2

I fråga om utbildningen förordas att den f. n. för 16-åringar inom vissa

orter bedrivna grundläggande civilförsvarsutbildningen under tio timmar er­

sättes med en till folkskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre

läroanstalter förlagd utbildning i olycksfallsvård och brandskydd, likaledes

omfattande tio timmar. Den hittillsvarande utbildningen i sjukvård av 18-åriga

kvinnor inom tätorter föreslås skola fortgå. All befälspersonal ävensom annan

personal med kvalificerade uppgifter anses skola undergå särskild utbildning.

Rätten till ersättning för den som deltager i utbildning avses skola utvidgas.

Det nya utbildningsprogrammet bör enligt förslaget tillämpas fr. o. m. den

1 juli 1949.

Skyddsrum anses även för framtiden komma att utgöra en av de viktigaste

åtgärderna för civilbefolkningens skydd mot luftkrigets verkningar. Frågan

om i vilken omfattning skyddsrum böra byggas samt hur de med hänsyn till

skyddseffekt och kostnader böra konstrueras och förläggas anses emellertid

böra ytterligare utredas. Av flera skäl föreslås att skyddsrums byggandet i

nybyggnader fortsättes under utredningstiden.

I fråga om kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande föreslås att kom­

munernas hittillsvarande skyldighet att primärt, med rätt till statsbidrag,

bära de kostnader som ej åvila enskilda skall upphöra samt att i stället staten

skall svara för dessa kostnader. Kommunerna anses emellertid alltjämt i vissa

hänseenden böra medverka såväl vid civilförsvarets förberedande som vid dess

genomförande. De viktigaste av de kommunala uppgifter som enligt förslaget

bibehållas äro att i viss utsträckning tillhandahålla för fredsmässigt bruk av­

sedd materiel samt att med statsbidrag anordna allmänna skyddsrum och vid­

taga vissa andra byggnadstekniska åtgärder. Ändringarna i fråga om kost­

nadsfördelningen mellan staten och kommunerna föreslås skola träda i kraft

den 1 juli 1949.

Beträffande enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvaret föreslås

ingen ändring i vad nu gäller.

Frågan om anslag till civilförsvaret för budgetåret 1948/49 kommer att an­

mälas i annat sammanhang. Här må emellertid anmärkas, att de gjorda

beräkningarna sluta å ett sammanlagt belopp av 4 175 000 kr. mot 4 961 500

kr. innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

samt fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 20, 26 och 45 §§, 46 § 1 mom., 47 51 och

76 §§, 81 § 1 mom. samt 82 och 85 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944,

vilken lag gäller till och med den 30 juni 1949, skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen

skall upphöra att gälla, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga

fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

20 ^§. 20

§.

Där hos — — — nämnda anställning.

Konungen må förordna, att vad så­

lunda stadgats beträffande tjänstgö­

ring under civilförsvar sb er edskap skall

gälla även vid tjänstgöring för utbild­

ning eller övning under tid då civil­

försvar sb er edskap ej råder.

26 §. 26

Enskilt skyddsrum------- - — mest ändamålsenligt.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst

tio personer, må dock anordnas utan

att det erbjuder skydd mot rök-

och stridsgaser, såvida icke länsstyrel­

sen i särskilt fall med hänsyn till be­

lägenheten av anläggning eller bygg­

nad, för vilken skyddsrummet är av­

sett, annorlunda förordnar.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst

tjugufem personer, må dock anordnas

utan att det erbjuder skydd mot rök-

och stridsgaser, såvida icke länsstyrel­

sen i särskilt fall med hänsyn till be­

lägenheten av anläggning eller bygg­

nad, för vilken skyddsrummet är av­

sett, annorlunda förordnar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

45 §.

3 mom. Kommun har att i avseende

å civilförsvarsområde, till vilket kom­

munen helt eller delvis hör, genom

sina myndigheter lämna civilförsvars-

chefen biträde i sådana frågor rörande

civilförsvaret som hava samband med

de särskilda myndigheternas verksam­

hetsområden.

1 mom. (första stycket). Det ålig­

ger kommun att, i enlighet med gäl­

lande organisationsplan, ekonomiskt

och materiellt svara för upprätthål­

lande av det allmänna civilförsvaret,

däri inbegripet anordnande av all­

männa skyddsrum och källarmurs-

genombrott för sådana.

2 mom. I fråga om det särskilda

civilförsvaret inom kommunen har

denna att, i den mån skyldighet här-

utinnan icke åvilar ägare eller inne­

havare av anläggning eller byggnad,

sörja för att personalen i erforderlig

omfattning utbildas och övas, så ock

att anordna källarmursgenombrott för

enskilda skyddsrum.

(Föreslagen lydelse:)

45 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina myndigheter lämna

civilförsvarschefen biträde i sådana

frågor rörande civilförsvaret som hava

samband med de särskilda myndighe­

ternas verksamhetsområden;

b) i enlighet med gällande organi­

sationsplan inrätta och utrusta all­

männa skyddsrum samt vidtaga andra

byggnadsanordningar ävensom reserv­

anordningar för vatten-, gas- och elek-

tricitetsförsörjningen;

c) utföra källarmurs genombrott för

allmänna och enskilda skyddsrum;

d) vårda och underhålla de under

b) omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan för

det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst samt

tekniska tjänst anskaffad materiel,

som icke utgör personlig utrustning

för tjänstegr enarnas personal;

f) tillhandahålla lämpliga lokaler

för Civilförsvarets administration samt,

i den mån skyldighet härutinnan icke

åvilar ägare eller innehavare av an­

läggning eller byggnad, för förvaring

av annan materiel och utrustning för

civilförsvaret än som avses under e)

ävensom för utbildningsverksamheten

inom civilförsvaret;

g) svara för avlöning och annan

ersättning till personal, vars tjänst­

göring i civilförsvaret enligt 20 § skall

anses fullgjord i kommunal anställ­

ning; samt

h)

under civilförsvar sberedskap

samt vid utbildning och övning i den

omfattning organisationsplanen angi­

ver till allmänna civilförsvarets för­

fogande ställa kommunen tillhörig ma­

teriel och annan egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

o

1 mom. (andra—fjärde styckena).

Bär två eller flera kommuner helt

eller delvis ingå i samma civilförsvars­

område, skola kommunerna gemen­

samt svara för civilförsvarets upprätt­

hållande, i vad det enligt planen hän­

för sig till civilförsvars området i dess

helhet, och i övrigt var för sig. De

gemensamma kostnaderna skola för­

skjutas av den kommun, inom vilken

civilförsvarschefen enligt planen un­

der högsta civilförsvar sb er edskap skall

hava sin uppehållsort, eller, då uppe­

hållsorten är belägen utom civilför­

svarsområdet, av den kommun läns­

styrelsen bestämmer.

I den mån de gemensamma kostna­

derna icke enligt 47 § täckas av stats­

medel, skola de årligen fördelas mellan

kommunerna i förhållande till det an­

tal skattekronor och skatteören, som

inom varje kommun eller del av kom­

mun påförts de skattskyldiga vid näst­

föregående års taxering till allmän

kommunalskatt. Påstår kommun, att

särskilda skäl finnas for annan fördel-

ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd

kan antagas bliva till särskilt gagn

för viss kommun, eller uppkommer

eljest tvist mellan kommunerna beträf­

fande skyldigheten att bidraga till

kostnaderna, äger länsstyrelsen efter

framställning förordna, hur fördelnin­

gen skall ske. Sådan framställning

skall göras sist inom tre månader efter

det kommun anmodats erlägga sin

kostnadsandel eller, där framställnin­

gen göres av kommun, som förskjutit

kostnaden, efter utgången av det

kalenderår, under vilket kostnaden för­

skjutits.

Till den kommun, som förskjutit de

gemensamma kostnaderna, hava övriga

(Gällande lydelse:)

2 mom. Där åtgärd, som avses i

1 mom. b)—e), enligt gällande organi­

sationsplan hänför sig till flera i sam­

ma civilförsvars område helt eller del­

vis ingående kommuner, skall den

kommun länsstyrelsen bestämmer vid­

taga åtgärden och förskjuta kostna­

derna därför.

I den mån kostnaderna icke täckas

av statsmedel, skola de årligen fördelas

mellan kommunerna i förhållande till

det antal skattekronor och skatteören,

som inom varje kommun eller del av

kommun påförts de skattskyldiga vid

nästföregående års taxering till allmän

kommunalskatt. Påstår kommun, att

särskilda skäl finnas för annan fördel-

ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd

kan antagas bliva till särskilt gagn

för viss kommun, eller uppkommer

eljest tvist mellan kommunerna beträf­

fande skyldigheten att bidraga till

kostnaderna, äger länsstyrelsen efter

framställning förordna, hur fördelnin­

gen skall ske. Sådan framställning

skall göras sist inom tre månader efter

det kommun anmodats erlägga sin

kostnadsandel eller, där framställnin­

gen göres av kommun, som förskjutit

kostnaderna, efter utgången av det

kalenderår, under vilket desamma för­

skjutits. Till den kommun, som för­

skjutit kostnaderna, hava övriga kom­

muner att i överensstämmelse med för­

delning som nu sagts utgiva på dem

belöpande andelar därav.

Vad i andra stycket stadgas skall

äga motsvarande tillämpning beträf­

fande sådan i 1 mom. g) avsedd kost­

nad som uppkommit under civilförsvars-

beredskap och hänför sig till ändamål,

vilket i organisationsplanen angivits

såsom gemensamt för flera kommuner,

(Föreslagen lydelse:)

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

kommuner att i överensstämmelse med

fördelning enligt tredje stycket utgiva

på dem belöpande andelar av kostna­

derna.

(Föreslagen lydelse:)

samt beträffande förlust i anledning

av skada å kommun tillhörig materiel

eller annan egendom, som jämlikt 1

mom. h) under civilförsvarsberedskap

ställts till civilförsvarets förfogande

för ändamål som nu sagts.

46 §.

46 §.

1 mom. I varje —----------- sådan nämnd.

Kommun skall tillsätta särskild ci-

vilförs var snämnd; dock må kommun,

som har ett invånarantal understigande

3 000 eller erhållit länsstyrelsens till­

stånd därtill, kunna uppdraga i stad

åt drätselkammaren och på landet åt

kommunalnämnden att vara civilför-

svarsnämnd. Har kommunalförbund

bildats för handhavande av civilför­

svaret, må förbundsdirektionen utgöra

civilförsvarsnämnd för de i förbundet

ingående kommunerna.

Är civilförsvarschef ledamot eller

ersättare i kommunalnämnd, drätsel­

kammare eller förbundsdirektion, åt

vilken uppdragits att vara civilförsvars­

nämnd, äger civilförsvarschefen icke

deltaga i de till civilförsvarsnämnden

hörande ärendenas handläggning i

vidare mån än som stadgas i 4 mom.

Är civilförsvarschefen i enlighet med

nämnda stadgande närvarande vid ci-

vilförsvarsnämndens sammanträde, må

hänsyn härtill ej tagas vid avgörande

av fråga, huruvida beslutfört antal

ledamöter är tillstädes.

47 §.

1 mom. För kostnad, som kommun

fått vidkännas på grund av 45 § 1 och 2

mom., äger kommunen erhålla stats­

bidrag med två tredjedelar av kostna­

dens belopp, därest icke nedan i detta

kapitel annorlunda stadgas.

Kommun äger tillsätta särskild ci­

vilförsvarsnämnd. Under civilförsvars-

beredskap må Konungen förordna, att

särskild civilförsvarsnämnd skall till­

sättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej

finnes, skall i stad drätselkammaren

och på landet kommunalnämnden vara

civilförsvarsnämnd; kommun dock obe­

taget att uppdraga åt annat kommunalt

organ att vara civilförsvarsnämnd. Har

kommunalförbund bildats för civilför­

svarsändamål, må förbundsdirektionen

utgöra civilförsvarsnämnd för de i för­

bundet ingående kommunerna.

Är civilförsvarschef ledamot eller

ersättare i organ, som enligt tredje

stycket är civilförsvarsnämnd, äger

civilförsvarschefen icke deltaga i de

till civilförsvarsnämnden hörande ären­

denas handläggning i vidare mån än

som stadgas i 4 mom. Är civilförsvars­

chefen i enlighet med nämnda stad­

gande närvarande vid civilförsvars-

nämndens sammanträde, må hänsyn

härtill ej tagas vid avgörande av frå­

ga, huruvida beslutfört antal ledamö­

ter är tillstädes.

47 §.

För kostnad, som kommun fått vid­

kännas på grund av 45 § 1 mom. b)

och c), äger kommunen erhålla stats­

bidrag med två tredjedelar av kostna­

dens belopp. Statsbidraget må dock

ej beräknas å högre belopp än det var­

till kostnaden skäligen kan skattas.

7

2 mom. Statsbidrag utgår icke för

kostnad som avser

a) avlöning och annan ersättning

för tjänstgöring, som enligt 20 § skall

anses fullgjord i den kommunala an­

ställningen;

b) anskaffande av materiel, utrust­

ning och annan egendom, som kom­

munen ställt till förfogande, i den

mån densamma anskaffats eller kan

förväntas komma att huvudsakligen

användas för annat ändamål än för

civilförsvaret;

c) administration av andra åtgärder

inom civilförsvaret än sådana som

avse inkvartering och därmed samman­

hängande sociala uppgifter;

d) förvaring, underhåll och kontroll

av materiel, utrustning och annan

egendom;

e) rese- och traktamentsersättning,

som under tid, då civilförsvarsbered-

skap icke råder, utgår till annan än

civilförsvarschef eller ställföreträdare

och ej avser deltagande i utbildnings­

kurs, som för flera civilförsvarsom­

råden anordnas av civilförsvar sstyr el­

sen eller länsstyrelsen eller på dessa

myndigheters föranstaltande;

f) lokaler för annan utbildning än

sådan som anordnas av civilförsvars-

styrelsen eller länsstyrelsen.

3 mom. Kommun äger erhålla stats­

bidrag med kostnadens hela belopp i

vad avser

a) avlöning och annan ersättning,

enligt vad därom är särskilt föreskrivet,

till civilförsvarschef och ställföreträ­

dare ävensom under civil för sv ar sbe­

redskap till annan civilförsvarspliktig

personal än sådan vars tjänstgöring

skall enligt 20 § anses fullgjord i den

kommunala anställningen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

b) inkvartering och därmed sam­

manhängande uppgifter av social na­

tur, i den mån kostnaderna icke äro

av beskaffenhet som i 2 mom. under

a), b), d), e) eller f) sägs, med rätt lik­

väl för Konungen att, såframt åtgär­

derna avse allenast civilförsvarsom­

rådets egna invånare, bestämma stats­

bidraget till endast två tredjedelar.

48 §.

Statsbidrag enligt 47 § fastställes

för varje kalenderår av länsstyrelsen,

där ej Konungen annorlunda förord­

nar. Statsbidraget må ej i något fall

beräknas å högre belopp än det vartill

kostnaden i varje särskilt fall skäligen

kan skattas.

Ansökan om statsbidrag för visst

kalenderår skall göras före utgången

av nästa kalenderår, med rätt likväl för

Konungen att medgiva prövning av

ansökan ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger att till kommun

utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter Konungen

meddelar.

49 §.

Där särskilda omständigheter det

föranleda, äger Konungen medgiva, att

kommun må erhålla statsbidrag för

sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i

andra fall eller med högre belopp än

förut stadgats.

(Föreslagen lydelse:)

Statsbidrag fastställes för varje

kalenderår av länsstyrelsen, där ej

Konungen annorlunda förordnar. An­

sökan om statsbidrag för visst kalen­

derår skall göras före utgången av

nästa kalenderår, med rätt likväl för

Konungen att medgiva prövning av

ansökan ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger att till kommun

utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter Konungen

meddelar.

48 §.

Där särskilda omständigheter det

föranleda, äger Konungen medgiva, att

kommun må för kostnad, som kommun

fått vidkännas på grund av 45 § 1 mom.

b) och c), erhålla högre statsbidrag

än förut stadgats.

49 §.

Tillhandahåller kommun lokaler för

civilförsvarets administration, för för­

varing av annan materiel eller utrust­

ning för civilförsvaret än som avses i

45 § 1 mom. e) eller för utbildning,

som anordnas av civilförsvarsstyrelsen

eller länsstyrelsen, skall skälig ersätt­

ning därför utgivas av statsmedel. Er­

sättningen skall, då överenskommelse

ej kan träffas, bestämmas av länssty­

relsen.

9

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

50 §.

50 §.

Har hos — — — för tjänstgöringen.

Där under högsta civilförsvarsbe- Där under högsta civilförsvarsbe-

redskap till allmänt civilförsvar hö- redskap materiel eller annan egendom,

rande materiel eller annan egendom av- som kommun enligt gällande organisa-

sevärt skadats på grund av fientlig tionsplan ställt till allmänna civilför-

verksamhet eller ock under användning svarets förfogande, avsevärt skadats

utom det egna civilförsvarsområdet, på grund av fientlig verksamhet eller

äger den kommun, som anskaffat mate- ock under användning utom det egna

rielen eller egendomen, att av stats- civilförsvarsområdet, äger kommunen

medel erhålla skälig gottgörelse.

erhålla skälig gottgörelse av stats­

medel.

Gottgörelse enligt — — — är belägen.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 81.

51 §•

Ingår municipalsamhälle eller del

därav i civilförsvarsområde skola föl­

jande särskilda bestämmelser gälla:

1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall

äga motsvarande tillämpning å muni-

cipalsamhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt

att till förfogande för allmänna civil­

försvaret inom området ställa materiel,

utrustning och annan egendom, som

är behövlig för civilförsvaret och till­

hör eller innehaves av municipalsam­

hället.

3. Municipalsamhället äger enahan­

da rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i

50 §.

76 §.

I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av sådan uppgift i avse­

ende å civilförsvaret som åvilar kom­

mun, äger vederbörande civilf örsvars-

chef, därest behovet icke med tillräck­

lig skyndsamhet kan tillgodoses genom

frivillig överenskommelse, att för kom­

munens räkning, i enlighet med vad i

detta kapitel närmare stadgas, under

51

§.

Ingår municipalsamhälle eller del

därav i civilförsvarsområde skola föl­

jande särskilda bestämmelser gälla:

1. Yad som stadgas i 45 § 1 mom.

a) samt g) och h) jämte därtill anslu­

tande bestämmelser i 45 § 2 mom.

skall äga motsvarande tillämpning å

municipalsamhället.

2. Municipalsamhället äger enahan­

da rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i

50 §.

76 §.

I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av staten åvilande upp­

gift för upprätthållande av civilförsva­

ret inom civilförsvarsområde, äger

civilförsvarschefen, därest behovet icke

med tillräcklig skyndsamhet kan till­

godoses genom frivillig överenskom­

melse, i enlighet med vad i detta kapi­

tel närmare stadgas, under civilför-

10

civilförsvarsberedskap taga i anspråk svarsberedskap taga i anspråk mark­

markområden, byggnader, utrymmen, områden, byggnader, utrymmen, livs-

1 i''smedel, transportmedel, utrustnings- medel, transportmedel, utrustningsper-

persedlar, materiel och annan egen- sedlar, materiel och annan egendom,

dom, som finnes inom civilförsvars- som finnes inom civilförsvarsområdet

området och innehaves av annan än och innehaves av annan än staten. Mo-

staten.

torfordon, släpfordon och motorred-

Yad nu stadgats skall i fråga om sfcap må efter länsstyrelsens medgi-

anordnande av allmänt skyddsrum vande tagas i anspråk ändå att de

samt källarmursgenombrott i tillämp- finnas inom annat till länet hörande

liga delar gälla jämväl under tid, då civilförsvarsområde.

civilförsvarsberedskap icke råder; dock 1 den män det prövas nödigt för

att vad som sägs om civilförsvars chef fullgörande av kommuns skyldigheter

skall hava avseende å länsstyrelsen, enligt 45 § 1 mom. b) och c) att egen­

dom tages i anspråk för kommunens

räkning, skall vad ovan sägs äga mot­

svarande tillämpning. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande

av byggnadsanordning och källar­

mursgenombrott gälla jämväl un­

der tid, då civilförsvarsberedskap icke

råder; dock att länsstyrelsen därvid

skall utöva den befogenhet, som enligt

första stycket tillkommer civilförsvars-

chefen.

81 §. 81 §.

1 mom. Har egendom tagits i an- 1 mom. Har egendom tagits i an­

språk jämlikt 76 § eller åtgärd vidta- språk jämlikt 76 § eller åtgärd vidta­

gits jämlikt 80 §, är egendomens ägare gits jämlikt 80 §, är egendomens ägare

eller innehavare berättigad till ersätt- eller innehavare berättigad till ersätt­

ning efter vad nedan sägs. Ersättning ning efter vad nedan sägs. Ersättning

gäldas av den kommun, som har att i gäldas, om egendomen tagits i anspråk

första hand svara för tillgodoseende för kommuns räkning, av kommunen

av det behov för vilket egendomen och eljest av staten,

tages i anspråk.

För egendom — — — egendomens nyttjande.

Då egendom -— — — ersättning härför.

Har åtgärd — — — genom åtgärden.

82 §. 82 §.

Har genom frivillig överenskom- Har genom frivillig överenskom­

melse nyttjanderätt till egendom för melse egendom med nyttjanderätt

det allmänna civilförsvarets behov ställts till det allmänna civilförsvarets

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

11

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

upplåtits till kommun och lider egen­

domen skada eller avsevärd försäm­

ring, vartill hänsyn ej tagits vid över­

enskommelsen, äger upplåtaren på­

kalla ersättningsfrågans prövning.

85 §.

I den mån det prövas oundgängligt

för fullgörande av annan uppgift i av­

seende å civilförsvaret än i 76 § sägs,

äger civilförsvarsmyndighet, i enlig­

het med vad Konungen därom närmare

förordnar, under civilförsvarsbered-

skap taga i anspråk egendom, som

innehaves av annan än staten. Härvid

skola i tillämpliga delar bestämmel­

serna i 76—84 §§ lända till efterrät­

telse; dock med iakttagande att ersätt­

ning för egendom som tagits i anspråk

eller för åtgärd som vidtagits skall

utgå av statsmedel samt att ersättning,

som skall utgå efter taxa, skall till

beloppet fastställas av den civilför­

svarsmyndighet, som utövat förfogan­

derätten.

(Föreslagen lydelse:)

förfogande och lider egendomen ska­

da eller avsevärd försämring, vartill

hänsyn ej tagits vid överenskommel­

sen, äger den som upplåtit nyttjande-

rätten påkalla ersättningsfrågans prov­

ning-

85 §.

I den mån det prövas oundgängligt

för fullgörande av annan uppgift i av­

seende å civilförsvaret än i 76 § sägs,

äger civilförsvarsmyndighet, i enlig­

het med vad Konungen därom närmare

förordnar, under civilförsvarsbered-

skap taga i anspråk egendom, som

innehaves av annan än staten. Härvid

skola i tillämpliga delar bestämmel­

serna i 76—84 §§ lända till efterrät­

telse; dock med iakttagande att ersätt­

ning, som skall utgå efter taxa, skall

till beloppet fastställas av den civilför­

svarsmyndighet, som utövat förfogan­

derätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949; dock att 26 § i dess nya lydelse

skall lända till efterrättelse från och

med den 1 juli 1948.

Det åligger kommun att, i den mån

så påfordras, till civilförsvarets för­

fogande ställa kommunen den 1 juli

1949 tillhörig materiel, utrustning eller

annan egendom, som anskaffats för

civilförsvarets administration och för-

rådsförvaltning samt tjänstegrenarna

inom det allmänna civilförsvaret. För

nyttjande av egendom avsedd för de

12

två först nämnda ändamålen skall av

statsmedel utgå skälig ersättning som,

då överenskommelse ej kan träffas, be­

stämmes av länsstyrelsen.

Har kommun före den 1 juli 1949

vidtagit åtgärd för upprätthållande av

civilförsvaret, skola beträffande stats­

bidrag för därav föranledd kostnad

samt fördelning av densamma mellan

flera kommuner tillämpas de äldre be­

stämmelserna. Har kommun före den 1

december 1944 anskaffat materiel, ut­

rustning eller annan egendom för civil­

försvarsändamål, skola dock bestäm­

melserna i 47 § icke äga tillämpning,

såvitt Konungen ej annorlunda för­

ordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(Gällande lydelse:)

(F ör eslag en lydelse:)

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 6 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, frågan om civilför­

svarets fortsatta verksamhet samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade

jag åtta sakkunniga för att verkställa översyn av gällande anordningar för

civilförsvaret och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga, vilka

antogo benämningen 1945 års civilförsvarsutredning, utgjordes av numera

landshövdingen Th. Bergquist, ordförande, ledamoten av riksdagens andra

kammare docenten E. W. Håstad, överstelöjtnanten C. F. K. Lemmel, leda­

moten av riksdagens första kammare redaktören S. H. Linderot, civilingen­

jören S. Y. Lundquist, ledamoten av riksdagens första kammare fru Gärda

Svenson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare verkstadsarbetaren

G. F. Thapper och kassörskan Märta Öberg. De sakkunniga avgåvo den 10

januari 1947 ett betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation

m. m. (SOU 1947: 10).

Över betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, efter för-

svarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemvämschefens, försvarets sjuk­

vårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvaltnings hörande, krigsmateriel-

verket, försvarets forskningsanstalt, 1945 års försvarskommitté, samtliga läns­

styrelser — i några fall efter hörande av vissa statliga eller kommunala myn­

digheter eller av särskilda sammanslutningar inom länet — statskontoret,

medicinalstyrelsen, bevakningsinspektören, statens byggnadslånebyrå, statens

arbetsmarknadskommission, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, tele­

grafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls­

styrelsen, byggnadsstyrelsen, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, över­

styrelsen för yrkesutbildning, statens industrikommission, statens livsmedels­

kommission, statens reservförrådsnämnd, statens trafikkommission, riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap, ett trettiotal stads- och landskommuner

av olika storlek och betydelse ur civilförsvarssynpunkt, svenska stadsförbun­

det, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighets­

ägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a., svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,

14

svenska brandbefälsförbundet, Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund,

svenska skorstensfejeriarbetarförbundet, centralkommittén folk och försvar,

hemvärnsrådet, överstyrelsen för svenska röda korset, riksluftskyddsförbundet,

Sveriges folkskollärarförbund, föreningen Sveriges polismästare, föreningen

Sveriges landsfiskaler, svenska civilförsvarets tjänstemannaförening, högerns

centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och svenska landsbygdens

kvinnoförbund.

Jag anhåller att i det följande få närmare behandla frågan om civilförsva­

rets fortsatta verksamhet. I detta, sammanhang berör jag dock endast de spörs­

mål, som kräva reglering i lag eller som eljest gälla civilförsvarets organisation

och uppgifter i stort. De anslagsfrågor, som äga samband med civilförsvarets

fortsatta verksamhet efter av mig förordade delvis nya linjer, komma att

anmälas särskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

I. översikt av nuvarande ordning.

1944 års lagstiftning.

Frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet var senast föremål

för statsmakternas prövning år 1944, då riksdagen i huvudsakliga delar antog

ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till civilförsvarslag jämte vissa därtill

anslutande författningar.

De grundläggande bestämmelserna angående civilförsvaret äro meddelade

i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) och civilförsvarskungörelsen den

14 september 1944 (nr 646). I det av Kungl. Maj:t för 1944 års riksdag fram­

lagda förslaget till civilförsvarslag förutsattes icke någon tidsbegränsning av

lagen. Sådan begränsning beslöts emellertid av riksdagen på förslag av andra

särskilda utskottet, som förordade en begränsning av civilförsvarslagens

giltighetstid till fem år. I motiveringen för sitt förslag i detta hänseende

anförde utskottet i sitt utlåtande (nr 5) bl. a., att den tid som stått utskottet

till buds för behandlingen av lagförslaget icke medgivit den ingående gransk­

ning, som under mera normala arbetsförhållanden bort komma ett så omfat­

tande lagkomplex till del samt att organisationen icke framlagts för riksdagen i

det utformade skick, som plägade vara förutsättningen för ett definitivt riks­

dagsbeslut. Efter att ha framhållit angelägenheten av ett beslut redan vid 1944

års riksdag angående civilförsvarets organisation uttalade utskottet, att påpe­

kade förhållanden borde giva anledning till ytterligare omprövning inom viss

tid såväl av lagbestämmelsernas innehåll som av organisationens omfattning.

Utskottet hade funnit lämpligt låta angelägenheten av denna omprövning

komma till uttryck på så sätt, att civilförsvarslagen gåves en till fem år be­

gränsad giltighet samt att den provisoriska karaktären av civilförsvarssty-

relsen genom chefens förordnande på kort tid ytterligare underströkes.

15

Utskottet fortsatte:

Utskottet avser icke därmed att uttala den uppfattningen, att civilförsvars­

lagen och civilförsvarsorganisationen skulle vara obehövliga efter utgången

av nämnda tidsrymd. Utskottet utgår fastmer ifrån — och med hänsyn till

bl. a. kommunernas och enskildas skyldigheter och rättigheter är detta viktigt

att framhålla — att ett civilförsvar av den allmänna karaktär nu är i fråga

måste framgent uppehållas som komplement till militärförsvaret. Innan stats­

makterna ge lagstiftningen på området en i analogi med allmänna lagar icke

tidsbegränsad karaktär, bör emellertid den av utskottet såsom angelägen be­

traktade omprövningen ha kommit till stånd.

Riksdagen godkände utskottets förslag. Civilförsvarslagen, som trädde i

kraft den 1 december 1944, gäller till och med den 30 juni 1949.

Civilförsvaret bildades vid den nya organisationens genomförande år 1944

till huvudsaklig del genom sammanslagning av den gamla luftskyddsorganisa-

tionen med organisationen för utrymning och socialtjänst. Till civilförsvaret

hänfördes jämväl uppgifter avseende undanförsel och förstöring samt åtgärder

till förhindrande av spioneri och sabotage vid vissa anläggningar och bygg­

nader.

Civilförsvarets uppgifter definieras i civilförsvarslagen (1 §) såsom

sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan

i samband därmed stående verksamhet. Den allmänna formuleringen av civil-

försvarsuppgifterna har valts med tanke på önskemålet att kunna anpassa

organisationens verksamhet efter krigföringens utveckling.

Civilförsvarsuppgifterna äro närmare angivna i 1 § civilförsvarskungörelsen,

enligt vilken det tillkommer civilförsvaret

a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erfor­

derliga åtgärder för civilbefolkningens samt anläggningars, byggnaders och

annan egendoms skyddande mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom

mot spioneri och sabotage,

b) att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig

verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verk­

samhet,

c) att under krig och, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, vid krigs­

fara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakas av

fientlig verksamhet,

d) att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring, i den mån sådan

verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan

myndighet än civilförsvarsmyndighet,

e) att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder

för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström, samt

f) att i övrigt handhava sådan på det allmänna ankommande civil verksam­

het för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet

åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet.

Vissa av de sålunda angivna civilförsvarsuppgifterna äro av förebyggande

karaktär. Exempel härå äro skyddsrumsbyggande, alarmeringsanordningar,

utrymning av tätorter, undanförsel av viktiga varuförråd samt evakuering av

industrier. Andra åtgärder återigen kunna betecknas såsom skadeavhjälpande

och förutsätta upprätthållande av en särskild hjälporganisation för bekäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

16

pande av uppkomna skador i samband med luftanfall. Inom civilförsvaret

organiseras enligt 3 § civilförsvarskungörelsen särskilda tjänstegrenar, näm­

ligen

ordningstjänst för upprätthållande av ordning och för bevakning,

observations- och förbindelsetjänst för observation och alarmering ävensom

befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av

telefonväxelstationer,

brandtjänst för bekämpande av brand,

teknisk tjänst för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av

dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, led­

ningar och lindrigt skadade byggnader ävensom undanförande och oskadlig­

görande av icke exploderade bomber o. d.,

gasskyddstjänst för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra

skyddsåtgärder mot stridsgaser,

sjukvårdstjänst för omhändertagande av skadade och sjuka, anordnande av

förbandsplatser ävensom beredande av sjukhusvård,

utrymnings- och socialtjänst för utrymning, inkvartering och utspisning

ävensom meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i

behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit

obeboeliga till följd av krigshandlingar, samt

undanförsel- och förstöringstjänst för undanförsel och förstöring.

Tjänstegrenarna äga i vissa fall fredsmässig motsvarighet. Detta gäller fram­

för allt för ordningstjänst och brandtjänst vilka uppbyggas kring befintliga

organisationer inom polis- resp. brandväsendet.

Civilförsvarets organisation är rent civil. Jämlikt föreskrift i civilför­

svarslagen kan emellertid militär myndighet under högsta civilförsvarsbered-

skap erhålla direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen, där för nödig sam­

ordning av civilförsvaret och krigsmakten så prövas nödigt (9 §).

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t

av ett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Ämbetsverket har hit­

tills varit av provisorisk natur och personalen har endast i begränsad

omfattning uppförts på ordinarie eller extra ordinarie stat. Verket står under

ledning av en generaldirektör. Inom länen utövas ledningen av civilförsvaret

av länsstyrelserna, vilka för ändamålet erhållit personalförstärkning i form

av särskilda försvarsavdelningar under ledning av civilförsvarsdirektörer.

Lokalt har en indelning skett i civilförsvarsområden, varvid i princip varje

landsfiskalsdistrikt samt stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, bildar

ett civilförsvarsområde. Inom civilförsvarsområdena handhas ledningen av

civilförsvaret av civilförsvarschefer, varvid i flertalet fall vederbörande polis­

chef utsetts till civilförsvarschef (3—6 §§).

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar som kan

sägas ha att fullgöra sådana civilförsvarsåtgärder, vilka äga betydelse för hela

området eller i vart fall viktigare delar av detsamma. Till allmänt civilförsvar

hänföres bl. a. organiserandet och utrustandet av de förut omförmälda tjänste­

grenarna samt anordnande av s. k. allmänna skyddsrum. Särskilt civilförsvar

— hemskydd och verkskydd — organiseras i den män bebyggelsens täthet eller

andra på anfallsrisken inverkande förhållanden därtill föranleda. Det särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

civilförsvaret avser i första hand skyddet av den egna fastigheten eller an­

läggningen (7 §).

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och

beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisa­

tionsplan, som fastställes av länsstyrelsen (10§).

För att civilförsvarets personalbehov skall tillgodoses stadgas i civilför­

svarslagen (11 §) en allmän tjänsteplikt, civilförsvarsplikt, för envar i riket

bosatt svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 16 år,

t. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 65 år. Civilförsvarsplikten inne­

fattar skyldighet icke endast att under tid, då beredskapstillstånd gäller inom

civilförsvaret, fullgöra tjänst i den omfattning, som är nödig med hänsyn

till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning

och övning i civilförsvarstjänst, utan även att under annan tid — således

även under fredsförhållanden — deltaga i utbildning och övning. Under

sistnämnda förhållanden är dock tjänstgöringsskyldigheten begränsad till som

regel 30 timmar årligen (12 §).

För att säkerställa civilförsvarets personalbehov i konkurrensen med

andra försvarsorganisationer kan inskrivning av civilförsvarspliktiga ske (17 §).

Sådan inskrivning, som äger rum beträffande all personal i allmänna civil­

försvaret och vissa befattningshavare i särskilda civilförsvaret, huvudsakligen

befäl, medför skyldighet för de inskrivna att deltaga i utbildning eller övning

under högst 60 timmar årligen.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvars-

pliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvars­

pliktiga (12 § 3 mom.). Redogörelse för utfärdade sådana bestämmelser torde

få lämnas i samband med behandlingen i det följande av de inskränkningar

i civilförsvarets verksamhet som förekommit efter krigsslutet.

I nyssnämnda sammanhang torde jämväl böra redovisas föreskrifterna om

anordnande av skyddsrum.

Gällande föreskrifter om fördelningen av kostnaderna för civil­

försvaret innebära att kostnaderna fördelas mellan statsverket, kommuner

och enskilda. I huvudsak gäller att staten och kommunerna svara för det

allmänna civilförsvarets kostnader, under det att de enskilda äro skyldiga att

bestrida utgifterna för det särskilda civilförsvaret. Vissa kostnader för det

särskilda civilförsvarets upprätthållande, avseende utbildning av personal och

anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum, åvila dock det

allmänna.

Förhållandet mellan stat och kommun är reglerat på det sätt, att kom­

munerna ålagts primär skyldighet att i enlighet med organisationsplanen för

civilförsvaret ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det

allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum

och källarmursgenombrott för sådana (45 § 1 mom.). I gengäld ha kommu­

nerna tillförsäkrats en omfattande statsbidragsrätt för dessa sina kostnader.

Samma gäller beträffande de kostnader för det särskilda civilförsvaret, vilka

enligt vad förut nämnts bestridas av det allmänna.

2—172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

17

18

Kommunernas rätt till statsbidrag avser som regel två tredjedelar av

kostnaderna. Från denna huvudregel gälla undantag i två olika riktningar,

så att statsbidrag i vissa uppräknade fall utgår med hela kostnaden, under

det att i vissa andra likaledes angivna fall statsbidrag icke alls utgår (47 §).

Inom civilförsvarsområdena sker uppdelning mellan olika kommuner av

de kostnader av gemensam natur, vilka icke täckas av statsbidrag. Fördel­

ningen skall som regel ske efter skatteunderlag (45 § 1 mom.).

De civilförsvarsuppgifter, som åvila kommun, skola handhavas av en civilför-

svarsnämnd (46 §). Även de kommunala beslutande organen kunna öva in­

flytande på civilförsvarets utformning genom att rätt tillförsäkrats dem att

avgiva yttrande över förslag till organisationsplan för civilförsvarsområdet

eller ändring i denna.

Såvitt gäller de enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvarets

upprätthållande torde här böra framhållas, att ägare av anläggning eller

byggnad, för vilken hemskydd eller verkskydd skall organiseras, är pliktig

att sörja för utrustning och andra åtgärder för hemskyddets eller verkskyddets

verksamhet (52 och 53 §§). Ägare av anläggning eller byggnad är vidare

skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum, som skall finnas

för anläggningen eller byggnaden. Till enskildas kostnader för civilförsvaret

utgår regelmässigt icke bidrag av det allmänna.

Inskränkningar i civilförsvarets verksamhet efter krigsslutet.

Vid statsmakternas behandling år 1944 av frågan om civilförsvaret förut­

sattes, att civilförsvarsverksamheten skulle begränsas vid inträdande freds-

förhållanden. I det stora hela lämnades emellertid frågan om civilförsvarets

fredsverksamhet öppen. Att så skedde sammanhängde med rådande utrikes­

politiska förhållanden, vilka i första hand ansågos kräva att avhjälpa bristerna

i den för krigsfall utformade befintliga organisationen.

De avvecklingsåtgärder, som sedermera vidtagits, måste betraktas som jäm­

förelsevis genomgripande och avse huvudsakligen utbildnings- och övnings-

verksamheten, skyddsrumsbyggandet samt dispositionen av den för civilför­

svaret anskaffade materielen. En kortfattad redogörelse för vad härutinnan

i huvudsak förekommit skall här lämnas.

Beträffande den i civilförsvarslagen stadgade plikten att deltaga i utbild­

ning och övning under fred gäller enligt 12 § att under tid, då civilförsvars-

beredskap icke råder, civilförsvarspliktig icke må för angivna ändamål tagas

i anspråk under längre tid för varje kalenderår än 30 timmar. För inskriven

personal är dock motsvarande tid bestämd till 60 timmar. Enligt samma lag­

rum ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser angående

civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civil-

försvarspliktiga.

Den 2 februari 1945, således medan kriget i Europa ännu pågick, utfärda­

des med stöd av nyssnämnda bemyndigande genom särskild kungörelse (nr

24) föreskrifter om civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

19

under år 1945. Av innehållet i denna kungörelse må nämnas att skyldighet

att genomgå s. k. grundläggande civilförsvarsutbildning stadgades för

fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt kvinnor i

åldrarna 16, 17, 18 och 28 år, allt i den män vederbörande hade stadigvarande

bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken sär­

skilt civilförsvar skulle vara organiserat. Utbildningstiden föreskrevs skola

omfatta högst 10 timmar. För 18-åriga kvinnor omfattade utbildningen dock

högst 20 timmar. Särskild utbildning skulle vidare kunna meddelas den in­

skrivna personalen under tider, som för olika kategorier varierade mellan

25 och 50 timmar. Repetitionsutbildning avsågs skola äga rum endast under

vissa förhållanden, varjämte skyldighet stadgades att inom ramen för de i

civilförsvarslagen fastställda maximigränserna deltaga i övningar, som be­

slutades av behörig myndighet.

Redan den 8 maj 1945 framhöll civilförsvarsstyrelsen, som jämlikt 1945

års kungörelse ägde meddela tillämpningsföreskrifter till densamma, i en

cirkulärskrivelse till länsstyrelserna att det syntes lämpligt, att tills vidare

under den närmaste tiden civilförsvarsövningar enligt kungörelsen icke an­

ordnades. Denna anvisning torde utan undantag ha beaktats. Den 18 sep­

tember 1945 föreskrev civilförsvarsstyrelsen, att all repetitionsutbildning

enligt samma kungörelse skulle tills vidare inställas ävensom att övningar som

förut sagts alltjämt tills vidare icke skulle anordnas.

Den 19 oktober 1945 vidtog Kungl. Maj:t sådan ändring av nyssnämnda

kungörelse, att skyldigheten att undergå grundläggande utbildning skulle

under återstoden av året föreligga endast beträffande civilförsvarspliktiga,

som under året fyllt eller fyllde 16, 17 eller 18 år. Män i åldern 48 år och

28-åriga kvinnor befriades sålunda härigenom från motsvarande utbildnings-

skyldighet.

Under år 1946 inskränktes civilförsvarsplikten för utbildnings- och

övningsändamål ytterligare. I huvudsaklig överensstämmelse med ett

av civilförsvarsutredningen i särskild framställning den 14 januari 1946

lämnat förslag utfärdades föreskrifter i detta hänseende genom kungörelse

den 22 mars 1946 (nr 119). Dessa föreskrifter inneburo, att grundläggande

civilförsvarsutbildning under högst 10 timmar skulle meddelas endast civil­

försvarspliktiga, som under året uppnådde 16 års ålder och hade stadigva­

rande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken

särskilt civilförsvar organiserats. Skyldighet att genomgå tilläggsutbildning

i sjukvård under likaledes högst 10 timmar ålåg därjämte civilförsvarspliktig

kvinna, som under året uppnådde 18 års ålder och hade stadigvarande bo­

stad eller sysselsättning som nyss sagts. Yissa föreskrifter om utbildning av

den, som under år 1945 varit skyldig genomgå grundläggande civilförsvars­

utbildning men på grund av uppskov eller annan anledning icke fullgjort

nämnda skyldighet, meddelades därjämte. Tillika föreskrevs att den, som

inskrivits såsom befäl inom civilförsvaret eller såsom ersättare för dylikt

befäl, skulle, om han icke genomgått sådan utbildning som vore föreskriven

för befälsbefattningen, vara skyldig undergå särskild utbildning, som finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

omfatta högst 25 timmar, där fråga vore om befattning inom hemskydd, samt

eljest högst 40 timmar.

För åren 1947 och 1948 ha bestämmelser angående omfattningen av civil-

försvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål utfärdats genom kungörelse

den 19 september 1947 (nr 760). Föreskrifterna överensstämma i huvudsak

med vad under år 1946 varit gällande.

Skyldigheten att anordna skyddsrum är i gällande civilförsvarslag

icke begränsad till beredskapsförhållanden utan gäller jämväl under fred.

Omfattningen av skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum, vilka för

ändamål som angivas i 22 § civilförsvarslagen byggas av kommunerna med

rätt till statsbidrag, bestämmes genom de förut omnämnda organisations­

planerna för civilförsvarsområdena. Skyldigheten att anordna enskilda skydds­

rum är i territoriellt hänseende begränsad till de områden eller platser, där

enligt organisationsplanerna särskilt civilförsvar skall vara organiserat d. v. s.

i huvudsak orter med viss bebyggelsetäthet. Inom sådana områden eller

platser avser skyddsrumsskyldigheten anläggningar eller byggnader av viss

i lagen (24 §) angiven storlek eller betydenhet. Såvitt gäller bostadsfastig­

heter skall skyddsrum anordnas inom byggnad med mer än två våningar.

Länsstyrelse har tillagts befogenhet att föreskriva skyddsrum även i andra

anläggningar och byggnader än där skyldighet att anordna sådant följer di­

rekt av lagens bestämmelser.

Skyddsrummens beskaffenhet är till sina huvuddrag fastställd i civilför­

svarslagen (23 och 26 §§). Konstruktionskraven innebära sammanfattningsvis,

att anläggningarna skola skydda mot splitter, mot rök- och stridsgaser, mot

verkningarna av att ovanförliggande byggnadsdelar instörta samt mot s. k.

detonationsvågor. Endast i den mån civilförsvarsstyrelsen så medgiver, må

skyddsrum nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som

inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ända­

mål (30 §).

Den avveckling som förekommit i fråga om skyddsrummen efter krigsslutet

har skett i två former, nämligen för det första genom att tillstånd enligt nyss

anförda bestämmelse lämnats till att befintliga anläggningar nyttjas för freds-

ändamål samt att tekniska anordningar i desamma ändras eller borttagas, och

för det andra genom att skyldigheten att anordna nya skyddsrum i admi­

nistrativ väg begränsats.

I fråga om rättigheten att utnyttja och ändra befintliga skyddsrumsanlägg-

ningar meddelade civilförsvarsstyrelsen i skrivelse den 26 maj 1945 till över-

ståthållarämbetet och länsstyrelserna anvisningar. Dessa innehöllo i huvudsak

att samtliga skyddsrum utom vissa ledningscentraler för civilförsvaret fingo

helt nyttjas för annat ändamål, varvid inredning och anordningar av provi­

sorisk art (bl. a. takförstärkningar av trä) samt dörrar, luckor, luftrenare

m. m. skulle få avlägsnas. All materiel, som i enlighet härmed kom att av­

lägsnas men som lämpligen kunde användas vid lokalernas iståndsättande

och utrustande såsom skyddsrum, skulle dock bibehållas och lagras på så­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

21

dant sätt, att skyddsrummen åter kunde sättas i stånd. Efter särskilt tillstånd

kunde borttagande eller ändring medgivas även i fråga om anordningar av

permanent art.

Beträffande skyldigheten att anordna nya skyddsrum meddelade civilför-

svarsstyrelsen i skrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna den

9 juni 1945 vissa anvisningar som innehöllo, att skyddsrum i befintliga bygg­

nader, därest sådana ej redan kommit till utförande, icke skulle påfordras.

I byggnader under uppförande skulle däremot enskilda skyddsrum alltjämt

anordnas i enlighet med föreskrifterna i civilförsvarslagen.

Den 29 september 1945 lämnade civilförsvarsstyrelsen föreskrifter om in­

skränkning av skyddsrumsbyggandet även i nya fastigheter. Härom föreskrevs,

att vid anordnandet av skyddsrum vissa åtgärder finge anstå, nämligen an­

skaffning och insättning av dörrar och luckor, uppförande av inre begräns-

ningsväggar för gasfång vid ingångar och reservutgångar samt anskaffning

och insättning av luftrenare jämte viss annan utrustning. Yissa angivna för­

beredelseåtgärder för underlättande av senare kompletteringar skulle dock

vidtagas. Frågan om berörda inskränkningar underställdes Kungl. Maj:t, som

den 8 februari 1946 förklarade hinder icke möta mot att i civilförsvarssty-

relsens skrivelse den 29 september 1945 angivna åtgärder av teknisk art finge

vid anordnandet av allmänt och enskilt skyddsrum anstå tills vidare i avvaktan

på resultaten av civilförsvarsutredningens arbete. Samtidigt förklarades

att sådant virke i skyddsrum, som finge avlägsnas jämlikt vederbörligt med­

givande, kunde av ägaren fritt disponeras. Vidare har Kungl. Maj:t den 10

maj 1946 förklarat hinder icke möta för länsstyrelserna att förordna, att

skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum i byggnader med mindre än tre

våningar tills vidare begränsas till sådana byggnader, som innehålla minst

12 eldstäder fördelade på minst tre bostadslägenheter.

På sätt tidigare berörts skola de grundläggande bestämmelserna rörande

civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde

upptagas i en organisationsplan. Föreskrifter angående upprättandet av

dylik plan samt medverkan härvid av kommunala m. fl. myndigheter äro upp­

tagna i civilförsvarskungörelsen. Emellertid har ansetts lämpligt att i viss

utsträckning begränsa organisationsplanläggningen. Sedan civilförsvars­

styrelsen i oktober 1946 utfärdat anvisningar för upprättandet av organisa­

tionsplan, har sålunda Kungl. Maj:t den 18 samma månad meddelat vissa

föreskrifter om förfaringssättet innebärande bl. a. att fastställelse av pla­

nerna genom länsstyrelse icke skall ske.

1947 års riksdag.

I samband med anslagsbeviljandet till civilförsvaret för budgetåret 1947/48

(prop. nr 278; riksdagens skr. nr 410) ha i ett par hänseenden jämk­

ningar beslutats i civilförsvarets organisation och verksamhet. Jämkningarna

avse anställningsförhållandena för viss personal inom civilförsvarsstyrelsen

samt hur förrådshållning av statlig civilförsvarsmateriel skall ombesörjas

och bekostas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

22

Såvitt gäller de inom civilförsvarsstyrelsen vidtagna åtgärderna, vilka

närmare komma att beröras i samband med behandlingen av frågan om an­

slag till civilförsvaret under budgetåret 1948/49, torde här endast böra fram­

hållas, att dessa åtgärder i huvudsak avsågo tillämpning inom styrelsen av

grunderna för reglerad befordringsgång för amanuenspersonal samt biträdes-

personal.

I fråga om förrådshållningen av statlig civilförsvarsmateriel må erinras

om att i den kommun jämlikt civilförsvarslagen åliggande uppgiften att

ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det allmänna civil­

försvaret i enlighet med organisationsplan inneslutes även skyldighet att om­

besörja erforderlig förrådshållning av materiel. Dylik materiel äges till en

betydande del av statsverket. Värdet av den statliga materielen uppgick i

början av år 1947 till omkring 38,i milj. kr. Materielen förvarades till huvud­

saklig del på omkring 400 orter, varvid förrådshållningen ombesörjdes av

vederbörande kommuner. I enlighet med ett av Kungl. Maj:t på framställning

av civilförsvarsstyrelsen framlagt förslag beslöt 1947 års riksdag att i ratio-

naliseringssyfte en viss centralisering av materielförvaringen skulle komma

till stånd. Ur såväl rättvisesynpunkter som av andra skäl ansågs en dylik

centralisering icke kunna ske på annat sätt än att staten övertog förvarings-

kostnadema för såväl centraliserad materiel som materiel, vilken komme

att kvarbli på tidigare platser. I samband härmed skedde en uppräkning av

ifrågavarande anslag från 280 000 kr. för budgetåret 1946/47 till 1 000 000 kr.

för budgetåret 1947/48. I anslutning härtill erinrades om att den därigenom

vunna lättnaden för kommunernas del överensstämde med civilförsvarsutred-

ningens förslag om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

II. Sammanfattning av civilförsvarsutredningens förslag.

I fråga om civilförsvarets allmänna ställning i framtiden

säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen, att möjligheterna äro

mycket små att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det

senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna. Under alla

förhållanden kommer enligt utredningens uppfattning även i framtida krigs­

fall ett lands produktionsapparat —- och härvid troligen ej blott den påtagliga

krigsproduktionen utan även försörjningsproduktionen i vidsträckt bemär­

kelse -— att utgöra ett eftertraktat anfallsobjekt. Utredningen anser vidare,

att utvecklingen och framtidsutsikterna icke f. n. ge anledning att göra av­

steg från kravet på beredskap inom något av de tre områden — militärför­

svaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen — varmed är

att räkna inom det totala försvaret. Snarare understryker enligt utredningens

mening utvecklingen det ofrånkomliga behovet av ett komplement av civil

karaktär till militärförsvaret.

23

Yad angår civilförsvarets verksamhetsgrenar innebär utred­

ningens förslag i stort sett ett bibehållande av den koncentration av åtgär­

derna på hemortsförsvarets område, som genomfördes genom 1944 års civil-

försvarslagstiftning. Det nuvarande sambandet mellan å ena sidan civilför­

svaret samt å andra sidan polis- och brandväsendena förutsattes likaledes

skola bestå. Utredningen förordar, att till civilförsvaret ytterligare hänföres

den bevakningstjänst, som under krigsåren ombesörjts av landstormspolis-

organisationen, samt att ledningen av den allmänna civila trafikledningen i

krig i viss utsträckning anknytes till civilförsvarets ledningsorgan.

Den förberedelseverksamhet, som under fred bör äga rum inom civilför­

svaret, bär utredningen funnit böra omfatta en såväl centralt som lokalt be­

driven planläggning. I den centrala verksamheten har ansetts böra ingå

bl. a. försöks- och forskningsarbete, avseende såväl inhemska som utländska

erfarenheter. Den lokala planläggningen förutsättes av utredningen skola in­

begripa uppgörande och vidmakthållande av organisationsplaner för de sär­

skilda civilförsvarsområdena samt upprätthållande i anslutning till dessa pla­

ner av uttagningen för civilförsvaret av personal, lokaler och fordon m. m.

Till den fredsmässiga verksamheten inom civilförsvaret anser utredningen

vidare böra höra utbildning och övning av personal. Sådan utbildning

och övning finner utredningen, som härutinnan samrått med företrädare för

det frivilliga arbetet på civilförsvarets område, icke kunna komma till stånd

enbart på frivillig väg. Den grundläggande utbildning, som under de senaste

åren jämlikt särskilda av Kungl. Maj:t med stöd av 12 § civilförsvarslagen

utfärdade kungörelser ägt rum med vissa årsklasser civilförsvarspliktiga, före­

slås ersatt med en till folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller

däremot svarande klass i högre läroanstalt förlagd utbildning i brandskydd

och olycksfallsvård, vilken i likhet med den hittillsvarande grundläggande

utbildningen avses omfatta högst 10 timmar. För 18-åriga kvinnor med sta­

digvarande hemvist eller sysselsättning inom ort, där särskilt civilförsvar

organiseras, föreslås vidare, i överensstämmelse med vad tidigare gällt, till-

läggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar. För den manliga delen

av befolkningen förordas viss utbildning i civilförsvar under rekryttjänst­

göringen samt under efterutbildningsövningar för värnpliktiga. Särskild ut­

bildning samt repetitionsutbildning föreslås härjämte för de mera betydelse­

fulla, särskilt inskrivna personalkategorierna inom civilförsvaret. Övningar

anses böra anordnas med vissa års mellanrum, förslagsvis så, att under en

tioårsperiod på samtliga i civilförsvarshänseende mera betydelsefulla orter

en övning äger rum. Ersättning under deltagande i utbildning och övning

bör enligt utredningens förslag i viss utsträckning utgå till inskriven personal.

De förberedande åtgärderna inom civilförsvaret under fred böra enligt ut­

redningens förslag inbegripa förebyggande åtgärder i samband med

stadsplanering m. m. Utredningen, som i detta sammanhang understryker

den ökade betydelsen av sådana åtgärder med hänsyn till nuvarande

metoder på krigföringens område, anför härvid vissa synpunkter beträffande

stadsplanering och industrilokalisering samt i fråga om utformningen ur

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

24

byggnadsteknisk synpunkt av särskilda anläggningar och byggnader. Vad

först angår stadsplaneringen, där på grundval av gällande föreskrift om be­

aktande vid denna planering av civilförsvarets synpunkter visst samarbete

förekommer mellan bl. a. byggnadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen, uttalar

sig utredningen för en översyn av de normer, vilka i civilförsvarshänseende

befunnits önskvärda. Härjämte räknar utredningen med att vid de övervägan­

den, som i annat sammanhang äga rum på närliggande områden, bl. a. genom

markutredningen, civilförsvarets intressen i vederbörlig grad beaktas. På lik­

nande sätt förutsattes att i fråga om industriens lokalisering civilförsvars­

synpunkterna komma att beaktas i samband med annan utredning. Beträf­

fande slutligen utformningen i tekniskt hänseende av särskilda anläggningar

och byggnader ifrågasätter utredningen, bl. a., huruvida icke bergverkstäder

borde inrättas i större omfattning än vad hittills varit fallet. Obligatoriska

föreskrifter i detta hänseende förordas emellertid icke.

Vad angår anordnande av skyddsrum framlägger utredningen till en

början vissa rön angående förutsättningarna för att vid användning av nu

kända anfallsmedel erbjuda civilbefolkningen skydd genom byggande av

skyddsrum. Härvid framhålles, bl. a., att de s. k. fullträffsäkra konstruktioner,

vilka hittills i begränsad utsträckning kommit till användning, innebära ett

skydd av mycket hög klass även mot atombomber, att bergskyddsrum anses,

motstå samtliga kända skadeverkningar av dylika bomber, att jämväl skydds­

rum av den typ, som jämlikt civilförsvarslagens bestämmelser hittills allmänt

kommit till användning — s. k. normalskyddsrum •—- beräknas erbjuda ett

betydande mått av skydd mot verkningar av atombomber jämfört med vistelse

i det fria, att möjligheterna till förvarning äro otillfredsställande vid nu till-

lämpat luftbevakningssystem men bli gynnsammare, därest övergång sker

till bevakning med anlitande av ekoradio, samt att kostnaderna för skydds­

rumsbyggande — för bostäder, industrier och allmänna skyddsrum — vid en

årlig bostadsproduktion av 100 000 eldstäder beräknas uppgå till omkring 9

milj. kr., vilket belopp anses utgöra omkring 0,9 % av byggnadskostnaderna

för den årligen tillkommande bostadsvolymen.

Det byggnadsprogram, som av utredningen mot bakgrunden av nu angivna

förhållanden föreslås, innebär i huvudsak följande. För civilbefolkningen skola

enskilda skyddsrum alltjämt byggas i nybyggnader huvudsakligen enligt gäl­

lande lagbestämmelser. Skyddsrumsskyldigheten skall härvid i territo­

riellt hänseende såsom hittills vara begränsad till områden, för vilka sär­

skilt civilförsvar planeras, d. v. s. i allmänhet orter med större befolknings­

täthet. Gränsen för den generella skyldigheten att anordna skyddsrum i

bostadsfastigheter inom dylika områden föreslås lagd vid en sammanlagd

lägenhetsyta av 360 kvm. De sålunda för nybyggnader avsedda skyddsrummen,

vilka såsom hittills förutsättas utförda av fastighetens ägare eller innehavare,

anses av utredningen böra fullt färdigställas, och efter krigsslutet meddelad

generell dispens med anskaffning av skyddsrumsdörrar, luckor och luftrenare

jämte viss annan inredning föreslås upphävd. Skyddsrum i äldre bebyggelse,

vilka utförts enligt numera föråldrade konstruktionsbestämmelser och efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

25

krigsslutet fått i betydande utsträckning avvecklas, anses icke böra åter lstånd-

sättas. En ytterligare demontering bör dock undvikas. Källarmursgenombrott

i äldre bebyggelse förordas utförda, sa snart läget på arbetsmarknaden det

medger.

För civilbefolkningen föreslås härutöver att i orter med mer än 30 000

invånare, där behov av ökat skydd anses föreligga på grund av risken för

användning av atombomber, friliggande fullträffsäkra anläggningar utföras

genom det allmännas försorg enligt en plan, innefattande utbyggnad av

skyddsrum för 10—20 % av befolkningen till en kostnad av omkring 150 milj.

kr. varav minst 60 milj. beräknas utgöra det kapitaliserade värdet av anlägg­

ningarnas fredsanvändning såsom garage, lagerlokaler m. m.

Allmänna skyddsrum, vilka avses för de i 22 § civilförsvarslagen angivna

ändamålen (civilförsvarscentraler, skyddsrum för aktiv civilförsvarspersonal

och för trafikanter, vissa anstalter m. m.) förutsättas av utredningen utbyggda

i enlighet med det behov, som framkommer jämlikt de för civilförsvarsom­

rådena upprättade organisationsplanerna. Det erforderliga byggnadsprogram-

met beräknas draga en kostnad av omkring 100 milj. kr., varav 20 milj. skulle

utgöra det kapitaliserade värdet av anläggningarnas fredsanvändning.

Såväl de friliggande skyddsrummen för civilbefolkningen som de allmänna

skyddsrummen beräknas av utredningen utförda under en tioarspeiiod, \arvid

på grund av materiel- och arbetskraftssvårigheter kvoten för de närmaste åren

förutsättes avsevärt mindre än under periodens senare del.

Den nuvarande organisationen inom civilförsvaret föreslås av utred­

ningen skola i princip bibehållas. Organisationen skall sålunda även i fort­

sättningen vara av civil karaktär, med erforderligt militärt inflytande undei

högsta grad av civilförsvarsberedskap tillgodosett genom direktivrätt. En

särskild civilförsvarsstyrelse anses alltjämt böra finnas, varvid efter viss be-

skärning av personalorganisationen det nuvarande i stor utsträckning

tillämpade arvodessystemet föreslås ersatt med en reglerad personalstat. I

fråga om den inre organisationen förordas vissa förändringar, innebärande

bl. a. begränsning av antalet byråer och avdelningar samt införande av viss

lekmannarepresentation i styrelsen. Statens brandinspektion förutsättes skola

alltjämt äga viss anknytning till civilförsvarsstyrelsen.

Inom länen anses ledningen av civilförsvaret alltjämt böra avila länssty­

relserna. Särskilda försvarsavdelningar vid länsstyrelserna under ledning av

civilförsvarsdirektörer förutsättas härvid även fortsättningsvis erforderliga.

Civilförsvarsdirektörerna, av vilka vissa föreslås överförda till ordinarie stat,

böra enligt utredningen, i den mån civilförsvarsgöromålen så tillåta, anför­

tros andra uppgifter inom länsstyrelsernas arbetsområde. Utöver civilför­

svarsdirektörerna skola, på sätt nu gäller, militärassistenter tjänstgöra på för-

svarsavdelningarna, varvid deltidstjänstgöring inom krigsmakten föreslås i

viss omfattning.

Den lokala indelningen i civilförsvarsområden anses på sätt nu gäller böra

i princip ansluta till polischefsdistrikten. Nuvarande skyldighet för befatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

26

ningshavare vid polis- och brandväsendet att mottaga uppdrag såsom civil-

försvarschef eller ställföreträdare för dylik föreslås utvidgad till annan befatt­

ningshavare i statlig eller kommunal tjänst, i den mån hinder för uppdragets

fullgörande icke kan antagas föreligga på grund av värnplikt.

Vittgående förändringar förordas av civilförsvarsutredningen i fråga om

bestridandet av kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande.

Den nuvarande skyldigheten för kommun att primärt, med statsbidragsrätt,

svara för kostnaderna för det allmänna civilförsvarets och till viss del även

för det särskilda civilförsvarets (hemskydd och verkskydd) upprätthållande

föreslås sålunda ersatt med principen att statsverket direkt svarar för huvud­

parten av ifrågavarande kostnader. Kommuns medverkan anses böra be­

gränsas till vissa i civilförsvarslagen uttömmande angivna fall, där dylik med­

verkan påkallas av huvudsakligen praktiska eller organisatoriska skäl. Dessa

undantag gälla, bl. a., kostnader för deltagande i civilförsvaret av vissa kom­

munala kårer, exempelvis brand- och poliskårer, samt för utförande och

underhåll av allmänna skyddsrum och vissa andra anordningar av byggnads-

teknisk natur. I fråga om kostnader för utförande av nu nämnda skydds­

rum och anordningar föreslås gällande statsbidragsandel, två tredjedelar,

höjd till tre fjärdedelar. Bland kostnader, vilka enligt gällande kostnadsbe-

stämmelser i regel helt stannat på kommun men enligt förslaget skola be­

stridas av statsmedel, märkas kostnader för administration och förrådsför-

varing inom civilförsvarsområdena.

Yissa kostnadsberäkningar, avseende budgetåret 1947/48, ingå i civilför-

svarsutredningens betänkande. Dessa beräkningar sluta å ett sammanlagt be­

lopp av drygt 10,3 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas, att för nämnda bud­

getår sedermera anvisats omkring 4,9 6 milj. kr., vartill komma vissa medel

för nya ändamål, som disponeras under äldre anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

III. Det framtida behovet av civilförsvarsåtgärder.

Erfarenheter från utlandet.

Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande redogjort för de erfaren­

heter, som utredningen inhämtat angående luftkrigföringen under det

andra världskriget samt angående civilförsvarets organisation och verksamhet

i vissa europeiska länder. Beträffande det närmare innehållet i denna redo­

görelse torde få hänvisas till betänkandet (s. 29—70). Yissa viktigare avsnitt

av densamma böra emellertid här beröras. Utredningens redogörelse har

vidare ansetts böra kompletteras med vissa uppgifter om civilförsvarsfrågans

aktuella läge i en del främmande länder.

Verkningarna av luftkriget mot Europa. Den totala insatsen av

bomber (utom robotbomber) på krigsskådeplatser i Europa utgjorde enligt

27

allierade uppgifter 2,4 5 milj. ton. Av denna bombmängd fälldes i runt tal

hälften eller ^1,23 milj. ton mot Tyskland. Detta utgör omkring 18 gånger den

bombvikt som fälldes mot England.

Utredningen har införskaffat uppgifter angående bombinsatsen och bomb­

verkningarna beträffande England, Tyskland, Frankrike och Danmark. Upp­

gifterna redovisas i följande tabeller:

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Förluster.

Totalinsats

ton

Insats

mot civil­

befolk­

ningen

ton

Döda

Sårade

Totalt

Per 10

ton

total­

insats

Per 10 ton

insats

mot civil­

befolk­

ningen

Totalt

Per 10

ton

total­

insats

Per 10 ton

insats

mot civil­

befolk­

ningen

England 1 ..............

68 000

50 000

40 000

5*9

8-o

60 000

8-8

12-o

Tyskland ..............

1 230 000

600 000

305 0d0

2*5

5i

780 000

64

13o

Frankrike2 ..........

535 000

180 000

50 000

0'9

2-8

65 000

1-2

3-6

Danmark ..............

900

400

280

3-2

7-1

750

8'4

19 o

Ungefärliga medel-

12

värden ..............

—

—

—

2

5

7

1 Exklusive robotbomber. — 2 Enbart allierade anfall.

Materiella skador.

Total­

insats

ton

Insats

mot

städer

ton

Förstörda

byggnader

Förstörda

bostadslägenheter

Utbombade

Totalt

Per

10 ton

total

insats

Per

10 ton

mot

städer

Totalt

Per

10 ton

total

insats

Per

10 ton

mot

städer

Totalt

Per

10 ton

total

insats

Per

10 ton

mot

städer

England 1 . .

68 000

50 000 2 300 000 340

460

4 000 000 590

800

_

_

—

T\ skland . . 1 230

Öl ^mi 500 000

880000

7-2

17-5 3 600 000

29

72

7 500 000

61

150

Frankrike 2

535 OOO 180 000

100 000

1»

5-5

—

—

—

—

—

—

Danmark ..

900

400

670

7-5

16 8

—

—

—

—

—

Ungefärliga

medelvär-

den ............

—

—

7

15

—

—

1 Exklusive robotbomber. — 2 Enbart allierade anfall.

Utredningen framhåller att i jämförelse med de materiella skadorna för­

lusterna av människoliv måste betecknas såsom ringa. Vid en bombinsats av

10 ton mot tättbebyggda samhällen, varvid i medeltal omkring 15 byggnader

förstörts, ha sålunda, enligt utredningens statistiska material, endast 5

dödats och 12 sårats. Utredningen anser, att nämnda förhållande icke minst

torde få tillskrivas civilförsvarsanordningar av olika slag.

I fråga om luftkrigets effekt på den tyska produktionen m. m. anföres i be­

tänkandet:

28

Från allierat håll har mycket ingående studerats luftkrigets effekt på den

tyska produktionen. Man har därvid fått fram synnerligen intressanta er­

farenheter. Bl. a. konstaterar man att den tyska industrien hade en mot­

ståndskraft som vida översteg vad man väntat. Trots intensiva anfall nåddes

endast temporära sänkningar av produktionen. En bidragande orsak härtill

har varit industriomflyttning — såväl maskiner som arbetare — från en bom­

bad fabrik till en oskadad. Vidare har man genom improviserade åtgärder av

olika slag överraskande lätt övervunnit svårigheterna. Endast genom en serie

återkommande anfall har en industri definitivt eller för längre tid kunnat

sättas ur spel.

Särskild omsorg har ägnats studierna av anfall direkt mot stadsbebyggel­

sen. Man anser sig kunna konstatera, att dessa anfall obestridligen påverkat

produktionen därigenom att arbetarna fått sina bostäder förstörda och sin

arbetskapacitet nedsatt. Man anser dock icke att effekten av dessa anfall

överstiger effekten av anfall direkt mot industrien. Tvärtom framhålles, att

anfall direkt mot nyckelindustrier i längden, relativt sett, medföra större effekt

än anfall mot stadsbebyggelse.

Övervägande delen av den materiella förstörelsen har orsakats av brand.

Detaljerade studier ha bekräftat, att mot genomsnittlig stadsbebyggelse

effekten av en viss bombvikt brandbomber är ungefär 4,8 gånger större än

effekten av motsvarande vikt brisansbomber. Mot industrimål äro förhållan­

dena givetvis annorlunda, beroende på målens varierande brandfarlighet.

Robotbomber. Utredningen bär förebragt visst material rörande de

robotbomber av typerna V-l och V-2, som kommo till användning under det

andra världskriget, samt anför härom i huvudsak följande:

V-l hade en totalvikt av 2 300 kg med en sprängladdning av ungefär 950 kg.

Flyghastigheten uppgick till 300—600 km/tim. och flyghöjden var 50—2 500 m.

Den maximala räckvidden av V-l var under kriget 25 mil och uppgives kunna

utökas till omkring 50 mil. Med hänsyn till den låga flyghastigheten och

den horisontala anflygningen hade försvararna goda möjligheter att ned-

kämpa bomberna under anflygningen. Sålunda torde omkring 50 % av de

bomber, som sändes mot London, ha nedkämpats med jaktflyg och luftvärn,

innan de nådde målet. Såvitt gäller de bomber av typ V-l, som fälldes över

Belgien, räknar man med att inemot 70 % nedskjutits av luftvärnet redan

utanför anfallsmålen.

V-2 hade en total vikt av 14 000 kg, varav sprängladdningen utgjorde en­

dast 850 kg. Flyghöjden var 12 mil och den maximala räckvidden 50 mil. Upp­

gifterna om flyghastigheten variera; 4 800 km i timmen som medelhastighet

anses beteckna storleksordningen, vilket motsvarar en medelhastighet i hori­

sontalplanet av omkring 2 000 km i timmen.

Av de av utredningen uppställda tabellerna över verkningar av anfall med

robotbomber torde följande båda, avseende Antwerpen, vara av särskilt

intresse.

Antal bomber.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Mot distrikt

Antwerpen

Mot staden

Antwerpen

I staden

med verkan

V-l .......................................................................

2 448

628

363

V-2 ................................................................

1261

590

359

Totalt ...............................................

3 709

1218

722

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

29

Effekten av bomberna.

Totalt i staden

l’cr bomb fälld

Per bomb

Antwerpen

mot staden

med verkan

Döda..............................................................................

2 957

2-4

4'1

Svårt sårade ...........................................................

5 188

4-3

7-2

Lått sårade................................................................

3 511

29

4-9

Totalt förstörda byggnader..........................

1675

1 4

2-3

Svårt skadade byggnader...............................

19 356

15-9

26 8

Lätt skadade byggnader ...............................

46 946

38-5

65o

Utredningen framhåller att effekten av robotbomberna är beträffande mate­

riella skador helt att jämställa med verkan av brisanta bomber med motsva­

rande sprängladdning. Även såvitt angår robotbomber är den materiella för­

störelsen dominerande. Yerkan av robotbomber mot människor är emeller­

tid avsevärt större än av bomber fällda från flygplan. I all synnerhet gäller

detta V-2. Förhållandet förklaras av svårigheterna att prestera en tillräck­

ligt lång förvarningstid. Vid bomber av typ V-l kan enligt utredningens

åsikt en viss förvarning påräknas dels genom offentliga alarmeringsanord-

ningar och dels genom individuella iakttagelser av bomberna. I fråga om

V-2 är däremot alarmeringsproblemet veterligen icke tekniskt löst.

Atombomber. Utredningen bär lämnat en på officiella rapporter från

atombombfällningarna över Japan grundad redogörelse för verkningarna av

dessa bomber. Ur densamma återges här följande:

Tillkomsten av atombomben utgör ett markant språng i den eljest täm­

ligen kontinuerliga utvecklingskurvan för anfallstekniken inom luftkriget.

Man har här tillskapat en bombtyp som i sig förenar de flesta av de tidigare

kända bombtypernas verkningar och som dessutom uppvisar en verkan — den

kanske farligaste — av helt ny typ, den radioaktiva strålningen. Med en

enda bomb kan man nu åstadkomma lika omfattande skadegörelse som man

förut behövde tusentals ton bomber för att åstadkomma.

Till en början var atombombens konstruktion och effekt i stort sett en

hemlighet. Man kunde emellertid tämligen snart på grundval av fotografier,

olika ögonvittnens skildringar m. m. skapa sig en ungefärlig uppfattning om

verkningarna. Numera är endast bombens konstruktion en hemlighet; i fråga

om verkningarna är man i stort sett väl underrättad. Man har sålunda tillgång

till officiella engelska och amerikanska rapporter från bombfällningarna i

Japan, liksom vissa officiella uttalanden efter Bikiniförsöken.

Med utgångspunkt från nu kända fakta kan atombombens verkan i grova

drag beskrivas på följande sätt.

Lufttrycksverkan är avsevärt större än den som erhålles från en vanlig

bomb av nu förekommande största typ. Verkningsradien är sålunda vid atom­

bomben ungefär 10 gånger större än vid en trotylladdning om 5 ton. Krossas

således en mur av viss konstruktion på 30 m avstånd från en brisansbomb

av största typ, krossas samma mur på ett avstånd av cirka 300 m från en

atombomb.

Direkta detonationsskador på människor torde ej behöva befaras längre

från detonationscentrum än 1 km. Däremot torde detonationsvågen kunna

kasta omkull en människa på avsevärt längre avstånd med så stor hastighet,

att livsfarliga skador kunna uppstå. Riskzonen (max.-gräns) torde ur denna

synpunkt kunna uppskattas till 4 km.

30

I Japan har största antalet dödsfall inträffat i samband med husras (i

kombination med direkt eller indirekt orsakade eldsvådor). Svåra skador

på grund av husras eller målsplitter etc. voro i Japan sällsynta på längre

avstånd än cirka 2 km från detonationscentrum men förekommo ända upp

till 3 km.

Mellan detonationscentrum och målet liggande »skärmar» av bebyggelse,

terrängbeklädnad, höjder etc. minska detonationsvågens styrka.

Från detonationscentrum utgår en intensiv men relativt kortvarig värme-

stråtmng av samma slag som strålningen från solen. Värmen orsakar dels

att luften inom cirka 100—200 m från detonationscentrum upphettas så

mycket, att ett intensivt ljus utsändes, dels att föremål, som utsättas för

direkt bestrålning från detonationscentrum eller gasklotet, upphettas och

t. o. m. antändas. Bestrålningen varar en mycket kort tid, varigenom värme­

verkan på bestrålade föremål kommer att inskränka sig till föremålens ytskikt.

Med stöd av tillgängliga uppgifter torde man rörande värmeverkan vid

direkt bestrålning kunna antaga,

att begynnande avsmältning i en metallyta sker högst 500 m från detona­

tionscentrum,

att värmeverkan mot levande mål bakom pansar eller icke alltför tunn

plåt är ringa eller ingen,

att värmeverkningarna mot betong äro oväsentliga i jämförelse med ver­

kan av tryck,

att mycket lättantändliga ämnen antändas inom cirka 2 km från detona­

tionscentrum,

att riskzonen för oskyddade människor, utsatta för direkt bestrålning,

ur värmeverkansynpunkt torde kunna sättas till högst 4 km från detonations­

centrum. (Människor, som ej utsättas för direkt bestrålning, torde icke skadas

av värmestrålningen ens om de befinna sig nära bomben. Avståndet 4 km är

en maximigräns och många människor närmare bomben komma icke att

skadas allvarligt, även om de utsättas för dess direkta värmestrålar. Inom

1,5 km från detonationscentrum torde dock oskyddade människor i regel

dödas av värmestrålningen),

att värmeverkan mot människor i skyddsrum icke förekommer.

Vid detonationen utsändes även strålning av annat slag och av delvis okänd

sammansättning, här sammanfattad under benämningen gamma- och neutron­

strålning, vilken är förenad med s. k. radioaktiva verkningar på levande mål.

Den radioaktiva strålningen medför allvarliga hudskador, som vid stora

doser kunna leda till döden inom kortare eller längre tid, eller påverkan av de

blodbildande organen särskilt benmärgen, vilket verkar dödande så snart

dosen överskrider ett visst kritiskt värde, varvid döden dock kan inträda lång

tid efter bestrålningstillfället. Vid bestrålning av könskörtlarna inträffa för­

ändringar av arvsmassan, varjämte sterilitet kan inträda. Utom de sist­

nämnda förekomma även andra icke dödliga radioaktiva skador såsom lindriga

hudskador, håravfall och kraftig nedsättning av allmäntillståndet.

Några säkra uppgifter om gamma- och neutronstrålningens styrka på olika

avstånd saknas. Enligt den engelska rapporten skulle en oskyddad människa

ha haft 50 % chans att överleva den radioaktiva strålningen på ett avstånd av

1,5 km från detonationscentrum, medan man på 2 km avstånd endast konsta­

terat mindre verkningar såsom håravfall etc. Verkan skulle enligt rapporten

huvudsakligen ha åstadkommits genom gammastrålning, medan neutronstrål­

ningen sannolikt varit av underordnad betydelse. Innan ytterligare fakta bli

kända, synes man dock icke vara berättigad att bortse från neutronstrål­

ningen, bl. a. med hänsyn till att olika skydd böra användas mot gammastrål-

ningen och mot neutronstrålningen. Gammastrålningen absorberas i samma

Kungl. Ma]:Is •proposition nr 81.

32

Utredningen framhåller, att den japanska bebyggelsen varit ett mycket

lämpligt mål för atombomber, då byggnadssätt och byggnadsmaterial äga

ringa motståndskraft.

Siffrorna i den sist intagna tabellen innebära enligt uppskattning i den

officiella engelska rapporten, att en atombomb, detonerande på samma höjd

som i Japan över engelsk stadsbebyggelse med omkring 11 000 invånare per

kvadratkilometer, skulle döda sammanlagt 50 000 människor (mot i Japan

80 000). Det bör härvid observeras, framhåller utredningen, att siffrorna hän­

föra sig till en tidpunkt, då gatulivet är rörligt, samt förutsätta, att allmän­

heten icke hinner uppsöka skyddsrum och att utrymning icke har verkställts.

Utredningen anser alla erfarenheter tyda på att skyddsrum av här i landet

gängse typ redan i sin nuvarande utformning äga ett betydande skyddsvärde

även mot verkningarna av en atombomb, varför — om skyddsrummen hinna

uppsökas — förlusterna i människoliv sannolikt kunna hållas inom samma

storleksordning som vid ett massanfall utfört med vanliga bomber. Den mate­

riella skadegörelsen av en atombomb är dock väsentligt större än av vanliga

bomber.

I förevarande sammanhang torde vara av intresse en av civilförsvarssty-

relsen gjord beräkning av antalet människor, som skulle omkomma vid fäll­

ning av en atombomb över centrala Stockholm (Hötorget) under sådana

ogynnsamma betingelser, som enligt vad nyss angivits förutsatts vid motsva­

rande engelska beräkning. Antalet dödade skulle enligt styrelsens uppskatt­

ning uppgå till omkring 120 000. Därest flyglarm givits och befolkningen

hunnit uppsöka skyddsrum skulle förlustsiffran sänkas till omkring 10 000.

I fall av tidigare utrymning av viss del av befolkningen skulle antalet om­

komna ytterligare nedgå i motsvarande mån.

Civilförsvarets organisation och verksamhet i andra länder.

Den av civilförsvarsutredningen lämnade redogörelsen synes utvisa, att under

kriget vidtagna civilförsvarsåtgärder i andra länder varit av i stort sett samma

karaktär som de i vårt land planerade. Lokala förutsättningar, ockupationsför-

hållanden samt luftangreppens omfattning ha dock självfallet satt en särskild

prägel på civilförsvarets organisation och omfattning i de av kriget direkt

berörda länderna.

Av utredningen framgår tillika, att efter krigsslutet en betydande avveck­

ling av civilförsvaret skett, i vad gäller såväl personal och materiel för aktiva

hjälpenheter som skyddsrum och liknande byggnadstekniska anordningar. På

flera håll torde denna avveckling ha drivits längre än i vårt land. Jämsides

med denna beskärning av organisationen och verksamheten har på flera håll,

på samma sätt som hos oss, pågått utredning om civilförsvarets framtida

gestaltning. En gemensam utgångspunkt synes härvid ha varit, att behov av

ett civilförsvar även för framtiden förutsetts, men att luftkrigets snabba ut­

veckling ansetts böra föranleda närmare överväganden om förändringar och

kompletteringar av organisationen.

I fråga om civilförsvarsfrågans aktuella läge hade, då civilförsvarsutred-

ningens betänkande avlämnades (januari 1947), planerna för framtiden ingen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

33

städes tagit fastare form. Under det härefter förflutna året ha emellertid på

flera håll förslag framlagts och prövats, under det att i andra länder förslag

väntas föreligga inom en nära framtid. Det sistnämnda är fallet i bl. a. Dan­

mark, England, Frankrike och Schweiz.

I Norge ha åtgärder vidtagits för en utbyggnad av den administrativa orga­

nisationen, varjämte arbete pågår med utformning av planerna för en ny

civilförsvarsorganisation, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1949, samtidigt

med militära försvarsordningen. I den norska budgeten för budgetåret 1948/49

begäres ett belopp av 1,2 milj. kr. för civilförsvaret mot 0,5 milj. budgetåret

1947/48. Kostnaderna för detta ändamål uppgivas för Danmarks vidkom­

mande till cirka 6 milj. kr. under nästa budgetår, varvid emellertid ytterligare

medelsbehov förutses, därest ett under närmaste tiden väntat kommittéföi-

slag angående civilförsvarets fortsatta verksamhet genomföres under budget­

året.

Av särskilt intresse torde vara de åtgärder, som i England vidtagits för

reorganisation av det vid krigsslutet i väsentliga delar avvecklade civilför­

svaret. I detta land, som under kriget haft omfattande erfarenheter av luft­

krigföringen och civilförsvaret samt tillika beretts tillfälle att genom experter

studera följderna av atombombfällningen mot japanska städer, har i ett i

december 1947 av Home Office utarbetat memorandum uppdragits de prin­

cipiella riktlinjerna för en aktiv civilförsvarsorganisation. Det framhålles, att

militära anstalter icke kunna garantera landets fullständiga trygghet mot

följderna av luftkrigföringen och att civilförsvarsåtgärder måste vidtagas,

vilka i väsentlig mån kunna reducera följderna av luftanfall samt därigenom

säkerställa bibehållandet av den nationella krigspotentialen och moralen bland

folket. Civilförsvarsanstalterna anses kunna uppdelas i två huvudslag, före­

byggande och avhjälpande. Den uppgjorda planen begränsar sig till den

aktiva organisation, som avses för de avhjälpande åtgärderna, under det att

förslag rörande de förebyggande åtgärderna — inbegripande utspridning av

industri, förråd och befolkning samt tekniska skyddsåtgärder för civilbefolk­

ningen, industrier, kommunikationsanstalter, viktiga förråd och samhällsfunk­

tioner — förklaras skola framläggas inom kort. Den aktivt avhjälpande orga­

nisationen beräknas komma att omfatta större personal än under det senaste

kriget. I densamma skola ingå dels militärt organiserade, slagkraftigt utrustade

rörliga förband, avsedda att insättas var som helst inom landet för förstärk­

ning av det lokala civilförsvaret, dels lokala rörliga förband organiserade med

civil personal och byggande på fredsmässiga organisationer, närmast polis-

och brandkårer, samt avsedda för verksamhet inom ett lokalt begränsat om

råde, dels ock stationära förband, avsedda för hemskyddsverksamhet

och omfattande befolkningens stora massa. Utbildning anses böra ske icke

blott av de enligt angivna grunder organiserade förbanden utan även av övriga

medborgare, som frivilligt önska underkasta sig sådan, liksom av all personal

i armén, inbegripet territorialarmén. Organisationen bygger på ökad rörlighet

och fullständigt samordnad ledning i krig av alla i civilförsvaret deltagande

hjälpenheter. Ett ökat ansvar för organisation och ledning skall läggas på den

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.

Bihanrj till riksdagens protokoll 1948.

1 samt. Nr 81.

72

4

»

34

centrala statsledningen, men de kommunala organens medverkan anses nöd­

vändig, icke minst på grund av det lokala civilförsvarets anknytning till kom­

munalt administrerade kårer.

Civilförsvarsutrcdningen.

I fråga om civilförsvarets allmänna betydelse i ett framtida

krig påpekar utredningen den utveckling som ägt rum på flygvapnets om­

råde före och under andra världskriget, varigenom krigstekniken i stor ut­

sträckning skiftat karaktär. En konsekvens av de ökade möjligheterna av an

grepp från luften hade blivit, att praktiskt taget alla större tättbebyggda sam­

hällen som kunnat nås av flygvapnet även utsatts för anfall samt att även

mindre samhällen och ren landsbygd angripits. Utredningen anför härefter:

Möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under

det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna äro, en­

ligt utredningens uppfattning, mycket små. Under alla förhållanden torde

även i framtida krigsfall ett lands, produktionsapparat — och härvid troligen

ej blott den påtagliga krigsproduktionen utan även försörjningsproduktionen i

vidsträckt bemärkelse — komma att utgöra ett för den anfallande eftertraktat

anfallsobjekt. Ett lands försvar måste därför, för att kunna med någon utsikt

till framgång möta ett totalt krig, utformas som ett totalt försvar, där hela

samhället anspännes och enas i gemensam försvarsvilja.

Inom totalförsvaret kunna särskiljas tre olika grupper av försvarsåtgärder,

lämpligen benämnda militär] örsvar et, civilförsvaret och det ekonomiska för­

svaret. Någon anledning att, med hänsyn till den senaste tidens utveckling

och framtidsutsikterna, för närvarande göra något avsteg från kravet på

beredskap inom dessa tre områden föreligger enligt civilförsvarsutred-

ningens mening icke. Snarare understryker utvecklingen det ofrånkomliga

behovet av ett komplement av civil karaktär till militärförsvaret. Så länge

den utrikespolitiska situationen tvingar oss att hålla ett militärförsvar, måste

vi således också vara beredda att hålla motsvarande beredskapsorganisationer

på den civila sidan, bl. a. ett civilförsvar.

Efter att ha anfört vissa exempel huru ett luftkrig kan komma att föras,

avseende att utvisa de betydande riskerna för luftanfall i händelse av en stor-

maktskonflikt berörande vårt lands territorium, fortsätter utredningen:

En fiende som till sitt förfogande har effektiva vapen för anfall från luften

måste utan tvekan i ett krigsläge väntas tillgripa en omfattande hemortsbe-

kämpning. Ju effektivare vapen desto större effekt, och desto större anled­

ning att insätta dessa vapen just mot tättbebyggda orter. Utvecklingen pekar

sålunda otvetydigt mot en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. En

konsekvens härav är, att civilförsvaret i ett framtida krig får än större bety­

delse, än det haft under det nyss avslutade.

Rörande förutsättningarna att i nuläget taga ställning till

frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet under

fred har utredningen ansett, att sådana förhållanden ännu icke inträtt, att

möjlighet förelåge att definitivt uppdraga linjerna för en ren fredsorganisation.

Skäl mot ett definitivt ståndpunktstagande utgjorde icke blott det förhål­

landet, att civilförsvarsåtgärdernas utformning i tekniska och andra hänseen­

den under de närmaste åren kunde komma att undergå avsevärd utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

35

med ledning av experimentell och annan forskningsverksamhet, utan även

den ovisshet, som alltjämt måste anses föreligga angående den utrikespolitiska

utvecklingen.

Å andra sidan har utredningen ansett det önskvärt att det förnyade ställ­

ningstagande av statsmakterna till frågan om civilförsvaret, som avsetts vid

de sakkunnigas tillkallande, icke ytterligare uppskjötes. Härutinnan har ut­

redningen anfört:

Det språng i den krigstekniska utvecklingen, som markeras av införandet

i krigets slutskede av nya vapen, har hos såväl allmänheten som funktionärerna

inom civilförsvaret medfört betydande osäkerhet angående ändamålsenlig­

heten av hittills tillämpade civilförsvarsåtgärder. Då sådana åtgärder i ett

flertal hänseenden likväl föreskrivas enligt gällande civilförsvarslagstiftning,

råder f. n. ett tillstånd, som icke är tillfredsställande vare sig för kommuner

och enskilda, vilka äro underkastade förpliktelser i samband med förberedelse­

verksamheten, eller för civilförsvarsorganen, som äro skyldiga att tillse att

dessa förpliktelser uppfyllas och i övrigt äro pliktiga att fullgöra sina ålig­

ganden enligt civilförsvarslagen.

Yad nu anförts borde enligt utredningens mening leda till att en allmän om­

prövning av civilförsvarets organisation och verksamhet skedde redan nu med

ledning av det erfarenhetsmaterial som funnes. Det borde vara möjligt att i

så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilförsvarsåtgär­

derna, att ståndpunkt kunde tagas beträffande lämpligheten av åtskillig för­

beredelseverksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför

erforderliga organisationen.

Vid överväganden, som nu skedde angående civilförsvarsorganisationens

omfattning och verksamhet under de närmaste åren, syntes enligt utredningens

uppfattning ett större mått av hänsyn böra tagas till önskvärdheten av god

beredskap än som kunde anses nödvändigt, sedan de mellanfolkliga relatio­

nerna stabiliserats. Å andra sidan förutsatte utredningen vid sina bedöman­

den, att förhållanden som krävde ökad beredskap icke tillkomme.

I fråga om det fortsatta reformarbetet på civilförsvarets område

anför utredningen:

Som en allmän princip har utredningen i nuvarande läge ansett böra gälla,

att nydaningen på civilförsvarets område bör ske successivt i den mån in­

hemska och utländska erfarenheter därtill giva anledning. Sannolikheten för

att hittills tillämpade anordningar för den civila befolkningens och egen­

domens skyddande mot verkningarna av det totala kriget komma att fortsätt­

ningsvis bestå åtminstone i sina huvuddrag, liksom det krav på skälig bered­

skap, som alltjämt synes böra upprätthållas, gör det sålunda enligt utred­

ningens mening icke tillrådligt att nu rasera det med stora ekonomiska och

andra uppoffringar uppbyggda civilförsvaret i avsikt att vid en senare tid­

punkt återuppbygga detsamma från grunden.------------

De hittillsvarande erfarenheterna på hemortsbekämpningens område utvisa

en fortlöpande effektivisering av anfallsmedel och metoder samt en däremot

svarande anpassning av de civila försvarsåtgärderna. Ehuru inträdandet av

fredliga förhållanden — nu liksom tidigare — måhända kommer att medföra

en uppbromsning av utvecklingen, synes likväl sannolikt att densamma kom­

mer att i viss utsträckning fortgå. Icke minst torde på civilförsvarets område

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

en betydande utveckling vara att emotse i syfte att i möjligaste mån inhämta

det försprång som anfallsmedlen uppnått.------------

Utredningen räknar med att de riktlinjer densamma föreslår skola äga

aktualitet för de närmaste åren. Denna beräkning innebär emellertid icke, att

utredningen utgår från att en förnyad allmän översyn av civilförsvarsanord-

ningarna under alla förhållanden bör ske efter utgången av en kortare tids­

period. Det bör ankomma på civilförsvarets centralmyndighet, vars bibe­

hållande efter viss omorganisation utredningen förordar, att följa utveck­

lingen och framlägga därav föranledda förslag och anslagsäskanden.

I fråga om civilförsvarets huvudsakliga inriktning och ut­

formning framhåller utredningen till en början, att civilförsvaret måste

vara uppbyggt för att möta såväl spridda skadefall av begränsad omfattning

som skadegörelser omfattande stora sammanhängande områden.

Beträffande den relativa vikten av de passivt förebyggande och de aktivt

skadeavhjälpande civilförsvarsåtgärderna yttrar utredningen:

Båda äro i och för sig lika viktiga. Om samhället genom olika förebyg­

gande åtgärder skänkes en ökad motståndskraft i krig, komma arbetsuppgif­

terna för den aktiva organisationen att nedbringas. Den aktiva organisationen

i sin tur måste genom en elastisk utformning, i stor utsträckning avsedd för

fjärrhjälp, vid krigsfall kunna möta även katastrofala situationer.

Ett effektivt civilförsvar måste ofrånkomligen medföra stora kostnader.

Det är därför av största betydelse att åtgärderna i fredstid begränsas till vad

som ur beredskapssynpunkt är oundgängligen nödvändigt. Alla åtgärder, vilka

utan eftersättande av beredskapen kunna anstå för att vidtagas först vid en

påtaglig krissituation, måste därför inskränkas till att enbart bli föremål för

planläggning.

En bestämmande faktor i detta sammanhang är den förvarningstid, som

kan påräknas före ett krigsutbrott. Det under kriget skapade slagordet »blixt­

krig» är emellertid en påtaglig realitet. Även i ett mera markant fredsläge

torde försiktigheten bjuda att icke bedöma tidsfristen alltför optimistiskt.

Utredningen har därför vid sina bedömanden utgått från att förvarningstiden

kan komma att bli kort. I detta sammanhang bör framhållas, att civilförsvarets

beredskap — i djupaste fred såväl som i ett mera hotande läge — ständigt

måste hållas på samma nivå som den militära beredskapen. Det torde böra

ankomma på Kungl. Maj:t att instruktionsvägen fastställa vilka förvarnings-

tider som i olika lägen skola vara normerande för försvarets — det militära

såväl som civilförsvarets — beredskap.

De passiva civilförsvarsåtgärderna äro till sin karaktär knutna till sam-

hällsbebyggelsen. Det gäller här stadsplanefrågor, industriens lokalisering,

anordnande av skyddsrum m. m. Vissa av dessa åtgärder äro av sådan art,

att de oundgängligen måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och om­

daning. Beslut i stadsplanefrågor och liknande äro bindande för decennier,

och en ombyggnad för krigsändamål kan överhuvudtaget icke ske vid en

senare tidpunkt. Andra åtgärder åter, t. ex. skyddsrumsbyggande, kunna i

viss utsträckning utan tekniska olägenheter utföras vid en senare tidpunkt.

De äro dock i allmänhet av så tidsödande art, att ett anstånd ur beredskaps­

synpunkt icke är försvarligt.

I vad gäller de aktiva åtgärderna, civilförsvarets beredskapsorganisation

för avhjälpande av skador, ligger frågan i viss mån annorlunda till. Planlägg-

ningsarbetet måste i allt väsentligt vara helt genomfört i fredstid och under­

hållas och överses i takt med utvecklingen, personalförflyttningar och sam­

hällets ombyggnad. I vad gäller- matericlanskaffning blir frågan beroende

37

bl. a. av tillgången på råvaror, tillverkningstid, tillverkningskapacitet och

materielens fredsanvändning. Inom detta område synes genom en förnuftig

planläggning en betydande inskränkning i fredsanskaffningen kunna, ske. I

fråga om utbildning och övning torde förhållandena vara olikartade för olika

kategorier personal. För vissa grupper torde oundgängligen utbildning och

övning erfordras, medan t. ex. massutbildning för hemskydd i viss utsträck­

ning torde kunna anstå, därest tillgången till instruktörer säkerställes. Frågan

har även ett intimt samband med den frivilliga verksamheten.

Med hänsyn till det ovan anförda torde under fredstid en förskjutning av

verksamhetens tyngdpunkt böra ske till förmån för passiva åtgärder.

Beträffande civilförsvarets aktiva organisation understryker utredningen

behovet av ökad fjärrhjälp och ökad samverkan med övriga beredskapsorga-

nisationer och framhåller i detta sammanhang, bl. a., att ökad sam­

verkan med militära förband måste förutsättas.

Utredningen anser, att civilförsvarets slagkraft bör höjas, och anför på

denna punkt:

Då civilförsvaret numera får anses vara en oundgänglig del av totalför­

svaret är det också nödvändigt att dess slagkraft står i nivå med försvarets

i övrigt. Så torde f. n. icke vara fallet. Utvecklingen på luftkrigets område har

gått så snabbt, att det icke varit möjligt att följa med. En bidragande orsak

härtill är att civilförsvaret i så hög grad är beroende av just bebyggelsen och

samhällsstrukturen, vilken endast långsamt kan omformas. För att civilför­

svaret skall kunna bli jämnstarkt — d. v. s. ha likvärdig motståndskraft och

uthållighet — med försvaret i övrigt torde krävas en höjning av dess effekt.

En exakt uppskattning av civilförsvarets slagkraft i förhållande till andra

försvarsorganisationer är knappast möjlig. Förhållandena äro så pass olik­

artade att hållbara utgångspunkter för jämförelse icke kunna åstadkommas.

Det synes dock berättigat att prövningen av kostnaderna för civilförsvarets

omfattning och organisation i högre grad än tidigare sker i relation till

militärförsvarets.

Under hänvisning till möjligheten av nya utvecklingsfaser framhåller ut­

redningen slutligen önskvärdheten av att såväl organisation som lagstiftning

på civilförsvarets område göres så elastisk som omständigheterna medgiva.

Utredningen anser, att civilförsvarets aktiva organisation bör ha karaktär av

en beredskapsorganisation, som är beredd att möta varje slags situation i en

framtida hemortsbekämpning.

Yttranden över civilförsvarsutrcdningens förslag.

Civilförsvarsutredningens synpunkter beträffande civilförsvarets all­

männa betydelse i framtida krig ha genomgående biträtts eller läm­

nats utan erinran.

I fråga om förutsättningarna för att i nuläget taga ställning

till frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet

under fred samt det fortsatta reformarbetet ha de av civilförsvars-

utredningen härutinnan anförda synpunkterna likaså i allmänhet vunnit gil­

lande.

Överbefälhavaren, som instämmer med utredningen i fråga om lämpligheten

att nu företaga en allmän omprövning, biträder även förslaget om successiv

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.

38

anpassning efter nya förhållanden utan nya omständliga utredningar och för­

fattningsändringar. Detta motsvarade helt den princip för försvarsväsendets

fortlöpande modernisering genom partiella reformer, som överbefälhavaren

tidigare inför Kungl. Maj:t förordat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det ha varit önskvärt, att den mili­

tära och den civila försvarsorganisationen kunnat tagas upp till

omprövning

samtidigt. Då emellertid civilförsvarslagen medgåve en hög grad av anpass­

ning i fråga om uppgifter och organisation, torde det få ankomma på stats­

makterna att i samband med omprövningen av den militära försvarsorganisa­

tionen överväga i vad mån denna inverkade på civilförsvaret, och att med­

dela därav betingade föreskrifter. Om denna uppfattning vore riktig, torde

hinder icke möta att redan nu taga ställning till civilförsvarsutredningens

riktlinjer och förslag.

Försvarets forskningsanstalt uttalar, att nya tänkbara betvingelsemetoder,

såsom bakteriologisk krigföring, användning av stridsgaser med nya verkningar

och radioaktiva ämnen i krigföringen, radiostyrda projektiler samt atom­

bomber, säkerligen komme att ställa civilförsvaret inför delvis nya problem.

Andra skyddsmedel bleve härvid med största sannolikhet nödvändiga. Denna

utveckling kunde i vissa fall antagas komma att gå snabbt. Sålunda syntes det

t. ex. vara möjligt att relativt snabbt förse gasskyddets personal med appa­

ratur för undersökning av radioaktivitet m. m., varjämte åtgärder för att

minska verkningarna av atombomber redan nu kunde planeras i grova drag.

Anstalten ville därför framhålla vikten av att organisationen bereddes till­

räckliga möjligheter att utvecklas i den riktning som de nya, ännu oprövade

eller endast i mindre skala använda stridsmedlen kunde komma att nödvän­

diggöra.

Endast i ett fåtal av yttrandena har tveksamhet uttalats angående lämplig­

heten av att i nuläget taga ståndpunkt till frågan om civilförsvarets verksam­

het och organisation. Denna mening omfattas av länsstyrelserna i Östergöt­

lands och Jönköpings län. Sistnämnda länsstyrelse yttrar, att utformningen

av civilförsvarets organisation och verksamhet vore en fråga av betydande

svårighetsgrad och räckvidd, samt fortsätter:

En sak synes emellertid i detta sammanhang odiskutabel. Därest försvaret

överhuvudtaget skall erhålla någon grad av effektivitet, måste det undan för

undan anpassas efter den fortskridande utvecklingen av anfallsvapnen. Redan

i nuvarande läge lärer det få anses klart, att de framtida stridsmedlen åtmin­

stone delvis bli av helt annan art och verkningsgrad än de som senast kommo

till allmännare användning. Det utkast till organisation in. m., som 1945 års

eivilförsvarsutredning nu framlagt, synes emellertid väsentligen bygga på

erfarenheterna från det andra världskriget. Ehuru detta förhållande förvisso

icke i och för sig kan göras till föremål för kritik, måste dock lämpligheten av

att nu, i enlighet med utredningens förslag, konsolidera en organisation, vars

framtida effektivitet ter sig i hög grad tvivelaktig, allvarligen ifrågasättas. Det

nu anförda synes -— i förening med kända folkpsykologiska realiteter — mana

till viss återhållsamhet vid avvägningen och utformningen av fredsorganisa-

tionen samt motivera, att denna i allt fall tills vidare icke bindes i för fasta

former. Enligt länsstyrelsens förmenande har utredningen knappast i tillbörlig

grad beaktat dessa önskemål.

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

39

Svenska stadsförbundet anför, att erfarenheterna från slutskedet av det

senaste kriget tydde på att hädanefter i händelse av krig större krav

än någonsin förut komme att ställas på civilförsvaret. F. n. saknade man

emellertid nästan alldeles erforderligt underlag för ett närmare bedömande av

civilförsvarets utformning. Den viktigaste angelägenheten för civilförsvarets

ledning syntes därför just nu vara att med största uppmärksamhet följa ut­

vecklingen beträffande sådant som kunde ha betydelse för frågan om civilför­

svarets blivande uppgifter och därav betingade åtgärder i fredstid. Däremot

måste starkt ifrågasättas riktigheten av att i nuvarande läge utan vidare vid­

makthålla och utöka beredskapsåtgärderna efter samma linjer som hittills.

Läget syntes påkalla anstånd tills vidare med dylika åtgärder i avvaktan på

större klarhet bl. a. om huru man i andra länder komme att ställa sig till mot­

svarande spörsmål.

Ej heller drätselkammaren i Göteborg anser tidpunkten vara lämplig för

ett definitivt ställningstagande till frågan om civilförsvarets framtida utform­

ning. I första hand borde denna fråga tills vidare ställas på framtiden i av­

vaktan på att länder med egna erfarenheter från det senaste världskriget upp­

rättade mera definitiva planer för sitt framtida civilförsvar. Därest emeller­

tid civilförsvarets principiella utformning och planläggning ansåges böra fast­

ställas redan nu, kunde de av utredningen angivna huvudsakliga riktlinjerna

med hänsyn till nuvarande erfarenheter godtagas. Med alla praktiska åtgärder

för försvarets organiserande och förberedande borde likväl tills vidare anstå

i avvaktan på ytterligare erfarenheter från nyssnämnda länder. Skulle man

även anse, att de föreslagna riktlinjerna omedelbart borde fullföljas i praktiken

och således en ny lagstiftning komma till stånd, borde det föreliggande för­

slaget tagas under fortsatt övervägande med beaktande av vissa av stadens

myndigheter i ärendet anförda synpunkter.

Svenska sektionen av internationella kvinnoförbundet har yttrat, att frågan

om civilförsvarets omorganisation borde uppskjutas i avvaktan på riktlinjer

från Förenta nationerna angående nedrustningsfrågan. Enligt sektionens me­

ning borde civilförsvarsplikten upphävas.

Civilförsvarsutredningens synpunkter i fråga om civilförsvarets hu­

vudsakliga inriktning och utformning ha berörts i vissa yttranden.

Civilförsvar sstyr elsen anser principiellt riktigt, att en förskjutning av civil -

försvarsverksamhetens tyngdpunkt sker till förmån för passiva åtgärder, så­

som anordnande av skyddsrum, stadsplaneåtgärder samt åtgärder berörande

lokalisering av industri- och förrådsanläggningar. Speciellt under en fredsperiod

borde de passiva åtgärderna tillmätas större betydelse än vad som kanske

skett under kriget. Styrelsen vore emellertid angelägen framhålla, att det

önskvärda genomförandet av passiva åtgärder i olika avseenden icke borde

föranleda till att i nuläget insikten om betydelsen av åtgärder för den aktiva

organisationens stärkande till någon del undanskymdes. Enligt styrelsens

mening borde de aktiva åtgärderna alltjämt tillmätas den allra största bety­

delse. Önskvärda passiva civilförsvarsåtgärder kunde endast genomföras i

starkt begränsad omfattning och på förhållandevis lång sikt liksom kata­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

strofverkningarna i ett kommande krig komme att ställa stora krav på det

aktiva civilförsvarets insatser.

Länsstyrelsen i Örebro län understryker behovet av förebyggande åtgärder

till stärkande av samhällets motståndskraft i krig och landsorganisationen

anser i likhet med utredningen att, med hänsyn till de moderna militära anfalls-

medlens beskaffenhet, de förebyggande åtgärderna borde ägnas förhållandevis

större uppmärksamhet än tidigare.

Civilförsvarsutredningens synpunkter angående nödvändigheten av en höj­

ning av civilförsvarets effekt och dess bringande i nivå med det militära för­

svarets styrka har understrukits i vissa yttranden.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att 1945 års försvarskom-

mitté, som i yttrande över civilförsvarsutredningens betänkande biträtt ut­

redningens allmänna synpunkter på behovet av ett civilförsvar, jämväl i

sitt betänkande med förslag angående försvarets organisation (SOU 1947:72)

vidrört frågan om civilförsvaret. I samband med redogörelsen för strategiska

synpunkter på frågan om försvarets ordnande framhålles sålunda, att luft­

krigföringen genom sin inriktning icke blott mot fasta försvarsanstalter och

rörliga stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning och kommu­

nikationer givit det nutida kriget dess totala karaktär och därför ställt sär­

skilda anspråk på luftförsvar och civilförsvar. Försvarskommittén har emel­

lertid icke ingått på några överväganden i fråga om militärförsvarets och civil­

försvarets inbördes förhållande vare sig i organisatoriskt eller kostnadshän-

seende.

Departementschefen.

Ett av det andra världskrigets mest framträdande drag utgör den oerhörda

utveckling, som skedde på luftkrigföringens område. I själva verket beteck­

nar den kraftiga utbyggnaden av de krigförande ländernas luftflottor och

dessas utnyttjande för en hänsynslös hemortsbekämpning en förändring av

krigföringens natur i stort, såtillvida att den civila befolkningen på ett helt

annat sätt än tidigare kom att direkt beröras av krigshandlingarna. Denna

utveckling har möjliggjorts icke blott genom flygstridskrafternas utbyggnad

och fulländning inom de krigförande länderna utan även genom tillkomsten

av nya vapen med långt mera förstörelsebringande verkan än de tidigare an­

vända vapnens.

Det moderna krigets totala karaktär har medfört, att försvarsåtgärderna

måst utsträckas till områden av det samhälleliga livet, vilka tidigare icke alls

eller endast i obetydlig mån berörts av krigshandlingarna. Man talar nu­

mera om tre huvudområden av försvarsberedskapen, nämligen det militära

försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Denna in­

delning återspeglas jämväl i våra egna försvarsförberedelser. Vid sidan om de

militära försvarsanstalterna har nämligen uppbyggts ett civilförsvar med

huvudsaklig uppgift att vidtaga förberedande och avhjälpande åtgärder för

den civila befolkningens och egendomens skyddande mot luftanfall och vissa

42

utveckling av luftkrigföringen och framkallade tveksamhet angående ända­

målsenligheten av hittills tillämpade försvarsåtgärder. Jag åsyftar de fjärr­

styrda projektiler av flygplans- eller rakettyp, som under namn av V-l och

\-2 insattes från tysk sida mot bl. a. Belgien och England, samt de atom­

bomber, vilka med förödande verkan kommo till användning mot japanska

städer.

De nya perspektiv, som öppnade sig inför möjligheten av fortsatt använd­

ning i ett eventuellt kommande krig av de nya vapnen, av vilka särskilt atom­

bomben, enligt vad efter hand blev känt om dess verkningar, syntes bli av

väsentlig betydelse beträffande civilförsvarets möjligheter och inriktning,

föranledde behov av en översyn av gällande anordningar för civilförsvaret.

För en dylik översyn talade även stormaktskrigets slut, vilket förde med sig

vissa i samband med 1944 års civilförsvarsbeslut ej prövade frågor rörande

civilförsvarets övergång till fredsorganisation. Genom Kungl. Maj:ts beslut

den 12 oktober 1945 bemyndigades jag att för ändamålet tillkalla sakkunniga.

Till statsrådsprotokollet i ärendet anförde jag inledningsvis, att den vid till­

komsten av 1944 års civilförsvarslag uttalade uppfattningen, att försvarsanord-

ningarna på det civila området icke finge stå de militära föranstaltningarna

efter, vunnit stöd av erfarenheterna icke minst under slutskedet av stormakts­

kriget. Av samma anledning som vi i fortsättningen icke kunde undvara ett

militärförsvar måste vi därför allt fortfarande räkna med nödvändigheten av

att upprätthålla ett civilförsvar av viss omfattning. Under erinran om att

enligt riksdagens beslut en omprövning av såväl lagbestämmelsernas innehåll

som organisationens omfattning ansetts böra ske efter en femårsperiod,

fann jag emellertid av olika, här förut delvis berörda anledningar angeläget

att en omprövning verkställdes redan tidigare.

De sakkunniga, 1945 års civilförsvarsutredning, representerande bl. a. samt­

liga i riksdagen företrädda politiska partier, ha slutfört sitt arbete genom ett

den 10 januari 1947 dagtecknat betänkande med förslag rörande civilförsvarets

organisation in. m. Betänkandet är enhälligt med undantag för vissa detaljer

i fråga om utbildningen inom civilförsvaret under fred. Utredningen hav

funnit, att möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än

under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna

måste bedömas såsom mycket små. Någon anledning att med hänsyn till den

skedda utvecklingen och framtidsutsikterna göra avsteg från kravet på be­

redskap inom de tre tidigare nämnda huvuddelarna av totalförsvaret — det

militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen -—

finnes enligt utredningens mening icke. Under hänvisning till de effektivare

vapen för hemortsbekämpning, som framkommit under världskrigets sista

skede, framhåller utredningen att utvecklingen otvetydigt pekar hän mot en

ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. Konsekvensen härav blir enligt

utredningens uppfattning, att civilförsvaret får än större betydelse än det

haft under det senaste kriget.

I fråga om förutsättningarna för att i nuvarande läge taga ställning till

frågan om civilförsvarets fortsatta organisation och verksamhet kan civilför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

43

svarsutredningens ståndpunkt sammanfattas sålunda, att även om en ut­

veckling kan väntas försiggå i fråga om civilförsvarsåtgärdernas utformning

i tekniska och andra hänseenden under de närmaste åren, en allmän ompröv­

ning av förevarande frågor bör ske redan nu med ledning av det erfarenhets-

material som finnes. Det bör sålunda enligt utredningens mening vara möj­

ligt att i så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilför­

svarsåtgärderna, att ståndpunkt kan tagas beträffande åtskillig förberedelse­

verksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför erforderliga

organisationen. Som en allmän princip förordar utredningen successiv ut­

byggnad med ledning av inhemska och utländska erfarenheter.

I de avgivna remissyttrandena ha utredningens grundläggande synpunkter

på frågan om civilförsvarets fortsatta betydelse genomgående biträtts eller

lämnats utan erinran. Förslaget om en omprövning i nuvarande läge av

organisationens utformning och verksamhet i stora drag har jämväl i det

övervägande flertalet yttranden vunnit anslutning.

För egen del har jag såsom förut påpekats redan i samband med tillkal­

landet av de sakkunniga haft tillfälle framhålla som min uppfattning, att vi

även i fortsättningen måste räkna med ett civilförsvar som ett viktigt led i

vår allmänna försvarsberedskap. Civilförsvarsutredningens enhälliga stånd-

punktstagande i samma riktning liksom remissbehandlingen i ärendet har

ytterligare styrkt mig i denna uppfattning. Vad som kunnat inhämtas om

civilförsvarsfrågans läge i andra länder, där planerna för framtiden begynt

närmare utformas, ger vid handen, att risken för en ökad hemortsbekämpning

i ett framtida krig överallt inses samt att man synes beredd draga konse­

kvenserna härav genom utbyggnad av en motsvarande civilförsvarsorganisa­

tion med uppgift att begränsa och avhjälpa de skador, som genom det moderna

kriget åsamkas civil befolkning och egendom. Jag erinrar härutinnan om att en­

ligt en nyligen i England framlagd plan för reorganisering av landets civilförsvar,

som refererats i det föregående, räknas med ett personalbehov, som t. o. m.

överstiger personalstyrkan under det senaste kriget. Därvid tillmäter man,

liksom f. ö. även på andra håll, civilförsvaret sådan betydelse, att militära

förband anses böra avdelas och utbildas för att under krig uteslutande ha

till uppgift att förstärka de civilt organiserade formationerna.

Det läge, som inträtt genom det moderna luftkrigets utveckling — en ut­

veckling som gått måhända snabbare än på något annat område av krig­

föringen — påkallar emellertid enligt en allmän mening en grundlig ompröv­

ning av två frågor nämligen om man överhuvud kan väsentligen nedbringa

förlusterna bland civilbefolkningen vid ett luftkrig i dess moderna skepnad

och, om denna fråga besvaras jakande, med vilka resurser detta i så fall skall

ske. Det gäller till en början att bilda sig en uppfattning om huruvida civil­

försvarsåtgärder av den allmänna karaktär, som i våld land efter förebild

från de krigsdeltagande länderna genomfördes under kriget, kunna väntas

visa sig ändamålsenliga även i ett kommande krig, eller om några omlägg­

ningar av grundläggande betydelse för organisationen eller verksamheten

kunna förutses. Av betydelse är härvid att få utrönt såväl betydelsen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

44

civilförsvaret i de länder, vilka under det senaste kriget utsatts för luft-

krigets härjningar, som verkningarna av och försvarsmöjligheterna mot de

nya vapen, som kunna förutses komma till användning i ett framtida

krig. Det av civilförsvarsutredningen förebragta materialet i förevarande

hänseende jämte den forskningsverksamhet, som bedrivits inom landet under

det senaste året, skapa enligt min mening vissa förutsättningar för ett all­

mänt bedömande av dessa huvudfrågor.

Yad först angår värdet under det senaste kriget av sådana civilförsvars­

åtgärder, vilka planerats även i vårt land, finner jag ställt utom tvivel, att

desamma varit i hög grad ägnade att mildra verkningarna av luftkrigföringen.

Den materiella förödelsen är visserligen betydande på flera håll, särskilt inom

de stora av anfall drabbade städerna. Däremot synes det ha varit möjligt

att avsevärt begränsa förlusterna i människoliv i förhållande till vad som på

grund av ödeläggelsens omfattning kunde förväntas. Jag hänvisar i detta

sammanhang till de av utredningen lämnade uppgifterna beträffande Tysk­

land. Den redovisade siffran för antalet genom luftanfall dödade, 305 000,

är visserligen i och för sig stor. I betraktande av att mot landet fälldes

totalt ej mindre än omkring

1,2

milj. ton bomber, varvid inemot 900 000

byggnader förstördes eller svårt skadades, måste emellertid personförlusterna

anses relativt låga. Jag delar utredningens uppfattning att angivna för­

hållande, som äger motsvarighet även inom andra krigshärjade länder, måste

till väsentlig del tillskrivas civilförsvarsåtgärder av olika slag, trots att skydds­

rummen ofta synas ha varit av förhållandevis enkel beskaffenhet.

Beträffande de nya vapen — »projektiler» av typerna V-l och V-2 samt

atombomber — vilka tillgrepos för hemortsbekämpning under krigets sista

skede måste konstateras, att det numera tämligen fullständiga materialet

om dessa anfallsmedels effekt bekräftar de farhågor som man på grundval av

de första uppgifterna haft anledning hysa om en ny och för den civila befolk­

ningen allvarlig utveckling av luftkrigföringen. Emellertid har det nu blivit

möjligt att med frånskiljande av det som visat sig ovederhäftigt eller i varje

fall obestyrkt erhålla en åtminstone något så när tillförlitlig uppfattning om

effekten av de nya vapnen samt bedöma möjligheterna att genom civilför­

svarsåtgärder begränsa verkningarna av desamma.

De Y-bomber, som fälldes över Belgien och England, medförde svårare

påfrestningar för de hemsökta områdena än i allmänhet torde vara känt.

Huvudsakligen sammanhängde detta med att lokalisering och bekämpning

av bomberna i luften samt meddelande av förvarning till befolkningen kunde

ske endast i begränsad utsträckning. Mot bomber av typen V-2 voro sådana

åtgärder helt omöjliggjorda. Ehuru V-bomberna i fråga om sprängverkan

voro att jämföra med flygplansfällda bomber av de största typerna blevo på

grund av den bristande förvarningen förlusterna i människoliv förhållandevis

höga. De avhjälpande civilförsvarsåtgärdernas betydelse visade sig emellertid

oförminskad.

Under det att hotet från V-bomberna i deras under kriget använda form

i första hand hänförde sig till de nyss angivna svårigheterna för deras lokali­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

45

sering m. m., innebar atomenergiens utnyttjande för krigsändamål tillkomsten

av ett anfallsvapen av ny och fruktansvärd natur med en verkan, som mot­

svarar tusentals ton bomber av eljest använda slag. Den vidsträckta öde-

läggelsen av de båda japanska städer, som utsattes för anfall med atom­

bomber, samt det höga antalet dödade, 120 000, lämna icke rum för tvivel om

vapnets oerhörda effekt. I fråga om de olika slagen av verkningar från atom­

bomberna samt den närmare omfattningen av skador och förluster torde jag

här få hänvisa till den av civilförsvarsutredningen lämnade redogörelsen. I

samband med behandlingen i det följande av skyddsrumsfrågorna avser jag

härjämte återkomma till dessa frågor.

Någon tvekan kan ej råda om att, i den mån atombomber komma att till­

gripas som anfallsmedel i ett framtida krig, möjligheterna att genom passiva

åtgärder av olika slag skydda befolkning och egendom från krigets verkningar

starkt beskurits. Lika ovedersägligt är dock att möjligheterna att be­

gränsa verkningarna av bomberna äro betydande. Utrymning av befolkningen

från tätorterna är alltjämt ett effektivt skyddsmedel, som uppenbarligen får

än större betydelse inför hotet från det nya vapnet som på grund av höga

framställningskostnader och begränsade tillverkningsmöjligheter till över­

vägande del torde komma att sättas in mot större befolkningscentra. Även

källarskyddsrum av den konstruktion, som kommit till användning i vårt land,

äga enligt sakkunskapen ett betydande värde mot verkningarna från en atom­

bomb. Skyddsrum av föreskriven normalkonstruktion beräknas sålunda neu­

tralisera värmeverkan från en atombomb och minska riskzonerna för luft-

trycksverkningarna från 4 km till 400 m. Även de radioaktiva verkningarna,

som för en oskyddad människa beräknas vara av livsfarlig beskaffenhet på

intill 2 km avstånd från detonationspunkten, anses kunna avsevärt begränsas

genom skyddsrummen. Av svensk expertis har beräknats, att förlusterna i

människoliv, vilka vid fällning av en atombomb över Stockholms centrum

under ogynnsammaste betingelser skulle uppgå till 120 000, komme, därest

befolkningen haft möjlighet uppsöka skyddsrum, att hålla sig inom samma

gränser som vid ett massbombanfall av det slag, som övergick tyska städer.

Bergskyddsrummen anses erbjuda fullt skydd mot samtliga verkningar av

atombomber, i vart fall om vissa kompletteringar av desamma till skydd mot

den radioaktiva strålningen vidtagas.

Såväl V-bomberna som atombomberna torde få anses ha befunnit sig på

ett begynnelsestadium i konstruktivt hänseende under det senaste kriget. I

mån av den vapentekniska utvecklingens fortskridande måste räknas med

att effekten av dessa anfallsmedel ytterligare ökas. Risken för att nya vapen

komma att tagas i bruk måste härjämte beaktas. I sistnämnda hänseende

framhålles från sakkunnigt håll särskilt möjligheten av en bakteriologisk

krigföring, vilken anses komma att innebära betydande risker även om vårt

land utan att indragas i krig endast skulle komma att befinna sig i närheten

av området för angrepp av sådant slag. Även på försvarsmedlens område

måste emellertid en kraftig utveckling förutses.

Av den av mig nu lämnade redogörelsen framgår, att jag räknar med att

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

46

civilförsvaret även vid användning i ett framtida krig av de fruktansvärda

anfallsmedel, som numera stå en angripare till buds, kommer att kunna i

väsentlig mån mildra deras verkningar för hemortens och den civila befolk­

ningens del. De försvarsåtgärder — utrymning, skyddsrumsbyggande och

liknande förebyggande verksamhet ävensom avhjälpande åtgärder för begräns­

ning av bränder, röjning och räddning av innestängda, sjukvårdstjänst m. m.

— vilkas betydelse under det senaste kriget till fullo ådagalagts, komma

enligt min uppfattning att även i ett framtida krigsfall bli oundgängliga.

Jag utgår sålunda från att eftersom skadegörelsen på grund av de

nya angreppsmedlen är av väsentligen samma natur som vid anfallsmetoder

av äldre slag, ehuru av betydligt ökad omfattning, de civila försvarsåtgärderna

måste i stort sett bibehålla sin hittillsvarande allmänna karaktär. Uppgiften

blir sålunda att med nuvarande organisation och verksamhet som grund

eftersträva effekti visering och komplettering av hittillsvarande anordningar,

så att det försprång, som angreppsmedlen f. n. kunna sägas hava uppnått i

förhållande till försvarsmöjligheterna, så långt möjligt inhämtas.

Jag finner sålunda det fortsatta behovet av ett civilförsvar, avsett som

motsvarighet till de militära försvarsanstalterna, till fullo styrkt. Lika litet

som civilförsvaret därest det icke understödes av militära åtgärder till

förhindrande av angrepp från luften, kan förhindra produktionens och det

civila samhällslivets lamslående, kan ett militärförsvar — om än utbyggt till

den yttersta gränsen för våra resurser — utan stöd av ett funktionsdugligt

civilförsvar skapa möjlighet till effektivt motstånd mot ett angrepp med det

moderna krigets medel. I den diskussion angående civilförsvaret som före­

kommit efter krigsslutet har någon gång, även från håll där man varit beredd

att acceptera en militär försvarsberedskap av i huvudsak samma omfattning

som vår nuvarande, gjorts gällande, att civilförsvaret borde helt eller i allt

väsentligt avvecklas. Av det tidigare anförda framgår att jag finner en dylik

ståndpunkt ohållbar, vare sig den grundas på underskattning av luftkrigets

påfrestningar på hemorten eller på tvivel om försvarsmöjligheter mot kom­

mande angreppsmetoder.

Till de synpunkter civilförsvarsutredningen anfört i fråga om civilför­

svarets huvudsakliga inriktning och utformning kan jag i allt väsentligt an­

sluta mig. Huruvida tyngdpunkten i civilförsvarsåtgärderna bör läggas vid

den förebyggande eller den avhjälpande verksamheten är ett spörsmål som

nu är svårt att överblicka, och ett bestämt ståndpunktstagande lärer ej heller

vara erforderligt. Uppenbarligen kräves på båda dessa områden en utbygg­

nad av åtgärderna så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna det

medgiva.

Omfattningen av de åtgärder för civilförsvarets stärkande, som synas bli

en nödvändig följd av krigföringens ytterligare förskjutning mot hemorten,

samt tidpunkten för deras genomförande måste självfallet bli beroende

av samma faktorer av ekonomiskt och annat slag, vilka äro bestämmande

för den militära försvarsberedskapens utformning. Den vetenskapliga och

tekniska utvecklingen måste vidare förutsättas komma att ge resultat av be­

tydelse för det framtida civilförsvarets gestaltning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 81.

47

Jag ansluter mig sålunda till civilförsvarsutredningens förslag om en

successiv anpassning av civilförsvarsåtgärderna med ledning av nya erfaren­

heter av betydelse för organisationens och verksamhetens utveckling. I det

följande framlägger jag förslag om vissa jämkningar i dessa hänseenden,

vilka redan i nuvarande läge synas påkallade. Fortsättningsvis torde få an­

komma å den ansvariga civilförsvarsmyndigheten att framlägga de förslag,

som betingas av egna och utländska erfarenheter.

Jag vill slutligen framhålla att vissa skäl kunna anföras för att en avväg­

ning mellan det militära försvaret och civilförsvaret kommer till stånd i ett

sammanhang beträffande såväl de materiella som personella resursernas för­

delning inom en total försvarsorganisation och en för denna fastställd kost­

nadsram. Framläggandet av föreliggande förslag utesluter emellertid icke ett

sådant övervägande vid en senare tidpunkt, enär det förslag jag nu framlägger

under alla förhållanden måste anses vara ett minimiförslag såväl i fråga om

organisation som utrustning och personalkader.

IV. Verksamhetsgrenar som böra ingå i civilförsvaret

eller samordnas med detta.

Civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt statsmakternas beslut har f. o. m. den 1 januari 1947 inrättats ett

särskilt centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap. Enligt sin instruktion (SFS 1946: 897) har

nämnden att leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på

det ekonomiska området. Det ankommer vidare på nämnden att allt efter­

som krisorganens verksamhet avvecklas, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda

förordnar, övertaga dem åliggande uppgifter av beredskapskaraktär.

En av nämndens första arbetsuppgifter skulle vara att utreda den när­

mare omfattningen av dess egna åligganden samt gränsdragningen mot andra

myndigheters kompetensområde. Nämnden har den 20 oktober 1947 avgivit

förslag i sådant hänseende.

Enligt gällande lagstiftning på civilförsvarets område ha civilförsvars-

organen ålagts vissa uppgifter, vilka äga samband med den ekonomiska försvars­

beredskapen. Yad nu sagts gäller särskilt civilförsvarets befattning med

den krigs mäss i ga undanf örseln. Enligt 1 § civilförsvarskungörelsen

tillkommer det sålunda civilförsvaret att planlägga och genomföra undan-

försel, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda

bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet.

Undanförsel såsom civilförsvarsåtgärd avser enligt 40 § civilförsvarslagen

förhindrande av att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det

allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes gå förlorade.

TJndanförsel benämnes utspridning, om densamma avser egendoms förflytt­

ning till annan förvaringsplats eller fördelning å flera sådana inom samma

civilförsvarsområde, bortförande, om densamma avser förflyttning av egendo­

men till annat civilförsvarsområde med mindre utsatt läge, samt industri­

evakuering, om densamma avser förflyttning av industriell verksamhet från

ort till annan. Bortförande och industrievakuering planläggas centralt medan

utspridning planlägges lokalt. Vissa föreskrifter, för vilka här icke torde

böra närmare redogöras, ha i civilförsvarslagen eller civilförsvarskungörelseu

lämnats, bl. a. om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom, som skall

undanföras, att efter anfordran av civilförsvarsmyndighet själv ombesörja

eller biträda vid åtgärdens verkställande ävensom att medverka vid förbe­

redande åtgärder för undanförsel.

Det har förutsatts, att undanförselåtgärdernas verkställande i stor utsträck­

ning måste ske genom civilförsvarsorganens försorg eller under deras med­

verkan. Inom det allmänna civilförsvaret ombesörjes verksamheten av en

särskild tjänstegren med uppgift tillika att svara för de förstöringsåtgärder,

vilka skola kunna företagas som alternativ till undanförsel, där sådan icke

medhinnes eller eljest kan äga rum.

Under förarbetena till civilförsvarslagen framhölls att civilförsvaret såsom

ansvarigt för den krigsmässiga undanförseln vore i behov av medverkan

från försörjningskommissionernas sida. Det ansågs sålunda som regel böra

åligga kommissionerna att ange, vilka varuförråd som i första hand borde

ifrågakomma till bortförande samt till vilka orter eller områden förråden ur

försörjningssynpunkt borde föras. I civilförsvarsstyrelsen skulle vid hand­

läggning av undanförselärenden ingå en delegation, representerande de myn­

digheter som ägde särskild sakkunskap på förevarande område. Jämlikt Kungl.

Maj:ts beslut består nämnda delegation av representanter för försvarsstaben,

krigsmaterielverket och reservförrådsnämnden samt industri-, livsmedels-,

bränsle- och trafikkommissionerna. Beträffande frågan om planläggande och

verkställande av industrievakuering uttalades under förarbetena till lagen, att

det borde tillkomma krigsmaterielverket att i fråga om företag vilka omfat­

tades av verkets krigsplanläggning lämna civilförsvarsstyrelsen besked an­

gående åtgärdernas omfattning och inriktning samt i övrigt ombesörja de

delar av planläggningsarbetet, som krävde särskild teknisk sakkunskap eller

tillverkningserfarenhet. Beträffande företag med uteslutande civil tillverkning

borde motsvarande befogenheter tillkomma vederbörande försörjningskom-

mission eller, sedan krisförvaltningen avvecklats, det i samband därmed in­

rättade särskilda planeringsorganet för ekonomisk försvarsberedskap.

Från undanförselåtgärderna, vilka utmärkas av att desamma vid krig eller

krigsfara föreskrivas av myndighet, särskiljes s. k. skyddsplacering, som

regleras av en särskild kungörelse den 8 januari 1944 om skyddsplacering

av varuförråd m. m. (nr 10; ändr. nr 657/1944). Av bestämmelserna i denna

författning framgår, att skyddsplacering avser uppläggande redan under

49

fredstid — på frivillig väg — av varor på sådan ort eller plats, som erbjuder

önskvärd trygghet mot fiendens åtgöranden i händelse av krig. Sådan skydds-

placering avses skola kunna ske redan i samband med produktion eller import

av viss vara.

Under det att den krigsmässiga undanförseln tillkommer civilförsvaret, i

den män sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt

åvilar annan myndighet, faller skyddsplacering inom försörjningskommis-

sionernas område. Civilförsvarsstyrelsen utövar emellertid härvid en sam­

ordnande funktion.

Civilförsvarsutredningen.

Beträffande frågan om samordning i organisatoriskt hänseende

mellan civilförsvaret och den ekonomiska f örs varsberedska-

pen anmärker utredningen till en början, att tillsättandet av riksnamnden

för ekonomisk försvarsberedskap icke i och för sig innebure hinder mot en

sådan samordning. I fråga om lämpligheten därav hänvisar utredningen till

ett tidigare avgivet yttrande över sakkunnigförslaget angående den ekono­

miska försvarsberedskapens framtida organisation. I detta yttrande hade ut­

redningen uttalat, att civilförsvarets samt den ekonomiska försvarsberedska­

pens inbördes förutsättningar och uppgifter allmänt sett icke kunde sägas

förete sådana gemensamma drag att skäl förelåge för en samordning av den

centrala ledningen av uppgifterna under fred. Förekomsten av vissa gräns­

områden mellan civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen inne­

fattade icke något avgörande skäl för en samordning. Utredningen hade där­

för för det dåvarande ansett sig böra biträda det av ekonomiska försvarsbe-

redskapsutredningen framlagda förslaget, att civilförsvarets ledning tills

vidare skulle hållas skild från den ekonomiska försvarsberedskapens central­

organ.

Civilförsvarsutredningen anför härefter:

Nå°ra sådana förändringar beträffande arten av civilförsvarsuppgifterna,

vilka kunna ge anledning till ändring i den allmänna ståndpunkt utredningen

i sitt ovan angivna yttrande intagit beträffande förhållandet mellan civilför­

svaret och den ekonomiska försvarsberedskapen, kunna icke förutses. Eu

markerad väsensskillnad mellan de båda formerna av försvarsberedskap synes

alltfort komma att bestå, även om vissa gränsområden finnas.

Förefintligheten av dylika gränsområden samt den omständigheten, att i

båda fallen likväl är fråga om försvarsåtgärder av civil natur, skulle givetvis

kunna anses innefatta skäl att överväga ett gemensamt centralorgan, aven om

på grund av den förutberörda artskillnaden beträffande uppgifterna ett sådant

organ måste utformas med tanke på en i stort sett självständig handlägg­

ning av de båda slagen av beredskapsfrågor. Av betydelse för frågans be­

dömande synes bl. a. vara den beräknade omfattningen av arbetsuppgifterna.

För civilförsvarets del måste förutses, att uppgifterna under de närmaste

åren till väsentlig del komma att bestå i att följa utvecklingen, särskilt i

tekniskt hänseende, samt att omsätta vunna erfarenheter efter svenska för­

hållanden. Dessa uppgifter böra uppenbarligen i betydande utsträckning hand­

has centralt, vilket kräver en personalorganisation av i vart fall sådan omfatt­

ning, att eu särskild centralmyndighet får anses motiverad.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 81.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.

4—

172

48

Öl

utsträckning, varthän undanförsel skall planeras. Planeringsarbetet skall

vidare av nämnden och fackmyndigheterna fullföljas så långt deras speciella

kännedom om försörjningsförhållanden, behov av och tillgång på industriell

kapacitet m. m. erfordras för hithörande frågors bedömande. På civilförsvaret

bör därefter ankomma att på grundval av ett på dylikt sätt erhållet material

deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för ledandet och genomforan-

det av undanförselåtgärderna i ett verkställighetsläge.

Utredningen utvecklar härefter innebörden av den sålunda gjoida gräns­

dragningen, såvitt gäller de uppgifter, vilka böra falla på olika oigan. Häi-

utinnan anför utredningen följande:

Urvalet av objekt, vilka böra ifrågakomma för undanförsel, bör ankomma

på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap eller vederbörande fack­

myndighet, Arid bestämmandet av undanförselobjekten inverka självfallet

vissa allmänna militära och civilförsvarssynpunkter, vilka i erforderlig ut­

sträckning böra av riksnämnden eller fackmyndighet inhämtas samrådsvägen.

Riksnämndens och fackmyndigheternas beslut i nu förevarande hänseende

torde böra meddelas civilförsvarsstyrelsen i form av förteckningar over ifråga

kommande undanförselobjekt. Civilförsvarsstyrelsen bör emellertid efter

närmare undersökning angående de lokala förhållandena äga möjlighet att

från undanförselplanläggning undantaga visst objekt. Bet kan exempelvis

inträffa, att dylik undersökning, som bör ske genom civilförsvarets lokala

organ, ger vid handen, att objektets belägenhet ur civilförsvarssynpunkt ar

så gynnsam, att undanförselplanläggning icke kan anses motiverad. Den förut­

sedda bristen på personal, transportmedel och andra resurser, som erfordras

för verkställighet i en krissituation, kan vidare tänkas föranleda, att man

anser sig böra avstå från en i och för sig önskvärd planläggning. A andra

sidan böra civilförsvarsmyndigheterna äga möjlighet att själva taga initiativ

till utväljande av undanförselobjekt. Härvid bör emellertid förslag ingivas

till riksnämnden eller fackmyndigheterna för bedömande.

Sedan på angivet sätt urval skett av undanförselobjekt, torde som nästa steg

i planläggningen komma utseendet av de lokaler — evakueringslokaler till

vilka undanförsel avses skola ske. Vissa allmänna riktlinjer, avseende de lands­

delar vilka böra ifrågakomma, synas böra angivas av riksnämnden eller fack­

myndighet. Det närmare utväljandet av evakueringslokaler bör emellertid an­

komma på civilförsvarsmyndighet i samråd med vederbörande ägare eller in­

nehavare av undanförselobjekt, För angivet ändamål synes — på satt för­

söksvis redan skett inom Kronobergs län — en inventering bora ske av de

industrilokaler och större lagerutrymmen, vilka kunna ifrågakomma såsom

evakueringslokaler för undanförsel. Resultatet av dylik inventering bör in­

arbetas i det register över fastigheter, som jämlikt kungörelsen den 26 maj

1939 med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning

av rekvisition och förfogande m. m. (nr 414; ändrad 1939: 923; 1940: 426,

931; 1944:56, 662) föres av länsstyrelsen. Då de inventerade utrymmena

endast delvis’ kunna beräknas komma att erfordras som evakueringslokaler

för undanförselobjekt, kommer den föreslagna kompletteringen av läns­

styrelsernas register att erbjuda fördelar även för militära och^ andra lokal-

reserverande myndigheter, vilka sålunda kunna från registren erhålla icke blott

_ såsom hittills — negativa besked utan även, i viss utsträckning, positiva

upplysningar. Inventering synes icke böra ske i större tätorter eller strategiskt

ofördelaktigt belägna områden, vilka icke kunna ifragakomma som mai för

undanförsel företag.

.

.

Sedan evakueringslokaler utsetts, torde detaljplaneringen i vad avsci

industrievakuering böra ankomma på vederbörande företag själva efter när­

Kungl. Mai-J ^k proposition nr SI.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

mare direktiv av riksnämnden eller fackmyndighet. Det formella åläggandet

för företagare att medverka vid förberedelsearbetet bör dock, jämlikt 66 § civil­

försvarslagen, meddelas av civilförsvarsmyndighet med hänsyn till bl. a. den

möjlighet till ersättning för dylik medverkan, som jämlikt '67 § samma lag

föreligger och jämväl i fortsättningen bör föreligga. Undanförselplanernas

fastställande bör likaledes ske genom civilförsvarsmyndighet.

Såvitt gäller planläggningen för bortförande av varuförråd m. m. synes

vad nyss anförts angående industrievakuering böra äga motsvarande till-

lämpning. Under det att detaljplaneringen för industrievakuering, om den­

samma skall bli av värde, måste bli förhållandevis ingående och exempelvis

avse den tekniska inredningen av evakueringslokalerna, bör emellertid plan­

läggningen för bortförande av varuförråd kunna begränsas och i huvudsak

avse utväljande av evakueringslokaler samt beräkningar av behov av per­

sonal och transportmedel för åtgärdens verkställande.

I fråga om utspridningsåtgärderna synes, sedan urvalet av objekt skett

centralt, planläggningsarbetet såsom hittills varit förhållandet böra ske genom

de lokala civilförsvarsorganen i samråd med ägaren och begränsas på sätt

som angivits beträffande bortförande.

Beträffande utspridning av varuförråd m. m„ vilken åtgärd enligt vad

tidigare anförts avser decentralisering inom ett och samma civilförsvarsom­

råde, torde anfallsmedlens utveckling innefatta en begränsning av åtgärdens

skyddsvärde. Decentraliseringen synes i fortsättningen böra i betydande

omfattning planeras till platser utanför det egna civilförsvarsområdets

gränser. Då emellertid enligt gällande begreppsbestämningar undanförsel-

åtgärderna i dylika fall erhålla karaktär av bortförande, som planlägges

centralt, men å andra sidan synes fördelaktigt att ansvaret för en dylik ut­

vidgad decentralisering fortfarande handhas lokalt i enlighet med de för ut­

spridning gällande bestämmelserna, synes åtgärd böra vidtagas för möjlig­

görande härav.

Det planeringsarbete i fråga om undanförsel, som hittills handhafts av

kommissionerna, synes snarast böra överflyttas till riksnämnden oaktat försörj-

ningskommissionerna tills vidare fortsätta sin verksamhet.

Försörjningskommissionerna ha — som tidigare påpekats — verkat för

åstadkommande av skyddsplacering av viktigare varuslag på frivillig väg en­

ligt särskild kungörelse av 8 januari 1944. Sedan riksnämnden trätt i verk­

samhet, synes även denna uppgift böra åvila nämnden. Den samordnande

funktion, som civilförsvarsstyrelsen jämlikt kungörelsen haft att fylla, bör i

stället ersättas av samrad mellan riksnämnden och civilförsvarsstyrelsen.

Utredningen föreslår härefter, att den närmare fördelningen av planlägg-

ningsuppgifterna för undanförsel sker genom överenskommelse mellan veder­

börande myndigheter samt att ett den 25 maj 1945 av Kungl. Maj:t utfärdat

åläggande för vissa civila och militära myndigheter att medverka vid undan-

förseluppgifternas planläggning och genomförande ersättes med ett nytt

sådant beslut i enlighet med vad utredningen härom föreslagit.

Yttranden över civilförsvarsutredning'ens förslag.

Mot utredningens förslag att civilförsvaret och den ekonomiska

f ö r s va i sb e r e d s kape n böra representeras av skilda centralmyndigheter

har ingen erinran gjorts.

Livsmedelskommissionen anmärker, att ett särskiljande icke borde utesluta

möjligheten, att frågan om eventuellt sammanförande av civilförsvaret och

53

den ekonomiska försvarsberedskapen upptages till förnyad prövning vid den

definitiva omprövning av civilförsvarets verksamhet som kunde bli nöd­

vändig.

Vidkommande spörsmålet om handhavandet av undanförsel ha

i vissa hänseenden erinringar framställts mot de av utredningen föreslagna

riktlinjerna.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, i vars yttrande reservför-

rådsnämnden instämt, har visserligen ej funnit anledning till erinran i princip

mot utredningens förslag angående fördelningen av arbetsuppgifterna. För­

slaget att handläggning av frågor rörande undanförsel och skyddsplacering

skulle omedelbart överflyttas till riksnämnden från försörjningskommissio-

nerna utan att avvakta avveckling av kommissionernas verksamhet kunde

nämnden dock ej biträda. Den ville erinra om att nämndens organisation

ännu ej slutgiltigt fastställts samt att detta kunde förväntas ske först vid

1948 års riksdag. Dessförinnan syntes det knappast lämpligt att nämnden

från krisorganen övertoge arbetsuppgifter i större omfattning än vad som

motsvarade avvecklingen av krisorganens verksamhet, allt i enlighet med be­

stämmelserna i nämndens instruktion.

Livsmedelskommissionen anför liknande synpunkter. Enligt kommissio­

nens mening hade utredningen alltför litet beaktat skyddsplaceringens bety­

delse i jämförelse med undanförseln.

Industrikommissionen och krigsmaterielverket anse, att civilförsvarssty-

relsen icke borde äga rätt att från planläggningen för undanförsel undantaga

vissa objekt utan medgivande av riksnämnden eller annan fackmyndighet.

överbefälhavaren håller före att det borde ankomma på överbefälhavaren

att — utan ingående på detaljer — uppdraga de allmänna riktlinjerna såväl

rörande urvalet av undanförselobjekt som rörande de områden till vilka undan­

försel borde planläggas. Skäl syntes icke föreligga för civilförsvarsstyrelsen

att undantaga undanförselobjekt utan överbefälhavarens medgivande.

Arbetsmarknadskommissionen påtalar behovet av samarbete mellan arbets­

marknads- och civilförsvarsorganen såväl beträffande planläggning som verk­

ställighet av industrievakuering. Kommissionen borde även vara represen­

terad i delegationen för undanförselärenden inom civilförsvarets centrala myn­

dighet, enär endast arbetsmarknadsorganen hade befogenhet att under krigs­

tid sätta civila personer i arbete i näringslivet. I fredstid borde dessutom

samarbete rörande planeringen äga rum mellan länsarbetsnämnderna, å ena

sidan, samt länsstyrelserna och civilförsvarscheferna, å andra sidan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, med anledning av utredningens för­

slag om inventering av lämpliga lokaler att tagas i anspråk vid undanförselns

genomförande samt inarbetande av resultaten av dylik inventering i de vid

länsstyrelserna förda lokalregistren, att enligt erfarenheterna från provinven­

tering inom länet stora fördelar skulle vara förenade med att inventeringen

utvidgades att omfatta även andra län. Länsstyrelserna bleve härvid i stånd

att på helt annat sätt än hitintills medverka vid undanförselfrågornas lösning.

Ett vid länsstyrelsen förvarat fullständigt register över lokaliteter av skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

slag kunde dessutom vid behov ställas till sådana myndigheters förfogande,

som i fred önskade få vissa utrymmen reserverade för i krig förutsedda behov.

Härigenom uppstode för statsverket stora besparingar genom att längre resor

för rekognoscering ej behövde förekomma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohm län anser en angelägenhetsgradering

av undanförselobjekten nödvändig samt framhåller behovet av att en transport­

planering för större undanförselföretag kommer till stånd. Transportplane­

ringen borde åvila civilförsvarsstyrelsen i samråd med överbefälhavaren och

järnvägsmyndigheterna.

Chefen för marinen framhåller önskvärdheten av att ingen ändring sker be­

träffande de i 11 § kungörelsen den 9 februari 1945 (nr 31) med vissa be­

stämmelser angående sjötrafiken inom svenskt territorialvatten meddelade

föreskrifterna om vissa befogenheter för chefen för marinen i fråga om undan-

försel av fartyg.

Departementschefen.

I direktiven för civilförsvarsutredningen ingick att särskilt undersöka, huru­

vida möjlighet funnes att inrätta gemensamt centralorgan för civilförsvaret

och den ekonomiska försvarsberedskapen samt huruvida sådana planläggnings-

uppgifter som undanförsel av varuförråd och evakuering av industrier eller

andra anläggningar lämpligen borde i fortsättningen handhavas av civilför­

svaret eller överflyttas till organ för den ekonomiska försvarsberedskapen.

I det först nämnda avseendet har utredningen kommit till den slutsatsen,

att civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen böra representeras

av skilda centralmyndigheter. Någon erinran häremot har icke gjorts i remiss­

yttrandena. Sålunda har utredningens förslag tillstyrkts bl. a. av riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap. I sitt nyligen avgivna förslag till ord­

nande av den ekonomiska försvarsberedskapen — som ligger till grund för

proposition i ämnet till denna riksdag — har riksnämnden icke funnit anled­

ning frångå sin i remissyttrandet uttalade uppfattning.

Enligt min mening äro de arbetsuppgifter som i nuvarande utrikespolitiska

läge ankomma på den centrala ledningen för civilförsvaret resp. den ekonomiska

försvarsberedskapen av sådan omfattning, att det med hänsyn till den väsens­

skillnad som föreligger mellan de båda verksamhetsområdena icke bör ifråga­

sättas att sammanslå de centrala organen. Huruvida det i en framtid kan

bli lämpligt att åstadkomma en organisatorisk samordning mellan de två

formerna av försvarsberedskap eller att eljest förenkla desamma undandrar

sig f. n. mitt bedömande. Jag biträder därför utredningens förslag, att ett

särskilt centralorgan för civilförsvaret tills vidare bör bibehållas. Såsom ut­

redningen anfört bör emellertid självfallet mellan detta organ och riksnämn­

den för ekonomisk försvarsberedskap äga rum ett nära samarbete i alla frå­

gor av gemensamt intresse. Eormerna för detta samarbete och gränserna för

myndigheternas inbördes kompetensområde torde böra regleras genom över­

enskommelse mellan myndigheterna eller, om dessa ej kunna enas, genom be­

slut av Kungl. Maj it.

55

Beträffande spörsmålet om hur den krigsmässiga undanförseln bör hand­

havas har utredningen uppdragit vissa riktlinjer som i princip överensstämma

med vad nu gäller. Utredningen har alltså icke funnit skäl föreslå, att civilför­

svaret skulle befrias från sin befattning med undanförselfrågorna. Denna bör

dock enligt utredningens förslag vara begränsad till att huvudsakligen avse

uppgifter som hänföra sig till verkställigheten av undanförsel, medan riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap och andra fackmyndigheter skola om-

händerhava sådana planläggnmgsuppgifter, som förutsätta sakkunskap beträf­

fande det allmänna försörjningsläget i en krissituation samt industritekniska

förhållanden.

Jag finner utredningens skäl för den förordade uppläggningen av undan-

förselplanläggningen övertygande. Det torde böra ankomma på Ivungl. Maj:t

att allteftersom ansvarsfördelningen rörande den ekonomiska försvarsbered-

skapen blir klarlagd närmare bestämma vilka fackmyndigheter som skola med­

verka vid planläggningen. I anledning av_ vad överbefälhavaren och arbets­

marknadskommissionen yttrat bör framhållas, att såväl planläggningen som

verkställandet av undanförsel naturligtvis bör äga rum i nära samarbete med

de militära myndigheterna och arbetsmarknadsorganen.

Enligt förslaget skall det ankomma på fackmyndigheterna bl. a. att

utvälja de objekt vilka böra ifrågakomma för undanförsel. Civilförsvars-

styrelsen skall emellertid efter närmare undersökning angående de lokala

förhållandena äga möjlighet att från undanförsel undantaga visst objekt. I

anledning av de erinringar, som i vissa yttranden framställts mot en sådan

befogenhet för civilförsvarsstyrelsen, anser jag mig böra framhålla, att befogen­

heten bör utövas med försiktighet och efter samråd med vederbörande fack­

myndighet.

Det synes som om utredningen tänkt sig att den nuvarande undanförsel-

delegationen i civilförsvarsstyrelsen skall bibehållas. Att bibehålla delega­

tionen torde emellertid ej vara erforderligt med de av utredningen föreslagna

formerna för samarbete mellan de olika myndigheterna.

Såsom utredningen föreslagit torde en inventering av industrilokaler och

lagerutrymmen böra ske.

I likhet med utredningen anser jag, att de lokala civilförsvarsorganens an­

svar för planläggningen av undanförsel bör kunna utvidgas att avse ej endast

utspridning inom civilförsvarsområde utan även i vissa fall bortförande från

ett civilförsvarsområde till ett annat. Då en utspridning med hänsyn till lokala

förhållanden icke kan tillgodose det krav på skydd som påkallas av omständig­

heterna eller då förflyttning av egendomen till annat civilförsvarsområde eljest

skulle vara att föredraga, bör det ankomma på länsstyrelsen eller efter dennas

förordnande på underordnad civilförsvarsmyndighet att planlägga egendomens

bortförande till annat civilförsvarsområde inom länet. Liksom civil försvars-

chcf enligt bestämmelse i civilförsvarskungörelsen (61 §) f. n. har befogen­

het att under högsta civilförsvarsberedskap besluta om den utspridning som

förutsättes i godkänd specialplan för utspridning, bör länsstyrelse vara be­

rättigad att under sådan beredskap förordna om bortförande som planlagts

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

56

av länsstyrelsen. Åt länsstyrelse bör vidare enligt 41 § civilförsvarslagen

delegeras rätt att bestämma om flyttning av egendom som bortförts enligt

vad nu sagts.

Rätten att förordna om att undanförsel skall verkställas tillkommer enligt

40 § civilförsvarslagen Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t

bestämmer. Den må utövas vid krig eller krigsfara. I lagtexten har icke före­

skrivits någon begränsning av de myndigheter till vilka rätten skall kunna

delegeras. Utredningens av mig biträdda förslag till ordnande av undan-

förselfrågorna innebär ej att rätten att besluta om undanförselåtgärd under

alla förhållanden skulle förbehållas åt civilförsvarsmyndigheterna. Liksom

hittills bör det stå Kungl. Maj:t fritt att härutinnan laga efter omständig­

heterna. Under ett beredskapsläge kan det vara befogat att exempelvis en för-

sörjningskommission bemyndigas att meddela undanförselbeslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Civilförsvarets nuvarande verksamhetsgrenar.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande civilförsvarsorganisation kännetecknas av en omfattande kon­

centration av de civila försvarsåtgärderna. Koncentrationen avser icke blott

verksamhetsgrenar, vilka inrättats speciellt för krigsförhållanden, utan även

sådana verksamhetsgrenar, vilka under fred företrädas av särskilda organi­

sationer, exempelvis polisväsendet och brandväsendet.

Civilförsvarets nuvarande tjänstegrenar äro ordningstjänst, observations-

och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårds­

tjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstörings tjänst.

Koncentrationen av civilförsvarsåtgärderna tar huvudsakligen sikte å för­

hållandena vid krig och syftar därvid till en gemensam operativ ledning av

samtliga till civilförsvaret hänförda verksamhetsgrenar. Under fred fullgör

civilförsvarsorganisationen huvudsakligen uppgifter som avse förberedelse­

verksamhet för krig. Polisväsendet och i huvudsak jämväl brandväsendet under

fred beröras icke av civilförsvaret i annan mån än som betingas av den gemen­

samma krigsplanläggningen.

Det nuvarande sambandet mellan civilförsvaret och polisväsendet

avser dels den territoriella indelningen av landet i civilförsvarsområden samt

chefsförhållandena inom dessa områden, i vilka hänseenden anknytning prin­

cipiellt skett till polisorganisationen, dels en viss samordning av polisverk­

samheten med civilförsvaret under krigsförhållanden.

I fråga om indelningen i civilförsvarsområden samt ledningen inom de­

samma innebära de nuvarande föreskrifterna följande. Enligt 5 § civilför­

svarslagen utgör varje landsfiskalsdistrikt och stad som ej ingår i lands-

fiskalsdistrikt ett civilförsvarsområde, där ej Kungl. Maj:t för visst fall annor­

lunda förordnar. På grund av denna föreskrift gäller f. n. i allmänhet, att

överensstämmelse råder mellan civilförsvarsområden och polischefsdistrikt.

57

Enligt 6 § civilförsvarslagen föreligger skyldighet för befattningshavare vid

polisväsendet att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare för sådan. För

närvarande upprätthålles befattningen såsom civilförsvarschef i tre fjärdedelar

av landets civilförsvarsområden av vederbörande polischef.

Yad angår samordningen av polisverksamheten med civilförsvaret under

krigsförhållanden märkes, att den normala polisverksamheten avsetts skola

under krig väsentligt fortgå vid sidan av civilförsvarets ordningstjänst, vilken

senare skall hava till speciell uppgift att ansvara för ordningen i allmänna

skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter och att eljest handhava ordnings-

uppgifter som äga omedelbart samband med civilförsvarets verksamhet i

övrigt. Även under krig skall polisen kvarstå såsom principiellt självständig

organisation. Emellertid har ansetts föreligga behov av gemensam ledning i

kritiska situationer. I sådant syfte stadgas i 12 § civilförsvarskungörelsen,

att civilförsvarschef äger att, även om han icke tillika är polischef, under civil-

försvarsberedskap förordna, att polismän inom civilförsvarsområdet skola av­

delas för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter.

Under sådan tjänstgöring är polisman underställd tjänstegrenschefen för ord­

ningstjänsten eller särskilt utsett befäl inom civilförsvaret. Då högsta civil-

försvarsberedskap råder äger civilförsvarschefen tillika meddela föreskrifter

beträffande den beredskap, som skall upprätthållas inom polisväsendet med

hänsyn till möjligheten av att förordnande av nyss omförmält slag kan

komma att meddelas.

Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och brand väsen de t

står det sistnämnda under fred i princip självständigt i förhållande till civil­

försvaret, medan under krig fredsbrandkårerna ingå i civilförsvarsorganisa­

tionen.

Fredsbrandväsendet regleras av 1944 års brandlag och brandstadga. Enligt

dessa författningar skall varje kommun hålla ett brandförsvar, som tillfreds­

ställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. I varje kommun skall

finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstvr-

kan skall utgöras i stad av yrkesbrandkår eller borgarbrandkår samt i annan

kommun av borgarbrandkår eller frivillig brandkår, vilken gentemot kommu­

nen förbundit sig att svara för brandsläckning. Till kommuns brandstyrka

skall därjämte höra reservbrandstyrka, uttagen med tjänsteplikt.

Länsstyrelse äger befria kommun från att hålla egen brandkår, såframt

kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår i annan

kommun, så ock för stad att hålla yrkes- eller borgarbrandkår, såframt i staden

finnes frivillig brandkår.

Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar att

taga större omfattning, är annan kommun skyldig att lämna släckningshjälp

i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig

hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes Ersättning skall härvid utgå.

Då så erfordras för släckning av brand är envar i åldern 16—65 år, som

vistas i orten, pliktig att i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta

medverka vid släckningen. Bland de sålunda tjänstepliktiga skall den förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

58

omnämnda reservbrandstyrkan uttagas, i första liand efter frivillighet. Den

som uttagits är skyldig deltaga i brandövning under högst 15 timmar årligen

samt är för medverkan vid brandsläckning berättigad till ersättning.

Tillsyn över brandförsvaret i riket utövas av en riksbrandinspektör.

Inom länen skola länsstyrelserna tillse, att brandförsvaret är tillfredsstäl­

lande ordnat. Kommunala brandordningar, i vilka kommunernas skyldig­

heter beträffande brandväsendet närmare angivas, skola fastställas av läns­

styrelsen. Länsstyrelsen äger förelägga kommun, som åsidosätter sina skyldig­

heter, lämpligt vite. Länsstyrelserna ha genom förordnande av länsbrand-

inspektörer tillförts särskild expertis vid brandärendenas handläggning. Till

länsbrandinspektör har i regel utsetts brandchefen i residensstaden elfer

annan stad inom länet.

Inom de olika länen ha numera upprättats organisationsplaner för brand­

försvaret. En indelning i brandkårskretsar har även skett, syftande till sam­

arbete i fråga om utbildning, materielvård m. m.

Under krig ingå som nämnts de fredsmässiga brandkårerna i civilförsvarets

brandtjänst. I konsekvens härmed åligger det enligt civilförsvarskungörelsen

civilförsvaret att svara även för släckning av sådan brand, som ej föranledes

av stridshandlingar. I motsats till polisen, som i princip kvarstår som själv­

ständig organisation under krig, uppgår sålunda brandväsendet, såvitt avser

elasläckningsuppgifterna, helt i civilförsvaret.

Med hänsyn till de förändrade förutsättningarna och ökade arbetsuppgif­

terna under krig avses vissa förändringar av organisationen i krig skola ske

i förhållande till den i fred gällande. Härutinnan kan framhållas, att förstärk­

ning av eldsläckningsstyrkorna skall ske genom uttagning av civilför-

svarspliktiga och i vissa fall tilldelning av vapenfria värnpliktiga ävensom i

flera fall anskaffning av ytterligare materiel, att decentralisering av enheterna

planeras, att ledningen av eldsläckningsstyrkorna samordnas med ledningen

av civilförsvaret i övrigt samt att särskilda eldsläckningsenheter organiseras

inom det särskilda civilförsvaret (hemskydd och verkskydd).

De förberedelse!', som under fred erfordras för upprätthållande under krig

av civilförsvarets brandtjänst, ankommer det på civilförsvarsorganen att vid­

taga. Yad angår den centrala ledningen må framhållas, att riksbrandinspek-

tören enligt gällande instruktion handlägger frågor rörande brandförsvaret

under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. I övrigt är riksbrand-

inspektören, i den mån ej annat följer av vad särskilt stadgas, direkt inför

Kungl. Maj:t ansvarig för sin ämbetsförvaltning.

Yad beträffar förhållandet mellan civilförsvaret och sjukvårds-

väsendet märkes att civilförsvarets sjukvårdstjänst huvudsakligen faller

inom den öppna vården. Civilförsvarets uppgift är att taga vård om skadade

på olycksplatsen, att lämna den första hjälpen, att omhändertaga lindrigare

skadade samt transportera svårare skadade till sjukhus. Sjukvårdstjänsten

ledes av en tjänstegrenschef, vartill i regel utsetts läkare, och består i övrigt

av rörliga och fasta enheter.

De rörliga enheterna utgöras av sjuktransportavdelningar, vilka svara för

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

59

erforderliga transporter mellan skadeplats, förbandsplats och sjukhus. De

fasta enheterna utgöras av förbandsplatser, vilkas huvuduppgift är att tjänst­

göra som sorteringsplatser, där enklare vård kan meddelas, varefter svårare

skadefall vidarebefordras till sjukhus. Sluten vård meddelas dock i viss om­

fattning vid förbandsplatsens vårdavdelning. I viss omfattning ha organise­

rats s. k. läkarambulanser, vilka kunna rycka ut till skadeplats och där etablera

förbandsplats. Civilförsvarets anstalter äro att anse som civila sjukhus

enligt lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. Härav följer, att de stå

under medicinalstyrelsens överinseende. Organisationen bestämmes av Kungl.

Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen efter hörande av bl. a. civilförsvars-

styrelsen.

Civilförsvarets sjukvårdstjänst omfattar vården av de skadade intill deras

eventuella avlämnande vid sjukhus. Med avseende å själva sjukhusvården har

civilförsvaret för närvarande intet ansvar.

Civilförsvarsutredningen.

Civilförsvarsutredningen har verkställt en allmän översyn av civilförsvarets

nuvarande uppgifter med ledning av de erfarenheter, som vunnits inom och

utom landet under krigsåren. Vid denna översyn har hänsyn tagits till förhål­

landena såväl under krig som under fred. Krigsförhållandena ha därvid för ut­

redningen framstått som det primära. Vid genomgången av civilförsvarets olika

verksamhetsgrenar har utredningen övervägt, huruvida anledning finnes att i

de fall, där viss verksamhetsgren avser uppgifter som i fred företrädas av

en normalt fungerande organisation, på sådan organisation överflytta ansvaret

för det erforderliga förberedelsearbetet, eventuellt även handhavandet. av upp­

gifterna under krig.

Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet

anför utredningen:

Vad angår förhållandena under krig äro självfallet av intresse de upp­

gifter, vilka kunnat erhållas från de av kriget berörda länderna Förhållandena

i de ockuperade länderna synas härvid icke böra tjäna till ledning med hän­

syn till den politisering av polisväsendet samt obehöriga påverkan på detta i

övrigt från ockupationsmaktens sida, som, enligt vad utredningen vid studie­

besök i bl. a. Danmark, Holland och Belgien inhämtat, förekommit. Av större

intresse är otvivelaktigt det förhållandet, att man i England under olika faser

av luftkriget arbetat med ett från det egentliga civilförsvaret skilt polisväsende.

Jämväl brandväsendet har i England fungerat fristående från civilförsvaret,

vilket därmed kommit att i huvudsak bedriva sådan hjälpverksamhet, som

icke företrätts av en särskild, normalt fungerande organisation. Emellertid bör

å andra sidan påpekas, att, ehuru de tre organisationerna formellt varit fri­

stående från varandra, ett nära samarbete förekommit under anfall. En direkt

samordning har för övrigt förelegat i den regionala instansen (Storbritannien

var i civilförsvarshänseende indelat i 12 »Regions» under ledning av »Regional

Commissioners»), där en enhetlig operativ ledning möjliggjorts.

För utredningen står det för vårt lands vidkommande klart, att den nu­

varande samordningen innebär påtagliga fördelar i fråga om framför allt möj­

ligheterna av ett gemensamt order- och rapportväsende samt enhetlig inrikt­

60

ning av hela civilförsvarsverksamheten i ett kritiskt läge. Några egentliga

betänkligheter mot den nuvarande samordningen gjorde sig icke heller gäl­

lande i samband med civilförsvarsorganisationens genomförande.

Den möjlighet civilförsyarschef enligt gällande bestämmelser äger att —

även om han icke tillika är polischef — inverka på polisverksamhetens be­

drivande genom ianspråktagande av polismän för särskilda civilförsvarsupp-

gifter är givetvis icke avsedd att utnyttjas annat än där så ur det gemen­

samma civilförsvarsarbetets synpunkt är nödvändigt. Det torde vidare vara

avsett att, även i de fall då civilförsvarsclief, som icke tillika är polischef, an­

ser sig böra ingripa i här avsett syfte, detta ingripande skall begränsas till

allmänna direktiv. I här avsedda fall torde regelmässigt såsom tjänstegrens-

chef för ordningstjänsten vara utsedd vederbörande polischef eller annat högre

polisbefäl, under vilkens ledning de civilförsvaret tillkommande uppgifterna

med avseende å ordningstjänsten skola lösas. I detta hänseende gäller för

ordningstjänstens vidkommande samma förhållande som beträffande övriga

tjänstegrenar, exempelvis brandtjänst, där vederbörande tjänstegrenschef —

i det anförda exemplet regelmässigt en brandchef — utövar den direkta led­

ningen av tjänstegrenens verksamhet. I de fall civilförsvarschef ingriper

reglerande i polisens verksamhet, måste självfallet ansvaret för vidtagna åt­

gärder övergå till denne. Härutinnan gäller sålunda samma förhållande, som

när militär direktivrätt utövas gentemot civilförsvarsorganen.

^Det.kan förutsättas, att civilförsvarets befogenhet att inverka reglerande

på polisverksamheten endast kommer att äga aktualitet under begränsad tid.

Behovet av enhetlig ledning synes sålunda närmast föreligga under luft­

anfall och det i anslutning därtill igångsatta hjälparbetet. Så snart förhållan­

dena det medgiva, torde den polisiära verksamheten böra ombesörjas av polis­

organen själva på eget ansvar. Även i kritiska situationer kommer viss polis­

verksamhet — exempelvis kriminalpolistjänst — att utövas utan inblandning

från civilförsvarsorganens sida.

^ i<l bär angivna förhållanden kan utredningen icke finna annat än att de

fördelar, som ligga i samordnad ledning i krig och gemensamt utnyttjande av

rapport- och ordervägar, helt överväga de olägenheter, som alltid måste vara

förenade därmed, att polispersonalens lydnadsförhållanden, i de fall civilför­

svarschef är annan person än polischefen, i viss utsträckning måste bli oklara.

Den utveckling, som förekommit på luftkrieets område efter civilförsvarsorga­

nisationens genomförande, synes icke föranleda ändring av denna ståndpunkt.

Den väntade ökade omfattningen av skadegörelsen föranleder snarast ett

understrykande av samordningsbehovet.

Vidkommande härefter förhållandet emellan civilförsvar och polisväsendet

under fred, skulle givetvis — oavsett en taktisk samordning i krig — kunna

tänkas att ansvaret för de förberedelseåtgärder, som erfordras för upprätt­

hållandet i krig av en civilförsvarets ordningstjänst, lades på polisorganen. I

dylikt fall skulle emellertid erfordras sådana författningsmässiga regleringar,

att polisorganen finge möjlighet att utöva de befogenheter i fråga om ian­

språktagande av personal för utbildning och övning in. in., som nu tillkommer

civilförsvaret. Ävenledes skulle ett avskiljande av förberedelseverksamheten

å ifrågavarande område erfordra en central ledning av polisväsendet under

Kungl. Maj:t.

Utredningen har sålunda ansett sig böra intaga den ståndpunkten, att det

bestående sambandet mellan polisväsendet och civilförsvaret icke lämpligen

bör brytas.

I annat sammanhang har civilförsvarsutredningen övervägt ett av polis­

ledningen i Stockholm väckt förslag, att den i civilförsvarets ordnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr SJ.

61

tjänst inskrivna personalen skulle kunna under fredstid inkallas för att

tillfälligt förstärka den ordinarie ordningspolisen. I yttrande över för­

slaget har överståthållarämbetet ansett att någon erinran ej kunde göras mot

ett dylikt ianspråktagande av civilförsvarspersonalen, såvitt detsamma skedde

inom ramen för den personalen åvilande skyldigheten att deltaga i utbildning

och övning, men funnit sig icke kunna tillstyrka en anordning, enligt vilken

ordningstjänsten i fråga om tjänstgöringsskyldighet under fred ställdes i

sämre läge än övriga tjänstegrenar. Civilförsvarsutredningen har anslutit sig

till de av överståthållarämbetet framförda synpunkterna och för egen del för­

ordat, att personalen i det allmänna, civilförsvarets ordnings- och bevaknings­

tjänst skall kunna, ändock att civilförsvarsberedskap ej råder, efter frivilligt

åtagande tagas i anspråk för uppgifter som sammanhänga med den ordinarie

ordningspolisens verksamhet, dock att sådant ianspråktagande icke skall få

ske för ordningens upprätthållande vid arbetskonflikter.

I fråga om förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet

har utredningen erinrat om att den av luftanfall mot tätorter under det andra

världskriget förorsakade materiella skadegörelsen till väsentlig del skett genom

brand. Av det erhållna erfarenhetsmaterialet angående atombombernas verk­

ningar framginge att — i den mån dylika vapen komme till användning i ett

framtida krig — risken för skadegörelse genom eld ytterligare ökat.

Beträffande det framtida förhållandet mellan civilförsvaret och brand-

väsendet har utredningen till en början förklarat av verkställda förfrågningar

framgå, att i stort sett funnits möjligheter att samordna de civila släcknings-

områdena och civilförsvarsområdena, samt hållit före, att det fredsmässiga

brandväsendet efter den nya brandorganisationens genomförande jämväl i

övrigt skulle komma att utgöra en god grund för en krigsmässig, i civilför­

svaret ingående brandtjänst.

Härefter anför utredningen:

I fråga om brandförsvaret under krig är det av intresse att i England —

där emellertid brandväsendet sedan år 1941 är förstatligat och enhetligt orga­

niserat — ledningen av eldsläckningen lokalt utövas fristående från civilför­

svaret i övrigt, ehuru givetvis ett nära samarbete med detta ägt rum. Liknande

förhållanden synas ha förelegat i Tyskland åtminstone under slutskedet. Het

måste också anses uppenbart att brandtjänsten med nutida metoder på luft­

krigföringens område ställes inför sådana omfattande uppgifter, att tjänste-

grenen bör arbeta i största utsträckning självständigt utan onödiga hämningar

i form av överflödiga befälslinjer.

Den nuvarande inordningen av brandtjänsten i civilförsvaret har emellertid

icke ansetts behöva lägga någon hämsko på brandtjänstens verksamhet, lika

litet som gäller övriga tjänstegrenar. Samordningen åsyftar beredande

av fördelar, av vilka här kunna nämnas följande. Brandtjänsten behöver

tillgång till civilförsvarets order- och rapportorganisation. Det synes icke

miijligt för brandtjänsten att bygga sitt rapportväsende på de fredsmässiga

anordningarna, såsom brandtelegraf och det allmänna telefonnätet. Brand­

tjänsten behöver vidare tillgång till de rapporter om andra skador än elds­

vådor, som inkomma till civilförsvarscentralerna, exempelvis angående blocke­

rade vägförbindelser. Intressekollisioner kunna uppkomma, såsom om eld­

släckningen i ett visst fall bör inriktas på räddning av människoliv eller på

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

62

räddning av ett för försvaret oersättligt förråd. Avgörandet bör i dylika fall

träffas av civilförsvarschefen, som har en vidare överblick av läget än en

tjänstegrenschef kan besitta. Vid interlokala hjälpsändningar är det slutligen

ofta nödvändigt att skaffa upplysningar om framkomlighet på vägar m. m.,

vilket förutsätter samarbete med de militära myndigheterna. Detta samarbete

bör ske genom civilförsvaret över de eljest föreskrivna samrådslinjerna, då de

militära organen icke onödigtvis böra belastas med orienteringsskyldighet gent­

emot flera civila organisationer.

De angivna fördelarna synas enligt utredningens mening så betydelsefulla,

att en utbrytning av brandförsvaret från civilförsvaret i övrigt under krig icke

bör ifrågasättas. Självfallet bör emellertid brandtjänsten, liksom för övrigt

andra tjänstegrenar, under krig så långt möjligt ledas självständigt genom

tjänstegrenschefen och övrigt i tjänstegrenen ingående befäl. Annat torde

icke heller ha ifrågasatts. Den gemensamma civilförsvarsledningen bör sålunda

ingripa endast där så med hänsyn till hela hjälparbetets enhetliga riktning

är erforderligt. I första hand bör det härvid tillkomma civilförsvarschefen att

med ledning av den överblick över läget han i civilförsvarscentralen erhåller

genom inkommande rapporter och samråd med samtliga tjänstegrenschef er

ingripa reglerande där så erfordras. Men även på skadeplatser, där enheter

från flera tjänstegrenar insatts i arbete, bör — såsom jämväl hittills avsetts

— en enhetlig ledning kunna säkerställas genom utseende av skadeplatsbefäl­

havare. Såsom skadeplatsbefälhavare kan enligt utredningens mening ofta

vara lämpligt att utse brandbefäl, vilka genom sin fredsmässiga verksamhet

måste anses besitta erforderlig rutin för uppgiften i fråga.

I fråga om brandväsendets ställning under fred framhåller utredningen, att

den nu gällande ordningen innebure, att en åtskillnad i princip upprätthölles

mellan ärenden, avseende det fredsmässiga brandväsendets ordnande inom

kommunerna i enlighet med brandlagstiftningen, och ärenden gällande krigs-

brandförsvarets förberedande inom civilförsvarsområdena i enlighet med civil-

försvarsförfattningarna. Denna uppdelning vore icke helt tillfredsställande

på grund av svårigheten att i praktiken särskilja de båda slagen av ärenden.

I den centrala ledningen utövade civilförsvarsstyrelsen med riksbrandinspek-

tören som föredragande beslutanderätten, förutom i rena krigsbrandärenden,

i ett flertal ärenden av mer eller mindre utpräglat fredsmässig karaktär.

Utredningen har övervägt lämpligheten att antingen under fred överföra

krigsplanläggning och övriga krigsbrandärenden till fredsbrandorganen eller

helt inordna det fredsmässiga brandväsendet i civilförsvaret.

Beträffande det förstnämnda av dessa två alternativ framhåller ut­

redningen, efter att ha redogjort för vad det i praktiken skulle komma

att innebära, att åtskilliga med krigsbrandförsvarets planläggning sam­

manhängande åtgärder, exempelvis anordnande av förläggningsutrymmen

och verkställande av personaluttagning, uppenbarligen vore av natur

att böra vidtagas inom ramen för en gemensam civilförsvarsorganisation.

Ett undantagande från civilförsvarets ansvar av den i fred erforderliga krigs­

planläggningen och övriga förberedelseverksamheten på brandförsvarets

område skulle enligt utredningens mening utgöra ett steg bakåt, medförande

avsevärda olägenheter. Det skulle vidare kräva, att brandlagen ändrades dit­

hän att även krigsbrandförsvaret komme att regleras därav. Det syntes böra

undvikas att vidtaga ändringar i denna nyligen genomförda lagstiftning. På

Iiungl. Maj:ts proposition nr SL

grund härav kunde utredningen icke förorda en omläggning enligt detta

alternativ.

Vidkommande det andra alternativet anmärker utredningen, att det onek­

ligen skulle skapas klarare linjer i fråga om den centrala ledningen, om freds-

brandväsendet inordnades i civilförsvaret. Ä andra sidan vore uppenbart,

att det ur brandväsendets synpunkt icke kunde vara någon fördel att beträf­

fande den centrala ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning

inom ett i övrigt icke fackkunnigt ämbetsverk. Snarare måste det för de freds-

mässiga brandärendenas handläggning vara till olägenhet, att riksbrandinspek-

tören jämväl beträffande dessa inplacerades i civilförsvarsstyrelsen. För det

alltjämt pågående arbetet med att uppbygga landsbygdens brandförsvar i

enlighet med nya brandlagen skulle brandväsendets ytterligare anknytning

till civilförsvaret kunna ge anledning till irritation, vilket borde undvikas.

Utredningen har på grund av vad sålunda anförts ansett sig böra stanna

för att bibehålla det nuvarande sambandet under fred mellan civilför­

svaret och brandväsendet. Det borde, särskilt om civilförsvars- och brand­

ärendena komme att hänföras till ett och samma departement, vara möjligt att

övervinna de svårigheter, som följde med den nuvarande uppdelningen av

brandväsendet i en fredsmässig och krigsmässig del.

Riksbrandinspektören föreslås i enlighet med denna ståndpunkt alltjämt

skola handlägga frågor rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande

i civilförsvarsstyrelsen.

Utredningen har vidare övervägt lämpligheten av att, oavsett bibehållandet-

av den nuvarande samordningen mellan civilförsvaret och brandväsendet, över­

föra den på civilförsvarsstyrelsens stat upptagna personalen inom riksbrand-

inspektörens avdelning till en fristående statens brandinspektion. Dessa spörs­

mål torde lämpligen böra upptagas till behandling i sammanhang med anslags-

äskandena till ifrågavarande ändamål.

Såvitt angår förhållandet mellan civilförsvaret och s j ukvår ds vä-

s end et har utredningen påpekat, att civilförsvarets sjukvårdstjänst till sin

karaktär vore en utrycknings- och förstahjälpsorganisation, till vilken den

fredsmässiga motsvarigheten vore föga utvecklad. Utredningen har övervägt

möjligheten att på medicinalstyrelsen lägga ansvaret för beredskapen i fråga

om den nu till civilförsvaret hörande sjukvårdstjänsten men med hänsyn till den

angivna karaktären hos denna funnit, att medicinalstyrelsen icke vore lämp­

ligt organ för verksamhetens ledning. Såväl beredskapen för skadades om­

händertagande och transport till sjukvårdsinrättning som upprättandet av för­

bandsplatser borde därför som hittills åvila civilförsvarsorganisationen.

Utredningen påpekar, att platsdispositionen på sjukhusen under krig av­

ses skola ledas av ett centralt organ med representanter för medicinalsty­

relsen, försvarets sjukvårdsförvaltning och försvarsstaben. Vid förbindelse­

avbrott skulle ledningen utövas från beläggningscentraler som anordnats mili-

tärområdesvis. Därest även förbindelserna inom militärområde skulle brytas,

avsåges ledningen skola övertagas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

63

64

Emellertid torde länsstyrelserna f. n. sakna befogenheter i sagda hänseende.

Utredningen förordar, att bestämmelser utfärdas i ämnet.

Enligt utredningens mening bör eftersträvas en ytterligare samordning av

civilförsvarets och hemvärnets förbandsplatser. Härom anför utredningen:

För hemvärnets behov har planerats ett betydande antal förbandsplatser,

vartill personal och materiel i stor utsträckning ställts till förfogande genom

röda korset. Å de orter, där samtidigt funnits behov av civilförsvarets för­

bandsplatser, har en dubbelorganisation härigenom uppstått, medförande bl. a.

konkurrens om personal. 1943 års civilförsvarsutredning föreslog i förevarande

hänseende, att civilförsvarets sjukvårdstjänst skulle svara även för hem­

värnets sjukvård, men framlade icke något detaljerat förslag utan ansåg spörs­

målet böra lösas av civilförsvarets centralmyndighet, berörda militära myn­

digheter och röda korset. En viss samordning har också kommit till stånd

men alltjämt förekommer enligt vad utredningen inhämtat i ett betydande

antal civilförsvarsområden parallella sjukvårdsorganisationer. Bl. a. med hän­

syn till den förutsedda bristen på personal för olika beredskapsuppgifter i ett

krigsläge kan en dylik ordning icke vara ändamålsenlig.

Samordning bör enligt utredningens mening ytterligare ske i första hand

så, att de fasta sjukvårdsenheterna — förbandsplatserna — anordnas i civil­

försvarets regi i samtliga orter, där behov av förbandsplatser för civilförsvars­

ändamål föreligger och icke kan förutses komma att tjäna ett hemvärnets ute­

slutande behov. Personalen å förbandsplatserna bör i enlighet härmed inskrivas

i civilförsvaret och jämte utrustningen upptagas i civilförsvarets organisa­

tionsplaner. — I fråga om de för transport av sårade avsedda enheterna torde

möjligheterna för samordning vara mindre, i det den sjukvårdspersonal, som

avses skola åtfölja hemvärnsförbanden och svara för den första hjälpen i

stridslinjen och transporterna därifrån, lämpligen synes böra tillhöra hem­

värnet och samövas. med detta. Även på detta område bör emellertid enligt ut­

redningens mening visst utrymme finnas för personalbesparande samordnings­

åtgärder.

Yad angår civilförsvarets övriga tjänstegrenar har utredningen

icke funnit anledning att föreslå ändring av dess anknytning till civilför­

svarsorganisationen, vare sig i fråga om förberedelseverksamheten under fred

eller verksamhetens handhavande i krig. För att kunna bedöma frågorna

om bl. a. omfattningen av verksamheten under fred och den härför erfor­

derliga organisationen har utredningen emellertid genomgått tjänstegre-

narnas nuvarande och i fortsättningen väntade uppgifter. Ur den i betän­

kandet lämnade redogörelsen härför torde här endast böra återges vad utred­

ningen anfört om önskvärda reformer.

Observations- och förbindelsetjänsten. Som en konsekvens av utvecklingen

på luftkrigets område bör enligt utredningen observationstjänsten i högre

grad än hittills grundas på lägesobservation genom å lämpliga utsiktspunkter

utplacerad och med speciell utrustning försedd personal. Det nuvarande syste­

met med rapportering över rapportställen från enskilda hemskydd och verk­

skydd bör dock icke övergivas. — En ytterligare utbyggnad av radioförbin­

delserna bör ske med utnyttjande av kortvågstekniken.

Tekniska tjänsten. Enligt utredningen bör sjukvårdsutbildad personal fin­

nas tillgänglig inom röjnings enheter som avses för hjälp åt dem som inne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

(15

stängts under rasmassor. En angelägen uppgift är att från krigshärjade länder

inhämta upplysningar om den speciella tekniken vid här avsedd röjning och

att omsätta dessa erfarenheter vid utbildningsverksamheten.

Gasskyddstjänsten. Utredningen anser sig med hänsyn till erfarenheten

från andra länder icke kunna förorda tjänstegrenens slopande. Det synes icke

osannolikt, att den kan tillföras nya uppgifter till mötande av vissa verk­

ningar av de nya vapnen — exempelvis indikering och oskadliggörande av

radioaktiv strålning från atombomber.

Utrymnings- och socialtjänsten har av utredningen ägnats förhållandevis

stor uppmärksamhet. Efter redogörelse för de hittills vidtagna åtgärderna

inom tjänstegrenen anför utredningen:

Den nuvarande organisationen för utrymning av tätorter har uppbyggts

med utgångspunkt från de förhållanden, som rådde under ett tidigt skede av

kriget. De vidtagna dispositionerna förutsätta att en relativt lång tid står till

förfogande för utrymningsföretags genomförande. Den administrativa appa­

raten med registrering, utskrivning av tågbiljetter och liknande är tidsödande.

Utrymningsplanläggningen avser endast en mindre del av befolkningen i ut­

rymningsorterna.

Planläggning för en mer eller mindre total utrymning har förekommit en­

dast i undantagsfall, gällande vissa gränsorter med utsatt läge vid militära

operationer. Å andra sidan har genom Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelserna

den 5 mars 1943 (nr 335) angående vissa bestämmelser rörande civila myndig­

heters. verksamhet under krig framhållits, bl. a., vådan av panikartade eller

eljest okontrollerade befolkningsförflyttningar från områden, som beröras av

fientliga invasionsföretag eller från orter, som utsättas för luftanfall. Läns­

styrelserna ha i samband härmed anmodats att i samråd med militära chefer

samt inom länet verksamma utrymnings- och inkvarteringsorgan vidtaga erfor­

derliga åtgärder för att förhindra befarade okontrollerade befolkningsförflytt­

ningar av berört slag.

Den utveckling, som förekommit på luftkrigets område, bör enligt utred­

ningens mening föranleda viss omläggning av utrymningsplanläggningen.

Principiellt bör såsom hittills anses, att den för upprätthållande av produktion

och samhällsfunktioner i övrigt nödvändiga delen av befolkningen i utrym­

ningsorter skall så långt möjligt kvarstanna samt att i överensstämmelse här­

med bortflyttningsförbud skall kunna utfärdas. En planläggning för utrym­

ning av allenast vissa kategorier, som icke äro av nyssnämnd betydelse, torde

därför som hittills böra upprätthållas, ehuru vissa förenklingar av det expeditio-

nella förfaringssättet vid utrymning böra eftersträvas.

En partiell utrymning av nu avsett slag torde närmast ifrågakomma inför

ett överhängande krigshot eller, efter krigsutbrott, från orter, vilka icke ut­

satts för luftanfall.

Det synes emellertid utredningen icke försvarligt att i fortsättningen låta

förberedelsearbetet inom utrymningsväsendet avse allenast vissa begränsade

kategorier av befolkningen. Situationer kunna utan tvivel uppkomma — exem­

pelvis vid massanfall av den typ som förekommit mot tyska städer — då upp­

rätthållande av ett bortflyttningsförbud för icke utrymningsberättigade kate­

gorier helt enkelt icke är möjligt. Förödelsen och i samband därmed försörj­

ningsproblem av olika slag kunna vidare tänkas bli av sadan omfattning, att

ett kvarhållande av befolkningen, om sådant skulle vara möjligt, icke är

önskvärt. Här angivna synpunkter erhålla uppenbarligen än större aktualitet,

därest atombomber komma att tillgripas som vapen i ett framtida krig.

Bihaini till

riksdagens protokoll

11)48.

1 samt.

År

81.

Kungl. May.ts proposition nr 81.

Ö------ 172 -ts

61)

Massutrymning av här avsett slag kan icke tänkas ske i de former, som

avsetts för hittills planerad utrymning. Transportmedel såsom järnvägar,

fartyg och motorfordon kunna förutsättas tillgängliga för allenast en ringa

del av de utrymmande. I stället måste förutsättas, att dessa själva förflytta

sig åtminstone den första vägen från utrymningsorten.

Erfarenheterna från kriget i Europa ge åtskilliga exempel på improviserade

utrymningar — i samband med luftanfall eller trupprörelser — där de ut­

rymmande till en början varit till stor del hänvisade till sina egna möjlig­

heter i fråga om förflyttning och uppehälle. Ehuru utrymningsföretag av här

avsett slag självfallet innefatta avsevärda umbäranden för den utrymmande

befolkningen, synes likväl genomförbarheten av desamma vara större än man

skulle kunna förvänta.

Det är ställt utom tvivel, att planläggning och annan förberedelseverk­

samhet för en massutrymning av ifrågavarande slag äro ägnade att avsevärt

underlätta genomförandet av densamma. I sådan planläggning synes böra

ingå exempelvis bestämmande i samråd med militära myndigheter av de

vägar, som i olika alternativ kunna användas — eller med hänsyn till mili­

tära transporter icke få användas — för landsvägstransporter, förberedande

av upptagningsstationer och uppsamlingsläger på lämpliga avstånd från tät­

orter samt organisering av rörliga sjukvårdspatruller.

En omfattande utrymning av här åsyftat slag torde icke kunna undgå att

förorsaka svårigheter beträffande utrönande av utrymmande personers vistelse­

ort. Det synes i anledning härav angeläget, att i förberedelsearbetet ingår

planering av samlingsplatser för personalgrupper, vilka snarast böra återgå

till sina uppgifter i produktionen. Så bör exempelvis ske beträffande arbetare

vid företag vilka planlagts för industrievakuering samt befattningshavare vid

stats- och kommunalmyndigheter av vikt för samhällslivet under krig.

Undanförsel- och förstöringstjänsten. Den medverkan som åligger ägare

eller innehavare av egendom, vilken skall undanföras eller förstöras, bör enligt

utredningen i motsats till vad nu torde vara förutsatt lämnas inom ramen

för verkskyddsorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Mot utredningens förslag beträffande förhållandet mellan civilförsvaret

och polisväsendet har erinran framförts från några håll.

Föreningen Sveriges polismästare säger sig icke kunna ge sin anslutning

till den av utredningen förordade lösningen av frågan samt anför:

De alternativa lösningar, som enligt föreningens mening böra ifrågakomma,

äro att antingen polisen och civilförsvaret helt skiljas från varandra — i vilket

fall all bevakningstjänst, sålunda även landstormspolisen, bör organisatoriskt

tillhöra polisen — eller att civilförsvaret inordnas under polisen. Med hänsyn

till meningsskilj aktigheter inom föreningen om vilkendera av dessa båda lös­

ningar som är den ändamålsenligaste har föreningen icke ansett sig böra taga

definitiv ställning till frågan. Föreningen håller emellertid före, att civilmyn­

digheten i lägsta instans d. v. s. polismyndigheten intar en sådan ställning att

dess medverkan utöver den rena ordningshållningst jänsten är, om icke ound­

gängligen nödvändig, så i varje fall av utomordentligt stor betydelse för upp­

byggandet av ett effektivt civilförsvar. Framför allt gäller detta orostid. Före­

ningen förmenar att erfarenheten från de förflutna beredskapsåren ger be­

lägg för riktigheten av denna föreningens åsikt. Föreningen kan i varje fall

67

icke ge sin anslutning åt den princip, som nu gäller och ytterligare utvecklas

i betänkandet, eller att ställa polisen till civilförsvarets förfogande.

Även om polisen inordnas i civilförsvaret kommer det i orostid likväl att

bli så, att polischefen blir den som under alla förhållanden ytterst kommer att

få bära ansvaret för ordningens upprätthållande. En polischefen underordnad

civilförsvarschef eller en ställföreträdande sådan torde för övrigt — därest

sådant av ena eller andra anledningen skulle visa sig erforderligt — av över­

ordnad myndighet kunna utrustas med tämligen vittgående och självständiga

befogenheter. Man kan mycket väl tänka sig en lösning motsvarande förhål­

landet i större städer mellan polismästare och polisintendent.

Om man likväl vill bibehålla nu gällande ordning med avseende å förhål­

landet mellan polisen och civilförsvaret, synes man böra skapa sådana möjlig­

heter att polischef — i de fall han ej tillika är civilförsvarschef — kommer

att intaga en självständig ställning i förhållande till den senare.

T. f. polismästaren i Stockholm säger sig vidhålla sin i samband med tidi­

gare organisationsförslag angående civilförsvaret uttalade uppfattning, att

polisväsendet som sådant borde lämnas utanför civilförsvaret men att ett nära

samband mellan civilförsvaret och polisväsendet vore nödvändigt för att i

krig föreliggande uppgifter skulle kunna lösas på ett ur alla synpunkter lämp­

ligt sätt. Åtminstone för huvudstadens vidkommande kunde det icke vara av

någon större betydelse för civilförsvarets del om polisväsendet vore inordnat

i civilförsvaret eller ej, under det att ett dylikt inordnande för polisväsendets

eget vidkommande endast komme att medföra stora olägenheter. Polismästaren

i Eskilstuna finner det icke lämpligt, att polisens nuvarande inordning under-

civilförsvaret bibehålies. Det kunde knappast undvikas, att vissa konflikter

kunde uppstå mellan civilförsvarschefen och polischefen i avseende å led­

ningen av ordningshållningstjänsten, vilket icke vore lyckligt. En anordning

med skild ledning uteslöte icke, att polischef kunde vara civilförsvarschef, där

så ansåges möjligt och lämpligt; givetvis måste man förutsätta en intim

kontakt mellan civilförsvarschefen och polischefen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att endast sådana uppgifter, som

kunde betraktas, såsom rena civilförsvarsfrågor, borde hänföras till civilför­

svarsorganisationen. Principiellt och ekonomiskt sett kunde det icke anses

stå i överensstämmelse med statens intresse, att sådana arbetsuppgifter, som

sedan lång tid tillbaka handlagts av viss. myndighet eller avdelning inom sådan,

utan objektiva skäl överfördes till annat organ som måhända saknade kom­

petent personal för arbetet i fråga. Ur nämnda synpunkt borde polisväsendet

i fredstid vara helt oberoende av civilförsvaret utom i den mån den gemen­

samma planläggningen det fordrade.

T fråga om förslaget att utnyttja den inskrivna ordningstjänstper­

sonalen för fredsmässiga polisuppgifter efter frivilligt åtagande

har ingen erinran försports. Civilförsvarsstyrelsen förutsätter, att bestäm­

melserna i avlöningsreglementet för allmänna civilförsvarets personal

skall gälla jämväl under den åsyftade fredstjänstgöringen. Ifrågasättas

kunde emellertid, om ej personalen under här avsedd tjänstgöring borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

68

tilldelas polismans skydd och befogenhet, vilket syntes enklast kunna ske

genom ändring i 87 a § civilförsvarskungörelsen.

Bevalcningsinspelctören anför:

Den föreslagna anordningen kan medföra eu viss förstärkning av polisen.

Enligt min mening kan det, framför allt med hänsyn till utbildningen, i många

fall vara lämpligare att förstärka polisen med personal från civilförsvarets ord­

ningstjänst än genom att anlita hemvärnsmän för sådant ändamål.

Även för civilförsvaret, vars ordningshållningspersonal på detta sätt kan

erhålla tillfällen till träning samt personlig kontakt med den egentliga polis­

personalen, torde anordningen bli av påtagligt värde.

Frågan om personalens befogenheter och" straffrättsliga skydd under här

avsedd tjänstgöring torde böra göras till föremål för närmare överväganden.

Erfarenhet rörande möjligheterna att till civilförsvarets ordnings- och bevak­

ningstjänst knyta samt inom tjänstegrenen utbilda kvalificerad personal torde

därvid böra avvaktas.

Landsorganisationen understryker såsom självklart det förbehållet, att

sådant ianspråktagande som här avses icke får ifrågakomma för att upprätt­

hålla ordningen vid arbetskonflikt.

Vad beträffar förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet

har mot utredningens förslag att brandväsendet under krig skulle ingå i civil­

försvaret men att vid handläggningen av brandförsvarsfrågor under fred skulle

bibehållas en principiell åtskillnad mellan freds- och krigsbrandärenden erinran

gjorts endast av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Norrbottens och

Västerbottens län.

överståthållarämbetet framställer önskemål om närmare utredning beträf­

fande frågan om fredsbrandväsendets inordning i civilförsvaret samt anför

härutinnan bl. a. följande:

Utredningen uttalar den förhoppningen att de av utredningen redovisade

svårigheter, som följa av den nuvarande uppdelningen av brandväsendet i en

fredsmässig och en krigsmässig del, skulle kunna övervinnas, om civilförsvars-

och brandärendena framdeles komme att hänföras till ett och samma depar­

tement. Ämbetet kan ej dela uppfattningen om sådana verkningar av en ändrad

departementsindelning, främst därför att det i fråga om brandväsendet på ett

helt annat sätt än i fråga om andra civilförsvaret närstående civila verksam

hetsgrenar gäller att dess fredsmässiga och dess krigsmässiga aspekter gripa

in i varandra utan möjlighet till åtskillnad annat än på godtycklig grund.

Det är med dessa utgångspunkter naturligt att ämbetet sökt bedöma bärig­

heten av de skäl som av utredningen anförts mot ett inordnande av jämväl

fredsbrandväsendet i civilförsvaret. Härutinnan har anförts, att det ur brand­

väsendets synpunkt icke kunde vara någon fördel att beträffande den centrala

ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning inom ett i övrigt

icke fackkunnigt ämbetsverk samt att det för arbetet med uppbyggandet av

landsbygdens brandförsvar i enlighet med nya brandlagen kunde giva anled­

ning till irritation, om brandväsendet ytterligare anknötes till civilförsvaret.

Yad det förra av dessa skäl beträffar ägde detsamma berättigande, därest

brandförsvaret inom civilförsvarsstyrelsen komme att utgöra ett främmande

eller i varje fall perifert inslag och därför ej skulle komma till sin rätt. Så

skulle emellertid enligt ämbetets mening icke komma att vara förhållandet.

Det är svårt att verkställa en inbördes gradering av civilförs var suppgifterna,

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

69

men att biandtjänsten intager en central ställning inom civilförsvaret torde

icke behöva råda delade meningar om, och som en följd därav torde för en

civilförsvarsstyrelse med uppgifter jämväl i fråga om det fredsmässiga brand­

försvaret dessa sistnämnda uppgifter komma att i betydande grad sätta sin

prägel på arbetet inom verket. Och då varje förstärkning eller effektivisering

av det fredsmässiga brandförsvaret automatiskt höjer beredskapen ur civil­

försvarssynpunkt, kan ämbetet icke inse, att reellt sett brandväsendets måls­

män skulle ha något att förlora på en närmare sammanknytning av civilför­

svaret och brandväsendet såväl inom den centrala ledningen som i lägre in­

stanser. Däremot förefaller det sannolikt att det finnes ett psykologiskt mot­

stånd att härvidlag övervinna. Med hänsyn härtill och till att en dylik fastare

anknytning nämnda båda verksamhetsområden emellan icke torde kunna ske

utan närmare utredning, som i sin tur måhända skulle fördröja framläggandet

av civilförsvarsutredningens övriga förslag, vill ämbetet med förestående på­

pekanden allenast ha sökt motverka att en slutgiltig ordning beträffande civil­

försvarets och brandväsendets inbördes ställning skall anses åvägabringad.

En speciell utredning på denna punkt synes ämbetet önskvärd, och det vore

värdefullt, om i den blivande propositionen en dylik utredning efter det ytter­

ligare någon tids erfarenhet inhämtats kunde ställas i utsikt.

Ej heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig övertygad av den av

utredningen anförda motiveringen för att särskilja fredsbrandväsendet och

krigsbrandväsendet samt anser, att fredsbrandärendena borde handläggas i

samma ordning som krigsbrandärendena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner förslaget att fredsbrandkårerna i

krig skulle ingå i civilförsvaret mindre lämpligt. De skäl som talade för att

polisen skulle, frånsett direktivrätten från civilförsvarets sida, utöva sin

verksamhet utan inblandning från civilförsvaret gällde även brandväsendet.

Riksbrandinspektören säger sig ha, efter ingående prövning av de olika

alternativen rörande brandväsendets ställning under krig och fred, i likhet

med utredningen kommit fram till att brandväsendet under fred borde vara

fristående från civilförsvaret men under krig ingå i detta såsom civilförsva­

rets brandtjänst. Genom denna lösning komme civilförsvarets behov av att

under krig ha full dispositionsrätt över brandväsendet att tillgodoses, sam­

tidigt som fredsbrandväsendets krav på självständighet under fred bleve upp­

fyllt. Riksbrandinspektören tillstyrkte därför civilförsvarsutredningens för­

slag i denna del.

Brandskyddsföreningen och brandkårernas riksförbund understryka de skäl

som utredningen anfört mot ett inordnande av fredsbrandväsendet i civil­

försvaret. Utan tvivel skulle en sådan anordning innebära en för brand­

skyddet i Sverige mycket allvarlig tillbakagång, utan att motsvarande vinst

skulle ernås för civilförsvaret exempelvis i vad rörde de klarare befälslinjer

som möjligen skulle skapas. Brandbefälsförbundet finner icke tänkbart annat

än att fredsbrandväsendet enligt utredningens förslag bibehåller sin i för­

hållande till civilförsvaret självständiga ställning. Fredsbrandväsendet vore

av stadigvarande natur, och gällande lagstiftning på området vore icke be­

gränsad till tiden. Civilförsvaret däremot vore konjunkturbetonat. Plan­

läggningen av krigsbrandväsendet under fred måste bygga på eller an­

sluta till fredsbrandväsendet. Huruvida brandinspektionen även i detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

70

hänseende borde helt frikopplas från civilförsvarsstyrelsen — sålunda

efter engelskt mönster — eller om riksbrandinspektören, såsom hittills, skulle

med sina biträden ingå som en avdelning i civilförsvarsstyrelsen kunde disku­

teras. Frågan hade enligt brandbefälsförbundets uppfattning icke den bety­

delse som spörsmålet om fredsbrandväsendets ställning, och förbundet ville

icke motsätta sig ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Civilför-

svarsutredningens förslag, att brandväsendet under krig skulle vara inordnat

i civilförsvaret, ville brandbefälsförbundet icke heller motsätta sig. Förbundet

förutsatte dock, att krigsbrandväsendet — såsom civilförsvarsutredningen

också syntes ha funnit lämpligt — gåves eu möjligast självständig ställning-

inom civilförsvaret och att detta i den utsträckning som vore möjlig genom

instruktioner eller anvisningar klargjordes för civilförsvarets representanter

i alla instanser. De tyska och brittiska erfarenheterna under kriget underströke

vad nu sagts.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför liknande synpunkter som beträf­

fande polisväsendets samordning med civilförsvaret och anser förty brand­

väsendet i fredstid böra vara helt oberoende av civilförsvaret utom i den mån

den gemensamma planläggningen det påfordrade.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller nödvändigheten av att reglera

förhållandena i sådana fall där en landskommun, tillhörande ett civilförsvars­

område, träffat släckningsavtal med stad eller annan tätort, som bildar eller

ingår i annat civilförsvarsområde. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke

en uppmjukning av bestämmelserna i 20 § civilförsvarskungörelsen borde ske

så, att civiltörsvarschef utan länsstyrelses hörande finge, i fall som nu nämnts,

disponera civilförsvarsavdelningen utanför sitt eget civilförsvarsområde.

I ett flertal yttranden har berörts frågan om brandinspektionens organisa­

toriska ställning i förhållande till civilförsvarsstyrelsen. Yttrandena torde i

denna del böra redovisas i samband med anslagsäskandena till ifrågavarande

ändamål.

I fråga om det allmänna förhållandet mellan civilförsvaret och sjuk-

vårdsväsendet uttalar medicinalstyrelsen, att styrelsen helt anslöte sig

till vad utredningen anfört i detta hänseende och ansåge, att sjukvårds­

tjänsten såsom hittills borde åvila civilförsvarsorganisationen, såväl med av­

seende på de skadades första omhändertagande och transport till sjukvårds­

inrättning som beträffande förbandsplatserna.

Riksnämnclen för ekonomisk försvarsberedskap betonar hur angeläget det är

att beredskapsverksamheten i fråga om civil sjukvård — såväl den öppna som

den slutna — så långt möjligt organiseras under enhetlig ledning samt att

erforderligt samarbete mellan denna ledning och nämnden ordnas i syfte att

säkerställa materielanskaffningen m. m.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av en bättre samordning

än den förhandenvarande mellan civilförsvarsmyndigheternas planläggning

och den planläggning, som enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård

vid krig eller krigsfara verkställes av sjukhusmyndigheterna. Särskilt framträ-

Kungl Maj:ts proposition nr 81.

71

daiule bleve behovet av dylik samordning vid utrymning. Även den öppna

vården under krig syntes behöva göras till föremål för översyn. Det vore

sålunda icke välbetänkt att, som f. n. avsåges, under en inkvartering, då den

normala befolkningen måhända mångdubblades under otillfredsställande bo­

stads- och övriga hygieniska förhållanden, minska det redan under fredsför-

hållanden fåtaliga läkar- och sjuksköterskebeståndet. Ej heller vore det till­

rådligt att räkna med bistånd av militära läkare i nämnvärd utsträckning. En

utväg att råda bot mot berörda missförhållande syntes länsstyrelsen vara att

organisera rörliga enheter av läkare och sjuksköterskor, som vid behov kunde

snabbt sändas till utsatta inkvarteringsområden. Länsstyrelsen förordade att

åt medicinalstyrelsen uppdroges att i samråd med civilförsvarets centralmyn­

dighet utreda denna angelägna fråga.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att sjukvården komme att ställas in­

för betydande problem i samband med hopträngandet inom begränsade om­

råden under längre tid av betydande mängder från tätorterna ut- eller bort­

flyttad civilbefolkning liksom även vid katastrofskador efter bombanfall mot

sådana orter. Enligt länsstyrelsens mening borde den öppna sjukvården orga­

niseras i civilförsvarets regi under medverkan av röda korset. För att civil­

försvaret skulle erhålla nödig medicinsk sakkunskap borde förste provinsial­

läkaren under fredsförhållanden biträda vid planläggningen av sjukvårds­

tjänsten samt under krig ingå i länsstyrelsens försvarsavdelning.

Civi Iförsva rs chef en i Stockholms civilförsvarsområde anser, att utred­

ningen borde ha närmare ingått på frågan om mottagningsanordningar vid

sjukhus. Erfarenheter från en mångfald stora luftskydds- och civilförsvars­

övningar hade visat, att vid stor anhopning av skadade, som under kort tid­

rymd måste omhändertagas på sjukhusens mottagningsavdelningar, biträde

erfordrades av civilförsvarets personal, även om denna ej hade att befatta

sig med själva sjukhusvården. Om skadade aldrig så snabbt avlämnades vid

sjukhus men tidsödande och personalkrävande arbete på mottagningsavdel-

ningen med identifiering, registrering, bårtransporter till operationssalar

m. m. avsevärt fördröjde skadornas behandling, vore ej mycket vunnet. Med

hänsyn till bristen på tillräckligt antal sjuksköterskor och sjukhusbiträden i

krig hade, bl. a. av stadens sjukhusdirektion, begärts att civilförsvarschefen

måtte låta inskriva minst 300 samariter i sjukvårdstjänsten, avsedda för för­

stärkning av personalen på sjukhusens mottagningsavdelningar. Formella

hinder syntes emellertid föreligga för en dylik åtgärd. Det vore i hög grad

önskvärt att denna viktiga fråga löstes i samband med ändrade föreskrifter

för civilförsvaret. — Stockholms stads sjukhus direktion anmärker, att det

vid civilförsvarsövningar under krigsåren visat sig att tillräcklig uppmärk­

samhet icke ägnats frågan om samordningen mellan civilförsvaret och sjuk­

husvården. Er. framkomlig väg att lösa denna fråga syntes vara att in­

ordna den slutna vårdens ledning direkt under civilförsvarschefen genom att

sjukhusdirektören förordnades till tjänstegrenschef för den slutna vården.

Utredningens synpunkter i fråga om platsdispositionen å sjukhusen inom

länen i vissa fall av förbindelseavbrott samt beträffande ytterligare samord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

ning av civilförsvarets och hemvärnets sjukvårdsorganisationer ha i huvudsak

vunnit gillande.

I det sistnämnda hänseendet förklarar chefen för armén, att som oeftergivligt

villkor dock måste uppställas, dels att de av civilförsvaret uppsatta förbands­

platserna finge utnyttjas av hemvärnet med samma rätt som av civilförsvaret,

dels att hemvärnet där så erfordrades — och detta torde bli regel -—- ut­

rustades med erforderlig rörlig sjukvårdspersonal och erforderliga sjuktrans­

portorgan, vilka tillhörde hemvärnet och följde detta. Redan organiserade

hemvärnsförbandsplatsers överförande till civilförsvaret, i den mån sådant

skulle ske, borde äga rum först sedan civilförsvarsorganisationen på den

platsen vore klar och hemvärnets sjuktransportavdelningar organiserats. Skäl

talade även för att vissa förbandsplatser på den mer renodlade landsbygden

— främst sådana som kunde förutsättas böra flyttas i samband med en av

stridsläget betingad omgruppering av hemvärnet — skulle vara underställda

hemvärnet. Det syntes böra ankomma på vederbörliga regionala myndig­

heter att med hänsyn till de lokala förhållandena i samråd närmare reglera

lydnadsförhallandena för sådana förbandsplatser. Liknande synpunkter an­

föras av hemvärns chef en och liemvärnsrådet.

Civilförsvar sstyr elsen instämmer med utredningen i fråga om angelägen­

heten av ytterligare åtgärder i syfte att komma till rätta med dubbelorganisa­

tionen inom civilförsvarets och hemvärnets sjukvård. Ett betydelsefullt steg

i den riktningen ansåge styrelsen komma att tagas i samband med att organi­

sationsplaner upprättades för civilförsvarsområdena. I de av civilförsvars-

styrelsen till ledning härför utfärdade allmänna anvisningarna hade meddelats

sådana föreskrifter, att påtalade olägenheter i huvudsak beräknades bli

undanröjda. Skulle så sedermera erfordras, komme civilförsvarsstyrelsen i

samråd med vederbörande myndigheter och organisationer att vidtaga ytter­

ligare åtgärder på förevarande område i samordnande syfte.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att sjukvårdsorganisationen på

en ort måste åsyfta, att all sjukvårdsutbildad personal stode till förfogande

för verksamhet inom ramen av civilförsvarets sjukvårdstjänst. Då organisa­

tionen likväl måste medgiva, att vid hemvärnets markstrid dess behov av

sjukvård kunde tillgodoses på bästa sätt, syntes det länsstyrelsen mest ända­

målsenligt, att all kvalificerad sjukvårdsutbildad personal inskreves i all­

männa civilförsvarets sjukvårdstjänst för att i första hand tjänstgöra inom

ramen av dess olika organ men vid behov kunna utbrytas för att lämna hem­

värnet nödig sjukvårdshjälp under markstrid.

Såvitt härefter angår civilförsvarets övriga tjänstegrenar ha de

av utredningen angivna riktlinjerna i allmänhet icke föranlett någon erinran.

1 fråga om observations- och förbindelsetjänsten har från ett flertal håll

understrukits angelägenheten av att civilförsvarets radioförbindelser utbygg­

des. Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig förutsätta, att jämväl läns­

styrelsernas behov av dylika förbindelsemedel beaktas. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län anser en utökad radioorganisation som en av de ange­

73

lägnaste åtgärderna för att modernisera och effektivisera den nuvarande

civilförsvarsorganisationen. Icke minst viktigt vore därvid, att länsstyrelse

försåges med sådan radioutrustning att förbindelse kunde uppnås med dels

militära staber och dels civila centralmyndigheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i fråga om den tekniska tjänsten

önskvärdheten av denna tjänstegrens utbildning i s]5rängningstjänst. Er­

farenheten hade visat, att utbildning härutinnan vore av stor betydelse för­

utom för tjänstegrenens egen verksamhet jämväl för att kunna biträda brand-

och förstöringstjänstegrenarna. I all synnerhet vore bristen på experter för

sprängning av byggnader påtaglig. Vattenfallsstyrelsen understryker den

av utredningen uttalade synpunkten om behovet av att snarast införskaffa

upplysningar om den speciella tekniken vid röjning och att omsätta dessa er­

farenheter vid utbildning i denna tjänstegren. Ur styrelsens synpunkt vore

önskvärt, att kortfattade tryckta allmänna anvisningar för utförande av röj­

ning komme till stånd.

I fråga om tjänstegrenen för gasskydd biträder överbefälhavaren utred­

ningens åsikt, att tjänstegrenen med hänsyn till erfarenheter från andra län­

der icke borde slopas. Det syntes emellertid som om utredningen icke till

fullo beaktat den utveckling som pågått och alltjämt påginge på den kemiska

krigföringens område. Nya utspridningsmetoder och nya stridsgaser, även

radioaktiva sådana, kunde komma att kräva helt nya motmedel. Denna ut­

veckling måste noga följas inom civilförsvaret. Försvarets forskningsanstalt

säger sig jämväl dela uppfattningen att gasskyddstjänsten borde bibehållas

som en tjänstegren samt att densamma antagligen komme att tillföras nya

uppgifter. Avgasningstjänsten syntes dock i större utsträckning än utred­

ningen förordat böra bygga på rörliga enheter, som kunde insättas vid behov

på provisoriskt upprättade avgasningsplatser i anslutning till skadeområdet;

därigenom torde behovet av fasta avgasningsplatser kunna minskas betydligt.

Frågan om utrymnings- och socialtjänstens fortsatta uppgifter har berörts

i ett flertal remissyttranden. De av utredningen framlagda riktlinjerna ha

härvid genomgående vunnit gillande.

Överbefälhavaren framhåller, att utrymning ur allmän försvarssynpunkt

måste räknas till de viktigaste uppgifter som under krig komme att åvila

civilförsvaret. Överbefälhavaren biträdde de förslag och synpunkter i hit­

hörande frågor som utredningen framlagt. Därutöver borde emellertid fram­

hållas den avgörande betydelse tidsfaktorn spelade vid bedömandet av vad

som å ena sidan vore önskvärt och å den andra möjligt att genomföra, då det

gällde utrymning. Enär vårt land berörande krigshot sannolikt komme att

bjuda oss en mycket kort tidsfrist före fientligheternas inledande, syntes nu­

varande lagbestämmelser beträffande rätten att vidtaga förberedande utryrn-

ningsåtgärder icke säkerställa ett effektivt utnyttjande av tidsfristen. Det

ifrågasattes därför, huruvida icke rätten att uppmana invånare inom riskorter

att flytta till områden, som bedömdes mindre utsatta, borde delegeras till

länsstyrelse. Dessutom borde övervägas, huruvida icke bemyndigande borde

lämnas civilförsvarsstyrelsen, eventuellt länsstyrelse, att under civilförsvars-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

beredskap ålägga vissa särskilt ömtåliga personalkategorier att verkställa

utrymning.

Civilf'örsvar sstyr elsen framhåller, att utrymningens betydelse komme att

bli än större, därest icke det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogram-

met för skyddsrum hunnit genomföras vid ett krigsutbrott. Arbetsmarknads­

kommissionen anser' erforderligt, att arbetsmarknadsorganen deltaga i plan­

läggningen i fredstid av utrymning, enär de i annat fall icke kunde fullgöra

sina åligganden beträffande arbetsmarknadens reglering under krigstid. Livs­

medelskommissionen uttalar, att det syntes kommissionen som om utred­

ningen icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den evakuerade befolkningens

livsmedelsförsörjning. I tidigare planläggning hade en relativt fast organisa­

tion härför uppbyggts, till vars förfogande man avsett att ställa bl. a. sär­

skilda beredskapslager av socker och mjöl samt lokalt organiserade folkkök.

Vid en massutspisning av det slag det här vore fråga om syntes det bli

nödvändigt med rörliga transportkolonner för utspisningens ordnande bland

de evakuerade.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, trots de begränsningar som framför allt

den mycket knappa tillgången på kommunikationsmedel och bostadsbestån­

dets fortgående reducering å rena landsbygden härvidlag uppställde, att å

ifrågavarande passiva linje mera vore att vinna för medborgarnas i de större

städerna skydd än genom utrustning av olika enheter för skadebekämpning,

vilkas insatser, ehuru oumbärliga, med hänsyn till förstöringsmedlens ut­

veckling alltid måste bli begränsade. Länsstyrelsen i Södermanlands län

finner alla skäl tala för en omläggning av utrymningsplanläggningen enligt

utredningens förslag. Särskilt ville länsstyrelsen understryka vikten av en

planläggning av åtgärder för snabbt utrönande av vissa personalgruppers

vistelseort och dessas återförande till produktionen och arbetet inom stats-

och kommunalförvaltningen.

I fråga om undanförsel- och förstö ringstjänsten anser civilförsvars styr el­

sen det oklart vad utredningen avsett med sitt uttalande därom, att den med­

verkan, som ålåge ägare eller innehavare av egendom i samband med undan­

försel och förstöring, borde lämnas inom ramen för verkskyddsorganisatio-

nen. Styrelsen vore emellertid icke främmande för tanken, att verkskyddsper-

sonal borde i större utsträckning än man hittills tänkt sig kunna medverka vid

undanförsel och förstöring, dock att, vad förberedelsearbetet under fred be­

träffade, sådan medverkan måste jämlikt gällande lagstiftning inskränkas till

personal i befälsbefattning.

Departementschefen.

Civilförsvarsutredningen har genomgått civilförsvarets nuvarande verk­

samhetsområden i anslutning till den gällande indelningen i tjänstegrenar.

Därvid har undersökts, huruvida omläggningar i något hänseende kunde vara

påkallade med hänsyn till utvecklingen på krigföringens område och eljest

vunna erfarenheter. Särskilt har uppmärksammats huruvida någon av de nu­

varande civilförsvarsuppgifterna kunde i fred och eventuellt även under krig

74

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

75

övertagas av normalt fungerande organ utom civilförsvaret. Resultatet av

undersökningarna har blivit, att den nuvarande ordningen enligt utredningens

mening bör i huvudsak bestå. I vissa avseenden har emellertid förordats jämk­

ningar beträffande civilförsvarsuppgifternas omfattning m. in.

Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet

gäller f. n., att pölisen även under krigsförhållanden avses skola kvarstå som

principiellt självständig organisation och fungera under i stort sett samma

former som i fredstid, medan civilförsvarets ordningstjänst skall handhava

de ordningsuppgifter som omedelbart sammanhänga med civilförsvarets verk­

samhet i övrigt. Polisverksamheten har dock samordnats med civilförsvaret

i så måtto, att civilförsvarschefen skall äga att, även om han icke tillika är

polischef, under civilförsvarsberedskap förordna att polismän skola avdelas

för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter. Han

må ock under högsta civilförsvarsberedskap meddela föreskrifter om den be­

redskap som skall upprätthållas inom polisväsendet med hänsyn till möjlig­

heten av att nyss nämnt förordnande kan komma att meddelas. I dessa hän­

seenden har civilförsvarsutredningen ej föreslagit någon ändring.

Det framstår såsom uppenbart, att polisväsendet och civilförsvaret

i kritiska situationer under krig måste stå under gemensam ledning inom

civilförsvarsområdena. Polisverksamheten måste bl. a. samordnas med de

dispositioner som vidtagas inom civilförsvaret. I vissa lägen kan det bli nöd­

vändigt att polispersonal tages i anspråk även för andra ändamål än rena ord-

ningshållningsuppgifter. I de fall då civilförsvarschefen tillika är polischef

torde några komplikationer ej uppstå. Garantier måste emellertid finnas för

att, där annan än polischefen är civilförsvarschef, meningsskiljaktigheter

mellan de två cheferna icke äventyra civilförsvarets effektivitet. Då det är

civilförsvarschefen som skall utöva den operativa ledningen av samtliga civil­

försvarsåtgärder, synes det mig också böra vara han som i ett kritiskt skede

skall äga avgöra huru polispersonalen skall insättas. Angående civilförsvars-

chefens befogenheter i detta hänseende torde närmare föreskrifter böra med­

delas av civilförsvarsstyrelsen, som därvid bör samråda med länsstyrelserna.

Under krigstid komma ordningshållningsuppgifterna att bli så omfattande

att den i fred befintliga polispersonalen icke kommer att vara tillräcklig. Den

personal som härutöver erfordras bör ur beredskapssynpunkt uttagas och i

erforderlig utsträckning utbildas redan under fred. Det kan ifrågasättas,

huruvida icke denna reservstyrka borde i krig ingå i polisväsendet och huru­

vida icke ansvaret för dess uppsättande även i fred borde åvila polisorga­

nen. Detta skulle innebära, att civilförsvarets ordningstjänst avskaffades.

Civilförsvarschefen skulle ändå enligt vad förut sagts i beredskapslägen äga

dirigera användningen av personalen. Då såsom jag förutsätter vederbörande

polischef även i fortsättningen oftast kommer att fungera jämväl såsom civil-

försvarsclief och en särskild civilförsvarets ordningstjänst alltid torde komma

att stå under polisbefäl, förefaller det i och för sig tämligen likgiltigt huru­

vida den i krig erforderliga reservpersonalen organiseras inom eller utom

civilförsvarets ram. Ett överförande av ordningstjänsten till polisväsendet

76

behövde icke medföra någon ändring beträffande omfattningen av den sär­

skilt uttagna reservpersonalens uppgifter. Emellertid talar mot ett dylikt

överförande att polisväsendet saknar central ledning under Kungl. Maj:t. Då

härtill kominer att en sådan åtgärd skulle förutsätta särskild lagstiftning —

motsvarande den som gäller beträffande civilförsvarsplikt -— om skyldighet för

medborgarna att tjänstgöra inom polisväsendet, finner jag ej anledning före­

slå någon avvikelse från vad nu gäller.

Mot utredningens förslag att personalen i det allmänna civilförsvarets ord­

ningstjänst skulle kunna under fred efter frivilligt åtagande tagas i anspråk

för uppgifter, som sammanhänga med den ordinarie ordningspolisens verk­

samhet, har jag ej något att erinra. Jag är ense med utredningen om att ord­

ningst jänstpersonalen dock ej bör få användas för att upprätthålla ordningen

vid arbetskonflikter. Under här avsedd tjänstgöring synes personalen

böra åtnjuta polismans skydd och befogenhet.

Till frågorna om civilförsvarets anknytning till polisorganisationen i terri­

toriellt avseende och om chefskapet inom civilförsvarsområdena återkommer

jag i samband med behandlingen av civilförsvarets organisation. Jämväl det

särskilda spörsmålet om bevakningstjänsten i krig kommer att upptagas i det

följande.

Ej heller beträffande det principiella förhållandet mellan civilförsvaret

och brandväsendet har utredningen föreslagit någon ändring av vad nu

gäller. I likhet med utredningen anser jag, att brandförsvaret under krig bör

ingå i civilförsvaret och att handläggningen av krigsbrandärenden under fred

bör ankomma på civilförsvarsorganen. Den av utredningen diskuterade frå­

gan huruvida icke även fredsbrandväsendet borde inordnas i civilförsvaret

synes närmast ha avseende å organisationen av centralinstansen. Det lärer

knappast kunna komma i fråga, att civilförsvarschef skulle utöva någon led­

ning över de fredsmässiga brandkårerna. Länsstyrelserna äga redan nu upp­

sikt över såväl freds- som krigsbrandväsendet. Vad angår centralinstansens

organisation kunna utan tvivel vissa skäl anföras för åsikten att riksbrand-

inspektören borde vara underställd civilförsvarsstyrelsen även då det gäller

fredsbrandärenden. Detta föreslogs av 1943 års civilförsvarsutredning, som

ansåg att en uppdelning av brandärendena i två grupper med olika hand-

läggningssätt icke kunde vara till fördel för ärendenas enhetliga behandling.

De överväganden, som föranledde statsmakterna att intaga en annan ståndpunkt,

torde huvudsakligen överensstämma med de skäl 1945 års civilförsvarsutred­

ning anfört för bibehållande av den gällande ordningen. Jag finner ej an­

ledning att nu föreslå någon ändring i detta hänseende. Till spörsmålen om

den närmare gränsdragningen mellan civilförsvarsstyrelsens och riksbrand-

inspektörens befogenheter ävensom brandinspektionens ställning i förhållande

till civilförsvarsstyrelsen torde jag få återkomma i samband med behandlingen

av anslagsäskandena till ifrågavarande ändamål.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har i sitt yttrande över utredningens

förslag berört ett speciellt spörsmål om användande under krig av brandför­

svaret i ett civilförsvarsområde till släckning av brand inom annat civilför­

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

77

svarsområde. Vad länsstyrelsen anfört synes böra närmare övervägas vid

den översyn av civilförsvarskungörelsen och andra administrativa följdför-

fattningar till civilförsvarslagen som jag förutsätter skola, efter förslag av

civilförsvarsstyrelsen, komma till stånd sedan förevarande ärende slutbe­

handlats.

Ahid angår förhållandet mellan civilförsvaret och sjuk vårdsväsen­

de t har utredningen föreslagit, att det såsom hittills skall ankomma på civil­

försvaret att omhändertaga och transportera skadade till sjukvårdsinrätt­

ning samt att organisera förbandsplatser där enklare vård kan meddelas.

Även jag är av den uppfattningen att dessa uppgifter fortfarande böra vila å

civilförsvaret. Utredningen har härutöver endast behandlat ett par detalj­

spörsmål angående befogenhet för länsstyrelse att i vissa fall leda platsdispo­

sitionen vid sjukhus samt angående samordning av civilförsvarets och hem­

värnets förbandsplatser. Yad utredningen härutinnan anfört finner jag böra

iakttagas. I det sist nämnda avseendet torde erforderlig samordning kunna

åstadkommas genom överenskommelser mellan civilförsvarets och det mili­

tära försvarets organ.

I några yttranden ha berörts vissa andra problem rörande sjukvården i

krig. Sålunda har behov ansetts föreligga av förbättrad samordning av sjuk­

vårds- och civilförsvarsmyndigheternas planläggning särskilt i fråga om åt­

gärder vid utrymning. Frågan om den öppna sjukvården i krig har ansetts

böra närmare utredas. Önskemål har framställts om klarläggande föreskrifter

rörande ansvaret för mottagningsanordningar vid sjukhus.

Utan tvivel är sjuk vårdsplanläggningen i sagda hänseenden behäftad med

åtskilliga brister, överhuvud torde frågan om samverkan mellan civilförsva­

rets organ och de sjukvårdande myndigheterna icke ha förts till en tillfreds­

ställande lösning. Då det icke kan vara lämpligt att på dessa viktiga om­

råden lita till improvisationer, anser jag att problemen redan under freds­

tid böra närmare klarläggas och göras till föremål för planläggning. Arbetet

härmed torde böra handhavas av medicinalstyrelsen i samråd med militära

sjukvårdsmyndigheter och civilförsvarsstyrelsen.

Yad beträffar de förut icke berörda tjänstegrenarna inom civil­

försvaret ansluter jag mig i stort sett till utredningens förslag. Det torde

böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen att med vederbörligt beaktande av

vad som anförts i yttrandena omsätta förslagen i praktiken. Till frågan om

en utbyggnad av civilförsvarets radioförbindelser återkommer jag i samband

med anslagsäskandena för civilförsvaret.

Särskild uppmärksamhet ådrar sig utrymnings- och socialtjänsten. Civil­

försvarets främsta uppgift är att rädda människoliv. Med hänsyn till anfalls-

medlens utveckling måste antagas att förstörelsen i ett framtida krig kom­

mer att bli än mera omfattande än under det sista världskriget. Behovet

av utrymning kommer därför att öka. Den nuvarande utrymningsplanlägg-

ningen torde icke i alla avseenden motsvara de krav som mot bakgrunden av

erfarenheterna från kriget i Europa böra uppställas. Med hänsyn till det nu

anförda anser jag det angeläget att erforderlig omläggning av utrymnings-

Kungl. Maj-.ts proposition nr Hl.

planläggningen kommer till stånd i huvudsaklig anslutning till vad utred­

ningen anfört.

78

Iiungl. Maj-.ts proposition nr 8J.

Civilförsvaret och bevakningstjänsten.

Gällande bestämmelser.

Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal till­

godoses enligt nu gällande bestämmelser på ett flertal olika sätt, nämligen

1) genom uppsättande av militära markbevakningsförband,

2) genom inkallande av landstormspolismän,

3) genom ianspråktagande för bevakningsuppgifter av i den ordinarie ord­

ningspolisen ingående polispersonal,

4) genom inkallande av i civilförsvarets ordningstjänst inskrivna civilför-

svarspliktiga, som icke äro polismän, samt

5) genom anställning av extra polismän.

Härutöver tillägges personal vid vissa statens affärsdrivande verk polis­

mans skydd och befogenheter jämlikt de s. k. skadekungörelserna (1939:

584, 585, 761), enligt vilka författningar det åligger järnvägs-, telegraf- och

vattenfallsstyrelserna att för sina underlydande anläggningar vidtaga åtgärder

till förhindrande av skadegörelse.

Slutligen må nämnas, att länsstyrelse jämlikt 57 § civilförsvarslagen kan

ålägga den, som bedriver industriell eller annan verksamhet av väsentlig be­

tydelse för försvaret eller folkförsörjningen, att vidtaga särskilda åtgärder

till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av

driften och förebyggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhäg­

nad, maskinskydd eller reservförråd.

Beträffande de nyssnämnda för bevakningstjänst avsedda personalkatego­

riernas lydnadsförhållanden m. m. må följande framhållas.

De militära markbevakningsförbanden, till vilka personalen inkallas jäm­

likt värnpliktslagen, stå helt under militärt befäl. Landstormspolisen, som

jämväl inkallas jämlikt värnpliktslagen, uttages, utrustas och avlönas genom

försorg av militär myndighet, som jämväl äger inspektionsrätt i vad rör ut­

rustningens vård och personalens allmänna militära uppträdande. I fråga

om fullgörandet av sin bevakningstjänst är landstormspolisen underställd de

allmänna polisorganen. I civilförsvarets ordningstjänst inskriven personal

— polismän eller eljest på grund av civilförsvarsplikt inskrivna — lyder under

vederbörande civilförsvarschef och står under befäl närmast av tjänstegrens-

chefen för ordningstjänsten. Extra polismän anställas av länsstyrelse jäm­

likt landshövdingeinstruktionen och lyda i befälshänseende under de allmänna

polisorganen. Kostnader för utrustning, avlöning o. d. gäldas av statsverket.

Den jämlikt skadekungörelserna för bevakning vid vissa av statens affärs­

drivande verk avsedda personalen är, i vad rör bevakningstjänsten, under­

ställd ortens polischef. De vid enskilda företag och anläggningar anställda

vakterna ha i stor utsträckning tilldelats polismans skydd och befogenhet och

i samband därmed underställts polischefen.

79

Rörande landstormspolisorganisationen, som regleras genom kungörelse

den 25 april 1941 (nr 221), torde böra lämnas en något närmare redogörelse.

För att vid krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning bi­

träda polisen vid bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunika-

tionsanläggningar, kraftverk och industrier, skall inom krigsmakten vara av­

delad särskild landstormspolis. Kungl. Maj:t bestämmer när och i vilken om­

fattning landstormspolisen skall träda i verksamhet.

En för hela riket förordnad bevakningsinspektör leder planläggningen av

och övar tillsyn å landstormspolisens verksamhet. Omfattningen av den be­

vakning, som ankommer å landstormspolisen (markbevakningsplan), fastställes

av överbefälhavaren efter förslag av bevakningsinspektören och i vissa fall

i samråd med vederbörande centrala ämbetsverk.

För tjänstgöring vid landstormspolisen uttagas och utbildas värnpliktiga

av de äldre årsklasserna samt frivilliga. Uttagning verkställes av veder­

börande militära myndighet, såvitt möjligt inom det polisdistrikt, inom vilket

tjänstgöringen är avsedd att äga rum, samt sker i samråd med landsfogden i

länet eller, beträffande stad som är undantagen från området för landsfogdens

polisverksamhet, polischefen.

Landstormspolismannen står i och för polistjänsten under polisbefäl. Han

åtnjuter polismans skydd och befogenhet. Utrustning, beväpning, avlöning

och sjukvård ombesörjas av den militära myndighet, hos vilken landstorms­

polismannen redovisas. Inkvartering och förplägnad ombesörjas av land­

stormspolismannen själv mot ersättning. I den mån polischefen så finner

lämpligare, skall han träffa överenskommelse med militär myndighet om till­

handahållande av inkvartering och förplägnad in natura eller själv draga för­

sorg härom på militär bekostnad.

För bevakningsinspektören har Kungl. Maj:t utfärdat instruktion (1941:

222), enligt vilken bevakningsinspektören under Kungl. Maj:t utövar till­

syn å den bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikations-

anläggningar, kraftverk och industriföretag, som vid krig eller krigsfara an­

kommer å civil myndighet. Förutom handhavandet av de spörsmål, som sam­

manhänga med landstormspolisens användning för bevakningstjänst, åligger

det bevakningsinspektören bl. a. att utfärda anvisningar för planläggning

och anordnande jämväl av annan bevakning än sådan, som sker genom land­

stormspolisen. — Som bevakningsinspektör har förordnats statspolisinten-

denten.

Sedan genom 57 § civilförsvarslagen skyldigheten att i vissa fall vidtaga

åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage blivit lagstadgad samt över-

vakningsrätt i berört hänseende enligt 73 § samma lag tillerkänts civilför-

svarsmyndighet, har inom civilförsvarsstyrelsen inrättats en särskild beräk­

ningsavdelning. Såsom chef för denna avdelning har förordnats bevaknings­

inspektören, varigenom civilförsvarsstyrelsen tillförts polisiär sakkunskap.

I egenskap av avdelningschef ingår sålunda bevakningsinspektören i vad rör

ärenden, som sammanhänga med skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage

- bl. a. bevakning — som adjungerad ledamot av civilförsvarsstyrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

so

som tillhandahåller biträdespersonal, expeditionslokal och materiel jämväl för

bevakningsinspektörens handläggning av frågor berörande landstormspolis-

organisationen.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen håller före, att förhållandena beträffande bevakningstjänsten

icke äro i önskvärd grad enhetliga. Fullständig enhetlighet vore ogenom­

förbar, enär bevakningstjänsten vid krig eller krigsfara under alla förhållan­

den måste ombesörjas av såväl militära som civila organ. Den militära bevak­

ningstjänsten syntes emellertid i princip böra inskränkas till yttre bevakning

av sådana objekt, där bevakningen lämpligen kunde anförtros åt militärför­

band eller hemvärn, som på grund av platsens militära betydelse ändock

vore förlagt dit med försvarsuppgift, eller där platsens belägenhet vore så­

dan att bevakning icke lämpligen kunde ombesörjas av andra organ. Vid de

bevakningsobjekt där sådana omständigheter icke vore för handen borde be­

vakningstjänsten ombesörjas genom försorg av civil myndighet. I sistnämnda

fallet kunde såväl inre som yttre bevakning ifrågakomma. Det syntes natur­

ligt att åtgärder för ordnande av den inre bevakningen hänfördes till civilför­

svaret och att den för bevakningen avsedda personalen inskreves i verk­

skyddet. Sättet för anordnande av den inre bevakningen vore emellertid be­

roende av hur den yttre bevakningen vore ordnad och tvärt om. Planlägg­

ningen och ordnandet av inre och yttre bevakning borde därför samordnas

och om möjligt ske genom försorg av samma myndighet. Det syntes lämpligt

att uppgifter i fråga om yttre bevakning, som icke ombesörjdes genom mili­

tär myndighet, upptoges i organisationsplanen för civilförsvarsområde. En­

ligt utredningens mening borde därför alla vid krig eller krigsfara uppstå­

ende bevakningsuppgifter, som icke ombesörjdes genom försorg av militär

myndighet, för uppnående av största möjliga enhetlighet planläggas och om­

besörjas av civilförsvarsmyndigheterna i nära samarbete med vederbörande

militära myndigheter.

Enligt nu gällande ordning ombesörjdes —- fortsätter utredningen — så­

dana bevakningsuppgifter, som icke lämpligen kunde fullgöras av militära

förband, till väsentlig del genom landstormspolisorganisationen. Dennas till­

komst hade otvivelaktigt medfört en avsevärd rationalisering av bevaknings­

tjänsten. Emellertid kunde organisationen icke anses ha fungerat fullt till­

fredsställande.

Civilförsvarsutredningen anser, att en organisation med dubbel lydnads-

ställning i sig bure fröet till friktioner, som i sin tur måste menligt inverka

på organisationens effektivitet. Landstormspolisorganisationen syntes där­

jämte vara alltför komplicerad och brista i smidighet på grund av dess mellan­

ställning i förhållande till militär- och polismyndigheterna. Denna mellan­

ställning borde därför elimineras. Detta kunde ske på två sätt: att organisa­

tionen gjordes i alla avseenden militär eller i alla avseenden civil. De skäl

som från militär sida på sin tid framförts för ett avförande från det militära

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

81

kompetensområdet av bevakningsuppgifter, som väsentligen hade polisiär

innebörd, och vilka skäl föranlett tillskapandet av landstormspolisorganisa-

tionen, syntes alltjämt kvarstå. På grund härav och i enlighet med sin

tidigare angivna principiella ståndpunkt föresloge utredningen, att de

bevakningsuppgifter som enligt nu gällande ordning skulle bestridas med

landstormspolis övertoges av civilförsvaret, varvid de uppgifter och be­

fogenheter som nu vore tilldelade bevakningsinspektören överfördes till

civilförsvarsstyrelsen.

Utredningen har härefter närmare behandlat vissa problem beträffande

organisation, rekrytering, utbildning och utrustning av civilförsvarets för

ifrågavarande uppgifter avsedda personal.

Härutinnan torde böra nämnas, att rekryteringen enligt utredningens me­

ning i väsentlig utsträckning måste ske med anlitande av värnpliktig perso­

nal. Bevakningspersonalen borde uttagas av civilförsvarschef i samråd med

vederbörande militära myndighet. Sedan uppskov utverkats med inställelse

till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap,

borde personalen inskrivas i det allmänna civilförsvarets ordnings- och be­

vakningstjänst. Vid krig eller krigsfara skulle personalen vid behov inkallas

enligt civilförsvarslagen. Sålunda uttagen personal med erforderliga fysiska

kvalifikationer kunde kvarstå i ordnings- och bevakningstjänsten efter utträ­

det ur värnpliktsåldern.

Enligt vad utredningen inhämtat torde en sammanhängande utbildnings­

tid av omkring 30 dagar vara nödvändig för att bibringa personalen er­

forderliga kunskaper och färdigheter i polisiär bevakningstjänst, under förut­

sättning att personalen tidigare genomgått militärutbildning. En så lång ut­

bildningstid kunde icke nås på grundval av civilförsvarslagen. Enligt utred­

ningens mening borde de till bevakningstjänst uttagna bibringas den erfor­

derliga specialutbildningen under efterutbildningsövning som värnpliktiga.

Utbildningen syntes lämpligen böra bedrivas i militär regi vid militärom-

rådesvis sammandragna utbildningsenheter och med anlitande i erforderlig

omfattning av polisutbildade instruktörer. Behovet av repetitionsutbildning

borde därefter kunna tillgodoses på grundval av civilförsvarslagen.

Personalen borde enligt utredningen vara iklädd uniform och bära vapen.

Utrustningen borde tillhandahållas av armén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningens förslag har i princip biträtts eller lämnats utan erinran i det

stora flertalet av yttrandena.

överbefälhavaren

uttalar, att bevakningstjänstens överflyttande i största

möjliga grad från militära till civila myndigheter för de förstnämnda skulle

innebära en bestämd fördel. Bevakningstjänsten vore till sin natur mera

polisbetonad än militär. Landstormspolisens nuvarande dubbla lydnadsställ-

ning hade icke visat sig fullt lämplig. En överflyttning borde därför komma

^<}—172

⁴⁸

Bihang till riksdagens protokoll 1948.

1 samt. Nr 81.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

till stånd. Huruvida landstormspolisen härvid borde underställas polismyn­

dighet eller civilförsvaret syntes icke fullt utrett. I senare fallet måste dock

en betryggande anknytning ordnas mellan polismyndigheterna och civilför­

svaret. — Den förbättrade rekryteringen av bevakningspersonal, som utred­

ningen beräknade skola uppstå, finge icke ske genom att värnpliktiga ut­

nyttjades i sådan utsträckning att de militära förbandens kvalitet nedsattes.

Alla möjligheter att för ändamålet använda icke värnpliktig personal, fram­

för allt f. d. fältpoliser, borde begagnas.

Chefen för armén, som förklarar sig icke ha någon erinran i princip mot

utredningens förslag angående civilförsvarets övertagande av landstorms-

polisens bevakningsuppgifter, ansluter sig jämväl till utredningens förslag

om utbildning i polisiär bevakningstjänst under efterutbildningsövningar av

de äldre värnpliktiga som avsåges skola uttagas till dylik tjänst inom civil­

försvaret. På grund av utbildningens utpräglat polisiära karaktär syntes den­

samma emellertid icke böra som utredningen förordat ske i militär utan i

civilförsvarets (polismyndighets) regi. Självfallet kunde vid utbildning i

civilförsvarets regi, där så eventuellt erfordrades, militär myndighet biträda

i fråga om förläggning, utspisning, personalredovisning, vissa instruktörer

m. m. — I fråga om bevakningspersonalens förseende med uniformspersedlar

och vapen tillstyrktes utredningens förslag, såväl i vad rörde utrustningens

överförande till civilförsvaret som beträffande dess förvaring, även om vissa

omsättnings- och vårdsynpunkter kunde anses tala för den principen, att ut­

rustningen under fredstid borde förvaras och vårdas av vederbörligt försvars­

område och först i samband med civilförsvarsberedskap överlämnas till civil­

försvaret.

Civilförsvarsstyrelsen biträder i princip utredningens förslag om att land­

stormspolisen inlemmas i civilförsvaret. Uttagningen av personal för den

tjänstgöring som tidigare bestritts med landstormspolis borde på sätt hit­

tills skett äga rum under landsfogdes medverkan. Det kunde ifrågasättas,

huruvida icke utbildning i bevakningstjänst borde bedrivas centralt efter

mönster av utbildningen vid de s. k. fältpoliskompanierna. Tillgången på

kvalificerade instruktörer torde härigenom lättare kunna säkerställas.

BevaJcningsinspektören biträder likaledes utredningens förslag och uttalar,

att en överföring av landstormspolisorganisationen till civilförsvaret ur effek­

tivitetssynpunkt kunde väntas medföra fördelar. Det bleve möjligt att under

ett beredskapsläge utnyttja personalen på ett smidigare sätt än vad hittills

varit fallet. En nackdel med det nuvarande systemet komme emellertid att

kvarstå, nämligen svårigheten att, därest bevakningstjänst komme att full­

göras under en längre beredskapsperiod, avlösa personalen i samma regel­

bundna ordning som vore möjligt för rent militär personal. — Vid uttag­

ningen av personal borde landsfogdarna liksom hittills medverka. Centrali­

sering av utbildningen borde övervägas med hänsyn till att goda instruktörer

därigenom lättare kunde erhållas. Särskild uppmärksamhet borde ägnas ut­

bildningen av befäl. Sådan utbildning kunde måhända ske under den av ut­

83

redningen föreslagna efterutbildningsövningen, därest hänsyn till befälsfrå-

gan toges redan vid personalens uttagning. Påbyggnad av befälsutbildningen

torde emellertid såsom utredningen framhållit böra ske inom civilförsvarets

ram. En tänkbar form för sådan påbyggnad vore anordnande av brevkurser i

bevakningstjänst. — Materiel och utrustning, i varje fall vapenutrustning,

borde i största möjliga utsträckning förvaras i militära förråd.

VattenfatlsstyreLsen uttalar, att man genom att överföra landstorms-

polisen till civilförsvaret måhända kunde få till stånd en bättre förståelse

från landstormspolismännens sida för att de vid svår skadegörelse eller brand

vid den anläggning där de tjänstgjorde måste medverka vid civilförsvarsper-

sonalens skade- eller brandbekämpning, så långt detta vore möjligt utan åsido­

sättande av bevakningsuppgiften. Styrelsen förutsatte, att den skulle få till­

fälle medverka vid bevakningstjänstens ordnande vid styrelsen i civilförsvars-

hänseende underställda anläggningar. Järnvägsstyrelsen framhåller ange­

lägenheten av att driftspersonal vid järnvägarna icke tages i anspråk för yttre

be vakningstj änst.

Såsom förut nämnts har överbefälhavaren funnit icke fullt utrett, huru­

vida landstormspolisen borde underställas polismyndighet eller civilförsvaret.

Några andra myndigheter hålla direkt före, att bevakningsuppgifterna borde

övertagas av polisen. Länsstyrelsen i Örebro län förmenar sålunda, att skyd­

det mot spioneri och sabotage i princip borde vara en polisens och icke en

civilförsvarets uppgift. Utifrån denna utgångspunkt ställde sig länsstyrel­

sen avvisande till tanken att i vidare utsträckning än vad som gällde annan

i civilförsvaret inskriven polispersonal ställa landstormspolisen under civil-

försvarschefens befäl. Under en beredskapsperiod såsom den senast tillända-

gångna borde det sålunda i princip vara polismyndigheterna och icke civil­

försvarets sak att — med hjälp av militär, polispersonal (inklusive land-

stormspolis) och, därest så vore nödigt, annan civilförsvarspersonal — sörja

för skydd mot spioneri och sabotage. Länsstyrelsen i Östergötlands län har

likaledes kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande uppgifter måste an­

ses huvudsakligen vara av polisiär natur, varför bevakningsinspektören vore

mera lämpad än civilförsvarsstyrelsen att utöva den centrala ledningen och

landsfogden bättre än länsstyrelsens försvarsavdelning ägde förutsättningar

för de lokala uppgifternas handhavande. T. f. polismästaren i Stoclcholm an­

ser också att landstormspolisorganisationen borde bibehållas i sin nuvarande

utformning.

Landsfogden i Värmlands län framhåller, att landsfogden såsom länspolis­

chef måste vid utökningen av civilförsvarsuppgifterna med avseende å bevak­

ningen i större utsträckning än förut inkopplas i länslcdningen av civilför­

svaret, vilket ytterligare komme att medföra belastning av den förut redan för

stora arbetsbördan.

Några länsstyrelser uttala betänkligheter angående lämpligheten att ordna

bevakningstjänsten på sätt utredningen föreslagit. Länsstyrelserna i Värm­

lands och Kopparbergs län befara, att svårigheter kunna uppkomma att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

84

bevakningstjänsten erhålla lämplig personal vid ett uttagningsförfarande en­

ligt de av utredningen förordade riktlinjerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län

anser icke lämpligt att utbildningen av civilförsvarets bevakningspersonal an­

ordnas på sätt utredningen föreslagit. Det förefölle nämligen icke helt ute­

slutet, att rekryteringen av personal med hänsyn till arten av detta polis­

arbete kunde ske även direkt bland sådana som redan utträtt ur värnplikts-

åldern. I dylikt fall kunde utbildning emellertid bibringas personalen alle­

nast med tillämpning av civilförsvarslagen. Det vore att föredraga, att möj­

lighet till erforderlig utbildning gåves genom en ändring av civilförsvars­

lagen. Yidare syntes det länsstyrelsen lämpligt, att utbildningen av bevak-

ningspersonalen åtminstone delvis bedreves lokalt under polischefs ledning.

Härigenom skulle möjlighet erhållas att bedriva tillämpningsövningar vid

just de bevakningsföremål där bevakningstjänsten vore avsedd att fullgöras,

vilket vore av synnerligen stort värde.

I ett par yttranden ha uttalats speciella synpunkter på förevarande fråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar angelägenheten av att personalen icke

komme i ett sämre ekonomiskt läge än om organisationen kvarstode som

militär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke lämp­

ligen sådana åtgärder kunde vidtagas, att landstormspolisen kunde under rena

fredsförhållanden utgöra en slags polisreserv samt finner utredning angående

förutsättningarna härför lämplig.

Departementschefen.

Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal till­

godoses på ett flertal olika sätt. Ansvaret för att erforderliga bevaknings-

åtgärder vidtagas åvilar i huvudsak militära myndigheter, polisorgan och

civilförsvarsorgan. De bevakningsuppgifter, för vilka polisorganen ha att

svara, skola till väsentlig del ombesörjas av landstormspolis. Ehuru land­

stormspolisen är underställd vederbörande polischef, har den stark militär

anknytning såväl i administrativt hänseende som beträffande lydnadsställ-

ningen.

Landstormspolisen tillkom väsentligen i syfte att befria de militära

myndigheterna från ansvaret för de till sin natur huvudsakligen civilt

betonade bevakningsuppgifterna. Ehuru landstormspolisen endast kunde

övertaga ansvaret för bevakningen vid en del av de civila anläggningar, som

tidigare bevakats av militära förband, samt de militära myndigheterna alltjämt

hade att fullgöra åtskilliga uppgifter i samband med landstormspolisens rekry­

tering och verksamhet, torde dock en betydelsefull avlastning från den militära

organisationen av bevakningsuppgifterna ha vunnits. Genom att landstorms­

polis i regel uttagits i anslutning till tjänstgöringsorten ha härjämte vissa

sociala fördelar ernåtts.

Det kan emellertid ej förnekas, att landstormspolisorganisationen under

beredskapsåren icke fungerade fullt tillfredsställande. Huvudorsaken härtill

torde ha varit organisationens blandade militära och civila karaktär. Då de

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

85

skäl, som på sin tid anfördes för att från det militära kompetensområdet

avföra hithörande bevakningsuppgifter, enligt utredningens mening allt­

jämt kvarstå, har civilförsvarsutredningen föreslagit att uppgifterna helt över­

tagas av civil myndighet. Härmed avser utredningen icke bevakningen vid

andra civila anläggningar än dem som lämpligen kunna bevakas genom civil

myndighets försorg. Enär uppgifterna nära sammanhänga med civilförsvarets

verksamhet, böra desamma enligt utredningens mening tilldelas civilförsvaret.

De uppgifter och befogenheter, som nu äro tilldelade bevakningsinspektören,

skola härvid överföras till civilförsvarsstyrelsen.

Även sedan bevakningstjänsten överförts till civilförsvaret skulle enligt för­

slaget för ifrågavarande bevakningsändamål i stor utsträckning användas värn­

pliktiga, företrädesvis från de äldre årsklasserna. Personalen skulle emellertid

icke såsom hittills fullgöra bevakningstjänsten på grund av värnplikt utan,

sedan uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring beviljats, tagas i an­

språk såsom civilförsvarspliktiga och inskrivas i civilförsvaret. Därmed skulle

man vinna att personalen i sin tjänstgöring löstes från sambandet med den

militära organisationen, varigenom den nuvarande dubbla lydnadsställningen

skulle undvikas. Genom att personalen kunde tagas i anspråk även efter det

den lämnat värnpliktsåldern skulle behovet av värnpliktiga för ändamålet

minskas.

Civilförsvarsutredningen anser att, under förutsättning att personalen tidi­

gare genomgått militärutbildning, det skulle krävas en sammanhängande ut­

bildningstid av omkring 30 dagar för att bibringa personalen erforderliga kun­

skaper och färdigheter för den bevakningstjänst som här avses. Enligt vad jag

inhämtat skulle ungefär hälften av tiden behöva användas för repetition av

vissa polistjänsten närliggande militära ämnen och övningar och andra hälften

för mera direkt polisbetonade ämnen och övningar. Då civilförsvarslagen med­

giver en längsta årlig utbildningstid av endast 60 timmar samt ändring av be­

stämmelserna i denna de! icke ansetts böra ske, föreslår utredningen att den

till bevakningstjänst uttagna personalen erhåller specialutbildning härför

under den efterutbildningsövning om 30 dagar, som enligt nuvarande värn-

pliktslag skall fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningen.

Behovet av repetitionsutbildning anses därefter kunna tillgodoses på grund­

val av civilförsvarslagen.

Vid sina överväganden angående bevakningstjänstens ordnande har utred­

ningen således utgått från att den nu föreskrivna efterutbildningsövningen för

äldre värnpliktiga skulle komma att bibehållas. I sitt betänkande med förslag

angående försvarets organisation har emellertid försvarskommittén föreslagit

att nämnda övning slopas. Då svårigheter möta att utanför värnpliktsutbild-

ningens ram meddela ifrågavarande personal erforderlig utbildning, synes för­

slaget om efterutbildningsövningens slopande böra föranleda ytterligare över­

väganden beträffande frågan om bevakningstjänstens omorganisation. I sam­

band med departementsbehandlingen av detta ärende ha överläggningar ägt

rum mellan de av frågan närmast berörda myndigheterna, nämligen chefen för

Kung1. Maj:ts proposition nr 81.

86

armén, civilförsvarsstyrelsen och bevakningsinspektören. Man har härvid enat

sig om att förorda att landstormspolisens uppgifter, trots ovissheten om hur

militärutbildningen kunde komma att anordnas, överfördes till civilförsvaret

redan nu, att den grundläggande utbildningen i bevakningstjänst för de värn­

pliktiga, som tages i anspråk, i händelse av efterutbildningsövningens slo­

pande, anordnades under andra repetitionsövningen eller under den tjänst­

göringsperiod, som eljest kunde komma att avsluta militärutbildningen i freds­

tid, att ifrågavarande personal omedelbart efter utbildningen beviljades upp­

skov och ställdes till civilförsvarets förfogande, oavsett att härigenom yngre

värnpliktiga än tidigare avsetts bleve överförda, samt att personalen i händelse

av krig eller beredskap regelmässigt, i den mån kroppskrafter och hälsotill­

stånd tilläte, användes för dessa bevakningsuppgifter åtminstone t. o. m.

det kalenderår, under vilket vederbörande fyllde 55 år. Vid dessa över­

läggningar har framhållits att ett uppskov med ställningstagandet från stats­

makternas sida i frågan måste komma att fördröja såväl organisationsarbete

som planläggning till avsevärt förfång för uppgifternas lösande.

De skäl, som av civilförsvarsutredningen anförts för att till civilförsvaret

överföra de landstormspolisen hittills åvilande bevakningsuppgifterna, finner

jag övertygande. Då vidare den föreslagna utbildningen av värnpliktig per­

sonal, som avses avdelad för bevakningstjänst, synes kunna äga rum inom

ramen för den militära övningstiden, oavsett de jämkningar däri som kunna

beslutas i samband med pågående överväganden om försvarets organisation,

ansluter jag mig till utredningens förslag.

De närmare formerna för bevakningspersonalens rekrytering, utrustning och

utbildning torde böra regleras efter samråd mellan överbefälhavaren och civil­

försvarsstyrelsen. Jag finner därför icke anledning att här närmare gå in på

dessa spörsmål. Emellertid utgår jag liksom civilförsvarsutredningen från

att den utbildning av ifrågavarande personal, som kommer att äga rum inom

ramen för den militära övningstiden, bedrives i militär regi, varvid tjänste­

män från civilförsvarsstyrelsen dock böra i viss utsträckning kunna ställas

till förfogande som instruktörer i de polisiärt betonade ämnena. Likaledes

räknar jag med att på sätt utredningen förordat utrustning för personalen till-

handahälles av armén samt i viss omfattning jämväl förvaras genom militär

myndighets försorg.

En följd av att bevakningstjänsten överföres till civilförsvaret blir, att be­

fattningen som bevakningsinspektör kan indragas. Till detta spörsmål åter­

kommer jag i samband med behandlingen av civilförsvarsstyrelsens anslags­

behov.

Civilförsvaret och den allmänna civila transportledningen i krig.

Nuvarande ordning.

De motorfordon, söm återstå sedan krigsmaktens och vissa civila myndig­

heters fasta krigsbehov tillgodosetts genom uttagning, avses enligt meddelade

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

87

författningsföreskrifter vid krig eller eljest vid en akut transportkris stå till

förfogande för en allmän civil transportledning. Någon organisation för denna

transportledning har dock ännu icke blivit fastställd. Emellertid har trafik-

kommissionen den 26 april 1945 avgivit förslag i ämnet. Enligt detta skulle

ledningen centralt under Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartementet utövas

av en rikstransportledare. Direkt under denne skulle lyda länstrafikledare,

vilka skulle vara stationerade vid länsstyrelserna men icke ingå i dessa. Under

länstrafikledarna skulle finnas lastbilscentraler och av dem bildade läns-

centraler.

Civilförsvarsutredningen.

Mot trafikkommissionens förslag har utredningen framfört vissa erinringar.

Enligt utredningens mening borde under krig rikstransportledaren ingå i

civilförsvarsstyrelsen samt trafikledningen inom länen handhavas av länssty­

relserna, varvid länstrafikledarna borde tillhöra länsstyrelserna.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

I flera remissyttranden har framkommit kritik saväl mot detta som mot

trafikkommissionens förslag.

Departementschefen.

Enligt vad jag inhämtat är frågan om planläggningen av den civila trafiken

i krig föremål för ytterligare överväganden inom riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. I dessa deltaga bl. a. representanter för försvarsstaben

och civilförsvarsstyrelsen. Med hänsyn härtill finner jag ej anledning att nu

taga ställning till civilförsvarsutredningens förslag. Jag vill emellertid fram­

hålla, att det är angeläget att denna för civilförsvarets verksamhet ytterst

betydelsefulla fråga snarast bringas till en lösning.

Civilförsvarskolonner.

Tidigare överväganden.

Frågan om att upprätta rörliga kolonner för att förstärka det lokala

civilförsvaret har vid flera tillfällen tidigare varit under diskussion. Således

hemställde dåvarande luftskyddsinspektionen i framställning den 19 september

1942 till Kungl. Maj:t, att åtgärder måtte vidtagas för upprättande av s. k.

luftskyddskolonner. Sedan framställningen varit remitterad till vissa civila

och militära myndigheter samt sammanslutningar, anmodade Kungl. Maj:t, i

anledning av vissa i yttrandena gjorda erinringar, luftskyddsinspektionen att

inkomma med förnyat förslag i ämnet. Det nya förslaget avgavs den 24 mars

1943 och anmäldes i propositionen nr 2/1944. Därvid ansåg sig föredraganden

icke böra framlägga förslag om incdelsanvisning för nu angivna ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

88

Enligt luftskyddsinspektionens förslag förutsattes, bl. a. av ekonomiska

skäl, att kolonnerna i fredstid icke skulle vara organiserade och samman­

dragna till utryckningsberedda förband. Eörst vid krigsfara eller då det ut­

rikespolitiska läget eljest så krävde skulle kolonnerna sammandragas genom

att personalen inkallades till vissa, på förhand bestämda orter, s. k. mobilise-

ringsdepåer, där den för kolonnerna avsedda utrustningen och materielen redan

i fredstid skulle finnas placerad.

Såväl 1941 års hemortsförsvarssakkunniga som 1943 års civilförsvarsutred-

ning berörde frågan om inrättande av rörliga civilförsvarskolonner. Närmare

riktlinjer uppdrogos emellertid ej.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen har framhållit, att man under kriget i England, Belgien och

Danmark i betydande utsträckning använt rörliga kolonner. Dessa hade på

grund av sin kvalificerade utrustning och vältränade personal gjort stora in­

satser. Enligt inhämtade upplysningar torde systemet med rörliga kolonner

komma att bibehållas i nämnda länder.

I ett tidigare sammanhang (kap. III) har nämnts, att utredningen under­

strukit behovet av fjärrhjälp i katastrofsituationer. Ett sätt att tillgodose

civilförsvarets behov av förstärkning inom särskilt hårt drabbade orter vore

enligt utredningen att organisera rörliga kolonner. Att i vårt land helt basera

civilförsvaret på dylika kolonner vore uteslutet. Härtill vore avstånden orterna

emellan alltför stora. Inom vissa delar av landet vore emellertid avstånden

mellan större tätorter icke längre än att man med fördel torde kunna utnyttja

kolonner såsom en rörlig förstärkning till det lokala civilförsvaret.

Dylika kolonner borde uppsättas, utrustas och övas redan i fredstid. Med

hänsyn till civilförsvarets ökade betydelse kunde ifrågasättas, huruvida icke

värnpliktig personal borde avdelas för ändamålet. Det årliga behovet av per­

sonal syntes kunna begränsas så att avgången från den militära sidan icke

behövde bliva i avgörande grad besvärande. Vapenfria värnpliktiga borde

utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Utredningen har emellertid ansett sig icke kunna fatta bestämd ståndpunkt

om lämpligheten i vårt land av civilförsvarskolonner utan begränsat sig till att

förorda, att åt civilförsvarets centrala myndighet uppdrages att närmare ut­

reda frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

önskvärdheten av civilförsvarskolonner såsom en rörlig förstärkning till

civilförsvarets lokala styrkor i krig har starkt framhållits i ett flertal yttranden.

överbefälhavaren anser sålunda behovet av civilförsvarskolonner vara så

framträdande, att de borde organiseras och övas redan i fredstid. Denna fråga

vore av så vital betydelse för civilförsvarets funktionsduglighet, att åtgärder

för dess lösning borde vidtagas snarast. Då därtill komme, att civilförsvars-

89

kolonnerna även i fred säkerligen skulle kunna ha ett stort värde vid kata­

strofer av olika slag (skogsbrand, översvämningar), kunde ifrågasättas, om

icke en kader med viss beredskap ständigt borde vara organiserad. Nuvarande

system att vid sådana tillfällen använda för ändamålet otillräckligt utbildad

militär trupp vore icke tillfyllest. Militärbefälhavaren i tredje militärområdet

anser, att kolonnerna borde organiseras efter militärt mönster och erhålla en

efter vissa militära grunder organiserad förläggning och utbildning. Deras

ställning — inom eller utom krigsmakten -— vore närmast en lämplighetsfråga.

önskvärdheten att vid behov även kunna använda dessa kolonner som stri­

dande förband eller för annan militär verksamhet talade dock bestämt för

deras inordnande i krigsmakten.

Riksluftsky dds förbundet finner det synnerligen betydelsefullt, att föreva­

rande fråga föres till en lösning. Behovet av civilförsvarskolonner stode i viss

relation till den grad av beredskap, som allmänna civilförsvarets förband

komme att intaga. Enligt förbundets uppfattning innebure utredningens för­

slag angående utbildning och övning av dessa förband, att de komme att inne­

ha en alltför låg beredskap. Denna brist kunde i viss mån fyllas genom upp­

rättande av civilförsvarskolonner. Dessa måste då under fred icke bara organi­

seras utan även utbildas och övas på sådant sätt att man i dem erhölle verkligt

effektiva enheter.

Livsmedelskommissionen förordar en undersökning om behovet av särskilda

kolonner för befolkningens livsmedelsförsörjning vid en massutrymning och

att samråd med livsmedelskommissionen därvid sker.

Länsstyrelsen i Blekinge län håller före, att personal för kolonnerna icke

torde kunna erhållas inom de åldersgrupper, som för närvarande rekryterade

civilförsvaret, utan att för ändamålet syntes böra uttagas sådana värnpliktiga,

vilka av någon anledning icke vore lämpliga för vapentjänst.

Arbetsmarknadskommissionen framhåller önskvärdheten ur arbetsmark-

nadssynpunkt av att personalen vid civilförsvarskolonnerna om möjligt icke

kasernerades utan under tiden mellan kolonnernas verksamhet kunde användas

för arbete inom näringslivet.

Polismästaren i Örebro, tillika civilförsvarschef, säger sig vara av den upp­

fattningen, att civilförsvarskolonnerna icke lämpade sig för svenska förhållan­

den. Behovet av personalförstärkning torde dock vara uppenbart med hän­

syn till nutida krigföring. Förslagsvis kunde en reservorganisation skapas

efter mönster av statspolisorganisationen, d. v. s. så att riket indelades i vissa

distrikt omfattande vanligtvis ett län samt att inom detta ett eller flera civil­

försvarsområden förelädes att utbygga sin organisation med visst överskott,

vilket vid behov skulle flyttas till andra delar inom länet. Detta överskott

borde vara välutrustat med materiel och särskilt med transportmedel.

Departementschefen.

Erågan om att inrätta rörliga kolonner för att förstärka det lokala civil­

försvaret har tidigare varit föremål för bedömande. Därvid ansågs medel

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.

90

icke böra anvisas för ändamålet. Emellertid kan ifrågasättas om icke detta

spörsmål numera i viss mån kommit i ett annat läge genom de än mera ökade

risker för omfattande förödelse som utvecklingen inom krigstekniken medfört.

Erfarenheterna synas närmast tala för ett ökat utnyttjande inom civilförsvaret

av rörliga kolonner, avsedda att sammandragas till hårt drabbade orter. Jag

erinrar härutinnan om det av mig i annat sammanhang berörda förslaget om

utbyggnad av den engelska civilförsvarsorganisationen. Enligt detta förslag

skola rörliga militära kolonner ingå som en viktig del av den aktiva hjälp­

organisationen i England.

Även om jag således är positivt inställd till detta spörsmål, anser jag dock

i likhet med civilförsvarsutredningen att frågan bör utredas närmare. Utred­

ningen bör göras av civilförsvarsstyrelsen i samråd med militära myndig­

heter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

V. Civilförsvarets verksamhet under fred.

Här avses de förberedelser av olika slag, vilka böra vidtagas under fred

för att civilförsvaret skall bli berett att fylla sina uppgifter vid krig.

Planläggning.

Civilförsvarsutredningen.

Central planläggning är enligt utredningen erforderlig i tre hän­

seenden, nämligen avseende dels forsknings-, försöks- och anvisningsverksam-

het, dels riksomfattande planläggning, dels ock kontroll av lokal planläggning.

Eorsknings- och försöksverksamheten bör avse såväl inhemska som ut­

ländska erfarenheter och ha till syfte att inhämta kunskap på samtliga om­

råden av civilförsvaret. De vunna erfarenheterna böra samlas i anvisningar

till de lokala organens och allmänhetens ledning. Den inhemska forsknings-

och försöksverksamheten bör enligt utredningens mening i enlighet med vad

hittills varit fallet bedrivas dels i centralmyndighetens egen regi och dels

genom försvarets forskningsanstalt eller annan institution.

I fråga om den riksomfattande planläggningen framhåller utredningen, att

vissa verksamhetsgrenar inom civilförsvaret äro av den beskaffenhet, att de

icke kunna planläggas lokalt. Detta gäller närmast utrymnings- och inkvar-

teringstjänst samt undanförseltjänst. Utrymningsplanläggningen måste enligt

utredningen ständigt stå i samklang med den militära krigsplanläggningen. I

samråd med militära myndigheter böra fastställas de orter och områden, från

vilka utrymning anses böra ske, ävensom de områden, inom vilka inkvartering

skall planeras. Med hänsyn till de omläggningar av utrymnings- och inkvarte-

ringsplanläggningen som utredningen föreslagit måste förutses, att på detta

område förestår ett förhållandevis omfattande planläggningsarbete. Till be­

tydande del synes detta kräva centralmyndighetens ledning och medverkan.

91

Utredningen utgår från att det under fredstid icke skall vara erforderligt

att fortlöpande hålla inventeringen av inkvarteringsutrymmen aktuell. Beträf­

fande såväl intematförläggningar som enskilda förläggningar torde vara till­

räckligt att genom återkommande inventeringar — förslagsvis vart annat år av

internat och vart femte år av andra inkvarteringsutrymmen — sörja för erfor­

derlig aktualitet. Inventeringen bör, såvitt gäller andra inkvarteringsutrym­

men än internat, kunna ske uppskattningsvis utan genomgång av enskilda

fastigheter. Undanförseltjänsten innefattar, på sätt framgår av den tidigare

lämnade redogörelsen för civilförsvarets och den ekonomiska försvarsbered-

skapens inbördes förhållanden, moment vilka kräva central ledning.

Beträffande kontrollen av den lokala planläggningen förutsätter utred­

ningen, att organisationsplaner för civilförsvarsområdena skola finnas och vid­

makthållas. Enligt utfärdade anvisningar skall organisationsplan i vissa hän­

seenden underställas civilförsvarsstyrelsens prövning. Utredningen anser att

sådan prövning alltjämt skall äga rum.

Utredningen lämnar härefter en översikt över den på länsstyrelser och

civilförsvarschefer ankommande lokala planläggningen.

I organisationsplanerna skola fastställas de områden och anläggningar, för

vilka särskilt civilförsvar skall finnas. Inom dessa kan förekomma en under­

indelning i block, hemskydd och verkskydd. I anslutning till sådana indel­

ningsfrågor uppkomma personalfrågor, såsom uttagning och inskrivning av

blockchefer och blockgruppspersonal, hemskydds- och verkskyddsledare samt

viss övrig personal inom verkskydd. Civiiförsvarsmyndigheterna ha även att

kontrollera planläggning, som sker genom enskilda, t. ex. i fråga om verk­

skydden.

Yad angår det allmänna civilförsvaret skall organisationen av tjänstegrenar

samt förband och andra enheter inom dessa angivas i organisationsplanerna.

Personal måste uttagas och inskrivas för att fylla de fastställda kadrerna. Ut­

redningen anser det uteslutet att med bibehållande av någon grad av bered­

skap uppskjuta rekryteringen till en senare tidpunkt. Rekryteringen medför

en betydande men, därest personaluttagningen skall hållas aktuell, oundviklig

skriftväxling med bl. a. länsarbetsnämnderna, vilka till undvikande av dubbel-

uttagning föra beredskapsregister, samt med dem som äro inskrivna eller skola

inskrivas.

De lokala civilförsvarsmyndigheternas medverkan fordras beträffande för­

varing och vård av civilförsvarsmateriel, i den mån centralisering av förråds-

hållning icke sker, samt beträffande detalj uttagningen av fordon som avses

skola stå till civilförsvarets förfogande.

Vid länsstyrelserna bör register föras över samtliga för beredskapsändamål

reserverade lokaler samt större förrådslokaler och för industrievakuering

lämpliga utrymmen, vilket register bör revideras årligen.

Inom civilförsvarets samtliga tjänstegrenar uppkomma speciella planlägg-

ningsuppgifter.

Beträffande industrierna erfordras planläggning i fråga om verkskydds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

organisationen, undanförsel eller förstöring samt åtgärder till skydd mot

spioneri och sabotage. Denna planläggning förutsättes skola i betydande ut­

sträckning ske genom ägares eller innehavares försorg. Utredningen anser

lämpligt, att ansvaret för kontrollen häröver koncentreras till länsstyrelserna

och att civilförsvarscheferna i största möjliga utsträckning befrias från det­

samma. Detta bör dock icke gälla de största städerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

De av utredningen framlagda riktlinjerna ha i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Vissa anmärkningar ha dock framförts.

Civiltörsvarsstyrelsen har i princip ej annan erinran mot den av utred­

ningen lämnade redogörelsen för planläggningsuppgifterna än att utredningen

syntes ha förbisett tvenne synnerligen omfattande sådana. Styrelsen åsyftade

härvid den s. k. krigsplanläggningen och bevakningsplanläggningen. Krigs­

planläggningen utgjorde en fortsättning av den omfattande operativa plan­

läggning som under åren 1942—1943 utfördes av hemortsförsvarsassisten-

terna och som av såväl militära som civila myndigheter tillmättes den största

betydelse. Ifrågavarande planläggning borde ske både centralt av civilför­

svarets centralmyndighet och lokalt i enlighet med anvisningar av sagda

myndighet. Den omfattande planläggning som erfordrades för bevaknings-

ändamål vore jämväl av såväl riksomfattande som lokal natur.

Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde anför i fråga om

uttagning och inskrivning av blockchefer, blockgruppspersonal, hemskydds-

och verkskyddsledare att denna verksamhet för närvarande hörde till de mest

svårskötta och lämnade mycket otillfredsställande resultat, så att bristen på

sådan personal växte för varje år. Det vore orimligt begära, att blockchefer

eller andra skulle gå omkring i fastigheterna för att få upplysningar om lämp­

liga personer för dessa befattningar. Bestämmelserna i civilförsvarslagen

angående skyldighet för civilförsvarspliktiga och fastighetsägare m. fl. att

lämna upplysningar till ledning för uttagningsförfarandet vore otillräckliga.

Det vore skäl att återupptaga till prövning det många gånger tidigare disku­

terade förslaget om skyldighet att avgiva ett dubblettexemplar av mantals-

förteckning till civilförsvarsmyndighet, då därigenom utan svårighet erforder­

liga upplysningar skulle vinnas. Ställföreträdande civilförsvars chef en i Göte­

borgs civilförsvarsområde framhåller, att inskrivningen av personal torde

bli betydligt mer arbetskrävande än vad utredningen beräknat. Särskilt

gällde detta inskrivning av hemskyddsledare. Uttagningen av dylika hade i

Göteborg på ett synnerligen förtjänstfullt sätt omhänderhafts av blockche­

ferna. Man torde dock icke för framtiden kunna räkna med att sådan ut­

tagning skulle kunna ske utan kostnader för det allmänna. Frågan om er­

sättning till blockchefer syntes i anledning härav böra övervägas.

Från ett par håll ha framförts önskemål om begränsningar av den av civil-

försvarsutredningen förutsatta planläggningsverksamheten. Sålunda anser

93

länsstyrelsen i Jönköpings län, att det vid ett förutsättningslöst bedömande

ingalunda vore klart, att den lokala planläggningen i rådande läge skulle

behöva i allo genomföras och regelmässigt även kontinuerligt underhållas.

De med all sannolikhet förefintliga möjligheterna att rätt avsevärt begränsa

detaljplanläggningen syntes böra allvarligt undersökas och tillvaratagas. Yad

speciellt inskrivningen av civilförsvarspliktiga beträffade torde denna verk­

samhet för närvarande med fördel kunna i huvudsak inskränkas till personer

med befälsfunktioner. Stadsförbundet erinrar om att detsamma i tidigare

avgivet yttrande över utredningens förslag om civilförsvarets verksamhet

under utredningstiden bestämt avstyrkt, att några som helst åtgärder tills

vidare vidtoges för upprättande av organisationsplaner för civilförsvarsom­

rådena. Förbundet hade i detta sammanhang bemött de skäl som utredningen

då åberopat för igångsättande av arbetet med planernas upprättande. Utred­

ningen syntes nu ha undvikit att ånyo ingå på sin tidigare anförda motive­

ring härför och nöjt sig med att förklara sig förutsätta, att organisationsplaner

skulle finnas och vidmakthållas jämväl i fortsättningen. Förbundet hem­

ställde, att frågan om upprättandet av sådana planer måtte tagas under om­

prövning. Det torde icke kunna bestridas, att det allmänna läget så för­

ändrats efter tillkomsten av civilförsvarslagen att en dylik omprövning kunde

anses befogad. Förbundet betvivlade, att statsmakterna vid antagandet av

civilförsvarslagen kunde ha räknat med att ifrågavarande planer skulle komma

att upprättas i ett så förändrat läge som sedermera inträtt.

Departementschefen.

Till vad utredningen anfört om de planläggningsuppgifter som i fred böra

åvila civilförsvarsorganen kan jag i stort sett ansluta mig.

Det är naturligt att tyngdpunkten i civilförsvarets verksamhet under en

fredsperiod kommer att i viss mån förskjutas från lokala till centrala organ.

En av de viktigaste uppgifterna måste vara att söka anpassa vårt civilförsvar

efter den ständigt pågående utvecklingen av anfallsmedlen. För detta ändamål

måste bedrivas en oavlåtlig försöks- och forskningsverksamhet, och kun­

skaper måste inhämtas bl. a. om utländska erfarenheter på området. Det är

uppenbart att nu nämnda uppgifter i väsentlig utsträckning måste skötas

centralt. Därmed är ej sagt, att civilförsvarets centralmyndighet skulle i egen

regi bedriva forskning inom alla de mångskiftande områden, som här komma

i fråga. På centralmyndigheten bör emellertid ankomma att hålla sig all­

sidigt underrättad om utvecklingen inom och utom landet, att där så erfordras

taga initiativ till igångsättande av undersökningar, som lämpligen böra ut­

föras på annat sätt än genom centralmyndighetens egen försorg, samt att

bearbeta insamlat material. För att resultaten av detta arbete skola kunna

omsättas i praktiken måste centralmyndigheten utfärda anvisningar för verk­

samheten ute i landet. Därest erfarenhetsmaterialet skulle påkalla ändringar

av den bestående civilförsvarsorganisationen bör centralmyndigheten fram­

lägga förslag därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

94

Kungl. Alaj:ts proposition nr 81.

I ett tidigare sammanhang har jag framhållit hur angeläget det är att

utrymningsplanläggningen moderniseras. Arbetet därmed har påbörjats inom

civilförsvarsstyrelsen. Ännu torde dock mycket återstå, innan planerna fått

en mera slutgiltig form. Även sedan detta skett torde central medverkan vara

erforderlig för att planerna skola kunna anpassas efter det aktuella läget.

En fortgående central planläggning fordras vidare i fråga om ett flertal

andra tjänstegrenar. Det må särskilt erinras om vad jag i det föregående an­

fört om undanförseltjänsten, sjukvårdstjänsten och bevakningstjänsten. En

annan uppgift som kräver central medverkan är krigsplanläggningen, d. v. s.

planläggningen av civilförsvarets operativa verksamhet i krig för att komma

särskilt utsatta orter till hjälp.

I likhet med utredningen förutsätter jag att den centrala myndigheten skall

i erforderlig omfattning kontrollera den lokala planläggningen

Grundläggande för den lokala planläggningen äro de organisationsplaner

som enligt civilförsvarslagen skola upprättas för varje civilförsvarsområde.

Organisationsplanerna äro avsedda att angiva ramen för de materiella och

personella resurser, vilka under krig anses erforderliga för civilförsvars­

områdena. De specialplaner, som skola upprättas för det allmänna civil­

försvarets tjänstegrenar och verksamhetsområden, komma i huvudsak att

grundas på organisationsplanens innehåll. Organisationsplanen blir — även

om staten i den utsträckning jag i ett senare sammanhang förordar över­

tager ansvaret för kostnaderna för civilförsvaret — i icke obetydlig om­

fattning normerande för kommuners och enskildas skyldigheter med avseende

på civilförsvaret. Det innebär enligt mitt förmenande betydande risker att

till ett skärpt läge uppskjuta den planläggning i stora drag av civilförsvarets

lokala omfattning och beskaffenhet, som tager sig uttryck i upprättande av

organisationsplan. Jag finner det därför angeläget, att en dylik planläggning

kommer till stånd och anpassas efter ändrade förhållanden. Planen bör i enlig­

het med nu gällande bestämmelse i civilförsvarslagen fastställas av läns­

styrelsen. Härigenom vinnes erforderlig stadga åt planläggningen och konsti­

tueras de skyldigheter för vilka planen är normerande.

Ett led i den lokala planläggningen utgör inskrivningen av civilförsvars-

pliktiga på de befattningar, som äro upptagna i organisationsplanen. In­

skrivningen tjänar bl. a. till att giva en bild ur arbetsmarknadssynpunkt av

den arbetskraft, som kan förväntas bli ianspråktagen helt eller delvis för

civilförsvarets räkning under krig. Jag finner ej anledning till ändrade be­

stämmelser härutinnan. Jag vill tillägga, att den omständigheten, att per­

sonal inskrives, icke i och för sig medför att densamma skall undergå ut­

bildning. Till frågan om den omfattning, vari utbildning av inskriven per­

sonal skall äga rum, återkommer jag senare.

Den lokala planläggningen torde i övrigt böra i huvudsak bedrivas i enlig­

het med de av utredningen uppdragna riktlinjerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

95

Utbildning och övning.

Civilförsvarsutredningen.

Utredningen har till en början anfört vissa allmänna synpunkter

på behovet av utbildning och övning under fredstid. Som redan

nämnts är utredningen av den uppfattningen, att civilförsvarets beredskap i

princip måste stå på en nivå, som motsvarar det militära försvarets. Detta

gäller även beredskapen i personellt hänseende.

Vid bedömandet av utbildnings- och övningsbehovet under fredstid kan,

enligt vad utredningen anför, visserligen göras gällande, att utbildningstidens

kortvarighet inom civilförsvaret ställde detta i ett gynnsammare läge än krigs­

makten, såvitt gällde möjligheterna att i ett skärpt läge genom forcerad ut­

bildningsverksamhet åstadkomma tillräcklig kunskap och rutin hos perso­

nalen. Likaledes kunde framhållas, att civilförsvaret i fortsättningen, liksom

nu vore fallet, måste till väsentlig del uppbyggas kring fredsmässiga organisa­

tioner — exempelvis polis- och brandkårer — vilkas verksamhet i fred till viss

del tillgodosåge kravet på beredskap inom motsvarande tjänstegrenar av

civilförsvaret.

Å andra sidan framginge av erfarenheter från det andra världskriget, att civil­

försvaret med nutida krigföring måhända komme att i än högre grad än det

militära försvaret befinna sig i första linjen. Några garantier för att den för en

forcerad massutbildning inom civilförsvaret erforderliga tiden komme att stå

till förfogande funnes enligt utredningens mening icke. Det kunde vidare icke

bortses från att det omfattande och till sin karaktär alarmerande företag, som

en massutbildning i civilförsvar komme att utgöra, åtminstone i vissa situa­

tioner kunde tänkas föranleda statsmakterna att i det längsta dröja med dess

igångsättande.

I sista hand innebure bedömandet en avvägning mellan, å ena sidan, de

risker vilka under alla förhållanden vore förbundna med ett uppskjutande av

utbildningen inom civilförsvaret och, å andra sidan, de kostnader och olägen­

heter för den enskilde, som vore förbundna med utbildningens bedrivande.

Det syntes utredningen berättigat att vid övervägande av frågan göra jäm­

förelser med de utbildningstider, som gällde inom det militära försvaret. Ut­

bildningstiden under fred vore inom civilförsvaret begränsad till högst 30

timmar — för inskriven personal högst 60 timmar — för kalenderår, vilken

maximering utredningen ansåge även i fortsättningen böra gälla. Även nämnda

maximitider, vilkas fulla uttagande i regel icke torde komma att erfordras,

innebure uppenbarligen en förhållandevis obetydlig uppoffring för den en­

skilde i jämförelse med de krav, som ställdes i fråga om militär utbildning.

Det syntes icke oskäligt att av de enskilda medborgarna kräva den förhål­

landevis ringa uppoffring, som deltagande i civilförsvarsutbildning innebure.

Utredningen säger sig ha eftersträvat att begränsa utbildningsplikten för

de enskilda under fred så långt det kunde bedömas såsom försvarligt. Väg­

ledande för utredningen hade varit, huruvida det ur sakliga synpunkter kunde

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

anses möjligt att till ett skärpt läge uppskjuta viss utbildningsverksamhet.

Det kunde enligt utredningens mening förväntas, att upprätthållandet av

civilförsvarsplikt för deltagande i sådan utbildning eller övning, som med

bibehållande av beredskap inom civilförsvaret icke kunde uppskjutas, skulle

vinna de civilförsvarspliktigas förståelse. Risk för att så icke bleve fallet

kunde däremot befaras, därest man under fredstid utsträckte utbildningsskyl-

digheten till sådana lättförvärvade kunskaper och färdigheter, som av den

enskilde med skäl kunde anses möjliga att snabbt inhämta i ett skärpt läge.

Utredningen har undersökt möjligheten att beträffande civilförsvarsutbild-

ning lita till det frivilliga försvarsintresset och i detta hänseende samrått med

riksluftskyddsförbundet. Enligt vad utredningen anfört vore det angeläget

att det frivilliga intresset för utbildning i civilförsvarstjänst på allt sätt upp­

muntrades. Det syntes emellertid icke möjligt att bygga civilförsvarsorganisa­

tionens personliga beredskap enbart på frivillighet. I denna sin uppfattning

hade utredningen bestyrkts genom det samråd som förekommit med riksluft­

skyddsförbundet. Under tider då det utrikespolitiska trycket icke för den

enskilde aktualiserade behovet av utbildning och övning torde ett intresse,

liknande det som kommit till uttryck under krigsåren, icke kunna påräknas.

Ett slopande av all obligatorisk utbildning inom civilförsvaret skulle sannolikt

ge stöd för en uppfattning, att sådan utbildning av statsmakterna icke ansåges

nödvändig, och därmed indirekt försvaga de frivilliga organisationernas ställ­

ning. Den frivilliga utbildningen torde därför endast böra påräknas som ett

komplement till den obligatoriska utbildning, vilken måste anses nödvändig

för ernående av åtminstone ett minimum av beredskap inom civilförsvaret.

Beträffande den grundläggande civilförsvarsutbildningen av

personal för hemskyddet har utredningen kommit till den uppfattningen,

att skadeverkningarna av moderna anfallsmedel medförde behov av utbildning

i de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård för alla de civilförsvars-

pliktiga vilka kunde komma att befinna sig i orter drabbade av luftanfall.

Då det icke vore möjligt att under fredstid bortse från behovet av en grund­

läggande utbildning i civilförsvarstjänst men å andra sidan av flera skäl vore

önskvärt, att sådan utbildning i obligatorisk form begränsades så långt möj­

ligt, borde enligt utredningens mening förberedelseverksamheten på före­

varande område ta sikte på att skapa förutsättningar för den forcerade utbild­

ning, som kunde komma att befinnas påkallad i ett skärpt läge. De åtgärder

som härvid borde komma i fråga vore 1) att bibringa befälspersonalen inom hem-

skyddsorganisationen — blockchefer och hemskyddsledare — en tillfreds­

ställande utbildning, avseende att göra dem skickade icke blott att fullgöra

sina uppgifter som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid

behov till övriga civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela

den utbildning på kort tid, som påkallades i en akut krissituation, samt 2)

att efter hand meddela den uppväxande ungdomen sådan elementär kunskap

om eldsläckning och sjukvård, att åtminstone någon grund funnes att bygga

på, därest en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas.

97

I fråga om möjligheten att tillgodose behovet av instruktörer inom civil­

försvaret inför ett krigshot anser utredningen det knappast möjligt att bygga

på en från befälsorganisationen inom hemskyddet fristående kader av instruk­

törer. Utredningen fortsätter:

Särskilda instruktörer i tillräckligt antal för här avsedda ändamål to^de

i varje fall inom större städer och samhällen icke kunna uppbringas. Ianspråk-

tagandet av blockchefer och hemskyddsledare för uppgiften medför den för­

delen, att av dem ledd utbildningsverksamhet kan bedrivas i anslutning till

det egna blocket eller hemskyddet, varvid kännedom om lokala förhållanden

kan komma till nytta. Utredningen bortser icke från att ifrågavarande upp­

gifter ställa ej obetydliga krav på befälspersonalen inom hemskyddsorganisa-

tionen. Det måste emellertid förutsättas, att den massutbildning, varom här

kan bliva fråga, huvudsakligen måste inriktas på rent praktisk demonstration

och övning av eldsläckning och olycksfallssjukvård samt lämnande av upplys­

ningar i frågor angående exempelvis utrymning och innebörden av larmsig­

naler. Man har anledning utgå från att i ett skärpt läge intresset bland befolk­

ningen för civilförsvaret kommer att underlätta verksamheten. Det är emeller­

tid angeläget, att rekryteringen och inskrivningen av personal å ifrågavarande

befälsbefattningar tar sikte på att för desamma erhålla möjligast lämpliga

personer. Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare torde som redan

nämnts böra läggas med tanke på här avsedda instruktions- och upplysnings

verksamhet.

Rörande fredsutbildningen av ungdom har utredningen till en början fram­

hållit vissa olägenheter med hittills tillämpade system. Skyldigheten att

genomgå grundläggande utbildning hade endast avsett civilförsvaispliktiga

inom områden eller anläggningar med särskilt civilförsvar. Detta syntes icke

ha varit helt lämpligt med hänsyn till den stora bosättningsrörlighet, som ut­

märkte de yngre årsklasserna. Olikheterna i fråga om utbildningsskyldighet

vore dessutom ofta svårförståeliga för de civilförsvarspliktiga. Vidare hade

utväljandet och kallandet av en eller flera bestämda årsklasser för utbildning

inneburit åtskilligt arbete för de härför ansvariga myndigheterna. Slutligen

hade förekomsten av frånvaro utan laga förfall medfört svårigheter med hän­

syn till, å ena sidan, angelägenheten att upprätthålla respekt för gällande

föreskrifter samt, å andra sidan, det mindre tilltalande i att här utnyttja de

möjligheter till åtal som författningarna erbjöde.

För undvikande av nu angivna olägenheter föreslår utredningen, att ut­

bildningen förlägges till skolorna. För utbildningen måste det, framhåller

utredningen, uppenbarligen innebära direkta fördelar att anknyta till

skolans arbetsformer. Skolans auktoritet komme sålunda automatiskt även

här avsedda utbildning tillgodo. Utbildningen borde äga rum i folkskolans

eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre

läroanstalter. I fråga om de senare borde det ankomma på skolöverstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning att i samråd med civilförsvarets central­

myndighet närmare bestämma de klasser i vilka utbildningen skulle äga rum.

Utbildningen skulle enligt utredningens förslag avse samtliga elever i

vederbörande klass, oberoende av om dessa vore bosatta eller skolan vore be­

lägen på ort där särskilt civilförsvar avsåges skola organiseras. I enlighet med

⁷—n² is

Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 81.

Kungl. Maj:ls proposition nr 81.

98

hittillsvarande bestämmelser skulle utbildningen omfatta högst 10 timmar

samt inrymmas i skolschemat och sålunda icke förläggas till kvällar eller eljest

från skolarbetet ledig tid. Lämpligt syntes vara att för här avsedda ändamål

utnyttja en eller ett par av skolornas friluftsdagar.

Utredningen har framhållit, att utbildningens förläggande till skolorna

komme att innebära en sänkning av utbildningsåldern, i vissa fall till 13 år.

Folkskoleväsendets pågående utbyggnad skulle emellertid efter hand medföra

en höjning av denna ålder.

I fråga om utbildningens beskaffenhet och värdet av densamma anför ut­

redningen:

Det är uppenbart, att den skolungdom i de yngre åldrarna, varom här är

fråga, icke kan förutsättas vara mottaglig för en utbildning i egentlig civil-

försvarstjänst. Utbildningen i skolorna bör därför enligt utredningens mening

begränsas till de enklare grunderna för eldsläckning och olycksfallsvård. De

speciella förhållandena i samband med luftanfall böra överhuvudtaget icke

omfattas av utbildningen och redogörelse för civilförsvarets organisation,

innebörden av olika larmsignaler m. m., som nu ingår i den grundläggande

ciyilförsvarsutbildningen, synes icke böra lämnas. Utbildningen bör i enlighet

härmed icke benämnas grundläggande civilförsvarsutbildning utan förslagsvis

utbildning i brandskydd och olycksfallsvård.

Civilförsvarsplikt och därmed skyldighet att vid behov fullgöra tjänst i

civilförsvaret uppkommer icke förrän under det kalenderår, under vilket

vederbörande uppnår 16 års ålder, varför den ungdom, som på föreslaget sätt

erhåller viss utbildning i eldsläckning och sjukvård, icke alltid utgör någon

omedelbar tillgång för landets civilförsvarsberedskap. Utredningen är emeller­

tid å andra sidan övertygad om, att den utbildning som här avses, särskilt efter

förloppet av några år, kommer att vara av betydande värde för den händelse

förhållandena vid en framtida tidpunkt skulle kräva en omfattande utbildning

av befolkningen för civilförsvarsuppgifter. Förutsättningarna för en massut­

bildning i civilförsvar vid en krissituation måste vara betydligt större, därest

utbildningen delvis avser färdigheter, som en gång tidigare förvärvats, än om

helt nya kunskaper skola meddelas. I beredskapshänseende synes den ned­

gång härutinnan, som under de närmaste åren måste följa av att här avsedda

utbildning förlägges till årsklasser, som ej alltid utgöra någon tillgång för

civilförsvaret, icke behöva ge anledning till betänkligheter vid det förhållandet,

att under kriget en omfattande utbildning ägt rum, vars beredskapsvärde allt­

jämt till stor del kvarstår.

Meddelandet av en utbildning av här avsett slag i skolorna innefattar enligt

utredningens mening jämväl ett icke obetydligt samhälleligt värde. De färdig­

heter, varom här är fråga, äro till nytta även under fredsförhållanden. En

undervisning i de enklare grunderna för eldsläckning, förebyggande brand­

skydd samt förbandsläggning och annan olycksfallsvård skulle således enligt

utredningens mening på samma gång som den tillgodoser ett ur civilförsvars­

synpunkt föreliggande behov innefatta ett led i den uppväxande ungdomens

utbildning, som icke bör underskattas.

I fråga om den föreslagna utbildningens bedrivande anser utredningen, att

det borde stadgas skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att med­

verka vid densamma. Lämpligt vore, att utbildningen vid seminarier och gym­

nastiska institut kompletterades på sådant sätt att nämnda lärarpersonal

kunde meddela även här avsedda kunskaper. För redan befintlig lärarpersonal

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

99

syntes frivilliga instruktionskurser böra ordnas, förslagsvis genom riksluft-

skyddsförbundets försorg. — Utbildningen syntes emellertid, åtminstone

under de närmaste åren, behöva i viss utsträckning bedrivas med anlitande av

de instruktörer som hittills utnyttjats vid den grundläggande civilförsvars-

utbildningen. Jämväl i fortsättningen borde det, beroende på förhållandena i

varje fall, vara möjligt att utnyttja utanför skolorna stående instruktörer.

Vederbörande skolmyndigheter böra enligt utredningen vara ansvariga för

utbildningens ändamålsenliga ordnande. Dock borde samarbete äga rum med

civilförsvarsmyndigheterna, vilka borde tillerkännas inspektionsrätt.

Utredningen föreslår härutöver, att viss påbyggnad eller repetition av den

förordade skolutbildningen sker, för den manliga delen av befolkningen i sam­

band med värnpliktstjänstgöringen samt för kvinnor i form av tilläggsutbild-

ning i sjukvård vid 18 års ålder. Härom anför utredningen:

Enligt gällande utbildningsföreskrifter inom krigsmakten förekommer viss

utbildning i civilförsvar (luftskydd) under de värnpliktigas första tjänst­

göring. För huvuddelen av den manliga befolkningen kommer på grund härav

viss repetition i samband med värnpliktstjänstgöringen att erhållas i de ämnen,

som avses med den föreslagna skolutbildningen. Utredningen förordar, att

jämväl vid efterutbildningsövningar med värnpliktiga repetition i civilför-

svarstjänst inlägges, så att alla de, som lämna värnpliktsåhlern, besitta ett

minimum av kunskaper rörande civilförsvaret.

För kvinnor saknas motsvarighet till vad nu anförts. I de bestämmelser

angående utbildningen inom civilförsvaret, som meddelats av Kungl. Maj:t för

åren 1945 och 1946, har emellertid föreskrivits tilläggsutbildning i sjukvård

för kvinnor i åldern 18 år under högst 10 timmar. Utbildningsplikten har varit

begränsad till kvinnor, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning

inom område eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organi­

serat. Ifrågavarande sjukvårdsutbildning har, såvitt utredningen kunnat in­

hämta, visat sig lämplig och av de utbildningspliktiga i stort sett omfattats

med intresse.

Utredningen föreslår, att ifrågavarande tilläggsutbildning i sjukvård för

kvinnor i åldern 18 år bibehålies. En motsvarighet till den ytterligare utbild­

ning i civilförsvarstjänst, som enligt ovan förekommer för män i värnplikts-

åldern, erhålles härmed. I motsats till vad som föreslagits angående utbildning

i skolor torde emellertid här avsedda sjukvårdsutbildning böra begränsas —

på sätt hittills varit gällande — till orter med särskilt civilförsvar. Ur civil­

försvarssynpunkt får ifrågavarande sjukvårdsutbildning anses såsom synnerli­

gen betydelsefull, varjämte ur fredsmässiga synpunkter ett beaktansvärt socialt

värde får anses ligga i utbildningen. Utredningen har övervägt att föreslå viss

utökning av ifrågavarande utbildningsskyklighet utöver nu gällande 10 tim­

mar i syfte att bereda rum för någon undervisning i hemsjukvård. Genom en

sådan utökning av utbildningen skulle det samhälleliga värdet av densamma

avsevärt höjas. Emellertid har utredningen, som har att grunda sina förslag

å vad som ur civilförsvarssynpunkt påkallas, icke ansett sig böra förorda

dylik utvidgning av utbildningstiden. I den män eleverna vid utbildningen

frivilligt önska genomgå ytterligare sjukvårdsutbildning — exempel härå

ha förekommit vid den hittillsvarande utbildningen — torde emellertid detta

böra medgivas, därest särskilda omständigheter icke lägga hinder i vägen.

Kostnaderna för dylik extra utbildning torde böra gäldas på sätt eljest gäller för

ifrågavarande utbildning. — Det kan påpekas att den sjukvårdsutbildning,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 81.

100

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

som här avses, äger visst samband med frågan om den husliga utbildningens

ordnande.

I fråga om sättet för utbildningens bedrivande förutsätter utredningen

ingen ändring i vad nu gäller, dock att — på grund av de ändrade regler i

fråga om kostnaderna för civilförsvaret, som utredningen föreslår — kom­

munernas medverkan vid utbildningens anordnande icke vidare skall på­

fordras. Det bör ankomma på civilförsvarschef att — där så anses lämpligt

efter överenskommelse med frivillig organisation om kursverksamhetens om­

besörjande — svara för att utbildning i vederbörlig omfattning kommer till

stånd.

Förslaget om tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år är

icke enhälligt. Två av utredningens ledamöter (herr Thapper och fröken

Öberg) ha avstyrkt förslaget i denna del. Tre andra ledamöter (herrar Håstad,

Lemmel och Lundquist) ha ansett att obligatorisk tilläggsutbildning i sjuk­

vård borde meddelas kvinnor ej blott i 18-årsåldern utan även i 35—40-års-

åldern.

Herr Thapper och fröken Öberg ha till stöd för sin mening erinrat

om att utredningen med hänsyn till den stora bosättningsrörligheten

hos de yngre årsklasserna ansett som en olägenhet, att den tidigare

grundläggande ungdomsutbildningen meddelats endast civilförsvarspliktiga

inom områden med särskilt civilförsvar. Denna olägenhet syntes vidlåda även

den av majoriteten föreslagna tilläggsutbildningen för 18-åriga kvinnor. Värdet

av en sådan utbildning syntes därför på intet sätt motsvara de därmed före­

nade olägenheterna och kostnaderna. Majoritetens påpekande, att den före­

slagna sjukvårdsutbildningen ägde visst samband med frågan om den husliga

utbildningens ordnande, torde icke böra tillmätas större betydelse, då den sist

nämnda utbildningen borde ordnas i annat sammanhang. Majoritetens argu­

ment att med den föreslagna extra utbildningen för kvinnor erhölles en mot­

svarighet till den ytterligare utbildningen i civilförsvarstjänst för män i värn-

pliktsåldern vore knappast bärande. Erfarenheterna från det andra världs­

kriget torde ha visat, att de vuxna kvinnornas insatser — icke minst vid

vårdnaden om hem och barn — ingalunda stått männens efter utan varit om

möjligt en ännu betydelsefullare faktor för samhällets motståndskraft. Reser­

vanterna ansåge, att utbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år — i den

mån den kunde anses nödvändig ur civilförsvarets synpunkt eller av andra

orsaker — uteslutande borde ske på frivillighetens väg.

Herrar Håstad, Lemmel och Lundquist ha såsom motiv för sin åsikt yttrat

att krigserfarenheterna visade att kvinnornas insatser på hemmafronten vore

väl så betydelsefulla som männens, icke minst då det gällde omhändertagande

och vård av krigsskadade. Då därjämte mera allmänt utbredda kunskaper i

fråga om bl. a. bibringandet av första hjälp vid olycksfall finge anses fylla

en viktig social uppgift i fred, ansåge reservanterna, att tilläggsutbildning i

sjukvård årligen borde meddelas — förutom kvinnor i 18-årsåldern — ytter­

ligare en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år. Genom att utbildning meddelas

även en äldre årsklass kvinnor komrne jämväl de olägenheter, som samman­

101

hängde med en i de yngre åren mera omfattande flyttning mellan olika orter,

att i icke oväsentlig grad motverkas.

Rörande den särskilda utbildningen av personal inom verkskyd­

det har utredningen framhållit, att den föreslagna ungdomsutbildningen skulle

komma även verkskyddet tillgodo. Verkskyddets personella beredskap kunde

emellertid enligt utredningens mening icke tillgodoses enbart härigenom. I

första hand borde, i enlighet med vad under år 1946 varit gällande, utbildning

meddelas dem som inskrivits såsom befäl inom verkskydd eller ersättare för

dylikt befäl. Förutom befäl funnos emellertid inom verkskydd befattnings­

havare, vilkas uppgifter vore av den kvalificerade natur, att utbildning under

fred syntes nödvändig. Angående den omfattning, A'ari dylik särskild utbild­

ning borde äga rum, torde enahanda synpunkter böra gälla som i det följande

anförts beträffande det allmänna civilförsvaret.

Ansvaret för den särskilda utbildningens genomförande borde såsom hittills

åligga ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken verksky-dd

skulle vara organiserat. Såvitt gällde verkskyddsledare torde emellertid i

enlighet med vad hittills varit gällande utbildning i viss omfattning böra

anordnas genom de statliga civilförsvarsmyndigheternas försorg. Utbildning

centralt vid statens civilförsvarsskola eller vid av länsstyrelserna anordnade

kurser föresloges sålunda skola i mån av behov anordnas i enlighet med

tidigare tillämpade grunder.

I fråga om särskild utbildning av personal tillhörande all­

männa civilt'örsvaret framhåller utredningen, att denna gren av civilför­

svaret hittills utgjort och jämväl i fortsättningen kommer att utgöra kärnan

i civilförsvarets aktiva organisation. De i allmänhet kvalificerade uppgifter

som åvilade personalen föranledde i motsvarande mån ett omfattande behov

av utbildning.

Utredningen föreslår, att utbildningssky-ldighet ålägges befäl och ersättare

för befäl samt vissa meniga. För de senare borde skyldigheten bestämmas

så att den icke skulle omfatta personal, som antingen på grund av sin verk­

samhet i fred kunde anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter för

motsvarande tjänst inom civilförsvaret eller på grund av civilförsvarstjänst-

göringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmässiga

fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke vore i behov av särskild

utbildning under fred. Utbildningen inom tjänstegrenen för gasskydd syntes,

i avvaktan på eventuella omläggningar av verksamheten, tills vidare böra avse

endast befäl. — Det borde ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att

genom anvisningar närmare angiva de kategorier vilka borde undantagas från

fredsutbildning.

Utredningen förutsätter i fråga om sättet för utbildningens bedrivande att,

i enlighet med vad hittills förekommit, civilförsvarschefer samt vissa andra

befäl och specialister böra utbildas centralt vid statens civilförsvarsskola. I

övrigt anses utbildningen skola anordnas lokalt. På grund av den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

102

begränsningen av den jjersonal som skall utbildas samt den redan befintliga

beredskapen i anledning av tidigare bedriven utbildning vore enligt utred­

ningens mening att förvänta, att åtminstone inom ett flertal civilförsvars­

områden av landsbygdsbetonad karaktär utbildningsbehovet under de när

maste åren komme att vara för ringa för att motivera anordnande av kurser

inom civilförsvarsområdena. Utredningen förutsatte därför, att det i viss ut­

sträckning vore lämpligt att bedriva utbildningen centralt inom länen. Sam­

mandragning av personal till centrala orter för utbildning under länsstyrel­

sernas ledning borde därför ifrågakomma.

I fråga om behovet av repetitionsutbildning framhåller utredningen

att dylik utbildning icke ägt rum efter krigsslutet. På grund av den omfattande

verksamheten under krigsåren hade förelegat jämförelsevis begränsat behov

därav. Detta skäl att slopa repetitionsutbildning ägde uppenbarligen icke

giltighet i fortsättningen. En viss möjlighet till sådan utbildning syntes

erforderlig för att vidmakthålla de kunskaper som meddelats under tidigare

utbildning. Repetitionskurser torde jämväl vara ägnade att skapa kontakt

mellan befäl och övrig civilförsvarspersonal och därmed stadga åt organisa­

tionen. Repetitionsutbildning borde ifrågakomma allenast för den särskilt in­

skrivna personalen och därvid endast i den mån behovet inom olika orter och

för särskilda personalkategorier därtill gåve anledning. På grund av de varia­

tioner som kunde föreligga härvidlag ansåge sig utredningen icke böra före­

slå några generella bestämmelser. För åtskilliga personalkategorier syntes

emellertid årlig repetition icke erforderlig.

I fråga om behovet av civilförsvarsövningar anför utredningen, att

en tillfredsställande beredskap på det personella området knappast syntes

möjlig, därest icke genom anordnande av sådana övningar kontroll av utbild-

ningsläget inom olika orter kunde erhållas samt erfarenheter för det framtida

arbetet inhämtas. För detta ändamål syntes emellertid tillräckligt, att övningar

med inskriven personal anordnades med vissa års mellanrum, förslagsvis så,

att under en tioårsperiod inom samtliga i civilförsvarshänseende mera bety­

delsefulla orter en övning ägde rum.

Slutligen har civilförsvarsutredningen föreslagit vissa bestämmelser om

ersättning för deltagande i utbildning och övningar. Härom

heter det följande:

Bestämmelser angående ersättning vid civilförsvarstjänstgöring äro med­

delade i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 15 juli 1944 (nr 546) för per­

sonal i det allmänna civilförsvaret. Såvitt gäller den tjänstgöring, som avser

egen utbildning eller övning, gäller enligt 5 § reglementet bestämmelsen, att

ersättning utgår allenast i den mån sådan tjänstgöring under ett kalenderår

uppgår till mera än sextio timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänst­

göring går miste om arbetsinkomst till motsvarande belopp. Sagda begräns­

ning innebär med de korta utbildningstider, som hittills tillämpats, att ersätt­

ning regelmässigt icke kommer i fråga. Reglementet gäller vidare endast per­

sonal i allmänna civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

103

Vid de begränsningar av civilförsvarsplikten för utbildnings- och övnings­

ändamål under fred till endast vissa personalkategorier, som utredningen före­

slagit, synes enligt utredningens mening skäligt att ersättning i viss utsträck­

ning kan utgå. De personalkategorier, som föreslås omfattade av utbildnings-

plikt, kunna med fog göra gällande, att de satts i en särställning.

Ersättning synes böra utgå till all av utbildningsplikt omfattad inskriven

personal. Förutom till personalen inom det allmänna civilförsvaret, inbegripet

blockchefer, bör ersättning sålunda utgå till hemskyddsledare samt inom

verkskydd inskrivna befattningshavare. Ersättning bör däremot icke utgå

under tilläggsutbildning för 18-åriga kvinnor i sjukvård, liksom självfallet ej

under skolutbildningen.

Ersättningen bör utgå i form av timlön för hela tjänstgöringstiden med

antalet timmar beräknat enligt vad i 6 § avlöningsreglementet sägs. Storleken

av ersättningen bör förslagsvis bestämmas till 1: 50 kr. för timme, dock högst

12 kr. för dag. I den mån utbildning äger rum med civilförsvarspliktiga

under 18 års ålder föreslås dock ersättning begränsad till 1 kr. för timme,

dock högst 8 kr. för dag. Ersättning för förlorad arbetsinkomst intill det

för dag medgivna maximibeloppet synes jämväl böra ifrågakomma, ehuru

utredningen förutsätter, att utbildning och övning förläggas till sådan tid, att

behov av dylik ersättning regelmässigt icke uppstår. Därest utbildning eller

övning för personal inom verkskydd förlägges till tid, som avses i 2 § Kungl.

Maj:ts kungörelse den 14 september 1944 (nr 685) om grunder för ersättning

för civilförsvarstjänstgöring i verk sky dd, bör emellertid ersättning utgå efter

vad i nämnda författningsrum sägs.

En av utredningens ledamöter, herr Linderot, har i fråga om ersättnings-

rätten uttalat avvikande mening. Han har ansett, att ersättning bör utgå även

för deltagande i den föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för kvinnor i

åldern 18 år. De skäl som anförts för rätt till ersättning i andra fall syntes

enligt reservanten äga giltighet jämväl såvitt gällde nu avsedda kategorier.

Ej minst av psykologiska skäl vore det olyckligt, om avsteg från principen om

ersättning skulle göras i förevarande fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.

De av utredningen anförda allmänna synpunkterna på behovet av

utbildning och övning under fredstid ha överlag biträtts.

Överbefälhavaren anför:

För den närmaste framtiden föreslår utredningen en viss begränsning av

det nuvarande civilförsvaret genom att utbildningen göres mindre fullständig

och närmast avser att skapa för en eventuell senare utsvällning erforderliga

instruktörer. Med hänsyn till den korta tid, som krävs för att fullständiga ut­

bildningen för övrig personal, synes denna väg möjlig att beträda — vilket

däremot beträffande militärförsvaret är fullständigt uteslutet på grund av den

tidskrävande militära utbildningens långt mer komplicerade natur. Ehuru den

föreslagna lösningen kan medföra vissa risker —- bl. a. svårigheter av politisk

natur, då det gäller att i ett spänt läge igångsätta en omfattande komplette­

ringsutbildning —• finner jag mig f. n. kunna biträda förslaget i denna del.

Civilförsvar sstyr elsen yttrar:

Ehuru civilförsvarets utbildnings- och övningsverksaiphet under fred själv

fallet icke bör givas större omfattning än som oundgängligen erfordras, måste

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

det å andra sidan vara uppenbart, att alltför långt gående inskränkningar i

den civilförsvarspliktiga befolkningens skyldigheter härutinnan i det långa

loppet innebär en ödesdiger försvagning av den personella beredskapen.

Civilförsvarsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning, att en till­

fredsställande utbildnings- och övningsverksamhet under fred kan åstadkom­

mas endast genom ett visst mått av obligatorisk utbildning, kompletterad med

frivillig sådan.

Arbetsmarknadskommissionen anser att utbildning och övning inom civil­

försvaret borde, med hänsyn till den brist på arbetskraft som nu vore rå­

dande, om möjligt förläggas utanför den ordinarie arbetstiden inom närings­

livet.

Utredningens förslag, att den hittills bedrivna grundläggande civ il­

försvar sutbildningen avskaffas, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet av yttrandena. I några yttranden har dock förslaget avstyrkts, var­

jämte i vissa andra givits uttryck för betänkligheter mot detsamma.

Civilförsvarsstyrelsen anför, att möjligheten att enligt av utredningen före­

slagna riktlinjer uppnå en tillfredsställande personell beredskap inom civil­

försvaret vore beroende av i huvudsak tre förutsättningar, nämligen dels att

tillräckligt antal till instruktörer lämpliga hemskyddsledare stode till för­

fogande, dels att dessa hemskyddsledare underhölle sina en gång förvärvade

civilförsvarskunskaper, dels ock att vid ett skärpt läge den grundläggande ut­

bildningens igångsättande ej uppskötes alltför länge. Styrelsen fortsätter:

Beträffande den första förutsättningen har utredningen framhållit, att de

ifrågakommande utbildningsuppgifterna komme att ställa ej obetydliga krav

på befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen samt att det vore ange­

läget, att rekryteringen av sådan personal toge sikte på att erhålla möjligast

lämpliga personer. Civilförsvarsstyrelsen delar utredningens uppfattning men

är av hittillsvarande erfarenheter övertygad om att i varje fall endast på ett

mycket begränsat antal orter tillräckligt antal för instruktörsverksamheten

lämpliga hemskyddsledare kunna erhållas. Därest så överhuvudtaget skulle

kunna ske, torde under alla omständigheter krävas, att en nyrekrytering äger

rum på det ojämförligt största antalet nuvarande hemskyddsledarbefatt-

ningar. Yad angår den andra förutsättningen för ett genomförande av utred­

ningens förslag anser civilförsvarsstyrelsen, att för att hemskyddsledarna

skola kunna bevara sina färdigheter som instruktörer för den grundläggande

utbildningen kräves av dem, att de själva under årens lopp underkasta sig

en frivillig utbildning, vilket knappast synes troligt i fråga om det stora

flertalet hemskyddsledare. Vad slutligen beträffar den sista av de ovan om-

förmälda förutsättningarna får civilförsvarsstyrelsen hänvisa till det av ut­

redningen framförda antagandet, att statsmakterna av olika skäl kunna finna

det önskvärt att i det längsta dröja med igångsättandet av en massutbildning

i civilförsvar. Styrelsen är fullt ense med utredningen härutinnan.

I betraktande av det nyss anförda anser civilförsvarsstyrelsen för sin del

uppenbart, att någon tillfredsställande beredskap inom hemskydden svårligen

kan uppnås, med anlitande av det av utredningen föreslagna utbildningspro­

grammet. Styrelsen anser fastmera, att härför kräves en årligen återkommande

grundläggande civilförsvarsutbildning av åtminstone ett fåtal årsklasser.

Därest så ej sker, kommer hemskyddsorganisationen att sönderbrytas, vilket

för övrigt redan i stor utsträckning skett till följd av inställandet av den tidi­

gare föreskrivna årsklassvis ordnade grundläggande utbildningen. Civilför-

105

svarsstyrelsen vill sålunda föreslå, att skyldighet att genomgå grundläggande

utbildning i civilförsvarstjänst om 10 timmar skall gälla för dels kvinnor i

åldern 18 år, dels kvinnor i åldern 38 år, dels ock män i åldern 48 år. Därut­

över böra i enlighet med utredningens förslag 18-åriga kvinnor ha att genomgå

10 timmars tilläggsutbildning i sjukvård.

Riksluftsky dds förbundet anser de av utredningen föreslagna åtgärderna

icke kunna ersätta den tidigare utbildningen såsom underlag för en komplet­

terande utbildning i ett krigsfall eller vid ett krigshot samt pekar härvid på

den låga ålder i vilken utbildningen på skolstadiet skulle äga rum samt på

svårigheterna att bland framför allt hemskyddsleuarna rekrytera godtagbaia in­

struktörer för en massutbildning. Förbundet fortsätter:

Den brist på hemskyddsinstruktörer, som man här sålunda måste räkna

med, torde riksförbundet ha vissa möjligheter att fylla genom på frivillig väg

rekryterade och utbildade instruktörer. Resultatet av eu sådan verksamhet fiån

förbundets sida sammanhänger emellertid intimt med frågan, huruvida den

Grundläggande utbildningen kommer att bestå eller icke. Det kommer näm­

ligen att bli mycket svårt att underhålla icke blott kunskaperna och förmågan

utan även intresset hos de en gång utbildade instruktörerna om de icke sättas

i tillfälle att verka som instruktörer under en fredsperiod. Bibehålies icke den

grundläggande utbildningen finnes icke något verksamhetsområde under

fred för hemskyddsinstruktörer.

Vilken eller vilka årsklasser, som lämpligen bora goras till föremal för

grundläggande utbildning, bör enligt förbundets uppfattning falla på civilfor-

svarsstyrelsen att utreda. Förbundet vill dock framhålla, att enligt förbundets

erfarenheter 16-åringarna icke visat den mogenhet som erfordras för att ut­

bildningen skall giva önskvärd behållning.

Förbundet finner sålunda, att den inom hemskyddsorganisationen erforder­

liga beredskapen kräver dels bibehållande av den grundläggande utbildningen

dels säkerställande av god tillgång på hemskyddsinstruktörer, som under fred

kunna handha den grundläggande utbildningen och i ett kritiskt läge kunna

medverka vid kompletterande utbildning av hemskyddspersonalen. For anda­

målet bör ifrågakonnna främst för uppgiften lämpliga hemskyddsledare och

blockchefer. Det antal, som därutöver erfordras, bör riksförbundet på frivillig

väg rekrytera och utbilda.

"Genom nu ifrågasatta åtgärder gör man sig mindre beroende av torliallan-

det i vad mån den för en omfattande massutbildning erforderliga tiden i ett

kritiskt läge disponeras. Genom den grundläggande utbildningen bibringas

allmänheten ett visst underlag för sitt handlande i krig, som kan utnyttjas

utan ytterligare komplettering. En lämpligt utvald och väl övad instruktörs-

kader står till förfogande för den ytterligare utbildning och övning, som tid

och andra förhållanden medgiva.

De fördelar, som den grundläggande utbildningen sålunda i beredskapshan-

seende skulle giva, synas riksförbundet så betydande att den uppoffring, som

utbildningen kräver av allmänheten, måste betecknas såsom rimlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det betänkligt att helt avskaffa den

grundläggande utbildningen samt anför:

Även om denna utbildning varit förenad med vissa olägenheter, så har

den dock tillfört civilförsvaret ett icke obetydligt krafttillskott av åis-

klasser i sina bästa år, vilka bibringats åtminstone en viss elementär kunskap

i två av civilförsvarets viktigaste tjänstegrenar, nämligen eldsläckning och

samarittjänst. Inställande av den grundläggande utbildningen torde endast

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.

106

1 ringa mån kompenseras av föreslagen utbildning i skolorna. Man måste också

förutsätta, att tänkt massutbildning i ett verkställighetsläge kommer att bjuda

betydande svårigheter. Ett bibehållande av den grundläggande utbildningen

för 16-åringar enligt för år 1946 gällande normer vore därför från beredskaps-

synpunkt att förorda. Alternativt kunde man tänka sig utbildning av denna

årsklass under en övergångsperiod av tio år, intill dess de värnpliktige, som

genomgått efterutbildning (i regel vid 38 års ålder) och därunder erhållit ut­

bildning i civilförsvarstjänst, kunna disponeras inom civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser den grundläggande utbildningens

ersättande med skolutbildning innebära en avgjord försämring. Utbildningens

förläggande till skolorna syntes på den rena landsbygden icke komma att med­

giva samma möjligheter till praktisk utbildning på grund av bristande under­

visningsmateriel (s. k. övningshus m. m.). En rätt lång övergångstid måste be­

räknas till dess lärarpersonalen erhållit den nödiga förutbildningen. Det syn­

tes ovisst, huruvida inom den befälskader som i ett skärpt läge funnes att

tillgå inom hemskydds- och blockorganisationerna komme att finnas lämpliga

instruktörer.

Överståthållarämbetet påpekar, att sådana icke vapenföra, vilka skulle

komma att tagas i anspråk antingen för mindre kvalificerade uppdrag inom

det allmänna civilförsvaret eller inom hemskyddet, icke skulle erhålla någon

civilförsvarsutbildning alls, därest de redan lämnat skolåldern. Ämbetet in-

såge väl de både praktiska och psykologiska svårigheterna för en exempelvis

arsklassvis anordnad obligatorisk utbildning och vore ej berett framlägga

några konkreta förslag till utvidgad utbildning men ville uttala som sin upp

fattning, att utredningens utbildningsprogram, särskilt i fråga om icke vapen­

föra män, vore en alltför bräcklig grund att lita till i händelse av ett krigsläge.

Ville man uppställa det kravet, att de enskilda medborgarna i en krissituation

skulle äga några aktuella kunskaper och färdigheter i fråga om civilförsvaret,

torde man icke kunna undgå att, såsom kungörelsen den 2 februari 1945 förut­

satte, anordna utbildning även för högre åldersklasser.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som tillstyrker förslaget om utbildning i

skolorna, ifrågasätter, huruvida icke grundläggande civilförsvarsutbildning

borde meddelas 47-åriga män.

Övet styrelsen för svenska röda, korset ställer sig i fråga om utbildningen i

sjukvård tveksam till förslaget om forcerad massutbildning i ett kritiskt läge.

Det vore önskvärt, att utbildning i sjukvårdstjänst komme till stånd i största

möjliga utsträckning redan i fredstid.

Civilf örsv ars chef en i Stockholms civilförsvarsområde yttrar:

Erfarenheten från de senaste årens verksamhet har visat att intresset för

och därmed även resultatet av grundläggande utbildning varit bättre inom

aldre årsklasser än i yngre. Detta pekar på att värdet av den föreslagna ung­

domsutbildningen sannolikt blir mindre än det som tidigare kunnat påräknas.

De skäl som^utredningen anför äro emellertid mycket starka, särskilt fördelen

att slippa från det nuvarande mycket irriterande och betungande administra­

tiva arbete som är förknippat med kallelser, uppskov, befrielser, utredningar

för eventuella bestraffningar, anskaffande av lokaler m. m. Även bör värde­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

107

sättas fördelen av att skolungdom undervisas av sina ordinarie lärare, var­

igenom många friktionsmoment bortfalla. Utredningens förslag kan därför för­

ordas men med den reservationen att kravet på anordnandet av och delta­

gandet i civilförsvarsövningar ökas. Om ungdomsutbildningen skall få ett

något så när bestående värde för civilförsvarets inskrivna personal, torde näm­

ligen vara nödvändigt, att den efter några år kompletteras med deltagande i

tillämpningsövningar.

Vad härefter angår förslaget om en till skolorna förlagd utbild­

ning i brandskydd och olycksfallsvård i och för sig har detsamma

i allmänhet vunnit gillande.

Överbefälhavaren anser, att utbildning borde meddelas även i gasskydd.

Skolöverstyrelsen, som tillstyrker förslaget, framhåller att utbildning i

olycksfallsvård och brandskydd redan i viss utsträckning inginge i undervis­

ningen såväl på folkskolestadiet som inom högre skolväsendet och vore förlagd

till skolornas friluftsdagar. Styrelsen för Sveriyes folkskollärareförbund, som

ävenledes tillstyrker förslaget, anser det önskvärt med en handledning för

lärare angående undervisningen på ifrågavarande område, i vilken handledning

borde uppmärksammas denna undervisnings anknytning till andra undervis­

ningsmoment.

Drätselkammaren i Östersund framhåller såsom önskvärt, att utbildning i

brandskydd och olycksfallsvård meddelas icke blott i folkskolans eller fort-

sättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalt

utan även i högre klasser i realskolor, kommunala mellanskolor och andra

jämförliga skolor samt i gymnasier.

Riksluftskyddsförbundet, som enligt vad förut nämnts anser att den hit­

tillsvarande grundläggande utbildningen bör bibehållas, anför:

Ett bibehållande av den grundläggande utbildningen bör icke medföra att

förslaget om utbildning i skolorna i brandskydd och olycksfallsvård faller.

Denna undervisning torde enligt förbundets uppfattning ha ett visst samhälle­

ligt värde och kan bidraga till att skapa intresse för deltagande i frivilliga

kurser i brand- och sjukvårdstjänst. Yad gäller sättet för skolutbildningens

meddelande anser förbundet det synnerligen tveksamt om skyldighet bör stad­

gas för lärare att medverka vid utbildningen. Undervisning i förevarande

ämnen fordrar både intresse och framför allt ett visst praktiskt handlag, som

man ingalunda kan förutsätta att alla lärare besitta, ^å andra sidan böra

lärarna intresseras för att frivilligt åtaga sig utbildningen. För att upp­

muntra härtill bör undervisningen vara förenad med särskild ersättning. Den

erforderliga utbildningen kan meddelas lärarna antingen vid seminarier, gym­

nastiska institut eller frivilliga kurser.

Tveksamhet beträffande lämpligheten att föreskriva skyldighet för lärarna

att medverka vid utbildningen har uttalats även från vissa andra håll.

överståthållarämbetet ifrågasätter sålunda, huruvida icke lärarnas skyldig­

het att handhava utbildningen borde inträda endast i fall då lämpliga instruk­

törer inom civilförsvaret ej stode till förfogande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att frågan huruvida lärare eller

fackutbildade instruktörer utanför skolan borde anlitas vore beroende av till

gången på lärare, lämpliga för ifrågavarande utbildning. Under alla förhål­

108

landen syntes det vara av vikt, att endast för saken intresserade lärare utbil­

dades till instruktörer. Eftersom dessas arbete med utbildningen krävde en

viss förberedelsetid som icke upptoges å skolschemat, borde skäligt arvode

tillerkännas dem. Det vore lämpligt, att en och samma lärare, helst en för

vardera övningsgrenen, kontinuerligt omhänderhade utbildningen vid läro­

anstalten.

Stockholms stads folkskoledirektion håller före, att den nuvarande lärar-

uppsättningen icke annat än i undantagsfall vore kompetent att undervisa och

öva i brandskydd och olycksfallsvård, därest man fordrade ett verkligt utbyte

av undervisningen. Frivilliga instruktionskurser för lärare kunde endast få

begränsat värde. Under lång tid framåt borde därför särskilda sakkunniga

instruktörer i stor omfattning ställas till skolornas förfogande.

Beträffande möjligheten att tillgodose behovet av instruktörer anför civil­

försvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde:

Att erhålla tillräckligt antal kunniga lärare och instruktörer är förenat med

svårigheter. Eftersom utbildningen skall bedrivas inom det ordinarie skol­

arbetet på dagarna, torde endast ett mycket ringa antal lärare och instruk­

törer kunna ställas till förfogande av civilförsvarschefen, och principen bör

vara att härför anlitas skolans egna lärare, vilket även utredningen synes

mena. Den härför erforderliga grundliga utbildningen i brand- och sjukvårds­

tjänst skulle enligt utredningen bibringas vid seminarier och gymnastiska

centralinstitutet men resultatet härav torde för åtskilliga år framåt bli otill­

räckligt, varför föreslagits, att frivilliga instruktörskurser skulle anordnas.

Eftersom denna lärarverksamhet ej är förknippad med några ekonomiska eller

andra fördelar, torde ej heller vara särskilt lockande att offra tid på frivillig

utbildning, varför även detta sätt att säkerställa lärarbehovet vilar på lös

grund. Därest stadgas skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att

medverka vid utbildningen, vilket utredningen föreslår, torde väl även kunna

stadgas skyldighet — i viss utsträckning genom civilförsvarsplikt — att

genomgå viss föreskriven lärarutbildning härför.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i likhet med utredningen finner önsk­

värt att civilförsvarsutbildningen i skolorna gives plats på skolschemat, räk­

nar emellertid med att på sina håll svårigheter skola uppstå att under skol­

tid få disponera över instruktörer utanför skolorna.

Tveksamhet angående lämpligheten i och för sig av den föreslagna skol­

utbildningen har uttalats av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmö­

hus län.

Civil fö rsvarss tyr elsen anför:

Även om den av utredningen föreslagna ungdomsutbildningen i skolorna

kan vara till viss nytta under fredsförhållanden, anser civilförsvarsstyrelsen

i motsats till utredningen, att det synnerligen ungdomliga klientel, varom här

är fråga, ej torde äga förutsättningar att ägna utbildningen sådan uppmärk­

samhet och tillgodogöra sig densamma på sådant sätt, att utbildningen kan

erhålla något större praktiskt värde såsom grund för en eventuell, efterföljande

grundläggande utbildning i ett skärpt läge. Därtill kommer, att den grund­

läggande utbildningens huvuduppgift icke är blott att meddela kännedom om

de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård utan även att bibringa

elementär kunskap om annan civilförsvarsverksamhet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 8L

109

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det icke försvarligt att utöka under­

visningen i skolorna, speciellt vad anginge folk- och fortsättningsskolan, med

det ena ämnet efter det andra utan att samtidigt undersöka, vilka inskränk­

ningar som horde komma till stånd i andra ämnen. I nuvarande läge, då ut­

redning påginge om en allmän översyn av skolundervisningen i vårt land,

syntes man i varje fall böra uppskjuta ställningstagandet till detalj spörsmål

sådana som det föreliggande tills 1946 års skolkommissions förslag förelåge.

Härtill komme, att den korta undervisning som enligt förslaget skulle meddelas

13—15-åringar i brandskydd och olycksfallsvård såväl ur civilförsvarets som

ur andra samhälleliga synpunkter syntes vara tämligen betydelselös. Skulle

man likväl anse sig böra gå fram efter denna linje syntes i varje fall böra upp­

ställas som oeftergivligt villkor, att undervisningen meddelades av skolans

egna lärare, vilka ensamma torde äga erforderlig pedagogisk blick och nödig

auktoritet gentemot eleverna, samt att den finge formen av praktiska öv­

ningar och demonstrationer. Härav följde, att undervisningen i fråga icke

borde igångsättas förrän lärarna erhållit tillfredsställande utbildning för

denna deras nya uppgift. Länsstyrelsen funne emellertid självklart, att sko­

lornas elever i ämnet medborgarkunskap (samhällslära) bringades någon känne­

dom om civilförsvaret och dess uppgifter. — Ehuru länsstyrelsen ställde sig

frågande till möjligheten av att i någon större utsträckning kunna utbilda

blockchefer och hemskyddsledare till effektiva instruktörer för en massutbild­

ning av hemskyddspersonal, ville länsstyrelsen likväl icke förorda en obliga­

torisk hemskyddsutbildning av allmänheten. Avgörande skäl talade häremot.

Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke tillräckligt antal kvalificerade hem-

skyddsinstruktörer kunde erhållas på frivillig väg, därest dessa tillerkändes

ett mindre årligt arvode med skyldighet att hålla sina kunskaper aktuella,

t. ex. genom att årligen genomgå kortare, länsvis eller civilförsvarsområdes-

vis, anordnade repetitionskurser.

Stockholms stads folkskolediréktion, som icke i och för sig ställer sig av­

visande till förslaget om utbildning i olycksfallsvård och brandskydd i sko

lorna, anser att frågan härom icke borde lösas utan att 1946 års skolkom-

mission tagit ställning till densamma.

Utredningens förslag om civilförsvar sutbildning av den manliga

delen av befolkningen under värnpliktstjänstgöringen har i allmän-

har vunnit gillande.

Överbefälhavaren framhåller, att den civilförsvarsutbildning, som f. n. in-

ginge i de värnpliktigas första tjänstgöring, närmast vore att anse såsom hem­

skyddsutbildning och därför av elementär betydelse. I den mån sådan ut­

bildning inrymdes i skolundervisningen, syntes förutsättning givas för att

tillmötesgå utredningens önskemål om viss utbildning av förband i civilför

svarstjänst inom ramen för den f. n. till civilförsvarsutbildning under första

tjänstgöringen anslagna tiden (omkring 20 timmar). Någon utökning av denna

syntes emellertid ej kunna äga rum. — Även den föreslagna civilförsvarsut-

bildningen under efterutbildningsövningarna syntes nödvändig såsom repe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

no

tition och komplettering, eftersom de värnpliktiga därefter placerades i lokal-

försvarsförbanden. Av de militära förbanden vore det främst dessa som —

jämte hemvärnet — torde ifrågakomma för civilförsvarsuppgifter. Under

efterutbildningsövningarna vore emellertid programmet hårt spänt, varför en­

dast en mycket begränsad tid torde kunna anslås för ändamålet. Försvarets

fortifikations förvaltning framhåller, att förslaget om civilförsvarsutbildning

inom krigsmakten vore riktigt, helst som dylik utbildning vore erforderlig

även ur militär luftskyddssynpunkt. Hemvärnschefen och hemvärnsrådet an­

se, att utredningens förslag kunde medföra, att civilförsvarsutbildningen

slopades från övningsprogrammet inom hemvärnet, varigenom hela den till

buds stående knappa övningstiden kunde användas för ren hemvämsut-

bildning.

Civilf örsvarsstyrelsen biträder utredningens förslag och utgår från att pla­

nen för civilförsvarsutbildning inom krigsmakten uppgöres i samråd med sty­

relsen. Detta ståndpunktstagande innebure dock icke, att den avsedda utbild­

ningen, vilken vore att jämställa med grundläggande civilförsvarsutbildning,

under alla förhållanden skulle vara tillräcklig ur civilförsvarets synpunkt. De

modema anfallsmedlen gåve numera upphov till skador, vilka torde nödvän­

diggöra hjälp från militära förband såsom sådana. Denna fråga liksom frågan

om för ändamålet erforderlig ytterligare civilförsvarsutbildning inom krigs­

makten borde tagas under närmare övervägande i samband med det av ut­

redningen berörda spörsmålet om inrättande av civilförsvarskolonner. Sty­

relsen framhåller härjämte lämpligheten av ökad civilförsvarsutbildning under

den militära fritidsundervisningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det numera icke kunde anses till­

räckligt att begränsa de värnpliktigas civilförsvarsutbildning till hemskyddsut-

bildning. Förbandsutbildning, speciellt beträffande ordnings- och röjnings-

tjänst under sådana förhållanden som kunde tänkas inträffa under luftanfall

mot större städer, syntes sålunda böra komma till stånd. Länsstyrelsen ville

vidare framhålla angelägenheten av att i de militära officers- och underoffi-

cersskoloma lämnades större utrymme för civilförsvarsundervisning än vad

nu vore fallet. En grundlig kännedom om civilförsvarets organisation och

resurser syntes nämligen vara en nödvändig fordran på militära befälhavare i

alla grader i det totala krigets dagar. Liknande synpunkter anföras av läns­

styrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län.

Förslaget om tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern

18 år har i allmänhet icke mött invändning. I ett flertal av yttrandena har

emellertid framställts önskemål om utökning i olika hänseenden av den kvinn­

liga sjukvårdsutbildningen, under det att i några yttranden lämpligheten av

obligatorisk utbildning av förevarande slag ifrågasatts.

Utredningens förslag tillstyrkes av länsstyrelsen i Stockholms län, som

understryker, att utbildningen torde ha även ur fredsmässiga synpunkter be-

aktansvärt socialt värde. Ehuru det visserligen med hänsyn till civilförsva­

rets beredskap hade varit önskvärt att införa obligatorisk tilläggsutbildning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

in

sjukvård även för en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år, finge en 'begräns­

ning till 18-åringarna f. n. anses berättigad. Olägenheten av att utbildningen

begränsades till orter med särskilt civilförsvar skulle motverkas, om den kom­

pletterades med utbildning på frivillighetens väg. — Utredningens förslag bi­

trädes vidare av, bl. a., länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län

ävensom landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att länsstyrelserna borde medgivas be­

fogenhet att, där så visade sig lämpligt, sammanföra två eller tre årsklasser

av kvinnor i åldern 18—20 år i en gemensam kurs. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som framhåller, att den hittillsvarande sjukvårdsutbildningen

visat sig synnerligen värdefull, anser densamma böra bibehållas, dock att den

enligt länsstyrelsens mening borde ingå som ett led i undervisningen vid

yrkesskolor, folkhögskolor och liknande folkbildningsanstalter med skyldig­

het för dessa att anmäla genomgången kurs till vederbörande civilförsvars-

myndighet för anteckning i kortregister.

önskemål om utvidgad sjukvårdsutbildning för kvinnor framställes av

överbefälhavaren, som anser att utredningens majoritet icke tillräckligt be­

aktat den mycket stora betydelse som inom ett effektivt civilförsvar måste

tillmätas den kvinnliga personalens insats, framför allt inom sjukvården.

Den av majoriteten föreslagna utbildningen syntes icke motsvara verklig­

hetens krav, varför överbefälhavaren anslöte sig till det av tre reservanter

framförda förslaget om sjukvårdsutbildning av en årsklass i åldern 35—40 år.

Försvarets sjukvårdsförvaltning anser att utbildningen icke borde begrän­

sas till orter med särskilt civilförsvar. För att utbildningen skulle bli av

värde syntes den böra omfatta minst 10 timmars olycksfalls- och 10 timmars

hemsjukvårdsutbildning.

Civilförsvarsstyrelsen, som biträder förslaget om sjukvårdsutbildning för

kvinnor i åldern 18 år, föreslår såsom tidigare angivits därjämte grundläg­

gande utbildning i civilförsvarstjänst under 10 timmar för dels kvinnor i

åldern 18 år, dels kvinnor i åldern 38 år, dels ock män i åldern 48 år.

Civilförsvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde framhåller, att stort

behov yppats att uttaga och inskriva samariter i sjukvårdstjänst för förstärk­

ning av personalen på sjukhusens mottagningsavdelningar. Vidare förelåge

inom det allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst samt utrymnings- och social­

tjänst behov av sjukvårdskunnig personal. Det vore därför beklagligt, att ut­

redningen icke ansett sig böra föreslå en utökning av sjukvårdsutbildningen

över 10 timmar. Om en sådan utökning ej ansåges möjlig att genomföra, till­

styrktes det förslag om tilläggsutbildning i sjukvård för ytterligare en års­

klass kvinnor, som avgivits av tre reservanter inom utredningen. Sjukhus­

direktionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke en ökad sjukvårdsutbild­

ning borde anordnas åtminstone i större städer.

Förslaget om sjukvårdsutbildning av en årsklass kvinnor i åldern 35—40

år biträdes jämväl av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands

och Kristianstads län, drätselkamrarna i Örebro, Västerås och Sundsvall, kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

112

munalnämnden i Sollentuna köping ävensom riksluftsky dds förbundet, för­

eningen Sveriges polismästare och högerns centrala kvinnoråd. Sistnämnda

organisation förordar tillika en något grundligare sjukvårdsutbildning, för­

slagsvis 15 eller 20 timmar, samt ifrågasätter, huruvida icke utbildningen

lämpligen borde ske vid 20 år i stället för vid 18 år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner motiveringen för utbildning av

en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år i huvudsak bärande men avstyrker så­

dan utbildning på grund av erfarenheter beträffande svårigheterna för nämnda

årsklass att deltaga i utbildning. Liknande uppfattning uttalas av kommunal­

nämnden i Älvkarleby kommun.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att en utbildning omfattande endast

kvinnor inom orter med särskilt civilförsvar lede av samma svaghet som den

nu gällande grundläggande utbildningen för 16-åringar på samma platser,

nämligen att man icke nådde just den personal som man i framtiden komme

att behöva. Sjukvårdsutbildningen borde därför lämpligen 'bibringas alla

adertonåriga kvinnor. Enahanda synpunkter framföras av länsstyrelserna i

Blekinge samt Malmöhus län.

I några av yttrandena avstyrkes helt tilläggsutbildning i sjukvård för kvin­

nor i obligatorisk form. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen — som framhåller

betydelsen av utbildning i sjukvård även för rent fredsmässiga förhållanden

— att denna fråga f. n. vore föremål för utredning i annat sammanhang

samt att lösningen måste anpassas till vad som kunde bli bestämt om utbild­

ning i olika lägre och högre skolformer samt specialutbildning å husmoders-

skolor, lanthushållsskolor och sjukhus. Svenska stadsförbundet säger sig

icke vara övertygad om att den ifrågavarande sjuk vårdsutbildningen skulle

bli av sådant värde att den borde ifrågakomma. Hittillsvarande erfaren­

heter talade för att dylik utbildning icke nu borde anordnas tvångsvis. Mot

frivilliga utbildningskurser med samma syfte och planläggning syntes där­

emot intet vara att erinra. Folkpartiets kvinnoförbund anser utbildningen

kunna meddelas i andra sammanhang såsom i redan befintlig och planlagd ut­

bildnings- och kursverksamhet vid skolor, universitet, yrkesutbildningsan-

stalter, föreningar, arbetsplatser m. m. Förbundet vore övertygat om att bästa

resultatet nåddes på frivillighetens väg.

Utredningens förslag om särskild utbildning av personal inom

verkskyddet har i allmänhet icke föranlett erinran från de hörda instan­

sernas sida.

Civilförsvarsstyrelsen anser dock, att repetitionsutbildning borde kunna

äga rum även med verkskyddspersonal, som uttagits till men ej inskrivits för

tjänstgöring i verkskydd. Jämväl Sveriges industriförbund påtalar frågan om

utbildning av den icke inskrivna men uttagna verkskyddspersonalen.

Vattenfallsstyrelsen förutsätter, att utbildningen inom verkskydd vid sty­

relsen underställda anläggningar som hittills finge ske i styrelsens regi.

I fråga om särskild utbildning av personal tillhörande all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

113

männa civilförsvaret har icke någon invändning framförts mot utred­

ningens förslag.

Enligt vad civilförsvarsstyrelsen yttrat behövde dock den obligatoriska ut­

bildningen i regel kompletteras genom frivillig sådan. Det borde för de fri­

villiga organisationerna — riksluftskyddsförbundet, lottarörelsen och röda

korset — innebära en angelägenhet av största betydelse att medverka till

dylik frivillig utbildning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den låga beredskap inom det

särskilda civilförsvaret med vilken man måste räkna krävde, att beredskapen

inom det allmänna civilförsvaret höjdes genom en kvalificerad fredsutbildning.

Telegrafstyrelsen framhåller, att enligt 3 § civilförsvarskungörelsen i civil­

försvarets observations- och förbindelsetjänst jämväl inbegripes erforderlig

bemanning av telefonväxelstationer, samt påtalar behovet av utbildning ledan

i fred av härför avsedd personal.

Utredningens förslag angående repetitionsutbildning och övnin­

gar har upptagits till behandling i några yttranden. I vissa fall har härvid

avvikande ståndpunkt intagits, särskilt beträffande den föreslagna omfatt­

ningen av övningsverksamheten.

Civilförsvarsstyrelsen anser, att kravet på personell beredskap knappast

kunde tillgodoses med utredningens övningsprogram och att övningar borde

kunna anordnas avsevärt oftare än utredningen föreslagit. Övningar måste

enligt civilförsvarsstyrelsens mening kunna äga rum med personal som ut-

tagits till tjänstgöring i verkskydd utan att ha inskrivits för sådan tjänstgö­

ring. Det syntes styrelsen likaledes angeläget, att vid ifrågavarande övningar

allmänhetens medverkan kunde påkallas beträffande exempelvis mörkläggning

och trafiken.

Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde yttrar att det med

hänsyn till kontrollen av organisationen inom verkskyddet vore nödvändigt,

att även viss icke inskriven personal vore skyldig deltaga i övningar. Att

anordna sådana endast vart tionde år vore otillräckligt. I stora civilförsvars­

områden syntes ogörligt att anordna en civilförsvarsövning gemensamt för

hela organisationen. Det kunde ej förutsättas, att en organisation förbleve

oförändrad under så lång tidsperiod. Därför vore det bättre med ofta åter­

kommande mindre övningar, vari viss del för varje gång kunde prövas. Lämp­

ligen borde nuvarande kursplaner ändras till att i större omfattning avse

övningar i stället för teoretisk undervisning. Sådana övningar kunde sanno­

likt kombineras med repetitionsutbildning. Jämväl möjligheten av och sättet

för inkallelse av vapenfria värnpliktiga för deltagande i övningar måste be­

aktas.

Önskemål om tätare övningar än utredningen föreslagit uttalas vidare av

länsstyrelserna i Skaraborgs, Jämtlands, Värmlands och Västerbottens län,

riksluftskyddsförbundet och Sveriges industriförbund.

Länstyrelsen i Södermanlands lön ifrågasätter, om icke övningar principiellt

borde äga rum inom alla omi'åden med särskilt civilförsvar.

8

—172

4

x

Bihang till riksdagens protokoll 1948.

1 sand. Nr 81.

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

114

Utredningens förslag om ersättning för deltagande i utbildning

och övning har genomgående mottagits med tillfredsställelse.

Chefen för armén finner dock ur arméns synpunkt oförmånligt, att ersätt­

ningen föreslagits bli avsevärt större inom civilförsvaret än den vore inom

hemvärnet och frivilliga befälsutbildningen. Oaktat det kunde göras gällande

att tjänsten vid dessa senare vore frivillig, syntes det önskvärt att de ekono­

miska förutsättningarna bleve sa likartade som möjligt. Liknande synpunkter

framföras av 1945 års försvarskommitté.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om ej vid bestämmande

av ersättningens storlek viss differentiering borde ske mellan befäl och

meniga.

Civilförsvar sstyr elsen anser, att ersättning borde kunna utgå även till block-

giuppspersonal, vilken personal vore inskriven i det allmänna civilförsvaret,

ävensom till uttagen men ej inskriven verkskyddspersonal. Styrelsen upptager

vidare i detta sammanhang frågan om avlöning åt blockpersonalen jämväl

för annan tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret än utbildning samt an­

för, efter redogörelse för gällande författningsbestämmelser på området,

följande:

Blockcheferna tagas för närvarande med stöd av 29 § civilförsvarskungörel-

sen i anspråk huvudsakligen för förberedelsearbete med avseende på inskriv­

ning av hemskyddsledare och planläggning av utrymning. Blockchefs med­

verkan i fråga om inskrivning av hemskyddsledare är en stor tillgång för

civilförsvarschef och utan sådan medverkan kan inskrivningen ofta ej full­

göras i önskad omfattning. Erfarenheten har visat, att blockchef — oaktat

skyldighet härutinnan åligger honom — i många fall ej är beredd att ägna sin

trd åt de göromål, varom här är fråga. Någon ändring härutinnan kan ej

påräknas med mindre skälig ersättning utgår för den önskade arbetsprestatio­

nen. Jämväl blockchefs medverkan i arbetet med utrymningsplanläggningen

är betydelsefull och tidskrävande. Tidigare har sådan medverkan ej krävts.

Civilförsvarsstyrelsen har funnit, att vid större utrymningsföretag, som måste

genomföras snabbt, den hittills för utrymning avsedda byråorganisationen

kan komma att bli för stel och opraktisk. Blockorganisationen avses därför

komma att i betydande omfattning ersätta byråorganisationen. Oaktat per­

sonalen i block och hemskydd kommer att för nämnda ändamål tagas i an

språk i större omfattning först under beredskap, erfordras redan för det rutin­

mässiga förberedelsearbetet på detta område medverkan från ett icke rin^a

antal blockchefer. Erforderligt intresse och nit för detta förberedelsearbete

kan ej påraknas utan att skälig ersättning utgives för detsamma. Civilförsvars-

styrelsen finner därför erforderligt, att sådan ersättning beredes blockchef och

i förekommande fall, ersättare för denne.

I fråga om annan till blockorganisationen hörande personal torde den­

samma f. m ej i nämnvärd omfattning tagas i anspråk för arbete av likartad

karaktar. Civilförsvarsstyrelsen avser emellertid att, i den män ändrade för-

hållanden mtrada for denna personal, förelägga Kungl. Maj:t förslag om er­

sättning jämväl till densamma.

.••^Vilf°rSJarSS^eJSen ™der åberopande av vad sålunda anförts hem-

staUa, att Kungl Maj:t måtte förordna, att avlöningsreglementet skall vara

tillämpligt jämväl på blockchef samt på ersättare för blockchef.

I ett stort antal yttranden förordas ersättning jämväl för deltagande i den

Kungl. Maj ds proposition nr 81.

115

föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för 18-åriga kvinnor. Förslag i

denna riktning framläggas sålunda av arbetsmarknadskommissionen, länssty­

relserna i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Örebro och Gävleborgs län,

drätselkamrarna i Göteborg, Örebro, Västerås och Gävle, kommunalnämnden

i Jukkasjärvi kommun ävensom riksluftskyddsförbundet och föreningen Sve­

riges polismästare.

Länsstyrelsen i Gotlands lön anser att ersättning för eventuella resor, in­

kvartering och förplägnad bör utgå. Svenska landsbygdens kvinnoförbund ut­

talar att, i den mån vid sjukvårdsutbildningen komme att hopdragas deltagare

från större område, resebidrag borde utgå till sådana som hade att färdas

viss vägsträcka. Detta borde gälla även vid frivillig utbildning. Möjligen

kunde anslag härför beviljas av kommunerna.

Svenska arbetsgivareföreningen finner med hänsyn till kortvarigheten av

sjukvårdsutbildningen för kvinnor, att något bärande skäl ej förelåge för ut­

betalande av ersättning härunder. Föreningen ville icke motsätta sig, att

ersättning utginge till inskriven personal. Dock funne föreningen nu gällande

bestämmelser om viss tids tjänstgöring i civilförsvaret utan ersättning vara

fullt, befogade, då fråga vore om personal, som kunde beräknas i händelse av

förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering komma i åtnjutande av upp­

skov. Ersättningen borde liksom f. n. vore fallet dyrortsgrupperas, därvid

å dyraste ort borde utgå det av utredningen föreslagna beloppet 1: 50 kr. för

timme.

Riksluftskyddsförbundet finner det önskvärt, att intresset för deltagande

i frivillig utbildning för inskriven personal stimulerades genom att ersätt­

ning tillerkändes deltagarna efter samma grunder som gällde vid obligatorisk

utbildning. För att myndigheterna skulle ha möjlighet att reglera omfatt­

ningen av sådan utbildning efter det föreliggande behovet borde för utfående

av ersättning fordras, att länsstyrelsen lämnat sitt medgivande till kursens

anordnande.

Departementschefen.

Jag är ense med civilförsvarsutredningen om att man under fredstid

måste upprätthålla erforderlig beredskap hos civilförsvarets personal och att

det icke är möjligt att här uteslutande lita till det frivilliga intresset. Därför

ifrågasätter jag ej någon ändring i de nuvarande bestämmelserna om civil-

försvarsplikt under fred.

Såsom utredningen anfört har det allmänna civilförsvaret hittills

utgjort och kommer jämväl framdeles att utgöra kärnan i civilförsvarets

aktiva organisation. Det är därför av särskild vikt att beredskapen inom det­

samma hålles på högsta möjliga nivå. Å andra sidan är det här som de

menliga följderna av inskränkt utbildning bli mest framti-ädande. Under åren

1946 och 1947 har inom det allmänna civilförsvaret utbildningsskyldighet före­

legat endast för befäl och ersättare för befäl, vilka icke tidigare undergått

den utbildning som är föreskriven för befälsbefattningen. Den personal som

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

llfi

kvaistått i kadrerna sedan krigsåren kan med hänsyn till den då bedrivna

utbildningsverksamheten antagas alltjämt besitta vissa färdigheter i civilför-

svarstjänst. I den mån personalen avgått och ersatts med nytt manskap, som

icke erhållit utbildning för sin uppgift, har naturligtvis civilförsvarsförban-

dens funktionsduglighet nedsatts. Denna avgång har i vissa orter uppskattats

till cirka 10 % av styrkan per år. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen uppgivit

i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 finnes det på

grund av inskränkningarna i utbildningen och till följd av bosättningsrörlig-

heten f. n., särskilt på mera betydelsefulla civilförsvarsorter, stora personal-

grupper inom det allmänna civilförsvaret, vilka helt sakna utbildning för sina

krigsuppgifter. Ett sådant förhållande måste med hänsyn till nutida krig­

föl i ngsmetoder innebära allvarliga risker. Personalen i det allmänna civil­

försvaret skall för sin skadeavhjälpande och skadebegränsande verksamhet i

krig i betydande omfattning va ra utrustad med materiel och apparatur, för

vars handhavande fordras rutin och materielkännedom. För att de aktiva

förbanden skola vara funktionsdugliga måste personalen vara samövad. Ehuru

de för civilförsvarsändamål erforderliga kunskaperna och färdigheterna kunna

inhämtas på en i jämförelse med vad som kräves inom det militära försvaret

relativt kort tid, är det icke försvarligt att uppskjuta utbildningen i hopp att

kunna medhinna densamma i ett skärpt läge. Det allmänna civilförsvaret

måste med hänsyn till de omfattande skadeverkningar, som kunna väntas

redan i inledningsstadiet av ett anfallsföretag, vara berett att omedelbart full­

göra sina uppgifter.

Jag anser därför i likhet med utredningen att utbildningen i fred inom

allmänna civilförsvaret icke i fortsättningen kan inskränkas till att avse alle­

nast befäl och ersättare för befäl. Därutöver bör utbildningen omfatta alla

dem, vilka måste bibringas särskilda färdigheter för att civilförsvarsförban-

den skola vara funktionsdugliga. Utredningen har föreslagit att från utbild-

ningsskyldighet skulle undantagas de meniga, som antingen på grund av sin

verksamhet i fred kunna anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter

föi motsvaiande tjänst inom civilförsvaret eller jiå grund av civilförsvars-

tjänstgöringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmäs­

siga fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke äro i behov av sär­

skild utbildning under fred. Det skulle ankomma på civilförsvarsstyrelsen

att i anvisningsform närmare angiva de personalkategorier vilka sålunda skulle

vara fria från utbildningskyldighet. Jag ansluter mig till detta förslag med

det förbehållet, att den förordade begränsningen icke skall gälla, i den mån

det finnes erforderligt att anordna övningar i förband för att upprätthålla

beredskapen. Vid sådana övningar bör naturligtvis all i förbandet ingående

personal deltaga.

Utbildningen inom allmänna civilförsvaret bör i första hand avse den per­

sonal, som icke tidigare erhållit utbildning för sin uppgift.

För underhållande av redan förvärvade färdigheter torde det framdeles bli

nödvändigt att i viss utsträckning anordna repetitionsutbildning. Utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

117

ningen har med hänsyn till de variationer, som kunna föreligga beträffande

behovet av dylik utbildning inom olika orter och för olika personalkate­

gorier, ansett sig icke böra föreslå någon generell bestämmelse i ämnet. För

åtskilliga personalkategorier syntes dock enligt utredningens mening årlig re­

petition icke erforderlig. Jag är icke beredd att framlägga några riktlinjer

rörande bedrivande av repetitionsutbildning. Civilförsvarsstyrelsen har i

samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 ansett utbild­

ningen inom allmänna civilförsvaret tills vidare kunna begränsas att allenast

avse personal vilken icke tidigare utbildats. Jag förutsätter att styrelsen med

uppmärksamhet följer utbildningsläget och när omständigheterna det påkalla

till Kungl. Maj: t inkommer med förslag rörande frågan om repetitionsut­

bildning.

I fråga om sättet för bedrivande av utbildningen inom allmänna civilför­

svaret har jag intet att erinra mot vad utredningen anfört.

Enligt civilförsvarslagen är utbildnings- och övningstiden för personal som

inskrivits i civilförsvaret, bl. a. all personal tillhörande allmänna civilför­

svaret, under fredstid begränsad till 60 timmar per kalenderår. I detta hän­

seende bör ändring ej ske. Det kan visserligen anmärkas, att enligt den nu

gällande utbildningskungörelsen befälsutbildningen inom det allmänna civil­

försvaret i praktiken begränsats till 40 timmar; tiden för nyutbildning av

menig personal torde ock kunna bli något kortare. Med hänsyn till behovet

att vid övningar kunna taga i anspråk även personal som nyutbildats eller

genomgått repetitionskurs under året bör dock den i lagen föreskrivna

maximitiden icke förkortas. I undantagsfall kan det även bli erforderligt att

för annat ändamål än övning anordna utbildningskurs av längre varaktighet

än den normala nyutbildningstiden.

Det torde böra framhållas att den centrala utbildning, som hittills bedri­

vits och även i fortsättningen avses skola bedrivas av civilförsvarsstyrelsen

och länsstyrelserna med vissa kvalificerade befattningshavare inom civilför­

svaret, huvudsakligen befäl, ofta icke kan inrymmas i den stadgade maximi­

tiden. Såsom hittills bör deltagandet i dylika mera omfattande kurser vara

frivilligt.

Yad jag anfört beträffande omfattningen av utbildningen inom allmänna

civilförsvaret synes i tillämpliga delar böra gälla även i fråga om verk­

skyddet. Medan man avser att inskriva all den personal, som skall ingå i

allmänna civilförsvarets förband och avdelningar eller eljest fullgöra viss

tjänst i detsamma, har man tänkt att inskrivning i verkskyddet skulle före­

komma endast i förhållandevis ringa utsträckning. Meningen har varit, att

verkskyddet väsentligen skulle fungera på sådant sätt att alla tillgängliga

civilförsvarspliktiga inom ett företag skulle vara skyldiga att vid behov ställa

sig till förfogande. Utbildningen inom verkskyddet bör avse icke blott den

inskrivna personalen utan även den vid ett företag fast knutna personal, som

utan att vara inskriven upptagits i företagets verkskyddsplan och enligt förut

angivna regler finnes vara i behov av särskild utbildning för sin uppgift. För

Kungl. May.ts proposition nr 81.

118

personal som icke är inskriven i civilförsvaret är utbildningstiden i fred en­

ligt civilförsvarslagen begränsad till 30 timmar. Detta maximum torde i all­

mänhet icke behöva helt uttagas för utbildning av den nu avsedda icke in­

skrivna verkskyddspersonalen. Jag utgår vidare från att utbildning inom

denna kategori icke skall behöva bedrivas årligen inom varje verkskydd.

Beträffande frågan om ansvaret för utbildningen inom verkskyddet har

jag ej något att erinra mot vad utredningen anfört.

Jag är av den uppfattningen att, därest utbildningen inom allmänna civil­

försvaret och verkskyddet begränsas på sätt som föreslagits, civilförsvars-

plikten kommer att mötas med förståelse av det övervägande flertalet därav

berörda. En förutsättning härför är dock — och detta gäller beträffande all

utbildning inom civilförsvaret — att utbildningen bedrives på ett intresse­

väckande sätt. I detta hänseende är det av utomordentlig vikt att tillgång

finnes på goda instruktörer. Jag återkommer till instruktörsfrågan i ett se­

nare avsnitt. Civilförsvarsmyndigheterna böra vinnlägga sig om att vid ut­

arbetandet av kursplaner i möjligaste mån lägga undervisningen så, att de

däri deltagande få möjlighet till praktisk självverksamhet. För personal, som

icke avses skola få några planläggande uppgifter, böra de enbart teoretiska

momenten i utbildningen inskränkas till ett minimum. I den mån övningar

komma att hållas, böra de planläggas så att flertalet av deltagarna få tillfälle

till aktiv medverkan.

Jag övergår nu till frågan om grundläggande utbildning av civilbefolk­

ningens stora flertal. Under kriget bedrevs en omfattande utbildning för

hemskyddet. I början av sista krigsåret avsågs grundläggande utbildning

skola ske av fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt

kvinnor i åldern 16, 17, 18 och 28 år. Mot slutet av året befriades emeller­

tid de 48-åriga männen och de 28-åriga kvinnorna från utbildningsskyldig-

heten. Från 1946 ha endast 16-åringar varit skyldiga undergå grundläggande

utbildning, vilken omfattat högst 10 timmar, varjämte 18-åriga kvinnor haft

att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar. Såväl den

grundläggande utbildningen som tilläggsutbildningen ha endast avsett civil-

försvarspliktiga, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom om­

råde eller anläggning med särskilt civilförsvar.

Enligt en av utredningen verkställd undersökning har efter krigets slut

konstaterats en betydande avmattning av intresset för den grundläggande

utbildningen. Detta kan vara förståeligt. Det är dock uppenbart att ett så­

dant förhållande måste vara till men för utbildningsresultatet. Man torde

överhuvud icke under fred i fråga om den grundläggande utbildningen kunna

räkna med samma förståelse för civilförsvarsplikten som när det gäller den

föreslagna utbildningen för allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Med

hänsyn härtill och av ekonomiska skäl anser jag att den obligatoriska utbild­

ningen för allmänheten bör i möjligaste mån begränsas.

Enligt utredningens mening böra förberedelserna på detta område taga sikte

på att skapa förutsättningar för en forcerad massutbildning i ett skärpt läge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

119

Utredningen föreslår i detta syfte att befälspersonalen inom hemskyddsorga-

nisationen — blockchefer och hemskyddsledare — bibringas en utbildning

som tar sikte på att göra dem skickade icke blott att fullgöra sina uppgifter

som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid behov till övriga

civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela den utbild­

ning på kort tid, som påkallas i en akut krissituation. Därutöver skall

enligt förslaget den uppväxande ungdomen efter hand meddelas sådan elemen­

tär kunskap om eldsläckning och sjukvård att åtminstone någon grund

finnes att bygga på om en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas. Ung­

domsutbildningen bör enligt utredningens förslag i form av en tio timmars

kurs i brandskydd och olycksfallsvård förläggas till skolorna, varjämte 18-

åriga kvinnor skulle vara skyldiga att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård

under högst tio timmar. Två av utredningens ledamöter ha avstyrkt förslaget

om denna tilläggsutbildning, medan tre andra ledamöter förordat att sådan

utbildning skulle meddelas icke blott 18-åringar utan även en årsklass kvin­

nor i åldern 35—40 år. Utredningen förutsätter, att viss civilförsvarsutbild-

ning kommer att meddelas under värnpliktstjänstgöring.

Mot den principiella uppläggningen av utredningens utbildningsprogram

kan invändas att, såsom utredningen själv anmärkt, några garantier för att den

för eu forcerad massutbildning erforderliga tiden kommer att stå till buds ej

finnes samt att statsmakterna i ett skärpt läge kunna tänkas komma att i det

längsta dröja med igångsättande av massutbildning. Trots detta anser jag

mig icke f. n. böra förorda en mera omfattande obligatorisk utbildning än ut­

redningen föreslagit. Till denna min ståndpunkt bidrar den omständigheten,

att ett betydande beredskapsvärde ännu torde kvarstå av den under krigs­

åren meddelade utbildningen.

En väsentlig förutsättning för inskränkning av den grundläggande utbild­

ningen är att för befattningarna såsom blockchefer och hemskyddsledare re­

kryteras så lämpliga personer som möjligt och att dessa bibringas en tillfreds­

ställande utbildning för att tjänstgöra både som befäl och som instruktörer.

Jag är medveten om att det kan bli svårt att erhålla ett tillräckligt antal

för instruktörsverksamhet lämpade hemskyddsledare. Svårigheterna böra

dock icke överdrivas. I en kritisk situation blir det huvudsakligen fråga

om att lära de civilförsvarspliktiga hur eldsläckning skall gå till och

hur skadade skola omhändertagas. Härvid kommer det framför allt an på att

någon inom varje hemskydd har sådana färdigheter att han genom praktisk

demonstration kan visa de övriga hur sådana saker skola utföras. Såsom ut­

redningen framhållit har man anledning räkna med att i ett skärpt läge in­

tresset. bland befolkningen för civilförsvaret kommer att underlätta utbild­

ningsverksamheten. Kännedomen om larmsignaler, utrymningsplanläggning

och annat dylikt torde i en krissituation snabbt vinna allmän spridning.

Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare bör främst avse dem

som icke tidigare erhållit utbildning för sin befattning. Därutöver böra i mån

av behov anordnas repetitionskurser. Jag förutsätter att civilförsvarsstyrelsen

när omständigheterna det påkalla inkommer med förslag härom.