2

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

förmynderskap. Denna nya balk är avsedd att under beteckningen föräldra-

balk få sin plats inom ramen av 1734 års lag närmast efter giftermålsbalken.

Enligt planen för det fortsatta kodifieringsarbetet skall sedermera åter­

stoden av de lagar som ersatt den gamla ärvdabalken sammanföras till en

ny ärvdabalk.

Förutom de ändringar som äro betingade av den föreslagna systemati­

seringen jämte andra formella omarbetningar, innehåller förslaget även vissa

sakliga nyheter.

Sålunda föreslås ändringar i de nuvarande reglerna om vem som skall

anses vara fader till barn i eller utom äktenskap. Med förslaget i denna del

åsyftas att skapa bättre möjligheter än för närvarande att avgöra fader-

skapsfrågan i överensstämmelse med verkliga förhållandet.

Ändringen i fråga om barn utom äktenskap, som praktiskt sett är den

mer betydelsefulla, innebär att presumtionen om att den som har haft sam­

lag med modern under konceptionstiden är barnets fader kan hävas, därest

det är

osannolikt

att barnet avlats vid samlaget; enligt gällande lag fordras

däremot för presumtionens kullkastande att det är

uppenbart

att barnet

icke avlats vid samlaget i fråga. Denna ändring som bl. a. sammanhänger

med ärftlighetsforskningens framsteg medger att hänsyn i större utsträck­

ning än för närvarande kan tagas till alla indicier som tala i en viss rikt­

ning. En följd av denna förslagets ståndpunkt att tillerkänna sannolikhets­

bedömningar större betydelse än nu är att invändning från svarandens sida

om att modern stått i förhållande till annan i viss utsträckning måste till­

låtas i mål om fastställande av faderskap.

En annan betydelsefull ändring avser reglerna om förmynderskapet för

barn i äktenskap. För närvarande är som regel fadern ensam förmyndare.

Enligt förslaget skola i stället båda makarna handhava förmynderskapet

gemensamt. Härigenom kommer alltså likställighet att råda mellan man

och hustru även på denna punkt.

Även i övrigt ha vissa sakliga ändringar föreslagits. Bland annat ha en

del smärre olikheter i fråga om rättsreglerna rörande barn i äktenskap och

barn utom äktenskap utjämnats.

Förutom föräldrabalken innehåller propositionen förslag till viss följd-

lagstiftning. Sålunda föreslås bland annat ny lagstiftning angående blod­

undersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3

Förslag

till

Föräldrabalk.

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, efter giftermålsbalken

och före ärvdabalken, införas en ny balk, benämnd föräldrabalk, av följande

lydelse.

1 KAP.

Om barnets börd.

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning

att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd

(barn i äkten­

skap),

såvida ej, i den ordning som sägs i 2 kap., förklaras att barnet icke

har sådan börd.

2

§.

Faderskapet till barn som ej har äktenskaplig börd

(barn utom äkten­

skap)

fastställes genom dom eller erkännande enligt vad i 3 kap. stadgas.

3 §•

Barn utom äktenskap erhåller äktenskaplig börd, om föräldrarna ingå

äktenskap med varandra.

4 §•

Barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter

avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn.

Voro föräldrarna vid trolovningen så besläktade eller besvågrade, att äk­

tenskap dem emellan måste återgå, eller var endera gift med annan, skall

barnet ändock anses såsom trolovningsbarn, om föräldrarna eller en av

dem var i god tro.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd.

1 §•

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har

äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit,

dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har

mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han dock ej förlustig

sin talan förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att bar­

net har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del

därav.

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han fått

kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan

vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

4

Kunnl. Maj.ts proposition nr 93.

2

§.

Är mannen död, och har han varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller

efter barnets födelse erkänt harnet såsom sitt, må envar, som jämte eller

näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan talan inom

ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens

död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej

förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grun­

dats på att barnet har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efter­

lämnar den avlidne, jämte maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som

avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, äge envar av dem sådan rätt.

3 §•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke bär äkten­

skaplig börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är

död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom närmaste ar­

vingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas mot

dem, som då talan väckes äro närmast till arv.

4 §•

Talan som avses i 1—3 §§ må ej bifallas, med mindre det är utrett, att

modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att bar­

net avlats vid samlaget, eller ock, på grund av barnets arvsanlag eller an­

nan särskild omständighet, det eljest kan hållas för visst, att mannen ej är

barnets fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller under det makarna

efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, må

dock talan bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag

med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

1 §•

Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller,

om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinnan

slutligen prövas.

2

§•

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan

vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet

avlats vid samlaget.

3 §•

Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga

motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovnings-

barn.

4 §•

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där

barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal

eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två personer och

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ga är om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd,

eller till nämnden utfärdats förbindelse å beloppet, vilken blivit av sökanden

och nämnden godkänd. För belopp, som inbetalts till nämnden, skall genom

dess försorg hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag in­

köpas en efter underhållsskyldigheten lämpad livränta åt barnet, där ej en­

ligt avtalet hinder möter eller nämnden finner att beloppet må på annat

lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Avtal om vederlag eller underhåll, som bort föranleda avslag å ansökning­

en därest avtalet varit för rätten kunnigt, vare, även om ansökningen bifal-

les, utan verkan.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna röner ej annan inverkan ^v

adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och under­

håll eller eljest i lag särskilt stadgas.

8

§•

Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller

kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden

före adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adop-

tivförhållandet hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år

från adoptionen.

9 §•

Adoptivförhållandet varde efter ansökan av adoptivbarnet hävt, om adop­

tanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina

plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets

bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest

är av väsentlig betydelse för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,

eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten vinna

adoptivförhållandets hävande.

10 §.

Adoptivförhållandet varde ock, sedan barnet fyllt tjuguett år, efter an­

sökan hävt, såframt adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom. Den som

är förklarad omyndig skall hava förmyndarens samtycke till överenskom­

melsen.

11

§■

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än be­

träffande bägge makarna.

Hävande må ske enligt 8 §, oaktat ena maken ägde sådan vetskap som

där sägs, samt enligt 9 §, ändå att den omständighet som åberopas till grund

för hävandet gäller blott ena maken; och må, där ansökan enligt 8 eller 9 §

skall göras av adoptanten, hävande äga rum på ansökan av allenast ena ma­

ken, om synnerliga skäl äro därtill, dock ej i fall som avses i 8 § på ansökan

av make, som ägde sådan vetskap som där sägs.

12

§.

Häves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen, såvitt ej

annat särskilt stadgas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

9

¹⁰ §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden, må ej betagas tillfälle till

umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda där­

till. Nöjes han ej med vad som härom bestämmes av den som har vårdna­

den, skilje rätten dem emellan.

11

§•

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten; och skall vad förut

i detta kapitel stadgas om föräldrar och barn i äktenskap äga motsvarande

tillämpning å adoptanten och adoptivbarnet. Är någon adopterad av makar

eller har ena maken adopterat den andres barn, vare därvid så ansett som

vore barnet deras gemensamma.

12

§.

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt

tjuguett år eller ingått äktenskap. Äro föräldrarna ense, att fadern skall

träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att över­

taga vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara

lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern

eller barnavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller barna­

vårdsnämnd överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyn­

dare. Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende å vårdnad om barn i äk­

tenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äkten­

skap.

13 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga som avses i detta kapitel äge

rätten annorlunda förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden på­

kalla det.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Föräldrarna vare skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle

och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning

som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas till­

börlig och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år.

2

§.

I kostnaden för barnets underhåll tage envar av föräldrarna del efter sin

förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala under­

hållsbidrag. Tillkommer vårdnaden om barn i bestående äktenskap en­

dast den ene av föräldrarna och leva de ej efter domstols beslut eller eljest

på grund av söndring åtskilda, gälle dock vad i 5 kap. giftermålsbalken

stadgas.

3 §•

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 1 § upphört, i följd av sjuk­

dom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna

i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

10

Kunffl. Maj:ts proposition nr 93.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som

av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

4 §.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,

vare andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till

barnets underhåll, så länge äktenskapet består.

Vad nu sagts medför ej ändring i den underhållsskyldighet som må åligga

den andre av barnets föräldrar.

5

§•

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som

föräldrar och barn. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyl­

dighet mot adoptivbarnet som åligger make mot andra makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej

adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin

underhållsskyldighet.

6 §•

Betalning av underhållsbidrag skall erläggas i förskott för kalendermånad,

om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rät­

ten eller genom avtal som i 7 § andra stycket sägs. Förskottsbetalning utöver

vad nu sagts medför ej befrielse från att gälda underhållsbidrag för den tid

sådan betalning avser.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet som

ovan sägs utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att göra gällande

rätt till högre underhållsbidrag.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock

bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genom skriftlig,

av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen eller,

om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om bar­

net, äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder.

Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst beiopp en

gång för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp

som sist sagts skall betalas till nämnden, och varde med beloppet så förfaret

som i 4 kap. 6 § sägs med avseende å där nämnt engångsbelopp.

Avtal angående underhåll till barn må slutas jämväl' före barnets födelse.

8 §•

Utan hinder av vad genom dom eller genom avtal, som enligt 7 § är bin­

dande jämväl för den underhållsberättigade, blivit bestämt om underhålls­

bidrag äger rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade

förhållanden påkalla det. Under samma förutsättning må ock avtal om un­

derhållsbidrag, som enligt 7 § icke är bindande för den underhållsberätti­

gade, på talan av den underhållsskyldige jämkas av rätten. Är underhåll

som avses i 1 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det

ej hinder att göra gällande rätt till bidrag för tid därefter, ändå att fall ej

är för handen som nyss är sagt.

Talan som avses i första stycket må ej föras i fråga om avtal, varigenom

underhållsskyldig, i den ordning som stadgas i 7 § andra stycket, åtagit

11

sig att till fullgörande av underhållsskyldighet som där avses utgiva visst

belopp en gång för alla.

9 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående återgång av äktenskap,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, uppen­

bart obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad,

på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander

skall väckas, äge vad i It kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken är

stadgat motsvarande tillämpning.

10

§.

Fader till barn utom äktenskap vare skyldig, att efter vad med hänsyn

till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes under­

håll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknan­

de av detta underhållsbidrag skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kost­

nader som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning el­

ler annan vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet,

eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må

fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid

än nu sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter

nedkomsten.

Dör fadern, äge modern rätt att av behållningen i boet, innan arvs- och

testamentslotter utgå, erhålla det belopp som erfordras till fullgörande av

underhållsskyldigheten emot henne för tiden efter dödsfallet.

Vad i 7 § första stycket, andra stycket första punkten samt tredje stycket

ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till barn utom

äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende å underhåll,

som enligt vad i första och andra stycket av förevarande paragraf sägs till­

kommer modern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

8 KAP.

Om barna vårdsman.

För barn i äktenskap skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrar­

na leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller

deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vård­

naden om barnet tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller

barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu

sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äktenskap är upp­

löst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 § rätten förordnat, att vårdnaden

om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.

Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte tillerkän­

nas honom, skall, efter framställning av endera parten eller där barnavårds­

nämnden av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman för­

ordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts.

2 §•

Är barn adopterat av makar eller bär ena maken adopterat den andres

barn, skall vad i 1 § stadgas om barnavårdsman för barn i äktenskap äga

motsvarande tillämpning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3 §.

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman städse förordnas.

4 §•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling, där

den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd, eller, om han ej är

i riket kyrkobokförd, där han vistas.

Till barnavårdsman skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna.

5 §•

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör i god tid före

den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårds-

nämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som av nämnden

erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar. Den, till viken anmäl­

ningen gjorts, skall genast underrätta nämnden därom. Är kvinnan kyrko­

bokförd i annan församling, har nämnden att om anmälningen genast un­

derrätta barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger kvinnans föräldrar, ar­

betsgivare och andra i liknande ställning att erinra henne om angelägen­

heten därav att anmälan som nu sagts blir gjord.

Så snart anmälan inkommit eller nämnden erhållit kännedom, att barn

utom äktenskap blivit fött, skall förordnande för barnavårdsman utfärdas.

6

§.

Barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barnet med

råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillva­

ratagas. Särskilt åligger det honom att sörja för att barnets börd fastställes,

när det är fött utom äktenskap, samt för att underhåll tillförsäkras barnet

så ock att biträda med indrivning och tillhandahållande av underhållsbi­

drag och, när skäl äro därtill, göra anmälan om förordnande av förmyndare

för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndighet för

underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande av

delgivningar. Om barnavårdsmans rätt att föra talan stadgas i 20 kap.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyller aderton år.

Om särskild anledning därtill föreligger, må nämnden förlänga uppdraget,

dock ej längre än till dess barnet fyllt tjuguett år.

Finnes behov av barnavårdsman ej längre föreligga, äge barnavårdsnämn­

den förordna, att uppdraget skall upphöra.

8 §•

Barnavårdsmannens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämn­

den, som, när anledning därtill föreligger, äger entlediga honom från upp­

draget och förordna annan i hans ställe.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till barnets eller föräldrarnas vis­

telseort tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, meddele be­

slut därom och give det ofördröj ligen tillkänna för såväl den andra barna­

vårdsnämnden som barnavårdsmannen.

9 §-

I den ordning som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårds­

nämnds verksamhet må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som

avses i 15 kap. 15 eller 16 §.

6

§.

Har underårig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vil­

ken avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behö­

rigen fullgjort. Visste han att avtalet slöts med underårig, må han dock ej,

med mindre han hade anledning antaga att den underårige ägde behörighet

att sluta avtalet, frånträda detta under den tid som vid dess ingående må

hava blivit bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas

åtgå därför. Ej må den, hos vilken underårig tagit tjänst eller annat arbete,

frånträda avtalet härom, så länge detta fullgöres av den underårige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den under­

årige själv.

7 §•

Varder avtal, som underårig ingått utan erforderligt samtycke, ej gällan­

de, bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersätt­

ning för dess värde. Dock vare den underårige, där ej i andra stycket annor­

lunda stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än vad

han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för ho­

nom medfört nytta.

Har den underårige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin be­

hörighet vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir

gällande, pliktig att i den omfattning som prövas skälig utgiva ersätt­

ning för den förlust som föranletts av avtalet. Var förfarandet straffbart,

skall ersättning gäldas efter vad i allmänhet gäller om skadestånd på grund

av brott.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller

eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar

sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd där­

av icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfaren­

het eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägen­

heter och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller

samtycker därtill.

2

§.

Föreligger beträffande underårig sådant fall som avses i 1 §, må rätten

förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighets­

ålder.

3 §.

Har någon förklarats omyndig enligt vad i 1 eller 2 § sägs, äge han ej

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som

15

följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv ge­

nom gåva eller testamente.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

4 §•

Den som är förklarad omyndig må utan hinder därav själv sluta avtal

om tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyn­

diges välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås

och uppsägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyn­

daren jämväl häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen ingåtts av den

omyndige.

5 §.

Den omyndige äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärval

efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan

egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I fråga om rätt för förmyn­

daren att omhändertaga egendomen skall 9 kap. 3 § andra stycket äga mot­

svarande tillämpning.

6

§•

Vad i 9 kap. 4 och 5 §§ stadgas med avseende å underårig skall i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse i fråga om den som är förklarad omyndig.

7 §•

Om verkan av avtal, som den omyndige ingått utan erforderligt samtycke,

gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs.

8

§.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes

vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

It KAP.

Om förmyndare.

1 §•

För underårig! barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av

föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare, eller

varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre bar­

nets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äkten­

skapsskillnad, vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om

det. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene

av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Vad med avseende å förmynderskap stadgas om föräldrar och barn i äk­

tenskap skall äga motsvarande tillämpning å adoptant och adoptivbarn. Är

någon adopterad av makar eller har ena maken adopterat den andres barn,

vare därvid så ansett som vore barnet deras gemensamma.

2

§.

För underårig! barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vård­

naden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3 §.

Finnes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare

för underårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den som är förklarad omyndig skall ock förmyndare förordnas.

4 §.

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför

förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

5 §.

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren

och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är med den omyn­

dige besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke

särskilda skäl tala däremot.

6

§.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för underårig, och

hava föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyn­

dare för den underårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes

olämplig.

7 §.

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare

förordnas.

Prövas den eller de som på grund av lag skola vara förmyndare icke lämp­

ligen böra handhava förmynderskapet allena, skall medförmyndare förord­

nas.

8

§•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyn­

dare i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan

avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle

av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna

barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid för­

mynderskap för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta

egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller

vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för underårig av föräldrarna eller en av dem,

äge förmyndaren på begäran bliva entledigad från förmynderskapet alle­

nast om annan förordnas till medförmyndare eller han förpliktas att ställa

säkerhet för den omyndiges egendom.

9 §.

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövan­

det av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prö­

18

5 §.

Rätten tillser, att förmynderskap inskrives och förmyndare varder för­

ordnad, då det skall ske.

6

§•

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteck­

ning därom ske i förmynderskapsbok, som föres vid rätten.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande så ock om vissa

åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården givas av

Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor

vid förvärv genom gåva eller testamente, att förvalta myndlingens förmö­

genhet och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

2

§•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller

hans make eller någon som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att

företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmynda­

re, äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, så­

framt de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,

saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt av­

talet må vara uppburet, eller att utgiva ersättning därför, vad i 9 kap. 7 §

första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Det åligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för

myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndig­

hetsförklaringen eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

4 §.

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främ­

ja hans bästa.

5 §.

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, om det lämpligen kan

ske, höra myndlingen rörande hans mening i angelägenheter av vikt. År

myndlingen gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6

§•

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva

överförmyndaren ävensom rätten de upplysningar som infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar

skäl därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

19

av rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, för­

varas och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, hand­

hava förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgång­

arna skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med

bibehållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola för­

valtas av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa till­

gångar må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom om­

rådet för dessa tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, skall

vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland fömyndar-

na som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten be­

frias från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges övriga

angelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, för-

ordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person, var­

om i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,

vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening som överförmyndaren

finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller

rättens samtycke erfordras, må samtycke till åtgärden givas utan hinder av

meningsskiljaktighet mellan förmyndarna. Innan i dessa fall beslut med­

delas, skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle

att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada som de tillskyndat den omyn­

dige, svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbelop­

pet varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller

mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna

tillgång till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet

för bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10

§.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra

anspråk på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de hand­

lingar, varom i 16 kap. 12 § förmäles, överlämnats till honom efter vad där

sägs, inom ett år därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan

förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om den avgående

förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo,

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av

vad nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

2

§•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i rätts­

handling vid förvaltningen av den dödes egendom, vare pliktig att till rätts­

handlingen inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt så­

dant samtycke erfordras för giltigheten av dylik rättshandling vid förvalt­

ningen av omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredningen,

står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse,

i ansvar efter vad i lagen om boutredning och arvskifte stadgas.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sam­

manlevnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.

Visar det sig att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta

bestånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken av­

talet slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga som avses i andra stycket skall rätten bereda

övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskif­

tat bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte förrättas så snart

ske kan. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande

make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga

avtalet.

5 §.

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller

skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendo­

mens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,

övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej ingå utan överför­

myndarens samtycke.

6

§.

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bo­

delning i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för

omyndig bodelning eljest skall ske.

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2,

3, 5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande för­

valtning av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8

§.

Äger omyndig del i dödsbo, skall förmyndaren, så snart ske kan efter

det bouppteckning inregistrerats hos rätten, ingiva avskrift av bouppteck­

ningen till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare

förmyndaren pliktig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan,

samt att därefter ofördröj ligen ingiva avskrift av bouppteckningen till över­

förmyndaren.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att tillse, att den omyndiges tillgångar äro an-

bragta sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig

avkastning erhålles.

2

§•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola av­

yttras. Föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans familj,

må dock behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den

omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §•

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till

den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen

kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel för­

bliva utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har ford­

ran tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens

samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående,

så länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §•

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyn­

daren för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som

inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos

postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare

bestämmelser om de obligationer som må inköpas, om beskaffenheten av

den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar,

å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

5 §■

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på an­

nat sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller

därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han

därtill överförmyndarens samtycke. Ej må sådant samtycke givas, med

mindre särskilda skäl äro därtill.

6 §•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestri­

dande av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och

kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor som avses

i 4 §, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges

namn insättas hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den

omyndiges räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas

24

belopp å omyndigs värdehandling må, medan den är nedsatt, uppbäras alle­

nast av banken.

Ej heller må utan överförmyndarens tillstånd överlåtelse eller pantsätt­

ning ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles,

såframt å beviset finnes antecknat förbehåll som där sägs, eller av bevis

eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt 9 §

första stycket är tillämpligt å tillgodohavandet.

11

§•

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obliga­

tion enligt vad i 8 § är stadgat, anmäle överförmyndaren försummelsen hos

rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt

åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyn­

daren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12

§.

Förvärvar omyndig värdehandling som avses i 8 §, eller äger omyndig

eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva hand­

lingen fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta

handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv

förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras

hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och skola med­

len av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad om betalning,

som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund

av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt lagen om arv,

vare boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej vär­

det är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta vär­

dehandlingen eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket

stadgas. Vad nu sagts om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank

skall ock gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall

utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om

pension eller livränta eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger

att själv förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till

den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsätt­

ning eller inbetalning skall ske hos bank.

Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank en­

ligt vad i denna paragraf är stadgat vare pliktig att ofördröjligen under­

rätta förmyndaren därom.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

13 §.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne

fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige

idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas

utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv

å den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överför­

myndarens samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger

nödiga medel för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må han

återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges upp­

fostran eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år, över­

26

Kungl. Mnj.ts proposition nr 93.

17 §.

Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat

överförmyndarens eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges

vägnar ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts,

där ej annat förbehåll gjorts, icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren

söker godkännande inom en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan

avslagen av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med

vilken avtalet slöts, härefter frånträda avtalet, såframt ej annan överens­

kommelse träffats.

18 §.

Varder avtal som avses i 17 § ej gällande efter vad där sägs, skall an­

gående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller

att utgiva ersättning därför vad i 9 kap. 7 § första stycket är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

19 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses

skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med

mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp,

motsvarande fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt års-

räkning eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård

av den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget

må dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda vär­

dehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund

av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda om­

ständigheter lämnar tillstånd därtill.

16 KAP.

Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1

§•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egen­

dom föra räkenskaper på sådant sätt att därigenom för varje år en nog­

grann redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt

för förvaltningens gång.

2

§.

När egendom, Som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gång­

en tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till över­

förmyndaren ingiva förteckning över egendomen. Varder den som uppnått

myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader

från det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning

över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid som avses i första stycket erhållit egen­

dom som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över

denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom

ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte

skett.

°

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift

förut ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad av­

skrift av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om så­

dant finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överför­

myndaren. Är handling, varom nu sagts, av vidlyftig beskaffenhet, må av­

skriften lämnas allenast i erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar som

ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 15 kap. stad­

gas, skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att

värdehandlingarna finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank,

skall genom bevis från banken styrkas hur mycket som innestår, så ock i

vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens

samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock stvrkas

av två personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan

orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna

förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan

om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken

förmyndaren har att ingiva handlingen.

10

§.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller

sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren för­

summelsen hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren

att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall

överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans

skyldighet.

11

§•

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till

myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å an­

nan, till denne ofördröjligen utgiva de tillgångar som förmyndaren för mynd­

lingens räkning har om händer.

12

§.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överför­

myndaren till den som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvalt­

ning överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad för­

teckning över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de räk­

ningar som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var för­

myndaren, då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva slut­

räkning, skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillstäl­

las den som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den av­

gående förmyndaren framställer begäran därom eller ock överförmyndaren,

på sätt i 17 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärk­

ning, utan att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar som avses i första stycket tillställts ny förmyndare,

åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren åter­

ställa handlingarna, överförmyndaren skall vid handlingarnas överläm­

nande skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att

återställa handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse,

varom där sägs, äga motsvarande tillämpning.

fredsställande, vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa

kräver att åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages av rätten, pliktig

att hos rätten göra ansökan därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

4 §•

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller slut­

räkning tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärk­

ning som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteck-

ning göras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas

förmyndaren, därvid särskilt skall angivas huruvida anmärkningen föranlett

ansökan till rätten eller ej.

4Iar, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge

förmyndaren, såframt anmärkningen innebär att ersättningsskyldighet i för­

hållande till den omyndige skulle åvila förmyndaren, väcka talan mot den

omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §•

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning

av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vår­

dar den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till an­

märkning, skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och

andra handlingar rörande förmynderskapet som förvaras hos överförmyn­

daren. Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste frän-

der.

7 §•

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser

som meddelas av Konungen, till rätten överlämna uppgift rörande tillsynen

över förmyndares förvaltning under föregående år.

18 KAP

Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva för­

mynderskapet, eller varder han enligt 20 kap. 27 § skild från utövningen

darav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den

omyndiges angelägenheter.

2 §•

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat döds­

bo, skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet

vid boutredningen så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal

om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyn­

dige, om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken för­

myndaren, efter vad i 13 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,

eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller

hans make eller någon som förmyndaren företräder.

31

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri för­

myndaren eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,

förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär

eller det eljest finnes lämpligt.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

3 §•

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att

bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras, för­

ordna god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må så­

dant förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen

medför hinder mot samtyckes inhämtande.

4 §•

Rätten skall ock, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt,

förordna god man:

1. om vid dödsfall till namnet känd arvinge är å okänd ort eller fjärran

och förty ej kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri;

2. om vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge

som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge

är berättigad till arvet, eller ock kännedom finnes om arvinge efter den döde

men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort,

samt det på grund av sådan omständighet fordras, att okänd arvinges rätt

bevakas och hans lott i boet förvaltas;

3. om testamentstagare vistas å okänd eller fjärran ort eller är okänd och

hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om arvinge är sagt;

4. om det eljest tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom

förvaltas;

5. om jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av

framtida händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först

framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande

ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning; eller

6. om egendom, enligt vad särskilt stadgas, skall ställas under vård och

förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Tarvas god man för den som äger rätt i dödsbo, skall det hos rätten an­

mälas av den som har boet i sin vård.

Rättshandling, som god man företagit med stöd av förordnande enligt den­

na paragraf, gälle, ändå att den egendom förordnandet avsåg tillfaller nå­

gon som han ej var satt att företräda.

5 §•

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man

eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortova­

randes rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god

man, varde denne därtill förordnad, saframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i It kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,

skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyl­

dighet att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om god man eller godmanskap.

6

§.

Godmanskap slår under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

7 §•

(lodmanssltap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förord-

naJr ^j • ■?^*-ec^nin8 om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmyn-

derskap och om rattens skyldighet att angiva, vilken överförmyndare det

tillkommer att utova tillsyn över förmynderskap, skall äga motsvarande till-

lampnmg i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap som avses

i

l

eller

2

§ ma ej ske annat an i samband med överflyttning av förmynder-

8 §•

Vad i 9 och 10 samt 13—17 kap. stadgas i fråga om förmyndare och omyn-

dl0s egendom skall i tillämpliga delar gälla med avseende å god man och

egendom som skall förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här

nedan i 9—11 §§ föreskrives.

„ 9 §‘

God man som forordnats att förvalta egendom vare, såframt förvaltningen

ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning

e«endomenSkaPet ägde rUm’ överförmyndaren ingiva förteckning över

Förteckning som avgives av god man varom stadgas i 1 §, skall upptaga

den losa egendom som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet

innan tid för avgivande av årsrakning eller sluträkning rörande förmynder-

skapet for den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet

upptaga redogörelse allenast för de åtgärder som vidtagits av gode man­

nen, och skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egen-

VWMUM?1 UIo or .den, h,d’ §odm^nskaPet varat, avgivas av förmyndaren.

Vad ! tö kap. 3 § ar stadgat om forteckning, som avgives av förmyndare,

skall aven galla med avseende å förteckning, som avgives av god man.

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man som avses i 4 8 efter

preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit

allmänna arvsfonden, galle i fråga om egendomens försäljning vad i la»en

om allmänna arvsfonden är stadgat.

ö

°

10

§.

H^robah°V aV£°d 1?antej läagre0f°r handen, skall han av rätten entledigas.

Har god man forordnats enligt 3 § eller 4 § 1—5, skall han entledigasf så

snart den, för vilken han forordnats, begär det

8

mädas§£osmrSenUtfÖrt UPPdrag’ ^ det 3V honom ofördröjligen an-

11 §-

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att

efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget så ock er­

sättning för sina kostnader.

8 1 Sa 0CK er

19 KAP.

Om överförmyndare.

Ä

...

1 §•

Överförmyndare väljas en för varje kommun, där ej annat fölier

nedan stadgas.

J

av vad

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må le­

damot av rådhusrätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överförmyn­

dare i staden.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara överförmyndare än den som

icke är bosatt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka

valet förrättas, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är hindrad

att fullgöra uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgö­

ring såsom överförmyndare är i tur att avgå från befattningen, den som

uppnått sextio års ålder samt den som eljest uppgiver förhinder, vilket god­

kännes av valmyndigheten.

9 §.

överförmyndare kan när som helst av rätten entledigas, om han finnes

icke vara lämplig.

10

§.

För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Vad i 5—9 §§ stadgas

om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för ho­

nom.

Äro såväl överförmyndaren som ersättaren förhindrade att uppehålla be­

fattningen eller bestrida därtill hörande åliggande, äge rätten förordna till­

fällig vikarie.

11

§•

överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap

och godmanskap som inskrivits och stå under hans tillsyn, över ärenden

rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning föras.

12

§.

Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för

hundra av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit

tvåhundra kronor, och eljest två för hundra därav, dock äge överförmynda­

ren icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. In­

komsten skall beräknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga

är om omyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva

i oskiftat bo, enligt årsuppgift rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren

inbetalas vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmynda­

re ur dödsbo, däri den omyndige har del, förskottsvis utbekomma det be­

lopp som skall utgå i arvode. Avlämnas gemensam årsuppgift för underåriga

syskon, skall vid beräkning av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets

inkomst belöper på syskonen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro

därtill, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges

medel.

Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga om godmanskap.

13 §.

Stad eller annan kommun äger, om det finnes lämpligt, lämna bidrag till

arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet

förenade kostnaderna. Kommunen äger ock att i ordning, som av Konungen

godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger i sådant

fall kommunen uppbära belopp som avses i 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

35

14 §.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden. Med

avseende å Stockholms förmyndarkammare utövas denna tillsyn av Svea

hovrätt.

överförmyndaren är med avseende å sin befattning underkastad ämbets-

ansvar.

15 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om föran­

det av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas av

Konungen.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Mål och ärenden rörande äktenskaplig börd, faderskap till barn utom

äktenskap, adoption, vårdnad och underhåll.

1 §•

Talan angående äktenskaplig börd må väckas vid rätten i den ort, där

barnet har sitt hemvist, eller, om det avlidit, vid den rätt som har att upp­

taga tvist om arv efter barnet.

2

§•

Är part i mål som avses i 1 § underårig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge

förmyndaren eller god man, där sådan enligt 18 kap. skall förordnas, föra

talan för honom.

Modern varde i målet hörd, om det kan ske.

3 §•

Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egen­

skap av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen har

sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, må talan väckas vid den

rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

4 §•

I mål som avses i 3 § äge modern, om hon har vårdnaden om barnet, föra

talan för barnet, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Är särskild förmyn­

dare förordnad, äge han samma rätt att föra talan för barnet. Barnavårds-

man äge ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan.

Envar, som äger att föra talan för barnet, skall erhålla tillfälle att yttra

sig i målet.

5 §.

Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhål-

landes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

6

§.

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upp­

lysning huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller

utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som

ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd

som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från

barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som

har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde än­

dock hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej

erfordras, skall ock han höras.

7 §•

Är adoptivbarn underårig! eller lider det av sinnessjukdom eller sinnes-

slöhet, må ansökan om adoptivförhållandets hävande enligt 4 kap. 9 § första

stycket göras av barnets fader eller moder, särskilt förordnad förmyndare

eller god man eller av barnavårdsnämnd. Är adoptant sinnessjuk eller sin-

nesslö, äge hans förmyndare göra ansökan om adoptivförhållandets hävan­

de enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § lämne

rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för

adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans

förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten för­

myndare, eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort,

skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

8

§.

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivför­

hållandes hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra ansökan där­

om eller som skall höras i ärendet.

9 §.

Fråga rörande vårdnaden om barn upptages av rätten i den ort, där den

som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där sva­

randen har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom

äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare

det tillåtet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit,' upp­

tages talan om underhåll till barnet av den rätt, där dödsboet svarar. An­

gående talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom

äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Vad i första och andra styckena stadgas utgör ej hinder att upptaga fråga

som där avses i samband med äktenskapsmål.

¹⁰ §.

I mål eller ärende som angår vårdnaden äge rätten att för tiden intill dess

laga kraft ägande dom eller beslut föreligger förordna därom efter vad som

finnes skäligt.

Förordnande, varom i första stycket sägs, må på yrkande meddelas utan

huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig

över yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, pröve rätten

när målet eller ärendet avgöres, om åtgärden skall bestå.

Förordnande, varom ovan sagts, gånge i verkställighet lika med laga kraft

ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt,

där förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

16 §.

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som av­

ses med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock

av överförmyndaren samt i fält, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren.

Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må ock förklaras

omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av

Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller

hans förmyndare.

17 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försät­

tande i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndig­

hetsförklaring må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart

företaga målet till avgörande. Vad nu sagts äge ock tillämpning, då fråga

är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas

att hans hörande skulle vara utan gagn.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande

för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet. An­

gående sådant föreläggande gälle vad om stämning är stadgat.

18 §.

Ansökan av den som försatts i omyndighet att bliva förklarad myndig

må, om den finnes uppenbart ogrundad, utan huvudförhandling omedelbart

avslås. Har ansökan om hävande av omyndighetsförklaring gjorts eller till­

styrkts av förmyndaren, må målet ock utan huvudförhandling omedelbart

företagas till avgörande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara be­

hövlig för målets utredning.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläg­

gande för förmyndaren att svara i målet. Angående sådant föreläggande

gälle vad om stämning är stadgat.

19 §.

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sin­

nessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, för-

ordne rätten biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller

om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den

som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må

ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde 'åtnjute av allmänna medel ef­

ter rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet för

dess förberedande och utförande så ock ersättning för nödvändiga utgifter

och tidsspillan. Då målet avgöres, skall den, för vilken rättegångsbiträde

förordnats, förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts

i arvode och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes böra åläggas

motparten eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden

prövas skola stanna å statsverket.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rätte­

gång beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

39

20

§.

Kan i mål om omyndighetsförklaring dom ej omedelbart givas, äge rätten,

såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, om vars för­

sättande i omyndighet är fråga, eller för hans egendom, förordna, att han

skall vara omyndig under tiden intill dess målet av rätten avgöres. Förord­

nande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det

kan ske utan märklig tidsutdräkt, tillfälle beredas den, om vars försättande

i omyndighet är fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av

rätten återkallas.

21

§.

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den som på sådan

grund försatts i omyndighet förklaras myndig, med mindre läkarintyg an­

gående hans sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om så­

dant intyg meddelas av Konungen.

22

§.

Har den som förklarats omyndig blivit förklarad åfer myndig, må talan

mot domen fullföljas av envar, som enligt 16 § är behörig att föra talan om

hans försättande i omyndighet, så ock av förmyndaren.

23 §.

Om dom, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande

som avses i 20 § skall ofördröj ligen genom rättens försorg kungörelse in­

föras i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt ändrad

genom dom som vunnit laga kraft, eller har den som förklarats omyndig

förklarats åter myndig genom laga kraft ägande dom, eller har förordnande

som avses i 20 § återkallats eller i högre rätt upphävts, skall kungörelse

därom ske efter vad i första stycket sägs.

24 §.

Fråga om förordnande av förmyndare för underårig upptages av den rätt,

där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet

icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, skall förmyn­

dare förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjor­

des. Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där för­

mynderskapet är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmyn­

derskapet är inskrivet eller skall inskrivas.

25 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befatt­

ning, med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

26 §.

Kan i ärende angående förmyndares förordnande slutligt beslut ej ome­

delbart givas, äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyn­

diges angelägenheter, förordna förmyndare för tiden intill dess ärendet av

rätten avgöres.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten, på sätt i 20 § stadgas, med­

delat beslut, att den, om vars försättande i omyndighet är fråga, skall vara

omyndig under tiden intill dess målet avgöres, skall rätten i där angiven

ordning med avseende å nämnda tid förordna förmyndare för honom.

27 §.

Uppkommer fråga om förmyndares entledigande av orsak, varom ill kap.

9 § sägs, och kan slutligt beslut ej omedelbart givas, äge rätten, såframt

dröjsmål skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om

förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden

intill dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av för­

mynderskapet, skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle be­

redas förmyndaren att yttra sig.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

28 §.

Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan

rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om

ärende, varom i 29 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och för­

myndare, jämväl av barnavårdsman och den omyndige själv, om han fyllt

sexton år, så ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, som

gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, må entledigas

jämväl på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Frågor som

avses i denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtill, upptaga

utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföl­

jas, förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra an­

sökan efter vad nyss är sagt.

o Mot beslut,^ varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst

åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens

beslut om utdömande av vitet.

29 §.

överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs

egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller

rättens beslut med avseende å sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens

förordnande, att förbehåll, varom i 15 kap. 9 § andra stycket sägs, ej skall

gälla, må talan föras allenast av förmyndaren samt, såframt ärendet angår

omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller åter­

kallelse av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att

driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § tredje

stycket sägs, må talan ej föras.

30 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man som avses i 18 kap.

1 eller 2 § skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den omyn­

dige är inskrivet eller skall inskrivas.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga om förordnande av god man

enligt 18 kap. 4 §, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder. Skall god

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sin-

nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att för­

ordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den

som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för

honom kunna medföra men eller fara.

37 §.

I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller

överförmyndare för talan, skall vad i 20 § lagen om införande av nya rätte­

gångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

I mål eller ärende som avses i denna balk äge rätten, när det finnes lämp­

ligt, förordna att förhandling skall ske inom stängda dörrar.

39 §.

Mot beslut som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, som

avses i 10, 12, 20, 26, 27 eller 31 §, skall talan föras särskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som avses i 39 § må klagan ej föras. Samma

lag vare med avseende å ärende som först handlagts av överförmyndaren.

Vad sist sagts gäller dock ej ärende som handlagts av Stockholms förmyn-

darkammare.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

6

§.

Före den 1 januari 1950 meddelad dom, varigenom överflyttning skett av

vårdnaden om barn utom äktenskap eller ock bidragsskyldighet ådömts en-

ligt lagen om barn utom äktenskap eller jämkning vunnits med avseende

å sådan skyldighet, skall gå i verkställighet lika med laga kraft ägande dom,

där ej rätten annorlunda förordnat. Har i fråga som nu sagts beslut under

rättegången meddelats före nämnda dag, skola med avseende å beslutet före­

skrifterna i 30 § första stycket och 31 § lagen om barn utom äktenskap fort­

farande lända till efterrättelse.

7 §.

Vad i 20 kap. 13 § föräldrabalken stadgas skall jämväl äga tillämpning,

där någon på grund av förordnande, som i 28 § lagen om barn utom äkten­

skap sägs, eller före den 1 januari 1950 meddelad dom, som ej vunnit laga

kraft, för tid efter föräldrabalkens ikraftträdande betalat underhållsbidrag

till barn utom äktenskap eller till barnets moder och genom laga kraft ägan­

de dom funnits icke vara underhållsskyldig.

8 §.

Vad i 11 § lagen om barn utom äktenskap stadgas med avseende å under­

håll till barn utom äktenskap vid faderns död skall fortfarande äga tillämp­

ning.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § lagen den 8

juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives; att

efter 5 kap. skall införas ett nytt kapitel, betecknat såsom 6 kap., med den

överskrift och av den lydelse nedan angives; att nuvarande 6 kap. hädan­

efter skall betecknas såsom 7 kap.; att 5 § i sistnämnda kapitel1 skall erhål­

la ändrad lydelse enligt vad i det följande angives; samt att lagens överskrift

skall lyda som följer.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Lag om vissa internationella rätts- Lag om vissa internationella rätts­

förhållanden rörande äktenskap och förhållanden rörande äktenskap, för-

förmynderskap.

mynderskap och adoption.

3 KAP.

Makar, som tillhöra främmande

stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskill­

nad eller hemskillnad är anhängig-

gjord i deras hemland, var för sig

utverka förordnande, som i 7

kap.

12 § av lagen om äktenskaps ingåen­

de och upplösning

sägs, ändå att så­

dan skillnad, varom fråga är, ej kan

här meddelas. Dock skall förordnan­

det upphöra att gälla, där den i ma­

karnas hemland väckta talan varder

återkallad eller ogillad eller förord­

nandet ej inom ett år stadfästes av

behörig myndighet därstädes.

Makar, som tillhöra främmande

stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskill­

nad eller hemskillnad är anhängig-

gjord i deras hemland, var för sig

utverka förordnande som i

15 kap.

11 § giftermålsbalken

sägs, ändå att

sådan skillnad, varom fråga är, ej

kan här meddelas. Dock skall förord­

nandet upphöra att gälla, där den i

makarnas hemland väckta talan var­

der återkallad eller ogillad eller för­

ordnandet ej inom ett år stadfästes

av behörig myndighet därstädes.

4 KAP.

3 §•

Skall förmynderskap för under- Skall förmynderskap för under­

årig, som vistas här i riket, ej anord- årig, som vistas här i riket, ej anord-

1 Senaste lydelse av 3 kap. 3 § se SFS 1915:436, av 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 5 se S F

1924:340 och av 6 kap. 5 § se SFS 1931:154.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

47

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

nas enligt svensk lag, eller är ännu

ej utrett, om det skall ske, äge lik­

väl rätten

eller domaren,

om den

omyndiges angelägenheter kräva

omedelbar vård, efter vad i svensk

lag är stadgat förordna förmyndare

för tiden intill dess förmynderskap an­

ordnats i enlighet med den främman­

de statens lag eller förmyndare bli­

vit av rätten genom slutligt beslut

utsedd.

Är förmynderskap —

nas enligt svensk lag, eller är ännu

ej utrett, om det skall ske, äge lik­

väl rätten, om den omyndiges ange­

lägenheter kräva omedelbar vård, ef­

ter vad i svensk lag är stadgat för­

ordna förmyndare för tiden intill

dess förmynderskap anordnats i en­

lighet med den främmande statens

lag eller förmyndare blivit av rätten

genom slutligt beslut utsedd.

--------omyndiges angelägenheter.

5 KAP.

4

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten

eller domaren,

om dröjsmål uppen­

barligen skulle medföra fara, förord­

na, att han skall vara omyndig un­

der tiden intill dess vård om hans

angelägenheter anordnats i enlighet

med lagen i hans hemland eller rät­

ten meddelat

slutligt utslag,

så ock

för samma tid förordna förmyndare.

I avseende å förordnande, varom nu

är sagt, skall vad i

lagen om förmyn­

derskap 12 kap. 8 § och 14 § andra

och tredje styckena

är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap------------------------

§•

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anord­

nats i enlighet med lagen i hans hem­

land eller rätten meddelat

dom,

så

ock för samma tid förordna förmyn­

dare. I avseende å förordnande, var­

om nu är sagt, skall vad i

20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 39 § för-

äldrabalken

är stadgat äga motsva­

rande tillämpning.

---------- — omyndiges angelägenheter.

6 KAP.

Om adoption.

1 §■

Jämför 26 § lagen om adoption.

Utländsk undersåte må ej här i

riket adoptera eller adopteras, med

mindre adoptionen blir gällande i

den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främ­

mande stat adoptera eller adopteras,

där ej Konungen med avseende å viss

stat eller för bestämt fall medgivit, att

det må ske.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

2

Jämför 27 § lagen om adoption.

6 KAP.

5

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Norge

eller med en eller flera av dessa sta­

ter, med avseende å undersåtar i

fördragsslutande stat, stadga avvi­

kelser från de i denna lag givna be­

stämmelser

och jämväl i övrigt med­

dela föreskrifter

om internationella

rättsförhållanden rörande äktenskaps

ingående, återgång av äktenskap, äk­

tenskapsskillnad, hemskillnad

samt

förmynderskap för underåriga och

omyndigförklarade.

Efter avtal -

Skall, enligt

§•

Adoptiv förhållande må ej, där

adoptanten är utländsk undersåte,

här i riket hävas, med mindre hävan­

det varder gällande i den stat han till­

hör.

År adoptanten svensk undersåte,

må adoptivförhållande ej utrikes hä­

vas med verkan här i riket, där ej

Konungen med avseende å viss stat

eller för bestämt fall medgivit det.

7 KAP.

§•

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Norge

eller med en eller flera av dessa sta­

ter, med avseende å undersåtar i

fördragsslutande stat, stadga avvi­

kelser från de i denna lag givna be­

stämmelser om internationella rätts­

förhållanden rörande äktenskaps in­

gående, återgång av äktenskap, äk­

tenskapsskillnad, hemskillnad, för­

mynderskap för underåriga och

omyndigförklarade

så ock i övrigt

meddela föreskrifter i dessa hänse­

enden samt beträffande internationel­

la rättsförhållanden rörande adop­

tion.

--------meddelade bestämmelserna.

--------främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

äga avseende jämväl å nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning

av undersökningen.

Skall gottgörelse enligt lagen om fri rättegång gäldas av allmänna medel,

äge vad i första stycket stadgas ej tillämpning.

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till

sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärft­

liga egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill förordnar.

öO

Kurigl. Maj.ts proposition nr 93.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom denna lag upphäves lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående

blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 93.

51

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rätte­

gång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Part, som-----------------— — talan utgått.

Av allmänna —------------------------ för en.

Har i mål om faderskap till barn

utom äktenskap, däri den uppgivne

fadern åtnjuter fri rättegång, eller i

mål om äktenskaplig börd, däri kä­

randen åtnjuter sådan förmån, i sta­

tens eller kommuns tjänst anställd

läkare tagit blodprov för undersök­

ning av faderns samt moderns och

barnets blodgruppsegenskaper, skall

ersättning härför gäldas av allmän­

na medel. Stämpel skall ej åsättas

utlåtande som i anledning av under­

sökningen avgives.

När i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap blodundersökning eller an­

nan undersökning rörande ärftliga

egenskaper äger rum på begäran av

part, som åtnjuter fri rättegång, skall

stämpel ej åsättas utlåtande över un­

dersökningen. Gottgörelse, som i sta­

tens eller kommuns tjänst anställd

läkare äger betinga sig för åtgärd i

och för undersökningen, skall utgå

av allmänna medel. Har rätten för­

ordnat om undersökning av någon,

skall ersättning och förskott, som må

tillkomma honom, utgå efter ena­

handa grunder och i samma ordning,

som stadgas angående ersättning och

förskott av allmänna medel till vitt

nen.

15

Beslut rörande fråga som avses i

denna lag meddelas av rätten.

Krigs­

rätts.

ägodelningsrätts eller vatten­

domstols beslutanderätt må dock, då

domstolen ej håller sammanträde,

utövas av

krigsdomaren,

ägodelnings-

domaren eller vattenrättsdomaren.

Beslut rörande fråga som avses i

denna lag meddelas av rätten. Ägo­

delningsrätts eller vattendomstols be­

slutanderätt må dock, då domstolen

ej håller sammanträde, utövas av

ägodelningsdomaren eller vattenrätts­

domaren.

Har rätten

rättegången därstädes.

Senaste lydelse av 3 och 15 §§ se SFS 1947: 633.

52

Kungl. Maj:ts proposition ni 93.

I fråga om talan mot beslut som

meddelats av

krigsdomare,

ägodel-

ningsdomare eller vattenrättsdomare

äge vad som är stadgat om talan mot

krigsrätts,

ägodelningsrätts och vat­

tendomstols beslut motsvarande till-

lämpning.

I fråga om talan mot beslut som

meddelats av ägodelningsdomare el­

ler vattenrättsdomare äge vad som är

stadgat om talan mot ägodelnings­

rätts och vattendomstols beslut mot­

svarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

om testamente och lagen om boutredning och arvskifte. Vid utarbetandet av

dessa lagar har avsikten varit, att de skulle framdeles sammanfogas och

införas i Sveriges rikes lag såsom en eller flera balkar.

Enligt de sakkunnigas förslag skola såsom inledningsvis antytts nämnda

lagar sammanföras till två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk.

De sakkunniga framhålla (s. 60), att det från historisk synpunkt vore mest

tilltalande att bibehålla balkindelningen i 1734 års lag oförändrad. De lagar

som ersatt dess ärvdabalk syntes dock knappast kunna upptagas i en enda

ny balk. Lagstiftningen om barnets börd samt om vårdnad och underhåll,

vilken numera erhållit en helt annan betydelse än i äldre tider, ägde icke

något närmare samband med reglerna om arv och testamente. Förmynder-

skapslagstiftningen kunde visserligen sägas ha ett praktiskt samband med

arvsrätten, i det att förmyndarförvaltningen ofta avsåge egendom som till­

fallit underårig genom arv eller testamente, men denna anknytning syntes

dock vara alltför lös och ensidig för att bliva avgörande. Förmyndarförvalt­

ningen gällde även annan egendom än den som omyndig förvärvat på nämn­

da sätt och förmynderskapsrätten utgjordes till väsentlig del av regler som

icke huvudsakligen toge sikte på förvaltningen av viss egendom utan hade

en långt mera vittgående innebörd.

Lagarna om föräldrar och barn samt om förmynderskap borde alltså,

fortsätta de sakkunniga, utbrytas ur ärvdabalken för att antingen tillsam­

mans utgöra en särskild balk eller ock uppdelas så, att lagen om förmynder­

skap bildade en balk för sig och övriga lagar tillsammans en balk i 1734 års

lag. En lösning i enlighet med det senare alternativet hade den fördelen,

att förmynderskapslagen skulle kunna infogas i 1734 års lag utan nämn­

värd förändring. En betydande olägenhet vore emellertid, att denna lösning

skulle särskilja två delar som otvivelaktigt hörde nära samman. Den per­

sonliga vårdnaden om barn, i vilket hänseende bestämmelser nu meddelades

i barnalagarna, och omsorgen om barnets ekonomiska angelägenheter till­

hörde båda vad som i främmande rättssystem brukade kallas föräldramak­

ten, och det inbördes sambandet vore så starkt, att en uppdelning enligt

sistnämnda alternativ förefölle i hög grad onaturlig. Barnalagarna och för­

mynderskapslagen borde därför bilda en enda balk.

Enligt förslaget skall den nya balken benämnas föräldrabalk. De

sakkunniga framhålla, att det kunde ifrågasättas huruvida icke i balkens

namn borde komma till synes att den innehåller bestämmelser om förmyn­

derskap, särskilt med tanke på dem som ej äro omyndiga på grund av un-

derårighet utan förklarats omyndiga genom rättens beslut. Emellertid hade

den kortare beteckningen obestridliga fördelar både för muntligt och skrift­

ligt bruk, och någon nämnvärd svårighet för den, som sökte bestämmelserna

om omyndigförklarade, att finna sig till rätta i lagen kunde knappast vållas

därav.

Lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte böra enligt de sak­

kunniga bilda den nya ärvdabalken. De utgöra, framhålla de sakkun­

niga, tillsammans ett avgränsat helt och ansluta väl till varandra. De sak­

Kungl. Maj:ts proposition, nr 93.

55

kunniga ha emellertid ej i detta sammanhang framlagt något förslag till

ärvdabalk utan avsett att senare avgiva förslag härtill.

Den föreslagna föräldrabalken utgör i stort sett endast en formell be­

arbetning av gällande rätt. Vid utarbetandet av balken har eftersträvats

att giva lagreglerna en mera systematisk uppställning. Därigenom ha bl. a.

ett flertal nu förekommande upprepningar kunnat undvikas.

Förslaget till föräldrabalk kan sägas innehålla tre huvudavdelningar.

Den första huvudavdelningen motsvarar väsentligen nu gällan­

de lagar om äktenskaplig börd, barn i äktenskap, adoption och barn utom

äktenskap. Såsom inledande kapitel ha upptagits bestämmelser om de vik­

tiga begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Den bestämning som

här gives är ej blott av grundläggande betydelse för flera av de följande

kapitlen i föräldrabalken utan återverkar även inom det lagstiftningsom-

råde som enligt de sakkunnigas åsikt hädanefter skall innefattas i ärvda-

balken. Under 2—4 kap. ha upptagits stadganden om talan angående äkten­

skaplig börd, fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap och

adoption. Gemensamt för dessa kapitel är sålunda, att de reglera barnets

familjerättsliga status. Under 5—7 kap. följa bestämmelser angående rätts­

verkningarna därav med hänsyn till namn, vårdnad och underhåll. Med 8

kap., som innehåller bestämmelser om barnavårdsman, avslutas den första

huvudavdelningen.

Den andra huvudavdelningen, som omfattar 9—19 kap., mot­

svarar i huvudsak lagen om förmynderskap. I systematiskt hänseende före­

ligger i förslaget främst den olikheten, att underårigs omyndighet samt

omyndighet på grund av särskild förklaring av rätten behandlas i två sär­

skilda kapitel. Dessa innehålla bland annat vart för sig de bestämmelser som

gälla underårigs och omyndigförklarads rättsliga handlingsförmåga. Kapitlet

om underårigs omyndighet har ansetts bilda en lämplig övergång från första

till andra huvudavdelningen, varjämte den nämnda uppdelningen enligt vad

de sakkunniga påpeka torde göra bestämmelserna lättillgängligare i vissa

hänseenden. I övrigt bör framhållas, att 3 kap. i lagen om förmynderskap,

vilket handlar om val av överförmyndare och dennes tjänsteställning, med

vissa jämkningar flyttats sist i andra huvudavdelningen.

Den tredje huvudavdelningen, som utgöres av 20 kap., inne­

håller vissa bestämmelser om rättegången. Ur lagarna om äktenskaplig börd,

barn i äktenskap, adoption och barn utom äktenskap ha utbrutits åtskilliga

stadganden av rent processuell karaktär, varjämte några nya bestämmelser

föreslagits i frågor som nu ej särskilt regleras i nämnda lagar. Mot tillväga­

gångssättet kan, påpeka de sakkunniga, anmärkas, att även 2—4 kap. i för­

slaget innehålla vissa bestämmelser av processuell karaktär. Full konsekvens

hade alltså icke kunnat uppnås men de processuella bestämmelser som

kvarstode i de tidigare kapitlen behandlade sådana för sammanhanget vik­

tiga frågor att bestämmelserna icke lämpligen ansetts kunna flyttas till slut­

kapitlet. De processuella föreskrifterna i lagen om förmynderskap ha över­

flyttats till 20 kap. i huvudsakligen oförändrat skick.

56

Även om sålunda utarbetandet av förslaget till föräldrabalk till väsentlig

del varit av formell karaktär, innebär förslaget dock på några punkter be­

tydelsefulla ändringar i gällande rätt. Detta gäller i första hand

reglerna om faderskapspresumtionens hävande i mål om äktenskaplig börd

och om faderskapet till barn utom äktenskap. Som bekant uppställer nu­

varande lagstiftning stränga krav i dessa hänseenden. Enligt förslaget öppnas

emellertid ökade möjligheter att häva de legala presumtionerna. Vad först

angår talan om äktenskaplig börd kan sålunda enligt förslaget presumtionen

om äkta mannens faderskap brytas, om det är utrett att modern haft samlag

med annan och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller ock om

det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan

hållas för visst att äkta mannen ej är barnets fader. Beträffande faderskap

för barn som fölts utom äktenskap föreslås, att presumtionen om att den

som haft samlag med modern under konceptionstiden är barnets fader skall

kunna hävas under förutsättning alt det är uppenbart osannolikt att barnet

avlats vid samlaget. I båda fallen syftar förslaget till att öppna större möj­

ligheter än för närvarande att få faderskapet fastställt i enlighet med verk­

liga förhållandet.

I likhet med gällande lagstiftning om äktenskaplig börd och om faderskap

till barn utom äktenskap utgår förslaget från att barnet avlats vid ett bar­

nets födelse föregånget samlag. Numera kan visserligen befruktning åstad­

kommas även på konstlad väg. Enligt de sakkunnigas åsikt tillämpades

emellertid för närvarande denna metod i så ringa utsträckning, att det icke

vore erforderligt att i lagstiftningen taga särskild hänsyn därtill. I enlighet

härmed är förslaget i fråga om såväl äktenskaplig börd som faderskap till

barn utom äktenskap utformat utan hänsyn till fall av konstgjord befrukt­

ning. Tvistefrågor som kunna uppkomma till följd av denna förslagets

ståndpunkt äro alltså avsedda att avgöras av rättspraxis utan stöd av sär­

skilda lagregler.

Bland föreslagna sakliga ändringar i lagstiftningen på föräldrabalkens

område må vidare nämnas reglerna om förmynderskapet för barn i äkten­

skap. Enligt förmynderskapslagen gäller som huvudregel, att fadern är legal

förmyndare för barn i äktenskap. De sakkunniga föreslå, att till denna regel

fogas en bestämmelse av innebörd, att modern, om hon begär det och så

finnes lämpligt, skall förordnas till förmyndare jämte fadern.

Även i övrigt ha i förslaget vissa ändringar vidtagits i gällande rätt. I detta

hänseende må bl. a. framhållas, att vissa nu förefintliga smärre inbördes

olikheter i lagreglerna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap ut­

jämnats.

Förutom promulgationslag och följdförfattningar innehåller betänkandet

även förslag till ny lagstiftning om blodundersökning in. in.

Förslaget vidgar skyldigheten att underkasta sig dylik undersökning i för­

hållande till vad som nu gäller enligt lag den 26 maj 1933 angående blod-

undersökning i mål om barn utom äktenskap. Med blodundersökning jäm­

ställas enligt förslaget även andra antropologiska undersökningar. Syftet

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

58

randen. Benämningen föräldrabalk har härvid i allmänhet godtagits. I ett

par yttranden bär emellertid ifrågasatts, om icke balken i stället borde kal­

las barnabalk.

Göta hovrätt

har uttalat sig härför samt därvid framhållit, att

benämningen föräldrabalk gåve för liten vägledning i fråga om arten av de

lagbestämmelser som inrymdes under balken. Dessa avsågo ju att reglera

dels barnets ställning i fråga om börd, vårdnad och underhåll dels förvalt­

ningen av barnets egendom och rättigheter under omyndighet, för vilka

rättsreglers innehåll beteckningen barnabalk gåve ett tydligare uttryck. Vis­

serligen vore ej heller detta namn fullt adekvat, i det att det ej täckte för-

mynderskapsrättens bestämmelser beträffande omyndigförklarade, men

denna omständighet borde icke vara något avgörande skäl mot den av hov­

rätten föreslagna benämningen, vilken täckte väsentligt större del av de

ifrågavarande rättsområdena än den av de sakkunniga föreslagna. Liknande

synpunkter ha framförts inom styrelsen för

föreningen Sveriges stadsdo-

mare.

De av de sakkunniga föreslagna sakliga ändringarna på ifrå­

gavarande lagstiftningsområde ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i yttrandena. Härvid bär bl. a. framhållits, att förslaget i denna

del vore ägnat att undanröja vissa olägenheter som framträtt vid tillämp­

ningen av den nuvarande lagstiftningen på området. Vad särskilt angår för­

slaget om ökade möjligheter att bryta presumtionerna om äktenskaplig börd

och om faderskap till barn utom äktenskap har detta i allmänhet hälsats

med tillfredsställelse, varvid påpekats, att det vore ett allmänt intresse att

faderskapsfrågan såvitt möjligt avgjordes i enlighet med verkliga förhållan­

det. Från medicinskt håll har särskilt framhållits såsom en betydande för­

del, att förslaget gåve utrymme för sannolikhetsbedömningar, vilket möj­

liggjorde att man i högre grad än för närvarande kunde taga hänsyn till bio­

logiska synpunkter.

I vissa yttranden från medicinskt håll ha erinringar riktats mot förslagets

ståndpunkt att i lagstiftningen icke för närvarande upptaga särskilda regler

för fall av artificiell insemination.

Medicinalstyrelsen

har här­

om anfört följande.

I sin motivering diskutera de sakkunniga det numera aktuella spörsmå­

let om på konstlad väg åstadkommen befruktning eller riktigare uttryckt

artificiell insemination och förklara sig vara av den meningen att för när­

varande denna metod tillämpas i så ringa utsträckning att det enligt deras

åsikt icke vore erforderligt att i lagstiftningen taga särskild hänsyn härtill

och att eventuella tvistefrågor härvidlag torde få avgöras av rättspraxis utan

stöd av särskilda lagregler. Denna de sakkunnigas uppfattning kan medici­

nalstyrelsen icke biträda. Dels är det nämligen ostridigt, att antalet artifici­

ella inseminationer i vårt land befinner sig i ständigt stigande dels aktuali­

serar metoden enligt styrelsens mening så många rättsliga problem att det

icke kan tillrådas att dessa lämnas obeaktade vid utformningen av den nu

föreslagna föräldrabalken. Ett förbigående av spörsmålet nu skulle enligt

styrelsens mening endast medföra ett kort uppskov med genomförande av

bestämmelserna i fråga och nödvändiggöra ändring av lagen mycket snart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkt vore mest tilltalande att samla hela lagkomplexet i en enda balk, an­

ser jag dock de sakkunnigas skäl för den föreslagna uppdelningen på två

balkar väga tyngre. En olägenhet, som även framhållits under remissbe­

handlingen, är visserligen att med denna uppdelning reglerna om omyn­

dighet på grund av rättens beslut och om godmanskap sammanföras med

lagbestämmelserna om föräldrar och barn, ehuru något egentligt sakligt

samband saknas. Denna olägenhet torde emellertid knappast böra vara avgö­

rande. En utbrytning av förmynderskapsrätten eller delar därav till en fristå­

ende enhet skulle nämligen enligt min mening föra till en alltför stor splitt­

ring. Jag vill alltså tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna balkindel-

ningen. Såsom de sakkunniga förordat torde den balk, som omfattar lag­

stiftningen om föräldrar och barn samt förmynderskapsrätten, lämpligen

kunna benämnas föräldrabalk.

På sätt förut nämnts ha de sakkunniga hittills endast framlagt förslag till

föräldrabalk medan utredningsarbetet rörande ärvdabalken ännu pågår. An­

ledningen till att förslaget till föräldrabalk avgavs för sig var närmast den,

att man ville möjliggöra att föräldrabalken, som innehåller åtskilliga bestäm­

melser av processuell natur, skulle kunna träda i kraft samtidigt med nya

rättegångsbalken eller den 1 januari 1948. Då det emellertid icke medhanns

att förelägga förslaget i dess helhet för 1947 års riksdag, genomfördes i

stället vid denna riksdag med hänsyn till processreformen erforderliga änd­

ringar i de särskilda lagar, som äro avsedda att ersättas av föräldrabalken

(se prop. 187/1947). På grund härav och då vissa bestämmelser inom för-

äldrabalkens ram återverka inom området för den nya ärvdabalken, kunde

det ifrågasättas, att låta frågan om lagstiftning på grundval av förslaget till

föräldrabalk anstå till dess förslag till ärvdabalk framlagts och sedermera i

ett sammanhang taga ställning till båda förslagen. Emellertid skulle ett så­

dant uppskov vara mindre önskvärt, enär inom föräldrabalkens ram lagstift­

ningens materiella innehåll på ett par punkter synes vara i behov av snar

revision. Genom att separat genomföra dessa ändringar torde ej heller

den blivande lagstiftningen inom ärvdabalkens område föregripas på ett

olämpligt sätt; jag återkommer senare i annat sammanhang till denna fråga.

På grund härav anser jag, att förslaget till föräldrabalk lämpligen bör be­

handlas redan nu utan avvaktan på förslag till revision av lagstiftningen i

övrigt inom förevarande rättsområde.

Mot den nya balkens uppställning och allmänna disposition enligt försla­

get har jag intet att erinra.

På sätt förut framhållits innebär förslaget till föräldrabalk på de flesta

punkter endast en formell omarbetning av gällande rätt. I de sakkunnigas

uppdrag har icke ingått att företaga en allmän omprövning av den materiella

rätten på området. I vissa fall ha emellertid de sakkunniga i anslutning till

givna direktiv upptagit frågan om en saklig ändring i lagstiftningen samt

framlagt förslag i dessa hänseenden. Mot dessa ändringsförslag ha under re­

missbehandlingen blott framkommit ett fåtal invändningar av principiell

natur. Även enligt min mening är förslaget i denna del väl ägnat att läggas

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslaget till föräldrabalk.

1 KAP.

Om barnets börd.

Såsom förut nämnts upptagas i detta kapitel grundläggande bestämmel­

ser angående begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Bestäm­

melserna, vilka ersätta 1 och 8 §§ lagen om äktenskaplig börd samt 1 §

fjärde stycket lagen om barn utom äktenskap,1 innebära icke någon saklig

ändring i annan mån än som indirekt följer av stadgandena i 2 och 3 kap.

1 §■

Under denna paragraf ha

de sakkunniga

upptagit regeln i 1 § LÄB att

barn som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att

det kan vara avlat dessförinnan har äktenskaplig börd, där ej i särskild

ordning barnet förklaras icke ha sådan börd.

Beträffande denna bestämmelse har

hovrätten över Skåne och Blekinge

framhållit, att presumtionsregeln ej gåve klart besked i det fall, att barnet

födes under äktenskap men å sådan tid efter upplösningen av ett moderns

tidigare äktenskap att det kan vara avlat dessförinnan. Då det tidigare

äktenskapet upplösts efter hemskillnad, syntes 2 kap. It § giftermålsbalken

ej erbjuda tillräcklig garanti för att det nämnda fallet ej kunde uppkomma.

Departementschefen.

I 2 kap. 11 § giftermålsbalken stadgas som regel en väntetid av tio må­

nader, varunder kvinna som varit gift ej får ingå nytt äktenskap. Från

denna regel göras undantag för två fall, nämligen att kvinnan ej är ha­

vande från tiden före äktenskapets upplösning samt att tio månader för­

flutit från det sammanlevnaden med mannen upphörde.

Anledningen till väntetiden är den ovisshet om faderskapet, vartill hust­

runs omgifte under den närmaste tiden efter äktenskapets upplösning kunde

leda, varjämte det ansetts stötande, om hennes under senare äktenskap

födda barn rättsligen kunde anses såsom barn i ett tidigare gifte. Stadgandet

om väntetid ansluter till bestämmelsen i 1 § LÄB att barn, som födes under

äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan vara avlat

dessförinnan, har äktenskaplig börd. De båda medgivna undantagen från

regeln om väntetid kunna sammanfattas till det enda, av stadgandets syfte

omedelbart förestavade, att nytt gifte är tillåtet så snart havandeskap från

förra giftet är uteslutet.

Såsom hovrätten framhållit torde det emellertid, trots bestämmelserna

i 2 kap. 11 § giftermålsbalken, i undantagsfall kunna inträffa att äktenskap

1 I det följande användas, där det anses lämpligen kunna ske. följande förkortningar: för

lagen om äktenskaplig börd LÄB, för lagen om barn i äktenskap LBiÄ, för lagen om adoption

LAd, för lagen om barn utom äktenskap LBuÄ och för lagen om förmynderskap FL.

63

kommer till stånd, ehuru kvinnan är havande från tiden före upplösningen

av ett föregående äktenskap. Dom å äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 §

giftermålsbalken kan sålunda ha utverkats, oaktat makarna haft samlag

med varandra under hemskillnadstiden. I ett par uppmärksammade rätts­

fall från senare tid (N. J. A. 1939 s. 48 och 1945 s. 260) har till och med dömts

till äktenskapsskillnad enligt detta lagrum, ehuru i målet utretts att sam­

lag mellan makarna förekommit under hemskillnadstiden. Och efter äkten­

skapsskillnadens meddelande kan kvinnan träda i nytt gifte utan iaktta­

gande av någon väntetid. Domen å äktenskapsskillnad får nämligen an­

ses innefatta bevis att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer

än ett år sedan. Liknande fall kunna inträffa även vid äktenskapsskillnad

enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken.

För det fall, att barn födes efter ett senare äktenskaps ingående men å

sådan tid att det kan vara avlat före upplösningen av ett tidigare äktenskap,

giver presumtionsregeln i 1 § LÄB ingen ledning för avgörandet, om barnet

skall anses härstamma ur det ena eller det andra äktenskapet. I dylika, ve­

terligen sällsynta fall lärer enligt sakens natur barnet i regel ha kyrkobok-

förts såsom barn i det senare giftet. Någon ovisshet angående barnets börd

i nu avsedda fall synes ej heller såvitt känt ha uppstått till följd av lagens

ståndpunkt. Det skulle även vara vanskligt att i lag meddela en allmän­

giltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall. Å andra

sidan är det självfallet önskvärt, att såvitt möjligt hindra att sådana fall

som nu avses inträffa. Frågan om en skärpning av 2 kap. 11 § giftermåls­

balken i detta syfte torde emellertid icke böra upptagas i detta sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

2 KAP.

Talan angående äktenskaplig börd.

I detta kapitel har till en början upptagits ett stadgande om talan som går

ut på fastställelse av att barnet enligt 1 kap. 1 eller 3 § har äktenskaplig

börd. Följande bestämmelser i kapitlet avse att träda i stället för de före­

skrifter angående hävande av den legala presumtionen om sådan börd som

nu meddelas i 2—5 och 7 §§ LÄB. Genom de nya bestämmelserna beredas

bland annat ökade möjligheter att häva nämnda presumtion.

Vissa föreskrifter om ställföreträdare för underårig eller sinnessjuk eller

sinnesslö part ha överflyttats till 20 kap. eller, i den mån de numera kunna

anses överflödiga, uteslutits. 1

1

§■

I LÄB uppställes den presumtionen, att mannen är fader till barn som

födes under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan

vara avlat dessförinnan. Vidare reglerar lagen under vilka villkor denna le­

gala presumtion om mannens faderskap må brytas. Bestridande av barns

äktenskapliga börd kan emellertid ske även på grunder som icke beröras av

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

stadgandena om presumtionens hävande ulan gå ut på att förutsättningarna

för presumtionen över huvud icke föreligga. För de fall då presumtionsregeln

sålunda icke gäller sakna också lagens stadganden om presumtionens hä­

vande tillämpning.

Enligt vad

de sakkunniga

(s. 64—66) framhålla kan i vissa fall tvist

råda beträffande frågan, om de allmänna förutsättningarna för presumtions­

regeln föreligga eller ej. Det kan sålunda vara tveksamt, om barnet fötts å

sådan tid efter äktenskapets upplösning att presumtionen om mannens fa­

derskap äger giltighet. Ej heller är det uteslutet, att påstående kan fram­

ställas, att äktenskapet är att anse som en nullitet och sålunda icke givit

upphov till ett äktenskaps rättsverkningar. Ett berättigat intresse kunde allt­

så, yttra de sakkunniga, i vissa fall föreligga att med bindande verkan få

fastslaget, huruvida förutsättningarna för presumtionen om äktenskaplig

börd verkligen äro för handen. Under förevarande paragraf i förslaget har

upptagits en bestämmelse, som närmare reglerar en sådan positiv bördstalan.

Rätt att väcka talan om att barn har äktenskaplig börd tillkommer enligt för­

slaget endast barnet. Talan skall riktas mot mannen i äktenskapet. Är han

död, skola hans närmaste arvingar instämmas. Efterlämnar mannen, jämte

maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om

arv, skola de, som då talan väckes äro närmast till arv, instämmas. Talan

behöver däremot ej föras mot testamentstagare efter mannen. De sakkun­

niga uttala, att om utgången av processen vore av betydelse för testaments-

tagarna, de enligt allmänna regler ägde inträda som intervenienter i målet.

Dom som meddelas enligt den föreslagna bestämmelsen avses skola gälla

för och emot alla.

Vad angår denna paragraf har

barnavårdsnämnden i Stockholm

— under

erinran att enligt förslaget talan jämlikt lagrummet endast avsåge att vinna

prövning av frågan, huruvida de allmänna förutsättningarna för äktenskap­

lig börd förelåge — framhållit, att en reglering av en positiv bördstalan med

denna begränsade räckvidd vore av ringa praktisk betydelse. Enligt nämn­

dens mening borde barnets talan om äktenskaplig börd givas en mera vid­

sträckt innebörd, så att genom densamma med full verkan fastsloges, om

barnet hade sådan börd. Till stöd för de sakkunnigas förslag hade åbero­

pats, att det kunde tänkas att vid tidpunkten för barnets talan anledning

saknades för mannen eller hans arvingar att göra invändning mot börds-

presumtionen. Däremot kunde emellertid invändas, att barnet icke gärna

kunde tänkas väcka talan, om icke mannen eller hans arvingar på något

sätt ifrågasatt barnets äktenskapliga börd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar,

som ingående behandlat ifrågava­

rande stadgande, har gjort gällande, att av stadgandets formulering icke klart

framginge, huruvida det avsåge en talan om fastslående av barnets äkten­

skapliga börd över huvud eller endast frågan om förhandenvaron av de fak­

tiska förhållanden varå bördspresumtionen bygger. Ett klarläggande av för­

slagets innebörd på denna punkt vore därför erforderligt. Enligt förening-

66

rer. På samma sätt hava barnets motparter bestämts i 2 kap. 3 och 4 §§

samt 3 kap. 1 och 3 §§. Testamentstagare efter mannen hava ej tillerkänts

partsställning. Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande rätt. De

sakkunniga uttala, att testamentstagare, om bördsprocessen är av betydelse

för dem, enligt allmänna regler äga interventionsrätt.

Enligt hovrättens mening bör kretsen av barnets motparter utvidgas att

omfatta även universella testamentstagare. Dessas intressen kunna icke an­

ses tillbörligen skyddade genom interventionsrätten. I fall, där mannens

kvarlåtenskap enligt testamente helt skall tillfalla icke-arvinge, kan det

svårligen antagas, att hans kanske tämligen avlägsna skyldemän skola fin­

na anledning anställa talan enligt 2 kap. 3 §, hur välgrundad sådan talan

an vore. Och om i sådant fall barnet för talan enligt 2 kap. 1 § mot arving­

arna, kan knappast förväntas, att dessa skola offra tid och pengar på käro-

målets gendrivande, ej heller med säkerhet antagas, att de skola underrätta

en kanhända i utlandet vistande testamentstagare om målet. Vad nu an-

iörts gäller i motsvarande mån barnets testamentstagare (jfr 2 kap 2 och

3

§§).

På grund av det anförda har hovrätten föreslagit, att den partsställning,

som i 2 kap. 1

4 §§ samt 3 kap. 1 och 3 §§ tillerkänts arvingar, i stället

tillägges den avlidnes dödsbodelägare. Där mannens efterlevande maka är

barnets moder och frånsett barnet —■ ensam delägare i boet, borde dock

även sekundosuccessorer intaga partsställning gentemot barnet.

Även

hovrätten över Skåne och Blekinge

har ifrågasatt, om ej jämte man­

nens närmaste arvingar universell testamentstagare borde givas partsställ­

ning i mål om äktenskaplig börd. Det intresse, som kunde föranleda man­

nens arvingar att föra en process angående ett barns börd, vore oftast av

övervägande ekonomisk art, och det kunde då synas obilligt att ej låta en

universell testamentstagare, vars intressen lagstiftaren i andra samman­

hang beaktat t. ex. genom att göra honom till dödsbodelägare, få den för­

mån av partsställning, som tillädes t. o. in. sekundosuccessorer. Särskilt den

bristande behörigheten att väcka bördstalan kunde få stor betydelse för

testamentstagaren. Man tänke sig det fall då arvingarna äro avlägsna släk­

tingar och genom testamente berövats allt ekonomiskt intresse i saken. Det

vore näppeligen att antaga att arvingarna i ett sådant fall skulle vara be­

nägna att väcka bördstalan.

Departementschefen.

I LÄB regleras frågan, under vilka villkor den där uppställda presum-

tionen om äktenskaplig börd må hävas. Däremot gives icke någon bestäm­

melse för det fall att tvekan råder, huruvida de allmänna förutsättningarna

för presumtionsregeln äro för handen eller icke. Även om det av lagen regle­

rade fallet är det praktiskt sett viktigaste, torde dock såsom de sakkunniga

påpekat understundom kunna föreligga ett berättigat intresse att få fast-

slaget om föi utsättningarna för presumtionen verkligen äro för banden. Med

hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga önskvärt, att i lag­

stiftningen upptages ett stadgande, som närmare reglerar en dylik positiv

bördstalan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

68

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

vid ekonomiska synpunkter. Hänsyn måste även tagas till intressen av an­

nat slag, som måste antagas i regel föreligga från arvingarnas sida. I vissa

fall saknas för övrigt allt ekonomiskt intresse för såväl arvingar som testa-

mentstagare, t. ex. när någon behållning i boet efter mannen icke finnes.

Överhuvud måste beaktas, att i statusfrågor ofta icke föreligger ett direkt

motsatsförhållande, som gör partsställningen given. Avgörandet av status­

frågor är emellertid å andra sidan ej beroende av parternas dispositioner.

På grund av det allmännas intresse i saken har rätten att här, liksom i in-

dispositiva mål överhuvud, självmant sörja för erforderlig utredning. Man

torde därför kunna utgå från att under alla förhållanden förefintliga möj­

ligheter tillvaratagas att avgöra bördsfrågan i enlighet med verkliga för­

hållandet. På grund av det anförda har jag ej funnit tillräcklig anledning

att frångå förslaget i fråga om kretsen av barnets motparter vid talan enligt

förevarande lagrum.

Under remissbehandlingen har i samband med den nu behandlade frågan

även berörts spörsmålet om partsställningen i mål om hävande av börds-

presumtionen samt i mål om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap. Härvid har ifrågasatts att genomföra en motsvarande utvidg­

ning av partskretsen i dessa mål så att med arvingar likställas universella

testamentstagare. Av samma skäl som nyss anförts beträffande talan enligt

2 kap. 1 § finner jag mig dock icke böra tillstyrka en sådan utvidgning av

partskretsen. Enligt min mening skulle det t. ex. framstå som mindre lämp­

ligt att, efter det mannen i äktenskapet avlidit, tillåta hans testamentstagare

att föra talan om frånkännande av äktenskaplig börd för barn som fötts

under äktenskapets bestånd.

2

§•

I 2 § LÄB stadgas en viss preskriptionstid för talan från mannens sida om

att barn, som fötts under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning

att det kan vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig börd. Tiden är

bestämd till sex månader från det mannen fick kunskap om födelsen. En­

ligt 4 § LÄB äger emellertid mannen ej föra talan om bördspresumtionens

hävande, om han efter barnets födelse erkänt det såsom sitt.

De

sakkunniga

(s. 67—70) ha funnit den nuvarande preskriptionstiden

alltför snävt utmätt. Vid bestämmande av tidens längd ha de sakkunniga

skilt mellan de fall, då barnet kommit att varaktigt införlivas med mannens

miljö, å ena, och de fall, då detta icke skett, å andra sidan. Med tanke på

förstnämnda fall ha de sakkunniga föreslagit, att mannen skall äga väcka

talan inom ett år från barnets födelse eller från det han erhållit kunskap om

att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan vara avlat,

dock ej senare än tre år från födelsen. Har mannen ej varaktigt samman­

bott med barnet, skall han enligt förslaget däremot ej vara förlustig sin talan

förrän sex månader från det talan om äktenskaplig börd eller om under­

håll till barnet väckts och stämningen delgivits honom. — Stadgande om att

69

erkännande utesluter talerätt har i förslaget upptagits såsom ett andra styc­

ke i 2 §. Enligt förslaget skall erkännandet för att vara bindande ha ägt rum

efter det mannen fått kunskap om att modern haft samlag med annan un­

der konceptionstiden.

De i denna paragraf föreslagna preskriptions bestäm melserna

ha berörts i flera yttranden, varvid vissa förslag om ändringar framkom­

mit.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har sålunda — efter att ha fram­

hållit att den nuvarande preskriptionsregeln, enligt vilken mannen skulle

instämma sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om bar­

nets födelse, vore alltför snävt utmätt — anfört följande.

Det kan ifrågasättas om det över huvud taget är riktigt, att till tiden be­

gränsa mannens rätt i dessa fall, där talerätten i första hand grundar sig på

andra skäl än rent ekonomiska. På sätt i betänkandet framhålles är ej heller

i dansk och finsk rätt någon preskriptionstid stadgad för talan som här

avses. De skäl, som i förarbetena till den gällande lagen om äktenskaplig

börd åberopats, synas ock numera ha förlorat något i betydelse. Särskilt är

detta fallet med den åberopade svårigheten att sedan en längre tid förflutit

åstadkomma erforderlig bevisning. Visserligen är det, såsom de sakkunniga

anföra, av vikt att barnet tryggas mot att efter längre tid skiljas från den

miljö i vilken det känt sig höra hemma. Men mot detta intresse står man­

nens mycket berättigade anspråk på att ej anses som fader till ett barn som

icke är hans och ett av allmänt rättsmedvetande buret krav att rätten ej skall

grundas på falska förutsättningar. Även om det vid vägande mot varandra av

dessa synpunkter kan anses berättigat att talerätten under vissa förutsätt­

ningar efter viss tid upphör, är det dock uppenbart att den nu stadgade

preskriptionsbestämmelsen ej kan oförändrad bibehållas.

Vid bedömandet av denna fråga synes riktigt att såsom de sakkunniga fö­

reslagit göra skillnad på de fall, då barnet kommit att varaktigt införlivas

med mannens miljö, å ena, och de fall, då detta icke skett, å andra sidan.

Förslaget ansluter härvid till den tankegång, enligt vilken preskriptionsbe­

stämmelsen i första hand grundas på vikten av att barnet ej under den för

dess själsliv så betydelsefulla uppväxttiden tvingas att ändra inställning till

den omgivning och det hem, där det uppfötts och fostrats. Då i enlighet med

denna åskådning i 2 § sista punkten föreslås en annan och för mannen för­

delaktigare utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning, om mannen ej

varaktigt sammanbott med barnet, än den som i motsatt fall skulle gälla,

torde någon principiell invändning däremot icke kunna göras.

En varaktig samvaro med barnet synes emellertid först då bliva av bety­

delse, då barnet uppnått sådan ålder, att det såsom regel kan antagas fästa

avseende vid den miljö i vilken det lever. Detta kan knappast sägas vara fal­

let förrän barnet överskridit den ålder, då enligt praxis vårdnaden om det­

samma regelmässigt anses böra anförtros modern. I varje fall bör fordras att

barnet fyllt åtminstone två år innan samvaron skäligen kan åberopas som

skäl för eu begränsning av mannens naturliga talerätt.

Med de sakkunnigas ovan angivna utgångspunkt synes vidare med fog

kunna göras gällande att när helst ett bifall till mannens talan ej i och för

sig kan medföra någon ändring i platsen och sättet för barnets vård och

fostran, anledning saknas att med hänsyn till barnets intresse reglera pre­

skriptionstiden. Till fall av dylik art höra, förutom de i förslaget angivna,

även de, då barnet redan på grund av skillnad i äktenskapet, vid vilken

modern tillerkänts vårdnaden om barnet, varaktigt skilts från mannen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

70

den hemmiljö han representerat. Til] belysande härav må nämnas, att det ej

sällan inträffar, att hustrun i skillnadsmålet säger sig ej yrka underhålls­

bidrag till barn som enligt 1 kap. 1 § har äktenskaplig börd, enär makarna

äro ense om att det ej avlats i samlag mellan dem.

Sista punkten i 2 § bör följaktligen enligt föreningens mening omfatta

såväl de fall, då mannen efter det barnet fyllt två år ej varaktigt sammanbott

med barnet som de, då han efter dom å skillnad i äktenskapet frånkänts

vårdnaden om detsamma.

Om barnet sålunda ej tillhört eller tillhör mannens miljö är dess intresse

ej längre av sådan betydenhet att däri kan finnas tillräckligt stöd för en be­

gränsning av tiden för talerätten. Denna kan följaktligen "ej så bestämmas

att den upphör viss tid efter barnets födelse, oberoende av om mannen ägt

kännedom om moderns samlag med annan. En viss preskriptionstid betingas

däremot av ett allmänt krav på att frågan om ett barns börd ej onödigtvis

eller utan skäl hålles svävande. Det synes nämligen berättigat fordra av

mannen att han inom rimlig tid från det han fick kunskap om det faktum

varpå han stöder sin talan gör denna talan gällande. Härvid torde såsom

rimlig böra anses den tid, som i allmänhet kan antagas åtgå för anskaffandet

av erforderlig bevisning och för ett därpå grundat ståndpunktstagande. För

sådant ändamål synes den i förslaget för där avsedda fall stadgade tiden

för kort. Enligt föreningens mening bör preskriptionstiden skäligen kunna

bestämmas till ett år.

Vad i betänkandet anförts rörande de i 2 § första stycket sista punkten

omförmälda fallen (s. 69) synes närmast visa att de sakkunniga tänkt sig

att mannen utgått ifrån att det varit ostridigt att barnet i fråga ej varit hans.

Enligt ordalagen skulle dock stadgandet bliva tillämpligt oberoende av om

mannen haft kunskap eller ej om att hustrun haft samlag med annan under

tid, då barnet kan vara avlat. Då detta står i strid med här uttalade synpunk­

ter, bör stadgandet enligt föreningens mening, samtidigt som med där av­

sedda fall likställas det av föreningen angivna, så jämkas att därav fram­

går, att tiden, inom vilken mannens talan sist må anställas, ej börjar löpa

förr än mannen fått sådan kunskap som ovan sagts.

Vad härefter angår de fall som i det föregående icke berörts, d. v. s. i

huvudsak sådana då äktenskapet består och föräldrar och barn sammanbor

eller mannen i varje fall, därest makarna vunnit skillnad i äktenskapet, har

vårdnaden om barnet, torde talan om förklaring att barnet icke äger äk­

tenskaplig börd vara en ganska sällsynt företeelse i svensk rättstillämpning.

Skulle även i dylika fall mannen, efter det han fått kunskap om moderns

samlag med annan, vilja föra talan om barnets börd, skulle detta kunna sä­

gas visa att olägenheterna för honom, vare sig de äro grundade på känslo-

skäl eller bero på en strävan att förhindra att orätt sker i rättsligt hänseende

(exempelvis i arvs- eller fideikommissrätt), även objektivt sett äro av den

betydelse att de måste anses allvarligt konkurrera med barnets intresse att

lämnas i orubbad miljö. Vill man därför likväl begränsa mannens talerätt i

dylika fall, synes det böra ske med tillbörlig hänsyn till mannens intressen.

Från nu anförda synpunkter synas preskriptionsbestämmelserna i 2 g

första stycket första punkten i förslaget onödigt stränga gentemot mannen.

Enligt den skall talan av mannen anhängiggöras inom ett år från barnets

födelse eller från det mannen erhållit kunskap om moderns samlag med an­

nan, dock ej senare än tre år från födelsen. Då såsom i betänkandet fram-

hålles, barnets blodgruppsegenskaper i regel kunna med säkerhet fastställas

först vid ett-års-åldern, synes knappast riktigt att stadga så kort preskrip­

tionstid som ett år, då ju därigenom understundom och, enligt vad erfaren­

heten visar, ganska ofta mannen skulle bli nödsakad instämma sin talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

72

sig kan vara ägnat att skada barnet. I överensstämmelse därmed borde då

också mannens varaktiga sammanboende med barnet, innan detta fyllt två

år, vara utan självständig betydelse för frågan om mannens rätt att föra

sådan talan varom här är fråga.

Vidare synes man ha anledning ifrågasätta, huruvida mannens varaktiga

sammanboende med barnet för menige man framstår som en avgörande om­

ständighet även om sammanboendet ligger i tiden innan mannen erhållit så-

da kunskap som sägs i första punkten i paragrafens första stycke. Frågan

må belysas med ett praktiskt exempel. En gift kvinna får ett barn. Mannen

har icke den ringaste tanke på att någon annan än han kan vara fader till

barnet. Han fortsätter att leva tillsammans med sin familj. När barnet är

exempelvis tio månader gammalt, får mannen veta, att hustrun varit honom

otrogen vid den tidpunkt då barnet avlats. Hustrun erkänner förhållandet

och vitsordar, att en annan man sannolikt är fader till barnet. Samman­

levnaden mellan makarna brytes i anledning av det inträffade, och äktenska­

pet upplöses. Hustrun gör icke anspråk på bidrag till barnets underhåll.

Det är i högsta grad förklarligt, om mannen nu anser sig fri från alla för­

pliktelser mot barnet. Några år senare, och sedan de i första punkten angivna

tiderna utgått, riktar emellertid barnets legala ställföreträdare underhålls-

anspråk mot mannen. För menige man torde det nu förefalla egendomligt,

att mannen, endast därför att han under en tid varaktigt sammanbott med

barnet innan han fick vetskap om hustruns otrohet, skall vara definitivt av­

skuren från möjligheten att få frågan om barnets börd rättsligen prövad.

Vad i nästföregående stycke anförts skulle närmast böra föranleda till att

lagen erhölle sådant innehåll, att till andra punkten hänfördes även sådana

fall, där mannen varaktigt sammanbott med barnet, under förutsättning

nämligen att detta skett, innan han fick sådan kunskap som sägs i första

punkten. En sådan regel bör emellertid icke uppställas i den mån den råkar

i strid med den ovan omnämnda principen om att mannens talerätt måste

starkt begränsas sedan barnet varaktigt införlivats med hans miljö. Om man­

nen efter det barnet uppnått två års ålder fortsatt att varaktigt sammanbo

med barnet, låt vara utan någon som helst vetskap om att hans faderskap

kanske är tvivelaktigt, finnes anledning tillerkänna sammanboendet en av­

görande betydelse. De synpunkter, som nu senast anförts, skulle emellertid i

praktiken bliva i viss mån tillgodosedda, därest stadgandet i enlighet med

vad tidigare sagts ändrades så, att mannens varaktiga sammanboende med

barnet under de två första levnadsåren icke tillerkändes avgörande betydelse.

På grund av det anförda har samfundet hemställt, att det måtte tagas

under övervägande att utvidga tillämpningsområdet för preskriptionsbestäm-

melsen i första stycket andra punkten så, att den avsåge de fall, då mannen

icke efter det barnet uppnått viss ålder — förslagsvis två år — varaktigt

sammanbott med barnet.

Även

Göta hovrätt

har, ehuru från annan synpunkt, funnit det tveksamt,

om den omständigheten att mannen ej varaktigt sammanbott med barnet

borde ha den betydelse för talerätten som föreslagits. I detta hänseende har

hovrätten papekat, att även om mannen ej sammanbott med barnet, kunde

han ha varaktigt sammanbott med modern. Att han efter barnets födelse ej

sammanbott med barnet behövde ej ha föranletts av misstanke om barnets

börd utan kunde berott på andra omständigheter, t. ex. utrikes vistelse eller

uppkommen oenighet mellan makarna. Med hänsyn härtill har hovrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

t. ex. födes blott några dagar före äktenskapets ingående mellan föräldrarna,

medgiver en för mannen till tiden oinskränkt talerätt, medan preskription

inom relativt kort tid inträder, därest vigsel hinner ske före barnets födelse,

torde icke vara tillfredsställande, detta så mycket mindre som i det förra

fallet mannen genom en formbunden förklaring dock faktiskt erkänt sig

vara fader till barnet, vilket erkännande han genom att därefter ingå äk­

tenskap med modern kan sägas ha ytterligare bekräftat. Har barnet fötts

efter äktenskapets ingående, medför redan ett

formlöst,

efter barnets födelse

gjort erkännande från mannens sida om att barnet är hans, att talerätt helt

uteslutes. Det torde vid bedömande av frågan böra beaktas, att en legitime­

ring av barnet genom »föräldrarnas» äktenskap i verkligheten ganska ofta

sker med klar vetskap hos båda kontrahenterna därom, att den äkta mannen

icke är fader till barnet. Mannen har t. ex. träffat barnets moder först då

bon befunnit sig i långt framskridet havandeskap, och har då i samförstånd

med modern lovat åtaga sig faderskapet. Att mannen kanske flera år efter

äktenskapets ingående, då barnet uppnått relativt hög ålder, skall kunna

beredas tillfälle att med framgång anställa talan om faderskapets och där­

med den äktenskapliga bördens hävande måste för rättskänslan framstå

såsom stötande. Det kan givetvis anmärkas, att i viss mån liknande skäl,

som nu åberopats, kunna anföras för införande av en allmän preskriptions-

frist för rätt till talan om upphävande av genom erkännande fastställt fa­

derskap till barn utom äktenskap. Men om införande av en allmän preskrip-

tionsbestämmelse av detta innehåll väl kan diskuteras, måste en begränsning

av talerätten för hävande av den äktenskapliga börden och faderskapet till

ett genom äktenskap legitimerat barn vara att anse såsom synnerligen väl

motiverad. Det legitimerade barnet har ju i allmänhet i likhet med vad som

är förhållandet med barn, som fötts i äktenskapet, kommit att så vänja sig

vid en viss miljö, att en efter längre tid skedd ändring av dess status i för­

hållande till fadern kan medföra högst otillfredsställande verkningar.

Vad angår utformningen av en preskriptionsbestämmelse i nu berörda av­

seende torde preskriptionstiden lämpligen kunna bestämmas till ett år från

det mannen efter äktenskapets ingående erhållit kännedom om att modern

haft samlag med annan man under tid, då barnet kan vara avlat, dock ej

till senare tidpunkt än tre år efter äktenskapets ingående. För det fall att

mannen ej varaktigt sammanbott med barnet (eventuellt också för det fall

att mannen allenast under barnets två första levnadsår sammanbott med

barnet) torde preskriptionstiden böra bestämmas på samma sätt som i fråga

om barn som avses i 1 kap. 1 § i förslaget.

Den i 2 kap. andra stycket upptagna regeln, att talerätten under vissa för­

utsättningar är utesluten om mannen erkänt barnet såsom

sitt, har berörts i ett par yttranden.

Svea hovrätt

har påpekat, att medan

enligt 4 § lagen om äktenskaplig börd talerätt ej vore för handen om mannen

efter barnets födelse givit sådant erkännande, enligt förslaget gällde som

ytterligare förutsättning för att erkännandet skulle få denna verkan, att det

lämnats vid en tidpunkt då mannen haft kunskap om att modern haft sam­

lag med annan under konceptionstiden. Hovrätten har i anslutning härtill

anfört följande.

Hovrätten ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen i 4 § lagen om äk­

tenskaplig börd bör bibehållas oförändrad. Att endast mannens efter barnets

födelse genom uttrycklig förklaring eller ådagalagd inställning till barnet

givna erkännande tillmätes avgörande betydelse, måste anses välgrundat,

76

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 93.

I de sakkunnigas förslag rörande preskriptionstiden skiljes mellan å ena

sidan de fall, då mannen varaktigt sammanbott med barnet, samt å andra si­

dan övriga fall. Även enligt min mening är en uppdelning efter denna linje

lämplig. I de senare fallen möta nämligen icke så stora betänkligheter mot

en mera avsevärd utsträckning av preskriptionstiden; bifall till mannens

talan medför nämligen här i och för sig icke någon miljöförändring för bar­

net. Såsom de sakkunniga framhållit kan visserligen en skiljelinje av denna

art emellanåt vålla tvekan i tillämpningen, men denna olägenhet synes icke

böra vara avgörande. I ett par yttranden har gjorts gällande, att med de fall,

då mannen och barnet överhuvud ej sammanbott, borde jämställas de fall,

då samboende väl ägt rum men endast under tid före det barnet fyllt två år.

Det torde visserligen vara riktigt att före denna ålder ett miljöbyte ej är så

skadligt för barnet som senare. Ur andra synpunkter kan det emellertid

ifrågasättas, om barnets ålder bör tillerkännas en avgörande betydelse i

detta sammanhang. Så snart mannen varaktigt sammanbott med barnet,

måste det nämligen anses ha legat närmare till hands för mannen att vid

tvivel om barnets börd föra talan därom än eljest varit förhållandet. Hän­

synen till mannen är alltså i dessa fall i regel icke så framträdande som

då någon samhörighet i miljö överhuvud ej uppstått. I dessa senare fall

åter är ju situationen vanligen den, att barnet avlats under tid då makar­

na levat åtskilda på grund av söndring och sammanlevnaden mellan makar­

na definitivt upphört före barnets födelse, varvid barnet följt modern. Man­

nen torde i dessa fall ofta utgått från att han icke är fader samt att några

förpliktelser icke kornme att göras gällande mot honom. Jag finner på grund

av det anförda ej anledning att giva skilda regler med hänsyn till barnets

ålder vid tiden för sainboendet. Härför talar även den omständigheten att

preskriptionsreglerna om möjligt ej böra göras alltför invecklade. Av nu

anförda skäl synes ej heller böra stadgas någon särbestämmelse för det fall

att vid tiden för väckandet av mannens talan samhörigheten i miljö mellan

honom och barnet redan brutits.

Då mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, torde såsom föreslagits

utgångspunkten för preskriptionstiden böra vara att det för mannen gives

tillkänna att han anses som barnets fader. Han torde ju i dessa fall, såsom

nyss antytts, ofta ha utgått från att barnet avlats i utomäktenskaplig för­

bindelse. Såsom jämväl föreslagits torde härvid böra vara avgörande, att

talan om äktenskaplig börd eller om underhåll åt barnet väckts mot man­

nen. Att härmed likställa att krav på ersättning jämlikt barnavårds- eller

fattigvårdslagen framställts mot mannen synes knappast påkallat. Ett så­

dant krav, som icke framställes av någon barnets representant, torde näm­

ligen ofta icke uppfattas av mannen på samma sätt som en civilrättslig talan

om underhåll. Fristen har av de sakkunniga föreslagits till sex månader.

Enligt min mening bör dock tiden utsträckas till ett år. En sådan tidrymd

torde nämligen vara rimlig för att fatta ståndpunkt till frågan om talan bör

anställas.

För övriga fall synes böra räknas en viss frist från barnets födelse eller

78

Detta stadgande har i

de sakkunnigas

förslag bibehållits såsom huvud­

regel beträffande arvinges talerätt i nämnda hänseende. Bestämmelsen har

emellertid ansetts vara alltför sträng mot arvingarna, om mannen icke var­

aktigt sammanbott med barnet. Preskriptionstiden skall i detta fall icke

börja löpa tidigare än från den dag, då anspråk, som grundas på att barnet

har äktenskaplig börd, framställes mot dödsboet.

Departementschefen.

I likhet med vad som förordats beträffande tidsfristen jämlikt 2 § första

stycket andra punkten har tiden enligt nu förevarande paragraf utsträckts

till ett år.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § LÄB.

⁵ §•

I 7 § LÄB stadgas som huvudregel, att talan om att barn skall förklaras

icke ha äktenskaplig börd ej må bifallas, med mindre visas att barnet

icke kan vara avlat av mannen. Från denna regel meddelas en undantagsbe­

stämmelse för det fall att barnet avlats före äktenskapet eller under det

makarna enligt domstols beslut levde åtskilda. Om mannen i sådant fall för

talan om att barnet skal] förklaras sakna äktenskaplig börd, skall enligt lag­

rummet hans talan bifallas, om det ej göres sannolikt att makarna haft

samlag med varandra å tid då barnet kan vara avlat.

De sakkunniga

(s. 71—75) framhålla beträffande huvudregeln, att det

lage i sakens natur att endast i undantagsfall fullständig bevisning kunde

förebringas därom att mannen ej kunde vara fader till barnet. Presumtionen

om mannens faderskap komme därför att gälla, även om omständigheterna

med stor sannolikhet talade för att barnet avlats i utomäktenskaplig för­

bindelse. Att upprätthålla bördspresumtionen, även om alla berörda parters

uPP§ifter och övriga omständigheter tydde på att mannen i äktenskapet ej

vore fader till barnet, kunde ej anses tillfredsställande. Även om presumtio­

nen om äktenskaplig börd i regel måste antagas vara till barnets fördel,

kunde dock ej alltför sällan förekomma fall, då det låge i barnets intresse

att få fastställt att det icke vore barn av den man som enligt huvudregeln

skall anses vara dess fader. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit en

jämkning av stadgandet i 7 § LÄB behövlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall presumtionen om den äkta mannens

faderskap brytas, om det blir utrett att annan haft samlag med modern un­

der konceptionstiden och det måste antagas att denne är fader till barnet. 1

de fall, då sådan bevisning icke föreligger att viss utpekad man i stället för

äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, uppställer förslaget den

regeln, att presumtionen skall kunna hävas, då det på grund av barnets

arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att den

äkta mannen ej är barnets fader.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 93

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sträcktes att gälla beträffande talan som föres av modern såsom represen­

tant för barnet. Som motivering har advokatsamfundet anfört följande.

Det torde icke finnas någon anledning att fordra strängare bevisning för

ett bifall till talan som föres av modern såsom representant för barnet, även

om modern rättsligen sett icke är att betrakta såsom part i målet. Moderns

påstående i en av henne å barnets vägnar anhängiggjord talan om att den

äkta mannen icke är fader till barnet måste ju i allmänhet förtjäna särskild

tilltro, ja vara mera »kvalificerat» än ett mannens påstående av samma inne­

håll. Moderns uppgift innebär dock ett erkännande av otrohet från hennes

sida, och ett bifall till hennes talan innebär också allmänt sett en disfavör

för barnet och medför i regel vårdnads- och underhållsplikt för modern

gentemot barnet. Mannens påstående om att han icke är fader till barnet

kan ju vara influerat av hans önskan att slippa underhållsbidrag för ett

barn, till vilket han i verkligheten kan vara fader, men med vilket han ald­

rig kommer att sammanbo eller ha någon närmare förbindelse. Gentemot

kravet på en lättnad i fråga om bevisning jämväl för moderns del skulle

visserligen kunna invändas, att hennes möjligheter att skaffa bevisning

för bifall till en talan jämlikt första punkten i paragrafen i allmänhet äro

större än mannens i motsvarande fall. Denna anmärkning synes dock icke,

då eljest inga skäl tala för en åtskillnad, vara av avgörande betydelse. Mo­

dern kan ju för övrigt ofta ha ett berättigat intresse av att icke i rättegången

omtala vem som är den verklige fadern till hennes barn.

Departementschefen.

Den nuvarande huvudbestämmelsen, att presumtionen om den äkta man­

nens faderskap ej kan brytas annat än genom bevisning att mannen ej kan

vara fader till barnet, avser att i största möjliga utsträckning skydda bar­

nets legitimitet. Även om det får antagas som regel vara till fördel för bar­

net att bibehållas vid den äktenskapliga börden, kan dock, såsom de sak­

kunniga påpekat, icke bortses från att det i vissa fall kan ligga i barnets in­

tresse att få fastställt att den äkta mannen icke är dess fader. Har modern

ingått nytt äktenskap med den verklige barnafadern och står barnet under

hennes vårdnad, torde det för såväl barnet som övriga parter vara bäst att

denne även rättsligen betraktas som fader till barnet. Jämväl det offentliga

har intresse av att barnets börd såvitt möjligt fastställes i enlighet med verk­

liga förhållandet. Denna princip torde icke låta sig väl förena med de stränga

beviskrav som nu uppställas i 7 § LÄB. I rättstillämpningen har även det

nuvarande stadgandet visat sig vara ett hinder att ernå ett materiellt riktigt

resultat. Domstolarna torde sålunda i ett flertal fall ha nödgats ogilla talan

om frånkännande av äktenskaplig börd, ehuru detta stått i strid mot samt­

liga parters av omständigheterna bestyrkta uppgifter.

Även om sålunda en mildring av dessa krav framstår som önskvärd, måste

man dock härvid framgå med stor försiktighet. Det är självfallet av största

betydelse för familjelivet i dess helhet, att barnets äktenskapliga börd icke

kan angripas i andra fall än då avgörande bevis kan föras om att den äkta

mannen icke är fadern. Eljest skulle den trygghet som presumtionsregeln

avser att skapa förringas i betänklig mån.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget, varemot erinringar ej fram­

81

ställts, synes mig ur nu angivna synpunkter väl avvägt. En särskild regel

torde, på sätt föreslagits, vara lämplig för det fall, att i målet blir klarlagt,

att hustrun stått i mer eller mindre varaktig förbindelse med annan man,

vilken med största sannolikhet kan antagas vara fader till barnet. I mål

om äktenskaplig börd är nämligen situationen mången gång den nu angivna.

Genom kravet att i sådana fall redan i målet om hävande av den legala börds-

presumtionen skall visas att annan haft samlag med modern lärer, såsom de

sakkunniga påpekat, i tillbörlig grad förebyggas att frågan om faderskapet

till barnet genom bördspresumtionens hävande hänskjutes till en rättegång

vars utgång är alltför oviss.

De sakkunniga ha föreslagit en utvidgning av undantagsbestämmelsen

från den allmänna huvudregeln att omfatta — förutom de fall då barnet av­

lats före äktenskapet eller under det makarna enligt domstols beslut leva

åtskilda — jämväl de fall, då barnet avlats å tid när makarna eljest på grund

av söndring leva åtskilda. Även enligt min mening bör särlevnad på grund

av söndring beaktas, fastän beslut om hemskillnad eller om sammanlevna­

dens hävande icke meddelats. Jämväl i nu avsedda fall måste nämligen en­

ligt sakens natur presumtionen om samlag mellan makarna anses i så bety­

dande grad försvagad, att en lättnad i motbeviset är påkallad.

Undantagsbestämmelsen gäller för närvarande endast när talan föres av

mannen själv, och denna regel har i förslaget, med en viss jämkning, bibe­

hållits. Lagberedningen anförde som skäl för denna begränsning, att om

mannen varit i tillfälle att föra talan men underlåtit detta, däri låge ett så

starkt stöd för att han verkligen avlat barnet, att presumtionen ej borde

kunna brytas genom blott förnekande av annan taleberättigad. Såsom i ytt­

randena framhållits behöver emellertid mannens underlåtenhet att tala a

börden icke innebära ett stöd för ett dylikt antagande. Underlåtenheten kan

sålunda ha berott på att mannen ej insett nödvändigheten att föra talan eller

av annan omständighet. Villkoret att talan skall föras av mannen själv synes

med hänsyn härtill böra utgå. Någon risk att undantagsbestämmelsen utan

denna inskränkning skall föra för långt torde knappast föreligga. Jag vill

erinra, att i målet endast behöver göras sannolikt att makarna haft sam­

lag med varandra under konceptionstiden för att undantagsbestämmelsen

skall falla och presumtionen om mannens faderskap åter gälla med full

styrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

På grund av svårigheterna att utreda faderskapet till barn utom äkten­

skap underlättas faderskapsbevisningen i de flesta länders lagstiftningar ge­

nom särskilda regler som väsentligen ha karaktären av presumtioner. I vårt

land gäller enligt 2G § LBuÄ den presumtionsregeln, att en svarande i fader-

skapsmål skall anses som barnets fader, om han haft samlag med modern

(i Bihang till riksdagens protokoll 19t9. i samt. Nr 93.

82

under konceptionstiden. Den sålunda uppställda presumtionsregeln kan

emellertid under vissa förutsättningar hävas. I detta hänseende gäller enligt

lagrummet, att presumtionen brytes, om det är uppenbart att barnet icke

avlats vid det samlag som svaranden under konceptionstiden haft med mo­

dern. — Lagberedningens motivering till dessa bestämmelser är intagen i be­

tänkandet (s. 75—78).

De sakkunniga

(s. 79—86) ha icke ifrågasatt annat än att som huvud­

regel fortfarande bör uppställas den presumtionen att den som haft samlag

med modern under konceptionstiden skall anses som barnets fader. Vad an­

går frågan under vilka förutsättningar presumtionen må hävas ha de sak­

kunniga däremot funnit en ändring önskvärd. De sakkunniga framhålla i

detta sammanhang, att möjligheterna att komma till klarhet i faderskaps-

frågor icke oväsentligt ökat sedan den nuvarande lagstiftningens tillkomst.

Genom de resultat blodgruppsforskningen vunnit hade nämligen beretts

utväg att visa att viss man icke kunde vara fader till barnet. I en del fall

kunde ock genom blodgruppsbestämning vinnas ett positivt stöd för anta­

gandet att en utpekad man vore barnets fader. Även andra antropologiska

undersökningar än blodundersökning kunde tjäna till ledning i faderskaps-

mål. Att alla antropologiska undersökningar finge komma till användning i

faderskapsprocessen syntes önskvärt. Otvivelaktigt kunde indiciebevisning-

en på denna väg avsevärt förbättras. För att indiciebevisningen skulle kom­

ma till sin rätt fordrades emellertid, att lagen tillerkände sannolikhetsbe­

dömningar större betydelse än nu. Öppnades möjlighet därtill, kunde man

givetvis icke stanna vid att tillåta vissa slag av indicier men utesluta andra.

Alla omständigheter som medförde, att det framstode som mer eller mindre

osannolikt att barnet avlats av svaranden i faderskapsmål, måste få andra-

gas. Även en sådan omständighet som att modern haft samlag med annan

under konceptionstiden kunde här vara av betydelse.

De sakkunniga ha med hänsyn till det anförda förordat, att faderskaps-

presumtionen skall falla, om det i belysning av samtliga omständigheter som

kunna tala emot svarandens faderskap framstår som uppenbart osannolikt

att denne är fader till barnet.

De sakkunnigas förslag i fråga om fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap har, såsom redan förut nämts, tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i flertalet yttranden. Icke i något yttrande har förslaget direkt avvi­

sats. I ett par yttranden ha emellertid uttalats vissa betänkligheter mot för­

slaget.

Socialstyrelsen

har anfört följande.

I princip delar styrelsen de sakkunnigas uppfattning, att i faderskapsmål

alla möjligheter böra tillvaratagas för att få utrett, vem som är fader till

barnet. De framsteg, som under de senaste tjugufem åren gjorts på blod-

gruppsforskningens område samt i fråga om andra antropologiska under­

sökningar, motivera enligt styrelsens mening, att sannolikhetsbedömningar

tillerkännas större betydelse än vad som är förenligt med den gällande lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

83

texten. Även om det med hänsyn till barnets framtid är av största vikt, att

faderskapet fastställes, är risken för misstag med nuvarande restriktiva be­

stämmelser i fråga om bevisningen alltför stor. En person kan ju med nu­

varande regler förklaras vara fader till ett barn ehuru vissa omständighe­

ter, varom utredning ej får förebringas i rättegången, göra detta osannolikt.

Det är icke lyckligt, att någon förklaras vara barn till en fader, som anser

sig kunna bevisa att han icke är det och därför aldrig kommer att vilja veta

utav barnet och endast motvilligt bidrager till dess underhåll. Om en sva­

rande i faderskapsmål medgives rätt att förebringa bevisning om alla om­

ständigheter, som kunna medverka till att utröna sanningen i fråga om

faderskapet, kommer han givetvis att omfatta rättens utslag med ett helt

annat förtroende. Icke minst ur social synpunkt är det betydelsefullt att

den, som av domstol förklaras vara fader till ett barn, även själv i möjli­

gaste mån blir övertygad om utslagets riktighet och lojalt söker uppfylla

sina förpliktelser —- jämväl i personligt hänseende — mot barnet.

Även om styrelsen sålunda i och för sig tillstyrker den föreslagna formu­

leringen av 3 kap. 2 § föräldrabalken, varigenom större möjligheter erhållas

till förebringande av utredning i faderskapsmål, vill styrelsen dock i detta

sammanhang göra vissa erinringar. De sakkunniga framhålla visserligen, att

blodgruppsbestämning och, om så anses erforderligt, även andra antropolo­

giska undersökningar böra företagas, innan huvudförhandling enligt nya

rättegångsordningen äger rum. Dessförinnan skall även avgöras, om sva­

randen i rättegången skall få förebringa utredning om att modern under

konceptionstiden haft samlag med annan man. Om ej särskilda skäl tala

mot att svaranden är fader till barnet, skall dylik bevisning i regel ej få fö­

ras. Det är enligt styrelsens mening nödvändigt, att detta kraftigt under-

strykes i motiveringen till denna lagbestämmelse. Behovet härav framträ­

der alldeles särskilt på grund av vad som anföres å s. 82 i betänkandet till

närmare utveckling av uttrycket »övriga omständigheter» i målet. Bl. a.

vill styrelsen framhålla, att en obestyrkt uppgift från svarandens sida att

preventivmedel använts icke bör betraktas som tillräcklig anledning för att

bevisning om samlag med annan man skall få förebringas. Erfarenheten

visar, alt det även med nuvarande lagstiftning ej sällan händer, att svaran­

den i faderskapsmål försöker trakassera modern. Med den föreslagna lydel­

sen av lagrummet givas onekligen ökade möjligheter därtill, vilka måste

stävjas, om icke modern och även barnet skola åsamkas lidande och skada.

Kravet på en fast processledning framträder därför med stor skärpa. Eljest

riskerar man, att mödrarna komma att vägra att uppgiva faderns namn,

vilket numera är ytterst sällsynt. En dylik utveckling måste givetvis för­

hindras.

Att antalet fall, där rättegång fordras för att fastställa faderskapet, kom­

mer att ökas vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag torde vara

ofrånkomligt. Ur mödrarnas synpunkt är detta icke önskvärt, ty det kom­

mer att än ytterligare försvåra deras i och för sig ömtåliga ställning. Det

innebär givetvis en avsevärd lättnad för modern, om fadern erkänner fa­

derskapet till ett barn utom äktenskap. Även med hänsyn härtill är det

synnerligen betydelsefullt, att det genom tillämpningen av den nya lag­

regeln kl argöres', att en man, som haft samlag med modern under koncep­

tionstiden, i regel ej genom bestridande och därpå följande rättegång kan

fria sig från faderskapet.

Även

svenska socialvårdsförbundet

har betonat, alt förslaget komme alt

medföra större svårigheter än för närvarande alt förmå den som modern

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

utpekat som fader att frivilligt erkänna faderskapet. Ändringen komme

även att föranleda en ökning av antalet fall, där faderskapet överhuvud

icke kunde fastställas. Det kunde nämligen antagas, att modern i fall, då

en av henne mot viss man anhängiggjord talan om faderskapet icke vun­

nit bifall på den grund att mannen framställt och styrkt exceptio plurium,

icke ville föra talan om faderskapet mot annan man. Blotta vetskapen, att

som bevismedel kunde åberopas, att modern haft samlag med annan än

den av henne utpekade, kunde medföra, att modern bleve obenägen att

angiva någon såsom barnets fader. Trots nämnda olägenheter ville för­

bundet tillstyrka den föreslagna lagändringen. I likhet med de sakkunni­

ga ansåge nämligen förbundet det tyngst vägande skälet vara, att med för­

slaget möjligheterna att nå fram till det

rätta

faderskapet ökades.

Svea hovrätt

bär anfört följande.

Enligt hovrättens mening är det otvivelaktigt, att resultatet av blodun­

dersökning och annan antropologisk undersökning i förening med övrig be­

visning i många fall är tillfyllest för att skapa juridisk visshet angående

faderskapet. Men säkert är också, att det, därest ett krav på fullständig fa-

derskapsbevisning uppställes, i långt färre fall än för närvarande skall visa

sig möjligt att fastställa faderskapet till utomäktenskapliga barn. Ett system,

som synes äga stora förtjänster är det, att lagen uppställer en presumtions-

regel sådan som den ifrågavarande men tillåter en man, vilken enligt pre-

sumtionen är barnets fader, att göra och styrka exceptio plurium concum-

bentium, med verkan, om han lyckas styrka invändningen, att han ej må

—• med mindre de andra konkumbenternas faderskap till barnet kan uteslu­

tas —- förklaras vara barnets fader, men väl kan åläggas underhållsskyldig­

het gentemot barnet. De större möjligheter att bryta presumtionen, som

vinnas genom nyssberörda, av de sakkunniga föreslagna ändring, samt ge­

nom de vetenskapliga undersökningarnas ökade värde, minska visserligen

betänkligheterna mot presumtionsregeln. Skälen för ett system med excep­

tio plurium, sådant som ovan angivits — dock att solidarisk underhålls­

skyldighet för flera konkumbenter icke bör ifrågakomma -— måste emeller­

tid anses goda. De skäl, som av lagberedningen särskilt åberopades mot

medgivande av exceptio plurium — redan från början delvis av ringa tyngd

— ha ju numera ytterligare förlorat i styrka. Hovrätten har emellertid stan­

nat vid att förorda det huvudsakliga vidblivande vid gällande ordning, som

förslaget innebär. Avgörande för hovrätten har härvid varit, att denna ord­

ning har gammal hävd i svensk rätt samt att någon väsentlig ändring i de

utomäktenskapliga barnens ställning gentemot fadern och hans släkt icke

föreslagits. 1

1 yttranden från medicinskt håll har särskilt framhållits, att förslaget

innebure den fördelen i förhållande till gällande rätt, att större hänsyn kun­

de tagas till medicinska synpunkter.

Medicinalstyrelsen

har sålunda yttrat,

att enligt förslaget öppnades möjlighet att vid lagtillämpningen taga hän­

syn till sannolikhetsbedömningar som grundades på biologiska förlopp.

Förslaget anslöte sig sålunda väl till allmän biologisk grundåskådning. Å

andra sidan funne styrelsen det ej motiverat att för närvarande ytterligare

minska kraven för brytande av faderskapspresumtionen. Enligt styrelsens

86

låtande av exceptio plurium kunde medföra, att mödrar till barn utom äkten­

skap kunde bli föremål för trakasserier och nedsättande rykten.

I vissa yttranden har, jämte det förslaget tillstyrkts, framhållits att frågan

om faderskapsbevisningen måste tagas under omprövning, därest arvsrätt

för barn utom äktenskap skulle införas.

Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar

har härom yttrat:

I samma mån som barn utom äktenskapet i rättsligt hänseende jämställas

med övriga barn, växer kravet på att fastställandet av faderskapet sker i

överensstämmelse med verkliga förhållandet. Därest sådant barn gives sam­

ma rätt att av båda föräldrarna erhålla fostran och underhåll och lika rätt

till arv efter dem som barn i äktenskap, kan den av vår lag intagna stånd­

punkten i fråga om fastställande av faderskap icke längre upprätthållas.

Garantierna för faderskapets verklighet måste då säkerligen skärpas. Den

uppmjukning av den nuvarande lagens regel om presumtionen för faderska­

pet, som i betänkandet föreslås, torde då icke kunna anses tillräcklig. Fa­

derskapet skulle alltjämt kunna ådömas någon, även om det av utredningen

frainginge, att talan kunnat med samma skäl riktas mot annan. I varje fall

lärer icke arvsrätt eller annan av barnets härkomst avhängig rätt kunna

grundas på ett system, där det kan komma att bero av kvinnas godtycke vid

valet bland flera möjliga fäder, mot vem av dem barnets anspråk är riktat.

Därest ändrad lagstiftning anses böra komma till stånd rörande rättsförhål­

landet mellan barn utom äktenskap och dess föräldrar, måste därför detta

enligt föreningens mening med nödvändighet förutsätta helt andra regler

om faderskapets fastställande än de nu föreslagna.

I samma riktning ha

Svea hovrätt, föreningen Sveriges stadsdomare

och

Sveriges advokatsamfund

uttalat sig.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att

föreningen Sveriges härads­

hövdingar

beträffande formuleringen av det föreslagna stadgandet om pre-

sumtionens hävande påpekat, att uttrycket »uppenbart osannolikt» vore

mindre lämpligt. För att i lagtext återgiva vad i rättstillämpningen komme

att anses vara stadgandets syfte vore det onödigt att nyansera det osanno­

lika. Säkerligen överensstämde det icke med allmän rättsuppfattning att

stödja en presumtion om ett rättsläge, framförallt i en statusfråga, på en

omständighet som vore osannolik. Ordet »uppenbart» borde därför utgå.

Departementschefen.

En av de mera svårbedömda frågorna inom familjerätten gäller reglerna

om fastställandet av faderskapet till barn utom äktenskap. Grunden till svå­

righeterna att utreda faderskapet är självfallet, att direkt bevisning om fader­

skapet sällan kan åstadkommas. Den man som under konceptionstiden haft

samlag med modern kan vara fader till barnet, såvida icke faderskapet av

särskild anledning är uteslutet. Men för att få full visshet om hans fader­

skap måste man fordra utredning att icke någon annan man haft samlag

med modern under samma tid. En sådan utredning kan emellertid av natur­

liga skäl icke åstadkommas annat än i undantagsfall. På vetenskapens nuva­

rande ståndpunkt torde ej heller vara möjligt att på vetenskaplig väg med sä­

kerhet fastställa, att viss man och ingen annan måste vara fader till det barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

88

modern. De sakkunniga, som ingående behandlat frågan om de bevismedel

som stå till buds för att vederlägga antagandet om att visst samlag verkat

befruktande, ha bland dylika omständigheter pekat på, att samlaget i fråga

ägt rum nära endera yttergränsen av konceptionstiden eller att preventiva

medel kommit till användning. För att bevisning genom indicier skall kom­

ma till sin rätt fordras emellertid, att lagen tillerkänner sannolikhetsbedöm­

ningar större betydelse än nu. Detta kan ej ske med mindre det mått av bevis

som lagen kräver för hävande av faderskapspresumtionen något minskas.

Att man härvid måste gå fram med stor försiktighet torde vara tydligt.

Den svenska lagstiftningen om barn utom äktenskap vilar som bekant på

den principen, att med hänsyn till barnets framtid faderskapet skall fast­

ställas, även om viss risk för misstag föreligger. Tillräcklig anledning att

nu frångå denna princip torde ej vara för handen. Den av presumtionen ut­

pekade mannen har dock fullbordat vad som enligt naturens ordning kan

ha givit upphov till barnet. Principen skulle emellertid tydligen brytas, om

man läte faderskapspresumtionen falla så snart något tvivel förefunnes om

svarandens faderskap. Man fördes då tydligen över på det i Danmark och

Norge tillämpade systemet, enligt vilket faderskapet fastställes allenast i

de fall då något tvivel därom icke föreligger, medan eljest blott underhålls­

skyldighet gentemot barnet ålägges den som visats ha haft samlag med mo­

dern under konceptionstiden. En annan sak är att man med hjälp av alla

de medel som äro att tillgå söker minska risken för misstag vid faderskapets

fastställande.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket faderskapspresumtionen häves, om

det är uppenbart osannolikt att barnet avlats vid det samlag som svaranden

visats ha haft med modern, synes mig ur nu angivna synpunkter i stort sett

väl avvägt. Detta öppnar — utan att bryta mot den nuvarande lagstiftning­

ens grunder — möjlighet att när bevisningen till vederläggande av faderska­

pet nått en betydande styrka ifritaga den utpekade från faderskapet. Emel­

lertid vill jag, i anslutning till vad i ett yttrande förordats, föreslå en mindre

ändring av stadgandet. Det synes nämligen för presumtionens hävande vara

tillräckligt, att det framstår som osannolikt att barnet avlats vid samlaget

i fråga. Ordet »uppenbart» torde alltså kunna utgå. Någon större saklig

skillnad lärer detta icke innebära i förhållande till de sakkunnigas förslag.

I vissa yttranden har berörts frågan om det värde såsom bevis som bör

tillkomma de olika omständigheter som kunna tala emot faderskapspresum­

tionen. Blodundersökning som leder till uteslutning av faderskapet torde tyd­

ligen kunna förutsättas i första hand komma att tillmätas betydelse. Att

därutöver nämna någon särskild omständighet såsom över huvud taget mer

utslagsgivande än andra synes med hänsyn till förhållandenas växlande na­

tur knappast kunna komma i fråga. Det måste överlämnas åt rättstillämp­

ningen att med ledning av medicinsk sakkunskap från fall till fall avgöra,

om lagens mått av motbevisning får anses uppfyllt.

En betydelsefull följd av lagändringen är, att utredning till styrkande

av att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än svaran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

faderskapspresumtionens hävande. En sådan tillämpning skulle ha varit

förenad med avsevärda svårigheter med tidigare gällande processuella reg­

ler i faderskapsmål, enligt vilka domstolen ofta nödgades att före det slut­

liga avgörandet vid formuleringen av edstema taga ställning till spörsmålet

om konceptionstidens längd. Enligt en vid 1947 års riksdag genomförd lag­

ändring (se prop. 187/1947), som trätt i kraft den 1 januari 1948, har emel­

lertid den nuvarande normerade partseden i faderskapsmål icke bibehållits

utan stadgats att moderns och den utpekade mannens uppgifter skola, där

så erfordras, såsom i andra mål delgivas domstolen vid ett fritt förhör un­

der sanningsförsäkran. En följd härav är att frågan om konceptionstiden

icke behöver prövas förrän vid det slutliga avgörandet, varvid domstolen

med ledning av samtliga omständigheter kan bedöma, huruvida det kan an­

ses osannolikt att den som visats ha haft samlag med modern å viss tid är

fader till barnet.

1

§•

I överensstämmelse med 21 § LBuÄ stadgas i första stycket av denna

paragraf, att talan om faderskap till barn utom äktenskap skall anhängig-

göras mot mannen. Är mannen död gäller nu enligt 34 § LBuÄ att hans

arvingar skola instämmas. I detta hänseende hänvisar förslaget till vad som

stadgas under 2 kap. 1 §. Detta lagrum ger även anvisning, hur det skall

förfaras för den händelse att mannen jämte maka efterlämnat skyldemän

såsom sekundosuccessorer.

Andra stycket i förslaget ersätter 21 § andra stycket LBuÄ.

2

§•

Beträffande denna paragraf som ersätter 26 § LBuÄ hänvisas till den in­

ledande framställningen under förevarande kapitel.

3 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § LBuÄ i vad sistnämnda lagrum

avser talan om barns förklarande för trolovningsbarn.

Enligt 35 § LBuÄ skall sådan talan anhängiggöras inom två år från bar­

nets födelse. Har hinder mött för talans inställande inom denna tid, må

dock talan anhängiggöras inom ett år från det hindret upphörde. Bestäm­

melsen, som tillkom under riksdagsbehandlingen av förslaget till lagstift­

ning om uLomäktenskapliga barn, avsåg enligt motiveringen till densamma

bl. a. att förebygga de skadliga följder, som särskilt om fadern bildat familj

skulle uppstå, därest barnet i en avlägsen framtid, måhända först efter

faderns död, skulle förklaras för trolovningsbarn och alltså äga taga arv

efter honom.

Enligt

de sakkunnigas

förslag skall denna preskriptionsbestämmelse icke

bibehållas. Det syntes mindre tilltalande, framhålla de sakkunniga, (s. 87

och 88), att av hänsyn till fadern eller hans familj resa formella hinder mot

att barnets egenskap av trolovningsbarn må kunna fastställas. Talan om

fastställande av faderskapet vore, enligt vad de sakkunniga påpeka, icke

underkastad något preskriptionsstadgande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

91

Förslaget om borttagande av den nu stadgade preskriptionstiden för an­

ställande av talan om barns förklarande för trolovningsbarn har diskuterats

i ett par yttranden.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

samt

svenska social-

vårdsförbundet

ha uttryckligen tillstyrkt förslaget i denna del. Härvid har

dock förbundet påpekat, att ett slopande av preskriptionsbestämmelsen

kunde tänkas bli till men för barnet i så måtto, att man icke på samma sätt

som nu nödgades inom relativt begränsad tid efter barnets födelse taga ställ­

ning till frågan om trolovning utan frestades uppskjuta den till framtiden,

då erforderlig bevisning bleve svårare att förebringa.

I två yttranden har däremot intagits en annan ståndpunkt.

Sveriges ad­

vokatsamfund

har hemställt om bibehållande av den nuvarande preskrip­

tionsbestämmelsen. Såvitt samfundet hade sig bekant hade inga olägenhe­

ter försports av den nuvarande ordningen. Moderns oftast mycket intensiva

önskan att barnet måtte få trolovningsbarns status och barnavårdsmannens

nit och påpasslighet utgjorde goda garantier för att möjligheterna att få

barnet förklarat för trolovningsbarn icke försuttes. Ett slopande av pre­

skriptionsbestämmelsen skulle vara ägnat att medföra påtagliga olägenhe­

ter. En efter många år anställd talan av detta slag skulle för mannen och

hans familj kunna innebära en ödesdiger omvälvning. Icke minst kunde

man befara, att barnet själv, sedan det vuxit upp, i utpressningssyfte skulle

begagna sig av hot om anställande av en dylik talan och att mannen då,

för att undgå skandal och tråkigheter, fölle till föga för hotet, ehuru på­

ståendet om barnets egenskap av trolovningsbarn vore synnerligen svagt

grundat. Vidare borde beaktas, att det efter lång tids förlopp ofta måste

vara en ren slump, hur mycket som funnes kvar av sådan bevisning som

kunde bidraga till sanningens utletande. Det kunde hända, att modern och

barnet omsorgsfullt sparat alla tillgängliga bevismedel som kunna tala

för

påståendet om att barnet vore trolovningsbarn, medan mannen avhänt sig

de bevis som talade

mot

detta påstående.

Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar

har uttalat sig för en modifierad preskriptionsregel. Enligt för­

eningen borde anspråket på barns förklarande för trolovningsbarn anställas

sist i faderskapsmålet eller, där faderskapet frivilligt erkänts, inom två år

från barnets födelse. Till stöd härför har föreningen framhållit, att erfa­

renheten visat att rätten till talan kunde missbrukas och att möjligheterna

härtill ökades ju längre tid som förginge innan talan anställdes. Det syn­

tes därför icke riktigt, att helt avskaffa den nuvarande bestämmelsen.

Departementschefen.

Det är självfallet som regel önskvärt, att frågan huruvida barnet är tro­

lovningsbarn eller ej avgöres snarast efter barnets födelse. Barnavårdsman-

nen torde också i regel iakttaga barnets intresse i detta hänseende. Man kan

emellertid icke bortse från att i vissa fall på grund av förbiseende eller an­

nan anledning frågan om barnets egenskap av trolovningsbarn lämnas åt

sidan. En preskriptionsbestämmelse, enligt vilken talan härom skall väckas

inom viss tid, kan alltså medföra rättsförlust för barnet. Denna synpunkt

92

anser jag böra vara avgörande, även om såsom i ett par yttranden påpekats

vissa olägenheter äro förbundna med att talerätten är till tiden obegränsad.

Jag vill alltså tillstyrka de sakkunnigas förslag om preskriptionsbestäm-

melsens borttagande.

4 §•

Enligt 20 § LBuÄ kan faderskapet till barn utom äktenskap fastställas

genom erkännande av faderskapet. För att erkännandet skall konstituera

barnets rättsliga status fordras emellertid dels att erkännandet vitsordats av

modern dels ock att såväl faderns erkännande som moderns vitsordande där­

av avgivits i viss form. I det senare hänseendet gäller enligt lagrummet, att

erkännandet jämte moderns vitsord skall ha skett antingen inför vederbö­

rande kyrkobokförare eller i vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius

publicus eller ock genom avtal om underhållsbidrag som avses i 9 § första

stycket LBuÄ. Sistnämnda formföreskrift har i rättspraxis ansetts innefatta

krav på att mannens erkännande skett genom avtal som jämväl innehållit

bestämmelse om underhållsbidrag.

Enligt

de sakkunniga

(s. 88) bör emellertid ett erkännande, som givits i

den form som fordras för att avtal om underhåll skall bli bindande mot

den underhållsberättigade, tillerkännas verkan med avseende å barnets sta­

tus, även om avtal om underhållsbidrag ej träffats. Paragrafen har i de

sakkunnigas förslag avfattats i enlighet härmed.

De sakkunniga ha ansett, att det ändrade stadgandet om faderskaps

fastställande i rättegång icke borde föranleda någon ändring i nu föreva­

rande paragraf. Möjlighet att få erkännande ogiltigförklarat föreligger enligt

förslaget alltså, förutom på grund av tvång, förledande eller villfarelse, en­

dast om det genom blodprov eller på annat sätt visas att den som avgivit er­

kännandet ej är fader. Däremot kan erkännandet icke undanröjas på den

grund att faderskapet framstår som uppenbart osannolikt.

Vad angår frågan om den form i vilken erkännande skall givas för att

konstituera barnets rättsliga status har i flera yttranden betonats, att det

vore av värde att uttryckligen fastslå att erkännandet vore bindande, även

om avtal rörande underhållsbidrag ej träffats i samband härmed. Därvid

har påpekats, att förutsättningarna för åvägabringande av faderskapserkän-

nande kunde vara för handen, ehuru avtal om underhåll ej kunde komma

till stånd. I vissa fall kunde även underhållsfrågan vara av ingen eller ringa

betydelse. Uttalanden i denna riktning ha gjorts bl. a. av

svenska social-

vårdsförbundet

samt

barnavårdsnämnderna i Stockholm

och

Linköping.

Frågan om de förutsättningar, under vilka ett i vederbörlig form givet er­

kännande om faderskap må undanröjas, har särskilt uppmärksammats i

några yttranden. Förslaget om bibehållande av den nu gällande regeln, att

erkännandet kan ogiltigförklaras endast om det visas att den som avgivit

erkännandet ej är fader, har uttryckligen tillstyrkts av

barnavårdsnämnden

i Stockholm,

som förklarat, att man särskilt på barnavårdsmannahåll med

tillfredsställelse såge, att rättsverkan av erkännande om faderskap bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

4 KAP.

Om adoption.

1—4 §§.

Dessa paragrafer motsvara 1—4 §§ LAd.

5

§.

Enligt 6 § LAd gäller som huvudregel, att den som är omyndig på grund

av sin ålder ej må adopteras utan föräldrarnas samtycke. Är föräldrarnas

äktenskap upplöst, erfordras samtycke endast av den av dem som har vård­

naden om barnet. Detsamma gäller med avseende å barn utom äktenskap.

I de fall då vårdnaden om barn i äktenskap efter hemskillnad eller eljest

före äktenskapets upplösning tillkommer allenast ena maken är det ej till­

fyllest med dennes samtycke, utan sådant erfordras jämväl från den av

föräldrarna som är utan del i vårdnaden.

Enligt

de sakkunnigas

förslag skall som allmän regel gälla, att samtycke

till adoption erfordras endast av den av föräldrarna som har vårdnaden om

barnet. Det vore nämligen, framhålla de sakkunniga (s. 89 och 90), mind­

re lämpligt att under alla förhållanden fordra, att även den av makarna

som vore utan del i vårdnaden samtyckte till adoptionen. Denne hade

mycket ringa beröring med barnet och kunde följaktligen ofta endast med

svårighet bedöma frågan om adoptionens lämplighet, varjämte det kunde

befaras att han i vissa fall skulle begagna sig av sin vetorätt till att för­

skaffa sig själv obehörig fördel. För att fader eller moder, som vore utan

del i vårdnaden och vars samtycke således ej vore erforderligt, skulle få till­

fälle att göra sina intressen gällande, syntes det vara tillfyllest att stadga

att envar av föräldrarna skall höras i ärendet och må föra talan mot beslu­

tet. Bestämmelser i dessa hänseenden hade upptagits i 20 kap. 7 och 9 §§.

Den föreslagna regeln, att samtycke till adoption erfordras endast av den

av föräldrarna som har vårdnaden om barnet, har i allmänhet tillstyrkts i

yttrandena.

Svenska socialvårdsförbundet

samt

barnavårdsnämnden i Stock­

holm

ha särskilt framhållit, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken

för adoption av barn i äktenskap som icke är upplöst fordras samtycke av

båda föräldrarna, icke kunde anses tillfredsställande. Det hade sålunda

ofta förekommit fall, då den av föräldrarna som efter hemskillnad eller

eljest vore utan del i vårdnaden motsatt sig en adoption av egoistiska beve-

kelsegrunder. Ett genomförande av förslaget komme att undanröja ett hin­

der, som icke sällan varit till men för barnets bästa.

Svenska befolknings-

förbundet familjevärnet

har däremot uttalat sig för ett bibehållande av den

nuvarande bestämmelsen, vilken toge större hänsyn till den av föräldrarna

som vore utan del i vårdnaden.

Departementschefen.

Det framstår visserligen som naturligt, att adoption av barn i äktenskap,

så länge äktenskapet består, i regel icke bör komma till stånd mot vare sig

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

5 KAP.

Om barnets namn.

1 §•

Enligt 1 § LBiÄ erhåller barn i äktenskap faderns släktnamn.

De sakkunniga

ha i sitt förslag (s. 91 och 92) bibehållit denna bestäm­

melse som huvudregel. Härtill ha de sakkunniga fogat en bestämmelse av

innebörd, att om barnet fötts utom äktenskap men sedan det fyllt aderton

år erhållit äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingått äktenskap med

varandra, barnet skall behålla det namn som tillkom det före äktenskapet,

såvida barnet icke förklarar sig vilja bära faderns namn.

Det sålunda föreslagna tillägget till huvudregeln har tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran i yttrandena.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att styvfader skulle äga giva hustruns

barn i föregående gifte — liksom nu gällde beträffande hennes barn utom

äktenskap -— sitt släktnamn.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har sålunda

påpekat, att det för skilsmässobarnen otvivelaktigt vore en fördel, om de i

fråga om möjlighet att antaga styvfaderns släktnamn jämställdes med barn

utom äktenskap. Det kunde visserligen synas rimligt, att om en frånskild

man regelbundet erlade det fastställda underhållsbidraget för ett barn, som

uppfostrades hos hans frånskilda hustru och hennes nye man, barnet åt­

minstone bibehölle hans släktnamn. Men fråga vore, om icke större hänsyn

borde tagas till vad som kunde antagas vara mest gagneligt för barnet än till

faderns i och för sig rimliga önskemål. I samma riktning har

barnavårds­

nämnden i Göteborg

uttalat sig.

Överståthållarämbetet

— som med vissa tillägg och ändringar såsom eget

yttrande åberopat det av barnavårdsnämnden i Stockholm avgivna utlåtan­

det — har understrukit det allmänna intresset av att inom äktenskapet

födda barn bära sin faders namn. Endast i sällsynta undantagsfall torde

frånskild man vara villig medgiva, att hans barn antoge hustruns genom

nytt äktenskap förvärvade släktnamn. Att namnbyte skulle få ske mot fa­

derns vilja borde knappast komma i fråga.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag om rätt för barn, som legitimerats efter fyllda

aderton år, att välja mellan att fortfarande bära moderns släktnamn eller

att antaga faderns namn anser jag mig böra biträda. Rent principiellt kan

visserligen riktas invändning mot en regel, som låter legitimationens verkan

i fråga om barnets namn vara beroende på samtycke från barnets sida. Star­

ka praktiska skäl tala emellertid för en dylik valrätt. Det är nämligen up­

penbart, att om barnet redan utträtt i förvärvslivet eller ingått äktenskap,

en namnändring kan vara till avsevärd olägenhet för barnet.

I ett par yttranden har ifrågasatts att stadga rätt för barn i äktenskap,

vars moder efter skilsmässa ingått nytt äktenskap, att bära styvfaderns

98

I det ojämförligt tlesta antalet fall vistades barnet hos modem, som i regel

även hade vårdnaden om barnet och vore dess förmyndare. Vid sådant för­

hållande vore det i allmänhet fördelaktigast för såväl barnet som modern

att de bure samma namn.

De sakkunnigas förslag att icke ändra den nuvarande huvudregeln, enligt

vilken barn utom äktenskap skall bära moderns namn, har icke mött gen­

saga i yttrandena.

Domkapitlet i Lunds stift

har emellertid hemställt, att

barn utom äktenskap vars moder är änka skall erhålla det släktnamn som

tillkom henne såsom ogift. Det syntes icke riktigt, påpekar domkapitlet, att

i dessa fall barnet skulle bära det namn som modern förvärvat genom äk­

tenskapet.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga har jag icke funnit anledning att för närvaran­

de föreslå någon ändring i den nuvarande regeln, att barn utom äktenskap

erhåller moderns släktnamn. Om vid den kommande revisionen av ärvda-

balken barnet finnes böra äga arvsrätt efter fadern, får frågan om barnet

bör ha rätt till faderns namn tagas under omprövning.

Den nuvarande regeln gäller även för det fall att modern såsom änka bär

sin avlidne mans namn. Domkapitlet i Lunds stift har ifrågasatt, att barnet

i detta fall — i likhet med vad som gäller om modern är gift eller från­

skild — skall erhålla det namn som tillkom modern som ogift. Frågan att

införa en bestämmelse av detta innehåll övervägdes under förarbetena till

den nu gällande lagstiftningen men avvisades huvudsakligen av det skälet,

att moderns och barnets intresse att ha samma namn vägde tyngre än hän­

synen till mannens släkt. Tillräckliga skäl att frångå den sålunda intagna

ståndpunkten synas mig icke föreligga.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § tredje stycket LBuÄ.

4 §.

Första stycket i denna paragraf ersätter 11 § LAd. Andra stycket motsva­

rar som förut nämnts 24 § andra punkten LAd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 2 § LBiÄ och 2 § första stycket

LBuÄ. Vem vårdnaden tillkommer angives dock först i de senare paragra­

ferna i kapitlet.

100

Iiungl. Maj:ts proposition nr 93.

lagförslaget. I samma riktning ha

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund

och

yrkeskvinnors samarbetsförbund

uttalat

sig. Även

domkapitlet i Lunds stift

har ifrågasatt bestämmelsens berätti­

gande.

Departementschefen.

I svensk lag fanns före tillkomsten av LBiÄ icke något uttryckligt stad­

gande om befogenhet för föräldrar att vid behov tukta barnet. En sådan be­

fogenhet förutsattes emellertid i 14 kap. 16 § strafflagen. Införandet i LBiÄ

av en skriven lagregel om tuktorätt innebar alltså icke xAgon saklig nyhet.

Vid tiden för tillkomsten av LBiÄ torde man ha utgått från, att rätten och

plikten att sörja för barnets uppfostran ofrånkomligt måste medföra befo­

genhet att vid behov tillgripa kroppslig aga. I detta hänseende råder emel­

lertid numera icke någon enhällig uppfattning. Frågan om nödvändighe­

ten och lämpligheten att använda kroppsaga vid barns uppfostran är myc­

ket omstridd. Den förskjutning i uppfattningen som sålunda ägt rum har

lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts andra uppfostrare än

föräldrar eller vårdnadshavare inskränkts. I högre undervisningsanstalter

äga sålunda numera lärare icke aga lärjunge. Och frågan att även för folk­

skolornas del borttaga den genom bestämmelser i folkskolestadgan fast­

ställda äganderätten är för närvarande under utredning. Fortfarande finnas

emellertid, vid sidan av dessa bestämmelser, uttryckliga lagstadganden om

sådan rätt.1

Det ligger i sakens natur, att en äganderätt för föräldrar är mera motive­

rad än en motsvarande rättighet för annan. För egen del har jag emellertid

den principiella inställningen, att kroppsaga bör undvikas även i förhållan­

det mellan föräldrar och barn. Man kan likväl icke bortse från att sådan aga

fortfarande förekommer i ej oväsentlig omfattning och av många anses

knappast kunna undvaras vid en rätt fostran av barnet. Vid något enstaka

tillfälle och i lindrig form torde för övrigt kroppsaga tillgripas även av för­

äldrar, som i princip hysa den uppfattningen att andra korrektionsmedet

äro att föredraga. Det synes därför knappast vara möjligt att helt och hållet

undanrycka den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna utövad kroppsaga

samt likställa sådan aga med rättsstridig misshandel. Så skulle emellertid

ske, om det nuvarande stadgandet utan vidare upphävdes. Å andra sidan

står uppenbarligen detta stadgande i mindre god samklang med den nyss

hävdade uppfattningen om kroppsagans olämplighet. På grund av det så­

lunda anförda har det av lagen nu begagnade uttrycket »tukta» ersatts med

det mera allmänna begreppet »tillrättavisa».

4—6 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4 och 5 samt 7 §§ LBiÄ.

1 Jfr fattigvårdsstyrelsens äganderätt enligt lagen om fattigvården G9 § och barnavårdsnämnds

enligt lagen om samhällets barnavård 37 §.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

‘icke kan riktas mot förhållandena i föräldrahemmet. Än vanskligare blir

förflyttningen från ett sådant fosterhem, då föräldrahemmet, utan att vara

direkt undermåligt, icke erbjuder en så tillfredsställande miljö för barnet

som önskvärt vore, eller då föräldrarnas motiv för förflyttningen i ett eller

annat avseende äro tvivelaktiga. Ofta är det visserligen föräldrarnas eller den

ensamstående moderns kärlek till barnet, som ligger bakom en önskan att

få det tillbaka, då förändrade omständigheter nu medgiva detta, men i

andra fall äro motiven mer eller mindre utpräglat ekonomiska. Det före­

kommer t. ex. understundom, att en mor till ett i fosterhem utackorderat

barn utom äktenskap, vilken sedermera gift sig och fått nya barn, tager till

sig fosterbarnet, när detta kommit i tonåren, för att få hjälp i hushållet, el­

ler att styvfadern framtvingar en dylik förflyttning av barnet för att slippa

betala fosterlega. I vissa fall torde fosterbarn ha tagits tillbaka huvudsak­

ligen av den anledningen att modern vill erhålla för barnet utgående bi­

dragsförskott. Exempel har heller icke saknats på fall, där motivet för för­

äldrarna varit en önskan att bli berättigade till hyresbidrag i s. k. barn-

rikehus.

Socialvårdskommittén har slutligen uttalat, att erfarenheterna tydligt

gåve vid handen, att en viss inskränkning borde ske av vårdnadshavare^

rätt att förflytta barn, som överlämnats till fosterhem. Utan alt framlägga

något eget förslag till frågans lösning har kommittén framhållit, att man

härvid hade att välja mellan två vägar, nämligen antingen att införa änd­

rade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden eller ock att

inskränka vårdnadshavarens faktiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogen-

heterna genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Ärvdabalksakkunniga

(s. 95 och 96), som funnit den av socialvårdskom­

mittén berörda frågan vara förtjänt av den största uppmärksamhet, ha upp­

tagit spörsmålet till närmare övervägande. Inledningsvis framhålla därvid

de sakkunniga, att det tydligen mången gång måste innebära en svår påfrest­

ning för barnet att förflyttas från ett fosterhem, där det under en längre tid

åtnjutit kärleksfull vård. Framförallt vore detta fallet, om vårdnadshava­

rens önskan att återtaga barnet icke i främsta rummet hade sin orsak i om­

sorg för barnet utan berodde på egoistiska bevekelsegrunder av ett eller an­

nat slag. Å andra sidan måste även beaktas, att det i regel vore för barnet

lyckligast att få växa upp hos sina naturliga föräldrar eller en av dem. Det

vore en utomordentligt svår och grannlaga uppgift att avgöra, i vilka fall det

vore med barnets sanna bästa mest förenligt att det finge kvarbliva i foster­

hemmet i stället för att erhålla vård och fostran hos föräldrarna eller den

ene av dem. Uppenbarligen kunde ett sådant avgörande icke träffas med en­

bart den synpunkten för ögonen, att barnet kunde erhålla bättre villkor i

ekonomiskt hänseende på det ena än på det andra stället.

I fortsättningen anföra de sakkunniga följande.

I syfte att hindra fader eller moder att i strid mot barnets bästa taga

barnet ifrån det fosterhem där det vistas har socialvårdskommittén som för­

ut nämnts ifrågasatt, att vårdnaden om barnet — och därmed även rätten

att bestämma barnets vistelseort — skulle kunna fråntagas den legale vård-

nadshavaren. I vissa fall kunna tydligen omständigheterna vara sådana, att

förutsättningarna för vårdnadshavarens skiljande från vårdnaden på grund

av olämplighet redan enligt gällande bestämmelser äro för handen. Att vidga

möjligheterna till vårdnadens överflyttning så, att även i andra fall vård­

104

förordats en sådan ändring av bestämmelserna om vårdnadens överflytt­

ning, att vårdnaden må kunna frånhändas vårdnadshavaren för att hindra

denne att i strid mot barnets bästa taga barnet från det fosterhem där det

vistas. I andra yttranden har däremot frågan ansetts böra lösas efter den av

de sakkunniga antydda linjen eller genom en utvidgning av möjligheterna

att sätta den i vårdnaden ingående befogenheten att bestämma barnets vis­

telseort ur kraft. Uttalanden i sistnämnda riktning ha gjorts av

överståthål-

laråmbetet, länsstyrelserna i Östergötlands

och

Malmöhus län, medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala

samt

barnavårdsnämnderna i Göte­

borg

och

Linköping.

Sistnämnda barnavårdsnämnd har härvid anfört föl­

jande.

De fall då vårdnaden kan av rätten överflyttas från föräldrarna eller

i fråga om barn utom äktenskap från modern äro — särskilt vad angår barn

i äktenskap -—- knutna till vissa i lagen angivna betingelser. Påkallande av

rättens ingripande är en omständlig procedur, som barnavårdsnämnden icke

utan alldeles särskilda skäl vill tillgripa. I övrigt kan en icke önskvärd för­

flyttning av fosterbarnet hindras av barnavårdsnämnden endast om förut­

sättningarna för barnets omhändertagande för skyddsuppfostran är för han­

den. Barnavårdsnämnden vill icke underlåta att framhålla, att denna be­

gränsade möjlighet i vissa fall för barnavårdsnämnden framstått såsom

en brist i lagstiftningen, vilken barnavårdsnämnden i det givna fallet med

beklagande måst konstatera. Det är nämligen tyvärr icke alltid så att en vård-

nadshavares krav på att få återtaga ett barn från ett fosterhem i främsta

rummet har sin orsak i omsorg om barnet eller i varje fall för ett objektivt

betraktelsesätt framstår såsom förenligt med barnets bästa. Det föreligger

här enligt barnavårdsnämndens förmenande ett ganska påtagligt behov att

vidga möjligheterna att förhindra en olämplig förflyttning av barnet. En

lämplig utväg synes vara en utvidgning av institutet skyddsuppfostran. I

sådant syfte torde barnavårdslagens hithörande bestämmelser i erforderlig

omfattning kompletteras.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har hänvisat till ett av nämnden tidigare

i annat sammanhang till socialstyrelsen avgivet yttrande rörande vårdnaden

om barn utom äktenskap. I detta betonades, att barnavårdsnämnden eller

barnavårdsmannen saknade möjlighet att hindra olämpliga förflyttningar

av barn samt att det i praxis visat sig ytterst svårt att få en moder till barn

utom äktenskap entledigad från vårdnaden, om hon icke själv samtyckte

därtill. Vad man skulle önska vore, uttalas i yttrandet, att barnavårdsman­

nen ägde en starkare ställning gentemot modern, när det gällde barnets pla­

cering i eller förflyttning från fosterhem eller barnhem. Om barnavårds­

mannen i detta avseende kunde tillerkännas någon form av vetorätt, skulle

mycket vara vunnet för de utomäktenskapliga barnen. Enligt barnavårds­

nämndens yttrande över det nu föreliggande förslaget ägde dessa uttalanden

fortfarande giltighet. Med hänsyn härtill har nämnden föreslagit, att frågan

om inskränkningar i föräldrarnas vårdnadsrätt borde tagas under övervä­

gande.

Socialstyrelsen

har funnit den av de sakkunniga förordade lösningen att

tillerkänna barnavårdsnämnderna ökade möjligheter att omhändertaga barn

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

107

nom inskränkningar i föräldrarnas vårdnadsrätt. Att undanröja nu ifråga­

varande olägenheter genom att utvidga institutet skyddsuppfostran synes

länsstyrelsen icke vara den lämpligaste lösningen.

Svenska socialvårdsförbundet

har yttrat:

Mot den av de sakkunniga anvisade möjligheten till en utvidgning av in­

stitutet skyddsuppfostran måste förbundet framföra betänkligheter, om man

med detta begrepp icke avser något helt annat än vad detsamma för närva­

rande innebär, nämligen att råda bot på vanart samt konstaterad eller be­

farad vanvård etc. Ofta kan någon anmärkning icke riktas mot vårdnads-

havaren eller det nya fosterhem vårdnadshavaren tänkt sig för barnet; det

tilltänkta hemmet kan i och för sig vara det allra bästa. Det är förflyttningen

som sådan och ombytet av hem, som kan befaras medföra allvarliga skade­

verkningar och framstå som en djup tragedi såväl för barnen som foster­

föräldrarna.

De sakkunnigas betänkligheter mot att vidga möjligheterna till vårdna­

dens överflyttning synas först och främst grunda sig på att faderns och mo­

derns rätt och plikt att sörja för barnets person är djupt rotad i den mänsk­

liga naturen och att en överflyttning av vårdnaden innebär en genomgripan­

de förändring av förhållandet till barnet. Med all respekt för dessa synpunk­

ter och de övriga skäl, som de sakkunniga anfört mot ändrade bestämmelser

i detta avseende, vill dock förbundet framhålla nödvändigheten av att man

i fall, då frågan ställes på sin spets, även och kanske framförallt bör se

till barnets bästa och att föräldrarnas anspråk måste sättas i andra rummet.

Förbundet har hemställt, att frågan måtte göras till föremål för en för­

nyad allsidig utredning i samverkan med praktiskt arbetande personer inom

socialvården.

Även

barnavårdsnämnden i Malmö

har ansett spörsmålet böra upptagas

till närmare utredning.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att efter remissbehandlingen

av ärvdabalksakkunnigas förslag den nu behandlade frågan beträffande

fosterbarn varit föremål för

riksdagens

uppmärksamhet. Riksdagen har så­

lunda i skrivelse den 26 april 1947, nr 137, under åberopande av vad som

anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande, nr 24, an­

hållit, att Kungl. Maj :t skyndsamt ville för riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från fosterhem till

skada för barnet.

Svea hovrätt

har till behandling upptagit frågan om ändrade bestämmel­

ser rörande vårdnadens övergång över huvud taget. Hov­

rätten har sålunda ifrågasatt ökade möjligheter att beträffande barn i äk­

tenskap överflytta vårdnaden till särskilt förordnad förmyndare. I detta

hänseende har hovrätten yttrat följande.

Bestämmelserna i 6 kap. 7—10 §§, som motsvara 8—11 §§ lagen om barn

i äktenskap, äro enligt hovrättens mening något för stela i så måtto att de

icke medgiva vårdnadens överflyttande till särskilt förordnad förmyndare

i vissa fall, där sådan möjlighet borde stå öppen. I det fall som avses i 7 §,

skall make, som cj positivt diskvalificerat sig som vårdnadshavare och ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

108

hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, lastbar eller varaktigt förhind­

rad, nödvändigt anförtros vårdnaden. Kommer vårdnadsfrågan under dom­

stols prövning av anledning som i 8 § sägs, skall vårdnaden efter ordalagen

alltid anförtros åt endera av makarna. Därest båda jämlikt 7 § böra från-

händas vårdnaden, skall denna dock uppenbarligen anförtros åt särskilt

förordnad förmyndare. Det torde emellertid icke vara sällsynt, att då den

ene makens förhållande nödvändiggör hans skiljande från vårdnaden, utred­

ningen ådagalägger, att vårdnaden icke utan synnerlig våda för barnet kan

tillåtas ligga i den andres händer, ehuru denne icke kan jämlikt de i 7 §

upptagna grunderna skiljas från vårdnaden. Han kan måhända på grund

av långvarigt uppehåll i utlandet, till följd av sjukdom eller av annan sådan

anledning icke lastas för att han dittills ej vårdat sig om barnet, men än­

dock befinnas eller med skäl misstänkas för att vara synnerligen olämp­

lig eller rent av oförmögen att handleda ett barn eller visar sig kanske full­

ständigt ointresserad av uppgiften. Visserligen kunna myndigheterna ägna

ett sådant iall särskild tillsyn och snabbt ingripa vid behov. Det synes emel­

lertid vara olämpligt att barnet skall utsättas för vådorna av att en fader

eller moder — kanske till och med mot sin vilja — sättes på ett prov, om

vars olyckliga utgång man är övertygad på förhand.

På grund av det anförda har hovrätten förklarat sig anse, att möjlighet

borde beredas domstol att i iall som avses i 7 och 8 §§ anförtro vårdnaden

åt särskilt förordnad förmyndare, då vårdnaden icke utan att barnets bästa

äventyras kan tillerkännas någondera av föräldrarna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har påpekat, att bestämmelsen i

8 § att rätten, då föräldrarna äro ense om vem vårdnaden skall tillkomma,

har att besluta i enlighet härmed, såframt det ej uppenbart är stridande mot

barnets bästa, ej sällan av den ene maken använts som medel att mot den

andres önskan framtvinga viss lösning av vårdnadsfrågan såsom villkor för

ifrågasatt skilsmässa. Under hänvisning till lagens ordalag har därvid be­

stritts, att domstolen ägde behörighet att verkställa utredning om makarnas

avtal vore stridande mot barnets bästa. Då enligt föreningens mening tvekan

ej kunde råda därom, att sådan utredning genom rättens försorg kunde och

borde verkställas, så snart över huvud ovisshet vore för handen om avtalet

kunde anses uppenbart stridande mot barnets bästa eller ej, hade föreningen

emellertid funnit den häremot hävdade tolkningen ej behöva föranleda nå­

got förtydligande av den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt bli föräld­

rar, som frivilligt lämnat sitt barn till fosterhem, icke därigenom berövade

rätten att bestämma över barnets person. De ha sålunda i sin egenskap av

vårdnadshavare rätt att, när de så önska, taga barnet från fosterhemmet

och detta gäller även om en förflyttning därifrån skulle vara till skada för

barnet. Har endast den ene av föräldrarna vårdnaden om barnet, äger vad

nu sagts tillämpning å honom. Denna rätt att bestämma barnets vistelse­

ort torde såsom socialvårdskommittén påpekat i en del fall ha utövats till

skada för barnet. Vårdnadshavare ha sålunda av oförstånd eller till och

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkten motsvarar 2 § andra stycket LBuÄ. Tredje punkten ersätter 2 §

tredje stycket första punkten i samma lag. För vinnande av överensstämmel­

se med 7 § i förslaget har initiativrätt i fråga om vårdnadsöverflyttning ut­

tryckligen tillerkänts fadern och barnavårdsmannen ävensom allmän åkla­

gare och barnavårdsnämnd. Hänvisningen i fjärde punkten till 11 § i försla­

get ersätter 2 § femte stycket LBuÄ. I fråga om hänvisningen till bestämmel­

serna i 3—5 §§ om vårdnadens innehåll saknas däremot direkt motsvarig­

het i gällande lag. De i LBiÄ upptagna bestämmelserna härom torde emel­

lertid äga motsvarande tillämpning med avseende å barn utom äktenskap.

Det torde utan vidare vara klart, att vad i 3—5 §§ sägs om föräldrarna skall,

när fråga är om barn utom äktenskap, i tillämpliga delar gälla den som har

vårdnaden om barnet.

14 §.

Stadgandet har sin motsvarighet i 20 § LBiÄ men har utsträckts att gälla

alla vårdnadsfrågor. Härigenom har uttryckligen fastslagits, att domsto­

lens avgörande angående rätten för fader eller moder, som ej har vårdna­

den, att träffa barnet icke utgör hinder mot förnyad prövning av samma

fråga (jfr N. J. A. 1923 s. 426).

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1

§•

Enligt 13 § LBiÄ äro föräldrarna skyldiga att vidkännas kostnaden för

barnets uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Under­

hållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning som med

hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och

ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år. Motsvarande stadgande i 3 §

LBuÄ föreskriver, i första stycket, att barn utom äktenskap skall av föräld­

rarna njuta uppehälle och uppfostran efter vad som med avseende å båda

föräldrarnas villkor må anses skäligt. Beträffande den tid under vilken un­

derhåll skall utgå stadgas i 3 § andra stycket LBuÄ, att barnets rätt till un­

derhåll ej upphör förrän barnet fyllt sexton år, ej heller senare än det fyllt

aderton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att

barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

De sakkunniga

(s. 97 och 98) ha icke ansett påkallat att bibehålla någon

särskild bestämmelse om underhållsskyldighetens upphörande i fråga om

barn utom äktenskap, varför bestämmelsen om aderton år såsom den ålder

över vilken underhållsskyldigheten i allmänhet ej bör sträcka sig icke upp­

tagits i förslaget. Emellertid vore det att märka, påpeka de sakkunniga,

hurusom bestämmelsen fyllde en praktisk funktion i mål om fastställande

av underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, i det att domstolen fått en

anvisning som gjorde att underhållsskyldigheten tills vidare borde begränsas

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av en för vanliga fall fixerad övre gräns behöva medföra ökade svårigheter

att förmå den underhållsskyldige att ingå avtal om bidrag för tiden efter

minimiåldern.

2

§•

Enligt 14 § LBiÄ skall en var av föräldrarna taga del i kostnaden för bar­

nets underhåll efter sin förmåga. Samma regel gäller enligt 4 § första styc­

ket LBuÄ med avseende å barn utom äktenskap. I andra stycket av samma

paragraf stadgas, att fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,

skall betala underhållsbidrag. Motsvarande bestämmelse i 15 § LBiÄ inne­

håller, att om föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter

vunnen hemskillnad eller om deras äktenskap är upplöst, den av föräld­

rarna som ej har vårdnaden om barnet skall vara skyldig att betala under­

hållsbidrag.

De sakkunniga

(s. 98) framhålla, att sistnämnda stadgande saknade

bestämmelse för det fall, att föräldrarna leva tillsammans, ehuru vårdnaden

tillagts ena maken enligt 8 § LBiÄ. I sådan händelse kunde väl skyldighet

att bidraga till »familjens underhåll» jämlikt 5 kap. 5 § giftermålsbalken

åläggas den av makarna som ej hade vårdnaden, om han gjorde sig skyldig

till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt. Det syntes emellertid ej

finnas någon anledning, varför ej underhållsbidrag till barnet skulle kunna

åläggas honom utan att dylik försummelse konstaterats. Den i 4 § andra

stycket LBuÄ upptagna bestämmelsen, att fader eller moder som ej har vård­

naden om barnet skall betala underhållsbidrag, syntes därför kunna gälla

även barn i äktenskap. I så fall torde man jämväl kunna undvara stadgan­

det i 15 § andra stycket LBiÄ, att om ingendera av föräldrarna har vård­

naden om barnet, skyldighet att betala underhållsbidrag åvilar bägge föräld­

rarna.

I enlighet härmed ha under förevarande paragraf i förslaget — med gil­

tighet för såväl barn i äktenskap som barn utom äktenskap — upptagits reg­

lerna i 4 § LBuÄ.

Barnavårdsnämnden i Malmö

har erinrat, att skyldighet att till barn ut­

giva underhållsbidrag i penningar kunde åläggas endast den av föräldrarna

som icke hade vårdnaden om barnet. I de fall, där vårdnadshavaren full­

gjorde sin anpart av underhållsskyldigheten in natura, vore intet att erinra

mot bestämmelsen i fråga. Då vårdnadshavaren överlämnat barnet till an­

nan person hade det däremot i praktiken ofta visat sig svårt att gentemot

vårdnadshavaren tillvarataga barnets ekonomiska intressen. Om denne för­

summade att utgiva ersättning till den som hade den faktiska vården om

barnet, kunde nämligen skyldighet att betala bidrag till barnet ej åläggas

honom. Den enda utväg som stode till buds vore att vårdnaden fråntoges

honom. Denna möjlighet syntes emellertid ej tillräcklig.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

inskränkas i de fall, då barnet vistades i ett fosterhem. Ett krav mot styv­

fadern eller styvmodern att ersätta uppkomna kostnader kunde eljest för­

anleda, att barnet skildes från fosterhemmet och placerades i det egna hem­

met, där miljön måhända vore främmande och känslan av samhörighet svag

eller obefintlig. I den mån barnet vistades i makarnas gemensamma hem

ställde sig saken annorlunda. I dylika fall borde barnet icke sättas i en

särställning i förhållande till eventuella halvsyskon.

Departementschefen.

Såsom framhölls under förarbetena till 1920 års lag torde det ofta fram­

stå som en etisk plikt för make att bidraga till underhållet av andra makens

barn. Har exempelvis en välbärgad mans hustru icke några egna tillgångar,

är det föga tillfredsställande, om hennes barn i ett tidigare gifte eller hen­

nes barn utom äktenskap måste leva under svåra ekonomiska förhållanden,

medan hon själv enligt reglerna om makars inbördes underhållsskyldighet

delar mannens villkor. I vissa fall torde visserligen, såsom under remiss­

behandlingen påpekats, den föreskrivna underhållsskyldigheten mot styv­

barn ha väckt misshälligheter mellan makarna. Detta är självfallet beklag­

ligt men torde knappast utgöra tillräcklig anledning att upphäva under­

hållsskyldigheten. I flertalet fall torde dock den underhållspliktige maken

redan före äktenskapet ha känt till att andra maken hade barn under sin

vårdnad och varit beredd att taga konsekvenserna härav. Vad angår försla­

get att uttryckligen begränsa underhållsskyldigheten till de fall då barnet

vistas i makarnas gemensamma hem, vill jag framhålla, att det otvivelak­

tigt torde i den allmänna uppfattningen finnas en bestämd skillnad mellan

det fall, att barnet är upptaget i makarnas gemensamma hem, och det fall,

att så icke är händelsen. I det förra fallet torde det vara naturligt att bar­

nets underhåll — frånsett den bidragsplikt som kan åligga den andre av

föräldrarna — utgår i samband med och efter samma grunder som under­

hållet åt makarnas gemensamma barn. Med avseende å flertalet övriga fall

lärer däremot, såsom lagberedningen anförde i sin motivering till stadgan­

det, uppfattningen av en verklig underhållsskyldighet för make mot andra

makens barn icke ha trängt igenom. Det torde likväl knappast kunna kom­

ma i fråga att göra underhållsskyldigheten för make mot andra makens

barn beroende av ett sådant faktiskt förhållande att barnet vistas i det ge­

mensamma hemmet, över vilket förhållande förstnämnda make själv kan

bestämma. Underhållsskyldigheten torde därför såsom för närvarande böra

vara beroende av det rättsliga förhållandet att barnet står under andra ma­

kens vårdnad. Jag vill i detta sammanhang även erinra om, att då år 1939

vissa ändringar rörande den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten vid-

toges i barnavårdslagen, det icke ifrågasattes att ändra den civilrättsliga för­

sörjningsplikten för make mot andra makens barn.

Med hänsyn till det anförda ha under förevarande paragraf bestämmel­

serna i 1920 års lag upptagits oförändrade.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ligen någon gång kunna verka stötande. Jag finner därför tillräckliga skäl ej

föreligga att föreslå någon ändring i de nuvarande reglerna på förevaran­

de punkt.

6

§•

Denna paragraf motsvarar 17 § LBiÄ och 8 § LBuÄ. Det har uttryckligen

nämnts att även avtal kan medföra undantag från regeln om förskottsbetal­

ning för månad.

7 §•

Enligt 18 § LBiÄ och 9 § LBuÄ gäller, att avtal om fullgörande för fram­

tiden av underhållsskyldighet till barn icke utgör hinder för den underhålls-

berättigade att göra gällande rätt till högre underhållsbidrag. Avtal om

underhåll till barn utom äktenskap är dock enligt sistnämnda lagrum bin­

dande jämväl för den underhållsberättigade, såframt det slutits genom

skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårds-

mannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Innefattar avtalet

åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, er­

fordras i varje fall godkännande av nämnden.

Under förevarande paragraf i

de sakkunnigas

förslag ha nämnda regler

upptagits utan ändring i sak. De sakkunniga framhålla (s. 99), att man

kunde ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl numera funnes att upptaga det

förutnämnda undantagsstadgandet beträffande barn utom äktenskap. Prin­

cipiellt vore det mest tilltalande att även på denna punkt jämställa barn

utom äktenskap med barn i äktenskap. De sakkunniga befarade emellertid,

att detta skulle vålla praktiska svårigheter. Den omständigheten att avtal

om underhållsbidrag bleve bindande även för barnet torde göra det väsent­

ligt lättare att ernå frivillig överenskommelse med fadern. Med hänsyn till

de former som krävdes för att i båda riktningarna bindande avtal skall

komma till stånd torde stadgandet icke innebära någon risk för att barnets

intressen åsidosattes.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

har ifrågasatt, om de i lagrummet upp­

ställda villkoren för att avtal om underhåll till barn utom äktenskap skall

bli bindande för barnet vore tillfyllest. Under sin verksamhet hade länssty­

relsen kommit i beröring med några fall, där det funnits anledniaig antaga

att slentrianmässig och bristfällig utredning från vederbörande barnavårds-

mans och barnavårdsnämnds sida medverkat till att barnets intressen åsido­

satts i avtal om underhåll. Möjligen borde därför avtal om framtida under­

håll till barn utom äktenskap vara bindande för barnet endast om avtalet

godkänts av domaren eller eventuellt rätten. En sådan skärpning borde

dock ifrågakomma allenast när bidraget understege visst i lagen fixerat

belopp.

120

Härom gäller, att om modern uttagit stämning till domstol med yrkande

att bli tillerkänd vårdnaden eller framställt sådant yrkande i rättegång eller

då hemskillnad eller äktenskapsskillnad sökes, barnavårdsman för barnet

skall förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts, så­

framt modern gör framställning därom eller barnavårdsnämnden av sär­

skild anledning finner det erforderligt.

De sakkunniga

framhålla (s. 100 och 101), att bestämmelserna i 23 § förs­

ta stycket LBiÄ ej gåve barnavårdsnämnd befogenhet att förordna barna­

vårdsman i alla de fall, där så kunde tänkas behövligt, t. ex. när mannen

på grund av sitt arbete långa tider vistades utom riket, ehuru söndring icke

rådde mellan makarna. Visserligen låge det i sakens natur, att barnavårds­

man ej i onödan borde förordnas för barn i äktenskap, men med hänsyn till

barnets bästa vore det välgrundat, att barnavårdsnämnden finge möjlighet

att ingripa utan att vara kringgärdad av några formella skrankor. Enligt

de sakkunnigas förslag skall därför barnavårdsman kunna förordnas för

barn i äktenskap, så snart barnavårdsnämnden av särskild anledning finner

det erforderligt. Härjämte stadgas i förslaget i anslutning till gällande lag,

att barnavårdsman städse skall förordnas, om modern ensam har vårdna­

den om barnet och hon gör framställning om sådant förordnande.

Även stadgandet i 23 § andra stycket LBiÄ har jämkats i förslaget. 1

andra stycket av 8 kap. 1 § i förslaget stadgas sålunda mera generellt, att

om make vid domstol framställt yrkande att vårdnaden måtte tillerkännas

honom, barnavårdsman skall förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrå­

gan slutligt avgjorts, såframt endera parten gör framställning därom eller

barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.

Den föreslagna bestämmelsen, att barnavårdsman för barn i äktenskap

skall förordnas, så snart barnavårdsnämnden av särskild anledning finner

det erforderligt, har föranlett gensaga i flera yttranden. Därvid har beto­

nats, att en sådan utvidgning av möjligheterna att ingripa i familjens an­

gelägenheter icke kunde anses befogad. Om misshälligheter i bestående äk­

tenskap äventyrade barnets bästa, hade barnavårdsnämnden att ingripa

jämlikt barnavårdslagen och kunde därvid förordna särskild övervakare.

Denna möjlighet syntes vara tillfyllest. — Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av

svenska socialvårdsförbundet, barnavårdsnämnderna i Stockholm

och

Norrköping, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstgrelsen i Göte­

borgs och Bohus län, medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala,

svenska befolkningsförbundet familjevärnet

samt

Fredrika Bremer-förbun-

det, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och

yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund.

Sistnämnda fyra sammanslutningar

ävensom

medicinska fakulteten vid

universitetet i Lund

ha förordat, att rätt att kräva tillsättande av barna­

vårdsman skulle tillkomma ej endast, såsom de sakkunniga föreslagit, mo­

der som ensam hade vårdnaden om barnet utan även fader som tillagts

vårdnaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kyrkobokföringsorten och icke, såsom föreslagits, i mantalsskrivriingsorten

borde meddela sådant förordnande. Som huvudsakligt skäl härför har an­

förts, att kyrkobokföringen i regel närmare än mantalsskrivningen anslöte

sig till den faktiska vistelseorten. Vidare har i en del yttranden framhållits,

att ogifta mödrar ofta före barnets födelse flyttade från hemorten och läte

kyrkoskriva sig på annan ort i syfte att födelsen icke skulle bli känd i hem­

orten. En regel, enligt vilken barnavårdsnämnden i den kommun där kvin­

nan är mantalsskriven skall utse barnavårdsman, skulle tydligen göra det

svårare för kvinnan att hålla födelsen hemlig.

Såsom belysande för denna meningsriktning må här återgivas följande ut­

talande av

socialstyrelsen.

Enligt 4 § i förslaget skall icke längre barnavårdsnämnd i den kommun,

där kvinnan är kyrkobokförd, utan den, där hon är mantalsskriven, förord­

na barnavårdsman. Denna ändring kan styrelsen emellertid icke finna ända­

målsenlig. Barnavårdsman bör såvitt möjligt förordnas i den kommun, där

modern stadigvarande vistas. Enär kyrkobokföringen i regel bättre än man­

talsskrivningen ansluter sig till den faktiska vistelseorten, bör skyldigheten

att förordna barnavårdsman åvila barnavårdsnämnden i kyrkobokförings­

orten. Det må även erinras om att åtgärder enligt barnavårdslagen skola

vidtagas av barnavårdsnämnden i vistelsekommunen. En annan omständig­

het, som jämväl talar för att bibehålla nuvarande ordning, är angelägenhe­

ten av att, om barnavårdsman ej förordnats redan före barnets födelse, så­

dant förordnande meddelas snarast möjligt därefter. I praktiken tillgår det

så, att pastor i födelseförsamlingen erhåller underrättelse om födelsen från

barnbördshuset eller barnmorskan och vidarebefordrar denna anmälan till

barnavårdsnämnden i kommunen. Om pastor eller barnavårdsnämnden

skulle nödgas utröna moderns mantalsskrivningort, kommer ytterligare tid

att förflyta, innan barnavårdsman förordnas. Moderns behov av råd och bi­

stånd är ej sällan störst i de fall, där modern ej självmant före barnets fö­

delse anhållit om utseende av barnavårdsman, och redan med nuvarande

bestämmelser kan alltför lång tid förflyta mellan födelsen och utseendet av

barnavårdsman. Socialstyrelsen får därför hemställa, att någon ändring ej

vidtages ifråga om skyldigheten för barnavårdsnämnden i den kommun, där

modern är kyrkobokförd, att förordna barnavårdsman.

I motsats till den ståndpunkt som sålunda intagits i flertalet yttranden

har

länsstyrelsen i Malmöhus län

uttalat sig för förslaget att mantalsskriv­

ningen skall vara avgörande.

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge

samt

barnavårdsnämn­

den i Stockholm

ha påpekat, att regeln i 4 §, enligt vilken barnavårdsman

skall förordnas av barnavårdsnämnden i den kommun, där vårdnadsha-

varen är mantalsskriven, icke direkt angåve, vilken nämnd som vore be­

hörig i de fall, då barnavårdsman jämlikt 5 § skulle utses redan innan

barnet blivit fött.

Departementschefen.

Då kyrkobokföringen regelmässigt närmare än mantalsskrivningen över­

ensstämmer med den faktiska vistelseorten, finner jag det lämpligast att