Prop. 1944:169

('med förslag till lag om ändrad lydelse av A kap. 1A, 15 och 16 §§ vattenlagen, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

1

Nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av A kap. 1A, 15 och 16 §§ vattenlagen, m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 19AA.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen; samt 2) lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 169.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14^ 15 och 16 §§ vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttag- bara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av sadant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vatienföringen under året att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall, med avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för an­ nat strömfall än där avses, åge vattendomstolen, på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda avgift, som nu nämnts.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre för­ ändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje sär­ skilt strömfall.

Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vatten­ domstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kost­ naden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalen­ deråret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå från

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

3

och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.

Vattendomstolens avgörande gäde för en tidrymd av tjugu år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket tillståndet till vatten­ regleringen först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendom­ stolen under nittonde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet, som Konungen bestämmer, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa peri­ od. Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall av­ görandet första gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan av­ gift enligt denna §, vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget. Varder strömfall bebyggt efter det avgift bestämts, äge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden med­ dela ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen be­ stämmer.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärd­ sel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

16 §.

I fråga om vattenreglering, varigenom den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökas med i medel­ tal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande rätt att göra frågan an­ gående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen företaget må äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.

Där till------------ blivit ökad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Har tillstånd till vattenreglering meddelats genom beslut, som givits före nya lagens ikraftträdande, skall nya lagen tillämpas å företaget, såframt regleringen medfört sådan ökning av den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utförts, att enligt äldre lag avgift skolat utgå; dock alt 4 kap. 14 § nya lagen ej skall tillämpas med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga om avgift med anledning av företaget skall gälla.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med sär­

skilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd, som beröres av företaget, eller är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen, avgift utgå för företaget med skäligt belopp, minst två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Örn indrivning och användning av sådan avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt-------------äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1943: 392.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson, statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

igforss

, M

öller

,

S

köld

, Q

uensel

, B

ergquist

, B

agge

, A

ndersson

, D

omö

, R

osander

,

E

werlöf

, R

ubbestad

.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jord­ bruksdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Quensel, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om

ändrade bestämmelser angående regleringsavgifter enligt vattenlagen

samt

anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Enligt vattenlagen gäller, att vid vissa större vattenregleringsföretag skola utgå regleringsavgifter. Bestämmelser härom finnas i 4 kap. 14 och 15 §§.

För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att genom vatten­ reglering den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilka regle­ ringen utföres, ökas med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Ägaren av sådant strömfall skall erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vatten­ kraften i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje strömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget föror­ sakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större eller mindre kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.

Avgiften skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse företaget skall ha fullbordats. I fråga om vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet skall dock avgift för ström­ fall, vars ägare först sedan företaget är fullbordat är skyldig att taga del i kostnaden för detsamma, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst ef­ ter betalningsskyldighetens inträde.

Domstolens avgörande gäller tjugu år i sänder. Varder ej under nittonde året ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet åt vil­

6

ken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period.

De influtna medlen skola enligt 15 § första punkten i första hand begag­ nas till förebyggande eller minskande av och gottgörelse för skada eller olä­ genhet genom företaget i sådana fall där ersättning härför icke blivit av vat­ tendomstolen bestämd. I den mån medlen förslå därtill må de enligt samma paragraf andra punkten även användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främ­ jande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

I kungörelse den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter har Kungl. Majit meddelat be­ stämmelser om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skola inbetalas till länssty­ relsen i det län, där det företag verkställts, varför avgift skall utgå. Angår företaget flera län, skall avgiften erläggas till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen verkställts. Avgiften skall erläggas före varje års ut­ gång. Vill någon utfå bidrag av regleringsavgifter till förebyggande av skada eller olägenhet, för vilken ersättning ej blivit av vattendomstolen bestämd, eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren. Ären­ det avgöres av vattenrättsdomaren och två vattenrättsnämndemän. Örn an­ vändning av regleringsavgifter för annat ändamål än nyss sagts skall fram­ ställning göras hos Kungl. Majit.

Regleringsavgifter förekommo ej i äldre svensk rätt utan infördes först genom vattenlagen. Det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 framlagda förslaget till vattenlag, som i väsentliga delar ligger till grund för den nu gällande vattenlagen, upptog icke heller några bestämmelser örn regleringsavgifter.

Den 1 juni 1915 tillkallades särskilda sakkunniga att inom justitiedepar­ tementet verkställa överarbetning av vissa delar i det av vattenrätts- och dik­ ningslagskommittéerna avgivna förslaget till vattenlag. I sitt år 1917 avgiv­ na betänkande med förslag till vattenlag diskuterade de sakkunniga även frågan om införande av koncessionsavgifter i fiskaliskt syfte. De sakkun­ niga funno emellertid i likhet med kommittéerna sådana avgifter oförenliga med svensk rättsuppfattning och med grunderna för den svenska vatten­ lagstiftningen. Däremot ansågo de sakkunniga icke något rättsligt hinder möta att fastställa en avgift, som hade till ändamål att bereda möjlighet att vidtaga åtgärder, som avsåge att neutralisera uppkommen skada. Det läge i sakens natur, att någon absolut säkerhet icke kunde vinnas för att ej i något avseende inträffade skada, för vilken vattendomstolen vid den verkställda förundersökningen ej bestämt ersättning. Det läge nära till hands att till­ försäkra den som lede oförutsedd skada eller en skada, vars storlek först efter vunnen erfarenhet kunde fastställas, gottgörelse ur en fond, till vilken företagaren hade att erlägga viss avgift. Häremot hade emellertid anmärkts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

7

att grunden för avgiftens storlek bleve alltför oviss, oell att det lätt skulle

kunna inträffa alt fonden komme att växa till ett väsentligt högre belopp

än som för det därmed avsedda ändamålet vöre behövligt. Om i sistnämnda

fall fondens medel användes till andra ändamål, vore det uppenbart att av­

gifterna åtminstone delvis komme att verka som fiskaliska. Av dessa skäl

hade de sakkunniga icke funnit lämpligt att tillgripa berörda utväg för regle­

randet av ovissa ersättningsfrågor. I stället hade en skadelidande lämnats

rätt att under vissa år efter den medgivna vattenbyggnadens fullbordande

framställa anspråk på ersättning för skada som icke vid meddelandet av

tillståndsbeslutet förutsetts.

Uti en till 1917 års sakkunnigbetänkande fogad reservation av herrar

Daniel Persson och Ingeström föreslogos emellertid mera vittgående bestäm­

melser till skydd för allmänna intressen. Enligt reservanternas förslag skulle

ägare av strömfall som bebyggdes enligt vattenlagen vara underkastad vissa

särskilda villkor till förmån för det allmänna, såframt den vattenkraft som

vid oreglerat lågvatten kunde uttagas vid byggnaden uppginge till minst

500 turbinhästkrafter. Dessa villkor inneburo dels skyldighet att tillhanda­

hålla bygdekraft och utgiva vissa avgifter dels ock lösningsrätt för kronan.

Ägare av sådan byggnad som nyss nämnts skulle salunda erlägga en ärlig

avgift av lägst tio öre och högst två kronor för varje hästkraft, som i me­

deltal kunde uttagas vid byggnaden. Avgiftens storlek skulle inom de an­

givna gränserna bestämmas nied hänsyn till a ena sidan företagets inver­

kan i nyttig eller skadlig riktning beträffande den bygd, som därav berör­

des, samt å den andra den större eller mindre förmån, som bereddes före­

taget genom rättighet att för kraftens tillgodogörande förändra förut radan­

de vattenstånds- och avrinningsförhållanden eller att taga annans egendom

i anspråk. Avgifterna skulle avsättas till en fond för främjande av ända­

mål av samhällelig betydelse företrädesvis beträffande den bygd som be­

rördes av företaget, såsom lantbrukets höjande, särskilt genom jords torr­

läggning, eller samfärdselns underlättande eller beredande av tillgång till

elektrisk kraft för lantbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för be­

folkningens behov.

Reservanterna anförde härvid bl. a.:

Om, såsom otvivelaktigt är riktigt, samtliga de intressen, som medelbart eller

omedelbart medverka till ett vattenbyggnadsföretag, betraktas såsom en enda

gemensamhet, vari varje intresse äger del allt efter sin betydelse för företaget,

torde det icke kunna anses obefogat, att delaktighet i denna gemensamhet

jämväl tillerkännes de allmänna eller lokala intressen, som i större eller mind­

re utsträckning påverkas av företaget. För en dylik lösning talar särskilt den

omständigheten, att det intrång, som tillfogas dessa intressen, i allmänhet icke

är av beskaffenhet att utgöra grund för ett skadeståndsanspråk i egentlig me­

ning och till följd härav i ersättningshänseende lämnas obeaktat. Även örn det

skulle låta sig göra alt i penningar uppskatta ett sådant intrång, följer dock

av dessa intressens egen natur, att ersättningen i regel icke kan utdömas till

någon viss sakägare. Uppenbarligen later det sig icke göra alt på eli ens till­

närmelsevis uttömmande sätt angiva de intressen, som i denna ordning böra

komma i beaktande. Några antydningar må dock här göras. Redan i de sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

°

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

kunnigas förslag hava berörts de menliga följderna av att en vattenbyggnad länder till förfång för jordbruket inom bygden och i sammanhang härmed har betonats, att dessa menliga följder icke kunna anses avlägsnade genom den ersättning, som enligt lagen skall utgå till ägarna av de ifrågavarande jordområdena. Uppenbart är, att jordbrukets tillbakagång inom bygden med­ för olägenheter i skilda riktningar för befolkningen. Frågan i vad mån dessa olägenheter kunna anses uppvägas av de fördelar, som den tillämnade vatten­ byggnaden kan medföra för orten, äger otvivelaktigt i detta hänseende en stor betydelse. Dessa fördejar äro dock ofta, såsom då den uttagna kraften bor He­ des för användning på andra platser eller då med byggnaden avses reglering av vattnets framrinning och för detta ändamål uppdämning sker på de sam- lingsbassängen omgivande stränderna, tämligen ovissa. Därest ett dylikt före­ tag skulle hava till följd, att den bofasta befolkningen inom en ort — örn också endast till en mindre del — nödgas lämna sina hem för att söka sin utkomst i andra landsändar, måste ur samhällelig synpunkt detta helt visst betraktas såsom synnerligen olyckligt. Förebyggandet av missförhållanden av detta slag bör icke vara främmande för det ändamål, som avses med den nu ifrågavarande avgiften. Detta kan ske därigenom, att densamma kommer till användning för att ekonomiskt stödja sådana företag, varigenom jordbru­ kets ställning inom orten förbättras, såsom för jords torrläggning, för jord-

elektrifiering, för nya vägars anläggande o. dyl. De genomgripande

förändringar i avseende å den yttre naturen, som ofta åstadkommas av en modern vattenbyggnad, giva understundom åt landskapet ett annat utseende än förut. Därest dessa förändringar, såsom merendels torde vara händelsen, gå i den riktningen, att naturskönheten förminskas, kan härigenom vållas ekonomiska förluster, i det att bygden måhända förlorar den dragningskraft, den förut ägt såsom turistort, liksom också minskad trevnad för dem, som där hava sitt uppehälle. Möjligen kunna de ifrågavarande förändringarna, såsom vid större vattenuppdämningar, förorsaka klimatiska rubbningar, som men­ ligt återverka på allmänna hälsotillståndet i orten. Bortsett härifrån tillhöra de naturvärden, varom här är fråga, i en särskild mening den omgivande byg­ den. I sitt orörda skick hava de under generationer kommit att ingå i befolk- ningens föreställningsliv, och det är otvivelaktigt, att deras förändring eller förstörande hälsas med allt annat än tillfredsställelse. Vid avgiftens bestäm­ mande bör skälig hänsyn tagas jämväl till nu berörda förhållanden. Till sist må i detta sammanhang erinras örn de olägenheter av skilda slag, som uppen­ barligen måste bliva en följd av de bestående förhållandenas förändring, olä­ genheter, som dock svårligen torde kunna göras till föremål för en riktig värdering. Salunda kan, för att anföra några exempel, genom de stora varia­ tioner i vattenstånd, som sammanhänga med en reglering, omöjliggöras eller försvaras samfärdseln å sjöar och vattendrag, liksom ökade kostnader kunna föranledas i avseende å hägnader, varjämte till följd av strandbäddens för­ ändring eller försumpning svårigheter kunna uppstå för vattning av kreatur. I detta sammanhang lämnas ur räkningen de skadliga verkningarna för fis­ kets bestånd, som merendels vållas genom en vattenbyggnad, verkningar, vil­ ka föranlett införande av en avgiftsskyldighet lör byggnadens ägare, väsent­ ligen byggd på enahanda grunder som den nu avhandlade.

Förslaget till vattenlag remitterades den 20 mars 1917 i den av de sakkun­ nigas majoritet föreslagna lydelsen till lagrådet efter anmälan av statsrådet Hasselrot såsom chef för justitiedepartementet.

Sedan lagrådet avgivit utlåtande i ärendet, därvid lagrådet anslutit sig till principerna i förslaget, anmäldes utlåtandet den 15 februari 1918 i statsrådet

Kungl. Maj:ts proposition nr J09.

9

av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren. Denne ut­ talade, att den nya vattenlagstiftningen enligt hans mening borde i väsentliga avseenden bygga på andra synpunkter än dem som vunnit tillämpning vid utar­ betandet av det remitterade sakkunnigförslaget. Departementschefen fram­ lade i samband härmed nytt förslag till vattenlag för remiss till lagrådet. Vid den omarbetning av de sakkunnigas förslag som sålunda ägt rum inom justi­ tiedepartementet hade såsom 4 kap. upptagits bestämmelser örn särskilda vill­ kor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. I ka­ pitlet hade sålunda införts bestämmelser örn bygdekraft och om Konungens prövningsrätt samt föreskrifter örn nyprövning, kronans lösningsrätt och av­ gifter.

Beträffande regleringsavgifterna anförde departementschefen följande. Vad i denna fråga från reservanternas sida anförts anser Jag mig i huvud­ sak kunna biträda. Dock har jag ansett det riktigast att låta ifrågavarande avgift utgå allenast vid regleringsföretag. Beträftande företag av annat slag torde allenast i undantagsfall föreligga sådana förhållanden, att en dylik av­ gift kan anses berättigad. Däremot intaga regleringsföretagen en särställning. Ej utan fog har det sagts, att de värden, som skapas genom ett dylikt företag, ligga utom gränserna för strömfallsägarens vattenrätt. I varje fall hava de åstadkommits genom en samverkan, frivillig eller tvungen, mellan en mång­ fald av intressen. Vattenkraftintresset förfogar över den för regleringsvins- tens tillgodogörande oumbärliga fallhöjden. Men av icke mindre betydelse för företagets genomförande är rätten till själva regleringsbassängen. Då lagstif­ taren tillerkänner vattenkraftintresset tvångsrätt i sistnämnda hänseende, kan det enligt min mening icke anses obilligt, att samtidigt åt de intressen, som härigenom utsättas för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag. Vidare har jag ansett det vara av vikt att något närmare precisera de ändamål, för vilkas tillgodogörande avgiften må tagas i anspråk. I överensstämmelse med vad i en inom riksdagen väckt motion framhållits, har jag sålunda föreslagit, att avgiften i första hand skall användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke bestämts att utgå i samband med domstolens medgivande til] företaget, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån influtna avgifter därtill lämna tillgång, kunna de därefter användas för tillgodoseende av allmännyttiga ändamål beträffande den omgivande bygden, såsom jord­ brukets främjande särskilt genom torrläggningsföretag, eller beredande av till­ gång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

Avgiftsskyldigheten är oberoende av, huruvida regleringen kommit till stånd med stöd av bestämmelserna i 3 kap. om tvångsdelaktighet eller icke. Däremot inverkar denna fråga på beräkningen av den krafteffekt, som vinnes genom regleringen. Till grund för denna beräkning skall ligga den genom reg­ leringen vunna ökningen i ultagbar vattenkraft i det eller de strömfall,.för vilkas räkning regleringen ulföres. Vid en tvångsreglering komma härvid i beaktande samtliga de till regleringssamfälligheten hörande strömfallen eller med andra ord varje strömfall, sorn har båtnad av regleringen. Är det fråga om ett företag utan tvångsdelaktighet, skall däremot hänsyn tågås allenast till båtnaden för de strömfall, vilkas ägare varit sökande till eller eljest frivilligt anslutit sig till förelaget. Denna olikhet är visserligen ur praktisk synpunkt mindre tillfredsställande men synes, ej minst av formella skäl, vara ofrån­ komlig. Någon .större betydelse torde i varje fall icke böra tillmätas den­

10

samma. Det belopp, som skall erläggas i årlig avgift, skall fastställas särskilt for varje strömfall.

Enligt departementschefens förslag förutsattes en ökning i uttagbar vatten­ kraft av i medeltal 1 000 turbinhästkrafter för att regleringsavgift skulle utgå, men denna bestämmelse skärptes av riksdagen, så att avgift skulle utgå redan vid en ökning med 500 turbinhästkrafter.

Utländsk rätt.

I detta sammanhang må i korthet beröras vattenlagstiftningen i Finland och Norge. Vattenrätten i dessa länder vilar på liknande grundprinciper som den svenska och erkänner i allmänhet enskild äganderätt till vattenområdena. I de central- och sydeuropeiska länderna däremot äro alla vattenområden av större allmän betydelse undandragna enskild äganderätt.

I Finland gäller lag om vattenrätten av den 23 juli 1902. Denna lag inne­ höll i sin ursprungliga lydelse icke några bestämmelser om vattenreglering liksom bestämmelser därom saknades i dåtida svensk lagstiftning. De regle- ringsföretag, som utfördes, grundades på inbördes överenskommelse mellan delägarna i vattendraget. Genom en år 1934 verkställd lagändring bereddes möjlighet att erhålla tillstånd till vattenreglering utan enhälligt samtycke av sakägarna, därest det kunde ske utan att men å strömfall av värde eller eljest nämnvärd skada tillskyndades någon. Staten fick rätt utföra reglering, även örn dylikt men eller sådan skada uppstode, örn företaget medförde nytta, vars värde vöre åtminstone dubbelt större än värdet av skadan och olägenheten. Ersättning skall utgivas till skadans fulla värde och hälften därutöver. Regle- ringsavgifter utgå icke.

År 1939 framlades i Finland ett kommittébetänkande med förslag till ny lag om vattenrätten m. m. I förslaget finnas intagna bestämmelser om vatten- reglering med tvångsdelaktighet. Förslaget innehåller icke några bestämmelser örn avgifter, motsvarande de i den svenska lagen stadgade regleringsavgif- terna. Däremot bär man föreslagit införande av bygdekraftsinstitutel.

I Norge har pa senare tid antagits en ny vattenlag, lov örn vassdragene av den 15 mars 1940. I denna lag äro emellertid icke upptagna bestämmelser om vattenregleringar, utan dessa återfinnas i lov örn vassdragsreguleringer av den 14 december 1917.

Enligt sistnämnda lag kunna vattenregleringar, som främja industriella än damål, endast utföras av staten eller den som får tillstånd av Konungen (koncession). Vid dessa stora företag skall valtenregleringsfrågan även före­ läggas stortinget. Vid en del företag av mindre omfattning, vilka icke medföra större skador, är koncession icke nödvändig. Koncession gives för bestämd tid intill femtio eller med stortingets samtycke intill sextio år. Kommun kan få koncession för obegränsad tid'. Vid koncessionslidens utgång har staten rätt att utan gottgörelse övertaga anläggningen. Är koncessionstiden kortare än femtio år, kan dock viss ersättning utgå. Staten har alltid rätt inlösa anläggningen efter trettiofem år.

I koncession för vattenreglering skall föreskrivas att en årlig avgift skall erläggas dels till staten och dels till de amts-, herreds- och bykommuner som Konungen bestämmer. Avgiften till staten skall icke understiga tio öre och i regel icke överstiga tre kronor per naturhäslkraft av den genom regleringen vunna ökningen av vattenkraften. Avgiften till kommunerna återigen skall ut­ så med belopp icke under tio öre och i regel icke över fyra kronor för natur­ hästkraft efter samma beräkningsgrund. 1 särskilda fall kan högre avgift be­ stämmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

11

Avgiften skall erläggas av de särskilda strömfalls- eller kraftanläggnings- ägarna. Skyldighet att erlägga avgift inträder allt eftersom den vid regleringen vunna vattenkraften tages i bruk. Örn en sammanslutning av strömfalls- eller kraftanläggningsägare (brukseierforening) har erhållit koncessionen, är sam­ manslutningen ansvarig för de avgifter, som åvila dess medlemmar.

Från skyldighet att erlägga avgift kan Konungen meddela befrielse, när det gäller strömfall, som nyttjas av kommuner för deras eget behov eller till be­ folkningens förseende med kraft till belysning, värme, jordbruk, hantverk eller småindustri.

Den avgift som tillfaller staten lägges till en för hela landet gemensam fond som användes efter närmare bestämmelser av stortinget. Avgiften till kom­ munerna fördelas mellan dessa inbördes enligt bestämmelser som meddelas av Konungen för tio år i sänder.

Vid reglering av större sjöar, som icke i sin helhet äro föremål för enskild äganderätt, skall även såsom villkor för koncessionen gälla att till staten er­ lägges en engångsavgift av tre kronor för varje vid regleringen vunnen natur- hästkraft. Denna avgift skall läggas till den nyssnämnda statliga fonden, men stortinget kan även bestämma att beloppet skall överlämnas till de kommu­ ner, vilkas intressen beröras av regleringen.

Tillämpningen av bestämmelserna örn reglerings avgifter.

Från länsstyrelserna ha införskaffats uppgifter örn de belopp som under tiden från vattenlagens ikraftträdande till och med den 30 juni 1943 inbetalts i regleringsavgifter samt örn de belopp som av dessa medel under samma tid utbetalats för de med regleringsavgifterna avsedda ändamålen. I följande tabell äro dessa belopp sammanställda.

Avgifter

Räntor Utgifter

Behållning

s°/6 1943

Östergötlands län........... ........... 58125

—

8 707: 75

—

66 832: 75

Jönköpings län............... ........... 60 649

—

7 142: 33

—

67 791: 33

Älvsborgs län................. ........... 9 809

—

104: 23

—

9 913: 23

Kopparbergs län............. ........... 100 246 45

12 594:53

—

112 840: 98

Västernorrlands län .... ........... 21

888 —

3 133:19

—

25 021:19

Jämtlands län................. ........... 13 764

—

146: 25

—

13 910: 25

Norrbottens län............... ........... 397 620 06

16 582:91

245 637: 26

168 565:71

S:a kr. 662 101 51

48 411:19

245 637:26

464 875: 4

En inom riksräkenskapsverket upprättad sammanställning över influtna regleringsavgifter, upplupna räntor samt utbetalda medel under tiden den 1 juli 1941—30 juni 1942 visar följande.

Avgifter Räntor S:a inkomster Utgifter

Östergötlands län........................ 3 875: — 1 503: 79 5 378: 79 Jönköpings län|............................ 4 503:50 1533:93 6 037:43 Kopparbergs län.......................... 9 573:15 2 364:82 11 937:97 Västernorrlands län................... 1 581: — 407: 16 1 988:16 Norrbottens län.......................... 46 000: —1 2 210: 55 48 210: 55 50 892: 68

S:a kr. 65 532: 65 8 020: 25 73 552: 90 50 892: 68

1 Härav 20 860 kr. av misstag erlagt först under budgetåret 1942/43.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Motsvarande uppgifter för tiden den 1 juli 1942—30 juni 1943 framgå av följande sammanställning.

Avgifter Räntor

S:a inkomster

Utgifter

än ... ............... 3 875: —

2 310: 75 6 185: 75

_

............... 4 503: 50

1546: 52

6 050: 02

—

............... 9 809:

104: 23

9 913: 23

—

n........

2 672: 22

11 924: 77

—

län .

............... 1581:

670: 57

2 251: 57

—

146: 25

13 910: 25

—

............... 45 775: 1

3 172: 56

48 947: 56 8 654:11

S:a kr. 88 560:05

10 623:10

99 183:15 8 654:11

En undersökning av de enligt vattenlagen genomförda regleringsföretagen visar, att regleringsavgift endast sällan fastställts till så högt belopp som 2 kronor eller därutöver för varje i medeltal vunnen turbinhästkraft. I ett fall har utdömts 2 kronor 50 öre för turbinhästkraft. Detta företag har emellertid icke utförts.

Såsom framgår av det föregående är det endast i Norrbottens län som regle- ringsavgifterna kommit till användning. Där har under tiden till den 1 juli 1942 utbetalats omkring 250,000 kronor, som gått till lappväsendet.

Angående regleringsavgifterna m. m. ha införskaffats vissa ytterligare upp­ gifter avseende förhållandena hösten 1942. Sammanställningar härav torde få såsom bilagor (Bilaga A—E) fogas vid statsrådsprotokollet.

Beträffande tillämpningen av vattenlagens bestämmelser örn regleringsav- gifter kan även följande framhallas. Vid utbyggnad av olika vattenkraftsverk i ett vattendrag sker ofta indämning av mellanliggande forssträckor, varige­ nom mindre fallsträckor sammanföras till lämplig fallhöjd. På detta sätt bil­ das på olika nivåer lugnvattenbassänger, från vilka vattnet avtappas genom anläggningarnas turbiner eller dammluckor. En dylik så kallad profilregle­ ring medför utom ökad fallhöjd även den fördelen att vattnet bättre kan ut­ nyttjas i överensstämmelse med kraftverkens belastningsförhållanden. Enligt rättspraxis (N. J. A. 1926 s. 356) medför profilreglering icke skyldighet att utgiva regleringsavgift.

Det kan anmärkas att frågan om regleringsavgifterna varit föremål för upp­ märksamhet av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1938 års riksdag, därvid revisorerna ifrågasatt lämpligheten av att under en lång följd av år fondera regleringsavgifterna på sätt som i de flesta fall skett. Då medlen fonderades för att i en obestämd framtid användas för ett ändamål, som icke angivits närmare än i 4 kap. 15 § vattenlagen, komme avgifterna för de avgiftspliktiga företagen lätt att framsta såsom en skäligen onödig pålaga. Det syntes med hänsyn härtill angeläget, att en utredning komme till stånd, huru de fonderade avgifterna lämpligen borde nyttiggöras.

1 Härtill kommer 41720 kr., utgörande avgifter för åren 1940 och 1941, vilket belopp av misstag erlagts först under budgetåret 1942/43. Jfr not 1 å föreg. sid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

13

Framställningar om lagändring.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt, att Kungl. Majit mätte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämt­ lands län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna.

Länsstyrelsen anförde därvid, att sjöregleringsföretag dittills hade genom­

förts i sjön Torrön och påginge eller planerades, tills vidare med stöd av 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, i sjöarna Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön, Hotags- sjön och Gesunden. Dessa regleringar bleve av utomordentlig betydelse för kraftproduktionen. Genomförandet av de nu påbörjade eller planerade regleringarna av samtliga dessa s jöar bomme att giva en energivinst i storleks­ ordningen 1 000 miljoner kWh. Regleringskostnaderna bleve i förhållande till den energivinst som uppstode jämförelsevis obetydliga. Fördelarna av regle­ ringen vore för intressenterna så mycket större som den därigenom ökade rå- varukraften i regel icke syntes lia betalts i form av förhöjd köpeskilling till respektive fallägare eller på annat sätt. Den utvunna kraften vore så gott som uteslutande avsedd att transporteras till och utnyttjas i sydligare trakter av landet och endast en ringa del därav skulle komma länets befolkning till godo. De fördelar, som uppstode för den bygd, där dessa stora värden ut- toges, inskränkte sig i stort sett till de arbetstillfällen som bereddes befolk­ ningen under en jämförelsevis kort byggnadstid samt till de i och för sig be­ tydande skatteobjekt som de stora kraftverken och i viss mån även regle- ringsdammarna utgjorde för de särskilda kommuner dit de förlädes. För bygden och länet i övrigt kunde några väsentliga fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter uppkomma, vilka berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna intressen liksom även den jordbru­ kande befolkningens och andra befolkningsgruppers trevnad och levnadsför­ hållanden.

Länsstyrelsen framhöll vidare, att inom länet gjorts gällande att den nu­ varande lagstiftningen icke gåve tillräckliga möjligheter till beredande av ersättning och kompensation för skador av mera allmän natur. Sålunda hade bland annat såsom anmärkningsvärt framhållits att, trots de 100-tals miljo­ ner kWh som bomme att uttagas ur Indalsälven, åtskilliga bygder som vore belägna vid älven eller kring dess reglerade källsjöar saknade elektrisk be­ lysning och ej heller hade utsikter att med stöd av vattenlagen erhålla sådan eller elektrisk kraft för jordbrukets behov utan alt därför nedlägga kost­ nader och avgifter som vida överstege vederbörandes bärkraft. Från turist- intresserat håll hade bl. a. framhållits att genom kraftverksbyggen och regle­ ringsåtgärder de för turisttrafiken synnerligen värdefulla tillgångar som be­ stode i ståtliga och vackra vattenfall och forsar försvunne och lämnade efter sig skrämmande raviner och tomma flodfåror som vöre allt annat än lockande för turisten. En minskad turistfrekvens kunde därför med fog befaras. Att detta betydde förluster för de bygder, där relativt stora kapital nedlagts i turist­ anläggningar, vöre uppenbart, men någon ersättning härför kunde med gäl­ lande lagstiftning ej förväntas. Vidare linde framhållits, att den jordbrukande befolkningen, sorn vintertid i brist på plogade vägar i stor utsträckning för­ lagt sina lardevägar till sjöarna, vållades stora olägenheter därav att de reg­ lerade sjöarna på grund av täta variationer i vattenstånd vintertid bleve ofarbara eller i varje fall svårframkomliga. Ett annat förhållande förtjänade jämviil beaktande, nämligen alt vid dessa variationer isliicket brötes och vatten trängde upp på isen, varefter, sedan detta vatten ovan isen frusit.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

timmel som upplagts pa isen fröse in oell kunde skadas. För virkesavlägg-

ning på isen kunde alltså en sjöreglering medföra olägenheter. Måste av denna

anledning timmer läggas på land och vräkas i sjön först när vattnet bleve

isfritt, uppstode ökade kostnader för virkesägarna. De närmast sjön boende

markägarna kunde antagas i regel få ersättning för berörda olägenhet, men

så vore ej förhållandet med de mera avlägset boende virkesägarna, vilka

plägade forsla sitt virke till sjön för att därifrån nyttja flottleden. Även fisket

ginge på många håll helt förlorat genom ändrade vattenförhållanden. För­

lusten härav kunde i åtskilliga fall på lång sikt ej uppvägas av utgående en­

gångsersättningar. Att avgifter årligen utginge till befrämjande av fisket inom

landet hade tor den enskilde fiskerättsägaren, som för alltid förlorat sitt

fiskevatten, givetvis ej betydelse. Farhågor hade också uttalats för att genom

regleringarna kunde uppstå klimatiska förändringar som bleve till skada

för jordbruket och otrevnad för befolkningen. Från andra håll hade slut­

ligen uttalats, att med hänsyn till de stora värden i kraft, som från vissa i

manga avseenden mindre lyckligt lottade trakter av landet uttogos till för­

mån för de stora städerna och bättre belägna landsdelar, regleringsavgiften

borde ersättas med en respektive län tillfallande, på väsentligt högre av­

gifter grundad accis att tågås i anspråk för ungefär samma ändamål, som

den nu gällande lagstiftningen i mån av medelstillgång gåve möjlighet att

tillgodose beträffande de av företaget närmast berörda bygderna, såsom för

jordbrukets främjande, för beredande av tillgång till elektrisk kraft eller

eljest för befolkningens behov. De sålunda såväl i pressen som direkt hos

länsstyrelsen framförda synpunkterna hade länsstyrelsen funnit värda över­

vägande, även om åtskilligt av vad som under diskussionen härom fram­

förts och påståtts måste betecknas såsom överdrift eller orealiserbart. Man

behövde ej tänka sig ett så exceptionellt fall som skövlandet av Tännforsens

skonhetsvarde genom fallets utbyggnad eller vattnets avledande därifrån på

andra vagar for kraftändamål för att förstå vilka olägenheter en kraftan­

läggning eller en vattenreglering kunde förorsaka ett så turistbetonat län

som Jämtlands, även örn dessa olägenheter svårligen kunde uppskattas i

Penningar. Länsstyi elsen hade därför kommit till den uppfattningen att en

utredning kunde vara påkallad för utrönande av huruvida den nuvarande

lagstiftningen kumte anses tillfredsställande i vad den avsåge att tillgodo­

se berättigade anspråk på ersättning och kompensation för skador och olä­

genheter m. m. av den art som av länsstyrelsen berörts.

Länsstyrelsen uttalade sig därefter angående vattenlagens bestämmelser

om bygdekraft, vilka enligt länsstyrelsens uppfattning borde bliva föremål

för en översyn för att bereda möjligheter till billigare bygdekraft, varefter

länsstyrelsen gjorde gällande, att även bestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 §§

vattenlagen örn regleringsavgifter syntes tarva granskning.

Härom anförde länsstyrelsen, att paragrafernas nuvarande materiella in­

neha 1 och utformning enligt länsstyrelsens uppfattning icke gåve de möj­

ligheter till kompensation för skador och olägenheter, som vöre önskvärda

och berättigade. Det vore uppenbart, att stora svårigheter måste möta då det

gadde att bedöma de omständigheter, som skulle konstituera avgiftsbeloppet.

Detta vöre sa mycket mer betänkligt, som avgörandet skulle gälla så lång

tid som 20 ar. Som exempel härpå kunde nämnas förhållandena beträffan­

de tomms jursta och andra reglering. Vattendomstolens utslag beträffande

^ regleringar meddelades år 1935 respektive år 1940 och därvid fast-

stalldes högre avgifter for vid tiden för utslagen utbyggda än för då outbyggda

strömfall. Sedan dess hade ett flertal stora utbyggnader av sistnämnda fall

agt rum men den lägre avgiften komme att under hela 20-årsperioden gälla

Kungl Maj.ls proposition nr 169.

15

även för dessa numera utbyggda fall. Det syntes länsstyrelsen skäligt, om sådan ändring av gällande lagbestämmelser i ämnet genomfördes, att en omprövning av regleringsavgifternas storlek finge ske tidigare än vad nu vöre fallet, därest under 20-årsperioden nya kraftföretag av viss storleks­ ordning tillkomme. 1 detta sammanhang erinrade länsstyrelsen örn det till- lägg till vattenlagen beträffande åtgärder till förhindrande av vattenförore­ ningar, som trätt i kraft den 1 januari 1942. Där stadgades (8 kap. 40 §) om rätt lill omprövning av meddelade föreskrifter angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde efter tio år eller när eljest väsentligt ändrade för­ hållanden inträtt. Här tillämpades alltså en annan princip beträffande om­ prövning än då det gällde regleringsavgifterna. Även en annan omständig­ het förtjänade i detta sammanhang beaktande. Enligt bestämmelse i 4 kap. 15 § skulle influtna regleringsavgifter i första hand användas till förebyg­ gande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållades genom före­ taget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Då emellertid skador och olägenheter kunde yppa sig först efter många år, syntes svårligen, i syn­ nerhet örn avgifterna vore knappt tillmätta, nied nuvarande bestämmelser några medel inom rimlig tid kunna påräknas för andra i paragrafen om- förmälda ändamål, d. v. s. sådana som avsåge bygdens allmänna behov, jordbrukets förbättrande, elektrifiering m. m. Lagen erkände dock i prin­ cip det berättigade i tillgodoseendet av dylika behov och vöre dessa av skäl, som länsstyrelsen framhållit, särskilt inom Jämtlands län framträ­ dande.

Länsstyrelsen uttalade vidare, att med hänsyn till det anförda större möj­ ligheter syntes böra beredas för tillgodoseende av behov, som avsåges i 4 kap. 15 andra punkten.

Dessa behov borde skäligen tillmätas samma betydelse som reservationer­ na för de direkta skadeersättningarna, varjämte avgifterna borde tilltagas så att medel för ändamålet också funnes att tillgå i rimlig utsträckning. 4 kap. 15 § gåve icke full klarhet, huruvida användningen av däri avsedda avgifter vöre begränsad enbart till bygden kring den reglerade sjön eller örn dessa avgifter kunde utnyttjas även i vidare omfattning. Uttrycket i 14 § tredje stycket »den kringliggande bygden» vore oklart och såvitt för läns­ styrelsen vore bekant hade detta uttryck åtminstone av regleringsintressen- terna i Indalsälven, där de stora regleringsarbetena hittills i huvudsak före­ kommit, uppfattats så att avgifterna skulle få användas till beredande av ersättning för skador oell olägenheter uteslutande vid de reglerade sjöarna. Klarhet i detta stycke vore en given förutsättning bl. a. för en i möjligaste mån riktig avvägning av avgiftsbeloppen. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde avgifterna, i den mån de ej enbart avsåge ersättning för direkta loka­ la skador, få tagas i anspråk för kompensation av olägenheter av mera allmän art eller till gagn för hela den bygd som berördes av det reglerade vattendraget i dess helhet, och bestämmelserna i sådant hänseende förtydli­ gas. Därigenom finge man större möjlighet att tillgodose bl. a. det allmänna elektrifieringsbehovet, att kompensera skövlade skönhetsvärden genom ska­ pande av andra för turistväsendet viktiga tillgångar, t. ex. nya färdleder, understöd till lokala turistföreningars verksamhet o. s. v. I samband härmed ville länsstyrelsen framhålla, att det allmänna elektrifieringsbehovet i länet ej avsåge allenast elektrifiering av bygder, som nu saknade elektrisk kraft, utan jämväl förbättring av förhållandena i vissa redan elektrifierade trakter. I sistnämnda hänseende kunde nämnas alt utefter Storsjön och vissa andra

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

av vattenregleringar berörda sjöar och vattendrag funnos åtskilliga mindre kraftverk, vilka betjänade den närmaste bygden. I regel måste dessa på grund av dyra anläggningskostnader och ogynnsamma driftförhållanden hålla höga taxor, varjämte i ett flertal fall vattentillgången vore ojämn och tidvis otillfredsställande. Tanken på en förbättring av förhållandena för dessa mindre kraftverk och den omgivande bygden genom anknytning till det stora ledningsnät, som matades av vissa större kraftverk, hade därför diskuterats. Vissa tidigare föreliggande tekniska hinder för en dylik åt­ gärd vore numera undanröjda, och länsstyrelsen hade jämväl för avsikt att lata utreda, huruvida och i vad mån berörda anknytning skulle kunna ge­ nomföras. Redan på förhand kunde man emellertid förutse att en tillfreds­ ställande lösning av sagda problem, som krävde dyra ledningsanläggningar, icke kunde vinnas utan stöd av allmänna medel. Även för ett dylikt ända­ mål kunde i mån av tillgång regleringsavgifterna tänkas bliva använda.

Bestämmelserna om regleringsavgifter i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen borde enligt länsstyrelsens mening ändras i syfte att tillgodose såväl be­ hovet av en reserv för oförutsedda lokala skador som ock önskemålet att medel borde stå till förfogande för kompensation i skälig omfattning av olägenheter av mera allmän natur av berörd art. Kunde detta ske genom fastställandet av en fast avgift för varje i visst vattendrag genom regle­ ringen vunnen turbinhästkraft eller i varje fall fastställandet av närmare normer för en dylik avgift, skulle man komma ifrån de nuvarande svårig­ heterna att i varje fall med någon grad av säkerhet bedöma skäligheten av regleringsavgifterna.

Jämväl inom riksdagen har under ar 1942 väckts fråga om vissa ändringar i 4 kap. vattenlagen, nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund lii fl (II: 74).

Motionen överensstämmer i allt väsentligt nied länsstyrelsens i Jämtlands län skrivelse den 19 januari 1942. Efter att ha redogjort som länsstyrelsen för erfarenheterna av de genomförda vattenregleringama i Jämtland utta­ lade motionärerna, att de funne en utredning påkallad för utrönande av huruvida den nuvarande lagstiftningen kunde anses tillfredsställande i vad den avsåge att tillgodose berättigade anspråk på ersättning och kompensa­ tion för skador och olägenheter, som drabbade mera samhälleligt och all­ mänt. Bestämmelserna om bygdekraft, vilka uppenbarligen icke tillgodosåge det avsedda syftet, borde bliva föremål för översyn och föreskrifterna örn regleringsavgifter borde omarbetas så att avgifterna i vidgad utsträckning kunde tagas i anspråk för allmänna ändamål.

Motionen behandlades av andra lagutskottet, som däröver avgav utlåtande (nr 35). Beträffande önskemålet om ökad hänsyn till vissa för den omgivande bygden gemensamma intressen erinrade utskottet, att dessa intressen helt naturligt komme i viss motsatsställning till sådana med vattendragen för­ bundna offentliga intressen, vilka mera allmänt anknöte sig till riket i dess helhet. Vidare kunde i fråga örn utnyttjande av vattenkraft ekonomiska och ideella krav göra sig gällande mot varandra. Såsom exempel på behov, vilka särskilt borde tillgodoses, hade nämnts behovet av allmän elektrifiering samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

17

av kompensation för genom kraftföretag skövlade skönhetsvärden. De med

bygden sammanhängande intressena hade vunnit visst beaktande i vattenla­

gen genom biand annat bestämmelser örn bygdekraft och regleringsavgifter.

Mot sistnämnda bestämmelser sådana dessa för närvarande vore utformade

hade i vissa till utskottet inkomna yttranden riktats anmärkningar, delvis ur

andra synpunkter än dem motionärerna anlagt. Vad särskilt anginge stad-

gandena örn regleringsavgifter hade dessa givit anledning till erinringar såväl

beträffande grunden för avgiftsskyldigheten som i fråga om avgifternas stor­

lek och användning. I förstnämnda hänseende hade bland annat framhållits,

att beloppet av ifrågavarande avgifter icke, såsom skäligt vöre, bestämdes i

förhållande till båtnaden av det regleringsföretag, som bomme i fråga, utan

i stället anknutits till ökningen i vattenkraft. På detta sätt undginge de regle­

ringsföretag helt avgiftsplikt, vid vilka båtnaden utgjordes av en lämpligare

fördelning till olika perioder av tillgänglig kraft.

Utskottet förklarade vidare, atl ett närmare ställningstagande till det kom­

plex av frågor, som i anslutning till det sagda framställde sig för besvarande,

icke vore möjligt utan en ingående och allsidig utredning av de berörda in­

stituten angående bygdekraft och regleringsavgifter. Med hänsyn till vikten

av de intressen som komrne i fråga samt till arten av de anmärkningar som

riktats mot nu gällande bestämmelser på området ville utskottet för sin del

föreslå, att en dylik utredning snarast bomme till stånd.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skri­

velse till Konungen anhålla, att Kungl. Majit ville låta snarast möjligt verk­

ställa bl. a. utredning av frågan huruvida de i vattenlagen upptagna bestäm­

melserna om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest för det

med dem avsedda syftet samt för riksdagen framlägga det förslag vartill den­

na utredning kunde föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen som

därefter avlät skrivelse i ämnet den 6 juni 1942 (nr 312).

Kammarkollegiet, som avgav yttrande till andra lagutskottet, uttalade, att

dess erfarenheter rörande tillämpningen av de nuvarande lagbestämmelserna

om regleringsavgifter bestyrkte, delvis ur andra synpunkter än dem som i

motionen anlagts, behovet av en revision av dessa bestämmelser.

Kollegiet anförde vidare, att vad först beträffade grunderna för avgifts­

skyldigheten hade de nuvarande bestämmelserna i vissa hänseenden visat sig

mindre tillfredsställande. För att avgiftsskyldighet skulle inträda fordrades

enligt 4 kap. 14 § första stycket vattenlagen, att vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen utfördes, ökades med i medeltal 500

turbinhäslkrafter. Denna bestämmelse toge endast sikte på det överskottsvat-

ten, som före regleringen icke kunnat nyttiggöras vid de av företaget berörda

strömfallen men som genom regleringen bomme dessa lill godo i form av

ökning av den totala vattenkrafttillgången. En väsentlig del av nyttan av en

vattenreglering läge emellertid däri, att flöden, som förut kunnat tillgodogö­

ras endast under en del av året, genom regleringen utjämnades under hela

eller större delen av året och därmed kunde ekonomiskt nyttiggöras eller

bättre nyttiggöras än förut, med andra ord att sekunda kraft omvandlades

till prima kraft. Ju högre utbyggnadsgraden vore vid de av regleringen be­

rörda strömfallen, desto större del av båtnaden folie på en ökning av den ut-

Bihanp till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 169.

2

18

Kungl. Majlis proposition nr 169.

tagbara kraftens värde genom dess omvandling från sekunda kraft lill prima kraft. Till en sådan båtnad av regleringen kunde emellertid enligt de nuva­ rande bestämmelserna örn regleringsavgifter hänsyn icke tagas. Såsom exem­ pel kunde anföras Bolmens reglering, där enligt vattendomstolens nyligen meddelade dom fyra av de största kraftanläggningarna, representerande unge- tör 46 procent av företagets båtnad, blivit fria från regleringsavgifter, enär de vore utbyggda för tillgodogörande av så stora vattenmängder, att regleringen icke kunnat beräknas medföra någon ökning av den i strömfallen redan i medeltal uttagbara vattenkraften; vidare Dellensjöarnas reglering, där den tidigare höga utbyggnadsgraden vid de av regleringen berörda strömfallen medfört, att företaget i sin helhet undgått avgiftsskyldighet. En ändring syn­ tes jämväl kunna ifrågasättas beträffande korttidsregleringar (dygns- och veckoregleringar), vilka för närvarande ginge fria från regleringsavgifter, då de icke medförde ökning i medeltal av uttagbar vattenkraft, men vilka till sina verkningar stundom vöre jämförbara med årsregleringar. I detta sam­ manhang borde vidare uppmärksammas de s. k. profilregleringarna. Då de senare icke betraktades som egentliga vattenregleringar, utdömdes icke regle­ ringsavgifter, ehuru de på ett ganska ingripande sätt kunde beröra stora sjö­ magasin (exempelvis Gesunden i Jämtland).

Ytterligare anförde kammarkollegiet i denna del, att enligt 4 kap. 14 § första stycket vattenlagen den ökning i vattenkraften, som utgjorde grunden för avgiftsskyldigheten, skulle avse det eller de strömfall för vilkas räkning regle­ ringen utfördes. Enligt kollegiets mening borde frågan örn avgiftsskyldighet beträffande regleringsföretag utan tvångsdelaktighet tagas under omprövning.

Beträffande regleringsavgifternas storlek och användning anförde kam­ markollegiet vidare följande. Erfarenheten hade visat, att regleringsavgifterna inom den fastställda latituden i allmänhet fastställts tili låga belopp. Följden hade blivit, att de vid olika regleringsföretag utdömda regleringsavgifterna i allmänhet representerade en mycket obetydlig del av regleringsvinsten. Så­ som exempel kunde nämnas Vänerns reglering med en beräknad reglerings- vinst av 11,8 milj. kr. och årliga regleringsavgifter å 9 809 kr. samt Bolmens reglering med en regleringsvinst av omkring 4 milj. kr. och årliga reglerings­ avgifter å 1 130 kr. De jämförelsevis låga summorna syntes i sin tur lia lett till ringa intresse för deras utnyttjande. Man kunde icke undgå intrycket, att de hittills utdömda avgifterna läge på för lågt plan och skulle kunna icke oväsentligt ökas, varvid eventuellt en förhöjning av lagens nuvarande maxi­ mum komme i fråga. I detta sammanhang borde beröras det förhållandet, att i vissa utslag rörande vattenregleringar stadgats lägre avgifter för vid tiden för utslaget outbyggda än för då utbyggda strömfall samt att under löpande avgiftsperiod om 20 år de lägre avgifterna utginge för de förstnämn­ da fallen sedan de blivit utbyggda. Det kunde ifrågasättas, örn en sådan ord­ ning vöre tillfredsställande.

Kammarkollegiet anförde slutligen, att ett närmare ställningstagande till de vittgående reformförslag, som framlagts i fråga örn regleringsavgifterna, för­ utsatte en allsidig utredning av hela detta institut. I

I yttrande till utskottet uppgav vattenfallsstyrelsen, att sedan vattenlagen trädde i kraft den 1 januari 1919 icke oväsentliga belopp influtit i reglerings­ avgifter, som till en del fonderats. Styrelsen ville påpeka, att avgifterna från de flesta större regleringar ännu ej börjat inflyta. Det rådde intet tvivel därom att med den tillämpning lagens bestämmelser vunnit de avgifter som komme att inflyta bleve mycket betydande. Man kunde gott räkna med en

19

mångdubbling av dessa årligen inflytande avgifter inom en närliggande framtid.

Beträffande regleringsavgifter för outbyggda fall erin­ rade styrelsen, att regleringsavgifterna i anledning av en sjöreglering för ett outbyggt vattenfall fastställdes för hela 20-årsperioden, även örn vattenfallet utbyggdes under perioden. Då regleringsavgifterna för outbyggda fall utmät­ tes lägre än för utbyggda, komme trots fallets utbyggnad fortfarande även under återstoden av 20-årsperiodeu endast den lägre avgiften att belasta an­ läggningen. Härvid vore emellertid att märka, dels att regleringsavgift erlades även under den del av 20-årsperioden, under vilken fallet var outbyggt, dels att sådan avgift erlades även för fall, som förbleve oulbyggda under hela 20-årsperioden; detta under förutsättning att fallets ägare vöre medsökande till regleringen. Givet vore, att en avkortning av den nu till 20 år fastställda regleringsperioden kunde medgiva en likformigare fördelning av dessa avgif­ ter, men en sådan medförde en icke önskvärd ökning i arbetsbördan för vat­ tendomstolen och kraftindustriens män.

Vidkommande reglerings avgifternas användning uttalade styrelsen, att avgifterna enligt 4 kap. 15 § vattenlagen i första hand skulle an­ vändas till förebyggande av eller gottgörelse för skador genom regleringen, vilka ej bleve genom vattendomstolens utslag gottgjorda. Avgifterna för Suorvaregleringen hade exempelvis enligt vattendomstolens uttryckliga hän­ visning använts till avhjälpande av skador och intrång för lapparna, vilka ej personligen tillerkänts några skadestånd. Detta vore anledningen till, att reg­ leringsavgifterna för Norrbottens län vore betydande och jämväl till stor ut­ sträckning blivit tagna i anspråk. — Med hänsyn till den marginal, med vilken regleringsavgifterna mäste utmätas, bleve medel i betydande utsträckning till­ gängliga för det ändamål, som lagen i 4 kap. 15 § nämnde såsom ändamål i andra hand. Dessa medel räckte för täckande av omfattande behov, örn man blott gåva »den bygd, som beröres av företaget», en rimlig utsträckning. Be­ greppet »bygd» finge enligt vattenfallsstyrelsens mening ej fattas alltför vid­ sträckt. Det vöre ej i enlighet med lagens föreskrift, att man till bygden skulle hänföra någon dei av länet, som läge utanför det vattenområde, som påver­ kades av regleringen. Sålunda borde regleringsavgifter, som tillkommit på grund av regleringar inom Kallsjögruppen, icke kunna användas till främjan­ de av allmänna ändamål inom exempelvis Areälvens, Långans eller Hårkans vattenområden. Den bygd, som skulle främjas genom regleringsavgifterna, borde naturligtvis hava ett intimt samband med den sjö, som reglerades, så att icke avgifterna från Kallsjögruppen användes t. ex. för elektrifieringsåt- gärder i Storsjöbygden.

I fråga örn en höjning av regleringsavgifterna anförde vat­ tenfallsstyrelsen härefter, att om man skulle vidtaga en höjning av reglerings- avgifterna för att främja allmänna intressen eller ersätta dessa avgifter med en respektive län tillfallande, väsentligt högre accis, borde man betänka, att bygden redan åtnjöte stora fördelar genom de avsevärda medel, som i form av arbetsförtjänster vid kraftverkens tillkomst, drift och underhåll ävensom skatter tillfördes bygden. De allmänna motiv, sorn anförts för ökning av av­ gifterna, vore enligt styrelsens mening mindre lyckligt valda. Föreställningen, att regleringarna inom Indalsälvens flodområde skulle verka skadliga för turistattraktionerna, vöre säkerligen oriktig. Överdrivna vore även farhågor­ na, att vintervägarna över isarna skulle i någon nämnvärd grad påverkas av regleringarna; i vissa fall komme tvärtom kommunikationsmöjligheterna över isarna att avsevärt förbättras och, i den mån de bleve försämrade, gåves ge­ nom vattendomstolen ersättning för intrång och besvär vid målets slutliga av­

Kungl. Mctj.ts proposition nr 169.

20

görande. Även om fisket på sina håll skulle gå helt förlorat, för vilket då er­ sättning till den enskilde fiskerättsinnehavaren lämnades, kunde likväl fisket för det reglerade sjö- och flodsystemet i dess helhet giva i stort sett oföränd­ rat resultat. Erfarenheterna från Suorvaregleringen i Lule älv, som varit i gång i 15 år, gåve icke fog för annat påstående. Utöver ersättningar till en­ skilda för skada och intrång i fisket skulle kraftföretagen därjämte dels er­ lägga fiskeavgifter till främjande av fisket inom landet, dels vanligen i stor omfattning bekosta anläggandet och driften av fiskodlingsanstalter till from­ ma för fisket i orten. Det samarbete, som genom dessa anstalter kommit till stånd mellan kraftverksintresset och fiskeintresset, hade ofta varit givande och hade såsom en positiv åtgärd till näringslivets förbättrande i allmänhet beredvilligt understötts av kraftverksintresset. — Vid övervägande av even­ tuella höjningar i regleringsavgifterna borde man framgå med varsamhet, ty en ökning av kraftverkens omkostnader ledde ofrånkomligen till en höjning av kraftpriset. Sedan de billigast utbyggbara och bäst belägna vattenfallen ta­ gits i anspråk, bleve kraftanläggningarna allt dyrare att bygga och krävde allt längre och dyrbarare överföringsledningar för kraftens tillgodogörande. De anläggningar, som just nu utfördes, bleve på grund av den allmänna för­ dyringen mycket svåra att nöjaktigt förränta. Statsmakterna sökte å andra sidan under nu föreliggande tidsförhållanden att få till stånd anläggningar för tillverkning av vissa för landet behövliga förnödenheter, vilka i flera fall krävde stora energimängder till särskilt lågt pris. Dessa anläggningar, som toge i anspråk betydande kapital, vöre avsedda att även i framtiden bestå, men en nödvändig förutsättning härför vore bibehållandet av det låga kraftpriset. En höjning av kraftkostnaden genom belastningar av det ifrågasatta slaget kunde äventyra framgången av dessa strävanden.

Slutligen uttalade vattenfallsstyrelsen, att inför de enligt styrelsens mening överdrivna klagomål, som framställts i anledning av pågående eller planerade regleringar i Jämtland, kunde det vara skäl erinra sig, att i Dalälvens flod­ system genomförts betydande regleringar utan att efteråt kunnat påvisas så­ dana skador och olägenheter som motionärerna åberopat.

Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol anförde i yttrande till utskottet, att vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter i första hand av- såge att reservera medel för gottgörande av sådana skador, som ej blivit er­ satta, oaktat möjlighet funnes att jämlikt 2 kap. 24 § vattenlagen få ersätt­ ning för oförutsedda skador. Sannolikt bleve oförutsedda skador — i den mån sådana förekomme — i allmänhet reglerade i den ordning som stad­ gades i sistnämnda lagrum. Det förefölle därför antagligt, att regleringsavgif­ terna huvudsakligen komme att användas till fördel för den bygd som be­ rördes av företaget på sätt angåves i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen.

Den omständigheten att regleringsavgifterna i första hand avsetts för att mot­ verka oförutsedda olägenheter inverkade onekligen därhän att en jämförelse­ vis lång tid komme att förflyta, innan dessa medel kunde tillgodoföras bygden.

Vidare anförde vattenrättsdomaren, att vid bestämmandet av reglerings- avgifternas storlek domstolen syntes lia att tillse att det belopp, vartill reg­ leringsavgifterna sammanlagt uppginge, kunde anses skäligt med hänsyn till de ändamål, för vilka avgifterna finge användas. Man kunde därför icke ulan vidare taga för avgjort att vid ny prövning av avgifternas storlek dessas sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

21

inanlagda belopp komme alt ökas i anledning av att vid liden för den nya

prövningen en del förut icke utbyggda strömfall blivit utbyggda.

Även svenska vattenkraftföreningen avgav yttrande till utskottet och an­

förde därvid beträffande särskilt förhållandena i Jämtland att någon oelektri­

fierad bygd ej lunnes vid den egentliga Indalsälven, där storkraftverken vore

belägna.

Föreningen framhöll, alt älvdalen elektrifierats från dessa eller i allmänhet

redan före dessas tillkomst genom lokala mindre kraftföretag, som nu genom

tillskottsleveranser från storkraftverken funne möjligheter till ökad kraltav-

sättning. Däremot funnes på sina håll i de stora skogsområdena på ömse si­

dor örn älven oelektrifierad spridd bebyggelse, som med hänsyn lill sitt ringa

kraftbehov ej kunde bära kostnaderna för erforderliga ledningar från älv­

dalen. Vid ett par av de nu reglerade källsjöarna funnes också oelektrifierad

bygd. Denna läge ännu på betydande avstånd från. färdiga storkraftverk, men

det torde icke vara uteslutet att det största området, som vöre beläget vid

Kallsjön, skulle kunna erhålla kraft från det under utförande varande stor­

kraftverket i Järpströmmen. Föreningen ville icke bestrida, att vattenkraft­

industrien i Indalsälven och avnämarna av kraften hade betydande fördelar

av genomförda regleringar. Däremot kunde föreningen icke dela den upplatt-

ningen, att den genom regleringarna ökade krafttillgången i regel kunnat

förvärvas utan förhöjd köpeskilling för naturkraften. De latenta reglerings-

möjligheterna vore säkerligen en bidragande orsak till att kraftintresset tidigt

inriktades på Indalsälven med förbigående av den ur regleringssynpunkt vä-

senligt sämre Ljusnan. Naturkraften i Indalsälven hade på detta sätt tidigt

fått ett högt penningvärde just beroende på att tidpunkten för dess utnytt­

jande legat relativt nära i tiden på grund av de goda regleringsmöjligheterna.

Tidigare köpeskillingar vore visserligen oftast nominellt lägre än de nuva­

rande, men inräknade man räntekostnaderna under de år de inköpta lallen

legat oanvända skulle man för många av dem finna, att de i dag stöde kö­

parna till ungefär samma höga pris per hästkraft som .senare inköpta vatten­

fall, vilkas prissättning ännu mera markant påverkats av de goda sjöregle-

ringsmöjligheterna. Föreningen ville även erinra örn att vinsterna av de

norrländska sjöregleringarna, när de t. ex. angåves i så och så många milj.

kWh, icke vore några nettovinster. Betydande kapital hade måst nedläggas i

form av höga naturkraftpris, kostnader för regleringsdammar och rensningar,

skador och intrång av olika slag, fiskeavgifter, regleringsavgifter samt kost­

nader för kraftverksbyggnader för att taga hand om de genom regleringarna

ökade vattenmängderna. På grund av Jämtlands läns läge i det inre av lan­

det och därav betingade höga fraktkostnader hade deli industriella utveck­

lingen i länet varit svag. Industrien svarade i Sverige normalt för omkring

tre fjärdedelar av den totala kraftförbrukningen, nion i Jämtland vöre be­

hovet av industrikraft jämförelsevis obetydligt och länets rika kratttillgångar

måste för att överhuvudtaget bli utnyttjade overt öras antingen till det indu­

striellt mera utvecklade kustlandet eller till sydligare kraftfattiga provinser.

Icke ens länets största industri hade behov av mer än en del av sin krafttill­

gång utan försålde kraft söderut. I Östersund, som i jämförelse med flertalet

svenska städer hade en mycket stor energiförbrukning per invånare för bor­

gerliga behov, hade energiförsörjningens utveckling tryggats genom all Öster­

sunds Elektriska AB vore delägare i kraftverket vid Kattstrupeforsen. Den­

nas utbyggnad hade genom vattenfallsstyrelsens medverkan kommit till stånd

väsentligt mycket tidigare än eljest hade blivit fallet, vilket enbart hade varit

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

till gagn för staden och länet. Från det under byggnad varande kraftverket i Järpströmmen hade upplåtarna av vattenkraften utöver betydande kontant köpeskilling betingat sig ersättningskraft till ett värde av omkring två milj. kr., vilken kraft stöde till förfogande, så snart kraftverket, vilket de säkerligen icke själva mäktat utföra, blivit färdigt. Vad anginge farhågorna alt Jämt­ lands län skulle bliva mindre lockande för turismen genom att sjöarna bleve reglerade och vattenfallen utbyggda ville föreningen erinra, att även kraftver­ ken hade visat sig vara stora turistattraktioner innan i nuvarande situation och av skyddshänsyn besök ej kunde tillåtas. Jämtlands län tillfördes tack vare kraftverksindustrien ekonomiska värden i en omfattning som för länet som helhet vore av väsentlig betydelse.

Föreningen åberopade i detta sammanhang en av civilingenjören Erik

Upmark verkställd utredning, vari denne framhöll bland annat, att vid bygg- nadsplatser för större vattenkraftverk och sjöregleringar i Jämtlands län un­ der år 1940 utbetalats i arbetslöner samt för körslor och virke 6,5 miljoner kronor. För fullföljd av den återstående delen av byggnadsprogrammet under åren 1941—1944 beräknades i medeltal 7 miljoner kronor per år. Avlöning­ en till driftspersonalen vid de åtta storkraftverken i Jämtlands län beräkna­ des 1944 komma att uppgå till 1 miljon kronor per år och avlöningen till den för reparations- och underhållsarbeten erforderliga personalen till ytterligare 1 miljon kronor per år. Tre av storkraftverken betalade år 1940 245 000 kro­ nor i skatt till kommuner och landsting och till vägar. På grund av verk­ samheten med kraftverksbyggnaderna kunde den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i länet beräknas öka med 3—4 miljoner kronor per år under perioden 1941—1944, motsvarande 3—4 °/o av hela den till inkomst­ skatt taxerade inkomsten i länet. De åtta storkraftverkens sammanlagda taxeringsvärde kunde förväntas år 1944 uppgå till 103 miljoner kronor, mot­ svarande 26,5 % av det totala fastighetstaxeringsvärdet för länets fastigheter år 1940.

Vid 1942 års riksdag var även den större frågan om tryggandet av lan­ dets kraftförsörjning i framtiden föremål för behandling. I anledning av tva vid riksdagen väckta likalydande motioner (I: 5 av herr V. Andersson m. fl. och II: 13 av herr Pettersson i Dahl) hemställde sålunda statsutskottet i utlåtande (nr 86), att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa om ut­ redning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än dittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. I enlighet härmed avlät riksdagen skrivelse i ämnet den 12 maj 1942 (nr 199).

Vid anmälan av riksdagens skrivelse i statsrådet den 18 december 1942 framhöll chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, att en ut­ redning med det av riksdagen angivna syftet syntes böra verkställas.

Departementschefen anförde bl. a., att utredningen i första hand borde avse att klargöra, i vilka hänseenden missförhållanden rådde beträffande produktionen och distributionen av elektrisk kraft samt vilka orsakerna till dessa missförhållanden vore. En av utredningens första uppgifter bleve allt­ så att vinna överblick över de redan i anspråk tagna eller för utbyggnad

23

lämpade kraftkällorna, de redan utförda stamlinjerna för överföring av kraft från Norrland till konsumtionscentra i mellersta och södra Sverige, de elekt­ riska kraftledningsnäten inom skilda delar av landet och deras utnyttjande för olika ändamål samt föreliggande utbyggnadsprogram. I den man det där­ vid visade sig, att kraftförsörjningen inom vissa landsdelar blivit i anmärk­ ningsvärd grad eftersatt, borde orsakerna därtill utrönas. De villkor, pa vilka kraften tillhandahölles konsumenterna, borde även göras till föremal for studium. — Då det gällde att överväga åtgärder för att avhjälpa förekom­ mande missförhållanden torde det vara lämpligt att i första hand inrikta uppmärksamheten på åtgärder av mera begränsad räckvidd for att fa ut­ rönt, om man enbart genom dylika åtgärder kunde tillgodose de önskemal, som läge till grund för riksdagens skrivelse. Salunda borde prövas, huru­ vida det borde givas fastare former än dittills åt den samverkan vid kraft­ produktionen, som redan nu upprätthölles mellan statliga och enskilda kraft­ intressenter, samt om staten borde genom en vidgad egen insats eller sär­ skilda kontrollåtgärder förskaffa sig ökat inflytande över de viktiga stam­ linjerna från Norrland till mellersta och södra Sverige. Måhanda kunde det komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning av vattenlagens bestämmelser angående skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla s. k. bygdekraft. — Riksdagen hade uttalat sin anslutning till det i motionerna angivna syftet att uppnå en mera enhetlig ledning av kraft­ försörjningen i landet och därvid även godtagit tanken att i den man sa visade sig nödvändigt till förverkligande av detta syfte gripa till ett förstat­ ligande av produktion och distribution på detta område. Dithörande spörs­ mål borde i enlighet med riksdagens önskan upptagas till behandling och därvid underkastas en ingående och sorgfällig utredning och prövning. Där­ vid borde icke minst kostnadsfrågorna beaktas. Örn utredningen ledde till att inlösen av enskilda anläggningar förordades, borde förslag till inlösen­ bestämmelser upprättas och beräkning verkställas rörande kostnaderna for inlösningen och för de nya anläggningar, som kunde behöva utföras av sta­ tens vattenfallsverk för att inlösta anläggningar skulle kunna på lämpligt sätt utnyttjas i samarbete med de statliga kraftverken.

I enlighet med Kungl. Majds bemyndigande tillkallade chefen för han­ delsdepartementet den 23 januari 1943 sakkunniga för utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills tryg­ ga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft (Elkraftutredningen av år 1943).

Promemoria med förslag i ämnet.

Med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse nr 312/1942 upprät­ tades i justitiedepartementet en den 28 december 1942 dagtecknad prome­ moria angående ändring i vattenlagens bestämmelser örn regleringsav- gifter.

Efter en historisk översikt samt redogörelse för gällande bestämmelser och deras tillämpning m. lii. framhölls i promemorian, att genom vattenlagen in­ fördes i flera hänseenden vittgående befogenheter för ägare av strömfall. Syftet med de bestämmelser som meddelades härom vore givetvis icke all gynna

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

de enskilda strömfallsägarna utan att till hela landets bästa främja ett ratio­

nellt utnyttjande av vattenkraften. Biand nämnda befogenheter märktes sär­

skilt det vitsord som tillerkänts strömfallsägare att verkställa reglering av

valtnets avrinning ur uppströms befintliga sjöar. Med hänsyn till de förmåner

som den nya lagstiftningen innebure infördes även en grupp bestämmelser

som avsåge att tillvarataga allmänna intressen. Till denna grupp hörde stad-

gandena om bygdekraft och regleringsavgifter.

Därefter anfördes i promemorian angående vattenregleringarnas betydelse

och verkningar följande.

Den utomordentligt starka ökning i kraftproduktionen som särskilt under

de senaste åren ägt runi har till stor del möjliggjorts genom vattenreglering­

arna, krandor allt gäller detta i fråga om de norrländska älvarna, där den

naturliga vattenföringen företer så starka variationer att vattenkraften icke

med fordel kan tillvaratagas i större skala utan reglering. En i hög grad bi-

dragande orsak till regleringarnas ökade betydelse är den utveckling som

krattoverforingstekniken undergått och som möjliggör att kraft överföres från

noi ra Sverige till de sodra delarna. För att belysa utvecklingen må nämnas,

,

, ,?7,tota a kraftproduktionen i landet utgjorde år 1920 ca 2,6 miljar-

dei kWh, varav ca 2,4 miljarder belöpte på vattenkraften. För år 1942 be­

räknas kraftproduktionen till ca 9,7 miljarder kWh, varav ca 9,1 miljarder

neloper pa vattenkraften. Den i regleringsmagasinen tillgängliga volymen

motsvarade, raknat efter utbyggd fallhöjd vid normal verkningsgrad, år

d kWl °’L0 miljarder kWh och motsvarar för närvarande ca 3 miljar-

o ^.enomf°randet av regleringsföretagen har ej kunnat undgå att spoliera

saval ekonomiska som estetiska och kulturella värden, vilket för befolkning­

en otta varit en kännbar förlust. Det ligger i sakens natur, att gottgörelse

i form av skadestånd icke kan givas för alla de olägenheter som kanske

framfor allt under en övergångstid vållas bygden, och även om skadan skulle

kunna varderas i pengar, försvinner ofta en mer eller mindre högt skattad

n> tlighet utan någon säkerhet att förlusten för bygdens del uppväges av ett

ny tillskott i annan form. Det torde därför vara synnerligen välgrundat att

söka tillföra en bygd, som drabbas av mer eller mindre våldsamma ingrepp

i naturforhallandena, en kompensation som blir av bestående värde. Såväl

bygdekraftinstitutet som bestämmelserna om regleringsavgifter synas ur des­

sa synpunkter vara av stor vikt. Frågan om en revision av bestämmelserna

angående bygdekraft har funnits äga ett intimt samband med en mera om­

fattande utredning angående kraftproduktionens organisation som riksda­

gen innevarande år begärt, efter hemställan av statsutskottet, och har där­

för icke här kunnat upptagas till undersökning. En omarbetning av bestäm­

melserna örn regleringsavgifter torde däremot kunna ske utan alt resultatet

av nyssnämnda utredning behöver avvaktas.

Beträffande frågan huruvida det ur principiell synpunkt möter hinder att

skärpa vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter uttalades i prome­

morian följande.

De befogenheter att göra intrång i annans rätt, som vattenlagen tiller­

kände strömfallsägaren, ansågos böra givas honom allenast för att det allmän­

nas intresse av att strömfallen rationellt utbyggdes skulle bliva tillgodosett.

De tillkommo honom alitsa icke i nuvarande omfattning på grund av den

rått till strömfall som historiskt vuxit fram för strandägaren. Att befogen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

25

helema efter vattenlagens tillkomst stått strömfallsägaren till buds kan icke anses medföra, att det allmänna skulle ha berövats möjligheten att göra en annan avvägning mellan strömfallsägarens och andra intressen. Möjlighet att ändra vattenlagstiftningen till strömfallsägarens nackdel förutsättes t. ex. i vattenlagens bestämmelser örn nyprövning. Det är emellertid tydligt, att i vattenlagens hägn skett ett stort antal köp av strömfall, vid vilka köparen utgått från att fallet skulle få utbyggas enligt vattenlagens villkor, därvid även möjligheten till vattenreglering särskilt på senare tid kommit att in­ verka på bedömningen av strömfallens värde. Man kan fördenskull icke utan att framkalla rättsosäkerhet göra så ingripande ändringar i vattenlagstift­ ningen, att strömfallens värde i innehavarens hand nedgår i väsentlig mån. De ändringar i intresseavvägningen som kunna vidtagas utan obillig verkan inskränka sig till sådana jämkningar som ej väsentligt nedsätta nämnda vär­ de. Något hinder att genom nya eller ändrade bestämmelser inom ifrågava­ rande område tillförsäkra det allmänna del i det ökade värde sorn väntas följa av teknikens utveckling eller andra förändringar i samhällsstrukturen kan naturligtvis icke föreligga.

Härefter behandlades i promemorian frågan om de synpunkter som borde läggas på en reform av bestämmelserna örn regleringsavgifter.

Frågan, huruvida regleringsavgifter böra utgå i större omfattning än nu, är naturligtvis beroende av det syfte som regleringsavgifterna huvudsakli­ gen böra tjäna. I detta hänseende torde med fog kunna anmärkas, att önske­ målet om bygdens tillgodoseende på ett sätt, som medför varaktig nytta, i lagens nuvarande bestämmelser kommit att intaga en alltför undanskymd plats. Ett förnyat övervägande av frågan örn ändamålet med regleringsav­ gifterna synes därför påkallat. Av betydelse är naturligtvis även den inver­ kan på kraftpriset som en skärpning av bestämmelserna om regleringsavgif­ ter kan medföra. Att, såsom blivit ifrågasatt, helt frångå det nuvarande sy­ stemet, enligt vilket avgiften och den av företaget berörda bygden samman­ knuti ts, och i stället införa ett slags accis t. ex. till förmån för länet synes icke tillräckligt motiverat. En lösning som kan sägas utgöra en utveckling av den tankegång som kom till uttryck vid vattenlagens genomförande torde i stället vara att föredraga.

I samband med en omprövning i dessa hänseenden torde stadgandena om regleringsavgifter jämväl i övrigt böra underkastas vissa ändringar. Mot de nuvarande bestämmelserna har anmärkts, att grunden för avgiftens beräk­ ning är otillfredsställande. Avgift utgår nämligen allenast för ökning av den i ett strömfall uttagbara vattenkraften, medan däremot en förhöjning av den förut uttagbara kraftens värde icke föranleder skyldighet att utgiva regle- ringsavgift. Anmärkningen synes befogad. En annan brist i gällande bestäm­ melser, vilken numera fått ökad betydelse, är att de betydande förändringar i vattenståndsförhållandena som kunna förorsakas genom s. k. profilregle­ ring icke medföra skyldighet att utgiva någon sådan avgift som här är i fråga. Med profilreglering avses att möjliggöra utnyttjandet av större fall­ höjd, under det att egentlig vattenreglering åsyftar att reglera vattnets av­ rinning. Såsom mindre tillfredsställande får vidare anses, att om ett ström­ fall utbygges sedan regleringsavgift fastställts för en period av tjugu år, ändring av avgiftens belopp icke kan påkallas förrän vid utgången av denna tid. Slutligen har med fog framhållits, att regleringsavgifterna icke, såsom nu kommit att ske, böra fonderas under en längre tid. Denna fråga sam­ manhänger givetvis med frågan om det ändamål som regleringsavgifterna skola tjäna.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

I promemorian upptogs härefter frågan om ändring i vattenlagens bestäm­ melser om regleringsavgifter till närmare behandling. Härvid anfördes till en början följande beträffande ändamålet med avgifterna.

I de sjöar, där vattenregleringarna utföras, har ägaren till ett nedströms liggande strömfall icke någon vattenrätt i egentlig bemärkelse. Denna till­ kommer strandägarna vid sjön, i den mån vattnet överhuvud är föremål för enskild rätt. Det har likväl icke ansetts möjligt att giva strandägarna vid sjön direkt del i den vinst som strömfallets utbyggande och sjöns reglering medför. De skadestånd som utdömas skola väl i viss utsträckning utgå med 50 pro­ cents förhöjning. Men denna gottgörelse avser närmast att giva ersättning för utebliven möjlighet att förkovra den skadade egendomen, varjämte den tjä­ nar som en säkerhetsmarginal. Icke heller regleringsavgifterna äro direkt av­ sedda att åstadkomma en fördelning av vinsten. Av den redogörelse som förut lämnats framgår nämligen, att de enligt lagens ord i första hand skola an­ vändas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen be­ stämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Först i andra hand må avgifterna användas för tillgodoseende av annat ändamål beträf­ fande den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, sär­ skilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolk­ ningens behov. Den omständigheten att avgifterna i första hand skola an­ vändas för att förebygga eller gottgöra skador torde i hög grad ha medverkat till att regleringsavgifterna, frånsett dem som utgå i Norrbottens län, ännu icke — tjugutre år efter vattenlagens ikraftträdande — kommit till prak­ tisk användning. Vidare bör framhållas, att vid angivande av de omständig­ heter, som vid regleringsavgifts bestämmande skola beaktas, lagen icke upp­ tager något moment som understryker alt avgiften skall bestämmas med hänsyn till bygdens behov. Hänsyn skall enligt gällande bestämmelser lagas c?.e's ^en större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinnings- förhållandena, som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eiler för­ del, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företa­ gets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.

Den tanke, som nu kommit till uttryck i bestämmelserna örn regleringsav­ gifter allenast genom att de förklarats skola, i andra hand, användas till hela bygdens bästa i den mån de förslå därtill, synes böra träda i förgrunden. Det kan icke bestridas, att det för befolkningen i en bygd är i viss mån stötande att den naturtillgång, som ett inom bygden befintligt sjösystem utgör, kan utnyttjas för andras intressen utan att bygden tillgodoses i vidare mån än som nu är förhållandet. Betydelsefulla vattenregleringar ha genomförts i trakter, där befolkningens livsvillkor äro väsentligt anspråkslösare än på andra håll. För befolkningen är det naturligt att sammanställa önskemålen om en stan­ dardhöjning med det synliga bevis för elektrifieringens framåtskridande i landet, som genomförandet av ett större vattenregleringsföretag i orten utgör för dem. Ur allmän synpunkt är det angeläget att mera avlägset belägna byg­ der icke avfolkas. Därest en sådan naturtillgång i bygden som en större sjö genom ett regleringsföretag tillför bygden en varaktig förmån t. ex. i form av elektrifiering eller nya vägar, kan den skedda förändringen av naturför­ hållandena antagas fästa befolkningen närmare vid bygden, under det att eljest motsatsen kan befaras.

27

Härefter framhölls i promemorian bl. a., att regleringsavgifterna för när­ varande vore ganska obetydliga i jämförelse med övriga årskostnader för kraftproducenterna samt att en höjning av avgifterna i regel kunde äga rum utan att detta skulle verka betungande. En mera väsentlig skärpning kunde dock icke undgå att medföra någon höjning av priset på den ström som producerades vid strömfallet i fråga. Kraftindustrien torde nämligen ej säl­ lan i övrigt belastas med så stora utbyggnads- och överföringskostnader att vinstmarginalen vore ganska begränsad. Men det förefölle icke obilligt att låta kraftkonsumenterna möjligen få vidkännas ett något förhöjt pris för att på det sättet åstadkomma en viss utjämning av den skillnad i levnadsstandarden som förefunnes mellan de trakter, där strömmen huvudsakligen konsumera­ des, och de ofta avlägset belägna och glest befolkade bygder, där vattenregle­ ringarna ägde rum. Ur nationalekonomisk synpunkt syntes det ej heller vara något att erinra mot att kraftindustrien belastades med något högre avgifter till bekostande av åtgärder som vore till verklig nytta.

På grund av det anförda föreslogs i promemorian, att vid bestämmande av regleringsavgifter först och främst skulle tagas hänsyn till bygdens behov. Enligt föreslaget skulle emellertid därjämte beaktas de omständigheter som enligt gällande lag vore avgörande vid avgifternas fastställande. I fråga om användningen av avgifterna borde vidtagas den ändringen att avgifterna icke skulle tagas i anspråk för avhjälpande av skador och olägenheter utan helt avses för bygdens behov, såsom för dess förseende med elektrisk kraft, för vägar eller till annan åtgärd som genom jordbrukets främjande eller eljest beredde bygden varaktig förmån. Med bygden borde förstas den trakt, som direkt eller indirekt berördes av företaget och läge inom nederbördsområdet i fråga.

Beträffande den latitud, inom vilken r e g 1 e r i n g s a v g i f t skall bestämmas, framhölls i promemorian, att domstolarna vid utdömande av avgifter i allmänhet fastställt belopp som legat långt ned på skalan. För att i sin mån säkerställa, att högre belopp än nu komme att utdömas, när byg­ dens behov föranledde därtill, föreslogs i promemorian att den övre gränsen för latituden höjdes från nuvarande tre till fyra kronor för turbinhästkraft.

I fråga örn underlaget för regleringsavgifterna anfördes i promemorian.

Regleringsavgift för ett strömfall bestämmes nu efter det antal turbinhäst- krafter, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. Den väsentliga nyttan av en vattenreglering består emellertid däri att den förut uttagbara vattenkraften kan uttagas under en lämpligare tid av året. Sekunda kraft kan härigenom förvandlas till prima. För denna förmån utgår icke någon regleringsavgift. Härav Ilar blivit en följd, att t. ex. vid Vänerns reglering endast jämförelsevis obetydliga avgifter utdömts, enär den väsentliga nyttan bestod i en lämpligare fördelning av vat­ tenkraften på året. Utom att avgifterna sålunda ibland blivit mycket obetyd­ liga i jämförelse med båtnaden av företaget har nämnda förhållande även medfört uppenbara orättvisor mellan olika strömfallsägare. Av den uppskat­ tade båtnaden genom Bolmens reglering, 6,4 milj. kr., belöpte 2,94 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169

på fyra betydande strömfall, i vilka likväl den i medeltal uttagbara vatten­

kraften icke ansågs bliva ökad genom regleringen. Regleringsavgift utdömdes

alltså icke för dem men väl för ett flertal andra strömfall.

Med anledning härav föreslås, att regleringsavgift skall utgå jämväl, där

batnaden består i förhöjning av vattenkraftens värde. Avgiften torde därvid

böra beräknas efter det antal turhinhästkrafter som svarar mot förhöjningen.

Om den vattenkraft, som genom regleringen kan uttagas med större fördel^

uppgår till 1 200 turhinhästkrafter och kapitalvärdet per hästkraft genom

regleringen i medeltal ökas trän 250 till 750 kr., bör alltså avgift utgå för

800 turhinhästkrafter ^2uö ” 750"" )■ Medför regleringen dels att den i

medeltal uttagbara vattenkraften i ett strömfall ökas dels ock att förut uttag-

bar vattenkraft ökar i värde, bör avgift beräknas på den sammanlagda båt­

naden.

Vad nu sagts torde icke böra gälla korttidsreglering. Denna form av vatten-

reglering är emellertid en förman som ofta erhålles vid profilreglering

I promemorian avhandlades vidare frågan örn möjlighet borde öppnas för

det allmänna att föra särskild talan om skyldighet för ägare av

strömfall att utgiva regleringsavgift, även om han ej är pliktig att

i övrigt deltaga i kostnaden för regleringen. I detta hänseende anfördes i pro­

memorian följande.

Redan vid vattenlagens tillkomst framhölls såsom en brist i bestämmel­

serna om regleringsavgifter, att sådana kunde åläggas allenast ägarna av de

strömfall för vilkas räkning regleringen utföres. Örn flera strömfallsägare

torenat sig om att begära tillstånd till reglering, anses regleringen utföras

101 samtliga sökandes räkning. Pakallas tillämpning av bestämmelserna i 3

k?.p'..vatJenlagen om tvångsdelaktighet, anses regleringen bliva utförd jäm­

väl för ägare av strömfall, som omedelbart eller framdeles blir pliktig att

deltaga i kostnaden för företaget. Dessa bestämmelser förete den bristen, att

örn sökande underlåter att påkalla tillämpning av bestämmelserna om tvångs­

delaktighet, regleringsavgift icke kan åläggas ägare av strömfall som icke

själv anslutit sig till ansökningen om reglering. Att sökandena på det sättet

kunna disponera över bygdens anspråk på regleringsavgift från strömfallet,

ar uppenbarligen icke tillfredsställande. Väl kan man tänka sig, att sökandena

i stallet mom den tillämpliga latituden förpliktas att utgiva högre avgiftsbe­

lopp för att bygdens behov skall kunna tillgodoses, men att på det sättet be­

lasta visst strömfall mer än som rätteligen bort belöpa därå synes principiellt

förkastligt. Örn bestämmelserna angående regleringsavgifter skärpas på sätt

här föreslagits, blir den angivna luckan i lagen av större betydelse än förut.

För att avhjälpa denna brist föreslogs i promemorian, att i vattenlagen

borde införas bestämmelse av innehåll, att — därest sökanden ej påfordrat

tillämpning av vad i 3 kap. stadgas örn skyldighet för ägare av strömfall att

taga del i kostnaden för regleringsföretaget — vattendomstolen likväl ägde att

på ansökan av myndighet som Konungen bestämde förklara ägaren av ström­

fallet pliktig att gälda regleringsavgift, om sådan förpliktelse eljest skolat före­

ligga. I

I promemorian upptogs till behandling även frågan om en mot reglerings­

avgift svarande avgift borde åläggas den som erhållit tillstånd till en kräftan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

-9

läggning som är förenad nied profilreglering. Härom anfördes i

promemorian bl. a. följande.

Profilregleringen innebär som förut nämnts, att en viss fallsträcka indäm-

mes för alt man skall vinna större fallhöjd. När bestämmelserna örn reglerings-

avgifter infördes i vattenlagen, antogs att den dämning som kunde komma att

äga rum för annat ändamål än reglering av vattnets avrinning endast i un­

dantagsfall kunde komma att medföra någon mera avsevärd inverkan på vat­

tenståndsförhållandena. Erfarenheten har visat, att profilregleringar kunna

medföra ingripande verkningar, örn ock det antal, då så blivit förhållandet,

varit begränsat. Att antalet ej är så stort, förefaller emellertid icke böra ute­

sluta, att avgift till bygden kan utgå. Det måste framstå såsom godtyckligt

för bygdens befolkning, att en väsentlig förändring i vattenståndsförhållan-

dena icke skall föranleda skyldighet att utgiva någon sådan avgift, därför att

ingripandet sker i syfte att vinna ökad fallhöjd i stället för att reglera av­

rinningen.

Mot införande av skyldighet att utgiva regleringsavgift vid profilreglering

kan möjligen anföras, att profilregleringen endast är ett av flera tänkbara

sätt att nyttiggöra viss fallhöjd. Om profilregleringen skulle belastas med sär­

skilda avgifter, som kapitaliserade uppginge till större belopp, kunde detta

föranleda, att ett mindre rationellt alternativ för fallhöjdens nyttiggörande

komme till användning. Denna synpunkt är otvivelaktigt av betydelse. Det

förefaller dock icke sannolikt, att enbart skyldighet att erlägga regleringsavgift

skulle föranleda en dylik mindre önskvärd följdverkan, därest latituden för

regleringsavgiftens belopp ger tillräckligt utrymme för att taga hänsyn till

omständigheterna. Vattendomstolen bör givetvis städse iakttaga, att kapital­

värdet av regleringsavgifterna icke överstiger en rimlig andel av den förmån

som profilregleringen innebär.

Det kan eventuellt även sägas, att den kommun, som beröres av profilreg­

lering, ofta njuter stor förmån av att kraftstationen förlagts därstädes, sär­

skilt i form av skatter. Profilregleringen kan emellertid sträcka sina verk­

ningar långt upp efter ett vattendrag inom andra kommuners område. Den

omständigheten att den kommun, där kraftstationen är belägen, tillföres ett

skatteobjekt torde därför icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse.

På grund av det anförda föreslogs i promemorian, att avgift skulle utgå

vid profilreglering, örn väsentlig ändring i vattenståndsförhållandena vålla­

des ovan byggnaden. I promemorian uttalades vidare, att liksom i fråga om

egentliga valtenregleringar skyldigheten borde inskränkas till de större före­

tagen. Gränsen syntes därvid kunna dragas i anslutning till vad som skett vid

bestämmande av skyldighet att tillhandahålla bygdekraft. Avgiftens belopp

syntes böra bestämmas efter det antal turbinhästkrafter, som till följd av

ändringen i vattenståndsförhållandena kunde uttagas vid kraftanläggningen.

Latituden, inom vilken avgiften skulle bestämmas, borde vara densamma som

förut föreslagits i fråga örn vattenregleringsföretag.

Beträffande den tidpunkt från vilken avgifterna skola

utgå anfördes härefter i promemorian bl. a. följande.

I 4 kap. 14 § andra stycket stadgas, alt regleringsavgift skall erläggas från

och med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse

företaget skall hava fullbordats. Enligt 11 kap. 63 § äger vattendomstolen fri­

het att bestämma den lid, inom vilken ifrågasalt byggande i vatten eller vatten­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

reglering skall lia fullbordats, efter vad som i varje särskilt mål finnes be­

hövligt, i regel dock ej till mer än tio år. Örn en jämförelsevis lång tid med-

gives eller företaget genomföres snabbt, kommer strömfallsägare, som ålagts

utgiva regleringsavgift, att under någon tid njuta förmån av regleringen utan

att för samma tid behöva erlägga sådan avgift. Det synes vara av vikt, att

den förmån, som regleringsavgiften skall utgöra för bygden, kommer denna

till godo så snart företaget genomföres. Fördenskull torde vara lämpligt att

jämka tiden, då avgiften först skall utgå, så att avgift kommer att erläggas

från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till

företaget först tages i anspråk. Härigenom beredes bygden möjlighet att ome­

delbart vidtaga åtgärder som äro önskvärda och som, när det gäller elektri­

fiering, naturligtvis helst böra vara utförda, så snart kraft kan levereras.

Skulle det någon gång verka obilligt, att regleringsavgift skall utgå från nämn­

da tidpunkt kan vattendomstolen bestämma lägre belopp t. ex. för beräknad

byggnadstid. I synnerhet torde detta kunna ifrågakomma vid tillstånd till

profilreglering.

Vidare framhölls i promemorian, att vad nu sagts om den tidpunkt då

avgift skulle börja utgå icke gällde utan vidare, då i målet påkallats till-

lämpning av bestämmelserna i 3 kap. örn tvångsdelaktighet. Därom stad­

gades nu i 4 kap. 14 § andra stycket, att då fråga vore örn företag som

avsåges i 3 kap. 1 § skulle avgift, såvitt anginge strömfall för vars ägare

skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträdde efter dess full­

bordande, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalnings­

skyldighetens inträde. I promemorian föreslogs i stället, att i nu avsett fall

avgiften skulle utgå från och med det kalenderår då betalningsskyldigheten

inträdde, varigenom avgift skulle börja utgå ett år tidigare. Då avgift ålagts

ägare av strömfall, som ej vore pliktig att deltaga i kostnaden för företaget,

skulle enligt promemorian avgiftsskyldigheten icke inträda vid tidigare tid­

punkt än örn bestämmelserna örn tvångsdelaktighet tillämpats, varjämte av­

giften ej borde utdömas för tid som redan förflutit när talan anhängiggjordes.

I promemorian behandlades i detta sammanhang även frågan om g i 1-

tig hetstiden för vattendomstolens beslut angående ifrå­

gavarande avgifter. Härom uttalades, att beslutet liksom för närvarande

borde gälla under tjugu år i sänder. Som följd av förslaget, att avgift skulle

utgå från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd

först toges i anspråk, borde emellertid tiden första gången räknas från oell

med det kalenderår, under vilket avgiften först skolat utgå — i stället för

att den nu räknades från det år, under vilket företaget skulle lia fullbordats.

I promemorian föreslogs dessutom införande av ett nytt stadgande, enligt

vilket vattendomstolen under löpande period ägde att ändra avgiftens be­

lopp, om strömfall bebyggdes efter det avgift bestämts. Enligt promemorian

borde det nya beslutet i så fall icke vara bindande för längre tid än till den

ursprungliga tjuguårsperiodens slut. Ändring i beloppet av nu angivna skäl

borde kunna påkallas av myndighet som Konungen bestämde. Beträffande

avgift, ålagd ägare av strömfall som ej vore pliktig att deltaga i kostnaden

för företaget, föreslogs slutligen, att beslutet första gången ej skulle gälla

längre än den tid, som gällde för annan avgift med anledning av företaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

31

Beträffande användningen av regie ringsa v gifte ina an- anfördes i promemorian följande.

Regleringsavgifterna lia hittills icke i något fall kommit till användning för att förebygga eller minska eller gottgöra oförutsedda skador eller olä­ genheter, frånsett de avgifter som utgått i Norrbottens län med anledning av regleringar i Lule älv. Vid dessa regleringar underlät emellertid vattendom­ stolen av särskilt skäl att utdöma ersättningar för skador och olägenheter som åsamkades lapparna, oaktat sådana skador kunde förutses, och hän­ visade till att regleringsavgifterna borde användas för ändamålet. Detta för­ farande står i själva verket mindre väl i överensstämmelse med vattenlagens föreskrifter.

Det är på grund av vad nu sagts icke förenat med nämnvärd risk att ändra bestämmelserna örn regleringsavgifternas användning så alt de städse skola användas för bygdens behov. Att försämra den skadelidandes rätt bör dock icke komma i fråga även om försämringen kan synas endast lia teoretisk innebörd. I stället synes man utan olägenhet kunna göra ett avsteg från vad eljest gäller om tid för anmälan av anspråk på ersättning med anledning av vederbörande företag. Härom gäller enligt 2 kap. 24 §, att sådant anspråk må anmälas inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vatten­ domstolen i beslutet må ha föreskrivit. Tidsbegränsningen avser helt natur­ ligt att bereda företaget full trygghet mot ersättningsanspråk efter viss tid. Nyssnämnda erfarenheter visa emellertid, att risken för företaget av att tids­ begränsningen upphäves kan anses praktiskt taget obefintlig. I allt fall har den icke någon betydelse för företag av den storleksordning att avgifter, som här äro i fråga, skola utgå. Med hänsyn härtill föreslås, alf vad i 2 kap. 24 § stadgas örn att ersättningsanspråk skall anmälas inom viss tid ej skall äga tillämpning, när tillstånd meddelas till byggnad eller anläggning som avses i 4 kap. 15 § i vid promemorian fogat lagförslag. Det må framhållas, att en sådan undantagsbestämmelse kan vara till fördel även ur andra synpunkter. Det är nämligen en lättnad, därest anspråk på ersättning icke behöver anmälas inom viss tid när man icke vet huruvida någon skada kommer att inträffa. För närvarande kan domstolen ha svårt att bedöma rättmätigheten av skade­ ståndsanspråk som anmälas inom föreskriven tid närmast av den anledningen att den som gör anmälan eljest skulle gå förlustig all rätt till ersättning mot företaget.

I överensstämmelse med det anförda hade upprättats ett promemorian bilagt förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen, som torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga F).

Yttranden.

över promemorian jämte därvid fogat lagförslag lia efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammar­ kollegiet, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skara­ borgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väs­ terbottens och Norrbottens län, svenska vattenkraftföreningen, Indalsälvens regleringsförening, Dalälvens vattenregleringsföretag och Motala ströms reg­ leringsförening. Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttrande från Sveriges industriförbund. Med länsstyrelsens i Skaraborgs län utlåtande har överlämnats ett yttrande från .statens lantbruksingenjör i länet och med

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

länsstyrelsens i Värmlands län utlåtande ett yttrande från länets elektricitets- förening och ett yttrande från handelskammaren i Karlstad. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har överlämnat et i utlåtande från handelskammaren i Gävle och länsstyrelsen i Västernorrlands län ett yttrande från länets elektriska förening.

Det vid promemorian fogade lagförslaget har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, kammarkollegiet, lantbrukssty­ relsen, länsstyrelserna i Östergötlands. .Jönköpings, Kronobergs. Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt handelskammaren i Karlstad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande anfört:

Under en följd av år har det från myndigheter och enskilda i Norrbotten gjorts gällande att denna del av landet är mera givande än mottagande, att Norrbottens råvaror — dess malmer och trä — i huvudsak exporteras ur länet och dess vattenkraft också till stor del tillgodogöres på andra håll, allt utan att landsdelen tillföres det vederlag som skäligen svarar mot dessa värden. Man har härifrån sökt vinna gehör för insikten att det som av all­ männa medel kostas på Norrbotten för sociala, kulturella och kommunika- tionsändamål icke är mer än en mindre del av vad Norrbotten ur sina natur­ tillgångar givit det gemensamma folkhushållet. Det är därför med tillfreds­ ställelse länsstyrelsen ser skymta en tendens från den lagstiftande maktens sida till en ökad värdesättning för produktionsortens del av ett av dessa pres­ tanda, nämligen vattenkraften. Länsstyrelsen vill för sin del livligt tillstyrka den ifrågasatta utredningen i ämnet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har för sin del uttalat följande.

Genom de föreslagna ändringarna ha förutsättningar skapats för att bättre än hittills kunna tillgodose bygdens behov av ersättning eller kompensation vid vattenreglering för olägenheter, som beröra mera allmänna intressen och olika befolkningsgruppers trevnad och levnadsförhållanden. Enligt hittills­ varande praxis ha vattendomstolarna i allmänhet fastställt regleringsavgifterna till belopp, som legat långt ned inom den i lagen fastställda latituden. Det är att hoppas att den föreslagna vidgningen av latituden verkligen skall, då de nya bestämmelserna av vattendomstolarna tillämpas, medföra höjning i till­ räcklig grad av regleringsavgifterna så att eli tillgodoseende av bygdens behov på detta sätt kan komma till stånd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört:

Att den ofta kännbara förlust i form av spolierade värden av såväl eko­ nomisk som kulturell art, som drabbar ortens befolkning vid genomförandet av regleringsföretag, blir åtminstone i någon mån kompenserad kan icke vara annat än vad rättvisa och billighet kräver. Den föreslagna ändringen, inne­ bärande, att regleringsavgifterna skola komma till användning för bygdens behov, synes därför böra hälsas med tillfredsställelse. Härigenom skulle ett regleringsföretag kunna tillföra bygden förmåner, till båtnad icke endast för ortsbefolkningen utan även för landet i dess helhet. Länsstyrelsen vill alltså för sin del förorda den sålunda föreslagna ändringen.

Vad därefter angår frågan örn beredande av möjlighet att uttaga reglerings- avgifter till högre belopp och i större utsträckning än hittills måste givetvis beaktas, att sålunda ifrågasatta ändringar icke komma att alltför menligt inverka på produktionskostnaderna för den elektriska energien och därmed

Kungl. Maj.ts proposition nr J69.

33

jämväl på konkurrenskraften hos våra industrier. Man synes härvid böra

framgå med viss försiktighet.

Handelskammaren i Karlstad, till vars synpunkter länsstyrelsen i Värmlands

län anslutit sig, har uttalat följande.

Även om sjöregleringarnas skadegörande verkningar i allmänhet betydligt

överdrivas, kan man å andra sidan förstå den opinion, som önskar, att den

landsdel, där de stora värdena skapas, också får komma i åtnjutande av den

avkastning dessa lämna. Emellertid är den svenska kraftverksindustrien

ingalunda så räntabel, att densamma kan tåla en alltför lung belastning. De

bästa vattenfallen äro nu i allmänhet utbyggda, varför kostnaderna för ut­

byggd hästkraft tenderar alt avsevärt stiga. Mångå sjö- och profilregleringar

äro jämväl synnerligen dyrbara sedda i förhållande till den båtnad de giva,

varför man torde böra tänka sig väl för innan man belastar vår kraftverks-

industri med nya eller förhöjda avgifter, vilka till sist måste komma att läggas

på kraftpriset.

„ .

Därest man med beaktande av här ovan anförda synpunkter med försik­

tighet använder de möjligheter till påförande av regleringsavgitter, som de

föreslagna lagändringarna medgiva, torde emellertid i stort sett intet vara att

erinra mot desamma. Nuvarande bestämmelser måste otvivelaktigt anses

vara mindre rimliga med hänsyn till att de icke träffa vare sig likformigt eliel

rättvist.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att de föreslagna ändringarna

vore ägnade att möjliggöra såväl en rättvis avvägning av avgifterna med hän­

syn till vunna fördelar som en behövlig och motiverad utökning av de medel

som genom avgifterna ställdes till förfogande för kompensation till bygden.

I en särskild skrivelse den 30 mars 1943 har länsstyrelsen ytterligare fram­

hållit följande.

Vattenfallsstyrelsens distriktsförvaltning i Umeå har till länsstyrelsen över­

lämnat en den 6 mars 1943 utarbetad promemoria, innefattande ett förslag

till elektrifiering av Kalls socken i Jämtlands län.

Förslaget förutsätter en utbyggnad i olika etapper, varav den första, be­

räknad till 385 000 kronor, tänkts komma till utförande så snart erforderlig

kraft blir tillgänglig från Järpströmmens kraftverk. Vidare förutsattes i fråga

om företagets finansiering, att en väsentlig del av såväl anläggningskostna­

derna som beräknat årligt underskott skulle täckas med regiel ingsmedel.

Skall denna plan kunna realiseras kräves emellertid sådan ändring av vat­

tenlagens bestämmelser rörande regleringsavgifternas användning, att dessa

avgifter ej behöva fonderas utan kunna direkt enligt Kungl. Maj:ts be­

stämmande disponeras såsom bidrag till den avsedda elektrifieringen. Då

man kan utgå från, att regleringsavgifterna ej inflyta i sådan omfattning, att

därav ett engångsbidrag av erforderlig storlek kan beviljas, måste saken ord­

nas så, att det kapitalbelopp, som skulle täckas med regleringsmedel, upplånas

samt att lånets förräntning och amortering sker genom årligen för ändamålet

anvisade regleringsmedel. Ett dylikt förfarande, som förutsätter att regle­

ringsavgifterna till visst belopp bindas för visst ändamål under en följd av

år, är ej överensstämmande med nuvarande lagstiftning men skulle möjlig­

göras örn justitiedepartementets förslag i denna del förverkligas.

I flera yttranden bar förordats att ändringarna i vattenlagen måtte be­

gränsas till vissa av de frågor som behandlats i promemorian. Denna stånd­

punkt har intagits av bl. a. kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen.

Billan!/ lill riksdagens protokoll

loit.

I sami. Nr

160 .

•

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Kommerskollegium har därvid uttalat följande.

Kollegiet delar den från flera håll uttalade uppfattningen, att de nu gäl­

lande bestämmelserna i vattenlagen om regleringsavgilter icke i skälig om­

fattning tillgodosett bygdens intressen. De härutinnan med nuvarande ord­

ning förknippade olägenheterna äro dock enligt kollegii mening så gott som

uteslutande att söka i ovissheten örn i vilken omfattning regleringsavgifterna,

sedan de blivit fastställda, verkligen bliva disponibla för bygdens behov, vil­

ket lett till att avgifterna hittills i stort sett blivit oanvända. Mot den nuva­

rande ordningen synes även kunna anmärkas, att bestämmelserna icke i alla

fall möjliggöra en rättvis uttagning och fördelning av avgifterna, beroende på

att avgifter icke utgå i fall, då regleringen endast medför förädling av kraften,

och på att strömfallsägare under vissa förhållanden kan undgå avgiftsskyl-

dighet. I princip anser sig kollegium därför kunna ansluta sig till förslaget,

i vad det avser att regleringsavgifterna helt skola användas för bygdens behov,

att avgifter jämväl skola utgå för båtnad i form av kvalitetshöjning på kraf­

ten samt att strömfallsägare, som draga nytta av regleringen, skola utan

undantag kunna åläggas avgiftsskyldighet.

Beträffande skäligheten och behovet av höjda regleringsavgifter, »bygde»-

begreppets tolkning och avgifternas obligatoriska karaktär kan kollegiet dock

icke ansluta sig till de synpunkter, som kommit till uttryck i förslaget.

Vattenfallsstyrelsen har såsom sin ståndpunkt angivit, att styrelsen ansåge

det vara rimligt att regleringsavgift utginge i enlighet med förslaget vid sådan

reglering, som medförde förbättring av kraftens kvalitet, och likaledes att

regleringsavgift började utgå så snart tillståndet till reglering foges i anspråk.

Styrelsen har emellertid hemställt att regleringsavgifterna även i fortsätt­

ningen finge användas til! botande av skada eller olägenhet, för vilken ersätt­

ning icke blivit bestämd av vattendomstolen. Styrelsen tillstyrkte dock att

skälig del av regleringsavgifterna användes för kompenserande förmåner till

bygden i den mån bygden lede skada eller olägenhet, som icke direkt ersat­

tes. Vattendomstolen borde därvid bestämma regleringsavgifternas använd­

ning jämväl för bygdens del samt i förväg fastställa bygdens omfattning i

detta hänseende. Styrelsen avstyrkte att regleringsavgifterna sedermera an­

vändes utanför den fastställda bygden. Styrelsen har vidare yrkat, att skyl­

digheten att anmäla skadeståndsanspråk inom viss tid, högst tolv år, fort­

farande skulle gälla. Vidare ansåge styrelsen höjning av regleringsavgiften

för strömfall, som bebyggdes under löpande tjuguårsperiod, icke befogad. Sty­

relsen har slutligen bestämt avstyrkt dels att regleringsavgift för profilregle­

ring infördes och dels att den övre gränsen för regleringsavgiften höjdes.

Till motivering av sin ståndpunkt har styrelsen bl. a. anfört följande.

Det bör i första hand uppmärksammas att vattenkraftindustrien i prome­

morian ställts i motsättning till de s. k. allmänna intressena. Ingen lär emel­

lertid kunna förneka, att vattenkraftindustriens mål att tillhandahålla landet

erforderlig elektrisk energi till billigt pris är ett allmänt intresse av allra

största vikt och betydelse.------------ - Redan vid behandlingen i statsrådet av

förslaget till vattenlag den 15 februari 1918 betonade sålunda föredragande

departementschefen den stora allmännytta, som är förknippad med vatten­

kraftens tillgodogörande, samt att tillgodogörande av vattenkraften numera

otvivelaktigt utgör ett av de mest betydelsefulla av de allmänna intressen,

som äro förknippade med vattendragen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

35

Förslaget utsäger, att regleringsavgifterna icke äro direkt avsedda att åstad­

komma en fördelning av vinsten, och betonar därjämte, att bestämmelserna

avse att utgöra en utveckling av den tankegång, som kom till uttryck vid

vattenlagens genomförande. Vid framläggande av förslaget att införa regle-

ringsavgifter anförde föredragande departementschefen, att vattenkraftin­

tresset förfogar över den fallhöjd, som tillgodogör regleringsvinsten, men

rätten till själva regleringsbassängen är av icke mindre betydelse för före­

tagets genomförande; då lagstiftaren giver företagaren tvångsrätt i sistnämn­

da hänseenden, kan det icke anses obilligt, att samtidigt åt de intressen, som

härigenom utsättas för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag.

Enligt vattenfallsstyrelsens förmenande är den enda hållbara rättsgrun­

den för regleringsavgif terna, att dessa äro ett vederlag, därför att reglering­

en, utöver de skador för vilka ersättning tilldömes enskilda sakägare, även

kan tänkas åsamka bygden i dess helhet intrång eller olägenhet, som jäm­

väl bör beaktas. Det bör därför tydligt utsägas, att även regleringsavgifter-

na utgöra ett skadestånd. Därav följer ock, att avgifternas belopp bör ut­

mätas med hänsyn till det intrång och de olägenheter, som bygden åsamkas.

Som vederlag för dessa skola med regleringsavgifterna givas vissa kompen­

serande förmåner åt bygden. Örn man frångår denna synpunkt, kommer

man över på en beskattning, som enligt vattenfallsstyrelsens mening är syn­

ligen olycklig och strider mot den ovan uttalade utgångspunkten i motiven.

Med anledning av de uttalanden, som gjorts örn sjöregleringarnas skade­

verkningar för bygden, har vattenfallsstyrelsen i avsikt att objektivt belysa

dessa frågor införskaffat uppgifter rörande praktiskt taget samtliga större

sjöregleringar, berörande inalles trettio sjöar. De arealer mark av olika slag,

som vid dessa regleringar skulle komma att överdämmas örn tillåten däm-

ningshöjd utnyttjades eller som ansetts bliva i någon omfattning skadade

utan att dock överdämmas, framgå av följande tabeller. På grund av den

dominerande ställning, som regleringarna av Vänern och Suorva intaga, ha

uppgifterna för dessa sjöar redovisats särskilt. De övriga tjuguatta sjöarna,

som undersökts, äro Hornavan, Storavan och Uddjaur i Skellefte älv,

Stomman i Ume älv, Kvarnbergsvattnet i Faxälven, Anjan, Juveln, Kallsjön,

Näckten, Storrensjön, Storsjön och Torrön i Indalsälven, Leringen och Holm­

sjön i Gimån, Amungen, Ljugaren, Siljan, Skattungen, Oresjön, Vänjan och

Öjesjön i Dalälven, Stora Ola i Glavsälven, Stora Lee i Upperudsälven, Ska­

gen! i Gullspångsälven, Sommen och Vättern i Motalaström samt Flåren och

Furen i Lagan.

Areal, som skulle överdiiuimas om tillåten dilian ingslund utnyttjades, nektar:

Vänern

Suorva

28 st. andra

större sjöar

Summa

Aker och tomt ......................................... 270

Äng och betesmark.................................. 6 080

Skog........................................................... 130

Annan mark med någon vegetation (t. ex.

fjällhed och myrmark)...........................

360

630

1090

7170

3 010

3 140

1230

6 610

Areal över däroningsgriinsen, som ansetts skola i någon omfattning komma

örn tillåten dämningsliöjd utnyttjades, hektar:

Vänern

Suorva

Åker och tomt ......................................... 3 730

Äng och betesmark.................................. 1 730

Skog........................................................... 1 830

Annan mark med någon vegetation (t. ex.

28 st. andra

större sjöar

1 710

1 940

1270

fjällhed och myrmark)

850

700

att skadas

Summa

5 440

3 670

3 100

1 550

36

Kungl. Maj.ts proposition nr Kitt.

Som synes är den nyttomark, som hittills berörts av regleringar, mycket

måttlig. Detta belyses kanske bäst av det förhållandet, att för de under­

sökta sjöarna utöver Vänern, räknat i medeltal per sjö, blott omkring 15

hektar åkerjord överdämts respektive 60 hektar åkerjord ansetts skadad.

Det normala högvattenståndet har endast i omkring en tredjedel av de un­

dersökta fallen blivit höjt genom regleringen. För flertalet sjöar har i stäl­

let en sänkning av högvattenstånden skett, vilket innebär, att regleringen i

detta avseende borde vara fördelaktig för vegetationen. Strandägarna er­

hålla utöver ett rikligt beräknat skadestånd ett tillägg av 50 %. viiket bl. a.

motiveras av att säkerhetsmarginal ansetts erforderlig. I praktiken är del

emellertid ofta så, att den dämningsrätt som erhålles icke till fullo utnyttjas,

varigenom strandägarna få en avsevärd extra vinst.

Det har genom undersökningen konstaterats, att skador på fisket upp­

stått i åtminstone någon omfattning vid flertalet av sjöregleringarna. Dessa

skador ha dock ofta varit av lokalt begränsad natur. De lia som regel gjorts

till föremål för ingående undersökningar av sakkunniga på fiskets område.

Ersättningar ha lämnats till belopp, som säkerligen blivit tillmätta i över­

kant. Därutöver erlägga kraftföretagen icke oväsentliga fiskeavgifter till

främjande av fisket inom landet. Vidare lia omfattande åtgärder vidtagits

av regleringsföretagen för att minska eller eliminera skador, som befarats

uppstå. Sålunda ha ett flertal fiskodlingsanstalter inrättats och inplantering

av fiskyngel har skett i stor skala. Det är sannolikt att verkningarna härav

blivit så goda, att en förbättring av fisktillgången erhållits. Ännu ha icke

några erfarenheter framkommit, som skulle giva stöd åt den uppfattningen,

att fisket skadats i nämnvärd omfattning. De erfarenheter, som föreligga

från Suorvaregleringen, som varit i drift sedan 20 år, ävensom av i Norge

utförda undersökningar tyda snarare på det motsatta förhållandet. Att före­

bygga skada på sportfiske har emellertid icke alltid varit möjligt.

Flottningens intressen lia i stor utsträckning tillgodosetts redan vid ut­

formandet av regleringsbestämmelserna. Sålunda lia regleringsföretagen ålagts

att släppa fram vissa minsta vattenmängder för flottningens behov och alt

vidtaga särskilda åtgärder för flottningens underlättande. Fördelar lia be­

reus åt flottningen genom att de högsta vårflödena i älvarna minskats. Som

exempel härpå kan nämnas Indalsälven, där vårflodsmaximum reducerats

högst avsevärt. Detta förhållande är till fördel även för strandägarna längs

älven. Att vattenståndet i en reglerad sjö varje år stiger till ett bestämt maxi­

mivärde, måste ävenledes vara till fördel för flottningen på sjön.

Skada för seglationens del kunde tänkas hava inträffat genom reglerings­

åtgärder. I de fall, då seglationen varit av större ekonomisk betydelse, lia dock

regleringsbestämmelserna utformats så att försämring undvikits och snarast

en förbättring av förhållandena blivit följden. Ett typiskt exempel härpå är

Vänern. Under de senast förflutna tre seglationssäsongerna, då vattenståndet

varit så lågt, att svårigheter uppstått för sjöfarten, skulle vattenståndet varit

icke mindre än i medeltal 21 cm lägre örn regleringen icke varit genomförd. I

de flesta fall lia skadorna på seglationen kunnat avhjälpas genom flyttning

av bryggor och dylikt på regleringsföretagets bekostnad.

I de fall, då reglering medfört skada på brunnar och vägar, lia olägenhe­

terna avhjälpts genom åtgärder, som regleringslöretaget genomfört.

I vissa fall lia svårigheter uppstått genom försämrade vintervägar över älven

nedom regleringssjöarna. Dessa olägenheter komma i allmänhet att helt för­

svinna vid en fullständig utbyggnad av älven, då denna uppdelats i ett antal

lugnvattenytor. Det blir då också möjligt att hålla vintervägar på sådana stäl­

len, där detta före regleringen icke varit möjligt. De skador, som uppstå under

en mellantid, komma att ersättas i vederbörlig ordning. På vattendomstolens

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

37

uppdrag företages av statens meteorologiska anstalt för närvarande en opar­ tisk utredning av frågan om vintervägarna vid bl. a. Indalsälven och Lule älv.

I det föregående har framhållits, att i flertalet sjöar de högsta vattenstån­ den icke påverkas av regleringarna i höjande riktning. För vissa sjöar, t. ex. Vänern och Vättern, gäller alt samtidigt de lägsta vattenstånden icke påverkas i sänkande riktning. I dessa fall kan någon skada i annat än rent materiellt hänseende icke rimligtvis ha åstadkommits. I sådana fall kunna självfallet icke heller skador av naturhistorisk, kulturhistorisk eller estetisk art före­ komma.

Skador av naturhistorisk art lia vid den nu företagna undersökningen in­ rapporterats i blott tvenne fall, nämligen vid regleringarna av Suorva och Storsjön. I förra fallet lia ingående botaniska och zoologiska undersökningar utförts. I senare fallet komma eventuellt ett par fridlysta tallar att taga skada av regleringen.

Skador av kulturhistorisk art lia endast i undantagstall inträffat. Vid regle­ ringen av Suorva har inventering gjorts av fackmän på regleringsföretagets bekostnad och så torde numera allmänt bli förhållandet. Samarbete i denna riktning har etablerats med riksantikvarieämbetet, vetenskapsakademien och andra institutioner.

I intet fall har skadlig inverkan på turistväsendet påvisats. Det förtjänar att omnämnas, att det från ett viktigt turistcentrum, nämligen Åre kommun, framhållits att kraltverksbvggnader och regleringar inom kommunen icke böra förhindras och dock äro de ur turistsynpunkt ömtåligaste sjöarna och vattenfallen belägna just i denna kommun.

Regleringarna komma i många fall att inverka förmånligt ur estetisk syn­ punkt på grund av att ett högre och jämnare vattenstånd råder under som­ maren. Ett exempel härpå är Storsjön i Jämtland, där tidigare sterila och steniga stränder med stor bredd varit blottade under sommaren. Samma gäller för Siljan, där de tidigare under sommaren vid lågt vattenstånd blottade flygsandsartade strandrevlarna efter regleringen nu i allmänhet äro över­ dämda. Man jämföre därmed de statsunderstödda sjösänkningar, som företa­ gits för att vinna nya jordbruksområden och som i många fall spolierat naturvärden. Det bör framhållas att den avsänkning, som i synnerhet för de norrländska sjöarna sker under vintern, icke inverkar menligt ur estetisk synpunkt tack vare snötäcket och isen.

I flera fall lia turistbefrämjande åtgärder vidtagits av regleringsföretaget. Sålunda har turisttrafiken på sjöarna underlättats och inkvarteringsmöjlig- heter skapats vid Stora Lule älvs källsjöar.

Gentemot talet om förluster för bygden på grund av minskad turisttra- fik kunna de direkta ekonomiska fördelar framhållas, som bygden erhåller genom ökade arbetstillfällen vid byggandet av kraftverk och regleringsan- läggningar samt genom den kraftiga ökning i skatteunderlaget tillkomsten av dessa anläggningar innebär. Vattenfallsstyrelsen vill hänvisa till de utred­ ningar, som gjorts i samband med andra lagutskottets utlåtande med anled­ ning av motion 11:74 till 1942 års riksdag. I detta sammanhang kan även påpekas, att en ökad förmån för regleringsbygderna skulle kunna erhållas genom all vid bestämmandet av taxeringsvärdet för regleringsdammen till denna överföra en skälig del av regiel ingsvinsten, som nu helt kommer ve­ derbörande kraftstationer tillgodo. Detta förutsätter emellertid en ändring i kommunalskattelagen, som tarvar särskild utredning.

Beträffande tillgången på rcgleringsmagasin har styrelsen uttalat, bl. a.: Behovet av kraft för högvärdiga ändamål är större under vintern än under sommaren. Man räknar sålunda för närvarande med att belastningen i medel­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

tal under vinterhalvåret är 6 % högre och under sommarhalvåret 6 % lägre

än årsgenomsnittet. Vattentillgången företer emellertid, med undantag för en­

bart några få av de sydligast belägna vattendragen, en motsatt variation. Det

föreligger därför ett behov att medelst årsreglerade sjömagasin öka vattentill­

gången under vintern i sådan utsträckning, att dess normala, för landet sam­

manlagda storlek skulle bli omkring 6 °/o högre under vinterhalvåret än års-

medeltalet. Nämnda resultat kan emellertid blott undantagsvis uppnås för de

enskilda vattendragen, eftersom de magasin, som med rimliga kostnader kun­

na erhållas i allmänhet äro otillräckliga härför. För de viktigare vattendragen

har beräknats storleken av de magasinsbehov, som erfordras, örn ovan angiv­

na önskemål skulle uppfyllas. Hänsyn har därvid tagits till den påverkan av

magasinsbehovet, som uppstår därigenom att man måste räkna med en viss

urtappning för flottningens skull under senare delen av sommaren. Vidare

har hänsyn även tagits till den magasinering, som vid naturliga förhållanden

sker samt till att magasinen icke alla år bli helt fyllda och icke heller alla

år helt tömda. 1 följande tabell har sålunda det erforderliga bruttomagasinet

angivits, uttryckt dels i procent av den normalt under ett helt år framrin-

nande vattenkvantiteten, dels i milj. m3 för hela vattendraget. Således har

för Ljungan även Glimån, för Ångermanälven även Faxälven och Fjällsjö­

älven samt för Ume älv även Vindelälven medräknats. Som jämförelse har

även den nuvarande magasinstillgången redovisats.

Behov av årsreglerings-

magasin under normala

vattenår

% av årsmedel-

Milj. :

vattentillgången

Lagan ................................ .................. 15

350

Göta älv ......................... .................. 7

1 100

Motala ström .................. .................. 11

300

Dalälven ......................... .................. 27

2 800

Ljungan ............................. .................. 41

1700

Indalsälven ...................... .................. 45

5 800

Ångermanälven .............. .................. 46

6 700

Ume älv ......................... .................. 47

5 900

Skellefte älv...................... .................. 47

2 100

Pite älv............................. .................. 48

2 300

Lule älv............................. .................. 51

7 800

Kalix älv ......................... .................. 52

4 800

Nuvarande

eller under bygg­

nad varande

magasin

Milj. ms

400

10 4601

350

1 240

525

3 850

250

130

430

40

3 080

Sedan de utbyggnader färdigställts, som nu pågå, komma de tillgängliga

vattenkraftresursema inom Göta- och Svealand att vara utnyttjade till över

80 %. Återstoden utgöres huvudsakligen av mindre vattenfallsenheter, vilka

äro relativt ogynnsamma att utbygga. De ökade kraftbehoven ha därför re­

dan måst i stor utsträckning täckas med kraft från Norrland. Därvid ha

utbyggnaderna hittills i främsta rummet förlagts till Indalsälven, som er­

bjuder goda regleringsmöjligheter och som är den sydligaste av de stora

Norrlandsälvarna. Inom Svea- och Götaland jämte Norrland upp till och med

Indalsälven komma emellertid om ett och ett halvt år ca 65 °/o av de totala

tillgångarna att vara utnyttjade. Man måste därför räkna med att relativt

snart företaga utbyggnader av större omfattning även i de mera nordligt be­

lägna vattendragen.

Det framgår av föregående tabell, att behovet av årsregleringsmagasin

1 Härav är dock större delen att betrakta som flerårsmagasin.

39

starkt ökar ju nordligare vattendraget är beläget. Hittills har behovet kunnat

täckas ganska väl, främst tack vare det stora magasinet i Vänern. For de

nordligare vattendragen äro dock förutsättningarna i allmänhet ogynnsam­

ma både med avseende på möjligheterna att överhuvud taget täcka magasms-

behovet och med avseende på kostnaderna vid en långt driven reglering, så­

som visas av följande undersökning.

o

.

I följande tabell lia förutom tidigare angivna uppgifter pa magasinsbeho-

vet och de nuvarande magasinen även införts den approximativt beraknade

storleken av de magasin, som man i verkligheten inom rimliga kostnadsgrän-

ser torde kunna erhålla. Därvid ha praktiskt taget alla sjöar av någon större

betydelse medtagits. Vidare ha magasinen uttryckts i procent av behovet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Behov av

årsreglerings-

magasin

Tillgång på magsin

Magasinstillgång i förhål­

lande till behovet

under

normala

vattenår

Milj. ma

Nu

Milj. ms

Ytter­

ligare

Milj. m3

Totalt

Milj. m3

Nu

%

Ytter­

ligare

%

Totalt

%

5 800

3 850

1550

5 400

66

27

93

6 700

250

4 000

4 250

4

59

63

5 900

130

3 870

4 000

2

66

68

2100

430

1870

2 300

20

89

109

2 300

40

910

950

2

39

41

7 800

3 080

2 320

5 400

40

30

70

Kalix älv.......................

4 800

—

800

800

—

17

17

Summa

35 400

7 780

15 320

23100

22

43

65

Det framgår av ovanstående tabell, att det med undantag för Indalsälven

och Skellefte älv icke är möjligt, att ens något så när täcka regleringsbehovet

för de norrländska älvarna. Som genomsnitt för samtliga älvarna kommer

man icke högre än till 65 %. Borträknas Indalsälven och Skellefte älv blir

resultatet blott 56 %>.

Att magasinstillgången icke är tillräcklig för behovet innebar antingen att

kraftverken icke kunna utbyggas för tillvaratagande av den normalt till­

gängliga medelvattenmängden eller också att en del av kraftproduktionen

icke kan utnyttjas för högvärdiga ändamål, utan måste avsättas som över-

skottskraft i den mån detta kan bli möjligt. Resultatet blir att landets för

högvärdiga ändamål användbara vattenkrafttillgång minskar om reglermgs-

möjligheterna beskäras. Vattenfallsstyrelsen måste därför med skärpa varna

för sådana åtgärder, som försvåra utnyttjandet av regleringsmöjligheterna.

De ökade sjöregleringarna ha möjliggjort en minskning av den erforder­

liga ångkraftkompletteringen till vattenkraften, vilket varit av utomordent­

ligt värde under nuvarande kristid. Det är nödvändigt att landet även i fort­

sättningen är i största möjliga utsträckning självförsörjande med kraft. Här­

för erfordras att alla till buds stående möjligheter tillvaratagas för att ge­

nom sjöregleringar överföra vattenöverskott från vattenrikare perioder till

torrperioder. Torrårsbalansen kommer nämligen alltid att vara kraftförsörj­

ningens akilleshäl.

Tydligt är att möjligheterna måste utnyttjas så långt som möjligt för att

begränsa magasinsunderskottet. I ovanstående tabell ha därför medtagits

t. o. m. vissa magasin, vilka i anläggning beräknas kosta icke mindre än

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

30 000 å 40 000 kr. per milj. m3, d. v. s. mångdubbelt mera än vad hittills­

varande magasin kostat. Förskjutningen mot högre anläggningskostnader

framgår även av följande tabell. Det har antagits, att prisnivån i framtiden

fran nuvarande höga värde skulle nedgå till 125 °/o av prisnivån under år

Tillgång på magasin

Beräknad anläggningskostnad för magasinen

Nu

Milj. m8

Ytter­

ligare

Milj. m*

Totalt

Milj. ms

Nu

Milj. kr.

Ytter­

ligare

Milj. kr.

Totalt

Milj. kr.

Nu

kr./

milj. m3

Ytter­

ligare

kr./

milj. ma

Totalt

kr./

milj. m3

Indalsälven .............

3 850

1550

5 400

12,3

17

29

11000

5 400

Ångermanälven ....

250

4 000'

4 250

0,1

55

55

_

13 000 13 000

Ume älv....................

130

3 870

4 000

0,1

55

55

14 000 14 000

Skellefte älv.............

430

1870

2 300

3,1

15

8 000

7 800

Pite älv................

40

910

950

23

23

25 000 25 000

Lule älv....................

3 080

2 320

5 400 ■

20,7

29

50

6 700

12 000

9 000 j

Kalix älv ................

—

800

800

—

25

25

—

31 000 31 000

Summa

7 780

15 320

23100

36,3

219

255

4 700

14 000 11000

Som synes måste man räkna med en i genomsnitt omkring tre gånger så

stor specifik kostnad för de tillkommande magasinen som för de redan be­

fintliga. Det bör påpekas att knappast någon del av denna ökning kan till­

skrivas den antagna höjningen av prisnivån gentemot förhållandena före kri­

get, eftersom en väsentlig del av kostnaderna för de nuvarande magasinen äro

att hänföra till innevarande dyrtid.

Det är av intresse att observera storleksordningen hos det kapitalbelopp,

som kommer att krävas för de fortsatta regleringarna. I slutstadiet skulle så­

lunda mer än 250 milj. kr., räknat vid den antagna prisnivån, vara investe­

rade i de norrländska sjömagasinen. Investeringarna bli otvivelaktigt till

värdefullt stöd för de berörda bygderna. Utgifterna bli emellertid mycket be­

tungande för kraftförsörjningen.

Med avseende å verkningarna av det remitterade förslaget har styrelsen

uttalat följande.

Enligt förslaget komma regleringsavgifterna att ökas

a) i främsta rummet genom den ändrade motiveringen för dessa avgifter,

som helt skulle få karaktären av förmånsavgifter för bygden, varvid av­

gifterna saväl genom bygdens obestämda omfattning som de många än­

damål, till vilka avgifterna kunna användas, kunna komma att tillmätas

i överkant på skalan, medan de tidigare kunnat tillmätas i underkant av

skalan;

b) genom att antalet avgiftsbelagda hästkrafter ökas, i det att hänsyn tages

icke endast till ökningen av medeleffekten utan även till förbättringen av

kraftkvaliteten;

c) genom den nya avgiften på profilregleringar;

d) genom att den övre gränsen för regleringsavgifterna höjes till 4 i stället

för 3 kr. per hästkraft.

Dessutom komma företagen att belastas med ytterligare ersättningar för

framtida av domstolen ej ersatta skador, som tidigare kunnat bestridas ur

regleringsavgifterna.

41

Genom att promemorian antyder storleken av avgiftsökningen vid en för­

dubbling av regleringsavgiftelma, ledes man lätt till den slutsatsen, att det

närmast är fråga örn en fördubbling. Ökningen blir med all sannolikhet av­

sevärt större.

Vattenfallsstyrelsen får i detta sammanhang hänvisa till en undersökning,

som Indalsälvens regleringsförening gjort över regleringsavgifternas storlek

inom Indalsälvens flodområde vid den nu aktuella utbyggnadsgraden. Enligt

denna undersökning skulle avgifterna komma att ökas från ca 65 000 kr.

per år vid nuvarande bestämmelser till ca 540 000 kr. per år, om maximiav-

gifter enligt förslaget skulle uttagas, något som icke är otänkbart med den

utformning förslaget fått. Avgifterna skulle salunda kunna bli iner än atta

gånger så stora som de, vilka sannolikt skulle komma att utgå vid de nu­

varande bestämmelserna och detta oavsett att hänsyn icke tagits till de före­

slagna profilregleringsavgifterna.

En beräkning har gjorts av de regleringsavgifter, som skulle kunna ut­

dömas för de framtida regleringarna i de större norrländska älvarna från

och med Indalsälven, om den föreslagna maximiavgiften 4 kr. per i medel­

tal vunnen turbinhästkraft tillämpades. Man får visserligen hoppas att detta

icke skulle bliva fallet även örn det föreliggande lagförslaget skulle antagas.

örn regleringsavgifterna skola fastställas efter bygdens behov, oavsett regle­

ringens inverkan, så torde det emellertid i regel kunna pavisas möjlighetei

att använda avgiftsbelopp av vilken som helst tänkbar storlek. Även den

föreslagna bestämmelsen har antagits tillämpad, att värdeökningen genom

sådan reglering, som endast medför en annan fördelning under året av den

uttagbara kraften, skall avgiftsbeläggas på liknande sätt, som gäller för ny­

vunnen kraft. Däremot har det icke varit möjligt att beräkna de reglerings­

avgifter, som enligt förslaget skulle utgå för profilregleringar. Dessa av­

gifter förefalla för övrigt så olämpliga och omotiverade att de väl näppeligen

kunna komma i fråga.

Utbyggnadsgränsen har antagits ligga 30 å 40 % högre än den medelvat-

tenmängd, som erhålles under vinterhalvåret efter regleringarnas genom­

förande, vilket torde ungefär motsvara de verkliga förhållandena vid utbygg­

nad i mest ekonomisk omfattning. Vid beräkning av deri medeleffektökning,

som kan anses vara ekvivalent med värdeökningen vid ändrad fördelning

av den uttagbara kraften, har kraftvärdet under vinterhalvåret antagits vara

i medeltal dubbelt så stort under vinterhalvåret som under sommarhalvåret.

Hänsyn har därvid vidare tagits till den för de olika vattendragen varieran­

de gräns, till vilken regleringen kan drivas. Slutligen har hänsyn tagits till

den naturliga magasineringen m. m.

Beräkningen har genomförts för elt stadium, da den högvärdiga vatten­

kraften utbyggts, vilken därvid har antagits representera en produktion av

25 miljarder kWh. För jämförelse har emellertid även samma beräkning

gjorts under antagande att all den fallhöjd utbygges, som vid elektrifierings-

kommitténs beräkningar av år 1923 ansågs utbyggnadsvärd. Resultatet fram­

går av följande tabeller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Utbyggnad av den högviirdiga vattenkraften.

Totalt

Utnyttjad

Ekvivalent

Reglerings-

magasin

fallhöjd

turbineffekt

avgift

Mm3

m

lik

kr/år

Indalsälven ..................... .............. 5 400

290

300 000

1 200 000

Ångermanälven ..............

......... 4 250

125

130 000

520 000

lime älv .........................

........... 4 000

175

175 000

700 000

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Totalt

Utnyttjad

Ekvivalent

vunnen

turbineffekt

Reglerings-

magasin

fallhöjd

avgift

Mm3

m

Hk

kr/år

Skellefte älv........... ......................... 2 300

160

55 000

220 000

Pite älv.................. ......................... 950

150

40 000

160 000

Lule älv ...............

225

300 000

1200 000

Kalix älv...............

—

—

—

Summa

—

—

1000 000

4000000

Utbyggnad av all utbyggnadsvärd fallhöjd.

Totalt

magasin

Utnyttjad

fallhöjd

Ekvivalent

vunnen

turbineffekt

Reglerings-

avgift

Mm3

m

Hk

kr/år

Indalsälven ...........

360

380 000

1 520 000

Ångermanälven ... ......................... 4 250

300

315 000

1 260 000

Ume älv ...............

370

365 000

1 460 000

Skellefte älv ....... ......................... 2 300

395

435

130 000

105 000

520 000

420 000

Pite älv ...............

Lule älv ...............

350

470 000

1 880 000

Kalix älv...............

510

105 000

420 000

Summa

—

—

1870000

7 480000

Som synes skulle den sammanlagda regleringsavgiften för enbart dessa

undersökta älvar i Norrland inom en icke alltför avlägsen framtid kunna

komma att uppgå till omkring 4 milj. kr. per år, örn maximigränsen för av­

gifterna tillämpades. I en mera avlägsen framtid vore en ökning till omkring

7,5 milj. kr. per ar tänkbar. Härtill skulle komma avgifterna för regleringarna

i Svea- och Götaland samt de icke undersökta vattendragen i Norrland.

Hade man medräknat även de föreslagna regleringsavgifterna för profil-

regleringar, hade de angivna talen blivit ännu större.

I och för sig bliva de framtida regleringskostnaderna mycket höga och

det skulle ligga nära till hands att förutsätta extra stöd från statens sida

för deras genomförande såsom förhållandet lär vara i Schweiz. Det verkar

under sådana förhallandena avskräckande att det ifrågasättes regleringsav-

gifter, som skulle kunna uppgå till flera tiotal procent av dessa höga regle-

ringskostnader.

Styrelsen har även framhållit, att staten erlägger den större delen av regle­

ringsavgifterna.

Redan nu erläggas mer än 60 % av regleringsavgifterna av staten och

statens procentuella andel kommer i framtiden att undan för undan stiga.

Landets framtida kraftförsörjning kommer nämligen att i övervägande grad

bero på möjligheten att utbygga den norrländska vattenkraften billigt, och

denna vattenkraft ligger till största delen i statens hand. Enligt en under­

sökning, som gjorts av vattenfallsstyrelsen, får man räkna med att den andel

staten får betala av regleringsavgifterna kommer att, redan då den högvär­

diga kraften är utbyggd, stiga till omkring 70 °/o. Regleringsavgifterna bliva

alitsa i första hand en beskattning av den statliga kraftförsörjningen.

. Det må i detta sammanhang framhållas att staten vid många norrländska

sjöar är ägare till praktiskt taget all den mark, som skadas genom reglering

och vid flertalet sjöar äger en mycket stor del av denna mark. Detta borde

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 16!).

verka begränsande på de regleringsavgifter, som staten skall betala såsom

kraftproducent.

I fråga om regleringsavgifternas inverkan på kraftpriset har styrelsen an­

fört följande.

För närvarande utvisar kraftförsörjningen en relativt god räntabilitet som

helhet betraktad på grund av att all tillgänglig vattenkraft röner åtgång.

När kriget slutar och en lågkonjunktur börjar, uppstå emellertid kritiska

förhållanden, dels genom att stora kraftbelopp komma att sakna avsättning

under denna lågkonjunktur, dels därför att de betydande under kriget åstad­

komna kraftverksutbyggnaderna blivit mycket dyra, dels ock därför att

underhåll, förnyelser och drift sedan 1939 fördyrats genom ökade material­

pris, levnadskostnader och skatter.

Även sett på längre sikt kommer kraftkostnaden att öka. Kostnaden for

nya kraftstationer blir högre till följd av att de gynnsammaste vattenfallen i

första hand tagits i anspråk. Motsvarande gäller beträffande de nya sjöregle­

ringar, som komma att genomföras. Emedan de nya kraftstationerna komma

att ligga längre bort från konsumtionscentra blir kraften fördyrad även till

följd av ökade överföringskostnader.

Örn man antager, att prisnivån efter detta krig kommer att bliva 25 /o

högre än under 1938, får man enligt en undersökning, som vattenfallsstyrel­

sen gjort, räkna med att utbyggnadskostnaden per kWh producerad energi

vid de under de närmast följande 20 åren tillkommande statliga anlaggnmg-

arna blir 35 å 40 %> högre än den genomsnittliga kostnaden för de hittills

utförda anläggningarna. Medtagas reglerings- och distributionskostnaderna,

skulle stegringen kunna beräknas till omkring 30 °/o, vilket alltså är det vär­

de. med vilket kostnaden för ny kraft framme hos konsumenterna kan be­

räknas bliva ökad gentemot förkrigsförhållandena.

Man får sålunda räkna med stora svårigheter att bibehålla de nuvarande

kraftpriserna även vid oförändrade regleringsavgifter. Det kan icke vara

lämpligt att skärpa svårigheterna genom att stadga de nu föreslagna, be­

tydande rcgleringsavgif terna.

1 den mån priset på den av staten distribuerade kraften blir bestämmande

för priset på enskild kraft, komma dessa regleringsavgifter att ogynnsamt

påverka även priset på sådan enskild kraft, som utvinnes ur mera sydliga

vattenfall, oberoende av att dessa icke äro i behov av någon vittgående

reglering.

...

Eli kraf Iprisförhöjning blir särskilt kännbar för sadan industri, vilken i

likhet med järnverket i Luleå gör anspråk på speciellt lågt kraftpris. Medan

man i Norrbotten begärt, att kraften skall vid länets kust icke kosta mer

än vid kusten i Norge, är produktionskostnaden för kraften i Sverige, ökad

ined kostnaden för överföring ned till kusten, avsevärt mycket högre än i

Norge. Det har ju rent av ifrågasatts, att kraftbehoven i mellersta Sverige

skulle tillgodoses från norska i stället för norrländska vattenfall.

Styrelsen har ansett att regleringsavgifterna enligt förslaget utgjorde en

olämplig form av subvention samt har härom anfört följande.

Därest regleringsavgifterna skola avvägas med hänsyn lill bygdens behov

och utan hänsyn till den skada, företaget vållar bygden, fa avgifterna ka­

raktär av subvention åt bygden. Man kan då fråga sig, örn det är klokt att

genom dylika subventioner giva förmåner åt de relativt få bygder, där

regleringssjöar äro belägna. Framkallas ej fran andra bygder krav pa sam­

ma förmåner, som då måste direkt tillgodoses av staten? Dessa senare sub­

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

ventioner skulle dock till sina belopp vara underkastade Kungl. Maj:ts oell

riksdagens kontroll. Regleringsavgifterna äro däremot till sina belopp fast­

ställda av domstol. Riksdagen kan ej däröver hava något inflytande och

Kungl. Majit tiar blott att bestämma användningen av redan befintliga fon­

der. Skola avgifterna utgå under flera tjuguårsperioder, kan man icke under­

trycka den farhågan, att dessa subventioner näppeligen i längden låta förena

sig med klok hushållning.

Eftersom regleringsavgifterna komma att i övervägande grad falla på

staten, synes det enklast och bäst att sådant bidrag av subventionskarak-

tär, som erfordras åt nödställda bygder för exempelvis elektrifiering och

vägar, liksom nu, lämnas medelst särskilda statsanslag, i vilket fall detta

stöd bäst anpassas efter behovet.

Det har anförts, att befolkningen omkring regleringssjöar bör få en bättre

levnadsstandard. Det kan väl dock icke finnas anledning till klagomål i

det hänseendet för bygderna omkring Vänern, Vättern, Siljan, Storsjön

m. fl. regleringssjöar. Det är icke rimligt, att alla sjöregleringar skola be­

skattas och därtill profilregleringar av vattendrag, därför att bygden vid

vissa regleringssjöar eventuellt lider inverkan i något avseende eller levnads­

standarden där eventuellt är låg.

Även Värmlands elektricitetsförening har framhållit förslagets inverkan

P& kraftpriset. Handelskammaren i Gävle har uttalat, att enligt dess mening

t rågan om användningen av redan fonderade medel borde utredas och nya

bestämmelser tillämpas någon tid innan ändring gjordes i vattenlagens stad-

ganden örn regleringsavgifter. Handelskammaren ansåge sig ej kunna till­

styrka en höjning av regleringsavgifterna eller utvidgning av underlaget

för deras uttagande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Västernorrlands läns elektriska

förening ha uttalat, att lagförslaget borde begränsas till att med ersättande

av oförutsedda skador jämställdes användning av regleringsavgifter till

tromina för bygden kring den reglerade sjön, att skyldighet stadgades att

erlägga avgift för kvalitativ förbättring samt att regleringsavgift skulle kunna

höjas i anledning av att strömfall bebyggdes under den nu stadgade tjugu-

årsperioden för sådan avgifts fastställande.

Vattenrätt sdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar lia

med hänsyn till den betydelse bygdebegreppet hade för såväl regleringsav-

gifternas användning som frågan om nya bestämmelser angående bygdekraft

ifragasatt, huruvida icke prövningen av frågan örn regleringsavgifterna bor­

de upptagas till behandling först i samband med en blivande översyn av

bygdekraftsbestämmelserna. Jämväl Sveriges industriförbund och svenska

vattenkraft föreningen lia ansett att dessa frågor borde lösas i ett samman­

hang. Samma ståndpunkt har intagits av Motala ströms regleringsförening.

Svenska vattenkraft!örenigen har uttalat följande.

De förpliktelser som enligt vattenlagen med hänsyn till allmänna intres­

sen kunna åläggas strömfallsägaren skulle enligt promemorian ha blivit

mindre effektiva än avsetts. Föreningen kan emellertid icke finna, att dessa

allmänna intressen blivit eftersatta under den hittillsvarande utvecklingen.

Ej heller kan föreningen finna några antagliga skäl varför så skulle bliva

förhållandet framdeles. Bygderna kring de stora kraftverken ha blivit

45

elektrifierade utan att bygdekraftinstitutet därför behövt tillämpas. Stora

sjöregleringar lia genomförts utan att man behövt befara, att de fonde­

rade regleringsavgifterna, till vilka jämväl kunna läggas räntor under en

följd av år, icke mer än väl skulle räcka till alt ersätta, oförutsedda

skador av regleringen. Tvärtom synas dessa avgifter hittills uteslutande lia

fonderats, eller i ett fall delvis utanordnats såsom gottgörelse för oförutsedda

skador (Suorvaregleringen). Statsrevisorerna ha uppmärksammat denna fon-

dering och förordat en utredning, huru de fonderade avgifterna lämpligen

borde nyttiggöras. Revisorernas uppfattning synes tala för en sänkning oell

icke såsom nu föreslagits en höjning av regleringsavgifterna.

Det nu framlagda förslaget har tillkommit under intryck av sjöregleringar

i vissa delar av Jämtlands län. Förslaget utgår ifrån, att de bygder, där sjö­

regleringar företagas, ofta äro »avlägset belägna och glest befolkade bygder»,

som äro i behov av en viss höjning av levnadsstandarden. Denna utgångs­

punkt är emellertid icke riktig. Bygderna omkring Vänern, Vättern, Siljan.

Storsjön, Bolmen, Marmén, Bergviken, Frykensjöarna — för att endast

taga några exempel — torde icke kunna betraktas som dylika avlägsna och

glest befolkade bygder, som äro i behov av bidrag från det övriga landet

för höjande av levnadsstandarden. Lagförslaget har utgått ifrån yrkanden

och önskemål från vissa bygder i Jämtlands län och därav sökt skapa en

allmän regel för sjöregleringar överhuvud taget inom Sverige.

Man torde icke heller med fog kunna påstå, att genomförda eller planerade

svenska sjöregleringar medföra våldsamma ingrepp eller spoliera ekonomiska,

estetiska eller kulturella värden av .större omfattning.

Föreningen kan redan av ovan nämnda skäl icke finna, att någon mera in­

gripande ändring av vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter skulle

vara erforderlig. Däremot kunna vissa detaljbestämmelser vara i behov av

översyn.

Därest frågan örn regleringsavgifter nu upptoges till behandling, hemställde

föreningen, att några andra förändringar icke genomfördes i hithörande be­

stämmelser än att det föreskreves att viss andel av regleringsavgifterna,

vilken bestämdes av vattendomstol, avsåges för bygdens behov och återstående

del av regleringsavgifterna för oförutsedda skador. Föreningen hade dock

icke något att erinra emot förslaget beträffande regleringsavgift vid fördel­

aktigare utnyttjande av vattenkraft, varvid dock reglerna härför borde för­

tydligas, regleringsavgift för kraftverk, som icke vore delägare i reglerings-

företaget, samt tidpunkten för betalningsskyldighetens inträdande. Skärp­

ningen av avgiftsskyldigheten borde dock icke gälla i fråga om regleringar,

vartill tillslånd redan lämnats.

Industriförbundet har uttalat sig på följande sätt.

Såväl uttalanden i promemorian som vad förbundet i övrigt inhämtat ge

vid handen, att ett genomförande av förslaget måste väntas medföra en sådan

ökad ekonomisk belastning av kraftverken, att åtminstone vissa av dem san­

nolikt .skulle nödgas höja nuvarande krafttaxor. 1 vilken grad detta komme

att ske torde visserligen icke kunna med någon säkerhet bedömas. Även örn

höjningen måhända icke skulle bliva mera betydande, mäste likväl ihåg-

kommas dels att den elektriska kraften till allra största delen förbrukas av-

industrien och alt den för vissa viktiga industrier, särskilt de som äro bero­

ende av ett lågt kraftpris, representerar en relativt betydelsefull omkostnads­

post, dels också att dessa industriers vinstmarginaler bl. a. under trycket av-

utländsk konkurrens ofta starkt sammanpressats och därför kunna vara kans-

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

liga även för en mera måtllig kostnadsslegring. Även bör ihågkomma», ali åtskilliga industriföretag äro ägare av eller delägare i kraftverk, varför de — även om kraftpriset icke skulle höjas — ändock ekonomiskt påverkas av en kostnadsstegring för kraftverken. Icke minst med tanke pål framtiden och de konkurrensförhållanden, som vår industri då kan lia att räkna med, måste varje icke nödvändig försämring av dess konkurrenskraft i hela folkhushållets intresse undvikas.

Förbundet känner sig icke övertygat örn att en sådan extra belastning av kraftverken resp. dessas avnämare som här föreslås är nödvändig för att nöjaktigt tillgodose förslagets syften. Av utredningen fi’amgår, att såväl be­ hållningen av hittills influtna regleringsavgifter som den årligen inflytande avgiftssumman representerar ganska ansenliga värden och att en mångdubb- ling av denna summa är att påräkna inom en nära framtid. Avgifter lia redan utgått under en lång följd av år utan alt de — nied ett enda undantag — behövt tagas i anspråk för oförutsedda skadeståndsanspråk. Man torde därför i varje fall icke behöva räkna med att avgifterna i mera betydande utsträck­ ning skola få lov att användas för sådana ändamål. Fördenskull torde redan nuvarande avgifter förslå ganska långt för alt tillgodose skäliga anspråk från bygdens sida. I synnerhet bör detta gälla de »bygder» som närmast synas vara åsyftade i förslaget, nämligen fjälltrakterna och överhuvudtaget glest befolkade bygder. Redan influtna avgifter borde kunna till stor del omedel­ bart utbetalas för att tillgodose förefintliga bygdebehov. I fråga om avgifter, som hädanefter inflyta, borde ytterligare fondering för skadeståndsbelalning- ar kunna i många fall helt underlåtas och i andra fall åtminstone begränsas, varigenom motsvarande utbetalningar kunde verkställas för bygdens behov. Härför torde någon lagändring icke vara erforderlig. Men möjligen borde klar­ göras vilka organ sorn kunna anses behörigen representera bygdeintressena och dessa representanter på lämpligt sätt erinras om de möjligheter som föreligga att få medel utanordnade för bygdens tillgodoseende. Av utredningen synes nämligen framgå, att någon sådan aktivitet från bygdeintressenas sida hittills icke i nämnvärd utsträckning förekommit.

Det föreliggande förslaget kan sägas utgå från den uppfattningen, att vat­ tenlagens bestämmelser om regleringsavgifter icke innebära en fullt rättvis avvägning mellan den nytta, som genom en vattenreglering tillföres ett kraft- verksföretag, och den nytta, som avgifterna medföra för dembygd, som beröres av regleringen. I det föregående har förbundet ifrågasatt, huruvida icke dessa bestämmelser, därest de i större utsträckning än f. n. utnyttjades till förmån för regleringsbygden, skulle i skälig grad tillgodose denna. Ett annat medel för ernående av samma syfte skulle, enligt vad som framhållits för förbundet, vara en ändring av bestämmelserna örn taxering av kraftverksföretag. Enligt gällande bestämmelser beräknas taxeringsvärdet för sådana företag under hänsynstagande till all den värdeökning för kraftverket, som uppkommit tack vare en genomförd vattenreglering. Vid bestämmandet av taxeringsvärde för den ofta i annan kommun belägna regleringsdammen tages däremot icke någon hänsyn till nyssnämnda värdeökning utan endast till värdet av reglerings­ dammen såsom sådan. Skulle nu anses, att den bygd, som beröres av en vatten­ reglering, icke blir nöjaktigt tillgodosedd genom bestämmelserna örn regle­ ringsavgifter, skulle möjligen ifrågavarande värdeökning kunna i taxerings- hänseende fördelas efter skäliga grunder mellan nyssberörda fastigheter, d. v. s. kraftverket och regleringsdammen. Denna fråga synes lämpligen kunna tagas under övervägande vid den förestående revisionen av de kommunala beskattningsreglerna.

Den nu föreliggande utredningen har nära samband nied en annan, jämväl av riksdagen begärd utredning, nämligen rörande vattenlagens bestämmelser

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.

47

om bygdekraft. Även här gäller irågan hur vissa bygdeintressen skola på

lämpligaste sätt tillgodoses av kraftverksföretagen. Det har ifrågasatts att

även i detta avseende lägga ökade skyldigheter på kraftverken. Med hänsyn

härtill är givetvis ett samtidigt ställningstagande till bestämmelserna om så­

väl regleringsavgifter som bygdekraft önskvärt. Då sistberörda fråga ännu

icke är utredd, synes det nu föreliggande förslaget i varje fall icke för när­

varande böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Indalsälvens regleringsförening och Dalälvens vatienregleringsföretag lia i

gemensamt yttrande anfört bl. a. följande.

I motiveringen till lagförslaget framhålles, att de förpliktelser, som vatten­

lagen med hänsyn till allmänna intressen ålagt strömfallsägarna rörande bl. a.

regleringsavgifter blivit mindre effektiva än som avsetts. Det anges vidare att

de°årliga beloppen alltjämt äro ringa och alt på budgetåret 1941—42 belöpan­

de avgifter uppgingo till endast ca 65 000 kronor för hela landet. Vidare an-

föres, att valtenkraftproduktionen 1920 (d. v. s. vid tiden för vattenlagens

tillkomst) utgjorde ca 2,4 miljarder kWh mot ca 9,1 miljarder kWh för år

1942 samt att den i regleringsmagasinen tillgängliga volymen motsvarade år

1920 ca 0,25 miljarder kWh mot ca 3 miljarder kWh 1942.

Genom dessa uppgifter kan den, som icke närmare känner förhållandena,

måhända bibringas den uppfattningen, att för de regleringar^ som genom­

förts t. o. m. 1942 icke skall utgå mer än 65 000 kronor per år.

Det bör emellertid beaktas att den energikvantitet, som i motiveringen

angivits motsvara den i magasinen år 1942 tillgängliga volymen, 3,0 miljar­

der kWh per år, icke utgör nettovinsten genom regleringsföretagen. Denna

är icke obetydligt mindre, beroende därpå att regleringsmagasinen icke ut­

nyttjas fullständigt varje år och att vattenståndet i sjöarna även före regle­

ring sjunkit under vattenbristperioderna. Nettovinsten torde kunna uppskat­

tas till ca 1,8 miljarder kWh per år. Därav kommer ca 1,6 miljarder kWh

på de regleringar, för vilka regleringsavgifter skola utgå, nämligen på dem

som genomförts enligt vattenlagen och 1939 års lag.

Framför allt bör emellertid framhållas att under budgetåret 1941—42 reg­

leringsavgifter ännu icke hunnit utgå för ett flertal av de regleringar, som

voro genomförda 1942. Energivinsten av dessa regleringar, för vilka avgifter

icke utgingo, motsvarar icke mindre än 75 å 80 °/o av den totala energivinsten

vid de eniigt vattenlagen och 1939 års lag genomförda regleringarna.

Enär de omfattande regleringsföretagen inom Indalsälven varit orsaken

till att det nya lagförslaget framlagts, har det ansetts lämpligt att visa huru

stora regleringsavgifter, som skulle utgå för de hittills i denna älv genom­

förda regleringarna, örn avgifterna skulle utdömas efter samma grunder

som vattendomstolen tillämpat i målen om Torröns s. k. första och andra

regleringar.

Hittills ha regleringsavgifter utdömts endast för dessa företag, varvid vat­

tendomstolen räknat med

0,5 kr/h kr för kraftverk som kunde helt utnyttja regleringarna

0,15 kr/hkr för outbyggda vattenfall

och belopp däremellan för verk, som endast kunde partiellt utnyttja regle­

ringarna, samt för vattenfall, som förväntades bliva utbyggda inom den när­

maste tiden. Sammanlagt har för Torröns första och andra regleringar i reg­

leringsavgifter utdömts 13 764 kronor per år. Beloppet utbetalades första

gången i november 1942 och ingår sålunda icke i det belopp, som inlevere­

rats under budgetåret 1941—42.

I efterföljande tabell visas de årliga belopp, som hittills genomförda och

under utförande varande regleringar inom Indalsälven skulle betala i regie-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

ringsavgifter för vinsten vid utbyggda kraftverk och sådana som äro under

utbyggnad, om samma avgifter tillämpas som vid Torrön, nämligen 0,5 kro­

nor vid verk, som helt utnyttja regleringarna. För Torröns första och andra

regleringar redovisas det av vattendomstolen utdömda beloppet.

S j ö

Ärlig

regleringsavgift

Torröns första och andra regleringar ....

13 764

Torrön? tredje reglering ..................

800

Juveln..........................................

6 200

Storrensjön.............................

1500

Anjan ................................................

4 700

' Kallsjön ...........................

11200 ca 38200

j

Näckten ......................................

2 300 |

j Storsjön ....................................................

19 600

Burvattnet......................................

Mjölkvattnet .............................................

3 700

Rödvattnet.........................................

övre Oldsjön..................................

Summa

63

800 i

Det bör beaktas, att det tor Torröns reglering redovisade beloppet icke

motsvarar 0,5 kr. per HK om hänsyn tages till nu utbyggda och under ut­

byggnad varande vattenfall utan endast ca 0,35 kronor. På grund av kriget

har nämligen fallutbyggnaden ökat väsentligt. Skulle regleringsavgifterna i

stället beräknas för nuvarande fallutbyggnad och efter 0,5 kr. per HK för

utbyggda fall, skulle beloppet i stället bliva ca 23 000 kronor samt för Kall­

sjögruppen sammanlagt ca 47 500 kronor och för samtliga regleringar ca

73 000 kronor.

„ Aktionen från Jämtland torde huvudsakligen hava tagit sikte på de inom

Kalls socken genomförda regleringarna i Torrön, Juveln, Storrensjön, Anjan

och Kallsjön, av vilka Torröns, Juvelns och Anjans regleringar hava för

svenska förhållanden stora regleringshöjder, 12,45, 8,55 och 9,20 m. För dessa

regleringar inom Kalls socken skulle, såsom framgår av tabellen, under an­

givna förutsättningar i regleringsavgifter utgå högst betydande belopp. Där­

till kommer fiskeavgifter samt inkomster för socknen i form av skatter och

arbetsförtjänster under byggnadstiden.

. Den sammanlagda kommunala fastighetsskatten för dammbyggnaderna

inom Kalls socken kan beräknas till ca 7 000 kronor. (Dammen för Käll­

sjön är belägen i Undersåkers socken). Sammanlagt skulle sålunda inom

Kalls socken i regleringsavgifter och kommunal fastighetsskatt årligen utgå

ca 45 000 kronor. Detta är ett mycket betydande belopp för en socken med

endast 1 650 invånare, i all synnerhet om det jämföres med den samman­

lagda intäkten av den kommunala inkomst- och fastighetsskatten inom

socknen, vilken, innan arbetena med regleringsföretagen började, utgjorde

ca 40 000 å 50 000 kronor (1942 var motsvarande intäkt ca 80 000 kronor).

Genom regleringsarbetena ha dessutom såväl befolkningen som socknen

erhållit betydande inkomster. Kalls kommun har under dessa år kunnat

väsentligen förbättra sin ekonomiska ställning till varaktig nytta för befolk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

49

ningen inom socknen. En väsentlig del av den ökade skatteinkomsten under

senare år härrör från inkomster av regleringsarbetena.

Av regleringsavgiftema komma vid ifrågavarande regleringar säkerligen

endast en obetydlig del att behöva anlitas för att ersätta sådana skador, som

icke skola betalas direkt av regleringsintressenterna. Enligt bestämmelserna

i domen angående Torröns ökade dämning skall nämligen frågan angående

denna reglerings inverkan på fisket slutgiltigt avgöras av domstolen först

sedan erfarenhet vunnits angående regleringens verkningar och det är att

vänta att samma förfaringssätt kommer att tillämpas även vid de övriga

regleringarna. Frågan angående regleringarnas inverkan på flottning, vält-

läggning och utvältning behandlas på samma sätt.

Ovan angivna siffror visa uppenbarligen att det icke finnes skäl att öka

regleringsavgiftema vid de regleringar, som givit upphov till den s. k. Jämt-

landsaktionen.

Av tabellen framgår vidare, att för samtliga de regleringar inom Indals­

älven, som hittills utförts och äro under utförande, skulle i regleringsavgifter

utgå sammanlagt ca 64 000 kronor eller ungefär samma belopp, som i mo­

tiveringen till lagförslaget angivits utgå för hela landet under budgetåret

1941—42. Härtill komma inkomster för vederbörande kommuner av skatter

och arbete under byggnadstiden.

Som jämförelse meddelas här nedan de belopp, som skulle årligen utgå

för utbyggda och under utbyggnad varande fall, örn avgifter utdömdes efter

maximiavgiften i nya lagförslaget.

Torrön......................................... kr. 180 000 per år

Juveln......................................... >

47 000 > >

Storrensjön .............................. >

11500 > >

Anjan......................................... »

35 500 > >

Kallsjön...................................... >

84 500 > » 358 500 per år

Näckten...................................... »

8 500 > >

Storsjön...................................... >

147 500 > »

Burvattnet................................... ^

Mjölkvattnet.............................. ,

27 000 , .

Korsvattnet ..............................

Övre Oldsjön.................................I______________ 183 000

>

>

Kronor 541500 per år

För regleringar enbart inom Kalls socken skulle sålunda utgå mer än

350 000 kronor och för samtliga genomförda regleringar inom Indalsälven

ca 550 000 kronor per år.

Sammanfattningsvis anföres i yttrandet:

Enär det icke finnes större skäl nu än då vattenlagen skrevs att till all­

männyttiga ändamål inom orten avsätta större belopp än som avses i nu

gällande vattenlag och då dessutom en ökning av avgifterna kommer att in­

verka på kraftpriserna och detta måste vara till skada för vår ekonomiska

utveckling, motsätta vi oss varje ökning av regleringsavgiftema.

Däremot finna vi det riktigt, att de delar av regleringsavgiftema, som avses

för allmännyttiga ändamål inom orten, må disponeras omedelbart. Detta bör

kunna ernås därigenom att viss del av avgifterna från början användes för

dylika ändamål och viss del för oförutsedda skador. Huru avgifterna vid så­

dant förhållande närmare skola bestämmas bör emellertid göras till föremål

för ytterligare utredning.

Bihang till riksdagens protokoll 19A't. 1 sami. Nr 169.

4

50

Kungl. Majlis proposition nr 169.

Vi kunna icke heller tillstyrka, att regleringsföretaget för all framtid skall

svara för oförutsedda skador.

Eftersom de skador, som uppstå sedan den tid utgått, inom vilken an­

språk på ersättning för oförutsedda skador får väckas, skola täckas av av­

gifter, som betalas av regleringsföretaget, bör detta lämpligen beredas tillfälle

att örn det så önskar yttra sig med anledning av framställda krav.

Vi hava ingenting att erinra mot att enligt förslaget avgifter skola utgå fr.

o. m. kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till reglering­

en först tages i anspråk.

Vi finna det även riktigt att avgifterna skola utgå icke blott för det antal

turbinhkr, varmed den utbyggbara vattenkraften ökat utan även i förhållan­

de till ökningen av vattenkraftens värde.

Att såsom föreslagits i första hand lägga behovet inom bygden till grund

för regleringsavgifterna anse vi däremot uppenbart olämpligt. Detta kan

exempelvis leda till att vid en reglering, som icke medför någon som helst olä­

genhet för bygden utan som i stället medför fördelar, större avgifter skola

utgå än vid en annan sjöreglering, där skadan blir proportionsvis större.

Vi anse i stället att regleringsavgifter böra utdömas i huvudsak efter samma

grunder som för närvarande.

Vi anse att vattendomstolen skall äga utdöma regleringsavgifter även för

strömfall, vilka icke äro anslutna till regleringsföretaget. Utbygges sådant fall

och blir detta avgiftsbelagt, böra de på regleringsföretaget belöpande avgifter­

na minskas. Om vattenfall, som är anslutet till regleringsföretaget, utbygges,

böra avgifterna för övriga delägare i regleringsföretaget minskas.

Beträffande den ståndpunkt som i yttrandena intagits till de särskilda be­

stämmelserna i det genom promemorian framlagda förslaget må här, utöver

vad förut angivits, anmärkas följande.

Förslaget att vid bestämmandet av regleringsavgifter hänsyn först och

främst skall tagas till bygdens behov har avstyrkts av vattenfallssty­

relsen, svenska vattenkraftföreningen, Dalälvens vattenregleringsföretag samt

Indalsälvens och Motala ströms regleringsföreningar. Beträffande skälen här­

för kan jag i huvudsak hänvisa till den förut lämnade redogörelsen.

Svenska vattenkraftföreningen har i denna del särskilt anfört följande.

Regleringsavgiften är en tunga för kraftverksägaren (och indirekt även för

kraftkonsumenten), och det finnes icke någon anledning, varför ett företag i

en bygd med större behov skall belastas avsevärt hårdare än ett företag i en

bygd medjnindre behov. Det avgörande bör i stället vara den förändring i

vattenförhållandena och den skada eller nytta, som därigenom uppkommer

för bygden. Föreningen anser därför att, även om regleringsavgifterna i större

utsträckning än tidigare böra användas för bygdens behov, någon anledning

likväl icke föreligger att ändra den nuvarande formuleringen av stadgandet

om bestämmande av avgiftens storlek.

Även kammarkollegiet har erinrat, att det knappast funnes fog för att låta

bygdens behov vara bestämmande. Ordet »behov» vore i sig synnerligen obe­

stämt. Men därtill komme, att avgifterna skulle gå till förbättring av bygdens

standard, alltså måhända även till vad som läge utanför behovet. Det torde

snarast vara den kringliggande bygdens skäliga intressen, som skulle vara den

faktor man borde räkna med.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

51

I detta sammanhang har även frågan örn bygdebegreppets in­

nebörd berörts i flera yttranden.

Vattenöverdomstolen anför härom:

I 4 kap. 1 § vattenlagen stadgas skyldighet i vissa fall för ägare av ström­

fall att tillhandahålla kraft för kringliggande bygds behov (s. k. bygdekraft).

I fråga om avgifter för vattenreglering talas i 14 § av samma kapitel örn

kringliggande bygd och i 15 § om den bygd, som beröres av företaget. I 16

och 17 §§ av ifrågavarande kapitel i förslaget, vilka motsvara sistnämnda

paragrafer i nu gällande lag, användes ordet bygden i bestämd form, varige­

nom paragraferna hänvisa till det begrepp bygd eller kringliggande bygd,

varom förmäles i 1 § av kapitlet. Med hänsyn till vad i motiven anföres före­

faller det som om den bygd, som skall erhålla bygdekraft från ett ström­

fall, knappast är identisk med den bygd, till vars förmån regleringsavgifter

skola användas.

På grund härav har vattenöverdomstolen ifrågasatt, huruvida icke den

bygd, vilken avgifterna skulle komma till godo, borde i lagtexten närmare be­

stämmas.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha i

gemensamt utlåtande yttrat:

I motiveringen har åt bygdebegreppet givits den bestämningen, att med

bygden skall förstås den trakt, som ligger inom nederbördsområdet i fråga

och direkt eller indirekt beröres av företaget. Denna bestämning innebär en

väsentlig inskränkning av det hittillsvarande bygdebegreppet. Med ett dy­

likt innehåll torde också begreppet i en hel del fall komma att visa sig vara

alltför snävt. Således skulle en ort, som ligger alldeles intill och ur olika syn­

punkter varit i stort beroende av ett visst vattendrag eller en viss sjö men som

likväl är beläget utanför nederbördsområdet, icke komma att räknas till byg­

den. Den föreslagna bestämningen sammanfaller icke med bygdebegreppet en­

ligt nu gällande bestämmelserna om bygdekraft och kommer med all sanno­

likhet ej heller att sammanfalla med det bygöebegrepp, som kan bliva be­

stämt vid en översyn av bestämmelserna rörande bygdekraftinstitutet. I ett

och samma kapitel av vattenlagen skulle således förekomma tvenne bygde-

begrepp av helt olika innehåll.

Kammarkollegiet har beträffande bygdebegreppet anfört följande.

Tänker man sig exempelvis nu gällande »kringliggande bygd» såsom en

cirkelyta runt företaget, så skulle genom hänförandet till nederbördsom­

rådet bortskäras den del, som ligger nedströms regleringsföretaget. Även

nedströms belägen fastighet eller samhälle kan dock röna skadeverkningar

av företaget. Uppströms sker en begränsning till enbart den trakt, som direkt

eller indirekt beröres av företaget. Denna begränsning får sin största betydel­

se vid avgifternas utmätande, enär detta skall ske med hänsyn till bland an­

nat »bygdens behov». Vid en begränsning till trakt, som »beröres av före­

taget», skulle synnerligen betydande regleringsföretag med stora reglerings-

vinster, såsom t. ex. i Indalsälvens vattensystem, bliva ålagda obetydliga reg­

leringsavgifter, därest de äro belägna i område med ringa bebyggelse.

De framställningar och utlåtanden, som ligga till grund för förslaget, lia

alls icke åsyftat en sådan minskning och begränsning som förslaget i denna

del innebär och som ej heller den däri angivna allmänna motiveringen giver

skäl för.

Kollegiet, som finner svårighet möta mot en tillfredsställande fixering i lag­

texten av bygdebegreppet, vill för sin del förorda, att ingen ändring för när­

varande sker i avgifternas hänförande alltjämt till »den kringliggande byg­

den».

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att bygdebegreppet icke bor­

de tolkas alltför snävt. Till bygden torde sålunda få räknas icke blott ett

flodområdes mera centrala och rikare trakt utan även närbelägna områden,

där behovet av tillgång till elektrisk kraft eller andra åtgärder vöre särskilt

trängande.

Sveriges industriförbund har uttalat följande.

Av stor vikt för bestämmandet av regleringsavgifternas storlek torde vara

den innebörd, som begreppet »bygden» i detta sammanhang anses äga. En­

ligt gällande rättsuppfattning synes därmed endast förstås området närmast

omkring den sjö, som beröres av regleringsföretaget. Förslaget förefaller på

denna punkt något oklart men synes innebära en viss utvidgning i jämförelse

med gällande rätt. En sådan utvidgning vöre såväl ur principiell synpunkt

som med hänsyn till den ökade börda den skulle åsamka industrien betänk­

lig. Det torde nämligen icke kunna påvisas något giltigt skäl varför just

kraftföretagen skulle åläggas att sörja för tillgodoseende av bygdens behov i

en mera vidsträckt mening än nyss angivits. Avgifter av sådant slag skulle

sakna varje reellt samband med den vattenreglering som genomförts och där­

igenom få en rent fiskalisk karaktär, som icke torde kunna försvaras.

Även Motala ströms regleringsförening har ifrågasatt, huruvida icke försla­

gets hygdebegrepp understundom kunde medföra, att till bygden hänfördes

större område än som vore rimligt.

Kommerskollegium har anfört följande.

Örn avgifterna till en del skola uppfattas som uttryck för »bygdens» del­

aktighet i där förekommande naturtillgångar, torde det emellertid ställa sig

mycket svart att skilja de trakter, som »direkt eller indirekt beröras» av regle­

ringen, fran övriga delar av nederbördsområdet. Att låta bygden sammanfalla

med nederbördsområdet leder å andra sidan givetvis till orimligheter. Härvid­

lag torde endast behöva erinras örn den utsträckning bygden i så fall skulle få

i fråga örn Vänern och andra stora sjöar. Att hänföra bygden till viss ad­

ministrativ enhet synes ävenledes betänkligt. Dessa förhållanden utgöra en­

ligt kollegiets mening ytterligare ett skäl för att avgifterna endast böra få till

ändamål att lämna kompensation för av regleringsåtgärderna förorsakade all­

männa skador och olägenheter. I så fall bortfaller tydligen behovet av att

närmare angiva bygdebegreppets innebörd.

Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att definitionen på den bygd,

för vilken avgifterna skulle utgå, borde förtydligas till »den bygd omkring

den reglerade sjön, som direkt eller indirekt påtagligt beröres av regle­

ringen».

Vattenfallsstyrelsen har ansett, att vattendomstolen borde bestämma om­

fattningen as bygdebegreppet, och uttalar härom:

Bygden bör givetvis omfatta det område närmast kring den reglerade sjön,

som direkt eller indirekt beröres av företaget. Det kan emellertid oavsett

lagens formulering alltid uppstå tvekan om bygdens omfattning, helst regle­

ringsavgifternas användning i ena eller andra syftet kan förskjuta bygdens

gränser. Vattenfallsstyrelsen vill erinra örn, att i målet örn utbekommande

av bygdekraft från Trollhätte kraftverk tvekan örn bygdens storlek vållade

långvariga förhandlingar och mycken kostnad. Det är därför att förorda en

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

53

bestämmelse, som föreskriver, att vattendomstolen redan i samband med av­

gifternas bestämmande fastslår åtminstone ungefär bygdens geografiska ut­

sträckning. Om vattendomstolen har att utreda lämpliga kompenserande

förmåner för bygden, måste ju domstolen börja med att för sig klarlägga, vil­

ken bygd det är fråga om i målet. Det vore i hög grad önskvärt att det redan

före ett eventuellt beslut om den ifrågasatta ändringen av lagen genom ex­

empel klargjordes vad som skall avses med begreppet bygd i förevarande

fall.

En höjning av latituden för regleringsavgifterna har avstyrkts

av kommerskollegium, Sveriges industriförbund, vattenfallsstyrelsen, länssty­

relsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle, svenska vattenkraftför­

eningen, Dalälvens vattenregleringsföretag samt Indalsälvens och Motala

ströms regleringsföreningar.

Handelskammaren i Gävle anför därvid följande.

Handelskammaren vill erinra örn att den nu gällande latituden på intet

sätt har kommit till fullt utnyttjande. Maximibeloppet för regleringsavgift

är nu 3 kronor per nyutvunnen hästkraft. Den i promemorian förebragta ut­

redningen på denna punkt ger vid handen, att vattendomstolarna hittills ep-

dast i få fall fastställt en avgift, överstigande en krona 50 öre per hästkraft.

Det förefaller sålunda, som om redan nu möjlighet skulle föreligga till en

icke obetydlig ökning av avgiftssummorna, därest behov därav skulle anses

föreligga. Enligt handelskammarens mening kan genom gällande bestämmel­

ser uppnås samma resultat, som med ändringsförslaget avses, utan att man

genom en höjning av maximiavgiften direkt inbjuder till uttaxering av för

kraftföretagen betungande avgifter.

Svenska vattenkraf t föreningen har framhållit följande.

I promemorian föreslås avgiftens maximum höjt från tre till fyra kronor.

I promemorian har dock framhållits att en mera väsentlig höjning av regle­

ringsavgifterna icke kan undgå att medföra någon höjning av priset på den

producerade kraften. Förhållandet måste väcka betänkligheter, icke minst i

nuvarande läge, då prisläget för den elektriska kraften är labilt. Varje höj­

ning av självkostnaden blir i ett dylikt läge särskilt farlig för prisutveck­

lingen. Otvivelaktigt befinna sig många kraftföretag, i synnerhet sådana som

ha ett större inslag av dyrbara kristidsnybyggnader bland sina anläggningar,

nu i sådant läge, att man allvarligt måste överväga om det ej blir nödvän­

digt att höja grundpriset för den levererade primakraften. Svårigheterna tor­

de bliva särskilt aktuella sedan mera normala förhållanden inträtt. Fallan­

de kolpris komma nämligen att icke blott betyda minskade utgifter för kraft-

företagen för reservkrafthållning utan även kvantitativt minskad avsättning

av kraft för el-värmeändamål och minskade inkomster genom reduktion av

kolpristilläggen. Dessa omständigheter göra prisfrågan särskilt vansklig i nu­

varande ovissa läge. En medveten höjning av självkostnadsnivån borde där­

för undvikas, åtminstone till dess förhållandena bättre kunna överblickas.

Statsmakternas i andra sammanhang visade omtanke om de elektriska kraft-

taxorna synes under nuvarande omständigheter böra fullföljas även i här

ifrågavarande avseenden. En höjning av maximum för regleringsavgifterna

bör därför undvikas.

Kommerskollegium har uttalat, att en minskning av latituden vore motive­

rad, och anför därom:

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Utsträckningen av bestämmelsernas räckvidd till att gälla även reglering­

ar, som medföra förädling av kraften m. m., torde medföra en sådan ök­

ning av de sammanlagda avgiftsbeloppen, att en minskning av latituden vore

motiverad. Så skulle t. ex. vid nyprövning av regleringsavgifterna för Vänern

dessa säkerligen anses böra utgå med avsevärt större totalbelopp, örn hän­

syn skulle tagas även till vad som genom regleringen vunnits i »kraftföräd­

ling». Frågan örn latituden sammanhänger för övrigt även med spörsmålet

örn regleringsavgifternas användning.

Å andra sidan lia länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län uttalat

sig för en höjning av latitudens minimum, därvid sistnämnda länsstyrelse

föreslagit, att den nedre gränsen höjdes till åtminstone 50 öre.

I de yttranden som avgivits av kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen och

länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatts, huruvida icke befrielse från

regleringsavgift emellanåt borde äga runi.

Vattenfallsstyrelsen har sålunda uttalat, att det ovedersägligen vöre rik­

tigast, att regleringsavgifterna ej vore obligatoriska för alla regleringar, utan

att det lades i domstolens hand att — i likhet nied vad som gällde för fiske­

avgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen — medgiva befrielse från skyldigheten

att gälda regleringsavgift, i den mån en reglering icke medförde nämnvärda

olägenheter för bygden.

Kommerskollegium har anfört:

Med begränsning av regleringsavgifternas ändamål, så att de till sin natur

endast skola uppfattas som ett skadestånd, följer även, att deras karaktär

av obligatoriska avgifter bör borttagas. Visserligen torde det förhålla sig så,

att flertalet i förslaget åsyftade regleringar medföra vissa allmänna olägen­

heter för bygden, även om dessa olägenheter från ortsintressets sida ofta i

hög grad överdrivits. Undantagsfall finnas dock, då några allmänna olägen­

heter icke torde uppkomma. Det kan t. ex. ifrågasättas, huruvida de av reg­

leringarna orsakade förändringarna i vattenståndet i Vänern och andra större

sjöar äro av den beskaffenhet, att de medföra någon olägenhet för andra än

de berörda strandägarna.

Ett annat skäl för borttagande av avgifternas obligatoriska karaktär synes

vara, att - - oaktat hänsyn skall tagas till bygdens behov — avgifter enligt

förslaget skola utgå, oberoende av om det är fråga om en rik eller en fattig

bygd. Förslagsställaren synes här ha utgått från den uppfattningen, att reg­

leringsavgifterna alltid skulle komma ödebygder tillgodo. Förhållandet tor­

de, åtminstone vad gäller södra och mellersta Sverige, i många fall bli det

motsatta. Och även vad norra Sverige beträffar, så skulle givetvis endast en

mycket ringa del av dess ödemarker kunna få del i avgifterna. Eftersom av­

gifterna i sista hand få betalas av den elektricitetsförbrukande allmänheten,

skulle den föreslagna anordningen kunna leda till sådana egendomliga kon­

sekvenser, som att befolkningen i fattiga men elektrifierade trakter, belägna

vid oreglerade sjöar eller vattendrag — exempelvis vissa ödebygder i Norr­

land — skulle genom erläggande av förhöjda kraftpriser bidraga till bekos­

tandet av kulturbefrämjande åtgärder i rikare bygder, belägna i närheten

av reglerade sjöar, t. ex. Vänern. En dylik ordning ■ lärer icke kunna anses

rimlig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida icke sådana

mindre vattenkraftanläggningar, som till största delen tillgodosåge bygde-

55

kraftbehov, borde helt befrias från regleringsavgifter. I vart fall förefölle det

länsstyrelsen icke motiverat med en skärpning av avgifterna för dessa an­

läggningar, som ju tillkommit för att tillgodose bygdens behov och oftast ha­

de en svag ekonomisk ställning.

Förslaget att regleringsavgift skall utgå jämväl där båtnaden består i för­

höjning av vattenkraftens värde har i allmänhet vunnit an­

slutning i yttrandena. Vissa erinringar mot de föreslagna bestämmelserna ha

dock framställts.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har sålunda föreslagit

en förenkling av bestämmelserna och anför härom:

De föreslagna bestämmelserna synas kunna medföra mindre svårigheter

vid tillämpningen, därest det föreskreves, att avgiften alltid skulle beräknas

med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt i penningar, som en anlägg­

ning erhåller genom regleringen. Denna värdeökning bör då i förekommande

fall innefatta såväl värdet av medeleffektens stegring som förhöjningen av

kraftvärdet. En dylik vinstberäkning torde ändock alltid behöva göras dels

för undersökning rörande företagets tillåtlighet, dels ock för utrönande av

proportionen mellan vinst och avgift. Sättes avgiftens storlek i förhållande

till värdeökningen, uttryckt i penningar, bör avgiften kunna bestämmas till

lägst 10 öre och högst 3 kronor — eventuellt 4 kronor — för 1 000 kronor av

värdeökningen. Skyldigheten att erlägga regleringsavgift torde då kunna in­

träda exempelvis vid en värdeökning av minst 500 000 kronor.

Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att förslaget till beräkning

av antalet avgiftsbelagda hästkrafter syntes kräva förtydligande. Vidare har

föreningen hemställt, att bestämmelsen örn att regleringsavgift skulle utgå

även när vinsten bestode i förhöjning av vattenkraftens värde icke måtte få

tillämpas beträffande regleringar, vartill tillstånd redan lämnats enligt vat­

tenlagens nuvarande lydelse.

Vattenfallsstyrelsen har uttalat, att med den allmänna formulering, som den

föreslagna bestämmelsen fått, kunde det föreligga tveksamhet om tillämp­

ningen på grund av svårigheten att i det enskilda fallet fastställa skillnaden

i kraftens värde under olika tider. Styrelsen har ansett en närmare utredning

härom erforderlig.

Handelskammaren i Karlstad, till vars synpunkter länsstyrelsen i Värm­

lands län anslutit sig, har ifrågasatt, huruvida icke regleringsavgifterna borde

beräknas med ledning av det genom regleringen ökade antalet utvunna kilo­

wattimmar.

Handelskammaren i Gävle har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen örn

regleringsavgift även vid ökning av vattenkraftens värde samt framhållit, alt

varje slag av utvidgning av kraftindustriens belastning i nu förevarande av­

seende borde undvikas. Idur stora de lokala intressena än i något enstaka fall

kunde vara av en avgiftsökning, borde dock det allra största avseende fästas

vid industriens ovillkorliga behov av kraftförsörjning till rimligt pris för att

möjliggöra dess produktionsförmåga och konkurrenskraft.

I avstyrkande riktning har även Motala ströms regleringsförening uttalat

sig. Föreningen anför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

56

Kungl Maj:ts proposition nr 169.

Förslaget avser att avgiftsplikt skall införas även vid vattenreglering, som

medför sådan ändring av vattenföringen under året, att vattenkraft kan

uttagas med större fördel än tidigare även örn medeltalet av den uttagbara

vattenkraften därvid icke ökas. Principiellt kan någon erinring häremot icke

göras. Den praktiska tillämpningen torde emellertid stöta på stora svårigheter

pa grund av den oklara och svävande formulering motsvarande bestämmelser

i förslaget erhållit. Redan begreppet »vattenföringen under året» giver anled­

ning till olika tolkninger. I förslaget avsedd omräkning av värdeförhöjt effekt­

belopp till ekvivalens med i medeltal tillgänglig effekt blir i verkligheten

ingalunda så enkel att utföra som det i motiveringen till förslaget anförda

exemplet synes giva vid handen. I själva verket erfordras för en sådan om­

läkning en mycket omfattande teknisk-ekonomisk utredning för varje särskilt

fall under beaktande av kraftens användning, tillgången och priset på reserv­

kraft m. m. Då dessa faktorer ofta äro underkastade förändringar av sådana

orsaker som exempelvis växlingar i kolpriset, inses utan vidare vanskligheten

och faran av subjektivt bedömande i en dylik omräkning. Problemet är myc­

ket mera omfattande än vad förslagsställaren synes lia föreställt sig. Dess

lösning efter förnuftiga och rättvisa grunder torde kräva närmare utredning

genom sakkunniga personer.

I detta sammanhang har vattenrättsdomcircn i Norrbygdens vattendomstol

uttalat sig för att avgift borde bestämmas allenast för bebyggda strömfall.

Ilan anför härom:

Det synes böra övervägas huruvida icke i samband med sjöregleringar av­

gift bör bestämmas allenast för redan utbyggda strömfall, för vars räkning

reglering utföres, och beräknas med hänsyn till dåvarande maskininstallation,

med rätt för myndighet att föra särskild talan angående avgift för andra be­

byggda strömfall. För icke utbyggda strömfall synes avgiftens bestämmande

kunna ansta tills tillstånd lämnas till utbyggnad och i mål örn utvidgning av

befintlig anläggning bör förut bestämd avgift kunna höjas. Därest avgift

skall utgå allenast för bebyggda strömfall, bör avgiftens minimibelopp höjas.

Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att utgiva regleringsavgift vid

valtenkraftanläggning som är förenad med profilreglering har av­

styrkts av vattenrättsdomaren i Västerbggdens vattendomstol, vattenfallssty­

relsen, Värmlands elektricitetsförcning, svenska vattenkraftföreningen och

Motala ströms regleringsförening. Nämnde vattenrättsdomare anför härom:

Då fråga är om profilreglering av ett vattendrag framträder icke med till­

närmelsevis samma styrka, som då det gäller reglering av en sjö, den tvångs­

rätt gentemot annan, som kraftintresset tillerkänts. Kraftintressenten måste

för att kunna tvångsvis genomföra en profilreglering äga minst hälften av den

fallhöjd varom här kan vara fråga, låt vara att mellanliggande lugnvatten-

sträckor kunna finnas, där företagaren icke har någon vatten- eller strandrätt.

Såsom angivits i den remitterade promemorian avses ju med profilreglering

att möjliggöra utnyttjandet av större fallhöjd. Härtill torde väl — vilket också

1 promemorian på annat ställe antytts — ofta komma avsikten att erhålla ett

bättre dygnsregleringsmagasin, och häri torde den särskilda vinsten av en pro­

filreglering i allmänhet ligga. Ty samma vinst i fallhöjd kan ju, såsom ock i

promemorian antytts, erlias pa annat sätt. Man kan exempelvis taga ut samma

fallhöjd genom att uppföra dammen längre uppströms samt i stället för­

länga vattnets till- och avloppsledningar. Jämför man sist antaget fall

med en profilreglering, torde man nog kunna säga, att den torrläggning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

57

långa sträckor utav vattendraget, som blir en följd av de längre till- och av­

loppsledningarna, ofta är tili minst lika stort men, sett ur de allmänna intres­

senas synpunkt, som vattenståndets höjning ovanför dammen vid en profil­

reglering. Däremot torde det, särskilt i skönhets- och trevnadshänseende, vara

just variationerna i vattenstånden på grund av dygnsreglering som medföra

de för orten tråkigaste följderna. Det synes därför som om en avgift i före­

varande hänseende borde hänföra sig till dygnsregleringen och icke till fall­

höjdsökningen. Emellertid har ju icke ifrågasatts att nu pålägga korttidsreg-

lering någon avgift. På grund av vad sålunda anförts synes en avgift av före­

varande slag åtminstone ej för närvarande böra ifrågakomma.

Vattenfallsstyrelsen har yttrat följande.

Vad beträffar profilregleringarna måste det starkt framhållas att det är

varken klokt eller rimligt att belasta dem med regleringsavgifter. Vid ut­

byggnad av strömfall med en väsentlig uppdämning ovanför kraftstationen

kan det komma att utmätas regleringsavgifter, som kapitaliserade bli av

samma storleksordning som inköpskostnaden för vattenfallet. Detta redan

i och för sig orimliga förhållande framträder så mycket skarpare om fall­

ägaren själv äger det område, som skall indämmas eller örn den indämda

forssträckan blir kort. Man kan icke säga, att de värden, som här tagas i

anspråk, ligga utom gränserna för strömfallsägarens vattenrätt, vilket av

föredragande departementschefen 1918 anfördes som en huvudgrund för på­

läggande av regleringsavgifter, då det gällde reglering av en sjö på långt av­

stånd från strömfallet.

Svårigheten att på förhand beräkna den ekonomiska bärkraften av och

det lämpliga utföringssättet vid ett kraftverksbygge ökas, om profilregle-

ringsavgift skall utgå, och kan föranleda en företagare att i avbidan på fast­

ställande av eventuella regleringsavgifter dröja med igångsättande av en nöd­

vändig och brådskande anläggning.

Det är möjligt att den som utbygger ett kraftverk för att vinna befrielse

från profilregleringsavgiften väljer ett byggnadssätt, som eljest ur ekonomisk,

teknisk och estetisk synpunkt är mindre lämpligt. Det kan sålunda tänkas att

ett vattenfall, som borde utbyggas i en anläggning, i stället uppdelas på flera

eller att man för att undgå en dämning bygger längre tillopps- och avlopps­

kanaler.

Förutsättning för utdömande av regleringsavgifter enligt förslaget är, att

företaget medför väsentlig ändring i vattenståndsförhållandena ovan byggna­

den. Det kan dock råda delade meningar om vad som menas med en väsent­

lig ändring i detta avseende. Vid profilregleringar kunna alla tänkbara däm-

ningshöjder bliva företrädda och det torde bliva svårt att utan godtycklighet

draga en viss gräns.

Även mot det föreslagna sättet för avgiftens beräknande vid profilregle­

ring har anmärkning framställts i vissa yttranden.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i Jämt­

lands län lia uttalat, alt regleringsavgifter borde utgå även vid s. k. kort-

tidsregleringar. Vattenrättsdomaren anför i denna fråga:

Allmänna intressen såsom virkesavläggning vid flottlederna, flottning, vin­

tervägar och fiske beröras ofia i hög grad av snabba växlingar i vattenstånd

och vattenframrinning. För närvarande pågå omfattande kortlidsregleringar

bl. a. i Indalsälvens och Stora Lule älvs vattensystem. Utredningen om dessa

regleringars verkningar befinner sig ännu på ett förberedande stadium, flit-

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

intills vunna erfarenheter ge vid handen att det icke är möjligt vid korttids-

regleringarna — lika litet som vid årsregleringar -— att bereda bygden full

kompensation för olägenheter enbart genom ersättningar till sakägare.

Samme vattenrättsdomare har även uttalat, att reglerna örn ny pr öv­

ning borde gälla icke endast regleringar som medförde viss ökning i ut-

tagbar vattenkraft utan även sådana regleringar där en härmed jämförlig ök­

ning av vattenkraftens värde vunnes. Vattenrättsdomaren anför härom:

Vid större sjöregleringar genomföras ofta mycket stora förändringar av de

naturliga avrinningsförhållandena under året. Det förekommer icke sällan

att sa mycket vatten innehalies under sommaren, då avrinningen vid natur­

liga förhållanden skulle vara riklig, att framrinningen i regleringsmagasinets

avlopp under denna lid understiger avtappningen från magasinet under vin­

tern. En sådan reglering kan ske utan att därigenom den uttagbara vatten­

kraften nämnvärt ökas i det strömfall, för vars räkning regleringen utföres.

Nyttan av en dylik reglering ligger huvudsakligen däri att den tillgängliga

vattenmängden utnyttjas under tid då kraften har störst värde. Därest reg­

lerna örn nyprövning endast skola gälla i fråga om regleringar som medföra

ökning i uttagbar vattenkraft, kunna regleringar, som innefatta stora rubb­

ningar av naturförhållandena, gå fria från nyprövning. Korttidsregleringarna

medföra i regel ej heller ökning av uttagbar vattenkraft utan möjlighet att ut­

nyttja förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt. Omfattande korttids-

regleringar kunna beröra allmänna intressen lika mycket som årsregleringar.

Mot förslaget örn rätt för det allmänna att föra särskild talan om

skyldighet för ägare av strömfall att utgiva reglerings-

avgift har invändning ej framställts i yttrandena. Svenska vattenkitt![för­

eningen har emellertid uttalat, att denna bestämmelse icke borde gälla i fråga

om regleringar, vartill tillstånd redan lämnats vid lagens ikraftträdande. Dal­

älvens vattenregleringsjöretag och Indalsälvens regleringsförening ha fram­

hållit, att, därest strömfall efteråt utbyggdes och bleve avgiftsbelagt, de på

regleringsföretaget förut belöpande avgifterna borde minskas.

Vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke formuleringen av den

föreslagna bestämmelsen möjligen kunde giva anledning till någon tvekan.

Styrelsen yttrar härom:

Orden ’Har sökanden ej påfordrat tillämpning av vad i 3 kap. stadgas örn

skyldighet för ägare av strömfall att taga del i kostnaden för företaget’ kunna

tolkas så att stadgandets tillämpning förutsätter, att endast frivillig reglering

enligt 3 kap. 26 § begärts. Det torde väl dock avses att stadgandet skall gälla

även vid tvångsreglering enligt 3 kap. 1 §. Det kan nämligen vid en tvångs­

reglering hända, att sökandena icke framställa yrkande örn anslutning mot

ägare av mindre fallstrak, som först senare befinnas kunna med fördel sam-

manföras till ett byggnadsvärdigt fallkomplex. Även mot en ägare av dylik

fallhöjd bör talan om regleringsavgift kunna föras.

Beträffande den tidpunkt, från vilken regleringsavgif-

terna skola utgå, har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

uttalat, att avgifterna icke borde utgå från året efter det då vattendomstolens

tillstånd först tagits i anspråk utan från året eft#r det arbetena i verkligheten

påbörjats. Vattenrättsdomaren yttrar härom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

59

Det är icke ovanligt att kraftanläggningar och regleringsföretag påbörjas

redan innan ansökan om tillstånd till företaget inges till vattendomstolen eller

innan ansökningshandlingarna äro i sådant skick att kungörelse om ansök­

ningen kan utfärdas. Ej heller saknas exempel å att sökanden till ett företag

ägnar alltför litet intresse åt företagets inverkan å motstående intressen medan

man inriktar all kraft på att snarast fullborda företaget. Då så är fallet kan

det hända att anläggningen till stor del är färdig innan något tillstånd till

företaget kunnat lämnas.

Vidkommande giltighetstiden för vattendomstolens be­

slut om regleringsavgifter har samme vattenrätt sdomare uttalat, att be­

stämmelser borde meddelas som möjliggjorde alt såväl redan medgivna som

nya företag, vilka rättsligt vore åtskilda men reellt utgjorde en enhet, finge

avgifterna bestämda för samma tjuguårsperiod.

Angående förslaget att vattendomstolen skall äga rätt att

under löpande period ändra avgiftens belopp, då ström­

fall bebygges efter det avgift bestämts, har vattenfallsstyrelsen anfört följande.

Det kan sättas i fråga örn detta förslag är befogat. En strömfallsägare, som

under en längre tid erlagt regleringsavgifter utan att ha dragit någon nytta av

regleringen, borde kunna under den återstående tiden av tjuguårsperioden få

åtnjuta förmånen av den lägre avgiften.

Skulle under en löpande tjuguårsperiod ett nyutbyggt strömfall påföras

höjda regleringsavgifter borde rätteligen avgifterna för övriga strömfall re­

duceras i motsvarande mån, eftersom domstolen vid tjuguårsperiodens bör­

jan fastställt den totala avgift, som skall erläggas för samtliga strömfall. Nå­

gon tillkommande inverkan på bygden kring regleringssjön uppstår ju icke

genom utbyggnaden av ett nytt strömfall i älven.

Uttalanden av liknande innebörd lia gjorts av svenska vattenkraftföreningen.

Även handelskammaren i Gävle har motsatt sig förslaget i denna del, därvid

handelskammaren framhållit, att det knappast vore riktigt, att avgiftsändring

skulle kunna vidtagas under en i förhållande till kraftverksföretagets livs­

längd så kort tidrymd som tjugu år.

Frågan örn regleringsavgifternas användning har föran­

lett uttalanden i flera yttranden.

Handelskammaren i Gävle, som icke motsatt sig förslaget i denna del, har

dock framhållit, att det i stor utsträckning icke bleve avlägsna och befolknings-

fattiga bygder, som komme att få gagn av regleringsavgifterna. Endast sådana

bygder inom respektive nederbördsområden, som vore direkt eller indirekt

berörda av företaget, kunde få nytta av avgifterna. De bygder som gränsade

till åtminstone flertalet av de större för vattenreglering lämpliga sjöarna och

kunde bli berörda av regleringen, torde inom handelskammarområdet i regel

tillhöra de mera centralt belägna och folkrikare delarna av vårt land. Sådana

områden återigen, vilka kunde karakteriseras som avlägsna och glest bebyggda

och som komme att få del av avgifterna, skulle i varje fall bli få i förhållande

till de större delar av landet, som också måste betecknas som avlägsna och

glest befolkade, men som med hänsyn till sin belägenhet icke skulle kunna

inbegripas i den bygd som skulle erhålla de föreslagna förmånerna. Följden

GO

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

bleve uppenbarligen den, att befolkningen i avlägset belägna och glest befol­

kade trakter skulle få betala högre pris för den elektriska strömmen för att

därmed tillgodose befolkningen i trakter, som hade mera gynnsamt läge.

Kommerskollegium har uppehållit sig vid frågan örn avgifternas använd­

ning för elektrifieringsändamål och härom anfört bl. a.:

Av motiven för den föreslagna lagstiftningen framgår, att regleringsavgif­

terna i första hand ansetts böra användas för elektrifieringsändamål. Det må

i samband härmed erinras om, att omfattningen av ett eiektrifieringsföretag

betingas av lokala förhållanden och att det är långt ifrån säkert, att det na­

turliga distributionsområdet sammanfaller med det av en vattenreglering be­

rörda området. Inom ett visst av ortsförhållandena betingat distributionsom­

råde skulle det sålunda kunna ifrågakomma, att en del abonnenter få sin

elektrifiering bekostad med regleringsavgifter, medan övriga antingen helt

få bekosta sin elektrifiering själva eller eventuellt till en del få stöd åv stats-

I!iedel — därest medel till befrämjande av landsbygdens elektrifiering finnas

tillgängliga. Det lär i sådant fall knappast kunna undvikas, att stödåtgärder­

na för respektive delar av området komme att fastställas efter helt skilda

grunder, vilket i sin tur kan leda till missnöje olika grupper emellan och för­

svåra en rationell elektrifiering.

o I vissa fall torde vidare områdena kring de sjöar, som bli reglerade, vara

så glest bebyggda, att elektrifieringsföretaget icke skulle bli självbärande, ens

örn det helt avlastas från kapitalkostnaderna. Det är därför viktigt, att ett

sådant prövningsförfarande skapas att regleringsavgifterna icke bli använda

lör utbyggnad av anläggningar, som sakna sunda ekonomiska förutsätt­

ningar.

Större delen av den svenska landsbygden (ca 87 °/o) är för närvarande

elektrifierad, och elektrifieringen pågår alltjämt i ganska rask takt. På grund

härav och vad ovan framhållits kan det antagas, att elektrifieringsåtgärder

bli behövliga eller möjliga endast vid ett ganska litet fåtal av de sjöar och

vattendrag, som bli reglerade. Sedan inom en icke alltför avlägsen framtid

alla elektrifieringsbara områden blivit elektrifierade, är det möjligt, att svårig­

heter kunna möta att finna lämplig användning för regleringsavgifterna. Detta

synes vara en ytterligare anledning till att framgå med stor försiktighet vid

bestämmandet av regleringsavgifternas storlek.

_ Örn emellertid regleringsavgifterna anses böra användas för elektrifie­

ringsåtgärder, vilket kollegiet trots här påtalade vanskligheter icke anser

sig böra avstyrka, bör beaktas, att finansieringen av ett eiektrifieringsföretag

skulle underlättas, örn avgifterna för sådant företag kunde utgå med en en­

gångsavgift i stället för med årliga belopp. Visserligen torde lån för sådant

företag kunna erhållas med regleringsavgifterna som säkerhet, men sanno­

likt måste då också räknas med ökade räntekostnader.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat sig i denna fråga och där­

vid yttrat följande.

Det är tydligt alt de enligt nu gällande bestämmelser utgående reglerings­

avgifterna bli otillräckliga för att täcka någon mera avsevärd del av de kost­

nader, som krävas för att tillgodose bygdernas behov i förevarande avseende.

Befolkningens ekonomi är också i allmänhet i de orter i länet, varom här är

fråga, svag och medgiver ej större insatser. Det är ulan tvivel riktigt, att

regleringsavgifterna för närvarande ofta äro ganska obetydliga i jämförelse

med företagens övriga omkostnader. Länsstyrelsen vill också understryka

kraftindustriens ansvar för att eljest mera vanlottade delar av landet bliva

Cl

delaktiga i det uppsving som elektrifieringen medför. Det är en väsentlig

skillnad mellan att eventuellt erhålla bidrag i form av subvention till elektri­

fieringen och att tillerkännas rätt till vissa avgifter för bygdens gemensam­

ma behov.

Vattenfallsstyrelsen bar i detta sammanhang framhållit, att hela elektrifie-

ringskostnaden för en bygd ej rimligen borde täckas med regleringsavgifter

utan endast vad som överstege normal kostnad för detta ändamål.

Vattenrättsdomarna i Norrbygdens, Österbygdens och Söderbygdens vat­

tendomstolar, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, Västernorrlands låns

elektriska förening, vars utlåtande åberopats av länsstyrelsen i länet, svenska

vattenkraft föreningen, Dalälvens vattenreglerings}öretag samt Indalsälvens

och Motala ströms regleringsföreningar ha uttalat, att regleringsavgifterna

borde få komma till användning jämväl för förebyggande, minskande eller

gottgörande av oförutsedda skador.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har i detta hänseende

anfört bl. a.:

Inom Norrbygdens vattendomstols domsområde lia hitintills icke förrän

hösten 1942 inkommit ansökningar om gottgörelse av fonderade reglerings­

avgifter för skada, för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen be­

stämd. Dessa ansökningar avse ersättningsanspråk å omkring 40 000 kronor

för skada alltsedan 1922 å fiske i fjällsjöar som beröras av vattenfallsstyrelsens

regleringar vid Suorva.

Att anspråk från skadelidande på bidrag av dessa avgifter icke framställts

i större omfattning torde ingalunda bero därpå att denna möjlighet att få

skador ersatta i och för sig skulle vara onödig, ehuru den nog endast undan­

tagsvis kommer att vara behövlig. Möjligheten att erhålla ersättning i denna

ordning är åtminstone i Norrland säkerligen i allmänhet okänd. Denna brist

kan lätt avhjälpas genom en föreskrift att vattenrättsdomaren har att då han

finner lämpiigt utfärda kungörelse i ortstidningar med uppgift om hur ska­

delidande sakägare bör förfara om han önskar ersättning av fonderade reg­

leringsavgifter.

Lagförslaget synes utgå från att genom bestämmelserna i 18 § behovet av

regleringsavgifternas reserverande för icke tillgodosedda ersättningsanspråk

helt bortfallit. I viss mån kvarstår dock, om förslaget genomföres, ett sådant

behov. De nuvarande bestämmelserna erbjuda en möjlighet att tillgodose i

och för sig skäliga anspråk, som dock icke med framgång kunnat göras gäl­

lande i det mål där villkoren för ett företag bestämts.

Enligt nuvarande bestämmelser torde det icke vara meningen att fonde­

rade regleringsavgifter skola användas för gottgörande av skador av företag

vartill häradsrätt lämnat tillstånd. Det är dock icke ovanligt att sådana äldre

kraftanläggningar och sjöregleringar föranleda betydande skador som aldrig

blivit gottgjorda. Detta gäller särskilt skador å fisket. Åtminstone då dylika

företag numera bli föremål för utvidgning, synes det ligga nära till hands att

avgifter som utgå på grund av utvidgningen få användas för avhjälpande

eller gottgörande av skador orsakade av den gamla anläggningen.

I 17 § bör alltså på något sätt angivas alt avgifterna må användas även

till förebyggande, minskande eller gottgörande av olägenheter, för vilka er­

sättning icke blivit bestämd, och att användningen för detta ändamål bör

gå före användning för bygdens allmänna behov. Däremot bör icke — så­

som för närvarande — fonderade avgifter innehållas i avbidan på att behov

yppas av medlens användning för ersättningsändamål. Det är tillräckligt att

Kungl. AIaj:ts proposition nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

för delta ändamål tagas i anspråk avgifter som utgå efter det kesia! örn er­

sättning meddelats. Så länge sådant beslut icke föreligger bör det icke vara

något hinder att använda medlen för bygdens behov. I fråga örn avgifternas

användning för ersättningsändamål synes det vara lämpligast att beslut

meddelas antingen i den ordning som nu är gällande eller ock av vatten­

domstolen.

Vattenruttsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar Ira

1 gemensamt utlåtande yttrat:

Väl torde det vara riktigt att regleringsavgifter hittills icke kommit till an­

vändning för något sådant ändamål, vartill de främst äro avsedda, nämligen

för att förebygga eller minska eller gottgöra oförutsedda skador eller olägen­

heter. Förklaringen härtill kan emellertid vara att söka i bristande kännedom

örn de ifrågavarande bestämmelsernas innehåll. Även om behovet av en sådan

användning av avgifterna hittills icke gjort sig kännbart, synes i allt fall

möjligheten därtill böra bibehållas. Vi hava oss bekant, att för närvarande

förberedes en ansökan enligt kungörelsen den 11 juni 1920 angående indriv­

ningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter örn

utfående av gottgörelse till betydande belopp för oförutsedda skador av en

sjöreglering i Södra Sverige. I detta sammanhang må ock framhållas, att

många av de stora regleringsföretag, till vilkas utförande tillstånd meddelats

under senare år, ännu icke blivit helt genomförda och att det därför beträf­

fande dem alltjämt är ovisst, huruvida några oförutsedda skador komma att

uppstå eller ej.

På grund härav och då det icke ur vare sig den skadelidandes eller före­

tagets^ synpunkt kan anses annat än såsom skäligt att regleringsavgiftema

till någon del reserveras för de ändamål, vartill de hittills främst varit av­

sedda, tillåta vi oss förorda, att åtminstone en del av de ifrågavarande med­

len, förslagsvis^ en tredjedel av de under första 20-årsperioden influtna av­

gifterna, innehålles för åtgärder till förebyggande eller minskande av oförut­

sedda skador eller olägenheter samt till gottgörelse därför. Härigenom skulle

också den skadelidande kunna bevaras vid möjligheten att bliva gottgjord

för skador eller olägenheter av nämnt slag enligt det enklare förfaringssätt,

som anvisas i den ovan anmärkta kungörelsen än det som föranledes av be­

stämmelserna i 2 kap. 24 § vattenlagen.

Vattenfallsstyrelsen har anfört:

Örn, såsom vattenfallsstyrelsen hemställer, regleringsavgiftema fortfarande

användas till botande av icke ersatta skador, bör dock en skälig del av reg-

leringsavgifterna utgå för kompenserande förmåner till bygden i den mån

bygden lider skada, som icke direkt kan ersättas. Har domstolen prövat, att

intrånget i bygden skall kompenseras t. ex. med bidrag till dess elektrifie­

ring, böra regleringsavgiftema kunna omedelbart tagas i anspråk för detta

ändamål. Sakägares oförutsedda skador skola till en början under den enligt

2 kap. 24 g av domstolen bestämda tid av högst 12 år gäldas direkt av sökan-

^e.P.'.^an ^an dock ej förbise, att efter utgången av denna tid en konkurrens

möjligen kan uppkomma mellan bygdens krav på ytterligare bidrag och sak­

ägares berättigade krav på en tillräckligt stor fond för bestridande av skade­

stånd för av domstolen icke ersatta skador. Då även bygdens anspråk böra

betraktas som vederlagsanspråk, bör användningen av regleringsavgiftema

helt läggas i domstolens hand. Med den kännedom örn företagets verkningar,

som domstolen äger eller kan förskaffa sig, bör det ej möta några större svå­

righeter att finna en lämplig avvägning mellan de olika intressena.

Det är emellertid uppenbart, att hur noggrant än regleringsavgiftema av­

f;2

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

63

vägas, överskott kunna uppstå, även om en viss del reserveras för täckande

av senare framträdande skador. Dessa medel böra, örn de e.j skola återredo-

visas till företagarna, av Kungl. Ma,j:t kunna disponeras för ändamål, som

ha samband med kraftföretagen. Étt lämpligt sådant kunde vara avhjäl­

pande av översvämningsskador vid naturkatastrofer, som tid efter annan

uppkomma, och där det kan vara vanskligt att avgöra, i vad mån de av

kraftföretagen verkställda förändringarna i älvarnas lopp kunna hava i nå­

gon mån bidragit till skadornas omfattning. Före utgången av den tjugu-

årsperiod, för vilken avgifterna utdömts, bör lämpligen vederbörande läns­

styrelse till Kungl. Majit avgiva redovisning för influtna regleringsavgifter

och deras användning.

Ett spörsmål, som jämväl bör beaktas, är huru man bör förfara med fon­

derade avgifter från redan genomförda regleringar. Det vore, örn en ändring

av vattenlagen göres, näppeligen påkallat att beträffande regleringsavgifter-

nas användning tillämpa den nuvarande vattenlagen, utan det bör tågås i

övervägande, örn man ej även beträffande dem kunde åtminstone till någon

del tillämpa de blivande bestämmelserna.

Svenska vattenkraftföreningen har i denna fråga uttalat bl. a.:

Föreningen vill föreslå, att åt vattendomstolen överlåtes att, samtidigt som

avgiften bestämmes, även bestämma hur stor del, som skall gå till bygden.

Omprövning av denna fråga skulle då kunna få ske vart tjugonde år sam­

tidigt som frågan örn avgifternas storlek prövades.

Örn frågan ordnas på dylikt sätt, kommer det ena av de ändamål, för

vilka regleringsavgiften skall användas, icke att stå i vägen för avgiftens an­

vändande för det andra ändamålet.

Det kan möjligen ifrågasättas, örn det icke vore lämpligt att i vattenlagen

införa en bestämmelse om rätt för vattendomstol eller annan myndighet

att överflytta medel från fonden för oförutsedda skador till fonden för byg­

dens behov, därest det skulle kunna antagas, att fonden för oförutsedda

skador vuxit större än som behöves för dess ändamål.

Dalälvens vattenregleringsföretag och Indalsälvens regleringsförening ha

uttalat, att viss del av avgifterna från början borde användas för bygdens be­

hov och viss del för oförutsedda skador samt att frågan huru avgifterna vid

sådant förhållande närmare skulle bestämmas borde göras till föremål för

ytterligare utredning. Regleringsföretaget borde lämpligen beredas tillfälle att

yttra sig med anledning av framställda krav på ersättning för oförutsedda

skador.

Statens lantbruksingenjör i Skaraborgs län har ansett, att regleringsavgif-

terna borde gå till en riksfond och användas där de bäst behövdes.

Förslaget att regleringsavgifterna, därest de ej kunna erhålla

lämplig användning inom den bygd, som beröres av företaget, efter Konung­

ens medgivande skola få användas inom närbelägen bygd har

avstyrkts av vattenfallsstyrelsen, Sveriges industriförbund och Motala ströms

regleringsförening.

Frågan om borttagande av tidsfristen för anhängiggöran-

de av talan avseende oförutsedda skador har berörts i flera

yttranden.

(i

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Vattenrättsdomnren i Norrbygdens vattendomstol som anslutit sig till för­

slaget i denna del har anfört bl. a.:

Åtskilliga skäl tala för slopandet av en begränsad tidsfrist för anhängiggö-

rande av talan avseende oförutsedda skador. Regleringstillstånden lämna i

regel kraftföretagen möjlighet att inom vissa gränser efter gottfinnande ut­

nyttja vattenavrinningen. Det är ingalunda uteslutet att ett regleringstillstånd

under den tid talan enligt 2 kap. 24 § vattenlagen kan anställas tillämpas

på ett sätt som icke vållar olägenhet för vissa intressen men att efter denna

tids utgång den medgivna regleringsrätten utövas på ett sätt som skadar sam­

ma intressen.

Efter utgången av den enligt 2 kap. 24 § vattenlagen bestämda tidsfristen

lärer vederbörande företagare vara fri från allt ansvar för skada av en

vattenbyggnad utom i vad skadan beror av försummelse i underhållet av

byggnaden. Örn skada efter tidsfristens utgång uppkommer på grund av att

byggnadens konstruktion varit felaktig, torde tredje man icke kunna få er­

sättning. Härigenom undgår företagaren att stå en risk som bör åvila honom.

Regleringar av vattenavrinningen, särskilt korttidsregleringar, ge lätt upp­

hov till skadegörande isdämningar. Stora skador kunna uppstå, där tillfälligt

rådande naturförhållanden äro särskilt ägnade att framkalla en sådan ver­

kan av regleringarna. Det kan väl tänkas att dylika naturförhållanden in­

träffa först efter utgången av tidsfristen för anmälan av oförutsedda skador.

Att skada av ett vattenbyggnadsföretag lämnats utan ersättning kan stun­

dom bero därpå att sökanden åsidosatt sin i 11 kap. 27 § vattenlagen stad­

gade skyldighet att förebringa utredning om företagets verkningar. Det är

ingalunda ovanligt att denna skyldighet icke fullgöres på tillfredsställande

sätt. Särskilt i sådana fall, där sökanden känner till skadan eller bör ha upp­

märksammat den men likväl icke åtgjort vad på sökanden bort ankomma för

kompensation av skadan, synes det vara föga tilltalande att sökanden äger

åberopa att ersättningsanspråk blivit framställt för sent.

I och för sig är det dock icke önskvärt att ersättningsfrågor komma under

behandling långt efter det skadan uppstått. Det kan i sådant fall bli svårt

att utreda skadans uppkomst och omfattning. Nya företag och andra för­

ändringar kunna inverka å skadan. Det måste anses önskvärt att skadeli­

dande parter anmäla sina anspråk inom rimlig tid, om de lia möjlighet här­

till.

Vattenrättsdomaren har vidare uttalat, ali, därest tidsfristen för anspråk

avseende oförutsedda skador slopades, föreskrifter borde givas som vore

ägnade att förekomma onödigt dröjsmål med anspråks framställande.

Förslaget om borttagande av tidsfristen för anhängiggörande av krav på

oförutsedda skador har avstyrkts av vattcnrättsdomarna i Osterbygdens och

Söderbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Skara­

borgs län, handelskammaren i Gävle, svenska vattenkraftföreningen, Dalälv­

ens vattenreglerings företag samt Indalsälvens och Motala ströms reglerings­

föreningar.

Vattenråttsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha

i gemensamt yttrande sålunda framhållit följande.

Såsom en följd av de föreslagna ändrade bestämmelserna örn reglerings-

avgifternas användning och för att rättsläget för den, som lider oförutsedd

skada, icke genom de ändrade bestämmelserna må bliva försämrat, föreslås

i promemorian att den hittillsvarande tidsbegränsningen upphäves. Det till-

Kungl. Majlis proposition nr 169.

65

stånd av ovisshet under all framtid i avseende å ersättningsfrågan, sorn här­

igenom skulle bliva en följd för en del av företagen, kan icke anses tillfreds­

ställande och torde näppeligen stå i överensstämmelse med svensk rättsupp­

fattning. Ej heller synes anledning föreligga att låta de särskilda företagens

storleksordning föranleda till olika bestämmelser i förevarande hänseende.

Ett bibehållande av anmälningsrätten utan tidsbegränsning skulle medföra

att vattendomstolarna bleve nödsakade att som regel pröva de olika ersätt­

ningsanspråken vart för sig, allteftersom de anmäldes. Härigenom skulle av­

bräck vållas i domstolarnas arbetsförhållanden, varjämte kostnaderna för

efterprövningama skulle komma att väsentligen ökas. På grund härav och då

några bestämda slutsatser icke torde kunna dragas av det förhållandet, att

regleringsavgifter hittills icke kommit till användning för kompensation av

oförutsedda skador, finna vi oss böra avstyrka förslaget i denna del.

Svenska vattenkraftföreningen har anfört bl. a.:

Föreningen kan icke dela den i promemorian uttalade uppfattningen, att

oförutsedda skador icke alls skulle ha inträffat. Sådana ha nämligen före­

kommit på många håll, låt vara av icke alltför stor omfattning. I många fall

ha de blivit ersatta genom direkta uppgörelser mellan parterna. Talan örn

dylika frågor har även behandlats inför vattendomstolarna. Man torde kunna

antaga, att mål angående ersättning för oförutsedd skada framdeles icke

komma att bliva någon sällsynt företeelse. Den i promemorian uttalade upp­

fattningen, »att risken för företag av att tidsbegränsningen upphäves kan an­

ses praktiskt taget obefintlig» är sålunda icke riktig.

En viss tidsbegränsning av rätten att föra talan om ersättning för oför­

utsedda skador är ur flera synpunkter önskvärd. För företagaren kan det

vara svårt eller omöjligt att efter en lång tid -—- t. ex. efter femtio år — föra

bevisning örn hur förhållandena varit före regleringen. Det synes även vara

ett mycket rimligt krav, att ett företag någon gång kan påräkna att få vill­

koren för tillståndet slutgiltigt avgjorda. I promemorian har man vidare bort­

sett ifrån, att en talan på grund av oförutsedda skador icke endast kan gälla

frågan örn ersättning utan även frågan om ändring i vattenhushållningsföre-

skrifter eller i vattenbyggnader. Särskilt i dessa frågor är det av vikt för före­

tagaren, att han till slut får ett tillstånd, som icke kan rubbas. En grundläg­

gande princip i vattenlagen bär varit — såväl inom den lukrativa som den

defensiva vattenrätten — att en företagare efter viss tid skall vara befriad

från vidare krav. Att göra eli undantag från denna allmänna princip för

vissa företag, torde icke vara befogat.

Vattenfallsstyrelsen har i delta sammanhang fäst uppmärksamheten vid en

konsekvens av den föreslagna 18 § i 4 kap., som enligt styrelsens mening må­

hända icke varit avsedd. Styrelsen yttrar härom:

När talan enligt 2 kap. 24 § föres örn ersättning för oförutsedd skada, anses

detta vara en fortsättning av ansökningsmålet, och föreskriften i 11 kap. 65 §

är alltså tillämplig, varav följer, att sakägares alla nödiga kostnader i målet

skola av sökanden ersättas. Detta gäller även, örn sakägarens anspråk bliva

högst väsentligt reducerade eller helt ogillas; blott örn hans anspråk uppen­

barligen varit helt obefogade, torde han riskera att själv få stå för sina kost­

nader. Dessa kostnader äro på grund av de vidlyftiga utredningar, sorn genom

sakkunniga erfordras, ofta ganska betydande. Skall samma rättsgrundsats

tillämpas, örn 18 § i förslaget uppliöjes till lag, är det fara värt, att många

rättegångar på ganska lösa grunder kunna väckas mot regleringsföretagen

under tidernas lopp.

Ilihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 76.'/.

5

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Departementschefen.

I vattenlagen har vattenkraftintresset tillgodosetts genom betydande tvångs-

rättigheter. En av dessa avser möjligheten att genomföra vatlenregleringar.

Det är givet, att dessa befogenheter meddelats nied hänsyn till den stora

betydelse kraftindustrien har för hela landet. Samtidigt som vattenlagen

tillerkänt vattenkraftintresset nu nämnda förmåner har lagstiftaren efter­

strävat alt tillvarataga intressen, som äro knutna till bygden, och i sådant

syfte i vattenlagen infört bl. a. särskilda bestämmelser angående större vat­

tenkraftanläggningar och vattenregleringar. Bland dessa bestämmelser mär­

kas stadgandena om skyldighet för ägare av kraftanläggning att tillhanda­

hålla kraft åt kringliggande bygd samt örn skyldighet för strömfallsägare att

vid vattenreglering erlägga regleringsavgift.

Det har under senare tid ifrågasatts, huruvida bestämmelserna om bygde-

kraft och regleringsavgifter äro tillfyllest för det med dem avsedda syftet.

Såsom förut nämnts har sålunda länsstyrelsen i Jämtlands län i skrivelse till

Kungl. Majit den 19 januari 1942 uttalat den uppfattningen, att en utred­

ning vore påkallad för utrönande om de nuvarande bestämmelserna kunde

anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade anspråk på kompen­

sation för skador och olägenheter av mera allmän natur. I anledning av en

inom riksdagen väckt motion har 1942 års riksdag i skrivelse till Kungl.

Majit den 6 juni samma år hemställt om översyn av bestämmelserna i fråga

samt örn framläggande för riksdagen av det förslag vartill utredningen

kunde föranleda.

Vad angår bygdekraftinstitutet må erinras örn att — sedan riksdagen i

skrivelse den 12 maj 1942 begärt utredning rörande möjligheterna att ge­

nom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och

särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft — den

23 januari 1943 av chefen för handelsdepartementet tillkallats sakkunniga

med uppdrag att verkställa utredning i sistnämnda hänseende. I direktiven

för de sakkunnigas arbete har framhållits bl. a., att det måhända kunde

komma att visa sig att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle

kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning

av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla

bygdekraft. Frågan örn bygdekraftinstitutets blivande utformning kommer

sålunda att behandlas vid nu nämnda utredning.

Beträffande regleringsavgifter har, såsom den förut lämnade redogörelsen

visar, med anledning av förstnämnda skrivelse från 1942 års riksdag verk­

ställts särskild utredning inom justitiedepartementet. I den härom upprättade

promemorian har i görlig mån belysts den ekonomiska betydelsen av genom­

förda vattenregleringar, därmed förenade kostnader och storleken av de

regleringsavgifter som med anledning av vattenregleringarna utdömts. Med

beaktande av de önskemål som framkommo under riksdagens behandling

av motionen i ämnet har i promemorian framställts förslag om ändring i

flera hänseenden av vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter. Enligt

förslaget skall sålunda regleringsavgifternas belopp bestämmas i första hand

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

67

med hänsyn till bygdens behov, ehuru med beaktande jämväl av den större

eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden som

förorsakas genom företaget, den olägenhet eller fördel vilken uppkommer

för den kringliggande bygden, den större eller mindre kostnad som är för­

enad med företaget samt förelagets ekonomiska betydelse för varje särskilt

strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna, som nu sträcker sig

från minst 10 öre till högst 3 kronor för varje vunnen turbinhästkraft, har

föreslagits, att den övre gränsen skulle höjas till 4 kronor. I syfte särskilt att

åstadkomma större rättvisa olika strömfallsägare emellan skall vidare enligt

förslaget regleringsavgift utgå ej blott för ökning av den uttagbara vatten­

kraften i strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttagbara

vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen under året, d. v. s.

för förvandling av sekunda kraft till prima. Förslaget avser vidare att av­

skaffa den oegentligheten i gällande lag att regleringsavgift kan åläggas en­

dast strömfall för vars räkning regleringen utföres. Enligt förslaget skall

fördenskull särskild talan om utgivande av regleringsavgift kunna föras mot

ägare av strömfall vilken eljest har sådan båtnad som förutsattes för att

regleringsavgift skall utgå. Tillika föreslås, att regleringsavgift skall utgå

jämväl vid s. k. profilreglering. I fråga om användningen av reglerings­

avgifterna föreslås slutligen den betydelsefulla ändringen att avgifterna helt

skola användas till bygdens behov, medan de för närvarande skola i första

hand användas för avhjälpande av skador o. d. Jämväl i övrigt föreslås

vissa ändringar i nu gällande bestämmelser.

I flertalet över promemorian avgivna yttranden ha de föreslagna ändring­

arna mottagits med tillfredsställelse eller lämnats utan erinran. Det har så­

lunda av kammarkollegiet och flera länsstyrelser särskilt framhållits, att

de nuvarande bestämmelserna vore otillfredsställande och att bygdens intres­

sen för närvarande icke vore i tillbörlig grad tillgodosedda. Å andra sidan

ha vägande erinringar framställts mot förslaget, därvid betonats att detta

kunde leda till en alltför stark belastning av regleringsföretagens och kraft-

industriens ekonomi till men för konsumenterna och det allmänna. En vä­

sentlig begränsning av förslaget har därför förordats. Slutligen har i vissa

yttranden uttalats, att förslaget hade sådant samband med frågan örn en

revision av bestämmelserna om bygdekraft att dessa frågor borde lösas i

ett sammanhang.

Det torde icke kunna bestridas, att de nuvarande bestämmelserna om reg-

leringsavgifter äro otillfredsställande. De belopp som hittills utgått kunna

betecknas som ganska ringa, jämförda med de vinster regleringarna skapat.

Bestämmelserna medföra vidare en betydande orättvisa olika strömfalls­

ägare emellan, och de nuvarande föreskrifterna örn ändamålet med avgif­

terna ha föranlett, att dessa, frånsett ett speciellt undantagsfall, ännu icke

kommit till praktisk användning. Jag finner det därför önskvärt, att en över­

syn av vattenlagens bestämmelser i detta hänseende äger rum, därvid emel­

lertid de invändningar som framställts bl. a. av vattenfallsstyrelsen kräva

beaktande. De allt större kostnaderna för erforderliga vatlenreglcringars

63

Kungl. Maj.-ts proposition nr 169.

genomförande påkalla försiktighet vid utformningen av nya bestämmelser,

så att icke därav föranledes högre kraftpris än som är nödvändigt. De be­

räkningar som vattenfallsstyrelsen låtit utföra angående verkan av det re­

mitterade förslagets genomförande utgå visserligen från en förutsättning,

som får anses praktiskt utesluten, nämligen att domstolarna skulle ensidigt

utnyttja de föreslagna bestämmelserna till bygdeintressets förmån och ut­

döma högsta tänkbara avgifter. Av styrelsen anförda siffror sakna förden­

skull sannolikhetsvärde. Oavsett detta förhållande utgöra likväl de ekono­

miska synpunkter som framförts av styrelsen liksom av svenska vattenkraft­

föreningen en beaktansvärd realitet. Det är från allmän synpunkt angeläget

att åtgärder icke vidtagas som försvåra ett tillvaratagande av vattenkraften.

Jag kan därför icke ansluta mig till en sådan principiell omläggning av be­

stämmelserna om regleringsavgifter som i promemorian föreslagits. En be­

gränsning av förslaget i huvudsaklig överensstämmelse med vad vattenfalls­

styrelsen ansett lämpligt torde vara nödvändig. Örn så sker, torde å andra

sidan hinder icke möta att nu upptaga frågan till övervägande utan avvaktan

på resultatet av den pågående omfattande utredningen av frågan örn kraft­

försörjningen överhuvud och en revision av bestämmelserna angående byg-

dekraft.

På grund av vad nu anförts har jag icke upptagit förslagets bestämmelse,

att vid bestämmande av regleringsavgifternas belopp hänsyn i första hand

skall tagas lill bygdens behov. Det synes mig riktigare att avgifterna

såsom för närvarande fastställas med hänsyn till de objektiva förhållanden

som äro förknippade med företaget, nämligen dettas verkningar i olika

hänseenden samt kostnaderna för och båtnaden av dess genomförande.

Av den nu angivna ståndpunkten följer, att någon närmare precisering av

vad som skall förstås med bygden icke torde erfordras i detta sammanhang.

Detta begrepp kan uppenbarligen i tillämpningen erhålla en mer eller mind­

re vidsträckt innebörd, men frågan har enligt nuvarande lydelsen av 4 kap.

14 § ej för avgifternas bestämmande den vikt att ett förtydligande nu synes

nödvändigt. För övrigt äro svårigheterna att giva begreppet en för alla för­

hållanden lämplig avgränsning uppenbara. Uttalandet i promemorian, att

med bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av före­

taget och ligger inom nederbördsområdet, visar på två viktiga synpunkter

som böra beaktas. Man får emellertid uppmärksamma, bl. a., att vattendela-

ren ej alltid lärer vara den lämpligaste gränsen för vad som bör anses vara

den kringliggande bygden.

Förslaget om en höjning av regleringsavgifternas maxi­

mum torde icke heller böra genomföras. Såsom framgår av den lämnade

redogörelsen och jämväl understrukits i yttrandena har den nuvarande lati­

tuden icke ens tillnärmelsevis blivit utnyttjad. Någon höjning av maximum

enbart i syfte att påverka domstolarnas tillämpning i höjande riktning synes

mig icke påkallad, helst som jag kommer att föreslå att regleringsavgift skall

utgå ej blott för ökning av uttagbar vattenkraft utan även med anledning av

ökat värde hos vattenkraften. Å andra sidan synes tillräcklig anledning icke

föreligga att medgiva befrielse från regleringsavgift i särskilda fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

69

Vad härefter angår frågan om regleringsavgifter med anledning av s. k.

profilreglering, d. v. s. en reglering som avser att vinna fallhöjd, fram­

går av promemorian, att vid vattenlagens tillkomst ansågs, att reglerings-

avgift endast i undantagsfall kunde vara berättigad annat än vid de egent­

liga regleringsföretagen. I promemorian uttalas, att erfarenheten visat att

profilregleringar kunde medföra ingripande verkningar, örn ock det antal,

där så blivit förhållandet, varit begränsat, samt att det kunde förefalla god­

tyckligt att i så fall regleringsavgift ej skulle utgå. Att vissa skäl tala för det

i promemorian upptagna förslaget, att regleringsavgifter skola kunna utgå

även vid profilregleringar, synes obestridligt. Man torde emellertid icke kun­

na bortse från de invändningar som framförts i yttrandena. Det skulle icke

vara lyckligt, därest införandet av bestämmelser örn regleringsavgift vid pro­

filreglering skulle, såsom vattenfallsstyrelsen befarat, leda till att mindre

lämpliga alternativ för kraftstationers utförande komme till användning. Att

finna en lämplig grund för avgiftens beräkning i fall som nu avses är också

förenat med särskilda svårigheter. Jag har därför icke ansett mig böra för­

orda, att regleringsavgift skall utgå även med anledning av profilreglering.

I ett pär yttranden har förordats, att regleringsavgift skulle utgå jämväl

vid korttidsreglering. Detta yrkande har jag icke heller ansett mig böra upp­

taga.

Vad härefter angår det i promemorian framförda förslaget, att reglerings­

avgift skall utgå ej blott för ökning av den uttagbara vattenkraften i ett

strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttag­

bara vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen

under året, har detta i sak vunnit anslutning i yttrandena, med undantag

av dem som avgivits av handelskammaren i Gävle och Motala ströms regle­

ringsförening. Det synes också uppenbart, att på denna punkt föreligger en

verklig orättvisa olika strömfallsägare emellan. Orättvisan har varit mycket

framträdande i mål, där båtnaden för betydelsefulla strömfall bestått ute­

slutande i förhöjning av den uttagbara vattenkraftens värde. Jag vill vidare

erinra, alt denna form av båtnad ej sällan utgör den väsentliga vinsten av

regleringsföretaget. Att regleringsavgift ej skall beräknas därå innebär för­

denskull ej blott orättvisa olika strömfallsägare emellan utan även att det

underlag, på vilket regleringsavgift skall beräknas, blir alltför begränsat. Vat-

tenregleringsföretagens skadeverkningar äro självfallet under i övrigt lika

förhållanden desamma, vare sig båtnaden består i ökning av den uttagbara

vattenkraften eller i förhöjning av kraftens värde. Jag vill på grund av vad

nu anförts förorda att en ändring vidtages på denna punkt.

Enligt vad i promemorian föreslås skall regleringsavgift, såvitt angår båt­

nad som nu nämnts, beräknas efter det antal turbinhästkrafter som svarar

mot förhöjningen i kraftens värde. Härmed avses, att regleringsavgift skall

beräknas å ett tänkt antal turbinhästkrafter, vilket tal förhåller sig till totala

antalet turbinhästkrafter, som öka i värde, på samma sätt sorn värdeökning­

en förhåller sig lill sistnämnda antal turbinhästkrafters värde efter regle­

ringen. I promemorian har även givits exempel på denna beräkning.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Beträffande utformningen av den föreslagna bestämmelsen har som förut

nämnts vattenfallsstyrelsen ansett, att det kunde föreligga tveksamhet örn

tillämpningen på grund av svårigheten att i det enskilda fallet fastställa skill­

naden i kraftens värde under olika tider. Även svenska vattenkraftföreningen

har funnit ett förtydligande önskvärt. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens

vattendomstol har förordat, att regleringsavgifterna alltid borde beräknas

med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt i penningar, som en an­

läggning erliölle genom reglering. Avgiften borde i så fall utgå med lägst 10

öre och högst 3 kronor — eventuellt 4 kronor — för 1 000 kronor av värde­

ökningen. Handelskammaren i Karlstad har återigen ansett, att reglerings­

avgifterna borde beräknas med ledning av det genom regleringen ökade an­

talet utvunna kilowattimmar.

Det är uppenbarligen förenat med vissa svårigheter att finna en regel i

nu förevarande hänseende som icke kan föranleda viss ojämnhet i tillämp­

ningen. Olägenheterna härav böra dock icke överdrivas. Alla beräkningar

av båtnaden av en större vattenreglering måste bliva mer eller mindre sum­

mariska. Det är också att märka, hurusom latituden för avgifterna är mycket

vid. Därest en restriktiv uppskattning av båtnaden göres, kan avgiftens be­

lopp per turbinhästkraft sättas något högre än örn en mindre försiktig upp­

skattning av båtnaden äger rum.

Den metod som vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol föror­

dat kan synas innebära en beaktansvärd förenkling. Hans förslag medför

emellertid en omläggning av grundvalen för regleringsavgifts bestämmande

även när fråga är om regleringsavgift för ökning av den uttagbara vatten­

kraften. Jag är icke beredd att förorda en så principiellt betydelsefull ändring

av grunderna för bestämmande av regleringsavgift. Handelskammarens i

Karlstad förslag, enligt vilket antalet genom regleringen vunna kilowattim­

mar skulle vara avgörande, har jag icke heller ansett mig kunna upptaga i

detta sammanhang. En sådan grund kan icke ensam leda till rättvisa i till-

lämpningen.

Vid övervägande av de olika alternativ som kunna komma i fråga har jag

icke funnit skäl att frångå den i promemorian föreslagna regeln. Jag vill

framhålla, att vattenrättsdomarna och vederbörande vattenrättsingenjörer

torde komma att för tillämpningen av den i lagförslaget upptagna principen

utarbeta ett schema som med hänsyn till ändamålet tillgodoser skäliga krav

på noggrannhet.

I det remitterade förslaget har angivits, att regleringsavgift skall utgå alle­

nast med anledning av sådan förhöjning av vattenkraftens värde som föran-

ledes av ändring i vattenföringen under året. Härmed avses att utesluta kort-

tidsreglering, vilken icke ansetts böra föranleda skyldighet att gälda regle­

ringsavgift. I detta hänseende överensstämmer förslaget med den ståndpunkt

som gällande lag intager i fråga om regleringsavgift med anledning av ökning

av den uttagbara vattenkraften. I det yttrande som avgivits av Motala ströms

regleringsförening har anmärkts, att nämnda uttryck kunde föranleda olika

tolkningar. Det synes dock tjäna sitt ändamål att utesluta korttidsreglering-

71

arna. Någon anledning alt i tillämpningen befara missförstånd på denna

punkt synes mig icke föreligga.

Enligt 4 kap. 16 § kan i fråga om vattenreglering, som avses i 14 §, ny

prövning efter viss tid påkallas angående de villkor, varunder med hänsyn

till allmänna intressen företaget må äga bestånd. Dessa allmänna intressen

synas emellertid icke kräva, att jämväl företag, som bliva avgiftsskyldiga till

följd av förslaget att förhöjning av vattenkraftens värde skall jämställas med

ökning av uttagbar vattenkraft, underkastas reglerna om nyprövning. På

grund härav har ändring vidtagits i 16 § i syfte att undantaga företag som

nu nämnts.

I promemorian har påpekats, att om sökanden eller sökandena till ett reg-

leringsföretag underlåta att påkalla tillämpning av bestämmelserna örn

tvångsdelaktighet, regleringsavgift för närvarande icke kan åläggas alla ström­

fall som ha båtnad av företaget. Enligt 4 kap. 14 § vattenlagen skall hänsyn

tagas endast till det eller de strömfall för vilkas räkning regleringen utföres,

och allenast ägare av sådant strömfall kan förpliktas att erlägga reglerings­

avgift. Detta innebär, att om regleringen kommit lill stånd med stöd av be­

stämmelserna i 3 kap. om tvångsdelaktighet, samtliga ägare av de till regle-

ringssamfälligheten hörande strömfallen kunna bliva avgiftsskyldiga, medan

vid företag utan tvångsdelaktighet endast sådana strömfallsägare, vilka varit

sökande till eller eljest frivilligt anslutit sig till företaget, komma i fråga. Sö­

kandena kunna på det sättet disponera över möjligheterna att ålägga ett

strömfall regleringsavgift. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande. För

att avhjälpa denna brist har i promemorian föreslagits, att vattendomstolen

skall äga att på ansökan av myndighet som Konungen bestämmer förklara

ägaren av strömfall pliktig att gälda regleringsavgift.

Den föreslagna bestämmelsen har ej föranlett erinran i yttrandena. För

egen del finner jag en sådan bestämmelse påkallad. Det synes lämpligen böra

anförtros åt kammarkollegiet att föra talan om skyldighet att utgiva reg­

leringsavgift. Med anledning av vad vattenfallsstyrelsen uttalat torde be­

stämmelsen i redaktionellt hänseende böra jämkas. Någon föreskrift som

ger möjlighet att före utgången av den eljest stadgade giltighetstiden för

beslut om regleringsavgift nedsätta beloppet av sådana avgifter, för den

händelse ytterligare ett strömfall ålägges avgift, torde icke vara av behovet

påkallad. Ur skälighetssynpunkt vill jag framhålla, att vid fastställande av

övriga strömfallsägares bidragsplikt hänsyn ej tagits till den båtnad som

ägaren av det nytillkomna strömfallet njutit. Vad angår företag, för vilka

tillstånd lämnats redan vid tiden för lagens ikraftträdande, torde det vara

lämpligt att meddela en särskild övergångsbestämmelse. Jag återkommer till

denna fråga i det följande.

Såsom förut nämnts gäller för närvarande beträffande den tidpunkt, från

vilken regleringsavgift skall utgå, att sådan avgift skall erläggas från och

med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse före­

taget skall ha fullbordats. Enligt 11 kap. 63 § vattenlagen har vattendomsto­

len att i sammanhang med meddelande av tillstånd till vattenreglering giva

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

föreskrift om den tid inom vilken företaget skall vara utfört. Jämförelsevis

lång tid härför kan utmätas, dock i regel ej över tio år. På grund härav kan

företaget komma att under flera år efter dess faktiska fullbordande åtnjuta

irihet från skyldigheten att erlägga regleringsavgift. Då det synts vara av

vikt att den förmån som regleringsavgiften avser att utgöra för bygden kom­

mer denna till godo så snart företaget genomförts, har i promemorian före­

slagits, att avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter det, då

vattendomstolens tillstånd först tages i anspråk. Med anledning av detta

förslag har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol uttalat, att

regleringsavgift syntes böra utgå från året efter det arbetena i fråga i verk­

ligheten påbörjats. I övrigt har förslaget ej föranlett något uttalande i de

avgivna yttrandena. Jag finner den i promemorian föreslagna bestämmel­

sen lämplig och anser mig således icke böra biträda den mening som nyss­

nämnde vattenrättsdomare uttalat.

I 14 § andra stycket stadgas nu, att då fråga är om företag med tvångs-

delaktighet, avgift för strömfall, vars ägare är skyldig att taga del i kost­

naden för företaget först efter dess fullbordande, ej utgår förrän från och

med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Enligt förslag

i promemorian skulle avgiften börja utgå ett år tidigare. För denna änd­

ring ha emellertid enligt min mening icke anförts tillräckliga skäl. Vad an­

går tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde då ägare av strömfall, för

\ars räkning regleringen icke utföres, på talan från det allmännas sida åläg-

ges att utgiva avgift torde böra stadgas, att avgift skall utgå för tid efter det

sådan talan anhängiggjorts, dock ej tidigare än från och med det kalender­

år, då skyldighet att erlägga avgift skolat inträda om tvångsdelaktighet till-

lämpats.

Vad härefter angår frågan om giltighetstiden för vatten-

domstolens beslut har i promemorian föreslagits — utom en mind­

re följdändring — att vattendomstolen under eljest gällande tjuguårsperiod

skall äga att ändra avgiftens belopp om ett strömfall bebygges efter det av­

gift bestämts. Vattenfallsstyrelsen har som förut nämnts ifrågasatt, huruvida

denna bestämmelse vore befogad, och framhållit, att enligt styrelsens mening

en strömfallsägare, som under en längre tid erlagt regleringsavgifter utan att

ha dragit någon nytta av regleringen, borde kunna under återstående del av

tjuguårspenoden få åtnjuta förmånen av den lägre avgiften. Styrelsen har

även förklarat sig anse, att om avgiften skulle höjas med anledning av att

strömfallet bebyggts, beloppet av de avgifter som kunde ha ålagts andra

strömfall borde minskas. Även i ett par andra yttranden ha erinringar fram­

ställts mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen.

I princip synes det riktigt, att en möjlighet bör finnas att, om ett ström­

fall bebygges under ifrågavarande tjuguårsperiod, höja beloppet av en av­

gift som bestämts med hänsyn till att strömfallet vid beslutets meddelande

var obebyggt, särskilt om strömfallet bebygges kort efter det avgiften fast­

ställts. Skulle ägaren av ett strömfall under längre tid ha erlagt avgifter för

detsamma, oaktat det varit obebyggt, bör hänsyn därtill tagas, när fråga upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

73

kommer att med anledning av bebyggelsen höja avgiftens belopp. Jag fin­

ner på grund härav den föreslagna bestämmelsen böra godtagas. Då höj­

ningen av avgiften föranletts av den ökade båtnad som vinnes genom ut­

byggnaden, torde anledning icke föreligga att, såsom ifrågasatts, i samband

därmed minska för andra strömfall utgående avgifter. Det torde böra till­

komma kammarkollegiet att väcka talan örn att höjd regleringsavgift skall

utgå.

I detta sammanhang har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendom­

stol uttalat, att bestämmelse borde meddelas som möjliggjorde att såväl

redan medgivna som nya företag, vilka reellt utgjorde en enhet, finge av­

gifterna bestämda för samma tjuguårsperiod. Detta önskemål torde dock

icke vara av den vikt, att bestämmelserna i ämnet böra kompliceras med

särskilda föreskrifter i angivna syfte. Svårigheter möta givetvis att bestäm­

ma vad som är en reell enhet.

Jag övergår härefter till frågan örn regi eri ngsavgifter nas använd­

ning. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att under tiden från

vattenlagens ikraftträdande till och med den 30 juni 1943 i regleringsavgifter

influtit, förutom räntor, omkring 660 000 kronor. Såsom förut nämnts ha des­

sa medel — frånsett ett av särskilda förhållanden föranlett undantagsfall —

icke kommit till praktisk nytta. Detta synes vara att tillskriva väsentligen den

omständigheten att avgifterna enligt lagens nuvarande lydelse skola i första

hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,

som vållas av företaget och för vilken ersättning ej blivit av vattendomsto­

len bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Bristan­

de kännedom om avgifterna torde måhända även ha bidragit till att de ej

blivit utnyttjade.

I promemorian har föreslagits, att regleringsavgifterna städse skola an­

vändas för bygdens behov, varigenom varje betänklighet mot att omedel­

bart taga dem i användning skulle undanröjas. För att icke till följd härav

skadelidandes rätt skulle försämras har tillika föreslagits ett avsteg från

vad eljest gäller örn tid för anmälan av anspråk på ersättning med anled­

ning av vederbörande företag. Någon tidsbegränsning för anmälan av er­

sättningsanspråk skulle sålunda enligt förslaget icke gälla i fråga om större

vattenregleringsföretag eller kraftstationer.

Dessa bestämmelser ha föranlett delade meningar i yttrandena. Sålunda

har i ett flertal yttranden uttalats, att regleringsavgifterna alltjämt borde

få komma till användning till förebyggande eller minskande av skada eller

olägenhet samt till gottgörelse därför. Likaledes har i flera yttranden fram­

ställts invändning mot förslaget örn upphävande vid större företag av den

tidsbegränsning som nu gäller för anmälan av ersättningsanspråk mot före­

taget.

De invändningar som sålunda framställts torde böra beaktas. Jag har så­

lunda icke ansett mig kunna biträda förslaget, att regleringsavgifterna sko­

la helt användas till bygdens behov, eller förslaget örn upphävande av nämnda

tidsbegränsning. I fråga örn användningen av regleringsavgifterna torde lamp-

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

ligen böra stadgas, att de enligt de närmare bestämmelser som meddelas

av Konungen skola användas dels till förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning

icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan ska­

da eller olägenhet dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande

den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt ge­

nom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för sam­

färdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens

behov. Genom att de olika ändamålen på detta sätt jämställas kan tvekan ej

råda örn tillåtligheten av att omedelbart utanordna en del, vilken i regel torde

kunna bestämmas till minst hälften av regleringsavgifternas belopp, för till­

godoseende av bygdens allmänna behov. Det närmare bestämmandet av den

del som i det särskilda fallet bör reserveras för avhjälpande av oförutsedda

skador o. d. får ske med hjälp av erfarenhetens vittnesbörd och med hänsyn

till omständigheterna. Att såsom i ett yttrande föreslås överlåta åt vattendom­

stolen att i samband med avgiftens fastställande bestämma, hur stor del därav

som skall gå till bygdens allmänna behov, synes mig icke lämpligt. Det torde

vara mera ändamålsenligt att låta Kungl. Majit träffa avgörande i detta

hänseende. Hittills gjorda erfarenheter tyda på att sannolikheten för att an­

språk skola framställas med anledning av oförutsedda skador är mycket

liten. Sannolikt är, att sedan en del av utdömda avgifter för ett företag un­

der några år avsatts för avhjälpande av oförutsedda skador, avsättande

av ytterligare belopp för sådant ändamål kan anstå till dess det visar sig

örn något behov yppas.

I promemorian har slutligen även föreslagits, att regleringsavgifter, därest

de ej kunna erhålla lämplig användning inom den bygd som beröres av

företaget, skola få användas inom närbelägen bygd. Denna bestämmelse,

mot vilken invändningar framställts av bl. a. vattenfallsstyrelsen, torde äga

nära samband med det förut berörda spörsmålet om bygdebegreppets om­

fattning. Då frågan härom ej upptagits till lösning i detta sammanhang, tor­

de det icke böra komma i fråga att nu meddela någon bestämmelse om

avgifternas användning inom närbelägen bygd.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

Enligt det vid promemorian fogade förslaget skulle de nya bestämmelserna,

frånsett ett undantagsstadgande beträffande användningen av regleringsav-

gifterna, äga tillämpning även när tillstånd meddelats före lagens ikraftträ­

dande. I avgivna yttranden har yrkats, att undantag i viss utsträckning skulle

göras beträffande företag som redan erhållit vederbörligt tillstånd.

Det är uppenbart, att om avgift bestämts genom lagakraftägande beslut,

det ej bör påkallas att i anledning av förslaget om vidgat underlag för av­

giften en omprövning äger rum under den vid lagens ikraftträdande gällande

tjuguårsperioden. Detta skulle bl. a. medföra alltför stor omgång. Bestämmel­

sen om möjlighet att föra särskild talan mot ägaren av visst strömfall om

skyldighet att utgiva regleringsavgift torde i och för sig kunna göras tillämp­

lig även under löpande giltighetsperiod. Det är emellertid att märka, huru­

75

som det i sådant fall icke kan komma i fråga att tillämpa den nya regeln örn

skyldighet att utgiva regleringsavgift på grund av förhöjning av vattenkraf­

tens värde, enär därigenom olika regler skulle gälla för olika strömfall, som

erhållit båtnad av regleringen. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl

tala för att bestämmelsen ej må tillämpas under ifrågavarande period. Vad

härefter angår regeln om att avgift må höjas med anledning av att ett ström­

fall bebygges, synes det icke heller föreligga tillräckliga skäl att låta denna

regel tillämpas under den för regleringsföretaget i övrigt vid lagens ikraft­

trädande gällande tjuguårsperioden.

Där tillstånd till vattenreglering givits enligt äldre lag och avgift enligt då

gällande bestämmelser överhuvud ej skolat utgå med anledning av företaget,

torde avgift ej heller böra ifrågakomma enligt nya lagen.

Beträffande övriga jämkningar i 4 kap. 14 § torde vara självfallet, att de

böra tillämpas endast med avseende å företag, till vilka tillstånd meddelas

efter nya lagens ikraftträdande.

Avgörande, huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna hänseen­

den, torde av praktiska skäl böra vara den dag, då vattendomstolens beslut

örn tillstånd till regleringen gavs och alltså icke den dag då tillståndet vann

laga kraft. Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad

nu sagts tillämpas på den högre instansens beslut.

De nya bestämmelserna i 4 kap. 15 § torde kunna omedelbart tillämpas även

beträffande avgifter som influtit före lagens ikraftträdande. Något särskilt

stadgande härom synes ej erforderligt.

Den vidtagna omarbetningen av 4 kap. 15 § vattenlagen föranleder en följd­

ändring i 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till

1)

lag om ändrad lydelse av 4 kap. U, 15 och 16 §§ vattenlagen;

samt

2)

lag örn ändrad lydelse av

7 §

lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med

särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmäla ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Ur protokollet:

Hertil Crona.

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade

förslaget i ämnet, har här uteslutits.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen den 28 juni

1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 kap.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttag­

bara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av

sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig

avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed

genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit

ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vattenföringen under året

att vattenkraft kan uttagas med större fördel än tidigare, skall, med avseende

å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av samma vattenkraft, som

svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttag­

bara vattenkraften.

Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för an­

nat strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myndighet,

som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda

avgift, som nu nämnts.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje

strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre för­

ändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för

den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som

är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje sär­

skilt strömfall.

Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vatten­

domstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om

företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars

ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kost­

naden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalen­

deraret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall

enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå för tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

77

efter det talan därom anhängiggjorls, dock ej för tid innan skyldighet att

erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet jämlikt 3 kap. 3 §

förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.

Vattendomstolens avgörande gäde för en tidrymd av tjugu år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår, då tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under

nittonde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare

eller av myndighet, som Konungen bestämmer, skall den förut meddelade

bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period. Ålägges ägare

av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall avgörandet första

gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan avgift enligt denna §,

vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget. Varder strömfall

bebyggt efter det avgift bestämts, åge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss

nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift,

när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan

meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning

icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada

eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av armat ändamål beträffande den

bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom

jords tox-rläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärd­

sel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

16 §.

I fråga om örn vattenreglering, varigenom den uttagbara vattenkraften i det

eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökas med i medel­

tal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande rätt att göra frågan an­

gående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen företaget må

äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i 5 § är för där avsett

fall stadgat.

Där till--------—- blivit ökad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Har tillstånd till vattenreglering meddelats genom beslut, som givits före

nya lagens ikraftträdande, skall den nya lagen tillämpas å företaget, såframt

regleringen medfört sådan ökning av den uttagbara vattenkraften i det eller

de strömfall, för vilkas räkning regleringen utförts, att enligt äldre lag avgift

skolat utgå; dock att 4 kap. 14 § nya lagen ej skall tillämpas med avseende å

den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga örn

avgift med anledning av företaget skall gälla.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Bilaga A.

(I denna och följande sammanställningar lämnade uppgifter avse förhål­

landena hösten 1942.)

Den skyldighet att utgiva regleringsavgifter, som från och med hösten 1942

åvilar vattenfallsstyrelsen, framgår av följande därifrån lämnade uppställning,

i vilken med * betecknade strömfall äro utbyggda eller under utbyggnad:

Lule älv.

Reglering av Suorvajaure m. fl. sjöar.

Luspenforsarna ..................................................

* Porjusfallen .........................................................

Lillselsforsen ......................................................

Långselsforsen ....................................................

Sel mellan Långselsforsen och Harsprånget

Harsprånget ...........................................................

Edeforsen ..............................................................

1 370: —

17 020: —

1 090: —

2 570: —

1 420: —

17 550: —

3 200: —

S:a kr. 44 220: —.

Indalsälven.

1) Reglering av Oxsjön, Skälsjön och Storvallssjön.

* Sillre vattenfall........................................................................................ 741: —

2) Reglering av Torrön.

* Skärhällsforsen..................................................................... 205: —

* Midskogsforsen .................................................................... 231:50

* Näveredeforsen1 ............................................................. 312: —

Stuguforsén ........................................................................... 121: —

* Stadsforsen ........................................................................... 1 864: —

österåsforsarna (Hälleforsen) .................................... 607: — 3 340: 50

S:a kr. 4 081: 50.

Dalälven.

Reglering av Snesensjöarna, Flatensjöarna, Siljan, Skattungen, Oresjön, Öje­

sjön, Idfjärden och Tyngen.

* Näsfallet .................................................................................................... 345:60

Tyttboforsen ............................................................................................. 63: 75

* Älvkarlebyfallet ................................................................. .................... 1 677: 50

S:a kr. 2 086: 85.

Göta älv.

Reglering av Vänern.

* Vargöfallen................................................

* Trollhättefallen .......................................

* Lilla Edets vattenfall ...........................

1

021

: —

7 244: —

1 544: —

S:a kr 9 809: —.

1 Endast till mindre del under utbyggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

79

Bilaga B.

En sammanställning rörande fastställda regleringsavgifter vid de viktigaste

regleringsföretagen enligt vattenlagen visar följande.

Vattendrag och regleringssjö

Vatten­

domstolens

utslag

gavs ér

Regleringsavgift

per vunnen

turbinhästkraft

ca kronor

Summa fast­

ställda årliga av­

gifter för såväl

utbyggda som

outbyggda

strömfall

kronor

Lule älv.

Suorvajaure m. fl. av Stora Lule älvs fjällsjöar

1927

0: 50 Porjusfallen

0: 35 Harsprånget

0: 25 övriga fall

33 460: —

(varav 20 860: —

å kronans fall)

Samma sjöar....................................................

Skellefte älv.

1939

Lika med föregående

23 360: —

(avser kronans

fall)

Storavan och Uddjaur ..................................

1935

0: 60-0: 40

1 330: —

Hornavan........................................................

1938

0:30

225: —

Indalsälven.

Torröns första reglering..................................

1935

0: 50-0:15

7 128: —

Torröns andra reglering..................................

1940

0; 50-0:15

6 636: —

Sillreän.

Oxsjön m. fl.....................................................

1932

1: —

741:-

Dalälven.

Siljan ...............................................................

1924

0: 75-0:10

7345: —

Snesensjöarna ................................................

1922

0: 50-0:10

193: 40

Flatensjöarna m. fl..........................................

1923

0: 50—0:10

427:15

Motala ström.

Sommen...........................................................

1922

1:50

3

875: —

Göta älv.

Vänern ...........................................................

1937

1:25

9 809: —

Lagan.

Furen och Flåren .........................................

1923

2: 23-1:15

5100:-

Bolmen ...........................................................

1941

1: —

1130: —

Det är att märka, att de i tabellen angivna årliga regleringsavgifterna icke

alltid börjat utgå.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Bilaga C.

Från centrala driftledningen har erhållits följande uppställning över volym

och energiinnehåll i de regleringsmagasin som intagits i föregående som Bilaga

B betecknade tabell.

Vattendrag och regleringssjö

Magasins-

volym

Total

fallhöjd

Utbyggd

fallhöjd

Energiinnehåll i milj.

kWh vid utnyttjning

på

milj. m3

m

m

total

fallhöjd

utbyggd

fallhöjd

Lule älv.

Suorvajaure m. fl. (1 regleringen) ..

970

420

60

815

115

Suorvajaure m. fl. (2 regleringen) ..

1 160

420

60

975

140

Skellefte älv.

Storavan, Uddjaur m. m....................

370

419

44

310

35

Hornavan .........................................

60

425

44

50

5

Indalsälven.

Torrön (1 regleringen).......................

715

405

80

580

115

Torrön (2 regleringen).......................

465

405

143

380

135

Sillreän.

Oxsjön m. fl........................................

40

211

196

15

15

Dalälven.

Siljan ................................................

658

161

130

210

170

Snesensjöarna......................................

15

299

160

10

5

Flatensjöarna m. fl.............................

34

300

160

20

10

Motala ström.

Sommen .............................................

190

146

ca 120

55

45

Göta älv.

Vänern................................................

9 400

42

42

790

790

Lagan.

Furen och Flåren...............................

123

151

ilo

35

25

Bolmen.................................................

275

142

95

80

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

81

Bilaga D.

För att i görlig mån belysa båtnaden av de större regleringsföretagen ha i

nedanstående tabell sammanförts vissa, i huvudsak ur vattendomstolarnas ut­

slag hämtade uppgifter.

Då beräknad båtnad och anläggningskostnad icke alltid angivits i utsla­

gen, äro uppgifterna icke fullständiga. Siffrorna äro icke heller jämförbara

mellan företagen inbördes, enär beräkningsgrunderna varierat. Det bör vi­

dare erinras, att vid bedömande av ett regleringsföretags betydelse hänsyn

måste tagas till de särskilda kraftverkens anläggningskostnad.

Vattendrag och regleringssjö

I medeltal vunna turbin-

hästkrafter

Brutto­

båtnad

Anläggnings­

kostnad

(skadeers. i

allmänhet med­

räknad)

milj. kronor

i hela vatten­

draget

i utbyggda

fall

milj. kronor

Lule älv.

Suorvajaure m. fl. av Stora Lule älvs

fjällsjöar .........................................

108 700

16 300

—

12-62

Samma sjöar ......................................

—

17 740

—

. —

Skellefte älv.

Stora van och Uddjaur.......................

2 430

1840

3-4

265

Hornavan .........................................

750

750

0'6

0'46

Indalsälven.

Torröns första reglering ....................

20 510

—

—

| 2-2

Torröns andra reglering ....................

17 920

—

—

Dalälven.

Siljan....................................................

13000

10 830

—

1-5

Motala ström.

i

Sommen .............................................

2 310

—

5-2

Göta älv.

Vänern................................................

7 847

7 847

27

15'2

j

Lagan.

Furen och Flåren..............................

2 496

—

7-25

1-86

j Bolmen................................................

—

—

6-4

2-2

6

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 169.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

I denna tabell upptagas vissa från centrala driftledningen lämnade uppgif­

ter om anläggningskostnader och approximativt beräknade årskostnader för i

tabellen upptagna regleringsföretag.

Det för årskostnaden angivna talet 6,5 % har antagits motsvara 4 % ränta,

1 %> avskrivning samt 1,5 %> drift och underhåll. Vid beräkning av den inverkan

en eventuell fördubbling av de utdömda regleringsavgiftema skulle medföra

på kraftpriset, har hänsyn tagits dels till den omständigheten att hela det före­

fintliga magasinet icke städse kan utnyttjas på grund av att fyllningen eller

tömningen icke alltid blir fullständig dels ock därtill att icke hela det i den som

Bilaga C betecknade tabellen för vederbörande företag angivna magasinet är

nyvunnet. De angivna procenttalen avse endast att utmärka storleksordningen.

Bilaga E.

Vattendrag och regle-

ringssjö

Vatten­

domstolens

utslag

gavs

år

Summa

fastställda

årliga regle-

ringsavgifter

kronor

Inverkan på pri­

set för den genom

regleringen vunna

kraften örn regle-

ringsavgiften

fördubblas

%

An­

läggnings­

kostnad

milj. kronor

Årskostnad

efter 6'

5

*

av

anläggnings­

kostnaden

kronor

Lule älv.

Suorvajaure m. fl. av Sto-

ra Lule älvs fjällsjöar

1927

33460

9

12-950

840 000

j Samma sjöar ................

1939

23360

5

4-200

270000

Skellefte älv.

Storavan och Uddjaur..

1935

1330

1

2-385

155 000

Hornavan ....................

1938

225

2

0-292

20000

Indalsälven.

Torröns första reglering

1935

7128

2

1-300

85000

'Torröns andra reglering

1940

6 636

1

0-650

40 000

Silinda.

Oxsjön m. fl..................

1932

741

1

0.300

20000

Dalälven.

Siljan..............................

1924

7 345

2

2-175

140000

Snesensjöarna................

1922

193:40

1

0-115

7 500

Flatensjöarna m. fl........

1923

427:15

1

0-130

8 500

Motala ström.

Sommen .......................

1922

3 875

1

1-300

85 000

Göta älv.

Vänern...........................

1937

9 809

1_

14-260

2 800 000

Lagan.

Furen och Flåren.........

1923

5100

4

1-800

120000

Bolmen .......................

1941

1130

1

s_

» _

* Kati ej direkt jämföras med övriga regleringar.

2 Av anläggningskostnaden utgör 6 875000 kr. ersättning för skador, på vilket belopp endast

ränta beräknats.

2 Kan ej fastställas förrän regleringsmålet fullföljts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

83

Bilaga F.

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. vattenlagen skall från och med 14 §

erhålla

den lydelse som nedan angives ävensom att 6 § 1 mom. i nämnda

kap.

och 11

kap.

17 § 12 samma lag skola erhålla ändrad lydelse

på

sätt i det

följande sägs.

4 kap.

6

§.

1 mom.

Lämnas vid

-----------

må skattas.

Vid beräkning av värdet å vattenkraften skall avdrag göras dels för den

del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens beslut har

att tillhandahålla ersättning medelst kraftöverföring, och dels för kraft, var­

med till följd av sådan vattenreglering, som enligt bestämmelserna i 14 § är

underkastad nyprövning, den vid byggnaden eljest uttagbara kraften blivit

ökad. Ej må vattenkraftens sammanlagda värde beräknas högre än till an­

läggningens saluvärde.

Vill ägare------ -------byggnadens ägare.

Om nyprövning.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den ut­

tagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande

rätt att göra frågan angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna

intressen företaget må äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i

5 § är för där avsett fall stadgat.

Där till följd av föreskrift, som meddelas vid nyprövningen, värdeminsk­

ning eller kostnad tillskyndas strömfallsägare, som vid befintlig byggnad till­

godogör sig den genom regleringen vunna kraftökningen, skola i fråga örn

strömfallsägarens rätt till ersättning bestämmelserna i 6 § äga motsvarande

tillämpning; dock skall vid bestämmande av det värde å vattenkraften, som

avses i nämnda §, hänsyn tagas allenast till den vattenkraft, varmed till

följd av regleringen den vid byggnaden eljest uttagbara kraften blivit ökad.

Gemensamma bestämmelser.

Särskilda avgifter.

15 §.

Varder strömfall bebyggt så som i 1 § sägs och medför byggnaden vä­

sentlig ändring i vattenståndsförhållandena ovan byggnaden, vare byggna­

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

dens ägare pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift

av minst tio öre och högst fyra kronor för varje turbinhästkraft, som till

följd av ändringen i vattenståndsförhållandena kan vid oreglerat lågvatten

uttagas vid byggnaden. Verkställes i strömfall byggnad, som avses i 2 §, och

medför en sådan ändring i vattenståndsförhållandena, som nyss sagts, skall

ägaren erlägga enahanda avgift för varje turbinhästkraft, varmed den vid

lågvatten uttagbara vattenkraften ökas genom ändringen i vattenståndsför­

hållandena.

Verkställes vattenreglering, som avses i 14 §, vare ägaren av varje särskilt

strömfall, varom där förmäles, pliktig att för varje turbinhästkraft, varmed

genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal ökas,

erlägga sådan avgift som i första stycket sägs. Medför vattenreglering sådan

ändring av valtenföringen under året att vattenkraft kan uttagas med större

fördel än tidigare, skall, vid bestämmande av skyldighet för strömfallets

ägare att erlägga avgift, så stor del av samma kraft, som svarar mot förhöj­

ningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften

i strömfallet.

Har sökanden ej påfordrat tillämpning av vad i 3 kap. stadgas örn skyldig­

het för ägare av strömfall att taga del i kostnaden för företaget, äge vatten­

domstolen likväl på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, för­

klara ägaren av strömfallet pliktig att gälda avgift, som ovan sägs, örn sådan

förpliktelse eljest skolat föreligga.

16 §.

Avgift, som i 15 § nämnts, skall av vattendomstolen bestämmas med

hänsyn tagen dels till bygdens behov dels till den större eller mindre för­

ändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad

med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för byggnadens ägare

eller, i fråga örn vattenreglering, varje särskilt strömfall.

Avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter det, då vatten­

domstolens tillstånd til] byggnaden eller vattenregleringen först tages i an­

språk. Är fråga örn företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt an­

går strömfall för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldig­

heten att taga del i kostnaden för företaget inträder senare, avgift ej utgå

förrän från och med det kalenderår, då betalningsskyldigheten inträder.

Har ägare av strömfall enligt 15 § sista stycket förklarats pliktig att gälda

avgift, skall den utgå för tid efter det talan därom anhängiggjorts, dock

ej tidigare än från och med det kalenderår, då betalningsskyldighet skolat

inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kost­

naden för företaget.

Vattendomstolens beslut gäde för en tidrymd av tjugu år i sänder, första

gången räknat från och med det kalenderår, under vilket avgiften först

skolat utgå. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nittonde

året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller

av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande

hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse

jämväl för nästa period. Varder strömfall bebyggt efter det avgift bestäints.

äge vattendomstolen, utan hinder av att tid, som nyss nämnts, ej gått till

ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift, när det påkallas

av

myndighet, som Konungen bestämt. Ålägges ägare av strömfall enligt 15 g

sista stycket att gälda avgift, skall beslutet första gången ej gälla längre

än den tid. som gäller för annan avgift enligt nämnda §, vilken förklarats

85

skola utgå med anledning av företaget. Beloppet av avgift, som i 15 § sågs,

må ock ändras i samband med nyprövning, varom i 5 och 14 §§ förmäles.

Huru avgifterna skola indrivas, därom förordnar Konungen.

17 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan

meddelas av Konungen, användas för bygdens behov, såsom för beredande

av tillgång till elektrisk kraft eller för vägar eller till annan åtgärd, som

genom jordbrukets främjande eller eljest bereder bygden varaktig förmån.

Om avgifterna ej kunna erhålla lämplig användning inom den bygd, som

beröres av företaget, må Konungen medgiva, att de användas inom annan,

närbelägen bygd.

Om tid för anmälan av ersättningsanspråk ni. lii.

18 §.

När tillstånd meddelas till byggnad eller vattenreglering, som i 15 §

sägs, skall vad i 2 kap. 24 § stadgas om att ersättningsanspråk skall anmä­

las eller talan om ändrade föreskrifter skall föras inom viss tid ej äga

tillämpning. Besked härom skall intagas i vattendomstolens utslag.

11 kap.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

12. ansökan örn nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 14 § så ock örn bestäm­

mande av avgift enligt 15 § i nämnda kap.;

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Har tillstånd till vattenreglering meddelats före lagens ikraftträdande, må

avgifter, som utgått eller skola utgå med anledning av regleringen, enligt

de närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen, användas jämväl

till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas ge­

nom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen be­

stämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 feb­

ruari 1944.

Närvarande:

justitieråden A lsén ,

L ind ,

regeringsrådet E klund ,

justitierådet

E

ricsson

.

Enligt lagrådet den 21 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15

och 16 §§ vattenlagen

samt till

lag om ckidrad lydelse av 7 § lagen den 20

oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vatten-

reglering.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

hovrättsassessorn S. Ä. Edling.

Lagrådet

fann förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och

16 §§ vattenlagen icke föranleda annan erinran än att, i ändamål att vinna

överensstämmelse beträffande betalningsterminer, sådan ändring i 14 §

fjärde stycket syntes böra vidtagas, att i det fall, då ägare av strömfall enligt

andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, denna skulle utgå tidigast

från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 med

särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering lämnades utan er­

inran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

87

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 19A4.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Gunther,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, A

ndersson

, D

omö

, R

osander

, G

jöres

, E

werlöf

, R

ubbestad

.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och han­ delsdepartementen samt t. f. chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Domö, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lag­ rådets den 28 februari 1944 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1944 remitterade förslagen till

1)

lag örn ändrad lydelse av

4

kap.

14, 15

och 16 §§ vattenlagen;

samt

2)

lag örn ändrad lydelse av 7

§

lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med

särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Föredraganden anför följande. Lagrådet har lämnat förstnämnda lagförslag utan annan erinran än att lagrådet hemställt örn sådan ändring i 14 § fjärde stycket, att i det fall, då ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, denna skulle utgå tidigast från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts. Vad lagrådet sålunda hemställt synes böra iakttagas. Därjämte torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i förslaget. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering har av lagrådet lämnats utan erinran.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, sedan förslaget till lag om änd­ rad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen ändrats i enlighet med vad sålunda anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition före­ läggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.