Prop. 1948:178

('med förslag rörande överflyttande av vissa till justitiedepartementet hö\xad rande ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag rörande

överflyttande av vissa till justitiedepartementet hö­ rande ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet m. m.; given Stockholms slott den 12 mars 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken , 2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, och

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg. 1

1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 178.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken .

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1, 5 och 6 §§, 3 kap. 2 § 2, 4 och 5 mom. samt 10 kap. 2 § giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i 2 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad

13 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

2 kap.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i äk- under aderton år må ej träda i äk­ tenskap utan Konungens tillstånd. tenskap utan tillstånd av länsstyrel­

sen i det län, där den underårige har sitt hemvist.

5

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt till­ låta äktenskapet.

6

Den, som är behäftad med fallan­ desot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äkten­ skap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

§•

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

§■

Den, som är behäftad med fallan­ desot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äkten­ skap, med mindre medicinalstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet.

13 §.

Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 § avses, eller av medici­ nalstyrelsen i fall, som i 5 eller 6 § avses, må föras hos Konungen i justi­ tiedepartementet i den ordning, som är bestämd för överklagande av för­ valtande myndigheters och ämbets­ verks beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 5 §, 3 kap. 2 § 4 mom. samt 10 kap. 2 § se SFS 1945: 273.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

5

bereda utkomst genom jordbruk och han kan antagas komma att själv ägna sig åt detta.

I övriga fall lämnas tillstånd av Konungen.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Äskas sådan prövning som i 4 § sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller

2 § söka Konungens tillstånd att för­ värva fast egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fall som i 4 § avses icke vara för handen och varder ej heller, om Konungens tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger Konungens befallningshavande, så­ framt ej förvärvet godkännes enligt

4 §, att insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

Över Konungens Närmare föreskrifter Är i----------------------

§•

Äskas sådan prövning som i 4 § sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller

2 § söka tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan jämte fånges­ handlingen eller bestyrkt avskrift därav ingivas till Konungens befall­ ningshavande inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fall som i 4 § avses icke vara för handen och varder ej heller, om tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes tillstånd i fall, som enligt vad ovan sägs ankommer på Konung­ ens prövning, åligger Konungens be­ fallningshavande att insända hand­

lingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

är stadgad.

av Konungen.

fast egendom.

7 §•

Fast egendom, som förvärvats en­ ligt vad i 6 § sägs, skall åter avyttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, därest ej dessförinnan de förhållanden, på grund av vilka in­ roparen icke ägt att utan Konungens tillstånd köpa egendomen annorledes än å exekutiv auktion, upphört eller inroparen erhållit Konungens till­

stånd att behålla egendomen. Har

sagda tid av tre år tilländalupit och

Fast egendom, som förvärvats en­ ligt vad i 6 § sägs, skall åter avyttras inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, därest ej dessförinnan de förhållanden, på grund av vilka in­ roparen icke ägt att utan tillstånd köpa egendomen annorledes än å exe­ kutiv auktion, upphört eller inropa­ ren erhållit tillstånd att behålla egen­ domen. Har sagda tid av tre år tillän­ dalupit och visas ej att dessförinnan

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

visas ej att dessförinnan nämnda förhållanden upphört eller inroparen erhållit Konungens tillstånd att be­ hålla egendomen, då skall, om ej av lagfartsprotokollet framgår, att egen­ domen är avyttrad, Konungens befallningshavande, med iakttagande av vad i 9 § stadgas, förordna, att egen­ domen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan sägs. Å sådan auk­ tion må egendomen ej åter inropas av samma köpare. Om vad sålunda stad­ gats skall erinran införas i det köpebrev, som utfärdas i anledning av den exekutiva auktionen.

Av Konungens —--------------

(Gällande lydelse)

9

Ansökan enligt 7 eller 8 § om till­ stånd att behålla inropad fast egen­ dom eller om anstånd med sådan egendoms avyttrande skall sist inom tre år från det den exekutiva auk­ tionen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande, som med eget utlåtande överlämnar den till Konungen; och skall med förord­ nande, som enligt 7 § ankommer på Konungens befallningshavande, anstå till dess ansökningen av Konungen prövats.

nämnda förhållanden upphört eller inroparen erhållit tillstånd att behålla egendomen, då skall, om ej av lag­ fartsprotokollet framgår, att egendo­ men är avyttrad, Konungens befall­ ningshavande, med iakttagande av vad i 9 § stadgas, förordna, att egen­ domen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan sägs. Å sådan auk­ tion må egendomen ej åter inropas av samma köpare. Om vad sålunda stadgats skall erinran införas i det köpebrev, som utfärdas i anledning av den exekutiva auktionen.

— försålda egendomen.

I avseende å meddelande av till­ stånd enligt denna paragraf att be­ hålla fast egendom skall vad i 1 och 2 §§ stadgas om tillstånd att förvärva sådan egendom äga motsvarande tilllämpning.

(Föreslagen lydelse)

Ansökan enligt 7 eller 8 § om till­ stånd att behålla inropad fast egen­ dom eller om anstånd med sådan egendoms avyttrande skall sist inom tre år från det den exekutiva auk­ tionen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande, som,

i fall där Konungens befallningsha­ vande icke äger själv avgöra ärendet,

med eget utlåtande överlämnar an­

sökningen till Konungen; och skall

med förordnande, som enligt 7 § an­ kommer på Konungens befallningsha­ vande, anstå till dess ansökningen prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungi. Maj:ts proposition nr 178.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angå­ ende förhud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående för­ bud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Konungen äger------------------- — mindre jordbruk. Tillstånd till —-----------— — till överlåtelsen.

Tillstånd enligt andra eller tredje Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Sil- punkten må, såvitt angår Nedansil-

jans fögderi med undantag för Köp- jans och Ovansiljans fögderier, Väsparbergs och Aspeboda socknar, terdals fögderi med undantag för Ovan-Siljans fögderi, Väster-Dals fög- Säfsnäs socken samt Bjursås, Åls, deri med undantag för Säfsnäs socken Envikens och Svårdsjö socknar av samt Envikens, Svärdsjö och Svart- Falu fögderi i Kopparbergs län, icke, näs socknar av Falu fögderi i Koppar- utan att särskild anledning därtill

bergs län, icke, utan att särskild an- föreligger, givas till förvärv av mark, ledning därtill föreligger, givas till som vid skogsåbodelning eller, där såförvärv av mark, som vid skogsåbo- dan ej förekommit, allmänt storskifdelning eller, där sådan ej förkom- te avsetts till hemskog och fäbodmit, allmänt storskifte avsetts till skog. hemskog och fäbodskog.

I fråga------------------------en fastighet. Vad enligt-------------------------avstyckade ägovidden. Tillstånd till--------------- -—---- märkligen försvagas.

6

§.

Äskas sådan prövning, som i 3 § Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan jämte fång- egendom, skall ansökan jämte fångeseshandlingen ingivas till Konungens handlingen eller bestyrkt avskrift

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 389.

8

befallningshavande inom tre måna- därav ingivas till Konungens befallder från det fånget skedde. För- ningshavande inom tre månader från sittes den tid eller prövas egendomen det fånget skedde. Försittes den tid icke vara sådan, som i 3 § sägs, och eller prövas egendomen icke vara såvarder ej heller, där Konungens till- dan, som i 3 § sägs, och varder ej stånd sökes, sådant beviljat, vare heller, där Konungens tillstånd sökes, fånget ogillt. sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens — ------------------- eller egnahemsnämnd. Över Konungens------------------- är stadgad. Närmare föreskrifter-----------—---------av Konungen. Är i-------—----------- fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178-

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, Z^etter­^berg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och statsrådet Danielson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om överflgttande av vissa till justitiedepartementet höran­

de ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet in. m. samt anför

därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1947 tillkallade statsrå­ det Danielson följande personer att utreda möjligheterna av en ytterligare decentralisering inom statsförvaltningen, nämligen landshövdingen Th. Bergquist, tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kam­ mare professorn N. Herlitz, statskommissarien B. E. Johnsson, direktören i landskommunernas förbund S. Larsson, statssekreteraren I. Lindell, leda­ moten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Hj. R. Nilson, lands­ sekreteraren N. O. Åkesson och ledamoten av riksdagens första kammare direktören i tjänstemännens centralorganisation V. Åman. Utredningen, som antagit namnet decentraliseringsutredningen, har den 29 november 1947 dels avlämnat en redogörelse för allmänna synpunkter på frågan om ökad decentralisering inom statsförvaltningen, dels ock överlämnat förslag rö­ rande vissa speciella frågor, av vilka flertalet berörde justitiedepartemen­ tets verksamhetsområde.

Decentraliseringsutredningen. Såsom allmänna synpunkter på frågan om decentralisering inom statsförvaltningen har utredningen anfört i huvud­ sak följande.

Utredningen delade principuppfattningen att decentraliseringsåtgärder borde genomföras på förvaltningsområden, där större utrymme för lokala myndigheters handlingsfrihet lämpligen kunde beredas och leda till förenk­ ling och rationalisering av verksamheten. Tendensen hos statsmakterna att lägga beslutanderätten i förvaltningsärenden å högre myndighet än som kunde anses erforderligt med hänsyn till ärendenas art och omständigheter­ na i övrigt syntes ingalunda alltid ha varit uttryck för en avsiktlig strävan att centralisera förvaltningen utan ha framgått som en följd av förvaltning­ ens ansvällning samt krigs- och krisförhållandena.

11

Vid bedömandet av frågan om decentraliseringens omfattning och ut­ sträckning måste hänsyn tagas till en rad olika synpunkter. Svaret å frågan kunde icke givas generellt, utan måste bliva beroende av en bedömning för varje särskild ärendesgrupp av vilken myndighet som, med hänsyn till för­ valtningen i dess helhet och omständigheterna i det särskilda fallet, kunde antagas administrera ärendena på det mest ändamålsenliga sättet. Med hän­ syn till att den nuvarande ärendesfördelningen inom förvaltningen verk­ ställts under trycket av en allmän centraliseringstendens, torde emellertid den huvudlinjen böra uppställas, att decentralisering borde ske icke blott om påtagliga fördelar därigenom vunnes i det särskilda fallet, utan även om det endast kunde sägas, att handläggning av ärendena av underordnade organ skulle med hänsyn till alla föreliggande omständigheter vara lika ändamålsenlig som central handläggning.

Som avgörande skäl för central handläggning av viss ärendesgrupp hade ofta åberopats vikten och intresset av att upprätthålla en enhetlig tillämp­ ning av gällande bestämmelser. Ehuru detta i och för sig kunde vara vä­ sentligt, borde däremot vägas fördelarna av att den beslutande myndighe­ ten ägde direkt kännedom om de lokala förhållandena och de speciella om­ ständigheterna i det särskilda fallet. Därtill komme risken av att enhetlighetssträvan ledde till en schablonmässig prövning. Faran av decentralisation ur förevarande synpunkt kunde begränsas genom centralt utfärdade råd och anvisningar, vägledande beslut i besvärsmål, konferenser eller kur­ ser för tjänstemän samt publicering av beslut i principiella frågor.

Decentraliseringsutredningen påpekar i anslutning härtill att genom cent­ ralt utfärdade råd och anvisningar ofta kunde övervinnas nackdelar som bestode i svårigheter att för ärendenas beredande lokalt tillgå erforderlig sakkunskap. Utredningen fortsätter.

Centraliserad beslutanderätt kunde i vissa fall vara betingad av kravet på rättssäkerhet. Även i frågor berörande den ekonomiska förvaltningen på­ kallades ofta central handläggning, särskilt om det kunde befaras att un­ derordnad myndighet skulle vara benägen att i första hand tillvarataga ortseller eljest speciella intressen. Emellertid kunde det ofta vara tillräckligt att den centrala myndigheten bestämde den allmänna utgiftsramen eller de ändamål, för vilka medlen finge användas.

Vid bedömande av lämpligheten av en decentraliseringsåtgärd kunde man icke bortse från de organisatoriska konsekvenserna därav. En decentralisation behövde icke alltid betyda ökade arbetsuppgifter för den myndighet, till vilken ärendena flyttades, i synnerhet icke om myndigheten regelmässigt avgivit yttranden i ärendena. I andra fall kunde uppenbarligen en arbets­ ökning inträda. Den lättnad i arbetsbelastningen som vunnes för den över­ ordnade myndigheten motsvarades icke alltid av en begränsning i dennas organisation. I många fall utjämnades den genom ökade krav å beredning­ en av kvarliggande mera väsentliga ärenden.

Utredningen anser att för decentralisering tala ytterligare bland annat följande särskilda synpunkter.

De lokala organen gåves större handlingsfrihet och självbestämmanderätt. Förfarandet bleve därmed snabbare, och bättre personlig kontakt kunde vinnas mellan allmänheten och den beslutande myndigheten. Genom under­ ordnad myndighets beslutanderätt minskades även skriftligheten i förhål­ landet mellan de olika förvaltningsorganen och det nu mycket omfattande

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

12

remissförfarandet kunde begränsas. En väsentlig anledning att eftersträva ökad handlingsfrihet för underordnade organ vore vidare, att starkt centra­ liserad handläggning av förvaltningsärendena medförde att dessa organs uPP§if*;er huvudsakligen begränsades till avgivande av yttranden samt verk­ ställighet och strikt tillämpning av fattade principbeslut. Den ensidighet i arbetet som därigenom uppkomme kunde lätt medföra, att de underordnade organen finge mindre intresse för sitt arbete, vilket kunde påverka deras initiativförmåga samt öka riskerna för att tjänstemännen bleve paragrafryt­ tare och bokstavstolkare.

Ett visst berättigande hade den uppfattningen att ökad decentralisering skulle innebära ökad rättssäkerhet därigenom att en sökande, som fått avslag hos ett lokalt organ, hade större möjligheter än förut att i besvär hos överordnad myndighet argumentera i saken och förebringa ytterligare ut­ redning rörande relevanta omständigheter. Om ärenden i stor utsträckning kunde förväntas besvärsvägen bringas under överordnad myndighets prövning, kunde dock anledning föreligga att icke genomföra decentraliseringen. Emellertid visade ofta besvärsmålens procentuella omfattning nedgående tendens sedan den lokala myndigheten vunnit erfarenheter inom området och den överordnade meddelat prejudicerande beslut i besvärsärenden.

Utredningen framhåller slutligen att det vore av betydelse att högre myn­ digheter genom befrielse från mindre väsentliga ärenden gåves tillfälle att med större kraft ägna sig åt de kvarstående mera väsentliga uppgifterna. För de underordnade organen möjliggjorde decentraliseringen, om den ut­ sträcktes till kommunala organ, bättre utnyttjande av de medborgerliga krafterna, vilka alltid utgjort en av hörnpelarna i den svenska förvaltningen.

Kangl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen. Till de sålunda av decentraliseringsutredningen an­ förda allmänna synpunkterna på frågan om decentralisering inom statsför­ valtningen kan jag i allt väsentligt giva min anslutning. Med utgångspunkt från denna allmänna uppfattning övergår jag alltså till att behandla vissa speciella frågor om decentralisering inom justitiedepartementets verksam­ hetsområde, beträffande vilka utredningen framlagt förslag.

I.

Dispens från yissa hinder mot äktenskap.

Gällande bestämmelser. Giftermålsbalkens 2 kap. innehåller bestämmel­ ser om hinder mot äktenskap. Vissa av dessa hinder äro absoluta medan andra äro dispensabla. Bland sistnämnda hinder märkas de i kapitlets 1, 5, 6, 8 och 9 §§ föreskrivna, från vilka hinder Konungen äger meddela dispens. Salunda ma enligt 1 § man under tjuguett år eller kvinna under aderton år ej träda i äktenskap utan Konungens tillstånd. I 5 § stadgas, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må ingå äktenskap, med mind­ re Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Ej heller må — jämlikt 6 §

den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, ingå äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Enligt 8 § må mel­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

att väga den enskildes och honom närståendes i och för sig berättigade önskan om ett visst äktenskap mot samhällets större eller mindre krav på dess förhindrande. Utredningen i ärenden enligt 9 § torde jämväl böra göras tämligen ingående, i varje fall då barn i tidigare äktenskapet funnes. Prövningen i dessa ärenden torde som regel bliva av ganska grannlaga na­ tur. Vid riksdagsbehandlingen av frågan om dispensrätt enligt 9 § hade första lagutskottet uttalat bland annat, att dispens icke borde meddelas annat än då synnerliga skäl talade därför.

Decentraliseringsutredningen påpekade, att lagberedningen i sitt betän­ kande den 15 september 1913 med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning icke syntes ha diskuterat något alternativ till dispensrättens förläggande hos Kungl. Maj :t. Ej heller eljest syntes så ha skett i samband med föreskrifternas tillkomst. Emellertid hade i betänkandet så till vida gjorts en skillnad mellan dispens från åldershindret och från övriga hin­ der, att lagberedningen i fråga om hindren enligt 6 och 8 §§ uttalat, att då dispensrätten skulle tillkomma Konungen, det icke syntes behövligt eller lämpligt att om dess utövning giva bindande föreskrifter i vidare mån än som skett genom bestämmelsen att dispens finge avse allenast visst gifter­ mål. Detta uttalande berörde visserligen icke hindren enligt 5 och 9 §§, då lagberedningens förslag här icke upptog någon dispensrätt. Sådan infördes först genom lagar den 8 juni 1945 respektive den 16 maj 1947. Uttalandet syntes dock få anses tillämpligt även för sistnämnda båda fall.

I sin promemoria föreslog decentraliseringsutredningen, att dispensrät­ ten enligt 1 § skulle överflyttas på länsstyrelserna samt dispensrätten en­ ligt 5 och 6 §§ på medicinalstyrelsen. Som skäl härför anfördes följande.

Decentraliseringsutredningen finner det framgå, att ärendena enligt 1 § torde vara av den art, att det icke synes sakligt påkallat att betunga Kungl. Maj :t med dem. Då de därjämte förekomma i sådant antal, att deras överflyttande från Kungl. Maj :t skulle bereda en märkbar lättnad i justitiedepartementets arbetsbörda, torde en dvlik åtgärd böra övervä­ gas. Utredningen har icke funnit lämpligt att i stället föreslå annan central myndighet, då därmed någon fördel för sökandena eller i fråga om ären­ denas behandling icke skulle ernås. Såsom beslutande myndighet i dessa ärenden torde däremot länsstyrelserna vara lämpade. Därigenom erbju­ das lattare tillfällen till personlig kontakt mellan de sökande och dem, som handlägga deras ärenden. Möjligen erforderliga kompletterande ut­ redningar torde också kunna verkställas enklare och utan onödig omgång.

I fråga om de övriga dispensärendena synes en skillnad böra göras melan a ena sidan ärenden enligt 5 och 6 §§ och å andra sidan ärenden en­

ligt 8 och 9 §§. Vid prövning av dispensfrågor enligt de båda förstnämnda paragraferna intaga de medicinska övervägandena en så central plats, att man med hänsyn härtill bör kunna överlämna prövningsrätten i dessa' fall till medicinalstyrelsen. Genom den av 1947 års riksdag beslutade omorga­ nisationen av medicinalstyrelsen har medicinalstyrelsen med inrättandet av den socialpsykiatriska nämnden tillförts ett organ, som torde vara särskilt iarnf&att;iftito ^!17 ^ndiagga vissa frågor av ifrågavarande art. I propositionen

a

j 1947 ars riksdaS angaende sagda omorganisation nämner föredra­

gande departementschefen bland de ärenden, som böra handläggas av den socialpsykiatriska nämnden, jämväl frågor om utlåtanden i ärenden anaå-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dispens enligt 8 och 9 §§ överlämnades till länsstyrelserna. Några starkare betänkligheter häremot synas länsstyrelsen icke behöva möta.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har likaledes tillstyrkt att ärenden

angående dispens enligt 1 § överflyttas till länsstyrelserna men funnit övertygande skäl icke ha anförts för en uppdelning av övriga dispensären­ den på sätt i promemorian föreslagits. Att handläggningen av ärenden en­ ligt 8 och 9 §§ även i fortsättningen borde bibehållas hos Kungl. Maj :t syn­ tes klart. Länsstyrelsen ifrågasatte emellertid om icke även ärenden en­ ligt 5 och 6 §§ borde förbehållas Kungl. Maj :t. Man kunde icke bortse ifrån att överväganden av omständigheter av annan art än de medicinska spelade eller borde spela en väsentlig roll härvidlag. Vidare syntes antalet dylika ärenden knappast vara så stort, att en överflyttning skulle innebära någon mera betydande lättnad i arbetsbördan för departementets del. Slutligen vore det av ett visst intresse, att handläggningen av frågor, tillhörande ett och samma rättsinstitut, icke onödigtvis splittrades genom en uppdelning av ärendena på ett flertal olika myndigheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har även biträtt utredningens uppfatt­

ning att ärenden rörande dispens från åldershinder lämpligen skulle kun­ na anförtros åt länsstyrelserna. Emellertid har länsstyrelsen anmärkt att i fall, då ålders- och sjukdomshinder sammanträffade, dispensfrågan skulle få prövas av såväl länsstyrelse som medicinalstyrelsen. Det kunde visserli­ gen enligt länsstyrelsens mening icke anses tillfredsställande med två be­ slutande myndigheter i ett och samma ärende, men med hänsyn till det ringa antalet dylika fall torde denna olägenhet sakna nämnvärd praktisk betydelse. Slutligen uttalade länsstyrelsen, att ehuru den av utredningen föreslagna vägen syntes framkomlig, det dock enligt länsstyrelsens mening borde övervägas om icke domstolarna kunde utgöra dispensmyndighet. Här­ om har länsstyrelsen yttrat följande.

Utredningen synes icke ha till prövning upptagit frågan huruvida åt domstolarna kunde uppdragas att avgöra dispensärendena. Enligt läns­ styrelsens mening torde dock vissa skäl kunna andragas för en sådan ordning. Domstolarna ha ju redan nu att träffa avgöranden om en mängd familjerättsliga förhållanden. I ännu högre grad än länsstvrelserna, medi­ cinalstyrelsen och Kungl. Maj :t böra underrätterna ha möjlighet till kon­ takt med sökandena och att, bland annat genom nämnden, införskaffa upplysningar angående de personliga förhållanden, som kunna vara av betydelse. Domstolarna kunna vidare likaväl som någon annan myndighet sörja för utredning genom medicinska och övriga sakkunniga. Såsom ytter­ ligare ett skäl för den av länsstyrelsen nu ifrågasatta anordningen med domstolarna som dispensmyndighet kan åberopas utredningens eget påpe­ kande, att medicinalstyrelsen vid sin prövning av dispensärendena möjli-

„11 bliva benägen att tillmäta de rent medicinska synpunkterna större

vikt än som med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet ar rimligt. Lansstyrelsen anser, att större garantier för ett allsidigt bedömande föreligga vid en domstolsprövning.

Medicinalstyrelsen, som icke haft något att erinra mot utredningens för­

slag, har påpekat att medicinalstyrelsens beslutanderätt då det gällde dis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

framhållit har beträffande dispenserna från åldershindren utbildat sig en stadgad och allmänt känd praxis. Det torde kunna förväntas att länsstyrel­ serna komma att vid sin dispensprövning följa de riktlinjer som sålunda genom lagtillämpningen blivit uppdragna.

Avgörandet av dispensärenden enligt 5 och 6 §§ synes av skäl som utred­ ningen anfört lämpligen kunna uppdragas åt medicinalstyrelsen. Genom den nyligen inrättade socialpsykiatriska nämnden har styrelsen erhållit ett organ som torde vara väl ägnat att handlägga sådana fall, där även andra synpunkter än de medicinska måste vinna stort beaktande.

I fråga om principerna för dispensprövningen avses ej någon ändring i förhållande till nuvarande praxis. För att närmare belysa några sidor av denna prövning vill jag framföra vissa synpunkter. I proposition nr 77 till 1945 års riksdag, genom vilken förslag framlades till den nu gällande be­ stämmelsen om möjlighet för sinnessjuka och sinnesslöa att erhålla till­ stånd att ingå äktenskap, uttalade dåvarande departementschefen bland annat, att dispens syntes böra komma i fråga främst för vissa jämförelse­ vis högtstående sinnesslöa, för vilka ej sällan ett äktenskap kunde inne­ bära ett gott stöd och underlätta vederbörandes anpassning till samhälls­ livet. Det vore enligt departementschefens mening ej möjligt att fullstän­ digt avgränsa de fall i vilka dispens skulle kunna beviljas; frågan måste prövas med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall, därvid dock måkte gälla att dispens icke borde komma i fråga beträffande sådan sinnessjuk eller sinnesslö som icke kunde anses besitta rättslig handlings­ förmåga. Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professorn N. von Hofsten hade i yttrande ifrågasatt en eftergift i kravet på rättslig handlingsförmåga för den händelse i förevarande avseende skulle tilläm­ pas samma rättskapacitetsbegrepp som i fråga om sterilisering, vid vilken åtgärd rättslig inkapacitet brukat anses föreligga intill en intelligensålder av ungefär 12 år. Departementschefen förklarade sig anse någon eftergift av detta krav icke vara möjlig men ville framhålla att frågan, huruvida vederbörande besutte rättslig handlingsförmåga, enligt allmänna grunder skulle bedömas med hänsyn till den rättshandling som vore i fråga, i det­ ta fall ingående av äktenskap. Förevarande krav syntes sålunda väsentligen ha samma innebörd som det i den danska lagen uppställda kravet på för­ måga att bedöma äktenskapets betydelse.

Enligt vad som framgått av utredningen i dispensärenden, som varit fö­ remål för Kungl. Maj :ts prövning under de år som nu förflutit efter lag­ ändringen, ha nämnda uttalanden rörande kravet på rättslig handlingsför­ måga i vissa fall vållat osäkerhet. Stundom synes alltför stor vikt ha till­ mätts de resultat i fråga om intelligensåldern som uppnåtts vid testning sålunda att, om den uppmätta intelligensåldern legat under en viss nivå, hinder antagits böra föreligga mot tillstånd till äktenskapet även om sö­ kanden visat god anpassning till samhällslivet samt arvsbiologiska risker varit uteslutna exempelvis på grund av sterilisering.

Då för dispens uppställes krav på rättslig handlingsförmåga hos sökan­ den, innebär detta givetvis att utvecklingen av hans förstånd måste ha nått

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

II.

Dispens från Yissa inskränkningar i rätten att förvärra fast egendom.

Gällande bestämmelser. Föreskrifter angående inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äro meddelade i flera författningar. De viktigaste av dessa äro lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom samt lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj :t äger enligt de tre nämnda lagarna meddela dispens från i lagarna stadgade förbud. Dessa dispensärenden beredas beträffande 1916 års lag i justitiedepartementet och beträffande de båda övriga lagarna i j ordbruksdepartementet.

Enligt 1 § i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag må utländsk medborgare

— liksom utländska bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser — ej utan Konungens för särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift, ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet.

I enahanda syfte att förhindra utländskt inflytande över förvaltandet av våra naturrikedomar föreskrives i lagens 2 §, att svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller svensk ekonomisk förening ej må här i riket för­ värva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta in­ mutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift, utan att Konungen för särskilt fall givit bolaget eller föreningen tillstånd därtill. Motsvarande stadgande gäller även för svenskt aktiebolag vars aktiebrev skola vara ställda till viss man, om icke i bolagsordningen intagits förbehåll av i lagen angivet inne­ håll. Ändring av bolagsordning, i vad den innefattar sådant förbehåll, må ej vidtagas utan Konungens medgivande.

Från lagens tillämpning beträffande svenskt bolag eller svensk förening äro enligt 4 § undantagna hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre grus- eller lertag, mindre vattenfall, mindre torvmosse eller dylikt, om egen­ domen av vederbörande länsstyrelse prövas vara behövlig för bolagets eller föreningens verksamhet.

Ansökan om Konungens tillstånd enligt lagen skall ingivas till läns­ styrelsen, som har att med eget utlåtande översända handlingarna till Konungen.

I 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom uppställes ett allmänt sådant förbud beträffande

fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

hållit, att motiv för centralisering av dispensprövningen enligt nu angivna lagar torde ha varit fördelen eller nödvändigheten av enhetlig rättstillämp­ ning. Den mening, som uppenbarligen tidigare varit rådande och enligt vilken Kungl. Maj :t allena kunde beklädas med dispensbefogenhet såvitt anginge utlännings jordförvärv, finge enligt utredningens uppfattning nu­ mera anses tillhöra en förgången tid. Med hänsyn härtill och till den sär­ skilt vid förarbetena till 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet allmänt antagna uppfattningen att ärenden angående tillstånd till jordförvärv i ganska vidsträckt omfattning borde kunna prö­ vas av underordnad myndighet, ansåge decentraliseringsutredningen att frågan om lämpligaste dispensmyndighet borde upptagas till omprövning. Enligt vad utredningen inhämtat avsåges att i samband med förlängning av giltighetstiden för 1945 års lag förlägga dispensprövningen till lant­ bruksnämnderna. Då önskemålen om decentralisering därigenom beaktats syntes frågan för utredningens del beträffande denna lag tills vidare kunna avföras. Däremot ville utredningen i övrigt föreslå vissa förändringar, näm­ ligen

dels beträffande 1916 års lag sålunda att tillstånd enligt lagen till för­ värv av fast egendom skulle meddelas av länsstyrelsen, då egendomens värde icke överstege 50 000 kronor,

dels ock beträffande 1925 års lag sålunda att länsstyrelsen skulle pröva fråga om tillstånd enligt 4 § så ock enligt 5 §, där egendomens värde icke överstege 50 000 kronor.

Såsom skäl för dessa förslag har utredningen anfört i huvudsak följande. Det är uppenbart att en sådan enhetlig tillämpning av dispensreglerna enligt 1916 och 1925 års lagar icke är önskvärd, som skulle innebära bort­ seende från olika förhållanden och förutsättningar inom skilda delar av landet. De olägenheter, som brister i enhetligheten vid en decentralisering till äventyrs skulle medföra, torde också uppvägas av fördelarna ur prak­ tisk synpunkt i fråga om ärendenas behandling, såsom möjlighet till rela­ tivt formlös utredning i mindre betydelsefulla fall och snabbare avgöran­ den. Då hänsyn härtill tages kan det förefalla naturligt att helt överlåta avgörandena i de enskilda fallen på länsstyrelserna, som redan nu ha att i vissa fall tillämpa lagarna. Utredningen anser sig kunna utgå ifrån, att dispensärendena hos länsstyrelserna kunna skötas lika tillfredsställande som nu hos Kungl. Maj :t. Någon anledning att befara, att länsstyrelserna skulle taga mindre hänsyn till de sociala och andra faktorer, som påkalla restriktivitet särskilt såvitt angår bolagens jordförvärv, torde sålunda ej föreligga. En sådan fullständigare decentralisering skulle också bäst över­ ensstämma med önskemålet att centralmyndigheterna i allmänhet icke utan tvingande skäl böra belastas med detalj avgöranden. Då utredningen emel­ lertid icke finner en så genomgripande delegering ur sina synpunkter böra ifrågakomma, beror detta icke så mycket på att utredningen finner den betänklig med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig rättstillämpning. Det torde emellertid vara uppenbart att i vissa fall, där mera betydande objekt ifrågasättas till överförande i utländsk eller i juridisk persons ägo, avgö­ randet erfordrar en mera allmän överblick med hänsynstagande till bland annat handels- och allmänna näringspolitiska synpunkter. De ärenden, där en sådan prövning förutsättes, torde därför jämväl i fortsättningen böra

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Decentraliseringsutredningens förslag ha i huvudsak tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran av samtliga hörda myndigheter med undantag av läns­

styrelsen i Hallands län, som förordat en utredning, huruvida icke 1916,

1925 och 1945 års förvärvslagar kunde sammanarbetas till en lag, varige­ nom skulle undgås olägenheterna av att fråga om fastighetsförvärv i många fall skulle behöva underställas två myndigheter, länsstyrelse och lantbruks­ nämnd.

Statskontoret har förklarat att, under förutsättning att Kungl. Maj :t i

dispensbesluten regelmässigt plägat följa länsstyrelsernas förslag, ämbets­ verket icke hade något att erinra mot utredningens förslag.

Beträffande sättet för decentraliseringens genomförande och vissa andra detaljer i utredningens förslag ha följande erinringar framställts.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit den föreslagna gränsen för läns­

styrelsernas tillståndsgivning enligt 1916 års lag och 5 § 1925 års lag, eller ett egendomsvärde av 50 000 kronor, alltför snäv för att medföra en mera avsevärd decentralisering och, under åberopande av svårigheten att för längre tid beräkna penningvärdet, förordat att Kungl. Maj :t medgåves be­ fogenhet att bestämma det egendomsvärde inom vilket länsstyrelserna finge giva tillstånd till fastighetsförvärv.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Västmanlands

län ha uttalat sig för att Kungl. Maj :t borde få bestämma den värdegräns,

vid vilken länsstyrelsernas rätt att lämna tillstånd till fastighetsförvärv skulle upphöra.

Lantbruksstyrelsen har ansett sannolikt att gränsen för länsstyrelsernas

prövningsrätt utan olägenhet kunde förläggas vid ett något högre belopp än utredningen förordat, förslagsvis 100 000 kronor.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat att gränsdragning för pröv­

ningsrätten efter fastighetens värde knappast vore tillfredsställande. Läns­ styrelsen ville föreslå att även i fall som avses i 1916 års lag samt 5 § 1925 års lag prövningsrätten i princip skulle tillkomma länsstyrelsen, därvid dock, i fall då fastighetsförvärv befunnes kunna bliva av prejudicerande verkan eller eljest av större räckvidd, det skulle ankomma på länsstyrelsen att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Möjligen kunde därvid, en­ ligt länsstyrelsens mening, medelst exempel angivas några typfall, då un­ derställning borde ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke i fall, då enligt för­

slaget värdegräns skulle iakttagas, bestämmelser borde meddelas om till­ vägagångssättet, då sökanden tidigare förvärvat fastighet och dennas värde jämte värdet å den senast förvärvade överstege 50 000 kronor. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län har för sådant fall ansett böra övervägas om icke prövning

borde ske hos Kungl. Maj :t därest det senare förvärvet skett inom viss kort tidrymd, förslagsvis två år, efter det förra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande den i 4 § tredje stycket

1925 års lag förekommande uppräkningen av vissa delar av Kopparbergs län påpekat, att denna uppräkning borde undergå viss jämkning i anledning av numera ändrad fögderiindelning.

26

Dispensärende tillhörande någon av de angivna båda grupperna torde kunna förväntas få en fullt tillfredsställande prövning även om ärendets avgörande ankommer på länsstyrelse i stället för Kungl. Maj:t. Ett över­ flyttande av prövningsrätten i dessa fall skulle, såsom framgår av de nyss lämnade uppgifterna, för justitiedepartementet medföra en märkbar minsk­ ning i arbetet med dispensärendena, övervägande skäl tala därför för en de­ centralisering i dessa fall. Övriga dispensärenden enligt 1916 års lag äro till sin natur mera olikartade och kunna avse betydande värden eller kräva en vidare överblick över bland annat förhållanden av näringspolitisk natur. De synas därför lämpligen alltjämt böra ankomma på Kungl. Maj :ts prov­ ning.

1916 års lag innehåller icke några föreskrifter om de grunder efter vilka Kungl. Maj :t har att träffa avgörande i anledning av ansökan av utländsk medborgare om tillstånd att förvärva fast egendom. Därest rätten att besluta i de nyss angivna grupperna av dispensärenden överflyttas till länsstyrel­ serna, synes det påkallat att giva bestämmelserna därom sådan form att de samtidigt innefatta anvisningar om de villkor som böra vara uppfyllda för att tillstånd må kunna meddelas. I de ifrågavarande ärendena utgöra de för dem angivna karakteristiska omständigheterna i allmänhet också starka skäl för tillstånd till förvärvet. För tillstånd måste emellertid även krävas att hinder icke möter på grund av allmänt intresse, t. ex. av försvarsskäl, eller med hänsyn till sökandens personliga förhållanden. När fråga är om jordbruksfastighet synas i princip samma grunder för tillstånd böra gälla som enligt 1945 års lag. I detta sammanhang må nämnas, att däri stadgade regler enligt ett denna dag till lagrådet remitterat lagförslag avses skola er­ hålla förlängd giltighet. Finner sig länsstyrelse icke kunna bifalla dispens­ ansökan, har länsstyrelsen att överlämna ansökningen till Kungl. Maj :ts prövning.

Vad i det föregående sagts om prövningsmyndighet vid ansökan om till­ stånd att förvärva fast egendom och om grunderna för bedömandet av dis­ pensfråga hör gälla även då framställning göres om tillstånd att behålla fast egendom, som enligt 6 § 1916 års lag förvärvats genom inrop å exeku­ tiv auktion.

I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda att i 1916 års lag införes bestämmelse därom, att utländsk medborgare, som vill här i riket förvärva fast egendom, må erhålla tillstånd därtill av länsstyrelsen i det län där egen­ domen är belägen, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt intresse eller sökandens personliga förhållanden, dels i fall att egendomen utgör bostadsfastighet, avsedd för en eller ett fåtal familjer, eller tomt, lämpad att bebyggas med ett mindre bostadshus, samt med egendomens förvärvande huvudsakligen är avsett att bereda bostad åt sökanden och hans familj, dels ock i fall att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap samt med egendomens förvärvande är avsett att åt honom bereda utkomst genom jordbruk och han kan antagas komma att själv ägna sig åt detta. I övrigt bör det tillkomma Kungl. Maj :t att giva tillstånd till förvärv av fast egen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

27

dom enligt ifrågavarande lag. Om vad nu sagts synas bestämmelser böra meddelas genom ändring i 1 § första stycket samt tillägg av två nya styc­ ken till samma paragraf. Den nämnda överflyttningen av beslutanderätten medför även mindre ändringar i 5, 7 och 9 §§.

I detta sammanhang torde jag även få anmäla, att riksdagens justitieom­ budsman i skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 oktober 1946 hemställt att i 5 § 1916 års lag och 6 § 1925 års lag intagna bestämmelser om skyldighet att i dispensärenden som berörts i det föregående förete fångeshandlingen måtte så förtydligas, att det framgår att ett företeende av nämnda handling i bestyrkt avskrift är tillfyllest. Till denna framställning har jag funnit mig böra förorda bifall, i följd varav erforderlig jämkning föreslås av bestäm­ melserna i sistnämnda båda lagrum.

Då viss ändring sålunda påkallas jämväl i 1925 års lag, synes samtidigt böra beaktas vad länsstyrelsen i Kopparbergs län i sitt yttrande påpekat rö­ rande ändrad fögderiindelning inom länet och därav föranledd ändring gö­ ras i 4 § tredje stycket sistnämnda lag.

De synpunkter beträffande utredningen i dispensärenden enligt 1916 års lag som anförts av decentraliseringsutredningen torde böra av Kungl. Maj :t upptagas till övervägande i administrativ ordning.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

III.

Förordnande av ordförande och ledamöter i anstaltsnämnd.

Gällande bestämmelser. Enligt 1 kap. 4 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. skall vid fångvårdsanstalt finnas en an­ staltsnämnd, bestående av anstaltens styresman samt fyra av Konungen ut­ sedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare av domar­ ämbete eller eljest vara lagfaren, en skall vara befattningshavare vid an­ stalten samt minst en skall äga insikt och erfarenhet rörande social hjälp­ verksamhet eller liknande arbete. Bland de ledamöter av nämnden som icke äro befattningshavare vid anstalten förordnar Konungen en att vara ordfö­ rande. Konungen prövar ock behovet av suppleanter.

I lagrummet äro nämndens uppgifter angivna sålunda att styresmannen skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i nämnden upptaga frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller fritid, om disciplinära åtgärder och om eftervård ävensom andra viktigare frågor. Nämnden har ock att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller villkorlig frigivning samt att behandla ärende som fångvårdsstyrelsen hänskjuter till nämnden eller vars upptagande påkallas av ledamot. Nämnden må vidare besluta fram­ ställning till Konungen eller fångvårdsstyrelsen angående de intagnas be­ handling eller förhållandena å anstalten i övrigt. Utöver vad nu sagts har nämnden att medverka till upprätthållandet av önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående samt att främja arbetsanskaffning åt intagen

28

som skall lämna anstalten. De ledamöter av nämnden som icke på grund av sin tjänst ha att taga befattning med de intagna åligger att under regel­ bundna besök å anstalten följa de intagnas behandling.

Bestämmelsen att nämndens ledamöter med undantag av anstaltens sty­ resman skola utses av Konungen tillkom på förslag av första lagutskottet (uti. nr 52/1945), som ansåg denna anordning lämpligast för att giva nämn­ den en självständig ställning och framhäva betydelsen av dess uppgifter. Med hänsyn till att nämnden skulle intaga en i förhållande till styresmannen rådgivande ställning förordade utskottet därjämte att ordföranden skulle utses bland dem som icke vore befattningshavare vid anstalten.

Decentraliseringsutredningen. I särskild promemoria den 29 november 1947 angående förordnande av ordförande och ledamöter i anstaltsnämnd har decentraliseringsutredningen till en början lämnat en redogörelse för tillkomsten av gällande bestämmelser. Däri har återgivits strafflagbered­ ningens i betänkande den 14 november 1944 (SOU 1944: 50) framlagda förslag, enligt vilket anstaltsnämnd skulle bestå av anstaltens styresman såsom ordförande, två andra befattningshavare vid anstalten och minst två av läns­ styrelsen utsedda personer med erfarenhet rörande social hjälpverksamhet, rättshjälp eller annat liknande arbete, varjämte Konungen för varje fångvårdsanstalt skulle utse en domare eller annan lagfaren person att följa de intagnas vård och behandling. Vidare har redogjorts för huru i proposition i ämnet (1945: 342) förordats inrättande av anstaltnämnder i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag, dock med den änd­ ringen i fråga om sammansättningen att av de ledamöter, som länsstyrelsen hade att utse, den ene borde vara domare eller eljest lagfaren.

Decentraliseringsutredningen har föreslagit att 4 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. m. gives sådan ändrad lydelse att utseende av ordförande och ledamöter, som i lagrummet avses, skall ankomma på länsstyrelse, vilken jämväl skall äga pröva behovet av suppleanter. Som skäl härför har utredningen angivit i huvudsak följande.

Strafflagberedningen och föredragande departementschefen hade visser­ ligen icke anfört någon närmare motivering för sina förslag att åt länssty­ relserna anförtro uppgiften att utse vissa ledamöter av anstaltsnämnd. Enligt utredningens mening, borde emellertid övervägas om icke de av första lag­ utskottet anförda skälen för att lägga uppgiften på Kungl. Maj :t, nämligen att nämnden skulle få en självständig ställning och att betydelsen av dess uPP§ifter skulle framhävas, lika väl kunde tillgodoses med den i propositio­ nen föreslagna ordningen. Nämndens självständighet påverkades enligt ut­ redningens åsikt icke av hänsyn till vilken myndighet som utsett ledamö­ terna. Då Kungl. Maj :t vid personvalet måste i stor utsträckning inhämta förslag från underlydande myndigheter framstode det för utredningen som en onödig omgång att betunga justitiedepartementet med beredningen av dessa ärenden, vilket ej heller syntes vara nödvändigt för att framhäva be­ tydelsen av nämndsledamöternas uppgifter. Det förhållandet att dessa upp­ gifter vore fastslagna i en lag av så central betydelse för samhällets kriminal­ politik som den förevarande syntes utredningen redan i och för sig innebära

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

på länsstyrelserna. Fångvårdsstyrelsens förslag att det skulle tillkomma styrelsen att utse representant för fångvårdspersonalen skulle innebära en onödig omgång och splittring av ärendena, vartill komme att länsstyrelser­ na hade samma möjligheter som fångvårdsstyrelsen att från vederbörande personalorganisation inhämta förslag å lämpliga personer.

Strafflagberedningen har bestämt avstyrkt decentraliseringsutredningens

förslag att ledamöterna i anstaltsnäinnd skulle utses av länsstyrelse samt anfört i huvudsak följande. För en ändring redan nu i ifrågavarande lag måste mycket viktiga skäl föreligga. Några sådana hade icke anförts. Fast­ mera talade starka skäl för att ledamöterna borde utses av Kungl. Maj :t. Till ordförande i nämnderna hade Kungl. Maj :t undantagslöst utsett den i nämnden insatte representanten för rättsskipningen. Denne hade utsetts efter förslag av vederbörande hovrätts president. Hovrätternas presidenter måste anses i högre grad än länsstyrelserna äga kännedom om enskilda domares och advokaters lämplighet för uppdraget. Troligen skulle det icke bliva lika lätt för länsstyrelserna som för justitiedepartementet att förmå lämpliga domare och advokater att åtaga sig det ofta betungande uppdra­ get. Det kunde därför befaras att överflyttningen skulle kunna i en del fall leda till att ordförandeplatserna icke bleve besatta med de för uppdra­ get lämpligaste. Vad anginge de ledamöter som ej vore anstaltstjänstemän kunde framhållas att, om dessa utsåges av Kungl. Maj :t, kretsen av de per­ soner bland vilka valet skedde vidgades därigenom att vederbörande departe­ ment införskaffade upplysningar angående lämpliga personer också från exempelvis socialstyrelsen.

Fångvårdsstyrelsens förslag att det skulle ankomma på styrelsen att utse en ledamot av nämnden har strafflagberedningen avstyrkt på de principi­ ella skäl som anförts av decentraliseringsutredningen. Ett avgörande skäl att icke för närvarande upptaga frågan om ändrat sätt för utseende av ledamöter i nämnden har beredningen ansett ligga i det förhållandet att frågan om ändring i anstaltsnämndens uppgifter — särskilt i fråga om eventuell beslutanderätt rörande villkorlig frigivning — för närvarande vore föremål för övervägande.

Fångvårdsstyrelsen har tillstyrkt förslaget att ledamöterna av anstalts-

nämnd skola utses av länsstyrelserna men därvid gjort undantag för den ledamot, vilken jämte styresmannen är befattningshavare vid anstalten. Utomstående intressen och önskemål kunna enligt styrelsens mening icke bliva lidande på att befogenheten överlåtes på styrelsen. Hittillsvarande praxis att vid anstalten befintlig lokalavdelning av Sveriges fångvårdsmannaförbund föreslår ledamot och att den föreslagne i nästan alla fall erhål­ ler förordnandet skulle enligt styrelsens uppfattning även i fortsättningen komma att följas, oavsett om förordnandet meddelas av länsstyrelsen eller fångvårdsstyrelsen. Med hänsyn till tidsvinst och besparing av arbetskraft har fångvårdsstyrelsen ansett mest praktiskt att befogenheten lämnas åt styrelsen.

Frågan om organiserandet av anstaltsnämnderna vid särskilt små an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen. Decentraliseringsutredningen har framfört vägande skäl för att överflytta utseendet av ledamöter i anstaltsnämnderna från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna. Bortsett från en av fångvårdsstyrelsen upptagen specialfråga, till vilken jag senare återkommer, har utredningens förslag också tillstyrkts av alla remissinstanserna utom strafflagberedning­ en. De skäl som beredningen anfört till förmån för den nuvarande ord­ ningen ha till stor del giltighet blott i fråga om den av ledamöterna i anstaltsnämnden, som skall vara lagfaren.

Såsom framgår av beredningens yttrande har Kungl. Maj:t hittills utan undantag utsett denne ledamot till nämndens ordförande. Enligt min upp­ fattning bör denna ordning lämpligen lagfästas. Till ordförande bör alltså direkt utses en domare eller annan lagfaren person. Det synes också kunna medföra vissa fördelar, om valet sker av Kungl. Maj :t. Ur arbetsbesparingssynpunkt behöver detta ej medföra några större betänkligheter, då antalet ordförandeposter ej är så stort och personkännedom i dessa fall regelmässigt förefinnes inom justitiedepartementet. Av de principiella skäl som utredningen anfört delar jag dess uppfattning att den ledamot som jämte styres­ mannen är befattningshavare vid anstalten bör utses av annan myndighet än fångvårdsstyrelsen. Uppdraget att förordna de tre ledamöterna utöver ord­ föranden och styresmannen synes mig lämpligen kunna anförtros åt läns­ styrelserna.

I fråga om anstaltsnämnderna vid små anstalter torde i princip böra ställas samma anspråk på sammansättningen som vid de större. De ärenden anstaltsnämnden vid en mycket liten anstalt får att behandla bli givetvis få till antalet men torde till sin beskaffenhet vara i stort sett likartade med dem som förekomma vid en större anstalt. Under sådana förhållanden och med beaktande av vad decentraliseringsutredningen anfört om de intagnas berätti­ gade anspråk på likartad behandling oavsett anstaltens storlek kan jag icke förorda någon minskning av nämnderna för de små anstalterna. Däremot böra såsom utredningen förordat samma personer i största möjliga utsträck­ ning utses till ledamöter i flera anstaltsnämnder. Sålunda kan lämpligen för en liten anstalt den anordningen vidtagas, att endast styresmannen och den andre där anställde nämndsledamoten förordnas särskilt för denna nämnd, medan till övriga ledamöter förordnas personer som samtidigt äro ledamöter av annan anstaltsnämnd.

I enlighet med vad nu anförts har förslag upprättats till ändrad lydelse av 4 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

De sålunda upprättade förslagen till 1) lag om ändring i giftermålsbalken , 2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in­

skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 11 mars

1948.

Närvarande:

justitieråden L^awski,

G^yllenswärd, N^issen,

regeringsrådet K^uylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1948 tillhandakoinmet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20 februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken , 2) lag angaende ändring av lagen den 30 maj 1910 (nr 156) om vissa in­

skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

3) la9 om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, och

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff in. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av revisionssekreteraren G. U. Schirén.

Lagrådet yttrade:

Befogenheten att i fall som avses i 7 och 8 §§ i 1916 års lag meddela tillstånd att behålla fast egendom är i dessa paragrafer särskilt reglerad. Det torde därför icke vara möjligt att, efter den ändring som nu föreslås, i 9 § förut­ sätta att reglerna om tillstånd att förvärva fast egendom bliva utan vidare tillämpliga i det fall, som behandlas i 7 §. Den formella lucka, som sålunda uppkommer, synes lämpligen kunna fyllas på det sätt att till sistnämnda paragraf fogas ett nytt, tredje stycke av innehåll att i avseende å meddelande av tillstånd enligt denna paragraf att behålla fast egendom skall vad i 1 och 2 §§ stadgas om tillstånd att förvärva sådan egendom äga motsvarande tillämpning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.