Prop. 1941:317

('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa be\xad stämmelser örn elektriska anläggningar, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 317.

1

Nr 317.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa be­ stämmelser örn elektriska anläggningar, m. m.; given Stockholms slott den 24 oktober 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anlägg­ ningar; och

2) lag angående ändrad lydelse av 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 317.

1

Kungl. Maj.ts proposition nr 317. 7

förekomme det ej sällan, att markägare med vetskap om den tidsutdräkt och de dryga kostnader, expropriationsförfarandet förde med sig, vägrat att mot­ taga skälig ersättning för marks avstående eller upplåtande samt att veder­ börande, för att undgå att expropriera, nödgats utgiva väsentligt högre er­ sättning än som överensstämt med en riktig värdesättning.

I lagen örn rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning stadgas att, om det för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning är nödvändigt, att ledning dragés över an­ nan fastighets område, den senare fastighetens ägare är pliktig att mot er­ sättning tåla intrånget härav. Kan överenskommelse icke träffas, skall frå­ gan instämmas till allmän underrätt i orten. Rätten äger uppdraga åt två ojäviga män att avgiva utlåtande, huruvida ledningens framdragande över svarandens mark kan anses behövligt samt i sådant fall var och hur led­ ningen bör göras samt med vilket belopp ersättning för intrång genom led­ ningen bör utgå.

I utskottets utlåtande anmärktes även följande uppgifter som utskottet inhämtat från telegrafstyrelsen:

Antalet fullbordade expropriationer av nyttjanderätt till mark för fram­ dragande av telegrafverkets telegraf- och telefonledningar utgjorde år 1930 1 st., 1931 4 st., 1932 2 st., 1933 4 st. och 1934 10 st. eller sålunda under nämnda fem år sammanlagt 21 st., berörande 118 jordägare. Dessa expro­ priationer hade huvudsakligen avsett mark för nedläggande av jordkablar. I endast ett av dessa fall hade expropriationsnämnd måst anlitas. Nämnden tillerkände markägaren en ersättning av 1 krona 50 öre för nyttjanderätt och 2 kronor 50 öre för skada. Telegrafverkets kostnader för expropria­ tionsnämnd, rättens protokoll m. m. uppgingo till 204 kronor, vartill kom ersättning för resor m. m. till verkets egna tjänstemän. Den vanliga formen för uppgörelse vore emellertid kontrakt med vederbörande fastighetsägare, vilka kontrakt intecknades i de fastigheter, varå ledningarna skulle fram­ dragas. Antalet sådana kontraktsuppgörelser hade under de senare åren ut­ gjort 600—1,000 per år.

Svenska valtenkraftföreningen

och

svenska elektricitetsverksföreningen

ha

i skrivelse den 7 december 1940 framhållit önskvärdheten av att expropria­ tion må kunna erhållas för framdragande av elektrisk lågspännings- eller högspänningsledning, även om behovet av kraft är begränsat till viss fastig­ het. Föreningarna anföra i denna del:

Expropriationsmöjlighet finnes för närvarande icke för ledningar som äro avsedda att tillgodose behovet av elektrisk energi för enskilda fastigheter, vilka icke anses äga större betydelse för det allmänna och ej heller kunna klassificeras som industrier av allmännyttig karaktär. Denna begränsning av expropriationsmöjligheterna drabbar i första hand enskilda jordbruks­ fastigheter; för industriella fastigheter spelar den säkerligen mindre roll, då nästan alla industrier av någon betydenhet torde betecknas som allmän­ nyttiga på grund av de möjligheter till ökad utkomst, som genom dem be- redes innevånarna i den trakt där de äro belägna.

Föreningarna vilja tillstyrka en lagstiftning genom vilken expropriations­ rätten utsträckes att omfatta även ledningar, som ha till ändamål att till­ godose viss fastighets behov av elektrisk energi. Denna utvidgade rätt hör

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

ej enbart avse lågspänningsledningar utan även högspänningsledningar för sagda ändamål. Som motiv härför må endast anföras, att jordbruket numera i allt större utsträckning använder elektiislc motorkraft för tung drift, bl. a. tröskning, varför enskilda gårdar eller smärre grupper av gårdar ofta ut­ rustas med egna transformatorer, matade från högspända kraftledningar.

Föreningarna ha på grund av det sagda förordat införandet av vidgad ex­ propriationsrätt.

Genom expropriation vinner exproprianten en rätt till den därmed av­ sedda fastigheten som går före alla andra rättigheter till denna. Expropria­ tion är därför av värde, även om fastighetsägaren medgivit att hans fastig­ het må tagas i anspråk. S. k. proformaexpropriation anlitas också i dylika fall för att bereda exproprianten en trygghet som icke kan vinnas t. ex. genom inteckning.

Ehuru proformaexpropriation ger bättre rätt än frivilliga överenskommel­ ser, torde förfarandet icke hittills ha tillämpats i större utsträckning. Detta lärer sammanhänga bland annat med att det är förenat med mycket besvär och dryga kostnader. Då emellertid olägenheterna av att helt lita till frivil­ liga överenskommelser också äro mycket betydande, ha krav framställts på införande av särskilda bestämmelser, varigenom på ett enklare sätt än nu skulle kunna vinnas en mot envar bestående ledningsrätt.

I gemensam skrivelse till Konungen den 18 oktober 1930 framhöllo

svens­

ka vattenkraftföreningen

och

svenska elektricitetsverksföreningen

önskvärd­

heten av att godvilliga uppgörelser med vederbörande fastighetsägare örn rätt att framdraga elektriska kraftledningar kunde utan inteckning göras be­ tryggande mot nya ägare och innehavare av respektive fastigheter, så länge kraftledningarna ägde bestånd. Härvid framhöllo föreningarna, att expro- priationsförfarandet i allmänhet vore oskäligt dyrbart i förhållande till expropriationsobjektet. Föreningarna hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta undersöka möjligheten att genomföra en lagstiftning örn rätt att hava kraftledningar å annans mark, grundad på samma principer som lagen om vågrätt.

Enligt denna lag gäller, att om mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg, den sedan må nyttjas med vågrätt utan hinder av den rätt, som annan kan äga i avseende å fastigheten. För visst fall föreligger vågrätt, trots att ägaren av fastigheten icke uttryckligen med­ givit att marken får tagas i anspråk. Fastighetens ägare är i regel berättigad till ersättning av väghållningsdistriktet för markens upplåtande samt för annat intrång. Ersättningsrätt tillkommer under vissa förutsättningar även innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten ävensom innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens tagande i anspråk. Talan därom skall instämmas till rätten i den ort, där fastigheten är belägen. Rätten äger utse två gode män att avgiva yttrande med förslag till ersättning åt varje sakägare.

En lagstiftning av mera begränsad innebörd och i syfte huvudsakligen att underlätta proformaexpropriation har föreslagits av

telegrafstyrelsen

i skri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

I detta sammanhang ha föreningarna även upptagit till behandling frågan, huruvida expropriationsrätt för koncession spiik tiga led­ ningar är begränsad till den tid koncessionen avser.

Enligt 2 § i 1902 års lag är den som vill utföra elektrisk starkströmsled- ning med spänning överstigande 250 volt med vissa undantag pliktig att söka koncession hos Konungen. Efter lagändring den 30 juni 1938 kräves kon­ cession även om någon i anslutning till viss generator- eller transformator­ station eller inom visst område vill utföra elektrisk starkströmsledning med lägre spänning än nyss nämnts, såframt ledningen avser distribution av ström till fastigheter med olika ägare. Konungens tillstånd erfordras dessutom för att elektrisk starkströmsledning skall få framdragas inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på mind­ re avstånd än 1,000 meter fran gränsen av staten eller kommun tillhörigt flygfält. — Koncession meddelas för viss tid ej överstigande 40 år eller, örn särskilda skäl därtill föranleda, 60 år. Koncession för högspänningsled- ning är i regel förfallen om den ej tages i bruk inom tre år.

Föreningarna anföra: Efter fullbordad expropriation äger den förvärvade rätten till fastigheten företräde framför all annan rätt till samma fastighet. I Kungl. Maj :ts tillstånd till expropriation brukar emellertid icke utsägas huruvida tillståndet innebär möjlighet att förvärva äganderätt eller dispositionsrätt för all framtid eller enbart^ en, lika med tiden för koncessionen, till tiden begränsad nyttjande­ rätt. Koncession kan beviljas för 60 år, men den gängse koncessionstiden är för helt nya huvudledningar 40 år och för grenledningar den tid, som återstår av motsvarande huvudlednings koncessionstid. Denna sistnämnda tid kan självfallet vara ganska kort; de först beviljade 40-åriga koncessio­ nerna enligt 1902 års lag utgå örn några år.

Den fråga, som sålunda uppställer sig då det gäller exproprierad rätt för koncessionerade ledningar, är: äger den exproprierade rätten bestånd endast under första koncessionstiden eller har den varaktighet utöver denna tid. I regel torde — även för ledningar med kort koncessionstid — expropriations- ersättningarna genomgående beräknas som om expropriationen avsåge all framtid. Många kraftföretag söka i själva verket genom att i expropriations- stämningen angiva att expropriationen har denna karaktär få fram en dy­ lik ersättningsberäkning, för att när koncessionen framdeles förlänges då icke ånyo behöva taga upp frågan om rätten att hava ledningen framdragen över vederbörande fastighet och därmed sammanhängande ersättningsfrågor.

Det kan dock härvid göras gällande, att, om Kungl. Maj:ts expropriations- tillstand avser endast samma tid som koncessionen, den därpå grundade exproprierade rätten att nyttja annans fastighet icke genom åtgärder i ex- propriationsmålet kan göras giltig under längre tid än den första koncessio­ nen och att således frågan måste tagas upp på nytt när koncessionen för­ länges, även för det fall att ersättning betalats för all framtid.

Den sålunda rådande osäkerheten beträffande sambandet mellan expro­ priationsrättens varaktighet och koncessionstiden för en koncessionerad led­ ning kan icke anses tillfredsställande, vare sig ur markägarens eller konces- sionshavarens synpunkt. Det kan tänkas, att denna osäkerhet kan komma att medföra omfattande processer mellan markägarna och kraftledningsäga- ren, både för det fall att koncessionen förlänges för den förste koncessions- havaren eller örn den överlåtes på en ny koncessionshavare. Även i det fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

11

att genom domstolsprejudikat eller på annat sätt den uppfattningen skulle bekräftas, att expropriationsrätten för en koncessionerad ledning endast av­ ser koncessionstiden, torde vid förlängning eller överlåtelse av koncessionen svårlöst frågor uppstå, då det gäller att reglera markägarnas och kraftled- ningsägarnas inbördes rättsförhållanden.

Föreningarna ha hemställt, att expropriationstillstånd för elektriska stark- strömsledningar, som beviljas enligt nu gällande eller framdeles eventuellt kompletterande lagar på området, formuleras så, att av desamma klart fram­ går, att den exproprierade rätten gäller så länge ledningen är koncessionerad och nyttjas.

Promemoria och lagutkast.

Inom justitiedepartementet har sedermera upprättats en den 27 december 1940 dagtecknad promemoria i dessa frågor.

I promemorian framhålles, att det ur allmän synpunkt är av vikt, att ökad elektrifiering, i synnerhet av landsbygden, äger rum och att, även örn en ledning i det särskilda fallet kan synas tjäna allenast ett enskilt intresse, utbyggandet av ledningsnätet till de enskilda konsumenterna, sett i större sammanhang, är av betydelse för landets produktionsförmåga. Detta gällde såväl ledningar för belysning som ledningar för drivkraft. För att elektrifie­ ring skulle kunna ske i önskvärd utsträckning vore det nödvändigt, att möj­ lighet funnes att tvångsvis taga mark i anspråk för framdragande av behöv­ liga ledningar och att det härför erforderliga förfarandet ej krävde alltför lång tid eller vore förenat med för stora kostnader. När mark frivilligt upp- låtes, vore det vidare av vikt, att den rätt som därmed avses på ett lämpligt sätt kunde tryggas för framtiden.

Vidare anföres, bland annat: Riksdagens andra lagutskott har ifrågasatt, huruvida icke ett förfarande, analogt med det som föreskrives i 1918 års lag örn vattenledningar, borde införas i fråga om elektriska ledningar. Vattenkraftföreningen och elektri- citetsverksföreningen ha åter i sin skrivelse år 1930 uttalat sig för ett institut av samma art som vågrätt. Intetdera av dessa alternativ torde dock vara fullt lämpligt. Gentemot en utvidgning av det förfarande som stadgas i lagen om vattenledningar kan anföras, att framdragandet av elektriska ledningar kräver specialkunskaper och noggrant iakttagande av ett flertal detaljbe­ stämmelser. Det kan därför icke lämpligen överlämnas åt två betrodda män, vilka som helst, att bestämma ledningarnas sträckning såsom när det gäller vattenledningar för husbehov. Beträffande möjligheten att införa bestäm­ melser liknande dem som meddelats i lagen om vågrätt märkes, att dessa endast avse att legalisera ett redan uppkommet besittningsförhållande och att de särskilda omständigheter som gåvo upphov till denna lag icke torde äga motsvarighet i fråga om elektriska ledningar. Dessa torde icke framdra­ gas på samma formlösa sätt som tidigare skett i fråga örn vägar. Det be­ höver endast nämnas, att koncession alltid erfordras för högspänningsled- ning, med vissa speciella undantag, och att även för lågspänningsledningar numera i viss utsträckning kräves koncession. Ett av huvudskälen till lag­ stiftningen örn vågrätt var, att vägarna ofta omlagts eller breddats, varige­ nom de kommit att förskjutas eller att taga mera mark i anspråk än förut, utan att uttryckligt medgivande därtill inhämtats av fastighetsägaren eller

Kungl. Majlis proposition nr 317.

den rättsliga frågan eljest reglerats. En ledning torde däremot ej flyttas från sin en gång givna plats annat än i undantagsfall. Vad särskilt angår det i nämnda lagar föreskrivna sättet för bestämmande av ersättning bör fram­ hållas att det är av vikt, att förekommande ersättningar såvitt möjligt kom­ ma att utgå enligt enhetliga grunder. Ur denna synpunkt är det bättre alt anlita expropriationsnämnd, vars ledamöter kunna antagas vinna större er­ farenhet än sådana gode män som avses i berörda lagar. Då expropriations- nämnden, när fråga är om upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska led­ ningar, allenast består av tre ledamöter, synes det i dessa fall icke heller vara förenat med någon större besparing att för ersättnings bestämmande anlita gode män i stället för expropriationsnämnd. En för nu föreliggande problem bättre anpassad lösning torde kunna vinnas i nära anslutning till gällande lagstiftning örn expropriation och örn elektriska anläggningar.

1 promemorian upptages härefter till behandling fråga om vidgad ex­ propriationsrätt i vissa fall. I denna del anföres bland annat:

Under det att expropriation för närvarande torde kunna erhållas i erfor­ derlig utsträckning för elektriska svagströmsledningar (telefonledningar m. m.), står denna möjlighet icke till buds för framdragande av elektriska starkströmledningar i åtskilliga fall, då det enligt nutida uppfattning rimligen måste anses påkallat. Rätt att tvångsvis få framdraga kraftledning över an­ nans mark föreligger icke t. ex. örn strömmen är avsedd allenast för belys­ ning å viss fastighet i enskilt bruk, och således icke för en hel ort eller annat allmänt ändamål, eller om den skall användas vid en industriell an­ läggning som, ehuru i och för sig betydelsefull, likväl icke kan anses vara av »större betydelse» för det allmänna. Att det i allt fall varit möjligt att i så stor utsträckning som skett framdraga erforderliga ledningar över annans mark sammanhänger med att de flesta fastighetsägare på orten ofia haft ett gemensamt intresse av elektrifiering, varför nyttan av ledningen för den enskilde övervägt det intrång som den medfört för honom och vid sådant förhållande frivilliga upplåtelser skett. Av vad som anfördes vid 1935 års riksdag framgår likväl, att svårigheter ej sällan uppkommit och att fastig­ hetsägare som ställt sig avvisande kunnat bereda sig oskäliga förmåner på andras bekostnad. Detta utgör ett påtagligt missförhållande. Ehuru det är av vikt, att användningen av expropriation icke utvidgas utöver vad som är strängt nödvändigt, torde, för att avhjälpa detta missförhållande, möjlighe­ ten att få framdraga elektrisk ledning över annans mark böra utsträckas. Till stöd härför kan även åberopas, att enligt vattenlagen möjlighet förelig­ ger att taga i anspråk annans fastighet för ett flertal enskilda ändamål. Även enligt den särskilda lagen om vattenledningar har en motsvarande tvångs­ rätt erkänts för enskilt behov. UT principiell synpunkt kunna alltså några avgörande betänkligheter icke anföras mot en lagändring i den riktning som nu nämnts.

Om således en sådan utvidgning i princip får anses befogad, uppstår frå­ gan. i vilken omfattning ökad expropriationsrätt bör införas. Vissa elektriska starkströmsledningar kunna ju medföra ett betydande intrång för ägaren av den fastighet där ledningen går fram. Detta gäller emellertid huvudsak­ ligen stamledningarna, om vilka nu icke är fråga och för vilka expropria­ tionsrätt redan finnes i erforderlig utsträckning. De lokala distributionsled- ningarna medföra i regel ej några större olägenheter. För att vinna en av- gränsning mot de fall, då större intrång vållas, kunde måhända ifrågasättas att medgiva den vidgade expropriationsrätten allenast i fråga om lågspän- ningsledningar. En sådan avgränsning måste dock antagas bliva alltför snäv i många fall. Även distributionsledningarna ha numera, enligt vad som bli­ vit upplyst, mången gång högre spänning än 250 volt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

13

I promemorian föreslås att i 1 § av 1902 års lag införes stadgande, att om det för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft tarvas att elek­ trisk starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som ej tillhör kronan, vad för ändamålet erfordras skall upplåtas, ändå att ledningen ej är avsedd för anläggning som är av större betydelse för det allmänna. Till skydd mot oskäligt intrång har härtill fogats den reservationen, att expro­ priationsrätt ej skall föreligga annat än örn det intrång som förorsakas prö­ vas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Vidare skall expropriation kunna vägras, om intrånget eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan anses oskäligt. Såsom exempel härå har anförts, att innehavaren av ett nö- jesetablissement eller av en utpräglad lyxindustri vill över annans mark framdraga ledning som vållar väsentlig olägenhet. I den föreslagna expro­ priationsrätten skall, liksom i den expropriationsrätt som nu medgives i 1 §, gälla den inskränkningen att menighet ej skall vara pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamn­ område avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vidare föreslås även för nu ifrågavarande fall, att där ledning inom område, för vil­ ket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, skall framdragas på mindre av­ stånd än 150 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne ej skall vara skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Därest expropriationsrätt införes för framdragande av ledningar som nu sagts, bör enligt vad i promemorian föreslås tagas under övervägande att i anslutning till ett sådant stadgande införa visst undantag från re­ geln att e x p r o p r i a t i o n s t i 11 s t å n d alltid skall meddelas av Kungl. Majit, därvid erinras att enligt vattenlagen och den sär­ skilda lagen örn vattenledningar expropriationsrätt medgives av domstol eller synemän. Härefter anföres i promemorian:

Det torde näppeligen ha framträtt praktiskt behov av att göra något större avsteg från principen i 1902 och 1917 års lagar, att nämnda fråga i fall som här avses skall prövas av Kungl. Majit. Har fastighets ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för elektrisk ledning, förefaller det emellertid vara fog för ett avsteg från nämnda regel. En undantagsbestämmelse härom torde utan att förfela sitt syfte kunna — med hänsyn till andra sakägares rätt — begränsas till det fall att allenast ringa men vållas. För framdragan­ de av högspänningsledning kräves i allt fall i regel koncession av Kungl. Majit, varför ärendet på denna grund måste bringas under Kungl. Majlis prövning. Även i fråga om lågspänningsledningar fordras numera konces­ sion, örn ledningen är avsedd för distribution av ström till fastigheter med olika ägare. Ytterligare kräves koncession för ledning inom område för all­ män väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är örn luftledning, på mindre avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun tillhö­ rigt flygfält. Från dessa krav på koncession skall givetvis icke i detta sam­ manhang göras något avsteg. Det må anmärkas, att vid ansökan om kon­ cession för högspänningsledning skall fogas minst lika grundlig utredning som vid ansökan örn expropriation, varjämte tillf rille att yttra sig i ärendet

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

skall beredas kommuner eller municipalsamhällen, över vilkas områden led­ ning skall framdragas, ävensom ägare och innehavare av fastigheter som be­ röras av ledningen.

På grund av det anförda föreslås, att stadgande meddelas örn rätt till ex­ propriation utan Kungl. Maj:ts tillstånd för elektrisk ledning, när fastighe­ tens ägare förklarat sig villig till upplåtelsen och denna förorsakar allenast ringa men, och att det skall ankomma på domstolen att pröva att dessa förut­ sättningar föreligga. Domstolen har däremot, enligt vad i promemorian framhålles, icke att verkställa prövning av frågan örn koncession. I prome­ morian anmärkes, att i de fall, då enligt den här ifrågavarande undantags­ bestämmelsen Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation icke vidare erfordras, sökanden bör hos domstolen förebringa den utredning som eljest skolat bi­ läggas ansökningen till Konungen. För detta ändamål borde vidtagas en ändring i 89 § lagen örn expropriation, som handlar om elektriska svag- strömsledningar och till vilken 1 § fjärde stycket i 1902 års lag hänvisar.

Härefter upptages till behandling i promemorian fråga om jämkning i nu gällande regler om förhöjning av ersättning. Sådan förhöjning skall enligt 1902 års lag utgå med hälften av det belopp som jämlikt de i 1917 års lag stadgade grunder skolat utgivas. Skall fastigheten användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropria­ tion för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt sistnämnda lag, skall dock vad nu sagts örn förhöjning av ersättningen icke tillämpas.

I promemorian anföres, att när det gäller distributionsledningar, i allmän­ het syntes mindre påkallat att förhöjning skulle utgå å ersättningen. Ägaren av en fastighet, som hade ett ogynnsamt läge med hänsyn till möjligheterna att erhålla elektrisk kraft, nödgades genom nämnda regel att vidkännas extra kostnader utöver vad som kunde anses nödvändigt. Undantag från för­ höjning borde därför stadgas åtminstone i fråga örn ledning med spänning ej överstigande 250 volt. Ledning med större spänning kunde medföra vä­ sentligt intrång och inverka menligt på möjligheten att framdeles höja fas­ tighetens avkastningsförmåga. Det syntes därför vara mera motiverat, att förhöjning skulle utgå å ersättning för framdragande av högspänningsled- ningar.

Beträffande själva förfarandet i övrigt vid expropriation ha i promemorian upptagits de av telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen uttalade önskemå­ len om befrielse i vissa fall från skyldighet att nedsätta expropriationsersättning hos länsstyrelsen, vilka önskemål gällde såväl svagströms- som starkströmsledningar. En lättnad i detta hänseende syntes vara av stor betydelse för ökad tillämpning av proformaexpropria- tion. I denna del uttalas i promemorian:

Proformaexpropriation är, särskilt när det gäller nyttjanderätt, ur flera synpunkter att föredraga framför vanliga frivilliga upplåtelser. Genom ex­ propriation förvärvad nyttjanderätt gäller som bekant mot envar, utan att den behöver intecknas, och är icke underkastad eljest gällande tidsbegräns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

15

ning. En genom överenskommelse upplåten nyttjanderätt är tidsbegränsad och kan, liksom servitutsrätt, tryggas endast genom inteckning. Denna kan emellertid vid exekutiv auktion få vika för dem som ha bättre rätt, något som helt naturligt kan medföra allvarliga konsekvenser, då ledningsinneha- varen icke är betjänt med att hans rätt i övrigt står sig, om den går förlorad på viss del av den erforderliga ledningssträckan. Dessutom torde denna ut­ väg i längden medföra väsentligt mera besvär för alla parter. Det kan så­ lunda bliva nödvändigt för fastighetsägaren att — om t. ex. tomtförsäljning äger rum — i inteckningsärenden, som röra fastigheten, varje gång begära samtycke av den som innehar ledningsrätten; och denne måste med anled­ ning härav, om han icke vill utan vidare ställa sig avvisande, undersöka, huruvida sådant tillstånd utan risk kan medgivas. Dylika ärenden kunna enligt vad erfarenheten visat bliva mycket talrika, örn ledningarna gå fram över ett stort antal fastigheter. Det är också tydligt, att kravet på lednings- innehavarens tillstånd i sin mån ökar inskrivningsdomarens arbete, när ärendena sedermera bliva föremål för hans handläggning.

I 48 § i 1917 års lag stadgas för närvarande ovillkorlig skyldighet att verk­ ställa nedsättning av expropriationsersättning. Det synes obestridligt, att denna bestämmelse är onödigt betungande bl. a. när fråga är örn expropria­ tion för elektriska ledningar. Föreskriften torde sålunda böra modifieras. Motsvarande spörsmål har i vattenlagen vunnit en mera praktisk lösning, i det att enligt denna lag -—- även om fastigheten i fråga är intecknad eller häftar för ogulden köpeskilling — nedsättning ej erfordras, såframt den ska­ da eller det intrång, varom är fråga, av vattendomstolen prövas vara väsent­ ligen utan betydelse för fordringsägarens säkerhet. Befogenhet att medgiva undantag från nedsättningsskyldighet torde i nu ifrågavarande fall böra till­ erkännas den domstol där expropriationsmålet är anhängig!.

Vid fastställande av undantagens omfattning böra uppmärksammas stad- gandena i 59 och 95 §§. I 59 § behandlas verkan i allmänhet av överenskom­ melse med vederbörande sakägare rörande expropriationsersättning. Den exproprierande äger instämma de kända fordringsägare, som ej godkänt över­ enskommelsen, för att erhålla fastställelse å denna. Om ej någon bestrider, att överenskommelsen fastställes, må det ske, såframt expropriationen avser endast ringa del av fastigheten eller upplåtelse av särskild rätt, som medför ringa men och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för fordringsägare, vil­ ka ej godkänt överenskommelsen. Med fordringsägare förstås den som inne­ har sökt eller beviljad inteckning i fastigheten eller panträtt jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken. I 95 § meddelas en särskild bestämmelse beträffande upp­ låtelse av nyttjanderätt för elektriska svagströmsledningar, enligt vilken över­ enskommelse om ersättningen städse må av rätten fastställas, därest upplåtel­ sen medför ringa men och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för ford­ ringsägare som ej godkänt överenskommelsen. Denna bestämmelse är enligt 1 § fjärde stycket i 1902 års lag tillämplig även å elektriska starkströmsled- ningar.

Under i huvudsak de förutsättningar som angivits i 95 § i 1917 års lag föreslås undantag från skyldigheten att nedsätta expropriationsersättning hos länsstyrelsen. Det har icke ansetts vara skäl alt begränsa stadgandet till det fall, att fråga är örn upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar, men angivits, alt stadgandet skall gälla allenast, då fråga är örn upplåtelse av särskild rätt och avsikten således icke är att expropriera äganderätt. I an­ slutning till detta stadgande, som borde införas i 48 §, har föreslagits, att örn undantag från nedsättningsskyldighet medgives, den exproprierande i

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

ligga, varför det är nödvändigt att så enkla och klara bestämmelser som möj­ ligt finnas i lag fastställda.

Riksförbundet landsbygdens folk

har funnit, att förslaget ur jordbrukare-

synpunkt innebär ett önskvärt tillrättaläggande av expropriationsärenden, som beröra framdragandet av elektriska ledningar, och att förslaget sannolikt kommer att medföra, att elektrifiering kan ifrågakomma på ett flertal går­ dar, där det med nuvarande bestämmelser är praktiskt taget omöjligt att få rätt att framdraga elektriska ledningar till gårdarna.

Sveriges lantbruksförbund

har uttalat följande:

Förbundet vill med tanke på landsbygdens elektrifiering understryka önskvärdheten av ändrade bestämmelser i syfte att underlätta framdra­ gandet av elektriska ledningar, att på enklare sätt än hittills kunnat ske trygga nyttjanderätten till mark, som frivilligt upplåtits för sådana led­ ningar, samt att överhuvud taget möjliggöra ett snabbare och billigare för­ farande vid upplåtande av mark för elektriska ledningars framdragande. Icke blott med hänsyn lill nu rådande förhållanden utan även och i lika hög grad med hänsyn till framtida behov synes det vara angeläget, att ändrade bestämmelser i dessa hänseenden komma till stånd. Enligt förbundets upp­ fattning är möjligheten att tillgodose behovet av elektrisk kraft numera av sådan betydelse för lantbruket, att tillgodoseendet av detta behov icke bör kunna hämmas genom formella hinder för ledningars framdragande.

Förbundet har på grund av det anförda tillstyrkt de föreslagna lagänd­ ringarna men samtidigt ifrågasatt, huruvida icke förfarandet vid tvångsför- värv av nyttjanderätt för elektriska ledningar borde kunna ytterligare för­ enklas, samt har härom anfört, bland annat:

Enligt förbundets mening är det önskvärt, att ett mera förenklat förfaran­ de i viss utsträckning kommer i tillämpning även vid tvångsvis upplåtande av nyttjanderätt till mark för elektriska ledningar. Beträffande motiven härför hänvisas till vad riksdagens andra lagutskott 1935 anförde i sitt ut­ låtande. De däri berörda olägenheterna, vilka bestyrkas av uppgifter, som förbundet inhämtat, avlägsnas icke genom de nu föreslagna lagändringarna. Även örn möjlighet till tvångsexpropriation finnes, är denna dock för när­ varande förenad med så höga kostnader och sådan tidsförlust, att den av ledningens framdragande intresserade merendels föredrager att betala mark­ ägaren den ersättning, som erfordras för frivillig upplåtelse, även om denna ersättning är otillbörligt hög.

I brist på närmare utformade bestämmelser rörande ett förenklat förfa­ rande kan denna fråga för närvarande icke närmare bedömas. Dock synes en viss förenkling utan större ingrepp i bestämmelserna kunna vinnas, örn tillstånd till expropriation av nyttjanderätt får lämnas av domstol, då det gäl­ ler ledningar, som ingå i ett lokalt distributionsnät, liksom ledningar till en­ skilda fastigheter i övrigt. En ändring i detta avseende är enligt förbundets mening önskvärd. Motsvarande torde då också böra gälla beträffande till­ stånd till proformaexpropriation. Enligt den i promemorian föreslagna lag­ texten skulle domstol kunna lämna tillstånd till proformaexpropriation, när ledningen medför »allenast ringa men». En dylik vag bestämmelse synes

i

många fall kunna giva anledning till osäkerhet örn var tillstånd skall sökas.

I anslutning till vad nu anförts angående önskvärdheten av förenklade be­ stämmelser beträffande elektriska ledningar till enskilda fastigheter ifråga-

sättes, huruvida icke dylika bestämmelser framdeles kunde utformas i en särskild lag.

Även

Västbo kraftverksförening

har i sitt yttrande, utan att framställa er­

inran mot grunderna för förslagen, förordat vissa andra, mera genomgri­ pande ändringar i expropriationslagstiftningen.

Av

kommerskollegium

har betonats, att det centrala problemet vid den re­

vision av förevarande lagstiftning, som är erforderlig, vore frågan om ett för­ enklat förfarande för att säkerställa för lednings ägare rätten att ha led­ ningen framdragen över annans mark. Denna fråga vöre av den invecklade art, att den icke gärna kunde lösas utan ett grundligt övervägande av såväl de tekniska som de juridiska komplikationer, som en dylik förenkling för­ anleder. Kollegium ville därför hemställa, att en utredning angående detta spörsmål igångsattes. De övriga frågor, som i den remitterade promemorian upptagits till behandling, syntes icke vara av den brådskande art, att icke med deras lösning kunde anstå i avbidan på en dylik utredning, och möj­ ligt vore att det kunde finnas lämpligt att till sådan utredning hänskjuta icke blott frågor rörande expropriationslagstiftning utan även övriga frågor, som vid senaste revision av 1902 års lag upptogos till nyprövning. Om någon av expropriationsfrågorna skulle redan nu upptagas till behandling, borde det gälla problemet örn rätt till expropriation för enskild fastighets förseende med belysning eller drivkraft. Kollegium hade ingen erinran emot att förslag i sådant hänseende redan nu underställdes riksdagen.

Svenska vattenkraftföreningen

och

svenska elcktricitetsverksföreningen

ha

uttalat att -— även örn de i promemorian föreslagna lagändringarna genom­ föras — det icke vore uteslutet, att ett förfarande av ungefär samma natur som vägrättsinstitutet och utformat med hänsyn till kraftledningarnas spe­ ciella ari och ändamål kunde komma att visa sig önskvärt.

Med avseende å detaljerna i förslagen lia i yttrandena vissa erinringar el­ ler önskemål framställts.

Beträffande den föreslagna rätten att påkalla expropriation för enskild fastighets behov har

kommerskollegium

uttalat, att även örn nå­

got större praktiskt behov av den ifrågasatta utvidgningen av expropriations­ rätten för framdragande av elektriska ledningar enligt erfarenhet knappast torde föreligga, kunde givetvis enstaka fall förekomma, då den ifrågasatta rätten vore av värde för en fastighetsägare. Kollegium ville därför tillstyrka, att en bestämmelse därom intoges i lagen, men funné föreskriften lämpligen kunna införas på det sätt att såsom förutsättning för expropriationsrätten stadgades, att Konungen för fastighets förseende med belysning eller driv­ kraft eller för annat dylikt ändamål prövat nödigt, att fastighet användes för avsedda ändamål.

Kollegium har till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande: I promemorieförslaget har såsom förutsättning för Konungens befogenhet att lämna medgivande till expropriation i ovan avsedda fall stadgats vissa restriktioner, bl. a. att det intrång, som av anläggningen förorsakas, av Ko­

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

nungen prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Bedömandet av detta spörsmål skulle emellertid ofta kräva* ingående undersökningar av de lokala förhållandena i varje särskilt fall, och det skulle sannolikt ankomma på befattningshavarna vid Statens elektriska inspektion att företaga dessa undersökningar. Enär det synes angeläget att den redan ganska omständliga prövningen av ansökningar örn koncession och expropriation icke ytterligare kompliceras samt behov av en dylik ingående prövning ej heller synes före­ ligga, vill kollegium förorda, att restriktionen i fråga får falla. Vidare har i promemorieförslaget införts den restriktionen att intrånget »ej heller eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan anses oskäligt». I motiveringen här­ till har anförts såsom exempel, att innehavaren av ett nöjesetablissemang eller en utpräglad lyxindustri ville över annans mark framdraga ledning, som vållade väsentlig olägenhet. Kollegium vill för sin del framhålla, att något starkare skäl att införa en dylik restriktion icke synes föreligga.

Våstbo kraftverksförening

har ansett, att expropriation för ledning, som

vore avsedd för enskild fastighets behov, borde få äga rum, utan någon sär­ skild inskränkning med hänsyn till ändamålet med ledningen. Det syntes ej lämpligt att, såsom i promemorian förutsatts, göra undantag för nöjesetablis- sement eller lyxindustri. Föreningen har vidare anmärkt, att ur 1902 års lag syntes böra uteslutas bestämmelsen om att ledning i regel ej finge framdragas närmare än 150 meter från byggnad, tomtplats eller trädgård inom område, för vilket ej finnes stadsplan.

I anslutning härtill har föreningen jämväl uttalat, att frågan örn expropria­ tionsrätt för redan befintliga ledningar, som framdragits utan att fullt bin­ dande avtal kommit till stånd, borde regleras.

Med avseende å frågan om undantag från regeln att expro- priationstillstånd meddelas av Kungl. Maj: t har

kommers­

kollegium

uttalat vissa betänkligheter mot vad i promemorian föreslagits

samt därom anfört följande:

I promemorian framhålles, att, örn fastighets ägare förklarat sig villig upplåta nyttjanderätt för elektrisk ledning, fog kunde finnas för ett avsteg från nämnda regel. Med hänsyn till andra sakägares rätt borde emellertid enligt promemorian en undantagsbestämmelse i dylikt syfte utan att förfela sitt syfte kunna begränsas till det fall att allenast ringa men vållas av an­ läggningen. Det skall i så fall ankomma på domstol att pröva, huruvida denna förutsättning föreligger. Den fråga, som sålunda i promemorian är berörd, synes emellertid vara av långt mera vittgående beskaffenhet än i promemorian angivits. I själva verket bär man här att göra med ett av de betydelsefullaste spörsmålen vid den revidering av expropriationsbestämmel- serna för elektriska anläggningar, som synes erforderlig, och det synes icke lämpligt, att detta spörsmål löses allenast i den mycket begränsade omfatt­ ning, som i promemorian skett. Spörsmålet gäller i själva verket möjligheten att utfinna en juridiskt framkomlig väg att på annat och enklare sätt än genom expropriation eller inteckningsförfarande trygga en genom frivil­ lig överenskommelse förvärvad rätt att för elektrisk ledning nyttja viss mark. Det kan givetvis icke ifrågasättas, att kollegium i detta samman­ hang skulle kunna uppdraga riktlinjerna för konstruktionen av ett dylikt institut, utan kollegium vill hemställa, att detta spörsmål upptages till en noggrannare utredning i samband med de övriga utredningsfrågor på före­ varande område som föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 317.

21

Kommerskollegium bär i sitt yttrande även berört frågan örn expropria­ tionsrätt för område med stadsplan eller byggnadsplan eller b a m n o m r å d e. Härom anför kollegium följande:

I promemorian har framhållits, att den föreslagna utvidgade expropria­ tionsrätten borde, liksom fallet vore nied den expropriationsrätt, som vöre medgiven i 1 g i dess nu gällande lydelse, icke gälla i fråga örn område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde, där fråga vore örn avstående eller upplåtande av gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Kollegium vill angående denna fråga bringa i erinran, hurusom den veto­ rätt, som sålunda tillkommer kommun, huvudsakligen tillkommit för att be­ reda kommun möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, där­ est detta med hänsyn til! användningen av kommunens ga lusy stern för tra­ fiken samt för anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och markens torrläggning m. m. skulle visa sig mindre lämpligt. Med den avfatt­ ning stadgandet ifråga kom att få har emellertid den kommunala vetorätten fått en större omfattning. Kommunen bar sålunda i sin hand att förhindra framdragandet även av ledningar, som i och för sig på intet vis kunna vara till hinders ur angivna synpunkter. Kommunerna hava även i stor utsträck­ ning begagnat sig av vetorätten för ledningar av dylikt slag, nämligen då kommunens intressen som kraftleverantör kunnat skadas genom tillstånds medgivande. Sedan numera efter den vid 1938 års riksdag genomförda änd­ ringen av 1902 års lag det ankommer på Kungl. Majit alt tillse, att konces- sionsansökningar för elektriska starkströmsledningar icke bifallas med mind­ re ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå som ett led i en rationell elektrifiering, synes frågan örn rätten att framdraga ledning inom stadsplanelagt område böra avgöras icke av vederbörande kom­ mun utan av Kungl. Majit.

I detta sammanhang vill kollegium erinra örn att en fråga, likartad med den bär berörda, föranlett särskild riksdagsskrivelse (n:r 249/1920). I denna hemställde riksdagen att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huru­ vida nu gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar borde änd­ ras i den riktning att menighet, där ett för staten eller annan menighet vik­ tigt intresse det krävde, kunde åläggas skyldighet att inom område för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning eller inom fastställt hamn­ område, avstå eller upplåta gata m. m. för framdragande av elektrisk stark- strömsledning erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg. Denna riks­ dagsskrivelse tillkom i anledning av en motion i andra kammaren, vilken motion föranleddes av den bekanta tvisten mellan Djursholmsbanan och Stockholms stad beträffande banans rätt att trafikera Engelbrektsgatan i Stockholm. Kollegium, som den 29 februari 1932 avgav utlåtande i ärendet, biträdde den av andra lagutskottet utalade principiella uppfattningen i frå­ gan, men höll före att den ifrågasatta lagändringen icke vore av den aktua­ litet eller vikt att den ensam borde vidtagas, utan ansåg att den borde upp­ tagas till prövning vid en förestående revision av elektricitetslagen i dess helhet.

Sedan detta kollegii yttrande avgavs har emellertid det i riksdagsskrivelsen berörda spörsmålet aktualiserats. Man torde nämligen kunna förvänta, att i en nära framtid behov kommer att föreligga för framdragande av ledningar för trådbussar i olika städer från kringliggande förorter. Det synes vara av betydelse alt möjlighet att för sagda ändamål erhålla expropriation hålles öppen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

23

rando riksdagsutskott avgivna utlåtandet hänvisas till elt liknande förut i svensk lag förefintligt stadgande, nämligen rörande ersättning för skador vid vattenuppdämning m. m. Någon särskild motivering för åtgärden att fri­ taga

kronan

från 50 %> förhöjning lämnades dock icke av utskottet. Grun­

derna för ersättning vid vattenuppdämning återfinnas numera i vattenlagen. I denna förekommande bestämmelser om 50 % förhöjning äro emellertid — i motsats till vad fallet är i elektricitetslagen — tillämpliga även beträf­ fande kronan.

Vid tillkomsten av 1902 års lag torde knappast hava varit förutsett att statliga distributionsanläggningar av den omfattning, som numera ad­ ministreras av vattenfallsstyrelsen, skulle komma till stånd. Då dessa stat­ liga anläggningar till dels konkurrera med enskilda kraftföretag, kan det knappast vara riktigt, att de för den statliga verksamheten erforderliga led­ ningarna skola i jämförelse med den enskilde företagarens belastas med blott två tredjedelar av den kostnad som i förevarande avseende den enskil­ de får vidkännas. Ej heller synes det lämpligt att jordägarens ersättning skall vara beroende av för vems räkning expropriationen sker. Jordägaren utfår sålunda mindre ersättning icke blott då kronan exproprierar utan även i de fall då expropriation för starkströmsledningar kan ske enligt 1917 års lag. Ett upphävande av nu rådande olikhet i fråga örn grunderna för ersättningens utgående skulle slutligen medföra den fördelen att veder­ börande myndigheter skulle befrias från vid nu gällande ordning erforder­ liga ställningstaganden till den i vissa fall svårbedömbara frågan om expro­ priation må ske enligt den ena eller andra lagen.

Med hänsyn till vad ovan anförts synes frågan om grunderna för er­ sättningens utgående böra lösas antingen genom ett upphävande av bestäm­ melsen om att 50 °/o förhöjning icke skall utgå då kronan exproprierar och då expropriation enligt 1917 års lag kan äga rum, eller genom att helt upp­ häva bestämmelsen om ifrågavarande förhöjning. Med hänsyn till att stats­ makterna i insikt örn den stora betydelse, som den elektriska kraften numera har för landets näringsliv och befolkningens trevnad, på olika sätt söker främja landets elektrifiering, och till att några vägande skäl knappast kunna anföras, varför markägaren skall åtnjuta högre ersättning vid expropriation för kraftledningar än för anordningar för andra allmännyttiga anordningar, synes det kollegium mest önskvärt att det senare alternativet väljes.

Svenska vattenkraft f öreningen

och

svenska elektricitetsverks föreningen

ha

uttalat sig för en allmän översyn av gällande bestämmelser örn förhöjd er­ sättning vid expropriation i vissa fall.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har i sitt yttrande behandlat frå­

gan örn befrielse i vissa fall från skyldighet att nedsätta expropriationsersättning hos länsstyrelsen samt har därom anfört följande:

I promemorian återgives innehållet i en skrivelse från vattenfallsstyrelsen till Konungen den 3 mars 1936. Vattenfallsstyrelsen anförde i skrivelsen att enligt av länsstyrelserna tidigare tillämpad praxis ansågs sammanträde för fördelning av expropriationsersättning icke erfordras, örn domstolen prövat att inteckningshavarnas rätt icke kommc att förnärmas genom expropriatio­ nen. Länsstyrelserna hade emellertid med anledning av visst rättsfall numera ändrat praxis.

Uppgiften, att länsstyrelserna enligt tidigare tillämpad praxis ansett sam­ manträde för ersättningens fördelning icke erfordras, om domstolen prövat

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

att inteckningshavamas rätt icke komme att förnärmas genom expropriatio- nen, torde bero på en missuppfattning. Det förhöll sig i stället så, att läns­ styrelserna utbetalade ersättningen till jordägaren, om samtliga inteckningar i fastigheten företeddes och inteckningshavarna medgåvo, att beloppet utbe­ talades till jordägaren. Detta innebar ett betydligt enklare och billigare för­ farande än det som framtvingats genom ovan angivna rättsfall. Länsstyrel­ sen vill därför livligt understryka de av vattenfallsstyrelsen framhållna olä­ genheterna med nu rådande förhållanden och tillstyrka en utredning rörande sådana ändringar i gällande bestämmelser om utbetalning av exproprialions- ersättning att utbetalning direkt till jordägaren i enlighet med länsstyrelser­ nas tidigare praxis åter möjliggöres. Detta skulle medföra betydande lättna­ der för jordägare, inteckningshavare och länsstyrelser.

Svenska vattenkraft föreningen

och

svenska elektricitetsverksföreningen

lia

i detta sammanhang hemställt, att den nu i 48 § intagna bestämmelsen om att den exproprierande vid nedsättning av expropriationsersättning skall fö­ rete gravationsbevis måtte modifieras så att denna skyldighet bleve beroende av domstolens prövning.

Av

vattenfallsstyrelsen

har vidare yrkats, att med upplåtelse av nyttjande­

rätt för elektriska ledningar måtte i de avseenden som nu äro i fråga jäm­ ställas upplåtelse av servitutsrätt.

Styrelsen har i denna del anfört följande: I promemorian framhålles, att genom expropriation förvärvad nyttjande­ rätt icke är underkastad tidsbegränsning. Vidare göres gällande, att något hinder icke synes föreligga för meddelande av expropriation för ledning, vil­ ken icke avser äganderätt, att gälla för längre tid än koncessionstiden. Med hänsyn härtill torde det vara ur formell synpunkt likgiltigt om rätten att bibehålla ledningen erhåller nyttjanderätts eller servitutsrätts karaktär. I för­ slaget till ändring av 48 § expropriationslagen synes man hava intagit denna ståndpunkt, då där talas örn »särskild rätt». Konsekvensen synes leda till att i de »Särskilda bestämmelserna örn expropriation för elektriska svagströms- ledningar», i den mån de gälla för starkströmsledningar, ordet »nyttjande­ rätt» utbytes mot orden »särskild rätt».

Svenska vattenkraftföreningen

och

svenska elektricitetsverksf öreningen

ha

instämt i detta yrkande samt tillagt att en motsvarande ändring borde vid­ tagas i 1 § fjärde stycket i 1902 års lag.

Beträffande frågan huruvida expropriationsrätt för koncessionspliktig led­ ning vore begränsad till koncessionstiden har

länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län

ansett önskvärt att en lagbestämmelse meddelas samt härom an­

fört följande:

I promemorian framhålles att de ifrågasatta lagändringarna icke lösa frå­ gan, i vad mån expropriation för koncessionspliktiga ledningar, vilken icke avser äganderätt, kan gälla för längre tid än koncessionstiden.

Gällande lags ståndpunkt i denna fråga synes icke vara fullt klar. 1917 års expropriationslag synes emellertid förutsätta obegränsad tid för expro­ priation. Bestämmelserna i 68 § om lösningsrätt till expixxprierad egendom tyda härpå. Med stöd av dessa bestämmelser kan ägaren av den fastighet, som besväras av en exproprierad rätt, under vissa förutsättningar, såsom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

25

rätten ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess an­ vändande för ändamålet upphört, befria fastigheten från expropriationen, därest talan härom instämmes inom tjugo år från det expropriationen full­ bordats. Även om man vågade antaga, att gällande rätt gåve den genom ex­ propriationen vunna rättigheten bestånd utöver koncessionstiden, är frågan därmed icke praktiskt löst. Man kan nämligen ifrågasätta, om fastighets­ ägaren skall nödgas igångsätta det vidlyftiga förfarande som en process in­ nebär och vidkännas därav föranledda kostnader för att befria fastigheten från en expropriation, vilken varit sammankopplad med en koncession, som upphört att gälla. Sett ur denna synpunkt vore en expropriation av samma längd som koncessionen att föredraga. Olägenheterna av att binda expropria- tionens giltighetstid helt vid koncessionen äro emellertid ur andra synpunk­ ter uppenbara. Om vid koncessionstidens utgång koncessionen förnyas, måste för dylikt fall ett nytt expropriationsförfarande inledas. Markägarnas och kraftledningsägarnas inbördes rättsförhållanden kunna även i andra avseen­ den bliva komplicerade, särskilt när tilläggskoncession medgives med alle­ nast kort giltighetstid. Man bör därför söka åstadkomma, att expropriationen får gälla för längre tid än koncessionen. I promemorian föreslås, att det vid meddelandet av expropriationstillstånd bör angivas, huruvida det är avsett att expropriation skall gälla för längre tid än koncessionen. Detta förslag synes emellertid medföra osäkerhet och bristande likformighet i fråga om expropriationstidens längd.

Länsstyrelsen har för sin del förordat en föreskrift att, därest ny kon­ cession icke erhåller inom exempelvis ett år efter koncessionstidens utgång, den på expropriationen grundade rätten skall vara förverkad. I

I den remitterade promemorian har föreslagits införande av en vidgad ex­ propriationsrätt för elektriska ledningar, i det att expropriation skall kunna erhållas även för ledning som är avsedd för viss fastighets enskilda behov. De förslag som i övrigt upptagits i promemorian innebära icke obetydliga lättnader i förfarandet vid expropriation för elektriska ledningar. Enligt förslagen må ansökan om expropriation ingivas direkt till domstolen i orten, örn fastighetsägaren givit sitt samtycke till expropriationen och allenast ringa men vållas. Fastigheten kan i så fall också omedelbart tagas i bruk. Domsto­ len skall vidare äga medgiva, att ersättning får utbetalas direkt lill sakägaren, om expropriation medför allenast ringa men och uppenbarligen icke rubbar fordringsägares säkerhet. Slutligen föreslås, att förhöjning å ersättning för elektrisk lågspänningsledning ej skall beräknas.

Dessa ändringar i den gällande lagstiftningen ha, såsom förut nämnts, i allmänhet tillstyrkts i yttrandena. Av kommerskollegium och vissa samman­ slutningar har emellertid fråga väckts om en mera genomgripande revision av gällande lagstiftning i syfte bland annat alt bereda möjlighet till säker­ ställande av ledningsrätt utan anlitande av det vanliga expropriationsförfa- randet eller inteckning. Dessa önskemål, som torde vara förtjänta av alt tagas i förnyat övervägande, synas emellertid icke böra hindra, att de genom pro­ memorian framlagda förslagen efter vissa jämkningar genomföras utan av­ vaktan på en utredning i nämnda hänseende.

Enligt utkastet till ändring i 1902 års lag skall expropriation för viss fas-

Departe-

mentschefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 317.

27

märksammas, att frågan, vad som kan anses utgöra allenast ringa men, bör bedömas med hänsyn till fastighetens värde och övriga omständigheter i varje särskilt fall. Det är ju uppenbart, att visst intrång, även örn det uppskattas till samma belopp, kan vara av helt olika betydelse för olika fastigheter. In­ trång som i fråga om en större fastighet är att anse såsom ringa kan alltså, då det gäller en mindre fastighet, innebära väsentligt men. Vidare må påpe­ kas, att om domstolen skulle finna att det intrång som åsamkas ej kan anses ringa, domstolen givetvis bör bereda sökanden tillfälle att hos Kungl. Majit göra ansökan örn expropriationstillstånd innan målet slutligen avgöres.

Av Sveriges lantbruksförbund har framställts önskemål, att i detta sam­ manhang måtte stadgas rätt för domstol att i fråga örn lokala ledningar giva expropriationstillstånd, även då det icke är fråga örn proformaexpropriation. Ett så betydande avsteg från huvudprincipen i 1917 års och 1902 års lagar torde dock icke böra göras utan närmare utredning. Även örn frågan angå­ ende expropriationstillstånd ofta kan synas enkel när det gäller det lokala ledningsnätet, kan givetvis förekomma fall, då intrånget skulle bliva bety­ dande eller lämpligheten av sådant tillstånd kan sättas i fråga ur allmän synpunkt.

Vad härefter angår bestämmelsen i 1 § fjärde stycket i 1902 års lag örn att förhöjd ersättning i vissa fall skall utgå lärer det icke kunna bestridas, att den skillnad i fråga om ersättningen som där göres mellan expropriation för kronans och expropriation för annans räkning är svårförklarlig. Kronan skall enligt gällande lag icke i något fall utgiva större ersättning än fulla värdet, under det att annan sökande skall utgiva förhöjning med 50 procent, såvida icke expropriation kan äga rum enligt 1917 års lag. Det synes önsk­ värt att åstadkomma likställighet i fråga örn expropriation för likartade än­ damål, oavsett vem som är sökande. En sådan likställighet kan åvägabringas antingen genom att stadga, att förhöjd ersättning skall gäldas även av kro­ nan, eller genom att utesluta den nuvarande bestämmelsen örn sådan för­ höjning. Det senare alternativet har förordats av kommerskollegium. Till stöd härför kunna också, särskilt under nu rådande förhållanden, anfö­ ras starka skäl. Den elektrifiering som alltjämt återstår torde beröra sådana landsändar, dit det förut varit mindre lönande att draga fram ledningar på grund av avståndet, gles bebyggelse eller andra särskilda förhållanden. Statsmakterna ha sökt att på alla sätt medverka till att dessa delar av riket komma i åtnjutande av den förmån tillgången till elektrisk kraft erbjuder. Tydligen är det för detta syfte bland annat angeläget, att onödiga kostnader undvikas. Framdragandet av ledningar till nämnda bygder torde icke böra fördyras genom att vissa jordägare i trakten eller i närheten därav — med avvikelse från vad som gäller enligt den allmänna expropriationslagstiftning- en — erhålla gottgörelse för det intrång, som vållas dem, med mer än verk­ liga värdet. Erfarenheten torde lia utvisat, att den ersättning som bestämmes av expropriationsnämnd innefattar skälig gottgörelse utan att förhöjning ut­ går. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda kommerskollegiets förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

31

allmänhet stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i fråga om elektriska starkströmsledningar jämväl övriga i sagda lag meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svag- strömsledningar motsvarande tillämpning.

2

§■

1 mom.

Vill någon------------ olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, led­ ning framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från bygg­ nad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggning­ en skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning för ledningen prövas medföra större eller lika stor olägenhet som den föreslagna.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vad i äldre lag stadgas örn förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 48, 89—91 och 93—96 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

48 §.

Expropriationsersättning, som enligt 47 § blivit av rätten fastställd, skall nedsättas hos Konungens befallningshavande inom nittio dagar från det rät­ tens utslag vunnit laga kraft. Avser expropriationen upplåtelse av särskild rätt, som medför allenast ringa men, och prövas den, om fastigheten besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jorda­ balken kan häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen icke rubba ford­ ringsägarens säkerhet, åge rätten medgiva, att nedsättning ej behöver äga rum. Har sådant medgivande lämnats, gore den exproprierande, i stället för att nedsätta ersättningen, anmälan hos Konungens befallningshavande och styrke därvid, att expropriationsersältningen guldits. Vad i denna lag är stad­ gat om nedsättande av expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla anmälan som nu sagts.

1 Senaste lydelse av 48 och 95 §§ se 1934: 31.

33

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt parterna träffat överenskommelse om expropriationsersättningen, äge, ändå att ej sådant fall, som i 59 § första stycket avses, är för handen och ej heller vad i andra stycket av samma § stadgas hlivit iakttaget, rätten meddela fastställelse å överenskommelsen, därest upplåtelsen medför ringa men och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskom­ melsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes, sam­ fälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna för­ ordnande enligt 47 § tredje stycket.

96 §.

Är egendom, som i 90 § avses, använd för lednings framdragande, och vi­ sar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel å egen­ domen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning, såsom gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning, eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande. Har eljest nyttjanderätt eller ser­ vitutsrätt upplåtits för framdragande av ledning, och medför denna på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för fastigheten, vare ledning­ ens ägare pliktig på sin bekostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån sådant erfordras för olägenhetens undanröjande och kan ske utan synner­ ligt men för ledningen. Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av dom­ stol.

Vill ägare------------ av domstol. Upphör egendom-------------längre gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 317.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom denna lag göres ej inskränkning i servitutsrätt, vilken upplåtits genom utslag som meddelats före nya lagens ikraftträdande.

3

lii hang till riksdagens protokoll 1041. 1 sami. Nr 317

1