Prop. 1946:196

('angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges an\xad slutning till Förenta Nationerna',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående medgivande att

vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges an­ slutning till Förenta Nationerna; given Stockholms slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riks­ dagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Östen Undén.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför mi­ nistern för utrikes ärendena följande.

På konferensen i San Francisco i april—juni 1945 utarbetade de under det andra världskriget allierade staterna grundvalarna för en ny internatio­ nell säkerhetsorganisation, benämnd »Förenta Nationerna», med uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet, utveckla vänskapliga förbin-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 196.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

delser mellan nationerna, åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell och humanitär art samt utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften.

De grundläggande bestämmelserna för den nya organisationen återfinnas i »Förenta Nationernas stadga», vilket aktstycke den 26 juni 1945 under­ tecknades i San Francisco av representanter för 50 stater, nämligen de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Storbritannien samt Argentina, Australien, Bel­ gien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grek­ land, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon, Liberia, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien, Sydafrikanska Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukrainska Socialistiska Rådsrepubliken, Uruguay, Venezuela och Vitryska Socialistiska Rådsrepubliken. Till dessa har senare slutit sig Polen, som, ehuru icke representerat vid San Francisco- konferensen, enligt vissa särbestämmelser i stadgan skall räknas som ur­ sprunglig medlem av Förenta Nationerna.

Beträffande det närmare innehållet i Förenta Nationernas stadga tillåter jag mig hänvisa till den inom utrikesdepartementet med biträde av tillkalla­ de sakkunniga utarbetade kommentar till Förenta Nationernas stadga, vilken jämte nämnda stadga och stadgan för den nya internationella domstolen, bägge i engelsk och fransk avfattning med svensk översättning, som bilaga torde få fogas vid detta protokoll. Här må endast anföras, att Förenta Na­ tionernas huvudorgan äro en generalförsamling, vari i princip samtliga med­ lemsstater skola vara företrädda, ett säkerhetsråd med fem självskrivna, ständiga medlemmar och sex på två år valda medlemmar, ett ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd för handhavande av ett internationellt förvaltarskapssystem för vissa territorier, sekretariat samt en internationell domstol. För den utveckling, vilken lett fram till San Francisco-konferensen, må hänvisas till det inledande kapitlet i nyssnämnda kommentar.

Sedan erforderligt antal ratifikationer ingått, trädde Förenta Nationernas stadga i kraft den 24 oktober 1945. Sedermera ha återstående signatärmakter jämte Polen ratificerat stadgan.

Vid San Francisco-konferensen undertecknades även en interimistisk över­ enskommelse, avseende inrättandet av en »Förenta Nationernas förberedan­ de kommission» med uppgift att förbereda församlingens och säkerhets­ rådets första möte. Kommissionen skulle hålla sitt första möte i San Fran­ cisco, omedelbart efter konferensens avslutande, samt därefter hava sitt säte i London. Representerade i kommissionen skulle vara samtliga regeringar, som undertecknat stadgan. När kommissionen ej i sin helhet sammanträdde, skulle en särskilt tillsatt kommitté, den s. k. exekutivkommittén, med repre­ sentanter för fjorton av signatärmakterna utöva dess funktioner.

Exekutivkommittén sammanträdde i London under tiden 16 augusti—27

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

3

oktober, varunder ett antal rekommendationer och förslag utarbetades rörande bland annat arbetsordningen för generalförsamlingens första möte.

Den förberedande kommissionen i sin helhet sammanträdde därefter i London under tiden 24 november—24 december och fortsatte beredningen av de organisatoriska och tekniska frågor, som upptagits av exekutivkom­ mittén.

Efter dessa förberedelser sammanträdde Förenta Nationernas generalför­ samling till sitt första möte, vilket öppnades i London den 10 januari 1946. Säkerhetsrådet konstituerades med de fem ständiga medlemmarna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien och de sex icke ständiga, till vilka generalförsamlingen utsåg för en tid av två år Australien, Brasilien och Polen samt för en tid av ett år Egypten, Mexico och Nederländerna. Till medlemmar av det ekonomiska och sociala rådet valdes för en tid av tre år Belgien, Canada, Chile, Frankrike, Kina och Peru, för en tid av två år Cuba, Indien, Norge, Sovjetunionen, Storbritannien och Tjecko­ slovakien samt för en tid av ett år Amerikas Förenta Stater, Colombia, Grek­ land, Jugoslavien, Libanon och Ukraina.

De bägge råden upptogo omedelbart sin verksamhet. På förslag av säker­ hetsrådet valde generalförsamlingen dåvarande norske utrikesministern Lie till generalsekreterare. Under dennes ledning har sekretariatet börjat upp­ sättas. Säkerhetsrådet och generalförsamlingen skredo också till val av de femton ledamöterna i den internationella domstolen. Av Förenta Nationernas organ återstår sålunda endast att tillsätta förvaltarskapsrådet. Detta kan emellertid icke ske förrän territorier genom särskilda förvaltarskapsavtal underställts det internationella förvaltarskapssystemet.

På förslag av de fem ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet beslöt ge­ neralförsamlingen att tillsätta en särskild kommission för behandling av frå­ gor, som aktualiserats genom utnyttjandet av atomenergien. Kommissionen skall bestå av en representant för envar av de makter, vilka äro företrädda i säkerhetsrådet, samt en representant för Canada, vare sig detta land är med­ lem av rådet eller icke.

Innan generalförsamlingen den 16 februari 1946 avslutade den första de­ len av sitt första möte, beslöt den, att den andra delen skall taga sin början den 3 september 1946 och förläggas till New York, som utsetts till organisa­ tionens tillfälliga säte. Vad angår frågan örn Förenta Nationernas permanenta säte hava förberedelserna fortskridit så långt, att principbeslut fattats örn att förlägga organisationen lill de nordöstra delarna av Förenta Staterna. Be­ träffande själva platsen pågår alltjämt utredning. Säkerhetsrådet, som i princip fungerar permanent, är för närvarande i färd med att överflytta sin verksamhet lill organisationens tillfälliga säte. Det ekonomiska och sociala rådet har beslutit att den 25 maj där sammanträda till sitt andra möte.

Vid andra delen av generalförsamlingens första möte torde frågan örn nya medlemmars upptagande i Förenta Nationerna komma upp på dagord­ ningen. Medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla fredsälskande nationer utanför organisationen, vilka åtagit sig de förpliktelser, som Förenta

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Nationernas stadga ålägger, och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Upptagande av sådan stat till medlem sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Till sistnämnda organ har redan ingått en ansökan om medlemskap, näm­ ligen från Albanien. Säkerhetsrådet beslöt emellertid att med bibehållande av ärendet på sin dagordning tills vidare uppskjuta behandlingen därav. En­ ligt vad som framgått av de överläggningar, vilka föregingo rådets beslut i frågan, motiverades detta närmast med att säkerhetsrådet förmodades kom­ ma att före generalförsamlingens fortsatta möte i september få mottaga ytter­ ligare dylika ansökningar, vilka i så fall borde tagas upp till avgörande sam­ tidigt.

Förenta Nationernas organisation är avsedd att ersätta Nationernas för­ bund vilket, örn icke förr så genom det andra världskriget, visat sig icke kunna fungera som en internationell säkerhetsorganisation. Inom Förenta Nationerna lia förslag upprättats angående övertagande av vissa av Natio­ nernas förbunds tillgångar och arbetsuppgifter och presidenten i Nationernas förbunds år 1939 ajournerade församling har inbjudit medlemsstaterna till möte med församlingen med början den 8 nästkommande april för behand­ ling av dessa frågor. Avsikten synes vara, att detta möte skall besluta örn förbundets upplösande.

För att närmare utreda de konsekvenser av militär art ett inträde i den nya säkerhetsorganisationen skulle innebära för vårt land, har jag inhämtat yttrande från överbefälhavaren angående de synpunkter, som enligt militärt bedömande böra läggas på frågan örn Sveriges anslutning till Förenta Na­ tionerna.

Överbefälhavaren

har därvid anfört:

Jämlikt Förenta Nationernas stadga äro organisationens ändamål att upp­ rätthålla internationell fred och säkerhet, att i övrigt utveckla vänskapliga förbindelser mellan nationerna och att åstadkomma internationell samverkan även på de ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära områdena (art. 1).

Sveriges intressen sammanfalla helt med grundsyftet i Förenta Nationer­ nas stadga. Fred och säkerhet för hela världen och därmed också för det egna landet är ett mål, vars uppnående förvisso är värt de största ansträng­ ningar från alla staters sida. Betydelsen av att dessa strävanden krönas med framgång, understrykes av den utveckling mot allt större förstörande kraft, som stridsmedlen undergå. Särskilt det förhållandet, att numera atomkraften kan utnyttjas i förstörande syfte, gör, att under ett nytt stort krig förlusterna i liv och materiel måste beräknas bli väsentligt stegrade.

Förenta Nationernas stadga utgår från att makt måste kunna sättas bakom organisationens heslutande organ, för att fred och säkerhet skall kunna effektivt bevaras. För genomförandet av sina syften skola därför Förenta Nationerna enligt artikel 1 »dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden och undertrycka angreppshand-

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

5

lingar Öller andra fredsbrott och dels genom fredliga medel och i överens­ stämmelse nied rättvisans och den internationella rättens principer tillrätta­ lägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott. Härvid skola medlemmarna lämna Förenta Nationerna allt erfor­ derligt bistånd» (art. 2, punkt 5).

Medlemskap i Förenta Nationerna innebär sålunda ett uppgivande av den neutralitetslinje, som under mer än ett sekel följts i svensk utrikespolitik. Medlemskapet innebär även i övrigt allvarliga inskränkningar i varje med­ lemsstats suveränitet, ehuruväl organisationen enligt art. 2, punkt 1, skall grunda sig på »principen örn samtliga medlemmars suveräna likställighet». Givetvis måste medlemmarna vara beredda att göra avkall på en del av vad som varit hävdvunna områden för fri självbestämmanderätt, för att en över­ statlig organisation skall bliva funktionsduglig och i stånd att trygga fred och säkerhet. De ingripande förändringar i vårt lands ställning, som med­ lemskapet måste medföra, göra dock, att ett ställningstagande i frågan örn ett eventuellt inträde i Förenta Nationerna måste föregås av en allvarlig pröv­ ning av problemet i hela dess vidd. Det räcker ej med att det stora syftet kan bejakas. En prövning måste ske, huruvida medlen för målets nående och formerna för Förenta Nationernas verksamhet äro sådana, att en anslutning från svensk sida är önskvärd.

När jag går att granska problemet ur militär synpunkt, är det naturligt att främst undersöka, örn medlemskap enligt Förenta Nationernas stadga i princip synes öka eller minska våra risker eller på annat sätt påverka om­ fattningen och arten av de svenska försvarsförberedelsema. Betydelsefullt är även att söka fastställa, i vad mån medlemskapet medför direkta inskränk­ ningar av militär betydelse i Sveriges suveränitet, t. ex. genom upplåtande av baser på svenskt territorium åt främmande krigsmakt.

Den nya organisationen för bevarandet av internationell lied och säkei- het är redan från begynnelsen starkare uppbyggd än föregångaren, Nationer­ nas förbund.

Det stora antalet medlemmar i FN och särskilt det förhållandet, att För­ enta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen medverkat vid organisatio­ nens tillkomst och från början anslutit sig till denna, utgör en styrka. Den realistiska prägel, som givits »Förenta Nationernas stadga», synes också böra öka organisationens effektivitet. I syfte att söka åstadkomma ett snabbt och effektivt ingripande för fredens och säkerhetens bevarande överlåtes det pri­ mära ansvaret härför åt säkerhetsrådet, som skall handla å medlemmarnas vägnar (art. 24, mom. 1). I säkerhetsrådet ha de ständigt representerade stor­ makterna givits en klart ledande ställning (art. 23, mom. 1). Till effektivite­ ten bör jämväl bidraga, att medan säkerhetsproblemet, då Nationernas för­ bund bildades, sammankopplades med tanken på en allmän rustningsbe- gränsning, utgå segermakterna denna gång från att världsfreden ytterst skall säkras med vapenmakt (art. 42). Den påtagliga koncentrationen av måklén inom FN lill säkerhetsrådet och inom detta till stormakterna kan ur de mind­ re staternas synpunkt te sig som en olägenhet. Den avser emellertid att giva önskvärd handlingskraft åt organisationen och då huvudansvaret måste lalla på de stater, som lia de slöra resurserna, kan det anses motiverat, alt dessa också erhålla maki i förhållande lil! ansvaret.

Då fråga är örn inskridande med tvångsåtgärder för alt bevara fred och sä­ kerhet, har var och en av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet, stor­ makterna, vetorätt (art. 27, mom. 3). Denna bestämmelse i stadgan innebären mycket betydelsefull begränsning av säkerhetsorganisationens räckvidd. Man har icke ansen det vara möjligt ali bygga upp en överstatlig organisation med

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sådan styrka och sammanhållning, att den skulle kunna tvinga även de star­ kaste makterna att acceptera lösningar på politiska problem, som på väsent­ liga punkter gå deras önskningar emot. Hade FN utrustats med befogenhet att tillgripa tvångsåtgärder även mot en stormakt •— dvs örn vetorätten icke införts — skulle, örn denna befogenhet i ett konkret fall utnyttjades, följden sannolikt bliva ett storkrig av den art, som FN skall söka förhindra.

Nu gällande bestämmelse medför, att om aggression utföres av en stor­ makt eller av annan makt, som inom rådet erhåller en stormakts stöd. och FN sålunda icke kan fatta beslut örn ingripande med tvångsåtgärder, säker­ hetsorganisationen helt sättes ur spel beträffande den aktuella konflikten. Medlemmarna äga att handla obundna av förpliktelser till FN. För de mindre staterna blir den yttersta konsekvensen av vetorättsbestämmelsen, att ett offer för en sådan aggression icke kan erhålla stöd av FN. Bestämmelsen medför dock även den för mindre stater gynnsamma verkan, att de icke på grund av medlemskap kunna bliva förpliktade att deltaga i tvångsåtgärder riktade mot en stormakt, som är ständig medlem av rådet.

Rustningsläget lämnas tills vidare oförändrat vad beträffar FN:s medlem­ mar, även örn tanken på en framtida rustningsbegränsning framfördes i stad­ gan (art. 11, mom. 1, och art. 26). Då ett framtida system för reglering av rustningarna skall underställas medlemmarna av FN, synes denna bestäm­ melse icke medföra några allvarliga risker för dessas möjligheter att upprätt­ hålla erforderligt militärt försvar.

sDe väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till pas­ sage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell frod och sä­ kerhet», skola enligt art. 43 av medlemmarna ställas till förfogande på an­ modan av säkerhetsrådet och enligt därom ingånget särskilt avtal. Då avtal skall träffas mellan organisationen och medlemmen, är denne formellt säk­ rad mot att andra prestationer utkrävas än dem han själv önskar fullgöra. Att helt undandraga sig avsedda plikter, är dock icke möjligt. Det mäste vi­ dare antagas, att såväl moraliska förpliktelser mot organisationen från med­ lemmens sida som påtryckningar från organisationens sida kunna leda till att en medlemsstat måste gå med på avtal av vidare innebörd, än som är fören­ ligt med dess intressen. Det är därför av vikt att söka fastställa, vad som kan komma att begäras av de mindre medlemmarna.

I avtalet skall fastställas »styrkornas numerär och beskaffenhet, bered- skapsgrad och allmänna förläggning, samt arten av de förmåner och det bi­ stånd, som skola lämnas» (art. 43, mom. 2). De militära styrkorna äro icke begränsade till vissa slag utan förutsättas i art. 42 utgöras av »luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».

Sannolikt komma höga krav att ställas på stridskrafternas utbildning, ut­ rustning och på kvalificerat befäl. Troligen kommer icke alt av de mindre staterna begäras styrkor till större omfattning än som är rimligt med hän­ syn till de olika ländernas personella och ekonomiska bärkraft. Snarare kan väntas att stormakterna i första hand bygger organisationens ingripande på egna styrkor. Härför tala hl. a. de svårigheter med hänsyn till skillnader i språk, utbildning och utrustning, som uppstå, om operationer skola utföras med styrkor från flera länder. Det kan dock icke anses helt uteslutet, att säkerhetsrådet finner det önskvärt att relativt starka stridskrafter kunna ut­ tagas ur de mindre nationerna för att minska stormakternas militära insat­ ser i vissa lägen.

Beträffande beredskapsgraden ger stadgan ingen ledning annat än i så måtto, att medlemmarna enligt art. 45 kunna åläggas av säkerhetsrådet att hålla vissa flygstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad tvångs- aktion.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 196.

7

Av de förmåner, som medlemmen skall i avtal förbinda sig att lämna, namnes särskilt »ridt till passage». De ytterligare förmåner, som kunna be­ gäras, torde främst vara dels leveranser av livsmedel eller materiel, dels upp­ låtandet av baser på eget territorium. Ur nationell synpunkt är ett upplå­ tande av baser åt stridskrafter från ett annat land i princip icke önskvärt, särskilt icke örn fråga är om en stormakts stridskrafter. Givet är dock att sådan hänsyn måste falla, när åtgärden erfordras för nåendet av etl mål, som är av väsentligt värde för FN:s syften. Av särskilt intresse bli därför de för­ hållanden, under vilka medlemskapet kan förplikta Sverige alt upplåta ba­ ser, om vilka överenskommelse avses träffas genom avtal enligt art. 43.

Enligt denna artikel skall upplåtande ske först efter anmodan av säker­ hetsrådet. Denna anmodan kan enligt samma artikel göras endast örn upp­ låtandet är nödvändigt för bevarande av internationell fred och säkerhet. Ett upplåtande av baser torde därför endast kunna komma i fråga under en akut kris. För vårt lands vidkommande synes den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser kunna bliva av stor betydelse.

Av vikt ur militär synpunkt är att vid förhandlingar med säkerhetsrådet örn avtal enligt art. 43 möjligheterna tillvaratagas att i avtalet inrymma sådana bestämmelser, som göra förbindelsen lättare alt uppfylla ur svensk synpunkt. Önskvärt är exempelvis, alt det område, inom vilket en väpnad insats med svenska förband kan komma i fråga, i möjligaste mån begränsas. Lämpligt är vidare att söka säkerställa, att svenska stridskrafter vid ett in­ gripande i möjligaste mån hållas samlade under svenskt befäl. I vissa lägen bör underhåll åt svenska förband delvis ankomma på det samordnande or­ ganet. Slutliga önskemål kunna icke uppställas förrän dels de principer bli kända, som komma att tillämpas vid uppgörande av dessa avtal, dels säker­ hetsrådet framlagt, vad som från dess sida önskas av vårt land. Även den synpunkten kan behöva beaktas vid avtalets ingående, att Sverige icke bör binda sig för att i större omfattning ställa till organisationens förfogande militära styrkor av sådan art, att de icke äro viii lämpade att ingå i den krigsmakt, som erfordras för vårt självförsvar. Med ali sannolikhet torde emellertid en svensk krigsmakt, som organiserats enbart för rikets självför­ svar, jämväl vara väl ägnad att ställa upp de styrkor, varom avtal enligt art. 43 kan komma att triiffas. Svenskt medlemskap i FN förutsätter dock en ändring av vämpliktslagen, då i § 28. mom. 2, av denna lag säges, att armén tilldelade värnpliktiga få användas utom riket endast till rikets försvar.

Det sätt, varpå förhandlingar rörande avtal enligt art. 43 komma att föras mellan säkerhetsrådet och medlemmarna, kan bli av stor betydelse ur natio­ nel! säkerhetssynpunkt. Risk föreligger att sådan inblick måste lämnas sä­ kerhetsrådets medlemmar i statens militära förhållanden, att de egna strids­ krafternas utnyttjande för självförsvar avsevärt försvåras. Uppgifter kunna sålunda komma att begäras rörande stridskrafternas organisation, utrustning och omfattning, lagerhållning av livsmedel och viktiga materielslag, indu­ striens och trafikmedlens kapacitet ni. m. Frågan, huruvida enligt art. 43 träffade avtal i likhet med övriga fördrag och avtal registreras och offent­ liggöras (art. 102), är däremot ur svensk militär synpunkt av föga betydelse.

Etl slabsulskott .skall enligt art. 47 bildas för planläggning av de väpnade styrkornas användning och för deras ledning. Detta utskott består av mili­ tära representanter för de fem stora — även häri kommer stormakternas dominans till uttryck. Svensk representation i stabsutskottet är icke obliga­ torisk vid svensk medverkan i militära sanktioner, utan kan påräknas en­ dast, när stabsutskottet finner, att den är en förutsättning för att utskottet skall kunna verksamt fullgöra sina åligganden (art. 47, p. 2). Då ledandet av militära operationer förutsätter snabbt fattade och snabbt genomförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

beslut, kan en utsvällning av stabsutskottet eller eventuellt organiserade re­ gionala underulskott (art. 47, mom. 4), sägas komma att i viss mån försvåra ledningen. Det är därför att befara, att denna möjlighet till komplettering av utskotten med representanter för ytterligare medlemmar kommer att be­ gagnas restriktivt eller att de inbjudnas möjligheter till aktiv insats begrän­ sas.

Även om Sverige medverkat vid beslut örn ingripande och även örn vårt land är representerat i stabsutskottet, kunna sådana lägen uppkomma, att svensk trupp ställes inför uppgifter, som synas främmande för vårt folk. Sedan lång tid tillbaka lia de flesta svenskar betraktat som självklart, att svensk krigsmakt endast kommer att användas för rikets direkta försvar. En upplysningsverksamhet blir erforderlig för alt allmän förståelse skall vinnas för de skyldigheter av militär art, som äro ovillkorligt förknippade med medlemskap i FN.

Därest svenska stridskrafter skulle komma att av säkerhetsrådet dispone­ ras utanför rikets gränser, kan följden bliva, att vårt eget lands direkta för­ svar försvagas i motsvarande grad. Då det icke är uteslutet, att en konflikt mellan stormakter kan utbryta eller vårt land bliva föremål för aggressiv politik efter det enighet nåtts i säkerhetsrådet om ingripande i en lokal kon­ flikt och medan ännu detta ingripande pågår, kan sålunda svenskt delta­ gande i militära sanktioner medföra avsevärda risker.

Även en anmodan från säkerhetsrådet till vårt land att ställa baser till för­ fogande för stridskrafter från ett annat land kan medföra militärpolitiska risker. Man har, som tidigare påpekats anledning förmoda, att rätt till sådan basering endast kan komma att begäras i direkt samband med en politisk kris. I sådant läge är emellertid vår skyldighet att, i den mån vårt avtal med rådet så bestämmer, upplåta baser och medge genomtransporter ofrånkomlig. Oavsett örn upplåtande av baser eller medgivande av genomtransport begäres först i direkt samband med en kris eller möjligen tidigare under hänvisning till mera allmänna krav på säkerhetsåtgärder, medför deras uppfyllande för en mindre stat ett militärpolitiskt beroende. Detta beroende är allvarligast, om förmånerna lämnas till en stormakt eller ett stormaktsblock. Särskilt be­ tänkliga bli konsekvenserna örn det ingripande, som skall underlättas genom dessa förmåner, drager långt ut på tiden. Skulle en brytning mellan stor­ makter uppstå under denna tid, kan en självständig svensk politik bli omöj­ liggjord.

Oavsett vilka förpliktelser Sverige kan komma att påtaga sig enligt avtal nied säkerhetsrådet, är det givet att. örn vårt land deltager i tvångsåtgärder, den militära insatsen liksom det bistånd och de förmåner, som Sverige läm­ nar, kan komma att med hänsyn till rikets eget försvar behöva drivas upp till ett maximum.

En medlem av FN, som icke är representerad i säkerhetsrådet, har mycket begränsade möjligheter att påverka beslut om tillgripande av tvångsåtgärder, även när det egna landet direkt beröres.

När säkerhetsrådet överväger att utkräva »förmåner» inom ramen för träf­ fat avtal av medlem, som ej är företrädd i rådet, beredes sådan medlem till­ fälle ali utan rösträtt deltaga i överläggningen, örn rådet finner, »att veder­ börande medlems intressen särskilt beröras» (art. 31). Innan säkerhetsrådet uppfordrar medlem, som ej är företrädd i rådet, att ingripa med vapenmakt, skall däremot sådan medlem inbjudas att deltaga i de beslut, som angå »an­ vändandet av förband tillhörande medlemmens väpnade styrkor» (art. 44). Denna rätt att deltaga i förhandlingar och beslut är dock av begränsat värde, då den sålunda inbjudna medlemmen icke kan med sin rösträtt inverka av­ görande med hänsyn till det sätt, varpå beslut i sådana frågor träffas inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 196

9

säkerhetsrådet (art. 27, mom. 3). Dessa förhållanden understryka den all­ varliga karaktären av de inskränkningar i suveräniteten och de militära för­ pliktelser, som medlemskap i FN medför, främst genom bestämmelserna i artiklarna 42 och 43. Dessa uppoffringar äro emellertid en bestämd förut­ sättning för att organisationen skall bliva effektiv.

Beträffande rätten till självförsvar säger art. 51, att »ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess alt säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upp­ rätthållande av internationell fred och säkerhet». I den brittiska kommenta­ ren till stadgan fastslås uttryckligen, att örn rådets aktion är påtagligen otill­ räcklig. rätten till självförsvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner lämpligt att företaga.

Enligt art. 52 föreligga inga hinder för att regionala organisationer motsva­ rande FN:s församling, säkerhetsråd osv upprättas, under förutsättning att samarbetet avser sådana angelägenheter, som hänföra sig till vidmakthållan­ det av internationell fred och säkerhet. En sådan regional sammanslutning äger full rätt till kollektivt självförsvar; däremot äger den icke rätt att före­ taga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden (art. 53). Stadge- enligt förefinnes sålunda intet hinder för vårt land att deltaga i ett dylikt or­ ganiserat samarbete inom en regional grupp av stater, därest ett sådant ur allmänna politiska synpunkter skulle bliva möjligt och önskvärt.

Inom FN upprättas ett särskilt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av territorier, som genom särskilda avtal underställts FN (art. 77). Förvaltarskapsområde eller del av sådant kan fastställas som »strate­ giska områden» fart. 82). Förvaltarskapssystemet är endast tillämpligt på territorier, som för närvarande stå under mandatförvaltning, som kunna bli­ va avskilda från »fiendestaterna» eller som frivilligt ställas till förfogande av de stater, vilka äro ansvariga för deras förvaltning.

Ur ovan gjord granskning av FN:s stadgar kunna följande slutsatser dragas. De Förenta Nationerna ha erhållit en sådan utformning och säkerhetsrådet förfogar över sådana maktmedel, att organisationen synes redan från början äga goda möjligheter att förhindra fredsbrott från medelstora och små staters sida i de fall, då de fem stora nationerna äro eniga. Vårt land är knappast i nuvarande läge utsatt för risken av allvarliga konflikter med små eller me­ delstora stater. Därför får man emellertid icke underskatta värdet även för Sverige av att en mindre konflikt kan hindras sprida sig på ett sätt, som .skulle kunna föra vårt Iand in i farozonen.

Bestämmelserna för de Förenta Nationerna äro icke sådana, att organisa­ tionen kan direkt förhindra eller ens ingripa mot en stormakt, som hotar eller bryter freden. Det förhållandet, att Förenta Nationernas säkerhetsråd erbjuder tillfälle till förhandlingar mellan representanter för stormakterna i reglerade former vid periodiskt återkommande sammanträden, kan komma att under­ lätta samarbetet mellan stormakterna. 1 varje fall erbjuder säkerhetsrådet en god plattform för dem, sorn vilja arbeta för fredens bevarande. Generalför­ samlingen torde komma att få en icke obetydlig opinionsbildande betydelse och kan på sä sidi komma alt verka återhållande även gentemot en stormakt.

En anslutning från svensk sida lill Förenta Nationerna medför förpliktelser, vilkas konsekvenser ur militärpolitisk synpunkt ingiva betänkligheter. Så­ lunda kan vårt Iand bli nödgat

att bygga upp en krigsorganisation, som icke är den ur självförsvarssyn­

punkt mest ändamålsenliga,

att ingripa med väpnade styrkor i sammanhang, sorn icke direkt berina

svenska intressen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att upplåta baser och lämna andra förmåner åt främmande makt på så­

dant sätt, att landet råkar i militärpolitiskt beroende av denna, samt

att utlämna viktiga uppgifter rörande rikets stridskrafter och försvarsför-

beredelser i övrigt.

Inför de allvarliga konsekvenser, som kunna följa med ett svenskt medlem­ skap i FN måste emellertid även betänkas att säkerhetsorganisationen enligt art. 2, punkt 6 skall tillse, att stater, som ej äro medlemmar av FN, handla i överensstämmelse med dess grundsatser, i den mån detta befinnes nödvän­ digt för att bevara internationell fred och säkerhet. Det är sålunda icke ge­ nom medlemskapet, som de angivna riskerna för vårt land uppkomma. De existera i och med tillkomsten av säkerhetsorganisationen och fastställandet av FN:s principer för uppehållande av fred och säkerhet. De möjligheter Sve­ rige kan få att som medlem i FN i viss mån inverka på de former, under vilka skyldigheterna komma att krävas av oss, göra olägenheterna mindre än de sannolikt skulle bliva, om vårt land ställde sig utanför organisationen. Dessa påtalade olägenheter böra därför icke föranleda att Sverige avstår från medlemskap. Helhe bör vårt land begagna det inflytande, som landet skulle vinna såsom medlem för att söka uppnå en ur svensk synpunkt fördelaktig tolkning av stadgan och för att få vårt lands berättigade intressen tillgodo­ sedda. Av vikt är

att vid träffande av avtal för Sveriges del enligt art. 43 vårt lands presta­

tioner begränsas och specificeras samt kompletteras med förmåner för vårt land på ett sådant sätt, att för Sverige vitala intressen bli tillgodo­ sedda,

att förhandlingar i samband med sådant avtal föras så, att ur svensk syn­

punkt önskvärd sekretess i möjligaste mån bevaras,

att rätten till självförsvar får den vidare tolkning, som förutsatts i den

brittiska kommentaren, samt

att upplåtelse av baser, medgivande av genomtransport eller andra för­

måner enligt art. 45 icke komma att begäras förrän vid ett direkt och påtagligt hot mot freden.

Huruvida FN kommer att kunna nå syftemålet att bevara internationell fred och säkerhet, kommer främst att bli beroende av om stormakterna kunna enas om huvudlinjerna för organisationens verksamhet. En sådan enighet är helt enkelt en förutsättning för dess fortbestånd. De svårigheter, som mött på denna vitala punkt, framgå tydligt av det utrikespolitiska läget av i dag.

Militärpolitiskt karakteriseras läget i Europa av Tysklands fall, varmed följt att den tidigare maktbalansen på den europeiska kontinenten väsentligt rubbats och att gränsen för det område, som domineras av Sovjetunionen, kraftigt förskjutits västerut. Sammanbrottet av de statliga och ekonomiska organisationerna i Mellaneuropa är ägnat att öka den internationella poli­ tiska oron där, ehuru motsättningarna mellan stormakterna främst kommit till uttryck i fråga om andra delar av Europa och världen.

Det senaste världskriget har givit påtagliga bevis för att en stor konflikt numera medför oerhörda offer för båda parterna. Det är därför sannolikt, att de segrande stormakterna hysa en uppriktig önskan om ett fortsatt sam­ arbete med fredens — och därmed de nya maktpositionernas — bevarande som ett av de främsta målen, vilket dock icke hindrar, att samtidigt de egna intressena tillgodoses i hävdvunna riktningar. Det är också möjligt att ut­ vecklingen kommer att leda till en utjämning inom FN:s ram av motsättning­ arna mellan stormakterna, ehuru dessa hittills visat sig vara av allvarlig art. Icke minst för Sverige är det ett vitalt intresse, att en dylik utjämning kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

11

Den internationella säkerhetsorganisationen utgör dock icke och kan icke komma att utgöra en garanti för ett fredligt samarbete mellan stormakterna. Ytterst blir därför världsfreden avhängig av klokheten och viljan till sam­ förstånd hos stormakternas ledande män, även örn tillkomsten av FN ökar möjligheterna för en fredlig lösning även av storpolitiska problem. Med des­ sa kvarstående risker som stormakterna själva på intet sätt sökt dölja, måste Sverige räkna.

Örn stormakternas samarbete brytes och därmed säkerhetsorganisationen, uppkommer även för vårt land en hotfull situation, sammanhängande med Sveriges strategiskt utsatta läge. I ett dylikt läge löper vårt land en uppen­ bar risk att redan i ett tidigt skede bli utsatt för påtryckningar eller direkta angreppshandlingar av en part, som vill skapa ett gynnsamt utgångsläge för en väntad sammandrabbning eller eljest av strategiska skäl begagna svenskt territorium. Redan önskan att förhindra, att en motståndare utnyttjar vårt land på sådant sätt, kan bli anledning till en omedelbar militär aktion mot Sverige från den andra partens sida — särskilt om man tvivlar på vår vilja eller militära förmåga att i ett dylikt läge upprätthålla neutralitet.

Medan en neutralitetspolitik är oförenlig med medlemskap i FN så länge organisationen fungerar, föreligger intet principiellt hinder för ett fullföl­ jande av den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken vid en konflikt mellan stormakter. En förutsättning för att svensk neutralitet då skall respekteras är, att denna stödjes av en krigsmakt så organiserad, att den efter måttet av våra resurser medger försvar mot direkt anfall. För denna uppgift har vårt nuvarande försvar byggts upp. För att uppgiften alltjämt skall kunna lösas, måste detta försvar tillsvidare upprätthållas, vare sig Sverige är med­ lem av FN eller icke. Endast om säkerhetsorganisationen visar sig funk­ tionsduglig och om en påtaglig och varaktig utjämning kommer till stånd i fråga om intressemotsättningarna mellan stormakterna, kunna framdeles kraven på vårt lands krigsmakt komma att begränsas.

En förberedd politisk och militär samverkan mellan Sverige och andra mindre eller medelstora stater inom en regional grupp skulle vid en kon­ flikt mellan stormakter kunna skapa ökad respekt för en gemensam neu­ tralitetspolitik. Huruvida politiska förutsättningar för en sådan samverkan kunna komma att föreligga i framtiden är för närvarande icke möjligt att bedöma. En grundförutsättning även för ett försvarssamarbete från fall till fall är, att staterna inom en sådan grupp var för sig upprätthålla ett effek­ tivt försvar.

Ilar deftidigare varit ett svenskt intresse av första ordningen att freden i Europa kunnat tryggas, så är detta förhållandet i ännu högre grad, när stormaktsbalansen på den europeiska kontinenten upphört och vårt land kommit att ligga inom det utsatta gränsområdet mellan tvenne intressesfä­ rer. Det synes berättigat att till FN knyta förväntningen, att organisationen skall kunna framgångsrikt ingripa mot små och medelstora nationer, som söka bryta fred och säkerhet. Likaså synes man med fog kunna hoppas att samarbetet inom FN skall öka möjligheterna lill det samförstånd mellan stormakterna, som är den yttersta förutsättningen för världsfreden. Eli svensk positiv medverkan inom FN är därför önskvärd. De nackdelar för de smär­ re staterna, som äro förknippade med den nya säkerhetsorganisationen, bli ur militärpolitisk synpunkt sannolikt mindre för medlemmar av FN än för de länder, som komma att stå utanför organisationen.

FN:s tillkomst utgör icke någon garanti för världsfreden och en svensk anslutning till organisationen säkrar icke heller freden för vårt land. Sve­ rige mäste vara berett lill självförsvar även inom eli normalt fungerande

Departements­

chefen.

FN, men framför allt i det svåra läge, som kan uppstå vid en stormakts- konflikt.

Sverige kan arbeta för fred i världen och därmed för frihet och fred åt vårt folk genom aktiv medverkan i arbetet inom FN och genom att föra en gentemot stormaktsblocken fri, på ett effektivt självständighetsförsvar stödd politik inom FN eller vid en stormaktskonflikt utanför denna organi­ sation. En sådan politik och ett sådant försvar synas ägnade att minska ris­ kerna för att motsättningarna mellan stormakterna få en våldsam utlösning just i våra trakter. Svensk militär svaghet skulle däremot öka riskerna för en ödesdiger politisk utveckling.

Ur de synpunkter, som jag har att företräda, tillstyrker jag, att Sverige begagnar sig av en eventuell möjlighet att inträda som medlem i Förenta Nationerna.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Ehuruväl frågan om Sveriges anslutning till Förenta Nationerna främst avgöres på allmän- och miiitärpolitiska grunder torde uppmärksamheten böra fästas på det vidgade internationella samarbete på de ekonomiska och sociala områdena, som enligt Förenta Nationernas stadga ingår i organisatio­ nens uppgifter. För detta ändamål har, som förut nämnts, skapats ett särskilt organ utan direkt motsvarighet inom Nationernas förbund, det ekonomiska och sociala rådet. Därjämte avses de internationella fackorgan och institu­ tioner, som upprättats genom olika mellanstatliga överenskommelser och som enligt sina statuter ha vittgående internationella åligganden på ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds- och närbesläktade områden, skola anknytas till Förenta Nationerna.

Här torde även i korthet böra beröras de ekonomiska förpliktelser av re­ guljär natur, som komma att följa med ett medlemskap i Förenta Natio­ nerna. Den nya säkerhetsorganisationens uppläggning, med det permanent fungerande säkerhetsrådet och dettas militära organ m. m., medför, att de ordinarie kostnaderna för organisationen komma att vara större än för Na­ tionernas förbund. Förenta Nationernas provisoriska budget för år 1946 slu­ tar på ett belopp av nära 25 miljoner dollars, medan Nationernas förbunds budget merendels höll sig mellan 20—35 miljoner schw. francs. Ehuru an­ talet medlemsstater i den nya organisationen kommer att vara något större än i Nationernas förbund, måste dock medlemmarnas bidrag till organisatio­ nens utgifter bliva avsevärt högre än i förbundet. Vid Nationernas förbunds upplösning torde likväl icke obetydliga tillgångar komma alt fördelas på medlemmarna. Eventuellt torde dessa tillgångar komma att överlämnas till Förenta Nationerna för att avräknas på denna organisations medlemmars och blivande medlemmars stadgeenliga bidrag. Därest Sveriges anslutning till För­ enta Nationerna kommer att förverkligas, torde Kungl. Majit få anledning att inför riksdagen återkomma till frågan örn det behov av personalförstärk­ ning inom utrikesförvaltningen, som må komma att erfordras för att rege­ ringen skall bliva i stånd att kontinuerligt följa arbetet inom säkerhetsorga­ nisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

13

För bedömandet av Förenta Nationernas struktur och innebörden för Sve­ rige av en anslutning till den nya världsorganisationen synes en viss ledning kunna vinnas genom en jämförelse med Nationernas förbund.

Den mest betydelsefulla skillnaden är rådets maktutvidgning och, genom omröstningsbestämmelserna i detta organ, den dominerande ställning, som i Förenta Nationerna tilldelats de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien. Det har med andra ord skapats en relation mellan makt och ansvar, som saknades i Natio­ nernas förbund. Man har vid konferensen i San Francisco utgått från att de stater, på vilka världsfredens bibehållande i sista hand beror och som måste bära den tyngsta bördan vid tillämpandet av militära och andra sank­ tioner, också skola äga ett övervägande inflytande vid beslutens fattande. Ge­ nom stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet i fråga örn militära och andra sanktioner har man emellertid gått ett steg längre. Man har skapat en ord­ ning, som sätter säkerhetssystemet ur funktion för det fall, att en av stor­ makterna direkt eller indirekt skulle stå som angripare. Denna mycket om­ debatterade vetorätt bör ses som en konsekvens därav, att ett säkerhetssys­ tem under nu rådande förhållanden i världen står och faller med enigheten och sammanhållningen stormakterna emellan beträffande vitala spörsmål eller sådana frågor, varpå krig eller fred beror. Förenta Nationerna erbjuder sålunda icke möjligheten av en medlemmarnas samfällda aktion mot en stor­ makt, som är medlem av rådet.

Därest en internationell motsättning skulle uppstå, vari en stormakt direkt eller indirekt äger intresse, kan Förenta Nationerna likväl komma att spela en betydelsefull roll, till och med för det fall att motsättningen utvecklar sig till en konflikt, som leder till krig och världsorganisationens sammanbrott. Detta synes vara så mycket viktigare att framhålla, som den roll Förenta Na­ tionerna i sådant fall kan komma att spela, utföres av församlingen, i vilken samtliga makter, stora som små, äga lika rösträtt. Församlingen utgör visser­ ligen icke, som i Nationernas förbund, en myndighet med även verkställande uppgifter, men den bildar genom sina befogenheter ett samlat organ för världsopinionen, vars åsidosättande också för en stormakt måste synas svårt och även riskfyllt. Församlingen kan nämligen både fastställa allmänna prin­ ciper och »föreslå medel för fredligt tillrättaläggande av varje sakläge oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan».

Församlingen har vidare i det av densamma valda ekonomiska och sociala rådet erhållit ett organ för behandling av sociala och ekonomiska missför­ hållanden, vilka skulle kunna skapa allvarliga internationella problem.

En betydande fördel hos Förenta Nationerna jämfört med Nationernas för­ bund är den nya organisationens universalitet. En av orsakerna till att Na­ tionernas förbund aldrig lyckades infria de stora förhoppningar, som ställ­ des på detsamma, var säkerligen, att Förenta Staterna redan från början

stod utanför; andra stormakter, såsom Sovjetunionen, kommo med först på ett senare stadium.

Såsom ett uppenbart framsteg får även betraktas, att Förenta Nationerna icke, såsom fallet var med Nationernas förbund, ingår som en del av fredsslu­ tet efter ett världskrig. Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utan­ för de olika fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av de långvariga och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktaternas ut­ formande.

Tillkomsten av den nya säkerhetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt lands utrikespolitiska ställning. De förpliktelser Sverige ikläder sig genom ett inträde i Förenta Nationerna äro i flera avseenden mera vittgående än de. vilka medlemskapet i Nationernas förbund medförde. Enligt förbundsakten förelåg ingen ovillkorlig plikt för medlemsstaterna att deltaga i militära sank­ tioner, i varje fall icke enligt den av Sverige och åtskilliga andra stater häv­ dade, av förbundet icke underkända tolkningen. Det ankom på medlemssta­ terna att pröva och avgöra, huruvida villkoren för ett sanktionsförfarande voro uppfyllda, och i avsevärd mån även att bestämma, vilka åtgärder de i händelse av plikt att deltaga i sanktioner borde vidtaga. Enligt Förenta Na­ tionernas stadga kan säkerhetsrådet utan medverkan av församlingen icke blott beordra medlemsstater att avbryta alla förbindelser av ekonomisk, kommunikationsteknisk eller diplomatisk natur med annan stat utan även att gripa till militära sanktioner. För att giva säkerhetsrådet möjlighet att in­ gripa med vapenmakt utfästa sig medlemsstaterna enligt stadgan att på sä­ kerhetsrådets anmodan, och i enlighet med specificerat avtal, som skall in­ gås snarast möjligt, till rådets förfogande ställa väpnade styrkor, annat bi­ stånd eller lättnader, som exempelvis passagerätt. Under säkerhetsrådet skall den strategiska ledningen av de väpnade styrkor, som ställts till rådets för­ fogande, handhavas av ett militärt stabsutskott sammansatt av militära re­ presentanter för de fem ständiga rådsmedlemmama.

Förenta Nationerna utgör intet fulländat instrument för världsfredens tryg­ gande, men dess stadga präglas av sinne för realiteter. Stormakternas för­ måga till samarbete blir utslagsgivande. Allt beror på den anda, i vilken dessa makter gå att tillämpa den nya organisationens principer. De ha liksom de mellanstora och små makterna funnit sig i vidsträckta begränsningar i sin handlingsfrihet. De ha genom sitt medlemskap avgivit högtidliga försäkringar att avstå från bruk av våld för uppnående av nationella syften. De ha vidare förbundit sig att genom de organ, som skapats för ändamålet, söka på fred­ lig väg lösa de tvister, vilka hota vidmakthållandet av internationell fred och frihet.

Förenta Nationerna får, såsom presidenten Truman sagt, uppfattas som ett första steg mot en varaktig fred. Det gäller att utan överdrivna förhoppningar eller misstro söka stödja den nya organisationen samt bidraga till att därav skapa ett arbetsdugligt fredsinstrument. Därpå beror, icke minst mot bak­ grunden av de nyaste krigstekniska uppfinningarna, vår civilisations framtid.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

15

Med stöd av vad sålunda anförts får jag förorda, att Sverige vidtager de åtgärder, som erfordras för vårt lands anslutning till Förenta Nationerna. Jag önskar därvid erinra om det uttalande av Förenta Staternas, Sovjetunio­ nens och Storbritanniens ledande statsmän i deras gemensamma kommuniké efter avslutandet den 2 augusti 1945 av konferensen i Potsdam, enligt vilket de tre regeringarna komma att stödja ansökningar om medlemskap i För­ enta Nationerna från de stater, som förblivit neutrala under kriget och som uppfylla de kvalifikationer, vilka uppställts i organisationens stadga.

Under den redan berörda debatten i säkerhetsrådet angående Albaniens ansökan om medlemskap framhölls, att rådet eventuellt borde ägna en sär­ skild session åt behandlingen av ansökningar om inträde i organisationen. Med hänsyn härtill och av allmänna lämplighetsskäl synes det mig vara mest ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t får välja tidpunkten att inför vederbörande instans i Förenta Nationerna anmäla Sveriges ansökan om inträde i organi­ sationen. Det är naturligt, att i denna angelägenhet samråd dock alltid kom­ mer att äga rum med utrikesnämnden. Däremot måste förutsättas, att en an­ slutning omedelbart träder i kraft och icke erfordrar senare godkännande av riksdagen.

Med en anslutning till Förenta Nationerna uppstår frågan, huruvida de särskilda förpliktelser, Sverige därmed kommer att ikläda sig, medföra be­ hov av ändring i gällande svenska författningar. Hinder mot anslutningen synes icke föreligga i rikets grundlagar. Efter den år 1933 genomförda änd­ ringen i § 51 regeringsformen kan urtima riksdag sammankallas med ytter­ ligt kort varsel; vid fortsatt tillämpande av de senaste årens praxis att hålla riksdagen samlad till årets slut kan för övrigt i brådskande fall riksdagsbe­ handling av viktigt ärende äga rum praktiskt taget vid vilken tidpunkt som helst av året utan att urtima riksdag behöver inkallas. Vad åter angår övrig lagstiftning, må erinras om vad som anförts i överbefälhavarens förut åter­ givna yttrande angående erforderlig ändring i värnpliktslagen den 30 decem­ ber 1941.

Som redan framhållits, skola medlemsstats militära förpliktelser enligt För­ enta Nationernas stadga närmare angivas i ett mellan säkerhetsrådet och ifrå­ gavarande regering träffat avtal. Stadgan förutsätter, att sådan överenskom­ melse skall i vederbörlig ordning ratificeras. För Sveriges del innebär detta, att dylikt avtal enligt § 12 regeringsformen skall föreläggas riksdagen för godkännande. I samband därmed finnas möjligheter att vidtaga genom avtalet eventuellt erforderliga lagändringar.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att för sin del medgiva, att Kungl. Majit vid tidpunkt, som må befinnas lämplig, vidtager de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Ur protokollet:

R. Hichens Bergström.

Bilaga.

KOMMENTAR

TILL

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

UTARBETAD INOM KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

MED BITRÄDE AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

2

■>

r <

f. t

f r

, •;.,

\

V;- •' • ■.. .'j.i.'ij1 U*

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Genom beslut den 19 september 1945 bemyndigade Kungl. Majit ministern för utrikes ärendena att tillkalla två sakkunniga för att inom utrikesdeparte­ mentet biträda vid beredandet av frågan angående Sveriges anslutning till den av de under det andra världskriget allierade staterna bildade internatio­ nella säkerhetsorganisationen »Förenta Nationerna».

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 29 sep­ tember 1945 ledamoten av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz och professorn H. L. G. Tingsten för ifrågavarande uppdrag. Samtidigt upp­ drogs åt utrikesrådet och chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning S. Hj:son Grafström, kanslirådet och chefen för departementets arkiv K. S. T. N. Gihl samt departementets t. f. sakkunnige i folkrätt, amanuensen G. A. Sandberg, att jämte de sakkunniga deltaga i frågans beredande ävensom åt Grafström att såsom ordförande leda arbetet samt åt numera t. f. byråche­ fen i departementet L. ö. M. Lundborg att biträda i egenskap av sekre­ terare. I enlighet med erhållna direktiv hava undertecknade inriktat sitt arbete på att utarbeta en kommentar till Förenta Nationernas stadga och den därvid fogade stadgan för den internationella domstolen. Därvid har ar­ betet fördelats så, att ingressen till stadgan och kapitlen I—V i första hand behandlats av Tingsten, kapitlen VI och XIV samt domstolsstadgan av Gihl, kapitlen VII, VIII och XVII av Herlitz samt kapitlen IX—XIII, XV, XVI, XVIII och XIX av Sandberg.

Sedan arbetet numera slutförts, få undertecknade härmed vördsamt över­ lämna bifogade kommentar till Förenta Nationernas stadga. Såsom bilaga härtill hava återgivits de engelska och franska texterna till ifrågavarande stadga ävensom till den internationella domstolens stadga jämte inom utri­ kesdepartementet utarbetade svenska översättningar av de bägge stadgorna.

Stockholm den 22 december 1945.

SVEN GRAFSTRÖM

NILS HERLITZ HERBERT TINGSTEN

TORSTEN GIHL GUNNAR SANDBERG

/

/

Östen Lundborg

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning.............................................................................................................................. Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I............................................. Medlemskap. Kapitel II................................................................................................... Organ. Kapitel III ......................................................................................................... Generalförsamlingen. Kapitel IV................................................................................. Säkerhetsrådet. Kapitel .. .............................................................................................. Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel VI ......................................... Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott oeh angreppshandlingar.

Kapitel VII..................................................................................................................... Regionala avtal. Kapitel VIII ................................................................................. Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och sociala rå­

det. Kapitlen IX och X ......................................................................................... Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskapsrådet.

Kapitlen XI —XIII........................................................................................................ Internationella domstolen. Kapitel XIV.................................................................... Sekretariatet. Kapitel XV ............................................................................................ Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI........................................................................ Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII ................................ Stadgeändringar. Kapitel XVIII................................................................................... Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX..................................................... Stadgan för den internationella domstolen ................................................................

Bilaga.

Förenta Nationernas stadga ..................................................................................... Stadga för den internationella domstolen ..............................................................

Sid.

5 7 13 15 16

21

26

33 51

54

58 62 64 65

66 68

69 69

74 153

Inledning.

Förenta Nationernas organisation har framgått ur samarbetet mellan de stater vilka såsom allierade under det andra världskriget kämpade mot de till den s. k. tremaktspakten anslutna länderna. Det aktstycke som innehöll alliansförpliktelsen mellan de allierade staterna, »De förenade nationernas de­ klaration», undertecknades i Washington den 1 januari 1942. Deklarationen stadgade bl. a., att signatärmakterna anslöto sig till »det gemensamma pro­ gram för mål och principer» som framlagts i den s. k. Atlant-deklarationen. I denna sistnämnda, som offentliggjordes den 14 augusti 1941, angåvo För­ enta Staternas president (Roosevelt) och brittiske premiärministern (Churchill) som gemensamma riktlinjer för sina respektive länders politik bl. a., att de önskade se en fred upprättad, vilken skulle möjliggöra för alla nationer att leva i säkerhet inom sina gränser och att de förordade en avrustning av aggressiva nationer »i avvaktan på upprättandet av ett vidare och perma­ nent system av allmän säkerhet».

I det alliansavtal som den 26 maj 1942 slöts mellan Storbritannien och Sovjetunionen efter sistnämnda makts indragande i kriget uttalades bl. a. (art. III: § 1), att de fördragsslutande parterna önskade förena sig med andra stater för antagande av förslag till en gemensam aktion för att upprätthålla freden och motstå anfall under efterkrigsperioden.

Under åren 1942 och 1943 återkommo ledande statsmän inom de förena­ de nationerna i offentliga uttalanden till nödvändigheten av att efter det på­ gående krigets slut upprätta en allmän säkerhetsorganisation, och hösten 1943 an togo de bägge husen i Förenta Staternas kongress resolutioner av detta innehåll. Några av dessa uttalanden hava i relevanta delar återgivits i en bilaga till utrikesutskottets utlåtande nr 1/1944. Här må endast fram­ hållas, hurusom genomgående underströks betydelsen av att en blivande sä­ kerhetsorganisation utrustades med erforderliga maktmedel för att trygga en framtida fred.

Det första steget lill ett samordnande av de sålunda i olika sammanhang uttryckta önskemålen örn bildandet av en internationell säkerhetsorganisation togs vid utrikesministerkonferensen i Moskva i oktober 1943. I en därvid, den 30 oktober 1943, utfärdad deklaration förklarade amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna bl. a., att deras gemensamma ansträng­ ningar skulle fortsättas efter kriget för att organisera och bevara fred och säkerhet och att de insågo vikten av att snarast möjligt skapa en allmän in-

6

temationell organisation för upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten, vilken skulle vara grundad på principen om alla fredsäls­ kande staters suveräna likställdhet och i vilken alla sådana stater — stora och små — skulle kunna vara medlemmar. I enlighet med en överenskom­ melse vid Moskva-konferensen underställde sedermera under juli och augusti månader 1944 amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna var­ andra av dem var för sig utarbetade planer för upprättandet av en interna­ tionell säkerhetsorganisation. Dessa planer Indes till grund för fortsatta för­ handlingar mellan representanter för de fyra regeringarna vid en konferens, som ägde rum på egendomen Dumbarton Oaks i Washington under tiden 21 augusti—7 oktober 1944. Därvid uppnåddes enighet om det förslag till stadga för en internationell säkerhetsorganisation som är känt under namnet »Dum­ barton Oaks-planen».

Denna offentliggjordes den 9 oktober 1944 för att giva den allmänna opinionen i världen tillfälle att taga ställning till de fyra stormakternas för­ slag till tryggande av framtida fred och förklarades skola läggas till grund för överläggningar vid en allmän konferens mellan de förenade nationerna. Dumbarton Oaks-planen upptog grundlinjerna för en internationell organisa­ tion bestående av en allmän församling, ett s. k. säkerhetsråd, ett ekonomiskt och socialt råd samt en internationell domstol. Planen lämnade emellertid vissa viktiga frågor öppna, bland dem frågan om sättet för besluts fattande inom säkerhetsrådet. Först vid den s. k. Jalta-konferensen i februari 1945 mellan representanter för Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunio­ nen löstes denna fråga. Enligt vad som överenskoms vid Jalta-konferensen, borde säkerhetsrådets beslut fattas med minst sju av de elva ledamöternas röster och den beslutande majoriteten vid avgörandet av andra frågor än pro­ cedurfrågor innefatta samtliga ständiga rådsledamöters röster (den s. k. Jalta- formeln). Därmed skulle de permanenta ledamöterna, d. v. s. de fem stor­ makterna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Storbritannien och Sovjetunionen, erhålla individuell vetorätt i rådet. Vid Jalta-konferensen ena­ des de tre deltagande stormakterna därjämte om att den blivande säkerhets­ organisationen i någon form skulle ha kontroll över förvaltningen av vissa icke självständiga territorier.

Den bebådade allmänna konferensen sammanträdde i San Francisco med början den 25 april 1945 och ledde till undertecknandet den 26 juni 1945 av »Förenta Nationernas stadga» jämte »Stadga för den internationella dom­ stolen» och en provisorisk överenskommelse rörande sättet för det tek­ niska upprättandet av organisationen »Förenta Nationerna». Signatärmakter- na äro femtio, nämligen (såsom skett vid avtalens undertecknande nämnas de fem stormakterna före övriga signatärmakter): Amerikas Förenta Stater. Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien samt Argentina, Australien, Belgien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dan­ mark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grekland, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Liba­ non, Liberia, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya

7

Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien. Sydafrikanska Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Vitryssland.

Dessa stater liksom andra, vilka utan att lia deltagit i San Francisco-kon- ferensen tidigare undertecknat de förenade nationernas deklaration den 1 januari 1942 och underteckna stadgan, bliva enligt dennas art. 3 ursprung­ liga medlemmar av Förenta Nationerna vid deponerandet av sina ratifika­ tionsinstrument. Polen tillhör den kategori som icke deltagit i konferensen men som enligt denna artikel dock räknas som ursprunglig medlem.

Medan sålunda endast stater, vilka under det andra världskriget tillhört de allierade nationernas krets, kunna vara ursprungliga medlemmar av orga­ nisationen, kunna, när den trätt i funktion, även andra regeringar ansluta sig till densamma. Som nedan närmare skall beröras, står nämligen enligt stad­ gans art. 4 medlemskap i organisationen öppet för varje annan fredsälskan­ de stat, som åtager sig de förpliktelser stadgan ålägger medlemmarna och som enligt organisationens uppfattning kan och vill uppfylla dessa.

Förenta Nationernas stadga föreligger i original på engelska, franska, ki­ nesiska, ryska och spanska språken. Enligt stadgans art. lil skola de fem texterna äga samma vitsord. Såsom bilaga till detta utlåtande återgivas de engelska och franska texterna till stadgan jämte en inom utrikesdepartemen­ tet utarbetad svensk översättning därav.

Stadgan skall enligt sin art. 110 träda i kraft, när de fem stormakter­ na och majoriteten av övriga signatärmakter deponerat sina ratifikations­ instrument i Washington. Med tillämpning av denna bestämmelse trädde stadgan i kraft den 24 oktober 1945, vilket fastställts i ett av Förenta Sta­ ternas utrikesminister nämnda dag upprättat protokoll.

Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I.

I såväl Nationernas förbunds akt som Förenta Nationernas stadga dekla­ reras de allmänna synpunkter som lett till upprättandet av vederbörande organisation och de grundsatser som anses böra vara vägledande för den­ samma. Skillnaden mellan de båda grundläggande dokumenten är emellertid i detta hänseende betydande. I akten för Nationernas förbund innehålles principförklaringen i en kort ingress, vari »de höga fördrags slutande parter­ na» säga sig vilja främja samarbetet mellan nationerna samt trygga fred och säkerhet dem emellan och för den skull anse det vara av vikt att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig, att underhålla öppna och på rätt och heder grundade internationella förbindelser samt att iakttaga den inter­ nationella rättens regler och ömsesidiga fördragsenliga skyldigheter. Dessa satser motsvaras i Förenta Nationernas stadga dels av en ingress, som moti­ verar organisationens upprättande, dels av kap. I, vars första artikel fast­ ställer förbundets ändamål, medan den andra klargör dess grundsatser. Den­ na skillnad beror icke blott på att i stadgan vissa synpunkter bliva fastare

8

preciserade och mera fullständigt utvecklade utan är väsentligen en följd av att denna stadga i förhållande till förbundsakten innehåller sakliga till- lägg av icke ringa principiell betydelse.

Själva

ingressen

är härvid av mindre intresse. »Vi, de förenade nationer­

nas folk» ha, säges det, »överenskommit alt förena våra ansträngningar» för att förverkliga angivna syften. Detta uttryckssätt anknyter till den ame­ rikanska författningens inledande ord och föreslogs av Förenta Staternas delegation i San Francisco. Enligt delegationens rapport till presidenten (Re­ port to tile President, June 2(i, 1945) ville man härigenom betona statssty- relsens folkliga grundval och uttrycka de fördragsslutande staternas känsla tor folkens välfärd. Beträffande de ändamål som föranlett sammanslutning­ en gives en jämförelsevis utförlig deklaration. Man har velat förhindra fram­ tida krig, ånyo betyga tron på »de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt tor stora och små nationer», skapa förhållanden under vilka rättvisa och aktning för rättsliga förpliktelser kunna råda samt främ­ ja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor; för att nå dessa mål säges det vara nödvändigt att visa ömsesidig tolerans, att upprätthålla fred och sä­ kerhet och att alltså hindra användning av våld annat än i gemensamt in­ tresse samt att genom internationella organisationer främja sociala och eko­ nomiska framsteg. Ingressen stadgar tydligen icke några bestämda förplik­ telser för organisationens medlemmar; föreskrifter härom givas i andra de­ lar av stadgan. Man torde emellertid ha utgått från att ingressen kan bliva av betydelse vid stadgans tolkning såsom ett auktoritativt uttry ck för de för­ dragsslutande .staternas intentioner.

I första punkten i stadgans

art. 1

framhålles Förenta Nationernas cen­

trala ändamål: att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sedd i be­ lysning av bestämmelser i art. 2, sorn i det följande skola behandlas, inne­ bär denna deklaration, att organisationen är principiellt inriktad på att för­ hindra

alla

krig; den kategori av vad man kallat tillåtna krig som enligt

Nationernas förbunds akt förelåg existerar icke enligt det nya förbundets stadga. Det angivna ändamålet skall förverkligas genom två i stadgan för­ utsedda tillvägagångssätt. Dels har organisationen att »vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott», dels skall den »genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott». Den här gjorda distinktionen är av den största betydelse. Då det gäller att återställa freden eller att avvärja en omedelbar krigsfara, kan organisationen använda våld, och den kan här­ vid förfara på det sätt som synes lämpligast i det föreliggande fallet. »Rätt­ visans och den internationella rättens principer» utgöra i detta fall icke di­ rektiv, organisationen är icke skyldig att i förväg undersöka, vilken part som bär rätt eller vilka av parterna ställda anspråk som äro berättigade, ty det väsentliga är att enligt de speciella föreskrifter som givas i en annan del

9

av stadgan (kap. VII) säkra eller återställa det yttre lugnet. Men härav föl­ jer, att ett ingrepp av nu angiven art principiellt bör begränsas i överens­ stämmelse med det ändamål som avses. Detta ingrepp avses alltså icke skola innefatta eller föregripa en lösning av den tvistefråga, som ligger bakom krigshotet eller fredsbrottet, eller ett tillrättaläggande av den allmänna situa­ tion, ur vilken denna tvistefråga uppstått. (Jfr emellertid nedan s. 41.) I detta hänseende gäller det andra av de nyss angivna alternativen, varom närmare bestämmelser givas främst i kap. VI. Härvid skall organisationen i sina försök att genomföra en ur fredens och säkerhetens synpunkt tillfreds­ ställande ordning ledas av rättvisans och den internationella rättens princi­ per. Vad som menas med »rättvisa» är icke närmare bestämt, men i viss mån klarlägges innebörden av detta begrepp genom andra bestämmelser i stadgan, särskilt fortsättningen av art. 1 samt angivandet av organisationens principer i art. 2.

Jämte det primära syftet alt bevara freden uppställas i art. 1 andra rikt­ linjer för organisationens verksamhet, varvid icke blott i mera egentlig me­ ning internationella frågor beaktas. Förenta Nationerna skall över huvud verka för utvecklandet av vänskapliga förbindelser mellan staterna, varvid man skall bygga på »aktning för principen örn folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt». Vidare skall organisationen arbeta för »internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kul­ turell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion». I San Francisco föreslogs av flera delegationer, att dessa bestämmelser skulle erhålla en mera pre­ cis och detaljerad utformning, men man fann det lämpligast att stanna vid en allmän antydan om de synpunkter som böra vara vägledande för organisationen; i Dumbarton Oaks-förslaget voro motsvarande stadgande!1 än mera summariska. Vad beträffar innebörden av begreppet »grundläggande friheter», uttalades av Förenta Staternas delegation, att häri måste anses in­ gå yttrandefrihet och att denna på det internationella området innefattade frihet att utväxla meddelanden och upplysningar. Slutligen stadgas i art. 1, att Förenta Nationerna avses skola utgöra »en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften».

Enligt

art. 2

skall organisationen och dess medlemmar vid fullföljandet av

de angivna ändamålen handla i överensstämmelse med vissa i sju punkter fastställda grundsatser. Till stor del äro dessa omedelbara konsekvenser av förbundets ändamål, men på andra punkter innehåller principdeklarationen nya moment av betydelse.

Enligt första punkten i art. 2 är organisationen grundad på principen örn »samtliga medlemmars suveräna likställdhet». Denna sats har förklarats inne­ bära, att de till organisationen anslutna staterna äro legalt likställda oell ali de åtnjuta fulla suveränitetsrättigheter; den har jämväl ansetts uttrycka en sådan respekt för staternas integritet och oberoende som klarare fastställes i fjärde punkten av samma artikel. Tydligt synes emellertid vara, alt satsen

10

icke kan tillerkännas någon större konkret betydelse. Förenta Nationernas stadga ger i det följande bestämmelser, som innebära inskränkningar i den här fastställda grundsatsen. Staterna inom organisationen erhålla icke samma befogenheter; de stater som äro ständiga medlemmar av säkerhetsrådet få i skilda hänseenden en särställning, bl. a. därigenom att den vetorätt gent­ emot rådsbeslut, sorn inom Nationernas förbund tillkom alla rådets medlem­ mar, enligt Förenta Nationernas stadga bibehålies endast för de ständiga rådsmedlemmarna i särskilda fall. Under alla förhållanden måste innehållet i denna första punkt av principdeklarationen betecknas som synnerligen vagt — en naturlig konsekvens av försöket att förena en hävdvunnen terminologi med de nya förpliktelser som krävas inom en på fredens upprätthållande inriktad organisation.

Andra punkten understryker blott det i och för sig självklara förhållandet, alt organisationens medlemmar ärligt måste uppfylla sina förpliktelser en­ ligt stadgan och att detta är förutsättningen för att samtliga medlemmar skola få åtnjuta de rättigheter och förmåner som medlemskapet avses medföra. Härigenom har man velat betona den solidaritet medlemmarna emellan utan vilken organisationen icke kan fylla sitt ändamål. Staterna kunna icke draga nytta av organisationen, annat än örn de alla handla i överensstämmelse med dess grundsatser.

Enligt tredje punkten skola medlemmarna »lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara». Skilda tolkningar av denna bestämmelse ha häv­ dats. Den norska propositionen örn inträde i Förenta Nationerna betonar stad­ gandets positiva formulering och drager av denna slutsatsen, att statex-na äro förpliktade icke blott att avstå fxån andra än fredliga medel utan också att i varje tvist söka nå en verklig lösning. Enligt Förenta Staternas delegation i San Francisco skulle man däremot ha utgått från att bestämmelsen icke för­ pliktar staterna att komma till en uppgörelse i fråga örn alla sina interna­ tionella tvister. »Vissa tvister, som icke äventyra den internationella freden och säkerheten, kunna förbliva vilande, ehuru möjligheter givas att när som helst bringa dem inför organisationen. Del väsentliga i bestämmelsen är, att fredliga medel äro de enda, genom vilka internationella tvister skola lösas och vidare, att lösningen själv icke skall vara sådan, att den medför fara för internationell fred och säkerhet eller rättvisan.» Denna restriktiva tolkning synes vara den mera rimliga; stadgan kan icke gärna ålägga alla stater att åstadkomma en lösning av alla internationella tvistefrågor.

Enligt fjärde punkten skola medlemmarna »i sina internationella förbin­ delser avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål». Här klargöres ytter­ ligare —- utöver vad som redan sagts i tredje punkten — att organisa­ tionens medlemmar icke få använda våld eller hot om våld, annat än i den mån stadgan berättigar härtill, d. v. s. då organisationen själv inskrider enligt kap. VII, vid självförsvar enligt art. 51, vid aktioner enligt regionala

11

avtal i vissa fall enligt art. 53 saint enligt stadgans övergångsbestämmelser. 1 San Francisco kompletterades Dumbarton Oaks-förslaget med den speciella föreskriften, att våld eller bot om våld icke får riktas mot en stats territo­ riella integritet eller politiska oberoende; denna bestämmelse, vars införande urgerades särskilt av en rad småstater, synes emellertid i realiteten icke inne­ bära något nytt, eftersom det allmänna förbudet mot våldsanvändning och hot härom måste anses inkludera jämväl detta särskilda fall. Av vikt är lik­ väl förhållandet, att på detta sätt respekten för staternas självständighet och existens bestämt inskärpes. I den officiella brittiska kommentaren till stad­ gan uttalas, att Förenta Nationerna icke härigenom ger någon garanti för staternas integritet och oberoende; härmed torde man lia velat fästa upp­ märksamheten på att någon motsvarighet till art. 10 i Nationernas förbunds akt icke finnes i stadgan för Förenta Nationerna. Att en stat skulle i enlighet med organisationens stadga kunna tvingas att uppgiva integritet eller obero­ ende, är uppenbarligen uteslutet.

Genom bestämmelsen förbjudas icke alla tvångsåtgärder, t. ex. påtryck­ ning av ekonomisk art, som icke kunna anses innebära hot om tillgripande av våld. Det är emellertid att märka, att användningen av dylika tvångsåt­ gärder begränsas genom stadgandet i tredje punkten, enligt vilket tvister måste lösas med fredliga medel och på sådant sätt, att internationell fred och .säkerhet samt rättvisan ej äventyras.

I femte punkten deklareras grundsatser, som måste anses vara konsekven­ ser av organisationens allmänna karaktär. Medlemmarna förklaras vara skyl­ diga att »lämna Förenta Nationerna allt bistånd i varje åtgärd, som organi­ sationen företager i överensstämmelse med denna stadga ...». De anslutna staterna måste alltså dels fullgöra de biståndsplikter som stadgan direkt ålägger dem, dels i allmänhet medverka till att organisationen blir i stånd att handla i överensstämmelse med stadgan. Ett korollarium till denna posi­ tiva sats är regeln, att medlemmarna skola »avhålla sig från att lämna bi­ stånd åt någon stat mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder».

Enligt sjätte punkten skall organisationen sörja för att stater, som ej äro medlemmar, handla i överensstämmelse med de angivna grundsatserna, »i den mån detta kräves för upprätthållande av internationell fred och säker­ het». När det gäller att säkerställa det centrala syftet, fredens och säker­ hetens upprätthållande, skall alltså organisationen förmå utanför densamma stående stater att handla, som örn de vore anslutna (jfr de liknande reg­ lerna i Nationernas förbunds akt); sålunda skall exempelvis säkerhetsrå­ dets befogenheter att ingripa enligt kap. VII gälla även gentemot utanför organisationen stående stater. Denna bestämmelse bar ansetts nödvändig, för att förbundet skall kunna förverkliga sina mål; man har utgått från tanken på »den odelbara freden» och sålunda stadgat ett slags förbud mot krig även utanför organisationens gränser. Uppenbart är också, att våldsamma konflik­ ter mellan stater, vare sig de tillhöra Förenta Nationerna eller ej, kunna inne­ bära stora risker för freden inom organisationen och att eli förhindrande av

12

sådana konflikter, även om man bortser från denna synpunkt, slår i över­ ensstämmelse med organisationens syften. I den norska propositionen utta­ las, att genom denna bestämmelse organisationen i realiteten blir en allians riktad mot alla utanförstående stater, och det påpekas, att principen medför allvarliga faror i en situation, då dylika stater äro tillräckligt starka för att trotsa organisationens makt. Ett sådant läge kan emellertid, såvitt nu kan bedömas, knappast tänkas inträffa, med mindre en eller flera stormakter med medlemskap i säkerhetsrådet lämna Förenta Nationerna, och i sådant fall kan, såsom i det följande närmare skall utvecklas, organisationen enligt sina egna regler icke längre fungera, i varje fall icke i nu berörda hänse­ enden.

Enligt sjunde punkten innehålla stadgans bestämmelser icke något som berättigar Förenta Nationerna »att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet», ej heller kräves, »att medlem­ marna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga». Denna grundsats utgör dock icke hinder »för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt kapitel VII».

Med detta stadgande, vars motsvarighet fanns i åttonde stycket av art. 15 i Nationernas förbunds akt, ehuru det där hänförde sig blott till rådets för- likningsverksamhet enligt samma artikel, begränsas på ett betydelsefullt sätt den nya organisationens verksamhetsområde. Då en fråga är av angiven intern art, kan den icke göras till föremål för ingripande genom något av organisationens organ. Generalförsamlingen kan alltså i dylika fall icke jäm­ likt art. 10 framlägga förslag eller — eftersom förslagsrätten tänkes vara lika vidsträckt som rätten att debattera — upptaga saken till överläggning; detsamma gäller exempelvis det ekonomiska och sociala rådet. Säkerhetsrå­ det får icke heller i frågor av denna art föreslå lösningar eller över huvud giva rekommendationer av något slag. Att rådet däremot kan skrida till tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en naturlig följd av organisationens all­ männa inriktning på fredens upprätthållande. Den i artikelns tredje och fjär­ de punkter fastslagna principen, att medlemmarna av organisationen måste lösa sina tvister med fredliga medel, begränsas icke genom stadgandet i punkt 7 och, i den mån denna princip icke efterleves, har säkerhetsrådet ovillkor­ lig rätt att begagna de maktmedel som ställas till dess förfogande.

Vad menas med »frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet» (»domestic questions» eller inre frågor)? Innebörden av här ifrågavarande traditionella begrepp har varit omstridd, och någon klar bestämning av detsamma kan icke givas. 1 den omnämnda amerikanska rap­ porten till presidenten säges: »Det är mycket möjligt, att en internationell tvist kan uppstå beträffande sådana frågor som tullar och immigration eller liknande spörsmål, men i den mån en sådan tvist gäller frågor, vilka väsent­ ligen falla inom vederbörande stats egen bestämmanderätt, kan någon lösning genom en internationell procedur icke krävas.» I det engelska parlamentet hävdades en liknande uppfattning under debatterna den 22 augusti 1945 (Lord Cecil of Chehvood); vid samma tillfälle gjorde emellertid brittiske

13

premiärministern gällande, att exempelvis en statligt organiserad judeför­ följelse på grund av dess långtgående konsekvenser icke borde kunna be­ traktas som en inre angelägenhet utan kunna leda till ingripande från För­ enta Nationernas sida. Sannolikt är att i anslutning till denna tankegång vederbörande frågors reella internationella betydelse kommer att påverka uppfattningen örn gränserna för organisationens rätt att intervenera.

Medlemskap. Kapitel II.

Enligt akten för Nationernas förbund gjordes en skillnad mellan ursprung­ liga och senare tillkomna medlemmar av förbundet. De förra voro dels de stater som bildat förbundet, dels sådana förut neutrala stater som inom viss tid anmälde sitt inträde. Andra stater, i främsta rummet de i det första världs­ kriget besegrade staterna, kunde, därest de uppfyllde vissa angivna villkor, upptagas i förbundet genom beslut av förbundsförsamlingen med två tredje­ delars majoritet. En motsvarande distinktion mellan ursprungliga och senare upptagna medlemmar göres i Förenta Nationernas stadga

(art. 3),

men den

har här utformats på annat sätt. Ursprungliga medlemmar äro dels de stater som deltagit i San Francisco-konferensen, dels de stater som under­ tecknat de förenade nationernas deklaration av den 1 januari 1942, självfal­ let under förutsättning av vederbörlig ratifikation enligt stadgans art. 110. Det andra av de båda alternativen gäller väsentligen Polen, som deltagit i deklarationen av år 1942 men icke var representerat i San Francisco. De neutrala staterna, som icke voro inbjudna till San Francisco-konferensen, kunna sålunda icke bliva ursprungliga medlemmar av organisationen. Med­ lemskap kan emellertid enligt

art. i,

mom. 1, sedermera erhållas av »alla

andra fredsälskande stater, vilka åtaga sig de förpliktelser som denna stad­ ga ålägger och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser». Vilka stater som skola anses vara »fredsälskande», be­ stämmes givetvis av organisationen. Den kommission som vid San Francisco- konferensen behandlade hithörande frågor förklarade emellertid enhälligt, att stater, vilkas regimer upprättats med militärt stöd av de förenade natio­ nernas motståndare under kriget (såsom Spanien), icke skulle kunna upp­ tagas i organisationen, så länge dessa regimer stannade vid makten. Av större vikt äro d^ i samma artikels andra punkt införda reglerna örn sättet för upptagande av nya medlemmar. En stat blir medlem av organisationen ge­ nom ett beslut av generalförsamlingen, dock att delta beslut kan fattas endast efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Generalförsamlingens beslut kräver i detta fall enligt art. 18 två tredjedelars majoritet. För tillstyrkan av säkerhets­ rådet gälla de allmänna reglerna (art. 27), att sju medlemmar, däribland samtliga ständiga medlemmar, äro ense; var och en av de fem stormakterna i rådet kan alltså inlägga veto mot upptagandet av en ny medlem i organisa­ tionen.

14

Enligt

art. 5

kan generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet

(enligt nyss berörda ordning för beslut) avstänga en medlem från medlem­ skapet åtföljande rättigheter, då förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder av säkerhetsrådet vidtagits mot ifrågavarande medlem. En stat kan alltså jämlikt denna föreskrift förbliva medlem av organisationen men gå förlustig sin rätt att medverka vid beslut och sina rättigheter i övrigt. En dylik suspen­ sion kan upphävas av säkerhetsrådet ensamt genom i förut nämnd ordning fattat beslut; denna föreskrift förklaras av önskan att möjliggöra ett snabbt beslut örn återinsättande av en stat i dess rättigheter, t. ex. örn en ny rege­ ring, som är villig att följa organisationens grundsatser, efterträtt en treds- kande regering. — Några bestämmelser motsvarande de nu berörda funnos icke i Nationernas förbunds akt. Enligt denna kunde en medlem, som brutit mot sina förpliktelser enligt förbundsakten, uteslutas genom ett av rådet fattat beslut.

Art. 6

i Förenta Nationernas stadga bestämmer om uteslutning av medlem.

Sådan kan ske genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av sä­ kerhetsrådet (enligt förut berörda ordning för beslut), därest medlemmen »framhärdar i att kränka denna stadgas grundsatser». Vid San Francisco- konferensen motsatte man sig på flera håll denna bestämmelse, under beto­ nande av att suspension enligt art. 5 vore en mera effektiv form för reaktion mot en fördragsbrytande medlem; majoriteten ansåg dock, att en medlems­ stat, som systematiskt bröte mot sina förpliktelser, borde kunna helt uteslutas.

Enligt Nationernas förbunds akt kunde en medlem två år efter verkställd uppsägning utträda ur förbundet; den medlem, som icke antog beslutade ändringar i akten, upphörde därigenom att tillhöra förbundet.

Någon rätt att utträda ur organisationen stipuleras däremot icke i Förenta Nationernas stadga. Olika meningar gjordes i detta hänseende gällande på San Francisco-konferensen. Emellertid antog konferensen en resolution i frå­ gan, som kan betraktas som en auktoritativ tolkning av det enligt stadgan föreliggande rättsläget. Resolutionen framhåller, att medlemmarnas plikt är att stanna inom organisationen för att verka för dess syften, men förklarar tillika, att en medlem icke bör mot sin vilja tvingas att kvarstå. För vissa fall förutses ett utträde såsom naturligt. »Framför allt är det givet», heter det i resolutionen, »att utträden skulle bliva oundvikliga eller organisationen komma att upplösas, därest organisationen, svikande mänsklighetens för­ hoppningar, skulle visa sig ur stånd att upprätthålla freden eller kunde göra detta endast på rättens och rättvisans bekostnad. Ej heller skulle en medlem vara förpliktad att kvarstå i organisationen, örn hans rättigheter och skyldig­ heter ändrades genom en ändring i organisationens stadga, som han icke biträtt och som han finner sig ur stånd att antaga, eller om en stadgeändring, som på vederbörligt sätt antagits av erforderlig majoritet i generalförsam­ lingen eller vid en allmän konferens, icke uppnår den ratifikation som krä- ves för att giva ändringen laga kraft.» Den sista punkten torde särskilt taga sikte på den föreskrift i art. 109 enligt vilken en med två tredjedelars majori­ tet av medlemmarna antagen stadgeändring icke träder i kraft, med mindre

15

den ratificerats av alla ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — en föreskrift som alltså åt varje ständig rådsmedlem ger vetorätt mot ändringar i orga­ nisationens stadgar.

Organ. Kapitel III.

Ur formellt organisatorisk synpunkt företer Förenta Nationerna stora lik­ heter med Nationernas förbund. Enligt förbundsakten utövades Nationernas förbunds verksamhet genom en församling, bestående av representanter för alla medlemsstater, ett råd med dels självskrivna och permanenta, dels av församlingen periodiskt valda medlemmar och ett ständigt sekretariat; här­ till kom senare den fasta mellanfolkliga domstolen, vars upprättande förut­ sågs i förbundsakten men som i viktiga hänseenden hade en i förhållande till förbundet fristående organisation. Enligt Förenta Nationernas stadga

(art. 1)

äro organisationens huvudorgan en generalförsamling, ett säkerhetsråd, ett ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd, en internationell domstol samt ett sekretariat. De organ som måste betraktas som de mest centrala, generalförsamlingen och säkerhetsrådet, äro uppbyggda enligt i huvudsak samma grundsatser som motsvarande organ inom Nationernas förbund.

Beträffande församlingens och rådets inbördes förhållande äro emellertid skiljaktigheterna mellan Nationernas förbund och Förenta Nationerna bety­ dande. Huvudregeln i förbundsakten var, att församlingen och rådet ägde samma kompetensområden och kunde upptaga samma frågor till behand­ ling. Bestämmelserna örn de båda organens allmänna befogenheter voro lika­ lydande; båda förklarades behöriga »att till behandling upptaga varje fråga, som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfre­ den». Denna grundsats modifierades i vissa hänseenden genom förbunds- aktens specialbestämmelser, och man kunde därför skilja mellan fall, då båda organen voro behöriga (konkurrerande kompetens), fall, då samverkan dem emellan förutsattes (gemensam kompetens), och fall, då församlingen, respektive rådet i princip ägde exklusiv behörighet. Förenta Nationernas stadga utgår däremot, generellt och något förenklat uttryckt, från att säker­ hetsrådet har att handla, när det gäller upprätthållande av fred och säkerhet samt biläggande av mellanfolkliga tvister, medan generalförsamlingen, vad dessa viktiga områden beträffar, är ett huvudsakligen deliberativt organ. Säkerhetsrådet träder över huvud starkare i förgrunden inom Förenta Natio­ nerna än rådet inom Nationernas förbund. Det är emellertid att märka, att San Francisco-konferensen på flera punkter stärkte generalförsamlingens ställning utöver vad som föreslagits i Dumbarton Oaks, ett förhållande som är ägnat att väcka tillfredsställelse särskilt bland de mindre staterna.

Kap. lil innehåller ytterligare två bestämmelser örn organisationens upp­ byggnad. Enligt art. 7, mom. 2, kunna nya organ upprättas, då så befinnes nödvändigt. Principbeslut härom torde jämlikt ari. 18, i den mån nya utgif­

ter icke uppstå för förbundet, kunna fattas av generalförsamlingen med enkel majoritet; därest en ändring i budgeten fordras, kriives två tredjedelars majo­

16

ritet. I

art. 8

stadgas, att Förenta Nationerna icke skall fastställa några be­

gränsningar i fråga om mäns och kvinnors befogenhet att på likställighetens grund medverka inom organisationen och dess särskilda institutioner. Där­ med bindes icke medlemsstaternas handlingsfrihet, men organisationen som sådan utgår från principen om lika rättigheter för män och kvinnor.

Generalförsamlingen. Kapitel IV.

Till generalförsamlingen höra samtliga medlemmar av Förenta Nationerna; varje medlem kan ha högst fem ombud i församlingen (mot tre i Nationer­

nas förbunds församling) men har vid beslut en röst

(art. 9

och art. 18).

Medan i Nationernas förbunds församling i regel enhällighet krävdes för be­ slut utom i procedurfrågor och vid val, kunna i generalförsamlingen i regel beslut fattas med enkel majoritet, alltså av flertalet närvarande och röstande medlemmar

(art. 18).

1 »viktiga frågor» fordras dock enligt art. 18 två tred­

jedelars majoritet. Till denna kategori höra en rad uppräknade frågor, av vilka flera i det föregående berörts: förslag rörande upprätthållandet av inter­ nationell fred och säkerhet, val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet, val av medlemmar i det ekonomiska och sociala rådet, val av vissa medlem­ mar i förvaltarskapsrådet (art. 86, mom. 1 c), upptagande av nya medlem­ mar i organisationen, suspenderande av medlemskapet åtföljande rättigheter och privilegier, uteslutning av medlemmar, frågor rörande förvaltarskaps- systemets tillämpning samt budgetfrågor. Genom beslut med enkel majoritet kan generalförsamlingen fastställa, att andra kategorier av frågor än de nu nämnda skola avgöras med två tredjedelars majoritet.

Enligt en speciell bestämmelse

(art. 19)

får medlem, som ej fullgjort sina

finansiella åligganden till organisationen, ej utöva rösträtt i generalförsam­ lingen, örn de oguldna beloppen sammanlagt uppgå till värdet av medlem­ mens fastställda bidrag till organisationen under de två sistförflutna hela åren, dock att generalförsamlingen kan medgiva en sådan medlem att rösta, därest uraktlåtenheten att betala föranletts av omständigheter över vilka ve­ derbörande stat ej kunnat råda.

Enligt bestämmelserna om förfarandet

(artiklarna 20

—

22)

skall generalför­

samlingen regelbundet sammanträda varje år. Extra möten kunna därjämte hållas, då omständigheterna så kräva; dylika möten skola sammankallas av generalsekreteraren på hemställan av säkerhetsrådet eller flertalet av Förenta Nationernas medlemmar. Generalförsamlingen antager själv sin arbetsord­ ning och väljer president för varje möte; man utgick vid San Francisco- konferensen från att generalförsamlingens möten, utom i exceptionella fall, skulle vara offentliga. Församlingen kan tillsätta sådana biträdande organ som den anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter.

Beträffande generalförsamlingens funktioner och befogenheter märkas i främsta rummet de bestämmelser enligt vilka församlingen har att behandla frågor rörande internationell fred och säkerhet och som sålunda på skilda

17

punkter avgränsa församlingens kompetens gentemot säkerhetsrådets. I hu­ vudsak är, såsom redan framhållits, generalförsamlingens verksamhet på detta område av deliberativ karaktär, medan handlandet, och särskilt avgö­ randet i fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, ankommer på säkerhets­ rådet.

Den första och mest centrala bestämmelsen rörande generalförsamlingens kompetens är

art. 10:

generalförsamlingen är behörig att dryfta varje fråga

eller angelägenhet, som faller inom stadgans ram eller hänför sig till befogen­ heter och uppgifter tillkommande något organ som avses i stadgan samt att, med visst undantag, framlägga förslag i dylika frågor och angelägenheter antingen för Förenta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller för både medlemmarna och säkerhetsrådet. Denna regel giver i princip gene­ ralförsamlingen de vidast tänkbara rättigheter att debattera och genom för­ slag uttala sin mening i frågor inom organisationens hela verksamhetsom­ råde. Särskilt ett viktigt undantag från den allmänna grundsatsen finnes dock. Enligt

art. 12, mom. 1,

får generalförsamlingen, under det att säker­

hetsrådet fullgör sina stadgeenliga uppgifter i fråga örn viss tvist eller visst förhållande (sakläge), icke framlägga något förslag rörande denna tvist eller detta förhållande annat än på säkerhetsrådets egen hemställan. Detta innebär, för att nämna det mest väsentliga fallet, att generalförsamlingen är hindrad att framställa förslag beträffande en tvist, som är föremål för säker­ hetsrådets handläggning. Härigenom har man velat undvika en konkurrens mellan de båda organen i konkreta frågor, då en dylik konkurrens — såsom erfarenheterna från Nationernas förbund givit vid handen — skulle kunna leda till komplikationer och svårigheter. Generalförsamlingen är visserligen icke hindrad att överlägga om vederbörande fråga, men den kan icke genom att framlägga ett förslag uttala sin mening i densamma. Detta förbud faller bort, därest säkerhetsrådet självt begär ett förslag från generalförsamlingens sida och sålunda till församlingens förmån frivilligt avstår från sin mono­ polrätt. Till nu nämnda undantag från principen i art. 10 ansluter sig ett annat (art. 11, mom. 2), som skall beröras i det följande.

I

art. 11

givas i anslutning till det allmänna stadgandet i art. 10 ytterligare

bestämmelser rörande generalförsamlingens kompetens. Församlingen äger taga ställning till de allmänna grundsatserna för internationellt samarbete vid upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, däribland principer­ na för genomförande av nedrustning och reglering av rustningarna, samt att beträffande dessa grundsatser framlägga förslag till medlemmarna eller till säkerhetsrådet eller till bådadera. Här antydes alltså möjligheten av en in­ ternationell begränsning av rustningarna på Förenta Nationernas initiativ. Till denna bestämmelse anknyter ett stadgande i art. 26, som uppdrager åt säkerhetsrådet att utarbeta planer i rustningsfrågan. Ifrågavarande regler äro mindre positivt formulerade än motsvarande föreskrifter i Nationernas förbunds akt; i denna förklarades en begränsning av rustningarna nödvän­ dig, och rådet ålades afl taga initiativ härtill.

Enligt samma artikel (mom. 2) tiger generalförsamlingen dryfta värjo fråga

18

rörande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskju­ ta till densamma av en medlemsstat, av säkerhetsrådet eller av stat, som ej är medlem (jfr art. 35, mom. 2); även här stadgas uttryckligen rätt för för­ samlingen att med det i art. 12 angivna undantaget framlägga förslag för berörda stat eller stater, för säkerhetsrådet eller både för vederbörande stat eller stater och säkerhetsrådet. Dock är generalförsamlingen skyldig att, före eller efter frågans dryftande, till säkerhetsrådet hänskjuta alla frågor, vilka kräva »handling» från organisationens sida. Därmed stadgas ännu ett un­ dantag från grundsatsen om generalförsamlingens generella förslagsrätt; un­ dantaget, som tydligen avser vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en konsekvens av säkerhetsrådets i nämnda kapitel stadgade exklu­ siva befogenhet på detta område. I viss mån är stadgandet oklart; då det talas om frågor, »vilka påkalla handling», uppstår spörsmålet, huru ett konstaterande av denna nödvändighet skall komma till stånd. Denna svå­ righet löses emellertid genom en följande bestämmelse (morn. 3), enligt vilken generalförsamlingen äger fästa rådets uppmärksamhet på förhållan­ den, som äro ägnade att sätta internationell fred och säkerhet i fara. Nu berörda bestämmelser, jämte det förut refererade stadgandet i art. 12, tor­ de giva vid handen, att generalförsamlingen, därest en aktion enligt kap. VII bör ifrågakomma, antingen får fästa rådets uppmärksamhet på saken, eller också, örn frågan redan upptagits av rådet, måste underlåta att på nå­ got sätt taga ståndpunkt. Strängt taget synes alltså den diskuterade undan­ tagsbestämmelsen i slutet av art. 11, mom. 2, vara överflödig. — I art. 11 betonas slutligen (mom. 4) det självfallna förhållandet, att vad som i denna artikel sägs om generalförsamlingens befogenheter ej inskränker den all­ männa räckvidden av art. 10.

Som ett utförande i detalj av principen i art. 10 ter sig även

art. 14.

Enligt

denna artikel är generalförsamlingen — såsom alltid med iakttagande av bestämmelserna i art. 12 — behörig att föreslå åtgärder för fredlig reglering av varje sakläge, oavsett dess ursprung, som den anser kunna skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan, däri inbegripet förhållanden, som uppkommit till följd av kränkning av de bestämmelser i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grund­ satser. Församlingens förslagsrätt omfattar alla mellanfolkliga förhållanden, som kunna vara farliga för den allmänna välfärden eller nationernas förbin­ delser, oberoende av örn de sammanhänga med bestående fördrag eller icke.

Till de berörda bestämmelserna örn generalförsamlingens kompetens i frå­ gor rörande fred och säkerhet sluta sig andra, som giva församlingen rätt att- kontinuerligt behandla och uttala sig om säkerhetsrådets verksamhet på sam­ ma område. Enligt

art. 12, mom. 2,

skall generalsekreteraren med säkerhets­

rådets samtycke vid varje sammanträde lämna generalförsamlingen medde­ lande om de ärenden rörande upprätthållande av fred och säkerhet som äro föremål för säkerhetsrådets behandling samt likaledes till församlingen eller, därest denna ej är samlad, till organisationens medlemmar omedelbart lämna uppgift örn de ärenden av denna art som av säkerhetsrådet slutbe­

19

handlats. Vidare skall församlingen enligt

art. 15, mom. 1,

taga del av årliga

och särskilda rapporter från säkerhetsrådet; dessa rapporter skola inne­ fatta redogörelse för de åtgärder som säkerhetsrådet beslutit eller vidta­ git för att bevara internationell fred och säkerhet. Av de allmänna regler­ na örn generalförsamlingens kompetens framgår, att församlingen äger rätt att överlägga och framlägga förslag i anslutning till säkerhetsrådets rap­ porter med det beaktansvärda undantaget, att den icke får avgiva förslag i en fråga, som är under behandling i säkerhetsrådet. I San Francisco före­ slogs införandet av en speciell bestämmelse örn att generalförsamlingen, när den tager del av rapporterna, skulle kunna uttala sitt gillande, respektive ogillande av säkerhetsrådets verksamhet samt till rådet rikta särskilda re­ kommendationer. Häremot anfördes bl. a., att säkerhetsrådet, örn en så­ dan föreskrift antoges, skulle framstå som ett generalförsamlingen under­ ordnat organ. Det har emellertid allmänt framhållits, att generalförsamling­ en självfallet är oförhindrad att utnyttja sina allmänna befogenheter på det särskilda sätt, varom i förslagen var tal.

En sammanfattning av bestämmelserna örn generalförsamlingens befogen­ heter i frågor rörande fred och säkerhet ger följande resultat:

1) I princip är församlingen behörig att behandla alla dylika frågor, som falla inom stadgans ram, och att i desamma avgiva förslag (art. 10).

2) Genom särskilda bestämmelser understrykes församlingens rätt att taga ställning

a) till de allmänna principerna för internationellt samarbete inklu­ sive frågan örn rustningsreglering och nedrustning (art. 11, mom. 1),

b) till särskilda frågor om upprätthållande av fred och säkerhet (art. 11, mom. 2),

c) till förhållanden, som kunna skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan (art. 14).

3) Säkerhetsrådet är skyldigt att avgiva rapporter över sin verksamhet till generalförsamlingen, och denna har rätt att taga ställning till rapporterna och i dessa behandlade frågor (art. 12, mom. 2; art. 15, mom. 1).

4) Ett undantag från dessa allmänna regler utgör bestämmelsen, att gene­ ralförsamlingen icke, örn ej säkerhetsrådet det begär, får framställa förslag beträffande bestämda tvister eller saklägen, som äro under behandling i sä­ kerhetsrådet (art. 12, mom. 1). Ett annat undantag ligger däri, att general­ församlingen icke kan besluta en »handling», en tvångsåtgärd, från organi­ sationens sida utan endast äger att fästa rådets uppmärksamhet på förhål­ landen, som synas farliga för internationell fred och säkerhet (art. 11, mom. 3).

Vissa bestämmelser i stadgan framhäva generalförsamlingens funktioner i fråga örn överläggning och framställande av förslag på andra områden än det nu berörda. Enligt

art. 13

skall generalförsamlingen taga initiativ lill ut­

redningar och framlägga förslag i syfte dels att befordra internationellt sam­ arbete på det politiska området och främja den internationella rättens fort­ gående utveckling och dess kodifiering, dels alt befordra internationellt sam­

20

arbete i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella frågor, undervisning och hälsovård samt bidraga till att förverkliga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion. Generalförsamlingens befogenhet att upptaga dylika frågor framgår redan av art. 10, men här inskärpes alltså församlingens plikt att taga initiativ för att förverkliga organisationens ändamål i dessa hänseenden. Vidare erinras i kap. IV om de ytterligare befogenheter, som generalförsamlingen äger i avseende på organisationens sociala och ekono­ miska verksamhet samt förvaltarskapssystemet (art. 13, mom. 2;

art. 16);

bl. a. skall generalförsamlingen välja medlemmar i det ekonomiska och so­ ciala rådet och vissa medlemmar av förvaltarskapsrådet samt gentemot båda dessa råd utöva kontrollerande funktioner (jfr kapitlen IX, X, XII och XIII). Generalförsamlingen skall över huvud taga del av rapporter från alla Förenta Nationernas organ

(art. 15, morn. 2).

Åtskilliga av generalförsamlingens funk­

tioner — t. ex. vid inval, suspenderande och uteslutning av medlem, vid val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — lia redan berörts; andra funktioner — t. ex. vid ändringar i organisationens stadga — komma i det följande att behandlas. I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att gene­ ralförsamlingen skall granska och fastställa organisationens budget och be­ stämma den proportion i vilken medlemmarna skola bidraga till kostna­ derna för organisationen

(art. 17,

momenten 1 och 2). Generalförsamlingen

skall också ha överinseendet över vissa i anslutning till organisationen verk­ samma fackorgans finanser (art. 17, mom 3; jfr art. 57).

Under debatterna kring den nya internationella organisationen har ofta hävdats, att generalförsamlingen, som innesluter alla medlemsstater, borde lia mera vidsträckt kompetens, särskilt i fråga örn upprätthållandet av inter­ nationell fred och säkerhet. I San Francisco framställdes i anslutning till denna tankegång förslag arn att generalförsamlingen skulle få samma befo­ genheter som säkerhetsrådet på detta område eller att säkerhetsrådet skulle underkastas en mera permanent och ingående kontroll från generalförsam­ lingens sida. Häremot anfördes behovet av att koncentrera makten att av­ värja våldsamma konflikter hos rådet, som genom sin fåtalighet, sin per­ manens och sitt starka stormaktsinslag ansågs kapabelt att handla snabbt och effektivt. Från skilda håll har understrukits, att generalförsamlingen, trots säkerhetsrådets primära roll vid fredens och säkerhetens upprätthål­ lande, har en utomordentligt stark ställning inom organisationen. Särskilt betonas, att församlingen genom sin sammansättning och sina — åtminstone i huvudsak offentliga — överläggningar bör kunna tjänstgöra som organ för eller skapare av en världsopinion och därigenom få ett avgörande inflytande på organisationens verksamhet. I den förut omnämnda amerikanska Tallpor­ ten till presidenten uttalas, att generalförsamlingen intager en central po­ sition inom organisationen. »Ehuru den icke kan inkräkta på de funktioner som i säkerhetsfrågor uttryckligen anförtrotts åt säkerhetsrådet kommer den icke desto mindre att utöva stor auktoritet och stort inflytande inom alla organisationens verksamhetsgrenar och att påverka utvecklingen av rikt­

21

linjerna för hela organisationens politik.» Det påpekas vidare, att säkerhets­ rådets funktioner äro väsentligen politiska och innefatta rätt att, då så ford­ ras, genomföra tvångsåtgärder, medan generalförsamlingen skall bemöda sig örn konstruktiva lösningar av internationella problem, som beröra alla om­ råden av mänskliga förbindelser. »Generalförsamlingen kan därför antagas komma att av alla folk betraktas som det forum genom vilket deras intressen effektivt kunna klarläggas och befrämjas.» Den officiella engelska kommen­ taren, i vilken den holländska propositionen örn anslutning till Förenta Na­ tionerna instämmer, betonar, att generalförsamlingen har en dominerande ställning i allt utom i frågor rörande säkerhetens bevarande; församlingen kommer, om den klokt utnyttjar sina befogenheter, »att bliva ett viktigt medel för skapande av en världsopinion till vilken det för varje stat är farligt att icke taga hänsyn». Den norska propositionen i anslutningsfrågan hävdar, att generalförsamlingens förslag komma att få den största betydelse, trots att de icke äro rättsligen bindande. Även om dessa och andra liknande uttalanden i viss mån färgas av önskan att tillbakavisa den kritik som riktats mot generalförsamlingens jämförelsevis undanskjutna ställning i frågor rö­ rande fred och säkerhet, torde de i huvudsak riktigt angiva församlingens av­ sedda plats i den nya organisationen.

Säkerhetsrådet. Kapitel Y.

Enligt akten för Nationernas förbund skulle förbundets råd bestå av »om­ bud för de allierade och associerade huvudmakterna samt för fyra andra medlemmar av förbundet»; de senare skulle väljas av förbundets församling. Syftet var alltså, att de fem allierade stormakterna — Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Japan och Storbritannien — skulle äga fasta rådsplatser. I realiteten kom rådet till en början, eftersom Förenta Staterna icke inträdde i förbundet, att bestå av lika många ständiga som tillfälliga medlemmar. Se­ dermera undergick rådets sammansättning en rad förändringar; enligt för- bundsakten kunde nya rådsplatser upprättas genom beslut av rådet med bifall av församlingens majoritet. Stormakter erhöllo vid inträde i förbundet ständiga rådplatser (Tyskland 1926, Sovjetunionen 1934). I huvudsak inne­ buro ändringarna emellertid, att antalet tillfälliga, av mindre stater inne­ havda rådsplatser ökades i förhållande till antalet ständiga, av stormakter besatta platser. Vid det andra världskrigets utbrott år 1939, sedan Tyskland, Japan och Italien utträtt ur förbundet, sutto i rådet tre stormakter ■—- Stor­ britannien, Frankrike och Sovjetunionen — samt tolv mindre stater. Vid de tillfälliga rådsplatsernas besättande tillämpades enligt år 1926 antagna regler i princip ett slags rotationssystem. Ett antal medlemmar i rådet valdes årligen för en period av tre år; omval omedelbart efter en valperiod kunde icke ske annat än efter särskilt beslut av församlingen, fattat med två tredje­ delars majoritet. I ett beslut av år 1922 sades det vara önskvärt, att försam­ lingen vid val av icke ständiga medlemmar i rådet toge hänsyn lill »världens

22

huvudsakliga geografiska uppdelning, till de stora etniska grupperna, till de skilda religiösa traditionerna, till de skilda civilisationstyperna och till de viktigaste ekonomiska tillgångarna». 1 praktiken omvaldes gång efter annan vissa mellanstora stater, såsom Polen och Spanien, varför en grupp av halvt permanenta rådsplatser faktiskt uppstod.

Efter i det stora hela samma principer är säkerhetsrådet i Förenta Natio­ nerna uppbyggt. »Säkerhetsrådet består», heter det i

art. 23, morn. 1,

»av

elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Stor­ britannien och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara stän­ diga medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra med­ lemmar av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säker­ hetsrådet, varvid särskild hänsyn skall tagas dels i första hand till medlem­ marnas insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördel­ ning.»

Art. 23, mom. 2,

stadgar, att de icke ständiga medlemmarna skola utses

för en tid av två år. Vid det första valet skola dock tre medlemmar utses för en tid av ett år; resultatet härav blir, att platserna sedermera komma att be­ sättas enligt principen om successiv förnyelse, med val av tre medlemmar varje år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.

Stormakterna, de ständiga medlemmarna, få alltså rent numerärt en syn­ nerligen stark ställning inom säkerhetsrådet, även örn de icke, såsom en­ ligt den ursprungliga planen för Nationernas förbund, utgöra majoritet i det­ samma; framför allt säkras emellertid dessa makters dominerande inflytande genom de omröstningsbestämmelser som längre fram skola behandlas. På konferensen i San Francisco gjorde vissa representanter gällande, att stän­ diga rådsplatser över huvud icke borde inrättas utan att rådet i sin helhet skulle väljas av generalförsamlingen. 1 allmänhet utgick man emellertid frän att en särställning för stormakterna i detta hänseende vore nödvändig, efter­ som de funktioner vilka tillkomma säkerhetsrådet kräva, att dettas samman­ sättning någorlunda motsvarar de reella maktförhållandena: ansvaret för fredens och säkerhetens bevarande måste i särskild grad åvila de stater som genom sina resurser äro i stånd att uppbära detta ansvar. Vad de icke stän­ diga rådsplatserna beträffar är främst att märka, att den s. k. rotationsprin- cipen är bestämdare fastslagen än i Nationernas förbund, så till vida som under inga förhållanden en stat, vars mandat utlöpt, omedelbart kan om­ väljas. Det primära direktivet för utseende av rådsmedlemmar, nämligen att hänsyn skall tagas till medlemmarnas insatser för förbundet, avser enligt debatten i San Francisco i främsta rummet att betona de mellanstora stater­ nas speciella anspråk på representation. Uppenbart är likväl, att enligt den ifrågavarande bestämmelsen hänsyn jämväl bör tagas till staternas lojalitet mot organisationen och deras aktivitet i överensstämmelse med organisatio­ nens syften. Föreskriften, att vid val av medlemmar i säkerhetsrådet även geografiska synpunkter böra beaktas, anknyter nära till Nationernas förbunds refererade beslut av år 1922. Slutligen må understrykas, att bestämmelserna

23

om rådets sammansättning äro mera fullständigt utformade i den nya orga­ nisationens stadga än i Nationernas förbunds akt. Säkerhetsrådet kan därför icke utökas, fördelningen av de ständiga rådsplatserna icke ändras, reglerna om val av tillfälliga rådsmedlemmar icke modifieras utan en revision av or­ ganisationens stadga.

Kap. V innehåller åtskilliga bestämmelser om säkerhetsrådets arbetssätt och därmed sammanhängande spörsmål. Varje medlem av rådet skall före­ trädas av ett ombud och har en röst

(art. 23, mom. 3; art. 27, mom. 1).

Sä­

kerhetsrådet skall organiseras på så sätt, att det kan vara i oavbruten funk­ tion. Varje medlem av säkerhetsrådet skall för detta ändamål ständigt vara representerad vid organisationens säte

(art. 28, mom. t).

Detta stadgande,

som betingas av säkerhetsrådets plikt att ingripa för tryggande av fred och säkerhet, innebär, att rådet får en helt annan fasthet än Nationernas förbunds råd, som sammanträdde efter särskild kallelse minst en gång om året. Där­ jämte fastställes, att säkerhetsrådet skall hålla periodiska sammanträden, vid vilka medlemsstaterna kunna representeras av en medlem av regeringen eller av annan särskild representant

(art. 28, mom. 2);

karakteristiskt är, att

vid dessa sammanträden representation genom en regeringsledamot betraktas som det normala. Säkerhetsrådets sammanträden kunna, örn detta enligt rå­ dets mening är ägnat att underlätta dess verksamhet, hållas på annan plats, än där organisationen har sitt säte

(art. 28, mom. 3).

Säkerhetsrådet kan till­

sätta de biträdande organ som det anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter

(art. 29).

Det antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet be­

stämmelser örn sättet för utseende av ordförande (

art. 30).

I vissa fall äga

stater, som icke äro medlemmar av rådet, rätt att deltaga i förhandlingarna ehuru ej i besluten. Sålunda må varje medlem av Förenta Nationerna utan rösträtt deltaga i överläggningen om varje fråga vilken enligt rådets mening särskilt berör vederbörande medlems intressen

(art. 31).

Både medlem av or­

ganisationen och utanför denna stående stat, som är part i av säkerhetsrådet behandlad tvist, skola inbjudas att utan rösträtt deltaga i säkerhetsrådets överläggning örn tvisten; säkerhetsrådet är behörigt att fastställa de betingel­ ser under vilka stater, som icke äro medlemmar av organisationen, på detta sätt skola få deltaga

(art. 32;

jfr även art. 44).

Mera konkreta och utförliga bestämmelser örn säkerhetsrådets funktioner givas icke i kap. V utan först i de följande avsnitten av stadgan (särskilt kapitlen VI, VII och VIII). Kap. V innehåller emellertid en allmän deklara­ tion örn de uppgifter och befogenheter som tillkomma säkerhetsrådet. »I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlemmarna på säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthål­ lande av internationell fred och säkerhet och samtycka till att säkerhets­ rådet vid fullgörandet av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser hand­ lar å medlemmarnas vägnar»

(art.

24,

morn. 1).

Härmed klargöres, att i lråga

örn fredens och säkerhetens tryggande Förenta Nationernas makt koncentre­ ras hos säkerhetsrådet och att detta får rätt att enligt organisationens syften leda medlemsstaternas handlande. De närmast följande bestämmelserna inne­

24

bära huvudsakligen en följdriktig tillämpning av denna principförklaring. Enligt

art. 24, mom. 2,

skall säkerhetsrådet vid fullgörandet av sina förplik­

telser handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och grundsatser; därjämte gives en hänvisning till de kapitel som närmare fast­ ställa säkerhetsrådets befogenheter. I

art. 24, mom. 3,

erinras örn säkerhets­

rådets plikt att underställa generalförsamlingen rapporter.

Art. 25

förklarar,

att »Förenta Nationernas medlemmar samtycka till att godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna stadga». Enligt

art. 26

skall säkerhetsrådet, i syfte att främja upprättande och upprätthållande av internationell fred och säkerhet och under iakttagande av att världens mänsk­ liga och ekonomiska tillgångar i minsta möjliga mån tagas i anspråk för rustningsändamal, utarbeta planer för ett system till reglering av rustning­ arna att underställas Förenta Nationernas medlemmar; härvid skall säker­ hetsrådet erhålla bistånd av det militära stabsutskott varom stadgas i art. 47.

Fragan örn sättet för fattande av beslut inom säkerhetsrådet har varit det mest svårlösta och omstridda av alla spörsmål, som förelegat vid den nya organisationens utformning. I Nationernas förbund krävdes i regel enhällig­ het inom rådet för beslut, dock att i tvister behandlade enligt art. 15 par­ terna icke Engö deltaga i rådets avgörande. Dumbarton Oaks-förslaget läm­ nade frågan örn omröstning inom säkerhetsrådet öppen. Man har emellertid under förarbetena till Förenta Nationernas stadga varit ense örn att enhällig­ het icke borde fordras, då därmed säkerhetsrådets förmåga av effektiv hand­ ling i hög grad skulle beskäras. Det resultat som nåddes i San Francisco på basis av den s. k. Jalta-formeln (se s. 6) innebär

(art. 27, momenten 2

och 3),

att beslut i procedurfrågor kräva, att sju medlemmar äro ense; någon

skillnad göres på denna punkt icke mellan ständiga och andra rådsmedlem­ mar. För beslut av säkerhetsrådet i alla andra frågor kräves bifall av sju medlemmar, däribland alla de ständiga medlemmarna; alla stormakter och minst två andra stater måste sålunda vara eniga, för att ett resultat skall uppnås. Från denna regel stadgas undantag, så till vida som part i tvist skall avhålla sig från deltagande i omröstning vid fattande av beslut enligt kap. VI (om fredlig lösning av tvister) och art. 52, mom. 3 (lösning av lokala tvister).

Ett uttalande rörande tolkningen av dessa bestämmelser gjordes vid San Francisco-konferensen av samtliga stormakter. Att säkerhetsrådet i procedur­ frågor kan besluta med sju röster, avgivna av vilka medlemmar som helst, innebär, att på detta sätt avgöranden kunna komma till stånd i fråga örn exempelvis antagande eller ändring av säkerhetsrådets arbetsordning, regle­ ring av sättet för utseende av ordförande, bestämmande av tid och plats för sammanträden, inbjudan till en utanför säkerhetsrådet stående medlem av organisationen att deltaga i förhandlingar, som speciellt beröra denna med­ lems intressen, inbjudan till part i en tvist, som behandlas av säkerhetsrådet, att deltaga i överläggningen rörande denna tvist. Vidare är det klart, att i samma ordning beslut kunna fattas om upptagande till behandling och debatt av en fråga om ingripande enligt kapitlen VI och VII; ingen medlemsstat

25

kan hindra, att själva frågan om en aktion från säkerhetsrådets sida prövas. Däremot ha de ständiga medlemmarna var för sig vetorätt, så snart det gäl­ ler beslut om inskridande av något slag från rådets sida, t. ex. anordnande av en undersökning rörande en uppkommen tvist, avgivande av ett förslag till tvistens lösning, vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII. Man har utgått från att alla beslut, som i sina konsekvenser kunna leda till nödvändig­ heten av tvångsåtgärder, skola fordra samstämmighet bland de ständiga med­ lemmarna. Dock är medlem av säkerhetsrådet skyldig att avhålla sig från deltagande i omröstning beträffande vissa tvister, där han själv är part; om en ständig medlem är part, kan alltså i detta fall beslut fattas under anslut­ ning av fyra ständiga och tre andra medlemmar. Men då det gäller tvångs­ åtgärder enligt kap. VII, är anslutning från de fem ständiga medlemmarnas sida under alla förhållanden ett villkor för beslut. Om t. ex. en av de stän­ diga medlemmarna gör sig skyldig till hot mot freden, fredsbrott eller an- greppshandling, kan följaktligen säkerhetsrådet icke ingripa, och hela orga­ nisationens aktionssystem träder ur funktion.

Vid San Francisco-konferensen och i andra sammanhang har detta för­ hållande utsatts för kritik. Man har särskilt hävdat, att säkerhetsrådet borde kunna framställa förslag till lösning av tvister, även örn någon av de ständiga medlemmarna -— som icke är part i frågan — vägrar att ansluta sig; det har också hävdats, att tvångsåtgärder enligt kap. VII borde kunna komma till stånd utan enhälligt samtycke av de ständiga medlemmarna. Genom stormak­ ternas vetorätt blir säkerhetsrådet, har det sagts, urståndsatt att handla just i de fall, då handling med tanke på fredens och säkerhetens upprätthållande ter sig mest nödvändig. Å andra sidan har framhållits, att ett inskridande, och alldeles särskilt en tvångsåtgärd, som beslötes under motstånd från en ständig medlems sida, i realiteten skulle kunna vara liktydig med en upplösning av organisationen. Belysande är den officiella engelska kommentarens motive­ ring till stadgan på denna punkt: »Endast då en tvångsåtgärd är nödvändig, kräves alltid fullständig enhällighet bland stormakterna . . . Det är ofrånkom­ ligt, att stormakternas samtycke kräves vid åtgärder i fall där dessa makter icke äro parter, ty de skola bära det huvudsakliga ansvaret för dessa åtgärder. Det är också tydligt, att en tvångsåtgärd icke kan från organisationens sida vidtagas mot en stormakt, utan att följden blir ett stort krig...» Men upprät­ tandet av Förenta Nationerna avser, säges det vidare, att förhindra uppkoms­ ten av en sådan situation i vilken en tvångsåtgärd mot en av organisationens stormakter skulle kunna komma i fråga. Stormakterna, liksom andra stater, godtaga i och med organisationen inskränkningar i sin handlingsfrihet och ett forum skapas inför vilket deras handlingar kunna diskuteras och klarläggas. »Sålunda beror Förenta Nationernas framgångsrika verksamhet på bevaran­ det av samstämmighet stormakterna emellan, naturligtvis icke i alla detaljer men i fråga om politikens stora riktlinjer. Örn denna samstämmighet allvarligt rubbas, kan sannolikt ingen bestämmelse i stadgan bliva av något större vär­ de. I ett sådant fall återtaga medlemmarna sin handlingsfrihet, ehuru de här­ vid säkerligen skola influeras av det förhållandet, att de arbetat tillsammans i

26

nära samförstånd för vidmakthållandet av internationell fred och säkerhet. Men man kan på goda grunder antaga, att stormakterna äro beslutna att und­ vika handlingar, som skulle omintetgöra deras samstämmighet, och att upp­ fylla de förpliktelser vilka de påtagit sig som medlemmar av Förenta Na­ tionerna.»

I bestämmelserna örn säkerhetsrådet fastställas antalet medlemmar och de stater vilka skola äga ständiga rådsplatser; föreskrifterna om omröst- ningssättet utgå från detta förhållande. En självfallen konsekvens härav synes vara, att en förändring av säkerhetsrådets stadgeenliga sammansätt­ ning, närmast genom en stormakts utträde ur organisationen, medför, att rådets befogenheter och medlemmarnas förpliktelser att följa dess direktiv automatiskt bortfalla.

Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel YL

En världsorganisation för fred och säkerhet måste uppenbarligen innefatta anordningar för lösning av internationella tvister. Föreskrifter om dylika anordningar funnos i Nationernas förbunds akt, och föreskrifter av detta slag återfinnas också i Förenta Nationernas stadga.

Förbundsaktens bestämmelser om lösning av internationella tvister voro utformade efter två skilda linjer, som dock i praktiken icke alltid höllos i sär utan i viss mån sammanflöto. Enligt art. 11, mom. 2, ägde förbundets medlemmar fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje om­ ständighet, berörande de internationella förbindelserna, som hotade att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken. På grund av denna be­ stämmelse kunde rådet eller församlingen till behandling medelst ett för­ likningsförfarande upptaga internationella tvister, även örn de icke inne- bure något direkt hot mot freden. Å andra sidan innefattade artiklarna 12—15 bestämmelser örn ett system för behandling av tvister, vilka syntes kunna leda till brytning. Det karakteristiska draget i detta system var dess nära samband med bestämmelsen i art. 16 om de sanktionsåtgärder som skulle vidtagas mot den stat som grep till krig i strid med sina förpliktelser enligt förbundsakten. Enligt art. 12 var medlem av förbundet skyldig att, innan den grep till krig, söka få tvisten löst på någon av de vägar förbundsakten anvisade: skiljedom, respektive rättsligt avgörande eller rådets prövning. Av art. 13 framgick, att tvists hänskjutande till skiljedom eller rättsligt avgöran­ de icke var obligatoriskt enligt förbundsakten ens i fråga om s. k. rättstvister men att, om en tvist avgjorts på dylikt sätt, det var förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig utslaget till efterrättelse. Enligt art. 15 skulle tvist, som icke lösts på annat sätt och som syntes kunna leda till brytning, hänskjutas till rådet, som hade att åvägabringa förlikning. Rådets förlik­ ningsförslag var lika litet som andra dylika bindande för parterna, men om det antagits enhälligt, de tvistande parternas röster icke inräknade, var det förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig förslaget till

27

efterrättelse. Sambandet mellan sanktionerna och det i artiklarna 12—15 anordnade systemet för fredlig lösning av internationella tvister var tyd­ ligen tvåfaldigt: å ena sidan skulle sanktionshotet förmå staterna att lösa sina tvister på fredlig väg, å andra sidan skulle den omständigheten, att en stat gripit till krig utan att först anlita någon av de metoder för fred­ lig lösning av tvister, som förbundsakten anvisade, elier gripit till krig mot en stat, som fogade sig efter det resultat som framkommit genom en av dessa metoder, tjäna som bevis för att förstnämnda stat brutit sina för­ pliktelser enligt förbundsakten och således skulle bliva föremål för sank- tionsåtgärder från förbundsmedlemmarnas sida. Ett sådant kriterium var desto nödvändigare, som det enligt förbundsakten ankom på medlemmarna själva att vid krigsutbrott bedöma, huruvida ett fall förelåge, då de voro skyldiga att tillgripa sanktioner (jfr s. 34).

I detta hänseende föreligger en betydelsefull skillnad mellan Nationernas förbunds akt och Förenta Nationernas stadga, i det att det enligt den sist­ nämnda lagts i säkerhetsrådets hand att med för medlemmarna bindande verkan bestämma, när och mot vem tvångsåtgärder skola tillgripas. Härav följer, att ett formellt samband mellan stadgans bestämmelser om tvångs­ åtgärder och om fredlig lösning av tvister icke är erforderligt liksom även att systemet för fredlig lösning av tvister i denna icke behöver vara så form- bundet eller förknippat med sådana rättsföljder som systemet i artiklarna 12—15 av förbundsakten. Detta hindrar icke, att ett visst reellt samband mel­ lan anordningarna för fredlig lösning av tvister och tvångsåtgärderna också inom den nya världsorganisationen torde vara ofrånkomligt. Hotet örn tvångsåtgärder lärer alltjämt tjäna som motiv för staterna att söka ernå lösning av sina inbördes tvister med fredliga medel, och man måste förut­ sätta, att säkerhetsrådet vid avgörandet av frågan, mot vilken stat even­ tuella tvångsåtgärder skola riktas, icke kan alldeles bortse från huru veder­ börande ställt sig till sin förpliktelse att anlita fredliga medel för lösning av den föreliggande tvisten (jfr s. 39).

I Förenta Nationernas stadga återfinnas bestämmelserna örn fredlig lösning av internationella tvister huvudsakligen i kap. VI (artiklarna 33—38). Be­ stämmelser, som beröra detta ämne, förekomma dock även på andra håll i stadgan, varvid särskilt bestämmelserna i kap. XIV örn den internationella domstolen äro att beakta. Vi skola här huvudsakligen uppehålla oss vid bestämmelserna i kap. VI med uppmärksammande av övriga bestämmel­ ser, i den mån detta för sammanhangets skull är nödvändigt.

Enligt

art. 33, mom. 1,

skola parterna i en tvist, vars fortbestånd är ägnat

att sälla upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, i första hand söka uppnå en lösning därav genom förhandlingar, undersökningsförfa- rande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anli­ tande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter eget val.

Att Förenta Nationernas medlemmar skola lösa sina internationella tvis­

28

ter med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan ej sättas i fara, är fastslaget redan i stadgans första kapitel, nämligen i art. 2, punkt 3. Förpliktelsen att lösa internationella tvister med fredliga medel åtogo sig staterna för övrigt också i Kellogg-pakten år 1928. I Nationernas förbunds akt motsvaras stadgans art. 33 närmast av art. 12. Att art. 33 i stadgan tillerkänner parterna frihet att välja mellan alla möjliga olika medel för fredlig lösning av tvister, under det att de i art. 12 av förbundsakten hänvisades till ett begränsat antal medel — skiljedom, rättsligt avgörande och rådets prövning •— innebär knappast någon verklig föränd­ ring, då art. 12 naturligtvis icke utgjorde hinder för att parterna anlitade vilka metoder som helst, om blott tvisten löstes på fredlig väg. De i art. 12 angivna metoderna voro de yttersta medel som medlemsstaterna hade att tillgripa, in­ nan de grepo till krig. Även enligt Förenta Nationernas stadga åligger det, såsom framgår av art. 37, parterna att hänskjuta tvisten till rådet, örn de ej lyckas lösa tvisten med andra fredliga metoder. En verklig skillnad, sammanhängande med att det enligt förbundsakten bestående formella sam­ bandet mellan systemet för fredlig lösning av tvister och sanktionssystemet icke förekommer i stadgan är, att inga rättsföljder i art. 33 äro stadgade för försummelse att använda de föreskrivna fredliga medlen för lösning av tvister.

I mom. 1 av art. 33 förutsättes, att parterna självmant skola begagna sig av fredliga medel för lösning av tvister. Enligt

art. 33, mom. 2,

åligger det

säkerhetsrådet att, örn det finner nödvändigt, uppfordra parterna att begagna sig av dylika medel i tvister av angiven beskaffenhet.

Enligt

art. 34

äger säkerhetsrådet utreda varje tvist liksom varje sakläge

som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist i syfte att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara. I motsats till vad som var förhållandet inom Nationernas förbund, där rådet endast på initiativ av part (art. 15) eller av medlem av förbundet (art. 11) kunde upp­ taga en tvist eller ett sakläge till prövning, kan säkerhetsrådet enligt art. 34 i stadgan på eget initiativ företaga undersökning av en tvist eller ett sakläge. Men i jämförelse med art. lii förbundsakten, där det ju förutsattes, att rådet eller församlingen skulle kunna till prövning upptaga varje omständighet berörande de internationella förbindelserna som hotade att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken, har art. 34 i stadgan en ganska be­ gränsad räckvidd. Det är ej meningen, att säkerhetsrådet skall kunna upp­ taga till saklig prövning varje omständighet som hotar att störa samförstån­ det mellan folken. Syftet med rådets undersökning är endast att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd kan sätta upprätthållandet av fred och säkerhet i fara. Befinnes detta icke vara fallet, skall säkerhetsrådet icke vidare taga befattning med saken. Det framgår nämligen av det följande, att säkerhetsrådet, med undantag för det fall varom talas i art. 38 endast tager befattning med sådana tvister vilkas fortbestånd kan sätta upprätthål­ landet av freden och säkerheten i fara, något som naturligtvis sammanhänger

29

med att säkerhetsrådets verksamhet är helt och hållet inriktad på fredens bevarande. Om ett aktuellt hot mot freden föreligger, träda bestämmelserna i kap. VII av stadgan i tillämpning, vilket dock icke hindrar, att säkerhets­ rådet kan jämsides med bestämmelserna i kap. VII tillämpa också bestäm­ melserna i kap. VI (jfr s. 41).

Enligt

art. 35, mom. 1,

äger varje medlem av Förenta Nationerna fästa sä­

kerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på varje tvist lik­ som på varje sakläge av den art som angives i art. 34. En viss motsvarighet till denna bestämmelse fanns i Nationernas förbunds akt, art. 11, morn. 2. I detta sammanhang bör också beaktas art. 99 i stadgan, enligt vilken general­ sekreteraren må fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständig­ het som enligt hans förmenande innebär hot mot bevarandet av internatio­ nell fred och säkerhet.

Enligt

art. 35, mom. 2,

äger en stat, som ej är medlem av Förenta Natio­

nerna, fästa säkerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på tvist i vilken den är part, därest vederbörande stat beträffande den ifråga­ varande tvisten på förhand underkastar sig de i stadgan fastställda förplik­ telserna till fredlig lösning av tvister. Vi erinra i detta sammanhang om be­ stämmelsen i art. 2, punkt 6, av stadgan, enligt vilken organisationen skall sörja för att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, hand­ la i överensstämmelse med organisationens principer, i den mån detta be- finnes nödvändigt för att bevara internationell fred och säkerhet. Betydel­ sen av bestämmelsen i art. 35, mom. 2, är att den ger utanför Förenta Nationerna stående stat rätt att underställa organisationen en tvist, vari den är inbegripen vare sig med medlem av organisationen eller med en utom­ stående stat. På initiativ av en av organisationens medlemsstater, av general­ sekreteraren eller av säkerhetsrådet kan dylik tvist upptagas av organisatio­ nen med stöd av stadgans övriga bestämmelser om fredlig lösning av tvister. Enligt Nationernas förbunds akt, art. 17, kunde tvister mellan förbundsmed- lem och utomstående stat eller mellan två utomstående stater upptagas till handläggning av förbundet.

I

art. 35, mom. 3,

erinras örn bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 örn

generalförsamlingens befogenheler i avseende på frågor örn upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, varpå dess uppmärksamhet fästs: för­ samlingen äger göra dem till föremål för diskussion och även för förslag, det sistnämnda dock icke så länge säkerhetsrådet handlägger dem, såvida icke säkerhetsrådet hemställer därom. Även då en tvist är föremål för säker­ hetsrådets handläggning, kan församlingen emellertid diskutera den.

Enligt

art. 36, mom. 1,

är säkerhetsrådet behörigt att när som helst ingripa

i en tvist eller i ett sakläge, vars fortbestånd är ägnat att sätta freden och säkerheten i fara, genom att föreslå lämpliga tillvägagångssätt eller metoder för sakens tillrättaläggande. Mellan bestämmelserna i art. 33, mom. 2, och i art. 36, mom. 1, föreligger således den skillnaden, att enligt art. 33, mom. 2, rådet skall tilldela parterna en allmänt hållen uppfordran att lösa tvisten med fredliga medel, varemot rådet enligt art. 36, mom. 1, skall föreslå en viss be­

30

stämd metod för tvistens lösning. Det är icke fråga örn ett för parterna bin­ dande föreläggande, ulan örn en rekommendation, som parterna ej nödvän­ digtvis behöva efterkomma. Några påföljder äro ej stadgade för det fall, att parterna icke rätta sig efter förslaget.

Enligt

art. 36, mom. 2,

skall säkerhetsrådet taga i betraktande tillväga­

gångssätt för den ifrågavarande tvistens lösning, som redan antagits av par­ terna. Detta torde innebära att, örn exempelvis mellan parterna består ett förliknings- eller skiljedomsfördrag, som är tillämpligt på tvisten, rådet bör uppmana parterna att begagna det i detta fördrag angivna tillvägagångs­ sättet.

Enligt

art. 36, mom. 3,

skall säkerhetsrådet vid framläggande av förslag till

tillvägagångssätt för lösning av tvister beakta, att rättstvister i regel böra av partenia hänskjutas till den internationella domstolen i enlighet med bestäm­ melserna i domstolens stadga. Då det redan av bestämmelsen i art. 36, mom. 2, torde framgå att, om parterna genom ett fördrag eller genom anslutning till den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den internationella domstolen eller motsvarande klausul i art. 36 ;iv stadgan för den fasta mellan- folkliga domstolen, för så vitt denna är mellan parterna gällande, förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande i tvister sådana som den förelig­ gande, säkerhetsrådet skall rekommendera dem att begagna denna metod för tvistens lösning, måste bestämmelsen i art. 36, mom. 3, innebära, att rådet skall i förekommande fall rekommendera hänskjutande till domstols­ avgörande av rättstvister, även örn parterna icke på förhand förbundit sig att underkasta sig sådant avgörande. Lika litet som i Nationernas förbunds akt är i Förenta Nationernas stadga rättsligt avgörande eller skiljedom i inter­ nationella tvister obligatorisk. Säkerhetsrådet äger icke enligt art. 36 i stadgan befogenhet att besluta, att tvist skall upptagas vid den internationella domstolen, eller ålägga parterna att hänskjuta tvisten dit. Rådet kan endast rekommendera parterna att själva hänskjuta tvist av rättslig natur till domstolen, varefter det ankommer på parterna, huruvida de vilja efter­ komma denna uppmaning eller icke. En sak för sig är, att parterna kunna ha genom avtal förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande eller skiljedom i rättstvister. De äro då naturligtvis skyldiga att ställa sig avtalet till efterrättelse. Men säkerhetsrådet äger endast att rekommendera dem att begagna denna metod för tvistens lösning, detta desto mer som ett skilje- domsavtal eller fakultativa klausulen eller annat avtal angående rättsligt avgörande av tvister väl i allmänhet icke innebär någon skyldighet att väcka talan utan endast skyldighet att inställa sig såsom svarande, om man in­ stämmes av den andra parten. Dock synes art. 36, mom. 3, innebära ett star­ kare framhållande av utvägen att lösa tvister genom rättsligt avgörande än den bestämmelse i Nationernas förbunds akt, som avser denna fråga. I art. 13 i förbundsakten hette det, att förbundsmedlemmarna överenskommo att i tvister, som »enligt deras mening» vore ägnade att underkastas skiljedom eller rättsligt avgörande, begagna sig av sådant förfarande. Enligt art. 36, mom. 3, i stadgan ankommer det tydligen på säkerhetsrådet att bedöma, hu­

31

ruvida en tvist är av rättslig natur, och att, med beaktande av att tvister av sådan natur i regel böra av parterna hänskjutas till den internationella dom­ stolen, i förekommande fall rekommendera parterna att anlita denna utväg. Någon definition på »rättstvister» lämnas icke i art. 36 av stadgan, såvida man icke får antaga, att orden »i enlighet med bestämmelserna i domstolens stadga» innefatta en hänvisning till definitionen på rättstvister i fakultativa klausulen i art. 36 av domstolsstadgan.

Art. 37

reglerar det förfarande, som skall tillämpas, örn parterna ej lyckats

lösa en tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av inter­ nationell fred och säkerhet i fara, genom de i art. 33 angivna medlen. Enligt art. 37, mom. 1, skola parterna i så fall hänskjuta tvisten till säkerhets­ rådet. Om rådet finner, att tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas sätta upprätthållandet av freden och säkerheten i fara, har rådet enligt artikelns mom. 2 två utvägar att välja mellan. Det kan använda det i art. 36 angivna förfarandet, d. v. s. rekommendera parterna en viss metod för tvistens lös­ ning, men det kan också upptaga tvisten till sakbehandling och framställa ett eget förslag till lösning av tvisten.

Detta förslag har tydligen karaktären av ett förlikningsförslag, som var­ dera parten kan antaga eller förkasta. Säkerhetsrådet är ingen domstol, som med bindande kraft avgör internationella tvister. Bestämmelsen i stadgans art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna skall åstadkomma lösning av inter­ nationella tvister »i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer», synes icke heller böra tolkas så, att säkerhetsrådet vid avgivande av förslag till lösning skall vara bundet av den internationella rättens regler, såsom örn det gällde ett avgörande i en rättstvist. Det kan ej anses stridande mot internationell rätt att föreslå parterna i en tvist att frivilligt gå med på förändring i ett bestående rättsläge. Emellertid är säker­ hetsrådets befogenhet att avgiva förslag begränsad av bestämmelsen i art. 2, punkt 7, som förhindrar Förenta Nationerna att intervenera i s. k. inre frågor.

Av art. 37 framgår icke klart, om säkerhetsrådet kan inleda förfarande enligt denna artikel på eget initiativ eller om därför erfordras, att tvisten hänskjutes till rådet av part eller kanske t. o. m. av båda parterna. Ordala­ gen i artikeln synas snarast tala för sistnämnda tolkning, som dock vid jäm­ förelse med övriga bestämmelser i kap. VI förefaller något egendomlig. Den ena av de utvägar som rådet äger tillgripa enligt art. 37, nämligen att före­ slå en viss metod för fredlig lösning av tvisten, kan det ju tillgripa redan enligt art. 36, och enligt denna äger det uppenbarligen förfara på eget initia­ tiv. Örn en hemställan från håda partenia är erforderlig för att rådet skall få tillgripa den andra utvägen, eller att upptaga tvisten till behandling i sak, skulle förutsättningen för en dylik behandling av de tvister som avses i art. 37 vara likartad med förutsättningen för rådets behandling av tvister enligt art. 38. Art. 37 skulle då icke lia någon annan självständig bety­ delse, än att partenia enligt denna artikel äro skyldiga att hänskjuta tvisten till säkerhetsrådet. Men vad inträffar, örn parterna underlåta att fullgöra

32

denna skyldighet? Man frågar sig, om det skall ankomma på parterna att i sista hand bedöma, huruvida tvisten är av beskaffenhet att böra upptagas till behandling enligt art. 37. På sakliga grunder förefaller det, som om den rimliga tolkningen vore, att rådet enligt art. 37 äger förfara på eget initia­ tiv, ehuru artikelns ordalag snarast giva motsatsen vid handen.

Art. 37 i Förenta Nationernas stadga har som motsvarighet i Nationernas förbunds akt dess art. 15, där hänvändelse till rådet föreskrevs som den yttersta åtgärd parterna skulle tillgripa, om en tvist icke lösts på annat sätt, varvid tvistens handläggning av rådet skulle utmynna i ett förlik­ ningsförslag. Dock föreligger den skillnaden, att förlikningsförslaget en­ ligt art. 37 av stadgan icke är förknippat med några rättsliga påföljder, såsom var fallet med ett av rådet enhälligt antaget förslag enligt art. 15 i förbunds- akten. Detta sammanhänger naturligtvis med att tvångsåtgärderna enligt Förenta Nationernas stadga framstå som en från åtgärderna för lösning av internationella tvister helt skild fråga.

Slutligen heter det i

art. 38,

att säkerhetsrådet må utan intrång i bestäm­

melserna i artiklarna 33—37 på begäran av samtliga parter i en tvist för parterna framlägga förslag i och för en fredlig lösning av tvisten. Rådet skall enligt denna bestämmelse tjänstgöra som ett internationellt förlikningsorgan, som står till förfogande, om samtliga parter i en tvist frivilligt ena sig om att anlita det. Enligt art. 38 kan rådet till handläggning upptaga tvister av mindre allvarlig natur än sådana vilkas fortbestånd sätter bevarandet av fred och säkerhet i fara.

Av art. 52, momenten 2 och 3, framgår vidare, att de i kap. VIII omför- mälda regionala avtalen och organen äro avsedda att användas för fredlig lösning av lokala tvister. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till den följande framställningen.

Huru Förenta Nationernas system för fredlig lösning av internationella tvis­ ter tänkes komma att fungera i praktiken, framgår av åtskilliga bestämmelser, som finnas på andra håll i stadgan än i dess kap. VI. Dit höra artiklarna 18 och 27 angående omröstning inom generalförsamlingen, respektive säkerhets­ rådet. Varje ständig rådsmedlem kan genom sitt veto förhindra beslut rö­ rande tvist, vari den själv ej är part. Av den tidigare omnämnda, av de fem stormakterna vid San Francisco-konferensen framlagda förklaringen angåen­ de den s. k. Jalta-formelns rätta tolkning (se s. 24) framgår emellertid, att ing­ en enskild rådsmedlem kan förhindra, att en tvist av rådet upptages till över­ vägande och diskussion. Först då fråga uppstår om fattande av beslut enligt art. 34 ff. av kap. VI, inträder de ständiga rådsmedlemmamas vetorätt. I fråga örn tvångsåtgärder har varje ständig rådsmedlem, även den som är part i tvisten, vetorätt. Stat, som är part i en tvist men ej medlem av säkerhets­ rådet, skall enligt art. 32 inbjudas att deltaga i rådets överläggningar dock utan rösträtt. Detta gäller också, om staten i fråga icke är medlem av Förenta Na­ tionerna. Enligt Nationernas förbunds akt kunde medlemsstat, som var part i en tvist men ej medlem av rådet, vid tvistens behandling inom rådet taga säte

33

och stämma där. För beslut av rådet enligt art. 11 av förbundsakten krävdes enhällighet, således också medverkan av parterna i tvisten. För beslut av rådet enligt art. 15 med där angivna specifika rättsverkningar krävdes en­ hällighet, parternas röster dock ej medräknade. För beslut av församlingen enligt art. 11 krävdes enhällighet. Beslut med i art. 15 angivna särskilda rätts­ verkningar kunde i församlingen fattas med bifall av samtliga rådsmedlem­ mar och majoriteten av förbundets övriga medlemmar, parternas röster ej medräknade. Vid beslut inom Nationernas förbund angående internationella tvister hade således varje rådsmedlem vetorätt, med undantag för part vid beslut enligt art. 15.

Som ett allmänt direktiv för Förenta Nationernas handläggning av inter­ nationella tvister gäller den redan anförda satsen i stadgans art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna i denna sin verksamhet skall förfara »i överensstäm­ melse med rättvisans och den internationella rättens principer». I den mån detta iakttages, förhindras opportunistiska, av de rådande maktförhållan­ dena påverkade beslut.

En annan viktig regel, som begränsar Förenta Nationernas handlingsfrihet vid handläggningen av internationella tvister, föreligger i den redan i ett annat sammanhang behandlade ari. 2, punkt 7, enligt vilken stadgans be­ stämmelser icke berättiga Förenta Nationerna att intervenera i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, och icke heller kräva, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt stadgan.

Den omständigheten, att s. k. inre frågor samt andra tvister än sådana vilkas fortbestånd kan utgöra en fara för upprätthållandet av fred och säker­ het, frånsett det i art. 38 angivna fallet, äro undantagna från handläggning av säkerhetsrådet och generalförsamlingen liksom det förhållandet, att par­ terna ej äga rösta vid fattandet av beslut, medför, att bestämmelserna örn fredlig lösning av internationella tvister i stadgans kap. VI står i närmare överensstämmelse med art. 15 än med art. 11 i Nationernas förbunds akt, ehuru visserligen sambandet mellan systemet för lösning av internationella tvister och sanktionssystemet, som är ett karakteristiskt drag i art. 15, saknas i stadgan.

Slutligen må erinras om att stadgan i den tidigare berörda art. 14 har en bestämmelse, som ligger helt utanför kap. VI men som, om den i motsats till motsvarande bestämmelse i Nationernas förbunds akt, art. 19, verkligen blir tillämpad, kan få avsevärd betydelse för lösningen eller förebyggandet av internationella konflikter.

Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps-

handlingar. Kapitel VII.

En särskilt betydelsefull plats i Förenta Nationernas stadga intaga de be­ stämmelser enligt vilka organisationen kan, i händelse av »hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling», ingripa »i syfte att upprätthålla eller åter-

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 senni. Nr 196.

4

34

ställa internationell fred och säkerhet». Deras betydelse understrykes av att sådana ingripanden om vilka här är fråga i art. 1 nämnas först bland Förenta Nationernas ändamål.

Också för Nationernas förbund var tryggandet av freden och säkerheten ett huvudändamål. För detta ändamål föreskrev förbundsakten i vissa situa­ tioner tvångsåtgärder mot en fördragsbrytande stat genom samfällda aktio­ ner av förbundsmedlemmarna (vanligen kallade sanktioner). Tvångsåtgär­ derna voro huvudsakligen av två slag. För det första förbundo sig staterna att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och innebyggare i varje annan stat (de »ekonomiska sanktio­ nerna»). För det andra skulle rådet föreslå de olika i saken intresserade re­ geringarna, med vilka lant-, sjö- eller luftstridskrafter var och en av för­ bundets medlemmar skulle bidraga till de väpnade styrkor som skulle an­ vändas till hävdande av förbundsförpliktelsema (de »militära sanktionerna»). Förbundsakten innehöll yttermera bestämmelser örn ömsesidigt stöd vid sanktionernas genomförande och om skyldighet för förbundsmedlemmarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att underlätta fri passage genom deras territorier för varje medlem av förbundet som deltoge i gemensamma åt­ gärder.

Det är välbekant, att Nationernas förbund misslyckades just med sin upp­ gift att trygga freden och säkerheten. Å andra sidan har med hänsyn till er­ farenheterna från det andra världskriget tryggandet av fred och säkerhet genom internationell samverkan framstått som mera angeläget än någonsin. Med utgångspunkt från uppfattningen, att Nationernas förbunds misslyckande åtminstone delvis berodde på det sätt varpå dess säkerhetssystem var ut­ format i förbundsakten, har man bestämt sig för att vid avfattandet av mot­ svarande bestämmelser i den nya världsorganisationens stadga slå in på nya vägar.

Utmärkande för Nationernas förbunds säkerhetsapparat var, att det an­ kom på medlemsstaterna själva att bedöma, huruvida den situation före- låge, vari de hade att för fredens och säkerhetens hävdande inskrida med sanktioner. Intet förbundsorgan ägde att i detta hänseende besluta å med­ lemmarnas vägnar. Detta innebar icke, att sanktionernas vidtagande var en frivillig sak. Fullgörandet av militära sanktioner var visserligen frivilligt, men de ekonomiska sanktionerna voro otvivelaktigt obligatoriska. Varje för- bundsmedlem hade att på objektiva grunder bona fide pröva, huruvida för­ utsättningarna för vidtagandet av ekonomiska sanktioner förelåge, och handla därefter. Men för att denna prövning skulle vara möjlig, erfordrades, att förutsättningarna för sanktionsförpliktelsernas aktualisering skulle vara klart och noggrant angivna, så att man hade ett otvetydigt kriterium att rätta sig efter. Förutsättningarna voro, enligt art. 16, att medlemsstat grep »till krig i strid med sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15». Sanktions-

förpliktelsernas inträde förutsatte alltså, att krig hade utbrutit genom angrepp från en stats sida mot en annan och att angriparen brutit mot föreskrifterna i artiklarna 12, 13 eller 15, vilka innefattade vissa bestämmelser örn fredlig lösning av internationella tvister samt därtill anknutna krigsförbud. Sanktio­ ner skulle sålunda tillämpas dels örn angreppet företogs utan föregående skil­ jedoms- eller domstolsförfarande eller förfarande inför förbundsrådet eller också förrän tre månader efter det skiljedomstols eller domstols utslag i så­ dan tvist fallit eller rådet avgivit yttrande därom, dels om det riktades mot en medlem, vilken fogat sig efter skiljedom, som fällts i tvist mellan denna medlem och angriparen, dels ock om krig tillgreps mot en part som, sedan tvisten underställts rådet (eller förbundsförsamlingen), ställt sig en av rådet enhälligt — med frånräknande av parlernas röster — antagen rapport (eller en av förbundsförsamlingen med viss majoritet antagen rapport) till efter­ rättelse. Under vissa förutsättningar kunde sanktioner även igångsättas mot stat, som icke var medlem av förbundet.

Dessa noggrant utformade regler kunde likvisst ingalunda skapa full klar­ het och uteslöto alltså icke möjligheten av olika meningar beträffande sank- tionsreglernas tillämplighet i konkreta fall.

En svårighet, som under Nationernas förbunds tid i hög grad tog upp­ märksamheten i anspråk, var, att det icke under alla omständigheter kunde väntas vara klart, huruvida en stat gått till angrepp. Härav de många för­ söken att finna en formel för att »bestämma angriparen», i akt och mening att förbundsmedlemmarnas sanktionsförpliktelser skulle vara fullt fixerade.

I Förenta Nationernas stadga har man, som redan antytts, gått en motsatt väg. Huvudintresset är här att åstadkomma ett snabbt och effektivt inskri­ dande för fredens och säkerhetens bevarande. I detta syfte överlåta organi­ sationens medlemmar, heter det i art. 24, »huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet» på säkerhetsrådet och »samtycka till att säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande förpliktel­ ser handlar å medlemmarnas vägnar». Rådet är också sammansatt med hän­ syn till denna sin viktigaste funktion: det består utom av stormakterna av medlemmar, som valts med hänsyn i första hand till deras »insatser för upp­ rätthållande av internationell fred och säkerhet» (art. 23: 1). Enligt art. 25 »samtycka» medlemmarna till att »godtaga och verkställa säkerhetsrådets be­ slut i överensstämmelse med denna stadga». Härmed följer en djupgående olikhet i tvångsapparatens verkningssätt inom Förenta Nationerna i jämförel­ se med Nationernas förbunds sanklionsregler. Såväl de militära som de eko­ nomiska tvångsåtgärderna liro enligt Förenta Nationernas stadga obligato­ riska, de militära dock inom de gränser som angivas i särskilda avtal, slutna mellan säkerhetsrådet och respektive stater. Någon prövning från medlems­ staternas sida av förutsättningarna för tvångsåtgärdernas verkställande fö­ rekommer icke längre; de äro skyldiga att ställa sig säkerhetsrådets i dessa avseenden fattade beslut lill efterrättelse. Säkerhetsrådet äger, jämförelsevis obundet av sådana strikta regler som bestämde såväl förutsättningarna för som beskaffenheten av sanktioner enligt Nationernas förbunds akt, fritt prö­

36

va, huruvida och i vilken omfattning tvångsåtgärder skola anordnas och mot vem de skola riktas, och skall därvid uteslutande Ira det stora målet, fredens och säkerhetens upprätthållande, i sikte. Tvångsåtgärder kunna vidtagas icke blott vid fredsbrott och angreppshandlingar utan även vid hot mot freden, och problemet att bestämma angriparen har förlorat sin betydelse. Såsom ovan framhållits, har denna utformning av säkerhetssystemet också medfört, att intet direkt samband föreligger mellan kap. VI och kap. VII: de förslag rådet och församlingen enligt kap. VI avgiva beträffande fredlig lösning av internationella tvister äger vardera parten antaga eller förkasta, och partens antagande av eller underlåtenhet att antaga förslaget medför i och för sig inga rättsverkningar.

Förenta Nationernas säkerhetssystem bygger på en utomordentligt stark maktkoncentration i säkerhetsrådets hand i syfte att åstadkomma snabbhet och effektivitet i inskridandet för upprätthållande av fred och säkerhet. Den stat som hotas eller angripes får därför ett mycket effektivare bistånd än det som Nationernas förbund kunde bereda. Medan säkerheten inom Nationernas förbund helt och hållet fick byggas på förbundsmedlemmarnas beredvillighet att efter egen omprövning fullgöra sina förpliktelser, kan man nu, för den händelse rådet finner ett ingripande erforderligt, räkna på en samfälld aktion till den hotade eller angripna statens skydd.

Medan sålunda en hög grad av effektivitet karakteriserar en av rådet an­ ordnad tvångsaktion, följer av bestämmelserna om röstning i rådet, att så­ dana aktioner ingalunda kunna förväntas i alla de lägen där fred och säker­ het äventyras; så till vida är tvångsapparatens effektivitet högeligen begrän­ sad. Om rådsmedlem är part i konflikten, behåller den ändock rätt att del­ taga i rådets beslut, och om vederbörande är ständig rådsmedlem, erfordras under alla förhållanden dess medverkan, för att beslut skall komma till stånd. En stormakt, som innehar ständig rådsplats, kan med andra ord alltid för­ hindra, att tvångsåtgärder komma till stånd i en konflikt, vari den själv är in­ vecklad. Den imponerande apparat som uppbyggts för upprätthållande av in­ ternationell fred och säkerhet träder ur funktion i händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angrepp av stormakt. I sådana lägen erbjuder organisationen ingen som helst säkerhet åt de utsatta staterna. Särskilt bör understrykas, att apparaten blir overksam vid ett krig mellan två stormakter, således i en situa­ tion, som måste medföra de mest katastrofala följder för alla länders välfärd och för civilisationen. Helt naturligt har, som redan i annat sammanhang berörts, mycken och allvarlig kritik riktats mot dessa bestämmelser. De ha emellertid försvarats med att tvångsåtgärder ändock icke kunna komma till stånd, om icke stormakterna äro eniga, att ett stormaktskrig medför organi­ sationens sprängning o. s. v. (jfr s. 25). Att säkerhetssystemet icke funge­ rar mot en stormakt innebär å andra sidan, att medlemsstaterna icke kom­ ma att åläggas att deltaga i tvångsåtgärder mot en sådan makt och att således de smärre staterna icke riskera att dragas in i ett stormaktskrig på grund av sitt medlemskap i organisationen utan äro oförhindrade att i ett dylikt krig iakttaga neutralitet i traditionell bemärkelse. Detta innebär natur­

37

ligtvis icke, att en mindre stat icke löper någon risk att bliva indragen i ett stormaktskrig. Men örn så sker, är det icke en konsekvens av dess medlem­ skap i Förenta Nationerna.

För övrigt är det ej säkert, att ett ingripande med tvångsåtgärder kommer till stånd ens i en konflikt mellan smärre stater. Det beror, såsom redan an­ märkts, alltid av rådets bedömande, huruvida tvångsåtgärder skola vidtagas. Och beslut härom skall alltid fattas med samtliga de fem ständiga och två andra rådsmedlemmars röster.

En tvångsaktion blir, örn den kommer till stånd, av så djupt ingripande be­ tydelse för organisationens medlemmar, att reglerna därom måste anses för­ tjänta av särskild uppmärksamhet. Dock måste man härvid hålla i minnet, att mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma till tillämpning. Mot en stormakt eller i strid med dess vilja kunna de ej tilläm­ pas. Och vad andra fall angår, vila reglerna i varje fall på den tankegången, att säkerhetsapparaten skall äga en sådan överväldigande styrka och effek­ tivitet, att den genom sin blotta tillvaro kan säkerställa fred och säkerhet; varje hotfull och aggressiv politik skall, då säkerhetsrådet viii bekämpa den, på förhand framstå som utsiktslös.

Art. 39

innehåller de grundläggande bestämmelserna. »Om någon särskild

bestämmelse i stadgan» — har det sagts i förenämnda rapport från Förenta Staternas delegation vid San Francisco-konferensen — »har större räck­ vidd än de andra, så är det denna enda sats i vilken säkerhetsrådets mest betydelsefulla maktbefogenheter äro koncentrerade.»

Säkerhetsrådet fastställer enligt denna artikel förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artik­ larna 41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Beträffande beskaffenheten av de åtgärder som rådet kan vidtaga fram­ går av art. 39, att de kunna bestå antingen i framläggande av »förslag» i nu angivet syfte eller ock i »beslut» om åtgärder enligt artiklarna 41 och 42 (tvångsåtgärder). Tvångsåtgärderna kunna vara av två olika slag motsvaran­ de de ekonomiska sanktionerna (art. 41) och de militära (art. 42) enligt Na­ tionernas förbunds akt. Därjämte ifrågakomma enligt art. 40 »provisoriska åtgärder», rörande vilka uppmaningar kunna framställas till de berörda par­ terna. Dessa olika aktionsformer skola i fortsättningen analyseras i anslutning till artiklarna 40—42. Det hör emellertid framhållas, att en av de åsyftade ak- tionsformerna, nämligen framläggande av »förslag», varken i dessa artiklar eller annorstädes blivit närmare bestämd. Denna aktionsform särhålles i art. 40 från de provisoriska åtgärderna; därför måste något annat än dessa åtgär­ der avses, men det är svårt att angiva, i vad slags ämnen förslag enligt art. 39 kunna tänkas bliva avgivna.

Samtidigt som en aktion enligt kap. VII utvecklas, kan rådet, som ovan redan nämnts, vid sidan av denna utöva sådan verksamhet för fredlig lös­ ning av tvister som behandlas i kap. VT. Detta framhålles i en rapport av-

38

given av vederbörande utskott i Förenta Staternas senat: »Då säkerhetsrådet går till en tvångsaktion, kan det samtidigt vidtaga åtgärder för att utforma en lösning; det kan vidare fortsätta dessa ansträngningar, sedan fredshotet, fredsbrottet eller angreppet undanröjts.»

Förutsättningen för ett inskridande av rådet är, att det konstaterar före­ fintligheten av ett »hot mot freden», ett »fredsbrott» eller en »angreppshand- ling». En så beskaffad situation kan för det första uppkomma med anled­ ning av en tvist, eventuellt en sådan för vars lösning rådet varit verksamt enligt kap. Vf. Förutsättningen är i sådant fall, att den »fara» som berättigat rådet till sådan verksamhet skärpts till att utgöra ett »hot» eller ock att tvisten rent av givit upphov till ett fredsbrott eller en angreppsliandling. Men den i art. 39 åsyftade situationen kan också tänkas uppkomma utan att rå­

det befattat sig med den förut bestående tvisten, ja utan att över huvud taget

någon tvist förelegat.

De situationer i vilka rådet kan inskrida äro av tre olika slag. Två av dessa erinra örn bestämmelserna i Nationernas förbunds akt: »fredsbrott» och »angreppshandling». Förenta Nationernas stadga möjliggör inskridande i alla dylika situationer som Nationernas förbunds akt avsåg men går också längre än förbundsakten, enligt vilken angreppshandlingar endast under vissa angivna förutsättningar skulle mötas med sanktioner. Den upprätthåller med andra ord icke den förut gällande skillnaden mellan till- låtna och otillåtna krig (jfr även art. 2, punkt 4). Begreppen »fredsbrott» och »angreppshandlingar» ha — mot vad som från flera håll föreslogs under San Francisco-konferensen — icke blivit närmare definierade. De försök i denna riktning som gjorts dels i vissa inom Nationernas förbund framkomna uppslag, dels i traktater ingångna under tiden mellan världskrigen hava sålunda icke fullföljts. Det har i stället ansetts riktigast att låta säkerhets­ rådet fritt bedöma varje läge efter dess art.

Ett ännu större steg utom den av Nationernas förbunds akt uppdragna ra­ men tager stadgan, då den bland de situationer som kunna utlösa ett inskri­ dande av rådet även nämner »hot mot freden». Härmed fullföijes på ett ra­ dikalt sätt den inom Nationernas förbund sedan mitten av 1920-talet fram­ trädande tendensen att i anslutning till förbundsakten om möjligt söka före­ bygga krig. Vad menas då med ett »hot mot freden»? Stadgan har icke in­ låtit sig på något försök att definiera denna företeelse utan helt och hållet överlåtit åt rådet att i varje särskilt fall avgöra, när ett hot är för handen. Uppenbarligen har man därför att räkna med att i de konkreta fallen mycket olika meningar härom kunna komma att göras gällande. Det är ogörligt att på förhand karakterisera och överblicka de mångahanda olikartade situatio­ ner i vilka ett hot mot freden kan komma att bliva konstaterat med stöd av art. 39. Några hållpunkter kunna dock uppställas.

För att ett »hot mot freden» skall anses föreligga måste det förutsättas, att det är fara för en blivande användning av militärt våld. Om annat hot är det ej fråga; jfr även art. 2, punkt 4, som uttryckligen talar om »hot om våld». Och faran skall, såsom redan anmärkts, vara mera överhängande än den »fara» som ger anledning till åtgärder enligt kap. VI (jfr art. 34).

39

Hotet måste ådagaläggas genom den hållning som staterna intaga. Faran för fredsbrott måste med andra ord framträda däri, att någon eller några stater på ett eller annat sätt lägga i dagen en vilja att, åtminstone under vissa förutsättningar, anlita militära maktmedel. En sådan vilja kan klart manifesteras genom uttalanden från den ifrågavarande statens ledning. Den kan också tänkas utläst ur militära dispositioner, som staten i fråga vidtager (upprustning, mobilisering, truppkoncentrationer o. s. v.). I detta samman­ hang bör art. 40 observeras. Välbekant från Nationernas förbund är idén att låta tvistande staters hållning till föreslagna krigsförebyggande åtgärder avgö­ ra utpekandet av en aggressiv part. Sådana tankar framfördes också i San Francisco, men man ville ej på detta sätt strängt binda rådets handlings­ frihet. I art. 40 har emellertid förklarats, att säkerhetsrådet skall taga »ve­ derbörlig hänsyn» till en stats underlåtenhet att ställa sig där berörda pro­ visoriska åtgärder (se nedan) till efterrättelse; man synes ha förutsatt, att den i regel skall bliva vägledande vid beslut om tvångsåtgärder.

Men även en stats politik i övrigt kan tjäna till att karakterisera den så­ som hotande freden. Det har i kommentarer till stadgan anmärkts, att — fastän stadgan icke säger något därom — rådet torde böra taga hänsyn till den hållning staterna visat gentemot förslag rörande konfliktfrågornas lösning framställda enligt art. 37 (eller möjligen art. 39). Detta kan icke innebära annat än att, om en stat avvisat enligt rådets mening rimliga och rättvisa förslag i anledning av en konflikt, denna hållning kan betraktas som ett argument för att tvångsåtgärderna riktas mot denna stat.

Redan av det nu sagda framgår, att det — särskilt vid hot mot freden — i hög grad beror av säkerhetsrådets bedömande, huruvida art. 39 är tillämplig. Men härtill kommer, att stadgan icke giver vid handen, att rådet skulle vara skyldigt att inskrida, när en i denna artikel avsedd situation inträtt; yrkanden framkommo visserligen i San Francisco om att rådets aktion i vissa lägen skulle vara »automatisk», men de avböjdes bl. a. av den anledningen, att en sådan regel kunde leda till att tvångsåtgärder kom- me att företagas i förtid. Här framträder starkt skillnaden mellan Förenta Nationernas stadga och Nationernas förbunds akt, som principiellt gjorde det till en skyldighet för staterna att i de — visserligen mera begränsade — fall som där avsågos gripa till sanktioner. Man saknar sålunda uttryck för den grundtanke som låg bakom förbundsakten: att vissa angrepp skulle mötas med tvångsåtgärder. Det är enligt Förenta Nationernas stadga tillåtet, att icke blott hot örn våld utan även fredsbrott och angreppshandlingar läm­ nas obeivrade. Givetvis bör man i detta sammanhang särskilt erinra sig möj­ ligheten av meningsskiljaktighet inom rådet. Om fem av dess medlemmar eller en enda av de ständiga medlemmarna icke anser något ingripande böra äga rum, kommer ett sådant ej till stånd. Och liksom det ankommer på rådet att bestämma, om över huvud ett ingripande skall äga ram, är det rådet, som — inom ramen för de avtal örn vilka nedan skall talas (under art. 43) — bestämmer vad som i det konkreta fallet skall göras.

Vid valet mellan olika aktionsformer har rådet icke bundits vid någon

40

viss ordningsföljd — nied det enda undantag, att provisoriska åtgärder (art. 40) endast kunna förekomma såsom ett första steg. I övrigt har rådet full frihet att avgöra, vilka vägar det vill gå (se vidare nedan). Det är t. ex. ej nödvändigt, att tvångsåtgärder enligt art. 41 eller art. 42 föregås av proviso­ riska åtgärder enligt art. 40; sådana kunna befinnas vara ändamålslösa. Allt efter lägets beskaffenhet kan rådet välja mellan ekonomiska och militära åt­ gärder eller tillämpa båda i förening. Nära till hands ligger, att rådet börjar med mindre kraftiga åtgärder för att sedan i mån av det motstånd som möter steg för steg intensifiera sin aktion. Tvångsåtgärderna kunna sålunda t. ex. tänkas bestå blott däri, att en stat drabbas av jämförelsevis begränsade av­ brott i sina ekonomiska förbindelser företagna med stöd av art. 41.

Det är vidare rådets sak att avgöra, mot vilken stat åtgärder av olika slag skola riktas. Enligt Nationernas förbunds akt var svaret på denna fråga i princip mycket enkelt: man skulle vända sig mot angriparen. Förenta Na­ tionernas stadga innehåller icke någon sådan föreskrift. Tanken är dock uppenbart den, att man skall rikta tvångsåtgärderna mot den som »hotar» eller »bryter» freden eller angriper. Kvar står emellertid den redan anmärkta, i många fall uppenbara svårigheten att på objektiva grunder avgöra, huru­ vida en stat kan sägas hota eller bryta freden eller angripa. Men härtill kom­ mer ytterligare ett ömtåligt ämne för rådets fria bedömande. Om två stater gentemot varandra fora en sådan politik, alt bådadera kunna anses som hotande freden, har rådet att avgöra, mot vilken av dessa stater tvånget skall sättas in. Stadgan ger inga bestämda hållpunkter för detta val. Den utsäger icke direkt, att tvångsåtgärderna skola riktas mot den stat som har den största skulden till att faran för fredsbrott uppkommit, med andra ord den stat som mest hotar freden och säkerheten. Icke heller giver den vid han­ den, huru skulden skall mätas, d. v. s. vilken betydelse som därvid skall tilläggas olika moment, vilka tjäna till att karakterisera en stats hållning som hotfull: dess militära dispositioner, dess hållning gentemot rådets fredsfräm­ jande verksamhet enligt kap. VI o. s. v. Med hänsyn till de allmänna prin­ ciperna för organisationens verksamhet vore det emellertid ett uppenbart missbruk av rådets makt, örn tvångsåtgärderna icke riktades mot den stat från vars sida enligt dess omdöme freden i främsta rummet hotas. Man bör i följd härav kunna räkna med att rådets verksamhet icke skall ledas av en tanke, som eljest, enligt vad erfarenheten utvisat, i farliga situationer ligger nära till hands: alt rikta tvånget mot den stat vars motstånd lättast kan böjas, därför att den har de svagare resurserna eller därför att den är mindre villig att inlåta sig på ett krig än motparten.

I vissa lägen kan det tänkas, att två stater, som befinna sig i konflikt med varandra, samtidigt bliva föremål för ingripande. Detta gäller såväl om de provisoriska åtgärderna enligt art. 40 som örn tvångsåtgärderna enligt artik­ larna 41 och 42. Man kan t. ex., särskilt medan ännu blott ett hot föreligger men eventuellt även efter ett fredsbrott, tänka sig ekonomiska tvångsåtgärder eller militära demonstrationer med syfte att utöva tryck på båda parterna.

Örn rådet finner sig böra ingripa, är det i syfte att »bevara eller återställa

42

nas förbunds år 1921 fastställda program för sanktionsväsendet, till en bör­ jan jämförelsevis lindriga ingripanden i samfärdseln äga rum, med bibehål­ lande i övrigt av de fredliga förbindelserna. Men å andra sidan äger rådet, när det så finner erforderligt, fordra ett fullständigt avbrytande av de i artikeln åsyftade förbindelserna. Ingen planläggning på förhand av de icke-militära tvångsåtgärderna förutsätles. Än mindre skola staternas skyldigheter, såsom enligt art. 43, kunna begränsas genom i förväg ingångna avtal. Meningen är tydligen, att rådet efter behoven i varje särskilt fall skall planlägga och be­ sluta erforderliga åtgärder; värjo medlemsstat får finna sig i den omläggning av sitt ekonomiska liv som sålunda blir nödvändig. Om förhandlingar med staterna är det endast så till vida tal, som dessa enligt art. 50 kunna »rådföra sig» med säkerhetsrådet beträffande lösningen av problem, vilka uppkomma i samband med tvångsåtgärder (jfr även art. 31).

Om en stat av en eller annan anledning icke ställer sig rådets beslut till efterrättelse, vad händer då? Medlemmarna av Nationernas förbund voro principiellt skyldiga att förhindra förbindelser mellan en för sanktioner ut­ satt stat och vilken som helst annan stat; man erinrar sig, att det därför an­ sågs kunna vid sanktionsfall bliva fråga om ingripande med våld mot För­ enta Staternas utrikeshandel. Stadgan sysselsätter sig ej med detta problem; det finnes inga bestämmelser om tvångsaktioner i syfte att tvinga till delta­ gande i tvångsaktioner. Vissa antydningar om vad som kan göras lämnas emellertid i själva art. 41. Där utsäges nämligen icke, att avbrytandet av t. ex. staten A:s förbindelser med den för tvångsåtgärder utsatta staten B ankommer på staten A enbart. Det skulle sålunda kunna tänkas att, örn staten A upprätthåller av rådet förbjudna förbindelser, andra i tvångsaktio- nen deltagande stater vidtaga vissa åtgärder för deras förhindrande. Väpnat våld, t. ex. i form av en blockad mot staten B, som faktiskt hindrar staten A:s handel med denna, kan anordnas med stöd av art. 42.

Enligt

art. 42

kan rådet skrida till militär aktion: »inskridande medelst

luft-, sjö- eller lantstridskrafter». Inskridandet kan följa efter åtgärder enligt art. 41, om dessa visat sig otillräckliga, men det kan också äga rum, utan att sådana föregått, om de nämligen kunna antagas bliva otillräckliga. Den mili­ tära aktionen kan, såsom redan anmärkts, rikta sig mot en stat, som redan brutit freden, men också, på grund av »hot mot freden», mot annan stat. Åt­ gärderna »kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Natio­ nerna». Aktionen kan sålunda för det första tänkas bestå enbart däri, att mi­ litära styrkor mobiliseras och förläggas på sådana punkter, att deras blotta förhandenvaro utgör ett verksamt tvång. Särskilt naturlig är denna aktions-

form, då rådet endast står inför ett hot mot freden, men intet hindrar, att den användes, även sedan det kommit till fientligheter. Men aktionen kan för det andra ulvecklas därhän, att krigshandlingar företagas. Evenluellt kom­ mer det till formlig krigföring mellan de i aktionen deltagande staterna och den stat som utsatts för densamma.

Syftet med tvångsaktionen är enligt art. 42 liksom eljest att »upprätthålla

43

eller återställa internationell fred och säkerhet». Den militära aktionen kan i enlighet därmed syfta till att förebygga krig eller åvägabringa fred.

Det ankommer på rådet att avgöra, vilka åtgärder som befinnas nödvän­ diga för det ändamål varom fråga är.

För aktioner har rådet att lita till prestationer, som medlemmarna äro skyldiga att på dess anmodan utföra. Härom handlar

art. A3:

de skola »ställa

till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, där­ ibland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av interna­ tionell fred och säkerhet». Vad staterna ha att ställa till förfogande är sålunda för det första väpnade styrkor, att användas — enligt rådets beprövande — antingen i demonstrationssyfte eller för militär aktion. För det andra skall »bistånd» och »förmåner» för underlättande av rådets verksamhet ställas till dess förfogande.1 Stadgan angiver — på franskt initiativ — särskilt passage­ rätt såsom en form för underlättande av rådets verksamhet. Även i andra former kan emellertid rådet bistås och dess aktion underlättas. Man hal­ ldan tvivel tänkt sig tillhandahållande av transportmedel och andra förnö­ denheter, upplåtande av militära basel-, o. s. v.

Självklart är, att olika staters tjänster måste tagas i anspråk på olika sätt. »Bistånd» och »förmåner» få givetvis ankomma på sådana stater, som på grund av sin belägenhet lämpa sig härför. Att prestationernas storlek i viss mån måste bero av de olika staternas styrka, är givet (se nedan). I vad mån man tänkt sig en fördelning av de olika arterna av prestationer efter stater­ nas styrka, därom ger stadgan intet besked. Intressant är emellertid en an­ tydan från en person, som deltagit i utskottsarbetet i San Francisco örn att »de mindre staterna troligen komma att fullgöra större delen av sin plikt ge­ nom att tillhandahålla kommunikationer, baser och dylikt».

Det är emellertid — här framträder en beaktansvärd skillnad mellan ak­ tionerna enligt art. 41 och enligt art. 43 —- icke säkerhetsrådet som ensidigt bestämmer örn vad staterna hava att prestera. Deras skyldigheter skola näm­ ligen på förhand fastställas genom avtal med säkerhetsrådet.

Avtalsslutande part är säkerhetsrådet; enligt Dumbarton Oaks-förslaget skulle avtalen däremot slutas mellan staterna inbördes. Stadgan förutsätter möjligheten av ett enda avtal; härifrån bortses dock i det följande, då det är svårt att föreställa sig, huru ett sådant avtal skulle se ut, och då för övrigt all initierad diskussion synes utgå från att ett flertal avtal skola kom­ ma till stånd. Avtalen kunna ingås med enskilda stater eller grupper av så­ dana; måhända har man särskilt haft s. k. regionala grupper (jfr kap. VIII) i tankarna. Stadgan inskärper, att avtalen skola ingås så snart som möjligt och alt initiativ till dem skall tagas av säkerhetsrådet.

Anordningen med avtalen lämnar uppenbarligen en för medlemsstaterna betydelsefull möjlighet att avgöra, i vilken omfattning och på vad sätt de skola deltaga i aktioner enligt art. 42. Med visst fog har det därför sagts,

1

Deri i den engelska texten förekommande termen »facilities», som i den svenska översatts med »förmåner», syftar, exaktare uttryckt, på föranstaltningar till underlättande av rådets verk­ samhet.

44

att det först är genom avtalen, icke redan genom inträdet i Förenta Natio­ nerna, som staterna på allvar engagera sig i dess säkerhetsapparat. Om be­ tydelsen av det avgörande som sålunda återstår att träffa vittnar i sin mån den i Förenta Staterna förda, mycket livliga diskussionen, huruvida vid detta avgörande senatens samtycke (med två tredjedelars majoritet) behöver inhämtas. Vad Sverige angår kan intet tvivel råda örn att riksdagens sam­ tycke erfordras. Den konstitutionella ordning för avtalens ratifikation till vilken art. 43 hänvisar är nämligen för vår del utan varje tvivel den som angives i RF § 12.

Det nu sagda bör emellertid ej undanskymma betydelsen av det engage­ ment — även till deltagande i militära aktioner — som sker redan genom inträdet i Förenta Nationerna. Räckvidden av staternas möjligheter att ge­ nom avtalen begränsa sina insatser får nämligen ej överdrivas. Ty för det första är det uppenbarligen ej förslagets mening, att staterna skola äga att efter gottfinnande undandraga sig att ingå ifrågavarande avtal; de äro prin­ cipiellt skyldiga att medverka. För det andra ligger det i sakens natur att, även örn en stats avtalsmässiga prestationer blivit till sin art och sitt mått begränsade, dess deltagande i en militär aktion kan tvinga den att i eget intresse insätta mycket större krafter. För det tredje må erinras örn den av avtalen helt oberoende skyldigheten att lämna »bistånd» (art. 2, punkt 5, och art. 49).

Avtalen skola fastställa »styrkornas numerär och beskaffenhet, bered- skapsgrad och allmänna förläggning samt arten av de förmåner och det bi­ stånd som skola lämnas». Avtalen böra sålunda giva vid handen, i vad mån och på vad sätt passage skall medgivas, baser upplåtas, transportmedel ställas till förfogande o. s. v. Det naturliga är därvid, att skyldigheterna på ett eller annat sätt preciseras, så att vissa områden och genomtågsvägar an­ visas o. s. v. Det är en icke oviktig skillnad mellan förbundsakten och stad­ gan, att passagerättens beskaffenhet sålunda skall fastställas avtalsmässigt. Vidare skola militära styrkor av bestämd storlek hållas tillgängliga; even­ tuellt kunna bestämda förband avdelas för dylikt ändamål, men något tvång att förfara så har stadgan ej etablerat. Om man emellertid sålunda stannar vid att bestämma de militära styrkornas art och mått, skall i allt fall deras »beredskapsgrad och allmänna förläggning» fastslås. Det kan anmärkas, att det var på franskt förslag, som detta inskrevs i stadgan. Man ville därmed effektivisera den beredskap avtalen skola erbjuda. Med avseende på de mili­ tära styrkonias storlek föreligga inga auktoritativa uttalanden. Självfallet synes vara, att de utmätas så, att erforderlig styrka står till vederbörande stats disposition för andra militära uppgifter än de samfällda aktionerna; man måste ju erinra sig, att stadgan räknar med en rätt till självförsvar i de lägen (exempelvis angrepp från en stormakt), där säkerhetsrådet ej kan vän­ tas ingripa (jfr nedan under art. 51).

Mycket maktpåliggande är frågan, i vad mån avtalen kunna på sådant sätt bestämma de avtalade prestationerna, att de endast få uttagas för vissa på förhand bestämda ändamål, i vissa närmare angivna situationer, o. s. v.

45

Detta spörsmål har särskilt i Förenta Staterna såtillvida varit föremål för livlig diskussion, som man å ena sidan hävdat, att Förenta Staterna borde kunna förbehålla sig, att dess styrkor endast få tagas i anspråk inom en så­ som amerikansk betecknad intressesfär, medan å andra sidan hävdats, att en sådan begränsning av Förenta Staternas ansvar vore äventyrlig och otill- låtlig. Man har i detta sammanhang också berört de mindre staternas på­ tagliga och — efter vad som allmänt synes erkännas — berättigade intresse att icke behöva avstå militära styrkor för användning i vilken del av världen som helst. Tvistefrågan synes kvarstå olöst. Örn emellertid t. ex. en viss mindre eller medelstor stat skulle önska få fastslaget, att dess skyldigheter endast skola avse skydd för vissa stater, vilkas frihet och oavhängighet för nämnda stat äro av särskild betydelse, synes till stöd för en sådan ståndpunkt bl. a. kunna anföras, att det är en stor skillnad mellan stater av mindre stor­ leksordning och de ständiga rådsmedlemmarna med deras större inflytande och därmed naturligt sammanhängande större ansvar. På mycket auktorita­ tivt håll har man också i uttalanden inför amerikanska senatens utrikesut­ skott utgått ifrån att ett antal stater icke komma att gå med på att deras styrkor användas annorstädes än inom jämförelsevis närbelägna områden. Från samma håll har det uttalats, att även de stora staterna troligen vilja förbehålla sig att använda åtminstone den övervägande delen av sin styrka i närbelägna områden, och till yttermera visso förklarats, att artikeln »berät­ tigar staterna att uppställa de villkor som de önska».

Ett särskilt viktigt ämne för avtalen är att reglera styrkan och bered- skapsgraden av de luftstridskrafter örn vilka art. 45 talar (se nedan).

Det är endast i överensstämmelse med avtalen, som staterna kunna av rå­ det avkrävas de i art. 43 avsedda prestationerna. Å andra sidan är det icke sagt, att alltid alla de resurser som stå till buds tagas i anspråk. Av art. 48, mom. 1, framgår för det första, att rådet bestämmer, vilka stater som skola deltaga i aktionen; uteslutet är således ingalunda att, medan en stat får full­ göra mycket betungande prestationer, andras bistånd alls icke anlitas. Det är icke heller nödvändigt, att alla de prestationer som enligt avtal åvila en stat på en gång uttagas. Man kan t. ex. rekvirera en mindre styrka än den beräk­ nade. Särskilt bör framhållas, att rådet kan av en stat fordra passagerätt, upplåtande av baser o. s. v. utan att på samma gång begära, att den skall medverka med egna militära styrkor.

Enligt art. 43 kunna prestationerna utkrävas, när helst rådet anser det nödvändigt för »upprätthållande av internationell fred och säkerhet». Men artiklarna 39 och 42, lästa i sammanhang, måste så förstås, att ett inskri­ dande enligt sistnämnda artikel endast är tillåtet i de i förstnämnda artikel angivna situationerna. Och uppenbarligen är det avsett, att prestationer av staterna enligt ari. 43 endast skola förekomma såsom led i eli inskridande enligt art. 42. Örn man sålunda utgår ifrån att freden åtminstone måste vara botad, för att skyldigheterna enligt art. 43 skola kunna aktualiseras, måste man emellertid fasthålla, alt redan härigenom myckel vittgående befogen­ heter lagts i rådets hand. Till äventyrs kan rådet taga ett mycket avlägset

46

»hot» mot freden till utgångspunkt för krav på upplåtande av exempelvis baser; på sådant sätt kunde t. ex. en mindre stats territorium tänkas bliva under lång tid utnyttjat för förläggning av eller till stödjepunkter för mili­ tära styrkor under rådets disposition. Mot sådana krav kunna emellertid med fog två invändningar resas. För det första: hotet måste ha fått en viss kon­ kretion och aktualitet för att berättiga till aktion. För det andra: artiklarna 42 och 43 syfta endast och allenast till åtgärder av övergående natur, och de missbrukas, om de åberopas till stöd för anordningar av varaktigt slag.

Fullkomligt otvetydigt utsäger art. 43, alt staterna ha att ställa sig till efterrättelse vad rådet föreskriver. De lia att vidtaga de positiva åtgärder, som erfordras: att ställa styrkor och materiel till förfogande och att utan mot­ stånd tåla sådana ingripanden som passage, ianspråktagande av baser m. m. Även i stater, vilka såsom ständiga medlemmar av rådet äro väl tryggade mot att på sådant sätt mot sin vilja tvingas in i en aktion, har detta beroende av rådets beslut ingivit farhågor: detta har varit grunden till det i diskussio­ nen i Förenta Staterna framförda kravet, att åtgärder i nu ifrågavarande si­ tuation icke skulle kunna vidtagas av presidenten ensam. Det har emellertid häremot invänts, att en ovillkorlig skyldighet att efterkomma rådets anford­ ran utgör en nödvändig ingrediens i säkerhetssystemet. Givetvis måste emel­ lertid staterna äga full handlingsfrihet inför krav, som gå utöver vad avta­ len stipulera. En annan fråga är, vilka organ som ha att besluta om full­ görande av ifrågavarande skyldigheter; i den norska propositionen anmärkes med rätta, att det måste bero av varje lands interna rätt, vilka organ som skola medverka vid ett dylikt beslut. Det kan nämnas, att det, vad Förenta Staterna angår, numera fastslagits, att beslutanderätten ligger hos presiden­ ten. Om det läge som uppkommer, därest en stat av en eller annan anledning icke böjer sig för rådets anspråk, har stadgan intet att förmäla.

Nära till hands ligger tanken att i någon form tillerkänna de stater som skola deltaga i en av rådet anordnad aktion ett särskilt inflytande; i San Francisco dryftades denna tanke bl. a. i samband med frågan örn särskilda organisationsformer vid anordnandet av »regionala» tvångsåtgärder. Enligt art. 31 kan också en medlem få deltaga — utan rösträtt — i rådets överlägg­ ningar, när helst rådet anser, att vederbörande medlems intressen särskilt be­ röras. Men

art.

44 går ett steg längre. Medlemmarna ha här i vissa lägen

tillförsäkrats en rätt att deltaga i rådets beslut; deltagandet beror sålunda här ej av rådets bedömande. Det läge som åsyftas är det som uppstår, när rådet beslutit örn användande av våld. Skall i sådant fall en medlem »anmodas» att ställa väpnade styrkor till förfogande, skall den dessförinnan inbjudas att deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande användningen av förband till­ hörande dess väpnade styrkor. I detta fall äger medlemmen — mot vad som gäller enligt art. 31 — rösträtt i rådet. Antalet röstande blir sålunda 12, men besluten fattas liksom eljest enligt art. 27, mom. 3, med sju röster (varibland de ständiga rådsmedlemmarna); den inbjudna staten har således ej möjlighet att rubba den majoritet som, då staten inbjöds, hade för avsikt att enligt art. 43 rikta en anmodan till den. Medbestämmanderätt enligt ari. 44 har emel­

48

dan stat ej enligt stadgan. Och frikostiga inbjudningar kunna knappast på­ räknas, om man fasthåller den strävan efter effektivitet och permanens, som föranledde, att i San Francisco förslag örn att flera stater än de fem ständiga rådsmedlemmarna skulle representeras i utskottet blevo avvisade. Stabsut- skottet är under säkerhetsrådet ansvarigt för den »strategiska ledningen» av alla väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande. Frågan om »befälet» över sådana styrkor har däremot ställts på framtiden. Ingenting synes hindra, att denna fråga regleras i avtal slutna enligt art. 43. — Regionala under­ utskott kunna enligt art. 47, mom. 4, inrättas. Det är stabsutskottet, som upprättar dessa underutskott, men detta kan icke ske, utan att dessförinnan »samråd med ifrågakommande regionala organ» ägt rum. Detta förbehåll utgör en av de i San Francisco vidtagna modifikationer i stadgetexten som åsyfta en förstärkning av de regionala institutionerna (se nedan s. 51).

Av

ari 48,

mörn.

1,

framgår, alt den aktion som »erfordras för att verk­

ställa säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av internationell fred och säkerhet» skall utföras av samtliga medlemmar eller endast vissa bland dem efter säkerhetsrådets bestämmande. Detta stadgandes innebörd har redan i någon mån belysts. Dess betydelse inskränker sig till att angiva rådets val­ frihet mellan olika tänkbara alternativ för utkrävande av annorstädes i stad­ gan fixerade skyldigheter. Det är sålunda ej i denna artikel, som skyldig­ heternas omfattning bestämmes. Stadgandet får därför ej läsas så, som om staterna förklarades skyldiga att, utöver vad artiklarna 40, 43 och 45 giva vid handen, vidtaga åtgärder för verkställande av säkerhetsrådets beslut.

Art. 48, mom. 2,

ger vid handen, att verkställigheten av rådets beslut icke

nödvändigtvis behöver ske genom direkta åtgärder av varje särskild stat. Den kan också ske genom att staterna deltaga i kollektivåtgärder »inom ifrågakom­ mande internationella organ, till vilka de äro anslutna». Såsom exempel har i den officiella amerikanska rapporten angivits, att staterna kunna använda sitt inflytande för att förmå den planerade internationella valutafonden att undandraga en angripare hjälp. Om begagnande av regionala överenskom­ melser eller organ för verkställande av tvångsåtgärder se art. 53, mom. 1.

En allmän skyldighet till inbördes bistånd vid verkställande av säkerhets­ rådets beslut har stipulerats i

art. 49.

Medan art. 2, punkt 5, närmast pekar

på bistånd för tvångsåtgärdernas effektiva genomförande, synes art. 49 före­ trädesvis taga sikte på inbördes bistånd de särskilda staterna emellan i de svårigheter, i vilka de kunna råka genom dessa åtgärder. På vad sätt och i vilken utsträckning bistånd skall lämnas, har ej utsagts. Men det är uppen­ bart, att artikeln på mycket goda grunder kan åberopas t. ex. av en stat, som har att medverka i militära åtgärder och i följd därav utsättes för särskilda förluster eller faror. Vilken reell innebörd skyldigheten till inbördes bistånd än får, synes den under alla förhållanden medföra att, om en tvångsaktion utvecklas till ett krig, en medlem av Förenta Nationerna, även örn den icke i någon mån deltager i aktionen, icke kan i allo åberopa de rättigheter och skyldigheter som enligt gällande folkrätt tillkomma en neutral stat. Att bi­ stånd ej får lämnas åt stat, som blir föremål för förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder, framgår av art. 2, punkt 5.

50

Rätten till självförsvar betyder, att i sådana situationer som ovan berörts även andra stater få komma till den angripna statens försvar. Självförsvaret måste, det bör i detta sammanhang understrykas, rikta sig mot »militär aggression». Man talar i Amerika även örn »politisk aggression», i bety­ delsen av försök att påtvinga de amerikanska staterna ett icke-amerikanskt styrelseskick. Men art. 51 lämnar dem ingen lätt att i ett sådant läge gripa till vapen. Rätten till kollektivt självförsvar måste antagas gälla för varje stat som uppfattar ett angrepp mot en annan stat såsom äventyrande dess egen säkerhet. Intet ger vid handen, att rätten till självförsvar skulle vara beroende av därom på förhand träffade avtal mellan staterna, men stadgan innehåller icke heller något hinder för att sådana avtal ingås; det är också, såsom nyss nämndes, ej minst med tanke på vissa sådana redan bestående avtal, som stadgandet tillkommit. Om det kollektiva självförsvaret torde i högre grad än örn det individuella gälla, att rätten därtill måste få vika, när den kommer i kollision med en av rådet ledd aktion. Det är sålunda t. ex. högst tvivelaktigt, i vad mån det kan fullföljas, sedan rådet gripit in i mellan- havandet med en efter andra riktlinjer utstakad aktion. Det kan emellertid i detta sammanhang förtjäna erinras örn att -— såsom den osriella kanaden­ siska rapporten framhåller —- varje stormakt kan förhindra en sådan tvångs- aktion av rådet som kan ifrågakomma, sedan en regional självförsvarsaktion satts igång.

Medlemmarna av Förenta Nationerna ha sålunda rätt icke blott att för­ svara sig, då de angripas, utan även — åtminstone under vissa förutsättning­ ar — att biträda en annan stat i dess självförsvar. Men de lia å andra sidan full frihet att i en sådan situation välja andra vägar. Om det t. ex. kommer till ett krig mellan två stater, i vilket säkerhetsrådet icke ingriper, finnes det ingenting som hindrar, att andra stater förbliva neutrala i detta krig; i en sådan situation återtaga medlemmarna — för att citera den officiella brit­ tiska kommentaren — sin handlingsfrihet. Man har här särskilt att beakta möjligheten av ett krig, som begynnes genom ett angrepp av en ständig råds­ medlem, eventuellt gentemot en annan sådan. Utbryter en konflikt mellan stormakterna — så har saken i auktoritativ form framställts från dansk syn­ punkt — återuppstår neutralitetspolitiken. Örn icke art. 27 gjort tvångsaktio- ners igångsättande beroende av samtliga ständiga rådsmedlemmars samtycke, kunde ett angrepp från en stormakts sida hava utlöst en rådets aktion med därav följande, ovan beskrivna skyldigheter för alla till Förenta Nationerna hörande stater. Men så som omröstningsreglerna nu gestaltats, kan ingen tvångsaktion komma att igångsättas mot en stormakt på grund av att den griper till krig. Därav följer också, att de utom konflikten stående staterna äga, som ovan redan omnämnts, intaga en neutral hållning; inträdet i För­ enta Nationerna ålägger dem ej att i ett sådant läge uppgiva sin neutralitet. Gentemot de krigförande kunna de med andra ord, under förutsättning att de fullgöra, vad som kräves av en neutral stat, göra anspråk på en sådan stats rättigheter. Stadgan hindrar ej heller överenskommelser staterna emel­ lan, som gå ut på att i ett sådant läge som här avses under samverkan hävda neutraliteten.

51

Regionala avtal. Kapitel VIII.

Koncentrationen i säkerhetsrådets hand av Förenta Nationernas verksam­ het i fredens och säkerhetens intresse modifieras genom reglerna i kap. VIII om regionala avtal, vilka avse att lämna utrymme för en verksamhet i samma riktning av särskilda grupper av stater.

Da termen »regional» kommit till användning vid beskrivningen av här ifrågakommande företeelser, ledes tanken närmast till geografiska enheter, d. v. s. grupper av stater, som gränsa till varandra. Bestämmelserna i kap. VIII hava också bland annat kommit til! för att inom organisationen bereda ut- lymme för de amerikanska staternas sedan lång tid bestående samarbete. Så­ som ett annat exempel har nämnts det i mars 1945 bildade förbundet av arabstater. Men den geografiska affiniteten har icke betraktats såsom väsent­ lig för begreppet »regional». Man har också betraktat vissa under det andra världskriget tillkomna allianser av annat slag, t. ex. mellan å ena sidan Sov­ jetunionen, a andra sidan t. ex. Storbritannien, Frankrike och Jugoslavien, såsom »regionala», och man måste också hava förutsatt, att sådana allianser skola kunna ingås framdeles.

Även ur en annan synpunkt sett rymmer kategorien »regionala avtal» olik­ artade företeelser. Man har tagit i ögonsikte sådana arrangemang som, base­ rade på de deltagande staternas solidaritet, väsentligen syfta till att mot utom­ stående stater, eventuellt med våld, hävda gemensamma intressen. Men man har också tänkt på sådana grupper som, med inbördes motsättningar för ögonen, skapa anordningar för fredlig lösning av tvister och för samfällt inskridande mot en till gruppen hörande stat, som hotar eller bryter freden. Man har också räknat med gruppbildningar, som på en gång fullfölja dessa olika syften.

Ingenting synes hindra, att en stat tillhör flera olika regionala grupper. Det förklaras i

art. 52, mom. 1,

att ingen bestämmelse i stadgan utesluter re­

gionala avtal eller organ av nu angiven art. Med »organ» torde härvid åsyftas sådana fasta institutioner som staterna kunna vilja genom inbördes träffade avtal upprätta, exempelvis motsvarigheter till Förenta Nationernas general­ församling, säkerhetsråd och domstol samt det ekonomiska och sociala rådet. Jfr även art. 47, mom. 4, örn regionala underutskott till stabsutskottet.

Förutsättningarna för att de regionala avtalen och organen skola anses för­ enliga med stadgan äro: för det första att de handhava »angelägenheter röran­ de upprätthållandet av fred och säkerhet», för det andra att dessa angelä­ genheter »lämpa sig för regionala åtgärder», för det tredje att avtalen och organen och dessas verksamhet »äro förenliga mod Förenta Nationernas än­ damål och grundsatser» (jfr artiklarna 1 och 2). Huruvida dessa förutsätt­ ningar äro uppfyllda eller icke, kan naturligen bliva föremål för tvist. Från säkerhetsrådets sida lär emellertid en regional anordnings oförenllighet med stadgan endast kunna göras gällande genom beslut fattat enligt art. 27, morn. 3. Intet ger nämligen vid handen, alt de regionala anordningarna skulle

52

behöva säkerhetsrådets godkännande för att betraktas såsom förenliga med stadgan.

Art. 52, momenten 2

—4, sysselsätter sig med regionala anordningar såsom

led i verksamheten för fredlig lösning av tvister. Förbundsmedlemmar, som tillhöra en regional grupp, skola göra sitt yttersta för att åstadkomma fred­ lig lösning av »lokala» tvister genom sådana »avtal eller organ», innan de hänskjutas till rådet. Detta stadgande synes vara av jämförelsevis ringa bety­ delse; det innebär egentligen intet annat än att de förbindelser som staterna inbördes ingått tillika konstituera förpliktelser — låt vara av mycket obe­ stämd art — gentemot Förenta Nationerna. Mera beaktansvärt synes stadgan­ det, att rådet å sin sida skall främja sådant fredligt biläggande, eventuellt ge­ nom att tvister av rådet hänskjutas till regional handläggning. Med dessa be­ stämmelser har man velat tillgodose önskemål, som gått ut på att i möjligaste mån främja regionala former för tvisters biläggande. Men samtidigt förklarar art. 52, mom. 4, att bestämmelserna i intet avseende inskränka tillämpningen av artiklarna 34 och 35; såväl rådet som generalförsamlingen äga sålunda utan hinder av dem upptaga »varje tvist, liksom varje sakläge som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist».

Art. 53

sysselsätter sig med frågan om regionala tvångsåtgärder. Stadgan

utgår uppenbarligen från den tanken, att det i åtskilliga lägen kan vara na­ turligt, att sådana tvångsåtgärder som enligt kap. VII ankomma på rådet i stället anordnas av regionala grupper. Grundsatsen är dock den, att regionala tvångsåtgärder endast få förekomma antingen i den form, att rådet använder regionala avtal eller organ för verkställande av tvångsåtgärder under dess myndighet, eller ock så, att rådets bemyndigande gives till tvångsåtgärder, som en regional grupp vill sätta i gång. I förstnämnda fall äga de regionala åtgärderna rum på det sätt, att rådet, i stället för att påfordra prestationer av de särskilda staterna, kräver insatser i regional form, exempelvis militära operationer under ledning av för ändamålet skapade regionala organ (jfr art. 48, mom. 2).

Emellertid hava från olika håll och ur olika synpunkter betänkligheter yp­ pats mot att på detta sätt göra allt vad tvångsåtgärder heter beroende av sä­ kerhetsrådet. Man har sålunda pekat på de risker som kunna uppkomma genom att rådet icke kan ingripa med tillräcklig snabbhet och framför allt erinrat örn möjligheten av att rådet över huvud taget icke ingriper, fastän freden hotas eller rentav ett angrepp äger rum. Med hänsyn härtill har för­ budet mot regionala tvångsåtgärder utan rådets medverkan på olika sätt modifierats.

För det första genom det uttryckliga erkännandet av rätten till kollektivt självförsvar (art. 51; se ovan); denna rättighet kan bl. a. utövas just av en såsom regional betraktad statsgrepp. Det är emellertid endast till försvar mot väpnat angrepp denna rätt får utövas; art. 51 berättigar icke en regional grupp att företaga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden.

För det andra auktoriserar stadgan i två fall regionala åtgärder riktade mot sådana stater som under det andra världskriget varit fiender till någon

53

av stadgans signatärmakter (»fiendestater», art. 53, morn. 2). Härvid bör observeras att, för den händelse en sådan stat vinner inträde i Förenta Na­ tionerna, den officiella brittiska kommentaren förutsätter, att genom sådant inträde nödvändigheten att vidtaga särskilda åtgärder mot den ifrågavaran­ de statens angreppspolitik bortfaller.

Stadgans bestämmelser örn åtgärder mot fiendestater kunna sägas inne­ bära, att det system av traktater örn ömsesidigt bistånd som består eller kan komma att utvecklas segrarmakterna emellan fogas in i stadgans system som mycket vittgående och betydelsei ulla undantag fran huvudreglerna i kap. VII. Dessa tvångsåtgärders vidtagande är ej beroende av att angrepp eller ens hot i den betydelse som avses i art. 39 föreligger. Helt oberoende av stadgan avgöra de agerande staterna, huruvida ett ingripande behöves. Själv­ klart är, att här ifrågavarande, såsom »regionala» betecknade tvångsåtgärder företagas utan rådets medverkan och att utomstående medlemmar av Förenta Nationerna icke vid dem hava några av de skyldigheter som angivas i

kap. VII.

Det första av de åsyftade undantagen anknyter till art. 107, som förklarar, att åtgärder gentemot en »fiendestat», vilka »som följd av» det andra världs­ kriget vidtagas eller godkännas av de regeringar som bära ansvaret för dy­ lika åtgärder icke genom stadgan göras ogiltiga eller äro uteslutna. Av art. 53, mom. 1, framgår, att till dessa åtgärder även höra tvångsåtgärder. Seg­ rarmakterna eller grupper av dem kunna i följd härav vidtaga alla sådana åtgärder som i kap. VII beskrivas såsom tvångsåtgärder. Av formuleringen i art. 53, mom. 1, framgår, att icke endast redan vidtagna tvångsåtgärder (t. ex. ockupationer) utan även sådana som framdeles kunna befinnas erforderliga förklaras giltiga såsom en form för tillåten regional tvångsaktion. En be­ gränsning ligger emellertid däri, att aktionen skall vidtagas »som följd av» det andra världskriget.

Det andra undantaget går ut på att tvångsåtgärder mot fiendestater äro tillåtliga, om de företagas i enlighet med regionala avtal och rikta sig mot en »förnyad angreppspolitik» från en sådan stats sida. Här fordras alltså ej, att tvångsåtgärderna vidtagas »som följd av» världskriget. De äro strängt taget möjliga under obegränsad tid.

Endast såtillvida kunna de båda här berörda undantagen betecknas så­ som tidsbegränsade, som möjligheten alt enligt dem vidtaga tvångsåtgärder bortfaller, när de därtill bemyndigade staterna därom hemställa och rådet är i stånd att övertaga »uppgiften att förebygga ytterligare angrepp från sådan stat». Det ligger sålunda helt i segrarmakternas hand att bestämma, når de­ ras speciella fullmakt att företaga tvångsaktioner skall bortfalla. Det an­ tagandet har framställts, att de skola vara intresserade av att snarast möjligt komma i detta läge.

En vittgående anmälningsskyldighet har stipulerats i

art 54.

Det har, vad

regionala grupper angår, icke ansetts nog med den allmänna skyldigheten att registrera traktater hos sekretariatet (art. 102). Därutöver har föreskrivits, att rådet skall hållas »fullständigt underrättat örn den verksamhet för upp­

54

rätthållande av internationell fred oell säkerhet som bedrives eller planeras jämlikt regionala avtal eller av regionala organ». Håller man fast vid den tolkning av begreppen »regionalt avtal» och »regionalt organ» som kommit till synes under förarbetena till stadgan och som särskilt påtagligt ligger till grund för art. 53 lär man icke undgå den slutsatsen, att art. 54 bör få till- lämpning på de allra flesta engagemang av politisk innebörd.

Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och

sociala rådet. Kapitlen IX och X.

Organisationens verksamhet för ekonomiskt och socialt framåtskridande ägnades mycket stort intresse på San Francisco-konferensen. Det stod klart, att under tiden närmast efter kriget och även senare mycket omfattande och svårbemästrade problem mäste lösas på detta område, för att freden och sä­ kerheten inom och mellan nationerna skulle kunna tryggas. Tillika var det uppenbart, att dessa svåra problem icke skulle kunna lösas utan ett omfat­ tande och intimt internationellt samarbete. För att detta arbete skulle kunna giva största möjliga utbyte, måste vidare de gemensamma ansträngningarna på olika hithörande fält omsorgsfullt samordnas och verksamheten stimule­ ras genom nya uppslag och initiativ. Det var främst med tanke på att organi­ sationen skulle kunna fylla dessa båda funktioner, att samordna och att taga initiativ, som stadgans bestämmelser om Förenta Nationernas verksamhet i ekonomiskt och socialt avseende utarbetades. Dumbarton Oaks-planens stadganden fingo även här utgöra grundstommen, men de preciserades och utbyggdes på flera punkter som resultat av det livliga meningsutbytet på konferensen.

De mera allmänt hållna, hithörande föreskrifter som återgivits i samband med behandlingen av organisationens ändamål och generalförsamlingens uppgifter kompletteras av stadgans kapitel IX och X. Det förra kapitlet upp­ drager riktlinjerna för verksamheten, medan kap. X innefattar detaljerade bestämmelser angående det ekonomiska och sociala rådet och dess funk­ tioner.

Art. 55

angiver bevekelsegrunderna och området för Förenta Nationernas

arbete i ifrågavarande hänseende. Ändamålet är att skapa den stadga i sam­ hällslivet och det välstånd som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna. I detta syfte skall organisationen främja hög­ re levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i ekonomiskt och socialt avseende. Den skall vidare främja lösandet av spörs­ mål av internationell karaktär på de ekonomiska och sociala områdena, inom hälsovården och på närbesläktade områden samt tillika befordra internatio­ nellt samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor. Slutligen skall organisatio­ nen verka för att de mänskliga rättigheterna och allas grundläggande fri­ heter allmänt respekteras och iakttagas, utan att skillnad göres på grund av ras, kön, språk eller religion. Sistnämnda uppgift innefattar tydligen bl. a.

55

verksamhet till förmån för rasliga, språkliga eller religiösa minoriteter, ehuru själva ordet minoritet icke nämnes. Nationernas förbunds minoritetsskydd led av den väsentliga svagheten, att det blott gällde ett fåtal länder, som vid fredsuppgörelsen efter det första världskriget fått åtaga sig särskilda för­ pliktelser till skydd för sina minoriteter. Dessa länder kände detta förhållan­ de som en orättvisa och betraktade minoritetsskyddet med misstro, vilket inverkade i hög grad menligt på skyddets effektivitet. Förenta Nationernas stadga syftar till universell respekt för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och undviker därmed det partiella minoritetsskyddets påtagliga nackdelar. I vilken mån de uppställda målen kunna realiseras, återstår emel­ lertid att se. Enligt

art. 56

förbinda sig alla medlemsstater att såväl samfällt

som var för sig vidtaga åtgärder för att i samarbete med organisationen för­ verkliga de syften som angivas i art. 55. Åtagandet i art. 56 utgör ett tillägg till Dumbarton Oaks-planens bestämmelser och har sin upprinnelse i ett för­ slag av Australiens delegation. Detta förslag ansågs på en del håll giva ut­ rymme för en tolkning, som kunde göra det möjligt för organisationen att inblanda sig i en medlemsstats inre angelägenheter. Artikeln utformades där­ för med tanke på att utesluta en sådan eventualitet, och till yttermera visso intogs i konferensens protokoll ett uttalande, att ingen bestämmelse i kap. IX får anses giva organisationen befogenhet att ingripa i medlemsstaternas inre frågor (»domestic affairs»). Därmed underströks i själva verket för detta spe­ ciella område den allmänna grundsatsen i art. 2, punkt 7, att Förenta Natio­ nerna icke har befogenhet att intervenera i frågor, som huvudsakligen falla inom en stats egen behörighet (»domestic jurisdiction»), och att det icke kräves av medlemsstaterna, att de hänskjuta sådana frågor till avgörande enligt stadgan.

Allmänna föreskrifter örn organisationens samordnande funktion givas i

artiklarna 57 och 58.

Enligt den förra skola de olika »fackorgan» som upp­

rättats genom mellanstatliga överenskommelser och som enligt de statuter som gälla för dem ha vidsträckta internationella åligganden på här ifråga­ varande områden, anknytas till Förenta Nationerna i överensstämmelse med vissa närmare föreskrifter i art. 63 rörande det ekonomiska och sociala rådet. Art. 58 stadgar, att organisationen skall framlägga förslag angående samord­ nandet av dessa fackorgans arbetsprogram (»policies») och verksamhet. Bland de talrika fackorgan som här kunna komma i fråga må nämnas å ena sidan sådana sedan länge existerande sammanslutningar som världspostunionen och telegrafunionen, å andra sidan under kriget tillkomna eller planerade institutioner såsom den internationella jordbruks- och livsmedelsorganisatio- nen och den internationella valutafonden. Även den internationella arbetsor­ ganisationen torde höra till de här åsyftade fackorganen. När så befinnes lämpligt skall vidare, enligt

art. 59,

Förenta Nationerna taga initiativ till

upprättandet av nya fackorgan, i den mån sådana erfordras för realiserandet av de syften som angivas i art. 55.

Även Nationernas förbunds akt innefattade i sin art. 24 föreskrifter örn anslutning av internationella institutioner (»bureaux internationaux»), men

56

i övrigt synas bestämmelserna i stadgans kap. IX ha en vidare räckvidd än motsvarande stadganden i förbundsakten. Denna uppräknade i art. 23 ett begränsat antal ekonomiska och sociala områden, såsom arbetsförhållandena, vita slavhandeln, opiumhandeln, kommunikationerna och hälsovården, vilka skulle göras till föremål för förbundets, respektive medlemmarnas reforme­ rande eller kontrollerande verksamhet. Förenta Nationernas stadga däremot anger i så allmänna ordalag de ekonomiska och sociala frågor som falla inom organisationens verksamhetsområde, att uppräkningen blir praktiskt taget uttömmande. En annan viktig skillnad mellan akten och stadgan är, att den senare inrättar ett centralt organ för verksamheten. I första hand vilar, enligt

art. 60,

ansvaret för organisationens i kap. IX angivna uppgifter på

generalförsamlingen, men under dess myndighet skall det effektiva arbetet bedrivas av det ekonomiska och sociala rådet. För att betona betydelsen av dess åligganden har rådet i stadgan gjorts till ett av organisationens huvud­ organ.

Bestämmelserna i kap. X om det ekonomiska och sociala rådet inledas med reglerna för rådets sammansättning. Det skall enligt

art. 61

bestå av aderton

medlemmar av organisationen, vilka väljas av generalförsamlingen. Valet sker med två tredjedelars majoritet av församlingens närvarande och röstande medlemmar (art. 18). Sex medlemmar av rådet skola årligen väljas för tre ar, dock att vid det första valet aderton medlemmar skola utses, av vilka sex skola avgå efter ett år och sex efter två år i den ordning generalförsam­ lingen besluter. En avgående medlem kan omedelbart återväljas. Varje med­ lem av rådet skall företrädas av ett ombud och äga en röst. Rådets beslut fat­ tas med enkel majoritet bland närvarande och röstande medlemmar

(art. 67).

I det ekonomiska och sociala rådet göres sålunda ingen skillnad mellan stor­ makter och mindre stater. Inga ständiga rådsplatser finnas här, ej heller någon vetorätt.

Rådets uppgifter äro främst att taga initiativ till internationellt samarbete på det ekonomiska och sociala området samt att fullgöra huvudparten av organisationens åligganden enligt kap. IX med avseende på fackorganen. Rå­ det äger sålunda utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rappor­ ter avseende internationella frågor på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena, rörande undervisning och hälsovård samt på därmed samman­ hängande områden. Det kan även framställa förslag i dessa frågor såväl till generalförsamlingen som till medlemsstaterna och vederbörande fackorgan. Vidare äger rådet framlägga förslag rörande det skydd för de mänskliga rättigheterna som organisationen har till syfte att befrämja. I fråga om an­ gelägenheter, som falla inom rådets behörighet, kan det underställa general­ församlingen förslag till internationella avtal samt sammankalla internatio­ nella konferenser i enlighet med av organisationen fastställda föreskrifter

(art. 62).

Med fackorganen kan rådet ingå överenskommelser för att fast­

ställa de villkor på vilka dessa organ skola anknytas till Förenta Nationerna. Sådana avtal skola underställas generalförsamlingen för godkännande (jfr även art. 17, mom. 3). Rådet äger också öppna underhandlingar med fack­

58

Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskaps-

rådet. Kapitlen XI—XIII.

Kap. XI utgör en deklaration angående riktlinjerna för förvaltningen av icke självstyrande territorier i allmänhet, medan kapitlen XII och XIII inne­ hålla föreskrifter örn upprättande av ett speciellt förvaltarskapssystem för vissa territorier. Den allmänna principförklaringen saknar motsvarighet i Nationernas förbunds akt. Däremot har förvaltarskapssystemet en förebild i förbundets mandatsystem, även örn skiljaktigheterna äro avsevärda.

Deklarationens huvuddel återfinnes i

art. 73.

Den avser alla »territorier,

vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse», och den avges i de med­ lemsstaters namn vilka nu bära eller i framtiden övertaga ansvaret för så­ dana territoriers förvaltning. Som ledande grundsats i deklarationen upp­ ställes principen, att befolkningens intressen i första hand skola tillgodoses. Innevånarnas välfärd skall till det yttersta främjas, inom ramen av stadgans internationella freds- och säkerhetssystem. I anslutning till denna allmänna målsättning åtaga sig vederbörande medlemsstater vissa mera preciserade förpliktelser. De lova sålunda att trygga befolkningens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella framåtskridande, under tillbörligt hänsynstagande till dess inhemska kultur. De ämna tillse, att innevånarna behandlas rättvist och skyddas mot övergrepp. De vilja beakta befolkningens politiska strävanden, utveckla dess självstyrelse och befordra uppbyggandet av fria politiska insti­ tutioner, alltjämt med vederbörlig hänsyn tagen till de särskilda förhållan­ dena och den kulturella nivån inom varje territorium. Konstruktiva åtgärder skola vidtagas för territoriernas utveckling, forskning uppmuntras, och in­ ternationellt samarbete inledas i syfte att förverkliga de mål som uppställas i deklarationen. I överensstämmelse med Förenta Nationernas huvudända­ mål åtaga sig medlemsstaterna att även såsom förvaltare av icke självsty­ rande territorier medverka till att upprätthålla internationell fred och sä­ kerhet. Slutligen stadgas i deklarationen en viss skyldighet att lämna statis­ tiska och andra upplysningar av teknisk natur rörande de ekonomiska och sociala förhållandena och uppfostran i territorierna. Sådana uppgifter skola av vederbörande medlemsstat regelbundet tillställas generalsekreteraren, »med de inskränkningar som må betingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella hänsyn». Någon befogenhet för Förenta Nationerna att inblanda sig i med­ lemsstaternas tillämpning av de i deklarationen uppställda grundsatserna finnes emellertid ej.

Åtagandena i art. 73 kompletteras med en förklaring i

art. 74,

att Förenta

Nationernas medlemmar äro ense om att deras politik även i fråga om icke självstyrande territorier måste grunda sig på den goda grannsämjans prin­ cip i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter och taga hänsyn till den övriga världens intressen och välfärd.

Bestämmelserna i kap. XII om förvaltarskapssystemet inledas med

art. 75,

vari stadgas, att »Förenta Nationerna skall under sin myndighet upprätta

59

ett internationellt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av territorier, som må komma att underställas detta genom senare särskilda av­ tal». Sådana territorier kallas i stadgan »förvaltarskapsområden» och kunna enligt

art.

77,

mom. 1,

tillhöra någon av följande tre kategorier: 1) mandat­

områden; 2) territorier, som till följd av det andra världskriget kunna komma att avskiljas från fiendestaterna; 3) territorier, som frivilligt ställas under förvaltarskapssystemet av de för deras förvaltning ansvariga staterna. Enligt uttrycklig bestämmelse i

art. 78

kan föi~valtarskapssystemet däremot icke till-

lämpas på territorier, som blivit medlemmar av Förenta Nationerna. Genom själva stadgan ställas emellertid inga territorier under förvaltarskapssystemet

(art.

77,

mom. 2),

och bestämmelserna i kap. XII medföra icke i och för sig

någon ändring i bestående rättsförhållanden

(art. 80).

Först genom avslutan­

det av särskilda förvaltarskapsavtal blir förvaltarskapssystemet tillämpligt på de i avtalen angivna territorierna och i enlighet med däri fastställda före­ skrifter. Mellan vilka parter förvaltarskapsavtalen skola slutas, framgår icke klart av stadgans bestämmelser. Det säges endast, att bestämmelserna örn förvaltarskap för varje territorium och ändringar i dem fastställas genom överenskommelse mellan de direkt berörda staterna, bland dem vederbörande mandatärmakt, när det gäller mandatområde, som förvaltas av en medlems­ stat (Japan uteslutes sålunda). Därjämte föreskrives, att de mellan vederbö­ rande stater slutna avtalen skola godkännas av Förenta Nationerna

(art. 79).

Förvaltarskapssystemets grundläggande syften äro, i anslutning till orga­ nisationens allmänna ändamål, följande enligt

art. 76:

»a) att främja internationell fred och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsområdenas innevånares framåtskridande i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område även­ som deras fortskridande utveckling emot självstyrelse eller oberoende, under hänsynstagande till varje områdes och dess befolknings särskilda förhållan­ den och befolkningens fritt uttryckta önskemål samt enligt bestämmelserna i varje särskilt förvaltarskapsavtal;

c) att stärka aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande fri­ heter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion, samt främja insikten om alla folks inbördes beroende;

d) att tillförsäkra alla Förenta Nationernas medlemmar och dessas med­ borgare lika behandling i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägen­ heter, ävensom åt sagda medborgare trygga lika behandling vid rättsskip­ ningen, dock utan förfång för förverkligandet av förvaltarskapssystemets ovan angivna syften samt med förbehåll för vad i artikel 80 stadgas.»

Huru dessa grundsatser skola förverkligas i fråga örn varje särskilt för- valtarskapsområde, därom skola närmare föreskrifter givas i vederbörande förvaltarskapsavtal. Avtalet skall enligt

art. 81

innefatta de bestämmelser

som skola gälla för områdets förvaltning och tillika angiva den myndighet som har att utöva förvaltningen. Denna s. k. förvaltande myndighet kan vara en eller flera stater eller också organisationen själv.

Såsom en särskild förpliktelse ålägger

art. 84

den förvaltande myndighe­

62

har i fråga om förvaltarskapsområden under generalförsamlingens kontroll inskrivits i stadgan och kompletterats med möjligheten att anordna perio­ diska besök i områdena.

Internationella domstolen. Kapitel XIV.

Kap. XIV (artiklarna 92—96) av stadgan innehåller bestämmelser rörande den internationella domstolen, vars stadga dessutom är fogad till Förenta Nationernas stadga.

Att en internationell domstol med uppgift alt på rättsliga grunder avgöra tvister mellan stater måste ingå som ett led i den nya världsorganisationen, torde ha ansetts tämligen självklart. Dumbarton Oaks-planen upptog en in­ ternationell domstol som ett av organisationens huvudorgan, och samma be­ stämmelse återkommer i stadgans ari. 7. Enligt Dumbarton Oaks-planen, som i detta hänseende följts i stadgan, skulle domstolen vara betydligt närmare knuten till Förenta Nationerna än den av Nationernas förbund upprättade fasta mellanfolkliga domstolen var till förbundet. Sistnämnda domstol var i viss mån organisatoriskt förenad med Nationernas förbund, framför allt såtillvida som dess ledamöter valdes av Nationernas förbunds råd och för­ samling, men i övrigt var den en i förhållande till förbundet fristående insti­ tution. En fråga, till vilken varken Dumbarton Oaks-planen eller den av de förenade nationerna för behandling av domstolsstadgan tillsatta juristkom­ mitté, som sammanträdde i Washington i april 1945, tagit ställning, var, huruvida den nya världsorganisationens internationella domstol skulle utgö­ ras av den redan bestående fasta mellanfolkliga domstolen (Haag-domstolen) eller av en ny domstol. Frågan var av vikt särskilt med hänsyn till de många under mellankrigsåren avslutna skiljedomsfördrag, vari den fasta mellanfolk­ liga domstolen insatts som den instans som skulle avdöma rättstvister mel­ lan de fördragsslutande partenia. Dessa fördrag kunde icke i och för sig giva någon behörighet åt en ny internationell domstol utan måste tvärtom anses ha i ifrågavarande delar förfallit, om den fasta mellanfolkliga domstolen upp­ hörde att existera. San Francisco-konferensen stannade vid att Förenta Na­ tionernas internationella domstol skulle vara en ny domstol. Skälen härför torde ha varit, att åtskilliga av de vid konferensen representerade staterna icke varit anslutna till den fasta mellanfolkliga domstolen och framför allt, att några till denna anslutna stater — innefattande icke blott stater, som un­ der kriget varit de vid konferensen företrädda makternas motståndare, utan även några under kriget neutrala stater — icke voro representerade vid konfe­ rensen. Man ansåg sig icke kunna genomföra en så betydande organisatorisk förändring i fråga om Haag-domstolen, som dess anknytning till Förenta Nationerna skulle innebära, utan dessa staters medverkan. Frågan om de ovan åsyftade skiljedomsfördragens fortsatta tillämplighet sökte man lösa ge­ nom att i domstolsstadgan införa vissa bestämmelser, vartill det blir anled­ ning att nedan återkomma. Kontinuiteten mellan den nya internationella

63

domstolen och den fasta mellanfolkliga domstolen understryk.es också på det sätt, att det i

art. 92

av Förenta Nationernas stadga framhålles, att den nya

domstolens stadga är grundad på den äldre domstolens stadga.

Av art. 92 framgår för övrigt den nära förbindelsen mellan domstolen och världsorganisationen. Den internationella domstolen säges vara Förenta Na­ tionernas främsta rättsskipande organ, och dess stadga säges utgöra en inte­ grerande del av Förenta Nationernas stadga Förbindelsen framgår ytter­ mera av

art. 93,

vilken föreskriver, att Förenta Nationernas medlemmar skola

vara ipso facto anslutna till den internationella domstolens stadga. Motsva­ rande gällde icke för Nationernas förbunds medlemmar. Även utanför För­ enta Nationerna stående stater skola dock enligt art. 93 ha möjlighet att an­ sluta sig till domstolsstadgan, på villkor som i varje särskilt fall fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Enligt

art. 9i

förpliktar sig varje medlem av Förenta Nationerna att ställa

sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse. Motsvarande för­ pliktelse var stadgad i Nationernas förbunds akt, art. 13. En dylik förpliktelse måste för övrigt anses vara innefattad i de avtal mellan parterna varpå dom­ stolens behörighet i varje särskilt fall grundar sig. Någon obligatorisk juris­ diktion för domstolen är nämligen icke stadgad rare sig i Förenta Nationer­ nas stadga eller i domstolsstadgan. Dessutom ger art. 94 säkerhetsrådet en viss exekutiv befogenhet för det fall, att part i ett mål underlåter att full­ göra förpliktelser, som följa av domstolens utslag i målet. På anhållan av den andra parten äger säkerhetsrådet då, därest det finner nödvändigt, fram­ lägga förslag eller fatta beslut om vidtagande av åtgärder för utslagets verk­ ställande. En viss exekutiv myndighet tillkom redan Nationernas förbunds råd enligt förbundsaktens art. 13, enligt vilken rådet, örn part underlät att ställa sig domstolsutslag till efterrättelse, skulle föreslå åtgärder för att åväga­ bringa dess verkställighet. Då ingen skyldighet att efterkomma rådets förslag var föreskriven, var denna bestämmelse till sin verkan tämligen oviss. Någon säkerhet för att exekution skall komma till stånd erbjuder icke heller stad­ gans art. 94. Det ankommer på säkerhetsrådets beprövande, örn det skall befatta sig med saken, och det är något oklart, vilka åtgärder som skola till­ gripas. Tvångsåtgärder enligt kap. VII av stadgan kunna endast ifrågakomma under den i art. 39 angivna förutsättningen: att hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling föreligger. Härav lär följa, att en parts vägran att ställa sig domstolens utslag till efterrättelse kan föranleda tvångsåtgärder en­ dast under förutsättning, att säkerhetsrådet finner denna vägran utgöra ett hot mot freden.

I

art. 95

förklaras, att stadgans bestämmelser icke utgöra hinder för att

Förenta Nationernas medlemmar anlita andra domstolar för lösande av sina tvister på grundval av redan gällande eller framtida avtal.

Art. 96

föreskriver först och främst, att generalförsamlingen och säkerhets­

rådet — i likhet med Nationernas förhunds råd och församling enligt art. 14 av förbundsakten — äga att begära rådgivande yttranden av domstolen i var­ je rättsfråga. Denna bestämmelse har bland annat den betydelsen, att det

64

:

blir möjligt att erfara domstolens mening om den rättsliga sidan av en in­ ternationell tvist, som handlägges av generalförsamlingen eller säkerhets­ rådet. Art. 96 har emellertid därjämte en bestämmelse, vartill motsvarighet saknades i förbundsakten och varigenom tillfälle beredes icke blott general­ församlingen och säkerhetsrådet utan ock Förenta Nationernas övriga organ samt fackorgan att efter bemyndigande av generalförsamlingen begära råd­ givande yttranden från domstolen i rättsfrågor, som falla inom ramen för deras verksamhet.

Sekretariatet. Kapitel XV.

Förenta Nationernas sekretariat består jämlikt

art. 97

i stadgan av en

generalsekreterare och erforderlig personal. Generalsekreteraren, som är or­ ganisationens högste ämbetsman, tillsättes av generalförsamlingen på förslag av säkerhetsrådet. Rådets beslut fattas i denna fråga enligt bestämmelsen i art. 27, mom. 3, och samtliga permanenta rådsmedlemmar måste sålunda vara ense om förslaget. Huruvida församlingens beslut kräver enkel eller två tredjedelars majoritet, framgår icke klart av stadgan, men val av gene­ ralsekreterare förekommer i varje fall icke bland de i art. 18, mom. 2, upp­ räknade exemplen på ärenden, beträffande vilka kvalificerad majoritet är erforderlig. Det må erinras om att Nationernas förbunds generalsekreterare enligt akten utsågs av rådet (varvid enhälligt beslut krävdes) med godkän­ nande av församlingens majoritet. Någon bestämmelse om den tid för vilken generalsekreteraren skall utses finnes icke i stadgan. Enligt den amerikanska San Francisco-delegationens rapport till Förenta Staternas president inne­ bär detta, att en överenskommelse mellan generalförsamlingen och säker­ hetsrådet angående mandattiden förutsättes komma till stånd. Generalsek­ reteraren skall fungera i denna egenskap vid generalförsamlingens, säker­ hetsrådets, det ekonomiska och sociala rådets och förvaltarskapsrådets samt­ liga möten och skall även fullgöra de övriga uppgifter som dessa organ till­ dela honom. Han skall avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen angående organisationens verksamhet

(art. 98).

I motsats till Nationernas

förbunds generalsekreterare har han vidare fått den viktiga befogenheten att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet, som enligt hans mening kan utgöra ett hot mot upprätthållandet av internationell fred och säkerhet

(art. 99).

Vid San Francisco-konferensen väcktes förslag örn att även ett antal bi­ trädande generalsekreterare skulle tillsättas i samma ordning som den ordi­ narie. Förslaget förkastades, bl. a. därför att genom ett sådant förfarande de biträdande generalsekreterarna skulle bliva ansvariga icke inför den ordi­ narie generalsekreteraren utan liksom denne inför de tillsättande organen. Man skulle få ett kollegium i spetsen för sekretariatet i stället för en enda chef, och effektiviteten skulle bliva lidande därpå.

Art. 101

föreskriver i

stället, att all personal i sekretariatet skall tillsättas av generalsekreteraren enligt ett reglemente, som fastställes av generalförsamlingen. Särskild personal

65

skall stadigvarande tilldelas det ekonomiska och sociala rådet, förvaltar- skapsrådet och, om erforderligt, andra Förenta Nationernas organ, men även dessa personalgrupper skola ingå i sekretariatet. Vid tillsättandet av perso­ nal liksom vid utformningen av tjänstevillkoren skall hänsyn i främsta rum­ met tagas till nödvändigheten av att tillföra sekretariatet arbetskraft, som fyller de högsta krav på duglighet, kunnighet och rättrådighet. Därjämte skall även beaktas, att rekryteringen bör ske på en så vid geografisk grund­ val som möjligt.

Sekretariatets medlemmar skola utgöra en internationell tjänstemannakår i ordens fulla bemärkelse.

Art. 100,

som tillädes på San Francisco-konfBren­

sen, stadgar sålunda, att generalsekreteraren och sekretariatets personal vid fullgörandet av sina åligganden icke få begära eller mottaga instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför organisationen. De skola över huvud avhålla sig från varje handling som kan menligt inverka på deras ställning som internationella tjänstemän, ansvariga endast inför orga­ nisationen. Ä andra sidan förbinda sig medlemsstaterna att icke söka påverka generalsekreteraren eller sekretariatets personal i deras verksamhet.

Stadgans bestämmelser örn sekretariatspersonalens privilegier och immuni­ teter behandlas nedan.

Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI.

I kap. XVI har sammanförts en rad bestämmelser av blandat innehåll, vilka samtliga sakna motsvarighet i Dumbarton Oaks-planen.

Art. 102

rör registrering av internationella avtal. Den har till förebild art.

18 i Nationernas förbunds akt, som ålade varje medlem av förbundet att hos förbundssekretariatet inregistrera sina internationella överenskommelser, vid äventyr att dessa annars icke skulle bliva bindande. Art. 18 gick tillbaka på den första av president Wilson’s fjorton punkter, riktad mot den hemliga diplomatien och avslutandet av hemliga fördrag. Även om stadgandet icke blev ett fullt effektivt medel mot hemliga fördrag, fick det i varje fall till följd, att ett mycket stort antal fördrag publicerades i Nationernas förbunds traktatsamling och därmed blevo lätt tillgängliga. Redan detta betraktades som en sådan fördel, att Förenta Staterna år 1934 frivilligt började registrera sina fördrag hos sekretariatet. Art. 102 har fått en från art. 18 något av­ vikande utformning. Den stadgar, att varje fördrag och varje internationellt avtal sorn ingås av någon medlem av Förenta Nationerna efter stadgans ikraftträdande skall så snart som möjligt inregistreras hos sekretariatet och av detta publiceras. Försummas registreringen, blir påföljden, att avtalet icke av någon part i detsamma kan åberopas inför något av Förenta Nationernas organ. Medan elt oregistrerat avtal enligt art. 18 i förbundsakten förklara­ des vara icke bindande, nöjer sig sålunda art. 102 med att föreskriva, att det icke kan av parterna åberopas inför organisationens organ, exempel­ vis inför den internationella domstolen, säkerhetsrådet eller generalförsam­ lingen. Det kan emellertid ifrågasättas, örn registrering och publicering i prak-

liihang till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Xr 106.

66

liken kan krävas beträffande alla slags avtal. Särskilda svårigheter måste en strikt tillämpning av art. 102 möta i fråga om sådana militäravtal som enligt art. 43 skola slutas mellan säkerhetsrådet och medlemsstaterna. Sa­ ken uppmärksammades på San Francisco-konferensen, och att döma av de brittiska och amerikanska kommentarerna till stadgan förutsattes även, alt generalförsamlingen i sinom tid skulle utarbeta närmare regler för ar­ tikelns tillämpning på olika typer av avtal. Det må tilläggas, att på kon­ ferensen förutsattes, att även icke medlemsstater skulle beredas möjlighet att inregistrera sina avtal, vare sig dessa slutits med annan icke medlemsstat eller med medlemsstat.

Art. 103

föreskriver att, om medlemsstaternas förpliktelser enligt stadgan

skulle komma i konflikt med deras förpliktelser enligt något annat interna­ tionellt avtal, förpliktelserna enligt stadgan skola gälla. Artikeln motsvarar i stort sett art. 20 i förbundsakten men ålägger icke som denna medlemssta­ terna att vidtaga åtgärder för att frigöra sig från sådana förpliktelser gent­ emot icke medlemsstater som äro oförenliga med stadgans bestämmelser. Även enligt art. 103 är emellertid klart, att en medlemsstat icke kan undan­ draga sig en skyldighet enligt stadgan med motiveringen, att fullgörandet av skyldigheten icke låter sig förena med statens förpliktelser gentemot en utomstående stat. Så t. ex. kan en medlemsstat icke vägra deltaga i ekono­ miska tvångsåtgärder mot en icke medlemsstat på den grund, att dess del­ tagande skulle innebära ett brott mot ett mellan de båda staterna gällande handelsavtal.

Enligt

art. 104

skall organisationen inom varje medlemsstats område tiller­

kännas den rättskapacitet som är erforderlig för fullgörandet av dess upp­ gifter. Organisationen måste för sin verksamhet kunna ingå privaträttsliga avtal och föra talan inför rätta, den måste kunna köpa förnödenheter, hyra lokaler, träffa arbetsavtal etc. Det är detta behov av rättslig handlingsförmåga som art. 104 avser att tillgodose. Någon liknande bestämmelse fanns icke i Nationernas förbunds akt, men i praxis åtnjöt Nationernas förbund erfor­ derlig rättskapacitet.

Art. 105

stadgar, att organisationen och dess tjänstemän samt medlemssta­

ternas representanter skola åtnjuta för sin verksamhet nödvändiga privilegier och immuniteter. Dessa företrädesrättigheters innehåll angives icke närmare, det talas icke ens som i förbundsaktens motsvarande bestämmelse örn diplo­ matiska privilegier och immuniteter. I stället överlåtes åt generalförsamling­ en att uppgöra förslag om tillämpningsföreskrifter att underställas med­ lemsstaterna, eventuellt för avslutande av konventioner i ämnet.

Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII.

Verksamheten för upprätthållande av fred och säkerhet bygger, såsom förut (s. 43) utvecklats, till väsentlig del på de särskilda avtal örn »väpnade styrkor, bistånd och förmåner» som staterna skola ingå med säkerhetsrådet

67

(art. 43). Stadgan förutsätter därför, att säkerhetsrådet ej från början kan »utöva sina uppgifter enligt art. 42». För att detta skall kunna ske, torde det dock ej anses vara nödvändigt, att alla åsyftade avtal komma till stånd. Sä­ kerhetsrådet skall självt bilda sig en uppfattning örn när avtalsapparaten är tillfyllestgörande. Det torde få förutsättas, att en formlig deklaration härom i sinom lid skall avgivas.

Art. 106

förbjuder ej uttryckligen rådet att före denna tidpunkt, med be­

gagnande av de mera begränsade resurser över vilka det då förfogar, igång sätta en aktion enligt art. 42. Men man har förutsatt, att så ej kommer att ske. Därför bemyndigas de fem makter som äro ständiga rådsmedlemmar att rådgöra med varandra i överensstämmelse med Moskva-deklarationen den 30 oktober 1943, punkt 5,1 och, när omständigheterna så påkalla, med andra medlemmar »i och för sådant samfällt inskridande på organisationens vägnar som må krävas för att upprätthålla internationell fred och sä­ kerhet»; för en sådan aktion står t. ex. art. 2, punkt 4, icke i vägen. Aktionen kan riktas mot vilken stat som helst, det behöver icke vara en »fiendestat» (jfr örn detta begrepp art. 53, inom. 2). Att inskridandet sker »på orga­ nisationens vägnar» innebär givetvis ej, att medlemmarna skulle vara för­ pliktade att deltaga i ett sådant företag, upplåta baser, lämna passagerätt o. s. v.; icke heller gäller plikten till ömsesidigt bistånd (art. 49). Aktionen bygger helt på frivillig medverkan (och eventuellt särskilda traktater). Men den måste vara »samfälld»; art. 106 auktoriserar inga sådana aktioner som en stormakt kunde vilja företaga på egen hand.

Övergångsbestämmelsen i art. 106 avser rådets verksamhet enligt art. 42. Den hänför sig däremot ej till dess verksamhet för fredlig lösning av tvister (kap. VI) och befriar ej heller rådet från uppgiften att vid behov skrida till provisoriska åtgärder enligt art. 40 och föreskriva »åtgärder icke innebärande bruk av vapenmakt» enligt art. 41. Det synes på grund härav ej uteslutet, att i en och samma konfliktsituation aktioner enligt art. 106 kunna på olika sätt kombineras med aktioner under rådets ledning enligt kap. VII.

Art. 107

har redan berörts i annat sammanhang, nämligen såsom stöd för

»regionala» tvångsåtgärder (se ovan under art. 53). Den har emellertid en mycket större räckvidd. Den utsäger generellt, att stadgan icke lägger hin­ der i vägen för åtgärder, som segrarmakterna vidtaga eller godkänna gent­ emot »fiendestaterna» (jfr art. 53: 2). Med godkända åtgärder torde här­ vid förstås åtgärder, som segrarmakterna bemyndiga andra stater att vid­ taga. De åtgärder som art. 107 sålunda åsyftar — och mot vilka alltså ingen bestämmelse i stadgan kan åberopas — kunna vara av vad slag som helst. Den enda inskränkningen ligger däri, att åtgärden skall vidtagas eller god­ kännas »som följd av» det andra världskriget. Såsom redan framhållits (se * i

1 Ifrågavarande punkt av Moskva-deklarationen lyder i översättning: »Förenta Staternas, Storbritanniens, Sovjetunionens och Kinas regeringar, — — — förklara samfällt: — — —- 5) att de skola rådgöra med varandra och, i den mån omständigheterna så påfordra, med övriga medlemmar av de förenade nationerna med tanke på gemensamma åtgärder i samtliga nationers intresse för upprätthållande av internationell fred och säkerhet, intill dess lag och ordning åter upprättats och ett system för allmän säkerhet införts.»

68

s. 53), är det icke enbart fråga om åtgärder, som vidtagits eller godkänts redan vid den tidpunkt, då stadgan träder i kraft. Artikeln avser även handlingar, som en eller flera segrarmakter finna sig föranlåtna att framdeles föranstalta. Handlingarna kunna företagas samfällt — det är i sådant fall de kunna få karaktären av »regionala» tvångsåtgärder, men ingenting hindrar, att en segrarmakt ensam företager en handling under åberopande av art. 107. In­ nebörden av förbehållet i art. 107 är, att inga där åsyftade åtgärder gentemot fiendestater bliva ogiltiga eller förhindras. Vad som ligger häri, är ej fullt tydligt. Det kan knappast vara meningen att, örn t. ex. en av segrarmak­ terna skulle gå till aktion mot en »fiendestat» och hävda att detta sker som följd av världskriget, säkerhetsrådet skulle under alla förhållanden vara förhindrat att ingripa mot denna aktion enligt de allmänna reglerna om tvångsåtgärder i kap. VII.

Ingen bestämd tidpunkt, vid vilken art. 107 skall upphöra att gälla, fin­ nes angiven. Härutinnan synes en viss motsägelse föreligga mellan denna artikel och art. 53, enligt vilken befogenheten att företaga regionala tvångs­ åtgärder med stöd av art. 107 upphör att gälla, när »organisationen på begä­ ran att vederbörande regeringar må bliva ålagd uppgiften att förebygga yt­ terligare angrepp från sådan stat» (d. v. .s. fiendestat).

Stadgeändringar. Kapitel XVIII.

I jämförelse med Nationernas förbunds akt har stadgan utförliga bestäm­ melser örn stadgeändringar. Förbundsakten föreskrev i art. 26, att ändringar i akten trädde i kraft, sedan de ratificerats av samtliga i rådet företrädda medlemmar samt majoriteten av de medlemmar som voro representerade i församlingen. Ingenting stadgades emellertid om formerna för ändringsbe­ slutets tillkomst, ett förhållande, som gav upphov till åtskillig osäkerhet. Förenta Nationernas stadga öppnar två vägar för genomförande av änd­ ringar i densamma. Enligt

art. 108

skola sådana ändringar träda i kraft för

alla medlemsstater, när de antagits med två tredjedelars majoritet av gene­ ralförsamlingens medlemmar och ratificerats av två tredjedelar av med­ lemsstaterna, bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet. Ändringsbeslutet skall synbarligen här normalt fattas av generalförsamling­ en, ehuru den kvalificerade majoriteten i detta fall räknas efter hela antalet medlemmar i församlingen, icke som i vanliga fall efter antalet närvarande och röstande medlemmar. För att tillmötesgå önskemål från åtskilliga mind­ re stater infördes emellertid på San Francisco-konferensen en bestämmelse, sorn ger möjlighet att i särskild ordning företaga en mera omfattande över­ syn av stadgan.

Art. 109

föreskriver sålunda, att en allmän konferens av

organisationens medlemmar med ändamål att taga stadgan under ompröv­ ning må hållas å tid och plats, som fastställas genom beslut med två tredje­ delars majoritet av församlingens medlemmar och ett samstämmande beslut av sju medlemmar, oavsett vilka, av säkerhetsrådet. Skulle en sådan konfe­

70

Nationernas förbund, i den nya stadgan motsvaras av bestämmelser, som åsyfta Förenta Nationerna. Förändringar av större saklig betydelse äro yt­ terst fåtaliga.

Domstolsledamöternas antal är, enligt art. 3, detsamma som tidigare, eller femton. En uttrycklig bestämmelse har tillagts om att två medborgare i sam­ ma stat icke få vara ledamöter av domstolen.

Med avseende på sättet för val av domare ha de tidigare bestämmelserna i stort sett bibehållits (art. 4 ff.). Domarna väljas sålunda av generalförsam­ lingen och säkerhetsrådet som två vid sidan av varandra stående valkorpora­ tioner. Med avseende på kandidatnomineringen hade den i Washington för­ samlade juristkommittén föreslagit två alternativ: nominering av regering­ arna och nominering, liksom förut, av den permanenta skiljedomstolens s. k. nationella grupper. San Francisco-konferensen bestämde sig för bibehållande av den hittillsvarande metoden, vilken ansågs giva domstolen en mera opoli­ tisk karaktär. Ledamöterna väljas liksom förut för nio år och kunna omväl­ jas. För att förhindra, att hela domstolen ställes under omval på en gång, har man genomfört en anordning, som skall möjliggöra dess successiva förnyan­ de: vid det första valet väljes en tredjedel av ledamöterna för tre år, en tred­ jedel för sex år och de återstående för nio år. Bestämmelser örn de villkor varpå en stat, som är ansluten till domstolsstadgan men icke medlem av Förenta Nationerna, skall beredas tillfälle att deltaga i domarevalen, skola fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Domstolen skall ha sitt säte i Haag. En i art. 22 införd ny bestämmelse bemyndigar emellertid domstolen att sammanträda på annan ort, örn den i något fall finner detta önskvärt. Härmed har man i någon mån tillmötes­ gått de stundom framkomna önskemålen örn en »regional» organisation av domstolen. De i den fasta mellanfolkliga domstolens stadga (artiklarna 26 och 27) förekommande bestämmelserna, att domstolen skulle tillsätta sär­ skilda kamrar för mål rörande arbetsförhållanden samt angående transitering och samfärdsel, vilka aldrig erhöllo någon praktisk betydelse, lia ersatts med bestämmelser (art. 26) om att domstolen, när den finner lämpligt, äger till­ sätta kammare för särskilda slag av mål eller för ett särskilt mål.

Den i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen medgivna rätten för part att i domstolen insätta en »nationell domare», örn bland domstolens ledamöter icke finnes någon som är medborgare i staten i fråga, har bibe­ hållits (art. 31).

I avseende på domstolens kompetens, som behandlas i kap. II av stadgan (artiklarna 34—38), upptager art. 34 först en regel motsvarande den i art. 34 av den tidigare domstolsstadgan innehållna, att endast stater kunna vara parter inför domstolen. Härtill har emellertid fogats en ny bestämmelse, enligt vilken domstolen äger begära upplysningar från offentliga internatio­ nella organisationer rörande vid domstolen anhängiga mål, varjämte dylika organisationer också skola äga på eget initiativ lämna upplysningar till dom­ stolen.

Enligt art. 35, som i huvudsak överensstämmer med art. 35 i den tidigare

74

Charter of the United Nations

.1

WE THE PEOPLES OF THE UNITED NATIONS DETERMINED

to säve succeeding generations from the scourge of war, which twice in our lifetime has brought untold sor- row to mankind, and

to reaffirm faith in fundamental human rights, in the dignity and worth of the human person, in the equal rights of men and women and of nations large and small, and

to establish conditions under which justiee and respect for the obligations arising from treaties and other sour- ces of international law can be main- tained, and

to promote social progress and bet­ ter standards of life in larger free- dom,

AND FOR THESE ENDS to practice tolerance and live to- gether in peace with one another as good neighbors, and

to unite our strength to maintain international peace and security, and

to ensure, by the acceptance of principles and the institution of methods, that armed force shall not be used, säve in the cominon interest, and

to employ international machinery for the promotion of the economic and social advancement of all peo- ples,

HAVÉ RESOLVED TO GOMBINE OUR EFFORTS TO ACCOMPLISH THESE AIMS.

Charte des Nations Unies

.1

NOUS, PEUPLES DES NATIONS UNIES, RESOLUS

å préserver les générations futures du fléau de la guerre qui deux fois en 1’espace d’une vie humaine a infligé å l’humanité d’indicibles souffrances,

å proclamer å nouveau notre foi dans les droits fondamentaux de Thomine, dans la dignité et la valeur de la per­ sonne humaine, dans 1’égalité de droits des hommes et des femmes, ainsi que des nations, grandes et petites,

å créer les conditions nécessaires au maintien de la justiee et du respect des obligations nées des traités et autres sources du droit international,

å favoriser le progrés social et in- staurer de meilleures conditions de vie dans une liberté plus grande,

ET A CES FINS å pratiquer la tolérance, å vivre en paix Tun avec Tautre dans un esprit de bon voisinage,

å unir nos forces pour maintenir la paix et la sécurité internationales,

å accepter des principes et instituer des méthodes garantissant qu’il ne sera pas fait usage de la force des armes, saul' dans 1’intérét commun,

ä recourir aux institutions interna­ tionales pour favoriser le progrés éco- nomique et social de tous les peuples,

AVONS DECIDE D’ASSOCIER NOS EFFORTS POUR REALISER CES DESSEINS.

Accordingly, our respective Gov- En conséquence, nos Gouverne- ernments, through representatives ments respectifs, par 1’intermédiaire assembled in the city of San Fran- de leurs representants, réunis en la

1 De engelska och franska texterna överensstämma till uppställning, stavning och avstavning med en av amerikanska utrikesministeriet utgiven faesimile-edition (>Department of State Publication 2368, Conference Series 46») med i vad avser den franska texten vissa ortografiska justeringar efter den franska promulgationsförfattningen (»Journal Officiel de la République Franfaise» den 13 januari 1946).

Förenta Nationernas stadga.

VI, DE FÖRENADE NATIONER­ NAS FOLK, BESLUTNA

att rädda kommande släktled un­ dan krigets gissel, som två gånger un­ der vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,

att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheter­ na, på den enskilda människans vär­ dighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer,

att skapa de villkor, som äro nöd­ vändiga för upprätthållande av rätt­ visa och aktning för förpliktelser, här­ rörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten,

att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större fri­ het,

OCH ATT I DESSA SYFTEN öva fördragsamhet och leva tillsam­ mans i fred med varandra såsom goda grannar,

förena våra krafter till upprätthål­ lande av internationell fred och sä­ kerhet,

godtaga grundsatser och införa me­ toder, som giva säkerhet för att va­ penmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse, samt

anlita internationella verksamhets­ former för att främja sociala och eko­ nomiska framsteg för alla folk;

HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA VÄRA ANSTRÄNGNING­ AR FÖR ATT FÖRVERKLIGA DES­ SA SYFTEMÅL.

I enlighet härmed hava våra rege­ ringar genom sina i San Francisco församlade ombud, vilka företett full-

76

cisco, who havé exhibited theil- full powers found to be in good and due form, havé agreed to the present Charter of the United Nations and do hereby establish an international or- ganization to be known as the United Nations.

CHAPTER I.

PURPOSES AND PRINCIPLES.

Article 1.

The Purposes of the United Nations are:

1. To maintain international peace and security, and to that end: to take effective collective measures for the prevention and removal of threats to the peace, and för the suppression of nets of aggression or other breaches of the peace, and to bring about by peaceful means, and in conformity with the principles of justiee and in­ ternational law, adjustment or settle- ment of international disputes or situations which might lead to a breach of the peace;

2. To develop friendly relations among nations based on respect for the principle of equal rights and self- determination of peoples, and to take other appropriate measures to streng- then universal peace;

3. To achieve international co­ operation in solving international problems of an economic, social, cul- tural, or humanitarian character, and in promoting and encouraging respect for human rights and for fundamental freedoms for all with- out distinetion as to race, sex, language, or religion; and

4. To be a center for harmonizing the actions of nations in the attain- ment of these common ends.

Article 2.

The Organization and its Members, in pursuit of the Purposes stated in

ville de San Francisco, et munis de pleins pouvoirs reconnus en bonne et due forme, ont adopté la présente Charte des Nations Unies et établissent par les présentes une organisation internationale qui prendra le nom de Nations Unies.

CHAPITRE Ier.

BUTS ET PRINCIPES.

Article premier.

Les Buts des Nations Unies sont les suivants:

1. Maintenir la paix et la sécurité internationales et å cette fin: prendre des mesures collectives efficaces en vue de prévenir et d’écarter les me- naces å la paix et de réprimer tout aete digression ou autre rupture de la paix, et réaliser, par des moyens pacifiques, conformément aux prin- cipes de la justiee et du droit interna­ tional, 1’ajustement ou le réglement de différends ou de situations, de carac- tére international, susceptibles de mener å une rupture de la paix;

2. Développer entre les nations des relations amicales fondées sur le respect du principe de 1’égalité de droits des peuples et de leur droit å disposer d’eux-mémes, et prendre toutes autres mesures propres å con- solider la paix du monde;

3. Réaliser la coopération interna­ tionale en résolvant les problémes in- ternationaux d’ordre économique, so­ cial, intellectuel ou humanitaire, en développant et en encourageant le respect des droits de Thomine et des libertés fondamentales pour tous sans distinetion de race, de sexe, de langue ou de religion;

4. Etre un centre ou s’harmonisent les efforts des nations vers ees fins communes.

Article 2.

L’Organisation des Nations Unies et ses Membres, dans la poursuite des

makter, som befunnits i god och be­ hörig form, enats örn föreliggande Fö­ renta Nationernas stadga och upprätta härmed en internationell organisation, som skall bära namnet Förenta Na­ tionerna.

KAPITEL I.

ÄNDAMÅL OCH GRUNDSATSER.

Artikel 1.

Förenta Nationernas ändamål äro:

1) att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att i detta syfte dels vidtaga verksamma kollektiva åt­ gärder för att förebygga och undan­ röja hot mot freden samt för att un­ dertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott, dels genom fredli­ ga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rät­ tens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott;

2) att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgär­ der för att befästa världsfreden;

3) att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internatio­ nella problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion;

4) att utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksam­ het för dessa gemensamma syften.

Artikel 2.

Organisationen och dess medlem­ mar skola vid fullföljandet av de i ar-

79

tikel 1 angivna ändamålen handla i överensstämmelse med följande grundsatser:

1) Organisationen grundar sig på principen örn samtliga medlemmars suveräna likställdhet.

2) Alla medlemmar skola för att samtliga skola komma i åtnjutande av de rättigheter och förmåner, som följa av medlemskapet, ärligt fullgöra de förpliktelser, som de åtagit sig en­ ligt denna stadga.

3) Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internatio­ nell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.

4) Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oför­ enligt med Förenta Nationernas än­ damål.

5) Alla medlemmar skola lämna Förenta Nationerna allt bistånd i var­ je åtgärd, som organisationen företa­ ger i överensstämmelse med denna stadga, samt avhålla sig från att läm­ na bistånd åt någon stat, mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyg­ gande åtgärder eller tvångsåtgärder.

6) Organisationen skall sörja för, att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, handla i över­ ensstämmelse med dessa grundsatser, i den mån detta kräves för upprätt­ hållande av internationell fred och säkerhet.

7) Ingen bestämmelse i denna stad­ ga berättigar Förenta Nationerna alt ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behö­ righet, eller kräver, att medlemmar­ na hänskjuta sådana frågor till lös­ ning enligt denna stadga. Denna grundsats skall dock ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder jäm­ likt kapitel VII.

80

CHAPTER II.

MEMBERSHIP.

Artide 3.

The original Members of the United Nations shall be the States which, har­ ing participated in the United Nations Conference on International Organi- zation at San Francisco, or having previously signed the Declaration by United Nations of January 1, 1942, sign the present Charter and ratify it in accordance with Artide 110.

Artide 4.

1. Membership in the United Na­ tions is open to all other peace-loving States which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgment of the Organization, are ahle and willing to carry out these obligations.

2. The admission of any suell state to membership in the United Nations will be effeeted by a decision of the General Assembly upon the recommendation of the Security Council.

Artide 5.

A Member of the United Nations against which preventive or enforce- ment action has been taken by the Security Council may be suspended from the exercise of the rights and privileges of membership by the General Assembly upon the recom­ mendation of the Security Council. The exercise of these rights and pri­ vileges may be restored by the Se­ curity Council.

Artide 6.

A Member of the United Nations which has persistently violated the Principles contained in the present Charter may be expelled from the Organization by the General Assem­ bly upon the recommendation of the Security Council.

CHAPITRE II.

MEMBRES.

Artide 3.

Sont Membres originaires des Na­ tions Unies les Etats qui, ayant parti- cipé å la Conférence des Nations Unies pour rOrganisation Internationale å San Francisco ou ayant antérieure- ment signé la Déclaration des Nations Unies, en date du ler janvier 1942, signent la présente Charte et la rati- fient conformément å 1’article 110.

Artide 4.

1. Peuvent devenir Membres des Nations Unies tous autres Etats paci- fiques qui acceptent les obligations de la présente Charte et, au jugement de 1’Organisation, sont capables de les remplir et disposés å le faire.

2. L’admission comme Membre des Nations Unies de tout Etat remplis- sant ees conditions se fait par dé- cision de 1’Assemblée Générale sur re- commandation du Conseil de Sécu- rité.

Artide 5.

Un Membre de 1’Organisation contre lequel une action préventive ou coercitive a été entreprise pär le Conseil de Sécurité, peut étre sus- pendu par 1’Assembléé Générale, sur recommandation du Conseil de Sécu­ rité, de 1’exercice des droits et privi- léges inhérents å la qualité de Mem­ bre. L’exercice de ees droits et privi- léges peut étre rétabli par le Conseil de Sécurité.

Artide 6.

Si un Membre de 1’Organisation en- freint de maniére persistante les Prin- cipes énoncés dans la présente Charte, il peut étre exclu de 1’Organisation par l’Assemblée Générale sur recom­ mandation du Conseil de Sécurité.

KAPITEL II.

MEDLEMSKAP.

81

Artikel 3.

Ursprungliga medlemmar av För­ enta Nationerna äro de stater sorn, se­ dan de deltagit i de förenade natio­ nernas konferens om internationell organisation i San Francisco eller ti­ digare undertecknat de förenade na­ tionernas deklaration av den 1 janu­ ari 1942, underteckna föreliggande stadga och ratificera den i överens­ stämmelse med artikel 110.

Artikel 4.

1. Medlemskap i Förenta Nationer­ na står öppet för alla andra fredsäls­ kande stater, vilka åtaga sig de för­ pliktelser som denna stadga ålägger och enligt organisationens uppfatt­ ning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser.

2. Upptagande av sådan stat till medlem av Förenta Nationerna sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 5.

Medlem av Förenta Nationerna, mot vilken förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder vidtagits av säkerhets­ rådet, kan avstängas från utövande av medlemskapet åtföljande rättighe­ ter och privilegier genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet kan återinsätta vederbörande stat i ut­ övandet av dessa rättigheter och pri­ vilegier.

Artikel 6.

Medlem av Förenta Nationerna, som framhärdar i alt kränka denna stadgas grundsatser, kan uteslutas från organisationen av generalförsam­ lingen efter tillstyrkan av säkerhets­ rådet.

82

CHAPTER III.

ORGANS.

CHAPITRE III.

ORGANES.

Artide 7.

1. There are established as tile principal organs of the United Na­ tions: a General Assembly, a Security Council, an Economic and Social Council, a Trusteeship Council, an International Court of Justiee, and a Secretariat.

2. Such subsidiary organs as may be found necessary may be established in accordance with the present Char­ ter.

Artide 8.

The United Nations shall place no restrictions on the eligibility of men and women to participate in any ca- pacity and under conditions of equali- ty in its principal and subsidiary organs.

CHAPTER IV.

THE GENERAL ASSEMBLY.

Composition.

Artide 9.

1. The General Assembly shall consist of all the Members of the United Nations.

2. Each Member shall havé not more thån five representatives in the General Assembly.

Functions and Powers.

Artide 10.

The General Assembly may diseuss any questions or any matters within the seope of the present Charter or relating to the powers and functions of any organs provided for in the pres­ ent Charter, and, except as provided in Artide 12, may make recommen- dations to the Members of the United Nations or to the Security Council or to both on any such questions or matters.

Artide 7.

1. Il est créé comme organes prin- cipaux de 1’Organisation des Nations Unies: une Assemblée Générale, un Conseil de Sécurité, un Conseil Eco- nomique et Social, un Conseil de Tu­ tein, une Cour Internationale de Justiee et un Secrétariat.

2. Les organes subsidiaires qui se révéleraient nécessaires pourront étre créés conformément å la présente Charte.

Artide 8.

Aucune restriction ne sera imposée par 1’Organisation ä l’accés des hom- mes et des femmes, dans des condi­ tions égales, a toutes les fonetions, dans ses organes principaux et subsidiaires.

CHAPITRE IV.

ASSEMBLEE GENERALE.

Composition.

Artide 9.

1. L’Assemblée Générale se compose de tous les Membres des Nations Unies.

2. Chaque Membre a cinq représen- tants au plus å 1’Assemblée Générale.

Fonetions et Pouvoirs.

Artide 10.

L’Assemblée Générale peut discuter toutes questions ou affaires rentrant dans le cadre de la présente Charte ou se rapportant aux pouvoirs et fone­ tions de 1’un queleonque des organes prévus dans la présente Charte, et, sous réserve des dispositions de l’ar- ticle 12, formuler sur ees questions ou affaires des recommandations aux Membres de 1’Organisation des Na­ tions Unies, au Conseil de Sécurité, ou aux Membres de 1’Organisation et au Conseil de Sécurité.

KAPITEL III.

ORGAN.

83

Artikel 7.

1. Som Förenta Nationernas hu­ vudorgan upprättas: en generalför­ samling, ett säkerhetsråd, ett ekono­ miskt och socialt råd, ett förvaltar- skapsråd, en internationell domstol samt ett sekretariat.

2. De biträdande organ, som be­ finnas nödvändiga, må upprättas i överensstämmelse med denna stadga.

Artikel 8.

Förenta Nationerna skall icke göra någon inskränkning i mäns och kvin­ nors behörighet att i varje ställning och på lika villkor deltaga i arbetet inom Förenta Nationernas huvudor­ gan och biträdande organ.

KAPITEL IV.

GENERALFÖRSAMLINGEN.

Sammansättning.

Artikel 9.

1. Generalförsamlingen består av samtliga medlemmar av Förenta Na­ tionerna.

2. Medlem må hava högst fem om­ bud i generalförsamlingen.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 10.

Generalförsamlingen äger dryfta varje fråga eller angelägenhet, som faller inom ramen för denna stadga eller hänför sig till befogenheter och uppgifter tillkommande något av de organ, som avses i denna, samt äger, med förbehåll för vad i artikel 12 stadgas, framlägga förslag i dylika frågor eller angelägenheter

för För­

enta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller för bådadera.

88

reports from the Security Council; these reports shall include an account of the measures that the Security Council has decided upon or taken to maintain international peace and security.

2. The General Assembly shall re- ceive and consider reports from the other organs of the United Nations.

Article 16.

The General Assembly shall per­ form such functions with respect to the international trusteeship system as are assigned to it under Chapters XII and XIII, including the approval jf the trusteeship agreements for areas not designated as strategic.

Article 17.

1. The General Assembly shall con­ sider and approve the budget of the Organization.

2. The expenses of the Organiza­ tion shall be borne by the Members as apportioned by the General As­ sembly.

3. The General Assembly shall consider and approve any financial and budgetary arrangements with specialized agencies referred to in Article 57 and shall examine the ad­ ministrative budgets of such spe­ cialized agencies with a view to making recommendations to the agencies concerned.

V oting.

Article 18.

1. Each member of the General Assembly shall havé one vote.

2. Decisions of the General As­ sembly on important questions shall be made by a two-thirds majority of the members present and voting. These questions shall include: re­ commendations with respect to the maintenance of international peace and security, the election of the non- permanent members of the Security Council, the election of the members

ports spéciaux du Conseil de Sécurité; ees rapports comprennent un compte- rendu des mesures que le Conseil de Sécurité a décidées ou prises pour maintenir la paix et la sécurité inter- nationales.

2. L’Assemblée Générale regoit et étudie les rapports des autres organes de 1’Organisation.

Article 16.

L’Assemblée Générale remplit, en ce qui concerne le régime interna­ tional de Tutelle, les fonetions qui lui sont dévolues en vertue des cha- pitres XII et XIII; entre autres, elle approuve les accords de Tutelle re- latifs aux zones non désignées comme zones stratégiques.

Article 17.

1. L’Assemblée Générale examine et approuve le budget de 1’Organisa- tion.

2. Les dépenses de 1’Organisation sont supportées par les Membres selon la répartition fixée par 1’Assemblée Générale.

3. L’Assemblée Générale examine et approuve tous arrangements finan- ciers et budgétaires passés avec les institutions spécialisées visées å l’ar- ticle 57 et examine les budgets admi- nistratifs desdites institutions en vue de leur adresser des recommandations.

Vote.

Article 18.

1. Chaque membre de 1’Assemblé Générale dispose d’une voix.

2. Les décisions de 1’Assemblée Gé­ nérale sur les questions importantes sont prises å la majorité des deux- tiers des membres présents et votant. Sont considérées comme questions im­ portantes: les recommandations rela- tives au maintien de la paix et de la sécurité internationales, 1’élection des membres non permanents du Conseil de Sécurité, 1’élection des membres

SÄKERHETSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 23.

1. Säkerhetsrådet består av elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De So­ cialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Storbri­ tannien och Nordirland och Ameri­ kas Förenta Stater skola vara stän­ diga medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra medlemmar av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säkerhetsrådet, varvid särskild hän­ syn skall tagas dels i första hand till medlemmarnas insatser för upp­ rätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens öv­ riga ändamål, dels även till en skä­ lig geografisk fördelning.

KAPITEL V.

2. De icke ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet väljas för en tid av två år. Vid det första valet av icke ständiga medlemmar skola dock tre väljas för en tid av ett år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.

3. Varje medlem av säkerhetsrådet skall där företrädas av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 24.

1. I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlem­ marna på säkerhetsrådet huvudan­ svaret för upprätthållande av interna­ tionell fred och säkerhet och sam­ tycka till att säkerhetsrådet vid full­ görande av sina ur detta ansvar här­ rörande förpliktelser handlar å med­ lemmarnas vägnar.

2. Vid fullgörande av dessa för­ pliktelser skall säkerhetsrådet handla i överensstämmelse med Förenta Na­ tionernas ändamål och grundsatser.

100

Artide 36.

1. The Security Council may, at any stage of a dispute of the nature referred to in Article 33 or of a situ­ ation of like nature, recommend ap- propriate procedures or methods of adjustment.

2. The Security Council should take into consideration any procedures for the settlement of the dispute which havé already been adopted by the parties.

3. In making recommendations under this Article the Security Council should also take into consideration that legal disputes should as a gen­ eral Tule be referred by the parties to the International Court of Justiee in accordance with the provisions of the Sta tu te of the Court.

Article 37.

1. Should the parties to a dispute of the nature referred to in Article 33 fail to settle it by the means indicated in that Article, they shall refer it to the Security Council.

2. If the Security Council deems that the continuance of the dispute is in fact likely to endanger the main- tenance of international peace and se­ curity, it shall decide whether to take action under Article 36 or to recom­ mend such terms of settlement as it may consider appropriate.

Article 38.

Without prejudice to the provisions of Artides 33 to 37, the Security Council may, if all the parties to any dispute so request, make recommen­ dations to the parties with a view to a pacific settlement of the dispute.

Article 36.

1. Le Conseil de Sécurité peut, å tout moment de revolution d’un dif- férend de la nature mentionnée ä 1’article 33 ou d’une situation ana­ logi, recommander les procédures ou méthodes d’ajustement appropriées.

2. Le Conseil de Sécurité devra prendre en considération toutes procé­ dures déjå adoptées par les parties pour le réglement de ce différend.

3. En faisant les recommandations prévues au présent article, le Conseil de Sécurité doit aussi tenir compte du fait que, d’une maniére générale, les différends d’ordre juridique devraient étre soumis par les parties å la Cour Internationale de Justiee conformé- ment aux dispositions du Statut de la Cour.

Article 37.

1. Si les parties å un différend de la nature mentionnée å 1’article 33 ne réussissent pas å le régler par les moyens indiqués audit article, elles le soumettent au Conseil de Sécurité.

2. Si le Conseil de Sécurité estime que la prolongation du différend semble, en fait, menacer le maintien de la paix et de la sécurité interna- tionales, il décide s’il doit agir en application de 1’article 36 ou recom­ mander tels tennes de réglement qu’il juge appropriés.

Article 38.

Sans préjudice des dispositions des artides 33 å 37, le Conseil de Sécu­ rité peut, si toutes les parties å un différend le demandent, faire des re­ commandations å celles-ci en vue d’un réglement pacifique de ce différend.