Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

3

Förslag

till

Militär rättegångslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

1 §•

Militära mål skola handläggas vid allmän domstol, där de ej enligt denna

lag handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål

eller ersättningsmål. Att i vissa fall under krig, beredskapstillstånd och be-

redskapsövning krigsrätt är första domstol i militära mål, därom stadgas

i 95 §.

2

§•

Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 § strafflagen.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 kap. 9

och 10 §§ därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär

tjänstedräkt, 19, 20, 21, 22 och 24 kap. därest brottet angått krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 och 9 §§ samt

26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigs­

makten eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin

tjänsteplikt; samt

4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men

innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära brottmål skall äga motsvarande till-

lämpning i fråga om domstols befattning med förundersökning och använ­

dande av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet att

fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

Såsom militärt brottmål anses icke mål som enligt vad särskilt är stad­

gat skall upptagas av annan civil myndighet än domstol.

4 §•

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skola, i den omfattning

Konungen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar

å krigsman för annat än i 3 § omförmält brott av vad beskaffenhet det vara

må.

5 §•

Till militära tvistemål hänföras mål som, utan att tillika röra ansvar,

angå fråga

1. om enskilt anspråk på grund av brott som är av beskaffenhet att fråga

om ansvar därför skall handläggas som militärt mål; eller

2. om anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller skada å

krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, såframt an­

språket grundas å förpliktelse med anledning av tjänst vid krigsmakten.

Såsom militärt tvistemål anses icke anmärkningsmål.

6

§•

Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där

ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmän­

het föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter.

*

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om den handläggning av militära mål som ankommer på befattnings­

havare vid krigsmakten in- in.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7 §•

Har krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför

skall handläggas som militärt mål, må i de fall som nedan sägs straff för

brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmaktep.

Militärt brottmål som sålunda handlägges av befattningshavare vid krigs­

makten benämnes disciplinmål-

8

§.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under

militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton

dagar eller disciplinbot.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig

fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden

för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

9 §.

För följande i strafflagen omförmälda brott må, där ej annat följer av

10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs i 11 kap. 9 eller 10 §, därest den brottslige vid gärning­

ens begående var iklädd militär tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som läm­

nats åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens far­

tyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare darå * samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.

4 §•

10 §.

Ändå att brottet är sådant som i 9 § sägs* må straff därför ej åläggas i

disciplinmål:

1. om annan målsägande än kronan finnes och denne förklarar sig ämna

föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar

att målet handlägges vid domstol; eller

2. om kronan är målsägande och ersättningsskyldighet för den genom

brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i disciplinmål.

11

§•

Vid åläggande av disciplinstraff skall den bestraffningsberättigade jämväl

pröva om egendom som tagits i beslag i målet skall vara förverkad.

I disciplinmål må ock åläggas ersättningsskyldighet till kronan enligt vad

därom stadgas i 10 kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

5

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12

§.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningsha­

vare, envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

1. cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet;

2. militärbefälhavare och annan omedelbart under chefen för armén ly­

dande chef, försvarsområdesbefälhavare samt chef för regemente eller där­

med likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänste-

klass;

3. marindistriktschef, chef för örlogsstation eller örlogsvarv, inspektören

för kustartilleriet, chef för kustartilleriförsvar och chef för regemente eller

därmed likställt förband vid kustartilleriet av lägst regementsofficers grad

eller tjänsteklass;

4. chef för flygeskader, flygflottilj eller därmed likställt förband vid

flygvapnet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef

för flygbasområde; samt

5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §.

Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan

av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de äro av lägst rege­

mentsofficers grad eller tjänsteklass, nämligen

1. kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk

eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten;

2. chef för detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband

som är varaktigt förlagd å annan ort än förbandet;

3. chef för farlygsförband eller fartyg;

4. sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar; samt

5. i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigs­

makten.

6

K ^utiq I. Maj:ts proposition nr 216.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1—5 lägre grad eller

tjänsteklass än regementsofficer, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan

befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av

att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva be­

straffningsrätt över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgörings­

förhållandena medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattnings­

havaren kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros

åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

14 §.

I fall som avses i 8 § andra stycket tillkommer bestraffningsrätten be­

fattningshavare som ägde sådan rätt över den brottslige, när denne senast

stod under militärt befäl.

15 §.

Uppkommer fråga att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kor­

tare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraff-

ningsberättigad befattningshavare, må på dennes begäran bestraffningsrät­

ten för särskilt fall i stället utövas av den som eljest närmast äger bestraff­

ningsrätt över den brottslige.

16 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad

att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej där högre

bestraffningsberättigad chef, må bestraffningsrätten i stället utövas av när­

mast lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst kaptens

grad eller tjänsteklass.

17 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig äger Konungen, i den mån

förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har

lägst underofficers grad eller tjänsteklass skall äga bestraffningsrätt i disci­

plinmål över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkom­

mer honom.

4 KAP.

Om auditör.

18 §.

För att biträda bestraffningsberättigade befattningshavare vid handlägg­

ningen av disciplinmål och i övrigt i de hänseenden, varom i denna lag

eller eljest är föreskrivet, skola finnas auditörer.

Auditörer förordnas, envar hos en eller flera bestraffningsberättigade be­

fattningshavare, i den omfattning Konungen bestämmer. Är ej auditör för­

ordnad hos viss befattningshavare, skall den auditör vara behörig, som för­

ordnats att biträda närmast högre bestraffningsberättigade befattnings­

havare.

19 §.

Auditör förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice auditör att vid förhin­

7

der för auditören träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare be­

stämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för

auditör.

Auditör må endast den vara som uppfyller villkoren för utövande av do­

marämbete. Innan auditör inträder i tjänstgöring skall han hava avlagt

domared.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om auditör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

20

§.

Auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som

denne fattar på tillstyrkan av auditören.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21

§.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall hand­

läggas som militärt mål må göras, förutom hos åklagare eller polismyndig­

het, hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraff­

ningsrätt över den misstänkte.

Är krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad

i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran

i tjänsteväg.

22

§.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller

eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hän-

skjuta målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den miss­

tänktes gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest

i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna

åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffen­

het finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,

som den misstänkte antäges hava begått, och ej genom målets hänskjutande

vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnanden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt vad i

70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av upp­

gifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses

i 78 § till justitiekansler^

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående

brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är

förhör ej erforderligt.

8

23 §.

Föreligger fara att bevis går förlorat eller att utredningen eljest avsevärt

försvåras, skall den bestraffningsberättigade, ändå att målet skall hänskju-

tas till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör

anstå.

24 §.

Militärförhör skall äga rum så snart ske kari.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han

i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första

hand lämrias åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.

Förhörsledaren skall i varje fall hava högre grad eller tjänsteklass än den

med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall

iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och

prövning av den misstänktes straffbarhet. Där så ske kan, bör någon av den

misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är ansvarig

för protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av Konungen.

25 §.

Vid utredning om brott genom militärförhör äger den bestraffningsberät-

tigäde erhålla ttödigt biträde av åklagare eller polismyndighet.

26 §.

Om den bestraffningsberättigade, sedan utredning vid militärförhör på­

börjats, erhåller underrättelse att förundersökning angående brottet inletts

av civil myndighet, skall förstnämnda utredning avbrytas och handlingarna

i målet överlämnas till undersökningsledaren.

27 §.

Jämväl sédan utredning vid militärförhör påbörjats skall den bestraff­

ningsberättigade, om skäl som i 22 § första stycket sägs finnes föreligga,

hänskjuta målet till åklagaren.

Detsamma gäller, om den bestraffningsberättigade efter avslutat militär­

förhör finner straffet böra bestämmas till böter.

Att i visst fall, då bestraffningsberättigad befattningshavare förordnat om

beslag, målet skall hänskjutas till åklagaren, därom stadgas i 37 §.

28

§.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare,

skall han översända handlingarna i målet samt skriftligen angiva på vilken

i denna lag bestämd grund hänskjlitandet sker.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Förekomma mot krigsman skäl till anhållande, må befattningshavare som

äger bestraffningsrätt över honom förordna att han skall gripas. I sådant

Kungl. Maj.ts proposition hr 216.

9

fall skall vad i 24 kap. 7 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas

äga motsvarande tillämpning.

30 §.

Förman äger förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest:

1. om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och det

för krigslydnadens upprätthållande finhes vara av synnerlig vikt att han

ej lämnas på fri fot; eller

2. om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att

han ånyo avviker.

Krigsman som, då riket är i krig, gör sig skyldig till undanhållande må

ock tagas i förvarsarrest, om särskilda skäl äro därtill.

31 §.

Har den som förordnat om förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den

arresterade, skall han omedelbart och sist inom tjugufyra timmar under­

rätta den närmast bestraffningsberättigade om arresteringen och skälen

därför. Kan förbindelse med den bestraffningsberättigade ej uppnås inom

sålunda föreskriven tid, skall underrättelsen lämnas så snart sådan förbin­

delse erhållits. Den bestraffningsberättigade åligger att omedelbart besluta,

om åtgärden skall bestå eller den arresterade frigivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

32 §.

Förekomma ej längre skäl att kvarhålla den arresterade, skall han ome­

delbart frigivas.

33 §.

Är i mål, som hänskjutes till åklagare, någon tagen i förvarsarrest, skall

vid målets överlämnande åklagaren underrättas därom samt om skälen för

arresteringen.

Har den bestraffningsberättigade erhållit underrättelse att förundersök­

ning redan inletts av civil myndighet angående det brott som föranlett ar­

resteringen, skall han omedelbart lämna undersökningsledaren underrät­

telse som nu sagts.

34 §.

Har den bestraffningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då

han förordnade om förvarsarrest eller mottog underrättelse att annan för­

man förordnat därom, hänskjutit målet till åklagare eller avgjort målet,

skall den arresterade omedelbart frigivas.

Är riket i krig och kan förbindelse med åklagaren ej uppnås inom sålunda

föreskriven tid, skall dock tiden i stället utgå dagen efter den då sådan för­

bindelse erhållits.

Därest ansvarsfrågan upptages till handläggning i disciplinmål, må för-

varsarresten ej i något fall bestå längre än till dess den bestraffningsberät­

tigade avgjort målet.

35 §.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall i till­

lämpliga delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock med

iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall avse

bestraffningsberättigad befattningshavare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

36 §.

Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten

eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad, så att

det framgår av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning

eller ordningen inom krigsmakten må enligt förmans förordnande tagas i

förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas

av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

37 §.

Bestraffningsberättigad befattningshavare må i anledning av brott, för

vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare.

Begär den som sålunda drabbats av beslag rättens prövning därav, skall

det mål, i vilket förordnande om beslaget meddelats, omedelbart hänskju-

tas till åklagaren.

Har ej mål, vari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller av­

gjorts av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verk­

ställdes, skall beslaget omedelbart hävas. Då riket är i krig skall dock vad

i 34 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 §.

Innan disciplinstraff ålägges skall den bestraffningsberättigade inhämta

auditörens yttrande i målet, särskilt angående brottets beskaffenhet och det

straff som bör åläggas samt, i förekommande fall, om förverkande av egen­

dom och om ersättningsskyldighet till kronan.

Den bestraffningsberättigade skall ock eljest, innan beslut meddelas i

disciplinmål, inhämta yttrande av auditören, om det med hänsyn till sakens

beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske.

39 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig, så ock eljest då avdelning

för övning eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut

som sägs i 38 § första stycket meddelas utan att yttrande från auditören

inhämtats, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och

det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att

den brottslige skyndsamt bestraffas.

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han,

där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte,

om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställ­

ning om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl audi­

tören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brot­

tets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt

och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa

11

de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning

i målet.

41 §.

över bestraffningsberättigad befattningshavares handläggning av disci­

plinmål skall föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den

bestraffningsberättigades beslut samt, där förhör hållits enligt 40 §, i kort­

het vad som därvid förekommit. I den mån Konungen så förordnar må dock

i stället för protokoll föras tjänsteanteckningar i annan form.

Närmare bestämmelser om protokoll och tjänsteanteckningar meddelas

av Konungen.

42 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot

vilken beslutet riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad

denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

8 KAP.

Om klagan över beslut i disciplinmål.

43 §.

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff,

förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från

den dag, då han erhöll del av beslutet, till den som meddelat detsamma in­

komma med fullföljdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller

motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Fö­

res talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan

avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin

talan.

44 §.

I fullföljdsinlagan skall klaganden uppgiva det beslut mot vilket talan

föres och den ändring i beslutet som han yrkar. Inlagan skall vara egen­

händigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

Uppfyller inlagan ej dessa föreskrifter, skall den som mottagit inlagan

bereda klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

45 §.

Klaganden äger efter framställning hos någon som har att mottaga full­

följdsinlagan erhålla nödigt biträde med dess författande.

46 §.

Har fullföljdsinlaga inkommit för sent, skall den, jämte bevis om när

klaganden erhöll del av beslutet samt uppgift om dagen då inlagan inkom,

insändas till rätten.

47 §.

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga

handlingar i disciplinmålet utan dröjsmål översändas till åklagare som om-

förinäles i 22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.

48 §.

Det åligger åklagaren att så snart ske kan i erforderliga delar fullstän­

diga utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig hand­

läggning i ett sammanhang. För detta ändamål må, om det finnes erfor­

derligt, förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullföljdsinlagån

uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill åberopa och vad

han vid styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas därom, såframt

det ej uppenbarligen är obehövligt.

Vad vid förhöret förekommit skall antecknas.

49 §.

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, Skall

han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

50 §.

Finnes klagandens talan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av rät­

ten avvisas. I annat fall skall fullföljdsinlagan, om den ej insänts av åkla­

garen, överlämnas till denne för åtgärd som sägs i 48 §.

51 §.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till

förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff

enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om sa­

ken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden

uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt städse vara domför med tre i nämnden

samt rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i all­

mänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

52 §.

Åklagare som i 22 § sägs är berättigad att, om han finner det ur allmän

synpunkt påkallat, fullfölja talan mot beslut i disciplinmål såvitt därigenom

disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren föra talan som nu sagts, skall han inom en månad från

den dag, då beslutet meddelades, ansöka om stämning å den straffskyldige

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig. Har även den straff-

skyldige fullföljt talan mot beslutet, skall dock stämningsansökan göras

samtidigt med att åklagaren till rätten insänder de i 49 § omförmälda hand­

lingarna i målet; förklaring över fullföljdsinlagan är därvid ej erforderlig.

I stämningsansökan skall, utöver vad eljest är föreskrivet, uppgivas det be­

slut mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda talan och den änd­

ring som yrkas.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid

huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

13

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den be-

straffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av

att beslutet ej vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

54 §.

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55

och 56 §§ sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den

straffskyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämn­

da fråga, må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §.

Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger

fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den

straff skyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller

annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan

mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må

verkställas (nöjdförklaring).

56 §.

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är lagen i förvars-

arrest, må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omstän­

digheter som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straf­

fet omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. I

fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande

farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall ome­

delbart verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydna­

dens upprätthållande.

57 §.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ersätt­

ningsskyldighet ålagts stadgas i 65 §.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58 §.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller

blivit skadad och skall frågan om ersättning till kronan handläggas som mi­

litärt mål, må ersättningsskyldighet åläggas av befattningshavare vid krigs­

makten, såframt den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt ej

överstiger tvåhundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan in­

träffar, är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller eljest i egen­

skap av krigsman är förpliktad att taga vård om den förlorade eller skadade

egendomen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

59 §.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disci­

plinmål äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Är den ersättningsskyldige ej underkastad sådan bestraffningsrätt, må

skyldigheten åläggas av befattningshavare som senast ägde bestraffnings­

rätt över honom.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas, därest tillika är fråga om straff­

ansvar för den ersättningsskyldige och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol. Prövas ansvarsfrågan i disciplinmål, må ersättningsskyldig­

het åläggas i samma mål.

Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall un­

dersökning av förlusten eller skadan ske enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

Militärt tvistemål som enligt vad ovan sägs handlägges av befattningsha­

vare vid krigsmakten benämnes ersättningsmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande förplikta den straff­

skyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande

till tjänstgöring.

62 §.

I ersättningsmål skall, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens

yttrande inhämtas angående frågan om sådan skyldighet föreligger samt

om ersättningens belopp.

63 §.

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande till-

lämpning. Beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

64 §.

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättningsskyldige. Å

sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast avser annat

än arreststraff äga motsvarande tillämpning.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

65 §.

Beslut av befattningshavare vid krigsmakten varigenom ersättningsskyl­

dighet ålagts må icke verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. I övrigt

skall om verkställighet av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet beträf­

fande domstols dom i tvistemål.

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66

§.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i dis­

ciplinmål, envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

15

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan

att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket

omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass,

så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller

marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid flygvapnet

samt chef för örlogsdepå.

Såvitt angår underlydande manskap må tillrättavisning ock åläggas av

chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för skola som till­

hör visst förband inom krigsmakten, sekond å fartyg vars chef innehar

lägst regementsofficers grad och kasernbefälhavare vid flottan ävensom chef

för ekipagesektion å flottans varv. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga

tillämpning å hemvärnet.

67 §.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den fe­

lande lämna denne tillfälle att förklara sig.

över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestäm­

melser som meddelas av Konungen.

68

§.

Vill någon begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han

skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre

befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplin­

straff ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsam­

ma gäller, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om rättegången vid domstol i militära mål m. m.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare.

70 §.

Domstol för avdelning av krigsmakten är, där ej i 15 kap. annorlunda

stadgas, allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Konung­

en må dock, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen så kräver,

beträffande viss avdelning förordna att annan allmän underrätt skall vara

domstol för avdelningen.

71 §.

Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring

vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte

hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.

Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu

sagts, må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet, där rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter fin­

ner det lämpligt.

16

Tjänstgjorde den misstänkte vid brottets förövande ej vid krigsmakten,

skall åtalet upptagas av underrätt som Konungen för olika fall föreskrivit

eller, om sådan föreskrift ej meddelats, av domstolen för den avdelning,

till vilken den misstänkte hor, eller av den i förhållande till gärningsorten

närmaste underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten.

72 §.

Har på grund av bestämmelserna i 71 § åtal upptagits vid domstol som

där sägs men finner rätten sedermera att målet ej är att anse såsom militärt

mål, må utan hinder därav åtalet dock prövas, om detta med hänsyn till ut­

redningen samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet

förövades eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i all­

mänhet, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra

omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

74 §.

Har krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet att åtal

därför ej skall handläggas som militärt mål, må åtalet ändock upptagas

av domstol som i 71 § sägs, om rätten med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

75 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken skola, utan hinder

av föreskrifterna i 9 § samma kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols

behörighet att upptaga åtal i militärt brottmål. Ej må dock på grund av

vad sålunda stadgats åtal som skall upptagas omedelbart av högre rätt

upptagas av annan domstol.

76 §.

Med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål skola bestäm­

melserna i 71—73 §§ äga motsvarande tillämpning. Rätten skall självmant

pröva sin behörighet.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket skola bestämmelserna i 10

kap. 14 § rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning då samband som

där sägs råder mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt tviste­

mål och annat mål. Ej må dock på grund av vad sålunda stadgats tvist

upptagas vid domstol som enligt 17 § samma kapitel icke är behörig.

77 §.

Klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av dom­

stolen för den avdelning, vid vilken målet avgjorts.

78 §.

Hovrätt skall omedelbart upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed lik­

ställd eller högre befattning. Har på grund av ämbetsbrott som nu sagts

straff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts i disciplinmål

eller ersättningsmål, skall ock klagan däröver upptagas omedelbart av hov­

rätt.

Ku,ngl. Maj-.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

17

Konungen äger föreskriva, att vad i första stycket stadgas skall gälla även

annan befattningshavare vid krigsmakten.

Målet upptages av hovrätt, under vilken hör domstol som varit behörig

om målet skolat upptagas av underrätt.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, där ej annat stadgas i 15 kap.,

allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av

uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i

78 § är justitiekanslern åklagare.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel m. m.

80 §.

Har anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall

handläggas som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, skall

den som mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finnes och

saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verk­

ställa förundersökning överlämna målet till den som i disciplinmål närmast

äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Förundersökning skall dock

verkställas, om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner syn­

nerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol. Förundersökning

må ock äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående

annat brott som den misstänkte antages hava begått.

Inledes förundersökning, skall den som närmast äger bestraffningsrätt i

disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.

81 §.

Finner åklagaren ytterligare utredning erforderlig i mål, som hänskjutits

till honom enligt bestämmelserna i denna lag, skall han verkställa sådan

efter vad i rättegångsbalken sägs.

82 §.

Åklagare och polismyndighet äga vid förundersökning i militärt brottmål

erhålla nödigt biträde av personal tillhörande krigsmakten.

83 §.

Finner åklagare, sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller el­

jest av honom utretts, att den misstänkte förskyller ansvar men att straff

för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl till

annat föranleda, underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frå­

gan om denne vill avgöra saken. Finnes annan målsägande än kronan, skall

åklagaren dessförinnan tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt

anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges

vid domstol.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, om rätten fastställt

beslag eller förordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den

misstänkte.

2

Iiihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 sand. Nr 216.

18

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om efter­

gift av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff

för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande äger tillämpning

allenast i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten

eller hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åkla­

gare på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Ej må straff­

föreläggande avse disciplinstraff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

85 §.

Är i mål som hänskjutits till åklagare eller vari utredningen eljest an­

kommer på civil myndighet någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,

om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, sist dagen efter den, då han

mottog underrättelse enligt 33 §, till rättens prövning hänskjuta frågan om

arresten skall bestå.

Beslutar åklagaren att ej väcka åtal, skall han inom samma tid därom

underrätta den som förordnat om arresteringen; och åligger det denne att

tillse att den arresterade omedelbart frigives.

86

§.

Om rättens prövning av fråga som sägs i 85 § första stycket gäller i till­

lämpliga delar vad i 24 kap. 13—16 §§ rättegångsbalken är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den ar­

resterade vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket la­

gen om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången.

87 §.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på

begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häk­

tad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt

för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan

följa straffarbete.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla

nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten för att samråda med sin

försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

88

§.

Utsättande av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med ve­

derbörande chef.

Där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest finnes

vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, skall om så erfordras särskilt

sammanträde utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

89 §.

Ej må någon såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål,

om han förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

19

90 §.

Skall någon som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten hämtas till rätten,

åligger det vederbörande chef att på framställning av rätten låta verkställa

åtgärden.

91 §.

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där

domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen

eller beslutet ej vunnit laga kraft.

92 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall förhandling hållas

inom stängda dörrar, förutom då sådant eljest i lag är stadgat, jämväl då

offentligheten kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig

för krigsmaktens säkerhet.

93 §.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt företaga militärt brottmål till av­

görande utan huvudförhandling, förutom i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken, jämväl när den tilltalade av

underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och an­

ledning ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö­

vas utan huvudförhandling.

94 §.

Har efter klagan i vanlig ordning eller besvär över domvilla beslut i dis­

ciplinmål eller ersättningsmål undanröjts och skall i följd därav ny hand­

läggning äga rum, skall, oaktat beslutet meddelats av befattningshavare

vid krigsmakten, den nya handläggningen äga rum vid underrätt eller, i fall

som avses i 78 §, vid hovrätt.

Beviljas resning i mål som sägs i första stycket och ändrar ej högsta dom­

stolen omedelbart beslutet, skall högsta domstolen förordna att målet skall

upptagas av den rätt där talan mot beslutet skolat fullföljas. Vid målets

fortsatta behandling skall så anses som om beslutet överklagats i vanlig

ordning.

15 KAP.

Om krigsrätt.

95 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall i den utsträckning

Konungen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol

för avdelning av krigsmakten.

Har beredskapsövning anbefallts må, ändå att beredskapstillstånd ej in­

trätt, Konungen förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där

sådan tjänstgöring fullgöres.

Konungen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benäm­

ning samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer äger ock föreskriva för vilken

eller vilka avdelningar krigsrätten skall vara domstol.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

96 §.

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande samt

nämnd. I nämnden skola sitta tre, därav två civila och en militär. Den mili­

täre krigsrättsnämndemannen skall hava lägst regementsofficers grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt

vid handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

97 §.

Angående omröstning i krigsrätt skall gälla vad som är stadgat för hä­

radsrätt.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice krigsdomare att vid

förhinder för krigsdomaren träda i hans ställe. Konungen meddelar ock när­

mare bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie

för krigsdomare-

Krigsrättsnämndemännen utses av Konungen eller den myndighet Konung­

en bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till

nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i mi­

litärt mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon som

tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband.

Är nämndeman hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sam­

manträde, må rättens ordförande kalla annan behörig person att tjänstgöra

i hans ställe.

99 §.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet lcräves. Tid och ställe

för sammanträde bestämmes av krigsdomaren efter samråd med vederbö­

rande chef.

100 §.

Vad i 72 § är stadgat skall icke äga tillämpning å krigsrätt.

Ej heller må krigsrätt eljest upptaga mål, som icke är militärt mål, där

ej fråga är om fall, som avses i 74 § denna lag eller 19 kap. 5 § rättegångs­

balken, eller enligt lag målet ej må upptagas av annan domstol än krigs­

rätten.

101

§.

Mål som skall upptagas av krigsrätt må ej på grund av 10 kap. 14 § eller

19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken upptagas av allmän domstol, såframt ej

rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständig­

heter finner det lämpligt.

102

§.

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Är i lag för visst fall före­

skrivet att statsåklagare har att pröva huruvida allmänt åtal skall ske, skall

denna prövning i stället ankomma på krigsfiskalen.

Krigsfiskal förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen be­

stämmer. Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av

Konungen.

I mål som upptagits av krigsrätt äger krigsfiskal föra talan även i hov­

rätten.

103 §.

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling må, om

advokat icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

21

104 §.

Har krigsrätt meddelat dom i enskild parts frånvaro, skall domen delgi­

vas parten genom rättens försorg. Särskild underrättelse till parten om ti­

den och sättet för domens meddelande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äger motsvarande tillämpning å

slutligt beslut.

105 §.

Talan mot krigsrätts dom eller beslut skall fullföljas hos den hovrätt,

under vilken krigsrätten hör.

I fall som avses i 104 § räknas tiden för fullföljd av talan från den dag,

då klaganden erhöll del av domen eller beslutet.

Anmälan av vad skall göras hos krigsrätten. Fullföljdsinlaga avlämnas

till krigsrätten eller till befattningshavare vid krigsmakten som närmast

äger bestraffningsrätt över klaganden. Krigsman som lyder under kompani­

chef eller motsvarande chef må ock avlämna inlagan till denne. Fullföljds-

inlaga som sålunda avlämnas till befattningshavare vid krigsmakten skall

anses hava därigenom inkommit till rätten.

106 §.

Konungen äger för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för

hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom förläggnings­

orten för huvudförhandling i militära mål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

om införande av militära rättegångslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Militära rättegångslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till

efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2

§.

Genom militära rättegångslagen upphävas

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes *

184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324);

2 och 3 §§ lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för

krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes an­

slutna bestämmelser angående flygvapnet;

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befäl­

havare att ålägga ersättningsskyldighet;

lagen den 10 juli 1947 (nr 635) om fortsatt tillämpning av äldre rätte­

gångsbalken å rättegången vid krigsdomstol;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglementen, in­

struktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot militära rätte­

gångslagen.

3 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i militära rättegångslagen, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas.

4

§.

I fråga om mål, som före militära rättegångslagens ikraftträdande varit

föremål för handläggning vid domstol eller hos befälhavare vid krigsmak­

ten, vilken ägt avgöra målet eller föranstalta om krigsrätts sammankallan­

de för dess behandling, så ock beträffande ärende om nåd i sådant mål skall

äldre lag tillämpas. Följande avvikelser skola dock gälla:

1. Från och med den dag Konungen bestämmer skall Svea hovrätt vara

krigsöverdomstol i krigshovrättens ställe. Därvid skola de uppgifter, som

författningsenligt åvila krigshovrättsrådet, enligt presidentens bestämman­

de fullgöras av ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna samt de, som

ankomma på överkrigsfiskalen, av advokatfiskalen vid hovrätten.

2. Har ansökan om resning eller om återställande av försutten tid eller

besvär över domvilla inkommit efter militära rättegångslagens ikraftträ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

23

dande, skall nya rättegångsbalken tillämpas beträffande ansökningen eller

besvären, ehuru målet behandlats enligt äldre lag.

3. Mål som efter vilandeförklaring eller på grund av återförvisning eller

av annan sådan anledning skolat efter den 30 juni 1949 återupptagas av

bestraffningsberättigad befälhavare eller av domstol som först handlagt

målet skall i stället upptagas av domstol, som enligt ny lag är behörig, och

jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

4. I fråga om sättet för befordran till verkställighet av krigsdomstols ut­

slag och befälhavares beslut skall gälla vad i sådant hänseende stadgats

beträffande dom eller beslut i militärt mål som avses i militära rättegångs­

lagen.

5 §•

Mål angående åtal mot krigsman jämlikt § 4 mom. 14 tryckfrihetsför­

ordningen skall anses såsom militärt mål.

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 19b8.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, Z^etter­

^berg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng militär

rättegångslag. Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1945 uppdrog då­

varande departementschefen åt rådmannen Erik Wilhelmsson att inom de­

partementet verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i freds­

tid och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Översten G. F. Brinck,

ledamoten av riksdagens andra kammare C. P. Olsson, landsfogden K. G.

Persson, hovrättsrådet, numera militieombudsmannen N. I. Regner, leda­

moten av riksdagens andra kammare, borgmästaren A. O. E. Rylander,

häradshövdingen E. G. H. Siljeström, ledamoten av riksdagens andra kam­

mare O. E. Werner och advokaten H. O. E. Wiklund utsågos att deltaga i

överläggningar med utredningsmannen.

Utredningen har den 17 december 1946 avgivit betänkande angående re­

vision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Efter remiss ha

yttranden över betänkandet inkommit från justitiekanslersämbetet, Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

övre Norrland, krigshovrätten, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, över­

befälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning, som enligt

remissen haft att yttra sig allenast i vad avsåge ämnen som berörde verket,

samt från hemvärnsrådet, som haft att yttra sig i ämnen som berörde hem­

värnet. Yttranden ha vidare inkommit från överståthållarämbetet och ma­

gistraterna i Uppsala, Linköping, Visby, Karlskrona, Göteborg och Öster­

sund. överståthållarämbetet och de nämnda magistraterna ha bifogat ytt­

randen från stadsfullmäktige i respektive städer, varjämte överståthållar­

ämbetet överlämnat ett yttrande av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm.

Dessutom ha yttranden inkommit från stadsfullmäktige i Skövde, förening­

arna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar,

Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges krigsdomare och audi-

törer samt Sveriges krigsfiskaler, ävensom från Sveriges advokatsamfund,

Kunql. Maj.ts proposition nr 216.

25

svenska stadsförbundet, landsorganisationen, svenska officersförbundet,

svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, civil­

militära tjänstemannaförbundet, centralstyrelsen för de svenska reservoffi-

cersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet och värnpliktiga offi­

cerares riksförbund.

På grundval av betänkandet och med ledning av de däröver avgivna ytt­

randena har inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till militär

rättegångslag. Efter remiss ha yttranden över lagutkastet och en därvid

fogad promemoria avgivits av samtliga nyss angivna remissinstanser utom

statskontoret, stadsfullmäktige i Skövde, svenska stadsförbundet, landsorga­

nisationen och svenska reservunderofficersförbundet samt därjämte av orga-

nisationsnämnden och — i vad avsåge gränsdragningen mellan deras verk­

samhetsområden — av riksdagens justitieombudsman och militieombuds-

man. Sedan lagutkastet därefter varit föremål för överarbetning inom ju­

stitiedepartementet och i samband därmed ett förslag till lag om införande

av militära rättegångslagen upprättats, anhåller jag nu att få upptaga frå­

gan till behandling.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för lagförslagen — vilka torde

få såsom bilagor fogas till detta protokoll — vill jag i korthet erinra om nu

gällande bestämmelser rörande den militära j urisdiktionen och om tidigare

förslag i ämnet ävensom något beröra främmande rätts ställning till frågan.

Historik och främmande rätt m. m.

Det militära rättegångsväsendet enligt nu gällande bestämmelser.

Lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes — i fortsättningen betecknad RLK — innehåller i 1—7 kap.

(1—36 §§) och 15 kap. (83—90 §§) bestämmelser rörande krigsdomstolar-

nas organisation och åklagare vid dessa domstolar. I 9 kap. (39—49 §§)

meddelas regler om vilka mål som höra till krigsdomstolarna ävensom be­

stämmelser angående de särskilda krigsdomstolarnas behörighet. I 8 kap.

(37 och 38 §§) och 10—13 kap. (50—81 §§) regleras förfarandet i mål som

tillhöra krigsdomstol. Bestämmelser angående verkställighet av utslag upp­

tagas i 14 kap. (82 §), och slutligen ha i 16 och 17 kap. (91—103 §§) upp­

tagits stadganden rörande tvångsmedel samt vissa allmänna föreskrifter.

Bestämmelser rörande den disciplinära bestraffningsrätt som tillkommer

militära befälhavare äro intagna i strafflagen för krigsmakten den 23 okto­

ber 1914 (nr 324), i det följande betecknad SLK. Bestämmelserna åter­

finnas i lagens 16—21 kapitel (184—210 §§).

Underdomstolar vid krigsmakten äro under vanliga i fred rådande förhål­

landen krigsrätter med två civila och två militära ledamöter. Vid rege­

mente eller därmed likställt truppförband (kår) av armén, kustartilleriet

och flygvapnet skall finnas regementskrigsrätt samt vid envar av

flottans stationer stationskrigsrätt. Beträffande andra avdelningar

26

Kungl Maj:ts proposition nr 216.

av krigsmakten än de nu nämnda är stadgat, att Konungen äger antingen

inrätta särskild krigsrätt för en eller flera sådana avdelningar eller

ock bestämma att dylik avdelning skall lyda under viss regements- eller sta-

tionskrigsrätt. För närvarande finnas fem särskilda krigsrätter, nämligen

i Stockholm, Härnösand, Boden och Kiruna samt vid kustflottan. Bestäm­

melser om hänförande av särskilda avdelningar under regements- och sta-

tionskrigsrätter äro meddelade genom kungörelse den 25 september 1942

(nr 812).

De civila ledamöterna i nu nämnda krigsrätter utgöras av krigsdomare

och auditör. Den förre, som är krigsrättens ordförande, skall förordnas av

Konungen för viss tid eller i särskilda fall utnämnas till befattningen. Krigs­

domare skall ha fullgjort vad som föreskrives för att nyttjas i domaräm­

bete och i sådana värv ha ådagalagt insikt och erfarenhet. Till krigsdomare

skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Samtliga nu­

varande krigsdomare äro förordnade till 1948 års utgång. Samme person må

anställas såsom krigsdomare vid flera krigsrätter. Såsom ställföreträdare för

krigsdomare må förordnas vice krigsdomare.

Enligt lagen är det förutsatt att auditör vid regements- och stationskrigs-

rätt skall utnämnas av Konungen. Samtliga auditörsbefattningar äro emel­

lertid tillsatta tillsvidare. Auditören kan liksom krigsdomaren anställas

vid flera krigsrätter. Ställföreträdare för auditör, vice auditör, må för­

ordnas då så anses erforderligt. För behörighet att vara auditör eller vice

auditör krävas samma kvalifikationer som för behörighet att utöva do­

marämbete.

De militära ledamöterna, vilka växla allt efter den tilltalades tjänste-

grad, förordnas av vissa högre militära befälhavare för ett år i sänder eller

av Konungen för visst mål, då detta rör åtal mot generalsperson eller flagg­

man. Vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller tjänste-

klass skola städse officerare tjänstgöra i krigsrätten; vid åtal mot under­

officer eller någon av manskapet tjänstgöra en officer och en underofficer.

För visst fall är stadgat, att krigsrätten är domför även om krigsdoma­

ren ej är tillstädes i rätten. Detta gäller i mål och ärenden, vilka angå alle­

nast fråga om ersättningsskyldighet för krigsmakten tillhörig egendom som

skadats eller förlorats. Vid handläggning av dylika mål och ärenden kan

krigsrätten följaktligen utgöras av auditören, vilken därvid fungerar så­

som ordförande, samt två militärer. De senare skola i sådana fall vara

officerare av kaptens grad.

Den nu beskrivna organisationen av krigsrätterna är, såsom förut sagts,

avsedd för fredstid. Då i händelse av krig eller krigsfara krigsmakten mo­

biliseras, följer därmed en förändring även i de militära domstolarnas or­

ganisation. I detta avseende göres enligt lagen skillnad mellan total och

partiell mobilisering. I förra fallet, dvs då hela krigsmakten ställts på krigs­

fot, upphöra samtliga förut omnämnda krigsrätter och i deras ställe träda

fält krigsrätter i verksamhet. I senare fallet åter är det överläm­

nat åt Konungen att avgöra, huruvida fältkrigsrätter skola inrättas vid de

27

avdelningar som mobiliseras. Fältkrigsrätterna skola bestå av tre ledamöter,

varav en civil (fältkrigsdomare) och två militära. Fältkrigsdomaren skall i

regel vara ordförande. Till fältkrigsdomare skall förordnas krigsdomare

eller auditör — vilka enligt instruktionen för krigsdomare, auditörer och

krigsfiskaler den 30 juni 1942 äro skyldiga att mottaga sådant förordnande

— eller ock, där sådan ej finnes att tillgå, annan person med kompetens

för domarämbete.

Regements- och stationskrigsrätterna samt de särskilda krigsrätterna

lyda under krigshovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild

avdelning av Svea hovrätt och utgöres av ordföranden å en av hovrättens

divisioner såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigs-

hovrättsråd och två militära ledamöter, de sistnämnda förordnade av Ko­

nungen för tre år i sänder. Krigshovrätten dömer över besvär, som där an­

föras mot krigsrätts utslag eller mot befälhavares beslut i disciplinmål eller

om åläggande av ersättningsskyldighet, och upptager därjämte såsom första

instans vissa mål, i huvudsak sådana som röra tjänstefel av ledamöter i

krigsrätt eller av befälhavare vid utövningen av den disciplinära bestraff­

ningsrätten och vad därmed äger samband. Även efter inrättande av fält­

krigsrätter vid samtliga eller vissa av krigsmaktens avdelningar kan krigs­

hovrätten komma att fungera såsom krigsöverdomstol. Emellertid förut­

sätter lagen, att under krig särskild överdomstol kan bliva erforderlig för

armé eller flotta eller annan del av krigsmakten. I sådant fall har Konungen

att föranstalta om inrättande av överkrigsrätt, vilken skall över­

taga krigshovrättens uppgifter med avseende å den del av krigsmakten, för

vilken den inrättats. Överkrigsrätt skall utgöras av tre militära och två

civila ledamöter, de senare benämnda överauditörer. Ordförande i överkrigs­

rätten är den till tjänstegraden främste militäre ledamoten.

Beträffande handläggningen av krigsrättsmål i sista instans gäller enligt

§ 20 regeringsformen, att mål, som från krigsdomstolarna dragas under

Konungens prövning, skola i högsta domstolen företagas och av­

göras samt att Konungen skall förordna tre militärpersoner av högre grad

att såsom ledamöter deltaga i handläggningen. Enligt stadgande i § 22

skola, då i högsta domstolen förekommer mål som nyss nämnts, två av de

av Konungen utsedda militära ledamöterna ha säte i domstolen. Dessa

bestämmelser gälla såväl i fredstid som under krig.

Såsom åklagare vid de i fredstid verkande krigsrätterna äro anställda

särskilda befattningshavare, krigsfiskaler, vilka förordnas av Ko­

nungen. Krigsfiskal skall antingen äga kompetens för domarämbete eller

ha tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid avlagt prov

visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar. Så­

som ersättare kunna förordnas vice krigsfiskaler. Särskild åklagare må för

visst mål förordnas av justitiekanslern, då detta med hänsyn till målets

beskaffenhet är erforderligt. Krigsfiskalernas uppgifter äro ej helt begrän­

sade till de egentliga åklagarfunktionerna. Jämlikt instruktionen för krigs­

domare, auditörer och krigsfiskaler åligger det sålunda de senare att be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vaka kronans rätt och föra dess talan i sådana vid krigsrätt förekommande

mål och ärenden, som angå förlorad eller skadad egendom tillhörande

krigsmakten. Krigsfiskal vid fältkrigsrätt förordnas av befälhavaren för

den avdelning där krigsrätten inrättats.

Vid krigshovrätten är såsom åklagare och kronans ombudsman i dithö-

rande mål anställd en överkrigsfiskal, på vilken tillika ankom­

mer att öva tillsyn över åklagartjänstens handhavande vid krigsrätterna.

De mål som höra till k rigsdom stolarna äro i stort sett

sådana som angå brott begångna i tjänst vid krigsmakten. Därtill komma i

viss utsträckning mål rörande brott, vilka visserligen icke begåtts i tjäns­

ten men likväl äga ett nära samband med denna. De brott som sålunda

kunna ifrågakomma äro till största delen behandlade i SLK.

I viss utsträckning äro här avsedda brott sådana, som innefatta åsidosät­

tande av speciellt militära tjänsteplikter och icke äga direkt motsvarighet i

allmänna strafflagen, i det följande betecknad SL. Hit höra exempelvis

rymning och olovligt undanhållande, ohörsamhet mot förman, missbruk av

förmanskap och försummelser under vakttjänst. Till militära brott i denna

inskränktare betydelse — s. k. rent militära brott — höra även sådana

handlingar som, ehuru de strängt taget falla eller kunna falla utom det

egentliga tjänsteförhållandet, ansetts särskilt ägnade att undergräva discipli­

nen inom krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning,

såsom hållande av sammankomst för rådplägning, varigenom brott mot

krigslydnaden kan föranledas, och förargelseväckande beteende eller fylleri

inom militära etablissement eller områden, som ej äro att hänföra till all­

män plats. I SLK upptagas därjämte åtskilliga brott, vilka äro straffbelagda

även i SL, såsom misshandel och ärekränkning. Då sådana brott begås av

militär personal, ha de ansetts under vissa förhållanden, på grund av gär­

ningsmannens tjänsteställning eller de speciellt militära intressen som ge­

nom förbrytelserna sättas på spel, erhålla en sådan särskild karaktär, att

de böra straffas annorlunda än eljest. Jämte dessa s. k. militärt kvalifice­

rade brott finnas slutligen i SLK omnämnda vissa brott, beträffande vil­

ka strängare bestraffning än enligt SL icke befunnits motiverad av gär­

ningsmannens egenskap av krigsman och vilka upptagits i lagen huvudsak­

ligen av processuella skäl, nämligen för att tekniskt underlätta gränsdrag­

ningen mellan de allmänna domstolarnas och krigsdomstolarnas inbördes

behörighet. I dessa fall har brottet omnämnts i SLK med förklaring, att det

skall straffas efter allmän lag. I några fall har dock beträffande sistberörda

slag av brott, jämte det hänvisning givits till straffbestämmelse i SL, före­

skrivits att bötesstraff må ersättas med disciplinstraff.

Jämlikt RLK åligger det lcrigsdomstol att verkställa undersökning i mål

och ärende i fall, då bestämmelse meddelats därom i särskild författning.

På grund härav ankommer det i viss utsträckning på krigsrätt att till ut­

redning upptaga ärenden angående förlust av eller skada å krigsmakten till­

hörig egendom. Sådana undersökningsärenden kunna utvecklas till en rätte­

gång i egentlig mening, nämligen om under handläggningen av ärendet

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

29

krigsfiskal eller annan som är satt att bevaka kronans rätt framställer yr­

kande om ersättning.

Beträffande de militära målens anhängiggörande gäller

för närvarande i huvudsak följande. I tjänstereglementet för krigsmakten

stadgas en allmän skyldighet för militär befälhavare, som icke själv äger

bestraffningsrätt, att hos vederbörande chef anmäla begångna förseelser som

påkalla bestraffning. Även anmälan av enskild målsägande, som tillhör krigs­

makten, skall göras i sådan ordning. Närmare utredning om förseelsen åvä­

gabringas genom militärt förhör. Finner befälhavaren att målet ej är sådant

att det kan avgöras i disciplinär ordning, skall det av befälhavaren remit­

teras till krigsrätten och handlingarna i målet överlämnas till krigsdomaren.

Sedan denne efter samråd med befälhavaren bestämt tid och plats för krigs­

rättens sammanträde, skall befälhavaren kalla auditören och de militära

ledamöterna till sammanträdet samt tillika med underrättelse härom över­

lämna handlingarna i målet till åklagaren. Det ankommer på denne att verk­

ställa den ytterligare utredning som kan vara erforderlig. Sammanträde

med krigsrätt skall utsättas att äga rum så snart lämpligen kan ske. Är

tilltalad häktad eller intagen i förvarsarrest, skall krigsrätten sammanträda

inom åtta dagar från det krigsdomaren mottagit anmälan om målet. Sam­

manträdet skall i regel hållas å ort där den avdelning av krigsmakten, vid

vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

I fråga om själva do in stolsförfarandet gälla i allt väsentligt

samma regler, som härutinnan jämlikt rättegångsbalken och dithörande för­

fattningar tillämpas vid de allmänna domstolarna. Även beträffande verk­

ställighet av krigsdomstolarnas utslag skall i huvudsak allmän lag lända till

efterrättelse. Föreskrifter i nu nämnda avseenden, vilka innebära komplet­

tering eller avvikelse från allmänna regler, ha upptagits i RLK allenast i den

mån detta varit påkallat med hänsyn till militära förhållanden eller den spe­

ciella domstolsorganisationen.

Såsom tidigare antytts tillkommer det i vissa mål militär befälhavare att

ålägga disciplinstraff. Till sådana mål, disciplinmål, räknas mål angå­

ende överträdelser av vissa straffbestämmelser i SLK, då disciplinstraff in­

går i straffskalan. Så är förhållandet med t. ex. rymning och olovligt undan­

hållande, vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning, förar­

gelseväckande beteende och fylleri samt i allmänhet vårdslöshet, försummel­

se, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Den militära rättsskipningen är

följaktligen, vad angår första instansen, fördelad mellan krigsdomstolarna

och de befälhavare, åt vilka bestraffningsrätt är anförtrodd. Bestraffnings­

rätt tillkommer såsom regel endast chefer för regementen och likställda för­

band eller högre befälhavare samt vid flottan fartygschefer in. fl. av minst

regementsofficers grad. Vid utövande av bestraffningsrätten biträdes befäl­

havaren av auditören vid den krigsrätt, som har att upptaga mål från den

ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Innan befälhavaren ålägger

disciplinstraff, är han sålunda skyldig att inhämta yttrande av auditören rö­

rande tillämpligt lagrum och vilket straff som bör åläggas. Auditören blir

jämte befälhavaren ansvarig för straffbeslutet, därest han icke antecknat

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

reservation till protokollet. Sedan befälhavaren ålagt bestraffning för ett i

disciplinär ordning straffbart förfarande, kan därefter någon ansvarstalan

vid domstol icke väckas av vare sig åklagare eller målsägande. Den dömde

står däremot öppet att hos krigshovrätten anföra besvär emot beslutet. Ålagt

disciplinstraff skall emellertid genast verkställas utan hinder av anförda be­

svär.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning må i stället för

disciplinär bestraffning användas olika i SLK bestämda former av till­

rättavisning. Rätt att meddela tillrättavisning tillkommer bestraff-

ningsberättigade befälhavare ävensom bataljons- och kompanichefer samt

vissa andra befälhavare.

Genom lagen den 9 juni 1944 om behörighet för militär befälhavare att

ålägga ersättningsskyldighet ha bestraffningsberättigade befälhavare erhål­

lit befogenhet att ålägga ersättningsskyldighet till kronan för för­

lust av eller skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten,

såframt ersättningsbeloppet ej överstiger etthundra kronor. Innan fråga

om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning röran­

de förlusten eller skadan ske. Befälhavaren skall före åläggandet inhämta

yttrande av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och er­

sättningens belopp. Finner befälhavaren att vad den ersättningsskyldige har

att gälda överstiger etthundra kronor, skall målet överlämnas till krigs-

domstol. Ej heller må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavare med­

delas, därest fråga tillika är om straffansvar och målet därom överlämnas

till krigsdomstol. Talan mot befälhavares beslut om åläggande av ersätt­

ningsskyldighet föres hos krigshovrätten. Beslutet må icke verkställas

förrän det vunnit laga kraft.

Tidigare förslag om krigsdomstolarnas avskaffande.

Gällande lag om krigsdomstolarna och rättegången därstädes grundar sig

på ett förslag, upprättat av en kommitté som år 1901 tillsattes för revision

av då gällande militära strafflag och rättegångsförordning, i syfte att an­

passa dessa författningar efter förhållandena vid en krigsmakt bestående

av värnpliktiga. Samma års riksdag framkastade även, för beaktande vid

revisionen, den frågan huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde

bibehållas eller de mål, som handlades av dessa, skulle kunna utan skada

överflyttas till de allmänna domstolarna, särskilt rådhusrätterna.

Kommittén, som år 1905 avgav sitt förslag, påpekade att specialdomstolar

i brottmål i allmänhet blivit avskaffade men att undantag gjorts för krigs­

domstolarna. Kommittén ansåg emellertid att särskilda krigsdomstolar fort­

farande borde finnas.

De av kommittén avgivna förslagen blevo efter vissa omarbetningar ge­

nom proposition (nr 57) förelagda 19H års senare riksdag. I anledning av

propositionen väcktes en motion med hemställan att riksdagen måtte an­

tingen för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen om ifråga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

31

varande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid och de mili­

tära brottens hänskjutande till bedömande enligt allmän strafflag och av­

dömande av de allmänna domstolarna, eller, om detta ej kunde då bifallas,

avslå propositionen och hos Kungl. Maj :t begära skyndsamt förslag till en

sådan lagstiftning som av motionärerna förordats.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 22) bl. a. att en så genom­

gripande förändring i fråga om de militära målens behandling i första

instans som i motionen avsåges borde —- därest den vid en närmare pröv­

ning kunde finnas nödig och nyttig — komma till stånd först i samband

med den förestående reformen av den allmänna processlagstiftningen och

de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som därav måste

bli en följd. Motionen avslogs av riksdagen, vilken däremot i huvudsak an­

tog de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Frågan om krigslagstiftningens upphävande blev vid 1919 års riksdag

ånyo föremål för behandling i anledning av motioner. I dessa hade frågan

sammankopplats med spörsmålet om försvarsväsendets avveckling. Motio­

nerna avslogos under hänvisning till den då i utsikt ställda försvarsrevi-

sionen.

I anledning av motioner vid 1920 års riksdag avlät riksdagen skrivelse (nr

227) med anhållan att Kungl. Maj :t ville, efter verkställd utredning huru­

vida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas, för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog samma år åt en kommitté — 1920 års krigslag-

stiftningskommitté — att verkställa utredning, huruvida krigsdomstolarna i

fredstid kunde avskaffas. Kommittén avlämnade under år 1922 betänkande

med förslag till lag om handläggning av militära brottmål och undersök-

ningsärenden under fredstid jämte andra författningar (SOU 1922: 34).

Enligt kommitténs förslag skulle de allmänna underrätterna och hovrät­

terna döma i »militära brottmål», varmed avsågs mål vilka enligt gällande

lag tillkommo krigsdomstolarna och för vilkas anhängiggörande och hand­

läggning vid allmänna domstolar skulle gälla de särskilda reglerna i för­

slaget. Såsom huvudregel i fråga om forum innehöll förslaget, att militärt

brottmål skulle upptagas vid underrätten i den ort, där den avdelning av

krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast angick,

hade sin av Konungen bestämda ordinarie förläggning. Undantag från denna

regel kunde för vissa fall föreskrivas av Konungen, som jämväl ägde för­

ordna, att underrätt skulle sammanträda annorstädes än på den ordinarie

sammanträdesorten. Auditörerna skulle bibehållas såsom befälhavarnas bi­

träden vid utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten och skulle till­

lika handha åklagar tjänsten vid underrätterna i militära mål.

Beträffande den militära sakkunskapen förutsattes, att denna skulle före­

bringas av parterna själva eller av åklagaren-auditören samt att jämväl dom­

stolen eller dess ordförande skulle ex officio kunna inkalla sakkunnig att

närvara under förhandlingarna i militära mål. Undersökningsärenden skulle

upptagas av eu nämnd bestående av auditören och två militära ledamöter.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Betänkandet remitterades till militära och civila myndigheter och dom­

stolar för yttrande. Samtliga avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev se­

dermera ej föremål för vidare behandling.

Vid 1932 års riksdag väcktes flera motioner, vari hemställdes, att riksda­

gen måtte anhålla att Kungl. Maj :t ville framlägga förslag bl. a. om av­

skaffande av de militära domstolarna i fredstid.

I enlighet med hemställan av första lagutskottet avlät riksdagen skri­

velse (nr 68) med anhållan att Kungl. Maj :t ville föranstalta om under­

sökning bl. a. angående frågan huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upp­

tagande, kunde ske redan under nuvarande rättegångssystem.

I anledning av denna skrivelse upptogs frågan om krigsdomstolarnas av­

skaffande till behandling inom justitiedepartementet. På grundval av där­

vid verkställd utredning framlades vid 1933 års riksdag proposition (nr

223) med förslag till lag med vissa bestämmelser om krigsdomstolar och

rättegången därstädes.

Enligt detta förslag skulle de i fredstid fungerande krigsdomstolarna upp­

höra och de allmänna domstolarna i egenskap av krigsdomstolar träda i

deras ställe. Särskild krigsrätt skulle dock kunna inrättas vid kustflot­

tan. Militärt mål, som tillhörde underdomstol, skulle såsom regel uppta­

gas av allmän underdomstol i den ordinarie förläggningsorten för den av­

delning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet när­

mast angick. Avsikten var, att i första hand rådhusrätt skulle ifrågakom-

ma som krigsdomstol. Militära ledamöter skulle icke finnas vare sig i un­

derrätt eller i hovrätt. Särskild krigsrätt skulle bestå av tre civila domare.

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt ävensom vid muntligt

förhör i hovrätt skulle befattningshavare vid krigsmakten, som därtill för­

ordnades, äga vara tillstädes för att lämna de upplysningar, som kunde

erfordras. När det befanns erforderligt, skulle även rätten eller dess ord­

förande kunna påkalla dylikt förordnande. Vid handläggning av under-

sökningsmål skulle rätten kunna bestå av endast en lagfaren ledamot. I

övrigt skulle vanliga regler om rättens sammansättning gälla; i härads­

rätt skulle alltså nämnd äga säte i rätten. Auditörens åligganden såsom

biträde åt befälhavaren vid handläggning av disciplinmål skulle enligt för­

ordnande av Kungl. Maj :t ankomma på lagfaren befattningshavare vid

allmän domstol. Allmän åklagare vid vederbörande underrätt skulle ut­

föra åtal även i militära mål. Om militärt mål med hänsyn till sin be­

skaffenhet och domstolens arbete i övrigt ej lämpligen kunde utsättas att

förekomma vid allmän underrätts ordinarie sammanträde, skulle extra

sammanträde för målets handläggning hållas. Bestämmelserna om befäl­

havares bestraffningsrätt i disciplinmål lämnades i förslaget orubbade.

Lagrådet hade i avgivet utlåtande av hänsyn till konstitutionella betänk­

ligheter funnit sig böra avstyrka, att lagförslaget förelädes riksdagen. Lag­

rådets erinran avsåg det förhållandet, att förslaget i lagtekniskt hänseende

givits viss utformning som återverkade på tolkningen av grundlagsstadgan-

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

33

den, vari uttrycket krigsdomstol användes. Jämväl i andra hänseenden gjor­

de lagrådet erinringar mot förslaget.

I utlåtande (nr 51) över propositionen jämte i anledning därav väckta

motioner framställde första lagutskottet anmärkningar i olika hänseenden

mot propositionen. Sålunda ansåg utskottet de av lagrådet i konstitutio­

nellt avseende framförda betänkligheterna vara förtjänta av beaktande.

Utskottet biträdde jämväl erinringar som lagrådet framställt mot den på­

följden av förslaget att innehållet av rättegångsreglerna för militära mål

skulle hämtas från tre olika huvudkällor, nämligen den föreslagna lagen,

krigsdomstolslagen och allmän straffprocesslag. Dessa lagrådets anmärk­

ningar fann utskottet vara av sådan beskaffenhet att de i och för sig gjorde

det synnerligen tveksamt, om det framlagda förslaget borde antagas. Vidare

framhöll utskottet att, om förslagets genomförande skulle leda till en ökad

användning av den disciplinära bestraffningsrätten, detta enligt utskot­

tets mening skulle medföra en avsevärd försämring av rättsvården. Ut­

skottet erinrade i detta sammanhang om anmärkningar som militieom-

budsmannen gjort angående bristfälligheten av det material, varpå befäl­

havaren hade att grunda sina avgöranden. Härjämte fann utskottet, att

förslagets bestämmelser i viss mån kunde antagas komma att medföra ett

försvagande av auditörsinstitutionen och därigenom äventyra den discipli­

nära bestraffningsrättens utövande under fullt betryggande former. Ut­

skottets yttrande utmynnade i hemställan, att propositionen icke måtte

av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation, vari hemställdes om bifall till

propositionen.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering, medan

andra kammaren biföll reservationen. Frågan hade alltså förfallit vid

1933 års riksdag.

Vid samma riksdag hade i proposition (nr 226) framlagts förslag till så­

dan ändring i § 20 regeringsformen, att det militära inslaget i högsta dom­

stolen vid krigsrättsmåls handläggning skulle avskaffas. Sedan konstitu­

tionsutskottet avstyrkt bifall till propositionen, stannade vid ärendets be­

handling i kamrarna dessa i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren

biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren såsom vilande för

vidare grundlagsenlig behandling antog det genom propositionen fram­

lagda förslaget.

År 193i tillkallades inom justitiedepartementet sakkunniga för att verk­

ställa utredning av frågan om sådana ändringar i grundlagarna, att spörs­

målet om krigsdomstolarnas avskaffande kunde lösas oberoende av be­

stämmelser i grundlag om j urisdiktionen i militära mål. De sakkunniga

uttalade såsom sin uppfattning, att dylika grundlagsändringar icke kunde

anses vara förenade med konstitutionella betänkligheter. Det syntes dem

tvärtom varken erforderligt eller lämpligt, att regleringen av den militära

jurisdiktionen i de lägre instanserna skulle ha grundlags helgd.

På grundval av ett av nämnda sakkunniga uppgjort förslag framlade

8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

34

Kungl. Mcij.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj :t genom proposition (nr 98) till 1936 års riksdag förslag till

ändrad lydelse av de paragrafer i grundlagen, i vilka krigsdomstolarna be­

rördes. Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen i

propositionen, att genom förslagets antagande den fördelen skulle vinnas,

att en reform av krigslagstiftningen kunde genomföras så snart utredning­

en därom blivit slutförd. Konstitutionsutskottet avstyrkte i utlåtande (nr

39) bifall till propositionen, därvid utskottet framhöll, att frågan om krigs-

domstolarnas avskaffande icke vore av så brådskande natur, att spörsmå­

let om de härför erforderliga ändringarna i grundlagarna borde göras till

föremål för prövning, förrän ett eventuellt lagförslag angående krigsdom-

stolarnas avskaffande förelädes riksdagen. För ett uppskov med grund­

lagsfrågan talade enligt konstitutionsutskottets mening även att frågan om

en humanisering av den militära strafflagstiftningen ännu väntade på sin

lösning. — Konstitutionsutskottets hemställan om avslag å propositionen

bifölls av riksdagen.

Vid 1945 års riksdag väcktes motioner, vari hemställdes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att frågan om krigsdomstolarnas avskaf­

fande i fredstid måtte upptagas till utredning i samband med utredningen

om en revision av strafflagen för krigsmakten.

I utlåtande (nr 24) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet

— efter att ha erinrat om frågans tidigare behandling -—■ i huvudsak föl­

jande.

Det har sedan lång tid tillbaka i olika hänseenden ansetts olämpligt att

söndersplittra domstolsorganisationen genom att skapa specialdomstolar för

olika arter av mål. Särskilt olämplig har en sådan anordning med special­

domstolar ansetts vara inom straffrättsskipningen. Genom att vissa grupper

av medborgare i brottmål ha att svara inför särskilda domstolar kan lätt

grundsatsen om allas likhet inför lagen komma att trädas för nära. Prin­

cipen har därför varit att avskaffa specialdomstolarna, där icke vägande

skäl talat för deras bibehållande.

Vad särskilt krigsdomstolarna angår lär ock vara obestridligt, att de inom

breda folklager icke uppbäras av samma förtroende som de allmänna dom­

stolarna. Orsaken till denna bristande tillit torde främst vara att söka i

krigsdomstolarnas sammansättning. Hos menige man inger denna lätt den

misstanken, att manskapets synpunkter icke bli behörigen beaktade, då

inom domstolen sitta endast överordnade och ej någon representant för

manskapet.

Som motiv för krigsdomstolarnas bibehållande har i främsta rummet åbe­

ropats behovet av militär sakkunskap inom domstolarna, när dessa ha

att bedöma militära brottmål. Enligt utskottets mening fordras icke i de mi­

litära målen speciell fackkunskap i högre grad än i åtskilliga andra mål,

som handläggas av de allmänna domstolarna. Man torde snarare kunna sä­

ga, att vid dessa ofta förekomma mål av betydligt mera invecklad och sär­

egen beskaffenhet än de militära brottmålen. Därest undantagsvis behov av

militär sakkunskap skulle föreligga, skulle sådan kunna tillföras de allmän­

na domstolarna på samma sätt som eljest sker då särskild fackkunskap er­

fordras.

Bakom kravet på militär medverkan i krigsdomstolarna står enligt ut­

skottets uppfattning icke ett verkligt behov av sådan sakkunskap för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

35

klarlägga ett eljest svårförståeligt händelseförlopp utan snarare en fruktan

för att den militära uppfattningen om disciplinens betydelse icke skall bli

tillräckligt beaktad i en domstol som icke delvis består av militärer. Utskot­

tet inser till fullo disciplinens betydelse för en stark försvarsmakt, men ut­

skottet anser, att det saknas anledning antaga, att de allmänna domstolarna

icke i tillbörlig utsträckning skulle beakta de disciplinära synpunkterna.

Då utskottet på grund av vad nu anförts anser övervägande skäl tala för

att krigsdomstolarna avskaffas, hyser utskottet liksom vid 1920 och 1932 års

riksdagar den uppfattningen att det endast är under fred som särskilda

krigsdomstolar kunna avvaras. Under krig — varmed synes böra likställas

tid varunder rikets krigsmakt eller del därav för annat ändamål än övning

ställes på krigsfot — torde en organisation med särskilda krigsdomstolar

vara nödvändig. Detta förhållande kan emellertid icke anses utgöra ett skäl

för deras bibehållande även under fredliga förhållanden. Kärnan i de krigs­

rätter, som enligt på förhand fastställd organisation skola finnas under

krigstid, kommer att bildas av de ledamöter i de allmänna domstolarna,

som redan i fredstid sysslat med de militära målen.

På grund av vad utskottet anfört hemställdes, att riksdagen i anledning

av de väckta motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaf­

fande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

som därav kunde föranledas.

Fem ut skott sledamöter reserverade sig mot utskottets utlåtande. I en re­

servation av herrar Linnér, Siljeström och Ljungberg hemställdes på an­

förda skäl, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upp­

tagande, kunde låta sig genomföra. I en av herrar Westman och Werner

avgiven reservation hemställdes, att riksdagen måtte i anledning av motio­

nerna i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag dels

om ändring i krigsdomstolarnas sammansättning, därvid frågan om ett visst

lekmannainflytande ävensom en större domarekompetens hos domstolens

militära hisittare jämväl syntes böra övervägas, dels ock huruvida och i vad

män vissa till krigsdomstol hörande mål lämpligen kunde överföras till av­

görande vid allmän domstol.

Under frågans behandling i första kammaren yrkades dels att vad utskot­

tet hemställt skulle bifallas, dels att kammaren skulle bifalla den av herrar

Westman och Werner vid utlåtandet avgivna reservationen samt dels att

riksdagen i anledning av motionerna skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t an­

hålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös och objek­

tiv utredning, om krigsdomstolarna skulle kunna avskaffas i fredstid, samt

för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

I andra kammaren yrkades bifall till, förutom utskottets hemställan, den

av herrar Westman och Werner avgivna reservationen.

1 båda kamrarna bifölls vad utskottet hemställt. Med anledning härav av­

lät riksdagen den 14 april 1945 skrivelse (nr 134) vari hemställdes, alt

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaf­

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

fande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

som därav kunde föranledas. Med anledning av skrivelsen tillsattes den av

mig inledningsvis omnämnda utredningen.

Främmande rätt.

Specialdomstolar för militära mål torde ha funnits i samtliga europeiska

länder intill åren omkring 1920. Vid denna tid utfärdades emellertid i Dan­

mark, Norge, Tyskland och Österrike lagar, varigenom krigsdomstolarna

därstädes avskaffades och militärj urisdiktionen, i den mån den icke skulle

utövas i disciplinär ordning, överfördes till de allmänna domstolarna. I sist­

nämnda båda länder infördes sedermera krigsdomstolar igen; i Tyskland

skedde detta 1933.

Utredningen har i betänkandet lämnat vissa närmare uppgifter rörande det

militära rättegångsväsendet i Danmark, Finland, Norge och Schweiz (s. 18 f,

128 f, 139 f, 163 f och 205 ff). Av redogörelsen framgår, att särskilda dom­

stolar för handläggning av militära mål jämväl i fredstid alltjämt finnas i

Finland och Schweiz men däremot icke i Danmark och Norge. Enligt den

danska militära rättegångslagen, som trädde i kraft den 9 januari 1920, skola

de civila domstolarna ha sin vanliga sammansättning vid handläggning av

militära mål. Domstolen har dock rätt att i brottmål, där teknisk eller annan

sakkunskap synes vara av betydelse, tillkalla två sakkunniga meddomare,

vilka emellertid icke behöva vara militärer. I motiven till lagen uttalades

särskilt, att rent militära synpunkter ej i och för sig skulle utgöra skäl

för en särskild sammansättning av rätten. Den danska lagen gör ingen skill­

nad mellan freds- och krigsförhållanden, men det förutsattes vid lagens

tillkomst att särskilda bestämmelser kunde komma att bli erforderliga i

krigstid. Någon sådan speciallagstiftning har dock icke kommit till stånd. 1

Norge avskaffades krigsdomstolarna i fredstid år 1923, och militära förbry­

telser skola där — med vissa obetydliga avvikelser — behandlas enligt

allmänna regler. Särskilda krigsdomstolar skola dock alltjämt vara inrättade

i krigstid. Enligt en finsk lag av år 1920 utövas den militära rättsskipningen

i första instans under fred av särskilda krigsrätter med en lagfaren domare

och fyra militära ledamöter, av vilka två skola ha lägst löjtnants grad och

två tillhöra underbefälet. I Schweiz är jurisdiktionen i militära mål ensartad

under fred och krig. Den utövas där av särskilda krigsrätter, som i första

instans bestå av en ordförande och sex bisittare, av vilka tre skola vara offi­

cerare och tre underofficerare eller manskap. Ordföranden skall tillhöra

en särskilt inrättad kår av juridiskt bildade personer, vilka fullgjort viss

tids tjänstgöring såsom truppofficerare (Justizoffiziere).

Någon redogörelse för annan utländsk rätts innehåll i fråga om det mili­

tära rättegångsväsendet har ej lämnats i betänkandet. I anledning härav ha

några remissinstanser, däribland Svea hovrätt, framhållit att avsaknaden

av uttömmande redogörelser för främmande rätts innehåll vore en stor brist.

Särskilt när det som här gällde en synnerligen ömtålig avvägning mellan å

37

ena sidan rättssäkerhetssynpunkter och å den andra kravet på uppehållande

av disciplinen såsom grundval för militär effektivitet, hade det enligt hov­

rättens mening varit av största intresse att känna till hur exempelvis de stora

västliga demokratierna med sina effektiva militära organisationer och sam­

tidigt stora krav på individuell rättssäkerhet löst ifrågavarande problem.

På grund härav ha införskaffats även vissa uppgifter angående innehållet

i engelsk, nordamerikansk och fransk rätt i fråga om det militära rättegångs­

väsendet.

Enligt engelsk rätt skola rent militära förbrytelser bedömas av särskilda

militära domstolar. Andra av krigsman begångna brott kunna bedömas av

antingen allmän domstol eller militärdomstol. Krigsrätterna äro av tre slag,

nämligen allmänna krigsrätter (general courts-martial), distriktskrigsrätter

(district courts-martial) och allmänna fältkrigsrätter (field general courts-

martial). De allmänna krigsrätterna äga — liksom i princip även de all­

männa fältkrigsrätterna — upptaga åtal mot såväl officerare som meniga,

men distriktskrigsrätternas kompetens är begränsad till mål mot meniga och

dessa krigsrätter äga icke ålägga strängare straff än fängelse i två år.

Allmän krigsrätt består av minst fem officerare; ordföranden skall i regel

ha lägst överstes och de övriga lägst kaptens grad. Vid varje allmän krigsrätt

skall finnas en lagfaren Judge Advocate, som har till uppgift att råda dom­

stolen angående tillämpligt lagrum. Denne rådgivare brukar i regel lämna

domstolen en kort sammanfattning av målet innan detta avgöres, men han

äger icke deltaga i beslutet.

Distriktskrigsrätterna bestå av minst tre officerare. Ordföranden skall ha

lägst majors grad. I flertalet fall fungera distriktskrigsrätterna utan biträde

av någon Judge Advocate, men en sådan kan tillkallas i mål om svårare brott.

Allmän fältkrigsrätt sammanträder i regel endast då trupper äro i »aktiv

tjänst», dvs då de äro engagerade i operationer mot fienden eller deltaga i

ockupation av främmande land. En sådan krigsrätt har samma kompetens

som en allmän krigsrätt, förutsatt att domstolen är sammansatt av minst

tre officerare. Ordföranden skall om möjligt ha lägst kaptens grad. För de

allmänna fältkrigsrätterna gälla undantagsregler, enligt vilka proceduren i

vissa hänseenden kan vara av mera summarisk karaktär än vid de allmän­

na krigsrätterna. En Judge Advocate kan utses att biträda allmän fältkrigs­

rätt.

Av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt är, att varje beslut av krigs-

domstol skall underställas en stadfästande myndighet för prövning av såväl

sakfrågan som rättsfrågan. Härom finnas utförliga bestämmelser meddelade.

Den som blivit dömd av krigsrätt äger begära att den stadfästande myndig­

heten, oberoende av den obligatoriska omprövningen, upptager hans sak till

granskning. Fortsatt omprövning kan begäras hos högre granskningsmyn-

dighet, i sista hand hos Konungen.

Eu Judge Advocate General, som utses på förslag av krigsministern och

ministern för flygvapnet, övervakar rättsskipningen inom armén och flyg­

vapnet. Han granskar och övervakar förfarandet vid alla krigsrätter och

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

äger att hos vederbörande minister begära undanröjande av uppenbart orik­

tiga krigsrättsdomar. Han biträder de båda nämnda ministrarna vid utform­

ningen av varje råd, som det finnes nödvändigt att giva Konungen rörande

förfarandet vid de allmänna krigsrätterna.

Även i Amerikas förenta stater gäller, att rättsskipningen i militära mål

handhaves av specialdomstolar. Liksom i England äro krigsrätterna av tre

olika slag: general, special och summary courts-martial. Allmän krigsrätt

består av minst fem officerare och specialkrigsrätt av minst tre. En sum­

mary court-martial består av en enda officer. Till ledamöter i krigsrätt skola

utses officerare, vilka med hänsyn till ålder, trupptjänst, allmän erfarenhet

och »judicial temperament» befinnas mest lämpade för uppdraget. I all­

män krigsrätt skall i princip ingå en »law member», i regel en officer till­

hörande the Judge Advocate Generaks Departement.

Såväl i England som i Amerikas förenta stater förberedas för närvaran­

de vissa reformer på den militära rättsskipningens område. I England av­

ses sålunda bl. a. att i viss mån närma den militära rättsskipningen till den

civila, genom att the Judge Advocate General skall utnämnas på förslag av

lordkanslern och underställas denne. Avsikten är vidare att befria the Judge

Advocate General från hans hittillsvarande uppgift som högste krigsåkla-

gare. Härigenom hoppas man att allmänhetens förtroende för den militära

rättsskipningen skall stärkas. De i Amerikas förenta stater planerade refor­

merna innebära bl. a., att meniga skola kunna vara ledamöter i krigsrätt,

att den misstänkte skall kunna erhålla juridiskt biträde redan på förunder-

sökningsstadiet samt att en särskild kår av Judge Advocate Generaks skall

skapas.

1 Frankrike ombesörjes den militära rättsskipningen i första instans un­

der såväl fred som krig av särskilda krigsdomstolar. Under krig tillsättas

dessutom militära kassationsdomstolar. Krigsrätt består i fredstid av en

lagfaren domare som ordförande och sex officerare eller underofficerare,

vilkas grad växlar efter svarandens. Under krig övergår ordförandeskapet

till en officer, och vidare gäller då att i mål mot underbefäl och meniga en

militär av samma grad som den tilltalade skali taga säte i rätten.

Vissa ytterligare upplysningar om utländsk rätts innehåll skola i det

följande lämnas med avseende å den disciplinära bestraffningsrätten.

Huvuddragen i utredningens förslag.

I direktiven för utredningen erinrade dåvarande departementschefen

om att de allmänna skälen för och emot avskaffandet av särskilda krigsdom­

stolar framlagts i krigslagstiftningskommitténs år 1922 avgivna betänkande

samt i propositionen nr 223 till 1933 års riksdag. Han tilläde, att under be­

aktande av de förändringar, som processreformen medförde, och de erfa­

renheter, som vunnits under de senaste åren, verkningarna av en reform

borde ånyo övervägas i anslutning till att förslag framlades, som visade

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

39

huru ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna

bäst kunde genomföras. I den mån utredningen gåve anledning därtill

borde även andra möjligheter att lösa frågan beaktas.

Utredningen yttrar att den, med hänsyn till det sålunda givna upp­

draget, beträffande huvudfrågan vid reformen — nämligen domstolsbehand­

lingen i fredstid av militära mål — inriktat sig på de organisatoriska och

andra spörsmål, som ha samband med de militära målens överförande till de

allmänna domstolarna. Någon anledning att därvid ingå på de synpunkter,

som i tidigare sammanhang anförts för bibehållande av militära special­

domstolar, hade enligt utredningen icke funnits i vidare mån än dessa

synpunkter hade betydelse jämväl för frågan huru målens överförande till

de allmänna domstolarna bäst kunde genomföras. Något övervägande om

bibehållande i en eller annan form av särskilda krigsdomstolar i fredstid

hade följaktligen ansetts icke tillhöra utredningen med mindre undersök­

ningen angående verkningarna av målens upptagande vid de allmänna dom­

stolarna skulle giva anledning till avsteg i dylik riktning.

I enlighet med direktiven har utredningen till behandling upptagit -—-

förutom frågor som direkt sammanhänga med de militära målens över­

förande till de allmänna domstolarna — även de militära befälhavarnas

judiciella uppgifter samt rättsskipningen i militära mål under krig och

därmed jämförliga förhållanden.

Jag skall nu i största korthet redogöra för huvuddragen i utredningens

förslag. En närmare redogörelse för de av utredningen föreslagna bestäm­

melserna kommer att lämnas i samband med behandlingen av varje sär­

skild specialfråga.

I fråga om dom stolsrättsskipningen i militära mål i freds-

t i d innebär utredningens förslag att krigsdomstolarna skola avskaffas samt

att de mål som nu tillhöra krigsdomstolarna skola upptagas av de allmänna

domstolarna. Dessa föreslås därvid skola fungera i sin vanliga sammansätt­

ning enligt de domförhetsregler som meddelas i nya rättegångsbalken. Den

särskilda domförhetsregel, enligt vilken såväl rådhusrätt som häradsrätt kan

i förenklad sammansättning upptaga vissa mindre brottmål, skall enligt

förslaget tillämpas även i fråga om mål rörande brott, varå icke kan följa

svårare straff än disciplinstraff. Utredningen föreslår vidare, att den mili­

tära sakkunskap, som i speciella fall kan vara erforderlig, skall införas i

rättegången enligt de regler som för den allmänna processen gälla beträf­

fande bevisning. Det avses att underrätt i regel skall sammanträda i den

vanliga domslokalen, men domstolen skall ock, om den finner det lämp­

ligare, kunna sammanträda exempelvis i något närliggande kasernetablisse-

ment. Enligt förslaget skall särskilt sammanträde för huvudförhandling i

militärt mål behöva utsättas endast under vissa angivna förutsättningar.

Militära mål som förekomma till handläggning på samma dag som andra

mål skola enligt förslaget uppföras å särskild uppropslista och, om detta

icke föranleder särskild olägenhet, utsättas att förekomma antingen före

eller efter samtliga övriga mål.

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Såsom huvudregel skall gälla att militärt mål upptages av allmän under­

rätt i förbandets ordinarie förläggningsort; dock skall det tillkomma Kung],

Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det krä­

ver, beträffande viss avdelning av krigsmakten förordna att annan under­

rätt än nyss nämnts skall vara behörig domstol. Utredningen har med till-

lämpning av dessa bestämmelser uppgjort en plan, enligt vilken för hand­

läggning av militära mål skola tagas i anspråk 29 rådhusrätter och 16 hä­

radsrätter. De nu angivna forumreglerna föreslås skola i åtskilliga avseen­

den kompletteras med bestämmelser, enligt vilka under vissa förutsättning­

ar militärt mål skall kunna upptagas även vid annan allmän underrätt än

den i första hand behöriga.

Åklagaruppgifterna i militära mål skola enligt förslaget handhavas av

de allmänna åklagarna. I regel skall såsom åklagare tjänstgöra allmän åkla­

gare vid den underrätt, som har att upptaga målet.

Beträffande behandlingen av de militära brottmålen — till vilken grupp

utredningen i stort sett hänfört samma slag av mål som nu upptagas av

krigsdomstolarna — skola, i den mån avvikande bestämmelser icke funnits

erforderliga, tillämpas de regler som enligt nya RB gälla för den vanliga

processen. De av utredningen föreslagna särbestämmelserna avse väsent­

ligen rättegångens förberedande och inledande och äro delvis betingade av

att i första hand ett avskiljande måste ske av mål, som skola avdömas av

vederbörande befälhavare i disciplinär ordning.

Enligt utredningens förslag skola i fråga om häktning icke vidare gälla

några särbestämmelser i militära mål. Häktningsrätt skall alltså icke till­

komma militär befälhavare, och häktning med anledning av utevarobrott

må enligt förslaget ske endast om för häktning eljest stadgade förutsätt­

ningar äro för handen. Däremot föreslås att vederbörande i disciplinmål

bestraffningsberättigade befälhavare skall äga att förordna om anhållande

av underlydande, därvid det dock skall åligga befälhavaren att omedelbart

hänskjuta målet till åklagaren. Det särskilda militära tvångsmedel, för-

varsarrest, som enligt gällande bestämmelser står till militärbefälets för­

fogande till säkerställande av krigslydnad och ordning föreslås skola i stort

sett bibehållas.

Utredningen föreslår att den disciplinära bestraffningsrät­

ten skall bibehållas. Vid avgränsningen av de mål, disciplinmål, i vilka

bestraffning skall kunna åläggas i disciplinär ordning, ha endast mindre

avvikelser föreslagits i förhållande till vad nu gäller. Avvikelserna innebära

varken i ena eller andra riktningen någon nämnvärd förskjutning i förhål­

landet mellan befälhavarens bestraffningsrätt och den på domstol ankom­

mande rättsskipningen. Bestraffningsrätt skall enligt utredningens förslag

icke tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad eller tjänste-

klass. De undantag från denna princip som enligt gällande bestämmelser

äro medgivna har utredningen ansett icke böra bibehållas. Åtskilliga be­

stämmelser ha föreslagits i syfte att garantera en tillförlitlig utredning av

disciplinmålen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

41

Eu viktig nyhet i utredningens förslag är, att av befälhavare ålagt arrest-

straff icke skall, såsom för närvarande, kunna omedelbart verkställas; om

beslutet skall gå i verkställighet blir beroende av huruvida den dömde på­

kallar omprövning av detsamma vid domstol. Omprövning av beslutet kan

av den dömde begäras inom fyra dagar, räknade från den dag han erhöll

del av beslutet. Talan mot befälhavarens beslut skall upptagas icke såsom

nu av överdomstol utan av vederbörande underrätt, där målet avses skola

behandlas vid muntlig förhandling under medverkan av åklagaren. Det fö­

reslås att jämväl åklagaren —- till skillnad mot nu — skall äga påkalla

omprövning av beslutet.

Gällande bestämmelser angående vilka befälhavare som äga befogenhet

att meddela tillrättavisning ha bibehållits i stort sett oförändrade.

Särskilda anordningar ha föreslagits i syfte att åstadkomma garantier mot

missbruk av tillrättavisningsrätten. Bland annat avses att i lag fastslå en

uttrycklig rätt för den tillrättavisade att hos vissa högre befälhavare påkalla

omprövning av beslut, varigenom tillrättavisning ålagts.

I fråga om den år 1944 tillkomna lagstiftningen om behörighet för militär

befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet till kronan föreslås

vissa anordningar i syfte att inpassa detta särskilda förfarande i den rätte­

gångsordning, som skulle bli att tillämpa efter krigsdomstolarnas avskaf­

fande. I övrigt bibehålies förfarandet oförändrat. Någon motsvarighet till

det undersökningsförfarande, som enligt gällande bestämmelser utan sam­

band med väckt talan ankommer på krigsdomstol, skall enligt utredningens

förslag icke bibehållas.

Om krigsdomstolarna avskaffas, komma auditörerna väsentligen att

få till uppgift att såsom ansvariga rådgivare åt befälhavarna medverka vid

handläggningen av disciplinmål och ärenden angående ersättningsskyldighet.

Auditörstjänsterna skola enligt utredningens förslag bibehållas såsom själv­

ständiga befattningar.

Vad angår den militära rättsvården under krig och därmed jäm­

förliga förhållanden har utredningen föreslagit att Kungl. Maj :t,

sedan beredskapstillstånd inträtt, skall kunna förordna om inrättande av

krigsrätt. Den på de allmänna underrätterna ankommande rättsskipningen i

militära mål skall alltså under sådan tid kunna i större eller mindre utsträck­

ning övergå å specialdomstol. Utredningen har föreslagit, att krigsrätt skall

bestå av två lagfarna ledamöter, därav den ene ordförande, och en militär

ledamot av överstelöjtnants eller majors grad. Fyra av de personer, vilka

utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmannen, nämligen herrar

Olsson, Rylander, Siljeström och Werner, ha dock på anförda skäl funnit att

krigsrätt bör utgöras av en lagfaren ordförande jämte nämnd, bestående av

en militär och två civila ledamöter, varvid -— på samma sätt som i fråga om

häradsnämnd med tre ledamöter — skulle erfordras enighet inom nämnden

för att överrösta ordföranden. Krigsrätter avses skola i första hand inrättas

vid fördelningarna och vid vissa militärområden. Dessa fördelningskrigsrät-

ter och militärområdeskrigsrättcr skola vara ambulerande. Även vissa andra

42

slag av krigsrätter föreslås bli inrättade. Vid en del av krigsrätterna beräk­

nas domstolsledamöterna bli fullt sysselsatta, under det att arbetsuppgifter­

na vid andra krigsrätter icke skola bli av större omfattning än att med leda­

motskap i dessa i regel skall kunna förenas annan tjänstgöring. Vid fullt

genomförd krigsorganisation har erforderligt antal heltidstjänstgörande

krigsrätter beräknats till högst tjugu och antalet övriga krigsrätter till

högst tio.

Förfarandet vid krigsrätterna avses skola i huvudsak följa de regler som

enligt nya RB gälla beträffande den allmänna processen med de avvikelser

scm för fredstid föreslagits i fråga om militära mål. Med hänsyn till de un-

d :r beredskapstillstånd och krig rådande särskilda förhållandena ha dock

i åtskilliga avseenden ytterligare avvikelser föreslagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Omfattningen av krigsdomstolarnas verksamhet m. m.

För bedömande av omfattningen och beskaffenheten av de arbetsuppgifter

som åvila de nuvarande krigsdomstolarna må lämnas följande uppgifter.

Antalet mål och ärenden vid krigsrätterna (krigshovrätten) utgjorde un-

der åren 1932—1946:

1932 ........................

1314 (108)

1940 ... ................. 7 212 (301)

1933 .......................

922 ( 86)

1941 ... ................. 9 505 (535)

1934 ........................

1 025 ( 85)

1942 ... ................. 14 355 (803)

1935 ........................

946 ( 83)

1943 ... ................. 16 896 (945)

1936 ........................

983 ( 63)

1944 ... ................. 13 751 (771)

1937 ........................

978 ( 71)

1945 ... ................. 8 511 (838)

1938 ........................

1 236 ( 69)

1946 ... ................. 5 131 (687)

1939 ........................

2 276 ( 83)

Utredningen framhåller härom att den ökning av arbetsbördan för krigs-

domstolarna, som inträtt efter år 1937, sammanhängt med olika omständig­

heter. Delvis hade den haft sin grund i den efterhand skedda utbyggnaden

av försvaret och förlängningen av de värnpliktigas utbildningstid. Freds-

tjänstgöringens längd var för huvuddelen av de värnpliktiga före ikraftträ­

dandet av 1936 års värnpliktslag 140 dagar. Genom denna lag ökades tiden

till 175 dagar, och genom 1941 års värnpliktslag utsträcktes den till 450 da­

gar. Främst sammanhängde dock krigsdomstolarnas ökade arbetsbörda med

den under det senaste världskriget anbefallda förstärkta försvarsberedska-

pen. Å andra sidan hade en minskning av antalet handlagda ersättningsmål

inträtt efter tillkomsten av lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för

militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

Utredningen har därefter verkställt vissa beräkningar angående omfatt­

ningen av de arbetsuppgifter, som vid krigsdomstolarnas upphörande kom-

me att överföras till de allmänna domstolarna. Särskilda beräkningar ha

jämväl föranletts av att vissa av de av utredningen föreslagna anordningar­

na skulle komma att inverka på omfattningen av de blivande arbetsuppgif­

terna för domstolarna i militära mål. Rörande detaljerna i dessa avseenden

43

-vill jag hänvisa till s. 23 ff i betänkandet. Sammanfattningsvis kan nämnas

att enligt utredningens beräkning skulle efter krigsdomstolarnas avskaffan­

de med den av utredningen föreslagna ordningen till de allmänna underrät­

terna överflyttas årligen i genomsnitt 2 862 mål angående ansvarstalan och

553 rörande ersättningstalan, varav 388 respektive 138 mål upptagna efter

klagan. Målens fördelning på krigsmaktens olika avdelningar framgår av en

vid betänkandet fogad tablå, bilaga A (s. 265 ff). Det årliga antalet militära

mål, som kornme att fullföljas till hovrätt, skulle enligt de av utredningen

redovisade beräkningarna bli i genomsnitt 355, varav 286 ansvarsmål och 69

ersättningsinål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Remissyttrandena i huvudfrågorna.

Krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

Utredningen har, såsom förut anmärkts, ansett det icke ingå i dess upp­

drag att överväga ett bibehållande i en eller annan form av krigsdomstolar

i fredstid utan inriktat sig uteslutande på de organisatoriska och andra

spörsmål, som uppkomma vid de militära målens överförande till de all­

männa domstolarna. Det oaktat ha ett flertal remissinstanser förklarat sig

anse det vara deras rätt och plikt att yttra sig i den principiella frågan,

huruvida krigsdomstolarna böra bibehållas i fredstid eller icke. Andra re­

missinstanser ha däremot uttryckligen framhållit, att denna fråga icke syn­

tes böra bli föremål för bedömande. Sålunda har Stockholms rådhusrätt

uttalat att remissinstanserna, i det läge vari frågan efter bl. a. 1945 års

riksdags beslut befunne sig, ej syntes ha anledning att uppehålla sig vid

frågan om krigsdomstolarnas vara eller icke vara i fredstid, ehuru säker­

ligen åtskilligt kunde vara att anföra därutinnan. Icke heller magistraterno.

i Göteborg och Karlskrona ha ansett sig böra ingå på frågan om krigsdom­

stolarnas avskaffande. Samma ståndpunkt har intagits av föreningen Sveri­

ges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sve­

riges landsfogdar.

Följande remissinstanser ha förbehållslöst tillstyrkt förslaget om krigs­

domstolarnas avskaffande i fredstid, nämligen Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i Stockholm

och Linköping, magistraterna i Uppsala och Visbg, landsorganisationen och

försvarsvåsendets underbefälsförbund. Samma inställning till själva hu­

vudfrågan präglar de yttranden som avgivits av föreningen Sveriges lands­

fiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svens­

ka underofficers förbundet, svenska reservunderofficersförbundct och civ il­

militära tjänstemannaförbundet.

Justitiekanslersämbetet har visserligen icke något att erinra mot att krigs­

domstolarna avskaffas i fredstid men hävdar, på skäl som skola i det föl­

44

jande redovisas, att en omprövning bör ske huruvida icke militär sakkun­

nig kan beredas plats i allmän domstol vid handläggning av militärt mål,

eventuellt utan rätt att deltaga i avgörandet.

Hovrätten för Övre Norrland, som förklarat sig icke göra någon invänd­

ning mot förslaget att överföra de militära målen till de allmänna domsto­

larna, har emellertid gjort gällande att behovet av att äga tillgång till mi­

litär sakkunskap och erfarenhet, främst ur disciplinens synpunkt, vore så

stort att en militär med erforderliga kvalifikationer, ett s. k. militärombud,

regelmässigt borde vara vid domstolen tillstädes för att lämna önskade upp­

lysningar och även för att av eget initiativ göra de uttalanden, som av om­

ständigheterna kunde föranledas. En ledamot av hovrätten har ansett att

krigsdomstolarna borde bibehållas i fredstid, ehuru med mindre stark mi­

litär representation.

Bland de remissinstanser, som mer eller mindre bestämt motsatt sig för­

slaget att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid, befinner sig Svea hovrätt,

som uttalat att krigsdomstolarnas speciella sakkunskap alltjämt vore av

största betydelse och att därför anledning att överflytta rättsskipningen i

militära mål på de allmänna domstolarna ej kunde anses föreligga, med mind­

re det vid allvarligt övervägande befunnes att den nuvarande sammansätt­

ningen av krigsdomstolarna icke vore tillfredsställande och att det ej heller

vore praktiskt möjligt att åstadkomma en bättre sammansättning. En le­

damot av hovrätten har dock funnit övervägande skäl tala för krigsdom­

stolarnas avskaffande i fredstid. Krigsliovrätten har anfört, att en försäm­

ring av den militära rättsskipningen skulle bli följden av krigsdomstolarnas

avskaffande, och har därför avstyrkt en sådan åtgärd. Överbefälhavaren

har yttrat, att en så genomgripande förändring som här ifrågasatts icke

borde genomföras utan att övertygande skäl kunde förebringas för att den

nuvarande ordningen för rättsskipningens handhavande inom försvarsvä-

sendet vore otillfredsställande. Då enligt överbefälhavarens uppfattning så

icke vore fallet, ansåge han att denna fråga måste ytterligare prövas. Även

chefen för armén, som hävdar att ett överförande under fredstid till de all­

männa domstolarna av alla militära mål icke kunde godtagas ur militär

synpunkt, förordar ytterligare utredning och anför bland annat följande.

Att krigsdomstolarna avskaffas i fredstid är självfallet ur militär synpunkt

intet önskemål. De nuvarande krigsdomstolarna måste i stort sett även under

beredskapstidens påfrestningar sägas ha fungerat fullt tillfredsställande.

Handläggningen av militära mål har skett med erforderlig snabbhet och smi­

dighet. Vid ett överförande av målen till de allmänna domstolarna kan man

befara en försämring härutinnan.------------ Det skäl som huvudsakligen an­

förts för krigsdomstolarnas avskaffande är, att dessa icke skulle uppbäras

av samma förtroende som de allmänna domstolarna. En sådan misstro lärer

dock — i den mån den verkligen förekommer — icke vara sakligt grundad.

Frånsett huru härmed må förhålla sig synes dock det anförda skälet icke

tala för ett fullständigt avskaffande av krigsdomstolarna utan endast för en

reform av deras organisation och arbetssätt. Det synes önskvärt, att frågan

om en reform i dessa avseenden upptages till undersökning. Vid en ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

45

i fråga om domstolarnas sammansättning stå tydligen flera alternativ till

buds. En möjlighet är, att den eller de militära domstolsledamöterna icke

skola växla alltefter den tilltalades grad och tjänsteställning, en annan att

ett visst lekmannainslag tillföres domstolarna. Det är även tänkbart, att

det vid en utredning kan visa sig ur militär synpunkt vara tillfyllest, att även

de specifikt militära målen prövas av de allmänna domstolarna förstärkta

med visst militärt inslag.

Chefen för marinen sammanfattar sin ståndpunkt i huvudfrågan sålunda:

Krigslagstiftningens och det militära rättegångsväsendets ändamål äro ju

att upprätthålla krigsmaktens effektivitet. Det synes mig, som om det före­

liggande förslagets fullständiga genomförande i viss utsträckning komme att

medföra en minskning av denna och samtidigt medföra ökade omkostnader.

Om emellertid ett kiart behov av ökad rättssäkerhet därmed bleve till­

godosett, finge givetvis konsekvenserna tagas, men enligt mitt förmenande

innebär förslaget i detta avseende både för- och nackdelar. Jag förordar

därför en de partiella reformernas väg samt den nuvarande ordningens bibe­

hållande i de fall, det icke klart påvisas, att ur rättssäkerhetssynpunkt en för­

ändring är erforderlig och att en dylik förändring kan genomföras utan

risk för minskning av den militära befälspersonalens auktoritet och krigs­

maktens effektivitet i övrigt.

Liknande synpunkter ha anlagts av svenska officersförbundet.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har inlagt en bestämd

gensaga mot genomförandet av förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande i

fredstid. Ett avskaffande av krigsdomstolarna komme enligt föreningens

övertygelse att lända till nackdel för krigsmakten både i freds- och krigstid

samt jämväl för dem, som i första hand berördes därav, nämligen dem

som tjänstgjorde vid krigsmakten, först och främst de värnpliktiga eller

sålunda just för dem, för vilka avskaffandet av krigsdomstolarna enligt före­

språkarna för denna »reform» i första rummet skulle vara till fördel. Det

syntes föreningen, som om vid bedömande av förslaget särskild vikt jämväl

borde tillmätas det förhållandet, att icke något land med krigsmakt av någon

betydenhet ansett sig kunna undvara särskilda krigsdomstolar.

Slutligen må nämnas, att centralstgrelsen för de svenska reservofficers-

förbunden förklarat sig icke vilja underlåta att uttrycka sina betänkligheter

mot att krigsdomstolarna avskaffades samt att krigsfiskalsföreningen och

värnpliktiga officerares riksförbund bestämt avstyrkt den föreslagna re­

formen.

Beträffande de närmare skäl som i yttrandena åberopats för och emot

krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid kan sammanfattningsvis sägas,

att förespråkarna för reformen bestrida behovet ur saklig synpunkt av mili­

tär representation i de domstolar, åt vilka rättsskipningen i militära mål

anförtros, samt å andra sidan betona vikten av att förefintlig misstro mot

den militära rättsskipningen i dess nuvarande utformning snarast möjligt

undanröjes och detta oberoende av om denna misstro må vara grundad

eller ej. På motsidan hävdas återigen att misstron är sakligt ogrundad, att

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

krigsdomstolarna fungerat i stort sett mycket tillfredsställande samt att

militär representation i de domstolar, som ha att handlägga militära mål,

av flera skäl är oundgängligen erforderlig. Jämväl vissa ytterligare skäl mot

den planerade reformen åberopas, såsom av den fortsatta redogörelsen kom­

mer att framgå.

Vad först beträffar frågan om det existerar en mera allmänt ut­

bredd misstro mot den militära rättsskipningen an­

för Skånska hovrätten följande.

Då hovrätten i remissyttrande den 14 december 1932 hade att taga ställ­

ning till frågan om krigsdomstolarnas avskaffande tillmättes avgörande be­

tydelse åt den omständigheten, att en utbredd folkmening uppenbarligen

stode bakom ifrågavarande reformkrav. Under hänvisning härtill uttalade

hovrätten, att reformen ur principiell synpunkt vore önskvärd och borde

genomföras, därest ej lämplighetsskäl eller andra praktiska grunder talade

däremot med sådan tyngd, att ett genomförande ej kunde anses möjligt. Vid

prövningen av nu föreliggande reformförslag har hovrätten icke funnit an­

ledning frångå sitt tidigare ståndpunktstagande; de skäl, som den gången

ansågos utslagsgivande, ha icke motsagts av utvecklingen sedan 1932 utan

torde alltjämt äga giltighet. Hovrätten vill förty jämväl nu understryka,

att redan förefintligheten i och för sig av en mera allmän misstro mot den

militära rättsskipningen i dess nuvarande utformning utgör ett vägande skäl

för en omprövning av rådande ordning. Angelägenheten av att rättsskipning­

en uppbäres av allmänt förtroende måste väga tyngre än de skäl, som helt

visst icke utan fog kunna anföras för bibehållande av den nuvarande orga­

nisationen.

Jämväl Göta hovrätt hänvisar i principiellt avseende till sitt år 1932 av­

givna yttrande i ämnet och tillägger att det under den nu verkställda ut­

redningen icke framkommit någon omständighet, som innebure avgörande

hinder mot den föreslagna reformen. Det utlåtande, till vilket hovrätten

sålunda hänvisar, innehöll i denna del huvudsakligen följande.

Den viktigaste fordran, som måste uppställas med avseende å en domstol,

vore, att den skulle stå i alla avseenden fri och obunden i de frågor, som

hänskötes till dess bedömande, så att den vore i stånd att fullt opartiskt

och objektivt handlägga och avdöma dessa. Denna fordran måste i särskild

grad gälla domstolar, som hade att behandla brottmål och således träffa

avgöranden angående för den enskilde individen så utomordentligt bety­

delsefulla frågor som brott och straff. Dylika domstolar borde helt stå ovan

stridsvimlet. Krigsdomstolarna — även i den reformerade sammansättning

de haft sedan 1916 — kunde enligt hovrättens uppfattning icke till fullo

anses uppfylla nu berörda fordran. Hovrätten syftade därvid på det förhål­

landet, att i krigsrättsmål i alla instanser militärpersoner skulle såsom do­

mare hava säte och stämma i rätten. Särskilt i sådana mål, som gälla brott

mot krigslydnaden, förolämpning eller våld mellan över- och underordnad

samt tjänsteförseelser av olika slag, kunde de militära bisittarna i rätten,

även om deras vilja till full objektivitet vore aldrig så stor, svårligen helt

frigöra sig från sin allmänna inställning till företeelser av dylik art. De vore

i regel den tilltalades överordnade och oftast hans förmän. Även i de mera

sällsynta fall, då officer är åtalad, vore det enligt hovrättens uppfattning

olämpligt, att andra officerare skulle sitta såsom hans domare. Det låge i

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

47

sakens natur, att man icke kunde närmare påvisa missförhållanden, upp­

komna genom krigsdomstolarnas nu berörda sammansättning; dessa dom­

stolar torde även i flertalet av de mål, som droges under deras prövning,

hava fungerat tillfredssställande. Detta hindrade emellertid icke, att själva

systemet såsom sådant vore olämpligt och i påfrestande situationer kunde

visa sig oförmöget att bestå provet. Det syntes antagligt, att det vore i detta

system för krigsdomstolarnas sammansättning, som man hade att söka or­

saken till den misstro mot krigsdomstolarna, som faktiskt förefunnes. Det

förefölle — icke minst i försvarsväsendets eget intresse — angeläget att

undanröja anledningen till denna misstro. Den åtgärd, som därvid främst ode

såsom naturligast, vore, att krigsdomstolarna i deras nuvarande form av­

skaffades och att deras uppgifter övertoges av de allmänna domstolarna.

Hovrätten för Övre Norrland hänvisar i principfrågan till ett av hovrättens

president i hans dåvarande egenskap av militieombudsman år 1932 avgivet

utlåtande i ämnet, där det hette:

Det kunde knappast förnekas, att man i ett och annat fall kunnat i de

militära krigsrättsledamöternas vota spåra en viss benägenhet att alltför

milt bedöma handlingar begångna av personer, som varit med dem i mili­

tärt hänseende ungefär likställda. Helt visst vore omförmälda benägenhet

hos de militära domarna omedveten och oavsiktlig, men den innebure dock

— trots den ringa frekvensen av fall då den kunnat skönjas — ett miss­

förhållande. Vidare kunde icke bortses från den omständigheten, att den

militära domstolsledamoten såsom den tilltalades förman eller överordnade

intoge en sådan ställning, att stora svårigheter för denne domare uppkomme

att betrakta den tilltalades sak med fullkomlig oväld. I den mån misstro mot

krigsrätterna grundade sig på nu angivna förhållanden — och icke på verk­

ningarna av en propaganda i mindre lojala syften — kunde misstron icke

frånkännas allt avseende.

Landsorganisationen framhåller att förslaget om överflyttande av rätts­

skipningen i militära mål i fredstid från krigsdomstolarna till de allmänna

domstolarna tillgodosåge reformkrav, som sedan lång tid framförts från

arbetarhåll.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler, som visserligen avstyrkt reformen,

understryker dock med skärpa vikten av att undanröja den misstro till

den militära rättsskipningen, som vore rådande inom stora delar av be­

folkningen, och försvarsväsendets underbefälsförbund uttalar att det så­

väl ur försvarets som personalens synpunkt måste anses synnerligen vär­

defullt, om den militära personalen i rättsligt hänseende i allt väsentligt

komme att likställas med andra medborgare.

Den tankegång som sålunda kommit till uttryck bemöles i vissa av de av­

styrkande yttrandena. Sålunda anför presidenten i Svea hovrätt A. Lind­

hagen i en promemoria, till vars innehåll såväl hovrätten som krigshovrätten

i det väsentliga ansluta sig, att misstron mot den militära rättsskipningen

vore betydligt överdriven och i icke ringa mån hade sin grund i den motvilja

mot allt militärt, som av ålder kännetecknat allmänhetens inställning i vårt

land. Presidenten Lindhagen tillägger:

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Det finns också anledning att erinra om att man måste skilja mellan den

militära strafflagstiftningen och den militära rättsskipningen genom krigs-

domstolarna. Att den.förra är starkt föråldrad och tekniskt tämligen otymplig

torde vara otvivelaktigt, men för det osakkunniga bedömandet kommer ofta

skulden för mindre tilltalande följder därav att läggas det militära rätte­

gångsväsendet såsom sådant till last. Det förefaller ganska troligt, att den

antagna misstron skulle upphöra eller väsentligen minska i styrka, om det

nuvarande militära rättegångsväsendet finge tillämpas med stöd av en ny

militär strafflagstiftning. Jag tror icke heller, att det med verkligt fog kan

riktas något klander mot de militära ledamöterna, men under alla om­

ständigheter måste man komma ihåg, att enligt nuvarande organisation det

militära inflytandet är väl balanserat av ett juridiskt, väsentligen företrätt

av ordinarie yrkesdomare. Under beredskapstiden ha de militära domstolarna

varit utsatta för en utomordentlig påfrestning, och det torde icke kunna

råda mer än en mening om att de, möjligen med undantag för en eller annan

fältkrigsrätt, skilt sig från sin svåra uppgift på ett synnerligen förtjänst­

fullt sätt.

Krig shovrätten tillägger för sin del, att den icke haft möjlighet att ut­

forska, huruvida och i vad mån den misstro mot krigsdomstolarna, som

man förut ansett vara utbredd inom vissa kretsar i vårt land och som

berott på att endast befälet varit representerat inom dessa domstolar, i verk­

ligheten kvarlevde efter beredskapstidens erfarenheter. Det ville emellertid

förefalla, som om allt vad under senare år gjorts och förvisso även fram­

gent komme att göras för att åvägabringa bättre kontakt mellan befäl och

meniga, tillika i hög grad skulle vara ägnat att undanröja dylik misstro,

där den eventuellt fortfarande skulle vara till finnandes. Huvudskälet mot

krigsdomstolarna under 1920- och 1930-talens diskussion hade just varit

den förmenta, vitt utbredda misstron mot desamma. Numera tedde sig detta

skäl emellertid enligt krigshovrättens mening något förlegat.

Liknande synpunkter anläggas av chefen för armén och av värnpliktiga

officerares riksförbund.

De remissinstanser som ställa sig avvisande till förslaget att överflytta

rättsskipningen i militära mål till de allmänna domstolarna åberopa till

stöd för sin uppfattning i främsta rummet, att de särskilda omständigheterna

i dessa mål göra det erforderligt att låta militär sakkunskap vara

representerad i själva domstolen. Detta anses vara nödvän­

digt ur två olika synpunkter, nämligen dels med hänsyn till att en rent civil

domstol skulle sakna förmåga att rätt bedöma de problem av militärteknisk

eller eljest speciell natur, som uppkomma i vissa mål från förband av spe­

cialvapen, enkannerligen flottan och flygvapnet, dels och framför allt med

hänsyn därtill att ingående kännedom hos själva domstolen om den särskilda

miljö, som ett militärt förband representerar, skulle utgöra ett villkor för

att domstolen skall kunna ej blott tillräckligt noga beakta disciplinens krav

utan även se till att straffmätningen i vissa fall ej blir alltför sträng.

Innan jag närmare återger remissinstansernas resonemang kring dessa

båda synpunkter, må här omnämnas att utredningen i ett avsnitt av

betänkandet diskuterat den ordning, i vilken militär sakkunskap borde till­

föras domstolarna.

Utredningen yttrar därvid följande.

Såsom allmän grundsats gäller att, då en viss i rättegång uppkommen

fråga för sin utredning kräver speciell sakkunskap, även denna del av be­

visningen bör införas i rättegången enligt reglerna om bevisning och icke

genom medverkan av sakkunnig, som erhåller säte i rätten. Särskilda be­

stämmelser äro också meddelade angående bevis genom sakkunnig. Någon

anledning till avvikelse från nämnda grundsats lär icke finnas då det gäl­

ler militära mål. Den verkställda undersökningen angående de militära må­

lens fördelning å olika brottstyper (se bilaga Bås. 267 i bet.) torde för

övrigt berättiga till det antagandet att, såsom även vid tidigare utredningar

förutsatts, behov av särskild militär sakkunskap skall göra sig gällande

endast i ett begränsat antal fall. Lika litet kan det ifrågakomma att genom

insättande av yrkesmilitärer i domstolen bereda inflytande åt militära syn­

punkter i allmänhet vid målens avgörande. Föreligger behov av utredning

angående viss omständighet, som från disciplinär synpunkt bör särskilt be­

aktas vid målets prövning, bör även en dylik omständighet framläggas i

rättegången enligt de regler, som eljest äro att tillämpa beträffande målets

utredande. Detsamma gäller givetvis vad som anförts därom att det skulle

vara till fördel om domstolen inom sin egen krets ägde tillgång till person­

kännedom. Att domstolen skulle förskaffa sig sådan kunskap genom upp­

lysningar av någon inom rätten kan uppenbarligen icke vara en godtagbar

anordning, allra minst om så sker utan att den som beröres av upplysning­

arna erhåller tillfälle att yttra sig med anledning av desamma. Beredes

honom tillfälle härtill med påföljd att yttrandet inriktas på kritik av upp­

lysningar, som härröra från en ledamot av rätten, måste detta vara ägnat

att betänkligt äventyra domstolens auktoritet.

Utredningens nu återgivna uttalande har mött stark kritik i åtskilliga

yttranden. Sålunda kan nämnas att hovrätten för Övre Norrland, som dock

anser att den militära sakkunskapen kan tillföras domstolen utan att mili­

tärer äga säte och stämma i densamma, yttrar att behovet av att militär

sakkunskap funnes tillgänglig vid handläggning av militära mål syntes ha

alldeles underskattats av utredningen samt att dess motivering för att sär­

skild anordning för införande i processen av militär sakkunskap kunde

undvaras vore påfallande torftig. Skånska hovrätten delar däremot i prin­

cip den uppfattning, som kommit till uttryck i betänkandet. Denna anses

bäst överensstämma med allmänna rättsgrundsatser. Att den föreslagna an­

ordningen stundom torde komma att innebära ökad svårighet för domsto­

larna att bedöma den militära brottsligheten vore dock enligt hovrättens

mening obestridligt. Hovrätten tillägger, att saknaden av militär erfarenhet

och fackkunskap därvidlag sannolikt komme att framstå såsom mera känn­

bar i överrätterna än i domstolarna i första instans.

Såsom nyss framhållits är det väsentligen två synpunkter, i det följande

betecknade specialvapen- och miljösynpunkterna, som i yttrandena åbero­

pas till stöd för kravet på militär representation i de domstolar, som skola

handlägga militära mål.

Vad angår specialvapensy n p u n k t e n anför presidenten Lind­

hagen i sin tidigare omnämnda promemoria:

■t

liiluitKj till riksdagens protokoll 1948.

i

samt. Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

49

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Det kan väl med visst skäl sägas, att militär sakkunskap i de flesta fall

icke är alldeles nödvändig för bedömande av rent tekniska frågor, som äro av

betydelse för särskilda mål. På det militära området torde icke sådana

spörsmål allt för mycket skilja sig från motsvarande frågor i civil teknisk

verksamhet, och om man på det senare området får reda sig med inhäm­

tande av teknisk sakkunskap från personer utanför domstolens egen krets,

skulle detta kunna tänkas ske även på det förra området. Det förefinnes

emellertid en del specialfall, särskilt vid flottan och flygvapnet, där det tek­

niska inslaget är av så svårtillgänglig natur, att man måste fråga sig, om

det icke är meningslöst att avskaffa en sakkunnig institution, som man

redan har, för att lägga avgörandet i händerna på domstolar, som bli hän­

visade att nöja sig med mindre tillfredsställande anordningar för bemäst­

randet av det tekniska.

Krigsliovrätten yttrar i denna del:

Den sakkunskap som erfordras för utredning och bedömande av en spe­

ciell situation av organisatoriskt eller tekniskt invecklad natur torde till

nöds — utom i mål av utpräglat teknisk svårighetsgrad, exempelvis vissa

flygmål och mål angående fartygs navigering eller manövrering — kunna

tillhandahållas på det sätt utredningsmannen tänkt sig, nämligen i form av

vittnesmål eller sakkunnigutlåtanden. Enligt krigshovrättens mening är det

emellertid bättre, om — och i nyssnämnda speciella mål nödvändigt att —

sakkunskapen i stället tillföres domstolen genom någon eller några mili­

tära bisittare, som med de juridiskt utbildade ledamöterna dela ansvaret

för målens avgörande. Härvidlag må bland annat framhållas, att utred­

ningen sällan kan göras så fullständig, att icke vid överläggningen till dom

oförutsedda frågor kunna uppkomma, som kräva nu ifrågavarande slag av

sakkunskap för sitt besvarande.

Liknande synpunkter anläggas av chefen för flygvapnet, som hävdar att

underrätt bör ha särskild sammansättning vid handläggning av flyghaveri-

mål, i det att då minst två särskilt utsedda personer, som äro väl insalta i

flygtekniska frågor, böra ha säte och stämma i rätten. Jämväl överbefäl­

havaren betonar vikten av militär representation inom domstolen vid hand­

läggning av speciella mål, såsom flyghaverimål, mål i samband med skjut­

ningar in. fl.

Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer betonar att, genom

den utveckling krigsmakten efter ytterligare ett världskrig undergått i rikt­

ning mot allt mera ökad specialisering av personalen och allt mera tekniskt

utvecklade stridsmedel, det måste anses ännu mera nödvändigt än förr med

teknisk sakkunskap i de större och svårare militära målen, vari kännedom

om krigsmaktens tekniska hjälpmedel vore första förutsättningen för ett

rätt bedömande av såväl ansvar som ersättningsskyldighet. Denna medver­

kan av sakkunniga kunde enligt föreningens mening icke lämpligare och

säkrare tillföras domstolen än genom insättning av militära ledamöter i

denna.

Till skillnad mot nu berörda remissinstanser vitsordar chefen för armén

som dock anser militär representation i domstolen vara erforderlig med

hänsyn till miljösynpunkten, att de militära brottmålen i regel icke vore

av så invecklad beskaffenhet att speciell militär sakkunskap erfordrades

51

för utredning vid domstolen av själva händelseförloppet, varför han god­

tagit förslaget att, när så erfordrades för klarläggande av saksamman-

hanget, militär sakkunskap tillfördes domstolen i överensstämmelse med de

för icke-militära mål gällande reglerna om bevis genom sakkunnig.

Vidkommande de skäl för den militära representationens bibehållande,

som här sammanfattats under beteckningen miljösynpunkten, må

till en början omnämnas, att enligt justitiekanslersämbetets mening en van­

lig domstol icke har samma förutsättningar att bedöma ett militärt brott

som ett civilt. Ämbetet yttrar i denna del:

En domstol utan militärt inslag torde icke ha tillräcklig kunskap om de

förhållanden mera allmänt taget, under vilka ett militärt brott begåtts,

medan fallet är det motsatta i fråga om en förseelse i det civila livet. För ett

rätt bedömande av militära förseelser är det önskvärt att äga ingående kän­

nedom om militärtjänsten i allmänhet, de krav den ställer å krigsmän av

olika grader, de förhållanden i skilda hänseenden under vilka tjänsten full-

göres m. m. Vid insubordinationsbrott exempelvis bör domstolen äga för­

måga att sätta sig in i den stämning som rått vid tillfället, huru manskap

och befäl uppfattat situationen och andra omständigheter av betydelse. Att

föra bevisning om detta genom sakkunniga förefaller icke tillfyllest. Det

synes ej oberättigat utgå från att avsaknaden av militärt inslag skulle för

domstolen icke minst vid överläggning till dom framstå såsom en olägenhet

och försvåra en riktig prövning av föreliggande frågor. Det menliga skulle

självfallet kunna bestå ej blott i att ett brott icke följdes av lämplig och

tillräcklig reaktion utan lika ofta även i att brottet erhölle en alltför sträng

påföljd. Numera 1 ramföres ej sällan den uppfattningen, att förekomsten av

militära ledamöter i en domstol i själva verket är ett skydd mot för stränga

domar icke blott i fråga om befälet utan även såvitt angår manskapet —

i det att dessa ledamöter vanligen se mildare på förseelser än de rättsbil-

dade.

Presidenten Lindhagen säger det vara hans bestämda uppfattning, att

sakkunskapen på det militära området har motsvarande allmänna betydelse

för den militära rättsskipningen som sakkunskapen om arbetsförhållanden

bär för rättsskipningen i arbetsdomstolen. Han tillägger:

Man kan här tala om eu sakkunskap hos domstolen i dess helhet, som

innebär inlevelse i själva miljön och som aldrig kan ersättas genom hö­

rande av än så många sakkunniga och vittnen. Om man så vill kan man

också uttrycka saken på det sättet, att domstolens sakkunskap medför en

utomordentligt omfattande och betydelsefull utvidgning av området för det

notoriska, d. v. s. de omständigheter som icke behöva bevisas. Vad denna

vidgade allmänna överblick betyder för rättsskipningens säkerhet på ett spe­

cialområde ligger i öppen dag.

Presidenten Lindhagen fortsätter:

Vilken inställning man inom olika meningsriktningar än må ha till mi­

litärväsendet såsom sådant och vilka åtgärder som än må vidtagas för att

de värnpliktiga skola kunna även i militärtjänsten känna sig såsom full­

värdiga medborgare, ligger det i sakens natur att ett militärt förband all­

tid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig och att livet

därinom i högst betydande utsträckning måste följa sina egna regler. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 216

52

är här fråga om en särpräglad miljö, och inlevelse i dennas särskilda för­

utsättningar och därmed vidgande av området för notoriteten kan endast

vara till stort gagn för dem, som skola handha rättsskipningen i militära

mål, och därmed för denna rättsskipning själv. Att skapa en sådan inle­

velse genom hörande av sakkunniga är uteslutet, och ej heller kan man nå

därhän genom att låta militär sakkunskap utan rösträtt följa ett måls

handläggning. Om de militära målen överflyttas till de allmänna underrät­

terna, kunde det tyckas som om man inom dessa hade att räkna med ett

visst mått av förmåga till inlevelse i det militära, beroende på att de flesta,

som få uppgiften att döma i sådana mål — yrkesdomare såväl som nämn­

demän — en gång såsom värnpliktiga kommit i kontakt med det militära

livet. För egen del betraktar jag detta närmast såsom en nackdel. Det lig­

ger nämligen nära till hands att överskatta betydelsen av sina minnen från

värnpliktstiden, och man har därför här att räkna med ett visst inflytande

av en okontrollerad, icke sällan subjektiv och oftast förlegad erfarenhet.

I samma riktning uttala sig krigshovrätten, svenska officcrsförbundet och

värnpliktiga officerares riksförbund.

Även överbefälhavaren, chefen för armén och chefen för marinen under­

stryka vikten av att miljösynpunkten blir beaktad. Såsom belysande för des­

sa militära instansers syn på saken må här återgivas ett avsnitt ur överbefäl­

havarens yttrande:

Det är icke tillräckligt, att domstolen genom att anlita sakkunnig militär

personal har möjligheter att bedöma frågor av militärteknisk eller eljest

speciell natur. Jag anser det även önskvärt, att garanti erhålles för att alla

omständigheter, som ur militär-disciplinär synpunkt kräva beaktande, bliva

sakkunnigt bedömda vid målets handläggning. Det torde bäst kunna ske

genom att en militär ledamot i en eller annan form ingår i domstolen.

Denne behöver icke ha så stort inflytande på själva domslutet; hans huvud­

uppgift bör vara, att på ett bättre sätt än vad en enbart sakkunnig eller ett

vittne kan göra, giva upplysning om militära, främst disciplinära frågor. En

sakkunnig, som "tillkallas endast då större eller svårare mål handlägges,

kan icke på samma sätt som en ledamot av rätten för denna framlägga sina

synpunkter på de militära problemen. Nämndemännen kunna — var och en

inom sitt speciella område — ge nämnden sådana sakliga upplysningar, att

ett mål blir allsidigt bedömt. Om de militära målen överföras till de all­

männa domstolarna, anser jag, att de militära problem, inför vilka nämnden

__och samtidigt också domstolen — kan komma att ställas, på samma sätt

bäst belysas av militära nämndemän, som äro väl insatta i rådande militära

förhållanden. Genom att den militära sakkunskapen på detta sätt represen­

teras, torde kostnaderna för inkallande av sakkunniga kunna nedbringas.

För att nå detta ändamål böra de kommunala myndigheterna beakta, att

även representanter för försvarsväsendet utses till nämndemän i de härads-

och rådhusrätter, som ha att handlägga militära mål. Detta torde stå i full

överensstämmelse med grunderna för en enhetlig representation inom nämn­

den, varom talas i 4 kap. 5 § andra stycket nya rättegångsbalken.

Slutligen må omnämnas vad bland andra chefen för marinen i detta sam­

manhang framhållit, nämligen att närvaron i domstolen av en militär leda­

mot skulle skapa en viss garanti mot att militära reglements- och instruk-

tionsbestämmelser bleve värderade pa annat sätt än som avsetts med de­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

53

samma. Reglementen, föreskrifter, order och instruktioner vore ju regel­

mässigt tillkomna utan anlitande av juridisk sakkunskap, varför om enbart

juridisk måttstock anlades vid bedömning av deras innebörd det kunde

föreligga risk för en bokstavlig tolkning av sådan art, att en förseelses be­

tydelse ur disciplinär synpunkt över- eller underskattades. Sannolikheten

syntes dock tala för att överskattning oftare komme att inträffa än un­

derskattning.

I samband med frågan om den militära sakkunskapens betydelse fram­

hålla några remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer samt värnpliktiga officerares riksförbund, att den

oerhörda utveckling som ägt rum på alla tekniska och organisatoriska om­

råden och som föranlett tillkomsten av åtskilliga nya specialdomstolar, ex­

empelvis vattendomstolarna och arbetsdomstolen, ingalunda torde ha nått

sin slutpunkt. Det betonas vidare att jämväl i patentmålens avgörande nu­

mera deltaga tekniskt kunniga personer. Det sistnämnda förbundet anser det

då så mycket märkligare, att man på ett område, där förhållandena i all­

deles speciellt hög grad skilja sig från förhållandena i övrigt, strävar

att avskaffa de särskilda domstolar som icke blott funnits av ålder utan

även visat sig fungera på ett tillfredsställande och effektivt sätt.

Presidenten Lindhagen yttrar:

Även om man skulle anse, att de militära domstolarna hade en alltför en­

sidig sammansättning, i det att manskapsgraden icke vore representerad i

dem, borde det dock icke ifrågakomma att på de allmänna domstolarna över­

flytta de militära målen utan att man först verkligen på allvar gjort en un­

dersökning om möjligheten att åstadkomma en paritetisk sammansättning

av särskilda krigsdomstolar liknande arbetsdomstolens, dvs på det sättet

att, vid sidan av ett den påstådda motsättningen mellan befäl och manskap

oberoende domarelement, i domstolen insattes representanter icke blott för

befälet utan även för manskapet. Presidenten vore väl medveten om svå­

righeten i en sådan uppgift. Manskapet inom ett militärt förband vore i all­

mänhet för ungt för att man därinom skulle kunna erhålla någon person

med tillräcklig erfarenhet för att lämpligen kunna inträda såsom bisittare i

en domstol. Och därtill komme att de värnpliktiga vore inkallade för kort

tid för att någon ur deras krets skulle hinna göra någon insats. Man skulle

därför säkerligen bli hänvisad till att söka manskapsrepresentanten ur andra

kretsar, vilket naturligen också vore vanskligt men säkerligen skulle un­

derlättas genom minskning av krigsrätternas antal.

Gentemot detta uppslag anför eu ledamot av Svea hovrätt, assessorn E.

Conradi, i sitt från hovrättens övriga ledamöter skiljaktiga yttrande:

Det torde vara mycket svårt att få till stånd en sammansättning, som

verkligen bleve representativ för alla berörda parter. Även på denna punkt

vore erfarenheterna från arbetsdomstolen belysande. Sålunda kunde det

nog sägas, att syndikalisterna icke alla gånger haft anledning att känna sig

belåtna med domstolens sammansättning. Och ett fast anställt underbefäl,

ställt inför en krigsdomstol, där bisitlarna utgjordes av eu rivande officer

och en energisk företrädare för de värnpliktigas intressen, komme kanske

icke heller alla gånger att känna sig särskilt väl tillmods.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

I den debatt som under årens lopp ägt rum i frågan om krigsdomstolar-

nas vara eller icke vara har från skilda håll, bl. a. av 1901 års krigslagstift-

ningskommitté, framhållits att det icke vore rätt mot de värn­

pliktiga, som icke efter fritt val inträtt i militärtjänsten, att för däri

begångna, ofta obetydliga förseelser utsättas för att svara inför

allmän domstol i samma ordning som andra åtalade och

därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten och pressen,

som vore förbunden med en inställelse vid allmänna domstolsförhandlingar.

Från en del håll har vidare gjorts gällande, att det skulle vara psykologiskt

olämpligt och för disciplinen skadligt att militärt befäl nödgades för förse­

else i tjänsten inställa sig för rannsakning och dom vid allmän domstol.

Utredningen har (s. 35 fl' i bet.) upptagit dessa synpunkter till dis­

kussion och därvid hävdat, att desamma kunde i allt väsentligt beaktas genom

att anordna särskilda uppropslistor för militära mål och olika sessionstider för

dessa mål och de allmänna målen. Däremot har utredningen icke funnit

förenämnda synpunkter påkalla att de allmänna domstolarna — såsom i

diskussionen kring krigsdomstolarnas avskaffande jämväl ofta påyrkats —

skulle för handläggning av militära mål mera regelmässigt sammanträda

inom vederbörande truppförbands etablissement i stället för i sina egna

lokaler. Till dessa båda spörsmål vill jag senare återkomma. I detta samman­

hang vill jag endast nämna att föreningen Sveriges krigsdomare och audi-

törer särskilt betonat nyssnämnda humanitära synpunkt. Värnpliktiga offi­

cerares riksförbund yttrar i detta ämne:

Det måste i längden verka undergrävande på disciplinen, om militärt

befäl nödgas att för förseelse i tjänsten inställa sig till rannsakning och

dom inför en allmän domstol med den uppmärksamhet, som detta kommer

att medföra. Vill man på ett riktigt sätt tillämpa principen om likhet inför

lagen får man icke blott se till den rent formella sidan av problemet, utan

man måste också beakta konsekvenserna av den ena eller andra åtgärden.

Det blir i realiteten ingen likhet inför lagen för vare sig befäl eller manskap,

om dessa skola göras till föremål för en alldeles speciellt sensationsbetonad

uppmärksamhet i samband med den judiciella prövningen av vissa deras

handlingar i tjänsten, och detta förhållande blir särskilt framträdande, när

det gäller ringare förseelser.

Enligt utredningens förslag skola åklagar uppgifterna i mili­

tära mål handhavas av de allmänna åklagarna. I an­

ledning härav finner Svea hovrätt det kunna med fog ifrågasättas, huru­

vida de allmänna åklagarna — som bleve kraftigt betungade redan genom

nya rättegångsbalkens införande —- vare sig vore tillräckligt kvalificerade

eller kunde rå med att övertaga de maktpåliggande uppgifter, som enligt

betänkandet skulle åvila dem. Det borde härvid observeras, att åklagarna i

militära mål i fortsättningen icke endast skulle fullgöra de uppgifter, som

hittills tillkommit krigsfiskalerna, utan därjämte i betydligt större utsträck­

ning än för närvarande sker skulle leda förundersökning i militära mål,

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

55

disciplinmål inbegripna. Justitiekanslersämbetet yttrar, att någon erinran

mot att anförtro förevarande arbetsuppgifter åt de allmänna åklagarna i

och för sig icke syntes vara att framställa, då åklagarna utan tvivel vore

genomgående skickade att verkställa erforderlig utredning och föra talan i

militära mål. För att de nya uppgifterna skulle på tillfredsställande sätt

kunna fullgöras fordrades emellertid ovillkorligen, att personal i tillräcklig

omfattning och med erforderliga kvalifikationer stode till förfogande. Äm­

betet tillägger:

I vilken utsträckning åklagarpersonalen måste förstärkas är vanskligt att

bedöma, helst som processreformens inverkan å åklagarnas hittillsvarande

arbetsuppgifter icke nu kan noggrannare bedömas. På åtskilliga orter tor­

de arbetsförstärkning böra beredas de allmänna åklagarna och på vissa håll

synas nya tjänster oundvikliga. Visserligen äro på många orter de allmän­

na åklagarna nu krigsfiskaler och det kunde tyckas, att någon annan för­

ändring där icke konime att ske än att arbetet med militära brottmål fram­

deles skulle fullgöras av dem såsom allmänna åklagare utan ersättning.

Det är emellertid att märka, att det nya rättegångsförfarandet innebär ökat

arbete för dessa befattningshavare såväl i civila som i militära mål, och

härtill komma de uppgifter med avseende å utredningen, som icke nu fak­

tiskt tillhöra krigsfiskalerna men som enligt förevarande förslag skola full­

göras av åklagarna i militära mål. Huruvida juridiskt utbildad arbetskraft

i tillräcklig omfattning står till förfogande för att möta det krav å arbets­

förstärkning som eu reform sålunda medför är emellertid ovisst. Å den s. k.

högre åklagarbanan finnes för närvarande allenast ett helt ringa antal aspi-

ranter, och justitiekanslersämbetet räknar för sin del med möjligheten av

att det med processreformen följande ökade behovet av åklagare ej skall

kunna tillgodoses, i synnerhet icke med jurister som undergått s. k. lands­

fogdeutbildning. Tvärtom peka olika omständigheter på ett ej obetydligt un­

derskott. De ytterligare anspråk å åklagare som genomförandet av förelig­

gande förslag medför — om än i och för sig ej särskilt betydande — måste

därför med utgångspunkt från rådande förhållanden befaras icke kunna

uppfyllas. Utan en i olika avseenden tillräcklig åklagarorganisation lärer

förslaget emellertid icke kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras.

Justitiekanslersämbetet anser sig böra betona här anförda omständigheter

för att något missförstånd i dessa hänseenden icke skall yppas.

Staclsfiskalsföreningen har — utan erinran mot förslaget såsom sådant

att anförtro åklagaruppgifterna i militära mål åt de allmänna åklagarna —

betonat alt föreningen för sin del hölle före, att arbetsbelastningen å därav

berörda åklagar- och polismyndigheter torde bli större än i betänkandet

förutsatts. På utredningarna konime helt visst att ställas större krav än hit­

tills varit fallet och allmänne åklagarens befattning med målen såväl vid

förundersökningen som vid målens handläggning komme att kräva större

arbetsinsats än av de nuvarande krigsfiskalerna.

Landsfogdeföreningen och landsfislcalsföreningen ha icke riktat någon

erinran mot utredningens nu ifrågavarande förslag. Däremot anser krigs-

fiskalsföreningen att åtalsuppgifterna i militära mål böra, liksom i Dan­

mark, anförtros åt särskilda befattningshavare, som i sin verksamhet skola

lyda under en särskild chefsmyndighet.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Ytterligare en invändning mot förslaget att avskaffa krigsdomstolarna i

fredstid är, att det i så fall i händelse av krigstillfälle eller därmed jämför­

liga förhållanden skulle bli än svårare att i en hast skapa

fram funktionsdugliga krigsdomstolar än det visat sig

vara under den gångna beredskapstiden. Denna synpunkt framhålles bl. a.

av chefen för armén, vilken understryker att, om krigsdomstolarna avskaf­

fades i fredstid, följden bleve att i krig en oprövad organisation under

svåra förhållanden komme att övertaga den viktiga militära rättsskipningen

samt att de militära ledamöter, som då måste få säte i krigsdomstolarna,

komme att vara helt oerfarna i domargöromål.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att några remissinstanser

— såsom ock redan framgått av vad jag tidigare anfört — gjort gällande

att den militära rättsskipningen icke kan ske med samma snabbhet och

smidighet vid allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrät­

tade specialdomstolar. Denna synpunkt har sålunda framförts av chefen för

armén samt föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, vilken förening

understryker att det i fråga om de militära målen, såsom allmänt vore er­

känt, dock gällde att snabbheten vore av synnerligen stor betydelse för upp­

rätthållande av disciplinen inom krigsmakten. Dessa remissinstansers far­

hågor torde främst dikteras av uppfattningen att häradsrätterna icke skulle

vara lämpade att handlägga militära mål samt att nya rättegångsbalkens

regler, om de tillämpades i militära mål i den utsträckning utredningen fö­

reslagit, skulle leda till att förfarandet i många fall bleve onödigt tungrott

och omständligt. Till dessa spörsmål återkommer jag i det följande.

Den disciplinära bestraffningsrätten.

Utredningen erinrar om att det icke någon gång i sammanhang med

tidigare förslag om krigsdoinstolarnas avskaffande ifrågasatts, att jämväl mi­

litär befälhavares disciplinära bestraffningsrätt skulle avskaffas. Utredning­

en tillägger:

Tvärtom har uttryckligen betonats angelägenheten av att denna särskilda

ordning för åläggande av bestraffningar bibehölles. Sålunda uttalar första

lagutskottet i utlåtande nr 24 år 1945 (s. 20), att liksom år 1920 och år

1932 utskottet ej funne anledning förorda att den disciplinära bestraffnings­

rätten avskaffades. I direktiven för förevarande utredning förutsättes även,

att befälhavarens bestraffningsrätt kommer att bibehållas. Det är uppen­

bart, att upprätthållandet av den militära disciplinen förutsätter ett snabbt

och verksamt ingripande för rättande av förseelser, som störa tukt och ord­

ning inom krigsmakten, och att de särskilda krav, som sålunda måste stäl­

las på den militära rättsskipningen, på ändamålsenligaste sätt tillgodoses

genom ett bibehållande av disciplinär bestraffningsrätt för militära befäl­

havare.

En översyn av de regler som gälla för den disciplinära bestraffningsrät­

ten är påkallad såväl med hänsyn till den avsedda reformen av den mili­

tära strafflagstiftningen som av processuella skäl. I direktiven för föreva­

rande utredning framhålles med hänvisning till vad första lagutskottet

Kungl. Maf:ts proposition nr 216.

57

därom anfört i sitt förenämnda utlåtande, att av utredningen borde under­

sökas, huru en lämplig avvägning borde göras mellan den disciplinära be­

straffningsrätten och den straffrättsskipning, som skulle ankomma på dom­

stol; med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna domstolarna vore

anledning att speciellt pröva, huruvida en utökning av den disciplinära be­

straffningsrätten vore önskvärd och tillrådlig.

I det stora flertalet remissyttranden utgår man såsom självklart från att

den disciplinära bestraffningsrätten skall bibehållas och inskränker sig

därför till att diskutera den närmare utformningen av denna bestraffnings­

rätt. Några remissinstanser, däribland chefen för armén och chefen för ma­

rinen, ha dock funnit det angeläget understryka att den möjlighet till snabbt

ingripande som den disciplinära bestraffningsrätten skänker vore ound­

gängligen nödvändig för upprätthållande av tukt och ordning inom krigs­

makten. Chefen för armén tillägger för sin del, att det särskilt vid ett över­

förande av de militära målen till civila domstolar vore av vikt att befälha­

varens befogenheter att ålägga bestraffning utnyttjades i sådan omfattning

att domstolarna icke i onödan betungades. Hovrätten för Övre Norrland

åberopar även i denna del militieombudsmannens förenämnda yttrande av

år 1932, vari framhålles att de olägenheter som äro förenade med att den

tilltalades förmän i militärtjänsten äga säte och stämma i krigsdomstolarna

kunde sägas vidlåda handläggningen jämväl av disciplinmålen men att

dessa mål avsåge dels rena bagatellärenden, dels klara och vanligen av de

tilltalade erkända förseelser, varför man av praktiska skäl, som med styrka

gjorde sig gällande, borde låta dessa förseelser alltjämt beivras i nu gällan­

de ordning.

Två remissinstanser, nämligen underbefälsförbundet och krigsfiskalsför­

eningen, rikta däremot en skarp kritik mot den disciplinära bestraffnings­

rätten. Underbefälsförbundets invändningar drabba i lika mån den tillrätta-

visningsrätt, som tillkommer militär befälhavare och som enligt utredning­

ens förslag i princip skall bibehållas. Förbundet anser att orsakerna till

den förtroendekris, för vilken den militära rättsskipningen varit utsatt och

som tagit sig uttryck i vid olika tillfällen framförda krav om revision, i

minst samma utsträckning vore att söka i den disciplinära bestraffnings­

rätten och tillrättavisningsrätten som hos krigsdomstolarna. I den mån kri­

tiken tagit sikte på krigsdomstolarna, medförde ett genomförande av före­

liggande förslag att den upphörde. I de delar kritiken riktade sig mot den

disciplinära bestraffningsrätten och tillrättavisningsrätten syntes den där­

emot inte kunna elimineras i och med ett förverkligande av förslaget, som

i dessa delar icke innebure några genomgripande förändringar. Förbundet

tillägger att, om den disciplinära bestraffnings- och tillrättavisningsrätten

skulle bibehållas, garantier måste skapas för att de bestraffande och till­

rättavisande cheferna besutte erforderliga kunskaper och hade tillgång till

expertis samt därtill kunde förfoga över tid, som medgåve att bestraffnings-

och tillrättavisningsärendena handhades med största omsorg och noggrann-

hel. Vore detta ej möjligt, borde de militära cheferna icke taga befattning

med de dömande uppgifterna. Till sist yttrar underbefälsförbundet:

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nödvändigheten av att rättssäkerheten tryggas i alla lägen talar enligt för­

bundets uppfattning på sitt sätt för att all rätt att straffa eller i övrigt in­

gripa korrigerande med rättsliga medel frånhändes de militära cheferna.

Eu sådan reform är av olika anledningar måhända icke genomförbar, i vart

fall ej omedelbart. Förbundet vill därför icke motsätta sig att den discipli­

nära bestraffningsrätten och i viss utsträckning också tillrättavisningsrät-

ten åtminstone tills vidare bibehållas men förordar omfattande inskränk­

ningar i förhållande till vad nu gäller.

Medan alltså underbefälsförbundet icke finner tiden vara mogen att av­

skaffa den disciplinära bestraffningsrätten, finner däremot krigs fiskals för­

eningen så vara fallet. Föreningen yttrar bland annat:

En disciplin som upprätthölles medelst straffhot och rätt för befälet att

ådöma straff vore i farans stund icke mycket att lita till. Men även om man

nu av andra hänsyn ej ansåge sig kunna avvara de disciplinära bestraff-

ningsbestämmelserna, så torde ändock icke med fog kunna göras gällande

att disciplinens upprätthållande också krävde att den disciplinära bestraff­

ningsrätten handhades av de militära befälhavarna. En sådan inställning

måste innebära, att man ville ge den disciplinära rättsskipningen ett inslag

av speciellt militär syn på förseelserna. Det förefölle dock vara den för­

härskande uppfattningen att detta skulle undvikas, vilket ju bland annat

kommit till uttryck däri att militärer icke längre skulle ha plats i domsto­

larna. Om den av utredningsmannen på förevarande punkt omfattade åsik­

ten, såsom vore troligt, icke motiverades av annat än önskvärdheten av

snabbast möjliga ingripande, så vore härtill att säga, att kravet på snabb­

het ej blivit speciellt väl tillgodosett, eftersom beträffande den disciplinära

bestraffningsrättens utövande fortfarande skulle gälla att befälhavaren vore

skyldig att först rådföra sig med auditören samt befälhavarens skyldighet

härutinnan till och med utsträckts i förslaget. Vid sådant förhållande torde

icke ens kravet på snabbhet föranleda att den disciplinära bestraffningsrät­

ten skulle stanna hos den militäre befälhavaren. Denna fråga syntes dock

liksom övriga hithörande centrala problem böra avgöras utifrån andra syn­

punkter och då — under tillbörligt hänsynstagande till rättssäkerheten —

närmast ur synpunkten vad som krävdes för undanröjande av den misstro

till den militära rättsskipningen — denna misstro månde nu vara grundad

eller icke — som ovederläggligen rådde hos stora delar av befolkningen. Då

utgångsläget vid en revision av det militära rättegångsväsendet i verkligheten

torde vara, att den nuvarande ordningen icke ansetts lämna tillräckliga ga­

rantier för en opartisk och human rättsskipning och rättstillämpning inom

krigsmakten, kunde det ifrågasättas, om icke uppfattningen att den discipli­

nära rättsskipningen i stort sett fortfarande borde äga rum hos de militära

myndigheterna finge betecknas såsom ett psykologiskt missgrepp av kanske

ännu allvarligare natur än förslaget att utredningarna i första hand alltfort

skulle åvila militärmyndighet.

Krigsfiskalsföreningen säger sig i detta sammanhang vidare vilja beröra

den från vissa håll resta invändningen mot att just de militära befälhavarna

skulle fråntagas den disciplinära bestraffningsrätten, enär ju i ett betydande

antal civila verk funnes bestämmelser innebärande rätt för chefsmyndig­

heten att ådöma disciplinpåföljder. Föreningen tillägger:

Emellertid måste denna jämförelse, även sedd helt isolerad för sig, falla

till marken vid det förhållandet att dessa, för de civila verkens del gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

59

bestämmelser alls icke medge rätt att ådöina frihetsförlust, vilket ju dock

är den enda nu förekommande och även enligt utredningens förslag kom­

mer att bli den huvudsakligen tillämpliga påföljden i de militära disciplin­

målen. För en demokratisk uppfattning kan bär icke vara fråga om blott

nyanser i påföljd. Frihetsberövandet är ett ingrepp i den enskilda indivi­

dens liv av den mest centrala innebörd, och om det tillgripes som straff,

bör uppgiften att utdöma straffet icke åvila befattningshavare som i förhål­

lande till den misstänkte intager ställningen av förman eller överordnad.

Den omständigheten att den militäre befälhavaren i sin dömande verksam­

het biträdes av auditören torde icke förändra sakförhållandet. Utåt kommer

ändock, såsom väl ock avsikten varit, befälhavaren alltid att framstå såsom

domaren. Vid angivna förhållanden synes därför även alla disciplinmål

böra handläggas och avgöras av domstolarna.

Härtill fogar krigsfiskalsföreningen — som enligt vad tidigare omnämnts

anser att åtalsuppgifterna i militära mål böra anförtros åt särskilda befatt­

ningshavare — det förslaget, att dessa tjänstemän skola erhålla behörighet

att i disciplinmål förelägga straff uppgående till högst tio dagars arrest,

medan förseelser som ansåges förskylla längre arrest skulle av åklagaren

på sedvanligt sätt instämmas till domstol.

Närvaro av s. k. militärombud vid handläggningen av militära mål.

Utredningen har lämnat följande redogörelse rörande den tidigare

behandlingen av detta spörsmål:

I yttranden i samband med 1933 års proposition har av militära myndig­

heter gjorts gällande att, därest militära ledamöter icke vidare skulle fin­

nas i rätten, det vore synnerligen angeläget att under alla förhållanden en

militär befattningshavare med erforderliga kvalifikationer funnes tillstädes

vid domstolen med rätt och skyldighet att framföra de synpunkter, som han

funne vara av vikt för målets rätta bedömande. Ehuru detta krav, fram-

hålles i propositionen, delvis syntes bottna i en föga berättigad misstro mot

domstolens förmåga att själv i det särskilda fallet bedöma behovet av upp­

lysningar rörande speciella militära förhållanden, hade departementschefen

dock ej funnit anledning motsätta sig en anordning, varigenom tillfälle be­

reddes militär myndighet att städse inför domstol avgiva utlåtande i mål,

som rörde krigsmakten. Däremot kunde det icke anses erforderligt att, så­

som påyrkats, ytterligare föreskriva att militär befattningshavare alltid

skulle vara tillstädes vid handläggning av militärt mål. I enlighet härmed

upptogs i lagförslaget ett stadgande av innehåll, att befattningshavare vid

krigsmakten, som därtill förordnades, skulle äga vara tillstädes vid hand­

läggning av militärt mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant

förordnande finge påkallas jämväl av rätten eller dess ordförande.

I anslutning härtill anför utredningen:

Det torde icke överensstämma med grunderna för den allmänna rätte­

gångsordningen att bereda annan än part eller partsrepresentant rätt att

utan anmodan därom yttra sig i rättegången. Någon anledning att i militära

mål tillämpa en annan ordning i detta avseende lär icke förefinnas. Följ­

aktligen bör det icke ifrågakomma att i sådana mål tillägga militär befatt­

ningshavare, som icke är part eller enligt vanliga regler anlitas såsom sak­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kunnig eller vittne, befogenhet att efter eget beprövande yttra sig i rätte­

gången. Vad nu anmärkts bör givetvis icke hindra att, om vederbörande be­

fälhavare finner anledning antaga att tillgång till militär sakkunskap kan

bli av betydelse i visst mål, han även utan särskild framställning därom

tillser att sakkunnig militär befattningshavare ställes till förfogande. I en­

lighet med principerna för den nya rättegångsordningen böra i sådana fall

upplysningar från den sakkunnige i första hand tillhandahållas redan un­

der förundersökningen.

Utredningen har i ett annat sammanhang framhållit, att upplysningar

angående speciella reglementsföreskrifter och andra militära förhållanden

i regel torde med minsta omgång kunna erhållas av åklagaren, vilken redan

i samband med förundersökningen hade att framskaffa fullständigt utred­

ningsmaterial.

Det nu återgivna resonemanget har kritiserats av vissa remissinstanser,

bland dem hovrätten för Övre Norrland som — enligt vad redan anförts —

anser behovet av att äga tillgång till militär sakkunskap och erfarenhet,

främst ur disciplinens synpunkt, vara så stort att militärombud regelmässigt

borde vara vid domstolen tillstädes för att lämna önskade upplysningar och

även för att av eget initiativ göra de uttalanden, som kunde föranledas av

omständigheterna. Endast om befälhavaren funne att, med hänsyn till må­

lets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter, militärombud kunde

undvaras, borde befälhavaren äga underlåta att förordna sådant ombud.

Militärombud borde vara väl kvalificerat. Hovrätten har slutligen framhål­

lit att behovet av att militärombud vore tillstädes vid domstolen ytterligare

stegrades därigenom att efter reformens genomförande auditörens sakkun­

skap komme att gå förlorad för domstolen.

Behovet av militärombud har särskilt utförligt behandlats av häradshöv-

dingeföreningen, som anför:

Säkerligen är det riktigt, att de i rättegångsbalken givna reglerna rörande

sakkunnig utan olägenhet kunna tillämpas även i militära mål. Dessa regler

torde emellertid icke äga full tillämpning å det slag av upplysningar, för

vilkas införande i rättegången 1933 års förslag upptog stadgandet om mili­

tärt ombuds närvaro vid handläggningen. Det är i själva verket här icke

fråga om sakkunnig i rättegångsbalkens mening dvs sakkunnig som an­

litas för möjliggörande av prövning av fråga, vars bedömande kräver fack­

kunskap. De upplysningar som ombudet skulle ha att lämna innefatta

icke, såsom sakkunnigutlåtanden i allmänhet, något omdöme i sak av be­

skaffenhet att tjäna till ledning vid målets prövning, utan avse endast upp­

lysningar om rent faktiska förhållanden, vilka domstolen eljest endast med

stor omgång skulle kunna förskaffa sig.

De militära målen skilja sig från mål i allmänhet därutinnan, att de kräva

kunskap om otaliga föreskrifter icke blott i tjänstgöringsreglementen utan

även bland annat i generalorder eller regementsorder som gälla för den mi­

litära verksamheten, den militära personalens särskilda skyldigheter, ord­

ningen inom de militära etablissementen m. in. dylikt. För de allmänna dom­

stolarna torde i regel icke vara möjligt att besitta den ingående kännedom

om dessa föreskrifter, som sålunda i målen i allmänhet kräves. Även om så

småningom vid de domstolar, som enligt förslaget avses för handläggning

61

av militära mål, en viss kunskap rörande de vid de olika förbanden gällan­

de föreskrifterna kan väntas bli förvärvad, äro dock dessa föreskrifter till

sin natur sådana, att de ofta ändras. Upplysningar krävas därjämte ej säl­

lan rörande rent lokala förhållanden om vilka domstolen, som avses skola

i allmänhet sammanträda å sitt vanliga tingsställe, ej kan äga erforderlig

kännedom och vilka, även de, ej sällan undergå förändring. Ej heller kan

domstolen alltid på förhand överblicka, vilka upplysningar som i de sär­

skilda målen krävas. I viss utsträckning torde väl nu berörda förhållanden

kunna antagas bli utredda vid den av åklagaren verkställda förundersök­

ningen. Erfarenheten torde dock visa att man ej alltid kan räkna med er­

forderlig fullständighet i sådant hänseende. För undvikande av de olägen­

heter, som nu anmärkta förhållanden otvivelaktigt måste komma att med­

föra, synes närvaron av ett militärt ombud synnerligen ändamålsenlig. Sär­

skilt i de fall, då med tillämpning av den föreslagna kompletterande forum-

bestämmelsen, enligt vilken även andra domstolar än de som i allmänhet

taga befattning med de militära malen kunna komma att anlitas, torde be­

hovet av ett militärt ombud vara påfallande. Föreningen, som sålunda icke

har något att erinra mot att nya RB:s regler om anlitande av sakkunnig

vinna full tillämpning även ifråga om militära mål, kan på förut anförda

skäl icke undgå att finna att det för rättegångens snabba slutförande och

rättssäkerheten i övrigt i de militära nialen maste framstå som synnerligen

ändamålsenligt med ett stadgande av det innehall som i 1933 års lagförslag

föreslagits.

Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer anser det vara er­

forderligt med en bestämmelse, som garanterar att militär sakkunskap städse

kan finnas tillgänglig för domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Häradsrätts ianspråktagande för militär rättsskipning.

Enligt 1933 års proposition förutsattes att 22 rådhusrätter och 6 härads­

rätter skulle tagas i anspråk för handläggning av militära mål. Härjämte

skulle vid kustflottan kunna inrättas särskild krigsrätt, bestående av tre

lagfarna civila ledamöter. Militärt mål skulle upptagas av underrätten i

den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vil­

ken tilltalad hörde eller som målet närmast anginge. Där ett andamals-

enligt ordnande av rättsskipningen det krävde, skulle dock Kungl. Maj :t

beträffande viss avdelning eller viss personal äga förordna, att behörig dom­

stol skulle vara annan allmän underrätt än nyss sagts eller särskild krigs­

rätt. En vid propositionen fogad plan för målens överförande till de all­

männa domstolarna var uppgjord med utgångspunkt från att, i den man

tillfälle fanns att välja mellan rådhusrätt och häradsrätt, rådhusrätterna

i allmänhet i första hand borde ifrågakonnna såsom i någon mån mera läm­

pade än häradsrätterna. Det hade, framhölls i propositionen, allmänt vits­

ordats att rådhusrätterna — därvid avsågs dock i allmänhet endast rådhus­

rätt med minst tre lagfarna ledamöter — med hänsyn till organisation och

arbetssätt vore lämpade för den ifrågavarande uppgiften. De hade tata

sammanträden och kunde däremellan vid behov anordna extra samman­

62

träden och hade således möjlighet att i erforderlig grad tillgodose de krav

på rörlighet hos domstolen och snabbt ingripande, som för de militära

målens del tillagts särskild betydelse. Beträffande häradsrätternas lämp­

lighet för handläggning av militära mål uttalades däremot under förarbetet

till 1933 års proposition i ett flertal remissyttranden betänkligheter i olika

hänseenden. Sålunda anförde militieombudsmannen, att enligt hans åsikt

de militära rättegångsmålen lämpligen kunde utan avbidan å en allmän

rättegångsreforin överflyttas till handläggning av de allmänna domstolarna

men att därvid endast rådhusrätter och icke i något fall häradsrätt borde

ifrågakomma. Även två av lagrådets ledamöter ansågo, att häradsrätterna

ej alls borde komma i fråga. Enligt dessa ledamöters mening borde i de

fall, då domsrätten i militära mål enligt förslaget skulle ankomma å härads­

rätt och ej lämpligen kunde överlämnas till rådhusrätt, domsrätten i stället

tilldelas särskild krigsrätt, varför möjlighet borde förefinnas att utöver vad

förslaget medgåve inrätta sådan domstol.

I direktiven för nu ifrågavarande utredning framhölls att med hän­

syn till bland annat behovet av snabbhet rådhusrätterna i första hand syntes

höra ifrågakomma såsom domstolar för militära mål och detta även be­

träffande förband, som kunde vara förlagda utanför respektive städer, samt

att föi de fall, då med hänsyn till avståndet mellan förläggningsorten och

närmaste stad med rådhusrätt denna ordning icke kunde genomföras, det

borde undersökas om icke särskilda regler påkallades rörande häradsrättens

sammansättning.

I anledning härav uttalar utredningen till eu början, att efter år

1933 väsentliga ändringar inträtt i de förhållanden, som vore av betydelse för

genomförande av förslaget att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid. I första

band hade detta sin grund i tillkomsten av den nya rättegångsordningen.

De stadganden i nya RB som i förevarande sammanhang ägde särskild be­

tydelse vore reglerna om rådhusrätts och häradsrätts domförhet i 1 kap.

11 resp. 4 § samt bestämmelserna om sammanträdesordning i 7—9 samt

13 §§ nämnda kapitel (se s. 30 f i bet.). Utredningen framhåller vidare att

— även vid en tillämpning av den i direktiven ifrågasatta ordningen att

i första hand anlita rådhusrätter för handläggning av militära mål — med

hänsyn till under senare år skedd nyuppsättning av förband och ändrade

förläggningsförhållanden det i allt fall vore uppenbart, att häradrätter måste

tagas i anspråk för ändamålet i långt större utsträckning än som år 1933

föreslogs.^ Utredningen tillägger att de ändrade bestämmelser, som skulle

galla i fråga om häradsrätts sammanträden, otvivelaktigt beredde tillfälle till

en mera smidig anpassning vid handläggning av militära mål samt att

även minskningen av det maximala antalet nämndemän från tolv till nio

givetvis kunde verka i samma riktning. Såsom en omständighet att kunna

ställa rådhusrätterna före vid valet av domstolstyp kvarstode visserligen

att rådhusrätterna i flertalet militära mål komme att bestå av färre antal

ledamöter än häradsrätterna. I någon mån syntes dock denna omständighet

föilora i betydelse med hänsyn till att de allmänna domstolarna även vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

handläggning av militära mål — såsom i en annan del av betänkandet ut­

vecklas •— förutsatts skola med hänsynstagande i första hand till egna

arbetsförhållanden kunna i regel sammanträda i sin vanliga lokal och att

endast mera undantagsvis särskilt sammanträde skulle behöva utsättas för

militärt mål. I varje fall syntes med hänsyn till numera föreliggande fak­

tiska situationer — särskilt de militära förläggningsplatsernas belägenhet i

förhållande till de domstolar som kunde ifrågakomma — frågan om råd­

husrätternas företräde framför häradsrätterna endast i ringa mån bli av

praktisk betydelse.

Utredningen har, såsom förut nämnts, uppgjort en plan angående de

militära målens fördelning å allmänna underrätter — bilaga C å s. 268 ff

i het. — enligt vilken skulle för handläggning av militära mål tagas i an­

språk 29 rådhusrätter och 16 häradsrätter. Till denna fördelningsplan åter­

kommer jag senare. Jag skall också i ett senare sammanhang omnämna ut­

redningens förslag i anledning av den i direktiven berörda frågan, huruvida

särskilda regler påkallades rörande häradsrätts sammansättning vid hand­

läggning av militära mål.

Mot utredningens förslag att så många häradsrätter som sexton skola tagas

i anspråk för handläggning av militära mål invänder Svea hovrätt, att åt­

minstone vissa av dessa häradsrätter enligt de nya tingsordningarna komine

att sammanträda relativt sällan. Vidare anmärker hovrätten, liksom ett

flertal andra remissinstanser, att utredningen icke syntes ha tillräckligt be­

aktat de svårigheter, som säkerligen komme att uppstå då det gällde att

under häradsrätternas jämförelsevis långa sommarferier åstadkomma er­

forderlig snabbhet i rättegången. Justitiekanslersämbetet betonar i detta

sammanhang, att under sommarferierna vore å ena sidan antalet militära

mål kanske som störst men å andra sidan svårigheterna att få till stånd ting

med tillräckligt kvalificerad ordförande och fulltalig nämnd särskilt fram­

trädande. En viss lättnad skulle enligt ämbetets mening uppkomma härut-

innan, om en nämnd å tre ledamöter vore tillräcklig i ett större antal mål än

utredningens förslag avsåge. Andra remissinstanser, däribland Svea hovrätt,

hävda återigen att kravet på snabbhet i rättegången i militära mål vore en så

viktig förutsättning för disciplinens upprätthållande, att det kunde ifråga­

sättas huruvida icke rådhusrätt i större utsträckning än som skett i utred­

ningens fördelningsplan bort väljas som forum för militära mål.

Häradshövdingeföreningen säger sig däremot i huvudsak icke ha något

att erinra mot utredningens fördelningsplan. Vad häradsrätterna anginge,

gällde det emellertid att mot varandra avväga två olika intressen, nämligen

å ena sidan hänsynen till såväl nämndemännens som kanslipersonalens be­

hov av viss sammanhängande ledighet under sommartid samt, å den andra,

den militära organisationens lika uppenbara behov av domstolssamman­

träden även under denna tid. För tillgodoseende av dessa motstridiga intres­

sen syntes enligt föreningens mening särskilda åtgärder krävas dels till för­

stärkande i erforderliga fall av häradsrätternas personalorganisation och

dels till begränsning av nämndemännens tjänstgöringsskyldighet.

63

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Göta hovrätt tillägger för sin del att, eftersom det i militära mål icke

borde ifrågakomma att anförtro ordförandeskapet i häradsrätt åt annan icke­

ordinarie domare än tingsdomare eller tingssekreterare, sådan häradsrätt,

varest tingsdomare eller tingssekreterare ej funnes anställd, icke borde

göras till forum i militära mål i andra fall än där det skulle vara olämp­

ligt att förlägga dessa mål till annan domstol med ständig tillgång till kom­

petent vikarie för rättens ordförande. Även häradshövding ef öreningen an­

ser att tingsdomare eller tingssekreterare bör finnas anställd vid de härads­

rätter som äro avsedda att regelmässigt handlägga militära mål. Jämväl

Svea hovrätt ansluter sig till denna uppfattning. Hovrätten för övre Norr­

land går ett steg längre och hävdar — främst med hänsyn till vikten av att

domstolen ofta sammanträder inom det militära etablissementet — att man

så långt möjligt bör söka undvika att häradsrätt handlägger militära mål.

Härvid framhåller hovrätten även den synpunkten, att en rådhusrätt med

sin större beständighet bleve — genom ofta återkommande handläggning av

militära mål — till fördel för målens avgörande tämligen väl förtrogen med

dessas speciella beskaffenhet. Det motsvarande gällde enligt hovrättens me­

ning icke häradsrätt, enär man måste förutse rätt stora växlingar i nämn­

dens sammansättning. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

anser att häradsrätter böra anlitas för handläggning av militära mål endast

där så visar sig oundgängligen nödvändigt. I åtskilliga fall skulle det icke

möta några svårigheter att förlägga sådana mål, vilka enligt förslaget till­

delats häradsrätt, till rådhusrätt.

Platsen för domstolens sammanträden vid handläggning av

militära mål.

I 15 § andra stycket RLK stadgas att, där ej särskilda omständigheter

föranleda till annat, krigsrätten bör kallas att sammanträda å ort där den

avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

I ett under förarbetet till 1933 års proposition inom justitiedepartementet

utarbetat lagutkast, som remitterades till ett flertal myndigheter, fanns icke

någon bestämmelse om var rådhusrätt eller häradsrätt skulle sammanträda

vid upptagande av militära mål i vidare mån än att ordföranden skulle i

samråd med befälhavaren bestämma tid och plats för sammanträdet. I åt­

skilliga av de yttranden över lagutkastet, som avgåvos av militära myndig­

heter, framhölls med skärpa angelägenheten av att domstolen hölle sina

sammanträden i vederbörande etablissement. Även militieombudsmannen

framhöll önskvärdheten av garantier för att domstolen komme att i erfor­

derlig utsträckning avhålla sina sammanträden i kasern samt anmärkte,

att vikten av att så skedde vore så stor att i en blivande lag ett stadgande i

detta ämne borde finnas av ungefär enahanda innehåll som förenämnda

bestämmelse i 15 § andra stycket RLK. I det lagförslag, som förelädes riks­

dagen, fanns även infogat ett stadgande av följande lydelse.

65

Bör mål, som tillhör allmän underrätts upptagande, med hänsyn till må­

lets beskaffenhet och domstolens arbete i övrigt, lämpligen ej utsättas att

förekomma vid ordinarie sammanträde, skall extra sammanträde för må­

lets handläggning hållas. Sådant sammanträde skall, om ej särskilda om­

ständigheter till annat föranleda eller Konungen i fråga om viss domstol

annorlunda förordnar, utsättas att äga rum, med rådhusrätt å den ort där

rätten i allmänhet sitter, och med häradsrätt å den ort där den avdelning

av krigsmakten som målet angår befinner sig.

Utredningen anför beträffande förevarande spörsmål:

Till stöd för kravet på domstolssammanträdenas förläggande till veder­

börande truppförbands etablissement har i första hand framhållits, att från

militär synpunkt svårigheter skulle uppstå genom de avbrott i tjänstgöring­

en, som måste göras för att bereda parter, sakkunniga och vittnen tillfälle

att inställa sig vid domstolen. Denna synpunkt har i tidigare sammanhang

andragits såsom ett av skälen mot att överhuvud överflytta den militära

rättsskipningen till de allmänna domstolarna.

I nu förevarande fråga erinrades i 1933 års proposition, att avbrott i den

militära tjänstgöringen redan enligt den dåvarande ordningen förorsakades

av krigsrättsförhandlingarna och detta vare sig rättens sammanträde vore

förlagt till truppförbands etablissement eller, på sätt i viss utsträckning

vore fallet, den för utredningen erforderliga personalen nödgades förflytta

sig till krigsrättens ordinarie sammanträdesort. Om det iakttoges, att över­

flyttningen av de militära målen skedde till den i vederbörande truppför­

bands ordinarie förläggningsort eller närmast därintill befintliga domstolen,

vore det därför icke att räkna med någon avsevärd skillnad i tidsförlust på

grund av en personalförflyttning till domstolssammanträdena.

Det nu återgivna uttalandet i 1933 års proposition torde ha fullt fog för

sig. Har förbandet sin förläggning å eller i omedelbar närhet av domstolens

ordinarie sammanträdesort, bör alltså av hänsyn till de militära tjänstgö­

ringsförhållandena knappast kunna uppställas krav på att domstolen sam­

manträder i det militära etablissementet. Därest icke andra skäl påkalla en

sådan anordning, synes följaktligen i sådana fall hinder icke böra möta att

bestämma platsen för domstolens sammanträde med beaktande fullt ut av

de olägenheter, som i ena eller andra avseendet kunna vara förbundna med

att domstolen förflyttar sig från sin vanliga sammanträdeslokal. För de

fall åter där vederbörande förband icke är förlagt å eller i omedelbar när­

het av domstolens ordinarie sammanträdesort måste avgörandet bli beroen­

de av en avvägning mellan å ena sidan de olägenheter från militär syn­

punkt, som en personalförflyttning från förbandet till domstolen kan inne­

bära, och å andra sidan de svårigheter, som för domstolens del kunna möta

för sammanträdets avhållande å den militära förläggningen. Det torde här­

vid vara givet att, om endast en eller några få förbandet tillhörande perso­

ner ha att inställa sig vid sammanträdet, den olägenhet, som kan vara för

handen med därav föranlett avbrott i den militära tjänstgöringen, icke kan

motväga de olägenheter och kostnader, som äro förenade med att domstolen

förflyttar sig till förbandet. I särskilt hög grad framträder detta om dom­

stolen utgöres av fullsutten häradsrätt eller rådhusrätt med nämnd, i båda

fallen bestående av minst åtta ledamöter. Det torde kunna antagas, att vid

eu avvägning i enlighet med vad nu angivits tillbörligt hänsynstagande till

militära tjänstgöringsförhållanden endast undantagsvis skall påkalla att

domstolen förflyttar sig till det militära etablissementet.

5

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

66

Kungi. Maj.ts proposition nr 216-

Utredningen omnämner härefter ytterligare en synpunkt som ofta anförts

mot att militärpersoner skulle åläggas inställa sig inför allmän domstol å

dess vanliga sammanträdeslokal, nämligen den att de värnpliktiga ej borde

utsättas för att svara inför allmän domstol i samma ordning som andra

åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten

och pressen som vore förbunden med en inställelse vid allmänna domstols­

förhandlingar. Utredningen anför härom:

Det i tidigare sammanhang framförda kravet på att militärpersoner icke

skulle i vanlig ordning åläggas inställelse inför allmän domstol har be­

dömts olika alltefter beskaffenheten av det brott, som skall bli föremål för

beivran. Sålunda har detta krav, såsom det synes med all rätt, tillerkänts

berättigande endast såvitt gäller sådana ringare förseelser — »skolförse-

elser» — som kunna och böra bli föremål för beivran i disciplinär ordning.

Av utredningen förordas anordningar i syfte dels att åstadkomma ett för­

bättrat utredningsförfarande i disciplinmål och därigenom bereda veder­

börande befälhavare ökad möjlighet att utnyttja den bestraffningsrätt, som

tillkommer honom, och dels att tillförbinda befälhavaren att i den mån så

kan ske också begagna sin bestraffningsrätt. Givetvis kan det dock icke

heller framdeles helt undgås att till följd av utredningsmaterialets otill­

räcklighet såsom grundval för åläggande av bestraffning i disciplinär ord­

ning till domstols prövning komma att hänskjutas även mål angående

ringare förseelser. Detta följer redan därav att vid utredningen i målen

befälhavaren icke har tillgång till sådana processuella befogenheter, som

tillkomma domstol, exempelvis avhörande av vittnen under edsansvar. Ett

hänskjutande till domstol kan således fortfarande komma att ske jämväl

i fall där det på förhand står ldart att, även om de mot den tilltalade rik­

tade påståendena till fullo bli styrkta inför domstolen, vad han låtit kom­

ma sig till last i allt fall måste bedömas såsom en ringa förseelse, som icke

kan förskylla svårare påföljd än disciplinstraff. Med hänsyn särskilt till

dylika fall torde de synpunkter, som anförts för en särbehandling av de

militära målen, icke höra lämnas obeaktade. Att fördenskull fordra att

domstolen skall sammanträda i det militära etablissementet kan dock icke

vara av förhållandena påkallat. De nyssnämnda synpunkterna torde i allt

väsentligt kunna tillbörligen beaktas genom bestämmelser syftande till

att militära mål, som handläggas vid sammanträde i domstolens ordinarie

lokal, icke bli upptagna till handläggning i omedelbart samband med andra

mål. Detta lär kunna ernås genom en föreskrift, att militära mål, som före­

komma till handläggning å dag till vilken jämväl andra mål utsatts, skola

uppföras å särskild uppropslista och, om detta icke föranleder särskild olä­

genhet, utsättas att förekomma antingen före eller efter det samtliga övriga

mål blivit handlagda. Då en sådan ordning icke innebär något avsteg från

vare sig offentlighetsprincipen eller någon annan för det allmänna rätte-

gångsförfarandet antagen grundsats torde den av praktiska skäl böra gälla

militära mål överlag.

Utredningen yttrar slutligen:

Genom det anförda torde ha påvisats, att tillbörligt hänsynstagande till de

militära tjänstgöringsförhållandena endast undantagsvis kan påkalla, att

domstolarna för handläggning av militära mål sammanträda i vederbörande

truppförbands etablissement, ävensom att de förutnämnda humanitära syn­

punkterna kunna på annat sätt tillgodoses. Detta utesluter dock icke, att

det många gånger kan visa sig lämpligt att förlägga domstolens samman­

67

träde till det militära etablissementet, exempelvis vid tillfällen då domstolen

har att å en och samma dag upptaga ett flertal militära mål eller eljest en

mera betydande tillströmning av militärer i domslokalerna är att förvänta.

Särskilt synes vad nu framhållits komma att få tillämpning i fall då en och

samma domstol blir gemensam för flera förband och således förekomsten

av militära mål vid domstolen blir mera allmän. I sådana fall torde det ligga

nära till hands att, även om förbanden äro förlagda å domstolens ordinarie

sammanträdesort eller i dess omedelbara närhet, domstolen sammanträder

i något av de militära etablissementen och således där handlägger mål från

samtliga förbanden. En sådan ordning torde merendels utan olägenhet kun­

na tillämpas även då tilltalad, som tillhör annat förband än det i vars ka­

sern sammanträdet hålles, är häktad eller arresterad. I regel lär hans för­

passande från den ena kasernen till den andra kunna ske utan någon in­

syn från allmänhetens sida, särskilt om biltransport anlitas. Med den före­

slagna ordningen att vid domstolsförhandlingarna särskilja militära mål

och andra mål lär det även merendels vara möjligt att utan onödig insyn

från allmänheten till domstolens ordinarie sammanträdeslokal införpassa

häktad eller arresterad från förband, som icke är förlagt å eller i omedel­

bar närhet av sammanträdesorten. Än lättare torde så kunna ske om till­

fälle finnes att förlägga sammanträdet till annat kasernetablissement i när­

heten av den vanliga domslokalen.

I ett stort antal remissyttranden hävdas att sammanträde i militärt mål

— då så lämpligen kan ske — bör hållas i kasern. Sålunda uttalar skånska

hovrätten, att ett berättigat intresse från den tilltalades sida ofta nog torde

tala för en sådan sammanträdesordning, och hovrätten för Övre Norrland

— som förmenar att utredningen underskattat vikten av att domstolen ofta

sammanträder i det militära etablissementet — anser det böra beaktas att

vid domstolens förflyttning ingen annan tid borde gå förlorad än för själva

resorna, medan vid den militära personalens förflyttning i allmänhet ej tor­

de kunna undvikas att därutöver åtskillig annan tidsförlust uppstode, detta

även om särskilda uppropslistor med flera anordningar infördes. Även

Stockholms rådhusrätt säger sig förmena att det, i motsats till vad utred­

ningen syntes ha antagit, i stor utsträckning torde komma att visa sig

lämpligt att hålla domstolssammanträdena vid vederbörande förhand. Det

torde nämligen enligt rådhusrättens mening ofta bli nödvändigt att till en

viss rättegångsdag sammanföra mål från ett visst förband. Därvid torde

— fortsätter rådhusrätten — antalet av de personer, vilka såsom parter, vitt­

nen eller sakkunniga skola inställa sig vid sammanträdet, komma att bli

så stort, att det visar sig ändamålsenligare att domstolen sammanträder

vid förbandets förläggning än att ett stort antal militärer reser från sitt

förband in till domstolens sammanträdeslokal i Stockholm.

Liknande synpunkter framföras av chefen för armén och chefen för mari­

nen. Även chefen för flygvapnet gör gällande, alt underrätt i regel hör sam­

manträda inom vederbörande militära elablissement. Härigenom vunnes

mindre avbräck i utbildnings- och övningsprogram, mindre kostnader för

resor och traktamenten samt ökad möjlighet alt förevisa åskådningsmate-

riel o. d. Endast i undantagsfall — då allenast enstaka personer ur för­

bandet skulle närvara vid rätten —- borde denna i stället lämpligen sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

manträda i sin ordinarie lokal. Överbefälhavaren delar de av försvarsgren­

cheferna anförda synpunkterna men anser det vara lämpligt att enhetliga

lagbestämmelser om plats för domstolarnas sammanträden icke utfärdas.

Det borde i stället i lagtexten uttryckligen framhållas, att domstolens sam­

manträde skall kunna äga rum i annan lokal än den ordinarie, i de fall då

rättens ordförande efter samråd med vederbörande chef funne detta ända­

målsenligt. Det vore att förmoda, att det inom de olika garnisonsorterna

skulle kunna utvecklas en praxis i detta avseende, som tillgodosåge såväl

domstolarnas som de militära förbandens berättigade intressen.

En härifrån något avvikande inställning till frågan om platsen för dom­

stolens sammanträden intages av styrelsen för föreningen Sveriges krigsdo-

mare och auditörer, som i denna del yttrar:

Styrelsen finner det visserligen med fog kunna påstås, att det just ur den

militära tjänstens synpunkter kan fordras, att domstolen i görligaste man

bör hålla sammanträden i den militära förläggningen, men med hänsyn till

domstolarnas belastning torde detta i allmänhet icke låta sig göra. Vid så­

dant förhållande torde man få nöja sig med att hålla möjligheten öppen att

förlägga domstolens sammanträden till det militära etablissementet, när

domstolen så finner lämpligt.

Krigs fiskals för eningen förmenar åter, att syftet med krigsdomstolarnas

avskaffande till väsentlig del skulle bli förfelat, om den militära personalen

komme att dömas för sig, såsom om å deras brott och förseelser borde an­

läggas andra synpunkter än som gällde för de övriga medborgarnas för­

brytelser i eller utom tjänsten. Till undvikande härav och för att det upp­

ställda syftemålet med säkerhet skulle uppnås, syntes alla sådana anord­

ningar böra jämväl vid domstolarna undvikas, varigenom allmänheten kun­

de få den uppfattningen att krigsdomstolarna levde kvar, ehuru i annan

skepnad.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att den skiljaktige ledamoten

i Svea hovrätt understrukit att det förhållandet att domstolen sammanträd­

de på kasernen, med post framför dörren och utan offentlighet i verklig me­

ning, medförde ett psykologiskt tryck på den tilltalade, vilken i denna sin

position vore särskilt känslig för allt som kunde te sig som orättvisa eller

övergrepp mot honom.

Den militära rättsskipningen i andra domstolsinstans.

1920 års krigslagstiftningskommitté upptog frågan, huruvida anledning

förelåge att koncentrera de militära målen i andra instans till en av hov­

rätterna. Kommittén avvisade en sådan anordning och anförde därvid:

Till främjande av rättsskipningens enhet kan det ifrågasättas att hän-

skjuta de militära målen till en av hovrätterna och detta så mycket hellre

som hovrätt i många fall är sista instans. Då krigshovrätten endast är en

vid Svea hovrätt särskilt bildad avdelning, borde i så fall denna hovrätt i

första hand komma i fråga. Emellertid synes det kommittén som om till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

69

räckligt bärande skäl icke kunna åberopas för att beträffande dessa mål

göra någon ändring i de vanliga reglerna för målens fördelning mellan hov­

rätterna. Samma skäl, som skulle kunna åberopas för krigsrättsmålens sam­

manförande till en hovrätt, skulle även kunna med ungefär samma fog

motivera en motsvarande åtgärd beträffande åtskilliga andra grupper av

mål, då de militära brottmålen icke kunna anses vara av mera säregen typ

än många andra brottmål. Härtill kommer, att om endast en av hovrätterna

skulle bli forum för militära brottmål, följdriktigheten synes fordra, att

även denna hovrätt handlade alla åtal för fel i bland annat domarämbetets

utövning beträffande dessa mål. Detta skulle å andra sidan medföra den

inkonsekvensen, att en allmän underdomstol skulle för fel i domarämbetets

utövning svara inför två olika hovrätter, beroende på om felet avsåge hand­

läggning av ett vanligt brottmål eller ett militärt brottmål. Att detta är

mindre lämpligt synes uppenbart. Den specialisering av de militära brott­

målen i hovrätt, som kan vara nödig, torde kunna erhållas genom att dessa

mål handläggas å viss division inom hovrätten.

Även enligt det genom 1933 års proposition framlagda lagförslaget skulle

militära mål i andra instans upptagas av samtliga de allmänna hovrät­

terna.

Utredningen anför i denna fråga:

Ökningen av antalet hovrätter från nuvarande fyra till sex föranleder vis­

serligen att de militära målen i andra instans bli uppdelade på ett större

antal domstolar än som skulle ha blivit förhållandet enligt gällande ord-

ning. Likväl torde efter tillkomsten av nya RB än mindre än tidigare kunna

ifrågakomma att koncentrera de militära målen till en eller vissa av hov­

rätterna. En sådan koncentration av målen skulle icke låta förena sig med

den nya ordningen, enligt vilken målens handläggning även i hovrätten i

regel skall ske vid muntlig förhandling, till vilken parterna ha skyldighet att

inställa sig.

Mot utredningens sålunda förda resonemang ha invändningar framställts

av allenast två remissinstanser, nämligen av Stockholms rådhusrätt och

föreningen Sveriges krigsdomare och anditörer. Rådhusrätten anför:

Om utredningsmannens förslag följes kommer krigshovrätten att upp­

höra och envar av de sex hovrätter, som skola finnas efter nya rättegångs­

balkens ikraftträdande, att bli överdomstol i förhållande till hovrätten un­

derlydande domstolar, som upptaga sådana mål. Var och en av dessa hov­

rätter kommer, med undantag av Svea hovrätt, att upptaga ett relativt obe­

tydligt antal mål årligen. Ur synpunkten av önskemålet att erhålla ett så

långt möjligt enhetligt bedömande av de militära målen även i hovrätterna

vill det synas, som om den av utredningsmannen föreslagna koncentratio­

nen av målen till ett relativt fåtal underrätter även bort medföra ett när­

mare övervägande av möjligheten att sammanföra de militära målen till en

eller högst två hovrätter. Rådhusrätten inser väl att med hänsyn till nya

rättegångsbalkens föreskrifter om muntlig handläggning i hovrätt eu dylik

koncentration av målen möter stora svårigheter. Men om krigsrättsmålen

koncentrerades exempelvis till Svea hovrätt och till hovrätten för Nedre

Norrland, kunde det måhända tänkas, att den avdelning av hovrätten, som

handlade militära mål, vissa dagar sammanträdde, den förra i Jönköping,

Malmö och Göteborg och den senare i Umeå. Enligt rådhusrättens förme­

nande skulle en dylik koncentration vara av stort värde, särskilt med hän­

syn till att hovrätterna ofta äro sista instans i de militära målen.

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Krigsdomareföreningens yttrande är på denna punkt av samma innehåll

som Stockholms rådhusrätts.

Departementschefens anförande i huvudfrågorna.

Såsom av den inledande redogörelsen framgår, är kravet på krigsdom-

stolarnas avskaffande i fredstid lika gammalt som den gällande militära

rättegångslagen. Jag skall icke här närmare beröra anledningarna till att

detta önskemål, som under de tre senaste decennierna framställts med allt

större skärpa, icke tidigare blivit uppfyllt. Dock förtjänar det nämnas, att

en av de tyngst vägande invändningarna mot krigsdomstolarnas avskaffan­

de varit att frågan därom ägde nära samband med såväl processreformen

som revisionen av strafflagen för krigsmakten och ej borde utbrytas ur

detta sitt organiska sammanhang. Denna invändning har numera bortfallit.

Vid mitt bedömande av frågan om krigsdo in stolarna böra

avskaffas utgår jag från att de militära chefernas disciplinära be­

straffningsrätt kommer att bibehållas. Detta spörsmål ämnar jag närmare

dryfta i det följande. Jag vill redan här påpeka att frågeställningen —

av skäl som torde ligga i öppen dag — allenast avser förhållandena i freds­

tid. Något upphävande av krigsdomstolsorganisationen under krig och be-

redskapstillstånd har icke heller ifrågasatts av riksdagen.

De skäl som tala för krigsdomstolarnas avskaffande ha framförts vid åt­

skilliga tillfällen. I första hand har därvid påpekats, att det inom breda

lager av det svenska folket förefunnes en stark misstro mot den mi­

litära rättsskipningen i dess nuvarande utformning.

Denna misstro borde det, icke minst i försvarsväsendets eget intresse, vara

angeläget att undanröja, och detta alldeles oberoende av om misstron kan

anses grundad eller ej. Av några remissinstanser har nu gjorts gällande, att

beredskapstidens erfarenheter skingrat den misstro mot den militära rätts­

skipningen som existerat under 1920- och 1930-talen, varför detta motiv

för krigsdomstolarnas avskaffande vore förlegat. Häremot må framhållas

att riksdagen så sent som i april 1945 — alltså kort före beredskapstidens

slut — såsom ett av de främsta skälen för sin hemställan om utredning

angående krigsdomstolarnas avskaffande åberopade att dessa domstolar

inom breda folklager icke uppbures av samma förtroende som de allmänna

domstolarna. Att misstron mot den militära rättsskipningen ingalunda upp­

hört bestyrkes för övrigt av innehållet i ett flertal remissyttranden. Jag

hänvisar i denna del främst till de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt,

skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland, vilka hovrätters pre­

sidenter samtliga förvaltat militieombudsmansämbetet.

Det andra huvudskälet för krigsdomstolarnas avskaffande -— och det

måhända viktigaste — är att det i princip måste anses oriktigt att sönder­

splittra domstolsorganisationen genom att upprätthålla specialdom­

stol ar för olika arter av mål. Särskilt olämplig måste eu sådan anord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

71

ning med specialdomstolar vara inom straffrättsskipningen. Såsom riksda­

gen understrukit, kan nämligen därigenom grundsatsen om allas likhet in­

för lagen lätt komma att trädas för nära.

Det är visserligen sant att statsmakterna, trots de skäl som sålunda

kunna anföras mot specialdomstolar, under de senaste decennierna tillska­

pat flera nya sådana domstolar, såsom vattendomstolarna och arbetsdom­

stolen. Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid — såsom framhölls

i 1933 års proposition i förevarande ämne — icke någon särställning åt

vissa medborgare i avseende å sättet och ordningen för rättsskipningen be­

träffande dem, något som däremot i viss mån kan sägas vara förhållandet

med krigsdomstolarna. Härtill kommer att såväl vattenmålen som kollek-

tivavtalsmålen torde vara betydligt mera särpräglade än flertalet militära

mål. Givet är att, om specialdomstolar i militära mål vore nödvändiga för

att rättsskipningen i dylika mål skulle fungera på ett tillfredsställande

sätt, krigsdomstolarna borde fortbestå i en eller annan form, trots de an­

förda invändningarna mot dem. Uppgiften för en reform på det militära

rättegångsväsendets område borde då bl. a. bli att med lämpliga medel un­

danröja misstron mot krigsdomstolarna. Enligt min bestämda mening före­

ligga emellertid ej några starkare sakliga skäl för att bibehålla dessa dom­

stolar. Denna min uppfattning skall jag nu något närmare utveckla.

Det argument som främst åberopats till förmån för specialdomstolar i

militära mål är att de särskilda omständigheterna i dessa mål göra det erfor­

derligt att låta militär sakkunskap vara representerad i själva

domstolen. Detta förmenas vara nödvändigt ur två olika synpunkter,

vilka skulle kunna betecknas specialvapen- och miljösynpunkterna. Den

förra synpunkten innebär att en rent civil domstol skulle sakna förmåga

att rätt bedöma de problem av militärteknisk eller eljest speciell natur

som uppkomma i vissa mål från förband av specialvapen. Jag vill gärna be­

kräfta att det i och för sig skulle kunna vara värdefullt om i en del av

dessa mål i domstolen inginge någon representant för den speciella sakkun­

skap varom här är fråga. Men det ligger å andra sidan i öppen dag, att

man med minst lika stort fog skulle kunna göra gällande ett behov av att

flytta in sakkunniga i själva domstolen, när det gäller åtskilliga icke-militära

mål av tekniskt invecklad beskaffenhet. I nya rättegångsbalken och dess

följdförfattningar har behovet av specialkunskap icke tillgodosetts genom

medverkan av experter med säte i rätten, utan man har där tvärtom med

den största konsekvens upprätthållit principen att erforderlig speciell sak­

kännedom skall införas i rättegången enligt reglerna om bevisning. I detta

sammanhang kan nämnas, att den tidigare föreskriften i vattenlagen om

rätt för tillkallad sakkunnig att deltaga i vattenöverdomstolens överläggning

upphävts i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes

uppenbart att avvikelse från ifrågavarande viktiga princip icke bör ske utan

tungt vägande skäl. Dylika skäl synas mig icke föreligga för de militära

målens vidkommande. Det förtjänar att påpekas, att denna mening icke

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

saknar förespråkare bland de militära myndigheterna. Chefen för armén

har sålunda givit uttryck för en dylik uppfattning.

Vad härefter beträffar miljösynpunkten innebär denna, att ett militärt

förband alltid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig som

följer sina egna regler och att en ingående kännedom hos själva domstolen

om den särskilda miljö som de militära förbanden sålunda representera

skulle vara ett oundgängligt villkor för att domstolen skall kunna rätt be­

döma de militära målen, särskilt brottmålen. Vissa remissinstanser anse

till och med att en rent civil domstol skulle sakna möjlighet ej blott att

tillräckligt beakta disciplinens krav utan även att verkställa en tillfreds­

ställande straffmätning. I sistnämnda hänseende förmenas bl. a., att när­

varon av en militär representant i själva domstolen skulle innebära en ga­

ranti mot ett alltför strängt bedömande av begångna förseelser.

För att bedöma bärkraften av denna synpunkt är det av vikt att något

närmare granska arten av de militära målen. Det framgår då av en vid ut­

redningens betänkande såsom bilaga B fogad uppställning, avseende för­

delningen av de militära målen under åren 1935—1938 på olika brottstyper,

att icke mindre än 25 procent av målen rörde rymning eller olovligt undan­

hållande, att omkring 15 procent rörde rena förmögenhetsbrott och 7 pro­

cent fylleri eller förargelseväckande beteende, medan 19 procent av målen

rörde lydnadsbrott, misshandel eller förolämpning och omkring 25 pro­

cent olika slag av tjänstebrott. Det torde med fog kunna antagas att det i

det övervägande antalet av dessa mål icke var erforderligt för domstolen

att besitta någon annan kännedom om den särskilda miljön inom förban­

det än den som en icke-militär domare regelmässigt besitter. Det synes

icke behöva ifrågasättas att en allmän domstol, som ju oupphörligen kon­

fronteras med de mest skilda spörsmål, icke skulle tillräckligt beakta dis­

ciplinens krav, liksom icke heller att den skulle sakna förmåga att på ett

tillfredsställande sätt avväga straffmätningsfrågorna. När det föreligger

behov av djupare inblick i miljöfrågor, kan domaren självfallet få detta

tillgodosett genom bevisning i vanlig ordning. I detta sammanhang vill

jag emellertid understryka vikten av att vid den militära rättsskipningen

icke lämnas obehörigt utrymme åt ett specifikt militärt betraktelsesätt. På

det hela taget har jag det intrycket att betydelsen av miljösynpunkten avse­

värt överdrivits.

Jag övergår härefter till att beröra de humanitära synpunkter

som i debatten kring krigsdomstolarnas avskaffande åberopats som skäl

för specialjurisdiktionens bibehållande på det militära området. Det har så­

lunda anförts att det icke vore rätt mot de värnpliktiga, om dessa för ofta

obetydliga förseelser behövde svara inför allmän domstol i samma ordning

som andra åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från all­

mänheten och pressen, som är förbunden med en inställelse vid allmänna

domstolsförhandlingar. I detta sammanhang har vidare gjorts gällande, att

det skulle vara psykologiskt olämpligt och för disciplinen skadligt, om mi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

73

litärt befäl nödgades för förseelse i tjänsten inställa sig för rannsakning

och dom vid allmän domstol. I likhet med vad som skedde i 1933 års propo­

sition vill jag understryka att dessa argument, och i synnerhet det sistnämn­

da, i själva verket uppenbarligen åsyfta att likheten inför lagen borde und­

vikas och specialdomstolar för sådant ändamål bibehållas. Ifrågavarande

synpunkter kunna väl föranleda att viss varsamhet iakttages då det gäller

att till domstols prövning hänskjuta disciplinära förseelser av mera baga-

tellartad natur; för dylika förseelser finns ju möjligheten att begagna till-

rättavisningsrätten och den disciplinära bestraffningsrätten. Men om det

i ett visst fall förhåller sig så att saken, trots förhandenvaron av de mili­

tära chefernas nu nämnda befogenheter, finnes böra hänskjutas till dom­

stols prövning, eller om brottet eljest är av sådan art eller svårhetsgrad

att disciplinär bestraffning över huvud icke kan ifrågakomma, synes mig

den felande icke kunna göra gällande något berättigat anspråk på att dömas

i en särskild ordning.

De i det föregående behandlade invändningarna mot krigsdomstolarnas

avskaffande ha väsentligen varit av principiell natur. Mot reformen ha emel­

lertid även framställts vissa er i/n ringar av praktisk art. Det har

sålunda ifrågasatts huruvida de allmänna åklagarna vore tillräckligt kva­

lificerade för de maktpåliggande uppgifter som enligt utredningens förslag

skola åvila dem liksom om de kunde rå med den därmed förenade arbets­

belastningen. Vad beträffar den förra frågan vill jag, med anslutning till

vad justitiekansler sämbetet i denna del anfört, framhålla att åklagarna i

och för sig måste anses skickade att verkställa erforderlig utredning och

föra talan i militära brottmål. Däremot vill jag, med hänsyn till den åkla­

garna redan åvilande arbetsbördan, icke utesluta möjligheten av att det på

sina håll i praktiken kan komma att uppstå svårigheter för dem att be­

mästra även de militära målen. Såsom framhållits i årets statsverkspropo-

sition kan måhända därför en viss ökning av åklagar- och polispersonalen

visa sig behövlig. Detta synes emellertid icke böra hindra reformens genom­

förande.

Några remissinstanser ha hävdat den uppfattningen, att den militära

rättsskipningen icke kunde ske med samma snabbhet och smidighet vid

allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrättade specialdom­

stolar. Härom vill jag endast anföra att jag till fullo beaktar betydelsen ur

disciplinär synpunkt av en snabb handläggning men att jag räknar med att

detta intresse skall kunna tillgodoses även om rättsskipningen i militära

mål överflyttas till de allmänna domstolarna. Jag återkommer till denna

fråga i det följande. Icke heller synes man behöva befara att, såsom någon

instans gjort gällande, om krigsdomstolarna avskaffas i fredstid, det i hän­

delse av krig eller därmed jämförliga förhållanden skulle möta alltför stora

svårigheter att i hast tillskapa funktionsdugliga krigsdomstolar.

Såsom framgår av vad jag sålunda anfört har jag alltså kommit till det

resultatet, att verkligt vägande skäl för krigsdomstolarnas bibehållande så­

74

som specialdomstolar i militära mål icke kunna anses vara för handen.

Med hänsyn härtill och då, såsom också förut nämnts, starka skäl kunna

åberopas för krigsdomstolarnas avskaffande bygger departementsförslaget

till militär rättegångslag på den principen att rättsskipningen i militära mål

i fredstid skall anförtros åt de allmänna domstolarna.

Även om man i likhet med mig anser att militär icke bör äga säte i dom­

stolen vid handläggning av militära mål, skulle man likväl kunna tänka

sig — i några remissyttranden har också framställts uttryckligt yrkande där-

om — att behovet av militär sakkunskap tillgodosåges på det sättet att

särskilt kvalificerade militärer, s. k. militärombud, regelmässigt vore

tillstädes vid domstolen för att lämna önskade upplysningar och även för

att av eget initiativ göra de uttalanden som kunde föranledas av omstän­

digheterna. I det lagförslag som framlades genom 1933 års proposition i

ämnet upptogs sålunda ett stadgande, att befattningshavare vid krigsmak­

ten som därtill lörordnades skulle äga vara tillstädes vid handläggning av

militärt mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant förordnande

i inge påkallas jämväl av rätten eller dess ordförande. I propositionen fram­

hölls dock, att de krav som föranledde stadgandet delvis syntes bottna i en

föga berättigad misstro mot domstolens förmåga att själv i det särskilda

tallet bedöma behovet av upplysningar rörande speciella militära förhållan­

den. För egen del anser jag i likhet med utredningen, att det icke överens­

stämmer med grunderna för den allmänna rättegångsordningen att bereda

annan än part eller partsrepresentant rätt att utan anmodan yttra sig i

rättegången och att anledning saknas att i militära mål tillämpa en an­

nan ordning. Gentemot vad häradshövdingeföreningen anfört i denna del vill

jag även förklara att jag icke ifrågasätter åklagarnas förmåga att i sam­

band med förundersökningen framskaffa fullständigt utredningsmaterial

angående speciella reglementsföreskrifter och andra särskilda förhållanden

av betydelse för målet. Skulle det i något enstaka fall visa sig, att den för­

beredande undersökningen ej är tillfyllest i detta avsende, bör man kunna

räkna med att domstolen själv uppmärksammar bristen och tillser att den

avhjälpes. Om behovet av ytterligare upplysningar framträder först under

huvudförhandlingen, torde denna i regel ej behöva för den skull avbrytas

eller uppskjutas, utan vederbörande chef lär efter framställning av rättens

ordförande kunna omgående ställa erforderlig sakkunnig till förfogande.

Jag är därför icke beredd att tillmötesgå kravet på ett special stadgande

motsvarande bestämmelsen i 1933 års förslag. Såsom utredningen fram­

hållit, bör dock givetvis avsaknaden av en sådan bestämmelse icke hindra

att, om den militäre chefen finner anledning antaga att tillgång till militär

sakkunskap kan bli av betydelse i visst mål, han även utan särskild fram­

ställning därom äger ställa sakkunnig militär befattningshavare till dom­

stolens förfogande.

Vidkommande härefter spörsmålet i vad mån häradsrät­

ter böra tagas i anspråk för den militära rättsskip­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

75

ningen är jag visserligen i princip av den meningen att dessa domstolar,

särskilt med hänsyn till deras jämförelsevis långa sommarferier, måste

anses något mindre lämpade än rådhusrätter för handläggning av militära

mål. Å andra sidan är det, såsom utredningen framhållit, med hänsyn till

den under senare år skedda nyuppsättningen av förband och ändringen av

förläggningsförhållanden uppenbart att häradsrätter i viss, icke alltför obe­

tydlig utsträckning böra anlitas för ändamålet. Jag biträder dock den under

remissbehandlingen hävdade meningen att sådan häradsrätt, varest tings-

domare eller tingssekreterare icke finnes anställd, i princip ej bör anlitas

för handläggning av militära mål i andra fall än då det av praktiska skäl

skulle vara direkt olämpligt att förlägga dessa mål till annan häradsrätt

som äger ständig tillgång till kompetent vikarie för rättens ordförande el­

ler ock till rådhusrätt. På grund av vad sålunda anförts torde den av ut­

redningen uppgjorda planen angående de militära målens fördelning å de

allmänna underrätterna böra i någon mån jämkas. Jag återkommer till för-

delningsplanen i specialmotiveringen.

Remissinstanserna ha ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om platsen

för domstolens sammanträden vid handläggning av militära mål.

Härvidlag vill jag till en början erinra därom, att enligt nya rättegångsbal­

ken hinder icke föreligger för domstolarna att i fall av behov sammanträda

å annan plats än den ordinarie. Underrätterna äro alltså lagligen oförhind­

rade att i militära mål sammanträda inom vederbörande militära etablis-

sement. Spörsmålet gäller därför närmast, huruvida det kan anses föreligga

ett så stort sakligt intresse av att sammanträdena hållas i kasern, att en

militär rättegångslag bör upptaga ett stadgande om att så regelmässigt skall

ske. Jag vill för min del besvara denna fråga nekande. Jag anser nämligen

icke, att den tilltalade i ett militärt mål — på grund av de förut omnämnda

humanitära synpunkterna eller av andra skäl — äger något berättigat in­

tresse av att dömas i en annan lokal än andra tilltalade. Däremot är

det tydligt, att det vid en avvägning mellan de olägenheter och kostnader

som kunna vara förenade med å ena sidan den militära personalens instäl­

lelse i den ordinarie domslokalen och å andra sidan domstolens sam­

manträdande i kasern ej sällan kan visa sig lämpligast att välja det senare

alternativet. I all synnerhet gäller detta, såsom ock utredningen framhållit,

i sådana fall då en domstol är gemensam för flera förband och målfrekven­

sen för varje särskilt förband är stor. Jag vill i detta sammanhang under­

stryka vikten av att offentlighetsgrundsatsen noga iakttages även i sådana

mål, vilka handläggas inom de militära etablissementen.

Spörsmålet huruvida rättsskipningen i andra do in stolsi n-

stans bör koncentreras till någon eller några av hovrätterna behandlades

redan i 1933 års proposition. Dåvarande departementschefen framhöll där­

vid hl. a. att en ordning, enligt vilken mål som handlagts av allmän under­

rätt i vissa fall skulle fullföljas till annan hovrätt än den inom vars dom-

värjo domstolen vore belägen, redan av formella skäl tedde sig synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

76

egendomlig, även om överdomstolen i likhet med den nuvarande krigshov-

rätten organiserades såsom en fristående avdelning av Svea hovrätt, något

som dock knappast på allvar kunde ifrågasättas. De skäl som åberopats

emot en uppdelning efter vanliga grunder av målen mellan hovrätterna före-

fölle, fortsatte departementschefen, icke vara särdeles tungt vägande. Bety­

delsen av en gemensam mellaninstans för befrämjande av enhetlighet i rätts­

skipningen kunde tydligen med lika rätt åberopas i fråga om alla de kate­

gorier av mål som vore av speciell natur i något avseende. Detsamma gällde

synpunkten att antalet från underrätterna fullföljda militärmål vore så

obetydligt, att domarna i den högre instansen icke kunde förvärva tillräcklig

erfarenhet på området, därest målen uppdelades på flera hovrätter. För egen

del kan jag helt ansluta mig till detta uttalande. Därutöver må emellertid

ytterligare framhållas, att det efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande

ännu mindre än tidigare torde kunna ifrågakomma att koncentrera de mili­

tära målen till någon eller några av hovrätterna. Detta skulle uppenbarligen

medföra stora praktiska olägenheter med hänsyn till att parter, vittnen och

sakkunniga i regel skola inställa sig i hovrätten vid målens behandling.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att kravet på krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid hittills icke sammankopplats med något önskemål

att tillika upphäva den disciplinära bestraffningsrätt som av

ålder tillkommit militär chef. Tvärtom har riksdagen vid upprepade till­

fällen betonat, att det ej vore möjligt att borttaga även denna bestraff­

ningsrätt. Det har därvid framhållits, att det måste anses vara för discipli­

nens upprätthållande oundgängligen erforderligt att vederbörande chef

ägde att vid vissa förseelser använda disciplinära bestraffningsmedel. På

grund av de speciella förhållandena i den militära tjänsten vore det näm-

ligen ofta nödvändigt att reaktionen mot en begången förseelse skedde ome­

delbart dch utan den omgång ett domstolsförfarande alltid måste medföra.

Härtill komme, att antalet förseelser vore så siort att det redan på grund

därav måste möta betänkligheter att belasta domstolarna med ett bedö­

mande av dem alla.

Till den ståndpunkt som riksdagen sålunda intagit i denna fråga kan jag

helt ansluta mig. I anledning av ett av krigsfiskalsföreningen i nu före­

varande ärende framfört förslag att den disciplinära bestraffningsrätten

skulle frånhändas de militära cheferna vill jag påpeka att dessa därige­

nom komme i en sämre ställning än de civila cheferna. Det är visserligen

sant att den disciplinära bestraffningsrätt som utövas vid ett militärt för­

band ofta har en allvarligare innebörd än den som förekommer vid ett

civilt verk, framför allt därigenom att i det senare fallet motsvarighet

saknas till det militära arreststraffet. Men denna skillnad bör icke för­

anleda att de militära chefernas disciplinära bestraffningsrätt helt slopas

utan uppgiften bör bli att giva denna bestraffningsrätt en ur rättssäker­

hetssynpunkt så betryggande utformning som möjligt. Till bestämmelserna

härom återkommer jag i det följande, men jag vill redan här understryka

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

77

att den felande alltid bör äga rätt att bli personligen hörd av den bestraff-

ningsberättigade själv, att sådant förhör i svårare fall bör äga rum oavsett

om den felande så begär samt att disciplinstraff som ålagts av befattnings­

havare vid krigsmakten i princip ej bör få verkställas förrän beslutet vun­

nit laga kraft. Jämväl i fråga om militär befattningshavares rätt att förord­

na om de lindrigare påföljder som kallas tillrättavisningar bör givetvis i

rättssäkerhetens intresse beaktas att befogenheten erhåller en betryggande

utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Tidpunkten för lagens ikraftträdande.

I sitt förenämnda av riksdagen godkända utlåtande nr 24 för år 1945

uttalade första lagutskottet, att det syntes uppenbart att frågan om revision

av strafflagen för krigsmakten ägde ett så starkt samband med frågan om

en reform av det militära rättegångsväsendet att de båda reformerna såvitt

möjligt borde genomföras samtidigt. En ny strafflag för krigsmakten måste

— anförde utskottet vidare — med nödvändighet även medföra ändringar i

lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, och det skulle därför

vara opraktiskt att vidtaga ändringarna i sistnämnda lag i två olika etap­

per, först dem som föranleddes av den nya strafflagen för krigsmakten och

sedan, måhända endast en kort tid efteråt, dem som nödvändiggjordes av

krigsdomstolarnas avskaffande. Den sammanlagda tid, som skulle erfordras

för reformarbetet, skulle enligt utskottets mening otvivelaktigt komma att

icke oväsentligt minskas, om arbetet med båda frågorna kunde ske sam­

tidigt.

Utredningen, som ju icke utarbetat något förslag till lagtext, har i

fråga om tidpunkten för reformens ikraftträdande utgått från att på grund­

val av utredningens resultat skulle utarbetas lagförslag, avsedda att kunna

träda i kraft den 1 januari 1949 eller samtidigt med ny militär strafflag­

stiftning.

Emot denna tidpunkt för ikraftträdandet av den nya militära rättegångs­

lagen ha, såsom närmare angives i det följande, ett antal remissinstanser

opponerat sig, och detta av två olika slags skäl. För det första har det in­

vänts, att vissa grundlagsändringar utgjorde en förutsättning för reformen.

Då dessa icke kunde slutgiltigt genomföras förrän vid 1949 års riksdag,

borde den nya militära rättegångslagen träda i kraft först vid en senare

tidpunkt. Vidare har det framhållits, att ett uppskov med reformen till

åtminstone den 1 januari 1950 vore behövligt för att underrätterna, vilka

från och med år 1948 hade att bemästra den allmänna processreformen,

skulle få nödigt andrum, innan nya uppgifter pålades dem.

Vad till en början grundlagsfrågan beträffar har utredningen er­

inrat om att krigsdomstolarna äro uttryckligen omnämnda i §§ 20, 96 och

101 regeringsformen samt att jämväl några andra stadganden i regeringsfor­

78

men och tryckfrihetsförordningen innehålla föreskrifter, som ha avseende

på den militära jurisdiktionen. I § 20 första punkten RF stadgas att de

mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning, skola

företagas och avgöras i högsta domstolen. Enligt föreskrift i andra punkten

av samma paragraf förordnar Konungen tre militärpersoner av högre grad

att med domare jäv och ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas, sådana mål

i högsta domstolen övervara och däröver rösta. I § 22 mom. 1 stadgas bland

annat att, då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer

mål, varom i 20 § stadgas, två av de av Konungen förordnade militärperso­

nerna böra ha säte i domstolen. I § 96 RF bestämmes militieombudsman-

nens verksamhetsområde sålunda att han skall ha tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet

anslagna medel. Enligt § 101 RF åligger det i vissa fall militieombudsman-

nen att vid riksrätt anställa åtal mot ledamot av högsta domstolen för fel

i domarämbetets utövning med avseende å mål, som från krigsdomstol

kommit under högsta domstolens prövning. Slutligen stadgas i § 5 mom. 2

tryckfrihetsförordningen, att vid åtal jämlikt § 4 mom. 14 (för spridande

vid trupp eller å flottans fartyg av indragen skrift) mot någon som lyder

under strafflagen för krigsmakten skall tillämpas vad om laga domstol i

mål rörande åtal jämlikt nämnda lag må vara föreskrivet.

Utredningen har icke diskuterat frågan huruvida krigsdomstolarna

genom de grundlagsstadganden, i vilka dessa domstolar uttryckligen om­

nämnas, erhållit en sådan konstitutionell ställning att deras avskaffande för­

utsätter ändring i berörda stadganden. Efter en redogörelse för frågans be­

handling i riksdagen åren 1933 och 1936 (se s. 252 ff i betänkandet) yttrar

utredningen allenast, att redogörelsen torde visa att — även om krigsdom-

stolarnas omnämnande i §§ 20, 96 och 101 RF icke tillädes den betydelsen

att därigenom dessa domstolar till sin existens vunnit grundlags bekräftelse

— ett avskaffande av krigsdomstolarna helt eller delvis utan åtföljande änd­

ringar i de åsyftade grundlagsbuden skulle vara ägnat att medföra en be­

tänklig osäkerhet i rättstillämpningen. I anslutning härtill föreslår utred­

ningen, att stadgandet i § 20 helt utgår; att den i § 22 mom. 1 upptagna be­

stämmelsen om militära ledamöters deltagande i högsta domstolen likale­

des utgår; att stadgandet i § 96 omredigeras så, att militieombudsmannen

angives skola ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i mål,

som enligt bestämmande på sätt i § 87 mom. 1 stadgas äro att hänföra till

militära mål; samt att § 101 omredigeras i anslutning till vad som föresla­

gits beträffande § 96.

Vad beträffar den förut berörda forumbestämmelsen i § 5 mom. 2 tryck­

frihetsförordningen må nämnas, att någon motsvarande regel icke uppta­

gits i det förslag till ny tryckfrihetsförordning som framlagts av 1944 års

tryckfrihetssakkunniga.

Med utgångspunkt från att den nya militära rättegångslagen skulle träda

Xiingl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

79

i kraft den 1 januari 1949 uttalar utredningen, att en följd av reformens

genomförande innan ändring av § 96 RF slutgiltigt antagits — vilket som

förut nämnts icke kunde ske förrän vid 1949 års riksdag — bleve att under

mellantiden militieombudsmannens tillsynsmyndighet icke komme att om­

fatta den på allmänna domstolar ankommande rättsskipningen i militära

mål. Under tiden komme uppsikten häröver i stället att åligga justitieom­

budsmannen. Utredningen säger sig emellertid anse, att anmärkta förhål­

lande med hänsyn till den jämförelsevis korta tid varom här kunde bli

fråga icke torde behöva föranleda några nämnvärda olägenheter.

Av de remissinstanser, vilka hävdat att den nya militära rättegångslagen

icke borde träda i kraft förrän de av utredningen föreslagna grundlagsänd­

ringarna blivit slutgiltigt antagna, är det endast ett mindre antal — näm­

ligen Göta hovrätt, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt

värnpliktiga officerares riksförbund — som uttryckligen gjort gällande att

krigsdomstolarna erhållit en sådan konstitutionell ställning att de icke

kunde avskaffas utan grundlagsändring. De övriga instanser som berört

grundlagsfrågan taga däremot icke ställning till spörsmålet, om krigsdom­

stolarna till sin existens vunnit grundlags bekräftelse. Deras invändningar

grundas i stället på den uppfattningen att, då utredningens grundlagsänd-

ringsförslag innehölle materiella bestämmelser — om avskaffande av de mi­

litära ledamöterna i högsta domstolen och om gränsdragningen mellan justi­

tieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsområden — som di­

rekt sammanhängde med den nya allmänna lagstiftningen, det icke kunde

vara grundlagsenligt att realiter binda riksdagens fria prövningsrätt i frå­

ga om vilande grundlagsförslag på sätt som skulle ske, därest den allmän­

na lagstiftningen finge träda i kraft innan grundlagsändringen efter nyval

till andra kammaren hunnit bli slutgiltigt prövad. Denna mening göres så­

lunda gällande av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Övre

Norrland, krig shovrätt en samt magistraterna i Uppsala och Göteborg. För­

eningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt värnpliktiga officerares

riksförbund rikta jämväl av sist angivna skäl kritik mot förslaget att låta

den militära rättegångslagen träda i kraft den 1 januari 1949. Hovrätten

för Övre Norrland understryker i detta sammanhang särskilt att det skulle

vara en svår oegentlighet att låta militieombudsmannens uppsikt över rätts­

skipningen i militära mål temporärt övergå å justitieombudsmannen.

I fråga om uppfattningen, att krigsdomstolarnas existens vore garanterad

i grundlagen, hänvisar Göta hovrätt till sitt år 1932 avgivna yttrande i äm­

net. Hovrätten anförde då:

Om man ser bestämmelserna i §§ 20, 96 och 101 RF samt andra stycket

av § 5 moment 10 tryckfrihetsförordningen i belysning av deras tillkomst­

historia och jämför dem med varandra inbördes, kan man enligt hovrättens

uppfattning icke komma till annan slutsats, än att i dessa lagrum med krigs-

domstolar avses de särskilda domstolar, som äro inrättade för handläggning

jämväl under fredsförhållanden av militära mål. Grundlagarna förutsätta

således befintligheten av dylika domstolar. Enligt hovrättens uppfattning

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kan därför det tillämnade avskaffandet av krigsdomstolarna och de mili­

tära målens överflyttande från dem till de allmänna domstolarna icke ge­

nomföras, med mindre dessa grundlagsstadganden ändras.

Det må i anledning av detta yttrande anmärkas, att det däri omförmälda

stadgandet i § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen år 1937 omredigerades

så att stadgandet icke längre kom att innehålla termen krigsdomstol.

Den uppfattning, åt vilken Göta hovrätt sålunda givit uttryck, utvecklas

ytterligare av värnpliktiga officerares riksförbund, vars yttrande huvudsak­

ligen bygger på en undersökning av professorn H. Sundberg, ursprungligen

publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift årgång 1932 s. 430 ff och sedermera

såsom bilaga fogad vid en i anledning av 1933 års proposition i första kam­

maren väckt motion (nr 311). Då Sundbergs undersökning under 1933 års

riksdagsbehandling var det förnämsta statsrättsvetenskapliga stödet för

dem som då hävdade att existensen av särskilda krigsdomstolar jämväl i

fredstid måste anses ha grundlags bekräftelse, synes det lämpligt att här

återgiva vissa delar av undersökningen.

Sundberg uttalade till en början, att bestämmelserna i RF § 96 och § 101

icke kunde anses giva någon grundlagshelgd åt krigsdomstolarnas existens,

och hans undersökning koncentrerades därför till — förutom nyssnämnda,

år 1937 omredigerade bestämmelse i tryckfrihetsförordningen — stadgan­

det i § 20 RF.

Detta stadgande bestod i sin ursprungliga lydelse av två stycken, det

första avseende förfarandet »uti fredstider» och det senare förhållandena i

krigstid. Enligt detta senare stycke ägde Kungl. Maj :t genom krigsartiklar-

na reglera krigsrättsmålens handläggning i högsta instans. Emellertid upp­

hävdes krigsartiklarna genom 1868 års krigslagar, vilka avsågo såväl krigs­

tid som fredstid. Vilka regler som därefter skulle gälla angående handlägg­

ningen av krigsrättsmålen i krigstid var föremål för delade meningar, be­

roende därpå att beträffande domsrätten i högsta instans allenast stadgades

följande: »över dessa (under- och överdomstolarna) är högsta domstolen ef­

ter vad i grundlagen stadgat är.» I syfte att undanröja denna oklarhet samt

otvetydigt fastslå, att för behandlingen av krigsrättsmålen i högsta instans

enahanda regler skulle gälla under krigstid och i fred, ändrades § 20 RF

år 1915 så, att andra stycket och orden »uti fredstider» i första stycket ut-

gingo, i samband varmed en formell jämkning av lagrummets första mening

vidtogs.

Efter en redogörelse för stadgandets historiska utveckling yttrade Sund­

berg till en början, att § 20 utgick från det sedan gammalt bestående för­

hållandet, att det för militär i tjänst funnits en särskild rättsskipning. Det

syntes oförnekligt, att denna särskilda rättsskipning vore ett sådant vä­

sentligt moment för föreskriften om högsta domstolens sammansättning, att

stadgandet i § 20 realiter upphävdes i samma ögonblick krigsdomstolarna

avskaffades. Med hänsyn härtill måste ett avskaffande av krigsdomstolar­

na enligt Sundbergs mening anses stridande mot ifrågavarande grundlags-

rum och beslut därom alltså kräva ändring av grundlagen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ungefär på samma sätt som den omnämner t. ex. generaladjutanter och

fältmarskalkar i RF § 35. Den organiserar högsta domstolen som krigsdom-

stol. Stadgandet skall naturligtvis läsas i sammanhang med RF § 17:1,

som talar om att konungens domsrätt — dvs hans rätt att avgöra dom­

stolsmål till skillnad från hans rätt att avgöra administrativa besvärsmål

— skall utövas av minst tolv justitieråd. RF § 20 omtalar ett specialfall

av denna konungens domsrätt. Det förutsättes — liksom i RF 17: 1 — att

konungen har en högsta domsrätt också i fråga om krigsdomstolsmål. Den

rätten skall han utöva genom högsta domstolen, men liksom dessa mål i

underinstanserna handläggas vid domstolar med militära bisittare, skall

också högsta domstolen, när den tjänstgör som högsta krigsdomstol, ha så­

dana. Genom att organisera högsta domstolen som krigsdomstol skulle

krigsdomstolarna ha vunnit grundlagens bekräftelse. — Detta är emellertid

att lägga in i stadgandet mera än vad som i verkligheten står där. Läser

man detsamma fördomsfritt, skall man finna, att det icke alls innesluter

något varken direkt eller indirekt uttalande till förmån för särskilda krigs-

domstolar. Den frågan var icke aktuell, varken då regeringsformen skrevs

eller då § 20 fick sin nuvarande avfattning. Det säges ju heller ingenting

om vad som skall förstås med krigsdomstol — mer än vad som följer av

föreskriften om de två militärerna — och ingenting om i vilken utsträck­

ning den skall komma till användning. Man har gått ut ifrån att det fanns

krigsdomstolar, och när det så gällde att i regeringsformen införa bestäm­

melser om högsta domstolens organisation, var man angelägen om att den

vid sin handläggning av krigsrättsmål hade en sammansättning, som anslöt

sig till principen för underdomstolarnas sammansättning i ty fall. Finnas

inga krigsdomstolar, så har högsta domstolen sin vanliga sammansättning.

Att grundlagen träffat vissa dispositioner för tillgodoseende av ett visst

rättsligt förhållande, som den förutsatt såsom förefintligt, får icke fattas så,

att grundlagen givit detta förhållande sin garanti på framtida förefintlighet.

Malmgren fortsatte:

Emellertid, även om man skulle vilja ur RF § 20 läsa fram en verklig

föreskrift att krigsdomstolar skola finnas, så kan stadgandet dock icke få

anses förbjuda mera än det totala avskaffandet av dylika specialdomstolar,

och något sådant åsyftas ju ej med det föreliggande förslaget: det skall ju

finnas krigsdomstolar under krigstid. Nu kunde det visserligen invändas,

att man på så sätt skulle komma att ge bestämmelsen en helt annan inne­

börd än som genom dess formulering avsetts. Från början gällde den högs­

ta domstolens sammansättning vid avdömandet av mål i fredstid, medan

man i krigstid skulle förfara »enligt krigsartiklarna», och när den 1915 er­

höll sin nuvarande lydelse, var det icke meningen att inskränka, utan i

stället att utvidga området för domstolens verksamhet som högsta krigs-

domstol. Nu däremot skulle man avkoppla det område, som från början var

huvudsaken, och behålla kvar endast det senare tillkomna. Jag kan emel­

lertid icke se, att detta förhållande är av någon betydelse. Man har ingen

rätt att lägga in i ett grundlagsstadgande mer än som verkligen står där,

och vad som står där är, att vare sig det gäller fredstid eller krigstid, skola

mål, som varit före vid krigsdomstol och därifrån fullföljts hos konungen,

avgöras i högsta domstolen, vilken då utökas med två militärer. Om grund­

lagen skall anses säga något om krigsdomstolars existens, så är detta åt­

minstone icke mera än att krigsdomstolar skola finnas. I vilken utsträck­

ning de skola finnas, eller rättare i vilken utsträckning militära mål skola

handläggas vid krigsdomstol, det får väl ändå bestämmas genom kriminal­

83

lag (inkl. kriminalprocesslag) för krigsmakten, vilken stiftas av konung och

riksdag enligt RF § 87. Befogenheten att ändra eller upphäva sådan lag

måtte väl ändå innefatta en befogenhet att närmare reglera krigsdomstols-

organisationen och bestämma, vilka mål som skola handläggas vid sådan

domstol och vilka som, ehuru avseende krigsmän, skola höra under de all­

männa domstolarna. På den tiden, då § 20 endast avsåg rättegången under

fredstid, var det alltså möjligt att utan grundlagsändring till ett minimum

inskränka det område, där högsta domstolen skulle fungera som krigsdom-

stol. Sedan stadgandet ändrats till att omfatta också krigstid, finns det på

samma sätt en befogenhet att genom kriminallagen för krigsmakten in­

skränka krigsdomstols kompetens till ett minimum. Varför skulle det vara

mera stridande mot grundlagen att företaga begränsningen på så sätt, att

hela fredstids- eller hela krigstidsområdet avskiljes?

Ytterligare må nämnas att jämväl professorn N. Herlitz verkställt en un­

dersökning angående krigsdomstolarna och grundlagen. I undersökningen,

som finnes publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift årgång 1933 s. 449 ff,

anfördes bland annat:

Stadgandet i RF § 20 kan icke sägas direkt påkalla, att krigsdomstolar

skola finnas. Det anknyter endast vissa följder (en särskild organisation av

HD) till förhandenvaron av vissa fakta (att vissa mål fullföljas hos konung­

en). Huruvida och i vilken utsträckning dessa fakta skola inträffa, har RF

lämnat öppet.

En faktisk begränsning av stadgandets tillämpningsområde är alltså en­

ligt min mening tillåtlig; man träder ej ens RF för när blott och bart där­

igenom att man skapar förhållanden som medföra, att stadgandet ej erhåller

någon tillämpning alls. De skäl för en motsatt ståndpunkt, som anförts av

Sundberg, hava icke övertygat mig.

Med avseende på frågan, huruvida RF § 20 direkt påkallar upprätthål­

lande av krigsdomstolar, har jag således kommit till samma slutsats som

professor Malmgren.

Fortsättningsvis förklarade emellertid Herlitz att det icke dess mindre

förefölle honom — med hänsyn till det sätt varpå RF § 20 förutsatte den

nu rådande ordningen — synnerligen betänkligt att utan ändring av detta

grundlagsbud genomföra den i 1933 års proposition föreslagna omorgani­

sationen.

Såsom redan framhållits är motståndet i vissa remissyttranden mot för­

slaget att den nya militära rättegångslagen skulle träda i kraft redan den

1 januari 1949 baserat icke allenast på överväganden av grundlagsbetonad

natur utan jämväl därpå, att den allmänna processreformens genomföran­

de komme att för underrätterna medföra en så ökad arbetsbelastning att ett

behov av andrum för underrätterna förelåge. Denna uppfatt­

ning har gjorts gällande av justitiekansler sämbetet, stadsdomaref öreningen

samt magistraterna i Uppsala och Göteborg. Justitiekanslersämbetet betonar

vidare i detta sammanhang möjligheten av att för reformens lyckliga ge­

nomförande tillräcklig åk lagarpersonal icke stode till buds.

Måhända kunde en förbättring i detta avseende vinnas till förslagsvis den

1 januari 1950 eller 1951, om särskilda åtgärder därför i tid vidtoges. Stads-

Kangl. Maj.ts proposition nr 216.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

domareföreningen och de båda nyssnämnda magistraterna hemställa att re­

visionen av det militära rättegångsväsendet måtte få anstå till den 1 januari

1950.

Departementschefen. I fråga om tidpunkten för ikraftträdandet av den

nya militära rättegångslagen vill jag till en början erinra om att den till-

ämnade nya strafflagstiftningen för krigsmakten äger ett ytterst nära sam­

band med ett år 1946 till lagrådet remitterat förslag till ändring av straff­

lagen med avseende å brott mot staten och allmänheten. Sistnämnda för­

slag är avsett att vinna tillämpning från och med den 1 januari 1949, och

under denna förutsättning har 1946 års kyrkomöte för sin del redan antagit

vissa av sagda förslag föranledda ändringar i kyrkolagen och lagen den

13 november 1936 om domkapitel att träda i kraft den 1 januari 1949.

Såsom jag tidigare framhållit vid remiss till lagrådet av förslag till ändrad

strafflagstiftning för krigsmakten är det -— för att undvika de mycket om­

fattande följdändringar som erfordras i den nuvarande strafflagen för krigs­

makten därest denna alltjämt gäller vid ikraftträdandet av den allmänna

strafflagsreformen — nödvändigt att låta den nya strafflagstiftningen för

krigsmakten träda i kraft samtidigt med ändringen av allmänna strafflagen.

Med hänsyn härtill torde med avseende å de båda strafflagsreformernas

ikraftträdande någon ändring av den föreslagna tidpunkten icke böra ske.

Såsom riksdagen på sin tid understrukit, äger emellertid frågan om en

reform av det militära rättegångsväsendet ett så nära samband med frågan

om revisionen av strafflagen för krigsmakten att även dessa båda reformer

såvitt möjligt böra genomföras vid samma tidpunkt. Skulle så icke ske,

nödgas man vidtaga mycket omfattande följdändringar i de nu gällande mi­

litära rättegångsreglerna i syfte att anpassa dessa regler till den nya straff­

lagstiftningen för krigsmakten. Då den nya militära rättegångslagen icke

under några förhållanden torde böra träda i kraft senare än den 1 januari

1950, och nyssnämnda provisorium alltså skulle komma att gälla för endast

ett års tid, framträder angelägenheten av att undvika detsamma med

mycket stor skärpa.

Nu har emellertid, liksom tidigare, invänts att krigsdomstolarna erhållit

en sådan grundlagsbefäst ställning att de icke ens för fredstid kunna av­

skaffas utan ändring i de grundlagsstadganden, där krigsdomstolarna om­

nämnas (§§ 20, 96 och 101 regeringsformen). Givet är, att om denna in­

vändning vore riktig, reformen av det militära rättegångsväsendet ej kunde

genomföras förrän ett förslag till ändring av dessa stadganden hunnit slut­

giltigt prövas av 1949 års riksdag. Jag kan emellertid icke dela nämnda

mening om innebörden av ifrågavarande grundlagsstadganden. Beträffande

§§96 och 101 regeringsformen synes det uppenbart att vad där sägs om

militieombudsmannens ämbetSuppgifter icke kan avse att med grundlags

helgd befästa krigsdomstolarnas tillvaro. Härom synes också råda enighet

i den statsvetenskapliga doktrinen. Vad så angår § 20 regeringsformen sy­

nas de däri givna föreskrifterna icke äga sådan innebörd att konstitutionella

Kungl. Maj:is proposition nr 216.

85

hinder skulle möta att, i den ordning § 87 regeringsformen stadgar, genom

allmän lag helt avskaffa den special jurisdiktion som utövas av krigsdom-

stolarna. I varje fall förefaller det mig orimligt att åt ifrågavarande grund-

lagsstadgande giva den tolkningen att det skulle omöjliggöra att området

för krigsdomstolarnas befogenhet genom allmän lag i större eller mindre

mån inskränktes. Jag anser därför att icke heller ändring av § 20 regerings­

formen är en nödvändig förutsättning för att lagstiftaren skall kunna från

krigsdomstolarnas handläggning avskilja de nu av dem under fredstid hand­

lagda målen.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att hänsyn till grundlagens helgd

likväl utgjorde hinder mot att låta den militära rättegångslagen träda i

kraft den 1 januari 1949. De anse nämligen att, om det såsom utredningen

hävdat befunnes erforderligt eller önskvärt att ändra grundlagen i anslut­

ning till den nya militära rättegångslagens materiella innehåll, det icke kun­

de vara riktigt att i realiteten binda riksdagens fria prövningsrätt i fråga om

vilande grundlagsförslag på sätt som skulle ske, därest den allmänna lag­

stiftningen finge träda i kraft innan grundlagsändringen efter nyval till

andra kammaren hunnit bli slutgiltigt prövad.

Frågan huruvida den nya militära rättegångslagens materiella innehåll

bör föranleda några grundlagsändringar kommer att av mig upptagas i an­

nat sammanhang. För dagen vill jag därför endast framhålla, att de grund­

lagsändringar som kunna befinnas önskvärda av nämnda anledning samt­

liga avse allenast organisatoriska förhållanden av jämförelsevis underord­

nad vikt samt att icke någon av ändringarna kan sägas utgöra en nödvändig

förutsättning för genomförandet av den militära rättegångsreformen. Vid

sådant förhållande anser jag fog saknas för påståendet att riksdagens fria

prövningsrätt beträffande vilande grundlagsförslag i detta fall skulle kom­

ma att äventyras.

Jag har alltså kommit till det resultatet, att grundlagsfrågan icke kan an­

ses lägga hinder i vägen mot den militära rättegångslagens ikraftträdande

den 1 januari 1949.

Några remissinstanser ha emellertid — under åberopande av den ökade

arbetsbelastning som den allmänna processreformen kan medföra för såväl

domstolar som åklagare — uttalat ett önskemål om att med ikraftträdandet

likväl borde anstå till den 1 januari 1950 eller 1951. Detta önskemål kan

emellertid ej uppväga de inledningsvis berörda praktiska skälen för att

låta den nya lagstiftningen träda i kraft samtidigt med den nya strafflag­

stiftningen för krigsmakten. Jag föreslår därför att den nya militära rätte­

gångslagen vinner tillämpning från och med den 1 januari 1949.

86

Kungl. Maj:ls proposition nr 216.

Författningsförslagen.

Allmänna synpunkter.

För grunddragen i utredningens förslag har tidigare redogjorts.

Med avseende å dispositionen av den erforderliga lagtexten har utredningen

allenast anmärkt, att det måhända kunde befinnas lämpligt att under en

gemensam avdelning i den blivande militära processlagen sammanföra de

i lagen den 9 juni 1944 nu upptagna reglerna om befälhavares domsrätt i

ersättningsmål och de bestämmelser som skulle gälla i fråga om den disci­

plinära bestraffningsrätten och befälhavares tillrättavisningsrätt.

Utredningens förslag har i flertalet yttranden, där det blivit föremål för

något helhetsomdöme ur lagstiftningssynpunkt, ansetts

lämpat att läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Många re­

missinstanser ha dock framställt erinringar mot detaljerna i förslaget. I

åtskilliga yttranden har därvid betonats att avsaknaden av lagtext i flera

fall orsakat svårighet vid bedömandet av den närmare innebörden av de i

betänkandet gjorda uttalandena. Några av de myndigheter, vilka motsatt

sig krigsdomstolarnas avskaffande och därför i första hand avstyrkt lag­

stiftning på grundval av utredningens förslag, ha dock uttalat att, om man

ville genomföra den planerade reformen av det militära rättegångsväsendet,

detta syntes lämpligen böra ske i huvudsak på sätt utredningen föreslagit.

Denna uppfattning har kommit till uttryck i yttrandena från krigshovrätten,

chefen för armén och föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer. Krigs­

hovrätten har dock — liksom Svea hovrätt -— anfört, att vad betänkandet

innehölle angående krig och därmed jämförliga förhållanden icke kunde

accepteras såsom grundval för blivande lagstiftning, och chefen för armén

har om förslaget i dessa delar anfört, att detsamma syntes i stort sett väl

lämpa sig för beredskapstillstånd men däremot icke utan vidare även för

krigstid.

Beträffande det förut omnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade

utkastet till militär rättegångslag, över vilket utlåtanden efter remiss

avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, kan samman­

fattningsvis sägas att detsamma i huvudsak utformades på grundval av ut­

redningens förslag, ehuru i åtskilliga avseenden avvikelser gjordes med

anledning av vad som framkommit i yttrandena över utredningens betän­

kande eller eljest. Utkastet upptog femton kapitel om tillhopa 113 paragra­

fer. Det första kapitlet bar rubriken »Om militära mål och rättegången i

allmänhet i sådana mål» och det andra »Om laga domstol och åklagare i

militära mål m. in.». I 3 kap. gåvos allmänna bestämmelser om disciplin­

88

lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga

ersättningsskyldighet. Även vissa andra författningar upptaga regler om den

militära rättsvården. Olägenheterna av denna splittring ligga i öppen dag,

och jag har därför funnit det angeläget att i en enda lag sammanföra be­

stämmelser om domstol srättsskipningen i militära mål samt regler om rätt

för befattningshavare vid krigsmakten att ålägga disciplinstraff, tillrättavis­

ning och ersättningsskyldighet. Ehuru i senare fallet icke är fråga om rätte­

gång i vanlig mening, har en lag av detta innehåll ansetts lämpligen kunna

kallas militär rättegångslag.

Departementsförslaget bygger i huvudsak på de resultat, till vilka utred­

ningen kommit i sitt betänkande och som enligt en av remissinstanserna så

gott som enhälligt omfattad mening äro lämpade att läggas till grund för

lagstiftning för den händelse krigsdomstolarna skola avskaffas i fred. I vissa

avseenden ha dock, med anledning av vad som framkommit i yttrandena

eller eljest, avvikelser gjorts från utredningens förslag. Dessa avvikelser

skola angivas i det följande.

Frågan om dispositionen av lagtexten är svårlöst. En fullt

överskådlig gruppering av bestämmelserna lär nämligen icke kunna ernås

vare sig man, på sätt som skett i utkastet, söker lämna en ur kronologisk

synpunkt sammanhängande framställning av förfarandets gång i dess hel­

het eller — vilket några remissinstanser yrkat — söker att till skilda avdel­

ningar sammanföra å ena sidan reglerna angående domstolsrättsskipningen

och å den andra bestämmelserna om rätt för befattningshavare vid krigs­

makten att ålägga disciplinstraff, ersättningsskyldighet och tillrättavisning.

Jag har dock kommit till det resultatet, att den senare metoden i princip är

att föredraga, ehuru jag icke funnit det lämpligt att undantagslöst följa

densamma (jämför 8 och 10 kap.). Förslaget upptar därför i en avdelning

regler om den handläggning av militära mål som ankommer på befatt­

ningshavare vid krigsmakten och i en annan avdelning bestämmelser om

rättegången i militära mål som ej avgjorts av sådan befattningshavare. Några

få allmänna bestämmelser ha upptagits i en inledande avdelning.

Vid förslagets utformning har beaktats önskvärdheten av att icke i lag

upptaga sådant som kan regleras i administrativ ordning. Av praktiska skäl

har dock i detta hänseende en viss skillnad gjorts mellan olika partier i

lagförslaget. 1 syfte att så överskådligt som möjligt reglera de åtgärder som

ankomma på de militära befattningshavarna har sålunda det avsnitt av

förslaget som berör dessas handläggning av militära mål fått en något fyl­

ligare utformning än som ur strängt lagteknisk synpunkt varit erforderlig.

I fråga om terminologin i lagförslaget har jag såtillvida beaktat

den av de militära myndigheterna framställda anmärkningen mot använd­

ningen av termen befälhavare, att jag underlåtit att använda denna term på

ett sätt som skulle stå i strid med vedertaget militärt språkbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

89

Förslaget till militär rättegångslag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

I 1 § lämnas en allmänt orienterande bestämmelse om handläggningen

av militära mål. Av 3—5 §§ framgår att till militära mål huvudsakligen

hänföras mål, vari fråga är om talan mot någon som är eller varit krigs­

man. I 2 § har upptagits föreskrift att med krigsman avses den som är

underkastad ansvar såsom krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 §

strafflagen. Beträffande innebörden härav hänvisar jag till det förslag till

lag om ändring i strafflagen, som jämte andra förslag om ändrad straff­

lagstiftning för krigsmakten remitterats till lagrådet den 3 oktober 1947.

Av hänvisningen till 26 kap. 21 § strafflagen följer att de där upptagna

reglerna om innebörden av begreppen förman och underlydande komma

att äga giltighet även vid tillämpningen av förevar ande lag. Vad angår de

i lagförslaget använda uttrycken krigsmakten och beredskapstillstånd, torde

utan särskilt stadgande vara uppenbart, att dessa begrepp skola tolkas på

samma sätt här som i strafflagen.

3 §•

I denna paragraf angivas de mål, som i fredstid skola räknas till militära

brottmål. Utredningen har motiverat behovet av ett sådant stadgande där­

med, att särbestämmelser i olika hänseenden — främst med avseende å

forum — fortfarande vore erforderliga i fråga om mål, som genom krigs-

domstolarnas avskaffande överfördes till de allmänna domstolarna.

Gällande rätt innehåller i 9 kap. RLK tämligen detaljerade regler angåen­

de vilka brottmål som skola upptagas vid krigsdomstol. De viktigaste stad-

gandena återfinnas i 39 § första stycket, varest föreskrives bl. a. att till

krigsdomstol höra mål angående åtal emot dem, som lyda under SLK eller

eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott som i SLK omför-

mäles som straffbart ävensom mål angående åtal för fel och förbrytelse i

ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall, då den brottslige ej

lyder under SLK eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart. Den

metod som sålunda använts för att bestämma krigsdomstolarnas sakliga

kompetensområde kan icke utan vidare begagnas, när det nu gäller att an­

giva de brottmål som böra handläggas i militärmåls ordning. Nyssnämnda

förslag till lag om ändring i strafflagen har nämligen i nu berörda hänse­

enden en helt annan uppbyggnad än SLK. Förslaget upptager sålunda sär­

skilda straffbestämmelser för allenast rent militära och sådana militärt

kvalificerade brott, där den militära kvalifikationen ansetts vara av väsent­

lig betydelse med hänsyn till krigsmaktens effektivitet. Andra brott, som

någon vid krigsmakten tjänstgörande begått, avses däremot skola bestraffas

enligt allmänna straffrättsliga regler, även om den felande genom brottet

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

åsidosatt sin militära tjänsteplikt. Förslagets militära bestämmelser ha vi­

dare givits lika giltighet för alla som överhuvud skola vara underkastade

desamma. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbe­

stämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning å skilda grupper av krigs­

maktens personal, har alltså avskaffats; i förslaget benämnas alla som lyda

under de militära bestämmelserna krigsmän.

Utredningen har anfört, att det vid bestämmandet av vilka mål an­

gående ansvarstalan som skola handläggas i militärmåls ordning syntes

särskilt böra beaktas, huruvida de avvikelser från det vanliga rättegångs-

förfarandet som av utredningen föreslagits i fråga om militära mål kunde

antagas i det särskilda fallet främja målets behandling. Härvid märktes

främst de särskilda forumregler, som uppställdes för militära mål. Domsto­

lens behörighet bleve enligt dessa regler icke i första hand beroende av

platsen för brottets begående utan skulle anknytas till den militära avdel­

ningens ordinarie förläggningsort. Härmed avsåges att såvitt möjligt ernå

en koncentration av målen i första instans till vissa underrätter, vilka

jämte de därstädes i militära mål tjänstgörande åklagarna kunde antagas

få särskild förtrogenhet med militära förhållanden. Särskilt avseende borde

därför fästas vid huruvida av hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga

omständigheter det kunde antagas, att utredning och bevisning om brottet

säkrast och med minsta omgång kunde åstadkommas, därest forum bestäm­

des enligt de särskilda för militära mål avsedda reglerna. Med utgångspunkt

härifrån syntes såsom allmän princip böra gälla, att i militärmåls ordning

skulle handläggas mål rörande brott, varigenom den brottslige åsidosatt sin

militära tjänsteplikt eller som eljest i något hänseende nära sammanhängde

med militära förhållanden.

Utredningen har därefter i detalj undersökt vilka brott som från angivna

synpunkter borde handläggas såsom militära mål. Därvid har utredningen

utgått från att det förslag till ändrad strafflagstiftning för krigsmakten som

år 1946 framlagts av en särskild utredning — i det följande kallat SLK-

utredningens förslag — samt de till lagrådet år 1946 remitterade förslagen

angående ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten komme

att genomföras i de delar utredningen berört. Undersökningen, rörande vars

närmare innehåll jag tillåter mig att hänvisa till s. 116—125 i betänkandet,

utmynnar i det förslaget, att till militära brottmål skola i fredstid räknas:

1) åtal mot krigsman eller den som jämlikt 27 kap. 14 § sista stycket SL

är underkastad krigsmannaansvar för dels de i följande lagrum i SL omför-

mälda brott, nämligen 9 kap. 8 § eller 9 §, sistnämnda lagrum såvitt avser

försök till brott som i 8 § sägs, 10 kap. 1 §, därest förgripelsen skett med an­

ledning av den förorättades förhållande i tjänst vid krigsmakten som denne

icke längre innehar, 2 §, därest brottet förövats mot krigsman, 3 §, därest

förgripelsen skett mot den som är eller var kallad att biträda krigsman vid

förrättning, 4 §, därest med gärningen avsetts att hindra utövningen av

krigsmans befattning, 5 § första stycket, därest förgripelsen riktats mot myn­

dighet eller annat organ tillhörande krigsmakten, 6 §, därest befattning som

där avses innehaves av krigsman, 9 §, därest övergreppet avsett någons åtgö­

rande i militärt mål eller sak av beskaffenhet att mål därom skall hand­

91

läggas i militärmåls ordning, 11 §, därest gärningen avsett löstagande av nå­

gon som var insatt i militärhäkte eller eljest av militär myndighet berövad

friheten eller främjande av hans flykt, eller 13 §, därest tjänsteutövningen

avsett befattning vid krigsmakten, 11 kap. 9 eller 10 §, därest vid gärningens

begående den brottslige var iklädd militär tjänstedräkt, 13 kap. 5 §, 6 §,

7 §, 8 §, 9 § i den mån lagrummet avser i 5—8 §§ omförmälda förfaranden

eller 14 § andra stycket, allt såframt åtal för den gärning, som påbördats

annan eller för vilken annan eljest utsatts för misstanke, skall handläggas i

militärmåls ordning, 16 kap. 7 §, därest åtal för brott, som avses med be­

skyllningen, skall handläggas i militärmåls ordning, 9 eller 11 §, därest gär­

ningen innefattat påstående om brott och åtal för sådant brott skall hand­

läggas i militärmåls ordning, 19, 20, 21, 22 eller 24 kap., därest brottet angått

egendom som tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, 25 eller

26 kap., dels ock brott som avses i 5 § (av den av SLK-utredningen föreslag­

na) lagen angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. även­

som underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt;

2) åtal mot krigsman eller den som jämlikt 27 kap. 14 § sista stycket SL

är underkastad krigsmannaansvar i andra fall än under 1) avses för brott,

varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt;

3) åtal mot den som utan att vara krigsman innehar ämbete eller tjänst

vid krigsmakten för brott, varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt;

4) åtal i andra än förut avsedda fall mot krigsman eller den som jämlikt

27 kap. 14 § sista stycket SL är underkastad krigsmannaansvar för medver­

kan till gärning, för vilken åtal skall handläggas i den för militära mål stad­

gade ordningen;

5) klagan av enskild part över befälhavares beslut i disciplinmål;

6) på domstol ankommande ärenden rörande förundersökning och an­

vändande av tvångsmedel med anledning av brott, för vilket åtal skall upp­

tagas i militärmåls ordning, ävensom ärenden som avses i 31 kap. 9 § tredje

stycket nya RB, därest åtalet skolat upptagas i sådan ordning; samt

7) talan utan samband med åtal om egendoms förverkande till det all­

männa eller annan sådan påföljd av brott, där den mot vilken talan föres

skolat åtalas för brottet i den för militära mål stadgade ordningen.

I fråga om avgränsningen av de brottmål, som under krig och beredskaps-

tillstånd skola handläggas såsom militära mål, har utredningen — efter en

närmare undersökning av de av SLK-utredningen föreslagna straffbestäm­

melserna (s. 237 f i bet.) — anfört, att varje av krigsman förövat brott

som avsåges i 27 kap. strafflagen enligt SLK-utredningens förslag borde

handläggas som militärt mål.

I yttrandena över utredningens förslag ha endast få

anmärkningar framställts mot den avgränsning av de militära brottmålen

som utredningen föreslagit. Göta hovrätt har sålunda ifrågasatt, huruvida

icke såsom militära mål borde upptagas även åtal för brott mot 10 kap.

10 och 12 §§ i det till lagrådet år 1940 remitterade förslaget till ändring i

strafflagens bestämmelser om brott mot staten och allmänheten, under för­

utsättning alt brottet förövats av krigsman och riktats mot militär myndig­

het. Vidare har bl. a. landsfogdeföreningen yrkat, att jämväl mål rörande

av krigsman begångna förmögenhetsbrott, som riktat sig mot annan krigs­

man, måtte räknas till militära mål. Som skäl härför har åberopats att åtal

för dylika brott borde kunna väckas vid samma domstol som har att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

93

de kommer att redogöra, samtliga avse allenast praktiskt-tekniska frågor

av jämförelsevis underordnad vikt, är det tydligt att förekomsten av dylika

specialregler utgör ännu ett skäl för en sådan gränsdragning som nyss an­

tytts.

Den närmare utformningen av begreppet militära brottmål är förenad

med vissa svårigheter. Det mest tilltalande vore måhända, om området för

de militära brottmålen kunde angivas med hjälp av en allmän formel, ex­

empelvis att såsom dylika mål skola räknas mål rörande brott, varigenom

den brottslige åsidosatt sin militära tjänsteplikt eller som eljest nära sam­

manhänga med militära förhållanden. En så vag regel skulle emellertid ej

giva tillräckligt säker ledning vid rättstillämpningen utan tvärtom vålla

betydande tolkningssvårigheter. Av detta skäl har utredningen också valt

den motsatta metoden, nämligen att i katalogform -— bl. a. under hänvis­

ning till ett stort antal stadganden i strafflagen — uttömmande uppräkna

alla de mål som skola anses såsom militära brottmål. Denna metod för å

andra sidan med sig att bestämmelserna bli ganska komplicerade och svår­

överskådliga. På grund härav har jag funnit det lämpligast att gå en medel­

väg och konstruera stadgandet i 3 § så, att däri först uppräknas ett mindre

antal till strafflagen hänförliga brottstyper, vilkas militära anknytning är

uppenbar och som kunna beräknas vara särskilt ofta förekommande, var­

efter föreskrives att till militära mål skola räknas jämväl dels mål om an­

svar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman förövat med an­

ledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller mot

myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten dels ock mål om an­

svar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vid en jämförelse i nu berörda delar mellan departementsförslaget -—

3 § 1—3 -— och utredningens förslag framgår, att vissa av de i sistnämnda

förslag angivna målen uttryckligen upptagits i departementsförslaget un­

der 1. Beträffande övriga av utredningen uppräknade mål torde kunna sä­

gas att flertalet av dem utan vidare täckas av formuleringen i departements-

förslagets punkt 2, medan andra, exempelvis mål om underlåtenhet att full­

göra ympningsplikt, kunna hänföras under 3 i departementsförslaget, enär

de avse brott som innefatta ett åsidosättande av den militära tjänsteplik­

ten. Några av de mål som uppräknats i utredningens förslag lära dock ej

komma att falla in under bestämmelserna i departementsförslaget. Detta

förhållande torde emellertid ej få större praktisk betydelse.

Det ligger i sakens natur, att den utformning som givits åt departements­

förslaget kan föranleda vissa tolkningssvårigheter. I syfte att så långt sig

göra låter undanröja de praktiska olägenheter som kunna vara förenade

härmed har i 72 § upptagits ett stadgande av innehåll att, om åtal upptagits

vid viss domstol på grund av eu forumregel som endast gäller för militära

brottmål, domstolen icke skall behöva avvisa målet, om den sedermera fin­

ner att detta icke är att anse som militärt.

Stadgandena i 4 och 5 av departementsförslaget motsvara bestämmelser­

na i utredningens förslag under 3) och 6j, dock med den avvikelsen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

97

männa domstolarna. Om med tillämpning av den nya rättegångsordningen

mål, som nu tillhör krigsdomstol, blir att behandla såsom tvistemål synas,

med endast ett fåtal avvikelser, reglerna i nya RB om behandlingen av tvis­

temål utan olägenhet kunna tillämpas. Särbestämmelser torde bli erforder­

liga huvudsakligen endast såvitt gäller forum samt förfarandet i sådana

mål, som upptagas efter klagan över befälhavares beslut om åläggande av

ersättningsskyldighet.

De mål — militära tvistemål — för vilka i enlighet med vad nu angivits

i ett eller annat avseende särbestämmelser erfordras torde — - vare sig fråga

är om mål som omedelbart upptagas till domstolsbehandling eller om mål

som upptagas efter klagan över befälhavares beslut — lämpligen kunna

avgränsas sålunda att till militära tvistemål bli att hänföra dels talan som,

utan samband med åtal, föres mot krigsman om skadestånd eller annat

enskilt anspråk i anledning av brott av beskaffenhet att åtal för brottet

skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen och dels talan

som, likaledes utan samband med åtal, i andra fall än nyss nämnts föres

mot krigsman om ersättning för förlust av eller skada å egendom, som till­

hör eller nyttjas av krigsmakten.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

förslaget att någon motsvarighet till det undersökningsförfarande utan sam­

band med väckt åtal, som nu ankommer på krigsdomstol, icke skall bibe­

hållas. Ej heller har någon anmärkning framställts mot att de militära

tvistemålen skulle avgränsas på sätt i betänkandet föreslagits.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag det uppenbart,

att någon motsvarighet till det undersökningsförfarande utan samband med

väckt åtal, som enligt gällande bestämmelser och praxis ankommer på krigs­

domstol, icke bör bibehållas efter krigsdomstolarnas avskaffande. Jag kan

vidare i princip ansluta mig till utredningens förslag rörande avgräns-

ningen av de tvistemål, vilka skola anses såsom militära. Dock torde med

krigsman böra likställas annan som innehar tjänst vid krigsmakten och å

andra sidan mål om ersättning för förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom böra anses såsom militärt mål endast om anspråket grundas på

svarandens förhållande i tjänsten.

6

§•

Denna paragraf innehåller såsom en allmän regel om rättegången i mili­

tära mål att, där ej i förevarande lag eller eljest är särskilt stadgat, vad

om rättegång är i allmänhet föreskrivet skall lända till efterrättelse i till­

lämpliga delar. Vidare stadgas, att disciplinstraff i processuellt hänseende

skall anses lika med böter. Sistnämnda föreskrift betingas därav att åtskil­

liga stadganden i nya rättegångsbalken och annorstädes anknyta till alt må­

let rör »allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än bö­

ter», eller att den misstänkte kan antagas komma att dömas »allenast till

böter» eller till »frihetsstraff».

Föreskriften att disciplinstraff i processuellt hänseende skall anses lika

med böter får betydelse vid tillämpning av domförhetsreglerna i 1 kap. 5 §

7 lutning till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 21G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

99

fartyg med mindre förseelsen finnes förskylla svårare straff än disciplin­

straff. Anledningen till att i dessa fall disciplinär bestraffningsrätt icke till­

kommer vederbörande befälhavare är att ett beslut av denne att låta på­

följden stanna vid disciplinstraff även skulle komma att innefatta ett av­

görande i skadeståndsfrågan. Slutligen stadgas i 186 § att, om någon på

en gång är angiven för förseelse, som avses i 185 §, och för brott, som till­

hör krigsdomstols upptagande, båda målen skola hänskjutas till domstolen.

I direktiven för förevarande utredning har framhållits,

att utredningen borde undersöka den lämpliga avvägningen mellan den

disciplinära bestraffningsrätten och den straffrättsskipning, som skulle an­

komma på domstol; med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna

domstolarna vore anledning att speciellt pröva, huruvida en utökning av

den disciplinära bestraffningsrätten vore önskvärd och tillrådlig.

Utredningen har i anledning härav anfört, att de principer som

borde följas vid avgränsningen av området för den disciplinära bestraff­

ningsrätten bleve i viss mån givna, om man beaktade att den disciplinära

bestraffningsrätten hade sin grund däri, att upprätthållandet av den mili­

tära disciplinen —■ som utgjorde en väsentlig förutsättning för krigsmak­

tens effektivitet -—- ansetts på ändamålsenligaste sätt tillgodoses genom att

bestraffningsrätt i viss utsträckning tillerkändes militärbefälet i fråga om

av krigsmän begångna brott. Liksom vid avgränsningen av de militära dom-

stolsmålen borde vid bestämmandet av vilka mål som skulle hänföras till

disciplinmål i regel vara avgörande, huruvida den felande genom brottet

åsidosatt sin militära tjänsteplikt eller brottet eljest i något hänseende nära

sammanhängde med militära förhållanden.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen efter en närmare undersök­

ning — varom hänvisas till s. 131 ff och 240 i bet. — föreslagit att till

disciplinmål skulle hänföras mål angående följande i strafflagen eller före-

nämnda förslag till ändringar i nämnda lag behandlade brott, därest brot­

tet förövats av krigsman:

1) lydnadsbrott efter 26 kap. 1 §;

2) ohörsamhet mot vakt efter 26 kap. 4 §;

3) våld, hot eller missfirmelse efter 26 kap. 7 eller 8 §;

4) oskickligt beteende efter 26 kap. 9 §;

5) undanhållande eller rymning efter 26 kap. 11 eller 12 §;

6) övergivande av post efter 26 kap. 13 §;

7) onykterhet i tjänsten, fylleri eller förargelseväckande beteende efter

26 kap. 14, 15 eller 16 §;

8) fylleri eller förargelseväckande beteende efter 11 kap. 9 eller 10 §,

därest den brottslige varit iklädd militär tjänstedräkt;

9) tjänstefel efter 26 kap. 18 g eller 25 kap. 4 §; samt

10) undandräkt, olovligt förfogande, olovligt brukande eller åverkan efter

22 kap. 2, 4 eller 7 g eller 24 kap. 2 §, därest brottet avsett utrustnings- eller

beklädnadspersedel eller annan krigsmakten tillhörig eller för dess behov

avsedd egendom som lämnats åt den brottslige till begagnande.

För lid då riket vore i krig borde nu angivna brott kompletteras med

brott enligt 27 kap. 4 § i SLlv-utredningens förslag.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Utredningen har anfört, att de brott som enligt den förordade avgräns-

ningen skulle kunna beivras i disciplinär ordning i stort sett motsvarade de

i 185 § SLK uppräknade. De avvikelser som gjorts hade huvudsakligen för­

anletts av de föreslagna ändringarna i den militära strafflagstiftningen och

komme varken i ena eller andra riktningen att innebära någon nämnvärd

förskjutning i förhållandet mellan befälhavarens bestraffningsrätt och den

på domstol ankommande rättsskipningen. I detta sammanhang har utred­

ningen framhållit, att en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten

till att omfatta även brott, som för närvarande icke kunde beivras i discipli­

när ordning, icke skulle nämnvärt minska arbetsbelastningen vid domsto­

larna. Alla de brott som förekomme i någon större utsträckning kunde näm­

ligen redan nu bestraffas disciplinärt.

Utredningen har vidare föreslagit, att den grundsats på vilken nuvarande

lagstiftning bygger — nämligen att den felande vid tiden för bestraffningens

åläggande skall stå under militärt befäl — alltjämt borde gälla och även

direkt komma till uttryck i blivande lagstiftning. Med hänsyn till de särskil­

da tjänstgöringsförhållanden, som gällde beträffande hemvärnspersonalen

och annan krigsfrivillig personal, borde emellertid undantag från nämnda

grundsats göras i fråga om sådan personal. Vidare borde, till lagfästande av

praxis, en bestämmelse givas därom att i disciplinär ordning ej finge till

prövning upptagas fråga om ansvar för brott, om målsägande anmälde att

han ämnade föra talan mot den brottslige om skadestånd i anledning av

brottet och det icke tillkomme befälhavaren att ålägga ersättningsskyldig­

het. Likaledes borde även framgent gälla att brott, innefattande våld, hot

eller missfirmelse efter 26 kap. 7 eller 8 § SL, ej utan den förorättades ut­

tryckliga medgivande skulle få bestraffas i disciplinär ordning. Jämväl den

inskränkning i bestraffningsrätten som följde av stadgandet i 186 § SLK

borde bibehållas, liksom inskränkningen i rätten för befälhavare att ålägga

disciplinstraff för vårdslöshet vid navigering eller manövrering av krigs­

maktens fartyg eller luftfartyg.

I anledning av ett av SLK-utredningen väckt förslag att den högsta med­

givna tiden för straff ormen arrest borde utsträckas från femton till tjugu

dagar har utredningen diskuterat frågan huruvida, om sådan förlängning

av strafftiden genomfördes, befogenheten för befälhavare att ålägga arrest-

straff borde begränsas till lägre antal dagar än tjugu. Utredningen har där­

vid funnit att en sådan begränsning icke vore påkallad, särskilt med hän­

syn till att enligt utredningens förslag, i olikhet mot vad för närvarande

gällde, befälhavares beslut varigenom arreststraff ålagts icke skulle verk­

ställas, om den straff skyldige fullföljde talan mot beslutet.

I yttrandena över utredningens betänkande har ingen erinran fram­

ställts mot den förordade avgränsningen av de mål som skola hänföras till

disciplinmål. Justitiekanslersämbetet har dock ifrågasatt, om det icke skulle

vara lämpligt att tillägga Kungl. Maj :t rätt att vidga kretsen av de brott,

för vilka straff finge åläggas i disciplinmål. Tillämpningen kunde komma

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

101

att visa önskvärdheten av en sådan utvidgning, kanske ej blott på den all­

männa strafflagens område utan också på specialstraffrättens, och den

kunde då ej komma till stånd utan den omgång en ändring i lagen förde

med sig. En eventuell befogenhet för Kungl. Maj :t i förevarande hänseende

borde icke vara obunden av regler. Till disciplinmål skulle sålunda genom

Kungl. Maj :ts förordnande få hänföras allenast de ytterligare brott, som

Kungl. Maj :t enligt grunder som angivits i lagen ägde föreskriva.

Beträffande de olika inskränkningar i bestraffningsrätten, som utredning­

en föreslagit för de fall då målsägande funnes, har Göta hovrätt anmärkt

att ensartade regler borde gälla för alla fall, där enskild person genom

brottet lidit skada, samt att därvid den skadelidandes uttryckliga medgi­

vande borde erfordras för att brottet skulle kunna beivras i disciplinär ord­

ning. Då det dessutom vore önskvärt, att medgivandet hade sådan form,

att tvist om förefintligheten av medgivande icke skulle behöva uppstå, ville

hovrätten föreslå, att bestämmelsen finge sådant innehåll, att som förut­

sättning för upptagande av brottmål till avgörande i disciplinär ordning

skulle fordras, att enskild målsägande, där sådan funnes, skriftligen lämnat

medgivande härtill. I anledning av utredningens förslag att i disciplinär

ordning ej skulle få upptagas fråga om ansvar för brott, om målsägande

anmälde att han ämnade föra skadeståndstalan i anledning av brottet, har

hovrätten för Övre Norrland anfört, att en sådan bestämmelse ej torde fylla

sitt ändamål, därest ej målsäganden upplystes om innebörden av den möj­

lighet han sålunda hade och direkt tillfrågades, huruvida han ville föra

skadeståndstalan. Bestämmelse därom borde införas. Vad sålunda anmärkts

hade enligt hovrättens mening i viss mån tillämpning även med avseende å

den regel om inskränkning i bestraffningsrätten, som utredningen förordat

för det fall att brottet innefattade våld, hot eller missfirmelse.

Vad angår spörsmålet om längden av det arreststraff, befälhavare skulle

kunna ålägga, har hovrätten för Övre Norrland — under framhållande av

att maximitiden för denna strafform enligt hovrättens mening borde höjas

till trettio dagar i stället för föreslagna tjugu — yrkat att befälhavare ej

måtte äga ålägga strängare straff än arrest i femton dagar. Försvarsväsen-

dets underbefälsförbund har anfört, att det även vid en sådan måttlig höj­

ning av maximitiden för arreststraffet som till tjugu dagar syntes nödvän­

digt att stadga särskild begränsning för befälhavares rätt att ålägga sådant

straff. Gränsen kunde dragas vid nu gällande maximitid, femton dagar, men

förbundet ville med hänsyn till praktiska erfarenheter av den hittillsvarande

rättstillämpningen i disciplinmål ifrågasätta, om ej gränsen borde sättas

något lägre, exempelvis vid tolv eller tio dagar. Skånska hovrätten har där­

emot ansett någon begränsning av befälhavares befogenheter i nu ifråga­

varande hänseende icke vara påkallad, därest maximitiden för arreststraffet

ej höjdes över tjugu dagar.

Landsfogdeföreningen har anmärkt, att det ville synas som om bestäm­

melserna rörande förfarandet i disciplinmål icke skulle bli tillämpliga å

polisman som vore underkastad krigsmannaansvar, enär polisman ej kom-

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

me att stå under militärt befäl, när han fullgjorde skyldighet att deltaga

i rikets försvar. Detta måste i sin tur leda till att polisman alltid skulle

åtalas vid domstol för brott, som han begått i egenskap av krigsman, även

om brottet ej vore svårare än att det av annan krigsman kunnat sonas

disciplinärt. Möjligt vore att strafföreläggande å böter i vissa fall kunde

ersätta ett åtal. Då det militära disciplinära förfarandet ej kunde användas

mot polisman, framstode det som oegentligt att sätta det för polismän en­

ligt polislagstiftningen gällande disciplinära förfarandet ur kraft under

krigstid och i stället låta av krigsman förövade brott gå till beivran vid

domstol eller genom strafföreläggande.

Departementschefen. Såsom jag förut framhållit, är det av olika skäl er­

forderligt att i princip bibehålla den disciplinära bestraffningsrätt, som av

ålder tillkommit militär chef. I förevarande paragrafer regleras området

för denna bestraffningsrätt. Reglerna överensstämma i allt väsentligt med

de av utredningen föreslagna. Vad beträffar den i direktiven för utred­

ningen berörda frågan, huruvida det med hänsyn till arbetsbelastningen

för de allmänna domstolarna vore önskvärt och tillrådligt att utöka den

disciplinära bestraffningsrätten, är jag i likhet med utredningen av den

meningen, att en sådan utvidgning icke skulle spela någon praktisk roll.

Samtliga militära förseelser, som förekomma i någon större utsträckning,

ha nämligen hänförts till disciplinmål. Vid detta förhållande skulle det

icke fylla något praktiskt behov om Kungl. Maj :t, på sätt justitiekanslers-

ämbetet ifrågasatt, tillädes rätt att vidga kretsen av de brott, för vilka straff

skall kunna åläggas i disciplinmål.

Beträffande de olika inskränkningar i bestraffningsrätten som utredning­

en förordat, avviker departementsförslaget allenast såtillvida från utred­

ningens förslag att ensartade regler upptagits för de fall, då annan måls­

ägande än kronan finnes. I denna del föreskrives sålunda (10 § 2), att

straff för brottet icke i något fall må åläggas i disciplinmål, om målsägan-

den förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brot­

tet eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. Av stadgan-

dena i 22 § första stycket 1 och 83 § första stycket framgår, att brottsutred­

ningen i nu åsyftade fall ej får omhänderhavas av befattningshavare vid

krigsmakten utan städse skall utföras av civil myndighet samt att det

åligger denna att tillfråga målsäganden, om han medgiver att straff för

brottet må åläggas i disciplinär ordning. Om medgivande lämnas, bör

detta naturligtvis antecknas i protokollet. Det lär därför ej vara nödvän­

digt att, på sätt Göta hovrätt yrkat, kräva att medgivandet sker i skriftlig

form.

Vad beträffar frågan huruvida befogenheten för befattningshavare vid

krigsmakten att ålägga arreststraff bör utsträckas till tjugu dagar är att

märka, att utredningens förslag härom bygger på förutsättningen att maxi­

mitiden för denna strafform skulle bestämmas till samma antal dagar. En­

ligt ett i lagrådsremissen rörande ändrad strafflagstiftning för krigsmak­

104

Kungl. May.ts proposition nr 216.

ningar upptagits i 11 §. Även i övrigt motsvara bestämmelserna i denna pa­

ragraf vad utredningen föreslagit.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12, 13 och 17 §§.

I förevarande paragrafer givas vissa allmänna regler angående de befatt­

ningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

Såsom förut nämnts gäller nu som allmän regel att bestraffningsrätten i

disciplinmål kan utövas endast av den som har befälsrätt över den felande,

dvs av förman gentemot underlydande. Bestraffningsrätt tillkommer dock

ej alla befälhavare, och av de befälhavare, som äga sådan rätt, äro åtskil­

liga i utövningen av densamma underkastade vissa inskränkningar.

Om oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål — som in­

nebär befogenhet att ålägga disciplinstraff av vilket slag som helst utan

annan inskränkning än att sträng arrest i allmänhet ej får användas —

givas bestämmelser såvitt angår armén och marinen i 191 § första stycket

SLIv och beträffande flygvapnet i en därtill anslutande lag av den 11 mars

1927. Sådan rätt tillkommer i första hand vissa angivna högre befälhavare,

i främsta rummet försvarsgrenscheferna samt arméfördelnings- och rege­

mentschefer och därmed likställda. I fråga om marinen och flygvapnet be­

myndigas Kungl. Maj :t att förläna bestraffningsrätt som nu sagts även åt

annan befälhavare av minst regementsofficers grad. Vidare tillkommer, en­

ligt 191 § första stycket 7 :o) och ett därtill anslutande stadgande i 1927

års lag, sådan rätt följande befälhavare av minst kaptens grad, nämligen be­

fälhavare för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör

visst förband inom krigsmakten, chef för detacherad avdelning och chef för

självständig eller detacherad fartygsavdelning eller för enkelt eller detache-

rat fartyg.

Begränsad bestraffningsrätt tillkommer enligt 194 § befäl­

havare av lägre än kaptens men minst underofficers grad, vilken utövar så­

dant befäl som avses i 191 § första stycket 7:o). Begränsningen innebär, att

befälhavaren icke äger ålägga sträng arrest, skärpt arrest eller vaktarrest

över tio dagar. Ytterligare vissa fall av begränsad bestraffningsrätt behand­

las i 196 och 197 §§.

Enligt 198 § äger i vissa fall bestraffningsberättigad befälhavare vid ma­

rinen delegera sin bestraffningsrätt till underlydande befälhavare. Så­

lunda ha högste befälhavare över flotta samt eskader- och avdelningschef

berättigats att åt chef för underlydande fartyg, vilken är av lägre än rege­

mentsofficers men minst underofficers grad, överlåta bestraffningsrätten

över fartygets personal, därvid dock, om fartygschefen är av lägre än kap­

tens grad, hans bestraffningsrätt blir begränsad enligt regeln i 194 §.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vården. Med hänsyn till arten och omfattningen av denna rådgivande verk­

samhet böra uppdragen anförtros åt särskilda för ändamålet utsedda per­

soner. Dessa rådgivare torde med en vedertagen term kunna benämnas

auditörer och deras ställföreträdare vice auditörer.

Vad beträffar kravet på juridisk erfarenhet hos auditören har utred­

ningen uttalat, att vid tillsättande av auditörstjänst företrädesvis borde

ifrågakomma ledamot i allmän domstol samt att beträffande annan än

sådan sökande särskilt avseende borde fästas vid utbildning genom tjänst­

göring vid domstol och verksamhet vid domstol såsom advokat. Jag delar

denna mening. Då auditörerna, på sätt utredningen föreslagit, avses skola

förordnas av Kungl. Maj :t torde det vara överflödigt att inskriva dessa an­

visningar i lagtexten. Denna upptager därför allenast den regeln, att audi-

tör skall uppfylla villkoren för utövande av domarämbete.

Med hänsyn till att auditörerna efter krigsdomstolarnas avskaffande

komma att få en annan ställning än nu, är det avsikten att auditörerna

framdeles skola sortera under försvarsdepartementet. Vid förordnande av

auditör torde emellertid chefen för detta departement ha att samråda med

chefen för justitiedepartementet.

Det synes mig mest praktiskt alt auditören knytes till viss militär be­

fattningshavare och ej till visst förband samt att föreskrift gives därom att,

för den händelse auditör ej finnes förordnad hos viss befattningshavare, den

auditör skall vara behörig, som förordnats att biträda närmast högre be­

fattningshavare. Genom en sådan anordning vinnes den fördelen, att varje

bestraffningsberättigad befattningshavare utan vidare kan veta, vilken

auditör han skall anlita. Svårigheter i detta avseende kunna eljest lätt upp­

stå i exempelvis sådana fall, då en avdelning detacherats.

Övriga föreskrifter i 18—20 §§ överensstämma i allt väsentligt med ut­

redningens förslag.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21

§.

I denna paragraf föreskrives var anmälan skall ske om brott av beskaf­

fenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

För närvarande gäller (202 § SLK och 50 § RLK), att anmälan både om

brott som kan bestraffas i disciplinär ordning och om brott, vars prövning

uteslutande ankommer på krigsdomstol, i princip skall göras hos den be­

fälhavare som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den felande.

Vidare stadgas i militära bestraffningsförordningen § 1 att, om målsägan­

de som tillhör krigsmakten vill angiva begånget brott till bestraffning,

angivelsen bör göras genom den felandes kompanichef eller motsvarande

befälhavare samt att, därest så finnes påkallat, denne bör inhämta de upp­

lysningar rörande brottet och den angivnes person, som av honom kunna

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

125

därtill vore angeläget att sakens behandling förlädes till domstol med den

offentlighet som bleve en följd därav.

Under remissbehandlingen har från flera håll förordats att

militärmyndigheternas utredningsbefogenhet skulle begränsas snävare än

utredningen föreslagit. Sålunda har justitickanslersämbetet anfört, att vis­

serligen den talrikaste gruppen av disciplinförseelser, omfattande de med av­

seende å såväl ansvar spåföljd som utredning jämförelsevis bagatellartade

fallen, alltjämt syntes kunna utredas av miltär myndighet, särskilt om den

militära utredningsapparaten kunde förbättras. Men för alla andra över­

trädelser förefölle huvudregeln böra vara, att det skulle ankomma på åkla­

garen att bestämma, huruvida utredningen skulle ske genom hans försorg

eller genom militär myndighets. Samtidigt har justitiekanslersämbetet

emellertid uttalat, att stora svårigheter mötte mot att i lagtexten med till­

räcklig tydlighet göra en gränsdragning enligt antydda normer och att ut­

redningens förslag måhända därför måste godtagas. Landsfogdeföreningen

har ifrågasatt, huruvida det kunde anses vara riktigt och lämpligt, att ut­

redningen i militära mål alltjämt skulle handhavas av militär personal i

så stor utsträckning som föreslagits i betänkandet. Den kritik som före­

kommit mot det militära rättegångsväsendet torde nämligen enligt före­

ningens uppfattning närmast ha haft sin udd riktad mot det förhållandet,

att den militära personalen, som ju alltid måste stå i ett visst jävsförhål-

lande till parten, skulle utreda inom det militära begångna brott och för­

seelser. Härtill komme, att den militära personalen saknade för ändamålet

lämplig utbildning. Det kunde icke heller förnekas, att stora brister meren­

dels vidlådde de utredningar, som militär personal nu gjorde i militära

mål. Det vore också mycket tvivelaktigt, om man genom vidtagande av de

åtgärder som i förslaget angivits — såsom upprättande av anvisningar,

blanketter och formulär — skulle kunna lyckas förbättra de militära ut­

redningarna. Föreningen hölle sålunda före, att ändamålet med den nu

föreslagna reformen kunde äventyras, om utredningarna i militära mål

alltjämt i den föreslagna utsträckningen skulle åvila den militära perso­

nalen. Man kunde nämligen icke hoppas, att anledningen till misstro och

missnöje skulle utebli emot det militära utredningsväsendet. Härtill kom­

me emellertid, att de bestämmelser i praktiken ingalunda bleve lätta att

tillämpa, som uppställts för att reglera förhållandet mellan militärens och

åklagarens befattning med utredningsarbetet. Ett på så vaga bestämmelser

grundat samarbete kunde giva anledning till slitningar. Det vore vidare

icke lämpligt, att åklagaren i icke ringa utsträckning skulle få övertaga

utredningar som militären påbörjat. Vid den tidpunkten kunde möjlighe­

terna att nå ett tillfredsställande resultat redan vara försuttna. Föreningen

hyste därför den uppfattningen, att utredningar i militära mål i större ut­

sträckning än som förutsattes i förslaget borde ankomma på vederbörande

åklagare. Hur gränsdragningen lämpligen borde ske, vore dock föreningen

ej i tillfälle alt taga närmare ställning till. Krigsfiskalsföreningen bar med

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

127

hovrätten gjort gällande att avgörandet av om ett mål skulle handläggas

som disciplinmål eller ej städse borde ankomma på befälhavaren. Även

Stockholms rådhusrätt och häradshövding eföreningen ha anfört, att det all­

tid borde ankomma på befälhavaren att avgöra, om utredningen skulle inle­

das av honom eller målet hänskjutas till åklagaren.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit, lär det ej kunna på­

visas bärande skäl för att de militära mål, i vilka fråga är om brott som

överhuvud icke kunna beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen,

skulle bli föremål för förberedande behandling enligt andra regler än som

gälla för vanliga mål. Det bör följaktligen stadgas skyldighet för bestraff-

ningsberättigad befattningshavare som erhållit kännedom om sådant brott

att omedelbart hänskjuta målet till civil myndighet (22 § första stycket 2

i departementsförslaget).

Å andra sidan vore det knappast rimligt att betunga de civila myndig­

heterna med utredningen av de mycket talrika bagatellförseelser, beträffan­

de vilka det från början står klart att eventuell bestraffning kommer att

åläggas i disciplinär ordning eller att påföljden kommer att stanna vid

tillrättavisning. Särskilt om den militära utredningsapparaten förbättras (se

härom framställningen vid 24 §), synes det icke heller ur rättssäkerhets­

synpunkt möta några betänkligheter att i dessa fall i regel anlita rent mili­

tär utredning. En sådan ordning innebär ock, såsom framhållits i betän­

kandet, vissa påtagliga fördelar, bland annat såtillvida att utredningen kan

ske snabbt och utan att den dagliga tjänsten störes.

Av samma skäl som det bör ankomma på civil myndighet att verkställa

utredningen av sådana brott, för vilka straff överhuvud icke kan åläg­

gas i disciplinmål, bör det ankomma på civil myndighet att ombesörja

brottsutredningen även i de fall, då det framstår såsom uppenbart att brot­

tet ■— trots att detta i och för sig är av beskaffenhet att kunna bestraffas

disciplinärt — av annan anledning kommer att prövas av domstol. Det bör

följaktligen föreskrivas skyldighet för bestraffningsberättigade befattnings­

havare att, även om brottet är sådant som omförmäles i 9 §, hänskjuta

målet till åklagaren, därest den bestraffningsberättigade med tillämpning

av stadgandena i nya rättegångsbalken förordnal om den misstänktes gri­

pande eller han finner skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid

arrest i högst femton dagar, disciplinbot eller böter eller ock den bestraff­

ningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet — exempelvis att

saken tilldragit sig allmän uppmärksamhet -— finner synnerliga skäl före­

ligga för att målet bör handläggas vid domstol (22 § första stycket 3, 4

och 6 samt 27 § första stycket).

Om den bestraffningsberättigade befattningshavaren redan från början

eller så småningom finner att utredningen •— trots att denna i och för sig

får verkställas av militär myndighet — är förenad med sådana svårigheter

att den icke kan tillfredsställande utföras genom hans försorg, ligger det i

sakens natur att han så snart så visar sig vara förhållandet bör låta åklaga­

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

ren övertaga utredningen (22 § första stycket 5 och 27 § första stycket).

Skulle det icke anses erforderligt att utredningen i dess helhet övertages av

åklagaren, bör den bestraffningsberättigade dock — på sätt i betänkandet

utvecklats — i stället äga påkalla visst biträde av civil myndighet (25 §).

Denna rättighet innebär likväl självfallet icke, att den bestraffningsberät­

tigade skulle äga underlåta att hänskjuta målet i dess helhet till åklagaren

i de fall som angivas i 22 § första stycket 1—4 eller 6.

De hittills behandlade reglerna om skyldighet för bestraffningsberättigad

befattningshavare att i vissa fall överlämna brottsutredningen till civil myn­

dighet motsvara i allt väsentligt de i betänkandet förordade reglerna. När

det gäller de s. k. målsägandefallen, anser jag mig däremot icke kunna

helt biträda utredningens förslag. Jag anser nämligen att brottsutredningen

bör ankomma på civil myndighet i alla de fall där krigsman är målsägande

beträffande brottet. Den omständigheten att ett brott anmälts hos den be­

straffningsberättigade med iakttagande av tjänstevägen bör sålunda enligt

min mening icke medföra att det skulle kunna utredas av militärbefälet. Måls-

äganden kan ju, särskilt om han är en ung värnpliktig, förbise möjligheten

att anmäla brottet direkt hos den bestraffningsberättigade. Det kan också

tänkas, att målsäganden av ett eller annat skäl icke anser det förenligt med

sina intressen att alls göra någon personlig anmälan i saken. Helt uteslutet

är härvid icke, att han utsättes för vissa påtryckningar att i varje fall icke

göra en sådan anmälan, som skulle medföra att brottsutredningen måste

överlåtas åt utomstående. Det torde vidare saknas skäl för att i förevarande

hänseende göra någon skillnad mellan det fall att målsäganden är krigs­

man och att han är civil. Jag anser följaktligen, att brottsutredningen bör

ankomma på civil myndighet även då annan än krigsman är målsägande.

EU undantag från denna princip bör dock stadgas för det fall, att måls­

ägande^ anspråk kan prövas av den bestraffningsberättigade. Såsom av

det följande framgår, ämnar jag föreslå att detta — liksom för närvarande

— skall kunna ske, därest kronan är målsägande och skadeståndet ej över­

stiger 200 kronor.

På grund av vad nu anförts har i förslagets 22 § första stycket 1 upp­

tagits ett stadgande att den bestraffningsberättigade alltid skall vara skyldig

att låta åklagaren övertaga brottsutredningen, när annan målsägande än

kronan finnes (jämför även 80 § första stycket). Jag inser visserligen att

denna regel ibland kan komma att medföra vissa besvärligheter i den prak­

tiska tillämpningen, enär det i ett eller annat fall kan vara svårt för den

bestraffningsberättigade att avgöra, om någon målsägande verkligen finnes.

Skulle emellertid den bestraffningsberättigade underlåta att hänskjuta ett

mål till åklagaren, trots att målsägande finnes, bör detta icke läggas honom

till last, därest hans förbiseende kan anses ursäktligt och det icke finnes

anledning antaga att den militära utredningen igångsatts av mindre lojala

motiv. Jag vill i detta sammanhang understryka, att regeln icke blir tillämp­

lig med mindre målsägande finnes med avseende å just det brott som är före­

mål för beivran. Regeln föranleder alltså icke att åklagaren skall övertaga

129

brottsutredningen i exempelvis det fall, att en krigsman vid ett uppträde

inom ett logement okvädat en kamrat eller tilldelat honom något lindrigare

slag men förseelsen icke beivras såsom ärekränkning eller misshandel utan

enligt det föreslagna stadgandet i 26 kap. 16 § strafflagen, dvs såsom för­

argelseväckande beteende.

På de skäl utredningen anfört anser jag, att brottsutredningen bör kunna

slutföras av militär myndighet, även om den bestraffningsberättigade fin­

ner att straffet bör bestämmas till böter (jämför 27 § andra stycket och

22 g första stycket 4).

De regler om brottsutredningarnas fördelning mellan civil och militär

myndighet, som här angivits, böra givetvis i princip äga giltighet oavsett vad

som i det särskilda fallet utgjort anledningen till att en utredning överhuvud

blivit aktuell. Samma regler böra således gälla antingen utredningen föran-

ledes av en tjänsterapport, en anmälan av målsägande eller något annat

initiativ, och det bör icke göra någon skillnad om anmälan inkommit till

civil eller militär myndighet. I enlighet härmed föreligger ett inbördes sam­

band mellan bestämmelserna i 22 § första stycket och stadgandena i 80 g

första stycket av departementsförslaget. I 22 g första stycket regleras det

fallet att militär myndighet har att avgöra, om den själv skall verkställa

utredningen eller överlåta denna åt åklagaren, och under punkterna 1—6

upptagas de olika, i det föregående berörda fall då ett hänskjutande till

åklagaren skall ske. I 80 g första stycket avhandlas hur åklagare eller po­

lismyndighet skall förfara, om initiativet till en utredning i militärt brott­

mål tagits genom anmälan till civil myndighet. De härvid givna reglerna om

när den civila myndigheten själv skall bedriva utredningen motsvara stad­

gandena i 22 § första stycket punkterna 1 och 2 samt 4—6. Vad beträffar

punkt 4 föreligger dock en viss skillnad, som sammanhänger med att den

civila myndigheten givetvis icke alltid kan på förhand med säkerhet bedö­

ma, om straffet i det särskilda fallet kommer att stanna vid vad militär be­

fattningshavare äger ålägga. Kan straff för brottet överhuvud åläggas i

disciplinmål, bör därför åklagaren — om ej utredningen av annat skäl skall

ombesörjas av civil myndighet — icke behålla målet, med mindre det fram­

står såsom uppenbart att straffet blir svårare än nyss sagts. Punkten 3 i

22 § första stycket, som avser det fallet att militär myndighet låtit gripa en

misstänkt, har av naturliga skäl ingen motsvarighet, då förfarandet inledes

hos civil myndighet.

Naturligtvis kan det inträffa, att viss utredning måste företagas för att

man överhuvud skall kunna bedöma, om skäl föreligger att överlämna ett

mål från militär myndighet till civil eller omvänt. En sådan förberedande

utredning bör självfallet envar av dessa myndigheter vara behörig att före­

taga. När det gäller en utredning, som påbörjats av militär myndighet,

stadgas i 27 § första stycket att den bestraffningsberättigade är skyldig att

avbryta sin handläggning av målet, så snart någon i 22 § första stycket om­

förmäld grund för målets hänskjutande till åklagaren visats föreligga, oav­

sett alltså huruvida brottsutredningen därvid befinner sig på ett tidigare

!) Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

eller senare stadium. Någon direkt motsvarighet till detta stadgande för det

motsatta fallet, dvs då utredningen inletts av civil myndighet, upptages

visserligen icke i departementsförslaget, men av stadgandet i 80 § första

stycket kan likväl utläsas, att även civil myndighet i princip skall avbryta

sin utredning, när det visar sig att saken kan utredas och avgöras såsom

disciplinmål. Därest den civila utredningen hunnit framskrida något, torde

dock praktiska skäl i regel tala för att utredningen slutföres av åklagaren.

Denne kan därefter, om han anser förseelsen kunna beivras i disciplinär

ordning, begagna sig av stadgandet i 83 § första stycket.

Då det givetvis bör undvikas att två olika myndigheter samtidigt syssla

med en och samma utredning, har i 26 § upptagits ett stadgande, enligt vil­

ket påbörjad militär utredning skall avbrytas så snart den bestraffnings-

berättigade erhåller underrättelse om att förundersökning angående brottet

inletts av civil myndighet.

Såsom skånska hovrätten framhållit, bör den omständigheten att brotts­

utredningen i visst fall skall ombesörjas av civil myndighet icke medföra,

att åklagaren ej skall för sin utredning kunna anlita biträde av militär myn­

dighet. Denna synpunkt har beaktats genom stadgandet i förslagets 82 §.

I andra stycket av 22 § ha meddelats bestämmelser om till vilken åkla­

gare målet i varje särskilt fall skall hänskjutas. Jag skall emellertid icke

nu närmare beröra frågan om kompetensfördelningen mellan åklagarna utan

återkommer därtill vid 79 §.

Slutligen må här nämnas, att 22 § tredje stycket innehåller vissa regler

angående förfarandets gång när utredning skall ske genom militär myndig­

het. Det kan härvid bli fråga om antingen ett s. k. militärförhör i egentlig

mening (se vidare 24 §) eller, om tillrättavisning finnes tillfyllest, ett enk­

lare förhör. Det kan dock tänkas, att icke ens ett sådant förhör behöver äga

rum. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller (204 § andra

punkten SLK), bör nämligen den bestraffningsberättigade givetvis äga be­

fogenhet att låta en sak helt förfalla, därest han finner den vara av så ringa

vikt att icke ens tillrättavisning skall ifrågakomma.

23 §.

Såsom chefen för marinen framhållit, kan det givetvis förekomma att ett

brott förövas vid en så avlägset belägen förläggning eller eljest under sådana

förhållanden, att utredning genom civil myndighets försorg icke hinner sät­

tas i gång med erforderlig snabbhet. I så fall bör det, även om militärutred­

ning i princip ej får ske med hänsyn till bestämmelserna i 22 § första styc­

ket, likväl åligga militärbefälet att företaga den utredning som ej lämpligen

bör anstå. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

24 §.

För närvarande gäller enligt 202 § SLK, att utredning i disciplinmål skall

ske vid förhör som hålles antingen av den bestraffningsberättigade befäl­

havaren själv eller, då bestraffningsrätten innehaves av vissa högre befäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

131

havare, av annan person som befälhavaren därtill i allmänhet eller för sär­

skilt fall förordnat. Vid förhöret bör, där så kan ske, någon av den till­

talades överordnade eller någon med honom likställd vara tillstädes. Den

tilltalade skall lämnas tillfälle att förklara sig och i övrigt skall iakttagas

vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltala­

des straffbarhet är erforderligt. Vad vid förhöret huvudsakligen förekom­

mit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter. Till dessa

bestämmelser ansluta sig åtskilliga i administrativ ordning utfärdade före­

skrifter. Sålunda stadgas i militära bestraffningsförordningen § 1 bl. a. att,

då anmälan skett hos kompanichef eller motsvarande befälhavare, denne

bör, därest så finnes påkallat, inhämta de upplysningar rörande brottet

och den angivnes person, som av honom kunna införskaffas, och därom av­

giva skriftlig rapport till den bestraffningsberättigade befälhavaren. I § 4

samma förordning stadgas att, då den bestraffningsberättigade befälhava­

ren förordnar annan att hålla i 202 § SLK föreskrivet förhör, han i allmän­

het bör därtill utse vederbörande bataljonschef eller annan regementsofficer

eller civilmilitär person av motsvarande tjänsteklass samt att den, som

förordnas att hålla förhöret, i varje fall skall inneha högre tjänsteställning

än den eller de, med vilka förhöret skall hållas.

I betänkandet framhålles, att de högre befälhavarna i stor utsträckning

utnyttjat befogenheten att sätta annan i sitt ställe såsom förhörsledare.

Sålunda förekomme endast undantagsvis att regementschef själv hölle för­

hör. I allmänhet brukade han uppdraga åt vederbörande bataljonschef

eller motsvarande befattningshavare att fullgöra detta åliggande. Såsom

protokollförare vid förhöret tjänstgjorde vanligen en yngre officer eller

underofficer. Föreskriften i § 1 bestraffningsförordningen om införskaffan­

de i förväg av upplysningar rörande brottet och den angivnes person hade

i stor utsträckning så tillämpats att kompanichefer och motsvarande be­

fälhavare hölle s. k. förberedande förhör, syftande till att redan i detta

skede åstadkomma såvitt möjligt fullständig utredning i målen.

Rörande utformningen av nya regler för det militära förhörsförfarandet

har utredningen anfört att det, med hänsyn till de arbetsuppgifter i

övrigt som ålåge regementschefer och befälhavare i motsvarande ställning,

torde visa sig nödvändigt att bibehålla den nuvarande befogenheten för

bestraffningsberättigad befälhavare att i allmänhet eller för visst fall upp­

draga åt annan att fullgöra åliggandet såsom förhörsledare. Då enligt ut­

redningens förslag bestraffningsrätt under normala förhållanden icke skulle

tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad, borde befogenhe­

ten att uppdraga förhörsledningen åt annan kunna gälla utan inskränk­

ning. De nu gällande bestämmelserna om åt vem uppdraget finge lämnas

gåve icke anledning till erinran i vidare mån än att förhörsledningen

icke i något fall borde få överlåtas åt någon, som innehade lägre än kom­

panichefs eller likställd befattning, samt att såsom ställföreträdande för­

hörsledare i första hand borde anvisas bataljonschef och icke såsom för när­

varande »vederbörande bataljonschef». Med den sistnämnda anmärkningen

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

avsåges att det merendels borde vara till fördel att såsom förhörsledare

för regementet i dess helhet fungerade en och samme person och att därtill

då kunde utses den av bataljonscheferna, som funnes bäst skickad för upp­

draget. Såsom protokollförare borde lämpligen tjänstgöra en i regements-

staben placerad underofficer med åliggande att — vare sig förhörsledningen

vore samlad i en hand eller uppdelad på olika befattningshavare — bi­

träda vid samtliga förekommande förhör. Enligt den nuvarande ordningen

inskränkte sig de s. k. majorsförhören ofta till upptagande av förklaringar

av den angivne och andra i saken hörda personer att de vidhölle av dem

vid förberedande förhör inför kompanichefen lämnade uppgifter. Denna

metod hade alltemellanåt haft till följd att vid det förberedande förhöret

förelupna missförstånd och andra felaktigheter i protokollet icke upp­

märksammats och tillrättalagts vid det senare förhöret. Förhörets uppdelan­

de i ett förberedande och ett slutligt förhör överensstämde även eljest föga

med rationella förhörsmetoder. Kompanichefens eller motsvarande befäl­

havares befattning med utredningen borde därför inskränkas till att han

efter mottagandet av angivelsen i en skriftlig rapport sammanfattade de

upplysningar i saken, som utan anställande av förhör vore för honom till­

gängliga.

Utredningen har slutligen understrukit behovet av ändamålsenliga an­

visningar för protokollföringen, så att denna i fortsättningen icke komme

att ske lika mekaniskt och onyanserat som nu ofta vore fallet. Anvisning­

arna syntes lämpligen böra inarbetas i formulär, innehållande stommar till

förhörsprotokoll.

I yttrandena har ingen erinran framställts mot utredningens för­

slag att slopa det nuvarande s. k. kompaniförhöret. Däremot ha delade

meningar yppats om lämpligheten av att centralisera förhörsverksamheten

inom ett förband till viss befattningshavare. Medan chefen för armén i den­

na del anfört, att det i regel syntes mest ändamålsenligt att uppdraget så­

som förhörsledare lämnades åt en och samme officer, som därigenom kun­

de förvärva erforderlig vana, har sålunda chefen för marinen förklarat sig

hysa allvarliga betänkligheter mot att tillämpa ett sådant system vid kust­

artilleriregementena. Det vore i så fall att befara, att den bataljonschef

som erhölle uppdraget såsom förhörsledare ej skulle hinna med sina mili­

tära uppgifter, överbefälhavaren har uttalat, att man icke borde binda sig

vid det ena eller det andra systemet utan låta den bestraffningsberättigade

själv avgöra, hur förhörsverksamheten skulle organiseras. Organisations-

nåmnden har framhållit att, även om fördelar i vissa fall kunde vinnas

genom en centralisering av förhörsverksamheten, det likväl vid större

förband kunde vara olämpligt att en och samme person utsåges att hålla

alla förhör. Dennes arbete därmed skulle nämligen kunna bli så krävande,

att han icke kunde rätt fullgöra sina övriga åligganden, vilket kunde kom­

ma att medföra krav på utökning av antalet regementsofficerare. En för­

delning av förhören mellan samtliga bataljonschefer kunde däremot icke

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kompanichef icke borde användas för att angiva vem som skall kunna

utses till ställföreträdande förhörsledare. I stället borde uttrycken befatt­

ningshavare i respektive regementsofficers och kaptens tjänsteställning

användas. Väl är det sant, att under normala förhållanden uppdraget så­

som ställföreträdande förhörsledare bör i första hand lämnas åt regements­

officer och att förhörsledaren bör ha lägst kaptens grad eller tjänsteklass.

Den i yttrandena föreslagna formuleringen torde likväl icke vara lämplig

med hänsyn till att bestraffningsrätten under krig och beredskapstillstånd

skall kunna anförtros åt befattningshavare av lägst underofficers grad eller

tjänsteklass. Termerna bataljonschef och kompanichef äro ur denna syn­

punkt att föredraga, eftersom dessa befattningshavares grad anpassas efter

beredskapsläget. Trots att nämnda termer icke användas inom alla för­

svarsgrenar, lär det i praktiken ej erbjuda några svårigheter att avgöra,

vem som uppehåller en motsvarande befattning. Vid tillämpning av före­

skriften att förhörsledaren skall ha lägst kompanichefs eller likställd be­

fattning bör iakttagas, att avsikten icke är att förhörsledaren skall full­

göra just sådana sysslor som regelmässigt ankomma på en kompanichef,

utan att förhörsledarens tjänst vid krigsmakten skall vara minst lika an­

svarsfull som en kompanichefs. Med denna utgångspunkt bör — för att

anknyta till ett i yttrandena valt exempel — en regementsintendent av

kaptens grad otvivelaktigt kunna utses till förhörsledare, om målet rör en

fråga som han har särskilda förutsättningar att bemästra.

25—27 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till framställningen vid

22

§.

28 §.

Utredningen har betonat, att bestraffningsberättigad befattningshavare

icke bör i onödan övervältra på civil myndighet att verkställa utredning i

mål, som kunna avgöras i disciplinär ordning. Med hänsyn till de allmänna

domstolarnas arbetsbörda har utredningen vidare understrukit vikten av

att den som erhållit bestraffningsrätt i disciplinmål icke utan giltigt skäl

undandrager sig att utöva sin domsrätt. På grund härav borde den bestraff-

ningsberättigade vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren i skriftlig

resolution angiva den särskilda i lagen bestämda grund, som föranlett

åtgärden. — Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Enligt 94 § RLK tillägges vissa befälhavare — såvitt angår brott för

vilket underlydande är misstänkt — samma befogenhet att förordna om

häktning, som enligt lag tillkommer Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

135

I den ordinära brottmålsprocessen enligt nya RB förekomma vissa säker­

hetsåtgärder, genom vilka den misstänkte provisoriskt berövas sin frihet.

Dessa åtgärder äro, i den ordning de vanligen förekomma, gripande som kan

företagas av bl. a. enskild polisman, anhållande som beslutas av polismyn­

dighet eller åklagare samt häktning som beslutas av rätten. För att ett

dylikt frihetsberövande skall få ske förutsättes i allmänhet dels att det

brott varom är fråga är av visst svårare slag och dels att det anses före­

ligga fara för att den misstänkte antingen avviker eller på annat sätt för­

svårar utredningen eller att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Av

de nämnda åtgärderna är gripandet provisoriskt i förhållande till anhållande

och detta i sin tur förberedande i förhållande till häktning. De tre åt­

gärderna gå över i varandra enligt vissa regler och med detaljerat bestämda

tidsfrister.

Utredningen har anfört att, då det enligt nya RB tillkommer endast

domstol att förordna om häktning och icke såsom nu jämväl åklagare och

vissa polismyndigheter, följden borde bli att icke heller militär befälhavare

vidare skulle äga besluta om häktning. Däremot syntes det vara av förhål­

landena påkallat, att militär befälhavare skulle äga förordna om anhållande

av underlydande.

Departementschefen. Det torde vara uppenbart, att befattningshavare vid

krigsmakten icke längre bör äga förordna om häktning av underlydande.

Det synes icke heller lämpligt att tillägga sådan befattningshavare befogen­

het att förordna om anhållande. I stället torde böra gälla att, om skäl till

anhållande av krigsman förekomma, den som äger bestraffningsrätt över

den misstänkte skall äga förordna om hans gripande i enlighet med vad i

nya RB stadgas angående detta tvångsmedel. Föreskrift härom har uppta­

gits i förevarande paragraf, varest tillika stadgas att bestämmelserna i 24

kap. 7 § tredje stycket och 8 § nya RB skola äga motsvarande tillämpning,

när befattningshavare vid krigsmakten sålunda förordnar om någons gri­

pande. Enligt dessa bestämmelser skall anmälan om åtgärden skyndsamt

göras hos anhållningsmyndigheten samt den som gripits så snart ske kan

inställas till förhör inför denna. Såsom tidigare framhållits, skall det i dessa

fall åligga den bestraffningsberättigade att hänskjuta målet i dess helhet

till åklagaren (22 § första stycket 3).

30—36 §§.

Enligt gällande rätt står ett särskilt militärt tvångsmedel, kallat förvars-

arrest, till militärbefälets förfogande för säkerställande av krigslydnad och

ordning. De härom givna reglerna kompletteras med särskilda föreskrifter

(92 och 93 §§ RLK) angående häktning med anledning av utevarobrott.

Vad beträffar förvarsarresten skiljer lagen mellan förvarsarrest, som

av envar förman kan användas gentemot underlydande, och förvarsarrest,

som endast med bestraffningsrätt i disciplinmål utrustad befälhavare kan

anlita. Den form av frihetsberövande som förvarsarresten innebär är i

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

båda fallen densamma, men i övrigt föreligga skiljaktigheter såväl beträf­

fande förutsättningarna för förvarsarrestens användande som eljest.

Bestämmelser angående förstnämnda slag av förvarsarrest äro medde­

lade i 96 § RLK. Enligt detta lagrum är förman berättigad att, då under­

lydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden

eller ordningen inom krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens

eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvars­

arrest. Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer även förman i avseende å underlydande, som

utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Enahanda rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende

å underordnad, såvida den överordnade är av officers eller underofficers

grad. Enligt 99 § RLK skall, om den som tillsagt förvarsarrest ej själv är i

utövning av bestraffningsrätt i disciplinmål över den arresterade, rapport

om arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar avgivas till den

befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligger det denne att så

fort ske kan meddela beslut i ärendet.

Jämlikt 97 § RLK äger befälhavare, vilken på grund av stadgandet i

204 § SLK hänskjutit åtal mot honom underlydande person till krigsrätts

behandling, ändå att skäl till häktning icke föreligger, förordna att den

tilltalade skall hållas i förvarsarrest till dess krigsrätten sammanträder. Så­

dant förordnande må dock icke meddelas i annat fall än då förseelsen är av

svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara

av synnerlig vikt att den tilltalade icke lämnas på fri fot.

Slutligen gäller enligt 100 § RLK att, om underordnad som är överlastad

av starka drycker anträffas inom vederbörande förläggningsort eller å all­

män plats utanför förläggningsorten, han må, när hans behöriga vårdande

icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller av annan

överordnad av officers eller underofficers grad tagas i förvar och insättas i

militärhäkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Utredningen har anfört, att ett för militära förhållanden avpassat

särskilt tvångsmedel av sådant slag som den nuvarande förvarsarresten

enligt 96 § icke kunde undvaras. Förutsättningarna för användandet av

sådan förvarsarrest syntes lämpligen kunna bestämmas i enlighet med vad

nu gällde. Viss omredigering bleve dock erforderlig med anledning av den

i SLK-utredningens förslag gjorda jämkningen av förmans- och underly-

dandebegreppen. Jämkningen innebure, att dessa begrepp anknutits ute­

slutande till förhandenvaro av befälsrätt. Förslaget stadgade sålunda i detta

hänseende, att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore

dennes förman och att krigsman, över vilken annan krigsman hade befäls­

rätt, vore underlydande i förhållande till denne. Ändamålet med förvars­

arresten bleve i allt väsentligt tillgodosett även om befogenhet att tillsäga

förvarsarrest tillädes endast förman gentemot underlydande. Förvarsarrest

borde kunna komma till användning icke endast med anledning av förseel­

Kungl. Maj:ts proposition m 216.

137

ser, som kunde beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen, utan även

då prövningen av ansvarsfrågan uteslutande tillhörde domstol. Enligt det

nuvarande stadgandet i 96 § innebure tillsägelse av förvarsarrest ett för-

ständigande att i arrest avbida vad den, som över den felande ägde bestraff­

ningsrätt i disciplinmål, i laga ordning beslutade. I förtydligande syfte

borde i stället föreskrivas att, om ej genom särskilt beslut av den be-

straffningsberättigade befälhavaren den omhändertagne försattes på fri fot,

förvarsarresten skulle bestå, där omhändertagandet skett med anledning

av brott av beskaffenhet att straff därför kunde åläggas i disciplinmål, till

dess befälhavaren meddelat slutligt beslut i målet, och i andra fall till dess

målet överlämnats till vederbörande åklagare. I anslutning härtill borde

ytterligare stadgas att, om den bestraffningsberättigade befälhavaren icke

själv förordnat om förvarsarresten, det ålåge honom att så snart ske kunde

taga under omprövning huruvida förvarsarresten skulle bestå samt att för­

varsarrest av förevarande slag icke finge bestå längre än till och med

fjärde dagen från den dag förordnande om arresten meddelades eller an­

mälan därom gjordes hos den bestraffningsberättigade befälhavaren.

Vidare har utredningen funnit, att i blivande lagstiftning motsvarighet

icke heller kunde undvaras till förvarsarrest av det slag som regleras i 97 g

RLK. Utredningen tillägger:

Vad för närvarande gäller i fråga om förutsättningarna för användande

av sådan förvarsarrest torde icke giva anledning till erinran. Med den nya

ordningen överensstämmer alt behörighet att förordna om förvarsarrest

enligt 97 g alltjämt skall tillkomma endast befälhavare, som äger bestraff­

ningsrätt över den felande. Sådan förvarsarrest bör likaväl som förvars­

arrest enligt 96 g kunna användas icke blott då det gäller brott av beskaf­

fenhet att straff därför kan åläggas i disciplinär ordning utan även i fråga

om brott, vars prövning uteslutande ankommer på domstol. Enligt de nu­

varande bestämmelserna kan förvarsarrest varom nu är fråga användas i

fall då befälhavare hänskjutit mål till krigsrätt. De nya bestämmelserna

böra givetvis i stället avse fall då mål hänskjutits till åklagaren. Det bör

åläggas befälhavare att, då förordnande om förvarsarrest meddelats, oför-

dröjligen härom underrätta åklagaren. En sådan föreskrift innebär att, om

såsom i regel torde bli fallet förordnandet meddelas i samband med målets

hänskjutande till åklagaren, handlingarna i målet skola åtföljas av särskild

anmälan om åtgärden. I stället för den nuvarande bestämmelsen att den

omhändertagne skall kvarbli i arrest till dess krigsrätten sammanträder bör

föreskrivas att, om ej genom särskilt beslut av befälhavaren den omhänder­

tagne lorsättes på fri fot, förvarsarresten skall hestå till dess rätten sam­

manträder för huvudförhandling i målet. Det bör givetvis åligga befälha­

varen att, om han finner förutsättningar för förvarsarrestens bestånd ej

längre vara för handen, omedelbart meddela beslut om den omhändertag­

nes frigivande. Enligt 45 kap. 14 § nya RB gäller, att huvudförhandling i

mål angående häktad eller anhållen i regel skall hållas inom en vecka från

(ten dag, då åtalet väcktes. Detta stadgande bör erhålla tillämpning även då

befälhavare förordnat om förvarsarrest varom nu är fråga. Vidare bör före­

skrivas att, om åklagaren ej väckt åtal inom eu vecka från den dag då för­

ordnande om förvarsarrest anmälts, åklagaren omedelbart därom skall un­

derrätta befälhavaren, som då har att förordna om den omhändertagnes

frigivning. Lika med sådan underrättelse från åklagaren bör anses målets

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

återremitterande från åklagaren till befälhavaren för prövning i disciplinär

ordning. Har åklagaren för sin del ansett förseelsen kunna försonas med

disciplinstraff, torde regelmässigt kunna förutsättas att omständigheterna

icke påkalla den omhändertagnes kvarhållande i förvarsarrest.

Den nuvarande benämningen förvarsarrest syntes enligt utredningens

mening böra ersättas med annan benämning, som icke kunde giva anled­

ning till den missuppfattningen att det frihetsberövande varom här vore

fråga icke blott utgjorde ett tvångsmedel utan även såsom den vanliga ar­

resten hade karaktär av bestraffning. Benämningen militärförvar eller an­

nat uttryck som uteslutande anknöte till åtgärdens egenskap av tvångsme­

del syntes vara att föredraga.

Utredningen har jämväl diskuterat, om anledning förelåge att uppställa

särskilda häktningsgrunder i fråga om militära brott. Härom anföres i be­

tänkandet :

Såsom särskilt skäl för eu utvidgning av häktningsgrunderna i fråga om

militära brott lär knappast kunna hänvisas till annat än att då det gäller

sådana brott det mera än eljest skulle föreligga fara för att den brottslige

avviker för att undandraga sig lagföring och straff. Till förebyggande av

den fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten, som i vissa

situationer kan vara förenad med att den felande lämnas på fri fot, finnes

om så är behövligt tillgång till särskilda militära tvångsmedel, nämligen

olika slag av förvarsarrest. Vad angår flyktfaran torde denna kunna anta­

gas icke oväsentligt elimineras av omständigheter, som i regel icke ha nå­

gon motsvarighet i civila förhållanden. Härvid kommer främst i betraktande

det förhållandet att ett avvikande ur militärtjänsten i syfte att undgå lag­

föring ådrager vederbörande straffansvar för olovligt undanhållande eller

rymning. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att enligt SLK-utredning-

ens förslag straffet för olovligt undanhållande, som i vanliga fall icke kan

bli svårare än disciplinstraff, kan bestämmas till fängelse, om den lagförde

tidigare begått sådant brott. Ett avvikande i syfte att undgå lagföring för

olovligt undanhållande kan således medföra, att vid en senare lagföring det

gemensamma straffet för de båda utevarobrotten blir fängelse. I fråga om

värnpliktiga föreligger ytterligare ett avhållande moment i det att den, som

blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande, under sär­

skilda förutsättningar icke såsom fullgjord tjänstgöring äger tillgodoräkna

sig den tid hans tjänstgöring varit avbruten och i vissa fall ej heller den tid

han dessförinnan tjänstgjort. I enlighet med vad nu anförts torde, i varje

fall då det gäller fredstid, i fråga om militära brott icke böra gälla andra

häktningsgrunder än de i nya RB stadgade.

Däremot kunde det enligt utredningens mening möjligen ifrågasättas att

under beredskapstillstånd och krig utvidga domstolens rätt att förordna om

häktning vid utevarobrott. Utredningen har dock stannat för att ej föreslå

en sådan utvidgning. I denna del anföres:

Enligt SLK-utredningens förslag uppställas strängare strafflatituder för

utevarobrott under beredskapstillstånd och krig än i fredstid. För undan­

hållande under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse.

Då riket är i krig må för sådant brott dömas högst till straffarbete i två år.

För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straffar­

bete i högst två år och för sådant brott då riket är i krig straffarbete i högst

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

139

tio år. Enligt nya RB gäller att, om någon på sannolika skäl är misstänkt

för brott, varå straffarbete kan följa, han må häktas, därest med hänsyn

till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omstän­

dighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat

sätt försvårar sakens utredning eller ock anledning förekommer att han

fortsätter sin brottsliga verksamhet. Om SLK-utredningens förslag till reg­

lering av utevarobrotten genomföres, kan domstol under nu angivna förut­

sättningar förordna om häktning vid undanhållande då riket är i krig och

vid rymning under såväl beredskapstillstånd som krig. Bortsett från undan­

hållande under beredskapstillstånd kan således häktning äga rum vid ute-

varobrott så snart detta är påkallat av processuella skäl. Fall kunna givet­

vis förekomma, där vid utevarobrott under beredskapstillstånd eller krig

flyktfara icke föreligger — rymlingen har exempelvis frivilligt inställt sig

liil fortsatt tjänstgöring — och häktning icke heller eljest är påkallad av

processuella skäl men där det av hänsyn till krigslydnaden eller ordningen

skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att lämna rymlingen på fri fot.

För berörda, ur disciplinär synpunkt vådliga situationer bör i stället för

häktning lämpligt militärt tvångsmedel ställas till befälhavares förfogande.

I annat sammanhang har av utredningen föreslagits, att de nuvarande be­

stämmelserna i 96 och 97 §§ RLK om förvarsarrest i huvudsak skola bibe­

hållas. Förvarsarrest, varom stadgas i dessa lagrum, är väsentligen avsedd

att användas vid disciplinöverträdelser i egentlig bemärkelse eller således

framför allt i sådana fall där krigslydnaden äventyras eller ordningen stö­

res genom själva utförandet av den brottsliga gärningen. I regel torde icke

vara att räkna med att denna förutsättning för användande av förvarsarrest

föreligger vid utevarobrott. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att vid

rymning eller undanhållande då riket är i krig ävensom vid rymning under

beredskapstillstånd förvarsarrest — vare sig fråga är om förvarsarrest en­

ligt nuvarande 96 § eller 97 § — må tillsägas, därest det av särskilda om­

ständigheter är påkallat.

Beträffande det i 100 § RLK upptagna stadgandet om krigsmans tagande

i förvar för fylleri har utredningen anfört, att detsamma borde inskränkas

till sådana fall, där den berusade varit iklädd militär tjänstedräkt eller el­

jest uppträtt inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten. En­

dast förman borde vara behörig att förordna om detta tvångsmedel.

Några remissinstanser ha kritiserat utredningens uppfattning, att

särskilda bestämmelser om utevarobrott ej erfordrades i fredstid. Sålunda

anför magistraten i Karlskrona:

Då en rymling ej frivilligt inställer sig till fortsatt tjänstgöring utan in­

förpassats till sin förläggning genom polismyndighetens försorg föreligger

i regel flyktfara. Även för sådant fall bör dock åtminstone då det gäller

rymning första gången i regel icke svårare straff än arrest ifrågakomma.

Utevarobrott förekomma även i fredstid i synnerligen stort antal och utred­

ningen i desamma är mycket enkel. Ur nu angivna synpunkter är det ange­

läget att mål angående utevarobrott i de fall då arrest är tillräcklig reak-

tion mot brottet handläggas i disciplinär ordning. Erfarenheten har visat

att vid utevarobrott i fredstid flyktfaran i många fall ej kan elimineras så­

framt icke tvångsmedel tillgripes. Om förvarsarrest ej kan användas står

enligt utredningens förslag ej något annat tvångsmedel än häktning till för­

140

fogande. Även för det fall att flyktfara skulle föreligga kan emellertid ej

alltid häktning ske enär övriga förutsättningar för häktning enligt 24 kap.

nya RB ej äro för handen. Därtill kommer den olägenheten att häktning

i mål angående utevarobrott utgör hinder för målets handläggning i disci­

plinär ordning. Med hänsyn till vad sålunda anförts skulle det enligt ma­

gistratens mening vara lämpligt att bestraffningsberättigad befälhavare till­

erkändes rätt att vid utevarobrott i fredstid tillsäga förvarsarrest och att

förordna om omedelbar verkställighet av ålagt arreststraff. Då befälhavare

i disciplinmål alltid skall rådgöra med auditören torde det ur rättssäker­

hetssynpunkt ej böra väcka några betänkligheter att införa en bestämmelse

av nu angivet innehåll.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har gått ett steg längre

i sin kritik, i det att föreningen funnit det otillfredsställande att icke andra

häktningsgrunder än de i nya RB stadgade skulle gälla i fråga om utevaro-

brotten. De skäl, som i betänkandet anförts för detta förslag, strede enligt

föreningens åsikt mot vad erfarenheten visade. Det förhållandet, att ett

avvikande ur militärtjänsten i syfte att undgå lagföring ådroge vederbö­

rande straffansvar för olovligt undanhållande eller rymning, visade sig

nämligen allt emellanåt icke innebära något avhållande moment. Det i

fråga om värnpliktiga i sådant hänseende anförda förhållandet, att den

som blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande under

särskilda omständigheter icke ägde såsom fullgjord tjänstgöring tillgodo­

räkna sig den tid hans tjänstgöring varit avbruten och i vissa fall icke

heller den tid han dessförinnan tjänstgjort, avskräckte mången gång icke

heller den värnpliktige från att olovligen lämna eller utebliva från för­

läggningen. På grund härav borde möjlighet föreligga att såväl under freds­

tid som i all synnerhet under krig och beredskapstillstånd tillgripa häkt­

ning för rymningsbrott. I varje fall borde jämväl under fred förvarsarrest

kunna tillsägas vid både undanhållande och rymning.

Utredningens uppfattning att termen förvarsarrest borde utbytas mot

annat uttryck har mött gensaga från överbefälhavaren, som ansett att till­

räckliga skäl ej föreburits för att ändra den hävdvunna benämningen.

Enligt utkastet skulle krigsman — utom i de fall varom eljest vore

i lag stadgat — kunna häktas, om han gjort sig skyldig till rymning eller

han eljest på sannolika skäl vore misstänkt för brott och det för krigs­

lydnadens upprätthållande funnes vara av synnerlig vikt att han icke läm­

nades på fri fot. Befattningshavare vid krigsmakten skulle ej äga förordna

om häktning men däremot äga tillsäga förvarsarrest om bland annat skäl

till anhållande — och därmed häktningsskäl — förelåge. I anledning av vad

utkastet sålunda innehöll anförde skånska hovrätten och advokatsamfun­

det, att särskilda häktningsgrunder ej borde gälla i militära mål, och

Stockholms rådhusrätt fann det tveksamt, om häktning borde kunna ske

för rymningsbrott. Justitiekanslersämbetet anförde, att häktning borde

kunna ske endast om brottet vore av svårare beskaffenhet. Även i vissa

andra hänseenden skilde sig utkastet från utredningens förslag. Då depar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

141

tementsförslaget i dessa delar icke bygger på utkastet, synes det emellertid

ej erforderligt att närmare beröra ifrågavarande olikheter.

Departementschefen. Under detta lagstiftningsärendes behandling har

icke rått någon meningsskiljaktighet därom, att i den militära brottmåls-

processen behövas vissa tvångsmedel mot den misstänkte utöver dem som

stå till buds i den allmänna processen. Såsom framgår av den vid 29 § givna

redogörelsen får enligt nya RB den misstänkte berövas friheten endast av

skäl som hänföra sig till ett väntat beteende av honom själv. Inom krigs­

makten kommer därtill, att det i vissa fall kan vara nödvändigt att taga

den brottslige i förvar med hänsyn till kraven på disciplin, ordning och

effektivitet. Det är sålunda uppenbart, att sådana brott som lydnadsbrott,

uppvigling och rymning kunna allvarligt äventyra disciplin och ordning

även där omständigheterna icke äro sådana att enligt nya RB skäl till fri­

hetsberövande föreligga. Jag finner därför nödvändigt, att liksom enligt nu

gällande rätt vissa för militära förhållanden avpassade, särskilda tvångsme­

del stå till militärbefälets förfogande.

Jag har emellertid varit angelägen om att reglerna i detta ämne utformas

restriktivt och att garantier givas till skydd mot opåkallade ingripanden.

I sistnämnda hänseende vill jag, såsom närmare utvecklas i det följande,

gå något längre än utredningen och föreslå att, liksom vid frihetsberövan­

de enligt nya RB, frågan om åtgärdens bestånd på ett tidigt stadium skall

underställas domstols prövning. Militärbefälets befogenhet att förordna

om frihetsberövande avses alltså skola gälla helt kortvariga ingripanden.

Vid utformningen av hithörande regler torde de fall, där frihetsberövan-

det betingas uteslutande av ordningshänsyn, böra behandlas för sig. I en­

lighet härmed har i 36 § av departementsförslaget upptagits ett stadgande,

jämlikt vilket krigsman enligt förmans förordnande må tagas i förvar,

om han under där angivna förutsättningar gjort sig skyldig till fylleri eller

eljest stört allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Det ligger i

sakens natur, att frihetsberövandet i dessa fall icke får bestå längre än

som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet. Förevarande

stadgande motsvarar bestämmelserna i 100 och 98 §§ RLK, sistnämnda

paragraf dock allenast i vad den avser rent ordningsstörande förseelser.

Det är emellertid icke endast av ordningshänsyn utan även — och främst

—- av hänsyn till krigslydnadens upprätthållande, som militärbefälet bör

äga befogenhet att omhändertaga en krigsman, trots att skäl till anhållan­

de ej föreligga. För detta ändamål bör liksom nu ett särskilt tvångsmedel,

vilket lämpligen torde kunna betecknas med den hävdvunna termen f ö r-

varsarrest, stå till militärbefälets förfogande. De för närvarande

gällande reglerna rörande detta institut torde böra förenklas. Sålunda lära

enhetliga bestämmelser böra givas både angående vem som skall äga för­

ordna om förvarsarrest och om förutsättningarna för användandet av detta

tvångsmedel.

Vad först angår de förutsättningar, under vilka förvarsarrest skall kun­

142

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

na användas, är det tydligt att dessa böra utformas tämligen restriktivt.

Förvarsarrest bör därför i princip kunna åläggas endast om krigsman gjort

sig skyldig till en svårare förseelse —- oavsett dock om denna kan bestraf­

fas i disciplinmål eller ej — och det för krigslydnadens upprätthållande

finnes vara av synnerlig vikt att den felande ej lämnas på fri fot (30 §

första stycket 1). När det gäller en viss grupp av brott, nämligen rymning

och undanhållande, torde det emellertid vara nödvändigt att mildra nu

nämnda krav. Detta har också vitsordats av utredningen, som likväl an­

sett att ett behov av att tillgripa förvarsarrest vid utevarobrott allenast före-

låge, såvitt anginge rymning under krig och beredskapstillstånd samt be­

träffande undanhållande endast under krig. Under remissbehandlingen ha

däremot några instanser gjort gällande, att ett särskilt tvångsmedel vid rym­

ning måste stå till förfogande även under fredsförhållanden. För egen de!

biträder jag de synpunkter, som dessa instanser anfört. På grund härav

har i 30 § första stycket 2 punkten såsom en allmän regel föreslagits, att

den som gjort sig skyldig till rymning skall kunna tagas i förvarsarrest,

om det skäligen kan befaras att han ånyo avviker. De i första punkten an­

givna förutsättningarna behöva alltså ej föreligga i detta fall. Stadgandet i

andra stycket av nämnda paragraf angående förvarsarrest vid undanhål­

lande under krig motsvarar vad utredningen föreslagit.

Vidkommande härefter frågan vem som skall äga befogenhet att förordna

om förvarsarrest synes det påkallat, att sådan befogenhet skall tillkomma

varje förman i förhållande till hans underlydande (30 §). Därest den som

förordnat om förvarsarrest icke själv har bestraffningsrätt över den arreste­

rade, bör han dock vara skyldig att omedelbart och sist inom tjugufyra

timmar hänskjuta frågan om arrestens bestånd till bestraffningsberättigad

befattningshavares prövning (31 §).

Det frihetsberövande som förvarsarresten innebär bör givetvis ej bestå

under längre tid än som är oundgängligen erforderligt. I enlighet härmed

föreskrives i 32 § såsom en allmän regel, att den arresterade omedelbart

skall frigivas, om skäl att kvarhålla honom ej längre förekomma. Rättssä­

kerheten kräver emellertid, att lagen närmare reglerar den tid som förvars­

arresten får bestå. Bestämmelser härom ha upptagits i 34, 85 och 86 §§.

Enligt 34 § skall den arresterade omedelbart frigivas, om den bestraff-

ningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då han förordnade om

förvarsarresten eller mottog underrättelse att annan förordnat därom, an­

tingen hänskjutit målet till åklagaren eller själv slutligt avgjort målet. Un­

dantag härifrån får göras allenast om det på grund av krigsförhållanden är

omöjligt att få förbindelse med åklagaren inom så kort tid. Det må i detta

sammanhang beaktas att, om straff för brottet inom nämnda tid ålagts i

disciplinmål, förvarsarresten ej får bestå efter det att straffbeslutet med­

delats men att straffet avses skola under särskilda omständigheter kunna

omedelbart verkställas (56 § första stycket). Om den bestraffningsberät-

tigade icke själv avgör målet mot den arresterade utan inom fyradagars-

fristen hänskjuter detsamma till åklagaren -— därvid den bestraffningsbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

143

rättigade enligt 33 § första stycket har att underrätta åklagaren om arreste­

ringen och skälen för densamma — skall det enligt 85 § första stycket

åligga åklagaren att sist dagen efter den, då han mottog underrättelse om

arresteringen, till rättens prövning hänskjuta frågan om arresten skall bestå.

Angående rättens prövning av nämnda fråga skall i tillämpliga delar gälla

vad i nya RB stadgas om prövning av häktningsfråga (86 § första stycket).

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det —- med visst undantag —

anses som om den arresterade vore häktad (86 § andra stycket). Vad nu

sagts skall äga tillämpning även i de fall, då brottsutredningen från början

handhafts av civil myndighet men vederbörande militäre chef förordnat

om den misstänktes tagande i förvarsarrest (jämför 33 § andra stycket

och 85 § första stycket).

Syftet med den nu föreslagna anordningen är, såsom förut framhållits,

att förvarsarresten icke utan domstolskontroll skall få bestå annat än un­

der helt kort tid. Även stadgandet i 86 § andra stycket syftar till att för­

bättra den arresterades ställning bland annat i det hänseendet, att förvars-

arresttiden åtminstone delvis skall kunna avräknas från straffet.

Åklagarens skyldighet att till rättens prövning hänskjuta frågan om

arrestens bestånd bör icke vara absolut. Det kan ju nämligen tänkas, att

åklagaren för egen del finner att något åtal alls icke bör ske. I så fall skall

han genast underrätta vederbörande militäre chef om sitt beslut, varvid

denne har att tillse att den arresterade omedelbart frigives (85 §).

I 35 § ha upptagits vissa regler angående behandlingen av den som tagits

i förvarsarrest.

37 §.

Enligt utredningen borde befälhavare i anledning av brott, för vilket

underlydande vore misstänkt, äga förordna om jämväl vissa andra allmänna

tvångsmedel än anhållande. Befälhavare borde i dessa avseenden vara jäm­

ställd med åklagare. Detta innebure, att befälhavare skulle äga förordna

om reseförbud, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbe­

siktning.

I utkastet upptogs ett stadgande, jämlikt vilket bestraffningsberätti-

gad befälhavare skulle äga förordna om beslag, kroppsvisitation och kropps­

besiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkomme åklagare, men där­

emot ej om reseförbud och husrannsakan.

I anledning av den sålunda gjorda begränsningen anförde justitiekans-

lersämbetet och landsfogdeföreningen, att även husrannsakan borde kunna

beslutas av befälhavare. Om t. ex. en stöld förövats i ett logement, kunde

det vara påkallat att omedelbart visitera eu misstänkts klädskåp.

Departementschefen. Uppenbart är, att bestraffningsberättigad befatt­

ningshavare bör äga att i anledning av brott, för vilket underlydande är

misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, där

sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare. Bestämmelse härom har