Prop. 1948:50

('med förslag till lag om försäkringsrörelse, m. m.',)

Kungt. Maj:ts proposition nr 50.

1

Nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

försäkringsrörelse, m. m.; given Stockholms slott den 6 februari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om försäkringsrörelse och 2) lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.

GUSTAF.

Karin Kock.

Sammanfattning.

Förslaget till lag om försäkringsrörelse innebär följande viktigare ny­ heter jämfört med gällande lagstiftning.

För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession, som meddelas av Konungen. Förutsättning för koncession är att rörelsen fin­ nes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för­ säkringsväsendet.

Vikten av att försäkringstagarna tillförsäkras inflytande i ömsesidiga bolag understrykes. Hithörande frågor skola beaktas vid koncessionspröv- ningen.

I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen vid sidan av trygghetsprincipen. Den förra principen innebär krav på att pre­ mierna skola vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner försäk­ ringen medför. Kontrollen häröver utgör ett led i den offentliga tillsy­ nen, som utövas av försäkringsinspektionen. Beträffande livförsäkringen föreslås vidare försäkringstekniska regler i syfte att dels möjliggöra smi­ digare anpassning efter växlande betingelser för verksamheten, exempelvis i fråga om ränteutvecklingen, och dels åstadkomma rättvisa mellan skilda grupper av försäkringstagare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Den livförsäkring, som under namnet folkförsäkring nu bedrives bland

folkets breda lager, bibehålies, men på densamma ställas skärpta krav.

Beträffande försäkringsbolagens kapitalplacering föreslås en viss upp­

mjukning av gällande bestämmelser angående placering i s. k. guldkan­

tade värdepapper.

De bolagsrättsliga bestämmelserna hava anpassats till nya aktiebolags­

lagen, dock med åtskilliga avvikelser betingade av försäkringsväsendets

egenart. Sålunda intaga de ömsesidiga bolagen i flera hänseenden en sär­

ställning.

Läns- och häradsbolagen likställas i allt väsentligt med de s. k. riksbo-

lagen. Beträffande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, vilka hittills

intagit en särställning, skola i stort sett samma bestämmelser gälla som

för ömsesidiga livförsäkringsbolag.

Enligt förslaget skall den nya lagstiftningen tillämpas från och med

den 1 januari 1949. Det förutsättes, att nu existerande försäkringsbolag

därvid skola söka ny koncession; denna prövning skall dock icke avse

frågan huruvida bolagets rörelse är behövlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

3

Förslag

till

lag om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkringsrörelse må, där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkrings­ bolag, som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession).

Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i ri­ ket stadgas särskilt.

2

§•

Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Med livförsäkringsrörelse må ej förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.

3 §•

Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion.

Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregister för inskriv­ ning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.

I. Om försäkringsaktiebolag.

Om försäkringsaktiebolags bildande.

4

§•

1 mom. De som vilja stifta försäkringsaktiebolag skola upprätta bolags­ ordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse liv­ försäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller

4

för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 9 § sägs upprättas särskilda

grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Bolags­

ordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade

namnunderskrifter.

Konungen prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med

denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån där­

utöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

särskilda bestämmelser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja

en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsord­

ningen och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskilda

omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver

intill slutet av då löpande räkenskapsår.

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidg­

ning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsom­

råde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen skall vad

om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe

meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra

punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspek­

tionen.

Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökning­

en uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar

mottaga handlingar och meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder

skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkstäl­

lande direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket be­

styrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

5

§•

Stiftare av försäkringsaktiebolag skall vara myndig här i riket bosatt

svensk medborgare, svenskt aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag el­

ler svenskt handelsbolag, däri varje obegränsat ansvarig bolagsman är myn­

dig här i riket bosatt svensk medborgare, eller svensk ekonomisk förening.

Svenska staten samt svensk kommun må ock vara stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

6

§.

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida

verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

5

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksam­

het;

4. aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolagsord­

ningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximi-

kapitalet;

5. akties nominella belopp;

6. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,

antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och

revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revi­

sor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola till­

sättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade

revisorer eller godkända granskningsmän;

8. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt

vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka

enligt 118 § skola förekomma å stämma som i 113 § sägs, eller, där flera or­

dinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

9. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om

stämma som i 113 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande

tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;

10. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde­

landen bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma,

då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med

särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning

skall ske till regleringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning

av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och sam­

ma risk.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be­

stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

7 §.

Försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsaktiebolag.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat,

ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock från benämning å utländsk

försäkringsanstalt, som är allmänt känd här i riket.

8 g.

Aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaf­

fenheten av den tillämnade rörelsen samt fördelas i aktier å lika belopp i

svenskt mynt. Där aktiekapitalet skall, utan ändring av bolagsordningen,

kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet (minimi­

kapitalet) ej utgöra mindre än tredjedelen av högsta beloppet (maximikapi-

talet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

6

Aktie må ej lyda å belopp understigande femtio kronor.

Vad för aktie skall inbetalas må ej bestämmas till lägre belopp än det,

varå aktien skall lyda (nominella beloppet). Betalningen skall erläggas i

penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.

Sedan för aktie full betalning blivit erlagd, vare aktieägaren icke pliktig

att ytterligare tillskjuta något.

Aktie vare mot bolaget odelbar. Å aktierna skola utfärdas brev, vilka stäl­

las till viss man.

9 §.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;

6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses un­

der 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från

ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna; samt

8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda

sig på en och samma risk.

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för

all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräk­

ning av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande av

försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget

eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och

273 §§.

10

§.

1 mom. Skall för bolag, vars aktiekapital skall kunna utan ändring av bo­

lagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, förbehåll träffas om

aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt bestämda grunder

efter vad i 60 § sägs,

eller skall förbehåll träffas enligt 65 § 1 mom. om rätt för aktieägare att

vid akties övergång lösa aktien eller enligt 65 § 2 mom. om inskränkning i

rätten att förvärva aktie eller enligt 344 § om tvisters avgörande av skilje­

män,

eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt

och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad därom finnes före­

skrivet i 111, 125, 127 och 134 §§,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst

villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

7

Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret angivet i bolagsordningen.

bär ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsordningen angiva det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de skola medföra. Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets till­ gångar och vinst, skall, såframt aktiekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag av aktier.

Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bo­ lagsordningen.

2 mom. Ej må i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten att förfoga över aktie än i 65 § sägs.

Ej heller må i bolagsordningen intagas bestämmelse, som inskränker bo­ lagsstämmas rätt att besluta om bildande av stiftelse enligt lagen om aktie­ bolags pensions- och andra personalstiftelser eller om överföring av vinst­ medel till sådan stiftelse.

11

§.

Sedan koncession beviljats, skola stiftarna upprätta teckningslista. Teck- ningslistan, som skall vara försedd med stiftarnas bevittnade namnunder­ skrifter, skall angiva:

1. det belopp som skall inbetalas för aktie;

2. den tid, ej överstigande två år från bolagets bildande, inom vilken in­ betalning av aktie skall ske, samt, där inbetalningen må äga rum i poster, tiden för varje inbetalning;

3. där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men alle­ nast visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken av detta belopp; samt

4. den tid, inom vilken konstituerande stämma skall hållas; tiden må ej överstiga sex månader från det koncession beviljats.

Äga andra än stiftare teckna aktier, må i teckningslistan föreskrivas, att tilldelning av aktier, som ej tillkomma stiftarna på grund av teckning före listans framläggande, skall ske efter stiftarnas bestämmande. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i teckningslistan angivas den beräkningsgrund, efter vilken de aktier, som tecknas efter listans framläggande, i händelse av över- teckning skola å konstituerande stämman fördelas mellan tecknarna.

Angående påskrift å listan, där inbetalning å tecknad aktie må för bolaget insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.

12

§.

Teckning av aktier skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i av­ skrift som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna. Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

8

Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teck­

ning av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

13 §.

Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än stiftare må tecknas

allenast det antal aktier, vilket återstår efter den teckning, som gjorts av

stiftarna innan teckningslistan framlagts. Å varje lista skall finnas uppgift

om det antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock om dagen för

listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och

postadress.

14 §.

Ej må stiftare eller annan av bolaget för dess bildande njuta gottgörelse

utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbarligen nödvän­

diga. Ej heller må stiftare förbehålla sig eller annan särskild förmån eller

rättighet.

15 §.

Aktieteckning vare ogiltig, där den göres annorledes än å teckningslista i

huvudskrift eller sadan avskrift som i 12 § sägs, eller där listan saknar upp­

gift om aktieteckning av stiftarna efter vad i 13 § stadgas.

Aktieteckning med villkor vare ock ogiltig.

: \

16 §. ' J

Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom

den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan

uppskjutits enligt 20 §, vare aktieteckningen icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets

registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit

avslagen.

17 §.

Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för aktietecknings ogil­

tighet, som avses i 15 § och 16 § första stycket, göras gällande, utan så är att

den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

18 §.

Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit

bestämd i teckningslistan, hållas a ort inom riket. Kallelsen skall senast två

veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom den

ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock med

posten avsändas till varje aktietecknare, som vid sitt namn angivit post­

adress.

9

Skall efter vad i 20 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fort­ satta stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kal­ lelsen skall angiva de ärenden som skola förekomma.

19 §.

Ä konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift framlägga teck- ningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt 12 § avskrifter skola vara fogade vid densamma. Har aktieteckning skett å avskrifter av tecknings- listan, skola ock dessa framläggas. Om tilldelning av aktier skall ske efter stiftarnas bestämmande, skall framläggas en av stiftarna undertecknad handling med uppgift om tilldelningen.

Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ord­ förande valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande ak­ tietecknare. Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upp­ tagas i förteckningen med angivande av aktietecknaren. Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas. Har enligt föreskrift i teckningslis- tan tilldelning av aktier skett efter stiftarnas bestämmande, skall i förteck­ ningen över närvarande för envar angivas det antal aktier, som tillkommer honom. I annat fall skall ordföranden upprätta förslag till aktiernas fördel­ ning, upptagande för varje aktietecknare det antal aktier, som skall till­ komma honom. Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upptagas i fördelningsförslaget med angivande av aktietecknaren. Därefter skall i förteckningen över närvarande anteckning göras om det antal aktier, som enligt fördelningsförslaget tilldelas envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning god­ känts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att det belopp, vartill aktiekapitalet jämlikt bolagsordningen lägst må sättas, är fulltecknat, vare frågan om bolagets bil­ dande förfallen. Samma lag vare, där det belopp, för vilket enligt föreskrift i teckningslistan tilldelning skett efter stiftarnas bestämmande, icke uppgår till minimikapitalet.

Har tilldelning av aktier ej skett efter stiftarnas bestämmande, skall beslut fattas om tilldelning av aktier till tecknarna eller dem å vilka rätt till aktier visats hava övergått, och skall, där med anledning av beslutet jämkning er­ fordras i röstlängden, sådan vidtagas. Uppgår ej det belopp, därför tilldel­ ning sker, till minimikapitalet, vare ock frågan om bolagets bildande för­ fallen.

I den mån på grund av aktieteckning tilldelning av aktier ej sker, vare överskjutande teckning förfallen.

Vid fortsatt stämma, varom i 20 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

KungL Maj.ts proposition nr 50.

20

§.

Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bola­

get skall komma till stand. Biträdes beslut om bolagets bildande av samtliga

närvarande röstberättigade, eller finnas vid omröstning de flesta röstande

med ett sammanlagt aktiebelopp av mer än halva det vid stämman företrädda

aktiekapitalet och minst en fjärdedel av hela aktiekapitalet hava förenat sig

därom, skall bolaget anses bildat. I annat fall vare frågan om bolagets bil­

dande förfallen.

Där minst en fjärdedel av de röstande eller ock röstande med ett samman­

lagt aktiebelopp av minst en fjärdedel av det vid stämman företrädda aktie­

kapitalet påfordra det, skall med avgörande av frågan, huruvida bolaget

skall komma till stånd, anstå till behandling å fortsatt stämma, som utsättes

till viss dag minst fyra och högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma

varde frågan om bolagets bildande avgjord utan vidare uppskov.

21

§.

Är försäkringsaktiebolag bildat, skall val av styrelse och revisorer för­

rättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en

månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bo­

lagsstämma, utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske

kan. Uraktlåtes det, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare

ofördröj ligen i samma ordning kalla aktieägarna till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolags­

stämma är stadgat i 115 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

22

§.

Ä konstituerande stämman, så ock å särskild stämma enligt 21 § skall,

med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 20 §, vad i 111 § är

stadgat om utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma äga

motsvarande tillämpning; dock skall underlåtenhet att fullgöra inbetalning

å aktie icke medföra hinder mot utövande av rösträtt.

Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 21 § skall genom

stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad i 110 §

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

23 §.

I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller sär­

skild stämma enligt 21 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är stad­

gat i 131 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2

mom. så ock i 132 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot

vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander

mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 131 § 1 mom. andra

och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts inom

föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO

11

24 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget enligt föreskrifterna i den­ na lag registreras, såframt bolagets aktiekapital, som är det tecknade be­ lopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, efter avdrag för aktier som må hava förklarats förverkade enligt 39 §, uppgår till minimikapitalet, samt minst hälften av aktiekapitalet erlagts genom betalning i penningar eller där­ med enligt 331 § jämställd betalning.

25 §.

Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande bo- lagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av tecknat aktiebelopp.

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan, som enligt 80 § är ställföreträdare för bolaget, eller aktieägare å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, så­ som för egen skuld; vare tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att bolaget var oregistrerat, en för alla och alla för en skyldi­ ga att ställa betryggande säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

26 §.

Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som avses i 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bola­ get registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom den i 29 § stadgade tiden eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

12

27 §.

Blir enligt 26 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 25 §

andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som

skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan

föipliktelse talan väckas, sedan ett ar förflutit från registreringen.

28 §.

Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och

alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit å tecknade aktier åter-

bäres till aktieägarna, efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må

vidtagas enligt 25 § första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkov­

ran, där sådan uppkommit.

29 §.

Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande di­

rektören göras senast ett år från det koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verk­

ställande direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om

fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer

aro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bo­

lagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd gransk-

ningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas

enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall teck­

nas, där den ej tecknas av styrelsen eller av verkställande direktören alle­

nast på grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som

avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i fråga

om sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka aktieteckningen ägt rum;

2. avskritt av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild

stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;

3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda

grunder; samt

4. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under­

tecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för

vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier

må hava förklarats förverkade enligt 39 §, ävensom därom huru mycket av

det belopp, vartill aktiekapitalet sålunda uppgår, blivit inbetalt, dels ock

försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet blivit verkställd

genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

I femte stycket angivna avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 341 §

andra stycket stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

13

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande direktören och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Där full betalning för aktier erlagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 4 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift om sam­ manlagda nominella beloppet av till fullo betalda aktier.

Om aktiebrev och aktiebok.

30 §.

Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva bolagets firma, ordningsnummer å den eller de aktier, varå breven lyda, akties nominella be­ lopp och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namnteckning må kunna återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt; dock skall varje aktie­ brev vara egenhändigt underskrivet av minst en styrelseledamot.

Kunna, då aktiebrev utgivas, enligt bolagsordningen aktier av olika slag finnas, skall aktieslaget anmärkas i aktiebreven. Har i bolagsordningen inta­ gits förbehåll, som i 60 eller 65 § sägs, varde ock den i förbehållet bestäm­ da inskränkningen angiven i varje brev å aktie som den avser.

Aktiebrev må ej utgivas, med mindre full betalning erlagts för den eller de aktier varå brevet lyder. Utgivande av aktiebrev må ej äga rum, innan registrering skett därom, att full betalning erlagts för aktier tillhopa mot­ svarande det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet. Vid ökning av aktiekapitalet må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 57 § re­ gistrerats såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev å nya aktier vid sådan ökning av aktiekapitalet, som avses i 59 § stadgas i nämnda para­ graf. Aktiebrev må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktieboken.

Angående utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skulde­ brev.

31 §.

Efter det bolaget bildats och styrelse valts, må utgivas bevis om rätt till aktie, vilket skall till bolaget återställas vid utbekommande av brev å aktien. Sådant bevis (interimsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av styrelsen på sätt i 30 § är stadgat om aktiebrev eller ock genom bank, där­ vid å beviset skall angivas att det undertecknats av banken enligt fullmakt. Beviset skall innehålla de uppgifter, som i nämnda paragraf angivas. Inte­ rimsbevis må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktie­ boken.

Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages förbehåll att aktiebrev eller interimsbevis å aktien ej må utbekommas av aktieteckna­ ren eller den till vilken lians rätt övergått, med mindre beviset återställes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

14

Sådant bevis (teckningsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas

av stiftarna eller av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat om aktiebrev eller

ock genom bank på sätt i första stycket är föreskrivet om interimsbevis. Be­

viset, däri skall angivas bolagets firma, akties nominella belopp och dagen

för utfärdandet, skall innehålla de uppgifter som i 30 § andra stycket an­

givas.

Ä interimsbevis eller teckningsbevis skall genom styrelsens försorg på be­

gäran antecknas belopp som inbetalts å aktien.

Teckningsrättsbevis och delbevis, varom stadgas i 51, 59 och 334 §§, må

ställas till viss man eller till innehavaren och skola undertecknas på sätt

om interimsbevis i första stycket är föreskrivet.

32 §.

1 mom. Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet

och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att den som verkställde

överlåtelsen ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar för­

foga över aktiebrevet, äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där

han var i god tro och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa ly­

delsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser till

viss man eller in blanco.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste,

att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var

ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan

ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fal­

let. Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvär­

varen ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsätt-

ning av dylik handling.

2 mom. Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopar annat

fång än överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse

eller pantsättning av aktiebrevet vad i 1 mom. är stadgat äga tillämpning

jämväl med avseende å förstnämnda fång.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om aktiebrev skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om interimsbevis, så ock beträffande tecknings­

rättsbevis och delbevis, som avses i denna lag, där det är ställt till viss man.

Är teckningsrättsbevis eller delbevis ställt till innehavaren och har det bli­

vit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens

besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej var rätte ägaren eller behörig att

å dennes vägnar förfoga över beviset, äge nye innehavaren ändock företräde

till beviset, utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta hand­

lingen, eller han åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skä­

ligen bort iakttagas. Vad nu är sagt om överlåtelse av teckningsrättsbevis

och delbevis, som är ställt till innehavaren, gälle ock beträffande pantsätt­

ning av dylikt bevis.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

15

i mom. Överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev eller interimsbevis eller av teckningsrättsbevis eller delbevis, som avses i denna lag, vare ej gällande mot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vil­ ken överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.

33 §.

Överlåter någon teckningsbevis, äge överlåtelsen ej verkan mot överlåta­ rens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse skett fått beviset i besittning. Varder sådant bevis överlåtet till flera, skall den som i god tro fått beviset i besittning äga företräde.

Vad nu är sagt i fråga om överlåtelse av teckningsbevis gälle ock beträf­ fande pantsättning av dylikt bevis.

34 §.

Aktiebrev, interimsbevis, teckningsbevis eller delbevis, som i samband med dödning utgives i stället för annat sådant brev eller bevis, skall innehålla uppgift därom.

Utgives aktiebrev i utbyte mot annat, skall det nya aktiebrevet innehålla, att det trätt i stället för annat, samt uppgift om dagen för det äldre aktie­ brevets utfärdande. Då utbyte av aktiebrev skett, skall det äldre aktiebrevet i betryggande ordning makuleras.

35 §.

1 mom. Över försäkringsaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att oför­ dröj ligen efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna må bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem.

I aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummer­ följd med uppgift å aktietecknarna.

Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda och styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröj ligen införas i aktieboken. Där lösningsrätt enligt 65 § 1 mom. tillkommer aktieägare, må införing dock ej ske, förrän det visat sig att lösningsrätten icke begagnas. Om förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall, om förvärvet ej införts i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av aktien införes. Har förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom över­ låtelse, skall fångets beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I denna skall an­ tecknas dagen då införing sker.

Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för att pröva de frågor om nya aktieägares införande i aktieboken som då kunna yppas. Dock skall, där i bolagsordningen enligt 106 § rätten till deltagande i bolagsstämmas förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker viss tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frågor som nyss sagts hållas omedelbart före anmälningstidens utgång.

Styrelsen skall hålla aktieboken tillgänglig för envar som vill taga känne­ dom om densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2 mom. Där hinder på grund av lösningsrätt ej möter mot införing i aktie­

boken, må styrelsen ej vägra att såsom ägare införa den som företer aktie­

brev, såframt han kan till stöd för sin rätt till aktien åberopa lydelsen av

sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser. Är sista över­

låtelsen tecknad in blanco, må införing ej ske med mindre namnet utsättes i

överlåtelsen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid införing

av förvärv på grund av skriftlig överlåtelse av aktiebrev, om förvärvet skett

efter förvärv som ägt rum annorledes än genom överlåtelse och sistnämnda

fång blivit infört i aktieboken.

Den till vilken aktie övergått vare ej gentemot bolaget att anse såsom

aktieägare, innan han införts i aktieboken.

När ny ägare av aktie införes i aktieboken, skall brevet förses med på­

skrift om införingen med angivande av dagen därför. Har förvärvet skett

annorledes än genom överlåtelse, skall tillika fångets beskaffenhet anmärkas

i påskriften.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,

när interimsbevis å aktie utfärdats. I fråga om teckningsbevis skola bestäm­

melserna i 2 mom. sista stycket äga motsvarande tillämpning.

Om inbetalning av aktiekapital.

36 §.

Senast inom två år från försäkringsaktiebolags bildande skall aktie till

fullo betalas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos

bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgivas,

där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Innan styrelse valts, må inbetalning å aktie verkställas allenast genom in­

sättning för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.

37 §.

Där aktietecknare ej före eller vid bolagets bildande erlägger full betalning

för aktie, åligger det honom att efter anmaning av styrelsen avlämna till

bolaget ställd skriftlig förbindelse å återstoden. Denna förbindelse, som

skall innehålla aktiens nummer, må icke återställas, förrän aktien blivit till

fullo gulden eller betalningsskyldighet för aktietecknaren icke längre före-

ligger enligt 40 §. Fordran å oguldet aktiebelopp må, ändå att förbindelse

utfärdats, ej av bolaget överlåtas eller pantsättas.

Försummar aktietecknare att inom en månad efter anmaning avlämna

förbindelse, vare hela det belopp, som skall inbetalas för aktien, förfallet

till betalning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkom-

mes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

17

gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares post­

adress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång eller

tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.

38 §.

Har aktietecknare överlåtit aktie å annan, vare denne, om han på anmä­

lan införes såsom ägare i aktieboken, skyldig att fullgöra återstående inbe­

talning å aktien och avlämna förbindelse enligt 37 §. Aktietecknaren vare än­

dock pliktig att fullgöra sådan skyldighet, såframt ej styrelsen medgiver

befrielse därifrån.

Vad nu är sagt skall, där aktie överlåtes vidare, äga motsvarande tillämp­

ning i avseende å överlåtare och ny ägare.

39 §.

Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen utsöka det för­

fallna beloppet, och skall ränta därå gäldas efter sex procent om året från

förfallodagen.

Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger styrelsen,

där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av ho­

nom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklaras förver­

kad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen

av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras, förrän den

som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrelsen

förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra styc­

ket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktie­

tecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 §

tredje stycket är stadgat.

40 §.

Ändå att befrielse från betalningsskyldighet medgivits aktietecknare enligt

38 § eller aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, vare aktie­

tecknaren, där bolaget för sättes i konkurs på ansökan som gjorts inom två

år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, skyldig

att, såvitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra återstående inbetalning å

aktien. Vad nu är stadgat beträffande aktietecknaren gälle, där betalnings­

skyldighet mot bolaget uppkommit för ny ägare eller där aktie förklarats

övertagen av annan, jämväl denne.

41 §.

Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare in­

betalning å aktier fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen an­

mälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen, som

skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande

direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen på

2 Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 50.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed

enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till

aktietecknare. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom be­

talning och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvitt­

ning skett, tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direk­

törens mening icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nominella

beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmälningarna äro till fullo in­

betalda.

42 §.

Har ej enligt 29 § eller, inom sex månader efter utgången av den för ak

tiernas inbetalning bestämda tiden, enligt 41 § anmälts, att full betalning

behörigen erlagts för aktier med sammanlagt nominellt belopp ej understi­

gande det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet, skall försäkrings-

inspektionen till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad

därefter inkomma med anmälan att betalningen fullgjorts. Efterkommes ej

anmaningen, åligge det inspektionen att härom lämna meddelande till rät­

ten, som förelägger bolaget att inom viss tid, minst två och högst fyra

månader, inkomma med bevis från inspektionen att anmälan om inbe­

talningen registrerats vid äventyr att bolaget eljest förklaras skola träda i

likvidation. Fullgöres ej föreläggandet, förklare rätten att bolaget skall träda

i likvidation.

I beslutet meddele rätten föreläggande som i 135 § första stycket sägs;

och skall vad i andra stycket samma paragraf är stadgat om meddelande

och underrättelse till försäkringsinspektionen äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Hava, sedan ansökan om bolagets registrering gjorts, aktier förklarats för­

verkade, skall aktiekapitalet anses minskat med det belopp, som svarar mot

de förverkade aktierna; och åligger det styrelsen och verkställande direktö­

ren att för registrering av minskningen ofördröj ligen anmäla antalet för­

verkade aktier. Om å dessa aktier något var inbetalt och registrering därav

skett, skall anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i registret infö­

ras, att det belopp, som förut registrerats såsom inbetalt å aktiekapitalet,

minskats med det belopp, som inbetalts å de förverkade aktierna.

Om aktiekapitalets ökning.

44 §.

Ökning av aktiekapitalet medelst ny aktieteckning må beslutas av bolags­

stämma. Erfordras för beslutet ändring av vad i bolagsordningen stadgas om

aktiekapitalet, må beslutet fattas först sedan stadfästelse å ändringen med­

delats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

19

Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknat yttrande över den föreslagna kapital­ ökningens betydelse för bolaget skola genom styrelsens och verkställande di­ rektörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balans­ räkningen för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an­ teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år ba­ lansräkningen avser;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under­ tecknad berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess ställ­ ning vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

45 §.

Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:

1. det belopp, varmed aktiekapitalet må ökas;

2. där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vil­ ket aktieslag de nya aktierna skola hänföras;

3. den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller bolagsordningen må tillkomma aktieägare;

4. den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt 49 § kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare må begagna företrädesrätt till teckning;

5. akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas för aktie;

6. den beräkningsgrund, efter vilken vid överteckning de aktier som icke tecknats med företrädesrätt skola av styrelsen fördelas, där ej föreskrift meddelas att fördelningen skall ske enligt styrelsens bestämmande; samt

7. det räkenskapsår, för vilket vinstutdelning å de nya aktierna först må utgå, varvid dock detta år må bestämmas senast till året efter det räken­ skapsår, under vilket aktierna skolat till fullo inbetalas.

I ökningsbeslutet skall ock angivas det belopp, vartill aktiekapitalet upp­ går vid beslutets fattande, och vad därav svarar mot aktier som registrerats såsom till fullo inbetalda. Har ökning av aktiekapitalet förut beslutats, skall beträffande sista ökningen anmärkas, huruvida aktier som icke förklarats förverkade ännu ej registrerats såsom till fullo inbetalda.

Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimi­ belopp för alt aktieteckningen skall bliva bindande.

I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant förbehåll om ak­ tiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 60 §, skall i beslutet intagas erinran därom.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

46 §.

Bestämmelsen i 8 § tredje stycket om förbud mot att erlägga betalning

för aktie annorledes än i penningar ävensom bestämmelsen i 14 § andra

punkten om förbud mot förbehåll om särskild förmån eller rättighet vid

aktieteckning gälle ock vid aktiekapitalets ökning.

Angående kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos

bolaget stadgas i 55 § andra stycket.

47 §.

Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av styrelsen eller

verkställande direktören ofördröj ligen anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta av­

skrifter av protokoll rörande beslutet, så ock i huvudskrift och avskrift det

i 44 § andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt berättelse

och yttrande som avses i nämnda stycke 2 och 3.

Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 308 § 1 mom.

48 §.

Sedan bolagsstämman fattat beslut om aktiekapitalets ökning, skola teck-

ningslista och kungörelse om beslutet upprättas samt undertecknas av samt­

liga styrelseledamöter och verkställande direktören.

I såväl teckningslistan som kungörelsen skall upptagas bolagsstämmans

beslut om aktiekapitalets ökning. Har i ökningsbeslutet bestämmelse ej med­

delats om tiden för inbetalning av nya aktier, skall sådan bestämmelse upp­

tagas i teckningslistan och kungörelsen. Då bolagsordningen innehåller för­

behåll som i 65 § sägs, skall i teckningslistan och kungörelsen intagas erin­

ran därom.

I teckningslistan skall upptagas förteckning över de handlingar som skola

enligt 52 § vara fogade vid listan. Angående påskrift å listan, där inbetal­

ning å tecknad aktie må för bolaget insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.

49 §.

Sedan ökningsbeslutet registrerats, låte styrelsen och verkställande direk­

tören införa kungörelsen i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,

där styrelsen har sitt säte. Det åligger ock styrelsen och verkställande direk­

tören att ofördröj ligen i rekommenderat brev om bolagsstämmans beslut

underrätta varje aktieägare, om vars postadress upplysning utan väsentlig

omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.

50 §.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets till­

gångar och vinst, vare varje aktieägare berättigad att, i den mån det kan

ske, av de nya aktierna efter teckning erhålla det antal som svarar mot hans

Kunffl. Maj:ts proposition nr 50.

21

andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika slag och med­ föra dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall i fråga om företrädesrätten till teckning av nya aktier gälla vad i bolagsord­ ningen föreskrives.

51 §.

Där den företrädesrätt till teckning, som tillkommer en förutvarande aktie, icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje aktie utbekomma ett eller flera teckningsrättsbevis av innehåll, att inneha­ varen av beviset äger rätt att teckna en aktie mot avlämnande av det antal teckningsrättsbevis som erfordras för rätt att teckna en aktie.

Ej må teckningsrättsbevis utlämnas till aktieägare, innan registrering av beslutet om ökning skett. Aktieägare vare skyldig att förete det aktiebrev, varå rätten att erhålla teckningsrättsbevis grundas; och skall genom styrel­ sens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift att teckningsrättsbevis ut­ lämnats.

Hava teckningsrättsbevis ej utfärdats, vare aktieägare, som vill begagna honom tillkommande företrädesrätt till teckning av nya aktier, skyldig att vid aktieteckningen förete det eller de aktiebrev varå teckningsrätten grun­ das; och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift att teckningsrätten begagnats.

Hava teckningsrättsbevis utfärdats, skola de vid aktieteckningen återställas.

52 §.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas.

Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolagsordningen samt i avskrift de enligt 44 §, jämte förslaget till ökningsbeslut, fram­ lagda handlingarna, så ock avskrift av kungörelsen om ökningsbeslutet samt i huvudskrift eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktören undertecknad uppgift om de tidningar, i vilka kungörelsen om ökningsbe­ slutet varit införd, och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa tidningar.

Å varje teckningslista skall finnas uppgift om dagen för listans framläg­ gande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.

53 §.

Teckning av ny aktie vare ogiltig, där den ej göres å teckningslista i hu­ vudskrift eller sådan avskrift som i 52 § sägs.

Har ny aktie tecknats med villkor, vare aktieteckningen ogiltig, såframt ej, efter vad i 45 § tredje stycket stadgas, bestämmelse om villkoret med­ delats i beslutet om aktiekapitalets ökning eller ock aklietecknaren, innan tilldelning av aktier sker, frånträtt villkoret.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra

styckena avses, göras gällande, utan så är att den anmälts hos försäkrings-

inspektionen, i fall då i ökningsbeslutet bestämmelse upptagits om viss mi-

nimiteckning, innan registrering skett i anledning av anmälan om sådan

teckning enligt vad i 56 § stadgas och eljest innan registrering jämlikt 57 §

ägt rum i anledning av anmälan, som gjorts efter det aktien till fullo be­

talats.

54 §.

Sedan teckningen av nya aktier avslutats skall ofördröj ligen genom sty­

relsens försorg tilldelning av nya aktier till aktietecknarna ske med tillämp­

ning av vad i 50 § samt i ökningsbeslutet enligt 45 § första stycket 6 är före­

skrivet. Rörande tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och under­

tecknas av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens försorg ofördröj ligen

upptagas i aktieboken.

55 §.

Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning

fattades eller om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver

anförts, inom ett år från det besvären blivit bifallna, skall full betalning för

ny aktie erläggas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av ny aktieteckning mot fordran

hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgi­

vas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Vad i 37—40 §§ finnes stadgat om skyldighet att erlägga betalning å aktie

och avlämna förbindelse samt om påföljd av underlåtenhet att fullgöra så­

dan skyldighet skall vid ny aktieteckning äga motsvarande tillämpning i av­

seende å aktietecknare som ej vid teckningen erlagt full betalning.

56 §.

Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits bestämmelse om mini-

miteckning, skall inom sex månader från det beslutet fattades eller, om re­

gistrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver anförts, inom sex

månader från det besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det teck­

nade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet uppgår

till det i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseleda­

möter och verkställande direktören, skola fogas:

1. teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;

2. ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstäm­

mans beslut om ökningen varit införd; samt

3. avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av

nya aktier.

Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och var­

der till följd därav, enligt vad i 308 § 2 mom. sägs, i registret antecknat att

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

23

den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur re­ gistret, vare aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de teck­ nade aktierna inbetalats återbäras till aktietecknarna jämte fem procent rän­ ta därå.

57 §.

1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av de nya aktierna bestämda tiden skall, där ej anteckningen om ökningsbeslutets registrering avförts ur registret efter vad i 308 § 2 mom. sägs, för registre­ ring anmälas, huru många nya aktier som till fullo betalats.

Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda in­ betalningen på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas huru mycket som guldits ge­ nom betalning och huru mycket som guldits genom kvittning; och skall, där kvittning skett, tillika försäkras, att kvittningen icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

1 anmälningen skall, där ej anmälan skett enligt 56 §, för registrering upp­ givas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola i sådant fall fogas i nämnda paragraf andra stycket om- förmälda handlingar och tidningar.

Om villkor för registrering är för visst fall stadgat i 308 § 3 mom. 2 mom. Varda efter anmälan som avses i 1 mom. nya aktier ytterligare till fullo betalda, skall inom sex månader efter inbetalningen antalet sådana aktier anmälas för registrering. Anmälningen skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören samt innehålla för­ säkran som i 1 mom. andra stycket sägs.

3 mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i anledning av an­ mälan enligt 1 eller 2 mom. anses ökat med sammanlagda nominella be­ loppet av det antal nya aktier som anmälts hava till fullo betalats.

4 mom. Om nya aktier förklaras förverkade, skola inom sex månader där­ efter styrelsen och verkställande direktören för registrering anmäla antalet förverkade aktier. Med sådan anmälan skall dock anstå, till dess anmälan sker jämlikt 1 mom.

58 §.

Utan hinder av vad i 44—57 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktie­ kapitalets ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. I sådant fall skall vad i nämnda paragrafer är föreskrivet äga motsvarande tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.

Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må kungörelse och underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.

Å bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens ökningsbeslut samt å styrelsens och verkställande direktörens skyldighet att viss tid före

stämma hålla handlingar tillgängliga och på stämman framlägga handlingar­

na skola bestämmelserna i 44 § äga tillämpning.

Vad i 47, 55 och 56 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktie­

kapitalets ökning skall tillämpas å bolagsstämmans beslut om godkännande

av kapitalökningen.

Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, må ej de nya aktierna

upptagas i aktieboken eller den i 57 § 1 mom. föreskrivna anmälningen för

registrering äga rum.

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

59 §.

1 mom. Finnas i försäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsak­

ligen driver annan rörelse än livförsäkringsrörelse, enligt den för nästföre­

gående räkenskapsår fastställda balansräkningen och bolagsstämmans be­

slut i anledning av bolagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinst­

medel, må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana vinstmedel, över­

föring må dock icke ske av medel som avsatts till någon för livförsäkrings­

rörelse avsedd fond eller till reservfond.

I avseende å ökningsbeslutet skall gälla vad i 44 § första stycket är stad­

gat. ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall ökas

och, där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket

aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande öknings-

beslutets innehåll gälla vad i 45 § första stycket 7 och andra stycket sägs.

Förslag till ökningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande direk­

törens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget

tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Är stämman ej

ordinarie bolagsstämma som avses i 113 §, skola ock efter vad nyss sagts

hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräk­

ningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets

vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisions­

berättelsen för samma år;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under­

tecknad handling, innehållande dels upplysning, i den mån det finnes kunna

ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för bola­

gets ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande, dels

ock försäkran, att anledning ej yppats att balansräkningen upprättats i

strid mot bestämmelserna i 93 §; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda handling.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets till­

gångar och vinst, vare varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna er­

håll det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.

Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bo­

lagets tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier gälla

vad i bolagsordningen föreskrives. Där den rätt att erhålla nya aktier som

enligt första punkten eller bolagsordningen tillkommer en förutvarande ak­

25

tie icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje aktie utbekomma ett eller flera delbevis av innehåll, att innehavaren av beviset äger rätt att utbekomma en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras för utbekommande av en ny aktie.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg kungöras på sätt i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas dels två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningai, i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföregående rä­ kenskapsår fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats å ordi­ narie bolagsstämma som avses i 113 §, av de handlingar, som efter vad i 1 mom. tredje stycket sägs skola hava framlagts å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat med det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.

De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd. Ej må delbevis eller brev å ny aktie utlämnas till aktieägare, innan re­ gistrering av beslutet om ökningen skett och aktieägaren företett det eller de aktiebrev, varå rätten att erhålla delbevis eller ny aktie grundas. Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall sådant aktiebrev för­ ses med påskrift att delbevis eller brev å ny aktie utlämnats. När brev å ny aktie utlämnas, skall ägaren införas i aktieboken.

3 mom. Är försäkringsaktiebolag moderbolag, må ökning av aktiekapi­ talet i den ordning varom i 1 mom. stadgas ej ske medelst överföring a\ större del av bolagets vinst än som enligt 68 § må såsom vinstutdelning ut­ betalas till aktieägarna.

Har förslaget om ökningen av aktiekapitalet väckts av styrelsen, skall revisorernas yttrande över den handling, som avses i 1 mom. tredje styc­ ket 2, innehålla uttalande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av dess verksamhet i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet får anses stå i strid mot god affärssed.

Om aktiekapitalets nedsättning.

60 §.

I försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsord­ ningen bestämmas till lägre eller högre belopp, må aktiekapitalet, såframt förbehåll därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordning­ en, kunna genom inlösen av aktier nedsättas enligt grunder som stadgas i förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet.

Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets registrering stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordningen, varige­ nom förbehåll som avses i första stycket intages i denna. I dylikt fall må dock nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier, utgivna på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

av sådant beslut om ökning av aktiekapitalet, som av bolagsstämman eller,

enligt 58 §, av styrelsen fattats, sedan ändringen av bolagsordningen re­

gistrerats.

Ej må nedsättning äga rum, där fastställd balansräkning för nästföregå­

ende räkenskapsår utvisar sådan ställning, att efter nedsättningen det be-

lopp artill aktiekapitalet nedsatts och motsvarande del av reservfonden

icke skulle vara till fullo täckta.

Då enligt de i förbehållet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa

aktier skola inlösas, skola styrelsen och verkställande direktören ofördröj-

ligen göra anmälan för registrering av aktiekapitalets nedsättning med mot­

svarande belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den fastställda

balansräkningen för nästföregående räkenskapsår, så ock, där inlösen be­

slutats av bolagsstämma, två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter

av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exemplar en av styrelsen och

verkställande direktören underskriven handling rörande bestämmandet av

vilka aktier som skola inlösas. Då registrering skett, skall aktiekapitalet an­

ses nedsatt, och må inlösen ej dessförinnan ske.

När aktie inlöses, skall aktiebrevet genom styrelsens och verkställande di­

rektörens försorg förses med påskrift om inlösandet.

~ J

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

61 §.

1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 60 § sägs

fattas av bolagsstämma efter vad i 127 § stadgas.

Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bola­

get tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej ba­

lansräkningen för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola

ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an­

teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,

samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för sam­

ma år;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under­

tecknad berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna

ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess

ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stycket

sägs gälla beträffande båda stämmorna.

Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall

nedsättas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genomföras.

I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen motsvarande

beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall avsättas till re­

servfonden eller säkerhetsfonden, eller att det skall avsättas till en särskild

27

fond att användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av

nämnda belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klan­

dertalan därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom

ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direktö­

ren anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 §

andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, sa ock

avskrift av den för nästföregående år fastställda balansräkningen eller, där

fast ställelse av balansräkningen ej skett i samband med nedsättningsbeslu­

tet, av de i andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, vare nedsättningsbeslutet

förfallet.

2 mom. Nedsättning av aktiekapitalet genomföres genom inlösen av aktier,

genom indragning av aktier utan återbetalning eller genom minskning av ak­

tiernas nominella belopp eller ock genom sammanläggning av aktier enligt

334 §.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall, nar aktie

inlöses eller nominella beloppet minskas mot återbetalning av aktiekapital,

aktiebrevet förses med påskrift därom. Påskrift skall ock, så snart ske kan,

verkställas, när aktie indragits eller nominella beloppet minskats utan åter­

betalning.

62 §.

7 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § må, där beslu­

tet icke innefattar föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet

skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden, ej bringas till verkstäl­

lighet utan rättens tillstånd.

Rättens tillstånd skall av styrelsen och verkställande direktören sökas se­

nast inom sex månader efter det nedsättningsbeslutet registrerades. Vid an­

sökningen skola vara fogade bevis att beslutet blivit registrerat samt avskrift

av fastställd balansräkning för nästföregående räkenskapsår, försedd med

anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust.

Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad mån

nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner

rätten med hänsyn till yttrandets innehåll nedsättningen icke böra bringas

till verkställighet, skall ansökningen genast avslås. I annat fall utfärde rät­

ten kallelse å bolagets borgenärer, med föreläggande för den, som vill bestri­

da ansökningen, att sist å viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen

hos rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest anses hava med­

givit ansökningen. Kallelsen varde anslagen i rättens kansli sex månader

före inställelsedagen samt kungjord i allmänna tidningarna och minst en

tidning i orten tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två må­

nader innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas ett koitfattat sam­

mandrag av inspektionens yttrande. Styrkes inför rätten, att de borgenärer,

vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina lord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ringar eller medgivit aktiekapitalets nedsättning eller att säkerhet, som av

ratten godkännes, ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt an­

går försäkringstagare, med hänsyn till innehållet i inspektionens yttrande

nedsättningen ändock böra verkställas, varde ansökningen bifallen.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgöre

fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen, där inför rätten visas att å

fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av aktie­

kapitalet.

Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut, som med­

delats i anledning av ansökningen, skall genom rättens försorg underrättelse

ofördröj ligen avsändas till försäkringsinspektionen.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till nedsättningens verkställande givits,

skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av styrelsen eller

verkställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara

åtföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraft-

bevis.

Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om tillstånd blivit re­

gistrerat.

2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., vare,

där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det

rättens beslut om tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering

kungjordes i allmänna tidningarna, utan verkan mot borgenär, som ej

samtyckt till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller,

enligt vad i 316 § stadgas, skall anses hava ägt kännedom om rättens beslut,

varigenom nedsättning medgivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

63 §.

Innefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 g föreskrift att

det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller

säkerhetsfonden, skall aktiekapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsätt-

ningen blivit registrerat. I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke

äga rum, förrän rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt

verkställd registrering är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.

Ansökan om rättens tillstånd till sådan vinstutdelning skall göras av sty­

relsen och verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas bevis att

beslutet om nedsättningen blivit registrerat. Rätten inhämte försäkrings-

inspektionens yttrande huruvida eller i vad mån vinstutdelningen kan kom­

ma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner rätten med hänsyn till

yttrandets innehåll vinstutdelning icke böra medgivas, skall ansökningen

genast avslas. I annat fall utfärde rätten kallelse å bolagets borgenärer, med

föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag, se­

dan tre månaaer förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid

äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen varde an­

slagen i rättens kansli tre månader före inställelsedagen samt kungjord i

29

allmänna tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första gången två månader och tredje gången sist en månad innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande. Bestrides ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt angår försäkrings­ tagare, med hänsyn till innehållet i inspektionens yttrande vinstutdelning ändock böra medgivas, skall rätten lämna tillstånd att utan hinder av ned- sättningen vinstutdelning därefter må äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgöre fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen om tillstånd till vinstutdel­ ning till aktieägarna; men skall, där sådan vinstutdelning äger rum innan aktiekapitalet enligt verkställd registrering ökats med ett mot nedsättningen svarande belopp, skyldighet åvila bolaget att erlägga betalning för så stor del av stiftelsens fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet som vinstutdel­ ningen motsvarar av aktiekapitalet efter nedsättningen. Sådan skyldighet upphöre, när å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsätt­ ningen av aktiekapitalet.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvud­ skrift eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

64 §.

Egen aktie må försäkringsaktiebolag ej mot vederlag förvärva i annan ordning än i 60 eller 62 § sägs eller mottaga såsom pant. Ej heller må dotter­ bolag mot vederlag förvärva eller såsom pant mottaga aktie i moderbolaget. Avtal, som träffats i strid mot förbud varom nu sagts, vare ogillt.

Vad i första stycket är stadgat utgör icke hinder för försäkringsaktiebolag att å auktion inropa för bolagets fordran utmätt aktie, dock med skyldighet att åter avyttra den, så snart det kan ske utan förlust.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.

65 §.

1 mom. I bolagsordningen må intagas förbehåll att, om aktie övergår till annan än aktieägare eller till annan än ägare av aktie av visst slag, aktie­ ägarna eller ägarna av aktier av visst slag skola vara berättigade att lösa aktien. Förvärvas flera aktier genom samma fång, må, där ej annat följer av förbehållet, lösningsrätt icke utövas i avseende å mindre antal aktier än fånget omfattar.

I bolagsordningen skall angivas den ordning, i vilken lösningsrätten må tillkomma aktieägarna inbördes, den tid, ej överstigande två månader räknat

30

från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång, inom vilken den som vill

begagna sig av lösningsrätten skall göra anmälan därom hos styrelsen, även­

som den tid, ej överstigande en månad räknat från det lösens belopp blivit

bestämt, inom vilken lösen skall erläggas. Rörande anmälan bos styrelsen

om akties övergång skall ofördröj ligen genom styrelsens eller verkställande

direktörens försorg meddelande ske till aktieägarna.

Kan överenskommelse icke träffas om lösens belopp, varde, såframt ej

föreskrift om dess bestämmande enligt angiven grund intagits i bolagsord­

ningen, beloppet, som skall motsvara aktiens verkliga värde, bestämt av tre

skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän. Åtnöjes ej part med skilje­

männens beslut, äge han, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvis­

ten under rättens prövning, saframt han väcker sin talan inom tre månader

Irån det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom.

Innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnas, äge den till vilken aktie

övergått icke utöva annan av aktien härflytande rätt gentemot bolaget än

rätten att uppbära vinstutdelning och att, i händelse av aktiekapitalets ök­

ning, utöva aktien tillkommande företrädesrätt till teckning av ny aktie. Av

sådan teckning härflytande rättigheter och skyldigheter övergå å den som

begagnar sig av lösningsrätten.

Vad ovan är stadgat om rätt att vid övergång av aktie lösa aktien skall äga

motsvarande tillämpning, där den som skolat vara underkastad lösningsrätt

till aktie, utan att aktien övergår å honom, förvärvar denna tillkommande

rätt till erhållande av ny aktie enligt 59 § eller utövar aktien tillkommande

företrädesrätt till teckning av ny aktie.

2 mom. I bolagsordningen må ock intagas förbehåll därom, att aktierna i

bolaget eller viss del av dem ej må genom teckning eller överlåtelse förvär­

vas av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av vissa

slag av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av annan

än svensk medborgare.

Har aktieägare, som enligt förbehållet ej må genom teckning eller över­

låtelse förvärva aktier, beträffande vilka förbehållet gäller, annorledes för­

värvat sådana aktier, skall förbehållet icke medföra hinder för honom att

på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier,

som enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen är

förenad med de förvärvade aktierna, bekomma sådana aktier, beträffande

vilka förbehållet likaledes gäller.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller

eljest förfoga över bolagets egendom.

66

§.

Försäkringsaktiebolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livförsäk­

ringsrörelse, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen före­

fintlig förlust å samma rörelse från föregående år, avsätta minst tio procent

till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsät­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

31

tas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tan­ tiem). Avsättning må dock ej ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått å livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrö­ relsen. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp motsvarande tjugu pro­ cent av aktiekapitalet eller det högre belopp, som kan vara föreskrivet i bolagsordningen, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteckning må hava erhållits för aktierna utöver det nominella beloppet, så ock, där aktie förklarats förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt å aktien.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verksam­ het i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida för­ fogande avsatta medel. Om användande av medel, som avsatts till reserv­ fond, i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stadgas i 60 § tredje stycket.

67 §.

1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets nedsättning efter ty i 60 och 62 §§ sägs utbetalas annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond. Angå­ ende förbud mot vinstutdelning är för visst fall stadgat i 63 §.

Innan organisationskostnader, som uppförts som tillgång, fullständigt av­ skrivits, må ej för något år till aktieägare utdelas sammanlagt mera än tre procent å det inbetalda aktiekapitalet.

Har efter försäkringsaktiebolags bildande i bolagsordningen intagits för­ behåll, som i 65 § 2 mom. sägs, må, innan förbehållet enligt 30 § andra stycket angivits å aktiebrevet, utdelning å den eller de aktier varå brevet lyder ej äga rum.

2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom. första eller andra stycket eller 63 § stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att åter- bära denna jämte fem procent ränta därå.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot be­ stämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprät­ tandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de be­ träffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

32

3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i

strid mot förbehåll som i 60 § sägs eller mot bestämmelserna i nämnda pa­

ragraf, eller äger nedsättning av aktiekapitalet rum i förening med återbe­

talning till aktieägarna enligt 62 § utan iakttagande av vad där i 1 mom. är

föreskrivet, skall vad i 2 mom. första och tredje styckena här ovan är stad­

gat om återbäringsskyldighet och om ansvarighet för brist vid återbäringen

äga motsvarande tillämpning.

68

§.

Av moderbolags vinst må, ändå att vinstutdelning eljest är medgiven, så

stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens

ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses

stå i strid mot god affärssed.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första

stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära vad

till dem för mycket utdelats jämte fem procent ränta därå; dock må ut­

delning ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda

förhållande.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som med­

verkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av detsam­

ma, efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stad­

gade grunderna.

69 §.

Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens före­

skrifter besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den vinst

som enligt 67 och 68 §§ må utbetalas till aktieägarna.

Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller

Övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som up­

penbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för

verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till all­

männyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till

ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt

får anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag

eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets

tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vis­

sa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

70 §.

För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre

ledamöter.

Styrelsen väljes å bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som inta­

gits i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna kunna tillsättas i an­

nan ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

33

Styrelseledamot, som väljes å bolagsstämma, skall utses för tid intill dess

stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för längre tid än till och

med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet.

Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas, gälle vad nu är sagt den

stämma å vilken styrelseval skall förrättas.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända,

må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Sty­

relseledamot äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid, dock icke

den som är verkställande direktör, så länge han kvarstår i denna befattning.

Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej

är vald å bolagsstämma, hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest

avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkom­

mer enligt 72 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter

att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för tid, som återstår av

den tid för vilken den förre blivit vald. Meddelas icke annan föreskrift i bo­

lagsordningen, må dock med valet ansta till nästa ordinarie bolagsstämma

där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen är beslutför med kvarståen­

de ledamöter och suppleanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

71 §•

Styrelsen skall utse en verkställande direktör. Denne må utses inom eller

utom styrelsen; dock må i bolagsordningen eller av bolagsstämman föreskri­

vas, att verkställande direktören skall utses inom styrelsen.

Styrelsen äger förordna vice verkställande direktör att tjänstgöra i verk­

ställande direktörens ställe.

72 §.

Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga här

i riket bosatta svenska medborgare.

73 §.

Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direktö­

ren skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkstäl­

lande direktör.

I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas om de förutsätt­

ningar, under vilka suppleant eller vice verkställande direktör äger inträda

i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter finnas, om ordningen för deras

inträde. Sådana bestämmelser må jämväl meddelas av den som utsett supp­

leanten eller vice verkställande direktören. Bestämmelse som i detta stycke

sägs må ej registreras.

Har i fall, då enligt bestämmelse i bolagsordningen som avses i 70 g andra

stycket en eller flera styrelseledamöter skola tillsättas i annan ordning än

genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej tillsatts, skall av rätten er-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 50.

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

sätiare förordnas på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, borgenär eller

annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda

bolaget.

74 §.

Verkställande direktören skall handhava den löpande förvaltningen av

bolagets angelägenheter. Ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer

styrelsen.

Den löpande förvaltningen omfattar ej åtgärd, som med hänsyn till bola­

gets förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Där

styrelsens beslut icke kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksam­

hetens gång, må dock verkställande direktören vidtaga sådan åtgärd men

bör, så snart det kan ske, underrätta styrelsen därom.

75 §.

Det åligger verkställande direktören att under styrelsens inseende sörja

för en sådan organisation av bolagets verksamhet, som med hänsyn till

bolagets förhållanden må anses tillfredsställande. Han skall ock leda drif­

ten av bolagets rörelse och utöva tillsyn över dess befattningshavare.

Styrelsen är pliktig att tillse, att en sådan organisation av bolagets verk­

samhet finnes som i första stycket sägs. Styrelsen skall vaka över att verk­

ställande direktören fullgör sina åligganden samt, där det med hänsyn till

omfattningen eller beskaffenheten av bolagets verksamhet eller eljest finnes

påkallat, utfärda instruktioner för verkställande direktören och andra be­

fattningshavare i bolaget. Styrelsen skall tillse, att erforderliga upplysning­

ar angående bolagets förhållanden komma styrelsen till handa på lämpligt

sätt och vid lämpliga tider.

Uppkommer förfall för verkställande direktören och finnes ej vice verk­

ställande direktör, svarar styrelsen för de åligganden, som enligt vad ovan

sagts skola ankomma på verkställande direktören.

76 §.

Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgöres i

överensstämmelse med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på be­

tryggande sätt. Styrelsen är pliktig att tillse, att en med hänsyn till bolagets

förhållanden och god köpmannased tillfredsställande organisation av bok­

föringen och medelsförvaltningen finnes, och skall, där organisationen ej

jämväl omfattar betryggande kontroll, genom en eller flera särskilt ut­

sedda styrelseledamöter öva tillsyn över bokföringen och medelsförvalt­

ningen.

Om förvaltningen av värdehandlingar, som skola förvaras avskilda från

bolagets övriga tillgångar, stadgas vidare i 276 och 277 §§.

77 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Har bolagsstämman ej

utsett ordförande eller skall, där en eller flera ledamöter tillsatts i annan

ordning än genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej enligt bolagsord­

35

ningen tillika vara styrelsens ordförande, välje styrelsen ordförande. Vid

lika röstetal skall valet avgöras genom lottning. Verkställande direktören

eller vice verkställande direktör må icke utses till ordförande.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas då så erfordras.

Framställer styrelseledamot eller verkställande direktör som ej tillhör styrel­

sen begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkom­

mas. Verkställande direktören skall, ändå att han ej är styrelseledamot, när­

vara vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen för visst fall annorledes

bestämmer.

Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktig­

heten bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser. Le­

damot av styrelsen, så ock verkställande direktören, även om han ej är sty­

relseledamot, är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut

avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i num­

merföljd och förvaras på betryggande sätt.

78 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal

överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutför­

het högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Ärende må dock icke före­

tagas, med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall

för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ären­

dets behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej

givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta

röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ord­

föranden. Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där

av de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet

styrelseledamöter enat sig.

79 §.

Ledamot av styrelsen eller verkställande direktören må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han handlägga

fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, såframt han däri äger ett vä­

sentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stad­

gat, äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolaget, så ock

beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, verkställande

direktören eller tredje man.

80 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att ej mindre handla å bolagets vägnar i förhållande till tredje man än även

företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörig­

het tillkommer ock den eller dem som efter vad i 81—83 §§ sägs äga teckna

bolagets firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firmatecknings­

rätt allenast i förening, endast i förening företräda bolaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

36

Även om verkställande direktören må allenast i förening med annan teck­

na bolagets firma, äger han i avseende å åtgärd, som efter vad i 74 § är

stadgat ankommer på verkställande direktören, ensam företräda bolaget,

där fråga ej är om rättshandling som enligt lag skall ske skriftligen.

81 §.

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direk­

tören eller vice verkställande direktör att teckna bolagets firma må medde­

las av styrelsen, där ej i bolagsordningen blivit bestämt, att sådant bemyn­

digande icke må meddelas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts

att teckna bolagets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller

av bolagsstämman; dock må i dylikt fall bemyndigande ej lämnas den som

är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna bolagets firma må när som helst av styrelsen

återkallas.

82 §.

Då bemyndigande att teckna bolagets firma meddelas, äger styrelsen före­

skriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas

allenast i förening. I avseende å sådan firmatecknare må ock föreskrivas,

att han vid firmateckning bör underskriva sitt namn endast såsom kontra-

signant. Dylik kontrasignant äge teckna bolagets firma endast tillsammans

med firmatecknare, som ej är kontrasignant.

Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än i

första stycket sägs, må den ej registreras.

I bolagsordningen eller av bolagsstämman må föreskrivas, att bemyndi­

gande att teckna bolagets firma får av styrelsen meddelas allenast två eller

flera personer i förening.

83 §.

Verkställande direktören skall äga teckna bolagets firma i förening med en

styrelseledamot, där han ej på grund av bestämmelse i bolagsordningen eller

enligt styrelsens bemyndigande äger ensam teckna bolagets firma eller ock

styrelsen föreskrivit, att han skall äga teckna firman i förening med viss

person eller en av vissa personer.

Den rätt att teckna bolagets firma, som på grund av denna lag eller be­

stämmelse i bolagsordningen tillkommer verkställande direktören, äge ock

vice verkställande direktör, då han inträtt för verkställande direktören.

84 §.

Styrelsen eller annan, som jämlikt 80 § är ställföreträdare för bolaget, må

ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser eller eljest vid­

taga åtgärd i strid mot vad i 69 § andra stycket första punkten och tredje

stycket är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen äger dock till all­

männyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i för­

hållande till bolagets ställning är av ringa betydelse.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

37

85 §.

I förhållande till bolaget åligger det styrelsen och annan ställföreträdare

för bolaget att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som med­

delas i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Annan ställföreträdare än

styrelsen vare ock skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som med­

delas av styrelsen eller, såvitt angår åtgärd som enligt 74 § ankommer på

verkställande direktören, av denne. Dock må styrelsen och annan ställföre­

trädare för bolaget icke efterkomma föreskrift, där den finnes såsom stri­

dande mot denna lag eller bolagsordningen ej vara gällande, icke heller före­

skrift av bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets

angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart

åsidosättande av bolagets intressen.

Den, som enligt 79 § icke må för bolaget handlägga fråga om avtal, äge ej

heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda bolaget i

avseende å avtalet.

86

§.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget företagit rättshand­

ling å bolagets vägnar men därvid handlat i strid mot vad i 84 § är stadgat

eller mot föreskrift, som avses i 85 §, eller eljest överskridit sin befogenhet,

vare rättshandlingen ej gällande mot bolaget, såframt tredje man insåg eller

bort inse att sådant överskridande förelåg.

Överskrider verkställande direktören vid företagande av rättshandling den

honom enligt 74 § tillkommande förvaltningsrätten, vare utan avseende därå

rättshandlingen gällande, såframt tredje man ej insåg eller bort inse att så­

dant överskridande förelåg.

Om styrelsesuppleant eller vice verkställande direktör företrätt bolaget,

vare det förhållandet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots

eller verkställande direktörens ställe saknades, utan verkan gentemot tredje

man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

87 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för försäkringsaktiebolag, bör underteck­

nas med bolagets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskri­

va sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget utfärdat handling

utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats

å bolagets vägnar, svare de, som undertecknat handlingen, lör vad genom

handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständig­

heterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget,

samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen under­

tecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begä­

ran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot under-

teek liarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

88

§.

Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, en­

sam eller i förening med annan, bemyndigats teckna bolagets firma, att mot­

taga delgivning i rättegång mot bolaget är stadgat i rättegångsbalken; och

skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat medde­

lande skall delgivas bolaget.

89 §.

Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till bo­

lagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten. Stäm­

ning delgives genom att föredragas å stämman.

90 §.

Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, vice verkställande

direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller sty­

relsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verkställande di-

' rektor utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma

eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören el­

ler vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening

med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,

skall styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra an­

mälan för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och

sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej av­

ser allenast ändring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas av­

skrift av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av

anmälningen.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

91 §

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att för varje räken­

skapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter ge­

nom avlämnande av balansräkning, avseende bolagets ställning vid räken­

skapsårets utgång (balansdagen), vinst- och förlusträkning samt förvalt­

ningsberättelse. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av

samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören. Skall enligt 97 §

annan redovisningshandling avgivas, må den undertecknas av verkställande

direktören ensam.

Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till

styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.

Minst en månad före den bolagsstämma, varom förmäles i 113 §, skola

styrelsen och verkställande direktören till revisorerna i huvudskrift eller av­

skrift avlämna redovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret.

39

92 §.

Räkenskapsår för försäkringsaktiebolag skall vara helt år, dock må rä­ kenskapsår vid rörelsens början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller utsträckas att omfatta högst aderton månader. Såframt ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall kalenderåret vara rä­ kenskapsår.

För försäkringsbolag, hörande till samma koncern, bör såvitt möjligt be­ stämmas samma räkenskapsår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

93 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å försäkrings­ aktiebolags inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla följande bestämmelser.

1 mom. Tillgång må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke uppta­ gas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det, vartill kost­ naderna för dess anskaffning uppgått. Dock må tillgång upptagas till högre belopp än som motsvarar dessa kostnader i fall, där det på grund av sär­ skilda omständigheter må anses tillåtligt jämlikt god köpmannased.

Såsom det verkliga värdet å viss tillgång skall anses försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna, om ej på grund av tillgångens be­ skaffenhet eller andra omständigheter annat värde bör sättas därå jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må fastighet, som är av­ sedd för inrymmande av bolagets huvudkontor, ävensom aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital i sådant bolag upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna för dylika tillgångars anskaffning uppgått.

I fråga om fastighet som avses i första stycket gälle dock, att avskriv­ ning därå skall efter lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som motsvarar fastighetens värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak, såvitt ej fastighetens verkliga värde uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskiiv- ning. Finnes till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående, fas­ tighetens verkliga värde vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter vad ovan sägs, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrun­ der och god köpmannased. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring å fastigheten eller hava sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Beträffande aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet ga­ rantikapital i sådant bolag gälle, att avskrivning å dylik tillgång skall ske i den mån det må anses erforderligt enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

40

Utöver vad i andra stycket tredje punkten är stadgat må ej tillgång, som

avses i detta moment, i annat fall än i 3 mom. sägs upptagas till högre värde

än det, vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning.

3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett bestående

värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd i

närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i

sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det belopp

varmed uppskrivning sker användes till

a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, åter-

bäringsfond eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet av andra tillgångar av det slag som

avses i 2 mom.

Fastighetens värde ma dock ej i något fall uppskrivas över senast fast­

ställda taxeringsvärdet.

4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de

beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom

tillgång.

5 mom. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkrings­

fond jämlikt 274 § första stycket 1—7 eller premiereserv jämlikt 275 §, i

vad den hänvisar till 274 § första stycket 1—7, redovisas, beräknas kunna

å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av bolagets förbindelser prö­

vas tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp motsvarande det

bokförda värdet, må värdehandling, som vid räkenskapsårets slut användes

till sådan redovisning, kunna, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, upp­

tagas till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, där

värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, till det belopp, som mot­

svarar kostnaderna för dess anskaffning.

6 mom. I fall, då bolaget innehar egna aktier, skola de med angivande

av nominella beloppet upptagas såsom tillgång allenast inom linjen.

Vid värdering av moderbolags aktier i dotterbolag skall avdrag från det

enligt 2 mom. beräknade värdet av aktierna ske för så stor del av värdet

som belöper på aktier, vilka dotterbolaget äger i moderbolaget. Vad nu sagts

skall äga motsvarande tillämpning i det fall, då aktier i moderbolaget till­

höra annat dotterbolag däri förstnämnda dotterbolag äger del. Inom linjen

skall moderbolagets andel i nominella beloppet av de aktier i moderbolaget,

som ägas av dotterbolag, angivas såsom andel i egna aktier.

7 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet,

så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

De i samband med bolagsbildningen och därefter före utgången av andra

räkenskapsåret till organisation av bolagets verksamhet använda kostnader­

na må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, upptagas såsom tillgång

intill i bolagsordningen medgivet belopp. Sådana kostnader skola avskrivas

med minst en åttondel för varje efter andra räkenskapsåret följande år.

8 mom. Ej må i stället för avskrivning på värdet av tillgångar motsva­

rande belopp uppföras bland skulderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

41

94 §.

1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster

på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och all­

männa bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond uppta­

ges såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgre-

nar, skall för varje försäkringsgren särskild försäkringsfond upptagas. Driver

bolaget livförsäkringsrörelse, skola för denna verksamhetsgren såsom sär­

skilda skuldposter upptagas jämväl följande tekniska fonder, nämligen ut­

jämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond.

Närmare bestämmelser angående tillgångars och skulders fördelning i pos­

ter samt dessas uppställning och benämning så ock angående redovisning

av aktier i andra bolag ävensom andra andelsrättigheter meddelas av Ko­

nungen.

2 mom. Fond må ej redovisas under benämningen pensionsfond eller un-

derstödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats

för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas väl­

färd. Har efter vad i lagen om aktiebolags pensions- och andra personal­

stiftelser är stadgat sådan stiftelse bildats, skall skuld på grund av över­

föring av medel från bolaget till stiftelsen redovisas i särskild post med

upptagande av stiftelsens benämning, därvid skuld på grund av överfö­

ring som beslutats vid balansräkningens fastställande, skuld för ränta för

det år balansräkningen avser, i den mån den ej avräknats mot utgifter,

och skuld på grund av tidigare överföringar skola angivas för sig.

3 mom. Av balansräkningen skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts

jämlikt 276 och 277 §§ eller föreskrift som meddelats med stöd av 265 §.

4 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bolagets

borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland

skulderna.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,

utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balans­

räkningen eller motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse. Pen-

sionsförpliktelser, som i närmast föregående balansräkning upptagits såsom

skuld, må ej redovisas inom linjen.

5 mom. I moderbolags balansräkning skall upplysning meddelas om sam­

manlagda beloppet av moderbolagets fordringar hos och skulder till varje

dotterbolag, så ock om sammanlagda beloppet av varje dotterbolags ford­

ringar hos och skulder till annat dotterbolag.

95 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en med hänsyn till bola­

gets förhållanden och god köpmannased tillfredsställande redovisning er-

hålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit. Där­

vid skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga poster

med hänsyn till verksamhetens art. Omfattar verksamheten flera försäk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

42

ringsgrenar, skola intäkter och kostnader beträffande varje verksamhets­

gren särskilt redovisas.

Närmare bestämmelser angående vinst- och förlusträkningens uppställ­

ning meddelas av Konungen.

96 §.

1 mom. I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske

utan förfång för bolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen

av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens och

verkställande direktörens förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå

av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser

av väsentlig betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskaps­

årets slut.

1 förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskaps­

året anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt

medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsva­

rande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskil­

da poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättning­

ar under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkstäl­

lande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga

befattningshavare i bolaget.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk­

ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall redogörelse lämnas för grunden

till höjningen, för det belopp varmed höjning skett och, i fall som avses

i 93 § 3 inom., jämväl för användningen av beloppet.

Har beträffande avskrivningarna på tillgångar som avses i 93 § 2 mom.

eller i andra avseenden någon viktigare ändring vidtagits i förhållande till

tidigare balansräkning eller vinst- och förlusträkning, skall redogörelse

därför lämnas i förvaltningsberättelsen.

Styrelsen och verkställande direktören skola i förvaltningsberättelsen

framställa förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt ba­

lansräkningen.

2 mom. Har koncernbalansräkning eller koncernredogörelse upprättats

efter vad i 97 § sägs, skall i förvaltningsberättelsen för moderbolaget upp­

givas resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.

97 §.

I moderbolag skall avgivas koncernbalansräkning, innehållande ett sam­

mandrag av moderbolagets och dotterbolagens balanser, eller koncernredogö­

relse, däri skall upptagas en sammanställning av koncernbolagens vinster

och förluster. Närmare bestämmelser angående koncernbalansräknings och

koncernredogörelses uppställning och innehåll meddelas av Konungen.

Undantag från eller inskränkning i skyldigheten att avgiva koncernbalans­

räkning eller koncernredogörelse må för särskilt fall medgivas av Konung­

en eller den myndighet Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om revision.

43

98 §.

Styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räken­

skaper skola granskas av minst två revisorer. Revisorerna väljas å bolags­

stämma; dock må i bolagsordningen kunna bestämmas, att en eller flera

revisorer skola på annat sätt tillsättas att jämte minst en å bolagsstämman

vald revisor deltaga i granskningen.

Då revisorer väljas skola lika många suppleanter väljas.

Angående revisor som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i

285 §.

99 §.

Revisorer och revisorssuppleanter, som väljas av bolagsstämma, skola ut­

ses för tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för

längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje rä­

kenskapsåret efter valet. Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas,

gälle vad nu är sagt den stämma, å vilken revisorsval skall förrättas. Re­

visor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,

skiljas från uppdraget, där han valts på bolagsstämma, av stämman och

eljest genom beslut av den som tillsatt honom.

Om revisor, som är vald på bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår

eller avlider och suppleant på grund av avgång eller frånfälle ej finnes,

åligger det styrelsen att ofördröj ligen föranstalta om val av ny revisor. Vad

nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 100 §.

Sker valet å annan än ordinarie stämma, där revisorsval skall äga rum,

skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.

Den, som utsetts till revisor eller revisorssuppleant, skall därom oför-

dröjligen underrättas, om han valts å bolagsstämma, av styrelsen eller verk­

ställande direktören och eljest av den som tillsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen revisor vara auktoriserad revisor eller god­

känd granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd person

eller suppleant för denne eller beträffande sådan persons hemvist, skall sty­

relsen eller verkställande direktören ofördröj ligen göra anmälan därom för

registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga mot­

svarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hem­

vist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker

ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som beröres

av ändringen.

Med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses av handels­

kammare i riket auktoriserad revisor och godkänd granskningsman.

100

§.

1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekono­

miska förhållanden som med hänsyn lill bolagets verksamhet erfordras för

uppdraget.

44

Omfattar bolagets verksamhetsområde hela riket eller är verksamheten

eljest av stor omfattning, skall minst en av revisorerna vara auktoriserad

revisor eller godkänd granskningsman.

Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bolaget eller

eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot

eller verkställande direktören eller till annan befattningshavare i ledande

ställning i bolaget, ej heller styrelseledamots, verkställande direktörens

eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom är i rätt

upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller

med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

2 mom. Bland revisorerna i moderbolag bör, där det kan ske, en eller

flera vara revisorer i dotterbolag.

3 mom. Hava revisorer ej utsetts till antal som i denna lag och bolags­

ordningen är föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av be­

stämmelse i 1 mom., åligger det styrelsen, styrelseledamot och verkställande

direktören att ofördröj ligen om förhållandet göra anmälan till försäkrings-

inspektionen. Anmälan må göras även av aktieägare eller borgenär.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande

tillämpning å revisorssuppleant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

101

§.

Där antalet revisorer utgör minst tre, skola dessa inom sig utse en ord­

förande att leda revisionen. Revisorerna skola sammanträda så ofta de

finna nödigt. Det åligger ordföranden, där sådan utsetts, att kalla till sam­

manträde.

102

§.

i mom. Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska bolagets böcker och andra räkenskaper,

att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll,

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bo­

lagets kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande,

att, sedan de redovisningshandlingar som i 91 § omförmälas avgivits för

bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar, samt

att vidtaga de åtgärder som i övrigt för ett behörigt fullgörande av revi­

sionsuppdraget må vara erforderliga.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag

stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot

bolagsordningen.

Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfattning, vare

han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksam­

het anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

45

arbetets art får anses tillbörligt. Rätt att sålunda anlita medhjälpare före­ ligger icke, såframt bolagsstämman vid valet träffar sådant förbehåll.

Styrelsen och verkställande direktören skola giva revisor tillgång till bo­ lagets böcker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning an­ gående förvaltningen må ej av styrelsen eller verkställande direktören vägras.

2 mom. Är bolaget moderbolag, skola revisorerna granska jämväl av­ given koncernbalansräkning eller koncernredogörelse; och skall revisorer­ nas granskning även i övrigt avse moderbolagets förhållanden till dotter­ bolagen samt dotterbolagens förhållanden inbördes.

103 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före den i 113 § omförmälda bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom sam­ ma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshand­ lingarna. Därvid skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst­ ock förlusträkningen tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa hand­ lingar överensstämma med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

104 §.

1 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bolagets bok­ föring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvalt­ ningen av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna åge ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående fastställelse av balansräkningen; angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direk­ tören; samt

angående styrelsens och verkställande direktörens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställa balansräk­ ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom gö­ ras i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2 mom. Revisionsberättelsen för moderbolag skall innehålla särskilt ut­

talande, huruvida föreslagen vinstutdelning med hänsyn till koncernens

ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet får anses stå

i strid mot god affärssed. Hava revisorerna saknat erforderliga upplys­

ningar rörande dotterbolags förhållanden, skall detta angivas jämte anled­

ningen därtill.

105 §.

Hör till bolaget stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pen­

sions- och andra personalstiftelser, skall revisorernas granskning avse jäm­

väl stiftelsens förvaltning samt dess räkenskaper; och skall vad i 102 §

1 mom. fjärde stycket är stadgat beträffande bolagets styrelse och verk­

ställande direktören äga motsvarande tillämpning å styrelse eller god man

för stiftelsen.

Där stiftelse, som i första stycket sägs, står under särskild förvaltning,

skola revisorerna, samtidigt med överlämnande till bolagets styrelse av re­

visionsberättelsen, till styrelsen eller gode mannen för stiftelsen överlämna

särskilt yttrande rörande granskningen av stiftelsens förvaltning och rä­

kenskaper. I revisionsberättelsen skola revisorerna yttra sig om gransk­

ningen av stiftelsens förvaltning och dess räkenskaper.

Om bolagsstämma.

106 §.

Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter

utövas å bolagsstämma. Där äge varje aktieägare, som införts i aktieboken

och anmäler sig till deltagande i förhandlingarna, rösträtt i enlighet med

vad i 111 § sägs.

I bolagsordningen må kunna stadgas, att aktieägare för att vinna rätt till

deltagande i förhandlingarna skall hos styrelsen anmäla sig viss tid, högst

tre dagar, sön- och helgdagar oräknade, före bolagsstämman. Meddelas dy­

likt stadgande, skola i bolagsordningen jämväl intagas bestämmelser om

kungörande av ort och tid för hållande av sådant styrelsesammanträde,

som i 35 § 1 mom. sägs.

107 §.

Vill någon själv eller genom ombud utöva rösträtt för aktie, vare han,

såframt å bolagsstämman aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp av

minst en tiondel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet framställt

yrkande därom, pliktig att avlämna en av honom egenhändigt under­

skriven försäkran, att han icke under falskt sken av köp, gåva eller annat

förvärv åtkommit aktien utan verkligen förvärvat äganderätt till denna,

att han ej heller för att kringgå i lag eller bolagsordningen meddelade

bestämmelser om rösträtt förvärvat aktien med skyldighet att åter avyttra

den, samt att han fortfarande är ägare av aktien. Har försäkran å tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

47

bolagsstämma avlämnats av den uppgivne aktieägaren, vare han allenast

pliktig att avlämna försäkran, att förändring i äganderätten till aktien icke

ägt rum.

Beträffande aktie, för vilken någon såsom aktieägare tidigare utövat röst­

rätt, må försäkran ej avfordras denne, med mindre aktieägare hos styrelsen

anmält yrkande därom minst fem dagar före stämman. Om sådan anmälan

skall genom styrelsens eller verkställande direktörens försorg underrättelse

med posten genast avsändas till den yrkandet avser, där uppgift om hans

postadress utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.

Skall försäkran avgivas av förmyndare eller annan ställföreträdare för

ägaren, varde den därefter lämpad.

108 §.

Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direk­

tören närvara vid bolagsstämma så ock minst en av revisorerna, där å stäm­

man redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer

av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara

vid bolagsstämma tillkommer städse revisor.

109 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å

bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom

och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan

bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som

kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande till-

lämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång

eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om

ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val

av revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 §

äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

no §.

å bolagsstämma skall styrelsen hålla aktieboken tillgänglig.

Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara

ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda för­

handlingarna. Till ordförande må utses den som ej är aktieägare, om annat

icke föreskrives i bolagsordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas

av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande,

åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhand­

lingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga en

förteckning över närvarande aktieägare och ombud för aktieägare med upp­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

gift å det antal aktier, för vilket envar av dem äger utöva rösträtt. Sedan

förteckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstning

godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse så­

som röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare

dag än nästfoljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fort­

satta stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å

stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ord­

föranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess

resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till

stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av

ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två

veckor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna. Proto­

kollen skola på betryggande sätt förvaras.

in §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och

fattande av beslut å bolagsstämma gälle:

1. att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen in­

betalning eller i fråga om vilken ej, där det skolat ske, avlämnats i 37 eller

55 § omförmäld förbindelse;

2. att varje aktie, för vilken rösträtt må utövas, berättigar till en röst;

3. att frånvarande aktieägares rösträtt må utövas genom ombud;

4. att ingen dock må för egna och andras aktier utöva rösträtt för sam­

manlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda aktiekapitalet;

5. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rös­

terna avgivas;

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor

den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl an­

talet röstande är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i

första stycket 2—6 stadgas; dock att aktieägares rättighet att utöva rösträtt

ej får inskränkas utöver vad i första stycket 1 är föreskrivet, att olika röst­

värde för aktier i bolaget icke må så bestämmas, att röstvärdet för någon

aktie överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie, och att aktieägares

rättighet att genom ombud utöva rösträtt ej får inskränkas i vidare mån än

att föreskrift må kunna meddelas därom, att till ombud må utses allenast

aktieägare. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dels beslut enligt 125 §

2 mom. andra stycket fattas om sådan ändring av bolagsordningen i fråga

om röstvärdet för aktier av olika slag som erfordras för att förhindra att

förhållandet mellan aktier av olika slag rubbas och dels i beslut om aktie­

kapitalets ökning föreskrift meddelas, att för ny aktie ej må utövas rösträtt

vid bestämmande av vinstutdelning vartill den nya aktien icke medför rätt.

För egen aktie må försäkringsaktiebolag icke utöva rösträtt, ej heller må

av dotterbolag rösträtt utövas för aktie i moderbolaget.

49

Vad ovan i första stycket 1 stadgats utgör ej hinder för aktieägare att, un­ der det han är förlustig sin rösträtt, med laga verkan deltaga i beslut, för vars giltighet erfordras att samtliga aktieägare förena sig därom. Erfordras för besluts giltighet samtycke av samtliga aktieägare eller ock viss röstplu- ralitet av de vid bolagsstämma företrädda aktierna eller av bolagets hela aktiekapital, skola aktier, för vilka rösträtt ej må utövas enligt tredje styc­ ket, icke medräknas.

112

§.

Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill, styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt vare ej gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens ut­ färdande.

113 §.

Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas or­ dinarie bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sist- förflutna räkenskapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de hand­ lingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräck­ ligt antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till aktieägare som med uppgivande av postadress anhåller därom.

Aktieägare vare berättigad att få ärende hänskjutet till prövning å ordina­ rie stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivan­ de och meddelande enligt 116 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som framställt yrkandet.

114 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna till extra bolags­ stämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på sätt i 115 och 116 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samt­ liga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet än­ damål skriftligen påfordras av aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet eller den mindre del därav som kan vara bestämd i bolagsordningen.

4

Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

50

115 §.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,

såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan

ort inom riket.

Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bo­

lagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast

två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 113 § sägs att hållas å annan tid än som

bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman dels kun­

görelse om stämmans hållande införas i allmänna tidningarna och tidning

inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock kallelse med pos­

ten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars postadress

uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas. Är i bolags­

ordningen något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma,

skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall

kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på

varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan

första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mel­

lan dem förflyta minst två månader, och skall till sista stämman kallelse

ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad. Kallelse i sådan ordning

till sista stämman skall jämväl eljest ske, om för besluts giltighet erfordras

att det å denna stämma biträdes av minst nio tiondelar utav samtliga rös­

tande eller utav samtliga röstande för aktier av visst slag; dock skall röran­

de kallelsen med posten gälla, att den skall i rekommenderat brev försändas

till aktieägarna eller i sist angivna fall till ägarna av aktier av nämnda slag.

116 §.

I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola före­

komma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie

stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsord-

ningen skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma

skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola

förekomma å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens för­

sorg hållas hos bolaget tillgänglig för aktieägarna ävensom ofördröj ligen

översändas till aktieägare, som med uppgivande av postadress anhåller där­

om. Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av

bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i

kallelsen och förteckningen.

Har aktieägare enligt 113 § framställt yrkande om ärendes hänskjutande

till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat an­

givas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröj ligen

om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

51

som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt

meddelande med posten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare,

om vars postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt in­

hämtas.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagi­

vande och meddelande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller

som ej upptagits i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgö­

rande, där ej i fråga om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bo­

lagsordningen skall förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av

ärende som där skall avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bo­

lagsordningen företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med

mindre föreskriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av

vad sålunda stadgats må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna

fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kal­

lelsens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad

ovan i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.

117 §.

Finnes ej styrelse för försäkringsaktiebolag, har försäkringsinspektionen

att, på anmälan av verkställande direktören eller aktieägare eller då förhål­

landet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolags­

stämma. I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle

vad i 115 och 116 §§ är stadgat.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla aktieägarna till ordi­

narie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,

som i 114 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart

det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 §

2 och 3 mom. sägs.

118 §.

1 mom. Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 113 §, skola till avgörande

företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar

eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfri­

het åt styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redo­

visningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets

vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss

dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av aktie­

ägare, vilkas sammanlagda röstetal utgör minst en femtedel av röstetalet för

samtliga vid stämman företrädda aktier eller som företräda sammanlagt

minst en tiondel av hela aktiekapitalet. Utöver nämnda tid vare uppskov

med sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända av­

skrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2 mom. Där i moderbolag på stämma, som avses i 113 §, yrkande fram-

ställes om utdelning av vinst utöver vad i förvaltningsberättelsen föreslagits,

skall, om det sålunda framställda yrkandet godkännes av stämman, med be­

slut i frågan anstå till sådan fortsatt stämma som i 1 mom. sägs. Till den

fortsatta stämman skola samtliga styrelseledamöter och verkställande di­

rektören så ock revisorerna avgiva yttrande, huruvida den yrkade vinstut­

delningen med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens

verksamhet i dess helhet får anses stå i strid mot god affärssed. Å den fort­

satta stämman må beslut ej fattas om högre utdelning än som sålunda yr­

kats.

119 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstäm­

ma, varom förmäles i 113 §, i den mån det av aktieägare äskas och kan ske

utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar

angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av

bolagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verk­

samhet samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bo­

lagets angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande

till koncernbolag.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bo­

lagsstämma meddela aktieägare upplysning efter vad nu är sagt i avseende å

ärende, som skall förekomma å stämman.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro

tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skrift­

ligen hos bolaget hållas tillgänglig för aktieägarna ävensom översändas till

aktieägare, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verk­

ställande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upp­

lysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter.

Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skrift­

ligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt

huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revi­

sionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,

skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande

skall av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna samt i av­

skrift översändas till aktieägare, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare, revisor

eller aktieägare.

120

§.

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direk­

tören beviljad, såframt aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgö­

rande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat däremot.

53

Äro de som röstat mot ansvarsfrihets beviljande i minoriteten, må i deras

aktiebelopp icke inräknas aktie, som aktieägaren bekommit annorledes än

genom bodelning, arv eller testamente och för vilken han blivit införd i

aktieboken senare än sex månader före den stämma där redovisningshand­

lingarna och revisionsberättelsen framlades.

Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser

ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revi­

sionsberättelsen framlades på bolagsstämman, vare sa ansett som om an­

svarsfrihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot sty­

relseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars vid­

tagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna

eller eljest till bolagsstämman eller till aktieägarna enligt 119 § tredje styc­

ket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsent­

liga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grun­

das därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått brottslig

handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, saframt ej beviljad an­

svarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

121

§.

Har ansvarsfrihet enligt 120 § icke blivit styrelseledamot eller verkställan­

de direktören beviljad, äge aktieägare med aktiebelopp, varom i nämnda pa­

ragraf stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen.

Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där

sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av

de aktieägare som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder för de

övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda aktiebelopp är mindre

än ovan sagts.

Aktieägare, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot

eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock med

rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad

genom rättegången kommit bolaget till godo.

122

§.

Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stif­

tare på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans upp­

drag prövats på bolagsstämma, vare i fråga om aktieägares rätt att å bola­

gets vägnar föra sådan talan lag som i 121 § sägs, därest förslaget blivit

av stämman antaget eller ock biträtts av aktieägare med sammanlagt aktie­

belopp varom i 120 § stadgas. Rätten att föra talan mot stiftare vare dock

ej beroende därav, att aktieägare viss tid varit i aktieboken införd såsom

ägare till sina aktier.

Iiungl. Mcij:ts proposition nr 50.

Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets re­

gistrering eller mot revisor sedan två år förflutit från det revisionsberättelse

eller yttrande, varom förmäles i 44, 58, 59 eller 61 §, framlades å bolags­

stämma eller yttrande enligt 119 § avgavs.

Mot aktieägare må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 eller

322 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas

som grundas därpå att stiftare, revisor eller aktieägare begått brottslig

handling.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

123 §.

Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den

stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades,

äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller verk­

ställande direktören beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen un­

der det räkenskapsår redovisningen avser.

Mot stiftare, revisor eller aktieägare äge ock, där bolaget försättes i kon­

kurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 122 § andra och tredje stycke­

na är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för bolaget då ännu ej gatt till ända, inom utgången av den tid. Försummas

det, vare rätt till talan förlorad.

124 §.

Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i sådan egenskap

åliggande skadeståndsskyldighet vare ej bindande för bolaget eller dess kon­

kursbo, där den träffats innan tid för anställande av talan mot honom gått

till ända efter vad ovan är stadgat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

uppgörelse beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar styrelseledamot,

verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgö­

relse, som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelse­

ledamot eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej

ma uppgörelse anses träffad av stämman, om aktieägare med ett samman-

lagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat

däremot. För aktieägare skadeståndstalan å bolagets vägnar, vare uppgörelse

gällande med mindre den biträtts av honom. Skall fråga om uppgörelse

behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är ordinarie, föreskrivna

kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

55

Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild röstplura-

litet å bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av grunderna.

125 §.

1 mom. Beslut, som innefattar sådan ändring av bolagsordningen att rätts­

förhållandet mellan redan utgivna aktier rubbas, vare ej giltigt, med mindre

samtliga aktieägare förenat sig därom. Försämras genom beslutet allenast

vissa aktiers rätt, erfordras dock samtycke endast av ägarna till nämnda ak­

tier, och skall därjämte angående beslutets fattande å två på varandra föl­

jande bolagsstämmor gälla vad här nedan i 2 och 5 mom. är för varje sär­

skilt fall stadgat.

Finnas aktier av olika slag och rubbas genom beslutet rättsförhållandet

mellan aktieslagen, erfordras för giltighet av beslutet, utöver vad i 2 eller 5

mom. är stadgat, allenast att beslutet å den sista stämman biträtts av nio

tiondelar av samtliga röstande för det slag av aktier, vilkas rätt genom be­

slutet försämras, och att de som biträtt beslutet tillika företrätt nio tionde­

lar av dessa aktier.

Beträffande beslut om intagande i bolagsordningen av bestämmelse enligt

65 § 1 mom. om lösningsrätt vid övergång av aktie skall vad i första och

andra styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

För giltighet av beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det där

bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet höjes eller att det belopp, var­

till aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes eller sänkes, eller att nytt

aktieslag skall kunna utgivas, erfordras, ändå att genom beslutet rättsförhål­

landet rubbas mellan aktier av olika slag, iakttagande allenast av vad i 4 och

5 mom. är för varje särskilt fall stadgat.

Beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll varom i 65 § 2 mom.

förmäles, skall fattas i den ordning som i 5 mom. sägs.

2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen som avser

grunderna för utövande av röstträtt och för fattande av beslut å bolags­

stämma,

intagande av förbehåll enligt 344 § eller av förbud att klandra skiljedom

enligt 65 § 1 mom. eller 335 §,

förlängning av tiden för bolagets bestånd eller borttagande av något för

bolagets bestånd stadgat villkor, eller

användningen av bolagets vinst eller av bolagets behållna tillgångar vid

dess upplösning,

vare ej giltigt med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller be­

slutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista

stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande och de som

biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av hela aktiekapitalet.

Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 61 § fattat beslut

allenast sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. för­

mäles, som erfordras för att förhindra att förhållandet mellan aktier av

olika slag rubbas genom nedsättningen, gälle med avseende å sistnämnda be­

slut vad i 5 mom. stadgas.

56

3 mom. Beslut avseende ändring av bolagsordningen i fråga om föremå­

let för bolagets verksamhet vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare

lörenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande bolags­

stämmor samt å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samt-

liga röstande och dessa tillika företrätt minst tre fjärdedelar av det på stäm­

man företrädda aktiekapitalet.

4 mom. Där aktier av olika slag finnas och dessa ej medföra lika rätt till

andel i bolagets tillgångar och vinst, vare beslut om sådan ändring av bo­

lagsordningen, att det i bolagsordningen bestämda aktiekapitalet eller maxi-

mikapitalet eller det belopp, vartill aktier skola kunna utgivas av något av

nämnda slag, höjes eller ock att nytt aktieslag skall kunna utgivas, icke

giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fat­

tats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista stämman bi­

trätts av minst tre fjärdedelar av samtliga röstande och, där genom beslutet

visst aktieslags rätt försämras, de som biträtt beslutet tillika företrätt minst

tre fjärdedelar av sistnämnda slag av aktier. I samband med sådant beslut

må beslut i samma ordning fattas om den ändring av bolagsordningen, att

det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, sänkes.

5 mom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses vare

eJ giftigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet

fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman

biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.

6 mom. Är för giltighet av beslut, som avses i 1—5 inom., något ytterligare

villkor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

126 §.

Beslutas sådan ändring av bolagsordningen, att nytt aktieslag skall kunna

utgivas, eller i bolag, där aktier av olika slag finnas, sådan ändring av bo­

lagsordningen, att det där bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet eller

det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes, skall i be­

slutet angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt slag skola kunna ut­

givas, och, där beslutet avser utgivande av nytt aktieslag, den rätt som i för­

hållande till de förutvarande aktierna skall tillkomma det nya aktieslaget.

Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och

vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande

av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag åv

aktier.

Avser beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll, som i 65 §

2 mom. sägs, icke bolagets samtliga aktier, och åsämjas ej aktieägarna be­

träffande vilka aktier förbehållet skall gälla, varde frågan därom avgjord ge­

nom lottning, som anställes å bolagsstämma i sammanhang med beslutet.

127 §.

Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § vare, där icke samtliga

aktieägare förenat sig därom, ej giltigt, med mindre beslutet fattats å två på

varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

57

två tredjedelar av samtliga röstande. Rubbas genom beslutet rättsförhållan­ det mellan aktierna, erfordras därjämte å den sista stämman samtycke av ägarna av de aktier, vilkas rätt genom beslutet försämras.

Har i bolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som avser ned­ sättning av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av samtliga aktier av visst slag eller sammanläggning av dessa aktier, och innehåller be­ slutet tillika, att till reservfonden eller säkerhetsfonden skall avsättas ett mot nedsättningen svarande belopp, vare, änskönt genom beslutet den rätt som tillkommer dessa aktier försämras, beslutet giltigt, där det å sista stäm­ man biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämnda slag av aktier och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av dessa aktier.

Är för giltighet av beslut som ovan sägs något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Erfordras för beslut om nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 61 §, ändring av vad i bolagsordningen stadgas rörande aktiekapitalet eller rö­ rande akties nominella belopp, skall beslut om sådan ändring av bolagsord­ ningen fattas i sammanhang med nedsättningsbeslutet.

Skall beslut om nedsättning av aktiekapitalet genomföras medelst sam­ manläggning av aktier, och erfordras enligt 334 § 1 inom. att samtliga ak­ tieägare förena sig om sammanläggningen, vare nedsättningsbeslutet ej gäl­ lande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

128 §.

Har beslut fattats om ändring av bolagsordningen enligt 125 § 1 mom. andra stycket eller tredje stycket jämfört med andra stycket eller om ned­ sättning av aktiekapitalet enligt 127 § andra stycket, vare aktieägare, vars rätt genom beslutet försämras och som å sista stämman röstat mot beslutet, berättigad påkalla, att hans aktier varda efter vad i 335 § stadgas inlösta av de aktieägare, som å nämnda stämma röstat för beslutet, om han å stämman gjort förbehåll därom. Samma rätt tillkomme ock aktieägare, som röstat emot bolagsordningsändring som beslutats enligt 125 § 2 mom. första styc­ ket.

Göres av aktieägare förbehåll som i första stycket sägs, vare, där å sam­ ma stämma förnyad prövning av frågan om bolagsordningsändring eller om nedsättning av aktiekapitalet påkallas av aktieägare som röstat för beslutet, detta ej gällande, med mindre det å stämman bekräftas i den ordning som är stadgad angående beslutet å sista stämman.

129 §.

Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

130 §.

Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grunder, skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröj ligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra styc­

ket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.

Avser beslutet sådan ändring av bolagsordningen att däri intages förbe­

håll som i 65 § sägs, skall vid anmälningen fogas intyg av två personer, att

på varje brev å aktie som avses med förbehållet påskrift skett om den i för­

behållet bestämda inskränkningen i rätten till aktie; är förbehållet sådant

som i 65 § 2 mom. sägs, skall vid anmälningen tillika fogas en av samtliga

styrelseledamöter och verkställande direktören underskriven försäkran att

såsom ägare till de aktier, som förbehållet avser, icke äro i aktieboken in­

förda andra än som utan hinder av förbehållet må förvärva därmed avsedda

aktier.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Om talan å bolagsstämmobeslut.

131 §.

1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller

aktieägare att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke tillkommit i behörig

ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsordningen eller grun­

derna, äge därå tala genom stämning å bolaget. Rätt till sådan talan äge ock

den som förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom

aktieägare i aktieboken.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller

att det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre

månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna

lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet

icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke

gällande, utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt

rum.

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen,

när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet

ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att

böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas

för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,

gälle jämväl för de aktieägare som ej fört talan.

132 §.

Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänste­

man i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat upp­

drag, äge aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en

tiondel av hela aktiekapitalet, inom tre månader från beslutets dag hos rät­

ten göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets storlek, därest det för­

menas vara för högt; och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka

arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.

59

Om förlängning av koncession.

133 §.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats försäkringsaktie­ bolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäkrings- inspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande konces­ sionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av pro­ tokoll som förts i ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om likvidation och upplösning.

134 §.

Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har för- säkringsinspektionen lämnat meddelande till rätten enligt 42 § eller har för­ hållande inträffat som i 135 § sägs, skall beslutet fattas enligt 111 § första stycket 5 och 6. Samma lag vare beträffande beslut i fall som avses i 139 §. Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­ andra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytter­ ligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första stycket andra eller tredje punkten sägs, må bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår.

135 §.

Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till ända, eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,

eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits, eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny koncession beviljats,

eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad, och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 144 § i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare eller på anmä­ lan av försäkringsinspektionen, och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej under­ stigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett på grund av anmälan enligt 144 §, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer för­ ordnas av rätten.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av­

sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an­

givande av hans fullständiga namn och postadress.

Har aktiekapitalet till två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara

bestämd i bolagsordningen, gått förlorat och har ej, inom fyra månader från

den bolagsstämma, å vilken enligt 139 § likvidationsbalansräkning framlagts,

bristen blivit fylld eller ock registrering skett därom att aktiekapitalet enligt

63 § nedsatts sålunda att täckning därför föreligger jämlikt likvidationsba­

lansräkning, äge styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare

hos rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvi­

dation. Anmälan om förhållande som nu sagts må ock göras av försäkrings­

inspektionen.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å

bolaget samt å aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för

rätten å utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan

om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall

delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger sty­

relsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.

Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat,

och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts

och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld eller att beslut om sådan

nedsättning av aktiekapitalet varom i första stycket sägs blivit registrerat,

1'örklare rätten att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om beslutet och

om förordnande av likvidatorer, så ock om avsändande av meddelande och

underrättelse till försäkringsinspektionen skall gälla vad i 135 § är stadgat.

Saknar försäkringsaktiebolag till registret anmäld behörig styrelse eller

verkställande direktör, vare styrelseledamot, verkställande direktören, aktie­

ägare eller borgenär, så och envar annan, vars rätt kan vara beroende av att

någon finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra an­

sökan, att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspek­

tionen kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å

bolaget samt å aktieägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att

inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvida­

tion skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om stäm­

ning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken del­

givning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom rättens

försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där bolagets

styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra månader före inställelse­

136 §.

137

61

dagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten meddelat beslut i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, förklare rät­ ten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera likvida- torer.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av­ sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angi­ vande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall ock för registrering ofördröj ligen avsändas meddelande därom med angivan­ de av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

138 §.

I ärende varom i 135—137 §§ förmäles skall för de kostnader som sökan­ den fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för expe­ ditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där bolaget förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt att gott­ görelse utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektionen, skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bo­ lagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av statsverket.

139 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att, när helst anledning yppas till antagande att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått för­ lorat, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning för utrönande av bola­ gets ställning (likvidationsbalansräkning).

I likvidationsbalansräkningen skola tillgångarna upptagas till värde, som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Tillgångar som avses i 93 § 2 mom. första stycket må dock, även om nämnda värde är lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar kostnaderna för deras an­ skaffning med avdrag av den värdeminskning för vilken enligt sistnämnda moment andra och tredje styckena avskrivning bör äga rum; och må till­ gångar som avses i 93 § 5 mom. upptagas på sätt där sägs. I övrigt skall be­ träffande balansräkningen gälla de bestämmelser som avses i 93 och 94 §§.

Visar likvidationsbalansräkningen att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått förlorat, skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av re­ visorerna, ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för prövning av balansräkningen och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en vecka 1'öre stämman skola genom styrelsens och verkställande direktörens försorg avskrift av likvidationsbalansräkningen och av revisorernas yttrande

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

62

avsändas till försäkringsinspektionen samt huvudskriften eller avskrift hål­

las hos bolaget tillgänglig för aktieägarna. Huvudskriften skall ock fram­

läggas å stämman.

140 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stämman

en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera suppleanter.

Enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, må en eller flera likvi­

datorer kunna tillsättas på annat sätt att jämte de å bolagsstämman valda

deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 135 eller 136 § förklarat att bolaget skall träda i likvida­

tion, åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av

likvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall

bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad

i 134 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger

det styrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröj ligen giva

den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse

om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i

141 §.

Underlåta styrelseledamöterna eller verkställande direktören att fullgöra

vad dem åligger enligt 139 §, svare de för bolagets uppkommande förbindel­

ser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Utser ej bolagsstämma likvidatorer inom fyra månader efter det likvida-

tionsbalansräkning framlagts å stämma, ändå att aktiekapitalet till den del

som i 136 § sägs gått förlorat, vare de, som med vetskap om förhållandet

deltaga i beslut om fortsättande av bolagets verksamhet eller handla å dess

vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser efter vad ovan stadgas.

Varder bristen i aktiekapitalet fylld eller beslut om nedsättning av aktiekapi­

talet som i 136 § sägs registrerat, äge ej ansvarighet rum för förbindelse som

därefter uppkommer.

142 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,

men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället

för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde styc­

ket eller i 143 § andra stycket sägs.

Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår

eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt

första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att oför­

dröj ligen sammankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

63

fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga likvidatorer ofördröj ligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej andra likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare ofördröj ligen utlysa bolagsstämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller likvidationsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och för­ ordna annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full­ ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till inspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant för likvidator.

143 §.

Finnes försäkringsaktiebolag, som enligt verkställd registrering trätt i lik­ vidation, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten på ansökan av aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda bolaget, eller på anmälan av försäkringsinspektionen, där det varder kunnigt för inspektionen, för­ ordna likvidatorer.

Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsord­ ningen som avses i 140 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket sägs.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av­ sändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

144 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att bolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 134 § sägs skall inträda å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmäl­ ningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 29 och 90 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

145 §.

Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av rätten, skola de ofördröjligen sammankalla aktieägarna till stämma för så­ dant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvida­ tionsrevisor och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och femte styckena, 100 §, 101 §, 102 §

1 mom., 105 § första stycket och 114 § är stadgat om revisor och suppleant

för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller

meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar

gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat följer av vad

här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspelctionen

stadgas i 290 §.

146 §.

Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande

direktören att ofördröjligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bo­

lagets angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut

framlagts å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvud­

skrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en må­

nad avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsbe­

rättelsen skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolags­

stämma; och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om

beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direk­

tören för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revi­

sorernas granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande

å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insän­

dande till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om an­

svarsfrihet samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verk­

ställande direktören skall i tillämpliga delar gälla vad i 91—96, 102—105,

113, 118, 120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar den tid, för vilken

redovisning skall avgivas enligt första stycket, även föregående räkenskaps­

år, skall särskild redovisning avgivas för nämnda år och skall därvid jäm­

väl 97 § äga tillämpning.

147 §.

1 mom. Vad i 113, 114 och 117 §§ är stadgat om rätt för aktieägare att

få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra ut­

lysande av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,

varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 146, 154 och 157 §§•

.2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad

om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelse­

åtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 146,

154, 157, 162 eller 163 §.

148 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okän­

da borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventa­

rium och balansräkning.

65

I inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där omnämnda värdering och beräkning följas. Andra tillgångar skola upptagas till värde som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Aktiekapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. Finnes skuld till stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, skall skulden i balansräkningen redovisas i särskild post. I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för försäkrings­ aktiebolag i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

149 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvida­ torerna förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egen­ dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verk­ ställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidato­ rerna skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej annat följer av bolagsordningen.

Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, må bolagets egen­ dom ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äge inspektionen på ansökan av övriga likvi- datorer tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 §.

150 §.

Med de inskränkningar, som följa av vad i 149 § samt i 296—299 §§ eller eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de åligganden som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verk­ ställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och medelsförvaltning.

151 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i likvidation». I övrigt skall vad i 87 § första stycket finnes föreskrivet i fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga mot­ svarande tillämpning under bolagets likvidation.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

66

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling

utfärdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår

icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som

ock att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för

vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom

för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där

av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärda­

des för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken hand­

lingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av

handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller

personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

152 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning

för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balans­

räkning avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och

förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen

eller viss rörelsegren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträk­

ning som avses i 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara under­

skrivna av samtliga likvidatorer. Vad i 91 § andra stycket är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för

inkomster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å för­

säljning av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen

upptagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas

dels belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga

utgifter i lämpliga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­

fång för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava till­

gångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast

föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de be­

lopp, varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i

balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltnings­

berättelse de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till lik-

vidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshand­

lingarna.

153 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvida-

tionsrevisorerna skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över gransk­

ningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapsåret.

Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,

skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

67

fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redo­ visningshandlingarnas återställande och förseende med påskrift skall i till­ lämpliga delar gälla vad i 103 §, 104 § 1 inom. och 105 § andra stycket andra punkten är stadgat. Hör till bolaget stiftelse som i 105 § sägs, skall vad i andra stycket första punkten av samma paragraf är stadgat äga motsvaran­ de tillämpning.

154 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsbe­ rättelse, skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstäm­ ma för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovis­ ningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhanda­ hållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel­ sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

155 §.

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. Är någon del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak be­ talning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas och återstoden skiftas.

Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäring­ en, vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldig- het i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

156 §.

Aktieägare vare berättigad att vid skifte av bolagets behållna tillgångar bekomma vad å hans aktier belöper i förhållande till hela aktiekapitalet. Innehåller bolagsordningen bestämmelser, som avvika från vad sålunda stad­ gas, lände de till efterrättelse.

Då utskiftning verkställes, skola aktiebreven genom lilcvidatorernas för­ sorg förses med påskrift därom.

Förmenar aktieägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom be­ löper enligt första stycket, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma. I fråga om aktieägares återbäringsskyldighet och om likvida- tors ansvarighet skall vad i 155 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har aktieägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bo­ lagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han för- luslig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de

skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 159 § är stadgat

äga tillämpning.

157 §.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan av­

giva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltnings­

berättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess

avslutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid

berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.

Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift

avlämnas till likvidation srevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter

avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under

likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll

och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med

påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 103 §, 104 § 1 mom. och 105 §

andra stycket andra punkten är stadgat. Hör till bolaget stiftelse som i 105 §

sägs, skall vad i andra stycket första punkten av samma paragraf är stad­

gat äga motsvarande tillämpning.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slut­

redovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättel­

sens framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under

viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas; dock äge aktieägare

allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.

Angående insändande av redovisningshandlingar och revisionsberättelsen

till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

158 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmä­

lan därom ofördröj ligen göras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som

förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okän­

da borgenärer.

159 §.

Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 158 §, tillgång för bo­

laget eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvi-

dationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av lik­

vidatorerna ofördröjligen göras för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens åter­

upptagande först skall hållas, gälle vad i 115 § tredje stycket är stadgat.

69

160 §.

Rörande beslut om avträdande av försäkringsaktiebolags egendom till

konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom

konkursdomarens försorg till försäkringsinspektionen avsändas för re­

gistrering.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen

och verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän en­

ligt 137 § eller lividatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning

kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter

eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering

ofördröj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott

finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras

av konkursdomaren.

161 §•

Där efter avslutande av försäkringsaktiebolags konkurs överskott ej fin­

nes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gäller i avseende därå

bestämmelserna i 140—145 samt 147—158 §§. Har ej inom en månad efter

konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvida­

tion, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direk­

tören, aktieägare eller borgenär eller på anmälan av försäkringsinspektio­

nen, att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning

och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 135 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 159 § är stadgat.

162 §.

1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvalt­

ningen anställas mot likvidator. Enskild aktieägare äger ock för bolagets

räkning men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 121 §

sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande till-

lämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingar­

na och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator ent­

ledigats eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall

dock tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå

framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räken­

skapsår, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 120 § fjärde stycket,

123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvi­

dator rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i

1

mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50-

Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandling­

arna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är

om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest

avgått eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvida-

tionsrevisor, som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå

framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det rä­

kenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 122 § fjärde styc­

ket, 123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan

likvidationsrevisor och bolaget.

1

Kung 1. Maj:ts proposition nr 50.

163 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas

beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen

eller allenast anledning som i 136 § sägs förelåg, eller har försäkringsaktie­

bolag trätt i likvidation på grund av rättens beslut enligt nämnda paragraf,

och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 42 eller

135 §, äger bolagsstämma, såframt brist i bolagets aktiekapital icke förelig­

ger och utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att lik­

vidationen skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av

likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i

139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse

rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överläm­

nas till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola så snart ske kan över balansräkningen och

berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt

uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger en­

ligt första stycket eller icke.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bo­

lagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna. Dessa hand­

lingar skola jämväl framläggas å stämman.

Bolagsstämmas beslut om likvidationens upphörande och återupptagande

av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ord­

ning, som gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation i fall då i

denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.

För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upp­

höra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall under­

tecknas av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt

första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmäl­

ningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av

protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen

och yttrandet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkstäl­

lighet, innan registrering skett.

71

164 §.

Har, sedan försäkringsaktiebolag trätt i likvidation, genom domstols laga- kraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 163 §, skola likvidato- rerna ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för val av styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredo­ visning, som i 157 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till likvidato­ rerna avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts sty­ relsen, skall denna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för fat­ tande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redo­ visningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § är stadgat; dock äge aktieägare allenast på egen bekostnad be­ komma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse till stämman skall gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvars­ frihet, talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som av­ ses i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.

Då genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel­ sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

165 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstill­ stånd, må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets lik­ vidation sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäk­ ringsavtal.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

II. Om ömsesidigt försäkringsbolag.

Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande.

166 §.

1 mom. De som vilja stifta ömsesidigt försäkringsbolag skola upprätta bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 § sägs upprättas

72

särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse.

Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevitt­

nade namnunderskrifter.

Konungen prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med

denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därut­

över, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

särskilda bestämmelser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja

en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsord­

ningen och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskil­

da omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och där­

utöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

2 mom. Ä beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidgning

av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller

avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om konces­

sion för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe

meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra

punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspek­

tionen.

Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökning-

en uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar

mottaga handlingar och meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder

skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställan­

de direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket be­

styrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

167 §.

Stittare av ömsesidigt försäkringsbolag skall vara myndig här i riket bo­

satt svensk medborgare. Svenska staten samt svensk kommun må ock vara

stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

168 §.

Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna. Återförsäk-

ringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom del­

ägare.

I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäk­

ring häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser allenast bolagets till­

gångar. Beträffande försäkring av annat slag svara delägarna personligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

73

med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets för­ bindelser.

Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning denna lag föreskriver.

169 §.

Ömsesidigt försäkringsbolag må icke, med mindre särskilda skäl till un­ dantag förefinnas, bildas utan garantikapital. Garantikapitalet skall bestäm­ mas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen. Betalning av garantikapital skall erläggas i penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.

Garantikapitalet skall återbetalas då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Angående villkor för återbetalning är vidare stadgat i 193 §.

170 §.

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva:

. bolagets firma;

. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida

verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet;

. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller re­ visor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän;

6. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 § skola förekomma å stämma som i 213 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om

stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;

. grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolags­

stämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas röst­ rätt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskju- les, rösträtt skall tillkomma garant;

9. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde­ landen kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill

vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

74

11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, huru stor

del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till vil­

ket belopp reservfonden skall uppgå för att avsättning ej skall behöva äga

rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst,

med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad män avsättning

skall ske till regleringsfond;

13. antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan bo­

laget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning

av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och

samma risk;

15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring,

regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta för­

säkringen;

ävensom, där garantikapital förskjutes:

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapitalet

och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall

återbetalas.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be­

stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

Bolagsordningen skall jämväl innehålla bestämmelser ej mindre om den

tid, ej överstigande sex månader från det koncession beviljats, inom vilken

konstituei ande stämma skall hallas, än även om grunderna för utövande

av rösträtt och fattande av beslut å sådan stämma och å särskild stämma

enligt 183 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

171 §.

Ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden ömsesidig samt

försäkring. I fråga om bolag, vars verksamhet endast avser att meddela för­

säkring av egendom inom ett län, skall firman angiva området för bolagets

verksamhet men må ordet ömsesidig utelämnas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat,

ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock från benämning å utländsk

försäkringsanstalt, som är allmänt känd här i riket.

172 §.

\ id bestämmande av antal och belopp av försäkringar, som skola vara

tecknade, innan ömsesidigt försäkringsbolag må anses bildat, skall hänsyn

tagas till beskaffenheten av den tillämnade rörelsen och till garantikapita­

lets storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

75

173 §.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;

. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses un­

der 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna; samt

8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk.

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräk­ ning av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och 273 §§.

174 §.

Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän, eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet, eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen. Där kalenderåret ej skall utgöra bolagets räkenskapsår, varde räken­ skapsåret angivet i bolagsordningen.

Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bo­ lagsordningen.

175 §.

Sedan koncession beviljats, skall teckning av försäkringar i bolaget ske å teckningslista som upprättats av stiftarna och försetts med deras bevitt­ nade namnunderskrifter. Teckning må ock ske å sådan avskrift av teck- ningslistan, som bestyrkls av notarius publicus eller landsfiskal eller av stif­ tarna. Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta av­ skrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder.

När teckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och post­ adress.

176 §.

Ej må stiftare eller annan av bolaget för dess bildande njuta gottgörelse utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbarligen nöd­ vändiga. Ej heller må stiftare förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.

76

177 §.

Teckning av försäkring må å konstituerande stämma icke tagas i beräk­

ning där den skett annorledes än å teckningslista i huvudskrift eller sådan

avskrift som i 175 § sägs eller där teckningen gjorts med förbehåll.

178 §.

Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom

den i bolagsordningen föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan

uppskjutits enligt 182 §, vare teckning av försäkring eller av garantikapital,

där sådant skall förskjutas, icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets

registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit

avslagen.

179 §.

Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för tecknings ogiltighet,

som avses i 177 § och 178 § första stycket, göras gällande, utan så är att

den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

ISO §.

Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit

bestämd i bolagsordningen, hållas å ort inom riket. Kallelsen skall senast två

veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom

den ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock

med posten avsändas till envar, som tecknat försäkring och vid sitt namn

angivit postadress, ävensom till garant, som är röstberättigad.

Skall efter vad i 182 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av

frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fort­

satta stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kal­

lelsen skall angiva de ärenden som skola förekomma.

181 §.

Å konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift framlägga teck-

ningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt 175 § avskrifter skola vara

fogade vid densamma. Har teckning skett å avskrifter av teckningslistan,

skola ock dessa framläggas.

Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande

ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att så­

som ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och

ordförande valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande röst­

berättigade. Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas.

I förteckningen över närvarande skall anteckning göras om det röstetal,

som tillkommer envar av dem. Äger någon utöva rösträtt såsom garant,

skall detta angivas i förteckningen. Sedan förteckningen enhälligt eller efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

77

en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts med eller utan

ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att försäkringar blivit tecknade till minst det

antal och belopp, som i bolagsordningen föreskrivits, vare frågan om bola­

gets bildande förfallen.

Skall garantikapital förskjutas och styrkes ej å stämman att detsamma

blivit inbetalt till den del, som i bolagsordningen föreskrivits, vare lag som

i fjärde stycket sägs.

Vid fortsatt stämma, varom i 182 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

182 §.

Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bola­

get skall komma till stånd. Dock må beslutas, att med frågans avgörande

skall anstå till fortsatt stämma, som utsättes till viss dag minst fyra och

högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma varde frågan om bolagets bil­

dande avgjord utan vidare uppskov.

Beslutes att bolaget skall komma till stånd, skall bolaget anses bildat; i

annat fall vare frågan om bolagets bildande förfallen.

183 §.

År ömsesidigt försäkringsbolag bildat, skall val av styrelse och revisorer

förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en

månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bo­

lagsstämma, utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske

kan. Ur akti åtes det, har försäkringsinspektionen att då förhållandet varder

för inspektionen kunnigt ofördröj ligen i samma ordning kalla de röstberät­

tigade till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolags­

stämma är stadgat i 215 §.

184 §.

Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 183 § skall ge­

nom stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad

i 210 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

185.

I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller

särskild stämma enligt 183 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är

stadgat i 229 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten

samt 2 mom. så ock i 230 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i

strid mot vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till

klander mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 229 § 1 mom.

andra och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts

inom föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

78

186 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts så ock, där garantikapital skall för­

skjutas, minst hälften av garantikapitalet erlagts genom betalning i pen­

ningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning samt stadgad skyldig­

het att avlämna förbindelser, som i 192 § sägs, fullgjorts, må bolaget en­

ligt föreskrifterna i denna lag registreras.

187 §.

Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig

skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller

svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande

bolagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av teck­

nat garantibelopp.

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan,

som enligt 204 §, jämförd med 80 §, är ställföreträdare för bolaget, eller

på stämma röstberättigad å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola

de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande för­

bindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld; vare tillika, där

avtal träffats med någon som saknade kännedom om att bolaget var ore­

gistrerat, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande säker­

het för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

188 §.

Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som

avses i 204 §, jämförd med 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare av­

talet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den

med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund

av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller

enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att

bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej,

med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan

om registrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansö­

kan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.

Fiånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för

befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts

till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara

styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken

avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet,

inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet

eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden

av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

Kungl. Muj.ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

189 §.

79

Blir enligt 188 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 187 § andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan förpliktelse talan väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.

190 §.

Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit på grund av garanti­ avtal eller teckning av försäkring i bolaget återbäres till garant eller tecknare efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må vidtagas enligt 187 § första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkovran, där sådan upp­ kommit.

191 §.

Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande di­ rektören göras senast ett år från det koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verk­ ställande direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall teck­ nas, där den ej tecknas av styrelsen eller av verkställande direktören alle­ nast på grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas:

. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt

3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmäl- da grunder.

Dessutom skall, där garantikapital skall förskjutas, vid ansökningen fo­ gas avskrift av garantiavtalet ävensom en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling innehållande dels uppgift, huru stor del av garantikapitalet som inbetalts, samt huruvida och i vad mån förbindelser, som i 192 § omförmälas, blivit avlämnade, dels ock för­ säkran alt den anmälda inbetalningen på garantikapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I femte och sjätte styckena angivna avskrifter skola vara bestyrkta på

sätt i 341 § andra stycket stadgas.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande di­

rektören och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam

eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å an­

sökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall

vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och

blivit styrkt av vittnen.

Om inbetalning och återbetalning av garantikapital.

192 §.

1 mom. Senast inom två år från ömsesidigt försäkringsbolags bildande

skall, där garantikapital förskjutes, tecknat garantibelopp till fullo betalas.

Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande avlämna till bolaget

ställd skriftlig förbindelse å tecknat garantibelopp, som är oguldet. Fordran

å oguldet garantibelopp må, ändå att förbindelse utfärdats, ej av bolaget

överlåtas eller pantsättas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av teckning av garantibelopp mot

fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke

medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Innan styrelse valts, må inbetalning av garantibelopp verkställas allenast

genom insättning för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.

2 mom. Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterli­

gare inbetalning å garantikapital fullgjord, skall inom sex månader efter in­

betalningen anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. An­

mälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och

verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetal­

ningen på garantikapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller

därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld

till garant. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning

och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett,

tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direktörens me­

ning icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

193 §.

Återbetalning av garantikapital må icke ske förrän såsom tillgång upp­

förda organisationskostnader fullständigt avskrivits samt, där rörelsen avser

livförsäkring, säkerhetsfonden stigit till två och en halv procent av den i

271 § nämnda delen av premiereserven.

Beslut om återbetalning må ej bringas till verkställighet utan försäkrings-

inspektionens tillstånd.

Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verkställande direktören

ofördröj ligen anmälas för registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

81

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller

eljest förfoga över bolagets egendom.

194 §

Ömsesidigt försäkringsbolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livför­ säkringsrörelse, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen fö­ refintlig förlust å samma rörelse från föregående år, till reservfond avsätta minst det belopp, som angives i bolagsordningen. Vid beräkning av det be­ lopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande di­ rektören eller annan såsom arvode (tantiem). Avsättning må dock ej ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått å livförsäk­ ringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrörelsen. Sedan reservfonden upp­ gått till visst i bolagsordningen föreskrivet minimibelopp, må vidare avsätt­ ning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade belop­ pet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verksam­ het i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfo­ gande avsatta medel.

195 §.

1 mom. Ej må till betalning av ränta enligt garantiavtal eller till utdel­ ning av vinst åt garant användas annat än den vinst, som förefinnes å rörel­ sen i dess helhet enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond.

Innan organisationskostnader, som uppförts såsom tillgång, fullständigt avskrivits, må ej för något år såsom ränta eller vinst till garanter utgivas sammanlagt mera än tre procent å det inbetalda garantikapitalet.

2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i

mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen,

vare de, som uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå.

Samma lag vare, om till räntebetalning eller vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot bestämmelserna i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§; dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, an­ svariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

t>

flilmng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

196 §.

Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens före­

skrifter besluta, huruvida och i vad mån räntebetalning eller vinstutdelning

till garant skall ske av den vinst som enligt 195 § må användas för sådant

ändamål.

Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller

övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som up­

penbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för

verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till all­

männyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till än­

damålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får

anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag

eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets

tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa

garanter till nackdel för bolaget eller övriga garanter.

Om uttaxering.

197 §.

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag förlust å annan försäkring än

personförsäkring, skall det belopp, vartill förlusten uppgår, i den mån den

icke varder täckt genom användande av befintliga till framtida förfogande

avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst

en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare i bolaget under hela eller nå­

gon del av det räkenskapsår, varunder förlusten uppkommit. Är enligt be­

stämmelse i bolagsordningen delägarnas personliga ansvarighet begränsad

till visst belopp eller har i bolagsordningen intagits föreskrift om att uttaxe­

ring i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller eljest

i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter

jämkas.

4

Varder ej förlusten täckt genom uttaxering på sätt i första stycket är

stadgat, skall kvarstående förlust utjämnas genom nedsättning av delägares

andel i premiereserven med därav betingad nedsättning av försäkringsbelop­

pen ävensom av sådana på delägare belöpande ersättningsbelopp, som svara

mot försäkringsfall, vilka inträffat under det räkenskapsår, varunder för­

lusten uppkommit.

Där garantikapital förskjutits, skall vad ovan är stadgat om förlustens

täckande genom uttaxering gälla allenast det belopp, varmed förlusten må

överstiga det inbetalda garantikapitalet till den del detta icke redan återbe­

talats till garanterna.

198 §.

Uttaxering enligt 197 § skall, efter det balansräkning för räkenskapsåret

blivit av bolagsstämman fastställd, av styrelsen ofördröjligen bringas till

verkställighet. Inbetalning av medel som uttaxerats må fördelas på högst

83

sex terminer, dock att sista inbetalningen skall vara gjord inom tre år från

styrelsens beslut om verkställighet.

Sådant beslut skall, där ej annat är i bolagsordningen bestämt, minst en

månad före varje inbetalningsdag delgivas i den ordning, som finnes stad­

gad för kungörande av meddelanden till delägarna.

199 §.

Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp.

Vid nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättnings­

belopp som belöpa på delägare skola alla andelar och ersättningsbelopp ned­

sättas i samma förhållande.

Har någon redan uppburit större ersättning än honom tillkommer efter

ersättningsbeloppens nedsättning, är han skyldig att till bolaget återbära

vad han sålunda för mycket uppburit.

Om bolagsordningen innehåller bestämmelser, som avvika från vad i den­

na paragraf är stadgat, vare de gällande.

200

§.

Å delägare uttaxerat belopp, som ej å utsatt tid erlägges, skall ofördröj-

ligen utsökas. Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar

tillgång till det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egen­

dom avträdd till konkurs, skall, i den mån förlust, som jämlikt 197 § skall

täckas genom uttaxering, icke genom de erlagda beloppen blivit täckt, i förra

fallet vad som brister och i senare fallet vad å delägaren belöper uttaga»

hos övriga delägare så långt deras ansvarighet räcker; och skola i ty fall de

för första uttaxeringen gällande grunder lända till efterrättelse.

201

§.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, må deläga­

res personliga ansvarighet för bolagets förbindelser göras gällande endast i

den mån bolagets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder samt al­

lenast i den ordning som i 202 och 203 §§ sägs.

202

§.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs upprättas, skall, där brist

för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl upprättas förslag

till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet räcker, av det belopp

som erfordras för bristens täckande. Sådan uttaxering skall verkställas

efter de grunder, som stadgas i 197 och 199 §§, dock att uttaxeringen skall

ske å dem, som vid tiden för konkursansökningens ingivande voro eller un­

der hela eller någon del av det före nämnda tid närmast förflutna året varit

delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse,

som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte av rättens

ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande av meddelanden åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

84

dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller om tillhandahållande av

utdelningsförslag samt om ordningen för klander därå skall äga motsvaran­

de tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant för­

slag må anställas jämväl av delägare.

203 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller prövats av första

domstolen i konkurssaken, åligger det konkursförvaltaren att ofördröj ligen

i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden åt del­

ägarna, infordra de uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren

utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika gällande

som domstols lagakraftägande dom.

Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar tillgång till

det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom avträdd

till konkurs, gälle vad i 200 § är stadgat.

Är ej förslaget till uttaxering gillat av alla borgenärerna och delägarna,

må ej utdelning ske, innan tid för klanders anställande är försutten. Har

förslaget överklagats, må ej belopp, som klandret avser, annorledes än mot

borgen utdelas, förrän slutlig dom över klandret fallit.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

204 §.

1 mom. Angående styrelse, verkställande direktör och firmateckning skall

för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag

stadgas i 70—88 §§, dock med iakttagande att den i 70 § tredje stycket upp­

tagna hänvisningen till 113 § i stället skall avse 213 §, att vad i 73 § tredje

stycket sägs om aktieägare skall äga tillämpning å delägare, delegerad och

garant i ömsesidigt försäkringsbolag, samt att den i 84 § upptagna hänvis­

ningen till 69 § andra stycket första punkten och tredje stycket skall avse

bestämmelserna i 196 § andra stycket första punkten och tredje stycket.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen

må, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undantag från föreskrifterna i

71 § att verkställande direktör skall utses samt att det skall ankomma på

bolagets styrelse att utse verkställande direktör och vice verkställande di­

rektör, ävensom från bestämmelsen i 77 § att sådan befattningshavare icke

må utses till ordförande i styrelsen. Skall verkställande direktör ej utses,

uppdrage styrelsen åt en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldighe­

ter, som enligt denna lag åvila verkställande direktören i avseende å bola­

gets bokföring och medelsförvallningen, och svare styrelsen i övrigt för de

åligganden, som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören.

2 mom. Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla de röstberät­

tigade till bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan

i tvisten. Stämning delgives genom att föredragas å stämman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

85

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan skall lända till efter­ rättelse jämväl i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, dock skall vad där sägs om 29 § andra, tredje och sjunde styckena i stället avse 191 § andra, tredje och åttonde styckena.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

205 §.

Angående styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning skall för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag stadgas i 91 och 92 §§, 93 § 1—5, 7 och

8

mom., 94 § 1 och 3—5 mom.

samt 95—97 §§; dock att den i 91 § tredje stycket upptagna hänvisningen till 113 § i stället skall avse 213 §.

Om revision.

206 §.

Vad angående revision i försäkringsaktiebolag finnes stadgat i 98—104 §§ skall gälla jämväl i fråga om revision i ömsesidigt försäkringsbolag; därvid skall dock iakttagas, att de i 99 § första stycket och 103 § upptagna hänvis­ ningarna till 113 § i stället skola avse 213 §, att vad i 99 § fjärde stycket sägs om 29 § andra stycket i stället skall avse 191 § andra stycket,

samt

att vad i 100 § 3 mom. och 104 § 1 mom. första stycket sägs om aktieägare skall äga tillämpning å delägare, delegerade och garant i ömsesidigt för­ säkringsbolag.

Om bolagsstämma.

207 §.

Delägares, delegerads och garants rätt att deltaga i handhavandet av bola­ gets angelägenheter utövas å bolagsstämma.

208 §.

Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direk­ tören närvara vid bolagsstämma så ock minst en av revisorerna, där å stäm­ man redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara vid bolagsstämma tillkommer städse revisor.

209 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

86

tillämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rätte­

gång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om

ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val

av revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 §

äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

210

§.

Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara

ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda för­

handlingarna. Till ordförande må utses den som ej är röstberättigad å

stämman, om annat icke föreskrives i bolagsordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas

av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande,

åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandling­

arna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga

en förteckning över närvarande röstberättigade och ombud för röstberätti­

gade med uppgift å det röstetal, som tillkommer envar av dem. Sedan för­

teckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröst-

n*nS godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse

såsom röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare

dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fort­

satta stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å

stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ord­

föranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess

resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till

stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av

ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två vec­

kor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för delägarna så ock för

röstberättigade, som ej äro delägare. Protokollen skola på betryggande sätt

förvaras.

211

§.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fat­

tande av beslut å bolagsstämma gälle:

1. att frånvarande delägares och garants rösträtt må utövas genom om­

bud, dock att till ombud för delägare ej må utses annan än röstberättigad

delägare;

2

. att delegerads rösträtt ej må utövas genom ombud;

3. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta röster­

na avgivas;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

87

4. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl an­ talet röstande är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i första stycket 1, 3 och 4 stadgas.

212

§.

Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för röstberättigad å bolagsstäm­ ma, skall, där ej den röstberättigade å stämman muntligen bemyndigar ho­ nom därtill, styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Full­ makt vare ej gällande för stämma, som börjar senare än ett år efter fullmak­ tens utfärdande.

213 §.

Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordi­ narie bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistför- flutna räkenskapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de hand­ lingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för de röstberättigade i tillräckligt antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till röstberätti­ gad som med uppgivande av postadress anhåller därom.

Röstberättigad äge att få ärende hänskjutet till prövning å ordinarie stäm­ ma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivande en­ ligt 216 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som fram­ ställt yrkandet.

214 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla de röstberättigade till extra bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på sätt i 215 och 216 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta för­ ena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga röstberätti­ gade eller det mindre antal, som kan vara bestämt i bolagsordningen.

215 §.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte, såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan ort inom riket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

88

Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bo­

lagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast

två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 213 g sägs att hållas å annan tid än som

bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman kungö­

relse om stämmans hallande införas i allmänna tidningarna och tidning inom

den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Är i bolagsordningen något ytter­

ligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall

kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på

varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan

första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mel­

lan dem förflyta minst två månader, och skall till sista stämman kallelse

ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad.

216 §.

I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola före­

komma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie

stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsord­

ningen skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma

skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola före­

komma å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg

hållas hos bolaget tillgänglig för de röstberättigade ävensom ofördröj ligen

översändas till röstberättigad, som med uppgivande av postadress anhåller

därom. Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring

av bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet

i kallelsen och förteckningen.

Har röstberättigad enligt 213 § framställt yrkande om ärendes hänskju-

tande till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat

angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröj ligen

om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det

sätt, som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagi­

vande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej upptagits

i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgörande, där ej i fråga

om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall

förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall

avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen företagas

till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre föreskriften i

första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sålunda stadgats

må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utly­

sande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallel­

sens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan

i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

89

217 §.

Finnes ej styrelse för ömsesidigt försäkringsbolag, har försäkringsinspek- tionen att, på anmälan av verkställande direktören eller röstberättigad eller då förhållandet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolagsstämma. I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle vad i 215 och 216 §§ är stadgat.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla de röstberättigade till ordinarie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter på- fordran, som i 214 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 § 2 och 3 mom. sägs.

218 §.

Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 213 §, skola till avgörande före­ tagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av minst en tiondel av närvarande röstberättigade. Utöver nämnda tid vare uppskov med sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända av­ skrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

219 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstäm­ ma, varom förmäles i 213 §, i den mån det av röstberättigad äskas och kan ske utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bo­ lagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksam­ het samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande till kon­ cernbolag.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bo­ lagsstämma meddela röstberättigad upplysning efter vad nu är sagt i avseen­ de å ärende, som skall förekomma å stämman.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skrift­ ligen hos bolaget hållas tillgängligt för de röstberättigade ävensom översän­ das till röstberättigad, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verk­ ställande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upp­

lysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter

Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skrift-

ligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt hu­

ruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisions­

berättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall

ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande skall

av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för de röstberättigade samt i av­

skrift översändas till röstberättigad, som framställt begäran om upplys­

ningen.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare, revisor

eller röstberättigad.

220

§.

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direk­

tören beviljad, såframt minst en tiondel av samtliga röstberättigade röstat

däremot.

Varder talan a förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser

ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revi­

sionsberättelsen framlades på bolagsstämma, vare så ansett som om ansvars­

frihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars

vidtagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verk­

ställande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshand­

lingarna eller eljest till bolagsstämman eller till de röstberättigade enligt

219 § tredje stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna

lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Ta­

lan, som grundas därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören be­

gått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, såframt

ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

221

§.

Har ansvarsfrihet enligt 220 § icke blivit styrelseledamot eller verkstäl­

lande direktören beviljad, äge röstberättigade till det antal, som i nämnda

paragraf stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen.

Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där

sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av

de röstberättigade som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder

för de övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda antal är mindre

än ovan sagts.

Röstberättigade, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseleda­

mot eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock

91

med rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad genom rättegången kommit bolaget till godo.

222

§.

Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stif­ tare på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans upp­ drag prövats på bolagsstämma, vare i fråga om röstberättigades rätt att å bolagets vägnar föra sådan talan lag som i 221 § sägs, därest förslaget blivit av stämman antaget eller ock biträtts av minst en tiondel av samtliga röst­ berättigade.

Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets re­ gistrering eller mot revisor sedan två år förflutit från det revisionsberättelse framlades å bolagsstämma eller yttrande enligt 219 § avgavs.

Mot delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åt­ gärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas som grundas därpå att stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, begått brottslig handling.

223 §.

Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller verk­ ställande direktören beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen un­ der det räkenskapsår redovisningen avser.

Mot stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, äge ock, där bolaget försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i

§ andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven,

konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan för bolaget då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

224 §.

Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet vare ej bindande för bolaget eller dess kon­ kursbo, där den träffats innan tid för anställande av talan mot honom gått till ända efter vad ovan är stadgat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppgörelse beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar styrelseledamot, verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgö­ relse, som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelse­

ledamot eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej

må uppgörelse anses träffad av stämman, om minst en tiondel av samtliga

röstberättigade röstat däremot. För röstberättigad skadeståndstalan å bo­

lagets vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av honom.

Skall fråga om uppgörelse behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är

ordinarie, föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före

stämman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50-

Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av grunderna.

225 §.

Beslut om ändring av bolagsordningen vare ej giltigt, med mindre samtliga

röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två tred­

jedelar av samtliga röstande.

Är för giltighet av beslut som avses i första stycket något ytterligare vill­

kor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

226 §.

Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

227 §.

Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grunder,

skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröj ligen

anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan

registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra

stycket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.

228 §.

Avser ändring av bolagsordningen delägares ansvarighet för bolagets för­

bindelser, må, där ej samtliga delägare samtyckt till ändringen, beslutet där­

om tillämpas endast för tid, som börjar minst ett år efter registrering av

ändringsbeslutet.

När registrering skett, skall därom genom styrelsens och verkställande di­

rektörens försorg ofördröjligen dels kungörelse införas i allmänna tidningar­

na och tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock med­

delande med posten avsändas till envar delägare, vars postadress är känd.

Den, som var delägare i bolaget vid tidpunkten för ändringsbeslutets fattan­

de, men icke samtyckt till ändringen, äger att inom ett år från beslutets re­

gistrering, utan iakttagande av eljest stadgad uppsägningstid, häva försäk-

ringsavtalet med rätt för honom att utfa vad å försäkringen belöper av

premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då försäkringsavtalet upphör

att gälla.

93

Om talan å bolagsstämmobeslut.

229 §.

1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören, del­ ägare eller röstberättigad, som ej är delägare, att beslut, som fattats å bo­ lagsstämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot den­ na lag eller bolagsordningen eller grunderna, äge därå tala genom stämning å bolaget.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast den rätt som tillkommer delägare eller röst­ berättigad, som ej är delägare, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande, utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsän­ das för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats, gälle jämväl för delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ändå att han ej fört talan.

230 §.

Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjäns­ teman i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag, äge röstberättigade, utgörande minst en tiondel av sammanlagda antalet, inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig an­ sökan om prövning av arvodets storlek, därest det förmenas vara för högt, och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.

Om förlängning av koncession.

231 §.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats ömsesidigt försäk­ ringsbolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till för- säkringsinspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

94

Om likvidation och upplösning.

232 §.

Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har för­

hållande inträffat som i 233 § sägs, skall beslutet fattas enligt 211 § första

stycket 3 och 4. Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke

giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet

fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman

biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av

beslutet något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till

efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första stycket andra punkten sägs, må bolagsstäm­

man kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss

kommande dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av

nästa räkenskapsår.

233 §.

Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till ända,

eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse

i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,

eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits,

eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny

koncession beviljats,

eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad,

och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 239 §

i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan

av styrelseledamot, verkställande direktören, delägare eller röstberättigad,

som ej är delägare, eller på anmälan av försäkringsinspektionen, och efter

bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten

bolaget att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva be­

vis, att registrering skett på grund av anmälan enligt 239 §, vid äventyr att

eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen av­

sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an­

givande av hans fullständiga namn och postadress.

234 §.

Saknar ömsesidigt försäkringsbolag till registret anmäld behörig styrelse

eller verkställande direktör, där sådan skall utses, vare styrelseledamot,

verkställande direktören, delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller

borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att någon

finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan,

att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspek­

tionen kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

95

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å

bolaget samt å delägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att

inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvi­

dation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om

stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vil­

ken delgivning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen ge­

nom rättens försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den

ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra må­

nader före inställelsedagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes er­

forderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom un­

der vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess

rätten meddelat beslut i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse

eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, för-

klare rätten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera

likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen av­

sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an­

givande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman,

skall ock för registrering ofördröjligen avsändas meddelande därom med

angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

235 §.

I ärende varom i 233 och 234 §§ förmäles skall för de kostnader som sö­

kanden fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för

expeditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där

bolaget förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt

att gottgörelse utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektio­

nen, skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas

med bolagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden

gäldas av statsverket.

236 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stäm­

man en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera supp­

leanter. Enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, må en eller

flera likvidatorer kunna tillsättas på annat sätt att jämte de å bolags­

stämman valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 233 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation,

åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av lik­

vidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall

bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad

i 232 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger

det stvrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröjligen giva

den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrät­

telse om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvi­

dation.

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i

290 §.

237 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslu­

tad, men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvida­

torn och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i

stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde

stycket eller i 238 § andra stycket sägs.

Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår

eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt

första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att

ofördröjligen sammankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar så­

dant fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola

övriga likvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas

ej andra likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av delägare

eller röstberättigad, som ej är delägare, ofördröjligen utlysa bolagsstämma

för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgöran­

de av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller

likvidationsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och för­

ordna annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe

förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full­

ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas

till inspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

238 §.

Finnes ömsesidigt försäkringsbolag, som enligt verkställd registrering

trätt i likvidation, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvida­

torer, skall rätten på ansökan av delägare, röstberättigad, som ej är del­

ägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon

finnes, som äger företräda bolaget, eller på anmälan av försäkringsinspek­

tionen, där det varder kunnigt för inspektionen, förordna likvidatorer.

Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsord­

ningen som avses i 236 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall

ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första styc­

ket sägs.

97

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av­ sändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

239 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att bolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 232 § sägs skall inträda å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmäl­ ningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 191 § och 204 §, jämförd med 90 §, är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämp­ ning.

240 §.

Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av rätten, skola de ofördröj ligen sammankalla de röstberättigade till stämma för sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvi- dationsrevisor och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Vad i 191 § och 206 §, jämförd med 99 § tredje, fjärde och femte stycke­ na ävensom 100 §, 101 § och 102 § 1 mom., samt i 214 § är stadgat om revi­ sor och suppleant för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej an­ nat följer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i 290 §.

241 §.

Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande di­ rektören att ofördröj ligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut fram­ lagts å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröj ligen i huvud- skrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en må­ nad avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsbe­ rättelsen skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolagsstäm­ ma; och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om beviljan­ de av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revi­ sorernas granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

98

å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insändan­

de till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet

samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande direk­

tören skall i tillämpliga delar gälla vad i 205 §, jämförd med 91—96 §§, och

206 §, jämförd med 102—104 §§, ävensom 213, 218, 220—224 och 284 §§ är

stadgat. Omfattar den tid, för vilken redovisning skall avgivas enligt första

stycket, även föregående räkenskapsår, skall särskild redovisning avgivas

för nämnda år och skall därvid jämväl 205 §, jämförd med 97 §, äga till-

lämpning.

242 §.

1 mom. Vad i 213, 214 och 217 §§ är stadgat om rätt för röstberättigad

att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra ut­

lysande av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,

varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 241, 249 och 252 §§.

2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad

om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåt­

gärder vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 241, 249,

252, 258 eller 259 §.

243 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröj ligen söka kallelse å bolagets okän­

da borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventa­

rium och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvi­

dation skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där om­

nämnda värdering och beräkning följas. Andra tillgångar skola upptagas

till värde som skall beräknas enligt vad i 205 §, jämförd med 93 § 1 inom.

andra stycket, är stadgat. I övrigt skall beträffande inventarium och ba­

lansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation gälla vad i 7 och

8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet

exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

244 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvida­

torerna förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egen­

dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verk­

ställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast

i den man det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorer­

na skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej

annat följer av bolagsordningen.

Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, må bolagets egen­

dom ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan skäl

vägrat sitt samtycke, äge inspektionen på ansökan av övriga likvidatorer

Kunal. Maj:ts proposition nr 50.

99

tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden, där lik- vidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värde­ papper.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 261 §.

245 §.

Med de inskränkningar som följa av vad i 244 § samt i 296—299 §§ eller eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i till­ lämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller sty­ relseledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de åligganden som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verkställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och medelsför­ valtning.

246 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i likvidation». I övrigt skall vad i 204 §, jämförd med 87 § första stycket, fin­ nes föreskrivet i fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga motsvarande tillämpning under bolagets likvidation.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling ut­ färdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som ock att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av hand­ lingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller per­ sonlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

247 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balans­ räkning avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen eller viss rörelsegren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning som avses i 205 §, jämförd med 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av samtliga likvidatorer. Vad i 205 §, jämförd med 91 § andra stycket, är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för in­ komster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å försälj­ ning av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

tagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels

belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter

i lämpliga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­

fång för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgång­

ar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast fö­

regående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp,

varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i balans­

räkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsbe­

rättelse de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till

likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisnings­

handlingarna.

248 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till lik­

vidationsrevisorerna skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över

granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskaps­

året. Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevi­

sorerna, skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvida­

tionen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i öv­

rigt och om redovisningshandlingarnas återställande och förseende med på­

skrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och

104 § 1 mom., är stadgat.

249 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsbe­

rättelse, skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla de röstberättigade till bo­

lagsstämma för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av re­

dovisningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras till­

handahållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla

vad i 213 § stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel­

sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

250 §.

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi

och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. År någon

del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak be­

talning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel inne­

hållas och återstoden skiftas.

Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej

lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmåga att

fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

101

återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbä­ ringen, vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyl- dighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

Finnas, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erfordeliga medel därtill av­ satta, tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kunna fördelas bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation voro delägare i bolaget, skall fördelning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.

Förmenar delägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom be­ löper, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma. I fråga om delägares återbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet skall vad i 250 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har delägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bo­ lagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han för- lustig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 254 § är stadgat äga tillämpning.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan av­ giva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltnings­ berättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess av­ slutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid be­ rättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Be­ rättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift av­ lämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med på­ skrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och 104 § 1 mom., är stadgat.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa ofördröj ligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för granskning av slutredovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberät­ telsens framläggande å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § stadgas; dock äge röstbe­ rättigad allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda hand­ lingar.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel­ sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

251 §.

252

102

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

253 §.

Då llkvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmälan

därom ofördröj ligen göras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som

förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okän­

da borgenärer.

254 §.

Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 253 §, tillgång för bo­

laget eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvida-

tionsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av likvida-

torerna ofördröjligen göras för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens åter­

upptagande först skall hållas, gälle, vad i 215 § tredje stycket är stadgat.

255 §.

Rörande beslut om avträdande av ömsesidigt försäkringsbolags egendom

till konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom

konkursdomarens försorg till försäkringsinspektionen avsändas för registre­

ring.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen och

verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt

234 § eller likvidatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning

kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter

eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering

ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott

finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras

av konkursdomaren.

256 §.

Där efter avslutande av ömsesidigt försäkringsbolags konkurs överskott ej

finnes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälle i avseende därå

bestämmelserna i 236—240 samt 242—253 §§. Har ej inom en månad efter

konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvida­

tion, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direk­

tören, delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller borgenär eller på

anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget skall träda i likvidation.

I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar

gälla vad i 233 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 254 § är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

257 §.

103

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i kon­ kurstillstånd, äge garant för fordran på grund av inbetalning av garantibe­ lopp ej njuta betalning ur bolagets tillgångar förrän bolagets övriga skulder blivit till fullo guldna eller erforderliga medel därtill avsatta.

258 §.

1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvalt­ ningen anställas mot likvidator. Enskild delägare ävensom röstberättigad, som ej är delägare, äger ock för bolagets räkning men i eget namn föra så­ dan talan; och skall i dylikt fall vad i 221 § sista stycket är stadgat angåen­ de rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledi­ gats eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå fram­ lagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskaps­ år, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 220 § tredje stycket, 223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i av­ seende å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i 1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandling­ arna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest av­ gått eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvida­ tionsrevisor, som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räken­ skapsår, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 222 § fjärde stycket,

223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvida­ tionsrevisor och bolaget.

259 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation på grund av bolags­ stämmas beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen, och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 233 §, äger bolagsstämma, såframt full täckning för bolagets förbindelser finnes samt utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att likvida­ tionen skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i 139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse

104

rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överläm­

nas till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola så snart ske kan över balansräkningen och

berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt

uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger en­

ligt första stycket eller icke.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bo­

lagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för de röstberättigade. Dessa

handlingar skola jämväl framläggas å stämman.

Bolagsstämmas beslut om likvidationens upphörande och återupptagande

av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ord­

ning, som gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation i fall då i

denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.

För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upp­

höra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall under­

tecknas av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt

första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmäl­

ningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av

protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen

och yttrandet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställig­

het, innan registrering skett.

260 §.

Har, sedan ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation, genom domstols

lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvida­

tion blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering

om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 259 §, skola likvi­

datorerna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för val av

styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva

slutredovisning, som i 252 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas

till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till lik­

vidatorerna avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande an­

gående ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna till­

ställts styrelsen, skall denna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolags­

stämma för fattande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna.

Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande

å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före

stämman skall gälla vad i 213 § är stadgat; dock äge röstberättigad allenast

på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse

till stämman skall gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat;

dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor

före stämman.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvars­

frihet, talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som

avses i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.

Kunql. Maj:ts proposition nr 50.

105

Då genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel­ sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

261 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i kon­ kurstillstånd, må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets likvidation sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäk­ ringsavtal.

III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock

om grunder för försäkringsverksamhet.

262 §.

1 mom. I försäkringsbolags balansräkning skall såsom skuld under be­ nämningen försäkringsfond upptagas värdet balansdagen av bolagets ansva­ righet på grund av

dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

dels löpande försäkringar (premiereserv),

dels ock, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring.

Tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, skall föras till ersätt- ningsreserven.

2 mom. Hava två eller flera försäkringsbolag, som enligt denna lag äro berättigade att driva försäkringsrörelse, övertagit försäkring under gemen­ sam ansvarighet en för alla och alla för en, vare ett vart av bolagen pliktigt att göra avsättning till försäkringsfond allenast för så stor del av försäkring­ en som, enligt avtal mellan bolagen, belöper på det bolaget.

263 §.

De i 9 § första stycket och 173 § första stycket omförmälda grunderna skola avse att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

Finnas grunderna icke längre fylla det avsedda ändamålet, aligge det sty­ relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor­ derlig ändring av grunderna.

264 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrun­ derna) och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkringsrörelse skola innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

106

samt omkostnader. Grunderna må ock, där så finnes ändamålsenligt, inne­

hålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt om­

kostnader skola väljas så, att de kunna anses vart för sig betryggande för

den art av försäkringsrörelse varom fråga är; dock må avvikelse härifrån

ske i den mån i grunderna ingående föreskrifter om särskilda säkerhets­

tillägg föranleda därtill.

2 mom. Premiereservgrunderna skola vara så avfattade, att vid envar

tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets

framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier

bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med

det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäk­

ringars upphörande i förtid. Där premiegrunderna innehålla föreskrifter

om särskilda säkerhetstillägg, skola premiereservgrunderna angiva på vad

satt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas

till dessa säkerhetstillägg.

Premiereservgrunderna skola innehålla regler för beräkning av den del av

premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring.

3 mom. Vid bedömande av frågan huruvida ändring av premiereservgrun­

derna för redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart an­

tagande hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i öv­

riga antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av sär­

skilda säkerhetstillägg.

265 §.

1 mom. Erfordras på grund av ändrade förhållanden väsentlig ökning av

premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, må för bestämd tid med­

delas stadfästelse å särskilda premiereservgrunder (övergångsgrunder).

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna

sjunkit i värde eller dödligheten överstigit den i grunderna antagna eller

genom annan liknande omständighet, må ock, såframt anledning icke före-

ligger till antagande, att bolaget skall råka på obestånd, stadfästelse medde­

las å övergångsgrunder, där detta finnes främja försäkringstagarnas in­

tresse.

1 övergångsgrunderna må, utan hinder av vad i 264 § 2 mom. är stadgat

rörande premiereservgrunder, föreskrivas, att vid beräkning av premiereser­

ven kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapital­

värdet av överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under den tid över­

gångsgrunderna äro gällande.

Utan synnerliga skäl må övergångsgrunder icke gälla under längre sam­

manhängande tid än tio år.

2 mom. Beträffande stadfästelse å övergångsgrunder gälle vad i 4 och

166 §§ är stadgat. Sasom villkor för stadfästelse å övergångsgrunder må

föreskrivas, att bolaget skall på sätt i 276 § är stadgat sätta jämväl andra

värdehandlingar, än där avses, i särskilt förvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

107

266 §.

Med utjämningsfond förstås i denna lag fond som är avsedd för utjäm­

ning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förlop­

pet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet.

267 §.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skola angiva

villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning

av återköps- och fribrevsvärden.

268 §.

Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skola angiva vill­

koren för belåning ävensom innehålla bestämmelser om lånevärde, räntefot

och verkan av underlåten räntebetalning.

269 §.

Grunderna för verkan av underlåten premiebetalning skola angiva i vil­

ken ordning bolagets ansvarighet vid sådan underlåtenhet kan komma att

upphöra eller eljest förändras. Därjämte skola grunderna angiva villkoren

för att försäkringen ånyo må träda i kraft (återupplivning).

270 §.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skola innehålla

regler för

1. avsättning till återbäringsfonden samt denna fonds användning;

2. tilldelning av återbäring;

3. förräntning av återbäringsmedel; samt

4. användning av regleringsfond.

Reglerna för tilldelning av återbäring skola angiva den ordning, vari till­

delning skall ske. Tilldelad återbäring skall utbetalas omedelbart eller vid

bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas törsäkringstagaren såsom

nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om återbäring må ej göras annorledes än i enlighet med reg­

ierna för tilldelning av återbäring.

271 §.

Försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall på sätt nedan i denna

paragraf sägs göra avsättning till säkerhetsfond.

I den män summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger

fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redo­

visad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansva­

righet, så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en

halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till säkerhetsfonden

avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, se­

dan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskaps­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

år täckts. \id beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas,

må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts

styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tan­

tiem). Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av

förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkrings­

rörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta me­

del eller av reservfonden samt ej heller, i fall som i 197 § avses, täckes på

sätt där sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

272 §.

Förutom för ändamål som angivas i grunderna må nedsättning av regle­

ringsfonden, utjämningsfonden och återbäringsfonden ske allenast för täc­

kande av förlust enligt vad i 273 § är stadgat.

Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektionens

tillstånd äga rum för annat ändamål än i samma lagrum 1 mom. och 2 mom.

första stycket sägs.

273 §.

1 inom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkommer

förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande

avsatta medel, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av reglerings­

fonden, säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbäringsf onden i nu an­

given ordning.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första

stycket sägs, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger före­

fintligt garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet

för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.

Nedsättning av ömsesidigt försäkringsbolags ansvarighet enligt andra styc­

ket skall verkställas på sätt som med hänsyn till förlustens orsak och andra

omständigheter prövas skäligt. För nedsättningen skola upprättas grunder

(nedsättningsgrunder). Beträffande stadfästelse å nedsättningsgrunder gälle

vad i 4 och 166 §§ är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av

annat slag och uppkommer förlust å livförsäkringsrörelsen, som ej kan täc­

kas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkrings­

rörelsen, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av de i 1 mom.

första stycket angivna fonderna. Kvarstår förlust, skall den täckas i första

hand genom användande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel

för rörelsen i övrigt samt i andra hand genom nedsättning av reservfonden.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första

stycket sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan för­

säkring än livförsäkring och kan förlusten ej täckas av befintliga till fram­

tida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden skall

109

till täckande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden, utjämnings­ fonden, återbäringsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i sär­ skilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan försäkrings- inspektionens tillstånd. Vad sålunda stadgats skall ej lända till rubbning av vad i 197 § är föreskrivet om täckande av ömsesidigt försäkringsbolags förlust å annan försäkring än personförsäkring.

274 §.

Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garante­ rats av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungari­ ket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller Inteckningsbanken aktiebolag eller av hypoteks- aktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken, svensk spar­ bank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskre­ dit utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd;

5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen ut- bjudits av svenskt bankaktiebolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare be­ gränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omstän­ digheter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkän­ nas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6 nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma valuta;

eller ock i följande tillgångar av annan art:

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

no

9. värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäk­

ring övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk försäkringsan-

stalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av

försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkrings­

tagarnas säkerhet finner kunna medgivas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tjugondei av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar

i svensk valuta, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1___7

avses, dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som

icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

275 §.

Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring

och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio

år, skall i fråga om redovisning av premiereserv för sådana försäkringar

vad i 274 § första stycket 1—7 och 9 samt andra stycket sägs äga motsva­

rande tillämpning.

276 §.

1 mom. De värdehandlingar, i vilka enligt 274 § försäkringsfond eller

jämlikt 275 § premiereserv helt eller delvis redovisas, skola förvaras av­

skilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika

nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat

ombud. I de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna pant­

rätt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på

försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt i

första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt

belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större

värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspektionen på

framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till

utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. Styrelsen eller

verkställande direktören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkrings-

eHer återbäringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma hand­

lingar av motsvarande värde. Utbyte av värdehandling mot annan handling

av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller

verkställande direktören.

Behöver bolaget för bevakande av sin rätt på grund av värdehandling,

som blivit satt i särskilt förvar, eller för annat dylikt ändamål tillgång till

sådan handling, vare ombudet pliktigt att till behörig företrädare för bolaget

emot kvitto utlämna handlingen mot skyldighet för styrelsen och verkstäl­

lande direktören att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna an­

nan handling av motsvarande värde.

2 mom. Har återförsäkringsgivare enligt denna lag satt i särskilt förvar

värdehandlingar motsvarande värdet av försäkringsfonden för livförsäkring­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

in

ar, som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkrings­

tagarna i det bolag, som tagit återförsäkringen.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande värdehandlingar, i vilka premiereserv jämlikt 275 § redovisas.

277 §.

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av annat

slag, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i 274 §

är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka till­

gångarna sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda hand­

lingar.

278 §.

Det åligger ombud som i 276 § avses att, där styrelsen eller verkställande

direktören icke fullgör vad dem enligt nämnda lagrum åligger, därom oför­

dröj ligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som av försäkrings­

inspektionen bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50-

IV. Om aktuarie.

279 §.

1 mom. I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skola förekom­

mande försäkringstekniska utredningar och beräkningar utföras under över­

inseende av en därtill anställd person (aktuarie).

Villkoren för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie bestämmas

av försäkringsinspektionen. På inspektionens prövning ankommer huruvida

utan hinder av dylika villkor viss person må kunna i särskilt fall godkän­

nas såsom aktuarie.

2 mom. Det åligger styrelsen eller verkställande direktören att, när ak­

tuarie antagits eller frånträtt sin befattning, därom ofördröj ligen göra an­

mälan för registrering.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres

av anmälningen.

V. Om tillsyn

å

försäkringsbolag.

280 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att,

när bolaget börjat sin verksamhet, därom ofördröj ligen underrätta försäk-

ringsinspeklionen.

281 §.

Sist en månad efter bolagsstämma, varom

i

113 eller 213 § förmäles, eller,

om stämma ej hållits inom tid som där stadgas, inom sju månader från fö­

regående räkenskapsårs utgång skall genom styrelsens och verkställande di­

112

rektörens försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av ba­

lansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revi­

sionsberättelsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet

under räkenskapsåret och ställning balansdagen, dels ock, i fråga om liv­

försäkring, redogörelse för beräkning av premiereserven, utjämningsfonden

och återbäringsfonden. Redogörelserna skola upprättas enligt anvisningar,

som meddelas av inspektionen, och vara undertecknade, den förra av sty­

relsen och verkställande direktören samt den senare av aktuarien.

På avskriften av balansräkningen skall finnas av styrelseledamot eller

verkställande direktören undertecknat bevis, huruvida balansräkningen fast­

ställts eller ej; i förstnämnda fall skall beviset tillika innehålla uppgift om

bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt ba­

lansräkningen.

282 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag som

meddelar livförsäkring att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen, till försäk­

ringsinspektionen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs

utgång redogörelse i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från

grunderna, dels ock för varje femårsperiod, å tid som inspektionen bestäm­

mer, statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och

bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen jämväl för an­

nan tid infordra sådan utredning.

Redogörelsen och utredningen skola upprättas enligt anvisningar, som

meddelas av försäkringsinspektionen, samt vara undertecknade av aktu­

arien.

Det ankommer på försäkringsinspektionen att bestämma när och för

vilken tidrymd utredning som ovan sägs skall avgivas första gången efter

bolagets bildande.

283 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare jämväl i andra fall än i 281

och 282 §§ sägs pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar

angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga.

284 §.

Sist en månad efter bolagsstämma som avses i 146, 154, 157, 164, 241,

249, 252 och 260 §§ skall genom likvidatorernas försorg till försäkrings­

inspektionen insändas avskrift av de i nämnda paragrafer omförmälda re­

dovisningshandlingarna och revisionsberättelserna.

285 §.

Försäkringsinspektionen skall förordna revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvalt­

ning samt bolagets räkenskaper. Vad nu sagts gälle ej där med hänsyn till

rörelsens omfattning eller eljest förordnande av revisor icke finnes påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

113

Försäkringsinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget och i stället förordna ny revisor.

För revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektio­ nen utfärda instruktion. Revisorn äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.

286 §.

Försäkringsinspektionen äger sammankalla bolagets styrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må kallelse ut­ färdas av inspektionen.

287 §.

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda in­ spektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räken­ skaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspek­ tionen, äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelse­ sammanträde och deltaga i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böc­ ker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrel­ sesammanträde må hava erfarit angående enskildas personliga eller ekono­ miska förhållanden må ej yppas för allmänheten.

288 §.

f mom. Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.

2 mom. Finner försäkringsinspektionen, att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade be­ stämmelser eller från bolagsordningen eller grunderna, där sådana finnas,

att bolagsordningen eller grunderna icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest, att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjämning, eller

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet före­ ligger,

skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vid­ taga de åtgärder, som prövas påkallade härav.

3 mom. Har föreläggande som i 2 mom. sägs icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Konung­ en, som efter bolagets hörande må förklara koncessionen förverkad.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 50.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

4 inom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag beviljats, icke inom

föreskriven tid hållits konstituerande stämma, ankomme på Konungen att

efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad.

Lag samma vare, om genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets re­

gistrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit

avslagen, så ock där bolaget icke börjat sin verksamhet inom tre månader

från det bolaget registrerades.

5 mom. Om registrering av beslut, varigenom koncession förklarats för­

verkad, förordnar Konungen.

289 §.

Försäkringsinspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift

enligt denna lag.

290 §.

1 mom. Har försäkringsbolag trätt i likvidation, skall försäkringsinspek­

tionen, där så prövas erforderligt, förordna en person att med övriga likvi-

datorer verkställa likvidationen. Förordnas sålunda likvidator, skall bola­

gets firma tecknas av denne i förening med den eller dem som eljest äga

teckna firman. I övrigt skall vad i denna lag är stadgat om likvidator äga

motsvarande tillämpning; dock att ersättare för likvidator, varom nu är

fråga, icke må av rätten förordnas. Sådan likvidator må entledigas allenast

av inspektionen.

Likvidator som förordnats av försäkringsinspektionen äge av bolaget upp­

bära arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.

2 mom. Försäkringsinspektionen äge under likvidationen i avseende å

likvidatorerna samma befogenhet, som enligt denna lag tillkommer inspek­

tionen beträffande styrelsen.

Inspektionen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.

Beträffande denne skall vad om revisor i 285 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

291 §.

Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren

härom ofördröjligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen, som, där

så prövas erforderligt, förordnar ett allmänt ombud att såsom konkursför­

valtare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som

utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda förordnats, äge beträffande medför-

valtare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande

arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

115

292 §.

Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet skall försäkringsbolag årligen erlägga bidrag enligt bestäm­ melser, som meddelas av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för nästföre­ gående räkenskapsår för försäkringar, som tillhöra bolagets rörelse här i riket, doek må bidraget ej understiga etthundra kronor.

293 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos försäkringsinspektionen må ej vara ledamot i styrelsen för svenskt försäkringsbolag eller utländsk för- säkringsanstalt, som, enligt vad särskilt stadgas, erhållit tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse. Sådan ledamot eller befattningshavare må ej heller vara aktieägare eller garant i eller anställd hos dylikt företag.

294 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsinspektionens organisation och verksamhet meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

VI. Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.

295 §.

1 mom. Avtal därom att ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd eller del därav skall övertagas av ett annat försäkringsbolag må träffas mellan bolagen, såframt av styrelsen i det överlåtande bolaget framlagt för­ slag till avtal angående överlåtelse godkänts av bolagsstämman i detta bolag efter vad i 2 mom. sägs. Avtalet må ej verkställas utan försäkringsinspek­ tionens tillstånd.

2 mom. Beslut om godkännande för det överlåtande bolaget av förslag till avtal om överlåtelse skall fattas å ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan därå anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas för registrering. Två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, innehållande fu!1 ständigt angivande av förslaget till avtal, skola fogas vid anmälningen, ilar anmälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett på anmälan som i 2 mom. andra stycket sägs skall såväl det övertagande som det över­ låtande bolagets styrelse göra ansökan om försäkringsinspektionens till­ stånd att bringa avtalet om överlåtelse till verkställighet.

Försäkringsinspektionen äger förelägga bolagen att förebringa den ytter­ ligare utredning inspektionen finner nödig för bedömande huruvida över­ låtelsen kan ske utan förnärmande av försäkringstagares rätt.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Finnes ej ansökningen böra genast avslås, skall försäkringsinspektionen

genom tillkännagivande i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,

där det överlåtande bolagets styrelse har sitt säte, kungöra ansökningens

innehåll, avtalet angående överlåtelsen och ett sammandrag av den före-

bragta utredningen med föreläggande för de försäkringstagare, vilkas för­

säkringar äro avsedda att överlåtas, att inom en i kungörelsen utsatt tid,

minst en månad efter dess utfärdande, hos försäkringsinspektionen anmäla,

huruvida de hava något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet liv­

räntor, som utgå till personer, vilka icke äro försäkringstagare i det över­

låtande bolaget, skola jämväl dessa personer beredas tillfälle att yttra sig

på sätt nu är sagt.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen registrera beslut, varigenom

tillstånd till avtalets verkställande givits. När registrering skett, skall det

överlåtande bolaget anses fritaget från sina förpliktelser på grund av det

överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i stället skola åvila det

övertagande bolaget.

4 mom. Sedan överlåtelsen verkställts åligger det styrelsen och verkstäl­

lande direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkrings­

inspektionen må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkrings­

tagare eller livräntetagare, vars försäkring eller livränta omfattas av över­

låtelsen.

5 mom. Varder, sedan tillstånd givits till överlåtelse, helt eller delvis, av

försäkringsbestånd, det överlåtande bolaget försatt i konkurs, skall vid till-

lämpning av vad i konkurslagen är stadgat angående rätt till talan om

återgång av avtal, sådant avtal som avses i denna paragraf anses ingånget

den dag tillstånd till avtalets verkställande gavs.

VII. Om särskild administration.

296 §.

1 mom. Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvida­

tion eller kommit i konkurstillstånd, skall för tillvaratagande av livförsäk­

ringstagarnas rätt en särskild administration inträda. Förvaltningen av ad-

ministrationsboet åligger försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen för livförsäkringstagarnas

räkning omhändertaga samtliga de värdehandlingar, i vilka livförsäkrings­

tagarna njuta panträtt enligt bestämmelserna i 276 och 277 §§ eller med

stöd av 265 § meddelad föreskrift. Härmed övergå på administrationsboet

alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen

ävensom, där livförsäkringar återförsäkrats, bolagets rättigheter och skyl­

digheter på grund av återförsäkringarna.

2 mom. För det belopp, varmed ovan omförmälda värdehandlingar må

finnas i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondei av

samma fond, äge administrationsboet fordringsrätt hos bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

117

Så snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen låta verk­ ställa värdering av de värdehandlingar, som omhändertagits av inspek­ tionen, ävensom beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden upp­ går.

297 §.

1 mom. Sedan de i 296 § föreskrivna åtgärderna vidtagits, skall försäk­ ringsinspektionen inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag som må befinnas villiga att övertaga de till administration sboet hörande för­ säkringarna.

Finner försäkringsinspektionen efter verkställd utredning att anbud, som i följd av underhandlingarna inkommit, med hänsyn till omständigheterna bör antagas, skall inspektionen genom tillkännagivande i allmänna tidningarna och i övrigt på ändamålsenligt sätt kungöra anbudets innehåll och ett sam­ mandrag av den verkställda utredningen med föreläggande för försäkrings­ tagarna att inom en i kungörelsen utsatt tid, minst en månad efter dess utfärdande, hos inspektionen anmäla huruvida de hava något att erinra mot anbudet.

Sedan den i andra stycket föreskrivna tiden gått till ända, skall försäk­ ringsinspektionen med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens av­ görande.

Om registrering av beslut, varigenom Konungen godkänt anbud som nyss sagts, förordnar Konungen. När registrering skett, skall administrations- boet anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäk­ ringarna, vilka förpliktelser i stället skola åvila det övertagande bolaget.

Sedan Konungen godkänt anbud, åligger det styrelsen och verkställande direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkringsinspek­ tionen må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare, vars försäkring omfattas av överlåtelsen. Förutsätter överlåtelsen nedsätt­ ning av försäkrings- eller återbäringsbelopp eller skola efter överlåtelsen andra villkor gälla för försäkringarna, skall jämväl sådant förhållande bringas till försäkringstagarnas kännedom.

2 mom. Har icke hela försäkringsbeståndet överlåtits inom två år från det administrationen inträdde, åligger det försäkringsinspektionen att hos

Konungen göra anmälan om förhållandet.

3 mom. Har anmälan som i 2 mom. sägs gjorts av försäkringsinspek­ tionen, ankomme på Konungen att förordna om administrationens fort­ sättande eller om administrationsboets avveckling genom fördelning av till­ gångarna. I senare fallet meddelar Konungen tillika erforderliga föreskrif­ ter angående avvecklingen och fördelningen.

298 §.

Å livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfallit till betalning innan bolaget trätt i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egen- domsavträde meddelades, skall utbetalas så mycket som skolat gäldas, där­ est likvidation eller konkurs icke inträffat.

118

Kungl. RIaj:ts proposition nr 50.

Å livförsäkrings- eller återbäringsbelopp, som förfaller till betalning un­

der administrationstiden, må, innan administrationen avslutats, utbetalas

allenast så mycket som försäkringsinspektionen finner kunna utgå utan

förnärmande av övriga livförsäkringstagares rätt. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om återköp av försäkring eller belåning av

försäkringsbrev hos bolaget. Finnes sedermera att för mycket utbetalats, äge

återbetalning ej rum.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 och

261 §§.

299 §.

Har försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag än person­

försäkring och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för längre

tid än tio år trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall för­

säkringsinspektionen utse ett ombud, som har att å försäkringstagarnas

vägnar iakttaga och bevaka den panträtt, som jämlikt 276 § tillkommer

försäkringstagarna uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i särskilt

förvar satta värdehandlingarna; och har ombudet därvid att tillse att varje

försäkringstagare njuter panträtt i de pantsatta värdehandlingarna för den

på hans försäkring belöpande andel i premiereserven.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av

försäkringsinspektionen.

VIII. Om återförsäkring.

300 §.

Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande

sluta avtal, varigenom bolaget förbinder sig att i återförsäkring avgiva ännu

icke tecknade livförsäkringar, där avtalet icke kan av bolaget uppsägas att

utan vederlag upphöra senast ett år efter uppsägningen. Försäkringsbolag

må ej heller utan inspektionens medgivande sluta avtal om avgivande i

återförsäkring av redan tecknad livförsäkring, där försäkringen vid avtalets

ingående varit i kraft mera än ett halvt år.

Vad sålunda stadgats gäller icke med avseende på försäkringsbolag, som

allenast meddelar återförsäkring.

IX. Om förbud mot viss premienedsättning m. m.

301 §.

Å de livförsäkringspremier, som försäkringsbolag jämlikt fastställda

grunder bestämt, må till fördel för enskild försäkringstagare eller grupp av

försäkringstagare varken direkt eller indirekt nedsättning medgivas vare sig

av bolaget eller av dess ombud annorledes än genom återbäring i överens­

stämmelse med fastställda grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

302 §.

119

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att an­ skaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som över­ ensstämmer med god försäkringssed. Konungen må meddela närmare be­ stämmelser härom.

X.

Om registrering.

303 §.

Ansökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till försäkringsinspek- tionen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

304 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av försäkringsbolag eller i frå­ ga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om bildande av försäkringsbolag icke hava tillkommit i före­ skriven ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de före­ skrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse ej er­ fordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överens­ stämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller för­ fattning eller mot bolagsordningen eller grunderna eller vara till sin avfatt­ ning i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registre­ ring vägras. År annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobe- slut, som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller 229 § 1 mom. andra styc­ ket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrif­ ter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hin­ der mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Vägras registrering, skall försäkringsinspektionen ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bo­ laget eller, där anmälan enligt denna lag gjorts annorledes än å bolagets vägnar, till den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

4 mom. Göres ej ansökan om försäkringsbolags registrering inom den i 29 eller 191 § stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara frågan om bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

305 §.

Beviljas försäkringsaktiebolags registrering, låte försäkringsinspektionen

i registret införa:

1. dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bola­

gets bildande;

2. bolagets firma;

3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida

verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksam­

het;

5. det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkställan­

de direktören lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktie­

kapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre

eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

6. akties nominella belopp;

7. det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktiekapi­

talet, samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalats, inom vilken tid återstå­

ende inbetalning skall fullgöras;

8. där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella

beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo inbetalats;

9. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

10. bolagets postadress;

11. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

12. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde­

landen skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stäm­

ma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

13. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande di­

rektörens och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam

eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes

fullständiga namn och hemvist;

14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av

styrelsen; samt

15. där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorssupp­

leant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift

om hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i

10 § 1 inom., varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införd

i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket

skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och

må kunna utgivas.

Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av kon­

cessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas

till detta. De listor å vilka aktieteckningen ägt rum skola ock återställas till

bolaget.

121

306 §.

Beviljas ömsesidigt försäkringsbolags registrering, låte försäkringsinspek- tionen i registret införa:

1. dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bola­

gets bildande;

2. bolagets firma;

3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk­ samhet;

5. beloppet av garantikapital, där sådant förskjutes, samt huru stor del därav blivit inbetald;

6. den ort inom riket, där styrelsen har sitt säte;

7. bolagets postadress;

8. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

9. huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från rösträtt å bolagsstämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån del­ ägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade;

10. huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma tillkommer ga­ rant ;

11. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde­ landen kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, även­ som den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

12. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;

13. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande di­ rektörens och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt

15. där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorssupple­ ant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i 174 §, varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införd i re­ gistret.

Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av kon­ cessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas till detta. De listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum skola ock åter­ ställas till bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

122

307 §.

Göres, efter det försäkringsbolag registrerats, anmälan om förhållande,

som enligt denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering

beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Avser anmälan ändring

av försäkringsbolags firma, skall ny, fullständig inskrivning rörande bolaget

göras i registret.

Sker registrering på grund av anmälan i fall, då protokollsavskrift eller,

jämlikt 60 § fjärde stycket, annan handling skall i två exemplar ingivas i

ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registreringen, åter­

ställas till bolaget.

Har handling ingivits i såväl huvudskrift som avskrift, skall huvudskrif­

ten återställas. Där registrering sker på grund av anmälan enligt 56 §, 57 §

1 mom. eller 58 §, skola ock de listor å vilka aktieteckningen ägt rum åter­

ställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

308 §.

1 mom. Beslut om ökning av aktiekapitalet må, evad ökningen skall ske

medelst teckning av nya aktier eller utgivande av nya aktier enligt 59 §, ej

registreras, med mindre registrering skett därom, att det belopp, vartill ak­

tiekapitalet uppgår efter vad i 24 § sägs, blivit till fullo inbetalt, och beloppet

ej understiger minimikapitalet enligt den vid tiden för bolagets bildande

stadfästa bolagsordningen.

Har beslut om aktiekapitalets ökning förut fattats och anteckningen om

beslutets registrering ej avförts ur registret efter vad nedan i 2 mom. sägs,

må beslut om ytterligare ökning ej registreras, innan på grund av förra be­

slutet tecknat belopp, därför tilldelning av nya aktier skett, med avdrag för

aktier som förklarats förverkade, blivit till fullo inbetalt och detta förhål­

lande registrerats.

Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning

skall, i fall som avses i 58 §, tillämpas å registreringen av bolagsstämmans

godkännande av ökningsbeslutet.

2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller be­

stämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 56 § icke gjorts

inom föreskriven tid, skall försäkringsinspektionen till bolaget avlåta skri­

velse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan an­

mälan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut

registrering vägrats, skall inspektionen förklara ökningsbeslutet förfallet

samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.

Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret anteck­

nas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbe-

slutets registrering avföres ur registret.

3 mom. Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må

registrering i anledning av anmälan varom i 57 § 1 mom. förmäles ej ske

med mindre registrering ägt rum i anledning av anmälan enligt 56 §.

123

h mom. Har styrelsen enligt 58 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må registrering på grund av anmälan enligt 56 eller 57 § ej ske förrän bo­ lagsstämmans godkännande av ökningsbeslutet registrerats.

309 §.

Har i fall, då enligt 62 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktiekaptialet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara nedsättmngs- beslutet förfallet samt därom ofördröj ligen med posten översända underrät­ telse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret.

310 §.

1 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det be­ lopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om erforderlig ökning av aktiekapitalet.

Skall ökningen av aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteckning, skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den ej är verkställd.

Har ökningsbeslutet enligt 308 § 2 mom. av försäkringsinspektionen ge­ nom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bo­ lagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avfö­ res ur registret. Anmäles för registrering att full betalning erlagts för så inånga aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslu­ tade bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmäl­ ningen tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och ålig­ ger det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmä­ lan inom tre år efter utgången av den i 55 § stadgade tiden, skall inspek­ tionen, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, hos Konungen anmäla förhållandet, och ankommer det på Konungen att besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen. I registret skall införas anteckning om jämk­ ningen, och skall bevis om bestämmelsens nya lydelse av inspektionen till­ ställas bolaget.

2 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det be­ lopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.

Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden,

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

124

skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att

den ej är verkställd.

Har nedsättningsbeslutet enligt 309 § av försäkringsinspektionen genom

lagakrattägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsord­

ningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna

grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur

registret. Vid registrering av rättens tillstånd till nedsättningens verkstäl­

lande enligt 62 § skall tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är

verkställd, och åligger det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom.

3 mom. Då för genomförande av beslut om nedsättning av aktiekapitalet

erfordras ändring av aktiernas nominella belopp, må registrering allenast

samtidigt ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av

bolagsordningens bestämmelse om akties nominella belopp. I fråga om re­

gistreringen av beslutet om sådan bolagsordningsändring skall vad i 2 mom.

andra och tredje styckena är stadgat om registrering av bolagsordningsänd­

ring rörande aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.

Erfordras för genomförande av bolagsordningsändring beträffande akties

nominella belopp sammanläggning av aktierna i bolaget, må, där anmälan

tor registrering av beslutet om sammanläggning skall göras enligt 334 § 1

mom. sista stycket, registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bo­

lagsordningsändringen och av beslutet om erforderlig sammanläggning.

311 §.

Har ansökan enligt 295 § 3 mom. om tillstånd att bringa avtal om över­

låtelse av försäkringsbestånd till verkställighet ej inkommit inom föreskri­

ven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits, skall för­

säkringsinspektionen förklara frågan om överlåtelse förfallen samt därom

olördröjligen med posten översända underrättelse till bolagen.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om överlåtelse förklarats för­

fallen, skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteck­

ningen rörande överlåtelseavtalet avföres ur registret.

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade firma likhet med en i handelsre­

gister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller försäkringsregistret tidi­

gare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma för­

fång, äge han hos domstol föra talan om förbud för bolaget att efter viss

tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i försäkringsregistret verkställd inskrivning

länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt

om skadestånd föras vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

313 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord in­

skrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att

eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på an­

125

mälan av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare an­ teckningen avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande av försäkringsbolags egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslu­ tet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i första stycket stadgas.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande, så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.

314 §.

Vad i försäkringsregistret införes, med undantag av meddelande om kon­ kurs, varom förmäles i 160 eller 255 §, skall genom försäkringsinspektionens försorg ofördröj ligen kungöras i allmänna tidningarna.

Där i annat fall än i 313 § andra stycket avses i registret antecknas, att tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter \ad ovan sägs.

En samling för hela riket av vad sålunda kungjorts skall genom det all­ männas försorg efter hand befordras till trycket samt förses med register. I den mån nyssnämnda samling tryckes skall den översändas till varje dom­ stol, länsstyrelse och överexekutor.

Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, sär­ skilt för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäkringsregistret.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

315 §.

Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets förande, de i 314 § stad­ gade kungörelserna, avgifterna för registreringen och dess kungörande samt om tid och sätt för utgivande av den i nämnda paragraf omförmälda sam­ lingen och dess översändande till vissa myndigheter meddelas av Konungen.

316 §.

Det, som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i försäk­ ringsregistret och kungjort i allmänna tidningarna, skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

317 §.

Företer den, som inför domstol, länsstyrelse eller överexekutor företräder försäkringsbolag, bevis utvisande, att han den dag beviset utfärdades enligt försäkringsregistret var behörig att företräda bolaget, och är beviset ej äldre än ett år, åligger det myndigheten att ur den i 314 § omförmälda tryckta sam­

126

lingen inhämta upplysning, huruvida förändring beträffande behörigheten

ägt rum. Vad i sådant avseende nyssnämnda samling, i den mån den kom­

mit myndigheten till handa, utvisar skall föi* mymdigheten äga vitsord, där

ej annat förhållande visas vara för handen.

XI. Om klagan över försäkringsinspektionens beslut.

318 §.

Över beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av till­

synen över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid

som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är stadgad.

Den, som icke atnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver

anföra besvär hos Konungen.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom.,

309 § och 311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra

stycket stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

XII. Om skadestånd.

319 §.

Har stiftare uppsatligen eller av vårdslöshet vid försäkringsbolags bil­

dande så förfarit att skada därigenom tillskyndats bolaget, vare han pliktig

att ersätta bolaget skadan.

320 §.

Har styrelseledamot, verkställande direktören, revisor, likvidator, sysslo­

man som avses i 137 eller 234 § eller likvidationsrevisor vid fullgörande av

sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare

han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för

granskningsarbetet, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårdslös­

het tillskyndat bolaget skada, svare revisorn för skadan.

Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, genom

överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller

av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare ock han pliktig att till

bolaget utgiva ersättning för skadan.

321 §.

Har styrelseledamot eller annan som avses i 320 § första stycket genom

överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller

av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada, vare han pliktig att till denne

utgiva ersättning för skadan. Samma lag vare, där aktieägare, delägare eller

röstberättigad, som ej är delägare, genom sådan överträdelse uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

127

322 §.

Har i försäkringsaktiebolag styrelsen, styrelseledamot, verkställande di­

rektören eller likvidator tillskyndat bolaget eller aktieägare skada genom åt­

gärd, som innebär att fördel uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nack­

del för bolaget eller övriga aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning

för skadan åvila jämväl aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av

sitt inflytande över styrelseledamot, verkställande direktören eller likvidator

medverkat till åtgärden. Innefattar åtgärd, vartill aktieägare sålunda med­

verkat, överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna till ska­

da för borgenär hos bolaget eller annan tredje man, vare aktieägaren ock

skyldig att utgiva ersättning till denne.

323 §.

Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 319 § eller styrelseledamot

eller annan enligt 320 § första eller andra stycket eller 321 § första punkten,

och föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där

det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ådragit

sig ersättningsskyldighet jämlikt 320 § tredje stycket, 321 § andra punkten

eller 322 §, må ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans

skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges

förfarande innefattade brottslig handling.

324 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i 319

323 §§ är stadgat,

svare de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättnings­

skyldighet nedsatts enligt 323 § dock allenast med det nedsatta beloppet.

Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn

till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last,

samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

XIII. Straffbestämmelser,

325 §.

Driver någon här i riket försäkringsrörelse, vartill han ej är berättigad,

straffes med dagsböter eller fängelse.

326 g.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöhet meddelar orik­

tig eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i handling, som framläg-

ges på konstituerande stämman, eller i ansökan om stadfästelse å bolagsord­

ning eller grunder;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

128

2. styrelseledamot, verkställande direktör eller annan, som i anmälan för

eller ansökan om registrering eller i försäkran eller annan handling som

fogas därvid uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han upp­

såtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande upp­

gift i handling, som hålles tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller

för delägare eller röstberättigade, som ej äro delägare, eller som framlägges

på bolagsstämma, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller

meddelande som kungöres eller sändes till aktieägare, delägare eller röst­

berättigad, som ej är delägare;

4. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande

av balansräkning, vinst- och förlusträkning, förvaltningsberättelse eller re­

dogörelse, som avses i 91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§,

eller 139, 146 eller 241 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i

93 §, 94 § 2—5 mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket första punkten eller

139 § eller 205 §, jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8 mom., 94 § 3—5 mom.,

95 §, 96 § samt 97 § första stycket första punkten;

5. likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning,

vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152,

157, 243, 247 eller 252 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i

nämnda lagrum, sa ock likvidator som vid upprättande av balansräkning

enligt 163 eller 259 § uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i 139 §

samt 93 § eller 94 § 2—5 mom.;

6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller an­

nan handling, som framlägges på bolagsstämma eller annorledes hålles till­

gänglig för aktieägare eller aktietecknare eller för delägare eller röstberät­

tigade, som ej äro delägare, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande

bolagets angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlå­

ter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning där­

till föreligger;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i yttrande, vilket en­

ligt 105 § andra stycket första punkten, 153 § eller 157 § överlämnas till

styrelse eller god man för stiftelse som avses i lagen om aktiebolags pen­

sions- och andra personalstiftelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

327 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes ock

1. styrelseledamot eller verkställande direktör, som uppsåtligen eller av

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i redogörelse, utred­

ning eller bevis, som avses i 281 eller 282 §, eller vid lämnande av upplys­

ning enligt 283 §;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

129

2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller

282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslös­

het meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, interimsbevis

eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller

bevis, i vilket mot föreskrift i 30 § andra stycket, 31 § första stycket tredje

punkten eller 31 § andra stycket tredje punkten den i förbehåll som i nämn­

da lagrum sägs bestämda inskränkningen icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktiebo­

ken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra

eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom.

första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller

fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att förändring

i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde

stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första

punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtli­

gen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,

68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning

till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors med­

hjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat

följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kän­

nedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans

uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, uppsåtligen läm­

nar oriktig uppgift.

328 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande

av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses i

91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§, eller 139, 146 eller

241 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd

av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av

handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91,

146 eller 241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses

326 § 4;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, som avses i

163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller

med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättan­

de av balansräkning, likvidationsräkning, vinst- och förlusträkning eller

förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller

259 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 § 6 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 §

!)

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. i samt. Nr 50.

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

eller 206 §, jämförd med 104 §, eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen efter­

sätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift,

som i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften

är oriktig, så ock styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör,

vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firma­

tecknare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, varom

förmäles i 341 § andra stycket, ehuru avskriften är oriktig.

329 §.

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 § 3 och 4 avses, underlåter att iakttaga

föreskrift i 30 §, 31 § första, andra eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje

punkten, 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller

340 §, så ock den som bryter mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket

första punkten, 59 § 2 mom. fjärde stycket första punkten, 64 §, 301 §

eller 334 § 2 mom. tredje stycket;

2. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han un­

derlåter att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 51 § andra eller tredje

stycket, 59 § 2 mom. fjärde stycket, 60 § sista stycket, 61 § 2 mom. andra

stycket eller 156 § andra stycket;

3. ledamot i styrelse eller god man för försäkringsaktiebolags personal­

stiftelse, där han underlåter att iakttaga vad honom enligt 105 § första

stycket åligger.

330 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

XIV. Allmänna bestämmelser,

331 §.

Betalning för tecknad aktie eller tecknat garantibelopp medelst anvisning

eller förbindelse, som utställts av riksbanken eller annan bank och är be­

talbar vid uppvisandet, så ock betalning genom insättning på räkning, som

på begäran av stiftarna eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av

inbetalning å aktier eller garantikapital i bolaget, skall vara jämställd med

betalning i penningar, öppnas sådan räkning, skall banken låta ombesörja

påskrift därom å teckningslistan, så ock i kvitto å gjord insättning anmär­

ka, att insättningen skett på räkning som avses i denna paragraf.

Tillgodohavande å räkningen skall, med den inskränkning som följer av

vad i tredje och fjärde styckena stadgas, stå till bolagets fria förfogande.

På räkningen insatt belopp må ej för bolaget lyftas, innan bolaget re­

gistrerats, ej heller, i fråga om försäkringsaktiebolag, där i beslut om aktie­

kapitalets ökning medelst ny aktieteckning upptagits bestämmelse om mi-

nimiteckning, innan registrering skett på anmälan enligt 56 §, eller, om sty­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

131

relsen enligt 58 § beslutat aktiekapitalets ökning, innan bolagsstämmans godkännande av ökningsbeslutet registrerats.

Inträffar sådant fall att aktieteckning eller teckning av garantibelopp en­ ligt 16, 56 eller 178 § icke vidare är bindande, skall det på räkningen in­ satta beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas till den, som verk­ ställt teckningen, eller hans rättsinnehavare. Har teckningsbevis eller inte­ rimsbevis utfärdats, skall beviset förses med påskrift om återbetalningen.

332 §.

1 mom. Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier i försäkringsaktiebolag eller ock avkomsten av sådana aktier med bestäm­ melse, till betryggande av hans avkomsträtt, att aktierna skola sättas under särskild vård, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda ak­ tierna skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande denne, såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna lag om aktieägare är stadgat.

Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om ägande- rättsförvärvet och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rät­ ten att i bolaget företräda aktierna. I fråga om införing av nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall i övrigt vad om införing av aktieägare är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införingen ej ske å aktiebrevet. Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört, skall an­ teckning därom göras i aktieboken.

Skall försäkran som avses i 107 § avgivas av nyttjande- eller avkomsträtts- havare, varde försäkran därefter lämpad.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5 la­ gen om förmynderskap förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktie­ boken med anteckning om förvärvet och om förordnandet.

333 §.

1 mom. Äger ett försäkringsbolag mer än hälften av aktierna i ett försäk­ ringsaktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finnas, så många aktier, att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, skall det förra bolaget anses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag. Om ett eller flera dotterbolag eller ock moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans äga så många aktier i ett försäkrings­ aktiebolag som nyss sagts, skall jämväl sistnämnda bolag anses såsom dot­ terbolag (dotterdotterbolag) till moderbolaget. Har elt försäkringsbolag el­ jest på grund av aktieinnehav eller till följd av garantiavtal eller annat av­ tal eller av annan orsak ett bestämmande inflytande över ett annat försäk­ ringsbolag, varmed jämväl är förbundet ett väsentligt intresse i det senares ställning och resultatet av dess verksamhet, skall ock det förra bolaget an­ ses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Alla försäkringsbolag, som äro med varandra sålunda förenade att de in­

bördes äro moder- och dotterbolag eller dotterbolag till samma moderbolag,

kallas koncernbolag.

2 mom. Då sådant förhållande inträtt att ett försäkringsbolag enligt vad

i 1 mom. sägs skall anses såsom moderbolag i förhållande till annat försäk­

ringsbolag, skall det förra bolagets styrelse därom ofördröj ligen underrätta

styrelsen för det senare bolaget. Dotterbolags styrelse vare pliktig att med­

dela styrelsen för moderbolaget de upplysningar, som äro erforderliga för

beräkningen av koncernens ställning och resultatet av koncernens verksam­

het i dess helhet.

334 §.

1 mom. Beslutas i försäkringsaktiebolag enligt 61 § sådan nedsättning av

aktiekapitalet, att nedsättningens genomförande medelst minskning av ak­

tiernas nominella belopp skulle medföra att detta skulle nedgå under femtio

kronor, äge, där nedsättningen ej skall genomföras medelst inlösen eller in­

dragning av aktier, bolagsstämman besluta sammanläggning av aktierna i

bolaget. Sammanläggningen må ej avse flera aktier än som erfordras för att

vid utbyte mot en ny aktie dennas nominella belopp icke skall understiga

femtio kronor.

Beslut om sammanläggning av aktier, efter vad ovan stadgas, vare ej gäl­

lande, med mindre beslutet ingår i nedsättningsbeslutet.

1 annat fall än nu är sagt vare beslut om sammanläggning av aktier ej

gällande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsättning

av aktiekapitalet, skall beslutet ofördröj ligen av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt

341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet.

2 mom. När registrering skett av beslut om sammanläggning av aktier

eller, om sådant beslut ingår i beslut om nedsättning av aktiekapitalet, när

aktiekapitalet enligt 62 eller 63 § skall anses nedsatt, skola aktiebreven icke

för ägaren medföra annan rätt mot bolaget än att i utbyte erhålla brev å

nya aktier till det antal som belöper på de förutvarande aktierna eller, där

ej fullt antal nya aktier belöper på de förutvarande, ett delbevis för varje

aktie, som ej kan utbytas. Sådant bevis skall innehålla att ägaren är berätti­

gad erhålla en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras

för utbekommande av en ny aktie.

Det åligger styrelsen att ofördröj ligen för sådant utbyte från aktieägarna

infordra breven å de förutvarande aktierna genom anmaning, som skall givas

på det sätt varom i 115 § tredje stycket stadgas för där avsedd kallelse. Av­

lämna aktieägare icke aktiebrev för utbyte inom sex månader efter det de så­

lunda infordrats, skall ny anmaning på samma sätt ske till dessa aktieägare.

Avlämnas icke aktiebreven inom ett år efter denna anmaning, skola å dem

belöpande aktiebrev och delbevis för vederbörandes räkning försäljas på of­

fentlig auktion, i den ordning varom stadgas i förordningen den 23 oktober

133

1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas. Se­ dan försäljning skett, medföra de förutvarande aktiebreven icke annan rätt för ägaren än att utbekomma å dem belöpande del av det vid försäljningen influtna beloppet med avdrag för kostnaderna för den senare anmaningen och för försäljningen. Den senare anmaningen skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes.

I brev å ny aktie skall angivas, att aktien tillkommit efter sammanlägg­ ning av förutvarande aktier. De äldre aktiebreven skola i betryggande ord­ ning makuleras.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgas om utbyte av aktiebrev vid sammanläggning av aktier skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av beslut om bo- lagsordningsändring rörande akties nominella belopp delning av aktie i flera nya aktier skall äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

335 §.

Vill aktieägare enligt 128 § påkalla inlösen av sina aktier, skall skriftlig ansökan därom göras hos styrelsen inom två veckor efter den bolagsstäm­ ma, därå förbehåll om inlösen gjorts. Styrelsen skall efter utgången av nämnda tid ofördröjligen i rekommenderat brev giva de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda, underrättelse om de ansökningar som inkommit till styrelsen. Bestrider sådan aktieägare, att grund för anspråket föreligger, eller kan överenskommelse ej träffas om lösens belopp, skall tvisten avgöras av tre skiljemän.

Kunna de aktieägare, som gjort ansökan om inlösen, ej enas om utseende av skiljeman, skall försäkringsinspektionen utse skiljeman bland dem som av nämnda aktieägare därtill föreslagits. Styrelsen äge utse skiljeman och föra talan för de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda. I övrigt skall i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar gälla vad i lagen om skiljemän är stadgat. År tvist om lösens belopp, skall detta bestämmas så att det motsvarar aktiens verkliga värde. För lösen vare de aktieägare, som röstat för beslutet, ansvariga en för alla och alla för en. Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skola åvila bolaget, där ej skilje­ männen på grund av särskilda omständigheter pröva skäligt ålägga aktie­ ägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part, som är missnöjd med skiljemännens beslut, äger, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvisten under rättens prövning, såframt han väcker talan inom tre månader från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom. Sty­ relsen skall ofördröjligen ombesörja delgivningen av beslutet. Talan må föras av såväl styrelsen som enskild lösningspliktig aktieägare. Sådan talan gälle till förmån för annan lösningspliktig.

Kunna de lösningspliktiga aktieägarna ej enas om fördelningen sinsemel­ lan av de aktier som skola inlösas, skola de övertaga aktierna efter antalet av de aktier, med vilka de deltagit i beslutet om bolagsordningsändring eller om nedsättning av aktiekapitalet.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

336 §.

Av aktierna i svenskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäk-

ringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med

olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst

en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget

koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäk­

ringsaktiebolag eller i aktiebolag, som har till uteslutande syfte att äga

aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt

försäkringsbolag.

337 §.

Föreligger intressegemenskap mellan försäkringsbolag, å ena, samt aktie­

bolag, varå denna lag icke äger tillämpning, eller registrerad förening, å

andra sidan, äge försäkringsinspektionen att, där det med hänsyn till till­

synen över försäkringsverksamheten finnes nödigt och sedan Konungen där­

till lämnat samtycke, förelägga aktiebolag eller förening som här avses att

avgiva särskild redovisning över intressegemenskapen enligt anvisningar av

försäkringsinspektionen.

338 §.

Utan försäkringsinspektionens medgivande må två eller flera försäkrings­

bolag icke meddela försäkring under gemensam ansvarighet en för alla och

alla för en.

339 §.

Försäkringsbolag må ej utlåna medel till styrelseledamot, styrelsesupp­

leant, verkställande direktören, vice verkställande direktör, aktuarie eller

revisor i bolaget eller i annat bolag inom samma koncern. Ej heller må lån

utlämnas mot borgen av person som ovan sägs.

Vad i första stycket första punkten stadgas utgöre ej hinder för försäk­

ringsbolag att i enlighet med vad därom i grunderna föreskrives utlämna lån

mot säkerhet i försäkringsbrev.

340 §.

Försäkringsbrev skall innehålla ej mindre uppgift om de allmänna försäk-

ringsvillltoren än även de särskilda villkoren för den försäkring, som av­

ses i brevet.

341 §.

Skall enligt bestämmelse i denna lag anmälan eller ansökan göras eller

annan handling undertecknas av styrelsen, skall egenhändig namnunder­

skrift tecknas av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter eller vid

förfall för styrelseledamot av styrelsesuppleant. Där undertecknande skall

ske av samtliga styrelseledamöter, må ock vid förfall för styrelseledamot

egenhändig namnunderskrift tecknas av styrelsesuppleant. Vad nu är sagt

135

skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan eller ansökan skall göras eller annan handling skall undertecknas av likvidatorerna eller samtliga likvidatorer. Skall handling undertecknas av verkställande direktören, må vid förfall för honom undertecknande ske av vice verkställande direktör eller, där sådan ej finnes, av styrelseledamot eller styrelsesuppleant, som därtill bemyndigats av styrelsen.

Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara be­ styrkt enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verkstäl­ lande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare.

Annan avskrift skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer.

342 §.

Skall på grund av stadgande i denna lag eller föreskrift i bolagsordning kungörelse äga rum i tidning inom viss ort, bör sådan tidning väljas som genom sin spridning är ägnad att bringa kungörelsen till allmän kännedom.

343 §.

Försäkringsbolag vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stad­ gas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för registrering så ock talan, varom i 65 § 1 mom. och 335 § stadgas, skall lika­ ledes upptagas av allmän underrätt som i första stycket sägs.

344 §.

Innehåller bolagsordningen förbehåll, att tvister mellan bolaget och styrel­ sen, styrelseledamot, verkställande direktören, likvidator, aktieägare, del­ ägare eller röstberättigad, som ej är delägare, skola hänskjutas till avgöran­ de av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan som tillkom­ mer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan mot bolagsstämmobeslut på grund som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller

229 § 1 mom. andra stycket, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad, om den i 89 § eller 204 § 2 mom. omförmälda stämman blivit inom klander­ tiden utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelse­ tid kan ske.

Kungl. May.ts proposition nr 50.

XV, Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet,

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring må Konungen, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser från vad denna lag innehåller. Konungen må ock

i

fråga om återförsäkring medgiva de av­

vikelser, som prövas skäliga.

136

Driver försäkringsbolag rörelse i utlandet, äger försäkringsinspektionen

för det utländska försäkringsbeståndet medgiva de avvikelser från vad denna

lag innehåller, som med hänsyn till utländsk lag finnas påkallade.

346 §.

1 avseende å Stockholms stads brandförsäkringskontor skall i tillämpliga

delar galla vad i denna lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som

meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i all­

mänhet stadgat; dock att härigenom icke föranledes skyldighet för konto­

rets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets förbin­

delser än som förefunnits före den 1 januari 1904.

347 §.

I fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skall i tillämpliga delar

gälla vad i denna lag stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag; dock att

1. vad i 171 § första stycket första punkten stadgas icke skall äga till-

lämpning;

2. premiereserven skall utgöra summan av besparingsfond och livränte-

fond; samt

3. vad i 271 § andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse

livräntefond.

Med besparingsfond förstås den mot försäkringarna i anstalten svarande

behållningen, vad angår kapitalförsäkring i den mån behållningen icke för­

fallit till betalning och vad angår livränteförsäkring i den mån de försäkrade

ej uppnått den ålder, då livränta skall börja utgå. Med livräntefond förstås

kapitalvärdet av utgående livräntor.

348 §.

Utan hinder av bestämmelserna i 168 § må för ändamål som avses i lagen

om försäkring för olycksfall i arbete bildas ömsesidigt försäkringsbolag för

vars förbindelser delägarna svara personligen; och skall beträffande sådant

bolag i fråga om förlust å olycksfallsförsäkringen vad i 197—203 §§ är för

där avsett fall föreskrivet om uttaxering äga motsvarande tillämpning.

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser

i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

349 §.

Vad ovan i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å:

a) försäkringsanstalt, som inrättats av staten,

b) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden,

vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar de­

lar av flera härad, mindre än tio socknar, varvid med härad likställes tings-

lag i de orter där benämningen härad ej förekommer,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

137

c) sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om under­

stödsföreningar äger tillämpning,

d) sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Bolag, varom ovan under b) förmäles, vare dock pliktigt att angående sin

verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrif­

ter, Konungen meddelar.

Förslag

till

Lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den nu antagna lagen om försäkringsrörelse skall jämte vad här nedan

stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2

§.

Genom nya lagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas, la­

gen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse tillika med alla de sär­

skilda stadganden, vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så

ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya la­

gens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

7 inom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å

försäkringsbolag, som registrerats enligt äldre lag. Därvid skall dock iakt­

tagas vad nedan stadgas.

2 mom. I fall, då införing i aktieboken skett innan nya lagen trätt i kraft,

äga bestämmelserna i 32 § 2 inom., 35 § 2 mom. andra stycket och 38 § icke

tillämpning. Har den, som åberopar annat förvärv av aktiebrev än överlå­

telse, blivit i aktieboken införd före nya lagens ikraftträdande, och har ej,

inom tre år efter det lagen trädde i kraft, ansökan gjorts om aktiebrevets

dödande eller talan mot innehavaren instämts om bättre rätt till aktiebrevet,

skall dock, när överlåtelse eller pantsätlning därefter sker, vad i 32 g 2 mom.

och 35 § 2 mom. andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

138

3 mom. Styrelsen för försäkringsbolag som registrerats enligt äldre lag

må hos Konungen göra ansökan om stadfästelse å sådan ändring av bolags­

ordning och grunder, som erfordras för vinnande av överensstämmelse med

föreskrifterna i den nya lagen. Konungen prövar ansökningen jämlikt be­

stämmelserna i 4 eller 166 § nya lagen, dock att prövningen icke må avse

frågan huruvida bolagets rörelse är behövlig. Varda bolagsordningen och

grunderna stadfästa, beviljar Konungen koncession tillsvidare eller, där sär­

skilda omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och

därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

4 mom. Ansökan enligt 3 mom. skall inlämnas till försäkringsinspektio-

nen senast sex månader efter det nya lagen trätt i kraft. Där så finnes på­

kallat, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsin-

spektionen medgiva, att tiden utsträckes till högst två år.

Innan frågan om koncession avgjorts och, där koncession beviljats, intill

den tidpunkt från vilken koncessionen skall gälla, må bolaget fortsätta sin

verksamhet, och skola därvid bestämmelserna i äldre lag lända till efterrät­

telse, i den mån ej Konungen förordnat att föreskrifter i nya lagen skola

tillämpas.

5 mom. Sker ej ansökan, varom i 3 mom. förmäles, inom föreskriven tid

eller varder ansökningen avslagen, skall bolaget träda i likvidation.

Hava likvidatorer för försäkringsbolag utsetts innan nya lagen trätt i kraft

eller föreligger fall som i första stycket sägs, skall äldre lag gälla i avseende

å likvidationen, och skola ej heller bestämmelserna i 163, 164, 259 och 260 §§

nya lagen äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

5 §•

Ömsesidigt försäkringsbolags firma, som registrerats innan nya lagen trätt

i kraft, må godkännas även om densamma icke överensstämmer med be­

stämmelserna i 171 § första stycket.

6

§•

För giltigt beslut om sådan ändring av bolagsordning som avses i 4 §

3 mom. vare, utan hinder av vad eljest kan i äldre lag eller bolagsordningen

vara stadgat angående särskild röstpluralitet, erforderligt allenast att beslu­

tet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stäm­

man biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

7 §•

Det ankommer på Konungen att meddela de föreskrifter, vilka betingas av

att Konungens Befallningshavande icke vidare skall taga befattning med

ärenden rörande stadfästelse å bolagsordning för och registrering av ömse­

sidigt försäkringsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

139

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 juni 1947.

N ärvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena Undén , statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, finans- och handelsdepartementen anmäler statsrådet Kock fråga angående ng lagstift­ ning om försäkringsrörelse samt anför följande.

Inledning.

Yrkesmässigt bedriven försäkringsrörelse är för närvarande underkastad bestämmelserna i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse, i det följande även kallad försäkringslagen. Sedan länge har frågan om en allmän översyn av denna lag stått på dagordningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 januari 1937 tillkallade chefen för handelsdepartementet dels tre utredningsmän — överdirektören och che­ fen för försäkringsinspektionen O. A. Åkesson (ordf.), riksdagsmannen, se­ dermera landshövdingen E. Lindberg samt professorn H. Cramér — att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag angående försäkrings- verksamheten, dels ock särskilda sakkunniga att med utredningsmännen del­ taga i överläggningar i ämnet. Enligt de för utredningsmännen utfärdade direktiven skulle utredningsarbetet i främsta rummet omfatta vissa angivna problemkomplex på såväl liv- som skadeförsäkringens område. Därutöver borde utredningen avse att belysa och enligt sunda försäkringsrättsliga prin­ ciper tillrättalägga samtliga de spörsmål, som vore av betydelse på försäk­ ringsväsendets område. Med hänsyn till att aktiebolagslagstiftningen alltjämt vore föremål för särskild utredning borde däremot behandlingen av frågor av rent bolagsrättslig natur uppskjutas till dess förslag förelåge beträffande den allmänna aktiebolagslagen.

Utredningsarbetet hann icke slutföras före världskrigets utbrott. Enligt be­ slut den 12 januari 1940 av dåvarande departementschefen skulle arbetet inom 1937 års försäkringsutredning tillsvidare anstå och återupptagas först efter departementschefens bestämmande.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I statsrådsprotokollet den 20 november 1942 anförde departementschefen,

att förhållanden inträffat, vilka aktualiserade frågan om återupptagande

av försäkringsutredningens arbete. 1 anledning härav tillkallade departe­

mentschefen — jämlikt Kungl. Majds bemyndigande sistnämnda dag —•

särskilda utredningsmän med uppdrag att beträffande vissa frågor fullfölja

utredningsarbetet, nämligen överdirektören O. A. Åkesson (ordf.), profes­

sorn H. Cramér, riksdagsmannen J. A. Hermansson samt försäkringsdirek-

törerna N. J. Ekwall (Allmänna livförsäkringsbolaget Oden), K. Eriksson

(försäkringsanstalterna Folket-Samarbete) och F. Lundberg (Livförsäkrings­

aktiebolaget De Förenade). Därjämte tillkallades försäkringsdirektören B.

Rudling (Stockholms läns brandstodsbolag) att såsom expert biträda utred­

ningsmännen vid behandlingen av frågor rörande försäkringsbolag med lokalt

begränsad verksamhet. Sedan Rudling kort tid efteråt avlidit, tillkallades

försäkringsdirektören J. G. Bylund (Allmänna brandförsäkringsverket) så­

som expert i Rudlings ställe.

Utredningen antog benämningen försäkringsutredningen.

Enligt de för utredningen utfärdade direktiven skulle i stort sett följande

problemkomplex upptagas till behandling, nämligen livförsäkringens tek­

niska bestämmelser, frågor rörande folkförsäkringen, koncession för försäk­

ringsbolag, regler för livförsäkringsbolagens kapitalplacering, särskilda spörs­

mål beträffande de lokala bolagen samt försäkringsinspektionens befogenhe­

ter och tillsynsbestämmelsemas utformning. Uppdraget blev därmed icke

oväsentligt begränsat i förhållande till det år 1937 meddelade utrednings­

uppdraget. På skadeförsäkringens område lämnades sålunda betydelsefulla

frågor utanför. Uppdraget har emellertid sedermera i viss mån utvidgats.

I skrivelse den 8 november 1943 till departementschefen anförde försäkrings­

utredningen, att lösningen av frågorna om en av utvecklingen påkallad änd­

ring av gällande försäkringstekniska regler beträffande livförsäkring icke

kunde åvägabringas utan beaktande av skattebestämmelsema. Utredningen

sade sig hava kommit till den uppfattningen, att utredningen icke kunde

åstadkomma förslag till tillfredsställande lagbestämmelser rörande livförsäk­

ring eller uppdraga riktlinjer för dylika bestämmelsers praktiska tillämp­

ning, om icke vissa ändringar genomfördes i skattelagstiftningen. Förden­

skull hemställdes, att en med hithörande frågor förtrogen person måtte till­

kallas med uppdrag att efter samråd med utredningen framlägga förslag i

ämnet. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande anmodade departementschefen

genom beslut den 3 december 1943 försäkringsutredningen att vid fullgöran­

de av sitt uppdrag till behandling upptaga jämväl frågan om ändring i viss

angiven omfattning av gällande skattebestämmelser rörande livförsäkrings­

väsendet. Samtidigt tillkallade departementschefen kammarrättsrådet E.

Stern att biträda försäkringsutredningen vid behandlingen av nämnda fråga.

I de direktiv, som i anslutning härtill utfärdades, underströk departements­

chefen, att det icke kunde komma i fråga att i förevarande sammanhang

upptaga spörsmålet om livförsäkringsbolagens beskattning till prövning i

hela dess vidd; det vore sålunda angeläget att en blivande, mera fullständig

utredning i ämnet icke föregrepes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Hl

Sedan 1944 års riksdag antagit och den 14 september 1944 utfärdats ny lag om aktiebolag, anmodade chefen för handelsdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, genom beslut den 22 september 1944 försäkringsutred- ningen att vid fullgörande av sitt uppdrag underkasta lagen om försäkrings­ rörelse jämväl den omarbetning, som erfordrades för att bringa nämnda lag i överensstämmelse med den nya lagen om aktiebolag. I direktiven för detta uppdrag uttalade departementschefen bl. a., att en så fullständig anpassning som möjligt till de grundläggande principerna i den nya aktiebolagslagen borde eftersträvas.- Avsteg därifrån borde sålunda ske endast i den mån sådant påkallades av försäkringsväsendets egenart.

Sedermera har 1942 års försäkringsutredning den 1 april 1946 avgivit be­ tänkande med förslag till ny lag om försäkringsrörelse m. m. (SOU 1946: 33 och 34). Förslaget innefattar också viss ändring av kommunalskattelagen.

Det pågående utredningsarbetet har icke haft till följd, att försäkringsfrå- goma mist sin centrala plats i den offentliga diskussionen. Dessa frågor ha tvärtom i olika sammanhang tagits upp till behandling från skilda utgångs­ punkter. Det intensifierade reformarbete, som efter kriget präglat vår social­ lagstiftning, har berört även försäkringsväsendet. Här må främst erinras om lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och den nya lagen om folkpen­ sionering. Samtidigt ha andra problem på försäkringsväsendets område trängt fram, exempelvis ordnandet av en allmän tjänstepensionering för de i en­ skild tjänst anställda.

Av väsentligt större intresse i förevarande sammanhang äro emellertid de krav, som från skilda håll rests på en vidgad undersökning rörande det en­ skilda försäkringsväsendet. Dessa utredningskrav syfta till försäkringsverk- samhetens centrala problem, enklast uttryckt i frågeställningen enskild eller statlig regi eller en kombination av dessa båda verksamhetsformer. I anled­ ning av tre vid 1945 års riksdag väckta motioner (I: 197 samt 11:316 och 419) anhöll riksdagen — under åberopande av vad som anförts i första lag­ utskottets utlåtande nr 47 — i skrivelse den 30 juni 1945 (nr 530), att Kungl. Maj:t måtte dels låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalise­ ring av försäkrings verksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträck­ ning det privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och i samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obliga­ toriska, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels skyndsamt låta utarbeta och framlägga förslag till proviso­ risk lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt icke önskvärda försäkringsanstalter bildades eller redan bestående försäk­ ringsföretag började ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rö­ rande försäkringsverksamlietens framtida utformning äro under utredning.

Riksdagens sålunda uttalade önskemål hava efterkommits. Sedan riksda­ gen bifallit Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa inskränk­ ningar i rätten att driva försäkringsrörelse, har lag i ämnet utfärdats den

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

14 december 1945 (nr 845), den s. k. spärrlagen. Lagen innebär, att kon­

cession för nytt försäkringsbolag må beviljas endast såframt detta finnes

från allmän synpunkt önskvärt. Enahanda bestämmelse gäller för det fall,

att bestående bolag önskar upptaga försäkringsbransch, som bolaget icke

förut drivit. Lagen gällde ursprungligen till och med den 31 december 1947;

giltighetstiden har sedermera förlängts ytterligare ett år. Jämlikt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1945 tillkallade dåvarande chefen för

handelsdepartementet sju utredningsmän med uppdrag att verkställa en all­

sidig och förutsättningslös utredning rörande de i riksdagsskrivelsen angivna

problemkomplexen. För denna utredning har antagits benämningen 1945 års

försäkringsutredning. Enligt de direktiv, som utfärdats för utredningen, skall

densamma taga ställning till alla problem av betydelse på försäkringsväsen­

dets område. Utredningen har att förutsättningslöst pröva, huruvida eller i

vad mån den enskilda försäkringsverksamheten bör överföras i statlig regi. I

utredningsuppdraget ingår vidare, bland annat, att granska den ekonomiska

effektiviteten jämväl hos den försäkringsverksamhet som nu bedrives av

staten.

Till förebyggande av missförstånd må anmärkas, att med uttrycket för-

säkringsutredningen i det följande åsyftas 1942 års utredning.

Yttranden över försäkringsutredningens förslag.

Yttranden över förslaget i dess helhet ha efter remiss avgivits av 1945 års

försäkringsutredning, försäkringsinspektionen samt svenska försäkringsbolags

riksförbund och svenska livförsäkringsbolags förening — vilka båda sam­

manslutningar avgivit gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas för­

säkringsbolagens riksförbund — ävensom av kooperationens försäkrings-

anstalter Folket-Samarbete, landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,

försäkringstjänstemannaförbundet samt försäkringsfunktionärernas förbund.

Därjämte ha från olika myndigheter och organisationer yttrande inford­

rats beträffande särskilda avsnitt av betänkandet eller lagförslaget. Samt­

liga länsstyrelser ha sålunda yttrat sig om utredningens förslag i fråga

om de lokala försäkringsbolagen. Rönte- och kapitalförsäkringsanstalternas

förtroenderåd har yttrat sig om förslaget i vad rör dessa anstalter. Bank- och

fondinspektionen har avgivit yttrande beträffande förslaget till ändrade be­

stämmelser om redovisning av vissa fondmedel. I fråga om utredningens

förslag till jämkning av reglerna för livförsäkringsbolagens beskattning har

yttrande avgivits av kamntarråtten och överstdthållarämbetet. Slutligen har

statskontoret yttrat sig om förslaget till personal- och lönestat för försäk­

ringsinspektionen. Vissa länsstyrelser ha vid sina yttranden fogat utlåtanden

från lokala bolag inom länet. Dylika utlåtanden ha sålunda inkommit från

Brandförsäkringsbolaget å landet inom Blekinge, Uppsala läns brandstodsbo­

lag och Östergötlands läns brandstodsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

143

Det enskilda försäkringsväsendets nuvarande struktur

och omfattning.

Innan jag ingår på en redogörelse för det föreliggande reformförslaget synes mig en kortfattad orientering böra lämnas rörande det enskilda försäkrings­ väsendets nuvarande struktur och omfattning, varvid jag — under hänvis­ ning till den mera utförligå redogörelse i ämnet som försäkringsutredningen lämnat å s. 5—13 i sitt betänkande, del II — torde kunna begränsa mig till vissa viktigare data.

Inhemska försäkringsbolag.

Bland inhemska försäkringsbolag särskil­

jas i regel tre olika grupper, nämligen riksbolag, varmed avses bolag med av Kungl. Maj:t stadfäst bolagsordning, läns- och härad sbolag, för vilka vederbörande länsstyrelse stadfäster bolagsordningen, samt soc­ ken b o 1 a g, för vilka bolagsordning icke stadfästes av offentlig myndig­

het.

Riksbolagen driva — med enstaka undantag — verksamhet i hela riket. För de båda andra bolagsgruppema är däremot karakteristiskt, att verksam­ heten är lokalt begränsad. Med hänsyn härtill användes för dessa bolags- grupper merendels benämningen lokala försäkringsbolag. Dessa bolag driva endast vissa slag av skadeförsäkring — huvudsakligen brand- och husdjurs- försäkring — medan riksbolagen omspänna alla försäkringsbranscher.

I fråga om den rättsliga strukturen har man att skilja mellan aktiebolag och ömsesidiga bolag. Av de sammanlagt 142 riksbolag, som för närvarande1 driva verksamhet, tillhöra 48 den förra kategorien och 94 den senare. Liv­ försäkringsrörelse i egentlig mening drives för närvarande av 22 riksbolag, därav 8 aktiebolag och 14 ömsesidiga bolag. Därtill komma 14 ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, som till sin rättsliga karaktär äro att anse så­ som ömsesidiga bolag. Samtliga lokala bolag — 172 läns- och haradsbolag samt 969 sockenbolag -- tillhöra den ömsesidiga företagstypen.

Utländska försäkringsanstalter

äga under vissa betingelser rätt att driva

verksamhet här i riket genom generalagent. Tillstånd meddelas av försäk- ringsinspektionen. För närvarande driva 29 utländska försäkringsanstalter verksamhet här. Av dessa äro 13 engelska, 8 danska, 3 schweiziska, 2 norska, 2 franska och 1 finskt. Den försäkringsrörelse, som tidigare här bedrivits av 4 tyska anstalter, är för närvarande under avveckling. Det förtjänar vidare anmärkas, alt ytterligare 9 utländska företag, som drivit livförsäkringsrörelse i vårt land, numera upphört med anskaffningsverksamhet; flertalet av dessa försäkringsbestånd förvaltas av svenska livförsäkringsbolag.

Olika försäkringsgrenar.

Det övervägande antalet skadeförsäkringsbolag

driva flera rörelsegrenar (branschaffärer) jämsides. Högsta antalet bransch-

1 Uppgifterna avse verksamhetsåret 1944.

144

affärer i ett och samma försäkringsbolag utgör 19. De lokala försäkrings­

bolagen driva endast en bransch per bolag. Av de riksbolag, som driva direkt

skadeförsäkring, representera i genomsnitt aktiebolagen 7 och de ömsesidiga

bolagen 3 branschaffärer per bolag. För de utländska bolagen växlar antalet

branschaffärer från 1 till 6.

Det förekommer, att samma bolag i direkt affär bedriver både liv- och

skadeförsäkring. Denna kombination återfinnes i tre försäkringsaktiebolag,

vilka vanligen kallas blandade bolag.

Åtskilliga bolag driva såväl indirekt affär — återförsäkring — som direkt

försäkring. Enbart återförsäkring drives av 8 bolag.

Verksamhetens omfattning.

År 1944 inbetalades i premier för direkt för­

säkring i Sverige av svenska och utländska bolag till de enskilda försäkrings­

bolagen omkring 607 miljoner kronor, varav betydligt mer än hälften eller

omkring 331 miljoner kronor belöpte på egentlig livförsäkring. Närmast i

storleksordning kommo brandförsäkringspremierna, omkring 103

miljoner

kronor, och premiema för sjöförsäkring med 45 miljoner kronor. Av premie­

intäkterna belöpte icke mindre än 93,4% på riksbolagen samt 3,4% på läns-

och häradsbolagen, 0,7 % på sockenbolagen och 2,5 % på de utländska för-

säkringsanstaltema.

För försäkringsfall avseende direkt försäkring i Sverige utbetalades av

svenska bolag samma år tillhopa omkring 268 miljoner kronor, varav 141

miljoner kronor inom livförsäkringen och 127 miljoner kronor inom skade­

försäkringen. Vid utgången av 1944 uppgingo de av försäkringsbolagen för­

valtade tillgångarna till ett sammanlagt värde av omkring 5,1 miljarder

kronor.

Försäkringsbolagens personal.

Enligt den senaste folkräkningen, som av­

såg förhållandena vid utgången av år 1940, uppgick antalet egentliga yrkes­

utövare inom den enskilda försäkringsverksamheten till sammanlagt 11 700

personer, varav 6 100 män och 5 600 kvinnor. Dessa uppgifter torde avse den

kontorsanställda personalen och yrkesfältmännen, medan de tämligen talrika

s. k. biförtjänstagentema icke torde hava inräknats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Översikt av försäkringsutredningens förslag samt frågan om

behovet av ny lagstiftning.

Försäkringsutredningens betänkande med förslag till ny lag om försäk­

ringsrörelse m. m. innebär i stora drag följande.

För rätten att driva försäkringsrörelse föreslår utredningen väsentligt

skärpta koncessionsbestämmelser. Vid koncessionsprövningen skola även så­

dana spörsmål som delägares och garanters inflytande i ömsesidiga försäk­

ringsbolag beaktas. Kungl. Maj:t är koncessionsmyndighet. För koncession

skall Kungl. Maj:t äga uppställa särskilda villkor. Åsidosättande av dylika

villkor kan medföra koncessionens förverkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

145

I fråga om livförsäkring föreslås införande av den s. k. skälighetsprinci- pen, vilken innebär, att premierna — varmed här avses bruttopremierna ef­ ter avdrag för återbäring — skola vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner försäkringen medför. Kontrollen häröver ingår i den offentliga tillsynen, som utövas av försäkringsinspektionen. Beträffande livförsäkring­ en föreslås vidare försäkringstekniska regler i syfte att dels möjliggöra smi­ digare anpassning efter växlande förhållanden, exempelvis i fråga om ränte­ utvecklingen, och dels åstadkomma större rättvisa mellan skilda grupper av försäkringstagare.

Den försäkringsform, som under namnet folkförsäkring för närvarande bedrives bland folkets breda lager, bör enligt utredningens mening bibehål­ las. På folkförsäkringsverksamheten uppställas emellertid skärpta krav.

Utredningen skisserar ett förslag till obligatorisk dödsfallsförsäkring, om­ lättande hela folket.

Beträffande försäkringsbolagens kapitalplacering anser utredningen, att förhållandena på kapitalmarknaden böra föranleda en viss uppmjukning av gällande bestämmelser angående placering i s. k. guldkantade värdepapper.

I fråga om de lokala försäkringsbolagen föreslår utredningen — i syfte att åstadkomma större enhetlighet och kontinuitet — att länsstyrelsernas be­ fattning med läns- och häradsbolagen skall upphöra. Koncessionsfrågor rö­ rande dessa bolag skola sålunda — liksom för närvarande koncessionsfrågor för de s. k. riksbolagen — handläggas av Kungl. Maj:t, medan den allmänna tillsynen samt registreringen skall ankomma på försäkringsinspektionen. Läns- och häradsbolagen skola i begränsad omfattning få meddela återför- säkring. Beträffande sockenbolagen föreslås en särskild undersökning i syf­ te att för dem tillskapa en mera effektiv tillsyn från det allmännas sida.

Förut har framhållits, att försäkringsinspektionen enligt förslaget skall hava att inom livförsäkringen övervaka premiesättningens skälighet. Här­ utöver innebär förslaget i olika avseenden en utvidgning av inspektionens be­ fogenheter. Härav betingas en viss utökning av verkets personal. Därjämte föreslås en jämkning i inspektionens nuvarande lönestat. Läns- och härads­ bolagen skola enligt förslaget bidraga till kostnaderna för inspektionens verksamhet.

De bolagsrättsliga bestämmelserna ha nära anknutits till de grundläggan­ de principerna i den nya aktiebolagslagen. Vissa avvikelser föreslås, beting­ ade av försäkringsväsendets egenart.

Det förutsättes i förslaget, att i anslutning till den nya lagens ikraftträdan­ de samtliga existerande försäkringsbolag skola söka ny koncession.

1 samband med de försäkringstekniska bestämmelserna på livförsäkring­ ens område föreslår utredningen vissa ändringar i .30 § kommunalskattela­ gen. Syftet med dessa ändringar — vilka avse såväl överskottsbeskattningen som ränteskatten — är i främsta rummet att skapa förutsättningar för ett ur försäkringstagarnas synpunkt ändamålsenligt återbäringssystem.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 60.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Innan en mera detaljerad redogörelse lämnas för utredningens förslag sy­

nes det mig nödvändigt att besvara frågan, huruvida i nuvarande läge —

medan en omfattande undersökning rörande försäkringsväsendets funda­

mentala spörsmål pågår — skäl finnas att genomföra ny lagstiftning om

försäkringsrörelse.

Med hänsyn till de brister — särskilt i avseende å de försäkringstekniska

bestämmelserna — som vidlåda den nuvarande försäkringslagen finner för-

säkringsutredningen det angeläget, att den föreslagna nya lagstiftningen sna­

rast möjligt genomföres. Utredningen anmärker vidare, att den nya aktiebo­

lagslagen träder i kraft den 1 januari 1948. Motsvarande lagstiftning på för­

säkringsväsendets område synes utredningen böra träda i tillämpning sam­

tidigt.

Försäkringsinspektionen säger sig icke ha något att erinra mot de rikt­

linjer av principiell natur, vilka utredningen uppdragit i syfte att åstadkom­

ma en reformerad försäkringslagstiftning och vilka kommit till uttryck i

lagtexten och motiveringen. Inspektionen anser, att förslaget är väl ägnat

att läggas till grund för ny lagstiftning.

Jämväl försäkringsbolagens riksförbund finner förslaget i stort sett väl äg­

nat att tillgodose från olika håll framkomna önskemål beträffande den pri­

vata försäkringsverksamhetens organisation och arbetsformer. Förbundet

tillstyrker därför, att utredningens lagförslag lägges till grund för ny lag­

stiftning i ämnet.

Såväl försäkringsinspektionen som riksförbundet föreslå dock i åtskilliga

avseenden jämkningar i förslaget. Även i flertalet övriga remissyttranden

framställas erinringar i detaljfrågor. Härtill torde jag få anledning åter­

komma i det följande.

Folket-Samarbete anser, att förslaget i flera hänseenden bör omarbetas;

särskilt gäller detta de försäkringstekniska reglerna och skattebestämmel-

serna. Anstalterna anföra sammanfattningsvis följande:

Då utredningen tänkt sig, att den nya försäkringslagen skulle träda i kraft

samtidigt med den nya aktiebolagslagen, d. v. s. den 1 januari 1948, är Fol­

ket-Samarbete angeläget tillägga, att den erforderliga omarbetningen icke

behöver äventyra detta tidsschema. Den i detta yttrande framförda kritiken

har visserligen varit omfattande och den har gällt frågor av stor betydelse,

men kvantitativt sett har den endast berört en ringa del av utredningens lag­

förslag. Den mödosamma och tidskrävande formella omredigeringen av för­

säkringslagen i anslutning till den nya aktiebolagslagen har ju utredningen

verkställt på ett, såvitt Folket-Samarbete kunnat finna, i stort sett invänd-

ningsfritt sätt. Det är därför Folket-Samarbetes bestämda förhoppning, att

den erforderliga överarbetningen skall kunna göras så snabbt, att förslag

kan framläggas vid 1947 års riksdag.

1955 års försäkringsutredning anför:

I allmänhet kunna betänkligheter anföras mot ett genomförande av par­

tiella reformer medan en undersökning av väsentligt större räckvidd pågår.

Det framlagda lagförslaget synes emellertid i väsentliga hänseenden innebära

så betydelsefulla förbättringar i nu gällande ordning, att ett uppskov med

dess genomförande icke är önskvärt. Av särskild betydelse är, att ett åväga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

147

bringande av de nämnda reformerna icke torde i någon mån hindra eller försvåra det pågående utredningsarbetet utan fastliellre underlätta detsam­ ma. 1945 års försäkringsutredning förordar sålunda, att förslaget snarast möjligt kommer under statsmakternas bedömande. I detta sammanhang må framhållas, att utredningen icke ansett sig böra verkställa någon detalj­ granskning av förslaget. Utredningen har ej heller tagit ståndpunkt till de meningsskiljaktigheter, som kommit till uttryck i betänkandet.

Föredraganden.

Såsom framgår av vad jag förut yttrat, är situationen

för närvarande den, att ett förslag till partiella reformer beträffande den enskilda försäkringsverksamheten framlagts, medan ännu eu annan utred­ ning är sysselsatt med en betydligt mera vittsyftande undersökning, avseende i främsta rummet förutsättningarna för enskild verksamhet på området. Självfallet bör det icke utan tungt vägande skäl komma i fråga att nu ge­ nomföra viktiga ändringar i försäkringslagstiftningen, om den praktiska ver­ kan härav kan antagas komma att inskränka sig till en förhållandevis kort tidrymd.

Försäkringsverksamheten har under de senaste decennierna nått stor ut­ bredning. Den ingriper på det sociala och ekonomiska livets områden och berör snart sagt varje medborgare. Efter våra förhållanden mycket stora belopp inbetalas årligen i premier till de privata försäkringsbolagen och för­ valtas av dessa. Med hänsyn till försäkringens syfte att skydda mot ekono­ miska risker av skilda slag är bolagens soliditet av grundläggande betydelse för verksamheten. Avtalen omspänna ofta en mycket lång tidrymd. Den en­ skilde försäkringstagaren saknar i regel förutsättningar att förstå den in­ vecklade teknik, varpå försäkringsverksamheten —- särskilt livförsäkringen — är uppbyggd och kan därför ej bedöma, huruvida försäkringsbolaget är i stånd att fullgöra ingångna avtal. Redan dessa endast i största korthet an­ tydda förhållanden göra det självklart, att den enskilda försäkringsverksam­ heten måste stå under effektiv samhällelig tillsyn.

Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum särskilt under det se­ naste decenniet, framstå åtskilliga av försäkringslagens bestämmelser såsom direkt otillfredsställande ur försäkringstagarnas synpunkt. Detta omdöme gäller i främsta rummet livförsäkringen och blir därigenom särskilt allvar­ ligt, eftersom livförsäkringsverksamheten i grunden har socialpolitiskt syf­ te. Den nuvarande tillsynen åsyftar framförallt att tillgodose soliditetskravet. Försäkringsutredningen har vid sidan härav ställt kravet på skälighet gent­ emot försäkringstagarna. Skälighetskravet — vilket med hänsyn till utred­ ningsuppdragets begränsning uppställts allenast beträffande livförsäkringen — innebär, att nettopriset för en försäkring icke får överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till de tjänster försäkringen innebär för försäk­ ringstagarna. Att i lagstiftningen snarast möjligt fastslå denna princip — till vilken jag torde få återkomma i det följande —- synes mig vara ett samhälle­ ligt intresse av stor vikt.

Försäkringsutredningen har riktat uppmärksamheten också på flera andra bestämmelser i försäkringslagen, vilka icke motsvara tidens krav. Vad sär­

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

skilt beträffar livförsäkringen må i detta sammanhang endast nämnas, att

lagens tekniska bestämmelser lägga hinder i vägen för skapande av full rätt­

visa mellan olika grupper av försäkringar.

Särskild betydelse vill jag tillmäta frågorna om delägarnas inflytande i

ömsesidiga försäkringsbolag och om möjlighet till större insyn från det all­

männas sida i försäkringsföretagens ekonomiska förvaltning. Vad den första

frågan beträffar synas mig nuvarande förhållanden på åtskilliga håll giva

anledning till allvarliga anmärkningar. Försäkringsutredningen har föresla­

git en bestämmelse av innebörd att en tillfredsställande representationsord-

ning för delägarna i ömsesidigt försäkringsbolag skall vara ovillkorlig för­

utsättning för beviljande av koncession respektive för bibehållande av re­

dan beviljad koncession. Denna bestämmelse synes mig lämplig och jag vill

i detta sammanhang understryka, att genomförandet av en sådan lagregel

gör det möjligt att snabbt komma till rätta med de missförhållanden, som

nu bestå i fråga om representationen. Försäkringsutredningen har vidare

föreslagit bestämmelser, vilka öka allmänhetens möjligheter till kännedom

om försäkringsföretagens ekonomiska förvaltning. Utredningen erinrar om

att dessa företag i mycket betydande omfattning förvalta medel, som inflyta

från de enskilda medborgarna, eller svara för ekonomiska utfästelser gent­

emot dem, vilket förhållande understryker allmänhetens anspråk på full in­

syn i företagens ekonomiska skötsel. För min de! kan jag förbehållslöst in­

stämma i detta uttalande.

Även i andra hänseenden — mer eller mindre betydelsefulla — synes mig

en modernisering av försäkringslagen önskvärd. Till dessa frågor skall jag

närmare återkomma i det följande; därvid torde jag också få tillfälle att

taga upp till behandling den kritik, som framförts i remissyttrandena. Här

vill jag endast framhålla betydelsen av att de i den nya aktiebolagslagen —

som träder i kraft den 1 januari 1948 — upptagna nya bolagsrättsliga prin­

ciperna snarast möjligt bliva tillämpliga beträffande försäkringsbolagen.

I anslutning till det yttrande, som avgivits av 1945 års försäkringsutred-

ning, vill jag slutligen framhålla, att det uppdrag som anförtrotts åt denna

utredning är mycket omfattande. Utredningsarbetet skall visserligen enligt

direktiven bedrivas med skyndsamhet men måste uppenbarligen bli tids­

krävande. Det är sålunda tydligt, att de reformförslag, som kunna bli ett re­

sultat av utredningens blivande betänkande, icke i sin helhet kunna genomfö­

ras under de närmaste åren. Jag är ense med 1945 års försäkringsutredning

därom, att ett genomförande av de av den äldre utredningen föreslagna refor­

merna snarast äro ägnade att jämna vägen för det fortsatta reformarbetet

på området.

På grund av vad jag nu anfört finner jag övervägande skäl tala för att

frågan om ny lag om försäkringsrörelse utan dröjsmål förelägges riksdagen.

Det är emellertid angeläget att redan i detta sammanhang betona, att an­

tagandet av ny lag i ämnet icke får tillåtas i någon mån binda det pågå­

ende reformarbetet på detta rättsområde. Vad beträffar den ifrågasatta änd­

ringen av kommunalskattelagen återkommer jag senare till denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

149

Huvudgrunderna av försäkringsutredningens förslag.

I. Koncession.

A. Gällande bestämmelser.

Tillsynen över den enskilda försäkringsverksamheten är i vårt land an­ ordnad enligt den materiella statsuppsiktens system. Detta system karak­ teriseras därav, att ett statligt organ, tillsynsmyndigheten (försäkringsinspek- tionen), fortlöpande övervakar de enskilda bolagens verksamhet. Myndig­ hetens kontrollbefogenheter äro fixerade i försäkringslagen. Enligt gällande bestämmelser ha dessa befogenheter större räckvidd i fråga om livförsäkring än beträffande skadeförsäkring.

Till de egentliga tillsynsbestämmelserna ansluta sig vissa regler angående koncession. Dessa regler innebära, att offentlig myndighet skall stadfästa bo­ lagsordningen samt de försäkringstekniska grunderna, där sådana skola fö­ rekomma. I fråga om försäkringsaktiebolag stadgas salunda i 3 § försäkringslagen, att de, som vilja stifta sadant bolag, skola upprätta full­ ständig bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser rörelsen livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år skall stadfästelse sökas jämväl å försäkrings­ tekniska grunder för verksamheten. Konungen har att pröva bolagsordning­ ens och grundernas överensstämmelse med försäkringslagen samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån särskilda bestämmelser därut­ över erfordras med hänsyn till vidden och beskaffenheten av bolagets rörelse. Konungens stadfästelse erfordras jämväl å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder. För ömsesidiga försäkrings­ bolag finnas likalydande bestämmelser meddelade i 117 § försäkrings­ lagen. I särskilda lagrum lämnas därjämte för båda associationsformerna normerande föreskrifter rörande innehållet i bolagsordning och grunder.

Inom den ömsesidiga gruppen inta de lokala bolagen en särställning. Det synes mig lämpligt att behandla hithörande frågor för sig. Jag torde sålunda få tillfälle att återkomma till detta ämne. I detta sammanhang må endast anmärkas, att i fråga om läns- och häradsbolagen vederbörande länsstyrel­ se meddelar stadfästelse å bolagsordningen; försäkringstekniska grunder förekomma icke inom detta verksamhetsområde. Vad beträffar sockenbola­ gen äro dessa icke underkastade koncessionstvång i egentlig mening. De äro emellertid skyldiga att årligen till försäkringsinspektionen lämna summa­ riska uppgifter angående verksamheten.

Utländsk försäkring san st a It äger driva verksamhet i vårt land genom generalagent enligt bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 (nr 94) om utländsk försäkringsanstalls rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. I lagen stadgas, att dylik anstalt skall i fråga om alla av rörelsen här i riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktig alt svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgö­

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

rande. Innan utländsk försäkringsanstalt må börja drivandet av försäkrings­

rörelse här i riket, skall tillstånd därtill förvärvas av försäkringsinspektionen,

som sålunda är koncessionsmyndighet för dessa anstalter. Ansökan om till­

stånd skall vara åtföljd av handlingar rörande vissa formella betingelser för

rörelsens bedrivande. Finnes generalagenten vara behörig och äro de ingivna

handlingarna av föreskriven beskaffenhet, skall — enligt 5 § i lagen -— för­

säkringsinspektionen meddela anstalten tillstånd att här i riket driva rörelse.

Tillstånd skall dock vägras, därest grunderna för anstaltens verksamhet finnas

vila på ett system, som uppenbarligen är av beskaffenhet att ej medgiva en

betryggande försäkringsverksamhet, eller med hänsyn till innehållet av förut

berörda handlingar sådan försäkringsverksamhet uppenbarligen icke är att

förvänta.

De nu refererade koncessionsbestämmelserna taga sikte på den formellt-

rättsliga grundvalen för det tillämnade företaget. I praxis — åtminstone under

de båda senaste decennierna — ha bestämmelserna ansetts icke tillåta ett

bedömande av företagets ändamålsenlighet eller liknande omständigheter.

Även om det exempelvis stått klart, att behov av ett nytt försäkringsbolag

icke förelegat, har koncessionsmyndigheten ansett sig förhindrad vägra stad-

fästelse å bolagsordningen, förutsatt att denna uppfyllt de i lagen uppställda

formella kraven. Icke heller har koncessionsprövningen ansetts omfatta den

betydelsefulla frågan, huruvida i ömsesidigt bolag representationsfrågan lösts

på ett tillfredsställande sätt i bolagsordningen.

B. Principiella synpunkter.

Utredningen.

Såsom principiella synpunkter på koncessionssystemet an­

för försäkringsutredningen följande:

Det råder ett naturligt samband mellan koncessionssystemet och systemet

med fortlöpande tillsyn över verksamheten. Koncessionsprövningen och den

kontinuerliga tillsynen böra följaktligen samordnas. Det är sålunda av vikt,

att ett företag, som väntas icke kunna tillfredsställande fylla de för verk­

samhetens bedrivande uppställda materiella kraven, redan från början ute-

stänges.

Koncessionsprövningen bör ske ur såväl kvantitativ som kvalitativ syn­

punkt. Kvantitetsbedömningen avser att fastställa, huruvida behov förelig­

ger av ett nytt försäkringsbolag. Den kvalitativa prövningen tar närmast sikte

på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. I över­

ensstämmelse härmed har i utredningens förslag upptagits två särskilda kon-

cessionsvillkor av materiell art. För koncessionen förutsättes sålunda, att

den tillämnade rörelsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund

utveckling av försäkringsväsendet.

Allmänhetens behov av försäkringsskydd utgör underlaget för försäkrings­

bolagens verksamhet. Detta behov är emellertid icke konstant utan föränd­

ras med utvecklingen i samhället. Exempelvis kan en fortsatt utbyggnad av

socialförsäkringen skapa nya utgångspunkter för behovsbedömningen. På

industriens, handelns och kommunikationsväsendets områden kan utveck­

lingen komma att alstra helt nya försäkringsbehov. Överhuvud kan en spe­

ciellt inriktad försäkringsform tänkas spela en betydelsefull roll i ett visst

151

ekonomiskt skeende. Självfallet kan även den demografiska utvecklingen medföra icke oväsentliga förskjutningar i försakringsbehovet.

Ur allmänhetens synpunkt är det av vikt, att försäkringsväsendet icke ut- bygges i vidare mån än som svarar mot behovet. Är marknaden övermät­

tad, föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaff­

ningen ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.

Då det gäller att avgöra, huruvida behov av ett nytt bolag föreligger, bör hänsyn tagas icke enbart till antalet existerande bolag utan även till frågan huruvida dessa bolag äro ägnade att i önskvärd utsträckning och på till­ fredsställande sätt tillgodose allmänhetens försäkringsbehov. Härvid bör även anskaffningsarbetets art och bolagens åtgärder för spridande av upp­ lysning om försäkringsskyddets betydelse uppmärksammas. Skulle prövning­ en ge vid handen, att allmänhetens behov av försäkringsskydd synes kunna tillgodoses av de existerande bolagen, saknas förutsättning för ny koncession. . ..

Om tendenser till utvecklingshämmande kartellbildning skulle gora sig gällande är det av särskild vikt att möjligheten till konkurrens upprättlrål-

les. Skulle å andra sidan inom någon försäkringsgren förhållandena vara sa-

dana att ur försäkringstagarnas synpunkt en minskning av antalet bolag eller till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt bör eftersträvas och åtgärder härför vidtagas från det enskilda försäkrings­ väsendets sida, böra dessa icke motverkas av det allmänna genom att kon­

cession beviljas för nya företag. Uppenbarligen är det vid en dylik koncentra­

tion av ännu större betydelse än eljest att trygghet skapas för att verksam­ heten på bästa sätt tillgodoser försäkringstagarnas intresse. Visar sig en kon­ centration av verksamheten medföra misshushållning eller olägenheter av annan art, saknas anledning att förhindra konkurrens inom branschen.

Såsom nästa moment i den materiella koncessionsprövningen anmäler sig kvalitetsbedömningen. Endast sådana företag, som bygga på sunda försäk- ringsprinciper och som avse att tillgodose ett ur det allmännas synpunkt legitimt intresse, äga anspråk på koncession. Också på detta område förskju- tes perspektivet oavbrutet. Förändringar i samhällsstrukturen, nya verksam­ hetsformer inom näringslivet, den tekniska utvecklingen och liknande fak­ torer giva anledning till ständig omprövning, huruvida försäkringsväsendets invanda arbetssätt och organisationsformer befinna sig i nivå med tidens krav. Uppslag, som syfta till mera väsentlig förbättring, böra understöd­ jas. Möjlighet till smidig anpassning efter förändrade levnadsbetingelser i samhället och till växlande ekonomiska förhållanden är av central bety­ delse för försäkringsväsendet. Vid bedömandet av hithörande frågor bör sär­ skilt avseende fästas vid sättet för verksamhetens bedrivande, organisations­ formen, arten av det intresse, som skall tillgodoses, avvägningen av delägar­ nas inflytande i ömsesidigt bolag in. m.

Givet är att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke fa bedömas fristående från varandra. I den mån kvantitativa och kvalitativa synpunkter skära sig mot varandra, måste en avvägning mellan dem ske. Det må i detta sammanhang understrykas, att ett utvecklingsfrämjande nytt idéprogram i regel torde få anses fylla ett behov och sålunda föranleda att koncession beviljas.

Vad ovan anförts avser koncession för nytt bolag. Samma principer böra emellertid i tillämpliga delar gälla även då fråga uppkommer om utvidg­ ning av redan bestående försäkringsverksamhet med ny bransch.

Det synes icke böra komma i fråga att hiir mera i detalj ange riktlinjerna för en framtida tillämpning av de ovan förordade grundsatserna för kon­ cessionsprövningen. Uppkommande frågor böra liisas med hänsyn främst

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

till rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta

sammanhang vill utredningen understryka, att inom de flesta branscher an­

talet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovstäckningens

synpunkt. En reduktion är därför önskvärd. Det får anses såsom en ange­

lägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstad­

komma en dylik reduktion.

I fråga om de utländska försäkringsanstalterna framhåller utredningen, all

skärpning av koncessionsvillkoren för inhemska försäkringsbolag måste med­

föra återverkningar beträffande koncessionsprövningen för utländska anstal­

ter, som önska driva försäkringsrörelse här i riket. Detta spörsmål bör enligl

utredningens mening göras till föremål för särskild undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Yttranden.

Försåkringsinspektionen har icke framställt någon erinran mot

de av utredningen uttalade principerna för koncessionsprövningen.

Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till förslaget om en materiell

koncessionsprövning men ställer sig kritiskt mot de föreslagna principerna

för en dylik prövning. Förbundet anför betänkligheter mot den skiljelinje,

som i lagtexten dragits mellan de kvantitativa och de kvalitativa synpunkter­

na, och den primära betydelse, som tillmätts de förra, samt tillägger:

En bedömning från i främsta rummet kvantitativa utgångspunkter av frå­

gan, huruvida behov av ett nytt försäkringsbolag föreligger, måste enligt vår

mening vara förenad med mycket stora vanskligheter och kan leda till resul­

tat, som under vissa förhållanden kunna bli mera till skada än till gagn för en

sund utveckling av försäkringsrörelsen. Utredningen anför exempelvis, att i ett

visst läge en minskning av antalet bolag inom någon försäkringsgren eller

till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt kan te

sig eftersträvansvärd och att koncession för ett nytt bolag därför bör vägras

medan det å andra sidan, sedan en koncentration genomförts, skulle kunna

framsta sasom önskvärt att i anledning av olägenheter, som kunna ha följt

i koncentrationens spår, främja nybildning av bolag i syfte att åstadkomma

konkurrens. Viljan till företagsamhet på ett område, där förhållandena kun­

na utveckla sig så skiftande och framtidsutsikterna te sig så osäkra kan

med för långt gående inskränkningar i näringsfriheten lätt avtrubbas där-

han, att den nybildning, som i ett visst utvecklingsskede befinnes önskvärd

uteblir.

EU huvudmotiv för utredningens förslag synes vara att genom olika åtgär­

der soka åstadkomma för försäkringstagarna billigast möjliga försäkring I

sadant syfte anser utredningen det bl. a. vara en angelägen uppgift för det

enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstadkomma en reduktion

av antalet bolag. I anledning härav må framhållas, att även om viss ytter-

ligare koncentration kan vara önskvärd, kan denna, om den drives för iångt,

motverka det önskade förbilligandet. Erfarenheterna såväl inom som utom

landet visa, att det icke är en given regel, att de största företagen uppvisa

de lagsla omkostnaderna. Det är därför ingalunda säkert, att ett koncen-

trerande av de bestående försäkringsbolagen till ett fåtal större sådana skulle

mojhggöia lägre omkostnader för bolagen och därigenom åstadkomma lägre

premier för allmänheten och — i fråga om försäkringsformer av internatio­

nell karaktär — ökad konkurrenskraft gentemot utlandet. Blir arbetsmate-

rialet inom ett företag alltför stort, torde de olika åtgärder, som krävas för

tillgodoseende av försäkringstagarnas skäliga anspråk på kundtjänst, helt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

153

uppväga den kostnadsminskning, som en större mängd av likartat arbete i vissa avseenden kan medföra. Då omfattningen av den önskvärda kundtjäns­ ten är starkt varierande i olika försäkringsbranscher, kommer det storleks- optimum, där kostnadssänkning förbytes i kostnadsökning, ävenledes att variera.

Det bör även uppmärksammas, att det privata försäkringsväsendet upp­ visar en stark differentiering i fråga om de olika bolagens allmänna struk­ tur och inriktning av verksamheten, vilket möjliggör ett smidigt tillgodose­ ende av olika kunders rikt skiftande behov och önskemal. En för langt dri­ ven koncentration av verksamheten skulle eliminera dessa möjligheter till men för den försäkringsbehövande allmänheten.

Vid sin diskussion av hithörande problem synes utredningen för övrigt icke hava tillräckligt beaktat betydelsen i förevarande hänseende av den koncernbildning, som ägt rum inom svenskt försäkringsväsen. Ås. 11 i be­ tänkandet redovisas visserligen bestående koncernförhållanden, men utred­ ningen synes dock räkna med alt antalet företagsenheter är lika med antalet bolag. Om, såsom ofta är fallet, bolagen inom en koncern förvaltningsmäs- sigt sammanförts till en enhet såväl i fråga om den inre som yttre organisa­ tionen, borde det ur här förevarande synpunkter vara likgiltigt, om de olika bolagen alltjämt formellt framträda som skilda enheter. 1 verkligheten är de* dock fråga om endast ett företag. Anmärkningar som tidigare med visst fog kunnat riktas mot det förhållandet, att inom skadeförsäkringen en kon­ cern kunde arbeta med lika många ombudsorganisationer som antalet bolag inom koncernen, äga ej längre giltighet, sedan fr. o. m. den 1 januari 1945 överenskommelse träffats, att totalantalet ombud för en koncern icke far vara större än om det vore fråga om ett enda bolag med samma premiein­ komst som koncernen i dess belliet.

överhuvud taget måste en koncessionsprövning från i främsta rummet kvantitativa utgångspunkter bygga på en utomordentligt ingående kännedom om marknadens både synliga och latenta behov och om de existerande före­ tagens kvalifikationer och ambitioner, en kännedom som en koncessionsbe- viljande myndighet näppeligen kan besitta. Ofta förutsättas svåra och öm­ tåliga avvägningar, för vilka ett verkligt objektivt underlag överhuvud icke står till buds. Det måste enligt vår mening anses tveksamt, huruvida det skulle vara möjligt att genom en dylik behovsprövning bättre än genom fri konkurrens under materiell tillsyn och efter erforderlig kvalitetsbedömning tillgodose kraven på både en smidig anpassning efter förhållanden, som måste förutsättas komma att starkt skifta, och ett vid varje tidpunkt så ef­ fektivt och billigt försäkringsskydd som möjligt. Det kan till och med starkl ifrågasättas, om icke de olägenheter, som enligt utredningen skulle kunna uppstå vid en okontrollerad utbyggnad av försäkringsväsendet i vidare man än som svarar mot behovet, äro mindre än de som kunna befaras göra sig gällande, om icke fri konkurrens i erforderlig utsträckning upprätthålles mel­ lan företag, som äro ur det allmännas synpunkt och med hänsyn till för­ säkringstagarnas intressen ändamålsenligt inrättade.

Svårigheterna framträda särskilt tydligt beträffande de mera affärsbeto- nade försäkringsformerna. Bland dessa erbjuder sjöförsäkringen ett bely­ sande exempel. Föremål för den direkta svenska sjöförsäkringsverksamhe- ten äro huvudsakligen kaskoförsäkring av den svenska handelsflottan och försäkring av den svenska exporten och importen. 1 båda fallen gäller det, till skillnad från flertalet andra försäkringsformer, rörlig egendom, som un­ der lörsäkringstiden mestadels befinner sig utanför landets gränser. Detta medför alt även den direkta sjöförsäkringen blir i hög grad internationell och det beror på de svenska bolagens konkurrenskraft, om försäkring täckes

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

inom landet eller i utländska företag. Vad kaskoförsäkringen beträffar har

den utländska konkurrensen medfört, att cirka 30 ä 40 % av det totala

kaskoförsäkringsvärdet direkt försäkras i utlandet. För varuförsäkringens

del åter avgöres frågan, om försäkring skall täckas i Sverige eller i utlandet,

av leverans vil lkoren. Under åren närmast före kriget torde genomsnittligt

30 å 40 % av det svenska handelsutbytet med utlandet ha varit försäkrat

i utländska företag. Det är ju i regel lika lätt för den utländske köparen

eller säljaren att täcka försäkring i det egna landet som för den svenske

kontrahenten att göra detta i Sverige. Avgörandet blir oftast var försäkring­

en kan täckas bäst och billigast. Behovet av inhemsk försäkringstäckning är

med andra ord icke konstant utan kommer att starkt variera beroende dels

på den allmänna handelskonjunkturen och dels på den speciella internatio­

nella konkurrensen på sjöförsäkringsområdet. Att en behovsprövning be­

träffande antalet försäkringsföretag, vilka böra arbeta på detta område, un­

der sådana förhållanden blir utomordentligt vansklig ligger i öppen dag.

I anslutning till sjöförsäkringen bär riksförbundet behandlat spörsmålet

om koncession för utländska försäkringsanstalter, som önska driva försäk­

ringsrörelse här i riket genom generalagent. Förbundet framhåller, att enligt

hittillsvarande praxis koncession utan vidare beviljats varje sådan anstalt,

som uppfyllt de i lagen angivna formella fordringarna. Med utgångspunkt

från utredningens uttalande, att skärpta koncessionsvillkor för inhemska för­

säkringsbolag måste medföra återverkningar beträffande koncessionspröv-

ningen för utländska anstalter, betonar riksförbundet, att det med hänsyn till

detta inbördes sammanhang synes nödvändigt, att innan slutlig ståndpunkt

fattas beträffande koncessionsreglerna för svenska försäkringsbolag, konsek­

venserna därav fullt klarläggas. Härvid bör enligt riksförbundets mening be­

aktas, att införandet av ett restriktivt koncessionssystem för utländska för­

säkringsanstalter under åberopande av behovssynpunkten, skulle få allvarliga

återverkningar för svensk affär i utlandet. I detta sammanhang anför riks­

förbundet vidare:

Vad särskilt gäller sjöförsäkringen är den utländska affären av betydelse

bl. a. därför alt den svenska affären genom att samtidigt drabbas av likartade

skador i och för sig icke medför tillräcklig utjämning. Såsom exempel kunna

nämnas isvintrarna, som återkomma med en viss periodicitet och medföra

svåra förluster för hela den svenska sjöförsäkringsaffären. Genom att bola­

gen samtidigt teckna risker i utlandet, vilka icke äro utsatta för samma skade­

orsaker, erhålles bättre utjämning. Genom de omvälvningar, som under kri­

get skett på kontinenten, torde de svenska bolagen ha möjligheter att avse­

värt öka den utländska direktaffären. Med den i de flesta länder tillämpade

reciprocitetsprincipen torde emellertid restriktioner för beviljande av kon­

cessioner för utländska bolag i Sverige medföra, att svenska bolags konces­

sioner i utlandet indragas eller att nya vägras.

Liknande synpunkter kunna anföras även i fråga om andra försäkrings­

former. Som exempel kan tagas flygförsäkringen, där för närvarande en vä­

sentlig del av flygplansbeståndet i landet är försäkrat direkt i England. Flyg­

trafiken är redan nu och kommer säkerligen att i ännu högre grad i fram­

tiden bliva av starkt internationell karaktär och dess försäkringsfråga måste

i stor utsträckning lösas på internationell basis. Ett strängt koncessionssystem

kan härvid komma att förorsaka olägenheter och svårigheter. Även brand­

försäkringen — för att nämna ett annat exempel — är i icke ringa utsträck­

155

ning internationellt förgrenad och skulle, till den del så år fallet, kunna för

svenskt vidkommande allvarligt skadas av restriktiva bestämmelser, som aro

ägnade alt försämra vår ställning i den internationella konkurrensen.

Med det anförda har icke gjorts gällande, att en materiell koncessions-

prövning skulle vara obehövlig. Tvärtom synes en sådan framstå såsom i

och för sig både önskvärd och riktig. Vid denna prövning bör emellertid icke

den kvantitativa utan den kvalitativa bedömningen vara i princip avgörande.

Ett bolag, vars tillkomst finnes vara ägnat att främja en sund utveckling av

försäkringsväsendet, bör sålunda icke förvägras att driva verksamhet. Detta

gäller även om bolaget visserligen icke avser alt tillhandahålla försäkringar

på sätt eller villkor, som ur försäkringstagarnas synpunkt kunna anses inne­

bära någon mera väsentlig förbättring i jämförelse med försäkringar bos

redan existerande bolag, men det kan antagas, att den tillämnade verksam­

heten är ägnad att främja försäkringsväsendets sunda utveckling genom den

konkurrens den kan erbjuda. I själva verket bör någon motsättning icke anses

föreligga mellan de kvantitativa och kvalitativa synpunkterna. Om tillkomsten

av ett tillämnat bolag finnes vara utvecklingsfrämjande, fyller det redan där­

igenom ett behov och koncession bör därför beviljas. Det torde väl näppe­

ligen kunna ifrågakomma att ett bolag, som anses ågnat att främja en sund

utveckling av försäkringsväsendet, likväl förklaras icke vara behövligt. A

andra sidan är det uppenbart, att ett bolag, som icke är utvecklingsfrämjande,

icke bör komma till stånd, enär behov av ett sådant bolag icke i nagot fall

kan anses vara för handen. Behovssynpunkten torde således få anses tillgodo­

sedd redan genom det kvalitativa koncessionsvillkoret såsom det formulerats

i den föreslagna lagtexten. Att under sådana förhållanden medtaga även ett

kvantitativt villkor och i lagtexten skjuta det så i förgrunden som här skett

är onödigt och samtidigt vilseledande samt medför risk för att koncessions-

prövningen framdeles kan ledas in på spår, som försäkringsutredningen själv

knappast torde ha avsett. I anslutning till vad nu anförts, föreslås att det

kvantitativa koncessionsvillkoret icke uttryckligen nämnes i lagtexten.

Folket-Samarbete har funnit den föreslagna skärpningen av koncessions-

villkoren inge starka betänkligheter. Anstalterna yttra härom följande:

Betänkligheterna gälla särskilt kvantitetsbedömningen, som otvivelaktigt

är att betrakta som en statlig nyetableringskontroll. Utredningen anfor endast

ett motiv för den föreslagna behovsprövningen: »År marknaden övermattad

föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaffningen

ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.» Då detta är det

enda motivet är det anmärkningsvärt, att utredningen icke antör något som

helst belägg för att en konstnadsstegrande övermättnad är för handen.

Folket-Samarbete uttalar sig icke om riktigheten av utredningens uppratt-

ning på denna punkt utan vill endast framhalla, att utredningen icke före-

bragt några belägg för sin ståndpunkt. Utredningen anför själv, att om »ten-

dens till utvecklingshämmande kartellbildning skulle göra sig gällande ar

det av särskild vikt alt möjligheten till konkurrens upprälthålles». Enligt

Folket-Samarbetes mening ha dylika tendenser ofta framträtt inom svenskt

försäkringsväsende. Folket-Samarbete vill därför starkt understryka utred­

ningens principuttalande om behovet av fri konkurrens, eu synpunkt, som

utredningen icke synes ha genomfört konsekvent. Sålunda anför utredningen:

»Inom skadeförsäkringen torde därför koncessionsprövningen tills vidare hu­

vudsakligen böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmän­

hetens försäkringsbehov icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

156

Folket-Samarbete åberopar vidare ett uttalande av departementschefen i

direktiven till de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallats för utredning av frågan rörande enskild nyetableringskontroll inom

näringslivet. Anstalterna anse nämnda uttalande vara av stort intresse i före­

varande sammanhang. Det åberopade uttalandet lyder: »Det finns mycket

som talar för att en starkare priskonkurrens från de mera effektiva företa­

gens sida representerar en från samhällelig synpunkt vida överlägsen metod

att hindra mindre effektiva företag från att uppträda på marknaden och att

denna metod bör möjliggöra en ökning i omsättningen per företag liksom

en allmän rationalisering inom vederbörande branscher.»

I anslutning härtill framhåller Folket-Samarbete, att om det nu kan sägas

att antalet företag är alltför stort och att konkurrensen icke hindrat mindre

effektiva företag att behålla eller erövra en avsevärd marknad, så är en vä­

sentlig orsak härtill icke att konkurrensen mellan försäkringsbolagen varit

för hard utan tvärtom att lojaliteten överbetonats i konkurrensen.

Försäkringstjänstemannaförbundet säger sig kunna i allt väsentligt in­

stämma i vad försäkringsutredningen anfört beträffande koncessionspröv-

ning för upptagande av ny försäkringsrörelse. Förbundet anser det dock

angeläget att framhålla vikten av att koncessionsprövningen ej göres så re­

striktiv, att den får en utvecklingshämmande verkan; förbundet tillägger:

Risken för en rent faktisk monopolbildning skulle, om bestående företag

omgärdades med alltför starka av det allmänna uppresta skyddsmurar, kun­

na bli betydande. Den omständigheten, att det allmänna utövar eller kommer

att utöva ett avgörande inflytande på premiesättningen, är enligt förbundets

uppfattning icke någon osviklig garanti mot en dylik monopolbildning.

När det gäller koncessionsprövning för upptagande av nya försäkrings­

branscher inom ett visst företag vid sidan av redan beslående, hyser förbun­

det den meningen, att en alltför rigorös koncessionsprövning inom skadeför­

säkringens område är ägnad att ingiva betänkligheter. För det praktiska ar­

betet med försäkringsanskaffningen är det uppenbarligen av största vikt, att

ackvisitören och bolaget kan tillhandahålla ett allsidigt försäkringsskydd.

En uppsplittring av detta skydd pa ett flertal olika bolag med avseende å en

viss försäkringstagare kan verka fördyrande på försäkringen samtidigt som

uppsplittringen ej heller i övrigt gärna kan vara förenlig med försäkrings­

tagarens intressen.

Förbundet har ägnat särskild uppmärksamhet åt försäkringsutredningens

uttalande att för närvarande en reduktion av antalet försäkringsbolag är

önskvärd. Uttalandet synes förbundet ej fullt klart. Utredningen har sålunda

icke givit någon ledning i den grundläggande frågeställningen, när ett för­

säkringsbolag skall anses ha för liten omfattning för att dess existens skall

vara motiverad och när ett företag —- eller samverkande grupp av företag —

skall anses ha nått en sådan omfattning, att det rent faktiskt lätt kan erhålla

en monopolistisk och därmed utvecklingshämmande verkan, ävensom på vad

sätt det skall kunna konstateras, huruvida i ett givet läge en dylik verkan in­

trätt. Förbundet anmärker vidare på att försäkringsutredningen icke synes

ha klargjort, i vad man den nu existerande splittringen av verksamheten,

framför allt inom skadeförsäkringen, på ett relativt stort antal bolag fak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kunffl. Maj.ts proposition nr 50.

157

tiskt medfört ökade kostnader eller andra olägenheter för allmänheten. Vi­ dare anför förbundet i detta sammanhang följande:

Förbundet är av den uppfattningen, att betydelsen av reduceringen av antalet företag eller med andra ord centraliseringen av försäkringsverksam- heten till ett relativt begränsat antal stora eller mycket stora företag över­ drivits, i någon mån av utredningen men framför allt i den mer allmänna debatt, som det av utredningen framlagda utlåtandet givit upphov till.^ För­ bundet liyser för sin del den meningen, att något mer väsentligt ej står att vinna genom en forcerad sammanslagning av i förhållande till varandra självständiga bolag eller koncerner, samt att det vore olyckligt, om en dylik utveckling skulle ske brådstörtat och under tryck utifrån. Däremot vill helt naturligt förbundet icke med det sagda ha tagit avstånd från den så att säga naturliga och successivt verkande koncentrationen och konsolideringen, som följer av att en verksamhet såsom försäkringsrörelsen lämnar sitt uppbygg- nadsstadium och övergår till mer »stationära» förhållanden. På denna väg har under de senare decennierna redan en betydande koncentration genom­ förts och denna bör, enligt förbundets uppfattning, fortsättas så långt och i den takt detta enligt gjorda erfarenheter och ur olika synpunkter visar sig lämpligt och fördelaktigt.

I detta sammanhang vill förbundet framhålla, att den i flera avseenden intima kännedom om försäkringsväsendet, som förbundet under årens lopp samlat, icke givit vid handen, att någon allmän regel gäller, att försäkrings­ företagens rationella skötsel skulle vara direkt avhängig av företagens stp1"' lek. Ej heller kan premienivåns höjd eller den service, som lämnas försök - ringstagarna, sättas i någon direkt relation till bolagets storlek, lika litet som detta gäller nivån för de vid de olika bolagen gällande anställningsvillkoren. Överhuvud saknas klarhet om, i vad mån en verksamhet av den typ försäk­ ringsrörelsen utgör är lämpad för en stordrift i detta ords verkliga bemär­ kelse. Mot den verkliga stordriftens fördelar måste nämligen vägas de nack­ delar, som lätt kunna uppkomma, när det gäller en verksamhet av så spe­ ciell typ som försäkringsverksamheten.

Försäkringstjänstemannaförbundet betonar vidare, att sammanslagning av­ skilda företag måste medföra betydande svårigheter när det gäller den hos företagen anställda arbetskraften. Härom anför förbundet vidare:

Vad angår personalen på huvudkontoren måste man räkna med, att bland framför allt de något äldre tjänstemännen med specialbetonade arbetsupp­ gifter åtskilliga bli överflödiga, och att därför deras tjänst måste avvecklas. Vad sedan angår befattningshavarna inom fältorganisationen, är det tydligen utredningens mening, att en sammanslagning av företag i och för sig skulle möjliggöra eu betydande minskning av fältmannakåren. Därest en beskär- ning av antalet befattningshavare vid huvudkontoren och på fältet (inkl. avdelningskontoren) genomföres i anslutning till omfattande sammanslag- ningsåtgärder, måste förutsättas, att beskärningen sker på för den enskilda befattningshavaren fullt skäliga villkor, som kunna godkännas av personal­ organisationen. Förbundet har utgått ifrån, att så varit utredningens stand­ punkt. Vid bedömandet av nyssnämnda villkor måste hänsyn tagas till, att de kontorsanställda tjänstemännen sedan länge haft eu faktisk anställnings­ trygghet som närmast svarar mot den oavsättligliet, som gäller för stats­ tjänstemannen, samt att den avtalsfästa anställningstryggheten sträcker sig längre än vad som gäller för någon annan jämförlig grupp av privatanstallda tjänstemän. Fältmännen ha nyligen genom avtal tillförsäkrats tjanstemanna- ställning, något som i ett läge som det nu berörda enligt förbundets upptatt-

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ning innebär, att de med hänsyn till anställningstryggheten jämställts med

de kontorsanställda tjänstemännen.

Med hänsyn till det anförda finner förbundet, att vid en avveckling av

tjänstemän (vid huvudkontoren och på fältet) på grund av sammanslagnings-

åtgärder dessa tjänstemän böra beredas motsvarande ställning, som gäller

för statens tjänstemän i ett likartat läge. En följd härav blir, att man enligt

förbundets uppfattning har att räkna med högst betydande engångskostna­

der vid mer omfattande sammanslagningsåtgärder. Vid det ekonomiska be­

dömandet av sammanslagningen bör full hänsyn tagas till dessa förhållan­

den.

För säkring sfunktionärernas förbund understryker starkt utredningens

principiella synpunkter på koncessionsprövningen ävensom uttalandet, att

antalet försäkringsbolag för närvarande är större än som erfordras ur be-

hovstäckningens synpunkt. Förbundet framhåller, att antalet försäkrings-

ombud står i relation till antalet företag. De flesta försäkringsbolag arbeta

nämligen med ombud på varje större ort. Bolagen åsamkas vissa utgifter för

sina ombud, exempelvis utbildningskostnader. Frågan om försäkringsväsen­

dets omkostnader och organisationsformer torde sålunda — anmärker förbun­

det — till stor del sammanhänga med antalet företag.

Förbundet framhåller vikten av att en begränsning av antalet försäkrings­

bolag icke får ske på bekostnad av de anställdas löneförmåner. I detta sam­

manhang kritiserar förbundet den lönepolitik, som hittills bedrivits av före­

tagsledningarna.

Föredraganden.

Jag har redan givit uttryck åt den uppfattningen, att för-

sakringsverksamheten bör betraktas huvudsakligen ur social synvinkel. Det

allmänna måste med hänsyn härtill förbehålla sig en effektiv insyn i och

kontroll över den enskilda försäkringsverksamheten. Tydligt är, att konces-

sionssystemets gestaltning är av grundläggande betydelse för statsuppsiktens

effektivitet. Försäkringsutredningen har funnit de nuvarande koncessions-

bestämmelserna otillfredsställande. Omdömet synes mig obetingat riktigt. Ut­

redningen uttalar sig till förman för en diskretionär koncessionsprövning,

därvid såsom materiella koncessions vi llkor bör gälla, att den tillämnade rö­

relsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund utveckling av för­

säkringsväsendet.

I vissa remissyttranden ha betänkligheter uttalats mot det föreslagna kvan­

titativa koncessionskravet, d. v. s. mot en behovsprövning. I anslutning till

den kritik, som sålunda yppats, må följande framhållas. En fri konkurrens

verkar i regel effektivitetsfrämjande eftersom sämre skötta företag löpa risk

att utträngas från marknaden. Av denna anledning bör man enligt min upp­

fattning inom näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihet. På

försäkringsväsendets område föreligga emellertid i detta hänseende speciella

förhållanden, vilka motivera en undantagsställning. Särskilt påtagligt är

detta ifråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal, ofta omspän­

nande större delen av försäkringstagarens livstid. Uppenbart är, att bristfäl­

lig skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

159

kunna medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Uet torde icke råda någon tvekan om att även en tillfällig övermättnad av marknaden är ägnad att menligt påverka försäkringsväsendets allmänna standard till för­ fång för den försäkringssökande allmänheten. Förhållandet medför nämligen risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. I detta samman­ hang måste vidare beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsen­ dets område äro relativt höga samt att konsumenterna här i regel äro ur stånd att bedöma förhållandet mellan varans pris och värde.

På de skäl jag nu anfört finner jag det från samhällelig synpunkt nöd­ vändigt att i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss behovs- prövning. Det är uppenbart, att denna i konkreta fall kan te sig vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen för samhällslivets skiftande problemställningar synes mig behovsregeln emel­ lertid snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma utvecklingsmöjligheter.

Redan av vad nu anförts torde framgå, att jag biträder uppfattningen att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke höra bedömas fri­ stående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betinga de var­ andra ömsesidigt. Föreligger behov av ett nytt försäkringsbolag, är till­ komsten av ett sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling. Behovs- frågan måste betraktas som ett särskilt betydelsefullt led i bedömningen. Med hänsyn härtill finner jag det motiverat, att behovsavvägningen klart kommer till uttryck i lagtexten. Å andra sidan synes det mig önskvärt att i lagtexten även framhäva det inbördes sammanhanget mellan de kvantita­ tiva och kvalitativa koncessionsbetingelsema. Den tillämnade rörelsen skall vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för­ säkringsväsendet. Dessa villkor böra, såsom utredningen anmärkt, gälla så­ väl nyetablering av försäkringsbolag som utvidgning av bestående rörelse med ny verksamhetsgren.

I ett remissyttrande har särskilt anmärkts, att en restriktiv koncessions- bedömning kan medföra ogynnsamma handelspolitiska konsekvenser i vårt förhållande till utlandet. Också denna synpunkt måste givetvis beaktas vid rättstillämpningen. Men jag vill i detta sammanhang varna för ett för starkt framhävande av de handelspolitiska synpunkterna. Jag är väl medveten om dessas vikt, men det synes mig icke rimligt att tillmäta dem utslagsgivande

betydelse vid ordnandet av interna svenska angelägenheter, i all synnerhet som det här icke är fråga om diskriminering av utländsk företagsamhet. Vad beträffar de utländska försäkringsanstalter, som önska genom generalagent driva verksamhet i vårt land, måste dessas ställning i koncessionshänseende göras till föremål för särskild undersökning. I anslutning därtill torde eu allmän översyn av 190.3 års lag bliva nödvändig. Jag vill i detta samman­ hang erinra om att även de utländska försäkringsanstaltema för närvarande äro underkastade bestämmelserna i spärrlagen.

Försäkringsutredningen har uttalat, att inom de flesta försäkringsbran­ scher antalet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovs-

160

Kungl. May.ts proposition nr 50.

täckningens synpunkt; utredningen har därför funnit en reduktion önsk­

värd. Enligt en utbredd mening — som jämväl kommit till uttryck i vissa

remissyttranden — är försäkringsutredningens omdöme välgrundat. För när­

varande saknar jag anledning att taga bestämd ståndpunkt till frågan, som

enligt min mening bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Det är min förviss­

ning, att 1945 års försäkringsutrednings betänkande kommer att ge ytter­

ligare hållpunkter för en bedömning av läget. Intill dess läget klarnat före­

faller det mig angeläget, att koncessionsprövningen beträffande nya företag

sker tämligen restriktivt.

Uppenbarligen har försäkringsutredningen icke avsett, att en reduktion av

antalet företagsenheter skall ske i sådan ordning, att personalens befogade

intressen trädas för nära. Inom personalsammanslutningarna ha emellertid

yppats farhågor, att så kan bliva fallet. I anledning härav vill jag för min

del uttala, att fusionering av företag eller annan rationalisering av företags-

driften givetvis kan medföra ett minskat personalbehov. Därvid måste skälig

hänsyn tagas till försörjningsbehoven hos den personal, som helt eller till

huvudsaklig del har sin utkomst genom försäkringsväsendet. Kostnader för

att hålla personalen skadeslös — i den mån den icke är förhållandevis ny­

anställd eller erhåller relativt likvärdig försörjning på annat håll — måste

sålunda ingå i rationaliseringskalkylema. Skulle en tendens i motsatt rikt­

ning förmärkas, måste utvecklingen med uppmärksamhet följas från det

allmännas sida.

C. Koncession för lokala bolag.

1. Läns- och häradsbolag.

Såsom redan nämnts gäller för läns- och häradsbolag — enligt 262 § för­

säkringslagen — att bolagsordning jämte ändring därav prövas och stad­

fästes av vederbörande länsstyrelse. I lagrummet stadgas vidare, att registre­

ring av sådant bolag ävensom av de uppgifter, om vilka bolaget har att göra

anmälan för registrering, skall ske uti ett hos länsstyrelsen fört register. Läns­

styrelsen är sålunda samtidigt koncessions- och registreringsmyndighet för

dessa bolag. Den fortlöpande tillsynen över bolagen utövas däremot av för-

säkringsinspektionen.

Utredningen anmärker, att försäkringsinspektionens tillsyn bland annat

omfattar frågan, huruvida bestämmelserna i bolagsordningen kunna anses

betryggande för försäkringstagarna. Intet hindrar sålunda, att en bolagsord­

ning, som godkänts av koncessionsmyndigheten, senare underkännes av till­

synsmyndigheten. Utredningen fortsätter:

En i detalj genomförd uniformering av läns- och häradsbolagens bolags­

ordningar skulle givetvis avsevärt underlätta den offentliga tillsynen över bo­

lagen. Ur andra synpunkter står det emellertid klart, att en utveckling i så­

dan riktning icke utan vidare kan anses önskvärd. I och för sig torde det

snarare vara en fördel att bolagen söka anpassa sig efter växlande lokala för­

hallanden. I vissa avseenden ligger det emellertid för tillsynen vikt uppå, att

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

161

enhetliga principer följas. Detta gäller exempelvis den betydelsefulla frågan

om lämplig avvägning av bolagens s. k. maximaler. Erfarenheten visar, att för närvarande i delta och andra hänseenden av fundamental betydelse skif­ tande normer tillämpas vid stadfästelse av bolagsordningar.

Upprätthålles kravet — och detta synes ur olika synpunkter angeläget — på enhetlighet beträffande de grundläggande principerna och på rationell an­ ordning av det administrativa förfarandet, måste den nuvarande dualismen stämplas såsom otillfredsställande. Olägenheterna torde emellertid utan större svårighet kunna avhjälpas. Ökad uniformitet kan vinnas på olika vägar. Re­ dan en föreskrift att länsstyrelse före stadfästelse å bolagsordning eller änd­ ring däri skall vara skyldig att inhämta försäkringsinspektionens yttrande torde vara ägnad att främja nämnda syfte. Det bör här anmärkas, att för- säkringsinspektionen tagit initiativ i sådant syfte; vissa länsstyrelser avgöra emellertid hithörande ärenden utan att i förväg höra inspektionen. Såsom betydligt mera effektiv framstår emellertid lösningen att lägga avgörandet av läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor i en central myndighets hand. I fråga om riksbolagen fullgöres denna uppgift av Ivungl. Maj:t. övervägande skäl synas tala för att å den högsta förvaltningsmyndigheten anförtro också

läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor. Den förut refererade synpunkten angående önskvärdheten av att Kungl. Maj:t blir i tillfälle att ständigt med uppmärksamhet följa försäkringsväsendets utveckling och övervaka alt den­ samma fortgår i ändamålsenlig riktning, må här understrykas. Då Kungl. Maj:t inhämtar försäkringsinspektionens yttrande i varje koncessionsärende, torde kravet på enhetlighet i önskvärd utsträckning vara tillgodosett. Någon nämnvärd ökning av arbetsbördan i vederbörande statsdepartement till följd av den förordade anordningen torde icke behöva befaras. Tendensen till ny­ bildningar inom kategorien läns- och liäradsbolag är för närvarande ringa och någon förändring härutinnan är säkerligen icke att vänta. Däremot måste man under övergångstiden räkna med att samtliga bolagsordningar behöva ändras på grund av den nya bolagslagstiftningen. Det må erinras om att för- säkringsutredningen i lagförslaget upptagit bestämmelse om att till Kungl. Maj:t ställd koncessionsansökan — vartill även hänföres fråga om ändring av bolagsordning — skall ingivas till försäkringsinspektionen. Vid sådant förhållande komma dessa ärenden i första hand att bliva underkastade in­ spektionens granskning, varigenom den ojämförligt största delen av arbe­ tet kommer att åvila denna myndighet. Sedan gällande bolagsordningar anpassats efter den nya lagstiftningen, torde ärenden angående stadfästelse å ändringar icke komma att innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för Kungl. Maj ds vidkommande.

Försäkringsutredningen har icke förbisett, att till förmån för den nuva­ rande anordningen med länsstyrelsen såsom koncessionsmyndighet för läns- och häradsbolagen kan anföras den synpunkten, att med hänsyn till dessa bolags anknytning till en viss landsdel den lokala förvaltningsmyndigheten har särskilda förutsättningar att bedöma bolagets ändamålsenliga gestaltning. Argumentet har ett visst värde men kan icke tillmätas avgörande betydelse. Utredningens förslag avser icke att utplåna bolagens lokala prägel. Självfallet bör i fall, där sådant anses vara av förhållandena påkallat, genom remiss­ förfarande länsstyrelsens orts- och personkännedom utnyttjas och jämväl lokala synpunkter i övrigt få komma till tals.

Fn given konsekvens av utredningens förslag torde vara att uppgifter om läns- och häradsbolagen skola införas i försäkringsrcgistret, vilket, såsom re­ dan nämnts, jämlikt Kungl. Maj ds kungörelse den LM december 1917 (nr 973) nu föres hos försäkringsinspektionen.

It

Iiihanu lill riksdagens [irolol.oll 1 samt.

Å r

SO.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Yttranden. Försäkringsinspektionen säger sig vilja livligt instämma i ut­

redningens förslag. Det rådande systemets bristfällighet har sedan länge vid

upprepade tillfällen kommit i dagen. Inspektionen tillägger:

Inspektionen har visserligen på eget initiativ vidtagit vissa åtgärder i syfte

att länsstyrelserna skulle före stadfästelse å bolagsordning eller ändring

däri inhämta inspektionens yttrande, men olägenheterna av det nuvarande

systemet har icke därigenom försvunnit, enär länsstyrelserna icke alltid in­

hämtat sådant yttrande. För icke länge sedan inträffade även, att en läns­

styrelse icke beaktade en av inspektionen gjord erinran beträffande viss be­

stämmelse i en bolagsordning i fråga om delägarnas representation å bolags­

stämma, vilken erinran inspektionen tillmätte ej oväsentlig betydelse.

Därest läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor förläggas till en central

myndighet, torde därav bliva en given följd, att dessa bolag skola införas i

det försäkringsregister, som föres hos inspektionen, och att alla övriga re-

gistreringsanmälningar rörande dessa bolag skola ske till nämnda register.

Inspektionen vill även tillstyrka en dylik anordning.

Bland länsstyrelserna ha delade meningar kommit till uttryck. Utredning­

ens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av 19 länsstyrelser, nämli­

gen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väs-

ternorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Övriga 5 eller länsstyrelserna

i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och Västerbottens län

avstyrka däremot förslaget.

Flertalet av de länsstyrelser, som tillstyrka förslaget, betona särskilt olä­

genheterna av den nuvarande dualismen samt länsstyrelsernas bristande ru­

tin och erfarenhet i försäkringsmässiga frågor. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, har icke reservationslöst tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen

föreslår nämligen — i syfte att bereda utrymme för lokala synpunkter —

uttrycklig föreskrift om att yttrande från vederbörande länsstyrelse skall

inhämtas i ärende rörande koncession för läns- och häradsbolag. Också

andra länsstyrelser hava framhävt önskvärdheten av att erforderlig kontakt

upprätthålles mellan koncessionsmyndigheten och de lokala myndigheterna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Såsom det främsta skälet för en centralisering av koncessionsfrågorna till

Kungl. Maj:t har utredningen framhållit den dualism, som nu råder genom

att länsstyrelserna hava att fastställa bolagsordning för läns- och härads-

bolagen under det att tillsynen över bolagens fortsatta verksamhet ankom­

mer å försäkringsinspektionen. Frågan är emellertid huruvida man för att

råda bot på denna dualism behöver tillgripa den tyvärr alltför vanliga ut­

vägen att genom centralisation söka åstadkomma erforderlig rättelse. Läns­

styrelsen praktiserar sedan flera år tillbaka den ordningen för behandling av

hithörande frågor, att alla inkommande ansökningar om fastställelse av eller

ändring i bolagsordning för dessa bolag remitteras till försäkringsinspektio­

nen, vars direktiv undantagslöst följas. På detta sätt främjas en enhetlig

behandling av dessa ärenden på ett till synes både enkelt och effektivt sätt.

För ändamålet erfordras emellertid, att de länsstyrelser, som av en eller

annan anledning icke sökt erforderlig kontakt med försäkringsinspektionen,

av Kungl. Maj:t erhålla direktiv i sådan riktning. Någon anledning att an­

liungl. Maj:ts proposition nr 50.

163

taga, att försäkringsinspektionens därvid uttalade önskemål icke skola vinna länsstyrelsernas beaktande, synes icke föreligga.

Liknande synpunkter framföras av de övriga fyra länsstyrelser, vilka ställt sig avvisande mot utredningens förslag.

De tre lokala bolag, som av vederbörande länsstyrelser beretts tillfälle att yttra sig i frågan, betona alla nödvändigheten av att lokala förhållanden beaktas i koncessionsärenden. Två av dem, nämligen Brcmdförsäkringsbolaget å landet inom Blekinge och Uppsala läns brandstodsbolag, säga sig icke vilja motsätta sig utredningens förslag, medan det tredje, Östergötlands läns brandstodsbolag, finner det beklagligt om en ändring av gällande konces- sionsbestämmelser kommer till stånd.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening omfattar enligt uppgift dels samtliga egentliga länsbolag, dels praktiskt taget alla större ävensom några mindre häradsbolag, dels ock ett riksbolag, nämligen Allmänna brandför­ säkringsverket för byggnader å landet. De anslutna 54 bolagen uppgivas an­ svara för ett sammanlagt brandförsäkringsbelopp av över 17 miljarder kro­ nor, vilket motsvarar cirka 93 °/o av samtliga läns- och häradsbolags sam­ manlagda brandförsäkringsbelopp. Föreningen anför i sitt remissyttrande följande:

Läns- och häradsbolagen ha i stor utsträckning tillkommit genom initia­ tiv från länsstyrelsernas sida och alltjämt råder mångenstädes en naturlig och livlig kontakt mellan länsstyrelsen och dessa bolag. Även om föreningen måste beklaga att denna traditionella och värdefulla kontakt avses att bort­ falla, vill föreningen uttala sin förståelse för de skäl som utredningen anfört för en centralisering i angivna avseenden. Åtminstone för de till föreningen anslutna bolagens del synes man kunna bortse från de rent praktiska olä­ genheter, som obestridligen bli en följd av centraliseringen. Föreningen med sitt till Stockholm förlagda sekretariat kan nämligen, såsom redan hittills i

stor utsträckning skett, förmedla en önskvärd närmare kontakt mellan dessa bolag och försäkringsinspektionen.

Föreningen liar med tillfredsställelse tagit fasta på utredningens uttalan­ den att dess förslag icke avser att utplåna läns- och häradsbolagens lokala prägel samt att länsstyrelsernas orts- och personkännedom även i fortsätt­ ningen bör beredas visst inflytande.

Föredraganden.

Läns- och häradsbolagen äro ömsesidiga företag vilkas

delägare huvudsakligen tillhöra den till jordbruket knutna delen av befolk­ ningen. Dessa bolag tillgodose i stor utsträckning landsbygdens försäkrings- behov inom brand- och kreatursförsäkringen och äro sedan gammalt starkt förankrade i bygden. Nuvarande bestämmelser angående koncession och re­ gistrering för dessa bolag äro otvivelaktigt också ett uttryck för bolagens lokala förankring.

Försäkringsutredningens motiv för en centralisering av koncessions- och registreringsförfarandet synas mig tungt vägande. .lag vill här endast fram­ hålla, att om — såsom jag förordat — ett på materiell prövning grundat koncessionssystem uppbygges, det torde vara ofrånkomligt alt denna pröv­ ning anförtros åt en och samma myndighet, såvida man inte vill uppge kra­

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ven på enhetlighet och kontinuitet. Jag har därmed icke velat underskatta

de principiella betänkligheter mot en centralisering, som kommit till uttryck.

Men i det föreliggande fallet synas mig så betydande fördelar vinnas genom

en central koncessionsprövning, att dessa enligt mitt förmenande måste fälla

utslaget. Detta får dock icke och behöver ej heller innebära, att lokala för­

hållanden lämnas obeaktade. Den av försäkringsutredningen anvisade ut­

vägen att genom remissförfarande upprätthålla kontakt med lokala menings­

yttringar, synes mig i detta hänseende vara en fullt tillfredsställande anord­

ning. Däremot finner jag det icke erforderligt att upptaga föreskrift därom

i lagen.

I administrativ ordning torde böra utfärdas erforderliga övergångsbestäm­

melser för den omläggning av registreringsförfarandet, som jag här förordat.

2. Sockenbolag.

Gällande bestämmelser. Enligt 265 § försäkringslagen skall vad i lagen

är föreskrivet ej äga tillämpning å ömsesidigt försäkringsbolag för försäk­

ring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett

härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar.

Dessa bolag kallas vanligen sockenbolag. I samma lagrum stadgas emellertid

vidare, att sockenbolag är skyldigt att angående sin verksamhet göra anmä­

lan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar.

Dylika föreskrifter ha meddelats i kungl. kungörelsen den 21 december

1917 (nr 975). Dessa föreskrifter innehålla i huvudsak, att bolaget viss tid

efter det bolaget trätt i verksamhet skall göra anmälan därom hos länssty­

relsen med bifogande av avskrifter av stadgarna, att beslut om ändring av

stadgarna jämväl skall anmälas till länsstyrelsen, som har att i sin tur till

försäkringsinspektionen insända underrättelse om inkommen anmälan jämte

avskrift av handlingarna, att bolaget är pliktigt att hålla räkenskaper och

övriga handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen eller dess ombud

samt för ombud, som förordnas av länsstyrelsen, ävensom att i övrigt lämna

de upplysningar om rörelsen, som av dem äskas, samt att bolaget skall för

varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen insända uppgift — enligt

formulär som fastställas av inspektionen — om bolagets verksamhet under

året och om dess ställning vid årets början och slut.

Av de refererade bestämmelserna framgår, att sockenbolagen icke äro un­

derkastade koncessionstvång. Bolagsbildningen är fri och stadgarna äro icke

föremål för prövning av offentlig myndighet. Enligt rättspraxis äger socken­

bolag icke ens frivilligt få stadgarna underkastade officiell granskning (jfr

Regeringsrättens årsbok årg. 1927 notisavd. H 15).

Utredningen anmärker, alt vid 1943 års utgång omkring 1 000 sockenbolag

funnos i verksamhet, till vilka under året inflöt omkring 4,2 miljoner kronor

i premier, motsvarande ett försäkringsbelopp av cirka 1 960 miljoner kronor.

Redan dessa siffror gåve enligt utredningens mening vid handen, att socken­

bolagens verksamhet utgjorde en icke betydelselös ekonomisk faktor. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

165

kunde starkt ifrågasättas, om icke en försäkringsverksamhet av denna om­ fattning borde ställas under effektiv tillsyn. En särskild utredning härom borde komma till stånd.

Yttranden. Flera länsstyrelser tillstyrka förslaget om en särskild under­ sökning beträffande sockenbolagen.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening beklagar, att icke försäk- ringsutredningen kunnat upptaga även sockenbolagens ställning till behand­ ling och framhåller för sin del angelägenheten av att en särskild undersök­ ning rörande dessa bolag snarast åvägabringas.

Föredraganden. Frågan om sockenbolagens ställning faller inom ramen för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning. Jag utgår ifrån att denna utredning kommer att ägna frågan erforderlig upp­ märksamhet.

D. Koncession beträffande särskilda försäkringsbranscher.

Försäkringsutredningen framhåller, att vid sidan om de allmänna konces- sionsvillkoren särskilda synpunkter måste beaktas i fråga om koncession för vissa branscher. Vad utredningen i detta sammanhang anför tar huvudsak­ ligen sikte på lagtillämpningen. En speciell koncessionsbestämmelse har däre­ mot upptagits i lagtexten (2 § första stycket andra punkten). I den mån ut­ redningens uttalanden beröra principfrågor av större betydelse skall jag här upptaga dem till närmare granskning. 1

1. Livförsäkring.

Utredningen. Såsom riktlinjer för lagtillämpningen framhåller utredning­ en följande synpunkter:

I fråga om livförsäkringsbolag bör behovsprövningen nära anknytas till den av utredningen i annat sammanhang förordade skälighetsprincipen. I förslaget har nämligen i anslutning till livförsäkringens tekniska bestämmel­ ser starkt understrukits, att försäkringarna skola erbjudas allmänheten till skäligt pris. Däri innefattas framförallt krav på rimligt pris för den egent­ liga försäkringsförpliktelsen men också fordran på ändamålsenlig förvalt­ ning. Det kan sålunda icke godtagas, att anskaffningskonkurrensen genom tillkomsten av ett nytt bolag stimuleras därhän, att en fördyring av de en­ skilda försäkringarna åstadkommes. Om underlaget för de olika fältmännens arbete minskas under en viss gräns, kan en sådan effekt lätt inträda.

Om ett livförsäkringsbolag inriktar verksamheten på ett skikt av större inkomsttagare eller begränsar sin ackvisition till visst område eller till viss organisation eller yrkesgrupp, torde för detta bolags vidkommande avsevärda omkostnadsbesparingar kunna ernås. Förfarandet är sålunda ur driftsekono­ misk synpunkt fördelaktigt. Genom att på detta sätt skumma försäkrings- klientelet, avlägsnar sig emellertid bolaget från sin sociala uppgift. Man bör av det enskilda försäkringsväsendet kunna kräva, att detsamma tillgodoser försäkringsbehovet även inom exempelvis glesbebyggda områden. Detta be­ höver emellertid icke innebära att varje försäkringsbolag skall utbygga en

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

effektiv fältorganisation för uppgiften. Rationellare torde vara, att samarbete

kommer till stånd mellan bolag, som redan äro i besittning av en dylik orga­

nisation, och andra bolag, eller också att bolagen gemensamt åstadkomma en

lämplig fältorganisation, som omspänner även de glesbebyggda områdena.

I fråga om folkförsäkringen, även kallad liten försäkring, anmärker ut­

redningen, att bolag som vill driva sådan försäkring har att fylla särskilda

krav beträffande kundtjänsten. Detta förhållande måste beaktas redan vid

koncessionsprövningen.

I anslutning till vissa bestämmelser i lagen den 24 mars 1938 om under­

stödsföreningar framhåller utredningen som sin mening, att koncession icke

bör kunna förvärvas lättare av dylik förening än av andra juridiska eller

fysiska personer, som önska bilda livförsäkringsbolag. En annan ståndpunkt

skulle — tillägger utredningen — öppna möjlighet att på en omväg vinna

koncession utan uppfyllande av de villkor, som i detta hänseende ansetts

böra uppställas.

Yttrande. Försäkringsinspektionen har tagit upp frågan om »skumning»

av försäkringsklientelet. Inspektionen finner det icke framgå, huruvida ut­

redningen avsett, att en grupp, som på grund av sina speciella förhållanden

kan ordna sitt försäkringsskydd billigare än försäkringsklientelet i övrigt,

skall förhindras göra detta. Ett sådant ordnande av försäkringsskyddet bör

enligt inspektionens mening icke vara uteslutet. Inspektionen tillägger:

Denna principiella inställning innebär icke, att vilken grupp som helst

skulle få ordna sitt försäkringsskydd fristående. Inspektionen har blott velat

framhålla, att den av utredningen anförda synpunkten icke får drivas till

sin spets. Detta skulle nämligen medföra, att alla bolag skulle tvingas att

arbeta inom hela det befintliga klientelet. En sådan uniformitet kan icke

anses rationell, då den härigenom ökade konkurrensen skulle försvåra ar­

betet att nedpressa ackvisitionskostnadema.

Föredraganden. Det spörsmål, som försäkringsinspektionen tagit upp till

behandling, erbjuder stort intresse. Om man tänker sig, att en organisation

— ekonomisk, ideell eller facklig eller av annan art — bildar ett bolag för

att ordna medlemmarnas livförsäkringsskydd, bör bolaget kunna driva sin

verksamhet med förhållandevis låga omkostnader. Lämplig samordning mel­

lan försäkringsverksamheten och organisationens centrala förvaltningsupp­

gifter kan medföra förenklingar. Exempelvis kunna försäkringspremierna

upptagas i anslutning till föreningsavgifterna. Kostnader för ackvisition måste

bli relativt' obetydliga, såvida de icke — såsom vid obligatorisk anslutning —

kunna helt bortfalla. Förutsättning för en på detta sätt ordnad livförsäk­

ringsverksamhet är givetvis, att den ifrågavarande organisationen har sådan

omfattning, att kravet på erforderlig riskutjämning kan anses tillgodosett.

Även om i vissa fall fördelar kunna vinnas genom en anordning sådan som

jag här skisserat, är jag likväl icke övertygad om att en allmän utveckling

i denna riktning vore önskvärd. Om det gäller att i ett sammanhang ordna

livlörsäkringsfrågan för personer, som tillhöra en viss organisation, synes

167

mig i första hand böra undersökas, huruvida icke detta på tillfredsställande

sätt kan ske genom kollektiv anslutning till något existerande bolag.

Jag vill understryka utredningens uttalande angående »skumning» av

försäkringsklientelet. Härmed avses tydligen att anskaffningsverksamheten

inriktas på personer, beträffande vilka ackvisitionskostnaderna ställa sig rela­

tivt låga, exempelvis personer med hög inkomst eller bosatta i tätorter, me­

dan andra befolkningsgrupper förbigås. En sådan ackvisitionsmetod måste

från social synpunkt anses förkastlig. Det synes mig vara en viktig uppgift

för tillsynsmyndigheten att övervaka, att dylika tendenser icke vinna insteg.

Därest folkförsäkring även i fortsättningen skall drivas såsom en särskild

försäkringsbransch med högre premienivå än den, som tillämpas inom stor

försäkring, är det av vikt att försäkringstagarna verkligen åtnjuta de för­

måner som ansetts motivera den högre premien. Hit hör bl. a., sasom utred­

ningen framhållit, en speciellt inriktad kundtjänst. Också i detta hänseende

åligger en viktig övervakningsuppgift tillsynsmyndigheten. Undermålig kund­

tjänst eller åsidosättande av övriga utfästa förmåner inom folkförsäkringen

måste i sista hand leda till att koncessionen förverkas. Till folkförsäkringens

speciella problem skall jag närmare återkomma i det följande.

Vad slutligen beträffar utredningens uttalande angående möjligheten för

understödsförening att vinna koncession som försäkringsbolag, kan jag i

princip ansluta mig därtill. Detta spörsmål bör beaktas vid den överarbetning

av lagen om understödsföreningar, som torde bli ofrånkomlig efter genom­

förandet av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2. Skadeförsäkring.

Inledningsvis påpekar utredningen, att den offentliga tdlsynen i fråga om

skadeförsäkring för närvarande är relativt begränsad, i det att den t. ex. icke

omfattar normerna för premiesättningen. Därefter fortsätter utredningen:

Såsom redan framhållits har försäkringsutredningen föreslagit införande i

lagen av skälighetsprincipen på livförsäkringens område, vilken innebar krav

på att försäkring erbjudes allmänheten på villkor, som med hansyn till a

ena sidan de erbjudna förmånerna, och å andra sidan försäkringens pris

framstå såsom skäliga. Spörsmålet huruvida skälighetsprincipen bor lagtastas

även inom skadeförsäkringen, vilket bl. a. skulle fa till toljd att premie­

sättningen underkastades någon form av offentlig tillsyn, faller utantor

utredningsuppdraget.

Den materiella koncessionsprövningen bör i princip hallas inom samma

gränser, som uppdragits för den fortlöpande tillsynen. I fråga om livlor-

säkring skall enligt utredningens förslag kravet på skälighet inga sasom ett

moment i den materiella tillsynen. Vad beträffar skadeförsäkring bär, sasom

nyss anmärkts, ännu icke blivit utrett, huruvida eller i vad man skal tore-

finnas att här ställa premiesättningen under offentlig kontroll. Inom skade­

försäkringen torde därför koncessionsprövningen tillsvidare huvudsakligen

böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmänhetens tor-

säkringsbehov icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram. Detsamma galler

om beslående bolag önskar utvidga verksamheten med ytterligare branscher.

Liksom inom livförsäkringen synes ett utvecklingsfrämjande nytt program

dock i regel kunna göra anspråk på koncession.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Utredningens uttalanden ha mött gensaga från Folket-Samarbete. Försäk-

ringsutredningen avvisar — anföra anstalterna — tillämpandet av skälighets-

principen inom skadeförsäkring av den anledningen, att skäligheten icke

kan kontrolleras utan att premiesätlningen underkastas någon form av

offentlig tillsyn, ett spörsmål, som faller utanför utredningsuppdraget. I an­

slutning till reservation av en ledamot av utredningen, herr Hermansson —

vartill jag i det följande återkommer — finner Folket-Samarbete det icke

möjligt att vid behovsprövningen förbigå frågan, huruvida de av försäk­

ringsbolaget saluförda tjänsterna äro åsatta ett skäligt pris eller icke. An­

stalterna tillägga:

Å andra sidan har Folket-Samarbete den bestämda uppfattningen, att en

detaljerad kontroll från det allmännas sida över premiesättningen i skade­

försäkringen icke är genomförbar på grund av de ytterligt skiftande för­

hållandena inom hithörande branscher. Ett försök från statens sida att inom

skadeförsäkringen föreskriva någonting motsvarande livförsäkringens av

Kungl. Maj :t stadfästa grunder skulle därför leda till en allvarlig försämring

av dessa branschers förmåga att anpassa sig efter växlande försäkringsbehov

och risker.

Enligt Folket-Samarbetes mening är det emellertid möjligt att, såsom

reservanten önskar, stadfästa skälighetsprincipen för skadeförsäkringen utan

att införa en rigorös statlig detaljreglering av prissättningen. Skäligheten kan

nämligen övervakas av försäkringsinspektionen med stöd av den föreslagna

288 § under förutsättning att kraven på redovisning och disposition av över­

skottet väsentligt skärpas.

Folket-Samarbete tillfogar, att enligt anstalternas mening kvantitetsbedöm-

ningen får ringa vikt, om skälighetsprincipen på antytt sätt stadfästes även

för skadeförsäkringen; tillgodoser ett bolag skälighetskravet, hör bolaget i

regel anses ha visat sin behövlighet.

Slutligen åberopar Folket-Samarbete följande uttalande av kommissionen

för ekonomisk efterkrigsplanering (SOU 1945:42 s. 48): »Bortsett från svå­

righeten att bedöma skäligheten av ett visst pris, anser kommissionen det

vara principiellt oriktigt, att ett statligt organ sanktionerar prissättningen på

en viss vara, vilket skulle bliva fallet, om ett statligt kontrollorgan eller

någon specialdomstol skulle avge sitt omdöme på denna punkt.»

Föredraganden. Vad angår de grundläggande principerna för koncessions-

prövningen hänvisar jag till vad jag förut anfört. Spörsmålet huruvida eller

i vad mån premiesättningen inom skadeförsäkring bör ställas under offent­

lig kontroll är föremål för 1945 års försäkringsutrednings bedömande. Det

kan sålunda icke komma i fråga att nu göra ett principuttalande i delta ämne.

I anledning av vad Folket-Samarbete anfört angående lagfästande av skälig­

hetsprincipen även i fråga om skadeförsäkring må emellertid följande fram­

hållas.

För skadeförsäkringen torde principen innebära, att premierna skola av­

vägas pa ett skäligt sätt i förhållande till de risker, som de äro avsedda att

täcka. Kontrollen över att så sker torde förutsätta, att det allmänna har till

förfogande ett statistiskt material, som visar genomsnittsriskens storlek inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

169

olika grupper av försäkringsbeståndet. Att — såsom Folket-Samarbete före­ slår — grunda kontrollen enbart på den bokföringsmässiga redovisningen är enligt min mening icke möjligt. Den omständigheten att verksamheten icke visar överskott ger nämligen icke något belägg för att premierna avvägts på ett skäligt sätt.

Det av Folket-Samarbete citerade uttalandet av kommissionen för ekono­ misk efterkrigsplanering har utbrutits ur sitt sammanhang och därigenom fått en annan innebörd än den avsedda. Uttalandet tillhör diskussionen om ett statligt organ i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegräns­ ning inom näringslivet. Uttalandet kan sålunda icke åberopas i förevarande sammanhang.

3. Livförsäkring och skadeförsäkring i samma bolag. Återförsäkring.

Utredningen.

Gällande försäkringslag tillåter, att ett och samma bolag

jämsides driver både liv- och skadeförsäkring. Utredningen intar härutin- nan en annan ståndpunkt. I lagförslaget har upptagits föreskrift om att med livförsäkringsrörelse ej må förenas försäkringsrörelse av annat slag med mindre särskilda skäl därtill äro (2 § första stycket).

Utredningen anför i detta ämne följande: Vad beträffar kombinationen brand- och livförsäkring förekommer den hos oss endast i företag, som arbeta i aktiebolagets form. I fråga om denna kombination må till en början framhållas olikheten i avseende å de ekono­ miska förutsättningarna för bedrivandet av dessa två vitt skilda försäkrings- grenar. Beträffande livförsäkringen har den uppfattningen alltmera slagit ige­ nom, att verksamheten skall drivas enbart för de försäkrades räkning; över­ skott, som under normala förhållanden beräknas uppstå på denna verksam­ het, skola sålunda återbäras till försäkringstagarna och fördelas bland dem efter vissa för verksamheten i fråga speciellt avvägda metoder. Brandför­ säkringen åter har prägeln av affärsrörelse i så måtto, att de överskott, som uppstå på verksamheten, icke — såsom i fråga om livförsäkring —- åter­ bäras till försäkringstagarna utan tillföras aktieägarna i en eller annan form.

Då verksamhet av så olikartad beskaffenhet och under så skilda föruU sättningar drives av samma försäkringsaktiebolag, kunna tydligen uppstå motsättningar mellan livförsäkringstagamas och aktieägarnas intressen. Det gäller sålunda bl. a. att uppdela förvaltningskostnaderna mellan liv- och brandförsäkringsrörelsen på ett sätt som svarar mot de verkliga förhållan dena, ett problem som särskilt beträffande vissa omkostnader är förenat med icke oväsentliga svårigheter. Det sätt, varpå uppdelningen sker, kom­ mer givetvis att inverka på försäkringsbranschernas överskott och berör där­ igenom de båda parternas intressen. Även i fråga om kapitalplaceringen kunna olika synpunkter göras gällande, då fråga är om placering av medel, som tillböra livförsäkringar med dess långa försäkringsavtal, eller då pla­ ceringen gäller brandförsäkringens medel. Tvenne olika förfaringssätt ha här­ vid kommit till användning i de blandade bolagen; antingen ha placering­ arna för liv och brand hållits isär, eller ha de betraktats som gemensamma, varvid emellertid ränteinkomsten å dessa gemensamma placeringar fördelas mellan de båda försäkringsgrenarna i förhållande till storleken av vissa fonder.

Den här berörda sammankopplingen av liv- och brandförsäkring är ägnad att medföra och har 1 konkreta fall även medfört svårigheter att avgöra,

170

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.

huruvida vissa fondavsättningar böra tillkomma livförsäkringstagarna eller

betraktas såsom bolagets (aktieägarnas) egendom. Under tider, som präglas

av fluktuationer på det ekonomiska livets område, accentueras svårigheterna,

och avgörandet kan då få verkningar av stor ekonomisk betydelse för de

därav berörda parterna.

Enbart nu nämnda omständigheter utgöra enligt utredningens mening

tillräckligt motiv för att sammankoppling mellan liv- och brandförsäkrings-

verksamhet icke vidare bör tillåtas. Men även andra synpunkter föra till

samma resultat. I organisatoriskt hänseende saknas anledning att knyta sam­

man liv- och brandförsäkring. Ackvisitionen sker på olika sätt, även om i en

del fall samma person kan vara lämpad för verksamhet i båda branscherna.

Arbetet inom den centrala organisationen ställer helt olika krav på befatt­

ningshavarna inom ett brand- och ett livförsäkringsbolag. Tarifferingsarbe-

tet såväl som skaderegleringsarbetet inom brandförsäkringen är sålunda av

helt annan art än inom livförsäkringen och erbjuder problem, som sakna mot-

svarighet i fråga om sistnämnda försäkringsgren. Härtill kommer, att för-

säkringsrisken inom brandförsäkringen är till sin natur helt skild från ris­

ken inom livförsäkringen. Den naturliga riskgemenskap, som existerar å ena

sidan inom ett kollektiv av brandförsäkringar och å andra sidan inom ett

livförsäkringsbestånd, och som medger utjämning inom vart och ett av dessa

bestånd för sig, kan icke på ett naturligt sätt utsträckas att omfatta båda be­

stånden sammantagna.

De synpunkter, som här anförts beträffande liv- och brandförsäkring i

samma bolag, motivera enligt försäkringsutredningens mening principiellt

förbud mot den nämnda kombinationen. Förbudsbestämmelsen bör utfor­

mas så, att livförsäkring som regel skiljes från varje slag av skadeförsäk­

ring. Om däremot på grund av särskilda omständigheter en kombination av

liv- och skadeförsäkring framstår såsom ändamålsenlig, bör från det allmän­

nas sida icke resas hinder däremot.

Utredningen finner det vidare angeläget, att principen om boskillnad mel­

lan liv- och brandförsäkring göres tillämplig även i fråga om bestående för­

säkringsföretag. Tre inhemska bolag — de s. k. blandade bolagen — beröras

härav, nämligen Försäkringsaktiebolaget Skandia, Brand- och livförsäkrings­

aktiebolaget Skåne samt Brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea. I detta

ämne har försäkringsutredningen haft överläggningar med representanter

för de tre bolagsledningarna. Från bolagens sida har man därvid förklarat

sig beredd att medverka till en anordning, varigenom för vart och ett av de

tre bolagen ett särskilt livförsäkringsaktiebolag bildas, till vilket livförsäk­

ringsbeståndet överlåtes, medan respektive moderbolag behålla brandförsäk­

ringsrörelsen. Närmare riktlinjer för uppdelningen hava uppdragits under

samråd mellan försäkringsutredningen och bolagsledningarna. De principer,

som därvid följts, tillgodose — framhåller utredningen — försäkringstagar­

nas befogade intressen. I detta hänseende må särskilt anmärkas, att bolags­

ledningarna förklarat sig villiga tillstyrka en anordning, varigenom överskott

å livränterörelsen tillföres de försäkrade. Bolagen ha önskat avvakta stats­

makternas ställningstagande till utredningens förslag angående förenklad

procedur för överlåtelse av försäkringsbestånd innan de planerade åtgärder­

na vidtagas.

Beträffande kombinationen livförsäkring och annan skadeförsäkring än

brandförsäkring anför utredningen vidare:

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

171

De omständigheter, som enligt utredningens mening motivera boskillnad mellan liv- och brandförsäkring, kunna åberopas jämväl för livförsäkringens skiljande från övriga skadeförsäkringsbranscher. Utredningen håller sålunda före, att kombination av liv och skadeförsäkring icke bör medgivas, såframt icke i det enskilda fallet särskilda skäl tala till förmån för en gemenskap. Avgörandet bör träffas uteslutande med hänsyn till vad som framstår såsom mest ändamålsenligt för försäkringstagarna. I detta sammanhang förtjänar sjuk- och olycksfallsförsäkringen särskild uppmärksamhet. Denna försäk- ringsgren, som är att anse såsom personförsäkring, likställes i lagen om för­ säkringsrörelse med skadeförsäkring, försåvitt den icke meddelas för livstid eller för längre tid än tio år, då den är underkastad samma bestämmelser som gälla för livförsäkring. Motivet till denna differentiering torde vara att tekniken för den långvariga sjuk- och olycksfallsförsäkringen företer bety­ dande likhet med livförsäkringens teknik och då avtalen, liksom i fråga om livförsäkringen, omspänna långa tidsperioder, har den ansetts böra beredas samma skydd som denna. ....... c

Den nämnda differentieringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen fram­ står även såsom resultatet av en historisk utveckling. Om man bortser från de s. k. sociala olycksfallsförsäkringsbolagen, driva för närvarande omkring ett trettiotal skadeförsäkringsbolag samt därjämte ett utländskt bolag här i riket sjuk- och olycksfallsförsäkring för kortare tid än tio år, i samtliga fall vid sidan av andra skadeförsäkringsgrenar. Enbart försäkring för längre tid tillhandahålles endast av tre bolag. -------------------

Enligt utredningens mening bör differentieringen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring bibehållas. För tryggande av försäkringsta­ garnas rätt är det av vikt, att de långa försäkringsavtalen inom personförsäk­ ringen baseras på ett genomfört tekniskt system, för vilket grunder skola fastställas. De långa försäkringarna, vilka måste anses utgöra en mera kva­ lificerad försäkringsform, kräva från försäkringsgivarens sida förtrogenhet med problem av särskild art.

Historiskt ha förhållandena i vårt land utvecklat sig så, att den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken till skillnad från den långa försäkringen är uppsägbar, bedrives som en vanlig skadeförsäkringsbransch vid sidan av övrig skadeförsäkring såsom brand, automobil, ansvarighet, inbrott med flera försäkringsgrenar, medan den långa försäkringen drives av särskilda härför inrättade bolag. Det förekommer icke — bortsett från barnolycksfallsförsäk­ ring och reseolycksfallsförsäkring — att något bolag tecknar både den korta och långa försäkringen.

Här inställer sig spörsmålet, huruvida den hittillsvarande utvecklingen pa detta område kan anses vara av sadan art, att den bör konfirmeras i lagstift­ ningen. Vad närmast den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffar är det uppenbart, att den ger försäkringstagaren ett större mått av trygg­ het än den korta, vilken kan uppsägas från försäkringsgivarens sida och, om eu försämring av hälsotillståndet skulle inträda, icke kan förnyas på de ur­ sprungliga villkoren. Den är med hänsyn härtill ur försäkringstagarens syn­ punkt värdefullare än den korta försäkringen. Om därför ett skadelörsäk- ringsbolag, som bland andra branscher driver även den korta sjuk- eller olycksfallsförsäkringen, önskar upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år, bör enligt utredningens mening i princip hinder icke resas häremot, givetvis under förutsättning att behov härav föicliggei och förutsättningar äro för handen, att den ifrågasatta utvidgningen av verksam­ heten är ägnad att under rådande förhållanden främja en sund utveckling av- försäkringsväsendet. För närvarande bedrives emellertid kortfristig sjuk- och olycksfallsförsäkring av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag,

172

Kungl. Maj:ts proposition nr J0.

vilket innebär en icke önskvärd splittring. Inom några av dessa bolag har

nämnda försäkringsgren erhållit en betydande omfattning, medan för flertalet

verksamheten i fråga är av relativt ringa betydelse. Därest nu berörda bolag

skulle önska upptaga den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen, är det

enligt utredningens mening av vikt, att den splittring, som för närvarande

råder inom den korta försäkringen, icke utsträckes även till den långa för­

säkringens område. Koncessionsprövningen i föreliggande fall bör därför, så

länge nuvarande förhållanden råda, vara synnerligen restriktiv. I varje fall

bör koncession för den långa försäkringen icke beviljas andra skadeförsäk-

ringsbolag än sådana vilka särskilt inriktat sig på den korta sjuk- och olycks­

fallsförsäkringen och därigenom åstadkommit en mera betydande verksam­

het inom denna försäkringsgren.

Även om den långa och den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur tek­

nisk synpunkt förete betydande olikheter, kräva de med hänsyn till risk­

bedömningen och skaderegleringsarbetet en i stort sett likartad expertis. Jäm­

för man å andra sidan den långa försäkringen med livförsäkring i vanlig me­

ning, är det i stället på det tekniska området som likheterna föreligga, medan

framför allt skaderegleringsarbetet är helt artskilt. Den långa sjuk- och

olycksfallsförsäkringen har sålunda viktiga beröringspunkter med såväl liv-

som skadeförsäkring. Under sådana förhållanden anser försäkringsutredning-

en hinder icke heller böra resas mot att ett livförsäkringsbolag upptager sjuk-

och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år på sitt program. Godtages

denna uppfattning, synas några principiella invändningar icke heller kunna

anföras mot att ett livförsäkringsbolag driver den korta sjuk- och olycksfalls­

försäkringen. Då emellertid denna försäkringsbransch — såsom nyss fram­

hållits — redan drives av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag,

bör det icke komma i fråga att bevilja ytterligare koncessioner.

Vidare behandlar utredningen olika frågor beträffande kombination av di­

rekt och indirekt försäkring (återförsäkring). I praxis har indirekt affär i viss

bransch ansetts såsom komplement till den direkta affären i samma bransch.

Koncession för särskild bransch i direkt affär har sålunda ansetts innefatta

rätt att driva motsvarande återförsäkringsrörelse. Däremot har tillstånd till

indirekt affär i viss bransch icke ansetts omfatta även den direkta affären i

samma bransch. Utredningen anser, att bärande motiv knappast föreligga

att betrakta återförsäkringsverksamheten såsom ett självklart accessorium

till den direkta affären, även om det av praktiska skäl merendels kan fram­

stå som ändamålsenligt att kombinera de båda rörelsegrenarna. Vid begäran

om koncession för viss försäkringsgren bör enligt utredningens mening den

direkta och indirekta affären bedömas var för sig.

Utredningen anför härom vidare:

Återförsäkringens uppgift är att åstadkomma utjämning av det ekonomiska

riskförloppet. Vid otillfredsställande riskutjämning måste man räkna med

a*t genom tillfälligheternas spel det ekonomiska förloppet av verksamheten

blir ojämnt och i ogynnsammaste fall rentav ruinerande för bolaget. Icke

minst för livförsäkringsväsendet är sålunda en rationellt ordnad återförsäk-

ringsverksamhet av stor vikt, större inom storförsäkringen än inom folkför­

säkringen, där riskutjämningen automatiskt säkerställes genom att beståndet

är sammansatt av ett mycket stort antal försäkringar med låga försäkrings-

belopp. Det ligger i direktförsäkringsgivarens intresse att rationellt ordna risk­

utjämningen. Med hänsyn härtill är det naturligt, att initiativet till återför-

säkringsavtal tillkommer denne. Återförsäkringen tillhör med andra ord di­

173

rektförsäkringsgivarens tekniska problem, som måste lösas ändamålsenligt

och billigt för att skäligheten gentemot försäkringstagarna skall kunna till­

godoses. Det svenska livförsäkringsväsendet har för ändamålet bildat ett ge­

mensamt återförsäkringsbolag. Detta bolag, Återförsäkringsaktiebolaget Sve­

rige, behåller en mindre del av de mottagna återförsäkringarna men retroce-

derar återstoden, huvudsakligen till de anslutna direktförsäkringsbolagen. Ett

mindre antal personer äro emellertid så högt livförsäkrade, att tillfredsstäl­

lande riskutjämning icke lämpligen kan beredas genom den nämnda anord­

ningen.

Det sist sagda kan motivera att svenskt bolag, som driver enbart indirekt

affär i skadeförsäkring, beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse

i livförsäkring, om behov härav skulle uppstå. Sådan rörelse bör dock i fråga

om svenska försäkringar inskränkas till retrocessioner från livåterförsäk-

ringsbolag och ske mot riskpremie. Genom riskpremiemetod förebygges en i

och för sig icke önskvärd sammanblandning av förvaltningen av livförsäk­

ringsrörelsens tekniska fonder med fondförvaltningen i skadeförsäkrings-

branscher. Detta syfte torde lämpligen kunna vinnas genom ett härför av­

passat förbehåll i koncessionsvillkoren.

Vad angår frågorna, huruvida ett bolag, som driver direkt skadeförsäk-

ringsrörelse, bör tillåtas att mottaga återförsäkring i liv, eller om ett livbo­

lag bör få driva indirekt affär i skadeförsäkring, anser utredningen, att dessa

i regel böra besvaras nekande. Här må hänvisas till vad nyss anförts angå­

ende de blandade bolagen. Det bör tilläggas, att ett mindre antal svenska för­

säkringsbolag för närvarande — ehuru i begränsad omfattning — driva de

kombinationer, som här åsyftas. En avveckling av antingen livförsäkrings-

eller skadeförsäkringsaffären torde icke komma att bereda nämnvärda olä­

genheter. Det är dock rimligt att, såframt icke frivillig överlåtelse av ett-

dera beståndet lämpligen kan åvägabringas, redan ingångna avtal fullgöras

av det bolag, som slutit avtalet.

Beträffande koncession för återförsäkringsverksamhet framhåller utred­

ningen följande synpunkter:

Med hänsyn till återförsäkringens betydelse för det moderna försäkrings­

väsendets stabilitet och funktionsduglighet har det allmänna i samma grad

som beträffande direkt försäkring intresse av att verksamheten bedrives på

lämpligt sätt. För meddelande av koncession för återförsäkringsbolag bör

sålunda ställas samma krav, nämligen att verksamheten kan anses behövlig

och därjämte är ägnad att främja en sund utveckling. Därvid bör dock be­

aktas, att ett återförsäkringsbolag i allmänhet riktar sig även till den utländs­

ka marknaden. Ett väl utbyggt återförsäkringsföretag med goda internatio­

nella förbindelser kan vara av ekonomisk betydelse för vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Yttranden. Vad utredningen anfört angående rätt att driva såväl liv- som

skadeförsäkring i samma bolag har på vissa punkter mött principiella erin­

ringar, huvudsakligen dock endast såvitt angår återförsäkring.

Försäkringsinspektionen anmärker, att utredningen icke motiverat sitt

principuttalande att elt bolag, som driver direkt skadeförsäkringsrörelse, i

regel icke bör tillåtas mottaga livåterförsäkring. De skäl, som anförts till

förmån för boskillnad mellan direkt liv- och brandförsäkring, synas inspek­

tionen icke ha någon större bärkraft i förevarande fall. Särskilt gäller detta,

då det är fråga om livåterförsäkring, som övertages från utländsk försäk­

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ringsgivare. Sådan rörelse är, påpekar inspektionen, i lika liög grad affärs-

betonad som brandförsäkringen.

Försäkringsbolagens riksförbund framför liknande synpunkter. Riksför­

bundet tillägger:

Utredningen synes hava alltför litet beaktat, att återförsäkringsverksam-

heten till sin natur är i hög grad internationell och därjämte mera affärs-

massigt betonad än annan försäkringsverksamhet, och i stället fört sina reso­

nemang beträffande koncession för återförsäkring från den utgångspunkten,

att återförsäkringen i främsta rummet är en anordning för ernående inom

landet av en effektiv riskutjämning för det samlade försäkringsbeståndet

inom de olika branscherna. Det enda sammanhang, i vilket utredningen upp­

märksammat återförsäkringens internationella karaktär, är då den gör gäl­

lande, att även för koncession för återförsäkringsbolag böra ställas kraven

att verksamheten kan anses behövlig och därjämte ägnad att främja en sund

utveckling, men samtidigt påpekar, att ett återförsäkringsbolag i allmänhet

riktar sig även till den utländska marknaden.

En koncessionsprövning beträffande återförsäkring på sätt utredningen

synes hava tänkt sig skulle kunna leda till allvarlig skada för de svenska

skadeförsäkringsbolag, som i större omfattning ägna sig åt internationell åter-

försäkringsverksamhet. Exempelvis skulle ett dylikt bolag kunna i konkur-

icns med andra, främst utländska, bolag förlora eu vinstgivande återförsäk-

lingsaffär i skadeförsäkring, om det icke samtidigt kunde taga livåterförsäk-

ring. överhuvud taget bör det icke resas hinder för ett direkttecknande

svenskt skadeförsäkringsbolag att övertaga återförsäkring i såväl skade- som

livförsäkringsbranscherna. Att livåterförsäkringsverksamheten därvid icke

bör bedrivas efter sådana linjer, att det kan leda till men för försäkringsta­

garna i de svenska livförsäkringsbolagen ligger i öppen dag, men det­

ta är en angelägenhet för ledningen av dessa bolag att tillse och äger

icke något sammanhang med principerna för beviljandet av koncession för

återförsäkring. Det bör även uppmärksammas att försäkringsinspektionen i

viss utsträckning utövar direkt kontroll över den återförsäkringsaffär, som

avges av de direkttecknande svenska livförsäkringsbolagen. Anledning sak­

nas att vid koncessionsprövning och tillsyn beträffande återförsäkring an­

lägga andra synpunkter än soliditetssynpunkten.

I detta sammanhang har riksförbundet uppmärksammat utredningens ut-

talande, att, om ett svenskt bolag, som driver enbart indirekt affär i skade­

försäkring, beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse i livförsäkring,

så bör sådan rörelse i fråga om svenska försäkringar inskränkas till retro-

cessioner från livåterförsäkringsbolag och ske mot riskpremie. Mot första ledet

i detta uttalande måste inläggas en bestämd gensaga. Något skäl att fram­

tvinga en sådan dubbel affärsuppgörelse som retrocession innebär förelig­

ger icke. Uttalandet har ej heller på något sätt motiverats av utredningen.

Föredraganden.

De skäl utredningen anfört för ett principiellt förbud

mot alt förena liv- och skadeförsäkringsrörelse i samma bolag synas mig

övertygande. Förbudet bör — såsom utredningen ock påvisat — likväl icke

göras ovillkorligt. På koncessionsmyndiglieten bör ankomma att efter diskre-

tionär prövning meddela dispens, då särskilda skäl föranleda därtill. För-

säkringsutredningen har pekat pa vissa fall, där dispens enligt utredningens

mening kan vara motiverad. I stort sett finner jag utredningens synpunkter

välgrundade och ägnade att tjäna såsom ledning för rättstillämpningen. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

175

kan emellertid icke utan vidare ansluta mig till uttalandet, att ett bolag, som driver direkt skadeförsäkringsrörelse, i regel icke bör tillåtas mottaga liv- återförsäkringsrörelse. Detsamma gäller uttalandet, att om ett bolag med enbart indirekt affär i skadeförsäkring beviljas koncession även för livåter- försäkring, sistnämnda rörelse bör inskränkas till retrocessioner från livåter- försäkringsbolag. Den kritik, som i remissyttrandena framförts mot dessa ut­ talanden, finner jag sålunda värd beaktande. Koncessionsfrågor av nu angiven art böra bedömas från fall till fall och med beaktande av alla pa fragan in­ verkande faktorer. Härvid bör beaktas, att skälighetsprincipen införts be­ träffande livförsäkringen och att denna princip bör upprätthållas även då

det gäller att genom återförsäkring utjämna kastningar i riskförloppet inom

livförsäkringen. Kontrollen över att detta krav tillgodoses tillkommer för- säkringsinpektionen, som med hänsyn härtill bör ägna återförsäkringsavta- len erforderlig uppmärksamhet.

Vad beträffar frågor om koncession för återförsäkringsverksamhet hänvi­ sas till vad jag förut anfört därom, att hänsyn måste tagas även till handels­ politiska faktorer.

De blandade bolagens beredvillighet att anpassa sig efter en förbudsregel av nu angiven innebörd medför, att särskilda övergångsbestämmelser beträf­

fande dessa bolag icke torde erfordras. Ej heller i övrigt torde förhållandena påkalla sådana bestämmelser.

E.

Representationsfrågan såsom koncessionsviltkor i ömsesidigt bolag m. m.

Utredningen behandlar ingående frågan om delägares och garanters in­ flytande i ömsesidiga försäkringsbolag och anför härom bl. a. följande:

Delägarnas intressegemenskap utgör grunden för den ömsesidiga företags- typens struktur. Företaget skall bedrivas av delägarna själva och för deras räkning. En sådan gestaltning av företagsdriften torde vara tämligen lätt att upprätthålla under okomplicerade yttre förhållanden — ett ringa antal del­ ägare, begränsat verksamhetsområde och enhetligt ekonomiskt intresse i av­ seende å företaget. I den mån dessa förhållanden kompliceras genom ök­ ning av antalet delägare, dessas fördelning över större områden eller mindre samstämmighet i intressena, har det också visat sig svårt att förverkliga den tanke, som ligger till grund för det ömsesidiga försäkringsföretaget. Det blir därvid icke blott nödvändigt att från företagets beslutande organ, bo­ lagsstämman, till verkställighetsorganet, styrelsen, överföra större del av det löpande förvaltningsarbetet. Av praktiska skäl försvåras därjämte delägar- nas möjlighet att genom närvaro på bolagsstämma besluta om bolagets an­ gelägenheter. Då företagets expansion nått en viss gräns, måste det, anses helt uteslutet att delägarnas inflytande kan utövas i sådan form. Svårighe­ terna kunna lösas därigenom, att man tillskapar ett särskilt organ här be­ nämnt delegeradeförsamling — vilket har att besluta i delägarnas ställe. Det ligger i sakens natur, att denna anordning förutsätter, att det nämnda orga­ net verkligen är representativt för delägarna. Detta organ ersätter bolags­ stämman och har sålunda till uteslutande uppgift alt tillgodose delägarnas intresse.

Under förarbetena till 1917 års försäkringslag torde frågan om delägar- inflytandets praktiska gestaltning hava ägnats föga om ens någon uppmärk­

17G

Kungi. Maj.ts proposition nr -50.

samhet. Lagen anger icke några riktlinjer för frågans lösning; lika litet har

lagen givit offentlig myndighet möjlighet att påverka utvecklingen på detta

område. Efter de senaste decenniernas utveckling är situationen för närva­

rande den, att vissa ömsesidiga försäkringsbolag eller typer av sådana bolag

lyckats lösa frågan om delägarnas representation på ett både formellt och

reellt godtagbart sätt. I andra bolag åter är delägarinflytandet en chimär,

antingen till följd av att det helt kringskurits i bolagsordningen eller också

blivit reellt betydelselöst, oaktat benämningen ömsesidig är ägnad att inge

försäkringstagarna föreställningen om att de äga ett verkligt inflytande. Mel­

lan dessa ytterlighetsfall förekommer en mångfald former. Efter nutida upp-

fattning måste förhållandena betecknas som i stort sett otillfredsställande.

Försäkringsutredningen har ansett det vara en angelägenhet av stor vikt att

söka finna en tillfredsställande lösning på de problem, som här anmäla sig.

Uppgiften är icke enkel. Svårigheterna ligga huvudsakligen i att finna en

anordning, som icke framstår såsom en tom formalitet utan åstadkommer ett

delägarinflytande av reell innebörd. Det förtjänar anmärkas, att svårighe­

terna härutinnan otvivelaktigt i sin mån bidragit till den utveckling som nu

är ett faktum.

Representationsfrågan kompliceras även därav, att åtskilliga ömsesidiga

försäkringsbolag äro utrustade med garantikapital. Detta fyller i stort sett

samma funktion som aktiekapitalet i ett aktiebolag. Genom garantikapitalet

tillföres bolaget rörelsemedel. Dess betydelse framgår därav, att försäkrings­

lagen innehåller bestämmelse om att ömsesidigt försäkringsbolag icke må bil­

das utan garantikapital, där ej särskilda skäl till undantag finnas (119 §).

Det har ansetts, att den som tillskjutit garantikapital i ett ömsesidigt försäk­

ringsbolag bör vara tillförsäkrad inflytande i företaget. Allmängiltigheten av

denna tes kan visserligen dragas i tvivelsmål, men å andra sidan är det obe­

stridligt, att garanten i vissa situationer har ett befogat intresse att bevaka.

Därvid uppkommer frågan om en avvägning mellan garanters och deläga­

res inflytande.

Innan utredningen närmare går in på de principiella riktlinjerna, torde

det vara av intresse att något analysera de former för delägarinflytande,

som hittills utbildats. Den tidigare försäkringsutredningen verkställde un­

der år 1937 en undersökning angående då praktiserade former för delägares

och garanters inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Undersökning­

ens resultat skall här i korthet refereras. Någon påtaglig förskjutning i ena

eller andra riktningen torde icke hava förekommit efter nämnda tidpunkt,

varför undersökningen kan anses återspegla aktuella förhållanden.

Undersökningen, som omfattade praktiskt taget samtliga år 1937 verk­

samma ömsesidiga riksbolag, nämligen 74 person- och skadeförsäkringsbolag

samt 14 ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, från vilka senare bortses i

det följande, ger vid handen, att delägarnas inflytande formellt är ordnat

enligt ettdera av tre olika alternativ. Dessa äro 1) direkt rösträtt på bolags­

stämma, 2) rösträtt genom delegerade och 3) en kombination av de båda

föregående systemen.

Systemet med direkt rösträtt för delägarna har upptagits i de flesta bolags­

ordningarna. Rösträtten utövas per capita eller i relation till försäkringsbe-

lopp eller premie. Även andra metoder tillämpas för rösträttens avvägning.

Ofta mträder rätten alt rösta först sedan försäkringen varit i kraft under

viss tid. Vanligen förekommer också den anordningen, att rösträtt ej må

utövas genom ombud eller att samma ombud äger företräda allenast ett

starkt begränsat antal delägare.

I 23 av de undersökta bolagen utövas delägarnas bestämmanderätt genom

delegerade. Dessas antal växlar från högst 100 till lägst 9. Mycket skiftande

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

177

principer tillämpas för val av delegerade. I ett ringa antal fall utses de av delägarna själva för begränsad tid. En variant härav är, att halva antalet delegerade utses av försäkringstagarna, medan delegeradeförsamlingen i öv­ rigt kompletterar sig själv. Den sistnämnda anordningen — att delegerade­ församlingen kompletterar sig själv — förekommer i åtskilliga bolag. Ett av dessa bolag har tillika infört den bestämmelsen, att ett visst antal för­ säkringstagare, minst 500, kunna påkalla utlysande av allmänt försäkrings- tagarmöte, vilket äger att besluta om entledigande av delegerade och utse­ ende av nya i de avgångnas ställe. Några bolag tillämpa den anordningen, att en särskild institution -— landsting, handelskammare, kooperativa för­ bundets kongress, tjänstemannaföreningar — utser delegeradeförsamling. I en bolagsordning föreskrives, att garanten äger deltaga i val av delegerade för försäkringstagarna. Åtskilliga varianter av de nu nämnda exemplen före­ komma.

Även i fråga om det tredje av de nyss nämnda systemen förekomma myc­ ket varierande anordningar. 1 allmänhet är beslutanderätten på det sätt uppdelad, att delägarna hava att själva på bolagsstämman besluta i vissa frågor, medan beslutanderätten i övrigt tillkommer utsedda delegerade.

Av de 74 bolag, som omfattades av undersökningen, redovisade 22 icke återbetalat garantikapital. I de flesta av sistnämnda bolag åtnjuter garanten rösträtt vid sidan av försäkringstagarna eller delegerade för dem. Såsom redan nämnts förekommer också den anordningen, att garanterna äga del­ taga i val av delegerade för försäkringstagarna.

Slutligen förtjänar framhållas, att i ett mindre antal bolag styrelseleda­ möterna i denna egenskap samt i vissa fall även revisorerna äga rösträtt å bolagsstämma.

För de lokala bolagen (ömsesidiga läns- och häradsbolag), vilka icke om­ fattades av undersökningen, är representationsproblemet betydligt lättare att lösa. I dessa bolag torde regelmässigt delägarna själva besluta om bolagets angelägenheter å bolagsstämma, därvid rösträtten utövas per capita eller i proportion till försäkrings- eller premiebelopp. Det saknas dock icke exem­ pel på delegeradeförsamling inom dessa bolag. Endast i något enstaka fall torde lokalt bolag hava bildats med garantikapital.

För att belysa problemläget redogör utredningen härefter för represen- tationsordningen i några nu existerande ömsesidiga försäkringsbolag. I två av de anförda exemplen är representationsordningen enligt utredningens mening uppenbart otillfredsställande, medan i två andra fall delägarnas be­ slutanderätt gestaltats i former, som utredningen finner godtagbara. I an­ slutning till de båda sista exemplen anmärker utredningen, att bolagets an­ knytning till en viss intressegrupp i samhället är ägnad att starkt underlätta representationsfrågans lösning.

Den av utredningen refererade undersökningen omfattade jämväl frågan i vilken utsträckning försäkringstagarna faktiskt utövat sin rösträtt i de fall, där sådan tillkommit dem enligt bolagsordningen. Denna kategori represen­ terades vid undersökningstillfället av 53 bolag, av vilka 12 hade garantikapi­ tal med rösträtt å bolagsstämman. För tioårsperioden 1928—1937 infordrade utredningen därjämte från bolagen uppgifter angående dels antalet represen­ terade försäkringstagare å bolagsstämmorna och dels röstfördelningen mel­ lan å ena sidan försäkringstagarna och å andra sidan garanter eller inneha-

Bihruvj till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

vare av aktier i vederbörande förlagsaktiebolag. Av undersökningen fram­

gick — anför utredningen — att försäkringstagarna endast i rena undantags­

fall utövat något inflytande i dessa bolag.

Härefter anför utredningen följande:

Idén om frivilliga sammanslutningar till ömsesidigt bistånd gentemot ris­

ker av ekonomisk art har i vårt land historisk förankring. Såsom förut an­

tytts har idén under de senare årens utveckling blivit i viss mån bortskymd.

I våra dagar framstår det emellertid som naturligt att delägarna i ett ömse­

sidigt bolag skola vara garanterade ett verkligt inflytande på företagets led­

ning. Representationskravet gör sig gällande med olika styrka beroende på

verksamhetens art och omfattning m. m. I fråga om livförsäkring med dess

långfristiga försäkringsavtal måste kravet på ett verkligt delägarinflytande

tillmätas ännu större betydelse än i fråga om skadeförsäkringen.

Frågan om lämplig representation utgör enligt utredningens förslag ett led

i koncessionsprövningen. Detta tillhör det tidigare omnämnda kvalitativa

koncessionskravet. Ny koncession skall sålunda kunna beviljas endast då

representationsordningen är fullt tillfredsställande. Såsom redan tidigare

framhållits skola även alla bestående bolag underkastas koncessionspröv-

ning i samband med den nya lagstiftningens genomförande.

Vad beträffar formen för delägarinflytandet må till en början understry­

kas, att uniformitet icke i och för sig är att eftersträva. Fastmera är det av

vikt att representationsformen anpassas efter verksamhetens art och inrikt­

ning. Också verksamhetens omfattning är härvidlag av väsentlig betydelse.

Erfarenheten har visat, att ett rösträttssystem som bygger på försäkrings­

tagarnas direkta deltagande i bolagsstämma blir en tom formalitet utom i

bolag med ett ringa antal delägare. Denna representationsform kan följakt­

ligen icke godtagas i de större bolagen. För dessa bolags vidkommande gäl­

ler spörsmålet därför att åstadkomma något organ för delägarna, vilket

handlar i deras ställe och i deras intresse. Här äro olika lösningar tänkbara.

Svårigheten ligger i att åstadkomma ett organ, som genom sin sammansätt­

ning kan anses verkligt representativt för delägarintresset. Åt varje enskilt

bolag bör överlämnas att söka finna en representationsordning, som är den

med hänsyn till bolagets egenart mest ändamålsenliga. För ömsesidigt för­

säkringsbolag, som är direkt anknutet till en organisation av något slag eller

till viss yrkes- eller intressegrupp, ter sig frågan förhållandevis enkel. Om

något bolag icke träffar en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande an­

ordning, bör koncessionsmyndigheten kunna anvisa sådan. Flera möjlighe­

ter till en dylik mer eller mindre standardiserad representationsform hava

diskuterats inom försäkringsutredningen. Efter prövning av de olika alterna­

tiven har utredningen ansett sig böra förorda en lösning efter följande rikt­

linjer.

Ett försäkringsväsendets förtroenderåd tillskapas med uppgift att i de

ömsesidiga försäkringsbolag, som önska begagna sig därav, utse delegerade-

församling för bolaget. Rådet sammansättes av representanter för sådana

större organisationer i samhället som arbetsgivareföreningen, landsorganisa­

tionen, tjänstemännens centralorganisation, handelns, småindustriens, hant­

verkets och jordbrukets näringsorganisationer, industriförbundet, konsument­

kooperationen, bostadskooperationen, stadsförbundet, landskommunernas för­

bund, hushållningssällskapen, nykterhetsrörelsen o. s. v. Politiska organisa­

tioner böra däremot icke komma i fråga. Man bör på sådant sätt kunna för

uppdraget förvärva personer, vilka äro väl förtrogna med ekonomiska och

sociala problem samt besitta ingående personkännedom på samhällslivets

olika områden. Antalet ledamöter bör icke vara alltför ringa och i varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

179

fall icke understiga 20. Ledamotskapet skall helt hava karaktären av för­ troendeuppdrag. För att stärka förtroenderådets ställning och därjämte skapa garantier för en allsidig sammansättning synes det lämpligt, att Kungl. Maj:t utser ledamöterna inom förslag, avgivna av vederbörande organisationer.

Förtroenderådet skall ha till uteslutande uppgift att utse delegeradeförsam- ling i ömsesidiga försäkringsbolag, som införa denna valanordning. Vid full­ görande av sin uppgift bör rådet beakta det berörda bolagets speciella förhål­ landen. Väsentligt olika synpunkter göra sig nämligen gällande vid val av delegerade i t. ex. ett livförsäkringsbolag och ett sjöförsäkringsbolag. Det kan visserligen invändas, att man här förutsätter en förtrogenhet med för­ hållandena inom försäkringsväsendet hos rådets enskilda ledamöter, som i regel icke kan väntas föreligga. Denna invändning får emellertid icke över­ drivas. Genom en allmän orientering på området, baserad på uppgifter från försäkringsinspektionen, torde erforderligt sakligt underlag för valet kunna skapas. Det ligger självfallet vikt uppå att kandidatnomineringen är fri, bort­ sett från den naturliga begränsningen att endast den som själv är försäk­ ringstagare i bolaget bör kunna utses till delegerad. Det bör stå försäkrings­ tagare fritt att hos förtroenderådet föreslå kandidat till delegeradeförsam- lingen. Samma frihet skall tillkomma bolaget. Förtroenderådet bör emellertid vara obundet av förslagen. Eftersom valet sker i offentlighetens fulla ljus, torde någon risk för obehörigt inflytande från bolagsledningens sida icke be­ höva befaras.

Såsom redan anmärkts är den här skisserade representationsordningen en utväg, som bör stå öppen för de bolag, vilka icke med hänsyn till förelig­ gande omständigheter kunna finna någon likvärdig eller bättre lösning. Det centrala i problemet —■ och tillika ett oeftergivligt koncessionsvillkor — är, att delegeradeförsamlingen så sammansättes, att den blir i egentlig mening representativ för delägarintresset och samtidigt i stånd att på ändamålsen­ ligt sätt fylla sin uppgift. Föreligga icke dessa förutsättningar, äventyras koncessionen.

Ett par av de övriga av försäkringsutredningen diskuterade alternativen må i detta sammanhang antydas. Genom lottning — exempelvis på försök - ringsbrevens nummer — kan en valkorporation utses, vilken i sin ordning utser delegeradeförsamling. Metoden kan praktiskt förenklas genom en upp­ delning på geografiskt begränsade områden. Vid varje tillfälle förrättas val endast inom visst område, varvid ett bestämt antal delegerade utses. Ett an­ nat system innebär, att försäkringstagarna — individuellt eller sammanförda i lokala valmansföreningar -— utse delegerade genom att per post insända röstsedlar till en särskild valnämnd. Röstningen sker på grundval av en av valnämnden upprättad kandidatlista, vilken tillkommit efter fri kandidatno­ minering. Slutligen bör framhållas, att under vissa omständigheter en kom­ bination av skilda valmetoder kan visa sig lämplig, exempelvis så att dele­ geradeförsamlingen delvis utses av förtroenderådet och delvis av någon till försäkringsbolaget anknuten intressegrupp.

Särskilda behörighetsvillkor för delegerade torde icke böra uppställas i lagen. Vissa begränsningar te sig naturliga och kunna förutsättas bli beak­ tade vid koncessionsprövningen. Eu sådan begränsning har redan nämnts, den nämligen, att det i allmänhet icke torde vara lämpligt alt person utanför försäkringstagarnas egen krets utses till delegerad. Av principiella skäl böra även styrelseledamöter och revisorer vara uteslutna. Detsamma bör gälla alla kategorier av anställda i bolaget. Eu annan sak är att bolagets ledning och revisorer böra vara närvarande vid sammanträde med delegeradeförsam- lingen för att lämna upplysningar rörande verksamheten.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utredningen behandlar härefter avvägningen av garantikapitalets infly­

tande och anför härom följande:

Garantibeloppet utgör i regel det ömsesidiga försäkringsbolagets startkapi­

tal. Utvecklar sig rörelsen gynnsamt, bildas efter hand rörelsekapital inom

företaget, varigenom garantikapitalet i motsvarande grad minskar i bety­

delse. Ett framgångsrikt ömsesidigt livbolag avsätter småningom så stora

fonder, att garantien blir helt betydelselös. Såsom redan framhållits kunna

förhållandena vara sådana, att garantens krav på medinflytande framstå

såsom fullt befogade. I andra fall te de sig mindre befogade eller rentav

obefogade. Vilket som är förhållandet, bör prövas i koncessionsväg. Försäk-

ringsutredningen förutsätter att garantiavtalet liksom varje förändring däri

skall godkännas av koncessionsmyndigheten. I den mån garantikapitalet icke

längre erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, skall kapitalet

återbetalas och dess inflytande i motsvarande grad minskas. Sedan hela ga­

rantikapitalet återbetalats, skall garanten följaktligen avskäras från varje

inflytande i företaget. Skälig avvägning av rösträtten mellan garantikapita­

let och försäkringstagarna bör ske med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall. En mekaniskt verkande regel härför är uppenbarligen icke

lämplig. Såsom allmän princip torde emellertid böra gälla, att garanten icke

under några förhållanden får tilldelas större inflytande än delägarkollektivet.

Till stöd för kravet på ett stort inflytande för garantikapitalet har särskilt

det argumentet anförts, att garanten måste säkerställa sig mot tillfälliga ma­

joriteter på bolagsstämman. Även om denna synpunkt under nuvarande för­

hållanden icke kan anses ogrundad, blir efter genomförande av utredningens

förslag läget ett annat. Såsom bolagsstämma skall, bortsett från de minsta

bolagen, fungera en kvalificerad delegerad eförsamling, där risken för osak­

lig opinionsbildning får anses starkt reducerad.

Beträffande de lagföreskrifter utredningen upptagit i anslutning till det

nu anförda torde jag få hänvisa till 169 §, 170 § första stycket 16—19 samt

193 och 207 §§ lagförslaget. Jag torde få tillfälle återkomma härtill vid be­

handlingen av de särskilda paragraferna.

I anslutning till representationsfrågan i ömsesidiga försäkringsbolag be­

rör utredningen ett ämne av stort intresse, nämligen möjligheten att bereda

försäkringstagarna inflytande i försäkringsaktiebolag. Efter att ha anmärkt,

att, enligt företagstypens struktur, aktieägarna här utöva det förhärskande

inflytandet, erinrar utredningen om den möjlighet som redan enligt gällan­

de lagstiftning (49 och 64 §§ försäkringslagen) föreligger för försäkrings­

aktiebolag att låta valkorporation utanför bolagsstämman utse en eller flera

styrelseledamöter och revisorer. Från allmän synpunkt måste det anses önsk­

värt att försäkringstagarna beredas inflytande även i försäkringsaktiebolag.

Denna synpunkt borde tillmätas särskild vikt i fråga om livförsäkring. Ämnet

gåve vidsträckta aspekter. Med hänsyn till begränsningen i försäkringsutred-

ningens direktiv har utredningen emellertid icke ansett sig böra närmare ingå

på frågan.

Utredningens principiella synpunkter på representationsfrågan i ömsesidiga

försäkringsbolag ha icke mött gensaga i något remissyttrande. Folket-Sam-

arbete säger sig vilja kraftigt understryka kritiken av det sätt, på vilket del­

181

ägarnas inflytande utövas i flertalet ömsesidiga riksbolag. Anstalterna till­

foga:

Att delägarna i de flesta ömsesidiga riksbolagen icke ha något verkligt in­

flytande över verksamheten beror säkerligen i många fall på omöjligheten

att organisera ett sådant inflytande från ett mycket stort antal över hela

landet spridda delägare, vilka icke ha något annat sammanhållande band än

att de äro försäkrade i samma bolag. Utredningens uttalande, att »bolagets

anknytning till viss intressegrupp är ägnad att starkt underlätta representa­

tionsfrågans lösning» bör därför understrykas, givetvis under förutsättning

att anknytningen är naturlig med hänsyn till försäkringsbeståndets uppkomst

och sammansättning.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening kommenterar den av ut­

redningen verkställda undersökningen rörande deltagandet i bolagsstämmans

förhandlingar såvitt angår de lokala bolagen. Även om det kan påvisas, att

delägarna i många fall i ringa utsträckning begagna sin rätt att genom när­

varo på bolagsstämma deltaga i handläggningen av bolagets angelägenheter,

vill föreningen för sin del framhålla, att erfarenheten visar hurusom ett liv­

ligare intresse för bolagsstämmorna utvecklats vid sådana tillfällen, då frå­

gor av större vikt förekommit till behandling, eller inom bolag, där någon

ändring av bolagsledningen satts i fråga. Dessa förhållanden utgöra enligt

föreningens uppfattning ett belägg för att ett fåtaligt deltagande i bolags­

stämma får antagas innebära, att förvaltningen utövas i överensstämmelse

med delägarnas intressen och önskemål.

Förslaget om tillskapandet av ett försäkringsväsendets förtroenderåd har

föranlett erinringar i vissa avseenden. Försäkringsinspektionen anser, att ett

sådant centralt organ skulle bli lämpligt för de större bolagens del. Däremot

hyser inspektionen tvivel om lämpligheten av detta organ för de lokala bola­

gens vidkommande. Även om förtroenderådets medlemsantal blir förhållan­

devis stort, förefaller det inspektionen knappast troligt, att rådet kan komma

att besitta erforderlig kännedom i sådana avseenden, som kunna anses vara

av betydelse för de lokala bolagen. Inspektionen framkastar tanken att in­

rätta ett eller flera särskilda förtroenderåd för dessa bolag.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening avvisar tanken på ett för­

troenderåd såvitt angår de lokala bolagen. Föreningen understryker vad ut­

redningen anfört därom, att delägarnas intressegemenskap utgör grunden

för den ömsesidiga företagstypens struktur samt att företaget skall bedrivas

av delägarna själva och för deras räkning, varefter föreningen tillägger föl­

jande:

Från denna utgångspunkt vill föreningen framhålla att det för de lokala

bolagens del icke bör komma i fråga att representationsfrågan löses genom

att delegerade utses av ett särskilt tillskapat »försäkringsväsendets förtroende­

råd» sammansatt av representanter för vissa organisationer och korporatio­

ner inom samhället. Det synes angeläget och åtminstone inom dessa bolag

genomförbart att ett avgörande inflytande förbehålles bolagens egna delägare.

Den redan på flera håll genomförda metoden med fullmäktige, distriktsvis

valda av och bland delägarna, måste vara den lämpligaste lösningen, där

direkt rösträtt å bolagsstämma icke kan ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Till ytterligare belysande av frågan om representationsformen vill för­

eningen framhålla att varje form av delegeradeförsamling innebär en om-

kostnadsbelastning för bolaget, enär de delegerade måste erhålla såväl rese­

kostnads- som traktamentsersättningar.

k olket-Samarbete betecknar förslaget om ett försäkringsväsendets för­

troenderåd såsom artificiellt och fortsätter:

Då det icke synes vara möjligt att finna en bättre lösning för sådana öm­

sesidiga riksbolag, som icke ha en naturlig anknytning till en folkrörelse eller

intresseorganisation, vill Folket-Samarbete dock icke avstyrka anordningen

men det är angeläget att den betraktas såsom en nödfallslösning. Nästan varje

representationsform, som utnyttjar en osökt samhörighet med någon större

organisation, måste betraktas såsom överlägsen en av »försäkringsväsendets

förtroenderåd» utsedd delegeradeförsamling.

Försäkringsbolagens riksförbund har icke funnit anledning att nu upptaga

frågan om ett försäkringsväsendets förtroenderåd till granskning, eftersom

riktlinjerna för tillskapandet av ett sådant råd endast i korthet skisserats och

då det över huvud taget ej är säkert, att rådet skulle få någon uppgift att

fylla. Förbundet uttalar förvissningen, att, om framdeles behov skulle upp­

komma av särskilda anordningar av det slag utredningen tänkt sig, förbundet

då beredes tillfälle att taga ställning till saken.

Utredningens förslag beträffande avvägningen av garantikapitalets infly­

tande har berörts i försäkringsinspektionens yttrande. Inspektionen ansluter

sig till principen att i den mån garantikapitalet icke längre erfordras för rö­

relsens ändamålsenliga bedrivande detsamma skall återbetalas och dess in­

flytande i motsvarande grad minskas. Emellertid vill inspektionen i fråga

om sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som ingå i en koncern framhålla,

att garantikapitalet utgör instrument för koncernens sammanhållning och

att, om garantikapitalet skall återbetalas, moderbolagets anspråk på infly­

tande bör tillgodoses på annat sätt.

Folket-Samarbete har slutligen ägnat uppmärksamhet åt det förhållandet,

att två skilda associationsformer — aktiebolag och ömsesidiga bolag — före­

komma inom det enskilda försäkringsväsendet. Anstalterna anföra härom

följande:

Att den ömsesidiga bolagsformen i och för sig är det mest naturliga ut­

trycket för försäkringsidén behöver icke särskilt motiveras. Eftersom den

personliga ansvarigheten redan avskaffats i samtliga ömsesidiga livbolags

bolagsordningar och av försäkringsutredningen föreslås avskaffad för all

personförsäkring (168 §), och då likvidationsbestämmelsema för ett ömse­

sidigt livbolag snarast få anses förmånligare för försäkringstagarna än mot­

svarande bestämmelser för ett livförsäkringsaktiebolag, synes aktiebolags­

formen icke längre ha någon uppgift att fylla för livförsäkringens vidkom­

mande. Detsamma gäller annan personförsäkring i den mån den förekommer

fristående från sakförsäkring, medan däremot delägarnas uttaxeringsrisk

inom ömsesidiga sakförsäkringsbolag alltjämt ger aktiebolagsformen existens­

berättigande på detta område. Folket-Samarbete har ansett sig böra ge ut­

tryck åt dessa synpunkter därför att det icke torde vara utan betydelse att

183

de beaktas vid de fusioner, som sannolikt — bl. a. på grund av skärpt kon­ kurrens — komma att äga rum under de närmaste åren.

Föredraganden.

Försäkringsutredningens uttalande, att delägarnas in­

tressegemenskap utgör grunden för den ömsesidiga företagstypens struktur, synes mig träffa det centrala i det föreliggande problemet. Utgår man från detta betraktelsesätt, blir en given konsekvens, att åt delägarna måste förbe­ hållas ett bestämmande inflytande i företaget. Detta utesluter icke, att under vissa betingelser en avvägning mellan skilda intressegrupper kan befinnas nödvändig. Närmast gäller detta avgränsningen av garanters anspråk på medbestämmanderätt. Avvägningen torde emellertid endast under särskilda förhållanden böra genomföras så, att det avgörande inflytandet frånhändes delägarna.

Representationsfrågan måste vara löst på tillfredsställande sätt i bolags­ ordningen. Detta framstår som ett oavvisligt koncessionsvillkor. Det måste tillses, att icke bolagsordningen blir allenast en skylt och delägarinflytandet nedsjunker till en tom formalitet. Så synes för närvarande vara förhållandet i påfallande stor utsträckning. Bestämmelserna böra därför så utformas, att beviljad koncession förverkas, därest delägarinflytandet mister sin reella in­ nebörd. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till 288 § i förslaget, vartill jag senare återkommer.

Med det nu sagda har jag velat ytterligare understryka utredningens prin­ ciputtalanden, till vilka jag helt ansluter mig. Av det anförda torde vidare framgå, att jag icke lämnat obeaktat det av försäkringsinspektionen anmärkta förhållandet, att ett moderbolag kan äga anspråk på inflytande i ett dotter­ bolag av den ömsesidiga företagstypen även sedan garantikapitalet återbe­ talats. Ehuru det står klart, att under vissa betingelser företagsekonomiska fördelar kunna vinnas genom verksamhet i koncernens form — vilka för­ delar i sista hand höra komma försäkringstagarna till godo — torde det i regel böra ankomma på försäkringstagarna själva att avgöra, huruvida i ett givet fall koncemformen är ändamålsenlig eller icke.

Praktiska skäl torde göra det ofrånkomligt, att i stora bolag — varmed jag här närmast avser bolag med stort antal försäkringstagare eller med vid­ sträckt verksamhetsområde — tillskapa ett särskilt instrument för delägar­ inflytandet, en delegeradeförsamling. En självklar förutsättning är att detta organ verkligen är representativt för delägarna. I de fall, där bolaget är an­ knutet till viss yrkes- eller intressegrupp, utgör denna en naturlig valkorpora­ tion för utseende — helt eller delvis — av delegerade. Problemet ter sig här förhållandevis enkelt. I den mån bolaget saknar sadan anknytning, kunna svårigheter uppkomma. Försäkringsutredningen har emellertid antytt olika möjligheter. I anslutning till vad utredningen anfört angående möjlighet att utse valkorporation genom lottning bland försäkringstagarna vill jag anmäi ka, att — enligt vad jag inhämtat — en sådan valmetod numera utarbetats inom ett svenskt livförsäkringsbolag. För bolag, som icke finna någon lämplig lösning på representationsfrågan, anvisar försäkringsutredningen utvägen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

184

låta ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd välja delegerade. Tanken er­

bjuder stort intresse även om anordningen från praktisk synpunkt kan te sig

något otymplig.

En annan utväg att tillgodose delägarintresset, som utredningen icke tagit

upp till diskussion, är att förbehålla offentlig myndighet — närmast Kungl.

Maj:t — rätt att utse delegeradeförsamling. Eu variant härav är att det all­

männa utser en eller flera representanter i styrelsen. Detta synes mig vara

en enklare lösning än alternativet med förtroenderåd. Det kan självfallet ur

principiell synpunkt invändas, att endast den som själv är försäkringstagare

i bolaget bör tillåtas taga säte i delegeradeförsamlingen eller styrelsen. Den­

na synpunkt, som jag icke vill frånkänna ett visst fog, får dock icke över­

betonas. Det väsentliga är att till uppdraget förvärva personer, som äro väl

kvalificerade för detsamma.

Försäkringsutredningen har föreslagit, att efter den nya lagens ikraftträ­

dande de bestående bolagen skola söka ny koncession. Därvid kommer klar­

het att vinnas huruvida eller i vad mån bolagen icke kunnat på tillfredsstäl­

lande sätt lösa representationsfrågan. Det synes mig lämpligt att avvakta

denna tidpunkt innan slutlig ståndpunkt tages till spörsmålet om och i vilken

form medverkan från det allmännas sida finnes påkallad för frågans lösning.

Vad särskilt angår tanken på ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd, vill

jag redan i detta sammanhang framhålla som min mening, att ett sådant

organ icke torde böra tillskapas för att välja delegerade endast i ett eller

annat bolag. Ett mera utbrett behov utgör en första förutsättning härför.

De lokala bolagens mera okomplicerade förhållanden underlätta möjlighe­

terna till demokratisk förvaltning. Några åtgärder från det allmännas sida

i syfte att stärka delägarnas inflytande i dessa bolag torde — åtminstone för

närvarande — icke vara påkallade. Självfallet måste dock också på detta om­

råde utvecklingen med uppmärksamhet följas från koncessionsmyndighetens

sida.

Såväl i betänkandet som i ett remissyttrande har frågan om lämpligaste

företagsform berörts. Det synes mig klart, att de båda associationstyper som

här kunna ifrågakomma — aktiebolag och ömsesidiga bolag -—- äro i olika

grad lämpade för skilda försäkringsbranscher. Mot bakgrunden av nutida sam­

hällsuppfattning ter det sig icke tilltalande, att verksamhetsgrenar som stå

socialvården nära —- i detta fall främst personförsäkring i vidsträckt mening

— göras till föremål för privatekonomiskt företagarintresse. Å andra sidan

är otvivelaktigt aktiebolaget den naturliga företagstypen för exempelvis åter-

försäkringsrörelse. Vid koncessionsprövning för nybildat försäkringsbolag

måste enligt min mening hithörande frågor beaktas.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka försäkringsutredningens

uttalande om önskvärdheten av att åt försäkringstagarna beredes inflytande

även i försäkringsaktiebolag. I förslaget (70 och 98 §§) har — i överensstäm­

melse med vad som redan nu gäller — upptagits bestämmelse om att en eller

flera styrelseledamöter och revisorer skola kunna utses i annan ordning än å

bolagsstämma. Denna möjlighet att tillskapa ett inflytande för försäkringsta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

185

garna även i försäkringsaktiebolag torde, enligt vad jag inhämtat, hittills

icke i något fall hava utnyttjats.1 Bestämmelsen har uppenbarligen begränsad

räckvidd men synes fördenskull icke böra lämnas obeaktad vid konces-

sionsprövningen. Vidare torde utvägen att låta representant för det allmänna

inträda såsom styrelseledamot eller revisor böra hållas öppen även för för­

säkringsaktiebolagens del. Det bör sålunda stå bolaget fritt att i bolagsord­

ningen intaga bestämmelse om att exempelvis en styrelseledamot utses av

koncessionsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

II. Folkförsäkring.

Inledning. I direktiven för försäkringsutredningen erinrades om att i de

av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna för beräkning av livförsäkringspremier

två skilda premienivåer — bortsett från den kollektiva tjänstepensionsförsäk-

ringen —- tillämpas, nämligen en för stor försäkring och en för liten försäk­

ring, den senare även kallad folkförsäkring. Vidare framhölls, att den högre

premienivån för det sistnämnda slaget av försäkring motiverats bl. a. med de

högre relativa omkostnader folkförsäkringen ansetts kräva, föranledda bl. a.

av en fullständigare kundtjänst i vissa avseenden från vederbörande försäk­

ringsbolags sida. Utredningen anmodades i direktiven att ägna uppmärksam­

het åt förhållandet mellan stor och liten försäkring. Sålunda borde undersö­

kas, huruvida tillräckliga skäl alltjämt finnas att inom de breda lagren be­

driva en försäkringsverksamhet, som för försäkringstagarna medför väsent­

ligt högre kostnader än övrig livförsäkring. Om dylika skäl förelåge, måste

tillses, att gränsdragningen mellan de båda försäkringsformerna skapade ga­

rantier för att de personer, vilkas försäkringsbehov lämpligen borde tillgodo­

ses exempelvis genom stor försäkring, icke tillfördes folkförsäkringens klien­

tel och därmed drabbades av de högre omkostnader denna försäkring kräver.

Utredningen hade enligt direktiven vidare att överväga spörsmålet, huruvida

stor och liten försäkring borde bedrivas av samma bolag samt, om så icke

skulle befinnas lämpligt, huruvida båda försäkringsformerna borde tillhanda­

hållas allmänheten genom samma ombud.

Försäkringsutredningen har ägnat hithörande spörsmål ingående uppmärk­

samhet. De synpunkter utredningen framfört återspeglas icke i lagtexten

utan taga uteslutande sikte på rättstillämpningen. Utredningen har kommit

till det resultatet, att de särskilda förmåner, folkförsäkringen kan erbjuda,

fortfarande äro ägnade att tillgodose ett faktiskt behov i samhället. Skäl fin­

nas sålunda enligt utredningens mening att bibehålla folkförsäkringen som

en särskild försäkringsbransch. För rätt att driva verksamhet i denna bransch

uppställer utredningen emellertid särskilda krav. Uppfyllandet av dessa krav

är förutsättning för beviljande respektive bibehållande av koncession.

1 Försäkringsbolagen De Förenade och Framtiden hava offentligt tillkännagivit en överens­

kommelse om sammanslagning till ett företag i aktiebolagsform. Försäkringstagarna skola äga

utse 4 ledamöter i aktiebolagets styrelse.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I fråga om folkförsäkringen är betänkandet icke enhälligt, i det att leda­

moten av utredningen herr Hermansson i denna del anmält skiljaktig me­

ning.

Det synes mig lämpligt att här begränsa framställningen till de grundläg­

gande principerna i ämnet och i övrigt hänvisa till betänkandet, del II s. 107

—140 och 355—361.

Utredningen.

Folkförsäkringen upptogs som särskild försäkringsgren i

vårt land i slutet av 1890-talet. År 1900 utgjorde antalet folkförsäkringar

14 000 med en total försäkringssumma av 6 miljoner kronor. Medelförsäk­

ringssumman uppgick sålunda till 429 kronor. År 1943 hade beståndet vuxit

därhän, att antalet försäkringar uppgick till över 2 miljoner, försäkringssum­

man till drygt 2,2 miljarder kronor och medelförsäkringssumman till närma­

re 1 100 kronor. Nyanskaffningen inom folkförsäkringen uppgick sistnämn­

da år till 172 000 försäkringar med ett totalt försäkringsbelopp av 234 mil­

joner kronor och en medelförsäkringssumma av 1 361 kronor.

Mot bakgrunden av den erfarenhet, som under ett halvsekel vunnits inom

folkförsäkringen, tecknar utredningen folkförsäkringens mål och

medel på följande sätt:

Folkförsäkringens uppgift är att erbjuda livförsäkringsskydd åt de sam­

hällsgrupper, vilkas ekonomiska bärkraft är svag eller som eljest leva under

mera osäkra förhållanden. Avvägningen av detta skydd bör ske med hänsyn

till försäkringstagarnas förhållanden och till de välfärdsanordningar, som

samhället självt erbjuder. För de nämnda befolkningsskikten är det av sär­

skild betydelse att försäkringsskyddet vidmakthålles även under perioder, då

den försäkrade på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande förhållan­

den är ur stånd att fullgöra premiebetalningen. Den obligatoriska premiebe­

frielsen vid sjukdom står därför i främsta ledet bland folkförsäkringens spe­

ciella prestationer. Inom folkförsäkringen hava också särskilda anordningar

träffats för beredande av anstånd, helt eller delvis, med premiebetalning un­

der arbetslöshet, militärtjänstgöring eller liknande perioder, som innebära

påfrestningar för den försäkrades ekonomi. Om försäkringen likväl förfallit,

vidtagas åtgärder för ålerupplivning på villkor, som man söker anpassa efter

försäkringstagarens ekonomiska förhållanden. Eftersläpning i fråga om pre­

miebetalning vid anstånd eller återupplivning regleras sålunda ofta enligt en

amorteringsplan, som avser att taga hänsyn till den nedsatta betalningsför­

mågan. Folkförsäkringstagarnas förhållanden ha vidare i vissa avseenden

ansetts kräva särskilt beaktande vid frivilligt utträde, såsom i fråga om åter-

köpsvärdets beräkning och vid belåning av försäkringsbrevet.

Inom folkförsäkringen betraktas kundtjänsten — i vidsträckt mening —

sasom en betydelsefull faktor. Det anses önskvärt att genom en lämpligt in­

riktad kundtjänst dels tillse, att om möjligt endast de personer, vilka äro i

behov av folkförsäkringens speciella förmåner, erbjudas dylik försäkring,

dels söka vidmakthålla ett redan uppbyggt försäkringsskydd. Den person­

liga inkasseringen har härvid, särskilt tidigare, betraktats som ett viktigt

led i kundtjänsten. Enligt senare erfarenheter har övergång till postgiro för

inkassering av premierna givit minst lika gott resultat i fråga om bestånds-

vården som det personliga inkassot, i varje fall under tider som icke präglats

av depression.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

187

Problemet huruvida det är möjligt att uppdraga en klar gräns mel­ lan stor och liten försäkring är lika gammalt som folkförsäk­ ringen såsom självständig försäkringsgren och har hittills icke kunnat till­ fredsställande lösas. Utredningen anvisar olika möjligheter att genomföra en mekanisk gränsdragning. Emellertid sätter utredningen i fråga om det djupare sett är en fördel att söka upprätthålla en fix gräns mellan stor och liten försäkring. Utredningen framhåller, att vi för närvarande befinna oss i en period av stark utveckling på det sociala och ekonomiska området. Stora förskjutningar ha ägt rum i samhället och paga alltjämt mot ökat väl­ stånd och tryggare levnadsförhållanden för folkets breda lager. Man skulle därför kunna vänta, att försäkringstagarnas behov av folkförsäkringens tjänster borde minskas i takt därmed. Om under sådana förhållanden folk- försäkringens verksamhetsfält krymper i förhållande till området för stor försäkring, synes det icke lämpligt att binda utvecklingen genom en meka­ nisk gränsdragning.

Huvudsakligen tre faktorer anser utredningen bidraga till att omkost­ nadsnivån är högre inom folkförsäkringen än inom stor försäkring. Dessa faktorer äro en mera omfattande kundtjänst, kortare premiebetal­ ningsterminer och lägre medelförsäkringssumma. Vad kundtjänsten beträf­ far, verkar det inom folkförsäkringen tillämpade systemet med personlig pre­ mieinkassering tyngande på kostnaderna. I viss utsträckning ha även andra uppbördsformer visat sig genomförbara — främst inkassering via postgiro — men för huvuddelen av beståndet måste alljämt den personliga uppbörden anses såsom enda tänkbara metod. Kostnadskrävande är vidare den del av kundtjänsten, som avser att motverka förtidsannullationer. Denna uppgift framstår såsom särskilt angelägen för folkförsäkringsbolagen, vilka ha att tillgodose försäkringsbehovet hos den ekonomiskt svagare delen av befolk­ ningen. Vad de korta premiebetalningsterminerna beträffar, är det givet att dessa fördyra administrationen. I överensstämmelse härmed äro premierna mera omkostnadsbelastade ju kortare betalningstermin de avse. Utredningen påvisar, att utvecklingen går i riktning mot längre betalningsterminer. I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att det enda företag som tecknat för­ säkring mot veckopremier, Livförsäkringsanstalten Trygg, efter den 1 ja­ nuari 1946 icke tillämpar kortare betalningstermin än månad för nya försäk­ ringar. Vad angår medelförsäkringssumman finner utredningen det ligga i sakens natur, att denna är icke oväsentligt lägre inom liten än inom stor försäkring; i detta hänseende är emellertid utvecklingen i riktning mot högre belopp särskilt markant.

En jämförelse mellan folkförsäkringens och storförsäkringens premienivå ger vid handen, att den förra överstiger den senare vid helårs-, halvårs-, kvartals- och månadsbetalning med respektive 6,0, 5,2, 5,1 och 9,4 %. Här­ till anknyter utredningen följande kommentar:

Att månadspremien inom folkförsäkringen är särskilt stor i förhållande till månadspremien inom stor försäkring beror huvudsakligen därpå, att ter-

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

minsbelastningen för storförsäkringens månadspremie är relativt obetydlig.

Anledningen härtill är, att månadspremier inom storförsäkringen förekom­

ma praktiskt taget uteslutande för grupper av anställda för vilka premierna

inkasseras på ett sätt, som icke motiverar den högre belastningen för upp-

bördskostnader. Bortser man från månadspremier, ligger folkförsäkringens

premienivå mellan 5 och 6 °/o över storförsäkringens. Av denna premie­

skillnad belöper emellertid c:a 2,5 °/o på folkförsäkringens större säkerhets-

belastning i fråga om dödligheten, vilken i betraktande av senare års erfa­

renhet icke längre kan anses motiverad.

I anslutning härtill framhåller försäkringsutredningen såsom sannolikt, att

dödligheten inom folkförsäkringen är lägre än inom storförsäkringen och

tillika gynnsammare än den i premiegrunderna antagna. Utredningen un­

derstryker emellertid att ett klarläggande av hithörande frågor kräver mera

omfattande undersökningar. En sänkning av nettopremien inom folkförsäk­

ringen till samma nivå som inom storförsäkringen synes dock utredningen

möjlig att genomföra.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det

är möjligt att åstadkomma en omkostnadsutjämning mellan stor

och liten försäkring. Efter att ha framhållit olika omständigheter, som här­

vid böra beaktas, sammanfattar utredningen sin ståndpunkt på följande sätt:

När det gäller att avväga skälen för och emot en utjämning av omkostna­

der mellan olika försäkringsgrenar bör man hålla konsekvenserna av utjäm-

ningsförfarandet i sikte. Införes en utjämning mellan stor försäkring och

folkförsäkring, inställer sig med nödvändighet frågan huruvida icke en dylik

anordning bör tillämpas även mellan andra försäkringsgrenar. Detta skulle

emellertid innebära, att en verksamhetsgren finge subventionera en annan,

ett förfaringssätt som skulle direkt motverka varje strävan till rationell

fördelning av försäkringsbolagens omkostnader mellan de olika försäkrings-

grenarna och därmed i hög grad försvåra arbetet för omkostnadernas ned­

bringande. Utredningen måste för sin del avråda från en dylik utveck­

ling inom den frivilliga försäkringsverksamheten och förorda att varje för-

säkringsgren i princip skall bära sina egna kostnader.

Såsom redan anmärkts anser utredningens majoritet, att hinder icke bör

resas mot att folkförsäkringen alltjämt bedrives inom de breda befolknings­

lagren, för vilka den närmast är avsedd. Bestämda krav måste emellertid

ställas på en livförsäkring av denna art. Därav följer också, att särskilda

fordringar måste uppställas beträffande de anstalter, som meddela dylik för­

säkring (folkförsäkringsbolagen), i fråga om organisationens ändamålsen­

lighet och administrationens effektivitet. Kraven på folkförsäkringsbolagen

sammanfattar utredningen i följande fem punkter:

1. Försäkringsskyddet. De mindre trygga levnadsvillkor, som i allmän­

het utmärka folkförsäkringens klientel, göra det till en särskild förpliktelse

för folkförsäkringsbolagen att lämna ett för detta klientel i görligaste mån

lämpat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga sociala välfärdsan­

ordningar.

2. Kundtjänsten. Begreppet kundtjänst fattas här i vidsträckt mening

och avser såväl upplysningsverksamheten före försäkringens tecknande som

den följande beståndsvården.

189

I upplysningsverksamheten skall allmänheten lämnas vägledning angående ett ändamålsenligt val av försäkringssätt. Därvid bör särskilt betonas, att längre försäkringstid i regel ger ett bättre försäkringsskydd, likaså att en längre premiebetalningstermin ställer sig billigare än en kortare.

I folkförsäkringen bör ingå premiebefrielse vid sjukdom. Därtill ansluter sig kravet på premieuppskov under perioder då sådant framstår såsom an­ geläget för försäkringstagaren. Premieuppskov bör dock lämnas endast i den

män uppskovet är ägnat att på längre sikt möjliggöra för försäkringstagaren att hålla försäkringen i kraft. Väl avpassade anordningar för amortering av premieskuld måste finnas. Reglerna för återupplivning av förfallen försäk­ ring måste präglas av klar insikt om de förhållanden, som känneteckna tolkförsäkringens uppgifter. . , .

3. Ändring av försäkring, övergång till stor försäkring skall medgivas, likaså ändring av betalningstermin i iall då försäkringstagarens inkomstför­ hållanden eller anställningsvillkor motivera övergången eller ändringen, även­ som för det fall att försäkringstagaren redan från början valt en olämplig försäkring. Förlängning av försäkringstiden bör även medgivas, såframt den försäkrades hälsotillstånd icke utgör hinder däremot. Om dessa förhållanden skola ombuden hållas val underrättade. 4.

Avgångsvärden.

Gottgörelsen vid frivillig avgång, i form av fribrev eller

på annat sätt, skall avvägas med hänsyn till att folkförsäkringsklientelet i särskilt hög grad är underkastat risken att utan eget förvållande nödgas av­ bryta premiebetalningen. Har försäkring förfallit — trots att tjänliga åtgär­ der vidtagits från bolagets sida i syfte att hålla den vid makt — bör förlusten drabba icke enbart försäkringstagaren utan, så långt det prövas skäligt, bä­ ras av kollektivet.

5. Organisationen. Folkförsäkringens uppgifter kräva en fortlöpande an­ passning av verksamheten efter levnadsförhållandena inom de befolknings­ lager, för vilka folkförsäkringen är avsedd, och en fältorganisation i nära förbindelse med denna del av befolkningen. Organisationen får icke begrän­ sas till ur driftsekonomisk synpunkt särskilt gynnsamma områden utan bör i princip omfatta hela landet. Genomföres en begränsning av verksamhets­ området, förutsätter detta samverkan med andra folkförsäkringsbolag. Av­ löningssystemet skall vara så avvägt att det icke stimulerar ombuden att be­ främja mindre ändamålsenligt val av försäkringsform eller betalningstermin.

Beträffande utredningens synpunkter på lämplig organisationsform torde jag få hänvisa särskilt till s. 137—139 i betänkandet.

Ledamoten av utredningen, herr Hermansson, anför i sin reservation, att man icke vet i vilken utsträckning det förekommer, att samma personer äro försäkrade både genom folk- och storförsäkringsbolag eller huru antalet för­ säkringar eller försäkringssummorna fördela sig på individer och hushåll. Icke heller är det känt vilka överväganden och bevekelsegrunder, som förmått de olika försäkringstagarna att teckna livförsäkringar av det ena eller andra slaget. Enligt eu allmän uppfattning bestämma sig de flesta försäkringsta­ garna för den försäkring, vilken erbjudes dem av det försäkringsombud, som utsätter dem för den mest energiska bearbetningen. Om denna upplattning är riktig, kan därav dragas den slutsatsen, att livförsäkringstagarnas val av försäkringsform är mindre beroende av deras egna önskningar och behov än av försäkringsanstalternas och deras ombuds åtgärder. 1 vilken man uppfatt­ ningen överensstämmer med verkligheten kan icke klargöras på annat sätt

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.

190

än genom en närmare undersökning av förhållandena än som hittills blivit

gjord. Då reservanten sålunda funnit det föreliggande materialet alltför otill­

räckligt för att med detsamma som underlag kunna fatta någon bestämd

ståndpunkt, har reservanten icke kunnat jakande besvara frågan huruvida

det alltjämt kan anses motiverat att bland folkets breda lager propagera för

en särskild försäkringsform med högre premienivå än den som tillämpas för

annan livförsäkring.

En viktig förutsättning för att behovet av livförsäkringens tudelning skall

framstå såsom ofrånkomligt finner reservanten vara att de båda slagen av

försäkringar kunna särskiljas genom en bestämdare gränsdragning än den

som nu förekommer. Reservanten finner det dock, i likhet med utredningens

majoritet, omöjligt att här åstadkomma en klar rågång. Vad i betänkandet

uttalas därom, att behovet av en särskild folkförsäkring minskas i samma

takt som arbetarebefolkningens ekonomiska trygghet ökas, är enligt reservan­

tens mening otvivelaktigt riktigt, men förhoppningen att anskaffningen av

folkförsäkringar också skall minskas i motsvarande grad finner reservanten

knappast ha något större fog för sig, eftersom antalet nyanskaffade folkför­

säkringar per ar alltjämt uppgår till cirka två tredjedelar av samtliga ny-

tecknade försäkringar.

Reservanten går därefter in på spörsmålet huruvida eller i vad mån sär­

skilda faktorer verka tyngande på omkostnaderna inom liten försäkring.

Såsom sammanfattning av reservantens synpunkter må här framhållas föl­

jande. Reservanten har icke funnit några bevis för att kundtjänsten är mera

omfattande inom liten än inom stor försäkring. Tvärtom finnas omständig­

heter som peka i motsatt riktning. Det bör vidare uppmärksammas, att bola­

gen frivilligt och i rent affärssyfte åtagit sig kundtjänsten, i den mån en sådan

verkligen förekommer. Folkförsäkringsbolagen ha icke varit ålagda andra

skyldigheter i detta hänseende än övriga livförsäkringsbolag. Rolagen ha så­

lunda ägt uppbära särskild ersättning för tjänster, vilkas art, innehåll och

effektivitet de själva kunnat bestämma. Även om utredningens förslag till

skärpta tillsyns- och koncessionsbestämmelser genomföres, torde någon vä­

sentlig ändring i detta hänseende icke vinnas. — Det kan starkt ifrågasättas

om den omständigheten, att de korta premiebetalningsterminerna ha relativt

hög frekvens inom folkförsäkringen, kan motivera denna försäkrings fort­

satta särskiljande från stor försäkring. — Det är oomtvistligt att låga försäk­

ringssummor draga förhållandevis högre kostnader än de större. Försäkrings­

summorna variera starkt både inom stor och liten försäkring. Emellertid

fördela bolagen sina omkostnader procentuellt lika, oavsett försäkringsbelop-

pets storlek. Den högre medelförsäkringssumman inom stor försäkring med­

för lägre kostnad per 1 000 kronors försäkringssumma inom denna bransch.

Den kostnadsutjämning, som åstadkommes av storförsäkringens delvis myc­

ket stora försäkringsbelopp, kan under nuvarande förhållanden icke komma

folkförsäkringen till del. Det kan enligt reservantens mening allvarligt ifrå­

gasättas, huruvida detta slags rättvisa bör betraktas såsom oantastbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

191

Om en premiesänkning för folkförsäkringen kan genomföras i den ut­ sträckning majoriteten funnit möjlig, anser reservanten, att premiedifferen­ sen blir så knapp att den i realiteten icke kommer att spela någon egentlig roll. Härigenom skulle enligt reservantens mening även skälen för bibehål­ landet av den konstlade och godtyckligt dragna gräns, som i det teoretiska resonemanget markerar skillnaden mellan de båda slagen av försäkringar, åtminstone i stort sett komma att bortfalla.

Då reservanten — med hänsyn till de synpunkter, som nu i korthet refe­ rerats — icke blivit övertygad om det berättigade och ändamålsenliga i att livförsäkringen alltjämt skall hållas uppdelad i två skilda försäkringsgrenar med olika premienivåer, har han icke kunnat instämma i majoritetens för­ ord för bibehållandet av den nuvarande ordningen på detta område. Ett de­ finitivt ställningstagande måste nämligen enligt reservantens mening före­ gås av en grundlig och fördomsfri utredning icke endast av nu berörda pro­ blemkomplex utan även av den i detta sammanhang synnerligen viktiga frå­ gan, huru livförsäkringsverksamhetens framtida organisation bör utformas för att den på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter efter en eventuell övergång till enhetlig premienivå.

Yttranden. I viss utsträckning ha skilda uppfattningar kommit till uttryck även i remissyttrandena.

Vad först angår spörsmålet om bibehållande av folkförsäkringen såsom en särskild verksamhetsgren med särskild premienivå säger sig Folket-Samarbete bestämt ansluta sig till utredningens majoritet. Anstalterna anse det icke kunna bestridas, att den beståndsvårdande kundtjänsten är mera om­ fattande inom folkförsäkringen, ett förhållande, som icke motsäges av det faktum, att annullationerna i allmänhet äro större inom folkförsäkringen än inom stor försäkring. Det klientel, som begagnar sig av folkförsäkring, har nämligen enligt anstalternas mening ännu så pass osäkra ekonomiska för­ hållanden — bl. a. på grund av då och då återkommande arbetslöshet eller korttidsarbete — att en skillnad i annullationsfrekvensen även vid bättre kundtjänst i folkförsäkringen är helt naturlig. Folket-Samarbete åberopar till stöd för sin uppfattning bl. a. en av anstalternas aktuarie verkställd un­ dersökning.1 I detta sammanhang kritisera anstalterna det sätt, på vilket försäkringsutredningen mätt frekvensen av annullationer utan vederlag. Fn riktigare föreställning om omfattningen av annullationerna erhåller man en­ ligt anstalternas åsikt genom att sätta den i relation icke till nyanskaffning­ en under året utan till summan av de tre sista årens anskaffning. De på detta sätt beräknade frekvenstalen bli för perioden 1940—1943 för stor för­ säkring 2,1 % och för folkförsäkring 4,7 % i stället för — enligt utredning­ ens metod — 5,5 % respektive 12,6 %.

Folket-Samarbete kritiserar vidare utredningens uttalande, att man inom folkförsäkringen torde kunna räkna med lägre dödlighet än inom stor för­

1 Resultatet härav har framlagts i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrifl årg. 1941 s. 461.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

säkring. Anstalterna återgiva resultatet av dödlighetsundersökningar som

verkställts i vissa angivna bolag. Med stöd härav komma anstalterna till det

resultatet, att dödligheten inom svensk folkförsäkring icke är nämnvärt lägre

än inom stor försäkring och att skillnaden i varje fall icke är så stor, att

den motiverar en särskild dödlighetstabell med de stora olägenheter i tek­

niskt avseende, som därav skulle följa. Däremot får det anses konstaterat,

att folkförsäkringsdödligheten icke är större än storförsäkringens. Det sär­

skilda säkerhetstillägg på 2 % av tariffpremien, som infördes i de år 1938

för folkförsäkringen stadfästa premiegrundema och vilket motiverades med

bl. a. att dödligheten inom folkförsäkringen kunde förväntas bli större än

inom stor försäkring, kan därför enligt anstalternas mening utan tvekan

slopas.

I anslutning till det senast sagda anför Folket-Samarbete följande:

Utredningen har icke uttalat sig om antagandena för den i folkförsäk­

ringen ingående premiebefrielseförsäkringen. I nu gällande grunder uppta­

ges som tilläggspremie för folkförsäkringens obligatoriska premiebefrielse

med 4 veckors (eller 1 månads) retroaktiv ersättningskarens 21/2 °/o av ta­

riffpremien. En detaljerad undersökning, som utförts i Folket över en lång

period, har givit till resultat, att den utjämnade och med måttlig säkerhets-

belastning försedda premiebefrielsepremien för en slutålder av 65 år varierar

med inträdesåldern mellan 2,5 och 5,1 %. Den nu tillämpade tilläggspremien

är salunda otillräcklig. Som jämförelse kan nämnas, att storförsäkringens

motsvarande fakultativa premiebefrielsepremie med 4 veckors retroaktiv er­

sättningskarens varierar mellan 4,4 och 5,7 %.

Beträffande folkförsäkinngsbolagens omkostnader framhåller Folket-Sam­

arbete — under påpekande att enligt i betänkandet publicerade undersök­

ningar Folket har de relativt lägsta omkostnaderna — såsom sin bestämda

uppfattning, att en avsevärd nedskärning av omkostnadsbelastningen inom

folkförsäkringen icke kan göras utan att rörelsens effektivitet och slagkraft

äventyras. Särskilt i nuvarande läge, då inflationsfaran är överhängande och

lönerna för rutinpersonalen av kända skäl oavlåtligt pressas uppåt, finna

anstalterna en viss försiktighet vid omkostnadsplanens beräkning vara be­

fogad.

Folket-Samarbete tar upp till diskussion vissa av reservanten i utredning­

en, herr Hermansson, kiitiserade förhallanden, nämligen dels att terminspre­

miebelastningen är oberoende av försäkringssummans storlek och dels att

en stor individuell folkförsäkring betingar högre premie än motsvarande för­

säkringsbelopp inom storförsäkringen. Anstalterna yttra härom:

Båda dessa anmärkningar skulle erhålla mindre vikt, om man vid utmä­

tandet av omkostnadsbelastningen toge hänsyn till det förhållandet, att om­

kostnaderna icke i sin helhet äro proportionella mot försäkringssumman

eller premien utan delvis äro en styckekostnad. Särskilt gäller detta premie-

uppbördskostnadema, som till avsevärd del äro proportionella mot antalet

inkasserade premieposter. Den teoretiskt rikliga omkostnadsbelastningen

bor därför — och detta gäller icke endast folkförsäkringen utan i måhända

an högre grad storförsäkringen — ha sådan form, att terminspremiebelast-

ningen delvis beräknas som ett fast belopp per terminspremie, oberoende av

193

försäkringssummans eller premiens storlek. Då ett sådant tillägg blir rela­ tivt mindre för större än för mindre försäkringar, komma de av reservan­ ten påtalade oegentligheterna och diskontinuiteterna att avsevärt reduceras, om omkostnadsbelastningen utformas på här antytt sätt. Ett fast premie­ belopp skulle också stimulera försäkringstagarnas intresse av att för mindre försäkringar undvika onödigt korta betalningsterminer. Att en sådan sti­ mulans är önskvärd framgår av att enligt Folkets erfarenhet medelförsäk­ ringssumman i stort sett är mindre för de kortare än för de längre ter­ minerna.

I fråga om möjligheterna att åstadkomma omkostnadsutjämning mellan stor och liten försäkring ansluter sig Folket-Samarbete till utredningens ståndpunkt. Anstalterna bemöta reservantens synpunkter och anföra här­ om följande:

Det torde vara alldeles uteslutet att finansiera merkostnaderna för folk- lörsäkringen genom de vinster, som göras på större försäkringar. Det är ju att märka, att det är fråga om frivillig försäkring, och om man ordnar så att det ekonomiska utbytet för större försäkringar blir alltför oförmånligt, kom­ ma dessa säkert att minska i antal, varigenom hela det ekonomiska under­ laget för verksamheten brister. Å andra sidan är det helt otänkbart att kunna ernå sådana överenskommelser med de inom folkförsäkring verksamma om­ buden, att dessas ersättningar begränsas till den lägre nivå, som tillämpas inom stor försäkring. Om man överhuvud vill bereda folkets breda lager med deras för olika rubbningar mera känsliga ekonomi möjlighet att för­ värva livförsäkringsskydd, måste man därför taga den konsekvensen, att premiema för detta klientel bli något högre än inom stor försäkring.

I yttrandet understrykes, att Folket-Samarbete med det nu refererade ut­ talandet icke vill ha sagt, att den hittillsvarande skillnaden i premienivå mellan stor och liten försäkring är riktig. Tvärtom anse anstalterna i likhet med utredningen att skillnaden bör kunna minskas. Anstalterna anmärka, att Folket redan långt innan utredningens betänkande publicerades och utan någon kännedom om utredningens förslag tillsammans med två andra liv­ bolag tillsatt en kommitté med syfte att efter noggrann analys av omkost­ nadsfrågan utarbeta förslag till nya grunder för beräkning av folkförsäk­ ringspremier.

Även försäkringsbolagens riksförbund utgår ifrån alt folkförsäkringen bör bibehållas såsom en särskild verksamhetsgren. Förbundet uppehåller sig i sitt yttrande särskilt vid de av försäkringsutredningen uppställda kraven på folkförsäkringen och säger sig icke hava något att erinra mot dessa, vilka idémässigt överensstämma med folkförsäkringens nuvarande arbetsprogram. Riksförbundet framhåller såsom betydelsefullt, att de uppställda kraven icke fastlåsas i stela former utan att en smidig anpassning av folkförsäkringens organisation och arbetssätt efter förändrade samhälleliga förhållanden blir möjlig. Förbundet tillägger:

Kravet att folkförsäkringsbolagen skola lämna sitt klientel ett för dem lämpat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga välfärdsanordningar ligger helt i linje med verksamhetens hittillsvarande strävanden. Härvid har dock hänsyn fått tagas till det motstånd, som i många fall mött och allt-

t:i

Bihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

jämt möter försök att hävda efterlevandeskyddets betydelse och värdet av

ekonomisk planering på lång sikt på bekostnad av sparandet för egen räk­

ning på kortare sikt. Ett dylikt motstånd betyder ökat arbete både att få ett

avtal till stånd och att sedan bibehålla detsamma i kraft och därmed en ökad

omkostnad.

_ Det andra kravet är, att en god kundtjänst skall lämnas såväl i upplys-

ningshänseende vid försäkringens tecknande som i samband med den föl­

jande beståndsvården. Utbildningen av folkförsäkringens representanter har

utformats med särskild tanke på nödvändigheten av att lämna med hänsyn

till klientelets behov bästa möjliga kundtjänst såväl när det gäller att ordna

ett ändamålsenligt försäkringsskydd som i fråga om att bistå försäkrings­

tagarna med råd och upplysningar. Arbetet inom den yttre organisationen

ordnas därvid ur arbetsbesparingssynpunkt så, att fritidsombuden i möjli­

gaste mån utbildas för att sköta ett självständigt anskaffnings- och rädd­

ningsarbete och att likaledes självständigt ombesörja premieinkassering och

redovisning. Nagon kompromiss i kraven på utbildning av representanterna

till förmån för kostnadssynpunkterna anses icke tillåtlig.

Utredningens tredje och fjärde krav gälla ändring av försäkring samt gott-

görelse vid frivillig avgång. Här må framhållas, att det med hänsyn till de

relativt små försäkringssummorna visat sig nödvändigt för folkförsäkrings­

bolagen att utforma sina metoder och bestämmelser så enkla, att ifrågava­

rande arbete icke alltför mycket kommer att tynga administrationen och

därmed förorsaka kostnadsökningar. Hur långt man skall gå från bolagens

sida för att aktivt påverka försäkringstagarna att vidtaga ändringar blir

en avvägningsfråga. Ett rätt utförande av denna del av vården av försäk­

ringsbeståndet och försäkringstagarnas intressen är emellertid en synnerligen

betydelsefull uppgift inom folkförsäkringen.

Utredningens femte krav på folkförsäkringen går ut på att fältorganisa­

tionen för att kunna lämna den erforderliga kundtjänsten måste på ett helt

annat sätt än inom storförsäkringen omspänna alla delar av landet. Dessa

problem ha ägnats särskild uppmärksamhet, icke minst därigenom att man

försökt ta hänsyn till landsbygdens berättigade krav på fullgod försäkrings-

service. För att kunna ordna dylik service även inom de glesast befolkade

trakterna har samarbete inletts mellan bolagen.

Riksförbundet säger sig dela utredningens uppfattning om olämpligheten

av att binda utvecklingen genom en mekanisk gränsdragning mellan stor

och liten försäkring. Även synpunkterna beträffande organisationsformerna

biträdas av förbundet, som finner det klart, att endast bolag med en därför

särskilt utbildad, tillräckligt omfattande organisation bör få driva folkför­

säkring.

Beträffande premienivån framhåller förbundet, alt det vid den premiere­

vision, som år 1938 framtvingades av den kraftiga räntenedgången, förelåg

en viss osäkerhet rörande dödlighets- och sjuklighetsförhållandena, som

manade till stor försiktighet och som gjorde införandet av ett särskilt sä-

kerhetstillägg i folkförsäkringspremierna fullt motiverat. Senare erfarenhe­

ter tyda på, att man nu kan överväga dess borttagande.

Folkförsäkringsverksamheten kan enligt förbundet utformas så, att de

små försäkringsbeloppens relativa dyrhet i administrativt hänseende i stor

utsträckning kompenseras genom en förenkling av metoderna och standar­

disering av formerna. Med hänsyn härtill synes det förbundet möjligt att

195

uppfylla de av utredningen uppställda normerna beträffande omkostnads­ nivån.

I fråga om möjligheten att i viss mån kompensera folkförsäkringens hög­ re omkostnader genom vinst på grund av underdödlighet inom branschen betonar riksförbundet, att tillgängligt undersökningsmateriel icke medger någon säker jämförelse beträffande dödlighetsförloppet inom stor respek­ tive liten försäkring. Härutinnan framför riksförbundet i stort sett samma synpunkter som Folket-Samarbete. Förbundet anser det dock icke osannolikt, att en viss, relativ underdödlighet förefinnes inom folkförsäkringsklientelet i förhållande till storförsäkringens klientel; den torde emellertid knappast vara av den storleksordning, att den till någon väsentlig del kan uppväga de högre omkostnaderna. Mera ingående dödlighetsundersökningar komma att under de närmaste åren göras för att närmare klarlägga denna fråga.

Om — såsom av det förut sagda torde framgå — Folket-Samarbete och försäkringsbolagens riksförbund beträffande de grundläggande principerna närmast biträda utredningsmajoritetens uppfattning, uttalar försäkring sin­ spektionen — om ock icke förbehållslöst — sin anslutning till reservationen. Efter att i korthet ha återgivit reservantens kritik rörande de tre faktorer, som enligt majoritetens mening verka tyngande på folkförsäkringens om­ kostnader, anför inspektionen följande:

Inspektionen kan i stort sett biträda vad reservanten sålunda anfört. Den enda av de anförda omständigheterna, vilken kan åberopas såsom motiv för en viss premiedifferentiering synes vara olikheten i försäkringsbelopp. Man måste i så fall betrakta det nuvarande sättet för premiedifferentiering efter försäkringssummans storlek, nämligen en uppdelning i folkförsäkring och storförsäkring, såsom synnerligen irrationell, då åtskilliga folkförsäkringar existera, vilka äro större än medelförsäkringssumman inom storförsäkring och omvänt inom storförsäkring åtskilliga försäkringar existera, vilkas be­ lopp understiga medelförsäkringssumman inom folkförsäkring. Att härav, såsom reservanten, draga den slutsatsen, att differentieringen bör försvinna, är dock enligt inspektionens mening icke nödvändigt. Snarare synes man böra eftersträva en starkare differentiering, så att premien i procent av för­ säkringssumman alltid vore mindre vid större försäkringssumma under i övrigt samma förutsättningar. Även om man bibehölle två olika organisa­ tionsformer, storförsäkring och folkförsäkring, skulle i så fall premien för samma försäkringssumma och under i övrigt samma förutsättningar bliva densamma inom båda slagen av försäkring. En differentiering av antydd art skulle enkelt kunna åstadkommas genom att sammansätta premien av två delar, dels en fast avgift, dels en mot försäkringssumman proportio­ nell del.

Inspektionen tar härefter upp till behandling frågan om en omkostnadsut­ jämning mellan stora och små försäkringar. Härom yttrar inspektionen föl­ jande:

Det har understundom anförts, att det vore från social synpunkt mindre tilltalande, att personer med stora inkomster skulle kunna erhålla sitt för­ säkringsskydd billigare än personer med små inkomster, oaktat förvaltning­ en av den förra gruppens större försäkringar drager en i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

försäkringssumman mindre förvaltningskostnad. En gemensam premienivå

medför emellertid, att gruppen av stora försäkringar subventionerar gruppen

av små försäkringar, vilket innebär, att man låter livförsäkringen i viss mån

tjäna som ett instrument för inkomstutjämning. Enligt inspektionens me­

ning bör emellertid den inkomstutjämning som anses önskvärd åvägabringas

genom beskattningen, och försäkringen lämnas helt fri från synpunkter av

denna art.

En lämpligt avvägd premiedifferentiering efter försäkringssummans stor­

lek skulle enligt inspektionens mening medföra flera fördelar. Den av ut­

redningen påtalade skumningen av stora försäkringar skulle icke längre

behöva föranleda kritik i samma grad. Av en differentiering av premien

skulle som naturlig konsekvens följa en differentiering av provisionen

efter försäkringssumma, så att provisionen bleve procentuellt mindre vid

högre försäkringssummor. Härigenom bleve provisionen bättre än nu an­

passad efter det verkliga arbetet vid en försäkrings anskaffande. Returpro­

visionen, vilken livförsäkringsbolagen gjort stora ansträngningar för att be­

kämpa, kan i grund och botten anses som ett naturligt korrektiv mot en

irrationell premiesättning och en irrationellt avvägd provision, ehuru kor­

rektivet är olämpligt på grund av dess slumpartade verkningssätt. Genom

den antydda reformen skulle en av anledningarna till returprovisionen un­

danröjas. — Även för terminspremiebelastningarna skulle ett system, mot­

svarande det ovan antydda, med visst fast tillägg per terminsbetalning kunna

medföra vissa fördelar.

I stället för att differentiera premierna kan man naturligtvis tänka sig

en enhetlig premienivå och åstadkomma erforderlig differentiering i åter­

bäringen, ehuru vissa olägenheter skulle vidlåda ett dylikt system.

Föredraganden. De problem, som här upptagits till diskussion, äro av

stor social betydelse. Den omständigheten, att befolkningsskikt med den

svagaste ekonomiska bärkraften erlägga högre avgifter för sitt livförsäk­

ringsskydd än gynnsammare ställda grupper, ger problemen en allvarlig

innebörd.

Inledningsvis vill jag här nämna, att vissa betydelsefulla händelser in­

träffat på folkförsäkringens område sedan försäkringsutredningens betän­

kande avlämnades. Sålunda har ett företag, Livförsäkringsbolaget Valand,

som för några år sedan upptog folkförsäkring vid sidan av sin sedan länge

bedrivna storförsäkringsrörelse, numera beslutat upphöra med ackvisition

inom folkförsäkringsavdelningen. Vidare ha två folkförsäkringsbolag, näm­

ligen Livförsäkringsaktiebolaget De Förenade och Livförsäkringsbolaget

Framtiden, officiellt tillkännagivit sin avsikt att fusionera. Såsom särskilt

betydelsefull vill jag beteckna den omständigheten, att bolagen icke oväsent­

ligt sänkt premierna inom folkförsäkringen såvitt angår avtal, som träffas

efter den 31 augusti 1946. I fråga om de längsta premiebetalningsterminerna

(hel- och halvår) äro premierna numera i stort sett desamma inom stor och

liten försäkring. För de kortare betalningsterminerna föreligger alltjämt en

divergens, om ock mindre än förut. Det bör här anmärkas, att — med hän­

syn till att omkostnadsantagandena i folkförsäkringens tekniska grunder

förefalla att vara starkt pressade — försäkringstagarna i folkförsäkringen

torde kunna påräkna mindre återbäring än i storförsäkringen. I samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

197

med premiesänkningen ha olämpliga försäkringsformer, såsom vissa barn- försäkringar, avlägsnats ur folkförsäkringens tariffer. De nya tarifferna åter­ spegla därjämte en strävan att ge de kvarvarande försäkringsformerna en mera »i> rotek tiv» karaktär; exempelvis har kapitalförsäkring med utbetal- ningsålder under 55 år icke upptagits.

Givetvis lider det intet tvivel, att en omfattande kundtjänst liksom för­ valtningen av ett stort antal små försäkringar verkar tyngande på bolagets omkostnader. Dessa faktorer ha också hittills ansetts motivera en vidare om­ kostnadsram i folkförsäkringspremierna. Huruvida i realiteten kundtjänsten haft den omfattning och effektivitet, som svarar mot den härå belöpande premiemarginalen, har blivit föremål för delade meningar. Hithörande spörs­ mål ligga enligt gällande lag utanför tillsynsmyndighetens granskningsbefo- genheter. Såsom reservanten riktigt påpekar, kunna bolagen följaktligen själva bestämma kundtjänstens omfattning och gestaltning.

Av diskussionen i ämnet har jag bibragts den uppfattningen, att kund­ tjänsten — organiserad och utövad med smidighet och social förtänksamhet —- har en viktig uppgift att fylla inom folkförsäkringen. Begreppet kundtjänst fattar jag därvid i vidsträckt mening, sålunda innefattande även ackvisitions- verksamheten. Sättet för ackvisitionens bedrivande synes mig i själva verket vara av utomordentlig betydelse inom folkförsäkringen, där olämplig för­ säkringsform, premiebetalningstermin, utbetalningsålder etc. kan medföra förhållandevis allvarliga olägenheter för den enskilde försäkringstagaren. Ett så långt möjligt individuellt avpassat försäkringsskydd måste eftersträvas. Självklart är, att denna uppgift medför svårigheter beträffande ett försäk- ringsklientel, som är i särskild grad känsligt för växlingar på arbetsmark­ naden och även för förändringar i konjunkturförhållandena i övrigt. I den mån ackvisitionen sker med ansvar och förtänksamhet är den ägnad att mot­ verka förtidsannullationer. Å andra sidan står det klart, att under alla för­ hållanden annullationsrisken måste vara större inom de ekonomiskt sva­ gare befolkningsskikten än inom storförsäkringens klientel.1 Den s. k. rädd­ ningstjänsten måste sålunda draga relativt dryga kostnader inom folkför­ säkringen. I samma riktning verkar det förhållandet, att folkförsäkrings- klientelets sammansättning gör det nödvändigt att här, åtminstone i viss ut­ sträckning, bibehålla ett system med personlig premieinkassering, som stor­ försäkringsbolagen sedan länge frångått.

Uppslaget att åstadkomma en utjämning av kostnaderna mellan stor och liten försäkring innebär, kort uttryckt, att det förbilligande av de genom­ snittliga administrationskostnaderna som de stora försäkringarna medföra, bör komma även folkförsäkringsverksamheten tillgodo. All livförsäkring bör med andra ord ses såsom en totalilet, därvid genomsnittskostnaderna bli nor­

1 Beträffande annullationsfrekvensen ha försäkringsutredningen och Folket-Samarbete tilläm­ pat olika beräkningsmetoder. Båda ge emellertid samma resultat, nämligen att annullationerna under undersökningsperioden voro

2'ii

gånger större inom folkförsäkringen än inom storförsäk­

ringen.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

merande för premierna. Från social synpunkt kunde en dylik utjämning te

sig tillfredsställande. Men även om all försäkringsverksamhet i grunden byg­

ger på utjämningsprincipen torde man dock icke böra genomföra en anord­

ning, som kan tänkas medföra att en verksamhetsgren direkt subventionerar

en annan. Huruvida eller i vad mån en sammansmältning av stor och liten

försäkring skulle medföra en subventionering av nyss angiven art kan för

närvarande icke med säkerhet bedömas. Härför erfordras bland annat när­

ma1'6 undersökningar angående dödligheten inom respektive verksamhets­

grenar.

Jämväl organisationsfrågan är i detta sammanhang av betydelse. För när­

varande driver det övervägande antalet livbolag endast stor försäkring (inkl.

livränteförsäkring), några bolag både stor och liten försäkring, varjämte ett

bolag driver endast folkförsäkring. Visserligen torde det icke i och för sig

möta hinder att inom ett bolag, som driver båda försäkringsgrenarna, åstad­

komma en fullständig omkostnadsutjämning. Detta torde emellertid med­

föra, att den genomsnittliga premienivån stiger över premienivån i ett bo­

lag, som endast driver storförsäkring. Effekten härav i konkurrenshänseende

ligger i öppen dag. Teoretiskt är det ävenledes tänkbart, att i en eller annan

form ordna en utjämning mellan bolagen. Av praktiska skäl torde emeller­

tid även denna möjlighet få anses utesluten. Endast under den förutsätt­

ningen, att all livförsäkringsverksamhet i landet bedrives av ett enda före­

tag, låter sig utjämningstanken rationellt genomföras. I anslutning till orga-

nisationsspörsmålen har man även att beakta de olika former för ackvisitio-

nens bedrivande som utbildats inom stor respektive liten försäkring.

Jag är ense med reservanten, herr Hermansson, därom, att slutlig ställ­

ning till förevarande problem bör tagas först då frågan om livförsäkrings­

verksamhetens framtida organisation lösts. Denna fråga utredes för närva­

rande av 1945 års försäkringsutredning. Tilläggas må, att frågan om att i

samhällelig regi ordna en obligatorisk dödsfallsförsäkring — vartill jag i det

följande torde få återkomma — jämväl synes kunna påverka problemställ­

ningen.

Under förhandenvarande omständigheter synes det mig icke lämpligt att

nu lagstiftningsvägen vidtaga ändringar beträffande folkförsäkringens all­

männa karaktär. Jag kan desto hellre intaga denna ståndpunkt som dels dif­

ferensen i premienivå mellan stor och liten försäkring redan nu icke ovä­

sentligt minskats, dels ock de allmänna koncessions- och tillsynsbestämmel-

ser, som försäkringsutredningen föreslagit och till vilka jag ansluter mig, sy­

nas innebära betryggande garanti för att folkförsäkringstagarna verkligen

skola komma i åtnjutande av de särskilda förmåner och tjänster som enligt

de stadfästa grunderna tillförsäkras dem. Självfallet innebär det, såsom re­

servanten anmärkt, en svår uppgift för tillsynsmyndigheten att kontrollera

hur kundtjänsten handhaves. Den synes dock icke olöslig. Tvärtom torde en

förhållandevis effektiv kontroll kunna ernås genom vissa enkla praktiska

åtgärder. Redan den omständigheten att en kontroll här införes torde för öv­

rigt vara ägnad att motverka missförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

199

III. Obligatorisk dödsfallsförsäkring.

I anslutning till folkförsäkringsproblemen har försäkringsutredningen skis­ serat ett förslag till obligatorisk dödsfallsförsäkring. Utredningen anser, att en sådan försäkring närmast bör avse begravningskostnaderna, men den bör avvägas så, att den för de breda lagren även kan bli till viss hjälp att över­ vinna de närmaste anpassningssvårigheterna efter ett dödsfall inom famil­ jen, framför allt då familjeförsörjaren fallit ifrån. Försäkringssumman dif­ ferentieras icke med hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning utan endast med hänsyn till den avlidnes ålder.

Utredningen har belyst problemläget med ett exempel. Därvid förutsättes, att ersättning icke utgår vid dödsfall under första levnadsåret samt att er­ sättning utgår med 300 kronor vid dödsfall i åldern 1—17 ar, med 500 kro­ nor i åldern 18—67 år och med 300 kronor i högre ålder. På grundval av dödlighetssiffrorna1 kan därefter följande tabell upprättas:

Ålder

Antal dödsfall

Per dödsfall

kr.

Summa döds- fallsersättning

tkr.

1-17.....................................

2190

300

636

18-66.....................................

24 940 500

12 470

67— .....................................

41165 300

12 350

Summa

68 225

25456

Av tabellen framgår, att med de valda premisserna totala årliga ersätt­ ningsbeloppet skulle uppgå till omkring 25,5 miljoner kronor. Finansieringen av en obligatorisk dödsfallsförsäkring har utredningen tänkt sig ordnad på samma sätt som inom den allmänna folkpensioneringen, d. v. s. genom av gifter som upptagas i samband med skatteuppbörden. Någon fondering a\ influtna avgifter skulle icke ifrågakomma. Förvaltningskostnaderna skulle inskränka sig till huvudsakligen kostnader för utbetalning av dödsfallsbe- loppen.

Utredningen anmärker, att införande av obligatorisk dödsfallsförsäkring kan väntas medföra konsekvenser för understödsföreningarna. En av ut­ redningen verkställd summarisk undersökning har givit vid handen, att dessa föreningar år 1943 omfattade cirka 880 000 medlemmar med en samman­ lagd försäkringssumma av i runt tal 270 miljoner kronor, motsvarande en medelförsäkringssumma av något över 300 kronor. En obligatorisk försäk­ ring enligt de valda premisserna skulle innebära ett dödsfallsskydd av en helt annan omfattning, representerande en sammanlagd försäkringssumma — enligt 1941 års befolkningssiffror — av 2,75 miljarder kronor. Utred­

1 Uppgifterna äro hämtade ur publikationen Befolkningsrörelsen för år 1941.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ningen understryker, att de förvaltningskostnader, som bleve erforderliga för

att genom frivillig försäkring uppnå motsvarande skydd, skulle komma att

uppgå till mycket betydande belopp.

Till slut framhåller utredningen, att genomförandet av en obligatorisk

dödsfallsförsäkring av här angiven art kräver en i olika avseenden mera in­

gående undersökning, som det emellertid icke tillkommit utredningen att

verkställa.

Utredningens synpunkter i fråga om obligatorisk dödsfallsförsäkring ha­

va icke i något remissyttrande upptagits till diskussion.

Föredraganden.

Tanken att genom det allmännas förmedling tillskapa

ett ekonomiskt dödsfallsskydd omfattande hela svenska folket erbjuder stort

intresse. En sådan anordning skulle otvivelaktigt utgöra en värdefull kom­

plettering till den allmänna folkpensioneringen. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att flera stora organisationer nyligen tagit initiativ till bildande

av lokala begravningsföreningar i syfte att förbilliga begravningskostnader­

na. Den utveckling, som äger rum på detta område, erbjuder också stort in­

tresse för frågan om en obligatorisk dödsfallsförsäkring.

Det av utredningen skisserade förslaget synes mig väl ägnat som under­

lag för fortsatt diskussion i ämnet. Enligt vad jag inhämtat, har socialvårds-

kommittén hithörande frågor under övervägande, om ock från delvis andra

utgångspunkter. Ämnet faller emellertid även inom ramen för det uppdrag

som givits 1945 års försäkringsutredning. Ordnandet i allmän regi av en

obligatorisk dödsfallsförsäkring är nämligen ägnat att påverka livförsäk­

ringsväsendets allmänna struktur. Detta förhållande accentueras i den mån

dödsfallsersättningens belopp sättes högre än i det föreliggande förslaget.

Jag utgår ifrån att erforderligt samråd i detta ämne kommer till stånd mel­

lan socialvårdskommittén och 1945 års försäkringsutredning.

IV. Försäkringsbolagens kapitalplacering.

Gällande bestämmelser.

Varje försäkringsbolag måste förfoga över ett —

enligt försäkringstekniska grunder beräknat — minimikapital för att kunna

fullgöra sina utfästelser enligt ingångna försäkringsavtal. Detta kapital, som

bildas huvudsakligen av inflytande premier, motsvarar bolagets skuld till för­

säkringstagarna. Enligt 212 § gällande försäkringslag skall i balansräkningen

under benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas beräknade värdet

av bolagets ansvarighet dels på grund av redan inträffade försäkringsfall

(ersättningsreserv) och dels på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

Denna bestämmelse avser försäkringsrörelse av alla slag. Under det att be­

träffande skadeförsäkring bolaget äger fritt bestämma om försäkringsfondens

placering, gälla i fråga om livförsäkringsrörelse vissa restriktioner härvidlag.

201

Sålunda stadgas i 215 §, att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall redovisas i vissa i lagrummet angivna, särskilt kvalifi­ cerade värdehandlingar eller i tillgångar av annan art. I syfte att bereda livförsäkringstagarna ytterligare säkerhet föreskrives vidare i 217 §, att de värdehandlingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skola förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två särskilda lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkrings- inspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade värdehandlingarna äga livförsäkringstagama panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Vad sålunda stadgas angående livförsäkring skall enligt särskilda bestämmelser (2 § andra stycket samt 216 och 217 §§) äga motsvarande tillämpning beträf­ fande bl. a. sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring samt skadeförsäkring, som meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år.

Det må slutligen anmärkas, att lagen icke innehåller några bestämmelser angående placeringen av bolagens s. k. fria reserver.

Försäkringsutredningen.

Utredningen har ingående behandlat åtskilliga

med försäkringsbolagens kapitalplacering sammanhängande problem, därvid en av de viktigare frågorna varit, huruvida tillgången på de i lagen anvi­ sade värdehandlingarna för livförsäkringsfondens placering för närvarande motsvarar eller i framtiden kan väntas uppväga den efterfrågan, som repre­ senteras av försäkringsbolag i konkurrens med andra kapitalförvaltande in­ stitutioner. Efter att ha påvisat kapitalplaceringsfrågans betydelse för liv­ försäkringsväsendet samt angivit vissa utvecklingstendenser på kapitalmark­ naden under 1900-talet bär utredningen lämnat en detaljerad redogörelse för livförsäkringsbolagens kapitalplaceringar åren 1922—1943. I anslutning där­ till har utredningen gjort en jämförelse mellan bolagens placeringsbehov och placeringsmöjligheter under de sista decennierna. Ett flertal tablåer ingå i framställningen och belysa utvecklingen. Beträffande faktorer, som bestämma kapitalplaceringsfrågans betydelse i framtiden, har utredningen diskuterat livförsäkringsverksamhetens möjligheter till expansion — bl. a. med hänsyn till befolkningsutvecklingen och den därmed i viss mån sammanhängande utvecklingen på fastighetsmarknaden — vidare graden av den konkurrens, försäkringsbolagen ha att vänta av övriga förmedlare av kapitalutbud, samt slutligen det för livförsäkringsbolagen betydelsefulla spörsmålet om ränteut­ vecklingen. I dessa delar torde jag få hänvisa till betänkandet del II, s. 142—159.

Det kan emellertid vara lämpligt att ur betänkandet återgiva följande ta­ bell, vilken innehåller en jämförelse mellan livförsäkringsbolagens placerings­ behov och placeringsmöjlighelerna. Vid tabellens upprättande har det årliga placeringsbehovet ansetts motsvara fondökningen för året, efter avdrag för de s. k. försäkringslånen. Beträffande utredningens kommentarer till tabellen må hänvisas till s. 153 f. i betänkandet del II.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Å r

Placerings-

behovi mkr.

ökning av utelöpande svenska

Placerings-

behov i

%

av place-

ringsmöjlig-

heter

obligationer

och statssk.

förbindelser

mkr.

•int. lån

i stads­

fastigheter

mkr.

kommun­

lån

mkr.

S:a

mkr.

1930...............................

83

116

124

63

303

27

1931..............................

70

12

167

52

231

30

1932..............................

73

196

107

26

329

22

1933...............................

94

165

208

32

405

23

1934...............................

164

116

o

9

125

131

1935...............................

141

61

56

68

185

76

1936...............................

159

20

190

13

223

71

1937...............................

155

— 67

202

Öl

186

83

1938...............................

163

-33

342

37

346

47

1939...............................

135

78

294

■36

1940...............................

109

1114

451

>7

1941...............................

162

974

104

*15

1942...............................

207

1668

131

‘12

1943...............................

233

1054

225

>18

Sammanfattningsvis framhåller utredningen följande: »Under överskådlig

tid framåt har man att räkna med starkt växande försäkringsfonder. Kon­

kurrensen från övriga kapitalplacerare kan i stort sett icke väntas avtaga. En

stigande räntenivå skulle med hänsyn till den därmed följande mindre fon-

deringen minska placeringsbehovet; man har emellertid icke anledning räkna

med en sådan utveckling. Om den statliga upplåning, som betingats av kri­

get, icke funnits, skulle säkerligen placeringsbehovet för närvarande ha över­

stigit placeringsmöjligheterna. Även övergångstiden till en fredsproduktion

kan väntas medföra betydande kapitalbehov.»

Utredningen framhåller vidare, att det framstår som en angelägenhet av

största vikt att genom ändrade lagbestämmelser söka åstadkomma bättre

anpassningsmöjligheter.

Mot bakgrunden härav har utredningen till diskussion upptagit frågan

om riktlinjer för placeringsbestämmelsernas utvidg­

ning. I detta ämne anför utredningen:

_ En viss utvidgning av placeringsbestämmelserna inom ramen för den prin-

riskfri placering, varpå 215 § försäkringslagen bygger, är otvivelaktigt

möjlig. Redan en ytlig undersökning ger emellertid vid handen, att en lösning

av problemet efter sådana riktlinjer är av ringa praktiskt värde. En rationell

lösning kräver åtgärder av större räckvidd. Enligt försäkringsutredningens

mening är tiden nu mogen att öppna möjligheter till en på lämpligt sätt av­

vägd fri placering av de tekniska fonderna. Härför tala bl. a. följande för­

hållanden. 1

1 Utan hänsyn till kommunlån.

203

Under de senaste decennierna har en betydande inkomst- och förmögen- hetsutjämning ägt mm i samhället. De större enskilda förmögenheterna spela icke längre samma dominerande roll som tidigare för tillförseln av risk­ bärande kapital till vårt lands näringsliv. Vid sidan av dem uppträda nu i ökad omfattning folkets breda lager såsom samlare av kapital. Från dessa flyta sparmedlen samman hos de penningförvaltande institutionerna, bland vilka försäkringsbolagen alltmera vuxit i betydelse.

De guldkantade värdepapperens bonitet beror ytterst på möjligheten att upprätthålla ett blomstrande näringsliv. Härför kräves oundgängligen att nä­ ringslivet tillföres erforderligt kapital. Det ligger i sakens natur, att investe­ ring i produktions- och distributionsapparaten är förbunden med ekonomiska risker. Utan tillskott av dylikt riskbärande kapital är näringslivet dömt att avtyna, vilket i sin tur återverkar på de s. k. riskfria placeringarna. Såsom nyss påpekats, har den ekonomiska utvecklingen medfört en förskjutning så­ tillvida, att riskvilligt kapital i allt mindre omfattning står till förfogande från de källor, varifrån sådant kapital hittills traditionellt kommit, under det att vissa penninginstitut, icke minst försäkringsbolagen, i desto större grad upp­ samla sparmedel från folkets breda lager. Under sådana förhållanden före­ faller det följdriktigt och i själva verket ägnat att främja försäkringstagarnas intresse, att bolagen tillåtas medverka till näringslivets finansiering även på annat sätt och i större omfattning än hittills. Upplysningsvis må framhållas, att i England försäkringsbolagens kapitalplacering är helt och hållet obunden av lagbestämmelser. På andra håll medges fri placeringsrätt inom vissa grän­ ser. Sålunda tillåter den franska tillsynslagen, som tillkom redan för om­ kring tre decennier sedan, fri placering beträffande en fjärdedel av de tek­ niska reserverna, medan i vissa andra främmande lagar kvoten är något snä­ vare bestämd.

Utredningen framhåller, att införande av principen om fri place­ ringsrätt för vårt lands vidkommande innebär beträdande av nya vä­ gar, och betonar i anslutning härtill, att principen icke får leda till ett åsido­ sättande av säkerhetskravet. Denna synpunkt måste enligt utredningens me­ ning i själva verket utgöra rättesnöret vid utstakandet av gränserna för den fria placeringsrätten. Då utredningen tidigare framhållit, att riskbärande in­ vesteringar till näringslivets fromma i sista hand äro ägnade att främja för­ säkringsbolagets och dess försäkringstagares gemensamma intressen, säger sig utredningen ha förutsatt, att investeringarna ske med klok försiktighet och utan ovidkommande synpunkter. Utredningen finner det uppenbart, att en tendentiös eller eljest oförsiktig placeringspolitik kan medföra ödesdigra verkningar för bolagets soliditet; särskilt allvarlig är faran att bolagsledning­ en i spekulationssyfte lockas till ensidiga investeringar i konjunkturbetona- de företag. En god fördelning ur risksynpunkt av bolagets placeringar utgör ett oavvisligt krav, som med särskild styrka gör sig gällande i fråga om de fria placeringarna. Utredningen har funnit det angeläget, att — åtminstone intill dess erforderlig praktisk erfarenhet av systemet vunnits — dels täm­ ligen snävt begränsa den fria placeringsrätten, dels också förse densamma med vissa spärranordningar. Såsom en försiktig avvägning betecknar ut­ redningen en till tio procent av försäkringsfonden begränsad fri placerings­ rätt. Skulle den kommande erfarenheten ge vid handen, att en höjning av

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

204

K ung t. Maj.ts proposition nr 50.

gränsen utan olägenhet kan företagas, anser utredningen att frågan härom

bör tagas under övervägande.

Aktier godkännas enligt gällande lag icke som objekt för livförsäkrings­

fondens placering. Utredningens förslag skulle härutinnan medföra en änd­

ring såtillvida, att aktier bleve föremål för den fria placeringsrätten.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt aktierna såsom place-

ringsobjekt och betonar inledningsvis, att många aktier erbjuda minst lika

god säkerhet som flera slag av industriobligationer. Aktierna äro ofta att

anse såsom anvisningar på realkapital. I den mån så är förhållandet måste

aktierna betraktas som värdebeständiga placeringar. Beträffande aktierna

har utredningen emellertid funnit en särskild spärranordning i den fria pla­

ceringsrätten erforderlig. Redan angelägenheten av att kunna stävja varje

olämplig spekulationstendens finner utredningen tala för en dylik anordning.

Efter att hava redogjort för resultatet av vissa undersökningar i syfte att ut­

röna medelförräntningen av aktieplacering samt tillika belyst den svenska

aktiemarknadens omfattning jämte de konsekvenser, som kunna uppstå där­

est ett alltför starkt nytt köpintresse tillföres marknaden —- betänkandet

del II s. 162—164 — har utredningen vidare anfört:

Såsom redan framhållits kunna vidgade möjligheter till aktieinvestering

tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagarintresse utanför försäk­

ringsväsendets eget område, en utveckling som måste betecknas såsom syn­

nerligen allvarlig. De för vårt lands förhållanden högst betydande kapital,

som förvaltas av livbolagen, böra icke få utnyttjas för ekonomiska spekula­

tioner. Såsom tidigare flera gånger framhållits, är fondförvaltningens sä­

kerhet det primära. Även om det för närvarande saknas anledning antaga

att tendenser av nu antydd art skola taga sig uttryck i försäkringsbolagens

placeringspolitik, är det angeläget att denna synpunkt icke förbises vid en

reformering av placeringsbestämmelsema.

I allmänhet torde ett livbolag genom att utnyttja endast en eller annan

procent av försäkringsfonden kunna vinna dominerande inflytande över

affärsföretag på andra verksamhetsområden. Den närmast till hands lig­

gande spärranordningen häremot torde vara en regel av innebörd, att det

belopp, som ett livbolag äger investera i ett och samma affärsföretag, icke

må överstiga en viss begränsad del — förslagsvis tio procent — av före­

tagets nominella aktiekapital. Det är emellertid av vikt, att regeln icke göres

ovillkorlig. I vissa fall kan nämligen en mera vidsträckt investeringsrätt vara

motiverad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller

eljest i företag, som äro direkt ägnade att främja försäkringsväsendets sunda

utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dylika fall bör sålunda

hållas öppen och det synes lämpligen böra ankomma på försäkringsinspek-

lionen att meddela sådan dispens. Det ligger i sakens natur, att ett med­

givande till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kan förbindas

med villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet.

Utredningen har uppmärksammat, att en koncern av försäkringsbolag kan

göra den föreslagna aktiespärren mer eller mindre illusorisk. I syfte att före­

bygga detta föreslår utredningen, att spärregeln skall äga direkt tillämpning

på koncerner.

Emellertid har utredningen funnit ytterligare en inskränkning betingad

205

såvitt angår rätten att placera livförsäkringsfonden och därmed likställda fonder i aktier. Utredningen påpekar, att endast de börsnoterade aktierna äro föremål för kurssättning på allmänna marknaden. Att vid en given tid­ punkt bestämma värdet av icke börsnoterade aktier torde ej sällan vara en vansklig uppgift. För tillsynsmyndigheten och försäkringsbolagen måste det framstå såsom ett gemensamt intresse, att placeringsobjektens redovis- ningsvärde såvitt möjligt icke ger anledning till meningsskiljaktigheter. Med hänsyn härtill anser försäkringsutredningen det lämpligt, att placeringsrätten beträffande aktier begränsas till de börsnoterade papperen.

I lagförslaget ha 274 § sista stycket och 336 § utformats i överensstäm­ melse med utredningens nu refererade synpunkter. Såsom framgår av 2 § andra stycket och 275 § i förslaget avser utredningen att — liksom för när­ varande är fallet — bestämmelserna angående placering av försäkringsfonden för livförsäkring skola äga motsvarande tillämpning beträffande vissa andra slag av försäkring. Jag torde få tillfälle att vid granskningen av de särskilda paragraferna ytterligare uppehålla mig vid de nu nämnda lagrummen.

Vid sidan av den på nyss angivet sätt begränsade fria placeringsrätten har försäkringsutredningen föreslagit en utvidgning av bestämmelserna om generellt tillåtna placeringsobjekt. Ändringen innebär, att särskilda slag av värdehandlingar, vilka enligt utredningens mening äro jämbördiga med de nu tillåtna, skola beredas motsvarande ställning i lagen. Också till dessa spörsmål torde jag få tillfälle att återkomma vid behandlingen av 274 § i förslaget. Vissa hithörande spörsmål äro emellertid av sådan betydelse, att det synes mig lämpligt att redan i detta sammanhang upptaga dem till granskning.

Beträffande inteckning i fast egendom tillåter gällande för­ säkringslag (215 § första stycket), att skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i dylik egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, användas för redovisning av livförsäkrings­ fonden och därmed i förevarande hänseende likställda fonder. Försäkrings­ utredningen anför, att det torde vara ett inom försäkringsvärlden allmänt om­ fattat önskemål att få till stånd en betydande utvidgning av rätten till pla­ cering i fast egendom. Från den allmänna diskussionen på försäkringshåll rörande detta ämne anför utredningen vidare följande: »Fastighetsbeståndet representerar ett efter våra förhållanden mycket betydande kapital. Vid­ gade möjligheter till engagemang på fastighetsmarknaden anses därför få en vida större räckvidd än övriga förslag till åstadkommande av lättnad i pla- cingssvårigheterna. I första hand har framhållits möjligheten att fixera be- låningsgränsen avsevärt över den nuvarande nivån, som motsvarar två tredje­ delar av taxeringsvärdet. En gräns vid nittio procent av taxeringsvärdet torde representera det längst gående förslaget härutinnan. Fn så vidsträckt pla- ceringsrält beträffande inteckningar har dock ifrågasatts endast beträffande bolagens egna fastigheter. Såsom cn säkerhetsanordning har härvid före­ slagits vissa krav på successiv nedskrivning av fastighetens värde. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

har ifrågasatts, huruvida icke försäkringsbolagen borde beredas tillfälle att

i egen regi bidraga till bostadsproduktionen.»

Utredningen har upprättat tablåer i syfte att siffermässigt belysa om­

fattningen av försäkringsbolagens investeringar i fast egendom. Dylik in­

vestering har skett dels genom lån mot säkerhet av inteckning och dels

genom förvärv av fastigheter. Av de anförda uppgifterna må sammanfatt­

ningsvis följande här återgivas.

Svenska försäkringsbolags (riksbolag) lån mot säkerhet av inteckning i fast

egendom i Sverige vid utgången av 1943. Bokfört värde i miljoner kronor.

A. Fastighetens art.

1. Bostadsfastighet ...,

. 1215-0

4. Jordbruksfastighet.................

2. Kontorsfastighet ...,

.

149-5

5. Skogsfastighet ........................ . 118

3. Fabriksfastighet........

45-8

6. Annan fastighet..................... . 49-3

Summa 1 481-2

B.

Fastighetens belägenhet.

1. Stockholm...................

. 1004-4

4. Övriga städer.........................

216-4

2. Göteborg.....................

.

146-9

5. Köpingar................................

4-3

3. Malmö..........................

44-5

6. Landsbygden ..........................

64-7

Summa 1 481-2

C. Procentuell fördelning.

1. Inom 50 % av taxv. .

... 76-5

4. 662/3—75 / av taxv..............

2-8

2. 50—60 %

»

»

5. Över 75 %

»

»

1-7

ioo-o

3. 60—66 2/s % »

»

... 6-1

Summa

Riksbolagens fastighetsinnehav.

Å r

Direkt ägda fastig­

heter

Indirekt ägda fastig­

heter

Antal

Tax. värde

m kr.

Antal

Tax. värde

m kr.

1932.................................

87

75-1

32

34-2

1938.....................................

129

128-0

117

114-6

1943.....................................

146

149-5

145

134-0

Såsom kommentar till tabellerna må följande framhållas: Inteckningslånen

över två tredjedelar av taxeringsvärdet avse till övervägande del skadeför-

säkringsbolagens placeringar. Läns- och häradsbolagen samt sockenbolagen

omfattas icke av tabellerna. Dessa bolagsgrupper redovisade det ifrågava­

rande aret lan mot inteckningssäkerhet till ett belopp av omkring 10,5 mil­

joner kronor. — Med uttrycket indirekt ägda fastigheter i den sista tabellen

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

207

avses sådana fastigheter, vilka ägas av ett fastighetsbolag eller en förening, som för ändamålet bildats av försäkringsföretaget.

Efter att ha redogjort för en undersökning beträffande fastigheternas rän­ tabilitet och även beträffande utvecklingstendensen på fastighetsmarknaden — i vilka delar jag torde få hänvisa till betänkandet, del II sid. 176—179 och 388—401 — har utredningen tagit upp frågan, huruvida skäl finnas att bereda försäkringsbolagen möjlighet att i egen regi bidraga till bostadspro­ duktionen. Utredningen anför följande:

Härigenom skulle, har det gjorts gällande, skapas större trygghet för pla­ ceringens bonitet än om försäkringsbolagen vid direkt investering i bostads­ fastigheter enbart skulle vara hänvisade till inköp av färdigbyggda sådana. Även om förhållanden kunna anföras såsom motiv för att försäkringsbola­ gen beredas tillfälle till att i egen regi bedriva bostadsproduktion, är detta uteslutet på grund av bestämmelsen i 1 § försäkringslagen, enligt vilken för­ säkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, en be­ stämmelse beträffande vilken försäkringsutredningen icke anser sig böra föreslå någon ändring. Enligt utredningens mening hindrar denna bestäm­ melse dock icke försäkringsbolag, som önskar investera i nybyggnader, att för sådant ändamål träffa avtal med företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Att i ett fall som det nämnda låta utföra arbetet på löpande räkning, vilket i realiteten innebär att bolaget själv bedriver byggnadsverksamhet, måste anses strida mot den åberopade lagbestämmelsen. Bestämmelsen synes där­ emot ej böra hindra att moderniserings- eller liknande arbete utföres på lö­ pande räkning, eftersom dylikt arbete måste anses tillhöra fastighetsför­ valtningens område.

I anslutning härtill har utredningen diskuterat belåningsgränsen. I gällande försäkringslag är lånegränsen bestämd i förhållande till taxerings­ värdet. Såsom ett alternativ härtill anvisar utredningen möjligheten att låta ett av särskild värderingsman uppskattat värde bli normgivande. Efter att ha erinrat om sparbankslagens bestämmelser i ämnet — enligt vilka spar­ bankernas rätt till utlåning mot säkerhet av inteckning i fast egendom är maximerad till bestämd del av uppskattningsvärdet, dock att i vissa fall hän­ syn kan tagas till både uppskattnings- och taxeringsvärde — fortsätter utred­ ningen :

Försäkringsbolagen torde i regel vid belåning av fastigheter ombesörja särskild värdering av egendomen. Införande av en regel, som anknyter belå­ ningsgränsen till viss kvot av uppskattningsvärdet, torde sålunda i praktiken icke innebära någon ytterligare pålaga för bolagen. Emot ett fasthållande vid taxeringsvärdet talar att här merendels föreligger en större eller mindre grad av eftersläpning, eftersom allmän fastighetstaxering sker högst vart femte år och i fråga om nybyggnad eller större ombyggnad alltid en viss tid förflyter, innan taxeringsvärde hunnit åsättas. 1 stort sett torde emellertid taxerings­ värdet någorlunda svara emot marknadsvärdet. I den mån en differens 1 öre- ligger torde taxeringsvärdet i allmänhet representera det lägre värdet. Sett ur synpunkten av placeringens säkerhet torde följaktligen ett fasthållande vid taxeringsvärdet icke giva anledning till erinran. Taxeringsvärdet såsom norm innebär en objektiv, enkel och därför också lättillämpad regel, medan där­ emot värdebestämning i annan ordning öppnar väg för subjektiva variatio­

208

Kiingl. Maj:ts proposition nr 50.

ner och växlande praxis. För tillsynsmyndigheten skulle den sistnämnda

regeln medföra praktiska problem, närmast i fråga om kontroll över utförda

värderingar. Redan dessa praktiska synpunkter tala enligt utredningens me­

ning avgjort till förmån för bibehållande av nuvarande regel. Vad beträffar

om- eller nybyggd fastighet, som ännu icke åsatts taxeringsvärde, torde hin­

der icke möta för tillsynsmyndigheten att med stöd av bestämmelsen om

jämförliga värdehandlingar såsom placeringsobjekt godkänna inteckningar

inom två tredjedelar av ett vid sakkunnig värdering åsatt preliminärt värde.

Om en sänkning av taxeringsvärdet äger rum, kunna svårigheter upp­

komma för försäkringsbolag, som lämnat inteckningslån intill lånegränsen,

i varje fall då fråga är om en mera omfattande värdesänkning. Utredningen

har uppmärksammat detta spörsmål (betänkandet del II s. 180 f.). Någon

uppmjukning av placeringsbestämmelserna för detta fall föreslås icke. Utred­

ningen understryker särskilt, att en undantagsregel icke torde fylla något

egentligt behov, därest den föreslagna fria placeringsrätten genomföres.

Gällande försäkringslag saknar bestämmelser om rätt att använda in­

teckning i tomträtt för redovisning av försäkringsfond. Vid tiden

för lagens tillkomst voro tomträttsupplåtelser en tämligen sällsynt företeelse

och de torde då icke ha spelat någon roll såsom kreditunderlag. Utveckling­

en har därefter snabbt gått i riktning mot allt större praktisk tillämpning

av detta institut, särskilt i de större städerna. Vad Stockholm beträffar, bor

för närvarande omkring en åttondel av huvudstadens befolkning i tomträtts-

fastigheter. Vid utgången av år 1943 hade de svenska försäkringsbolagen pla­

cerat cirka 32 miljoner kronor mot säkerhet av inteckning i tomträtt, varav

i det närmaste 95 % belöpte på fastigheter i Stockholm. Av det nämnda be­

loppet användes — med stöd av bestämmelsen i 215 § första stycket 6) i

gällande försäkringslag -— bortåt hälften för redovisning av livförsäkrings­

fond eller därmed jämställd fond. Försäkringsutredningen anmärker, att

tomträttsinstitutet för Stockholms vidkommande blivit en faktor av både

ekonomisk och social betydelse. I detta sammanhang erinrar utredningen om

att en under senare år inom Stockholms kommunalförvaltning upprättad

promemoria utmynnar i förslag till sådan utvidgning av tomträttsinstitutet,

att denna upplåtelseform blir den normala för de kommunalt ägda tomterna

även inom huvudstadens centrala delar; i promemorian uttalas i anslutning

härtill önskemål om revision av gällande tomträttslagstiftning. Försäkrings­

utredningen understryker för sin del önskvärdheten av att en efter tidens

krav anpassad lagstiftning angående tomträttsinstitutet snarast kommer till

stånd.

I en den 31 mars 1943 utsänd cirkulärskrivelse har försäkringsinspektio-

nen angivit efter vilka grunder tomträttsinteckningar må användas för re­

dovisning av livförsäkringsfond och därmed jämställd fond. Enligt de upp­

ställda villkoren kräves bl. a., att lånet ligger inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde (byggnads- och markvärde), därvid dock en bot­

teninteckning å ett belopp, motsvarande tjugu gånger den årliga tomträtts-

avgälden, skall anses belasta tomträtten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

209

Försäkringsutredningen finner det ur flera synpunkter angeläget att bland

försäkringslagens kapitalplaceringsbestämmelser inrangera också tomträtts­

institutet. Utredningen tillägger:

I brist på en ändamålsenlig reglering av institutet i lag måste man med

hänsyn till parternas fria dispositionsrätt räkna med tomträttsavtal av högst

varierande innehåll. Det ligger i sakens natur att upplåtelserna anpassas ef­

ter förhållandena på varje särskild ort. Men även på en och samma plats

kunna efter hand ändrade upplåtelseformer komma att tillämpas. Inteck-

ningshavarens säkerhet är i väsentlig grad beroende av tomträttskontraktets

innehåll. Därav följer, att i försäkringslagen svårligen kan införas ett gene­

rellt medgivande till placering i tomträttsinteckningar inom viss kvot av taxe­

ringsvärdet. Det synes ofrånkomligt att medgivandet göres beroende av en

prövning in casu. Möjlighet hör också finnas att till medgivandet knyta de

villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Prövningen

bör givetvis ankomma på försäkringsinspektionen. Den här skisserade an­

ordningen kan förefalla tungrodd, men det må erinras om att en lokal stan­

dardisering av tomträttskontrakten synes ligga i alla berörda parters intres­

sen och sålunda kan väntas bli regel. Medgivande till placering kan då lämp­

ligen lämnas i sådan form som i den förut återgivna cirkulärskrivelsen.

Vilket mått av stränghet, som bör anläggas vid prövningen, kan icke lämp­

ligen generellt angivas. De i cirkulärskrivelsen fixerade villkoren tillgodose

rimliga anspråk på säkerhet. Ur praktisk synpunkt är visserligen detta sätt

att lösa problemet icke helt invändningsfritt. Exempelvis har det ensidiga

beaktandet av tomträttsavgälden till konsekvens, att två tomträttsfastigheter

med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas till olika belopp.

Exemplet är i betraktande av förhållandena i Stockholms ytterområden, där

den årliga avgälden kraftigt höjts efter hand som exploateringen fortskridit,

icke verklighetsfrämmande. De uppställda normerna måste likväl anses väl

avvägda och äga fördelen av enkelhet och klarhet. Om en ny lagstiftning

rörande tomträtten genomföres, blir frågan ur här berörda synpunkter för­

enklad.

I överensstämmelse härmed har i lagförslaget (274 § första stycket 6) så­

som generellt tillåtna placeringsobjekt upptagits skuldförbindelser med sä­

kerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxe­

ringsvärde och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsav-

talets innehåll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen före­

skriver.

Yttranden. Förslaget om fri placerings rätt har givit anledning

till delade meningar. Folket-Samarbete finner utredningens analys av kapital-

placeringsfrågan synnerligen värdefull och hälsar förslaget med stor till­

fredsställelse, icke minst med hänsyn till den kumulativa effekten av ett sjun­

kande ränteläge. Anstalterna ifrågasätta dock, om icke förslaget är onödigt

försiktigt och dessutom alltför stelt. En naturlig konsekvens av Folket-Sam-

arbetes i annat sammanhang framförda förslag, att det skattepliktiga över­

skottet skall tillföras en allmän konsolideringsfond för täckande av kapital­

förluster, synes anstalterna vara, att den övre gränsen för fria placeringar hö-

jes efter hand som denna fond växer. Även storleken av andra konsolide-

ringsfonder samt den utsträckning, i vilken värdehandlingarna nedskrivits,

hör enligt anstalternas mening kunna påverka gränsen för fria placeringar.

14

Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 50.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Också försäkringsbolagens riksförbund anser, att den fria placeringsrätten

blivit för snävt avgränsad i förslaget. Förbundet anmärker, att utredningens

i annat sammanhang framlagda förslag, att s. k. tilldelad återbäring skall

överföras till livförsäkringsfonden (262 § i förslaget) — till vilket förslag

förbundet ansluter sig — kommer att verka mer eller mindre inskränkande

i fråga om den lättnad med avseende å kapitalplaceringarna, som utredning­

en velat bereda bolagen. För att det av utredningen avsedda syftet skall nås

anser förbundet därför, att den föreslagna 10 %-gränsen bör höjas, möjligen

upp till 15 %>. Då riksförbundet emellertid finner det svårt att här fastställa

någon bestämd siffra, föreslår förbundet en annan väg att nå utredningens

syfte, nämligen att den fria placeringsrätten får avse ett belopp, som sam­

manlagt motsvarar dels tilldelad återbäring, dels ock en tiondel av försäk­

ringsfonden för egen räkning i övrigt.

Utredningens förslag angående placeringsrätt i aktier har rönt kritik

från försäkring sinspektionen, som anför:

Då utredningen i sitt resonemang om fri placering i aktier framhåller, att

placeringen icke är riskfri, att investeringen måste förutsättas ske med klok

försiktighet och utan ovidkommande synpunkter, att en tendentiös eller eljest

oförsiktig placeringspolitik skulle medföra ödesdigra verkningar för bolagets

soliditet samt att den svenska aktiemarknaden är alldeles för liten för att

kunna upptaga det nya köpintresse, som skulle uppkomma av den föreslagna

utökade placeringsrätten, synes det i viss mån förvånande, att utredningen

ansett sig böra möjliggöra en så omfattande placeringsrätt i aktier som 10 °/o

av försäkringsfonden. Inspektionen biträder de av utredningen i detta sam­

manhang framförda synpunkterna, men finner —- i motsats till utredningen

-—- att de mana till en snävare begränsning beträffande aktier än i fråga om

övriga placeringsobjekt.

Den föreslagna fria placeringsrätten av 10 °/o av försäkringsfonden skulle

möjliggöra, att en del av de värdehandlingar, i vilka de fria fonderna nu äro

placerade, t. ex. högre än inom två tredjedelar av taxeringsvärdet liggande

inteckningar, skulle kunna överflyttas till försäkringsfonden. Härav torde

även följa att en större del av livförsäkringsbolagens fria fonder än för när­

varande är fallet skulle kunna placeras i aktier — därest det eljest skulle

bedömas lämpligt. Av de fria fonderna, som ultimo 1943 uppgingo till cirka

290 milj. kronor, hade placerats i aktier blott cirka 38 milj. kronor, varav 22

milj. kronor i försäkringsaktier och 16 milj. kronor i andra aktier. Det fin­

nes sålunda stort utrymme för ökad aktieplacering även utan den föreslagna

möjligheten att redovisa viss del av försäkringsfonden i aktier. Med hänsyn

härtill skulle det starkt kunna ifrågasättas, huruvida det för närvarande är

lämpligt att utrusta bolagen med en fri placeringsrätt i aktier, som icke är

vare sig möjlig eller från bolagens sida önskvärd att utnyttja.

Försäkringsinspektionen förordar, att den fria placeringsrätten i aktier be­

gränsas till högst 5 % av livförsäkringsfonden. I detta sammanhang tillägger

inspektionen, att det kan ställa sig svårt eller rentav omöjligt att avgöra var

gränsen mellan tillåtna placerings- och otillåtna spekulationsaffärer bör dra­

gas. Därest den vidgade möjligheten till placering i aktier skulle leda till

spekulation på aktiemarknaden från försäkringsbolags sida, anser inspektio­

nen att ändring i lagstiftningen bör övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

211

I anslutning härtill kritiserar försäkringsinspektionen den av utredningen föreslagna begränsningen i rätten att äga aktier i annat aktiebolag. Inspek­ tionen anför härom:

En aktieägare, som disponerar 10 % av ett bolags aktiekapital, har därige­ nom ofta ett dominerande eller i varje fall ett mycket starkt inflytande över bolaget. Detta gäller särskilt ju större spridning bolagets övriga aktier hava. Det är ju uppenbart, att den som t. ex. disponerar 10 milj. kronor av ett bo­ lags till 100 milj. kronor uppgående aktiekapital, får ett mycket starkt in­ flytande över bolaget. Därjämte skulle fem försäkringsbolag, som icke till­ höra samma koncern och som vart och ett utnyttjade 10 %-gränsen i sam­ ma aktiebolag och bildade ett konsortium, få en absolut majoritet i bolaget. Det kan givetvis icke vara lämpligt att utrusta försäkringsbolagen med en laglig möjlighet att få ett starkt minoritetsintresse i och — tillsammans med andra försäkringsbolag -—• absolut kontroll över andra svenska aktiebolag, samtidigt som man förbjudit bankaktiebolagen att överhuvud äga aktier i andra bolag. Den nya aktiebolagslagen har även i flera avseenden givit mi­ noritetsägare av 10 % av kapitalet viss befogenhet framför andra aktieägare. Detta visar ju, att sådan minoritetsägare är en faktor att räkna med för bo­ lagsledningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser försäkringsinspektionen, att gränsen bör sättas väsentligt lägre än utredningen föreslagit.

Än mer kritisk gentemot förslaget om en i viss utsträckning fri aktiepla- ceringsrätt ställer sig bank- och fondinspektionen. Inledningsvis framhåller inspektionen, att någon anledning icke finnes att betvivla riktigheten av ut­ redningens antagande, att vi här i landet under överskådlig framtid ha att räkna med starkt växande försäkringsfonder. Däremot kan det ifrågasättas, huruvida icke de framtida placeringsmöjligheterna bedömts väl pessimis­ tiskt. Inspektionen påpekar, att under senare tid framlagts åtskilliga reform­ program, vilkas realiserande uppenbarligen kräva mycket betydande kapi­ talinsatser såväl av enskilda som från det allmännas sida, och erinrar i detta sammanhang om planerna på en allmän höjning av vår bostadsstandard, rationalisering av jordbruket och utvidgning av vårt kommunikationsväsen. Det är tydligt — anför inspektionen — att ifrågavarande kapitalbehov jäm­ väl kommer att öka försäkringsbolagens placeringsmöjligheter.

Bank- och fondinspektionen refererar härefter utredningens uttalanden an­ gående angelägenheten av att näringslivet tillföres riskvilligt kapital, vilket i högre grad än tidigare bör tillskjutas kollektivt genom placering av medel, som av penninginstitut uppsamlats från folkets breda lager, samt yttrar härom följande:

Detta resonemang är otvivelaktigt riktigt i och för sig, men inspektionen vill ifrågasätta, huruvida det är tillämpligt just i förevarande sammanhang. I den följande framställningen understryker nämligen utredningen kraftigt, att den fria placeringsrätten icke får leda till ett åsidosättande av säkerhets­ kravet och att investeringarna måste ske med »klok försiktighet och utan ovidkommande synpunkter». Såväl härav som av vad utredningen fortsätt­ ningsvis anför särskilt rörande placering av kapital i aktier, bibringas man den uppfattningen, att utredningen avser placeringar med mycket ringa risk Exempelvis synes utredningen, då det gäller placering av kapital i aktier

212

Kunrjt. Maj.ts proposition nr 50.

närmast ha tänkt sig inköp av sådana i bestående, välkonsoliderade före­

tag. Om så är fallet, torde nyttan för näringslivet av den fria placeringsrät-

ten i det avseende utredningen tänkt sig bliva ringa eller ingen. Någon brist

på kapital, som är villigt att taga den med placeringar av sistnämnda slag

förenade risken torde icke vara att förvänta. Vad som däremot behövs men

kanske icke alltid står till förfogande, är kapital i olika former för startande

av helt nya företag eller för mera omfattande utvidgningar eller rekonstruk­

tioner av äldre, icke konsoliderade företag. Härmed är åter förenat så stora

risker, att det även enligt inspektionens uppfattning icke bör ifrågakomma

att försäkringsfondens medel användes för dylikt ändamål.

En fri placeringsrätt för försäkringsbolagen blir av särskild betydelse med

hänsyn till de ökade möjligheter att förvärva aktier i andra företag, som

försäkringsbolagen härigenom få. Frågan om försäkringsbolagens aktieför-

värvsrätt kan, som framgår redan av betänkandet, ses från många olika syn­

punkter. Vad först säkerhetssynpunkten beträffar, är det givetvis riktigt, som

utredningen påpekat, att det icke erbjuder någon svårighet att angiva före­

tag, vilkas aktier måste anses erbjuda minst lika god säkerhet som flera slag

av industriobligationer. Begränsa bolagen sina aktieplaceringar till förvärv

på lång sikt av aktier i dylika företag, torde ur denna synpunkt icke vara

något att erinra däremot. Som utredningen själv framhåller föreligger emel­

lertid risken, att bolagen i spekulationssyfte förvärva även aktier i mera

konjunkturbetonade företag. Fn sådan användning av rätten till fri place­

ring, som är mycket svår att hindra, skulle uppenbarligen kunna allvarligt

rubba bolagens soliditet och skapa avskrivningsbehov, som icke kunde täc­

kas utan en ökning av försäkringspremierna.

Utredningen framhåller, att vidgade möjligheter till aktieinvestering kun­

de tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagareintresse utanför för­

säkringsväsendets eget område, vilket finge betecknas såsom eu synnerligen

allvarlig utveckling. Bank- och fondinspektionen vill, med hänsyn till de

ogynnsamma verkningar, som på sin lid följde av affärsbankernas aktieför-

värvsrätt, starkt understryka vikten av denna synpunkt. En betydande del

av de förluster, som efter första världskriget drabbade bankväsendet, här­

ledde sig från engagemang med företag, i vilka bankerna ägde stora aktie­

intressen. På grund av dessa intressen hade bankerna förletts till en kredit-

givning, som ofta resulterade i större förluster än själva aktieinnehaven.

Samma frestelse kan uppkomma för försäkringsbolagen, därest en fri place­

ringsrätt införes. Den spärregel, som utredningen föreslagit till förhindrande

av en dylik utveckling, är icke effektiv. Redan innehavet av 10 procent av

aktierna i ett av våra större industriföretag kan medföra ett mycket starkt

och understundom avgörande inflytande på företagets ledning. Och i andra

fall kan tänkas, att två eller flera försäkringsbolag med intressen i samma

företag träffa överenskommelser, genom vilka spärregelns syfte förfelas. Att

förhindra ett dylikt samgående låter sig svårligen göra. Det synes inspek­

tionen föga rationellt att nu medgiva försäkringsbolagen en rätt, som på

grund av vunna erfarenheter fråntagits affärsbankerna, vilka dock obestrid­

ligen besitta större möjligheter än försäkringsbolagen att bedöma industri­

företagens bärighet och framtidsutsikter.

En utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsmöjligheter kan emel­

lertid medföra olägenheter och faror icke bara för bolagen själva utan även

för näringslivet i övrigt. Utredningen påvisar med tydliga siffror, att den

svenska aktiemarknaden är alltför ringa för att kunna tillgodose det köpar-

intresse, varom här är fråga, och att aktiebörsens funktionsduglighet även­

tyrades, om försäkringsbolagen tillätes redovisa större aktieposter i försäk­

ringsfonderna. Mot bakgrunden av utredningens mycket bestämda uttalan­

213

den i denna del är det närmast ägnat att förvåna, att aktieförvärvsmöjlig- heterna icke begränsats mer än som skett. Inspektionen anser sig i detta sam­ manhang böra framhålla, att en utvidgning av försäkringsbolagens rätt till aktieförvärv kan följas av anspråk på motsvarande förmån från affärsban­ kernas sida. Om icke dessa anspråk avvisades — något som kanske svårligen läte sig göras — komma givetvis de här påtalade olägenheterna att skärpas.

Bank- och fondinspektionen vill slutligen peka på den fara, som ligger däri att ledningen över industriföretagen i betydande utsträckning kan kom­ ma att övergå i försäkringsbolagens händer. Den förut berörda regeln att sagda bolag i princip icke må förvärva mer än högst 10 procent av aktierna i annat företag, kan icke förhindra en dylik utveckling. Den ifrågasatta rätten till fri placering av försäkringsfondernas medel skulle kunna skapa förutsättningar för en ännu kraftigare koncentration av ledningen över in­ dustrien än den som hittills ägt rum. En sådan utveckling skulle enligt in­ spektionens mening vara synnerligen olycklig.

På dessa skäl anser sig bank- och fondinspektionen böra bestämt avrada från en utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsmöjligheter. Om det anses lämpligt att tillerkänna försäkringsbolagen fri placeringsrätt beträffan­ de en del av försäkringsfonden, bör enligt inspektionens mening aktier i prin­ cip undantagas såsom placeringsobjekt. Inspektionen erinrar om att bolagen såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget kunna för aktieförvärv an­ vända sina fria fonder och förordar —- ehuru bolagen hittills icke i någon större utsträckning använt sig av nämnda möjlighet — att rätten att an­ vända de fria fondema för dylik placering begränsas till en viss mindre del av aktierna i ett främmande företag.

Beträffande av försäkringsutredningen behandlade frågor som beröra in­ teckning i fast egendom, ha vissa synpunkter framförts av försäk­ ringsbolagens riksförbund. I fråga om lånegränsen anser förbundet, att det ur olika synpunkter skulle vara önskvärt att denna frigjordes från taxeringsvärdet. Med hänsyn till de av utredningen papekade praktiska olä­ genheter, som skulle följa av en sådan omläggning, synes det förbundet lik­ väl vara lämpligast att som huvudregel fasthålla vid taxeringsvärdet för be­ stämmandet av det fondmässiga lånevärdet. I detta sammanhang erinrar riksförbundet dock om den betydande tertiära kreditgivning, som numera äger rum från statens sida genom byggnadslånebyran. För praktiskt taget varje nybyggnad, som tillkommer under kontroll av byggnadslånebvrån och med stöd av därifrån beviljad tertiärkredit, erfordras en primär- och sekun­ därkredit motsvarande 70 °/o av ett av byran fastställt avkaslningsvärde. Detta värde -— framhåller förbundet — som oftast är högre än det sedermera fastställda taxeringsvärdet, torde i regel fastställas efter en noggrann och ingående teknisk prövning och därjämte efter mera enhetliga normer än taxeringsvärdet. Vid sådant förhallande anser riksförbundet det rimligt, att berörda avkastningsvärde i förekommande fall tar ersätta taxeringsvärdet som norm för kreditgivningen. Denna modifikation av huvudregeln torde dock ej böra avse längre period än den först avtalade bindetiden lör lånet, i regel 10 år, emedan man för närvarande ej vet, huruvida avkastningsvär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

214

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

det i framtiden kommer att göras till föremål för omprövning från bygg-

nadslånebyråns sida. Riksförbundet hemställer om sådan jämkning av hu­

vudregeln för belåningsgränsen, att det anförda önskemålet blir tillgodosett.

Riksförbundet finner det påkallat att göra ytterligare ett avsteg från hu­

vudregeln, att den fondmässiga lånegränsen skall utgöra två tredjedelar av

taxeringsvärdet, nämligen beträffande fastigheter, som direkt eller indirekt

helt ägas av försäkringsbolag. Härom anför förbundet följande:

I fråga om dylika fastigheter gäller, dels att några marginaler för oguldna

skatter, kostnader och räntor icke behöva förutsättas, dels ock att den all­

männa tekniska standarden ävensom underhållet och skötseln genomsnittligt

torde vara av avsevärt högre klass än för fastigheter i allmänhet. Vi hem­

ställa därför, att den gräns, intill vilken inteckning i sådan fastighet, varom

här är fråga, må redovisas i försäkringsfonden, sättes till 75 % av taxerings­

värdet, vilken gräns med hänsyn till vad nyss anförts torde kunna anses i

stort sett likvärdig med 7s-gränsen för andra fastigheter.

I detta sammanhang polemiserar riksförbundet mot försäkringsutred-

ningens uttalande, att försäkringsbolag — på grund av förbudet att driva

annan rörelse än försäkringsrörelse — icke äger på löpande räkning i egen

regi utföra nybyggnadsarbete. Förbundet anmärker, att frågan huruvida an­

nan rörelse än försäkringsrörelse bedrives, bör bedömas med utgångspunkt

från målsättningen, samt tillägger:

Att bedriva en spekulationsartad byggnadsproduktion är uppenbarligen i

strid med lagen. Om däremot ett försäkringsbolag exempelvis för kapital­

placering eller för erhållande av egna kontorslokaler önskar uppföra en bygg­

nad, bör bolaget äga att utföra arbetet på det sätt, som ur teknisk och eko­

nomisk synpunkt är riktigast och mest ändamålsenligt. Att ett entreprenad­

förfarande i många fall leder till det bästa resultatet är givet, särskilt i fråga

om byggnader av mera vanlig karaktär, där praktiskt taget alla detaljer

kunna bestämmas på förhand. I andra fall åter, där sådana förutsättningar

icke äro för handen, kan entreprenadavtal icke förväntas bliva den billigaste

lösningen. Nödgas man vid ett byggnadsföretag vidtaga flera och betydelse­

fulla ändringar i de ursprungliga planerna, övergår entreprenadavtalet lätt

i realiteten till ett »räkningsavtal», men då vid en tidpunkt och på ett sätt,

som för byggherren är direkt olämpligt och oekonomiskt. Det må jämväl

framhållas, att gränsen mellan att bygga på entreprenad och i egen regi ofta

är flytande. Detsamma gäller i fråga om gränsen mellan nybyggnadsarbeten

å ena sidan och moderniserings- eller liknande arbeten å den andra, vilka

sistnämnda arbeten det enligt utredningen skulle vara tillåtet för försäk­

ringsbolag att utföra på löpande räkning.

Om utredningen här på rätt sätt tolkat bestämmelsen, att försäkringsbolag

ej må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, erfordras en uppmjukning

av bestämmelsen så att den kommer mera i överensstämmelse med det prak­

tiska livets fordringar.

Försäkringsutredningens synpunkter beträffande lån mot säkerhet av in­

teckning i tomträtt ha berörts endast i ett remissyttrande. Försäk­

ring sinspektionen bemöter sålunda utredningens uttalande, att inspektionens

praxis, varigenom vid lånegränsens bestämmande en botteninteckning mot­

215

svarande 20 gånger den årliga tomträttsavgälden fingeras, ur praktisk syn­

punkt icke är helt invändningsfri. Det av utredningen anförda exemplet, att

ett ensidigt beaktande av tomträttsavgälden har till konsekvens att två tomt-

rättsfastigheter med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas

till olika belopp, berättigar enligt inspektionens mening icke till någon in­

vändning. Inspektionen framhåller, att om två tomter äro likvärdiga men

tomträttsavgälden för den ena väsentligt mindre än den andra, måste själv­

fallet försäljningsvärdet av tomträtten för tomten med den högre avgälden

vara mindre, vilket bör avspegla sig i lånevärdet.

Föredraganden. Det lider intet tvivel att utvecklingen på kapitalmarkna­

den under 1930-talet beredde särskilt livförsäkringsbolagen svårigheter att

placera sina medel. Härtill bidrog främst den vikande räntenivån. Förhål­

landena ha klarläggande belysts genom den av försäkringsutredningen verk­

ställda undersökningen. Det synes mig emellertid lika uppenbart, att situa­

tionen numera i grund förändrats. Sedan världskrigets utbrott har den stat­

liga upplåningen vuxit till en för vårt lands förhållanden betydande omfatt­

ning. Med hänsyn till den planerade sociala reformverksamheten kan låne­

behovet från det allmännas sida även i fortsättningen bli omfattande. Vid

sidan därav kan man räkna med icke obetydliga investeringsmöjligheter för

att tillgodose exempelvis industriens och den privata fastighetsmarknadens

lånebehov.

Möjligheterna att finna placeringsobjekt bland guldkantade värdehand­

lingar te sig sålunda för närvarande tämligen gynnsamma och de torde under

överskådlig tid knappast komma att försämras. Trots detta äro de skäl beak-

tansvärda, vilka försäkringsutredningen anfört till förmån för att en begrän­

sad sektor upplåtes för fri placeringsrätt. I detta sammanhang vill jag särskilt

betona, att vissa försäkringsbolag obestridligen drivit en ur social synpunkt

värdefull investeringspolitik. Såsom exempel må nämnas förmånliga mteck-

ningslån till egnahemsbyggare. I den mån sådana lån överskridit tvåtredje-

delsgränsen har livförsäkringsfonden icke kunnat tagas i bruk. I och för

sig saknas givetvis anledning att motsätta sig att även denna och därmed

likställda fonder disponeras för en socialt inriktad investeringspolitik. Tvärt­

om framstår det ur samhällelig synpunkt såsom önskvärt att så sker. Vid av­

vägningen av gränserna för en fri placeringsrätt synas mig likväl skilda

omständigheter verka i restriktiv riktning. Salunda maste tillses att försök

ringstagarnas trygghetskrav icke eftersättas. Men framför allt finner jag det

betänkligt att ställa försäkringsbolagens investeringspolitik utanför det all­

männas kontroll annat än i strängt begränsad omfattning. Försäkringsut­

redningen har föreslagit fri placeringsrätt beträffande tio procent av liv-

försäkringsfonden och därmed likställd fond. I och för sig synes det lämp­

ligt att den fria placeringsrätten begränsas till viss kvot av fonden. Själv­

fallet bör — såsom i ett remissyttrande understrukits — fondens storlek där­

vid beräknas med hänsyn uteslutande till försäkringar för egen räkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

216

Därmed förstår jag enligt vedertagen terminologi —- försäkringsbelopp,

för vilka återförsäkringsgivare icke ansvarar.

Fii placeringsrätt innebär beträdande av nya vägar. Konsekvenserna härav

kunna icke med säkerhet överblickas. Detta manar till försiktighet. Intill

dess närmare erfarenhet vunnits torde en begränsning av den fria placerings­

lätten till fem procent av fonden få anses som en lämplig avvägning.

Därutöver torde ytterligare en inskränkning vara motiverad, nämligen

beträffande aktier. Redan försäkringsutredningen har funnit det i viss mån

tveksamt, huruvida även aktier borde innefattas i en fri placeringsrätt be­

träffande livförsäkringsfonden och därmed likställda fonder. Utredningen har

emellertid ansett sig böra förorda att så får ske, dock med den inskränk­

ningen, att endast börsnoterade aktier få användas för den fondmässiga redo­

visningen. Försäkringsbolags reserver i övrigt få — liksom hittills — enligt

förslaget placeras även i aktier. Emellertid upptar förslaget såsom en nyhet

den viktiga bestämmelsen, att försäkringsbolag eller koncern av sådana bolag

icke utan försäkiingsinspektionens medgivande fa äga mer än en tiondel av

aktierna i svenskt aktiebolag; spärregeln skall enligt förslaget dock icke gälla

innehav av försäkringsaktier eller aktier i holdingbolag på försäkringsväsen­

dets område.

Utredningens ståndpunkt att den fria placeringsrätten bör omfatta även

aktier har kritiserats särskilt av bank- och fondinspektionen. Även om jag

icke kan förbehållslöst ansluta mig till denna kritik, synas mig likväl avgö­

rande skäl tala för att aktier icke få begagnas för redovisning av livför­

säkringsfond eller därmed likställd fond. Genom de framförda betänklig­

heterna har problemet emellertid vidgats. Den frågan tränger sig fram,

huruvida icke ett generellt förbud för försäkringsbolag att förvärva andra

aktier än försäkringsaktier är motiverat. Vid övervägande av denna fråga

har jag fäst avseende vid att försäkringsbolagen hittills endast i tämli­

gen ringa omfattning disponerat sina fria fonder för aktieförvärv. Av den

officiella statistiken framgår, alt vid utgången av år 1944 försäkringsbolagen

(nksbolag samt läns- och häradsbolag) redovisade fonder av beskaffenhet

att kunna fritt placeras till ett sammanlagt belopp av omkring 2 000 miljoner

kronor; av detta belopp redovisades i runt tal 49 miljoner kronor i försäk-

lingsaktier och 34 miljoner kronor i andra aktier. Någon vägande anmärk­

ning i anledning av bolagens innehav av »andra aktier» har såvitt jag vet

icke framkommit. Under föreliggande omständigheter finner jag därför icke

skäl alt nu upptaga förbud mot dylikt aktieförvärv. Vad försäkringsaktierna

beträffar torde ett förbud mot förvärv av dylika kunna motverka ur allmän

synvinkel önskvärda konsolideringssträvanden eller fusioner; sådant förbud

torde följaktligen icke böra ifrågakomma.

Om försäkringsbolagen sålunda alltjämt skola tillåtas att i begränsad

omfattning förvärva aktier, är det emellertid av betydelse att tillse, att bo­

lagen icke förskaffa sig för stort inflytande i företag utanför försäkrings­

väsendets eget område. I detta hänseende kan jag helt ansluta mig till för-

säkringsutredningens synpunkter. Dock synes mig försiktigheten kräva en

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

217

snävare begränsning än utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill förordar

jag att spärren i 336 § bestämmes till en tjugondei av aktierna eller röste­

talet i stället för, såsom utredningen föreslagit, en tiondel därav.

Beträffande investering i fast egendom har i ett remissyttrande vissa efter­

gifter ifrågasatts i nu gällande ordning, varmed försäkringsutredningens för­

slag i stort sett överensstämmer. Sålunda har framkastats tanken på att

— beträffande nybyggnad, som tillkommit under kontroll av byggnadslåne-

byrån och med stöd av därifrån beviljad tertiärkredit — bestämma låne­

gränsen i förhållande till det av byggnadslånebyrån fastställda avkastnings­

värdet i stället för taxeringsvärdet. Detta förslag saknar icke sitt intresse.

Med hänsyn till den i viss mån svåröverskådliga utvecklingen på fastighets­

marknaden te sig emellertid konsekvenserna av en sådan omläggning ovissa.

Detta har även antytts i remissyttrandet genom påpekandet, att man för

närvarande icke vet, huruvida avkastningsvärdet i framtiden kommer att

omprövas av byggnadslånebyrån. Visserligen är även taxeringsvärdet före­

mål för kontinuerlig omprövning, men erfarenheten visar, att några allvar­

ligare fluktuationer här icke pläga förekomma. Förhållandena mana för när­

varande till stor försiktighet. Jag är i varje fall icke nu beredd att frångå

den allmänna fastighetstaxeringen såsom värderingsnorm.

Försäkringsbolagens riksförbund har anfört skäl för att en högre belå-

ningsgräns bör tillämpas i fråga om försäkringsbolagens direkt eller indirekt

ägda fastigheter än beträffande fastigheter i övrigt. Otvivelaktigt äro förhål­

landena i många fall sådana, att ett högre belåningsvärde för försäkringsbo­

lagens egna fastigheter ter sig fullt motiverat. Men å andra sidan torde för­

hållandena vara långt ifrån ensartade. Under sådana omständigheter anser

jag mig icke kunna förorda ett generellt avsteg från huvudregeln beträffan­

de denna fastighetskategori. En undantagsbestämmelse som medger högre

belåningsvärde efter individuell prövning i enskilda fall torde av praktiska

skäl icke heller böra ifrågakomma. Jag har desto hellre kunnat intaga den­

na ståndpunkt, som den fria placeringsrätten här bereder försäkringsbolagen

en viss lättnad.

Av väsentligt större betydelse är spörsmålet, huruvida försäkringsbolagen

äga bygga fastigheter i egen regi. Utredningen har ansett detta oförenligt med

bestämmelsen om att försäkringsbolagen icke äga driva annan rörelse än

försäkringsrörelse. Nämnda förbudsbestämmelse upptogs redan i 1903 års

försäkringslagstiftning och har bibehållits i det föreliggande lagförslaget. Jag

är i detta hänseende ense med utredningen. Det är min övertygelse alt för­

budet mot annan verksamhet i väsentlig mån bidragit till den utveckling mot

ökad soliditet, som i stort sett karakteriserat det enskilda försäkringsväsen­

det. En uppmjukning av förbudet medför risk att utvecklingen föres in på

vägar, som icke äro önskvärda. I detta sammanhang vill jag framhålla, att

den ifrågavarande bestämmelsen givetvis innebär förbud för försäkringsbo­

lag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som bolaget icke äger

bedriva i egen regi. Vad beträffar fastighetsinvestering har försäkringsutred-

218

Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.

ningen anvisat möjligheten att träffa avtal med byggnadsentreprenör, som

på egen risk och mot överenskommet pris utför byggnadsarbetet. Genom en

sådan anordning är försäkringsbolaget befriat från de ekonomiska riskerna

och övrigt 1'öretagaransvar, som i stället åvilar entreprenören. Jag delar för-

säkringsutredningens uppfattning att ett dylikt förfarande icke står i strid

med den nyssnämnda förbudsbestämmelsen. Mot entreprenadförfarandet har

i ett remissyttrande anmärkts att om byggherren under arbetets gång finner

nödvändigt att vidtaga flera och betydelsefulla ändringar i de ursprungliga

planerna, entreprenaden i realiteten lätt övergår till ett avtal på löpande räk­

ning, men då vid en tidpunkt och på ett sätt, som för byggherren är direkt

olämpligt eller oekonomiskt. Denna anmärkning torde få betraktas såsom

väsentligt överdriven och synes mig i varje fall icke kunna tillmätas avgö­

rande betydelse. Enligt min mening öppnar entreprenadförfarandet möjlig­

heter för försäkringsbolagen att på ett ändamålsenligt sätt investera i fast

egendom. Om, såsom jämväl anmärkts, svårigheter uppkomma att upprätt­

hålla en klar gräns mellan att bygga på entreprenad och i egen regi — en

anmärkning som också synes mig skjuta över målet — torde konsekvensen

härav närmast böra bli att även entreprenadförfarandet förbjudes. Däremot

ligger det i sakens natur, att gränsen måste bli flytande mellan nybyggnads­

arbete, å ena sidan, och moderniserings- eller liknande arbete, å den andra.

Att här uppställa en generell regel om vad som tillhör det ena eller det andra

låter sig icke göra och skulle helt visst icke heller vara lämpligt. Detta måste

bedömas från fall till fall.

Vad slutligen beträffar rätten att för redovisning använda lån mot säker­

het av inteckning i tomträtt, finner jag utredningens förslag välgrundat. I

detta sammanhang vill jag erinra om alt riksdagens skrivelse den 16 juni

1945 (nr 405) med begäran om en förutsättningslös och allsidig utredning

av tomträttslagstiftningen överlämnats till lagberedningen.

V. Försäkringstekniska bestämmelser för livförsäkring i allmänhet.

Till försäkringstekniska bestämmelser hänföras i det följande de på mate­

matisk grund uppställda reglerna för beräkning av premier och olika slag av

fonder samt för bestämmande av vinstandelar till de försäkrade m. m. Hit­

hörande spörsmål hava utförligt diskuterats i betänkandet. Det synes mig

icke erforderligt att nu lämna en mera ingående redogörelse för utredningens

förslag i dessa delar. Jag torde i stället få hänvisa till betänkandet — del II

s. 33—107 samt, beträffande vissa med försäkringstekniken sammanhängan­

de skattefrågor, till s. 275—294 — och nu begränsa mig till en kortfattad

redogörelse för de grundläggande synpunkterna i utredningens förslag. Med

hänsyn till ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas egenartade förhållanden

behandlas hithörande frågor för sig i närmast följande avsnitt.

Utredningen. I

213 § gällande försäkringslag kommer kravet på livförsäk­

ringens soliditet till uttryck. Bestämmelserna i detta lagrum innebära, att

219

premier och fonder skola beräknas på grundval av en vederhäftig statis- tisk-ekonomisk analys av alla på rörelsen inverkande faktorer och erhålla en betryggande storlek. Soliditet skr av et gör det nödvändigt att beräkna pre­ mierna högre än vad som i själva verket väntas vara erforderligt för att man därigenom skall vinna ett skydd mot avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Under normala förhållanden kan man därför räkna med att överskott uppstår i rörelsen. I den mån detta över­ skott återföres till vederbörande försäkringstagare kan man säga, att den verkliga kostnaden för försäkringen motsvarar erlagd premie med avdrag för återbetalat överskott. Vid sidan av soliditetskravet uppställer utredningen ytterligare ett krav, innebärande att den verkliga kostnaden för försäkringen skall utgöra ett skäligt pris för de tjänster av olika slag, som försäkringen innebär för försäkringstagaren. Utredningen kallar detta för skälighetsprincipen. Soliditets- och skälighetsprinciperna innebära följaktligen, att ett liv­ försäkringsbolags verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att, samtidigt som full soliditet upprätthålles, kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. I praktiken kommer detta — framhäver utredningen — att innebära krav på att bolaget skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader samt tillämpa ändamålsenliga regler för fördelning av uppstående vinst mellan försäkringstagarna.

Soliditets- och skälighetsprinciperna utgöra enligt utredningens förslag de försäkringstekniska bestämmelsernas fundament. De tekniska riktlinjerna för verksamheten finnas angivna i de av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna. Så­ som generell regel beträffande grunderna gäller enligt förslaget (263 §), att dessa skola avse att trygga försäkringsbolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

Inom ramen för de grundläggande soliditets- och skälighetsprinciperna kunna olika anordningar tillämpas i fråga om de beräkningar av premier, fonder och vinstbelopp, som bolagen ha att utföra. Enligt utredningens me­ ning måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att utvecklingen på detta område ej fastlåses genom lagföreskrifter, utan att tvärtom tillräckligt ut­ rymme beredes för åstadkommande av sådana anordningar som, samtidigt med att de kunna anses tillfredsställande ur såväl soliditets- som skälighets- synpunkt, på bästa möjliga sätt tillgodose de försäkrades intressen. Med hän­ syn härtill — anför utredningen — böra bland lagens försäkringstekniska bestämmelser endast sådana allmänna föreskrifter upptagas, vilka bedömas såsom erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälighetsprinci­ perna under växlande betingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestäm­ melser kunna i allmänhet icke anses besitta den grad av allmängiltighet, som bör krävas för deras upptagande i lagen. Dylika bestämmelser höra i stället hemma i de försäkringstekniska grunder, varje bolag har att upprätta och underställa Kungl. Maj ds stadfästelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beräkningen av premier regleras i premiegrunderna, som utgöra

en sammanställning av vissa antaganden beträffande den framtida utveck­

lingen, huvudsakligen i fråga om förräntning, dödlighet och omkostnader.

Enligt gällande försäkringslag (213 §) skola dessa antaganden vart för sig

väljas på ett betryggande sätt med ledning av den erfarenhet, som står till

buds. I lagförslaget (264 § 1 mom.) har denna princip bibehållits ehuru med

en viss modifikation. Denna innebär att i premierna skall kunna inrymmas

ett särskilt säkerhetstillägg, till vilket hänsyn får tagas vid bedömande av

trygghetsgraden hos de olika antagandena. Genom en dylik anordning har

utredningen velat förebygga att premienivån blir onödigt hög. I den mån

det verkliga förloppet av verksamheten ogynnsamt avviker från något av

beräkningselementen, kan det explicita säkerhetstillägget mobiliseras och an­

vändas som förstärkning på den punkt i systemet, där stöd erfordras.

Utredningen betonar, att kravet på att premiegrunderna skola tillgodose

skälighetsprincipen får särskild betydelse med avseende å omkostnaderna.

Frågan huruvida skiljaktigheter i verksamhetens natur motiverar, att för­

säkringsbolagen tillämpa olika antaganden i premiegrunderna •—• vilket i sin

tur medför differenser i premienivån — besvarar utredningen så, att endast

sådana skiljaktigheter, som kunna anses vara betingade av väsentliga och

bestående olikheter i verksamhetens natur, böra komma till uttryck i pre­

miegrunderna. I detta sammanhang anmärker utredningen, att det för närva­

rande förekommer tre skilda premienivåer, nämligen för stor försäkring,

folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring. Utredningen tillägger, att det

inom varje försäkringsgren bör vara de bäst skötta bolagens förhållanden,

som bli vägledande vid grundernas utformande.

Till tekniska fonder hänför utredningen följande fem fonder,

nämligen försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-, återbärings- och reglerings­

fonden.

Vad först angår försäkringsfonden innebär utredningens förslag

icke någon ändring i nu gällande bestämmelser såvitt avser skadeförsäkring.

Beträffande livförsäkring föreslås, att försäkringsfonden liksom för närva­

rande skall omfatta ersättningsreserv och premiereserv men därjämte även

s. k. tilldelad återbäring. Rörande innebörden av sistnämnda begrepp skall

jag återkomma i det följande. Medan ersättningsreservens karaktär är oför­

ändrad i förslaget, innehåller detta i fråga om premiereserv för livförsäkring

betydelsefulla nyheter. Till förebyggande av missförstånd må anmärkas, att

vad i det följande anföres beträffande premiereserv endast avser livförsäk­

ring.

Premiereserven motsvarar det beräknade värdet av försäkringsbolagets an­

svarighet på grund av samtliga löpande försäkringar. Denna begreppsbestäm­

ning bibehålies i förslaget; avvikelserna avse i stället principerna för premie­

reservens beräknmg. Gällande försäkringslag stadgar (213 §), att den totala

premiereserven skall utgöra summan av individuella premiereserver för var

och en av de enskilda försäkringarna i beståndet. Dessa individuella premie­

221

reserver beräknas i sin tur enligt regler, som i fråga om vissa grundläggan­

de principer angivas i lagen men som i övrigt fixeras i de försäkringsteknis-

ka grunderna.

_

För varje löpande försäkring har bolaget åtagit sig vissa framtida utgifter,

nämligen att fullgöra de i avtalet stadgade försäkringsprestationerna samt

att bestrida härför erforderliga förvaltningskostnader. Vid varje given tid­

punkt kan kapitalvärdet av dessa ännu icke fullgjorda utgifter för försäk­

ringen beräknas, om man utgår från vissa antaganden rörande framtida för­

räntning, dödlighet och förvaltningskostnader. Detta kapitalvärde represen­

terar en bolagets skuld på grund av försäkringen. Å andra sidan har bola­

get för varje försäkring, där samtliga avtalade premier ännu icke hunnit in­

betalas, en tillgång i sin rätt att uppbära framtida premier. Kapitalvärdet

härav kan vid varje given tidpunkt beräknas med stöd av antaganden rö­

rande den framtida räntefoten och dödligheten. En försäkrings premiereserv

utgör saldot av nyssnämnda båda poster. Premiereserven för varje enskild

försäkring framkommer alltså genom att man från kapitalvärdet av bolagets

framtida utgifter för försäkringen subtraherar kapitalvärdet av bolagets

framtida premieinkomster. För slutbetalda försäkringar blir det senare ka­

pitalvärdet lika med noll. Den på angivet sätt beräknade premiereserven kan

under de första åren efter försäkringens tecknande utfalla negativ, i vilket

fall den uppfattas såsom en tillgång för bolaget.

I den här angivna beräkningsmetoden föreskriver gällande försäkringslag

(213 §) modifikationer i två hänseenden:

1) De framtida premier, vilkas kapitalvärde får avdragas äro maximerade

enligt vissa angivna normer, vilka i huvudsak innebära en begränsning av

den i premierna ingående belastningen för anskaffningskostnader. Dessa

maximerade premier kallas i lagen reservpremier och understiga de faktiskt

tillämpade premierna.

2) För varje försäkring, där beräkningen (med reservpremie i stället för

den avtalade premien) ger ett negativt värde, skall premiereserven i stället

sättas lika med noll

Vidare innebära gällande lagbestämmelser förbud mot att räkna med ex-

plicita säkerhetstillägg.

Om innebörden av gällande bestämmelser rörande beräkning av premie­

reserven anför utredningen följande:

Enligt de refererade lagbestämmelserna kan en reservpremie tänkas upp­

delad i tre delar, nämligen dels nettopremien, som är beräknad att täcka kost­

naden för själva de avtalade försäkringsprestationernas fullgörande, och dels

två olika tillägg för omkostnader, det ena motsvarande anskaffningskostna­

der och det andra löpande förvaltningskostnader. I det ögonblick, då en för­

säkring tecknas, är kapitalvärdet av alla avtalade nettopremier och alla till-

lägg för löpande förvaltningskostnader lika med kapitalvärdet av alla bo­

lagets utgifter för försäkringsförbindelsens fullgörande samt för löpande för­

valtningskostnader, under det att kapitalvärdet av de delar av reservpremier­

na, som motsvara anskaffningskostnader, är lika med värdet av den anskaff­

ningskostnad, som antagits vid reserv premiens beräkning och för vilken la­

gens nyss anförda maximibestämmelser gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Boriser man nu för ett ögonblick från lagens förbud mot negativa premie-

leserver, så följer härav för varje försäkring med fortlöpande premiebetal­

ning, att premiereserven i det ögonblick, då försäkringen tecknas, blir negativ

?ch till sitt belopp lika med nyssnämnda värdet av den i premiereserven

ingående anskaffningskostnaden. Det förutsättes härvid, att anskaffnings­

kostnaden är betald men att ännu ingen premie erlagts. För de flesta i prak­

tiken förekommande försäkringsformer växer premiereserverna därefter så

hastigt, att den efter ett eller två års förlopp blir positiv, varefter den för-

bhr positiv under hela den återstående försäkringstiden. Under den gjorda

förutsättningen kan bolaget sålunda vid tecknandet av nya försäkringar ome-

delbart disponera medel för bestridande av anskaffningskostnader genom att

uppföra de ny tecknade försäkringarna med negativ premiereserv — d. v. s.

som en tillgångspost i balansräkningen. Beloppet av den anskaffnings­

kostnad, som kan täckas på nu anfört sätt, begränsas av lagens maximibe-

stammelse. Eventuellt överskjutande anskaffningskostnader täckas först i

den man motsvarande delar av de verkliga försäkringspremierna inflyta och

maste i avvaktan härpå bestridas genom anlitande av förlagsmedel vanligen

i form av vinster från ett förut befintligt bestånd av försäkringar.

Det nu beskrivna sättet för premiereservens beräkning med hänsyn till

anskaffningskostnaderna går under namn av zillmering, och med uttrycket

den zillmeringsbara anskaffningskostnaden betecknas den del av ifrågava­

rande kostnad, för vilken bolaget härvid erhåller omedelbar täckning.

Innebörden av gällande lagbestämmelser beträffande premiereservens be-

,"in.g kan alItsf kort sammanfattas på följande sätt. Med undantag för an­

skaffningskostnaderna komma alla de utgifter, bolaget har att bestrida att

tackas av medel, som i behörig tid stå till förfogande, därest det verk-

hga forloppet av verksamheten ej gestaltar sig oförmånligare än det beräk­

nade. Medel för tackande av den zillmeringsbara anskaffningskostnaden bli

disponibla med ett eller annat års uppskov, under det att överskjutande an­

skaffningskostnad maste bestridas med anlitande av förlagsmedel, vilka suc­

cessivt amorteras under premiebetalningstiden. Explicita säkerhetstillägg bli

disponibla i samma man som de inbetalas till bolaget.

Från skilda synpunkter har försäkringsutredningen kritiserat gällande be­

stämmelser angående premiereservens beräkning. Därefter föreslår utred-

ningen ändrade normer för beräkningen.

Enligt förslaget (264 § 2 mom.) skola premiereservgrunderna vara så av­

fattade, att vid envar tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapi­

talvärdet av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och kapital-

vardet av de premier bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa för­

säkringar, dock att den sålunda framkomna skillnaden skall ökas med det

belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars

upphörande i fortid. Kapitalvärdena av bolagets framtida utgifter och pre­

mier skola härvid beräknas med hänsyn till antagandena rörande särskilda

säkerhetstillägg, om sådana ingå i grunderna.

Premiereserven betraktas följaktligen enligt förslaget icke såsom summan

av ett antal individuella reserver utan såsom en kollektiv fond. Begreppet re­

servpremie bortfaller. Försäkringsutredningen framhåller, att den samlade

premiereserven enligt den nämnda beräkningsmetoden kommer åt. innehålla

säkerhetstillägg av två skilda slag, nämligen dels individuella säkerhetstill-

223

lägg, vilka anbringas redan vid beräkningen av kapitalvärden av framtida utgifter och premier för de individuella försäkringarna, och dels ett kollek­ tivt säkerhetstillägg, vilket icke är uppdelat på de enskilda försäkringarna. Beträffande storleken av erforderliga säkerhetstillägg till premiereserven lik­ som beträffande metoden för tilläggens beräkning finner utredningen det icke lämpligt att intaga några regler i lagen. Hithörande regler anser utredningen falla inom området för sådana tekniska detaljbestämmelser, vilka böra kunna smidigt anpassas efter växlingar i förhållandena. Deras närmare utformning bör enligt utredningens mening ske i de tekniska grunderna.

Beträffande det särskilda tillägget för mötande av förlust genom för tidig avgång av försäkringar understryker utredningen, att det av den kollektiva naturen hos detta tillägg följer, att detsamma icke kan anses direkt belöpa på de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda försäk­ ringarnas beräknade andelar i premiereserven.

Utredningen har i detta sammanhang slutligen föreslagit uttrycklig bestäm­ melse därom (264 § 2 mom.), att premiereservgrunderna skola innehålla reg­ ler för beräkning av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring. I specialmotiveringen härtill anmärker utredning­ en, att bestämmelsen avser såväl det fall att premiereserven är helt uppbyggd av individuella reserver som det fall, att premiereserven därjämte innehåller en kollektiv del.

Gällande försäkringslag innehåller icke någon föreskrift om skyldighet att göra avsättning till utjämningsfond eller utjämningsreserv. Däremot har allmänt upptagits sådan föreskrift i de av Kungl. Maj:t stad­ fästa grunderna för livförsäkringsbolagen. Varje nu verksamt livförsäkrings­ bolag är sålunda enligt sina grunder skyldigt att göra avsättning till utjäm­ ningsreserv. I anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen har försäkrings­ bolag medgivits rätt att vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse göra avdrag från bruttointäkter för sådan avsättning. I anslutning därtill lämnas i nämnda anvisningar en definition av begreppet utjämningsreserv.

Enligt försäkringsutredningens förslag äro beträffande livförsäkringsrö­ relse grunder för avsättning till och användning av utjämningsfond obliga­ toriska (9 och 173 §§). Avsättning till fonden enligt grunderna förutsättes skola ske i vinst- och förlusträkningen. Utjämningsfonden definieras i för­ slaget (266 §) såsom en fond, avsedd för utjämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjukligbet eller invaliditet. Denna begreppsbestämning ger en nå­ got vidare möjlighet till fondens användning än enligt kommunalskattelagen. I anslutning härtill föreslår utredningen sådan ändring av kommunalskatte­ lagen, att begreppsbestämningen blir enhetlig.

Försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse skall enligt gällande lag (218 §) göra avsättning till säkerhetsfond. Avsättning skall årligen ske med minst hälften av bolagets årsvinst, i den mån denna icke dispone­ ras för avsättning till reservfonden eller premieåterbäringsreserven. Uppgår

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

summan av säkerhetsfonden och premieåterbäringsreserven till minst 5 %

av den på visst sätt reducerade försäkringsfonden behöver avsättning till sä­

kerhetsfonden icke vidare äga rum; dock får säkerhetsfonden icke under­

stiga en tiondel av premieåterbäringsreserven.

Vid tillämpning av den nyssnämnda 5 %-regeln skall försäkringsfonden

som enligt gällande lag omfattar premiereserven och ersättningsreserven

reduceras med töljande belopp, nämligen dels förfallna obetalda premier,

dels belopp som bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev (försäk­

ringslån), dels ock värdet av återförsäkrares ansvarighet.

Säkerhetsfonden är enligt den nu gällande försäkringslagen avsedd för

täckande av förlust, som icke kan ersättas av andra härför tillgängliga me­

del. Nedsättning av fonden för annat ändamål förutsätter tillstånd av för-

säkringsinspektionen.

Gällande regler rörande säkerhetsfonden äro uttryck för den uppfattning­

en, att överskott å livförsäkringsrörelse i första hand bör användas till bola­

gets konsolidering genom uppbyggande av en särskild reserv vid sidan av

försäkringsfonden. Minimistorleken av denna reserv bestämmes genom en

enkel regel.

I utredningens förslag (271 §) har i stort sett säkerhetsfondens karaktär

bibehållits oförändrad. Också den ovannämnda 5 °/o-regeln kvarstår. Änd­

ringar föreslås emellertid beträffande det fondbelopp, på vilket den nämnda

regeln skall tillämpas. Enligt förslaget skall endast premiereserven — och

sålunda varken ersättningsreserven eller den s. k. tilldelade återbäringen,

som föreslås skola ingå i försäkringsfonden — utgöra underlag för beräk­

ningen. Vid denna skall emellertid premiereserven reduceras med det belopp,

som motsvarar värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet. Avdrag

får däremot icke ske för belopp, som motsvaras av försäkringslån. Vad an-

gar förfallna obetalda premier sker avdrag härför redan vid premiereservens

beräkning.

Enligt förslaget få hos försäkringsbolaget innestående återbäringsmedel

icke tagas i betraktande vid bestämmandet av säkerhetsfondens storlek. Där­

emot medgives i förslaget, att utjämningsfonden »vikarierar» för säkerhets­

fonden intill hälften av dennas föreskrivna minimibelopp.

Den gällande försäkringslagen innehåller bestämmelse om att garanti­

kapitalet eller högst halva aktiekapitalet må avräknas från den föreskrivna

säkerhetsfonden. Såsom villkor härför gäller, dels att det ifrågavarande be­

loppet skall redovisas i värdehandlingar av de slag, som föreskrivas beträf­

fande redovisning av försäkringsfond, och dels att de pantsättas i samma

ordning som gäller för sistnämnda fond. Utredningen har icke upptagit nå­

gon motsvarighet till de nu nämnda bestämmelserna.

Utredningens förslag innebär sålunda i vissa avseenden skärpningar men

i andra avseenden däremot lättnader i förhållande till nu gällande regler

rörande säkerhetsfondens beräkning. Å ena sidan föreslås, att säkerhetsfond

skall avsättas även för den del av premiereserven som redovisas genom för­

säkringslån eller utländsk återförsäkrares ansvarighet, samt att premieåter-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

225

bäringsreserv, aktiekapital och garantikapital icke längre skola få avräknas från säkerhetsfondens minimibelopp. Å andra sidan föreslås, att säkerhets­ fond icke längre skall beräknas på ersättningsreserven, samt att utjämnings­ fonden inom viss gräns skall få avräknas från säkerhetsfondens minimibe­ lopp. Utredningen anmärker, att den totala effekten av dessa ändringar för flertalet bolag torde bli en icke oväsentlig skärpning av kravet på säkerhets­ fond. Enligt utredningens mening är en sådan skärpning väl motiverad av föreliggande omständigheter. Utvecklingen under de senaste decennierna — framhåller utredningen — har varit ägnad att allvarligt rubba tidigare upp­ fattningar rörande stabiliteten av de förhållanden i samhället, som äro av­ görande för livförsäkringsbolagens ekonomi, och att kraftigt understryka be­ tydelsen av att livförsäkringsrörelsen konsolideras genom uppläggande av fonder, som vid behov kunna tagas i anspråk. Med hänsyn härtill finner utredningen de föreslagna reglerna icke innebära någon överdriven försik­ tighet.

Såtillvida innebär förslaget ytterligare en jämkning i nu gällande ordning, att säkerhetsfonden icke behöver fyllas i samma tempo, som nu är föreskri­ vet. I förslaget sänkes nämligen den årliga avsättningen i de fall, där säker­ hetsfondens minimibelopp icke är uppnått, från hälften till tredjedelen av årsvinsten.

Slutligen må anmärkas, att reglerna för säkerhetsfondens användning i princip äro oförändrade.

Vad försäkringsutredningens förslag innehåller i fråga om å t e r b ä- ringsfond och regleringsfond innebär i åtskilliga hänseenden ny­ heter av delvis stor praktisk räckvidd.

I 7 och 123 §§ gällande försäkringslag stadgas, att där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas kunna av sin behållning utbetala till livförsäkringstagare utöver de i försäkringsavtalet bestämda, skola försäkringstekniska grunder upprättas för denna förutbe­ räkning samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbä­ ring. Dylik fond benämnes i lagen premieåterbäringsreserv. Vidare föreskri- ves, att grunder skola upprättas beträffande beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma livförsäkringstagarna. Sistnämnda grunder äro obligatoriska, premieåterbäringsgrunderna däremot fakultativa; samtliga nu verksamma livförsäkringsbolag hava emellertid för närvarande vederbörli­ gen stadfästa premieåterbäringsgrunder. De senare bruka även kallas andra ordningens grunder.

Den del av ett livförsäkringsbolags överskott som beräknas i förväg och som återföres till försäkringstagarna benämnes enligt terminologin i gällande lag för premieåterbäring. I den mån ytterligare överskott tillföres försäk­ ringstagarna kallas detta försäkringstagarnas vinst.

Premieåterbäringen har ansetts stå den avtalsfästa försäkringsförpliktel- sen nära. Bolagen ha ägt att i ackvisitionen ställa i utsikt premieåterbäring enligt härför stadfästa grunder, men icke att garantera utbetalning därav. Eu

tiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

väsentlig anledning till att regler om premieåterbäring upptogos i gällande

försäkringslag var, att institutet ansågs tvinga till rationell och sparsam för­

valtning. Genom förutberäkningen avsåg man vidare att öppna möjlighet till

rationell behandling av vinstfrågorna.

Försäkringsutredningen föreslår till en början en ändring i terminologiskt

hänseende, i det att enligt förslaget med återbäring avses alla belopp, som

försäkringstagarna erhålla utöver vad som i försäkringsavtalet tillförsäkras

dem. Uttrycket »vinst» bortfaller i följd därav. En viss del av den totala åter­

bäringen avses även i fortsättningen bli föremål för beräkning i förväg en­

ligt särskilda grunder, den förutberäknade återbäringen. Denna del av åter­

bäringen motsvarar den nuvarande premieåterbäringen. Därjämte har i för­

slaget upptagits ett helt nytt begrepp, tilldelad återbäring. Härmed åsyftas

återbäringsbelopp som i egentlig mening tilldelats försäkringstagarna, d. v. s.

siffermässigt bestämda belopp som bolaget utfäst sig att utbetala till respek­

tive försäkringstagare. Tilldelning förutsättes kunna ske i tre skilda former,

antingen genom utbetalning omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt,

eller genom att beloppet tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsätt­

ning av premien eller slutligen tillgodoräknas honom såsom premie för till-

läggsförsäkring (270 § i lagförslaget). De närmare reglerna för tilldelningen

upptagas i de fcrsäkringstekniska grunderna. Belopp motsvarande den till­

delade återbäringen skall redovisas på sätt om försäkringsfonden är stadgat.

Härutinnan må hänvisas särskilt till 262, 274 och 276 §§ i förslaget.

Bolag, som driver livförsäkringsrörelse, är enligt förslaget (9 och 173 §§)

skyldigt att upprätta grunder för återbäring. Dessa grunder skola (270 §)

innehålla regler för avsättning till återbäringsfonden och för denna fonds an­

vändning. Sker förutberäkning av återbäring — vilket förutsättes bliva det

normala — skola grunderna innehålla regler härför; underlåtenhet att verk­

ställa dylik förhandsberäkning förutsättes vara motiverad av särskilda för­

hållanden. Obligatoriskt skola återbäringsgrundema vidare innehålla regler

om tilldelning av återbäring och om förräntning av återbäringsmedel.

Utiedningen framhåller, att grunderna för förutberäknad återbäring skola

bibehålla karaktären av andra ordningens grunder. De skola sålunda inne­

hålla ett antagande beträffande sådant från premiemarginalema härrörande

överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under de närmaste åren, även­

som regler för fördelning av detta överskott mellan de enskilda försäkring­

arna. Enligt utredningens mening böra grunder i dessa delar fastställas att

gälla tills vidare eller för ett begränsat antal år, förslagsvis högst fem år. Av­

sättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring skall uppföras som

utgift i bolagets vinst- och förlusträkning.

Avsättning av återbäringsmedel — såväl förutberäknade som andra —

sker till återbäringsfonden eller till regleringsfonden. Då bolaget i enlighet

med grundernas regler tilldelar återbäring till försäkringstagarna, måste ett

överförande av motsvarande belopp ske från de nyssnämnda fonderna —

eller endera av dem — till försäkringsfonden. Vad särskilt angår reglerings­

fonden innehåller förslaget icke några föreskrifter angående avsättning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

227

denna fond. Utredningen har emellertid utgått från att till återbäringsfon- den kommer att avsättas allenast sådan del av återbäringen som är skatte' fri, medan övriga återbäringsmedel tillföras regleringsfonden. I fråga om regleringsfondens användning skola enligt förslaget (270 §) regler upptagas i grunderna; självklart är, att fonden får disponeras endast för utbetalning till försäkringstagarna eller eljest för ändamål som är till deras fördel.

Återbäringsfonden och regleringsfonden innehålla sålunda överskottsme­ del, vilka ännu icke tilldelats försäkringstagarna. Utredningen framhåller, att den förstnämnda fonden, som i sin helhet bör kunna enligt beräknings­ grunderna uppdelas i individuella andelar för de olika försäkringarna, i främsta rummet är avsedd att tjäna som täckningsreserv för den förutberäk- nade återbäringen. Vid sidan härav bör återbäringsfonden tillföras även and­ ra medel härrörande från premiemarginalerna. Den enskilda försäkringens andel i denna fond bör sålunda motsvara den tekniska reserv, som för för­ säkringen beräknas med ledning av reglerna om förutberäkning av återbä­ ring, efter avräkning av de belopp, vilka såsom redan tilldelade redovisas i försäkringsfonden. I fråga om regleringsfonden förutsätter utredningen icke att densamma skall kunna uppdelas i individuella andelar.

I anslutning till återbäringsspörsmålen gör utredningen ett principuttalan­ de av stor vikt, nämligen i fråga om försäkringstagarnas rätt till andel i vinsten. Utredningen framhäver, att drivande av livför­ säkringsrörelse utan vinstdelaktighet för försäkringstagarna är principiellt oförenligt med skälighetsprincipen. Endast i särskilda undantagsfall bör det tillåtas, alt försäkringstagarna uteslutas från vinstdelaktighet. En ändring av villkoren på denna punkt i redan träffade försäkringsavtal bör genomföras. Utredningen tillägger härom:

Utredningen vill särskilt understryka önskvärdheten av att ett klart utta­ lande i denna fråga göres av statsmakterna. Bland för närvarande praktise­ rade försäkringsformer synes det egentligen endast vara korttidsförsäkring- arna, som skulle kunna ifrågakomma såsom undantag, i den mån det kan visas, att tillräckliga hållpunkter här saknas för en vinstkalkyl. Utredningen förbiser ingalunda, att det vid vissa försäkringsformer, såsom exempelvis livsfallsförsäkringar, är förenat med särskilda svårigheter att utforma en tillfredsställande vinstteknik. Detta är emellertid något helt annat än att principiellt utesluta sådana försäkringar från delaktighet i vinst.

Utredningen har även i ett annat sammanhang tagit upp förevarande spörsmål (betänkandet del II s. 236 f) och framhåller där, att grundsatsen om obegränsad vinstdelaktighet i praktiken redan torde vara tämligen all­ mänt genomförd. Livförsäkringsbolagen ha nämligen i stor utsträckning in­ fört vinsträtt även beträffande försäkringar, vilka från början tecknats utan sådan rätt. Undantagen hänföra sig huvudsakligen till livränteförsäkringens område; i den mån det här rör sig om försäkringsaktiebolag är situationen för närvarande den, att aktieägarna i två bolag — i överensstämmelse med vederbörligen stadfästa grunder — äga tillgodogöra sig vinsten å rörelsen. Försäkringsutredningen har icke funnit skäl att i lagen upptaga uttryckligt

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

stadgande om en ovillkorlig vinsträtt för försäkringstagarna; det är här en­

dast fråga om att angiva riktlinjerna för lagtillämpningen vid stadfästelse

å försäkringstekniska grunder. Utredningen anmärker, att dess förslag vis­

serligen kan synas innebära en modifikation av den på privaträttens område

vedertagna grundsatsen, att nya lagbestämmelser icke böra förlänas tillbaka-

verkande kraft. Emellertid understryker utredningen, att det i förevarande

fall är fråga om ett rättsområde där de sociala synpunkterna göra sig starkt

gällande; enligt nutida uppfattning måste livförsäkringsverksamhetens socia­

la funktion stå i förgrunden och det privatekonomiska företagarintresset

träda tillbaka. Av särskild betydelse anser utredningen det vara, att de liv­

försäkringsbolag, som infört grundsatsen om obegränsad vinsträtt, gjort det-

la även beträffande försäkringar, vilka ursprungligen tecknats utan sådan

Tätt. Det kan förmodas, att övriga bolag under alla förhållanden förr eller

senare av konkurrensskäl skulle se sig nödsakade att anpassa sig efter ut­

vecklingen. Utredningen tillägger, att av de båda livförsäkringsbolag som

■här närmast avses, det ena förklarat sig ämna genomföra obegränsad vinst­

delaktighet för sina samtliga livförsäkringstagare.

Utredningens förslag till ändring av 30 § kommunalskattelagen i fråga

om livförsäkringsbolagens beskattning sammanhänger

med utformningen av de tekniska bestämmelserna och särskilt med återbä-

ringsreglerna.

Innebörden av nu gällande skattebestämmelser är i huvudsak följande.

Den nettointäkt av rörelse, som beskattas hos ett livförsäkringsbolag utgör

summan av två belopp, nämligen dels överskottet å livförsäkringsrörelsen

och dels det s. k. ränteskatteunderlaget. I det följande bortses från att livför­

säkringsbolagen i regel ha inkomst även av annan förvärvskälla, främst från

bolagens fastigheter. Beräkningen av rörelseöverskottet sker på sätt som

motsvarar beräkningen av nettointäkt hos annan rörelseidkare, dock med

den viktiga skillnaden att avdrag får göras för avsättning till vissa fonder,

bl. a. till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och i lag

föreskriven säkerhetsfond. Vad beträffar avsättning till premieåterbärings-

reserven må i detta sammanhang understrykas, att endast den del av över­

skottet, som i form av förutberäknad återbäring återföres till försäkrings­

tagarna, är skattefri, medan vad som eljest återbetalas till dem, den s. k.

vinsten, icke må avdragas. Den del av skatten, som utgår på basis av ränte­

skatteunderlaget, kallas allmänt ränteskatt. Varje försäkrings andel i premie­

reserven är att anse såsom försäkringstagarens tillgodohavande hos försäk­

ringsbolaget. Ränta å premiereserven gottskrives försäkringstagaren genom

att den tillföres premiereserven. Detsamma är förhållandet med räntan å

premieåterbäringsreserven. Dessa räntor äro i princip att betrakta som för­

säkringstagarens skattepliktiga inkomst på samma sätt som t. ex. ränta å

bankinsättning. Av praktiska skäl har man emellertid genomfört den an­

ordningen, att skatten på försäkringstagarens ifrågavarande ränteinkomst utta­

ges direkt hos bolaget och icke hos försäkringstagaren. Enligt 30 § 2 mom.

229

kommunalskattelagen utgör ränteskatteunderlaget en tredjedel av den på visst sätt beräknade räntan å dels premiereserven för direkt tecknade kapital­ försäkringar, dels premieåterbäringsreserv och annan vinstreserv för dylika försäkringar; ränteskatteunderlaget må dock icke överstiga den enligt anvis­ ningarna till lagrummet begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande an­ delen av behållningen å bolagets hela verksamhet.

Försäkringsutredningen har i sin kritik av de här endast i största korthet re­ fererade skattebestämmelserna framhävt, att dessa försvåra genomförandet av ett ändamålsenligt återbäringssystem. Kritiken baseras på i huvudsak följande synpunkter. Skattefriheten för premieåterbäringen har motiverats därmed, att den är förutberäknad och kan ställas i utsikt redan vid försäk­ ringsavtalets ingående; i följd härav har premieåterbäringen ansetts stå själva försäkringsförpliktelsen så nära, att den vid överskottets beräkning bör jäm­ ställas med denna. Ur försäkringsteknisk synpunkt lider denna uppläggning av den principiella svagheten, att hos bolagen skapas ett intresse av att hän­ föra så stor del av vinsten som möjligt till förutberäknad sådan. Detta med­ för att skattesynpunkter påverka premieåterbäringsgrunderna, vilket förhål­ lande accentueras därav, att det i praktiken — åtminstone under det se­ naste decenniet — av olika skäl icke visat sig möjligt att fastställa premie- återbäringsgrunder för längre tid än ett eller annat år i sänder.

Vad som möjliggjort premieåterbäring till försäkringstagarna, framhåller utredningen, är den omständigheten, att premierna på grund av försäkrings­ lagens bestämmelser varit beräknade på ett betryggande sätt. Premierna in­ nehålla med andra ord vissa säkerhetsmarginaler. Detta förhållande tillåter en annan och lämpligare gränsdragning mellan vad som ur beskattningssyn- punkt bör hänföras till avdragsgill återbäring och icke avdragsgill sådan. Ut­ redningen förordar den enligt dess mening naturliga och principiellt invänd- ningsfria lösningen, att sådan återbäring till försäkrigstagarna som härrör från premiemarginalerna göres avdragsgill, medan återbäring därutöver, som exempelvis kan bero på vinster vid kapitalplacering, icke får avdragas vid beräkning av överskottet. Härigenom kommer skillnaden ur skattesynpunkt mellan förutberäknad och annan vinst att bortfalla. I stället för att enligt gäl­ lande bestämmelser den avdragsgilla delen av återbäringen beräknas enligt nuvarande premieåterbäringsgrunder, som efter framställning från varje sär­ skilt livbolag stadfästas av Kungl. Maj:t, föreslår utredningen en beräkning av premiemarginalerna, grundad på en ekonomisk analys av de olika bola­ gens rörelse enligt regler, som gemensamt för alla bolag bestämmas av Kungl. Maj :t. Utredningen har tänkt sig, att dödlighets- och omkostnadsmargina- lerna i princip skola överensstämma med den inträffade dödlighetskostnadens och den verkliga omkostnadens avvikelse från motsvarande enligt grunderna beräknade kostnader. Räntemarginalen föreslås däremot skola beräknas på grundval av en s. k. rensad värdepappersportfölj, i princip omfattande endast de säkra, långfristiga placeringarna. Utredningen anger i detta sammanhang principerna för en sådan rensning av värdepappersportföljen.

I överensstämmelse med vad nu anförts föreslår utredningen ändring i kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

230

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

munalskattelagen av innebörd, att vid beräkning av överskottet avsättning till återbäringsfonden blir skattefri i den mån avsättningen kan anses hava verk­ ställts med de i premierna ingående säkerhetstilläggen (premiemarginalerna). Beträffande ränteskatten föreslås jämväl vissa ändringar i kommunalskatte­ lagen. Dessa ändringar syfta i främsta rummet till att förebygga att försäk­ ringsbolagen genom bokföringsåtgärder påverka ränteskatteunderlagets stor­ lek genom nedskrivningar, som icke äro oundgängliga. Samtidigt upprätthål- les emellertid principen att bolagen icke skola åläggas skyldighet att betala skatt i stället för försäkringstagarna i sådan omfattning, att bolagens möjlig­ het att uppfylla sina försäkringsförpliktelser äventyras. I sistnämnda hänse­ ende föreslås vissa spärregler. Genom en särskild föreskrift i ändringsförsla­ get har sörjts för att avsättning till återbäringsfond icke kan ske förrän full ränteskatt betalats.

Vad angår den ekonomiska innebörden av de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen framhåller utredningen sammanfattningsvis, att för­ slagets genomförande icke medför någon nedsättning av skatten på över­ skottet, medan den del av ränteskatteunderlaget, som tages till beskattning, kan väntas bli icke oväsentligt större än enligt nu gällande ordning.

I anslutning till skattefrågan anmärker utredningen, att den på grund av de begränsade direktiven varit förhindrad att föreslå några mera genomgri­ pande ändringar i principerna för livförsäkringsväsendets beskattning, ehu­ ru dylika ändringar enligt utredningens mening äro påkallade. Utredningen säger sig icke kunna underlåta att rikta uppmärksamheten på vissa av den nuvarande beskattningens bristfälligheter och inadvertenser. I detta samman­ hang anför utredningen vissa synpunkter och önskemål i följande ämnen, nämligen beträffande gränsdragningen mellan kapitalförsäkring och pen­ sionsförsäkring, ränteskatten vid kapitalförsäkring, skatten i fråga om sjuk- och invaliditetsförsäkring, understödsföreningarnas beskattning samt slutli­ gen beträffande vissa taxeringsfrågor. I

I samband med de försäkringstekniska bestämmelserna har utredningen till behandling upptagit frågan om s. k. icke-normala risker. Ut­ redningen framhåller, att eftersom livförsäkring tecknas frivilligt och till be­ lopp, som varje försäkringskandidat själv bestämmer, skulle, om gallring icke sker, tillströmningen från personer med sjukdomar eller sjukdomsan- lag bli proportionsvis starkare än från dem, som själva anse sig ha utsik­ ter att leva länge. Likaså kan det förväntas, att de sjuka skulle teckna för­ hållandevis stora försäkringsbelopp. På sådant sätt skulle försäkringsbe­ ståndet snart få en övervikt av »mindre goda liv» och dödlighetsantagandena skulle visa sig otillräckliga. Detta skulle i sin tur medföra att soliditeten komme i fara. Utgår man från skälighetsprincipen, anför utredningen, är det icke heller godtagbart att i en frivillig försäkring belasta de friska för­ säkringstagarna med de premier, som skulle erfordras, om sjuka personer finge möjlighet att försäkra sig utan restriktion. En sovring av de försäk- ringssökande är sålunda påkallad både ur soliditets- och skälighetssyn-

231

punkt. Då emellertid — framhäver utredningen — livförsäkring bör till­ handahållas största möjliga del av folket, bör uppenbarligen sovringen i all­ mänhet icke ske genom att personer med mindre gott hälsotillstånd avvisas utan i första hand genom en differentierad premiesättning.

De av Kungl. Maj:t stadfästa premiegrunderna avse normala risker. Grun­ derna innehålla emellertid bestämmelse om att »för risk, som bolaget prö­ var icke normal, fastställes premien till belopp och på villkor, som i varje särskilt fall bestämmes». Klausulen innebär, att livförsäkringsbolagen själ­ va äga bestämma premier för icke-normala risker. För de mera svårbedöm­ da riskerna ha bolagen inrättat en gemensam nämnd, sammansatt av lä­ kare- och aktuarieexpertis.

Försäkringsutredningen finner icke anledning att frångå det nu tillämpa­ de förfaringssättet, enligt vilket bolagen ha rätt att för icke-normala risker själva bestämma premien. Däremot förordar utredningen, att bolagens ak- tuarier åläggas att till försäkringsinspektionen lämna redogörelse för den verkliga och den beräknade dödligheten bland icke-normala risker i den omfattning inspektionen har att angiva.

Tillgodoseendet av såväl trygghets- som skälighetskravet gör det nödvän­ digt att bolagsledningen och tillsynsmyndigheten äga ingående kännedom om bolagets ekonomiska ställning och om grundernas ändamålsenlighet. Med hänsyn härtill anser försäkringsutredningen, att bolagen böra åläggas att — vid sidan av den vanliga bokföringen —- verkställa fortlöpande ana­ lyser enligt statistisk-ekonomiska metoder angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Utredningen angående bolagets ställning kallas i för slaget teknisk balansräkning. Försäkringsutredningen anger en­ dast de allmänna riktlinjerna för sådana analyser och förutsätter, att det skall ankomma på försäkringsinspektionen att meddela närmare anvisning­ ar. Bestämmelser i detta ämne ha upptagits i 282 §.

Under rubriken konsolideringsåtgärder och täckande av förlust anför utredningen, att det särskilt under nuvarande i många avseenden ovissa förhållanden måste anses vara av stor betydelse, att livför­ säkringsverksamheten på ett smidigt och samtidigt rationellt sätt kan an­ passas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden. Utred­ ningen tillägger:

I detta sammanhang är det uppenbarligen av vikt att de regler, efter vilka man har att handla, då verksamhetsförloppet i ett eller annat avseende gestal­ tar sig mindre gynnsamt än beräknat, äro ändamålsenliga.

Ogynnsamma avvikelser från det beräknade förloppet av verksamheten kunna uppträda på mångahanda olika sätt, allt eftersom de äro knutna till ett eller flera av de tre beräkningselementen räntefot, dödlighet och omkost­ nader, eller äro av annan art, såsom exempelvis kapitalförluster. Förluster kunna allt efter omständigheterna träffa hela bolagets verksamhet eller vara knutna till någon särskild grupp inom beståndet. Komplexet av alla de möj­ ligheter, som i detta avseende föreligga, låter sig ej på förhand överblickas. De lagbestämmelser, som reglera åtgärderna vid dylika situationer, måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

syfta till upprätthållande av försäkringens prestationer i största möjliga om­

fattning, samtidigt som skälig hänsyn tages till försäkringstagarnas intresse.

Genom de statistisk-ekonomiska utredningar som livförsäkringsbolagen

enligt 282 § i förslaget vart femte år — eller oftare om försäkringsinspektio-

nen sa finner erforderligt — skola verkställa, få bolagsledningen och tillsyns­

myndigheten möjlighet att på ett tidigt stadium överblicka de ekonomiska

verkningarna av exempelvis en förskjutning i räntenivån. Utredningen un­

derstryker vikten av alt ändamålsenliga åtgärder vidtagas utan uppskov, så

snart det finnes anledning att befara, att den ekonomiska balansen i verk­

samheten kan komma att rubbas. Detta innebär, att premiegrunderna måste

lortlöpande anpassas efter den ekonomiska situationen, så att trygghetskra-

vet tillgodoses. För redan tecknade försäkringar äro emellertid, framhåller

utredningen, premiegrunderna fixerade, och för att här ernå balans är man

hänvisad till allmänna konsolideringsåtgärder, exempelvis utnyttjande av

extra fonder eller dolda reserver. Det kan även befinnas lämpligt att införa

ändrade premiereservgrunder, varvid den explicita säkerhetsbelaslningen i

premiema tages i anspråk.

Om ekonomisk jämvikt i verksamheten icke kan vinnas genom sådana

allmänna konsolideringsåtgärder som nyss beskrivits, föreligger alltså den

situationen, att ett omedelbart införande av reservgrunder med normal trygg-

hetsgrad medför brist, som icke kan täckas utan anlitande av de tekniska

fonderna i vidare omfattning än det »normala» utnyttjandet av utjämnings­

fonden. Ställningen måste göras till föremål för ytterligare försäkringstek-

nisk utredning, varvid en ingående prövning av olika möjligheter bör äga

rum. Det kan då befinnas, att en omedelbar anpassning framstår som den

bästa lösningen. Man har i ett sådant fall att utan vidare införa betryggande

reservgrunder. Den härigenom uppkommande bristen täckes genom ned­

sättning av regleringsfond, säkerhetsfond, utjämningsfond och återbärings-

fond. Läget kan emellertid, anmärker utredningen, även vara sådant, att de

nämnda fonderna icke räcka till för förlustens täckande, eller att det av

andra skäl kan finnas lämpligt att undvika denna väg. Man kan då tänka

sig andra lösningar. Vid en bedömning på kort sikt kan man utgå från an­

laganden rörande räntefot, dödlighet och omkostnader, som ansluta sig vä­

sentligt närmare till den aktuella erfarenheten än de antaganden, på vilka

långtidsprognosen i premie- och premiereservgrunder bygger. Utredningens

överväganden rörande dessa spörsmål utmynna i förslag om s. k. övergångs-

grunder, vilka avses skola komma till användning där så finnes erforderligt

för tillgodoseende av anspråken på trygghet och skälighet. I övergångsgrun-

dema, vilka hava karaktär av tillägg till premiereservgrunderna för redan

tecknade försäkringar, må enligt förslaget föreskrivas, att det beräknade

kapitalvärdet av vissa överskott, som under en bestämd tidrymd (övergångs­

perioden) väntas uppkomma i rörelsen skall avdragas från premiereserven

för ifrågavarande försäkringar. Beträffande över gångsgrunderna må i öv­

rigt hänvisas till 265 § i lagförslaget.

233

Försäkringsutredningen understryker vidare vikten av att under konsoli- deringsprocessen en avvägning sker mellan det befintliga och det nytecknade beståndets intressen. Finner man — efter försäkringsteknisk utredning — att risk föreligger, att det äldre beståndet icke skall kunna genomföra sin kon­ solidering och erlägga sin andel av ränteskatten utan bidrag från de nya för­ säkringarnas överskottsmedel, uppkommer frågan om lämpliga åtgärder i syfte att skydda dessa medel. Utredningen diskuterar i detta sammanhang en anordning, som i den allmänna debatten brukar kallas »vattentäta skott» mellan de båda bestånden. Denna anordning innebär att bolaget, med bibe­ hållande av sin karaktär av en rättslig enhet, genomför en fullständig ekono­ misk uppdelning mellan bestånden. Bortsett från spörsmålet huruvida det är rättsligt möjligt att genomföra en dylik anordning, finner utredningen densamma på anförda skäl praktiskt olämplig. Sammanfattningsvis framhål­ ler utredningen, att — i varje fall då fråga är om ett enstaka bolag — det kan bli nödvändigt att överväga ett förbud mot fortsatt nyanskaffning, om den försäkringstekniska utredningen ger vid handen, att det äldre beståndet icke kan väntas vara i stånd att av egna medel genomföra sin konsolidering och erlägga sin andel av ränteskatten.

De av utredningen föreslagna reglerna för täckande av förlust innebära i huvudsak följande. Uppkommen förlust skall i första hand täckas genom disposition av befintliga till framtida förfogande avsatta medel, med vilket uttryck avses medel, som icke motsvara någon i lagen föreskriven fond. Förslå icke dessa medel, skall överskjutande förlust täckas genom nedsätt­ ning av regleringsfonden, säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbä- ringsfonden i nu angiven ordning. Den nedsättning av återbäringsfonden, som härvid kan komma att visa sig nödvändig, skall verkställas så, att den del av fonden, som icke avser förutberäknad återbäring, i första hand tages i anspråk. Uppkommer i aktiebolag förlust, som ej kan täckas på nu angivet sätt, träda bestämmelserna om likvidation (136 §) och särskild administra­ tion (296—299 §§) i tillämpning. För ömsesidigt bolag kan däremot, i likhet med vad som för närvarande är fallet, även förlust som överstiger de nyss angivna fonderna täckas utan att likvidation behöver ske. Enligt förslaget skall nämligen dylik överskjutande förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansva­ righet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.

Utredningen berör i anslutning till de försäkringstekniska bestämmelserna vissa frågor angående tjänstepension sförsäkringen.

Tjänstepensionsförsäkringen är i nuvarande lag underkastad samma be­ stämmelser som gälla för vanlig livförsäkring. Denna princip har bibehållits i förslaget. Med hänsyn till tjänstepensionsförsäkringens särprägel föreslår utredningen emellertid, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva avvikelser från lagens bestämmelser i fråga om premiereserv och redovisning av försäkrings­ fond, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Dispensregeln har upptagits i 345 § i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

234

Kungi. Mcij.ts proposition nr 50.

Yttranden. Såsom allmän synpunkt framhåller Folket-Samarbete

att den av utredningen verkställda mycket genomgripande omarbetningen av

försäkringslagens tekniska bestämmelser i flera avseenden betecknar bety­

dande framsteg. Sålunda bör det hälsas med stor tillfredsställelse, att detalj -

reglerna om s. k. zillmeringsbegränsning och förbud mot negativa individual-

reserver avskaffats. Detsamma gäller den förutberäknade återbäringens fri­

koppling från beskattningen och framförallt utredningens principuttalande

om den nästan restlösa återbäringen. Folket-Samarbete uttalar sin livliga

anslutning till denna princip. Anstalterna säga sig vara angelägna att betona

denna positiva värdesättning, emedan åtskilliga detaljförslag i det försäk-

ringstekniska avsnittet av anstalterna göras till föremål för kritik.

Försäkringsbolagens riksförbund anför, att lagförslaget i stor utsträck­

ning innehåller vagt formulerade principiella stadganden, vilkas materiella

innebörd det överlämnas till lagtillämpningen att bestämma. Förbundet sä­

ger sig inse, att Jet knappast låter sig göra att i lagtexten precisera alla de

principer försäkringsutredningen velat lägga till grund för den nya lagstift­

ningen. Särskilt vad gäller de försäkringstekniska bestämmelserna är förbun­

det ense med utredningen därom, att utvecklingen ej bör fastlåsas genom de­

taljerade lagföreskrifter utan att i lagen böra upptagas endast sådana allmän­

na regler, vilka äro erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälig-

hetsprincipema under växlande betingelser för verksamheten. Förbundet för­

utsätter, att tillfälle kommer att beredas försäkringsväsendet att framföra sina

synpunkter då de! gäller att tillämpa den nya lagen i sådana avseenden, där

lagen icke ger klart besked.

Någon invändning har icke rests mot att skälig hetsprincipen

kommer till uttryck i lagtexten.

Försäkringsinspektionen anser skälighetsprincipens upptagande i lagen

vara den måhända mest genomgripande förändringen beträffande bestäm­

melserna för livförsäkring. Principens iakttagande ålägges enligt lagförslaget

icke blott bolagen utan även vederbörande myndigheter, vilka på detta sätt

bli medansvariga för skäligheten av premier och övriga inom livförsäkring­

en förekommande värden. Inspektionen understryker särskilt den konsekven­

sen av skälighetsprincipen, att inspektionen vid prövning av ansökningar om

premiegrunder måste ingå på en granskning av bolagens kontors- och fält­

organisation för att kunna bilda sig en uppfattning om, huruvida en billigare

förvaltningen är möjlig.

Inspektionen anmärker härefter, att skälighetsprincipen enligt förslaget

endast avser skäligheten gentemot försäkringstagarna. Enligt inspektionens

mening torde det emellertid komma att visa sig svårt att helt bortse från den

återverkan, som kravet på billig förvaltning kan komma att ha i fråga om

lönerna till bolagens personal. Man torde böra räkna med att, då fråga blir

om Kungl. Maj:ts stadfästelse å omkostnadsgrunder, försök att påverka ställ­

ningstagandet komma att göras från de anställdas sida, särskilt från sådana

grupper, vilkas löner bestämmas genom kollektivavtal.

235

Efter att ha påpekat i vilka hänseenden skälighetsprincipen mera väsent­ ligt ingriper på de rent tekniska bestämmelserna för livförsäkring, säger sig försäkringsbolagens riksförbund ntgå ifrån, att lagtillämpningen och inne­ börden av skälighetsbegreppet såsom hittills skola få utformas genom ett för­ troendefullt samarbete mellan försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten. Det är dock av vikt — tillägger förbundet — att det i detta sammanhang blir klart utsagt, att det måste vara bolagsledningen och icke tillsynsmyndigheten, som i sista hand har ansvaret för ett bolags ekonomi. Särskilt gäller detta ifråga om avvägningen mellan skälighets- och soliditetssynpunkterna.

Förbundet anmärker härefter, att utredningen åberopat skälighetsprinci­ pen även utanför området för de rent tekniska bestämmelserna. Härom an­ för förbundet följande:

Som exempel må åberopas, vad utiedningen anfört å s. 219 rörande åter­ verkningar på försäkringsinspektionens verksamhet av skälighetsprincipens införande i fråga om livförsäkring. Där uttalas bland annat, att en kon­ sekvens av de principer, som ligga till grund för utredningens förslag, är att inspektionen måste pröva, huruvida exempelvis en viss organisation eller en viss form för verksamhetens bedrivande kunde, med hänsyn till de härför erforderliga kostnaderna, anses tillgodose skälighetskravet. Vidare skulle frå­ gan, i vad mån s. k. skumning av försäkringar inom stor livförsäkring kan anses stå i överensstämmelse med skälighetsprincipen vara ett spörsmål, som inspektionen hade att pröva.

Riksförbundet kan icke dela utredningens uppfattning, att den nämnda lag­ bestämmelsen angående skäligheten kan tagas till intäkt för ingripanden från försäkringsinspektionens sida i dylika avseenden. Det är att märka, att be­ stämmelsen infogats i sådant sammanhang i lagen — och detta måste anses fullt riktigt — att den icke kan ha betydelse för annat än utformandet av de tekniska grunderna. Skulle sedan ett bolag bedriva sin verksamhet så, att grunderna icke kunna följas, kan det finnas anledning för inspektionen att av sådan orsak — men icke under åberopande av skälighetsprincipen — söka få rättelse till stånd. Om däremot bolaget, utan att grundernas föreskrifter eftersättas, i fråga om verksamhetens utövande ger anledning till allvarlig anmärkning, bör det få ankomma på inspektionen att med stöd av de all­ männa tillsynsreglerna vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas påkallade. En sådan begränsning av innebörden av skälighetsbegreppet, som för övrigt direkt överensstämmer med den föreslagna lagregeln, synes nödvändig.

Försäkringstjänstemannaförbundet uttalar farhågor för att skälighetsprin- cipens genomförande kan få ogynnsamma verkningar för de anställda. För­ bundet anför:

Beträffande grunderna för försäkringsverksamheten framhåller utred­ ningen, att »skälighetsprincipen» far särskilt stor betydelse med avseende a omkostnadsplanen. (I omkostnaderna utgöra avlöningarna den största pos­ ten.) Vidare framhåller utredningen, att »inom varje försäkringsgren bör det vara de bäst skötta bolagens förhållande, som bli vägledande för grundernas utformning». Slutligen anföres av utredningen, att beträffande lönerna »liv­ försäkringen liksom annan ekonomisk verksamhet har att taga hänsyn tdl arbetsmarknadens lönesättning». Såvitt förbundet kan finna, är denna tanke­ gång ej fullt klar. Å ena sidan skall vid fastställande av omkostnadsplanen hänsyn tagas till de »häst skötta» företagen (d. v. s. i detta fall de företag,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

236

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

där en viss arbetsoperation är så »billig» som möjligt, något som i och för sig

ej behöver innebära, att lönenivån därför är särskilt låg vid företaget) och å

andra sidan förutsättes det, att företagen i allmänhet ha att taga hänsyn

till arbetsmarknadens lönesättning. Under dylika förhållanden blir uppen­

barligen den majoritet av företag, som icke från nu ifrågavarande utgångs­

punkter kunna räknas till »de bäst skötta» nödsakade att antingen hålla en

lägre lönenivå än på arbetsmarknaden i övrigt eller att överskrida omkost-

nadsplanen. Den av utredningen antydda principen för fastställande av om­

kostnadsplanen kan icke godkännas av förbundet. Skall överhuvud taget en

princip av dylik karaktär komma till användning, bör enligt förbundets upp­

fattning vägledning för omkostnadsplanen hämtas från de genomsnittliga

kostnaderna för samtliga bolag inom resp. försäkringsgrenar. Frukterna av

den bättre företagsskötseln bör — om enhetlig premienivå förutsättes — un­

der dylika förhållanden komma försäkringstagarna till del, exempelvis genom

vinståterbäring.

Regeln om fastställande genom offentlig myndighet av särskilda omkost-

nadsplaner kan under vissa förhållanden leda till ur personalsynpunkt be­

tänkliga konsekvenser. Även om enligt av utredningen förebragt material nu

gällande omkostnadsplaner i allmänhet lämna fullt tillräckligt utrymme för

de lönerörelser, som äga rum inom försäkringsbranschen i likhet med övriga

branscher (t. ex. för återvinnande av 1935 års reallön), kan utvecklingen —

särskilt om den offentliga myndigheten övar press på omkostnadsplanen —

i framtiden leda tillsatt marginalen mellan tillåtna omkostnader och faktiska

omkostnader blir så snäv, att lönevillkoren bli direkt avhängiga av den

offentliga myndighetens beslut i omkostnadsplanen och partsorganisationerna

icke lämnas full frihet att på sätt som sker inom övriga branscher genom

avtalsmässiga uppgörelser reglera lönenivån.

I anslutning till diskussionen om skälighetsprincipen har i ett par yttran­

den berörts spörsmålet om penningvärdets stabilisering.

Försåkringstjänstemannaförbundet framhåller, att frågan om en oskälig­

het i premiesättningen på några procent ter sig ringa mot den värdeförsäm­

ring, som ligger däri, att försäkringstagaren får ut sin försäkring i ett pen­

ningvärde, som måhända med flera tiotal procent understiger det penning­

värde, vari han en gång erlagt premiema.

Rånte- och kapitalförsäkring sanstalternas förtroenderåd ger uttryck åt

liknande synpunkter.

Beträffande premiegrunderna ansluter sig försäkringsbolagens riks­

förbund till uppfattningen att skälighetskravet åtminstone icke för närva-

iande motiverar nagon ytterligare differentiering av premienivåerna utöver

den nu förefintliga, nämligen mellan storförsäkring, folkförsäkring och

tjänstepensionsförsäkring. I detta sammanhang kommenterar förbundet ut­

redningens uttalande, att det inom varje försäkringsgren bör vara de bäst

skötta bolagens förhållanden, som bli vägledande för grundernas utformande.

Förbundet anför vidare:

Om härmed endast avses, att om olika bolag arbeta under fullständigt

lika betingelser, omkostnaderna för det billigast administrerade bolaget böra

vara normgivande vid utformandet av grunderna för omkostnadsbelastning-

en, finnes intet att erinra mot uttalandet. I själva verket föreligga emeller­

tid betydande olikheter mellan de olika bolagen, som måste påverka omkost­

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

nadsnivån, exempelvis i fråga om medelförsäkringssumma, det klientel till vil­ ket bolaget främst vänder sig, omfattningen av kundtjänsten o. s. v. Om en gemensam premienivå skall kunna upprätthallas t. ex. för all storförsäkring, måste den vara så avvägd, att den ger en skälig omkostnadsram även för bolag, vilkas verksamhetsområde närmar sig folkförsäkringens. Differentie­ ringen mellan de olika bolagen sker därefter i andra ordningens grunder.

Folket-Samarbete säger sig icke ha något att erinra mot utredningens för­ slag i fråga om premiegrunderna — med ett undantag, vartill jag i det föl­ jande återkommer — men gör en reservation beträffande utredningens ut­ talanden om förutsättningarna för ytterligare differentiering i premienivå­ erna. Enligt Folket-Samarbetes mening måste det betecknas som en väsentlig och bestående olikhet, om ett folkförsäkringsbolag år efter år redovisar en­ dast några få procent av sin anskaffning i form av försäkringar med månads- premier, medan i ett annat bolag större delen av anskaffningen bestar av sådana försäkringar. Om bolagen av denna anledning skulle finna vissa olikheter i utformningen av omkostnads tilläggen ändamålsenliga, synes en sådan differentiering ej böra möta principiella hinder.

Såsom nyss nämnts, har Folket-Samarbete i ett hänseende funnit sig icke kunna instämma i förslaget beträffande premiegrundema. Anstalterna anse nämligen, att den kollektiva dödsfallsförsäkringen icke bör vara underkastad de tekniska bestämmelser, som gälla för övrig livförsäkring.

Efter att ha anmärkt, att försäkringstekniska grunder för livförsäkrings­ verksamhet påbjödos första gången i 1903 års försäkringslagstiftning, an­ föra anstalterna följande:

Motivet till detta på sin tid anmärkningsvärda ingrepp i en enskild nä­ ringsgren torde ha varit, att köparen av livförsäkring icke kan bedöma va­ rans kvalitet, eftersom försäkringsförbindelsen skall fullgöras i en oviss och ofta avlägsen framtid och därför att premieberäkningen och fondsattnmgen kräver en invecklad, för flertalet köpare obegriplig teknik.

Dessa argument gälla de flesta livförsäkringar men Folket-Samarbete vill fästa uppmärksamheten på, att de icke hålla för rena riskförsäkimgar (s. . temporära försäkringar på mycket kort tid, t. ex. ett ar). Dessa försäkringar, vilka sakna premiereserv i livförsäkringsteknisk mening, sta i tekniskt avse­ ende synnerligen nära den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen.

Enligt Folket-Samarbetes mening bör man begagna tillfället, nar torsak- ringslagen nu omarbetas, till att rätta det misstag, som av allt att doma skett när den rena riskförsäkringen icke undantagits från kravet pa grunder för premieberäkningen. Frågan har huvudsakligen betydelse för den kollektiva dödsfallsförsäkringen, om vilken utredningen riktigt konstaterar (s. 40), åt den — i motsats till vad fallet är i flera andra länder — icke vunnit namn- värd anslutning i vårt land. Utvecklingen av denna försäkringsgren, som kan bedrivas till synnerligen låg kostnad, skulle utan tvivel i hög grad främjas, om den rena riskförsäkringen liksom den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen icke underkastades samma detaljkontroll som vanlig livförsäkring utan alle- nast samma skälighetsprövning som av Folket-Samarbete föreslagits for ska-

Frågan torde enklast lösas genom att den kollektiva riskförsäkringen un­ dantages från lagens definition på livförsäkring och i stället häntöres till skadeförsäkringen. Det blir härigenom möjligt för ett bolag, som driver kol-

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

lektiv olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkring, att utvidga i kollek­

tivförsäkringen ingående dödsfallsskydd att gälla oberoende av dödsorsak,

vilket från social synpunkt vore önskvärt. Den individuella korttidsförsäk-

ringen skulle däremot fortfarande hänföras till livförsäkringen, varigenom

grunder alltjämt skulle krävas för denna.

Försäkringsbolagens riksförbund betecknar den av utredningen föreslagna

definitionen på premiereserven som ett väsentligt framsteg. Förbun­

det förutsätter emellertid, att för det gamla beståndet nuvarande teknik med

särskilda reservpremier kan bibehållas, där detta av praktiska skäl befin-

nes lämpligt, om blott grunderna utformas så, att premiereserven till sin stor­

lek kommer att motsvara den enligt lagens definition beräknade.

Försåkringsinspektionen anför — med utgångspunkt från att utredningens

definition på premiereserven icke nödvändiggör en individuell uppdelning på

de olika försäkringarna och att enligt förslaget premiereserven sålunda kan

innehålla ett kollektivt säkerhetstillägg — att från praktisk synpunkt grun­

der innehållande visst kollektivt säkerhetstillägg kunna vara att föredraga.

Det angivna betraktelsesättet får emellertid enligt inspektionens mening icke

tagas till intäkt för att det kollektiva säkerhetstillägget ur vinstfördelnings-

synpunkt betraktas som en gemensam egendom. Utredningen anför — till­

lägger inspektionen — såsom exempel på ett kollektivt säkerhetstillägg ett

särskilt tillägg för mötande av förlust genom annullation av försäkringar,

innan premiereserven ännu blivit positiv. Enligt utredningens mening föl­

jer av detta tilläggs kollektiva natur, att det icke kan anses direkt belöpa

på de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda för­

säkringarnas beräknade andelar i premiereserven. Inspektionen finner det

lämpligare, att även ett sadant kollektivt tillägg enligt vissa grunder betrak­

tas såsom uppdelat på de enskilda försäkringarna.

I anslutning till utredningens definition av utjämningsfonden

och utredningens uttalande, att utjämningsfonden består av medel, som

skola aterbäras till försäkringstagarna i den mån de icke måste tagas i an­

språk för tryggande av försäkringsbeloppens avtalsenliga utbetalning, erin­

rar försäkringsbolagens riksförbund om att livförsäkring i lagens mening ba­

seras jämväl på andra riskmått än de i definitionen angivna, såsom gifter-

målssannoliklieter och pupillantaganden. Förbundet hemställer, att bestäm­

melserna rörande utjämningsfonden kompletteras så, att den kan dispone­

ras för utjämning beträffande samtliga riskslag. Därjämte anför förbundet

följande:

Utjämningsfondens funktion, sedd i belysning av skattebestämmelserna

och den lagstadgade avsättningen till säkerhetsfond, aktualiserar följande

spörsmål. Enligt skattelagen skall nedsättning av utjämningsfonden upp­

tagas som intäkt. Därav följer emellertid, att en nedsättning av fonden

skulle medföra en okmng av årsvinsten och att alltså en tredjedel av ned-

sattnmgen skulle kunna tas i anspråk för avsättning till säkerhetsfond. För

undv^ande av denna icke rimliga och av utredningen säkerligen icke av­

sedda konsekvens hemställa vi, att medel från utjämningsfonden i enlighet

"ie, rte? erna for användandet av denna fond måtte få i årets vinst- och

torlustraknmg överföras direkt till återbäringsfonden

239

Beträffande säkerhetsfonden uttalar Folket-Samarbete sin be­ svikelse över att utredningen accepterar och t. o. m. skärper den gällande regeln angående avsättning till fonden med den enda motiveringen, att den­ samma icke medfört några praktiska olägenheter. Anstalterna anse, att ut­ redningen kan göra detta påstående endast genom att bagatellisera de olä­ genheter, som följa av det abderitiska förhållandet, att en förstärkning av premiereserven, som i och för sig innebär ökad konsolidering, utlöser krav på motsvarande förstärkning av säkerhetsfonden. Det synes anstalterna som om denna konsekvens av 5 %-regeln skulle vara tillräcklig för att motivera ett utdömande av densamma. Efter en analys av konsolideringsfondernas uppgift komma anstalterna till det resultatet, att säkerhetsfonden — förut­ satt att dess uppgift är att möta risken för nedgång i räntefoten och ökning av omkostnaderna — bör beräknas som summan av två termer, den ena ut­ görande kapitalvärdet av viss kvot av försäkringssumman, utgående årligen under återstående försäkringstid, och den andra kapitalvärdet av viss kvot av den framtida premieintäkten. Anstalterna framhålla vidare, att eftersom risksumman i huvudsak utgör summan av två liknande termer, ehuru med andra koefficienter, den sålunda definierade säkerhetsfonden även kan be­ räknas såsom viss kvot av risksumman, minskad — ty denna term blir ne­ gativ — med viss kvot av kapitalvärdet av återstående premier.

Slutligen tillfoga anstalterna, att risken för kapitalförluster är det enda, som kan motivera en säkerhetsfond i proportion till premiereserven, givet­ vis med avdrag för den del av premiereserven, som är placerad i tillgångar, på vilka kapitalförlust under inga omständigheter kan uppstå, nämligen lån mot säkerhet av försäkringsbrev. Så mycket mera anmärkningsvärt finner Folket-Samarbete utredningens förslag att detta avdrag skall slopas.

Försäkringsinspektionen medger, att en mera rationellt avvägd säkerhets­ fond skulle erfordra komplicerade bestämmelser, vilka icke lämpligen böra intagas i lagen. Inspektionen uppställer frågan, huruvida avsättningen till säkerhetsfond behöver regleras i lagen; möjligen kunde det vara tillräckligt att bestämmelser härom intagas i grunderna. Härjämte anför inspektionen följande:

Införes emellertid eu regel för avsättningen till säkerhetsfond av den art utredningen föreslagit, kan man ifrågasätta, om bestämmelsen i 271 §, att vid säkerhetsfondens beräkning endast den del av premiereserven för liv­ försäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återför- säkringsgivares ansvarighet, hör läggas till grund för avsättningen. En kon­ sekvens av förslaget i delta hänseende skulle bliva, att återförsäkraren kunde göra anspråk på att få medel till sig överförda för avsättning till säkerhets­ fond. Från vinstfördelningssynpunkt är det lämpligare, att säkerhetsfonden avsättes hos direktförsäkraren. Inspektionen anser därför, att i 271 § lämp­ ligare bör föreskrivas, att till grund för säkerhetsfondens beräkning lägges premiereserven för direkt försäkring och för återförsäkring från utländsk försäkringsgivare.

Att återbäringsfrågan i utredningens förslag intar en central ställning finner försäkringsbolagens riksförbund helt naturligt icke blott på

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

grund av frågans egen betydelse utan såsom en följd av införandet i lagen

av skälighetsprincipen vid sidan om soliditetsprincipen. I anslutning härtill

anför förbundet:

Historiskt sett är det konkurrensen bolagen emellan, som i detta avseende

successivt drivit fram skälighetsprincipen. Lagfästandet av densamma för­

ändrar emellertid icke problemställningen i fråga om återbäringen. I fort­

sättningen liksom hittills gäller det att i varje ögonblick finna den rätta av­

vägningen mellan konsolidering och återbäring. På s. 67 i betänkandet fram­

håller utredningen på tal om återbäringspolitiken under den gynnsamma

perioden 1900—1930: »Dessa vinstmedel ha disponerats dels för utdelning

till försäkringstagare, dels för konsolidering av företagen, varigenom dessa

kunnat stå väl rustade gentemot de påfrestningar, som räntefallet medfört.»

Avvägningen under nyssnämnda period torde därför i stort sett få anses som

sund. Det sistförflutna årtiondet medförde eu förändring av de yttre förhål­

landena, varigenom återbäringen temporärt måste inställas. Dagens läge ka­

rakteriseras därav, att svårigheterna i stort sett övervunnits, ehuru vissa

osäkerhetsmoment fortfarande bestå. Återbäringsfrågan har åter blivit ak­

tuell.

Utredningen framlägger alltså sitt lagförslag vid en tidpunkt, då de yttre

betingelserna för återbäring väsentligt förbättrats i jämförelse med förhål­

landena under det närmast gångna årtiondet. Det är därför av vikt att fast­

slå, att inskränkningarna med avseende å återbäringen under denna tid icke

inneburo något avsteg från skälighetsprincipen liksom att de bättre återbä-

ringsförhållanden, som nu kunna förutses, icke få betraktas såsom en följd

av principens lagfästande.

Såsom allmän princip har utredningen angivit, att en försäkrings bidrag

till extrafonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, se­

nast i samband med försäkringens upphörande åter bör frigöras ur dessa

och i form av återbäring återgå till försäkringstagaren. Beståndets konsoli­

dering kommer sålunda i huvudsak att åstadkommas genom att återbärings-

medel temporärt bindas i extrafonderna. En mindre del av säkerlietstilläg-

gen kunna dock komma att varaktigt las i anspråk för konsolideringsända-

mål. Härigenom bildas småningom inom rörelsen ett kollektivt konsolide-

ringskapital, som med sin ränteavkastning bidrager till återbäringen.

Utredningens uttalanden torde få anses innebära, att det kollektiva konso-

lideringskapitalet icke skall redovisas i någon separat fond utan i stället ingå

i verksamheten i dess helhet och utgöra en lämpligt avvägd, ibland också

varierande del av samtliga extrafonder och dolda tillgångar. Under denna

förutsättning kunna vi uttala vår fulla anslutning till de allmänna principer,

som varit grundläggande för utformningen av återbäringsreglerna. Rörande

vissa tillämpningsfrågor ha vi emellertid en del erinringar att göra.

Härefter behandlar förbundet fragan om förutberäkning av återbäring och

anmärker, att det incitament till förutberäkning, som på grund av skattela­

garna hittills förefunnits, genom utredningens förslag till beskattningsregler

bortfallit. Förbundet fortsätter:

Utredningen har emellertid ansett ett bibehållande av förutberäkningen

motiverat bland annat för att därigenom lättare kunna möta det krav på

premiesänkning, som en väsentligt höjd räntenivå skulle kunna utlösa hos

allmänheten, trots att en premiesänkning vid ett sakkunnigt bedömande

skulle anses oförenligt med nödig hänsyn till tryggheten. Av vissa uttalanden

synes framgå, att utredningen syftar mot en relativt långt gående förutberäk-

ning av återbäringen. För var del anse vi, att man i stället bör vara mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

241

restriktiv och att något tvång icke bör föreligga utöver vad som erfordras för skipande av rättvisa mellan olika generationer och premienivåer. Sålunda bör ej, såsom utredningen å s. 77 tänkt sig, förutberäkning av återbäring ske på grundval av »den omkostnadsplan, som under rådande förhållanden kan anses skälig för det ifrågavarande bolagets verksamhet». Beträffande dödligheten bör särskild försiktighet iakttagas med hänsyn till de kraftiga svängningar dödlighetsförloppet inom storförsäkringen uppvisar. Den tek­ niska behandlingen underlättas också väsentligt, om man kan undvika täta ändringar av grunderna för förutberäknad återbäring.

Folket-Samarbete anför följande:

Folket-Samarbete har redan uttalat sin livliga anslutning till den konse­ kvens av skälighetsprincipen, som utredningen (s. 64) formulerar sålunda: ett vinstsystem måste »vara så anordnat, att en försäkrings bidrag till extra - fonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, senast i sam­ band med försäkringens upphörande åter frigöres ur dessa och i form av vinst» (enligt den nya terminologien: återbäring) »återgår till försäkringsta­ garen».

Den nu bestående rätten att låta premieåterbäringsreserven vikariera för säkerhetsfonden står i god överensstämmelse med detta krav. När en försäk­ ring utträder (på grund av försäkringsfall eller återköp) erhåller den sin an­ del av premieåterbäringsreserven och därmed en väsentlig del av konsolide- ringsfonden utan att detta påverkar årets behållning.

I och med att man avskaffar återbäringsfondens vikariatsförordnande — för vilket förslag utredningen anför i och för sig goda motiv — möter emel­ lertid den nyss citerade principen vanskligheter, som i betänkandet lämnas helt outredda. Om de nuvarande återbäringssystemen bibehållas, blir näm­ ligen följden av vikariatsförordnandets upphävande, att de belopp, som fri­ göras ur konsolideringsfonderna när en försäkring upphör, ökar årets be­ hållning i stället för att tilldelas de under året utträdande. Detta gäller un­ der förutsättning, att avsättningen till utjämningsfonden är till sin storlek fullt bestämd genom grunderna; om grunderna endast definiera minimiav- sättningen och utjämningsfonden överstiger 2 V2 %> av premiereserven, fri­ göres intet belopp vid försäkringens upphörande utan gjorda avsättningar kvarstanna obegränsad tid i utjämningsfonden. Frågan om återbäringssyste­ mets utformning, som utredningen helt hänskjutit till lagtillämpningen, sy­ nes därför vara i behov av en grundligare utredning för att man skall få visshet om, att tillämpningen av den citerade grundsatsen är förenlig med lagtexten.

Efter att ha skisserat ett återbäringssystem framhålla anstalterna, att upp­ delningen i återbärings- och konsolideringsfonder i själva verket är helt ir­ relevant. Iiela systemet skulle förenklas avsevärt, om man endast hade en enda fond, återbäringsfonden, som även fyllde säkerhets- och utjämnings­ fondernas uppgift. Reglerna för täckande av förlust kunna utformas på så­ dant sätt, tillfogar Folket-Samarbete, att gränsdragningen mellan återbärings- och konsolideringsfonder även i detta avseende är likgiltig.

Slutligen anmärker Folket-Samarbete beträffande regleringsfonden, att denna icke definierats i lagförslaget.

Beträffande cll av utredningens motiv för alt bibehålla den nuvarande anordningen med förutberäknad återbäring nämligen alt detta system

Ki

Bihang Ull riksdagens protokoll 195S. I samt.

Nr

50.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr SO

har betydelse för alt förhindra oberättigade anspråk på premiesänkning un­

der exempelvis en hög räntekonjunktur — ifrågasätter försåkringsinspektio-

nen huruvida den nämnda effekten kan påräknas, därest icke eu prospek­

tering av återbäring får ske för längre tid framåt än den, för vilken återbä-

ringsgrunderna äro fastställda. A andra sidan finner inspektionen det icke

lämpligt att bolagen under en övergående högräntekonjunktur prospektera

återbäring för liela återstående försäkringstiden på basis av den för tillfället

gällande överräntan. Här kan man, lillägger inspektionen, möjligen tänka sig

en anordning, enligt vilken särskilda grunder upprättas för prospektering,

vilka grunder kunna tillåtas avvika från de samtidigt gällande grunderna för

avsättning av återbäring.

Försäkringsinspektionen polemiserar vidare mot utredningens uttalande

att regleringsfonden icke låter sig uppdelas mellan enskilda försäkringar.

Enligt inspektionens mening är en sådan uppdelning icke blott möjlig utan

även lämplig. Inspektionen anser emellertid, alt en uppdelning icke behöver

innebära, att de enskilda försäkringstagarna böra ha anspråk på sin andel

i regleringsfonden. Ändrade förhållanden i fråga om ränta och dödlighet

kunna medföra, att uppdelningen blir en annan, vilket i sin tur kan med­

föra att den enskilda försäkringens andel under vissa förhållanden kan mins­

kas. En försäkringstagares andel i fonden bör därför icke anses såsom defi­

nitivt tillhörande honom förrän i det ögonblick, då försäkringen upphör.

Vid denna tidpunkt bör dock enligt en rationell vinstfördelningsplan försäk­

ringstagaren återfå ungefärligen sin andel i regleringsfonden.

Vad angår spörsmålet om nedsättning av de tekniska fonderna anför för­

säkringsinspektionen följande:

Utredningen framhåller såsom en väsentlig punkt i förslaget, att återbä-

ringsfonden, utjämningsfonden och regleringsfonden endast må nedsättas i

enlighet med grundernas regler för dessa fonders användning samt för täc­

kande av förlust. Härmed är, framhåller utredningen, uttalat att dessa fon­

der bestå av medel, vilka tillkomma försäkringstagarna och skola återbäras

till dessa, i den mån de icke måste tagas i anspråk för tryggande av försäk­

ringsbeloppens avtalsenliga utbetalning. Inspektionen förmodar, att uteläm­

nandet av säkerhetsfonden vid nyssnämnda uppräkning icke får tagas till

intäkt för uppfattningen, att säkerhetsfonden icke skulle tillhöra försäk­

ringstagarna, en uppfattning vilken tidigare haft vissa förespråkare.

Även försäkringsinspektionen framhåller önskvärdheten av alt reglerings­

fonden definieras i lagen eller att dess ändamål närmare angives.

Spörsmålet om oinskränkt rätt till återbäring har av försäk­

ringsbolagens riksförbund upptagits till närmare behandling. Utan att ingå

på frågan, huruvida ett kategoriskt uttalande från statsmakterna enligt ut­

redningens önskan kan anses gå övriga försäkringstagares rätt enligt gällan­

de lag för när, säger sig förbundet vilja som sin principiella inställning ut­

tala följande:

Det torde få anses omöjligt att nu överblicka den framtida utvecklingen

och de anpassningskrav, denna kan komma att ställa. Man får icke förbise

möjligheten av nya försäkringsformer med a priori ansatta modifikationer

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

243

av beräkningsgrunderna så att den garanterade lägre premien vid försäk­ ringens tecknande kan anses uppväga ett upphävande av rätten till återbä­ ring. Det är icke ntan vidare givet, att dylika försäkringar, därest rörelsen ger överskott, skola erhålla detta överskott, medan de, därest underskott upp­ står, skola stödjas av andra försäkringar. Det förtjänar omnämnas, att icke vinstberättigade försäkringar till särskilda premier, innebärande en avväg­ ning av den aprioriska rättvisan, vunnit stor utbredning i bland annat Eng­ land och U. S. A. Denna försäkringsform fyller där uppenbarligen ett avse­ värt behov. ®tf

Beträffande nu förefintliga, icke återbäringsberättigade försäkringar kan man även ifrågasätta lämpligheten av en ändring av villkoren i de fall, då försäkringstagarna haft valfrihet och då uteslutandet av rätten till återbäring skett i anslutning till modifikationer i beräkningsgrunderna.

Vidare utgå vi ifrån, att det ej skall möta hinder att bibehålla en viss kvali­ fikationstid, under vilken nya försäkringar »tjäna in» sig i rättigheten till avkastningen av bolagets kollektiva konsolideringskapital. Dessa försäkring­ ars bidrag till årsöverskottet är då vanligen ringa och eftersom erfarenhets­ mässigt den oundvikliga förtidiga avgången infaller under denna tid med sin högsta frekvens, innebär det även för bolaget och dess övriga försäkrings­ tagare onödiga kostnader att för sådana tidigt avgående försäkringar behöva upplägga återbäringsregister och verkställa beräkningar av de diminutiva be­ lopp, det här är fråga om. Användandet av en viss kvalifikationstid måste därför anses slå i god överensstämmelse med skälighetsprincipen.

Av uttalandena i betänkandet framgår icke, huruvida förslaget om oin­ skränkt återbäringsrätt skall omfatta även livåterförsäkringen. Vi utgå från att detta icke avses, då det i annat fall hade bort komma till ett direkt uttryck. Det är emellertid av vikt att rikta uppmärksamheten härpå.

Av det sagda framgår, att ett kategoriskt uttalande från statsmakternas sida om oinskränkt rätt till återbäring från olika synpunkter måste anses som direkt olämpligt.

I detta sammanhang diskuterar förbundet spörsmålet om de tekniska be­ stämmelsernas tillämpning beträffande s. k. skadelivräntor. Med skadeliv- ränta avses här sådan livränta, som på grund av skadeförsäkringsavtal efter inträffat försäkringsfall utgår till den skadelidande, i regel såsom ersättning för invaliditet. Förbundet anför följande:

Enligt utredningens förslag skola samtliga tekniska bestämmelser för egent­ lig livförsäkringsrörelse äga tillämpning jämväl å skadeförsäkringsbolagens livränterörelse. Då något undantag ej gjorts från regeln, att bolag, som dri­ ver livförsäkringsrörelse, obligatoriskt skall redovisa försäkringsfond, ut­ jämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond, torde detta krav även avse den livränterörelse, som av skadeförsäkringsbolagen drives i anslutning till skaderegleringen.

Det förefaller emellertid uppenbart, att det generella krav. som rests pa vinstdelaktighet för livförsäkringstagama, icke kan avse sådan livränterö­ relse. I annat fall skulle givetvis det skadeförsäkringsbolag, som på grund av meddelad försäkring — exempelvis trafikförsäkring eller annan ansvarig­ hetsförsäkring — blivit skyldigt att till skadad person utge viss livränta, vara att anse som försäkringstagare och alltså som vinstberättigad, även om säkerställandet av livränta skett i den egna rörelsen. Ett dylikt betraktelse­ sätt skulle leda till rena absurditeter. Detta till trots skulle bolagen bli skyl­ diga att i balansräkningarna redovisa de obefintliga återbäringsfonderna. Eu ändring på denna punkt synes nödvändig.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Vidare må framhållas, afl enligt vad utredningen föreslagit beträffande liv­

försäkring möjligheten att redovisa säkerhetsfond med viss del av aktie- eller

garantikapital skulle försvinna. För den egentliga livförsäkringens vidkom­

mande ha vi intet att erinra häremot, men i fråga om skadeförsäkringen sy­

nes ändringen ej vara påkallad.

Vad angår förslaget om att livförsäkringsbolagens aktuarier böra åläggas

att till försäkringsinspektionen lämna fortlöpande redogörelser — i den

omfattning inspektionen har att angiva — för den verkliga och den beräk­

nade dödligheten bland icke-normala risker framföras betänklig­

heter av försäkringsbolagens riksförbund. Antalet sådana risker uppgår en­

dast till en eller annan procent av hela antalet livförsäkringar, framhåller

förbundet. Med hänsyn härtill måste värdet av de föreslagna redogörelserna

starkt ifrågasättas. Eftersom riskbedömningen sker efter ensartade riktlinjer,

borde det enligt förbundets mening vara fullt tillräckligt, om de icke-normala

riskernas dödlighet undersökas för bolagen gemensamt i anslutning till de av

försäkringsutredningen föreslagna tekniska boksluten.

Också Folket-Samarbete betonar, att dylika specialundersökningar äro

mycket arbetskrävande, varför dispens bör medgivas bolag som kan visa, att

dess bestånd av icke-normala risker har ringa omfattning.

Förslaget lörande tekniska balansräkningar har föranlett

försäkringsinspektionen till vissa erinringar. Det synes inspektionen mera ra­

tionellt att till grund för den årliga balansräkningen lägga en teknisk värde-

nng av tillgangarna, grundad pa samma antaganden som värderingen av

skulderna. Inspektionen tillägger:

Anledningen till att försäkringsutredningen föreslagit tekniska utredningar

endast vart femte år torde vara, att försäkringsutredningen antagit dessa ut­

redningar vara mycket arbetskrävande. Emellertid finnas möjligheter att ge­

nom gruppmetoder väsentligt reducera arbetet med värderingen av tillgång­

arna. Det må nämnas, att redan nu finnas bolag, som årligen verkställa så­

dan värdering för att på denna kunna grunda beslut om vinsttilldelning. Då

frågan om teknisk värdering av tillgångarna aktualiserats först genom ränte­

fallet under senare tid, har man ännu en relativt begränsad erfarenhet av så­

dan värdering. Det vore därför olämpligt att obligatoriskt föreskriva, att till­

gångarna i den årliga balansräkningen skulle upptagas till sina tekniska vär­

den. Emellertid anser inspektionen, att det för bolag som så önska borde öpp­

nas en möjlighet att i den årliga balansräkningen tillämpa teknisk värdering

av tillgångarna. I så fall bör detta ske enligt av Kungl. Maj:t stadfästa grun­

der. Visserligen skulle genom en sådan anordning bolagens balansräkningar

kunna komma att upprättas efter olika system, varigenom jämförelser mel­

lan bolagen i någon mån kunde försvåras. Emellertid råder redan nu en be­

tydande olikhet mellan bolagens värdering av tillgångarna, och i detta avse­

ende medför utredningens förslag icke någon ändring. Nämnda olägenhet

synes därför icke böra tillmätas betydelse.

Även om en viss normering är nödvändig för att de olika bolagens analy­

ser skola bli jämförbara, säger sig Folket-Samarbete vilja framhålla, att för-

säkringsinspektionens föreskrifter icke böra vara alltför snäva utan lämna ut­

rymme åt bolagen att icke endast anpassa sina utredningar för speciella syf­

Kungi. Mcij:ts proposition nr 50.

ten utan även vidtaga de förenklingar i arbetet, som äro möjliga utan att analysernas värde äventyras.

Beträffande frågan om konsolideringsåtgärder och täckande av förlust i livförsäkringsrörelse beklagar Folket-Samarbete, att utred­ ningen avvisat tanken på »vattentäta skott». Anstalterna anmärka, att utred­ ningens enda förslag på denna punkt är att livförsäkringsbolag skall kunna förbjudas utöva nyanskaffning under en övergångsperiod för att icke det nya, bärkraftiga beståndet skall behöva hjälpa upp ett äldre, nödlidande be­ stånd. Ett sådant förbud anse anstalterna emellertid icke tjäna det angivna ändamålet om de nya premierna sättas betydligt lägre än för någon av de äldre grupperna. Anstalterna fortsätta:

Till stöd för sin negativa ståndpunkt i frågan om »vattentäta skott» anför utredningen bl. a. de stora praktiska olägenheterna av att fullständigt för­ dela premier, riskkoslnader, kapitalavkastning och förvaltningskostnader mellan olika grupper. Dessutom måste en sådan uppdelning på vissa punkter bli osäker, t. ex. beträffande kapitalavkastning och förvaltningskostnader.

Vad riskkostnaderna beträffar synes det emellertid självklart, att en ut­ jämning skall ske inom hela försäkringsbeståndet; »vattentätheten» bör så­ lunda icke avse den egentliga försäkringsrörelsen. En del av de praktiska anmärkningarna bortfaller, om gränserna dragas mellan de grupper, i vilka försäkringsbeståndet ändock måste indelas med hänsyn till återbäringen; andra av dessa anmärkningar få mindre vikt, om man går en medelväg mel­ lan vattentäta skott och oinskränkt solidaritet mellan olika grupper. En så­ dan medelväg skulle man kunna nå genom följande regler, som förutsätta en av anstalterna i annat sammanhang skisserad indelning i återbärings- grupper och uppdelning av tillgångarna på samma grupper.

Om tillgångarna för en viss grupp understiga gruppens premiereserv — båda värderade efter grunder, som nära ansluta sig till det verkliga förlop­ pet — säges det felande beloppet utgöra gruppens förlust. Om gruppens till­ gångar överstiga gruppens premiereserv — båda värderade efter försiktiga antaganden — säges det överskjutande beloppet vara gruppens vinst. I lagen bör föreskrivas dels att en grupps vinst får användas för täckande av annan grupps förlust, dels att sådan subvention skall återbetalas i den mån den sub­ ventionerade gruppen uppvisar vinst. Förutberäknad återbäring bör dock icke få tagas i anspråk för täckande av annan grupps förlust utan att sär­ skilda nedsättningsgrunder införas.

Enligt detta förslag skulle vid täckande av förlust ingen åtskillnad göras mellan icke förutberäknad återbäring och konsolideringsfonderna. I själva verket har det ingen betydelse alt föreskriva, att en överskottsgrupps kon- solideringsfonder skola nedsättas före gruppens återbäringsfond, eftersom även de förra realiter äro återbäringsfonder. Den av anstalterna förut utta­ lade meningen, att konsolideringsfonderna kunna sammanslås med återbä- ringsfonden, står sålunda i god överensstämmelse med här föreslagen regel för täckande av förlust.

Utan att uttala någon egen mening angående lämpligheten av eu anord­ ning med vattentäta skott framhåller försäkringsinspcktionen i anslutning till de skäl, som utredningen ansett tala emot en sådan anordning, att det lorde vara möjligt att — utan alt företaga en bokföringsmässig uppdelning av rörelsen på skilda grupper — med hjälp av försäkringstekniska metoder

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

genomföra en uppdelning, vilken icke blir särskilt arbetskrävande och vid

vilken utjämningen i riskhänseende mellan grupperna kvarstår.

Vad angår tjänstepensionsförsä k ringen ansluter sig Folket-

Samarbete till utredningens förslag.

Försäkringsbolagens riksförbund anför följande:

Enligt lagförslagets 345 § må Kungl. Maj:t beträffande tjänstepensionsför-

säkring medge avvikelser från lagens bestämmelser beträffande premiereserv

och redovisning av försäkringsfond. Såsom utredningen själv förutsatt i mo­

tiveringen bör avvikelse även kunna medges vad angår grunderna för premie­

beräkningen. Lagparagrafen bör alltså kompletteras på denna punkt.

Kompletteringen synes även böra utsträckas till att omfatta säkerhetsfon­

dens beräkning och avsättning till densamma. Att behov av särregler beträf­

fande denna fond kan uppkomma vid tjänstepensionsförsäkringsrörelse har

framhållits även av tjänstepensionsutredningen i dess betänkande (SOU 1946:

26 s. 51). Om undantag skall kunna medgivas för premiereserven, synes för

övrigt anledning saknas att bestämma den mindre betydelsefulla säkerhets­

fonden genom lagregler utan dispensmöjlighet.

Försäkringsinspektionen kritiserar utredningens principiella synpunkter

beträffande tjänstepensionsförsäkringen. Kritiken riktar sig särskilt mot

förslaget att Kungl. Maj:t under viss förutsättning skall kunna medgiva

avvikelser från lagens stadganden angående premiereserv. Inspektionen an­

ser, att det icke bör ifrågakomma att övergiva en så fundamental princip,

som tillämpningen av premiereservsystemet inom frivillig försäkring innebär,

utan att en ingående utredning visat, att detta är av behovet påkallat. På

grund härav hemställer inspektionen, att 345 § första stycket i förslaget änd­

ras så, att undantag icke må medgivas från bestämmelserna rörande premie­

reserv utan endast från bestämmelserna rörande försäkringsfondens redo­

visning.

Föredraganden. Det ligger i sakens natur att livförsäkringstekniken —

även om den framträder i mycket förenklad form — endast i begränsad

omfattning kan förstås av personer utanför fackmännens krets. Den stora

allmänheten saknar i varje fall möjlighet att tillägna sig innebörden av de

tekniska bestämmelserna. Från denna synpunkt skulle det följaktligen kun­

na anses likgiltigt, om tekniken är mer eller mindre komplicerad. Å andra

sidan är det otvivelaktigt, att en komplicering av de tekniska reglerna med­

för praktiska olägenheter. Sålunda måste därav följa en ökning av bolagens

förvaltningsarbete och därmed även en ökning av kostnaderna. Därtill kom­

mer, att tillsynsmyndighetens granskningsarbete kan försvåras. Sistnämnda

förhållande accentueras i den mån bolagen tillämpa skiftande tekniska me­

toder. För min del vill jag starkt understryka angelägenheten av att enkel­

het och enhetlighet eftersträvas i fråga om livförsäkringstekniken.

Försäkringsutredningen har förutsatt, att endast de allmängiltiga och

grundläggande bestämmelserna av försäkringsteknisk art skola upptagas i

lagen, medan detaljfrågor regleras i de tekniska grunderna, vilka stadfästas

247

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. 1 en sådan anordning har utred­

ningen framför allt sett en möjlighet att astadkomma önskvärd smidighet i

rättstillämpningen. Därmed har utredningen likväl icke avsett att lämna

rättstillämpningen fria händer. Utredningen har nämligen fixerat de allmän­

na principer, som enligt utredningens mening böra vara vägledande vid av­

fattningen av grunderna.

Jag är ense med utredningen om att lagen icke bör tyngas av försäkrings-

tekniska detaljföreskrifter. Härför talar också den omständigheten att — så­

som utredningen framhävt — det tekniska underlaget för verksamheten stän­

digt måste anpassas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållan­

den i samhället. Detta önskemål kan svårligen tillgodoses om en jämkning

av de tekniska bestämmelserna förutsätter lagändring. Grunderna skola där­

emot enligt förslaget kunna — efter beslut av bolagsstyrelsen — ändras ge­

nom ett avgörande i administrativ ordning. Denna anordning öppnar otvivel­

aktigt möjlighet till smidig anpassning. Någon meningsskiljaktighet torde å

andra sidan icke kunna råda därom, att de grundläggande tekniska bestäm­

melserna böra uttryckas genom positiva lagbud.

Vad angår det materiella innehållet i de av utredningen uppställda reglerna

för livförsäkringstekniken — oavsett om dessa upptagits i lagen eller angi­

vits såsom normerande för grunderna och därmed för rättstillämpningen

har detta i stort sett vunnit erkännande i remissyttrandena. I vissa hänseen­

den ha dock framställts erinringar mot förslaget. Dessa beröra delvis spörs­

mål av fundamental betydelse, d. v. s. sådana som enligt vad nyss anförts

höra regleras i lagen och icke i grunderna. I större utsträckning gälla an­

märkningarna emellertid sådana förhållanden, som synas mig lämpligen böra

lösas i praxis. Jag finner det icke påkallat att beträffande frågor av det sist­

nämnda slaget nu taga principiell ståndpunkt, desto mindre som man här

rör sig på ett område, där utvecklingen alltjämt söker sig nya banor och per­

spektivet efter hand förskjutes. Beträffande hithörande frågor skall jag där­

för i det följande endast framhålla vissa synpunkter, som synas mig vara

av särskild betydelse för rättstillämpningen. Jag torde även få hänvisa till

vad som anföres i specialmotiveringen särskilt till 262—278 §§.

I anledning av vad som anförts i det yttrande, som avgivits av försäkrings­

bolagens riksförbund, vill jag i detta sammanhang understryka, att det en­

skilda försäkringsväsendet självfallet bör beredas tillfälle att framföra sina

synpunkter vid tillämpningen av den nya lagstiftningen.

Innan jag närmare ingår på de tekniska spörsmålen torde det vara lämp­

ligt att beröra ett angränsande problemkomplex, nämligen livförsäkringsbo­

lagens beskattning.

Utredningen säger sig hava kommit till den uppfattningen, att det icke äf

möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig utformning av livförsäkringstek­

niken, såframt icke vissa ändringar genomföras i 30 § kommunalskattelagen.

I överensstämmelse därmed har utredningen utarbetat förslag till ändring

av nämnda lagrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

248

Kungl. May.ts proposition nr 50.

Det är självfallet av stor vikt att skattebestämmelserna icke lägga hinder

i vägen för genomförande av ett rationellt försäkringstekniskt system. Uppen­

bart är också att nuvarande regler för livförsäkringsbolagens beskattning från

sådan synpunkt äro otillfredsställande. Med hänsyn härtill framstår det så­

som ett starkt önskemål att en ändring av kommunalskattelagen i förevaran­

de del snarast genomföres. Denna lag är emellertid för närvarande föremål

för en viss översyn av 1944 års allmänna skattekommitté. Enligt vad jag

inhämtat har kommittén tagit upp till behandling även livförsäkringsbola­

gens beskattning. Det synes mig icke lämpligt att nu föregripa kommitténs

arbete. En provisorisk lagstiftning på detta område måste medföra olägen­

heter av skilda slag. I betraktande härav anser jag mig icke nu böra ifråga­

sätta ändring i kommunalskattelagen. Detta förhållande medför, att vissa

jämkningar måste vidtagas i de föreslagna försäkringstekniska bestämmel­

serna.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit i skattefrågan, har

jag icke funnit erforderligt att redogöra för utredningens förslag i detta ämne

eller att ingå på den kritik, som i remissyttrandena framkommit mot för­

slaget.

Beträffande de särskilda spörsmål av försäkringsteknisk art, som utred­

ningen behandlat, må följande framhållas.

Försäkringsutredningen har föreslagit, att, vid sidan om kravet på trygghet

för försäkringsutfästelserna, i lagen bör uppställas ett krav även på s k ä-

lig het gentemot försäkringstagarna. Jag ansluter mig oförbe­

hållsamt till utredningens förslag härutinnan. Detta innebär, att på livför­

säkringens område en för försäkringsverksamheten betydelsefull princip lag­

fästes. Vad angår konsekvenserna av att skälighetsprincipen kommer till ut­

tryck i lagen har i viss utsträckning olika meningar yppats. Medan utred­

ningen förutsatt, att skälighetsprincipen medför skyldighet för försäkrings-

inspektionen att pröva exempelvis huruvida en viss organisation eller eu viss

form för verksamhetens bedrivande kan — med hänsyn till de härför erfor­

derliga kostnaderna — anses tillgodose skälighetskravet, har i ett remissytt­

rande starkt betonats, att principen icke förlänar tillsynsmyndigheten en så­

dan befogenhet. Det synes mig uppenbart, att vid en effektiv tillsyn av skä-

lighetsprincipens efterlevnad de av utredningen angivna faktorerna icke kun­

na lämnas obeaktade. Bolaget måste sålunda vara berett att underkasta sig

en allsidig granskning av verksamhetens ekonomiska effektivitet. I den mån

i premierna ingår ersättning för kundtjänst framstår det jämväl som en själv­

klar skyldighet för försäkringsinspektionen att tillse, att kundtjänsten får

det innehåll och den omfattning, som förutsatts i grunderna. Den gransk-

ningsskyldighet, som sålunda följer av skälighetsprincipen, är emellertid icke

liktydig med att tillsynsmyndigheten äger ingripa dirigerande i bolagets in­

terna ekonomiska skötsel såvitt gäller allehanda detaljfrågor. Ej heller kan

det anses tillkomma myndigheten att bedöma bolagets lönepolitik. Om kon­

trollen ger vid handen, att skälighetskravet — i förhållande till försäkrings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

249

lagarna — icke uppfylles, har myndigheten att inom ramen för sin allmänna tillsynsbefogenhet förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som prövas på­ kallade. I sista hand kan koncessionen förklaras förverkad.

De farhågor, som uttalats för att skälighetsprincipen kan medföra ogynn­ samma återverkningar på personalens löneförhållanden — särskilt den en­ ligt kollektivavtal anställda personalen — torde få anses ogrundade. Det sy­ nes mig nämligen klart, att vid fastställandet av omkostnadsgrunder löne­ sättningen på arbetsmarknaden måste respekteras. Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäkrats personalen, kan sålunda, så­ som redan framhållits, icke tänkas förekomma i detta sammanhang.

Utredningens uttalande, att de bäst skötta företagens förhållanden böra bliva vägledande vid grundernas utformning måste anses i princip riktigt. Ett förnekande härav synes mig vara att frånkänna konkurrensen all bety­ delse. Å andra sidan är det givet, att principen måste tillämpas med varsam­ het, så att bolagens växlande förhållanden i rimlig utsträckning beaktas.

I ett remissyttrande har rests invändning mot utredningens uttalanden angå­ ende förutsättningarna för en ytterligare premiedifferentiering i livförsäk­ ring. Jag anser mig icke kunna på grundval av det föreliggande materialet taga ståndpunkt i denna fråga. Om densamma i framtiden aktualiseras, sy­ nes mig problemläget böra mera ingående belysas.

I anslutning till skälighetsprincipen har i ett par remissyttranden fram­ hävts, att spörsmålet om försäkringsutfästelsernas realvärdebeständighet är långt viktigare än premiesättningens skälighet. Detta är i och för sig riktigt men kan uppenbarligen icke minska betydelsen av en offentlig kontroll över premiesättningen.

Folket-Samarbete har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke den 1 i v- försäkring, som bedrives i form av kollektiv riskför­ säkring, bör undantagas från de för övrig livförsäkring gällande reglerna av teknisk art och i stället hänföras till skadeförsäkring, därvid den nämnda försäkringsformen skulle underkastas sådan skälighetsgranskning, som an­ stalterna i annat sammanhang föreslagit beträffande skadeförsäkringen. Här­ till vill jag anmärka, att jag — såsom redan framhållits — icke finner an­ stalternas förslag beträffande kontroll av skadeförsäkringens premiesätt­ ning godtagbart, vartill kommer, att hithörande problem falla inom ramen för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutred- ning. Ett bifall till Folket-Samarbetes förslag skulle under nuvarande om­ ständigheter innebära, att den kollektiva riskförsäkringen undandrages den offentliga tillsyn, som övrig livförsäkring är underkastad. En sådan anord­ ning kan jag icke förorda. Delta är emellertid icke liktydigt med att jag i sak tagit slutlig ställning emot Folket-Samarbetes förslag rörande den kollek­ tiva dödsfallsförsäkringen. Enligt min mening är detsamma förtjänt atl upp­ märksammas av den nya försäkringsutredningen.

I fråga om det föreslagna beräkningssättet för p r e in i e r e ser v e n liar i ett remissyttrande förutsatts, att för det gamla försäkringsbeståndet nuva­

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

rande teknik med så kallade reservpremier skall kunna bibehållas under sär­

skilda förutsättningar. I anledning härav må följande framhållas.

Omarbetningen av de tekniska grunderna för livförsäkringsverksamheten

efter genomförandet av den nya försäkringslagstiftningen kan väntas bli om­

fattande och tidskrävande. På grund härav har i promulgationslagen före­

slagits en viss övergångstid, under vilken anpassning till de nya bestämmel­

serna beräknas kunna ske. Det är likväl icke otänkbart, att omräkningen av

premiereserven kan bereda ett eller annat livförsäkringsbolag praktiska svå­

righeter. Med hänsyn härtill kan det i vissa fall anses motiverat att bibehålla

det hittillsvarande förfaringssättet vid beräkning av premiereserven för det

äldre beståndet. Förutsättning härför är givetvis, att premiereserven till sin

storlek kommer att motsvara det belopp, som avses med de nya bestämmel­

serna. Dessa synpunkter böra beaktas vid prövningen av nya premiereserv-

grunder.

Vad angår 1 rågan huruvida skäl finnas att enligt tekniska grunder upp­

dela de kollektiva säkerhetstilläggen på individuella försäk­

ringar, synes mig också denna böra överlämnas åt lagtillämpningen.

Enligt utredningens förslag är utjämningsfonden avsedd för ut­

jämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska för­

loppet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. I det

yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har föreslagits

sådan komplettering av bestämmelserna för utjämningsfonden, att denna

kan disponeras för utjämning också beträffande sådana riskslag som gifter-

målssannolikheter och pupillantaganden. Detta förslag kan jag icke biträda.

Utjämningsfonden är avsedd för slumpmässiga fluktuationer i verksamhets-

förloppet. Växlingar i giftermåls- och födelsefrekvensen har icke sådan ka­

raktär. Här är det nämligen endast fråga om mera långsamma förskjut­

ningar.

Försäkringsutredningens definition av utjämningsfonden avviker från

kommunalskattelagens begreppsbestämning. För vinnande av överensstäm­

melse har utredningen föreslagit ändring av kommunalskattelagen i denna

del. En sadan ändring synes mig i och för sig befogad, men av skäl, som jag

förut anfört, torde en ändring av kommunalskattelagen icke nu böra ifråga-

komma. Divergensen mellan de båda begreppsbestämningarna synes mig för

övrigt icke ha någon nämnvärd praktisk betydelse. I varje fall gäller detta

om man lämnar åsido den nyssnämnda, av försäkringsbolagens riksförbund

ifrågasatta utvidgningen. Försäkringslagens definition anger fondens ända­

mål. Inom de gränser, som sålunda uppdragits, angivas i grunderna de när­

mare reglerna för fondens användning. Dessa kunna självfallet växla från

fall till fall. Det torde icke bereda svårighet att utforma grunderna så, att

dessa samtidigt som de uppfylla försäkringslagens föreskrifter angående

utjämningsfondens användning — medföra skattefrihet för avsättningar till

fonden enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen.

I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har fram­

hållits, att eftersom nedsättning av utjämningsfonden betraktas såsom intäkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

251

och sålunda medför ökning av årsvinsten, en tredjedel av nedsätlningen mas­ te tagas i anspråk för avsättning till säkerhetsfond. Detta är givetvis riktigt. Någon praktisk olägenhet följer emellertid icke därav. Såväl utjämningsfon­ den som säkerhetsfonden består av medel, som i form av återbäring förr eller senare skola tillföras försäkringstagarna. Från försäkringstagarnas syn­ punkt kan det därför anses likgiltigt, huruvida ett visst belopp överföres från utjämningsfonden till säkerhetsfonden. Eftersom avsättning till säker­ hetsfonden är skattefri, har transaktionen icke någon betydelse från skatte- synpunkt. Jag anser det följaktligen icke erforderligt att i lagen upptaga nå­ gon undantagsbestämmelse beträffande avsättning till säkerhetsfond för det fall, att i överskottet ingår belopp som motsvarar nedsättning av utjämnings­ fonden.

Beträffande säkerhetsfonden bygger utredningens förslag i prin­ cip på nu gällande ordning. Folket-Samarbete har i sitt yttrande starkt kri­ tiserat detta system, vilket anstalterna anse principiellt otillfredsställande. Även försäkringsinspektionen ställer sig kritisk mot 5 %-regeln. Eftersom mera rationella avsättningsregler måste bli av komplicerad natur, ifrågasät­ ter inspektionen, om icke avsättningsskyldigheten borde regleras i grunderna och icke i lagen.

De synpunkter beträffande säkerhetsfonden, som Folket-Samarbete fram­ fört, sammanfalla i stort sett med den kritik av 5 %>-regeln, som utredningen själv uttalat.

Föreskrifterna angående livförsäkringsbolagens tekniska fonder hava en­ ligt min mening till ändamål att motverka, att bolagen disponera sina medel på ett sätt som äventyrar verksamhetens soliditet. Det ligger i sakens natur, att man vid utformningen av fonderingsbestämmelserna måste taga hänsyn såväl till försäkringstekniska synpunkter som till principer av allmän eko­ nomisk art. En kombination av dylika regler kan givetvis — ehuru ända­ målsenlig och enkel — alltid lämna rum för kritik från teoretisk utgångs­ punkt.

De av försäkringsutredningen föreslagna bestämmelserna beträffande sä­ kerhetsfonden synas mig vila på en kombination av tekniska och ekonomiska grundsatser. Enligt min mening äro bestämmelserna väl avvägda. För min del fäster jag avgörande vikt vid att 5 %-regeln är enkel och lättillämpad och jag vill understryka utredningens uttalande, att de praktiska olägenheterna av 5 %-regeln icke torde vara av sådan valör, att en ändring är pakallad.

Vad särskilt beträffar förslaget om att minska minimiavsättningen till sä­ kerhetsfonden från hälften till eu tredjedel av årsvinsten, synes mig bestäm­ melsen härom höra ses mot bakgrunden av den skärpning av konsoliderings- skyldigheten, som reglerna om utjämningsfonden innebära.

Försäkringsinspektionens förslag om att reglera avsättningsskyldigheten i de tekniska grunderna kan jag icke tillstyrka. Säkerhetsfonden utgör ett så viktigt led i fonderingssystemet alt dess ställning bör regleras genom enhetliga bestämmelser i lagen.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr -JO.

Enligt utredningens förslag skall möjligheten att redovisa säkerhetsfond med viss del av aktie- eller garantikapital försvinna. I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har anförts, att häremot icke linnes något att erinra såvitt gäller den egentliga livförsäkringen. Däremot finner förbundet ändringen icke påkallad i fråga om skadeförsäkring. Den­ na ståndpunkt, för vilken någon motivering icke anförts, kan jag icke dela.

Folket-Samarbetes anmärkning, att säkerhetsfond icke bör avsättas för den del av premiereserven som redovisas medelst försäkringslån, vore logiskt rik­ tig, därest säkerhetsfonden hade till ändamål att skydda endast mot kapital­ förluster. Så är emellertid icke förhållandet. Vidare bör beaktas, att försäk­ ringsbolagens långivning mot säkerhet av försäkringsbrev företer starka fluk­ tuationer. Erfarenheten ger vid handen, att en omfattande långivning snabbt kan reduceras. Konjunkturkänsligheten är på detta område särskilt stor. In­ stabiliteten medför praktiska olägenheter beträffande beräkningen av säker­ hetsfond. Med hänsyn till vad nu anförts torde försäkringsutredningens för­ slag få anses välgrundat.

Försäkringsinspektionen har kritiserat den i 271 § i förslaget uttalade prin­ cipen, att vid säkerhetsfondens beräkning endast den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet, skall läggas till grund för avsättnings- skyldigheten. Anmärkningen torde få anses motiverad från teoretisk synpunkt. Någon nämnvärd praktisk betydelse torde den icke äga. Såsom i det följande skall närmare utvecklas, anser jag, att skälighetsprincipen bör tillämpas även i fråga om återförsäkring inom riket. Det kan vid sådant förhållande anses lik­ giltigt, om säkerhetsfonden avsättes hos direktförsäkraren eller hos svensk återförsäkringsgivare. I detta sammanhang må vidare framhållas, att enligt 345 § Kungl. Maj:t skall äga medgiva de avvikelser från lagens bestämmelser, som prövas skäliga. Slutligen bör beaktas, att åtminstone i vissa fall ett ge­ nomförande av inspektionens förslag kunde komma att onödigtvis komplicera beräkningen av säkerhetsfond.

Den tankegång, som ligger till grund för gällande bestämmelser om premieaterbäring och vinst, torde i förenklad form kunna återgivas på följande sätt. De antaganden rörande dödlighet, förräntning och omkostnader, vilka utgöra underlaget för beräkningen av premier och premie­ reserv, skola väljas så att de var för sig äro betryggande. Erfarenheten ger vid handen, att man under normala förhallanden kan räkna med att verksam­ hetens faktiska förlopp blir gynnsammare än enligt dessa försiktiga anta­ ganden. Följaktligen kan under de nämnda betingelserna påräknas över­ skott från dessa tre källor. Genom att tillämpa en något lägre grad av för­ siktighet beträffande de tre elementen — förmånligare förräntning och gynn­ sammare dödlighetsförlopp samt lägre omkostnader — kan man i förväg siffermässigt beräkna ett mot dessa svagare antaganden svarande överskott. Detta bör efter lämpliga fördelningsregler återbetalas till försäkringstagarna. Premieåterbäringsgrunderna, även kallade andra ordningens grunder, avse denna överskottsberäkning och fördelning. Skulle det ekonomiska resultatet

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

253

av verksamheten bli ännu gynnsammare än som antagits i premieåterbärings- grunderna, uppstår ytterligare överskott, som tillföres försäkringstagarna under namn av vinst. Den terminologiska skillnaden mellan premieåterbäring och vinst — enligt gällande lag — är sålunda, att den förra i förväg beräknas, medan den senare bestämmes i efterhand.

Vad till en början beträffar terminologien, använder försäkringsutredningen uttrycket »återbäring» för alla belopp, som tillföras försäkringstagarna. Den del av vinsten till försäkringstagarna, som i nuvarande lag benämnes premie­ återbäring, kallar utredningen »förutberäknad återbäring». Denna terminologi synes i och för sig lämplig.

Skälighetskravet måste vara vägledande för utformningen av återbärings- reglerna. Enligt skälighetsprincipen bör allt överskott å livförsäkringsrö­ relse återgå till försäkringstagarna. Jag bortser bär från aktieägares rätt till vinstutdelning och garanters rätt till ränta å garantikapital. I den mån åter­ bäring icke utbetalas redan i samband med att överskottet uppkommer, tjäna de hos bolaget innestående återbäringsmedlen konsolideringsändamål. Enligt utredningens förslag skall emellertid återbäring vid en given tidpunkt — som angives i återbäringsgrunderna — tilldelas försäkringstagaren. Detta måste ske senast i samband med inträffat försäkringsfall eller vid återköp. I grunderna skall kunna bestämmas, att återbäring tilldelas då försäkringen varit i kraft ett visst antal år. Även andra regler för tilldelning kunna tillämpas. Till­ delningen innebär, att medlen frånskiljas bolagets förmögenhetsmassa och överföras till försäkringstagarna. Enligt förslaget skall tilldelad återbäring, i den mån densamma icke omedelbart utbetalas till vederbörande, redovisas i försäkringsfonden. I överensstämmelse därmed skola värdehandlingar mot­ svarande den tilldelade återbäringens belopp pantsättas för försäkringstagar­ nas räkning.

Jag kan helt ansluta mig till försäkringsutredningens principiella syn­ punkter beträffande återbäringen. Med hänsyn till återbäringens centrala betydelse för tillgodoseende av skälighetsprincipen är det naturligt att göra upprättandet av återbäringsgrunder till en ovillkorlig skyldighet för livför­ säkringsbolagen. Förslaget om att i dessa grunder skola upptagas regler för avsättning till återbäringsfonden och för denna fonds användning ävensom regler för tilldelning av återbäring och för förräntning av återbäringsfonden får anses välmotiverat. Såsom redan anmärkts måste vid upprättandet av dessa grunder en avvägning ske mellan trygghets- och skälighetsprinciperna.

Försäkringsutredningen har funnit övervägande skäl tala för bibehållande av systemet med förutberäk n a d å t e r b ä r i n g. Ett av motiven här­ för anser utredningen vara, att systemet är ägnat alt motverka oberättigade anspråk på premiesänkning under exempelvis en högräntekonjunktur. Detta motiv förefaller icke bärande. Vida större betydelse torde i stället böra tillmätas det förhållandet, att skälighetsprincipen nu genomföres i lagstift­ ningen. Därigenom skapas nämligen en garanti för att uppkomna överskott återföras till försäkringstagarna och att dessa på skäligt sätt fördelas mellan dem. I den av utredningen anförda situationen torde ett åberopande av skälig-

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

hetsprincipen och tillsynen över densammas efterlevnad icke ha mindre effekt än en hänvisning till förutberäkningen av återbäring.

Enligt utredningens mening har förutberäkningen en viktig uppgift att fylla också i sådana fall, då grupper av försäkringar med olika beräkningsgrunder och som följd därav olika premienivå ingå i ett bolags bestånd. Den önskvärda enhetligheten i de olika gruppernas ekonomiska behandling anser utredningen nämligen enklast kunna ernås genom lämpligt avvägda grunder för förut- beräkning av en del av överskottet, varigenom man samtidigt åstadkommer en garanti för beloppens skäliga fördelning mellan försäkringstagarna.

Dessa skäl för förutberäkningens bibehållande äro givetvis värda beaktande. De tillmättes stor betydelse då bestämmelserna om förutberäknad återbäring på sin tid upptogos i lagstiftningen. Även andra skäl anfördes då för förut- beräkningen, framför allt att denna skulle tvinga bolagen till sparsamhet samt motverka förtidsannullationer under de första försäkringsåren. Därvid för­ utsattes uppenbarligen att förutberäkningen skulle omfatta en avsevärd tid­ rymd, i varje fall huvuddelen av försäkringstiden. Den praktiska erfarenheten torde i allt väsentligt ha jävat uppfattningen om förutberäkningens betydelse. Med hänsyn till osäkerheten beträffande beräkningselementen visade det sig snart omöjligt att verkställa förutberäkningen för längre tid än ett fåtal år. Förutberäkningen har därefter blivit alltmera begränsad till tiden. Numera torde den i allmänhet verkställas endast för ett år i sänder. Det är för övrigt icke ovanligt, att grunder för förutberäkning av återbäring stadfästas i efter­ skott för ett tilländagånget verksamhetsår. Detta måste betecknas som eu ano­ mali.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är att systemet med förutberäk­ nad återbäring i ett hänseende medfört direkt olämpliga verkningar. Såsom redan anmärkts, ha livförsäkringsbolagen ansetts äga i ackvisitionen ställa i utsikt premieåterbäring — d. v. s. förutberäknad återbäring — i enlighet med stadfästa grunder. Denna s. k. vinstprospektering har ofta givits sådan form, att försäkringskandidaterna bibringats föreställningen om en verklig utfästelse från bolagets sida. Bolagen ha emellertid under ändrade betingel­ ser kunnat få grunderna för den förutberäknade återbäringen ändrade. Un­ der en följd av år sågo sig bolagen rentav nödsakade att inställa all åter­ bäring. Vinstprospekteringen har varit ägnad att befordra osunda ackvisi- tionsmetoder och skapa irritation mellan bolagen och försäkringstagarna. Lagfästes skälighetsprincipen, vilken innebär bl. a. att överskottet å livför­ säkringsverksamheten skall återbäras till försäkringstagarna och fördelas mellan dem efter rationella normer, synes tiden också vara mogen att inom denna verksamhet upphöra med all vinstprospektering och utfästelse om återbäring, såvida icke prospekteringen eller utfästelsen sker i enlighet med reglerna för tilldelning av återbäring. Stadgande härom har upptagits i 270 § sista stycket. Av det sagda framgår, att jag icke kan biträda försäkringsin- spektionens förut refererade förslag om särskilda grunder för vinstprospek­ tering.

Enligt försäkringsutredningens förslag (270 §) skola återbäringsgrunderna

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

255

innehålla regler för förutberäkning av återbäring, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden sådan förutberäkning icke skall ske. Förutberäk­ ning skall sålunda enligt förslaget bliva regel. Med hänsyn till vad jag förut anfört kan jag icke biträda förslaget i denna del. Det saknas enligt min me­ ning anledning att bibehålla systemet med särskilda grunder för förutberäk­ ning av återbäring. En tillfredsställande utformning av det försäkringstek- niska systemet torde kunna ernås med tillhjälp av reglerna för återbärings- fondens användning. För åstadkommandet av en rationell återbäringsteknik och en rättvis fördelning av återbäringsmedlen mellan olika grupper och oli­ ka generationer av försäkringstagare kunna därvid ekonomiska prognoser behöva göras. I den män dylika prognoser komma att inflyta i grunderna måste tillses, att desamma icke får karaktär av vinstprospektering eller utfästelse om återbäring.

Vad nu anförts angående förutberäkning av återbäring föranleder ändring i 270 och 273 §§ lagförslaget.

I detta sammanhang bör beaktas, att jämlikt 30 § 2 mom. kommunal­ skattelagen livförsäkringsbolagen äga att från bruttointäkten göra avdrag för avsättning bl. a. till premieåterbäringsreserv, d. v. s. — enligt den nya terminologien — avsättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring. Den omständigheten att systemet med förutberäknad återbäring (premieåter­ bäring) försvinner, får icke leda till att bolagen i skattehänseende komma i sämre ställning. I ett tidigare sammanhang har jag berört de icke önskvärda konsekvenserna av den nyssnämnda skattebestämmelsen. Det åt 1944 års allmänna skattekommitté anförtrodda uppdraget omfattar — såsom ock ti­ digare anmärkts — jämväl frågor rörande livförsäkringsbolagens beskatt­ ning. Det kan förutses, att vid den reform av livförsäkringsbolagens skatte- bestämmelser, som må föranledas av kommitténs blivande betänkande, åter­ bäringens karaktär av förutberäknad eller icke förutberäknad kommer att sakna betydelse för avdragsrätten. Jag utgår ifrån, att binder icke skall möta att, intill dess en sådan reform genomförts, liksom hittills meddela stadfästelse å grunder för förutberäknad återbäring (premieåterbäring). Det må här tilläggas, att enligt 4 § promulgationslagen till den nya försäkrings­ lagen Kungl. Maj:t skall äga medgiva tillämpning av äldre lag intill två år efter det nya lagen trätt i kraft. Denna övergångsbestämmelse avser i främsta rummet livförsäkringsbolagen. Det är icke osannolikt, att den nyss berörda ändringen av livförsäkringsbolagens beskattning hunnit genomföras, innan den nya försäkringslagen blir i full utsträckning tillämplig på dessa bolag.

Beträffande regleringsfonden förutsättes i utredningens förslag alt till densamma skola avsättas återbäringsmedel, vilka icke äro skattefria, (1 v s __ enligt utredningens terminologi — överskottsmedel, som icke här­ röra från premiemarginalerna. Ilit böra exempelvis vinster på grund av återförsäkringsavlal eller överlåtelse av försäkringsbestånd eller försäljning av aktier i dotterbolag. Regler för avsättning till regleringsfonden skola en­ ligt förslaget icke meddelas. Avsättningen är med andra ord frivillig och be­ roende på bolagsstämmans beslut. Ilar avsättning till regleringsfonden skett,

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

äro medlen emellertid låsta där, i det att de icke få tagas i anspråk för an­

nat ändamål än återbäring enligt härför stadfästa grunder; härvid bortses

från det fall att medlen erfordras för täckande av förlust.

Den tankegång, som ligger till grund för förslaget om regleringsfond, synes

mig icke hava klart kommit till uttryck i betänkandet. Anser man att livför­

säkringsbolagen äga fritt förfoga över uppkommande överskott — bortsett

från förbudet att disponera medlen för främmande ändamål (69 och 196 §§)

— torde det för bolagen i allmänhet te sig naturligare att avsätta överskotts­

medel till en fri reserv i stället för regleringsfonden. Därigenom har bolags­

stämman bibehållit möjligheten att i framtiden förfoga över medlen efter

eget skön. Det är troligt att -— under den nämnda förutsättningen — regle­

ringsfonden skulle komma att spela en mycket underordnad roll i återbä­

ringssystemet. Med utgångspunkt härifrån synes allvarligt kunna ifrågasät­

tas, huruvida regler angående regleringsfondens användning böra upptagas

i lagen.

Enligt min mening bör man emellertid utgå från en helt annan grundsyn

beträffande rätten att disponera överskott å livförsäkringsrörelse. Princi­

piellt skola alla överskott återgå till försäkringstagarna i form av återbäring.

I den män medlen icke omedelbart utbetalas till dem fonderas de hos bolaget

för senare utbetalning. Avsättningar samt fördelning av medlen regleras i de

försäkringstekniska grunderna och bolagsordningen. I den sistnämnda böra

föreskrifter lämnas angående skyldigheten att göra avsättning till reglerings­

fond. Icke utan fog kan göras gällande att, sedan övriga i lagen föreskrivna

fondavsättningar skett, all återstående årsvinst bör avsättas till reglerings­

fonden. Emellertid kan det av praktiska skäl anses olämpligt att binda bo­

lagsstämmans dispositionsrätt genom så snäva regler. I bolagsordningen bör

sålunda lämnas utrymme för ytterligare någon dispositionsfond. Det ligger i

sakens natur att en dylik bör på lämpligt sätt maximeras till beloppet. Hit­

hörande spörsmål böra lämpligen lösas i samband med koncessionspröv-

ningen.

Vad nu anförts synes böra föranleda ett förtydligande av 6 § första styc­

ket 11 och 170 § första stycket 12, vilket sistnämnda lagrum motsvarar 170 §

första stycket 13 i utredningens förslag, ävensom i 67 § 1 mom. första stycket

och 195 § 1 mom. första stycket.

I det föregående har bortsetts från aktieägarnas rätt till utdelning. Med

hänsyn till den för livförsäkringsverksamheten uppställda skälighetsprinci-

pen är det uppenbart, att den årliga utdelningsrätten bör begränsas. Före­

skrift härom torde böra inflyta i bolagsordningen. Hinder bör givetvis icke

möta att giva aktieägarnas rätt till utdelning företräde framför avsättning

till regleringsfond eller därmed likställd fond.

Spörsmålet huruvida eller i vad mån grunderna böra innehålla regler för

individuell uppdelning av olika fonder bör, såsom jag

redan framhållit, lämpligen lösas i praxis. För min del vill jag emellertid

ifrågasätta, huruvida bärande skäl verkligen finnas att genomföra en så

långtsyftande uppdelning som försäkringsinspektionen förutsatt. En sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

257

förefaller nämligen motiverad allenast i den mån uppdelningen konstituerar en verklig rätt för försäkringstagaren. Så torde emellertid icke hava avsetts av försäkringsinspektionen. Försäkringstagarens ideella andel i respektive fonder växlar med förloppet av verksamheten. Har försäkringstagaren efter hänvändelse till holaget fått besked om att hans andel uppgår till visst be­ lopp, låter det väl tänka sig att detta sedermera reduceras. Fråga är om icke denna anordning kan skapa missförstånd och irritation i förhållandet mellan bolagen och allmänheten. Under alla förhållanden är det självklart, att även kollektiva fonder skola disponeras enligt skälighetsprincipens krav.

I anledning av en i försäkringsinspektionens remissyttrande framställd frå­ ga vill jag framhålla, att det med hänsyn till säkerhetsfondens karaktär får anses uppenbart, att denna fond tillhör försäkringstagarna.

Vad härefter angår frågan om försäkringtagarnas vinsträtt är jag i princip ense med utredningen. Detta gäller även den ståndpunkt ut­ redningen intagit beträffande sådana försäkringar, som ursprungligen teck­ nats utan vinsträtt. Visserligen bör enligt en allmänt erkänd rättsgrundsats på privaträttens område nya lagbestämmelser icke få återverka på bestående avtal. Å andra sidan torde det — såsom utredningen framhållit — få anses befogat att göra avsteg härifrån då det gäller att tillgodose viktiga sociala intressen. En sådan situation föreligger här. Principen om försäkringstagar­ nas vinsträtt torde, enligt vad jag inhämtat, omfattas bland livförsäkringens målsmän i vida kretsar. Härom bär också de senaste decenniernas utveck­ ling vittne. Klart är emellertid, att principen bör tillämpas endast i fall där detta finnes betingat av skälighetskravet. Utredningen har själv tänkt sig möjligheten av undantag i fråga om de s. k. korttidsförsäkringama. Även i andra fall kan det tänkas att en avvägning mellan skilda intressen talar emot en utfästelse om vinsträtt. Hithörande frågor torde böra lösas i rättstillämp­ ningen. Att man därvid av praktiska skäl kan finna det motiverat att med­ giva viss kvalifikationstid innan vinsträtten inträder, anser jag uppenbart.

I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har be­ rörts frågan i vad mån nya försäkringar böra medgivas rätt att »tjäna in» sig i rätt till avkastning av bolagets kollektiva konsolideringskapital. Även detta spörsmål synes mig böra lösas i praxis.

Vad beträffar livåterförsäkringen bör även för denna skälighetsprincipen tillämpas, vilket i princip måste anses innebära, att vid återförsäkring i svenskt bolag, överskott skall tillföras försäkringstagarna. Därest dylik åter­ försäkring kan ordnas men försäkringen trots detta tillföres utländskt för­ säkringsbolag, bör det åligga cedenten att tillse att återförsäkringsvillkoren icke äro oförmånligare för försäkringstagarna än om återförsäkringen teck­ nats i svenskt bolag. Måste däremot på grund av försäkringsbeloppets stor­ lek återförsäkringsbehovet täckas genom försäkring i utlandet, torde den återbäring, som kan tillföras försäkringstagaren, komma att bli beroende av de villkor, som kunna uppnås i återförsäkringsavtalet. 1 fråga om de s. k. skadelivräntorna torde — av skäl som försäkringsbolagens riksförbund an­ fört — principen om vinstdelaktighet icke böra tillämpas.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beträffande icke -normala risker uttalar sig utredningen för ett bibehållande av det nuvarande systemet, enligt vilket bolagen äga efter pröv­ ning in casu bestämma premie och övriga villkor för försäkringen. Dock föreslår utredningen, att bolagens aktuarier skola åläggas att till försäkrings- inspektionen lämna redogörelse för den verkliga och den beräknade dödlig­ heten bland icke-normala risker i den omfattning inspektionen föreskriver. Något stadgande härom har icke upptagits i lagen, bortsett från den allmän­ na föreskriften i 283 § om bolagens upplysningsplikt. För min del ansluter jag mig till utredningens förslag. Erforderliga föreskrifter angående riskpröv­ ningen och uppgiftsskyldigheten torde lämpligen kunna upptagas i grun­ derna. Dödlighetsundersökningar, som måste verkställas för de av utredning­ en åsyftade redogörelserna, kunna — i synnerhet om de företagas av varje bolag för sig — helt naturligt bli både tidsödande och arbetskrävande. Jag förutsätter emellertid, att bolagen icke komma att åläggas vidsträcktare upp- giftsskyldighet än som betingas av omständigheterna. Om i något bolag be­ ståndet av icke-normala risker är av ringa betydelse, torde i allmänhet redo­ görelsen kunna göras summarisk.

Även i fråga om de tekniska balansräkningarna finner jag utredningens förslag väl avvägt. Försäkringsinspektionen föreslår i detta sammanhang fakultativ rätt för bolagen att upprätta årsredovisningen på grundval av en efter försäkringstekniska metoder verkställd värdering av såväl tillgångar som skulder. I den mån ett dylikt redovisningssystem tillämpades endast av vissa bolag skulle — såsom inspektionen själv antyder — möjlig­ heterna till jämförelse mellan bolagen försvåras. Ett tekniskt redovisnings­ system måste därjämte försvåra revisionen och torde även minska möjlig­ heterna till ekonomisk insyn i företaget från allmänhetens sida. Dessa olä­ genheter få icke underskattas. Ett frångående av bokföringslagens funda­ mentala värderingsregler synes mig icke böra ske utan att starka skäl tala härför. Dylika skäl föreligga icke här.

I princip ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt beträffande åtgärder för konsolidering och täckande av förlust. Bestämmelserna om övergångsgrunder innebära lagfästande av en anordning, som tillämpats under det senaste decenniet, sedan den vikande räntan berett livförsäkrings­ bolagen svårigheter. Jag är ense med utredningen om att det i en viss situa­ tion kan vara motiverat att förbjuda ackvisition. I anledning av vad Folket- Samarbete i detta sammanhang anfört i sitt yttrande må framhållas, att en premiesänkning icke gärna torde kunna genomföras i en situation, då pre­ mierna för redan tecknade försäkringar visa sig otillräckliga. Beträffande de s. k. vattentäta skotten finner jag en dylik anordning svår att genomföra redan frän rättslig synpunkt.

Med hänsyn till tjänstepensionsförsäkringens egenart föreslår utredningen, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva avvikelser från la­ gens stadganden beträffande premiereserv och redovisning av försäkrings­ fond, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. I det yttrande,

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 50.

259

som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, påyrkas en mera vidsträckt dispensrätt för Kungl. Maj:t. Försäkringsinspektionen anser däremot, att av­ steg från premiereservsystemet icke bör kunna medgivas dispensvägen.

I fråga om tjänstepensionsförsäkringen äro de organisatoriska spörsmålen av särskild betydelse. För närvarande är det icke klarlagt, huru den privata tjänstepensioneringen i framtiden lämpligen bör organiseras. Detta mycket omfattande problemkomplex är för närvarande föremål för särskild utred­ ning. Det är tänkbart, att tjänstepensionsförsäkringen kommer att utvecklas i former, vilka göra det önskvärt eller rentav nödvändigt att i fråga om det tekniska underlaget för verksamheten avvika från de regler, som gälla

för

vanlig livförsäkringsrörelse. I ett sådant läge är det otvivelaktigt av värde, om man dispensvägen kan åvägabringa för tjänstepensionsförsäkringen väl av­ passade tekniska bestämmelser. Även i andra hänseenden, såsom beträffande redovisningen av försäkringsfond, kunna avvikelser från eljest tillämpade principer finnas motiverade. På grund härav förordar jag, att dispensre­ geln utvidgas att omfatta försäkringslagens alla stadganden. Med hänsyn till att tjänstepensionsförsäkringen i grunden avser att tillgodose ett socialpoli­ tiskt syfte är det naturligt, att — såsom utredningen föreslagit — dispens meddelas endast där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Den omständigheten att dispensrätten förbehålles Kungl. Maj:t synes mig upp­ väga de betänkligheter, åt vilka försäkringsinspektionen givit uttryck.

VI. Tekniska bestämmelser för ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema äro att anse såsom ömsesidiga livförsäkringsbolag. De förete emellertid åtskilliga särdrag, särskilt i fråga om det tekniska underlaget för verksamheten. Anstalterna — fjorton till an­ talet — representera en betydande ålder. Den äldsta, Stockholmsanstalten, började sin verksamhet redan år 1850, medan den yngsta, anstalten i Karl­ stad, tillkom år 1879. I fråga om organisation och verksamhetsformer äro anstalterna inbördes likartade.

Gällande bestämmelser.

Med vissa undantag — vilka framgå av 264 §

gällande försäkringslag — äro ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema un­ derkastade reglerna i nämnda lag. Undantagsbestämmelserna innebära främst att anstalterna äro befriade från skyldighet dels att för försäkringstagarnas räkning pantsätta värdehandlingar till belopp motsvarande försäkringsfon­ den, dels ock att göra avsättning till säkerhetsfond.

Anstalterna ha icke — såsom fallet är med övriga livförsäkringsbolag —- i de tekniska grunderna intagit bestämmelse om utjämningsfond. Ej heller förekommer någon motsvarighet till premieåterbäringsreserven.

Utredningen.

Av den redogörelse utredningen lämnar för ränte- och kapi-

talförsäkringsanstalternas verksamhetsformer må återgivas följande:

Anstalterna mottaga insättningar, vilkas storlek kan godtyckligt växla efter insättarens bestämmande, dels för beredande av livränta från viss ålder, dels

260

Kungl. Maj:ts proposition nr -it).

för bildande av kapital till viss alder. I allmänhet kunna dessa insättningar göras med eller utan förbehåll om återbetalning av insatta medel, med eller utan ränta, därest dödsfall skulle inträffa före den ålder, då livränta börjar utgå eller kapitalet utfaller. Insatserna tillföras anstaltens besparingsfond och ökas under den tid, de kvarstå där, med ränta och arvsvinst, i den mån delägaren icke år för år lyfter dessa belopp kontant. Förräntningen bestäm­ mes härvid av den faktiskt erhållna ränteavkastningen å placeringarna, med avdrag för förvaltningskostnaderna, under det att arvsvinsten bestämmes av den faktiskt inträffade dödligheten bland de delägare, vilkas insatser gjorts utan förbehåll om återbetalning vid dödsfall.

Då en delägare uppnår den ålder, då för honom livränta skall börja ut­ gå eller kapital skall utbetalas, avföres hans innestående andel i besparings­ fonden från denna fond. 1 fråga om kapitalförsäkring sker då utbetalning av det innestående beloppet, under det att vid livränteförsäkring detta överfö­ res till anstaltens livräntefond och bildar underlaget för den livränta, som därefter skall utgå. Livräntan beräknas härvid enligt de grunder, som vid denna tidpunkt äro gällande för anstalten. Livräntebeloppets storlek blir så­ lunda beroende av den uppfattning rörande framtida dödlighet och förränt­ ning, som är radande vid tidpunkten för delägarens inträde i livränteklassen.

Det framgår härav, att anstalternas verksamhet skiljer sig från livför­ säkringsbolagens i främsta rummet därigenom, att beloppet av försäkrings- prestationerna icke fixeras vid den tidpunkt, då en delägare börjar att göra insatser hos en anstalt. Så länge delägaren kvarstår i besparingsfonden, inne­ bär anstaltens åtagande gent emot honom endast en förvaltning av hans in­ satser i enlighet med reglerna beträffande förräntning och arvsvinst. Rän­ ta och arvsvinst gottgöras icke enligt på förhand fastställda antaganden, utan i anslutning till det faktiska förloppet av verksamheten. Beloppet av den liv- ränta eller det kapital, som kommer att tillfalla delägaren, blir därför icke känt förrän vid den tidpunkt, då livräntan börjar utgå eller kapitalet utfal­ ler. Sedan en livränta börjat utgå, är emellertid dess belopp garanterat och livräntan representerar för anstalten en försäkringsförpliktelse i vanlig me­ ning. De enligt grunderna bestämda livräntorna kunna under vissa villkor höjas med särskilda vinsttillägg, som dock i regel icke äro garanterade.

Livräntefonden motsvarar premiereserven för utgående livräntor, frånsett eventuella vinsttillägg, och utgör följaktligen en del av den försäkringsfond anstalten har att avsätta. Beträffande besparingsfonden anmärker utredning­ en, att det mahända icke av lagen klart framgår att också denna fond har karaktär av premiereserv. Att så varit avsett har utredningen emellertid fun­ nit belägg för i förarbetena till gällande försäkringslag. Lagen har också till- lämpats i överensstämmelse härmed. I anstalternas av Kungl. Maj:t stad­ fästa reglementen har upptagits bestämmelse om att försäkringsfonden skall bestå av besparingsfonden, livräntefonden och ersättningsreserven.

Vid sidan av de nu nämnda förekomma hos anstalterna även andra fonder, främst reservfond och garantifond. Dessa uppbyggas enligt bestämmelser i vederbörande reglemente. Av de nu nämnda båda fonderna är reservfonden närmast avsedd att användas för täckande av förlust på kapitalplacering och garantifonden för finansiering av vinsttillägg till utgående livräntor.

Utredningen har vidare givit en översiktlig framställning av verksamhetens utveckling och nuvarande omfattning. Härutinnan torde jag få hänvisa till betänkandet del II s. 98—103.

261

Sammanfattningsvis må här endast anmärkas, att anstalternas verksamhet

i fråga om nyanslutningen visar tendens att starkt avtaga. Under perioden

1922—1942 minskade antalet delägare i besparingsfonden med mer än 50 °/o.

Den genomsnittliga årliga insättningen i besparingsfonden utgjorde år 1942

per delägare omkrig 18 kronor. Samma år uppgick andelen per delägare i

besparingsfonden till i genomsnitt 581 kronor och den årliga livräntan per

delägare i livränteklassen till 36 kronor.

En fullständig anpassning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verk­

samhet efter de för livförsäkringsrörelse i övrigt föreslagna normerna skulle

— framhåller utredningen — komma att medföra en genomgripande omlägg­

ning av verksamheten. Utredningen finner det motiverat att medgiva efter­

gifter i de krav på tekniska anordningar, som lagförslaget eljest ställer på

livförsäkringsbolagen. Därvid säger sig utredningen särskilt hava beaktat,

att det ringa antalet försäkringsformer, alla av enkel konstruktion, gör det

lättare att överblicka den ekonomiska ställningen.

De medel, som innestå i besparingsfonden, ha anstalterna att förvalta i

bankmässig ordning. Beträffande dessa medel åtaga sig anstalterna sålunda

icke några försäkringsutfästelser. Ränteinkomster och arvsvinster böra efter

avdrag för motsvarande förvaltningskostnader direkt tillföras fonden och

fördelas mellan delägarna enligt regler, som angivas i de försäkringstekniska

grunderna.

I anstalternas reglementen förekommer en bestämmelse om att förlust å

verksamheten i sista hand skall täckas genom nedsättning av besparings­

fonden. Förlust å livränterörelsen kan på grund av denna bestämmelse täckas

genom disposition av besparingsfondens medel. Utredningen finner en sådan

anordning otillfredsställande. För täckande av förlust böra samma principer

tillämpas som i fråga om övriga livförsäkringsbolag. Dessa principer innebära

i korthet, att förlust såvitt möjligt skall bäras av den delägargrupp, inom

vilken förlusten uppkommit.

Besparingsfonden utgör enligt utredningens mening en del av försäkrings­

fonden. Det är angeläget att detta klart kommer till uttryck i lagen.

I fråga om pantsättning av värdehandlingar finner utredningen icke något

bärande skäl att ställa mindre stränga krav på ränte- och kapitalförsäkrings-

anstaltema än på övriga livförsäkringsbolag.

Av skälighetsprincipen följer att de försäkringstekniska grunderna skola

innehålla antaganden rörande omkostnader i fråga om såväl besparings- som

livräntefonden.

Utredningen framhåller, att återbäring i egentlig mening icke kan komma

i fråga i ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna såvitt angår delägarna i

besparingsfonden, eftersom det här icke föreligger några försäkringsutfästel­

ser. Resultatet av kapitalförvaltningen tillföres delägarna i det ögonblick de

lämna besparingsfonden, antingen i form av ett kapital eller i form av en

livränta. Det förekommer visserligen för närvarande, att delägare i bespa­

ringsfonden årligen kunna utkvittera uppkomna arvsvinster och räntor å

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

insatta medel. En sådan anordning finner utredningen dock olämplig och

stridande mot själva syftet med de gjorda insättningarna. Dessa ränte- och

arvsvinstbelopp äro för övrigt enligt utredningens mening alltför obetydliga

för att motivera det förvaltningsbesvär en årlig utbetalning kräver. Direkt

förbud i lagen mot en dylik anordning anser utredningen icke påkallat, men

utredningen förutsätter, att förfarandet av praktiska skäl skall komma att

helt försvinna.

Då en delägare i besparingsfonden inträder i livränteklassen erhåller han

en mot sin andel i fonden svarande årlig livränta. Därvid ikläder sig anstal­

ten en klar försäkringsförpliktelse. För livränteförsäkringen bör enligt utred­

ningens mening gälla samma regler som för motsvarande verksamhet inom

ett livförsäkringbolag. Avsättning bör ske till säkerhetsfond och utjämnings­

fond och kvarstående överskott å livränterörelsen tillföras eu särskild fond,

vilken även i fråga om dessa anstalter benämnes återbäringsfond.

Beträffande skyldigheten att göra avsättning till tekniska fonder anför ut­

redningen vidare:

Om enligt utredningens förslag ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna

skola göra avsättningar till säkerhetsfond, utjämningsfond och återbärings­

fond, böra dessa fonder ersätta de nuvarande överskottsfonderna, nämligen

reservfonden samt garanti- och vinstfonden. De nu existerande överskotts­

fonderna böra med andra ord omvandlas till säkerhets-, utjämnings- och

återbäringsfonder. Uppdelningen av de förefintliga fonderna kan ske på

olika sätt. En lämplig väg synes vara att, i den mån de nuvarande fonderna

möjliggöra detta, omedelbart avsätta full säkerhetsfond och utjämnings­

fond och föra eventuellt överskott till återbäringsfonden. Härvid antages full

säkerhetsfond utgöra 2,5 °/o och full utjämningsfond likaledes 2,5 % av liv-

räntefonden. Enligt gällande reglementen för ränte- och kapitalförsäkrings­

anstalterna har reservfonden närmast att utjämna kapitalförluster och ga-

rantifonden att utjämna det ekonomiska resultatet av riskrörelsen. Detta för­

hållande synes dock ej utgöra hinder för att uppdelningen av de nuvarande

fonderna verkställes på så sätt att nämnda fonder tänkas sammanförda till

en fond, varifrån tages — i den mån medel härför finnas tillgängliga — dels

ett belopp utgörande 2,5 °/o av livräntefonden, vilket belopp avsättes till

säkerhetsfond, dels ett belopp av samma storlek som avsättes till utjämnings­

fond. Vad som återstår erhåller karaktär av återbäringsfond.

Resultatet av en uppdelning av fonderna på sätt utredningen sålunda för­

ordar har utredningen sammanställt i följande tabell.

I anslutning till tabellen framhåller utredningen, att full säkerhetsfond och

utjämningsfond omedelbart kan avsättas för samtliga ränte- och kapital-

försäkringsanstalter utom två, nämligen anstalterna i Gävle och Lund. Be­

träffande den sistnämnda anmärker utredningen, att anstalten torde förfoga

över dolda reserver, som motsvara full säkerhets- och utjämningsfond.

Försäkringsutredningen säger sig hava uppmärksammat de verkningar i

skatteavseende, som de föreslagna ändringarna skulle medföra för anstal­

terna. Utredningen utgår ifrån att avsättningar till säkerhetsfond och utjäm­

ningsfond skola vara avdragsgilla i samma utsträckning som gäller för de

egentliga livförsäkringsbolagen. Vidare förutsätter utredningen, att avsätt-

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Uppdelning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas reserv-,

garanti- och vinstfonder.

Siffrorna hänföra sig till 1943 års bokslut. Tusental kronor.

1

Liv-

ränte-

fond

Nuvarande över-

skottsfonder

___ A

'

------- —•

Uppdelning av överskotts-

fonderna mellan

Anstalt

Bespa-

rings-

fond

Summa

reserv­

fond i

garanti-

och

vinst­

fonder

säker­

hets­

fond

utjäm­

nings­

fond

åter-

bärings-

fond

1011

784

1795

_

_

___

4169

2 060

6 229

137

1095

52

52

1128

585

278

863

29

75

7

7

90

578

481

1059

7

38

12

12

21

1690

914

2 604

121

35

23

23

no

2129

1339

3 468

17

243

33

33

194

1116

414

1530

21

40

10

10

41

1657

1969

3 626

147

49

49

49

6 501

5 201

11702

116

116

2 442

1799

4 241

96

351

45

45

357

32 335

21569

53 904

480

5 295

539

539

4 697

523

372

895

57

108

9

9

147

791

618

1409

43

46

15

15

59

i

Örebro..........................

548

568

1116

29

27

14

1 11

28

ningar till återbäringsfonden automatiskt bliva underkastade de beskattnings­

regler som tillämpas i fråga om annan livränterörelse.

Utredningen betonar, att de avvikelser från livförsäkringens tekniska be­

stämmelser, som utredningen förordat, kunna medgivas endast under förut­

sättning att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i huvudsak bibehålla sin

nuvarande karaktär med avseende å försäkringsformer och arbetssätt; i hän­

delse av en väsentlig förändring i dessa hänseenden bortfaller grunden för de

föreslagna eftergifterna.

I anslutning till den minskade tillströmningen till ränte- och kapitalförsäk­

ringsanstalterna anför utredningen slutligen följande:

Skulle för någon av anstalterna ett sådant läge vara för handen vid den

nya lagstiftningens genomförande eller senare komma att inträda, att erfor­

derlig riskutjämning ej längre kan beredas inom beståndet eller att det av

annan anledning synes lämpligt att verksamheten upphör, gäller liksom för

livförsäkringsbolagen att åtgärder böra vidtagas för beståndets överlåtande

till annan försäkringsgivare. I första hand synes i ett sådant läge överlåtelse

till annan ränte- och kapitalförsäkringsanstalt böra övervägas. För dylik över­

låtelse gälla de förenklade regler, vilka utredningen i annat sammanhang före­

slår.

Yttranden. Försäkringsbolagens riksförbund tillstyrker utredningens för­

slag beträffande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Förbundet säger

sig emellertid ha uppmärksammat en motsägelse mellan lagförslaget och

motiveringen. Härom anför förbundet följande:

Enligt lagen skall säkerhets- och utjämningsfond avsättas i förhållande till

bland annat premiereserven, som för rörelse av detta slag definierats sasom

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

summan av besparingsfonden och livräntefonden. I motiveringen åter har utredningen utgått ifrån att storleken av säkerhets- och utjämningsfonderna skall bestämmas med hänsyn tagen endast till livräntefonden. Det sistnämnda torde vara det riktiga.

Rcinte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd säger sig vilja starkt betona, att den blivande lagstiftningen icke bör i fråga om säkerhet och skälighet ställa mindre stränga krav på anstalterna än på andra för­ säkringsföretag. Förtroenderådet ifrågasätter emellertid, huruvida icke an­ stalternas säregna förhållanden i två hänseenden böra föranleda avsteg från de av utredningen föreslagna bestämmelserna. Därmed åsyftar förtroenderå­ det reglerna angående pantsättning och förutberäkning av återbäring.

Beträffande förstnämnda fråga anför förtroenderådet följande: Anstalterna göra vid sidan av sin starkt begränsade försäkringsverksamhet inga affarer, varå förlust kan uppstå. Styrelsen i en anstalt har enligt regle- mentet endast en med hänsyn till rörelsens behov begränsad rätt att upptaga lan. Savida icke oegentligheter förekomma, kunna upplånade medel icke anvandas till annat än utbetalningar på grund av försäkringsfall eller för­ varvandet av sådana värdehandlingar, som äro av lagen tillåtna. Att anstal­ ternas styrelser skulle kunna i konkurrenssyfte fatta beslut om förlustbring- ande grunder for livränterörelsen och under en följd av år uppehålla verk­ samheten genom upptagande av lån är fullkomligt uteslutet. Försäkrings­ tagarna aga hela anstalten. Det är då svårt att inse, vad de ytterligare skulle kuana vinr*a genom pantsättning av tillgångarna. En annan sak är, att kon­ troll ar nödvändig beträffande det sätt på vilket anstaltens tillgångar för­ valtas. Det torde ankomma på försäkringsinspektionen att tillse, att an­ ordningarna härför äro tillfredsställande. Skulle man mot förmodan anse att endast ett allmänt ombud kan på ett effektivt sätt utöva kontroll, borde väl konsekvensen bliva, att de allmänna ombuden skulle under sina lås förvara samtliga värdehandlingar, som tillhöra de ömsesidiga försäkringsbolagen, så­ ledes aven de värdepapper, som motsvara garanti-, reserv- och regleringsfon- der m. m. Dessa fonder, som i likhet med försäkringsfonden tillhöra försäk­ ringstagarna, kunna i de bäst ställda företagen vara av betvdande storlek.

1 en del av anstalterna omhänderhavas värdepapperen för närvarande av styrelseledamöter, vilka icke uppbära något arvode. För dessa anstalter inne­ bar den föreslagna anordningen med allmänt ombud en direkt ökning av kostnaderna. Så blir emellertid fallet även i anstalter, där styrelseledamöterna hava arvode, eftersom allmänna ombudet endast skulle kontrollera de värde­ papper, som motsvara försäkringsfonden. Genom lagförslaget kan man en­ ligt var uppfattning icke vinna annat än formell likställighet med försäk- "ng*bo.Iagen’ ™en man motverkar strävandena att hålla kostnaderna för forsakrmgarna mom skäliga gränser.

På grund av det anförda tillåta vi oss föreslå, att försäkringsinspektionen erhaller befogenhet att medgiva undantag i fråga om tillämpningen av 276 § 1 mom., da förhållandena kunna anses därtill föranleda.

Vad angår återbäringsfrågan framhåller förtroenderådet, att en skyldighet för anstalterna att förutberäkna återbäring å livränterörelsen skulle medföra ytterligare ökning av arbete och kostnader för anstalterna. Särskilt för de mindre anstalterna skulle anordningen troligen bli synnerligen betungande. Förtroenderådet anser förutberäkningen icke nödvändig med hänsyn till skä- hghetsprincipen. Anstalternas verksamhet är nämligen så lätt överskådlig,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

265

att man även utan nämnda anordning kan utan svårighet bedöma, huruvida försäkringstagarna erhålla skäliga förmåner. Säkerhetskravet anser förtro­ enderådet tillgodosett genom försäkringsinspektionens granskning av de tek­ niska grunderna. Enligt rådets mening skulle det vara synnerligen önskvärt, att försäkringsinspektionen finge befogenhet att medgiva dispens även be­ träffande skyldigheten att förutberäkna premieåterbäring. Även om så bleve fallet, är det emellertid tänkbart, att en del av anstalterna av konkurrens- hänsyn skulle — trots ökningen i arbete och de därmed förenade kostnaderna —- föredraga att göra nyss nämnda förutberäkning. I sådant fall — och un­ der förutsättning att frihet från pantsättningsskyldigheten icke beviljas — skulle de eventuellt också se sig nödsakade att i sina grunder söka få be­ stämmelser införda om att beräkningen av livräntornas storlek finge grundas på ett antagande om en räntefot, som motsvarar ränteavkastningen å vissa av anstalternas värdehandlingar.

Förtroenderådet ingår även på vissa andra av utredningen behandlade spörsmål rörande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Rådet kan icke godtaga utredningens kritik beträffande rätten att årligen utkvittera arvs­ vinst och ränta. Enligt rådets uppfattning innebär denna anordning — som endast förekommer i fråga om livränteförsäkringar — en för försäkringsta­ garna mycket värdefull möjlighet att utnyttja försäkringen med hänsyn till skiftande behov. Förtroenderådet anser det troligt att den för många för­ säkringstagare varit det huvudsakliga motivet till att de tagit sin försäkring just hos en ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. Rådet tillägger:

Föräldrar, som taga livränteförsäkringar å sina barns liv, kunna — genom förbehåll vid eventuell överlåtelse av försäkringarna — förhindra att barnen lyfta ränta och arvsvinst på icke avsett sätt. Förtroenderådet anser att an­ ordningen, som icke förorsakar anstalterna nämnvärda kostnader, är särde­ les värdefull och att den bör bibehållas — dock finnes intet att invända mot att i anstalternas reglementen införes en bestämmelse om att ränta och arvs­ vinst, belöpande på andel i besparingsfonden, må lyftas endast i fall att be­ hållningen uppgår till visst minimum.

I gällande skattebestämmelser ser förtroenderådet en väsentlig anledning till minskningen i ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verksamhet. De åsyftade bestämmelserna ha enligt förtroenderådets mening tillkommit på grund av misstag i lagstiftningen och genom desamma ha ränte- och kapi­ talförsäkringsanstalterna försatts i en orättvis särställning i förhållande till andra försäkringsföretag. Förtroenderådet betonar, att en ändring av ifrå­ gavarande skattebestämmelser är nödvändig. Framställning därom har vid flera tillfällen gjorts hos Kungl. Maj:t.

Förtroenderådet säger sig icke vara i tillfälle att bedöma, huruvida den av utredningen föreslagna uppdelningen av vissa fonder kan komma att med­ föra olägenhet i form av dubbelbeskattning.

Beträffande lagtexten framställer förtroenderådet slutligen samma an­ märkning som försäkringsbolagens riksförbund.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Föredraganden.

Den del av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas

verksamhet, som avser mottagande och förvaltning av insättarmedel, före­

ter likheter med vanlig sparbanksrörelse. Å andra sidan föreligga även på­

tagliga olikheter. Främst gäller detta beräkningen av arvsvinst i ränte-

och kapitalförsäkringsanstalterna, vilken saknar motsvarighet i fråga om

bankrörelse. Även om skäl kunna anföras för att anlägga huvudsakligen

bankmässiga synpunkter på förvaltningen av besparingsfonden, faller det

sig naturligare att betrakta denna medelsförvaltning såsom ett led i anstal­

ternas försäkringsrörelse. Den omständigheten, att utvecklingen visar en

ökning av antalet insättningar för beredande av kapital i jämförelse med

insättningarna för beredande av livränta, är icke ägnad att påverka denna

ståndpunkt.

Försäkringsfonden hos en ränte- och kapitalförsäkringsanstalt har i rätts­

tillämpningen ansetts omfatta — förutom livräntefonden och ersättningsreser-

ven — även besparingsfonden. Livräntefonden och besparingsfonden utgöra

tillsammans anstaltens premiereserv. Försäkringsutredningen anser det lämp­

ligt att denna betydelsefulla princip kommer till uttryck i lagen. Jag är

ense med utredningen härom.

I händelse av ett livförsäkringsbolags insolvens befinna sig — såframt

pantsättning icke skett — försäkringstagarna i samma ställning som andra

oprioriterade borgenärer. Försäkringstagarna riskera därvid att helt eller

delvis gå förlustiga de fonder som uppbyggts med deras insatser och för de­

ras säkerhet. Genom föreskrifterna i 217 § gällande försäkringslag om skyl­

dighet för livförsäkringsbolagen att pantsätta värdehandlingar motsvarande

försäkringsfondens belopp ha livförsäkringstagarna emellertid beretts en

prioriterad ställning i förhållande till övriga borgenärer. Nämnda föreskrif­

ter gälla emellertid icke i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna.

Anledningen till att dessa intaga en särställning i detta hänseende torde vara

att söka i den uppfattningen, att anstalterna icke stå i skuldförhållande till

andra än sina egna delägare.1 Detta förhållande i förening med bl. a. be­

stämmelserna om försäkringsfondens redovisning i vissa slags värdehand­

lingar har ansetts för delägarna medföra betryggande säkerhet. I viss mån

torde även den uppfattningen ha spelat in, att pantsättningen kan bereda

anstalterna svårigheter genom att tillgången på rörelsekapital minskas.

Uppenbart är, att ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas delägare äga

samma anspråk på säkerhet som livförsäkringstagarna i övriga bolag. En

jämförelse i synnerhet med de ömsesidiga livförsäkringsbolagen ger vid han­

den, att mellan dessa och ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna icke före­

finnes någon skillnad av beskaffenhet att motivera en undantagsställning för

de senare i fråga om pantsättningsskyldigheten. Vad beträffar synpunkten

att pantsättningen är ägnad att påverka likviditetsställningen, må framhål­

las, att en sådan effekt är tänkbar endast i fråga om avtagande omslutning

och sedan tillbakagången nått en viss gräns, nämligen då företaget förbrukat

1 Jfr prop. nr 33 a till 1903 års riksdag sid. 153 och 188 ävensom första särskilda utskottets

utlåtande nr 1 till samma riksdag sid. 38.

267

sina fria reserver. I en sådan situation torde det i regel icke finnas anledning att fortsätta verksamheten. Tvärtom torde motsatsen vara fallet. Likviditets- frågan synes mig följaktligen sakna betydelse i förevarande sammanhang.

I det yttrande, som avgivits av ränte- och kapitalförsäkringsanstaltemas förtroenderåd, har starkt betonats, att anstalterna genom ett stadgande om pantsättningsskyldighet åsamkas kostnader för arvode till försäkringsinspek- tionens ombud, som fungerar såsom pantvårdare. Dessa betänkligheter synas mig väsentligt överdrivna. Enligt nu gällande föreskrifter utgår arvodet — som det åligger bolaget att betala — med viss procent av depositionens be­ lopp; arvodet må dock icke understiga 200 kronor eller överstiga 3 000 kro­ nor. Tillämpas dessa beräkningsgrunder på ränte- och kapitalförsäkringsan­ staltemas bokslut för verksamhetsåret 1945, skulle anstalterna åsamkas de arvodesutgifter, som framgå av nedanstående tabell. I tabellen upptagas jämväl anstalternas allmänna förvaltningsutgifter enligt samma bokslut. Ta­ bellen ger vid handen, att arvodet motsvarar i genomsnitt 1,5 % av nämnda utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Ränte- och kapitalförs.-

anst alten i

Försäkrings­

fond

kr

Beräknat

ombuds-

arvode

kr

Anstaltens förvaltnings­

kostnader

kr

Gävle ..........................................

1 879 608 200

14 514

Göteborg.....................................

6 640 143 450

21 823

Härnösand................................

975 855

200

6 858

Jönköping.................................

1 214 205

200

6 548

Kalmar .....................................

2 781727

200 10171

Karlskrona.................................

3 911 520

225

21984

Karlstad.....................................

1 678 311

200 11 113

Linköping .................................

4 288 912

300

18 359

Lund...........................................

12 278 711

900

52 926

Mariestad...................................

4 588 805

300

34 090

Stockholm................................

56 917 314

3 000

239 268

Vänersborg.................................

1058 647 200

5147

Växjö .........................................

1 439 793

200

3 334

Örebro.......................................

1 200 767 200

9 881

Samtliga

100 854 318 6 775

456016

Med hänsyn till vad nyss anförts ansluter jag mig till utredningens förslag beträffande pantsättningsskyldigheten. Jag finner icke anledning att upptaga någon dispensregel på sätt förtroenderådet ifrågasatt.

Enligt försäkringsutredningens förslag skola å ränte- och kapitalförsäk- ringsanstalterna tillämpas de regler, som gälla för motsvarande verksamhet inom ett vanligt livförsäkringsbolag. Detta innebär bl. a., att anstalterna skola göra avsättning till säkerhetsfond och utjämningsfond ävensom till återbäringsfond.

Att anstalterna liava att tillämpa ett ändamålsenligt återbäringssystem sy­ nes mig vara en given följd av skälighetsprincipen. Klart är emellertid, att —

268

såsom utredningen anmärkt — återbäringsgrunderna icke böra avse delägarna i besparingsfonden, gentemot vilka någon försäkringsförpliktelse i egentlig mening icke föreligger. Återbäringsgrunderna komma därigenom att äga till- lämpning endast i fråga om livränteförsäkringen. Ränte- och kapitalförsäk- ringsanstalternas förtroenderåd har i sitt remissyttrande funnit det obehöv­ ligt att verkställa förutberäkning av återbäringen. Jag biträder denna upp­ fattning och hänvisar till vad jag förut anfört i återbäringsfrågan.

I anslutning till återbäringen uttalar försäkringsutredningen att en anord­ ning med årlig utbetalning av ränta och arvsvinst till delägare i besparings­ fonden är olämplig och stridande mot syftet med insättningarna. Detta utta­ lande har rönt gensaga från förtroenderådets sida. För min del är jag benä­ gen att biträda utredningens mening. I detta sammanhang vill jag särskilt understryka kostnadssynpunkten; årlig uträkning och utbetalning av dessa i regel mycket blygsamma belopp torde åsamka anstalterna oproportionerligt höga förvaltningskostnader. Därtill kommer, att ränta och arvsvinst utgöra en kapitalbildning, som i princip bör anses såsom en integrerande del av för­ säkringen. I likhet med utredningen anser jag icke erforderligt att upptaga uttryckligt förbud mot den ifrågavarande anordningen. Frågan synes lämp­ ligen böra lösas i koncessionsväg. Möjligen kan det därvid befinnas ända­ målsenligt att — på sätt förtroenderådet föreslagit — medgiva utbetalning av ränta och arvsvinst sedan vederbörandes andel i fonden uppnått visst minimibelopp.

Vad beträffar säkerhetsfonden kan jag i princip ansluta mig till förslaget att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna böra åläggas skyldighet att av­ sätta dylik fond. Däremot förefaller det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl finnas att — såsom förutsatts i utredningens lagförslag -— beräkna avsätt­ ningen även på den del av premiereserven, som motsvaras av besparings­ fonden. Från allmän ekonomisk synpunkt är det givetvis önskvärt att åväga­ bringa så stark konsolidering, som rimligen låter sig genomföra. Bestämmel­ sen i 272 §, enligt vilken säkerhetsfonden med tillsynsmyndighetens medgi­ vande kan nedsättas även för annat ändamål än förlusttäckning, innebär ett re- gulativ mot en konsolidering, som är större än som betingas av omständig­ heterna. Å andra sidan måste särskilt beaktas, att, såsom tidigare framhållits, någon försäkringsrisk icke föreligger i fråga om besparingsfonden, vartill kommer att beträffande dessa medel risken för förluster av annat slag torde vara utomordentligt ringa. Detta förhållande synes mig böra tillmätas avgö­ rande betydelse. I överensstämmelse härmed förordar jag, att säkerhetsfon­ den beräknas uteslutande på den del av premiereserven, som motsvaras av livräntefonden. Stadgande härom bör upptagas i 347 §.

I fråga om utjämningsfonden biträder jag utredningens förslag. Däri för- utsättes, att avsättningsskyldigheten till fonden skall regleras i de försäkrings- tekniska grunderna. Klart är, att avsättningen bör bestämmas uteslutande med hänsyn till livränteförsäkringen.

Den av anstalternas förtroenderåd uttalade kritiken av gällande skatte- bestämmelser torde närmast avse 32 § kommunalskattelagen. Jag vill erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

269

om att denna lag för närvarande är föremål för en allmän översyn av 1944 års allmänna skattekommitté. Därvid torde det av förtroenderådet antydda spörsmålet komma att uppmärksammas.

Gentemot utredningens förslag i fråga om uppdelning av reserv- och ga­ rantifonderna jämte därmed likställda fonder har jag intet att erinra. Någon olägenhet för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i form av dubbelbe­ skattning lärer icke därigenom uppkomma.

VII. Vissa frågor beträffande läns- och häradsbolag.

Utom de förut berörda koncessionsspörsmålen har försäkringsutredningen i fråga om läns- och häradsbolagen behandlat ytterligare två särskilda pro­ blemkomplex, nämligen s. k. allframtidsförsäkring och återförsäkring.

Om försäkringsbolag önskar meddela försäkring av annat slag än personför­ säkring och sådan försäkring skall meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år — för försäkring som här nämnts användes vanligen den gemen­ samma beteckningen allframtidsförsäkring — skola enligt gällande lag försäkringstekniska grunder för verksamheten upprättas. Dessa skola, i likhet med vad som gäller för livförsäkringens tekniska grunder, underkas­ tas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare stadgas, att tillgångar motsvarande pre­ miereserven för allframtidsförsäkringar skola redovisas i kvalificerade vär­ dehandlingar, vilka pantsättas för försäkringstagarnas räkning. Enligt 262 § gällande försäkringslag äga bestämmelserna om allframtidsförsäkring icke tillämpning å läns- och häradsbolagen.

Utredningen framhåller, att undantagsbestämmelsen i 262 § försäkrings­ lagen självfallet icke innebär, att läns- och häradsbolagen äro fritagna från ifrågavarande synnerligen betydelsefulla föreskrifter, därest bolagen skulle träffa avtal om allframtidsförsäkring. Förklaringen torde i stället vara den, att läns- och häradsbolagen vid tiden för försäkringslagens tillkomst icke in- gingo försäkringsavtal av längre varaktighet än tio år. Det saknades därför anledning att göra ifrågavarande bestämmelser tillämpliga å dessa bolag.

Denna ståndpunkt kunde lagstiftaren desto hellre intaga, som en på speciella försäkringstekniska regler uppbyggd försäkringsverksamhet icke torde an­ setts lämpad för de lokala bolagen vid tiden för försäkringslagens tillkomst.

För huvudparten av läns- och häradsbolagen torde — tillägger utredningen — alltjämt gälla, att de icke böra införliva allframtidsförsäkringen med sin verksamhet. Principiellt synes dock rätten att meddela allframtidsförsäkring i enlighet med av Kungl. Maj:t stadfästa grunder böra stå öppen även för läns- och häradsbolagen. De krav som i övrigt måste uppställas härför torde böra i koncessionsväg bedömas från fall till fall.

Förevarande spörsmål har berörts endast i försäkringsinspektionens ytt­ rande. Inspektionen uttalar tvivel beträffande lämpligheten av den av utred­ ningen föreslagna anordningen och tillägger, att om gruppen av allframtids-

270

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

försäkrare anses böra utvidgas, försiktigheten torde bjuda att utvidgningen

får avse allenast bolag, vilkas verksamhetsområde utgör minst ett helt län.

Föredraganden.

Jag anser mig kunna biträda utredningens förslag. Där­

vid utgår jag ifrån att en restriktiv koncessionsprövning beträffande denna

säregna verksamhetsgren skall befinnas nödvändig. Självklart är, att för kon­

cession måste fordras en stark ekonomisk bas. Men även andra krav böra

ställas, exempelvis att bolaget har personal lämpad för allframtidsförsäk-

ringens handhavande.

Beträffande frågan huruvida eller i vilken utsträckning läns- och härads-

bolagen böra medgivas rätt att meddela återförsäkring framhåller

utredningen, att en följd av dessa bolags ökade omslutning är att också åter-

försäkringsbehovet växer. Utredningen finner det vidare klart, att i den mån

det enskilda bolagets soliditet och effektivitet stiger, bolagets förutsättningar

att uppträda såsom återförsäkringsgivare ökas. I och för sig saknas anledning

att från det allmännas sida resa hinder mot att läns- och häradsbolagen med­

dela återförsäkring, förutsatt att detta sker i fullt betryggande former. I

detta hänseende bör enligt utredningens mening beaktas, att den ifråga­

varande associationstypen omsluter företag av varierande struktur och fram­

för allt av mycket växlande ekonomisk bärkraft. Därtill kommer — tillägger

utredningen — att vissa former av återförsäkringsverksamhet bygga på en

speciell försäkringsteknik, som kräver ett icke ringa mått av förtrogenhet och

erfarenhet hos företagets ledning. Även i detta hänseende stå de lokala bolagen

mycket olika rustade. Vissa typer av återförsäkringar äro av den art, att de

överhuvud taget icke lämpa sig för läns- och häradsbolagen såsom återför­

säkringsgivare.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att spörsmålet om de lokala

bolagens återförsäkringsrätt bör såsom ett koncessionsärende bedömas från

fall till fall.

Utredningens ståndpunkt föranleder i princip icke någon erinran, uttalar

försäkring sinspektionen. Emellertid ifrågasätter inspektionen, huruvida läns-

och häradsbolagen innan deras rörelse nått visst, icke alltför knappt tillmätt

omslutningsbelopp och de därjämte hunnit förvärva en åtminstone elementär

erfarenhet på återförsäkringsområdet, skola få mottaga återförsäkring annat

än från bolag, som hava tillräcklig erfarenhet av sådan försäkring, eller, vilket

inspektionen finner lämpligast, från något dylikt centralt organ, exempelvis

Landsbygdens försäkringsaktiebolag.

Föredraganden.

Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt. Med hän­

syn till att man här beträder i viss mån nya vägar synes mig dock, liksom

i fråga om allframtidsförsäkringen, en restriktiv koncessionsbedömning vara

av nöden, i varje fall intill dess erforderlig erfarenhet vunnits.

Beträffande vissa rättsfrågor, som sammanhänga med ömsesidiga bolags

återförsäkringsverksamhet, torde jag få hänvisa till specialmotiveringen till

168 och 170 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

271

VIII. IJolagsrättsliga bestämmelser.

Lagförslaget avser den verksamhet, som här i riket bedrives av inhemska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Utredningen anmär­ ker, att dessa utåt framträda såsom tämligen likartade företagstyper. I fråga om den rättsliga strukturen föreligga emellertid avsevärda olikheter mellan de båda associationsformerna. Det ligger i sakens natur, framhåller utredningen, att vissa komplex av bestämmelser i aktiebolagslagen icke kunna göras till­ lämpliga på de ömsesidiga försäkringsbolagen. I väsentliga delar finner ut­ redningen det likväl möjligt och lämpligt att även beträffande sistnämnda företagstyp åstadkomma anpassning till de nya aktiebolagsrättsliga normerna.

Beträffande den nya aktiebolagslagen anmärker utredningen, att däri givits en effektivare, mot nutida förhållanden svarande utformning av de regler, som förut uppställts till skydd för dem, vilkas intressen äro särskilt utsatta för de med aktiebolagsväsendet förbundna ekonomiska riskerna, den aktie­ tecknande eller aktieköpande allmänheten, aktieägarminoriteter, aktiebola­ gens borgenärer m. fl. I lagen har även reglerats vissa viktiga, av den senare utvecklingen skapade nya förhållanden, vilka legat helt utanför den äldre lagstiftningens förutsättningar, såsom t. ex. koncernväsendet, i den mån detta faller inom aktiebolagstiftningens ram. Vidare bär i lagen beaktats — tillägger utredningen — att det nutida aktiebolagets uppgift icke är begränsad till att vara ett instrument för privatekonomisk vinning, utan att det har att fylla en funktion i näringslivets och folkförsörjningens tjänst. Ur denna synpunkt har i lagen uppställts starkare begränsningar i de enskilda intres­ senternas, aktieägarnas, fria bestämmanderätt, såsom beträffande rätten att disponera över bolagets vinst för utdelning. Även de väsentligt strängare föreskrifterna angående bolagsorganens skyldigheter i avseende å redovis­ ningen och kontrollen däröver ha betydelse ur denna synpunkt, uttalar ut­ redningen.

De allmänna överväganden, vilka ligga till grund för den nya lagstift­ ningen rörande de allmänna aktiebolagen, anser utredningen i stort sett kunna åberopas jämväl i fråga om de företag som driva försäkringsverksamhet. Därvid får dock icke — betonar utredningen — förloras ur sikte, att försäk­ ringsbolagen visserligen driva affärsmässig rörelse men en rörelse av speciell karaktär samt att verksamheten är underkastad offentlig tillsyn i skilda avseenden. Tillsynslagstiftningen avser främst att bevaka försäkringstagarnas intressen.

Utredningen finner, att vissa av de grundläggande principerna i den nya aktiebolagslagen på försäkringsväsendets område göra sig gällande med ökad tyngd under det att andra träda i bakgrunden. Reglerna om konsolidering och redovisning måste enligt utredningens mening tillmätas särskild vikt be­ träffande försäkringsbolagen. I överensstämmelse med nutida uppfattning angående försäkringsväsendets mål och medel är det rimligt att på vissa områden, där ett motsatsförhållande råder mellan aktieägarnas och försäk­

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ringstagarnas intressen, aktieägarintresset får stå tillbaka. Detta anser utred­ ningen vara en konsekvens redan av skälighetsprincipen. Vad nu sagts om aktieägare finner utredningen tillämpligt även å garanter i ömsesidiga försäk­ ringsbolag. I fråga om de ömsesidiga bolagen framstår det rentav enligt utred­ ningens mening som en angelägen uppgift för lagstiftningen att förebygga, att garantikapitalet får dominerande inflytande i företaget framför delägarna­ försäkringstagarna.

Föredraganden.

De allmänna synpunkter, som utredningen sålunda an­

fört i fråga om den bolagsrättsliga regleringen, kan jag biträda. I special­ motiveringen skall jag till behandling upplaga de spörsmål, som utredningen i detta sammanhang berört.

Jag övergår nu till en redogörelse för lagförslagets olika bestämmelser.

Speciell motivering.

Utredningen har funnit det lämpligt att i en särskild promulgationslag sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande jämte erforderliga övergångsbestämmelser. Jag har icke funnit anledning att frångå denna systematik.

Beträffande sådana stadganden i förslaget, som överensstämma med reg­ ler i den nya lagen om aktiebolag av den 14 september 1944 (nr 705) torde jag, i likhet med utredningen, få hänvisa till förarbetena till denna lag.1 Med uttrycket aktiebolagslagen avses i det följande 1944 års lag.

Jag torde vidare få hänvisa till den av utredningen upprättade samman- ställningstabellen rörande bestämmelserna i förslaget samt motsvarande be­ stämmelser i gällande försäkringslag och i aktiebolagslagen (betänkandet del I s. 144—150).

A. Förslaget till lag om försäkringsrörelse.

Rubriken.

Utredningen. I

motiven erinras om att lagen avser den rörelse, som be-

drives av svenska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Försäkring meddelas emellertid här i riket även av andra för ändamålet in­ rättade anstalter, såsom statliga försäkringsanstalter, understödsföreningar och utländska försäkringsanstalter. Den försäkringsverksamhet, som bedri- ves av dessa inrättningar, regleras i särskilda lagar eller förordningar. Med hänsyn härtill medger utredningen, att rubriken lag om försäkringsrörelse kan anses såsom icke adekvat. Denna rubrik tillkom emellertid redan år 1903 och bibehölls vid genomförandet av 1917 års lagstiftning i ämnet. Ru­

1 Se särskilt Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. (SOU 1941:8 och 9), prop. nr 5 till 1944 års riksdag samt första särskilda utskottets utlåtande nr 1 till samma riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

273

briken har därigenom vunnit hävd, framhåller utredningen. Av detta skäl har den bibehållits i förslaget.

Föredraganden.

.Tåg biträder utredningens förslag.

Inledande bestämmelser.

Lagen avser såväl person- som skadeförsäkring. Begreppet personförsäk­ ring omfattar i främsta rummet livförsäkring men även sjuk-, olycks­ falls- och invaliditetsförsäkring. Alla slag av ansvarighetsförsäkring, alltså även de former därav som avse fysisk persons skadeståndsansvar, hänföras till skadeförsäkring. Jämväl återförsäkring faller under förslaget. Detta inne­ håller — liksom gällande försäkringslag — åtskilliga föreskrifter, vilka endast hava avseende å livförsäkring. Detta är naturligt med hänsyn till liv­ försäkringens egenartade karaktär. Pariteten med gällande lag har bibehål­ lits även därutinnan, att reglerna angående livförsäkring skola äga motsva­ rande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livs­ tid eller för längre tid än tio år (2 §). Långfristiga avtal avseende annan för­ säkring än personförsäkring äro även i viss utsträckning underkastade sär­ skilda bestämmelser.

Gällande försäkringslag (262 §) innehåller åtskilliga modifierande be­ stämmelser beträffande läns- och häradsbolagen. Enligt förslaget skola dessa lokalt begränsade bolag i princip vara underkastade samma bestämmelser som de s. k. riksbolagen. Lagförslaget upptar emellertid vissa modifikationer i fråga om bolag, vilkas verksamhet är av ringa omfattning. Det ligger i sakens natur, att dylika modifikationer bliva tillämpliga huvudsakligen på läns- och häradsbolagen. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna ävensom Stockholms stads brandförsäkringskontor, vilka försäkringsinrättningar äro att anse såsom ömsesidiga försäkringsbolag, intaga på grund av sin egenart i viss mån en särställning i gällande försäkringslag. I förslaget ha undan­ tagsbestämmelserna beträffande brandförsäkringskontoret bibehållits. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna föreslås däremot bliva i allt väsentligt un­ derkastade samma regler, som gälla för övriga ömsesidiga livförsäkrings­ bolag.

1 §•

I paragrafen fastslås, att försäkringsverksamliet, idkad såsom rörelse, får drivas endast av juridisk person. Enskild person äger således icke driva dylik rörelse. Den försäkringsverksamliet, som regle­ ras av förevarande lagstiftning, slår emellertid ej öppen för alla associations former; drivandet av försäkringsrörelse har nämligen — liksom enligt gäl­ lande lag -— begränsats till två typer av bolag, niimligen försäkringsaktiebo­ lag och ömsesidiga försäkringsbolag. Ett försäkringsaktiebolag är till sin rättsliga struktur likställt med ett allmänt aktiebolag. För ett ömsesidigt försäkringsbolag ligger det karakteristiska däri, att det är eu på delägarnas (försäkringstagarnas) gemensamma ansvarighet grundad försäkringsanstall;

1K

Pihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 samt. Nr SO

274

såsom tramgår av 168 § föreslås emellertid vissa undantag från principen om ömsesidig ansvarighet.

Vidare fastslås i förevarande lagrum, att försäkringsverksamheten är un­ derkastad koncessionstvång.

I paragrafen saknas motsvarighet till ett i försäkringsutredningens förslag upptaget stadgande, att försäkring ej må meddelas i annan ordning än i denna eller annan allmän lag eller författning är medgiven.

Utredningen. I utredningens motiv framhålles, att lagen endast avser affärsmässigt driven försäkringsrörelse. Innebörden av begreppet af­ färsmässig försäkringsrörelse är, framhåller utredningen, av betydelse för gränsdragningen mellan förevarande lagstiftning och lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar. Beträffande denna fråga må hänvisas till utred­ ningens uttalanden i betänkandet del II s. 238—240.

Begreppen försäkring och försäkringsrörelse ha icke definierats i lagen. Utredningen anmärker, att terminologien anknyter till gängse språkbruk och allmän uppfattning.

Att försäkring icke må meddelas i annan ordning än i allmän lag eller författning medgives anser utredningen uppenbart. Vissa utvecklingstenden­ ser — exempelvis bildande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska för­ eningar för »förmedling» av försäkringar — synas göra det önskvärt, att denna grundsats kommer till uttryck i lagstiftningen. I överensstämmelse därmed har utredningen i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse av nyss angiven innebörd. Utredningen anser det likväl vara tvivel underkastat, huruvida en så vittsyftande bestämmelse bör inrymmas i en lag med allenast begränsad räckvidd. Såsom uttryck för en rättsats av fundamental bety­ delse för den offentligrättsliga regleringen på förevarande område finner ut­ redningen dess plats likväl motiverad i en lag angående försäkringsrörelse.

Det har synts utredningen lämpligt att i omedelbar anslutning till den nämnda bestämmelsen erinra om de försäkringsanstalter, vilkas verksamhet regleras i särskilda lagar eller författningar. Utredningen fortsätter:

Dessa anstalter äro följande:

a) Av staten inrättade försäkringsanstalter (för närvarande riksförsäkrings- anstalten, pensionsstyrelsen, krigsförsäkringsnämnden).

b) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar, varvid med härad likställes tingslag i de orter, där benämningen härad ej förekommer. Den vedertagna benäm­ ningen för dessa bolag är sockenbolag.

c) Sjukkassa, understödsförening eller annan förening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning.

d) Utländsk försäkringsanstalt, som jämlikt lagen den 24 juli 1903 (nr 94) förvärvat rätt att här i riket driva försäkringsrörelse.

, Den verksamhet, som bedrives av de under b upptagna försäkringsinrätt- ningarna, är i offentligrättsligt hänseende reglerad genom Kungl. kungörel- sen den 21 december 1917 (nr 975) med bestämmelser om skyldighet för vissa iorsäkringsanstalter att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter. Utredningen har i annat sammanhang framhållit önskvärdheten

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl).

275

av en särskild undersökning i sylte att utröna behovet av eu skärpt konces- sionslagstiftning lör sockenbolagen. I nyssnämnda kungörelse avses även an­ stalt, som allenast meddelar försäkring mot förlust å skuldebrev och andra värdehandlingar. Någon sådan anstalt existerar icke sedan ett par decennier tillbaka och torde icke heller komma att uppstå. Utredningen anser sig böra föreslå, att kungörelsen ändras därhän, att bestämmelserna angående anstalt av dylik art utgå.

Yttranden. Vad utredningen anfört angående innebörden av begrep­ pen försäkring och försäkringsrörelse har föranlett erinringar från försäkringsbolagens riksförbund. Inledningsvis framhåller förbundet, att beträffande dessa begrepp också i motiven till försäkringsavtalslagen hänvi­ sats till gängse språkbruk och allmän uppfattning. Förbundet fortsätter:

Mot en sådan lagstiftningsteknik synes någon erinran icke kunna resas, för den händelse lagstiftaren såsom i lagen om försäkringsavtal inskränker sig till att giva regler allenast för försäkringar, meddelade av någon, som driver för­ säkringsrörelse. Denna begränsning medför, att det i praktiken icke torde föreligga någon svårighet att bestämma lagens tillämplighetsområde. Annor­ lunda blir förhållandet med en lagregel, som skall gälla all försäkring, d. v. s. även icke yrkesmässigt meddelade försäkringar, såsom t. ex. avtal, varigenom en enskild person åtager sig att vid viss händelses inträffande utgiva en liv­ ränta eller erlägga skadestånd eller varigenom en kommun förbinder sig att pensionera sina befattningshavare. Det av utredningen föreslagna förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan allmän lag eller författning är medgiven skulle, om uttrycket försäk­ ring tolkas i överensstämmelse med uttalandena i motiven till lagen om försäk­ ringsavtal, innebära, att sådana icke yrkesmässigt meddelade försäkringar, som nyss nämnts, icke skulle vara tillåtna. Så långt gående inskränkningar i avtalsfriheten torde emellertid näppeligen hava varit av försäkringsutred- ningen avsedda och synas i varje fall icke krävas för att nå åsyftat resultat. Att märka är, att ett handlande mot förbudet enligt förslaget icke är straff­ belagt, såvida det icke samtidigt innebär drivande av försäkringsrörelse, då .'125 § blir tillämplig. Det kan icke heller gärna hava varit meningen, att ett förbud, intaget i en lag, som tillkommit för att reglera den offentligrättsliga sidan av försäkringsväsendet, skulle medföra privaträttsliga verkningar, d. v. s. att ett avtal, som slutits i strid mot förbudet, skulle vara ogiltigt utan att detta följer av civillagstiftningen. Vad som bör förbjudas är att driva för­ säkringsrörelse i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan allmän lag eller författning är medgiven. Om åt uttrycket »driva försäkrings­ rörelse» gives en icke alltför snäv tolkning, torde en sådan bestämmelse vara tillräcklig för att hämma de utvecklingstendenser, som omnämnas i motiven till förslaget.

Riksförbundet ingår härefter på innebörden av begreppet affärsmässig rörelse. Försäkringsutredningens uttalande (betänkandet del II s. 238), att försäkringsbolagens verksamhet enligt förslagets begreppsbestämning är av affärsmässig art och att detta framgår redan av uttrycket driva försäkrings­ rörelse, anser riksförbundet sakna stöd i lagtexten. Uttalandet framstår enligt förbundets mening såsom en relikt från gången tid och svarar i varje fall icke mot nutida förhållanden. Uttrycket driva försäkringsrörelse kan på sin höjd innebära alt försäkringar meddelas yrkesmässigt, något som både för­ säkringsbolag och understödsföreningar göra. Del låter sig vid till nöds för­

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

svara, tillägger riksförbundet, att på sätt som skett i lagen om understödsföre­

ningar, i lag förbjuda sådan förening att »affärsmässigt» driva försäkrings­

rörelse, eliuru en förtydligande lagändring där vore önskvärd. Men att såsom

en konsekvens härav bland begreppsbestämningarna för ett försäkringsbo­

lag upptaga affärsmässighet skulle medföra att man, åtminstone såvitt gäller

vissa ömsesidiga livförsäkringsbolag, skulle komma i strid mot vad man

enligt gängse språkbruk och allmän uppfattning inlägger i denna term. Det

synes riksförbundet icke heller föreligga något som helst behov av att vid

definieringen av försäkringsbolags verksamhet operera med begreppet affärs­

mässighet. Det är tillräckligt att det för ett försäkringsbolag till skillnad mot

en understödsförening icke blir förbjudet att affärsmässigt driva försäkrings­

rörelse.

Beträffande den i lagrummet intagna förteckningen över försäkring s-

inrättningar, vilkas verksamhet regleras i särskilda la­

gar eller förordningar, framhåller riksförbundet, att ur förteckning­

en synes böra uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Å ena

sidan kan det nämligen ifrågasättas, om det ur terminologisk synpunkt är

lämpligt att kalla ett statligt ämbetsverk som pensionsstyrelsen, vilket ju icke

utgör något särskilt rättssubjekt vid sidan av staten, för en försäkringsanstalt.

Å andra sidan torde det enligt riksförbundets mening kunna krävas att, om

svenska staten t. ex. inrättar en försäkringsanstalt i form av ett försäkrings­

aktiebolag, reglerna i lagen om försäkringsrörelse bliva tillämpliga å detta

bolag på samma sätt som lagen om aktiebolag är tillämplig å de aktiebolag,

där staten äger alla aktierna.

Slutligen anmärker riksförbundet, att vad i paragrafen sägs om de s. k.

sockenbolagen torde nödvändiggöra att särskilda lagföreskrifter avseende

dessa bolag träda i kraft samtidigt med den nya lagen om försäkringsrörelse.

Den i specialmotiveringen till förevarande paragraf omnämnda kungörelsen

den 21 december 1917 med bestämmelser om skyldighet för vissa försäkrings-

anstalter alt angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter

utgör en administrativ följdförfattning till nuvarande lag om försäkringsrö­

relse och torde automatiskt träda ur kraft samtidigt som huvudlagen upphör

att gälla.

Försäkringsinspektionen anmärker, att gränsdragningen mel­

lan å ena sidan läns- och häradsbolagen samt å and­

ra sidan sockenbolagen i vissa avseenden är oklar. Sålunda har

gjorts gällande, framhåller inspektionen, att ett sockenbolag skulle föreligga

om från häradet undantoges allenast exempelvis ett eller flera samhällen, så­

som stations- eller municipalsamhällen. Samma synpunkt har gjorts gäl­

lande, när fråga varit om bolag, vars verksamhetsområde utgjort delar av

flera härad och omfattat mer än nio socknar. Vidare förekommer det fler­

städes inom riket, att en enda socken sammanfaller med ett härad eller ett

tingslag. Fråga kan då uppkomma, huruvida ett bolag med nämnda verk­

samhetsområde skall anses såsom sockenbolag eller häradsholag. Enligt in

spektionens uppfattning är det senare alternativet att förorda. Tolkningssvå-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

277

righeter ha vidare, anmärker inspektionen, uppkommit då landsbygd inkor­ porerats med stad. Inspektionen fortsätter:

Sockenbolag må meddela försäkring av egendom endast å landsbygden. Det har inträffat att bolag, som utan tvekan varit att hänföra till sockenbo­ lag, stått inför den situationen, att en socken, som tillhört dess verksamhets­ område, blivit införlivad med en närbelägen stad. Har bolaget då velat fort­ sätta försäkringsrörelsen inom det inkorporerade området, har bolaget ställts inför nödvändigheten att söka stadfästelse å sin bolagsordning. Eu dylik omvandling av bolaget har det understundom icke ansett sig kunna verk­ ställa med hänsyn till de fordringar, som från inspektionens sida uppställts beträffande bolagsordningens innehåll. I sistnämnda situation har bolaget nödgats från sitt verksamhetsområde utesluta det inkorporerade området. Inför en sådan åtgärd stå emellertid bolagen alldeles främmande, ity att de förmena att inkorporering i och för sig icke medför någon förändring av beskaffenheten av de risker, som bolaget har inom området. Detta resone­ mang är förståeligt, men torde icke hava någon avgörande betydelse emot den klara lagbestämmelsen att sockenbolag må meddela försäkring av egen­ dom endast å landsbygden.

Ur tillsynssynpunkt hava ifrågavarande tillämpningssvårigheter ingen^ stör­ re räckvidd under den nuvarande lagens giltighetstid. Annat torde förhållan­ det bliva, därest förevarande förslag upphöjes till lag. Det där upptagna kon- cessionstvånget torde påfordra en skarpare gränsdragning mellan socken­ bolag och häradsbolag än den som för närvarande råder. Ett bolag som icke kan erhålla koncession såsom häradsbolag, bör icke med utnyttjande av ifrå­ gavarande oklara bestämmelse kunna kringgå koncessionstvånget. -—- —

Inspektionen har uppmärksammat, att försäkringsutredningen ansett sig böra uttala önskvärdheten av att en utredning av sockenbolagens verksam­ het kommer till stånd i syfte att ställa densamma under effektiv tillsyn. Oav­ sett en sådan utredning, vilken torde vara ställd på framtiden, anser inspek­ tionen, att den här berörda tillämpningsfrågan hör beaktas redan vid fram­ läggandet av förevarande lagförslag.

Föredraganden.

Förevarande lagstiftning avser den olfentligrättsliga reg-

reringen av försäkringsväsendet. Klart är, att begreppen försäkring och för­ säkringsrörelse icke få givas annan innebörd i den offentligrättsliga lag­ stiftningen än i lagen om försäkringsavtal. Med det av utredningen föreslag­ na förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäk­ ringsrörelse eller annan allmän lag eller författning är medgiven, säger sig utredningen hava avsett att motverka en tendens alt exempelvis genom bil­ dande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar förmedla försäk­ ringar. Med utgångspunkt från försäkringsavtalslagens begreppsbestämning skulle bestämmelsen emellertid, såsom försäkringsbolagens riksförbund an­ märker, innebära ett generellt förhud mot att icke yrkesmässigt meddela för­ säkring. Jag är ense med utredningen om alt de nyssnämnda utvecklings­ tendenserna böra stävjas. Men en förbudsregel, sådan som den av utredning­ en föreslagna, får en väsentligt större räckvidd, i det att den hindrar till­ komsten även av i och för sig önskvärda avtal.

Det synes mig uppenbart, att uttrycket »driva försäkringsrörelse» icke bör givas en så snäv tolkning som utredningen förutsatt. Jag ansluter mig även härutinnan till riksförbundets ståndpunkt. Tolkas uttrycket på sätt jag här

278

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

förordat, torde möjlighet finnas att motverka tendensen att bilda juridiska

personer, vilka visserligen icke till formen men dock i realiteten driva för­

säkringsrörelse. Någon motsvarighet till den av utredningen föreslagna för-

budsregeln torde icke erfordras vid sidan av straffbestämmelsen i 325 §.

Jag kan icke biträda riksförbundets synpunkt att ur förteckningen över

försäkringsinrättningar, vilkas verksamhet regleras i särskilda lagar eller för­

ordningar, bör uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Även

om lämpligheten av denna terminologi kan ifrågasättas såvitt gäller pensions-

styrelsen torde densamma få anses fullt adekvat beträffande sådana av sta­

ten inrättade försäkringsanstalter som riksförsäkringsanstalten och statens

krigsförsäkringsnämnd samt statens krigsskadenämnd. Den nämnda termi­

nologin synes icke medföra den konsekvensen, att ett försäkringsaktiebolag,

vars aktier förvärvas av staten, därigenom blir undantaget från bestämmelser­

na i lagen om försäkringsrörelse.

Självfallet kan, såsom försäkringsinspektionen anmärker, i praxis uppstå

tvekan huruvida ett visst bolag är att anse såsom läns- eller häradsbolag el­

ler såsom sockenbolag. De svårigheter, som härigenom kunna uppkomma i

rättstillämpningen, få emellertid icke överdrivas. Uppfattningen att strängare

koncessionsbestämmelser i lagen om försäkringsrörelse äro ägnade att skärpa

de praktiska tolkningssvårigheterna, kan jag icke dela. Snarare synes mig en

motsatt mening kunna göras gällande. I detta sammanhang vill jag erinra

om det tvångsmedel, som enligt 289 § lagts i försäkringsinspektionens hand,

nämligen möjligheten att förelägga vite. Den nuvarande gränsbestämningen,

som infördes redan i 1903 års försäkringslag, har vunnit hävd. Därtill kom­

mer, att såsom jag i annat sammanhang anfört — frågan om sockenbo­

lagens ställning i tillsynshänseende är föremål för uppmärksamhet från 1945

års försäkringsutrednings sida. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag

icke biträda försäkringsinspektionens förslag om en ändrad gränsdragning.

Förteckningen över de anstalter, vilka äro undantagna från bestämmelserna

i lörsäkringslagen, har ansetts böra inrymmas i kap. XV och där bilda en

särskild paragraf (348 §).

Utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

regleras i en särskild lag den 24 juli 1903 (nr 94). Sistnämnda lag innehåller

hänvisningar till stadganden i försäkringslagen. I andra stycket i förevarande

paragraf har upptagits erinran om att de utländska anstalterna äro under­

kastade särskild lagstiftning.

Det är min avsikt att föranstalta om en överarbetning av kungörelsen den

21 december 1917 (nr 975) med bestämmelser om skyldighet för vissa för­

säkringsanstalter att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna upp­

gifter.

2

§•

1 detta lagrum uttalas den viktiga principen att försäkringsbolag

icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Motsvarande bestämmelse finnes upptagen i 1 § första stycket andra punkten

gällande försäkringslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

279

Förevarande paragraf innehåller därjämte den nya bestämmelsen, att in e d livförsäkringsrörelse icke må förenas försäkrings­ rörelse av annat slag med mindre särskilda skäl därtill äro.

I paragrafens andra stycke har upptagits samma bestämmelse som i 2 § andra stycket i 1917 års lag; motsvarighet till första stycket i sistnämnda paragraf saknas däremot i förslaget.

Första stycket.

Beträffande principen att försäkringsbolag icke bör äga rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse anmärker utredningen, att bestämmelse härom fanns upptagen redan i 1903 års försäkringslag. I förarbetena till sistnämnda lag uttalades härom endast, att stadgandet stödde sig på så allmänt erkända grunder, att en motivering därav syntes överflö­ dig.1 Utredningen anser, att den ekonomiska utvecklingen sedan dess ytter­ ligare understrukit behovet av en undantagslös förbudsregel i detta avseende. I de nyss citerade förarbetena uttalades vidare, att i uttrycket »annan rörel­ se» naturligtvis icke innefattades den lånerörelse, som erfordrades för att göra anstaltens medel fruktbärande, ej heller den rörelse, som bestode i att hos annan anstalt återförsäkra övertagna risker eller att meddela återförsäk­ ring åt annan anstalt. Givet är, att också detta uttalande alltjämt äger giltig het, tillägger utredningen.

Försäkringsbolagens riksförbund anser starka skäl tala för att försäkrings­ bolagen tillåtas använda sina tillgångar till att i egen regi uppföra byggnader.

Däiest förevarande lagregel anses innebära ett förbud häremot, erfordras en­ ligt förbundets mening en uppmjukning av bestämmelsen. Vad förbundet i detta hänsende ytterligare anfört har förut refererats; jag torde få hänvisa härtill.

Vad angår förbudet mot att kombinera livförsäk­ ringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag anför utredningen, att detta bör gälla såväl direkt som indirekt affär (åter- försäkringsrörelse). Enligt huvudregeln äger sålunda ett bolag icke driva exempelvis direkt affär i en skadeförsäkringsbransch och samtidigt meddela reassurans i livförsäkring. Det ankommer på Kungl. Maj:t såsom konces- sionsmyndighet att avgöra, huruvida i ett givet fall skäl för avsteg från hu­ vudregeln kan anses vara för handen. Utredningen tillägger, att en kombi­ nation av liv- och skadeförsäkring torde böra tillåtas endast i den mån den­ samma i det konkreta fallet framstår såsom ändamålsenlig och utvecklings- främjande. Ytterligare synpunkter, som utredningen framfört i detta ämne, hava refererats i samband med koncessionsfrågorna. Jag torde få hänvisa härtill.

Förbudsregeln synes försäkringsinspektionen kunna ge anledning till den slutsatsen, att densamma även omfattar sådana livräntor, som utgå såsom

1 Underdånigt betänkande år 1897 med förslag till lagstiftning angående in- och utländska lörsäkringsanstalters verksamhet, sid. 50 (det s. k. kommittéförslaget).

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ersättning för inträltad skada, mot vars följder bolaget meddelat försäkring (skadelivräntor). Sistnämnda försäkring kan vara såväl annan personförsäk- ring än livförsäkring som skadeförsäkring, exempelvis trafikförsäkring. In­ spektionen erinrar om att dessa livräntor äro att räkna till livförsäkring i för­ slagets mening, liksom fallet är enligt gällande lag om försäkringsrörelse. Nå­ gon prövning, huruvida bolag äger ikläda sig ansvarighet för sådana liv­ räntor, än mindre något förbud att ikläda sig dylik ansvarighet bör enligt inspektionens mening icke ifrågakomma. Ett förtydligande på denna punkt synes inspektionen lämpligt.

Föredraganden.

Jag torde få hänvisa till vad jag tidigare anfört angående

lörbudet mot att jämsides med försäkringsrörelse driva rörelse av annat slag. I förevarande sammanhang må ytterligare understrykas, att det nämnda för­ budet är av grundläggande betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och säkerhet. Det torde icke böra komma i fråga att i någon mån jämka för- budsregeln.

Vad utredningen anfört angående förbudet mot att kombinera livförsäk­ ringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag synes välgrundat. Också i detta hänseende torde jag få hänvisa till vad jag tidigare yttrat. För- säkringsinspektionen har anmärkt, att bestämmelsen kan ge anledning till slutsatsen, att koncession för skadeförsäkring icke skulle berättiga till utgi­ vande av livränta på grund av inträffat försäkringsfall. En sådan tolkning av förbudsbestämmelsen synes mig svårfattbar och är uppenbarligen icke av­ sedd. Däremot kan bestämmelsen möjligen tänkas föranleda tvekan huru­ vida densamma innebär förbud för exempelvis ett livförsäkringsbolag att för­ värva aktiemajoriteten i ett skadeförsäkringsbolag. Ett sådant förbud är icke heller asyftat. Detta torde framgå jämväl av vad som redan anförts i anslutning till bestämmelserna i 336 §.

Andra stycket.

Enligt 2 § första stycket gällande försäkringslag förstås i nämnda lag med livförsäkring jämväl livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall.

Utredningen anser att denna begreppsbestämning numera framstår som så självklar, att densamma icke behöver uttryckas i lag.

Föredraganden.

Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.

3 §•

Enligt 244 § gällande försäkringslag skall hos patent- och registrerings­ verket eller den myndighet i Stockholm, som Konungen kan komma att be­ stämma, föras försäkringsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka en­ ligt försäkringslagen skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet. Instruktion för försäkringsinspek- tionen den 9 oktober 1942 (nr 823) innehåller stadgande, att försäkringsregist- ret skall föras hos inspektionen. Ämbetsverket är sålunda redan nu såväl till­ synsmyndighet som registreringsmyndighet. Denna ordning har gällt sedan

281

1917. Enligt utredningens förslag bör anordningen med försäkringsinspek- tionen såsom registreringsmyndighet bibehållas. Utredningen anser, att be­ stämmelse härom bör inflyta i försäkringslagen.

Föredraganden.

Lämpligheten av att försäkringsinspektionen bär ansva­

ret för försäkringsregistrets förande har icke från något håll ifrågasatts. Denna anordning bör bestå. Det torde få anses välbetänkt att i lagen inta­ ga bestämmelse härom. Sker detta, erfordras ändring av instruktionen i den­ na del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I. Om försäkringsaktiebolag.

Under denna rubrik givas i lagen bestämmelser, som endast avse försäk­ ringsbolag av aktiebolagstyp. Avdelningen omfattar 4—165 §§.

Om försäkringsaktiebolags bildande.

Efter eu redogörelse för bestämmelserna i den nya aktiebolagslagen angå­ ende bildande av aktiebolag anför utredningen följande:

Medan det står envar fritt — inom vissa i lagen angivna gränser — att bil­ da vanligt aktiebolag, föreligger koncessionstvång i fråga om försäkringsbo­ lag. Detta förhållande synes i vissa avseenden böra föranleda avvikande reg­ ler rörande bildande av sådant bolag. Genom den utförlighet som föreskrivits beträffande stiftelsehandlingarna för vanliga aktiebolag i förening med pub­ liciteten kring bolagsbildandet, har man velat vinna icke blott att de, som teckna aktier i ett bolag under bildning, erhålla nödig kännedom om grun­ derna för bolagsbildningen utan även att den kritik, som publiciteten kan medföra, skall förebygga försök till ovederhäftiga bolagsbildningar. Dessa syften torde i tillfredsställande grad tillgodoses genom koncessionsförfaran- I

I koncessionsförfarandet ligger följaktligen en garanti mot att ekonomiskt osunda företag komma till stånd. Då vidare stiftelseurkunden utgor dels formen för det av stiftarna sinsemellan ingångna holagsavtalet och dels grundvalen för rättsförhållandet mellan stiftarna och aktietecknarna, men i fråga om försäkringsbolag bolagsavtalets innehåll icke blir definitivt be­ stämt förrän i och med bolagsordningens stadfästande (koncessionen), före­ ligger intet behov att föreskriva upprättande av särskild stiftelseurkund.

Genom föreskriften i den nya aktiebolagslagen, att stiftelsehandlingarna skola inlämnas till registreringsmyndigheten för förberedande granskning, vinnes den fördelen, att rättelse kan ske av förekommande fel innan kun­ görelse utfärdas, aktieteckning äger rum och konstituerande stämma hålles. Beslutas bildande av vanligt aktiebolag på grundval av de godkända stiftel­ sehandlingarna, skall vid ansökningen om bolagets registrering ny gransk­ ning av dessa handlingar i regel ej företagas, och trygghet kommer att före­ ligga för att bolagets registrering beviljas. Under hittillsvarande förhallan­ den, då dylik förhandsgranskning icke förekommit, lära ej sallan bnsttallig- heter i stiftelseurkunden hava föranlett avslag a ansökan om registrering av bolaget med påföljd att hela proceduren för bolagsbildningen måst göras om. Vad beträffar försäkringsbolag torde koncessionssystemet innebära garanti också mot olägenheter av nu antydd art. Försäkringsbolag bildas föist sedan Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen vunnits. Stiftelsehandhngar i

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

egentlig mening förekomma icke. Offentlig kungörelse om bolagsbildningen

synes icke erforderlig och bör i varje fall icke tilläggas konstitutiv betydelse.

Det kan vidare förutsättas, att — i de sannolikt fåtaliga fall, där nybildning

kan väntas förekomma — försäkringsbolag icke bildas utan sakkunnigt ju­

ridiskt biträde. Risken att formella felaktigheter skola förekomma i sam­

band med aktieteckningen eller konstituerande stämman måste därför bedö­

mas såsom väsentligt reducerad i fråga om försäkringsbolag. I detta sam­

manhang bör också beaktas, att tillsynsmyndigheten (försäkringsinspektio-

nen) förutsättes skola, liksom hittills, fungera såsom registreringsmyndighet

samt att i förslaget upptagits bestämmelse om att koncessionsansökan skall

ingivas till försäkringsinspektionen. Erfarenheten torde hava visat, att den

kontakt, som sålunda redan från början vinnes med registreringsmyndighe-

ten, är ägnad att förebygga formella misstag vid bolagsbildningen.

Utredningen ingår härefter på frågan huruvida apportbildning bör tillåtas

i fråga om försäkringsaktiebolag samt redogör för innebörden av gällande

bestämmelser i ämnet. I detta hänseende må hänvisas till 110 §, jämförd

med 9 och 10 §§, i 1917 års försäkringslag. Utredningen påpekar, att den

möjlighet, som i gällande försäkringslag beretts aktietecknare att i vissa fall

göra tillskott i annat än penningar, torde ha visat sig praktiskt betydelselös.

Redan detta anser utredningen vara ett motiv att icke bibehålla regeln. Prin­

cipiella skäl peka enligt utredningens mening i samma riktning. Ett bibe­

hållande av möjligheten till apportbildning synes kräva — i konsekvens

med den nya aktiebolagslagens regler — en anordning för offentlig kontroll

rörande värderingen av apportegendomen. Försäkringsutredningen har icke

upptagit regler i sådant syfte. Förslaget innehåller uttryckligt förbud mot ap­

portbildning (8 §).

I överensstämmelse med det sagda bär i utredningens förslag reglerna an­

gående försäkringsaktiebolags bildande avsevärt modifierats i jämförelse

med den allmänna aktiebolagslagens bestämmelser rörande bolagsbild­

ningen.

Nya aktiebolagslagen innehåller i 33 § föreskrifter i syfte att hindra s. k.

dold apportbildning. Utredningen framhåller, att dold apportbildning eller

försök därtill veterligen icke förekommit beträffande försäkringsaktiebolag.

Den rörande dessa företag anordnade offentliga tillsynen, som bl. a. omfat­

tar bolagens kapitalplacering, anser utredningen i detta hänseende utgöra

betryggande garanti mot missbruk. På grund härav finner utredningen, att

bestämmelser i angivet syfte icke erfordras beträffande försäkringsaktiebo­

lagen.

Föredraganden.

Sasom utredningen anmärkt, torde koncessionssystemet

och den offentliga tillsynen onödiggöra åtskilliga av de föreskrifter angående

bolagsbildningen, vilka gälla för vanliga aktiebolag. Jag kan sålunda ansluta

mig till utredningens principuttalanden.

4 §•

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna angående konces­

sion för försäkringsaktiebolag.

283

1 inom.

Beträffande koncessions villkoren torde få hänvisas till vad som förut anförts.

Vad angår frågan om tidsbegränsning av koncession anför utredningen, att skillnaden mellan koncession med och utan tidsbegränsning torde vara mera formell än reell. Omprövning av koncessionen för visst bo­ lag vid en på förhand bestämd tidpunkt kan givetvis icke innebära hinder för vederbörande myndighet att dessförinnan ingripa mot bolaget, om anled­ ning därtill skulle föreligga. Utredningen anser övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet med koncession utan tidsbegränsning i princip bi­ behålies. Det andra alternativet bör dock icke därigenom uteslutas. Om exempelvis koncession begäres under åberopande av ett med avseende å sät­ tet för verksamhetens bedrivande nytt program eller i syfte att införa en för marknaden ny försäkringsgren, kan det — tillägger utredningen — vara en vansklig uppgift att avgöra, huruvida nyheten är ändamålsenlig och ut- vecklingsfrämjande. Förhållandena kunna då göra det lämpligt att stipu­ lera en viss prövotid för bolaget. En lösning enligt detta alternativ anser utredningen emellertid böra få karaktär av undantag.

Enligt utredningens lagförslag skall koncession beviljas tills vidare eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, för bestämd tid, högst tio ar.

Föredraganden. I

anslutning till vad som tidigare anförts angående k o n-

cessionsvillkoren må här endast understrykas vikten av att konces- sionsprövningen sker på grundval av ett så fullständigt material som möjligt. Med hänsyn härtill torde det i praktiken komma att visa sig ändamålsenligt, att i samband med koncessionsansökningen framlägges en detaljerad plan angående den tillämnade verksamheten och organisationen.

Vad beträffar frågan om tidsbegränsning torde utredningens ståndpunkt få anses välgrundad. Dock torde, i likhet med vad som gäller för bankbolagen, tidsbegränsad koncession lämpligen böra bestämmas att gälla för viss tid och — såframt tiden icke utgår med visst räkenskapsår — därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

Utöver vad som föranledes av det nu anförda har lagtexten i vissa hän­ seenden undergått redaktionella jämkningar.

2 mom.

Enligt utredningens förslag skall Kungl. Maj:ts sladfästelse sökas jäm­ väl å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder; avser ändringen utvidgning av rörelsen till ny försäkringsgren skall ärendet behandlas enligt de regler som gälla beträffande koncession för nytt bolag.

Försäkringsinspektionen anser, att vad utredningen föreslagit beträffande prövning av sådan bolagsordningsändring, som avser utvidgning av rörelsen till ny försäkringsgren, bör gälla även det fall, att ändringen avser utvidgning av bolagets verksamhetsområde, samt det fall. att fråga är om utvidgning av

Kungl. Maj:ts proposition nr J0.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

bolagets verksamhet utöver den krets av personer (exempelvis viss yrkes- eller intressegrupp), inom vilken bolaget meddelar försäkring, eller det slag av egendom (exempelvis fast eller lös gendom), å vilken försäkring med­ delas.

Föredraganden.

Vad försäkringsinspektionen anfört synes böra beaktas.

Ärenden rörande ändring av bolagsordning eller grunder kunna vara av växlande karaktär. Det överensstämmer med lagens grundläggande princi­ per att åt Kungl. Maj:t såsom central koncessionsmyndighet förbehålles av­ görandet av viktigare sådana ärenden. Emellertid förekomma redan nu i stor utsträckning ändringar, som — sett från allmän synpunkt — äro av tämligen ringa vikt eller kunna behandlas mera rutinmässigt. Det saknas anledning förutsätta att efter den nya lagens genomförande frekvensen av dylika ärenden skall minska i nämnvärd grad. Praktiska skäl synas tala för att dylika ärenden icke underställas Kungl. Maj ds prövning. Med hänsyn härtill har i förevarande moment tillagts en bestämmelse av innehåll, att Kungl. Majd skall äga uppdraga åt försäkringsinspektionen att meddela stadfästelse å ändringsbelut av nu ifrågavarande slag.

5 g.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående stiftare av för­ säkringsaktiebolag, är likalydande med motsvarande lagrum i aktiebolags­ lagen (4 §).

6

§•

I paragrafen angivas de ämnen, vilka ovillkorligen skola regleras i bolags­ ordningen.

Åtskilliga stadganden i lagen äro såtillvida dispositiva, att avvikelse från dem kan föreskrivas genom bestämmelse i bolagsordningen. 1 10 § har upp­ tagits en sammanställning av dylika bestämmelser, vilka äro av den vikt, att de böra anmärkas i försäkringsregistret. Medan i 6 § regleras bolagsordning­ ens obligatoriska innehåll, givas sålunda i 10 § bestämmelser om dess fakul­ tativa innehåll.

I 7 och 8 §§ upptagas kompletterande föreskrifter till 6 §. För vissa slag av försäkringsrörelse skola försäkringstekniska grunder upprättas. Bestäm­ melser härom givas i 9 §.

Första stgcket 2.

Här upptages bestämmelse om att föremålet för bolagets verksamhet skall angivas i bolagsordningen, därvid särskilt skall angivas, huruvida verksam­ heten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring.

Utredningen anför, att det med hänsyn till koncessionsreglernas utform­ ning är av vikt, att föremålet för bolagets verksamhet noggrant bestämmes i bolagsordningen. Beviljad koncession omfattar nämligen endast den eller de försäkringsgrenar, vilka angivas i bolagsordningen. Utredningen tillägger,

285

att enligt hittillsvarande praxis rätt att driva direkt försäkringsrörelse i en bestämd bransch ansetts omfatta också rätt till indirekt affär (återförsäk­ ring) i samma bransch. Bolaget har sålunda när som helst och utan anmälan till försäkringsinspektionen kunnat taga upp indirekt affär i branschen. En­ ligt utredningens mening bör icke blott varje försäkringsgren utan även rät­ ten att driva direkt respektive indirekt affär göras till föremål för särskild koncessionsprövning.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att det i fråga om utländsk affär, särskilt återförsäkringsaffär, många gånger skulle vara omöjligt att på förhand i bolagsordningen redovisa de försäkringsgrenar, som kunna komma att omfattas av verksamheten. Förbundet fortsätter:

I utlandet förekomma eu hel del försäkringsformer, som ej hava någon motsvarighet i Sverige, t. ex. försäkring mot uppror, jordbävning, s. k. in­ land marine m. fl., och vilkas innehåll det är svårt att precisera. Om man skulle vara förhindrad att i den utländska återförsäkringsaffären mottaga försäkringar av annan art än som angivits i bolagsordningen, måste effek­ tiviteten och det affärsmässiga bedrivandet av denna affär bli starkt lidande. Ett bolag med direkt verksamhet i utlandet bör ej heller på grund av bolags­ ordningen vara förhindrat att utan omgång och tidsutdräkt taga upp sådan verksamhet, som från tid till annan kan lanseras av andra där verksamma bolag. Ifrågavarande bestämmelse bör därför äga tillämpning endast å den i Sverige bedrivna försäkringsrörelsen.

Försäkringsinspektionen påpekar, att 1903 års koncessionslagstiftning be­ träffande utländska försäkringsanstalter icke äger tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse samt tillägger:

Det torde icke vara uteslutet, att frågan huruvida återförsäkringen bör an­ ses såsom ett komplement till direktförsäkringen har betydelse även för frå­ gan, huruvida koncessionstvång bör införas för utländska anstalters åter­ försäkringsrörelse här i riket. Enligt inspektionens mening böra ifrågavaran­ de spörsmål lösas i ett sammanhang. Beträffande utländska anstalters åter­ försäkringsrörelse torde frågan icke kunna prövas förutsättningslöst, därest utredningens förslag, såvitt angår försäkringsaktiebolagen, genomföres dess­ förinnan.

Föredraganden.

Om koncessionssystemet skall kunna fylla sitt ändamål

är det nödvändigt, att föremålet för bolagets verksamhet noga angives i bolagsordningen. Koncession bör meddelas för en eller flera klart precisera­ de försäkringsgrenar. Enligt vad jag inhämtat förekommer det för när­ varande i tämligen stor utsträckning, att verksamheten i bolagsordningen angivits omfatta exempelvis »brandförsäkring och annan skadeförsäkring» eller t. o. in. endast »skadeförsäkring». En så svävande uppgift om före­ målet för verksamheten synes mig icke under några förhållanden kunna godtagas efter den nya lagstiftningens genomförande.

Såsom utredningen anfört har enligt hittillsvarande praxis rätt att meddela direkt försäkring i en viss bransch ansetts omfatta även indirekt affär i sam­ ma bransch. Något bärande motiv för alt även i fortsättningen betrakta den indirekta affären som ett accessorium till den direkta affären torde icke före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

286

ligga. URedningens ståndpunkt, att i koncessionshänseende direkt respektive

indirekt affär böra betraktas såsom skilda verksamhetsgrenar, måste anses

välgrundad.

Vad nu anförts avser närmast verksamhet, som bedrives här i riket. För­

säkringsbolagens riksförbund har anmärkt, att en snäv begränsning i bolags­

ordningen av föremålet för verksamheten kan få ogynnsamma återverkningar

beträffande försäkringsrörelse, som drives i utlandet. Denna synpunkt kan

icke lämnas obeaktad. Kravet på ett tydligt angivande av verksamheten i

bolagsordningen torde kunna jämkas i den mån praktiska hänsyn tala här­

för. Hithörande spörsmål böra överlämnas åt rättstillämpningen. I detta sam­

manhang må slutligen anmärkas, att det uppenbarligen är av betydelse att

för bolag, som avser att driva rörelse i utlandet, bestämmelse därom intages

i bolagsordningen. Sådan föreskrift har upptagits i 10 § 1 mom.

Jag kan icke biträda vad försäkringsinspektionen anfört angående nöd­

vändigheten av en samtidig reglering av utländska bolags återförsäkrings-

rörelse i Sverige. Såsom redan framhållits är det emellertid min avsikt att

snarast föranstalta om en överarbetning av 1903 års lag angående utländska

försäkringsanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Första stycket 3.

Här upptages bestämmelse om att verksamhetsområdet skall angivas i bo­

lagsordningen, där verksamheten avser direkt försäkring här i riket.

Föredraganden. Stadgandet i 100 § 1 mom. andra stycket anknyter till

bolagets verksamhetsområde. Redan denna omständighet gör det nödvän­

digt, att bolagsordningen innehåller uppgift om verksamhetsområdet. Det

liggd i sakens natur att området kan bestämmas endast i fråga om direkt

försäkring.

Första stycket 48.

De här upptagna föreskrifterna överensstämma med motsvarande regler i

nya aktiebolagslagen.

Föredraganden. I punkt 7 har —- i överensstämmelse med utredningens

förslag — upptagits ett stadgande av innebörd, att bolagsordningen skall

innehålla uppgift, huruvida i bolaget skall finnas revisor som är av han­

delskammare i riket auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Stadgandet sammanhänger med föreskriften i 100 § 1 mom. andra stycket,

att i bolag, vars verksamhet är av stor omfattning, minst en revisor skall

uppfylla det nämnda kvalifikationskravet. I sista hand ankommer det på

koncessionsmyndigheten att avgöra, huruvida verksamheten skall anses vara

av stor omfattning.

Enligt bestämmelsen i förevarande lagrum skall i bolagsordningen positivt

utsägas, antingen att revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd

granskningsman eller också att revisor icke behöver uppfylla detta krav.

287

Kungi. Maj:ts proposition nr 50-

Första stycket 9.

Här upptagas regler angående tiden för ordinarie bolagsstämma.

Utredningen anför:

I motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen föreskrives, att tid för hål­ lande av sådan ordinarie bolagsstämma, å vilken redovisningshandlingarna framläggas, skall bestämmas till viss månad eller två på varandra följande månader inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång.

För försäkringsbolagen innebära merendels fondräkningen och även bok­ slutet ett omfattande och tidskrävande arbete. Bokslutet fördröjes ofta där­ igenom att beträffande återförsäkringsaffärerna cedenternas uppgifter måste avvaktas. Härigenom kan lätt vållas förskjutning av tiden för den ordinarie bolagsstämman. Utredningen har fördenskull ansett sig böra föreslå, att den tid, inom vilken stämman skall hållas, må i bolagsordningen bestämmas till högst tre månader, vilka skola falla inom den angivna sexmånadersfristen. Några praktiska olägenheter torde icke föranledas härav. Att med uttrycket »period» i lagtexten avses en sammanhängande tidsföljd, icke nödvändigt sammanfallande med kalendermånad, torde få anses uppenbart.

Föredraganden.

Jag biträder utredningens förslag.

Första stycket 11.

I denna punkt stadgas, att bolagsordningen skall angiva de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst. Därvid skall i fråga om livför­ säkringsrörelse särskilt angivas i vad mån avsättning skall ske till reglerings­ fond. Sistnämnda stadgande saknas i utredningens förslag.

Föredraganden.

Beträffande vissa avsättningar av teknisk art, exem­

pelvis ökning av premiereserv och återköpsreserv, är det klart, att avsättning­ arna skola upptagas som utgiftsposter i vinst- och förlusträkningen. I för­ slaget förutsättes vidare, att den i de försäkringstekniska grunderna bestäm­ da avsättningen till återbäringsfond och utjämningsfond jämväl skall upp­ tagas i vinst- och förlusträkningen och sålunda icke betraktas såsom en vinstdisposition. Årsvinsten framkommer sålunda först sedan bl. a. dessa avsättningar skett. Av årsvinsten är bolaget skyldigt att göra avsättning till reservfond eller säkerhetsfond intill dess fonden uppnått föreskrivet mini­ mum; stadganden härom hava upptagits i 66 och 271 §§. Finnes ytterligare vinst äger bolaget förfoga över densamma i enlighet med vad bolagsordning­ en därom bestämmer. Det är denna vinst som avses med stadgandet i före­ varande punkt.

Av den ifrågavarande vinsten bör åtminstone viss del kunna disponeras lör utdelning till aktieägarna, medan återstoden avsättes till framtida för­ fogande eller till något allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Det överensstämmer med lagens allmänna karaktär att vinstdispositionen noga regleras i bolagsordningen. Såvitt gäller annan rörelse än livförsäkring torde denna synpunkt dock i allmänhet icke böra drivas därhän, att bolagsstäm­ man helt berövas möjligheten att efter eget skön förfoga över vinsten. Stränga­ re krav måste uppställas i fråga om livförsäkringen, där allt överskott skall

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

återgå till försäkringstagarna, bortsett från den begränsade del som må stäl­

las till förfogande för aktieutdelning. Det synes lämpligt att skyldigheten att

i livförsäkringsrörelse göra avsättning till regleringsfond bestämmes i bolags­

ordningen. Stadgande härom har upptagits i förevarande punkt. Beträffande

hithörande frågor torde jag få hänvisa till vad som tidigare anförts.

Första stycket 12.

Utredningen framhåller, att för varje försäkringsbolag måste fastställas

en begränsning av den ansvarighet bolaget äger utan återförsäkring ikläda

sig på en och samma risk. Denna s. k. maximal kan växla inom ett och samma

bolag för olika försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försök -

ringsgren. Maximalbestämmelsen är till sin natur av försäkringsteknisk art

och borde till följd härav hava sin plats i grunderna. Så har ock föreslagits

i fråga om livförsäkring (9 §). Beträffande skadeförsäkring, där — bortsett

från vissa undantag — försäkringstekniska grunder icke finnas, har det

ansetts naturligt, att bestämmelsen inrymmes i bolagsordningen.

Föredraganden.

Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.

7

§■

I paragrafen, som är likalydande med 5 § gällande försäkringslag, givas

bestämmelser angående försäkringsaktiebolags firma.

8

§.

I paragrafen lämnas föreskrifter angående aktier, aktiekapital och ak­

tiebrev. Därjämte upptages i lagrummet förbud mot apportbildning samt

mot tillskottsplikt för aktieägarna.

Utredningen. I

fråga om aktiekapitalets storlek betecknar ut­

redningen såsom synnerligen verklighetsfrämmande den i gällande försäk­

ringslag (6 §) uttalade principen, att — såvitt gäller livförsäkringsrörelse

— minimikapitalet skall bestämmas med hänsyn tagen till det högsta för­

säkringsbelopp bolaget äger teckna på egen risk. Utredningen anser, att den

bästa garantin mot bolagsbildning på för klen kapitalgrundval ligger i själva

koncessionssystemet. Koncessionsmyndigheten bör äga att i det konkreta fal­

let fritt pröva frågan om aktiekapitalets lämpliga avvägning. Någon mini­

migräns upptages icke i utredningens förslag men utredningen förutsätter

såsom självklart, att aktiekapitalet icke i något fall kommer att understiga

den gräns, som stadgats för vanligt aktiebolag, nämligen 5 000 kronor.

Akties nominella belopp bör bestämmas till lägst 50 kronor.

Någon anledning att medgiva undantag härifrån anser utredningen icke före­

ligga.

Möjligheten att i bolagsordningen för försäkringsaktiebolag föreskriva

tillskottsplikt för aktieägarna anser utredningen numera ha förlo­

rat all praktisk betydelse. Sådan möjlighet saknas i fråga om vanliga aktie-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

289

bolag. Det föreligger intet behov att i fortsättningen upprätthålla en undan­ tagsställning för försäkringsaktiebolagen i detta hänseende.

Förbud mot aktiebrev till innehavaren upptogs redan i 1903 års lag och har sedan bibehållits. Det kan antagas, framhåller utredningen, att förbudet ägde samband med möjligheten att beträffande försäkringsak­ tiebolag stipulera tillskottsplikt för aktieägarna. Om — såsom utredningen föreslagit — tillskottsplikten förbjudes, kunde grunden för upprätthållande av förbud mot innehavaraktier synas avlägsnad. Å andra sidan anser ut­ redningen, att bärande motiv saknas att frångå den ordning, som gällt allt­ sedan det enskilda försäkringsväsendet första gången underkastades offent­ ligrättslig reglering. Intet försäkringsaktiebolag, inberäknat dem som bildats redan innan genomförandet av 1903 års lagstiftning, har utfärdat aktiebrev ställda till innehavaren. Detta förhållande lärer icke — framhåller utredning­ en -— hava gjorts till föremål för kritik från något håll och ej heller torde önskemål hava uttalats om möjlighet att utfärda innehavaraktier. En reg­ lering i försäkringslagen av det tämligen invecklade problemkomplex, som frågan om innehavaraktier utgör, saknar därför praktiskt värde. Slutligen tillägger utredningen, att enligt 1936 års skuldebrevslagstiftning aktiebrev ställda till viss man äro orderpapper och föremål för förvärv i god tro, i följd varav den rättsliga olikheten mellan sådana aktiebrev och innehavar­ aktier ej längre är av samma betydelse som förut.

Föredraganden, Utredningens förslag torde få anses välgrundat. Vad angår frågan om förbudet mot apportbildning torde jag få hänvisa till vad som förut anförts i detta hänseende.

9 §•

I denna paragraf angivas de ämnen, vilka obligatoriskt skola regleras i de försäkringstekniska grunderna. Därvid skiljes mellan livförsäkringsrörelse (första stycket) och viss annan försäkringsrörelse (andra stycket). Föreskrif­ terna angående livförsäkrinsgrundernas materiella innehåll hava samman­ förts i lagens tekniska kapitel, nämligen i 263—265, 267—270 och 273 §§; erinran härom har upptagits i förevarande paragraf (tredje stycket).

Utredningen. Beträffande grundernas rättsliga natur framhåller utred­ ningen, att grunderna äro att anse såsom ett komplement till bolagsordning­ en. Av praktiska skäl har det icke ansetts lämpligt att tynga bolagsordning­ ens innehåll med de omfattande reglerna angående beräkning av premier och premiereserv m. m., desto mindre som dessa regler äro av den inveck­ lade natur, att delägarna i allmänhet sakna förutsättningar att bedöma de­ samma. Utredningen tillägger:

Lämpligheten av att hålla grunderna utbrutna från bolagsordningen är särskilt påtaglig då fråga är om ändring av grundernas innehåll. Sådan änd­ ring är enligt vad erfarenheten visar tämligen ofta påkallad. Eftersom änd­ ring av bolagsordning icke kan beslutas annorledes än å bolagsstämma, skul­ le, därest grunderna intagits i bolagsordningen, ett tungrott förfarande be-

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 50.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

höva tillämpas även för en oväsentlig ändring av grunderna. Med hänsyn till att grunderna formellt äro fristående från bolagsordningen upptogs icke i gällande försäkringslag stadgandet i 1903 års lag, att ändring av grunder­ na skulle beslutas på samma sätt som ändring av bolagsordningen.

Utredningen understryker vidare, att grunderna emellertid icke enbart äro ett komplement till bolagsordningen utan hava självständig betydelse vid sidan därav. I grunderna regleras nämligen i vissa avseenden det på försäk­ ringsavtalet baserade rättsförhållandet mellan bolaget och dess försäkrings­ tagare. Grunderna innehålla sålunda även rent privaträttsliga bestämmelser.

Första stycket 1.

I punkt 1 stadgas, att grunder skola upprättas för beräkning av premier och premiereserv. Stadgandet överensstämmer med nu gällande regler.

Första stycket 2.

Enligt punkt 2 skola grunderna reglera avsättningen till och användningen av utjämningsfond. Motiven till denna bestämmelse, vilken innebär en ny­ het, hava utvecklats i det föregående.

Första stycket 3.

Denna punkt upptar bestämmelse om att grunderna skola reglera försäk­ ringstagares rätt till återköp och fribrev.

Utredningen. Då en försäkring upphör i förtid, eller då en försäkrings­ tagare i förtid avbryter premiebetalningen utan att försäkringen därför upp­ hör, har försäkringstagaren i regel en viss fordran hos bolaget. Ersättning för denna fordran kan lämnas under olika former. De båda huvudformer, som i detta avseende förekomma, äro dels återköp av försäkringen genom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköp sv är de, i samband med försäkringens upphörande, och dels ändring av försäkringen till en pre­ miefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Även i fall, då bolaget jämlikt bestämmelser i lag eller i försäkringsavtalet är fritt från an­ svarighet för försäkringsfall, exempelvis då försäkringstagaren lämnat orik­ tiga uppgifter, kan återköp ifrågakomma.

Yttrande. Försäkringsbolagens riksförbund erinrar om att enligt den ur­ sprungliga lydelsen av 7 och 123 §§ i 1917 års lag om försäkringsrörelse det icke var nödvändigt att i ett livförsäkringsbolags grunder bestämma huru med premiereserven skulle förfaras, för den händelse bolaget av annan an­ ledning än i följd av underlåten premiebetalning bleve helt eller delvis fritt från ansvarighet. Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om försäk­ ringsavtal, ansåg en ändring härutinnan erforderlig. Kommittén uttalade, att när kommittén ansett sig kunna förorda, att försäkringsgivaren i vissa fall skulle bliva fri från ansvarighet för inträffande försäkringsfall — exem­ pelvis om försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter eller den, å vars liv försäkringen tagits, själv berövat sig livet — kommittén utgått från den för­

291

utsättningen, att i grunderna skulle upptagas bestämmelser rörande den rätt

till premiereserven, som i dylikt fall må tillkomma försäkringstagaren. Ut­

trycklig föreskrift härom intogs också i 7 och 123 §§ lagen om försäkrings­

rörelse icke blott i fråga om livförsäkring utan även för sådana fall då för­

säkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid

eller för längre tid än tio år.

I försäkringsutredningens nu föreliggande förslag — tillägger riksförbun­

det — har föreskriften bibehållits för de senare fallen men i fråga om liv­

försäkring finnes endast en allmän bestämmelse att grunder skola upprättas

beträffande försäkringstagares rätt till återköp och fribrev, vilken bestäm­

melse kompletteras av regeln i 267 §. Den formella garanti, som man vid för­

säkringsavtalslagens tillkomst genom den förut angivna ändringen av lagen

om försäkringsrörelse ville vinna för att i ett livförsäkringsbolags grunder

skulle beaktas alla de fall, då bolaget enligt lag eller avtal är fritt från an­

svarighet, saknas enligt den av utredningen föreslagna lydelsen av 9 och

173 §§. Detta finner riksförbundet vara en brist i förslaget.

Föredraganden.

Förevarande stadgande har sin motsvarighet i 7 § första

stycket 2) och 4) gällande försäkringslag. I denna saknas dock föreskrift

om att grunderna skola reglera rätten till fribrev. Trots detta hava livför­

säkringsbolagen sedan gammalt i grunderna intagit regler för beräkning av

fribrevsvärden. Det synes lämpligt, att denna praxis lagfästes. Uttrycket fri­

brev är allmänt vedertaget.

Vad beträffar den av försäkringsbolagens riksförbund framställda an­

märkningen, är det givet, att de skäl alltjämt äga giltighet, vilka ansetts tala

för att i ett livförsäkringsbolags grunder alla de fall böra beaktas, då bolaget

enligt lag eller avtal är fritt från ansvarighet. Den rätt, som i dylika fall till­

kommer försäkringstagaren, hänför sig till möjligheten att återköpa försäk­

ringen eller att erhålla fribrev. På grund härav torde det icke vara erfor­

derligt, att i lagen upptaga särskild bestämmelse om att grunderna skola

reglera försäkringstagarnas rätt i de fall, om vilka nu är fråga. I rättstill-

lämpningen måste självfallet tillses, att dessa fall beaktas vid fastställandet

av grunder för återköp och fribrev. Beträffande annan försäkringsrörelse än

livförsäkringsrörelse är läget annorlunda, eftersom här i regel icke förekom­

mer vare sig återköp eller fribrev.

Första stycket 4 och 5.

Enligt dessa punkter skola i grunderna regleras rätten att belåna försäk-

ringsbrev samt verkan av underlåten premiebetalning. Bestämmelserna mot­

svara 7 § första stycket 3) och 5) gällande försäkringslag.

Första stycket 6.

Återbäringsgrunder äro enligt förevarande punkt obligatoriska för livför­

säkringsrörelse.

Första stycket 7.

Enligt den under denna punkt givna föreskriften skola grunderna inne­

hålla regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

292

ring ikläda sig på en och samma risk. I fråga om annan försäkring än liv­

försäkring regleras detta ämne i bolagsordningen; härom torde få hänvisas

till vad som anförts i specialmotiveringen till 6 § första stycket 12.

Andra stycket.

Detta stycke motsvarar 7 § tredje stycket gällande försäkringslag.

Utredningen anmärker, att enligt sistnämnda lagrum, som främst åsyftar

brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, grunder skola

upprättas bland annat för beräkning av försäkringspremier och premie­

reserv. Med hänsyn till att premierna inom skadeförsäkringen och sålunda

även inom brandförsäkringen bestämmas av försäkringsbolagen själva, har

lagföreskriften måst tillämpas så, att man vid stadfästelse å grunder för be­

räkning av premiereserven utgått från den premienivå vederbörande bolag

tillämpat. De med ledning av föreskriften upprättade och stadfästa grunderna

innehålla sålunda icke några regler för själva premieberäkningen utan en­

dast en föreskrift om huru premiereserven skall beräknas med utgångspunkt

från bolagets premiesättning. Vid sådant förhållande har utredningen ansett

den nuvarande avfattningen oegentlig och förty icke upptagit den gällande

föreskriften rörande grunder för beräkning av försäkringspremier.

Föredraganden. Om offentlig myndighet skall meddela stadfästelse å grun­

der för premieberäkning synes detta logiskt förutsätta att beräkningen blivit

föremål för myndighetens granskning. Såsom utredningen anmärkt, hava gäl­

lande bestämmelser emellertid icke tillämpats på detta sätt, vilket torde hava

betingats av att erforderligt material för ett allsidigt bedömande av premie­

sättningen icke stått till myndighetens förfogande. Problemet rörande of­

fentlig kontroll av premiesättningen inom skadeförsäkring är för närvarande

— såsom tidigare anförts — i hela sin vidd föremål för uppmärksamhet av

1945 års försäkringsutredning. Vid sådant förhållande synes det icke erfor­

derligt eller ens lämpligt att nu införa en kontroll på förevarande mycket

begränsade avsnitt av skadeförsäkringen. Den gällande bestämmelsen an­

gående grunder för premieberäkningen är emellertid mot bakgrunden av

nuvarande praxis vilseledande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens

förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

10

§.

Paragrafen innehåller en sammanställning av fakultativa bolagsordnings-

bestämmelser. Till denna sammanställning ansluter sig stadgandet i 305 §

andra stycket, att anmärkning om vissa bolagsordningsbestämmelser skall

ske i försäkringsregistret.

11

§•

I paragrafen givas föreskrifter angående teckningslista.

Utredningen erinrar om att vid bildande av vanligt aktiebolag teckningslista

jämte förslag till bolagsordning samt övriga stiftelsehandlingar skola ingivas

293

till registreringsmyndigheten för godkännande (nya aktiebolagslagen 14 §).

Med hänsyn till koncessionstvånget för försäkringsaktiebolag ligger det i sa­

kens natur, att teckningslista för sådant bolag framlägges först sedan stad-

fästelse meddelats. Vissa förenklingar i förhållande till aktiebolagslagens

motsvarande regler äro med hänsyn härti’l möjliga att genomföra. Föreskrif­

ten i 10 § andra stycket sistnämnda lag att, om i förslaget till bolagsordning

upptagits, förbehåll angående nedsättning av aktiekapital eller lösningsrätt

till aktie, erinran därom skall intagas i teckningslistan, har sålunda icke an­

setts böra efterbildas beträffande försäkringsaktiebolag. Även bestämmelsen

i sagda paragraf första stycket att teckningslistan skall upptaga bolagets fir­

ma har uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer innehålla regler angående aktieteckning.

I 12 § föreskrives att vid teckningslistan skall vara fogad styrkt avskrift

av Kungl. Maj:ts beslut om stadfästelse. Enligt stadgad praxis återgives bo­

lagsordningen in extenso i stadfästelsebeslutet. Även bolagsordningen blir

sålunda tillgänglig för aktietecknama.

14 §.

Här stadgas förbud för stiftare och annan att av bolaget mottaga gott-

görelse för bolagsbildningen i den mån det icke gäller utgifter, som varit upp-

penbarligen nödvändiga för ändamålet. I paragrafen stadgas därjämte förbud

för stiftare att förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.

15—17 §§.

I dessa paragrafer givas regler om aktieteckningens ogiltighet och om

upphörande av aktieteckningens bindande verkan.

Enligt 29 § skall ansökan om bolagets registrering göras senast ett år från

det stadfästelse å bolagsordningen meddelats. Denna bestämmelse innebär

en nyhet. Försummas dylik ansökan skall jämlikt 304 § 4 mom. frågan om

registrering förklaras förfallen. Klart är, att aktieteckning icke skall vara

bindande då fråga om bolagets registrering avslagits. Bestämmelse härom

har upptagits i 16 § andra stycket. Att i fall som här avses koncessionen

skall förklaras förverkad framgår av 288 § 4 mom.

18—23 §§.

Paragraferna innehålla regler angående konstituerande stämma och sär­

skild stämma för vissa val m. m.

Utredningen framhåller att i 21 § aktiebolagslagen upptagits bestämmelser

angående utlysande av konstituerande stämma, framläggande av stiftelse-

handlingarna före sådan stämma samt angående kallelse till fortsatt stäm­

ma. Enligt 23 § aktiebolagslagen skall å konstituerande stämman frågan om

bolagsordningens godkännande med eller utan ändring behandlas, innan be­

slut fattas huruvida bolaget skall komma till stånd; uppkommer därvid fråga

om ändring av bolagsordningen, kan ändring beslutas omedelbart eller å

fortsatt stämma.

Enligt utredningens mening erfordras icke för försäkringsaktiebolagens

vidkommande någon motsvarighet till föreskriften i 21 § andra stycket aktie­

bolagslagen angående framläggande av vissa handlingar före konstituerande

stämman. Mera tveksam finner utredningen frågan huruvida det för försäk­

ringsaktiebolagen föreslagna koncessionsförfarandet bör föranleda avvikelse

från aktiebolagslagens regler även i annat hänseende. I fråga om försäkrings­

aktiebolag sker aktieteckningen på grundval av den av Kungl. Maj:t stad­

fästa bolagsordningen. Varje ändring av bolagsordningen skall underställas

Kungl. Maj:t för stadfästelse och kan sålunda icke definitivt beslutas å bo­

lagsstämma. Från teoretisk synpunkt kan givetvis den uppfattningen häv­

das, att aktietecknare bör äga rätt att å konstituerande stämman påkalla

ändring av bolagsordningen. Praktisk betydelse har detta spörsmål helt visst

icke. Några föreskrifter avseende det fall, att å konstituerande stämma väc-

kes förslag om ändring av den stadfästa bolagsordningen, hava till följd

härav icke upptagits i utredningens förslag.

Föredraganden. Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat. Från­

sett de av utredningen anmärkta avvikelserna överensstämma förevarande

paragrafer i allt väsentligt med motsvarande regler i gällande försäkrings­

lag och i nya aktiebolagslagen.

24 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget registreras. Förutsättning

härför är likväl att aktiekapitalet, som är det tecknade belopp för vilket till­

delning av aktier ägt rum — efter avdrag för aktier som förklarats förver­

kade —- uppgår till minimikapitalet samt att minst hälften av aktiekapitalet

blivit betalt. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande lagrum.

25 §.

Paragrafen innehåller regler angående bolagets rättssubjektivitet. Sådan

vinnes genom registreringen. Före registreringen äger dock styrelsen föra

talan i mål rörande bolagsbildningen eller eljest vidtaga åtgärd för utbekom­

mande av tecknat aktiebelopp.

I lagrummet givas därjämte regler angående personlig ansvarighet för

stiftare och andra som handla å bolagets vägnar före registreringen.

26—28 §§.

I dessa paragrafer givas regler angående verkan av rättshandlingar, som

ingås för oregistrerat bolag.

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

29 §.

Bestämmelser rörande tiden för ansökan om försäkringsaktiebolags re­

gistrering och ansökningens innehåll givas i förevarande paragraf. De an­

sluta sig nära till nya aktiebolagslagens motsvarande regler. Såsom utgångs­

295

punkt för den tid, inom vilken registrering skall sökas, har valts dagen för Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen. Ansökan om registrering skall göras senast ett år därefter. Försummas ansökan, skall fråga om bolagets registrering förklaras förfallen (304 § 4 mom.) och koncessionen förklaras

förverkad (288 § 4 inom.).

Vid ansökningen om registrering skall enligt utredningens förslag fogas bland annat en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling, innehållande jämte annat uppgift om huru mycket av aktiekapitalet som blivit inbetalt samt försäkran att den anmälda inbe­

talningen verkställts i behörig ordning.

Försäkringsinspektionen

anmärker, att inspektionen genom positivt lag­

bud bör givas befogenhet att före registreringen verkställa undersökning för utrönande huruvida eller i vad mån inbetalning av aktiekapitalet skett.

Föredraganden.

Vad försäkringsinspektionen anfört synes icke böra för­

anleda ändring av förslaget, som i förevarande del överensstämmer med nya aktiebolagslagen.

Om aktiebrev och aktiebok.

30—35 §§.

Dessa paragrafer innehålla regler som i huvudsak överensstämma med mot­ svarande stadganden i nya aktiebolagslagen. Vissa avvikelser föranledas av den omständigheten, att i försäkringsaktiebolag innehavaraktier icke få ut­

givas (8 §).

Om inbetalning av aktiekapital.

36—43 §§.

De i dessa paragrafer upptagna reglerna ansluta sig till nya aktiebolags-

lagen.

Den omständigheten, att bolagsbildning med apportegendom icke tillå­ tits i fråga om försäkringsaktiebolag (8 §), har föranlett en avvikelse i 41 § första stycket från motsvarande stadgande i aktiebolagslagen.

Om aktiekapitalets ökning.

44—59 §§.

De i aktiebolagslagen upptagna bestämmelserna om ökning av aktiekapita­ let genom nyteckning ansluta sig nära till reglerna om bildande av aktiebolag. Det har ansetts angeläget att vid ökning av aktiekapitalet bereda aktieteck­ narna motsvarande trygghet, enär det eljest kan befaras alt det skydd som åsyftas med föreskrifterna om bildande av aktiebolag kan på det sätt goras overksamt, att bolag av några samverkande personer bildas med lägre aktie­ kapital än som de från början avse skola anskaffas, varefter hänvändelse sker till allmänheten för nyteckning av avsett belopp, så snart det ursprung­ liga aktiekapitalet inbetalats.

Med hänsyn till den fortlöpande offentliga tillsynen över försäkringsbola­ gen och till den publicitet dessa förelag i regel äveu eljest äro underkastade

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

296

torde risken för en osund utveckling av verksamheten i nu berört hänseende

vara väsentligt reducerad. I följd härav synes det liksom i fråga om bolags­

bildning motiverat att för försäkringsaktiebolagens vidkommande modifiera

den allmänna aktiebolagslagens regler för kapitalökning genom nyteckning.

Avvikelserna från aktiebolagslagen äro i huvudsak följande.

I 48 § sistnämnda lag föreskrives, att om för beslut om kapitalökning er­

fordras ändring av vad i bolagsordningen är bestämt om aktiekapitalet^ be­

slutet må fattas först efter slutligt beslut om sådan ändring. Beträffande för­

säkringsaktiebolag gäller enligt förslaget (4 §), att ändring av bolagsordning

skall stadfastas av Kungl. Maj:t, varför i dylikt fall stadfästelse å bolagsord-

mngsandringen måste avvaktas innan ökningsbeslutet fattas. Detta har beak­

tats i 44 § i förslaget.

Enligt 8 § må betalning för aktie ej erläggas annorledes än i penningar.

Forbudet mot tillskjutande av apportegendom synes böra gälla även vid ny­

teckning av aktier. Bestämmelse härom har upptagits i 46 §.

Om i vanligt aktiebolag anmälan för registrering av bolagsstämmans god­

kännande av styrelsens ökningsbeslut icke gjorts inom bestämd tid efter det

registreringsmyndigheten godkänt beslutet, skall myndigheten till bolaget av­

lata skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med så­

dan anmalan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande

beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapi­

talets ökning förfallen. Där sådan förklaring skett är gjord aktieteckning

icke vidare bindande, och skall vad å tecknade aktier inbetalats återbäras till

aktietecknama jämte ränta. Eftersom proceduren med förhandsprövning av

offentlig myndighet icke upptagits i det föreliggande förslaget, hava de nu

återgivna reglerna icke heller efterbildats. Med hänsyn till den offentliga till­

synen torde det få anses uteslutet, att försäkringsaktiebolag, som emottagit

inbetalning i anledning av aktieteckning, vilken sedermera finnes icke vara

bindande, skulle underlåta att återbära vad sålunda felaktigt inbetalats.

I 59 § regleras möjligheten att öka aktiekapitalet genom utgivande av nya

aktier utan kapitalinbetalning (fondemission). Bestämmelser i detta ämne

äro givna beträffande såväl vanliga aktiebolag som försäkringsaktiebolag.

Med bestämmelserna åsyftas dels att bereda publicitet åt åtgärden, dels att

åstadkomma garantier för att aktiekapitalet ej ökas på ifrågavarande sätt i

fall, då bolagets ekonomiska ställning ej berättigar till sådan ökning. I sist­

nämnda hänseende gäller, att kapitalökningen må ske allenast med bespa­

rade vinstmedel, som ej avsatts, i fråga om vanligt aktiebolag, till reservfond

eller skuldregleringsfond, samt i fråga om försäkringsaktiebolag, till reserv­

fond eller säkerhetsfond eller till tryggande av återbäring till försäkringsta­

garna. Det föreliggande förslaget innebär en väsentlig begränsning i rätten

till fondemission. Sådan må enligt förslaget icke äga rum i rena livförsäk­

ringsaktiebolag. Detta överensstämmer med principen om det särskilda skydd,

som det ansetts angeläget att bereda livförsäkringstagarna. Endast i sådant

örsäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver annan rö­

relse än livförsäkringsrörelse, skall enligt förslaget fondemission kunna ge­

nomföras. För detta fall stadgas emellertid förbud att taga i anspråk medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

297

som avsetts till någon för livförsäkringsrörelse avsedd fond eller till reserv­

fond. Genom denna föreskrift skyddas såväl samtliga till livförsäkringsrö­

relsen hörande fonder som de övriga försäkringsgrenarnas konsoliderings-

fond. Till förfogande för fondemission står sålunda i detta fall endast dispo-

sitionsfonder, vilka härröra från annan rörelsegren än livförsäkringsrörelse.

Beträffande koncernförhållanden innehåller nya aktiebolagslagen (64 § 3

mom.) en inskränkning i rätten till fondemission. Stadgandet grundar sig på

den uppfattningen, att då koncernen i dess helhet icke uppvisar vinst, moder­

bolagets vinst icke bör få användas till fondemission. I nyssnämnda lagrum

i aktiebolagslagen föreskrives vidare, att revisorerna i moderbolaget skola

avgiva särskilt yttrande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning och

resultat av verksamheten i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet får anses

stå i strid mot god affärssed. Motsvarande regler hava upptagits i det före­

liggande förslaget. En jämkning har föranletts därav, att enligt förslaget

(113 §) koncernredovisningen i försäkringsbolag skall vara offentlig.

Om aktiekapitalets nedsättning.

60—64 §§.

I gällande försäkringslag saknas bestämmelser angående amortering eller

annan nedsättning av aktiekapitalet. Nedsättning av aktiekapitalet i försäk­

ringsaktiebolag kan lagligen icke äga rum annorledes än såsom följd av be­

slut om aktierätts förverkande. I fråga om andra aktiebolag finnas däremot

regler angående nedsättning av aktiekapitalet.

Utredningen.

Vid bedömande av spörsmålet huruvida anledning finnes

att bibehålla försäkringsaktiebolagens undantagsställning på detta område

bör — framhåller utredningen — beaktas, dels om eller i vad mån behov av

nedsättningsregler för försäkringsaktiebolagen föreligger och dels huruvida

en ändamålsenligt avvägd reglering kan åstadkommas trots de särskilda pro­

blem, främst med hänsyn till borgenärernas antal och ställning, som här

möta.

Efter en redogörelse för nedsättningsreglema i allmänna aktiebolagslagen

och i banklagen (betänkandet del II s. 249—253) anför utredningen följande:

Anledningen till att för försäkringsaktiebolagen hittills saknats möjlighet

till nedsättning av aktiekapitalet har icke berörts i förarbetena till försäk-

ringslagstiftningen. Sannolikt har nedsättning av aktiekapitalet ansetts vara

till förfång för försäkringstagarna. Här bör emellertid genast understrykas,

att i åtskilliga försäkringsaktiebolag aktiekapitalet vanligen icke tillnärmel­

sevis har den betydelse för rörelsen som i ett allmänt aktiebolag. Detta gäl­

ler främst livförsäkringsbolag med endast direkt affär men även vissa väl

konsoliderade skadeförsäkringsbolag. Nedsättning av aktiekapitalet kan

komma att medföra den fördelen för försäkringstagarna, alt mindre kvot av

vinsten ställes till förfogande för utdelning till aktieägarna, ehuru delta icke

med nödvändighet behöver bliva följden så länge det står aktieägarna fritt

att besluta om högre procentuell utdelning per aktie. Framförallt måste emel­

lertid i delta sammanhang framhållas, att försäkringsbolag är skyldigt att

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

till skyddande av försäkringstagarnas intresse till försäkringsfond avsätta be­

lopp motsvarande beräknade värdet av bolagets ansvarighet på grund av in­

träffade försäkringsfall (ersättningsreservj samt löpande försäkringar (pre­

miereserv). Försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, skall därjäm­

te göra avsättning till vissa konsolideringsfonder. Denna avsättningsskyldig-

het har i försäkringsutredningens förslag skärpts. I förslaget hava vidare

upptagits åtskilliga föreskrifter i syfte att skydda livförsäkringstagarnas rätt

till återbäring av uppkommande överskott. Slutligen — och icke minst —

bör beaktas, att försäkringsbolagen liksom bankerna äro föremål för offent­

lig tillsyn.

Otvivelaktigt kunna även i fråga om försäkringsaktiebolag fall förekom­

ma, då möjlighet till nedsättning av aktiekapitalet ur skilda synpunkter mås­

te anses önskvärd. Behov av nedsättning kan föranledas av att bolaget icke

ansett sig ha användning för hela aktiekapitalet, exempelvis i samband med

omläggning (begränsning) av verksamheten; i sådant fall bör nedsättning

förenas med återbetalning till aktieägarna. Liksom i fråga om andra aktie­

bolag torde nedsättningsbehov dock vanligen föranledas av lidna förluster.

Vidare kan nedsättning visa sig önskvärd för att bolaget skall kunna genom

nyteckning öka sitt aktiekapital. Att efter lidna förluster erhålla ett erfor­

derligt kapitaltillskott' genom nyteckning lärer i allmänhet icke vara möjligt,

förrän de gamla aktierna nedskrivits till sitt verkliga värde. Nedsättning av

aktiekapitalet måste då ske för att ökning av aktiekapitalet skall möjliggöras.

Vid enstaka tillfällen torde det hava förekommit, att försäkringsaktiebo­

lag åsamkats så stora förluster, att eu nedsättning av aktiekapitalet visat sig

önskvärd; med hänsyn till gällande förbud mot nedsättning har det därvid

blivit nödvändigt att bilda ett nytt försäkringsbolag för övertagande av det

gamla bolagets rörelse.

På grund av det anförda har försäkringsutredningen ansett sig böra före­

slå, att möjlighet beredes till nedsättning av försäkringsaktiebolags aktieka­

pital. Angående förfarandet anför utredningen:

Försäkringstagarna äro borgenärer hos försäkringsbolaget. Deras antal är

i regel mycket stort. I fråga om livförsäkring motsvarar försäkringstagarens

tillgodohavande hos bolaget under försäkringstiden i stort sett försäkringens

s. k. återköpsvärde. Detta befinner sig regelmässigt i tillväxt under hela för­

säkringstiden men kan vid varje tidpunkt beräknas enligt normer, som fin­

nas angivna i de stadfästa försäkringstekniska grunderna. Beräkningen för­

utsätter försäkringstekniska insikter och kan sålunda i regel icke utföras av

den enskilde försäkringstagaren. Därtill kommer, att bedömandet av ett för­

säkringsbolags ekonomiska ställning kräver förtrogenhet med försäkrings­

väsendets speciella förhållanden; sådan förtrogenhet besitter den enskilde

försäkringstagaren merendels icke. Ej heller domstolen kan väntas äga er­

forderliga insikter i ämnet. Under sådana förhållanden framstår det som na­

turligt att fråga om nedsättning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag un­

derställes försäkringsinspektionens prövning. Olika möjligheter erbjuda sig

härför. Ett alternativ är att helt och hållet ersätta domstolsproceduren med

ett administrativt förfarande inför försäkringsinspektionen. Ett så väsentligt

avsteg från den för andra aktiebolag i förevarande hänseende tillskapade an­

ordningen har försäkringsutredningen likväl icke velat föreslå, helst som be­

tänkligheter av såväl principiell som praktisk art kunna anföras däremot.

Syftemålet med bestämmelserna torde enklast ernås därigenom, att domsto­

len ålägges inhämta försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad

mån nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Ett

kungörande av ansökningen om tillstånd till nedsättning är ägnat att väcka

oro hos försäkringstagarna. Med hänsyn härtill är det av vikt att försäkrings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

299

inspektionens klarläggande av nedsättningens verkningar sker på ett så ti­

digt stadium att detsamma är tillgängligt för försäkringstagarna redan då

kallelse å dem utfärdas. I överensstämmelse härmed föreslår försäkringsut-

redningen att inspektionens yttrande skall avvaktas innan domstolen utfär­

dar kallelse å borgenärerna samt att kallelsen skall innehålla ett kortfattat

sammandrag av yttrandets innehåll. Finner domstolen med hänsyn till ytt­

randets innehåll att nedsättningen icke bör bringas till verkställighet, bör an­

sökningen givetvis genast avslås och kungörelse sålunda icke utfärdas.

Försäkringsinspektionens yttrande bör självfallet avse endast försäkrings­

tagarnas rätt. Något motiv för att inspektionen skulle taga ställning även till

övriga borgenärers intresse beträffande nedsättningen finnes icke.

Domstolen har att bedöma nedsättningens verkningar för de borgenärer,

vilka hos domstolen bestritt ansökningen. Självfallet möter intet hinder för

domstolen att före ärendets avgörande inhämta förnyat yttrande hos försäk-

ringsinspektionen. Styrkes inför domstolen, att de borgenärer, vilka bestritt

ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit aktie­

kapitalets nedsättning eller att säkerhet, som av domstolen godkännes, ställts

för deras fordringar, skall ansökningen bifallas. De nu angivna förutsätt­

ningarna för bifall till ansökningen överensstämma med de i aktiebolags­

lagen upptagna. Vad beträffar försäkringstagarna — vilka utgöra det helt

dominerande antalet av ett försäkringsbolags borgenärer — är det emellertid,

såsom redan anmärkts, uppenbart, att deras rätt kan vara tryggad utan att

särskild säkerhet ställts för deras fordringar. I detta hänseende bör försäk­

ringsinspektionens yttrande lämna klar upplysning. Framgår av yttrandet,

att försäkringstagares rätt är säkerställd, bör sådan borgenärs bestridande

icke utgöra hinder för bifall till ansökningen.

De skäl, som enligt vad ovan anförts motivera införande i viss utsträck­

ning av särskilda regler för tillstånd till aktiekapitalets nedsättning i försäk­

ringsaktiebolag, kunna åberopas även beträffande tillstånd till vinstutdel­

ning i sådant bolag i fall som avses i 68 § allmänna aktiebolagslagen, d. v. s.

i fall då ett mot nedsättningen svarande belopp avsatts till reservfonden. Ena­

handa regler hava i förslaget upptagits för sistnämnda fall. Med reservfon­

den likställes här säkerhetsfonden.

Utredningens förslag i förevarande ämne har icke mött gensaga i något

remissyttrande.

Föredraganden. I

likhet med försäkringsutredningen finner jag det lämp­

ligt att möjlighet beredes att i försäkringsaktiebolag nedsätta aktiekapitalet.

Jag kan även biträda den av utredningen föreslagna utformningen av ned-

sättningsreglerna.

Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.

65 §.

I denna paragraf angivas de inskränkningar i förfoganderätten över aktie,

vilka må intagas i bolagsordningen. Såsom framgår av stadgande i It) § 2

mom. må i bolagsordningen icke bestämmas annan inskränkning i förfogande­

rätten än i förevarande paragraf sägs.

De förbehåll, som regleras i paragrafen, avse dels aktieägares rätt att vid

akties övergång å annan lösa aktien (1 inom.) och dels inskränkning i rätten

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

för utländskt eller därmed jämställt rättssubjekt (»förbjudna rättssubjekt») att förvärva aktie (2 mom.). Vad beträffar förstnämnda förbehåll ansluta sig bestämmelserna härom nära till nya aktiebolagslagen.

Såvitt gäller vanliga aktiebolag hava reglerna om förbjudna rättssubjekt stor praktisk betydelse med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. I nya aktiebolagslagen hava regler i detta ämne sammanförts i en särskild avdelning (177—187 §§). Stadgandena i 1916 års lag äga emellertid icke tillämpning å försäkringsbolag. Från denna synpunkt är det följaktligen utan betydelse om i försäkringsaktiebolags bolagsordning intages förbehåll beträffande aktieförvärv av förbjudna rättssubjekt. Dylikt förbehåll kan likväl tänkas vara av intresse med hänsyn till andra omstän­ digheter. Exempelvis kan det finnas önskvärt att förbjuda eller begränsa ut­ ländskt inflytande i bolaget. Möjligheten att i försäkringsaktiebolags bo­ lagsordning inrymma förbehåll mot aktieförvärv av vissa rättssubjekt sy­ nes därför —- liksom i gällande försäkringslag — böra stå öppen.

Inskränkning i rätten för vissa rättssubjekt att förvärva aktier avser en­ dast förvärv genom teckning eller överlåtelse. Enligt allmänna rättsgrundsat­ ser torde inskränkning i rätten att annorledes förvärva aktier icke kunna ske genom förbehåll i bolagsordningen.11 177 § andra stycket nya aktiebolagslagen stadgas, att om aktieägare, som enligt förbehåll i bolagsordningen ej må genom teckning eller överlåtelse förvärva s. k. bundna aktier, annorledes för­ värvat sådana aktier, förbehållet icke skall medföra hinder för honom att på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma bundna aktier. Det synes icke erforderligt att i försäkringslagstiftningen efterbilda detta stadgande, vil­ ket torde grunda sig på allmänt vedertagna aktiebolagsrättsliga principer. Ej heller torde det finnas anledning att i försäkringslagen upptaga motsvarighet till aktiebolagslagens övriga föreskrifter rörande bundna och fria aktier.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller

eljest förfoga över bolagets egendom.

66—69 §§.

Paragraferna innehålla bestämmelser om försäkringsaktiebolags skyldighet att reservera vinstmedel. Bestämmelserna äro emellertid icke uttömmande. Såsom konsolideringsfonder böra nämligen betraktas jämväl de tekniska fondema — bortsett från försäkringsfonden — beträffande vilka lagreglerna sammanförts i en särskild avdelning (262—278 §§). Dessa regler hava redan behandlats från försäkringsteknisk utgångspunkt.

Det torde vara lämpligt att i ett sammanhang behandla reglerna om vinst­ dispositionen för såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbo­ lag. För den sistnämnda företagskategorien återfinnas bestämmelserna i 194 —196 §§.

1 I detta sammanhang erbjuder det i NJA 1944 sid. 332 refererade rättsfallet intresse.