2

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Civilförsvarslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Civilförsvaret kar till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så

ock annan i samband därmed stående verksamhet.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skola finnas särskilda tjänste-

grenar.

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att inom

riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap (civil-

försvar sier edskap).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap

(bereclsJcapsgrader) meddelas av Konungen.

2 kap.

Grunddragen av civilförsvaret.

3§-

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civil-

försvarsstyrelsen.

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad,

som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där ej

Konungen för visst fall annorlunda förordnar. Ingå i civilförsvarsområde

delar av skilda län, bestämmer Konungen till vilket län området i civil­

försvar shänseende skall anses höra.

6

§.

Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara ledningen av civilför­

svaret av en civilforsvarschefFör civilförsvarschefen skall finnas en eller

flera ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen.

4

icke anbefalld inom någon del av riket, må civilförsvarspliktig icke utan

eget åtagande kunna tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning och

övning, ej heller under längre tid för varje kalenderår än sextio timmar.

Den som enligt 17 § inskrivits för tjänstgöring i viss befälsbefattning

skall utan hinder av vad i första stycket sägs vara skyldig att medverka

vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvars-

pliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvars-

pliktiga, så ock örn de befälsbefattningar med vilka följer skyldighet att

medverka vid förberedelsearbetet.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan tid,

att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest

åvilande skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten.

14 §.

Örn befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt meddelar Konungen

bestämmelser.

15 §.

Civilförsvarspliktig är skyldig att på anmaning av civilförsvarscliefen inom

tid denne föreskriver lämna erforderliga upplysningar rörande personliga

förhållanden av betydelse för frågan örn den civilförsvarspliktiges tjänstgö­

ring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig att efterkomma

kallelsen, dock att, där han vid mottagandet vistas utom civilförsvarsområdet

och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig å utsatt tid, han i stället

skall anmäla förhindret.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de före­

skrifter som meddelas honom av vederbörande befäl.

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss

tjänst i civilförsvaret må på förhand uttagas därtill genom inskrivning i den

ordning Konungen bestämmer.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan

som förklarat sig därtill villig och är för tjänsten lämpad, minderårig

likväl icke utan målsmans samtycke.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall å honom i tillämpliga

delar gälla vad förut i detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer örn hans inskrivning

i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och plats

inom det civilförsvarsområde där han vistas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

6

ävensom mot rök- oell stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd

mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall

iakttagas, att allmänt skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar

närhet av byggnad, skall hava sådan hållfasthet, att det motstår den be­

lastning som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. De byggnads-

tekniska anordningarna i allmänt skyddsrum skola vara av stadigvarande

natur. Allmänt skyddsrum skall vara försett med reservutgång.

24 §.

1 mom. Inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen sär­

skilt civilförsvar skall vara organiserat, skola följande anläggningar och

byggnader förses med skyddsrum (enskilt skyddsrum):

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning som är av vikt

för allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning vid vilken i regel minst tjugufem personer sam­

tidigt äro sysselsatta;

3. anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal; samt

5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med

hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Vind anses i denna lag såsom våning, örn mer än hälften därav är

inredd till bostads- eller arbetsrum.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader skall

gemensamt skyddsrum vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna

ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum.

25 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så

många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom

byggnaden.

I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall enskilt

skyddsrum beräknas för minst så många personer som kunna antagas under

krig i allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller

eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för

vilken skyddsrummet är avsett. Vid tillämpning av vad sålunda stadgas är

dock ej erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamn, järnvägsstation

eller därmed jämförlig anläggning taga i beräkning trafikanter, vilka kunna

antagas erhålla skydd i allmänt skyddsrum som finnes i närheten, ej heller

att i fråga örn skyddsrum för byggnad, där teater, biograf, restaurang eller

annan samlingslokal finnes, taga hänsyn till besökande i lokalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

8

bindelser utåt, som äro nödiga i händelse av byggnadsras, förordna, att

öppning skall upptagas i källarmur mellan olika delar av bebyggelsen (Jcällar-

mursgenombrott).

33 §•

I ort, för vilken byggnadsnämnd finnes, ankommer det på denna att vid

prövning av ansökan örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överens­

stämmer med bestämmelserna i detta kapitel och med stöd därav med­

delade föreskrifter. I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 24 §

1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av

nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra nybyggnad be­

träffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom

att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget i

omförmälda hänseenden, dock ej i fråga örn allmän byggnad vartill rit­

ningar prövas av statlig myndighet.

Vad i denna paragraf sägs örn nybyggnad skall ock gälla örn sådan

förändring av befintlig byggnad som efter ty därom av Konungen stadgats

är att hänföra till nybyggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

5 kap.

JSärskilda civilförsvarsätgärcler vid krig eller krigsfara.

Utrymning och inkvartering.

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom om­

råde, som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller

inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller

kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet om­

råde under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrym­

ning). Ej må uppmaning eller åläggande som nu sagts meddelas i vidare

mån än det prövas erforderligt för befolkningens skyddande mot följderna

av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar det kräver.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning av­

sedda syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer

meddela föreskrifter rörande uppehållsplats för dem som på grund av be­

slutet örn utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och ut

spisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i an­

ledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

41 §.

Bortförd egendom må ej flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen

enligt beslutet örn bortförande förts, utan tillstånd av Konungen eller av den

myndighet Konungen bestämmer eller på andra villkor än dem som angivas

i tillståndet.

42 §.

För ändamål som i 40 § sägs äger Konungen eller den myndighet Ko­

nungen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,

att egendom av beskaffenhet som avses i nämnda lagrum ej må föras till

visst område av riket eller ock må föras till visst område allenast efter till­

stånd och på villkor som angivas i tillståndet.

43 §.

Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens

innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall

falla i fiendens hand och tillåter ej tiden att egendomen undanföres eller

möter hinder häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund

av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egen­

domen skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick [förstöring).

Allmänna 'påbud.

44 §.

Örn alarmering och mörkläggning, så ock örn trafiken samt den allmänna

ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen med­

dela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola

äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skola

medverka vid övningen; dock skall, där denna är avsedd att pågå längre tid

än en vecka, Konungens medgivande härtill inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna örn förbud

mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat

skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 kap.

Kommunerna och civilförsvaret.

45 §.

1 mom. Det åligger kommun att, i enlighet med gällande organisations­

plan, ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna

civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källar-

mursgenombrott för sådana.

11

Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsom­

råde, skola kommunerna gemensamt svara för civilförsvarets upprätthållande,

i vad det enligt planen hänför sig till civilförsvarsområdet i dess helhet, och

i övrigt var för sig. De gemensamma kostnaderna skola förskjutas av den

kommun, inom vilken civilförsvarschefen enligt planen under högsta civilför-

svarsberedskap skall hava sin uppehållsort.

1 den mån de gemensamma kostnaderna icke enligt 47 § täckas av stats­

medel, skola de årligen fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal

skattekronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun

påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunal­

skatt. Finnas särskilda skäl för annan fördelningsgrund, såsom att vidtagen

åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, äger läns­

styrelsen efter framställning därom förordna. Sådan framställning skall göras

sist inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel

eller, där framställningen göres av kommun som förskjutit kostnaden, efter

utgången av det kalenderår, under vilket kostnaden förskjutits.

2 mom. I fråga örn det särskilda civilförsvaret inom kommunen har denna

att, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av

anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning

utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilda

skyddsrum.

3 mom. Kommun har att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kom­

munen helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen

biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de sär­

skilda myndigheternas verksamhetsområden.

46 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret

åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd. Denna har där­

jämte att ombesörja de övriga uppgifter, som enligt lag eller författning skola

ankomma på sådan nämnd.

Kommun skall tillsätta särskild civilförsvarsnämnd; dock må kommun,

som har ett invånarantal understigande 5 000 eller erhållit länsstyrelsens till­

stånd därtill, kunna uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt

kommunalnämnden att vara civilförsvarsnämnd. Har kommunalförbund bil­

dats för handhavande av civilförsvaret, må förbundsdirektionen utgöra civil­

försvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna.

2 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva

kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter, av vilka

minst en skall vara kvinna.

Uppdraget att vara ledamot av särskild civilförsvarsnämnd gäller för fyra

år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, an-

ställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid som

för den avgångne återstått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

12

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i första och andra styckena

stadgas, utses en ersättare.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugufem års ålder;

b) den som icke råder över sig och sitt gods.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd må kunna avsäga sig

uppdraget,

a) om han icke är boende inom kommunen;

b) örn han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att

fullgöra uppdraget;

c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att

därifrån avgå;

d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av

den väljande myndigheten godkännes.

3 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utser inom sig ordförande och vice

ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden

hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Nämnden sammanträder så ofta göromålens omfattning och beskaffenhet

därtill föranleda.

Består nämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till

avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för

det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet ense.

Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande,

med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid val inom

nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med

slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika

antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, därvid den mening blir

gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning

rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av

ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas

genast eller sist vid nästa sammanträde. Nämnden äger uppdraga åt en eller

flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

4 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen, även

om han ej är ledamot, att närvara och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten ävensom att, där han så önskar, få sin mening antecknad till proto­

kollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länssty­

relsen eller dess representant. Civilförsvarschefen äger ock påkalla samman­

träde av nämnden för behandling av uppgiven fråga.

47 §.

1 mom. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av 45 § 1 och

2 morn., äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar av kostna­

dens belopp, därest icke nedan i detta kapitel annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

14

50 §.

Har hos kommun anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,

jämlikt 8 § tagits i anspråk för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsom­

rådet, äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för avlöning

och annan ersättning, som kommunen på grund av 20 § utgivit för tjänst­

göringen.

Här under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hörande

materiel eller annan egendom avsevärt skadats på grund av fientlig verksam­

het eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger den

kommun, som anskaffat materielen eller egendomen, att av statsmedel erhålla

skälig gottgörelse.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,

där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

51 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande

särskilda bestämmelser gälla:

1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning å municipal­

samhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt att till förfogande för allmänna civilför­

svaret inom området ställa materiel, utrustning och annan egendom, som

är behövlig för civilförsvaret och tillhör eller innehaves av municipalsam­

hället.

tf.

3. Municipalsamhället äger enahanda rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i 50 §.

7 kap.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, ni. lii.

Hemshy dd oell verkskydd.

52 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig

att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras

för hemskyddets verksamhet.

53 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organi­

serat, är pliktig

a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och

andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning

av verkskyddspersonalen; samt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

16

havaren är pliktig att tillhandagå civilförsvarschefen eller annan, som verk­

ställer inskrivning i civilförsvaret, med införskaffande av upplysningar rörande

dem som bo eller hava sin verksamhet inom byggnaden eller anläggningen

samt att till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilför­

svarschefen.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å arbetsgivare eller den

som företräder honom i avseende å de i arbetsgivarens tjänst anställda.

Skyddsrum och andra anordningar.

59 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta och under­

hålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen eller

byggnaden.

Innehar någon med nyttjanderätt fastighet eller byggnad eller del därav,

inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum, äger nyttjanderättshavarén ej

motsätta sig åtgärden.

60 §.

Kan ej överenskommelse träffas örn anordnande av gemensamt skyddsrum

efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna örn

sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för

kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i

egen fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen

tillgodoses genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen

medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller

byggnad.

61 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum

eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas ägaren

till den fastighet eller byggnad i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren,

örn skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig

ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl nyttjanderätts-

havare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens

gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

62 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är ytterligare pliktig

a) att vidtaga de särskilda anordningar som äro erforderliga för alarmering

under civilförsvarsberedskap av dem som vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden;

b) att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens

mörkläggning under civilförsvarsberedskap; samt

c) att, där det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

18

På anfordran av civilförsvarsmyndighet är ägaren eller innehavaren skyldig

att medverka vid förberedande åtgärder för undanförseln.

67 §.

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till

fullgörande av beslut örn undanförsel, så ock för biträde som lämnats myn­

dighet med undanförsel eller med förberedande åtgärder härför, utgår ersätt­

ning av statsmedel, i den mån ej omständigheterna annat föranleda. Har

kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel

och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan

medföra för honom, är han jämväl för sådan kostnad berättigad till ersätt­

ning av statsmedel efter vad som finnes skäligt.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg och föreligga sådana

omständigheter att, därest ägaren verkställt transporten, han själv skolat svara

för kostnaden härför, är han pliktig att återgälda myndigheten samma kostnad.

Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad, som myn­

dighet haft för vård av undanförd egendom. Till säkerhet för fordran som

här avses äger myndigheten att av egendomen kvarhålla så mycket som svarar

mot fordringen.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

68

§.

Yad i 66 § är stadgat i fråga örn undanförsel skall i tillämpliga delar gälla

beträffande förstöring av egendom, med iakttagande att vad som sägs örn

civilförsvarsmyndighet skall hava avseende jämväl å militär myndighet.

För biträde med vidtagande av förberedande åtgärder för egendoms för­

störing skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 67 § sägs.

Gemensamma bestämmelser.

69 §.

Där länsstyrelsen i fråga örn viss egendom finner annan åtgärd än förut i

detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilför­

svaret har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare eller

innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

70 §.

Har någon med stöd av 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum av sär­

skild beskaffenhet eller med stöd av 57 §, 62 § första stycket under c) eller

69 § att vidtaga eller tåla åtgärd som i nämnda lagrum avses, är han för

kostnad eller skada som åsamkats honom berättigad till ersättning av stats­

medel efter vad skäligt finnes. Yid ersättningens bestämmande skall hänsyn

tagas till den nytta åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller ska­

dan ringa, utgår icke ersättning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

20

Kungl. May.ts proposition nr 268.

8 kap.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov.

76 §.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av sådan uppgift i avse­

ende å civilförsvaret som åvilar kommun, äger vederbörande civilförsvars-

chef, därest behovet icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses genom

frivillig överenskommelse, att för kommunens räkning, i enlighet med vad i

detta kapitel närmare stadgas, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk

markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustnings-

persedlar, materiel och annan egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet

och innehaves av annan än staten.

Yad nu stadgats skall i fråga örn anordnande av allmänt skyddsrum samt

källarmursgenombrott i tillämpliga delar gälla jämväl under tid, då civilför­

svarsberedskap icke råder; dock att vad som sägs örn civilförsvarschef skall

hava avseende å länsstyrelsen.

77 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens

eller innehavarens tillgång å egendom, varom fråga är, och behov därav för

sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan

tvingande skäl tagas i anspråk.

78 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme

där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Tages byggnad eller del därav i anspråk för inkvartering av per­

soner vilka till följd av beslut örn utrymning lämna sin bostad och tillhör

byggnadens ägare eller innehavare eller medlem av hans familj befolknings­

grupp som omfattas av sådant beslut, äge han, örn han vill taga bostad i

byggnaden, få åt sig där anvisat nödigt bostadsutrymme.

Har den, som själv tillhör nu nämnd befolkningsgrupp eller i vars familj

finnes någon som tillhör sådan grupp med ägare eller innehavare av bygg­

nad som tagits i anspråk för angivna ändamål träffat avtal örn upplåtande av

nyttjanderätt till byggnaden eller del därav, äge nyttjanderättshavaren och

hans familj, i den mån vederbörande tillhör nyssnämnda befolkningsgrupp,

få åt sig anvisat nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

Där genom anvisande av bostadsutrymme efter vad nu sagts allvarligt

hinder skulle uppkomma för byggnadens användande till förläggning i en­

lighet med förefintlig plan, skall bostadsutrymme i stället anvisas inom

annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

79 §•

Markområden, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka icke

stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med nytt­

janderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller

22

ende ersättning till beloppet fastställes av civilförsvarschefen. Ändå att egen­

dom som tages i anspråk är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda

tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning

härigenom icke sker i rätten till ersättning för skada som ej förutsetts.

84 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tagits i anspråk

med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall

ock gälla i fråga om den, som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för

förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom som är utmätt skall, örn borgenären det

yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det

äskar, utgivas till överexekutor, och har denne att med beloppet förfara på

sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

85 §.

I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i avse­

ende å civilförsvaret än i 76 § sägs, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet

med vad Konungen därom närmare förordnar, under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid skola i

tillämpliga delar bestämmelserna i 76—84 §§ lända till efterrättelse; dock med

iakttagande att ersättning för egendom som tagits i anspråk eller för åtgärd

som vidtagits skall utgå av statsmedel samt att ersättning, som skall utgå

efter taxa, skall till beloppet fastställas av den civilförsvarsmyndighet, som

utövat förfoganderätten.

86

§.

Yägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

civilförsvarsmyndighet egendom som myndigheten beslutat taga i anspråk,

äger polismyndighet att hos vederbörande uttaga egendomen i fråga. Kan

dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer

samma rätt civilförsvarsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

9 kap.

Straff, vite, besvär m. lii,

87 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilför­

svaret, som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit i veder­

börlig ordning kallad, eller avviker han olovligen därifrån, må han på fram­

ställning av civilförsvarschefen genom polismyndighetens försorg omedel­

bart på egen bekostnad hämtas. Samma lag vare, örn civilförsvarspliktig

utan anmält laga förfall underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad

kallelse till personlig inställelse.

23

88 §•

Ar någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift som med­

delas med stöd av dylik bestämmelse skyldig att något fullgöra och brister

vederbörande härutinnan, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Läns­

styrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig handräckning eller ombe­

sörja föreskriven åtgärd samt uttaga kostnaden härför av den försumlige,

i den män denne icke på grund av stadgande i denna lag är berättigad

till ersättning för kostnaden.

89 §.

1 mom. Den som underlåter att i enlighet med 15 § lämna upplysningar

om där avsedda förhållanden bote tio kronor.

Varder någon fälld till ansvar för förseelse som i förstastycket sägs, äge

ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra sin upplysnings-

skyldighet.

2 mom. Civilförsvarspliktig, som jämlikt 18 § kallats att inställa sig per­

sonligen men utan laga förfall uteblir bote högst femtio kronor.

Har den civilförsvarspliktige laga förfall för sin utevaro men underlåter

han att, så snart ske kan, anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, bote

tio kronor.

3 morn. Underlåter någon att tillhandagå med införskaffande av upplysningar

eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad i 58 § sägs,

straffes med dagsböter.

90 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i

fall, då så enligt 33 § skall ske, straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet som i första

stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som

redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter före­

skrift som meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

91 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret och

i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen

undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar åtlyda vad veder­

börande befäl under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

befallt eller eljest gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse vid

fullgörande av sin tjänsteplikt;

3. den som i fall varom i 15 § förmäles mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift om förhållande som i samma paragraf avses;

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

24

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bort-

flyttningsförbud lämnar sin vistelseort, så ock den som bryter mot stad­

gandet i 39 §;

5. den som med vetskap örn att föreskrift örn undanförsel meddelats

verkställer undanförsel i strid mot därom givna bestämmelser eller bryter

mot det i 41 § stadgade förbudet eller underlåter att iakttaga villkor, som

uppställts med stöd av sistnämnda paragraf, så ock den som underlåter att

iakttaga honom jämlikt 66 § åliggande anmälningsskyldighet;

6. den som med vetskap örn att föreskrift meddelats jämlikt 42 § bryter

mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåter att iakttaga

villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts;

7. den som uppenbarligen vanvårdar materiel, utrustning eller annan

egendom, som han till förvaring mottagit av civilförsvarsmyndighet;

8. den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning eller byggnad

besiktigas efter vad i 73 § sägs;

9. den som vid förfrågan jämlikt 74 § vägrar att lämna upplysning eller

ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning

som avses i sistnämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhål­

landen som avses i 74 § första stycket;

10. den som med vetskap örn att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.

beslutat taga. i anspråk egendom, vilken av honom innehaves, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egen­

domen eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjlig­

gör egendomens tagande i anspråk; samt

11. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestäm-

melser till lagen och ej avser åliggande, beträffande vilket vite enligt 88 §

kan stadgas.

Pälles någon till straff jämlikt denna paragraf, må domstolen efter ty

skäligt finnes förklara egendom, som undanhållits, förverkad eller, örn den

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendo­

mens värde.

92 §.

Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 91 § första stycket

under 1 eller 2, må civilförsvarsmyndighet, i stället för att vidtaga åtgärd

för anställande av åtal, meddela den felande tillrättavisning i enlighet med

de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

93 §.

Vad som inhämtats vid besiktning jämlikt 73 § eller vid sådan förfrågan,

undersökning eller granskning som i 74 § sägs må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon här­

emot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

26

Följande övergångsbestämmelser skola gälla:

1. Vad i lag eller särskild författning är stadgat örn luftskyddschef skall

efter denna lags ikraftträdande i stället gälla örn civilförsvarschef. Där i lag

eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan

bestämmelse.

2. Intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom sådan gälla

de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse i ämnen,

som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen.

3. Har jämlikt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelserna

för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i veder­

börlig ordning godkänt, må ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, på

grund av vad i 25 § stadgas anläggningens eller byggnadens ägare åläggas

att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka det godkända skyddsrummet, ej

heller på grund av stadgandet i 26 § åläggas att vidtaga förändringar be­

träffande sådant skyddsrum eller dess byggnadstekniska anordningar.

4. Förordnande som meddelats jämlikt 2 eller 3 § lagen den 21 juni 1940

(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd skall gälla som örn det med­

delats med stöd av 40 eller 42 § denna lag.

5. Luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest drätselkammare eller

kommunalnämnd må utan hinder av vad i 46 § sägs intill den 1 oktober

1944 vara civilförsvarsnämnd.

Tjänstgöringstiden för sådana ledamöter och suppleanter i särskild civil­

försvarsnämnd, som tillsättas före den 1 januari 1945, utgår med år 1948.

6. Har kommun före denna lags ikraftträdande anskaffat materiel, utrust­

ning eller annan egendom för civilförsvarsändamål, skola bestämmelserna i

47 § örn rätt till statsbidrag icke äga tillämpning, såvitt Konungen ej annor­

lunda förordnar.

7. Där anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande

helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt, skall den i 62 § första

stycket under b) stadgade skyldigheten för ägaren att vidtaga nödiga an­

ordningar för anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället åvila

innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet består. Det åligger ägaren

att, då nyttjanderättsförhållandet upphör, på anfordran av innehavaren

inlösa dennes mörkläggningsmateriel med belopp som, därest överens­

kommelse icke kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens

beslut i sådant hänseende må talan föras hos Konungen i enlighet med vad

som stadgas i 95 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

28

ning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap eller

som med stöd av lagen örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att

tjänstgöra utom civilförsvaret ålagts tjänstgöring vid krigsmakten, även örn

de icke på grund av ovan givna stadganden äro att anse såsom krigsmän.

7 §•

Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna an­

ställda personer ävensom hemvärnspersonal och annan personal, varom i

1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under

denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas

i 61, 97, 101, 130, 132 och 157 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

61 §.

Vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat örn krigsmän skall i tillämpliga

delar gälla beträffande dels värnpliktige, dels officerare, underofficerare och

manskap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, dels vid lots- och fyr­

inrättningarna anställda personer, dels ock hemvärnspersonal och annan

personal, varom i 1 § 3 mom. sägs, ändå att de icke skulle vara att hän­

föra till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat örn vissa ämbets-

och tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga mot­

svarande tillämpning å till krigsmaktens reservpersonal hörande civila ämbets-

och tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,

ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

101

§.

Yad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värn­

pliktige, krigsmaktens reservpersonal samt hemvärnspersonal och annan

personal, varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna

lag, där någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt

honom till förvaring anförtrodd egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om Tiss panträtt

i spänadslin och hampa

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i

spånadslin och hampa skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av

följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt

40 § civilförsvarslagen av pantförskriven vara; och skall, där undanförsel

sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förplik­

telser enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda varan, örn så er­

fordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedel­

bart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanför-

seln samt örn den fastighet, varå varan upplagts, och örn upplagsplatsen.

I fråga örn varans bortflyttning från den plats dit den undanförts skall

vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga

upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret

samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit varan

förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar örn

pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna

i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom

eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses,

straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas, att 4, 9, 15 ock 16 §§ lagen den 12 juni 1942 om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

4§>

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den

mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid

densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och be­

gränsa verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall så­

lunda, bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd

mot brand- och annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforder­

liga skyddsanordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd

samt lämpligt förvaringsrum för förråd, ombesörja erforderlig utbildning

och övning av personal, avsedd att vid anläggningen fullgöra till civil­

försvaret hörande uppgifter, samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt av­

hjälpande av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen---------- vid anläggningen.

Anskaffning av---------- nyttjanderättshavarens förpliktelser.

Örn skyldighet------ — förordnar Konungen.

9 §■

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant

för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för vattenfallsstyrelsen

och en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall

finnas minst en suppleant.

Ledamöter och — — — sådana företag.

Nämnden äger — — — enkel beskaffenhet.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig

tåla, att myndighet, vilken har att utöva ledningen av civilförsvaret vid

anläggningen, krigsskyddsnämnden eller den nämnden därtill utser besiktigar

anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits eller böra

vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger---------- sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att

utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att utöva

ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den försum­

liges bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och den i andra stycket avsedda myndigheten vare

berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock

i fall, som avses i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den för­

sumlige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag;

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121)

örn vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 26 mars 1943 örn vapenfria värn­

pliktiga skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2

§-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid civilförsvaret.

Utan hinder —------ kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig---------- eller ammunition.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44

34

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning-

angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)

om utrymningshjälp.

Härigenom förordnas, att 13—22, 30, 36 och 40 §§ förordningen den 13 april

1940 om utrymningshjälp 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

13 §.

Den centrala-----------därtill utser.

De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande

och handhavande ombesörjas inom varje civilförsvarsområde av civilförsvars-

chefen under närmare tillsyn av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, å vederbörande

tjänstegrenschef eller, örn civilförsvarsområde består av flera kommuner, å

särskild av länsstyrelsen för viss kommun därtill utsedd person överlåta de

befogenheter, som enligt andra stycket tillkomma civilförsvarscliefen.

14 §.

Den, som önskar erhålla resa in natura eller resebidrag, eller som för

de fjorton första dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen önskar

erhålla annan utrymningshjälp, har att därom göra anmälan i den ordning,

som bestämmes, beträffande anmälan som sker innan vederbörande bort­

flytta!, av civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till vilket utrymnings-

kommunen hör, och eljest av civilförsvarschefen i det område, till vilket

inkvarteringskommunen hör.

Den i 13 § första stycket angivna myndigheten må på framställning av

civilförsvarschef medgiva förlängning av den i första stycket angivna tid av

fjorton dagar, under vilken utrymningshjälp må meddelas allenast efter

anmälan.

15 §.

Den, som i annat fall än i 14 § sägs önskar erhålla utrymningshjälp, har

att därom göra ansökan hos civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till

vilket inkvarteringskommunen hör. För personer, som i inkvarteringskom­

munen tillhöra samma hushåll, må ansökan göras av den, som förestår

hushållet.

Ansökan skall-----------av barnavårdsnämnd.

Ansökan och---------- avsedda myndigheten.

1 Senaste lydelse av 13 och 36 §§ se SFS 1941 : 585.

35

16 §.

Civilförsvarschef må utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrym-

ningshjälp, som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga örn varje särskild

hjälptagare är av större ekonomiskt värde.

17 §•

Då utrymning anbefalles eller då den i 13 § första stycket avsedda myn­

digheten eljest det föreskriver, skall civilförsvarschefen utfärda kungörelse

om vad den som önskar erhålla sådan hjälp har att härför iakttaga.

18 §.

Beslut örn meddelande av utrymningshjälp, som i 15 § avses, skall, där

ej omständigheterna prövas föranleda, att hjälpen skall utgå för viss bestämd

tid eller för bestridande av viss engångskostnad, innefatta, att hjälpen skall

utgå tills vidare, så länge utrymningen varar eller till dess civilförsvars­

chefen annorlunda bestämmer.

Kungl. Majus proposition nr 268.

19 §.

Underhållsbidrag och---------- en vecka.

Civilförsvarschef äger bestämma, att hyresbidrag skall utbetalas direkt

till hyresvärden. Är hjälptagaren inackorderad hos enskild, äger civilför­

svarschefen, när betalningsförsummelse av hjälptagaren därtill giver anled­

ning, bestämma, att jämväl viss del av underhållsbidraget skall utbetalas

till den, hos vilken han är inackorderad.

Avser ansökan---------- förestår hushållet.

20

§.

Har den, som åtnjuter utrymningshjälp, eller gentemot denne försörjnings-

pliktig person erhållit avlönat arbete eller eljest högre inkomster eller hava

hjälptagarens ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, är

hjälptagaren skyldig att till civilförsvarschefen anmäla förhållandet inom en

vecka efter därom erhållen kännedom. Enahanda anmälningsskyldighet

åligger honom vid ombyte av bostad eller vid intagning å sjukvårds- eller

annan anstalt.

Har den---------- avsedda personer.

21

§.

Har civilförsvarschef genom anmälan enligt 20 § eller eljest erhållit känne­

dom örn eller skälig anledning antaga, att väsentlig ändring ägt rum i hjälp­

tagarens ekonomiska förhållanden, åligger det civilförsvarschefen att efter

den utredning i ärendet, som må vara erforderlig, snarast möjligt företaga

omprövning av hjälpbehovet.

Civilförsvarschef må, där det finnes påkallat, förelägga hjälptagare att in­

komma med ny deklaration.

36

22

§.

Därest hjälptagare gör sig skyldig till olämpligt uppträdande mot myndig­

heter, anstaltspersonal, inkvarteringsvärdar eller andra, med vilka han i an­

ledning av utrymningen kommer i förbindelse, vårdslöshet vid handhavande

av annans egendom, liknöjdhet i fråga om tillsyn över minderåriga familje­

medlemmar eller annan därmed jämförlig försummelse, må civilförsvarschef

minska de förmåner hjälptagaren genom utrymningshjälpen åtnjuter.

Har mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad uppkommit allvarlig miss­

sämja, bör civilförsvarschef söka anvisa annan inkvartering.

36 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna förordning meddelats

av civilförsvarschef, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

Besvär enligt---------- till besvärsmyndigheten.

Över beslut av länsstyrelse jämlikt denna förordning må klagan icke föras.

För medlemmar---------- förestår hushållet.

40 §.

Yad i denna förordning stadgas örn utrymningshjälp vid bortflyttning

skall i tillämpliga delar gälla vid omflyttning inom viss kommun.

Konungen äger---------- är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

37

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 108 § fjärde stycket byggnadsstadgan den

20 november 19311 skall upphöra att gälla, dels att 13, 54 och 110 §§,

120 § 1 mom. samt 122 § samma stadga skola erhålla ändrad lydelse på sätt

av det följande framgår, dels ock att i stadgan skola införas tre nya para­

grafer, betecknade 53 a, 108 a och 115 a §§, av nedan angivna innehåll.

13 §.

Stadsarkitekt skall — — — hans verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren,

civilförsvarschefen och brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid

byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet an­

tecknad.

53 a §.

'~1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar eller däröver, skola

vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed

likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad

i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig

ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre

eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta

på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som vå­

ning, om den är inredd till mer än hälften.

2 mom. Vid uppförande av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed

jämförlig byggnad, som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för

industriellt ändamål, i vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro

sysselsatta, eller byggnad, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt,

hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skola,

oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras

brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig

ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande till-

lämpning.

3 mom. Skulle tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestäm­

melserna medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för

undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Ko­

nungens befallningsliavande.

1 Senaste lydelse se beträffande 13, 54 och 108 §§ SFS 1940: 121.

38

4 mom. Angående anordnande av skyddsrum oell källarmursgenombrott

i byggnad är särskilt stadgat.

54 §.

I byggnadsordningen---------- brandsäkra väggar.

1 byggnadsordningen må även särskilda bestämmelser meddelas örn takets,

vindens och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt före­

skrivas, att bjälklag och andra bärande konstruktioner skola i andra fall än

i 53 a § sägs skyddas mot eld eller göras brandsäkra.

108 a §.

Bestämmelserna i 53 a § skola äga motsvarande tillämpning å landsbygden.

Yad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga örn ekonomibyggnad

till jordbruksfastighet.

110 §.

Nybyggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes, må ej företagas utan nämn­

dens lov.

115 a §.

1 mom. Vill någon inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, uppföra

byggnad, som jämlikt 108 a § andra stycket omfattas av bestämmelserna i

53 a §, eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad,

skall Konungens befallningshavandes tillstånd till företaget i förväg inhämtas,

såvitt angår i nämnda paragraf avsedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd

erfordras dock icke till bygg cad, som i 115 § avses.

2 mom. Underlåter någon att ställa sig Konungens befallningshavandes

föreskrifter till efterrättelse, äge Konungens befallningshavande enahanda

befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

120 §.

1 mom. Vidtager någon — — — sådant förordna.

Underlåter någon i fall, som i 115 a § avses, att i förväg inhämta Ko­

nungens befallningshavandes tillstånd eller att ställa sig till efterrättelse av

Konungens befallningshavande i samband med sådant tillstånd meddelade

föreskrifter, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Förlägges byggnad---------- berörda förfarande.

122 §'

Ar i fall, som avses i 120 § 1 morn., uppenbart, att påbörjat byggnads­

arbete strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbe­

stämmelser eller övriga för byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger

byggnadsnämnden eller, därest 115 a § är tillämplig, Konungens befallnings­

havande rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

40

kommuner och luftskyddschefer, vilkas yttrande respektive länsstyrelse ansett

böra inhämtas, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges lands­

fiskaler, svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, kvinno­

föreningarnas beredskapsorganisations centralkommitté, riksluftskyddsför-

bundet, svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,

svenska brandbefälsförbundet, hemvärnsområdesbefälhavarnas riksförbund,

chefen för sjövärnskåren, centralförbundet för befälsutbildning, riksförbundet

Sveriges lottakårer, skytteförbundens överstyrelse, överstyrelsen för föreningen

svenska röda korset, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, arbe­

tarnas samaritförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges industriförbund, Sve­

riges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges skogsägare­

förbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Därefter tillkallade jag, sedan en överarbetning av hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag befunnits erforderlig, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 15 oktober 1943 samma dag fyra sakkunniga1 att inom socialdepartementet

biträda med fortsatt utredning örn hemortsförsvarets samordnande. Dessa sak­

kunniga, som antogo benämningen 1943 års civilförsvarsutredning, avgåvo den

25 februari 1944 betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU

1944:5).

över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av

överbefälhavaren efter försvarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemväms-

chefens, försvarets sjukvårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvalt-

nings hörande, samtliga länsstyrelser — i några fall efter hörande av vissa

statliga eller kommunala myndigheter eller av särskilda sammanslutningar

inom länet — bevakningsinspektören, riksvärderingsnämnden, medicinal­

styrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statens utrymningskommis-

sion, luftskyddsinspektionen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, stadsplane-

utredningen 1942, statskontoret, allmänna lönenämnden, skogsstyrelsen, sta­

tens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens reservför-

rådsnämnd, statens trafikkommission, centrala undanförselbyrån, krigsmate-

rielverket, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighets­

ägareförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska brandskyddsföreningen,

svenska brandbefälsförbundet, centralkommittén för det frivilliga försvars­

arbetet, hemvärnsrådet, riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för

föreningen svenska röda korset, kvinnoföreningarnas beredskapsorganisations

centralkommitté, riksluftskyddsförbundet, föreningen Sveriges polismästare,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och sven­

ska polisförbundet. 1

1 Landshövdingen K. Sandler, ordförande, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd, hov­

rättsassessorn E. Mossberg och polisintendenten A. Zetterquist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

41

Den inom socialdepartementet tillkallade 1943 års bevalcningsutredning1 av­

gav den 28 oktober 1943 till chefen för socialdepartementet betänkande med

förslag angående särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar.

Över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av chefen

för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets fabriksstyrelse, krigsmaterielverket, luftskyddsinspektionen, bygg­

nadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga

handelskamrer, statskontoret, generaltullstyrelsen, statens livmedelskommis-

sion, statens industrikommission, Överståthållarämbetet efter hörande av polis­

mästaren i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter landsfogdarnas hörande,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, för­

eningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges industriförbund, svenska stadsför­

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska järnvägsföreningen,

svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen och sven­

ska hamnförbundet.

De spörsmål, som nu nämnda utredningar omfattat, ha numera bragts i det

skick, att ett definitivt ställningstagande till desamma bör äga rum. Jag vill

därför nu anmäla desamma, därvid jag dock i detta sammanhang begränsar

mig till de frågor, som kräva reglering i lag. De anslagsfrågor, som bliva

aktuella vid ett genomförande av lagstiftningen, ämnar jag senare anmäla.

Den redogörelse för de verkställda utredningarna, som jag i det följande

skall lämna, kommer att beröra det av luftskyddsinspektionen avgivna för­

slaget till ny luftskyddslag och de över detta förslag avgivna yttrandena alle­

nast i de fall, då särskild anledning därtill finnes.

I. Civilförsvarets organisation.

A. Gällande bestämmelser.

a) Luftskyddet. De grundläggande bestämmelserna rörande luftskyddets

organisation återfinnas i luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504; ändrad

1939:298; 1940:81, 217; 1941:583; 1942:336) och luftskyddskungörelsen den

13 april 1940 (nr 239; ändrad 1941:589; 1942:856; 1943:130; 1944:11, 59)

ävensom i lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov

(nr 90; ändrad 1939:294; 1940:219; 1941:584), vilken sistnämnda lag dock är

tillämplig endast då Konungen på grund av krig eller krigsfara anbefallt luft-

skj7ddstillstånd.

Luftskyddet definieras i luftskyddslagen (1 §) såsom åtgärder av icke mili­

tär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verknin­

garna av sådant anfall. I luftskyddskungörelsen (2 §) angivas närmare de

åtgärder, varom här är fråga, nämligen befolkningens varnande, då luftanfall

hotar, åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering, åtgärder för

1 T. f. kanslirådet A. Tottie, ordförande, civilingenjören N. Laurin, kaptenen S. Melin,

statspolisintendenten G. Thulin och direktören Hj. Aselius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

42

beredande av kollektivt skydd mot verkningar av bomber och stridsgaser, be­

folkningens förseende med gasmasker, genomförande av skydds- och reserv­

anordningar för att säkerställa driften vid tekniska verk, anordnande av hjälp-

platser och beredande av sjukhusutrymme för vård av skadade, organiserande

av luftskyddstjänst, omfattande luftskyddets ledning, ordnings-, brand-, röj­

nings-, räddnings-, reparations-, gasskydds-, sjukvårds-, observations- och rap­

porttjänst samt utspridning av varuförråd.

I organisatoriskt hänseende bygger luftskyddet principiellt på gällande

civil-administrativa indelning av riket och på därinom redan befintliga civila

organ. Sålunda skall enligt 3 § luftskyddslagen inom varje län länsstyrelsen

handha ledningen av luftskyddet. För den omedelbara ledningen av luft-

skyddet indelas riket enligt 4 § luftskyddslagen i luftskyddsområden. Varje

stad och varje landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej Kungl.

Maj:t för visst fall annorlunda förordnar. Beslut örn dylik avvikelse har med­

delats i ett förhållandevis stort antal fall, därvid i allmänhet landskommuner

av förstadskaraktär eller delar av sådana kommuner förenats med veder­

börande stad till ett luftskyddsområde. Beträffande städer, som ingå i lands­

fiskalsdistrikt, har därjämte i åtskilliga fall förordnats, att de skola bilda ett

luftskyddsområde tillsammans med landsfiskalsdistriktet. Ledningen av luft-

skyddet- inom ett luftskyddsområde utövas jämlikt 5 § luftskyddslagen av en

luftskyddschef. I luftskyddsområde, som utgöres av stad eller landsfiskals­

distrikt, är vederbörande polischef luftskyddschef med rätt dock för läns­

styrelsen att i särskilt fall förordna annan person. För annat luftskyddsområde

utser länsstyrelsen luftskyddschef. Länsstyrelsen äger även för luftskydds­

område eller del därav utse ställföreträdare för luftskyddschefen samt upp­

draga åt honom att i de hänseenden länsstyrelsen bestämmer fullgöra luft-

skyddschefs åligganden och utöva dennes befogenheter. Skyldighet föreligger

för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag som luftskydds­

chef och ställföreträdare för sådan. I det långt övervägande flertalet luft-

skyddsområden är polischefen luftskyddschef.

Kommunerna lia i luftskyddslagstiftningen ålagts omfattande skyldigheter

i fråga örn luftskyddet. Ur organisatorisk synpunkt viktigast är den i 9 §

luftskyddsförfogandelagen stadgade skyldigheten att i enlighet med planerna

för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom

annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.

Härigenom ha sådana kommunala kårer som polis, brandkår etc. kommit att

utgöra en väsentlig del av luftskyddet.

Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas enligt 2 § luftskyddslagen av luft-

skyddsinspektionen, som jämlikt 7 § samma lag har att verka för att luft-

skyddets förberedande sker ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt och att

för sådant ändamål utfärda anvisningar till ledning för myndigheter, en­

skilda sammanslutningar, vilka önska medverka vid luftskyddet, och allmän­

heten. Någon chefsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna utgör icke

luftskyddsinspektionen.

Enligt 2 § luftskyddskungörelsen skall vid luftskyddets planläggning över­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

44

angående befälet över polispersonal under luftskyddstillstånd. Dylika före­

skrifter torde emellertid hittills icke lia lämnats annat än i något enstaka

undantagsfall.

Under förstärkt försvarsberedskap utvidgas väsentligt de bevaknings- och

ordningshållningsuppgifter, som böra fullgöras av polispersonal. På grund här­

av har på statens bekostnad särskild polisverksamhet för olika ändamål anord­

nats. Bland annat skall enligt landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941

(nr 221) inom krigsmakten särskild landstormspolis vara avdelad för att vid

krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning biträda polisen vid

bevakning av viktigare anläggningar såsom kommunikationsverksanläggningar,

kraftverk och industrier. För planläggning av och tillsyn över landstorms-

polisens verksamhet finnes en för hela riket förordnad bevakningsinspek­

tor, vilken jämväl skall öva tillsyn över den bevakning vid nyssnämnda

anläggningar, vilken vid krig eller krigsfara ankommer å civil myndighet. Om­

fattningen av den bevakning, som skall utövas av landstormspolisen, fast­

ställes av överbefälhavaren.

Yad brandförsvaret angår gälla för närvarande olika bestämmelser för å

ena sidan by gdebr andförsvar et och å andra sidan skogsbrandförsvaret. Bygde-

brandförsvaret regleras för närvarande genom brandstadgan den 15 juni

1923 (nr 173). Enligt 1 § denna stadga åligger det stad att vidmakthålla ett

brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand, för vilket ändamål bland annat skall finnas en brandstyrka. Närmaste

inseendet över stadens brandväsen utövas jämlikt 6 § av en brandchef nied en

vice brandchef som ställföreträdare. Brandstyrkan skall enligt 5 § vara samman­

satt dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på grund av med­

borgerlig plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när medlemmarna äro

anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten,

och borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att vid

sidan av sin borgerliga sysselsättning ägna viss tid åt brandtjänst. Den på med­

borgerlig plikt grundade brandstyrkan utgör allmän brandkår. Där avlönad

brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand

kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på framställning medgiva, att

allmän brandkår ej skall upprättas. I stad, där frivillig brandkår — varmed här

tolde avses brandstyrka, som står under ledning av brandkårsförening, annan

enskild sammanslutning eller enskilt företag — finnes, må denna efter läns­

styrelsens beprövande helt eller delvis kunna ersätta annan brandstyrka.

Närmare bestämmelser örn brandstyrkans sammansättning meddelas i den för

staden gällande brandordningen.

Nu anförda bestämmelser gälla i tillämpliga delar jämlikt 23 § även för

köping, så ock för annan tätare befolkad ort, då länsstyrelsen därom förordnar

genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning (municipal­

samhälle) .

I brandstadgan finnas även vissa föreskrifter angående landsbygden, vilka

jämlikt 24 § skola, helt eller delvis, äga tillämpning inom viss kommun å

landet eller del därav, då länsstyrelsen därom förordnar på framställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

45

kommun eller på grund av att länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet

eller befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för

beredande av trygghet mot skada av brand. Enligt dessa föreskrifter skall

kommun upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek och samman­

sättning (28 §), och närmaste inseendet över kommuns brandväsen skall ut­

övas av en brandchef med en vice brandchef som ställföreträdare (29 §). När­

mare bestämmelser härom meddelas i brandordningen för kommunen.

Länsstyrelserna äga jämlikt 37 § en allmän övervakningsskyldighet över

brandväsendet i respektive län.

Det aktiva bygdebrandförsvaret ingår såsom tjänstegren i luftskyddet, var­

vid brandchefen eller, örn inom luftskyddsområde finnas flera brandchefer,

någon av dessa är tjänstegrenschef.

Skogsbrandförsvaret regleras väsentligen genom lagen den 7 maj 1937

(nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt 5 § i denna lag skall

i allmänhet varje kommun på landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Läns­

styrelsen kan dock på framställning besluta, att flera kommuner skola samman­

slås till en brandrote eller att kommun ej behöver ingå i brandroteindelningen.

Vidare äger länsstyrelsen efter vederbörandes hörande förordna, att kommun

skall uppdelas på flera brandrotar, så ock att stads icke planlagda område eller

dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall utgöra en eller flera

brandrotar. Brandrote skall enligt 6 § vidmakthålla ett skogsbrandväsen,

som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogs­

eld. För varje brandrote skola enligt 9 § finnas en brandfogde och en vice

brandfogde. Närmare bestämmelser skola finnas i den för brandroten gällande

skogsbrandordningen. Länsstyrelserna skola jämlikt 7 §, var inom sitt län,

vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.

Vid sidan av skogsbrandlagens bestämmelser har, särskilt med tanke på

krigsförhållanden, en viss utbyggnad av skogsbrandförsvaret ägt rum. Så­

lunda har inom varje län utsetts en länsskogbrandchef (i vissa fall läns-

brandfogde) med uppgift att biträda länsstyrelsen vid fullgörandet av dess

uppgift med avseende på skogsbrandförsvaret. I allmänhet ha länen där­

jämte indelats i brandrotedistrikt, inom vilka tillsynen över skogsbrandför­

svaret utövas av distriktsskogsbrandchefer (distriktsbrandfogdar).

Skogsbrandförsvaret var tidigare helt organiserat vid sidan av luftskyddet

och har därför i hemortsförsvarssakkunnigas betänkande betraktats som en

självständig gren av det civila hemortsförsvaret. Numera har dock skogs­

brandförsvaret för krigsförhållanden närmare anknutits till luftskyddet. Sedan

Kungl. Majit genom beslut den 7 maj 1943 anbefallt luftskyddsinspektionen

och länsstyrelsen att vidtaga förberedande åtgärder i sådant syfte, har luft­

skyddsinspektionen utfärdat anvisningar härom. Enligt dessa skall skogs­

brandförsvaret under de två högsta beredskapsgraderna av luftskyddstillstånd

vara inordnat under det allmänna luftskyddet och utgöra en tjänstegren be­

nämnd skogsbrandtjänst. Inom luftskyddsområde skall finnas en särskild

tjänstegrenschef för denna tjänst, vartill bör förordnas distriktsskogsbrand-

chef, brandfogde eller annan lämplig person. I luftskyddsområde med ringa

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skogstillgång, likt utvecklat vägnät ock god vattentillgång anses dock skogse

brandtjänsten kunna ledas av tjänstegrenschefen för brandtjänsten, i vilket

fall alltså särskild tjänstegrenschef för skogsbrandtjänsten icke behöver utses.

Den förefintliga brandroteorganisationen bör i största möjliga utsträckning

bibehållas, varvid dock länsstyrelser, i de fall då luftskyddsområdes gräns

delar en blindrote i två eller flera delar, förutsättas skola tillse, att brand­

rotens omfattning under krigsförhållanden ändras på sådant sätt, att dylik

delning icke uppkommer.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t den 20

november 1942 till lagrådet remitterat ett på grundval av brandförsvars-

utredningen den 7 mars 1942 avgivna betänkande utarbetat förslag till

brandlag, över vilket förslag lagrådet den 16 december samma år av­

givit utlåtande. Förslaget, vilket är kompletterat av förslag till ny

brandstadga, syftar till, bland annat, dels en förstärkning av brand­

försvaret, särskilt på landsbygden, dels ock ett sammanförande av bygdebrand-

försvaret och skogsbrandförsvaret. I förstnämnda hänseende märkes, att

inom varje kommun eller, örn två eller flera kommuner bildat kommunal­

förbund för handhavande av brandförsvaret, inom varje sådant förbund skola

finnas en brandchef med en eller flera vice brandchefer samt en brandstyrka

av betryggande storlek och sammansättning. Beträffande den sistnämnda före­

slås, att den i stad skall bestå av yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller båda

dessa slag av kårer ävensom reservstyrka (i huvudsak motsvarande nuvarande

allmänna brandkår) samt i kommun å landet av borgarbrandkår eller frivillig

brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kom­

munen, eller båda dessa slag av kårer ävensom reservstyrka. Länsstyrelsen äger

emellertid medgiva kommun befrielse från skyldighet att hålla brandstyrka,

därest kommunen träffat avtal örn släckningshjälp från kommunal eller fri­

villig brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka alltid skall upprättas.

De beträffande stad givna föreskrifterna skola även tillämpas å köping samt,

därest länsstyrelsen så förordnar genom beslut som skall underställas Kungl.

Marits prövning, å annan tätare befolkad ort (municipalsamhälle). Sådan ort

liksom även köping, som icke utgör egen kommun, betraktas enligt lagen som

kommun.

Länsstyrelserna förutsättas skola vid tillsynen över brandförsvaret äga till­

gång till statsavlönade, brandtekniskt sakkunniga biträden, därvid Kungl.

Majit skall efter omständigheterna besluta, i vilken utsträckning och på vad

sätt dylika biträden skola ställas till länsstyrelsernas förfogande. Tillsynen

över brandförsvaret inom riket föreslås skola utövas av en riksbrandinspektör.

Beträffande sammanförandet av bygdebrandförsvaret och skogsbrandför­

svaret innehåller förslaget, att en kommuns brandorganisation principiellt

skall avse även skogsbrandförsvaret, dock att kommun äger besluta, att detta

skall organiseras för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas

av länsstyrelsen, vilken även själv må upptaga frågan örn skogsbrandförsvarets

utbrytande ur den allmänna brandorganisationen med rätt att efter kommu­

nens hörande besluta därom. I dessa fall skall i kommun finnas skogsbrand­

fogde, som skall handha den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Allt­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

47

jämt skall kommun, där länsstj7relsen så finner lämpligt, kunna indelas i flera

skogsbrandrotar, därvid särskild skogsbrandfogde skall förordnas för varje

brandrote.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för kommunikationsdepartementet för

avsikt att föreslå, att förslaget till brandlag genom proposition förelägges inne­

varande års riksdag till antagande.

b) Utrymningsorganisationen. De huvudsakliga bestämmelserna om denna

finnas i utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582) och utrymningskungörelsen

av samma dag (nr 588).

Utrymning kan enligt 1—2 §§ utrymningslagen vara av två slag, nämligen

luftskyddsutrymning, som avser att bereda befolkningen ökat skydd mot verk­

ningarna av anfall från luften, och milit är utrymning, som äger rum från om­

råde, inom vilket militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna

förväntas, och som vidtages för det fall att åtgärden prövas oundgängligen

erforderlig av hänsyn till rikets försvar eller för skyddande av befolkningens

liv. Luftskyddsutrymning är planlagd för ett betydande antal orter. Särskild

planläggning av militärutrymning finnes i vissa gräns- och kusttrakter. Beslut

örn luftskyddsutrymning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill bemyndigar och beslut örn militärutrymning av Konungen, som dock

i vissa fall kan bemyndiga militär befälhavare att besluta därom.

Anmärkas bör i detta sammanhang, att jämlikt 34 § utrymningslagen möj­

lighet även finnes att meddela förbud att lämna visst område. Dylikt bort-

flyttningsförbud meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill bemyndigar. Har beslut meddelats örn utrymning, äger dock myn­

dighet, som meddelat beslutet, jämväl utan särskilt bemyndigande meddela

dem, vilka icke omfattas av utrymningen, förbud att lämna den ort, som skall

utrymmas. För att bortflyttningsförbud skall kunna meddelas erfordras, att

vissa i 35 § utrymningslagen närmare angivna förutsättningar äro uppfyllda.

Utrymningsorganisationen står under central ledning av statens utrym-

ningskommission. Beslutanderätten rörande företagande av luftskyddsutrym­

ning avses i regel skola tillkomma utrymningskommissionen. I fråga om mili­

tärutrymning torde däremot motsvarande befogenhet komma att utövas av

militära myndigheter.

Den lokala utrymningsorganisationen är olika gestaltad i de kommuner,

inom vilka luftskyddsutrymning är planlagd, utrymningskommuner, och i

andra kommuner, inkvarteringskommuner.

Inom utrymningskommun utövas jämlikt 8 § utrymningslagen den omedel­

bar ledningen av utrymning och planläggning därför av luftskyddschefen med

biträde av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef.

I inkvarteringskommun skola jämlikt 9 § utrymningslagen de arbetsupp­

gifter, vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna

inkvartering, handha frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem, vilka

i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom kom­

munen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrym-

ningskommunen, utövas av en kommunal

inkvarteringsnämnd.

I flertalet fall är

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

denna en för uppgiften särskilt tillsatt nämnd, men möjlighet finnes att åt

annan kommunal myndighet, dock icke fattigvårdsstyrelse, uppdraga att vara

inkvarteringsnämnd.

Inkvarteringsnämnderna äro jämlikt 10 § underställda särskilda inkvarte-

ringschefer, vilka utöva sin verksamhet var inom sitt inkvarteringsområde.

Antalet inkvarteringsområden är för närvarande 43.

Länsstyrelserna ingå icke i utrymningsorganisationen, men enligt 11 § ut­

rymningslagen skall samråd med länsstyrelse äga rum i ärende av sådan vikt,

att länsstyrelsen på grund av sin allmänna ämbetsbefattning bör vara för­

trogen med ärendet. Vidare äger länsstyrelse under krig, örn på grund av

krigsförhållandena beslut av utrymningskommissionen i visst fall icke kan

avvaktas utan att det med utrymning avsedda syftet äventyras, på framställ­

ning av luftskyddschef eller inkvarteringschef utöva befogenhet, som till­

kommer utrymningskommissionen, dock icke utan särskilt bemyndigande av

Konungen beslut örn eller uppmaning till utrymning.

Utrymningskommissionen handhar, på grund av särskilt av Kungl. Majit

den 13 februari 1942 meddelat uppdrag, ledningen av socialtjänsten, som

har till huvuduppgift att omhändertaga utbombade personer och bereda dem

bostad, utspisning m. m. Lokalt har socialtjänsten anknutits till utrymnings-

och inkvarteringsorganisationen, varvid i utrymningskommuner utrymnings-

chefen och i andra kommuner, där socialtjänst upprättats, inkvarteringsnämn-

dens ordförande i regel fungerar som socialtjänstchef.

c) Skyddstjänst för järnvägarna m. fl. För järnvägarna, telegrafverket, kraft-

och kanalverken samt vägväsendet och vissa under väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsens tillsyn stående kanaler och flygplatser är upprättad viss skydds­

tjänst, omfattande skyddsbevakning, luftskydd och reparationsberedskap. Be­

stämmelser härom äro utfärdade dels i särskilda av Kungl. Majit utfärdade

kungörelser, de s. k. skadekungörelserna (för järnvägsstyrelsen den 29 augusti

1939, nr 585, för telegrafstyrelsen den 20 oktober 1939, nr 761, och för vatten­

fallsstyrelsen den 29 augusti 1939, nr 584), dels ock i särskilda av vederbörande

centrala myndigheter utfärdade instruktioner av hemlig natur. För kraft­

verkens del gäller dessutom lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Beträffande sistnämnda lag må

nämnas, att enligt densamma frågor örn skyldighet att tåla och vidtaga skydds­

åtgärder prövas av ett särskilt organ, krigsskyddsnämnden för kraftanlägg­

ningar.

Ifrågavarande skyddstjänst i vad den avser reparationsberedskap är avsedd

att inordnas i en överbefälhavaren underställd organisation för byggnads- och

reparationsberedskap, som är under upprättande och som i princip skall hand­

ha samtliga sådana byggnads- och reparationsarbeten, som vid krig eller krigs­

fara betraktas som nödvändiga ur rikssynpunkt och för höjande av landets

krigspotential.

Någon närmare redogörelse för nu nämnda organisationer anser jag icke i

förevarande sammanhang erforderlig.

49

d) Undanförseln. Till det civila lokalförsvaret är även att hänföra den

verksamhet, som brukar benämnas undanförsel, d. v. s. utspridning eller bort­

förande av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra, att de i händelse

av krig genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Jag

återkommer i det följande till en närmare redogörelse för gällande förhållan­

den på detta område.

För sammanhangets skull böra här något beröras den militärterrito­

riella indelningen och hemvärnets organisation.

Riket är, såvitt angår arméstridskrafterna med tillhörande anstalter, indelat

i sju militärområden, vart och ett under en militärbefälhavare med stab. Samt­

liga militärområden utom sjunde militärområdet, vilket omfattar Gotland, äro

indelade i försvarsområden. Antalet lantmilitära försvarsområden inom

första—sjätte militärområdena är 31, vartill komma 4 marina försvarsområden.

De lantmilitära försvarsområdena lia så långt detta ur strategiska synpunkter

varit möjligt bestämts på sådant sätt, att länsgräns och försvarsområdesgräns

icke skulle skära varandra. I flertalet fall utgör alltså försvarsområde ett län

eller del av ett län. I några fall har det emellertid icke kunnat undvikas, att för­

svarsområde kommit att omfatta delar av två och i ett fall — Göteborgs för­

svarsområde — tre län.

För varje försvarsområde skall i krig finnas en försvarsområdesbefälhavare

med stab. I fred förenas däremot i vissa fall två angränsande försvarsområden

under gemensam försvarsområdesbefälhavare med stab, varvid dock särskild

stabschef skall finnas för vartdera försvarsområdet. Under försvarsområdes-

befälhavarna lyder, förutom vissa andra militära förband och försvarsanstalter,

jämväl hemvärnet.

Hemvärnet utgör enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408;

ändrad 1942: 201, 566) en del av lantförsvaret och består av militärt organi­

serade, på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas framtida uppgift är

att verka för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten. Högsta led­

ningen av hemvärnet under chefen för armén utövas av hemvärnschefen med

hemvämsstaben. Inom varje militärområde åligger det militärbefälhavaren

att utöva överinseendet över hemvärnet. Under denne utövas ledningen av

hemvärnet inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren.

Riket är indelat i hemvärnskretsar, för närvarande till antalet 100. För

varje hemvärnskrets finnes en hemvärnskretsbefälhavare med uppgift att leda

och övervaka organisationen och utbildningen av hemvärnet inom kretsen.

Hemvärnskretsarna i sin tur äro indelade i hemvärnsområden, vanligen bestå­

ende av en eller flera hela kommuner — de större städerna äro dock i all­

mänhet uppdelade på flera hemvärnsområden. Antalet hemvärnsområden är

för närvarande 1 192. Den omedelbara ledningen av hemvärnet inom varje

hemvärnsområde utövas av en hemvärnsområdesbefälhavare, som under sig

har ett antal hemvärnsmän och reservhemvärnsmän, fördelade på förband

(grupper, plutoner och i vissa fall kompanier).

För att åstadkomma ordnad samverkan mellan det militära och det civila

lokalförsvaret har Kungl. Majit, första gången den 30 december 1941, för-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

C92 u 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

50

ordnat vissa personer att såsom hemortsförsvarsassistenter, envar inom visst

verksamhetsområde, biträda den eller de länsstyrelser, inom vilkas län området

helt eller delvis vore beläget, med vidtagande av de förberedande åtgärder,

som kunde vara erforderliga för att i krig ändamålsenlig samverkan i operativt

hänseende skulle kunna äga rum dels mellan olika grenar och enheter av det

civila försvaret, dels ock mellan det civila och det militära lokalförsvaret, var­

vid åtgärder i sistnämnda hänseende skulle vidtagas i nära samarbete

med vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Hemortsförsvarsassistenternas

verksamhetsområden ha bestämts i nära anslutning till försvarsområdesindel-

ningen, så att i allmänhet en hemortsförsvarsassistent finnes för varje försvars­

område. I vissa fall finnas dock flera hemortsförsvarsassistenter för samma

försvarsområde, var och en för viss del av området. Undantagsvis omfattar

verksamhetsområdet för hemortsförsvarsassistent två försvarsområden.

Enligt de bestämmelser, som utfärdats i samband med förordnande av hem­

ortsförsvarsassistenter, åligger det dessa, bland annat,

att taga kännedom örn förutsättningarna för försvaret inom verksam­

hetsområdets olika delar, såsom terrängförhållanden, förbindelseleder, be­

byggelse, industri- och kommunikationsanläggningar;

att taga kännedom örn de i lokalförsvaret ingående organisationerna och

dessas kapacitet, särskilt deras tillgång på personal och materiel samt perso­

nalens utbildning och lämplighet för olika uppgifter;

att personligen lära känna personalen i ledande ställning inom lokalför­

svarets olika organisationer;

att planlägga det civila lokalförsvarets verksamhet i krig, i vad avser ope­

rativ samverkan;

att föranstalta örn övningar med det civila lokalförsvarets olika grenar un­

der nyssnämnd samverkan; samt

att i övrigt vidtaga förberedelser för att i krig enhetlig ledning av lokalför­

svaret skall kunna utövas.

Sedermera —- i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter för

budgetåret 1942/43 — har Kungl. Maj:t föreskrivit, att hemortsförsvars-

assistenterna vid det fortsatta planläggningsarbetet skulle utgå från att läns­

styrelse tillkommande befogenhet att besluta örn användning såväl inom luft­

skyddsområde som utom sådant område av personal och materiel, tillhörande

annan del av det allmänna luftskyddet inom området än ordningstjänsten, i

händelse av krigstillstånd kunde komma att överflyttas på vederbörande för­

svarsområdesbefälhavare. Dessutom har Kungl. Majit den 7 augusti 1942 för­

ordnat, att hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra vid

den försvarsområdesstab, som Kungl. Majit i kommandoväg bestämmer.

För samarbete i operativt hänseende mellan det militära försvaret och ut-

rymningsorganisationen äro ytterligare vissa organisatoriska åtgärder vidtagna

eller planlagda; med operativa ärenden avses därvid ärenden angående beslut

örn utrymning och bortflyttningsförbud, ärenden rörande utrymningstrans-

porter samt beslut örn vilka kommuner som skola tagas i anspråk för inkvarte­

ring. Sålunda är avsikten, att den civila utrymningsledningen i operativa

ärenden skall handhas av en delegation från utrymningskommissionen, vilken

Kungl. Majlis proposition nr 268.

52

mångfald arbetsuppgifter, som äro förbundna med uppdraget att vara luft­

skyddschef. Den ständiga utvecklingen på luftskyddets område bär medfört,

att nlanläggningsåtgärdema fått en sådan omfattning att polischefen-luft-

skyddschefen i ett stort antal fall måste eftersätta antingen sina polisiära

arbetsuppgifter eller sina uppgifter såsom luftskyddscbef. Visserligen torde

de flesta luftskyddschefer till sitt förfogande ha ställföreträdare av olika slag

men ansvaret för luftskyddets planläggning och förberedande åvilar dock

ytterst luftskyddschefen.

Två av de i luftskyddsinspektionens utredning deltagande uttalade sig

emellertid i avgiven reservation mot inspektionens förslag i denna del och

förordade bibehållande av den nuvarande ordningen. Som motivering därför

anfördes, att genom att luftskyddsuppgifterna hänförts till polischefs tjänste­

åligganden stadga vunnits i luftskyddsorganisationen samtidigt som garantier

skapats mot att befogenhetskonflikter kunde uppkomma mellan luftskydds-

chef och polischef, vilkas arbetsuppgifter i många avsenden måste ingripa i

varandra.

I yttrandena över inspektionens förslag ha meningarna på denna punkt varit

delade. Medan vissa myndigheter och sammanslutningar tillstyrkt förslaget,

ha andra avstyrkt detsamma, i huvudsak på de av reservanterna anförda grun­

derna.

Bland de förslag, som i detta sammanhang framställts, må här följande om­

nämnas.

Svenska brandbefälsförbundet, som anser sig icke böra motsätta sig för­

slaget örn skyldighet för befattningshavare inom brandväsendet att mottaga

uppdrag som luftskyddschef, anför vidare:

Då brandcheferna äro befälspersoner som i sitt dagliga handlande äro ut­

bildade för och vana att under förhållanden, som stundom kunna vara kritiska,

fatta snabba beslut för avhjälpandet av skador — den väsentligaste delen av

luftskyddet — då vidare röjningsarbete som regel förekommer vid varje större

eldsvåda och slutligen då sjuktransportväsendet under fredstid som regel

omhänderhaves av brandkårerna, ifrågasättes örn icke det allmänna luft­

skyddet borde uppdelas i en organisationsavdelning under polischefens befäl,

utövande i stort sett den verksamhet, som nu omhänderhaves av luftskydds-

byråerna, och en operativ avdelning under brandchefens befäl med uppgift att

leda det skadeavvärjande arbetet.

Föreningen Sveriges landsfiskaler föreslår följande lösning av frågan örn

luftskyddets organisation på landsbygden. Landsfiskalerna borde såsom

polischefer erhålla befogenhet att utöva inseendet över och ledningen av luft­

skyddets planläggning och organisation i fredstid. Ledningen av luftskyddet

i krigstid borde däremot ordnas så, att på varje luftskyddsort på landsbygden

borde finnas en särskilt förordnad luftskyddschef, som under landsfiskalens

ledning biträdde vid luftskyddets organisation och som vid krigstillstånd över-

toge den närmaste ledningen av luftskyddets olika organ på luftskyddsorten.

Denne luftskyddschef borde lämpligen icke uttagas bland befattningshavare

vid polis- eller brandväsendet.

Överbefälhavarens samordnings!örs/ag. En av överbefälhavaren tillsatt kom­

mitté avgav den 5 mars 1941 en promemoria med förslag till samordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

53

av hemvärn, luftskydd, brandskydd samt viss bevakning och ordningshållning.

Som allmänna principer angavs bland annat, att ansvaret för och ledningen av

dessa lokalförsvarsgrenar, även de civila, borde åvila militära myndigheter,

vilket dock icke borde och behövde medföra ett militariserande av i lokalför­

svaret ingående civila organ, samt att nu befintliga organisationer borde i

möjligaste mån bibehållas i oförändrat skick. Promemorian innehöll utkast

till såväl krigs- som fredsorganisation.

I fråga örn krigsorganisationen innebar förslaget följande. Försvars­

område indelas i kretsar på sådant sätt att kretsindelningen sammanfaller med

indelningen i landsfiskalsdistrikt, varvid stad, som icke ingår i landsfiskals-

distrikt, bör utgöra egen krets. Som chef inom kretsen tjänstgör en särskilt

förordnad kretschef, vartill som regel förordnas chefen för någon av organisa­

tionerna inom kretsens lokalförsvar (hemvämsområdesbefälhavare, luftskydds-

chef, distriktsbrandfogde e. d.), dock att inom stad med ordinarie militärförlägg­

ning den militäre platsbefälhavaren såsom den för ortens försvar ansvarige

jämväl bör vara kretschef. Inom krets av särskild betydelse bör kunna för­

ordnas särskild person, som icke samtidigt representerar viss gren inom lokal­

försvaret. I kretschefens stab böra ingå tjänstegrenschefer för respektive

grenar inom lokalförsvaret, därvid kretschefen samtidigt bör vara tjänstegrens-

chef för den gren han själv representerar. Kretscheferna underställas för-

svarsområdesbefälhavarna, vilkas staber utökas med personal, som är sak­

kunnig i luftskydd, skogsbrandskydd och ordningshållning. Centrala lednin­

gen av lokalförsvaret utövas inom högkvarteret av en hemortsstab, vars chef,

hemorts chef en, lyder omedelbart under överbefälhavaren. I sistnämnda stab

ingå hemvärnsstaben och luftskyddsinspektionen med i huvudsak oförändrad

organisation, varjämte bevakningsinspektören lämpligen bör företräda frågor

rörande bevaknings- och ordningspolis.

Fredsorganisationen föreslås skola utgöra densamma som den nu

gällande, dock att högsta ledningen jämväl i fred skall representeras av hem-

ortschefen med stab, vilken därvid förutsättes vara organiserad på samma sätt

som under krig. Som skäl härför anföres, att örn den föreslagna fredsorganisa-

tionen snabbt och friktionsfritt skall kunna övergå till krigsorganisation, den

högsta ledningen måste vara enhetlig.

I promemorian uttalas vidare önskvärdheten av att spörsmålet örn ett när­

mare samordnande av utrymningskommissionens verksamhet med övrigt lokal-

försvar vid en ytterligare utredning upptoges till behandling.

Den ledamot i kommittén, vilken närmast representerade luftskyddsinspek­

tionen, framförde i särskilt yttrande allvarliga betänkligheter mot kommitté­

majoritetens förslag, enär den civila lokalförsvarspersonalen därigenom skulle

militariseras, samt förordade, att med bibehållande av nuvarande organisation

tillfredsställande samverkan mellan militära och civila myndigheter skulle

skapas genom instruktionsföreskrifter o. d.

Överbefälhavaren inhämtade yttranden över förslaget från samtliga länssty­

relser. Flertalet länsstyrelser vitsordade behovet av samordning och tillstyrkte

i princip, att även civilt lokalförsvar under krig ställdes under militär ledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

54

I åtskilliga av yttrandena förordades större eller mindre ändringar i förslaget

eller betonades vikten av att frågan bleve föremål för ytterligare utredning.

Särskilt anförde flera länsstyrelser betänkligheter mot den skillnad mellan

lokalförsvarets organisation i fred och krig, som enligt förslaget skulle komma

att föreligga. Fyra länsstyrelser yttrade sig principiellt avstyrkande örn för­

slaget.

Länsstyrelsen i örebro län förordade i sitt yttrande i stället följande orga­

nisation, som dock förutsatte, att försvarsområde och län överensstämde. Lik­

som det militära lokalförsvaret hade en försvarsområdes (läns-) ledning, skulle

liknande ledning inrättas för luftskydd, brandskydd och skogsbrandskydd med

en länsluftskyddschef, en länsbrandchef och en länsskogsbrandchef, anknutna

till länsstyrelsen såsom föredragande. Samtliga dessa chefer för det militära

och det civila lokalförsvaret skulle ingå i en länsstat där varje chef i fred

självständigt skulle representera sin gren av lokalförsvaret, men där vid krig

försvarsområdesbefälhavaren vid olika meningar skulle ha den slutliga be­

stämmanderätten. Länet skulle indelas i distrikt och distrikten i kretsar med

särskilda chefer för samma grenar av lokalförsvaret som i länsstaben.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarade i sitt yttrande, att kommun i

princip borde vara den organisatoriska grunden för lokalförsvaret, vilket dock

icke borde hindra, att två eller flera smärre kommuner sammanfördes till ett

lokalförsvarsområde eller att en större kommun delades i två eller flera dylika

områden. Chefen för detta område skulle ansvara för lokalförsvaret därstädes,

samordna de tre tjänstegrenarna luftskydd, skogsbrandskydd och hemvärn samt

särskilt ansvara för rekryteringen därav. Det syntes ej lämpligt att uppdraga

denna chefsbefattning åt någon av tjänstegrenscheferna. Länsstyrelsen vore

mindre övertygad örn nödvändigheten eller t. o. m. lämpligheten av att lokal­

försvarsområdena såsom sådana sammanfördes till större enheter, kretsar.

Däremot torde samarbete av flera kommuners lokalförsvar av likartad natur

ofta bliva nödvändigt. Länsstyrelsen funne det därvid lämpligast, att de

myndigheter (personer), som i fredstid handhade de olika tjänstegrenarna

inom försvarsområde och län, hemvärnsofficer i försvarsområdesstab, för-

svarsassistent eller vederbörande föredragande i länsstyrelse och länsskogs­

brandchef, även i krig närmast under försvarsområdesbefälhavaren handhade

hithörande ärenden, men att, där så — på grund av försvarsområdets stor­

lek och mängden av lokalförsvarsområden — erfordrades, lokalförsvarsom­

rådena sammanfördes till kretsar med en kretsbefälhavare för envar av de

tre grenarna. Kretsindelningen skulle vara av blott taktisk betydelse. Den

kretsindelning, som kunde anses erforderlig för lokalförsvaret i övrigt, syntes

icke böra äga tillämpning för ordningshållningspersonalen, landstormspolis,

statspolis samt lokal ordnings- och kriminalpolis, som enligt länsstyrelsens

förmenande alltjämt, även i krigstid, borde vara underställda landsfogden och

länsstyrelsen.

Övriga förslag. Förslag till provisoriska åtgärder för samordning av lokal­

försvaret i mellaninstansen (län respektive försvarsområde) lia avgivits av sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

55

tens arbetsmarknadskommission den 30 juni 1941 och av hemortsförsvarssak-

kunniga den 2 augusti samma år. Då dessa förslag — med vissa modifika­

tioner — blivit genomförda genom Kungl. Majits beslut örn förordnande av

hemortsförsvarsassistenter, torde någon närmare redogörelse för dessa förslag

jämte över desamma avgivna yttranden icke vara erforderlig.

Ytterligare må här omnämnas hemortsjörsvarssakkunnigas förslag den 14

mars 1942 angående utövande under krig av vissa befogenheter i avseende å

luftskydd, skogsbrandskydd och utrymning. Förslaget angavs vara föranlett

av att det syntes de sakkunniga med hänsyn till det utrikespolitiska läget

under förvåren 1942 påkallat, att frågan örn operativ samverkan inom lokal­

försvaret erhölle en nöjaktig lösning tills vidare utan avvaktan å den tidpunkt,

då det bleve möjligt och lämpligt att genomföra en mera allsidig, för såväl

freds- som krigsförhållanden avsedd samordning inom lokalförsvaret. Förslaget

gick ut på att, med stöd av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda be­

stämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksam­

het vid krig eller krigsfara m. m. en kungörelse skulle utfärdas av innebörd att

under tid, som Kungl. Majit med hänsyn till krigsförhållanden kunde komma

att särskilt bestämma, vissa befogénheter i avseende å luftskydd, skogsbrand­

skydd och utrymning skulle överflyttas från civil till militär myndighet. Sålunda

skulle av den länsstyrelse tillkommande befogenheten att handhava ledningen

av luftskyddet följande befogenheter i stället tillkomma vederbörande försvars-

områdesbefälhavare, nämligen att besluta örn användning utom luftskyddsom­

råde av personal och materiel, tillhörande allmänna luftskyddet inom området,

samt att i den mån särskilda skäl därtill föranledde giva luftskyddschef föreskrift

örn användning inom luftskyddsområdet av personal och materiel, tillhörande

dess allmänna luftskydd, såsom för skyddande av viss anläggning e. d.; dock

att vad nu sagts icke skulle äga tillämpning på allmänna luftskyddets ordnings­

tjänst. Vidare skulle länsstyrelses nuvarande befogenhet jämlikt skogsbrand­

lagen att förordna befälhavare vid släckning av skogseld, som tagit eller hotade

taga större omfattning, i stället tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Slut­

ligen skulle å honom överflyttas jämväl den rätt, som jämlikt utrymningslagen

tillkomme länsstyrelse att under krigsförhållanden i vissa fall utöva befogen­

het, som eljest tillkomme utrymningskommissionen.

Vidare innehöll kungörelseförslaget, att, där försvarsområdets omfattning

eller andra skäl det föranledde, Kungl. Majit skulle kunna särskilt uppdraga

åt annan myndighet än försvarsområdesbefälhavaren att för viss del av för­

svarsområdet under försvarsområdesbefälhavaren utöva befogenheter, som

enligt förslaget kunde tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Uppkomme

genom avbrott i förbindelserna eller annorledes svårighet för försvarsområdes­

befälhavaren att utöva dylika befogenheter och kunde Kungl. Majlis beslut i

frågan ej utan våda avvaktas, borde försvarsområdesbefälhavaren äga lämna

underlydande militär befälhavare eller luftskyddschef sådant uppdrag som

nyss nämnts. Beslut härom skulle emellertid, så snart förhållandena tilläte,

anmälas för Kungl. Majit.

Förslaget har varit föremål för remiss till överbefälhavaren, luftskyddsin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

56

spektionen, utrymningskommissionen och länsstyrelserna men har därutöver

icke föranlett annan åtgärd än att bland föreskrifterna för hemortsförsvars-

assistenternas verksamhet intagits den förut omförmälda bestämmelsen örn

att hemortsförsvarsassistentema vid sitt fortsatta planläggningsarbete skola

äga utgå från att vissa befogenheter kunna komma att överflyttas på försvars-

områdesbefälhavarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

C.

Hemortsforsvarssakkunnigas slutförslag.

I sitt betänkande ha hemortsförsvarssakkunniga föreslagit tillskapandet av

en ny försvarsorganisation, folkskyddet, av blandat civil och militär karaktär

samt framlagt förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag), avsedd

att ersätta luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,

utrymningslagen, skyddsrumslagen och lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn

skyldighet att bortföra varuförråd. Enligt detta lagförslag och enligt de sak­

kunnigas motivering för bestämmelserna i förslaget voro grunddragen av om­

organisationen i huvudsak följande.

Folkskyddet angives i 1 § lagförslaget utgöra en statlig-kommunal försvars­

organisation, vars verksamhet avser

1) sådana militära uppgifter, företrädesvis av lokal och mera tillfällig art,

vilka lämpligen kunna utföras av folkskyddets organ;

2) vidtagande av särskilda anordningar och åtgärder för den hemmavarande

befolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyd­

dande mot fientlig verksamhet, särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande

eljest av att egendom i användbart stånd faller i fiendehand;

3) ingripande mot sådan brand och sådana skador å personer och egendom,

som förorsakats av fientlig verksamhet, ävensom begränsande eller lindrande

på annat sätt av följderna av dylik verksamhet; samt

4) sådan försvaret gagnande verksamhet, som eljest enligt särskild lag eller

författning tillkommer folkskyddet.

Folksk}-ddet skall bildas genom sammanslagning av hemvärnet, luftskyddet,

skogsbrandskyddet för krig och utrymningsorganisationen. Dess verksamhet

skall helt vara inriktat på krigsförhållanden, och dess uppgifter i fred skola

utgöra de för verksamheten i krig erforderliga förberedelserna, däri inbegripet

utbildning och övning. Det fredsmässiga brandförsvaret, såväl bygdebrand-

försvaret som skogsbrandförsvaret, faller alltså utanför folkskyddets ram. Polis­

väsendet avses skola i såväl fred som krig organisatoriskt stå helt utanför

folkskyddet, ehuruväl enskilda polismän skola kunna tagas i anspråk därför.

Hemvärnet bibehåller sin militära karaktär. De i folkskyddet ingående

civila grenarna behålla sin civila karaktär och sammanföras till civilskyddet.

Folkskyddet består alltså av två huvuddelar, hemvärnet och civilskyddet (5 §).

Folkskyddet är underställt överbefälhavaren utom i de hänseenden

Konungen bestämmer (2 §). De uppgifter, beträffande vilka folkskyddet icke

skulle vara underställt överbefälhavaren, äro uppgifter av övervägande social

karaktär eller eljest av sådan natur, att de ha ringa samband med den rent

militära verksamheten. Folkskyddet föreslås skola förläggas under försvars

departementet.

Den centrala ledningen av folkskyddet utövas av riksfollcskyddschefen, som

biträdes av en riksfolkskyddsstab (6 §). Riksfolkskyddschefen skall vara ut­

rustad med sådana befogenheter, att han kan utöva en verklig ledning av folk­

skyddet, och bör i krig med stab ingå i högkvarteret. Riksfolkskyddsstaben

bildas genom sammanslagning av hemvärnsstaben, luftskyddsinspektionen och

utrymningsorganisationen, varjämte till densamma anknytes den av brandför-

svarsutredningen föreslagna riksbrandinspektören.

Folkskyddet anknyter i territoriellt hänseende till den gällande militärterri­

toriella indelningen i militärområden och försvarsområden. I fråga örn folk­

skyddets ledning föreslås i denna instans skilda regler beträffande hemvärnet

och civilskyddet.

Hemvärnet skall såsom nu vara underställt militärbefälhavare och försvars-

områdesbefälhavare (7 § 1 mom. första stycket).

Beträffande ledningen och övervakningen av civilskyddet avses principiellt

skola gälla, att desamma inom varje försvarsområde utövas av en civilskydds-

chef (7 § 1 mom. andra stycket). Tre mindre försvarsområden avses dock jäm­

väl i krig skola ha gemensam civilskyddschef med angränsande försvarsområde,

varemot två försvarsområden avses i krig skola uppdelas på vartdera två civil­

skyddschef er. I fred skiljes mellan två grupper civilskyddschef er, nämligen

dels sådana, som stadigvarande skola ha full tjänstgöring, och dels sådana,

som skola träda i full tjänstgöring endast under vissa tider (biträdande civil­

skyddschef er). Varje civilskyddschef med stadigvarande tjänstgöring tilldelas

för fred ett verksamhetsområde, bestående av ett eller flera försvarsområden,

därvid samtliga försvarsområden fördelas på dessa civilskyddschefer. I den

mån flera civilskyddschefer under krig skola tjänstgöra inom sådant försvars­

område, förordnas biträdande civilskyddschefer till det antal, som erfordras

för fyllande av antalet civilskyddschefer i krig.

Försvarsområdesbefälhavare och civilskyddschef skola .nära samverka för

att bibringa folkskyddsväsendet inom försvarsområdet största möjliga effek­

tivitet (7 § 1 mom. tredje stycket).

Under folkskyddsberedskap —- varmed förstås förstärkt beredskap, som

folkskyddet jämlikt Konungens förordnande intager vid krig eller krigs­

fara -—- skall försvarsområdesbefälhavaren under militärbefälhavaren från och

med den tidpunkt och i de hänseenden Konungen bestämmer utöva led­

ningen jämväl av civilskyddet (7 § 2 morn.). Denna ledning anges i motive­

ringen i allmänhet böra omfatta dels rätt att avgöra, huruvida personal eller

materiel av civilskyddet skall användas utom det folkskyddsdistrikt, för vilket

den i första hand är avsedd, dels ock befogenhet att giva lägre folkskyddsmyn-

dighet direktiv i fråga örn inriktande av civilskyddets verksamhet på visst

eller vissa bestämda ändamål.

Länsstyrelserna avses icke skola ingå i folkskyddsorganisationen och skola

alltså icke ha befattning med ledningen av folkskyddet. Däremot skola de

jämlikt 3 § 1 mom i lagförslaget medverka vid tillsynen över att kommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

57

58

och enskilda fullgöra vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet och

även i vissa andra hänseenden taga befattning nied detsamma. Därutöver har

landshövdingen i 3 § 2 mom. ålagts att medverka till att hos länets befolkning

skapa och vidmakthålla förståelse för betydelsen av folkskyddsväsendet samt

att vaka över att vid dess upprättande och vidmakthållande hänsyn i görligaste

mån tages till förhållandena inom länet med rätt att hos folkskyddsmyndighe-

terna framställa härav betingade förslag och erinringar.

Det har förutsatts, att länsstyrelserna vid fullgörandet av sina uppgifter

beträffande folkskyddsväsendet skulle biträdas av befattningshavare inom

folkskyddet, främst civilskyddscheferna med full tjänstgöring, vilka skulle ha

ställning av föredragande för dessa ärenden.

Försvarsområde skall i regel för upprätthållande av folkskyddets verksam­

het vara uppdelat i folkskyddsdistrikt. Dylikt distrikt skall bestå av kommun

eller ock, där det på grund av gemenskap i fråga örn brandförsvar eller med

hänsyn till andra omständigheter finnes lämpligt, två eller flera kommuner

(8 § 1 morn.). Indelningen i folkskyddsdistrikt fastställes av Kungl. Majit (8 §

2 morn.).

Inom varje folkskyddsdistrikt skall finnas distriktsfolkskydd, bestående

av allmänt folkskydd samt, där så anses nödvändigt, verkskydd och hemskydd

(9 § 1 morn.). Allmänt folkskydds verksamhet avser folkskyddsdistriktet i dess

helhet, medan verkskydd och hemskydd angivas vara avsedda, verkskydd för

viss eller vissa i närheten av varandra belägna byggnader, vilka väsentligen

användas till annat ändamål än bostadsändamål, med därvarande personer och

egendom samt hemskydd för viss eller vissa i närheten av varandra belägna

byggnader, vilka väsentligen användas till bostadsändamål, med därvarande

personer och egendom (9 § 2 morn.). Verkskydd och hemskydd skola vara

organiserade inom tättbebyggda delar av städer och köpingar samt inom andra

tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse.

Där så finnes särskilt påkallat, skall verkskydd eller hemskydd dock vara orga­

niserat även för annorstädes belägen anläggning eller byggnad (9 § 3 morn.).

Den omedelbara ledningen av ett distriktsfolkskydd skall utövas av en

folkskyddschef (11 §). Skyldighet att mottaga sådant uppdrag föreligger prin­

cipiellt för envar (12 §). I polischefernas tjänsteåligganden skall icke ingå att

vara folkskyddschef, men hinder bör icke föreligga för polischef att inneha

sådant uppdrag.

Distriktsfolkskydds omfattning och beskaffenhet angives till sina grund­

drag i den för folkskyddsdistriktet gällande organisationsplanen (99 §). Sådan

plan fastställes av Konungen på förslag av folkskyddschefen (100 §).

Under folkskyddsberedskap skall möjlighet förefinnas att enligt grunder,

som närmare bestämmas av Konungen eller efter Konungens bemyndi­

gande riksfolkskyddschefen, taga i anspråk dels allmänt folkskydds personal

och materiel för uppgifter, som icke avse det egna folkskyddsdistriktet, dels

ock verkskydds eller hemskydds personal och materiel för uppgifter utom den

eller de anläggningar eller byggnader, för vilka verkskyddet eller hemskyddet

är upprättat (10 §).

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

59

Slutligen föreslås möjlighet att inom försvarsområde sammanföra två eller

flera distriktsfolkskydd till en folkskyddskrets under gemensam ledning av en

kretsfolkskyddschef (13 §). Beslut härom meddelas av Konungen.

I motiveringen till det sålunda framlagda förslaget till organisation av

folkskyddet framhålla hemortsförsvarssakkunniga till en början, att frågan örn

det civila lokalförsvarets ändamålsenliga anordnande i vad rörde bundenheten

vid nuvarande ordning borde bedömas principiellt förutsättningslöst. Upp-

organiserandet av det civila lokalförsvaret hade i väsentliga delar utgjort ett

förstagångsarbete, som måst utföras på jämförelsevis kort tid, och det pres­

sande läget hade föranlett, att de olika myndigheterna måst sätta sitt löpande

arbete i främsta rummet. Enhetligheten beträffande organisationen av det

civila lokalförsvaret hade därför förklarligt nog blivit eftersatt, och förhållan­

det mellan det militära och det civila lokalförsvaret hade ej blivit vederbör­

ligen beaktat. De sakkunnigas förslag åsyftade en principiell lösning av lokal­

försvarets samordningsproblem, varvid de sakkunniga sökt att tillgodose såväl

krigets krav som behovet av en ändamålsenlig ordning jämväl för fred. Det

syntes härvid särskilt angeläget, att organisatoriska förutsättningar skapades

för lokalförsvarets tillbörliga omvårdnad jämväl under en fredsperiod.

De sakkunniga framhålla vidare som en nödvändig följd av 1942 års för­

svarsbeslut, att åtgärder jämväl vidtoges, varigenom garanti i möjligaste mån

vunnes för ett framtida uppehållande av det civila lokalförsvaret på en nivå,

som stöde i proportion till den för försvaret i övrigt tillämpade. Därvid fram-

stode det som ett oeftergivligt villkor, att även det civila lokalförsvaret förbe­

reddes på sådant sätt, att det kunde träda i full funktion så snart som möjligt.

Vid uppgörandet av sitt organisationsförslag hade de sakkunniga därför sökt

säkerställa en lätt och smidig övergång från freds- till krigsförhållanden. Till

följd därav företedde de föreslagna freds- och krigsorganisationerna största

möjliga likhet med varandra. Förefintliga skillnader, som vore betingade av

särskilda skäl, vore ej av beskaffenhet att behöva föranleda några olägenheter.

Efter dessa allmänna synpunkter övergå de sakkunniga till att behandla

lokalförsvarets operativa ledning, vilken enligt de sakkunniga avser att

med beaktande av taktiska synpunkter allt efter lägets krav disponera de perso­

nella och materiella resurserna för olika uppgifter — även andra än sådana för

vilka den ifrågavarande lokalförsvarsgrenen närmast är avsedd — samt att i

övrigt besluta örn härmed sammanhängande åtgärder. De sakkunniga hänvisa

härvid till de erfarenheter, som vunnits vid vissa genom överbefälhavarens för­

sorg anordnade s. k. lokalförsvarskrigsspel samt till erfarenheter från andra

länder. Vad särskilt angår luftskyddet betona de sakkunniga, att luftkriget

tagit sådan utveckling, att luftangreppen i de särskilda fallen medfört skade­

görelser av en ofantligt mycket större omfattning än man vid luftskyddslagens

tillkomst gjort sig en föreställning om. De sakkunniga anföra härefter bland

annat följande:

Det låter sig icke göra att överallt skapa cn luftskyddsorganisation av sådan

omfattning och styrka, att den under alla förhållanden är tillräcklig för be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

60

mästrande av skadeverkningar av bombanfall mot den egna orten. Åtgärder

för att kunna bereda en ort hjälp från annat håll måste därför komma att ut­

göra ett viktigt led i luftskyddets organiserande. Dylik hjälp bör kunna lämnas

bland annat av luftskyddet å annan ort eller ock av särskilda för sådant ända­

mål avsedda avdelningar, örn vilkas upprättande förslag utarbetats av luft-

skyddsinspektionen i samråd med de sakkunniga.

För att bedöma frågan om beordrandet av hjälpstyrkor till en ort, som

varit utsatt för bombanfall, kräves självfallet kännedom örn skadeläget där­

städes. Men det är icke nog härmed. Frågan örn hjälpstyrkors insättande

kan ej ses isolerad. Dess prövning är av beskaffenhet att i olika hänseenden

influeras av rådande militära läge. I den mån så är fallet måste därför den,

som har att besluta i här förevarande hänseende, jämväl vara ingående orien­

terad örn de aktuella militära förhållandena.

Det är sålunda nödvändigt för honom att beträffande område, som må

ifrågakomma för genomfart av hjälpstyrkorna, äga vetskap om pågående eller

nära förestående militära operationer — t. ex. luftlandsättningar i större eller

mindre skala och stridshandlingar i anslutning därtill — örn militära och andra

landsvägstransporter, som äro under utförande eller väntas inom den närmaste

tiden, örn militära spärranordningar m. m. Dylika omständigheter måste all­

varligt beaktas såväl vid utväljandet av ort, varifrån hjälpstyrkor skola be­

ordras, som ock vid det närmare bestämmandet av deras färdvägar. Sker icke

så, löpes allvarlig risk, att hjälpstyrkorna kunna bliva försenade, slutgiltigt

hindrade att fortsätta eller kanske tillintetgjorda. Luftskyddets eget intresse

kräver alltså sådant hänsynstagande, som här avses. Men saken har även en

annan lika viktig och under vissa förhållanden ännu betydelsefullare sida. Det

måste sålunda också skapas säkerhet för att transporter av hjälpstyrkor ej över

hövan försvåra militära dispositioner av ena eller andra slaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Örn flera orter ungefär samtidigt utsättas för mera omfattande bombanfall,

kan fråga uppstå örn företrädesrätt dem emellan med avseende å erhållande

av hjälp från annat håll. En avvägning måste då ske med beaktande av

betydelsen av att en ort hjälpes tidigare eller i relativt större omfattning än

en annan. Sociala och därmed jämförliga skäl kunna göra sig gällande. Men

hänsyn till försvarsberedskapen i övrigt, både den civila och militära, måste

i förekommande fall väga tungt i vågskålen. Det totala försvarets intressen

kunna tänkas påfordra, att hjälpverksamheten mer eller mindre koncentreras

till viss ort med eftersättande av annan eller andra orter.

Beträffande förhållandena inom en för bombanfall utsatt ort må framhållas

följande. Inom en dylik ort kan det likaledes, oavsett örn dess luftskydd arbetar

ensamt eller understödjes från annat håll, vara nödvändigt, att luftskyddsverk­

samheten i första hand inriktas på sådana uppgifter, som i den aktuella situa­

tionen finnas vara ur allmän försvarssynpunkt viktigast. För räddandet av

en direkt eller mera indirekt militärt betydelsefull anläggning måste måhända

stora styrkor insättas, även örn härigenom annan, ur rent civil synpunkt värde­

fullare egendom behöver offras.

Av erfarenheten från främmande länder kan för Sveriges del dragas den

säkra slutsatsen, att vid katastrofskador eller eljest mera omfattande skador

luftskyddets egna resurser ofta bliva otillräckliga. I sådana fall uppstår behov

av att militära styrkor, såsom hemvärn eller andra lokalförsvarsförband, in

gripa till luftskyddets understöd. Så t. ex. kan detta tänkas erforderligt för

eldsläckning och utförandet av röjnings- och räddningsarbeten i större skala.

Prövning av frågan örn insättande av militära styrkor för här ifrågavarande

ändamål måste likaledes grundas å kännedom örn såväl skadeläget som det

militära läget. Till båda måste tagas den hänsyn, som förhållandena i de sär­

skilda fallen påkalla.

I fråga örn skogsbrandväsendet framhålla de sakkunniga — under hän­

visning till att anläggandet av skogsbränder genom anfall med brandbomber

eller på annat sätt måste förutsättas kunna bliva ett flitigt använt stridsmedel

i ett så skogrikt land som Sverige — att den fredsmässiga skogsbrandorganisa­

tionen torde bliva otillräcklig för krigsförhållanden och att det därför blir

nödvändigt att anlita andra organisationers resurser. Ett efter förhållandena

i de särskilda fallen avpassat beslut örn insättande av militära styrkor eller

luftskyddsavdelningar för skogseldsläckning kunde icke fattas utan erforderlig

kännedom örn både det militära läget, luftskyddsläget och skogsbrandläget.

De sakkunniga framhålla vidare att vid större skogseldar militära skäl även

kunde påfordra beaktande vid bedömande av inom vilket område tillgängligt

manskap i första hand borde insättas för skogseldens bekämpande.

Beträffande den operativa sidan av utrymningen anföra de sakkunniga

— efter framhållande av att utrymning i stor utsträckning måste verkställas

under tiden närmast omkring ett krigsutbrott ■— bland annat följande:

Under den tid, varom här är fråga, kan eller bör utrymning ej äga rum

annat än i begränsad omfattning. Särskilt vid denna tidpunkt löpa för övrigt

utrymningstransporterna risk att utsättas för flyganfall. Olika skäl kunna

likväl starkt tala för utförande av viss utrymning även omkring krigsutbrottet.

Är anledningen närmast att skydda civilbefolkningen för luftanfall, måste dock

beslut, huruvida utrymningen skall genomföras eller icke, fattas under största

hänsynstagande till de militära förhållandena. Frågorna örn disponerandet av

tillgänglig rullande materiel och om landsvägarnas begagnande träda härvid

i förgrunden. Pågående eller nära förestående stridshandlingar spela själv­

fallet jämväl stor roll i förevarande hänseende. En avvägning måste ske.

Ytterst torde dock i regel den synpunkten få väga tyngst, att utrymningen ej

kan tillåtas att i otillbörlig grad verka hindrande för militära transporter eller

stridsverksamhet. De utrymmande få ej heller utsättas för alltför stora faror.

Finnes utrymningen böra komma till stånd, är av nyss anförda skäl det när

mare bestämmandet av transportvägarna även i hög grad en militär angelägen­

het. Det militära inflytandet härvid påkallas i de utrymmandes intresse sär­

skilt vid landsvägstransporter med fordon av olika slag liksom ock vid för­

flyttningar till fots å landsväg. Möjligheterna för de utrymmande att välbe-

hållna nå sina bestämmelseorter försvinna eller minskas, örn de möta militära

transporter eller råka in i stridsområden. Det är vidare av vikt, att utrym­

ningen sker å vägar, där vederbörande ej hindras av den militära vägregle-

ringen, vägspärrar av olika slag, krigsskador eller utförda förstöringsarbeten.

Såväl beslut om det omedelbara igångsättandet av utrymningen som ock den­

sammas dirigering äro alltså åtgärder med stark militär anstrykning.

Yad nyss framhållits har knutits särskilt till fall, att utrymning närmast

för civilbefolkningens skyddande mot luftanfall ifrågakommer under mobili­

sering. Sedan mobilisering och därmed sammanhängande transporter slut­

förts, kunna förutsättningarna för sådan utrymning bliva större. De anförda

synpunkterna i övrigt äga emellertid jämväl därvid sin giltighet.

De sakkunniga framhålla ytterligare, att för utövandet av en operativ ledning

av lokalförsvaret krävdes en underrättelse- och or dort jäns t, som måste

vara icke blott lokalt utan även interlokalt organiserad. För den interlokala

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

61

62

tjänsten, som kunde bliva av betydande omfattning, avsåges att i möjligaste

mån utnyttja det permanenta telefonnätet. Yid krigsspelen bade det visat sig,

att med den nuvarande organisationen med flerhövdad operativ ledning inom

lokalförsvaret telefonnätets kapacitet för ifrågavarande ändamål vore otillräck­

lig. Dubbelrapportering i förening med behovet av att jämväl i övrigt på

grund av splittringen i ledningen giva orienteringar och order i synnerligen

stort antal hade åstadkommit stockningar i förbindelsetjansten. Därigenom

hade många gånger de för utövande av en effektiv operativ ledning erforder­

liga underrättelserna uteblivit. I andra fall hade uppstått betydande tidsför­

luster med allvarliga följder för handhavandet av dylik ledning.

De sakkunniga anföra därefter:

I den mån hitintills utfärdats särskilda bestämmelser, syftande till ope­

rativ samverkan mellan det militära och civila lokalförsvaret, äro de i stort

sett grundade på den principen, att vederbörande civila respektive militära

myndighet (befälhavare) bevarar sin bestämmanderätt och att således den

ene ej underställes den andre. Det avses, att i den aktuella situationen be­

gäran örn understöd skall i mån av behov framställas. Men avgörandet huru­

vida och i vilken omfattning framställningen skall bifallas tillkommer ytterst

den, hos vilken framställningen göres. Han kan även i princip när som helst

återkalla lämnad hjälp. I övrigt må berörda befälhavare emellan givas råd

och anvisningar, örn vilkas efterföljd mottagaren själv beslutar. Befallningar

äro således uteslutna, Till stor del har detta system sin motsvarighet be­

träffande samverkan mellan olika grenar inom civila lokalförsvaret.

Det synes de sakkunniga, att den sålunda tillämpade ordningen är synner­

ligen otillfredsställande. För smärre, enkla och lättuppredda situationer kan

densamma vara godtagbar. Men organisationen bör självfallet anpassas för

de helt säkert mycket talrika fall, som av olika anledningar äro svåra att

bemästra. I sakens natur ligger, att med nuvarande ansvarsfördelning mellan

den civile och den militäre befälhavaren ävensom mellan de civila befäl­

havarna inbördes envar av dem sätter sin egen verksamhet, sin egen ort i

främsta rummet. Tinna över huvud taget vidare synpunkter beaktande, Hu­

det i regel ej förrän i andra hand. Ingen som helst säkerhet finnes för att

de för tillfället av olika skäl mest betydelsefulla ändamålen bliva tillbörligen

tillgodosedda eller att eljest åtgärderna rättas i enlighet med sådana allsidiga

överväganden, som av förhållandena under krig påkallas.

Enligt de sakkunnigas mening är därför ett grundvillkor, att ansvaret för

och därmed också befogenheterna med avseende å det civila och militära

lokalförsvarets operativa verksamhet koncentreras. Endast då kunna i olika

situationer tillgängliga resurser utnyttjas och åtgärder över huvud taget äga rum

på för tillfället mest effektiva och eljest ändamålsenliga sätt. Krigsspelen

ha till alla delar bestyrkt riktigheten av denna ståndpunkt. De sakkunniga

förorda alltså i princip, att en enhetlig operativ ledning av det civila och

militära lokalförsvaret införes. Avvikelse från denna enhetslinje bör ske blott

i den män alldeles speciella skäl finnas böra föranleda därtill.

I den mån civilt och militärt lokalförsvar anses böra erhålla gemensam

operativ ledning, lär detta få förverkligas därigenom, att det civila lokal­

försvaret i ifrågakommande hänseende underställes militär chef.

De sakkunniga tillägga, att örn en gemensam militär operativ ledning in­

fördes, möjlighet uppkomme att så ordna underrättelse- och ordertjänsten inom

ett sådant enhetligt system, att en betydande avlastning av telefonnätet

kunde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

63

Även i fråga om förberedelsearbetet beträffande totalförsvaret

betona de sakkunniga den nära samhörigheten mellan det civila lokalförsvaret

och den militära verksamheten. Planläggningen för det civila lokalförsvaret

måste i mångt och mycket lämpas efter militära faktorer, men förhållandet kunde

jämväl vara omvänt. Till viktiga intressen, vilkas tillgodoseende i första hand

ankomme på det civila lokalförsvaret, borde vid den rent militära planläggningen

tagas sådan hänsyn, som omständigheterna rimligen medgåve. För att förbe­

redelsearbetet för det civila och militära försvaret skulle fylla högsta måttet

av ändamålsenlighet måste av detsamma krävas, att därigenom försvarsbered-

skapen såsom helhet betraktad bleve tillbörligen tillgodosedd. Nuvarande orga­

nisation syntes icke innefatta nöjaktiga möjligheter härför. Tillräckliga organi­

satoriska förutsättningar behövde skapas för säkerställande av den erforderliga

växelverkan och träffande av förberedelser efter det totala krigets krav. En

ständig och fast samverkan mellan vederbörande planläggningsmyndigheter

vore påkallad. I anslutning därtill förordade de sakkunniga, att de militära

myndigheterna erhölle sådana skyldigheter och befogenheter med avseende å

förberedelsearbetet, vilka föranleddes av det dem åvilande ansvaret för det

civila lokalförsvarets operativa verksamhet under krig.

Beträffande förhållandet mellan hemvärnet, luftskyddet och

skogsbrandväsendet för krigstid framhålla de sakkunniga till en

början, att å ena sidan markerade olikheter förelåge mellan hemvärnet och det

militära lokalförsvaret i övrigt, medan å andra sidan hemvärnet och det civila

lokalförsvaret uppvisade gemensamma drag av betydelse i organisatoriskt av­

seende. Sålunda borde hemvärnet även fortsättningsvis i första hand byggas

å frivillig grund. Vidare vore hemvärnet för rekryteringen ytterst hänvisat till

att taga i anspråk personal, som ej på grund av värnpliktslagen eller fast an­

ställning vid krigsmakten vore krigstjänstskyldig. Ytterligare vore hemvärns-

militären, till skillnad från vanligt militärmanskap, avsedd att under krig

inträda i tjänstgöring endast i den mån aktuellt behov därav uppstode. Slut­

ligen torde under krig det civila lokalförsvaret ofta behöva hjälp av militära

lokalförsvarsförband för begränsande av uppkomna skador och vidtagande av

andra mera omedelbara skyddsåtgärder. I sakens natur läge, att därvidlag till­

gängligt hemvärn i första hand hade en viktig uppgift att fylla.

De sakkunniga beröra utförligt motsättningen i rekryteringshänseende mel

lan hemvärnet, å ena, samt luftskyddet och skogsbrandväsendet, å andra sidan,

ävensom den allmänna knappheten på arbetskraft under krigsförhållanden samt

framhäva nödvändigheten av att värnkraften hos personal, som kan i anspråk­

tagas för ifrågavarande lokalförsvarsgrenar åvilande uppgifter, i möjlig män

nyttiggöras allt efter de i de aktuella fallen varierande behoven. De sakkun­

niga fortsätta:

Härvid intresserar särskilt frågan örn hemvärnets användning jämväl för

åtgärder i anledning av bränder och skador, som förorsakats av fientlig verk­

samhet. Dylika åtgärder åvila luftskyddet och skogsbrandväsendet. Men uppen­

barligen blir i stor utsträckning erforderligt med ingripanden också av hem­

värnet. Hemvärnet har i ej oväsentlig mån spridning å landsbygden. De sak­

kunniga finna ej osannolikt, att under krig landsbygdens hemvärn på vissa

Kungl. Maj:ts •proposition nr 268.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

håll mera sällan kommer att tagas i anspråk för stridsverksamhet. Det synes

antagligt, att inom många områden på landet skogsbrandsläckning kommer

att visa sig vara en huvuduppgift för hemvärnet i krigstid. Bebyggelsecentra

torde komma att under krig förete stora växlingar med avseende å omfatt­

ningen av hemvärnets användning för militära ändamål. Örn luftskyddet där­

städes, kanske till följd av rekrytering till hemvärnet, är påtagligt svagt, blir

hemvärnets betydelse för luftskyddsuppgifter desto större. Men även städer

och samhällen, där luftskyddet är starkare, måste förutsättas bliva mycket

beroende av hemvärnet för åtgärder i anledning av bränder och skador. Icke

blott för verkliga katastroftillfällen gäller detta. För åtgärder, som nyss sagts,

fordras i stor utsträckning fysiskt kraftfull personal. I detta hänsende är på

det hela taget hemvärnet bättre ställt än luftskyddet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att det samband mellan hemvärnet och

luftskyddet ävensom skogsbrandväsendet, som under krig torde påkallas

av då rådande förhållanden, måste skänkas beaktande, så att dels inom ramen

för tillgången å personal, som stöde till förfogande för ifrågavarande upp­

gifter, en viss inbördes avvägning av grenarnas storlek ägde rum, dels vid

själva rekryteringen till grenarna lämplighetssynpunkten finge göra sig gäl­

lande, dels och utbildning, övning, materielanskaffning m. m. skedde så, att

under krig både de militära och civila uppgifterna kunde ändamålsenligt

lösas. För åstadkommande av en sådan genomgående och fast samverkan mel­

lan grenarna, erfordrades ett sammanförande av grenarna i en organisation.

En sådan sammanslagning torde vara ägnad att på sina håll medgiva en minsk­

ning i grenarnas nuvarande totala personalbestånd.

Av liknande skäl förorda de sakkunniga att jämväl utrymningen med

vad därtill hörde hänfördes till den nya organisationen.

Beträffande förhållandet mellan folkskyddet och polisväsendet

framhålla de sakkunniga — efter att ha nämnt åtskilliga exempel på av krigsför-

hållanden föranledda åtgärder för upprätthållande av allmän ordning och

säkerhet — att med tillkomsten av folkskyddet det spörsmålet uppställde sig,

huruvida polisväsendet eller snarare någon del därav borde under krigsför-

hållanden vara formligen inordnat i den nya organisationen. De sakkunniga

anföra härom:

Börande sagda spörsmål må till en början anmärkas, att vissa polisupp­

gifter måste anses utan vidare uteslutna från att kunna eller böra uppdragas

åt folkskyddet. Bland annat är detta fallet med utredningarna av brott.

Härvidlag måste dock skänkas visst beaktande åt följande synpunkt. Att

vid ett sådant inrangerande i folkskyddet, som nyss antytts, göra undantag

för sistnämnda uppgifter kan sålunda stundom visa sig mer eller mindre

vanskligt. I nästan samtliga polisdistrikt på landsbygden ävensom i några

städer är polispersonalen på det hela taget gemensam för all polisverk­

samhet. Därvid torde ur personalsynpunkt vissa svårigheter uppstå för

brottsutredningarnas undantagande i berörda hänseende. I de flesta städer

och jämväl i enstaka polisdistrikt på landsbygden är visserligen polispersona­

lens arbete uppdelat mellan kriminalpolis och ordningspolis, därvid i princip

brottsutredningarna förlagts till den förra och polisverksamheten i övrigt

till den senare. Till en del råder dock ett sådant samband mellan de båda

tjänstegrenarna, som försvårar, örn också icke hindrar ett avskiljande av

kriminalpolistjänsten på sätt här berörts.

G5

De sakkunniga ha närmare övervägt, om oavsett vad nu framhållits polis-

uppgifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet böra under

krigsförhållanden åvila folkskyddet i den formen, att någon del av polis­

väsendet ingår i folkskyddet. För en sådan anordning talar, att dylika upp­

gifter i mångt och mycket anknyta till folkskyddets egentliga verksamhet och

komplettera denna. Skall emellertid under krigsförhållanden folkskyddet i

angiven form betros med allmänna ordnings- och säkerhetsuppgifter av

polisiär art, synes påkallat att därvid i princip dit överlämna samtliga dylika

uppgifter, oberoende av örn de närmare sammanhänga med nämnda förhål­

landen eller icke. Ett motsatt förfarande synes svårgenomförbart särskilt av

den anledningen, att polispersonalen måste efter behov kunna utnyttjas för

ingripanden, antingen dessa föranledas av omständigheter, mera direkt fram­

kallade av kriget, eller bero av andra orsaker. Ett sådant allmänt inordnande

i folkskyddet av den till ordningens och säkerhetens upprätthållande hänför­

liga polisverksamheten finna sig de sakkunniga likväl ej kunna tillstyrka. Där­

igenom skulle komma att åt folkskyddet, som skall stå under militär operativ

ledning, överantvardas jämväl uppgifter utan samband med försvarsverk-

samheten. Ett kanske än mer vägande skäl mot anordningen är dock, att

densamma skulle innebära ett djupt ingrepp i länsstyrelsens ämbetsbefatt-

ning och väsentligen förändra länsstyrelsens ställning inom administrationen.

De sakkunniga komma, trots vissa betänkligheter i anledning av det nu

föreliggande sambandet mellan polisväsendet och luftskyddet, till det resul­

tatet, att polisväsendet som sådant bör lämnas utanför folkskyddet. Samtidigt

framhålles, att denna omständighet icke i och för sig utgör hinder för att polis­

chefen jämväl kan vara folkskyddschef. De sakkunniga uttala emellertid, att

ett dylikt förenande av dessa båda sysslor i en hand icke torde bliva så van­

ligt. Det måste förutsättas, att indelningen i folkskyddsdistrikt i allmänhet

komme att förete tämligen stora avvikelser från polischefernas verksamhets­

områden. Redan på grund därav torde det icke böra ifrågakomma att på mot­

svarande sätt som nu vore fallet i fråga örn polischefs- och luftskyddschefs-

befattningarna upptaga en principbestämmelse om automatiskt förenande av

befattningarna som polischef och folkskyddschef. Därtill komme emellertid,

att en dylik bestämmelse ej vore förenlig med folkskyddets hela karaktär.

Beträffande länsstyrelsernas ställning framhålla de sakkunniga, att

den omständigheten, att länsstyrelserna icke inrangerats bland de myndig­

heter, som hade att taga befattning med själva ledningen av folkskyddet, sam­

manhängde med att folkskyddet vore ämnat som en organisation med en i

avseende å ledningen bestämmande central chefsmyndighet för landet i dess

helhet. Det syntes knappast förenligt med länsstyrelsernas allmänna admini­

strativa ställning att inordna dem som organ, formligen underställda en dylik

riksmyndighet. Beträffande en hel del angelägenheter rörande folkskyddet,

nämligen i stort sådana, som vore att hänföra till folkskyddets upprätthållande

i vidsträckt mening, folie sig dock medverkan av länsstyrelserna såsom själv­

ständiga myndigheter lämplig och naturlig.

I fråga örn folkskyddets territoriella indelning i botteninstan­

sen anföra de sakkunniga — efter redogörelse för den territoriella indelning,

som ligger till grund för de olika lokal försvarsgrenarna — bland annat föl­

jande:

Bihang till riksdagens protokoll, 1944. 1 sand. Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

GUS 41

5

66

För att få till stånd en effektiv lokal organisation av folkskyddet måste den

territoriella indelningen förenhetligas.

De sakkunniga anse, att folkskyddets lokala territoriella indelning bör

grundas på kommunindelningen. I princip bör varje kommun utgöra ett folk-

skyddsdistrikt. Kommunerna äro av synnerligen växlande storlek. Många

kommuner äro ytterst små, lia blott ett eller annat hundratal invånare. Att

låta dessa kommuner var för sig bilda folkskyddsdistrikt kan knappast komma

ifråga, utan flera kommuner måste i sådant fall sammanslås till ett folk-

skyddsdistrikt. Andra kommuner äro synnerligen vidsträckta, och det kan

då vara lämpligt att uppdela en kommun i flera distrikt. En dylik uppdel­

ning synes dock endast böra förekomma i alldeles särskilda fall. Möjlighet

bör även stå öppen att låta viss del av en kommun tillsammans med en eller

flera andra kommuner bilda ett folkskyddsdistrikt och återstoden av först­

nämnda kommun för sig eller gemensamt med annan kommun ett folkskydds­

distrikt.

Eftersom brandväsendet utgör en mycket väsentlig del av folkskyddet,

måste vid indelningen i folkskyddsdistrikt stort avseende fästas vid kommu­

nernas förhållande ur brandsynpunkt. Ha två eller flera kommuner bildat

kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret, böra dessa kommuner

även ur folkskyddssynpunkt utgöra en enhet. Enligt det föreliggande brand-

lagsförslaget skall länsstyrelse äga medgiva kommun befrielse från att upp­

rätta annan brandkår än reservstyrka, örn kommunen träffat avtal om släck-

ningshjälp från kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun. Två eller

flera kommuner, som träffat avtal örn utnyttjande av samma brandkår, böra,

örn detta ur territoriell synpunkt låter sig göra, bilda ett folkskyddsdistrikt,.

Viss hänsyn vid bestämmandet av indelningen i folkskyddsdistrikt bör

även tagas till polisdistriktsindelningen, även fastän folkskyddet och polisen,

såsom de sakkunniga föreslagit, skola vara organisatoriskt åtskilda. Det

synes nämligen vara angeläget att överhuvud eftersträva större enhetlighet i

territoriell indelning än för närvarande föreligger. Den territoriella indel­

ningen i brand-, polis- och folkskyddshänseende bör därför göras så överens­

stämmande som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Indelningen i folkskyddsdistrikt skall enligt de sakkunnigas förslag fast­

ställas av Kungl. Majit. Vissa skäl tala visserligen för att denna befogenhet i

stället bör läggas på länsstyrelserna, framför allt det skälet, att hänsynen till

lokala förhållanden i stor utsträckning kommer att spela den avgörande rollen.

Trots detta ha de sakkunniga stannat vid att centralisera bestämmanderätten

härutinnan. Härigenom vinnes garanti att i fråga örn folkskyddsdistriktsindel-

ningen enhetliga principer i stort sett komma att följas över hela riket.

Beträffande folkskyddskretsar anföra de sakkunniga bland annat följande.

Åtskilliga försvarsområden kunna antagas komma att bestå av ett förhål­

landevis stort antal folkskyddsdistrikt. Örn inom sådant försvarsområde varje

folkskyddschef vore skyldig att rapportera till försvarsområdesbefälhavaren

och omvänt all ordergivning från försvarsområdesbefälhavaren i folkskydds­

frågor skulle gå direkt till folkskyddscheferna, komme försvarsområdesbefäl­

havaren att vara i behov av en avsevärt större förbindelseapparat än vad som

för närvarande står till hans förfogande eller som lämpligen kan utbyggas. För­

bindelsetjänsten skulle dessutom vara tvungen att i alltför stor utsträckning

begagna iånglinjesamtal. Slutligen skulle försvarsområdesbefälhavaren komma

att överhopas med ett avsevärt större antal rapporter än han rätteligen skulle

behöva för att fullgöra sina uppgifter. Arbetet på försvarsområdesstaberna,

skulle härigenom onödigt betungas.

..

av nu anförda förhållanden ha de sakkunniga ansett möjlighet

bora föreligga att sätta in en befälsinstans inom folkskjddet mellan försvars-

områdesbefälhavaren—civilskyddschefen och folkskyddschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

67

Folkskyddskretsar behöva inrättas främst för den operativa ledningen av

folkskyddet. Har så skett, bör all rapportering från vederbörande folkskydds-

chefer ske till kretsfolkskyddschefen. Henne bör äga att, i den mån inom

kretsen behov av understöd från ett distriktsfolkskydd till ett annat uppstår,

besluta därom. Vidare bör han vara skyldig att sovra inkomna rapporter och

att vidarebefordra till försvarsområdesbefälhavaren allenast sådana rapporter,

som äro av_ vikt för bedömande av läget inom försvarsområdet i stort eller

som ligga till grund för begäran om understöd från folkskyddsdistrikt utom

folkskyddskretsen.

Till kretsfolkskyddschef bör i allmänhet förordnas en av folkskydds-

cheferna inom kretsen, helst folkskyddschefen i det distrikt, där den ort,

som ur förbindelsesynpunkt kan betraktas som centralort för kretsen, är be­

lägen. I de flesta fall torde denna folkskyddschef kunna utöva uppdraget

som kretsfolkskyddschef jämsides med sin folkskyddschefsbefattning.

En av de sakkunniga, polisintendenten A. Zetterquist, har i ett särskilt

yttrande reserverat sig mot vissa delar av de sakkunnigas förslag. Sålunda ut­

talar han sig mot ett sammanförande av hemvärnet, luftskyddet och skogs­

brandväsendet till en organisation och anser icke heller nödvändigt eller ens

lämpligt att ställa det civila lokalförsvaret eller stora delar därav under militär

ledning i operativt hänseende. Härom anför Zetterquist bland annat följande:

Oavsett örn det civila lokälfors var et i angivna hänseende ställes under

militär ledning, måste nämligen de militära synpunkterna bli bestämmande

för ifrågavarande försvarsoperativa verksamhet. Men det synes mig icke

nödvändigt att för uppnående av det avsedda ändamålet -—• en enhetlig ope­

rativ ledning — i viktiga avseenden inordna det civila lokalförsvaret under

viss militär chef. Detta ändamål kan uppnås utan att göra större våld på den

bestående organisationen. Under mitt praktiska arbete i luftskyddets och ut­

rymningens tjänst har jag blivit övertygad om dels att ett friktionsfritt och

effektivt samarbete med de militära myndigheterna är möjligt att upprätthålla,

och dels att de militära myndigheterna — framförallt försvarsområdesbefäl-

havarna — äro så tyngda av militära uppgifter, att en ytterligare belastning

av den storleksordning, som i betänkandet förutsättes, måste komma att högst

menligt inverka på det civila lokalförsvarets effektivitet och rättidiga funktio-

nerande. Det kan enligt min mening icke vara rimligt att av en försvarsom-

rådesbefälhavare kräva den kunskap örn och ingående förtrogenhet med det

civila lokalförsvarets uppgifter, att han kan anses kompetent att utöva militär

ledning över detsamma i den mening, som i betänkandet åsyftas. Den befogen­

het, som tillägges den militäre chefen, kommer med största sannolikhet att

verka hämmande på det civila lokalförsvarets ledning. Genom den föreslagna

koncentrationen av denna ledning synes för övrigt vara väl sörjt för möjlig­

heterna att tillhandahålla den fjärrhjälp, som utgör det yttersta motivet för

förslaget om en militär ledning av civilförsvarets operativa verksamhet.

De i betänkandet påtalade bristerna i fråga örn ledningen av lokal försvaret

synas mig icke vara av den natur, att de påkalla så radikala förändringar i den be­

stående organisationen som de föreslagna. För att den operativa verksamheten

i nödig utsträckning skall kunna lämpas efter militära hänsyn och en enhetlig

operativ ledning garanteras torde det vara tillräckligt att säkerställa förbindel

68

serlia mellan de militära och civila försvarsorganen samt sörja för en instruk-

tionsmässigt reglerad samverkan mellan dessa organ. Härigenom torde de

brister, som må anses vidlåda samarbetet mellan militära och civila försvars-

organ, kunna utan större svårigheter avhjälpas.

Zetterquist uttalar sig för att giva länsstyrelserna större inflytande på det

civila lokalförsvarets verksamhet och att inlemma polisväsendet i folkskyddet

och åberopar därvid, att länsstyrelsernas och polisens auktoritet utgjorde en

tillgång för det civila lokalförsvaret, som detsamma icke hade råd att avvara.

Såsom ytterligare skäl mot utbrytning av polisen ur folkskyddet framhåller

Zetterquist, att stora svårigheter med säkerhet komme att uppstå, då det

gällde att utse lämpliga och för uppgiften kvalificerade innehavare till befatt­

ningarna såsom folkskyddschefer. Det syntes vara möjligt att införa en lag­

bestämmelse örn att polisen skulle tillhöra folkskyddet i den omfattning och

i de hänseenden, Kungl. Maj:t bestämde, i likhet med vad av särskilda utred­

ningsmän föreslagits beträffande polisens förhållande till krigsmakten.

Slutligen ifrågasätter Zetterquist, örn det icke vore lämpligt att efter

engelskt mönster inrätta ett särskilt departement för det civila försvaret, under

vilket skulle komma att sortera även de statliga organen för arbetsmarknaden

och det industriella civilförsvaret.

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakknnnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag har i vad angår de organisatoriska åt­

gärderna i de avgivna yttrandena bemötts med utförligt motiverade invänd­

ningar. Framför allt framhålles olämpligheten av att under rådande utrikes­

politiska förhållanden genomföra en helt ny organisation på ifrågavarande

område. I stället föreslås att man inriktar sig på att på den bestående orga­

nisationens grund bota rådande brister och väntar med en mera genomgri­

pande omorganisation, till dess man bättre kan tillgodogöra sig erfaren­

heterna från det nu pågående kriget.

Sålunda framhåller luftskyddsinspektionen, att en så genomgripande om­

organisation, som de sakkunniga föreslagit, för närvarande skulle medföra ett

betänkligt eftergivande av beredskapen på området. De sakkunnigas förslag

innebure ju icke endast en omorganisation av den centrala ledningen av lokal­

försvaret utan även en helt ny territoriell indelning, medförande i stort en

nybesättning av alla de mera ansvarsfulla posterna inom luftskyddet ute i

landet, vartill komme, att själva genomförandet av en organisation av den

storleksordning, som de sakkunniga föreslagit, måste taga relativt lång tid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Sedan de sakkunniga begynte sitt arbete har en grundväsentlig förskjutning

ägt rum beträffande uppfattningen örn civilbefolkningens och de civila myn­

digheternas ställning under krig. Denna nya uppfattning inrymmer åt sam­

hällets civila element och organ en betydande roll i det totala försvaret och

har av statsmakterna kodifierats genom kungl, brevet den 5 mars 1943 angå­

ende vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig och

handledningen Örn kriget kommer. Denna förändrade inställning har icke

tillgodogjorts i sakkunnigförslagets grundlinjer. I stället för att avkoppla

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

69

civila organ från dem redan tillagda uppgifter inom civilförsvaret hade det bort

vara en ledande grundsats att göra dem bättre skickade att fylla dem. Detta

äger i synnerhet tillämpning beträffande länsstyrelsernas funktion i det totala

försvarets tjänst. Jämsides med denna grundsats bör de sakkunnigas ledande

synpunkt •—• enhetlighet i den operativa ledningen — komma till uttryck i

organisationen av civilförsvaret. Detta kräver obetingat, att fredsorganisa-

tionen är så anordnad, att den låter sig snabbt och smidigt underordna den

i krig nödvändiga militära direktivgivningen. Detta kan ej ske med mindre

vederbörande militära instanser i fred bliva tillräckligt förtrogna med civil­

försvarets resurser och funktioner. I detta syfte är en lokal samordning inom

försvarsområdets ram av militära och civila försvarsanordningar och fortgå­

ende trimning av förbindelsetjänsten av det största värde, vilket länsstyrelsen

får vitsorda från sin medverkan vid ett stort antal krigsspel. Ett fortgående

på denna praktiska väg, med ökad självständighet och ökat ansvar hos mellan-

instanserna — länsstyrelse och försvarsområde — finner länsstyrelsen vara

att föredraga framför en nyorganisation sådan de sakkunniga föreslagit, vars

genomförande sannolikt skulle innebära en i nuvarande läge föga tillrådlig

svaghetspériod. Dock är länsstyrelsen övertygad, att jämväl organisatoriskt

en förstärkning av samordningen mellan civila och militära försvarsgrenar är

behövlig och bör kunna genomföras utan sönderbrjdning av den nu utbyggda

organisationen och dess avlösande genom en helt ny, som i avseende å den

kommunala basorganisationen sannolikt kommer att i stor utsträckning såsom

varje överorganisation mala tomt.

Överbefälhavaren yttrar:

Det nutida totala kriget ställer krav på att krigsförberedelse och krigsdel-

tagande göres till en hela samhällets angelägenhet. Förberedelserna på det

civila försvarets vida områden äro förvisso icke tillfredsställande. Man åstad­

kommer emellertid icke ett bättre tillstånd enbart genom att överflytta dessa

förberedelser till de militära myndigheterna. Den militära organisationen är

redan nu hårt ansträngd och torde icke ytterligare kunna belastas med en

mångfald rent civila försvarsuppgifter. I stället böra vederbörande civila myn­

digheter organiseras så, att de verkligen kunna lösa sina försvarsuppgifter,

vilka också måste klart preciseras. Att ställa folkskyddet med alla dess mång­

skiftande civila frågor under försvarsdepartementet och militära myndigheter,

medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland

annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva infly­

tande på detta, synes av dessa skäl icke vara lämpligt.

Ledningen av folkskyddet bör därför principiellt åvila civila myndigheter.

Statens utrymning skommission yttrar:

Eftersom civilbefolkningens möjligheter att fullgöra sina uppgifter äro av

väsentlig betydelse för försvarsmaktens förmåga att avvärja ett angrepp mot

riket, kan folkskyddets uppgift sägas innebära en försvarsuppgift. Detta ändrar

dock icke det förhållandet, att det övervägande rör sig om en civil uppgift,

vilken måste utföras i nära samarbete icke blott med de militära myndigheterna

utan även — och detta kanske i än större omfattning — med övriga civila

myndigheter. Det torde vara tillräckligt att erinra örn den samverkan, som

måste äga rum med skilda myndigheter och organ på sjukvårdens, livsmedels­

försörjningens, arbetsmarknadens, socialvårdens m. fl. områden. Enligt kom­

missionens uppfattning böra dessa civila arbetsuppgifter vara bestämmande för

folkskyddets allmänna utformning. Folkskyddet bör därför så långt möjligt

är förlänas karaktären av en självständig civil organisation. Avsteg från denna

princip böra göras endast om så befinnes oundgängligen nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

70

Landsorganisationen i Sverige anser en effektivisering av hemortsförsvaret

vara en naturlig och nödvändig komplettering till 1942 års försvarsordning

men finner det svårt att bedöma, huruvida förhållandena efter kriget motive­

rade upprätthållandet av en beredskapsorganisation av den avsedda omfatt­

ningen. Tidpunkten för omorganisationen — i krigets slutskede och först

sedan den befintliga organisationen intrimmats — vore icke lämplig. Den

önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret borde i nuvarande läge efter­

strävas genom en förstärkning av den befintliga organisationen, speciellt

genom en fastare samverkan mellan de civila och militära myndigheterna,

genom en klarare fixering av befälslinjer och kompetensregler, genom inten­

sifierad utbildning samt genom en fortlöpande och öppen information om vårt

politiska och militära läge med klargörande av de faror och risker detta allt­

jämt inneslöte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den principiella uppfattningen, att hem­

ortsförsvaret bör inlemmas i den militära försvarsorganisationen för att där

utgöra en fjärde försvarsgren. I varje fall torde det under krigsförhållanden

vara nödvändigt, att ledningen av hemortsförsvaret tillkomme de militära myn­

digheterna. Härav följde emellertid att dessa myndigheter redan i fred borde

deltaga i planläggningen och vara ansvariga för att denna bleve sådan, att

den motsvarade de fordringar, som borde ställas på hemortsförsvaret vid krig.

Mot de av de sakkunniga härutinnan föreslagna anordningarna vore intet att

erinra, men länsstyrelsen ansåge steget böra tagas fullt ut genom att hemorts­

försvaret inrymdes i landets militära organisation. Härför erfordrades emel­

lertid ytterligare utredning. I avbidan på denna borde den nuvarande organi­

sationen förstärkas.

Förslaget örn hemvärnets organisatoriska sammanförande med

de civila försvarsgrenarna har avstyrkts i ett mycket stort antal yttran­

den, bland annat av överbefälhavaren, chefen för armén, det övervägande an­

talet länsstyrelser m. fl. Därvid har framför allt åberopats, att hemvärnet ät­

en militär organisation med rent militära uppgifter och såsom sådan bör hållas

helt skild från det civila försvarets organ.

Luftskyddsinspelctionen, som heller icke kan finna, att någon bärande moti­

vering anförts för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, anför härom:

Det huvudsakliga skälet för en sådan anordning är enligt de sakkunniga,

att den s. k. »striden örn själarna» i viss mån skulle kunna undvikas. Konkur­

rensen örn personalen synes emellertid kunna mildras, utan att en direkt sam­

manslagning av hemvärnet med övriga lokalförsvarsgrenar behöver äga rum.

Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd verkligen skulle medföra en

minskning av svårigheterna på detta område. Även örn ett sammanförande av

såväl militära som civila lokalförsvarsgrenar till en enda organisation i och för

sig kan förefalla tilltalande ur enhetlighetssynpunkt, medför dock en sådan

samordning åtskilliga olägenheter i olika avseenden. Sålunda är en av de

största nackdelarna i det föreliggande förslaget, nämligen oklarheten i befäls-

linjerna, i första hand att hänföra till hemvärnets inordnande i folkskyddet.

Hemvärnets rent militära natur nödvändiggör vidare undantagsbestämmelser

i flera avseenden. Hemvärnet skiljer sig sålunda i väsentlig grad från övriga

lokalförsvarsgrenar i fråga örn uppgifter, utbildning och utrustning m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

71

Statens utrymningskommission anser sannolikt, att en anknytning mellan

hemvärn och civilskydd, som säkrar det nödvändiga sambandet dem emellan,

kan åstadkommas utan att hemvärnet ingår i folkskyddet.

Hemvärnsrådet däremot är av den uppfattningen, att åtskilliga fördelar vore

att vinna med hemvärnets infogande i folkskyddsorganisationen, och fram­

håller, att hemvärnet på grund av sin lokalbundenhet och sin primärt frivilliga

karaktär hörde organisatoriskt sett närmare ihop med de i folkskyddet ingående

civila försvarsorganisationerna än med den på allmän värnplikt uppbyggda

arméorganisationen. Utöver de av de sakkunniga framhållna skälen för hem­

värnets inlemmande i folkskyddet påpekar hemvärnsrådet bland annat, att i

broschyren »Örn kriget kommer» förutsattes, att stora delar av den civila be­

folkningen skulle i frikårsförband samverka med hemvärnet. I stor utsträck­

ning komme kärnan av dessa förband att utgöras av personal i luftskydds-

och skogsbrandskyddsorganisationerna. Den samverkan, som här förutsattes,

kunde näppeligen bliva effektiv utan omsorgsfull planläggning och förbe­

redelse. Denna verksamhet främjades genom hemvärnets organisatoriska sam­

hörighet med det civila lokalförsvaret.

De sakkunnigas förslag på denna punkt har dessutom i huvudsak tillstyrkts

av länsstyrelserna i Kalmar och örebro län, luftskyddschefen i Stockholm,

militärbefälhavarna i andra, fjärde och sjunde militärområdena, flertalet för-

svarsområdesbefälhavare samt centralkommittén för det frivilliga försvars-

arbetet.

Sammanförandet av luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrym-

ningsorganisationen till en organisation har vunnit allmänt bifall.

Frågan om polisväsendets ställning i förhållande till folk­

skyddet har i yttrandena blivit föremål för delade meningar.

I ett stort antal yttranden — bland annat av överbefälhavaren, chefen för

armén och flertalet länsstyrelser — förklaras, att polisväsendet ej bör organisa­

toriskt skiljas från folkskyddet. Luftskyddsinspektionen, som intager samma

ståndpunkt, anför som motivering härför, att många av de skäl, som de sak­

kunniga anfört för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, i lika hög grad eller

— emedan den nuvarande luftskyddsorganisationen helt byggde på polisorga­

nisationen -—- i ännu högre grad kunde åberopas, när det gällde ordnings­

polisen. Polispersonalen över huvud taget — således icke endast luftskydds-

chefer och dylika — hade under de senare åren förvärvat ingående kännedom

örn luftskyddsorganisationen och genom deltagande i luftskyddsövningar er­

hållit betydande rutin på detta arbetsområde. Det måste därför anses syn­

nerligen betänkligt att utbryta polisen ur den blivande organisationen. Därtill

komme att det för närvarande icke torde vara möjligt att anskaffa erforderligt

antal ersättare för den personal, som skulle tagas från luftskyddsuppgifterna.

Rilcsluftsky dds förbundet befarar, att med den nya organisationen en stor

del av de nuvarande luftskyddscheferna komme att utbytas mot personer, vilka

saknade den auktoritet, personkännedom, kunskap och erfarenhet om luft­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

72

skyddet och dess praktiska tillämpning, som de nuvarande befattningshavarna

besutte, samt anför vidare:

Luftskyddet är i hög grad en ordningstjänst. Det synes även med hänsyn

därtill vara en inkonsekvens att ställa polisväsendet utanför folkskyddsorga-

nisationen, vilket näppeligen kan motiveras med att polisen även har uppgifter

utanför folkskyddet. Även örn en polischef skulle bliva folkskyddschef inom

den av de sakkunniga föreslagna organisationen, komrne likväl den honom

underordnade polispersonalen att stå utanför folkskyddet. Svårigheter kunna

därför uppkomma för honom att vid behov använda polispersonalen för folk-

skyddsuppgifter i allmänhet på sätt som hittills på flertalet håll skett. För­

bundet anser det förslag rörande polisväsendets ställning och utseende av

luftskyddschefer (folkskyddschefer), som luftskyddsinspektionen i dess 1941

avgivna förslag till ny luftskyddslag framfört, vara lämpligare än det av de

sakkunniga förordade förslaget.

Statens utrymningsleommission framhåller, att polispersonalen för närva­

rande å ett mycket stort antal orter bland annat genom sin fasta sammanhåll­

ning utgjorde en omistlig stomme i luftskyddet, varför kommissionen bestämt

avstyrkte, att polisen utskildes ur folkskyddet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det utgöra en betänklig brist i förslaget,

att de sakkunniga icke räknat med polisens medverkan. Länsstyrelsen fram­

håller såväl den erfarenhet, som särskilt polischeferna under de gångna åren

förvärvat på folkskyddets skilda områden, som svårigheten att finna lämpliga

ledare för det lokala folkskyddet. Då polischefs befattning med luftskyddet

för närvarande vore att anse som ett tjänsteåliggande, borde dessa befattnings­

havares inordnande i folkskyddsorganisationen med i stort sett samma be­

fogenheter som hittills kunna ske utan ökad kostnad. I de fall då polischefs-

distrikt och folkskyddsdistrikt sammanfölle, syntes det naturligt och lämpligt,

att polischefen i regel samtidigt vore folkskyddschef. Omfattade polischefens

distrikt två eller flera folkskyddsdistrikt, borde polischefen lia överinseendet

över samtliga distriktsfolkskydd inom sitt distrikt.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden göres gällande, att polischeferna prin­

cipiellt böra vara folkskyddschefer. I några yttranden betonas därvid, att de

polischefer, som vore folkskyddschefer, måste förses med kompetenta biträden.

I ett pär yttranden framhålles, att även polischef bör lia rätt till särskilt

arvode för fullgörande av uppdrag som folkskyddschef.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som visserligen finner polisväsendet

böra ingå i folkskyddet, anser dock icke lokal polischef böra obligatoriskt

åläggas att tjänstgöra som folkskyddschef, eftersom uppgiften vore av sådan

beskaffenhet, att den icke kunde anses primärt ankomma på polischef, och de

lokala polischeferna i regel vore så belastade av rent polisiära uppgifter, att

de skäligen icke borde belastas med uppgifter, som delvis läge vid sidan av

deras egentliga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de av de sakkunniga anförda

skälen för att polisväsendet som sådant ställdes utanför folkskyddet bärande

vad beträffade landsbygden men framhåller, att i större städer polispersonalen

syntes kunna och böra tagas i anspråk därför. Även länsstyrelsen i örebro län

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

anser, att landsfiskal ej kan vara folkskyddschef men att däremot polischef i

stad i regel bör förordnas därtill.

Bland dem som dela de sakkunnigas mening att polisväsendet principiellt

bör skiljas från folkskyddet, befinna sig föreningen Sveriges polismästare, polis­

kammaren i Stockholm och luftskyddschefen i Stockholm. Jämväl föreningen

Sveriges landsfiskaler understryker riktigheten av denna uppfattning och

framhåller såsom ytterligare skäl härför, att landsfiskal av omständigheternas

makt kunde tvingas att byta stationeringsort eller enligt givna direktiv lämna

distriktet och därigenom bliva urståndsatt att utöva ledningen av luftskyddet.

Ett stort antal landsfiskaler, som tillika äro luftskyddschefer, uttala även sin

tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag på denna punkt. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser länsstyrelserna böra anbefallas att söka frigöra polis­

cheferna från uppdrag som luftskyddschefer, i den mån andra lämpliga per­

soner stöde till buds.

I ett stort antal yttranden betonas, att länsstyrelserna enligt de sakkun­

nigas förslag alltför mycket avkopplats från befattning med folkskyddet. Sålunda

framhåller Överståthållarämbetet, att civilskyddscheferna måste bliva under­

lägsna länsstyrelserna i avseende å erfarenhet och skicklighet och att de aldrig

kunde erhålla den auktoritet, som tillkomme länsstyrelserna och som vore

av väsentlig betydelse, när det gällde att hålla förståelsen för civilförsvarets

betydelse vid makt hos såväl de kommunala myndigheterna som allmänheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de sakkunniga underskattat läns­

styrelsernas betydelse för verksamheten inom folkskyddet och att länsstyrel­

serna borde erhålla större befogenheter vid folkskyddets uppbyggande, särskilt

som verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upp­

rätthållandet av allmän ordning och säkerhet, varför länsstyrelsen alltjämt

måste vara ansvarig. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anord­

ningen att överflytta vissa av länsstyrelsernas uppgifter på civilskyddschefen

medförde orimliga konsekvenser, då ärenden rörande sjukvård och brandskydd

ej kunde tänkas undantagna från länsstyrelsernas verksamhet. Länsstyrelsen i

Kalmar län framhåller, att länsstyrelsernas ställning inom respektive verk­

samhetsområden, deras genom samarbete på skilda områden skapade kontakt

med kommuner och enskilda såväl som deras hittillsvarande befattning med

organiserandet och upprätthållandet av luftskyddet gjorde, att ett överflyt­

tande på annat organ av hithörande uppgifter måste te sig icke blott onödigt

utan som ett försvagande på en betydelsefull punkt av det civila folkskyddet.

Liknande synpunkter som de nu berörda anföras även i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att ehuru det kunde ifrågasättas,

om det vore lämpligt att undandraga länsstyrelsen folkskyddsärendena, torde

vad de sakkunniga anfört därom, att länsstyrelsernas administrativa ställning

vore oförenlig med deras inordnande såsom organ under en central chefsmyn­

dighet för folkskyddet, göra den av de sakkunniga föreslagna anordningen

ofrånkomlig. Länsstyrelsen i Uppsala län anser denna synpunkt icke sakna

sitt berättigande men anser frågan kunna lösas på det sättet, att överbefäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

73

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

havaren av Kungl. Maj.-t bemyndigas att beträffande folkskyddet meddela

direktiv även till länsstyrelserna och att verkställa inspektioner hos dem. Läns­

styrelsen i Kristianstads län har ingenting att erinra mot att även med bibe­

hållande av länsstyrelserna vid ledningen av folkskyddet inom länen, detta

ställes under central ledning i huvudsaklig överensstämmelse med de sak­

kunnigas förslag. Ej heller länsstyrelsen i Örebro län finner uteslutet, att en

försvarsavdelning eller försvarsbyrå inom länsstyrelse ställes under överbefäl­

havaren och hans stab i sådana frågor angående det civila lokalförsvaret, som

krävde sådan anordning.

Beträffande den operativa ledningen av folk skyddet under

krig göra sig olika uppfattningar gällande i remissyttrandena.

I vissa yttranden framhålles, att ifrågavarande ledning bör tillkomma läns­

styrelserna. Sålunda säger sig luftskyddsinspektionen icke kunna dela de sak­

kunnigas uppfattning, att den operativa ledningen av lokalförsvaret måste vara

av rent militär natur. Självfallet måste militära hänsyn i vissa lägen bliva

avgörande, men i flertalet fall torde rent civila synpunkter träda i förgrunden.

Den bästa lösningen syntes vara, att den operativa ledningen av det civila

lokalförsvaret gåves erforderlig fasthet genom en utvidgning av befälsrätten

och ett stärkande av sambandet mellan den civila och den militära ledningen

på sådant sätt, att den civila ledningen fortlöpande hölles underrättad örn

det militära läget och den militära ledningen tillförsäkrades erforderligt in­

flytande på besluten. Svårigheterna i fråga örn underrättelse- och ordertjän­

sten vore av den art, att de kunde övervinnas utan omorganisation. De mili­

tära förbindelserna torde kunna utnyttjas av det civila lokalförsvaret i större

utsträckning än hittills förutsatts.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker militär operativ ledning och anför,

att det med hänsyn till de uppgifter, som enligt landshövdinginstruktionen till-

komme länsstyrelse med avseende å allmän ordning och säkerhet, syntes rik­

tigare att bibehålla länsstyrelse vid ledningen av det civila lokalförsvaret. Ett

oeftergivligt villkor därför måste dock vara, att varje länsstyrelse genom ut­

byggnad av den nuvarande försvarsassistentinstitutionen tillfördes erforder­

lig sakkunskap och nödiga arbetskrafter och att rapport- och ordercentral orga­

niserades. Rätten att besluta örn ömsesidigt understöd borde tillkomma läns­

styrelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser visserligen ett visst samordnande

av lokalförsvarets olika grenar nödvändigt men är icke övertygad örn att detta

borde ske på sådant sätt, att det civila lokalförsvaret i ifrågavarande hänseende

underställdes militär chef. Möjligheterna att bota nuvarande brister genom ett

förbättrat samrådssystem borde undersökas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser samarbetet mellan militära och

civila myndigheter kunna säkerställas genom direktiv. Länsstyrelsernas per­

sonal på försvarsdetaljen borde stärkas, varvid hemortsförsvarsassistenterna

borde tagas i anspråk i större utsträckning. Liknande uttalande göres av

luftskyddschefen i Örebro.

75

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser länsstyrelsen böra utöva den opera­

tiva ledningen av civilskyddet, dock med direktivrätt för militär myndighet.

Organisationen borde dock vid krig möjliggöra ledningens överflyttning å de

militära myndigheterna, örn länsstyrelsen förflyttades till annan ort eller eljest

särskilda omständigheter sådant påkallade.

Överståthållarämbetet anser svagheterna i länsstyrelsernas ställning i ope­

rativt hänseende kunna avhjälpas genom att länsstyrelserna förläde sin verk­

samhet i vad anginge civilskyddet till samma lokaler som försvarsområdes-

befälhavarna eller också hos dessa placerade lämpliga förbindelsemän.

överbefälhavaren — liksom även chefen för armén och militärbefälhavarna

i första och tredje militärområdena — synes anse att den operativa ledningen

av civilskyddet även i krig skall åvila de civila organen. Överbefälhavaren

framhåller emellertid, att för säkerställande av samverkan mellan militärt och

civilt försvar de militära myndigheterna måste tillförsäkras erforderligt in­

flytande såväl i vad rörde planläggningsarbetet i fred som verksamheten i

krig. För att i krig underlätta samverkan borde den personal ur folkskydds-

myndigheterna, som vore närmast avsedd att handlägga frågor av operativ

natur, välja uppehållsplats vid vederbörliga militära myndigheter. Därigenom

underlättades den ömsesidiga orienteringen och bereddes militär chef möjlighet

att snabbt avgiva direktiv, något som i kritiska lägen vore nödvändigt, varjämte

gemensamma order- och rapportförbindelser kunde anordnas. Vidare borde

lokal militär myndighet, t. ex. försvarsområdesbefälhavare, få åt sig tillför­

säkrad befogenhet att, där läget så fordrade, utöva befälsrätt även över det

civila lokalförsvaret. Liknande uttalanden göras av statens utrymningskom-

mission.

Flertalet länsstyrelser har emellertid, i likhet med de sakkunniga, ansett, att

den operativa ledningen av det civila försvaret i krig bör utövas av militär

myndighet. Samma uppfattning kommer till uttryck i åtskilliga andra yttran­

den, bland annat i dem, som avgivits av militärbefälhavarna i andra, fjärde,

femte, sjätte och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare

samt centralkommittén för det frivilliga försvars arbetet. I vissa yttranden

har därvid förordats, att försvarsområdesbefälhavarna redan i fred böra. erhålla

befogenheter i fråga om civilskyddets planläggning.

Beträffande centralmyndigheten för folkskyddet lia i yttrandena

många olika förslag framställts. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår så­

lunda inrättande av en civil överbefälhavare, som skulle ytterst ansvara för

att de beslut, som fattades av de olika under honom lydande myndigheterna,

läte sig förena. Liknande tanke uttalas av statens utrymningskommission, som

anser, att på civilförsvarets område en motsvarighet borde finnas till den mili­

tära ledningen, överbefälhavaren och försvarsstaben. Denna ledning borde

vara målsman för civilförsvaret i alla dess aspekter och överhuvud taget ha

till uppgift att tillse dels att civilförsvaret oavlåtligen anpassades efter ut­

vecklingen på övriga områden av det civila och militära livet, dels och att ut­

vecklingen på det civila livets olika områden skedde även med tanke på verk­

samheten under krigsförhållanden.

Kungl. Maj: Is proposition nr 268.

76

Kungl. Majlis proposition nr 268.

länsstyrelsen i Jönköpings län anser överbefälhavaren böra ha ledningen

jämväl av civilförsvaret och försvarsstaben utrustas med erforderlig sakkun­

skap i de civila grenarna av lokalförsvaret, varvid den tillämnade riksfolk-

skyddschefen skulle bortfalla. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och luftskydds-

chefen i Västerås ha uttalat sig i samma riktning, varvid dock länsstyrelsen

som alternativ föreslår förläggning av den centrala ledningen till det departe­

ment, under vilket lantregeringen hörde, vilket skulle aktualisera utbrytningen

av ett inrikesdepartement ur det nuvarande socialdepartementet.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt

luftskyddschefen i Linköping förorda, att den centrala ledningen av det civila

försvaret förlägges hos socialdepartementet eller ett särskilt inrikesdeparte­

ment. Sistnämnda länsstyrelse ställer sig tveksam till behovet av ett sär­

skilt ämbetsverk för dessa ärenden.

De flesta myndigheterna förorda inrättande av en central folkskyddssty-

relse, vari luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen borde uppgå.

I allmänhet anses, att denna myndighet bör ha befogenhet att utfärda bindande

direktiv för underlydande myndigheter. Överståthållarämbetet och länsstyrel­

sen i Älvsborgs län synas dock hålla före, att myndigheten endast bör ha rätt

att utfärda råd och anvisningar.

Yad därefter angår utformningen av organisationen i mellan-

instansen framhålles i ett stort antal yttranden, att länsstyrelserna

måste utbyggas med en särskild avdelning för handläggning av civilskydds-

ärenden och andra försvarsärenden. I denna avdelning borde vara företrädd

militär, administrativ, brandteknisk och byggnadsteknisk sakkunskap, över­

befälhavaren anser chefen för avdelningen böra vara militär, medan i de flesta

andra yttranden förutsättes, att avdelningen förestås av civil chef. Åtskilliga

av dem, vilka anse det senare alternativet böra givas försteg, förorda, att den

militära sakkunskapen blir företrädd av en aktiv officer, eventuellt en repre­

sentant från vederbörande försvarsområdesstab. I flera yttranden föreslås, att

försvarsavdelningen skall organiseras på sådant sätt, att den i krig kan flyttas

över till vederbörande försvarsområdesstab eller, örn flera sådana äro berörda,

uppdelas på dessa.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar inrättande vid länsstyrelserna av för-

svarsavdelningar, i vilka civilförsvarets olika grenar samordnades och som i

fred organiserades så, att de i krig kunde ingå i vederbörande försvarsområ-

desstaber. Civilskyddschefen borde bliva chef för avdelningen. I denna egen­

skap borde han vara föredragande i länsstyrelsen i de folkskyddsfrågor, som

ankomme på länsstyrelse, men borde i övrigt vara självständig folkskyddsmyn-

dighet. De göromål, som tillkomme de nuvarande inkvarteringscheferna,

borde åvila försvarsavdelningen under civilskyddschefens ansvar. Därest han

ägde tillfredsställande utbildning i brand- och skogsbrandsfrågor, borde han

även fullgöra den blivande brandinspektörens åligganden.

länsstyrelsen i Gävleborgs län, som förutsätter, att länsstyrelsen blir mel-

laninstans även i frågor om utrymning och undanförsel, föreslår, att i läns­

77

styrelsens försvarsavdelning skall ingå försvarsassistenten, en av landskans-

liets jurister ock en ny tjänsteman, närmast motsvarande hemortsförsvars-

assistenten, varjämte vid bekov landsfogden samt länsbrandckefen och läns-

brandfogden kunde dit anknytas. Tjänstemännen på avdelningen borde vara

skyldiga att på anfordran vara föredragande i försvarsområdesstaben ock att

periodiskt informera försvarsområdesbefälkavaren, på vilken det borde an­

komma att hålla länsstyrelsen underrättad örn sådana dispositioner, örn vilka

länsstyrelsen såsom utövare av ledningen av civilskyddet borde äga känne­

dom

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår en förstärkning av länsstyrelsens

försvarsdetalj, som i län, vilket keit sammanfölle med försvarsområde, borde

ske så, att försvarsassistenten till sitt biträde erkölle en arbetskraft för utrym­

nings- och inkvarteringsärenden ock en för brandskyddet, i första kand skogs­

brandskyddet. I de fall då län och försvarsområde icke sammanfölle, gällde

det att erhålla en personalstab, tillräcklig för att fördelas på samtliga för-

svarsområdesstaber i länet.

Yad slutligen angår organisationen i botteninstansen kar från

många håll påyrkats att för folkskyddet skulle gälla samma indelning som för

luftskyddet, nämligen efter städer och landsfiskalsdistrikt. Sålunda fram­

håller länsstyrelsen i Kronobergs län, att den av de sakkunniga förordade lös­

ningen föregrepe den nya kommunindelning, örn vilken utredning påginge.

Vid sådant förhållande syntes återstå att välja mellan antingen ett bibehål­

lande av nuvarande indelningsgrund (städer och landsfiskalsdistrikt) eller ock

att primärkommunerna bleve folkskyddsdistrikt. Därest den lokala indel­

ningen grundades på primärkommunerna, skulle vissa fördelar kunna tänkas

vara för handen. Intresset för folkskyddet skulle bättre hållas uppe, örn varje

kommun finge ordna sitt folkskydd för sig, och kostnaderna skulle nog, enligt

vad erfarenheten utvisade, kunna hållas inom en snävare ram. Emellertid

kunde det kommunala inflytandet i besparingssyfte gå så långt, att verksam­

heten förlamades. Ur luftskyddssynpunkt vore även åtskilliga landskommu­

ner väl små och hade så obetydliga uppgifter i luftskyddshänseende, att den

föreslagna organisationen komme att innebära en överorganisation. Det kunde

jämväl ifrågasättas, huruvida den fasthet i organisationen, som man tänkt sig,

skulle erhållas. Den största nackdelen med primärkommunema som indel­

ningsgrund vore dock svårigheten att där finna kompetenta krafter, vilka ville

åtaga sig de maktpåliggande uppgifter, som åvilade folkskyddscheferna, mot

den av de sakkunniga föreslagna ersättningen. Mot tanken att basera det

civila lokalförsvaret på primärkommunerna talade även den omständigheten,

att en så genomgripande ändring av nuvarande indelningsgrund skulle taga

en avsevärd tid att genomföra. Länsstyrelsen vore fördenskull mest benägen

att förorda bibehållande av städer och landsfiskalsdistrikt som indelnings­

grund och detta även örn landsfiskalerna ej skulle tjänstgöra som folkskydds-

chefer. Länsstyrelsen hade i varje fall intet att erinra mot att landsfiskalerna

beträffande folkskyddsväsendets organisation och kontroll över luftskyddet

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

78

bleve skyldiga att ställa sig till efterrättelse de direktiv i fråga om verksam­

heten inom folkskyddet, som meddelades av försvarsområdesbefälhavaren.

Liknande synpunkter komma till uttryck i åtskilliga andra yttranden.

Luft sky dds chef en i Storfors landsfiskalsdistrikt anser, att större effek­

tivitet beträffande folkskyddets beredskap skulle ernås, örn åt folkskydds-

distrikten gåves sådan omfattning, att folkskyddschefen vore fullt sysselsatt

av sitt arbete. Bäst avpassade för detta ändamål vore distrikt av ett härads

storleksordning. Liknande ståndpunkt intages av drätselkammaren och luft-

skyddschefen i Skövde samt luft sky dds chef en i Linköping.

I vissa andra yttranden tillstyrkes i princip de sakkunnigas förslag, att in­

delningen i folkskyddsdistrikt bör grundas på kommunindelningen. Läns­

styrelsen i Örebro län framhåller därvid, att lämpliga folkskyddsc-hefer å lands­

bygden borde kunna erhållas bland cheferna för brandkårerna.

Beträffande kretsindelningen framhåller statens utrymningskommis-

sion, att en folkskyddskretsindelning inom större delen av landet vore nöd­

vändig för att den operativa ledningen av folkskyddets verksamhet skulle

kunna utövas med önskvärd smidighet och rapportverksamheten fortgå utan

alltför stor belastnig å telefonnätet. Kommissionen ansåge emellertid ute­

slutet, att indelningen skulle kunna förlänas den fasta karaktär, som de sak­

kunniga tydligen tänkt sig, när de föreslagit, att indelningen skulle vara be­

roende av Konungens beslut. Kommissionen hade för inkvarteringsorganisa-

tionens del över hela landet föranstaltat örn en indelning i underområden mot­

svarande folkskyddskretsarna. Indelningen i underområden kunde under krig

snabbt få ändras. Örn en telefonlinje bleve obrukbar, kunde detta sålunda för­

anleda, att en eller flera kommuner måste överföras från ett underområde

till ett annat. Kommissionen ville föreslå, att indelningen i folkskyddskretsar

förlänades samma karaktär och att det alltså ankomme på riksfolkskyddschefen

eller enligt hans bemyndigande på civilskyddschefen att besluta i frågor örn

kretsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

E. Civilförsvarsutredningeiis förslag.

I de direktiv, som jag avgav för civilförsvarsutredningens arbete, anförde

jag, efter att lia framhållit behovet av en överarbetning av hemortsförsvarssak-

kunnigas förslag, bland annat följande:

En sådan överarbetning bör enligt min mening taga sikte på att i större

utsträckning än vad enligt de sakkunnigas förslag är fallet för det framtida

arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma verkande organen.

Vid bedömandet av de organisatoriska problemen bör nämligen en avvägning

ske mellan å ena sida kravet på effektivitet och samordning och å andra sidan

intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande skäl företaga omgestalt­

ningar som kunna skapa förvirring för den händelse verkställighet av planerna

skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt från vad nu anförts bör en ny hemortsförsvarsorganisa-

tion förlänas civil karaktär, och i densamma böra icke ingå militära försvars-

uppgifter av det slag som nu åvilar hemvärnet. Däremot böra de militära

organen erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordras för att den

med hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

79

inom det militära och civila försvaret skall kunna åvägabringas på ett ända­

målsenligt sätt.

Under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under

krig har allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila

förvaltningsgrenarna äro under krig. Allvarliga olägenheter kunna därför följa,

om myndigheterna vidtaga sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt

sett äro länsstyrelserna det organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna

uppgifter kunna koncentreras de befogenheter, som äro erforderliga för att

vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga

verksamheten. Både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas nuvarande

ställning inom hemortsförsvaret bör en ny hemortsförsvarsorganisation bygga

på deras medverkan. För ändamålet erforderlig sakkunskap bör tillföras läns­

styrelserna, varjämte sådana organisatoriska åtgärder böra föreslås, som be­

finnas oundgängliga för utövandet av en handlingskraftig ledning i nära sam­

arbete med de militära myndigheterna.

Yid en överarbetning av de sakkunnigas förslag aktualiseras givetvis även

såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret som spörsmålet

huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda hemortsförsvaret

bör organiseras. Därvid bör undersökas i vad mån den nuvarande särställ­

ningen i fråga örn handläggningen av utrymningsärendena bör bibehållas.

Yad angår polisväsendet bör detsamma i princip fortfarande förbliva inordnat

i hemortsförsvaret.

Civilförsvarsutredningen framhåller i sitt betänkande till en början, att det

totala kriget och dess hemortsbekämpning ställt det civila samhället inför nya

problem. Det fordrades, att varje gren av det civila samhället under krig arbe­

tade på grundval av det faktum, att det civila livets lamslående vore ett fient­

ligt angreppsmål.

Utredningen forsätter:

Den civila sidan av det totala försvaret måste sålunda omfatta det väsent­

liga av det civila samhällslivet under krig och är icke inskränkt till de civila

hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Örn emellertid de civila

hemortsförsvarsorganen skola kunna fullgöra sina uppgifter och örn erforderlig

samordning mellan de olika organen skall kunna uppnås samt den till­

gängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträck­

ning så är möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig

organisation. Denna bör utgöra den kärna, kring vilken andra civila verk­

samhetsgrenar av betydelse för försvaret vid behov kunna grupperas. Ut­

redningen finner det angeläget att organisationens ställning inom det totala

försvaret kommer till uttryck även i dess benämning. Utredningen föreslår

därför att organisationen benämnes civilförsvaret. Härmed avser utredningen

att ge uttryck åt dels att organisationen utgör en del av rikets totala för­

svar och dels att organisationens målsättning icke är begränsad på det sätt,

som kan utläsas ur det i termerna luftskydd, folkskydd och civilskydd in­

gående ordet »skydd».

Utredningen betonar, att organisationen borde förlänas civil karaktär. Detta

motiveras med, att de militära uppgifterna under krig bleve av sådan omfatt­

ning och betydelse, att de militära ledningsorganen måste beredas möjlighet

att ägna sina krafter så gott som helt åt att lösa dessa uppgifter. Civila myn­

digheter borde under krig vara ansvariga för att deras verksamhet då

bedreves med hänsynstagande till de på kriget grundade förhållandena och

80

med inriktning på den då viktigaste uppgiften för samhällsverksamheten, rikets

försvar. Ansvaret för civilförsvarets verksamhet och ledningen av detsamma

borde därför under såväl fred som krig vila på civila myndigheter. Denna

verksamhet borde samordnas med det militära försvaret genom en oavbruten

ömsesidig samverkan, som för civilförsvarets del borde ta sig uttryck både

däri, att civilförsvarets organ vore de militära myndigheterna behjälpliga i den

utsträckning, som vore erforderlig och möjlig, och däri, att de militära myn­

digheterna understödde civilförsvarets verksamhet enligt samma grundsats.

Då varje ort icke kunde förses med ett civilförsvar, som vore tillräckligt för

bemästrande av mycket svåra anfall, finge civilförsvaret ej vara lokalbundet

utan dess formationer måste i stor utsträckning vara operativt rörliga. Detta

förutsatte en gemensam ledning av civilförsvaret inom större områden i och

för utövande av den operativa ledningen. I princip borde även denna operativa

ledning ankomma på de civila organen och icke på de militära. De militära

myndigheterna måste dock ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civil­

försvarets inriktning, så att militära intressen bleve till båtnad för det totala

försvaret tillgodosedda. Denna de militära myndigheternas befogenhet, deras

direktivrätt, ifrågakomme dock endast med avseende på särskilda delar av

civilförsvarets verksamhet. Direktivrätten samt övriga detaljer rörande sam­

ordningen mellan det militära försvaret och civilförsvaret borde bestämmas

i instruktioner, vilka lätt kunde ändras i enlighet med den aktuella situa­

tionens krav.

Utredningen framlägger i sitt betänkande, bland annat, förslag till civilför­

svarslag, som i organisatoriskt hänseende dock endast innehåller några få

grundläggande bestämmelser. Av dessa jämte den av utredningen framlagda

motiveringen framgår följande.

Civilförsvaret skall enligt förslaget bildas genom sammanslagning av luft­

skyddet och dess tjänstegrenar — däribland såväl allmänna brandförsvaret

som skogsbrandförsvaret samt utrymningsorganisationen jämte inkvartering

och socialtjänst. Hemvärnet skall alltså icke ingå i organisationen.

Civilförsvarets uppgift är enligt 1 § i lagförslaget att i de hänseenden

Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke

åvilar krigsmakten. Såsom huvuduppgifter nämner utredningen luftskyddets

och utrymningsorganisationens hittillsvarande uppgifter samt undanförsel och

förstöring. Utredningen fortsätter:

Utredningen anser sig icke kunna framlägga något förslag till definitiv

och noggrann avgränsning av civilförsvarets verksamhetsområde gentemot

områdena för andra civila myndigheters och organisationers verksamhet.

Förutsättningar för en sådan gränsdragning föreligga enligt utredningens upp­

fattning för närvarande icke. Förhållandet mellan civilförsvarets verksamhet

och annan civil verksamhet är emellertid ett spörsmål av stor vikt. Härom

vill utredningen anföra följande.

Hela det civila samhällslivet måste såsom förut anförts under krig betraktas

som en sida av det totala försvaret. Den civila verksamheten omfattar ett stort

antal områden, som direkt eller indirekt och i större eller mindre utsträckning

äro av betydelse för försvaret. Vissa av dessa områden äro av en betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

81

som fullt ut tål jämförelse med civilförsvarets huvuduppgifter. Så är

förhållandet med kommunikationsväsende, sjukvårdsväsendet och livsme­

delsförsörjning m. m. Organisationen av det totala försvarets civila sida

företer för närvarande en betydande splittring. Inom viktiga avsnitt finnes

ännu icke någon ur försvarsberedskapssynpunkt tillfredsställande organisa­

tion uppbyggd. Det är i hög grad angeläget, att denna samhällets allmänna

civila beredskap för krig är sådan, att det för försvaret viktiga civila livets

funktionsduglighet under krig i möjligaste mån säkras och att goda förut­

sättningar skapas för samarbete dels med de militära myndigheterna dels

ock mellan de civila myndigheterna inbördes. Sistnämnda samarbete är enligt

utredningens mening icke av mindre vikt än samarbetet med de militära

myndigheterna. På den civila sidan av det totala försvaret bör därför i orga­

nisatoriskt hänseende eftersträvas en koncentrering så att en så långt möjligt

enhetlig organisation erhålles. Härigenom vinnes ett effektivare utnyttjande

av personal och materiel. Ju färre civila organisationer, med vilka de

militära myndigheterna ha att uppehålla direkt kontakt, desto mera underlättas

samarbetet mellan försvarets militära och civila sidor o. s. v. Organisations­

frågan för det civila samhället under krig innefattar sålunda icke bara den

förutnämnda sammanslagningen av vissa organisationer och uppgifter till

en organisation, civilförsvaret. Den innebär också ett problem rörande

samordning mellan civilförsvaret å ena sidan och övrig civil verksamhet av

betydelse för försvaret å andra sidan. Den effektivaste samordningen skulle

otvivelaktigt vinnas genom att all civil verksamhet av större betydelse för

försvaret sammanfördes hos en enhetlig organisation, motsvarande den mili­

tära. Så långt gående åtgärder ligga emellertid uppenbarligen utanför de prak­

tiska möjligheternas gräns. "Utredningen anser däremot, att en mindre genom­

gripande men tillräcklig samordning i vissa fall låter sig genomföra med rela­

tivt enkla medel och har därför framlagt förslag örn sådana åtgärder rörande

transportväsendet, sjukvårdsväsendet, arbetsmarknadsorganisationen och folk-

försörjningsmyndigheterna. Principen har härvid varit att söka ernå en sam­

ordning med civilförsvaret i olika instanser genom att göra de olika organisa­

tionernas territoriella indelning i möjligaste mån överensstämmande och

därmed skapa förutsättningar för ett lokalt samarbete. Härvid har utred­

ningen tänkt sig, att civilförsvarets lokala organ skola utgöra centrum vart

och ett i sin instans, samt att övriga nu ifrågavarande civila organ skola i

viss omfattning anknytas till civilförsvarsorganen för samarbetets under­

lättande. Utredningen har sålunda funnit sig böra tillerkänna civilförsvaret

en central samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigs-

beredskap. Denna civilförsvarets centrala ställning anser utredningen böra

taga sig uttryck däri, att åt civilförsvarsorganen gives ett allmänt uppdrag att

inom den civila samhällsverksamheten företräda beredskapssynpunkterna i

den mån dessas företrädande icke uppdragits åt annan organisation. Särskilt

under fredstid synes det vara ett allvarligt önskemål, att krigsberedskapen

tillgodoses på detta sätt.

Beträffande civilförsvarets verksamhet under en fredsperiod anger utred­

ningen såsom princip, att då civilförsvaret bör betraktas som en med det mili­

tära försvaret jämställd del av det totala försvaret civilförsvarets allmänna

beredskap bör vid varje tillfälle ligga på samma nivå som den militära oell

att den avsevärda begränsning av civilförsvarets organisation, som uppenbar

ligen måsto äga rum under en utpräglad fredsperiod, icke bör få leda till att

de hittills vunna resultaten av planläggningsarbotet gå örn intet och sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

kilning ^till riksdagens protokoll

lilli. 1

sami. Nr 268.

GU²

u 6

82

icke kunna omedelbart utnyttjas för den händelse att den utrikespolitiska

situationen blir mera ogynnsam.

Yad därefter angår civilförsvarets organisation i botteninstan­

sen finner utredningen övervägande skäl tala för att den för luftskyddet

gällande territoriella indelningen bör gälla för hela civilförsvaret. Utredningen

föreslår därför, att varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i sådant

distrikt, skall utgöra ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall

annorlunda förordnar. Som motivering för sitt förslag anför utredningen bland

annat följande:

Det är av stor vikt att de lokala territoriella enheterna inom civilförsvaret

erhålla sådan omfattning, att ett ur taktisk synpunkt ändamålsenligt utnytt­

jande av personal- och materieltillgångama ernås. Örn de resurser i fråga

örn personal och utrustning för civilförsvarets behov, som finnas inom ett

större område, sammanhållas i en taktisk enhet, erhåller civilförsvaret inom

detta område större effektivitet och slagkraft än om de olika kommunerna

inom området utgöra självständiga operativa verksamhetsområden för civil­

försvaret. I förra fallet har ledaren av civilförsvarsverksamheten som regel

större möjligheter att å varje skadeplats insätta den med hänsyn till ska­

dornas omfattning, art och betydelse lämpligaste personalen och materielen.

Å andra sidan bör den taktiska enheten icke göras så stor att svårigheter

uppstå för områdets chef att utöva en omedelbar ledning över honom under­

ställd personal och materiel. Ur denna synpunkt synes polischefsdistriktet

utgöra en lämplig territoriell enhet.

Vidare måste stort avseende fästas vid den synpunkten, att civilförsvarets

organisation bör erhålla sådan utformning, att den hittills uppbyggda orga­

nisationens funktionsduglighet icke nedsättes under övergångstiden intill

dess att den nya organisationen fullständigt genomförts. Med hänsyn här­

till böra — såsom också förutsättes i direktiven för utredningen — föränd­

ringarna i den nu bestående organisationen på civilförsvarets område be­

gränsas till vad som befinnes oundgängligt med hänsyn till kravet på effek­

tivitet och samordning. Från denna utgångspunkt framstår en territoriell

indelning av civilförsvaret efter samma grunder, som gälla för luftskyddets

indelning i luftskyddsområden, såsom önskvärd.

Slutligen må i förevarande sammanhang åberopas, att såvitt utredningen

kunnat finna luftskyddets nuvarande indelning icke visat sig vara förknippad

med några mera avsevärda olägenheter. Den omständigheten att kommunen

utgör territoriell enhet i fråga örn det fredsmässiga brandförsvaret och den

nuvarande inkvarteringsorganisationen torde icke innebära något hinder för

dessa verksamhetsgrenars inordnande i en civilförsvarsorganisation, som i

territoriellt hänseende grundas på polischefsdistrikten.

Utredningen föreslår vidare, att ledningen av civilförsvaret inom varje

civilförsvarsområde skall utövas av en civilförsvars chef, som förordnas av

länsstyrelsen. Utredningen förutsätter, att polischefen i regel skall vara civil-

försvarschef. Bestämmelse härom har emellertid icke intagits i förslaget till

civilförsvarslag i annan män än att det stadgats, att befattningshavare vid polis­

väsendet är skyldig mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföre­

trädare för civilförsvarschef. Som motivering för att polischefen såsom regel

bör vara civilförsvarschef framhåller utredningen, att det enligt dess mening

vore nödvändigt, att befattningarna som civilförsvarschefer besattes med per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

83

söner, vilka redan på grund av sin verksamhet under fred besutte erforderlig

auktoritet bland befolkningen. Civilförsvarscheferna måste vidare äga vana

att föra befäl samt borde därjämte ha god kännedom örn den statliga och kom­

munala förvaltningen inom civilförsvarsområdet. Då polischeferna som regel

kunde förväntas fylla de krav, som sålunda måste ställas på civilförsvarsche­

ferna, samt enligt hittills gjorda erfarenheter svårigheterna att utanför polis­

organisationen uppbringa för dessa befattningar lämpliga personer i allmänhet

visat sig vara betydande, hade utredningen kommit till den uppfattningen, att

polischefernas medverkan i civilförsvaret icke kunde undvaras.

Utredningen fortsätter:

Enligt utredningens mening är det av största värde, om man åt civilför­

svaret kan bevara den auktoritet och erfarenhet, som polischeferna mestadels

besitta, även i de fall då polischefsbefattningen är så betungande, att veder­

börande icke kan i full utsträckning fullgöra civilförsvarschefens åligganden.

För civilförsvarschef skall alltid finnas av länsstyrelsen förordnad ställföre­

trädare (vice civilförsvarschef), med uppgift att inträda i civilförsvarschefens

ställe, då denne är hindrad att utöva befattningen. I de fall varom nu är fråga

bör åt ställföreträdaren uppdragas att, även örn förfall i egentlig mening icke

föreligger för civilförsvarschefen, i den utsträckning som prövas erforderlig

själv handlägga på denne ankommande ärenden. Härigenom torde erforderlig

lättnad kunna beredas polischefer, som tillika äro civilförsvarschefer. Utred­

ningen vill emellertid betona angelägenheten av att polischef, som i sin egen­

skap av civilförsvarschef erhållit ställföreträdare med nu angivna befogen­

heter, fortfarande i största möjliga utsträckning leder och övervakar planlägg­

nings- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret. Endast härigenom kan han

förvärva den insikt som erfordras för att under krigsförhållanden kunna utöva

ledningen av civilförsvarets verksamhet.

Utredningen föreslår vidare, att polischef, som tillika utövar chefskapet för

civilförsvaret inom sitt distrikt, bör komma i åtnjutande av skälig ersättning

för den ökade arbetsbörda, som därigenom pålägges honom.

Inom varje civilförsvarsområde skall enligt utredningens förslag finnas

allmänt civilförsvar och, i den mån förhållandena därtill giva anledning, sär­

skilt civilförsvar, omfattande verlcskydd och hemskydd. Yad angår definitio­

nerna på verkskydd och hemskydd och de områden, inom vilka de skola före­

komma, överensstämmer utredningens förslag i stort sett med hemortsför-

svar ssakkunnigas.

Utredningen förutsätter, att viss lokal indelning inom civilförsvarsområde

skall kunna finnas för vissa tjänstegrenars behov (brandförsvaret, inkvarte­

ringen) men att möjlighet dessutom bör finnas, att uppdela civilförsvarsom­

råde på underområden, civilförsvarsdistrikt. Utredningen anser vidare, att,

i syfte att minska belastningen å det interlokala telefonnätet eller giva läns­

styrelserna tillfälle att delegera sina befogenheter med avseende å den ope­

rativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen, möjlighet bör skapas att inom

län, som omfattade ett större antal civilförsvarsområden, sammanföra civilför­

svarsområdena till civilförsvarskretsar.

Kretsindelning bör endast komma i fråga inom län, som omfattar ett större

antal civilförsvarsområden. En anledning till sådan indelning är att man

därigenom kan, på det sätt som hemortsförsvarssakkunniga tänkt sig, minska

Kungl. May.ts proposition nr 268.

£4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

belastningen å det interlokala telefonnätet i vad avser vidarebefordrandet a'\

order och rapporter. Ett annat syfte nied en kretsindelning kan vara, att

länsstyrelsen skall kunna i viss omfattning delegera sina befogenheter med

avseende å den operativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen. I likhet

med vad som föreslagits gälla vid distriktsindelningen förutsätter utred­

ningen att frågan örn kretsindelning — vilken indelning icke behöver om­

fatta hela länet — bör prövas vid den krigsplanläggning av civilförsvaret

som utföres vid länsstyrelsens försvarsavdelning. Ett nära samråd med

vederbörande militärbefälhavare eller den militäre chef denne bestämmer bör

därvid äga rum. Av länsstyrelse fattat beslut örn kretsindelning bör under-

ställas centralmyndigheten för godkännande.

Den som utövar ledningen inom en civilförsvarskrets bör benämnas lerets-

ehef.

Denne bör förordnas av länsstyrelsen. Till kretschef torde i regel

lämpligen kunna utses den civilförsvarschef, vilken i krig kan beräknas ha

sin uppehållsplats på den ort, som ur förbindelsesynpunkt kan anses vara

centralort för kretsen. Det torde i regel icke möta svårigheter för krets­

chefen att jämsides med sina uppgifter i denna sin egenskap jämväl fungera

som civilförsvarschef.

I analogi med vad hemortsförsvarssakunniga föreslagit förordar utred­

ningen, att huvuddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet vid

krig eller krigsfara inom varje civilförsvarsområde borde fastställas i en för

området gällande organisationsplan.

Beträffande sättet för mellaninstansens organiserande uttalar

utredningen, att civilförsvarets ledning bör förankras hos länsstyrelserna,

vilkas organisation med hänsyn härtill bör i viss omfattning utbyggas. Om­

fattningen av denna organisation måste kunna anpassas efter rådande för­

hållanden. I fredstid borde den hållas nere till vad som oundgängligen ford­

rades för att vidmakthålla planläggnings- och utbildningsarbetet. Då laget

påkallade civil försvarsberedskap, måste den kunna utökas och, då riket vore i

krig, övergå i en på förhand planerad krigsorganisation. För att de på läns­

styrelserna vidkommande civilförsvars- och militärförsvarsärendena skulle

få en mot deras vikt svarande handläggning, ansåge utredningen oundgängligt

att organisera en särskild försvarsavdelning. Denna borde förläggas inom

landskansliet. Att den borde vara organiserad som en särskild avdelning med

bestämt avgränsat arbetsområde, vore motiverat bland annat därav, att dess

chef borde tilläggas självständig beslutanderätt beträffande vissa ärendes­

grupper.

Utredningen uttalar, att under nu rådande beredskap försvarsavdelningen

normalt borde bestå av, förutom kansli- och skrivbiträdespersonal, en chefs­

tjänsteman, förslagsvis benämnd c i vil f örsv ar selir eli tor, en i landskanslit jänst

utbildad juridiskt-administrativ tjänsteman, förslagsvis en länsnotarie, samt

en statofficer, benämnd militär assistent. Dessutom skulle i försvarsavdel­

ningen ingå den i länsstyrelsen stationerade länstrafikledaren och under vissa

perioder inkvarteringschefen i länet.

Beträffande civilförsvarsdirektörerna anför utredningen:

På civilförsvarsdirektören bör ankomma, förutom ledningen av hela avdel­

ningens arbete, civilförsvarsärenden av större vikt som icke enligt landshöv­

dingens bestämmande skola handläggas av juristen eller militärassistenten.

85

Som exempel på ärenden, vilka civilförsvarsdirektören själv bör handlägga,

kan nämnas organisationsplanernas granskning och fastställande, utbildnings-

och övningsverksamhetens bedrivande samt civilförsvarsstyrkornas använd­

ning utanför de områden, för vilka de närmast äro avsedda. Han skall även

öva tillsyn över att underlydande civilförsvarsorgan och kommunerna fullgöra

vad på deni ankommer för att möjliggöra ett snabbt och effektivt genomförande

av de åtgärder, som gällande organisations- och specialplaner förutsätta, även­

som i regel själv planlägga och leda större övningar inom civilförsvaret.

Av synnerligen stor vikt är att till civilförsvarsdirektör utses person,

som utöver allmän insikt örn civilförsvarets angelägenheter äger administrativ

erfarenhet och har förmåga att med initiativkraft utöva ledning av civilför­

svaret. Några speciella kompetenskrav böra icke uppställas. Till befattningen

bör exempelvis kunna ifrågakomma en försvarsassistent eller hemortsförsvars-

assistent, en luftskyddschef, en brandchef, en officer eller en landsstatstjänste-

man. Den personliga lämpligheten som ledare av en försvarsavdelning samt

av organisations- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret i länet bör vara

utslagsgivande. I landshövdinginstruktionen bör regleras, i vilka ärenden

självständig beslutanderätt skall tillerkännas civilförsvarsdirektören (som

närmast liggande exempel må nämnas ärenden angående utbildning och öv­

ningar) och i vilka han skall vara föredragande inför landshövdingen eller vid

förfall för denne inför landssekreteraren.

Beträffande försvarsavdelningens jurist framhålles, att han borde hand­

lägga ärenden rörande den eller de tjänstegrenar, som landshövdingen be­

stämde, och vissa administrativa ärenden, samt därjämte med viss administra­

tiv sakkunskap i allmänhet biträda avdelningschefen. Tjänsten borde besättas

genom att någon av kansliets länsnotarie!’ placerades i avdelningen, men

utredningen ansåge ofrånkomligt, att kompensation bereddes landskansliet

genom en ny länsnotarie^ änst för de vanliga kansligöromålen.

Yad angår militärassistenter anför utredningen:

Militärassistenten bör hålla länsstyrelsen fortlöpande orienterad örn den

militära planläggningen inom länet och i första hand anlitas som sambands-

man för föredragning inom militärbefälsstab, försvarsområdesstab eller annan

ifrågakommande militär stab av ärenden rörande civilförsvaret inom länet.

Han bör särskilt ha att bereda ärenden rörande förstöring, (vissa ärenden

rörande skydd mot sabotage och spioneri), civilförsvarsövningar och krigsspel.

Därjämte bör det även åligga honom att bereda ärenden rörande förbud mot

skogsavverkning och bebyggelse i närheten av militära anläggningar, på läns­

styrelsen ankommande uppskovs- och mobiliseringsärenden samt militära

ärenden i övrigt ävensom, jämte kansli juristen, biträda med beredningen av

krigsplacering- och personalrekryteringsärenden. Civilförsvarsdirektören bör

kunna åt honom uppdraga viss inspektionstjänst. Därjämte bör han kunna

tagas i anspråk såsom sekreterare och föredragshållare i civilförsvarssamman-

slutningar.

Beträffande förhållandena under krig framhåller utredningen till en början,

att försvarsavdelningen uppenbarligen måste avsevärt förstärkas. Utredningen

anför vidare, att beslutanderätten i egentliga civilförsvarsärenden då måste

tillkomma civilförsvarsdirektören, därest icke landshövdingen åtföljde för­

svarsavdelningen och själv helt eller delvis övertoge ledningen av civilför­

svaret. En intim samverkan måste upprätthållas mellan avdelningen och de

militära staber, som uppträdde inom länet. Denna torde lämpligast uppnås

Kungl. Majlis proposition nr 268.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

genom att avdelningen valde samma uppehållsplats som den militära stab, med

vilken den närmast hade att samarbeta.

Den fredsmässiga organisationen finner utredningen icke böra göras mera

omfattande än nödvändigt men böra såtillvida fixeras, att däri bör ingå de

båda befattningarna civilförsvarsdirektör och militärassistent. I fred syntes

länsstyrelse böra uppehålla kontinuerlig kontakt med militärbefälhavare.

Uppenbart vore emellertid, att samarbete i detaljfrågor regelmässigt borde

bedrivas med försvarsområdesbefälhavaren. Det vore ej heller uteslutet, att

med hänsyn till lokala och andra förhållanden försvarsområdesbefälhavaren

borde vara den, som i den största omfattningen samarbetade med länsstyrel­

sens försvarsavdelning.

Yad angår behovet av en centralmyndighet samt denna myndighets all­

männa ställning och befogenheter anför utredningen:

Utredningen anser, att civilförsvaret på samma sätt som hemortsförsvars-

sakkunniga tänkt sig i fråga örn den av dem föreslagna folkskyddsorganisa-

tionen måste utgöra en enhetlig, fast uppbyggd organisation. En effektiv

ledning av denna organisation i fred och alldeles särskilt i krig förutsätter

en stark mellaninstans, som möjliggör att ledningen kan i erforderlig ut­

sträckning decentraliseras. I överensstämmelse härmed vill utredningen till­

erkänna länsstyrelserna vidsträckta befogenheter med avseende å civilför­

svarets ledning inom länen. Härutöver erfordras emellertid också en stark

central ledning. En huvuduppgift för denna centrala ledning blir under fred

att utfärda allmänna anvisningar för verksamheten i mellaninstansen och bot­

teninstansen. Sådana centralt utfärdade anvisningar äro nödvändiga för åstad­

kommande av enhetlighet i arbetet inom olika delar av landet. Genom dessa

anvisningar skola också till de lokala organen förmedlas resultaten av cen­

tralt bedriven försöksverksamhet. Icke minst viktig blir vidare uppgiften för

en centralmyndighet att insamla och för svenska förhållanden bearbeta det

rika erfarenhetsmaterial från de krigförande länderna, som finnes och efter

krigets avslutning i ännu större omfattning kommer att finnas tillgängligt.

En bearbetning av detta material torde få utslagsgivande betydelse för frågan

örn den lämpliga utformningen och organisationen av ett framtida civilförsvar.

Centralmyndigheten måste vara utrustad med verklig befälsmyndighet över

civilförsvarsorganisationen i dess helhet. På annat sätt kan icke säkerhet vin­

nas för att de av centralmyndigheten utfärdade anvisningarna verkligen genom­

föras. Den centrala ledningen måste alltså kunna ingripa med order i det sär­

skilda fallet. Som regel torde det vara tillräckligt att befogenheten finns och

kan utnyttjas i de undantagsfall, då så erfordras, medan civilförsvarets verk­

samhet i övrigt på eget ansvar ledes av länsstyrelserna.

Det arbete, som sålunda måste utföras av centralmyndigheten, företer

stora likheter med de militära stabernas arbete. Alldeles särskilt gäller detta

den del av centralmyndighetens arbetsuppgifter, som har avseende på civilför­

svarets operativa ledning. Såsom framgår av vad i det föregående anförts är

civilförsvarets verksamhet i stor utsträckning av den naturen, att planlägg-

ningsarbetet måste äga rum nied hänsynstagande till förhållandena inom

större områden än länen eller inom hela riket. På samma sätt är det under

krig omöjligt att begränsa ledningen i dessa delar inom länens ram. Upp­

gifter av denna art äro utrymning och undanförsel,i fråga örn vilka ledningen

som regel måste sammanhållas för hela riket. Men även för övriga delar av

civilförsvaret gör sig behovet av en central operativ ledning gällande. I det

87

föregående har talats om den utomordentliga vikten av att inom länen finnes

en enhetlig ledning, som möjliggör att personal och materiel från ett större

område kan insättas å en ort, som blivit utsatt för svår skadegörelse. Allt

eftersom förstörelsemedlen utvecklas blir det emellertid tydligare, att man icke

inom varje län kan åstadkomma resurser, vilka äro tillräckliga för bemästrande

av verkningarna vid svårare luftangrepp. Man måste alltså dessutom skapa

möjligheter för en samordning av de tillgängliga personal- och materielresur-

serna inom större områden än länen. Överförande av materiel och personal

från ett län till ett annat måste kunna äga rum. En sådan samordning förut­

sätter ytterst ett beslutande organ, som har överblick över läget i landet i dess

helhet och vars behörighetsområde omfattar hela landet.

Utredningen övergår härefter till att diskutera det sätt, på vilket en central­

myndighet för civilförsvaret bör inplaceras i statsförvaltningen. Utredningen

finner tre alternativ möjliga, nämligen 1) att Kungl. Majit i vederbörande

statsdepartement handhar hela den centrala ledningen, 2) att ledningen upp­

drages åt en departemental avdelning med självständig beslutanderätt inom

fastställda gränser samt 3) att ledningen förlägges till ett centralt verk, som

tillerkännes all den befogenhet civilförsvarslagen ger centralmyndigheten. Ut­

redningen kommer till den slutsatsen att, i varje fall i nuvarande läge, det

tredje alternativet vore det enda möjliga. Utredningen förordar därför, att i

och med civilförsvarslagens ikraftträdande en centralmyndighet organiseras

i form av ett centralt verk nied provisorisk karaktär lydande under social­

departementet samt tillägger, att de mera principiella övervägandena rörande

centralmyndighetens ställning i statsförvaltningen hänförde sig till den icke

föreliggande situationen, då frågan örn rationalisering av den departementala

indelningen kunde upptagas.

I detta sammanhang förklarar utredningen, att den utgått från att länssty­

relserna i fråga örn civilförsvaret borde kunna underordnas en centralmyn­

dighet. Härom anför utredningen bland annat:

För att ett effektivt civilförsvar skall kunna åstadkommas måste oavvisligen

i organisationen ingå både en centralmyndighet utrustad med befälsbefogen-

het och länsstyrelserna som ledningsorgan med förmåga av självständigt hand­

lande. Då båda dessa instanser äro nödvändiga, måste man också acceptera

den underordning, som är erforderlig för att civilförsvarsorganisationen som

helhet skall bli fullt funktionsduglig. Omfattningen och graden av denna under­

ordning angives i civilförsvarslag, civilförsvarskungörelse och instruktions-

bestämmelser. Genom dessa föreskrifter bör inskärpas icke allenast skyldig­

heten att rätta sig efter de anvisningar, som endast ett centralt organ med

ansvar för rikets hela civilförsvar kan ge, utan i icke mindre grad att till envar

länsstyrelse är decentraliserat ledningsansvaret inom respektive län. Det bör

då också av dessa föreskrifter kunna framgå, att länsstyrelsernas allmänna

ställning icke i vidare mån påverkas än som nödvändiggöres av att de skola

fylla sin uppgift på civilförsvarets område enligt de krav det totala kriget

ställer. Håller man denna synpunkt för ögonen framstår det som en långt

mindre olägenhet, att en av det nutida krigets hårda krav föranledd jämkning

sker i ett traditionellt betraktelsesätt, än att detta upprätthålles till förfång

för det totala försvarets uppenbara intressen. Utredningen är övertygad örn

att en anordning grundad på detta betraktelsesätt icke kan vara ägnad att

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förminska den allmänna auktoritet som Konungens Befallningshavande åt­

njuter.

För ifrågavarande centrala verk, som skulle uppstå genom sammanslag­

ning av luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen, föreslår utred­

ningen benämningen civilförsvarsstyrelsen. Att närmare ingå på den före­

slagna organisationen av denna torde icke i detta sammanhang vara erfor­

derligt.

Beträffande civilförsvarsstyrelsens verksamhet i krig framhåller utred­

ningen, att den borde samordnas med högkvarteret, så att den del av styrelsen,

som skulle handha den operativa ledningen av civilförsvarets verksamhet

anslötes till högkvarteret. Den till högkvarteret anslutna civilförsvarsledningen

skulle svara för att överbefälhavaren och försvarsstaben hölles underrättade

örn civilförsvarets verksamhet. Härigenom möjliggjordes för överbefälhavaren

att lämna föreskrifter rörande civilförsvarets operativa ledning i den mån så

befunnes erforderligt ur militär synpunkt. Civilförsvarsledningen skulle in­

rikta civilförsvarets verksamhet i enlighet med de erhållna direktiven men

skulle i övrigt själv svara för ledningen.

Slutligen böra i detta sammanhang upptagas två av civiiförsvarsutredningen

särskilt berörda spörsmål, nämligen dels örn polisväsendet och civilförsvaret,

dels ock örn order- och rapporttjänsten.

Vad polisväsendet beträffar framhåller utredningen, att polisens verk­

samhet under krig måste samordnas med civilförsvaret på sådant sätt, att detta

kunde fungera med den effektivitet, som vore nödvändig. Detta förutsatte,

att i kritiska situationer polisväsendet och civilförsvaret i övrigt stöde under

gemensam ledning. I denna mening måste polisväsendet vara inordnat i civil­

försvaret, örn detta skulle kunna fullgöra sina uppgifter under krigstid.

Efter att ha påpekat vissa bevaknings- och ordningshållningsuppgifter,

vilkas lösande direkt påverkades av civilförsvarschefens bedömande av det

uppkomna läget, framhåller utredningen, att för civilförsvarschefen måste före­

ligga rättighet att, då förhållandena så påfordrade, helt eller delvis taga polis­

personalen i anspråk för fullgörande av ordningshållningsuppgifter eller andra

uppgifter, som sammanhängde med civilförsvarsverbsamheten. Därest detta

skulle medföra, att polisens arbetsuppgifter i övrigt i väsentlig mån måste

eftersättas, måste uppenbarligen en avvägning ske av de olika uppgifterna

efter deras vikt. I fall då polischefen icke vore civilförsvarschef borde vid

dylika intressekollisioner bestämmanderätten tillkomma civilförsvarschefen,

då endast denne i en kritisk situation kunde till fullo överblicka, vilka åtgärder

som borde givas företräde framför andra. Liknande befogenhet borde

i fråga örn polisstyrka, som avdelats för tjänstgöring å skadeplatser,

tillkomma befälhavaren å skadeplatsen. Som huvudregel borde galla, att

civilförsvarschefen (skadeplatsbefälhavaren) ägde bestämma örn de platser,

där polispersonalen skulle tjänstgöra och örn de uppgifter, som polisen hade

att fylla därstädes, men att han däremot icke ägde att öva inflytande på det

sätt, varpå polispersonalen ginge tillväga för att fullgöra de åt densamma an­

visade polisuppgifterna.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

89

Utredningen framhåller vidare, att behovet av en effektiv länspolisled-

ning bomme att göra sig starkare gällande inom civilförsvaret än vad fallet

varit inom luftskyddet, varför utredningen föresloge, att landsfogdarna under

krigstid skulle ingå i länsstyrelsernas försvarsavdelningar för att tillföra dessa

erforderlig sakkunskap i frågor, som rörde allmän ordning och säkerhet. Ut­

redningen erinrar därjämte örn att något centralt polisorgan under Kungl.

Maj:t icke finnes och ifrågasätter därför att civilförsvarsstyrelsen skall äga

avgöra ärenden rörande polisstyrkors förflyttning från ett län till ett annat

under krig.

Beträffande order- och rapporttjänsten framhåller utredningen, att

hemortsförsvarssakkunnigas uppfattning, att av en delad operativ ledning nöd­

vändigt följde dubbelrapportering med åtföljande stockningar i förbindelse­

tjänsten, icke vore så bindande, att den utgjorde något avgörande skäl mot

utredningens förslag att även den operativa ledningen av civilförsvaret lädes

hos civil myndighet. Det vore enligt utredningens mening först i och med

att en och samma befattningshavare rapporterade till två eller flera myndig­

heter eller två eller flera befattningshavare avgåve rapport örn samma sak,

som sådana stockningar bomme att göra sig mest svårartat gällande. Förutsatt

att befälslinjer samt order- och rapportvägar vore klart reglerade, så att dub­

belrapportering undvekes, innebure en delad operativ ledning ingen ökad be­

lastning på det interlokala telefonnätet. Förutsättning härför vore emellertid,

att ledningsorganen i den högre instansen valde sina uppehållsplatser så nära

varandra, att det interlokala telefonnätet icke belastades med trafik mellan

dem.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

I de flesta yttrandena tillstyrkes utredningens förslag i princip och hem-

ställes örn dess genomförande snarast möjligt. Sålunda framhåller överbefäl­

havaren, att förslaget, som innebure en påbyggnad och sammanslagning av

redan nu befintliga organ, underlättade en smidig övergång från nuvarande

till föreslagen organisation. Av särskilt värde med hänsyn till nutida krig­

föring syntes vara, att enligt utredningens förslag en fast och decentraliserad

ledning av civilförsvaret åstadkommes genom länsstyrelsernas ledande ställ­

ning och förseende med en ändamålsenlig försvarsavdelning. Länsstyrelsen i

Kalmar län anser förslaget vara en synnerligen god lösning av folkskyddspro-

blemet, varigenom syntes kunna vinnas såväl effektivitet som samordning

mellan folkskyddets olika grenar utan att alltför stora organisatoriska änd­

ringar behövde vidtagas. Förslaget syntes jämväl tillbörligen tillgodose be­

hovet av enhetlighet i fråga örn såväl planläggningen under fredstid som

ledningen av civilförsvaret under krig. Landsorganisationen finner, att

förslaget — särskilt ur synpunkten av dess omedelbara genomförbarhet i

rådande läge — hade avgjorda fördelar framför hemortsförsvarssakkunnigas

förslag och att mot dess omedelbara förverkligande inga betänkligheter kunde

anföras av det slag, som landsorganisationen hyste mot en omedelbar om­

90

läggning i enlighet med sistnämnda förslag. Genom att utredningens förslag,

baserat på den befintliga organisationen, utbyggde denna med ett genomfört

sambandssystem mellan å ena sidan civilförsvaret och å andra sidan dels de

militära myndigheterna, dels den civila krigsberedskapen inom arbetsmark­

naden, folkförsörjningen, sjukvården och transportväsendet syntes förslaget

väl ägnat att så effektivt som i nuvarande läge vore möjligt råda bot på den

hittillsvarande desorganisationen på detta område.

I åtskilliga yttranden framhålles dock vanskligheten att bedöma samord­

ningen mellan civilförsvaret och krigsmakten, innan närmare uppgifter läm­

nats rörande den militära direktivrättens innebörd, samt uttalas beklagande

av att denna fråga lämnats öppen i betänkandet. Överståthållarämbetet förut

sätter, att den militära direktivrätten icke göres generell utan i instruktionerna

uttryckligen begränsas till att avse åtgärder för vinnande av militära syften.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att länsstyrelsen under

fred och beredskap hade att göra med allenast en militär myndighet och att

länsstyrelsen icke finge mottaga motstridiga direktiv från olika befälhavare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom nödvändig förutsättning för

godkännande av utredningens förslag i förevarande hänseende att i prak­

tiken fullständig trygghet skapades för att länsstyrelserna finge tillgång till

det militära förbindelsenätet i hela den utsträckning, som vore erforderlig för

order- och rapportverksamheten.

Hemvärnsrådet förklarar sig i princip föredraga hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag och framhåller, att civilförsvarsutredningens förslag lämnade

frågan örn en effektiv samordning av det militära och det civila hemortsför-

svaret i väsentliga delar olöst. Då emellertid förslaget för civilförsvarets del

innebure vissa påtagliga förbättringar, ansåge sig hemvärnsrådet med hänsyn

till nu rådande förhållanden böra tillstyrka dess genomförande. Skogsstyrelsen

— som säger sig ha biträtt hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn militär

operativ ledning, emedan en sådan ordning väntades medföra bättre möjlig­

heter att vid behov få för skogsbrandsläckning disponera personal och mate­

riel från civilförsvarets övriga grenar och från militära förband, främst hem­

värnet — finner utredningens förslag ur dessa synpunkter innebära en för

svagning av skogsbrandförsvaret under krig. Detta torde dock i viss mån

motverkas därav, att den minsta taktiska enheten i civilförsvaret enligt utred­

ningens förslag komme att omfatta ett större område än hemortsförsvarssak-

kunniga avsett. Utredningens förslag tillstyrktes i princip.

Från några håll har kritik framförts. Länsstyrelsen i Blekinge län anser

den ifrågasatta organisationen av de olika myndigheter, som skulle handha

ärendena, icke erbjuda nöjaktig garanti för att handläggningen under krig

komme att ske med erforderlig snabbhet och effektivitet. Länsstyrelsen i

Örebro län finner den för förslaget grundläggande principen, att civil myndig­

het skulle stå och bära ansvar för beslut, som militär myndighet givit direktiv

till, vara uppenbart orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och

ansvar såväl i fred som i krig måste uppdragas, innan förslaget bragtes till

verkställighet. Skulle förslaget genomföras så som det nu framlagts, vore det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

92

I en till länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogad promemoria av före­

draganden uttalas, att stad, som ingår i landsf iskalsdistrikt, det oaktat normalt

borde utgöra eget civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Västmanlands län

förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken städer, som inginge i lands-

fiskalsdistrikt och som redan hade ett välorganiserat civilförsvar, kunde bibe­

hållas som självständiga civilförsvarsområden. Beträffande det fall, att stad

visserligen inginge i landsfiskalsdistrikt men landsfiskalen det oaktat icke

vore polischef i staden, uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att staden icke

borde ingå i landsfiskalsdistriktets civilförsvarsområde, för så vitt icke Kungl.

Majit så bestämde.

Beträffande frågan om polischefen skall vara civilförsvarschef eller icke,

råda alltjämt olika meningar. I flertalet yttranden har civilförsvar sutred­

ningens ståndpunkt godtagits. Det framhålles emellertid som oeftergivlig för­

utsättning härför, dels att lämpliga ställföreträdande civilförsvarschefer för­

ordnas, dels ock att polischeferna erhålla ökade möjligheter till biträden och

vikarier å sina ordinarie befattningar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Kalmar län, att åtgärder borde vidtagas för att tillgodose behovet av vikarier

för polischeferna under de tider, då dessa helt eller till övervägande del

måste ägna sig åt civilförsvarsuppgifterna. Förslaget att civilförsvarschefen

skulle ha ställföreträdare för de fall. då han måste ägna sig åt polis- och

åklagaruppgifterna, kunde icke anses ägnat att helt tillgodose de krav, vilka

såväl civilförsvaret som polischefs- och åklagartjänsterna ställde på nödig

personaltillgång för en tillfredsställande lösning av de skilda uppgifterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller som en nödvändig förutsättning för

att landsfiskalerna skola kunna nöjaktigt sköta civilförsvarschefskapet, att de

av staten försåges med särskilda, allt i förhållande till omfattningen av civil-

försvarsgöromålen inom de olika landsfiskalsdistrikten mer eller mindre hel­

tidsanställda biträden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det vore

nästan lika betydelsefullt, att posterna som ställföreträdande civilförsvars­

chefer besattes med personer med den auktoritet hos befolkningen, den vana

vid befälsföring samt den kännedom örn den statliga och kommunala förvalt­

ningen, som både utredningen och länsstyrelsen ansåge, att civilförsvars-

cheferna borde besitta. Polismästaren i Norrköping betonar, att civilförsvars-

chefens behov av administrativ personal ej finge bliva en alltför avgränsad

kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att polischefs- och civil-

försvarschefsbefattningarna i största möjliga utsträckning borde förenas på en

hand. Endast i undantagsfall, där lokala förhållanden bestämt påkallade så­

dant, borde avvikelse äga rum.

länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip tillstyrker civilförsvars-

utredningens förslag på denna punkt, hänvisar till bristen på vikarier för

landsfiskaler och framhåller, att örn man räknade med att polischeferna vore i

behov av tjänstledighet för att under längre eller kortare tid kunna odelat

ägna sig åt civilförsvarsuppgifter, detta måste leda till att länsstyrelserna

under förhandenvarande förhållanden måste söka att till civilförsvarschefer i

första hand förvärva andra personer än polischefer.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

93

I åtskilliga yttranden uttalas emellertid stor tveksamhet om utredningens

förslag, särskilt i vad angår lämpligheten av att landsfiskalerna skola vara

skyldiga att mottaga uppdrag som luftskyddschefer. Länsstyrelsen i örebro

län anser sålunda ohållbart att ålägga landsfiskal att vid sidan av sin tjänst

vara luftskyddschef. Härvid hänvisar länsstyrelsen till yttrande av lands­

fogden i länet, som framhåller, att för polischeferna, som redan i fred vore

hårt belastade, i krig tillkomme viktiga åligganden, vilka icke kunde efter­

sättas, örn samhällsmaskineriet skulle kunna hållas i gång. Även för civilför-

svarschefen bleve uppgifterna så mångahanda, att de helt krävde sin man.

Enligt förslaget skulle civilförsvarschefen i största möjliga utsträckning utöva

ledningen av civilförsvarets verksamhet. För att landsfiskalens åligganden i

egenskap av polischef, åklagare, utmätningsman och handräckningsorgan m. m.

icke skulle bliva eftersatta, erfordrades att ställföreträdande polischef funnes

till hands. Den teoretiska möjligheten därtill funnes därigenom att länsstyrelsen

tilldelats befogenhet att, då så prövades oundgängligen erforderligt, förordna

extra landsfiskalsassistenter. I praktiken ställde det sig dock annorlunda, då

tillgång saknades till därför kvalificerad personal. Med hänsyn till bristen på

färdigutbildade aspiranter å landsfiskalstjänst kunde någon större förbättring

i läget icke förväntas inträda under de närmaste åren. Polischef borde därför

icke vara skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef. Hinder borde

visserligen icke föreligga att till civilförsvarschef förordna polischef, örn så

befunnes lämpligt, men denna kombination borde höra till undantagen och

icke till regeln.

I stort sett samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län

och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Mot utredningens förslag på denna punkt uttalar sig vidare, bland andra,

luftskyddschef en i Stockholm, som anser länsstyrelsen böra äga full befogen­

het att utse lämplig person utan hänsyn till anställning inom polisväsendet

och framhåller olämpligheten av att vidhålla en anordning, vilken hittills bevis­

ligen fungerat otillfredsställande på många håll. Hemortsförsvarsassistenten

i Ystads försvarsområde, tillika landsfiskal, framhåller såsom särskilt lämp­

liga civilförsvarschefer brandcheferna i städer och stadsliknande samhällen,

vilka omhänderhade den viktigaste grenen inom civilförsvaret, brandtjänsten,

samt vore särskilt vana vid att utbilda och föra befäl över personal.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser skyldigheten att mottaga uppdrag som

civilförsvarschef och ställföreträdare böra utsträckas till alla kommunala

befattningshavare, framför allt vid brandväsendet.

Luftslcyddsinspektionen anser lagen böra erhålla sådan formulering, att

därav framgår, att flera ställföreträdare kunna förordnas. Drätselkammaren

i Uppsala uttalar, att kommunerna borde få stort inflytande vid tillsättandet

av ställföreträdare, eventuellt på sådant sätt, att dessa utsåges av länssty­

relsen på förslag av civilförsvarsnämnden.

I fråga om mellaninstansen har utredningens förslag allmänt tillstyrkts.

Överbefälhavaren understryker vikten av att till militärassistenter utses aktiva

officerare och anger detta som en förutsättning för en civil operativ ledning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

94

krig. Vtrymningskommissionen framhåller nödvändigheten av att länsstyrel­

serna erhölle personalförstärkning, vilket vore en förutsättning för att civil­

försvarets uppgifter ej bleve eftersatta. — På åtskilliga håll framhålles, att

eivilförsvarsdirektörstjänsterna måste besättas med synnerligen kvalificerade

innehavare.

Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter för Stockholms del en sam­

manslagning av mellaninstansen och underinstansen, varigenom civilförsvars-

chefen tillika skulle bliva civilförsvarsdirektör eller på annat sätt inlemmas i

överståthållarämbetets försvarsavdelning. Luftskydds chef en i Stockholm ut­

talar, att örn båda befattningarna ansåges nödvändiga, en annan gränsdrag­

ning mellan deras verksamhetsområden torde bliva nödvändig än som före­

slagits i fråga örn länsstyrelserna i övrigt. Överståthållarämbetet utgår dock

från att båda befattningarna skola finnas men att den operativa ledningen

i dess helhet skall ligga hos civilförsvarschefen.

Beträffande centralmyndigheten framhåller Överståthållarämbetet, att

densamma borde ha fast befälsmyndighet endast i krig. I fred syntes den

centrala ledningen liksom hittills varit fallet beträffande luftskyddet kunna

utövas genom meddelande av råd och anvisningar. Eljest måste betänklig­

heter resas mot den för Konungens befallningshavandes ställning främmande

underordning, som utredningens förslag innebure. I den förut nämnda, till

länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogade promemorian ifrågasätta

även nödvändigheten av att giva centralmyndigheten befälsrätt. Länsstyrel­

sen i Jämtlands län framhåller, att enligt förslaget ledningen av civilförsvaret

komme att ligga såväl hos centralmyndigheten som hos länsstyrelserna. Det

vore på grund härav av stor vikt, att det av centralmyndigheten klart angåves,

när fråga vore örn order. I dessa fall komme nämligen ansvaret för vidtagen

åtgärd icke att drabba länsstyrelserna utan centralmyndigheten. Då order icke

förelåge hade länsstyrelserna möjlighet att på eget ansvar pröva den åtgärd,

som borde vidtagas. Med denna reservation ansåge sig länsstyrelsen kunna

godtaga förslaget att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skulle underordnas

centralmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län understryker nödvändigheten av en fast central

ledning för civilförsvaret men framhåller, att en sådan befälsrätt av ett centralt

ämbetsverk vore helt oförenlig med länsstyrelsernas hävdvunna förvaltnings

rättsliga ställning, vartill komme, att den myndighet, som utfärdat direktiven,

även borde utåt bära ansvaret för besluten. Länsstyrelsen ville därför föreslå,

att i vad avsåge fredstid en uppdelning av civilförsvarsärendena företoges i

två grupper med hänsyn till dessas handläggning i mellaninstansen. Beträf­

fande den ena gruppen, som skulle handläggas av civilförsvarsdirektören en­

sam utan utnyttjande av länsstyrelsens namn, skulle centralmyndigheten till­

delas obetingad direktivrätt. I den andra gruppen skulle ingå ärenden ay

mera utpräglat lokaladministrativ natur, framför allt ärenden angående fast­

ställande av organisationsplanerna. Denna ärendesgrupp skulle behandlas av

länsstyrelsen som sådan dels å vanligt sätt och dels såsom enmansärenden,

handlagda av civilförsvarsdirektören. Beträffande denna grupp skulle cen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

95

tralmyndigheten äga lämna vägledande ehuru ej för länsstyrelsen bindande

direktiv. Vidkommande vissa i denna grupp ingående ärenden skulle dess­

utom stadgas, att länsstyrelsens beslut, innan det finge gå i verkställighet,

skulle underställas centralmyndigheten. Därest länsstyrelsen och centralmyn­

digheten därvid stannade i skiljaktiga beslut, skulle ärendet överlämnas till

Kungl. Maj:ts avgörande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn icke det fredsmässiga

brandväsendet borde erhålla en mera självständig ställning och icke inordnas

i ett verk, vars chef och övriga ledamöter ej kunde förväntas ha den sak­

kunskap i fråga om brandskyddet, som kunde vara erforderlig. Liknande ut­

talande göres i flera andra yttranden.

I detta sammanhang må framhållas, att i ett stort antal yttranden starkt

betonas angelägenheten av att det uppgjorda förslaget till ny brandlag

samtidigt med civilförsvarslagen underställes riksdagens prövning.

Beträffande förhållandet mellan polisväsendet och civilför­

svaret uttalar ordningspolisintendenten i Stochholm, att inordnande av

polisen i civilförsvaret icke vore av betydelse för civilförsvaret men där­

emot komme att medföra stora olägenheter för polisen. Örn ett fast inord­

nande av polisväsendet i civilförsvaret ansåges vara önskvärt, vore det nöd­

vändigt att polisväsendet erhölle den personalförstärkning, som för uppbyg­

gandet och vidmakthållandet av civilförsvarets ordningstjänst vore ofrånkom­

lig. Samma mening uttalas av landsfogden i örebro län.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att

det för båda organisationerna, åtminstone på landsbygden, vore lyckligast,

örn polisväsendet i sin helhet kunde lämnas utanför civilförsvaret. Örn en

sådan lösning icke vore möjlig, måste hela civilförsvaret infogas i själva polis­

organisationen. Polischeferna borde då i och med sin tjänst vara civilförsvars-

chefer, och såsom biträden åt polischefen vid planläggningen och ledningen

av civilförsvaret borde anställas särskilda polismän, vilka skulle ha speciell

utbildning för detta arbete. De förutsattes som regel böra kunna tilldelas

förordnande som ställföreträdande civilförsvarschefer med egen beslutande­

rätt i viss omfattning.

Poliskammaren i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län och polismäs­

taren i Norrköping resa invändning mot att civilförsvarsstyrelsen skulle ha

rätt att besluta örn polispersonals överförande från ett län till ett annat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser landsfogdens befogenhet inom för-

svarsavdelningen som regel endast böra avse handläggning av frågor rörande

polispersonalens utnyttjande inom civilförsvaret, däremot icke ordnings­

tjänsten i övrigt.

Landsfogden i örebro län tillstyrker förslaget att landsfogden skall tjänst­

göra i försvarsavdelningen men framhåller svårigheten att erhålla kvalificerade

ställföreträdare för honom. Bristen å kvalificerade vikarier å landsfogde­

tjänsterna vore nämligen mycket stor. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser

ofrånkomligt att redan under civilförsvarsberedskap lämpliga personer måste

96

utbildas för att kunna tjänstgöra som ställföreträdare för landsfogden, då

denne tjänstgjorde i för svar sa vdelningen.

Överståthållarämbetet anser i Stockholm böra till polischefens direkta för­

fogande ställas endast de polismän, som enligt uppgjorda planer skulle ingå i

civilförsvarets ordningstjänst. Framställning om ytterligare personal borde

genom tjänstegrenschefen för ordningstjänsten ske hos polischefen. Funne

polischefen framställningen icke kunna bifallas borde avgörandet tillkomma

överståthållaren.

Landsfiskalen i Asarums distrikt yttrar, att högsta befälet över ali polis­

personal inom landsfiskalsdistrikt borde tillkomma polischefen. Den för civil­

försvaret avsedda personalen borde av honom ställas till civilförsvarschefens

förfogande och icke, utom för särskilt angelägna uppgifter, användas för andra

polisiära uppgifter än dem som ålåge civilförsvaret.

Luftskyddschefen i Lund anser i organisationsplanen böra bestämmas det

antal polismän, som skulle inlemmas i civilförsvaret, varvid civilförsvarschefen

borde äga omedelbart befäl över den i civilförsvaret inlemmade organisationen

samt direktivrätt beträffande den övriga polispersonal, som kunde frigöras

från egentligt polisarbete.

Landsfogden i örebro län anser polischefer i civilförsvarsområde böra er­

hålla en ställning liknande den, som föreslagits för landsfogden i försvarsav-

delningen. Det borde vara tillräckligt, att tjänstegrenschefen för ordnings-

hållningen av civilförsvarschefen bleve underrättad om tilldragelser, som en­

ligt hans bedömande krävde ingrepp av polispersonal. Åt polischefen borde

kunna överlåtas att därefter handla på eget ansvar.

Föredra-

Den moderna krigföringen har i långt högre grad än tidigare motstånda-

gandeii. reng heja

territorium såsom mål för sin verksamhet. Det främsta medlet här­

för utgöra flyganfallen mot området bakom den egentliga fronten. Men även

luftlandsättningar samt spioneri- och sabotageverksamhet äro led i hemorts-

bekämpningen. Nu angivna utveckling har nödvändiggjort ett civilt för­

svar vid sidan av det aktiva militära försvaret. Genom den intensitet

hemortsbekämpningen erhållit har detta civila försvar kommit att få sådan

omfattning, att det på ett eller annat sätt berör envar medborgare, även

dem, vilka icke ha kraft och förmåga att själva deltaga i detsamma. Målet

måste vara att i största möjliga utsträckning mobilisera fram den del av

civilbefolkningen, som är i stånd att fylla någon funktion inom det civila

försvaret, och göra den skickad att fylla dessa sina eventuella uppgifter. Det

totala kriget måste mötas med ett totalt försvar. Begreppet försvar får i

detta sammanhang givas en synnerligen vidsträckt innebörd och inbegriper

exempelvis även rent sociala åtgärder, som bliva nödvändiga med hänsyn

till att genom bombskadorna många människor torde bliva husvilla eller på

annat sätt få de ekonomiska betingelserna för sin tillvaro helt rubbade.

Uppenbarligen kan det civila försvaret icke betraktas som en isolerad före­

teelse. För att det skall nå största möjliga verkningsgrad fordras dels att det

på lämpligt sätt samverkar med det militära försvaret, dels även, och kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

viktigast, att det ses mot bakgrunden av hela samhällslivet under krig samt

organiseras och driver sin verksamhet på sådant sätt att landets försvarskraft

såsom helhet betraktad far största möjliga styrka. Behov föreligger alltså

av samordning av det civila försvaret med å ena sidan det militära försvaret

och å andra sidan samhällslivet i övrigt.

På grund av de civila försvarsuppgifternas art har en anknytning synts

naturlig till två särskilda för fredsmässiga ändamål och på civil grund upp­

byggda organisationer, nämligen brandväsendet och polisväsendet. Båda

dessa organisationer i deras fredsmässiga utformning ha kommit att utgöra

stommen i det civila försvarets kadrer. Till brandförsvarsorganisationen före­

finnes därjämte den anknytningen att såväl bygdebrandförsvaret som skogs­

brandförsvaret ytterst bygga på en allmän medborgerlig plikt att biträda med

släckning.

Då utvecklingen under 1930-talet ledde fram till upporganiserandet från och

med den 1 juli 1937 av ett civilt luftskydd i vårt land, anslöts luftskyddsorga-

nisationen till polisväsendet. I enlighet härmed lades ledningen av luftskyd­

dets verksamhet i princip i händerna på länsstyrelserna såsom länets högsta

polismyndighet samt på polischeferna. Härjämte tillskapades ett central­

organ, luftskyddsinspektionen, som dock erhöll endast konsultativ befo­

genhet.

I luftskyddets uppgifter ingick från början även att handha planläggningen

av utrymning från större städer och andra samhällen ävensom inkvartering

av evakuerade. Efter krigsutbrottet 1939 befanns emellertid nödvändigt att

utbryta denna planläggning och lägga den under ett särskilt centralt organ,

statens utrymningskommission. Under dess ledning och med stöd av vissa

år 1940 utfärdade författningar utbildades nu successivt en ny civil försvars­

organisation, utrymningsorganisationen, som i vad rörde inkvarteringen helt

byggde på särskilda kommunala organ, inkvarteringsnämnderna, och särskilt

tillskapade tillsynsorgan, inkvarteringscheferna. Inkvarteringsnämnder och in-

kvarteringschefer underställdes direkt kommissionen utan länsstyrelserna så­

som mellaninstans. Däremot behölls den dittillsvarande organisationen i de

orter, som skulle utrymmas, dock att utrymningskommissionen och ej luft­

skyddsinspektionen utgjorde centralmyndighet även för denna del av verk­

samheten.

Tillkomsten av en särskild utrymningsorganisation kan betraktas som en

i dåvarande läge nödvändig improvisation, vars författningsmässiga reglering

emellertid var ofullständig. Behov ansågs därför föreligga av en översyn av

denna reglering, i samband varmed även de materiella ändringar i luftskydds­

lagstiftningen borde vidtagas, vilka påkallades av de praktiska erfarenheter

som gjorts särskilt efter inträdet av det i april 1940 anbefallda luftskydds-

tillståndet.

Luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen erhöllo därför i upp­

drag att verkställa denna översyn, vardera såvitt dess verksamhetsområde

rörde. Förslagen, vilka utarbetades jämsides, förelågo färdiga i februari 1941,

Efter remissbehandling befanns emellertid, att, såvitt anginge förslaget till luft-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

osa u 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

97

skyddslag, vilket innefattade en sammanarbetning av luftskyddslagen, luft-

skyddsförfogandelagen och skyddsrumslagen, vissa särskilda spörsmål borde

bliva föremål för ytterligare utredning. Då de flesta av dessa spörsmål icke

berörde de frågor, som behandlades i det förslag till utrymningslag, som ut­

gjorde det viktigaste resultatet av utrymningskommissionens utredningsarbete,

men det i dåvarande läge syntes vara av intresse att snarast möjligt få av­

hjälpt den brist, som bestod däri att frågorna örn militärutrymning, förbud

mot utrymning och utrymningstjänsteplikt ej vore reglerade i lag, framlades

förslaget till utrymningslag separat i proposition till 1941 års riksdag, som

antog detsamma.

Under denna utveckling hade skogsbrandförsvaret i stort sett förblivit en

för sig bestående försvarsorganisation, som i viss utsträckning effektiviserats

genom särskilda åtgärder. Vissa andra åtgärder, som voro att hänföra till

civila försvarsåtgärder — främst bortförande av varuförråd, som reglerades

genom särskild lagstiftning — folio även utanför de egentliga civila försvars­

organisationernas kompetensområde.

I detta läge befanns det nödvändigt att taga upp till översyn ej blott frå­

gan örn revision av luftskyddslagstiftningen utan även spörsmålen örn sam­

ordning dels de olika civila försvarsgrenarna inbördes, dels ock med det

militära försvaret. Från militärt håll framhölls starkt behovet av åtgärder i

sistnämnda hänseende. Med anledning härav tillsattes 1941 års hemortsför-

svarssakkunniga.

På förslag av dessa sakkunniga vidtogos provisoriskt vissa samordnings­

åtgärder. Särskilda befattningshavare, hemortsförsvarsassistenter, tillsattes,

främst med syfte att åstadkomma en samordning mellan det militära och det

civila försvaret, och — till stor del genom deras förmedling — främjades

samarbetet mellan de olika civila och militära hemortsförsvarsgrenarna ge­

nom anordnande av krigsspel m. m.

I juni 1943 avgåvo hemortsförsvarssakkunniga betänkande med förslag till

folkskyddslag, m. m. I organisatoriskt hänseende innebar nämnda förslag, att

hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisa-

tionen med vad därtill hörde skulle sammanslås till en organisation, vilken

även skulle handha vissa uppgifter rörande undanförsel och förstöring. Denna

nya organisation, som av de sakkunniga benämndes folkskyddet, skulle bestå

av två huvuddelar, nämligen hemvärnet och civilskyddet, vilken sistnämnda

beteckning sålunda användes för att utmärka de i folkskyddet ingående civila

grenarna. Folkskyddet skulle enligt de sakkunnigas förslag såväl för fred

som för krig vara underställt överbefälhavaren. Såvitt avsåge vissa av folk­

skyddets uppgifter, vilka vore av övervägande social karaktär eller eljest ägde

ringa samband med den militära verksamheten, skulle folkskyddet emellertid

vara direkt underställt Kungl. Maj:t. I spetsen för folkskyddet skulle när­

mast under överbefälhavaren eller i vissa avseenden Kungl. Majit stå en

riksfolkskyddschef, vilken skulle i sitt arbete biträdas av en riksfolkskyddsstab.

I territoriellt hänseende föreslogs folkskyddet bliva anslutet till den mili­

tärterritoriella indelningen i militärområden och försvarsområden. Hemvärnet

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

länsstyrelserna alltjämt måste vara ansvariga. Analoga synpunkter åberopades

jämväl mot förslaget att organisatoriskt åtskilja polisväsendet och folkskyddet.

I ett mycket stort antal remissyttranden betonades riskerna av att i nuva­

rande utrikespolitiska läge vidtaga så vittgående organisatoriska förändringar

som de av de sakkunniga föreslagna. Även örn dessa på lång sikt kunde be­

finnas lämpliga, kunde de under det relativt långa övergångsskedet innan den

nya organisationen hunnit bliva helt genomförd åstadkomma allvarliga rubb­

ningar för det under en följd av år genom stora ansträngningar uppbyggda

luftskyddet. I stället borde den önskvärda effektiviseringen av hemortsför-

svaret i nuvarande läge ske genom en förstärkning av den befintliga organisa­

tionen, speciellt genom en fastare samverkan mellan de civila och militära

myndigheterna och genom ett klarare fastställande av befälslinjer och kompot

tensregler.

Vid den beredning inom socialdepartementet av hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, som företogs efter det remissbehandlingen av detsamma avslutats, be­

fanns en överarbetning av de sakkunnigas förslag vara erforderlig. Genom

Kungl. Maj :ts beslut den 15 oktober 1943 bemyndigades jag att för ändamålet

tillkalla sakkunniga. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick

nämnda beslut, anförde jag, att en sådan överarbetning borde taga sikte på

att i större utsträckning än vad enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore

fallet för det framtida arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom det­

samma verkande organen. Vid bedömandet av de organisatoriska problemen

borde en avvägning ske mellan a ena sidan kravet pa effektivitet och samord­

ning och å andra sidan intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande

skäl företaga omgestaltningar, som kunde skapa förvirring för den händelse

verkställighet av planerna skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt därifrån borde en ny liemortsförsvarsorganisation förlänas

civil karaktär, och militära försvarsuppgifter av det slag som nu åvilade hem­

värnet borde icke ingå i densamma. Däremot borde de militära organen er­

hålla det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att den med

hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna inom

det militära och civila försvaret skulle kunna avägabringas på ett ändamåls­

enligt sätt. Efter att ha konstaterat att hos länsstyrelserna kunde utan rubb­

ning av deras allmänna uppgifter koncentreras de befogenheter, som vore er­

forderliga för att vinna den under krig erforderliga lokala överblicken över

den samhälleliga verksamheten anförde jag, att både med hänsyn härtill och

till länsstyrelsernas nuvarande ställning inom hemortsförsvaret borde en ny

liemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. För ändamalet erfor­

derlig sakkunskap borde tillföras länsstyrelserna, varjämte sådana organisato­

riska åtgärder borde föreslås, som befunnes oundgängliga för utövandet av en

handlingskraftig ledning i nära samarbete med de militära myndigheterna.

Vidare framhölls att överarbetningen av hemortsförsvarssakkunnigas förslag

även borde omfatta såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret

som spörsmålet huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda

hemortsförsvaret borde organiseras. Därvid borde undersökas i vad mån den

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

101

nuvarande särställningen i fråga om handläggningen av utrymningsärendena

borde bibehållas. Vad anginge polisväsendet borde detsamma i princip för­

bliva inordnat i hemortsförsvaret.

Den efter sålunda angivna riktlinjer igångsatta överarbetningen har av de

för ändamålet tillkallade sakkunniga — 1943 års civilförsvarsutredning — slut­

förts genom avlämnande av ett den 25 februari 1944 dagtecknat betänkande

med förslag till civilförsvarslag, m. m. Innebörden av de sakkunnigas förslag,

såvitt rörer organisationen, kan sammanfattningsvis angivas sålunda.

Enligt civilförsvarsutredningens mening måste det civila försvaret omfatta

det väsentliga av det civila samhällslivet under krig och icke vara inskränkt

till de civila hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Om emellertid

de civila hemortsförsvarsorganen skulle kunna fullgöra sina uppgifter och örn

erforderlig samordning mellan de olika organen skulle kunna uppnås samt den

tillgängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträck­

ning som vore möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig

organisation. Denna borde utgöra den kärna, kring vilken andra civila verk­

samhetsgrenar av betydelse för försvaret vid behov kunde grupperas. Till ut­

märkande av denna organisationens ställning föreslogs den skola benämnas

civilförsvaret.

I enlighet med de lämnade direktiven har utredningen upprättat sitt förslag

med utgångspunkt från att ansvaret för planläggningen av civilförsvaret samt

ledningen av detsamma såväl under fred som krig skola åvila civila myndig

heter. Vid utformningen av förslaget har utredningen utgått från de nu bestå­

ende förhållandena men i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation före­

slagit en sammanslagning av de nu verksamma huvudorganisationerna inom

civilförsvaret, nämligen luftskyddet och utrymningsorganisationen. Den så­

lunda tillskapade civilförsvarsorganisationen skulle även få övertaga vissa

andra uppgifter än luftskydd och utrymning, främst sådana som avsåge undan-

försel och förstöring. Vissa anordningar ha föreslagits för att säkerställa ett

nära samarbete mellan civilförsvaret och det militära försvaret. Principen örn

civilförsvarets civila ledning har begränsats så till vida att de militära myndig­

heterna förutsatts skola i viss omfattning äga direktivrätt gentemot civilför-

svarsmyndigheterna. En följd av civilförsvarets utformande som en helt civil

organisation är att hemvärnet lämnats utanför civilförsvarsorganisationen. Vad

angår polisväsendet betonar utredningen, att en förutsättning för att polisens

verksamhet under krig skall kunna samordnas med civilförsvaret på sådant

sätt att civilförsvaret skall kunna vinna nödig effektivitet vore, att polisväsen­

det och civilförsvaret i övrigt under kritiska situationer stöde under gemen­

sam ledning. I sådan bemärkelse borde polisväsendet vara inordnat i civilför­

svaret.

Den centrala ledningen av civilförsvaret skulle enligt utredningens förslag

under Kungl. Maj:t utövas av en genom sammanslagning av luftskyddsinspek-

tionen och utrymningskommissionen bildad civilförsvarsstyrelse. Denna cen­

tralmyndighet föreslås bliva utrustad med befälsmyndighet över civilförsvars­

organisationen i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

102

I enlighet med de utfärdade direktiven bygger utredningens förslag på

uppfattningen att länsstyrelsen bör vara civilförsvarets ledande organ i mellan-

instansen och besitta en sådan ställning i civilförsvarshänseende att den vid

avbrott i förbindelserna med centralmyndigheten självständigt skall kunna leda

civilförsvaret inom länet. För ändamålet föreslås en utbyggnad av länsstyrel­

sernas organisation genom inrättande inom varje länsstyrelse av en särskild

försvarsavdelning under ledning av en civilförsvarsdirektör.

I fråga örn organisationen i botteninstansen innebär utredningens förslag,

att den territoriella grundenheten skall utgöras av civilförsvarsområden, i regel

bestående av landsfiskalsdistrikt eller stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt.

Civilförsvarsområdena komma sålunda i stort sett att motsvara de nuvarande

luftskyddsområdena. Civilförsvarsområdena skola icke — såsom var fallet med

folkskyddsdistrikten enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — utgöra nå­

gon kommunal enhet med självständiga kommunala organ och självständig för­

valtning, utan skola inom civilförsvarsområdena kommunerna utgöra enheterna

för civilförsvarets ekonomiska upprätthållande. Civilförsvaret i varje civilför­

svarsområde föreslås skola stå under ledning av en civilförsvarschef. För be­

fattningshavare vid polisväsendet föreslås skyldighet att mottaga uppdrag att

vara civilförsvarschef. I varje civilförsvarsområde skola finnas allmänt civil­

försvar och särskilt civilförsvar, det sistnämnda bestående av verkskydd och

hemskydd.

En given följd av den föreslagna organisationens civila karaktär är, att

frågan örn dess eventuella inordnande under försvarsdepartementet förfaller.

Utredningen ger å andra sidan uttryck för den meningen att civilförsvarets in­

tressen skulle bäst tillgodoses, örn ett inrikesdepartement inrättades, under

vilket, förutom civilförsvaret, landsstaten, polisväsendet och brandvasendet

skulle höra.

I de flesta remissyttrandena över civilförsvarsutredningens förslag till-

styrkes detsamma i princip och hemställes örn dess genomförande snarast

möjligt.

Sedan remissbehandlingen av civilförsvarsutredningens förslag numera av­

slutats, torde från statsmakternas sida slutlig ställning böra tagas till frågan

örn den framtida organisationen av luftskyddet, utrymningsväsendet och där­

med sammanhörande verksamhetsgrenar ävensom till de övriga frågor, som

regleras i de framlagda lagförslagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningsarbetet

på förevarande område pågått sedan flera år. Behov av en omorganisation

på det civila försvarets område har sålunda sedan länge gjort sig gällande.

Den kraftigast pådrivande faktorn härvidlag torde ha varit insikten örn att

den nuvarande organisationen icke förmår i tillräcklig grad tillgodose kravet

på samordning dels inbördes de olika hemortsförsvarsgrenarna emellan, dels

ock mellan dessa, å ena, samt de militära myndigheterna, å andra sidan.

Heinortsförsvaret eller civilförsvaret har blivit ett begrepp, som alltefter

krigsutvecklingens gång kommit att i sig innesluta en mångfald verksamhets-

Kungl. May.ts proposition nr 268.

103

grenar. Något gemensamt organ härför finnes emellertid icke, utan civilför-

svarsuppgifterna äro fördelade på ett flertal organ. De olika uppgifterna

gripa emellertid in i varandra. Ofta måste en avvägning ske mellan olika

åtgärder med hänsyn till deras aktuella betydelse. Finnes icke något organ

med samlad överblick över civilförsvarets olika verksamhetsgrenar, riskeras

lätt att de speciella åtgärder, som olika självständigt arbetande myndigheter

vidtaga, i realiteten motverka varandra. Vid ett genomförande av hemorts-

försvarssakkunnigas eller civilförsvarsutredningens lagförslag skulle åtgär­

derna för luftskydd, utrymning, undanförsel och förstöring samlas på en

hand. Såsom jag längre fram torde få tillfälle närmare utveckla böra enligt

min mening även de av 1943 års bevakningsutredning i betänkande den 28

oktober 1943 föreslagna skyddsåtgärderna mot spioneri och sabotage hand­

havas av samma organ, som handhava luftskyddsåtgärderna. Även andra lik­

artade verksamhetsgrenar kunna i den utsträckning som befinnes lämplig an­

förtros åt folkskydds- eller civilförsvarsorganen.

Detraktas av anförda skäl behovet av en ny organisation på hithörande

område såsom styrkt, återstår frågan hur nyorganisationen bör åvägabringas.

För egen del har jag redan i samband med civilförsvarsutredningens till­

kallande haft tillfälle framföra min mening härom. Frågeställningen är, så­

som av det föregående torde framgå, huruvida organisationen bör bygga på

militär eller på civil grund. Med hänsyn till den redogörelse jag nyss lämnat

för ståndpunktstagandena härvidlag torde jag kunna inskränka mig till att i

korthet angiva de viktigaste faktorer, som tala för det senare alternativet.

För det första inrymma hemortsförsvarsuppgifterna en sådan mångfald pro­

blem av rent civil karaktär, att det såväl rent sakligt sett som med hänsyn

till de militära myndigheternas arbetsbelastning framstår såsom vanskligt

att i den utsträckning hemortsförsvarssakkunniga föreslagit överlåta ansvaret

för desamma å militära organ. Med hänsyn till den befattning länsstyrelserna

haft nied hithörande frågor och på grund av länsstyrelsernas allmänna ställ­

ning inom länen, ter det sig vidare som en svaghet hos en organisation, om

länsstyrelserna icke äro inlemmade däri. Vid en omorganisation i nuvarande

läge måste därjämte noga beaktas, att icke ett övergångsskede uppstår, under

vilket organisationen besitter minskad effektivitet; då hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag innebär betydligt större rubbningar i den nuvarande organisa­

tionen än civilförsvarsutredningens, är ur nu anförda synpunkt det senare att

föredraga. Slutligen bör också uppmärksammas att en organisation på civil

grund icke behöver innebära, att de militära myndigheterna sakna möjlighet

att få sina befogade intressen tillgodosedda.

Främst på grund av vad nu anförts finner jag det förslag, som civilför-

svarsutredningen framlagt, böra i princip godtagas. Jag finner mig styrkt i

denna uppfattning därav att förslaget blivit i fråga örn sina grunddrag till­

styrkt i det övervägande antalet remissyttranden.

I de följande avdelningarna kommer att till närmare behandling upptagas

vissa särskilda frågor som beröra den nya civilförsvarsorganisationen och dess

verksamhet. I nu förevarande sammanhang skola endast rent organisatoriska

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

104

frågor avhandlas. Till ett flertal dylika spörsmål, vilka civilförsvarsutred-

ningen upptagit till behandling, är jag emellertid ännu icke beredd att taga

ställning. Då den föreslagna civilförsvarslagen, vars snara ikraftträdande är

ur många synpunkter angeläget, icke är omedelbart avhängig av nyssnämnda

spörsmål, torde med det slutliga ställningstagandet till desamma kunna

anstå så lång tid att civilförsvarsstyrelsen får tillfälle upptaga desamma till

närmare övervägande och avgiva de förslag, som därav kunna föranledas.

Till en början vill jag framhålla, att jag i fråga örn organisationens be­

nämning instämmer med civilförsvarsutredningen och alltså förordar benäm­

ningen civilförsvaret såsom varande mera adekvat än såväl den nuvarande

benämningen luftskyddet som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna

benämningen folkskyddet.

I vissa yttranden över civilförsvar sutredningens förslag har påyrkats, att

civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområde skulle närmare preciseras

i civilförsvarslagen. Förhållandena på ifrågavarande område äro emellertid

stadda i en ständig utveckling, vilken kan hämmas genom att ramen för

verksamheten fastlåses i lagen. Jag vill härvid särskilt understryka den cen­

trala samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap,

som civilförsvaret skall intaga enligt civilförsvarsutredningens förslag, vilket

härutinnan biträdes av mig. Emellertid må erinras örn att, i den mån en ut­

ökning av civilförsvarets verksamhet medför ökade kostnader, frågan om be­

viljande av anslag för ändamålet kommer under prövning i vanlig ordning.

I detta sammanhang anser jag mig böra något beröra det av krigsmateriel-

verket och vattenfallsstyrelsen i dess yttranden över civilförsvarsutredningens

förslag framställda yrkandet att jämväl den byggnads- och reparationsberedskap

(BRB), som är under upprättande, skall inordnas i civilförsvaret. Ur ren

principiell synpunkt finnas uppenbarligen vissa skäl för detta yrkande. Emel­

lertid har denna organisations administrativa ställning redan varit föremål

för prövning vid innevarande års riksdag, varvid organisationen underställts

överbefälhavaren. Med hänsyn därtill torde förslag örn dess inordnande i civil­

försvaret i varje fall icke för närvarande böra framläggas. Spörsmålet örn

organisationens framtida ställning torde emellertid komma under övervägande

vid den fortsatta utredning rörande organisationen av fortifikations- och bygg-

nadsförvaltningen inom försvaret som inom den närmaste tiden lärer komma

att igångsättas.

Frågan om civilförsvarets samordnande med det militära försvaret är ett

svårlöst problem. Civilförsvarsutredningen har icke gått närmare in på pro­

blemet utan endast helt allmänt framhållit, att de militära myndigheterna

måste ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets inrikt­

ning. Den närmare innebörden av den direktivrätt, som sålunda tillagts de

militära myndigheterna, har icke angivits. Avsaknaden av närmare uppgifter

i detta hänseende har påtalats i åtskilliga yttranden. För min del anser jag

nödvändigt, att en militär direktivrätt förefinnes. Civilförsvaret ingår som

ett led i det totala försvaret, och ledningen av detta måste till mycket väsentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

105

del tillkomma de militära myndigheterna. Direktivrätten synes emellertid böra

begränsas till att avse allenast verksamheten under krig. Under fred torde

nämligen möjligheten att i sista hand hänskjuta uppkomna meningsskiljaktig­

heter till Kungl. Maj:ts avgörande vara tillfyllest. Vidare synes direktiv­

rätten icke böra innefatta rätt att meddela allmänna föreskrifter örn civilför­

svarets verksamhet utan endast befogenhet att för särskilda fall meddela civil-

försvarsmyndighet föreskrifter örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande upp­

gifter. Dylika föreskrifter böra få avse allenast frågor, som otvetydigt äro

att hänföra till den operativa ledningen av civilförsvaret. Närmare bestäm­

melser örn direktivrätten synas böra utfärdas i administrativ ordning. För att

dessa bestämmelser icke skola kunna anses stå i strid mot civilförsvarslagens

allmänna föreskrifter örn civilförsvarets ledning, bör i lagen givas en allmän

erinran örn direktivrätten. Bestämmelser härom torde böra innehålla, att där

det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgäng­

ligt, Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, .överbefälhavaren må

förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet må för

särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av

civilförsvaret åvilande uppgifter.

Yad angår civilförsvarets organisation i botteninstansen vill jag beträffande

indelningen i civilförsvarsområden framhålla, att jag visserligen liksom civil-

försvarsutredningen i princip anser varje stad, som ej ingår i landsfiskals-

distrikt och varje dylikt distrikt böra utgöra ett civilförsvarsområde. Denna

huvudregel kan emellertid i åtskilliga fall behöva frångås. Det synes lämpligt

att i nuvarande situation så långt som möjligt bibehålla den nu gällande indel­

ningen i luftskyddsområden och frångå denna endast när särskilda skäl på­

kalla detta. Är stad, som ingår i landsfiskalsdistrikt, för närvarande eget

luftskyddsområde, synes den alltså även i fortsättningen böra bilda eget civil­

försvarsområde, såvida icke stadens ringa storlek, polischefens bostadsort eller

andra därmed jämförliga omständigheter tala däremot.

Beträffande frågan örn vem som bör vara civilförsvarschef är jag prin­

cipiellt ense med civilförsvarsutredningen, att polischefen i första hand bör

ifrågakomma. De synpunkter, som i åtskilliga yttranden anförts därom, att

landsfiskalerna ha svårt att med sin tjänst förena uppdraget att vara civilför­

svarschef, särskilt som brist på kompetenta landsfiskalsbiträden föreligger,

äro emellertid av den natur, att de böra beaktas vid utseende av civilförsvars-

chefer i särskilt arbetstyngda landsfiskalsdistrikt. I detta sammanhang vill

jag såsom min åsikt uttala, att när i landsfiskalsdistrikt finnes luftskyddsort

men landsfiskalen, såsom mången gång händer, är bosatt i stad, som icke

ingår i landsfiskalsdistriktet och är belägen på större avstånd från luftskydds-

orten, det knappast kan vara lämpligt att landsfiskalen är civilförsvarschef.

För att underlätta rekryteringen i fall, då annan än polischefen anses böra

förordnas till civilförsvarschef, finner jag i lagen böra intagas bestämmelse

om att jämväl befattningshavare inom brandväsendet bör vara skyldig att

åtaga sig uppdrag som civilförsvarschef eller ställföreträdare för denne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

106

Brandcheferna kunna i många fall — såsom även framhållits — vara lämpliga

som civilförsvarschefer eller ställföreträdare.

Jag finner självfallet, att för civilförsvarschef flera ställföreträdare böra

kunna förordnas. Uttrycklig bestämmelse härom torde böra införas i lagen.

Ställföreträdare bör även kunna förordnas att fullgöra civilförsvarschefens

åligganden inom viss del av civilförsvarsområdet eller ock i vissa hänseenden.

Särskilt stadgande härom torde dock icke behöva inflyta i lagen.

Till organisationen i botteninstansen beträffande utrymningsfrågor åter­

kommer jag i nästa avdelning.

Beträffande den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen i

övrigt finner jag såsom förut nämnts de av civilförsvarsutredningen angivna

huvudlinjerna böra följas. Härvid uppkommande detaljspörsmål anser jag

mig i allmänhet här icke böra närmare beröra men har för avsikt att återkomma

därtill i sammanhang med anslagsäskandena till förevarande ändamål. Blott

några frågor skola här upptagas.

Utredningen har föreslagit, att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skola

vara underställda den centrala civilförsvarsmyndigheten, civilförsvarsstyrel-

sen, som alltså skall äga rätt att utfärda bindande direktiv för länsstyrelserna.

Häremot ha invändningar rests, framförallt från länsstyrelsen i Örebro län, som

vill ha en uppdelning av ärendena i sådana som skola avgöras av civilför-

svarsdirektören i enlighet med direktiv från civilförsvarsstyrelsen och sådana

som skola avgöras av länsstyrelsen, vilken därvid icke skall vara bunden av

direktiv. Oavsett att någon tillfredsställande sådan gränsdragning knappast

synes möjlig — civilförsvarsutredningens förslag jävar enligt min mening

icke denna uppfattning — framstår det materiellt sett som ett önskemål att

med civilförsvarsstyrelsens centrala ledning av civilförsvaret skall följa be­

fogenhet att i alla frågor inom dess verksamhetsområde utfärda bindande

direktiv till länsstyrelserna. Yäl innebär detta ett avsteg från vad som, i varje

fall under normala förhållanden, är en för länsstyrelsernas ställning inom för­

valtningen utmärkande princip. Grunden till att en sådan avvikelse måste

göras är måhända ytterst att söka däri att civilförsvaret, örn än uppbyggt på

civil grund, ar en f ör svar so rgani sa tio n, varav följer, att det militära försvarets

krav på effektiv ledning måste i viss utsträckning äga analog tillämplighet

inom civilförsvaret. Uppenbarligen bör emellertid civilförsvarsstyrelsen så

lägga sin verksamhet, att den huvudsakligen tager sig uttryck i anvisande av

allmänna föreskrifter och endast i undantagsfall tager sikte på ingripande i

individuella fall.

Riksbrandinspektören torde i vad avser det fredsmässiga brandväsendet

böra förlänas självständiga inspektionsbefogenheter men i övrigt ingå som

tjänsteman i civilförsvarsstyrelsen.

Yad slutligen angår förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet

finner jag lämpligt att, såsom civilförsvarsutredningen ifrågasatt, bevaknings-

inspektören ingår i civilförsvarsstyrelsen. Härför talar även den omständig­

heten, att verksamhet för bekämpande av sabotage och spioneri bör ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

107

bland civilförsvarets uppgifter, såsom kominer att närmare beröras i en föl­

jande avdelning. Mot vad civilförsvarsutredningen föreslagit örn landsfogdens

förhållande till civilförsvaret och örn civilförsvarschefs rätt i vissa fall att,

även örn han icke är polischef, förfoga över polispersonal finner jag heller

icke anledning till erinran. Däremot kan jag icke förorda, att åt civilförsvars-

styrelsen medgives rätt att besluta örn förflyttning av polisstyrkor mellan

länen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller

samordnas med detta.

A. Utrymning, inkvartering oell socialtjänst.

Beträffande gällande förhållanden hänvisas till den redogörelse, som lämnats

i det föregående.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag innebär i hithörande frågor bland annat

följande.

1. Den nuvarande skillnaden mellan luftskyddsutrymning och militärut­

rymning slopas. Såsom skäl härför anföres, att skillnaden mellan ifrågava­

rande slag av utrymning icke vore av någon större betydelse ur det totala

försvarets synpunkt och att det vore svårt att upprätthålla någon bestämd

gräns mellan dem. I fråga örn båda slagen måste hänsyn tagas till såväl mili­

tära som civila intressen, varvid de militära synpunkterna ofta måste spela

den avgörande rollen, såväl när det gällde bestämmandet av tidpunkten för

utrymnings vidtagande som i vad anginge sättet för dess genomförande.

2. Med hänsyn till att utrymning städse ingår som ett led i det totala för­

svaret, skall enligt de sakkunnigas förslag rätt att besluta om utrymning av

Kungl. Majit kunna uppdragas endast åt överbefälhavaren eller denne under­

ställd myndighet, varvid erinras om att folkskyddsmyndigheterna skola vara

överbefälhavaren underställda myndigheter och att därför rätt att besluta örn

utrymning kommer att kunna uppdragas åt exempelvis riksfolkskyddschefen.

3. Skillnaden i organisatoriskt hänseende mellan utrymningskommuner och

inkvarteringskommuner bortfaller, så att inkvarteringsverksamheten inom

samtliga folkskyddsdistrikt skall handhavas under ledning närmast av tjänste­

män inom folkskyddet, icke såsom nu i inkvarteringskommunerna av kommu­

nala inkvarteringsnämnder.

4. Beträffande inkvarteringscheferna framhålla de sakkunniga, att de, i den

mån de skulle bibehållas, såsom ingående i folkskyddet bleve underställda

vederbörande civilskyddschefer. Det kunde ifrågasättas, huruvida i fred dylika

särskilda befattningshavare erfordrades för planläggning av inkvartering. De

sakkunniga holle närmast före, att så icke skulle behöva vara fallet utan att

108

Kungl. Majlis proposition nr 268.

dessa göromål skulle kunna utföras av civilskyddsckefema själva. Under nu­

varande förhållanden torde emellertid inkvarteringscheferna alltjämt vara be­

hövliga och syntes då närmast böra erhålla ställningen av assistenter eller bi­

träden till civilskyddscheferna.

5. Särskild indelning av riket i inkvarteringsområden finna de sakkunniga

icke erforderlig.

6. I fråga örn omfattningen och beskaffenheten av den sociala verksamhet,

som skall åvila folkskyddet, erinra de sakkunniga till en början örn att sär­

skilda sakkunniga (krigshjälpssakkunniga) tillsatts med uppdrag att dels av­

giva förslag till rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem,

vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd för­

störts eller eljest blivit obeboeliga, dels ock överväga de åtgärder, som kunde

vara erforderliga för samordning och förenkling av socialvården i krig. Som

princip uttala hemortsförsvarssakkunniga, att folkskyddets verksamhet, såvitt

anginge direkta aktiva åtgärder för undanröjande eller begränsande av följ­

derna av fientlig verksamhet, borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde

ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång

sikt borde åvila andra organ. Härefter anföra de sakkunniga:

I fråga örn sociala åtgärder synes denna princip särskilt böra gälla inom

vederbörande folkskyddsdistrikt bosatta personer. Så t. ex. böra de, som

blivit hemlösa till följd av bombanfall, örn så erfordras, omhändertagas av

folkskyddsorganen i orten och av dem erhålla den första hjälpen. Genom folk­

skyddsorganens försorg bör även ny bostad eller inkvartering anskaffas dem.

Sedan så skett, synes folkskyddet såsom sådant icke böra ha att taga be­

fattning med social omvårdnad av ifrågavarande personer, utan bör det an­

komma på de ordinarie socialorganen.

Yad gäller den sociala vården av personer, som omhändertagas av folk­

skyddet inom annat folkskyddsdistrikt än det, där de ha sin bostad,

skulle den ovan angivna principen innebära, att folkskyddet skulle svara

för de utrymdas fördelning å och transport till inkvarteringsorterna ävensom

det första omhändertagandet därstädes, medan efter inkvarteringens ordnande

därutöver erforderliga åtgärder skulle ankomma på andra organ. För när­

varande ligger emellertid ansvaret för omhänderhavandet av de utrymda på

utrymningsorganisationen under hela den tid, utrymningen avser. Det synes

de sakkunniga, att organisatoriska skäl tala för bibehållandet av en dylik ord­

ning, särskilt i vad angår drivandet av internat.

Hemortsförsvarssakkunniga utgå från att ovan omförmälda särskilda sak­

kunniga framlägga närmare förslag rörande gränsen mellan folkskyddets och

andra organs sociala verksamhet. I

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande frågor

ingående behandlats av statens utrymningskommission. Denna anser i likhet

med de sakkunniga att i lagen ingen skillnad bör göras mellan luftskydds- och

militärutrymning, emedan erfarenheten av planläggningsarbetet under den tid

utrymningslagen varit i kraft givit vid handen, att skillnaden mellan de båda

arterna av utrymning icke vore av den beskaffenhet att den borde intagas i

lagtexten.

Beträffande befogenhet att besluta om utrymning anför kommissionen där­

emot:

Beslut örn utrymning bör i princip ankomma på civil myndighet, varvid

emellertid de militära myndigheterna måste äga befogenhet att hindra före­

tagande av utrymning örn militära skäl föranleda därtill. Inom stridsområde

måste även militära befälhavare äga befogenhet att påbjuda utrymning. Kom­

missionen anser sålunda, att bestämmelserna i förevarande hänseende böra

utformas i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser än de sakkunniga

föreslagit. I enlighet härmed bör paragrafen formuleras så att befogenheten

att besluta örn utrymning — liksom utfärdande av bortflyttningsförbud —

skall tillkomma Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar.

Närmare regler angående i vilka fall bemyndigande skall lämnas militär re­

spektive cival myndighet torde icke behöva intagas i lagtexten utan avgräns-

ningen av bemyndigandena torde böra ankomma på Kungl. Maj:t med hän­

synstagande till det aktuella lägets krav.

Beträffande frågan örn inkvarteringsuppgifternas överflyttning på andra

organ framhåller kommissionen såsom en fördel, att en enhetlig organisation

skulle komma till stånd i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Olik­

heten i organisatoriskt hänseende mellan dessa två slag av kommuner hade

nämligen under det dittills bedrivna planläggningsarbetet visat sig medföra

vissa olägenheter. Luftskyddscheferna hade sålunda i viss omfattning måst

taga hand örn inkvarteringsuppgifter, medan å andra sidan inkvarteringsnämn-

derna i vissa fall måst åläggas utrymningsuppgifter. Olägenheterna av ifråga­

varande uppdelning hade även framträtt i samband med planläggningen av

socialtjänsten. Kommissionen finner därför vissa skäl tala för den av de sak­

kunniga föreslagna organisationen, men anser, att nämndformen vore den enda

riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor, där behovsprövning

skulle äga rum. Med hänsyn därtill förklarar kommissionen, att ställnings­

tagandet till organisationsspörmålen tills vidare måste anstå i avvaktan på det

resultat, vartill krigshjälpssakkunniga komme beträffande den närmare inne­

börden av hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade.

Kommissionen framhåller ytterligare, att avsaknaden i fråga om utrymnings-

orterna av ett mellanled mellan de lokala organen och centralmyndigheten

visat sig vara förenad med vissa olägenheter, bland annat i fråga örn sam­

ordning mellan planläggningen i luftskyddsorterna och å den omgivande

landsbygden. Kommissionen tillstyrker därför, att såväl socialtjänsten i luft­

skyddsorterna som inkvarteringsorganen i landsbygdskommunerna ställas under

gemensam ledning av civilskyddscheferna. Tillika understryker kommissionen

behovet av inkvarteringschefer även efter civilskyddschefernas tillsättande,

enär det vore nödvändigt att räkna med att omvårdnaden örn de evakuerade

genom de kommunala organen måste bli föremål för noggrann övervakning.

För ett ändamålsenligt ordnande av inkvarteringen fordrades därjämte en

kännedom om inkvarteringsförutsättningama, som för närvarande endast in-

kvarteringscheferna besutte. Kommissionen håller före, att inkvarterings­

chefer borde vara utsedda även under fredstid, ehuru deras uppgifter då

kunde väsentligt begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

109

Ilo

Civil förs vars utredningen anser i likhet med liemortsförsvarssakkunniga skill­

naden mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning böra bortfalla

men framhåller, att någon begränsning i lag av Kungl. Majlis rätt att delegera

befogenheten att besluta örn utrymning icke bör förekomma. Det torde böra till­

komma Kungl. Majit att bestämma de myndigheter, som skulle äga besluta örn

utrymning, och dem emellan fördela befogenheten härutinnan på det sätt

rådande läge krävde.

Beträffande organisationen i b otten instan sen förordar utred­

ningen borttagande av skillnaden mellan utrymnings- och inkvarteringskom-

muner. Civilförsvarscheferna föreslås alltså skola taga befattning med inkvar-

teringsspörsmål även på landsbygden. Efter att ha framhållit att skillnaden

mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner i praktiken icke kunnat upp­

rätthållas i avsedd utsträckning anför utredningen:

Det har i regel ansetts medföra en överorganisation att, såsom enligt be­

stämmelserna bort ske, tillsätta en under luftskyddschefen lydande utrymnings-

chef för planläggning av militärutrymning av landsbygdskommunerna i de fall,

då någon längre förflyttning av de utrymmande icke avses komma i fråga, utan

utrymningen inskränkes till en omflyttning inom samma kommun eller i

dennas omedelbara närhet. Iukvarteringsnämnden har i sådana fall därför

vanligen fått handha planläggningen såväl för befolkningens uppbådande och

transport som för dess inkvartering. En dylik överorganisation kan faktiskt

sägas föreligga, när det gäller omflyttning av befolkning inom vissa mindre

luftskyddsorter. I sådana fall har utrymningskommissionen icke ansett sig

böra frångå den föreskrivna organisationen. Detta har medfört, att luftskydds-

chef och utrymningschef få svara för befolkningens uppbådande och avtrans­

port medan inkvarteringsnämnden svarar för dess inkvartering även om in­

kvarteringen äger rum i samma kommun.

Främst är det emellertid spörsmålet örn de utbombades omhändertagande,

som gör en enhetlig organisation önskvärd. Att socialtjänsten bör vara under­

ställd civilförsvarschefen i orter, där särskild socialtjänstorganisation finnes,

synes ställt utom allt tvivel. Omhändertagandet av utbombade samt dessas

förseende med bostäder och mat kommer sannolikt att bli en civilförsvars-

uppgift av den allra största betydelse. Det är nödvändigt, att verksamheten

härför skall kunna samordnas med den övriga civilförsvarsverksamheten under

civilförsvarschefens ledning. Men omhändertagande av utbombade kommer

icke att bli en uppgift endast inom de större orterna, där särskild social­

tjänst nu finnes. Man måste räkna med skador å bostadsbebyggelsen även i

mindre orter och på rena landsbygden. Utrymning kan vidare komma att

äga rum både före och efter luftangrepp. Sannolikt kommer den omständig­

heten, att bostadsbebyggelsen i en ort blivit utsatt för svårare skador, ej sällan

att bli anledning till företagande av utrymning. I en kommun kunna sålunda

finnas utbombade både från den egna kommunen och från andra kommuner.

Särskilt torde detta bli fallet i närheten av de större städerna. En samord­

ning av hjälpverksamheten för de utbombade befrämjas, örn civilförsvars­

chefen har ledningen jämväl av inkvarteringsorganisationen. Inkvarteringen

av utbombade bör kunna äga rum uteslutande med hänsynstagande till vad

som är lämpligt utan avseende på administrativa gränser. Detta underlättas

örn organisationen är enhetlig i utrymningskommunema och på landsbygden.

Såsom ytterligare skäl för en enhetlig organisation framhåller utredningen

fördelen att ha enhetliga order- och rapportvägar för civilförsvarets olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 2<J8.

lil

grenar samt den omständigheten, att ett effektivt utnyttjande av tillgänglig

personal i hög grad underlättas örn inkvarteringsorganisationen helt infogas i

civilförsvaret.

Med anledning av utrymningskommissionens framhållande av att nämnd­

formen vore den enda riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor,

där behovsprövning skulle äga rum, anför utredningen:

Krigshjälpssakkunniga torde enligt vad utredningen inhämtat komma att

föreslå, att det beträffande utbombade skall ankomma på socialtjänsten och

i fråga örn evakuerade på inkvarteringsorganen att lämna den första hjälpen,

däri inbegripet vissa kontanta understöd till bostad, mat och småutgifter,

vilka understöd skola utgå med fastställda belopp utan behovsprövning. Efter

en kortare tid (en vecka—fjorton dagar) skall hjälpverksamheten övertagas

av de ordinarie socialvårdsorganen, därvid de sakkunniga ha för avsikt att

föreslå särskilda, med tanke jämväl på understödsverksamheten för utbom­

bade och evakuerade avpassade anordningar för kommunernas socialvårdande

verksamhet under krig. Anledningen till att de kommunala socialvårdsorga­

nen ansetts böra taga befattning med frågorna örn understöd till utbombade

och evakuerade är närmast, att det i längden icke torde vara möjligt att sär­

skilja de utbombade från andra grupper av hjälpbehövande. Personer, som

lidit egendomsförluster till följd av krigshandlingar och därigenom blivit i

behov av samhällets hjälp, böra sålunda behandlas på samma sätt örn hjälp­

behovet uppkommit genom att vederbörande fått bostaden förstörd eller

genom att exempelvis vederbörandes arbetslokal och arbetsredskap eller

affärslokal förstörts.

Örn angivna förslag skulle vinna bifall torde ur den av utrymningskom-

missionen anförda synpunkten hinder icke föreligga mot att avskaffa inkvar-

teriugsnämnderna. Deras uppgift att efter behovsprövning bevilja understöd

skulle då i stället ankomma på de organ, som enligt krigshjälpssakkunnigas

förslag skola handha dessa uppgifter.

Utredningen framhåller ytterligare, att ett önskvärt folkligt inflytande på

inkvarteringsfrågorna torde kunna bevaras genom de särskilda kommunala

civilförsvarsnämnder, som utredningen föreslår, ävensom att anledning icke

torde finnas till antagande, att nämndformen skulle innebära några särskilda

fördelar, så vitt anginge de rent organisatoriska inkvarteringsuppgifterna, enär

den övervägande delen av arbetet i verkligheten torde utföras av inkvarterings-

nämndens ordförande, vilken också enligt uttrycklig författningsbestämmelse

vore nämndens verkställande ledamot.

Beträffande organisationens detaljer uttalar utredningen, att civilförsvars-

chefen borde vid sin sida ha en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänste-

grenen, utrymnings- och socialtjänsten. Inginge flera kommuner i ett civil­

försvarsområde, borde härjämte i varje kommun finnas en inkvarteringsledare,

för vilken uppgift de nuvarande ordförandena i inkvarteringsnämnderna borde

anlitas.

Yad angår organisationen i mellaninstanscn uttalar utredningen

som sin mening, att det främst med hänsyn till vikten och omfattningen av

de socialvårdande uppgifter, som omhändertagandet av utbombade och eva­

kuerade innebure, vore en angelägenhet av största vikt, att länsstyrelserna

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

112

erhölle den lokala ledningen av utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänst-

verksamheten. Utredningen föreslår, att även dessa uppgifter skola hand­

läggas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Inkvarteringschefen borde

vara tjänstegrenschef hos försvarsavdelningens chef. I varje län borde endast

finnas en inkvarteringschef. Denne borde under krig eller förstärkt försvars­

beredskap till sitt förfogande ha biträdande inkvarteringschefer till erforder­

ligt antal.

Utredningen anför slutligen:

Uppmärksamheten torde böra fästas på vissa särskilda arbetsuppgifter,

som sammanhänga med inkvarteringen. Den första av dessa är inventeringen

av förläggningsutrymmen. Av inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer

har ett mycket omfattande inventeringsarbete utförts. Inkvarteringsnämn-

derna ha sålunda förtecknade de utrymmen inom kommunen, som kunna an­

vändas för enskild inkvartering (huvudsakligen i bebodda lägenheter). Vidare

ha större fastigheter, vilka äro användbara som internatförläggningar, inven­

terats särskilt noggrant. Utförliga upplysningar rörande sådana fastigheter

finnas upptagna på särskilda internatuppgifter. Upprätthållandet av denna

inventering torde bli den huvudsakliga arbetsuppgiften under fredstid så­

vitt angår inkvarteringen. Länsstyrelserna ha för närvarande hand örn regi­

streringen av militära och civila myndigheters fastighetsdispositioner för

krigstid, varvid länsstyrelserna skola fungera som det förmedlande organet.

Angivna båda uppgifter synas böra sammanknytas. Redan nu anlitas ut-

rymningskommissionen i allt mera ökad utsträckning av civila och militära

myndigheter, som söka efter fastigheter för sina ändamål. Örn länsstyrelserna

erhålla tillgång till inkvarteringsorganens material, kunna de icke blott

fungera som registreringsorgan för fastighetsdispositioner utan även lämna

faktiska upplysningar angående lokaltillgång m. m. Genom att civila och mili­

tära myndigheter på detta sätt kunna vända sig till länsstyrelserna torde icke

oansenliga besparingar i tid och pengar kunna vinnas för myndigheter, som

eljest skulle lia varit nödsakade att själva rekognoscera fastigheter.

Då länsstyrelserna på angivet sätt övertaga fastighetsfrågorna kan central­

myndighetens befattning med desamma till största delen upphöra.

En annan nytillkommande uppgift, som under krig torde bli av mycket

stor omfattning, är övervakningen av de utbombades och evakuerades om­

händertagande. Denna övervakning måste bli en huvuduppgift för inkvarte­

ringschefer och biträdande inkvarteringschefer.

I fråga örn den operativa ledningen av utrymning framhåller utredningen,

att densamma även efter länsstyrelsernas inkopplande i organisationen måste

utövas på samma sätt som nu vore tänkt, d. v. s. ledningen måste ligga i in­

stanser med större verksamhetsområde än länen.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

TJtrymningsTcommissionen

framhåller som sin uppfattning, att fördelarna av att erhålla en enhetlig

civilförsvarsorganisation mer än väl uppvägde olägenheterna av den om­

organisation, som följde härav, under förutsättning att kontinuitetens

bevarande eftersträvades på det av utredningen föreslagna sättet, d. v. s.

genom utnyttjande av de nu inom inkvarteringsorganisationen arbetande

personerna. -— Kommissionen understryker, att den operativa ledningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av utrymning och inkvartering i princip icke kunde ligga hos läns-

styleisenia utan måste tillkomma civilförsvarsstyrelsen ävensom denna mvn-

dighets i militärstaberna placerade representanter. Granskningen och fast­

ställandet av planerna för utrymning och inkvartering måste enligt kommis­

sionens uppfattning i framtiden liksom nu väsentligen ske centralt.

Statskontoret ifrågasätter, örn icke den militära direktivrätten i fråga örn

utrymning och inkvartering borde begränsas till krigsskådeplats. I övrigt

syntes civilförsvarsmyndigheterna böra ha beslutanderätten, varvid den av ut­

redningen rekommenderade ömsesidiga samverkan mellan militära och civila

försvarsorgan torde böra erhålla den formen, att de militära myndigheterna

ålades att på begäran lämna de civila myndigheterna nödiga informationer.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

finner jag lämpligt, att vid den lagliga regleringen av utrymningen skillnaden

mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning utgår. Härigenom vinnes

bland annat den fördelen, att möjlighet gives att fastställa enhetliga principer

i fråga örn kostnadernas fördelning.

En följd av den civila karaktär, som civilförsvaret är avsett att erhålla,

blir, att anledning icke finnes att bibehålla den inskränkning i fråga örn Kungl.

Majts delegationsrätt, som hemortsförsvarssakkunniga föreslagit. Såväl mili­

tära som civila myndigheter böra kunna erhålla bemyndigande att besluta örn

utrymning och inkvartering.

Jämväl beträffande de organisatoriska frågorna finner jag civilförsvarsut-

redningens förslag väl grundat. Het torde vara en naturlig följd av den sam­

manslagning av luftskydds- och inkvarteringsorganisationerna, som bildandet

av civilförsvaret innebär, att hela civilförsvaret även lokalt ställes under civil-

försvarschefens ledning. En följd härav blir, att man måste avstå från den

kommunala förankring av inkvarteringsangelägenheterna, som kännetecknas

därav att desamma handhavas av de av kommunalmän eller andra personer

med ortsbefolkningens förtroende sammansatta inkvarteringsnämnderna. I

viss mån bliva emellertid de intressen man velat tillgodose genom att inkvar-

tenngsbestyren lagts hos kommunala nämnder tillgodosedda genom att utred­

ningen föreslår inrättande av kommunala civilförsvarsnämnder för liandha-

vande av de uppgifter inom civilförsvaret, som åvila kommunerna. Till detta

utredningens förslag återkommer jag i det följande.

Frågan om länsstyrelsernas ställning inom utrymningsorganisationen kom­

mer i ett helt annat läge än tidigare genom att å ena sidan det mellanled mellan

det centrala organet och de kommunala nämnderna som inkvarteringscheferna i

deras egenskap av organ med särskilda lagstadgade befogenheter nu utgöra

bortfaller i och med den nya organisationen samt å andra sidan länsstyrelserna

genom tillkomsten av särskilda försvarsavdelningar bliva bättre rustade att

handhava uppgifter inom civilförsvaret. Det ligger därför helt i linje med den

tilltänkta organisationens allmänna uppläggning i övrigt att länsstyrelserna

utgöra mellaninstans jämväl i fråga örn utrymnings- och lnkvartenngsäronden.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

113

Föredra­

ganden.

692 44

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

B) Tlndanförsel och förstöring.

Gällande bestämmelser. Enligt kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om

skyddsplacering av varuförråd m. m. avses med skyddsplacering av varuförråd

eller annan egendom uppläggande av egendomen å sådan ort eller plats, som

erbjuder önskvärd trygghet mot att egendomen i händelse av krig genom

fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorad. Med bortförande avses

sådan skyddsplacering, som innebär förflyttning av egendomen från den ort,

där den förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge.

Med utspridning avses enligt gällande luftskyddskungörelse fördelning av

ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort och

omflyttning av varuförråd från en förvaringsplats till en annan inom orten.

Bortförande och utspridning sammanfattas under det gemensamma be­

greppet undanfÖrset.

Vad först angår utspridning åligger det enligt lufskyddskungörelsen luft-

skyddsinspektionen att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande

centrala kristidsmyndighet bestämma vilka varuförråd, som skola utspridas.

Härom meddelade bestämmelser skola delgivas vederbörande länsstyrelser,

som skola meddela närmare föreskrifter för arbetet med planläggning av an­

befalld utspridning. Vid planläggningsarbetet äger luftskyddschefen enligt

närmare bestämmelser av livsmedelskommissionen anlita biträde av kristids-

styrelse och kristidsnämnd. I övrigt gälla för utspridningen i tillämpliga delar

samma bestämmelser som för annan luftskyddsmyndigheterna åliggande verk­

samhet.

Beträffande bortförande gällde vid tiden för avgivandet av hemortsförsvars-

sakkunnigas betänkande kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa

bestämmelser angående undanförsel av varuförråd. Enligt denna ålåg det

försörjningskommissionerna, envar beträffande dess verksamhetsområde, att

planlägga bortförande i erforderlig omfattning av staten tillhöriga förråd samt

att i erforderlig utsträckning uppgöra planer jämväl för bortförande av förråd

tillhöriga annan än staten ävensom att verka för att dessa planer i största

möjliga utsträckning genomfördes på frivillighetens väg.

Sistnämnda kungörelse har emellertid numera ersatts av ovannämnda kun­

görelse den 8 januari 1944. Enligt denna, som avser jämväl annan egendom

än varuförråd, om den i anseende till sin beskaffenhet kan bliva föremål för

bortförande eller annan skyddsplacering, skola frågor rörande samordning av

åtgärderna för skyddsplacering centralt handhavas av den myndighet Kungl.

Majit bestämmer (centrala undanförselmyndigheten). Denna skall vid full­

görande av sina uppgifter samråda — förutom med försörjningskommissio­

nerna — med chefen för försvarsstaben, luftskyddsinspektionen, utrymnings-

kommissionen och trafikkommissionen. På centrala undanförselmyndigheten

skall ankomma att i erforderlig män planlägga bortförande av varuförråd

under krig. Under krig skall det därjämte ankomma på denna myndighet att

förordna om bortförande av varuförråd. Med den inskränkning som föijer

av vad nu sagts örn centrala undanförselmyndighetens befogenhet att plan-

lagga och förordna örn verkställighet av bortförande under krig skall det åligga

försörjningskommissionerna, envar kommission beträffande varor som falla

inom kommissionens verksamhetsområde, att verka för skyddsplacering av

sådana varuförråd som med hänsyn till sin storlek och varans art kunna ha

betydelse för folkförsörjningen. Örn sådan skyddsplacering icke kan genom­

föras på frivillighetens väg ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela beslut.

Genom beslut den 8 januari 1944 har Kungl. Majit förordnat, att för full-

göiande av de uppgifter, som ankomma å centrala undanförselmyndigheten,

skall tills vidare finnas en särskild myndighet, benämnd centrala undanförsel-

byrån, bestående av ledamöter till det antal, högst sju, som bestämmes av

chefen för folkhushållningsdepartementet. Nämnda departementschef har

genom beslut samma dag förklarat, att antalet ledamöter i centrala undan-

förselbyrån tills vidare skall vara sex samt till ledamöter i byrån utsett vissa

personer, vilka få anses representera den sakkunskap som finnes företrädd

inom industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen,

reservförrådsnämnden, trafikkommissionen, luftskyddsinspektionen och för­

svarsstaben.

Tvångsbestämmelser i fråga örn bortförande av varuförråd finnas i lagen

den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, vilken 'för

närvarande gäller till och med den 30 juni 1944. Enligt 2 § denna lag äger

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, när det finnes erforderligt

till föi hindi ande av att förråd av vara, som är av vikt för befolkningen eller pro­

duktionen eller behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för

det allmänna, i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller

eljest går förlorat, föreskriva, att förrådet skall bortföras från den ort, där det

förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. För samma

ändamål äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat jämlikt 3 §

föreskriva, att dylik vara eller särskilt parti av sadan vara icke alls eller endast

efter särskilt tillstånd må föras till visst område av riket.

Enligt nyssnämnda kungörelse den 8 januari 1944 tillkommer det under

krig centrala undanförselmyndigheten att meddela föreskrift jämlikt 2 och

3 §§ nyssnämnda lag.

Beträffande planläggande och verkställande av förstöringsåtgärder under

krig finnas för närvarande inga bestämmelser utfärdade i lag eller författning.

Genom beslut av Kungl. Majit har emellertid åt Överbefälhavaren uppdragits

att i samråd med industri- och livsmedelskommissionerna utfärda föreskrifter

om förstöring under krig av vissa anläggningar och förråd m. m. I fråga om

drivmedel har uppdragits åt bränslekommissionen att enligt anvisningar av

överbefälhavaren förbereda förstöring vid krig av flytande bränslen. På grund

härav har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i förevarande hänseende.

Enligt dessa föreskrifter ankomma i stor utsträckning åtgärderna för för­

störing på de militära myndigheterna. Dessa ha sålunda att planlägga och

vidtaga förstöringsåtgärder icke allenast beträffande förbindelseleder och

andra anläggningar av direkt betydelse för de militära operationerna utan även

beträffande viktigare civila industrianläggningar, större civila förråd o. s. v.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

115

116

Enligt särskilt utfärdade anvisningar för kristidsstyrelser och kristidsnänm-

der åligger det dessa organ att efter samråd med angivna militära myndigheter

vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter för förstöring av förråd, anlägg­

ningar, redskap och viss annan egendom, som icke omfattas av den militära

planläggningen.

Vad sedan beträffar verkställighetsstadiet, så är det militär befälhavare, som

äger att meddela beslut örn att förstöring skall äga rum, oavsett örn planlägg­

ningen skett av civil eller av militär myndighet. Själva förstöringsåtgärderna

skola i princip utföras av egendomens ägare eller innehavare. Endast i fråga

örn vissa förråd, som bevakas av militär eller landstormspolis, gäller en sär­

skild föreskrift örn att förstöringen skall verkställas av bevakningspersonalen.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag. De sakkunniga föreslå, att undanförsel-

och förstöringsåtgärder skola tillhöra folkskyddets verksamhetområde. Efter

att ha framhållit att undanförseln såsom civil lokalförsvarsgren utgjorde

ett synnerligen betydelsefullt led i det totala försvaret och att man därför i

lika hög grad som i fråga örn förberedelsearbetet beträffande andra lokal­

försvarsgrenar måste eftersträva en ändamålsenlig ordning för undanförsel-

planläggningen, anföra de sakkunniga:

För en dylik ordning kräves enligt de sakkunnigas mening en koncentre­

ring av ansvaret för allt planläggningsarbete av hithörande art. Såsom fram­

gått talar starkt den hittillsvarande erfarenheten för åtgärder i dylik rikt­

ning. För uppnående av bästa möjliga resultat av planläggningen för undan­

förseln i dess helhet finna de sakkunniga det praktiskt taget oeftergivligt,

att det yttersta ansvaret för planläggningen av såväl bortförande som ut­

spridning klart och tydligt lägges i en och samma hand. På annan väg lär

erforderlig enhetlighet i planläggningen ej kunna uppnås. Icke heller synes

eljest bliva möjligt att verkställa den rationella avvägning av uppkommande

undanförselbehov, som ofta påkallas av förhållandena. Om ansvaret i sista

hand för undanförselplanläggningen sammanföres hos en myndighet, torde

för vinnande av det härmed avsedda syftet också själva utförandet av plan-

läggningsarbetet böra göras till föremål för motsvarande omläggning. Hela

detta arbete bör förläggas till en, nämnda myndighet underställd organi­

sation.

De faktorer, till vilka vid planläggning av undanförsel hänsyn i vederbör­

lig mån måste tagas, äro av skilda slag. Sådana områden, från eller till vilka

bortförande må ifrågakomma, få bestämmas bland annat med ledning av var

större militära markoperationer kunna förväntas. Vid dylika bestämmanden

spelar även den större eller mindre sannolikheten för mera omfattande

bombanfall från luften mot ett område roll. Frågan örn för vilka orter ut­

spridning bör planläggas är i stort sett ett luftskyddsspörsmål. Militära

hänsyn måste dock även beaktas. Vad angår behoven av undanförsel av

den eller den egendomen, föranledas desamma i och för sig i stor utsträck­

ning av angelägenheten att trygga försörjningen med livsmedel och bränsle.

Andra primära skäl till uppkomsten av dylika behov framställa sig även. Dit

höra bland annat anledningar av mera direkt militär beskaffenhet. Beträffande

frågor örn utsikterna att kunna genomföra undanförsel, varav behov anses

föreligga, måste vid bedömandet härav beaktande skänkas åt särskilt trans­

portmöjligheter och tillgång å lämpliga förvaringslokaler. I dessa hänseen­

den uppstår i stor utsträckning konkurrens med andra civila lokalförsvars­

grenar ävensom med det militära försvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Det synes de sakkunniga, att förutsättningar måste skapas för ett ratio­

nellt uppehållande av undanförselplanläggningen jämväl under tid, när någon

verksamhet av kriskommissioner ej förekommer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att undan­

förselplanläggningen skall handhavas av den förut omförmälda nya lokalför-

svarsorganisationen. Karaktären av denna organisation synes göra densamma

lämplig för här förevarande ändamål. Medverkan vid arbetet kräves själv­

fallet från kriskommissionernas eller, när dessa ej finnas, andra vederbörande

myndigheters sida. Sådan samverkan syntes böra instruktionsmässigt regleras.

Beträffande förstöring anföra de sakkunniga:

Vid en fientlig invasion är nödvändigt att söka bereda fienden så stort

avbräck som möjligt. Det gäller härvid bland annat att i görligaste mån hindra

och försvåra hans utnyttjande av egendom inom ockuperade områden. För

sådant ändamål ifrågakommer beträffande lös egendom i första hand bort­

förande. Men omständigheterna kunna vara sådana, att de ej medgiva

genomforande härav. Icke heller kan fast egendom bortföras. I stället för

bortförande återstår för här förevarande syfte intet annat än att förstöra

egendomen eller att eljest försätta densamma ur brukbart skick (förstöring).

Det synes de sakkunniga, att även förstöring utgör ett viktigt led i det

totala försvaret och att därför erforderliga reglerande föreskrifter böra med­

delas om förstöring. På grund av det nära samband, som i mångt och

mycket råder mellan bortförande och förstöring, anse de sakkunniga, att

jämväl förstöringsplanläggningen bör tillhöra den nya lokalförsvarsorganisa­

tionen. Även verkställande av förstöringsåtgärder torde i viss mån komma

att åvila denna.

De grundläggande bestämmelserna örn undanförsel och förstöring äro upp­

tagna i 59—61 §§ i förslaget till folkskyddslag. Bestämmelserna äro

— i

olikhet mot vad som gäller enligt lagen örn skyldighet att bortföra varu­

förråd — icke tidsbegränsade, enär undanförseln måste planläggas redan i

fred och erforderliga lagbestämmelser därför icke borde ha allenast provi­

sorisk karaktär.

59 § i lagförslaget är utformad i huvudsaklig anslutning till 2 § lagen örn

skyldighet att bortföra varuförråd, dock med bland annat den skillnaden att

bestämmelsen utsträckts att gälla dels maskiner, boskap, fordon, fartyg och

annan lös egendom, dels även utspridning.

60 § motsvarar 3 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

I 61 §, som icke har motsvarighet i gällande lag, föreslås stadgande av

innehåll, att örn trängande fara föreligger för att anläggning eller byggnad

skall falla i fiendens hand och fiendens innehav av anläggningen eller bygg­

naden i oskadat skick skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar,

Konungen eller, jämlikt Konungens bemyndigande, överbefälhavaren eller

honom underställd myndighet äger föreskriva, att anläggningen eller bygg­

naden skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick, att motsvarande

skall gälla beträffande annan egendom än anläggning eller byggnad därest

tiden eller förhållandena i övrigt icke medgiva dess bortförande, samt att

dessa åtgärder benämnas förstöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

117

118

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Kr/gsmaterielverket anför:

Med undanförsel av maskiner sammanhänger även frågan örn industrieva­

kuering, d. v. s. uppgörande och verkställande av fullständiga planer för en

tillverknings överflyttning från en ort till en annan. Verket vill som sin upp­

fattning framhålla nödvändigheten av att industrievakuering inbegripes i

undanförseln. Planer för sådan evakuering måste anses vara en väsentlig del

av krigsförberedelsearbetet beträffande industrien, enär sådan industrievakue­

ring i stor utsträckning torde komma att bliva nödvändig i av krigshandlingar

särskilt hotade delar av landet. För krigsmaterieltillverkningen pågår för när­

varande genom krigsmaterielverkets — och i vissa fall försvarsgrensförvaltnin-

gamas —- försorg ett arbete, syftande till att på frivillighetens väg överens­

komma med berörda industriföretag örn förberedelser för tillverkningens even­

tuella förflyttning till annan ort. Något motsvarande arbete synes för närva­

rande icke i nämnvärd utsträckning pågå inom det civila tillverkningsområdet.

Även luftskyddsinspektionen finner det angeläget, att den nya organisatio­

nens handläggning av undanförseln utökas till att omfatta jämväl utredning

och planläggning av evakuering av sådan industriell produktion, som eljest

helt kan gå förlorad för försörjningen. Inspektionen föreslår vidare, att be­

greppen utspridning och bortförande icke skola upptagas i lagtexten. Det

moderna bombvapnet hade under rådande krig utvecklats på ett sådant sätt,

att större varuförråd i allt mindre omfattning kunde skyddas genom utsprid­

ning inom en och samma ort. Vidare omöjliggjorde i allmänhet den rådande

bristen på lämpliga magasinsutrymmen, speciellt i industri- och trafikcentra,

en effektiv utspridning av förråden. Åtgärderna för utspridning och bort­

förande måste därför i de flesta fall planläggas gemensamt, varvid en avgräns-

ning av åtgärderna ofta bleve svår att fastställa.

I motsats härtill framhåller livsmedelskommissionen den principiella skill­

naden mellan utspridning, vars planläggning och framför allt genomförande

måste handhavas av lokala myndigheter enligt centralt utfärdade direktiv, och

å andra sidan bortförande, i fråga om vilket nödvändigheten av ett centralt

handhavande av frågan trädde i förgrunden.

Beträffande formerna för undanförselns planerande och verkställande vits­

ordas i flera yttranden behovet av samordning. Beträffande frågan åt vilken

myndighet planläggningen och verkställandet böra anförtros och det sätt, på

vilket vederbörande härvid i skilda fall bör förfara, uttalas dock i remiss­

yttrandena olika meningar. Då meningsutbytet emellertid rör sig örn huvud­

sakligen organisatoriska frågor, som icke äro avsedda att fastställas i form äv

lag, torde jag ej nu behöva uppehålla mig vid vad remissmyndigheterna i dessa

hänseenden yttrat.

Yad beträffar förstöring framhåller luftskyddsinspektionen, att er­

farenheterna från samarbetet med de militära organ, som för närvarande

handlade ärenden rörande förstöring, pekade på önskvärdheten av ett sam­

ordnande av undanförsel och förstöring, varigenom den uppenbara risk för

dubbelarbete, som nu vore rådande, skulle kunna elimineras. Även krigs-

materielverket anser förstörings- och undanförselfrågornas handläggning böra

samordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

119

Industrikommissionen däremot anser erfarenheterna från kommissionens

egen verksamhet starkt tala för ett bibehållande av den nuvarande organisa­

tionen i fråga örn förstöringsåtgärder. Ej heller livsmedelskommissionen

finner sig böra förorda någon ändring av gällande anordningar bland annat

därför, att någon säker erfarenhet av det hittills under relativt kort tid till-

lämpade systemet beträffande planläggning för förstöring av varuförråd icke

vunnits.

Civilförsvarsutredningen. I utredningens framställning rörande hithörande

spörsmål avses med begreppet undanförsel bortförande och utspridning, som

sker enligt åläggande av myndighet eller genom dess försorg, och med be­

greppet skyddsplacering sådan verksamhet, som utan att innebära undanförsel

i nyss angiven mening går ut på att åstadkomma en med hänsyn till krigsför-

hållanden ändamålsenlig fördelning av varuförråd m. m. inom olika delar

av riket.

Utredningen framhåller till en början, att under krigstid åtgärderna för

bortförande och för utspridning måste vara väl samordnade med var­

andra samt att planläggningen för bortförande av mera betydelsefull egendom

från utsatta orter eller områden måste vara samordnad även med planlägg­

ningen av förstöringsverksamheten, enär vid invasion egendom, som av en

eller annan anledning ej kunde bortföras, i viss omfattning måste förstöras

för att därigenom undandragas fienden. Ytterligare betonar utredningen, att

transportfrågorna i olika hänseenden komme att framstå som mycket svår­

lösta, att planläggningen beträffande dessa frågor måste huvudsakligen in­

riktas på att tillskapa en handlingskraftig organisation, som i varje läge kunde

utnyttja de tillgängliga transportmedlen för att genomföra den undanförsel,

som i den aktuella situationen framstode som mest önskvärd, samt att vid

avgörandet av de prioritetsspörsmål, som därvid uppkomme, hänsyn även

måste tagas till genomförandet av planlagd eller eljest önskad evakuering av

civilbefolkningen. Utredningen tillägger, att även såtillvida samband före-

funnes mellan undanförsel- och evakueringsåtgärder, att det vid en evakuering,

som företoges innan undanförseltransporterna påbörjats eller hunnit genom­

föras, måste tillses, att tillräckligt med arbetskraft måste kvarhållas i området

för att biträda vid undanförseln. Utredningen fortsätter:

För att tillräckligt snabbt kunna erhålla tillgång till den arbetskraft, som

erfordras för att genomföra en undanförsel under krigstid torde det i vissa

situationer vara nödvändigt att undanförselmyndigheterna kunna tillgripa

någon art av tjänsteplikt. Det torde även i ett sådant läge vara erforderligt

att de kunna med förfoganderätt taga i anspråk hästfordon, motorfordon

och fartyg, som icke stå under direkt kontroll av trafikledningen i länen.

Verkställandet av undanförseltransporter under krigstid måste vidare äga

rum under ett nära samarbete med de militära myndigheterna. Detta sam­

arbete måste snabbt och friktionsfritt kunna etableras mellan såväl de cen­

trala som de lokala organen. Nödvändigheten härav framstår som uppenbar,

eftersom såväl undanförselns omfattning som tidpunkten för dess verkstäl­

lande måste nära sammanhänga med utvecklingen av de militära operatio­

nerna och huvudsakligen vara beroende av de militära chefernas bedömande

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

120

av det aktuella läget. Verkställandet av själva undanförseltransporterna

måste vidare äga rum i samråd med de militära myndigheterna såväl med hän­

syn till behovet att anpassa undanförseltransporter på landsvägarna efter den

militära trafikregleringen som på grund av den militära ledningens inverkan

på järnvägstrafiken. Vid mera omfattande motorfordonstransporter torde det

vidare vara nödvändigt att söka anknytning till den militära underhållstjan­

sten för att ernå en tillfredsställande drivmedelsförsörjning och repax-ations-

tjänst. Möjligheterna att inom militära operationsområden utnyttja åter­

gående tomma transportkolonner och militärtåg måste även kunna tillvara­

tagas.

Utredningen kommer på grund av dessa överväganden till den slutsatsen,

att undanförselåtgärderna under krigstid i vad anginge egendom, som icke

tillhörde försvarsväsendet eller icke avsatts för dess räkning, borde vara an­

förtrodda åt en organisation, som i alla instanser hade förutsättningar att upp­

rätthålla ett nära samai*bete med de militära myndigheterna. Kristidsstyrelser

och kristidsnämnder kunde, framför allt i kritiska lägen, icke förutsättas äga

möjligheter härtill eller äga tillgång till de förbindelsemedel, som erfordrades

för att utöva en effektiv ledning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen,

att planläggande och verkställande av den undanförsel, som kunde bliva er­

forderlig under krigstid, som regel skulle ankomma på civilförsvarsorganen. I

den omfattning så vore möjligt borde det fortfarande åligga vederbörande ägare

eller innehavare att utföra transporterna i enlighet med civilförsvarsorganens

anvisningar. Utredningen fortsätter:

Då luftskyddsorganisationen, som redan nu omhänderhar utspridnings-

planläggningen, skall ingå i civilförsvaret, ei'hålles genom utredningens

förslag ökade möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt samordna bortförande-

och utspridningsåtgärderna. Dessa åtgärder kunna vidare lättare samordnas

med civilbefolkningens evakuering, vilken jämväl ombesörjes av civilför­

svaret. Civilförsvarsorganen kunna för genomförande av sina uppgifter till­

gripa såväl förfogande som civilförsvarsplikt. Deras organisation är därjämte

direkt anpassad för samarbetet med de militära myndigheterna. Genom utred­

ningens förslag vinnes slutligen den fördelen att de militära myndigheterna,

i fall då ur militär synpunkt visst bortförande bör äga ram framför andra åt­

gärder som kräva personal eller transportmedel, under alla förhållanden kunna

rikta sina direktiv till en och samma organisation.

Enligt utredningens förslag skall däremot icke bortförande, som äger rum

under fred eller beredskap, liksom ej heller skyddsplacering ankomma på

civilförsvarsorgan utan på andra organ — i nuvarande läge föi’sörjningskom-

missionerna. och reservförrådsnämnden. Civilförsvarsstyrelsen borde emeller­

tid äga rätt att, då den så funne erforderligt, till dessa myndigheter göra fram­

ställningar beträffande skyddsplacering och därmed sammanhängande frågor

ävensom, örn gjord framställning icke bifölles, underställa ärendet Kungl.

Maj:ts prövning.

Efter att ha framhållit att civilförsvaret såsom ansvarigt för den krigs-

mässiga undanförseln vore i behov av medverkan från försörjningskommis-

sionernas sida — det måste sålunda som regel åligga kommissionerna att ange,

vilka varuförråd som i första hand borde ifrågakomma till bortförande samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Kungl. Maj:is proposition nr 268.

121

till vilka orter eller områden förråden ur försörjningssynpunkt borde toras

— föreslår utredningen, att vid handläggningen av frågor rörande undan-

försel skulle i civilförsvarsstyrelsen ingå en delegation, representerande

de myndigheter, som ägde särskild kunskap på förevarande område. Utred­

ningens förslag i denna del innebure i praktiken, att den nuvarande centrala

undanförselbyrån inflyttades i civilförsvarsstyrelsen och att chefen för denna

styrelse bleve ordförande i delegationen. Sedan den nuvarande krisorganisa­

tionen inom försörjningsområdet avvecklats, borde i stället det särskilda plane­

ringsorgan, som kunde komma att handha ärenden rörande den ekonomiska

försvarsberedskapen, på motsvarande sätt vara representerat i civilförsvars­

styrelsen vid behandling av de planläggningsärenden, som avsåge undanförsel

av egendom under krigstid.

Utredningen understryker vidare nödvändigheten av att under begreppet

undanförsel inbegripes jämväl industrievakuering och framhåller, att till för­

mån för uppfattningen att industrievakueringen under krigstid borde ombe­

sörjas av civilförsvaret talade även den omständigheten, att en industrievakue­

ring jämväl innefattade ett bortflyttande, helt eller delvis, av den vid respek­

tive företag sysselsatta arbetskraften; åtgärderna härför måste vara samord­

nade med evakueringsplanläggningen. Enär frågorna örn industrievakuering

måste anses i särskilt hög grad beröra krigsmaterielverket och dess planlägg­

ning borde i nyssnämnda delegation ingå representanter för krigsmateriel­

verket.

Beträffande förstöring anför utredningen:

Enligt utredningens mening måste man vid övervägande av den lämpligaste

organisationen på förevarande område utgå från att —■ bortsett från vissa fall,

då beslutanderätten bör tillkomma Kungl. Majit — i princip alla förstörings-

åtgärder, även örn de planlagts och skola verkställas av civila organ, få genom­

föras allenast efter direktiv från vederbörande militäre chef. Beslut angående

omfattningen av och tidpunkten för den förstöring, som bör tillgripas, måste

nämligen under alla förhållanden fattas av myndigheter, som äga överblick

över det militära läget och kunna bedöma dess sannolika utveckling. För-

störingsåtgärderna måste sålunda vara nära samordnade med de militära

operationerna och förstöring av egendom bör uppenbarligen icke tillgripas

förrän i ett så sent stadium som möjligt, då det framstår som säkert att egen­

domen eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta

leder i sin tur till att, sedan beslutet örn förstöring väl fattats, detsamma som

regel måste verkställas med största skyndsamhet. I den mån förstöringsåt-

gärderna skola ankomma på civila organ måste sålunda en förutsättning vara,

att en nära och fortlöpande kontakt är etablerad mellan dessa organ och de

militära chefer, som skola besluta örn förstöringens verkställande. De civila

organen måste vidare vara organiserade på sådant sätt, att de snabbt kunna

bringa en order om förstöring i verkställighet. — Yad nu sagts innebär icke

att de militära direktiven om förstöringens verkställande under alla förhål­

landen måste lämnas genom förmedling av det civila organet. I alla de fall

då så är erforderligt måste direktiv i sådant avseende kunna lämnas direkt

till den civila personal, som är stationerad vid förstöringsobjektet.

Enligt utredningens mening tala starka skäl för att förstöringsåtgärdernas

planläggande och verkställande allt fortfarande böra vara uppdelade på mili­

tära och civila myndigheter. I detta hänseende må endast hänvisas till den

122

omständigheten, att dessa åtgärder under krigstid i avsevärd omfattning måste

utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom

är fråga, eller som eljest har sin verksamhet förlagd till den plats, där för-

störingsobjektet är beläget. Utredningen föreslår, att förstöringsåtgärdernas

planläggande och verkställande på den civila sidan överflyttas från kristids-

organen till civilförsvaret. Förstöringsåtgärderna måste nämligen vara sam­

ordnade med den verksamhet som avser bortförande av egendom. Härtill

kommer, att örn förstöringsåtgärderna anförtros åt civilförsvaret, åtgärdernas

planläggande och verkställande vid större anläggningar eller företag kan ingå

bland de uppgifter som åvila verkskydden, varigenom en ökad stadga vinnes

i organisatoriskt hänseende. Vid andra företag kommer vidare personal för

ändamålet att i mån av behov kunna uttagas med civilförsvarsplikt. Inom

civilförsvarets ram kunna därjämte, örn så skulle visa sig erforderligt, organi­

seras särskilda rörliga förstöringspatruller. Ett inordnande av dessa uppgifter

under civilförsvaret medför även den fördelen, att åtminstone vid större an­

läggningar och företag det direkta ansvaret för åtgärdernas företagande kom­

mer att avlyftas från ägarna, något som ur effektivitetssynpunkt i vissa fall

säkerligen är att föredraga.

I utredningens förslag till civilförslagslag är 30 § utformad i huvudsaklig

överensstämmelse med 59 § förslaget till folkskyddslag. Såtillvida föreligger

dock skillnad, som bestämmelsen även avser dels fast egendom, dels ock

egendom, som utan att vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest för det allmänna likväl i fiendens hand skulle väsentligen under­

lätta hans krigsansträngningar. •—■ 32 § civilförsvarslagen motsvarar 60 § folk­

skyddslagen. — I 33 § civilförsvarslagen stadgas, att örn trängande fara före­

ligger för att egendom av beskaffenhet, som avses i 30 §, skall falla i fiendens

hand och tiden ej tillåter, att egendomen bortföres, eller örn hinder möter

häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på

transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, Konungen eller

den myndighet, Konungen bestämmer, äger föreskriva, att egendomen skall för­

störas eller eljest sättas ur brukbart skick.

Utredningen framhåller i motiveringen till bestämmelsen, att beslutande­

rätten i fråga örn förstöring bör, där ej Kungl. Majit förbehållit sig densamma,

tillkomma militär chef. Enär det emellertid uppenbarligen icke läte sig göra

att i lagtexten med någon grad av fullständighet fastslå vilka militära chefer,

som kunna komma i fråga, föreslår utredningen, att åt Kungl. Majit gives val­

frihet i fråga örn till vilken myndighet beslutanderätten skall kunna delegeras.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Centrala undanförselbyrån

ansluter sig i princip till utredningens förslag men ifrågasätter sådan

ändring i fråga örn begreppet utspridning, att därmed skulle förstås egen­

domens fördelning på flera förvaringsplatser inom det civilförsvarsom­

råde, där egendomen funnes. Erfarenheterna hade givit vid handen, att

den rådande bristen på magasinsutrymmen flerstädes krävde ianspråk-

tagande av lagerlokaler inom ett vidare område än vad lagringsorten utgjorde.

Därigenom skulle man erhålla en mera klart motiverad gränsdragning mellan

utspridning och bortförande. Även livsmedels- och industrikommissionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

123

ansluta sig till förslaget. Jämväl Sveriges industriförbund tillstyrker det­

samma och framhåller såsom önskvärt, att undanförselbyrån försåges med en

representant för industriföretagen, vilken då lämpligen torde böra utses efter

förslag av förbundet. Beträffande förstöring framhåller förbundet lämplig­

heten av att planläggningen av förstöring av civila anläggningar och annan

civil egendom generellt anförtroddes verkskydden, då dessa och de dem över­

ordnade civilförsvarsorganen vore bättre skickade än militärmyndigheterna

att bedöma såväl vilken egendom som borde förstöras, som hur förstöringen

lämpligen borde ske.

Krigsmaterielverket framhåller att planering av evakuerings- och förstörelse­

åtgärder i avseende å krigsindustrien borde åvila krigsmaterielverket och att

civilförsvarsstyrelsens uppgifter på detta område väsentligen borde inskränkas

till att omfatta en sammanhållning av nyssnämnda evakuering i förhållande

till övrig evakuering, överbefälhavaren anser förstöring av järnvägar, kraft­

anläggningar, telegraf-, telefon och radioanläggningar icke böra inordnas i

civilförsvarets verksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner frågan örn organisationen för undan-

försel och förstöring intimt sammanhänga med frågan örn ordnandet av den

ekonomiska krigsberedskapen för framtiden. Länsstyrelsen i Blekinge län

uttalar, att enär kristidsstyrelserna och de militära myndigheterna torde vara

de som vore bäst insatta i frågor örn undanförsel och förstöring, dessa frågor

borde överlåtas åt dem, möjligen med den inskränkningen, att det skulle till­

komma länsstyrelserna att på begäran av sagda myndigheter eller när läns­

styrelsen eljest funne omständigheterna det påkalla, lämna sådana anvisningar

för undanförandet, att en eventuell evakuering icke därigenom förhindrades

eller försvårades, samt att lämna anvisning på eventuellt behövlig personal för

åtgärdernas utförande.

Civilförsvarsutredningens förslag till lösning av frågorna rörande undan­

försel och förstöring finner jag mig i huvudsak kunna biträda. Som undan­

försel- och förstöringsfrågorna utgöra civila försvarsåtgärder av stor vikt,

överensstämmer det bäst med det samordningssyfte, som utmärker utred­

ningens förslag, att civilförsvaret får det avgörande inflytandet på åtgärdernas

utformning under krig. Ett intimt samband måste emellertid etableras med

de organ, som handhava försörjningsproblemen. Sistnämnda synpunkt synes

bliva, såvitt avser topporganisationen, tillgodosedd genom att hithörande ären­

den inom civilförsvarsstyrelsen handläggas av en delegation, i vilken försörj-

ningsorganen och krigsmaterielverket äro företrädda. Jag kan emellertid åt­

minstone för närvarande icke förorda insättande av särskild representant för

industrien i denna delegation. Industriens intressen torde få anses tillräck­

ligt företrädda genom representanterna för industrikommissionen och krigs­

materielverket.

Av sistnämnda verks ställning i förhållande till krigsindustrien följer, att

verket måste ha stort inflytande på undanförsel- och förstöringsspörsmålen,

i vad angår krigsindustriföretag. Fördelningen av befogenheterna härutinnan

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra­

ganden.

124

mellan civilförsvarsstyrelsen och krigsmaterielverket torde böra bliva föremål

för närmare överväganden de båda verken emellan, varefter härpå grundat

förslag torde böra underställas Kungl. Maj:t.

Liksom överbefälhavaren anser jag förstöring av järnvägar, kraftan­

läggningar, telegraf-, telefon- och radioanläggningar böra falla utanför civil­

försvarets verksamhetsområde.

I de i lagen intagna definitionerna å bortförande, utspridning och förstö­

ring anser jag vissa modifikationer i utredningens förslag — vilket i övrigt

kan av mig godtagas — böra göras. I enlighet med vad centrala undanförsel-

byrån föreslagit torde utspridning böra avse fördelning av egendom å flera

förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde, där den finnes, ävensom om­

flyttning av egendom från en förvaringsplats till en annan inom samma civil­

försvarsområde. Bortförande skulle då avse förflyttning av egendom från ett

civilförsvarsområde till ett annat. Andra stycket i 30 § civilförsvarsutred-

ningens förslag synes kunna utgå, eftersom egendom, som i fiendens hand

skulle väsentligen underlätta dennes krigsansträngningar, alltid torde vara av

betydelse för vårt eget försvar och på den grund kunna inbegripas under para­

grafens första stycke. I sammanhang härmed föreslås viss ändring beträffande

den grundläggande bestämmelsen om förstöring av innebörd att förstöring

skall avse egendom av beskaffenhet att fiendens innehav av densamma skulle

väsentligen underlätta hans krigsansträngningar. Slutligen har till undanförsel

ansetts uttryckligen böra hänföras jämväl förflyttning av industriell eller annan

verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna.

Vad industriförbundet anfört örn verkskyddens befattning med förstöring

synes mig värt beaktande. Jag är dock icke nu beredd att definitivt taga ställ­

ning till detta spörsmål.

C) Övriga verksamhetsgrenar.

I det föregående har redogörelse lämnats för den huvudsakliga innebörden

av brandförsvarsutredningens förslag till brandlag.

Såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen förutsätta,

att det nuvarande fredsmässiga brandförsvaret skall falla utanför folkskyddets

(civilförsvarets) ram. Däremot skola enligt såväl sakkunnigas som utredningens

förslag både bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret, i vad rör deras

på krigsförhållanden inriktade verksamhet, ingå i folkskyddet (civilförsvaret).

Både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen understryka

betydelsen av att brandlagförslaget, genom vilket brandväsendet särskilt på

landsbygden skulle avsevärt förstärkas, blir till sina huvuddrag genomfört.

I civilförsvarsutredningens förslag behandlas i övrigt vissa spörsmål örn

samordning mellan bygde- och skogsbrandförsvar ävensom andra organisa­

toriska frågor, som röra brandförsvaret. Det torde icke vara nödvändigt att i

detta sammanhang närmare ingå på desamma.

Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan

om civilförsvarets samordnande med anstalter för samhällets allmänna civila

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

126

skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller utför

sådant arbete, att lian, därest lian varit värnpliktig, bort erhålla dylikt upp­

skov, icke må utan medgivande av chefen för verk eller företag, varest han är

anställd, uttagas till annan luftskyddst jaust än sådan, som avser verket eller

företaget, samt att till tjänstgöring vid det allmänna luftskyddet icke må

tvångsvis uttagas annan än svensk medborgare. Vidare stadgas, att till arbete

jämlikt 11 § luftskyddsförfogandelagen icke må uttagas någon som inkallats

till tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest utför arbete av betydelse för för-

svarsberedskapen.

I fråga örn bygdebrandförsvaret är jämlikt 5 § 3 mom. och 28 § brandstadgan

stadgad skyldighet att tjänstgöra i allmän brandkår för envar i staden eller

kommunen boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller

20 år, till och med det, under vilket han fyller 50 år.

För skogsbrandförsvaret gäller enligt 17 § skogsbrandlagen, att envar i

trakten, å landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60

år, är skyldig deltaga i släckning av skogseld.

För utrymningsorganisationen finnes i 12 § utrymningslagen föreskrifter

om utrymningstjänsteplikt. Personer, som under kalenderåret fylla lägst 16

och högst 70 år, må åläggas att under utrymning utföra sådant arbete, som är

för genomförandet av utrymningen och för ordnandet av inkvarteringen ound­

gängligen erforderligt. Uttagning härför skall verkställas i utrymningskom-

mun av luftskyddschefen samt eljest av inkvarteringschefen. Av luftskydds-

chef verkställd uttagning må omfatta dem, vilka hava sitt hemvist i luftskydds­

området, och skall avse tjänstgöring för verkställande av utrymning som berör

området, eller tjänstgöring vid förläggning, i vilken personer från området

skola inkvarteras. Uttagning till tjänstgöring av sistnämnda slag må dock

icke ske efter det de, som utrymningsmyndigheterna bistått med anordnande

av reselägenhet, lämnat utrymningskommunen. Uttagning, som inkvarterings-

chef verkställer, skall avse tjänstgöring inom det inkvarteringsområde, i vilket

den tjänstepliktige har sitt hemvist eller i anledning av utrymningen tagit

uppehåll. Ingen må på grund av sådan uttagning åläggas fullgöra tjänsteplikt

under mera än en vecka av utrymningstiden.

I 26 § utrymningskungörelsen äro stadgade vissa undantag från utrym­

ningstjänsteplikt i huvudsak motsvarande de i 32 § luftskyddskungörelsen an­

givna.

Tidigare förslag.

I sitt förslag till ny luftskyddslag har luftskyddsinspektionen föreslagit be­

stämmelser örn luftsky dds tjänsteplikt av i huvudsak följande innehåll.

Länsstyrelsen skall under tid, då förordnande örn luftskyddsberedskap

gäller, äga uttaga envar därtill lämpad person att fullgöra arbete för luft­

skyddet (luftskyddstjänsteplikt). Till utförande av arbete, för vilket ett

stadigvarande behov av personal föreligger, må dock inom varje luftskydds­

område icke utan frivilligt åtagande uttagas andra personer än de, som under

kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år samt antingen hava sitt hemvist

inom området eller eljest uppehålla sig där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

127

Den, som är i luftskyddsplan upptagen såsom avsedd att uttagas till luft-

skyddstjänsteplikt, är pliktig att på anmodan av luftskyddschefen undergå för

det avsedda luftskyddsarbetets fullgörande erforderlig utbildning och övning,

dock icke under mera än 30 timmar för kalenderår. Kungl. Majit skall emeller­

tid äga att, där synnerliga skäl det påkalla, förordna, att till det allmänna luft­

skyddet hörande personal skall underkastas utbildning och övning under

ytterligare högst 30 timmar för kalenderår.

Liksom nu skall enligt luftskyddsinspektionens förslag länsstyrelses be­

fogenhet att uttaga personal kunna delegeras på luftskyddschef. Vidare ha

föieslagits i stort sett motsvarande bestämmelser om inskränkning i rätten att

uttaga personal, som finnas i gällande luftskyddskungörelse.

Luftskyddsinspektionen anför till motivering av nämnda bestämmelser:

Den inom luftsskyddet planlagda personalorganisationen innebär, att för de

olika luftskyddsgöromålen erforderlig personal redan i fredstid preliminärt

uttages. Denna personalorganisation måste självfallet mer eller mindre bliva

en organisation på papperet, örn den för luftskyddstjänstgöring avsedda per­

sonalen icke kan erhålla erforderlig utbildning och övning. I gällande för­

fattningar beröras knappast frågorna härom utan deltagandet i utbildnings-

kurser och luftskyddsövningar är helt beroende av frivilligt åtagande. Även

örn luftskyddspersonalens utbildning och övning i vad avser det allmänna

luftskyddet och industriluftskyddet kunnat bedrivas med viss framgång, före­

komma alltjämt inom ett stort antal orter allvarliga brister härutinnan. Be­

träffande hemskyddet äro bristerna i personalens utbildning och övning på

många håll ännu mera påfallande. Den nutida luftkrigföringen har tillfullo

utvisat, att luftskyddsuppgifterna vid ett större anfall måste fördelas så­

lunda, att det allmänna luftskyddet koncentreras på att avvärja katastrofer,

medan det första ingripandet vid skador på enskilda hus och byggnader i de

flesta fall helt måste överlämnas till hemskyddet. För att kunna fylla sina upp­

gifter härutinnan måste hemskyddet därför bygga på medverkan av praktiskt

taget varje arbetsför person på platsen. Personalkadrerna inom hemskyddet

ha emellertid varit långt ifrån fyllda och även bland dem, som frivilligt åtagit

sig att tjänstgöra inom hemskyddet, ha funnits många, som icke kunnat för­

mås att underkasta sig erforderlig utbildning och övning.

För åstadkommande av en nöjaktig beredskap överlag i fråga örn luftskyd­

dets personalorganisation, på vilken effektiviteten av de planlagda åtgärderna

i främsta hand beror, torde införandet av luftskyddst jäns teplikt, omfattande

utbildning och övning redan i fredstid, vara den enda möjligheten. De resultat,

som hittills uppnåtts på frivillighetens väg, få i största utsträckning tillskrivas

dels den omständigheten, att under de senaste åren det utrikespolitiska läget

varit ägnat att stimulera de frivilliga krafterna för skapande av en ända­

målsenlig luftskyddsorganisation, och dels att vi sedan snart ett år tillbaka

lia luftskyddstillstånd med därav följande tjänstgöringsplikt. Jämväl efter

luftskyddstillståndets inträdande ha dock yppat sig svårigheter att erhålla till­

räckligt kvalificerad personal för hemskyddsuppgifterna.

Enligt vad för närvarande kan bedömas torde en tillfredsställande grundut­

bildning av luftskyddspersonalen i medeltal kräva för det allmänna luft­

skyddet omkring 15 timmar, för industriluftskyddet omkring 12 timmar och

för hemskyddet omkring 10 timmar. Grundutbildad personal torde årligen

böra underkastas en repetitionsutbildning av minst 2 timmar. Årliga övningar

för att vidmakthålla och förkovra bibragta färdigheter samt för att samöva

personalen och de olika luftskyddsformationerna synas under fredstid böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.