för vilken luftfartsmyndigheten utgör det centrala or­ ganet. Under den brådstörtade utveckling, som hittills ägt rum, måste det otvivelaktigt betecknas såsom en olägenhet, att ett organ med uppgift att kontinuerligt följa och genom lämpliga initiativ söka, i vad på statsförvalt­ ningen ankommer, befrämja dess sunda utveckling hittills saknats. Endast ofullständigt har denna brist kunnat ersättas av de åtgärder av huvudsakli­ gen författningsteknisk natur, som Kungl. Maj:t i detta avseende vidtagit, eller av de allmänna direktiv, som innefattats i betänkanden, avgivna av kommittéer, som under olika perioder sökt utforma riktlinjer för en kom­ mande utveckling.

Icke heller har bristen på ett centralt organ kunnat ersättas av de lokala myndigheter -—- länsstyrelserna och städernas polismyndigheter — på vilka tillämpningen av gällande bestämmelser örn yrkesmässig automobiltrafik närmast ankommit. Ärenden angående denna trafik hava för dessa myn­ digheter utgjort allenast en mindre del av det stora antal arbetsuppgifter, som ankomma på dem; och givetvis har det icke varit möjligt att bland så många myndigheter uppehålla den enhetlighet i uppfattning och rättstillämp­ ning, som erfordras för åstadkommande av ett ändamålsenligt ordnat tra­ fiksystem.

Såväl 1932 års trafikutredning som 1936 års trafiksakkunniga föreslogo för ifrågavarande ändamål inrättande av en central myndighet, benämnd vägtrafikmyndigheten.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

På denna myndighet skalle ankomma att dels verka för den yrkesmässiga biltrafikens ändamålsenliga ordnande och främja en sund utveckling därav, dels ock handhava ärenden angående särskilt fjärrgodslrafiken och fjärr- godslinjetrafiken samt i sistnämnda hänseenden meddela tillstånd till dylik trafik. Härtill skulle komma vissa ytterligare uppgifter, såsom förande av centralregister över samtliga i yrkesmässig trafik använda bilar i riket, upp­ rättande av förslag till taxor för fjärrtrafiken, vilka skulle fastställas av Kungl. Maj:t, ävensom till allmänna grunder för taxor för annan biltrafik, meddelande av bestämmelser örn driftstatistik m. m.

I fråga om vägtrafikmyndighetens organisatoriska ställning i statsförvalt­ ningen föreslog 1932 års trafikutredning, att vägtrafikmyndigheten skulle ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och organiseras som en särskild byrå med en byråchef som chef.

Härigenom skulle vägtrafikmyndigheten på ett enkelt och smidigt sätt och utan tidsödande remissförfarande kunna tillgodogöra sig den sakkunskap, som funnes inom nämnda ämbetsverk på ett flertal vägtrafikmyndigheten närstående områden, såsom bland annat beträffande vägarnas trafikkapa­ citet och bärighet och de enskilda järnvägarnas transportförmåga. Därjäm­ te kunde för vägtrafikmyndighetens lokala ämbetsuppgifter användas väg­ nell vattenbyggnadsstyrelsens lokala organ, vägingenjörerna, vilka syntes väl lämpade för nu ifrågavarande ändamål.

1936 års trafiksakkunniga kommo till den slutsatsen, att vägtrafikmyndig­ heten borde utgöra en av Kungl. Majit utsedd nämnd med tillhörande, å väg­ nell vattenbyggnadsstyrelsens stat upptagen förvaltningspersonal. Nämnden skulle bestå av en ordförande, vartill borde utses en högt kvalificerad äm- iietsman, samt högst fyra ledamöter, representerande sakkunskap och erfa­ renhet i trafikekonomiska frågor nied hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt näringslivets, som automobiltrafikens, järnvägarnas och sjöfar­ tens intressen. Till stöd härför anfördes av de sakkunniga huvudsakligen följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger för närvarande icke utan särskilda åtgärder de förutsättningar, som äro erforderliga för ifrågavarande uppgift. Styrelsen är huvudsakligen ett tekniskt verk, som har att övervaka byggande och underhåll av vägar, broar, hamnar, farleder och enskilda järnvägar. Däremot har styrelsen icke någon avsevärd befattning nied ärenden rörande driftekonomi och taxor; för enskilda järnvägar beredas taxeärenden av järn­ vägsstyrelsen, för hamnar och farleder av kommerskollegium och vissa fall av vattenfallsstyrelsen. Ej heller skulle denna brist kunna omedelbart fyl­ las därigenom att inom en nyupprättad byrå en eller ett par befattningsha­ vare tidigare haft att handlägga hithörande frågor.

Åtminstone under de första åren av vägtrafikmyndighetens verksamhet måste enligt de sakkunnigas mening vägtrafikmyndigheten i ledningen tillfö­ ras auktoritativ praktisk erfarenhet örn de viktiga frågor, som skola ankom­ ma på dess avgörande, genom representanter för näringslivet och för berör­ da trafikintressen.

För detta ändamål erbjuda sig huvudsakligen två olika utvägar, nämligen antingen att inom verket inrätta särskilda fullmäktige, avsedda att jämte styrelsen i övrigt deltaga i avgörandet av vissa frågor, på sätt för närvaran­ de är fallet inom exempelvis generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen — i

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

53

vattenfallsstyrelsen genom sakkunniga styrelseledamöter — eller att vid si­ dan av men förvaltningsmässigt inordnad i väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen ställa en särskild nämnd, ungefär på samma, sätt som nu är fallet beträf­ fande den verkställande förvaltningen för statens oell de enskilda järnvägar­ nas godssamtrafik. För denna förvaltning, med en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande jämte representanter såväl för statens som för de enskilda järn­ vägarna, tillhandahåller järnvägsstyrelsen kanslipersonal och lokaler samt påför förvaltningen därav föranledda kostnader. Därest en motsvarande organisation i förevarande fall komme till stånd, skulle beredning och före­ dragning av ärenden sålunda ske av tjänstemän hos väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, vilka avdelades för tjänstgöring hos vägtrafikmyndigheten och avlönades av medel, som anslagits för dess verksamhet.

Vid ett val mellan dessa båda förvaltningsformer måste enligt de sakkun­ nigas mening beaktas svårigheten för verkets chef att under en period, då dess arbetsuppgifter befinna sig i stark tillväxt, framträdande jämväl genom inrättandet inom styrelsen av en teknisk vägtrafikbyrå och en luftfartsavdel- ning,-övertaga och bemästra vägtrafikmyndighetens ej minst under de första åren synnerligen omfattande och krävande uppgifter. Angeläget är som nämnt också under rådande förhållanden att efter allsidig sakkunnig pröv­ ning vägtrafikmyndighetens avgöranden från början tillvinna sig respekt från därav berörda kommunikationsföretag samt från länsstyrelserna och allmänheten. Dessa omständigheter synas de sakkunniga tala för att det senare alternativet, eller myndighetens organiserande tillsvidare såsom en särskild nämnd vid sidan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är att före­ draga. Ur kostnadssynpunkt blir skillnaden icke betydande, då i sistnämnda fall kostnaden ökas allenast med erforderligt arvode åt ordföranden. För denna jämförelsevis ringa kostnad kan emellertid vinnas en ur olika syn­ punkter avsevärt bättre arbetseffekt, än vad som skulle bliva möjligt, örn en fullmäktigeinstitution anlitas, och även praktiskt-ekonomiska synpunkter synas därför tala till förmån för en organisation på basis av nämndprin­ cipen.

I proposition nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i § 3 stadgandet, att det — jämte den tillsyn över den yrkesmässiga trafiken, som enligt § 2 ålåge länsstyrelserna — ankomme på en därför särskilt inrättad central myndig­ het — vägtrafikmyndigheten — att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling därav. I fråga örn vägtrafikmyndighetens verksamhet skulle Konungen meddela närmare föreskrifter.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bland annat (sid. 64 och 65):

Såsom 1936 års trafiksakkunniga framhållit har för den för samhällslivet så viktiga yrkesmässiga automobiltrafiken sedan åtskillig tid tillbaka före- funnits behov av ett speciellt centralt organ inom statsförvaltningen. Med den på senare tiden oerhört starka utvecklingen på ifrågavarande område har detta behov allt mera framträtt. Därest den i mångå avseenden in­ gripande nyordning inom den yrkesmässiga automobiltrafiken, som mina förslag innebära, kommer till genomförande, lärer med inrättandet av ett centralt statsorgan icke längre utan avsevärd olägenhet anstå. Jag anser mig därför böra Förorda, all för ändamålet inrättas en central statlig myn­ dighet, vilken lämpligen torde höra benämnas vägtrafikmyndigheten.

Den frågan uppställer sig då, på vilket sätt detta centrala organ lämp-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå­

ngen bör organisatoriskt inpassas i statsförvaltningen ... Den mest ända­ målsenliga organisationen synes . . då i varje fall åtminstone för närva­ rande en så stor administrativ apparat som ett särskilt ämbetsverk icke lärer böra ifrågakomma, vara att inrätta en särskild nämnd. Därest denna nämnd erhåller sammansättning och arbetsbiträde i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1936 års trafiksakkunniga föreslagit, torde, så vitt nu kan bedö­ mas, grundad anledning föreligga att antaga, att den blivande vägtrafik­ myndighetens viktiga verksamhet kommer att fullgöras på bästa möjliga sätt ur synpunkten av såväl effektivitet som erforderlig auktoritet. Jag fin­ ner mig därför böra tillstyrka, att vägtrafikmyndigheten tills vidare på nyss angivna sätt organiseras såsom en dylik nämnd.

Riksdagen tog ej ställning till frågan örn inrättandet av en central myn­ dighet.

1986 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning framhåller, att utredningen kan i fråga om be­ hovet av ett centralt organ för den yrkesmässiga trafiken instämma i 1936 års trafiksakkunnigas ovan återgivna uttalanden. Enligt utredningens me­ ning kan ett dylikt organ icke längre lämpligen undvaras. Trafikutredning­ en betraktar tillsättandet av en dylik myndighet såsom en kärnpunkt i sitt förslag.

Trafikutredningen erinrar i korthet om de arbetsuppgifter, som enligt ut­ redningens föreslag skulle anförtros ett centralt organ. Enligt utredningens förslag skulle det ankomma på detta organ bland annat

a) att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga tra­ fiken och främja en sund utveckling av densamma (§ 2), varvid myndig­ heten tillerkänts rätt att draga länsstyrelsernas beslut enligt förordningen under Kungl. Maj:ts prövning (§ 39),

b) att meddela tillstånd till linjetrafik för godsbefordran (§ 4),

c) att indela riket i trafikområden (lokalområden) för beställningstrafi- ken för godsbefordran (§ 13),

d) att föra register rörande linjetrafik för godsbefordran och transport­ förmedling (§§ 16 och 33),

e) att förordna om anslutning till någon av det centrala organet godkänd förening av utövare av yrkesmässig trafik för upprättande av beställnings- kontor m. m. samt att öva uppsikt över dylik förening (§ 24),

f) att förordna om begränsning eller utvidgning av eljest stadgad maximi- arbetstid m. m. (§ 28),

g) att bestämma taxa för linjetrafik för godsbefordran och transportför­ medling samt fastställa allmänna grunder för uppställning av taxor (§§ 29 och 33),

h) att meddela bestämmelser om skyldighet att föra driftstatistik eller anteckningar beträffande yrkesmässig trafik, uthyrningsrörelse och trans­ portförmedling (§§ 31—33) samt

i) att meddela tillstånd till transportförmedling (§ 33).

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö­

rn

Biltrafiknämndens sammansättning.

I fråga om det centrala organets organisatoriska ställning har 1936 års tra­ fikutredning i likhet med 1936 års trafiksakkunniga kommit till den uppfatt­ ningen, att denna myndighet — åtminstone till en början — lämpligen bör organiseras såsom en nämnd, utsedd av Kungl. Majit, med förvaltningsper­ sonal å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat. Sedan några års erfarenhe­ ter av myndighetens verksamhet vunnits, torde man äga goda hållpunkter för bedömande av frågan, huruvida myndigheten bör bestå såsom nämnd el­ ler ombildas till ämbetsverk eller ingå såsom del av något ämbetsverk.

Vad angår det nya organets benämning har trafikutredningen ansett sig ej kunna förorda det förut föreslagna namnet »vägtrafikmyndigheten», utan fö­ reslår namnet »statens biltrafiknämnd», vilket givetvis i allmänhet skulle för­ kortas till »biltrafiknämnden».

I fråga örn biltrafiknämndens sammansättning har trafikutredningen i princip samma uppfattning som 1936 års trafiksakkunniga, nämligen att i det centrala organet bör finnas representerad sakkunskap och erfarenhet i trafikekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt nä­ ringslivets, som biltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen. Genom uppställandet av ett dylikt krav skapas vissa garantier för ett allsidigt bedö­ mande av de frågor, som falla under biltrafiknämndens prövning.

Till ordförande bör enligt utredningens mening utses en högt kvalificerad ämbetsman med utpräglat praktisk blick samt med god kännedom om den yrkesmässiga trafiken. Antalet ledamöter — ordföranden inberäknad — fö­ reslår utredningen till minst fem och högst sju.

Enligt utredningens mening böra de huvudsakliga föreskrifterna om bil­ trafiknämndens sammansättning inskrivas i förordningen. Bestämmelser härom ha intagits i § 2 i utredningens förslag samt utformats i viss anslut­ ning till motsvarande stadganden rörande arbetsdomstolen och arbetsrådet.

Övriga erforderliga bestämmelser rörande biltrafiknämnden anser utred­ ningen böra meddelas av Konungen genom instruktion för nämnden.

Arvoden åt biltrafiknämndens ledamöter.

I det av 1936 års trafiksakkunniga framlagda förslaget räknades med ar­ vode till ordföranden med 6,000 kronor och för vardera av fyra ledamöter med 4,000 kronor eller tillhopa 22,000 kronor. För förvaltningspersonal be­ räknades, för personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 52,000 kronor samt för erforderlig extra arbetskraft bos länsstyrelserna 30,000 kronor. Sam­ manlagt skulle enligt delta förslag kostnaderna för vägtrafikmyndigheten under första verksamhetsåret bliva 104,000 kronor förutom dyrorts- och dyr- tidstillägg samt utgifter för resor och expenser. Då vägtrafikmyndigheten tillkomme enbart för reglerande av de problem, som föranleddes av den yr­ kesmässiga aulomobiltrafiken syntes enligt de sakkunnigas mening utgifter­ na för dess verksamhet skäligen kunna bestridas med automobilskattemedel.

1936 års trafikutredning framhåller i nu förevarande avseende, att enligt dess förslag skola något mindre omfattande arbetsuppgifter anförtros nämn­

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

den än vad de båda tidigare utredningarna föreslagit. Med hänsyn härtill och

då det huvudsakliga arbetet hos nämnden torde kunna utföras av förvalt­

ningspersonalen, anser utredningen någon nedskärning av de av 1936 års tra­

fiksakkunniga föreslagna arvodena kunna äga rum.

Enligt 1936 års trafikutrednings mening bör arvodessystemet — till skill­

nad från 1936 års trafiksakkunnigas förslag — utformas i nära överensstäm­

melse med vad i sådant hänseende gäller för annan ledamot än ordföranden

i arbetsdomstolen och arbetsrådet.

Ordföranden i biltrafiknämnden torde sannolikt komma att få en ganska

betydande arbetsbörda jämfört med de övriga ledamöterna. Hans verksam­

het torde ej komma att koncentreras till sammanträdena utan till väsentlig

del inriktas på ledningen av och samarbetet med förvaltningspersonalen. Det

synes därför rimligt, att ordföranden erhåller ett i förhållande till övriga le­

damöter tämligen högt arvode.

Enligt trafikutredningens mening kunna arvodena åt nämndens ordföran­

de och ledamöter lämpligen bestämmas på sätt nedan angives. Utredningen

räknar därvid med en nämnd örn sju personer.

Ordföranden:

3,000:-----h 40:— per sammanträdesdag för högst 50 dagar .. högst kr. 5,000: —

Ordförandens ställföreträdare:

2,000:-----h 30: — per sammanträdesdag för högst 50 dagar .. högst kr. 3,500: —

övriga fem ledamöter:

1,500:-----1- 20: — per sammanträdesdag för högst 50 dagar,

envar högst 2,500:—, tillhopa............................................ högst kr. 12,500: —

Högst kr. 21,000: —

Suppleanterna böra enligt utredningens mening åtnjuta ett årsarvode om

500 kronor jämte sammanträdesarvode enligt ovan angivna grunder. Detta

fasta årsarvode motiveras med att suppleanterna i avsevärd omfattning böra

följa biltrafiknämndens arbete. Då biltrafiknämnden sannolikt icke kom­

mer att behöva hålla sammanträden under mer än 50 dagar per år, skulle

sex suppleanter icke föranleda större förhöjning av de ovan nämnda kost­

naderna än 3,000 kronor.

De sammanlagda ersättningarna till en nämnd örn sju personer skulle så­

lunda bliva 24,000 kronor för år.

Därest nämnden skulle komma att bestå av fem ledamöter med fyra supp­

leanter, minskas kostnaderna enligt ovan angivna beräkningsgrunder med

6,000 kronor till högst 18,000 kronor per år.

Till dessa belopp komma utgifter för resor.

Biltrafiknämndens förvaltningspersonal.

Enligt det av 1932 års trafikutredning framlagda förslaget skulle vägtra-

likmyndigheten — organiserad såsom en särskild byrå i väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen med en byråchef som chef — i övrigt inrymma följande

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

57

förvaltningspersonal, nämligen en inspektör i lönegraden B 27, två byrå­ ingenjörer (B 21), en amanuens (B 15), ett kanslibiträde och ett skrivbi­ träde. Beträffande vägingenjörerna, vilkas omfattande arbetsbörda skulle genom deras nya uppgifter ytterligare ökas, borde beredas förstärkning av deras biträdande personal med 14 biträdande vägingenjörer och 2 väg- ingenjörsassistenter. Kostnaderna, vilka syntes böra bestridas av automo- bilskattemedel, beräknades uppgå till för byråpersonalen 52,000 kronor och för ytterligare biträden hos vägingenjörerna 98,000 kronor eller tillhopa 150,000 kronor jämte dyrorts- och dyrtidstillägg, vartill komme utgifter för resor och expenser.

1936 års trafikutredning anser nämnden böra erhålla förvaltningsperso­ nal hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsaklig anslutning till vad 1932 års trafikutredning föreslagit. 1936 års trafikutredning anför härom närmare.

Byråinspektören torde dock böra placeras i B 28 i stället för tidigare föreslagna B 27 och därvid komma i samma löneställning som järnvägsin- spektören och luftfartsinspektören hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt utredningens uppfattning har den tekniska sakkunskapen i de tidi­ gare föreslagen bereus väl stort utrymme. Trafikutredningen anser, att de båda föreslagna byråingenjörerna lämpligen böra utbytas mot en sekrete­ rare i lönegraden B 21.

Ifrågavarande kansli skulle sålunda förslagsvis få den personal, som fram­ går av nedanstående uppställning. Utredningen har från statskontoret in­ hämtat uppgifter om de årliga kostnaderna för dessa tjänstemän. Kostna­ derna avse lön med provisoriskt dyrortstillägg, provisorisk avlöningsför- stärkning samt dyrtidstillägg och hänföra sig till september 1938.

Personal.

Biltrafik nämndens kansli:

Årskostnad

byråchef (B 30) . .. byråinspektör (B 28) sekreterare (B 21) . amanuens (B 15) kanslibiträde (B 7) . skrivbiträde (B 2) .

............................. 12,252: — ............................. 11,292: — ............................ 7,908: — ............................ 5,436: — ............................ 3,726: — . 2,796: — Summa kronor 43,410: —

Härtill komma kostnader för expenser och resor. Denna personal och kostnaderna för densamma få anses motsvara det normala behovet. Då biltrafiknämndens arbetsbörda under dess första verk­ samhetsår torde komma att bliva särskilt betungande, synes extra förvalt­ ningspersonal under detta år behöva i viss utsträckning anlitas, varför ett anslag på förslagsvis 10,000 kronor torde böra beviljas för detta ändamål.

Vid personvalen bör givetvis tillses, att erforderlig juridisk, administra­ tiv, teknisk och ekonomisk erfarenhet tillföres biltrafiknämndens kansli. Av personalen torde åtminstone en tjänsteman — helst byråchefen — böra vara lagkunnig.

Hilt ra fik nämndens lokala arbetsuppgifter.

Såsom framgår av redogörelsen ovan ansåg 1932 års trafikutredning, att vägtrafikmyndigheten skulle för de lokala ämbetsuppgifterna använda väg-

58

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

ingenjörerna, vars biträdande personal till följd härav skulle förstärkas med 14 biträdande vägingenjörer och 2 vägingenjörsassistenter. Kostnaderna för de erforderliga biträdena beräknades till 98,000 kronor årligen. 1936 års trafiksakkunniga ansågo förslaget i denna del kunna i huvudsak anstå åtminstone under det första verksamhetsåret men föreslogo, att Kungl. Maj :t skulle få använda högst 30,000 kronor för av nu ifrågavarande anledning erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna.

Enligt 1936 års trafikutrednings mening torde det kunna ifrågasättas, huruvida vägingenjörerna hava erforderlig kompetens för de arbets­ uppgifter, varom här är fråga, eftersom deras utbildning och erfa­ renheter i övervägande grad hänför sig till vägtekniska frågor. Enligt utredningens uppfattning bör biltrafiknämnden för den lokala tillsynen kunna i stor utsträckning anlita länsstyrelser och polismyndigheter. Någon utbyggnad av vägingenjörsorganisationen anser utredningen icke vara på­ kallad i detta sammanhang.

Då emellertid länsstyrelserna vid den nya regleringens genomförande tor­ de komma att i betydande utsträckning tagas i anspråk för undersökningar och remissyttranden m. m., anser utredningen ett anslag å 30,000 kronor böra beviljas för erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna under bil­ trafiknämndens första verksamhetsår.

Huruvida länsstyrelserna i fortsättningen till följd av den nya trafik­ regleringen bliva i behov av ökade arbetskrafter anser utredningen svårt att i förväg överblicka. Enligt utredningens mening böra statsmakterna lämp­ ligen taga ställning till detta spörsmål från fall till fall.

Sammanfattning. I enlighet med trafikutredningens ovan refererade för­ slag skulle kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet bliva: för nämnden (7 ledamöter och 6 suppleanter) ................... för byråpersonalen ......................................................................

Summa kronor

högst 24,000: — c:a 43,500: — c:a 67,500: —

Till detta belopp skulle komma kostnader för resor, expenser m. m. Om nämnden komme att bestå av fem ledamöter och fyra suppleanter, skulle den ovan beräknade årskostnaden för nämnden minskas med 6,000 kronor.

Under biltrafiknämndens första verksamhetsår anser utredningen erford­ ras ytterligare medel, nämligen för extra arbetskraft å nämndens kansli 10,000 kronor och för extra arbetskraft hos länsstyrelserna 30,000 kronor eller sammanlagt 40,000 kronor.

Trafikutredningen har icke ansett sig böra taga ställning till frågan, hu­ ruvida automobilskattemedel böra användas för att bestrida kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Förslaget om inrättande av ett centralt organ för den yrkesmässiga bil­ trafiken med huvudsakligen de befogenheter, som angivas i trafikutred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

59

ningens ovan refererade förslag, Ilar tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de myndigheter och institutioner, som yttrat sig däröver. I huvudsakligen följande avseenden ha dock avvikande meningar anförts.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att behovet av en särskild orga­ nisation för hela riket uppenbarligen var mycket större enligt det av 1932 års trafikutredning framlagda förslaget, då det gällde fördelningen mellan närtrafik och fjärrtrafik, än enligt nu föreliggande förslaget, genom vilket statens biltrafiknämnd skulle erhålla ganska begränsade uppgifter. Här­ till kommer, att biltrafiknämnden beträffande kännedom örn de lokala för­ hållandena knappast torde undgå att stå långt efter länsstyrelserna och i verkligheten bero av deras utredningar. Innan man bestämmer sig för att in­ rätta biltrafiknämnden, bör resultatet av den nya lagstiftningen avvaktas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län kan icke tillstyrka inrättande av en bil- trafiknämnd med den organisation och uppgift, som i förslaget antydes.

Den centrala myndighet, som bör finnas för den yrkesmässiga biltrafiken, hör givas en sådan ställning, som motsvarar ett centralt ämbetsverks nied dess fasthet i organisation och dess ansvar. En dylik myndighet torde lämpligen kunna förläggas inom eller anknytas till redan befintligt ämbets­ verk, förslagsvis kommerskollegium.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån: Örn åtgärder utöver trafikutredningens för­ slag nu ej komma att vidtagas, avstyrkes bestämt inrättandet av en biltra­ fiknämnd med den sammansättning och de befogenheter, som trafikutred­ ningen föreslår. Nämndens sammansättning angives ganska svävande, men dess kärna kommer påtagligen att utgöras av den yrkesmässiga trafikens förtroendemän. Den sakkunskap, som yrkestrafikens män besitta, bör som rådgivande tagas i anspråk. Däremot synes det oriktigt att göra denna en­ sidigt inställda sakkunskap avgörande med åsidosättande av den svenska administrationens hävdvunna former. Den biltrafiknämnd, som nu föreslås, är något helt annat än den av 1932 års trafikutredning ursprungligen före­ slagna vägtrafikmyndigheten. Denna förutsattes arbeta självständigt eller som byrå i ett befintligt ämbetsverk, vilken även anförtroddes ett naturligt avgränsat arbetsområde i den föreslagna fjärrlastbilstrafiken. Biltrafik­ nämnden skall hos sig centralisera alla avgöranden rörande lastbilslinje- trafik däri inbegripet även de obetydligaste lokala linjer, den skall bestäm­ ma över länens indelning i lokala områden för beställningstrafik för gods­ befordran, den skall omhänderha det ytterst ömtåliga och sträng opartiskhet krävande uppdraget att besluta om tillståndshavares intvingande i vissa organisationer, den skall äga besvärsrätt över länsstyrelsernas alla beslut rörande den yrkesmässiga biltrafiken m. m. Sådana avgöranden lämpa sig emellertid ej för tillfälligt sammanträdande lekmannakommittéer, bur sak­ kunniga dessa än må vara, utan böra anförtros åt den yrkesmässiga admi­ nistrationen.

Biltrafiknämnden bör erhålla den utformning, som ursprungligen var tillämnad vägtrafikmyndigheten, och gärna med ett sakkunnigt råd vid sin sida. Vidare böra dess befogenheter begränsas till reglering av sådan lin- jegodstrafik, som sträcker sig utöver ett läns gränser ävensom transport­ förmedling, då denna i huvudsak torde avse fjärrtransporter.

Enligt förslaget ankommer det på biltrafiknämnden samt länsstyrelserna att ha hand om och främja den yrkesmässiga biltrafiken. I förslaget § 43 söker trafikutredningen skydda sig mot att länsstyrelsens tjänstemän på något siitt läro ekonomiskt intresserade av biltrafiken och vad därmed bär sammanhang. Men när det gäller den med långtgående befogenheter utrus­ tade biltrafiknämnden, gör man en dygd av att dess ledamöter äga de in­

60

Kuno!. Maj:ts proposition nr Ilo-

tressen, som äro en försyndelse, när de återfinnas hos länsstyrelsens tjänste­ män. I själva verket är trafikutredningens motivering och förslag ett det starkaste belägg för att även den yrkesmässiga biltrafikens ärenden böra handläggas i vanlig administrativ ordning. Vill man sedan underlätta de administrativa myndigheternas utredningar genom att anordna en särskild rådgivande nämnd — lämnande råd vars speciella sakkunnighet, men även intressebetoning är att beakta — är härom intet annat än gott att säga.

Beträffande biltrafiknämndens ordförande är det fråga örn ett arbete, som är eller närmar sig en heltidstjänst och detta skall betalas med »högst» 5,000 kronor. Resultatet härav måste bli att antingen lönen måste högst väsentligt höjas och därmed organisationen fördyras eller också att de högt ställda kvalitetskraven måste tummas på och därmed nämndens auk­ toritet, som mycket bygger på ordföranden, försvagas. Så värst mycket eller länge kan man väl ej bygga på den föreslagna, säregna bestämmelsen, att »örn ledamot eller ersättare åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva entledi­ gad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda». Ingen moti­ vering finnes för denna bestämmelse. Ej heller någon påföljd för under­ låtenhet att underkasta sig strafftjänstgöring, som åtminstone enligt författ­ ningen är utan tidsbegränsning.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län framhålla beträffande nämndens organisatoriska ställning huvudsakli­ gen, att densamma lämpligen icke bör organiseras som en fristående nämnd ulan ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderlig sakkunskap i fråga örn de intressen, som beröres av den yrkesmässiga trafiken, bör där­ vid ställas till förfogande eventuellt i form av särskilda fullmäktige, av­ sedda att jämte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i övrigt deltaga i avgö­ randet av vissa frågor. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillägger, att man, därest till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — eventuellt utökad med särskilda adjungerade ledamöter — får tjänstgöra som centralmyndig­ het för den yrkesmässiga biltrafiken, efter några års erfarenhet skulle bättre kunna bedöma frågan, örn centralmyndigheten hör utbrytas till ett särskilt ämbetsverk eller utgöras av en nämnd. Örn emellertid en särskild biltrafik­ nämnd lin anses böra tillsättas, synes den tilltänkta sammansättningen av nämnden medföra, att denna komme i alltför hög grad domineras av tra­ fikföretagsintressena. Det borde därför tillses, örn icke allmänhetens eller trafikanternas intressen kunde bättre tillgodoses.

Industriförbundet: Trafikutredningen har icke givit övertygande skäl för att den föreslagna biltrafiknämnden skulle kunna handhava sina vittgående unogifter på ett ur det allmännas synpunkt mera tillfredsställande sätt, än örn arbetet omhändertoges av opartiska ämbetsmän i vanlig administrativ ordning, t. ex. inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest vid dess sida såsom konsultativt organ ställdes ett trafikråd av ungefärligen den samman­ sättning, som tänkts för biltrafiknämnden. Örn denna myndighet likväl skulle tillskapas i huvudsaklig anslutning till förslaget, blir det av särskild betydelse, att nämnden får en sådan sammansättning, att garanti vinnes mot ensidighet eller partiskhet i dess verksamhet. För detta ändamål måste hl. a. trafikanterna få en lika stark representation i nämnden som trafikutövarna.

Endast en så organiserad nämnd torde vara skickad att skapa nödig auk­ toritet kring sin verksamhet och alt fatta sina beslut under tillbörligt hän­ synstagande till alla parters intressen.

Vad särskilt angår frågan örn nämndens sammansättning hava bland an­ nat följande synpunkter framförts. Flertalet handelskammare, liksom gross-

Kungl. May.ts proposition nr 115.

61

handelsförbundet och kommerskollegium framhålla, att större garantier

måste skapas för, att näringslivets intressen tillbörligt representeras i nämn­

den. I huvudsak samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Östergöt­

lands län, industriförbundet och lantbruksstyrelsen. Å andra sidan fram­

hålla olika organisationer av trafikutövare ävensom Sveriges allmänna sjö-

fartsförening och AB Svenska godsbileentralen behovet av att vederböran-

des trafikföretag bliva tillräckligt representerade.

Poliskammaren i Göteborg erinrar, att med de erfarenheter, polismyndig­

heterna hava i fråga om bestämmelserna om yrkesmässig trafik, torde man

säkerligen våga påstå, att förordningens efterlevnad till mycket stor del

tryggas genom polismyndigheternas fortgående övervakning av bestämmel­

serna. Det förefaller under sådana förhållanden vara ett viktigt intresse,

att polismyndigheten blir representerad i biltrafiknämnden.

Beträffande omfattningen av de ärenden, som böra ankomma på biltrafik-

nämnden, hava i olika avseenden skiljaktigheter anmälts från utredningens

förslag. För innehållet i dessa skiljaktiga yttranden kommer att redogöras

i samband med de särskilda frågor, skiljaktigheterna gälla (tillståndsgiv-

ningen till linjetrafik för godsbefordran, indelningen av riket i lokalområden

o. s. v.).

Departementschefen.

I likhet med samtliga de utredningsorgan, som deltagit i det under senare

år bedrivna utredningsarbetet i förevarande fråga, och i likhet med en i det

närmaste enstämmig opinion bland i ärendet hörande myndigheter och sam­

manslutningar finner jag nu tiden vara inne att tillgodose behovet av ett

centralt organ för handläggning av ärenden av större vikt rörande den yrkes­

mässiga automobiltrafiken. I likhet med 1936 års trafikutredning finner jag

även frågan örn inrättande av ett sådant organ vara av väsentlig betydelse

såsom förutsättning för genomförandet av det förslag, som jag kommer att

i det följande framlägga och som, huvudsakligen på grundval av trafikut­

redningens betänkande, åsyftar att till en central myndighet överflytta

handläggning av vissa frågor av större betydelse för den yrkesmässiga tra­

fiken.

På en dylik myndighet äro, på sätt redan antytts och i det följande kom­

mer att närmare angivas, ett flertal viktiga uppgifter avsedda att ankomma.

I första hand skall det åligga densamma att med uppmärksamhet följa ut­

vecklingen på ifrågavarande område och att, jämte länsstyrelserna i vad på

dem ankommer, verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga

trafiken. För detta ändamål bör myndigheten dels själv i mån av befogenhet

vidtaga sådana åtgärder, som den finner lämpliga och erforderliga för att

undanröja uppkomna olägenheter eller befrämja åtgärder, som den anser än­

damålsenliga, dels ock, i den mån beslut i sådant avseende ankommer på

Kungl. Maj:t eller annan myndighet, därom göra framställning till vederbö­

rande. I nu nämnda egenskap torde myndigheten även komma att bliva cen-

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

träl remissinstans för under Kungl. Maj:ts prövning dragna frågor av större betydelse rörande den yrkesmässiga trafiken.

Bland särskilda arbetsuppgifter, som enligt det i det följande framlagda förslaget skola ankomma på det centrala organet, må i detta sammanhang nämnas, att detta skulle vara tillståndsmyndighet dels i fråga om sådan linje­ trafik för person- eller godsbefordran, som sträcker sig över mer än ett län,

dels för den tyngre lastbilstrafiken, dels ock för transportförmedlingsverk­ samhet, i den mån tillstånd till drivande av sådan rörelse erfordras.

Med avseende å handläggning av frågor örn arbetstid för förare i yrkes­ mässig trafik skulle myndigheten, på sätt närmare angives under 28 §, äga att förordna om begränsning av eljest stadgad maximiarbetstid m. m. Ytterligare skulle ankomma på myndigheten bland annat, att efter läns­ styrelsernas hörande, fastställa allmänna grunder för uppställning av taxor för den yrkesmässiga trafiken samt att själv fastställa taxor för sådan trafik eller sådan transportförmedling, vartill tillstånd meddelats av myndigheten. Jämväl skulle denna äga att fastställa allmänna grun­ der för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik i den yrkes­ mässiga trafiken samt att, i den mån Kungl. Majit uppdrager befogenhet därtill åt myndigheten, meddela bestämmelser om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående förares arbetstid m. m. På myndigheten skulle även ankomma att indela riket i lokalområden för beställningstrafiken för godsbefordran samt att, i den mån så befinnes lämpligt, besluta om fast­ ställande av särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller viss grupp av trafikutövare.

Omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter komma såsom av det anför­ da framgår att åvila det centrala organet.

Vad angår frågan örn myndighetens organisation torde myndigheten, åt­ minstone till en början, lämpligen böra organiseras såsom en självständig nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Majit. Nämnden torde böra benäm­ nas statens biltrafiknämnd. Sedan några års erfarenhet av myndighetens verksamhet vunnits, torde man äga goda hållpunkter för bedömandet av frå­ gan, huruvida myndigheten bör bestå såsom en särskild nämnd eller ombil­ das till ett ämbetsverk eller ingå i ett redan befintligt sådant.

Av den nu förordade organisationsformen bör emellertid enligt min mening icke med nödvändighet följa, att nämndens beslut i ärenden, som ankomma på dess prövning, böra bestämmas genom majoritetsbeslut. En sådan arbets­ form skulle icke blott bliva hinderlig för att nämnden skulle kunna i löpande ärenden fatta och expediera beslut med erforderlig snabbhet utan skulle även vara i många frågor olämplig med hänsyn till de partsintressen, som flertalet ledamöter av nämnden torde komma att företräda. I huvudsak torde även i detta fall liksom inom förvaltningen i övrigt beslut böra träffas under van­ liga ämbetsmannamässiga former på ordförandens och vederbörande före­ dragandes ansvar men med rätt för ledamöterna i nämnden att deltaga i överläggningar angående besluten samt att få sina meningar, därest de av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

63

vika från det fattade beslutet, antecknade till protokollet. Genom den instruktion för nämnden, som Kungl. Majit förutsättes komma att utfärda, böra erforderliga närmare bestämmelser rörande nämndens verksamhet med­ delas.

I likhet med samtliga tidigare verksamma utredningsorgan anser jag, att i nämnden böra finnas representerande sakkunskap och erfarenhet i trafik­ ekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt näringsli­ vets, som biltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen för att därige­ nom skapa garantier för ett allsidigt bedömande av frågor, som falla under nämndens prövning. Antalet ledamöter i nämnden synes åtminstone tills vidare böra bestämmas till fem och suppleanternas antal till fyra.

För beredning av de till nämnden hörande ärendena bör finnas ett kansli. Att i avsaknad av närmare erfarenhet rörande omfattningen av nämndens verksamhet bilda sig en riktig uppfattning angående storleken av kansliets personalbehov är givetvis vanskligt. Utan att här taga slutlig ställning till det av 1936 års trafikutredning framlagda förslaget till personaluppsättning anser jag detsamma kunna tills vidare läggas till grund för beräkningen av behovet. I fråga om sättet för tjänsternas tillsättande torde Kungl. Majit i instruktionen för nämnden böra meddela bestämmelser.

Med hänsyn till den föreslagna organisationsformen och i avvaktan å när­ mare erfarenhet av nämndens verksamhet synas ersättningarna till såväl nämndens ledamöter som kanslipersonal böra utgå i form av arvoden. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att inom ramen av de anvisade belop­ pen bestämma arvodenas storlek.

De bestämmelser till reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken, varom jag i det följande framlägger förslag, förutsätter jag skola börja tillämpas från och med den 1 juli 1941. För att skapa förutsättningar för förordningens tillämpning från och med nämnda dag erfordras emellertid, att ett ganska omfattande arbete dessförinnan verkställts av biltrafiknämn­ den. Sålunda bör nämnden på ett tidigt stadium med stöd av inhämtade uppgifter indela landet i lokalområden. Vidare böra i god tid föreskrifter meddelas om godsförteckningar och driftstatistik, tillstånd lämnas till an­ ordnande av regelbundna godstransporter, taxor utarbetas m. m. Med hän­ syn till dessa förhållanden synes biltrafiknämnden böra organiseras redan från och med den 1 januari 1941. Anslaget för nästa budgetår till statens biltrafiknämnd torde alltså böra beräknas för sex månader. Arvodena och ersättningarna till nämndens ledamöter och till suppleanterna för dem tor­ de förslagsvis kunna beräknas till 8,500 kronor. Beträffande kansliets per­ sonal synes denna icke behöva i sin helhet tillsättas redan från början. Ar­ vodena till denna böra därför kunna upptagas till något mindre än hälf­ ten av det av trafikutredningen för ändamålet för helt år beräknade be­ loppet. Jag föreslår, att detsamma i beräkningarna upptagas till 18,500 kronor. Såsom trafikutredningen anfört torde det kunna förväntas, att vid den nya regleringens genomförande länsstyrelserna i betydande ulsträck-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

ning komma att tagas i anspråk och att därför särskilda medel för tillfällig förstärkning av länsstyrelsernas arbetskrafter måste stå till förfogande. Mot vad utredningen anfört har jag icke något annat att erinra, än att det för ändamålet föreslagna beloppet, 30,000 kronor, för nästa budgetår begränsas till 6,000 kronor. Sammanlagt skulle alltså i enlighet med vad jag sålun- de förordat personalkostnaderna för statens biltrafiknämnd under nästa budgetår böra beräknas till (8,500 + 18,500 + 6,000) 33,000 kronor.

I det föreliggande utredningsmaterialet saknas uppgifter rörande de be­ lopp, till vilka expensutgifterna och resekostnaderna för nämndens verk­ samhet böra beräknas. Med hänsyn till bland annat, att utgifter för an­ skaffning av möbler och andra inventarier i samband med nämndens or­ ganisation tynga expensutgifterna under nästa budgetår, synas mig dessa icke böra beräknas lägre än 16,000 kronor. Till bestridande av kostnaderna för ledamöternas och suppleanternas resor till och från Stockholm samt för de resor, som nämnden för fullgörande av sina arbetsuppgifter kan be­ höva företaga, torde för nästa budgetår böra avses ett belopp av 4,000 kronor.

På grund av de osäkerhetsmoment, som vidlåda de här framlagda beräk­ ningarna rörande kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet, bör me­ delsanvisningen till nämnden ske genom förslagsanslag. Medlen böra lämp­ ligen anvisas under två anslag, nämligen ett å 33,000 kronor för avlöningar och ett å 20,000 kronor för omkostnader, samt avräknas mot automobilskat- temedlen. Härom gör jag i det följande hemställan. Jag vill här erinra om att Kungl. Majit i årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 54) föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kun­ de bliva riksdagen förelagd, till statens biltrafiknämnd för budgetåret 1940/ 41 beräkna ett förslagsanslag av 75,000 kronor, att avräknas mot automo- bilskattemedlen.

4 §•

Olika slag av yrkesmässig trafik oell rätt till dess bedrivande.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 122—135.)

Enligt nu gällande bestämmelser indelas den yrkesmässiga trafiken i tre huvudgrupper, linjetrafik, stadstrafik och länstrafik. 1932 års trafikutred­ ning och 1936 års trafiksakkunniga förordade, att sistnämnda båda slag av trafik skulle sammanslås till en gemensam grupp under benämningen beställningstrafik, varför alltså den yrkesmässiga trafiken skulle komma att innefatta två huvudgrupper, nämligen linjetrafik och bestållningstrafik. Syf­ tet härmed var närmast att söka undanröja den splittring i tillståndsgivning- en, som föranleddes av att trafiktillstånd beviljades i fråga örn länstrafik av länsstyrelserna men i fråga örn stadstrafik av polismyndigheterna i rikets samtliga städer. I stället skulle enligt ovannämnda båda utredningars för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

65

slag tillståndsgivningen för den yrkesmässiga trafiken centraliseras dels till

vägtrafikmyndigheten, dels till länsstyrelserna och dels till polismyndighe­

terna i rikets största städer, på sätt i det följande (under 9 §) kommer att

närmare angivas.

1936 års trafikutredning har i fråga örn indelningen av den yrkesmässiga

trafiken anslutit sig till tidigare framlagda förslag; utredningen förutsätter

sålunda, att beteckningarna stads- och länstrafik slopas och ersättas med

den gemensamma beteckningen be ställning str af ik.

Med denna indelning uppställer sig i första hand uppgiften att på ett rik­

tigt sätt från varandra avgränsa de båda begreppen linjetrafik och beställ-

ningstrafik. Åt denna uppgift är 3 § i utredningens förslag ägnad (bet.

sid. 122 ff.).

Linjetrafik.

Enligt nu gällande författning (§ 24 i 1930 års motorfordonsförordning)

definieras linjetrafik såsom yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss

vägsträcka eller mellan vissa orter.

Frågan örn åstadkommande av en mera detaljerad bestämning av detta

begrepp har flera gånger dryftats; angående innehållet av de förslag, som i

detta syfte tidigare framkommit, må hänvisas till betänkandet.

Trafikiitredniiigens förslag.

Enligt 1936 års trafikutrednings förslag bör med linjetrafik förstås regel­

bunden trafik å viss sträckning eller mellan vissa orter för samtidig befordran

av flera personer, vilka oberoende av varandra anlita fordon i trafiken, eller

för samtidig transport av gods för flera beställare.

Beträffande innehållet av denna definition anför utredningen bland annat

följande.

Karaktären av linjetrafik går givetvis ej förlorad, därest på någon enstaka

tur befordras endast en passagerare eller forslas gods från endast ett håll

eller om passagerare och gods ej medföljer.

Genom denna definition faller uppenbarligen drosktrafiken i allmänhet

utanför begreppet, även när denna trafik på grund av hög passagerare-

frekvens får en tämligen regelbunden karaktär.

I överensstämmelse med norsk och dansk rätt har den regelbundna kör­

ningen av gods åt ett företag eller en person fått falla utanför begreppet

linjetrafik. Trafikutredningen har nämligen icke ansett det nödvändigt att

underkasta dessa regelbundna körningar, vilka ju stå den privata trafiken

mycket nära, den särskilda kontroll, som gäller för linjetrafiken. Linjetra­

fiken avser ju i första hand att tillgodose ett kollektivt behov av transport­

lägenhet.

Därest den regelbundna körningen av gods åt ett företag ej undantoges,

skulle timmer- och gruskörningar i mycket stor utsträckning falla under

linjetrafikbegreppet. Då dylika biltransporter i allmänhet äro oomstridda,

skulle trafikutövare, beställare, tillståndsmyndigheter och andra förorsakas

ett betydande besvär utan att påtagliga fördelar därigenom stöde att vinna.

Man bör i detta sammanhang ej förglömma, att de företag, åt vilka kör-

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 115.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

ningarna utföras, kunna genom det ökade besväret föranledas att skaffa sig

egna fordon, varigenom trafiken faller hell utanför förordningens bestäm­

melser.

Körning efter anvisning av beställningskontor eller godsuppsamlingscen-

tral bör betraktas som körning för den eiler de personer, som beställt trans­

porten. De godsförteckningar, om vilka närmare förmäles i annat samman­

hang (§ 31), böra innehålla uppgift om den verkliga avsändaren.

Trafikutredningen har ansett det lämpligt att i förordningen närmare an­

giva den grad av regelbundenhet, som bör fordras för att linjetrafik skall

anses vara för handen, och anför härom närmare följande.

I fråga örn persontrafik bör regelbunden trafik anses föreligga, när

körning vanligen äger rum å förut tillkännagivna eller eljest för allmän­

heten kända tider, dock minst en gång för kalendervecka. I fråga örn gods­

befordran torde icke en lika fast regelbundenhet kunna krävas. Avgörande

för allmänheten är väl i dylikt fall oftast förvissningen, att transport skall

kunna påräknas inom viss tid. Trafikutredningen har i fråga om gods­

trafik velat förorda, att regelbundenhet skall anses föreligga, då körning

vanligen äger rum minst två gånger i varje kalendervecka. För att trafik

skall anses regelbunden måste givetvis krävas, att den utövats under så

lång tid, att dess regelbundna karaktär framträder. Att i förordningen in­

skriva, att regelbundenhet skall hava framträtt under viss tid, exempelvis

två månader, synes mindre lämpligt och tager ej tillbörlig hänsyn till för­

hållandena i det särskilda fallet. Vid hög frekvens kan regelbundenheten

många gånger framträda redan efter ett kortare tidsförlopp.

Det är givetvis synnerligen svårt att formulera ett linjetrafikbegrepp, som

passar för de skiftande förhållanden, under vilka den yrkesmässiga trafi­

ken utövas. En strikt tillämpning av det ovan förordade linjetrafikstadgan-

det skulle säkerligen i praktiken föranleda vissa svårigheter. Trafikutred­

ningen har beaktat det fallet, att synnerligen livlig godstrafik äger rum inom

visst område eller å viss vägsträcka, exempelvis till och från en större stad,

eller mellan två eller flera närbelägna orter. -— --------En tillämpning av

linjetrafikbegreppet i dylika fall skulle medföra, att ett ganska stort antal

utövare av regelbunden trafik över tämligen korta distanser skulle anses

bedriva linjetrafik och följaktligen behöva linjetrafiktillstånd. I åtskilliga

fall torde denna regelbundna trafik ej vara i behov av någon annan kontroll

än reglerna för beställningstrafik föranleda. Trafikutredningen har med

tanke på dylika fall och för att möjliggöra en smidig anpassning till för­

hållandena i sitt förslag öppnat möjlighet för biltrafiknämnden att i fråga

örn regelbunden trafik för godsbefordran uteslutande inom visst område

eller å viss vägsträcka i erforderlig utsträckning föreskriva högre grad av

regelbundenhet för att linjetrafik skall anses föreligga eller eljest förordna,

att vad örn linjetrafik är stadgat icke skall äga tillämpning.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Beträffande utredningens förslag i nu förevarande del har i de avgivna

yttrandena anförts bland annat följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det förefaller, som om numera tolkningen

av begreppet linjetrafik håller på att stadga sig, och det torde då vara

vanskligt att infoga nya, stela och svårtolkade bestämmelser i författningen.

Enligt den föreslagna formuleringen skulle linjetrafiken utvidgas till vad

Kungl. Maj.ts proposition nr HÖ­

GT

som hittills ansetts vara beställningstrafik, ofta speciella fraktavtal. Den föreslagna begreppsförskjutningen synes närmast föranledas av att man i § 1 frångått fordran på tillhandahållande åt allmänheten, varefter man ge­ nom formuleringar i första stycket i § 3 måst vidtaga vissa restriktioner. På grund av de växlande förhållandena i vårt land torde det vara mycket svårt att finna en tidsbestämning, som passar för hela riket vid angivande av den grad av regelbundenhet, som bör krävas för att regelbunden trafik skall anses föreligga. Trafikutredningen har förutsatt, att biltrafiknämn­ den skall kunna i detta avseende meddela särskilda undantagsbestämmel­ ser. Det torde emellertid vara att befara, att förslagets sammanlagda resul­ tat kommer att framkalla ökad oreda och nya åtal. Länsstyrelsen förordar därför, att nuvarande linjetrafikbegrepp bibehålies oförändrat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Linjetrafiken har definierats på ett sätt, som animerar till överträdelse. Då linjetrafik ej skall anses föreligga, när körning äger rum en gång i veckan eller för en beställare, torde trafiken komma att uppdelas mellan bilåkare på sådant sätt, att två eller flera dub­ belturer utföras i veckan, men av vardera åkaren endast en tur eller för en beställare. När det föreslås, att med godslinjetrafik skall förstås regelbun­ den trafik minst två gånger varje kalendervecka, har sannolikt icke avsetts tur och returtrafik utan trafik minst två gånger i samma riktning varje kalendervecka. Länsstyrelsen hemställer örn förtydligande i detta avseende.

Emellertid anser länsstyrelsen, att regelbunden godstrafik inom lokalområde icke skall hänföras till linjetrafik och att sådan godslinjetrafik, som bedrives i fjärrtrafik, bör övertagas av statens järnvägar på samma sätt som skett vid övertagande av omnibuslinjer, nämligen genom inlösen av fordon, ut­ givande av good-will och anställande av personalen i den övertagna tra­ fiken. S. J. skulle komma att driva fjärrgodslinjetrafik på ett sätt, som allmänheten hade anledning att känna sig tillfreds med. Denna uppfattning grundar länsstyrelsen på den stora utveckling och förbättring, som omnibus- trafiken i länet och grannlänet undergått, sedan omnibuslinjer övertagits av statens järnvägar och deras dotterbolag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Såsom linjetrafik för godsbefordran skall enligt förslaget anses regelbunden trafik å viss sträckning eller mellan vissa orter för samtidig transport av gods för flera beställare. Häremot kan er­ inras, att definitionen utesluter det fall, som motsvarar det ursprungliga begreppet för linjetrafik, nämligen den regelbundna trafik, som äger rum utan föregående beställning. Karakteristiskt för linjetrafiken är, att den, i motsats till beställningstrafiken och i likhet med den regelbundna fäg­ nell sjötrafiken i allmänhet, sker å förut tillkännagivna eller eljest för all­ mänheten kända tider. En rättelse på denna punkt synes nödvändig.

Definitionen talar om »flera» beställare. Man frågar sig då, hur många, sorn avses. Skall det vara två eller mer än två? Vanligt språkbruk pekar på det senare alternativet, men antagligen avses det förra. Klarhet måste skapas på denna punkt.

Däremot är tydligt och säges även ifrån, att, örn det är en »beställare», det ej blir fråga örn linjetrafik. Men då lagtexten .således anknyter till den formella »beställningen» och ej till antalet avsändare, är fråga, örn man ej öppnar dörren för en vidsträckt och oavsedd samlastningsrörelse utanför linjetrafikbegreppet. Trafikutredningen har i motiveringen ett uttalande, som avser att möta denna eventualitet, men detta lär vara otillräckligt. Tra­ fikutredningen har vidare fixerat vad som skall vara regelbunden trafik. Det skall för godstrafik vara, när körningen »vanligen äger rum minst två gånger varje kalendervecka». Regelbundenheten är ett relativt begrepp och

68

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo-

måste ses i förhållande till vad som är normal trafikfrekvens i orten. Är denna stor, kan om två turer i veckan ingalunda talas om regelbundenhet — är den ringa, kan åter åt ett företag, som kör en gång i veckan, behöva ges det skydd, som ensamrätt till linjetrafik kan skänka. Trafikutredningen har även insett nödvändigheten av dispensförfarande, och sannolikt blir detta så omfattande, att det vöre lyckligare att låta huvudregeln fälla och som hittills överlåta åt rättstillämpningen att med hänsyn till det praktiska livets förhållanden från fall till fall avgöra, huruvida trafiken skall anses vara regelbunden.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län anföra även vissa erinringar, vilka kunna innefattas under ovan refererade utlåtanden.

Järnvägsstyrelsen: Den föreslagna definitionen av begreppet linjetrafik är i vissa stycken icke fullt klar. Vad till en början angår linjetrafik för personbefordran, kan uttrycket »oberoende av varandra» ge upphov till maskerad linjetrafik. Intet hindrar nämligen, att en förening eller samman­ slutning av trafikanter beställer en omnibus att varje veckodag eller vissa dagar i veckan verkställa befordran mellan två bestämda orter. Att en så­ dan trafik skall anses som linjetrafik, anser styrelsen uppenbart. Av samma skäl bör till linjetrafik för godsbefordran hänföras sådana transporter, vilka en sammanslutning av närings- eller industriidkare eller andra godstrafikan­ ter med viss regelbundenhet låta utföra genom avtal med vissa trafikut­ övare. Att körningar åt ett företag eller en person icke skola kunna rubri­ ceras som linjetrafik, anser styrelsen oriktigt (styrelsen syftar därvid icke på sådana fall, där ett företag samtidigt är både avsändare och mottagare).

Undantaget synes berättiga trafikutövare att i beställningstrafik köra gods varje veckodag mellan vissa orter, örn han endast tillser, att vid varje tur gods medtages endast för en beställare, som på måndagen är A, på tisdagen B, på onsdagen C etc.

Uttrycket »beställare» synes för övrigt styrelsen mindre lyckligt. Ordet beställare, som osökt leder tanken över till beställningstrafik, bör lämpligen icke förekomma i den för linjetrafik givna definitionen. För egen del anser styrelsen den gängse termen godstrafikant vara att föredraga, även om den­ samma språkligt sett måhända ej är oantastlig.

Även svenska järnvågsföreningen framför vissa erinringar mot den före­ slagna definitionen, vilka i huvudsak sammanfalla med av järnvägsstyrelsen anförda synpunkter.

Departementschefen.

Ovan refererade erinringar mot det av trafikutredningen framlagda försla­ get till en ny definition å begreppet linjetrafik synas otvetydigt giva vid banden, vilka stora svårigheter, som måste möta vid ett försök att genom detaljerade bestämmelser söka åstadkomma en mera preciserad definition än hittills. Varje nytillagd bestämning medför här, liksom eljest, att en viss kategori, på vilken denna nya bestämning icke är tillämplig, faller utanför det ifrågasatta begreppet, och att man samtidigt skapar nya möjligheter för yrkesutövare, som önska undandraga sig tillämpningen av linjetrafikbestäm- melserna, att förverkliga denna önskan genom att i något avseende giva trafiken en karaktär, som gör att den icke till fullo blir att inbegripa rinder definitionen. Exempel på möjligheten av sådant kringgående av definitio­

Kungl. Majlis proposition nr Ilo-

69

nen hava givits redan i de anförda utlåtandena, och i praktiken skulle det säkerligen komma att visa sig, att ännu flera möjligheter i sådant syfte er- bjöde sig. Över huvud kan under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida icke en lugn utveckling på ifrågavarande område bäst gagnas av att, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande mera vidsträckta definitionen, låta rättsutvecklingen liksom hittills i tvivelaktiga fall angiva trafikens ka­ raktär genom avgöranden med hänsyn till omständigheterna i varje sär­ skilt fall.

Emellertid kan å andra sidan icke bestridas, att behovet av en mera nog­ grann definition än hittills å linjetrafikens begrepp med ökad styrka kom­ mer att framträda särskilt om tillståndsgivningen i fråga örn linjetrafiken kommer att i större utsträckning än hittills förläggas till annan myndighet än den, som ombesörjer tillståndsgivningen för beställningstrafik. Både för den lojale rättssökanden och för de rättstillämpande myndigheterna måste det under sådana förhållanden framstå såsom önskvärt, att, om möjligt, en klarare gränslinje, än vad för närvarande är fallet, kan redan i författ­ ningstexten dragas mellan de båda nyssnämnda slagen av yrkesmässig trafik.

Under det att hittills vid försöken att finna en dylik gränslinje uppmärk­ samheten så gott som uteslutande ägnats åt linjetrafikens begrepp, har så­ som en följd därav ringa uppmärksamhet skänkts åt innebörden av begrep­ pet beställningstrafik. Likväl torde en undersökning av sistnämnda begrepp vara ägnat att i förevarande avseende belysa det förra. Karakteristiskt för beställningstrafiken synes vara, att dispositionsrätten över automobilen ge­ nom beställningen i princip övergår till beställaren. Denne bestämmer alltså, sedan bilen till följd av beställningen ställts till hans disposition, dess av­ gångstid, färdriktning, uppehåll på olika platser under färden samt — inom gränserna för fastställd maximilast — dess passagerarantal eller godsmängd. Ett uttryck för detta förhållande utgör bland annat den i utredningens för­ slag § 23 förekommande bestämmelsen, att, örn i beställningstrafik ersättning för hel billast erlagts, må icke utan samtycke av den eller dem, som erlagt ersättning, gods för annans räkning samtidigt transporteras å bilen.

Linjetrafik innebär i motsats härtill, att dispositionsrätten över bilen i prin­ cip förblir hos trafikutövaren; hänsyn till passagerarnas eller godsavlastar- nas önskningar i fråga om transportens verkställande kan tagas endast i den mån de falla inom trafikutövarens — i regel på förhand tillkännagivna och av offentlig myndighet godkända — dispositioner. Godsavlastare eller passa­ gerare ha genom den av dem erlagda ersättningen för transporten icke för­ värvat dispositionsrätt över bilen vare sig individuellt eller kollektivt; de äga sålunda icke rätt alt bestämma dess avgångstid, dess godsmängd eller dess passagerarantal utan endast rätt att individuellt utnyttja viss andel av en av trafikutövaren utförd trafikprestation, vilken rätt oberoende härav kan förut hava förvärvats eller samtidigt eller efteråt förvärvas av andra, som helt eller delvis utnyttja samma trafikprestation.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

För att en viss trafikprestation skall kunna utan föregående avtal kollektivt utnyttjas av flera passagerare eller godsavlasiare fordras, att kännedom om trafiken är spridd bland ett relativt stort antal av eventuella trafikkunder; en sådan kännedom är i regel icke möjlig utan en viss grad av regelbunden­ het i transporternas utförande. Då regelbundenheten är ett yttre faktum, som är lätt att konstatera och då densamma dessutom i regel är ett tecken på att den trafik, som på sådant sätt bedrives, icke sker allenast på grund av beställning, så har av praktiska skäl i definitionerna mera vikt kommit att läggas vid denna i och för sig sekundära faktor än till det mera väsentliga faktum, som ligger däri att vid linjetrafiken dispositionsrätten över bilen icke övergått till trafikanten. Om emellertid en mera uttömmande definition än hittills på linjetrafikens begrepp anses erforderlig, synes densamma för varje fall icke kunna undvara sist omförmälda bestämning, vartill för tydlighetens skull även bör läggas regelbundenheten å viss vägsträcka eller mellan vissa orter.

I enlighet med vad nu anförts anser jag linjetrafikens begrepp böra be­ stämmas på följande sätt:

Med linjetrafik förstås i denna förordning yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestäm­ manderätt i fråga örn automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Med avseende på den grad av regelbundenhet, som bör krävas för att linje­ trafik skall anses föreligga, har i utredningens förslag upptagits vissa i andra stycket av § 3 förekommande bestämmelser. Bortsett från vissa med försla­ get förenade tolkningssvårigheter, som närmare angivits i de av länsstyrelser­ na i Malmöhus och Älvsborgs län angivna utlåtandena, framgår vansklighe­ ten av att söka i detta avseende uppställa en allmän regel, som är tillämplig under de skiftande förhållandena i olika delar av landet, icke minst av den omständigheten, att den av trafikutredningen formulerade regeln omedelbart följes dels av ett undantag och dels av möjlighet att medgiva ytterligare un­ dantag. I själva verket torde det —- såsom även av en länsstyrelse anmärkts — vara sannolikt, att undantag från den av utredningen formulerade huvud­

regeln skulle förekomma i så stor utsträckning, att denna regel i praktiken skul­

le övergå till att själv bliva undantag. Flertalet trafikutövare i vårt land torde nämligen huvudsakligen ägna sig åt att ombesörja transporter mellan vissa huvudorter. Framför allt gäller detta de trakter av landet, där den yrkesmäs­ siga trafiken för godsbefordran förekommer i största utsträckning, nämligen omkring landets handels- och industricentra, där godstrafiken är riktad till och från dessa centra. En regel, som innebure, att biltrafik för godsbeford­ ran skulle anses såsom regelbunden om densamma vanligen utfördes två el­ ler flera gånger i veckan å viss vägsträckning eller mellan vissa orter, skulle därför i ett vidsträckt område omkring dylika centra medföra, att praktiskt

Kungl. Majda proposition nr lis­

li

taget varje utövare av yrkesmässig trafik befunnes utöva regelbunden trafik i denna bemärkelse. Å andra sidan torde det vara otvivelaktigt, att i glest bebyggda delar av landet en regelbunden godsbefordran kan kräva det skydd, som tillståndet till linjetrafik innebär, även om trafiken inskränker sig till endast en tur i veckan eller mindre. På grund härav har jag icke funnit skäl att i denna del genom någon viss siffra söka redan i författningen fastslå det antal turer i veckan, som bör konstituera regelbunden trafik, och till följd härav hava även de av trafikutredningen i samband med en sådan bestäm­ melse föreslagna undantagsbestämmelserna fått i detta sammanhang bort­ falla.

Tillståndsgivande myndigheter m. m.

5 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 135—140.)

Enligt 24 § i 1930 års motorfordonsförordning meddelas tillstånd till lin­ jetrafik av länsstyrelsen i det eller de län, där trafiken skall äga rum, till stadstrafik av polismyndigheten i staden och till länstrafik av länsstyrelsen.

Tillståndsgivningen är på grund härav för närvarande fördelad på Över­ ståthållarämbetet, 24 länsstyrelser samt polismyndigheterna i samtliga stä­ der. Det finnes sålunda över 140 tillståndsgivande myndigheter.

Enligt 1932 års trafikutrednings förslag skulle tillståndsgivningen för fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik centraliseras till vägtrafikmyndigheten samt prövningen av tillstånd till övriga slag av yrkesmässig trafik handha­ vas av länsstyrelserna. 1 fråga örn beställningstrafik utom tjärr godstrafik i städer med minst 50,000 invånare skulle dock tillståndsgivningen ankom­ ma på polismyndigheterna. Därest trafik, till vars bedrivande tillstånd av länsstyrelse erfordrades, kunde komma att utsträckas över mera än ett län, skulle prövningen av ansökan om trafiktillstånd, så vitt linjetrafik angick, ankomma å länsstyrelserna i de län, där trafiken skulle äga rum, samt i fråga om beställningstrafik å länsstyrelse i det län, varest stationsort för trafiken var avsedd att förläggas.

1932 års trafikutredning framhöll bland annat, att den brist på planmäs­ sighet, som kännetecknade den nuvarande tillståndsgivningen beträffande beställningstrafiken, vore till huvudsaklig del föranledd av den stora splitt­ ringen i fråga om de tillståndsgivande myndigheterna.

Trafikutredningens förslag vann anslutning från så gott som alla myn­ digheter, vilka yttrade sig i denna del.

1936 års trafiksakkunniga ansågo en centralisering av tillståndsgivningen ändamålsenlig men ville gå längre än trafikutredningen. De sakkunnigas majoritet hemställde, att undantaget beträffande städer med minst 50,000 invånare skulle utgå, eller, därest det ansågs böra i begränsad omfattning bibehållas, förklaras gälla allenast beträffande beställningstrafik för per­

72

Kungl. Majlis proposition nr Ilo-

sonbefordran med stationsort i stad, om vars undantagande Konungen för­

ordnat. I samband härmed förordade trafiksakkunniga, att även frågor om

tillstånd till sådan linjetrafik, som vore avsedd att sträcka sig över mer än

två län, skulle handläggas av väglrafikmyndigheten till undvikande av de

svårigheter, som vöre förenade med gemensam handläggning av tre eller

flera länsstyrelser.

Mot vad de sakkunnigas majoritet föreslagit anfördes en utförlig reserva­

tion av två ledamöter. Dessa ville förlägga hela tillståndsgivningen beträf­

fande trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten, samt ansågo även,

att linjetrafikföretagen för personbefordran (omnibustrafik) numera vore

företag^ av sådan betydelse, att tillståndsgivningen rörande omnibustrafik, i

den mån fråga icke vöre om utpräglade förortslinjer om högst 20 km, bor­

de ankomma på vägtrafikmyndigheten.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag uttalade föredragande depar­

tementschefen (sid. 58), att han funnit 1932 års utrednings förslag vara

en lämplig avvägning mellan de olika, mot varandra stående intressena i

denna fråga. Departementschefen anförde i fråga om trafiksakkunnigas

förslag bland annat:

Att, på sätt reservanterna föreslagit, förlägga tillståndsgivningen i fråga om

all trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten skulle säkerligen till

denna myndighet överföra en så stor arbetsbörda, att jag icke åtminstone för

närvarande kan förorda en dylik lösning. Vad åter angår det av trafiksak­

kunnigas majoritet förordade förslaget, att lill länsstyrelserna måtte centrali­

seras även frågor örn tillstånd till beställningstrafik med stationsort i stad,

vars invånarantal uppgår till minst 50,000, är jag med majoriteten ense om

att ur principiell synpunkt en dylik bestämmelse är att förorda. Praktiska

förhållanden — framför allt svårigheten för länsstyrelserna att utan perso­

nalförstärkning kunna mottaga en så omfattande arbetsbörda •— tala dock

enligt min mening för att åtminstone tills vidare icke driva centraliseringen

längre än vad trafikutredningen förordat.

Aven mot det av trafiksakkunniga framlagda förslaget att till vägtrafik-

myndigheten överflytta frågor örn tillstånd till sådan linjetrafik, som är av­

sedd att sträcka sig över mer än två län, resa sig enligt min mening praktiska

betänkligheter. Bland annat måste uppmärksammas de komplicerade för­

hållanden, som kunna uppkomma, då en linjetrafik successivt växer ut eller

då en bilinje anknytes i samtrafik med en huvudlinje. Överflyttning av till-

ståndsgivning bör föranleda överflyttning även av frågor angående tidtabell

och taxor m. m. för trafiken till vägtrafikmyndigheten. Trafiksakkunnigas

förslag synes i denna del medföra konsekvenser, som icke utan ytterligare

utredning kunna tillräckligt överskådas, och jag anser mig därför icke kun­

na biträda detsamma.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 55) i sitt utlåtande över propositionen,

att en viss centralisering av tillståndsgivningen syntes önskvärd med hän­

syn till vikten av enhetlighet men att det kunde ifrågasättas, huruvida man

i sådant hänseende borde gå längre än till att låta länsstyrelserna samt möj­

ligen i fråga örn städer med minst 50,000 invånare polismyndigheterna bliva

tillståndsgivande myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

73

1936 års trafikutrednings förslag’.

1936 års trafikutredning anser beträffande nu ifrågavarande spörsmål, att en fullständig centralisering av tillståndsgivningen till den centrala myn­ digheten utan tvivel skulle medföra en synnerligen omfattande arbetsbörda för biltrafiknämnden. Utredningen finner därför icke lämpligt att för när­ varande vidtaga denna fullständiga centralisering. Då emellertid behovet av en centralisering i fråga om tillståndsgivningen otvivelaktigt gör sig starkt gällande, föreslår trafikutredningen, att polismyndigheternas befatt­ ning med tillståndsärenden skall upphöra och i stället anförtros länsstyrel­ serna.

I fråga om beställningstrafik för godsbefordran framhåller utredningen att, då städerna enligt utredningens förslag icke längre skola vara särskilda trafikområden för godstrafiken, torde det redan av tekniska skäl icke vara lämpligt att behålla polismyndigheterna som tillståndsgivande organ för denna trafik.

1 fråga örn linjetrafik för godsbefordran förordar trafikutredningen, att tillståndsgivningen förlägges till statens biltrafiknämnd. Utredningen anför härom närmare följande:

Sådan linjetrafik förekommer i praktiken i en mycket stor utsträckning, ehuru densamma endast till ringa del blivit koncessionerad. Man torde även kunna förutsätta, att linjetrafiken i fortsättningen kommer att utvecklas i hög grad. Då linjetrafikens möjligheter att konkurrera med andra kommu­ nikationsmedel jämväl i fortsättningen komma att tilldraga sig stor upp­ märksamhet, torde biltrafiknämnden vara bäst lämpad att taga ställning till de svårbedömda frågor, som i anledning av konkurrensförhållandena uppstå. Härtill kommer en annan omständighet. Ett betydande antal godslinjer sträcka sig för närvarande över mer än ett län, till följd varav flera läns­ styrelser enligt gällande bestämmelser blivit engagerade vid tillståndsgiv­ ningen. Då med stor sannolikhet även framdeles ett avsevärt antal gods­ linjer över mer än ett län komma att inrättas samt samråd i förevarande hänsende mellan olika länsstyrelser är förenat med vissa olägenheter, kan det även av det skälet ifrågasättas, huruvida icke tillståndsgivningen ifråga örn linjetrafik för godsbefordran bör förläggas till biltrafiknämnden.

Sistnämnda synpunkt gör sig givetvis gällande även i fråga örn annan linjetrafik, som utsträckes över flera län. Beträffande persontrafiken torde emellertid för närvarande ej föreligga något mera påtagligt behov av en fullständig centralisering.

Då linjetrafik för personbefordran kan komma att utsträckas över flera län, bör sålunda i anslutning till gällande rätt och propositionen pröv­ ningen av ansökan ankomma på länsstyrelserna i de län, där trafiken skall äga rum. Skall lokalområde för beställningstrafik omfatta delar av flera län, bör tillståndsgivningen handhavas av länsstyrelsen i det län, där sta­ tionsorten är avsedd att förläggas.

Förhållandet mellan nu gällande ordning, och trafikutredningens förslag i fråga örn tillståndsgivningen torde enklast framgå av följande samman­ ställning.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

Nu gällande bestämmelser

Trafikens art

Länstrafik Stadstrafik Linjetrafik

För person- För gods­

befordran befordran

För person- För gods­

befordran befordran

För person­

befordran

För gods­ befordran

Tillstånds-

beviljande myndighet

Länsstyrelse Polismyndighet i stad Länsstyrelse

Av trafikutredningen föreslagna bestämmelser

Trafikens art

Beställningstrafik

Linjetrafik

För person­

befordran

För gods­ befordran

För person­

befordran

För gods­ befordran

Tillståndsbeviljande myndighet

Länsstyrelse

Biltrafik­ nämnden

Yttranden över t rafi k utred ilin gens förslag.

Vad till en början angår den ifrågasatta överflyttningen av tillståndsgiv- ningen beträffande linjetrafik för godsbefordran från länsstyrelserna till bil­ trafiknämnden, har förslaget i denna del framkallat erinringar från läns­ styrelserna i Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Värmlands, Väst­ manlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands lån, vilka anse dy­ lik överflyttning böra äga rum endast då fråga är om linjetrafik, som sträc­ ker sig över mer än ett län. Samma mening uttala Skånes och Jönköpings handelskammare. Länsstyrelserna i Östergötlands och Södermanlands lån anse tillståndsgivningen böra förbliva hos länsstyrelserna, då den ifråga­ satta linjetrafiken icke är avsedd att sträcka sig över mer än ett lokalområ­ de. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser trafiktillstånd i fråga om samt­ liga slag av yrkesmässig trafik böra meddelas av länsstyrelserna.

Vad särskilt angår frågan örn tillstånd till trafik med stationsort i större stad, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att den icke finner sig övertygad om nödvändigheten att i dylikt fall överflytta tillståndsgivning­ en till länsstyrelserna. Redan den större kännedom om de lokala förhål­ landena och om trafikbehovet, som vederbörande poliskammare självfallet måste äga, ger den härvid företräde framför länsstyrelsen, som måste lita till poliskammarens utredning, men härtill kommer, att trafiktillstånden i de större städerna äga sammanhang med ordningsfrågor, där länsstyrelsen svårligen kan undgå att bliva starkt beroende av vederbörande poliskamma­ res mening. Länsstyrelsen föreslår därför, att poliskammare i städer, där sådan finnes, får hand örn tillståndsgivningen beträffande beställningstra- fiken.

Även poliskammaren i Norrköping anser ett överflyttande av tillstånds­ givningen till länsstyrelse, då det gäller en stad av Norrköpings storlek, knappast vara välbetänkt. Länsstyrelsen kan, erinrar poliskammaren, icke

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö­ lö

på samma sätt som polismyndighet skaffa sig erfarenhet av de olika om­ ständigheter, som inverka på tillståndsgivningen.

Åtskilliga föreningar av drosktrafikutövare framhålla, att de anse det önskvärt, att tillstånd till dylik trafik i städerna alltjämt beviljas av de lo­ kala myndigheterna.

Svenska stadsförbundet erinrar, att kraven på städernas rätt att få ordna sin lokaltrafik på det för dem lämpligaste sättet måste starkt betonas. Det är nödvändigt, att städernas inflytande på omnibustrafiken inom själva stads- området icke beskäres.

I motsats till ovan omförmälda institutioner, som anse trafikutredningens förslag innebära en allt för långt gående centralisering av tillståndsgiv­ ningen, framhåller järnvägsstyrelsen, att den förbättring i fråga om organi­ sationen av den yrkesmässiga trafiken, som kan förväntas genom det av trafikutredningen i förevarande avseende framlagda förslaget, kommer att bliva skäligen ofullständig, om icke biltrafiknämndens befattning med till­ ståndsgivningen vidgas till att avse även viss del av beställningstrafiken för godsbefordran och, inom viss gräns, linjetrafik för personbefordran.

Det av utredningen som skäl mot en helt centraliserad tillståndsgivning förebragta argumentet, att en dylik åtgärd utan tvivel skulle medföra en syn­ nerligen omfattande arbetsbörda för biltrafiknämnden kan styrelsen icke finna bärande. Styrelsen anser, att varken arbetsbördan för nämnden eller förvaltningsutgiftema för en längre driven centralisering kunna bliva av nämnvärd betydelse jämförda med det samhällsintresse, som står på spel, då ju nämligen samhällets kostnader för ifrågavarande trafik räknas i 10- och 100-tals miljoner kronor årligen. Styrelsen anser därför ofrånkomligt, att nämndens tillståndsgivning även får omfatta åtminstone sådan beställnings- trafik för godsbefordran, som avser användning av fordon med lastkapa­ citet av mer än 2.5 ton. Att styrelsen satt gränsen vid angivna tontal sam­ manhänger med det förhållande, att bilar upp till denna lastförmåga mera sällan utföra körningar på långa avstånd, medan känt är, att lastbilar med en lastförmåga över 2.5 ton ofta användas i långtrafik. Då långtrafiken som regel faktiskt har linjetrafiks karaktär, anser styrelsen det ofrånkomligt, att nämnden också måste taga hand om tillståndsgivningen beträffande tyngre fordon i beställningstrafik, särskilt som utredningen tänkt sig, att utövare av linjetrafik för godsbefordran samtidigt skulle kunna erhålla till­ stånd till beställningstrafik. För styrelsen framstår det vid sådant förhål­ lande som ett självfallet ordningskrav, att tillståndsgivningen för båda fal­ len bör anförtros åt en och samma myndighet.

Vad gäller bestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran, an­ sluter järnvägsstyrelsen sig till den i 1936 års trafiksakkunnigas betänkande reservationsvis framförda meningen, att tillstånd till linjetrafik för person­ befordran mellan två orter, belägna på över 20 kilometers inbördes avstånd från varandra, bör meddelas av den centrala myndigheten.

I åtskilliga av de i det föregående omnämnda, av länsstyrelser avgivna yttranden beröres frågan örn huru trafiktillstånd skall meddelas, då ansö­ kan innefattar rätt såväl till person- som godsbefordran i linjetrafik. Det framhålles, att bestämmelse bör finnas, huruvida i sådant fall tillståndet skall meddelas av både biltrafiknämnden och länsstyrelse samt, i förekom­

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

mande fall, vederbörande länsstyrelser gemensamt samt örn vem som skall

uppsätta och expediera beslut i ärendet.

Vidare framhålles av länsstyrelsen i Östergötlands län, att företag, som ut­

öva linjetrafik med lastbil, vanligen med samma fordon även bedriva läns­

trafik; sådana företag skulle därför nödgas anskaffa trafiktillstånd från två

myndigheter för att kunna utöva sin rörelse. Vid utbyte av bil i trafiken

komme troligen myndigheterna icke att meddela beslut samtidigt. Myndig­

heterna skulle också kunna komma till olika beslut.

Departementschefen.

Frågan huruvida tillståndsgivning genom en central myndighet eller ge­

nom lokala myndigheter är att föredraga, synes böra bedömas uteslutande

med hänsyn till de praktiska fördelar, som den ena eller andra organisa­

tionsformen kan väntas medföra. Att till en central myndighet överflytta

handläggning av frågor om tillstånd till sådan trafik, som huvudsakligen är

avsedd att tillgodose lokalt begränsade trafikbehov, synes icke vara till nyt­

ta; en dylik centralisering skulle medföra icke allenast onödig tidsutdräkt

och ökat arbete vid tillståndsfrågornas behandling, utan även att den cen­

trala myndigheten i regel skulle komma att sakna den kännedom om lokala

förhållanden, som ofta nog finnes hos en lokal myndighet eller som utan

svårighet kan där inhämtas. I andra fall kan däremot en centralisering med­

föra avsevärt gagn ur transporthushållningssynpunkt.

Vad som efter min mening kan med fog erinras mot den nuvarande orga­

nisationen av tillståndsgivningen, är att åstadkommandet av en planmässig

transporthushållning kan i vissa fall försvåras genom att verkan av åtgärder,

som en myndighet vidlagit i detta syfte, kan minskas eller upphävas genom

en annan myndighets åtgärder. Särskilt gäller detta i fråga örn sådana slag

av yrkesmässig trafik, vilkas verksamhetsområden helt eller delvis samman­

falla, och i första hand om vissa slag av lastbilstrafik. De dispositioner, som

exempelvis en länsstyrelse gör i syfte att åstadkomma en efter trafikbehoven

anpassad tillgång på lastautomobiler i yrkesmässig trafik, kunna omintet­

göras genom en planlös tillståndsgivning av polismyndigheter i en eller flera

städer inom länet eller i dess grannskap. Däremot är verkan av lokala myn­

digheters beslut och åtgöranden inom persontrafiken endast i ringa grad

märkbar utom det lokala området; drosktrafik och annan beställningstrafik

för personbefordran hava nämligen en utpräglat lokal karaktär, och deras

verksamhet sträcker sig i regel icke utom ett tämligen begränsat område om­

kring stationsorten.

Vad nyss anförts om persontrafiken gäller i huvudsak även örn i beställ­

ningstrafik använda lastbilar med relativt ringa lastförmåga. Erfarenheten

har nämligen visat, att dylika lastbilar icke kunna med ekonomisk fördel

nyttjas för utförande av långväga transporter; så gott som uteslutande an­

vändas de därför i lokal distributionstrafik. Å andra sidan framgår av tra­

fikräkningar och erfarenhet i övrigt, att ju större lastförmågan hos en i yr­

kesmässig trafik insatt lastbil är, desto större är också sannolikheten för att

bilen är avsedd för långväga trafik, då nämligen en lastbil med stor last­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

77

förmåga — bortsett från vissa slag av specialtransporter — i regel icke kan med ekonomisk fördel utnyttjas för transporter av övervägande lokal ka­ raktär.

Möjligheten att åstadkomma en planmässig transporthushållning synes mig i första hand hero på, att åtgärder vidtagas för alt förhindra, att en lo­ kal myndighet kan meddela trafiktillstånd, som minska eller omintetgöra verkan av åtgärder, som av annan myndighet vidtagits i nyss angivna syfte. Vad som för detta ändamål påkallas, synes i första hand vara, att tillstånd till sådan trafik, som kan förutsättas icke hava övervägande lokal karaktär utan i huvudsak vara inriktad på långväga transporter, meddelas av ett centralt organ.

Vad särskilt angår det av trafikutredningen framförda förslaget att alla frågor örn tillstånd till linjetrafik för godsbefordran skulle handläggas av biltrafiknämnden, kan jag icke finna detsamma ändamålsenligt, då det näm­ ligen sannolikt skulle medföra, att nämndens arbetsböfda till övervägande del komme att omfatta ärenden angående trafik av lokal karaktär, nämligen linjetrafik inom distributionsområdena omkring handels- och industricentra, vilken trafik bäst ägnar sig för handläggning hos en lokal myndighet. Det måste också befaras, att en dylik bestämmelse i många fall skulle giva upp­ hov till ovisshet eller till tvister, huruvida en viss trafik vöre av sådan be­ skaffenhet, att tillstånd till dess bedrivande borde beviljas av den ena eller den andra myndigheten, liksom också till att en sökande, som fått sin an­ sökan avslagen hos den ena myndigheten, försökte sin lycka hos den andra under uppgivande av den karaktär på trafiken, som han i varje fall funne mest lämplig för sina syften.

Ur den nyss antydda synpunkten, nämligen att tillstånd till trafik av över­ vägande lokal karaktär bör beviljas av vederbörande lokala myndighet men tillstånd till långväga transporter däremot av ett centralt organ, synes mig icke finnas någon anledning att i fråga örn linjetrafiken göra någon skillnad mellan gods- eller persontrafik särskilt som en sådan skillnad även ur prak­ tisk synpunkt skulle möta så mycket större svårigheter att genomföra, som vederbörande ofta söker tillstånd till båda dessa slag av trafik samtidigt. Därest trafiken icke sträcker sig över mer än området för ett län (vartill i detta sammanhang icke bör räknas Stockholm i bemärkelse av överståthål- larämbetets förvaltningsområde), anser jag beviljandet av tillstånd böra lik­ som hittills ankomma på vederbörande länsstyrelse, respektive Överståthål­ larämbetet. Om åter den ifrågasatta linjen är avsedd alt sträcka sig genom två eller flera län, synes ur ovan antydda synpunkt meddelandet av tillstånd böra ankomma å det centrala organet. Visserligen kan i undantagsfall även en trafik, som sträcker sig över länsgräns, hava en utpräglat lokal karak­ tär, men den nyss angivna principen torde dock medföra en för nu ifråga­ varande ändamål i det övervägande antalet fall riktig uppdelning. Ett av­ sevärt antal länsstyrelser hava också, såsom av det föregående framgår, i ytt­ randen över trafikutredningens förslag uttalat sig för uppdelning av till- ståndsgivningen på basis av denna princip.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Vad därefter beställningslrafiken och till en början dylik trafik för gods­

befordran angår, finner jag med hänsyn till vad nyss anförts mest ändamåls­

enligt att låta frågor örn tillstånd till dylik trafik handläggas av den centrala

myndigheten, där ansökningen avser rätt att använda lastbilar med större

lastförmåga än som vanligen kommer till användning i den lokala trafiken.

Lämpligen torde på grund härav frågor örn tillstånd att i beställningstrafik

använda lastbil med en lastförmåga över 3V2 ton. böra prövas av den centra­

la myndigheten. Detsamma synes böra gälla, därest ansökningen avser till­

stånd att till lastbil koppla släpvagn, om nämligen därigenom aggregatets

sammanlagda lastförmåga skulle komma att överstiga 4 ton. Övriga frågor

örn tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran synas åter böra hand­

läggas av länsstyrelserna.

Vad slutligen angår beställningstrafiken för personbefordran, må erinras,

att ett ändamålsenligt ordnande särskilt av sådan drosktrafik, som förekom­

mer i städer och större samhällen, i regel icke kan ske allenast genom till-

ståndsgivning utan kräver en fortlöpande tillsyn och icke sällan förekom­

mande tillfälliga dispositioner. Ett uttryck för detta förhållande utgör den

i § 23 ordningsstadgan för rikets städer förekommande bestämmelsen, enligt

vilken magistrat har att, om i stad förekommer behov av reglementen eller

taxor för åkare, hyrkuskar, dem som betjäna allmänheten med omnibus-

vagnar eller dylikt, upprätta sådana reglementen och taxor samt underställa

desamma länsstyrelsens prövning, vilket stadgande enligt 29 och 30 §§ ord-

ningsstadgan är att tillämpa även i städer under landsrätt och i sådana muni-

cipalsamhällen, inom vilka ordningsstadgan gäller. Ofta nog är på grund

härav tillsyn över den lokala drosktrafiken i stad eller jämförliga samhällen

uppdragen åt polischef eller annan myndighet i orten.

Så vitt det är mig bekant, har den nuvarande organisationen av tillstånds-

givningen i fråga om stadstrafik för personbefordran icke föranlett praktiska

olägenheter. En överflyttning av denna tillståndsgivning till länsstyrelserna

torde därför, utan att medföra någon verklig nytta ur transporthushållnings-

synpunkt, komma att äventyra åtskilliga väsentliga fördelar, som varit för­

enade med det nuvarande systemet, och däribland i första hand den tillsyn,

som de lokala myndigheterna kunnat ägna åt sättet för trafikens upprätt­

hållande. Till nytta för utvecklingen av detta slags trafik har emellertid

även varit den kännedom, som den tillståndsgivande polismyndigheten ägt om

kvalifikationerna hos personer, som sökt tillstånd att bedriva drosktrafik-

rörelse i stad, dessa myndigheters möjligheter att i detta avseende sörja för

en rättvis befordran av förare, som under längre tid ägnat sig åt yrket, samt

möjligheten att vidtaga lokala åtgärder i fråga örn ordnandet av uppställ­

ningsplatser, vakthållningsturer, uniformering m. m. liksom att i övrigt sörja

för att trafiken på bästa sätt tillgodoser de lokala behoven.

Hos vederbörande trafikutövare synes vara ett allmänt önskemål, att till-

ståndsgivningen i fråga om beställningstrafik för personbefordran med sta­

tionsort i stad alltjämt får förbliva hos de lokala myndigheterna. I ett av

svenska droskbilägareförbundet avgivet yttrande inlägges en bestämd gensaga

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

79

mot utredningens förslag i förevarande avseende. Förbundet framhåller, att de lokala myndigheternas bättre kännedom om förhållandena på de olika platserna visat sig vara av värde, då det gällt frågor rörande den yrkes­ mässiga trafiken därstädes.

På grund av vad nu anförts har jag icke funnit skäl föreligga att, i vad beställningstrafiken för personbefordran med stationsort i stad angår, frångå hittills gällande system för tillståndsgivningen, som, såvitt erfarenheten åda­ galagt, torde i huvudsak hava väl fyllt sin uppgift. Vad åter angår beställ- ningstrafik för personbefordran med stalionsort utom stad har jag intet att erinra mot trafikutredningens förslag att meddelandet av tillstånd till sådan trafik bör liksom hittills ankomma på länsstyrelserna.

I åtskilliga utlåtanden har berörts frågan örn huru beslut bör fattas och expedieras i sådana fall, då avgörandet av frågor om trafiktillstånd ankom­ mer samtidigt på olika myndigheter. I detta avseende må erinras, att en dylik handläggning icke behöver möta större svårigheter än vad som för när­ varande är fallet, då fråga är exempelvis om tillstånd att samtidigt bedriva stadstrafik och länstrafik eller samtidigt stadstrafik och linjetrafik med viss automobil, vilka tillstånd meddelas av olika myndigheter. För den händelse emellertid särskilda bestämmelser skulle visa sig erforderliga för reglerande av en dylik handläggning, tillkommer det enligt utredningens förslag § 45 Kungl. Majit att meddela för tillämpning av förordningen erforderliga före­ skrifter. Att i detta sammanhang närmare ingå på innehållet av de be­ stämmelser, som för sådant ändamål kunna ifrågakomma, torde icke vara erforderligt.

6 §•

Trafiktillstånds omfattning.

Enligt nu gällande bestämmelser (1930 års motorfordonsförordning § 24 mom. 1) åligger det den, som vill utöva yrkesmässig trafik, att därtill söka särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

Trafikutredningen framhåller, att det synes lämpligt att i förordningen utsäga, att tillstånd erfordras ej blott för öppnandet av trafik utan även för förändring i eller utökning av den genom tillståndet medgivna trafik­ apparaten. Utredningen har därför i förevarande paragraf upptagit ett stadgande härom under påpekande, att liknande stadganden finnas i flera utländska lagstiftningar.

Vad utredningen i sådant avseende föreslagit har i sak icke givit anledning till erinran från min sida. I förslaget har emellertid skett en mindre, redak­ tionell bearbetning, varjämte stadgandet upptagits under särskilt paragraf­ nummer såsom 6 §.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 140—142.)

Som § 5 i trafikutredningens författningsförslag upptagas vissa bestäm­ melser angående rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transpor­ tera gods; motivering härtill förekommer å sid. 140—142 i trafikutredning­ ens betänkande.

Då dessa bestämmelser enligt min mening lämpligen böra upptagas under den avdelning i förslaget, som innefattar föreskrifter om vissa med tra­ fiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter (§ 21 ff.), återkommer jag till innehållet av de av utredningen i nyss omförmälda hänseende föreslagna bestämmelserna under nämnda avdelning.

Om ansökningsförfarandet 7—11 §§.

Ansökans innehåll.

7

§•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 147—151.)

Enligt 26 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning skall vid ansökan örn trafiktillstånd fogas uppgift om den eller de bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte skall bifogas vederbörligt utdrag ur auto- mobilregistret för sådan bil eller, därest bil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om bilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

Enligt 2 mom. i samma paragraf skall ansökan om trafiktillstånd avse­ ende linjetrafik, utöver vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter om den vägsträcka, varå trafiken skall äga rum, eller om de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall anord­ nas och bedrivas. Vidare skall uppgift lämnas örn den taxa för befordring- en, som önskas fastställd. Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstra­ fik, skall, utöver vad i 1 mom. sägs, innehålla uppgifter om trafikområde och stationsort för den ifrågasatta trafiken.

Trafikutredningens förslag.

1936 års trafikutredning föreslår i nu förevarande avseende bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med det genom 1936 års proposition fram­ lagda förslaget. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola enligt utredningens förslag fogas handlingar, som äro ägnade att bestyrka sökandens lämplig­ het såsom utövare av det slag av trafik, ansökningen avser, ävensom uppgift örn antal av de bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, samt, där­ est ansökan avser tillstånd till trafik för godsbefordran, uppgift om den största last, som skall kunna med varje bil befordras.

Däremot har utredningen icke ansett erforderligt, att, på sätt i 1936 års proposition föreslagits, i ansökningen skulle lämnas uppgift örn typ för de bilar, som skulle användas i trafiken. Utredningen anser det ovisst, hu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

81

ruvida begreppet typ i förevarande sammanhang tagits i samma bemärkelse som i ordet typbesiktning i motorfordonsförordningen eller huruvida där­ med bör förstås allenast slaget av automobil, d. v. s. personbil eller lastbil. Då emellertid av ansökningen i regel torde framgå arten av den trafik, som sökanden önskar bedriva, anser utredningen det icke vara behövligt att i förordningen föreskriva skyldighet för sökanden att angiva, huruvida trafi­ ken skall bedrivas med personbil eller lastbil.

Ej heller finner utredningen det erforderligt, att, på sätt i 1936 års pro­ position förutsatts, i ansökningen skulle tillika angivas det högsta antal per­ soner, som skulle kunna befordras med varje bil. I fråga om personbilar torde enligt utredningens mening vara av tämligen ringa betydelse om tra­ fiken bedrives med en stor eller liten personbil. Ej heller beträffande om­ nibus anser utredningen det erforderligt eller lämpligt att föreskriva skyldig­ het att uppgiva passagerareantalet för varje vagn. Utredningen erinrar om att bil icke får begagnas i trafiken utan att vara därför godkänd, vid vilket godkännande bilens lämplighet för den tillåtna trafiken givetvis ägnas upp­ märksamhet.

Yttranden över utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län: De föreskrivna uppgifterna synas icke till­ räckliga för den prövning, som skall ske enligt § 12. Beträffande person­ trafiken är det viktigt att veta, om det är fråga om en bil eller en buss, och även beträffande bussarna kan det vara behövligt att känna personantalet, t. ex. då det är fråga örn beställningstrafik eller om linjetrafik i en sträck­ ning, där redan konkurrens föreligger.

Även länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att i ansökning om till­ stånd till beställningstrafik för personbefordran bör lämnas uppgift om passagerareantalet, i varje fall då ansökningen avser tillstånd att använda personbil. I motsats till trafikutredningen anser länsstyrelsen det vara av icke ringa betydelse, om trafiken bedrives med en stor eller liten bil, detta särskilt beträffande konkurrensen med linjetrafiken i de glesare befolkade delarna av länet. Erfarenheten har visat, att ett sällskap, som använder sig av en stor personbil, kan pressa ned resekostnaden per person så lågt, att den understiger biljettpriset i linjetrafik å den sträcka, som sällskapet befar. Därför företager länsstyrelsen behovsprövning i fråga om passagerarean­ talet vid godkännande av personbil för länstrafik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i örebro län under­ stryka behovet av att beträffande fordon, som användas i trafiken medde­ las uppgift örn bredd och högsta hjultryck. Länsstyrelsen anser därjämte, att ansökan bör innehålla uppgift om längd å fordonet.

Beträffande ansökningar om tillstånd till linjetrafik framhålla väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Hallands län, att vid ansök­ ningen bör fogas karta eller situationsplan, å vilken linjens sträckning fin­ nes på lämpligt sätt utmärkt.

Beträffande sådana fall, då ansökningen avser allenast tillstånd till linje­ trafik för personbefordran framhålla länsstyrelserna i Jönköpings och Hal­ lands län, att uppgift örn antal av de bilar, som skola användas i trafiken,

Bihang tilt riksdagens protokoll 1950. t samt. Nr 115.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

icke torde vara erforderlig, eftersom enligt § 12 st. 3 i utredningens förslag, tillstånd till linjetrafik med omnibus icke skall innefatta föreskrift om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas.

Departementschefen.

Syftet med nu gällande liksom med de föreslagna bestämmelserna om skyl­ dighet för sökande att redan i ansökningen om trafiktillstånd lämna vissa uppgifter örn den tillämnade trafikens beskaffenhet och om den eller de auto- mobiler, som äro avsedda att användas däri, är givetvis att bereda vederbö­ rande myndighet upplysning örn sådana omständigheter, som äro av bety­ delse för prövning av ansökningen. En sådan prövning förefaller emellertid i ett konkret fall örn tillstånd till exempelvis persontrafik knappast möjlig, om icke närmare upplysningar föreligga, huruvida ansökningen avser till­ stånd att använda bil eller buss och i båda dessa fall om det antal passage­ rare, för vilket fordonet är avsett. Av länsstyrelsen i Värmlands län har framhållits vilken betydelse kännedom om dessa förhållanden har, då fråga är om tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort å landsbygden. Lika viktig kan emellertid kännedomen örn samma förhållan­ den vara, då tillståndet avser exempelvis drosktrafik i stad. För bifall till an­ sökningen torde i dylikt fall i regel förutsättas, att sökanden avser att an­ vända fordon, som i fråga örn typ icke väsentligt avviker från andra för samma ändamål använda fordon i staden.

Likaledes synes det vara nödvändigt, att viktigare tekniska data angående automobilen äro tillgängliga för bedömande av frågor, huruvida densamma med hänsyn till fordonsbredd, högsta hjultryck o. s. v. lämpar sig för an­ vändning å de vägar eller inom det område, där den är avsedd att användas i trafik.

För att dessa uppgifter, som ur skilda synpunkter äro av betydelse för myndighetens prövning, skola vara tillgängliga under ärendets behandling synes sökanden, på sätt i 1936 års proposition förutsatts, böra åläggas skyl­ dighet att i samband med ansökningen uppgiva, utöver vad av utredningen föreslagits, även typ å den eller de automobiler, som äro avsedda att användas i trafiken. Med angivande av typ bör därvid jämlikt 1936 års motorfordons­ förordning § 9 mom. 2 förstås ett sådant närmare angivande av fordonets be­ skaffenhet, att erforderliga tekniska data beträffande detsamma föreligga. För min del kan jag således icke ansluta mig till den av trafikutredningen uttalade meningen att prövningen av beskaffenheten av den bil, som skall användas i trafiken, bör uppskjutas till den tidpunkt, då fråga uppkommer örn godkännande av visst fordon för användning i densamma. Denna senare prövning bör nämligen enligt min mening icke innebära en förnyad pröv­ ning av sådana omständigheter, som rätteligen böra komma under övervä­ gande i samband med prövningen av frågan om trafiktillståndet, utan bör snarast avse att konstatera bilens tekniska användbarhet för den trafik, var­ till tillstånd tidigare lämnats.

Samtidigt som jag funnit utredningens förslag lämpligen böra komplette­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

83

ras i ovan angivna avseende, har jag ansett den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att i ansökningen skall uppgivas antal av de bilar, som äro avsedda att användas i trafiken, böra med hänsyn till innehållet av § 12 tred­ je stycket inskränkas till att gälla endast sådana fall, då ansökningen avser annat trafiktillstånd än tillstånd till linjetrafik för personbefordran.

Ingivandet av vissa ansökningar om tillstånd till linjetrafik för

personbefordran.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 151.)

Under § 7 har trafikutredningen föreslagit bestämmelse, att ansökan om tillstånd till linjetrafik för personbefordran inom mer än ett län skall inläm­ nas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan är belä­ gen.

Denna bestämmelse, som motsvarar 24 § 2 mom. i 1930 års motorfor­ donsförordning och som av trafikutredningen ansetts för den skull icke er­ fordra närmare motivering, bar i detta sammanhang fått utgå med hänsyn till att prövning av ansökning om tillstånd till linjetrafik med sträckning över mer än ett län skall, enligt vad i det föregående föreslagits, ankomma på biltrafiknämnden.

Handläggning av ärenden angående linjetrafik.

8

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 151—155.)

Enligt 27 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande ly­ delse skall länsstyrelse över ansökning örn tillstånd till linjetrafik ej mindre höra vederbörande vägstyrelse och polismyndighet samt järnvägsföretag eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även, om för­ hållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

Traf!

k

utred ni iigens förslag.

1936 års trafikutredning förordar i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen nr 161 till 1936 års riksdag vissa bestämmelser om handlägg­ ning av ärenden angående linjetrafik. Med hänsyn till den utveckling, som organisationsväsendet erhållit och framför allt kan förväntas få bland tra­ fikutövarna, anser trafikutredningen lämpligt, att sammanslutningar av ut­ övare av yrkesmässig biltrafik, som kunna anses berörda av den ifrågasatta trafiken, skola få tillfälle att yttra sig i de ärenden, varom här är fråga.

Trafikutredningen har därför upptagit ett stadgande härom i förevarande paragraf.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Med en så omfattande rätt att bliva hörda, som förslaget tillerkänner tra­

fikutövare och deras sammanslutningar, anser utredningen något behov av

särskilda trafiknämnder vid tillståndsmyndigheternas sida, vilket tidigare

föreslagits från trafikutövarehåll, ej förefinnas. Beträffande den i detta sam­

manhang aktuella frågan om städers yttranderätt i vissa ärenden angående

omnibustrafik erinrar utredningen om den utförliga behandling, som i 1932

års trafikutrednings betänkande (sid. 158—165) ägnats detta spörsmål. 1932

års trafikutredning förklarade sig icke kunna tillstyrka, att, på sätt Svenska

stadsförbundet förordat, städerna skulle tillerkännas vetorätt vid frågor om

tillstånd till lokal linjetrafik och att i övriga frågor angående linjetrafik läns­

styrelserna icke skulle äga besluta mot städernas inhämtade mening utan

synnerliga skäl. Däremot föreslog 1932 års trafikutredning på skäl, som an­

givits å sid. 170—173 i dess betänkande, att tillfälle alltid skulle beredas en

stads beslutande myndighet att yttra sig över ansökning om rätt till omni­

bustrafik uteslutande inom staden eller inom staden med dess närmaste om­

givning, örn ansökningen icke skedde å stadens vägnar.

1 propositionen nr 161 till 1936 års riksdag uttalade (sid. 70) föredragan­

de departementschefen under hänvisning till den av trafikutredningen an­

förda motiveringen, att han ansåge sig icke kunna förorda en bestämmelse

av den vidsträckta innebörd, stadsförbundet ifrågasatt.

I propositionen föreslogs en mindre jämkning rörande den av 1932 års ut­

redning förordade yttranderätten, i det att denna rätt skulle — i syfte att nå

ett smidigare förfarande — tillkomma vederbörande kommunala förvalt­

ningsmyndighet i staden.

1936 års trafikutredning bär icke heller ansett sig kunna förorda den vid­

sträckta rätt för städer i ärenden angående viss linjetrafik, som av stadsför­

bundet ifrågasatts. Däremot har utredningen funnit lämpligt att i sitt för­

slag upptaga det i 1936 års proposition förordade stadgandet om städers ytt­

randerätt.

Yttranden över trailkutredningens förslag.

Trafikutredningens förslag i förevarande del har i de avgivna yttrandena

föranlett erinringar huvudsakligen i nedan omförmälda hänseenden.

Med avseende å den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att höra ve­

derbörande trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig

trafik erinras av länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län,

att, då yttranden i varje fall skola infordras från trafikföretag, som beröras

av trafiken, synes det vara av ringa värde att jämväl höra eventuellt förefint­

liga sammanslutningar. Det torde vara tillfyllest, att här avsedda samman­

slutningar upptagas bland dem, som skola höras, örn förhållandena därtill

föranleda. Länsstyrelserna i Stockholms och örebro län anse skyldigheten

att höra sådana sammanslutningar böra begränsas till att avse mera repre­

sentativa sammanslutningar, eventuellt den länsförening, som numera tor­

de vara vanlig. Förutsättning för att lokala föreningar skola höras anser

länsstyrelsen i Stockholms lån böra vara, att dessa skriftligen anmäla sig till länsstyrelserna.

Med avseende å skyldigheten att höra trafikföretag anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att därmed ej torde böra förstås enskild företagare, enär varje ansökning då skulle förorsaka ett omständigt och onödigt remissförfa­ rande.

I fråga örn sättet för infordrande av yttranden förordar länsstyrelsen i

Jönköpings län, att detta må kunna ske genom kungörelse på sökandens be­ kostnad.

Beträffande den befogenhet, som bör tillkomma städer och vissa därmed jämförliga samhällen med avseende å behandlingen av frågor örn tillstånd till omnibustrafik anser Svenska stadsförbundet samma förmån, som enligt förslaget är avsedd att tillkomma stad böra beviljas även köpingar och muni- cipalsamhällen; själva förvaltningsformen bör icke tillmätas avgörande be­ tydelse. Förbundet vidhåller i övrigt sin förutvarande ståndpunkt i detta ämne. Även statens gatunämnd anser städerna böra tillförsäkras ett avgö­ rande inflytande i fråga örn lokaltrafiken samt trafikförbindelserna med när­ liggande orter.

Å andra sidan framhåller kommerskollegium, att kollegiet icke kan föror­ da, att städer och kommuner beredas ett dylikt vidsträckt inflytande.

Departementschefen.

I trafikutredningens förslag har vidtagits den formella jämkning, som för- anledes av att prövning av ansökningar om tillstånd till bedrivande av linje­ trafik enligt vad av mig tidigare förordats skulle delvis ske enligt andra grunder än vad av trafikutredningen förutsatts. Utredningens förslag har i övrigt i sak icke givit anledning till erinran från min sida. Någon svårig­ het, på sätt i vissa yttranden befarats, att höra vederbörande organisationer av trafikutövare torde i praktiken knappast komma att föreligga. Föreskrift att vederbörande trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, skall höras över ansökningen förekommer redan i nu gällande bestämmelser och innebär således icke någon nyhet. Bestämmelse örn rätt att infordra yttran­ den genom annons anser jag i detta sammanhang icke böra meddelas, efter­ som den relativa fåtaligheten av de företag och sammanslutningar, från vil­ ka yttrande skall infordras, gör, att anledning att frångå det vanliga remiss­ förfarandet icke synes i detta sammanhang föreligga. Oavsett en eventuell annonsering skulle nödvändigheten alt genom särskilda remisser höra polis­ myndigheter och andra offentliga institutioner över ansökningar örn linje­ trafik kvarstå; och vid sådant förhållande skulle en annonsering enbart för att infordra yttranden från enskilda företag eller sammanslutningar av tra­ fikutövare knappast leda till någon besparing av tid eller arbete för myndig­ heten.

Vad angår frågan örn den utsträckning, i vilken städer eller andra kom­ muner böra beredas tillfälle att yttra sig över vissa ansökningar om linjetra­ fik, har jag ej funnit skäl att frångå den mening, till vilken såväl 1932 och

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

85

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1936 års trafikutredningar som föredragande departementschefen vid fram­

läggandet av 1936 års proposition anslutit sig, nämligen att vederbörande

kommunala förvaltningsmyndighet i stad alltid skall, om ansökningen icke

sker å stadens vägnar, beredas tillfälle att yttra sig över ansökning om till­

stånd till linjetrafik med omnibus uteslutande inom staden eller inom staden

med dess närmaste omgivning. Det har mot detta förslag anmärkts, att sam­

ma rätt borde tillkomma även vederbörande kommunala förvaltningsmyn­

dighet i köpingar eller municipalsamhällen. Frånsett det förhållandet att

något hinder enligt anförda bestämmelse givetvis icke möter för den till-

ståndsprövande myndigheten att infordra yttranden även från samhällen av

sistnämnda beskaffenhet liksom att det är dessa obetaget att, även örn an­

sökningen ej till dem remitteras, självmant inkomma med det yttrande, de

må finna erforderligt, torde emellertid bestämmelser, som kunna anses moti­

verade med hänsyn till de särskilda förhållandena i städerna, icke utan vi­

dare kunna anses böra gälla för varje köping eller municipalsamhälle i riket.

Handläggning av ärenden rörande beställningstrafik.

9 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 155—156.)

Enligt 27 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande ly­

delse skall, när tillstånd till stads- eller länstrafik sökes, den tillståndsgivan-

de myndigheten genom tillkännagivande i förut bestämd tidning bereda

trafikföretag, vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, ävensom andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig över ansökningen. Kostnaderna för

dylikt tillkännagivande skola gäldas av sökanden, över ansökan om till­

stånd till länstrafik skall länsstyrelse även höra polismyndigheten i den ort,

varest bil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin sta­

tionsort.

Trafikutredningens förslag.

Av 1936 års trafikutredning i ämnet föreslagna bestämmelser överensstäm­

ma i sak i stort sett med gällande rätt. Dock har ett särskilt stadgande fun­

nits erforderligt för det fall, att lokalområde skall omfatta delar av flera län.

Den länsstyrelse, som enligt § 4 har att meddela trafiktillstånd, bör enligt

utredningens förslag över ansökningen höra övriga vederbörande länsstyrel­

ser, vilka före avgivande av yttrande skola verkställa erforderlig utredning.

Härvid böra de allmänna föreskrifterna i paragrafen få motsvarande tillämp­

ning.

Över förslaget avgivna yttranden.

Utredningens förslag har icke föranlett erinringar från i ärendet hörda

myndigheter. Vissa lokala organisationer av trafikutövare hava emellertid

uttalat önskemål, att beträffande handläggning av ansökningar om beställ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115

87

ningstrafik måtte gälla samma bestämmelser, som enligt nästföregående pa­ ragraf föreslagits beträffande ansökningar om linjetrafik.

Departementschefen.

Utredningens förslag har från min sida föranlett allenast en formell kom­ plettering, förorsakad av att enligt vad av mig tidigare förordats handlägg­ ning av frågor om tillstånd till beställningstrafik skulle i vissa fall kunna ankomma jämväl på polismyndighet i stad eller på biltrafiknämnden.

10

§.

Detta stadgande, som motsvarar 27 § 1 mom. sista stycket i 1930 års mo­ torfordonsförordning, torde icke behöva motiveras.

Förenklad handläggning av vissa tillståndsärenden.

11

§•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 156—161.)

Enligt vad ovan under § 5 mom. 1 föreslagits skall vad i förordningen angående yrkesmässig trafik stadgas rörande ärenden om tillstånd till yrkes­ mässig trafik gälla även beträffande ärenden om ökning av det antal bilar, med vilket trafik må av tillståndshavare bedrivas, om insättande av släp­ fordon i trafik, om utbyte av bil eller släpfordon, därest meddelat tillstånd avser visst fordon, ävensom eljest om sådant utbyte av bil eller släpfordon, varmed avses höjning av den största last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd må befordras med fordon i trafiken.

På sätt i trafikutredningens motivering till nämnda stadgande framhållits, kan emellertid en förenklad handläggning lämpligen förekomma vid be­ handling såväl av vissa av de ärenden, som omförmälas i nyss anförda stad­ gande, som av ärenden avseende tillstånd till vissa särskilt angivna slag av trafik.

Åt uppgiften att närmare angiva de grupper av ärenden, beträffande vilka en dylik förenklad handläggning kan ifrågakomma, är § 11 i utredningens förslag ägnad.

Trafikutredningens förslag.

Enligt utredningens mening bör infordrandet av yttranden kunna in­ skränkas eller underlåtas, då ansökan avser befordran i linjetrafik uteslu­ tande av skolbarn och lärare till och från skolan, vilket — såvitt angår skolbarn — föreslagits i 1936 års proposition.

I överensstämmelse med samma proposition anser utredningen vidare remissförfarandet kunna begränsas i fråga om ansökan, som allenast av­ ser tillstånd att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personbil tillfälligt ombesörja beställningstrafik inom visst område eller å viss väg­ sträcka.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Vidare anser utredningen en förenkling böra möjliggöras, då fråga är om att fortsätta en av annan förut bedriven trafik. I dylika fall förelig­ ger ingen utökning av transportapparaten. I de ärenden, varom här är fråga, torde det många gånger vara tillräckligt, att utredning införskaffas örn sökandens lämplighet, såvitt ej denna ändå kan anses styrkt. Därest tvekan kan råda — exempelvis om trafikens behövlighet eller rörande före­ trädesrätt för annan att fortsätta trafiken — bör, framhåller utredningen, givetvis ett fylligare remissförfarande komma till stånd.

Enligt 1936 års proposition medgavs möjlighet att underlåta infordran­ det av yttranden i ärenden angående vissa utbyten av bil eller släpfordon. I fråga örn linjetrafik med omnibus tilläts förenklat förfarande i fråga om såväl ökning av fordonsantalet som insättande av släpvagn och ut­ byte av fordon.

Enligt trafikutredningens mening bör remissförfarandet kunna inskrän­ kas vid utökning av antalet omnibusar i linjetrafik och vid utbyte av om­ nibus och personbil.

Enligt 1936 års proposition skulle fullständigt remissförfarande anlitas vid sådant utbyte av personbil, som medförde ökning med mer än tjugu pro­ cent av det högsta antal personer, som finge befordras med bilen. 1936 års trafikutredning har icke kunnat ansluta sig till denna uppfattning. Ett ut­ byte av personbil anser utredningen —■ oavsett ökningens storlek — böra tillåtas under mycket enkla former. En personbil får ju enligt bestäm­ melserna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan ej befordra fler än nio personer föraren inräknad. Utredningen anser det i allmänhet vara av relativt liten betydelse, örn en större eller mindre personbil an­ vändes i trafiken.

Även i fråga örn utbyte av lastbil eller släpfordon synes remissförfaran­ det kunna inskränkas, därest ökningen håller sig inom vissa gränser. I fråga örn bestämmandet av denna gräns har utredningen ansett sig böra förorda en sådan lösning att fullständigt remissförfarande skulle vara er­ forderligt vid en sådan kombination av den absoluta och den relativa ök­ ningen, att den enligt trafiktillståndet högsta tillåtna lasten höjes till mer än 3.5 ton och dessutom utgör mer än 15 procent. En höjning till 3.5 ton skall sålunda kunna medgivas utan remissförfarande, och även en höj­ ning över denna gräns under förutsättning, att ökningen icke över­ stiger 15 procent. Det skulle sålunda bli tillåtet att utan remiss höja den högsta tillåtna lasten exempelvis från 1.5 till 3.5 ton eller från 4 till 4.5 ton men däremot icke från 4 till 4.7 ton.

Utredningen erinrar, att den omständigheten, att något remissförfarande ej behöver förekomma vid vissa utbyten av fordon, givetvis ej får föran­ leda till antagande, att tillståndsmyndigheten skulle vara betagen rätt att föranstalta örn sådan utredning, som i det särskilda fallet kan befinnas erforderlig. Det synes tvärtom rimligt och lämpligt, att tillståndsmyndig­ heten verkställer undersökning i exempelvis sådana fall, då upprepade ök­ ningar medgivits eller begärts och då situationen är sådan, att den sam-

Kungl Maj:ts proposition nr 115.

89

manlagda ökningen icke kunnat på en gång utan remissförfarande med­ givas.

Enligt trafikutredningens mening kan slutligen ifrågasättas, örn det vid­ lyftiga ansökningsförfarandet skall behöva användas, då fråga är om ett tillfälligt, tidsbegränsat insättande av fordon i redan bedriven trafik. Ut­ redningen har därför föreslagit, att infordrandet av yttranden skall kun­ na inskränkas eller underlåtas, då ökningen av antalet bilar eller insät­ tandet av släpfordon enligt ansökan skall avse en tid av högst sex må­ nader.

Yttranden över traflkntredningens förslag.

I yttranden, som avgivits över trafikutredningens förslag, har anförts bland annat följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar, att i somliga av här ifrågasatta un­ dantagsfall lia ofta bland annat från statens järnvägar, efter kungörelse framkommit protester mot bifall till ansökningen. En lokal trafikbilägare- organisation gör gällande, att hela den föreslagna paragrafen borde utgå, enär det nu gällande kungörelse- och yttrandeförfarandet borde kvarstå i de betydelsefulla fall, varom i detta sammanhang är fråga. Å andra sidan har hävdats, att den i paragrafen förekommande uppräkningen av antalet fall, som kunde bliva föremål för en förenklad handläggning, vore ofullständig och borde kompletteras med andra fall.

I sistnämnda avseende framhåller exempelvis Överståthållarämbetet även­ som länsstyrelsen i Västernorrlands län, att det är önskvärt, att en förenklad handläggning av tillståndsärenden medgives i alla fall, då fråga är om nytt trafiktillstånd för tillgodoseende av rent tillfälliga trafikbehov och tiden icke medgiver inhämtande av yttranden i vanlig ordning. Såsom exempel på dy­ lika tillfälliga trafikbehov nämner länsstyrelsen exceptionellt stora timmer- transporter inom visst område, större idrottstävlingar eller nöjestillstälining- ar. Sveriges trafikbilägares riksorganisation anser emellertid även ansök­ ningar om tillfälliga trafiktillstånd böra bliva föremål för kungörelse och ut- redningsförfarande, enär även dylik utökning kan komma att i hög grad inverka på utövandet av den verksamhet, som bedrives enligt bestående per­ manenta trafiktillstånd.

Beträffande den av utredningen föreslagna bestämmelsen, enligt vilken re­ miss skulle kunna inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd att för en tid av högst sex månader öka antalet bilar eller insätta släpfordon i viss trafik, understryker organisationen, att dylika tidsbegränsade tillstånd uteslutande böra förbehållas trafikutövare, vilka redan innehava tillstånd till yrkesmässig trafik.

Länsstyrelsen i Örebro län, som anser den i förevarande paragraf föreslag­ na förenklingen av handläggningen av vissa tillståndsärenden synnerligen ändamålsenlig, anmärker dock beträffande nu ifrågavarande stadgande, att föreskrift erfordras, huruvida samma förenklade handläggning kan ske, därest sökanden, sedan ökning av antalet bilar medgivits för viss trafik för

högst sex månader, anhåller om ytterligare tidsbegränsad ökning av antalet bilar.

Beträffande de särskilda punkterna i trafikutredningens nu ifrågavarande förslag har anmärkts bland annat följande.

Beträffande befordran av skolbarn och lärare till och från skolan yrkas av organisationer av trafikbilägare liksom av järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägs/öreningen, att yttrande bör inhämtas åtminstone i sådana fall, då linjetrafik för personbefordran redan finnes å den sträcka, som avses i an­ sökningen. I en särskild framställning av Sveriges trafikbilägares riksorga­ nisation samt Svenska droskbilägareförbundet yrkas tillika, att bestämmel­ se måtte meddelas om att anbud å skolskjutsar icke måtte få mottagas av annan än den, som vid anbudsgivningen är innehavare av tillstånd till yrkes­ mässig persontrafik och att i alla händelser för dylik trafik meddelat tra­ fiktillstånd begränsas till att avse endast sådan trafik.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 december 1939 angående reglering av de ersättningar, som utgivas till skolskjutsentreprenörer — vilken skrivelse i övrigt närmare omförmäles i Kungl. Maj :ts till innevarande års riksdag denna dag avlåtna proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. — har skolöverstyrelsen efter verkställd utredning till behandling upp­ tagit bland annat frågan örn tillstånd att utföra skolskjutsar. Överstyrelsen framhåller i detta avseende bland annat, att starka skäl enligt dess mening kunna anföras för att, på sätt av 1934 års skolsakkunniga föreslagits, med­ givande till verkställande av skolskjutsar under vissa förutsättningar må kunna lämnas även andra motorfordonsägare än sådana, som meddelats till­ stånd till yrkesmässig trafik, överstyrelsen anser därför, att i motorfordons­ förordningen eller på annat sätt föreskrift bör lämnas därom, att även annan kompetent bilförare än yrkeschaufför må kunna utföra skolskjutsar under förutsättning, att vederbörande bilbesiktningsman efter besiktning av fordonet funnit sig kunna godkänna detsamma. I samband därmed understryker över­ styrelsen lämpligheten av att skolskjutsar utföras under skolstyrelses egen led­ ning, där det så ur ekonomiska och praktiska synpunkter är lämpligt. Detta kan ske därigenom att skoldistriktet inköper lämplig buss och anskaffar chaufför. Såsom sådan kan i vissa fall skolans vaktmästare tjänstgöra. Några särskilda bestämmelser för sist angivna ändamål anser styrelsen emel­ lertid icke erforderliga.

Den föreslagna bestämmelsen att till ärenden av ifrågavarande slag skola räknas även ansökningar om tillstånd att öka antalet omnibusar i linjetrafik bör, erinra länsstyrelserna i Hallands och Gotlands län, utgå, enär enligt § 12 tillstånd till linjetrafik med omnibus icke skall angiva det antal bilar, med vilket dylik trafik må bedrivas.

Den föreslagna begränsningen ifråga om rätt att i nu förevarande form erhålla utbyte av lastbil eller släpfordon anse tre handelskammare icke rim­ lig, då den kan för vederbörande yrkesutövande medföra stora olägenheter och risk för förlust av transporter. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jön­ köpings län anse ifrågavarande bestämmelse oklar, så till vida att föreskrift

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

91

icke meddelats om utgångspunkten för den procentuella höjningen. Sist­ nämnda länsstyrelse framhåller, att det bör mera uttryckligt angivas, att ök­ ningen må medgivas i förhållande till kapaciteten å fordon enligt bestående trafiktillstånd.

Beträffande trafikutredningens förslag, att remissförfarandet skall kunna inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser utbyte av lastbil eller släpvagn, såvitt den största last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än 3.5 ton eller eljest med mer än 15 procent, anser järnvägs­ styrelsen, att de angivna talen böra sänkas till 2.5 ton, respektive 10 procent.

Departementschefen.

Med hänsyn till att nu ifrågavarande bestämmelse allenast innebär befo­ genhet för den tillståndsbeviljande myndigheten att, där så finnes lämpligt, inskränka eller underlåta inhämtandet av eljest föreskrivna yttranden, men däremot icke utgör något hinder för samma myndighet att, i den mån så finnes påkallat, ombesörja den utredning, som må finnas erforderlig, har jag i princip intet att erinra mot innebörden av det förslag utredningen framlagt. Emellertid anser jag vissa jämkningar i trafikutredningens för­ slag erforderliga.

Bestämmelsen att ansökan, som avser tillstånd att fortsätta av annan be­ driven trafik, skulle kunna avgöras utan att annan bereddes tillfälle att däröver avgiva yttrande skulle efter min mening kunna öppna möjlighet för en vidsträckt handel med trafiktillstånd, som det ingalunda ligger i det offentligas intresse att uppmuntra. Det fall av överlåtelse, som utredningen närmast torde hava haft i tankarna och vars handläggning också enligt min mening bör så mycket som möjligt förenklas, är sådan överlåtelse, som nödvändiggöres av dödsfall. För dylikt fall äro emellertid särskilda bestäm­ melser förutsatta i utredningens förslag § 19, i vilket jag i denna del icke ifrågasätter någon ändring. Enligt dessa må, örn den, som efter tillstånd be­ drivit yrkesmässig trafik avlidit, rörelsen utan särskilt tillstånd för döds­ boets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet, under förutsättning att dödsboet inom två månader till vederbörande myndighet anmäler lämplig person att förestå rörelsen. Örn yttrande över en i sinom tid gjord ansökning om tillstånd att överlåta den av dödsboet bedrivna rö­ relsen sedermera i vanlig ordning infordras, torde däremot icke kunna rik­ tas någon erinran. Vad åter angår alla andra fall av överlåtelse, nämligen sådana som grunda sig på en affärstransaktion mellan den förutvarande tra- fikutövaren och den ifrågasatta nye tillståndshavaren, måste det i regel anses ligga i det allmännas intresse, att för varje fall så mycket av offentlighet gi- ves åt transaktionen att handeln med trafikrättigheler icke uppmuntras. Då det i regel icke är möjligt för den tillståndsbeviljande myndigheten att utre­ da, vilka enskilda transaktioner, som ligga bakom överlåtelsen av ett trafik­ tillstånd, skulle, örn det bleve allmän praxis, att dylika överlåtelser bifölles utan att tillfälle bereddes andra att avgiva yttrande däröver, med all sannolik­ het en vidsträckt handel med trafiktillstånd uppkomma. På grund härav

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

har jag ansett ifrågavarande av trafikutredningen föreslagna bestämmelse böra i detta sammanhang utgå.

Vad angår frågan om rätt att bedriva linjetrafik för befordran uteslutande av skolbarn och lärare till och från skola har jag icke funnit skäl vare sig att, i enlighet med vad från trafikutövarhåll ifrågasatts, meddela inskrän­ kande bestämmelser beträffande rätten att erhålla tillstånd till dylik tra­ fik eller att, på sätt av skolöverstyrelsen föreslagits, meddela särskild före­ skrift att även annan än yrkeschaufför må, därest fordonet vid bilbesikt­ ning godkänts, utföra trafik, varom nu är fråga. Genom det av trafikutred­ ningen föreslagna stadgandet kan tillståndsförfarandet förenklas, men hin­ der föreligger enligt detsamma icke för att vare sig vanlig trafikutövare erhåller tillståndet eller att detsamma, med den begränsning, som i detta sammanhang lämpligen synes böra ske, nämligen att tillståndet endast skall avse nämnda slag av transporter, meddelas även annan än den, som eljest innehar tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik. Härigenom torde de praktiska önskemål, som i detta sammanhang göra sig gällande, bliva i erforderlig grad tillgodosedda.

Någon bestämmelse om ansökning, som avser ökning av antalet omni- busar i linjetrafik, synes icke i detta sammanhang erforderlig, då, såsom av ett par länsstyrelser anmärkts, beslut om tillstånd till linjetrafik med omnibus enligt utredningens förslag § 12 icke skall innefatta föreskrift om det antal fordon, med vilket trafiken skall bedrivas.

Vad slutligen angår den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen om rätt att utbyta lastbil eller släpfordon, såvitt därigenom den största last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än tre och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent, finner jag den­ samma böra till en början begränsas på det sätt, att den maximilast, varom i sammanhanget är fråga, skall utgöra fordonens sammanlagda last. Emel­ lertid ligger även den föreslagna maximigränsen av tre och ett halvt ton enligt min mening väl högt; tillämpningen av en dylik gräns skulle medföra, att länsstyrelserna på grund av den inskränkning i deras befogenhet att pröva frågor om trafiktillstånd, som tidigare förordats, aldrig skulle behöva infordra yttrande beträffande frågor, som avsåge utbyte av lastbil eller släp­ fordon. Då användningen av lastbilar, som med eller utan tillkopplat släp­ fordon äga en lastkapacitet av upp till två och ett halvt ton, torde täcka det normala trafikbehovet i nämnda slag av trafik, har jag ansett den före­ slagna gränsen lämpligen kunna sänkas till två och ett halvt ton.

Vad i övrigt i de avgivna yttrandena erinrats mot trafikutredningens för­ slag har jag icke ansett böra föranleda ytterligare ändring däri, och har jag vid sådant förhållande icke funnit erforderligt att närmare ingå på dis­ kuterandet därav.

Utöver vad av trafikutredningen föreslagits har jag slutligen ansett det förenklade förfarande, varom i förevarande paragraf är fråga, kunna ifrå­ gakomma även i det fall, då ansökan avser tillstånd att jämlikt de bestäm­ melser, som nedan meddelas i 20 §, i linjetrafik för personbefordran med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

93

föra gods eller sådant släpfordon för godsbefordran, som har en högsta lastförmåga av 500 kilogram. Ett för detta ändamål erforderligt tillägg har gjorts till utredningens förslag.

Om trafiktillstånds meddelande m. m.

Förutsättningar för tillstånd och tillståndets innehåll.

12

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 161—175.)

Enligt 27 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning må ej trafiktill­ stånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken finnes behövlig med hän­ syn till redan befintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. I fråga om linjetrafik skall därvid, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda, före­ skrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

1936 års trafikutredning har i förevarande avseende framlagt förslag till bestämmelser, som med vissa modifikationer ansluta sig till de av 1932 års trafikutredning och i 1936 års proposition förordade bestämmelserna i ämnet.

Angående grunderna för förslaget hänvisas till 1936 års trafikutrednings be­ tänkande (sid. 161 ff).

Med hänsyn till längden av ifrågavarande paragraf återgives desamma i det följande punktvis tillika med redogörelse för huvudinnehållet av avgiv­ na yttranden.

Utredningens förslag st. 1 och 2.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfaren­ het och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter be- finnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande fin­ nas, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för före­ träde dem emellan.

Yttrande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sistanförda bestämmelse mindre lämplig, enär det icke är ovanligt, att samtidigt för prövning föreligga an­ sökningar från olika personer om trafiktillstånd i ort, där ett nytt tillstånd visat sig behövligt, samt att vid prövning av sökandenas lämplighet som tra­ fikutövare de befinnas likvärdiga i detta hänseende.

Departementschefen.

Syftet med ifrågavarande bestämmelse är, såsom framgår av förarbetena, att förhindra sådan tillämpning av tillståndsförfarandet, att en sökande skulle såsom skäl till företräde framför annan sökande kunna åberopa en­

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

dast den omständigheten att hans ansökan inkommit tidigare. En dylik till-

lämpning skulle kunna göra det nödvändigt för redan befintliga trafikföre­

tag att, allenast för att förebygga att någon annan erhölle trafiktillstånd, in­

giva ansökningar om dylikt tillstånd, även i sådana fall då ansökningen icke

skulle hava kommit till stånd, därest allenast trafikbehovet varit avgörande.

Med hänsyn härtill har jag icke funnit anledning att i förevarande hänseende

frångå trafikutredningens förslag.

Utredningens förslag

(forts.).

Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med trafik, bedriven

av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas och förhål­

landena icke till annat föranleda, sådant lämnas innehavare av dylikt före­

tag, därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafik­

utövare.

Yttranden.

Åtskilliga organisationer av trafikbilägare framhålla, att förevarande be­

stämmelse bör gälla icke endast ifråga om tillstånd till linjetrafik utan be­

träffande varje tillstånd till yrkesmässig trafik.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Kungl, automobilklubben anse ordet

»skall» böra utbytas mot »bör».

Kommerskollegium och Motormännens riksförbund anse den föreslagna

bestämmelsen böra utgå, enär det ur allmänhetens synpunkt är till fördel,

om möjligheterna till en fruktbärande konkurrens icke förhindras.

Industriförbundet finner det ytterligt tveksamt om en dylik föreskrift

överhuvud bör inflyta i lagstiftningen. Om så likväl sker, bör emellertid ett

villkor för tillståndsgivningen vara bland annat att sökanden är beredd att

tillämpa minst lika gynnsamma transportvillkor som övriga sökande, vilka

bygga sina taxor på rimliga grunder.

Departementschefen.

Någon absolut företrädesrätt för redan bestående trafikföretag är det före­

slagna stadgandet, såsom framgår av dess lydelse, icke avsett att medföra;

företrädesrätten gäller allenast, därest »förhållandena icke till annat för­

anleda», d. v. s. därest icke en prövning på rent sakliga grunder leder till

företräde för en annan sökande. Under denna i paragrafen angivna förut­

sättning vill det emellertid synas, som den föreslagna företrädesrätten vore

fullt befogad. Med hänsyn till det relativt betydande kapitaluppbåd, som er­

fordras för upprättande av en ny linjetrafik, måste det i regel anses ur sam­

hällsekonomisk synpunkt lämpligt att under i övrigt lika förhållanden läm­

na ett redan bestående trafikföretag företräde, då härigenom i regel material

och personal bättre utnyttjas än genom etablerandet av ett nytt med det förra

konkurrerande företag. Från allmänhetens synpunkt sett innebär också

ofta det äldre företagets utvidgning fördelar i form av samtrafik med redan

befintlig linjetrafik, som i regel icke kunna erbjudas av ett nytt konkurrens-

företag. Slutligen må erinras, att såväl taxor som tidtabeller i linjetrafik

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

95

fastställas av vederbörande tillståndsbevis ande myndighet, och att alla skä­ liga anspråk från allmänhetens sida i detta avseende kunna tillgodoses lika­ väl genom hänvändelse till nämnda myndighet som genom etablerandet av en ny konkurrerande trafik. På grund härav måste enligt min mening en tillämpning av den i utredningens förslag uttryckta principen, i den starkt begränsade omfattning densamma därstädes erhållit, anses tillgodose även trafikanternas intresse, och jag har därför icke ansett någon ändring i utred­ ningens förslag i denna del påkallad. Ej heller har jag funnit skäl före­ ligga att, på sätt av vissa organisationer av trafikutövare ifrågasatts, ut­ sträcka giltigheten av ifrågavarande princip till att avse även beställnings- trafik. Såsom förut framhållits, har nämligen ifrågavarande stadgande icke tillkommit av hänsyn till de enskilda trafikutövarna, utan på grund av hän­ syn till möjligheten att i trafikekonomins och trafikanternas intressen upp­ bygga och bevara företag av sådan trafikkapacitet, att desamma inom ett visst område fylla rimliga trafikbehov. Detta motiv kan i allmänhet icke åberopas i fråga örn beställningstrafiken, som i regel är uppbyggd på in­ dividuella trafiktillstånd och avser att tillgodose merendels lokalt begrän­ sade och ofta tillfälliga trafikbehov.

Utredningens förslag

(forts.).

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

Yttranden.

Överståthållarämbetet anser sig icke kunna tillstyrka, att tillstånd skall få ställas å juridisk person. Om så sker, kommer fri handel med trafik­ tillstånd under alla förhållanden att kunna äga rum på det sätt, att del­ ägarna i det bolag, eller den förening, som äger trafiktillståndet, överlåta sina andelsrätter. Då dessa överlåtelser icke gärna kunna kontrolleras av myndigheterna, kan icke förhindras, att ersättning utgår för tillståndets monopolvärde.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån: Att juridiska personer äro till- ståndshavare lämpar sig för vissa arter av trafik, särskilt omnibustrafik.

För beställningstrafiken, i synnerhet drosktrafiken i de större städerna, torde emellertid tillståndsgivning till fysiska personer vara avgjort att föredraga. I praktiken tillämpas för närvarande tillståndsgivning endast till fysiska personer åtminstone i de största städerna i riket, och angeläget är, att be­ stämmelserna så avfattas, att ingen tvekan behöver råda om myndigheter­ nas befogenhet i detta avseende.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Ifrågasättas kan om icke, såsom i fråga om vissa andra näringar, exempelvis hotellrörelse, bör föreskrivas, att rättig­ heter för juridiska personer skola meddelas föreståndare.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen finner jag lämpligt, att möjlighet finnes att meddela tillståndet antingen till fysisk eller till juridisk person, och att sålunda tillståndsgivningen icke inskränkes till allenast fysisk person. Vil- ketdera av dessa, som i det särskilda fallet är att föredraga, synes böra be­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

stämmas snarare genom prövning av den tillståndsgivande myndigheten än genom lagstiftning. I stort sett synes den nuvarande utvecklingen, enligt vil­ ken tillstånd till beställningstrafik i regel begränsas till fysiska personer men däremot tillstånd till linjetrafik åtminstone i större skala kan medgivas även åt juridiska personer, ändamålsenlig. Då emellertid enligt min mening den­ na princip lämpligen bör komma till uttryck i författningen, har en därav betingad jämkning i utredningens förslag i nu förevarande del vidtagits.

Utredningens förslag

(forts.).

Såvitt ej angår linjetrafik med omnibus, skall tillstånd innefatta 1’öre- skiifter om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas, med angivan­ de, ifråga örn den godstrafik, av den största last, som skall kunna med varje bil befordras.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län: »Linjetrafik med omni­ bus» avser väl närmast linjetrafik för personbefordran, varför uttrycket bör ändras i detta syfte.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Samtliga trafiktillstånd, sålunda jämväl för linjetrafik med omnibus, böra innefatta föreskrift om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas. Utan en sådan föreskrift har länsstyrel­ sen ej full möjlighet att ändamålsenligt ordna den yrkesmässiga trafiken.

Departementschefen.

Då omfattningen av linjetrafik för personbefordran praktiskt taget alltid kan regleras genom fastställande dels av fordonets storlek och dels turlista för detsamma, är fastställande av det antal bilar, som skall användas i dylik trafik, icke påkallat för nyss angivna ändamål; och jag finner därför icke anledning att jämväl i fråga örn dylik trafik meddela föreskrift, att det an­ tal bilar, med vilket trafiken må bedrivas, skall angivas i trafiktillståndet. Däremot bör, på sätt av ett par länsstyrelser anmärkts, ifrågavarande un­ dantag avse icke allenast linjetrafik med omnibus utan linjetrafik för per­ sonbefordran över huvud taget.

Utredningen har icke ifrågasatt någon bestämmelse i trafiktillståndet örn det högsta antal personer, som må befordras med en för personbefordran i beställningstrafik använd bil eller omnibus. På sätt under § 11 framhållits, anser jag emellertid en dylik bestämmelse böra inflyta i trafiktillståndet, och utredningens förslag har därför i denna del kompletterats.

Utredningens förslag

(forts.).

Därest förhållandena därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att om­ fatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län: En mera neutral ståndpunkt hade intagits, om man använt »må» i stället för »bör». Genom denna utformning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

97

stadgandet understryka nämligen ytterligare angelägenheten av att i ett eller annat avseende begränsade trafiktillstånd endast i särskilda undantags­ fall utlämnas.

Poliskammaren i Göteborg: I praktiken har det visat sig, att inskränk­ ningar i trafiktillstånd varit mindre lämpliga på grund av svårigheten att kontrollera, att de icke överträdas. Därför föreslås, att förslaget i denna del utgår eller inskränkes.

Departementschefen.

Trafikutredningens förslag, som är ett uttryck för den enligt min me­ ning riktiga principen, att tillståndets omfattning skall rättas efter vad som med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall är erforderligt, har icke givit anledning till erinran från min sida.

Utredningens förslag

(forts.).

Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständigheter till an­ nat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

Yttranden.

Generalpoststyrelsen föreslår det tillägg, att föreskrift skall meddelas även att trafiken skall framgå enligt viss turlista.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det alltid böra föreskrivas, att linje­ trafik skall framgå å viss vägsträcka eller vissa vägsträckor.

Departementschefen.

Som, särskilt i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, det i praktiken kan i vissa fall möta svårigheter att för densamma föreskriva viss turiista eller viss vägsträcka, har jag icke funnit anledning frångå trafikutredningens för­ slag.

Lokalområden (trafikområden) m. m.

13 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 175—184.)

I 1930 års motorfordonsförordning skiljes på två olika slag av yrkesmässig beställningstrafik nämligen stadstrafik och länstrafik. Trafikområde är vid stadstrafik stad och vid länstrafik visst län eller del därav med undantag för städerna.

Utövare av stads- eller länstrafik är i fråga om rätten att utföra körningar icke begränsad till trafikområdet; efter erhållen beställning äger han, under iakttagande av vissa i 25 § 1930 års motorfordonsförordning meddelade be­ stämmelser, utföra körning från ort inom trafikområdet till vilken ort som helst inom riket eller tvärtom.

Frågan örn lämpligheten att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan stadstrafik och länstrafik ävensom huruvida trafikområden i nuvarande be­ märkelse böra anvisas för nämnda slag av trafik har under utredningsarbe­ tets gång tilldragit sig stor uppmärksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 115.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Trafik utred ningens förslag.

1936 års trafikutredning har liksom föregående utredningar kommit till den uppfattningen, att den nuvarande skillnaden mellan läns- och stadstrafik icke längre bör upprätthållas. I fråga om persontrafiken har utredningen — i överensstämmelse med 1936 års proposition — funnit övervägande skäl tala för att några särskilda trafikområden — utöver stationsorten — icke skola fastställas. Härigenom skapas enligt utredningens mening principiell lik­ ställighet mellan trafikutövarna oberoende av stationsortens belägenhet.

Beträffande beställningstrafik för godsbefordran anser utredningen där­ emot alltjämt vissa trafikområden böra bestämmas, vilka emellertid böra vara mera enhetliga än hittills och i allmänhet omfatta ett landsbygdsområde samt inom detsamma belägna städer.

Dessa områden, bestämda med hänsyn till den mera lokala trafikens be­ hov, anser trafikutredningen böra betecknas såsom »lokalområden».

Lokalområdena torde enligt utredningens mening i allmänhet kunna ut­ göras av ett antal vägdistrikt och städer och bestämmas med hänsyn till möj­ ligen befintliga handels- och transportområden. Åtskilliga av de mindre lä­ nen synas kunna få utgöra ett lokalområde, under det att övriga län torde böra uppdelas på två eller flera lokalområden. I vissa fall torde det visa sig lämp­ ligt att låta ett lokalområde bestå av delar av flera län. Enligt trafikutred­ ningens mening böra emellertid länsgränserna i görligaste mån få utgöra skiljelinjer mellan olika lokalområden. Indelningen av riket i lokalområden skulle verkställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande och i övrigt erforderlig utredning.

Lokalområdet skall enligt utredningens förslag i regel vara gemensamt för alla trafikutövare med stationsort inom detsamma. Undantagsvis och på grund av synnerligen starka skäl skulle emellertid biltrafiknämnden kunna bestämma personliga lokalområden för vissa trafikutövare.

Med stationsort bör, framhåller utredningen, förstås en geografisk enhet såsom stad, köping, municipalsamhälle, kyrkby, hamnplats eller annat av länsstyrelsen fastställt område. Hinder torde sålunda icke böra möta att exempelvis anvisa en mindre socken såsom stationsort.

Yttranden över traf! k utred ilin (jens förslag.

Utredningens förslag att ersätta de båda nuvarande formerna av beställ­ ningstrafik, nämligen stads- och länstrafik med ett enhetligt begrepp, be­ ställningstrafik, samt att slopa särskilda trafikområden för beställningstrafi- ken för personbefordran har icke föranlett erinringar från i ärendet hörda myndigheter. Däremot hava åtskilliga organisationer av trafikbilägare yrkat bibehållande av trafikområden även för persontrafiken.

Rörande lokalområdenas omfattning framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, alt anknytning till vägdistriktsindelningen torde vara mindre lycklig, enär denna indelning ofta bryter annan judiciell och administrativ indelning; indelning efter domsagor vore mera naturlig. Kungl, automobilklubben un­ derstryker betydelsen av att lokalområdena göras tillräckligt stora och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

99

vid deras fastställande hänsyn tages till naturliga handelsområden. Å andra sidan framhåller svenska järnvägs]öreningen, att lokalområde i regel icke bör utgöras av mer än ett vägdistrikt.

Beträffande det föreslagna sättet för lokalområdenas fastställande ifråga­ sätter länsstyrelsen i Kronobergs lån, om det icke vore mest ändamålsenligt att anförtro indelningen av riket i lokalområden åt väg- och vattenbyggnads­ styrelsen i samråd med vederbörande länsstyrelser. Länsstyrelsen i örebro lån anser beslut örn dylik indelning böra ankomma på Kungl. Maj:* efter förslag av biltrafiknämnden och hörande av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att förslaget om personliga lo­ kalområden icke bör accepteras eller att i alla händelser stadgandet därom bör tydligare än vad i utredningens förslag är fallet givas karaktär av un­ dantagsbestämmelse. Rätt att ansöka om dylikt personligt lokalområde bör enligt länsstyrelsens mening endast tillkomma sammanslutning av trafik­ utövare.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Örebro, Hallands och Värmlands län påpeka, att innebörden av begreppet stationsort måste med hänsyn till den förändrade betydelse, som givits däråt, till sina gränser noga bestämmas vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik för personfordran, särskilt som enligt § 21 1 mom. stationsorten har stor betydelse för utövandet av dy­ lik trafik. Länsstyrelserna i Kalmar och Örebro lån anse det böra i författ­ ningstexten utsägas, att stationsorten skall utgöra ett geografiskt klart fixe­ rat område, såsom stad, köping, municipalsamhälle, kyrkby, hamnplats, men däremot icke mindre socken, såsom trafikutredningen synes förutsätta. Länsstyrelsen i Jönköpings lån påpekar däremot, att i stället för den geo­ grafiska enheten den administrativa enheten ofta i stället lämpar sig såsom stationsort.

Departementschefen.

I likhet med vad såväl 1936 års trafikutredning som föregående utred- ningsorgan förordat finner jag förslaget att ersätta den nuvarande indel­ ningen i stads- och länstrafik med ett enhetligt begrepp, beställningstrafik, vara ändamålsenligt. Likaledes finner jag i överensstämmelse med nämnda förslag anledning icke föreligga att ifråga om persontrafiken bibehålla den nuvarande indelningen i trafikområden. Vad man genom en dylik indelning velat vinna, nämligen att fastställa å ena sidan skyldighet för trafikutövare att i viss utsträckning utföra beställd körning samt å andra sidan befogen­ het för honom att efter erhållen beställning verkställa körning såväl inom trafikområdet som, med viss begränsning, utom detsamma kan ernås genom för sådant ändamål direkt meddelade bestämmelser, som förekomma på andra ställen i författningsförslaget.

De erinringar, som i vissa avseenden gjorts beträffande utredningens för­ slag örn lokalområden för beställningstrafik för godsbefordran, röra mera frågan örn en framtida tillämpning av de föreslagna bestämmelserna än innehållet av dessa bestämmelser. Alt på detta stadium taga ställning till

100

Kungl. Majlis proposition nr 115

dessa erinringar i vad de avse grunden för indelningen i lokalområden eller lokalområdenas storlek torde icke vara lämpligt, utan bör avgörandet av dessa frågor enligt min mening ankomma på tillämpningen av bestämmel­ serna. Detsamma gäller också de erinringar, som framställts beträffande sättet för angivande av stationsort för trafiken i framtida trafiktillstånd; de synpunkter, som i detta avseende framhållits, synas bättre kunna tillgodo­ ses genom rättstillämpningen än genom att i detta sammanhang meddela detaljerade bestämmelser.

Vad av vissa länsstyrelser erinrats beträffande sättet för fastställande av rikets indelning i lokalområden samt angående möjligheten att meddela per­ sonliga lokalområden har jag ej heller funnit böra föranleda ändring i tra­ fikutredningens förslag.

Turlista för linjetrafik.

14 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 184—187.)

I 1930 drs motorfordonsförordning saknas bestämmelser om turlista för linjetrafik. Enligt 27 § 2 mom. skall emellertid tillstånd upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Länsstyrelserna ha i allmänhet bru­ kat fastställa turlista för omnibustrafiken och ej sällan även för annan linje­ trafik.

1936 års trafikutredning anser, att ett stadgande örn fastställande av tid­ tabell för linjetrafik bör upptagas i den ifrågasatta lagstiftningen.

Angående innehållet av detta förslag och grunderna för detsamma hän­ visas till utredningens betänkande.

yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner icke nödvändigt, att turlista för linje­ trafik med omnibus alltid fastställes av länsstyrelsen. Beträffande sådana omnibuslinjer inom länet, som övergått i järnvägarnas ägo, hava med upp­ görandet av jämvägstidtabeller vana tjänstemän fått handlägga omnibus- turlistornas upprättande, och länsstyrelsen har i dylika fall nöjt sig med att föreskriva vissa grunder för uppgörande av turlistorna samt stadgat skyl­ dighet för tillståndshavarna att omedelbart efter utfärdandet sända dessa till länsstyrelsen, vederbörande polismyndigheter och föreståndaren för stats- polisens avdelning i Malmö. Länsstyrelsen har däremot fastställt turlistor för linjer, åt vilkas tillståndshavare länsstyrelsen ansett sig icke böra över­ lämna uppgörandet därav. Ingen som helst olägenhet har förmärkts av detta sätt att ordna linjetrafiken. Länsstyrelsen anser därför turlista för linjetrafik med omnibus böra, såsom föreslagits i fråga om annan linjetra­ fik, fastställas av tillståndsgivande myndighet endast i den omfattning, så finnes lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

101

Länsstyrelsen i Västmanlands län anmärker att, då linjetrafik berör mer än ett län, torde det icke vara nödvändigt, att turlista ovillkorligen faststäl­ les av samtliga länsstyrelser. Fastställelsen torde utan olägenhet kunna upp­ dragas åt länsstyrelsen i det län, där den längsta delen av vägsträckan är belägen, efter hörande av övriga länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Hallands län anser turlista böra obligatoriskt fastställas av tillståndsgivande myndighet icke allenast i fråga om linjetrafik med om­ nibus utan i fråga örn all linjetrafik för personbefordran, och generalpost­ styrelsen anser skyldigheten att fastställa turlista i erforderlig omfattning böra gälla all linjetrafik.

I detta sammanhang framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nyttan och behovet av särskilda turlistor för vintertrafiken inom de delar av lan­ det, där så kan visa sig erforderligt.

Beträffande den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen örn rätt till tillfälliga avvikelser från fastställd turlista efter vederbörande polismyn­ dighets medgivande framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att endast sådana avvikelser, som bero på oförutsedda händelser i trafiken, böra kunna med­ givas av polismyndighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämt den för polismyndigheten föreslagna befogenheten. Det är enligt länssty­ relsens mening bättre, om tillståndshavaren får en viss marginal för tra­ fiken, så att överenskommelse kan träffas med samtrafikerande trafik- företag.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot de föreslagna bestämmelserna alltför stränga; det inträffar icke sällan, att under vissa sommardagar till­ strömningen av trafikanter på förortslinjerna kan bliva så stark, att exem­ pelvis bussarna under en tidrymd av någon timma måste avgå var femte eller var tionde minut i stället för varje halvtimme.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att sådant medgivande till till­ fälliga avvikelser, varom i förslaget är fråga, bör få medgivas blott av polis­ myndigheten i den ort, varifrån de i trafiken använda bussarna utgå.

Järnvägsstyrelsen finner det önskvärt, att författningstexten kompletteras med bestämmelse av innehåll, att buss må invänta försenad förbindelse, till vilken enligt fastställd tidtabell anslutning skall finnas.

Departementschefen.

Vad i ovan anförda yttranden erinrats beträffande den omfattning, i vil­ ken turlista bör fastställas, synes mig böra föranleda den jämkning i ut­ redningens förslag, att dylik turlista, vare sig den avser omnibustrafik eller annan trafik, fastställes allenast i erforderlig omfattning.

Rätt för trafikutövare att på grund av oförutsedda händelser tillfälligt av­ vika från fastställd turlista synes mig lämpligen böra fastslås redan i för­ fattningen. Till förebyggande att dylik rätt missbrukas torde dock den till­ ståndsgivande myndigheten böra tillerkännas befogenhet att föreskriva skyl­ dighet för trafikutövaren alt till denna eller till vederbörande polismyndig­ het ingiva anmälan örn dylika avvikelser. Det torde böra anmärkas, att dy­

102

Kungl. Majlis proposition nr 115.

lika anmälningar för den tillståndsgivande myndigheten kunna vara till gagn för bedömande av frågan huruvida en fastställd turlista på ett ända­ målsenligt sätt tillgodoser trafikbehoven.

Delgivning av beslut angående trafiktillstånd.

15 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 190—193.)

Beträffande delgivning av beslut angående trafiktillstånd har trafikutred­ ningen under § 15 föreslagit vissa bestämmelser, vilkas närmare innehåll framgår av betänkandet. Från gällande bestämmelser avvika desamma hu­ vudsakligen därigenom, att nu föreskriven skyldighet för länsstyrelse att un­ derrätta vederbörande besiktningsman för motorfordon om trafiktillstånd samt om godkännande av bil för trafiken ansetts icke böra bibehållas, att underrättelse om beslut, som avses i paragrafen, skall genom länsstyrelsernas försorg intagas i länskungörelserna samt att den för närvarande gällande be­ stämmelsen, att meddelande om beslut rörande tillstånd till linjetrafik skall intagas i tidning i orten på sökandens bekostnad, föreslås upphävd. Därjämte innehåller förslaget vissa nya bestämmelser, föranledda av att beslut om tra­ fiktillstånd i vissa fall skulle meddelas av biltrafiknämnden.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Väg- och vattenbygnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Värm­ land och Skaraborgs län samt åtskilliga lånsbesiktningsmån anse att i för­ slaget bör upptagas skyldighet för länsstyrelse att underrätta besiktningsman om godkännande av sådana bilar, som skola efterbesiktigas. Till stöd härför framhålles bland annat, att det arbete, som besparas länsstyrelserna, därest nämnda underrättelseskyldighet slopas, är minimalt i förhållande till den arbetsökning, som blir en följd av att länsstyrelserna själva måste kontrollera, att efterbesiktningsskyldighet fullgöres. I samband härmed yrkar länssty­ relsen i Södermanlands län, att skyldighet bör återinföras för besiktningsman att föra register över motorfordon i yrkesmässig trafik och automobiler, som användas i uthyrningsrörelse.

Beträffande det föreslagna kungörandet av myndighets beslut i länskun­ görelserna hemställes av tio länsstyrelser, att dessa bestämmelser måtte utgå, enär den eventuella fördelen av ett dylikt kungörande icke synes stå i rimlig proportion till ökat arbete och ökad kostnad. Av vissa av dessa länsstyrelser framhålles att, om kungörande överhuvud skall ske, är det bättre, att kungö­ relse införes i ortstidning genom länsstyrelsens försorg och på sökandens bekostnad. Länsstyrelsen i Jönköpings lån anser likaledes införande i läns- kungörelse sakna egentlig praktisk betydelse samt att det vöre bättre att an­ slå beslutet å landskansliets anslagstavla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

103

Mot formuleringen av paragrafen ha i övrigt framställts vissa formella anmärkningar, på vilka icke torde vara nödvändigt närmare ingå.

Departementschefen.

Enligt vad som framhållits icke allenast av ett flertal länsstyrelser utan även av väg- och vattenbygnadsstyrelsen och ett antal besiktningsmän, har den nuvarande ordningen, enligt vilken underrättelse om godkännande av fordon i yrkesmässig trafik skall meddelas besiktningsman, visat sig vara till påtaglig nytta såväl för besiktningsmännen, som därigenom sättas i tillfälle att kontrollera fullgörandet av efterbesiktningsskyldigheten, som för fordons- ägarna, vilka kunnat genom besiktningsmännen erinras om skyldighet att inställa automobilen till efterbesiktning. Samtidigt har det jämförelsevis obe­ tydliga arbete, som genom denna underrättelseskyldighet ålagts länsstyrelser­ na, i praktiken kompenserats genom att åtgärder, som eljest skolat ankomma på länsstyrelserna i anledning av utebliven efterbesiktning, bortfallit genom att besiktningsmännen kunnat i tid ingripa. På grund härav anser jag skyl­ dighet för vederbörande myndighet att underrätta besiktningsman om god­ kännande av sådan automobil, som är underkastad periodisk efterbesiktning, böra bibehållas. Stadgande härom torde lämpligen böra införas under § 25 i utredningens förslag, i vilken paragraf ett för nu ifrågavarande ändamål erforderligt tillägg skett.

Med hänsyn till de erinringar, som gjorts mot den föreslagna skyldigheten att i länskungörelserna intaga underrättelse om beslut rörande trafiktillstånd, har jag ansett den i detta syfte föreslagna bestämmelsen böra utgå.

I övrigt har i utredningens förslag vidtagits viss formell jämkning, som icke torde behöva närmare motiveras.

Örn trafikregister.

16 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 193—196.)

Enligt 27 § 3 mom. sista stycket i 1930 års motorfordonsförordning skall länsstyrelse föra förteckning över de trafiktillstånd, som meddelats av läns­ styrelsen eller polismyndigheten i stad inom länet. Förteckningen skall fö­ ras särskilt för de olika trafikslagen, d. v. s. linjetrafik, länstrafik och stads­ trafik. Då trafiktillstånd återkallats, skall detta anmärkas i förteckningen.

Trafik utred n ingens förslag.

1936 års trafikutredning tillstyrker ett stadgande örn skyldighet för läns­ styrelser och biltrafiknämnden att föra vissa förteckningar rörande den yr­ kesmässiga trafiken. Det hos biltrafiknämnden förda registret skulle upp­ taga dels innehavare av tillstånd till linjetrafik för godsbefordran, dels ock bilar i sådan trafik. Däremot har trafikutredningen icke ansett sig böra fö­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

reslå skyldighet för biltrafiknämnden att, på sätt i 1936 års proposition för­ utsattes, föra sammanfattande register över samtliga i yrkesmässig trafik an­ vända bilar i riket. Utredningen förutsätter, att de av länsstyrelserna till nämnden årligen avlämnade uppgifterna äro så fylliga och så uppställda, att de göra det möjligt för nämnden att erhålla en snabb överblick över den i yrkesmässig trafik i landet använda bilparken.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Mot utredningens förslag har erinrats, att stadgandet icke bör utgöra hin­ der för länsstyrelse att, där så finnes lämpligt, föra den föreskrivna förteck­ ningen i form av kortregister. Länsstyrelsen i Jönköpings lån framhåller i samband härmed, att det bör vara möjligt för vederbörande centrala myn­ dighet att föra trafikliggare med ledning av de meddelanden, som länssty­ relsen har att lämna enligt § 15, varför någon årligen återkommande upp- giftsskyldighet, som förutsättes i sista stycket av utredningens förslag, icke behövde ifrågakomma

Departementschefen.

I utredningens förslag har vidtagits den jämkning, som betingas av att bil­ trafiknämndens befogenhet i fråga om meddelande av trafiktillstånd be­ stämts annorlunda än av utredningen förutsatts. I sista stycket har därjämte, i anslutning till vad av länsstyrelsen i Jönköpings län anförts, vidtagits en mindre justering.

Då i utredningens förslag formen för förande av förteckning hos lässty- relserna icke närmare bestämts, och något hinder därför icke kan anses före­ ligga för att, där så anses lämpligt, föra densamma i form av kortregister, har jag icke funnit anledning att vidtaga någon ändring i den av utredningen föreslagna formuleringen i nyss angivna syfte.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

Giltighetstid.

17 §. 1 mom.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 194—198.)

I 1930 års motorfordonsförordning saknas föreskrift om den tid, under vilken ett beviljat trafiktillstånd normalt skall gälla. Åt de tillståndsgivande myndigheterna har helt och hållet lämnats att bestämma denna tid. Till­ stånden bruka i allmänhet förklaras gälla tills vidare.

1936 års trafikutredning föreslår under § 17, i överensstämmelse med 1936 års proposition, att tillstånd i allmänhet skola förklaras gälla tills vidare och icke för viss tid.

Detta förslag, mot vilket invändningar icke framkommit i avgivna yttran­ den, har ej givit anledning till erinran från min sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

105

Överflyttning av trafiktillstånd; förhållandena vid tillståndshavares

död eller konkurs.

17 § 2 mom. och 18 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 198—218.)

I 1930 års motorfordonsförordning finnas inga bestämmelser om överlå­ telse av trafiktillstånd eller om reglering av rättsförhållandena vid tillstånds­ havares död. Utan medgivande av tillståndsmyndighet kan trafik ej få vare sig överlåtas eller utövas av dödsbo.

1932 års trafikutredning upptog i sitt författningsförslag ett stadgande (§ 22 mom. 2) örn rätt för dödsbo att under vissa förutsättningar och under viss tid fortsätta en avliden tillståndshavares rörelse. Syftet med bestäm­ melsen var, såsom framgår av de sakkunnigas motivering (sid. 133), att å ena sidan för allmänheten trygga fortbeståndet av trafik, som vöre inrättad till dess betjänande, och å andra sidan medgiva dödsbo skälig tid att söka få tillståndet på sig överlåtet eller avveckla rörelsen.

Det föreslagna stadgandet innebar, att rörelse efter tillståndshavarens död skulle få fortsättas av dödsboet under en tid av sex månader. Dödsboet skulle emellertid vara pliktigt att inom en månad från dödsfallet hos till- ståndsmyndigheten anmäla föreståndare för rörelsen.

1936 års trafiksakkunniga uttalade (sid. 48), att de ansågo sig icke kunna tills vidare förorda mera vittgående bestämmelser än de av trafikutredning­ en föreslagna i detta ämne. De förklarade sig härvid dock förutsätta, att, då i anledning av dödsfall fråga örn meddelande av nytt trafikstillstånd uppkomme, all den hänsyn till stärbhuset borde tagas, som vore förenlig med allmänna intressen.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i nära överensstäm­ melse med 1932 års trafikutrednings förslag följande stadgande (§ 22 mom. 2):

Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig trafik, må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst sex måna­ der efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom en månad efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten fast­ ställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmäl­ ningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

1986 år* trafik afred nilius försteg.

1936 års trafikutredning har ägnat förevarande spörsmål en utförlig fram­ ställning, rörande vars närmare innehåll må hänvisas till utredningens be­ tänkande. I detta sammanhang må beträffande betänkandets innehåll i dessa delar nämnas allenast följande.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

At traflfeutredningen inhämtade yttranden.

Av infordrade statistiska uppgifter och uttalanden av myndigheter fram­ går, att ärenden om övertagande av trafiktillstånd med eller utan samband med tillståndshavares död i allmänhet blivit föremål för en synnerligen välvillig behandling från tillståndsmyndigheternas sida.

Länsstyrelserna synas i allmänhet ha ansett skäl för avslag föreligga en­ dast därest vederbörande sökande varit i personligt eller ekonomiskt hän­ seende olämplig eller behov av rörelsens fortsättande ej befunnits föreligga. Åtskilliga myndigheter ha framhållit, att det måste anses billigt, att en tra­ fikutövare och dennes dödsbo få draga nytta av den goodwill, som ett upp­ arbetat företag representerar. 1 Stockholm ha emellertid äldre chaufförer ansetts böra lia företrädesrätt till droskrättigheter. För denna praxis redo- göres närmare nedan.

Behovet av lagstiftning på ifrågavarande område har från flertalet håll vitsordats. Däremot råda tämligen delade meningar om omfattningen och arten av denna lagstiftning.

Vissa myndigheter synas önska en lagstiftning av vidsträckt karaktär. Flertalet av de hörda myndigheterna ha emellertid icke förordat någon mera omfattande lagstiftning.

Vad först angår frågan om överlåtelse av trafiktillstånd utan samband med tillståndshavares död hava 7 länsstyrelser avstyrkt samt en länsstyrelse starkt ifrågasatt lämpligheten att utfärda bestämmelser i detta ämne. Po­ liskammaren i Malmö har framhållit, att det icke syntes lämpligt att till­ erkänna innehavare av trafiktillstånd ovillkorlig rätt att till annan — låt vara av vederbörande myndighet godkänd — person överlåta trafiktillstånd, enär ett stadgande av denna innebörd komme att medföra, att meddelade trafiktillstånd bleve en eftersökt handelsvara.

Beträffande förhållandena vid trafikutövares död har det övervägande antalet av de hörda myndigheterna, nämligen 18 länsstyrelser samt 3 polis­ kammare förordat bestämmelser i full eller huvudsaklig överensstämmelse med vad i sådant hänseende föreslagits i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag. Emot förslaget i propositionen lia emellertid vissa erinringar fram­ förts. Fyra länsstyrelser ha velat förlänga den dödsboet tillerkända fristen av sex månader, varvid bland annat framhållits, att längre tid än sex måna­ der vore erforderlig till förekommande av en brådstörtad försäljning av rörel­ sen i anledning av tillståndshavarens död och därmed förenad förlust för dödsbodelägarna.

Trafikutredningen lämnar härefter en mera ingående redogörelse för över- ståthållarämbetets praxis i hithörande frågor med hänsyn till den betydelse den av ämbetet hävdade uppfattningen haft.

I skrivelse till trafikutredningen har Överståthållarämbetet härom anfört bland annat:

Vad... angår frågan om överflyttning av trafiktillstånd samt förhållande­ na vid tillståndshavares död, har en bestämd praxis i dessa hänseenden ut­ bildat sig inom Överståthållarämbetet allenast beträffande droskrättigheter - na. Till upplysning angående denna praxis får Överståthållarämbetet an­ föra följande.

Under automobildroskornas första tid medgav ämbetet regelmässigt över­ flyttning av droskrättigheter. Åren närmast före 1920 började emellertid vid överlåtelse av droskrörelse särskild ersättning utgå för själva rättigheten så­ som sådan. . .. Till slut steg priset på droskrättigheterna till betydande be­ lopp och personer, som tidigare icke varit sysselsatta inom droskrörelsen, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

107

värvade ej sällan dylika rättigheter i rent spekulationssyfte. I och för sig måste det givetvis anses olämpligt, att trafikrättigheter såsom sådana bliva föremål för handel. I den mån fråga icke är om ett särskilt åkeri med en stor kundkrets — och så är ju icke fallet beträffande de särskilda taxe- droskorna — innebär en dylik utveckling, att allmänheten genom för högt fastställda taxor får betala de spekulationsvärden, som ej motsvaras av den överlåtna materialen; härtill kom, att möjligheterna för de äldre droskförar- na att förvärva egen rörelse på grund av nyss angivna förhållanden icke oväsentligt minskades. För att råda bot på dessa olägenheter beslöts i början av 1920-talet, att överflyttning av droskrättigheter icke vidare skulle god­ kännas. Däremot brukade änka utan tidsbegränsning och i viss utsträck­ ning även barn få fortsätta avliden droskägares rörelse. Även härigenom förminskades möjligheterna för droskförare att få egna rättigheter, och den prövning av rättighetsinnehavares lämplighet, som gällande författningar förutsatte, kom ju i verkligheten knappast till stånd beträffande avliden droskägares stärbhusdelägare. För närvarande torde icke mindre än om­ kring 100 droskrättigheter här i staden innehavas av änkor efter drosk­ ägare.

I dessa hänseenden har Överståthållarämbetet den 22 november 1935 be­ slutat tillämpa de ändrade principer, som framgå ... av överståthållarämbe- tets protokoll för nämnda dag.

Med avseende å förhållandena vid tillståndshavares död medgives enligt nyssberörda beslut änka rätt att för en tid av högst tre år fortsätta mannens rörelse. Har avliden droskägare icke efterlämnat änka, hava dödsbodel­ ägarna medgivits tillstånd att fortsätta rörelsen under högst sex månader. Att änka sålunda brukat erhålla rätt att utöva rörelsen under så avsevärt mycket längre tid än dödsbo, måste ses mot bakgrunden av ovan omförmäl- da praxis, som före meddelandet av nyssnämnda beslut tillämpades inom Överståthållarämbetet. När ämbetet år 1935 fann sig böra frånträda sin dit­ tills intagna ståndpunkt i förevarande avseende, ansågs av billighetshänsyn tiden för änkas fortsättande av trafikverksamheten icke böra begränsas lill en kortare tidrymd. Någon principiell anledning att medgiva änka rätt att fortsätta den avlidnes rörelse längre tid än dödsbo synes ämbetet eljest knap­ past föreligga. I samband med den sålunda beslutade begränsningen av rät­ ten att fortsätta avliden droskägares rörelse ansågs även böra skapas garan­ tier för att skälig löseskilling skulle av den nye tillståndhavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materialen. För sådant ändamål förklarade sig Överståthållarämbetet, på sätt i nämnda protokoll närmare angives, be­ rett bevilja trafiktillstånd åt den, som övertagit droskrörelsen under förut­ sättning att han tillhörde de äldsta droskförarnas krets samt att lösesum- man avsåge allenast gottgörelse för den överlåtna materialens bruknings- värde men icke för tillståndet som sådant.

I anslutning härtill anför trafikutredningen, att poliskammaren i Malmö upplyst, att poliskammaren i regel endast tillåtit överlåtelse från en trafik­ utövare, som upphört med rörelsen, till annan trafikutövare eller till chauf­ för, vilken efter mångårig tjänst hos trafikutövare, som på grund av hög ålder eller annan anledning upphört med rörelsen, fått övertaga trafikverk­ samheten i dess helhet. I fråga örn tillstånd för personbefordran — drosk- rättighet — hade änka efter avliden droskägare principiellt tillåtits att efter ansökan därom fortsätta nied trafiken. Likaså hade son till avliden drosk­ ägare tillåtits att övertaga rörelsen efter fadern, särskilt örn sonen under längre tid tjänstgjort såsom förare i den av fadern under livstiden utövade

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

trafiken och i övrigt ansetts lämplig såsom droskägare. Denna praxis, som tillämpats i Malmö under en följd av år, hade icke medfört någon olägenhet utan syntes hava verkat enbart tillfredsställande.

Trafik utredningen.

För egen del anför trafikutredningen i nu förevarande ämne huvudsakligen följande.

De i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptagna bestämmelserna om reglering av rättsförhållandena vid en trafikutövares död innebära otvivelaktigt en avsevärd förbättring jämfört med gällande lagstiftning, som över huvud taget icke behandlar hithörande frågor. Det kan emeller­ tid ifrågasättas, huruvida icke de i förslaget förordade bestämmelserna böra mildras i ett eller annat hänseende. Sålunda synas skäl tala för att rörelsen får utan särskilt tillstånd för dödsboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år efter dödsfallet mot i förslaget upptagna högst sex månader. Vidare torde den tid, inom vilket dödsboet har att hos tillstånds- myndigheten anmäla föreståndare för rörelsen, böra höjas till två månader mot en månad enligt förslaget.

Detta förslag behandlar emellertid ej de synnerligen viktiga frågorna om överlåtelse av trafikrörelse och om företrädesrätt för dödsbodelägare att få tillstånd att bedriva den avlidne trafikutövarens verksamhet. Här förelig­ ger ett mycket ömtåligt spörsmål av stor vikt ej endast för de närmast be­ rörda parterna utan för samhället över huvud taget.

Det är otvivelaktigt mycket svårt att åstadkomma en sådan rättslig regle­ ring, att berättigad hänsyn icke endast i allmänhet utan jämväl i det sär­ skilda fallet tages till de olika intressen, som i detta sammanhang kräva upp­ märksamhet.

Innehavaren av ett tillstånd till yrkesmässig trafik kan många gånger genom energi och omtanke höja avkastningen och därigenom det ekono­ miska värdet av rörelsen. För en sådan tillståndshavare måste det te sig som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få fortsätta rörelsen och att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse kunna få vederlag ej endast för i rörelsen använda fordon, garage etc. utan där­ utöver för rörelsen såsom sådan. Man torde med fog kunna påstå, vilket även framhållits i vissa yttranden, att det kan vara ett allmänt intresse, att tillståndshavaren kan räkna med att han eller hans änka och barn skola kunna tillgodogöra sig resultatet av många års idogt och framgångsrikt arbete och sålunda draga nytta av det värde, som rörelsen i och för sig erhållit. Intresset för att på ett mönstergillt sätt handhava trafiken kan därigenom utvecklas till gagn för allmänheten, som genom lämpliga for­ don, god personal och över huvud taget en förstklassig kundtjänst blir bättre tillgodosedd. I sådana fall som de här berörda, då alltså trafikrörelse kan anses äga ett affärsvärde, måste det enligt utredningens mening anses i hög grad rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta rörelsen, därest de befinnas lämpliga, samt att trafikutövaren och hans dödsbo få genom överlåtelse förfoga över rörelsen. Därest sålunda dödsbodelägare eller kö­ pare vilja fortsätta en sådan trafik samt uppfylla de i lagen stipulerade kraven på lämplighet, torde de, därest behov av trafiken fortfarande före­ ligger, i regel icke böra förvägras tillstånd. Rent juridiskt föreligger icke en överlåtelse av tillståndet utan situationen är att betrakta sålunda, ali det gamla trafiktillståndet utslocknar och ett helt nytt tillstånd lämnas.

Att generellt medgiva överflyttning av tillstånd är enligt utredningens mening att gå för långt. Den yrkesmässiga trafiken bedrives med stöd av

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

109

en av vederbörande myndigheter lämnad koncession, vars meddelande före­ gåtts av en prövning av olika omständigheter såsom behovet av trafiken och trafikutövarens kvalifikationer i olika avseenden. Det allmänna kan icke lämpligen avsäga sig denna prövningsrätt. Avgörande bör sålunda vara, huruvida trafiken må anses behövlig med hänsyn till redan befint­ liga trafikföretag och i övrigt lämplig. Vederbörande tillståndsgivande myn­ dighet bör sålunda kunna vägra att medgiva övertagande av trafikrörelse utan att vara bunden av någon ovillkorlig arvsrätt eller rätt att överlåta rörelsen. I detta sammanhang må erinras om den tillståndsgivande myn­ dighetens befogenhet att återkalla tillstånd till yrkesmässig trafik. Skulle en myndighet icke på ett enligt sökandens mening tillfredsställande sätt handhava ärenden om övertagande av tillstånd, finnes ju alltid möjligheten att genom besvär söka få rättelse.

Vad ovan sagts gäller om de fall, då en rörelse kan anses hava ett verk­ ligt affärsvärde. Är däremot fråga örn att övertaga en rörelse, som icke har någon eller endast obetydlig goodwill, äro skälen för att medgiva tillstån­ dets övertagande ej av samma styrka. I fråga om droskrörelsen i de största städerna, i synnerhet i Stockholm, äro förhållandena i viss mån egenartade. Här föreligger i allmänhet icke någon egen kundkrets för den särskilde droskägaren eller någon mera påtaglig goodwill. Rörelsens värde består i all­ mänhet i den använda materielen och i själva tillståndet. Att i dylika fall medgiva en obegränsad rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efter­ levande att stadigvarande få fortsätta rörelsen kan givetvis icke anses mo­ tiverat.

Enligt vad trafikutredningen inhämtat från Stockholms droskägareför- ening u. p. a. funnos i början av november 1938 i Stockholm utom Brom­ ma och Brännkyrka sammanlagt 872 bilar, bortsett från reservvagnar, i drosktrafik, fördelade på 709 droskägare. Sålunda belöpte å varje drosk­ ägare i genomsnitt endast en ordinarie bil. Till Svenska droskbilägareför- bundet voro vid utgången av oktober 1938 anslutna 4,031 trafikutövare med 4,399 ordinarie vagnar.

Med hänsyn till denna splittring av droskrättigheterna måste det vara en sund princip, att droskrättigheter, som icke motsvaras av en verklig good­ will för rörelsen, i största möjliga utsträckning innehavas av utövande yrkes­ män.

Enligt utredningens mening tala därför starka skäl för att äldre förtjänta förare i allmänhet erhålla företrädesrätt till tillstånd att driva drosktrafik framför en avliden droskägares dödsbodelägare. Ett generellt genomföran­ de av en dylik princip skulle emellertid under nuvarande förhållanden ej sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära synpunkter måste anses otillfredsställande. Man bör därför taga tillbörlig hänsyn till de före­ liggande omständigheterna i varje särskilt fall. Det kan sålunda exempelvis anses rimligt, att en son, som under en lång följd av år arbetat i sin faders droskrörelse, får tillstånd att fortsätta trafiken. En förutsättning för till­ ståndets överförande är givetvis i dylika fall liksom eljest, att den nye till- ståndshavaren kan anses äga nödiga kvalifikationer att sköta rörelsen på ett tillfredsställande sätt.

För att mildra verkningarna i de fall, rörelse ej kommer att fortsättas av dödsbodelägare, böra tillståndsmyndighetema söka ordna överlåtelse av materielen till den nye tillståndshavaren. Utredningen vill i detta samman­ hang erinra örn att Överståthållarämbetet i samband med den år 1935 be­ slutade begränsningen av rätten att fortsätta avliden droskägares rörelse an­ såg sig böra skapa garantier för att skälig löseskilling skulle av den nye tillståndshavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materielen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Genom rätten för dödsbo att under en ej alltför snävt tilltagen tid få driva en avliden tillståndshavares rörelse och genom möjligheten att överlåta tra­ fikrörelse har trafikutredningen försökt under nuvarande förhållanden skapa vissa förutsättningar för en i görligaste mån tillfredsställande behandling av de fall, då en avliden tillståndshavares anhöriga antingen ej vilja eller av någon anledning ej få tillstånd att stadigvarande fortsätta rörelsen.

Enligt utredningens mening bör överlåtelse av trafiktillstånd över huvud taget bliva föremål för viss rättslig reglering. Utredningen har därför i sitt författningsförslag upptagit ett stadgande i detta ämne. Tillståndsmyndig- heterna böra givetvis ägna stor uppmärksamhet åt överlåtelsevillkoren. För att ett trafiktillstånd skall bliva ekonomiskt bärande fordras nämligen i många fall, att tillståndshavaren icke åsamkas alltför dryga utgifter vid rörelsens övertagande.

Sammanfattningsvis har trafikutredningen sålunda ansett sig böra före­ slå ett stadgande, varigenom tillståndshavares dödsbo berättigas att på vissa villkor och under viss tid utan särskilt tillstånd fortsätta den avlidne trafik­ utövarens rörelse. Trafikutredningen har däremot icke ansett sig kunna för­ orda, att trafikutövares dödsbodelägare i lagstiftningen tillerkännas rätt att få tillstånd att efter nämnda tids utgång fortsätta rörelsen, men däremot i motiveringen velat framhålla såsom sin mening, att starka skäl tala för en i görligaste mån välvillig behandling av framställningar örn övertagande av tillstånd. Frågan om överlåtelse av trafiktillstånd har i trafikutredningens förslag blivit föremål för viss rättslig reglering.

För nu ifrågavarande ändamål (ävensom för reglerande av vissa nedan omförmälda frågor i samband med tillståndshavarens konkurs) föreslår ut­ redningen under §§18 och 19 stadganden av följande lydelse:

§ 18.

Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller för­ satts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter med­ givande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten bär att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt bifalla eller avslå framställningen.

§ 19.

Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller för­ satts i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller kon­ kursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, om det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller borge­ närssammanträdet hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss av

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

lil

myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan med­ delades.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

I de över trafikutredningens betänkande avgivna yttrandena har utred­ ningens förslag i nu förevarande del föranlett endast följande erinringar från i ärendet hörda myndigheter.

Överståthållarämbetet anför:

Vid meddelande av droskrättigheter inom Stockholm har Överståthållar­ ämbetet eftersträvat, att äldre välmeriterade droskförare inom staden, i mån så kan ske, skola erhålla vardera en dylik rättighet. Motivet härtill har varit, att ämbetet velat i möjligaste mån säkerställa ifrågavarande drosk- förares möjligheter till försörjning vid den tidpunkt, då deras arbetsför­ måga avtager och utsikterna att i händelse av arbetslöshet få ny anställ­ ning väsentligt minskas. De principer, som sålunda tillämpats vid med­ delandet av droskrättigheter, böra gälla även sådan beställningstrafik för godsbefordran, där tillståndshavaren icke utövar självständig rörelse utan endast — såsom på senare år blivit allt vanligare — fullgör körningar efter uppdrag från något beställningskontor eller från något särskilt företag för transportförmedling.

Om, som ämbetet vill förorda, överlåtelse av trafiktillstånd icke medgives, blir av billighetsskäl nödvändigt att vidtaga anordningar, så att den, som nedlägger sin rörelse, såvitt möjligt beredes tillfälle att till fulla värdet av­ yttra i rörelsen brukade inventarier. Vid drosk- eller godstrafik, som på nyss angivet sätt utövas i anslutning till beställningskontor eller särskilt fö­ retag för transportförmedling, är i regel något större värde icke nedlagt i inventarierna. I dessa fall kan försäljningen av inventarierna lämpligast åvägabringas genom att den, som står i tur att erhålla trafiktillstånd, så­ som villkor för rätten att utöva detsamma, ålägges att inlösa inventarierna till skäligt pris. En dylik skyldighet kan icke föreskrivas utan särskilt be­ myndigande i lag. Vid andra trafiktillstånd än de nyssnämnda är nödvän­ digt, att företaget offentligen utbjudes till försäljning. Vid denna försälj­ ning bör bland flera köpare företräde givas den, som ur det allmännas syn­ punkt befinnes mest lämplig, och bör tillståndshavaren icke medgivas upp­ bära högre köpeskilling än som rörelsen (exklusive värdet av monopolrät­ ten) efter verkställd värdering anses betinga.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att bestämmelsen om att godkännan­ det av överlåtelsen skall bero bland annat nå villkoren för denna synes böra utgå, då det i många fall torde vara mycket svårt för den prövande myndig­ heten att rättvist uppskatta företagets värde, vartill kommer alt bestäm­ melsen lätt torde kunna kringgås.

Länsstyrelsen i Hallands län:

Då någon, till vilken en tillståndshavare eller dennes dödsbo överlåtit tra­ fikrörelsen, begär att få övertaga överlåtarens respektive den avlidnes tra­ fiktillstånd, bör länsslyrelsen icke avslå ansökningen allenast på grund av innehållet i avtalet örn överlåtelsen av rörelsen, t. ex. på grund av att priset å do av sökanden övertagna inventarierna eller å med rörelsen förenad »good will» är all anse såsom allt för olbrdelakligt för sökanden eller för överlåta­ ren; bedömandet härav, som i och för sig alltid måste bliva vanskligt, måste

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

anses mycket främmande för länsstyrelserna och bör icke åläggas dem. Där­ för bör i § 18 stycket 2 och orden »skälen och villkoren för överlåtelsen» i stycket 3 utgå.

Ett flertal trafikbilägareorgunisationer anse, att till § 18 bör fogas ett nytt andra stycke av följande lydelse: Vid trafikutövares död skall änka eller sö­ ner, som arbeta inom rörelsen, äga företrädesrätt till ledigblivet trafiktill­ stånd.

Särskild utredning (1938 års trafiksakkunniga) angående vissa med bevil­

jande och överlåtande av trafiktillstånd förenade frågor.

Utredningens tillsättande.

I samband med att Kungl. Majit den 14 oktober 1938 meddelade utslag i anledning av besvär, som vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosk- trafikutövare i Stockholm anfört i fråga om rätt för dödsbodelägare att, ut­ över viss tid, fortsätta den avlidnes rörelse, bemyndigade Kungl. Majit då­ varande chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning rörande vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor. Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Majit anförde departementschefen bland annat:

Beviljandet av tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik med auto­ mobil är ett led i en offentligrättslig reglering, företagen i det allmännas intresse. Ur dessa synpunkter har tillståndet ursprungligen meddelats, och ur samma synpunkter synes även frågan om dess överlåtelse vara att be­ döma. Ett motsatt förfarande skulle icke allenast innebära, att det allmän­ nas intressen obehörigen skötes åt sidan för privata sådana; det skulle även innebära, att en viss företagargrupps särskilda intressen skulle komma att tillgodoses på bekostnad av andra enskilda intressen, vilka i icke mindre grad förtjäna beaktande, då nämligen rättigheten till bedrivande av yrkes­ mässig trafik skulle, örn trafiktillståndet ansåges vara föremål för arvsrätt, stanna såsom ett ärftligt privilegium inom nämnda företagargrupp, under det att de, vilka icke lotts inom densamma, endast i undantagsfall skulle kunna erhålla rätt till bedrivande av detta yrke.

Från jämförliga näringsgrenar, i vilka rätten till bedrivande av rörelse har mer eller mindre karaktär av ett av offentlig myndighet meddelat privile­ gium, torde ej heller stöd kunna hämtas för anspråk att det tillstånd, på vilket näringsutövningen grundas, skall betraktas såsom en familjens till­ hörighet; tvärtom har man i dylika fall städse förbehållit det allmänna rät­ ten att med hänsyn till sina intressen förfoga över detsamma vid inneha­ varens dödsfall, även om man vidtagit åtgärder för att söka för stärbhus- delägarna minska svårigheterna av dess övergång till ny innehavare.

I enlighet med vad nu anförts har Kungl. Majit, såsom framgår av Kungl. Majits beslut i nyss omförmälda besvärsmål, i huvudsaklig överensstämmel­ se med Överståthållarämbetet funnit tillstånd till bedrivande av det slag av yrkesmässig trafik med automobil -— drosktrafik — varom i nämnda mål är fråga, böra allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller eljest för viss begränsad tid överlåtas från avlidna trafikutövare till deras stärb- husdelägare. I de fall, där stärbhus på grund härav medgivits rätt att un­ der en viss begränsad tid fortsätta utövningen av den avlidnes rörelse, har syftet därmed varit att söka mot varandra avväga två skilda intressen, näm­ ligen å ena sidan att för stärbhusdelägarna minska de ekonomiska svång-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

113

liderna vid rörelsens avveckling genom medgivande av skälig tid därför

samt å andra sidan alt tillgodose även de förare av automobiler i drosklra-

fik, vilka efter långvarig tjänstgöring kunna hava skäliga förväntningar på

att ifrågakomma till erhållande av rättigheter såsom självständiga drosk-

Irafikutövare.

Emellertid synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de intressen, man så­

lunda sökt tillgodose, kunde genom vissa åtgärder från det allmännas sida

ytterligare befrämjas, på sidi i det följande närmare angives.

För de stärbhus, örn vilka här är fråga, är det uppenbarligen i hög grad

ekonomiskt betungande, att den eller de automobiler, som de avlidna tra-

likutövarna använt för sin rörelse, ofta nog endast med svårighet kunna

finna köpare utom en mycket begränsad krets. Olägenheterna härav göra

sig särskilt gällande i fråga örn droskautomobiler, som på grund av sitt

byggnadssätt icke äro efterfrågade som privataulomobiler, men i viss mån

även om omnibusar och sådana lastbilar, som till storlek och typ skilja sig

från de i privatdrift använda. Ofta nog torde stärbhusen icke kunna på­

räkna annan spekulant å dylika bilar än den nye tillståndshavaren, och de­

ras möjligheter alt utfå ett skäligt pris för desamma äro givetvis under så­

dana förhållanden ringa. Det synes kunna övervägas, huruvida icke i syfte

alt bereda stärbhusen bättre skydd mot ekonomiska förluster i samband

nied automobils försäljning under dylika förhållanden skyldighet lämpli­

gen kan åläggas den, som övertar en avliden trafikutövares trafiktillstånd,

att på skäliga villkor inlösa den eller de automobiler, som använts i rö­

relsen, för den händelse desamma icke gått i trafik utöver ett visst antal år

och i övrigt befinnas fullt lämpliga för den trafik, vederbörande avser att

bedriva. En dylik förpliktelse synes för den nye tillståndshavaren icke in­

nebära någon olägenhet, och mot dess införande synes från hans sida så

mycket mindre kunna erinras, som densamma en gång kommer att vara till

gagn för de stärbhusdelägare, han i sin ordning efterlämnar.

Företrädesvis synes en dylik inlösningsplikt kunna ifrågasättas i fråga örn

droskautomobiler, men det torde böra undersökas, huruvida icke densamma

lämpligen kan komma till användning även i fråga om andra slag av i yr­

kesmässig trafik använda automobiler . . .

Vid sidan av kåren av utövare av yrkesmässig automobiltrafik utgör det nu­

mera betydande antalet av i dylik trafik anställda förare en grupp, vars för­

hållanden hittills såväl i gällande författningar i ämnet som i samband med

tillståndsgivningen ägnats tämligen ringa uppmärksamhet.

Motorfordonsförordningen och jämförliga författningar avse nämligen att

reglera huvudsakligen trafikutövarnas rättigheter och skyldigheter med avse­

ende å trafikens bedrivande, under det att frågan örn deras rättigheter och

förpliktelser i förhållande till anställd personal berörts endast ur trafiksä­

kerhets- och jämförliga synpunkter. Olägenheterna härav hava måhända

gjort sig mindre gällande så länge under ett stadium av stark utveckling av

trafiken de inom desamma tjänstgörande förarna kunde räkna på att snart

nog erhålla trafiktillstånd. Med den åtstramning i tillståndsgivningen, som

numera uppkommit, har emellertid frågan örn den löneanställda persona­

lens villkor alltmera fått karaktären av ett socialt problem av sådan bety­

delse, att detsamma icke kan i samband med tillståndsgivningen lämnas obe­

aktat av de tillståndsbeviljande myndigheterna. Såsom exempel på dess om­

fattning må nämnas, att allenast antalet av löneanställda förare inom drosk-

Irafiken i Stockholm beräknas uppgå till omkring 1,500, av vilka flertalet

icke torde kunna påräkna att någonsin erhålla någon droskrättighet och alt

för varje fall icke erhålla sådan förr än vid en ålder av omkring 50 år.

Den situation, som härigenom inträtt, är såväl för trafikutövarna sorn för

Hiliana lill riksdagens protokoll 1950. t sami. Nr 115.

8

114

KunQl. May.ts proposition nr 115.

de löneanställda förarna förenad med påtagliga svårigheter. Såvitt angår så­

dana löneanstäilda förare, vilka icke i sinom tid erhålla trafiktillstånd, äro

olägenheterna av den ovissa och beroende ställning, de under tillämpningen

av nu gällande system intaga, alltför påtagliga för att behöva närmare fram­

hållas. Men även för den, som erhåller trafiktillstånd, innebär det givetvis

en betydande risk att vid en jämförelsevis hög ålder nödgas ikläda sig de av­

sevärda ekonomiska förpliktelser, som äro nödvändiga för trafikens bedri­

vande; och dessa förpliktelser kunna, om han avlider utan att hava hunnit

infria desamma, bliva för stärbhusets ekonomi ödeläggande.

Frågan huruvida och på vad sätt nu omförmälda olägenheter lämpligen

kunna minskas genom åtgärder från det allmännas sida är förvisso alltför

komplicerad för att kunna utan föregående utredning besvaras. I någon mån

torde visserligen dessa förhållanden kunna ordnas genom kollektivavtal eller

genom andra uppgörelser mellan därav berörda intressenter; men med de

omfattande befogenheter, som det allmänna på ifrågavarande område för­

behållit sig, synes också böra följa skyldighet för det allmänna att söka med­

verka till en lösning av ett organisationsproblem, vars svårigheter parterna

icke utan offentlig myndighets bistånd torde kunna bemästra. Bland åtgär­

der, som kunna komma under övervägande, må i detta sammanhang alle­

nast nämnas möjligheten av obligatorisk anslutning av såväl trafikutövare

som anställda förare till en pensionskassa, en anordning varigenom dels en

snabbare omsättning av trafiktillstånden skulle kunna ernås, dels ock större

ekonomisk trygghet kunna beredas såväl trafikutövare som löneanställda

förare.

I och för sig synes icke nödvändigt, att de åtgärder, som i en eller annan

form kunna befinnas lämpliga och erforderliga för nu angivna ändamål,

grunda sig på ändringar i gällande författningsbestämmelser. Fråga är

nämligen snarast om innehållet av de villkor och bestämmelser för trafikens

bedrivande, som de tillståndsgivande myndigheterna redan enligt nu gällan­

de bestämmelser äga föreskriva i samband med trafiktillstånds beviljande.

Skulle emellertid ändring av dessa bestämmelser befinnas för nu angivna än­

damål erforderlig, torde förslag därtill böra i samband med utredningen i

övrigt framläggas.

Ej heller synes nödvändigt eller lämpligt, att de åtgärder, som för nu

ifrågavarande ändamål kunna komma att genomföras, bliva schematiskt lik­

formiga inom olika trafikområden; tvärtom torde praktisk anpassning efter

skiftande förhållanden inom olika slag av trafik på olika orter vara nöd­

vändig. önskvärt synes därför vara, att praktisk erfarenhet av verkningarna

av de åtgärdex-, som kunna komma att föreslås, vinnes på vissa oriel-, innan

desamma förordas till mera allmänt införande.

Det må anmärkas, att de spörsmål, vilkas utredning jag ovan ifx-ågasatl,

icke sammanfalla med de frågor, med vilka 1936 års trafikutredning har ali

taga befattning, då nämligen i detta sammanhang icke är fråga om huru­

vida och i vilken omfattning överlåtelse av trafiktillstånd bör medgivas utan

endast huruvida och på vad sätt i samband med att överlåtelse av trafiktill­

stånd medgives eller trafiktillstånd eljest beviljas åtgärder av övervägande

social karaktär kunna vidtagas för befrämjande av trafikutövares och löne­

anställda förares intressen.

Med stöd av det av Kungl. Majit sålunda givna bemyndigandet tillkallade

departementschefen underståthållaren E. S. Hallgren (ordf.), landssekretera­

ren i Göteborgs och Bohus län N. K. O. Björkman, polismästaren i Malmö

Y. G. V. Schaar, ombudsmannen hos Svenska droskbilägareförbundet G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

115

Holtz samt ledamoten i styrelsen för Svenska transportarbetareförbundet,

ombudsmannen M. Eriksson att inom departementet, med beaktande av vad

departementschefen anfört, biträda med verkställande av utredning av ovan

angivna frågor.

1938 års trafiksakkunnigas förslag.

Resultatet av den av de sakkunniga (1938 års trafiksakkunniga) verk­

ställda utredningen hava dessa framlagt i ett den 8 juni 1939 dagtecknat be­

tänkande (Stat. off. utredn. 1939: 22) med utredning och förslag angående

vissa nied beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor.

Mellan de förslag, som framlagts av 1936 års trafikutredning och 1938 års

trafiksakkunniga, föreligger såtillvida överensstämmelse, att båda förslagen

utgå från att nu förevarande spörsmål böra regleras genom bestämmelser

givna i en av Kungl. Maj:t utfärdad förordning. 1 fråga örn utformningen

av de föreslagna bestämmelserna avviker emellertid 1938 års trafiksakkunni­

gas förslag i väsentlig mån från det av 1936 års trafikutredning framlagda

förslaget, såsom av det följande framgår.

1938 års trafiksakkunnigas betänkande utmynnar i ett förslag, att i mo­

torfordonsförordningen den 20 juni 1930 skall efter 27 § upptagas en ny

paragraf, betecknad med 27 a §, av följande lydelse:

27 a §.

1 mom. Avlider tillståndshavare, vilken bedrivit yrkesmässig trafik så­

som självständigt yrke, må den tillståndsgivande myndigheten, om döds­

boet inom nedan angivna tid därom gör framställning, för det tillstånd, som

beviljas annan i stället för den avlidne, upptaga såsom villkor, att den nye

tillståndshavaren mot engångsbetalning eller i saknad av förmåga därtill

mot avbetalning eller eljest på sätt, som överenskommes, till sig löser den

eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt i sin trafik­

rörelse och som äro i brukbart skick samt lämpliga och behövliga för den

nye lillståndshavarens rörelse. Ilar den material, vars inlösen påkallas, för­

värvats genom avbetalnings- eller hyresavtal, skall, örn dödsboet är bundet

av avtalet, vid framställningen fogas bevis därom, att den, som enligt avtalet

överlåtit materialen, är villig låta ny tillståndshavare övertaga de förplik­

telser, som enligt avtalet åligga förvärvaren.

Framställning, som i första stycket sägs, skall göras hos den tillstånds­

givande myndigheten senast inom en månad från dödsfallet eller, örn döds­

boet fortsätter den avlidnes rörelse under i lag eller enligt särskilt beslut be­

gränsad tid, senast inom utgången av denna. Ilar dödsboet sökt men ej er­

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

hållit tillstånd till rörelsens fortsättande eller överlåtelse till annan, skall

tiden räknas från den dag, avslagsbeslutet vinner laga kraft.

Kan överenskommelse icke träffas om lösesumman eller dess erläggande

eller om annan med inlösningen sammanhängande fråga, må i syfte att ernå

tvistefrågans lösning dödsboet eller den nye tillståndshavaren inom en må­

nad från den dag, inlösningsbeslutet vinner laga kraft, hos den tillstånds-

givande myndigheten påkalla tillsättande av en nämnd av tre personer, ut­

sedda en, tillika ordförande, av myndigheten samt en av dödsboet och en

av den nye tillståndshavaren. Har nämnds tillsättande påkallats av döds­

boet och underlåter den nye tillståndshavaren att inom åtta dagar efter

därom erhållen skriftlig underrättelse utse medlem i nämnden, skall på

dödsboets yrkande myndigheten utse medlem för den tredskande. Kommer

sådan underlåtenhet dödsboet till last, vare så ansett, som om dödsboet av­

stått från framställningen om materialinlösen.

Nämnden skall i förekommande fall bestämma

a) den material, som enligt vad i första stycket sägs skall inlösas;

b) värdet å materialen;

c) huruvida inlösningssumman skall gäldas på en gång eller avbetal-

ningsvis;

d) den tid, inom vilken sagda summa senast skall gäldas, samt, därest

rätt till avbetalning beslutes, förfallodagarna för avbetalningarna;

e) dagen för materialens överlämnande till den nye tillståndshavaren;

f) huruvida, därest inlösningssumman skall erläggas avbetalningsvis, döds­

boet må under avbetalningstiden vara förbehållen vid äganderätten till ma­

terialen.

Vid bestämmande av materialens värde skall avseende fästas i regel alle­

nast vid materialens ålder och beskaffenhet samt dess brukbarhet i den nye

tillståndshavarens rörelse. Endast när synnerliga skäl därtill äro, må hän­

syn tagas jämväl till goodwill. Därest den avlidne eller dödsboet inköpt

materialen med avbetalningsrätt och av köpeskillingen återstår oguldet be­

lopp, skall sådan omständighet beaktas.

Ersättning till nämndens ledamöter så ock av nämndens tillsättande i öv­

rigt föranledda kostnader gäldas av dödsboet och den nye tillståndshavaren

gemensamt, där ej nedan annorlunda bestämmes. Skulle tvist om ersätt­

nings- eller kostnadsbeloppets storlek uppkomma, bestämmes beloppet av

den tillståndsgivande myndigheten.

2 mom. Dödsbo, som gjort i 1 mom. första stycket omförmäld framställ­

ning, äger återkalla denna hos den tillståndsgivande myndigheten, skolande

återkallelse, som göres efter det nämndens beslut föreligger, ingivas till myn­

digheten senast på åttonde dagen efter erhållen del av beslutet. Hava kost­

nader för nämnds tillsättande uppstått, svare dödsboet ensamt för dessa.

3 mom. Om dödsbo utan att ha gjort i 2 mom. sagd återkallelse vägrar

eller underlåter fullgöra nämndens beslut, må på framställning den nye till­

ståndshavaren varda av den tillståndsgivande myndigheten förklarad fri

från inlösningspliktens fullgörande. Lag samma vare, om dödsbo vägrar

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

117

eller underlåter fullgöra avtal om materialinlösen, som utan nämnds till­

kallande slutits.

Vid äventyr av trafiktillståndets förlust åligger den nye tillståndshavare,

som icke erhållit i föregående stycke omnämnd befrielse, att inom tre må­

nader från den dag, myndighetens beslut om inlösningsplikt vinner laga

kraft, dit inlämna bevis örn antingen att han med dödsboet träffat över­

enskommelse om materialinlösen oberoende av eller i anslutning till nämn­

dens beslut, eller att dödsboet avstått från sitt krav å inlösningspliktens

fullgörande.

De sakkunniga anföra, att, därest det av i936 års trafikutredning av­

givna förslaget till förordning angående yrkesmässig biltrafik m. m. av

Kungl. Majit godkännes, ovanstående författningsförslag torde kunna infly­

ta i 18 § i förstnämnda förslag med momentbeteckningarna 2, 3 och 4.

A. Behov av särskilda författningsbestämmelser.

I sitt betänkande upptaga de sakkunniga först till övervägande frågan

huruvida för vinnande av de i de sakkunnigas direktiv angivna önskemålen

erfordras särskilda författningsbestämmelser eller icke.

Efter en redogörelse för tillkomsten av det stadgande, som för närvaran­

de innehålles i 1930 års motorfordonsförordning § 27 mom. 2, enligt vilket

trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödi­

ga, uttala de sakkunniga, att nämnda stadgande enligt deras uppfattning

icke sträcker sig längre än trafiksäkerhet och allmän ordning kräva.

Sådana villkor för trafikstillstånds erhållande, som i direktiven för de sak­

kunniga ifrågasatts, skulle enligt deras mening gå utom ramen för trafik­

säkerheten och allmänna ordningen samt innebära ett betydande ingrepp

i näringsfriheten. Vid sådant förhållande anse de sakkunniga, att dylika

villkor icke kunna av den tillståndsbeviljande myndigheten på grund av för

riket gällande lagstiftning örn yrkesmässig automobiltrafik föreskrivas, utan

att för uppställande av sådana villkor måste erfordras uttrycklig författ­

ningsbestämmelse.

Denna uppfattning delas av i det närmaste samtliga länsstyrelser, ma­

gistrater, poliskammare och kommunalborgmästare i riket. Dessa hava av

de sakkunniga genom cirkulär tillsports, huruvida de anse sig på grund av

nu gällande bestämmelser kunna i tillståndsresolution föreskriva villkor av

Iiär åsyftat innehåll. Härå hava nästan samtliga lämnat nekande svar, en

del med den motiveringen, att de anse sådana villkor »olagliga».

Med hänsyn till önskvärdheten av att villkor av ifrågsatt innehåll bliva

lika för hela riket, torde det, anföra de sakkunniga, vara nödvändigt, att

det erforderliga bemyndigandet gives i en av Kungl. Majit utfärdad förord­

ning. Lagstiftningsvägens anlitande för genomförande av de i direktiven

omförmälda önskemålen torde därjämte påkallas i anledning av det utta­

lande angående den yrkesmässiga automobiltrafiken berörande lagstiftnings­

åtgärder, som 1936 års riksdag gjort till Kungl. Majit i skrivelse nr 419.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

B. Fråga om införande av materialinlösningsplikt vid övertagande av avliden

trafikutövares trafiktillstånd.

Den princip, som i de i direktiven omförmälda besvärsmålen kommit i till-

lämpning hos Kungl. Majit, kan obestridligen, anföra de sakkunniga, för

stärbhusen verka betungande icke blott i det avseendet, att änka och i rö­

relsen sysselsatta barn nödgas avstå från det uppehälle, som de haft på rö­

relsen. utan även därutinnan, att förlust vid materialens realiserande i re­

gel är oundviklig. I direktiven framhålles i sistnämnda avseende, att den

eller de automobil, som de avlidna trafikutövarna använt för sin rörelse,

ofta nog endast med svårighet kunna finna köpare utanför en mycket be­

gränsad krets, samt att olägenheterna härav göra sig särskilt gällande i frå­

ga örn droskaulomobiler, men i viss mån även i fråga om omnibusar och

sådana lastbilar, som till storlek och typ skilja sig från de i privatdrift an­

vända.

Den svåra ekonomiska ställning, vari stärbhusen efter avlidna tillstånds-

havare otvivelaktigt råka genom tillämpningen av ovannämnda av Kungl.

Majit antagna princip, skulle enligt de sakkunnigas mening underlättas, örn

ny tillståndsinnehavare förpliktades att inlösa materialen. Genom införande

av sådan inlösningsplikt skulle skapas möjlighet för stärbhusen till erhål­

lande av en ersättning för materialen, som vöre skälig, varigenom skydd

skulle beredas stärbhusen mot ekonomiska förluster genom materialens för­

säljning till underpris.

De sakkunniga anföra:

Även om ett trängande behov av införande av angivna inlösningsplikt

måste anses föreligga vid tillämpningen av förenämnda Kungl. Majits prin­

cip, lärer dock vara uppenbart, att sådant behov måste saknas, därest den

avlidnes rörelse får av stärbhuset disponeras antingen så, att stärbhusdel-

ägare av den tillståndsgivande myndigheten erhåller den avlidnes trafik­

tillstånd, eller ock så, att detta jämte materialen genom avtal överlåtes på

annan, som av sagda myndighet meddelas tillstånd i stället för den avlidne.

Behovet av föreskrift örn inlösningsplikt sammanhänger med andra ord

helt och hållet med tillämpningen av omförmälda princip. Denna princips

allmänneliga tillämpande utgör därför en nödvändig förutsättning för infö­

rande av en generell inlösningsplikt.

För utrönande av den omfattning, vari nämnda princip tillämpas av de

tillståndsgivande myndigheterna, har från dessa begärts uppgift örn den

praxis, som i samband med tillståndshavares död plägar tillämpas vid till-

ståndsgivningen. Av de ingångna svaren framgår, att förutom Överståthål­

larämbetet allenast tre av nämnda myndigheter tillämpa ovan omförmälda

princip. I övrigt synas de tillståndsgivande myndigheterna meddela till­

stånd antingen åt någon stärhhusdelägare eller åt den, som från stärbhuset

förvärvat »rättigheten» och materialen, blott de allmänna kraven på lämp­

lighet anses uppfyllda.

Med hänsyn lill den ringa omfattning, i vilken sålunda den i direktiven

omförmälda principen tillämpas av de tillståndsgivande myndigheterna, an­

se de sakkunniga förutsättning för införande av obligatorisk inlösningsplikt

i hela riket för närvarande saknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

119

Ej heller anse de sakkunniga sådan förutsättning skapas därigenom, att

det av 1936 års trafikutredning framlagda förslaget till förordning om yr­

kesmässig biltrafik m. m. upphöjes till gällande rätt.

De sakkunniga finna ordalagen i den av trafikutredningen under § 18

föreslagna bestämmelsen icke omöjliggöra, varken att en stärbhusdelägare

meddelas tillstånd i stället för den avlidne, eller att någon, till vilken stärb-

huset överlåtit rörelsen jämte materialen, av den tillståndsgivande myndig­

heten meddelas rättighet till fortsättande av den rörelse, som den avlidne

utövat. Därest samtliga tillståndsgivande myndigheter skulle giva förslagets

18 § en mot stärbhusen välvillig tolkning, skulle, örn förslaget bleve gällan­

de rätt, en i förordningen eventuellt intagen bestämmelse örn inlösningsplikt

vara överflödig. Endast i sådant fall, att den tillståndsgivande myndigheten

skulle vid tolkningen av 18 § strängt tillämpa den i direktiven omnämnda

principen, skulle bestämmelse örn inlösningsplikt vara erforderlig. Med den

avfattning, 18 § i förslaget erhållit, torde, med hänsyn till den inställning

till förevarande fråga meromnämnda myndigheter för närvarande intaga,

anledning dock föreligga till det antagandet, att, därest förslaget upphöjes

lill gällande rätt, omförmälda princip kommer i tillämpning allenast i

mycket ringa omfattning. I sådant fall kommer behovet av lagstadgad lös-

ningsplikt att bliva synnerligen litet och uppstå allenast inom de områden,

där myndigheten anser sig böra låta tolkningen av 18 § färgas av den nämn­

da principen.

Även om sålunda den praxis, som för närvarande av de flesta tillstånds­

givande myndigheter tillämpas och som jämväl kan antagas komma att till-

lämpas även efter omförmälda förslags eventuella upphöjande till gällande

rätt, onödiggör införande av en i hela riket gällande inlösningsplikt, anse de

sakkunniga dock till övervägande böra upptagas den frågan, huruvida de

myndigheter, vilka vid tillståndsgivningen tillämpa den i direktiven omför­

mälda principen, böra givas möjlighet att i samband med tillstånds meddelan­

de undanröja de med principen förenade olägenheterna för avliden tillsiånds-

liavares dödsbo genom en i tiilståndsbeslutet intagen föreskrift örn skyldig­

het för ny tillståndshavare att inlösa dödsboets material. De sakkunniga

hava kommit till den uppfattningen, att denna fråga principiellt bör besvaras

jakande. Emellertid anse de sakkunniga, att även en inlösningsplikt av be­

gränsad räckvidd bör införas allenast under vissa, nedan närmare angivna

förutsättningar.

Stärbhusdelägarna efter den, som idkat yrkesmässig trafik såsom bisyss­

la, kunna enligt de sakkunnigas mening icke genom tillståndets upphörande

i anledning av dödsfall tillfogas ens tillnärmelsevis samma ekonomiska för­

lust, som stärbhusdelägarna efter den, vilken bedrivit rörelsen såsom själv-

ständigt yrke. Det föreligger följaktligen starka skäl att begränsa en even­

tuell inlösningsplikt till sådana fall, då den avlidnes huvudsakliga yrke bo­

slätt i yrkesmässig automobiltrafikrörelse. Denna begränsning kan emeller­

tid icke åstadkommas genom ett stadgande örn inlösningsplikt enbart för

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

visst slags rörelse. Vid sådant förhållande torde avgörandet om inlösnings-

plikts inträde böra läggas uti den tillståndsgivande myndighetens hand samt

i författningstexten angivas allenast den huvudregeln, att sådan skyldighet

får föreskrivas endast, därest den avlidne drivit rörelsen såsom huvudsakligt

yrke.

Beträffande frågan, huruvida inlösningsplikt lämpligen kunde komma till

användning även i fråga om andra slag av i yrkesmässig trafik använda

automobiler än sådana, som användas i droskrörelse, uttala de sakkunniga

på anförda skäl, att örn inlösningsplikt överhuvudtaget kan införas, bör

densamma komma till användning, oavsett det slag av automobil, som kom­

mer till användning och oavsett huruvida trafiken avser person- eller gods­

befordran.

I samband härmed fästa de sakkunniga uppmärksamheten därå, att därest

tillstånd utan inskränkning allmänt medgives juridisk person, tillståndet i

själva verket kommer att förbehållas dem, som äga ekonomisk förmåga till

inköp av delägarandel i företaget, varigenom de i yrket arbetsanställda

komma att i stor utsträckning uteslutas från möjligheten till eget tillstånds

förvärvande.

Mot detta de sakkunnigas förslag i fråga örn inlösningsplikt har reserva­

tion anförts av herr Holtz, som anfört:

Enligt de direktiv Kungl. Majit vid de sakkunnigas tillkallande lämnade

desamma var ett av de viktigare, att genom vissa sociala anordningar åväga­

bringa större ekonomisk trygghet pä ålderdomen för såväl trafikutövarna

själva och deras efterlevande som de löneanställda förarna.

De sakkunniga härför anvisade utvägarna ha som bekant av dessa gjorts

till föremål för en synnerligen grundlig utredning varvid det dock visat sig,

att vad Kungl. Majit syftat till icke varit möjligt att genomföra på vare

sig de vägar, som anvisats eller på något annat sätt. De problem, som före­

lädes de sakkunniga äro i dag som är icke närmare sin lösning än då de

sakkunniga fingo hand om dem. Det enda de sakkunniga kunnat åstad­

komma är, att, med ett av Överståthållarämbetet i Stockholm infört system

som föredöme, föreslå ett inlösningsförfarande av avliden tillståndsinneha-

vares i trafikrörelsen brukade material, som emellertid förutsätter att tra­

fiktillståndet ovillkorligen skall överföras på annan än någon av den av­

lidnes anhöriga.

Med detta torde emellertid föga eller intet vara vunnet för den allmänna

ekonomiska trygghet och säkerhet de sakkunniga skulle förbereda åt trafik-

utövarnas efterlevande eller den inom trafiken löneanställda personalen.

Snarare tvärtom. Vad som hittills endast förekommit som en från Stock­

holm emanerande, av många som antisocial betecknad företeelse på det hit­

hörande området, därför att den gör i den mest beträngda situation försatta

kvinnor och harn försörjningslösa, har därigenom förutsatts att bliva nor­

merande för hela landet och sålunda även där sociala frågor av i direktiven

angiven art icke finnas eller lösa sig själva på ett för de därav berörda par­

terna såväl socialt som ekonomiskt fördelaktigare sätt än det av de sakkun­

niga föreslagna, som ju egentligen icke är något annat än ett legaliserat

förvärvsförbud för en viss samhällsgrupp, änkor och barn efter avlidna

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

121

droskägare. En sak, som i samband härmed icke heller får förglömmas är,

att de sakkunnigas här framlagda förslag till restriktiv verkan går avsevärt

längre än vad 1936 års trafiksakkunniga föreslagit i sitt betänkande till

Kungl. Maj:t den 18 december 1938, där i §§ 18 och 19 dödsbodelägares

rätt att fortsätta exempelvis en avliden droskiigares rörelse givits en betyd­

ligt större vidsträckthet än som är förutsättningen för de sakkunnigas för­

slag och icke under alla förhållanden nödvändiggör en sådan tvångsöver-

låtelse som detta skulle göra.

Då, som jag tidigare framhållit, den stora huvudfrågan örn större ekono­

misk trygghet åt avlidna trafikutövares efterlevande eller det övervägande

antalet ålderstigna löneanställda förare, icke kunnat lösas av de sakkunniga

eller kommit ett steg närmare sin lösning genom desammas förslag till lag­

stiftning angående tvångsavstående av trafiktillstånd och tvångsinlösning

av därtill hörande material, enkannerligen sådan för drosktrafik, synes mig,

att de sakkunniga borde ha stannat vid konstaterandet av det omöjliga i

att komma till rätta med sin uppgift samt med den verkställda utredningen

återlämnat sitt uppdrag utan positivt förslag i något avseende. Då hade alla

möjligheter stått öppna för en måhända tillfredsställande lösning för alla

därav berörda parter. Enligt det nu framlagda förslaget kommer det att

allestädes bliva såsom fallet är i Stockholm, en ständig kretsgång, med ut­

blottade stärbhus, försörjningslösa änkor och barn samt ålderstigna förare,

vilka bliva droskägare strax före sitt frånfälle och i sin tur efterlämna nya

stärbhusdelägare i nöd och bekymmer och ekonomisk otrygghet. Ty icke

menar väl någon att exempelvis en änka, som efter mannens död kunnat

försörja sig på sin rörelse, blir ersatt för sin förvärvsförlust genom avstå­

endet av sin material till det belopp varmed hon häftar i skuld för den­

samma eller, om den är betald, något hundratal kronor. Och vad få de gamla

droskförare, som aldrig nå det åtrådda målet att bliva droskägare, men ge­

nom ombytet av innehavare av trafiktillstånden mista sin anställning utan

att kunna erhålla någon ny?

Visserligen tillgodose de sakkunniga med sitt förslag ett av de i direkti­

ven angivna önskemålen, nämligen »en snabbare omsättning av trafiktill­

stånden», men då detta under föreslagen form icke är ägnat att befrämja

något socialt allmänintresse utan fastmer utgör en eftergift åt en viss löne­

anställd yrkesgrupp, kan jag under för handen varande omständigheter icke

biträda detsamma.

Då jag med hänsyn till det ovan anförda sålunda anser att de sakkunni­

gas utredning, i avvaktan på den lagstiftning, som kan komma till stånd

med anledning av 1936 års trafikutrednings förslag i hithörande fråga, icke

borde lia föranlett framläggande av något förslag, hemställer jag att det­

samma icke måtte giva anledning till någon åtgärd.

Yttranden över 1938 års tratiksakkiinnigns förslag.

Över de sakkunnigas förslag hava utlåtanden avgivits av länsstyrelserna,

magistraterna i residensstäderna, åtta poliskammare, olika organisationer av

trafikbilägare, Svenska transportarbetareförbundet och Stockholms automo­

bil förare fack förening.

I huvudsak tillstyrkes eller lämnas förslaget utan erinran av länsstyrel­

serna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Väster­

bottens län ävensom av magistraterna i Linköping, Växjö, Visby, Kristian­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

stad, Vänersborg, Mariestad, Västerås, Umeå och Luleå, poliskamrarna i

Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö och Hälsingborg, Stockholms

automobilförarefackförening och Blekinge läns trafikbilägareförening.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

De sakkunniga synas icke hava velat ansluta sig till den av Kungl. Maj:t

uttalade principen att trafiktillstånd allenast med hänsyn till särskilda om­

ständigheter eller eljest för viss begränsad tid böra överlåtas från avlidna

trafikutövare till deras stärbhusdelägare utan hava bibehållit en fri pröv­

ningsrätt för den tillståndsgivande myndigheten samtidigt som de föresla­

git, att myndigheten må, vid medgivande av tillstånd för »annan i stället för

den avlidne», ålägga den nye tiilståndshavaren viss inlösningsplikt beträf­

fande automobiler, som använts i den avlidnes eller dödsboets trafikrörelse.

Den lösning som de sakkunniga sålunda givit det föreliggande problemet

synes länsstyrelsen tillfredsställande i det att den tillgodoser dödsboet efter

den avlidne i rimlig utsträckning genom den föreslagna inlösningsplikten, på

samma gång som betänkligheterna mot att överlåta den avlidnes trafiktill­

stånd till annan än dödsbodelägare därigenom reduceras — till förmån för det

i direktiven uttalade önskemålet att motverka en tendens, som ginge ut på

bibehållande av meddelad trafikrättighet som ett familjeprivilegium.

Att helt borttaga möjligheten för den tillståndsgivande myndigheten att

lämna den avlidnas trafikrättighet åt delägare i dödsboet vore enligt läns­

styrelsens mening icke lämpligt. Det gives säkerligen många fall, då det ur

det allmännas synpunkt är förmånligast att en av sterbhusdelägarna får fort­

sätta rörelsen, med hänsyn bland annat till den kännedom örn bästa sättet för

allmänhetens betjänande som denne kan besitta. Men framför allt skulle ett

uteslutande av sterbhusdelägaren från rättighetsförvärvet säkerligen leda till

att tillståndshavare i avsevärt större utsträckning än hittills skett låta sina

rättigheter övergå till familjebolag. Genom ett sådant förfarande kommer

det i direktiven avsedda syftet att tillgodose de i trafiken anställda chauffö­

rernas intresse och förhindra att trafikrättighet bleve ett ärftligt privilegium

att i hög grad motverkas. Nämnda syfte kan enligt länsstyrelsens mening

icke tillbörligen tillgodoses med mindre inskränkande föreskrifter meddelas

rörande bolagsbildning på ifrågavarande område. Förslaget synes böra kom­

pletteras i detta hänseende.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Västmanlands, Jämt­

lands och Norrbottens län samt poliskammaren i Göteborg ställa sig tvek­

samma mot förslaget men giva detta likväl i huvudsak sin anslutning. Grun­

den till denna inställning bland nu nämnda myndigheter ligger däri att för­

hållandena inom det egna området icke synas påkalla den av de sakkunniga

ifrågasatta lagstiftningen. Myndigheterna anse sig emellertid sakna anled­

ning motsätta sig denna, därest den anses behövlig med hänsyn lill förhållan­

dena i Stockholm och andra större städer.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

De sakkunniga betona, att den yrkesmässiga automobiltrafiken är en art

av näringsverksamhet av privaträttslig natur samt att denna karaktär icke

förändras därigenom att verksamheten är beroende på tillstånd av offentlig

myndighet. De sakkunniga erinra jämväl, att det i nu gällande föreskrifter

intagna bemyndigandet för den tillståndsgivande myndigheten att föreskriva

villkor och bestämmelser icke sträcker sig längre än trafiksäkerhet och all­

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

123

män ordning kräva. Länsstyrelsen delar denna de sakkunnigas uppfattning

och vill allenast tillägga, att den tillståndsgivande myndigheten vid sin pröv­

ning enligt gällande förordning jämväl har att taga hänsyn till behovet av

den sökta trafikrättigheten.

Av denna principiella utgångspunkt lärer emellertid följa, att föreskrifter

av den innebörd, varom enligt departementschefens direktiv skulle vara frå­

ga, måste anses innefatta ingrepp i näringsfriheten. I enlighet nied den av

riksdagen vid flera tillfällen intagna ståndpunkten böra förslag av dylik inne­

börd framläggas i form av lag jämlikt § 87 regeringsformen. Att fästa så­

dana bestämmelser vid tillståndsgivningen måste bestämt avstyrkas.

Vad angår själva innehållet av de föreslagna bestämmelserna understryker

länsstyrelsen skillnaden mellan förhållandena beträffande drosktrafiken i

Stockholm, som de sakkunniga tagit sikte på vid utarbetandet av förslaget,

och större städer, å ena, samt mindre städer och landsbygd, å andra sidan.

Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att det icke synes riktigt att —

såsom föreslagits — låta tillämpningen av de föreslagna tillståndsvillkoren

hero på en prövning av den tillståndsgivande myndigheten, enär utövningen

av ifrågavarande näring skulle komma att bero på olika regler i olika delar

av riket utan att detta hade med ordning och säkerhet att göra.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att den ifrågasatta lagstift­

ningen om lösningsplikt för ny koncessionshavare av stärbhuset efter en äldre

koncessionshavare tillhörig yrkesbil med mera i viss mån hänger i luften, så

länge stärbhusets rätt att någon tid efter dödsfallet utan särskilt tillstånd

fortsätta den avlidnes rörelse icke blivit i lag fastslagen. Länsstyrelsen anför

vidare:

Då de sakkunniga föreslå, att i fall då sterbhuset »under i lag begränsad

tid» fortsätter den avlidnes rörelse, sterbhuset före utgången av denna tid

skall till tillståndsmyndigheten inkomma med framställning örn lösnings­

plikt för den tillträdande koncessionshavaren, förutsätter detta uppenbarligen,

att sterbhusets rätt att bedriva trafikrörelsen skall vara i lag reglerad. Läns­

styrelsen anser nu åsyftade bägge spörsmål böra lösas i ett sammanhang och

har tidigare givit sin anslutning åt det förslag rörande sterbhus’ rätt att för

viss tid få övertaga en avliden tillståndshavares trafikrättigheter, som utar­

betats av 1936 års trafikutredning.

Principiellt avstyrkes förslaget av länsstyrelserna i Södermanlands, Jön­

köpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs län,

magistraterna i Kalmar, Halmstad, Karlstad, Örebro, Gävle och Härnösand,

Jönköpings läns trafikbilägarorganisation, Älvsborgs läns trafikbilågarorga-

nisation, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Biltrafikens arbetsgivareförbund och

Stockholms droskägareförening u. p. a.

Flera av nu nämnda myndigheter hava motiverat sitt avstyrkande av försla­

get med att detta med hänsyn till förhållandena inom området för myndighe­

tens verksamhet har så liten praktisk betydelse, att förslagets upphöjande

till lag icke torde vara av behovet påkallat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

De av de sakkunniga föreslagna reglerna om materialinlösningsplikt vid

övertagande av avliden trafikutövares trafiktillstånd hava för sin tillämplig­

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

het ställts i beroende av att vederbörande tillståndsgivande myndighet vid

meddelande av trafiktillstånd upptager sådan skyldighet såsom villkor fol­

den nye tillståndshavaren. Därest den tillståndsgivande myndigheten tilläm­

par den principen, att avliden trafikutövares rörelse — bortsett från en kor­

tare övergångstid — icke får fortsättas av hans dödsbodelägare utan ovillkor­

ligen skall övergå till någon i dylik trafik anställd förare, som anmält sig

till erhållande av trafikrättighet, synes det vara ett trängande behov av atl

de besvärliga ekonomiska konsekvenser, som denna princip oftast medför för

dödsboet, neutraliseras. De sakkunnigas förslag till utformning av reglerna

för inlösningsplikten synes i och för sig väl avvägt, ehuru det — vilket med

hänsyn till ämnets natur torde vara ofrånkomligt — kan antagas i prak­

tiken bliva ganska tungrott och tidsödande.

Emellertid lärer ovan nämnda princip tillämpas allenast av ett fåtal till­

ståndsgivande myndigheter. Det torde därför med fog kunna ifrågasättas,

huruvida icke de olägenheter, som äro en följd av att nämnda princip till-

lämpas, skulle kunna undanröjas på annat sätt, än att en för hela riket gäl­

lande författning måste belastas med de av de sakkunniga föreslagna be­

stämmelserna. Då följandet av ovannämnda princip medför så besvärande

ekonomiska följder för tillståndshavarnas dödsbon och det åsyftade resulta­

tet, nämligen att bereda de i trafiken anställda förarna större möjlighet att

själva bliva trafikutövare, blir så klent som av sakkunnigas betänkande fram­

går, förefaller det mera naturligt, örn de sakkunniga närmare undersökt,

huruvida sagda princip överhuvud bör fortsättningsvis följas eller om icke

andra utvägar stå till buds för lösande av de svårigheter, som möta vid till-

ståndsgivandet, enkannerligen i fall av tillståndshavares dödsfall. Länssty­

relsen, som saknar erfarenhet rörande de speciella problem, som härvidlag

uppstå i en storstad, finner sig dock böra uppslagsvis ifrågasätta, huruvida

icke tillstånd till yrkesmässig trafik kunde meddelas dels enskilda och dels

kooperativa företagare. De förra borde få utöva rörelse med ett större antal

fordon, än vad som nu gemenligen tillätes. I de senare företagen skulle

endast förare, som saknade erforderliga tillgångar, kunna bliva delägare.

Med den skisserade anordningen torde kunna vinnas, att båda slagen av före­

tag bleve mera bärkraftiga och att sundare ekonomiska förhållanden kunde

vinna insteg inom den yrkesmässiga trafiken. Detta skulle i sin tur med­

föra, att såväl ägarna av företagen som de i desamma anställda kunde på­

räkna en tryggare försörjning och jämväl möjlighet att ordna för ålder-

domspensionering. Att härigenom en viss minskning i antalet självständiga

trafikutövare bleve ofrånkomlig, torde väl få uppvägas av de fördelar, som

nyss angivits.

Med hänsyn till det ekonomiska värde, ett trafiktillstånd alltid har för dess

utövare, måste det anses såsom ett allmänt önskemål, att samtliga frågor, be­

rörande övergång av trafikrättighet, såväl vid innehavares dödsfall som an­

nars, regleras.

Enligt magistratens i Kalmar uppfattning kan en tillfredsställande lösning

av hithörande problem vinnas endast genom att steget tages fullt ut i ena eller

andra riktningen sålunda att antingen dödsboet tillerkännes rätt att i öppna

marknaden till den högstbjudande försälja rörelsen -— i likhet med vad som

sker i tillståndshavarens livstid — eller ock rättigheten frånkännes varje han-

delsvärde såväl i tillståndshavares som i hans dödsbos hand, varefter alla

konsekvenser av detta ståndpunktstagande utdragas.

Enligt magistratens mening bör frågan upptagas till förnyad prövning i hela

dess vidd, därvid klart bör uttalas, att den av ett trafiktillstånd beroende

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

125

rörelsen icke har något handelsvärde i och för sig, att sålunda vid tillstånds- havarens frånfälle eller frivilliga avstående tillståndet återgår till den till- ståndsgivande myndigheten, saint att denna prövar huruvida trafikheliovet fortfarande kräver detta tillstånd, och därest så finnes vara fallet, tillkänna­ giver att tillståndet är till ansökan ledigt, varefter detsamma tillerkännes den mest meriterade och eljest förtjänte sökanden.

Magistraten i Halmstad anlägger liknande synpunkter och finner det icke riktigt eller lämpligt att de föreslagna reglerna upphöjas till lag under annan förutsättning, än att det blir principiellt fastslaget, att överlåtelse av tillstånd icke får äga rum.

Magistraten i Gävle anser sig icke alldeles övertygad örn, att svårigheterna för tillståndshavarens stärbhus att avyttra den avlidnes fordon till skäligt pris äro så betydande, att de motivera införandet av en inlösningsplikt. De bilar, som numera användas såväl i person- som lasttrafik, äro, anför ma­ gistraten, till huvudsaklig del av modern standardtyp, varför vid en even­ tuell försäljning icke enbart den »trånga krets», som tillståndsinnehavarna utgöra, står till buds utan praktiskt taget hela den öppna bilmarknaden. Då enligt uppgift antalet nuvarande tillståndsinnehavare i riket uppgår till lågt räknat omkring 30,000, synes jämväl den krets, som i första hand bör vara intresserad vid försäljning av trafikfordon, icke vara så ringa. Magistra­ ten vill redan ur nu angiven synpunkt ifrågasätta, om den av de sakkunniga föreslagna inlösningsplikten är av behovet påkallad.

Magistraten anför vidare: Vid en granskning av de sakkunnigas förslag synas härutöver en del erin­ ringar vara att göra. De sakkunniga fastslå i samband med behandlingen av frågan om goodwill, att systemet, sådant det utvecklats i betänkandet, grundar sig på den principen, att med tillståndsinnehavarens död tillståndet upphör och att det tillstånd, som i stället meddelas annan, är helt nytt och utan samband med den dödes. Med denna principiella inställning, som magistraten för sin del finner riktig, synes det mindre väl förenligt, att det nya tillståndet ställes i relation till det gamla genom en inlösningsplikt be­ träffande viss materiel. På den punkten kunna jämväl praktiska svårighe­ ter uppkomma. Vid tillfälle, då trafiktillstånd upphört på grund av döds­ fall, kan exempelvis ansökan örn nytt tillstånd inkomma från flera sökande. Örn omständigheterna då äro sådana, att den tillståndsbeviljande myndig­ heten finner skäl föreligga att bevilja mer än ett tillstånd, uppstår svårighet att avgöra vem av dessa, som skall åläggas inlösningsplikten i förhållande till stärbhuset. Det är nämligen anledning antaga, att den inlösningsplik- lige icke kommer att betrakta denna skyldighet såsom någon förmån. Vid bedömande av frågan om inlösningsplikten och dess rättmätighet bör icke bortses från den inlösningspliktiges förhållanden. För denne kan inlösnings- plikten vara till avsevärt men, bland annat genom svårigheten att anskaffa medel även vid avbetalning. Det fall kan ock inträffa, att han nödgas över­ taga flera bilar än han vid tillstånd utan inlösningsplikt ämnat anskaffa, varigenom den ekonomiska situationen för honom kan ytterligare försvåras.

De sakkunniga lia såsom förutsättning för införande av obligatorisk in­ lösningsplikt uppställt, att den i direktiven omförmälda principen tillämpas av alla tillståndsgivandc myndigheter. I samband härmed lia de sakkun­ niga undersökt, huruvida l‘J3(i års trafikutrednings förslag till yrkesmässig

126

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

trafik m. m. kan tänkas medföra en enhetlig praxis i enlighet med Kungl.

Maj:ts ovan omförmälda princip. De sakkunniga anse emellertid, att så

icke kan förväntas bliva fallet och konstatera i samband härmed att, endast

för den händelse att den tillståndsgivande myndigheten vid tolkningen av

sagda förslags bestämmelser örn överlåtelse av trafiktillstånd vid dödsfall

strängt tillämpar den i direktiven omnämnda principen, föreskrift om in-

lösningsplikt bleve erforderlig. Vad de sakkunniga sålunda anfört synes

magistraten böra föranleda till, att de bestämmelser i 1936 års trafikutred­

nings förslag till yrkesmässig trafik m. m., vilka avse att reglera frågan örn

överlåtelse av trafiktillstånd vid dödsfall, upptagas till förnyat övervägande

i syfte att söka få till stånd en regel i angivet hänseende, som icke lämnar

rum för några tolkningssvårigheter och förhindrar uppkomsten av olikartad

praxis hos de tillståndsgivande myndigheterna. Sedan detta spörsmål lösts

och helst i samband därmed bör nu föreliggande fråga om inlösningsplikt

för den, som övertager tillståndet från stärbhus, upptagas till ny prövning.

Svenska omnibusägareförbundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet

framhålla, att utfallet av den undersökning rörande av de tillståndsgivande

myndigheterna tillämpad praxis i nu förevarande frågor synes hava bort

giva de sakkunniga någon anledning till prövning huruvida den princip, som

tagit sig uttryck i överståthållarämbetets av Kungl. Majit godkända praxis,

vöre ägnad för mera allmänt genomförande eller ens lämplig i de fall, däl­

den nu tillämpades, detta desto mera som de å sid. 35—37 i de sakkunnigas

betänkande återgivna uttalandena innefattade ett utomordentligt starkt för­

svar för den motsatta, av en överväldigande majoritet bland de tillståndsgi­

vande myndigheterna tillämpade principen.

En sådan prövning hava de sakkunniga, anföra förbunden, emellertid helt

underlåtit, i det de, efter antecknande av att 18 § i 1936 års trafikutrednings

förslag till förordning örn yrkesmässig biltrafik m. m. gåve utrymme för

tillämpning av bägge principerna, omedelbart förklarat sig (sid. 38) böra

till övervägande upptaga frågan om möjlighet att undanröja de med den av

Överståthållarämbetet tillämpade principen förenade olägenheterna för av­

liden tillståndshavares dödsbo genom en i tillståndsbeslutet intagen före­

skrift örn skyldighet för ny tillståndshavare att inlösa dödsboets materiel,

vilken fråga de därefter principiellt besvara jakande.

C. Värderingsnäniinl.

Då enligt de sakkunnigas mening inlösningsplikt bör införas endast un­

der förutsättning, att möjligheten till trafiktillstånds erhållande icke be­

tages de förare, som redligen strävat många år i yrket men sakna kapital

och utväg till anskaffande av sådant, hava de sakkunniga undersökt möj­

ligheten av inrättande av en kreditanstalt för tillhandahållande av inlös-

ningskapital. På anförda skäl hava de sakkunniga kommit till den uppfatt­

ningen att för en lånerörelse av omförmäld omfattning erfordras ett kapital

av omkring 15,000,000 kronor, en beräkning, som likväl utgår från en i hela

landet gällande inlösningsplikt och, såsom grundad på delvis antagna siff­

ror, är behäftad med avsevärda fel. De sakkunniga anse sig dock på denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

127

beräkning kunna grunda den uppfattningen, att en kreditanstalt nied här

ifrågavarande uppgift måste även i fall av partiell inlösningsplikt lia till sitt

förfogande ett synnerligen stort kapital.

Med hänsyn till det erforderliga rörelsekapitalets storlek, säkerheternas

otillfredsställande art, de höga räntor, som måste komma till användning,

samt de stora administrationskostnaderna — vilka omständigheter närmare

utvecklas i de sakkunnigas betänkande — anse de sakkunniga uteslutet att

vare sig med statens eller enskild hjälp kunna anordna den erforderliga låne­

rörelsen.

De sakkunniga anse emellertid, att ovan omförmälda förutsättning för in-

lösningsplikts införande skulle kunna åstadkommas därigenom, att den nye

tillståndshavaren medgåves rätt att fullgöra påfordrad inlösen medelst suc­

cessiva inbetalningar av lösesumman. Å andra sidan skulle det dock stå

stärbhusen fritt att avstå från inlösningsskyldighetens påfordrande, i fall

denna icke skulle kunna fullgöras annorledes än genom avbetalning.

Denna rätt till avbetalning bör dock enligt de sakkunniga inträda endast

för den händelse den tillträdande saknar förmåga att vid materialens över­

tagande gälda hela inlösningsbeloppet.

En eventuell inlösningsplikt bör enligt de sakkunnigas mening begränsas

till den eller de av den avlidne tillståndshavaren brukade automobiler, som

äro i användbart skick och lämpliga samt behövliga för den nye tillstånds-

havarens rörelse.

Skulle frivillig överenskommelse beträffande lösesummans storlek och

andra med inlösningen förknippade frågor icke kunna träffas, bör enligt de

sakkunnigas mening stärbhuset, därest det vidhåller inlösningspliktens

fullgörande, såväl som tillståndshavaren vara berättigad att påkalla tviste­

frågans prövning antingen av den tillståndsgivande myndigheten eller av

något för ändamålet skapat särskilt organ. Med hänsyn därtill, att för

avgörandet av de tvistefrågor, som kunna ifrågakomma, i regel torde er­

fordras sakkunskap beträffande själva yrkesutövningen, synes det de sak­

kunniga lämpligast att för prövningen i fråga anlitas sist nämnda utväg. Den

nämnd, åt vilken tvistefrågornas prövning sålunda uppdrages, bör bestå av

tre personer, av vilka stärbhuset utser den ena, den lösningsskyldige den

andra samt den tillståndsgivande myndigheten den tredje.

Iliand tidigare omförmälda myndigheter, som avgivit utlåtanden över de

sakkunnigas förslag, hava länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt

magistraterna i Eskilstuna, Nyköping, Växjö och Halmstad särskilt utlåtit

sig i fråga örn den av de sakkunniga föreslagna värderingsnämnden. Av

dessa myndigheter anser endast länsstyrelsen i Uppsala län bestämmelser av

det föreslagna innehållet icke lämpliga. Länsstyrelsen anser, att något lag­

ligt stöd genom den föreslagna bestämmelsen i motorfordonsförordningen

för parternas skyldighet att underkasta sig nämndens värdering icke synes

föreligga. Att häfta äventyret av trafiktillståndets förlust såsom påföljd vid

överenskommelsen örn materielinlösning synes icke överensstämma med mo­

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

torfordonsförordningens grunder. Länsstyrelsen finner, att, därest bestäm­

melser av det av de sakkunniga föreslagna innehållet skola införas, detta

synes böra ske genom särskild lag.

Övriga myndigheter, som uttalat sig särskilt i fråga örn värderingsnämn-

den, hava icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag i huvud­

sak. I vissa avseenden hava de emellertid haft en från de sakkunniga avvi­

kande mening. Sålunda håller magistraten i Eskilstuna före, att den till-

ståndsbeviljande myndigheten icke bör taga befattning med nämnds till­

sättande, då myndigheten här kan för parterna komma att framstå som med-

agerande beträffande deras ekonomiska mellanhavande.

Därjämte vill magistraten ifrågasätta, om det bör stå sökanden fritt att

återkalla sitt krav på inlösen, sedan nämnden fattat sitt beslut. Tillräck­

liga skäl härför synas ej föreligga. I analogi med ett skilj emannaförf ar ande

synes nämndens avgörande böra innefatta ett slutligt reglerande av parternas

mellanhavande.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån och magistraten i Växjö framhålla: Enär

det ofta förekommer, att en person, vilken utövar yrkesmässig automobil-

trafik, äger tillstånd att med samma fordon bedriva såväl läns- som stads­

trafik och dessa tillstånd meddelas av olika myndigheter, synes det önsk­

värt, att förslaget kompletteras med föreskrifter, varav framgår vem som

i dylika fall skall äga att såsom »tillståndsgivande myndighet» tillsätta vär-

deringsnämnd. Det torde nämligen i fall som det anförda icke kunna anses

lämpligt, att vederbörande sökande skall hava rätt att välja mellan olika

myndigheter eller —- ännu mindre — att två nämnder skola tillsättas.

D. Fråga om ersättning för rörelsens affärsvärde (goodwill).

I betänkandet framhålles, att avgörandet av frågan, huruvida vid värdets

bestämmande hänsyn skall tagas till goodwill, är förenat med stora svårig­

heter.

De sakkunniga anföra:

Principiellt sett bör i ett tillståndssystem, som inrymmer materialinlös-

ningsplikt, något utrymme för goodwill icke finnas. Systemet, sådant det i

det föregående utvecklats, grundar sig på den principen, att med tillstånds-

havarens död tillståndet upphör och att det tillstånd, som i stället meddelas

annan, är ett helt nytt tillstånd utan samband med den dödes. Med denna

utgångspunkt skulle man komma därhän, att värdet av goodwill icke skulle

ersättas av den nye tillståndshavaren. Men ett undantagslöst fasthållande

härvid skulle otvivelaktigt många gånger leda till obillighet. Förhållandena

kunna exempelvis vara sådana, att den döde genom energi och omtanke

skaffat sig en kundkrets, vilken mer eller mindre automatiskt följer med till­

ståndet till den nye tillståndshavaren. Vid materialen kan med andra ord

vara förbundet ett affärsvärde, som kommer den sistnämnde till godo. Så­

dant fall torde väl sällan eller aldrig föreligga inom droskrörelsen i de största

städerna, varest man icke kan tala om någon egen kundkrets för den en­

skilde droskägaren. Oftare torde man kunna påträffa sådana fall inom den

mera hyrverksmässigt bedrivna persontrafikrörelsen samt särskilt inom last-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

129

bilstrafiken, varest måhända mellan den döde och en större eller mindre

kundkrets upprättade kontakt komma den nye tillståndshavaren till godo,

och inom omnibustrafiken. Av nu anförda skäl hava de sakkunniga ansett

sig böra lämna den föreskriften för nämnden, att värdet i regel skall be­

stämmas med hänsyn uteslutande till materialens ålder och beskaffenhet samt

brukbarhet i den nye tillståndshavarens rörelse samt att undantagsvis, när

synnerliga skäl därtill äro, hänsyn jämväl må tagas till värdet av goodwill.

Flera av de hörda myndigheterna såsom länsstyrelsen i Blekinge län och

poliskammaren i Norrköping ifrågasätta, huruvida icke gottgörelse för good­

will borde begränsas mindre snävt än förslaget anger. — Länsstyrelsen i

Östergötlands län anmärker, att de sakkunniga enligt länsstyrelsens upp­

fattning tagit allt för lätt på den vanskliga frågan om goodwill, då icke ens

i motiven närmare utvecklats, vilka »de synnerliga skäl» äro som grunda

rätt till sådan ersättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

De sakkunnigas syfte med förslaget synes i första hand vara att bereda en

förmån åt dödsboet efter yrkesmässig trafikinnehavare. Det är dock mycket

ovisst, huruvida detta syfte skulle uppnås på det sätt de sakkunniga tänkt

sig. I sådana fall, där ett goodwillvärde föreligger, t. ex. beträffande omni­

bus- och lastbilstrafik, torde de flesta tillståndsgivande myndigheter hittills

ofta hava meddelat änkan eller något av barnen tillstånd att fortsätta rö­

relsen och de hava därigenom kunnat tillgodogöra sig såväl själva goodwill­

värdet som materielen på annat sätt än genom inlösning. Om icke sådant

fall föreligger, och rörelsens materiel innehaves på avbetalningsköp, vilket

de sakkunniga anse vara mycket vanligt, förefaller det knappast sannolikt,

att de föreslagna bestämmelserna skola tillförsäkra stärbhuset högre ersätt­

ning än som eljest kunnat påräknas, vartill kommer ovissheten om ersätt­

ningens belopp, då frågan kan av den nye innehavaren hänskjutas till nämnd.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter lämpligheten av att vid bestämman­

de av lösesumma hänsyn till goodwill endast får tagas när synnerliga skäl

föreligga. Skillnaden mellan dessa fall och de fall, då överlåtelse sker och

sålunda frivillig överenskommelse föreligger örn goodwill, synes omotiverat

stor. Det måste, anför länsstyrelsen, anses lämpligare örn stadgandet med­

giver hänsyntagande till goodwill, när skäl därtill äro. I annat fall skulle

uppkomma en kategori tillståndshavare, vilka utan att tillräcklig anledning

därtill förelåge, ställdes i avgjort sämre läge än andra innehavare av trafik­

tillstånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelserna

i nu berörda avseenden böra avfattas med mera hänsyn tagen till den praxis,

som utvecklats genom alt överlåtelser av rätt till linjetrafik i regel godtagits

och att vid sådana överlåtelser en ersättning, beräknad jämväl efter affärs­

värdet, ansetts skälig. Så torde exempelvis i regel ha varit fallet då statens

järnvägar förvärvat linjetrafik.

Stockholms droskägare förening finner det självfallet att hänsyn måste ta­

gas till goodwillvärdet. Liknande uppfattning kommer till synes i utlåtan­

den från andra bilägarorganisationer.

I motsats till nu nämnda myndigheter framhåller magistraten i Gävle, att

Ii ilning till riksdagens protokoll IWO. I sami. Nr ll!>.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

i ett tillståndssystem, som inrymmer materialinlösningsplikt, principiellt sett något utrymme för goodwill icke finnes. Syftet med hela denna lagstiftning synes ju ock vara att söka hjälpa stärbhusdelägarna till ett skäligt pris å materielen som sådan. Så länge icke själva trafiktillståndet i lagstiftningen godkännes såsom en handelsvara bör därför enligt magistratens förmenande icke ens i undantagsfall hänsyn tagas till goodwill.

E. Inlösningspliktens fullgörande m. m.

De sakkunniga hava tidigare framhållit, att enligt deras mening rätten till krav på inlösningspliktens fullgörande är en stärbhuset tillkommande för­ mån. Denna förmån bör stärbhuset äga fritt disponera. Det bör följaktligen också kunna avstå från förmånen när det så önskar. Denna rätt är givetvis begränsad av gällande civilrättsliga regler och bör av hänsyn till den inlös- ningspliktige ytterligare begränsas. Därest stärbhuset anser sig icke kunna åt- nöjas med det beslut, som nämnden meddelar, bör stärbhuset enligt de sak­ kunnigas förslag inom åtta dagar, efter det nämndens beslut bevisligen del­ givits stärbhuset, meddela den tillståndsgivande myndigheten, huruvida stärb­ huset vill avstå från inlösningspliktens vidare påfordrande. Därest stärb­ huset icke inom nämnda åtta-dagarsperiod gjort anmälan skulle för detsam­ ma inträda skyldighet att på de av nämnden beslutade villkoren låta den in- lösningspliktige erhålla den material, som kunde vara ifråga.

Fråga om överlåtelse av trafiktillstånd i samband med tillståndshavaros

konkurs.

I samband med de under §§ 18 och 19 föreslagna bestämmelserna har 1936 års trafikutredning även till behandling upptagit ett spörsmål i sam­ band med tillståndshavares konkurs.

1936 års trafikutrednlngs förslag.

Då en tillståndshavare försättes i konkurs, kan trafiktillståndet, vilket är personligt, icke ingå i konkursmassan. Borgenärerna äro härigenom be­ tagna möjligheten att tillgodogöra sig det af färs värde, som rörelsen kan äga. Ett sådant förhållande måste enligt trafikutredningens mening anses mindre tillfredsställande. Av en av utredningen i ämnet lämnad redogörel­ se framgår, att på vissa andra i stort sett jämförbara rättsområden kon­ kursbo tillerkänts rätt att fortsätta en konkursgäldenärs med stöd av kon­ cession bedrivna rörelse ävensom överlåta densamma med vederbörande myndighets medgivande.

Enligt trafikutredningens mening bör ett motsvarande stadgande uppta­ gas i lagstiftningen örn den yrkesmässiga trafiken. Sådana bestämmelser hava också influtit i §§ 18 och 19 i utredningens författningsförslag. Här­ igenom har konkursbo i lagstiftningen medgivits rätt att under viss tid fort­ sätta en konkursgäldenärs yrkesmässiga trafik för att få tillfälle att avveck­ la densamma eller med vederbörande myndighets medgivande överlåta rö­ relsen. Av dessa bestämmelser anser utredningen följa, att konkursgälde-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

131

närén själv efter egendomsavträdet är förhindrad att utöva rörelsen. Det

möter enligt utredningens mening ej hinder för konkursboet alt i trafiken

använda konkursgäldenären och att den tillståndsgivande myndigheten se­

dan konkursen avvecklats efter ansökan ger den förutvarande konkursgäl­

denären nytt trafiktillstånd, därest förhållandena därtill föranleda.

Att däremot ålägga konkursbo att upprätthålla den av gäldenären bedriv­

na trafiken, vilket från visst håll ifrågasatts, har trafikutredningen icke ansett

lämpligt, även örn olägenheter kunna uppkomma för den trafikerande all­

mänheten vid nedläggandet av exempelvis en billinje.

I fråga örn den formella behandlingen av ansökningar om tillstånd alt få

fortsätta av annan förut bedriven trafik har utredningen i andra samman­

hang föreslagit vissa förenklingar i jämförelse med vad som eljest gäller.

Sålunda har utredningen under § 11 föreslagit, att infordrandet av yttran­

den skall i dylika fall kunna inskränkas eller underlåtas. Någon ändring i

tillgången på trafikmedel förekommer ju icke, varför andra företag i regel

ej beröras av beslutet. Då trafiken skall utövas med samma stationsort som

tidigare och med förut för trafiken godkända fordon, bör det enligt trafik-

utredningens mening i allmänhet vara tillräckligt, att ärendet endast re­

mitteras till polismyndighet för yttrande om tillståndssökandens lämplighet.

Nuvarande bestämmelse, att beslut om trafiktillstånd icke skall vara gäl­

lande förrän beslutet vunnit laga kraft eller efter besvär slutligen fast­

ställts, synes ägnad att framkalla vissa olägenheter i de fall, då trafikrö­

relse med eller ulan samband med dödsfall övertagits. En fullkomligt oom­

tvistad trafik kan ju härigenom tvingas att för viss tid upphöra ej blott till

skada för företaget som sådant utan även för den trafikerande allmänheten.

Med hänsyn till bland annat nu angivna fall har trafikutredningen i § 44

öppnat möjlighet för vederbörande tillståndsgivande myndighet att, då sär­

skilda skäl föreligga, förordna, att beslut örn trafiktillstånd skall utan hin­

der av besvär lända till efterrättelse.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att, då ett trafiktillstånd är personligt och

alltså icke tillhör tillståndshavarens konkursbo, synes vad i § 19 föreslagits

om fall av konkurs böra utgå. Kan tillståndshavaren utan hinder av konkur­

sen fortfarande på ett tillfredsställande sätt bedriva rörelsen, saknas enligt

länsstyrelsens mening anledning att fråntaga konkursgäldenären tillståndet.

Transportarbctarförbundet anser, att det i fråga örn överlåtelse vid kon­

kurs bör klart sägas ut, att skenbara överlåtelser, som medföra, att konkurs­

gäldenären även i fortsättningen är utövare av rättigheten, icke böra få äga

rum, med mindre konkursgäldenären fullgör vissa minimifordringar och i

första hand, att han till anställd personal utbetalar innestående lön, därest

fordran därå föreligger.

Sammanfattning.

Frågan huruvida och under vilka villkor trafiktillstånd må överlåtas vare

sig på grund av avtal eller på grund av den ursprunglige tillståndhavarens

132

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

dödsfall är icke på något sätt reglerad i gällande motorfordonsförordning. Det däri förekommande stadgandet att trafiktillstånd skall upptaga de vill­ kor och bestämmelser, som prövas nödiga, anses av flertalet tillståndsgi- vande myndigheter icke medföra befogenhet att föreskriva andra villkor och bestämmelser än sådana, som avse allmän ordning och trafiksäkerhet. I enlighet med denna uppfattning hava dessa myndigheter, då fråga örn godkännande av överlåtelse av trafiktillstånd uppkommit, medgivit icke blott dödsbodelägare efter avliden tillståndshavare rätt att fortsätta dennes rörelse utan även tillståndshavare eller dennes stärbhus rätt att genom avtal överlåta rörelsen, allt under förutsättning att behov av trafiken fortfarande förelegat och att sökanden befunnits äga de personliga och ekonomiska för­ utsättningar för trafikens utövande, vilka skäligen kunde krävas av varje innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik. Vissa andra myndigheter, däribland Överståthållarämbetet, hava emellertid varit av annan uppfatt­ ning och ansett sig kunna närmare bestämma förutsättningar och villkor för rätt att överlåta trafiktillstånd. Sedan 1935 har sålunda Överståthållar­ ämbetet tillämpat den praxis, att icke godkänna överlåtelser av trafiktill­ stånd annat än under vissa förutsättningar, nämligen att de för överlåtel­ sen åberopade skälen kunde godkännas, att den, till vilken överlåtelse ägde rum, tillhörde de äldsta droskförarnas krets inom staden, samt att löse- summan avsåge gottgörelse allenast för den överlåtna materialen, men icke för tillståndet som sådant. I samband därmed har ämbetet begränsat rätten för avliden drosktrafikutövares stärbhusdelägare att fortsätta dennes rörelse till viss tid, utgörande för änka tre år och för annan stärbhusdelägare sex månader från trafikutövarens dödsfall.

Genom utslag den 14 oktober 1938 i anledning av besvär, anförda av vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosktrafikutövare i Stockholm över att Överståthållarämbetet vägrat dödsbodelägare att, utöver viss tid, fortsätta avlidna drosktrafikutövares rörelse, gillade Kungl. Majit i princip denna ämbetets ståndpunkt. Kungl. Maj:t fann överlåtelse på grund av dödsfall av sådan yrkesmässig automobiltrafik, varom här vore fråga, böra medgivas allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller för viss begränsad tid.

1936 års trafikutredning har i sitt betänkande under §§ 18 och 19 upp­ tagit stadganden rörande nu förevarande frågor. 1 § 18 stadgas uttryck­ ligen, att tillstånd till yrkesmässig trafik får, då tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs, eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat tillståndet. Vederbörande myndighet har emellertid att med avseende på skälen och villkoren för överlåtelsen — skyldighet har stadgats att vid framställningen foga avtal rö­ rande överlåtelsen —- lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt pröva, huruvida framställningen bör bifallas eller avslås.

§ 19 behandlar dödsbos och konkursbos rätt att driva yrkesmässig tra­ fik. Bestämmelsen innebär rätt för dödsbo efter avliden trafikutövare eller, där tillståndshavaren försatts i konkurs, dennes konkursbo att utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under en tid av högst ett år från dödsfallet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

133

första borgenärssammanträdet. Det åligger dock härvid dödsboet, respek­

tive konkursboet, att inom två månader från dödsfallet eller borgenärssam­

manträdet hos myndighet, som meddelat tillståndet, anmäla den som anta­

gits som föreståndare för rörelsen. Därest anmälan icke göres eller den till

föreståndare antagne icke anses lämplig -—- inom viss av myndigheten be­

stämd tid kan dödsboet respektive konkursboet anmäla annan person, som

kan av myndigheten för ändamålet godkännas — anses trafiktillståndet hava

upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller be­

slut i frågan meddelades.

Trafikutredningen framhåller i sitt betänkande, att det för en tillstånds-

havare måste te sig som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få

fortsätta en rörelse, vars värde han kanske kunnat öka genom energi och

omtanke, och att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse

kunna få vederlag ej endast för i rörelsen använd material utan därutöver

för rörelsen såsom sådan. I fall sådana som de nu nämnda, där alltså ett

affärsvärde måste anses föreligga, anser trafikutredningen det i hög grad

rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta rörelsen, därest de be­

finnas lämpliga, samt att trafikutövaren och hans dödsbo få genom över­

låtelse förfoga över rörelsen. Enligt utredningens mening bör man emellertid

icke generellt medgiva tillstånd till överflyttning av tillstånd, då det allmänna

icke lämpligen kan avsäga sig sin prövningsrätt.

Vad nu anförts gäller fall, då rörelsen kan anses äga ett verkligt affärs­

värde. I fråga emellertid örn en rörelse, som icke kan anses ha dylikt värde

eller blott ringa sådant, äro skälen för att medgiva tillståndets övertagande

ej lika starka. Sålunda torde någon egen kundkrets icke föreligga för den

särskilde utövaren av drosktrafik i de större städerna och för dennes rö­

relse ej heller föreligga någon mera påtaglig goodwill. I sådana fall kan,

framhåller utredningen, det givetvis icke anses motiverat medgiva en obe­

gränsad rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efterlevande att stadig­

varande få fortsätta rörelsen.

Enligt trafikutredningens mening tala starka skäl för att äldre förtjänta

förare i allmänhet erhålla företrädesrätt till erhållande av drosktrafikrättig-

heter framför avliden tillståndshavares dödsbodelägare. Då emellertid ett

generellt genomförande av en sådan princip skulle under nuvarande för­

hållanden ej sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära syn­

punkter måste anses otillfredsställande, anser trafikutredningen, att tillbör­

lig hänsyn till de föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall bör

tagas.

Genom stadgandena i § 19 har trafikutredningen velat skapa förutsätt­

ningar för en i görligaste mån tillfredsställande behandling av fall där stärb-

hus eller konkursbo ej vilja eller av någon anledning ej få tillstånd att sta­

digvarande driva rörelsen.

1 samband med att Kungl. Majit den 14 oktober 1938 meddelade utslag

i ovan berörda besvärsmål bemyndigade Kungl. Majit dåvarande departe­

mentschefen att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning

huruvida och på vad sätt i samband med att överlåtelse av trafiktillstånd

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

medgåves eller trafiktillstånd eljest beviljades åtgärder av övervägande so­

cial karaktär kunde vidtagas för befrämjande av trafikutövares och löne-

anställda förares intressen.

Nämnda sakkunniga framlade den 8 juni 1939 betänkande med förslag

angående vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

förenade frågor.

De sakkunnigas förslag innebär i stort sett följande. Tillståndsgivande

myndighet må på framställning av dödsbo efter avliden tillståndshavare,

vilken bedrivit yrkesmässig trafik såsom självständigt yrke, för det tillstånd,

som beviljas annan i stället för den avlidne, föreskriva som villkor, att den

nye tillståndshavaren skall mot engångsbetalning, avbetalning eller eljest

enligt överenskommelse lösa till sig de i rörelsen använda automobilerna,

som äro i brukbart skick samt lämpliga och behövliga för den nye tillstånds-

havarens rörelse. Kan överenskommelse icke träffas om lösesumman eller

dess erläggande eller om annan med inlösningen förenad fråga, äger döds­

boet eller den nye tillståndshavaren hos den tillståndsgivande myndigheten

påkalla tillsättandet av en av tre personer bestående nämnd, som har att

bestämma den material, som skall inlösas, värdet å denna m. m. Vid be­

stämmandet av materialens värde skall avseende fästas i regel endast vid

materialens ålder och beskaffenhet samt dess brukbarhet i den nye tillstånds-

havarens rörelse. Endast när synnerliga skäl därtill äro, må hänsyn tagas

jämväl till rörelsens affärsvärde (goodwill).

En av de sakkunniga, ombudsmannen hos Svenska droskbilägareförbun-

det, har avgivit reservation i avseende å den föreslagna inlösningsplikten,

därvid han bland annat framhållit, att föga eller intet torde vara vunnet för

den allmänna ekonomiska trygghet och säkerhet, de sakkunniga skulle för­

bereda åt trafikutövarnas efterlevande eller den inom trafiken löneanställda

personalen, därest det av Överståthållarämbetet införda systemet bleve nor­

merande för hela landet, där olägenheter av nyssberörd art icke finnas eller

lösa sig själva på ett för de berörda parterna såväl socialt som ekonomiskt

fördelaktigare sätt än det av de sakkunniga föreslagna.

Reservanten hemställer, att de sakkunnigas förslag icke måtte föranleda

någon åtgärd.

Departementschefen.

De i förevarande sammanhang behandlade förslagen till bestämmelser

avse att reglera

a) frågan huruvida och i vad mån överlåtelse av trafiktillstånd genom

frivilligt avtal bör medgivas,

b) frågan örn rätt för dödsbodelägare efter avliden trafikutövare att över­

taga utövningen av den avlidnes rörelse,

c) motsvarande spörsmål om konkursbos rätt, därest tillståndshavaren

försatts i konkurs,

d) frågan huruvida genom särskilda författningsbestämmelser bör fast­

ställas befogenhet för tillståndsbeviljande myndighet att ålägga den, som i

135

stället för en avliden utövare av yrkesmässig trafik erhåller dennes trafik­

tillstånd, skyldighet att under vissa förutsättningar inlösa automobiler, som

den avlidne eller hans dödsbo använt i yrkesmässig trafik.

Den omfattande utredning, som ägt rum beträffande dessa frågor, synes så­

som huvudsakligt resultat hava givit vid handen, att avgörandet av de under

a)—c) omförmälda spörsmålen snarare bör ske genom prövning av omstän­

digheterna från fall till fall än genom generella författningsbestämmelser. Det­

ta är ock i huvudsak den ståndpunkt, som 1936 års trafikutredning genom

sitt förslag intagit, då utredningen genom de under §§ 18 och 19 före­

slagna bestämmelserna snarare velat skapa förutsättningar för och bereda

erforderlig tid för en materiell prövning än i sak reglera däri avsedda

spörsmål.

Med avseende å den under a) omförmälda fragan fastslas genom den av

utredningen föreslagna lydelsen av § 18 i huvudsak dels att överlåtelse av

trafiktillstånd icke må ske utan medgivande av den myndighet, som medde­

lat tillståndet, dels skyldighet för sökande att vid ansökan om tillståndets

överförande förete avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen, dels

ock de omständigheter, som av myndigheten böra tagas under övervägan­

de vid prövning av dylik ansökan.

Med avseende å den under b) omförmälda fragan örn dödsbos rätt att

fortsätta avliden trafikutövares rörelse intager 1936 års trafikutredning i hu­

vudsak samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i 1936 års proposition,

nämligen att, utan att sakligt reglera detta spörsmål, bereda skälig tid för

prövning därav genom att medgiva dödsboet rätt att — under förutsättning

av viss anmälan — utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under viss lid.

Denna tid föreslås dock av 1936 års trafikutredning förlängd till ett år mot

i 1936 års proposition föreslagna 6 månader. Prövningen av huvudfrågan,

nämligen huruvida dödsboet även efter nämnda tids utgång skall få fort­

sätta rörelsen, förutsältes skola äga rum på grundval av den ansökan, som

dödsboet kan komma att i sådant syfte göra under loppet av nämnda år

och böra ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall på sätt

i utredningens motiv närmare framliålles.

I anledning av vad de sakkuniga i sådant avseende anfört finner jag mig

böra uttala följande. Principiellt kan arvsrätt till rättigheter av förevarande

slag icke erkännas. Detta får givetvis icke föranleda, att icke stärbhusdel-

ägare framför annan sökande kan ifrågakomma till erhållande av den av­

lidnes trafiktillstånd, därest han härför befinnes mest lämplig.

Motsvarande bestämmelser som i fråga örn dödsbo föreslås i detta sam­

manhang av trafikutredningen böra gälla även beträffande den under c)

omförmälda frågan örn konkursbos rätt att bedriva rörelse, därest trafikut­

övaren försatts i konkurs.

Vad slutligen angår det under d) omförmälda spörsmålet, må erinras, huru­

som redan i de direktiv, som meddelades vid tillkallandet av 1938 års trafik-

sakkunniga, framhölls, att det i och för sig icke syntes nödvändigt, att de åt­

gärder, som i en eller annan form kunde befinnas lämpliga och erforderliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

för därvid angivna ändamål, grundade sig på ändringar i gällande författ­

ningsbestämmelser. Fråga vore nämligen snarast om innehållet av de villkor

och bestämmelser för trafikens bedrivande, som de tillståndsgivande myndig­

heterna redan enligt gällande bestämmelser ägde föreskriva i samband med

trafiktillstånds beviljande. Skulle emellertid ändring av dessa bestämmelser

befinnas erforderlig för omförmälda ändamål, borde förslag därtill i sam­

band med utredningen i övrigt framläggas.

I nämnda direktiv framhölls vidare, att det ej heller syntes nödvändigt el­

ler lämpligt, att de åtgärder, som för nämnda ändamål kunde komma att

genomföras, bleve schematiskt lika inom olika trafikområden; tvärtom torde

praktisk anpassning efter skiftande förhållanden inom olika slag av trafik

på olika orter vara nödvändig. Önskvärt syntes därför vara, att praktisk er­

farenhet av verkningarna av de åtgärder, som kunde komma att föreslås,

vunnes på vissa orter, innan desamma förordades till mera allmänt införande.

Sakkunniga hava i sitt betänkande såsom sin mening uttalat, att förutsätt­

ning för närvarande icke finnes för införande i hela riket av inlösningsplikt,

utan bör sådan enligt deras mening komma i fråga allenast i sådana fall, då

den tillståndsgivande myndigheten tillämpar den princip, som ligger till

grund för Kungl. Maj:ts den 14 oktober 1938 träffade avgörande på ovan om­

förmälda besvär över vissa av Överståthållarämbetet meddelade beslut.

På grund härav och då denna princip hittills i mycket ringa omfattning

kommit till tillämpning, kan enligt de sakkunnigas mening en för myndig­

heterna tvingande bestämmelse om upptagande i tillståndsbeslutet av inlös-

ningsplikt såsom villkor för trafikrättighetens utövande icke föreskrivas; av­

görandet om behövligheten och lämpligheten av sådant villkor måste i stället

lämnas åt vederbörande myndighet. Då emellertid enligt de sakkunnigas

uppfattning nu gällande bestämmelser icke innefatta befogenhet för dylik

myndighet att i samband med meddelande av trafiktillstånd föreskriva andra

villkor och bestämmelser än sådana, som avse allmän ordning och säkerhet,

anse de sakkunniga ett tillägg till nu gällande eller av trafikutredningen före­

slagna bestämmelser erforderligt såsom grundval för myndighetens befogenhet

att i samband med trafiktillstånds meddelande förelägga dylik inlösningsplikt.

I enlighet med denna ståndpunkt hava de sakkunniga framlagt förslag till

bestämmelser, avsedda att antingen infogas i 1930 års motorfordonsförord­

ning eller att fogas till § 18 av det av 1936 års trafikutredning avgivna för-

fattningsförslaget, genom vilka bestämmelser fastställes principiell befogen­

het för tillståndsbeviljande myndigheten att under vissa omständigheter före­

skriva sådan inlösningsplikt, varom nu är fråga.

I anslutning härtill hava de sakkunniga vidare föreslagit bestämmelser för

detaljerat reglerande av vissa med ett inlösningsförfarande förenade spörs­

mål, såsom huru inlösningsplikt skall av dödsboet påkallas, tillsättandet av­

en särskild nämnd för bestämmande av vissa med inlösningen samman­

hängande frågor, därest överenskommelse därom icke kan träffas, omfånget

av nämndens prövningsrätt och principer för ersättningens bestämman­

de m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

137

I likhet med de sakkunniga finner jag det uppenbart, att behov av bestäm­

melser om införande av sådan inlösningsplikt, varom nu är fråga, icke före­

ligger, därest en avliden trafikutövares rörelse får av stärbhuset disponeras an­

tingen så, att stärbhusdelägare av den tillståndsgivande myndigheten erhåller

den avlidnes trafiktillstånd, eller ock så, att detta jämte materialen genom av­

tal överlåtes på annan, som av sagda myndighet meddelas tillstånd i stället

för den avlidne. Behovet av föreskrift örn inlösningsplikt sammanhänger

med andra ord helt och hållet med tillämpningen av den princip, som i de

förut omförmälda besvärsmålen använts av Överståthållarämbetet och i prin­

cip godkänts av Kungl. Maj:t.

Av den utredning, som av de sakkunniga verkställts beträffande den praxis,

som i samband med tillståndshavares död plägar tillämpas vid tillståndsgiv-

ningen, framgår, att förutom Överståthållarämbetet allenast tre av de till­

ståndsgivande myndigheterna tillämpa den princip, som kommit till uttryck

i avgörandet av ovan omförmälda besvär. I övrigt synas de tillståndsgivande

myndigheterna meddela tillstånd antingen åt någon stärbhusdelägare eller

åt den, som av stärbhuset förvärvat »rättigheten» och materialen, blott de

allmänna kraven på lämplighet anses uppfyllda.

Frågan örn den tillståndsbeviljande myndighetens befogenhet att föreskriva

dylik inlösningsplikt har på grund härav åtminstone för närvarande en gans­

ka begränsad praktisk räckvidd; tillämpningen av bestämmelser i dylikt syf­

te skulle bliva aktuell hos fyra av rikets till inemot 140 uppgående tillstånds­

beviljande myndigheter. På grund härav och med hänsyn till de starka in­

vändningar som ur principiell synpunkt anförts mot vissa av utredningen för

nu ifrågavarande ändamål föreslagna bestämmelser har jag ansett detta pro­

blem ännu icke moget för lösning genom föreskrifter av det detaljerade

innehåll, som de sakkunnigas förslag innebär; ytterligare erfarenheter böra

enligt min mening tillsvidare samlas på rättstillämpningens väg genom ut­

nyttjande av de befogenheter, som myndigheterna redan under tillämpningen

av nu gällande eller av trafikutredningen föreslagna bestämmelser torde äga.

Då emellertid av de sakkunniga hävdats, att enligt deras uppfattning be­

fogenhet för den tillståndsbeviljande myndigheten att i samband med bevil­

jande av trafiktillstånd föreskriva dylik inlösningsplikt måste anses oviss

utan uttryckligt stöd i författningen, bär jag ansett ur de sakkunnigas förslag

böra i detta sammanhang upptagas och såsom tillägg till de av trafikutred­

ningen under § 18 föreslagna bestämmelserna såsom nytt moment fogas före­

skrift innefattande dylik befogenhet i principiell överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag. Däremot anser jag, på sätt nyss antytts, ett närmare

reglerande av den omfattning, i vilken inlösningsskyldighet må åläggas ve­

derbörande, samt övriga med ett inlösningsförfarande förenade detaljspörs-

inål böra ske genom av vederbörande myndighet för sådant ändamål med­

delade föreskrifter och icke genom i förordningen intagna bestämmelser.

Vid meddelandet av dylika föreskrifter torde de av de sakkunniga före­

slagna bestämmelserna kunna tilina vederbörande myndigheter till värde­

full ledning.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr

115

.

Ifrågasatta åtgärder till avhjälpande av vissa med tillståndsgivningen

förenade olägenheter.

I de direktiv, som meddelades för 1938 års trafiksakkunniga, framhölls,

att särskilt för de förare, vilka icke kunde påräkna att erhålla trafiktillstånd,

olägenheterna av den ovissa och beroende ställning, de under tillämpningen

av nuvarande system intoge, vöre alltför påtagliga för att behöva närmare

framhållas. Med den åtstramning i tillståndsgivningen, som numera upp­

kommit, hade frågan om den löneanställda personalens villkor alltmer fått

karaktären av ett socialt problem av sådan betydelse, att detsamma icke

kunde i samband med tillståndsgivningen lämnas obeaktat av de tillstånds-

givande myndigheterna. I anledning härav uppdrogs åt de sakkunniga att

utreda, huruvida det allmänna kunde vidtaga åtgärder till avhjälpande av

antydda olägenheter, därvid till övervägande borde upptagas möjligheten av

obligatorisk anslutning av såväl trafikutövare som anställda till en pensions­

kassa.

I de sakkunnigas betänkande (S. O. U. 1939: 22) har denna fråga ägnats

en utförlig framställning, beträffande vars närmare innehåll må hänvisas till

betänkandet. Såsom sammanfattning av betänkandets innehåll i denna del

framhålla de sakkunniga följande:

Enligt de sakkunnigas mening torde andra utvägar till beredande åt de

inom den yrkesmässiga personbils- och lastbilstrafiken löneanställda förarna

av en säkrare och mer oberoende ställning icke för närvarande erbjuda sig

än antingen en tillståndsgivning, som i samband med av yrkesutövarna fri­

villigt vidtagna åtgärder för begränsning av antalet löneanställda ledes av

den principen, att varje förare bör kunna, om han är lämplig, vid en ej allt­

för hög ålder komma i åtnjutande av egen trafikrättighet, eller ock obliga­

torisk pensionsförsäkring av nämnda förare. Den förstnämnda utvägen, så­

vitt angår tillståndsgivningen, torde stå öppen inom ramen såväl av nu gäl­

lande som av de utav 1936 års trafikutredning föreslagna bestämmelserna.

Den senare av nämnda möjligheter — vilken torde vara den enda, som be­

träffande omnibusförare i regel kan ifrågakomma —- utgör ett led i ett stort

socialt problem, vilket led icke bör utbrytas ur sitt sammanhang och be­

handlas för sig vare sig i samband med tillståndsgivning eller genom separat­

lagstiftning. I avvaktan på att nämnda problem erhåller sin slutliga och till­

fredsställande lösning lära trafikutövarnas och de löneanställda förarnas pen-

sioneringsintressen kunna tillgodoses allenast genom åtgärder, som de på fri­

villighetens väg kunna vidtaga.

Departementschefen.

Såsom av det föregående framgår, äro de åtgärder, som enligt de sakkun­

nigas mening kunna ifrågakomma för nu ifrågavarande ändamål, icke av be­

skaffenhet att böra i detta sammanhang upptagas till prövning, då nämligen

desamma antingen kunna vidtagas inom ramen för nu gällande eller av 1936

års trafikutredning föreslagna bestämmelser eller ock, i den mån de avse

pensionering, böra behandlas i annat sammanhang eller lösas genom frivilliga

åtgärder av därav berörda parter. Vid sådant förhållande har jag icke fun­

nit anledning att för närvarande närmare ingå på de sakkunnigas betän­

kande i nu omförmälda del därav.

139

Indragning av trafiktillstånd.

19 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 218—222.)

Enligt 24 § 5 morn. i 1930 års motor fordonsförordning kan trafiktillstånd återkallas av den myndighet, som meddelat tillståndet, när anledning därtill förekommer.

Trafikutredning-cns förslag.

Enligt trafikutredningens mening är det lämpligt att i förordningen angiva vissa typfall, då den tillståndsbeviljande myndigheten skall äga rätt att åter­ kalla tillståndet. Trafikutredningen föreslår, att trafiktillstånd skall kunna av den tillståndsgivande myndigheten återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i förordningen, vid underlåtenhet att bedriva den tillåtna trafiken ävensom när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning därtill förekommer. Därest en enligt tillståndshavarens mening oberättigad åter­ kallelse eller indragning av tillståndet föreligger, äger tillståndshavaren draga ärendet under vederbörlig besvärsinstans’ prövning. Härigenom och genom biltrafiknämndens tillsyn anser utredningen vissa garantier finnas för att ifrågavarande stadgande i rättstillämpningen får en tillfredsställande tolk­ ning.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga örn körkort och i likhet med vad som föreslagits beträffande trafikkort bör enligt utredningens me­ ning varning kunna meddelas i stället för återkallelse eller indragning, då det finnes anledning antaga, att tillståndshavaren skall låta rätta sig genom en dylik varning. Trafikutredningen har därför upptagit ett stadgande här­ om i förevarande paragraf. Dylik varning skall enligt utredningens förslag ej få överklagas.

Enligt trafikutredningens mening måste det ligga i såväl det allmännas som den enskildes intresse, att beslut om återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd genom vederbörande myndighets försorg snarast möjligt delgives den, som beslutet avser. Utredningen har därför i nu förevarande sammanhang upptagit ett stadgande därom. Jämväl i fråga örn beslut örn återkallelse eller indragning på viss tid av tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmedling eller om återkallelse av trafikkort har trafikutredningen i vederbörliga sammanhang föreslagit bestämmelse, att dylika beslut skola genom vederbörande myndighets försorg delgivas den som avses med be­ slutet. Enligt utredningens mening föreligga däremot ej tillräckligt starka skäl för att föreskriva skyldighet för myndighet att delgiva beslut örn åter­ kallelse eller indragning på viss tid av godkännanden eller medgivanden, som omförmälas i förordningen. Utredningen framhåller, att återkallelse!! i dy­ lika fall ofta sker efter ansökan av trafikutövaren, vilken antingen själv ge­ nom förfrågan hos länsstyrelsens tjänstemän eller ock genom länsstyrelsens kommissionär förskaffar sig besked örn när beslut kan förväntas eller har

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

meddelats. Skulle emellertid det i visst fall ligga i det allmännas intresse,

att den av sådant beslut berörde snarast underrättas om detsamma, anser

trafikutredningen den beslutande myndigheten på grund av sin allmänna

uppsiktsskyldighet böra ombesörja att vederbörande erhåller erforderlig kän­

nedom om beslutet.

Yttranden över trafikutredniugens förslag1.

Länsstyrelsen i örebro län understryker med anledning av vad trafikut­

redningen i motiven anfört, att beslut om återkallelse av trafiktillstånd icke

i något fall bör gälla förrän det delgivits vederbörande tillståndshavare. I

motsats till trafikutredningen anser länsstyrelsen, att även beslut om åter­

kallelse eller indragning på viss tid av sådana godkännanden eller medgivan­

den, som omförmälas i förordningen, böra delgivas vederbörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om icke bestämmelse borde

meddelas, att vilket tillstånd som helst, exempelvis även tillstånd till utvidg­

ning av ett bestående trafikföretag, skall anses förfallet, örn det kan styrkas

eller eljest ådagaläggas, att tillståndet sedan viss tid, exempelvis ett år, ej

begagnats.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att det synes meningslöst

att indraga tillståndet endast för viss tid i sådana fall, då rättighetens inne­

havare underlåter att begagna tillståndet.

Departementschefen.

Frågan om den tidpunkt, från vilken beslut om återkallelse eller indrag­

ning av trafiktillstånd enligt förevarande paragraf skall bliva gällande, måste

ses i samband med vad därom stadgas i § 44 i utredningens förslag. Enligt

sistnämnda paragraf gäller beslut, varom i förordningen är fråga, med vissa

undantag utan hinder av besvär. Dylika undantag äro beslut, som inne­

fatta trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse eller trans­

portförmedling. Sådant beslut skall, där ej på grund av särskilda skäl i

tillståndet annorlunda förordnats, icke vara gällande, förrän beslutet vunnit

laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fast­

ställt. Beslut om återkallelse av trafikkort skall enligt uttrycklig, under

§ 44 föreslagen bestämmelse gå i omedelbar verkställighet, där ej länssty­

relsen annorlunda förordnar.

Av vad nu anförts framgår, att en trafikutövare som, utan att äga vetskap

om återkallelse eller indragning av trafiktillstånd, fortsätter sin rörelse,

skulle därigenom göra sig förfallen till ansvar för olovligt utövande av yrkes­

mässig trafik. En sådan tillämpning av ifrågavarande bestämmelser måste

uppenbarligen anses olämplig och torde även stå i strid mot allmänna straff­

rättsliga principer. På grund härav anser jag beslut om återkallelse eller

indragning av sådan beskaffenhet, varom i denna paragraf är fråga, icke

böra gå i verkställighet, förrän beslutet delgivits vederbörande. Närmare

bestämmelser härom torde lämpligen böra intagas under ovannämnda § 44,

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

141

som för detta ändamål kompletterats. Vad i övrigt i avgivna yttranden erin­ rats mot innehållet av utredningens förslag under nu förevarande § synes mig icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget.

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods.

20

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 140 — 142.)

På sätt framhållits i samband med behandlingen av § 5 i trafikutredning­ ens förslag, vilken § avser att reglera rätten att i yrkesmässig trafik för per­ sonbefordran transportera gods, anser jag de av utredningen för detta ända­ mål föreslagna bestämmelserna lämpligen böra överflyttas till den avdelning av förslaget, som behandlar vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter. På grund härav återkommer jag nu till innehållet av nämnda förslag, vilket synes mig lämpligen kunna infogas såsom § 20 i för- fattningsförslaget.

1930 års motorfordonsförordning behandlar icke frågan, huruvida och i vilken omfattning rätt till personbefordran även innebär rätt att befordra resgods m. m.

I samband med beviljande av tillstånd till persontrafik bruka tillstånds- myndigheterna lämna föreskrifter för bestämmande av trafiktillståndets

omfattning jämväl i nu förevarande hänseende.

1932 års trafikutredning upptog i sitt år 1935 framlagda författningsför- slag i § 5 mom. 1 stadgandet, att rätt till utövande av linje- eller beställ- ningstrafik för personbefordran innebure, på sätt tillståndsbeviljandé myn­ digheten ägde närmare bestämma, rätt till befordran även av resgods för resande, som befordras i automobilen, samt, därest och i den omfattning samma myndighet kunde finna skäl sådant medgiva, jämväl av paketgods.

Detta stadgande upptogs med allenast en redaktionell jämkning i propo­ sition nr 161 till 1936 års riksdag.

Trudkutredningens förslag.

1936 års trafikutredning anser i likhet med vad i 1936 års proposition fö­ reslagits, att med rätten att utöva linje- eller beställningstrafik för person­ befordran skall, utan att tillstånd till godstrafik lämnats, följa rätt att i viss utsträckning medtaga gods mot ersättning; att denna rätt i första hand bör omfatta passagerares resgods anser utredningen uppenbart.

Beträffande frågan om och i vilken utsträckning ett persontrafiktillstånd skall medföra rätt att medtaga annat gods än resgods anser utredningen, att en maximigräns icke lämpligen kan undvaras. Enligt utredningens mening bör sålunda vid linjetrafik med omnibus få medföras — utöver passagerares resgods — annat gods till en sammanlagd vikt av högst 300 kg. önskar ve­

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

derbörande befordra större godsmängder mot ersättning, har han att söka

tillstånd till godstrafik.

Vid linjetrafik med personbil samt vid beställningstrafik för personbe­

fordran med personbil eller omnibus bör enligt utredningens uppfattning

bil få mot ersättning användas för tillfälliga transporter av annat gods än

resgods till en myckenhet av högst 100 kg. Utredningen anser nämligen be­

hov föreligga att få använda en personbil på nu angivet sätt, exempelvis för

hämtning av paket vid post- eller järnvägsstation eller för utförande av

andra brådskande transporter. Enligt utredningens mening bör emellertid

länsstyrelse tillerkännas rätt att, därest särskilda förhållanden därtill för­

anleda, föreskriva inskränkningar i den ovan förordade rätten att vid linje-

eller beställningstrafik för personbefordran medtaga gods. Länsstyrelserna

böra även lämna de föreskrifter i övrigt, som kunna erfordras. Dylika före­

skrifter kunna exempelvis ha avseende å godsets storlek och beskaffenhet.

I enlighet härmed har § 5 i utredningens förslag utformats.

Yttranden över traftkutredningens förslag.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Generalpoststyrelsen föreslår såsom tillägg till de av utredningen förorda­

de bestämmelserna ett stadgande av innebörd, att de i paragrafen stadgade

inskränkningarna i rätten att vid linje- eller beställningstrafik för person­

befordran medföra gods icke skola gälla post, som befordras för postverkets

räkning. Till stöd härför anför styrelsen bland annat följande:

Genom lämpligt utnyttjande av personlinjetrafiken har det lyckats post­

verket att för mycket rimliga kostnader åstadkomma avsevärda förbätt­

ringar för den korresponderande allmänheten. Det torde därför få anses

vara ett allmänt intresse, att möjligheterna till utnyttjande av personlinje­

trafiken för posttransporter icke genom ändrade författningsföreskrifter be­

skäras.

Med de begränsningar i fråga om rätten att vid personlinjetrafik medföra

gods, som av trafikutredningen föreslagits, skulle emellertid möjligheterna

att använda denna trafik för postbefordran starkt minskas. All regelbunden

postbefordran med personbil i linjetrafik måste upphöra, enär sådan bil en­

ligt förslaget skulle få begagnas för befordran av annat gods än resgods en­

dast när fråga vore om tillfälliga transporter. Den för omnibus i linjetrafik

föreslagna högsta godsvikten av 300 kg. torde även i vissa fall komma att

lägga hinder i vägen för denna trafiks anlitande för postbefordran. Visser­

ligen står enligt förslaget den utvägen öppen, att vederbörande företagare be­

viljas tillstånd att i samband med personlinjetrafiken driva godslinjetrafik

enbart för transport av post. Med hänsyn till personlinjetrafikens betydelse

för landsbygdens postförbindelser torde dylikt tillstånd knappast kunna väg­

ras. Tillståndsgivningen skulle således bliva en obehövlig formalitet.

Beträffande den av utredningen föreslagna begränsningen av rätt att i om-

nibustrafik medföra gods framhålla länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Värmlands och Norrbottens län, att den föreslagna maximivikten — 300 kg.

utöver resgods — enligt deras mening innebär en allt för stark inskränkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11,5.

143

Till stöd härför anföres bland annat, att det nu icke sällan förekommer, att vissa trafikföretagare efter särskilda medgivanden i omnibustrafik transportera gods till myckenhet betydligt över nämnda siffra. Läns­ styrelserna i Värmlands och Norrbottens län påpeka, att det i nämnda län praktiserade förfaringssättet att låta tillstånd till linjetrafik för personbe­ fordran även innefatta tillstånd till godsbefordran visat sig vara lämpligast för att kunna förse befolkningen med bästa möjliga trafik. Ett åtskiljande av persontrafiken och godstrafiken skulle med hänsyn till den vanligen glesa bebyggelsen ej vara ekonomiskt möjlig och skulle icke blott direkt drabba allmänheten i form av fördyrad frakt och försenad distribution, utan även leda till att åtskilliga linjetrafikföretag såsom icke längre ekonomiskt bär­ kraftiga finge nedläggas. Korrektiv mot dessa olägenheter kunde emeller­ tid vinnas, om vederbörande länsstyrelse finge befogenhet att i dylikt fall även jämka den högsta tillåtna godsmängden uppåt exempelvis genom att ordet »inskränkningar» i sista stycket utbyttes mot ordet »jämkningar».

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser en lagstadgad maximigräns vid godsbefordran med omnibus mindre lämplig. Föreligger behov att med omnibus befordra gods, bör detta behov kunna i alla förekommande fall prövas av länsstyrelserna. Det synes för övrigt viktigare både i allmänhe­ tens och den yrkesmässiga trafikens eget intresse att begränsa kollivikten än att begränsa den sammanlagda godsmängden. Enligt länsstyrelsens upp­ fattning bör den tillåtna kollivikten lämpligen bestämmas till 50, högst 60 kg.

Länsstyrelsen i Värmlands lån framhåller, att linjetrafik för person- och godsbefordran i viss utsträckning idkas jämväl med vanlig personbil, even­ tuellt med släpvagn, varför det är nödvändigt att jämväl för detta slag av trafik meddela bestämmelser örn högsta tillåtna godsmängd.

Östergötlands trafikbilägareförening anser i detta avseende, att samma kvantitet — 300 kg. —- som föreslagits i fråga örn godsbefordran med omni­ bus i linjetrafik, bör få medföras även i en i linjetrafik insatt personbil.

Vad åter angår rätten att medföra gods i beställningstrafik för personbe­ fordran anser länsstyrelsen i Västmanlands lån en begränsning till viss maxi- mivikt överflödig, då enligt utredningens förslag dylika transporter skulle få utföras endast tillfälligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser de av utredningen under styckena 2 och 3 föreslagna bestämmelserna böra utgå och att åt länsstyrelserna bör överlämnas att i fall av behov utfärda föreskrifter.

Kommerskollegium finner väl maximibestämmelser av förevarande slag nödvändiga för att åtskilja person- och lastbilstrafiken, men anser de före­ slagna stadgandena böra tagas under förnyat övervägande med beaktande särskilt av transportförhållandena i landets olika delar.

Departementschefen.

I den utformning, det nu ifrågavarande stadgandet erhållit i trafikutred­ ningens förslag, avser detsamma att reglera den omfattning, i vilken inneha­ vare av tillstånd lill yrkesmässig trafik för personbefordran må på grund

144

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

av nämnda tillstånd ombesörja jämväl befordran av gods. De av utred­ ningen föreslagna bestämmelserna skulle, utom för så vitt angår transporter av resgods, medföra en maximigräns i detta avseende, vilken maximigräns skulle i fråga om linjetrafik bestämmas på annat sätt än i fråga om be- ställningstrafik.

I likhet med trafikutredningen anser jag, att vederbörande yrkesutövare redan i författningen bör garanteras rätt att på grund av erhållet tillstånd till persontrafik utföra jämväl sådana godstransporter, som erfarenhetsmäs­ sigt äro förenade med persontrafiken. Däremot kan ur skilda synpunkter tvekan råda om behovet av generella maximibestämmelser; ifrågasättas kan, örn icke sistnämnda slag av bestämmelser lämpligen böra, med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika delar av landet, meddelas av veder­ börande lokala myndigheter. De yttranden, som avgivits, särskilt av läns­ styrelser och trafikutövare i Norrland, tyda också på att vid utfärdandet av bestämmelser i detta avseende särskild hänsyn måste tagas till förhål­ landena i Norrland, varest de i samband med personbefordran förekom­ mande godsförsändelserna proportionsvis äro vida mera omfattande än i rikets övriga delar.

De godstransporter, som kunna förekomma vid bedrivande av yrkesmäs­ sig trafik för personbefordran, äro av två väsentligt skilda slag, nämligen dels transporter av gods, som medföres av passagerare, och dels transporter av gods, som eljest avlämnas för befordran. Vad angår det förra slaget av transporter torde i regel något praktiskt behov att meddela inskränkande bestämmelser icke föreligga; fråga är därvid antingen om vanligt resgods eller om annat gods, som passageraren på grund av transportens brådskan­ de beskaffenhet eller på grund av svårigheten att transportera på annat sätt föredrager att medföra i automobilen. Om trafikutövaren i dylikt fall icke för sin del finner anledning motsätta sig godsets medtagande i automobilen, synes något det allmännas intresse i regel icke påkalla förbud eller in­ skränkning däri. Likväl kan även här understundom — såsom då fråga är om en med spårvagnstrafik jämförlig omnibustrafik — viss begränsning i rätten att medföra gods anses påkallad av hänsyn till övriga trafikanter; bestämmelser härom torde emellertid lämpligen böra meddelas av den till- ståndsbeviljande myndigheten från fall till fall.

Vad åter angår det senare slaget av transporter, nämligen befordran av gods, som avlämnas utan att passagerare medföljer, synes rätt att utföra dylika transporter såsom en del av persontrafik böra förekomma endast i mycket begränsad utsträckning, eftersom ombesörjandet av dylika transpor­ ter i princip bör ankomma på den yrkesmässiga trafiken för godsbefordran; örn utövare av persontrafik önskar i detta avseende förvärva någon mera vidsträckt rätt till godsbefordran, bör det åligga honom att söka tillstånd till godstrafik. Huvudsakligen torde rätten att i persontrafik ombesörja dylika transporter böra medgivas allenast i form av s. k. skickegodssändningar, om­ fattande huvudsakligen paketgods, i samband med linjetrafik för personbe­ fordran.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

145

Ur praktisk synpunkt och för att möjliggöra en anpassning efter förhål­ landena i olika delar av riket har jag på grund av vad nu anförts ansett den omfattning, i vilken utövare av persontrafik må på grund av dylikt tra­ fiktillstånd ombesörja transporter jämväl av gods icke böra begränsas till ett visst i författningen angivet antal kilogram; utan bör efter min mening författningen allenast i princip fastslå, å ena sidan trafikutövarens princi­ piella rätt att ombesörja transport av gods, som av passagerare medföres, och å andra sidan en fakultativ rätt för utövare av linjetrafik för person­ befordran att, därest och i den mån vederbörande tillståndsbeviljande myn­ dighet sådant medgivit, ombesörja befordran jämväl av gods för annan än passagerare. Åt dessa myndigheter torde härvid jämväl kunna överlämnas att närmare fixera omfattningen av sistnämnda slag av transporter.

Det torde böra erinras, att nu ifrågavarande bestämmelser, som avse att närmare bestämma omfattningen av de med rätt till persontrafik förenade rättigheter, givetvis icke innebära något hinder för vederbörande att på grund av särskilt tillstånd till godstrafik samtidigt med persontrafiken om­ besörja godstransporter i större omfattning än som följer allenast av person­ trafiktillståndet.

Vad av generalpoststyrelsen anförts beträffande rätt att i persontrafik medföra post för postverkets räkning synes mig förtjänt av beaktande. Så­ som av styrelsen framhålles, måste krav på särskilt tillstånd för detta ända­ mål åtminstone, så vitt fråga är om postbefordran med en redan befintlig linjetrafikförbindelse, allenast medföra onödig formell omgång. På grund härav anser jag i förevarande paragraf böra upptagas bestämmelse, att gods för postverkets räkning må efter anmälan till tillståndsgivande myndigheten medföras i med vederbörligt tillstånd bedriven linjetrafik för personbeford­ ran utan hinder av i paragrafen eljest stadgade inskränkningar i fråga örn rätt att i dylik trafik medföra gods.

Beställningstrafik för personbefordran.

21

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 222—225.)

I 25 § 3—5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning lämnas vissa före­ skrifter om trafikutövares rättigheter. Dessa innebära för persontrafikens del i huvudsak följande. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning av beställning, som mottagits å ort inom trafikområdet, utföra körning från sådan ort jämväl till ort utom detsamma. Har bil tagits i bruk för körning utom stationsorten, skall bilen, sedan körningen avslu­ tats, utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Sedan körning avslutats utom trafikområdet, får bilen tagas i bruk för körning direkt till­ baka till trafikområdet.

Dessa stadganden hava fått sin närmare utformning genom förordningar den 17 juni 1932 och den 14 juni 1933.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 115.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1986 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning har utformat förslag till bestämmelser om person­ trafikutövares rättigheter att utföra körning i huvudsaklig anslutning till vad i sådant hänseende förordats i 1936 års proposition. Sålunda har föreslagits, att beställningstrafik för personbefordran skall få bedrivas inom stationsorten samt även utom denna, om så erfordras för utförande av beställning, som mottagits av eller delgivits bilens förare inom stationsorten. Har körning avslutats utom stationsorten, skall bilen utan onödigt dröjsmål återföras di­ rekt till stationsorten. Under återfärden får bilen tagas i anspråk för kör­ ning direkt tillbaka till stationsorten eller till ort, som passeras under åter­ färden. Detta stadgande bör, framhåller utredningen, givetvis tolkas på det sätt, att passagerare skall kunna tagas och avlämnas var som helst under den direkta återvägen.

Enligt 1936 års proposition skulle personbil under återfärden få tagas i bruk för personbefordran ej endast till stationsorten eller till ort, som under färden passerades, utan även till annan ort, »där det av trängande skäl på­ fordras». Den sistnämnda bestämmelsen åsyftade t. ex. sådana fall, då en skadad måste omedelbart föras till lasarett. Enligt trafikutredningens me­ ning kan ett dylikt stadgande undvaras, eftersom enligt undantagsbestäm­ melserna i § 2 dylika transporter i allmänhet torde falla utanför förordning­ ens tillämpningsområde.

En av 1932 års utredning i dess i slutet av 1932 avlämnade betänkande föreslagen bestämmelse, att bil i stads- eller länstrafik skulle hållas till­ gänglig på stationsorten och icke få uppställas eller kringföras utom denna för erhållande av beställning, anser utredningen böra upptagas i blivande lagstiftning. Denna föreskrift synes visserligen kunna härledas ur andra stad­ gande^ men ur psykologisk synpunkt finner utredningen det vara värdefullt att hava en uttrycklig författningsbestämmelse i ämnet.

I 1936 års proposition föreslogs bestämmelse, att vad örn stationsort vore stadgat skulle, därest tillståndshavaren vore ansluten till beställningskontor, upprättat av i § 31 omförmäld förening, gälla om den plats, som av konto­ ret anvisats såsom uppställningsplats för bilen. Någon motsvarighet till den­ na bestämmelse har ej medtagits i trafikutredningens förslag. Utredningen anser stadgandet icke vara av någon större praktisk betydelse.

Enligt 1936 års proposition skulle myndighet, därest så erfordrades för tillgodoseende av tillfälligt behov av trafik inom visst område, äga rätt att medgiva, att bil finge under viss tid användas inom sådant område utan att återföras till stationsorten. Trafikutredningen, som anser ett dylikt stad­ gande otvivelaktigt ägnat att förhindra en ansvällning av trafikapparaten ut­ över det normala behovet inom visst område, då överskott på bilar samtidigt finnes inom angränsande eller närliggande områden, har därför upptagit en sådan föreskrift i sitt förslag, ehuru med något ändrad avfattning.

147

Yttranden över traflkutredntngens förslag.

De organisationer av trafikutövare, som, på sätt förut framhållits, för­ ordat bibehållande av lokalområden (trafikområden) för beställningstrafiken för personbefordran, hava i detta sammanhang yrkat, att ordet »stations­ orten» i utredningens förslag måtte utbytas mot »lokalområdet».

De i mom. 1 föreslagna bestämmelserna hava i övrigt endast i följande avseenden föranlett erinringar från i ärendet hörda myndigheters sida.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida det är lämpligt att i så hög grad nedskära rätten att upptaga beställningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser den nu gällande bestämmelsen, att bi­ len må tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet vara att föredraga framför den här föreslagna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen, att förare icke må för att erhålla beställning å körning uppställa eller kring­ föra bil utom stationsorten, möjligen skulle kunna framkalla den uppfatt­ ningen, att det inom stationsort skulle vara tillåtet att kringföra bil för att söka beställningar, vilket emellertid står i strid mot de i åtskilliga städer utfärdade reglementariska bestämmelserna.

Beträffande de av utredningen under mom. 2 föreslagna bestämmelserna anmärker länsstyrelsen i Västmanlands lön, att beslutanderätten bör tilläggas den länsstyrelse, där den tillfälliga stationsorten önskas etablerad; den andra länsstyrelsens medverkan torde kunna inskränkas till att avse ett uttalande, örn ansökningen med hänsyn till förhållandena i dess län bör bifallas eller icke.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att mellan orden »under viss tid» och »använda» orden »eller vid visst tillfälle» lämpligen kunna inskjutas.

Departementschefen.

Vad utredningen under mom. 1 av förevarande paragraf föreslagit har från min sida icke givit anledning till erinran.

I mom. 2 har, i anslutning till vad av länsstyrelsen i Jönköpings län före­ slagits, vidtagits en mindre jämkning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 115.

Beställningstrafik för godsbefordran.

22

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 225—235.)

I 25 § 3—5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning regleras närmare frågan om de rättigheter, som trafiktillståndet normalt medför en för ut­ övare av stads- eller länstrafik för godsbefordran. Dessa stadganden ha erhållit sin nuvarande lydelse genom förordningar den 17 juni 1932 och den 14 juni 1933.

På grund av dessa bestämmelser äger innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för godsbefordran att i anledning av beställning, som emot-

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tagits å ort inom trafikområdet, utföra körning även till ort utom detsam­

ma. Gods får emellertid ej hämtas utom trafikområdet annat än för trans­

port till detta område och får under samma körning hämtas endast å en

ort utom trafikområdet. Har körning avslutats å ort utom trafikområdet,

får bilen tagas i bruk för körning av gods endast från denna ort direkt

tillbaka till trafikområdet. Sedan körning avslutats utom stationsorten,

skall bilen, såvitt densamma ej tages i anspråk med stöd av de ovan nämn­

da reglerna, utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten.

I enlighet med ett för 1939 års urtima riksdag framlagt förslag (prop.

nr 28), över vilket riksdagens yttrande inhämtades (riksdagens skrivelse nr

28), har Kungl. Majit genom en den 31 oktober 1939 utfärdad förordning

(nr 768) föreskrivit, bland annat, att 25 § 3 mom. i vad avser förbud att

vid godstrafik avhämta gods utom trafikområdet annat än för befordran

till ort inom detsamma och att vid sådan körning avhämta gods å mera

än en utom trafikområdet belägen ort samt 5 mom. i samma paragraf i

vad avser förbud att vid godstrafik taga automobil i bruk för körning från

annan ort utom trafikområdet än den där körningen avslutats tills vidare

icke skall äga tillämpning.

Genom denna ändring hava sålunda de för godstrafiken gällande bestäm­

melserna uppmjukats på sådant sätt, att dylik trafik må bedrivas i enlighet

med de mindre stränga föreskrifter, som redan tidigare gällt beträffande yr­

kesmässig automobiltrafik för personbefordran.

1936 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning har, såsom tidigare framhållits, icke funnit an­

ledning ansluta sig till den tidigare ifrågasatta uppdelningen av beställnings-

trafiken för godsbefordran i närtrafik och fjärrtrafik. Utredningen anser

förhållandena inom den yrkesmässiga automobiltrafiken hava under senare

år undergått en ej oväsentlig förändring till det bättre. Utredningen erin­

rar även om att den under § 24 föreslagit legalisering av trafikutövares

sammanslutningar, varigenom enligt utredningens mening otvivelaktigt ska­

pas ökade möjligheter att komma till rätta med osund konkurrens och osun­

da förhållanden överhuvud taget inom den yrkesmässiga trafiken.

Däremot anser utredningen en uppmjukning av de i 1930 års motorfor­

donsförordning förekommande bestämmelserna om hämtning och returkör-

ning böra komma till stånd.

Huvudsakligen innebär utredningens förslag i detta avseende, att beställ-

ningstrafik för godsbefordran må bedrivas inom lokalområdet samt, under

vissa förutsättningar, jämväl mellan lokalområdet och ort utom detsamma

eller tvärtom.

Då enligt detta förslag städerna icke längre skola vara särskilda trafik­

områden, anser utredningen det vara nödvändigt att lämna vissa föreskrif­

ter till förebyggande av en osund konkurrens inom städer samt, om läns­

styrelsen därom förordnar, även inom andra samhällen eller områden med

mera sammanträngd befolkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

149

I övrigt föreslår utredningen, att för godstrafikens del skola meddelas samma föreskrifter som i fråga om persontrafiken beträffande åtgärder för tillgodoseende av tillfälligt trafikbehov.

1936 års trafikutredning behandlar i detta sammanhang även frågan om rätt till sammankoppling av olika biltransporter samt erinrar i detta avse­ ende, att det enligt utredningens mening givetvis icke får vara tillåtet för två utövare av beställningstrafik att kringgå de av utredningen föreslagna be­ stämmelserna rörande lokalområden samt trafikutövares rättigheter på det sätt, att var och en av dem — formellt oantastligt — utför delar av en kör­ ning, som ingen av dem kunnat i dess helhet ombesörja. Däremot bör en­ ligt trafikutredningens mening hinder icke möta att anknyta en transport i beställningstrafik till en transport i linjetrafik eller till en sådan regelbunden körning, som förmedlas av rörelse, varom förmäles i § 33 utredningens för­ slag (transportförmedling). Utredningen anför exempel för åskådliggöran­ det av huru enligt utredningens förslag transporter i beställningstrafik i en­ lighet härmed kunna kombineras. Utredningen finner det emellertid varken behövligt eller lämpligt att i förordningen inskriva några rättsregler i detta avseende utan erinrar, att det i sista hand givetvis ankommer på rättstillämp­ ningen att med ledning av lagstiftningens lydelse och syfte skipa rättvisa i det särskilda fallet.

yttranden över traltkutredningens förslag- § 22 moni. 1.

Med anledning av den i mom. 1 föreslagna bestämmelsen, att gods icke må avhämtas utom lokalområdet annat än för befordran till ort inom det­ samma, framhåller aktiebolaget Svenska godsbilcentraler, att denna formu­ lering skulle utan ett närmare studium kunna medföra olika tolkningar av transporträtten med bil. Sålunda skulle kanske i många fall lagligheten av sådana genomgående transporter, som nu i stor utsträckning äga rum dels med bil i kombination med järnväg resp. sjöfart och vice versa och dels mellan olika biltransportföretag kunna ifrågasättas. Då dylika genom­ gående transporter äro ofrånkomliga i modernt transportväsende och icke av trafikanterna kunna undvaras, bör lagtexten så utformas, att icke någon som helst tvekan om rätten härtill kan uppstå. Därför föreslås, att i para­ grafen intages en bestämmelse, att gods, som med beställningstrafik häm­ tas utom lokalområdet, må vidarebefordras till ort utom lokalområdet med annat kommunikationsmedel eller med bil i sådan regelbunden körning, som förmedlas av i § 33 omförmäld rörelse.

Svenska järnvägs!öreningen anför i anledning av vad trafikutredningen ovan framhållit huvudsakligen följande. Om föreningens krav, att järnvä­ garnas egen biltrafik i anslutning till eller från resp. parallellt med järnvägs­ transporterna (se ovan sid. 41 ff.) skall undantagas från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik, vinner Kungl. Maj:ts beaktande, har föreningen ingen erinran mot de principer, efter vilka trafikutredningen tänkt sig, att sammankoppling av biltransporter må anses tillåten. Skulle däremot järn­

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

vägarnas berättigade krav på frigörelse från lastbilstrafikens övertag i

konkurrensen eftersättas, genom att trafikutredningens förslag i fråga om

begreppet yrkesmässig trafik antages, måste föreningen yrka, att varje sam­

mankoppling av lastbilstransporter förbjudes, detta som en konsekvent om

ock icke tillräcklig motvikt mot järnvägarnas beroende av bilarnas taxesätt-

ning i järnvägarnas dörr-till-dörr-trafik.

Trafikutredningen har icke givit anvisning om i vad mån sammankopp­

ling av linjetransporter skall tillämpas. Föreningen förutsätter emellertid,

att dylik sammankoppling icke kan medgivas, då detta skulle förrycka be-

ställningstrafikens uppgifter samt i förekommande fall avhända trafiken

från den direktlinje, som transporterna rätteligen tillkomma. Föreningen

understryker slutligen vikten av att i lagtexten meddelas tydliga föreskrifter

i förevarande spörsmål. Angiver icke författningen tydligt, huru lagskriva­

ren menat, uppstår respektlöshet mot lagens efterlevnad, vilket måste bliva

till skada samt motverka den ordning, trafikutredningens förslag syftar till.

Yttranden över trafikutredningens förslag: § 22 moni. 2.

Beträffande innehållet av utredningens förslag § 22 mom. 2 framhålles i

de avgivna yttrandena huvudsakligen följande.

Svenska järnvägs}öreningen:

Då trafikutredningen avskaffat begreppet

stadstrafik, har därigenom konkurrensen mellan trafikutövare i städer och

på landsbygden i icke ringa grad utvidgats och detta såväl i lokal trafik

inom lokalområdet som i beställningstrafik från och till detsamma. Visser­

ligen kan länsstyrelsen förbjuda landsbygdsåkare att verkställa lokala kör­

ningar inom stad och liknande samhällen, men körning mellan stad och ort

utanför lokalområdet liksom körningar mellan städer inom lokalområdet fri­

givas helt för landsbygdsåkarna. Stadstrafikbegreppet bör bibehållas för att

därmed åvägabringa en lämplig uppdelning av transporterna. Något prin­

cipiellt hinder för en sådan ordning i samband med trafikutredningens för­

slag örn lokalområden föreligger icke.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser den i första stycket föreslagna bestäm­

melsen, enligt vilken för godstransport uteslutande inom viss stad icke må

användas automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant

medgivit, icke täcka syftet med densamma. Den föreslagna lydelsen skulle

nämligen tillåta, att man med en utom stad stationerad bil transporterade

gods inom staden, om blott någon tur kördes utom densamma.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser stadgandet böra erhålla en tyd­

ligare avfattning för att angiva, att det är förbjudet att ens tillfälligtvis med

bil med stationsort utom stad verkställa transport av gods mellan platser

inom samma stad.

Departementschefen.

Vad till en början angår de anmärkningar, som framställts mot innehållet

av de av utredningen under § 22 mom. 1 föreslagna bestämmelserna, röra

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

151

desamma huvudsakligen vissa frågor rörande rätten att utföra olika med varandra sammanhängande transporter. I sådant avseende har av aktiebo­ laget Svenska godsbilcentraler gjorts gällande, att den i första stycket före­ kommande bestämmelsen, enligt vilken g(*ls icke må avhämtas utom lokal­ området annat än för befordran till ort inom detsamma, skulle kunna för­ hindra utförandet av sådana genomgående transporter, som äga rum exem­ pelvis i kombination med järnväg, sjöfart eller linjetrafikföretag. Å andra sidan har av Svenska järnvägsföreningen uttryckts farhåga för att stadgan­ det i fråga icke skulle tillräckligt begränsa rätten att utföra sammanhängande transporter utan möjliggöra kombinationer, som skulle äventyra den ord­ ning, trafikutredningen genom sitt förslag i övrigt åsyftat att åstadkomma med avseende å beställningstrafiken för godsbefordran.

I anledning av den först anförda anmärkningen må erinras, att ifråga­ varande stadgande allenast utgör del av en förordning, som avser att reg­ lera rätten att ombesörja transporter i yrkesmässig trafik med automobil. Till den del en transport sker med anlitande även av andra trafikmedel, företrädesvis järnvägar och fartyg, regleras denna del av transporten genom andra författningar, huvudsakligen järnvägstrafikstadgan och sjölagen. Då i förevarande bestämmelse föreskrivits, att gods i beställningstrafik icke må avhämtas utom lokalområdet annat än för befordran till ort inom detsam­ ma, synes därför denna föreskrift rimligen icke kunna syfta på annan del av en kombinerad transport än den, som äger rum i dylik beställningstrafik. Något förbud att anknyta en dylik transport till en fortsatt eller förutgående befordran av godset med järnväg, sjöfart eller linjetrafik kan därför enligt min mening icke utläsas ur bestämmelsen i fråga, och har jag på grund härav icke funnit ovan omförmälda av aktiebolaget Svenska godsbilcentraler gjorda anmärkning påkalla någon ändring av trafikutredningens förslag i det syfte, bolaget angivit.

Vad därefter angår av Svenska järnvägsföreningen i anslutning till samma bestämmelse uttalade farhågor för att förslaget i förevarande del skulle kun­ na giva anledning till en mot författningens syfte stridande sammankopp­ ling av transporter, må till en början erinras, att förfaranden, som uppen­ bart åsyfta kringgående av gällande bestämmelser, enligt allmänna rätts­ principer icke torde godkännas av de rättstillämpande myndigheterna. I trafikutredningens betänkande anförda rättsfall synas också giva vid han­ den, att domstolarna redan vid tillämpande av nu gällande bestämmel­ ser icke godkänt sådan sammankoppling av transporter, som uppen­ barligen haft ett dylikt syfte. I likhet med trafikutredningen finner jag det därför varken behövligt eller lämpligt att i förordningen inskriva några rättsregler i förevarande avseende; åt rättstillämpningen torde i stället böra överlåtas att i särskilda fall skipa rättvisa. Emellertid an­ ser jag mig böra anmärka, att jag för min del icke kan ansluta mig till den av Svenska järnvägsföreningen uttryckta uppfattningen, att sam­ mankoppling av godstransporter i linjetrafik icke skulle vara medgiven. Lika litet som någon begränsning synes kunna ifrågasättas beträffande

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

passagerares rätt att fortsätta en med ett linjetrafikföretag påbörjad resa med anlitande av ett anslutande linjetrafikföretag, lika litet synes hinder böra läggas för utförande av godstransporter med anlitande av två eller flera till varandra anslutande linjetrafikföretag. Då en på dylikt sätt kombinerad transport skall ske med tillämpning av för varje linjetrafikföretag fastställd taxa och övriga för nämnda trafik gällande bestämmelser, synes intet of­ fentligt intresse kunna kränkas genom en dylik kombination av trans­ porter. Ej heller finner jag ur denna synpunkt någon anledning till erin­ ran mot en kombination av beställningstrafik och linjetrafik, och detta även om kombinationen sker genom sådant företag för transportförmedling, som omlörmäles i § 33.

Enligt vad i § 12 förutsatts, skall trafiktillstånd, därest förhållandena därtill föranleda, begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. En dylik begränsning torde huvudsakligen bliva aktuell i fråga om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran. Har i trafiktillståndet en dylik begränsning skett, till exempel därigenom att tillståndet inskränkts till att avse allenast utförande av transporter vid visst företag — vägbygge eller dylikt — eller för visst ändamål — t. ex. för timmerkörning eller bet- transporter inom ett visst område — böra givetvis de vidsträckta befogen­ heter, som enligt förevarande paragraf tillkomma trafikutövaren och som i princip medgiva utsträckning av transporter över hela riket, icke gälla. Till de av utredningen under mom. 1 föreslagna bestämmelserna, synes där­ för böra fogas det förbehåll, att dessa skola gälla allenast, där ej med tra­ fiktillstånd förenade villkor och bestämmelser annat föranleda.

Vad angår de mot innehållet av § 22 mom. 2 framställda erinringarna, har jag icke funnit den av Svenska järnvägsföreningen gjorda framställningen örn återinförande av begreppet stadstrafik böra föranleda ändring i utred­ ningens förslag. Erforderligt skydd för trafikutövare med stationsort i stad synes kunna beredas genom den under punkt 1 av förevarande moment fö­ reslagna bestämmelsen, enligt vilken för godstransport uteslutande inom viss stad icke må användas automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit. De farhågor, järnvägsföreningen i övrigt ut­ tryckt angående landsbygdsåkares intrång i körningar till eller från stad, kunna i lika hög grad göras gällande beträffande nuvarande bestämmelser i detta avseende, vilka emellertid ur denna synpunkt icke givit anledning till befogad erinran.

Vad länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län anfört rörande be­ hovet av förtydligande av nyss anförda bestämmelse synes mig icke böra föranleda åtgärd, då nämligen uttrycket »uteslutande» uppenbarligen hänför sig till orden »inom viss stad» och icke, såsom i länsstyrelsernas yttranden förutsättes, till ordet »användas».

Under mom. 3 har trafikutredningen föreslagit bestämmelse, att vad i § 21 mom. 2 beträffande persontrafik är stadgat (rätt till överflyttning av bil från ett område till ett annat för tillgodoseende av ett tillfälligt trafikbehov)

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beställningstrafik för gods­ befordran.

Detta stadgande har i och för sig icke givit anledning till erinran från min sida. Emellertid må erinras, hurusom Kungl. Majit efter hörande av 1939 års urtima riksdag (riksdagens skrivelse nr 28) genom en förordning den 31 oktober 1939 (nr 768) förordnat, bland annat, att 25 § 3 mom. motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) i vad avser förbud att vid godstrafik avhämta gods utom trafikområdet annat än för befordran till ort inom detsamma och att vid sådan körning avhämta gods å mera än en utom trafikområdet belägen ort samt 5 mom. i samma paragraf i vad avser förbud att vid godstrafik taga automobil i bruk för körning från annan ort utom trafikområdet än den där körningen avslutats, tills vidare icke skola tillämpas. Med hänsyn till nu rådande förhållanden anser jag, att, därest vid tidpunkten för ikraftträdandet av denna förordning, vilket förut- sättes bliva den 1 juli 1941, skäl alltjämt föreligger för medgivande av hämt- ningsrätt m. m. i den vidsträckta omfattning, nu provisoriskt gällande be­ stämmelser innebära, frågan om meddelande av nya provisoriska bestämmel­ ser i dylikt syfte bör upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

153

Transportplikt.

23 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 236—239.)

Enligt 25 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning är innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom det område, trafiktillståndet avser (trafikområde). Den myn­ dighet, som meddelat tillståndet, äger emellertid, där så av särskilda om­ ständigheter påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från denna skyl­ dighet.

Intill år 1934 omfattade körskyldigheten allenast personbefordran, men utsträcktes därefter till att omfatta även godstrafiken.

1936 års traflkntrednings förslag.

1936 års trafikutredning har utformat föreskrifterna om transportplikt i nära anslutning till vad i sådant hänseende föreslagits i 1936 års proposition, dock med vissa jämkningar.

Enligt propositionen skulle transportplikt föreligga under förutsättning bland annat att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlades av en eller flera beställare för hel automobillast. Trafikutredningen, som ansett ett dylikt stadgande ej kunna undvaras, har emellertid föreslagit sådan upp­ mjukning av detsamma, att den tillståndsgivande myndigheten skall, då så med hänsyn till trafikens omfattning eller eljest lämpligen kan ske, äga möj­ lighet att något skärpa transportplikten i förevarande fall.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Trafikutredningen har icke ansett sig kunna, såsom från visst håll ifråga­ satts, förorda något direkt stadgande om jämkning av transportplikten med hänsyn till förekommande blockadsituationer. Utredningen har emellertid med hänsyn till bland annat ifrågavarande fall ansett det vara lämpligt att behålla det för närvarande gällande allmänna stadgandet, att transportplikt ej skall föreligga, då giltigt skäl för vägran är för handen. I tvivelaktiga fall bör enligt utredningens mening trafikutövaren hänvända sig till den till- ståndsgivande myndigheten, vilken bör, då förhållandena därtill föranleda, kunna medgiva befrielse från befordringsplikten, därest sådan anses före­ ligga. För att ytterligare underlätta en sådan anordning har utredningen före­ slagit, att tillståndsmyndigheten skall äga rätt att närmare bestämma trans­ portplikten och befria helt eller delvis från densamma ej endast vid med­ delandet av trafiktillstånd, vilket föreslagits i 1936 års proposition, utan även när anledning därtill eljest förekommer.

Yttranden över traflkutredningens förslag’.

Trafikintendenten i Stockholm anser, att, transportplikt av i paragrafen föreskriven omfattning bör åläggas jämväl tjänstgörande förare av auto­ mobil.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation yrkar, att bland omständigheter, som enligt punkt c) böra medföra befrielse från transportplikt, bör inrym­ mas även arbetskonflikt, som tillståndshavaren ej föranlett eller förmått avvärja.

Svenska transportarbetareförbundet hemställer om beaktande av sin i be­ tänkandet (sid. 238) omförmälda framställning, enligt vilken innehavare av trafiktillstånd bör medgivas rätt att neka körning, då de ekonomiska konse­ kvenserna för honom skulle bliva sådana, att han därav skulle lida uppen­ bar skada.

Den under d) föreslagna bestämmelsen, enligt vilken i beställningstrafik för godsbefordran transportskyldighet skulle föreligga endast om avgift av en eller flera beställare erlägges för hel billast, såvitt ej den tillståndsgivan- de myndigheten annat föreskrivit, anser länsstyrelsen i Västernorrlands län vara alltför betungande för allmänheten. Det intresse, som stadgandet av­ ser att skydda, nämligen att trafikföretagen erhålla skälig ersättning även för transporter av små godskvantiteter, synes kunna tillgodoses genom taxe- bestämmelser.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att tillståndsgivande myn­ dighet skall icke allenast i samband med trafiktillstånd utan även när an­ ledning därtill eljest förekommer, närmare angiva befordringspliktens om­ fattning, avstyrkes bestämt av länsstyrelsen i Jönköpings län under fram­ hållande att en tillståndsgivande myndighet icke bör i speciella rättsfrågor göra uttalanden, som lätt kunna komma i strid med senare påkallade dom­ stolsavgöranden. Samma synpunkt framhålles av länsstyrelsen i örebro län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

155

Departementschefen.

I likhet med trafikintendenten i Stockholm finner jag vissa skäl tala för

att den körskyldighet, som enligt förevarande paragraf förutsattes gälla för

innehavare av trafiktillstånd, utsträckes till att omfatta även förare av auto­

mobil i yrkesmässig trafik. Emellertid kräver ett närmare fastställande av

förares körskyldighet beaktande av åtskilliga omständigheter, därest icke

ur olika synpunkter praktiska svårigheter skola uppkomma. Beaktas måste

sålunda bland annat, hurusom ett kategoriskt stadgande i nyss angivna syfte

skulle kunna medföra, att föraren, under åberopande av körskyldighet, för­

fogade över fordonet på ett sätt som komme i strid med av tillståndshavaren

vidtagna dispositioner. Även i fall av arbetskonflikt mellan löneanställda

förare i yrkesmässig trafik, å ena, och innehavare av tillstånd till dylik

trafik, å andra sidan, skulle en föreskrift om förares körskyldighet komma

i strid med vedertagen uppfattning om strejkrätt eller andra tillåtna strids­

medel vid arbetskonflikter.

På grund härav och då den praktiska betydelsen av en föreskrift om föra­

res körskyldighet torde vara jämförelsevis ringa med hänsyn till att föra­

ren, där han icke själv är innehavare av trafiktillstånd, dock på grund av

sin arbetsanställning hos tillståndshavaren är skyldig att ställa sig till efter­

rättelse dennes föreskrifter i fråga om transporternas utförande, har jag

ansett mig icke böra utvidga ifrågavarande stadgande på det sätt som i om-

förmälda yttrande ifrågasatts.

I överensstämmelse med vad av två länsstyrelser anförts finner jag det

icke lämpligt, att den tillståndsgivande myndigheten skulle, på sätt utred­

ningens förslag innebär, vara skyldig att när anledning därtill förekommer

— och sålunda bland annat på framställning av tvistande part — närmare

angiva befordringspliktens omfattning. En sådan skyldighet skulle icke

allenast kunna medföra, att nämnda myndighets tolkning av befordrings­

pliktens omfattning komme i strid med domstolarnas avgörande av samma

fråga, utan även inveckla myndigheten i frågor, som särskilt i samband

med arbetskonflikter eller vid andra tvister om ekonomiska förmåner skulle

vara ömtåliga att taga ställning till.

Vad i övrigt i de avgivna yttrandena erinrats mot innehållet av ifråga­

varande paragraf har jag icke funnit böra föranleda ändring i utredningens

förslag.

Befrämjande av sammanslutningar mellan vissa trafikutövare.

Legalisering av beställningskontor.

24 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 239—245.)

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i § 31 stadgandet,

att innehavare av tillstånd till beställningstrafik skulle, därest den tillstånds-

beviljande myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

viss av nämnda myndighet godkänd förening av utövare av yrkesmässig trafik för upprättande av beställningskontor eller för handhavande av de gemensamma uppgifter, som myndigheten funne eljest böra för trafikens ordnande åläggas en sådan sammanslutning.

Bestämmelsen föreslogs av 1932 års trafikulredning och vann anslutning av så gott som samtliga, vilka yttrat sig rörande densamma. Länsstyrelsen i Örebro län ansåg dock, att paragrafen borde utgå.

1932 års trafikutredning framhöll i sitt betänkande bland annat (sid. 122 —124), att en ändamålsenlig organisation av utövare av allmän trafik inom ett visst samhälle eller inom en viss krets av samhällen uppenbarligen kunde tillgodose många viktiga intressen. I första hand underlättades därigenom för trafikutövarna förvaltningen av sådana angelägenheter, som vore för dem gemensamma, såsom t. ex. anordnandet av gemensamt beställnings­ kontor eller av gemensam telefonväxel, anskaffande och tillhandahål­ lande av gemensamt reservmateriel samt avgivande av utlåtande och framställningar i sådana fall, då ett representativt uttryck för deras gemen­ samma uppfattning erfordrades. Även yrkesutövarnas strävan att uppehålla kårens yrkesstandard genom krav på tillräckliga personliga kvalifikationer hos dess medlemmar och utmönstring av sådana element, som icke i detta avseende fyllde behöriga anspråk, måste genom en dylik organisation be­ främjas. Det måste vidare förutsättas, att i samma mån som trafikutövarna övervunne den förutvarande splittringen, en sundare prisbildning och större stabilitet i frakterna skulle kunna åstadkommas. Även ur allmänhetens synpunkt vore en organisation av förevarande slag till övervägande del att betrakta såsom en fördel särskilt därigenom, att beställningar av eller andra uppgörelser om körningar underlättades till följd av att trafikkunden kunde på ett enda eller ett fåtal ställen få alla erforderliga upplysningar och träffa erforderliga överenskommelser i stället för att behöva söka sådana på ett flertal ställen.

I fråga örn anslutningens omfattning yttrade 1932 års trafikutredning, att anslutning icke borde åläggas utövare av beställningstrafik i sådana fall, då skäl för undantag från en sådan skyldighet förelåge, såsom t. ex. då beställ­ ningstrafik endast utgjorde en underordnad del av ett järnvägs- eller linje- trafikföretags rörelse. Likaledes torde även sådana institutioner såsom exem­ pelvis hyrverk, vilkas rörelse icke vore att jämställa med övriga slag av be­ ställningstrafik, böra undantagas i detta sammanhang. Utredningen på­ pekade slutligen vikten av att tillse, att föreningar av ifrågavarande slag fyllde den uppgift, som i allmänhetens intresse ålagts dem, och icke obe­ hörigen utnyttjades av trafikutövarna till förfång för det allmännas in­ tressen.

Trafikutredningens förslag tillstyrktes livligt av 1936 års trafiksakkun­ niga (sid. 16—18). De sakkunniga framhöllo sålunda, att dessa centraler komme att — rätt ledda — underlätta bilbeståndets effektiva utnyttjande till gagn både för bilägare och trafikanter och bereda myndigheterna ökad möjlighet att bedöma tillståndsgivningen. Samtidigt vunnes en organisation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

157

som kunde representativt företräda biltrafiken i förhållande till såväl myn­

digheterna som alla slag av trafikanter och som efter hand borde kunna

auktoritativt hävda biltrafiken såsom självständig faktor vid sidan av och i

god samverkan med andra trafikmedel. Därmed skapades också bättre

förutsättningar för ökad lojalitet i konkurrensen, skälig ersättning för bil­

transporterna och skälig lön till personalen. För de tillståndsgivande myn­

digheterna vore det påtagligen en stor fördel att genom dessa centraler och

det där redovisade utnyttjandet av fordonen kunna erhålla en god översikt

av bilbeståndets tillräcklighet till ledning för tillståndsgivningen.

1936 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning instämmer i allt väsentligt i vad de båda före­

gående utredningarna rörande detta spörsmål anfört. De sammanslutningar,

varom här är fråga, kunna enligt utredningens mening otvivelaktigt bliva

av stort värde i olika hänseenden.

Även om det icke torde vara uteslutet att på frivillighetens väg åstad­

komma en tämligen allmän anslutning till trafikutövarnas organisationer, an­

ser utredningen en fakultativ tvångsanslutningsklausul lämplig för att sti­

mulera och i sista hand garantera önskvärd anslutning till organisationerna.

Enligt utredningens mening bör emellertid denna tvångsanslutningsrätt i all­

mänhet icke begagnas i andra fall än då det blivit klarlagt, att en tillfreds­

ställande ordning icke kan skapas på frivillighetens väg.

Ifrågavarande stadgande bör enligt utredningens mening formellt avse in­

nehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik överhuvud taget och ej endast

dem som ha tillstånd till beställningstrafik, vilket senare föreslogs i 1936

års proposition. Stadgandet torde emellertid hava sitt huvudsakliga värde

beträffande beställningstrafiken.

Enligt utredningens uppfattning synes det vara lämpligast att anförtro bil­

trafiknämnden den betydelsefulla uppgiften att godkänna ifrågavarande

sammanslutningar samt angiva de särskilda angelägenheter, på vilka sam­

arbetet skall vara riktat, samt att förordna om anslutningen.

Enligt trafikutredningens mening bör skyldigheten att ansluta sig icke

utsträckas längre än som föranledes av omständigheterna. Anslutning bör

därför icke åläggas utövare av trafik i sådana fall, då skäl för undantag

föreligger, såsom t. ex. då biltrafik endast utgör en underordnad del av

ett järnvägsföretags rörelse. Likaledes torde även sådana institutioner som

exempelvis hyrverk, vilkas rörelse icke är att jämställa med övriga slag av

biltrafik, böra undantagas i detta sammanhang.

Utredningen framhåller, att anslutningsrätten bör kunna bestämmas till

att avse någon av vissa sammanslutningar, därest förhållandena därtill för­

anleda. Den avfattning, som förevarande paragraf erhållit såväl i 1936 års

proposition som i trafikutredningens nu föreliggande förslag, lägger ej hin­

der i vägen för en sådan rättstillämpning.

Utredningen understryker, att det är nödvändigt, att såväl trafikutövarna

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

som allmänheten lämnas största möjliga frihet. Allmänheten bör kunna vända

sig till viss utövare av godstrafik och under åberopande av befordringsplikten

begära transport. Det bör sålunda vara möjligt för den enskilde trafik­

utövaren att behålla och även upparbeta en självständig kundkrets.

Beställningskontoren böra enligt utredningens mening av biltrafiknämnden

åläggas skyldighet att föra statistik över förmedlade eller registrerade trans­

porter, vilket kan bliva av stort värde vid bedömandet av behovet av trafik­

medel inom kontorets verksamhetsområde.

1936 års trafikutredning instämmer slutligen i vad 1932 års trafikutredning

uttalat om vikten av att tillse, att föreningar av ifrågavarande slag fylla den

uppgift» sorn i allmänhetens intresse ålagts dem, och icke obehörigen utnyttjas

av trafikutövarna till förfång för det allmännas intressen. 1936 års trafik­

utredning framhåller i samband härmed, att om en förening icke på ett till­

fredsställande sätt handhar sina av biltrafiknämnden ålagda uppgifter, näm­

den givetvis bör taga under övervägande att återkalla godkännandet.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Trafikutredningens förslag har lämnats utan erinran av flertalet i ärendet

hörda myndigheter och institutioner. Åtskilliga avstyrkanden eller invänd­

ningar mot detsamma hava emellertid framkommit, på sätt av det följande

närmare framgår.

Beträffande principfrågan om skyldighet för innehavare av tillstånd till

yrkesmässig trafik att under vissa förutsättningar ansluta sig till sådan för­

ening, som avses i paragrafen, förklara sex i ärendet hörda handelskammare,

länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län

ävensom industriförbundet och två utövare av fjärrtrafik, att de avstyrka ett

stadgande i dylikt syfte. Till stöd härför anföres bland annat. Ett dylikt

stadgande torde vara främmande för vår lagstiftning; tvångsanslutning är

olämplig och orättvis samt dessutom obehövlig. Lämpligast torde vara, att

det frivilliga sammanslutningsarbete, som fortgått sedan flera år och givit

ett gott resultat, får tillsvidare fortsätta utan hotet av en tvångsanslutnings-

klausul. Trafikutövarna torde även utan organisationstvång och på ett för

deras självkänsla i längden mera tillfredsställande sätt vara i stånd att bygga

upp ett tillräckligt effektivt organisationsväsen. Tillämpning av stadgandet

kan leda till trakasseri av en företagare eller ett företag, som redan tillförne

har väl sörjt för trafikens utövande på bästa sätt. Genom bestämmelsen i

fråga kan även en eljest värdefull konkurrens lamslås och monopol till­

skapas, som lända trafikanternas intressen till skada. Skulle likväl en be­

stämmelse av föreslagen innebörd inflyta, bör den i varje fall kompletteras

med en föreskrift syftande till medgivande av rätt för varje trafikutövare,

som så önskar, att få ansluta sig till en organisation av här ifrågavarande

art. Det är nämligen ingalunda otänkbart, att, om en dylik förening får en

stark ställning och behärskas av vissa intressen, den kan bli benägen att

stänga tillträdet för nya medlemmar. De tillståndsgivande myndigheterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

159

kunna genom andra befogenheter — genom varning, genom indragning av

trafikrättigheter etc. — ingripa mot varje osund företeelse inom den yrkesmäs­

siga trafiken.

Kommerskollegium avstyrker ett stadgande av sådan innebörd, att enskild

trafikutövare genom tvångsanslutning till viss sammanslutning kan åläggas

att tillämpa av denna beslutade taxor. Däremot finner kollegium icke an­

ledning att motsätta sig sådan föreskrift, som gör det möjligt för biltrafik-

nämnden att i de undantagsfall, där ej saken på frivillighetens väg kan ordnas,

ålägga enskild trafikutövare att efter av nämnden godtagbara grunder deltaga

i kostnader, vilka enligt sakens natur måste vara gemensamma för flertalet

trafikutövare, exempelvis kostnader för gemensamma beställningskontor och

godsuppsamlingssta tioner.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det likaledes vara tillräckligt, att inne­

havare av tillstånd till yrkesmässig trafik kunna åläggas att anordna gemen­

samt beställningskontor. I huvudsak samma ståndpunkt intages av länssty­

relsen i Västernorrlands lån.

Motormännens riksförbund anser ifrågavarande bestämmelse vara av den

art, att man kan hysa betänkligheter däremot.

I motsats till ovan anförda yttranden anse ett flertal organisationer av trafik­

utövare, att det föreslagna stadgandet bör utvidgas till att innebära katego­

risk skyldighet för tillståndshavare att tillhöra viss förening av utövare av

yrkesmässig trafik. Sådan förening bör enligt deras mening stå under till-

ståndsgivande myndighets tillsyn.

Utöver ovannämnda uttalanden rörande principfrågan hava vissa erinringar

mot detaljer av utredningens förslag framkommit.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser hithörande frågor vara av den vikt, att

de böra avgöras i förordningen, och icke blott överlämnas till administrativ

prövning i varje särskilt fall. Härmed sammanhänger, att uttrycket »till viss

av nämnden godkänd» torde innebära anslutningsplikt utan valfrihet. Stad­

gandets ordalydelse står här i motsats till utredningens motiv.

Länsstyrelsen i örebro län anser, liksom åtskilliga organisationer av trafik­

utövare, att förordnande om skyldighet, varom i paragrafen är fråga, skall

kunna meddelas av länsstyrelse likaväl som av biltrafiknämnden.

Departementschefen.

"]

Ett åläggande för utövare av yrkesmässig trafik att ansluta sig till viss

för ändamålet bildad förening av trafikutövare innebär, sett från den

praktiska rättstillämpningens synpunkt, ingen nyhet. Såsom framhållits

redan i det av 1932 års trafikutredning avgivna betänkandet, har näm­

ligen sedan flera år tillbaka i droskreglemenlet för Stockholm förekommit

bestämmelse, att droskägare, som erhållit tillstånd till droskrörelse, icke

äger utan särskilt tillstånd av Överståthållarämbetet utöva verksamheten,

förrän han hos ämbetet visat, att han är medlem av en av ämbetet god­

känd sammanslutning av droskägare med uppgift att inrätta och vid­

160

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

makthålla ett gemensamt telefonväsen samt handhava de övriga angelägen­

heter, som ämbetet finner böra tillkomma en sådan sammanslutning. Även

i ett flertal andra städer liksom inom köpingar och municipalsamhällen

hava motsvax-ande bestämmelser fastställts.

En så vidsträckt tillämpning av en i gällande författningar icke omnämnd

befogenhet skulle säkerligen ej hava uppkommit, örn icke erfarenheten åda­

galagt icke allenast behovet och nyttan av bestämmelser i dylikt syfte, utan

även, och måhända i än högre grad, de olägenheter, som bristen på effek­

tiva bestämmelser i detta avseende medför.

Beträffande de fördelar, som äro förenade med en föreskrift i nyss an­

givna syfte, må hänvisas till vad därom anförts i tidigare avgivna yttran­

den i ämnet.

Trafikulredningens nu föreliggande förslag, som i sak överensstämmer

med tidigare framlagda förslag av såväl 1932 års trafikutredning och 1936

års trafiksakkunniga som förslaget i 1936 års proposition, avser att genom

utlrycklig författningsbestämmelse stödja myndigheternas strävanden att, i

den mån en tillfredsställande lokal organisation icke kan på frivillighetens

väg åstadkommas, med laga verkan förordna örn erforderlig åtgärd i detta

syfte, i första hand genom åläggande för vederbörande trafikutövare att

bilda en förening med uppgift att handhava vissa för trafikutövarna gemen­

samma angelägenheter.

Principiellt har mot tilläggandet av en dylik befogenhet åt myndigheterna

hävdats, att densamma skulle stå i strid med de rättigheter, trafikutövaren

såsom fri yrkesutövare bör äga.

I detta avseende må erinras, att hela lagstiftningen om yrkesmässig trafik

vilar på förutsättningen, att dylik trafik icke kan betraktas såsom en indi­

viduellt fri näring, utan att icke allenast rätten att överhuvud bedriva dylik

trafik utan även sättet för dess bedrivande måste underkastas den reglering,

som hänsyn till samhälleliga intressen kräva. En viss inskränkning, på

sätt i detta sammanhang ifrågasatts, av trafikutövarens rätt att ställa sig

utanför åtgärder, syftande till en ändamålsenlig organisation, framstår där­

för icke såsom ett från övriga författningsbestämmelser isolerat stadgande

utan äger ett naturligt sammanhang med regleringen i övrigt och skiljer

sig principiellt icke från övriga åtgärder för detta ändamål. Det må också

förtjäna anmärkas, att de principiella invändningarna mot ett stadgande

av nu ifrågavarande innebörd icke företrädesvis komma från trafikutövarna

och deras sammanslutningar utan, bortsett från vissa myndigheter, av repre­

sentanter för andra intressegrupper än trafikutövare.

Utöver ovan anförda principiella invändning mot en bestämmelse av ifråga­

varande innebörd överhuvud taget har mot den föreslagna bestämmelsens

omfattning invänts, att det vore tillräckligt att begränsa densamma till att

avse skyldighet för vederbörande trafikutövare att upprätta gemensamt be-

ställningskontor eller deltaga i vissa för trafikutövarna gemensamma kost­

nader. Emellertid måste erinras, att, även om en dylik bestämmelse bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

161

gällande, skulle syftet med den organisation, man därigenom avsåge att åstadkomma, förfelas, om det stöde vederbörande trafikutövare fritt att undandraga sig andra skyldigheter, som efter sakens natur böra gå i tur och ordning eller eljest lika fördelas mellan trafikutövarna, såsom passning vid tåg och båtar, vakthållning nattetid, inställelse vid vissa uppställnings­ platser m. m.

Örn jag på grund härav ansett mig böra i förordningen upptaga trafikut­ redningens nu ifrågavarande förslag, så förutsätter jag dock, i likhet med utredningen, att den befogenhet, som genom ifrågavarande bestämmelse til­ lägges vederbörande myndighet, användes med största urskilning och en­ dast i den mån, det med hänsyn till allmänhetens intresse befinnes påkallat och en ur denna synpunkt tillfredsställande organisation icke kan åstad­ kommas på frivillighetens väg. Huvudsakligen torde på grund härav be­ stämmelsen komma att tillämpas i fråga örn drosktrafik och viss linjetrafik i städer och jämförliga samhällen, under det att för annan trafik, särskilt på landsbygden, större frihet bör kunna råda. På sätt tidigare framhållits, bör myndighets beslut av nu ifrågavarande slag avse anslutning endast till av myndigheten godkänd och under dess uppsikt stående förening. Innan så­ dant godkännande meddelas, torde föreningens stadgar böra av myndig­ heten granskas samt, där så finnes påkallat, utredning ske om arten av föreningens verksamhet. För beslut om godkännande torde bland annat böra förutsättas, att föreningen icke av sina medlemmar kräver större ekonomiska prestanda än som erfordras för organiserandet av trafikutövningen, och den uppsikt, som myndigheten har att ägna föreningens verksamhet, torde böra avse bland annat att kontrollera samma förhållande.

I likhet med trafikutredningen förutsätter jag, att sådana särskilda grup­ per av trafikutövare, vilkas rörelse icke är att jämställa med övriga i en viss organisation inordnade trafikutövares, undantagas från skyldighet att till­ höra denna. Med anledning av påpekande i remissyttrandena föreslås ett tillägg, som fastslår, att dylika föreningar skola vara öppna för alla trafik- utövare av samma kategori inom området. Erinras må även, att besvärsrätt tillkommer envar, som finner sin rätt kränkt av myndighets beslut vid till- lämpningen av förevarande paragraf.

Vad angår detaljer av utredningens förslag, finner jag beslut av den inne­ börd, varom nu är fråga, böra hellre ankomma på den myndighet, som med­ delat trafiktillstånd, än på biltrafiknämnden. I första hand torde beslut av nu ifrågavarande slag komma att meddelas — i den mån så icke redan skett — beträffande drosktrafiken i städerna. Det må erinras, att beträffande dylik trafik polismyndigheten i staden skall hava att meddela trafiktillstånd och i samband därmed erforderliga villkor och bestämmelser liksom också att hava fortlöpande uppsikt över nämnda trafik och vidtaga för detta ändamål erforderliga dispositioner. I dessa på polismyndigheten ankom-

H i lia nr/ till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr lii.

11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

mande åtgärder synes förordnande av det slag, som avses i nu förevarande paragraf, ingå såsom ett naturligt led; och befogenhet att besluta därom synes därför böra ankomma på denna myndighet. Motsvarande synes gälla beträffande sådan beställningstrafik, vartill tillstånd meddelas av länssty­ relse eller av biltrafiknämnden.

I huvudsak samma synpunkter synas göra sig gällande även i fråga örn linjetrafik. Flerstädes i städerna men även i många större samhällen hava under senare år för linjetrafikens räkning upprättats gemensamma uppställ­ ningsplatser med vänthall för passagerare och uppsamlingsplatser för gods. Ofta nog torde den tillståndsbeviljande myndighetens beslut örn trafiktill­ stånd grundas på den förutsättningen att trafikutövare kommer att låta tra­ fiken ansluta till en dylik gemensam uppställningsplats samt att han genom medlemskap i en för ändamålet bildad förening deltar i de kostnader, som äro förenade med densammas drift. Det synes då vara ur praktisk synpunkt riktigt, att den tillståndsbeviljande myndigheten — vare sig densamma ut­ göres av länsstyrelse eller biltrafiknämnd — beredes tillfälle att redan i sam­ band med beviljandet av trafiktillstånd meddela de bestämmelser, myndig­ heten för nu ifrågavarande ändamål finner erforderliga.

I utredningens förslag har i övrigt vidtagits viss redaktionell jämkning, som icke torde behöva närmare motiveras.

Om automobiler i yrkesmässig trafik.

25 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 246—254.)

1 mom. Godkännande av automobil. Persontrafik med lastautomobil.

I 27 § 4 mom. i 1930 års motorfordonsförordning lämnas föreskrifter om godkännande av automobil för yrkesmässig trafik.

1936 års traflkutrednings förslag.

Trafikutredningens förslag, som avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 1936 års proposition, innebär i förhållande till gällande rätt huvudsak­ ligen följande avvikelser.

I 27 § 4 mom. i 1930 års förordning föreskrives för närvarande, att, då godkännande av bil för användning i yrkesmässig trafik sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att bilen är för trafiken lämplig. Denna bestäm­ melse har ansetts böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att, örn bilen är registrerad i annat län, jämväl vederbörligt utdrag ur automobil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

163

registret skall företes eller, om bilen icke är registrerad, sådana uppgifter om bilens beskaffenhet meddelas, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

Anledningen härtill är, att man ansett sig icke böra bibehålla den nu i 26 § 1 mom. stadgade skyldigheten för sökande av trafiktillstånd att vid ansökan foga vederbörligt utdrag ur automobilregistret eller meddela nyss omförmälda uppgifter. Härav följer, att denna skyldighet i stället bör in­ träda i samband med att godkännande av bilen sökes. Syftet med medgivan­ det att lämna uppgifter i stället för att förete utdrag ur automobilregistret är att förhindra, att sökanden skulle vara tvungen att binda sig för inköp av bil, innan det definitivt bestämts, huruvida han skulle få rätt att använda bilen i yrkesmässig trafik.

I 1936 års proposition upptogs i förevarande sammanhang vidare ett stad­ gande rörande persontrafik med lastbil. Sålunda föreslogs, att rätt att ut­ över vad enligt § 5 mom. 2 i propositionen vore stadgat använda lastbil för befordran av personer i yrkesmässig trafik finge endast undantagsvis på särskilda skäl medgivas.

1936 års trafikutredning anser, att myndigheternas rätt att lämna sådant medgivande härigenom blivit väl snävt begränsad. I glesare befolkade delar av vårt land med dåliga kommunikationer torde det ej sällan vara lämp­ ligt att tillåta, att en eller flera personer få mot ersättning medfölja lastbil. Med hänsyn härtill förordar trafikutredningen, att dylikt medgivande skall få lämnas, »då särskilda förhållanden därtill föranleda». Med denna av­ fattning åsyftar utredningen, att medgivandet skall föranledas av ett verk­ ligt behov. Den ifrågasatta rätten anser utredningen icke vara av någon betydelse ur konkurrenssynpunkt, särskilt som personbilar jämlikt § 5 få utan tillstånd användas mot ersättning för transporter av mindre godsmäng­ der.

Trafikutredningen har icke ansett sig böra upptaga något stadgande om skyldighet att underrätta besiktningsman örn godkända bilar, då en dylik underrättelse enligt utredningens mening icke längre torde vara av något större praktiskt värde.

Över förslaget avgivna yttranden.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen örn rätt att använda last­ bil för personbefordran framhålla åtskilliga organisationer av trafikutövare, att denna bestämmelse torde kunna utgå, enär det numera finnes så gott örn trafikbilar för personbefordran och omnibusar, att lastbilar icke behöva tagas i anspråk för yrkesmässig befordran av personer. För varje fall bör, framhålles av en omnibusägareförening, endast sådana lastbilar, som äro byggda speciellt för ändamalet eller som hava fullt betryggande anordningar för passagerarnas säkerhet, få användas för personbefordran.

Kungl, automobilklubben: Det är en känd sak, att de anordningar, som vederbörande vidtaga för att erhålla tillstånd till personbefordran, i regel

164

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

äro synnerligen primitiva och därför lämna mycket övrigt att önska ur

trafiksäkerhetssynpunkt. Skall följaktligen denna trafik medgivas, torde

det vara ett önskemål, att länsstyrelserna eller eventuellt biltrafiknämnden

utfärdar vissa normalbestämmelser, som skola gälla för densamma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att bestämmelsen, att bil ej

må nyttjas i yrkesmässig trafik, förrän den blivit därför godkänd, vid ut­

byte av bil medför avbrott i vederbörandes möjlighet att utnyttja sitt trafik­

tillstånd med därav förorsakad ekonomisk förlust för tillståndshavaren.

Bestämmelser synas erforderliga för att under sagda tid bereda möjlighet

för ett provisoriskt godkännande av den nya bilen i trafiken, sedan densam­

ma blivit av besiktningsmannen befunnen för trafiken lämplig.

I övrigt avse de avgivna yttrandena huvudsakligen detaljspörsmål, för vil­

ka närmare redogörelse i detta sammanhang icke torde vara påkallad.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen har jag icke, på sätt ifrågasatts av omför-

mälda organisationer av trafikutövare, funnit skäl att låta bestämmelse örn

möjlighet att använda lastbil för personbefordran i yrkesmässig trafik utgå.

Likväl har i det av utredningen framlagda förslaget vidtagits en redaktionell

jämkning för att något kraftigare än vad förslaget innebär understryka att

en anordning av ifrågavarande slag numera bör endast undantagsvis före­

komma.

Tidigare vidtagen jämkning i utredningens förslag (§ 4 mom. 2) angåen­

de myndighet, å vilken meddelande av trafiktillstånd ankommer, har föran­

lett motsvarande jämkning i första punkten av förevarande moment.

I övrigt hava i anledning av ovan anförda yttranden vidtagits vissa mindre

jämkningar, på vilkas innehåll icke torde vara erforderligt att närmare ingå.

Vad angår det av länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalade önskemålet an­

gående bestämmelser för provisoriskt godkännande av ny automobil vid om­

byte av fordon, torde de olägenheter, som länsstyrelsen avser att genom en

sådan bestämmelse undanröja, kunna i huvudsak avhjälpas genom andra

metoder.

Det av automobilklubben framförda förslaget om utfärdande av normal­

bestämmelser för godkännande av lastautomobil för personbefordran torde

böra närmare övervägas på ett senare stadium vid tillämpning av nu ifråga­

varande stadgande.

2 mom. Efterbesiktning m. m.

I 27 § 5 mom. i 1930 års motorfordonsförojrdning i dess gällande lydelse

lämnas föreskrift örn efterbesiktning. Enligt detta stadgande skall bil,

som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, uppvisas för be­

siktningsman för efterbesiktning sist inom ett år från närmast föregående

besiktning. Detta moment har fått sin nuvarande lydelse genom en förord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

165

ning av den 23 oktober 1936, som innebar bland annat slopandet av perio­ disk efterbesiktning av lastbilar.

1936 års trallkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning har i fråga om efterbesiktningsskyldigheten ansett sig icke böra föreslå någon ändring, då statsmakterna så sent som 1936 togo ställning till detta spörsmål. Trafikutredningen förutsätter emellertid, att i samband med undersökning av trafikolyckornas orsaker, kommer att äg­ nas uppmärksamhet åt besiktningsfrågorna.

Enligt 11 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning äger länsstyrelse, när skäl därtill prövas föreligga, förordna örn besiktning av motorfordon samt, örn besiktningen därtill föranleder eller fordonet undanhålles besikt­ ning, meddela förbud mot fordonets användande. Det i 27 § 5 mom. i 1930 års förordning förekommande och även i 1936 års proposition föreslagna stad­ gandet, att dessa befogenheter även skulle tillkomma myndighet, som medde­ lat trafiktillstånd, har ej upptagits i trafikutredningens förslag, enär enligt detsamma polismyndigheterna skulle avskaffas som tillståndsgivande organ och för biltrafiknämnden en dylik befogenhet ansetts icke vara av något praktiskt värde.

Yttranden Öyér trafikutredningens förslag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att fråga om efterbesiktning av lastbilar kommer i ett förändrat läge, om trafikutredningens förslag genom­ föres. Sålunda bidraga de skärpta arbetstidsbestämmelserna att framskapa ett tillstånd, där flera chaufförer skola dela ansvaret för en lastbils skötsel, samtidigt som deras medgivna arbetstid förutsättes i största möjliga utsträck­ ning bliva utnyttjad för transporterna. De föreslagna transportförmedlings­ centralerna torde komma att medföra, att ett långt större antal lastbilar än hittills komma att användas på långa transporter, för vilka särskild pålit­ lighet hos transportmaterialen erfordras. Dessa och flera andra skäl tala för att frågan om återinförandet av efterbesiktning av lastbilar i yrkesmässig trafik bör upptagas till prövning i samband med beslut om genomförandet av trafikutredningens föreliggande förslag.

Även Svenska järnvågsföreningen anser, att årlig efterbesiktning jämväl av lastbilar bör återinföras.

Å andra sidan framhålles av en trafikbilägare förening, att efterbesikt- ningsplikten bör slopas jämväl beträffande personbilar, enär den endast åsamkar trafikbilägarna besvär och kostnader och icke bidrager till trafik­ säkerhetens främjande.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen finner jag frågan örn en revision av gäl­ lande bestämmelser beträffande efterbesiktningsskyldighet, till vilken stats­

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

makterna så sent som år 1936 tagit ställning, icke i detta sammanhang böra

bliva föremål för ny prövning.

Med hänsyn till den jämkning i trafikutredningens förslag, som företa­

gits beträffande befogenheten att meddela beslut om trafiktillstånd (§ 4

mom. 2) har till utredningens förslag fogats det i 27 § 5 mom. i 1930 års för­

ordning förekommande och även i 1936 års proposition föreslagna stadgan­

det, att vissa länsstyrelser för nu ifrågavarande ändamål tillkommande befo­

genheter skola beträffande automobil, som användes i yrkesmässig trafik,

tillkomma jämväl annan myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

3 mom. Underrättelse till besiktningsman.

Med hänsyn till vad i samband med § 15 anförts angående lämpligheten

att delgiva besiktningsman beslut om godkännande m. m. av sådan automo­

bil, som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, har utredning­

ens förslag kompletterats med bestämmelse i detta syfte.

4t

mom. Förbandslåda.

Enligt 27 § 6 mom. andra stycket i 1930 års motorfordonsförordning äger

länsstyrelse, där så finnes påkallat, föreskriva, att personomnibus, vilken

brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av modell, som

fastställts av medicinalstyrelsen.

Enligt trafikutredningens mening bör länsstyrelse, där så finnes påkallat,

kunna föreskriva, att omnibus, som användes i linjetrafik eller beställnings-

trafik, skall vara försedd med förbandslåda. Föreskrift bör enligt trafik­

utredningens mening lämnas allenast då medförandet av förbandslåda kan

anses fylla ett verkligt behov. I tätare befolkade delar av landet torde en

dylik föreskrift mera sällan vara motiverad.

Departementschefen.

Förevarande förslag, mot vilket i avgivna yttranden invändningar icke

framkommit, har ej heller från min sida givit anledning till erinran.

5 mom. Taxameter och annan kontrollapparat.

I 1930 års motor fordonsförordning saknas stadgande om skyldighet att

använda taxameter eller väglängdmätare.

I Kungl. Maj:ts cirkulär den 26 februari 1931 angående normaltaxa för

länstrafik med vanlig personautomobil förekommer emellertid föreskrift,

att å varje personbil, som användes i länstrafik, skall finnas anbragt väl

synlig väglängdmätare eller taxameter av modell, som godkänts av länssty-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

167

reisen. I taxebestämmelserna ha avgifterna beräknats under förutsättning, att antingen väglängdmätare eller taxameter använts.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs på förslag av 1932 års trafikutredning ett stadgande om kontrollapparat å bilar i beställningstrafik. Enligt § 32 mom. 5 skulle bil för personbefordran med stationsort i stad vara försedd med av tillståndsmyndigheten godkänd, väl synlig taxameter, såvida ej myndigheten annorlunda föreskrivit. På personbil, som eljest an­ vändes i beställningstrafik, skulle, i den mån ej tillståndsmyndigheten där­ ifrån medgivit undantag, finnas anbragt väl synlig taxameter eller väg­ längdmätare båda av modell som godkänts av myndigheten. Vad sålunda stadgats skulle dock icke tillämpas på omnibus i beställningstrafik, såvitt ej vederbörande myndighet annorlunda förordnat.

1936 års trafikutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör bil i beställningstrafik för person­ befordran, vare sig stationsorten är förlagd till stad eller till annan plats, vara försedd med av tillståndsmyndigheten godkänd, väl synlig taxameter. Den tillståndsgivande myndigheten har emellertid erhållit rätt att på grund av särskilda skäl medgiva undantag från denna regel och i stället förordna, att bil skall föra väglängdmätare, eller ock helt befrias från skyldighet att föra kontrollapparat. I överensstämmelse med 1936 års proposition har undantag från dessa bestämmelser gjorts i fråga örn omnibus i beställnings­ trafik.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Av åtskilliga trafikbilägareföreningar framhålles, att taxameterplikt bör åläggas alla persontrafikbilar utan undantag.

Kungl, automobilklubben föreslår, att uttrycket »väl synlig» utbytes mot »lätt avläsbar».

Departementschefen.

I utredningens förslag har vidtagits allenast en redaktionell jämkning i enlighet med automobilklubbens hemställan.

Särskild beteckning å automobil i yrkesmässig trafik.

26 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 254—259.)

Enligt § 27 mom. 6 i 1930 års motorfordonsförordning äger länsstyrelse föreskriva, att å automobil, som inom landet användes i yrkesmässig trafik, skall å utifrån väl synlig plats finnas anbragt en särskild skylt, upptagande ordet »Trafikbil».

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I 1936 års trafikutrednings betänkande föreslås under § 26 bestämmelse, att angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig trafik ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kon­ troll över för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare be­ stämmelser av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Detta stadgande, som är avsett att ligga till grund för i administrativ ord­ ning meddelade bestämmelser rörande erforderliga igenkänningsmärken å vissa automobiler i yrkesmässig trafik ävensom för »trafiknummer», på sätt närmare framgar av utredningens betänkande, och mot vilket i avgivna ytt­ randen anmärkning icke framställts, har ej heller från min sida givit anled­ ning till erinran.

Om förare av automobil i yrkesmässig trafik.

Trafikkorts utfärdande, registrering och återkallelse m. in.

27 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 259—274.)

Gällande bestämmelser om förare i yrkesmässig trafik återfinnas hu­ vudsakligen i § 29 i 1930 års motorfordonsförordning. För rätt att tjänstgöra som förare i sådan trafik kräves trafikkort, vilket emel­ lertid ej berättigar till förande av omnibus, såvitt ej å trafikkortet uttryck­ ligt medgivande härtill lämnats. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik. Ansökan örn trafikkort skall insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkort för sökanden. Vid ansökningen skola fogas de handlingar, som sökanden vill åberopa för att styrka sin kompe­ tens och lämplighet. Myndighet, som meddelat tillstånd till yrkesmässig trafik, äger, när anledning därtill förekommer, återkalla trafikkort för förare, som tjänstgör i trafiken. Beslutet örn återkallelse går i omedelbar verk­ ställighet. Har sådan återkallelse skett, åligger det föraren att efter an­ maning överlämna trafikkortet till myndigheten. Sker återkallelse av tra­ fikkort av annan myndighet än den, som utfärdat detsamma, skall med­ delande örn återkallelsen med upplysning om skälen därför lämnas sist­ nämnda myndighet. Innehavare av trafiktillstånd är skyldig att till myn­ dighet, som meddelat tillståndet, göra anmälan örn varje förare, som tjänst­ gör i trafiken. Anmälan skall ske inom fyra dagar efter det tjänstgöringen tagit sin början. Sådan anmälningsskyldighet skall även fullgöras efter det tjänstgöringen upphört.

Föreskrifter örn utfärdande och återkallelse av körkort återfinnas i 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

169

—21 §§ i 1936 års motorfordonsförordning. Minimiåldern är för förande

av automobil 18 år och av motorcykel 16 år.

Trafik utred ningens förslag.

I fråga örn villkoren för erhållande av trafikkort föreslås av trafikul-

redningen inga ändringar i gällande bestämmelser. Däremot har utred­

ningen i sitt förslag icke upptagit den nu gällande bestämmelsen, att trafik-

utövare skall vara skyldig att till tillståndsgivande myndighet inom viss lid

göra anmälan om varje förare, som tjänstgör i trafiken. Uti-edningen anser

en sådan föreskrift hava mycket liten betydelse ur kontrollsynpunkt, enär

anmälan givetvis icke sker beträffande andra förare än sådana, som hava

trafikkort.

I fråga om återkallelse av trafikkort innebär utredningens förslag den änd­

ring av gällande bestämmelser, att beslut om återkallelse må meddelas alle­

nast av den myndighet, som utfärdat trafikkortet.

Därjämte har — i överensstämmelse med vad som redan gäller i fråga örn

körkort — upptagits ett stadgande, att varning skulle få meddelas i stället

för återkallelse, örn det kan antagas, att förare skall låta rätta sig utan åter­

kallelse. Vidare föreslås, att beslut örn återkallelse av trafikkort eller var­

ning skall genom vederbörande länsstyrelses försorg delgivas den, som av­

ses med beslutet. Beslut örn återkallelse skall därjämte tillkännagivas i

tidning i orten och kungöras rikets polismyndigheter.

Beträffande verkställigheten av beslut om återkallelse har utredningen un­

der § 44 upptagit bestämmelse, att dylikt beslut skall, där ej länsstyrelsen

annorlunda förordnat, gå i omedelbar verkställighet. Länsstyrelsen skulle

sålunda äga bestämma exempelvis, att beslutet icke skulle verkställas förrän

det vunnit laga kraft.

Av trafikutredningen diskuteras i detta sammanhang (sid. 261—-267), hu­

ruvida såsom förutsättning för erhållande av körkort eller trafikkort bör krä­

vas normalt färgsinne hos bilförare. Utredningen har emellertid icke ansett

sig böra framlägga något förslag i ämnet, då nämligen utredningen förut­

sätter, att hithörande frågor ägnas uppmärksamhet i samband med pågående

utredning rörande trafiksäkerheten.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen samt åtskilliga länsstyrelser ifråga-

sättes, huruvida icke mera preciserade bestämmelser än vad nu är fallet böra

meddelas beträffande rätten att erhålla trafikkort. I sådant avseende disku­

teras bland annat, huruvida icke föreskrift borde meddelas, att trafikkort

icke finge utfärdas, förrän föraren under viss minimitid innehaft körkort

eller kört fordon av viss beskaffenhet.

Av en länsstyrelse föreslås, att länsstyrelserna böra tillerkännas befogen­

het att från sökanden infordra jämväl läkarintyg och nykterhetsintyg. Per­

soner, som anmäla sig till undergående av läkarundersökning för erhållande

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

av trafikkort för omnibus, böra enligt samma länsstyrelses mening under­

kastas vissa psykologiska prov i huvudsaklig överensstämmelse med de reg­

ler, som gälla vid läkarundersökningar av järnvägspersonal i linjetjänst. Er­

forderliga bestämmelser böra emellertid, framhålles av ett par länsstyrelser,

icke meddelas i förordningen utan, i likhet med vad fallet är beträffande gäl­

lande bestämmelser örn läkarintyg för erhållande av körkort, utfärdas i sär­

skild kungörelse.

Järnvägsföreningen framhåller, att villkor om normalt färgsinne hör sam­

man med trafikkortets legalisering, och att bestämmelse i detta syfte icke

bör få åsidosättas eller uppskjutas. Liksom vid järnvägarna bör färgsinnet

hos förare periodiskt undersökas.

Beträffande de av utredningen under mom. 5 föreslagna bestämmelserna

om återkallelse av trafikkort ifrågasätta länsstyrelserna i Jönköpings och

örebro län ävensom Överståthållarämbetet, huruvida stadgandet, att beslut

om återkallelse skall tillkännagivas i tidning i orten, verkligen kommer att

tjäna något praktiskt syfte. I samband därmed erinras, att en liknande be­

stämmelse i fråga om återkallelse av körkort uteslöts i 1936 års motorfor­

donsförordning. A andra sidan framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att

det icke är osannolikt, att det slopade kungörandet av beslut om återkallelse

av körkort är en av anledningarna till att hänsynslösheten vid framförande

av motorfordon tilltagit.

Departementschefen.

I likhet med ett flertal i ärendet hörda myndigheter finner jag lämpligt,

att frågan om ett närmare reglerande av villkoren för erhållande av trafik­

kort snarast upptages till prövning i syfte att förebygga en alltför stor skilj­

aktighet i praxis hos olika länsstyrelser. Bestämmelser i detta syfte torde

emellertid, såsom även av vissa länsstyrelser framhållits, snarare böra med­

delas genom en följdförfattning till nu ifrågavarande förordning än i detta

sammanhang.

Den i- trafikutredningens betänkande berörda frågan om normalt färg­

sinne såsom villkor för erhållande av körkort eller trafikkort finner jag i en­

lighet härmed ej heller böra i detta sammanhang bliva föremål för närmare

prövning.

I likhet med vissa ovan omförmälda myndigheter anser jag det föreslagna

kungörandet i tidning i orten av beslut örn indragning av körkort numera

icke tillgodose något praktiskt syfte av betydelse. Den av utredningen före­

slagna bestämmelsen i detta syfte har därför fått utgå.

I utredningens förslag har jag i övrigt icke funnit skäl till annan änd­

ring, än att en av utredningen under mom. 4 föreslagen bestämmelse, att

hos länsstyrelse skall antecknas bland annat dag för trafikkortets »utläm­

nande» ändrats till »utfärdande» i överensstämmelse med vad numera en­

ligt motorfordonsförordningen (§ 20 mom. 3) gäller i fråga om körkort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

171

Ifrågasätta åtgärder för begränsning av tillströmningen till drosk-

föraryrket.

I samband nied de under förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna har trafikutredningen behandlat en av Överståthållarämbetet väckt fråga, hu­ ruvida vid utfärdande av ny motorfordonsförordning bestämmelser kunna meddelas i syfte att vid godkännande av automobilförare i viss yrkesmäs­ sig trafik hänsyn må tagas jämväl till behovet av ytterligare arbetskraft in­ om yrkesgruppen.

Utredningen har för sin del icke funnit tillräckliga skäl tala för den av Överståthållarämbetet ifrågasatta åtgärden, mot vilken starka betänkligheter av principiell art framförts från flera håll. I samband härmed framhåller utredningen, att hinder icke torde möta att utfärda droskreglementen av så­ dant innehåll, att droskförare i allmänhet antagas endast efter framställ­ ning av droskägare. Härigenom torde enligt utredningens mening ifrågava­ rande spörsmål kunna i administrativ ordning få en tillfredsställande lös­ ning.

Överståthållarämbetet förklarar sig icke kunna dela trafikutredningens uppfattning i detta avseende. Ämbetet har nämligen undantagslöst meddelat godkännande av droskförare endast efter förslag av droskägare, vilket emel­ lertid icke visat sig utgöra tillräckligt hinder för att förebygga överflöd å droskförare. Emellertid föreligger under nuvarande konjunkturer icke något behov att genom särskilda åtgärder söka begränsa tillströmningen till drosk- föraryrket.

Departementschefen.

Då den av Överståthållarämbetet ifrågasatta åtgärden synes möta åtskilliga principiella betänkligheter och då tillika för varje fall behovet av åtgärder i detta syfte, enligt vad ämbetet vitsordat, åtminstone icke under nuvarande konjunkturer är aktuellt, har jag icke funnit skäl att föreslå åtgärder i det av ämbetet angivna syftet.

Förares arbetstid.

28 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 274—286.)

Frågan örn arbetstiden, bortsett från semester, för förare i yrkesmässig trafik regleras dels av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen), dels av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, dels ock av de särskilda arbetstidsbestämmelser, som återfinnas i 27 § 7 mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande lydelse.

1930 års lag örn arbetstidens begränsning äger tillämpning å varje rörelse — alltså även å företag för yrkesmässig trafik — såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare. Från lagens

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tillämpning undantages emellertid bland annat arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, samt arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Såsom arbetare skall vid lagens tillämpning icke räknas bland annat medlem av arbetsgivarens familj samt befattningshavare i överordnad ställning. Huvudregeln i lagen är den. att arbetare icke får användas till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Arbetstiden kan emeller­ tid under något eller några av veckans dygn få utsträckas till högst 9 tim­ mar, om den nyssnämnda begränsningen av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides. Därest regelbunden skiftindelning förekommer, får emellertid annan arbetstid tillämpas, såvitt ej till följd därav uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Då, bortsett från omnibustrafiken, endast ett relativt litet antal trafikföre­ tag har fler än fyra arbetare, är den allmänna arbetstidslagen i mycket ringa utsträckning tillämplig på företag, som driva yrkesmässig trafik.

1912 års lag om arbetarskydd har avseende å varje rörelse, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Undantag gäller dock för vissa fall, bland annat för arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj eller som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Enligt denna lag bör arbete, då dess natur så medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Såvitt ej arbetes natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva av­ vikelse, böra arbetarna beredas erforderlig ledighet för nattvila. För varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta sammanhängande ledig­ het av minst 24 timmars varaktighet.

De särskilda arbetstidsbestämmelserna i 27 § 7 inom. i 1930 års motor for­ donsförordning hava följande lydelse enligt förordningen den 14 juni 1933.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande annat påkal­ lar, överskrida tolv timmar. I arbetstiden skall inräknas all den tid föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning av gods. vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från auto­ mobilen. Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd må ej här omför­ mäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar, såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.

Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift skall intagas i trafiktillståndet.

Traflkutredningens förslag.

Enligt trafikutredningens förslag (sid. 283—286) skall bruttoarbetstiden för förare av bil i yrkesmässig trafik, vilken för närvarande utgör 12 tim­ mar för 24-timmarsperiod, sänkas till 11 timmar för sådan period. Till förebyggande av de olägenheter, som kunna förväntas uppstå i anledning av den sålunda föreslagna sänkningen, föreslås, att arbetstiden må utsträckas till 13 timmar, då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

173

Dock xnå enligt förslaget arbetstiden ej överskrida sammanlagt 22 timmar under en sammanhängande period av 48 timmar. Den genomsnittliga brut­ toarbetstiden skulle sålunda bliva 11 timmar.

Enligt § 27 mom. 7 i motorfordonsförordningen må ej förare utan uppe­ håll örn minst 30 minuter i följd framföra bil under längre tid än sex tim­ mar, »såvida icke särskilda omständigheter till annat föranleda». Trafik­ utredningen anser, att ett stadgande i nyss angivna syfte icke kan med hänsyn till trafiksäkerheten undvaras, eftersom enligt en tämligen allmän uppfattning de längre sträckkörningarna äro ett allvarligt faromoment i trafiken. En sådan bestämmelse bör emellertid enligt utredningens mening icke i detta sammanhang givas större tillämpningsområde än vad hänsynen till trafiksäkerheten kräver.

Beträffande linjetrafiken med omnibus anser utredningen en dylik be­ stämmelse icke uppbäras av tillräckliga skäl, enär inom denna trafik arbets- tidsförhållandena i stort sett torde vara ordnade på ett sätt, som icke ger anledning till anmärkning ur trafiksäkerhetssynpunkt. Förarna hava i all­ mänhet en ordnad arbetstidsindelning och torde genom avbrott i körningen vid vändpunkter eller annorledes beredas tillfälle till erforderlig avkopp­ ling. Ej heller vid mera lokalt betonade körningar såsom exempelvis i drosktrafiken finner utredningen en dylik förskrift vara av behovet på­ kallad. Trafikutredningen har därför från bestämmelsens giltighet undan­ tagit linjetrafik med omnibus, körningar för personbefordran uteslutande inom stationsort samt körningar för godsbefordran uteslutande inom lokal­ område. Biltrafiknämnden skulle emellertid med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen i erforderlig omfattning kunna föreskriva, att stadgan­ det skall tillämpas även på dylika körningar.

Genom att på föreslaget sätt den lokala trafiken undantages, kommer enligt utredningens mening uppmärksamheten i högre grad än förut att riktas på de längre sträckkörningarna. Utredningen anser, att med hän­ syn till dessa körningar — i synnerhet den långväga tyngre godstrafiken — den för närvarande stadgade maximitiden för oavbruten körning av 6 tim­ mar är för lång och föreslår att denna tid nedsättes från 6 till 4 timmar. I tydlighetens intresse föreslås tillika bestämmelse att kortare avbrott än 30 minuter skola räknas som körtid.

För de sannolikt ej talrika fall, då den av trafikutredningen sålunda för­ ordade bestämmelsen skulle giva anledning till synnerliga svårigheter för eti trafikföretag, har utredningen öppnat möjlighet för biltrafiknämnden alt medgiva avvikelse från stadgandet. Genom att på dylikt sätt förlägga beslutanderätten till ett cenralt organ, har utredningen ansett garantier finnas för att dispensrätten handhaves på ett tillfredsställande sätt.

För garanterande av sammanhängande ledighet för vila och rekreation föreslår trafikutredningen, att förare skall hava minst 9 sammanhängande timmar för vila under varje period av 24 timmar, räknat från början av vilken tjänstgöring som helst. Denna vilotid skulle emellertid två gånger under varje period av sju sammanhängande dygn få minskas till 7 timmar.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, skulle biltrafiknämnden äga i erfor­ derlig omfattning föreskriva ytterligare begränsning eller utvidgning av ar­ betstiden. Biltrafiknämnden skulle sålunda i förevarande hänseende erhålla i viss mån samma funktion som arbetsrådet enligt arbetstidslagen.

Ytterligare föreslår trafikutredningen vissa formella jämkningar av gäl­ lande bestämmelser.

Trafikutredningen har slutligen uppmärksammat det fall, att förare av bil i yrkesmässig trafik vid sidan av sin tjänst som förare har annat arbete. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra förorda några särskilda be­ stämmelser rörande dylika »blandade» arbetare. Ej heller har utredningen ansett sig böra närmare ingå på spörsmålet om arbetstiden för föra­ re i icke-yrkesmässig trafik. Enligt utredningens mening bör emeller­ tid denna fråga snarast upptagas till övervägande. Utredningen anser det ur allmänna sociala synpunkter kunna ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till arbetets egenartade natur en undersökning bör verkställas rörande behovet och lämpligheten av en särskild arbetstidslagstiftning för anställda bilförare såsom fallet är exempelvis med lantarbetare och sjöfolk. Vid en dylik undersökning bör enligt utredningens mening uppmärksamhet ägnas frågan om s. k. blandat arbete.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Vad angår längden av den av trafikutredningen föreslagna bruttoarbets­ tiden, 11 timmar, framhålla tre handelskammare, att de anse denna gräns vara för knappt tilltagen. Härigenom skulle det bliva omöjligt för en last- bilsförare att på en dag köra mellan t. ex. Stockholm och Göteborg. Tiden borde utsträckas till 12 timmar, en körning som vore mycket vanlig.

I huvudsak samma synpunkter framhållas av vissa organisationer av tra­ fikbilägare ävensom av ett företag för bedrivande av fjärrtrafik.

Å andra sidan anser en handelskammare, alt, även örn de föreslagna före­ skrifterna örn förares arbetstid skärpts, är en väsentligt strängare begräns­ ning påkallad i trafiksäkerhetens intresse.

Svenska transportarbetarförbundet anser den föreslagna bruttoarbetstiden böra sättas till 9 timmar och att motsvarande jämkningar böra vidtagas i fråga om rätt att utsträcka arbetstiden m. m.

Kommerskollegium har icke något att erinra mot de föreslagna tidsbe­ gränsningarna.

I fråga om den föreslagna begränsningen av oavbruten körlid till 4 tim­ mar framhåller Kungl, automobilklubben, att några omständigheter icke hava tillstött, som motivera en dylik begränsning. De framträdande för­ bättringar, som själva vagnmaterialet undergått de senare åren, tala tvärt­ om starkt för bibehållande av nu gällande bestämmelse om 6 timmar.

Motormännens riksförbund framhåller å andra sidan, att den åsyftade inskränkningen i arbetstiden bör med ungefär samma fog gälla för linjetra­ fik med omnibus som beträffande trafik i övrigt, särskilt som ur trafiksä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

175

kerhetssynpunkt större krav böra ställas på detta slags trafik. Eventuell befrielse från tillämpning av föreskriften borde i dylikt fall ankomma på biltrafiknämnden att medgiva.

Av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län framhålles, att det ifråga­ satta undanlaget av körningar för godsbefordran uteslutande inom lokalom­ råde icke bör upptagas i författningen, om icke lokalområdena göras mycket små. Örn däremot, såsom i motiven förutsatts, ett lokalområde ofta kan komma att omfatta ett helt län, synes biltrafiknämnden böra tillerkännas befogenhet att i förekommande fall medgiva erforderliga undantag.

Tre handelskammare anse föreskriften om uppehåll efter 4 timmars kör­ ning vara onödigt sträng.

Beträffande den i fjärde stycket föreslagna bestämmelsen örn vilotidens längd och fördelning ifrågasätter generalpoststyrelsen, örn icke densamma är väl restriktiv och i vissa fall, när det gäller personlinjetrafik, kan vålla svårighet att ordna turerna på för allmänheten lämpligt sätt. En omnibusägareförening anser den nu gällande mera fria indelningen vara att före­ draga.

Av sjöfartsföreningen samt svenska läkarförbundet understrykes nödvän­ digheten, att frågan örn kontroll rörande arbetstiden ägnas ytterligare över­ väganden i syfte att få till stånd tillräckligt effektiva bestämmelser.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det beklagligt, alt utredningen fun­ nit sig ej kunna i arbetstidsbestämmelserna taga hänsyn till det fall, att fö­ rare av bil i yrkesmässig trafik vid sidan av sin tjänst som förare har annat arbete. Inom länet, särskilt inom de glesare befolkade delarna, förekomma många fall, då innehavare av länstrafiktillstånd hava länstrafiken som bi­ näring och själva äro förare i trafiken.

Transportarbetarförbundet anser i paragrafen böra införas ett stadgan­ de av innehåll att arbete av annat slag, som utföres i förvärvssyfte, icke må betraktas som vila.

Förslag till internationell reglering av arbets- och vilotider för yrkesförare (jämte

biträden) av åkdon, använda för transport på väg.

I detta sammanhang må erinras om ett i proposition nr 19 till innevaran­ de års riksdag närmare omförmält förslag till internationell reglering av bland annat arbets- och vilotid för yrkesförare (jämte biträden) av åkdon, använda för transport på väg, över vilket förslag Kungl. Majit genom nämn­ da proposition anhållit om riksdagens yttrande.

Nämnda förslag innefattar, förutom vissa rekommendationer, utkast till en konvention av den lydelse, som framgår av en vid propositionen (sid. 44 ff.) fogad bilaga.

Den föreslagna konventionen är —- med vissa undantag — avsedd att äga tillämpning på dels personer, vilka yrkesmässigt föra mekaniskt framdrivna åkdon, som användas för transport å väg, dels ock biträden och andra per­ soner, vilka färdas med dylika åkdon oell yrkesmässigt utföra arbete beträf­ fande åkdonet, dess passagerare eller last.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Enligt en huvudregel, från vilken emellertid undantag skulle kunna i avsevärd utsträckning medgivas, skulle arbetstiden för personer, å vilka kon­ ventionen äger tillämpning, icke få överskrida för vecka 48 timmar och för dag 8 timmar. För personer, som vanligen i stor omfattning utföra hjälp­ arbete, eller vilkas arbete ofta avbrytes av perioder av enbart tillstädesvaro, skulle dock längre veckoarbetstid eller daglig arbetstid kunna medgivas.

Vid olycksfall, skada å åkdonet, oförutsedd försening, fäll av force ma- jeure m. fl. omständigheter skulle fastställda gränser för arbetstiden i mån av behov få överskridas.

Längsta oavbruten körtid skulle enligt förslaget utgöra 5 timmar; undan­ tag skulle dock kunna medgivas örn förare är tillförsäkrad tillräckliga mel­ lantider genom avbrott, angivna i tidtabell, eller föranledda av arbetets in- termittenta beskaffenhet.

Vilotid skulle i regel utgöra minst 12 på varandra följande timmar under varje period av 24 timmar samt minst 30 på varandra följande timmar -— därav minst 22 inom samma kalenderdygn — under loppet av varje period av sju dagar.

För egen del har chefen för socialdepartementet efter gemensam bered­ ning i nu förevarande del med chefen för kommunikationsdepartementet uttalat, att det enligt hans mening skulle ur åtskilliga synpunkter innebära ett framsteg, om svensk lagstiftning kunde anpassas till huvudsaklig över­ ensstämmelse med de principiella bestämmelserna i det föreliggande kon- ventionsförslaget. Härutinnan tarvades emellertid i olika hänseenden ytter­ ligare överväganden. Med hänsyn härtill syntes lämpligt, att slutlig ställning icke för närvarande foges till frågan örn ratificering av konventionsför- slaget.

I enlighet med hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 6) har riksdagen (skriv, nr 59) förklarat sig för sin del ansluta sig till föredragande departe­

mentschefens uppfattning, att nämnda förslag till konvention icke för närva­ rande bör ratificeras.

Departementschefen.

På sätt närmare framgår av den i trafikutredningens betänkande intagna redogörelsen för tidigare framlagda förslag och gällande bestämmelser i förevarande ämne, har frågan om lämpligaste sättet för reglerande av ar­ betstiden för förare i yrkesmässig trafik under senare tid varit föremål för upprepade överväganden.

Utredningens nu ifrågavarande förslag innebär, sett ur trafiksäkerhets­ synpunkt, icke oväsentliga förbättringar i förhållande till nu gällande be­ stämmelser, i det att dels bruttoarbetstiden sänkts från 12 till 11 timmar för en period av 24 på varandra följande timmar, dels tiden för oavbruten körning avkortats från nu medgivna 6 till 4 timmar, dels ock vilotiden för förare närmare reglerats. Beträffande vissa i detta sammanhang aktuella frågor, innefattar dessutom utredningens förslag mera preciserade bestäm­ melser än vad hittills varit fallet

Trafikutredningens förslag, beträffande vilket representanter för de inom utredningen företrädda olika intressegrupperna kunnat enas, har av fler-

Kungl. Maj:ts proposition nr H5.

177

läkt däröver hörda myndigheter och institutioner lämnats utan erinran. I vissa yttranden ha dock avvikande meningar, särskilt i fråga örn längden av bruttoarbetstiden och tiden för oavbruten körning, framförts i syfte an­ tingen att dessa tider måtte utsträckas eller, såvitt bruttoarbetstiden angår, att densamma måtte ytterligare inskränkas. Tillika ha särskilt i fråga örn föreslagna undantag från bestämmelserna örn tiden för oavbruten körning erinringar gjorts av ett pär länsstyrelser.

För egen del har jag allenast i nedannämnda avseenden funnit skäl för avvikelse från trafikutredningens förslag. Den av trafikutredningen före­ slagna inskränkningen i tiden för oavbruten körning från 6 till 4 timmar, varpå obligatoriskt skulle följa ett uppehåll örn minst 30 minuter i följd, sy­ nes mig, i avvaktan på ytterligare erfarenheter, lämpligen kunna fastställas till 5 timmar. Sistnämnda tid överensstämmer även med det förslag, som framlagts i ovan omförmälda utkast till en internationell konvention i ämnet.

Vidare anser jag, med hänsyn till vad av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län anförts, körningar för godsbefordran uteslutande inom lokal­ område — som ju förutsättes kunna i vissa fall omfatta ett helt län — icke böra undantagas från eljest gällande bestämmelser örn längsta oavbruten körtid, utan bör enligt min mening i detta avseende gälla samma regler som i fråga örn körningar för personbefordran, nämligen att undanlaget skall gälla allenast vid körning uteslutande inom stationsorten. Befogen­ het att besluta om utvidgning av arbetstiden har jag ansett icke böra till­ läggas biltrafiknämnden; därest sådan utvidgning anses erforderlig, torde tillstånd därtill böra sökas i form av dispens hos Kungl. Maj:t. 1 förslaget har dessutom vidtagits en mindre redaktionell jämkning.

Det kan givetvis väcka betänkligheter, att arbetstidsbestämmelserna helt bortse från sådana fall, där föraren av bil i yrkesmässig trafik vid sidan av sin tjänst har annat arbete.

Detta är emellertid icke något för den yrkesmässiga biltrafiken särskilt utmärkande. Motsvarande situationer uppstå ej sällan, exempelvis då arbets­ tidslagen eller lantarbetstidslagen är tillämplig endast å en del av en per­ sons verksamhet. Med hänsyn till trafiksäkerheten är emellertid onekli­ gen nyss angivna förhållande ägnat att väcka större betänkligheter, än vad tillämpningen av övriga ovan berörda författningar förorsakar.

Ehuru jag icke ansett mig kunna för närvarande framlägga något förslag i detta ämne, delar jag trafikutredningens mening, att en tillståndsliavare icke kan anses handhava sin trafik på ett lämpligt sätt, örn han i densamma använder »blandade» arbetare i sådan utsträckning eller under sådana om­ ständigheter, att trafiksäkerheten på grund av förarens överansträngning eller trötthet äventyras. De tillståndsgivande myndigheterna böra därför i görligaste mån hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållan­ den. Det torde även med fog kunna betraktas som en uppgift för biltra­ fiknämnden att följa utvecklingen på ifrågavarande område och i sinom tid framlägga förslag till sådana bestämmelser, som på grund av erfarenheten kunna visa sig erforderliga.

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sand. Nr lili.

12

178

Om taxa i yrkesmässig trafik.

29 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 287—296.)

Gällande bestämmelser om taxa för yrkesmässig trafik återfinnas huvud­ sakligen i 28 § i 1930 års motorfordonsförordning, vilket stadgande fått sin nuvarande utformning genom en förordning av den 14 juni 1933. De taxor, som enligt denna paragraf skola av vederbörande myndigheter fastställas, äro s. k. maximitaxor, vilket innebär, att de icke få överskridas men väl un­ derskridas. Taxorna fastställas av länsstyrelse, som meddelar trafiktill­ ståndet, eller, därest sådant tillstånd meddelas av flera länsstyrelser, av läns­ styrelsen i det län, där trafiken huvudsakligen skall äga rum. För stadstra­ fik fastställes dock taxan i den ordning 23 § i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 angiver, vilket innebär, att magistraten eller, i stad under landsrätt, kommunalborgmästaren upprättar taxan samt underställer densamma länsstyrelsens prövning. I Stockholm äger Överståthållarämbetet att omedelbart utfärda dylika taxor.

I cirkulär till länsstyrelserna den 26 februari 1931 har Kungl. Maj:t fast­ ställt normaltaxa för länstrafik med vanlig personbil.

I proposition nr 161 till 1936 års riksdag upptogos — med anslutning i vä­ sentliga hänseenden till vad 1932 års trafikutredning föreslagit — bestäm­ melser om taxa i § 36. Från nu gällande bestämmelser skilde sig förslaget huvudsakligen därigenom att minimitaxor eller fasta taxor skulle kunna fastställas för linje- eller fjärrgodstrafik.

Under förarbetena till propositionen framhölls bland annat: Med kravet på offentlig taxa följde icke, vare sig att taxan skulle vara lika för alla orter (och linjer) i riket eller att nedsättningar skulle vara uteslutna. I den män biltrafiken bundes vid fasta taxor m. m., måste motsvarande krav på fast­ het i tillämpning av taxor uppställas för järnvägar och sjöfart. Taxorna för såväl bil- som järnvägs- och sjötransporter borde icke genom konstlade allmänna åtgärder hållas uppe vid en onödigt hög nivå.

1936 års trafliutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens förslag bör taxa fastställas av den myndighet, som meddelar trafiktillstånd. I fråga om linjetrafik för personbefordran, som utsträckes till flera län, anser utredningen emellertid av praktiska skäl taxan böra bestämmas av länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan är belägen.

Beträffande utformningen av taxesystemet för till en början persontrafi­ ken anser utredningen något behov att med hänsyn till andra trafikmedel fastställa fasta taxor eller minimiavgifter knappast föreligga i fråga om de vanliga personbilarna. För linjetrafik med omnibus böra emellertid till- ståndsmyndigheterna enligt utredningens mening icke vara betagna möjlig­ heten att, då särskilda förhållanden därtill föranleda, föreskriva fasta taxor. Denna rätt anser utredningen emellertid endast undantagsvis böra komma till användning, exempelvis då ett omnibusföretag bedriver en med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

till allmänna eller enskilda intressen osund konkurrens med annat trafik­ företag.

Till förebyggande av den konkurrens, som i fråga om persontrafiken gör sig starkast gällande, nämligen mellan personbilarna inbördes, böra till- ståndsmyndigheterna enligt utredningens förslag äga bestämma fasta taxor i erforderlig utsträckning. Dessas upprätthållande torde befrämjas genom den i § 25 mom. 5 föreskrivna skyldigheten att föra taxameter å personbil i beställningstrafik, där ej tillståndsbeviljande myndigheten annorlunda före­ skrivit.

I fråga örn godstrafiken förordar trafikutredningen maximitaxor. Be­ träffande linjetrafik skulle emellertid biltrafiknämnden äga att, då särskilda förhållanden därtill föranleda, i stället föreskriva fasta avgifter. Med sär­ skilda förhållanden åsyftas enligt utredningens motivering osund konkurrens mellan utövare av yrkesmässig trafik eller med annat trafikmedel.

Trafikutredningen har sålunda i stort sett ansett sig icke kunna förorda en reglering genom fasta godstaxor av konkurrensen mellan biltrafiken och övriga trafikmedel eller mellan de enskilda utövarna av yrkesmässig trafik. Utredningen har å sid. 294—295 i betänkandet närmare angivit skälen för denna ståndpunkt.

Skulle utvecklingen gå i sådan riktning, att sunda förhållanden icke kunna åstadkommas utan hjälp av ett av myndigheterna fixerat taxeläge, bör emel­ lertid enligt utredningens mening frågan örn taxesättningen upptagas till för­ nyat övervägande.

Enligt utredningens förslag hava länsstyrelserna anförtrotts uppgiften att liksom hittills bestämma taxor för beställningstrafik för godsbefordran. En­ ligt trafikutredningens mening kan en för hela landet enhetlig maximitaxa knappast konstrueras men utredningen anser det oaktat vissa gemensamma principer vara önskvärda. För närvarande förete nämligen de av länssty­ relsen upprättade maximitaxorna en stor variation, varå exempel anföras. Behov föreligger därför enligt utredningens mening att skapa större enhet­ lighet inom taxesättningen. Trafikutredningen har med hänsyn härtill i sitt förslag upptagit bestämmelsen, att allmänna grunder för uppställning av taxor skola fastställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande.

Trafikutredningen erinrar i detta sammanhang även örn den i § 39 före­ slagna bestämmelsen, att biltrafiknämnden äger under Kungl. Maj:ts pröv­ ning draga beslut, som av länsstyrelserna enligt förordningen meddelas. Härigenom anser utredningen garantier finnas för en i görligaste mån en­ hetlig taxepolitik från myndigheternas sida.

Yttranden över trnflkutrcdningcns förslag.

De över utredningens förslag i nu förevarande del avgivna yttrandena röra huvudsakligen den i mom. 3 förekommande bestämmelsen örn möjlighet att i viss utsträckning fastställa fasta avgifter i stället för maximiavgifter.

1 sådant avseende understryker länsstyrelsen i Västernorrlands län, att fasta taxor vid linjetrafik för personbefordran äro i hög grad av behovet

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

179

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

påkallade, enär de äro ett medel att förekomma osund konkurrens, då olika linjetrafikföretag trafikera samma sträcka. Tre handelskammare finna en viss utsträckning av systemet med fasta taxor påkallad. En av dessa anser fasta taxor böra fastställas särskilt beträffande returfrakter och att myndig­ heterna även i fråga om beställningstrafik för godsbefordran skola äga be­ stämma fasta taxor. Två av nyssnämnda handelskammare framhålla, att fasta taxor kunna vara påkallade även som skydd mot obehörigt höga taxor och böra kunna fastställas även i andra fall än de av utredningen avsedda. En trafikbilägareförening framhåller, att fasta taxor även i lokaltrafik äro att föredraga, enär de utesluta otillbörlig konkurrens.

Från andra håll har däremot trafikutredningens förslag örn möjlighet att fastställa fasta taxor ansetts vara alltför vittgående. Fyra handelskammare liksom även ett företag för bedrivande av fjärrgodstrafik avstyrka förslaget i denna del.

Sveriges industriförbund framhåller, att det ur näringslivets synpunkt är viktigt icke allenast, att taxorna bereda trafikutövarna skälig vinst utan även att de grundas på ingående kännedom om kostnaderna för trafiken vid dess bedrivande på rationellaste sätt.

Kommerskollegium har i förevarande del ingen erinran mot trafikutred­ ningens förslag.

Lantbruksstyrelsen varnar för att fastställa taxorna, vare sig i form av fasta avgifter eller maximiavgifter, alltför snävt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att i mom. 3 bör beträffande an­ nan trafik än för personbefordran inom stad eller samhälle inrymmas rätt för trafikinnehavare att medgiva begränsad nedsättning av taxan åt trafi­ kant, som använder biltrafiken i viss större omfattning.

Beträffande ordningen för fastställandet av taxorna erinra tre handels­ kammare ävensom industriförbundet, kommerskollegium och Kungl, automobilklubben, att även näringsorganisationerna böra beredas tillfälle att yttra sig, innan uppgjort förslag till taxa fastställes.

Departementschefen.

Tidigare vidtagna ändringar i trafikutredningens förslag beträffande be­ hörig myndighet för meddelande av trafiktillstånd hava i detta samman­ hang föranlett motsvarande ändringar i mom. 1 och mom. 5. Principiellt överensstämma emellertid dessa bestämmelser med trafikutredningens för­ slag därutinnan att beslutanderätten i fråga örn taxornas fastställande till­ erkänts den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Den omfattning, i vilken fasta avgifter skulle kunna i stället för maximi­ avgifter fastställas, synes mig böra begränsas till linjetrafik; en härav betingad jämkning äv utredningens förslag under mom. 3 har vidtagits.

Det av länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade önskemålet örn möjlighet att i vissa fall vid tillämpning av omförmälda moment medgiva rabatt åt trafikutövare, som i större omfattning anlitar annan trafik än beställnings­ trafik för personbefordran, torde kunna tillgodoses genom en för detta än­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

181

damål meddelad bestämmelse i taxan; och örn motsvarande nedsättning an­ ses böra medgivas även för dylik beställningstrafik, torde även bestämmelse i detta syfte kunna inrymmas i taxan.

Med hänsyn till framställda erinringar från representanter för närings­ livet har jag ansett böra i mom. 5 införas bestämmelse i syfte att bereda representanter för näringslivet tillfälle att, när förhållandena därtill för­ anleda, yttra sig, innan uppgjort förslag till taxa fastställes.

Utredningens förslag har i övrigt från min sida föranlett allenast mindre jämkningar, vilka icke torde behöva närmare motiveras.

Anteckningar om arbetstid. Transporthandlingar. Driftstatistik.

30 och 31 §§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 296—304.)

Genom en förordning den 14 juni 1933 infördes i 27 § i 1930 års motorfordonsförordning ett såsom 8 mom. betecknat stadgande örn skyldighet att föra trafikbok.

Enligt denna bestämmelse skulle till varje bil, som brukades i stads- eller länstrafik, vilken icke endast avsåge befordran av personer, av tillstånds- havaren anskaffas trafikbok för anteckning, i enlighet med de närmare be­ stämmelser Konungen meddelade, örn arbetstid och körningar. Trafikboken skulle föras av föraren, vilken under färd skulle medföra trafikboken och på tillsägelse uppvisa densamma för besiktningsman eller polisman. Trafik­ boken borde av tillståndshavaren förvaras under ett år, räknat från den dag sista däri antecknade uppgift avsåge.

Genom en kungörelse den 1A juni 1933 utfärdades närmare föreskrifter örn trafikboken.

1936 års traflkutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör den nuvarande trafikboken ersättas av en arbetstidsbok, som är personlig och följer föraren, samt godsförteck­ ningar, som i allmänhet följa bilen.

Utredningen förordar i motiven, att skyldigheten att föra arbetstidsanteck- ningar begränsas till godstrafiken, dock utan skillnad mellan beställnings­ trafik och linjetrafik. Därest i viss trafik för godsbefordran erforderlig kon­ troll rörande arbetstiden kan vinnas utan dylika anteckningar, exempelvis då trafiken äger rum med stor regelbundenhet enligt fastställd turlista, skulle emellertid biltrafiknämnden eller de tillståndsgivande myndigheterna äga att befria från skyldigheten att föra arbetstidsbok.

Arbetstidsförhållandena inom linjetrafiken med omnibus saint inom drosk- trafiken i städerna äro enligt utredningens mening i allmänhet ordnade på ett sådant sätt, att någon individuell kontroll genom särskilda arbetstidsan- tcckningar icke synes vara av behovet påkallad. Ej heller i fråga örn annan persontrafik har, såvitt utredningen har sig bekant, sådana missförhållan­ den påvisats, att tillräckliga skäl all utsträcka skyldigheten att föra arbets-

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tidsanteckningar till dylik trafik kunna anses förefinnas. Enligt utredningens mening böra emellertid biltrafiknämnden och länsstyrelserna med uppmärk­ samhet följa utvecklingen inom persontrafiken. Skulle förhållandena där icke gestalta sig på ett tillfredsställande sätt, bör det, framhåller utredningen, åligga uppsiktsmyndigheterna att göra de framställningar, vartill omstän­ digheterna kunna föranleda.

Erforderliga föreskrifter om arbetstidsbok anser utredningen böra lämnas i administrativ ordning.

En betänklig brist är enligt utredningens mening, att en fortlöpande sta­ tistik rörande de yrkesmässiga godstransporternas omfattning och art sak­ nas. Utredningen anser, att denna brist bör snarast avhjälpas. För detta ändamål böra enligt utredningens uppfattning godsförteckningar i princip förås i all godstrafik, vartill särskilt tillstånd lämnats. Av praktiska skäl anser utredningen emellertid vissa begränsningar i uppgiftsskyldigheten böra övervägas.

Genom dessa förteckningar samt den på grundval därav upprättade drift- statistik, varom stadgas i § 31, skapas enligt utredningens mening möjlighet att erhålla en överblick över den yrkesmässiga trafikens transportarbete. Härigenom skulle de tillståndsgivande myndigheterna erhålla en värdefull ledning vid sin behovsprövning i ärenden angående trafiktillstånd.

Enligt trafikutredningens mening bör biltrafiknämnden fastställa allmänna grunder för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik. Utred­ ningen förutsätter, att i lämplig utsträckning trafikutövarnas organisationer beredas tillfälle att yttra sig, innan dylika generella föreskrifter meddelas.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Utredningens förslag har i förevarande del föranlett endast ett fåtal ytt­ randen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det tveksamt, huruvida statistiska uppgifter behövas i den omfattning, som föreslagits i ifrågavaran­ de paragrafer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån understryker kraftigt behovet av när­ mare bestämmelser rörande driftstatistik samt vikten av en effektiv och praktiskt genomförbar kontroll över att trafikförvaltningarna föra statistiken korrekt.

Lantbruksstyrelsen förordar, för att de infordrade uppgifterna skola er­ hålla största möjliga användbarhet även ur allmänna synpunkter, att bil­ trafiknämnden vid fastställande av allmänna grunder för uppställningen av transporthandlingar och driftstatistik skall i ärendet höra icke endast sam­ manslutningar, som direkt berördes därav, utan även sådana myndigheter och sammanslutningar, som därav kunna tänkas äga ett mera allmänt in­ tresse.

Två föreningar av trafikutövare anse bestämmelserna i § 30 antingen onö­ diga eller böra kunna sammanföras med de under § 31 föreslagna bestäm­ melserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

183

Departementschefen.

Innehållet av ifrågavarande paragrafer utgör, såsom av det föregående framgår, icke någon definitiv reglering av de förhållanden, som däri be­ handlas, utan är huvudsakligen avsett att utgöra grund för i administrativ ordning meddelade bestämmelser i detta syfte. Riktlinjer för och huvudsak­ lig omfattning av dylika bestämmelser angivas i trafikutredningens ovan an­ förda yttrande. Vad utredningen i detta avseende anfört har från myndig­ heters och sammanslutningars sida icke givit anledning till någon väsentlig erinran, och ej heller för min del har jag funnit anledning att föreslå någon ändring i trafikutredningens förslag i nu förevarande avseende.

Om uthyrningsrörelse.

32 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 304—321.)

Särskilda bestämmelser örn uthyrningsrörelse infördes i den svenska tra­ fiklagstiftningen genom en förordning den 15 juni 1933, sedan 1933 års riksdag yttrat sig över en proposition (nr 193) i ärendet.

Genom denna förordning upptogs i 1930 års motorfordonsförordning ett stadgande, 29 a §, med i huvudsak följande innehåll:

Den, som vill yrkesmässigt uthyra bil utan att förare ställes till förfogande (uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen i det län, där ort, varest rörelsen skall bedrivas, är belägen. Bil må icke användas i ut­ hyrningsrörelse utan att vara därför godkänd av länsstyrelsen. Tillstånd eller godkännande kan, när anledning därtill förekommer, återkallas. Bil, som användes i uthyrningsrörelse, skall sist inom sex månader efter när­ mast föregående besiktning uppvisas för besiktningsman för efterbesiktning. Därest bilen tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall emellertid vad i para­ grafen är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

I sitt år 1935 avgivna betänkande med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik hade 1932 års trafikutredning i § 39 upptagit vissa föreskrifter örn uthyrningsrörelse. Detta förslag innebar i vissa avseenden en komplettering av den gällande bestämmelsen. Sålunda föreslogs, att läns­ styrelsen skulle över ansökan höra vederbörande polismyndighet samt, örn förhållandena därtill föranledde, lämna vederbörande utövare av yrkes­ mässig trafik i orten tillfälle att yttra sig, att tillstånd skulle beviljas endast under principiellt samma förutsättningar som gällde beträffande trafiktill­ stånd, nämligen att rörelsen funnes behövlig och lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma, samt att bil icke finge i rörelse av före­ varande slag tillhandahållas annan person såsom förare än den, som styrkte sig vara innehavare av körkort.

I propositionen nr 161 till 1936 drs riksdag upptogos i § 39 de av trafik­ utredningen föreslagna stadgandena med ett par mindre, formella jämk­ ningar.

184

Av trafikutredningen infordrade uppgifter angående uthyrningsrörelse.

1936 års trafikutrednings i nu förevarande avseende upprättade förslag, för vars innehåll i det följande närmare redogöres, har föregåtts av en av ut­ redningen i skrivelse den 19 augusti 1938 till Överståthållarämbetet och samt­ liga länsstyrelser gjord anhållan om vissa uppgifter och upplysningar röran­ de yrkesmässig uthyrning av bil. En utförlig redogörelse för innehållet av i anledning därav inkomna svar innehålles i utredningens betänkande sid. 308—317, till vilken här må hänvisas. I detta sammanhang torde allenast böra nämnas följande av svaren inhämtade upplysningar.

Den 1 juli 1938 utgjorde antalet innehavare av tillstånd till uthyrnings­ rörelse med personbil i hela riket 261, vilka för ändamålet disponerade 454 godkända personbilar, samt antalet innehavare av tillstånd till uthyrnings- röx-else med lastbil 17, vilka för rörelsen disponerade 31 lastbilar. I två län, nämligen i Gotlands och Älvsborgs, förekom ingen uthyrningsrörelse med personbil och i ytterligare ett län, nämligen Jämtlands, hade tillstånds- havaren icke någon för rörelsen godkänd bil. Uthyrningsrörelse med last­ bil förekom endast i sju län, varav i ett län tillståndet endast gällde för ut­ hyrning till viss vägstyrelse.

På fråga, huruvida uthyrningsrörelsen föranlett olägenheter av något slag, hade elva länsstyrelser förklarat sig icke hava erfarit några sådana olägen­ heter samt tre länsstyrelser förklarat sig sakna erfarenhet av dylik rörelse och därför icke kunnat besvara frågan. Ätta länsstyrelser hade funnit olä­ genheter, särskilt genom fara för trafiksäkerheten eller förfång för den yr­ kesmässiga trafiken, kunna föranledas av rörelsen.

Beträffande behovet av uthyrningsrörelse hade sex länsstyrelser framhål­ lit, att ett visst behov såväl i fråga om personbilar som lastbilar syntes före­ ligga, och samma uppfattning syntes delas av ytterligare en länsstyrelse. Ytterligare fem länsstyrelser hade funnit visst behov av uthyrningsrörelse förefinnas i fråga örn personbilar men bestritt eller åtminstone ansett ovisst, huruvida behov av uthyrning av lastbilar förelåge. Två länsstyrelser hade uttalat, att de ej alls eller endast i obetydlig mån förmärkt något behov av uthyrning av vare sig personbilar eller lastbilar.

Beträffande frågan, huruvida yrkesmässig uthyrning av personbilar eller lastbilar borde tillåtas eller förbjudas, hade sjutton länsstyrelser ansett ut­ hyrning av personbilar icke böra förbjudas samt tio av dessa länsstyrelser ansett det icke heller böra stadgas förbud mot uthyrning av lastbilar. Fyra länsstyrelser hade ifrågasatt förbud mot uthyrning av såväl person- som lastbilar, därvid likväl en länsstyrelse ansett sig kunna föreslå förbud mot uthyrning av lastbilar endast under förutsättning att förslaget om rätt till överflyttning av bilar från ett trafikområde till ett annat för tillgodoseende av tillfälligt behov bomme att upptagas av trafikutredningen. Fem länssty­ relser hade förmenat, att uthyrning av lastbilar borde förbjudas, samt en länsstyrelse att starka skäl kunde åberopas för förbud mot uthyrningsrö­ relse, åtminstone såvitt anginge personbilar.

Med avseende å rättslig reglering av uthyrningsrörelsen hade de flesta

Kungl. Alaj:ts proposition nr 115.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

185

länsstyrelserna ansett, att behov förelåge av en närmare reglering, än vad gällande bestämmelser innebure, samt att stadgandena i § 39 i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag vore lämpliga att lägga till grund för en lagstift­ ning i ämnet.

Därutöver hade emellertid i vissa fall ifrågasatts ytterligare föreskrifter, varav såsom exempel torde böra nämnas följande.

En länsstyrelse hade ansett uthyrningsrörelse framdeles böra förbehållas utövare av yrkesmässig trafik samt fyra länsstyrelser förordat företrädes­ rätt för innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik. Två länsstyrelser hade uttalat, att, därest företrädesrätt ansåges böra stadgas, sådan rätt bor­ de tillerkännas icke endast innehavare av yrkesmässig trafik utan jämväl dem, som bedreve yrkesmässig utbildning av bilförare. I kontrollsyfte hade Överståthållarämbetet och tretton länsstyrelser förordat bestämmelser bland annat om skyldighet för utövare av uthyrningsrörelse att föra vissa anteck­ ningar över verkställda uthyrningar.

1 mom. Förutsättningar för rätt att bedriva uthyrningsrörelse. Innehållet

av ansökan.

1986 års traflkutrednings förslag.

Utredningen, som ingående dryftat frågan, huruvida uthyrningsrörelse borde helt eller delvis förbjudas, har ansett sig icke kunna förorda förbud mot uthyrning av personbil, enär sådan uthyrning måste anses fylla ett verkligt behov. Utredningen har emellertid funnit denna form av uthyrnings­ rörelse böra underkastas en betydligt strängare reglering än vad för när­ varande är fallet.

Vad därefter angår yrkesmässig uthyrning av lastbil, framhåller utredning­ en, att det av de av länsstyrelserna lämnade uppgifterna framgår, att dylik uthyrning förekommer i tämligen ringa utsträckning. Enligt utredningens uppfattning synes knappast något behov av sådan uthyrning föreligga. Ut­ redningen anser även riktigast, att allmänhetens behov av lastbilstransporter, som icke verkställas med egna vagnar, tillgodoses av den yrkesmässiga trafi­ kens män. Utredningen anser följaktligen, att yrkesmässig uthyrning av last­ bil ej längre bör tillåtas. Även uthyrning av släpfordon anser utredningen böra förbjudas.

Enligt utredningens mening kunna de för yrkesmässig trafik föreslagna bestämmelserna i avsevärd utsträckning tjäna som förebild vid regleringen av den yrkesmässiga uthyrningen av personbil. I utredningens förslag har därför, i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna om den yrkes­ mässiga trafiken, bestämmelser upptagits rörande ansöknings- och remiss­ förfarandet, tillstånds giltighetstid, överlåtelse av tillstånd, rättsförhållandena vid tillståndshavares död och konkurs, återkallelse och indragning av tillstånd samt varning, delgivning och kungörelse av vissa beslut samt skyldighet att föra förteckning över tillståndshavare och godkända bilar. I nu angivna hänseenden innebär trafikutredningens förslag huvudsakligen tillägg till gäl­ lande bestämmelser och förslaget i 1936 års proposition.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ur nationalekonomisk synpunkt kan vär­ det av de utomordentligt restriktiva åtgärderna starkt ifrågasättas, så myc­ ket hellre som paragrafen knappast haft eller torde komma att få den be­ tydelse ur konkurrenssynpunkt som vad trafikutredningen, uppenbarligen påverkad av de yrkesmässiga trafikutövarnas företrädare inom utredningen, synes hava befarat.

Åtskilliga organisationer av trafikutövare anse, att paragrafen bör helt utgå. Den föreslagna kontrollen över uthyrare är meningslös, enär det är den, som hyrt bilen, som behöver kontrolleras. Uthyrningsrörelse bör icke längre ifrågakomma, enär den är olämplig framför allt ur trafiksäkerhets­ synpunkt och till förfång för biltrafikutövarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån: Länsstyrelsen ser helst, att uthyrnings­ rörelse förbjudes, men får med hänsyn till den uppfattning, andra länssty­ relser hava i frågan, i stället föreslå, att personbil utan förare endast får tillhandahållas turist, handelsresande för kringförande av provkollektion och person, som styrker sig hava inlämnat sin bil å verkstad för reparation.

Av längden av den tid, under vilken bilen hyres, torde det vara lätt att bedöma, om något av dessa fall är för handen.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån anser ett visst behov av uthyrningsrö­ relse även för lastbilar föreligga, samt att tillstånd därtill bör kunna med­ delas, då på grund av särskilda omständigheter ett oförtydbart behov av dylik rörelse föreligger.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån ifrågasätter likaledes, om förbud mot uthyrning av lastbil är erforderligt och lämpligt; däremot anser länsstyrelsen det föreslagna förbudet mot uthyrning av släpvagnar vara motiverat.

Tre handelskammare motsätta sig på det bestämdaste, att förbud stad­ gas mot uthyrning av lastbil och släpfordon. De ifrågasätta, örn ett dylikt förbud verkligen är av behovet påkallat, och anse, att i varje fall undan­ tag bör göras för s. k. caravans, d. v. s. till bostad inrättade släpvagnar, som vanligen användas för turiständamål. Även kommerskollegium för­ ordar undantag beträffande nyssnämnda caravans, då användningen av dylika måhända efter hand blir vanligare.

Kungl, automobilklubben har särskilt fäst sig vid, att uthyrningen av släpfordon skulle vara förbjuden. Någon motivering härför har trafikut­ redningen ej anfört, och det förefaller egendomligt, att trafikutredningen ansett sig böra förorda detta förbud. Utvecklingen går med tämligen stor sannolikhet i sådan riktning, att användningen av släpfordon tilltager, men då å andra sidan det kan förutses, att de blott tillkopplas, när ett tillfäl­ ligtvis stegrat transportbehov föreligger, synes det troligt — och i varje fall önskvärt — att firmor uppstå, som hålla släpfordon till uthyrning. Ej heller bör lämnas ur räkningen, att med den nya semesterlagen sannolikt följer en ökad efterfrågan på släpvagnar för campingändamål.

Vad angår förhyrning av lastbilar, framgår ej av betänkandet, huruvida en yrkesutövare, vars lastbil tillfälligtvis gått sönder, må under reparations-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

187

tiden begagna lastbil, som annan yrkesutövare mot avgift och utan förare ställt till hans förfogande, vilken anordning synes vara av stor vikt.

Många skäl tala enligt automobilklubbens mening för att den, som be­ driver uthyrningsrörelse, skall åläggas skyldighet att hava sina bilar för­ säkrade mot den skada, som under färd med sådant fordon kan drabba detta eller dess passagerare.

Motormännens riksförbund förutsätter, att det av utredningen föreslagna förbudet mot uthyrning av lastbil eller släpfordon icke är tillämpligt på den gängse avbetalningshandeln med motorfordon, vilken är baserad på hyreskontrakt. Med hänsyn till näringslivets krav böra möjligheterna att förhyra enbart släpfordon för vissa transporter icke helt borttagas.

Departementschefen.

Den avvikelse från nu gällande bestämmelser, som under detta moment föreslås av trafikutredningen, är huvudsakligen, att uthyrning av lastbil eller släpfordon skulle vara förbjuden. Enligt det föreslagna stadgandets ordalydelse skulle detta förbud — även örn det icke ansåges inbegripa så­ dana försäljningar av automobiler på avbetalning, som ske genom s. k. hy­ reskontrakt — omfatta icke allenast, såsom under punkt 1 är fallet, yrkes­ mässig uthyrning utan även tillfällig, icke yrkesmässig uthyrning av lastbilar eller släpfordon.

Att uthyrning av lastbilar — även örn dylik uthyrning förekommer mindre ofta än uthyrning av personbilar — kan i många fall tillgodose fullt legitima intressen, synes otvivelaktigt. I den av utredningen åberopade statistiska sammanställningen omförmäles exempelvis ett fall, i vilket tillstånd medde­ lats för uthyrning av lastbil till viss vägstyrelse. Icke sällan torde emellertid förhyrning förekomma även för statens räkning; dylik förhyrning förut- sättes exempelvis i 7 § av kungörelsen den 11 februari 1938 (nr 50), med särskilda föreskrifter angående det militära fordonsväsendet m. m. Även för privata företags räkning — exempelvis för mötande av ett tillfälligtvis stegrat trafikbehov -— kan otvivelaktigt behov av förhyrning av lastbil till­ fälligt förekomma.

Med avseende å förhyrning av släpfordon har i ett par av de avgivna ytt­ randena erinrats, att behov därav kan föreligga exempelvis i vissa former av turisttrafik eller vid ett tillfälligt stegrat transportbehov.

Ett förbud, som tillika skulle innebära, att utövare av en hittills legitim rörelse skulle omedelbart vid författningens ikraftträdande nödgas upphöra därmed, synes mig med hänsyn till vad nyss anförts böra ifrågakomma allenast, därest det kunde påvisas, att väsentliga faror eller olägenheter varit förenade med den hittills medgivna rätten till dylik rörelse, och att dessa icke kunde genom erforderliga ordningsföreskrifter avhjälpas.

Såvitt av den förebragta utredningen framgår, synes emellertid dylika mo­ tiv för ett förbud av nu ifrågavarande syfte icke hava förekommit. Jag har därför i denna del icke kunnat ansluta mig till trafikutredningens förslag utan låtit det nu ifrågasatta förbudet utgå ur förslaget.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

2 moill. Behandling av ansökan.

1936 års traflkutrednings förslag: och däröver avgivna yttranden.

Beträffande utredningens förslag, som innebär, att länsstyrelse över an­ sökan skall ej mindre höra vederbörande polismyndighet än även, örn för­ hållandena därtill föranleda, lämna vederbörande utövare av yrkesmässig trafik i orten eller sammanslutning av sådana tillfälle att yttra sig, har av en trafikbilägare förening samt länsstyrelsen i Jönköpings län anmärkts, att in­ hämtande av yttranden bör ske genom kungörelse i tidning i orten.

Departementschefen.

Då, på sätt av trafikutredningen anförts, huvudsakligen samma bestäm­ melser beträffande behandling av ansökan synas böra gälla som i fråga örn behandlingen av ansökan om motsvarande tillstånd till yrkesmässig trafik, anser jag, i överensstämmelse med vad i ovan anförda yttranden hemställts, ut­ redningens förslag böra kompletteras med bestämmelser i nyss angivna syfte.

3 mom. Tillstånds meddelande, återkallande eller indragning m. m.

1936 års traflkutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör i överensstämmelse med vad i 1936 års proposition föreslagits behovsprövning föreskrivas, särskilt som redan för närvarande vissa tillståndsmyndigheter meddelat tillstånd endast därest ett behov av uthyrningsrörelse ansetts förefinnas.

Trafikutredningen har ansett övervägande skäl tala för att utövare av yr­ kesmässig trafik för personbefordran eller sammanslutning av sådana skola, därest förhållandena icke till annat föranleda, erhålla företrädesrätt till till­ stånd att bedriva uthyrningsrörelse. Däremot har utredningen icke ansett sig böra förorda någon dylik prioritetsrätt för innehavare av körskola, vil­ ket från vissa håll ifrågasatts.

Tillstånd kan enligt utredningens förslag, när anledning därtill förekom­ mer, av länsstyrelse återkallas eller för viss tid indragas. Eventuellt skulle ock i stället för sådan åtgärd varning kunna meddelas.

Över förslaget avgivna yttranden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det mindre välbetänkt att reservera tillstånd till uthyrningsrörelse för den yrkesmässiga persontrafiken. Skall företräde förekomma, bör sådant givas åt körskolorna, vilkas bilar äro i ett mera trafiksäkert skick än andra motorfordon.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det kunna starkt ifrågasättas, örn tidsbegränsad indragning kan anses tillräckligt motiverad, helst som enligt förslaget varning skall kunna meddelas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån framhåller, att beslut om tillstånd, varom nu är fråga, bör delgivas även vederbörande besiktningsman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

189

Depnrtem entsclief en.

I likhet med trafikutredningen finner jag lämpligt, att meddelandet av tillstånd, varom nu är fråga, sker på grundval av behovsprincipen.

Att i författningen fastslå en så starkt understruken företrädesrätt för trafikutövare eller sammanslutning av sådana, som vad i trafikutredningens förslag är fallet, synes mig vanskligt. Såsom redan i till trafikutredningen avgivna yttranden och även sedermera i ett därefter avgivet utlåtande fram­ hållits, kan nämligen ifrågasättas, huruvida icke exempelvis innehavare av körskolor borde med åtminstone samma rätt som biltrafikutövare kunna ifrågakomma till erhållande av tillstånd, varom nu är fråga, över huvud bör emellertid enligt min mening myndighetens prövningsrätt icke i före­ varande avseende bindas genom restriktiva bestämmelser. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen i detta avseende har jag därför ansett böra utgå ur förslaget.

4 morn. Godkännande av automobil i uthyrningsrörelse samt anbringande

av skylt eller märke därå.

I överensstämmelse med vad under 25 § 3 mom. anförts angående under­ rättelse till vederbörande besiktningsman om beslut beträffande godkännande av bil i yrkesmässig trafik för personbefordran finner jag lämpligt, att före­ skrift även i detta sammanhang meddelas örn skyldighet att delgiva denne beslut avseende godkännande av bil för användning i uthyrningsrörelse. Förslaget har i detta avseende kompletterats.

I det av utredningen under 4 mom. framlagda förslaget i övrigt, mot vilket i avgivna yttranden erinringar icke gjorts, hava vidtagits allenast mindre justeringar, avsedda att bringa innehållet därav i överensstämmelse med tidigare förordade jämkningar i utredningens förslag.

Under 5 mom. har i utredningens förslag upptagits bestämmelse, att i automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, skall finnas anbragt skylt eller märke, angivande automobilens karaktär av uthyrningsbil, ävensom anslag örn det högsta antal personer eller den största last, som må i uthyrnings­ rörelse befordras med fordonet.

Denna bestämmelse, för vilken enligt min mening tillräckliga skäl icke blivit anförda, har fått utgå ur förslaget.

5 inom. Besiktning av automobil i uthyrningsrörelse. ’

Traflkutredningeiis förslag.

I överensstämmelse med gällande bestämmelser och förslaget i 1936 års proposition anser utredningen böra stadgas, att efterbesiktning skall äga rum varje halvår. Från olika båll har ifrågasatts, att perioden för efterbesikt- ningen skulle bestämmas till en kortare tidrymd, men utredningen har icke funnit tillräckliga skäl för avvikelse från vad som redan gäller i detta hän­ seende. Ej heller i övrigt bar utredningen ansett sig böra förorda några sär­

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

skilda föreskrifter om beskaffenheten av eller tillsyn över fordon, som an­ vändas i uthyrningsrörelse.

Under förevarande moment har utredningen även upptagit bestämmelse, att, där bil varom nu är fråga, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall vad i detta moment är stadgat örn efterbesiktning icke gälla.

Över förslaget avgivna yttranden.

Beträffande sist omförmälda bestämmelse yrkas av väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, statspolisen, länsstyrelserna i Kristianstads och Värmlands lån ävensom av åtskilliga besiktningsmän, att densamma måtte utgå, då näm­ ligen den skulle medföra, att bil, som användes i uthyrningsrörelse och så­ ledes skall efterbesiktigas två gånger om året, skulle befrias från halva an­ talet av dessa efterbesiktningar, därest den skulle bliva godkänd även i yrkes­ mässig trafik.

Departementschefen.

Med hänsyn till innehållet av ovan omförmälda yttranden och då dessutom för varje fall lastbil torde — ehuru eljest icke underkastad efterbesiktning — böra efterbesiktigas, örn den användes i uthyrningsrörelse, har jag funnit tredje stycket i utredningens förslag under förevarande moment böra utgå.

6 mom. Rätt till förande av förhyrd bil.

Traflkutredningens förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör förhyrd bil icke få föras av någon, som ej uppnått 21 års ålder, och bil bör därför i uthyrningsrörelse icke få till­ handahållas annan än den, som visar sig hava uppnått nämnda ålder. Tra­ fikutredningen har emellertid icke funnit lämpligt att uppställa några särskil­ da krav på dokumenterad körskicklighet utöver innehavet av körkort.

Utredningen har erfarit, att i åtskilliga fall för förandet av förhyrd bil an­ ställts särskild person mot ersättning. Enligt utredningens mening bör ett sådant förfarande förhindras, då i dylikt fall en ren konkurrens med den yr­ kesmässiga trafiken oftast kommer till stånd. Utredningen har därför i före­ varande paragraf upptagit stadgandet, att förhyrd bil icke må föras av någon särskilt för detta ändamål mot ersättning anlitad person. Med hänsyn till trafiksäkerheten har emellertid detta förbud uppmjukats att icke avse s. k. billotsning i städer och tätare bebyggda samhällen.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån: Mera effektivt än stadgad minimiålder vore, att uthyrningsbil försåges med sådan särskild anordning, att den icke kunde bringas att överstiga en viss maximihastighet, t. ex. 60 km. i timmen.

En dylik fartbegränsning, som redan nu med synnerligen gott resultat tilläm­ pas inom ett av bilbesiktningsdistrikten i länet, skulle bland annat hava den

fördelen med sig, att mindre önskvärda bilförare då icke skulle finna något nöje i att begagna sig av uthyrningsbilar.

Kungl, automobilklubben: Länsstyrelse bör i trängande fall få dispensera från 21 års gränsen.

Fyra handelskammare avstyrka bestämmelsen att uthyrningsbil, med visst undantag icke skulle få föras av någon särskilt för detta ändamål mot ersätt­ ning anlitad person, då stadgandet anses bland annat komma att omöjlig­ göra åtskilliga turistresor, särskilt av utländska turister. Kommerskollegium anser däremot nämnda stadgande vara nödvändigt för att förhindra kring­ gående av lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att förbud bör stadgas mot uthyrande av bil till person, som är påverkad av spritdrycker eller som eljest, exempel­ vis genom sjukdom, uppenbarligen är olämplig som bilförare. Samma me­ ning framföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Departementschefen.

Vad till en början angår det ifrågasatta förbudet mot uthyrande av bil till person, som är påverkad av spritdrycker eller eljest olämplig som bilförare, må erinras, att det givetvis ligger i biluthyrarens eget intresse att övervaka, att bilen icke anförtros person, som kan antagas komma att förorsaka skada därå eller behandla den ovarsamt. Ett dylikt förbud skulle bliva svårt att tillämpa, då ju nämligen — bortsett från extrema fall, i vilka innehavaren av rörelsen överhuvud icke torde reflektera på uthyrning — bedömning av frå­ gan, huruvida en person är påverkad av starka drycker eller eljest olämplig att föra bil, förutsätter möjlighet till förhör i form av ingående frågor eller företagande av vissa prov, som det ur praktisk synpunkt skulle vara omöj­ ligt för rörelsens innehavare att ifrågasätta. På grund härav och då inne­ havare av uthyrningsrörelse riskerar att få det honom meddelade tillståndet indraget, om han under angivna förhållanden uthyr bilen, har jag icke fun­ nit skäl att till förslaget foga sådant förbud, som av sistnämnda båda läns­ styrelser ifrågasatts.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om vidtagande av sådan anord­ ning å bilen, att densamma icke kan bringas att överstiga en viss maximihas­ tighet, finner jag icke tillräckliga skäl förebragta för att i detta sammanhang meddela bestämmelser i sådant syfte.

I enlighet med vad nu anförts har jag i sak icke funnit skäl till ändring av utredningens förslag under nu förevarande moment, som emellertid re­ daktionellt bearbetats.

7 inom. Skyldighet att i uthyrningsrörelse föra vissa anteckningar.

Av trafikutredningen har föreslagits skyldighet för tillståndshavare att föra anteckningar över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i enlighet med de bestämmelser, som biltrafiknämnden eller den länsstyrelse, som utfärdat tillståndet må finna skäl meddela m. m. ävensom att hålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

191

dylika anteckningar tillgängliga för granskning av nämnda myndigheter när

helst så påfordras.

Mot detta förslag har av statspolisintendenten erinrats, att det givetvis kail

vara av vikt, att polismyndighet snabbast möjligt av förda anteckningar kan

inhämta t. ex. vem som vid visst tillfälle använt dylikt fordon, varför nämnda

anteckningar vid anfordran böra hållas tillgängliga jämväl för polismyndighet.

Departementschefen.

I utredningens förslag förutsättes, att såväl biltrafiknämnden som vederbö­

rande länsstyrelse skulle kunna meddela bestämmelser angående skyldighet

för rörelsens utövare att föra anteckningar, utan att förhållandet mellan dessa

myndigheters inbördes befogenhet i övrigt klarlagts. På grund härav finner

jag lämpligare att stadgandet ändras på sådant sätt, att befogenhet i föreva­

rande avseende tillkommer allenast länsstyrelse, på vilken ju i övrigt tillstånds-

givning och uppsikt över uthyrningsrörelse ankommer. I den mån biltrafik­

nämnden finner erforderligt att erhålla statistiska uppgifter rörande rörelse

av nu ifrågavarande slag, torde nämnden kunna införskaffa sådana genom

hänvändelse till länsstyrelserna eller eventuellt till Kungl. Majit.

En mindre jämkning har tillika vidtagits i andra stycket i enlighet med

statspolisintendentens förslag.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Om förmedling av godstransporter.

33 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 321—329.)

Frågan om den yrkesmässiga förmedlingen av godstransporter med auto­

mobil, som i gällande lagstiftning lämnats helt oreglerad, var föremål för

stor uppmärksamhet hos 1932 års trafikutredning. Det av nämnda utred­

ning förordade stadgandet upptogs i allt väsentligt i § 40 i 1936 års propo­

sition. Här föreslogs, att yrkesmässig rörelse för förmedling av godstranspor­

ter skulle med vissa undantag få drivas endast efter särskilt tillstånd av

länsstyrelse eller vägtrafikmyndighet. Beträffande anordnandet av regelbund­

na transporter föreslogos vissa särskilda föreskrifter.

1936 års trafikutrednings förslag.

Även enligt 1936 års trafikutrednings mening kan viss reglering av trans­

portförmedlingen icke undvaras. Genom att anlita ett större antal trafik-

utövare kan ett beställningskontor i verkligheten organisera en regel­

bunden trafik mellan två platser, ehuru ingen av trafikutövarna i sin verk­

samhet når upp till den grad av regelbundenhet, som kräves för att linje­

trafik skall anses föreligga. Beställningskontoret kan sålunda genom att för­

dela körningarna på ett större eller mindre antal trafikutövare i viss mån

disponera över linjetrafikbegreppet. Då organiserandet av beställningskon-

Kungl. Majlis proposition nr 115.

193

tor bedrives i rask takt och transporterna i ökad utsträckning komma att

förmedlas över dessa kontor, anser utredningen det kunna befaras, att, där­

est transportförmedlingen icke i erforderlig utsträckning koncessioneras, den

regelbundna trafiken mellan olika platser kommer att i ej obetydlig omfatt­

ning undandragas den särskilda kontroll, man velat vinna genom föreskrif­

terna om linjetrafiken. Med hänsyn härtill har trafikutredningen funnit

övervägande skäl tala för att transportförmedling, som resulterar i regel­

bundna transporter mellan olika platser, närmare regleras i lagstiftningen.

I fråga om annan transportförmedling har trafikutredningen icke funnit

tillräckliga skäl föreligga för lagstiftning härom. Det allmännas intresse att

öva kontroll gör sig här enligt utredningens mening icke med samma styrka

gällande.

Då trafikutredningen sålunda i princip vill koncessionera förmedling av

regelbundna godstransporter, har utredningen i överensstämmelse med 1936

års proposition ansett sig böra undantaga transportförmedling, som utövare

av yrkesmässig trafik bedriver allenast i den utsträckning, som erfordras för

trafik med bilar, som han erhållit tillstånd att använda i sin trafik. I detta

fall ingår ju förmedlingen som ett normalt led i utövandet av den yrkesmäs­

siga trafiken.

I 1936 års proposition undantogos från koncessionsplikt jämväl uppsam­

lingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer samt transportförmedling,

vilken drives allenast såsom underordnad del av handels- eller därmed jäm­

förlig rörelse. Dessa undantag har 1936 års trafikutredning icke upptagit i

sitt förslag. Dessa slag av förmedlingsverksamhet anser utredningen i bety­

dande utsträckning ändock falla utanför en reglering, som endast avser för­

medling av regelbundna transporter. I den mån nämnda former av för­

medling resultera i dylika regelbundna transporter, anser utredningen skäl

icke föreligga att göra avsteg från den allmänna principen. I den utsträck­

ning dessa förmedlingsformer kunna anses berättigade, torde tillstånd icke

komma att vägras, varvid tillståndet, därest förhållandena därtill föranleda,

kan begränsas i erforderlig omfattning.

I fråga om den transportförmedling, som sålunda anses böra närmare

regleras i lagstiftningen, föreslår utredningen samma krav på regelbunden­

het som ifråga om linjetrafik för godsbefordran, nämligen att transport van­

ligen äger rum minst två gånger i varje kalendervecka. Enligt 1936 års pro­

position skulle beträffande förmedling transport anses regelbunden, därest

den vanligen ägde rum en gång för kalendervecka eller oftare.

Enligt trafikutredningens uppfattning bör beslutanderätten i tillståndsfrå­

gor av förevarande slag förlägges till statens biltrafiknämnd.

Tillstånd bör enligt utredningens mening lämnas endast örn rörelsen är

behövlig och i övrigt lämplig. Därest förhållandena icke till annat föranleda,

bör enligt utredningens förslag tillstånd lämnas sammanslutningar av gods-

tralikutövare. Skälig hänsyn bör emellertid, framhåller utredningen, tagas

till de vid förordningens ikraftträdande redan bestående transportförmed-

lingsföretagen.

Hillring lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr lid.

13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Beträffande sådan transportförmedling, varom här är fråga, anser utred­

ningen bestämmelserna om linjetrafik för godsbefordran i tillämpliga delar

böra gälla.

Innehavare av tillstånd till transportförmedling bör enligt utredningens

förslag vara pliktig att föra driftstatistik i enlighet med de föreskrifter, som

biltrafiknämnden kan finna lämpligt meddela.

I 1936 års proposition hade i mom. 6 stadgats, att gods finge i transport­

förmedling för befordran utlämnas endast till bil, som godkänts för yrkes­

mässig trafik. Enligt trafikutredningens mening kan en dylik bestämmelse

undvaras. I tillståndsbeviset bör lämpligen utsägas, att gods får utlämnas

endast till bil i yrkesmässig trafik. Utredningen anser det finnas anledning

antaga, att innehavare av tillstånd till transportförmedling skall finna med

sitt intresse förenligt att lojalt ställa sig till efterrättelse meddelade föreskrif­

ter. Utredningen föreslår slutligen bestämmelser, enligt vilka tillstånd till

transportförmedling kan återkallas eller indragas på viss tid, då förhållan­

dena därtill föranleda, eller varning i stället meddelas.

Yttranden över trailkutredningens förslag.

Trafikutredningens förslag om koncessionering av transportförmedling

för regelbunden trafik har i flertalet däröver avgivna yttranden icke fram­

kallat principiella invändningar. Nedan angivna myndigheter och institu­

tioner ifrågasätta dock lämpligheten av ett koncessionsförfarande.

Tre handelskammare, till vilka kommerskollegium ansluter sig, anse det

i hög grad tveksamt, om en reglering av transportförmedlingsverksamhelen,

såsom trafikutredningen föreslagit, verkligen kan vara nödvändig.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar sig sakna erfarenhet, huruvida

förmedling av godstransporter nått en sådan utveckling, att en rättslig regle­

ring med koncessionstvång kan anses nödvändig; för varje fall känner sig

länsstyrelsen icke övertygad därom.

Beträffande sättet för tillstånds meddelande framhåller länsstyrelsen i

Örebro län, att tillstånd torde lika väl kunna meddelas av länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att från tillämpningen av be­

stämmelserna örn koncessionsförfarande undantagas ej blott transporter

uteslutande inom stad utan även transporter, som äga rum inom ett och

samma län eller trafikområde, eller att, därest tillstånd anses erforderligt

även för förmedling av dylika begränsade transporter, vederbörande läns­

styrelse skall utgöra tillståndsmyndighet.

Den, under mom. 3 föreslagna bestämmelsen att tillstånd skall lämnas

sammanslutning av utövare av yrkesmässig trafik för godsbefordran, därest

förhållandena icke till annat föranleda, avstyrkes av ovannämnda handels­

kammare, kommerskollegium, kooperativa förbundet, länsstyrelsen i Skara­

borgs län, industriförbundet och kungl, automobilklubben.

I avseende härå framhålles, bland annat, att det bör förebyggas, att ge­

nom tillämpning av ett dylikt stadgande transportmonopol skulle uppkom­

ma för vissa grenar av linjetrafik. I varje fall bör i författningen givas

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

195

uttryck även åt den tanken, att vid prövning av föreliggande ansökningar

hänsyn skall tagas till sökandens förutsättningar att kunna ordna sina

transporter enligt rationella grunder.

Ett företag för bedrivande av fjärrtrafik framhåller, att det endast är

rätt och billigt, att de godsförmedlingsföretag, som under det senaste år­

tiondet med uppoffring av kapital och arbete banat väg för organiserandet

av den långväga godsbiltrafiken, beredas företrädesrätt framför tilltänkta

nya företag, vilka i så fall komme att etableras i konkurrens med de redan

bestående. Skötseln av godsförmedlingsverksamheten tarvar sådan ingå­

ende kännedom örn den rent affärsmässiga sidan av samlastningsverksam-

heten, vilken utövarna av själva transportarbetet som regel knappast kunna

förutsättas äga.

Å andra sidan framhålla åtskilliga organisationer av trafikbilägare, att de

biträda förslaget om koncessionering av transportförmedlingsverksamheten

endast under den bestämda förutsättningen, att trafikbilägarnas egna orga­

nisationer vid prövning av ansökningar om dylika koncessioner erhålla den

berättigade ställning, som trafikutredningen i motiven tydligt avsett.

I övrigt föreslås beträffande detaljer vissa ändringar.

Departementschefen.

Omfattningen av de godstransporter med automobil, som ombesörjas ge­

nom olika anstalter för transportförmedling, är numera betydande. Enligt

i trafikutredningens betänkande (sid. 326) anförda uppgifter disponerade

exempelvis två dylika företag ett sextiotal godsuppsamlingscentraler, spridda

över större delen av landet, till vilka omkring 600 vagnar voro anslutna, och

den genom dem förmedlade totala godsomsättningen uppgick under år 1937

till 230,000 ton, motsvarande ett transportarbete av cirka 50 miljoner tonkm,

varav huvuddelen å distanser över 100 km.

Till övervägande del grundas denna trafik icke på tillstånd för de före­

tag, som i realiteten ombesörja densamma, utan på trafiktillstånd för de

enskilda automobilägarna, vilka — med anlitande av den vidsträckta rätt

att ombesörja transporter, som tillkommer dem enligt § 25 i 1930 års motor­

fordonsförordning och som i princip lämnas orubbad enligt 22 § i nu före­

liggande förslag — på de olika godsuppsamlingsställena hämta gods för

befordran till annan ort i riket, i flertalet fall belägen på avstånd, som an­

setts innebära fjärrtrafik.

1 själva verket har härigenom utanför det eljest erforderliga koncessions-

förfarandet uppvuxit en trafikform, som i samhällsekonomisk betydelse

vida överträffar mångå av de former av yrkesmässig trafik, för vilkas be­

drivande särskilt tillstånd erfordras.

Otvivelaktigt har i flera avseenden denna form av trafik medfört fördelar.

Onödiga hinder synas mig därför icke böra läggas i vägen för en fortsatt ut­

veckling av denna rörelse under sunda former.

Däremot synes det mig med fullt fog kunna krävas, att yrkesmässig tra-

iik även i denna form i allt väsentligt — med de modifikationer, som be­

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tingas av rörelsens egenart — underkastas samma villkor som andra for­ mel av rörelsen. Likaväl för denna som för andra former av yrkesmässig trafik synes därför rätten till dess bedrivande böra kräva offentlig myn­ dighets tillstånd. Att fortfarande liksom hittills lämna denna del av rörel­ sen utanför regleringen i övrigt synes med den tillväxande betydelsen av denna rörelseform möta allt större betänkligheter, särskilt som detta skulle medföra, att effekten av övriga åtgärder för den yrkesmässiga trafikens reglering skulle försvagas eller äventyras.

Ett koncessionsförfai"ande av i huvudsak den innebörd, som i detta sam­ manhang föreslagits, har ej heller i och för sig mött motstånd från nu be­ stående företag; dessas intresse är huvudsakligen, att den ifrågasatta regle­ ringen icke berövar dem frukten av det arbete och de kostnader, de hittills nedlagt å organiserandet av denna fonn av trafik, och icke innebär hinder för fortsatt bedrivande av densamma.

Beträffande sättet för regleringens genomförande är jag ense med trafik­ utredningen därom att meddelandet av tillstånd till bedrivande av sådan rörelse, varom här är fråga, bör med hänsyn till rörelsens betydelse och till att lokala transporter i princip icke äro underkastade koncessionsför- farandet ankomma på biltrafiknämnden.

Skyldighet att söka tillstånd skulle enligt trafikutredningens förslag be­ gränsas till det fall, att regelbundna transporter skola anordnas genom rö­ relsen. Med regelbundenhet förstås härvid, såsom framgår av motiven och en jämförelse med mom. 2 i utredningens förslag, icke ett visst antal från transportförmedlingen utgående eller dit ankommande transporter över­ huvud utan ett visst antal transporter mellan bestämda orter. Denna princip synes dock icke vara i författningstexten mom. 1 tillräckligt tydligt uttryckt. Regelbunden transport skall nämligen enligt detsamma anses föreligga, när körning vanligen äger rum minst två gånger varje kalendervecka. Att fråga därvid är örn körning mellan vissa bestämda platser finnes däremot icke angivet i författningstexten. Förslaget synes mig böra i detta avseende för­ tydligas och har även i övrigt i viss mån redaktionellt bearbetats.

Från skyldighet att söka tillstånd skulle enligt utredningens förslag undan­ tagas godstransporter uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden an­ norledes förordnat, varjämte biltrafiknämnden i fråga örn godsbefordran uteslutande inom visst annat område än stad eller viss vägsträcka skulle kunna förordna örn undantag eller modifikationer.

Från skyldighet att söka tillstånd skulle därjämte enligt utredningens för­ slag undantagas transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast i den utsträckning, som erfordras för trafik med bilar, som han erhållit tillstånd att använda i sin trafik.

Trafikutredningens förslag i dessa delar har ej föranlett erinran från min sida.

Utredningen har icke funnit skäl att upptaga ytterligare två undantag, som angivits i 1936 års proposition, nämligen anordnande av uppsamlings­ platser vid hamnar eller järnvägsstationer samt transportförmedling, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

197

drives allenast såsom underordnad del av handels- eller därmed jämförlig

rörelse. Utredningen utgår därvid från att, om tillstånd skulle anses er­

forderligt på grund av att genom rörelsen regelbundna transporter skulle

komma att anordnas, tillstånd icke torde komma att vägras.

För egen del finner jag intet offentligt intresse påkalla, att skyldighet att

söka tillstånd till sistnämnda båda slag av rörelse skulle föreskrivas. Vad

till en början anordnandet av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägs­

stationer angår, skulle det, om dessa ej undantoges från koncessionsplikt,

sannolikt bliva nödvändigt att söka tillstånd för praktiskt taget alla sådana,

då nämligen en hamn eller järnvägsstation i regel utgör inlastnings- eller

avlastningsplats för omkringliggande orter, bland vilka städse torde finnas

åtminstone någon, till vilken transporter anordnas två gånger i veckan

eller oftare. Skyldighet att i dylikt fall söka tillstånd skulle därför onödigt­

vis framkalla något tusental ansökningar, vilka av praktiska skäl icke kunde

föranleda något annat beslut än bifall.

I huvudsak detsamma gäller om det andra i 1936 års proposition före­

slagna undantaget, nämligen transportförmedling, som bedrives allenast så­

som underordnad del av handels- eller därmed jämförlig rörelse. Fråga är

därvid huvudsakligen om sådana fall som då exempelvis allmänheten vant

sig vid att till en handelsbod på landet inlämna gods för befordran med

automobil, som plägar anlöpa densamma bland annat för att medtaga dylikt

gods, som väntar på befordran. Även denna form av rörelse synes vara

av alltför ringa betydelse ur allmän transporthushållningssynpunkt för att

särskilt tillstånd skulle anses erforderligt för dess bedrivande.

Vad angår förutsättningarna för tillstånds meddelande är jag med trafik­

utredningen ense om, att även i detta fall behovsprincipen bör vara avgö­

rande samt att tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Om

dessa förutsättningar för tillstånds erhållande tydligt fastställas i författ­

ningen, torde i flertalet fall sammanslutningar av trafikutövare befinnas

kvalificerade till tillstånds erhållande framför andra eventuella sökande.

Däremot finner jag tveksamt, huruvida genom författningen bör fastslås,

att dylikt tillstånd skall lämnas allenast dylik sammanslutning, därest för­

hållandena icke till annat föranleda. Angeläget är här liksom eljest att mot­

verka monopolartade tendenser. Särskilt då fråga är om företag i större

skala, måste även hänsyn tagas till alltför många faktorer för att allenast

en av dem skulle kunna tillerkännas utslagsgivande betydelse.

På grund härav har jag ansett den av trafikutredningen föreslagna före­

trädesrätten böra utgå ur författningsförslaget.

I likhet med trafikutredningen förutsätter jag, att vid tillstånds med­

delande skälig hänsyn tages till vid förordningens ikraftträdande redan be­

stående transportförmedlingsföretag.

Utredningens förslag har i övrigt föranlett endast mindre väsentliga änd­

ringar, för vilkas innehåll icke torde behöva närmare redogöras.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

34—40 §§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 330—345.)

Under 34—40 §§ i trafikutredningens förslag upptagas bestämmelser i av­

seende å förordningens efterlevnad. I vad avser grunderna för innehållet av

34—38 §§, som reglera ansvarsfrågor, hänvisas till betänkandet.

De under sistnämnda paragrafer föreslagna bestämmelserna hava endast

föranlett ett par yttranden, vilka avse frågan örn straffsatserna.

Departementschef en.

Utredningens förslag under 34—38 §§ har i sak icke givit anledning till

annan erinran från min sida, än att jag ansett föreskrift örn att fängelse må

under synnerligen försvårande omständigheter ifrågakomma såsom straff­

påföljd för i 34 § 1 mom. angivna förseelser böra utgå ur förslaget.

Skyldighet för biltrafiknämnden, länsstyrelse oell polismyndighet att göra

vissa framställningar m. m.

39 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 346—347.)

Enligt § 23 i 1936 års proposition skulle vägtrafikmyndigheten äga att på

framställning av vederbörande eller därest skäl därtill eljest funnes hos till-

ståndsgivande myndighet påkalla beslut örn återkallelse eller indragning på

viss tid av trafiktillstånd ävensom under Kungl. Maj:ts prövning draga

beslut, som i anledning därav meddelades.

I § 47 i samma proposition stadgades, att om polismyndighet eller väg­

trafikmyndighet eller dess ombud funne anledning förekomma till återkal­

lelse av trafikkort eller tillstånd, varom förmäldes i förordningen, vederbö­

rande skulle därom göra framställning hos den myndighet, som hade att

meddela sådan återkallelse. Denna bestämmelse har — såvitt angår polis­

myndighet — motsvarighet i 52 § i 1930 års motorfordonsförordning (jäm­

för 36 § i 1936 års motorfordonsförordning).

1936 års trafikutredning anser dessa bestämmelser lämpligen kunna

sammanslås till ett stadgande, vilket upptagits i förevarande paragraf. En­

ligt trafikutredningens uppfattning bör biltrafiknämnden tillerkännas rätt

att, under iakttagande av stadgad besvärstid, draga länsstyrelsernas beslut

enligt förordningen över huvud taget under Kungl. Maj:ts prövning.

Bestämmelse i detta syfte har upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

Yttranden över tratt k utredningens förslag.

Mot sistnämnda bestämmelse hava erinringar framställts av länsstyrel­

serna i Uppsala, Södermanlands, Värmlands, Älvsborgs och Örebro län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

199

I huvudsak anföres därvid, att dea sålunda föreslagna befogenheten för

biltrafiknämnden icke kan anses erforderlig med hänsyn till parternas möj­

lighet att i vanlig ordning överklaga länsstyrelses beslut. De enskilda in­

tressenterna hava ingalunda visat sig sakna förmåga att tillvarataga sina in­

tressen genom besvär. Den föreslagna besvärsproceduren torde framkalla

en för såväl biltrafiknämnden som länsstyrelserna betungande skriftväxling

utan i någon mån motsvarande praktisk nytta. Skulle biltrafiknämnden

tillerkännas dylik befogenhet, vore följdriktigt, att länsstyrelserna anvisades

att vid behov draga biltrafiknämndens beslut under Kungl. Maj:ts prövning.

Departementschefen.

Enligt föreliggande förslag till förordning skulle det ankomma på biltra­

fiknämnden, bland annat, att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den

yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling av densamma.

För att biltrafiknämnden skall kunna fylla en dylik uppgift torde det

vara nödvändigt, att den icke tilldelas allenast en roll av passiv iakttagare

av polismyndigheters och länsstyrelsers åtgärder med avseende å den yrkes­

mässiga trafiken, utan att den är befogad att aktivt ingripa för att åstad­

komma rättelse i missförhållanden eller för att taga initiativ till eller på­

skynda utvecklingen av åtgärder i positiv riktning. Nämnden bör sålunda

äga befogenhet att till polismyndigheter eller länsstyrelser göra framställ­

ningar i nyss angivna syfte och i sista hand att — på sätt av utredningen

föreslagits — under vederbörande besvärsinstans’ prövning draga befogen­

heten av beslut, som av länsstyrelse (eller polismyndighet) meddelats enligt

förevarande förordning.

Mot utredningens förslag i denna del har invänts, att den ifrågasatta befo­

genheten skulle vara överflödig, enär vederbörande part själv skulle kunna

genom besvär tillvarataga sina intressen. Emellertid är tydligen den befo­

genhet, varom här är fråga, icke avsedd att användas i någon enskild parts

intresse utan för att — måhända i strid mot parts egen önskan — genom

hänvändelse till vederbörande myndighet söka åstadkomma sådana åtgärder,

som enligt biltrafiknämndens mening kunde leda till en mera ändamålsenlig

organisation av den yrkesmässiga trafiken, men som vederbörande länsstyrelse

eller polismyndighet icke funnit skäl vidtaga. En dylik befogenhet saknar

icke motsvarighet i svensk rätt, då nämligen jämlikt § 13 kungörelsen den 26

juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg länsstyrelse äger hos

järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påkalla beslut örn

säkerhetsanordningars vidtagande m. m. ävensom att till Kungl. Maj:ts pröv­

ning hänskjuta av vederbörande styrelse meddelat beslut i ärende, som avses

i kungörelsen. Sistnämnda befogenhet, som av länsstyrelserna tagits i an­

språk i icke obetydlig omfattning, har därvid visat sig vara av positivt värde.

På grund härav och då en väsentlig förutsättning för att inrättandet av

biltrafiknämnden skall medföra avsedd verkan torde vara, alt nämnden

tillerkännes den befogenhet, varom nu är fråga, har jag icke funnit de i

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

förevarande avseende gjorda erinringarna böra i sak föranleda ändring av

trafikutredningens förslag. Då emellertid polismyndighet i stad med av­

seende å beställningstrafik för personbefordran tillerkänts i stort sett sam­

ma befogenheter som länsstyrelse, torde utredningens förslag böra kom­

pletteras med bestämmelse innebärande befogenhet för biltrafiknämnden

att draga jämväl beslut av dylik polismyndighet under vederbörande be-

svärsinstans’ prövning.

I första stycket har i övrigt vidtagits en mindre, redaktionell ändring.

Särskilda föreskrifter.

Definitioner.

41 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 347.)

Första stycket av förevarande paragraf, enligt vilket vad i förordningen

stadgas om automobil i tillämpliga delar skall gälla — förutom motorcykel,

vilket nu är fallet — jämväl traktortåg, har överflyttats till § 1 andra

stycket.

Beträffande frågan örn lämpligheten av att i detta sammanhang in­

ordna jämväl transporter, utförda med traktortåg, under bestämmelserna

örn yrkesmässig trafik med automobil har 1939 års traktorsutredning anfört,

att utredningen icke funnit anledning motsätta sig den föreslagna utvidg­

ningen av begreppet yrkesmässig trafik, såvitt därigenom transporter med

traktortåg likställts med transporter utförda genom automobil. Om näm­

ligen överhuvud körning äger rum i sådan omfattning eller under sådana

omständigheter i övrigt, att den, utförd med automobil, skulle hava blivit

att anse såsom yrkesmässig trafik, synes enligt traktorsutredningens mening

någon skillnad i trafikens karaktär av yrkesmässig icke böra föranledas

av den omständigheten, att densamma utföres med anlitande av traktortåg

i stället för automobil.

Förbud för vissa befattningshavare att driva viss verksamhet m. m.

43 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 348—349.)

I § 51 i 1936 års proposition behandlades spörsmålet örn förbud för be­

fattningshavare, på vilka prövning av vissa frågor enligt förordningen an­

kommer, att driva viss verksamhet eller ombesörja vissa uppdrag. Bestäm­

melserna härom hade med något jämkad avfattning upptagits från 1932 års

trafikutrednings författningsförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

201

1936 års trniikutrednings förslag.

Det i nämnda proposition föreslagna stadgandet har i trafikutredningens förslag på det sätt kompletterats, att ämbets- eller tjänsteman, som avses med stadgandet, ej må utöva yrkesmässig trafik eller rörelse, som i §§ 32 och 33 sägs, eller driva handel med smörjmedel eller vara kommissionär eller agent för annan, som utövar sådan trafik eller rörelse.

Trafikutredningen har övervägt, huruvida det ej vore lämpligt att före­ skriva, att sådan ämbets- och tjänsteman, som avses i stadgandet, ej får vara styrelseledamot i järnvägsbolag eller sjöfartsföretag. Utredningen har emellertid ansett sig icke böra föreslå något stadgande härom men erinrar i anslutning till vad 1937 års konstitutionsutskott i sitt memorial nr 11 i detta ämne anfört, att det måste anses som ett allmänt intresse, att ämbets- och tjänstemän hos de tillståndsgivande myndigheterna, domare-, åklagare- och polismyndigheter icke driva någon verksamhet eller innehava någon funktion, som kan äventyra deras objektivitet i tjänsteutövningen.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Vissa restriktiva bestämmelser på detta om­ råde äro fullt befogade. Biförtjänster, som kunna leda till konflikt med ämbetsmannens opartiskhet, böra undvikas. Men det är ett för långt drivet intrång i privatlivet att exempelvis kategoriskt förbjuda en tjänsteman sty­ relseledamotskap i ett bilföretag, som grundar sig på en ärvd andel i detta.

Man drar sig för att förbjuda vederbörande att vara ekonomiskt intresserad i ett sådant företag och man lär icke kunna förhindra partiskhet på grund av eventuella personliga förbindelser. Då är det långt bättre att låta in- tressentskapet öppet framträda med ty åtföljande jävighet vid vissa besluts fattande eller föredragande. Undantag från paragrafen bör därför kunna medgivas genom tillstånd av länsstyrelsen eller Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Förbudet bör icke omfatta även tjänste­ man, som har att »till föredragning bereda» ärenden, varom i paragrafen är fråga. Det måste anses som en olägenhet, om allmänheten skulle helt avskäras från möjligheten att för erhållande av expeditionell hjälp vända sig till tjänstemän, vilka vunnit stor sakkunskap på området.

Departementschefen.

Med länsstyrelsen i Älvsborgs län är jag ense så till vida, att jag finner undantag från ifrågavarande bestämmelser böra ifrågakomma, örn särskilda skäl därtill föranleda. Då emellertid Kungl. Maj:t får anses äga dispens­ rätt beträffande innehållet av bestämmelserna i förevarande förordning, torde dylikt undantag kunna, utan ändring av paragrafens innehåll, be­ viljas genom särskilt beslut av Kungl. Majit på framställning av veder­ börande.

Vad angår det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda förslaget, att stadgandet icke borde omfatta tjänsteman, som bar att till föredragning bereda ärenden av nu ifrågavarande slag, torde böra erinras, att en väsentlig

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

förutsättning för effekten av den ifrågasatta bestämmelsen torde vara, att

stadgandet icke möjliggör överflyttning av verksamhet, som man anser icke

förenlig med vederbörandes tjänstebefattning, från en tjänsteman till en

annan. Stadgandet torde därför i denna del lämpligen böra erhålla den om­

fattning, som angivits i trafikutredningens förslag. Den rättssökande all­

mänhetens intressen torde härigenom icke trädas för nära, då ju densamma

kan erhålla erforderligt biträde med ansökningars uppsättande, ingivande

och bevakning hos vederbörande kommissionär.

Tid för ikraftträdande av beslut enligt förordningen.

44 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 349—359.)

1936 års traflkntrednings förslag.

Beträffande tid för ikraftträdande av beslut enligt förordningen föreslår

1936 års trafikutredning bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

1936 års proposition.

I förhållande till nu gällande, i § 55 i 1930 års motorfordonsförordning

innehållna bestämmelser i samma ämne innebär förslaget i huvudsak den

ändring, att beslut icke allenast örn trafiktillstånd utan även örn tillstånd

att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling icke skall bliva gäl­

lande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts,

beslutet blivit slutligen fastställt. Den tillståndsgivande myndigheten skall

dock äga rätt att på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda för­

ordna. Besvärstiden för beslut örn dylikt tillstånd föreslås i samtliga dessa

fall skola räknas från det beslutet tillkännagivits genom anslag i vederböran­

de myndighets lokal på sätt redan nu är fallet i fråga om beslut angående

trafiktillstånd; tiden, inom vilken anslag skall ske, föreslås dock sänkt från

nu fastställda åtta till två dagar från beslutets dag.

Beslut om återkallelse av trafikkort föreslås liksom hittills gå i omedel­

bar verkställighet, där ej länsstyrelse annorlunda förordnat.

Övriga enligt förordningen meddelade beslut skola liksom för närvaran­

de utan hinder av besvär gälla, intill dess annorlunda kan bliva vederbör­

ligen förordnat.

Beträffande grunderna för förslaget hänvisas till trafikutredningens be­

tänkande.

Yttranden över trallkutredningens förslag.

Länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län anse det önskvärt, att

beslut i sådana ärenden, som avses ilig, finge regelmässigt tillämpas utan

hinder av att de icke vunnit laga kraft. Först därigenom blir det förenkla­

de förfarandet i sådana ärenden till verklig fördel. Länsstyrelsen i örebro

län tillägger, att tillståndsgivande myndigheten emellertid bör, därest med­

givande jämlikt nämnda paragraf lämnats, äga rätt föreskriva, att beslutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

203

icke skall vara gällande, förrän det vunnit laga kraft, om särskilda för­

hållanden föreligga.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att enligt utredningens förslag

även sådana beslut örn ökningar av maximilast eller passagerarantal, som

omförmälas i 4 § 1 mom. 2 st., icke skulle bliva gällande förrän beslutet

vunnit laga kraft, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda

förordnats. Denna föreskrift anser länsstyrelsen bliva allt för betungande.

Åtskilliga organisationer av trafikbilägare anse, att huvudregeln, enligt

vilken beslut, som innefattar trafiktillstånd m. m., icke skall bliva gällande,

förrän beslutet vunnit laga kraft, bör gälla utan undantag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser den föreslagna förkortningen av

tiden för anslag av beslut angående trafiktillstånd m. m. till två dagar med­

föra för kort anslagstid, åtminstone då det gäller beslut, som meddelas av

två eller flera länsstyrelser gemensamt.

Svenska transportarbetareförbundet anser det i hög grad otillfredsställan­

de, att indragning av trafikkort skall, liksom fallet är med indragning av

körkort, kunna ske, utan att vederbörande tillätes klaga över beslutet, innan

detsamma verkställes. Indragningen av ett trafikkort eller körkort är fol­

den löneanställde ett straff mera kännbart än t. ex. det bötesstraff, som ut-

dömes för en förseelse, i det att indragningen medför arbetslöshet och eko­

nomisk misär för den, som träffats därav, såväl som för hans familj. In­

dragning av trafikkort bör därför — såframt ej fråga är om indragning för

fylleri vid ratten — icke ske, utan att den, som utsättes för indragningsför-

farandet, får tillfälle att underställa Kungl. Majit sådan åtgärd.

Departementschefen.

På sätt framhållits under 19 §, anser jag i detta sammanhang bestäm­

melse böra införas, att beslut örn återkallelse eller indragning på viss tid

av trafiktillstånd — varmed bör jämställas beslut örn indragning av till­

stånd att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling — icke skall

bliva gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del. Trafik-

utredningens förslag har i detta avseende kompletterats.

Likaledes har i förslaget vidtagits den jämkning, som betingas av att rätt

till besvär jämväl över polismyndighets enligt denna förordning meddelade

beslut bör vara medgiven.

I likhet med länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län finner jag

lämpligt, att beslut i sådana ärenden som avses i § 11, regelmässigt få till-

läinpas utan hinder av att de icke vunnit laga kraft; dock bör den tillstånds-

givande myndigheten äga rätt att, när anledning därtill förekommer, före­

skriva, att beslutet icke skall vara gällande, förrän det vunnit laga kraft.

Då emellertid en sådan tillämpning synes kunna följa redan genom innehål­

let av nu ifrågavarande stadgande i dess av trafikutredningen föreslagna

lydelse, har jag icke funnit något tillägg i detta syfte erforderligt.

Vad av länsstyrelsen i Östergötlands län erinrats angående längden av an-

slagstiden har jag funnit böra föranleda den jämkning, alt nämnda tid fast-

ställes till fem i stället för av utredningen föreslagna två dagar från beslu­

tets dag.

Vad angår den av svenska transportarbetareförbundet gjorda erinringen

mot föreslagna bestämmelser beträffande verkställigheten av beslut om åter­

kallelse av körkort, må erinras örn följande.

Enligt nu gällande bestämmelser i 1930 års motorfordonsförordning § 29

mom. 6 går beslut örn återkallande av trafikkort i omedelbar verkställighet.

Någon mindre kännbar påföljd, såsom t. ex. sådan varning, som kan föregå

återkallelse av körkort, kan icke förekomma, då fråga om indragning av

trafikkort uppkommer. I båda dessa avseenden innebär det nu föreliggande

förslaget jämkningar till fördel för trafikkortsinnehavare. Enligt 27 § 5 mom.

skulle nämligen länsstyrelse äga befogenhet icke allenast att återkalla tra-

tikkort utan även att, örn det kan antagas, att förare skall utan sådan åtgärd

låta rätta sig, meddela varning. Enligt sista stycket i nu förevarande para­

graf skulle tillika länsstyrelse tillerkännas befogenhet att förordna, att beslut

om återkallelse av trafikkort icke skulle gå i omedelbar verkställighet.

Beträffande tillämpningen av detta stadgande har trafikutredningen fram­

hållit, att det i sådana fall, då endast trafikkortet, men icke körkortet åter­

kallats, många gånger torde vara motiverat att låta anstå med verkställighe­

ten, till dess beslutet vunnit laga kraft eller fastställts. Om däremot jämte

trafikkortet även körkortet indragits, bör enligt huvudregeln återkallelsen

av trafikkortet gå i omedelbar verkställighet, eftersom en beslutad körkorts-

indragning omedelbart verkställes.

Genom dessa ändringar synes länsstyrelserna hava beretts tillräcklig möj­

lighet att, då fråga om återkallelse av trafikkort förekommer, taga hänsyn

till sådana särskilda förhållanden, som kunna föranleda anstånd med be­

slutets verkställande; och då en längre gående eftergift i detta avseende skul­

le äventyra trafiksäkerheten, har jag icke funnit skäl att i detta avseende

föreslå ändring i trafikutredningens förslag.

Vad i övrigt mot förslaget erinrats i ovan anförda yttranden har jag icke

funnit böra föranleda ändring i förslaget.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Undantags- och tillämpningsbestäinmelser.

45 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 353—354.)

Första stycket av utredningens förslag under förevarande paragraf har, så­

som tidigare framhållits, överflyttats till 2 §.

Andra stycket i förslaget, vilket på grund härav utgör innehållet av före­

varande paragraf, torde icke erfordra motivering.

46 §.

I förevarande paragraf har utredningen i likhet med 1936 års proposition

upptagit bestämmelse, att förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

205

av bestämmelserna i denna förordning, skola anses utan verkan vid upp­

kommande frågor om tillämpligheten av förordningen.

Yttranden.

Av tre länsstyrelser ifrågasättes, huruvida bestämmelsen är behövlig, då

densamma torde gälla vid all materiell domstolsprövning.

En länsstyrelse anser paragrafen böra erhålla en mera klar avfattning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, om icke i detta samman­

hang bör direkt utsägas, att s. k. andelsbilar äro att hänföra till bilar i yr­

kesmässig trafik. Det blir nämligen allt vanligare, att jordbrukare samman­

sluta sig till en förening, som håller bil för transport av mjölk för medlem­

marnas räkning, därvid medlemmarna tillförsäkras kostnadsfria transpor­

ter av annat gods och jämväl personbefordran.

Departementschefen.

Då, såsom i vissa yttranden erinrats, den princip, varåt förevarande para­

graf ger uttryck, i och för sig får anses gällande även i fråga om tolkningen

av andra författningar och jämväl utan särskild föreskrift torde tillämpas

av domstolarna, har jag icke funnit skäl att i en författning av nu ifrågava­

rande slag medtaga det föreslagna stadgandet.

De av länsstyrelsen i Västerbottens län omförmälda andelsbilarna synas

utgöra ett sådant specialfall, att avgörandet av frågan, huruvida deras an­

vändning är att hänföra till yrkesmässig trafik, lämpligen torde böra ske

snarare genom prövning, i sista hand av domstol, av omständigheterna från

fall till fall än genom en allmän författningsbestämmelse. Jag har därför

icke funnit skäl föreligga för en bestämmelse i det syfte, som av länsstyrel­

sen angivits.

Övergångsbestämmelser.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 355—356.)

1936 års traflfeutrednings förslag.

övergångsbestämmelserna hava av trafikutredningen utformats i nära an­

slutning till motsvarande stadganden i propositionen till 1936 års riksdag,

dock givetvis med de ändringar, som föranledas av olikheterna mellan de

båda författningsförslagens innehåll.

Enligt trafikutredningens mening borde förordningen, därest proposition i

ämnet förelädes 1939 års riksdag, träda i kraft den 1 juli 1940. Utred­

ningen föreslår, att vid ikraftträdandet gällande tillstånd lill linjetrafik skola

äga giltighet efter nämnda tidpunkt, samt alt stads- och länstrafiktillstån­

den skola gälla som tillstånd till beställningstrafik, dock med skyldighet för

godstrafikutövare att inom viss tid anmäla sig hos vederbörande länsstyrel­

se för att erhålla besked om lokalområde för trafiken. Tillstånd till yrkes­

mässig uthyrning av lastbil skulle, i anslutning till vad utredningen tidigare

föreslagit, upphöra att gälla vid förordningens ikraftträdande, varemot till­

stånd till uthyrning av personbil fortfarande skulle vara gällande.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Utredningen anser det lämpligt, att biltrafiknämnden börjar sin verksam­

het snarast möjligt efter det statsmakterna fatlat sina beslut rörande den

ifrågasatta lagstiftningen. Sålunda bör biltrafiknämnden på ett tidigt sta­

dium av sitt arbete med stöd av inhämtade uppgifter indela landet i lokal­

områden för beställningstrafiken för godsbefordran. Biltrafiknämnden bör

vidare i god tid före förordningens ikraftträdande bilda sig en uppfattning

om behovet av särbestämmelser för den regelbundna trafiken i olika delar

av landet samt utfärda erforderliga bestämmelser härom. Nämnden bör i

god tid meddela föreskrifter om godsförteckningar och driftstatistik, lämna

erforderliga tillstånd att anordna regelbundna godstransporter, utarbeta

taxor m. m. samt över huvud taget verka för en smidig övergång till den

nya ordningen inom biltrafiken.

Yttranden örer traflkntredningens förslag.

Länsstyrelsen i Hallands län: Tillstånd till länstrafik, som enligt nu gäl­

lande bestämmelser meddelas, pläga icke angiva stationsorten med den be­

stämda geografiska avgränsning, som vid angivandet av stationsorten i ett

tillstånd till beställningstrafik för personbefordran enligt förslaget måste

iakttagas på grund av att stationsorten här kommer att spela samma roll

som nuvarande trafikområde för länstrafik för personbefordran. I följd

härav bör även utövare av länstrafik för personbefordran åläggas skyl­

dighet att, örn han efter förordningens ikraftträdande önskar fortsätta

sin rörelse, inom viss tid anmäla detta till vederbörande länsstyrelse, så att

länsstyrelsen kan bliva i tillfälle att, där så finnes erforderligt, angiva sta­

tionsorten med nödig geografisk bestämdhet.

Länsstyrelsen i Värmlands län: De länstrafiktillstånd, som nu äro i kraft

inom Värmlands län, hava nästan undantagslöst meddelats för idkande av

visst eller vissa slag av trafik och avsett trafik med allenast en bil utan att

vare sig bilantalet eller kapaciteten angivits. I tillståndsresolutionen har van­

ligen därjämte godkänts bil för trafiken. Vid utbyte av bil har länsstyrelsen

städse åberopat det ursprungliga trafiktillståndet och vid prövningen av an­

sökan örn utbyte ställt den nya bilens kapacitet i relation till den senast

godkända. Ett dylikt förfaringssätt har i viss utsträckning ägt rum jämväl

beträffande linjetrafiken. Då det med hänsyn till de av trafikutredningen

i § 4 mom. 1 föreslagna bestämmelserna möjligen skulle ifrågasättas, att dy­

likt trafiktillstånd skulle avse »visst fordon», vilket icke varit länsstyrelsens

avsikt, hemställes om ett tillägg till övergångsbestämmelserna av innehåll,

att, därest icke vid trafiktillståndets meddelande angivits antalet bilar eller

kapacitet, trafiktillståndet skall anses avse det antal bilar och den kapaci­

tet, som gällde vid förordningens ikraftträdande.

Trafikintendenten i Stockholm: Den föreslagna skyldigheten för utövare

av stadstrafik för godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraft­

trädande önskar fortsätta sin rörelse, inom viss tid anmäla detta till veder­

börande länsstyrelse för att erhålla uppgift örn lokalområde torde för hu­

vudstadens vidkommande kunna undvikas om staden — såsom får antagas

— kommer att utgöra eget lokalområde.

Kungl. Majis proposition nr 115.

207

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För närvarande innehavas inom länet till­

stånd till uthyrningsrörelse med personbilar av 42 personer. Det är olämp­

ligt, att så många tillståndshavare finnas, varför nu gällande tillstånd böra

förklaras upphöra att äga giltighet från och med viss dag, på det att läns­

styrelsen må bliva i tillfälle att företaga prövning av behovet.

Departementschefen.

Tiden för förordningens ikraftträdande måste, då förslaget icke kunnat

föreläggas 1939 års riksdag, framflyttas till en senare tidpunkt, vilken —

med samma tidsintervall från ett eventuellt riksdagsbeslut örn förordningens

godkännande, som av utredningen föreslagits — torde böra sättas till den 1

juli 1941. Emellertid måste, såsom även av trafikutredningen framhållits,

ett ganska omfattande arbete dessförinnan hava verkställts för att skapa

förutsättningar för förordningens tillämpning. För detta ändamål kräves i

lörsta hand, att den föreslagna biltrafiknämnden i god tid dessförinnan kan

träda i verksamhet; anslag för detta ändamål har under sjätte huvudtiteln

av årets statsverksproposition beräknats från och med den 1 januari 1941.

Motsvarande förskjutning torde böra äga rum jämväl i fråga örn den

tidpunkt, före vilken vissa innehavare av trafiktillstånd böra till vederbö­

rande myndighet anmäla önskan att fortsätta sin rörelse för att erhålla

uppgift örn lokalområde eller — såsom nedan föreslås — stationsort. Nå­

got visst datum torde dock icke lämpligen böra fastställas för detta ända­

mål, då det torde vara uteslutet, att någon irafikutövare skulle berövas rät­

ten att fortsätta sin rörelse allenast på grund av försummelse att ingiva dy­

lik anmälan före viss dag; jag har därför ansett tiden, inom vilken anmäl­

ningsskyldigheten skall vara fullgjord, icke böra fixeras på annat sätt, än

att den skall hava skett före förordningens ikraftträdande. Tillräcklig ga­

ranti mot att fullgörandet av anmälningsskyldigheten på grund härav oskä­

ligt fördröjes torde ligga i den omständigheten, att, om tillståndshavaren

dröjer med att fullgöra dylik anmälan, han måste finna sig i att erforder­

liga, på vederbörande myndighet ankommande beslut om fastställande av

lokalområde eller stationsort i motsvarande mån fördröjas.

I utredningens förslag har tillika vidtagits den justering, som föranledes

av att uthyrningsrörelse med lastbilar eller släpfordon icke enligt min me­

ning bör förbjudas, på sätt av utredningen föreslagits.

Vad angår innehållet av de över utredningens förslag i nu förevarande

del avgivna yttrandena anser jag på av länsstyrelsen i Hallands län anfört

skäl sådan anmälningsskyldighet, som avses i länsstyrelsens yttrande, böra

åläggas även utövare av länstrafik för personbefordran. Härav föranledd

jämkning har vidtagits i trafikutredningens förslag.

Någon åtgärd för det av länsstyrelsen i Värmlands län avsedda ändamål

torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang vidtaga, då nämligen

vederbörande länsstyrelse själv genom beslut från fall lill fall torde kunna

åstadkomma det förtydligande i fråga örn trafiktillstånds eventuella inne­

håll, som länsstyrelsen må finna erforderligt.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I likhet med trafikintendenten i Stockholm anser jag anmälningsskyldig­

het icke behöva åläggas utövare av stadstrafik för godsbefordran med sta­

tionsort i Stockholm, därest huvudstaden kommer att utgöra eget lokalom­

råde. Bestämmelse i detta syfte torde emellertid icke böra meddelas i detta

sammanhang utan först sedan beslut om lokalområdesindelningen vunnit

laga kraft. Lämpligen torde beslutet kunna meddelas av Kungl. Majit i

form av dispens i erforderlig omfattning från ifrågavarande anmälnings­

skyldighet.

Det av länsstyrelsen i Malmöhus län framförda förslaget, att gällande till­

stånd till uthyrningsrörelse med personbilar skulle förklaras upphöra att

äga giltighet från och med viss dag, för att lämna vederbörande länssty­

relse tillfälle att företaga prövning av behovet har jag icke kunna biträda,

då en bestämmelse i dylikt syfte skulle för tillståndshavarna medföra en

allt för stor rättsosäkerhet. Eventuellt erforderliga justeringar i omförmäl-

da avseende torde snarare böra ske genom beslut från fall till fall, i den mån

anledning därtill yppat sig, än genom ett generellt upphävande av samtliga

tillstånd.

Departementschefens hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta

ej mindre inhämta riksdagens yttrande över ifrågavaran­

de författningsförslag, med förklarande därvid att Kungl.

Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den

slutliga prövningen av samma förslag och förordna om för­

fattningars utfärdande i ämnet,

än även föreslå riksdagen att å sjätte huvudtiteln för bud­

getåret 1940/41 anvisa

dels till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar ett förslagsan­

slag av kronor .................................................................. 33,000

dels ock till Statens biltrafiknämnd: Omkostnader ett för­

slagsanslag av kronor ..................................................... 20,000

eller sammanlagt förslagsanslag av kronor 53,000 att av­

räknas mot automobilskattemedlen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

209

Bilaga

1936 års trafikutrednings

förslag

till

förordning angående yrkesmässig biltrafik m. ni.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

§ I-

Med yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken bil jämte

förare tillhandahålles annan mot ersättning.

Från tillämpningen av denna förordning undantagas:

1) transporter med ambulansbil eller med bil, som användes för bere­

dande av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller för brand­

väsendets räkning vid eldfara eller av polisman eller tullman i brådskande

tjänsteutövning eller av läkare eller veterinär vid brådskande sjukdomsfall

eller i andra därmed jämförliga trängande fall;

2) transporter uteslutande av mjölk och mjölkprodukter från mjölkpro­

ducent till mejeri, återförsäljare eller förbrukare samt från mejeri till mjölk­

producent ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri.

För yrkesmässig trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn

annan biltrafik, vad i denna förordning nedan stadgas.

Om uppsikt över elen yrkesmässiga trafiken.

§ 2

.

Det ankommer på en central myndighet — statens biltrafiknämnd — samt

länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmäs­

siga trafiken och främja en sund utveckling av densamma.

Biltrafiknämnden skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av minst

fem och högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid.

Konungen utser en av ledamöterna till ordförande samt en till ställföre­

trädare för denne. För annan ledamot än ordförande förordnar Konungen

ersättare.

Till ledamöter och ersättare skola utses personer med insikter eller erfa­

renheter i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsintressen, som

beröras av den yrkesmässiga trafiken. En av ledamöterna bör vara lag­

kunnig.

Ledamot och ersättare skola vara svenska medborgare och hava uppnått

tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som står under

förmynderskap eller som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att

vara avträdd till konkurs, förvaltas för borgenärernas räkning.

Har ledamot eller ersättare åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva ent­

ledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse

av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr

lis­

li

Närmare föreskrifter angående biltrafiknämndens verksamhet meddelas

av Konungen.

Beteckningar för olika slag av yrkesmässig trafik m. m.

§ 3.

Med linjetrafik förstås i denna förordning regelbunden trafik å viss sträck­

ning eller mellan vissa orter för samtidig befordran av flera personer, vilka

oberoende av varandra anlita fordon i trafiken, eller för samtidig transport

av gods för flera beställare.

Regelbunden trafik skall anses föreligga, när körning vanligen äger rum,

i fråga om persontrafik å förut tillkännagivna eller eljest för allmänheten

kända tider, dock minst en gång för kalendervecka, samt beträffande gods­

trafik minst två gånger varje kalendervecka.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning å godstransporter

uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden annorledes förordnat.

I fråga om trafik för godsbefordran uteslutande inom visst annat om­

råde än stad eller å viss vägsträcka äger biltrafiknämnden, därest förhål­

landena därtill föranleda, i erforderlig omfattning föreskriva högre grad

av regelbundenhet för att linjetrafik skall anses föreligga eller eljest för­

ordna, att vad örn linjetrafik är stadgat icke skall äga tillämpning.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, sammanfattas

under uttrycket beställning strafik.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

§ 4.

Mom. 1. Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt till­

stånd (trafiktillstånd ).

Trafiktillstånd erfordras ej endast för att igångsätta trafik utan även

för ökning av det antal bilar, med vilket trafik må av tillståndshavare be­

drivas, för insättande av släpfordon i trafik, för utbyte av bil eller släp­

fordon, därest meddelat tillstånd avser visst fordon, ävensom eljest för

sådant utbyte av bil eller släpfordon, varmed avses höjning av den största

last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd må

befordras med fordon i trafiken.

Vad i denna förordning stadgas rörande ärenden örn tillstånd till yrkes­

mässig trafik gäller, såvitt ej annat föreskrives, i tillämpliga delar sådana

frågor om ökning av fordonsantal, insättande av släpfordon samt utbyte

av fordon, varom ovan förmäles.

Mom. 2. Tillstånd till linjetrafik för godsbefordran meddelas av biltrafik­

nämnden.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse.

Mom. 3. Då linjetrafik för personbefordran kan komma att utsträckas

över mer än ett län eller lokalområde kan komma att omfatta delar av

flera län, ankommer prövningen av ansökan om trafiktillstånd, såvitt linje­

trafik angår, å länsstyrelserna i de län, där trafiken skall äga rum, samt,

i fråga om beställningstrafik, å länsstyrelsen i det län, varest stationsorten

är avsedd att förläggas. Örn lokalområde och stationsort förmäles närmare

i § 13.

§ 5.

Tillstånd att utöva linje- eller beställningstrafik för personbefordran

innebär rätt till befordran även av passagerares resgods samt, i den om­

fattning nedan angives, jämväl av annat gods.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

211

Vid linjetrafik med omnibus må — utöver resgods — medföras annat

gods med en sammanlagd vikt av högst trehundra kilogram. Vid annan

trafik för personbefordran må bil användas för tillfälliga transporter av an­

nat gods än resgods, dock ej samtidigt till större myckenhet än etthundra

kilogram.

Länsstyrelse må, därest särskilda förhållanden därtill föranleda, föreskri­

va inskränkningar i den ovan stadgade rätten att medhava gods samt med­

dela de föreskrifter i övrigt, som befinnas erforderliga.

Om ansökningsförfarandet.

§ 6

.

Mom. 1. Vid ansökan om trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro

ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av

yrkesmässig trafik, ansökningen avser, ävensom uppgift om antal av de

bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, samt, därest ansökan av­

ser tillstånd till trafik för godsbefordran, uppgift om den största last, som

skall kunna med varje bil befordras.

Vid ansökan skall fogas styrkt avskrift av densamma, så ock av de hand­

lingar, som därtill höra. Vad sålunda är stadgat äger dock ej tillämpning

å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet.

Mom. 2. Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i mom. 1

angives, innehålla uppgifter om linjesträckning eller om de orter, mellan

vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta person­

trafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter örn den taxa samt,

i förekommande fall, den turlista för befordringen, som önskas fastställd,

och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

Mom. 3. Ansökan om tillstånd till beställningstrafik skall tillika innehålla

uppgift örn stationsort.

§ 7-

Ansökan örn tillstånd till linjetrafik för personbefordran inom mer än

ett län skall inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av

vägsträckan är belägen.

§ B.

Över ansökan örn tillstånd till linjetrafik för personbefordran skall läns­

styrelse ej mindre höra vederbörande polismyndighet samt trafikföretag

och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig biltrafik, som beröras av

den ifrågasatta trafiken, än även, örn förhållandena därtill föranleda, på

lämpligt sätt lämna vederbörande vägstyrelse, kommuner och andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Avser ansökningen rätt till linjetra­

fik med omnibus uteslutande inom viss stad eller inom stad med dess när­

maste omgivning, skall, om ansökningen icke sker å stadens vägnar, dylikt

tillfälle alltid beredas vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet i sta­

den.

över ansökan örn tillstånd till linjetrafik för godsbefordran skall biltra­

fiknämnden infordra yttrande av vederbörande länsstyrelser, vilka hava

att verkställa erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket

skola äga motsvarande tillämpning.

§ 9.

Över ansökan örn tillstånd till beställningstrafik skall länsstyrelse, som

har att meddela dylikt tillstånd, höra polismyndigheten i den ort, varest

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

bil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin stationsort,

samt genom tillkännagivande i på förhand bestämd tidning bereda trafik­

företag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik samt andra

inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Kostnaderna för

nämnda tillkännagivande skola gäldas av sökanden.

Därest lokalområde kan komma att omfatta delar av flera län, skall den

länsstyrelse, som äger meddela trafiktillstånd, över ansökningen höra övriga

vederbörande länsstyrelser, vilka före yttrandes avgivande hava att verk­

ställa erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket skola

äga motsvarande tillämpning.

§ 10.

Ansökan om trafiktillstånd må, utan hinder av vad i §§ 8 och 9 före­

skrivits, genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör

beviljas.

§ 11

.

Utan hinder av vad i §§ 8 och 9 är stadgat må infordrandet av yttran­

den inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd

att fortsätta av annan bedriven trafik,

att i linjetrafik uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från

skolan,

.

.....

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personbil tillfälligt om­

besörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet bilar eller insätta släp­

fordon i viss trafik,

att öka antalet omnibusar i linjetrafik,

att utbyta omnibus eller personbil,

eller att utbyta lastbil eller släpfordon, såvitt därigenom den största

last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än

tre och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent.

Om trafiktillstånds meddelande ni. m.

§ 12.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken fin­

nes behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfaren­

het och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter

befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande

finnas, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för före­

träde dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med

trafik, bedriven av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd med­

delas och förhållandena icke till annat föranleda, sådant lämnas innehavare

av dylikt företag, därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig

såsom trafikutövare.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person^ samt upptaga de

villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Såvitt ej angår linjetrafik med

omnibus skall tillståndet innefatta föreskrifter örn det antal bilar, med vil­

ket trafiken må bedrivas, med angivande, i fråga om godstrafik, av den

största last, som skall kunna med varje bil befordras. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av trans­

porter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej sär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

213

skilda omständigheter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

§ 13.

Vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort, å vilken bil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort). I fråga om beställningstrafik för godsbefordran skall tillika angivas ett lokal­ område för trafiken. Lokalområde skall utgöras av län eller sammanhäng­ ande delar av ett eller flera län.

Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande och i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden.

Då med hänsyn till stationsortens belägenhet samt omständigheterna i övrigt så finnes lämpligt, äger biltrafiknämnden med avvikelse från den allmänna indelningen i lokalområden bestämma särskilt lokalområde för viss trafik­ utövare eller viss grupp av trafikutövare.

Ansökan örn sådant särskilt lokalområde, som i föregående stycke sägs, skall ingivas till den länsstyrelse, som enligt § 4 äger meddela trafiktillstånd. Därest ansökan om trafiktillstånd ej avslås, åligger det länsstyrelsen att med eget yttrande samt den utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, över­ sända ansökan örn lokalområde till biltrafiknämnden.

§ 14.

För linjetrafik med omnibus samt, där så finnes lämpligt, jämväl för an­ nan linjetrafik bör tillståndsgivande myndighet efter nödig utredning fast­ ställa turlista i erforderlig omfattning.

Tillfälliga avvikelser från fastställd turlista må på grund av särskilda skäl äga rum efter vederbörande polismyndighets medgivande. Det åligger polis­ myndigheten att utan dröjsmål till myndighet, som meddelat trafiktillstån­ det, översända avskrift av sådant medgivande.

§ 15.

Beslut, varigenom trafiktillstånd meddelats, skall, då beslutet fattats av biltrafiknämnden, delgivas länsstyrelse i län, där trafiken skall äga rum; och åligger det sådan länsstyrelse att örn beslutet underrätta vederbörande polis­ myndighet och statspolisavdelnings föreståndare.

Har länsstyrelse meddelat dylikt beslut, skall detsamma delgivas biltrafik­ nämnden samt vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings före­ ståndare inom länet. Gäller beslutet linjetrafik, som kan komma att ut­ sträckas till annat län, eller sådan beställningstrafik, för vilken lokalområ­ det skall omfatta delar även av annat län, skall beslutet delgivas jämväl läns­ styrelsen i detta län, vilken, såvitt angår beställningstrafik, har att om beslu­ tet underrätta vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings före­ ståndare.

Underrättelse örn beslutet skall tillika genom berörda länsstyrelsers för­ sorg intagas i länskungörelserna.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn be­ slut örn ändring i trafiktillstånd.

Örn trafikregister.

§ 16.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik inom länet dels ock över bilar, som äro godkända för

dylik trafik, dock, såvitt beställningstrafik angår, allenast över bilar med sta­ tionsort inom länet.

Förteckning skall föras särskilt för linje- och särskilt för beställningstra­ fik samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik för person- och för gods­ befordran.

Hos biltrafiknämnden skall föras register dels över innehavare av till­ stånd till linjetrafik för godsbefordran, dels ock över bilar i sådan trafik.

Närmare bestämmelser angående förtecknings och registers förande samt om skyldighet för länsstyrelse att till biltrafiknämnden årligen avlämna upp­ gifter rörande förtecknings innehåll meddelas av Konungen.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

§ 17 -

Där trafiktillstånd icke, på sätt i § 12 sägs, begränsas till viss kortare tid, skall detsamma, såvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda, med­ delas att gälla tills vidare.

§ 18.

Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller för­ satts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgi­ vande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt bifalla eller avslå framställningen.

§ 19.

Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller för­ satts i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller kon­ kursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, om det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller bor- genärssammanträdet hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, an­ mäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss av myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndig­ heten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört der dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan meddelades.

§ 20

.

Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstånd, återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmel­ serna i denna förordning, vid underlåtenhet att begagna tillståndet även­ som när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest syn­ nerlig anledning därtill förekommer. Har innehavare av trafiktillstånd gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta

sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Vad i § 15 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn be­ slut örn återkallelse eller indragning av trafiktillstånd. Dylika beslut även­ som beslut örn varning skola genom myndighetens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

215

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

§ 21

.

Mom. 1. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom sta­ tionsorten samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställ­ ning, som mottagits av eller delgivits bilens förare inom stationsorten, jäm­ väl utom denna.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom stationsorten, skall bilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Under åter­ färden må bilen även utan föregående, inom stationsorten mottagen beställ­ ning tagas i bruk för personbefordran till stationsorten eller till ort, som under färden passeras.

Förare må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kring­ föra bil utom stationsorten.

Mom. 2. Därest det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik inom visst område erfordras, äger länsstyrelse medgiva, att bil må, utan hin­ der av vad ovan är stadgat, under viss tid användas inom sådant område.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest bilens stationsort är belägen, eller, om bilen är avsedd att användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

§ 22

.

Mom. 1. Beställningstrafik för godsbefordran må bedrivas inom lokalom­ rådet samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning, som mottagits av eller delgivits bilens förare inom lokalområdet, jämväl utom detta, dock må gods icke avhämtas utom lokalområdet annat än för befordran till ort inom detsamma.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom lokalom­ rådet, må bilen, även utan föregående inom lokalområdet mottagen beställ­ ning, tagas i bruk för körning från det lokalområde, där körningen avslu­ tats, tillbaka till det lokalområde, som anvisats trafikutövaren. Tages bilen ej i anspråk för sådan körning, skall bilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till stationsorten.

Förare må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kring­ föra bil utom stationsorten.

Mom. 2. För godstransport uteslutande inom viss stad må icke använ­ das bil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, när skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som sålunda gäller i fråga örn rätt lill godsbefordran inom stad, även skall till- lämpas inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i länskungö- relserna.

Mom. 3. Vad i § 21 mom. 2 beträffande persontrafik är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beställningstrafik för godsbefordran.

216

Kungl. Majis proposition nr 115.

§ 23.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik är skyldig att mot ersätt­ ning enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser i övrigt, som innehållas i denna förordning eller med stöd av densamma med­ delats, ombesörja befordran av personer eller gods å för sådan trafik upp­ låtna vägar, allt under förutsättning:

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med bil, som trafikutövaren erhållit tillstånd att använda i yrkesmässig trafik,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhål­ lande, som tillståndshavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges av en eller flera beställare för hel billast, såvitt ej den tillståndsgivande myndigheten annat föreskrivit,

e) att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen. Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, har att i samband därmed eller när anledning därtill eljest förekommer, närmare angiva befordringspliktens omfattning och, där så av särskilda omständigheter påkallas, helt eller del­ vis medgiva befrielse från ovan stadgad skyldighet.

Har i beställningstrafik ersättning för hel billast erlagts, må icke utan sam­ tycke av den eller dem, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning samtidigt transporteras å bilen.

§ 24.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall, därest biltrafiknämn­ den därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss av nämnden god­ känd förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte att driva beställ- ningskontor eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt, som nämn­ den finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

Sådan förening skall stå under biltrafiknämndens uppsikt.

Om bilar i yrkesmässig trafik m. m.

§ 25.

Mom. 1. Bil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för så­ dan trafik godkänd, i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, av länsstyrelse i län där trafiken skall äga rum, och, i fråga örn annan trafik, av den läns­ styrelse, som meddelat trafiktillståndet. Då godkännande sökes, skall före­ tes vederbörligt utdrag ur automobilregistret, örn bilen är registrerad i annat län, eller, därest bilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om bilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i auto­ mobilregistret, ävensom intyg av besiktningsman, att bilen är för trafiken lämplig. Ej heller må i yrkesmässig trafik användas släpfordon, utan att fordonet blivit i angiven ordning för trafiken godkänt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras med bilen eller släpfordonet.

Rätt att för befordran av personer i yrkesmässig trafik använda lastbil må av länsstyrelse medgivas, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skall bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet, och skola för trafiken påkallade anordningar å lastbilen godkännas.

Ej må bil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten full­ gjorts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

217

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid indragas.

Mom. 2. Bil, som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, skall sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för besikt­ ningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket bilen har sin hemort, för att undergå efterbesiktning. Därvid skall företes för bilen senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens av­ slutande utfärda och tillhandahålla bilens ägare bevis om att besiktningen verkställts.

Befinnes vid besiktningen bilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick och varder den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen före­ skriven tid avhjälpt, skall besiktningsmannen göra skriftlig amälan därom hos länsstyrelsen i det län, där bilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbe- siktningen är stadgat i motorfordonsförordningen.

Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i det län, där bilen har sin hemort, skall bilens ägare så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik myndighet in­ sända bevis om att besiktningen verkställts.

Mom. 3. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omnibus skall vara försedd med förbandslåda av modell, som fastställts av medici­ nalstyrelsen.

Mom. A. Bil, som användes i beställningstrafik för personbefordran, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet, på grund av särskilda skäl annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten godkänd, väl syn­ lig taxameter.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke, där ej vederbörande myndighet annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd användes i beställningstrafik.

§ 26.

Angående särskild beteckning å bil, som användes i yrkesmässig trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll över för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare bestämmel­ ser av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förare av bil i yrkesmässig trafik.

§ 27.

Mom. 1. Ej må någon tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik, där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

Mom. 2. Trafikkort må ej utfärdas för annan den, som innehar gäl­ lande körkort för bil och uppnått tjuguett års ålder samt i övrigt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik.

Mom. 3. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse, som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik inom hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas om utfärdande av duplettkör- kort skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av duplett- trafikkort.

Mom. 4. Över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra sär­ skild förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister, som, enligt vad särskilt är stadgat, skall föras över utfärdade körkort; och skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag för dess utlämnande.

Mom. 5. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill förekommer, återkalla detsamma eller, örn det kan antagas, att förare skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Beslut örn återkallelse skall därjämte tillkännagivas i tidning i orten och kungöras rikets polismyndig­ heter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut örn återkallelsen upphävt, skall tra­ fikkortet återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregister, som i mom. 4 sägs.

Mom. 6. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse upp­ visa trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående på­ följd för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant av­ seende stadgat, äga motsvarande tillämpning.

§ 28.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej olyckshändelse eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, annat påkallar, överskrida elva timmar. Då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest arbetstiden under en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt tjugu- två timmar.

I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgö­ ring tillbringar å bil, som brukas i trafiken, så ock tid, som åtgår för bilens skötsel eller för på- eller avlastning av gods, vilket befordras med bilen, ävensom rast, som understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från bilen.

Utan uppehåll om minst trettio minuter i följd må ej förare framföra bil under längre tid än fyra timmar, såvida icke sådan särskild omständighet, som i första stycket sägs, därtill föranleder. Vad sålunda är stadgat skall dock icke, därest ej biltrafiknämnden annat föreskrivit, äga tillämpning å linjetrafik med omnibus eller körningar för personbefordran uteslutande inom stationsort eller körningar för godsbefordran uteslutande inom lokal­ område. Avbrott om mindre än trettio minuter räknas som körtid.

Förare skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmar för vila under varje tidrymd av tjugufyra timmar räknat från början av vilken tjänst­ göring som helst, därest ej sådan särskild omständighet, som i första stycket sägs, annat påkallar. Denna vilotid må emellertid två gånger under varje period av sju sammanhängande dygn minskas intill sju limmar.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

219

Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger biltrafiknämnden i erforderlig

omfattning föreskriva ytterligare begränsning eller utvidgning av arbets­

tiden samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse från vad ovan är stadgat.

Om taxa i yrkesmässig trafik.

§ 29.

Mom. 1. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de be­

stämmelser rörande taxa, som fastställas:

beträffande linjetrafik för godsbefordran av biltrafiknämnden,

beträffande linjetrafik för personbefordran av länsstyrelsen i det län,

varest längsta delen av vägsträckan är belägen, samt

beträffande beställningstrafik av länsstyrelsen i det län, där stationsorten

är belägen.

Mom. 2. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafik-

utövaren må äga rätt att för person- eller godsbefordran kräva (maximi-

avgifter).

Mom. 3. Myndighet, som äger fastställa taxa, må i fråga om beställ­

ningstrafik för personbefordran med annat fordon än omnibus samt, då

särskilda förhållanden därtill föranleda, jämväl beträffande linjetrafik för

person- eller godsbefordran i stället för maximiavgifter fastställa avgifter,

som skola av trafikutövare oförändrade tillämpas (fasta avgifter).

Mom. 4. Allmänna grunder för uppställning av taxor fastställas av bil­

trafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande.

Mom. 5. Över förslag till taxa för linjetrafik för godsbefordran bör bil­

trafiknämnden inhämta yttrande från vederbörande länsstyrelser.

Länsstyrelse, som äger fastställa taxa, bör, därest lokalområde skall om­

fatta delar av flera län, eller linjetrafik för personbefordran skall utsträc­

kas över mer än ett län, över förslag till taxa höra övriga vederbörande läns­

styrelser.

När förhållandena därtill föranleda, böra därjämte trafikföretag samt

innehavare av tillstånd till transportförmedling, på vilkas rörelse den ifråga­

satta taxan kan komma att inverka, ävensom sammanslutningar av ut­

övare av yrkesmässig trafik, som ärendet kan angå, beredas tillfälle att

yttra sig.

Moni. 6. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,

skall, om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat

område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,

där ej avtal träffas om tillämpning av den för det andra området gällande

taxan.

Moni. 7. Förare av bil i yrkesmässig trafik, för vilken taxa är fastställd,

skall under färd medliava taxan för att på begäran av trafikant eller polis­

man uppvisas.

Om statistiska uppgifter m. in.

8 30.

Om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående föra­

res arbetstid ävensom angående skyldighet att för offentlig myndighet upp­

visa och under viss tid förvara dylika anteckningar meddelas bestämmelser

av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

§ 31.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra transporthand­ lingar och driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som bitrafiknämnden eller länsstyrelse, som utfärdat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, även­ som att till nämnda myndigheter insända sådant sammandrag av driftsta­ tistiken eller de uppgifter angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skola transporthandlingarna och driftstatistiken hållas tillgäng­ liga för granskning av nämnda myndigheter när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av transporthandlingar och driftsta­ tistik fastställas av biltrafiknämnden.

Om uthymingsrörelse.

§ 32.

Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt uthyra bil för personbefordran utan att förare ställes till förfogande, skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen i det län, varest rörelsen skall bedrivas. Uthyrning av lastbil eller släp- fordon är icke tillåten.

Ansökan om tillstånd, som i första stycket sägs, skall innehålla uppgift om ort, å vilken rörelsen skall bedrivas, ävensom örn antal av de bilar, som äro avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i § 6 mom. 1 i tillämpliga delar gälla.

Mom. 2. Över ansökan skall länsstyrelse ej mindre höra vederbörande polismyndighet än även, örn förhållandena därtill föranleda, lämna veder­ börande utövare av yrkesmässig trafik i orten eller sammanslutning av så­ dana tillfälle att yttra sig.

Mom. 3. Tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig och lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Därest förhål­ landena icke till annat föranleda, skall tillstånd lämnas utövare av yrkes­ mässig trafik för personbefordran eller sammanslutning av sådana. Vad i § 12 tredje stycket samt §§ 17, 18 och 19 är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om uthymingsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen åter­ kallas eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indrag­ ning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej över­ klagas.

Beslut, innefattande meddelande av tillstånd eller ändring i eller indrag­ ning på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall genom länsstyrelsens försorg delgivas biltrafiknämnden samt vederbörande polis­ myndighet och statspolisavdelnings föreståndare. Underrättelse örn beslutet skall tillika intagas i länskungörelserna.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning skall genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Vad i § 16 är stadgat örn skyldighet att föra förteckning över inneha­ vare av tillstånd till yrkesmässig trafik samt bilar i sådan trafik skall äga motsvarande tillämpning å uthymingsrörelse.

Mom. 4. Bil må icke användas ä uthymingsrörelse utan att vara därför godkänd av den länsstyrelse, som meddelat tillstånd till rörelsen. Då god­ kännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att bilen är lämplig för uthymingsrörelse, varjämte skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts.

Vid godkännande skall bestämmas det högsta antal personer, som må be­

fordras med bilen.

Godkännande kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen

återkallas eller för viss tid indragas.

Mom. 5. 1 bil, som brukas i uthyrningsrörelse, skall finnas anbragt

skylt eller märke, angivande bilens karaktär av uthyrningsbil, ävensom an­

slag om det högsta antal personer, som må befordras med fordonet.

Angående beskaffenheten och tillhandahållande av skylt, märke och an­

slag, som ovan sägs, meddelas närmare bestämmelser av Konungen eller

den myndighet, Konungen förordnar.

Mom. 6. Bil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,

varom i § 25 mom. 2 första stycket förmäles, sist inom sex månader efter

närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman.

Därvid skall företes för bilen senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i

förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i § 25 mom. 2 stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om bil, som användes i uthyrningsrörelse.

Där bil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall vad i

detta moment är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

Mom. 7. Bil, som användes i uthyrningsrörelse, må icke föras av någon,

som ej uppnått tjuguett års ålder. Sådan bil må ej heller föras av någon

särskilt för detta ändamål mot ersättning anlitad person, dock må utan

hinder härav dylik person användas vid färd genom stad eller tättbebyggt

samhälle.

Bil må icke i uthyrningsrörelse tillhandahållas annan person såsom fö­

rare än den, som styrker sig vara innehavare av gällande körkort för bil

och hava fyllt tjuguett år.

Mom. 8. Utövare av uthyrningsrörelse skall vara skyldig att föra anteck­

ningar över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i enlig­

het med bestämmelser, som biltrafiknämnden eller den länsstyrelse, som

utfärdat tillståndet, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda myn­

digheter insända sådant sammandrag av dessa anteckningar eller de upp­

gifter i övrigt, som av dem infordras.

Anteckningarna skola hållas tillgängliga för granskning av nämnda myn­

digheter när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av sådana anteckningar fastställas av

biltrafiknämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

221

Om förmedling av godstransporter.

§ 33.

Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt åt allmänheten ombesörja hopsam­

lande eller mottagande av gods för transport med bil eller förmedla anbud

att med bil befordra gods eller att tillhandahålla gods för dylik befordran,

skall, därest regelbundna transporter äro avsedda att anordnas, söka till­

stånd av biltrafiknämnden till sådan transportförmedling.

Regelbundna transporter anses i fall, varom i denna paragraf är fråga, före­

ligga, när körning vanligen äger rum minst två gånger varje kalendervecka.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning å godstransporter

uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden annorledes förordnat.

I fråga om godsbefordran uteslutande inom visst annat område än stad

eller å viss vägsträcka äger biltrafiknämnden, därest förhållandena där­

till föranleda, i erforderlig omfattning föreskriva högre grad av regelbun­

222

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

denhet för att transportförmedling enligt denna paragraf skall anses före­

ligga eller eljest förordna, att vad om transportförmedling är stadgat icke

skall äga tillämpning.

Vad om skyldighet att söka tillstånd är i första stycket stadgat skall icke

gälla transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver alle­

nast i den utsträckning, som erfordras för trafik med bilar, som han äger

tillstånd att använda i sin trafik.

Morn. 2. Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 sägs, skall innehålla upp­

gift om den eller de orter, varest rörelsen är avsedd att bedrivas, samt de

orter, till vilka regelbundna transporter skola äga runi; och skola i övrigt

föreskrifterna i § 6 mom. 1 i tillämpliga delar gälla. Ansökan skall tillika

innehålla uppgift örn den taxa samt, i förekommande fall, den turlista för

befordring av gods, som önskas fastställd, och om huru rörelsen i övrigt

skall anordnas och utövas.

Örn behandling av ansökan om tillstånd skall gälla vad om ansökan örn

linjetrafik för godsbefordran är i § 8 sista stycket stadgat.

il lorn. 3. Tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behövlig och

i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Där

flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara

avgörande för företräde dem emellan. Därest förhållandena icke till annat

föranleda, skall tillstånd lämnas sammanslutning av utövare av yrkesmässig

trafik för godsbefordran.

Tillstånd skall ställas å viss fysisk eller juridisk person. I samband med

meddelande av tillstånd skola angivas de orter, mellan vilka regelbundna

transporter må äga rum, samt meddelas de villkor och bestämmelser i öv­

rigt, som prövas nödiga.

Vad i §§ 14 och 29 är stadgat i fråga om linjetrafik för godsbefordran

ävensom vad i §§ 17, 18 och 19 är föreskrivet skall äga motsvarande till-

lämpning å transportförmedling, som i denna paragraf sägs.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, återkallas eller för viss

tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till förfarande eller

försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tillstån­

det, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må

varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Beslut, som innefattar meddelande av tillstånd eller ändring i eller indrag­

ning på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall delgivas

länsstyrelse i län, där rörelsen bedrives eller skall bedrivas; och åligger det

sådan länsstyrelse att om beslutet underrätta vederbörande polismyndig­

het och statspolisavdelnings föreståndare. Underrättelse om beslutet skall

tillika genom länsstyrelses försorg intagas i länskungörelserna.

Beslut örn återkallelse eller indragning på viss tid av tillstånd eller var­

ning skall genom biltrafiknämndens försorg delgivas den som avses med

beslutet.

Vad i § 16 är stadgat om skyldighet att föra register över innehavare av

tillstånd till yrkesmässig trafik skall äga motsvarande tillämpning å trans­

portförmedling.

Mom. A. Innehavare av tillstånd till transportförmedling skall vara skyl­

dig att föra driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämn­

den må finna skäl meddela, ävensom att till nämnden insända sådant sam­

mandrag av driftstatistiken eller de uppgifter angående rörelsen i övrigt,

som av nämnden infordras.

I övrigt skall driftstatistiken hållas tillgänglig för granskning av biltra­

fiknämnden, när helst så påfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

223

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 34.

Mom. 1. Bedriver någon linje- eller beställningstrafik eller uthyrningsrö- relse eller transportförmedling utan att vara berättigad till sådan trafik eller rörelse, varom fråga är,

eller brytes i övrigt mot föreskrifterna i §§ 21 och 22, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är pa grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestäm­ melse tillämpas i samband med ådömande av ansvar för motsvarande för­ seelse enligt detta moment.

Morn. 2. Brytes mot föreskrifterna i § 25 mom. 2 första stycket eller mom. 4 första stycket eller i § 32 mom. 6 första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att fullgöra skyldighet, som enligt § 23 åligger honom,

eller bryter förare mot vad i § 28 är stadgat eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av samma paragraf, eller använder innehavare av trafik­ tillstånd förare till arbete i strid mot vad i samma paragraf eller i dylik föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling honom jämlikt § 31 eller § 32 mom. 8 eller § 33 mom. 4 åliggande skyldighet,

eller åsidosättes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga den­ samma kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande ej föranlett eller förmått avvärja,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa, eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller trans­ portförmedling eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

straffes den felande med dagsböter.

Mom. 3. Brukas i yrkesmässig trafik bil eller släpfordon utan att hava godkänts för sådan trafik,

eller brukas i uthyrningsrörelse bil utan att hava godkänts för sådan rö­ relse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter. Agde förare vetskap därom, att godkännande, varom ovan sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts.

Mom. 4. Förer någon bil i yrkesmässig trafik eller förhyrd bil utan att vara därtill berättigad, straffes med dagsböter.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av bil i yrkesmässig trafik eller av förhyrd bil anställer och brukar den, som icke äger föra fordonet, ävensom envar, vilken eljest överlämnar åt eller tillåter annan att föra sådan bil utan att denne är därtill berättigad.

§ 35.

Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes den, som åsidosätter föreskrifterna i § 27 mom. 5 andra stycket, § 29 mom. 7 eller § 32 mom. 5 första stycket.

Till enahanda straff vare den förfallen, som åsidosätter föreskrifterna i § 25

mom. 2 femte stycket eller i § 32 mom. 6 andra stycket, jämfört med först­

nämnda stadgande.

Bryter innehavare av tillstånd till uthyrningsrörelse mot vad i § 32 mom.

7 andra stycket är stadgat, straffes som i första stycket sägs, där han ej

tillika gjort sig förfallen till ansvar enligt § 34 mom. 4 andra stycket.

§ 36.

Har innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling ådömts straff för förseelse mot denna förordning,

eller har högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt sådant

straff, åligger det domstolen att inom åtta dagar från utslagets avkunnande

översända avskrift av utslaget till vederbörande tillståndsgivande myn­

dighet.

§ 37.

De för ägare av bil och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna skola

äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyn­

dare eller annan laga målsman, å denne, samt där fordonet äges av oskift

dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund eller av

stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda

boet, samfundet eller inrättningen. I fråga örn bil eller släpfordon, som till­

hör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser gälla förarens

närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot förord­

ningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads åt­

gärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad av

ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt

denna förordning skall ådömas innehavare av tillstånd att utöva yrkesmäs­

sig trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

§ 38.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

§ 39.

Finner biltrafiknämnden, länsstyrelse eller polismyndighet anledning till

återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller trafikkort

eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmedling eller godkän­

nande eller medgivande, varom i denna förordning förmäles, skall vederbö­

rande därom göra framställning hos den myndighet, som har att besluta

örn sådan återkallelse eller indragning.

Biltrafiknämnden äger med iakttagande av stadgad besvärstid under

Kungl. Maj:ts prövning draga beslut, som av länsstyrelserna enligt denna

förordning meddelas.

§ 40.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

225

Särskilda föreskrifter.

§ 41.

Vad om bil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i avseende å motorcykel och traktortåg.

Uttrycken bil, personbil, omnibus, lastbil, motorcykel, släpfordon, trak­

tortåg och hemort användas i denna förordning i samma bemärkelse som

motsvarande beteckningar i motorfordonsförordningen.

Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståt­

hållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej

finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

§ 42.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktnings­

man, skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

§ 43.

Ämbets- eller tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor

örn tillstånd till yrkesmässig trafik eller till rörelse, varom i §§ 32 och 33

förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta i

sådana ärenden, må ej

utöva sådan trafik eller rörelse,

eller driva handel med bilar eller biltillbehör eller med bränsle eiler smörj­

medel för bilar,

eller vara kommissionär eller agent för annan, som utövar yrkesmässig

trafik eller rörelse, varom i §§ 32 och 33 sägs, eller bedriver handel med om-

förmälda slag av varor, eller för försäkringsföretag, i vad detsamma medde­

lar försäkringar, som hava samband med biltrafik,

eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller

ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt slag.

Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd

kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omför-

mälda beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller

vid anskaffande av till densamma hörande handlingar.

§ 44.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av biltrafik­

nämnden eller länsstyrelse, må besvär anföras inom tid, som för överkla­

gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd;

dock gäde beslutet med nedan angivna undantag utan hinder av besvär,

intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyr-

ningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda

skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vun­

nit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen

lastställt. Dylikt beslut skall anses hava kommit klagande till del den

dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets

lokal. Sådant^ tillkännagivande bör ske inom två dagar från beslutets dag.

Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlun­

da förordnat, gå i omedelbart verkställighet.

Bihang till riksdagens protokoll

1940. I sami. Nr 1 lii.

15

226

Kungl.

Maj:ts proposition nr

Ilo.

§ 45.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende

från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Konungen.

§ 46.

Förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående av bestämmelserna i

denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande frågor örn

lillämpligheten av förordningen.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken

dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma ej

dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På biltrafiknämnden

och länsstyrelser ankommande åtgärder för förordningens tillämpning från

nämnda tidpunkt skola dessförinnan vidtagas. Mot beslut, som i anledning

därav meddelats, äger vederbörande att föra talan enligt bestämmelserna i

denna förordning. Från och med ikraftträdandet skall förordningen, under

iakttagande av vad nedan är stadgat, tillämpas jämväl på yrkesmässig tra­

fik, vartill tillstånd dessförinnan meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd till linjetrafik skola

efter denna tidpunkt fortfarande äga giltighet. Vid samma tidpunkt gäl­

lande tillstånd till stads- eller länstrafik skola därefter gälla såsom tillstånd

till beställningstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidi­

gare anvisats; åliggande det emellertid vederbörande utövare av trafik för

godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraftträdande önskar

fortsätta sin rörelse, senast den 1 januari 1940 anmäla detta till vederbö­

rande länsstyrelse för att erhålla uppgift örn lokalområde.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva uthyr-

ningsrörelse skola, såvitt angår uthyrning av personbilar, jämväl därefter

äga giltighet, men i fråga örn uthyrning av lastbilar upphöra att gälla vid

nämnda tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

227

INNEHÅL L.

Sid.

Proposition ............................................ i

Förslag till förordning angående yrkesmässig automoldltrattk m.' m.

Begreppet yrkesmässig trafik 1—2 §§........................................................................... 2

Örn uppsikt över den yrkesmässiga trafiken 3 §...................................................... 2

Olika slag av yrkesmässig trafik och rätt till dess bedrivande 4—6 §§......... 3

Örn ansökningsförfarandet 7—11 §§............................................................................... 3

Örn trafiktillstånds meddelande m.

lii.

12—15 §§..................................................... 5

Örn trafikregister 16 §......................................................................................................... 7

Örn trafiktillstånds giltighetstid m. m. 17—19 §§..................................................... 7

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter 20—24 §§

8

Örn automobiler i yrkesmässig trafik m. m. 25—26 §§.......................................... 11

Örn förare av automobil i yrkesmässig trafik 27—28 §§.................................... 12

Om taxa i yrkesmässig trafik 29 §................................................................................. 14

Örn statistiska uppgifter m. m. 30—31 §§.................................................................. 15

Örn uthyrningsrörelse 32 §................................................................................................. 15

Örn förmedling av godstransporter med automobil 33 §....................................... 16

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad 34—40 §§........................... 18

Särskilda föreskrifter 41—45 §§........................................................................................ 20

Övergångsbestämmelser........................................................................................................ 21

Utdrag av protokollet över konimunikationsärcnden.

Inledning

.................................................................................................................................... 23

Utredningar före 1936 ................................................................................................... 23

Fortsatt utredningsarbete............................................................................................. 25

Huvuddragen av 1936 års trafikutrednings förslag

...................................................... 26

Yttranden rörande förslagets principiella innebörd

...................................................... 29

Bär över huvud en reglering komma lill stånd för närvarande?

............................. 31

Begreppet yrkesmässig trafik 1 §

...................................................................................... 35

Ifrågasatta undantag från förordningens tillämplighetsområde 2 §

.......................... 39

A.

Vissa transporter av eller för offentlig myndighet eller för vissa trängande

behov (2 § punkt 1).............................................................................................. 39

B.

Vissa transporter för postverkets räkning..................................................... 40

C.

Vissa av järnvägsförvaltning anordnade biltransporter........................... 42

D.

Vissa med sjötransporter kombinerade biltransporter.............................. 44

E.

Vissa transporter i övrigt................................................................................... 44

F.

Vissa transporter av mjölk och mjölkprodukter m. m. (2 § punkt 2). .

47

Örn uppsikt över den yrkesmässiga trafiken 3 §

......................................................... 51

Inrättandet av ett centralt organ............................................................................. 51

Olika slag av yrkesmässig trafik och rätt tilt dess bedrivande 4

—ö

§§

.................... 64

Linjetrafik 4 §.................................................................................................................. 65

Tillståndsgivande myndigheter lii. m. 5 §............................................................. 71

Trafiktillstånds omfattning 6 §.................................................................................. 79

Örn ansökningsförfarandet 7—11 §§

................................................................................ 80

Ansökans innehåll 7 §................................................................................................... 80

Handläggning av ärenden angående linjetrafik 8 §........................................... 83

Handläggning av ärenden angående beställningstralik 9 <j............................ 86

Förenklad handläggning av vissa tillståndsärenden 11 §................................. 87

228

Kung]. Majlis proposition nr 115.

Sid.

Orri trafiktillstånds meddelande m. m. 12—15 §§

....................................................... 93

Förutsättningar för tillstånd och tillståndets innehåll 12 §............................... 93

Lokalområden (trafikområden) m. m. 13 §........................................................... 97

Turlista för linjetrafik 14 §......................................................................................... 100

Delgivning av beslut angående trafiktillstånd 15 §........................................... 102

Om trafikregister 16 §

.......................................................................................................... 103

Örn trafiktillstånds giltighetstid m. m. 17—19 §§

....................................................... 104

Giltighetstid 17 § 1 mom.............................................................................................. 104

Överflyttning av trafiktillstånd; förhållandena vid tillståndshavares död eller

konkurs 17 § 2 mom. och 18 §............................................................................ 105

Ifrågasatta åtgärder till avhjälpande av vissa med tillståndsgivningen

förenade olägenheter................................................................................................... 138

Indragning av trafiktillstånd 19 §............................................................................ 139

Örn vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter 20—24 § §

... 141

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods 20 § . . 141

Beställningstrafik för personbefordran 21 §.......................................................... 145

Beställningstrafik för godsbefordran 22 §............................................................. 147

Transportplikt 23 §......................................................................................................... 153

Befrämjande av sammanslutningar mellan vissa trafikutövare. Legalisering

av beställningskontor 24 §...................................................................................... 155

Örn automobiler i yrkesmässig trafik 25—26 §§

......................................................... 162

Godkännande av automobil. Persontrafik med lastautomobil...................... 162

Efterbesiktning m. m...................................................................................................... 164

Underrättelse till besiktningsman............................................................................. 166

Förbandslåda..................................................................................................................... 166

Taxameter och annan kontrollapparat.................................................................... 166

Särskild beteckning å automobil i yrkesmässig trafik 26 §........................... 167

Örn förare av automobil i yrkesmässig trafik 27—28 §§

......................................... 168

Trafikkorts utfärdande, registrering och återkallelse m. lii. 27 §.................... 168

Förares arbetstid 28 §................................................................................................... 171

Örn taxa i yrkesmässig trafik 29 §

................................................................................. 178

Anteckningar örn arbetstid. Transporthandlingar. Driftstatistik 30—31 §§

.... 181

Om uthyrningsrörelse 32 §

................................................................................................... 183

Örn förmedling av godstransporter 33 §

.......................................................................... 192

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad 34—40 §§

................................. 198

Skyldighet för biltrafiknämnden, länsstyrelse och polismyndighet att göra

vissa framställningar 39 §........................................................................................ 198

Särskilda föreskrifter 41—45 §§

....................................................................................... 200

Definitioner 41 §............................................................................................................. 200

Förbud för vissa befattningshavare att driva viss verksamhet m. m. 43 § . . 200

Tid för ikraftträdande av beslut enligt förordningen 44 §................................. 202

Undantags- och tillämpningsbestämmelser............................................................. 204

Övergångsbestämmelser

............................................................................................................ 205

Departementschefens hemställan

.......................................................................................... 208

Bilaga.

1936 års trafikutrednings förslag till förordning angående yrkesmässig bil­

trafik m. ............................................................................................................................ 209

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

100099