Prop. 1950:217

('med förslag till lag om svenskt medborgarskap',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

1

Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

svenskt medborgarskap; given Stockholms slott den 24 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om svenskt medborgarskap.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den föreslagna medborgarskapslagen — vilken bygger på ett av delege­ rade för Sverige, Danmark och Norge gemensamt utarbetat betänkande —- vilar i stor utsträckning på samma principer som den gällande lagen i ämnet, men innehåller några principellt betydelsefulla avvikelser från gäl­ lande rätt. De till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna änd­ ringarna angå den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i stort sett följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner försla­ get den gifta kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äk­ tenskap med svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvin­ nans medborgarrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes upptagande till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna, som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behål-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 217.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ler sitt svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hem­

land. Beträffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma stånd­

punkt som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap

förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är

svensk medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn

upphöra att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medbor­

garskap, sänkes från 21 till 18 år. En annan principen nyhet är, att Kungl.

Maj :t enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i

kraft vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslu­

tande ländernas medborgare.

Bland övriga mera betydande avvikelser från gällande rätt må följande

nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv av

svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmel­

ser om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige

i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av

tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att

medge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951. Enligt en särskild

övergångsbestämmelse skall kvinna, som jämte äldre lag förlorat svenskt

medborgarskap till följd av giftermål eller mannens förvärv av utländskt

medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom fem år efter lagens

ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 217.

3

(Gällande lag.)

Lag

om förvärvande och förlust av

svenskt medborgarskap;

given Stockholms slott den 23 maj 1924-

(sådan lagen lyder efter däri vidtag­ na ändringar genom lagar den 19 maj

1933 och den 31 mars 1944).

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas, på grund av födsel, av barn i äkten­ skap, vars fader är svensk medbor­ gare, samt av barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i ri­ ket, anses, intill dess annat utrönes, såsom svensk medborgare.

3 §•

Utländsk kvinna, som ingår äk­ tenskap med svensk medborgare, förvärvar genom giftermålet svenskt medborgarskap.

Hava makarna barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet svensk medborgare, såframt det är ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

(Föreslagen lydelse.)

Förslag

till

Lag

om svenskt medborgarskap.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap, av vars föräldrar endast modern är svensk medborgare, om fadern ej har medborgarskap i någon stat eller om barnet icke genom födseln för­ värvar faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars mo­ der är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas här i ri­ ket anses såsom svensk medborgare intill dess annat utrönes.

2

§•

Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna, blir före äktenska­ pet fött barn till makarna svensk medborgare, om det är ogift och ej fyllt aderton år.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Utländsk man eller utländsk ogift

kvinna, som är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt hemvist, blir

svensk medborgare vid uppnådd ål­

der av tjugutvå år.

Vad i första stycket sägs gälle ej

den, som under sista året skriftligen

avsagt sig rättigheten att bliva svensk

medborgare och därvid tillika med

behörigt bevis styrkt sig äga med­

borgarskap i annat land. Rätt till av­

sägelse, som nu är nämnd, tillkom­

mer dock ej den, vars fader eller, då

fråga är om barn utom äktenskap,

moder begagnat sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i andra stycket

sägs, skall ske, om den, varom fråga

är, har sitt hemvist i Stockholm, hos

överståthållarämbetet och eljest hos

Konungens befallningshavande i det

län, inom vilket han har sitt hem­

vist. Det åligger den myndighet, hos

vilken avsägelse göres, att pröva av-

sägelsen samt att därom meddela be­

slut.

4 §.

Den, som, på grund av födseln, va­

rit svensk, men förlorat sitt svenska

medborgarskap utan att bliva med­

borgare i annat land, återvinner

svenskt medborgarskap genom att

taga hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, va­

rit svensk, men sedermera blivit an­

nat lands medborgare, återvinner

3

§•

Utlänning, som är född här i ri­

ket och oavbrutet här haft sitt hem­

vist, förvärvar svenskt medborgar­

skap genom att, efter det han fyllt

tjuguett år men innan han fyllt tju­

gutvå år, hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan att bliva svensk

medborgare. Den som icke är med­

borgare i någon stat eller styrker, att

han skulle förlora sitt utländska

medborgarskap genom att förvärva

svenskt medborgarskap, må dock

göra sådan anmälan redan då han

fyllt aderton år.

Då riket är i krig, äger vad i första

stycket är stadgat icke tillämpning å

den som är medborgare i fientlig stat

eller som där ägt medborgarskap men

förlorat det utan att förvärva med­

borgarskap i annan stat.

4 §.

Har någon, som genom födseln va­

rit svensk och oavbrutet haft sitt

hemvist här i riket intill aderton års

ålder, förlorat sitt svenska medbor­

garskap, återvinner han, om han se­

dan två år har hemvist i riket, med­

borgarskapet genom att hos länssty­

relsen i det län där han är kyrkobok­

förd skriftligen anmäla sin önskan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

5

(Gällande lag.)

(Föreslagen Igdelse.)

svenskt medborgarskap, såframt han,

efter förlust av det utländska med­

borgarskapet, tager hemvist här i ri­

ket, eller ock, medan han har hem­

vist här i riket, går sitt utländska

medborgarskap förlustig.

6 § första och andra styckena.

Blir utländsk man svensk medbor­

gare enligt 2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap jämväl för

hans hustru och ogifta barn i äkten­

skap under tjuguett år, såframt de

hava hemvist här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men tager seder­

mera hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift

och under tjuguett år, under faderns

livstid hemvist härstädes, vinner

hustrun eller barnet svenskt medbor­

garskap, om mannen fortfarande är

svensk medborgare.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning å barn, som, efter

äktenskaps återgång eller äkten­

skapsskillnad, står under moderns

vårdnad, ej heller, medan hemskill­

nad består, å hustrun och barn, om

vilket hon har vårdnaden.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att

barn i äktenskap förvärvar svenskt

medborgarskap tillsammans med fa­

dern, skall äga motsvarande tillämp­

ning:

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och barnets moder, så­

framt ej fadern är utländsk man och

har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, som är änka;

samt

härom. Den som är utländsk med­

borgare återvinner dock icke svenskt

medborgarskap, med mindre han

styrker, att han därigenom skulle för­

lora det utländska medborgarska­

pet.

5 §•

Blir utländsk man svensk med­

borgare enligt 3 eller 4 §, medför

detta svenskt medborgarskap jämväl

för hans ogifta barn i äktenskap,

som har hemvist här i riket och ej

fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller

dock icke barn, som efter äktenska­

pets återgång eller äktenskapsskill­

nad eller under hemskillnad står un­

der moderns vårdnad.

Vad i första stycket är stadgat om

att barn i äktenskap förvärvar med­

borgarskap tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och modern, om ej fadern

är utlänning och har vårdnaden om

barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, som är änka;

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Föreslagen lydelse.)

3. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hem­

skild, såframt barnet står under mo­

derns vårdnad.

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till

'svensk medborgare upptaga (natu-

ralisera) utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här

i riket;

3,. gjort sig känd för hederlig van­

del; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till

svensk medborgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, eller före­

ligga eljest med hänsyn till sökan­

dens förhållanden synnerliga skäl för

hans upptagande till svensk medbor­

gare, må svenskt medborgarskap ho­

nom beviljas utan hinder av här ovan

under punkterna 1 och 2 stadgade

villkor. Har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, må avvikel­

se ske jämväl från vad ovan under

punkt 4 stadgats.

Upphör ej sökanden enligt rätten i

det land, han tillhör, i och med sin

naturalisation som svensk medbor­

gare att vara medborgare i det lan­

det, utan fordras härför medgivande

av landets regering eller annan myn­

dighet därstädes, vare, såframt an-

3. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hem­

skild, om barnet står under moderns

vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan till

svensk medborgare upptaga (natu-

ralisera) utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist

här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes det medföra gagn för ri­

ket att sökanden upptages till svensk

medborgare eller har sökanden förut

ägt svenskt medborgarskap eller är

sökanden gift med svensk medbor­

gare eller föreligga eljest med hän­

syn till sökandens förhållanden sär­

skilda skäl för dennes upptagande

till svensk medborgare, må natura­

lisation beviljas, även om de i första

stycket under punkterna 1, 2 och 4

stadgade villkoren icke äro uppfyll­

da. Om synnerligen starka skäl tala

därför, må avvikelse ske från vill­

koret under punkt 3. Är sökanden

dansk, finsk, isländsk eller norsk

medborgare, må även om annat sär­

skilt skäl ej föreligger avvikelse ske

från det under punkt 2 angivna vill­

koret.

Förlorar sökande, som har ut­

ländskt medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller an­

nan myndighet, må som villkor för

medborgarskapets förvärvande stad-

7

Kungl. Maj.ts proposition ni 217.

sökningen bifalles och sökanden ej redan styrkt, att sådant medgivande lämnats, som villkor för medborgar­ skapets förvärvande stadgat, att sö­ kanden skall inom viss tid och inför den Konungens befallningshavande, som Konungen bestämmer, styrka, att dylikt medgivande lämnats. Det åligger befallningshavanden att prö­ va, huruvida behörigt bevis företetts, och att därom meddela beslut. Kan sökanden ej förete bevis, som nyss nämnts, må, där synnerliga skäl där­ till äro, medborgarskap honom än­ dock av Konungen beviljas.

6 § tredje stycket (jfr även 7 §).

Varder utländsk man, på ansökan enligt 5 §, upptagen till svensk med­ borgare, bestämmer Konungen, hu­ ruvida detta skall medföra svenskt medborgarskap även för hans hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år. Hustrun skall, där ej särskilda skäl föranleda annat, bere­ das tillfälle att i ärendet avgiva ytt­ rande. Förblir hon, trots mannens förvärv av svenskt medborgarskap, medborgare i främmande stat, må svenskt medborgarskap ej tilläggas henne, med mindre hon därtill sam­ tyckt.

8 §•

Svenskt medborgarskap förloras av den, som, genom naturalisation eller giftermål eller ock eljest, blir med­ borgare i annat land och där har el­ ler efter förvärvet av medborgarska­ pet tager sitt hemvist. Oberoende av- hemvistet förloras svenskt medbor­ garskap av ogift barn under tjuguett år, som blir utländsk medborgare ge­ nom föräldrarnas äktenskap.

(Gällande lag.)

gas, att sökanden inför den länssty­ relse Konungen bestämmer inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen att meddela beslut, huruvida behörigt bevis företetts.

(Föreslagen lydelse.)

Då utlänning enligt denna para­ graf upptages till svensk medborga­ re, bestämmer Konungen, huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under ader- ton år.

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt medborgarskap och möjliggjort för­ värvet genom att ansöka därom el­ ler eljest uttryckligen samtycka där­ till;

2. den som förvärvar utländsk! medborgarskap genom att inträda i allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvin­

na, som är född utom riket och ald­

rig här haft hemvist, förlorar sitt

svenska medborgarskap vid uppnådd

ålder av tjugutvå år, såframt ej dess­

förinnan Konungen, på ansökan, med­

givit, att medborgarskapet ändock

må bibehållas. Med hemvist här i

Jandet skall till sin verkan vara lik­

ställd vistelse här för fullgörande av

värnplikt eller för deltagande i un­

dervisningen vid svensk läroanstalt

eller ock eljest under förhållanden,

som tyda på samhörighet med Sve­

rige.

Förlust av svenskt medborgarskap

enligt dena paragraf för svensk man

medför förlust av sådant medborgar­

skap även för hans hustru samt barn

i äktenskap. Vad nu är sagt äge mot­

svarande tillämpning å förhållandet

mellan en kvinna och hennes barn

utom äktenskap.

som blir utländsk medborgare ge­

nom att någon av föräldrarna, som

ej är utan del i vårdnaden om barnet,

på sätt ovan i paragrafen avses för­

värvar utländskt medborgarskap,

dock icke om den andre är svensk

medborgare och bär del i vårdnaden;

4. ogift barn under aderton år, som

blir utländsk medborgare genom att

föräldrarna ingå äktenskap med var­

andra; har barnet hemvist här i ri­

ket, inträder dock förlust av svenskt

medborgarskap endast om barnet

flyttar ur riket innan det fyllt ader­

ton år.

8

§•

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft hem­

vist och ej heller uppehållit sig här

under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när han

fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock Konungen

medgiva att medborgarskapet bibe­

hålies.

(Föreslagen lydelse.)

När någon enligt första stycket för­

lorar svenskt medborgarskap, medför

detta förlust av sådant medborgar­

skap även för hans barn, som förvär­

vat medborgarskapet till följd av att

han varit svensk medborgare.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar bliva utländsk medborgare, erhålla befrielse från sitt svenska medbor­ garskap, göre därom ansökning hos Konungen. Bifalles dylik ansökning, vare, om sökanden ej redan är ut­ ländsk medborgare, som villkor stad­ gat, att sökanden inom viss tid skall hava förvärvat medborgarskap i an­ nat land.

(Gällande lag.)

9 §.

Konungen må på ansökan befria den som är eller önskar bliva ut­ ländsk medborgare från hans svens­ ka medborgarskap. Är sökanden ej redan utländsk medborgare, skall som villkor för befrielsen stadgas, att han inom viss tid förvärvar med­ borgarskap i annan stat.

(Föreslagen lydelse.)

10

§.

Konungen äger, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller Nor­ ge, förordna om tillämpning av en eller flera av bestämmelserna under a)—c) här nedan. Med fördragsslu- tande stat avses i dessa bestämmel­ ser den eller de stater, med vilka Sverige ingått avtal om tillämpning av bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första stycket punkt 2 samt 3 § likställes födsel i fördragsslutande stat med födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes hemvist intill tolv års ålder i för­ dragsslutande stat med hemvist här i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande stat som

1. förvärvat medborgarskapet på annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i riket; samt

4. icke under denna tid dömts till frihetsstraff,

förvärvar svenskt medborgarskap genom att hos länsstyrelsen i det län där han är kyrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan härom. Vid så­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

11

§•

Vill någon erhålla förklarande att

han är svensk medborgare, må han

därom göra ansökan hos Konungen,

som, efter regeringsrättens hörande,

äger meddela dylikt förklarande.

dant förvärv av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

c) Den som förlorat' svenskt med­

borgarskap och därefter oavbrutet

varit medborgare i fördragsslutande

stat, återvinner svenskt medborgar­

skap genom att, efter det han tagit

hemvist här i riket, hos länsstyrel­

sen i det län där han är kyrkobok-

förd skriftligen anmäla sin önskan

härom. Vid sådant förvärv av med­

borgarskap skall vad i 5 § stadgas

äga motsvarande tillämpning.

11

§•

När någon gör anmälan enligt 3,

4 eller 10 §, åligger det länsstyrelsen

att meddela beslut, huruvida på grund

av anmälningen svenskt medborgar­

skap förvärvats eller ej.

Vill någon erhålla förklaring att

han är svensk medborgare, må han

göra ansökan därom hos Konungen,

som efter regeringsrättens hörande

äger meddela sådan förklaring; dock

må härvid icke prövas fråga som av­

ses i första stycket.

12

§.

Talan mot länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär i den ord­

ning, som är bestämd för överkla­

gande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

13 §.

Den som fyllt aderton år äger utan

hinder av att han står under annans

vårdnad själv göra ansökan eller an­

mälan enligt denna lag.

Anmälan må ej göras genom för­

myndare eller vårdnadshavare.

(Föreslagen lydelse.)

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

12

§.

Närmare bestämmelser angående ansökan, som i 5 § sägs, och den utredning, som erfordras för pröv­ ningen av sådan ansökan, så ock de föreskrifter, som eljest finnas erfor­ derliga för denna lags tillämpning, givas av Konungen.

(Gällande lag.)

14 §.

Närmare bestämmelser angående ansökan enligt 6 § och den utredning, som erfordras för prövningen av så­ dan ansökan, ävensom de föreskrif­ ter, som eljest finnas erforderliga för denna lags tillämpning, meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse.)

13 § första och femte styckena.

Den, som förlorat svenskt medbor­ garskap på grund av stadgandet i 7 § lagen den 1 oktober 1894 om för­ värvande och förlust av medborgar­ rätt, äger, såframt han icke förvär­ vat medborgarskap i annan stat samt förutsättningarna för förlust av med­ borgarskap enligt 9 § i denna lag icke heller äro för handen, återvinna svenskt medborgarskap genom att i enlighet med de närmare bestämmel­ ser, som av Konungen meddelas, hos svensk beskickning eller svenskt kon­ sulat skriftligen anmäla sin önskan att åter bliva svensk medborgare.

När någon blir svensk medborgare enligt denna paragraf, skall vad i 6 § första och andra styckena samt 7 § för där avsedda fält stadgats lända till efterrättelse; dock skall det i 6 § första stycket med avseende å hustru och barn stadgade villkoret om hem­ vist här i riket ej gälla för det fall att det svenska medborgarskapet återvinnes genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet.

Övergångsbestämmelser.

15 §.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1951.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om för­ värvande och förlust av svenskt med­ borgarskap med undantag av 13 § första stycket; och skall, när någon blir svensk medborgare enligt nämn­ da stadgande, vad i 5 § nya lagen är för där avsedda fall föreskrivet äga tillämpning, dock att villkoret om hemvist här i riket ej skall gälla.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Föreslagen lydelse.)

16 §.

Före lagens ikraftträdande här i ri­

ket fött barn i äktenskap, av vars

föräldrar endast modern vid dess fö­

delse var svensk medborgare, för­

värvar svenskt medborgarskap vid

ikraftträdandet, om barnet ej fyllt

aderton år och icke är eller varit

medborgare i någon stat.

17 §.

Den som fyller tjugutvå år under

år 1951 äger göra anmälan enligt 3 §

intill utgången av nämnda år.

18 §.

Kvinna, som jämlikt äldre lag för­

lorat svenskt medborgarskap till följd

av att hon ingått äktenskap med ut­

ländsk man eller att hennes make bli­

vit utländsk medborgare, men som

med tillämpning av nya lagen skulle

hava förblivit svensk medborgare,

återvinner svenskt medborgarskap

genom att i enlighet med de närmare

bestämmelser Konungen meddelar

anmäla sin önskan härom. Sådan an­

mälan må dock ej göras senare än

den 31 december 1955.

15 § andra stycket.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdan­

de är gällande, i strid med vad i sam­

ma lag är stadgat, skall den bestäm­

melsen lända till efterrättelse.

19 §.

För kvinna, som fyller tjugutvå år

under något av åren 1951—1953 och

som vid uppnåendet av denna ålder

är eller varit gift, inträder förlust av

svenskt medborgarskap under de i

8 § stadgade förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

20

§.

Bestämmelse i traktat, som Sverige

ingått med främmande stat och som

vid denna lags ikraftträdande är gäl­

lande, skall lända till efterrättelse,

ändå att den står i strid mot vad i

lagen är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

S köld , Q uensel , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , A ndersson , L ingman .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny lag­ stiftning om svenskt medborgarskap samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinnas, förutom i § 33 regeringsformen, i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. Lagen bygger på ett av delegerade för Danmark, Norge och Sverige år 1921 framlagt betänkande, vilket ligger till grund även för de gällande danska och norska medborgarskapslagarna.

Under andra världskriget aktualiserades frågan om en revision av med- borgarskapslagstiftningen, men med hänsyn till att samverkan med våra nordiska grannländer då icke var möjlig, ansågs spörsmålet böra anstå tills vidare. Sedan den danska regeringen efter krigets slut inbjudit till ett möte för behandling av medborgarrättsliga frågor, förordnade Kungl. Maj :t den 23 augusti 1946 sakkunniga för deltagande i överläggningar med represen­ tanter för övriga nordiska länder angående lagstiftningsåtgärder på med- borgarskapsrättens område. I november 1946 höllos i Köpenhamn förbe­ redande överläggningar mellan dessa sakkunniga och representanter för Danmark och Norge. Sedan under år 1948 särskilda kommittéer för frågans fortsatta utredning tillsatts även i Danmark och Norge, fullföljdes det skan­ dinaviska samarbetet. Som resultat härav föreligger nu ett av de tre län­ dernas delegerade gemensamt utarbetat betänkande1 med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. Betänkandet har i vart och ett av de tre länderna tryckts på landets språk. Det på svenska tryckta betänkandet (SOU 1949: 45) har den 12 oktober 1949 överlämnats till Kungl. Maj :t. * i

i Betänkandet har undertecknats från svensk sida av underståthållaren Martin Wahl­ bäck, ordförande, chefredaktören, ledamoten av riksdagens andra kammare Rolf Edberg, fru Signe Höjer, kanslirådet i justitiedepartementet Ragnar Kihlgrcn och presidenten i Göta hovrätt Joel Laurin, från dansk sida av departementschef i indenrigsministeriet J. H. Zeuthcn, ordförande, kontorchef i samma ministerium Knud Larsen och kontorchef i socialministeriet Alice Bruun samt från norsk sida av ekspedisjonssjef i justisdepartementets politiavdeling E. R. Rognlien, ordförande, ligningssekretan cand. jur. Else Broch, byråsjef i justisdepartementets lovavdeling Andreas Endresen och hdyesterettsadvokat Sigrid Stray.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga

detta lagstiftningsärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Betänkandet.

De delegerades förslag till ny svensk medborgarskapslag bygger i stor

utsträckning på samma principer som den gällande lagen i ämnet, men det

innehåller några principiellt betydelsefulla avvikelser från gällande rätt. De

till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna angå

den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i stort sett

följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget den gifta

kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap med

svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans med-

borgarrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes upptagan­

de till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna, som blir

utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behåller sitt

svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland. Be­

träffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt

som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap för­

värva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är svensk

medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn upphöra

att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,

sänkes från 21 till 18 år. En annan principiell nyhet är, att Kungl. Maj :t

enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i kraft

vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande län­

dernas medborgare.

Bland övriga mera betydelsefulla avvikelser från gällande rätt må föl­

jande nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv

av svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmel­

ser om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige

i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av

tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att med­

ge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats. Vidare

har möjlighet ansetts böra beredas att under vissa förutsättningar fråntaga

naturaliserad person, som dömts för förräderi, spioneri eller vissa liknande

brott, hans svenska medborgarskap genom en ensidig åtgärd från statens

sida, s. k. expatriering.

De danska och norska förslagen överensstämma i sakligt hänseende med

det svenska, frånsett att det danska förslaget till följd av att grundlagen

kräver lagstiftningsmaktens medverkan i varje naturalisationsärende sak­

nar föreskrifter om villkoren för naturalisation. De delegerades lagförslag

torde få fogas såsom bilaga till protokollet.

Yttrandena.

över det svenska förslaget till ny medborgarskapslag ha efter remiss ut­

låtanden avgivits av Svea hovrätt, statens utlänningskommission, utlärt-

15

liingsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen, 1949 års folkbokföringssakkunniga, över- ståthållarämbetet (med bifogande av yttranden från polismästaren i Stock­ holm, kriminalpolisintendenten i Stockholm och biträdande kriminalpolis­ intendenten vid statspolisen), länsstyrelserna i Södermanlands län, Öster­ götlands län (med bifogande av yttranden från poliskamrarna i Linköping och Norrköping och kriminalpolisintendenten i Norrköping), Kronobergs län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg), Värmlands län (med bifogande av yttrande från Värmlands länsavdelning av förening­ en Sveriges landsfiskaler), Västmanlands län och Norrbottens län, beskick­ ningarna i Buenos Aires, Helsingfors, Köpenhamn, London, Oslo, Paris (med bifogande av yttrande från konsulatet i Paris), Warszawa och Washing­ ton (med bifogande av yttranden från generalkonsulatet i Chicago och kon­ sulatet i Minneapolis), generalkonsulaten i London och New York, Fredrika- Bremer-förbundet, Norden svensk förening för nordiskt samarbete, utlands­ svenskarnas förening och yrkeskvinnors samarbetsförbund.

De i yttrandena uttalade helhetsomdömena om förslaget gå alla i gynn­ sam riktning. Ändringarna i fråga om den gifta kvinnans ställning ha till­ styrkts eller lämnats utan erinran i nästan samtliga yttranden. Såsom en särskild fördel ha flera remissinstanser framhållit, att bestämmelserna om förvärv av medborgarskap genom anmälan vore ägnade att skapa klarhet i medborgarskapsförhållandena. Tillfredsställelse har även uttalats med att de övriga nordiska ländernas medborgare föreslagits skola intaga en sär­ ställning i förhållande till andra utlänningar. Vidare har framhållits som en fördel att förslaget utmärktes av en strävan att i möjligaste mån före­ bygga såväl statslöshet som dubbelt medborgarskap.

Mot vissa av de föreslagna bestämmelserna ha emellertid erinringar fram­ ställts i en del yttranden. Sålunda ha några remissinstanser uttalat betänk­ ligheter mot förslaget att naturaliserad person under vissa förutsättningar skulle kunna fråntagas medborgarskapet. Även på en del andra punkter ha jämkningar i förslaget ifrågasatts. För de framställda erinringarna kom­ mer närmare redogörelse att lämnas i samband med behandlingen av de bestämmelser, till vilka de hänföra sig.

Departementschefen.

Det skandinaviska samarbetet på medborgarskapsrättens område inled­ des redan på 1880-talet. De gällande danska, norska och svenska medbor- garskapslagarna utgöra också resultatet av samarbete mellan de tre län­ derna. Dessa lagar tillkommo några år efter första världskriget. Med hän­ syn till den utveckling som sedan dess ägt rum synes det naturligt att la­ garna nu underkastas revision. De delegerade för Danmark, Norge och Sve­ rige som fått i uppdrag att utreda detta spörsmål ha framlagt förslag till nya medborgarskapslagar, vilka inbördes överensstämma i ännu större ut­ sträckning än de gällande lagarna. Detta förhållande är ett glädjande ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

tryck för samhörigheten mellan de tre länderna. Det har också direkt prak­

tisk betydelse att reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap i dessa

länder vila på samma principer, enär därigenom uppkomsten av statslöshet

och dubbelt medborgarskap motverkas.

Det framlagda förslaget till ny lag om förvärv och förlust av svenskt

medborgarskap synes mig väl ägnat att läggas till grund för en reformerad

lagstiftning i ämnet och jag kan i allt väsentligt biträda förslaget. Endast

på några punkter till vilka jag senare återkommer anser jag mig böra föreslå

smärre jämkningar. Beträffande dessa har under ärendets beredning inom

justitiedepartementet i allt väsentligt samråd ägt rum med det danska inri­

kesministeriet och det norska justitiedepartementet.

Enligt vad jag inhämtat har de danska delegerades förslag förelagts den

danska riksdagen. I Norge torde förslag på grundval av betänkandet komma

att framläggas för årets storting.

Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i förslaget, torde det vara

lämpligt att behandla två spörsmål, som ha betydelse för ett flertal para­

grafer i förslaget, nämligen frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställ­

ning och frågan vid vilken ålder barn skola erhålla en självständig ställning

beträffande förvärv av medborgarskap.

Gift kvinnas medborgarrättsliga ställning.

Gällande rätt.

Såsom huvudprincip i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap gäller, att gift kvinna i medborgarskapshänse-

ende följer sin man. Sålunda blir utländsk kvinna, som gifter sig med

svensk man, genom giftermålet automatiskt svensk medborgare (3 § första

stycket). När en utländsk man förvärvar svenskt medborgarskap enligt

2 § (födsel i Sverige och hemvist här intill 22 års ålder) eller enligt 4 §

(återvinning av förlorat svenskt medborgarskap), blir i regel också hans

hustru svensk medborgare (6 § första och andra styckena). Vid naturali­

sation av utländsk man bestämmer Kungl. Maj :t, huruvida naturalisatio-

nen skall medföra svenskt medborgarskap även för hustrun. Skulle hust­

run trots mannens naturalisation bibehålla sitt utländska medborgarskap,

får emellertid naturalisationen icke utsträckas till hustrun, med mindre

hon samtycker därtill (6 § tredje stycket). Gift kvinna kan på egen an­

sökan självständigt upptagas till svensk medborgare.

I fråga om förlust av svenskt medborgarskap stadgas i 8 §, att svenskt

medborgarskap förloras av den som genom giftermål eller eljest blir med­

borgare i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet

tar sitt hemvist. Svensk kvinnas giftermål med utlänning medför sålunda

icke i och för sig förlust av hennes svenska medborgarskap, men om hon

— såsom gäller i åtskilliga länder — genom giftermålet förvärvar medbor­

garskap i mannens hemland, går hon miste om sitt svenska medborgarskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

17

under förutsättning att hon har eller sedermera tar sitt hemvist i mannens hemland. Under samma förutsättning förlorar en svensk kvinna sitt sven­ ska medborgarskap, om mannen under äktenskapet förvärvar medborgar­ skap i land, där hustrun följer sin man i medborgarskapshänseende. När svensk man förlorar svenskt medborgarskap jämlikt 9 § första stycket (föd­ sel i utlandet och hemvist utomlands intill 22 års ålder), medför detta en­ ligt andra stycket förlust av svenskt medborgarskap även för hans hustru.

Tidigare reformförslag.

Redan i samband med tillkomsten av gällande medborgarskapslag höjdes röster för att den gifta kvinnan borde få en självständig ställning i med­ borgarskapshänseende. Sålunda uttalade sig lagrådets flesta ledamöter till förmån för denna princip i sitt år 1922 avgivna yttrande över då förelig­ gande förslag till medborgarskapslag (se prop. nr 29/1923 s. 5763). Även i riksdagen hade denna mening åtskilliga förespråkare.

Vid 1944 års riksdag väcktes en motion (nr II: 82), vari anhölls om ut­ redning angående genomförande av likställighet mellan könen på inedbor- garskapsrättens område. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 10) ansåg vis­ serligen, att den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning vid lämplig tidpunkt borde tagas under omprövning, men fann frågan böra anstå tills vidare, främst med hänsyn till att i dåvarande läge samverkan med våra nor­ diska grannländer icke var möjlig. Riksdagen avslog motionen.

Med anledning av en motion (nr 1:68) vid 1947 års riksdag beslöt riks­ dagen på förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 5) skrivelse (nr 90) till Kungl. Maj:t med hemställan om en allsidig och förutsättningslös utredning av gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. Denna utredning uppdrogs åt de tidigare tillkallade sakkunniga för nordiskt samarbete på medborgarskapsrättens område.

Vid 1949 års riksdag väcktes en motion (nr 11:205) angående bestäm­ melser till förhindrande av att utländsk kvinna genom skenäktenskap med svensk man förvärvade svenskt medborgarskap. Första lagutskottet (utlå­ tande nr 26) avstyrkte motionen under hänvisning till den pågående ut­ redningen om revision av medborgarskapslagstiftningen, och riksdagen av­ slog motionen.

Utländsk lagstiftning.

Vid tiden för tillkomsten av 1924 års lag gällde i det stora flertalet län­ der — dock icke i Förenta staterna1 och en del sydamerikanska stater — att utländsk kvinna automatiskt förvärvade inländskt medborgarskap, om hon gifte sig med inländsk man. Å andra sidan förlorade enligt lagstiftningen i många länder inländsk kvinna sitt medborgarskap genom giftermål med

i I Förenta staterna hade år 1922 antagits en lag, som vilade på principen om gift kvinnas självständighet i medborgarskapshänseende. 2

2 Dihang till riksdagens protokoll 19!>0. 1 samt. Nr 217.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utlänning oberoende av om hon genom giftermålet erhöll mannens nationali­

tet eller ej.

Av en i betänkandet (s. 28—32) lämnad redogörelse för den på området

gällande lagstiftningen i åtskilliga länder framgår, att den nyare utländska

lagstiftningen däremot utmärkes av en klar tendens att bereda kvinnan en

självständig ställning i medborgarskapshänseende. I ett flertal länder, bland

annat Förenta staterna, Canada och Tjeckoslovakien, medför sålunda ut­

ländsk kvinnas giftermål med inländsk man i och för sig icke någon änd­

ring av hennes medborgarskap. Vill kvinnan ha samma medborgarskap

som sin man, måste hon ansöka om naturalisation, varvid vissa lättnader i

fråga om naturalisationsvillkoren medges. Även i Storbritannien tillämpas

det systemet att utländsk kvinna icke genom giftermål med inländsk man

förvärvar brittiskt medborgarskap. Hon äger emellertid ovillkorlig rätt att

efter anmälan bli registrerad som brittisk medborgare. I Belgien och Frank­

rike, där regeln att kvinnan genom giftermålet förvärvar mannens medbor­

garskap i princip bibehållits, har kvinnan möjlighet att undgå sådant för­

värv genom att avge en särskild viljeförklaring.

Beträffande verkan av inländsk kvinnas giftermål med utlänning ha näs­

tan alla länder numera frångått principen att kvinna förlorar sitt inländs­

ka medborgarskap i sådana fall då hon icke genom giftermålet förvärvar

mannens medborgarskap. Endast Spanien och Östtyskland torde stå kvar

på den äldre ståndpunkten. I vissa länder, t. ex. Förenta staterna, Storbritan­

nien och Canada, medför ej heller den omständigheten att kvinnan genom

giftermålet blir utländsk medborgare förlust av det inländska medborgar­

skapet. Enligt fransk lag behåller en kvinna i motsvarande fall sitt franska

medborgarskap, såframt hon icke före äktenskapets ingående uttryckligen

avstår från detsamma. I Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike, där för­

värv av utländskt medborgarskap genom giftermål i princip leder till för­

lust av inländskt medborgarskap, kan dispens beviljas från denna regel.

Betänkandet.

De delegerades förslag bygger på principen om gift kvinnas självständig­

het i medborgarskapshänseende. Utländsk kvinnas äktenskap med svensk

man har enligt förslaget icke någon annan inverkan på kvinnans medbor-

garrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes naturalisa­

tion som svensk medborgare. Svensk kvinnas förvärv av utländskt medbor­

garskap genom giftermål med utlänning medför icke förlust av hennes

svenska medborgarskap, med mindre hon ansökt om eller eljest uttryck­

ligen samtyckt till medborgarskapsförvärvet. En mans förvärv eller förlust

av svenskt medborgarskap påverkar icke hustruns medborgarskap. Enligt

en övergångsbestämmelse i förslaget skall kvinna, som på grund av äldre

lag förlorat svenskt medborgarskap genom giftermål eller mannens förvärv

av utländskt medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom viss tid

efter lagens ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19

I betänkandet (s. 33—36) utvecklas skälen för och emot kvinnans fri­ görelse på medborgarskapsrättens område. Därvid framhålles till en början, att den rättsliga och faktiska likställighet med mannen, som kvinnan nu­ mera uppnått på andra områden, uppenbarligen vore ett tungt vägande skäl för att icke bibehålla den gifta kvinnans osjälvständiga ställning i med- borgarskapshänseende. Också andra skäl än principen om könens likstäl­ lighet talade för en ändring av den gällande ordningen. En automatisk änd­ ring av medborgarskapet genom giftermål kunde nämligen ibland medföra betydande faktiska olägenheter för kvinnan. Härtill komme, att det nuva­ rande systemet vore otillfredsställande från statens synpunkt, i det att sta­ ten saknade möjlighet att hindra icke önskvärda utlänningar att förvärva medborgarskap genom giftermål.

De delegerade erinra om att som skäl mot avskaffande av kvinnans osjälv­ ständiga ställning på medborgarskapsrättens område ofta åberopats, att det i åtskilliga hänseenden vore av betydelse att familjen hade ett enhetligt medborgarskap. Detta motiverade emellertid icke att man påtvingade en kvinna ett av henne icke önskat medborgarskap. Synpunkten att det i all­ mänhet vore önskvärt att familjen utgjorde en enhet i medborgarskaps- hänseende borde emellertid beaktas vid utformningen av en lagstiftning, som gåve kvinnan en självständig ställning. Detta borde främst ske genom att förvärv av svenskt medborgarskap underlättades i sådana fall, där ma­ kar hade olika medborgarskap. Vidare förutsattes, att utlänningslagstift­ ningen komme att tillämpas på sådant sätt, att en familj, där hustrun vore utlänning, icke splittrades utan att från statens synpunkt viktiga skäl fö- relåge därtill.

I den tidigare diskussionen hade, fortsätta de delegerade, som skäl mot kvinnans frigörelse i medborgarskapshänseende även åberopats, att en så­ dan ordning i stor utsträckning skulle leda till dubbelt medborgarskap eller till statslöshet. På senare år hade emellertid i många länders medborgar- skapslagstiftning genomförts ändringar, som medfört att dessa skäl icke numera ägde någon större bärkraft. I nuvarande läge skulle dubbelt med­ borgarskap sannolikt uppkomma i mindre utsträckning enligt det ifråga­ satta systemet än enligt den gällande lagstiftningen. Ett slopande av regeln om hustrus automatiska förvärv av mannens medborgarskap skulle vidare endast i ytterst få fall leda till medborgarskapslöshet, och det statslösa till­ ståndet skulle för övrigt praktiskt taget alltid komma att upphöra efter relativt kort tid.

Under hänvisning till här återgivna skäl uttala de delegerade, att de icke hyste någon tvekan om att tiden nu vore mogen för en reform, varigenom den gifta kvinnan tillerkändes en fullt självständig ställning i medborgar­ skapshänseende.

Vad angår möjligheten för utländsk kvinna som gift sig med inländsk man att förvärva mannens medborgarskap framhålla de delegerade, att den nyare utländska lagstiftningen på området i stort sett följt två olika vägar, i betänkandet benämnda optionslinjen och naturalisationslinjen. Enligt det

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

förra systemet hade kvinnan en ovillkorlig rätt att förvärva mannens med­

borgarskap, om hon så önskade. Naturalisationslinjen innehure, att äkten­

skap icke hade någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga ställ­

ning, än att det väsentligt underlättade naturalisation.

1 betänkandet upptagas de båda systemens för- och nackdelar till när­

mare diskussion (s. 36—39). Sammanfattningsvis uttalas, att skälen för

att kvinnans upptagande till svensk medborgare skedde efter individuell

prövning vägde tyngre än det förhållandet att naturalisationssystemet vore

mera omständligt och från kvinnans synpunkt mindre förmånligt än op-

tionssystemet. Naturalisationspraxis borde självfallet vara så liberal, att

intresset av familjens enhet finge vika endast i de fall, där från statens syn­

punkt viktiga skäl talade mot att kvinnan upptoges till medborgare.

1 de delegerades förslag har i enlighet härmed det förhållandet att natura-

lisationssökande är gift med svensk medborgare upptagits bland de om­

ständigheter, som kunna föranleda avsteg från de eljest föreskrivna vill­

koren för naturalisation.

Yttrandena.

De delegerades uppfattning att gift kvinna bör erhålla en fullt självstän­

dig medborgarrättslig ställning delas nästan undantagslöst av de myndig­

heter och organisationer som yttrat sig i frågan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid ifrågasatt, om praktiska

motiv verkligen talade för en så långt gående ändring av den nuvarande lag­

stiftningen. Icke minst inom Norrbottens län skulle förslaget få omfattande

följder. Giftermål mellan svenska och finska medborgare vore nämligen

vanliga i gränsområdet mot Finland. För den i huvudsak finskspråkiga be­

folkningen i dessa trakter skulle det framstå som onödigt invecklat, att en

finskfödd kvinna, som gifte sig med en svensk man, alltid skulle nödgas

ansöka om naturalisation för att bli svensk medborgare. Enligt länsstyrel­

sens uppfattning skulle flertalet personer bli bättre tillgodosedda, om den

nuvarande huvudregeln även i fortsättningen gällde; möjligen borde dock

till densamma fogas vissa undantagsbestämmelser.

Beskickningen i Paris har uttalat, att det varit önskvärt att utredning

förelegat om de konsekvenser på olika områden, som följde av en lagstift­

ning på förslagets grund. Beskickningen har hänvisat till ett yttrande av

konsulatet i Paris, vari framhållits att det syntes motiverat att särskild ut­

redning verkställdes angående frågan, huruvida ett frångående av princi­

pen om familjens enhet i medborgarskapshänseende påkallade ändringar i

svensk internationell privaträtt rörande arv och äktenskap.

Vad angår den medborgarrättsliga ställningen för utländsk kvinna, som

gifter sig med svensk man, ha samtliga som yttrat sig i frågan anslutit sig

till de delegerades uppfattning, att naturalisationslinjen vore att föredraga

framför optionslinjen. Därvid har i första hand framhållits betydelsen av att

naturalisationssystemet gåve staten möjlighet att hindra icke önskvärda

personer från att förvärva svenskt medborgarskap. Många remissinstanser

21

ha givit uttryck åt sin tillfredsställelse med att man härigenom skulle kom­ ma till rätta med problemet skenäktenskap. I ett yttrande ha dessa syn­ punkter uttryckts så, att förslaget avskaffade den möjlighet, som enligt gällande lag tillkomme enskild svensk man att vid sidan av Kungl. Maj :t —• genom giftermål — upptaga utländsk kvinna till svensk medborgare.

Departementschefen.

Den osjälvständiga ställning, som gift kvinna för närvarande intar i med- borgarskapshänsende, står i strid mot den på andra områden genomförda grundsatsen om full likställighet mellan man och hustru. Den gällande ordningen är även ägnad att medföra olägenheter i skilda avseenden. Det kan sålunda ej anses tillfredsställande att en utländsk kvinna, som ingår äktenskap med en svensk man, blir svensk medborgare, även om detta skulle strida mot hennes önskan. En annan nackdel är, att en svensk kvinna, som genom giftermål med utlänning förvärvat utländskt medborgarskap och bo­ satt sig i mannens hemland, ej kan få behålla sitt svenska medborgarskap. Bortsett från det principiellt betänkliga i att förlust av svenskt medborgar­ skap inträder oberoende av om förvärvet av utländskt medborgarskap skett med kvinnans vilja, medför den nuvarande regeln även olägenheter av praktisk betydelse. I vissa situationer skulle sålunda ett svenskt medborgar­ skap kunna utgöra ett värdefullt skydd för kvinnan. Det är emellertid icke blott från individens utan också från statens synpunkt som den nuvarande ordningen kan kritiseras. Sålunda har regeln om kvinnas automatiska för­ värv av svenskt medborgarskap genom giftermål i viss utsträckning miss­ brukats genom ingående av s. k. skenäktenskap, d. v. s. äktenskap som ute­ slutande haft till syfte att bereda kvinnan medborgarskap. Även i sådana fall då äktenskapet är allvarligt menat kan nämnda regel leda till betänk­ liga konsekvenser. Ingen myndighet kan för närvarande hindra att en kvin­ na, som fått avslag på en ansökan om naturalisation eller som till och med blivit utvisad, genom giftermål skaffar sig svenskt medborgarskap och där­ med ovillkorlig rätt att uppehålla sig i Sverige.

Å andra sidan kan icke bestridas, att den gällande ordningen i vissa hän­ seenden innebär fördelar framför en lagstiftning, som tillerkänner den gifta kvinnan en självständig ställning i medborgarskapshänseende. Sålunda skulle det såväl för den enskilde som för myndigheterna medföra ett visst besvär, att utländsk kvinna som gift sig med svensk man måste företa en positiv åtgärd, om hon ville bli svensk medborgare, i stället för att som nu automatiskt förvärva svenskt medborgarskap genom giftermålet. I den tidi­ gare diskussionen har även åberopats, att det i åtskilliga hänseenden vore av stor betydelse att hela familjen hade samma medborgarskap. Denna syn­ punkt förtjänar otvivelaktigt att beaktas. Den kan emellertid i stor ut­ sträckning tillgodoses genom lättnader i villkoren för naturalisation av ut­ ländsk kvinna som är gift med svensk man. Vidare kunna olägenheterna av att makar ha olika medborgarskap avsevärt minskas genom ändringar i an­ nan lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar. En del olägenheter av kvinnans med-

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

22

borgarrättsliga frigörelse torde under alla förhållanden komma att kvarstå.

Det är sålunda tänkbart, att nackdelar i enstaka fall skulle uppkomma till

följd av att Sverige icke kunde bereda en svensk mans hustru med utländskt

medborgarskap diplomatiskt skydd.

Ett av huvudskälen till att regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap genom giftermål med svensk man bibehölls i 1924 års med­

borgarskapslag torde ha varit, att utländska kvinnor som gifte sig med

svenskar eljest i stor utsträckning skulle ha blivit statslösa. Vid tiden för

lagens tillkomst gällde nämligen i de flesta europeiska länder, att kvinna

genom giftermål med utlänning förlorade sitt ursprungliga medborgarskap,

även om hon icke blev medborgare i mannens hemland. Såsom framgår av

den förut lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning är läget nu helt

annorlunda. I den mån äktenskap över huvud inverkar på kvinnans med­

borgarskap gäller nästan undantagslöst, att kvinnan behåller sitt ursprung­

liga medborgarskap, om hon icke genom äktenskapet blir utländsk med­

borgare.

Att nya fall av dubbelt medborgarskap skulle uppkomma, om svensk

kvinna alltid ägde rätt att ha kvar sitt svenska medborgarskap vid sidan av

ett genom giftermål automatiskt förvärvat utländskt medborgarskap, anser

jag i likhet med de delegerade icke böra hindra en sådan reform. Denna

olägenhet torde för övrigt komma att mer än uppvägas av den minskning

av fallen av dubbelt medborgarskap, som kan antagas inträda, om de tre

skandinaviska länderna samtidigt slopa regeln om automatiskt förvärv av

inländskt medborgarskap genom giftermål.

Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att kvinnans frigö­

relse i medborgarskapsrättsligt hänseende visserligen skulle medföra vissa

nackdelar, men att de fördelar, som skulle vinnas genom en sådan reform,

äro så betydande, att olägenheterna ej böra hindra densamma. Jag ansluter

mig därför till de delegerades uppfattning att medborgarskapslagstiftningen

bör bygga på principen att den gifta kvinnan intar en fullt självständig

ställning.

Såsom tidigare antytts bör en lagstiftning på denna grund kompletteras

med regler av innebörd att utländska kvinnor som äro gifta med svenska män

i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap inta en gynnsammare ställ­

ning än andra utlänningar. I några länder tillämpas det systemet, att kvin-i

nan har en ovillkorlig rätt att bli medborgare i mannens hemland, om hon

blott anmäler sin önskan därom. Detta system är fördelaktigt för kvinnan

och har därjämte vissa förtjänster i administrativt hänseende. Med hänsyn

till vikten av att staten får möjlighet att efter individuell prövning hindra

icke önskvärda personer att förvärva svenskt medborgarskap ha de delege­

rade emellertid icke ansett sig kunna förorda detsamma. I stället har före­

slagits att privilegiationen får den formen, att väsentliga eftergifter från de

vanliga naturalisationsvillkoren medges för kvinnor som äro gifta med

svenska män. De delegerades ståndpunkt har under remisshandlingen icke

mött någon erinran, och jag vill för min del förorda förslaget. Till frågan om

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

23

de närmare villkoren för naturalisation i dessa fall återkommer jag i sam­ band med behandlingen av 6 § i departementsförslaget.

Den svenska internationella familjerätten bygger i huvudsak på nationa­ litetsprincipen, d. v. s. medborgarskapet är avgörande för vilket lands fa­ miljerätt som skall tillämpas. Genomförandet av kvinnans emancipation på medborgarskapsrättens område skulle alltså få vissa följdverkningar inom den internationella privaträtten. Dessa skulle åtminstone i vissa situationer kunna tänkas medföra nackdelar från svensk synpunkt. Olägenheterna tor­ de dock icke bli mera allvarliga, än att frågan om härav påkallade lagänd­ ringar bör kunna anstå till den allmänna översyn av den svenska internatio­ nella familjerätten, som enligt vad jag i ett tidigare lagstiftningsärende ut­ talat vid lämpligt tillfälle bör komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Frågan om den ålder vid vilken barn skola erhålla en självständig

ställning beträffande förvärv av medborgarskap.

Gällande rätt.

När en utländsk man blir svensk medborgare, medför detta i regel att även hans ogifta barn i äktenskap förvärva svenskt medborgarskap, om de ej fyllt 21 år (6 §). Barn utom äktenskap följa på motsvarande sätt sin moder (7 §). För självständigt förvärv av medborgarskap genom naturali­ sation förutsättes som regel, att sökanden fyllt 21 år (5 § första stycket). Undantagsvis kan emellertid naturalisation beviljas en person, som ännu ej uppnått denna ålder (5 § andra stycket).

Lagrådet år 1922.

Den gällande lagen överensstämmer i förevarande hänseende med det för­ slag, som år 1922 remitterades till lagrådet. I sitt yttrande över förslaget (prop. nr 29/1923 s. 6465) framhöll lagrådet, att barnets uppfostran ofta nog vore avslutad, innan barnet uppnått 21 års ålder; det hade valt sin lev­ nadsbana och börjat självständigt försörja sig. Att barnet under sådana förhållanden skulle stå i medborgarrättsligt beroende av annan syntes ej vara tillfredsställande. Vidare framhölls, att i svensk rätt i åtskilliga fall en relativt stor självständighet tillerkänts den som ännu icke uppnått den ålder, då han upphörde alt stå under annans vårdnad. Det ville därför sy­ nas, som om något hinder ej borde möta mot att även för vinnande av självständigt medborgarskap sänka gränsen under myndighetsåldern. Lag­ rådet ansåg gränsen lämpligen böra sättas vid 18 år och förordade med hänsyn därtill sådana ändringar i förslaget, att den som fyllt 18 år icke komme att i medborgarrättsligt hänseende anses såsom biperson till annan.

I det förslag till medborgarskapslag, som förelädes 1923 års riksdag men avslogs av riksdagen, hade de av lagrådet förordade ändringarna införts.

24

Kungl. Moj:ts proposition nr 217.

I 1924 års proposition intogs däremot samma ståndpunkt som i det år 1922

till lagrådet remitterade förslaget, och detta blev även riksdagens beslut.

Betänkandet.

De delegerade föreslå att den ålder, vid vilken barn upphöra att behand­

las som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap, sänkes från

21 till 18 år. Till stöd härför åberopas i huvudsak samma skäl, som lagrå­

det år 1922 anförde såsom motiv för sitt förslag om en dylik sänkning. Där­

jämte framhålles, att härigenom överensstämmelse skulle uppnås med den

i dansk och norsk rätt gällande åldersgränsen.

De delegerade torde ha utgått från att den som fyllt 18 år kan förvärva

medborgarskap utan vårdnadshavare^ medverkan. Av ett par av de före­

slagna bestämmelserna (3 och 6 §§) framgår sålunda att anmälan eller an­

sökan kan göras av den som fyllt 18 år, och någon föreskrift om att sam­

tycke av vårdnadshavaren därvid erfordras har icke upptagits i förslaget.

Yttrandena.

Förslaget att den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas som bi­

personer till föräldrarna vid deras förvärv av medborgarskap, skall sänkas

från 21 till 18 år har i yttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Frågan huruvida omyndig, som fyllt 18 år, bör kunna förvärva medbor­

garskap utan medverkan av den legala ställföreträdaren har berörts i två

yttranden. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det i viss mån

torde vara tveksamt, huruvida de delegerades ståndpunkt stode i god över­

ensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i den svenska

törmynderskapslagstiftningen. I sitt yttrande över det förslag till medbor­

garskapslag, som förelädes 1923 års riksdag, syntes emellertid lagrådet ha

utgått från att en omyndig som fyllt 18 år skulle utan medverkan av för­

myndaren kunna själv förvärva medborgarskap genom naturalisation. De

delegerades förslag torde icke heller behöva medföra någon konflikt med

lagstiftningen i vederbörandes hemland. Förvärv av svenskt medborgarskap

efter ansökan eller anmälan förutsatte nämligen som regel, att vederbö­

rande genom förvärvet förlorade sitt tidigare medborgarskap. Svenskt med­

borgarskap torde därför icke utan förmyndarens medverkan kunna för­

värvas i sådana fall, då enligt hemlandets lag dennes samtycke krävdes för

en ändring i den omyndiges medborgarskap. Ämbetet ansåge sig med hän­

syn därtill icke böra framställa någon erinran mot förslagets ståndpunkt.

Svea hovrätt har förordat, att i förslaget måtte upptagas en bestämmelse

att av omyndig gjord ansökan eller anmälan icke finge bifallas eller tiller­

kännas verkan, med mindre den biträddes av förmyndaren. Hovrätten har

därvid framhållit, att på vissa ställen i den svenska lagstiftningen funnes

bestämmelser, som inskränkte omyndigs rättshandlingsförmåga i person­

ligt hänseende. Främst kunde hänvisas till 2 kap. 2 och 3 §§ giftermåls-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

25

balken och 4 kap. 5 § föräldrabalken. Enligt hovrättens mening kunde det icke anses, att 18-åringar i allmänhet vore mogna att på egen hand taga ställning till en så viktig fråga som medborgarskapet. Det syntes icke hel­ ler följdriktigt att låta en underårig självständigt avgöra frågan om sitt medborgarskap, samtidigt som det förmenades honom att utan föräldrars medgivande låta sig adopteras. Motsvarande synpunkter gjorde sig gällande beträffande omyndigförklarade.

Departementschefen.

De delegerade ha föreslagit en sänkning från 21 till 18 år av den åldersgräns vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner till föräldrarna vid dessas förvärv av medborgarskap. Detta förslag har allmänt godtagits i ytt­ randena, och jag vill även tillstyrka att det genomföres.

De delegerade ha utgått från att underårig som fyllt 18 år själv kan göra ansökan eller anmälan angående förvärv av svenskt medborgarskap. I vissa andra angelägenheter av personlig art äger enligt svensk rätt den som uppnått 18 års ålder handla utan vårdnadshavare^ medverkan. Det kan visserligen vara något tveksamt, om det lämpligen bör anförtros åt 18-åringar att på egen hand taga ställning till en så viktig fråga som med­ borgarskapet. Svea hovrätt har också givit uttryck åt den uppfattningen, att 18-åringar i allmänhet icke kunde anses ha uppnått härför erforderlig mognad. För egen del anser jag emellertid i likhet med de delegerade över­ vägande skäl tala för att den som fyllt 18 år bör äga handla självständigt i frågor rörande svenskt medborgarskap. Jag kan alltså tillstyrka förslagets ståndpunkt i detta hänseende. En uttrycklig bestämmelse härom torde böra upptagas i lagen.

Att förslaget sålunda bygger på den grundsatsen, att underårig som fyllt 18 år äger rättslig handlingsförmåga i medborgarskapsfrågor, medför emel­ lertid ej, att man kan helt bortse från vad utländsk lagstiftning innehåller härom. Enligt 3 och 4 §§ i förslaget är det nämligen en förutsättning för underårigs förvärv av svenskt medborgarskap att det utländska medbor­ garskapet därigenom förloras, och detsamma gäller i regel även i fråga om naturalisation enligt ö §. I vissa utländska stater gäller den regeln, att för­ värv av medborgarskap i annan stat medför förlust av det inhemska med­ borgarskapet endast om särskilt beslut om befrielse från detta meddelas. Om enligt den utländska rätten sådant beslut ej kan erhållas på ansökan av den underårige själv utan härför kräves medverkan av vårdnadshavare^ innebär detta indirekt även att den underårige ej kan förvärva svenskt medborgarskap utan vårdnadshavarens samtycke. Frånsett det fall att den underårige är statslös eller att vid naturalisation kravet på befrielse från det utländska medborgarskapet efterges, kommer sålunda den svenska re­ geln om att den som fyllt 18 år äger handla självständigt beträffande för­ värv av svenskt medborgarskap att få betydelse endast i de fall, då den underårige enligt den utländska rätten äger byta medborgarskap utan vård­ nadshavarens medverkan.

26

Även i de naturalisationsfall då den underårige ej är beroende av vård-

nadshavaren kan det emellertid för ärendets bedömande vara av intresse att

få kännedom om dennes inställning till den underåriges medborgarskaps-

fråga. Då underårigs ansökan ej innehåller yttrande från vårdnadshavare^

bör därför såvitt möjligt tillfälle beredas denne att yttra sig i ärendet.

Den föreslagna regeln om underårigs handlande utan vårdnadshava­

re^ medverkan avser endast underårig som fyllt 18 år. Stater finnas emel­

lertid, där underårig vinner självständig handlingsförmåga tidigare än vid

18 års ålder. Huruvida en sådan person kan handla självständigt i ett natu-

ralisationsärende — förvärv enligt 3 och 4 §§ kan aldrig ske före fyllda 18

år — måste vid det förhållandet att den föreslagna medborgarskapslagen

icke reglerar detta fall bedömas efter vad som i allmänhet gäller enligt

svensk internationell familjerätt.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i gällande lag, innehåller bestämmel­

ser om förvärv av svenskt medborgarskap genom födsel.

Enligt de delegerades förslag skall liksom för närvarande barn i äktenskap,

vars fader är svensk medborgare, och barn utom äktenskap, vars mo­

der är svensk medborgare, förvärva svenskt medborgarskap genom föd­

seln. Därjämte skall — i motsats till vad som nu gäller — barn i äkten­

skap i vissa fall erhålla svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast

modern är svensk medborgare. Detta skall gälla, om barnet födes här i riket

samt antingen fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar

faderns utländska medborgarskap. I andra stycket har upptagits det stad­

gande angående hittebarn, vilket återfinnes i 1 § andra stycket i den gällan­

de lagen.

I betänkandet (s. 44) framhålles, att en följdriktig tillämpning av princi­

pen om könens likställighet skulle leda till att barn i äktenskap städse för­

värvade svenskt medborgarskap då modern vore svensk medborgare. De

delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik generell

regel, främst av det skälet att den skulle medföra dubbelt medborgarskap i

utomordentligt stor omfattning. I detta sammanhang ha de delegerade över­

vägt frågan huruvida barn av svensk moder automatiskt borde bli svensk

medborgare, om modern efter äktenskapets upplösning finge vårdnaden om

barnet och hade eller sedermera toge hemvist i Sverige. De delegerade ha emel­

lertid ansett att så icke borde vara fallet. I betänkandet (s. 45) utvecklas

närmare de olägenheter, som enligt de delegerades mening skulle vara för­

bundna med en sådan regel. Härjämte uttalas, att naturalisationsvägen er-

bjöde tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kunde vara önsk­

värt att barnet finge moderns medborgarskap. De delegerade säga sig utgå

från att det i dylika fall komme att bli regel att bortse från de eljest gällande

naturalisationsvillkoren, exempelvis beträffande ålder och hemvist.

De delegerade (s. 45—47) påpeka, att den omständigheten, att gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

27

lag icke tillmätte moderns medborgarskap någon betydelse beträffande barn i äktenskap, i vissa fall ledde till den otillfredsställande konsekvensen, att barn med svensk moder bleve statslösa. Detta inträffade då fadern saknade med­ borgarskap eller barnet enligt lagen i faderns hemland icke genom födseln förvärvade faderns medborgarskap. Det nyss åberopade huvudskälet mot att låta barn i äktenskap bli svenska medborgare då endast modern vore svensk — nämligen att en sådan regel skulle medföra dubbelt medborgar­ skap — ägde icke giltighet i dylika fall. Med hänsyn härtill ha de delegerade föreslagit den förut omnämnda regeln, att barn i äktenskap i dessa fall för­ värva svenskt medborgarskap genom födseln. Att den föreslagna bestämmel­ sen i ämnet begränsats till att avse i Sverige födda barn har motiverats med att ett stadgande, som saknade en dylik begränsning, skulle medföra stora tillämpningssvårigheter samt att utomlands födda barn i äktenskap mellan statslös man och svensk kvinna mången gång kunde antagas sakna närmare anknytning till Sverige.

I några remissyttranden har yrkats, att barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man skulle bli svenska medborgare genom födseln i större utsträckning än de delegerade föreslagit. Det mest långtgående yrkan­ det har framställts av Fredrikci-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund, vilka förordat att varje i Sverige av svensk moder i äkten­ skap med utländsk man fött barn skulle förvärva svenskt medborgarskap genom födseln. Till stöd härför har åberopats, att de delegerades förslag säkerligen i åtskilliga fall skulle komma att leda till icke önskvärda konse­ kvenser. Sålunda kunde syskon komma att få olika medborgarskap, bero­ ende på om de fötts före eller efter äktenskapets ingående. Enligt förslaget skulle ett barn, vars moder vore svensk medborgare, kunna naturaliseras, om det kommit under moderns vårdnad. Att märka vore emellertid, att den­ na möjlighet till naturalisation hade betydelse endast för de fall, då modern erhållit vårdnaden om barnet. I många fall kunde det dock vara av stor vikt, att barnet redan då vårdnadsfrågan upptoges till rättslig behandling vore svensk medborgare, så att svensk lags regler kunde tillämpas i vård­ nadsfrågan. De regler, som i utlandet gällde i fråga om äktenskaps upplös­ ning och vårdnaden om barn, stode nämligen i många fall helt i strid med svensk lag och rättsuppfattning. Många exempel skulle kunna anföras, där nuvarande regler lett till förfång för svensk moder och hennes barn. Betänk­ ligheterna inför ett dubbelt medborgarskap borde få vika för svensk moders intresse att få samma rättsskydd för sig och sitt barn som andra svenska medborgare. Dubbelt medborgarskap liksom ombyte av medborgarskap måste ändå förekomma i en del fall, så länge länderna tillämpade olika prin­ ciper i fråga om medborgarlagstiftning.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har, utan att direkt yrka ändring i de delegerades förslag, gjort vissa uttalanden angående förevarande spörs­ mål. Enligt hans mening kunde det sålunda ifrågasättas, om det vore rik­ tigt att barn med utländsk fader, vilket uppfostrades i Sverige, ej skulle ha möjlighet att under uppväxttiden bli svensk medborgare. Om staten be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

28

Kungl. Maj.ts gro position nr 217.

traktade ett sådant barn som utlänning, komme det att inta en egendomlig

mellanställning. Det kunde också lätt bli mottagligt för utländsk propa­

ganda. I det avseende, som troligen betydde mest för kvinnan, nämligen

barnens ställning, hade kvinnan enligt de delegerades förslag icke nått lik­

ställighet med mannen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att bestämmelsen an­

gående äktenskapliga barn, av vars föräldrar endast modern är svensk med­

borgare, måtte utvidgas att omfatta även sådana fall, då barnet fötts utom

riket. Enligt länsstyrelsens mening talade så starka humanitära skäl härför,

att de praktiska hänsyn, som åberopats till stöd för den av de delegerade

förordade begränsningen, borde få vika. Av humanitära skäl ville länssty­

relsen vidare ifrågasätta, om icke barn utom äktenskap, vars fader vore

svensk medborgare, borde erhålla svenskt medborgarskap genom födseln,

när modern vore statslös eller barnet icke förvärvade moderns utländska

medborgarskap.

Statistiska centralbyrån har funnit övervägande skäl tala för att här i

riket av svensk moder fött barn borde förvärva svenskt medborgarskap ge­

nom födseln även i de fall, då faderns medborgarskap vore ovisst eller

okänt. Folkbokföringssakkunniga ha givit uttryck åt samma uppfattning.

I andra hand ha de sakkunniga förordat en bestämmelse, enligt vilken i dy­

lika fall sådant barn i analogi med hittebarn tills vidare skulle anses som

svensk medborgare.

Departementschefen.

Beträffande barn i äktenskap gäller för närvarande såsom en undantags­

lös regel, att det är faderns medborgarskap som är avgörande för frågan,

huruvida barnet genom födseln förvärvar svenskt medborgarskap. Såsom

de delegerade framhållit skulle en konsekvent tillämpning av principen om

könens likställighet leda till att barn i äktenskap skulle erhålla svenskt

medborgarskap även i de fall, då endast modern vore svensk medborgare.

De delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik regel.

Endast i vissa undantagsfall, då barnet eljest skulle bli statslöst, skall en­

ligt de delegerades förslag äktenskapligt barn, av vars föräldrar blott mo­

dern är svensk, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.

I det stora flertalet remissyttranden har de delegerades förslag lämnats

utan erinran. De kvinnoorganisationer, som yttrat sig, ha emellertid ansett

förslaget otillfredsställande och förordat, att varje i Sverige av svensk mo­

der i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborgare

genom födseln. För min del kan jag icke biträda detta yrkande. Enär fler­

talet stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap överföres på

barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt med­

borgarskap i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda orga­

nisationer kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle

innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänklighe­

terna mot dubbelt medborgarskap böra få vika. Barnets medborgarskap

29

synes icke ha så stor betydelse i en vårdnadsprocess, som organisationerna antagit. I en rättegång vid svensk domstol angående vårdnaden om barn av svensk moder och utländsk fader torde sålunda svensk rätt i mycket stor utsträckning böra tillämpas, vare sig barnet är svensk medborgare eller icke.1 Och om vårdnadsprocessen föres vid utländsk domstol, lärer svenskt medborgarskap för barnet knappast utgöra något skydd för mo­ derns intresse, i varje fall icke om barnet samtidigt är medborgare i dom­ stolslandet.

Även om den av kvinnoorganisationerna förordade bestämmelsen icke ge­ nomföres, kan man räkna med att i Sverige bosatta barn av svensk moder och utländsk fader i allmänhet komma att bli svenska medborgare, innan de uppnått vuxen ålder. Bor fadern i Sverige, torde sålunda barnet i många fall komma att erhålla svenskt medborgarskap till följd av att fadern ge­ nom naturalisation upptages till svensk medborgare. Stundom kan det vara motiverat, att barnet självständigt naturaliseras. Detta gäller främst då för­ äldrarnas äktenskap upplösts och modern fått vårdnaden om barnet. I lik­ het med de delegerade anser jag, att det i dylika fall bör vara regel att göra avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren. Står barnet under för­ äldrarnas gemensamma vårdnad, synes den omständigheten, att fadern icke vill eller icke kan bli svensk medborgare, ej böra utesluta att barnet natura­ liseras på ansökan av föräldrarna.

Såsom redan nämnts ha de delegerade föreslagit, att barn i äktenskap i vissa fall skola förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru en­ dast modern är svensk medborgare, nämligen då barnet fötts i Sverige och därjämte fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar fa­ derns medborgarskap. Den gällande lagens regler medföra det otillfreds­ ställande resultatet, att sådana barn bli statslösa. Med hänsyn härtill vill jag tillstyrka de delegerades förslag. Däremot kan jag icke biträda den un­ der remissbehandlingen framförda meningen att bestämmelsen borde ut­ sträckas att omfatta även sådana fall, då faderns medborgarskap är ovisst eller okänt. En dylik förutsättning kan näppeligen införas i en automatiskt verkande regel, och att för dessa fall inrätta ett särskilt prövningsförfarande bör enligt min mening icke ifrågakomma. Såsom de delegerade förutsatt bör naturalisationsvägen kunna anlitas i här avsedda fall. Ej heller kan jag förorda att bestämmelsen, såsom i ett yttrande ifrågasatts, utvidgas att avse även barn som födas utom riket. Med hänsyn till vad som i betänkandet anförts mot en dylik utvidgning, synes det nämligen lämpligast att frågan om sådana barn skola förvärva svenskt medborgarskap underkastas pröv­ ning i det enskilda fallet.

Beträffande barn utom äktenskap upptar förslaget den nuvarande regeln, att sådant barn erhåller svenskt medborgarskap genom födseln, om mo­ dern är svensk medborgare. I ett yttrande har ifrågasatts, om icke utomäk- tenskapligt barn i vissa fall borde förvärva svenskt medborgarskap, då icke

1 Se Hult: Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt s. 97—99 och Karlgren: Lärobok i internationell privaträtt s. 124—125.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

modern men väl fadern vore svensk. Det faktiska sambandet mellan ett

utomäktenskapligt barn och dess fader är emellertid ofta så svagt, att det

icke kan anses motiverat att grunda förvärv av svenskt medborgarskap på

det faktum att fadern är svensk. Även i detta hänseende synes naturalisa-

tionsvägen erbjuda tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kan

vara rimligt att barnet blir svensk medborgare.

2

§.

Denna paragraf, som reglerar förvärv av medborgarskap genom legitima­

tion, motsvarar 3 § andra stycket i nuvarande lag. Den ändringen har dock

skett, att åldersgränsen av förut angivna skäl sänkts från 21 till 18 år. Det av

de delegerade föreslagna stadgandet har i departementsförslaget undergått

vissa redaktionella jämkningar.

3 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förvärv av medborgarskap

genom s. k. increscens. Paragrafens första stycke ersätter 2 § i gällande lag,

under det att andra stycket saknar motsvarighet i lagen.

Gällande bestämmelser innebära i princip att utlänning, som är född i

Sverige och oavbrutet haft sitt hemvist här, automatiskt förvärvar svenskt

medborgarskap vid 22 års ålder, såvida han icke under det sista året i viss

ordning avsagt sig rättigheten att bli svensk medborgare.

De delegerades förslag avviker i åtskilliga hänseenden från vad som nu

gäller (s. 48—53). Den mest genomgripande ändringen består i att den nu­

varande ordningen med automatiskt förvärv av medborgarskap utbytts mot

ett system, som kräver positiv åtgärd från utlänningens sida. För förvärv av

medborgarskap fordras sålunda enligt förslaget, att vederbörande på visst

sätt anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Som huvudskäl för denna

ändring åberopa de delegerade, att den nuvarande ordningen i stor utsträck­

ning ledde till dubbelt medborgarskap. I de flesta länder förlorades nämligen

icke medborgarskap på grund av sådant förvärv av utländskt medborgarskap,

som skedde automatiskt. I fråga om olägenheterna av dubbelt medborgar­

skap i dessa fall hänvisa de delegerade särskilt till Danmarks och Norges

erfarenheter under den tyska ockupationen. Vidare framhålles, att systemet

med positiv förklaring även medförde den fördelen, att medborgarskapsfrå-

gan kunde prövas vid uppnåendet av den avgörande åldern i stället för att

som nu ofta komma upp först åtskilliga år senare, då det kunde vara svårt

att utreda, om villkoren för förvärv av medborgarskap uppfyllts.

Beträffande spörsmålet vid vilken ålder rätten att göra anmälan bör in­

träda framhålla de delegerade, att vissa skäl talade för att åldersgränsen

sattes vid 18 år. Detta skulle medföra fördelar i värnpliktshänseende och i

vissa fall även ha betydelse för vederbörandes möjligheter till yrkesval och

utbildning. Emellertid gällde i åtskilliga länder, att medborgarskap icke för­

lorades genom förvärv av utländskt medborgarskap på grund av anmälan,

som gjordes före 21 års ålder. Med hänsyn till vikten av att fallen av dub­

31

belt medborgarskap begränsades i största möjliga utsträckning ha de dele­ gerade därför som huvudregel föreslagit, att anmälan skall få göras först efter fyllda 21 år. För sådana fall då förvärv av svenskt medborgarskap före 21 års ålder icke skulle medföra dubbelt medborgarskap, ha de delegerade emellertid icke ansett anledning föreligga att låta vederbörande vänta med att göra anmälan tills hans fyllt 21 år. I enlighet härmed föreslås, att anmä­ lan skall kunna göras redan vid 18 år, då sökanden är statslös eller styrker att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut — skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt. I syfte att underlätta ärendenas behandling borde enligt de delegerades me­ ning vederbörande departement fortlöpande underrätta de myndigheter, som hade att mottaga ifrågavarande anmälningar, om i vilka länder sådan lag­ stiftning gällde, att anmälan kunde göras före 21 års ålder utan att be­ frielsebeslut företeddes.

I förslaget har även upptagits en övre åldersgräns för anmälan, nämli­ gen 22 år. Som skäl härför åberopa de delegerade, att de ansett det orimligt, om en person, som kunde ha förvärvat svenskt medborgarskap i åldern mellan 18 och 22 år men icke velat begagna denna möjlighet, skulle ha tillfälle att kanske många år senare bli svensk medborgare genom en ensidig handling. Om fristen försuttes, stode sedermera naturalisationsvägen öppen.

Stadgandet i 2 § gällande lag äger ej tillämpning å gift kvinna. Med hänsyn till att de delegerades förslag genomgående bygger på principen om likställighet mellan man och kvinna saknar detta undantag motsvarighet i förslaget.

Anmälan föreslås skola göras hos samma myndighet, som har att be­ handla avsägelse enligt gällande lag, d. v. s. länsstyrelsen i det län där ve­ derbörande har sitt hemvist. Enligt 13 § i förslaget skall länsstyrelsen pröva om anmälan rätteligen gjorts och meddela beslut därom.

Som andra stycke i den föreslagna 3 § har upptagits ett stadgande, en­ ligt vilket under krig medborgare i fientlig stat icke kan förvärva medbor­ garskap enligt paragrafen. Förslaget är föranlett av Danmarks och Norges erfarenheter under andra världskriget. Det visade sig nämligen då, att de stadganden, som motsvara 2 § i den gällande svenska lagen, ledde till det högst otillfredsställande resultatet, att en del medborgare i fientlig stat under pågående krig automatiskt blevo danska eller norska medborgare.

Förslaget om övergång från automatiskt förvärv till förvärv genom an­ mälan har i remissyttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran. Folkbokföringssakkunniga ha uttalat sin synnerliga tillfredsställelse med förslaget på grund av de fördelar det innebure från folkbokförings- synpunkt.

På ett par punkter ha erinringar framställts mot de föreslagna bestäm­ melserna i första stycket. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett en övre åldersgräns för anmälan vara överflödig. I andra hand har länsstyrelsen förordat, att gränsen måtte sättas vid 25 år. Folkbokförings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

sakkunniga ha ifrågasatt, om icke kyrkobokföringsorten borde vara avgö­

rande för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att mottaga

anmälan.

I några yttranden ha ifrågasatts vissa utvidgningar av det föreslagna stad­

gandet i andra stycket, enligt vilket 3 § under krig skulle suspenderas be­

träffande medborgare i fientlig stat. Sålunda har utlänningskommissionen

ansett, att stadgandet borde omfatta även medborgare i stat, som visser­

ligen icke befunne sig i krigstillstånd med Sverige men vore bundsförvant

med en mot Sverige fientlig stat. Överståthållarämbetet har förordat, att

suspensionen även skulle gälla statslösa personer, som tidigare varit

medborgare i fientlig stat. Eljest syntes bestämmelsen lätt kunna

kringgås genom att den fientliga staten fråntoge sina i Sverige bo­

satta medborgare deras medborgarskap. Måhända kunde det förtjäna över­

vägas, huruvida icke vid krig eller krigsfara förvärv av medborgarskap

enligt 3 § borde komma till stånd endast efter Kungl. Maj :ts prövning i

varje särskilt fall. Svea hovrätt har uttalat, att det jämväl vid vissa allvar­

liga lägen före ett krig otvivelaktigt torde kunna föreligga behov att i större

eller mindre omfattning suspendera reglerna i första stycket. Hovrätten

ville med hänsyn därtill föreslå, att regeln utformades så, att det överläm­

nades till Kungl. Maj :t att, i den mån det med hänsyn till krig eller krigs­

fara, vari riket befunne sig, eller andra av krig föranledda förhållanden

funnes påkallat, förordna att medborgare i främmande stat icke finge för­

värva medborgarskap enligt förevarande paragraf.

Departementschefen.

Den omständigheten att medborgarskap enligt 2 § i gällande lag för­

värvas automatiskt medför, såsom de delegerade påvisat, vissa nackdelar.

I likhet med de delegerade anser jag dessa vara så betydande, att de mo­

tivera övergång till den ordningen, att förvärv av medborgarskap förut­

sätter positiv åtgärd, en anmälan, från utlänningens sida. Ej heller har jag

något att erinra mot de delegerades förslag att rätten att göra sådan an­

mälan i regel skall inträda vid fyllda 21 år, men i vissa fall redan vid 18

års ålder. I ett yttrande har gjorts gällande i första hand att det vore onö­

digt att uppställa en övre åldersgräns för anmälan och i andra hand att den

av de delegerade föreslagna fristen tilltagits för snävt. Tillräcklig anled­

ning att på denna punkt frångå de delegerades förslag, om vilket enighet

uppnåtts vid gemensamma skandinaviska överläggningar, kan emellertid

enligt min mening icke anses föreligga. Det må erinras om att den kor­

taste fristen enligt förslaget, ett år, är lika lång som den tid, inom vilken

utlänning äger att avsäga sig rätten att bli svensk medborgare enligt 2 § i

gällande lag.

Enligt de delegerades förslag skall anmälan göras hos länsstyrelsen i det

län där den anmälande har sitt hemvist. Det synes emellertid lämpligare att,

såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt, i stället låta kyrkobokförings­

orten vara avgörande för frågan vilken länsstyrelse som skall vara behörig

33

att mottaga anmälan. Den av de delegerade föreslagna lagtexten har därför ändrats i enlighet härmed.

Förslaget att bestämmelserna i 3 § under krig skola suspenderas beträf­ fande medborgare i fientlig stat synes välmotiverat, icke minst med hän­ syn till Danmarks och Norges erfarenheter under andra världskriget. I syfte att förhindra att undantagsstadgandet kringgås synes detta, såsom överståt- hållarämbetet föreslagit, böra utvidgas att omfatta även statslösa personer som senast varit medborgare i fientlig stat. Övriga under remissbehandling­ en ifrågasatta ändringar finner jag, efter samråd med danska inrikesmi­ nisteriet och norska justitiedepartementet, mig icke böra biträda.

4 §•

Denna paragraf innehåller liksom 4 § i gällande lag bestämmelser om återvinning av medborgarskap. Såväl de gällande som de föreslagna stad- gandena innebära, att förutvarande svenska medborgare i viss utsträckning kunna återfå svenskt medborgarskap under enklare former än som gälla för naturalisation och utan att behöva underkasta sig sådan prövning, som sker i samband med naturalisation.

De gällande bestämmelserna omfatta — frånsett ett föga betydelsefullt undantag — endast sådana förutvarande svenska medborgare, som blivit statslösa. Vidare förutsättes, att det svenska medborgarskapet förvärvats genom födseln. Återförvärvet av medborgarskap sker automatiskt genom att personen i fråga tar hemvist i Sverige eller, då av honom förvärvat utländskt medborgarskap förloras först efter hemvisttagandet, genom förlusten av detta medborgarskap. Motsvarande bestämmelser finnas i den gällande nor­ ska lagen. Den nuvarande danska lagen innehåller däremot icke något stadgande av denna art.

De delegerade ha föreslagit åtskilliga ändringar i de gällande bestämmel­ serna. Av betänkandet (s. 54—56) framgår att förslaget tillkommit genom en kompromiss. Man har sålunda sökt finna en regel, som skulle kunna å ena sidan tillgodose det från norsk sida framförda önskemålet om att be­ hålla återvinningsinstitutet och å andra sidan minska de betänkligheter som på dansk och svensk sida gjort sig gällande mot de nuvarande åter- vinningsbestämmelserna.

I syfte att från den särskilda återvinningsmöjligheten avskära personer som, trots att de tidigare varit svenska medborgare, saknat verklig anknyt­ ning till Sverige föreslå de delegerade, att återvinningsregeln begränsas till att omfatta personer, som icke blott förvärvat svenskt medborgarskap ge­ nom födseln utan även haft sitt hemvist i Sverige åtminstone intill 18 års ålder. Vidare föreslås, alt återvinning skall kunna ske först sedan vederbö­ rande på nytt haft hemvist i Sverige under två år. De delegerade anföra att genom sistnämnda villkor skulle vinnas dels att svenskt medborgarskap icke ätervunnes förrän vederbörande haft till!iille att åter bli förtrogen med landets förhållanden, dels att myndigheterna finge möjlighet att genom ut­ visning eller förpassning ur landet hindra att icke önskvärda personer åter-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. i samt. Nr 217.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

vunne medborgarskap. Med hänsyn till att återvinningens nuvarande rent

automatiska karaktär visat sig medföra vissa olägenheter har i förslaget upp­

ställts det ytterligare villkoret för återvinning, att vederbörande skriftligen

anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Anmälan föreslås skola göras

hos länsstyrelsen i det län, där den anmälande har sitt hemvist. Som en kon­

sekvens av de sålunda föreslagna skärpningarna av villkoren för återvin­

ning föreslå de delegerade, att den nuvarande begränsningen av återvin-

ningsmöjligheten till statslösa slopas. Den som är medborgare i annat land

skall dock kunna återvinna svenskt medborgarskap endast om han styrker

att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —•

skulle förlora det utländska medborgarskapet genom att bli svensk med­

borgare.

Endast i två yttranden ha erinringar framställts mot de delegerades för­

slag. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om det verkligen

vore nödvändigt att kräva att den tidigare vistelsen i Sverige varat oavbru­

tet från födelsen till 18 års ålder. Det borde enligt länsstyrelsens mening

räcka, att vederbörande någon gång under sitt liv vistats här under minst

10 år i sträck. Vidare borde ett års vistelse i Sverige vara tillräckligt föi4

att den som förlorat sitt svenska medborgarskap skulle kunna återvinna

detsamma. Folkbokföringssakkunniga — vilka uttalat sin synnerliga till­

fredsställelse med att enligt förslaget återvinning icke skulle ske automa­

tiskt utan efter anmälan — ha föreslagit, att kyrkobokföringsorten skulle

vara avgörande för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att

mottaga sådan anmälan.

Departementschefen.

En av de viktigaste olikheterna mellan de gällande skandinaviska med-

borgarskapslagarna består i att den danska lagen saknar motsvarighet till

de återvinningsbestämmelser, som återfinnas i 4 § i de norska och svenska

lagarna. Under de skandinaviska överläggningarna om revision av medbor-

garskapslagstiftningen eftersträvade man att komma fram till en lösning

av återvinningsfrågan, som kunde godtagas av alla tre ländernas delege­

rade. Detta lyckades också. För min del anser jag mig böra biträda den så­

lunda uppnådda kompromisslösningen, helst som den på sätt de sakkun­

niga utvecklat synes innebära fördelar framför de nuvarande bestämmel­

serna. Det må framhållas, att något hinder icke föreligger mot att en förut­

varande svensk medborgare genom naturalisation erhåller svenskt medbor­

garskap tidigare än två år efter återkomsten till Sverige.

Såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt synes — liksom i de fall som

behandlas i 3 § — kyrkobokföringsorten böra vara avgörande för frågan,

hos vilken länsstyrelse anmälan enligt förevarande paragraf skall ske.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § första och andra styckena samt 7 §

i gällande lag, innehåller regler om i vilka fall förvärv av svenskt med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

35

borgarskap enligt 3 eller 4 § inverkar på barnens medborgarskap. Para­ grafen överensstämmer i sak helt med de delegerades förslag (s. 56—57). I två hänseenden avvika de föreslagna bestämmelserna från de nu gäl­ lande. Dels har den åldersgräns, vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner, sänkts från 21 till 18 år, dels saknas motsvarighet till den nu­ varande bestämmelsen att sådana barn, som vid tiden för huvudpersonens förvärv av medborgarskap icke haft hemvist i Sverige, under vissa förut­ sättningar erhålla svenskt medborgarskap genom att sedermera taga hem­ vist här.

6 §•

I denna paragraf, som ersätter 5 § och 6 § tredje stycket i gällande lag, behandlas förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation.

För naturalisation förutsättes enligt gällande lag att sökanden 1) fyllt 21 år, 2) sedan fem år har hemvist i riket, 3) gjort sig känd för heder­ lig vandel och 4) har möjlighet att försörja sig och sin familj. Lagen ger emellertid Kungl. Maj :t viss befogenhet att meddela eftergift från de un­ der punkterna 1), 2) och 4) angivna villkoren.

I de delegerades förslag ha villkoren under punkterna 3) och 4) upp­ tagits oförändrade. Åldersgränsen i punkt 1) har däremot i förslaget sänkts från 21 till 18 år. Den föreslagna lagtexten företer vidare den avvikelsen från den gällande, att den i punkt 2) angivna hemvisttiden höjts från fem till sju år. Denna ändring, som sammanhänger med att en särbestämmelse för medborgare i de övriga nordiska länderna upptagits i förslaget, innebär emellertid icke någon skärpning i förhållande till den praxis, som följts un­ der den nuvarande lagens giltighetstid. Den i lagen angivna minimitiden fem år har nämligen (betänkandet s. 58) — i enlighet med uttalanden i motiven till lagen — i princip tillämpats endast beträffande danskar, islän­ ningar, norrmän, finlandssvenskar och estlandssvenskar, under det att för andra utlänningar sonn regel fordrats minst sju års hemvist i Sverige. Så­ som framgår av en vid 1949 års riksdag lämnad redogörelse för praxis ha för sistnämnda kategorier än strängare krav i fråga om hemvisttid tilläm­ pats under och efter andra världskriget (se andra kammarens protokoll nr 10/1949 s. 14).

I betänkandet uttalas, att någon sänkning av den för medborgare i icke nordiska länder tillämpade normala minimitiden, sju år, enligt de dele­ gerades mening icke borde ske. Genom att i lagen uttryckligen ange, att sju års hemvist fordrades, skulle man åtminstone i viss utsträckning kunna förebygga att, såsom nu ej sällan skedde, ansökningar på grund av obekant­ skap med praxis ingåves redan efter fem år, vilket förorsakade såväl den enskilde som myndigheterna onödigt besvär.

Den föreslagna särskilda bestämmelsen för medborgare i övriga nordiska länder bär givits den formen, att Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att för denna kategori göra avsteg från villkoret om sju års hemvist. De delegerade ha ansett, att naturalisation av sådana personer skulle kunna ifrågakomma efter kortare tid än fem år. Eu förutsättning härför borde, framhålles det,

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

givetvis vara att ingen tvekan kunde råda om vederbörandes lämplighet.

Beträffande finska medborgare av finskspråkigt ursprung borde därjämte

krävas, att sökanden behärskade svenska språket.

Beträffande villkoren för naturalisation av utländsk kvinna som är gift

med svensk man anföra de delegerade följande:

För att myndigheterna med tillräcklig säkerhet skola kunna bedöma sö­

kandens lämplighet synes det påkallat att som regel uppställa krav på hem­

vist i landet under en icke alltför obetydlig tidrymd. Det synes också vara

ganska naturligt att fordra att den som vill förvärva medborgarskap åt­

minstone i någon mån levt sig in i landets förhållanden. Å andra sidan med­

för utländsk kvinnas äktenskap med inländsk man i allmänhet en så stark

anknytning till landet, att det är motiverat att i sådana fall avsevärt sänka

den tid, som eljest förutsättes för naturalisation. Då det synts lämpligt att

avvakta närmare praktiska erfarenheter ha de delegerade icke i de föreslag­

na lagtexterna fixerat någon viss minimitid. De delegerade ha i stället stan­

nat för den lagtekniska lösningen av frågan, att äktenskap med inländsk

medborgare upptagits bland de omständigheter, som kunna föranleda av­

steg från de eljest gällande naturalisationsvillkoren. När det gäller hustru,

som är medborgare i ett annat nordiskt land, bör det enligt de delegerades

mening som regel vara tillräckligt att fordra att vederbörande haft hemvist

i landet under ett år, såframt det icke eljest föreligger någon tvekan om

huruvida hon bör naturaliseras. Är hustrun medborgare i ett icke nordiskt

land, bör det däremot ställas åtskilligt strängare krav beträffande hemvist-

tiden. De föreslagna lagbestämmelserna utesluta icke naturalisation av kvin­

na som har hemvist i utlandet, men denna möjlighet synes böra begagnas

endast i undantagsfall. Som exempel på tillfällen då naturalisation bör kun­

na ifrågaltomma, fastän makarna äro bosatta utomlands, må nämnas att

makarna bo i ett annat land än hustruns hemland och mannen där represen­

terar ett företag i sitt hemland eller eljest fortfarande visat sig äga sam­

hörighet med hemlandet. Vidare kunna stundom humanitära skäl tala för

naturalisation, exempelvis behov av diplomatiskt skydd under oroliga för­

hållanden i vistelselandet.

Rörande prövningen av kvinnans lämplighet att vinna svenskt medbor­

garskap uttala de delegerade, att naturalisationspraxis borde vara så libe­

ral, att intresset av familjens enhet i medborgarskapshänseende finge vika

endast i sådana fall, då från statens synpunkt viktiga skäl talade mot att

kvinnan upptoges till svensk medborgare.

Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att medge eftergift från na-

turalisationsvillkor, när sökanden är gift med svensk medborgare, omfat­

tar även utländsk man som är gift med svensk kvinna. De delegerade fram­

hålla emellertid, att detta icke betydde att naturalisationspraxis måste vara

densamma för män och kvinnor. De faktiska förhållandena i det nuvarande

samhället syntes tala för att man upprätthölle strängare praxis för männen

än för de gifta kvinnorna.

I fråga om eftergift från naturalisationsvillkor innebär förslaget vidare

den ändringen i förhållanden till gällande rätt, att befogenheten att göra

avsteg från naturalisationsvillkor utsträckts att omfatta samtliga villkor.

För närvarande får dispens från kravet på försörjningsförmåga medges en­

dast beträffande förutvarande svenska medborgare, och kravet på hedrande

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

37

vandel kan över huvud icke efterges. De delegerade uttala, att billigheten krävde att möjlighet till dispens från försörjningsvillkoret infördes jämväl beträffande sökande, som icke tidigare varit svensk medborgare. Främst tänkte de delegerade på sådana fall, då sökanden bott i Sverige mycket lång tid och först då den egna försörjningsförmågan började avtaga sökte svenskt medborgarskap. Möjligheten till eftergift borde emellertid närmast betrak­ tas som en säkerhetsventil för undvikande av uppenbart obilliga resultat och begagnas synnerligen restriktivt. Frågan om dispens från villkoret om hedrande vandel ha de delegerade funnit vara mera tveksam. Att i förslaget även detta villkor gjorts dispensabelt berodde främst på den gifta kvinnans ändrade ställning i medborgarskapshänseende. Enligt den för närvarande tillämpade tolkningen av detta villkor ansåges visserligen Kungl. Maj :t ha befogenhet att bortse från förhållanden som låge långt tillbaka i tiden, men när det gällde naturalisation av svensk mans hustru syntes enligt de dele­ gerades mening ej heller en anmärkning mot hennes vandel, som hänförde sig till en mera närliggande tidpunkt, i och för sig böra hindra naturalisa­ tion, såframt anmärkningen icke vore av mera allvarlig art.

De delegerades förslag innehåller liksom gällande lag eu bestämmelse, som har till syfte att om möjligt förhindra att naturalisation leder till dub­ belt medborgarskap. Stadgandet avser sådana fall då enligt vederbörande utländska lag naturalisation icke medför förlust av tidigare medborgarskap men befrielse från medborgarskap kan medges genom särskilt beslut. Enligt gällande rätt skall, om så är förhållandet och sökanden ej redan företett be­ vis om befrielse från det utländska medborgarskapet, naturalisationsbeslu- tet göras beroende av det villkoret, att sökanden inom viss tid styrker att han erhållit sådan befrielse. För den händelse sökanden icke uppfyller detta villkor, kan det efterges, om synnerliga skäl föreligga därtill. De delege­ rade ha föreslagit en uppmjukning av detta stadgande. I betänkandet fram- hålles att det visat sig, att vissa länder i allmänhet icke beviljade befrielse från medborgarskap eller i varje fall icke för värnpliktiga. Det syntes vara tillräckligt att kräva att sökanden gjort vad som skäligen kunde begäras för att bli befriad från sitt utländska medborgarskap. Om han ansökt om befrielse men fått avslag eller icke erhållit svar inom rimlig tid, borde så­ lunda den omständigheten att dubbelt medborgarskap skulle uppkomma icke hindra naturalisation. När sökanden vore politisk flykting, måste det anses oskäligt att begära att han skulle träda i förbindelse med represen­ tanter för den nuvarande regimen i hemlandet och begära befrielse från medborgarskapet. Med hänsyn till nämnda förhållanden ha de delegerade föreslagit, att Kungl. Maj: t skall få befogenhet att redan från början avstå från att uppställa krav på befrielse från det utländska medborgarskapet.

Beträffande naturalisations inverkan på barnens medborgarskap ha de delegerade ansett de i 6 § tredje stycket och 7 § i gällande lag meddelade bestämmelserna vara onödigt komplicerande. Det av de delegerade föreslag­ na stadgandet innehåller endast, att Kungl. Maj :t vid beviljande av natura­ lisation bestämmer, om naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta

38

barn under 18 år. De delegerade uttala, att avgörande för frågan huruvida

naturalisation i det särskilda fallet skulle utsträckas till sökandens barn

borde vara deras faktiska samhörighet med denne. I enlighet härmed borde

i allmänhet barn utom äktenskap följa fadern endast då denne hade den

faktiska vårdnaden om barnet samt äktenskapliga barn följa modern i stäl­

let för fadern i sådana fall, som avsåges i 5 § andra stycket i förslaget.

Beträffande de allmänna villkoren för naturalisation ha erinringar mot

de delegerades förslag framställts endast i några få yttranden. Länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att enligt dess mening anledning

icke förelågc att skärpa det för naturalisation stadgade tidsvillkoret. Nu

gällande tidsfrist av fem år borde för normalfallen vara fullt tillräcklig för

bedömande av vederbörandes kvalifikationer och lämplighet att vinna

svenskt medborgarskap. Föreningen Norden har uttalat sitt beklagande av

att det i lagtexten angivna kravet på viss tids hemvist skärpts i förhållan­

de till vad som nu gällde. Det undandroge sig föreningens bedömande, om

denna skärpning fullt ut kunde komma att elimineras genom det särskilda

stadgandet beträffande de övriga nordiska ländernas medborgare, men det

vore föreningens livliga förhoppning att detta komme att tillämpas med

största möjliga liberalitet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har beträffan­

de hemvistvillkoret framhållit, att skillnaden mellan lagens nuvarande mi­

nimikrav och praxis stundom torde ha vållat missförstånd, i det att utlän­

ningar trott sig vara berättigade att erhålla svenskt medborgarskap efter

fem års vistelse i landet. Då det även i fortsättningen många gånger kan­

ske kunde vara berättigat att liksom hittills kräva längre tid än sju år, vore

det önskvärt att lagtexten något förtydligades, så att dylika missförstånd

i fortsättningen kunde undvikas. Detta syntes enklast kunna ske genom

att före orden »sju år» inskjuta ordet »minst».

I några yttranden har hävdats, att kvinna som vore gift med svensk

man borde kunna naturaliseras efter kortare tids vistelse i Sverige än de

delegerade förutsatt. Vissa remissinstanser ha också ansett de delegerades

uttalanden angående möjligheten till naturalisation i sådana fall, då kvin­

nan bodde utomlands, vara älltför snäva. Sålunda har länsstyrelsen i Söder­

manlands län som sin uppfattning uttalat, att de eljest gällande tidsfrister­

na borde kunna avsevärt förkortas för utländsk kvinna som vore gift med

svensk medborgare eller med utlänning vilken längre tid vistats i Sverige.

Kvinnor från något av de nordiska grannländerna borde i allmänhet vara

berättigade att erhålla svenskt medborgarskap omedelbart efter giftermålet

och kvinnor från andra länder kunna få del av mannens svenska med­

borgarskap redan efter ett års vistelse i Sverige. Länsstyrelsen funne det

önskvärt, att detta komme till uttryck i lagtexten eller upptoges i direktiven

för tillämpningen.

Beskickningen i Warszawa har ansett det starkt kunna ifrågasättas, om

det vore nödvändigt eller ens önskvärt att uppställa en regel om väntetid,

då hustrun till en svensk man önskade bli svensk medborgare. Naturligt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

39

vis funnes fall då en omedelbar prövning av medborgarskapsansökan kunde vålla svårigheter, men om man utginge från att naturalisationsansökan borde avslås endast i undantagsfall, t. ex. vid skenäktenskap eller beträf­ fande kvinna som skulle ha vägrats uppehållstillstånd, borde det som regel icke möta hinder att bedöma frågan om naturalisation av utländsk hustru utan krav på någon längre hemvisttid. Frågan torde för övrigt ofta ha stor praktisk betydelse även därför att i vissa länder kvinnan icke kunde få utresetillstånd, innan hon förvärvat annat medborgarskap och därmed för­ lorat sitt tidigare medborgarskap. För det betydande antal svenska män som gifte sig utomlands och där fortsatte sin verksamhet vore det även of­ tast av betydelse att hustrun kunde få svenskt medborgarskap. Detta hade också förutsetts av de delegerade, ehuru de ansett att naturalisation där­ vid borde ske endast i undantagsfall. Med hänsyn till det anförda förorda­ des en ännu liberalare naturalisationspraxis än de delegerade utgått från.

Beskickningen i London har hävdat, att det i sådana fall då makarna bodde i utlandet snarare borde vara regel än undantag att hustrun upp- toges till svensk medborgare. Erfarenheterna från det senaste världskriget syntes ge vid handen att i många fall ett naturalisationsförfarande icke kunde genomföras, om det inleddes först sedan oroliga förhållanden inträtt i vistelselandet.

Generalkonsulatet i London har till en början erinrat om att lagbestäm­ melsen om lättnader i naturalisationsvillkoren för utländsk kvinna som vore gift med svensk man upptagits i ett stadgande, som hade karaktär av undantag. En sådan konstruktion av lagtexten syntes ägnad att inge be­ tänkligheter. Konsulatet har vidare ansett motivuttalandena på denna punkt vara alltför snäva. Om en personligen oförvitlig engelska, fransyska eller amerikanska inginge äktenskap med en svensk och själv önskade bli med­ borgare i mannens land, syntes lagförslagets hela syftning, hänsynen till hustruns och familjens intresse samt goda skäl över huvud tala för att hon skulle kunna påräkna att erhålla svenskt medborgarskap inom rätt kort tid, ett eller två år. Hennes möjlighet att bli svensk medborgare syntes ej böra i någon högre grad försvåras, därför att hon vore bosatt utomlands.

När hustrun bodde i sitt hemland, låge det i sakens natur, att hon ofta icke önskade bli svensk medborgare. Men om hon ville det syntes redan denna önskan tyda på en icke obetydlig samhörighetskänsla med mannens hemland. Än starkare vore skälen för liberal naturalisationspolitik, då ma­ karna bodde i ett tredje land. För att markera att naturalisation av svenska medborgares hustrur vore en normal och önskvärd åtgärd borde man for­ mulera reglerna i lagtexten positivt och generöst samt införa dem såsom ett särskilt moment i 6 §.

Beskickningarna i Paris och Washington ha framhållit att den föreslagna ordningen, därest särskilda åtgärder icke vidtoges, kunde leda till att tjäns­ teman inom utrikesförvaltningen komrne att i äktenskap vara förenad med en kvinna, som icke vore svensk medborgare utan stode i lydnadsförhål- lande allenast till främmande makt.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm har givit uttryck åt

farhågor för att den omständigheten att äktenskap med svensk medborgare

upptagits såsom grund för dispens från de eljest gällande naturalisations-

villkoren kunde leda till skenäktenskap mellan utländska män och sven­

ska kvinnor.

Förslaget att samtliga naturalisationsvillkor skola vara dispensabla har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet,

som icke motsatt sig förslagets genomförande, har förklarat sig förutsätta,

att möjligheten till dispens från kraven på försörjningsförmåga och hed­

rande vandel komme att begagnas synnerligen restriktivt och huvudsak­

ligen användas i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare,

eller utländska kvinnor, som ingått äktenskap med svenska män. Vad an-

ginge de fall, där en person som bott länge i landet ansökte om naturali­

sation först då försörjningförmågan tröte, kunde det enligt ämbetets mening

icke anses fullt tillfredsställande, att en sådan person skulle få bifall till

en ansökan om svenskt medborgarskap, som huvudsakligen gjorts för att

sökanden skulle erhålla vissa sociala förmåner, exempelvis folkpension,

oaktat han på grund av sitt utländska medborgarskap varit befriad från

skyldighet att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Länsstyrelsen i Kro­

nobergs län har anfört, att frågan om dispens från kravet på försörjnings­

förmåga i viss mån komme i ett nytt läge, om kvinnan finge en självständig

ställning i medborgarskapshänseende. Det syntes därför lämpligt att dis­

pens från för sörj ningsvillkoret kunde meddelas i särskilda undantagsfall

även då det gällde annan än förutvarande svensk medborgare. Däremot an-

såge länsstyrelsen det icke lämpligt att avstå från kravet på hederlig van­

del. Principiellt syntes man nämligen städse böra fordra att detta krav

uppfylldes. Uttrycket hederlig vandel torde i praxis ge möjlighet att bortse

från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss mån även

från allvarligare sådana, vilka låge långt tillbaka i tiden. En sådan tolk­

ning av begreppet hederlig vandel torde bereda tillräckliga möjligheter att

taga tillbörlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Departementschefen.

De delegerades förslag att sänka minimiåldern för naturalisation från

21 till 18 år har jag, såsom tidigare berörts, ansett mig böra godtaga.

Som villkor för naturalisation stadgas i gällande lag att sökanden sedan

fem år skall ha hemvist i Sverige. Mot de delegerades förslag att såsom hu­

vudregel kräva sju års hemvist har under remissbehandlingen invänts,

att anledning icke syntes föreligga att skärpa det nu föreskrivna tidsvillko-

ret. Såsom framgår av betänkandet innebär emellertid förslaget icke någon

skärpning i förhållande till den praxis, som i anslutning till motiven för

t lera årtionden sedan utbildats vid tillämpningen av gällande lag. Den i la­

gen angivna minimitiden fem år har nämligen i allmänhet ansetts tillräck­

lig endast beträtlande danskar, islänningar, norrmän och finlandssvenskar,

under det att för övriga utlänningar i regel fordrats minst sju års hemvist.

41

Vid krigsutbrottet 1939 höjdes kravet på hemvisttidens längd för sistnämnda kategori till minst tio år. För närvarande tillämpas en minimitid av åtta år, men såsom i annat sammanhang meddelats, är en återgång till förkrigs- praxis avsedd att äga rum vid lämplig tidpunkt. Då någon sänkning av den under många år före andra världskriget såsom huvudregel tillämpade sju- ärstiden enligt min mening icke bör ske, finner jag det i likhet med de de­ legerade lämpligt, att denna regel kommer till uttryck i lagtexten. Med an­ ledning av vad länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit har i departe- mentsförslaget den ändringen skett i den av de delegerade föreslagna lag­ texten, att ordet »minst» inskjutits före »sju år». Även denna ändring är av formell art; den har endast till syfte att förebygga missförstånd.

Med hänsyn till den gemenskap i fråga om språk och kultur och den likhet beträffande samhällsförhållanden, som råder de nordiska länderna emellan, synes det motiverat att i regel ställa betydligt mindre krav på hemvisttidens längd för medborgare i nordiskt land än för andra utlänningar. Jag anslu­ ter mig därför till de delegerades uppfattning att möjlighet bör beredas att i klara fall naturalisera medborgare i annat nordiskt land efter kortare tids hemvist i Sverige än den för närvarande tillämpade minimitiden av fem år. De delegerade ha icke närmare uttalat sig om hur stor sänkning av kravet på hemvisttid, som bör kunna ifrågakomma. För egen del anser jag att natura­ lisation i allmänhet icke bör beviljas tidigare än efter tre års hemvist i Sve­ rige. Jag är emellertid icke beredd att för närvarande taga ställning till om det kan vara lämpligt att som regel tillämpa en så kort hemvisttid som tre år. Tills vidare synes man få pröva sig fram från fall till fall.

I åtskilliga remissyttranden ha erinringar riktats mot de delegerades uttalanden rörande spörsmålet, i vilken utsträckning kravet på viss tids hemvist borde kunna efterges för svensk mans hustru. Att generellt avstå från kravet på hemvist anser jag icke lämpligt. Det synes nämligen naturligt att fordra att den som blir svensk medborgare icke står fullkomligt främ­ mande för Sverige och svenska förhållanden. För naturalisation av hustru som är medborgare i annat nordiskt land torde emellertid med utgångs­ punkt härifrån icke behöva krävas, att hon bott i Sverige någon viss tid. År kvinnan medborgare i ett utomnordiskt land, kan det däremot böra krä­ vas någon tids hemvist i Sverige. Å andra sidan är det olägligt att makarna ha olika nationalitet, när de själva föredra att ha samma medborgarskap. Längre tids hemvist än ett år synes icke regelmässigt böra fordras. Hänsyn bör naturligtvis tagas även till hemvisttid, som ligger före äktenskapets ingående.

Vad beträffar frågan om naturalisation av svensk mans hustru, som är bosatt utomlands, kunna förhållandena i de särskilda fallen vara mycket olika, varför det är svårt att uppställa någon allmängiltig regel. Såsom flera av våra sändebud i främmande länder påpekat finnes ofta ett legitimt in­ tresse för en i utlandet bosalt svensk alt hans hustru må kunna utan dröjs­ mål bli svensk medborgare. I sådana fall, då diplomatiskt skydd kan er­ fordras, försvåras ett effektivt ingripande, om detta måste begränsas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

42

ena maken. Som ett annat exempel på fall, där naturalisation bör kunna

ske, må nämnas den i ett remissyttrande berörda situationen då kvinnan

icke kan få tillstånd att lämna hemlandet, förrän hon förvärvat mannens

medborgarskap.

Enligt de delegerades förslag skall kravet på försörjningsförmåga — i

motsats till vad som nu är fallet — kunna efterges även då sökanden icke

tidigare varit svensk medborgare. De delegerade ha emellertid uttalat, att

denna möjlighet bör begagnas synnerligen restriktivt. För min del anser

jag visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätt­

hållas, men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka

billighetsskäl tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav.

Jag tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, sär­

skilt på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på

personer, soin av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid rela­

tivt hög ålder. För egen del hyser jag ej heller samma betänkligheter som

överståthållarämbetet mot att en person får folkpension, oaktat han varit

befriad från skyldighet att erlägga folkpensionsavgifter. Med hänsyn till det

anförda anser jag att försörjnings villkor et för sökande, som i övrigt väl fyl­

ler kvalifikationerna för naturalisation, bör kunna efterges i något större ut­

sträckning än de delegerade synas ha förutsatt. I lagtexten har därför det

av de delegerade använda uttrycket »synnerliga skäl» utbytts mot »särskilda

skäl». — För närvarande äro ett ganska stort antal naturalisationsansök-

ningar färdiga att föredragas, där mot bifall icke synes möta något annat

hinder än att kravet på försörjningsförmåga icke kan anses uppfyllt. Det

synes lämpligt att avgörandet av dessa ärenden får anstå i avbidan på lag­

stiftningsfrågans utgång.

Kravet på hederlig vandel synes i överensstämmelse med det norska för­

slaget lämpligen kunna ges den formuleringen, att sökanden skall ha fört en

hederlig vandel. I likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län anser jag vissa

principiella betänkligheter möta mot att avstå från detta villkor. Härav

töljer emellertid icke att en person, som vid något tillfälle begått ett brott,

för all framtid hör vara utesluten från möjlighet att erhålla svenskt med­

borgarskap. I praxis har man också, såsom nämnda länsstyrelse påpekat,

bortsett från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss

mån även från mera allvarliga sådana som ligga långt tillbaka i tiden. Att

jag likväl icke ansett mig böra motsätta mig de delegerades förslag om att

även villkoret om hederlig vandel göres dispensabelt, beror främst på att

det kan vara något tveksamt, om nuvarande praxis står i god överensstäm­

melse med den gällande lagens text. Det är vidare önskvärt att undvika olik­

heter mellan den svenska och norska lagen. För dispensmöjlighet talar i

viss mån även det förhållandet, att enligt förslaget naturalisationsvägen

måste anlitas för att en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man

skall kunna bli svensk medborgare. Undantagsvis kunna nämligen sådana

situationer tänkas uppkomma, då humanitära skäl starkt tala för att en

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

43

svensk mans hustru utan dröjsmål upptages till svensk medborgare, ehuru hon låtit komma sig till last något förhållande, som i vanliga fall anses böra medföra uppskov med naturalisation. Möjligheten att medge undantag bör emellertid, bortsett från sistnämnda och därmed jämställda fall, enligt min mening icke begagnas för att åstadkomma en ändring av den praxis, som hittills tillämpats. I syfte att markera, att eftergift från kravet på he­ derlig vandel ligger på ett annat plan än dispens från övriga naturalisa- tionsvillkor förordar jag, att detta fall behandlas i ett särskilt stadgande och att däri såsom förutsättning för eftergift uppställes, att synnerligen starka skäl tala därför.

Mot de delegerades förslag att i lagtexten upptaga det förhållandet att sö­ kanden är gift med svensk medborgare bland en del andra skäl, som kunna föranleda eftergift från naturalisationsvillkor, kunna vissa invändningar riktas. Jag har emellertid ansett mig kunna godtaga den föreslagna lösning­ en, vilken för övrigt överensstämmer med vad som vid ett tidigare tillfälle förordats av lagrådet. Ett positivt stadgande om naturalisationsvillkoren i dessa fall skulle bli åtskilligt komplicerat. Såsom redan berörts har i de- partementsförslaget den ändringen skett i lagtexten, att uttrycket »synner­ liga skäl» utbytts mot »särskilda skäl». Då en kvinna, som är gift med en svensk man, fyller det reducerade kravet på hemvisttid, bör enligt min me­ ning naturalisation regelmässigt beviljas, om icke särskilda skäl kunna åberopas mot att kvinnan upptages till svensk medborgare. Den föreslagna bestämmelsen omfattar icke blott utländsk kvinna som är gift med svensk man utan även utländsk man som är gift med svensk kvinna. I likhet med de delegerade anser jag emellertid de faktiska förhållandena i det nuva­ rande samhället motivera, att strängare praxis upprätthålles beträffande män än i fråga om gifta kvinnor. När det gäller män torde någon eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt böra ske.

Förslaget innehåller lika litet som gällande lag någon uttrycklig före­ skrift om att kunskap i svenska språket utgör ett villkor för naturalisation. Liksom hittills bör emellertid vid naturalisationsprövningen stor betydelse tillmätas sökandens kunskaper i detta hänseende.

De delegerades förslag, att naturalisationsbeslut, efter Kungl. Maj :ts pröv­ ning i varje särskilt fall, skall kunna meddelas även om sökanden icke erhåller befrielse från sitt tidigare medborgarskap, har icke mött någon in­ vändning i yttrandena, och jag vill för min del förorda detsamma. Då na­ turalisation beviljas under villkor om befrielse från utländskt medbor­ garskap, synes prövningen av frågan huruvida villkoret uppfyllts liksom hittills böra ankomma på den länsstyrelse Kungl. Maj :t utser. Stadgandet i 13 § andra punkten i de delegerades förslag angående länsstyrelses pröv- ningsskyldighet har överflyttats till förevarande paragraf. Sökande som är bosatt utomlands bör äga rätt att till svensk beskickning eller svenskt konsulat inge de bevis han för ändamålet vill åberopa, för vidare befordran till den utsedda länsttyrelsen. Andra punkten av 0 £ tredje stycket i de dele­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

44

gerades lagförslag synes obehövlig, varför den icke inedtagits i departe-

mentsförslaget.

Den av de delegerade föreslagna bestämmelsen angående naturalisations

inverkan på den medborgarrältsliga ställningen för sökandens barn har

oförändrad upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

7 §•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i gällande lag, innehåller bestämmel­

ser om förlust av svenskt medborgarskap till följd av förvärv av utländskt

medborgarskap.

Enligt gällande lag förloras svenskt medborgarskap av den som genom

naturalisation eller giftermål eller på annat sätt blir medborgare i annat

land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet tar sitt hemvist.

Ogift barn under 21 år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas

äktenskap, förlorar dock sitt svenska medborgarskap oberoende av hem­

vistet.

I betänkandet (s. 62—65) erinras om att de delegerade vid behandlingen

av frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning uttalat, att

svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap genom giftermål eller

genom mannens förvärv av utländskt medborgarskap i princip icke borde

medföra förlust av hennes svenska medborgarskap, med mindre det ut­

ländska medborgarskapet förvärvats i enlighet med hennes önskan. Denna

grundsats borde enligt de delegerades mening utsträckas att omfatta alla

tall, då svensk medborgare förvärvade utländskt medborgarskap. Sådant

lörvärv av utländskt medborgarskap, som vederbörande icke kunnat undgå,

borde sålunda i princip icke inverka på det svenska medborgarskapet. En

tveksam grupp utgjorde de fall, då utländskt medborgarskap förvärvades

utan någon positiv åtgärd men den utländska lagen lämnade möjlighet att

undgå förvärvet genom en särskild viljeförklaring. När någon underlåtit

att avge en sådan förklaring vore det svårt att utröna, om detta berodde på

att han verkligen velat bli utländsk medborgare eller därpå att han ej känt

till möjligheten att undgå förvärvet. Skulle förvärv av utländskt medbor­

garskap enligt en dylik regel medföra automatisk förlust av svenskt med­

borgarskap, kunde det befaras, att en del personer skulle komma att gå

miste om sitt svenska medborgarskap till följd av ett icke önskat förvärv

av utländskt medborgarskap. Detta syntes vara av allvarligare olägenhet än

att den motsatta ståndpunkten skulle leda till dubbelt medborgarskap. De

delegerade ha därför stannat för den huvudregeln, att endast sådant för­

värv av utländskt medborgarskap, vartill uttryckligt samtycke föreligger,

skall medföra förlust av svenskt medborgarskap. Regeln har formulerats

så, att svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt med­

borgarskap, där han själv eller genom sin förmyndare ansökt om eller el­

jest uttryckligen samtyckt till förvärvet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

45

De delegerade ha emellertid ansett, att förlust av svenskt medborgarskap i vissa fall borde inträda, oaktat nyssnämnda förutsättning icke vore för banden. Tre stadganden härom ha upptagits i förslaget. Det första avser den som blir utländsk medborgare genom att inträda i allmän tjänst i an­ nat land. Enligt de delegerades mening borde det skäligen kunna fordras, att den som sökte anställning såsom tjänsteman i utlandet gjorde sig un­ derrättad om vilka konsekvenser detta medförde. Det andra stadgandet gäller ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare genom att ut­ ländskt medborgarskap förvärvas av föräldrarna eller den av dem som en­ sam har vårdnaden om barnet. Självfallet förutsattes, framhålla de delege­ rade, att föräldrarna förvärvat sitt utländska medborgarskap under sådana förhållanden, att det också för dem medförde förlust av svenskt medbor­ garskap. Villkoret att barnets förvärv av utländskt medborgarskap i regel skall ha skett genom att båda föräldrarna blivit utländska medborgare, hade uppställts på grund av att man ansett sig böra taga särskild hänsyn till sådana fall, då den ena av två äkta makar på egen hand utan den and­ ras samtycke skaffade sig utländskt medborgarskap genom naturalisation. Det tredje stadgandet angår ogift barn under 18 år, som blir utländsk med­ borgare genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra. De delegerade uttala, att flera skäl kunna åberopas för sistnämnda båda stadganden, bland annat att dubbelt medborgarskap eljest skulle uppkomma i mycket stor omfattning. Förslaget att barn, som stode under föräldrarnas gemen­ samma vårdnad, skulle förlora svenskt medborgarskap endast om förvär­ vet av utländskt medborgarskap skett genom att båda föräldrarna blivit ut­ ländska medborgare komme visserligen att leda till att en del barn finge dubbelt medborgarskap, men denna omständighet har icke ansetts utgöra något avgörande skäl mot den föreslagna bestämmelsen.

För den händelse bestämmelserna om förlust av svenskt medborgarskap utformades enligt de principer som nu angivits syntes det, uttala de delege­ rade, icke vara motiverat att behålla det såsom förutsättning för medborgar- skapsförlust nu stadgade villkoret, att vederbörande vid tiden för förvärvet av utländskt medborgarskap har eller sedermera tar hemvist i det land, där medborgarskap förvärvats. För barn som bli utländska medborgare genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra ha emellertid de delegerade föreslagit att — i likhet med vad nu gäller i Danmark och Norge — förlust av det inländska medborgarskapet skall inträda först när barnet flyttar ut ur riket. I betänkandet framhålles, att de danska och norska delegerade hyst betänkligheter mot att slopa detta villkor; särskilt hänsynen till modern ta­ lade för att barnet finge behålla sitt inländska medborgarskap så länge det bodde kvar i hennes hemland. De svenska delegerade ansåge det önskvärt att motsvarande regel infördes i svensk rätt. Förslaget innebär därjämte den begränsningen, att förlust icke inträder om barnet flyttar ur landet, först sedan det fyllt 18 år.

De föreslagna bestämmelserna ha i det stora flertalet remissyttranden till­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

styrkts eller lämnats utan erinran. Beskickningen i Buenos Aires och kon­

sulatet i Paris ha uttryckt sin tillfredsställelse över att förlust av svenskt

medborgarskap enligt förslaget icke skulle inträda, då utländskt medborgar­

skap förvärvades genom underlåtenhet att avge en förklaring.

Folkbokföringssakkunniga ha ansett sig icke kunna underlåta att nämna

att olägenheter ur folkbokföringssynpunkt kunde tänkas uppkomma genom

att enligt förslaget förlust av svenskt medborgarskap kunde inträda, oaktat

vederbörande hade hemvist i riket. Förlusten inträdde nämligen under förut­

sättningar, om vilka folkbokföringsmyndigheten i allmänhet icke ex officio

orhölle tillförlitlig kännedom. Det vore dock möjligt att dessa fall komme att

bli få. Även överståthållarämbetet har berört förslagets konsekvenser för

folkbokföringen och framhållit behovet av att i administrativ ordning utfär­

dades föreskrifter i frågan, huru det skulle styrkas att svensk kvinna

som ingått äktenskap med utlänning förvärvat mannens medborgarskap.

Beträffande vissa detaljer i förslaget ha emellertid erinringar framställts

i några yttranden. Sålunda har statistiska centralbyrån ansett avfattningen

av stadgandet i punkt 1 kunna föranleda viss oklarhet, huruvida »uttryckligt

samtycke» till förvärv av utländskt medborgarskap skulle kunna godtagas

som grund för förlust av svenskt medborgarskap även i de fall, då enligt den

utländska lagen någon viljeförklaring icke erfordrades för medborgarskaps-

förvärvet. Centralbyrån, som ansett sig kunna utgå från att detta icke varit

meningen, ville ifrågasätta, om icke stadgandet på denna punkt kunde i nå­

gon form förtydligas. Enligt grunderna för förslaget borde även en i efter­

hand avgiven viljeförklaring i och för sig vara till fyllest för befrielse från

det svenska medborgarskapet. Centralbyrån hade dock icke funnit anledning

föreslå ändring i förslaget i denna del bland annat med hänsyn till att svå­

righeter torde kunna uppkomma att i skilda sammanhang bedöma medbor-

garskapsfrågan i dessa fall, därest den icke genom särskilt beslut vunnit en

bindande reglering. Även folkbokföringssakkunniga och beskickningen i Hel­

singfors ha hemställt, att förslagets innebörd i förevarande hänseende måtte

klargöras.

Överståthållarämbetet har som sin mening uttalat, att i lagtexten icke be­

hövde särskilt angivas att förmyndarens medverkan till förvärv av utländskt

medborgarskap kunde vara erforderlig; huruvida så vore fallet, borde avgö­

ras enligt tillämplig internationellt privaträttslig lagstiftning. Det vore icke

uteslutet, att en sådan bestämmelse kunde komma att åberopas till stöd för

att förslaget — mot vad de delegerade avsett — intoge den ståndpunken, att

omyndig som fyllt 18 år icke utan förmyndarens medverkan ägde avgöra,

vilket lands medborgare han ville vara.

Svea hovrätt har ansett att uttalandet i motiven om att för tillämpning

av stadgandet i punkt 3 förutsattes, att föräldrarnas förvärv av utländskt

medborgarskap också för dem medförde förlust av svenskt medborgarskap,

borde komma till uttryck i lagtexten.

Kungt. Maj.ts proposition nr 217.

47

Departementschefen.

Enligt gällande lag medför förvärv av utländskt medborgarskap i princip förlust av svenskt medborgarskap oberoende av det sätt, på vilket det ut­ ländska medborgarskapet förvärvats. Förlusten inträder emellertid icke förr­ än den som blivit medborgare i främmande land där tagit sitt hemvist. De delegerade ha däremot som huvudregel föreslagit, att endast sådant förvärv av utländskt medborgarskap, som skett med uttryckligt samtycke, skall med­ föra förlust av svenskt medborgarskap. Å andra sidan har det nuvarande vill­ koret om hemvisttagande i det nya hemlandet icke bibehållits i förslaget. Förslaget har i första hand till syfte att bereda svenska kvinnor som gifta sig med utländska män möjlighet att i större utsträckning än hittills behålla sitt svenska medborgarskap. Då enligt min mening goda skäl tala för de delegerades ståndpunkt, ansluter jag mig till densamma.

Enligt punkt 1 i de delegerades förslag gäller, att förvärv av utländskt medborgarskap medför förlust av det svenska medborgarskapet endast om uttryckligt samtycke lämnats till förvärvet. Detta stadgande torde i första hand taga sikte på ansökan, anmälan eller annan viljeförklaring, som en­ ligt den utländska lagen utgör en förutsättning för förvärv av medborgar­ skap. Dessutom torde de delegerade ha avsett, att ett i ärende angående för­ värv av utländskt medborgarskap lämnat samtycke skulle medföra förlust av svenskt medborgarskap även i vissa sådana fall, då samtycke icke ut­ gjort ett villkor för förvärvet, t. ex. när en hustru biträtt sin mans ansökan om naturalisation i ett land, där naturalisation av en man automatiskt om­ fattar hustrun. Däremot förefaller det tveksamt om enligt förslaget ett sam­ tycke som givits efter förvärvet skulle medföra förlust av det svenska med­ borgarskapet. Att godtaga ett samtycke, oavsett när och i vilken form det givits, synes också av praktiska skäl vara synnerligen vanskligt. Då det vidare torde vara svårt att finna en klar skiljelinje mellan de fall då ett för ett medborgarskapsförvärv irrelevant samtycke bör medföra förlust av svenskt medborgarskap och de fall då så icke bör ske, anser jag det lämp­ ligast att stadgandet begränsas till att omfatta endast sådana viljeförkla­ ringar, som utgöra förutsättning för förvärv av utländskt medborgarskap. Åtskilliga tillämpningssvårigheter skulle undgås genom en sådan begräns­ ning. Det av de delegerade föreslagna stadgandet har i enlighet härmed un­ derkastats viss jämkning. Med anledning av vad överståthållarämbetet an­ fört ha därjämte orden »själv eller genom sin förmyndare» uteslutits.

I samband med utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till lagen torde böra övervägas, om för folkbokföringens del några särskilda föreskrifter an­ gående tillämpningen av detta stadgande erfordras.

Mot de under punkterna 2—4 i de delegerades förslag upptagna bestäm­ melserna har jag i huvudsak icke något att erinra. Punkt 3 torde emellertid böra utvidgas att omfatta även det fallet att barn, som står under båda föräldrarnas vårdnad, förvärvar utländskt medborgarskap genom att en­ dast en av föräldrarna blir utländsk medborgare och den andre icke är svensk medborgare. Därjämte torde uttryckligen böra anges, att huvudper­

48

sonens förvärv av utländskt medborgarskap skall ha skett under sådana

förhållanden att det för honom medfört förlust av svenskt medborgarskap.

8

§•

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med det i 9 § gällande lag

upptagna stadgandet om förlust av svenskt medborgarskap för den som är

född i utlandet och oavbrutet haft sitt hemvist utomlands intill 22 års ålder.

I enlighet med de delegerades förslag (s. 65—66) ha emellertid några smärre

ändringar skett i förhållande till gällande rätt. Sålunda har stadgandet ut­

sträckts att omfatta även kvinna, som är eller varit gift. Å andra sidan har

den nuvarande regeln om hustrus förlust av medborgarskap såsom biper­

son till mannen utgått. Under det att enligt gällande lag beslut om dispens

måste meddelas innan sökanden fyllt 22 år, skall det enligt förslaget vara

tillräckligt, att ansökan om dispens göres inom nämnda tid. Denna änd­

ring har till syfte att förebygga rättsförlust.

De i gällande lag anförda exemplen på vistelse under förhållanden som

tyda på samhörighet med Sverige ha uteslutits.

9 §•

Denna paragraf innehåller ett stadgande om frånkännande av medbor­

garskap (expatriering). Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag.

I betänkandet (s. 67) framhålles inledningsvis, att efter andra världs­

krigets slut en bestämmelse om expatriering införts i Norge. Åtgärden hade

töranletts av att en del naturaliserade personer av tysk härstamning under

kriget arbetat för tyskarna eller Nasjonal samling. Mer eller mindre långt

gående bestämmelser om expatriering funnes också, påpeka de delegerade

vidare, i åtskilliga andra länder, bland annat i Frankrike, Förenta staterna,

Jugoslavien, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Storbritannien och Ungern.

I fortsättningen anföra de delegerade följande.

Mot institutet expatriering kunna onekligen allvarliga invändningar an­

föras. Då det gäller naturaliserade personer synes emellertid expatriering

vålla mindre betänkligheter än i andra fall. Den som efter att på grund av

egen ansökan ha blivit upptagen till medborgare i en stat grovt sviker sin

med medborgarskapet förbundna trohetsplikt mot staten bör icke rimligen

kunna freda sig mot expatriering genom att åberopa att medborgarskapet

innebär anspråk på samma stats skydd. Om en naturaliserad visar sig hög­

gradigt illojal mot sitt nya fosterland, kan detta sägas vara ett vittnesbörd

om att förutsättningarna för naturalisationen brustit. Expatriering kan i viss

mån tjäna som en skyddsåtgärd från statens sida till förhindrande av att

vederbörande fortsätter sin förrädiska verksamhet. Efter expatriering kan en

person utvisas eller, om detta icke visar sig genomförbart, underkastas andra

ingripanden enligt utlänningslagstiftningen.

De delegerade ha med hänsyn härtill ansett möjlighet böra beredas att

under vissa strängt begränsade förutsättningar fråntaga en naturaliserad

person svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades mening syntes det

böra krävas, att vederbörandes illojalitet tagit sig uttryck i handling, som

innebure angrepp på statsorganisationens bestånd eller statens säkerhet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

49

förhållande till främmande makt. För expatriering förutsattes i enlighet härmed i förslaget, att den naturaliserade genom lagakraftvunnen dom dömts till minst ett års straffarbete för uppsåtligt brott mot 8, 9 eller 27 kap. strafflagen. Förlust av medborgarskap har emellertid icke ansetts böra inträda såsom en automatisk påföljd av en sådan dom. De delegerade ha föreslagit, att det skall överlämnas åt Kungl. Maj :t att bedöma, om frånkän- nande av medborgarskap i det särskilda fallet kan anses påkallat och rim- ligt.

I betänkandet påpekas, att av ordalagen i 6 § sista stycket av förslaget framginge att även bipersons förvärv av medborgarskap i samband med huvudpersonens naturalisation vore att anse som naturalisation. Det före­ slagna stadgandet omfattade således även denna kategori.

De delegerade ha även övervägt frågan, huruvida expatriering skulle kun­ na avse icke blott den som begått brottet utan även personer, vilka naturali- serats såsom bipersoner till honom, men stannat för att så icke borde vara fallet.

Det föreslagna stadgandet om expatriering har i det stora flertalet re­ missyttranden icke föranlett någon erinran. I de yttranden, som ingått på detta spörsmål, ha emellertid ganska delade meningar kommit till uttryck.

Poliskammaren i Göteborg och generalkonsulatet i London ha uttalat sin tillfredsställelse över förslaget och framhållit att erfarenheterna under senaste kriget bekräftat behovet av ett dylikt stadgande. Länsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat sig vara ense med de delegerade om att en naturaliserad utlänning som begått vissa svårare brott borde kunna be­ rövas sitt medborgarskap.

Utlänningskommissionen har förklarat sig av principiella skäl hysa en viss tveksamhet beträffande frågan om införandet av institutet expatriering i svensk rätt. Med hänsyn till att expatriering i viss mån skulle kunna tjäna som en skyddsåtgärd från statens sida samt till önskvärdheten av att så långt möjligt nå överensstämmelse med lagstiftningen i Danmark och Norge hade kommissionen emellertid icke velat motsätta sig förslaget. Även överståthållarämbetet har utan att avstyrka förslaget uttalat betänkligheter mot detsamma. Ämbetet har yttrat följande.

Mot bestämmelserna om expatriering, som äro en nyhet i svensk rätt, kun­ na otvivelaktigt starka invändningar göras, eftersom en expatriering som regel medför, att vederbörande blir statslös. Då emellertid möjlighet att fråntaga en person hans svenska medborgarskap föreslagits skola föreligga endast beträffande naturaliserade personer, som grovt svikit sin med med­ borgarskapet förbundna trohetsplikt mot staten, samt beslut härom an­ kommer på Kungl. Maj :t, anser sig överståthållarämbetet icke böra av­ styrka förevarande bestämmelser. Överståthållarämbetet utgår därvid ifrån att vid tillämpningen synnerlig hänsyn tages till omständigheterna i det särskilda fallet, exempelvis om vederbörande vid brottets begående varit från representanter för sitt tidigare hemland utsatt för stark påtryckning under hot om repressalier mot närstående eller om lång tid förflutit mellan naturalisationcn och brottet.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beskickningen i Oslo har ansett allvarliga erinringar kunna riktas mot

institutet expatriering. Beskickningen ville emellertid endast framställa en

invändning av rent praktisk art. Om en person som frånkänts svenskt med­

borgarskap skulle utvisas, kunde man fråga sig, vilket land som kunde

tänkas vara villigt att taga emot honom. De fall, där vederbörande genom

förlusten av det svenska medborgarskapet bleve statslös, kunde nämligen

förväntas icke bli få. I den mån utvisning befunnes omöjlig, komme expat-

rieringen icke att få annan huvudsaklig verkan än såsom ett vanärande

straff av samma art som förlust av medborgerligt förtroende, vilket institut

numera avskaffats såsom oförenligt med svenska rättsgrundsatser. Med hän­

syn till det anförda ville beskickningen ifrågasätta värdet av den föreslag­

na 9 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har avstyrkt förslaget under följande mo­

tivering.

Mot detta förslag hyser länsstyrelsen, trots de stränga förutsättningar för

expatriering som uppställas i lagförslaget, allvarliga betänkligheter. En per­

son, som genom naturalisation upptagits till svensk medborgare, torde i re­

gel ha förlorat sitt utländska medborgarskap. Därest det svenska medbor­

garskapet på grund av illojalitet mot vårt samhälle frånkännes honom, kom­

mer han därför i regel att sakna medborgarskap i något land. En expatrie­

ring kommer sålunda att ställa honom utanför allt statligt skydd och vid­

tagande av en dylik åtgärd närmar sig den fordom förekommande fredlös-

hetsförklaringen, varigenom en missdådare ställdes utanför samhällets

skydd. Även om det kan verka upprörande, att en person, som upptagits till

svensk medborgare och därefter grovt svikit sina plikter mot sitt nya hem­

land, skall få bibehålla de förmåner, som det svenska medborgarskapet in­

nebär, äro olägenheterna härav dock obetydliga i jämförelse med det prin­

cipiellt betänkliga i att ställa svenska medborgare utanför samhällsgemen­

skapen. Lika väl som vi måste räkna med och finna oss i att en eller annan,

som av födsel är svensk medborgare, grovt förbryter sig mot vårt samhälle

utan att vi därför kunna utesluta honom ur samhället, lika väl kan det

svenska samhället bära, att en eller annan naturaliserad svensk medborga­

re, som svikit sina plikter mot samhället, även därefter får åtnjuta samhäl­

lets skydd. En grundlig undersökning av vederbörandes lojalitet före upp­

tagandet till svensk medborgare är säkerligen av större värde än ett hot om

återkallande av medborgarskapet vid grovt svikande av sina plikter mot

samhället.

En ledamot an utlänningskommissionen (herr Holmbäck) har likaledes

avstyrkt det föreslagna stadgandet och därvid framhållit, att mot paragra­

fen talade ett skäl av synnerlig styrka, vilket tidigare ej nämnts i diskus­

sionen. Om man i vår lagstiftning införde en bestämmelse, genom vilken

svenska medborgare kunde förvandlas till statslösa personer, torde icke

svenska representanter kunna vid internationella konferenser eller eljest

uppträda med full styrka för att det internationella samarbetet i fråga om

medborgarskapsrättslig lagstiftning borde fotas på principen att var och en

borde ha ett medborgarskap. Däremot syntes icke finnas någon invändning

mot att man i vissa hänseenden skärpte reaktionen mot den, som exem­

pelvis utlämnat en militär hemlighet. Man kunde bl. a. ställa honom under

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

51

förbud att besöka områden som icke stode öppna för utlänningar. Ett dylikt förbud borde emellertid icke rikta sig blott mot naturaliserade personer.

Några remissinstanser ha ifrågasatt vissa ändringar i det av de delegerade föreslagna stadgandet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda an­ sett avgörandet av expatrieringsfrågan böra ankomma på den domstol, som hade att döma i målet och därför ägde bäst möjlighet att väga olika skäl för och emot. Utlänningskommissionen har uttalat, att de handlingar som skulle kunna leda till expatriering, borde utökas med sådant sabotage, var­ om stadgades i 19 kap. 4 § strafflagen. Biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm har framhållit, att man kunde ha anledning att ställa mindre krav på brottets svårighetsgrad såsom förutsättning för expatriering i de fall, då brottet begåtts före naturalisationen än i övriga fall. Brottskate- gorierna syntes även böra utvidgas, närmast med hänsyn till sabotagebrot­ ten. Det syntes även böra övervägas att ge Kungl. Maj :t befogenhet att åter­ kalla naturalisation, då utlänningen i ansökningen om svenskt medborgar­ skap lämnat medvetet oriktiga uppgifter rörande något för naturalisations- ärendet väsentligt förhållande, överståthållarämbetet har ansett att om möj­ lighet att expatriera naturaliserade personer infördes, denna borde föreligga icke blott vid uppsåtliga brott mot 8, 9 eller 27 kap. strafflagen utan även vid andra uppsåtliga brott, som innefattade ett grovt svikande av trohets- plikten mot staten. Ämbetet åsyftade härmed i första hand brott mot 19 kap. 4 § strafflagen, men även brott mot vissa andra paragrafer i detta kapitel, exempelvis 6 och 7 §§. Däremot kunde ämbetet icke förorda att — såsom biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt —- möjligheten att återkalla ett meddelat naturalisationsbeslut ytterligare utsträcktes. Det borde erinras om att vederbörande vid expatriering regelmässigt komme i sämre ställning än då ansökningen om naturalisation gjordes, eftersom han i allmänhet förlorat sitt tidigare medborgarskap i samband med naturalisa­ tionen.

Slutligen må nämnas att generalkonsulatet i London uttalat att det skulle vara nyttigt, om Kungl. Maj :t ägde befogenhet att ingripa mot svenska med­ borgare som utomlands bedreve landsförrädisk verksamhet och icke kunde inställas inför svensk domstol. Måhända skulle man kunna tänka sig att väckt åtal skulle kunna utgöra grundval för beslut om förlust av medbor­ garskapet i sådana fall, då vederbörande höllc sig undan utomlands.

Departementschefen.

De delegerades förslag, att naturaliserad person under särskilda förutsätt­ ningar skall kunna fråntagas svenskt medborgarskap, har hos mig liksom hos flera remissinstanser väckt vissa betänkligheter. Anledningen till mina betänkligheter är bl. a. att medborgarskapet för naturaliserade personer skulle undergå en viss principiell förändring samt att expatriering i regel skulle leda till att den expatricrade bleve statslös. Avsaknaden av medbor­ garskap medför nämligen så betydande olägenheter för den enskilde, att man i princip bör sträva efter att i möjligaste mån förhindra uppkomsten

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

av statslöshet. Det oaktat har jag, ehuru med stor tvekan, stannat för att i

princip ansluta mig till förslaget att expatriering under vissa begränsade för­

utsättningar skall kunna ske. Till att börja med kan man icke bortse från

att möjligheten till expatriering kan vara av värde i vissa hänseenden. Från­

sett att det känslomässigt framstår soim stötande att man ej skall kunna

frånkänna den medborgarskapet som i handling grovt svikit det land som

upptagit honom som sin medborgare kan framhållas följande. En expa­

triering av den som dömts för landsförrädisk eller liknande verksamhet in­

nebär, såsom de delegerade påpekat, ett i viss mån ökat skydd för att han

icke fortsätter sin skadliga verksamhet. Den som frånkänts det svenska

medborgarskapet kan nämligen — i motsats till svenska medborgare —

utvisas ur landet eller, om utvisning ej är möjlig, underkastas andra in­

gripanden enligt utlänningslagstiftningen. Det är vidare ej uteslutet att

blotta risken för expatriering kan medverka till att hindra en naturaliserad

från att gå främmande makts ärenden. En starkt bidragande orsak till

mitt ställningstagande har även varit, att de flesta demokratiska länder med

krigserfarenheter ansett sig icke kunna undvara expatrieringsinstitutet.

Bestämmelser om frånkännande av medborgarskap finnas sålunda bland

annat i Belgien, Frankrike, Förenta staterna, Norge och Storbritannien, i

sistnämnda land åtminstone sedan 1918. Även Schweiz har bestämmelser

om expatriering, vilka tillkommit under andra världskriget. I flertalet av

nämnda länder är möjligheten att expatriera betydligt vidsträckare än en­

ligt de delegerades förslag. Om Sverige komme i krig, skulle det sannolikt

även här visa sig, att bestämmelser om expatriering icke kunde undvaras.

Att i förväg införa sådana bestämmelser synes avgjort vara att föredraga

framför att under ett krig eller efter krigets slut genomföra en lagstift­

ning med retroaktiv verkan. Härtill kommer som ett viktigt skäl, att de dele­

gerades förslag utgör resultatet av gemensamma skandinaviska överläggning­

ar. Det förslag till nya medborgarskapslagar som de tre ländernas delegerade

enats om har i viss mån karaktären av en kompromisslösning. Det är därför

ur denna synpunkt synnerligen önskvärt, att Sverige icke frångår förslaget i

förevarande del.

De brott, som skola kunna medföra expatriering, ha av de delegerade an­

givits genom en hänvisning till 8, 9 och 27 kap. strafflagen med den be­

gränsningen att det skall vara fråga om uppsåtligt brott. Denna gränsdrag­

ning anser jag mig kunna godtaga. Visserligen torde ett par av de i dessa

kapitel upptagna brotten i regel icke vara sådana att expatriering är moti­

verad, men då expatriering ej skall vara en automatisk följd av brottet sy­

nes det ej vara behövligt att uttryckligen undantaga dessa brott. Å andra

sidan har jag ej heller funnit tillräcklig anledning föreligga att brotts-

kretsen, såsom i några remissyttranden ifrågasatts, utvidgas att omfatta

även vissa brott mot strafflagens 19 kap., däribland sabotage. Det må

framhållas att sabotage under krig samt — om Kungl. Maj :t så förordnat

■— vid krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållan­

den i stor utsträckning bestraffas jämlikt 27 kap. 1 § strafflagen. Jag kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

53

icke heller förorda det i ett yttrande framförda förslaget, att lämnande av oriktiga uppgifter i samband med ansökan om naturalisation skulle kunna föranleda återkallelse av ett naturalisationsbeslut.

Att vederbörande gjort sig skyldig till brott av angiven art synes, såsom de delegerade förutsatt, böra vara fastslaget genom domstols lagakraftvun- na dom. Jag kan sålunda icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda tanken att väckande av åtal i vissa fall skulle utgöra grund för ett beslut om frånkännande av medborgarskap. För att expatriering skall kunna ifrå- gakomma fordras enligt de delegerades förslag därjämte att det straff, som i det konkreta fallet ådömts, uppgår till minst ett års straffarbete. Var grän­ sen skall dragas kan givetvis vara föremål för delade meningar. Med ut­ gångspunkt från att enligt min mening expatriering bör förekomma endast i de fall, då den med medborgarskapet följande trohetsplikten grovt åsido­ satts, anser jag emellertid att det ådömda straffet bör uppgå till minst två års straffarbete. Det måste härvid beaktas, att till följd av reglerna om gemensamt straff en dom å straffarbete kan avse både ett brott mot 8, 9 eller 27 kap. strafflagen och ett eller flera andra brott. Svårigheter möta emeller­ tid att införa en särbestämmelse för dylika fall, och en sådan torde för övrigt knappast vara erforderlig. Jag utgår nämligen från att vid prövning av fråga om expatriering uppmärksamhet ägnas detta förhållande och frånkännan­ de av medborgarskapet sker endast då brottet mot något av nämnda kapitel är av mera allvarlig beskaffenhet. Med dom å straffarbete i minst två år torde böra jämställas dom å internering eller å förvaring i minst två år.

De delegerades förslag att ett beslut om frånkännande av medborgarskap skall ankomma på Kungl. Maj :t har mött invändning i ett remissyttrande. Länsstyrelsen i Södermanlands län har nämligen ifrågasatt, att prövningen i stället skulle anförtros åt den domstol som dömt i brottmålet. För egen del anser jag det ligga närmast till hands att frågan om återkallelse av na­ turalisation prövas av samma myndighet som beviljat naturalisation, näm­ ligen Kungl. Maj :t. Prövningen synes för övrigt vara av den art, att den icke lämpligen kan anförtros åt annan myndighet.

Jag vill slutligen betona, att jag förutsätter att beslut om frånkännande av medborgarskap icke kommer att meddelas i andra fall än då det förfa­ rande, som den naturaliserade låtit komma sig till last, kan betecknas så­ som ett allvarligt svikande av den med medborgarskapet förbundna trohets­ plikten mot staten. I likhet med överståthållarämbetet utgår jag också från att vid tillämpningen av stadgandet synnerlig hänsyn kommer att tagas till omständigheterna i det särskilda fallet, exempelvis om vederbörande vid brot­ tets begående varit utsatt för stark påtryckning från representanter för det gamla hemlandet genom hot om repressalier mot närstående eller om lång tid förflutit mellan naturalisationen och brottet.

10

§•

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om befrielse från med­ borgarskap efter ansökan, överensstämmer i sak med 10 § i gällande lag.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Såsom de delegerade framhållit (s. 68) bör vid tillämpningen av para­

grafen beaktas, att Sverige är bundet av 1930 års Haagkonvention, enligt

vilken befrielse från medborgarskap icke får förvägras den som ofrivilligt

blivit innehavare av dubbelt medborgarskap och som har sitt hemvist i ut­

landet.

11

§■

Gällande lag saknar motsvarighet till denna paragraf, enligt vilken vissa

särbestämmelser skola kunna bringas i tillämpning i förhållande till de

övriga nordiska länderna.

I betänkandet (s. 41) erinras om att de svenska delegerades uppdrag även

omfattade utredning av frågan om ökad delaktighet för danska, finländska,

isländska och norska medborgare i de rättigheter och förmåner, som en­

ligt svensk rätt tillkomma svenska medborgare. Det syntes emellertid varken

erforderligt eller lämpligt att i samband med en revision av medborgar-

skapslagstiftningen ingå på detta spörsmål i hela dess vidd. Däremot borde

enligt de delegerades mening i medborgarskapslagstiftningen införas sär­

skilda bestämmelser avsedda att tillämpas i förhållandet de nordiska län­

derna emellan. Visserligen skulle lagstiftningen därigenom bli något mera

svåröverskådlig, men reella skäl talade starkt för en dylik särställning. Även

om sådana bestämmelser i praktiken blott skulle komma ett mindre antal

personer till godo, ansåge de delegerade den blotta existensen av regler, som

gåve ett rättsligt uttryck för den mellan de nordiska folken faktiskt bestå­

ende samhörigheten, böra tillmätas mycket stor betydelse.

De delegerades förslag innebär, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att ef­

ter avtal med annat nordiskt land i förhållande till detta land sätta i kraft

en eller flera av de bestämmelser, som upptagits under A—C i 11 § av för­

slaget. Ömsesidighet har icke ansetts böra uppställas som villkor för ingå­

ende av sådant avtal.

Enligt den under A föreslagna bestämmelsen likställes i viss utsträckning

födsel i annat nordiskt land och hemvist i sådant land intill tolv års ålder

med födsel och hemvist i Sverige. Såvitt angår födsel skall detta gälla dels

1 § första stycket punkt 2 och dels 3 §. Likställandet av hemvist i annat nor­

diskt land intill tolv års ålder med hemvist i Sverige avser 3 och 4 §§.

Bestämmelsen under B innebär, att medborgare i annat nordiskt land

under vissa förutsättningar skola få rätt att efter anmälan bli svenska med­

borgare. De föreslagna förutsättningarna härför äro att vederbörande 1)

förvärvat sitt medborgarskap i det andra nordiska landet på annat sätt än

genom naturalisation, 2) fyllt 21 men ej 60 år, 3) sedan 10 år har hemvist

i riket samt 4) icke under denna tid dömts till frihetsstraff.

Den under C i förslaget upptagna bestämmelsen avser att bereda den, som

etter att ha förlorat svenskt medborgarskap hela tiden varit medborgare i ett

eller flera av de nordiska länderna, möjlighet att, sedan han flyttat till Sve­

rige, efter anmälan återfå svenskt medborgarskap.

Anmälan enligt de under B och C föreslagna bestämmelserna skall göras

hos länsstyrelsen i det län där den anmälande har sitt hemvist. Vidare före­

Kungi. Maj.ts proposition nr 217

55

släs att vid medborgarskapsförvärv enligt dessa bestämmelser samma reg­ ler skola tillämpas i fråga om barnens medborgarrättsliga ställning som vid förvärv av medborgarskap enligt 3 och 4 §§ i förslaget.

Angående de skäl, som de delegerade åberopat till stöd för bestämmelser­ na under A—C, torde jag få hänvisa till betänkandet (s. 69—70).

0

Mot de delegerades förslag ha erinringar framställts endast i ett fåtal ytt­ randen.

Överståthållarämbetet har uttalat tvekan beträffande förslaget att vid tillämpningen av 3 § födsel och i viss utsträckning även hemvist i annat land skulle kunna likställas med födsel och hemvist i Sverige. De delegerade, som till stöd för sådan likställighet åberopat de nordiska ländernas gemenskap i fråga om kultur och språk, hade måhända därav dragit alltför vittgående konsekvenser. Med hänsyn till den synnerliga betydelsen av vidgad samhö­ righet mellan de nordiska länderna ville ämbetet dock icke motsätta sig för­ slaget. Ämbetet har vidare, i samband med att ämbetet förklarat sig biträda de i 11 § B upptagna bestämmelserna, påpekat att de kunde komma att föra med sig en mindre sträng prövning av sådana ansökningar om natura­ lisation, som gjordes under åren närmast före utgången av den tid om 10 år som medborgare i annat nordiskt land måste ha vistats i Sverige för att kunna bli svensk medborgare enligt bestämmelserna. Svea hovrätt har an­ fört, att det i 11 § B upptagna kravet på tio års hemvist i riket enligt hovrät­ tens mening framstode såsom väl strängt och därtill, med hänsyn till för­ slagets innehåll i övrigt, godtyckligt valt. Därest en särregel av förevarande art borde ifrågakomma, syntes det naturligt att kravet på viss tids hemvist angåves till sju år, d. v. s. samma tid som enligt 6 § av förslaget i normala fall krävdes för bifall till en av medborgare i utomnordisk stat gjord ansö­ kan om naturalisation. Även länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat sig i samma riktning. Utlännings kommissionen har ifrågasatt att personer, som förklarats straffria enligt 5 kap. 5 § strafflagen eller som jämlikt be­ stämmelserna i 6 § av samma kapitel fått strafflindring eller som dömts till förvaring eller internering, borde undantagas från tillämpningen av 11 § B.

Departementschefen.

Det nordiska samarbetet på medborgarskapsrättens område har hittills huvudsakligen varit inriktat på att genomföra i det väsentliga ensartade bestämmelser om förvärv och förlust av medborgarskap. De delegerade ha ansett tiden vara inne, att den nordiska gemenskapen på medborgarrättens område utvidgades genom att i de särskilda ländernas medborgarskapslag- stiftning infördes särbestämmelser avsedda att tillämpas i förhållande till annat nordiskt land. Jag kan helt ansluta mig till denna tanke. Det synes vara en naturlig konsekvens av den samhörighet, som består mellan de nor­ diska folken, att medborgarskapslagstiftningen tillerkänner våra nordiska grannländers medborgare en mer gynnad ställning än övriga utlänningar. Så­ som tidigare nämnts innehåller också 6 § av förslaget ett särskilt stadgande

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

om naturalisation av inedborgare i annat nordiskt land. De särbestämmelser,

som upptagits i It § av de delegerades förslag, äro avsedda att tillämpas i

den mån överenskommelse därom träffas med ett eller flera av de andra

nordiska länderna.

Vad angår det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna i It § har

i två remissyttranden ifrågasatts, att det under B angivna kravet på tio års

hemvist borde mildras. Detta villkor kan också förefalla väl strängt, men då

stadgandet innebär att en helt ny princip införes kan det vara motiverat att

gå fram med försiktighet. Vad som framför allt talar till förmån för att bibe­

hålla förslaget på denna punkt är emellertid, att det icke torde vara möjligt

att nu uppnå enighet mellan länderna om sänkning av ifrågavarande tid.

Med anledning av vad utlänningskommissionen anfört beträffande det i

punkt 4 av stadgandet under B angivna villkoret må till en början fram­

hållas, att av 19 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i

säkerhetsanstalt följer att den som dömts till förvaring eller internering icke

äger göra anmälan enligt det föreslagna stadgandet. Detsamma gäller den

som dömts till ungdomsfängelse (26 § lagen den 15 juni 1935 om ungdoms­

fängelse) eller tvångsuppfostran (3 § lagen den 30 juni 1947 angående upp­

hävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 om tvångs­

uppfostran) eller som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straffs

ädömande (27 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom). Vad angår frå­

gan om möjlighet att förvärva medborgarskap genom ensidig åtgärd bör

tillkomma personer som förklarats strafflösa jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att helt undantaga dem från

denna möjlighet. För övrigt torde den som på grund av sin sinnesbeskaffen­

het förklarats strafflös för en gärning som är belagd med strängt straff i

allmänhet bli utvisad. Något undantag för personer som fått strafflindring

jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen torde ej heller böra göras.

Även i övrigt anser jag mig i sak kunna biträda de delegerades förslag.

Anmälan enligt förevarande paragraf synes emellertid — liksom anmälning­

ar enligt 3 och 4 §§ — böra göras hos länsstyrelsen i det län, inom vilket

den anmälande är kyrkobokförd. Den av de delegerade föreslagna lagtex­

ten har i departementsförslaget jämkats i enlighet härmed.

12

§.

I 12 § av de delegerades förslag har upptagits det stadgande angående

medborgarskapsförklaring, vilket återfinnes i 11 § i gällande lag. Därjäm­

te innehåller förslagets 13 § en ny bestämmelse, enligt vilken länsstyrelse,

som mottagit anmälan enligt 3, 4 eller 11 § i förslaget, har att pröva, huru­

vida anmälan rätteligen gjorts, och meddela beslut därom. De delegerade

(s. 70) ha avsett, att sådant beslut skulle äga verkan för och emot alla.

Beskickningen i Warszawa har påpekat, att sådana fall ej sällan upp-

komme, då en person hade intresse att få fastslaget, att han icke ägde

svenskt medborgarskap. Det hade t. ex. inträffat att personer, som själva

57

cj ansetl sig äga svenskt medborgarskap, inkallats till militärtjänstgöring. Den föreslagna 12 § gåve liksom den nuvarande 11 § icke möjlighet att få en dylik fråga prövad. Det kunde ifrågasättas, om icke en sådan möjlighet borde tillskapas antingen genom eu omformulering av förslagets 12 § eller bestämmande av annan myndighet, som i förekommande fall skulle kunna avge ett bindande utlåtande. Då ett sådant emellertid måste innebära jäm­ väl en förklaring om vederbörandes eventuella svenska medborgarskap, borde den först antydda utvägen väljas.

Folkbokföringssakkunniga ha såsom en principiell brist i svensk rätt framhållit den rättsosäkerhet i medborgarskapsfrågor, som sammanhängde med att spörsmål om en persons statsborgarrättsliga ställning i olika ären­ den och sammanhang kunde bli föremål för bedömande av skilda myndig­ heter utan att ett enhetligt och för framtiden bindande avgörande komme till stånd. Detta gällde såväl frågan huruvida vederbörande vore svensk medborgare eller ej som ock, beträffande utlänning, vilken stat han här i landet skulle anses tillhöra eller huruvida han skulle anses såsom statslös.

Genom stadgandet i 11 § i gällande lag hade dessa olägenheter mildrats beträffande de fall då frågan vore, huruvida vederbörande ägde svenskt medbogarskap eller ej. De sakkunniga ha härefter anfört följande.

För utlänning, vars intresse går ut på att en gång för alla få avgjort, hu­ ruvida han här i landet skall behandlas som statslös eller som medborgare i det ena eller andra främmande landet, synes däremot möjlighet saknas att skapa klarhet i detta hänseende. Ej ens ett beslut av Kungl. Maj :t, med­ delat efter klagan i kyrkobokföringsärende angående nationalitetsanteck- ning, torde hava den bindande verkan som tillkommer förklaring jämlikt 11 § medborgarskapslagen. Dessa frågor, vilka redan ur rättsskyddssynpunkt äro viktiga särskilt med hänsyn till det numera relativt stora antalet utlän­ ningar i landet, hava även ur folkbokföringssynpunkt synnerligen stor be­ tydelse. En av folkbokföringens viktigaste arbetsuppgifter är att skapa i allmänhet godtagbara bevismedel rörande statusförhållanden. Sådant vits­ ord tillerkännes folkbokföringsurkundernas uppgifter om födelsetid, börd, civilstånd o. s. v., såframt icke dessa uppgifter särskilt motbevisas, vilket endast undantagsvis förekommer. Med nuvarande ordning för medborgar- skapsärendens handläggning torde däremot kyrkoböckernas nationalitets- anteckningar hava växlande värde.

De sakkunniga ha med hänsyn till det anförda och till önskvärdheten av att nedbringa det antal myndigheter, som hade att handlägga medborgar­ skapsfrågor, framfört tanken på en utredning angående möjligheterna att åstadkomma en radikal omläggning av den ordning, i vilken samtliga så­ dana frågor handlades. I yttrandet har slutligen framhållits att även utan en dylik omläggning vissa förbättringar syntes stå att vinna genom mindre organisatoriska ändringar beträffande handläggningen av medborgarskaps­ frågor i folkbokföringsärenden. De sakkunniga ansåge emellertid stånd- punktstagandet till detta spörsmål böra anstå tills vidare.

I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över förslaget alt länssty­ relse med bindande verkan skulle pröva om medborgarskap förvärvats ge­ nom anmälan. Statistiska centralbyrån, som tillstyrkt förslaget, har an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sett att genom länsstyrelsens beslut en bindande reglering borde komma

till stånd även av eventuella bipersoners samtidiga medborgarskapsförvärv.

Folkbokföringssakkunniga ha föreslagit, att i administrativ ordning måtte

föreskrivas att länsstyrelsens beslut skall innehålla uppgift, huruvida med-

borgarskapsförvärvet jämväl gäller för barn till den anmälande.

Departementschefen.

Enligt gällande lag äger Kungl. Maj:t på ansökan meddela förklaring att

sökanden är svensk medborgare. En sådan förklaring har bindande verkan.

Däremot kan bindande beslut om att en person saknar svenskt medborgar­

skap icke erhållas. Att en ansökan om medborgarskapsförklaring avslagits

hindrar alltså ej, att medborgarskapsfrågan på ny ansökan upptages till

prövning. Ej heller finnes möjlighet att få fastslaget, vilken medborgar-

rättslig ställning en utlänning här i landet skall anses äga. Då i ett rätts-

ärende ovisshet råder om en persons medborgarrättsliga ställning, får frå­

gan härom prövas i ärendet. Avgörandet äger emellertid verkan endast för

detta ärende.

I de delegerades förslag har bibehållts Kungl. Maj :ts befogenhet att med­

dela positiv medborgarskapsförklaring. Därjämte har föreslagits att i de

fall, då enligt förslaget anmälan hos länsstyrelse utgör förutsättning för

förvärv av medborgarskap, länsstyrelsen skall meddela besked, om anmä­

lan medfört att svenskt medborgarskap förvärvats eller icke. Detta förslag

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och för egen del anser jag mig

böra biträda detsamma. Det synes nämligen naturligt, att när ett medbor­

garskapsförvärv är beroende av att en särskild anmälan göres, den anmä­

lande får besked, huruvida anmälan lett till åsyftat resultat. Klagan över

länsstyrelsens beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t. Ett i denna ordning

tillkommet iagakraftvunnet beslut synes böra innebära, att därigenom med

verkan för och emot alla avgjorts, huruvida den anmälan varom fråga är

medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller icke. Om beslutet går i ne­

gativ riktning, står det den anmälande öppet att sedermera inkomma med

ny anmälan, beträffande anmälan enligt 3 § självfallet allenast inom den

i paragrafen fastställda fristen. Länsstyrelsens beslut synes endast böra av­

se den person som gjort anmälningen och sålunda icke därjämte eventuella

bipersoner till denne. Därest i nu angivna fall prövningen av frågor om för­

värv av medborgarskap regleras på föreslaget sätt, torde i dessa fall nå­

got utrymme för medborgarskapsförklaring från Kungl. Maj :ts sida icke fö­

religga. Ett särskilt undantagsstadgande härom har därför upptagits i de-

partementsförslaget.

* Det synes vara förenat med stora praktiska svårigheter att utöver vad

som här föreslagits öppna möjlighet att i särskild ordning med bindande

verkan få fastslaget, att en person icke äger svenskt medborgarskap eller

vilken medborgarrättslig ställning en icke svensk medborgare skall anses äga

här i landet. Jag anser mig därför icke kunna biträda de förslag i denna rikt­

ning, som framkommit under remissbehandlingen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 217.

59

13 §.

Då det synts lämpligt att ett uttryckligt stadgande meddelas om besvär över länsstyrelses beslut i medborgarskapsärenden, har en bestämmelse här­ om upptagits i denna paragraf. I likhet med de delegerade anser jag, att dylika besvär böra prövas av regeringsrätten. Frågan om härav föranledd ändring i regeringsrättslagen har jag för avsikt att anmäla i annat sam­ manhang.

14

§•

Angående denna paragraf kan jag i huvudsak hänvisa till den allmänna motiveringen. Därutöver må framhållas att bestämmelsen icke endast av­ ser ansökan eller anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap utan även ansökan, som avses i 8, 10 och 12 §§.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i gällande lag.

Övergångsbestämmelserna.

De delegerade ha förordat, att tiden för den nya lagens ikraftträdande be­ stämmes till den 1 januari 1951.

I de delegerades förslag har under fyra särskilda punkter upptagits över­ gångsbestämmelser till den föreslagna lagen (s. 71—75).

Enligt punkt 1 skall före lagens ikraftträdande fött barn som avses i 1 § första stycket punkt 2 bli svensk medborgare, när lagen träder i kraft, om det är under 18 år och fortfarande saknar medborgarskap. I betänkandet uttalas, att det i fråga om personer som fyllt 18 år syntes mest ändamåls­ enligt att hänvisa till naturalisationsmöjligheten. Åtskilliga av dessa måste nämligen antagas ha så ringa anknytning till Sverige, att det skulle vara mindre välgrundat att de automatiskt skulle få svenskt medborgarskap på grund av att modern vid deras födelse var svensk medborgare.

I punkt 2 bär intagits en bestämmelse, enligt vilken fristen för ingivande av anmälan enligt 3 § första stycket för dem som fylla 22 år under det första året av den nya lagens giltighetstid icke utgår förrän vid fyllda 23 år.

Punkt 3 anknyter till de föreslagna ändringarna i den gifta kvinnans ställ­ ning. Stadgandet avser att underlätta återvinning av svenskt medborgarskap för kvinna, som enligt äldre lag förlorat svenskt medborgarskap på grund av äktenskap med utlänning (6 § i 1894 års medborgarskapslag) eller till följd av att hon förvärvat utländskt medborgarskap genom giftermål eller genom att hennes man blivit utländsk medborgare. För rätt till återvin­ ning förutsättes, att kvinnan fortfarande skulle ha varit svensk medbor­ gare, om i stället för äldre lag nya lagens bestämmelser gällt från och med den tidpunkt, då förlusten av svenskt medborgarskap inträdde. Detta inne­ bär bl. a. att återvinningsregeln icke äger tillämpning då kvinnan avgivit en särskild viljeförklaring som medfört att hon erhållit mannens medborgar­ skap. Återvinning är likaledes utesluten, när en i utlandet född kvinna, som

60

bott utomlands till 22 års ålder, dessförinnan förlorat svenskt medborgar­

skap till följd av äktenskap. Som ytterligare villkor för återvinning har i

förslaget uppställts, att kvinnan i viss ordning anmäler sin önskan att återfå

svenskt medborgarskap. Närmare föreskrifter om sättet för anmälan ha

förutsatts skola meddelas av Kungl. Maj :t. Då det ansetts önskvärt, att möj­

ligheten till återvinning icke hålles öppen under obegränsad tid, ha de dele­

gerade löreslagit, att anmälan skall göras inom fem år från lagens ikraft­

trädande.

Under punkt 4 har upptagits ett övergångsstadgande som sammanhänger

med att bestämmelserna i 8 § av förslaget — i motsats till motsvarande be­

stämmelser i gällande lag — även omfatta kvinna som är eller varit gift.

Det föreslagna stadgandet innebär, att beträffande kvinna, som fyller 22 år

under något av åren 1951—1953 och som därvid är eller varit gift, frågan om

förutsättningarna för förlust av medborgarskap enligt 8 § äro för handen

skall bedömas, icke efter förhållandena vid den tidpunkt då hon fyller 22

år, utan med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1953.

I betänkandet framhålles att det kunde ifrågasättas att bibehålla den i

nuvarande 13 § stadgade särskilda återvinningsmöjligheten för personer

som förlorat svenskt medborgarskap enligt 7 § i 1894 års medborgarskaps­

lag genom tio års oavbruten vistelse utomlands. De delegerade ha emel­

lertid ansett, att dessa bestämmelser kunde upphävas och att naturalisa-

tionsvägen i stället borde anlitas i här avsedda fall.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett fristerna i punkterna 2 och

4 vara väl snäva. Den i punkt 3 angivna fristen kunde enligt länsstyrelsens

mening lämpligen användas även i dessa fall.

Beträffande bestämmelserna under punkt 3 har generalkonsulatet i Lon-

don anfört, att det i sytte att minska antalet fall av dubbelt medborgarskap

syntes påkallat att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att göra anmälans rätts­

verkan beroende av det villkoret, att kvinnan inom viss tid styrkte att hon

behörigen avsagt sig sitt utländska medborgarskap. Vidare har framhållits

att i England bosatta, med svenska män gifta kvinnor, som ursprungligen

varit brittiska medborgare, enligt den nya brittiska medborgarskapslagen

automatiskt återvunnit brittiskt medborgarskap och därigenom förlorat sitt

svenska medborgarskap. De kunde visserligen återfå svenskt medborgarskap

genom naturalisation, men det ifrågasattes, om det icke vore skäligt att be­

reda denna kategori möjlighet att återvinna svenskt medborgarskap genom

anmälan kombinerad med avsägelse av det brittiska medborgarskapet.

Beskickningen i Washington har framhållit att generalkonsulaten i New

York och Chicago och konsulatet i Minneapolis, som i särskilt hög grad hade

kontakt med den svenskamerikanska befolkningen, uttalat starka betänklig­

heter mot ett upphävande av de bestämmelser i 13 § i gällande lag, enligt vilka

personer som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tioårs-

regeln i 1894 års medborgarskapslag ägde särskild möjlighet till återvinning

av svenskt medborgarskap. Konsulaten hade lämnat uppgifter om antalet

anmälningar jämlikt denna paragraf på senare år, vilka siffror enligt be­

skickningens uppfattning visade, att dessa bestämmelser hade större prak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

61

tisk betydelse än de delegerade antagit. Många av de äldre svenskamerikaner, vilka icke förvärvat amerikanskt medborgarskap, syntes alltjämt sväva i okunnighet om att de på grund av tioårsregeln förlorat sitt svenska med­ borgarskap. Ett slopande av möjligheten för de svenska myndigheterna i Förenta staterna att i förevarande fall utställa pass för resa till Sverige skulle skapa misstämning på svenskamerikanskt håll. Det vore därför önskvärt att lagstiftningen liksom hittills toge särskild hänsyn till denna kategori antingen genom att en övergångsbestämmelse av samma innehåll som den nuvarande 13 § infördes i den nya lagen eller att sådana pass­ instruktioner utfärdades att möjlighet bereddes myndigheterna att i före­ varande fall utställa resedokument. Ett upphävande av 13 § skulle vidare beröva kvinnor, som förlorat sitt svenska medborgarskap genom att mannen försummat att avge tioårsförklaring, den nu förefintliga möjligheten att ge­ nom anmälan återfå svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades förslag intoge denna kategori en ogynnsammare ställning än kvinnor, som förlorat svenskt medborgarskap genom giftermål med amerikanska medborgare. Des­ sa synpunkter ha ytterligare utvecklats i de yttranden som avgivits av gene­ ralkonsulaten i New York och Chicago samt konsulatet i Minncapolis. Be­ skickningen i Oslo har påpekat att i Norge funnes ett stort antal statslösa för­ utvarande svenska medborgare. Efter att ha lämnat uppgifter om antalet på senare år hos beskickningen gjorda anmälningar enligt 13 § har beskick­ ningen uttalat, att den nödgades reservera sig mot de delegerades antagande att paragrafen numera skulle ha ringa praktisk betydelse. I bister erfaren­ het av nyligen förflutna krigsår och i medvetande om nuvarande internatio­ nella orostillstånd ville beskickningen framhålla, att den av de delegerade förordade naturalisationsvägen kunde möta oöverstigliga praktiska svårig­ heter. Att i nuvarande situation betaga förutvarande svenska medborgare den i 13 § medgivna möjligheten till återvinning av svenskt medborgarskap syntes därför olämpligt.

Departementschefen.

I likhet med de delegerade förordar jag att den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1951.

Med anledning av vad i remissyttrandena anförts synes det motiverat att bibehålla den i nuvarande 13 § första stycket stadgade särskilda möjligheten för personer, som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tio­ årsregeln i 1894 års medborgarskapslag, att återvinna svenskt medborgar­ skap genom anmälan till svensk beskickning eller svenskt konsulat. Jag förordar därför, att vid upphävandet av den gällande lagen undantag göres för detta stadgande. Beträffande inverkan av sådant återförvärv på barnens medborgarrättsliga ställning torde böra vidtagas den ändringen i förhållan­ de till gällande rätt, att den i nya lagen genomförda 18-årsgränsen tilläm­ pas även i dessa fall.

Mot den under punkt 1 i de delegerades förslag upptagna bestämmelsen har jag i sak icke något annat att invända än att den icke torde böra om­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217-

fatta personer som tidigare ägt medborgarskap i någon stat men förlorat

detta.

Jag delar icke den i ett yttrande uttalade meningen att fristerna i bestäm­

melserna under punkterna 2 och 4 av de delegerades förslag skulle vara för

snävt tilltagna. Den i punkt 2 angivna fristen synes lämpligen kunna be­

stämmas till utgången av år 1951. Härigenom skulle alla av bestämmel­

sen berörda personer få lika lång tid på sig att göra anmälan, nämligen

ett år.

Vad angår den under punkt 3 i de delegerades förslag upptagna särskil­

da återvinningsmöjligheten för kvinna som förlorat svenskt medborgarskap

till följd av äktenskap har i ett yttrande ifrågasatts, att såsom villkor för

ätervinning borde kunna stadgas att befrielse från det utländska medbor­

garskapet erhölles. Jag anser mig icke kunna förorda en sådan regel. Det

må framhållas att något sådant villkor icke uppställts för att kvinna, som

genom giftermål efter den föreslagna lagens ikraftträdande förvärvar ut­

ländskt medborgarskap, skall få behålla sitt svenska medborgarskap. Jag

kan ej heller ansluta mig till det i samma yttrande framförda förslaget om

särskild återvinningsmöjlighet för kvinnor, som förlorat svenskt medbor­

garskap på grund av den nya brittiska medborgarskapslagen. Dessa kvinnor

ha icke kommit i sämre ställning än som enligt förslaget skall tillkomma

brittiska kvinnor, vilka efter den föreslagna lagens ikraftträdande gifta sig

med svenska män. Även i övrigt biträder jag de delegerades förslag i före­

varande hänseende.

Det i 9 § i departementsförslaget upptagna stadgandet om expatriering

torde böra tillämpas endast då det brott varom är fråga begåtts efter nya

lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har där­

för upptagits i departementsförslaget.

1 den mån ej särskilda övergångsbestämmelser meddelas lärer den som

vid nya lagens ikraftträdande är svensk medborgare behålla sitt svenska

medborgarskap, intill dess sedermera någon omständighet inträffar som en­

ligt nya lagen utgör förlustgrund. Om en person, som tidigare förvärvat

medborgarskap i annat land men icke där tagit hemvist och därtör behål­

lit sitt svenska medborgarskap, efter nya lagens ikraftträdande tar hemvist

i det land där han blivit medborgare, torde sålunda enligt de delegerades

förslag förlust av svenskt medborgarskap icke inträda, även om förvär­

vet av utländskt medborgarskap skett under sådana omständigheter, som

enligt 7 § punkt 1 eller 2 i förslaget medföra förlust av medborgarskap.

Frän principiell synpunkt kan detta synas oegentligt, men i praktiken torde

det ytterligt sällan ha förekommit att någon på grund av ansökan eller an­

nat samtycke eller inträde i utländsk tjänst förvärvat medborgarskap i an­

nat land utan att där äga hemvist. Det synes därför icke erforderligt att

tynga lagtexten med en särskild övergångsbestämmelse för dylika fall.

Enligt 15 § andra stycket i gällande medborgarskapslag skall bestämmelse

i traktat, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända till efterrättelse, även

om den strider mot medborgarskapslagen. I de delegerades förslag saknas

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

63

motsvarighet till detta stadgande. Försiktigheten synes emellertid bjuda att dylikt förbehåll göres även i nya lagen.

I syfte att underlätta hänvisningar till lagrum ha övergångsbestämmel­ serna i departementsförslaget upptagits under särskilda paragrafer.

Föredraganden hemställer under hänvisning till § 33 regeringsformen, att lagrådets utlåtande över det inom justitiedepartementet upprättade försla­ get till lag om svenskt medborgarskap, av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar, inåtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet in­ hämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Eric Brolinson.

Kungi. Maj:ts proposition nr 217-

<34

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

Lag

om förvärrande och förlust av

svenskt medborgarskap;

given Stockholms slott den 23 maj 1924

(sådan lagen lyder efter däri vidtag­

na ändringar genom lagar den 19 maj

1933 och den 31 mars 1944).

1

§•

Svenskt medborgarskap förvärvas,

på grund av födsel, av barn i äkten­

skap, vars fader är svensk medbor­

gare, samt av barn utom äktenskap,

vars moder är svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i ri­

ket, anses, intill dess annat utrönes,

såsom svensk medborgare.

3 §•

Utländsk kvinna, som ingår äk­

tenskap med svensk medborgare,

förvärvar genom giftermålet svenskt

medborgarskap.

Hava makarna barn samman före

äktenskapet, blir jämväl barnet

svensk medborgare, såframt det är

ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

(Departements förslaget.)

Förslag

till

Lag

om svenskt medborgarskap.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas

genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars fader är

svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap,

av vars föräldrar endast modern är

svensk medborgare, om fadern ej har

medborgarskap i någon stat eller

om barnet icke genom födseln för­

värvar faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars mo­

der är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas här i ri­

ket anses såsom svensk medborgare

intill dess annat utrönes.

2

§.

Ingår svensk man äktenskap med

utländsk kvinna, blir före äktenska­

pet fött barn till makarna svensk

medborgare, om det är ogift och ej

fyllt aderton år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

65

2

§.

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i riket och oavbrutet här haft sitt hemvist, blir svensk medborgare vid uppnådd ål­ der av tjugutvå år.

Vad i första stycket sägs gälle ej den, som under sista året skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och därvid tillika med behörigt bevis styrkt sig äga med­ borgarskap i annat land. Rätt till av­ sägelse, som nu är nämnd, tillkom­ mer dock ej den, vars fader eller, då fråga är om barn utom äktenskap, moder begagnat sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i andra stycket sägs, skall ske, om den, varom fråga är, har sitt hemvist i Stockholm, hos överståthållarämbetet och eljest hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han har sitt hem­ vist. Det åligger den myndighet, hos vilken avsägelse göres, att pröva av- sägelsen samt att därom meddela be­ slut.

(Gällande lag.)

4 §•

Den, som, på grund av födseln, va­ rit svensk, men förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva med­ borgare i annat land, återvinner svenskt medborgarskap genom att taga hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, va­ rit svensk, men sedermera blivit an­ nat lands medborgare, återvinner

3 §.

Utlänning, som är född här i ri­ ket och oavbrutet här haft sitt hem­ vist, förvärvar svenskt .medborgar­ skap genom att, efter det han fyllt tjuguett år men innan han fyllt tju­ gutvå år, hos länsstyrelsen i det län där han är kyrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan att bliva svensk medborgare. Den som icke är med­ borgare i någon stat eller styrker, att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt medborgarskap, må dock göra sådan anmälan redan då han fyllt aderton år.

( Departementsförslaget.)

Då riket är i krig, äger vad i första stycket är stadgat icke tillämpning ä den som är medborgare i fientlig stat eller som ägt medborgarskap i sam­ ma stat men förlorat det utan att för­ värva medborgarskap i annan stat.

4 §•

Har någon, som genom födseln va­ rit svensk och oavbrutet haft sitt hemvist här i riket intill aderton års ålder, förlorat sitt svenska medbor­ garskap, återvinner han, om han se­ dan två år har hemvist i riket, med­ borgarskapet genom att hos länssty­ relsen i det län där han är kyrkobok­ förd skriftligen anmäla sin önskan

Bihang till riksdagens protokoll 10Ö0. 1 samt. Xr 217.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

svenskt medborgarskap, såframt han,

efter förlust av det utländska med­

borgarskapet, tager hemvist här i ri­

ket, eller oyk, medan han har hem­

vist här i riket, går sitt utländska

medborgarskap förlustig.

6 § första och andra styckena.

Blir utländsk man svensk medbor­

gare enligt 2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap jämväl för

hans hustru och ogifta barn i äkten­

skap under tjuguett år, såframt de

hava hemvist här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men tager seder­

mera hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift

och under tjuguett år, under faderns

livstid hemvist härstädes, vinner

hustrun eller barnet svenskt medbor­

garskap, om mannen fortfarande är

svensk medborgare.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning å barn, som, efter

äktenskaps återgång eller äkten­

skapsskillnad, står under moderns

vårdnad, ej heller, medan hemskill­

nad består, å hustrun och barn, om

vilket hon har vårdnaden.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att

barn i äktenskap förvärvar svenskt

medborgarskap tillsammans med fa­

dern, skall äga motsvarande tillämp­

ning:

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och barnets moder, så­

framt ej fadern är utländsk man och

har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder, som är änka;

samt

(Gällande lag.)

härom. Den som är utländsk med­

borgare återvinner dock icke svenskt

medborgarskap, med mindre han

styrker, att han därigenom skulle för­

lora det utländska medborgarska­

pet.

5 §■

Blir utländsk man svensk med­

borgare enligt 3 eller 4 §, medför

detta svenskt medborgarskap jämväl

för hans ogifta barn i äktenskap,

som har hemvist här i riket och ej

fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller

dock icke barn, som efter äktenska­

pets återgång eller äktenskapsskill­

nad eller under hemskillnad står un­

der moderns vårdnad.

( Departements förslaget.)

Vad i första stycket är stadgat om

att barn i äktenskap förvärvar med­

borgarskap tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och modern, om ej fadern

är utlänning och har vårdnaden om

barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äk­

tenskap och moder som är änka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217-

67

3. å förhållandet mellan barn i äk­ tenskap och moder, vars äktenskap eljest är upplöst eller som är hem­ skild, såframt barnet står under mo­ derns vårdnad.

5

§.

Konungen äger, på ansökan, till svensk medborgare upptaga (natu- ralisera) utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här riket;

3. gjort sig känd för hederlig van­ del; samt

4. har möjlighet att försörja sig och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till svensk medborgare medföra gagn för riket, eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap, eller före­ ligga eljest med hänsyn till sökan­ dens förhållanden synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medbor­ gare, må svenskt medborgarskap ho­ nom beviljas utan hinder av här ovan under punkterna 1 och 2 stadgade villkor. Har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap, må avvikel­ se ske jämväl från vad ovan under punkt 4 stadgats.

(Gällande lag.)

Upphör ej sökanden enligt rätten i det land, han tillhör, i och med sin naturalisation som svensk medbor­ gare att vara medborgare i det lan­ det, utan fordras härför medgivande av landets regering eller annan myn­ dighet därstädes, vare, såframt an-

3. å förhållandet mellan barn i äk­ tenskap och moder, vars äktenskap eljest är upplöst eller som är hem­ skild, om barnet står under moderns vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan till svensk medborgare upptaga (natu- ralisera) utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och sin familj.

Finnes det medföra gagn för ri­ ket att sökanden upptages till svensk medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller är sökanden gift med svensk medboi- gare eller föreligga eljest med hän­ syn till sökandens förhållanden sär­ skilda skäl för dennes upptagande till svensk medborgare, må natura­ lisation beviljas, även om de i första stycket under punkterna 1, 2 och 4 stadgade villkoren icke äro uppfyll­ da. Är sökanden dansk, finsk, is­ ländsk eller norsk medborgare, må även eljest avvikelse ske från det under punkt 2 angivna villkoret. Om synnerligen starka skäl tala där­ för, må avvikelse ske från villkoret under punkt 3.

Förlorar sökande, som har ut­ ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller an­ nan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande stad-

(Departementsförslaget.)

68

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

sökningen bifalles och sökanden ej

redan styrkt, att sådant medgivande

lämnats, som villkor för medborgar­

skapets förvärvande stadgat, att sö­

kanden skall inom viss tid och inför

den Konungens befäl lningshavande,

som Konungen bestämmer, styrka,

att dylikt medgivande lämnats. Det

.åligger befallningshavanden att prö-

va, huruvida behörigt bevis företetts,

■och att därom meddela beslut. Kan

sökanden ej förete bevis, som nyss

•nämnts, må, där synnerliga skäl där-

Still äro, medborgarskap honom än­

dock av Konungen beviljas.

B § tredje stycket (jfr även 7 §).

Varder utländsk man, på ansökan

enligt 5 §, upptagen till svensk med­

borgare, bestämmer Konungen, hu­

ruvida detta skall medföra svenskt

medborgarskap även för hans hustru

och ogifta barn i äktenskap under

tjuguett år. Hustrun skall, där ej

särskilda skäl föranleda annat, bere­

das tillfälle att i ärendet avgiva ytt­

rande. Förblir hon, trots mannens

förvärv av svenskt medborgarskap,

medborgare i främmande stat, må

svenskt medborgarskap ej tilläggas

henne, med mindre hon därtill sam­

tyckt.

8 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

den, som, genom naturalisation eller

giftermål eller ock eljest, blir med­

borgare i annat land och där har el­

ler efter förvärvet av medborgarska­

pet tager sitt hemvist. Oberoende av

hemvistet förloras svenskt medbor­

garskap av ogift barn under tjuguett

år, som blir utländsk medborgare ge­

nom föräldrarnas äktenskap.

(Gällande lag.)

gas, att sökanden inför den länssty­

relse Konungen bestämmer inom viss

tid styrker att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger länsstyrelsen alt

pröva, huruvida behörigt bevis före­

tetts, och meddela beslut därom.

(Departements förslaget.)

Då utlänning enligt denna para­

graf upptages till svensk medborga­

re, bestämmer Konungen, huruvida

naturalisationen skall omfatta även

sökandens ogifta barn under ader-

ton år.

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt

medborgarskap och möjliggjort för­

värvet genom att ansöka därom el­

ler eljest samtycka därtill;

2. den som förvärvar utländskt

medborgarskap genom att inträda i

allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,

som blir utländsk medborgare gc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

09

(Gällande lag.)

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvin­ na, som är född utom riket och ald­ rig här haft hemvist, förlorar sitt svenska medborgarskap vid uppnådd ålder av tjugutvå år, såframt ej dess­ förinnan Konungen, på ansökan, med­ givit, att medborgarskapet ändock må bibehållas. Med hemvist här i landet skall till sin verkan vara lik­ ställd vistelse här för fullgörande av värnplikt eller för deltagande i un­ dervisningen vid svensk läroanstalt eller ock eljest under föi'hållanden, som tyda på samhörighet med Sve­ rige.

Förlust av svenskt medborgarskap enligt denna paragraf för svensk man medför förlust av sådant medborgar­ skap även för hans hustru samt barn i äktenskap. Vad nu är sagt äge mot­ svarande tillämpning å förhållandet mellan en kvinna och hennes barn utom äktenskap.

nom att någon av föräldrarna, som ej är utan del i vårdnaden om barnet, på sätt ovan i paragrafen sägs förvär­ var utländskt medborgarskap, dock icke om den andre är svensk med­ borgare och har del i vårdnaden;

4. ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare genom att föräldrarna ingå äktenskap med var­ andra; har barnet hemvist här i ri­ ket, inträder dock förlust av svenskt medborgarskap endast om barnet flyttar ur riket innan det fyllt ader­ ton år.

8

§.

Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hem­ vist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock Konungen medgiva att medborgarskapet bibe­ hålies.

( Departements förslaget.)

När någon enligt första stycket för­ lorar svenskt medborgarskap, medför detta förlust av sådant medborgar­ skap även för hans barn, som förvär­ vat medborgarskapet till följd av att han varit svensk medborgare.

9 §.

Har någon, som genom naturalisa­ tion förvärvat svenskt medborgar-

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

10

§.

Vill någon, som är eller önskar

bliva utländsk medborgare, erhålla

befrielse från sitt svenska medbor­

garskap, göre därom ansökning hos

Konungen. Bifalles dylik ansökning,

vare, om sökanden ej redan är ut­

ländsk medborgare, som villkor stad­

gat, att sökanden inom viss tid skall

hava förvärvat medborgarskap i an­

nat land.

skap, genom lagakraftvunnen dom

med tillämpning av stadgande i 8, 9

eller 27 kap. strafflagen om uppsåt-

ligt brott dömts till straffarbete i

minst två år eller till förvaring un­

der minst två år eller internering i sä-

kerhetsanstalt, äger Konungen för­

ordna, att han skall vara förlustig det

svenska medborgarskapet.

10 §.

Konungen må på ansökan befria

den som är eller önskar bliva ut­

ländsk medborgare från hans svens­

ka medborgarskap. Är sökanden ej

redan utländsk medborgare, skall

som villkor för befrielsen stadgas,

att han inom viss tid förvärvar med­

borgarskap i annan stat.

( Departements för slag et.)

11

§•

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Nor­

ge, förordna om tillämpning av en

eller flera av bestämmelserna under

a)—c) här nedan. Med fördragsslu-

tande stat avses i dessa bestämmel­

ser den eller de stater med vilka Sve­

rige ingått avtal om tillämpning av

bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 samt 3 § likställes

födsel i fördragsslutande stat med

födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes

hemvist intill tolv års ålder i för­

dragsslutande stat med hemvist här

i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

(Departementsförslagct.)

11

§•

Vill någon erhålla förklarande att han är svensk medborgare, må han därom göra ansökan hos Konungen, som, efter regeringsrättens hörande, äger meddela dylikt förklarande.

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i riket; samt

4. icke under denna tid dömts till frihetsstraff

förvärvar svenskt medborgarskap genom att hos länsstyrelsen i det län där han är kyrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan härom. Vid så­ dant förvärv av medborgarskap skall vad i 5 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

c) Den som förlorat svenskt med­ borgarskap och därefter oavbrutet varit medborgare i fördragsslutande stat, återvinner svenskt medborgar­ skap genom att, efter det han tagit hemvist här i riket, hos länsstyrel­ sen i det län där han är kyrkobok­ förd skriftligen anmäla sin önskan härom. Vid sådant förvärv av med­ borgarskap skall vad i 5 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

12

§.

När någon gör anmälan enligt 3, 4 eller 11 §, åligger det länsstyrelsen att pröva, huruvida på grund av an­ mälningen svenskt medborgarskap förvärvats eller ej.

Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare, må han göra ansökan därom hos Konungen, som efter regeringsrättens hörande äger meddela sådan förklaring; dock må härvid icke prövas fråga som av­ ses i första stycket.

13 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär i den ord­ ning, som är bestämd för överkla­ gande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

12

§.

Närmare bestämmelser angående

ansökan, som i 5 § sägs, och den

utredning, som erfordras för pröv­

ningen av sådan ansökan, så ock de

föreskrifter, som eljest finnas erfor­

derliga för denna lags tillämpning,

givas av Konungen.

13 § första och femte styckena.

Den, som förlorat svenskt medbor­

garskap på grund av stadgandet i

7 § lagen den 1 oktober 1894 om för­

värvande och förlust av medborgar­

rätt, äger, såframt han icke förvär­

vat medborgarskap i annan stat samt

förutsättningarna för förlust av med­

borgarskap enligt 9 § i denna lag icke

heller äro för handen, återvinna

svenskt medborgarskap genom att i

enlighet med de närmare bestämmel­

ser, som av Konungen meddelas, hos

svensk beskickning eller svenskt kon­

sulat skriftligen anmäla sin önskan

att åter bliva svensk medborgare.

När någon blir svensk medborgare

enligt denna paragraf, skall vad i 6 §

första och andra styckena samt 7 §

för där avsedda fall stadgat lända

till efterrättelse; dock skall det i 6 §

första stycket med avseende å hustru

och barn stadgade villkoret om hem-

14 §.

Den som fyllt aderton år äger utan

hinder av att han står under annans

vårdnad själv göra ansökan eller an­

mälan enligt denna lag.

15 §.

Närmare bestämmelser angående

ansökan enligt 6 § och den utredning,

som erfordras för prövningen av så­

dan ansökan, ävensom de föreskrif­

ter, som eljest finnas erforderliga för

denna lags tillämpning, meddelas av

Konungen.

övergångsbestämmelser.

16 §.

Denna Jag träder i kraft

den

1 ja­

nuari 1951.

Genom denna lag upphäves lagen

den 23 maj 1924 (nr 130) om för­

värvande och förlust av svenskt med­

borgarskap med undantag av 13 §

första stycket; och skall, när någon

blir svensk medborgare enligt nämn­

da stadgande, vad i 5 § nya lagen är

för där avsedda fall föreskrivet äga

tillämpning, dock att villkoret om

hemvist här i riket ej skall gälla.

(Departementsförslagct.)

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Departementsförslaget.)

vist här i riket ej gälla för det fall att det svenska medborgarskapet återvinnes genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet.

17 §.

Före lagens ikraftträdande här i ri­ ket fött barn i äktenskap, av vars föräldrar endast modern vid dess fö­ delse var svensk medborgare, för­ värvar svenskt medborgarskap vid ikraftträdandet, om barnet ej fyllt aderton år och icke är eller varit medborgare i någon stat.

18 §.

Den som fyller tjugutvå år under är 1951 äger göra anmälan enligt 3 § intill utgången av nämnda år.

19 §.

Kvinna, som jämlikt äldre lag för­ lorat svenskt medborgarskap genom att hon gift sig med icke svensk med­ borgare eller till följd av att hon för­ värvat utländskt medborgarskap ge­ nom att ingå äktenskap eller genom att hennes man blivit utländsk med­ borgare, och som med tillämpning av nya lagen skulle hava förblivit svensk medborgare, återvinner svenskt med­ borgarskap genom att i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen meddelar anmäla sin önskan härom. Sådan anmälan må dock ej göras se­ nare än den 31 december 1955.

20

§.

För kvinna, som fyller tjugutvå år under något av åren 1951—1953 och som vid uppnåendet av denna ålder är eller varit gift, inträder förlust av

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

svenskt medborgarskap under de i

8 § stadgade förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

(Gällande lag.)

(Departementsförslagct.)

15 § andra stycket.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdan­

de är gällande, i strid med vad i sam­

ma lag är stadgat, skall den bestäm­

melsen lända till efterrättelse.

21

§.

Vad i 9 § stadgas äger tillämpning

allenast där fråga är om brott som

begåtts efter lagens ikraftträdande.

22

§.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdan­

de är gällande, i strid mot vad i lagen

är stadgat, skall den bestämmelsen

lända till efterrättelse.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.

75

De delegerades lagförslag.

(Dansk text.)

Udkast

til

Jov om erhvervelse og

fortabelse af indfodsret.

§ 1.

Dansk indfodsret er-

hverves ved fodselen af

1. aegtebarn, hvis fader

er dansk,

2. her i riget fodt segte-

barn, hvis moder er dansk,

såfremt faderen ikke har

statsborgerret i noget land,

eller såfremt barnet ikke

ved fodselen erhverver fa­

derens fremmede stats­

borgerret,

3. udenfor a;gteskab

fodt barn, hvis moder er

dansk.

Hittebarn, som bliver

fundet her i riget, anses,

indtil andet oplyses, som

havende dansk indfodsret.

§

2

.

Har dansk man og frem-

med kvinde barn sammen,

inden de indgår cegteskab,

erhverver bornene ved for-

addrenes aegteskab dansk

indfodsret, forsåvidt de er

ngifte og under 18 år.

(Norsk text.)

Utkast

til

lov om norsk stats-

borgerrett.

Kap. 1. Erverv av stals-

borgerrett.

§ 1.

Norsk statsborgerrett er-

verves ved fodselen av

1. barn i ekteskap når

faren er norsk statsborger;

2. barn i ekteskap fodt

her i riket av norsk mor

når faren ikke har stats­

borgerrett i noe land eller

barnet ikke ved fodselen

erverver farens fremmede

statsborgerrett;

3. barn utenfor ekte­

skap når moren er norsk

statsborger.

Hittebarn som blir fun­

net her i riket, anses som

norsk statsborger inntil

annet blir opplyst.

§ 2

.

Har norsk mann og

utenlandsk kvinnc barn

sammen for de inngår ek­

teskap med hinannen, får

barnet norsk statsborger­

rett ved ekteskapet så­

fremt det er ugift og under

18 år.

(Svensk text.)

Förslag

till

lag om förvärv och för­

lust av svenskt med­

borgarskap.

1

§.

Svenskt medborgarskap

förvärvas genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars

fader är svensk medbor­

gare;

2. här i riket fött barn i

äktenskap, av vars för­

äldrar endast modern är

svensk medborgare, om

fadern ej har medborgar­

skap i något land eller

barnet icke genom födseln

förvärvar faderns utländ­

ska medborgarskap;

3. barn utom äktenskap,

vars moder är svensk med­

borgare.

Hittebarn som anträf­

fas här i riket anses, intill

dess annat utrönes, såsom

svensk medborgare.

2

§•

Ingår svensk man äk­

tenskap med utländsk

kvinna, med vilken han

före äktenskapet har barn,

blir barnet genom föräld­

rarnas äktenskap svensk

medborgare, om det är

ogift och ännu ej fyllt

aderton år.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

§ 3.

Udlsending, som er fodt

her i riget, og som vedbli-

vende har haft sin bopael

her, erhverver dansk ind­

fodsret ved efter det fyldte

21. år, men inden det

fyldte 22. år overfor over-

ovrigheden (i Kobenhavn

magistraten) åt afgive

skriftlig erkkering herom.

Har han ikke statsbor-

gerret i noget land, eller

godtgor han, åt han vil

miste sin fremmede stats-

borgerret ved åt erhverve

dansk indfodsret, kan er-

klseringen afgives allerede

efter det fyldte 18. år.

(Dansk text.)

Er riget i krig, kan bor­

ger i en fjendtlig stat ikke

erhverve indfodsret i med­

för af denne paragraf.

§ 4.

Har nogen, som ved fod-

selen har erhvervet dansk

indfodsret, og som har

boet her i riget indtil det

fyldte 18. år, mistet ind-

fodsretten, generhverver

han, såfremt han har boet

her i de sidste 2 år, ind-

fodsretten ved overfor

overovrigheden (i Koben­

havn magistraten) åt af­

give skriftlig erklsering her­

om. Er han statsborger i

et andet land, kan erklse-

ringen dog kun afgives, så­

fremt han godtgor, åt han

derved mister den frem­

mede statsborgerret.

§ 5-

Erhverver en mand ind­

fodsret i medför af §§ 3

(Norsk text.)

§ 3.

Utlending som er fodt i

riket og har bodd her

elavbrott, blir norsk stats­

borger ved åt han etter

det fylte 21. år, men för

det fylte 22. år skriftlig

melder sitt önske om det

til fylkesmannen. Har han

ikke statsborgerret i noe

land, eller godtgjor han åt

han vil miste sin fremmede

statsborgerrett ved å er-

verve norsk, kan mel-

dingen gis allerede etter

det fylte 18. år.

Er riket i krig, kan bor­

ger av fiendestat ikke er-

verve norsk statsborger­

rett etter denne paragraf.

§ 4.

Har noen som ved fod-

selen er blitt norsk stats­

borger og har bodd i riket

til det fylte 18. år, tapt sin

norske statsborgerrett, gje-

nerverver han, såfremt han

har bodd i riket i de to

siste år, statsborgerretten

ved å melde sitt onske om

det til fylkesmannen. Er

han fremmed statsborger,

kan slik melding dog bare

gis dersom han godtgjor

åt han vil miste sin frem­

mede statsborgerrett ved å

erverve norsk.

§ 5.

Når en mann blir norsk

statsborger i henhold til

3 §.

Utlänning, som är född

bär i riket och oavbrutet

här haft sitt hemvist, för­

värvar svenskt medbor­

garskap genom att, efter

det han fyllt tjuguett år

men innan han fyllt tju-

gutvå år, hos länsstyrel­

sen i det län där han har

sitt hemvist skriftligen an­

mäla sin önskan att bliva

svensk medborgare. Den

som icke är medborgare i

något land eller styrker,

att han genom att för­

värva svenskt medborgar­

skap skulle förlora sitt ut­

ländska medborgarskap,

må dock göra sådan an­

mälan redan då han fyllt

aderton år.

Då riket är i krig, kan

medborgare i fientlig stat

icke förvärva svenskt med­

borgarskap enligt denna

paragraf.

4 §•

Har någon, som genom

födseln varit svensk och

oavbrutet haft sitt hem­

vist här i riket intill ader­

ton års ålder, förlorat sitt

svenska medborgarskap,

återvinner han, om han

sedan två år har hemvist

i riket, medborgarskapet

genom att hos länsstyrel­

sen i det län där han har

sitt hemvist skriftligen an­

mäla sin önskan därom.

Den som är utländsk med­

borgare kan dock icke göra

sådan anmälan, med min­

dre han styrker att han

skulle förlora det utländ­

ska medborgarskapet ge­

nom att förvärva svenskt

medborgarskap.

5 §•

Blir utländsk man

svensk medborgare enligt

(Svensk text.)

Kungl. Mtij:ts proposition nr 217. 77

eller

4, tilkommer indfods-

retten også hans her i riget bosatte ugifte segtebarn under 18 år. Dette gselder dog ikke barn, som efter oplosning af foraeldrenes Eegteskab eller deres sepa­ ration er undergivet mo­ derens forseldremyndig-

hed.

Regien i stykke 1, 1. punktum, finder tilsvarende anvendelse i forholdet

(Dansk text.)

1. mellem eu kvinde og hendes udenfor jegteskab fodte barn, inedmindre forte idremyndigheden over barnet er tillagt dets udenlandske fader,

2. mellem en enke og hendes aegtebarn,

3. mellem en kvinde og hendes aegtebarn, såfremt hendes aegteskab er oplost, eller hun er separeret, og foraeldremyndigheden over barnet er tillagt hende.

§

6

.

Indfedsret kan erhverves ved naturalisation i lienhold til grundloven.

(Norsk text.)

§ 3 eller § 4, blir også ugift barn i ekteskap norsk statsborger såfremt det bor i riket og er under 18 år. Dette gj elder dog ikke barn som er under morens omsorg etter åt ekteskapet er opplost, omstott eller kjent ugyldig eller ektefellene separert ved dom eller bevilling.

Bestemmelsen i forste punktum gj elder tilsvarende

1. i forholdet mellom moren og hennes barn utenfor ekteskap med mindre faren er utlending og har omsorgen for bar­ net;

2. i forholdet mellom en­ ke og hennes barn i ekte­ skap;

3. i forholdet mellom moren og hennes barn i ekteskap når de er under hennes omsorg, og ekte­ skapet er opplost, omstott eller kjent ugyldig eller ektefellene separert ved dom eller bevilling.

§

6

.

Norsk statsborgerrett kan ved bevilling av Kongen eller den han gir fullmakt, meddeles ut­ lending som

1. har fylt 18 år,

2. har hatt fast bolig i riket i de siste 7 år,

3. har fort eu hederlig vandel og

4. er i stand til å forsorge seg selv og sin familie.

Ilar sokeren tidligerc v;ert norsk, eller lever han i ekteskap med norsk

3 eller 4 §, medför detta svenskt medborgarskap jämväl för ogift barn i äk­ tenskap under aderton år, som har hemvist i riket. Detta gäller dock icke barn som efter äktenska­ pets återgång eller äkten­ skapsskillnad eller under hemskillnad står under moderns vårdnad.

Vad i första stycket är stadgat om att barn i äk­ tenskap förvärvar med­ borgarskap tillsammans med fadern skall äga mot­ svarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom äktenskap och modern, om ej fadern är utlänning och har vårdna­ den om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap och mo­ der som är änka;

3. å förhållandet mellan barn i äktenskap och mo­ der, vars äktenskap eljest är upplöst eller som är hemskild, om barnet står under moderns vårdnad.

(Svensk text.)

6 §•

Konungen äger på an­ sökan till svensk medbor­ gare upptaga (naturalisera) utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hem­ vist här i riket;

3. gjort sig känd för he­ derlig vandel; samt

4. har möjlighet att för­ sörja sig och sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket att sökanden upp­ tages till svensk mcdbor-

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

Har den, der naturalise-

res, bom, finder reglerne i

§ 5 tilsvarende anvendel-

se, medmindre andet i det

enkelte tilfselde fastsaettes.

(Norsk text.)

statsborger, eller föreligger

andre saerlige grunner, kan

statsborgerrett tilstås selv

om de foran nevnte vilkår

ikke er oppfylt. Er sokeren

dansk, finsk, isländsk eller

svensk, kan vilkåret i for­

ste ledd nr. 2 også ellers

fravikes.

Blir soknaden innvilget,

får sokeren forelopig en

erklsering om åt det vil

bli tilstått ham norsk

statsborgerrett gjennom

utferdigelse av statsbor-

gerbrev hvis han innen et

år for vedkommende her­

reds- eller byrett eller

norsk utenriks stasjon til-

sir Norges konstitusjon

troskap. Av personer un­

der 18 år kreves ikke tro-

skapslofte.

Krever hjemlandets rett

lösning til opphevelse av

sokerens tidligere statsbor-

gerforhold, stilles i almin-

nelighet som vilkår åt han

innen samme frist godt-

gjor åt lösning er tilstått.

Den myndighet som gir

bevillingen, bestemmer om

den også skal omfatte

sokerens ugifte barn under

18 år.

gare eller har han förut

ägt svenskt medborgar­

skap eller är sökanden gift

med svensk medborgare

eller föreligga eljest med

hänsyn till sökandens för­

hållanden synnerliga skäl

för dennes upptagande till

svensk medborgare, må

svenskt medborgarskap

beviljas sökanden, även

om de i första stycket

stadgade villkoren icke äro

uppfyllda. Är sökanden

dansk, finsk, isländsk eller

norsk medborgare, må

även eljest avvikelse ske

från det ovan under punkt

2 angivna villkoret.

Förlorar ej sökande, soni

har utländskt medborgar­

skap, detta i och med sin

naturalisation som svensk

medborgare utan fordras

härför medgivande av den

utländska statens regering

eller annan myndighet där­

städes, och har sökanden

ej företett sådant medgi­

vande, må som villkor för

medborgarskapets förvär­

vande stadgas, att sökan­

den inom viss tid skall in­

för den länsstyrelse Ko­

nungen bestämmer styrka

att dylikt medgivande

lämnats. Kan sökanden ej

fullgöra detta, må Ko­

nungen ändock bevilja ho­

nom ^medborgarskap, om

särskilda skäl äro därtill.

Då utlänning enligt den­

na paragraf upptages till

svensk medborgare, be­

stämmer Konungen, huru­

vida naturalisationen skall

omfatta även sökandens

ogifta barn under aderton

år.

(Svensk text.)

K ungt. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

§ 7.

Dansk indfedsret fortabes af

1. den, som erhverver fremmed statsborgerret, såfremt han selv eller gennem sin formynder har ansegt om eller udtrykkeligt samtykket i sådan erhvervelse,

2. den, som erhverver fremined statsborgerret ved åt indtrsede i offentlig tjeneste i et andet land,

3. ugift barn under 18 år, som bliver fremmed statsborger derved, åt dets forseldre, såfremt de har foraeldremyndigheden, el­ ler den af dem, der alene har foraeldremyndigheden, erhverver fremmed stats­ borgerret,

4. ugift barn under 18 år, som bliver fremmed statsborger derved, åt dets forseldre indgår aegteskab med hinanden. Bor barnet her i riget, indtraeder tabet dog kun, når det inden det fyldte 18. år flytter ud af riget.

§

8

.

Den, der er fodt i udlandet og aldrig har boet her i riget eller har opholdt sig her under forhold, der tyder på samhorighed med Danmark, taber sin dan­ ske indfedsret ved det fyldte. 22. år. Det kan dog efter ansegning, indgivet inden dette tidspunkt, ved kongelig resolution tillä­ des, åt indfedsretten bevares.

(Norsk text.)

Kap. 2. Tap av statsborger-

rett.

§ 7-

Norsk statsborgerrett tapes av

1. den som erverver fremmed statsborgerrett, når han enten selv eller gjennom sin verge har sekt om eller uttrykkelig samtykket i ervervet;

2. den som erverver fremmed statsborgerrett ved å tre inn i offentlig tjeneste i annet land;

3. ugift barn under 18 år som blir statsborger i annet land ved åt foreldrene, om de har omsorgen for barnet, eller den av dem som alene har om­ sorgen, erverver fremmed statsborgerrett;

4. ugift barn under 18 år som blir statsborger i annet land ved åt foreldrene inngår ekteskap med hinanneh. Bor barnet i riket inntrer tapet dog bare dersom det innen det fylte 18. år flytter ut av riket.

§

8

.

Norsk statsborger som er fodt i utlandet og aldri har bodd i riket eller oppholdt seg her under for­ hold som tyder på samhö­ righet med Norge taper sin norske statsborgerrett ved det fylte 22. år. Er soknad inngitt tidligere, kan Kongen eller den han gir fullmakt, dog gi bevilling til å beholde statsborgerrettcn.

(Svensk text.)

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt medborgarskap, där han själv eller genom sin förmyndare ansökt om eller eljest uttryckligen samtyckt till förvärvet;

2. den som förvärvar utländskt medborgarskap genom att inträda i allmän tjänst i annat land;

3. ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare genom att ut­ ländskt medborgarskap förvärvas av föräldrarna, om de hava vårdnaden om barnet, eller av den av dem som ensam har vård­ naden;

4. ogift barn under aderton år, som blir utländsk medborgare genom att för­ äldrarna ingå äktenskap med varandra; har barnet hemvist här i riket, in­ träder dock förlust av svenskt medborgarskap en­ dast om barnet flyttar ur riket innan det fyllt aderton år.

8

§•

Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hemvist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap vid uppnådd ålder av tjugutvå år. Efter ansö­ kan inom nämnda tid må dock Konungen medgiva att medborgarskapet bibe­ hålies.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Taber nogen sin ind-

fodsret efter denne para­

graf, taber også hans barn

indfodsretten, hvis det har

erhvervet den gennem

liam.

§ 9.

Bliver den, der har er­

hvervet indfodsret ved

egen eller forgeldres natu­

ralisation, ikendt friheds-

straf i mindst 1 år for for-

saetlig overtrsedelse af be-

stemmelserne i kapitlerne

12 eller 13 i borgerlig

straffelov nr. 126 af 15.

april 1930 eller kapitel 6

i den militsere straffelov

nr. 114 af 7. maj 1937, kan

det ved kongelig resolu­

tion bestcmmes, åt han

skal miste indfodsretten.

§

10

.

Den, som er eller onsker

åt blive fremmed stats-

borger, kan ved kongelig

resolution loses fra sit

statsborgerlige forhold til

Danmark. Lösningen sker

i det sidste tilfaelde på be­

tingelse af, åt ansogeren

inden en vis frist bliver

statsborger i et andet land.

(Dansk text.)

§

11

-

Kongen kan efter over-

enskomst med Finland, Is­

land, Norge og Sverige

fastssette, åt en eller flere

af bestemmelsernc under

A—C skal finde anvendel-

se. Udtrykket aftaleland i

denne paragraf omfatter

den eller de stater, med

hvilke sådan overenskomst

er sluttet.

(Norsk text.)

Når noen taper sin stats-

borgerrett etter denne pa­

ragraf, taper også hans

barn norsk statsborgerrett-

for så vidt denne er erver-

vet gjennom ham.

§ 9.

Er noen som har fått

norsk statsborgerrett ved

bevilling, rettskraftig domt

til frihetsstraff i minst 1 år

for forsettlig handling som

omhandlet i den alminne-

lige straffelovs kap. 8 eller

9 eller den militcere straf­

felovs krigsartikler, kan

Kongen bestemme åt han

skal tape statsborgerret-

ten.

§

10

.

Den som er eller onsker

å bli fremmed statsborger,

kan av Kongen eller den

han gir fullmakt, loses fra

sitt statsborgerlige forhold

til Norge. Har sokeren

ikke fremmed statsborger­

rett, settes som vilkår åt

han innen en viss frist blir

statsborger i annet land.

Kap. 3. Sserlige bestem-

melser etter overenskomst

med annen stat.

§ 11 -

Kongen kan etter over­

enskomst med Danmark,

Finnland, Island og Sve­

rige fastsette åt en eller

flere av bestemmelsene

under A—C skal komme

til anvendelse. Med avta-

leland mener denne para­

graf den eller de stater

som overenskomst er slut­

tet med.

När någon enligt denna

paragraf förlorar svenskt

medborgarskap, förloras

detta även av barn som

genom honom förvärvat

svenskt medborgarskap.

9 §•

Har någon, som genom

naturalisation förvärvat

svenskt medborgarskap,

genom lagakraftvunnen

dom dömts till straff­

arbete i minst ett år för

uppsåtligt brott mot 8,

9 eller 27 kap. strafflagen,

äger Konungen förordna,

att han skall vara förlus-

tig det svenska medbor­

garskapet.

(Svensk text.)

10

§.

Konungen må på ansö­

kan befria den som är eller

önskar bliva utländsk

medborgare från hans

svenska medborgarskap.

Är sökanden ej redan ut­

ländsk medborgare, skall

som villkor för befrielsen

stadgas, att han inom viss

tid förvärvar medborgar­

skap i annat land.

11

§•

Konungen äger, efter

avtal med Danmark, Fin­

land, Island och Norge,

förordna om tillämpning

av en eller flera av bestäm­

melserna under A—C här

nedan. Med fördragsslu-

tande stat avses i dessa be­

stämmelser den eller de

stater med vilka Sverige in­

gått avtal om tillämpning

av bestämmelsen i fråga.

81

Kung}. Mctj:ts proposition nr 217.

(Norsk text.)

(Svensk text.)

A.

Ved anvendelsen af § 1, stk. 1, nr. 2, og § 3 ligestilles födsel i aftaleland med födsel her i riget.

Ved anvendelsen af §§ 3 og 4 ligestilles bopsel i af­ taleland indtil det fyldte 12. år med bopael her i riget.

B.

Statsborger i aftaleland, som

1. har erhvervet statsborgerret på anden måde end ved naturalisation,

2. er fyldt 21, men ikke 60 år,

3. har haft fast bopael her i riget i de sidste 10 år og

4. ikke i lobet af denne tid er idomt frihedsstraf,

erhverver dansk indfodsret ved overfor overovrigheden (i Kobenhavn ma­ gistraten) åt afgive skrift­ lig erklsering herom. Bestemmelserne i § 5 finder tilsvarende anvendelse.

(Dansk text.)

C.

Den, der har mistet dansk indfodsret og derefter vedblivende har vaeret statsborger i aftale­ land, gener hverver indfodsretten, når han efter åt have taget fast bopsel her i riget overfor overovrigheden (i Kobenhavn magistraten) afgiver skrift­ lig erklsering herom. Bestemmelserne i § 5 finder tilsvarende anvendelse.

A. Ved anvendelsen av § 1 forste ledd nr. 2 og av § 3 skal födsel i avtaleland likestilles med födsel her i riket.

Ved anvendelsen av §§ 3 og 4 likestilles bolig i av­ taleland inntil det fylte 12. år med bolig her i riket.

B. Statsborger i avtale­ land som

1. har ervervet statsborgerrett på annen måte enn ved bevilling,

2. har fy It 21, men ikke 60 år,

3. har hatt fast bolig i riket i de siste 10 år og

4. ikke i lopet av denne tid er domt til frihets­ straff,

erverver norsk statsborgerrett ved skriftlig å gi melding til fylkesmannen om åt han onsker å bli norsk statsborger. Bestemmelsene i § 5 gj elder tilsvarende.

C. Den sotn har tapt norsk statsborgerrett og deretter uavbrutt har vsert statsborger i avtaleland, gjenerverver, såfremt han har tatt fast bolig i riket, norsk statsborgerrett ved skriftlig å gi melding til fylkesmannen om åt han onsker å bli norsk stats­ borger. Bestemmelsene i § 5 gjelder tilsvarende.

A.

Vid tillämpning av 1 § första stycket punkt 2 och av 3 § likställes födsel i fördragsslutande stat med födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes hemvist intill tolv års ålder i fördrags­ slutande stat med hemvist här i riket.

B.

Medborgare i fördrags­ slutande stat som

1. förvärvat medborgar­ skapet på annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hem­ vist här i riket; samt

4. icke under denna tid dömts till frihetsstraff

förvärvar svenskt med­ borgarskap genom att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist skrift­ ligen anmäla sin önskan att bliva svensk medbor­ gare. Vid sådant förvärv av medborgarskap skall vad i 5 § stadgas äga mot­ svarande tillämpning.

C.

Den som förlorat svenskt medborgarskap och där­ efter oavbrutet varit med­ borgare i fördragsslutande stat, återvinner svenskt medborgarskap genom att, efter det han tagit hemvist här i riket, hos länsstyrel­ sen i det län där han har sitt hemvist skriftligen an­ mäla sin önskan därom. Vid sådant förvärv av medborgarskap skall vad i 5 § stadgas äga mot­ svarande tillämpning.

(i

Biliang Ull riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 217.

82

(Dansk text.)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

(Norsk text.)

(Svensk text.)

12

§.

Vill någon erhålla för­

klaring att han är svensk

medborgare, må han göra

ansökan därom hos Ko­

nungen, som efter rege­

ringsrättens hörande äger

meddela sådan förklaring.

13 §.

När någon gör anmälan

enligt 3, 4 eller 11 §,

åligger det länsstyrelsen

att pröva, huruvida anmä­

lan rätteligen gjorts, och

meddela beslut därom.

Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning,

då någon företer bevis i

syfte att styrka att han

erhållit sådant medgivan­

de, som avses i 6 § tredje

stycket.

14 §.

Närmare bestämmelser

angående ansökan enligt

6 § och den utredning,

som erfordras för pröv­

ningen av sådan ansökan,

ävensom de föreskrifter,

som eljest finnas erforder­

liga för denna lags till-

lämpning, meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1951, från

och med vilken dag lagen

den 23 maj 1924 (nr 130)

om förvärvande och för­

lust av svenskt medbor­

garskap upphör att gälla.

Därvid skola följande

övergångsbestämmelser

äga tillämpning.

(Dansk text.) (Norsk text.) (Svensk text.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

83

§ 12

.

Barn under 18 år, som ville have haft dansk ind­ fodsret, hvis bestemmelsen i § 1, stk. 1, nr. 2, havde voeret gaeldende for lovens ikrafttrseden, og som fremdeles er uden statsborgerret i noget land, erhverver dansk indfodsret.

En kvinde, som efter den tidligere gaeldende lovgivning har mistet ind­ fodsret ved åt indgå aegteskab med fremmed mand eller ved åt erhverve frem­ med statsborgerret enten gennem aigteskab eller gennem mandens erhvervelse af fremmed stats­ borgerret, men som vedblivende ville have bevaret sin danske indfodsret, såfremt denne lov havde vaeret gaeldende tidligere, generhverver indfodsret ved overfor overovrigheden (i Kobenhavn magis­ traten) eller anden af indenrigsministeren bestemt myndighed åt fremsaette skriftlig begaering herom. Sådan begaering kan dog ikke gyldigt fremsacttes efter den 31. december 1955.

For kvinde, der fylder 22 år inden den 1. januar 1954, og som ved opnåelsen af den nacvnte alder er

Kap. 4. Overgangsbestem-

melser m. v

§ 12

.

Barn som er omhandlet i § 1 forste ledd nr. 2 og under 18 år ved lovens ikrafttreden, blir da norsk statsborger såfremt det fremdeles er uten statsborgerrett.

Den som fyller 22 år i lopet av det forste år etter lovens ikrafttreden, kan gi melding etter § 3 inntil han fyller 23 år.

Kvinne som etter lov av 21. april 1888 eller lov av

8. august 1924 har tapt sin norske statsborgerrett som folge av åt hun har ervervet borgerrett i fremmed stat ved ekteskap eller ved mannens erverv av slik borgerrett, gjenerverver norsk statsborgerrett så­ fremt hun fortsatt ville vcert norsk statsborger om denne lov hadde gjeldt tid­ ligere, ved skriftlig å melde sitt onske om det til den myndighet Kongen fastsetter, innen 5 år fra lovens ikrafttreden. Dette gjelder dog ikke kvinne som har tapt sin norske statsborgerrrett ved i ti­ den fra 9. april 1940 til 31. desember 1948 å inngå ek­ teskap med borger av fien­ destat, med mindre hun ved lovens ikrafttreden er bosatt eller senere innen femårsfristens utlop bo­ setter seg i riket.

For kvinne som fyller 22 år i lopet av de förste tre år etter lovens ikraft­ treden, og som ved opp-

1. Barn, som avses i 1 § första stycket punkt 2 nya lagen och som den 1 janu­ ari 1951 är under aderton år, blir då svensk med­ borgare, om det fortfa­ rande saknar medborgar­ skap.

2. För den som fyller tjugutvå år under år 1951 utgår tiden för anmälan enligt 3 § nya lagen först då han uppnår tjugutre års ålder.

3. Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat svenskt medborgarskap genom att ingå äktenskap med ut­ ländsk man eller till följd av att hon förvärvat ut­ ländskt medborgarskap genom giftermål eller man­ nens förvärv av utländskt medborgarskap, och som skulle hava förblivit svensk medborgare om nya lagen gällt tidigare, återvinner svenskt med­ borgarskap genom att i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen meddelar anmäla sin ön­ skan att åter bliva svensk medborgare. Sådan anmä­ lan kan dock ej göras se­ nare än den 31 december 1955.

4. För kvinna, som fyller tjugutvå år under något av åren 1951—1953 och som vid uppnåendet av

84

Kungl. Maj.ts proposition nr

eller har va?ret gift, ind-

traeder tab af indfodsret i

henhold til § 8, stk. 1, forst

på denne dag.

(Dansk text.)

Bestemmelserne i §§ 3 og

4 og i nservserende para­

grafs stykke 2 finder ikke

anvendelse på personer,

der omfattes af lov nr. 379

af 12. juli 1946, således

som denne er sendret ved

lov nr. 528 af 22. december

1947, jfr. lov nr. 518 af

22. december 1948, og som

ikke ved sserlig lov har op-

nået adgang til åt erhverve

eller bevare indfodsret

uanset bestemmelserne i

loven af 12. juli 1946.

Iovrigt kommer bestem­

melserne i denne lov til

anvendelse, såfremt det

forhold, der begrunder

erhvervelse eller fortabelse

af indfodsret, ligger efter

lovens ikrafttraeden.

§ 13.

Denne lov, der traeder i

stedet for lov nr. 123 af 18.

april 1925 om erhvervelse

og fortabelse af indfodsret,

gaelder for alle dele af den

danske stat.

§ 14.

Denne lov traeder i kraft

den 1. januar 1951.

(Norsk text.)

nåelsen av denne alder er

eller har vaert gift, inntrer

tap av statsborgerrett et­

ter § 8 forst ved utlopet av

denne frist.

§ 13.

Kongen eller den han

gir fullmakt, utferdiger

de naermere forskrifter

som trenges til gjennom-

foring av denne lov.

§ 14.

Denne lov trer i kraft

1. januar 1951.

Samtidig oppheves lov

av 8. august 1924 um

norsk statsborgerrett og

lov av 13. desember 1946

um tillegg til statsborgar-

lovi.

denna ålder är eller har

varit gift, inträder förlust

av svenskt medborgarskap

under de i 8 § stadgade

förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

217.

(Svensk text.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

85

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden G eijer ,

L ech ,

regeringsrådet Q uensel , justitierådet B eckman .

Enligt lagrådet den 13 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kron- prinsen-Regenten i statsrådet den 3 mars 1950, hade Kungl. Maj :t för­ ordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen om- förmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om svenskt medborgarskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.

Förslaget föranledde följande yttranden:

i §■

Regeringsrådet Quensel:

Man torde avsett att i orden »genom födsel» inlägga en dubbel betydelse, dels den kausala »på grund av börd» (härstamning), dels ock den tem- porala »vid födelsen». Detta försök att med ett gemensamt uttryck samman­ fatta två skilda saker är emellertid ägnat att framkalla missförstånd. Ordet »genom» anger i och för sig näppeligen någon tidpunkt och ordet »födsel» icke de speciella omständigheter, som utgöra orsaken till det svenska med­ borgarskapets uppkomst, utan blott den tämligen självklara förutsätt­ ningen för allt medborgarskap att vederbörande skall vara född. Närmast till hands ligger att förstå uttrycket »genom födsel» såsom liktydigt med »på grund av börd». Men om icke tillika paragrafens innehåll kommer att hänföra sig till viss tidpunkt, måste verbens presensform i paragrafens övriga innehåll lätteligen kunna missförstås och vissa andra av lagens stadganden erhålla annan innebörd än den avsedda.

Det torde vara i anledning av behovet att utmärka en tidpunkt som man i förslaget frångått gällande lags uttryckssätt »på grund av födsel». Någon verklig förbättring torde emellertid icke kunna vinnas utan att man klart utmärker att fråga är å ena sidan om grunden för förvärvet, å andra sidan om tidpunkten därför.

86

Ordet »födsel» användes i vårt språk i olika betydelser men för tanken

närmast på framfödandet av ett foster. I förevarande sammanhang ter sig

uttrycket oegentligt. Det lärer böra utbytas mot »födelse», vilket ord kor­

responderar mot den passiva verbformen födas och stämmer med vanligt

svenskt språkbruk (jfr ock förslagets 17 §).

På grund av del anförda synes förslaget böra omformuleras så, att det

beträffande här ifrågavarande kategorier utsäges att svenskt medborgar­

skap på grund av börd förvärvas vid födelsen. I den under 2 upptagna

bestämmelsen torde orden »genom födseln» böra ändras till »på grund av

sin börd».

Justitierådet Beckman:

Även jag anser de dubbla betydelser, som måste inläggas i orden »ge­

nom födsel», böra i tydlighetens intresse komma till uttryck var för sig.

Jag hemställer därför, att paragrafen inledes med orden »Svenskt medbor­

garskap på grund av börd förvärvas vid födelsen av» samt att i bestäm­

melsen under 2 orden »genom födseln» ändras till »på grund av sin börd».

Framhållas må, att 2 § handlar om medborgarskap på grund av börd, som

förvärvas vid annan tidpunkt än födelsen, samt att förhållandet mellan

1 och 2 §§ skulle förtydligas genom den förordade ändringen.

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

4 §•

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i 4 § orden

»genom födseln varit» ändras till »vid födelsen blivit».

6

§.

Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:

Med den föreslagna lagen åsyftas främst att bereda gift kvinna en själv­

ständig ställning i medborgarskapshänseende. De olägenheter som kunna

följa av att makar därigenom i ökad utsträckning få olika medborgarskap

beräknas komma att motverkas dels genom ökning av möjligheterna att

vinna naturalisation, dels ock genom ändringar i annan lagstiftning än med­

borgarskapslagen. Följdändringar av sistnämnda slag föreslås icke nu utan

ha ansetts kunna anstå till senare sammanhang, något som i sin mån för­

svårar bedömandet av det ifrågavarande förslaget. Vi vilja i frågans nuva­

rande läge understryka angelägenheten av att den allmänna översyn av den

svenska internationella familjerätten, vilken enligt vad departementschefen

redan år 1947 uttalat vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd, nu igång-

sättes.

Beträffande det skäl till eftergift från naturalisationsvillkoren, som enligt

remitterade förslaget skall ligga däri, att sökanden är gift med svensk med­

borgare, har icke i lagtexten kommit till uttryck någon skillnad mellan det

fall, att utländsk man gifter sig med svensk kvinna, och det omvända fallet,

87

att utländsk kvinna är gift med svensk man. Av remissprotokollet framgår

emellertid, att det icke är meningen, att dessa fall i praxis skola bedömas lika.

tydligen är det avsett att, med hänsyn till de faktiska förhållandena i det

nuvarande samhället, praxis skall vara avsevärt strängare beträffande män

än i fråga om kvinnor. Det synes också uppenbart att principen om könens

likställighet här icke utan vidare kan vara avgörande. Med lagtextens av­

fattning låter sig dock näppeligen väl förena att, såsom departementschefen

i remissprotokollet synes rekommendera, de båda fallen bedömas till den

grad olika, att i fråga om män det icke regelmässigt sker någon som helst

eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren. I lagtexten har ju den

omständigheten, att sökanden är gift med svensk medborgare, beträffande

såväl man som kvinna ställts i paritet med det förhållandet, att eljest sär­

skilda skäl till naturalisation föreligga. En så långt driven stränghet i fråga

om män som den nyss antydda synes ej heller betingad av de faktiska för­

hållandena. I allmänhet torde, när utländsk man tagit hemvist här i riket,

äktenskap med en svensk kvinna i icke ringa grad stärka mannens anknyt­

ning till landet. Därmed torde ock föreligga ett skäl att t. ex. i fråga om

hemvisttidens längd icke ställa lika stora krav å sådan utlänning som å

annan utländsk man.

Vad angår frågan om eftergift från villkoret, att sökanden fört en heder­

lig vandel, synes med hänsyn icke minst till den mycket stora frihet, som

lämnats Konungen vid dispensprövningen i övrigt, knappast finnas tillräck­

lig anledning att om i övrigt användes uttrycket »särskilda skäl» — ett i

och för sig tämligen obestämt uttryck —- beträffande ifrågavarande villkor

fordra »synnerligen starka skäl». Däremot synes det med fog kunna ifråga­

sättas, om ej den av de delegerade använda lokutionen »synnerliga skäl»

över hela linjen är att föredraga.

Slutligen må framhållas, att smidighet i tillämpningen är påkallad. Lag­

stiftaren utgår exempelvis ifrån att naturalisation sökes av vuxna samt att

Konungen vid naturalisationen bestämmer i vad mån denna skall omfatta

även deras barn. Naturalisation kan emellertid ej inbegripa adoptivbarn, och

ett annat barn kan lätt på grund av förbiseende eller annan dylik anledning

ej bli medtaget vid föräldrars naturalisation. Då bör tydligen barnet — ge­

nom sin förmyndare eller vårdnadshavare — få söka naturalisation och

ansökningen bifallas utan hinder av att barnet ej uppfyller de vanliga natu­

ralisationsvillkoren.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande naturalisation av utlänning, som är gift med svensk medbor­

gare, anför departementschefen att, om den utländska maken är kvinna,

naturalisation regelmässigt borde beviljas, blott vissa angivna, starkt redu­

cerade krav å hemvist här i landet vore uppfyllda och icke särskilda skäl

kunde åberopas mot att kvinnan upptoges till svensk medborgare, samt att

däremot, när det gäller naturalisation av man, som är gift med svensk

kvinna, någon eftergift av de vanliga naturalisationsvillkoren icke regel­

mässigt borde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

88

Uppenbarligen är det i dessa uttalanden icke fråga blott om förmodade

verkningar av regler, enligt vilka könet i och för sig är likgiltigt, utan me­

ningen måste vara, att det skall tillämpas olika regler för man och kvinna

i förevarande hänseende.

En dylik praxis skulle emellertid sakna stöd i förslagets lagtext och näp­

peligen kunna förlikas med densamma. Där antydes icke någon för natura-

lisationsmöjligheterna grundläggande skillnad mellan makar, allt efter de­

ras kön, oaktat lagen ganska ingående skulle reglera frågan, vilka synpunk­

ter som särskilt skola beaktas vid ärendenas prövning. Delar lagstiftaren

den i förslagets motiv utvecklade meningen om hur lagtillämpningen bör

gestalta sig, torde alltså ändring i den föreslagna lagtexten böra ske.

Vidkommande själva sakfrågan och det därmed sammanhängande spörs­

målet om upphävandet av regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap omedelbart genom gifte med svensk man vill jag blott fram­

hålla följande synpunkter.

Att i sådana fall av naturalisation, som här avses, göra viss skillnad med

hänsyn till könet må väl anses befogat, men det synes dock vara att gå

för långt, om en utländsk mans gifte med en svensk kvinna endast undan­

tagsvis skulle tillmätas betydelse vid fråga om mannens upptagande till

svensk medborgare. Dessutom märkes att de förhållanden, som kunna mo­

tivera att mannen och kvinnan här underkastas olika regler, komma i be­

traktande även beträffande spörsmålet, huruvida lagstiftaren över huvud

taget bör frångå nyssnämnda regel att utländsk kvinna omedelbart genom

giftermål med svensk man förvärvar svenskt medborgarskap. Det vore in-

konsekvent, om man vid denna fråga bortsåge från berörda förhållanden

men beträffande naturalisation tillmätte dem avgörande betydelse. Förslaget,

sådant det framträder i motiven, synes lida av viss brist på följdriktighet.

Upphävandet av nämnda regel om kvinnas förvärv av svenskt medborgar­

skap genom gifte med svensk man har främst motiverats med ett krav att

man och hustru i medborgarhänseende skola vara likställda. Men genom den

skillnad med hänsyn till kön, som man velat göra beträffande naturalisation,

skulle likställigheten inskränka sig till att kvinna lika litet som man be­

hövde mot sin vilja erhålla svenskt medborgarskap genom gifte med svensk

medborgare, varemot fortfarande skulle göras väsentlig skillnad mellan man

och kvinna i avseende å möjligheten att, där vederbörande så önskar, er­

hålla svenskt medborgarskap i anledning av dylikt gifte.

I ena som i andra fallet torde huvudsakligen böra anläggas praktiska

synpunkter på saken och tillses vad som i verkligheten bäst kan förenas

med det allmännas intressen och lända vederbörande enskilda till gagn. An-

lägges detta betraktelsesätt, är väl förståeligt att, om regeln om kvinnas

förvärv av svensk medborgarskap direkt genom gifte icke bibehålies, större

lättnader än för andra medges svensk mans hustru i fråga om naturali­

sation. Men själva den primära frågan, huruvida naturalisation skall er-

foi dras i dylikt fall, blir däremot mera tvivelaktig. Även om villkoren göras

synnerligen lindriga, måste ju beräknas att hustrun av en eller annan anled­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.

8y

ning icke söker naturalisation. Då här ej sällan torde bli fråga om personer,

tillhörande lantbefolkningen i avlägsna orter, kan befaras att dylik ansökan

ofta underlåtes på grund av oföretagsamhet eller oförstånd. För hustrun

själv skulle förslagets regler måhända vanligen innebära försämring i för­

hållande till vad nu gäller och, på sätt i motiven framhålles, kan det otvi­

velaktigt uppstå olägenheter av att hon förblir utlänning, medan mannen

och barnen äro svenska medborgare. Huruvida den omständigheten att hon

icke mot sin vilja behöver följa mannen i medborgarhänseende samt vad

i övrigt åberopats för förslaget i denna del må anses uppväga berörda olä­

genheter, är icke utan vidare klart. Utredningen i denna punkt synes knap­

past så grundlig och allsidig som tarvas för ett säkert bedömande av de

föreslagna reglernas verkningar. Det antydes att förslagets genomförande

kan framkalla behov av ändringar i annan lagstiftning, t. ex. vissa socialla­

gar. Ifrågasättas kan ock, huruvida icke gällande regler på den s. k. inter­

nationella privaträttens område skulle behöva ändras eller kompletteras,

om förslaget upphöjes till lag. Att skjuta utredningen av detta frågekom-

plex på framtiden synes i viss mån äventyrligt.

7 §.

Justitieruden Gei jer, Lech och Beckman:

I de delegerades förslag har i såväl den svenska som de danska och norska

texterna stadgats, att förlust av det inländska medborgarskapet inträder en­

ligt punkt 1 endast om det samtycke, som där omtalas, varit uttryckligt. En­

ligt de delegerades motivering ha de åsyftat ett förebyggande av att en del

personer skulle komma alt gå miste om sitt inländska medborgarskap till

följd av ett förvärv av utländskt medborgarskap, som de icke kunnat undgå

eller icke önskat. Departementschefen har på närmare angivna skäl velat

klart begränsa räckvidden av punkt 1 till att avse blott sådana fall då för­

värvet av det utländska medborgarskapet möjliggjorts genom ansökan eller

samtycke. Vid den omredigering, som i samband därmed företagits, har or­

det »uttryckligen» utelämnats. Det vill dock synas som om därigenom en för­

modligen icke avsedd utvidgning i visst hänseende av stadgandets tillämp­

ningsområde skett eller åtminstone blivit möjlig att däri intolka. Om näm­

ligen det av de delegerade anförda exemplet skulle vara för handen, att ut­

ländskt medborgarskap är att förvärva utan någon positiv åtgärd men den

utländska lagen lämnar möjlighet att undgå förvärvet genom en särskild

viljeförklaring samt sådan förklaring i något fall underlåtits, så har ju otvi­

velaktigt förvärvet möjliggjorts genom berörda underlåtenhet, men det tor­

de icke vara med det remitterade förslaget åsyftat att i ett sådant fall det

svenska medborgarskapet skall gå förlorat. Underlåtenheten kan ju emeller­

tid ha varit fullt avsiktlig och inneburit ett tyst samtycke, varför ordala­

gen i sistnämnda förslag mycket väl skulle kunna inrymma fallet. För att

utmärka att med stadgandet åsyftas blott ett samtycke som kommit till posi­

tivt uttryck och tillika är direkt inriktat på att erhålla det utländska med­

borgarskapet, synes det önskvärt att stadgandet otvetydigt uppställer kravet

på uttryckligt samtycke till förvärvet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

9 §.

Lagrådet:

Enligt förslagets 9 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, skulle Ko­ nungen äga fråntaga naturaliserade medborgare deras svenska medborgar­ skap. Härigenom skulle införas ett hittills i svensk rätt okänt institut, s. k. expatriering. Lagrådet vill beträffande förslaget i denna del främst peka på stadgandet i § 33 regeringsformen. Enligt detta stadgande äger Konungen genom naturalisation upptaga utländsk man eller kvinna till svensk med­ borgare, varemot intet säges om möjlighet att fråntaga någon svenskt med­ borgarskap. Samma grundlagsbud stadgar vidare, att de naturaliserade skola njuta samma rättigheter och förmåner som infödda svenska medborgare

med allenast det undantaget att de icke skola kunna bli statsrådsledamöter.

Om naturaliserade i motsats till andra medborgare skulle kunna i nu före­ slagen ordning gå förlustiga sitt medborgarskap, kunde det med fog göras gällande, att deras rättigheter och förmåner icke vore desamma som andra medborgares. Ett införande av institutet expatriering i svensk rätt synes med hänsyn härtill förutsätta en grundlagsändring.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

Frågan huruvida expatriering må anses såsom ett för vårt land behöv­ ligt och lämpligt institut torde böra bedömas från den utgångspunkten att alla medborgares — de naturaliserades likaväl som de inföddas — likhet inför lagen är en så värdefull och i vårt folks medvetande så fast förankrad grundsats att den icke utan synnerligen vägande skäl bör ens undantags­ vis skjutas åt sidan. Förslaget avser att i ett väsentligt hänseende försätta de naturaliserade i särklass, i det att de till skillnad från infödda medbor­ gare skulle vid en del svårare, mot rikets säkerhet riktade brott vara un­ derkastade, förutom de vanliga straffpåföljderna, en extra påföljd av myc­ ket allvarlig natur, som sannolikt i flertalet fall skulle kunna innebära stats- löshet. Det må i detta sammanhang framhållas, att den kategori medbor­ gare, som skulle kunna drabbas av påföljden, inrymmer ett antal personer, även sådana som äro födda här i landet, vilka på grund av förslagets reg­ ler om förvärv av medborgarskap måhända blivit nödgade att anlita na- turalisationsvägen, ehuru det kunnat ifrågasättas att utan naturalisation tillerkänna dem medborgarskap. De gamla vanfrejdsstraffen, med vilka ex- patrieringen i viss mån kan jämföras, äro hos oss avskaffade, ehuru mot dem icke kunde anföras att de, såsom fallet skulle bli med expatriering enligt förslaget, voro reserverade för någon viss medborgargrupp och där­ för utgjorde ett verkligt avsteg från likheten inför lagen. Här skulle nu ett slags vanfrejdsstraff i förening med allt vad statslöshet i övrigt innebär kunna drabba endast vissa medborgare. En del skäl av olika slag ha an­ förts till stöd för en lagstiftning i dylik riktning.

Det har sagts, att det känslomässigt skulle framstå som stötande, om medborgarskapet ej kunde fråntagas den som, sedan han upptagits till med­ borgare, grovt förbrutit sig mot landet. Härtill må blott erinras om att

91

dömande efter känslan dock långt ifrån alltid utgör någon garanti för rätt­ visa och billighet. Om känslan reagerar på antytt sätt, d. v. s. mäter med kärvare mått för den naturaliserade än för den infödde, torde detta åt­ minstone till väsentlig del få tillskrivas omständigheter som ligga i linje med de domarjäv vilka hänföra sig till blodsförvantskap och — t. ex. om krig utbrutit med det land där den naturaliserade tidigare hörde hemma — till vederdelomannaskap. En rent objektiv gradering ur straff rättslig syn­ punkt av den brottsliges skuld torde knappast kunna leda till att ett och samma brott begånget av den naturaliserade principiellt skulle vara svå­ rare än om det begåtts av någon som under hela sitt liv haft det land, mot vilket han förbrutit sig, till sitt fosterland. Det lärer vara ofrånkomligt att förslaget avser en påföljd, som väsentligen är av straffrättslig natur. I den mån så är fallet, synes knappast försvarligt att för påföljdens åläggande åberopa något sådant som att förutsättningen för naturalisationen genom brottets begående brustit. Icke heller eljest torde denna synpunkt rimligen i och för sig böra leda till en så allvarlig påföljd som expatriering.

Större vikt skulle sistberörda synpunkt kunna tillmätas, om — såsom ock­ så gjorts gällande — expatrieringen verkligen skulle vara nyttig eller rent av erforderlig såsom en skyddsåtgärd från statens sida. Särskilt har an­ förts att, om Sverige komme i krig, det sannolikt skulle visa sig, att be­ stämmelser om expatriering ej kunde undvaras, och att det med hänsyn därtill vore fördelaktigt att redan nu genomföra en lagstiftning härom. Men om man betänker, hur ytterst begränsat förslaget är till sin räckvidd, förefaller det minst sagt tvivelaktigt, huruvida detta skäl bör vid förslagets bedömande tillmätas någon som helst avgörande betydelse, över huvud sy­ nes det näppeligen kunna med fog förfäktas, att man i vårt land ej skulle även utan expatriering kunna komma till rätta med det relativt ringa an­ tal personer, som skulle beröras av förslagets ifrågavarande stadgande. Icke heller synes det troligt att möjligheten att utvisa de expatrierade skulle bli av någon nämnvärd praktisk betydelse.

Vad slutligen beträffar det skäl, som skulle ligga i att förslaget utgör re­ sultatet av gemensamma skandinaviska överläggningar, torde man, utan att därmed på något sätt underskatta betydelsen av att skandinavisk lag­ stiftning samordnas, böra erkänna, att den förevarande frågan är inom för­ slagets ram så fristående och tillika så föga vittsyftande att varken med­ borgarskapslagens genomförande eller den nordiska gemenskapen över hu­ vud i någon mån behöver äventyras, även om vårt land av principiella och traditionella skäl skulle anse sig icke böra nu acceptera expatrieringsinsti- tutet.

Förslaget i förevarande del avstyrkes.

.lustitierådet Lech:

Med hänsyn till de allvarliga betänkligheter som från olika synpunkter kunna anföras mot alt expatrieringsinstitutet införes i svensk rätt synes så ej böra ske med mindre därigenom skulle vinnas eu påtaglig förstärkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

av skyddet mot sådan brottslig verksamhet, som skulle kunna medföra

expatriering. I betraktande av den mycket begränsade omfattning, vari

institutet skulle bliva att tillämpa, lärer en dylik verkan ej kunna påräknas.

Jag avstyrker därför förslaget i denna del.

Regeringsrådet Quensel:

Vidkommande frågan, huruvida expatrieringsinstitutet bör införas i vårt

rättssystem, så synes visserligen mot sådan åtgärd, såsom vid utredningen

i ärendet framhållits, möta betänkligheter. Dessa torde dock avsevärt mins­

kas, om institutets tillämpning begränsas till fall, då vederbörande visser-

hgen lyckats åt sig utverka naturalisation men hans rättsliga ställning så­

som svensk icke motsvaras av sådan naturlig samhörighet med vårt land,

som följer av svensk härstamning eller långvarigt hemvist i Sverige eller

allmän tjänst härstädes. Om han sålunda i själva verket fortfarande är en

främling och därtill genom gärning av förräderibrottets natur ådagalagt

lientlig inställning till nationen, torde han ha förverkat sina anspråk att

njuta svenska medborgares företräde framför dem som äro att anse som ut­

länningar. Och vad i andra hänseenden kan tala mot hans expatriering torde

ej kunna tillmätas avgörande betydelse, om åtgärden påkallas för att skyd­

da landet mot fara för fortsatt förrädisk verksamhet från hans sida. Huru­

vida ett expatrieringsinstitut med nu antydd begränsad tillämplighet skulle

vara av tillräcklig praktisk betydelse för att böra upptagas i vår lagstift­

ning, synes emellertid kunna ifrågasättas.

Emellertid lärer, om institutet skall införas, vara av vikt att det omgärdas

med starka garantier mot missbruk och godtycklig tillämpning. Ehuru in­

greppet ej må ifrågakomma beträffande annan än den, som grundar sitt

medborgarskap på naturalisation, torde det böra behandlas icke huvud­

sakligen som återkallelse av en beviljad rätt eller förmån utan som påföljd

av vissa brott. Såsom i förslagets motiv berörts kan denna påföljd icke få

inträda automatiskt, så snart visst straff ådömts för visst brott, utan utrym­

me måste finnas även för prövning med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt tall. Denna prövning synes enligt i vårt land vedertagna grundsat­

ser och i rättssäkerhetens intresse icke kunna ske i administrativ ordning

utan böra tillhöra domstolen, som dömer i brottmålet. Särskilt numera efter

rättegångsreformen skulle f. ö. prövningens förläggande till Kungl. Maj :t

i statsrådet innebära risk att beslutet ej kunde grundas på lika god känne­

dom om gärningen och brottslingens person, som om prövningen låge hos

domstolen. Där domstol ådömt påföljden, skulle ju dock brottslingen kun­

na hos Kungl. Maj :t söka nåd.

11

§•

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i bestämmel­

sen under a) i 11 § ordet »födsel» på två ställen ändras till »födelse».

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

93

U §■

Lagrådet:

Beträffande frågan vem som skall vara behörig att göra ansökan eller

anmälan enligt lagen lärer den olikhet mellan ansökan och anmälan vara

åsyftad, att ansökan skall kunna göras jämväl av förmyndare eller annan

legal ställföreträdare, anmälan däremot endast personligen. Utvägen att

efter anmälan förvärva eller återvinna svenskt medborgarskap skall således

ej stå öppen för den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kan före­

taga sådan rättshandling. Upptagandet i lagen av en sådan bestämmelse

som den i förevarande paragraf synes i viss mån ägnat att framkalla tve­

kan huru lagen i nu ifrågavarande hänseende bör förstås. Till förebyggan­

de av feltolkning synes därför böra uttryckligen stadgas att anmälan ej må

göras av förmyndare eller vårdnadshavare. Ett stadgande av detta innehåll

kunde lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen.

19 §.

Lagrådet:

Vid stadgandets avfattning har man tydligen ansett överflödigt att nämna

hemvistet såsom medverkande orsak till svenska medborgarskapets förlust

i vissa av de i förevarande paragraf åsyftade fallen. Därigenom har förenk­

ling av lagtexten kunnat vinnas. Någon olägenhet av denna approximation

torde i och för sig ej behöva uppkomma. Men av enahanda skäl och för följd­

riktighetens skull torde ej heller kvinnans förvärv av utländskt medborgar­

skap behöva eller böra nämnas, utan det kunna anses tillräckligt och lämp­

ligt att man anger blott den orsak som framstår som den primära eller alltså

att mannen vid äktenskapets ingående var utlänning eller sedermera blivit

utländsk medborgare. Särskilt om uttrycket »till följd av» begagnas i stället

för ordet »genom», torde missförstånd icke behöva befaras.

Den som saknar svenskt medborgarskap betecknas på övriga ställen i lag­

texten såsom utländsk eller utlänning, vilka beteckningar sålunda intet

utsäga i frågan huruvida vederbörande har utländskt medborgarskap eller

ej. I och för sig är detta språkbruk visserligen icke alldeles otvetydigt, helst

som beteckningen »svensk» på vissa ställen i lagtexten begagnas för att ange

svensk medborgare. Men som terminologien begagnas redan i gällande lag

och icke utan tämligen tyngande omskrivningar kan undvikas, torde den

kunna godtagas. Emellertid bör den då också tillämpas konsekvent, så att

man icke någonstädes i lagtexten, såsom i förevarande paragraf skett, i

stället för uttrycken »utländsk man» eller »utlänning» använder lokutionen

»icke svensk medborgare».

På grund av det anförda synes kunna förordas att paragrafens ingress

omformuleras på följande sätt: »Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat

svenskt medborgarskap till följd av att hon ingått äktenskap med utländsk

man eller att hennes make blivit utländsk medborgare men som med till-

lämpning» etc.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

21

§.

Lagrådet:

Därest 9 § uteslutes ur förslaget, bör även denna paragraf utgå.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

95

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng ,

E ricsson , M ossberg , W eijne , L ingman .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars

1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 mars 1950 remitterade

förslaget till lag om svenskt medborgarskap.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Bland de skäl som skola kunna föranleda eftergift från naturalisations-

villkoren har i 6 § andra stycket i det remitterade förslaget upptagits det

förhållandet, att sökanden är gift med svensk medborgare. I remissproto­

kollet framhöll jag att de faktiska förhållandena i det nuvarande samhället

motiverade att i förevarande hänseende strängare praxis upprätthölles be­

träffande utländsk man som vore gift med svensk kvinna än i fråga om ut­

ländsk kvinna som vore gift med svensk man. I anslutning härtill uttalade

jag, att för förstnämnda kategori någon eftergift från de vanliga naturalisa-

tionsvillkoren icke regelmässigt borde ske. Inom lagrådet har gjorts gäl­

lande, att detta uttalande icke läte sig väl förena med lagtextens avfattning.

Det ligger emellertid i förhållandenas egen natur, att dispensgrunderna

kunna ha varierande verkningar. Och även om en utländsk mans giftermål

med svensk kvinna icke kan få samma betydelse som det motsatta fallet,

hör det dock beaktas som en anknytningspunkt till landet, vilken kan få

betydelse i vissa fall. Jag har därför funnit att den föreslagna lagtexten, som

av andra skäl synes lämplig, bör kunna bibehållas.

Beträffande 6 § ha tre ledamöter av lagrådet vidare ansett, att tillräcklig

anledning knappast funnes att använda uttrycket »synnerligen starka skäl»

beträffande eftergift från kravet på hederlig vandel och uttrycket »särskilda

skäl» i fråga om dispens från övriga villkor samt ifrågasatt, om icke lolcu-

tionen »synnerliga skäl» över hela linjen vore att föredraga. Med hänsyn

till att enligt min mening eftergift från kravet på hederlig vandel ligger

på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor, anser jag det

emellertid icke opåkallat att detta fall upptages i ett särskilt stadgande med

hårdare formulering.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

I enlighet med vad samma ledamöter förordat tillstyrker jag att i 7 §

punkt 1 ordet »uttryckligen» inskjutes mellan orden »eljest» och »sam­

tycka».

I remissprotokollet uttalade jag vid 9 §, att jag endast med stor tvekan

anslutit mig till de delegerades förslag att naturaliserad person under vissa

förutsättningar skulle kunna fråntagas svenskt medborgarskap. En viktig

anledning till mina betänkligheter var, att medborgarskapet för naturalise-

rade personer skulle undergå viss principiell förändring, om förslaget ge­

nomfördes. Lagrådet har, jämte andra erinringar, som huvudinvändning

mot det i 9 § i förslaget upptagna stadgandet anfört, att det icke syntes

kunna genomföras utan ändring av § 33 regeringsformen. Med hänsyn till

lagrådets enhälliga ståndpunktstagande till denna lagtolkningsfråga anser

jag, att det föreslagna stadgandet icke nu bör genomföras. Det bör emeller­

tid enligt min mening icke vara uteslutet att sedermera till förnyat övervä­

gande upptaga frågan, huruvida institutet expatriering kan anses vara av

sådant värde, att det bör införlivas med vår rätt.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att 9 § utgår ur förslaget. Härav

föranledes dels att de följande paragraferna omnumreras och dels att även

21 § uteslutes.

De ändringar i 14 och 19 §§ i det remitterade förslaget som lagrådet för­

ordat anser jag mig böra biträda.

Vad i övrigt inom lagrådet anförts föranleder mig icke att föreslå någon

ändring i det remitterade förslaget. Detta torde emellertid på några punkter

böra undergå smärre redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till an­

tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eric Brolinson.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500602