2

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} statsråden

S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt,

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, A^nders­

^son, L^ingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che­

fen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne följande.

När jag den 3 februari detta år anmälde propositionen nr 70 angående

riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling, var beredningen av den

därmed nära sammanhängande frågan om en reformerad lärarutbildning

ännu icke avslutad. Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.

1. Inledning.

Den djupgående olikheten mellan 1800-talets läroverk och folkskola kom

icke minst till synes i lärarnas utbildning för sina uppgifter.

Läroverkslärarnas ämnesstudier voro då som nu förlagda till universite­

ten, och deras egentliga yrkesutbildning omfattade, sedan den ordnats ge­

nom 1875 års provårsstadga, en teoretisk del, som avslutades med tentamen

i pedagogikens teori och historia, och en praktisk del, innefattande auskul-

tation och övningsundervisning samt i samband därmed undervisning rö­

rande de särskilda ämnenas metodik.

Folkskollärarnas arbetsuppgifter borde däremot enligt tidens uppfattning

kunna genomföras utan att lärarens bildningsgrund behövde gå alltför myc­

ket utöver de kunskapselement, han skulle meddela sina lärjungar. Enligt

1862 års reglemente för folkskoleseminariema skulle undervisningen vid

dessa lärarutbildningsanstalter så till framställningssätt som omfång lämpa

sig efter elevernas framtida bestämmelse. Inflytelserika åsiktsriktningar vil­

le tolka detta stadgande så snävt, att seminariets undervisning borde grun­

da sig på de läroböcker, efter vilka den blivande läraren själv en gång skulle

undervisa. Ännu framemot 1800-talets slut kunde seminariekursen beskri­

vas såsom »en utvidgad och fördjupad folkskolekurs».

Genom 1914 och 1937 års seminariereformer har detta läge i grunden

ändrats. Inträdesfordringama ha skärpts. Ungefär halva antalet av de in­

4

quist tillsatts inom skolkommissionen för att utreda de blivande lärarhög­

skolornas organisation. Dess arbetsresultat torde dock föreligga först senare

under detta år.

Jag kommer i det följande först att lämna en redogörelse för den nuva­

rande lärarutbildningen och övergår därefter till de för reformen väsent­

liga allmänna synpunkterna och deras tillämpning på frågorna om lärarnas

teoretiska och praktiska utbildning. Slutligen kommer jag att beröra vissa

frågor, som stå i samband med lärarkraftens ändamålsenliga disposition för

skolans olika stadier.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

6

kan dock behörighet även vinnas enligt äldre och delvis mycket gamla be­

stämmelser. De till följd härav mycket komplicerade bestämmelserna om

behörighet till läroverkslärartjänsterna i kristendomskunskap finnas sam­

manställda i 1936 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande (SOU

1938:50 s. 93—95). Behörighet till adjunktstjänst kan enligt dessa bestäm­

melser vinnas genom icke mindre än 11 olika examenskombinationer; under

alla omständigheter fordras teologie kandidatexamen samt på det ena eller

andra sättet vitsordade studier inom filosofisk fakultet. Lärare i kristen­

domskunskap skall bekänna sig till den rena evangeliska läran.

För behörighet till adjunktstjänst, vari praktiska läroämnen ingår, ford­

ras alltid behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t, varvid sökande exempelvis

kan åberopa avgångsexamen från handelshögskola eller teknisk högskola.

De flesta lärare, som tillhöra lektorsgruppen, äro filosofie doktorer. Lek-

torstjänsterna kunna omfatta ett eller två läroämnen. För behörighet ford­

ras ämbetsexamen med minst vitsordet Med beröm godkänd i tjänstens

ämnen, licentiatexamen i ett av ämnena samt disputation för filosofie dok­

torsgrad. I vissa fall kan licentiatexamen avläggas i ett universitetsämne,

som icke direkt motsvarar men står nära något av tjänstens ämnen. Så­

lunda kan behörighet till lektorstjänst i matematik även grundas på en li­

centiatexamen i mekanik eller astronomi. Beträffande de specialbestämmel­

ser, som gälla för kristendomslektorat, hänvisas till redogörelsen i 1936 års

lärarutbildningssakkunnigas betänkande.

Den för närvarande otillräckliga tillgången på lektorskompetenta har lett

till tämligen omfattande dispenseringar. Kravet på disputation har därige­

nom i praktiken i stort sett uppgivits för de fall, där graduerade sökande

icke ha anmält sig; däremot kan en filosofie doktor alltjämt, om han i öv­

rigt är fullt behörig, vid eventuell konkurrens i regel påräkna försteg fram­

för en licentiat.

Lektor skall meddela undervisning i gymnasiet, såvida icke särskilda för­

hållanden göra annan anordning nödvändig eller önskvärd. Han är därjäm­

te i regel huvudlärare i sina ämnen och bör i denna egenskap med råd och

upplysningar tillhandagå övriga lärare i ämnet, förestå institution, som må

vara knuten till hans ämne, efter anmodan av rektor leda ämneskonferens

samt övervaka att vid konferensen beslutade åtgärder verkställas.

Extra ordinarie och extra lärare i teoretiska läroämnen skola ha genom­

gått samma teoretiska utbildning som motsvarande ordinarie lärare. Vid­

kommande icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen ankommer det på

skolöverstyrelsen att pröva, huruvida de äga förutsättningar att på ett till­

fredsställande sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsuppgif­

terna.

Den som är behörig till adjunkts- eller ämneslärarinnetjänst vid de all­

männa läroverken är även behörig till ordinarie ämneslärartjänst vid de

med läroverken jämförliga högre kommunala skolorna, alltså kommunala

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

studentårgångar beräknat den studietid (med avdrag för studiehinder men

ej för semester), som underskridits av halva antalet av dem som avlagt äm-

betsexamen och överskridits av de övriga, den s. k. medianstudietiden.

Resultatet framgår av följande tablå:

Studentårgång

Studietid,

terminer

1920

1925

1930

1935

8,8

9,4

11,2

10,4

De faktiska studietiderna överstiga enligt denna statistik avsevärt de

beräknade 7 terminerna. Härvid bör dock uppmärksammas, att flertalet av

de avlagda examina med en eller annan betygsenhet överstiger den minimi-

examen, som ligger till grund för beräkningen av normal tiden.

Den tid, ett visst betyg kräver, varierar icke så litet alltefter ämnets na­

tur och examinatorernas fordringar. Enligt en av universitetsberedningen

publicerad statistik (SOU 1949:54 s. 19) uppgick sålunda nettostudietiden

för två betyg vid mitten av 1940-talet vid Stockholms högskola till 11 må­

nader i engelska och 23 månader i romanska språk och vid Lunds universi­

tet till 9 månader i engelska och 16 i romanska språk. »Ehuru de statistiska

undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material,

torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att

nettostudietiden för examen särskilt i vissa kombinationer måste överstiga

den stadgade normaltiden», skriver universitetsberedningen. De visa dess­

utom, framhåller beredningen, att studietiden för ämbetsexamen ytterligare

förlängts sedan 1930-talets början.

För blivande kristendomslärare torde studietiden ligga ännu högre. Möj­

ligen understiger studietiden fram till teologie kandidatexamen något tiden

för en filosofisk ämbetsexamen, men därtill skall läggas de filosofiska stu­

dier teologerna måste underkasta sig för lärarkompetens i ett biämne, van­

ligen historia med samhällslära eller modersmålet.

Kostnaderna för avläggande av en ämbetsexamen uppskattas av student­

sociala utredningen (SOU 1948:42) till 19 300 kronor och för avläggande

av teologie kandidatexamen till 17 100 kronor, allt enligt 1948 års prisläge.

Ämneslärarnas praktiska utbildning.

Lärarna i teoretiska läroämnen erhålla sin praktiska lärarutbildning un­

der provåret, som är förlagt till ett högre allmänt läroverk eller ett folk-

skoleseminarium. Gällande provårsstadgor, en för provår vid läroverk och

en för provår vid seminarium, äro utfärdade den 19 maj 1917. Enligt dessa

stadgor skall provåret i regel omfatta två terminer, men skolöverstyrelsen

kan ge lärarkandidat, som har tillräcklig undervisningsvana och pröivas äga

10

målet jämte ett språk vid någon av pro vårsanstalterna i Göteborg, antalet

kvällsföreläsningar uppgick till i runt tal 75.

Den för något årtionde sedan mycket hårda konkurrensen om provårs-

platsema har efter företagna utvidgningar av provårsinstitutionen numera

avsevärt mildrats. Ett par gånger har det till och med inträffat, att vid

vårterminens början icke alla provårsplatser kunnat besättas. Det vill emel­

lertid synas, som om läraraspiranterna själva föredraga att skaffa sig viss

praktik, innan de anmäla sig till provåret. Av de 212 läraraspiranter, som

läsåret 1949—50 ansökte om provår, hade sålunda endast 23 kortare tjänst­

göring än 4 terminer; av dessa erhöllo 19 provårshänvisning.

Med undantag av vissa e. o. lärare med något högre lönegradsplacering

behöva de icke-ordinarie lärarna ej ha genomgått provår.

Övningslärarnas utbildning.

Med termen övningsämnen betecknas i läroverksstadgan, liksom i det

föreliggande förslaget till stadga för övningslärare, ämnena välskrivning,

teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, manlig slöjd, kvinnlig slöjd

och hushållsgöromål. Vid folkskoleseminarierna hänföres till denna grupp

även ämnet trädgårdsskötsel.

Beteckningen övningsämnen är knappast fullt adekvat och anses numera

föråldrad. I stadgan för kommunala flickskolor begagnas i stället beteck­

ningen praktiska ämnen, och 1946 års skolkommission har på något ställe

termen speciallärare, vari dock även inbegripes yrkeslärare m. fl. Frågan

om ny sammanfattande beteckning för övningsämnena överväges av skol-

kommissionen enligt uttalande på sid. 330 i dess betänkande.

Lärarna i teckning utbildas vid konstfackskolan. Utbildningen grundas

på realexamen eller därmed jämförliga kunskaper och omfattar en förbere­

dande, i princip ettårig utbildning och en treårig egentlig lärarutbildning.

För tillträde till denna fordras betyg i matematik efter latinlinjens fordrin­

gar. Lärjungeantalet i den förberedande kursen uppgick höstterminen 1949

till 25 och i huvudkursen (teckningslärarinstitutet) till 59. Årsexaminatio-

nen uppgår i överensstämmelse med dessa siffror till omkring 20 lärare. Den

nominella utbildningstiden överskrides ofta; i praktiken torde man ha att

räkna med en femårig utbildningstid.

Lärjungarna i teckningslärarinstitutet få redan i de båda första klasserna

någon övning i praktisk undervisning. Den är förlagd till konstfackskolans

övningsskola och torde genomsnittligt uppgå till omkring 20 lektioner. I

tredje klassen genomgå eleverna en systematiskt ordnad provårskurs, om­

fattande föreläsningar i pedagogiska frågor och praktiska övningar med där­

till hörande behandling av metodiska spörsmål. Övningsundervisningen,

som är förlagd till olika läroverk i Stockholm, omfattar vanligen ett 30-tal

lektioner. Den förberedes genom att lärarkandidaten åhör undervisningen

i den klass, i vilken han fått sig övningsundervisning tilldelad. Han erhåller

därvid och under seriens gång råd och upplysningar av provårskursens före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

12

ger kompetens för lärarinnetjänst i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöro-

mål. Höstterminen 1949 utexaminerades 5 elever från denna linje. 1942

års riksdag har fattat principbeslut om upprättande av ett statens skolköks-

och handarbetsseminarium, men den närmare utformningen av denna läro­

anstalt befinner sig ännu under utredning.

Utbildning av skolkökslärarinnor äger rum vid statens skolkökssemina-

rium i Stockholm, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala samt skolköks-

seminarier i Göteborg och Umeå. Eleverna böra före utbildningens början

ha avlagt realexamen, genomgått flickskola med normalskolekompetens

eller förvärvat motsvarande kunskaper. Vid statens skolköksseminarium

genomgå eleverna en ettårig förberedande kurs, praktisera sedan ett år —

om möjligt under skolköksseminariets kontroll — och kunna sedan intagas

i den tvååriga egentliga skolkökslärarinnekursen. För tillträde till denna

kurs fordras dock vissa kvalificerade betyg i den grundläggande allmän­

bildande utbildningen. Den praktiska lärarinneutbildningen omfattar en

planmässigt ordnad undervisning i pedagogik och hushållsundervisningens

metodik samt hospitering och undervisningsövningar. Även vid övriga skol-

köksseminarier innefattar utbildningen en ettårig förberedande kurs och en

tvåårig lärarinnekurs. Lärjungeantalet i skolköksseminarierna var höstter­

minen 1949 i den förberedande kursen 91 och i den egentliga lärarinnekur-

sen 103. Därtill kommer 15 lärjungar i den kombinerade kursen i Uppsala.

Ärligen utexamineras något över 50 skolkökslärarinnor. Härtill kommer ett

50-tal lanthushållslärarinnor, avsedda för andra undervisningsuppgifter.

Lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna skola ha genomgått

högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinsti-

tut.

Tillgången på övningslärare är för närvarande genomgående knapp. De

mycket framträdande svårigheterna att tillgodose de minsta skolornas be­

hov sammanhänga dock i hög grad med det låga timtal dessa skolor erbjuda

övningslärarna. Fn teckningslärare tvekar av begripliga skäl att åtaga sig

tjänstgöring vid en enkellinjig samrealskola, där undervisningen i hans äm­

nen i regel endast omfattar 9 veckotimmar, såvida icke någon komplette­

rande verksamhet kan erbjudas honom. I samband med den planerade löne­

regleringen för övningslärare avses emellertid undervisning vid olika skol­

former komma att i största möjliga utsträckning sammanföras till heltids­

tjänster eller i varje fall tjänster med större timantal.

b. Folkskolorna.

Folkskollärarnas utbildning.

Utbildningen vid folkskoleseminarierna regleras av stadga och undervis-

ningsplan för folkskoleseminarierna, båda utfärdade den 18 juni 1937. In­

nevarande budgetår äro 19 folkskoleseminarier i verksamhet, varav 9 pro­

visoriska.

Kicngl. Maj:ts 'proposition nr 219.

14

eller avgångsexamen från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogs-

studerande, varvid dock vissa kompletteringar kunna bliva nödvändiga.

Vid samtliga seminarier tillämpas nu försöksvis lämplighetsprov vid in-

trädesprövningen såsom på den fyraåriga linjen, varjämte inträdesprov äga

rum i teckning, välskrivning, musik och slöjd.

Undervisningen på den fyraåriga linjen omfattar de läro- och övnings-

ämnen, vari undervisning meddelas i folkskolan, samt biblioteksskötsel,

psykologi och pedagogik. På den tvååriga linjen inskränkes undervisningen

i läroämnen till kristendomskunskap, modersmålet, samhällslära, biologi

med hälsolära, biblioteksskötsel, psykologi och pedagogik. På båda linjerna

upptager timplanen dessutom en praktisk lärarutbildning, omfattande me­

todik och gruppövningar.

För elever på studentlinjen anordnas komplettering skur ser i geografi, bio­

logi med hälsolära, fysik och kemi samt för närvarande även i matematik.

Kompletteringskurs är obligatorisk för elev, som icke äger godkänt student­

betyg i ämnet.

Kompletteringskurserna kunna för närvarande icke avskaffas, men de

äro mycket betungande för eleverna och försvåra en lämplig uppläggning

av seminariearbetet. Vid ett seminarium ha förra året kompletteringskurser

i matematik, fysik och kemi försöksvis anordnats på sommaren för sådana

seminariets elever, som genomgått studentlinjens första klass. Erfarenhe­

terna av detta försök ha varit goda. Eleverna ha därigenom under det sista

seminarieåret varit helt fria från kompletteringskurser.

Efter beslut av 1947 års riksdag anordnas från och med läsåret 1947/48

utöver den obligatoriska undervisningen i engelska frivillig undervisning i

detta språk för de elever, om önska förvärva behörighet att undervisa i

engelska i folkskolan. Undervisningen börjar i näst högsta klassen och om­

fattar tre veckotimmar under tre terminer. Vid slutet av höstterminen eller

i början av vårterminen i högsta klassen anställes behörighetsprövning. För

såväl den obligatoriska som den frivilliga undervisningen i engelska beräk­

nas viss medverkan av engelska språkassistenter.

Anslutningen till de frivilliga behörighetskurserna i engelska har varit

mycket stor. Höstterminen 1949 voro sådana kurser i verksamhet vid alla

folkskoleseminarier med sammanlagt 1 624 deltagare, av vilka 659 beräk­

nades avsluta sina kurser i och med höstterminens utgång.

På tid utom timplanen meddelas i de båda första klasserna av fyraårig

linje en frivillig kurs i franska eller tyska. Sedan ett par år kan denna kurs

utbytas mot en motsvarande frivillig kurs i engelska. Härigenom har möj­

lighet beretts att för eleverna på den fyraåriga linjen stärka grunden för be-

hörighetskursen i engelska.

Sedan 1945 har riksdagen årligen anvisat medel till föreläsningar i skol-

hygieniska spörsmål vid varje seminarium, varjämte sedan 1946 samtliga

seminarier erhalla medel till kurser i tal- och röstvård. Folkskoleseminariet

Kimgl. Maj:ts proposition nr £19.

16

för klassens samtliga avdelningar, medan övriga timmar för dessa ämnen

samt för engelska, teckning och slöjd användas till grupparbete, varvid ele­

verna själva planlägga arbetet. I pedagogik och samhällslära har arbetet

fått samma karaktär som vid universitetens seminarieövningar. Anordning­

en har förknippats med stark koncentration av den praktiska lärarutbild­

ningen och förutsätter tentamenssystem för kunskapernas redovisning.

Koncentration i undervisningen och större utrymme för elevernas själv­

ständiga arbete torde särskilt på den fyraåriga linjen kunna åstadkommas

endast genom en betydande nedskärning av det schemabundna timtalet

för de olika ämnena. Vid den fyraåriga linjen i Kalmar och båda linjerna

vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm pågå sedan några år försök

med minskat antal ämnen i varje klass och minskat antal lektioner på tim­

planen. Härigenom vinnes bland annat mera tid för självständiga studier,

och den praktiska lärarutbildningen kan tillgodoses på bättre sätt. Det en­

skilda arbetet kan vid dessa seminarier även förekomma i de båda lägsta

klasserna av fyraårig linje.

Enligt undervisningsplanen pågår den praktiska lärarutbildningen i klas­

serna II—IV på den fyraåriga linjen och i båda klasserna på studentlinjen.

Den omfattar heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frå­

gor och gruppövningar samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och

besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken, under vilka eleverna i viss ut­

sträckning själva hålla lektioner, omfatta för varje elev sammanlagt 16

dagar under seminarietiden. Vid gruppövningarna äro klasserna delade i

grupper om 4—6 elever, och läsåret är indelat i perioder, motsvarande an­

talet grupper. Grupperna undervisa växelvis i de olika övningsskolklasserna.

Medan en elev undervisar, äro de övriga eleverna i gruppen åhörare. Veder­

börande handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövning­

arna omfatta för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid

vissa seminarier tillämpas nu koncentration av gruppövningarna till färre

och längre perioder, varvid elevernas lektioner få karaktären av kortare

serier. Vid två seminarier har antalet serielektioner per elev ökats till

20—25.

I vilken utsträckning eleverna kunna få tillfälle att hålla egna lektioner

i övningsskolan, beror på antalet klassavdelningar i densamma och antalet

elever i seminarieklassema. På grund av den omfattande elevintagningen

under de senaste åren ha seminariernas övningsskolor måst avsevärt utökas.

Då lokalförhållandena ej medgivit, att hela antalet erforderliga nya öv-

ningsskolklasser förlagts till seminariet, ha i stället ett växlande antal klas­

ser i seminariestadens folkskolor ställts till förfogande som övningsklasser.

Vederbörande folkskollärare kan därvid erhålla anställning som extra ordi­

narie övningsskollärare. Sju av de provisoriska seminarierna sakna för när­

varande egna övningsskolor och äro alltså helt hänvisade till folkskolans

klasser, en anordning som medför åtskilliga olägenheter.

Kvmgl. Maj:ts 'proposition nr 219.

18

ningar intagits. Elevantalet per klassavdelning är för närvarande i regel 28.

Vid en examination av 32 avdelningar med 28 elever per avdelning kunna

årligen omkring 870 elever beräknas bli tillgängliga för lärartjänstgöring.

För inträde gälla vissa bestämmelser i fråga om ålder, hälsotillstånd

m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga inträdesprov i

läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd. Skolöversty­

relsen kan medgiva, att dessutom visst prov av annan art anordnas. Beträf­

fande läroämnena fordras för inträde i tvåårig linje ungefär realexamens-

kunskaper i kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära,

geografi och biologi med häilsolära. I matematik fordras realskolans kun-

skapsmått med undantag av sista klassens kurs, och i fysik och kemi krävas

endast folkskolekunskaper. Kunskaper i främmande språk fordras ej. Inträ-

desfordringarna för den treåriga linjen vid seminariet i Haparanda äro de­

samma utom i fråga om modersmålet och biologi med hälsolära, i vilka

ämnen fordringarna äro något lägre.

Även vid småskoleseminarierna ha inträdessökande med realexamen

eller motsvarande kunskaper ständigt ökat i antal och utgöra nu till och

med flertalet. Det år 1947 medgivna nya intagningsförfarandet tillämpas

med vissa modifikationer även vid småskoleseminarierna. Nyssnämnda in­

trädessökande prövas sålunda endast i de läroämnen, i vilka de ej ha god­

kända vitsord, och särskilda lämplighetsprov tillämpas försöksvis.

Undervisningen omfattar enligt timplanerna samma ämnen som vid folk-

skoleseminariernas fyraårskurser med undantag av engelska och biblioteks-

skötsel. Fiåvillig undervisning utom timplanen meddelas emellertid bland

annat i engelska. Vid seminariet i Haparanda anordnas frivillig undervis­

ning i finska.

Riksdagen har under senare år anvisat medel till föreläsningar i skolhy-

gieniska spörsmål och kurser i tal- och röstvärd. Dessutom förekomma sär­

skilda kurser och föreläsningar av olika slag, bland annat i film- och radio­

undervisning, skolmognadsprov, sjukvård m. m.

Stadgan och undervisningsplanen för småskoleseminarierna lämna anvis­

ningar för arbetssättet av samma innehåll som de vid folkskoleseminarierna

gällande. Koncentration i undervisningen samt individuellt och självstän­

digt studiearbete böra sålunda eftersträvas. Vid småskoleseminarierna är

enskilt arbete obligatoriskt i båda klasserna av den tvååriga linjen och i de

båda högsta klasserna av den treåriga.

Ämnesträngseln och det höga veckotimtalet för den schemabundna un­

dervisningen medföra emellertid även för småskoleseminarierna betydande

svårigheter att efterkomma anvisningarna om koncentration i undervis­

ningen och ett friare arbetssätt. Självfallet tillämpas dock vid samtliga

seminarier vissa friare arbetsformer, såsom elevföredrag, diskussioner, labo-

rationer, och vid några seminarier koncentreras undervisningen i matematik,

geografi samt fysik och kemi till första klassen, medan ämnet biologi med

Kungl. Maj:ts proposition nr £19.

20

Kungl. Ma]ds proposition nr 219.

3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen,

a. Skolkommissionen och lärarutbildningen.

Skolkommissionen säger på ett ställe, att en av skolans viktigaste upp­

gifter är att skapa arbetsglädje. Läraren måste kunna omärkligt förbättra

lärjungarnas kontakt med arbetsuppgifterna, så att det, som annars skulle

gå långsamt och trögt, går lätt och livligt. Det bör finnas något i hans

sätt och väsen, som gör det lättare för de uppväxande att personligt tillägna

sig det stycke kulturliv, som tillbjudes dem. Vari den ytterst består, den­

na personlighetens värme, är icke så lätt att säga, men barnen känna

den instinktivt. Sannolikt hör det till de personliga egenskaper, som icke

kunna i någon högre grad påverkas genom lärarutbildningen. Men utbild­

ningen har kanske ändå inte varit förgäves, om den lärt varje blivande

lärare att klart inse, att »grogrunden för all undervisning är kärlek och

lyckokänsla».

Andra sidor av lärarpersonligheten kunna odlas och uppövas och alltså

även direkt påverkas under lärarutbildningen.

»Hit hör först vissa allmänna egenskaper», säger skolkommissionen,

»ett visst mått av självförtroende och säkerhet i uppträdandet, anpass­

ningsförmåga, förmåga av initiativ, vilja till objektivitet, socialt ansvar.

Hit hör vidare vissa speciellt för en lärare nyttiga egenskaper såsom för­

måga att uttrycka sig klart och redigt, känsla för rättvisa och förmåga att

hålla disciplin». (S. 356.)

Synnerligen viktigt är även, att läraren har en positiv och progressiv in­

ställning till sitt yrke och har vilja att forma sin undervisning så, att den

syftar mot ett bestämt pedagogiskt mål bortom läxuppgiften för dagen. Här

är ännu en punkt, där lärarutbildningen kan gripa in. En förutsättning är,

att den institution, där den blivande läraren får sin egentliga yrkesutbild­

ning, utformas enligt de principer, som böra prägla hela den framtida sko­

lan; det inre arbetet vid lärarutbildningsanstalterna måste gestaltas så, att

även den blivande läraren kan känna arbetsglädje under sin utbildning.

Det är gott, om den unge läraren går till sitt värv med den vidsynthet,

som bäst utvecklas på en grund av allmänna kulturella intressen, och den

känsla för lärjungarnas personliga förhållanden, som förutsätter en viss

kännedom om det moderna samhället och dess skiftande miljöer. En alltför

långt gången intellektuell ensidighet hos en lärare kan tyvärr i skolans var­

dag betyda en hänsynslöst fordrande ämnesspecialist. Icke desto mindre

måste man tveklöst hålla på att varje lärare skall äga grundlig insikt i läro­

ämnena. Man kan icke nöja sig med nätt och jämnt så mycket kunskaper,

som behöves för undervisningen på ett visst stadium, fastslår skolkommis-

sionen.

22

och behandlande verksamhet, när- det gäller sådana barn, som t. ex. har läs-

och skrivsvårigheter. Han skall själv kunna komma till rätta med lindri­

gare sådana fall. I svårare fall är han givetvis hänvisad till att samråda med

skolpsykolog och medicinsk expertis.

Utbildningen i barn- och ungdomspsykologi för de högre stadiernas lära­

re bör, utan att helhetssynen försummas, vara speciellt inriktad på de faser

av den barn- och ungdomspsykologiska utvecklingen, som avser pubertets-

förloppet och den tidiga ungdomsperioden. Läraren bör genom sin psyko-

logisk-pedagogislca utbildning ha förvärvat en sådan orientering och insikt,

att han lärt sig känna igen de vanligaste formerna av beteenderubbningar

under pubertetsåldern i vidaste mening. Då avvikelser från den normala

pubertetsutvecklingen kan misstänkas föreligga, är läraren hänvisad till

skolpsykologen och den bampsykiatriska expertisen.» (S. 359.)

Den psykologiska vetenskapen har icke blott skapat en på experimentella

och statistiska metoder grundad forskningsteknik, som kan te sig besvärlig

nog för menige man inom lärarkårerna, utan även utexperimenterat meto­

der, som i sinom tid kunna få vidsträckt tillämpning i skolarbetet. I fram­

tidens skola kunna lärarna icke umbära elementär kännedom om begåv-

ningsprövningens metodik och andra slag av testning, de måste ha träning

i att använda standardiserade prov, kunskap om grunderna för rättvis be­

dömning av undervisningens faktiska resultat samt övning i pedagogisk

journalföring, framhåller skolkommissionen.

En modern lärarutbildning måste således ha utrymme för en icke alltför

obetydlig kurs i barn- och ungdomspsykologi samt i de delar av den allmän­

na psykologien, som ha särskild betydelse för undervisningsarbete och upp­

fostran. Vissa delar av kursen kunna vara gemensamma för alla lärarkate­

gorier, andra måste, såsom nyss exemplifierats, väsentligt fördjupas för lä­

rare på det stadium, där de berörda frågorna oftast möta.

Tyngdpunkten i den egentliga yrkesutbildningen måste dock liksom hit­

tills ligga i konsten att undervisa.

»Ett utomordentligt viktigt moment i den egentliga yrkesutbildningen

är att lära sig konkretisera stoffet och på rätt sätt utnyttja det för under­

visning på skilda åldersstadier. I den egentliga yrkesutbildningen måste där­

för åtskillig tid ägnas åt en pedagogisk och metodisk genomarbetning av

de ämnen, i vilka läraren skall bedriva undervisning. Den torde företrädes­

vis böra ske i form av diskussioner mellan handledare och läraraspiranter

om skilda spörsmål i de olika ämnena: källkritik, vetenskaplig uppfattning,

åsiktsbrytningar inom de olika vetenskaperna, nya rön, anvisningar på

hjälpmedel till fortsatt kunskapsinhämtande m. in., allt i seminarieövning­

ens form. Denna uppläggning av utbildningen innebär, att läraraspiranten

under den egentliga yrkesutbildningen på nytt genomgår stora delar av

det kunskapsmaterial, han tidigare har inhämtat, men nu från övervägande

pedagogiska och metodiska synpunkter.

Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika sta­

dier kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och undervis-

ningsteknik. Det ligger i sakens natur, att eu dylik undervisning inte får

Kungl. Maj:ts proposition m 219.

24

folkskollärarens bildningsväg icke sa tidigt och så fullständigt skilde sig

från den, som lett upp till de högsta bildningsanstalterna.» För kommittén

framstod det icke som osannolikt, att seminariernas framtida utveck­

ling skulle göra dem allt mera till fackbildnings- och allt mindre till all­

mänbildningsanstalter, och man borde med tillfredsställelse kunna motse

en sådan utvecklings resultat. Kommittén fann det emellertid för det då­

varande omöjligt att uppställa studentexamen eller ens realskolexamen som

villkor för inträde i seminarium. Det skulle minska tillgången på lärarkraft

för folkskolorna, medan tvärtom en betydande och städse stegrad ökning

vore erforderlig, och det skulle i hög grad försvåra tillträdet till folkskol-

lärarbanan för unga män och kvinnor ur de bredare samhällslagren.

Redan några få år senare — år 1916 — togs det första steget till den

motsedda utvecklingen, då ettåriga utbildningslinjer för studenter anord­

nades vid några seminarier.

Skolkommissionen väger nu från andra utgångspunkter skälen för och

emot en boskillnad mellan ämnesstudierna och den pedagogiska fackbild­

ningen.

»Ur strikt pedagogisk synpunkt kan det vara en fördel att under hela

studietiden ha ett bestämt mål för kunskapsinhämtandet och att vid in­

läsandet av kursen i ett ämne ständigt ha i sikte de problem, som samman-

hänger med frågan, hur kunskapsstoffet skall utnyttjas i den framtida un­

dervisningen. Å andra sidan kan detta sätt att inhämta kunskaper medföra

den risken, att den studerande blir ett offer för den förenkling av frågeställ-

ningar och problem, som är en naturlig sak vid kunskapsstoffets framläg-

gande för bani. Det är eu sak att söka tränga in i frågorna, förvärva kun-

skap och insikt i problemställningarna, och det är en helt annan sak att

sedan lära sig, hur detta kunskapsmaterial bör disponeras och tillrättaläg­

gas för presentation i skolan.» (S. 367.)

kör sin del tvekar kommissionen icke att förorda, att ämnesstudierna

skiljas från den egentliga yrkesutbildningen.

Det är kanske icke sa lätt att åstadkomma en lärarkår, sådan som skol­

kommissionen vill ha den. Skolöverstyrelsen har intet av7 vikt att erinra

mot kommissionens allmänna synpunkter och ansluter sig obetingat till för­

slaget att skilja ämnesstudierna från den pedagogiska fackutbildningen.

Men kommissionens bild av läraren i framtidens skola har enligt översty­

relsens mening mera karaktären av en över verkligheten svävande ideal­

bild än av en reell varelse i en ofullkomlig värld. Det torde under expan-

sionstiden icke bli lätt att i önskvärd omfattning förvärva verkligt goda

lärarkrafter. »Det kan i själva verket befaras, att lärarstandarden såväl i

fråga om allmän begåvning som speciell fallenhet för lärarkallet åtminstone

under övergångstiden kommer att sjunka under den nuvarande nivån.»

I nuvarande situation torde mången ge skolöverstyrelsen rätt i att den

idealbild av läraren, som kommissionen tecknar, likt en hägring svävar över

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

26

kunskapsförråd. Ingen institution för lärarnas utbildning kan ge sina lär­

jungar allt de behöva för arbetet i skolan; lärarutbildningen bör ge den un­

ge läraren en god start, men det kommer an på honom själv att fullfölja

verket.

Självfallet maste lärarutbildningens innehåll städse avpassas efter skolans

föränderliga behov. Ganska mycket nytt pockar på sin plats i lärarutbild­

ningen, kommissionens inventering av behoven har givit ett. blott alltför

rikt resultat. Det är väl ingen överraskning att finna, att kommissionen

särskilt har framhållit behovet av en förbättrad psykologisk orientering.

Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall vara riktpunkten

för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk skolning

för de blivande lärarna icke avvisas. Även i övrigt har den psykologiska

forskningen framställt hjälpmedel och lett till resultat, som icke böra vara

obekanta för aktiva lärare. Jag är ense med kommissionen om att det psy-

kologisk-pedagogiska inslaget måste tillmätas ett utrymme i lärarutbild­

ningen, som fullt motsvarar dess betydelse för den moderna skolan.

För organisationen av de blivande lärarutbildningsanstalterna är det

främst nödvändigt att taga ställning till det gamla spörsmålet, huruvida

ämnesstudier och praktisk utbildning skola gå parallellt eller anordnas som

på varandra följande led i lärarutbildningen. Jag har nyss erinrat om den

diskussion i frågan, som fördes redan under det första årtiondet av detta

sekel. De skäl, som av folkundervisningskommittén på sin tid anför­

des till förmån för en förberedande utbildning inom de allmänna skolstu­

diernas ram och en därpå byggande fackbildning ha behållit sin friskhet,

motskälen ha successivt försvagats, i mån som nya högre skolor ha upprät­

tats och allt ivrigare utnyttjats av bildningsintressserad ungdom från alla

samhällslager. Medan fordom många av de blivande folkskollärarna voro

mogna män, innan de bestämde sig för sitt yrke, har det nu blivit allt van­

ligare, att allmänbildande studier påbörjas i mycket unga år utan alltför

preciserade yrkesplaner och att yrkesvalet sker senare på lämplig punkt

av studiegången. Det är tydligen önskvärt, att specialiseringen på lärar-

banan icke sker vid en tidpunkt, då den studerande ännu är ur stånd att

bedöma sin fallenhet och sitt intresse för lärarkallet. Beaktas detta, skulle

planläggningen av de blivande klassläramas utbildning i princip närma sig

till den studiegång, som länge praktiserats för läroverkslärarna. I likhet med

skolkommissionen och skolöverstyrelsen anser jag, att icke blott den nu­

varande utbildningsgången för läroverkslärarna bör i sina stora drag bibe­

hållas med dess uppdelning i akademiska ämnesstudier och eu därefter föl­

jande egentlig yrkesutbildning utan även en liknande väg sökas för klass-

lärarna; den komme att kännetecknas av en första allmänbildande etapp

av gymnasial karaktär och en därpå följande yrkesutbildning vid en fackut-

bildningsanstalt av högskolekaraktär. Till de jämkningar i detta program,

som bliva en följd av under den närmaste framtiden rådande förhållanden,

återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

27

4. Läraraspiranternas ämnesstudier.

På grund av den ståndpunkt, jag nyss deklarerat i fråga om lärarutbild­

ningens allmänna planläggning, faller det sig för mig liksom för skolkommis-

sionen naturligt att först skärskåda planläggningen av de blivande lärarnas

ämnesstudier. Jag kommer därvid icke att taga ställning till de många detal­

jerna. I fråga om de blivande läroverkslärarnas akademiska studier har ny­

ligen ett omfattande utredningsarbete avslutats i och med universitetsbe-

redningens betänkande rörande examina och undervisning (SOU 1949:54),

men remisstiden för detta betänkande är ännu icke tilländalupen. Frågan

om de blivande klasslärarnas ämnesstudier kan åter icke i enskildheterna

bedömas, förrän fullständig utredning föreligger beträffande gymnasiets

organisation m. in. Detta utesluter givetvis icke, att det material, som redan

nu föreligger, kan ge en ganska god orientering rörande de aktuella frågorna

och även möjliggöra vissa slutsatser av allmän natur.

a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.

Filosofisk ämbetsexamen.

Det kan icke råda mycken tvekan om att den nuvarande ämbetsexamen

förmått hävda sig som en i stort sett ändamålsenlig form för läroverkslärar­

nas teoretiska utbildning i sina ämnen. Universitetsberedningen påpekar,

att under tiden 1831—1907 medellivslängden för en akademisk examens­

ordning endast obetydligt översteg 15 år, medan den nuvarande ämbets­

examen redan, i stort sett oförändrad, har bestått i mer än 40. Det är emel­

lertid uppenbart, säger beredningen, att en examen, som ursprungligen väl

fyllde sin uppgift, småningom kan bliva mindre lämpad för sitt syfte, allt­

eftersom ändrade förhållanden inträda. Vissa reformer av ämbetsexamen

måste nu övervägas, men det står klart, att den kritik, som har framförts

mot själva examens konstruktion, icke varit principiellt mera genomgripan­

de, än att man kan bygga reformarbetet på den nuvarande ämbetsexamens

grund.

Oomtvistad är sålunda ämbetsexamens dubbla uppgift att giva de stu­

derande en fast vetenskaplig grund och att förbereda dem för verksamhet

i skolans tjänst. »Ämbetsexamen bör vara en lärarexamen», skriver skol-

kommissionen, »men den bör också kunna utgöra den naturliga språng­

brädan för fortsatt vetenskapligt arbete.»

Diskussionen om ämbetsexamen har delvis gällt avvägningen mellan

dessa båda uppgifter, erinrar universitetsberedningen. »Från skolhåll har

särskilt understrukits, att ämbetsexamen borde innehålla sådana — kanske

om möjligt alla sådana — teoretiska fackkunskaper som den blivande äm-

nesläraren behövde för att kunna utöva sitt yrke; från universitetshall har

28

mera framhållits, att examen ej kunde ge läraren alla de kunskaper han

behövde för sitt yrke och att det i själva verket vore genom en allmänt

vetenskaplig skolning, ej direkt inriktad på skolans behov, som läraren bleve

bäst. rustad att fylla sin uppgift.»

Pa skolmannahall torde vanligen medgivas, att den teoretiska förbere­

delsen vid universiteten icke kan omfatta alla de detaljer, som kunna före­

komma i skolarbetet, och att en lärare alltid måste vara beredd att genom

självstudier utvidga sitt kunskapsförråd, men många lärare upptäcka under

det praktiska arbetet luckor i kunskaperna, som de finna betänkligt stora,

och fråga sig, om det icke hade varit möjligt att på sådana områden ge dem

en bättre grund med uteslutande av annat stoff, som man sällan eller aldrig

har beröring med i skolarbetet. Formuleras kritiken på detta sätt, kan det

icke vara omöjligt att beakta den vid fastställandet av kunskapsfordring-

arna i de särskilda universitetsämnena, därom synes enighet råda inom de

utredningar, som varit verksamma på området. Vniversitetsberedningen

framhåller visserligen, att universitetsutbildningen måste ge den grundläg­

gande skolningen i vetenskapligt betraktelsesätt, redan emedan denna i re­

gel icke kan efteråt inhämtas genom självstudier parallellt med yrkesverk­

samheten, men tillägger omedelbart:

»Ä andra sidan finnas vissa områden, som i skolundervisningen äro cen­

trala och där universitetsutbildningen måste ge mera än för närvarande,

även om härigenom moment, som äro av betydelse ur den vetenskapliga

utbildningens synpunkt, måste något inskränkas. Som exempel för att be­

lysa det sagda kan tagas de moderna språken. Det språkhistoriska studiet

och bekantskapen med äldre tiders språk äro av stor betydelse för den ve­

tenskapliga skolningen; men en lärare måste även väl behärska det moderna

språket i tal och skrift för att kunna meddela en tillfredsställande undervis­

ning. Det är för lärarutbildningen oundgängligt, att universitetsstudierna upp­

öva den praktiska språkbehärskningen; man kan ej begära, att en lärare här

helt skall behöva lita till egna studier och språkträning på egen hand. Be­

redningen har därför sett sig tvungen att rekommendera, att de språlchisto-

riska partierna i studiet av moderna språk för ämbetsexamen något inskrän­

kas till förmån för den praktiska utbildningen i det moderna språket. Mot­

svarande exempel finnas från andra ämnen.» (V s. 54.)

Den ständiga anpassningen av kursernas innehåll efter skolans behov

önskliggör ett samarbete mellan akademiska myndigheter och skolmyndig­

heter. Skolkommissionen och universitetsberedningen ha samrått i denna

fråga och även hänvänt sig till läroverkens ämnesföreningar för att efter­

höra deras synpunkter på frågan. Samtliga ämnesföreningar framhöllo där­

vid angelägenheten av en omläggning av kurserna under ökat hänsynsta­

gande till skolans behov.

Universitetsberedningen finner det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen be-

redes ett visst inflytande vid utformandet av universitetskurserna för äm­

betsexamen. Den kritik, som riktats mot studieplanerna för bristande an-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition nr H19.

29

passning efter skolans krav, torde delvis vara berättigad men delvis över­

driven och felaktig.

»Om det med hänsyn till den berättigade kritiken är önskvärt, att skol­

överstyrelsen beredes medinflytande vid utformandet av studieplanerna, är

detta förhållandet icke mindre med tanke på den oberättigade. Om skolans

representanter beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på varje, för­

ändring i fråga om studieplanerna, om dessa synpunkter avvägas och jäm­

föras med universitetens och om sålunda eventuellt oberättigade krav i

varje särskilt fall kunna bemötas och ett klargörande av den lämpligaste ut­

formningen av studiekurserna kommer till stånd, torde grunden för den

missriktade och obefogade kritiken komma att undanryckas, något som

endast kan bli till fromma för universiteten.» (V s. 330.)

Samarbetet mellan universitet och skola måste emellertid vara reciprokt,

framhåller beredningen. Universiteten och de olika högskolorna böra sålun­

da beredas tillfälle att yttra sig över skolornas studieplaner, innan dessa

fastställas. »En sådan anordning skulle kunna bidraga till att skolornas

lärostoff ständigt moderniserades och den allmänna inriktningen av skol­

studierna anpassades efter den nu så snabba utvecklingen inom de olika

ämnesområdena.»

I fråga om formerna för sistnämnda samarbete framlägger beredningen

intet förslag. Däremot föreslår den, att universitetskanslern före fastställan­

det av fakulteternas förslag till studieplaner för de universitetsämnen, som

svara mot skolämnena, bereder skolöverstyrelsen tillfälle att avgiva yttran­

de över förslagen. Den föreslår vidare, att ämneskonferenser anordnas i de

särskilda universitetsämnena med representanter för de akademiska lärar­

na och studenterna vid vart och ett av de berörda lärosätena samt — i fall

det gäller skolämne — även en representant för skolöverstyrelsen. Repre­

sentanter för läroverkslärarnas ämnessammanslutningar skulle vid behov

kunna adjungeras. Konferenserna skulle återkomma med regelbundna mel­

lanrum, enligt beredningens mening i regel vart fjärde år.

Universitetsstudiernas anpassning efter skolans behov skulle vidare främ­

jas genom anställande av universitetslektorer, vilkas undervisning särskilt

skulle inriktas på att förbereda lärarverksamheten. Lektorat av detta slag

eller däremot svarande anordningar finnas redan i svenska språket, och

universitetsberedningen har i ett tidigare betänkande föreslagit liknande

befattningar i tyska, engelska och franska. SJcolkommissionen föreslår, att

universitetslektorat inrättas i betydligt större utsträckning.

»Kommissionen kan icke i detta sammanhang framlägga detaljerade för­

slag men vill dock uttala, att det enligt kommissionens mening skulle vara

till mycket stort gagn för lärarutbildningen om universitetslektorat inrätta­

des i flertalet skolämnen. Dessa lektorers huvuduppgift skulle vara att bi­

träda professorn i ämnet vid planerandet av den akademiska undervisningen

för filosofisk ämbetsexamen och att själva meddela undervisning i sådana

30

moment, som är av särskild betydelse för lärarutbildningen, och som icke

kan tillgodoses i övriga akademiska lärares undervisning. Enligt kommis-

sionens mening bör de pedagogiska universitetslektoraten icke vara heltids­

tjänster utan innehas av vetenskapligt och pedagogiskt välmeriterade lära­

re med bibehållen högst halv tjänstgöring vid sin läroanstalt och med bibe­

hållna löneförmåner i lärarbefattningen jämte visst tillägg.» (S. 411—412.!

I några uttalanden från universitetshåll invändes emellertid, att frågan

om de pedagogiska lektoraten kommit i nytt läge genom det framlagda för­

slaget om lärarhögskolor. Sålunda skriver humanistiska sektionen i Lund:

»Det synes bliva nödvändigt att för den pedagogiska utbildningen av

laroverkslärare inrätta tjänster vid lärarhögskolorna av väsentligen samma

karaktär som de föreslagna universitetslektoraten, och det torde inte möta

nagra större hinder att åt dessa tjänsters innehavare anförtro den av kom­

missionen i främsta rummet nämnda uppgiften, biträdandet vid planlägg­

ningen av den akademiska undervisningen för ämbetsexamen. Härtill kom­

mer, att det torde vara direkt omöjligt att enligt skolkommissionens förslag

justera kursfordringarna i ämbetsexamen nedåt och samtidigt enligt kom­

missionens kraftiga framhållande (s. 387) se till, att studierna för ämbets­

examen icke förlora sin vetenskapliga halt, om de akademiska studierna i

varje skolämne på samma gång skola utökas med en relativt rikligt tilltagen

lektorsundervisning med sikte pa lärarutbildningen. Denna anordning inne­

bär ett klart avsteg från principen att göra boskillnad mellan den åkade-

miska och den pedagogiska utbildningen, och sektionen vill därför fram­

ställa till allvarligt övervägande huruvida icke de pedagogiska lektoraten

böra helt överföras till lärarhögskolorna.»

Huvudkritiken mot ämbetsexamen gäller emellertid icke stoffurvalet utan

studietidens längd. Gång efter annan har i framställningar från

berörda parter och i offentliga utredningar fastslagits, att den faktiska stu­

dietiden alltför mycket kommit att överstiga den beräknade. Denna uttänj-

ning av de akademiska studierna återverkar på flera områden och har fram­

kallat livliga yrkanden på snara och effektiva motåtgärder.

_ Jag har redan i ett föregående avsnitt anfört siffror, som belysa studie­

tidens förlängning. I den anförda statistiken hade tidsförlust på grund av

studiehinder av olika slag fråndragits. Insamlar man uppgifter rörande

bruttostudietiden — utan alla avdrag — kommer man till ännu högre siff­

ror, som i vissa sammanhang kunna vara av intresse. Skolkommissionen

meddelar en statistik av detta slag, utförd år 1946 på uppdrag av Uppsala-

avdelningen av Sveriges yngre Iäroverkslärares förening och Sveriges yngre

naturvetares förening. Den avser genomsnittlig studietid för filosofisk äm­

betsexamen vid Uppsala universitet inom de matematisk-naturvetenskap-

liga ämnesgrupperna. Utvecklingen för tiden 1930—44 framgår av följande

tabell, bruttostudietiderna närma sig enligt denna statistik dubbla normal­

tiden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

32

tistiken och förordar en reduktion av den effektiva studietiden till det ur­

sprungligen avsedda. Detta skulle medföra en betydande engångsvinst i lä-

rarkraft.

»Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större bety­

delse. Rekryteringen av lärarbanan skulle stimuleras, flänga studenter rva-

ga nu av naturliga skal tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under

den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare

giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som överstyrelsen i det

föregående framlagt, framstår därför beskärningen av utbildningstiden som

ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet.

Och det är lika uppenbart att det som skall göras måste ske mycket snart.

Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.»

I cirkulärskrivelse den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna har

universitetskanslern uttalat önskvärdheten av att den faktiska studietiden

bringas till bättre överensstämmelse med examensstadgans bestämmelser.

Åtskilliga enskilda ämnesrepresentanter torde i överensstämmelse härmed

ha vidtagit åtgärder för att beskära kurserna, men skolkommissionen anser

icke, att frågan i dess helhet därigenom har förts fram till en rationell lös­

ning. Strävandena att begränsa studietiden få den avsedda effekten, en­

dast om de uppbäras av ledande universitetskretsar, betonar skolöverstyrel­

sen och fortsätter:

»I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens för­

måga och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så

hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den all­

männa diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lä­

rarutbildningen borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläg­

gas till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar" i

framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga

att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfreds­

ställandet av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen

värdet av de fria universitetsstudierna så uppenbart, att överstyrelsen med

största beklagande skulle se en utveckling, som kunde leda till att universite­

tens förmåga att sörja för utbildningen av ett tillräckligt antal lärare måste

sättas i fråga.»

I utlåtandena över skolkommissionens betänkande beröres studietidens

längd från olika utgångspunkter. I ett par av de akademiska kollegiernas

utlåtanden invändes, att lärarbristen är ett komplicerat fenomen och att

även studietidens förlängning beror av flera samverkande omständigheter.

Sålunda yttrar matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund:

»Den ansvällning av kurserna för ämbetsexamen, som ägt rum, har till

stor del sin grund i universitetets dubbla uppgift att tjäna både forskning

och undervisning. Studenterna, som börja sina studier, kunna ej bedöma

om de bättre lämpa sig som lärare eller forskare och böra därför ej tvingas

att välja studieriktning förrän de kommit in i studierna, och universitetets

strävan går ut på att så länge som möjligt lämna dem valet fritt mellan de

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

33

båda banorna. Att detta är till fördel för studenterna kan ingen förneka.

Den grundläggande utbildningen måste dock med oförändrad avgränsning

av ämnena svälla genom ämnenas tillväxt genom nya forskningsrön. När

det gäller att försöka utreda orsakerna till den otillräckliga lärarrekryte-

ringen i vissa ämnen får betydelsen av studietidens längd dock icke över­

drivas. En viktig orsak är, att inom alla skolämnen de elementära övnings­

kurserna äro överfyllda och studenter varje år måste avvisas. Enda bote­

medlet häremot är ökade resurser för universitetet i form av större institu-

tionsutrymmen. Detta gäller i första hand laborationsämnena. Läraryrket

måste göras mera lockande. På grund av dess ansträngande karaktär måste

antalet lektionstimmar minskas. Vidare måste den ekonomiska ställningen

förbättras. De otillfredsställande ekonomiska villkoren för lärarna göra

även, att tillströmningen till denna bana är starkt beroende av konjunktu­

rerna på arbetsmarknaden.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola har redan för tio år sedan föreslagit

vissa undervisningstekniska åtgärder i syfte att nedbringa studietiden men

erinrar nu om att studietidens längd endast till en del är beroende av stu­

diekurser och undervisningsmetoder:

»Den bestämmes på ett avgörande sätt av studenterna själva och står i

direkt förhållande till deras förutsättningar för akademiska studier. Den allt

mer ökade normaltiden för ämbetsexamen kan lärarrådet icke underlåta

att sätta i samband dels med en viss kvalitetssänkning hos studentmateria­

let, vilken länge gjort sig gällande och måhända i framtiden kan bli mer

märkbar, dels med en allt mer tilltagande tendens hos studenterna att kom­

binera studierna med förvärvsarbete.»

Allmänt äro dock de akademiska kollegierna beredda att acceptera en

sänkning av betygsfordringarna i ämbetsexamen från 7 till 6 enheter och

givetvis även överflyttningen av pedagogikkursen till lärarhögskolorna.

Kommissionens uppfattning finner stöd även på skolmannahåll. Ganska

väl torde den allmänna meningen i kollegierna uttryckas genom följande ut­

talande av Allmänna adjunktsf öreningen:

»Beträffande de akademiska studierna för gymnasie- och realskollärare

vill adjunktsföreningen med instämmande understryka kommissionens för­

slag om att ämbetsexamen, utan att studierna förlorar sin vetenskapliga

halt, blir en examen direkt inriktad på läraryrket, samt att studieplanernas

innehåll fastställes efter överläggningar mellan representanter för univer­

sitet och skola. Att en minskning av studietiden för såväl ämbetsexamen

som licentiatexamen är nödvändig, torde vara odisputabelt. Av vikt är en­

dast, att denna minskning åstadkommes genom en rationalisering av stu­

dierna, och att den inte får till följd en sänkning av nivån.»

En och annan betänksam röst gör sig likväl hörd. Sålunda yttrar en kon­

ferens av rektorer från handelsgymnasierna:

»Vi finna det betänkligt att skolkommissionen föreslår en minskning i

kravet på ämnesbetyg i fil. mag. examen, innebärande en sänkning av ford­

ringarna på de blivande lärarnas kunskaper. Vi finna det rimligare att bi-

3 —

Bihang till riksdagens 'protokoll 1050. 1 sand. Nr 219.

Kungl. Maj ds proposition nr SI 9.

34

behålla fordran på kvalitet i examen, men att betalning av statsmedel får

utgå under den del av utbildningstiden, som användes för studier vid lärar­

högskola och aspiranttjänstgöring.»

På andra håll hoppas man, att en förbättrad anpassning av universitets­

kurserna efter skolans behov skall göra det möjligt att bibehålla nuvarande

krav på 7 betyg utan att normaltiden 7 terminer överskrides.

Skolkommissionen tänker sig den akademiska utbildningen för en blivan­

de realskollärare som en utbildning i två huvudämnen jämte ett eller flera

biämnen, med en betydande frihet för den studerande att själv kombinera

olika skolämnen.

»Med hänsyn till vikten av att den studerande fördjupar studierna åt­

minstone i något ämne, torde det få betraktas som önskvärt, att den stu­

derande i allmänhet söker förvärva högsta betyget i något av de i examen

ingående ämnena. Direkt föreskrift torde böra utfärdas, att tentamen i

minst två universitetsämnen bör avläggas för betyget Med beröm godkänd.

En minimiexamen skulle enligt detta förslag sålunda innefatta betygsgra-

derna 3 + 24-1 eller 2 + 2 + 2 eller 2 + 2 + 1 + 1. Enligt kommissio­

nens mening torde det ur flera synpunkter komma att visa sig värdefullt,

att blivande lärare på detta sätt breddar sin examen genom tentamina för

1 betyg i ett eller flera biämnen. En lärare med en bred ämbetsexamen kan

i egenskap av klassföreståndare ta hand om sina lärjungar i flera ämnen,

än som nu är vanligt. Detta är, såsom kommissionen redan tidigare fram­

hållit, i och för sig en önskvärd utveckling, och det blir vid de många, jäm­

förelsevis små centralskolor, som kommissionen förutsätter såsom en följd

av den föreslagna skolreformen, helt enkelt nödvändigt.» (S. 387.)

Kommissionen förutsätter, att i framtiden tjänst som realskollärare i re­

gel kommer att ledigförklaras i två skolämnen men att för dylik tjänst i

allmänhet skall fordras kompetens för undervisning i ytterligare minst ett

ämne.

De nuvarande ettbetygskursema äro, framhåller kommissionen, endast

något förkortade tvåbetygskurser och avsedda för samma kompetensområ­

de som dessa. För framtiden böra de särskilt tillrättaläggas för undervis­

ningen på realskolestadiet. Kommissionen är beredd på att det kan vålla

universitetens ämnesrepresentanter åtskilliga svårigheter att giva ettbetygs­

kursema denna läggning men hoppas att dessa skola kunna övervinnas ge­

nom samarbete mellan universitetens och skolans representanter.

Det har i allmänhet varit lättare för remissinstanserna att acceptera en

minskning av ämbetsexamens bredd än en kvalitativ försvagning av denna

examen.

Lektorernas förening vänder sig sålunda med bestämdhet mot skolkom-

missionens förslag att två ettbetygsämnen skola kunna ingå i en ämbets­

examen med endast sex betyg.

»En sådan ämbetsexamen innebär en avsevärd standardsänkning i jäm­

förelse med nuvarande förhållanden, och det är svårt att se, huru detta

rimmar med SK:s uttalande (s. 387 f.), att ’det är nödvändigt, att lärarna

Kungl. Maj ds proposition nr 219.

3G

på respektive stadier, och för det andra kompetenskravet i det hela på de

lärare, som skola handha undervisningen på stadiet i fråga. Det synes icke

vara möjligt att av en lärare kräva lika kompetens i samtliga ämnen, i

vilka han undervisar. Sedan gammalt har man därför ställt lägre krav på

det tredje ämnet, som ingår i en treämnesadjunktur, respektive på det

andra ämnet, som ingår i ett två-ämneslektorat. Med minimikompetens av­

ses här den nämnda lägre kompetensen. När det gäller realskolstadiet,

har minimikompetensen fixerats till 1 betygsenhet i det ifrågavarande äm­

net i filosofisk ämbetsexamen. Huruvida detta är lämpligt avvägt, beror

naturligtvis huvudsakligen på hur kursfordringarna äro beskaffade. Över­

styrelsen är medveten om att de nuvarande 1-betygskurserna ingalunda

alltid äro väl avvägda och finner det angeläget, att en undersökning verk­

ställes rörande möjligheterna att avpassa kursfordringarna efter realskolans

behov, så att 1 betyg kan medföra minimikompetens för undervisning i åt­

minstone flertalet ämnen. Överstyrelsen vill här understryka vikten av att

kurserna för såväl lägre som högre betyg i filosofisk ämbetsexamen fast­

ställas efter samråd med överstyrelsen. Såsom nyss nämndes, måste man

emellertid bestämt skilja mellan minimikompetensen och den s. a. s. nor­

mala kompetensen för undervisning i ett ämne på realskolstadiet, och för

denna senare bör liksom hittills krävas 2 betyg i ämbetsexamen.

Beträffande ämbetsexamens konstruktion kan överstyrelsen i detta sam­

manhang icke fatta definitiv ståndpunkt. Här bör universitetsberedningens

förslag avvaktas. Överstyrelsen nöjer sig därför med att nu framhålla, att

det synes vara lämpligt, att bestämmelserna inrymma möjlighet för två

typer av examen. Den ena bör omfatta tre undervisningsämnen, vilket

lämpar sig för lärare vid en realskola utan gymnasium. Den andra bör om­

fatta endast tvenne undervisningsämnen men med högre betyg i dessa,

vilket i många fall synes lämpa sig väl för lärare, som eftersträva anställ­

ning vid skolenhet omfattande gymnasium och realskola.» (S. 112—113.)

Universitetsberedningen finner det ytterst angeläget, att en effektiv för­

kortning av den ämnesteoretiska lärarutbildningen kommer till stånd. Be­

redningen har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vid förhand­

lingar med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv in­

ställning till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. En

sådan förkortning är enligt beredningens mening nödvändig alldeles obero­

ende av den för tillfället rådande lärarbristen.

Beredningen diskuterar först den ifrågasatta minskningen av betygs-

summan i en minimiexamen från 7 till 6 betyg. Då sänkningen bestämt

förordats från skolhåll, torde inga betänkligheter med hänsyn till lärar­

yrkets krav kunna anföras mot att gränsen dragés vid 6 betygsenheter.

Icke heller med hänsyn till ämbetsexamens karaktär av vetenskaplig

preliminärexamen torde något vara att erinra mot sänkningen. I den nu­

varande filosofie kandidatexamen, vilken även tjänar som grund för fort­

satta vetenskapliga studier, fordras endast 6 betygsenheter, och detta har

i praktiken allmänt ansetts vara tillfyllest.

Däremot tager beredningen bestämt avstånd från förslaget om ytter­

ligare nedskrivning av fordringarna. »En så stark begränsning som till 5

Kungl. Maj:ts proposition nr '219.

38

denna examen ger undervisningskompetens i två skolämnen och bör lämpa

sig väl för gymnasieadjunkter. Ämbetsexamen kan även avläggas med

betygskombinationen 2 + 2

-f-

1 + 1» varvid 2-betygsämnena iiro huvud­

ämnen och 1-betygsämnena biämnen; denna examenstyp ger således under­

visningskompetens i fyra skolämnen för realskolestadiet. Mellan dessa båda

ytterlighetstyper kunna olika variationer tänkas.» (V s. 98.)

Remissbehandlingen av universitetsberedningens förslag är, som jag nyss

nämnde, ännu icke avslutad.

D e högre filosofiska studierna och lektorsko m-

petensen.

Genom bestämmelsen att lektor skall ha avlagt licentiatexamen och dis-

putationsprov har man velat sörja för god kontakt mellan den vetenskap­

liga utvecklingen och gymnasieundervisningen. Den vetenskapliga forsk­

ningen ger ständigt nya fakta och synpunkter. Gymnasieundervisningen

måste följa med i loppet, om den icke skall bli ett utvecklingsfonder. Detta

nödvändiggör en ständig nybearbetning av lärostoffet inom gymnasiets alla

ämnen; det är en krävande anpassningsprocess, som förutsätter mottaglig­

het för nya tankar och redobogenhet att mönstra ut det som är dött, även

sådant som kanske har sitt affektionsvärde för en äldre generation. De som

skola leda och utföra ett sådant arbete böra helst själva ha erfarenhet av

vetenskapliga metoder och problemställningar. Med rätta har man räknat

det som en stor tillgång för vårt svenska gymnasium, att det även kunnat

räkna vetenskapsmän i lärarnas led. »Somliga menar, att denna höga

kompetens bör fordras av varje lärare på gymnasiet,» skriver skolkommis-

sionen, »andra hålla före, att man åtminstone bör fordra, att varje läro­

ämne på gymnasiets timplan företrädes av en lärare, som disputerat i detta

ämne.»

Skolkommissionen redovisar rätt utförligt skäl och motskäl. Det är icke

svårt att argumentera för de nuvarande behörighetskraven:

»Man hänvisar till, att de arbetsformer och det studiesätt, som numera

allmänt anses böra tillämpas på gymnasiet, särskilt i dess högsta ringar,

ställer än större krav än tidigare på lärarnas vetenskapliga utbildning.

Vidare brukar man framhålla betydelsen för universiteten och den veten­

skapliga forskningen av att avhandlingen bibehålies såsom kompetenskrav.

Kravet på disputation för behörighet till lektorstjänst har utan tvivel haft

till följd, att ett mycket större antal unga akademiker, än eljest skulle

ha varit fallet, efter ämbetsexamen fortsätter sina studier fram till doktors­

graden. Det är utan vidare klart, att detta haft stor betydelse i ett litet land

som vårt för framstegen på den vetenskapliga forskningens områden och för

rekryteringen till akademiska lärarbefattningar. Det har över huvud ökat

antalet av dem, som bedriver vetenskapligt arbete. Lektorstjänsterna har

betraktats som värdefulla reträttposter för dem, som av en eller annan an­

ledning icke kunnat beredas stadigvarande anställning som akademisk

lärare. Man framhåller, att det skulle rimma illa med den nu pågående

vetenskapliga upprustningen att vidtaga åtgärder, som skulle minska an­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

39

talet doktorander och disputationer. Slutligen har i detta sammanhang

ofta påpekats, hur viktigt det är för det allmänna kulturlivet, att gymnasie-

lärarnas vetenskapliga utbildning är så grundlig som möjligt.» (S. 395.)

Å andra sidan är naturligtvis vetenskaplig utbildning icke i och för sig

någon garanti för pedagogisk duglighet. Det är icke mindre lätt att samla

argument för en uppluckring av de gällande behörighetskraven:

»Man hänvisar till erfarenheten, att gymnasietjänstgöring och huvud-

lärarskap kan bestridas väl av lärare, som icke har högre kompetens än

ämbetsexamen. Man menar, att betydelsen av vetenskaplig skolning över­

betonats, och hävdar, att förmåga av självständigt vetenskapligt arbete

kan ådagaläggas på annat sätt än genom avläggande av licentiatexamen

och disputationsprov. Man bestrider ingalunda gymnasiets behov av veten­

skapligt väl kvalificerade lärare, men man anser det stå i strid med skolans

intressen att knyta behörigheten för lektorstjänst vid kravet på licentiat­

examen och disputation. Man menar därför, att lektorstjänst bör stå öppen

för varje lärare med behörighet att söka och inneha läroverkslärartjänst,

och att konkurrensen i varje enskilt fall bör få avgöra, vem som skall ut­

nämnas till tjänsten. Det anses ligga något orimligt i att en lärare, som i

åratal på ett förtjänstfullt sätt bestritt allt till en lektorstjänst hörande

arbete, på grund av stadgans bestämmelser skall vara inkompetent att söka

och inneha sådan tjänst. Påståendet, att ett slopande av kravet på dis­

putation skulle få ödesdigra följder för den vetenskapliga forskningen, anses

innebära en betydande överdrift. Detta argument hade, framhåller man, en

viss tyngd vid en tidpunkt, då antalet tjänster, som kräver disputation,

var jämförelsevis lågt. Om bestämmelserna för erhållande^ av lektorstjänst

utformas så, att en god doktorsavhandling under alla förhållanden kommer

att utgöra en tungt vägande merit, blir den vetenskapliga forskningens in­

tressen väl tillgodosedda. En läraraspirant med ^ vetenskapliga intressen

kommer då icke av hänsyn till karriären att avhålla sig från att fullfölja

studierna fram till doktorsgraden, och det är sådana doktorander, som uni­

versiteten framför allt har intresse av, icke doktorander vilkas avhand­

lingar framtvingas på grund av gällande kompetenskrav.» (S. 395—396.)

Enligt kommissionens åsikt måste frågan om lektorskompetensen i första

hand ses ur skolans synpunkt. Varje ämne på gymnasiet bör om möjligt vara

företrätt av en lektor och huvudlärare. Denne bör vara skyldig att följa

med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utvecklingen i sitt

ämne för att kunna göra nya rön fruktbärande för skolans arbete; han

måste därför besitta höga vetenskapliga och pedagogiska meriter.

Vilka examenskrav som med hänsyn härtill böra uppehållas för lektors­

tjänst, beror främst av de arbetsmetoder, som inövas under studierna för

de olika akademiska examina. Enbart en ämbetsexamen vore enligt kom­

missionens mening för svagt underlag.

»Studierna för filosofisk ämbetsexamen, i synnerhet de som avser högsta

betyget, har visserligen vetenskaplig karaktär. De innebär dock i allmänhet

inte en sådan grad av fördjupning, att den studerande kan sägas bedriva

självständigt vetenskapligt arbete. Den egentliga vetenskapliga skolningen

i vårt land ges vid licentiatseminarierna. Det är den grundliga, över flera

Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.

40

år utsträckta skolningen i vetenskaplig metod, som är licentiatexamens

väsentliga värde. Även om förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt

arbete kan vinnas på andra sätt, är det obestridligt, att sådan förtrogenhet

och förmåga normalt förvärvas under studierna för licentiatexamen. Det

är därför rimligt att som normalväg till lektorskompetens fordra avläg­

gande av denna examen. En översyn av fordringarna för licentiatexamen

torde dock böra företagas, för att den skall bli mer ändamålsenlig med hän­

syn till blivande gymnasielärares behov.» (S. 396.)

Att kräva disputation vore däremot enligt kommissionens mening att gå

för långt.

»Inom den svenska statsförvaltningen finns ingen motsvarighet till de

höga fordringar på teoretisk och vetenskaplig kompetens, som gäller för

lektoraten vid de allmänna läroverken. Vid de tekniska gymnasierna, han-

delsgymnasierna och seminarierna samt de kommunala och privata gymna­

sierna uppställes ej krav på disputation för erhållande av lektorstjänst.

Över huvud taget finns det utom för lektorstjänst vid högre allmänt läro­

verk icke någon annan tjänst i riket, för vilken disputation uppställes som

kompetenskrav. En läkare, en jurist eller en präst kan nå de högsta poster­

na inom sina verksamhetsområden utan att ha avlagt disputationsprov.

Inte ens för kompetens till professur föreskrives disputation, fastän av na­

turliga skäl de flesta professorer har disputerat.

I intet annat land i världen ställes krav på disputation för någon lärar­

tjänst i det allmänna skolväsendet.» (S. 397.)

Om god tillgång funnes på lärare med den högsta möjliga vetenskapliga

utbildningen, kunde måhända likväl skäl anföras för att upprätthålla nu­

varande kompetenskrav. Sa är dock ingalunda fallet. Det har i årtionden

rått brist på kompetenta sökande till lektorstjänster, påpekar kommis­

sionen. Endast i ett jämförelsevis litet antal skolämnen har tillgången på

sökande motsvarat efterfrågan.

Kommissionen lämnar en tabellarisk sammanställning rörande de under

perioden 1930—1946 ledigförklarade lektorstjänsterna. Därvid ha sökande,

som anmält sig till mer än en tjänst, endast räknats en gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Ämnesgrupp

Antal sökande

tjänster

totalt

utom trans­

portsökande

Humanistisk..............................

423

432

360

Naturvetenskaplig......................

199

196

159

Sammanställningen torde visa, att bristen på lektorskompetenta icke är

en tillfällig krisföreteelse, säger kommissionen. I genomsnitt ha under tiden

1936—46 ett femtiotal personer per år disputerat i ämnen, som ge lektors-

behörighet. Det är emellertid en rad yrken, som tävla om dessa personer,

alldeles bortsett från att icke enbart de allmänna läroverken utan även

seminarierna, de tekniska läroverken, privatläroverken och andra under­

41

visningsanstalter draga till sig filosofie doktorer. Antalet disputander mot­

svarar icke på långt när behovet, och kommissionen anser det föga sanno­

likt, att de av 1946 års riksdag beslutade licentiand- och doktorandstipen­

dierna under överskådlig tid skulle kunna avhjälpa lektorsbristen, ens om

antalet lektorstjänster hölles konstant. »Under perioden 1950—1970 har vi

att motse en mycket hård konkurrens om arbetskraften på alla områden, och

den kommer att starkt påverka rekryteringen till de lärda banorna. Detta

är ett tungt vägande skäl för att skära ned studietiden, så långt detta är

möjligt med hänsyn till de krav på kvalitet, som måste upprätthållas. Även

om kravet på disputation bortfaller, kommer studietiden för vinnande av lek-

torslcompetens att vara längre än normaltiden för avläggande av medicine

licentiatexamen».

Enligt kommissionens mening behöva fordringarna på licentiatbetyget

icke sättas högre än som kräves för examens godkännande. Ingår i lek-

torstjänsten även ett biämne, bör däri fordras lägst betyget Med beröm

godkänd i ämbetsexamen.

Kommissionen har emellertid ingalunda avsett att från lektorsbehörig-

het obevekligt utestänga de lärare, som icke avlagt licentiatexamen. I lik­

het med 1936 års lärarutbildningssakkunniga anser kommissionen det vara

i skolans intresse, att lärare, som i sin undervisning på gymnasiestadiet

ådagalagt en framstående skicklighet, erhålla sådan kompetens, under

förutsättning att deras förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt ar­

bete är tillförlitligt styrkt.

Det har uttalats farhågor för att borttagandet av disputationskravet

skulle minska antalet disputationer och medföra en sänkning av den kul­

turella standarden. Kommissionen vill på grund härav mycket kraftigt

understryka vikten av att den vetenskapliga skickligheten även i framtiden

vid tillsättning av lektorat jämställes med pedagogisk skicklighet som be­

fordringsgrund och anser sig under sådana förhållanden kunna räkna med

ett betydande inslag av filosofie och teologie doktorer i lektorskåren.

Under remissgången har licentiatexamen föga uppmärksammats, men

disputationskravet så mycket mera.

Vid universiteten håller man i allmänhet på disputationen. Sålunda anför

humanistiska sektionen i Lund:

»I den så ofta dryftade frågan om lektorskompetens kan sektionen trots

alla av kommissionen anförda skäl icke frångå sin tidigare uppfattning,

att doktorsgraden i princip bör bibehållas som förutsättning för lektorskom­

petens. Med tanke på lektorns tilltänkta ställning inom det blivande gym­

nasiet innebär en doktorsgrad för ingen del någon överkvalificering. Den

utöver licentiatexamen vidgade och fördjupade utbildning, som förvärvan­

det av doktorsgrad medför, torde även i fortsättningen visa sig vara en så

stor tillgång för våra gymnasier, att den är väl värd att bevara, låt vara

att det redan praktiserade dispensförfarandet tidvis kan komma att i viss

Kinigl. Maj:ts proposition nr 219.

42

utsträckning behövas anlitas. Sektionen vill föreslå, att åtgärder för regle­

ring av lektorskompetensen uppskjutas, tills erfarenheter vunnits av verk­

ningarna av de nya licentiand- och doktorandstipendierna och av de starkt

höjda bidragen till täckande av tryckningskostnader i samband med dispu­

tation. Konjunkturfluktuationer kunna aldrig undvikas, och de senaste

åren har den höga sysselsättningen icke kunnat undgå att påverka till­

strömningen till universiteten, särskilt till de högre studierna. Skulle för­

sämrade konjunkturer inträda, vänta universiteten ökad lärjungefrekvens

på alla stadier.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet anser,

att kommissionen gått mycket för långt, när den till och med vill ge lektors-

behörighet på ett cum laude i licentiatexamen. »Två betyg i licentiatexamen

betyder ... i de flesta ämnen, där tre betyg är normalbetyg, en dålig licenti­

atavhandling och utgör således ett minimum av vetenskaplig prestation,

som knappast kvalificerar sin man att i den relativa isoleringen vid ett

landsortsgymnasium fortsätta vetenskaplig forskning.»

Vad som bestämmes om lektorskompetensen har återverkningar även

utanför skolan. Humanistiska sektionen i Uppsala erinrar om att dispu-

tationskrav icke ställes i övriga nordiska länder. »Det visar sig också där

gång på gång vanskligt att på tillfredsställande sätt återbesätta den högre

forskningen och undervisningens poster», säger sektionen. Disputations-

kravet bör enligt sektionens mening bibehållas för lektorer i betydelsen av

huvudlärare på gymnasiet, och sektionen »vill icke motsätta sig», att filo­

sofie licentiatexamen fastställes såsom kompetensvillkor för övriga ordi­

narie gymnasielärare.

Sistnämnda förslag utsätter sektionen för professor Lönnroths kritik.

Hur tilltalande kravet på licentiatexamen för alla gymnasielärare än kan

synas i teorien, ter det sig dock groteskt i verklighetens ljus. Även om nu­

varande gymnasieorganisation hölles konstant, skulle en fyrdubblad pro­

duktion av licentiater bliva erforderlig under en period av 15 år, om planen

skulle genomföras.

»Förslaget att bibehålla disputationskravet för lektorer är vida rimli­

gare, men man måste likväl taga hänsyn till att redan nu en akut brist

råder på kompetenta sökande till lektorat i matematik, fysik, kemi och

moderna språk. Skolkommissionen torde ha rätt, då den uttalar, att det

icke finns grundad anledning tro, att antalet doktorer under överskådlig

tid kommer att täcka bristen på sökande till lektorstjänster, även om man

räknar med oförändrat antal sådana tjänster. Det är icke heller för gym­

nasiernas arbete tillfredsställande, att mindre åtrådda lektorat skola reser­

veras för ofta pedagogiskt föga framstående doktorer med släta avhand­

lingar. Det bör framhållas, att 1945 års universitetsberedning gjorde sitt

av kommitterade åberopade uttalande om önskvärdheten av att fasthålla

disputationskravet, innan den konfronterats med de uppgifter rörande bris­

ten på kompetenta sökande till lektorat, som skolkommissionen framlagt.

Det förhållandet, att skolkommissionen själv ej i tillbörlig utsträckning

tagit hänsyn till den beräknade lärarbristen, berättigar ej sektionen att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

43

göra samma misstag i än grövre form.-----------Principen att kräva högsta

möjliga vetenskapliga utbildning av den högre skolans lärare motarbetas

på längre sikt vida mer än den främjas av att kompetensnormerna sättas

så högt, att ett ohämmat dispenserande från dessa kompetensnormer blir

följden. Därigenom kommer man i praktiken att hamna långt under den

minimikompetens, som annars kunde fastställas, och därigenom skulle väg

beredas för krav på radikala nedskärningar av de vetenskapliga kompe­

tensnormerna för lärare.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola deklarerar sin bestämda uppfattning,

att det ligger i både skolans och det svenska kulturlivets intresse, att gym­

nasiet äger vetenskapligt väl kvalificerade lärare. Det vore ett steg mot

kulturell nedrustning att stryka kravet på disputation för lektorerna. Men

yttre omständigheter kunna likväl framtvinga ett sådant steg:

»Den enda bärkraftiga motivering, som kan anföras därför, är den sedan

länge kännbara bristen på kompetenta sökande till lektorat. Det är knap­

past att förvänta, att denna brist skall avhjälpas; förhållandet mellan lek­

torernas reallön och de andra lärarkategoriernas är alltför ogynnsamt för

att locka ett tillräckligt antal läraraspiranter att underkasta sig de upp­

offringar, som förvärvandet av doktorsgrad innebär. Lärarrådet finner

denna omständighet så avgörande, att det icke kan motsätta sig kommis­

sionens förslag att kravet på doktorsavhandling och disputation bortfaller

som kompetensvillkor för erhållande av lektorstjänst. En oeftergivlig för­

utsättning härvid är emellertid, att vetenskapliga meriter, ådagalagda ge­

nom disputationsprov och vetenskapliga skrifter, tillmätas största bety­

delse vid tillsättningen av huvudlärarbefattningar på gymnasiet och även i

övrigt på alla skolans stadier, samt att klara föreskrifter i detta avseende

införas i läroverksstadgan».

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna erinrar om att överstyrelsen

vid ett tidigare tillfälle uttalat sig för att teknologie doktorsgrad i mate­

matik, fysik och kemi borde medföra samma kompetens som filosofie dok­

torsgrad. »Om nu disputationskravet i enlighet med kommissionens förslag

kommer att borttagas, så synes även teknisk licentiatexamen i här berörda

ämnen böra anses innefatta tillräcklig kompetens för lektorat», framhåller

överstyrelsen.

Även de högre skolornas kollegier uttala sig i rätt stor utsträckning om

lektorskompetensen. Skolöverstyrelsen ger följande översikt över de av

kollegierna föreslagna behörighetsvillkoren:

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

H. allm.

Övriga

läroverk

h. skolor

Antal yttranden....................................................

41

8

49

Disputation ..........................................................

11

—

11

Licentiatexamen....................................................

28

7

35

Ämbetsexamen.......................................................

1

—

1

Särskilda synpunkter............................................

1

1

2

44

Lektorernas förening anser, att den för tillfället rådande lektorsbristen

icke bör tillmätas ett alltför dominerande inflytande på utformningen av

den framtida lektorskompetensen.

»För närvarande möter man personalbrist inom snart sagt alla yrken,

utan att därför exempelvis läkare, apotekare eller ingenjörer söka lösa sina

rekryteringsproblem genom nivåsänkande åtgärder. Den naturliga vägen

ur svårigheterna är givetvis att genom intensifierad och rationaliserad ut­

bildning samt ekonomiskt understöd söka stimulera återväxten inom yrket.

---------- Med hänsyn till rådande brist på kompetenta sökande kan emeller­

tid i vissa fall dispens vara berättigad och tjäna skolans intressen. Dock

är det nödvändigt, att de lärare, som erhålla sådan dispens, klart och tyd­

ligt måste kunna uppvisa meriter, som på något sätt uppväga avsaknaden

av disputationsprov. Denna princip bör icke släppas under några för­

hållanden, således ej heller, när det inom vissa ämnesgrupper visar sig

svårt att erhålla kompetenta sökande till lektorstjänster.»

Allmänna adjunktsföreningen finner det åter inkonsekvent, att licentiat­

examen kräves av huvudlärare på gymnasiet, när inga särskilda kompe­

tenskrav uppställas för huvudlärarskap på andra skolstadier.

»Mest logiskt hade det enligt adjunktsföreningens mening varit, att för

huvudlärartjänst på gymnasiet tillämpats motsvarande kompetenskrav som

för övriga huvudlärartjänster, och att alltså varje lärare, som är behörig att

söka och inneha gymnasielärartjänst, även vore behörig till huvudlärar­

tjänst på gymnasiet (lektorstjänst).

Om i enlighet med skolkommissionens förslag licentiatexamen fastställes

som kompetenskrav för lektorstjänst, måste — såsom kommissionen också

påpekar — en översyn av fordringarna för denna examen företagas för att

den skall bli mer ändamålsenlig för blivande gymnasielärares behov. Vidare

bör vid tillämpningen av de bestämmelser om dispens från vissa examens­

prov, som kommissionen föreslår, vid sidan av vetenskapligt arbete även

pedagogiskt författarskap samt genom gvmnasieundervisning ådagalagd

förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra en lektors åligganden till­

mätas avgörande betydelse.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening ansluter sig till uppfattningen,

att licentiatexamen eller likvärdig meritering bör utgöra kompetensvillkor

för erhållande av lektorstjänst vid gymnasium. Både med tanke på univer­

sitetens och skolans behov bör emellertid enligt föreningens mening dok­

torsgrad åsättas ett så högt meritvärde, att antalet doktorsdisputationer

ej behöver befaras sjunka.

Beträffande diskussionen i denna fråga inom kollegierna hänvisas till

skolöverstyrelsens sammanfattning (s. 349—352).

Skolöverstyrelsen anger i sin utredning rörande lärarbristen på följande

sätt lektorstjänsternas uppgift:

»Lektorstjänsterna äro att uppfatta som huvudlärarbefattningar, vilkas

innehavare det åligger att på grundval av större och bredare insikter i

ifrågavarande ämne ge impulser åt undervisningen och att verka som råd­

givare, i vad det gäller läroämnets mera vetenskapligt betonade sida. Därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

45

böra huvudlärartjänster förbehållas dem, som förvärvat högre vetenskaplig

kompetens.----------- Vad som främst behöves för en lektors- eller huvud-

lärarbefattning vid ett högre allmänt läroverk utöver vad den lägre examen

kan skänka, är således vidare vyer, större beläsenhet, förmåga av själv­

ständigt vetenskapligt tänkande, för språklärare även inlevelse i respektive

länders samhälls- och kulturförhållanden samt fördjupning och utvidgning

av de språkliga insikterna och för lärare i naturvetenskapliga ämnen vidgad

experimentell erfarenhet. Man har av gammalt ansett dessa krav uppfyllda

genom licentiatstudier och doktorsdisputation.»

I sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande nödgas emellertid

överstyrelsen konstatera, att de hittills gällande behörighetskraven icke

längre kunna upprätthållas. Överstyrelsen beklagar detta och framhåller,

att en god doktorsavhandling under alla omständigheter måste tillmätas

mycket stor betydelse som merit vid konkurrens om lektorstjänst, men så­

som en nödfallsutväg torde man få nöja sig med att fordra licentiatexamen

och till och med godtaga en slät sådan.

»Överstyrelsen är emellertid klart medveten om de stora risker för en

kvalitetssänkning, som här förefinnas, och är därför angelägen, att allt

göres för att kravet på kvalitet i görligaste mån upprätthålles. Överstyrel­

sen vill därför livligt tillstyrka SK:s förslag att i de fall, då licentiatavhand­

ling icke publiceras, denna ändock får karaktären av offentlig handling, som

i maskinskrivet eller stencilerat exemplar hålles tillgänglig på de fyra uni­

versitetsbiblioteken. Därigenom skapas vissa garantier för en jämnare kva­

litet hos licentiatavhandlingarna.» (S. 115.)

Slutligen må nämnas, att statskontoret förklarar sig intet ha att erinra

mot att disputationskravet slopas och därvid förutsätter, att nu stadgad

reduktion av tjänstgöringstiden vid undervisning å gymnasiestudiet skall

bortfalla.

Universitetsberedningen går i sitt betänkande angående vissa akademiska

examina icke in på lektorsbehörigheten men ägnar ett kapitel åt licentiat­

examen.

Beredningen konstaterar först, att studietiden för högre akademiska exa­

mina är mycket skiftande. På beredningens uppdrag har en statistik upp­

rättats över bruttostudietiden för 52 filosofie licentiater, tillhörande 1930

års studentårgång. Det befanns att 3 av dessa hade avlagt licentiatexamen

på 6 år eller kortare tid och 11 på 7—9 år, medan examen för de återstående

38 tagit 10 år eller mera. »Någon normaltid kan omöjligen fastställas för

denna examen», säger beredningen, »bland annat emedan däri ingår för­

fattandet av en vetenskaplig avhandling, vars avfattningstid väsentligen

bestämmes av avhandlingsämnet.»

Beredningen har vidare statistiskt konstaterat, att olika examinatorer

tillämpa mycket skiftande normer vid betygssättningen. Inga radikala in­

grepp i examens konstruktion torde vara påkallade, men särskilt om licen­

tiatbetyget i överensstämmelse med skolkommissionens förslag blir den av­

görande akademiska meriten vid lektorstillsiittningarna, är det angeläget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

46

att betygsgraderna brukas på sådant sätt, att de verkligen återspegla pro­

portionen mellan antalet passabla och antalet utmärkta prestationer för

denna examen. Detta aktualiserar i sin tur frågan om arten av och kon­

trollen över examensarbetet.

Licentiatavhandlingen bör icke längre vara en handling, som endast

examinator får se. I bedömningen bör enligt beredningens mening deltaga

en av fakulteten eller sektionen utsedd medbedömare, helst från ett annat

lärosäte. Denne skulle ha att avgiva ett kort skriftligt utlåtande över av­

handlingen, vilket skulle bifogas examensprotokollet. Liksom hittills skulle

ämnesrepresentanten ensam sätta betyg, men med hänsynstagande till med-

bedömarens värdesättning av avhandlingen.

Beredningen har övervägt möjligheten att göra licentiatavhandlingarna

obligatoriskt tillgängliga för offentlig granskning, t. ex. genom att de skulle

tillhandahållas på landets fyra vetenskapliga bibliotek. Emellertid skulle

detta i alltför hög grad hindra utarbetandet av dem till gradualavhandlingar.

Beredningen nöjer sig därför med att föreslå, att licentiatavhandlingarna

under en tid av tre veckor under termin hållas tillgängliga på kansliet för

de akademiska lärarna inom vederbörande fakultet eller sektion. Med för­

fattarens medgivande, men ej i annat fall, skall vidare avhandlingen hållas

tillgänglig för allmänheten på de fyra stora vetenskapliga biblioteken.

Kristendomslärarnas utbildning.

Ända sedan 1907 ha läroverksstadgans bestämmelser angående behörig­

hetsvillkoren för adjunktstjänst, vari kristendomskunskap ingår, varit

satta ur kraft genom övergångsbestämmelser, som tid efter annan givits

förlängd giltighet. Tillgången på aspiranter till lärartjänsterna i kristen­

domskunskap har aldrig gjort det möjligt att med full stränghet upprätt­

hålla de rigorösa kunskapskrav, som på papperet uppställts. Lägger man

samman studietiden för teologie kandidatexamen, för särskild prövning i

ett eller flera humanistiska ämnen och för den obligatoriska pedagogik­

kursen, kan man med universitetsberedningen konstatera, att de blivande

kristendomsadjunkternas studietid vid universiteten snarare torde över­

skrida än underskrida 14 terminer. Det har i årtionden utan resultat dis­

kuterats, huru denna studiebörda skall kunna nedbringas.

En minskning av studietiden är tydligen omöjlig, om teologie kandidat­

examen skall ingå som led i studierna. Länge har denna examen på infly­

telserikt teologiskt håll betecknats som oeftergivlig för kristendomslärarna.

»Det torde vara svårt att peka på något enda moment i den nuvarande

teologie kandidatexamen, som icke en blivande lärare skulle ha direkt

nytta av för sin kommande pedagogiska gärning», skrev teologiska fakul­

teten i Uppsala år 1939, då den avstyrkte 1936 års lärarutbildningssak-

kunnigas förslag om en ny examen för kristendomslärare med något minskat

inslag av teologiska studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 819.

47

Skolkommissionen tvekar dock icke om att beskärningen är utförbar

och nödvändig. »Teologie kandidatexamen, som enligt nu gällande bestäm­

melser utgör grunden för den teologiska delen av kristendomslärarutbild-

ningen, är i första hand avsedd för blivande präster och alltså i ännu

mindre grad än filosofisk ämbetsexamen inriktad på läraryrket», skriver

kommissionen. »Den innefattar pa grund härav flera moment, som kan

anses umbärliga för blivande kristendomslärare.»

I denna tes kan kommissionen stödja sig på ett i frågans nuvarande

läge viktigt uttalande av teologiska fakulteten i Lund, avgivet till univer­

sitet sberedningen den 31 maj 1947. Fakulteten anför däri bland annat

följande:

»Kristendomsundervisningen bör ge en objektiv framställning av

vad kristendom är. Den bör a) ge en skildring av kristendomens ursprung­

liga innebörd, sådan denna möter oss i de bibliska skrifterna, men vidare

också b) visa, huru den ingått förbindelse med skilda tankeströmningar och

samhällsförhållanden och huru den framträder i kyrkans och skilda rikt­

ningars nuvarande liv, samt slutligen c) lämna en allmän överblick över

religionens värld. Om undervisningen sålunda koncentreras på det väsent­

liga, blir följden, att också lärarutbildningen kan koncentreras. Det synes

fakulteten möjligt, att det som här oundgängligen skulle behöva medtagas,

skulle kunna inhämtas på fyra terminer. Stoffet skulle lämpligen kunna

fördelas för följande ämnen: bibelkunskap, kyrkohistoria och kristen sam-

fundskunskap, kristen idéhistoria samt en allmän överblick över religionens

värld. Avlagda prov i dessa fyra teologiska ämnen kunna sammanfattas

till ett gemensamt betyg i ämnet 'kristendomskunskap’ och tillsammans

med inom filosofisk fakultet erhållna betyg i ett skolämne kunna bilda en

ämbetsexamen, förslagsvis kallad teologisk-filosofisk ämbetsexamen.»

Detta uttalande bör enligt skolkommissionen bliva utgångspunkten för

den fortsatta utredningen om en examen för kristendomslärare. Ehuru

kommissionen inser vanskligheten av att på ett tidigt stadium närmare

uttala sig i frågan, anser sig kommissionen kunna åtminstone skissera, huru

en sådan examen kan tänkas uppbyggd. Kommissionen utgår från att en

realskollärare helst bör ha kompetens för tre skolämnen, varvid det tredje

ämnet kan betraktas som biämne.

»Enligt kommissionens mening vore det därför lämpligt att organisera

den här föreslagna examen på så sätt, att kristendomskunskap räknades

som huvudämne, vartill skulle komma ytterligare ett huvudämne, i vilket

tentamen bör avläggas för lägst betyget Med beröm godkänd, samt ett

biämne, i vilket tentamen bör avläggas för lägst betyget Godkänd. För de

akademiska studierna i kristendomsämnena har teologiska fakulteten före­

slagit en normaltid av fyra terminer. För vinnande av sammanlagt 3 betyg

i två ämnen inom filosofiska fakulteten torde likaledes böra räknas en

normaltid av tre å fyra terminer. Studietiden för denna beräknade examen

skulle sålunda komma i paritet med den för filosofisk ämbetsexamen be­

räknade normaltiden. En sådan examen bör ge adjunktskompetens.»

(S. 393.)

Kungl. Maj:ts proposition nr $19.

48

I övrigt framhåller kommissionen önskvärdheten av att utbildningen får

sådan utformning, att den, samtidigt som den ger en i sig avrundad och

avslutad utbildning för kristendomslärare på realskolestadiet, därjämte

kan genom komplettering vidgas till en teologie kandidatexamen och så­

lunda även fullföljas med högre teologiska studier.

Då kommissionen förutsatt fortsatt utredning, ingå endast ett fåtal

yttranden på utbildningen av kristendomslärare. En lösning efter de av

fakulteten i Lund uppdragna riktlinjerna förordas exempelvis av dom­

kapitlen i Stockholm och Linköping och av Sveriges kyrkliga studieförbund.

T eologiska fakulteten i Lund är alltjämt ense med kommissionen i själva

utgångspunkten.

Ȁven om det givetvis ligger i fakultetens intresse, att den teologiska

utbildningen av blivande kristendomslärare blir så grundlig som möjligt,

synes det fakulteten å andra sidan vara angeläget, att kompetenskraven

icke uppskruvas så, att de komma att väsentligen överskrida kompetens­

fordringarna för andra motsvarande tjänster och därigenom avskräcka

studenterna med håg och fallenhet för teologiska studier att utbilda sig

till kristendomslärare. Fakulteten kan icke underlåta att påpeka, att fastän

tillströmningen till de teologiska studierna särskilt under 1920-talet och

1930-talets förra hälft var synnerligen riklig, dock tillgången på kompe­

tenta lärare i kristendomskunskap varit relativt ringa — tydligen samman­

hängande med de starkt uppskruvade kompetensfordringarna.»

När fakulteten framlade sitt förslag, utgick den emellertid från att ämnet

kristendomskunskap liksom i det nuvarande läroverket borde betraktas

som ett enhetligt ämne på realskole- och gymnasialstadiet och att lärarna i

stor utsträckning skulle undervisa på båda stadierna. Den föreslagna exa­

men finge anses ge en utbildning, som vore fullt jämbördig med utbildningen

i övriga skolämnen, blott med den skillnaden att utbildningen för kristen-

domslärartjänst med hänsyn till den större differentieringen inom de teolo­

giska studierna måste uppdelas på ett större antal ämnen. Man kan

emellertid mycket väl tänka sig, att utbildningskraven något höjas för de

mera fordrande undervisningsuppgifterna och sänkas för de mest elemen­

tära. Särskilt med hänsyn till den av kommissionen understrukna önsk­

värdheten att lägga kursen så, att den lätt kan utbyggas till en fullständig

teologie kandidatexamen, vill fakulteten gärna modifiera sitt tidigare förslag

såtillvida, att tiden för den teologiska utbildningen förlänges till fem termi­

ner, varigenom plats kan beredas för fördjupade studier främst i Nya

testamentets exegetik, även innefattande studiet av vissa nytestamentliga

skrifter på grundspråket. För ett mera elementärt stadium kan åter de

nödvändiga studierna rymmas inom tre terminer. Den så begränsade kursen

kunde anses motsvara ett i ämbetsexamen ingående ämne eller utgöra

komplettering till folkskollärarexamen. Medan femterminersutbildningen

givetvis icke obligatoriskt bör kombineras med utbildning i mera än ett

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 319.

49

humanistiskt ämne, vore däremot detta lämpligt beträffande den mindre

tidskrävande treterminersutbildningen.

I fråga om lektorsutbildningen finner fakulteten det ofrånkomligt, att

kravet på disputationsprov fasthålles.

En beskärning av de teologiska studierna till fyra terminer eller mindre

förutsätter uppenbarligen, att man avstår från att kräva studier i bibel­

texterna på originalspråken. Att detta kan väcka betänkligheter är be­

gripligt, och i synnerhet anses uppgivandet av grekiskan undanrycka grun­

den för studierna av vissa sidor av Nya testamentets exegetik. Därom

skriver domkapitlet i Strängnäs:

»Studietiden tänkes uppgå till fyra terminer. Det skulle vara tänkbart

att denna tid kunde vara tillräcklig, försåvitt man avstode från att ställa

några krav på kunskap i Nya Testamentets grundspråk. Detta synes

emellertid knappast kunna vara tillrådligt — det skulle innebära att stu­

dierna i bibelkunskap komme att förlora sin vetenskapliga grundval. Om

under sådana förhållanden en utvidgning av studietiden för ämnet kristen-

domskunskap synes helt oundviklig, kunde man tänka sig att ifrågavarande

examen skulle kunna få avläggas i endast två ämnen: kristendomskunskap

samt ett ämne inom filosofiska fakulteten med kvalificerat betyg. En ut­

bildning av detta slag skulle säkerligen fullt motsvara den utbildning som

skulle krävas för andra likartade läraretjänster. Om alltså fordringarna i

kristendomskunskap synes böra något skärpas för lärarebefattningar av

detta slag, torde å andra sidan fordringarna för lektorskompetens i ämnet

kristendomskunskap kunna i någon män inskränkas. Kompetensen torde

vara tillräckligt garanterad, om det jämte kvalificerad teologie kandidat­

examen fordras kvalificerat licentiatbetyg i ett av den teologiska fakultetens

ämnen.»

Teologiska fakulteten i Uppsala har i ett yttrande till universitetsbered-

ningen funnit sig böra vidhålla kraven på studier i såväl grekiska som

hebreiska och kan således icke acceptera systerfakultetens förslag.

Icke heller universitetsberedningen är hågad att utan vidare acceptera

skolkommissionens förslag, men dess kritik utgår från att kravet på sam­

manlagt tre betyg i två humanistiska ämnen innebär en skärpning av nu­

varande kompetensfordringar. Kommissionens förslag tar enligt universi-

tetsberedningens mening icke tillbörlig hänsyn till de nu mycket vanliga

kombinationerna kristendomskunskap och modersmålet samt kristendoms­

kunskap och historia med samhällslära.

Däremot är beredningen ense med kommissionen om att det är nöd­

vändigt att skapa en förkortad och för skolan mera avpassad utbildning

för blivande kristendomslärare. Hälften av våra examensberättigade gym­

nasier och folkskoleseminarier stå utan lektor i kristendomskunskap. Inom

en snar framtid kommer måhända de adjunktskompetenta teologerna en­

dast att räcka till för gymnasieskolorna. Det behövs en nyrekrytering från

hittills icke anlitade grupper. Beredningen föreslår,

4 —

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.

Kungl. Majrls 'proposition nr 219.

50

att teologie licentiatexamen skall kunna avläggas i ett iimne mot för

närvarande i minst två,

att en teologisk-filosofisk ämbetsexamen inrättas, för vilken det beräknas

en normal studietid av åtta terminer, därav fem terminer för teologiska

studier och tre för filosofiska, samt

att kristendomskunskap med en normal studietid av tre terminer skall

kunna ingå som ett av tre skolämnen i en filosofisk ämbetsexamen, om­

fattande huvudsakligen humanistiska ämnen.

De teologiska studierna för teologisk-filosofisk ämbetsexamen skulle upp­

delas på fyra ämnen i stället för teologie kandidatexamens sju. Följande

normaltider beräknas för betyget Godkänd i de olika ämnena:

Kungl. Majds 'proposition nr 219.

Religionshistoria.............................................

V*

termin

Exegetik . . . .................................................... 2

Kyrkohistoria och kyrkokunskap.............. 1

7

*

»

Kristen idéhistoria ........................................1_____ »

Summa 5 terminer

Examen förutsätter godkända studentkunskaper i latin och grekiska.

I ämnet exegetik skall ingå läsning av nytestamentliga texter på grund­

språket. För betyget Med beröm godkänd i samma ämne skall fordras

jämväl läsning av gammaltestamentliga texter på grundspråket. Examen

är avsedd att vara behörighetsvillkor för adjunktstjänster, som utom kris­

tendomskunskap endast omfatta ett skolämne.

De teologiska studierna för filosofisk ämbetsexamen med kristendoms­

kunskap skulle uppdelas i två huvuddelar med åtföljande tentamina. Den

ena delen bör omfatta religionshistoria och exegetik, den andra kyrko­

historia, kyrkokunskap och kristen idéhistoria. För vardera delen förut-

sättes en studietid av i normala fall högst 1 V

2

termin. Kunskaper i latin

och grekiska skulle icke ställas som villkor för detta studium, då sådana

villkor säkerligen allvarligt skulle försvåra för folkskollärare att förvärva

den föreslagna kompetensen.

b. Klasslärarnas ämnesstudier.

Skolkommissionen betonar starkt, att småskolans och mellanskolans

lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning, och

skulle helst se, att denna utbildning för båda grupperna kunde byggas på

den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning ger. Där­

igenom kunde det definitiva yrkesvalet uppskjutas till efter gymnasiets

slutexamen, studierna vid universitet och högskolor bleve tillgängliga för

alla lärarkategorier, och det bleve lättare att ordna undervisningen vid

lärarhögskolorna. Kommissionen kan dock icke undgå att konstatera, att

lärarna på mellanskolestadiet behöva något mer av ämneskunskaper än

lärarna på lågstadiet. I nuvarande situation är detta av vikt. Tidsomstän-

51

digheterna framtvinga ett ytterst noggrant övervägande av varje förslag

till förlängning av utbildningstiden, medan varje åtgärd, som kan bidraga

till dess förkortande, snarast möjligt bör vidtagas.

Om den blivande mellanskollärarutbildningen skall grundas på gymna­

siestudier, kan enligt kommissionens övertygelse endast en fullständig

gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, ifrågakomma.

»Redan den nuvarande folkskollärarutbildningen bygger i stor utsträck­

ning på studentexamen. Folkskoleseminarierna innehåller för närvarande

ungefär lika många tvååriga linjer, byggande på studentexamen, som fyra­

åriga linjer, byggande på kunskaper, ungefärligen motsvarande realexamens

nivå. Det skulle därför te sig egendomligt att fastställa en lägre kunskaps-

grund för fackutbildningen än den, som för närvarande fordras av omkring

hälften av de blivande folkskollärarna. Härtill kommer, att kommissionen

föreslår olika kombinationer av mellanskollärarutbildning och realskollärar-

utbildning, för vilka fordras dimissionsexamen.» (S. 383.)

Vissa speciella föreskrifter torde bliva behövliga beträffande ämnena

gymnastik, teckning, musik och slöjd. Möjligheter böra beredas de stude­

rande, som under gymnasietiden icke inhämtat erforderliga färdigheter i

dessa ämnen, att under sommarkurser före inträdet i lärarhögskolan för-

kovra sig däri. Då kommissionen tänkt sig, att i lärarnas yrkesutbildning

skulle ingå ett praktikår med halv tjänstgöring, väntar kommissionen

vidare, att läraraspiranterna under utbildningstiden skola kunna ägna avse­

värd tid åt att förbättra sina färdigheter i övningsämnena.

Även om den normala vägen till lärarhögskolan sålunda för de blivande

mellanskollärarna skulle gå över dimissionsexamen, bör dock inträde kun­

na beredas även personer med ett något mindre kunskapsmått, i synner­

het om de äro något äldre. Kommissionen föreslår en lämplighetsprövning

före inträdet i lärarhögskolan, vilken väntas ge goda möjligheter till real-

prövning av varje inträdessökandes kvalifikationer för yrket.

Beträffande småskollärarutbildningen finner skolkommissionen det möj­

ligt att sätta förbildningskraven något lägre.

»Emellertid ta.lar mycket starka skäl för att som allmänbildningsgrund

för den pedagogiska fackutbildningen av småskollärare fastställa student­

examen (efter ll:e skolåret). För att denna kategori av läraraspiranter skali

kunna tillgodogöra sig den undervisning, som ges vid lärarhögskolan, torde

man böra förutsätta den kunskapsgrund, som studierna till denna examen

avser att bibringa, såväl i allmänhet som speciellt beträffande ämnet psyko­

logi, vilket föreslås inträda i gymnasiets tredje ring. Det torde vidare inte

vara lyckligt, om alltför stor skillnad i fråga om allmänbildningsgrunden

förefunnes mellan de olika kategorier av läraraspiranter, som vid lärar­

högskolan får i viss utsträckning gemensam utbildning. Kommissionen före­

slår alltså, att som grund för den pedagogiska fackutbildningen av små­

skolans lärare fastställes godkänt avgångsbetyg från ll:e skolåret (student­

examen) eller därmed jämförliga kunskaper.» (S. 380.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 21D.

52

I övningsämnena föreslår kommissionen liknande anordningar som för

de blivande mellanskollärarna.

Enligt kommissionens uppfattning är det även ur rekryteringssynpunkt

önskvärt, att kraven på förkunskaper icke ställas onödigt högt. Om dimis-

sionsexamen fordrades, skulle man riskera att från lärarutbildningen ute­

stänga en viss, kanske inte så liten kategori människor, som utan att ha

håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier ändock

skulle vara synnerligen lämpliga att ha hand om barnen på skolans lägsta

stadium.

Kommissionen understryker emellertid samtidigt betydelsen av att ett

ej alltför litet antal småskollärare ha avlagt dimissionsexamen, så att de

bli i stånd att vid universitet och högskolor bedriva vetenskapliga studier,

speciellt i psykologi och pedagogik.

Den demografiska utvecklingen lägger emellertid för åtskilliga år framåt

hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av kommissionens lärar-

utbildnirigsprögram. Årsproduktionen av studenter har under 1940-talet

föga överstigit 4 000. Det är utan ringaste tvivel omöjligt att av ett så

begränsat antal kunna disponera så stor del, att all lärarutbildning för

mellanskolestadiet tillgodoses, framhåller skolkommissionen. Men säker­

ligen finnes det många ungdomar utan gymnasiestudier, som ha goda förut­

sättningar för läraryrket. Dessa reserver måste mobiliseras.

»Skolkommissionens förslag om fristående gymnasier för vuxna synes

kunna få en stor uppgift att fylla för att tillvarataga dessa studiebegåv­

ningar. Det torde emellertid bli nödvändigt, att under en övergångstid de

fyraåriga seminarielinjerna bibehålies. De torde i så fall böra omorganiseras

så, att de två första åren ger den för den pedagogiska fackutbildningen

oundgängligen nödvändiga grunden i fråga om allmänbildning och ämnes­

kunskaper, medan utbildningen under de båda sista åren får en sådan ut­

formning, att den så mycket som möjligt närmar sig, vad den föreslagna

lärarhögskolan avser att ge.» (S. 384.)

När examinationsbehovet minskas i slutet av 1950-talet, ökas successivt

möjligheterna att genomföra omorganisationen. Tidpunkten för den full­

ständiga övergången till det nya utbildningssystemet kan först senare fast­

ställas.

Under den närmaste framtiden skulle icke heller det av kommissionen

förordade kravet på småskollärarnas grundutbildning kunna upprätthållas,

ens om den organisatoriska förutsättningen skapades genom en gymnasie­

organisation med horisontell klyvning. Antalet småskollärare måste ofrån­

komligen höjas i takt med lärjungeantalets ökning på lågstadiet. Först

sedan kulmen nåtts läsåret 1952—53 kan en första påbyggnad av förbild­

ningen företagas.

Kommissionen föreslår, att från och med höstterminen 1953 utbild­

ningen vid småskoleseminarierna förstärkes med en ettårig kurs, avsedd att

Kungl. May.ts proposition nr 219.

53

sörja för de grundläggande ämneskunskaper, som äro erforderliga utöver

realexamen. Inträdesfordran till denna kurs bör vara realexamen eller där­

med jämförliga kunskaper. Från och med höstterminen 1954 skulle den

pedagogiska fackutbildningen baseras på denna grund. Personer, som av­

lagt studentexamen eller ha därmed jämförliga kunskaper, skulle vara be­

friade från den ettåriga förberedande kursen.

Det bör vidare övervägas, huruvida icke åtminstone vid några småskole-

seminarier även bör inrättas en tvåårig förberedande kurs för dem, som

inte ha kunskaper motsvarande realexamen, fortsätter kommissionen,

Under den närmaste övergångstiden, då skilda skolformer förekomma sida

vid sida, bör man vid intagning till yrkesutbildningen bygga mera på indi­

viduell bedömning av den enskilda inträdessökanden än på formella be­

stämmelser.

Förslaget att basera mellanskollärarnas utbildning på dimissionsexamen

tillstyrkes genomgående och utan väsentliga reservationer av de kollegier

och lärarsammanslutningar, som yttrat sig i frågan, liksom ock av Psyko-

logisk-pedagogiska institutet.

Sveriges jolkskollärarmneförbund har livligt åstundat en lösning av ut­

bildningsfrågan efter kommissionens huvudlinjer:

»Oavsett skolreformen har---------- folkskolans lärare sedan lång tid till­

baka krävt en förbättrad och moderniserad utbildning. Kommissionens för­

slag tillmötesgår i många avseenden dessa krav. Förbundet vill således uttala

sin tillfredsställelse över att kommissionen vid sin utformning av lärarut­

bildningen följt principen att särskilja inhämtandet av erforderlig allmän­

bildning och den pedagogiska fackutbildningen. Att dimissionsexamen eller

likvärdiga kunskaper skall vara inträdesfordran till lärarhögskolan för den

som önskar utbilda sig till lärare för enhetsskolans mellanstadium är också i

överensstämmelse med förbundets tidigare framförda önskemål.

Förbundet vill i detta sammanhang ge sin anslutning till kommissionens

förslag angående gymnasium för vuxna. Folkskoleseminarierna har i viss

mån erbjudit bildningshungrande och studiebegåvade vuxna en möjlighet

att erhålla en högre teoretisk skolbildning. Förbundet vill liksom kommis­

sionen betyga, att många värdefulla krafter på denna väg tillförts folk­

skolan. Tillgången till en för vuxna avpassad gymnasiekurs skulle emeller­

tid ge detta elevklientel en vidare ram för yrkesvalet.»

I samma riktning uttalar sig Seminariernas elevförbund.

Styrelsen för Sveriges folltskollär ar förbund vill starkt understryka skol-

kominissionens motivering för att dimissionsexamen skall läggas som grund

för utbildningen av mellanskolans lärare. Ett dispensförfarande bör givet­

vis kunna ifrågakomma i enstaka fall, men det bör få karaktären av undan­

tag. Rigorösa krav på viss ämneskombination i dimissionsexamen böra

emellertid icke uppställas.

»Även om dimissionsexamen på den allmänna linjen synes särskilt lämp­

lig som grund för klasslärarutbildningen, torde dimissionsexamen på real-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

54

linjen vara i det närmaste lika lämplig och dimissionsexamen på latinlinjen

också fullt godtagbar. Det synes värdefullt att bland klasslärarna finns

kategorier med större naturvetenskaplig eller större språklig-humanistisk

grundutbildning och intresseinriktning.»

Kollegiet vid /olkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg håller

det åter för synnerligen önskvärt, att den nuvarande fyraåriga seminarie-

linjen i modifierad form bibehålies, även sedan lärarhögskolorna upprättats,

och på lämpligt sätt inbygges i dessa. »Dels visar erfarenheten, att denna

utbildningslinje är mycket värdefull och tillför lärarkåren goda krafter,

dels torde den bli nödvändig under många år framåt, om det stora behovet

av lärare skall kunna fyllas.»

Domkapitlet i Göteborg går ett steg längre. Den tvååriga utbildningen

vid lärarhögskola efter avlagd dimissionsexamen bör kompletteras med en

icke blott tillfälligt anordnad seminarieutbildning i huvudsaklig överens­

stämmelse med den nuvarande.

»Domkapitlet anser det nämligen vara av stor betydelse att den nu­

varande seminarieutbildningen, som enligt förslaget tills vidare skall bi­

behållas med hänsyn till svårigheten att på annat sätt få tillräckligt stort

antal lärare, ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna

utbildningen vid lärarhögskola. Folkskolan behöver även i fortsättningen

tillgång till dessa lärarelever, som visat sig i ett stort antal fall utgöra det

allra bästa materialet för liirarbanan.»

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller, att den fyraåriga linjen har tillfört

och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer,

vilka av olika anledningar ej kunna gå vägen över gymnasiet och student­

examen. Överstyrelsen ansluter sig visserligen till förslaget att i en framtid

bygga mellanskollärarnas utbildning på fullständig gymnasiekurs men be­

tonar att åtgärder måste vidtagas för att även under de ändrade förutsätt­

ningarna tillvarataga de värdefulla elevgrupper, som hittills funnit vägen till

lärarbanan genom de fyraåriga seminarierna. Under en övergångstid av

obestämd längd måste fyraåriga linjer bibehållas, och man får stanna med

den provisoriska seminariereform, som av överstyrelsen i annat samman­

hang tillstyrkts.

Skolkommissionens förslag rörande småskollärarutbildningen har bragt

i dagen mera djupgående meningsskiljaktigheter. Från somliga håll kräver

man, att allmänbildningsgrunden skall förstärkas genom att fullständig

gymnasieutbildning, krönt med dimissionsexamen, lägges till grund för den

egentliga lärarutbildningen, från andra håll att den nuvarande småskol-

lärarinneutbildningen i princip skall bibehållas, kanske något förstärkt men

utan att bindas fast vid vare sig fullständiga eller partiella gymnasie­

studier.

Sveriges småskollärarinneförbund hör till den grupp, som bestämt hävdar,

att småskollärarutbildningen skall baseras på dimissionsexamen. Lågstadiet

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

56

nen för dem ensamt föreslår den efter genomgång av klass 11 avlagda stu­

dentexamen, medan övrig lärarutbildning skall bygga på dimissions-

examen.

»Det torde vara ofrånkomligt, att den utstakade utbildningsvägen för

lågstadiets lärarkår skulle innebära en mindre gynnsam utveckling med

avseende på dess intellektuella status jämfört med övriga lärarkategoriers.

För inträde i studentklassen ställes nämligen enligt förslaget vissa ford­

ringar, såsom studiebegåvning och studieintresse, självständighet och mog­

nad samt dessutom ett genomsnittsbetyg av Ba i ämneskunskaperna. Skol-

kommissionen är väl medveten om att klass 12 kommer att utgöra ett urval

av de i stort sett dugligaste ungdomarna. Fordras icke dimissionsexamen

för lågstadiets lärare, har man all anledning förmoda, att en stor del av

det utgallrade materialet söker sig till lärarhögskolorna för att erhålla ut­

bildning som småskollärare.»

Professor Herman Siegvald trycker på önskvärdheten av att jämväl låg­

stadiets lärare få tillfälle till akademiska studier. Även de måste i rätt stor

omfattning skaffa sig kompetens att undervisa i något eller några ämnen

på realskolestadiet, om behovet av lärarkrafter på realskolestadiet skall

kunna fyllas vid landsbygdens centralskolor. Dimissionsexamen är vidare

högeligen önskvärd ur den synpunkten, att småskollärarna då också få

möjlighet att följa den akademiska undervisningen i de för dem särskilt

viktiga ämnena psykologi och pedagogik samt att skaffa sig skolpsykolog-

utbildning.

Bland de remissinstanser, som förorda dimissionsexamen såsom inträdes-

villkor även för de blivande småskollärarna, må ytterligare nämnas mate-

matisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala, domkapitlet i Visby, Sve­

riges kyrkliga studieförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Städernas folk-

skolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarin-

neförbund och Seminariernas elevförbund. Ytterligare några, t. ex. dom­

kapitlen i Luleå och Uppsala, Kvinnliga akademikers förening och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund framhålla, att allmänbildningsgrunden

bör vara densamma för båda grupperna av klasslärare.

Domkapitlet i Västerås ställer sig mycket tveksamt till förslaget att

bygga småskollärarinnornas utbildning på klass 11. Anledningen är dock

icke, att grunden därigenom bleve för svag, utan fastmer farhågorna för

en försämrad rekrytering.

»Erfarenheten torde ge vid handen, att de egenskaper, som konstituerar

den goda barnaläraren, äro god allmän begåvning, ett levande intresse för

uPPgiffen och kärlek till barnen. Hittills ha i stor utsträckning väl begå­

vade flickor sökt sig till småskoleseminarierna, mången gång med svag teo­

retisk underbyggnad. Men trots detta och trots den korta utbildningstiden

ha dessa ofta hunnit fatt och gått förbi kamrater med vida bättre under­

byggnad vid inträdet i seminariet, liksom de också sedermera i utövningen

av sitt kall tillhört de yppersta. Det är fara värt, att denna elit ej längre

kommer att stå till förfogande för småskollärarinneutbildningen, om SK:s

Kungl. Maj:ts proposition nr £19.

58

Folkskolinspektören i Tomedalens inspektionsområde tar mycket be­

stämt avstånd från kravet på avslutad gymnasiekurs för småskollärare.

»Det från småskollärarinnehåll med särskild skärpa framförda kravet på

dimissionsexamen även för blivande småskollärarinnor är icke förestavat

av hänsyn till småskolans behov utan måste betraktas som en kårfråga

och icke som en skolangelägenhet. Avlagd dimissionsexamen torde icke

med rätta anses vara nödvändig för småskollärarinneutbildningen.»

Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning har emellertid den högre för­

bildningen med få undantag förordats av de remissinstanser, som gått in

på frågan. Vid de 10 småskoleseminarierna ha 7 kollegier och 1 rektor yrkat

på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt omfattas av 9 folk-

skoleseminarier, 32 statliga folkskolinspektörer och 18 folkskolestyrelser.

För egen del anför överstyrelsen föjande.

»Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även

småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimis­

sionsexamen) . Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller

(s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet ele­

ver, som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att re­

krytera såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år

blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på

denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna

föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissions­

examen.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående in­

tagit till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig översty­

relsen icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SK:s

förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före

dimissionsexamen. Ställningstagandet måste bli beroende av de erfaren­

heter, man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga

om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en

dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den

föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexa­

men efter ll:e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten

för en därpå byggande småskollärarutbildning.» (S. 109—110.)

Däremot delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att den nuva­

rande småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Mot förslaget

att tills vidare grunda den av kommissionen föreslagna egentliga lärarut­

bildningen på en ettårig överbyggnad till realexamen har överstyrelsen intet

att erinra. Ämbetsverket vill blott anmärka, att det icke nu kan med sä­

kerhet avgöras, huruvida denna omläggning kan börja genomföras redan

från och med höstterminen 1953.

Jämväl enligt överstyrelsens uppfattning kan det komma att visa sig

önskvärt, att vid ett eller annat småskoleseminarium tvåårig förberedande

kurs inrättas för elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

60

övervägande, och man kan tänka sig olika förbättringar i lärarnas villkor

i syfte att öka trivseln på lärarbanan. Det är åtgärder, som gå i rätt rikt­

ning, och jag är fullt på det klara med att på dessa områden ett fortsatt

målmedvetet arbete är påkallat. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida

åtgärder av denna art kunna föra till målet, om studietiden tillätes att sam­

tidigt gå i höjden. I likhet med skolkommissionen, skolöverstyrelsen och

universitetsberedningen har jag kommit till den bestämda uppfattningen,

att det är oundgängligen nödvändigt att icke blott bättre normalisera stu­

dietiden för den grundläggande lärarexamen utan även återföra de faktiska

studietiderna till riktigare mått. Jag kan visserligen icke nu precisera de

steg, som för detta ändamål måste tagas—innan så sker, måste bland annat

yttrandena över universitetsberedningens förslag sammanställas och bear­

betas — men det synes mig, som om de slutliga övervägandena mindre be­

höva gälla frågan, huruvida en minskning av studietiden bör ske, än sättet

för dess ändamålsenliga genomförande.

Kommissionens förslag att grunda mellanskollärarnas egentliga yrkes­

utbildning på genomgången fullständig gymnasiekurs har allmänt accep­

terats i remissvaren. I själva verket utexamineras redan nu halva antalet

folkskollärare från studentlinjerna. Jag finner det naturligt, att en ytter­

ligare förskjutning i denna riktning successivt genomföres i syfte att slut­

ligen grunda mellanskollärarutbildningen i dess helhet på ett kunskaps-

mått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. I några yttranden ha yppats

farhågor för att lärarbanan därigenom skulle gå miste om det värdefulla

inslag av ursprungliga begåvningar, som av olika skäl icke kunna reflektera

på gymnasiestudier utan hittills funnit vägen till katedern genom de fyra­

åriga seminarielinjerna. Jag vill visserligen hålla före, att upprättandet av

nya gymnasier och i synnerhet de av mig föreslagna gymnasierna för

vuxna i förening med tillgången till statsstipendier bör kunna skapa far­

bara vägar även för denna ungdom, men jag anser det likväl fullt i sin

ordning, att en mera genomgripande omorganisation genomföres först i

mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på att begåv­

ningurvalet i det hela hålles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom

förhastad indragning av de fyraåriga linjerna kommer i försämrat läge.

Det är betydligt vanskligare att beträffande småskollärarutbildningen

uppställa ett liknande framtidsmål och uppdraga riktlinjerna för en där­

emot svarande utveckling. Skolkommissionen har tänkt sig, att småskol­

lärarutbildningen i sinom tid skulle anknytas till genomgången klass 11 i

ett gymnasium med horisontell klyvning, men målsättningen komme där­

igenom att bindas till en organisatorisk förutsättning, som icke torde kunna

allmänt realiseras, förrän enhetsskolan i stort sett är genomförd. Jag ser

mig icke heller i stånd att föreslå en på fullständig gymnasiekurs grundad

småskollärarutbildning. Studentproduktionen är för närvarande otillräck­

lig för de många banor, som ha oavvisligt behov av arbetskraft med gym­

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

5. Den egentliga yrkesutbildningen.

En reform av den praktiska lärarutbildningen är en naturlig — man kun­

de nästan säga självfallen — konsekvens av vårt skolsystems utveckling

till en enhetsskola. Enhetsskolan skall bli den gemensamma arbetsplatsen

för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så starkt åtskilda

lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas med en konti­

nuerlig samverkan. Det är önskvärt, att aspirantema icke blott få en ge­

digen utbildning för de klasser, där de skola undervisa, utan även redan

under utbildningstiden få en konkret uppfattning av enhetsskolan i dess

helhet och av det gemensamma i all lärargärning.

Utbildningen bör i princip organiseras så, att den icke försvårar utan

tvärtom pa allt sätt underlättar lärarnas vidare utbildning för tjänstgöring

på annat stadium.

Det nuvarande systemet för den praktiska utbildningen — seminarium

för klasslärarna och provår för ämneslärarna — har utbildat två skilda lä­

rarkategorier, som just genom sin artskilda utbildning kommit att stå främ­

mande för varandra, framhåller skolkommissionen.

»De olika lärarkategorierna utbildas vid helt olika institutioner, de får

under sin utbildning för liten kännedom om andra skolformer än den, för

vilken de utbildas, och de tjänstgör sedan sällan inom andra skolformer än

den, som deras utbildning inriktats på. Vidareutbildning för tjänstgöring på

annat skolstadium möter med den nuvarande organisationen icke obetyd­

liga svårigheter. Allt detta gör, att lärarna i allmänhet har ringa kunskap

om andra lärarkategoriers utbildning, villkor och arbetsförhållanden och

föga förståelse för deras problem. Denna inbördes obekantskap, ytterligare

accentuerad därigenom, att de olika lärarkategorierna har sina egna slutna

föreningar, har ofta föranlett missförstånd och splittring mellan lärare till­

hörande olika skolformer.» (S. 362.)

Den nya lärarutbildning, som nu skall skapas, bör så långt möjligt förena

de uppenbart goda sidorna hos de hittills prövade utbildningssystemen och

sammansmälta dem med det nya, som man behöver foga till, fortsätter

kommissionen.

Utformningen av den nya organisationen måste vidare oundvikligen i

hög grad präglas av att det förestår en massutbildning av ämneslärare, som

hittills icke haft något motstycke i vårt land. Den nuvarande provårsinsti-

tutionens kapacitet, omkring 150 lärare per år, är redan otillräcklig. Enligt

skolkommissionens beräkningar skulle även utan någon skolreform årsbe­

hovet under det närmare årtiondet överstiga 370 nya ämneslärare; skall

därtill nioårig skolplikt genomföras, stiger behovet ytterligare. Det kan

ifrågasättas, huruvida en motsvarande ökning av antalet provårskurser är

genomförbar utan en skadlig kvalitetssänkning. »Den utspridning av lärar­

63

utbildningen på ett antal nyinrättade pro vårsläroverk, som bleve nödvän­

dig, skulle otvivelaktigt medföra ett betydande slöseri med arbetskraft. Vi

ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare.»

Enligt kommissionens mening bör under sådana omständigheter lösningen

sökas i en centralisering av utbildningen till ett begränsat antal lärar­

högskolor. Den blir dock möjlig, endast om en del av undervisnings-

praktiken kan utspridas över hela landet. Kommissionen föreslår, att ett

aspirantår skall ingå i lärarutbildningen. Under detta år skall lärar-

aspiranten praktisera vid någon lämplig skola.

a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning.

En stark centralisering av lärarutbildningen är icke ovanlig i utlandet,

påpekar skolkommissionen.

»I Amerika förekommer ofta mycket stora Teachers’ Colleges, där man

har en stor och starkt specialiserad stab av undervisare samt praktiserar en

långt driven uppdelning av aspirantema. I Skottland, där förhållandena

är mer lika våra, är lärarutbildningen förlagd till fyra stora institutioner.

Fackskolan i Edinburgh, Moray House, har omkring 1 100 studerande och

motsvarande institution i Glasgow ännu flera.» (S. 405.)

Efter att ha tagit del av erfarenheterna från sådana utbildningscentraler

kommer kommissionen till den uppfattningen, att en institution för lärar­

utbildning icke gärna bör ha över 600 och icke under 200 å 250 studerande.

Mot en alltför långt gående centralisering tala såväl ideella som praktiska

skäl. Det finnes ingen anledning att slå sönder den tradition, som vuxit

fram på de nuvarande seminarieorterna. Det kan också bli svårt att få till

stånd lokaler för mycket stora lärarhögskolor och framför allt att under nu

rådande förhållanden bereda husrum för de väldiga skarorna av studerande.

Oöverstigliga svårigheter skulle slutligen uppstå för den samverkan mellan

lärarhögskolan och skolväsendet, som enligt kommissionens uppfattning är

nödvändig.

Skälen för centralisering äro otvivelaktigt starkast, när det gäller lärarna

på skolans högre stadier.

»De allra flesta blivande realskollärare och alla gymnasielärare erhåller

akademisk utbildning i universitetsstäderna. Det är förmånligt, att den

pedagogiska utbildningen anknyter direkt till de akademiska studierna. För

den här ifrågavarande pedagogiska utbildningen krävs en synnerligen mång­

sidig stab av högt kvalificerade lärarkrafter, av vilka åtskilliga kan anstäl­

las vid lärarhögskolan endast för viss begränsad tjänstgöring. Man kan

nämligen icke komma ifrån, att det för utbildning av högstadiets iimnes-

1 ära re behövs specialister på ett större antal ämnesområden, än vad man

behöver för utbildning av klasslärare. Det är otvivelaktigt lättare att re­

krytera dessa lärarkrafter, om utbildningen förläggs till universitetsstäder­

na. En sådan förläggning möjliggör också det önskvärda intima samarbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

64

mellan universitet och lärarhögskola, alldeles särskilt viktigt, när det gäller

utbildningen av högstadiets lärare i de särskilda ämnenas metodik.

Ekonomiska synpunkter torde också tala för en centralisering av utbild­

ningen för högstadiets lärare. Det måste observeras, att det här rör sig om

en i jämförelse med antalet klasslärare relativt liten numerär. Kommissio­

nen beräknar, såsom förut angivits, det årliga examinationsbehovet under

1950-talets första hälft till 300 å 400. Att sprida ut dessa läraraspiranter

över ett stort antal institutioner skulle medföra en mångfald dubbleringar av

både lokaler, bibliotek, institutioner, undervisningsmateriel, lärarkrafter och

personal för organisationen.» (S. 407.)

I de fyra universitetsstäderna böra enligt kommissionens mening full­

ständiga lärarhögskolor organiseras, avsedda för utbildning av

alla slag av lärare. Vissa ideella och principiella skäl kunna motivera, att

fullständiga lärarhögskolor även förläggas till någon stad i Norrland och

till ytterligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Vissa andra, hu­

vudsakligen ekonomiska och organisatoriska skäl tala emellertid närmast

mot en sådan anordning, och kommissionen lämnar för sin del frågan öppen.

Övriga lärarhögskolor måste anordnas huvudsakligen för utbildning av

klasslärare samt i förekommande fall för pedagogisk utbildning av vissa

speciallärare. Samtliga lärarhögskolor skulle därjämte anordna kurser för

vidareutbildning. Alla skulle de stå öppna för både män och kvinnor.

Då vissa delar av lärokursen skola vara gemensamma för alla lärarkate­

gorier, har kommissionen övervägt, huruvida icke aspiranterna för de högre

skolstadierna kunde fördelas på samtliga lärarhögskolor för att där inhäm­

ta de gemensamma kurspartiema och först sedan centraliseras till de lärar­

högskolor, som äro inriktade på utbildning för realskola och gymnasium.

Alla högskolor skulle sålunda åtminstone under en del av läsåret utbilda

lärare för skolans alla stadier. Det har emellertid visat sig, att kursmomen­

ten i fråga icke kunna läggas i ett sammanhang utan måste komma vid

olika tidpunkter under utbildningens gång. Även vissa skäl av allmän na­

tur göra det önskvärt, att varje aspirant får hela sin praktiska lärarutbild­

ning vid samma lärarhögskola.

Övergången till systemet med lärarhögskolor bör ske successivt under

loppet av något årtionde. Fullständiga lärarhögskolor skulle enligt kommis­

sionens mening träda i verksamhet höstterminen 1950 i Stockholm och Gö­

teborg, där under alla förhållanden nybyggnad för seminarier måste äga

rum. Programmet för dessa högskolor bör redan från början upptaga jäm­

väl vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring nå realskolestadiet.

Så snart antalet lärarkandidater med akademisk utbildning tillräckligt

ökats, böra fullständiga lärarhögskolor upprättas även i Uppsala och Lund

samt eventuellt på ytterligare några orter.

Parallellt med dessa lärarhögskolor böra tills vidare seminarierna och

provårsläroverken fortsätta sin verksamhet, där de ej uppgå i de nämnda

lärarhögskolorna. Pro vårsläroverkens uppgift blir under denna tid att av-

Kungi. Maj:ts 'proposition nr 219.

65

verka den ko av redan tjänstgörande unga lärare, som icke kunnat beredas

plats vid provårskurserna.

Så snart examinationsbehovet minskar i avsevärd grad, alltså vid slutet

av 1950-talet, bör den slutliga omorganisationen genomföras, vilket bland

annat innebär, att ett antal seminarier ombildas till lärarhögskolor och där­

efter mottaga elever såväl för småskollärar- som för mellanskollärarutbild-

ning. Skulle det visa sig, att redan tidigare enstaka seminarier kunna mot­

taga båda slagen av läraraspiranter, bör detta enligt kommissionens mening

ske.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

b. Lärarhögskolornas organisation.

Varje lärarhögskola bör stå under ledning av en högt kvalificerad person

med vid överblick över arbetsfältet och sådana personliga egenskaper i öv­

rigt, att han kan sätta sin prägel på institutionen. Cheferna för lärarhög­

skolorna i universitetsstäderna böra ha professors tjänsteställning.

Lärarhögskolorna böra stå i fortlöpande samverkan med de psykologiska

universitetsinstitutionerna. Deras utbildningsverksamhet är helt beroende

av att forskningen vid de vetenskapliga primärinstituten erhåller den ma­

teriella och personella utrustning, som är nödvändig för en intensifierad

allmän utveckling på området och speciellt för rekryteringen av lärarhög­

skolornas kollegier. För universitetens och högskolornas pedagogiska insti­

tutioner kommer det å andra sidan att vara av värde att hålla kontakt

med lärarhögskolorna för att bland dessas lärjungar söka ut dem, som äga

håg och fallenhet för vetenskapliga studier i psykologi och pedagogik, och

intressera dem för vidgade studieuppgifter. I en eller annan form böra lärar­

högskolorna i universitetsstäderna direkt anknytas till universiteten, men

även övriga lärarhögskolor böra gruppvis anslutas till något universitet eller

någon högskola.

Stommen i lärarhögskolornas första läraruppsättning kommer att hämtas

från den nuvarande uppsättningen av seminarielärare och provårshand-

ledare, förmodar kommissionen. Övervägas bör, huruvida icke vissa lärarbe-

fattningar böra göras rörliga och innehavas endast under viss tid, exempel­

vis fem år. Därjämte bör till lärarhögskolan knytas lärare, som samtidigt

fortsätta meddela undervisning inom den skolform, där de äro anställda,

bland annat akademiska lärare.

»Detta är av särskilt stor vikt, när det gäller undervisningen i psykologi

och allmän pedagogik, men även när det gäller specialkurser av olika slag,

torde det med det begränsade antal specialister, som står till förfogande i

vårt land, bli nödvändigt för lärarhögskolorna att repliera på universiteten.

Även om lärarhögskolorna mot kommissionens bestämda mening icke skulle

komma att anknytas till universiteten, torde man böra räkna med att samt­

liga lärarhögskolor i icke obetydlig utsträckning behöver medverkan i un­

dervisningen från universiteten.» (S. 410.)

5 —

Diliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.

66

Om i överensstämmelse med kommissionens förslag universitetslektorat

upprättas i skolämnena, kan det slutligen tänkas, att en viss del av univer­

sitetslektorernas undervisning lämpligen bör förläggas till lärarhögskolan,

där den egentliga pedagogiska genomarbetningen av ämneskurserna skall

försiggå.

För lärartjänsterna vid lärarhögskolorna böra mycket höga krav på peda­

gogisk skicklighet upprätthållas, men därjämte bör vetenskaplig skicklighet

tillmätas ett betydande meritvärde.

»Kommissionen anser det vara av stor vikt, att lönesättningen för den

personal, som i olika befattningar knyts till lärarhögskola som lärare, blir

sådan, att lärarhögskolan kan dra till sig de bästa krafterna. Av icke mind­

re vikt är, att arbetsbördan för lärarhögskolans lärare ej blir för stor, och

att dessa lärare ej blir för överhopade med rutingöromål. — Genom sti­

pendier bör lärarhögskolornas lärare beredas tillfälle att samlas till peda­

gogiska konferenser och att genom studieresor taga del av erfarenheter rö­

rande lärarutbildningen i in- och utlandet.» (S. 410.)

Den teoretiska undervisningen i ämnen som pedagogik och psykologi bör

i sin helhet vara inriktad på att göra de studerande mera skickade att fylla

sina blivande plikter som lärare.

»En utomordentligt viktig förutsättning för en dylik inriktning av ut­

bildningen synes vara, att lärarhögskolans lärare själva är goda undervi­

sare, och att de vid sidan av sin lärarverksamhet vid lärarhögskolan allt­

jämt uppehåller sin lärarduglighet och sin kontakt med barn och ungdom

genom att själva undervisa på det ena eller andra av skolans stadier. En

av de obestridliga förtjänsterna i den nuvarande provårsutbildningen är,

att den praktisk-pedagogiska utbildningen ligger i händerna på lärare, som

står i daglig kontakt med yrkets svårigheter, och samma omdöme torde

gälla om de nuvarande seminariernas lärare. Närmast till hands ligger, att

lärarhögskolans heltidsanställda lärare även undervisar i den till lärarhög­

skolan knutna övningsskolan.» (S. 412.)

Lärarhögskolans egen övningsskola bör vid de fullständiga högskolorna

omfatta jämväl realskola och gymnasium. Åtminstone till några av hög­

skolorna bör därjämte knytas en experimentskola, varest lärarkandidaterna

kunna studera olika pedagogiska metoder i deras konsekventa utformning

och nya metoder kunna utprövas under ledning av speciellt intresserade

lärare.

Undervisningen vid lärarhögskolan förutsätter, att lärare och elever ha

tillgång till ett rikhaltigt pedagogiskt bibliotek. Inom kommissionen pågår

en inventering av den moderna pedagogiska litteraturen, och härvid har

speciell uppmärksamhet ägnats åt lämplig litteratur för lärarhögskolornas

referensbibliotek. Kommissionen betecknar det som mest rationellt att för­

anstalta om ett centralt engångsinköp av den utländska litteratur, som är

erforderlig för upprustning av de pedagogiska biblioteken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

68

diga och, där så är möjligt, ersättas med seminarieövningar. Det synes icke

föreligga någon anledning att sammanföra de studerande i klassavdelningar.

De studerande följer det för varje särskild utbildningsväg gällande pro­

grammet, och detta innefattar moment, som dels är gemensamma för alla

eller för större grupper av studerande, dels mera speciella. I tentamens-

bok införes undan för undan vitsord om att den studerande fullgjort före­

skrivna prestationer.» (S. 412.)

Ett gemensamt drag i utbildningen är slutligen aspirantåret med dess

lärarpraktik. Huvuddragen av lärarpraktikens yttre organisation för äm­

nes- och klasslärare framgår av den redogörelse kommissionen lämnar för

aspirantåret:

»Ett antal tjänster som aspirantlärare inrättas, motsvarande antalet

studerande vid lärarhögskolorna, som står i tur att sändas ut till sådan

tjänstgöring.-----------Tjänstefördelningen för aspirantliirama uppgöres av

vederbörande skolchef terminen före tjänstgöringens början och översändes

till lärarhögskolan, som med ledning därav fördelar aspiranterna. Vid

tjänstefördelningen bör tillses, att en och samma klassavdelning icke under­

visas av aspirantlärare mer än under två terminer i följd. Vidare bör vid

tjänstefördelningen för aspiranttjänster, avsedda för gymnasie- och real-

skollärare, tillses, att flertalet sådana tjänster omfattar tjänstgöring såväl

på gymnasiet som inom realskolan. Emellertid kan det tänkas visa sig lämp­

ligt, att ett mindre antal aspiranttjänster omfattar uteslutande tjänstgö­

ring vid realskola eller flickskola. Enligt kommissionens mening bör man

beträffande lärarna för småskolan och mellanskolan räkna med en sådan

anordning, att två aspiranter gemensamt bestrider en och samma aspirant-

tjänst. Kommissionen förutsätter därvid, att de fördela undervisningen

sinsemellan efter en av lärarhögskolan uppgjord plan och under hela tjänst­

göringen intimt samarbetar och gemensamt planlägger undervisningen. Över

huvud taget torde aspiranttjänstgöringen för den enskilda läraren böra

noggrant förberedas vid lärarhögskolan och samordnas med utbildningen.

Kommissionen förutsätter vidare, att aspiranterna under hela sin tjänst­

göring erhåller handledning och viss övervakning av rektor eller överlärare

samt huvudlärare eller särskilt utsedda handledare. För dylik handledning

bör utgå ett visst arvode. Genom att aspiranttjänstgöringen organiskt in­

fogas i lärarutbildningen, får den ett betydande värde för utbildningens

effektivitet och resultat. Klasslärarna, som under aspirantåret blott har

halvtidstjänst, bör få icke obetydlig tid fri för såväl teoretiska studier som

förkovran i ämnena teckning, musik och slöjd.» (S. 414—115.)

Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna.

För de blivande klasslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen

vara treårig. Första och tredje året förläggas till lärarhögskolan, andra

året är aspirantåret, då läraraspiranterna fullgöra lärartjänst vid någon

skola.

De för inträde i lärarhögskolorna föreskrivna ämneskunskaperna styrkas

i regel genom betyg från genomgångna skolor. För sökande, som icke kunna

förete sådana betyg ävensom för sökande, vilkas betyg är äldre än fyra år,

Kungl. Mcij:ts proposition nr 219.

69

anordnas inträdesprövning. För intagning bör enligt kommissionens mening

fordras, att sökanden uppnått en levnadsålder av 19 år (under övergångs­

tiden 18 år) och godkänts vid läkarundersökning. Erfarenhet av praktiskt

arbete bör räknas sökande till godo som merit.

Intagningen i lärarhögskolan bör föregås av en lämplighetsprövning. Ett

sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en

första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa up­

penbart olämpliga sökande. Prövningen bör omfatta följande tre moment:

1. Svensk uppsats. Detta prov avser att i någon mån ge en bild av

den inträdessökandes personlighet. Uppsatsämnena, som böra ges i så stort

antal, att olika intresseriktningar bland de inträdessökande bli represente­

rade, skola i största möjliga utsträckning vara av självbiografisk, allmän-

kulturell eller allmänpedagogisk karaktär.

2. Muntlig framställning. Varje inträdessökande skall be­

handla tre ämnen av olika slag, ett berättande (t. ex. ur historien), ett lo­

giskt förklarande (t. ex. ur matematiken) och ett beskrivande (t. ex. ur

biologien) samt läsa upp en dikt eller ett prosastycke efter fritt val. Proven

böra anordnas så, att de ge lärarna möjlighet att bedöma sökandens allmän­

na mognad och lämplighet för arbetet vid lärarhögskolan ävensom visa,

att sökanden i tal, uppträdande o. s. v. icke är behäftad med fel eller egen­

heter, som göra honom olämplig som lärare.

3. Fri sysselsättning med en grupp barn. Detta mo­

ment avser att utröna sökandens förmåga att handskas med och komma i

kontakt med barn samt att stimulera dem till självverksamhet och kan ut­

formas på olika sätt efter sökandens eget val: han kan leda barnen i någon

lek eller något slag av arbete eller hålla en lektion. I anslutning härtill

anordnas ett samtal med sökanden.

Utöver dessa tre moment böra kollegierna ha möjlighet att anordna

lämplighetsprov av annan art, exempelvis någon form av psykotekniska

prov, situationsprov eller prövning av intresseinriktning. Över huvud böra

erfarenheterna från de lämplighetsprov, som redan försiggå vid vissa semi­

narier, tillgodogöras för utformningen av lärarhögskolornas lämplighets­

prövningar.

Kommissionen framlägger vidare ett förslag till allmän studieplan för

klasslärarnas yrkesutbildning. Förslaget är att anse som preliminärt. För

detaljerna kan kommissionen icke binda sig på utredningens nuvarande

ståndpunkt.

Utbildningen under första och tredje året.

1. Undervisnings övning ar och auskultationer.

Observation och auskultation inom olika skolformer och på skilda stadier

med koncentration på förskolan och stadiet 1—4 för blivande småskollärare

och stadiet 3—6 för blivande mellanskollärare. Enstaka lektioner vid grupp­

övningar samt serier av lektioner i skilda ämnen. Samlad undervisning be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

70

handlande något intresseområde (unit). Heldagsundervisning i en klass un­

der några dagar. Övning i planläggning och ledning av grupparbete och

individuellt arbete samt i klassundervisningens teknik.

Kontakt med den frivilliga folkbildningsverksamheten.

2. Psykologi och pedagogik.

a. ZJppjostrans mål och principer. Pedagogiken som vetenskap, dess rela­

tion till sociologi, psykologi och etik. Skolans målsättning.

b. Psykologi. Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar.

Känslo- och viljelivet: behov, emotioner, sentiment, karaktär. Det intellek­

tuella livets struktur och funktion. Olika begåvningstyper. Begåvnings- och

kunskapsprövningar. Psykologisk anlagsprövning. Utvecklingspsykologi,

särskilt barn- och ungdomspsykologi, socialpsykologi. Arv och miljö. Tvil­

lingforskningen. Personlighetstyper. Iakttagelseschemata för observationer

av barn. Studium av psykologisk litteratur, även av skönlitterär art, sär­

skilt barnstudier, och litteratur behandlande läraryrket. Psykologiska labo-

rationer, experiment och testningar.

c. Allmän metodik och pedagogik. Inlärningsprocessen. Medövning och

formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursen och barnens mognads-

gång. Skolmognaden. Differentieringsproblemet. Ämnenas samverkan. Ar­

betsmetoder av olika slag. Arbetssättet i flerklassiga skolor. Skolan och per­

sonlighets daningen. Psykisk hälsovård. Beteenderubbningar och deras be­

handling. Disciplinproblemet. Examina, prov och betygssättning.

Diskussion av erfarenheter under aspirantåret. Analys av de olika upp­

gifter, läraren har i skolarbetet. Skolan och hemmet. Lärarpersonligheten.

d. Skolväsendets orga?iisation. Vårt lands skolväsen. Studium av skol-

stadgor och skollagstiftning. Genomgång och diskussion av något modernt

betänkande i skolfrågor. Särklasser av olika slag, särskilt hjälpklasser. Jäm­

förelse på viktiga punkter med skolväsendet i andra länder.

e. Pedagogikens historia. Skolans historia i samband med den allmänna

kulturutvecklingen. Bildningsidealens utformning under olika historiska be­

tingelser. Viktigare uppfostringsteoretiska verk. Nutida pedagogiska re­

formsträvanden .

3. Pedagogisk-metodisk genomarbetning av kurserna i de särskilda läro­

ämnena.

Kunskapsstoffet i de ämnen, som förekomma på små- och mellanskole-

stadiet, måste genomarbetas och kunskapsgrunden för den kommande lärar­

gärningen läggas fast och säker. Åtskilligt nytt måste inläras, men framför

allt måste i samband med fördjupade ämnesstudier intresset riktas mot

konkretisering av stoffet och frågor, hur ämnet skall framställas för att mot­

svara intelligens- och intresseutvecklingen hos barn av olika läggning och

ålder. Genom föreläsningar, diskussioner och experiment skola aspirantema

stimuleras till intresse för de metodiska problemen och bringas att inse nöd­

vändigheten av fördjupade och fortsatta studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

72

f. behandling av röst- och talrubbningar,

g. behandling av svårfostrade barn,

h. elementär matematisk statistik,

i. begåvningsprövningar,

j. kunskapsprövningar,

k. skolmognadsprov,

l. terminologiskt latin och främmande ords betydelse och härledning,

m. skolbokföring.

6. Fysisk fostran, estetiska och praktiska ämnen.

Vid lärarhögskolan måste betydande tid ägnas åt utbildning för undervis­

ning i teckning och målning, musik och sång, gymnastik med lek och idrott,

textilslöjd och hemkunskap, träslöjd samt trädgårdsskötsel. Beträffande

den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av kurserna i dessa ämnen

gäller i tillämpliga delar, vad som i mom. 3 sagts om läroämnena.

7. Allmän kulturkontakt och rekreation.

Viss tid anslås varje vecka till litterär, dramatisk, musikalisk eller konst­

närlig underhållning, varvid även de studerande i mån av förmåga böra

aktivt medverka, till kulturellt värdefulla föredrag eller till samtal om all­

männa frågor. Tillfälle att deltaga i gymnastik och idrott bör även beredas

aspirantema.

Kursen i samhällskunskap är nödvändig, säger kommissionen, emedan

det nya ämnet samhällskunskap på lågstadiet och mellanstadiet inrymmer

en myckenhet kunskapsstoff av växlande art, så beskaffat, att en för bli­

vande lärare ägnad utbildning knappast torde kunna ordnas inom ramen

för gymnasiestudier eller akademiska studier.

Aspiranttjänstg öring en bör organiskt infogas i lärogången. Aspiranten

skall utföra sitt arbete efter en plan, som han själv gjort upp och som har

godkänts av lärarhögskolan. Lärarna vid högskolan böra stå i god kontakt

med aspiranten under hans tjänstgöring, och aspiranten skall efter tjänst­

göringstidens slut till högskolans rektor inkomma med redogörelse för

arbetet och de därunder gjorda erfarenheterna.

Under sista terminen vid lärarhögskolan bör ett lärarprov anordnas.

Aspiranten får efter några dagars auskultering sköta en klassavdelning

under minst en vecka. Hans lärarskicldighet bedömes på grundval av aspi-

ranttjänstgöringen under andra året, undervisningsövningarna under tredje

året och lärarprovet.

Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.

För de blivande ämneslärarna skall den egentliga yrkesutbild­

ningen vara tvåårig. Första och tredje terminen ägnas åt studier vid

lärarhögskolan, andra och fjärde terminen åt aspirantårets lärarpraktik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

74

3. Allmän metodik och pedagogik.

Pedagogiken som vetenskap, dess relation till sociologi, psykologi och etik.

Uppfostrans mål och principer. Skolans målsättning. Inlärningsprocessen.

Medövning och formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursernas an­

passning efter lärjungarnas mognad. Övningar i planläggning av klassunder­

visning, individuell undervisning och grupparbete. Ämnenas samverkan.

Arbetsskolemetoder. Arbetshämningar. Examina, prov och betygssättning.

4. De enskilda ämnenas metodik.

Pedagogisk-metodisk genomarbetning av skolans kurser i de särskilda

ämnena. Övning i att lägga upp studieplaner och undervisningsenheter

(units) för olika åldersstadier. Konkretisering av lärostoffet och dettas be­

handling pa skilda stadier. Studium av den pedagogiska litteraturen inom

det egna ämnesområdet. Anvisning på hjälpmedel för fortsatt kunskapsin-

hämtande.

Man torde böra räkna med att varje studerande ägnar sig åt en grupp av

tre ämnen.

Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesme-

todiken för ett ämne, må nämnas: diskussion av de officiella undervisnings-

planemas behandling av ämnet och förslag till alternativa studieplaner,

jämförelse och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller

viktigare moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden el­

ler undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets syn­

punkt relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlär­

ningssvårigheter inom ämnet, tillämpning av den allmänna metodikens lär­

domar på ämnet.

5. Kurser i samhällskunskap.

Man torde böra räkna med en allmän kurs, avsedd för alla lärarkandida­

ter och väsentligen lagd så, att de studerande få grundliga insikter om

hjälpmedel och vägar till kunskap om samhällets funktioner. I detta sam­

manhang behandlas social lagstiftning beträffande barn och ungdom, skol-

sociala åtgärder samt yrkesval och yrkesrådgivning.

Dessutom torde man böra räkna med en speciell kurs, avsedd för dem,

som önska behörighet att undervisa i samhällskunskap i realskolan. Denna

kurs kan eventuellt tänkas förlagd till ett socialpolitiskt institut, om sådant

finnes på platsen.

6. Specialkurser, behandlande bland annat klassföreståndarskap och lärar-

rutin, användande av tekniska hjälpmedel i undervisningen samt skol-

hygien.

Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott

och rekreation.

Kungl. May.ts proposition nr 219.

76

Kungl. Maj:ts 'proposition nr %19.

Fjärde terminen.

Aspiranttjänstgöring liksom under andra terminen.

Under denna termin utarbetar aspiranten sitt examensarbete, en skriftlig

framställning av begränsat omfång. Ämnet för denna avhandling fastställes

i samråd med lärarhögskolans lärare, helst redan under loppet av första

terminen vid lärarhögskolan, och det förutsättes, att den studerande lämnas

största möjliga frihet att utvälja en fråga av psykologisk, pedagogisk eller

undervisningsteknisk art, som står i direkt sammanhang med hans egen lä­

rargärning eller i övrigt speciellt intresserar honom.

Under denna termin avlägger aspiranten lärarprov.

Utbildningen tänkes i sin helhet så lagd, att nyinskrivning vid lärarhög­

skolan kan ske varje termin.

Mellanskollärare, som eftersträva adjunktskompetens, skulle enligt kom­

missionens förslag bland annat genomgå en termins kompletterande fackut­

bildning vid lärarhögskolan. Denna tid bör företrädesvis anslås åt pedago­

gisk genomarbetning av realskolans lärokurser i ifrågakommande ämnen

samt övningsundervisning i realskolan.

Speciallärarnas utbildning.

I fråga om de olika speciallärargruppernas utbildning framställer skol-

kommissionen inga förslag. Kommissionen erinrar om att vissa utredningar

paga pa området. Salunda arbetar en i december 1945 tillsatt sakkunnig­

utredning med omorganisation av utbildningen av gymnastiklärare; utred­

ningen har bland annat utarbetat utkast till en ettårig gymnastiklärarlinje

för folkskollärare. Samma år påbörjades en enmansutredning rörande lära-

rinneutbildningen pa det husliga området, vilken beräknas bliva avslutad

under årets lopp. En utredning angående slöjdinstitutet på Nääs påbörjades

i fjol; enligt direktiven böra de sakkunniga undersöka möjligheten att ut­

vidga institutets verksamhet inom ramen för den offentliga lärarutbildning­

en; de böra därför upptaga nära samarbete med de sakkunnigkommittéer

och andra, som syssla med lärarutbildningsfrågor.

Övningsläramas utbildning sammanhänger givetvis intimt med målsätt­

ningen för övningsämnena.

»Enligt kommissionens mening bör dessa ämnen, samtidigt med och ge-

nom att de bibringar eleverna vissa praktiska färdigheter, vara ett medel

till lärjungarnas fostran och personlighetsutveckling. Härav följer, att öv-

ningslärarna behöver både en grundlig fackutbildning, som ger dem förmå­

ga att rent yrkesmässigt behärska sina ämnen, och en grundlig psykologisk-

pedagogisk utbildning, som sätter dem i stånd att förstå barn och ungdom

i olika åldrar och att genom sin undervisning bidraga till deras fostran och

utveckling. Från lärarorganisationernas sida betonas starkt behovet av en

fördjupad psykologisk-pedagogisk utbildning.

78

d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas

egentliga yrkesutbildning.

Lärarhögskolornas organisation.

Man torde nog kunna säga, att skolkommissionens förslag om den prak­

tiska lärarutbildningen fått ett övervägande gynnsamt mottagande, åtmin­

stone vad huvudlinjerna beträffar. Den förstärkning av den allmänpedago­

giska utbildningen, som förslaget innebär, anses oftast påkallad, vilket

naturligtvis icke utesluter, att ett och annat yttrande kraftigt markerar en

rakt motsatt uppfattning om pedagogikens värde. De remissinstanser, som

finna utbildningstiden för lång, ifrågasätta vanligen icke en inknappning

av studierna vid lärarhögskolan utan i första rummet en förkortning av

aspiranttjänstgöringens längd.

Bland dem, som ge tillkänna sin anslutning till förslaget om lärarhögsko­

lor, befinner sig exempelvis kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kal­

mar. »Det kräves med rätta», skriver kollegiet, »att läraraspiranten får en

grundlig handledning i metodik och undervisningsteknik, att han lär sig

behärska laborativa och aktivitetspedagogiska metoder, att han erhåller

grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi.» Lärarhögskolornas an­

knytning till universiteten är enligt kollegiets mening ägnad att bli en sti­

mulans för skolväsendet i dess helhet.

Allmänna adjunktsjöreningen ansluter sig likaledes i princip till för­

slaget:

»Särskilt vill föreningen betona behovet av en bättre psykologisk och

metodologisk utbildning. Enligt föreningens mening torde vad som är be­

hövligt inte kunna medhinnas på kortare tid än kommissionen förutsätter.

Snarare synes det bli svårt att hinna med det innehållsdigra programmet

på den föreslagna tiden, varför en viss utgallring av sådana moment, som

visserligen är önskvärda men inte oundgängligen nödvändiga, torde behöva

företagas. Vissa fördelar synes vara att vinna genom att utbildningen i viss

utsträckning göres gemensam för olika lärarkategorier, och föreningen kan

därför acceptera förslaget, att universitetsstädernas lärarhögskolor blir

gemensamma för alla slag av lärare. Även förslaget om ett års aspirant-

tjänstgöring tillstyrkes. Föreningen förutsätter då, att en aspirant avlönas

som extra adjunkt i lägsta löneklassen.»

Från folkskolehall kunna liknande uttalanden anföras. Sålunda skriver

Göteborgs allmänna folkskolestyrelse:

»Förslaget att förlägga den egentliga yrkesutbildningen för samtliga

lärare till lärarhögskolor, ställda i intim kontakt med landets universitet

och med högskolorna i Stockholm och Göteborg, finner styrelsen vara av

stort principiellt och praktiskt värde. En sådan yrkesutbildning för samt­

liga lärare synes garantera en framtida homogenitet i all ^fackmässig lärar­

utbildning, en kvalitativ höjning därav och en ständig anpassning av läro­

stoff och metoder till av vetenskaplig forskning och allmän samhällsutveck­

ling betingade krav.»

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

80

att minska kraven på vetenskaplig meritering och genom att öppna alle­

handa genvägar till lärarbefattningarna vid realskolor och gymnasier. Sam­

tidigt avskräcker den genom sin utformning av lärarhögskolan just de mera

fast präglade och för den högre skolan mest värdefulla personligheterna.

Lärarrådet kan icke tillstyrka det föreliggande förslaget till utformning

av lärarhögskolorna utan anser, att det bör grundligt omarbetas under

hänsynstagande till ovan anförda synpunkter.»

Inrättandet av lärarhögskolor har likväl tillstyrkts av de flesta akade­

miska kollegier, som ingått på frågan, så av humanistiska sektionerna i

Uppsala och Lund, matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala,

Stockholms högskolas lärarråd och tf universitetskanslern.

Statskontoret ryggar däremot tillbaka för de med lärarutbildningens om­

läggning direkt och indirekt förbundna kostnaderna. Även med nuvarande

resurser borde utbildningen kunna reformeras; en dylik omläggning be­

höver icke nödvändigtvis medföra någon utgiftsökning för statsverket.

Skolöverstyrelsen erinrar om de förslag till centralisering av lärarutbild­

ningen, som tidigare under årens lopp ha varit före, och om den kritik,

som även från överstyrelsens sida har riktats mot dessa projekt, men finner

slutligen, att den stundande massutbildningen av lärare framtvingar ett

nytt grepp på problemet.

Sina närmaste inhemska motsvarigheter torde kommissionens förslag ha

dels i de fristående utbildningsinstitutioner, som planerades under 1930-

talet och hade sin mest auktoritative förespråkare i dåvarande undervis­

ningsrådet Hänninger, dels i det förslag till assistentår, som framlades av

överstyrelsen i dess yttrande den 18 december 1939 över 1936 års lärar-

utbildningssakkunnigas betänkande. »Att centraliserade fristående utbild-

ningsanstalter skulle ha avsevärda fördelar, stod fullt klart såväl för 1936

års lärarutbildningssakkunniga som för överstyrelsen vid avgivandet av

nyssnämnda yttrande. A andra sidan kunde varken de sakkunniga eller

överstyrelsen förbise, att anordningen hade vissa svagheter. Bland annat

framhölls, att föreståndaren för en sådan utbildningsanstalt icke kunde ut­

öva en tillfredsställande personlig ledning av och påverkan på lärarkandida­

terna, som voro fördelade på många olika skolor. Vidare invändes, att om

lärarkandidaterna vore direkt knutna till en skola och i ett sammanhang

finge följa livet och arbetet där, hade de större möjligheter att vinna en

djupare förtrogenhet med skollivet och dess allmänt fostrande verksamhet,

än om de endast skulle tillhöra en organisation av lärarkandidater utan an­

knytning till ett bestämt läroverk. Avgörande för 1930-talets ställnings­

tagande beträffande de fristående lärarutbildningsanstalterna torde emel­

lertid ha varit, dels att de ansågos bli väl kostsamma, dels att de voro för­

bundna med mycket stora organisatoriska svårigheter.

När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på

nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt

och på annat sätt reformerat provår få anses vara ungefär desamma som

under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som

var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärar­

utbildningsanstalter, trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror

icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

81

för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reforme­

rad provårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som

lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårsvägen upp­

nå en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än

att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som

fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som

uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärar­

högskolor.» (S. 116.)

Under remissgången ha åtskilliga av de organisationsproblem, som äro

förknippade med en starkt centraliserad lärarutbildning, mer eller mindre

ingående dryftats.

Anknytningen till universiteten har i synnerhet upp­

tagits till diskussion i de akademiska utlåtandena. Professor Herman Sieg-

vald hänvisar till redan gjorda erfarenheter i andra länder:

»Under mellankrigstiden upprättades på många ställen i Tyskland fristå­

ende lärarhögskolor, men dessa utvecklades i regel rätt snart till seminarier

utan vare sig akademiskt studiesätt eller närmare känning med det psyko­

logiska och pedagogiska forskningsarbetet. Helt annan karaktär hade där­

emot de lärarhögskolor, som exempelvis i Hamburg och Wien voro knutna

till universiteten och dessas ’uppfostringsvetenskapliga institutioner’. Från

kompetent håll har vitsordats, att de vid dessa uppfostringsvetenskapliga

institutioner utbildade lärarna voro vida bättre orienterade inom uppfost-

ringsvetenskapema, mera vidsynta, uppslagsrika, initiativkraftiga och ny­

skapande på det pedagogiska området än de vid seminarier och fristående

lärarhögskolor utbildade.»

Anknytningen blir enligt Siegvalds uppfattning fördelaktig även för uni­

versiteten, bland annat emedan den ger ökade tillfällen till vetenskapligt

forskningsarbete i reala pedagogiska situationer med bistånd av välskolade

praktiska pedagoger.

Humanistiska sektionen i Uppsala tänker sig, att lärarhögskolan skulle

kunna infogas i universitetsorganisationen i huvudsak på samma sätt som

universitetets för närvarande största institution, universitetsbiblioteket.

Lärarhögskolan i en universitetsstad bör ledas av en direktor, som med av­

seende på kompetenskrav och tillsättningsförfarande jämställes med över­

bibliotekarien. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma uni­

versitet betonar vikten av att lärarhögskolorna få en lektorsuppsättning

med icke blott utmärkta pedagogiska meriter utan dessutom även goda

vetenskapliga kvalifikationer och fortlöpande kontakt med vetenskaplig

forskning. Om kravet på disputation uppgives för de vanliga läroverkslek-

toraten, bli lektoraten vid lärarhögskolorna den viktigaste förbindelselän­

ken mellan skolan och den aktuella forskningen. Närmast torde den nöd­

vändiga kompetensen motsvara docentkompetens.

Tf universitetskanslern betecknar det som önskvärt, att de på univer-

6 —

Dihang till riksdagens 'protokoll 1950. 1 saml. Nr 219.

Kungl. May.ts 'proposition nr 819.

82

sitetsorterna belägna lärarhögskolorna anknytas till vederbörande universi­

tet eller högskola. De föreslagna universitetslektoraten böra helt överföras

till lärarhögskolorna.

Från utomakademiskt håll höras däremot enstaka kritiska röster. Följan­

de invändning härrör från domkapitlet i Stockholm.

»Sannolikt skulle en dylik organisation göra det svårare för lärarhög­

skolornas ledning att vinna gehör för sina speciella önskemål. Den kontakt

mellan universitet och lärarhögskola, som ur olika synpunkter kan vara

önskvärd, borde kunna vinnas på ett lämpligare sätt».

En annan framställes av kollegiet vid folkskoleseminwiet för kvinnliga

elever i Stockholm:

»I organisatoriskt avseende skulle denna organisation med all sannolikhet

medföra betydande olägenheter, då skolans expeditioner förmodligen i regel

skulle passera högskolans kansli. Detta skulle medföra tidsutdräkt och slö­

seri med arbetskraft. För lärarutbildningsanstaltema synes det viktigare, att

vägen till de beslutande myndigheterna blir så kort och direkt som möj­

ligt än att vinna den uppvärdering i anseende, som kommissionens förslag

förmodligen åsyftar. Den kontakt mellan lärarhögskolor och universitet, som

kan ha praktiskt värde för undervisningen, bör kunna vinnas på enklare

och bättre vägar.»

Några remissinstanser mena, att skolkommissionen bort hålla tillbaka

centraliseringstendenserna mer än som skett. Lärarhögskolorna ha gjorts

för stora, anser exempelvis Psykologisk-pedagogiska institutet:

o »Det synes ur ett flertal synpunkter vara olämpligt att sammanföra ett

så stort antal lärarkandidater för gemensam utbildning. Både för de enskilda

lärarkandidaterna och för de handledande lärararna måste en dylik lärar-

fabrikation te sig i hög grad otillfredsställande och som direkt motverkande

sitt syfte. Det torde vara nödvändigt att genom en begränsning av delta-

garnes antal vid de ifrågavarande läroanstalterna åstadkomma en lämpligare

form av utbildning, så att en personlig kontakt mellan rektor, handledare

och lärarkandidater verkligen kommer till stånd.

Särskilt oformliga synas de fyra lärarhögskolor bli, vilka äro avsedda att

förläggas till universitets- och högskolestäderna. Det torde för övrigt

knappast vara möjligt att i t. ex. Uppsala — även inklusive dess närmaste

omgivning — skapa en så stor övningsskola, att plats kan beredas alla

lärarkandidater för i utbildningen ingående undervisningsövningar och

auskultationer.»

Folkskolestyrelsen i Uppsala ger sitt erkännande åt strävandena att stär­

ka samhörighetskänslan mellan de olika lärargrupperna men befarar, att

kommissionens riktlinjer icke överallt skola kunna följas i det praktiska

organisationsarbetet.

»Sålunda lär exempelvis en institution som den planerade lärarhögskolan

i Uppsala svårligen kunna organiseras och nöjaktigt ledas av en rektor,

som visserligen icke — lika litet som vid de nuvarande provårsanstalterna

— skall personligen handleda alla lärarkandidater men dock ha ansvar för

Kungl. May.ts 'proposition nr 219.

84

folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium samtidigt i verksamhet. En

liknande anordning kan tänkas även vid de framtida lärarhögskolorna.

Inom lärarhögskolans ram kan en uppdelning i mindre enheter ske. För­

delarna av att kunna utnyttja gemensamma institutioner och bibliotek och

delvis samma lärarkrafter kvarstår likafullt.»

Sveriges småskollärarinneförbunds yttrande ger uttryck åt en liknande

uppfattning. Lärarhögskolorna behöva den omedelbara kontakten med uni­

versiteten, om de icke skola bli nedvärderade.

Samma mening om vad som vore önskvärt har nog även Sveriges folk-

skollärarinneförbund, men de praktiska svårigheterna komma förbundet

att modifiera sina yrkanden.

»Förbundet inser .. . att praktiska skäl talar emot en koncentration av

all lärarutbildning till våra fyra universitets- och högskolestäder och att det

har givna fördelar med en nära anknytning mellan den akademiska och den

pedagogiska utbildningen för ämneslärarna, och vill därför inskränka sig

till att framhålla, dels önskvärdheten av att Norrland får en fullständig

lärarhögskola, dels att de lärarhögskolor, som endast skall utbilda klass­

lärare, får en lika hög standard med hänsyn till lärare och utrustning som

de fullständiga lärarhögskolorna och att också de får en god kontakt med

vetenskap och forskning, speciellt på det psykologisk-pedagogiska områ­

det.»

De högre skolornas lärare ställa sig mera reserverade till de fullständiga

lärarhögskolorna. Av de 34 kollegier, som tagit position i frågan, intaga

icke mindre än 30 en negativ ståndpunkt till den proponerade gemensamhe­

ten i utbildning. Skillnaden i ålder och mognad mellan de olika aspirant-

grupperna bleve besvärande. Betänkligheterna delas av Sveriges förenade

studentkårer:

»En verkligt gemensam undervisning kan det inte bli fråga om annat än

i mycket begränsad utsträckning; det är uppenbart, att gemensamma före­

läsningar, seminarieövningar och kurser för personer med så olika ålder,

förkunskaper och framtidsmål som t. ex. en 18-åring, som utexaminerats

från gymnasiets näst sista klass och som avser att bli småskollärare, och

en 30-åring, som är filosofie doktor och som avser att bli gymnasielärare,

svårligen kunna komma till stånd.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen haft att väga starka skäl

för en centralisering till fullständiga lärarhögskolor mot de likaledes starka

skäl, som tala emot, och att kommissionen har stannat för en kompromiss,

då den föreslagit, att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och hög­

skolestäderna — skulle taga emot lärare av alla kategorier, andra högskolor

endast klasslärare. Överstyrelsen förklarar sig i stort sett dela kommissio­

nens synpunkter på frågan och tillägger, att erfarenheterna av provårskur­

ser utanför universitets- och högskolestäderna ge praktiska argument mot

en sådan förläggning åtminstone för närvarande. Därefter framställer emel­

lertid överstyrelsen på en punkt ett avvikande förslag, då den ifrågasätter,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

86

Den vanligaste kritiken mot studieplanerna går ut på att kommissionen i

sin lovvärda strävan att ge de blivande lärarna en mångsidig pedagogisk

utbildning alldeles har överlastat arbetsprogrammet och därmed pålagt

aspiranterna en arbetsbörda, som endast ett fåtal lyckligt lottade orkar

med. Lektorernas förening anmärker, att särskilt den första terminen upp­

tager ett nästan förkrossande arbetsprogram, men menar, »att verkligheten

mycket snart kommer att reducera det till vissa väsentliga ting, av vilka en

blivande lärare kan ha behov».

Sveriges yngre läroverlcslärares förening vill stryka flera moment i studie­

planen:

»En 'specialkurs’ i svenska språket verkar umbärlig; nykterhetsundervis-

ning och livräddning likaså; kulturkontakt, idrott och rekreation kunna

överlämnas åt den enskildes initiativ; ett skriftligt examensarbete synes för

akademikernas del icke fylla någon väsentlig funktion; den utökade under­

visningen i samhällslära i det nya gymnasiet borde kunna tillåta beskär-

ningar i lärarhögskolans planerade allmänna kurs, etc. Kurser i föreläsnings-

form böra undvikas såsom en ineffektiv form av undervisning; läskurser

med seminarieövningar och diskussioner utmynnande i tentamina skulle ge

den enskilde större möjligheter att disponera studietiden; föreläsningar i

skolhygien och 'lärarrutin' m. fl. ämnen kunna utbytas mot kompendier

eller handböcker.»

Det stora antalet specialkurser av alla upptänkliga slag betecknas även

av Sveriges förenade studentkårer som ett missgrepp. Mindre väsentliga

kurser böra utgå.

»Sålunda torde t. ex. de föreslagna specialkurserna i nykterhetsunder-

visning samt simning och livräddning vara umbärliga; i realskolor och

gymnasier torde ifrågavarande undervisning.. .kunna handhas av skolläkare,

respektive gymnastiklärare eller särskilt intresserade ämneslärare. Över­

huvudtaget bör kurser i föreläsningsform undvikas som extensiv under­

visningsmetod. Läskurser med seminarieövningar och diskussioner skulle

ge den enskilde större möjligheter att disponera studietiden och medföra

bättre resultat. SFS vill i detta sammanhang erinra om att studenterna

sedan länge framfört bestämda krav på att sådana kurser vid universiteten,

som ej avse inövandet av vissa färdigheter och som äro av den karaktär att

de tämligen likartat komma att upprepas år från år, måtte ersättas med

handböcker eller kompendier; hållandet av dylika kurser innebär ett me­

ningslöst slöseri med såväl lärarnas som elevernas tid och krafter. En del

av de för den pedagogiska fackutbildningen föreslagna kurserna synas så­

lunda kunna ersättas med handböcker; detta gäller t. ex. de föreslagna

kurserna i klassföreståndareskap och lärarrutin, skolhygien och biblioteks­

kunskap.

Vad beträffar det föreslagna skriftliga examensarbetet synes detta vara

onödigt för aspiranter med akademisk utbildning. Erfarenheten har dess­

utom visat, att liknande arbeten av 'begränsad omfattning’ i praktiken

tendera att svälla över rimliga gränser och att den tid, som nedlägges på

ett sådant arbete, ej står i rimlig proportion till värdet av att utföra det­

samma.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

88

Mera än en rådgivande uppgift böra de föreslagna lämplighetsproven

dock icke ha enligt de förenade studentkårernas mening. Aspiranten bör,

om han så vill, trots ett misslyckat prov få fortsätta studierna på egen risk,

och avstängning från lärarbanan bör ske, först om han vid lärarprovet fort­

farande visar sig vara olämplig för yrket.

Svårigheten att anordna proven sa, att de verkligen fylla sin uppgift,

kommer Läroverkslärarnas riksförbund att föreslå, att avgörandet upp-

skjutes till slutet av första terminen vid lärarhögskolan. Som naturligt är,

tänker förbundet i första hand på de blivande ämneslärarna.

»Enligt SIv skulle provet äga rum antingen vid början av de akademiska

studierna eller senare, dock före inträdet vid lärarhögskola. Att genom ett

prov kort efter studentexamen fastställa, huruvida en person är lämplig

att kanske 8—10 år senare bli lektor, är uppenbart ogörligt. Det torde väl

också vara sannolikt, att de flesta aspiranter dröja med att avlägga ett

prov till tidpunkten närmast före inträdet på lärarhögskolan. Skall ett prov

mläggas här, måste det få sin särskilda utformning, avpassat efter aspiran-

tens föregående utbildning. Men då provets egentliga uppgift säges vara att

ge läraraspiranten ökad kunskap om lärarens uppgifter och tillfälle till själv­

prövning och vägledning inför yrkesvalet, kan dess syfte måhända bättre

tillgodoses genom de erfarenheter aspiranten får göra under den första ter­

minen vid lärarhögskolan. Den tid han då nedlagt på sin egentliga lärar­

utbildning är ju icke så lang, att ett byte av levnadsbana behöver förefalla

alltför avskräckande. Och den åsyftade självprövningen kan försiggå under

lugnare och gynnsammare betingelser.»

Betydande rent praktiska svårigheter sta också i vägen för anordnandet

av lämplighetsprov i den utsträckning skolkommissionen tänkt sig. Indivi­

duella prov i sådan omfattning skulle fordra ett mycket stort uppbåd av

bedömare i en stad som Uppsala, där man finge räkna med flera hundra

aspiranter varje år, påpekar seminariekollegiet i nämnda stad.

Det av kommissionen ifrågasatta lärarprovet i utbildningens slut­

skede skulle icke kräva mindre föranstaltanden. Kollegiet vid folkskolese-

minariet för kvinnliga elever i Stockholm ifrågasätter, om provet i prak­

tiken kan genomföras på det sätt kommissionen avsett:

»Om ett seminarium har en storlek på ungefär 250 elever, skulle, om lä­

rarprovet för varje examinerad omfattar en hel vecka i övningsskolan, tjugo

övningsskoleklasser bli helt och hållet upptagna med examination under

halva läsåret. En dylik belastning av övningsskolan synes orimlig och inne­

bär en uppenbar försämring av nuvarande utbildning.»

Flera remissinstanser beröra studiesättet vid lärarhögskolorna.

Vanligen anses kommissionen vara på rätt väg, när den vill ge studierna en

friare karaktär och begränsa antalet schemabundna timmar, men i några

yttranden framhålles, att fria studier även förutsätta fria studietider och

att den beräknade studietiden i många fall icke torde kunna hållas.

Sveriges folkskollärarinneförbund finner det sålunda icke rimligt att med

Kungl. Maj:ts -proposition nr SI9.

90

Aspirantårets organisation.

Huvudinvändningen mot aspirantåret från läroverkslärarnas

sida är, att den långa utbildningstiden därigenom ytterligare förlänges.

Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg påpekar,

att lärarutbildningen i ledande kulturländer som U. S. A., England och

Frankrike är betydligt mindre tidskrävande än den skolkommissionen för

vår del föreslår.

»Att... lägga ytterligare två års yrkesutbildning till de i bästa fall fyra

årens ämnesstudier för fil. ämbetsexamen anser ... kollegiet icke försvar­

ligt. -----------Kollegiets bestämda åsikt är, att en så lång tids handledning

och övervakning av till mogen ålder komna människor, som den föreslagna

lärarhögskoleutbildningen skulle innebära, kommer att från lärarbanan

avskräcka personer med självständig läggning, som vid universitet och hög­

skolor vant sig vid fria studier, just den kategori, som skulle kunna göra

den värdefullaste insatsen inom vårt skolväsen.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening fruktar likaledes, att en så lång

utbildningstid som två år skall allvarligt försvåra rekryteringen av yrket.

»Andra yrken konkurrera om de nyblivna filosofie magistrarna, för vilka

två års ytterligare studier efter ännu mer bunden plan än de ämnesteore-

tiska studiernas måste te sig mindre lockande. Även om den absoluta stu­

dietiden icke ökas på grund av universitetsstudiernas förkortning, kommer

åtminstone en stor kategori i ett ekonomiskt ofördelaktigare läge än nu.

Många filosofie studerande — vid Stockholms Högskola närmare 50 procent

— finansiera för närvarande sina studier med förvärvsarbete.-----------För

gifta studenter kunna dessa svårigheter ökas med de sociala nackdelar, som

skolkommissionen själv påpekar i samband med praktikterminerna.»

(S. 419.)

Föreningen föreslår för sin del en lärogång om tre terminer.

»I så fall kunde t. ex. först komma en termins pedagogisk teori; därpå

en termin med begränsat antal timmar för aspiranttjänst, varigenom viss

tid också kunde avdelas för fortsatt pedagogisk teoriutbildning — något

avgörande hinder för att kombinera praktisk och teoretisk utbildning har

icke redovisats. Efter denna termin, som förutsätter handledning och råd­

givning utan bedömning, kunde följa en tredje termin, den egentliga prov­

terminen.»

Med ännu större fog kan Lektorernas förening opponera sig mot en allt­

för långvarig praktisk utbildning, lagd till den för lektorerna mycket långa

teoretiska utbildningen:

»Liksom hittills komma säkerligen även i framtiden åtskilliga av dem,

som disputera, att under sin utbildning sysselsätta sig med undervisning av

olika slag. Sålunda medverka ofta naturvetarna vid universiteten och hög­

skolorna som amanuenser och assistenter i den akademiska undervisningen.

Såväl humanister som naturvetenskapare komma väl såsom hittills att i

många fall ge kurser. Särskilt gäller detta de filosofie doktorer, vilka som

docenter varit knutna till den akademiska undervisningen. Sannolikt med­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

92

eller sammanlagt omkring (4% X 600 =) 2 700 veckotimmar. Innevarande

läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommu­

nala gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det

ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall

kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läro­

verk, ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för

lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på

350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar

per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasie-

undervisning utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet

anses såsom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsik­

terna till en så stor lärarrekrytering som 600 pp år icke förefalla särskilt

gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorgani­

sationen. Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock

kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en

omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen

förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig

fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtids­

planer. De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle

sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan upp-

delning av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och

förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgö-

ringens vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet aka­

demiskt utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och

därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet.

På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att

komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste

avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring biir belastningen för

gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att

giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig undervisning kan ju

göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också

framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgö-

ringens fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt

SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för

visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet.» (S. 118—119.)

Med hänsyn till det stora antalet aspiranter och det stora antalet orter,

på vilka de måste fördelas, förefaller det vidare uteslutet, att lärarhög­

skolans lärare skola kunna ge aspiranterna någon nämnvärd handledning

under praktikåret. Handledningen torde i stället kunna helt överlämnas åt

lokala krafter.

»Sålunda skulle förslagsvis för varje aspirant kunna utses ansvariga

handledare, en för vart och ett ämne som ingår i aspirantens examen,

vilka mot någon veckotimmes minskning av undervisningsskyldigheten

eller däremot svarande ersättning hade att vägleda och följa aspiranten i

hans arbete: lata honom auskultera, se till att kurserna få en lämplig upp­

läggning, ge råd i fråga om undervisning och skrivningsrättning m. m.

Även vederbörande rektor skulle givetvis ha ett visst ansvar för aspiran­

tens handledning, speciellt i vad gäller sättet att behandla eleverna och

sköta klassföreståndarskap. Tämligen säkert skulle en så ordnad handled­

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

94

»I första hand må betonas, att föreslagna uppläggning av aspirantåret

knappast kan få ett betryggande utbildningsvärde, om aspiranterna utan

kontinuerlig och daglig handledning själva skola ordna undervisningen i sin

klassavdelning. Man kan förmoda, att det inte skulle bli så särskilt bra

beställt med undervisningen i dessa experimentklasser. Särskilt framträ­

dande måste olägenheterna bli, om barnens första skolår ska överlämnas

till icke fullt utbildade lärare. Men även om man bortser från dessa för­

hållanden, återstår en annan väsentlig omständighet. Det torde i verklig­

heten icke vara möjligt att anskaffa erforderligt antal aspirantplatser i

rimlig närhet av seminarieorterna och i all synnerhet att göra något större

antal av dessa fasta. Härtill kommer, att man måste räkna med en kraftig

reaktion mot aspirantklasserna från berörda skoldistrikt, vilket förmodligen

i icke så få fall kan komma att gå ut över aspiranterna och mindre gynn­

samt påverka deras inställning till skolarbetet.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde böra övervägas att söka

ordna aspirantåret på annat sätt än Skolkommissionen föreslagit. En tänk­

bar lösning vore att aspiranterna hänvisades att fullgöra aspirantåret hos

lämplig klasslärare och under dennes ledning. De skulle därvid i huvudsak

handha all undervisning i lärara vdelningen. Lämpligt torde vara, att, som

Skolkommissionen föreslagit, två aspiranter hänvisas till varje sådan klass­

lärare. För att ge eleverna tillfälle lära känna arbetet i olika skolformer och

kanske bli bekanta med olika undervisningsmetoder, vore det måhända

lämpligt att aspiranterna efter exempelvis en termin bytte klassavdelning.

-----------Klassläraren i aspirantklass torde böra erhålla ett mindre arvode,

förslagsvis 200 kronor per termin. Det kan också ifrågasättas, om ej något

belopp borde utgå i aspirantlön.

Mot nu skisserade anordning av aspirantåret skulle vid ett ytligt be­

traktande kunna anmärkas att det medförde större kostnader och att

skolan berövas arbetskraft i större utsträckning än enligt Skolkommis-

sionens förslag.

Beträffande kostnadsfrågan må framhållas, att denna i huvudsak blir

beroende av huruvida aspirantlön skall utgå eller ej. Skulle enbart kostnads­

skäl utgöra hinder för en rationell lösning av aspirantåret, kan förslaget i

denna del anstå tills vidare. Det må dock betonas, att ifrågasatta förstärk­

ning av lärarutbildningen är av vital betydelse, varför kostnadsskäl i och

för sig icke böra få vara avgörande för frågans lösning.

Den befarade minskningen av lärarkrafter torde också kunna elimineras,

även om aspirantåret organiseras på föreslaget sätt. Sålunda borde i första

hand korttidsvikariaten reserveras för aspiranterna. Härigenom skulle ett

av de besvärligaste problemen för skoldistrikten finna sin lösning, näm­

ligen anskaffande av korttidsvikarier. Önskemål ha i olika sammanhang

framförts att inom skoldistrikten få anställa reservvikarier, lieserveras

korttidsvikariaten för aspiranterna, skulle det i framtiden icke erfordras

anställande av några reservvikarier. Men även om nu angivna lärarkrafts-

behov tillgodoses av aspiranterna, bleve måhända befarad lärarbrist icke

helt avlägsnad. Skulle verkställda beräkningar av lärarbehovet till fullo

motsvaras av verkligheten, kommer det att bli svårt att till en del helårs­

tjänster och långtidsvikariat anskaffa lärare. Även i sådana fall skulle

aspiranterna få utgöra en tillgänglig reserv, som utnyttjas på så sätt, att

aspiranterna skulle anmodas att växelvis upprätthålla undervisningen.

Men den fasta punkten för seminarieeleverna under aspirantåret skulle

bli den läraravdelning, dit de hänvisats att fullgöra aspirantåret.»

Kungl. May.ts proposition nr 219.

96

Styrelsen för Seminariernas elevförbund anser, att den praktiska lärar­

utbildningen väl kan behöva den ordentliga förstärkning, som aspirantåret

skulle medföra, men framför också kritik och föreslår för sin del följande

alternativ:

»Av A- och B 1-skoloma i olika skoldistrikt avsättes så många tjänster,

som motsvarar halva antalet klassläraraspiranter vid lärarhögskolorna.

För varje sådan aspiranttjänst tillsättes en — helst i samma skola tjänst­

görande — lärare som handledare. Handledaren bör erhålla skälig ersätt­

ning för sitt extraarbete. Aspiranterna bestrider undervisningen i aspirant­

klassen var sin. termin. Under den termin aspiranten ej uppehåller under­

visningen i aspirantklassen, skall han auskultera i olika skolformer och på

olika åldersstadier, i studiesyfte besöka försöksskolor, hjälp- och observa-

tionsklasser samt vikariera i sin handledares klass, så att denne får till­

fälle att i erforderlig omfattning följa undervisningen i aspirantklassen.

Dessutom bör aspiranten under denna termin hinna förkovra sig i de olika

övningsämnena.»

Aspiranterna, som tillsammans uppehålla en lärartjänst, böra enligt sty­

relsens mening få dela en lärarlön.

Skolkommissionen har för sin del ansett, att aspirantåret borde kunna

infogas i lärarutbildningen utan att dennas fullständiga omorganisation av­

vaktas, och avlät våren 1948 en särskild framställning därom. Skolöversty­

relsen infordrade i anledning därav yttranden från seminarier och folkskole-

styrelser och ger nu en översikt av de synpunkter, som framkommo.

»Från vissa håll förordas ny utredning i frågan och från många håll före­

slås försöksverksamhet, innan förslaget helt genomföres», skriver översty­

relsen. »Allmänt framhålles, att om förslaget realiseras, måste handledning­

en, som icke skall ha karaktären av inspektion utan vara rådgivande och

vägledande, få betydligt större omfattning än enligt förslaget. I stor ut­

sträckning föreslås, att aspiranttjänstgöringen skall omfatta endast en ter­

min.» (S. 123.)

Överstyrelsen lämnar i fortsättningen en kritisk översikt av de oftast

återkommande förslagen rörande aspirantåret (s. 123—124) och bifogar som

bilaga en redogörelse för de nya yttranden, som inkommit i anledning av

remissen på principbetänkandet (s. 354—357). För egen del anför över­

styrelsen följande:

»Ehuru kommissionens förslag om ett aspirantår måste betecknas som en

mycket värdefull strävan att förbättra den praktiska lärarutbildningen,

torde det icke kunna, bestridas, att mycket vägande kritik riktats mot den

utformning, som aspirantåret fått i förslaget. Med den obetydliga handled­

ning, som kommissionen förutsatt, torde aspirantåret endast kunna betrak­

tas som ett övningsår, men då torde tiden kunna begränsas till en termin.

Skall aspirantåret fylla sin uppgift som ett viktigt led i utbildningen, bör

handledningen få avsevärt större omfattning än enligt förslaget.

Under de närmaste åren, då elevantalet vid seminarierna är särskilt stort,

synes det ur organisatorisk synpunkt ej vara möjligt att införa ett aspi­

rantår för alla seminarieelever. Då det med hänsyn till lärarutbildningens

Kungl. Maj:ts 'proposition nr SI9.

97

framtida organisation vore synnerligen värdefullt att erhålla erfarenhet

rörande lämpligheten av ett aspirantår även i fråga om folkskollärarutbild-

ningen, vill överstyrelsen föreslå, att försök med ett sådant avlönat aspi­

rantår företages vid förslagsvis tre folkskoleseminarier, där parallellklasser

finnas på studentlinjen. Därvid böra försöken ordnas så, att vid samma

seminarium jämförelse kan göras mellan linje med och utan aspirantår.

Vid någon linje torde aspiranttjänstgöringen böra omfatta endast en termin

och varje aspiranttjänst därvid uppehållas av endast en elev, medan i övrigt

två elever beräknas uppehålla varje aspiranttjänst. Handledningen bör ord­

nas på så sätt, att en erfaren lärare anförtros uppgiften att handleda två

aspiranter samtidigt. Sådan handledare bör erhålla särskilt arvode med för­

slagsvis 300 kronor för läsår. Aspirantåret bör första gången kunna till-

lämpas läsåret 1951/52 med elever, som vunnit inträde år 1950.» (S. 124

—125.)

Speciallärarnas utbildning m. m.

Då skolkommissionen icke framlagt preciserade förslag om speciallärar­

nas utbildning, beröres denna fråga relativt flyktigt i yttrandena. Såväl

skolöverstyrelsen som psy kolo g is Jc-pedagogiska institutet framhålla dock

angelägenheten av att sådan utbildning med det snaraste ordnas. Skolöver­

styrelsen meddelar, att läsåret 1947—48 icke mindre än 92 procent av

lärarna i tekniska ämnen vid praktiska mellanskolor och inbyggda tekniska

linjer helt saknade pedagogisk utbildning och att motsvarande tal för

lärarna i handelstekniska ämnen på de merkantila linjerna var 79 procent.

Överstyrelsen utgår från att även dessa grupper böra erhålla egentlig

yrkesutbildning vid lärarhögskolorna och bestrida aspiranttjänstgöring men

anser sig för närvarande icke böra ingå på de för utbildningen erforderliga

arrangemangen.

Styrelsen för Tekniska läroverkens lärarförbund finner det däremot

uppenbart, att den pedagogiska utbildningen för lärarna vid de tekniska

läroverken icke kan förläggas till lärarhögskolorna i den omfattning, som

kommissionen föreslår för lärarna vid de allmänna läroverken.

»Vad som sagts om studietiden för akademiskt utbildade lärare gäller

även och i mycket hög grad för deras pedagogiska utbildning vid lärarhög­

skolorna, vilken icke utan stor våda för rekryteringen kan utsträckas till

så lång tid som kommissionen förutsatt. Behovet av en så fullständig peda-

gogisk-metodisk kurs före lärartjänstgöringen kan även starkt ifrågasättas.

Emellertid synes det mycket sannolikt, att de blivande lärarhögskolorna

kunde bli väl ägnade att meddela efter växlande behov avpassade, komplet­

terande kurser i psykologi och pedagogisk metodik, lämpade för dem av

yrkesgymnasiemas lärare, som rekryterats från industri och handel. I sådant

fall bör givetvis till lärarhögskolan knytas expertis med erfarenhet från

yrkesgymnasierna, varigenom dessa högskolors karaktär av allmänt peda­

gogiskt forskningscentrum ytterligare skulle markeras.»

Svenska gymnastikdirektörsförbundet erinrar om att psykologiens och

pedagogiens problemställningar böra vara kända även för dem som skola

7 —

UihaiKj till riksdagens protokoll 1050. 1 sand.

AV

210.

Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.

98

handhava den fysiska fostran i skolorna. Förbundet anser, att gymnastik-

lärarutbildningen i dessa ämnen i huvudsak bör vara densamma som för

lärare i läsämnen och att den bör förläggas till lärarhögskolorna, då sådana

komma till stånd, »dock utan eftersättande av den gymnastiska utbild­

ningen».

Att även förskollärarnas utbildning skall förläggas till lärar­

högskolorna och samordnas med utbildningen för övriga lärare är ett liv­

ligt önskemål inom kåren, betygar Sveriges barnträdgårdslärarinnors riks­

förbund. Liksom enligt kommissionens förslag kurser skulle anordnas vid

lärarhögskolorna för småskollärarinnor, vilka önska vinna kompetens för

undervisning på mellanstadiet, böra enligt riksförbundets mening kurser

hållas där för barnträdgårdslärarinnor, vilka önska vinna kompetens för

undervisning på småskolestadiet.

Styrelsen för Socialpedagogiska seminariet instämmer i önskemålet, att

någon lärarhögskola i framtiden bör öppnas för förskollärarna. Till övnings­

skolan böra då även knytas förskolavdelningar, så att lärare av alla kate­

gorier kunna beredas tillfälle till observationer av barn i förskoleåldern.

»Förståelse för skolans nybörjare förutsätter kunskap inte bara om deras

aktuella åldersstadium, utan även om vad som föregått detsamma och ut­

vecklingen i sin helhet, motoriskt, intellektuellt och emotionellt. Den teore­

tiska undervisningen härom bör kompletteras med observationer och de­

monstrationer i övningsskolan. Detta är av största vikt inte minst för de

lärare, som skall handha skolmognadsproven.»

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala understryker slut­

ligen behovet av fortbildningskurser för lärare av olika slag. För de lärar­

kategorier, som fått sin teoretiska utbildning vid universiteten, böra kur­

serna förläggas till universiteten men utformas i samråd med vederbörande

lärarhögskola.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 819.

e. Departementschefen.

Om någon föreställer sig den framtida lärarutbildningen som en noggrant

utstakad väg, vilken alla blivande lärare ha att följa, var och en till sin

plats i skolarbetet, kommer han antagligen att finna skolkommissionens

planläggning väl skissartad och kanske även att de avgivna yttrandena allt­

för mycket divergera i vissa ingalunda betydelselösa detaljspörsmål. För

min del tror jag dock icke, att lärarutbildningsanstalterna hos oss någon­

sin kunna givas en fullt ensartad organisation, därtill äro de lokala förhål­

landena alltför skiftande. Inom ett blivande system av lärarhögskolor torde

förutsättningarna och omfattningen av verksamheten komma att variera

i så hög grad, att nära nog varje sådan institution blir ett organisations­

problem för sig. Samma bärande tanke kan få uttryck i lokalt skiftande

organisationsformer; detaljutformningen kan fastställas, först när man står

99

inför den konkreta uppgiften att planlägga en lärarhögskola med bestämd

kapacitet på en bestämd ort.

Statsmakterna böra enligt min mening icke taga definitiv ställning till

organisationen av lärarutbildningsanstalterna annat än i samband med ett

konkret förslag till inrättande av en sådan läroanstalt. Olika frågor, exem­

pelvis rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra

läroanstalter böra därvid även omprövas.

Trots denna uppfattning anser jag mig redan vid detta tillfälle böra de­

klarera min principiella inställning till skolkommissionens förslag att inrätta

ett antal jämförelsevis stora lärarhögskolor, vilka om möjligt var och en

skulle utrustas med resurser att utbilda alla de tre huvudkategorierna av

lärare: ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare.

En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera

mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett lärar-

utbildningssystem av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar upp

de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett skol­

system, som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets splittring

på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma utbild-

ningsanstalter för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka kontak­

ten mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga eller full­

följa varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.

Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och tek­

nisk utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbild­

ningen på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa

kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att ut­

gifterna hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas antal,

så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock en­

ligt min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis

framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehål­

lande av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstaltema

för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande

utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,

synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste hand­

ledarna kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra län­

der ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på

att skapa större utbildningsenheter.

Skolkommissionen föreslår, att fullständiga lärarhögskolor inrättas i de

fyra städer, där högre lärarexamina avläggas. Dessa högskolor skulle stå

i intim samverkan med respektive universitet och högskolor och i all syn­

nerhet med de därtill knutna psykologiska institutionerna. Kring varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

100

sådan centralort skulle gruppera sig ett satellitsystem av fullständiga eller

ofullständiga lärarhögskolor, även de i kontinuerlig kontakt med veder­

börande universitet eller högskola.

Jag är icke beredd att nu taga ståndpunkt till detta framtidsperspektiv

i dess helhet. Det synes mig fastmer, att övergången till ett nytt system av

lärarutbildningsanstalter bör ske steg för steg, i den mån de nya anstalter­

na befinnas nödvändiga för lärarutbildningen. Redan de fyra lärarhögsko­

lor, som skulle förläggas till universitetsstäderna, torde bli rätt olika i de­

taljerna beroende på de skiftande möjligheterna att på dessa orter åstad­

komma övningsskolor och finna lämpliga samverkande läroanstalter

för utbildningen på olika stadier. Särskilda utredningar torde därför bliva

erforderliga för envar av dessa högskolor. Skolöverstyrelsen har föresla­

git, att en fullständig lärarhögskola med det snaraste skall upprättas i

Skåne, där dess verksamhet i första hand kan baseras på det väl utvecklade

skolväsendet i Lund och Malmö. Lärarhögskoledelegationen fullföljer för

närvarande detta uppslag, och jag har för avsikt att, så snart fullständig

utredning föreligger, framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.

Jag går ut ifrån att därefter under 1950-talets lopp nya lärarhögskolor

successivt upprättas, i mån som lärarbehovet gör detta påkallat och erfor­

derliga organisationsplaner utarbetats. De nuvarande provårsläroverken och

de båda slagen av seminarier komma sålunda till en tid att fortsätta sin

verksamhet.

Provårsläroverkens uppgift under denna övergångstid blir att giva prak­

tisk utbildning åt läraraspiranter, som icke kunna hänvisas till lärarhög­

skolorna till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet, och i synnerhet åt

dem, som efter avlagd akademisk examen ha tjänstgjort i sådan utsträck­

ning, att de böra vara befriade från särskild aspiranttjänstgöring.

Skolkommissionen har i särskild framställning föreslagit en provisorisk

seminariereform i avvaktan på att lärarutbildningen skall kunna få sin defi­

nitiva organisation. Även jag finner det önskvärt, att undervisningen vid

seminarierna under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbild­

ningen vid lärarhögskolorna och har för avsikt att sedermera föreslå för

detta ändamål erforderliga åtgärder. Reformen av lärarutbildningen bör

enligt min uppfattning liksom skolreformen ha en fortskridande karaktär,

så att delreformer företagas, i den män det är möjligt inom ramen av nuva­

rande organisation, och parallellt därmed en ny organisation, bestående av

lärarhögskolor av olika slag — fullständiga och ofullständiga — successivt

får framväxa, allteftersom den aktualiseras av framträdande behov, tills

slutligen omständigheterna medgiva, att reformen i dess helhet föres i hamn.

Det är, såsom jag redan framhållit, icke nödvändigt att nu taga stånd­

punkt till olika organisatoriska detaljer, sådana som intagningsförfarandet,

organisationen av eventuella lärarprov och sättet för samverkan med uni­

versiteten. I vilken omfattning inträdesprov och preparandkurser i övnings-

Kungl. May.ts proposition nr 219.

102

läraraspiranterna är det måhända mindre klart, att aspiranttjänstgöringen

bör förkortas. Försiktigheten bjuder dock, att aspiranttjänstgöringen åt­

minstone tills vidare, intill dess praktiska erfarenheter föreligga, begränsas

till en termin. Vid utformningen av aspiranttjänstgöringen måste vidare

stor hänsyn tagas till de därmed förknippade ekonomiska förhållandena,

varvid kostnaderna för ifrågakommande aspirant- och handledararvoden

böra ses mot bakgrunden av de besparingar i lärarlöner, som göras genom

att undervisningen i vissa klasser uppehållas av aspirantema.

Det synes mig principiellt riktigt, att lärarhögskolorna utnyttjas jämväl

för lärares vidareutbildning och för utbildning av speciallärare i vissa fall.

Praktiska förslag i dessa avseenden måste dock anstå, tills den pågående

utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation slutförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

104

utan befordringsmöjligheter. Denna brist utgör, särskilt under tider av svår

konkurrens om arbetskraften, en fara för banans rekrytering. Skolkommis-

sionen framlägger en rad förslag, som syfta till att på olika sätt uppmuntra

och underlätta lärarnas vidareutbildning. Bland annat skall vid befordran

ökad hänsyn tagas till lärarens pedagogiska meriter och i tjänsten ådaga­

lagda skicklighet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

a. Gymnasiets lärarfråga.

Skolkommissionen räknar med att rektors skyldighet »att uppgöra och

bestämma plan för arbetets fördelning mellan läroverkets lärare» skall

gälla även i framtiden och att härvid i stort sett nuvarande praxis skall

följas. Detta innebär, att rektor skall fördela lärarna med hänsyn till deras

kompetens och personliga lämplighet för de olika undervisningsuppgifterna.

Gymnasietjänstgöring förutsätter under alla omständigheter en gedigen

grundläggande universitetsutbildning. En lärares lämplighet för tjänstgö­

ring på gymnasiestadiet beror emellertid inte endast härpå utan även på

många andra faktorer.

En god del av gymnasieundervisningen skall enligt kommissionens förslag

bestridas av lektorer, som i regel skola ha avlagt licentiatexamen. Åter­

stående gymnasieundervisning skall i stort sett ombesörjas av ny kategori

av lärare, som av kommissionen benämnas gymnasielärare men i

remissyttrandena vanligen gymnasieadjunkter. Denna lärar­

grupp skulle i lönehänseende placeras mellan nuvarande adjunkter och lek­

torer. Gymnasieadjunkter skulle finnas även vid de centraliserade realsko­

lor, där klass 9 g är anordnad.

Ämbetsexamen måste givetvis krävas av gymnasielärarna, och kommis­

sionen har övervägt, huruvida krav på kvalificerad examen bör uppställas.

»Kommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen, att dylika

bestämmelser skulle vara mera till hinder än till gagn för en naturlig kon­

kurrens om dessa befattningar. Kommissionen föreslår sålunda, att be­

fattningarna som ordinarie gymnasielärare i samtliga ämnen utom ämnet

kristendomskunskap må stå öppna för lärare, som avlagt filosofisk ämbets­

examen med lägst 2 betyg i de i tjänsten ingående ämnena, och förutsätter

därvid, att befordringsbestämmelserna formuleras så, att pedagogiska och

vetenskapliga meriter sättes avgjort före tjänstgöringstidens längd.»

(S. 394,)

I fråga om kompetenskraven för gymnasielärartjänst i kristendomskun­

skap kan kommissionen icke uttala sig utan ytterligare utredning.

Förslaget att inrätta gymnasieadjunkturer har allmänt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i remissyttrandena. Dessa befattningar skulle inne­

bära tillfredsställandet av ett gammalt och ofta framfört rättvisekrav, skri­

ver sålunda Läroverksläramas riksförbund.

Däremot dela sig meningarna om de behörighetsvillkor, som böra uppstäl­

106

i så fall övergångsbestämmelser gälla. Emellertid är överstyrelsen icke be­

redd att i detta avseende fixera sin definitiva ståndpunkt och måste sålunda

nöja sig med att understryka behovet av att på ett eller annat sätt högre

kompetenskrav än kommissionen har föreslagit föreskrivas för gymnasie-

adjunkterna. »Då överstyrelsen finner starka skäl föreligga för inrättande

av gymnasieadjunktstjänster och inrättandet icke är bundet vid viss orga­

nisation av gymnasiet, har överstyrelsen för avsikt att vid lämpligt tillfälle i

en nära framtid inkomma med förslag i detta hänseende.»

Slutligen har universitetsberedningen med utgångspunkt från överstyrel­

sens utlåtande berört kompetensfrågan.

»Beredningen delar visserligen den uppfattningen, att det vore önskvärt,

att man ökade kravet för tjänst i gymnasiet därhän, att varje gymnasie­

lärare i åtminstone ett ämne hade mer än 2 betyg i ämbetsexamen. På

grund av den förefintliga och tilltagande lärar bristen, särskilt inom de na­

turvetenskapliga ämnesgrupperna, är det för närvarande och inom över-

skadlig framtid ej möjligt att realisera detta önskemål för alla ämnesgrup­

pers vidkommande. Under sådana omständigheter torde det ej heller böra

uppställas såsom ett formellt kompetenskrav.

Vad först 3-betyget beträffar, har skolöverstyrelsen anfört, att det ut­

delas enligt så varierande praxis, att det icke kan uppställas som kompe­

tenskrav för lärartjänster. Beredningen delar denna uppfattning. Visser­

ligen har beredningen rekommenderat åtgärder för att 3-betyget ej längre

i de ämnen där så för närvarande är fallet skall vara normalbetyg och för

att betyget i alla ämnen skall vara i första hand kvalitetsbetyg. Innan när­

mare erfarenheter erhållits om de resultat till vilka beredningens rekom­

mendationer kunna leda, torde det dock vara klokast att ej räkna med ett

efter enhetliga normer utdelat 3-betyg. Vidare vill beredningen framhålla,

att betyget Berömlig i vissa ämnen är så sällsynt, i några ämnen så gott som

aldrig förekommande, att det skulle vara omöjligt att tillgodose gymna­

siets behov av adjunktskompetenta lärare med filosofie magistrar med ett

3-betyg i ämbetsexamen.---------- Skolöverstyrelsen ifrågasätter emellertid,

om man inte skulle kunna kräva 1 betyg i licentiatexamen. Beredningen

förutsätter, att skolöverstyrelsen ej menat, att licentiatexamen skulle kunna

avläggas med endast 1 betyg i ett ämne, utan att en filosofie magister även

skulle kunna ha 1 betyg i licentiatexamen utan att vara filosofie licentiat.

En sådan anordning skulle emellertid innebära ett alldeles nytt och främ­

mande inslag i svenskt examensväsen, vilket skulle framstå i en ganska

onaturlig dager. Beredningen är ej heller övertygad om att de akademiska

lärarkrafternas antal är tillräckligt för att bestrida den ökade undervisning'

å licentiatstadiet, som skolöverstyrelsens uppslag skulle medföra.» (V s. 95.)

Ehuru beredningen sålunda icke kan tillstyrka, att behörighetskraven

formellt sättas högre i fråga om gymnasieadjunkturerna, anser den dock,

att särskilda synpunkter böra anläggas vid deras tillsättande. Anciennitets-

synpunkter böra endast få spela en underordnad roll.

»Tillsättningen bör främst ske med ledning av de sökandes vitsord i

akademiska examina, vitsorden för undervisningsserierna i provåret å

gymnasiestadiet samt vunnen erfarenhet av gymnasieundervisning, vits­

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

107

ordad genom goda resultat vid undervisning fram till studentexamen. Inom

vissa ämnen är högsta betyget i ämbetsexamen så vanligt förekommande,

att man kan förvänta, att till gymnasieadjunkturer i dessa ämnen endast

utnämnas sådana sökande, som ha högsta betyget i ämbetsexamen i åt­

minstone ett av tjänstens ämnen. Inom ämnesgrupper, där högsta betyget

i ämbetsexamen är sällan eller så gott som aldrig förekommande, bör vid

tillsättning av gymnasieadjunktstjänster stort avseende fästas vid betyget

Med utmärkt beröm godkänd i ett eller båda av tjänstens ämnen. Sist­

nämnda vitsord är ett rent honnörsbetyg och torde ofta ådagalägga veder-

börandes duglighet lika väl som ett högsta betyg i ämbetsexamen.»

(V s. 97.)

På två punkter finner beredningen det likväl möjligt och lämpligt att

uppställa högre formella betygskrav för gymnasieadjunktstjänster än för

realskollärartjänster. Den ena rör kristendomslärartjänsterna. Beredningen

föreslår, såsom jag i det föregående nämnt (s. 50), en ny examen, teologisk­

filosofisk ämbetsexamen. För gymnasieadjunktur, vari kristendomskunskap

ingår, skulle i denna examen fordras vissa kvalificerade betyg, och studie­

tiden skulle beräknas högre än till de normala åtta terminerna. Den andra

gäller fall, där två universitetsämnen motsvara ett skolämne; för gymna­

sieadjunktur, som innehåller modersmålet, historia med samhällslära eller

biologi med hälsolära, skulle i båda examensämnena krävas två betyg.

»Betygskompetensen . . . kommer visserligen härigenom att bli betydligt

större än i andra ämnen. Men man kan ej räkna med att lärarutbildningen

för alla ämnen skall vara lika omfattande», skriver universitetsberedningen.

b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas

fortbildning.

Den begynnande ämnesspecialiseringen på realskolstadiet utesluter an­

vändningen av ett genomfört klasslärarsystem, men skolkommissionen an­

ser det i varje fall önskvärt, att lärjungarna icke undervisas av ett alltför

stort antal lärare. Ännu på detta åldersstadium äro de nämligen i hög grad

beroende av den personliga kontakten med lärare, som väl känna sina

elever.

»Under alla omständigheter bör enligt kommissionens mening varje klass­

avdelning ha en klassföreståndare, som undervisar klassen i ett flertal äm­

nen, och som därigenom kan verka fostrande och sammanhållande. Kom­

missionen förordar sålunda för realskolan en medelväg mellan folkskolans

klasslärarsystem och läroverkens specialistlärarsystem. Härav följer, att ett

stort antal lärare inom realskolan enligt kommissionens mening bör ha en

sådan utbildning, att de kan undervisa i flera än två ämnen.» (S. 384—385.)

I många fall bör enligt kommissionens uppfattning klassföreståndarens

undervisning i sin klass även kunna omfatta huvudparten av det nya skol­

ämnet samhällskunskap.

Kommissionen har kommit till den övertygelsen, att lärarbehovet på real­

skolstadiet icke kan täckas genom den beräkneliga produktionen av lärare

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

108

med akademisk utbildning. »Det gäller att laga efter lägligheten och där­

vid finna sadana lösningar, att dels kvantiteten hålles uppe i görligaste

mån, dels kommissionens . . . principiella uppfattning om klassförestånda­

rens betydelse kan tillgodoses.»

Enligt kommissionens mening böra i överensstämmelse härmed en rad nya

utbildningsvägar tillskapas:

1. Mellanskollärarutbildning jämte partiell ämbetsexamen. Kommissionen

tänker sig en utbildning omfattande mellanskollärarutbildning och pröv­

ning enligt fordringarna för ämbetsexamen i två eller tre universitetsäm-

nen, motsvarande minst två skolämnen. Betygssumman i den akademiska

prövningen skall vara minst 4, varav lägst Med beröm godkänd i ett uni-

versitetsämne. Härtill bör läggas en termins praktisk fackutbildning för

realskolstadiet. En lärare med denna utbildning bör kunna väl lämpa sig

som ämneslärare i realskolan och kan dessutom bestrida fyllnadstjänst­

göring i mellanskolan. Särskilt för de små centralskolorna på landsbygden

torde denna lärartyp ha en stor uppgift att fylla. Utbildningen bör med­

föra adjunktskompetens.

Tvåbetygskurserna i ämnen som historia, litteraturhistoria, nordiska språk,

tyska och engelska förutsätta för närvarande studentkunskaper i latin.

Kommissionen föreslår utredning om åtgärder för att möjliggöra studier i

dessa ämnen för mellanskollärare, som icke läst latin i gymnasiet.

2. Kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen. Inrättande av lärar­

tjänster med gymnastik i kombination med ett eller annat läroämne har

diskuterats i offentliga utredningar ända sedan det första årtiondet av detta

sekel. Skolutredningen föreslår att frågan återupptages, men undersök­

ningen bör då även avse tjänster, innehållande annat övningsämne än

gymnastik (IV: 1 s. 62). 1941 års lärarlönesakkunniga ansluta sig i sitt

betänkande om lönereglering för övningslärare (SOU 1947: 15) till denna

mening:

»Ur olika synpunkter skulle det ofta vara till fördel för både lärare och

lärjungar, om en lärare undervisade i såväl läroämnen som övningsämnen.

~ ------ - Man borde också kunna ifrågasätta, om icke redan utbildade

övningslärare — i den mån de vore berättigade att inskrivas vid universi­

tet och högskola — kunde medgivas att avlägga filosofisk ämbetsexamen i

ett eller flera skolämnen på samma sätt som teologie kandidater för när­

varande undergå s. k. särskild prövning i vissa till filosofiska fakulteten

hörande ämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen.» (S. 79.)

Skolkommissionen finner frågan tarva ytterligare utredning men anser,

att den bör kunna lösas i positiv riktning.

»Man bör försöka finna utvägar att i en med filosofisk ämbetsexamen i

kompetens likställd examen efter vissa principer sammanräkna vitsord, er­

hållna dels vid tentamina i akademiska ämnen, dels vid på visst sätt regle­

rad fackutbildning i de s. k. övningsämnena.» (S. 390.)

Även denna utbildning skulle medföra behörighet till adjunktstjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

109

3. Mellanslcollär ar utbildning jämte betyg i läroämne. En utbildning, som

icke medför adjunktsbehörighet men kan utgöra tillräckligt underlag för

partiell tjänstgöring på realskolstadiet, bör kunna åstadkommas, om en

lärare med mellanskollärarexamen tenterar för två betyg i ämbetsexamen

i lämpligt ämne. Kompetensen kan givetvis breddas genom tentamen i

ännu något ämne.

Möjligen skulle mellanskollärarutbildning på analogt sätt kunna kom­

pletteras med utbildning i kristendomskunskap inom teologiska fakulteten.

Ytterligare utredning därom är dock nödvändig.

Mellanskollärare, som på detta sätt förvärvat kompetens för viss under­

visning i realskolan, bör erhålla tilläggsarvode för sin tjänstgöring på real­

skolstadiet. Gäller hans kompetens ämnet engelska, bör tilläggsarvode utgå

också för tjänstgöring i detta ämne i klasserna 5—6, detta även om läraren

undervisar i sin egen klass i engelska.

Jf. Mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad fort­

bildning. Bland de nuvarande folkskollärarna finnas åtskilliga, som utan

att ha examensmeriter utöver folkskollärarexamen äro väl kompetenta att

handha realskolundervisning i något ämne. Kommissionen ifrågasätter,

huruvida icke med tanke på sådana lärare en »förstärkt utbildning för mel­

lanskollärare» bör anordnas vid lärarhögskolorna.

»Man torde böra räkna med att under en rätt lång övergångstid ett

mycket stort antal mellanskollärare icke genomgått fullständigt gymnasium.

Dugande lärare av denna kategori fördjupar och vidgar sina kunskaper

under loppet av sin tjänstgöring, och genom deltagande i kurser av skilda

slag för vidareutbildning förvärvar åtskilliga längre fram i livet reell ehuru

icke formell kompetens för realskolundervisning. En rätt naturlig mot­

vilja mot att vid mogen ålder åter sätta sig på skolbänken utestänger

dem från vidareutbildning genom akademiska studier. Om man hade en

under betryggande former reglerad kunskapsprövning, öppen för mellan­

skollärare och förlagd till lärarhögskolorna, skulle man tillgodose såväl den

enskilde lärarens intresse att få sin kompetens objektivt prövad som sam­

hällets intresse att tillvarata dugliga lärare och utnyttja deras kapacitet.»

(S. 391.)

Även dessa lärare skulle kunna erhålla tilläggsarvoden för sin under­

visning enligt vad som sagts ifråga om föregående lärargrupp.

Kommissionens förslag om nya utbildningsvägar för realskolstadiets

lärare har fått ett ganska blandat mottagande, och motståndet hårdnar,

allteftersom man kommer längre ned på listan över de nya behörighets­

formerna.

Göteborgs högskolas lärarråd betecknar det som en allvarlig brist, att

kommissionens förslag, långt ifrån att skapa en enhetlig och likvärdig

kompetens för liirare i realskolan i stället kännetecknas av en stark splitt-

ling. »Utan en så långt möjligt likvärdig utbildning av realskolans lärare

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

112

enhetsskolan. Under åberopande av detta yttrande tillstyrker jämväl kans-

lersämbetet skolkommissionens förslag om en på mellanskollärarutbildning

grundad fortsatt utbildning, omfattande respektive 4 eller 2 betygsen­

het er.

Enhälligt avstyrka de akademiska kollegierna den av kommissionen före­

slagna lärarutbildningen för realskolstadiet under kontroll av lärarhögsko­

lan. Lärarrådet vid Stockholms högskola anför sålunda:

»Med utgångspunkt i sin uppfattning av den utomordentliga betydelsen

av att utbildningen av lärare på skolans högre stadier icke förlorar sin

vetenskapliga karaktär vill lärarrådet rikta uppmärksamheten på skol­

kommissionens uppseendeväckande förslag, att ett med akademiskt betyg

likvärdigt vitsord, medförande viss adjunktskompetens, skall kunna ut­

färdas av lärarhögskolorna. Denna tanke synes redan ur organisatoriska

synpunkter tvivelaktig. Den kan i varje fall icke rimligen genomföras utan

att garantier skapas för att lärarhögskolornas ifrågavarande betyg grunda

sig på studier och kunskaper, som motsvara vad som fordras vid universi­

teten och högskolorna. Och icke minst måste förutsättas, att vederbörande

examinator besitter fullgod vetenskaplig kompetens. I fall fråga blir om

accepterande av kommissionens förslag i denna punkt kräves uppenbarli­

gen en ingående utredning rörande de antydda villkoren för att en dylik

viktig uppgift skall kunna läggas i lärarhögskolornas händer.»

Studenterna äro på denna punkt alldeles ense med de akademiska fä­

derna. Sveriges förenade studentkårer taga bestämt avstånd från dessa

studier under lärarhögskolans kontroll:

»Det har inte påvisats några bärande orsaker till att inte denna lärar­

kategori skulle kunna redovisa sina kunskaper i vanlig ordning vid univer­

sitet eller högskola och där få dem vitsordade med gängse akademiska

betyg. Om en sådan lärare ej genomgått fullständigt gymnasium, bör

dispensvägen anlitas, sedan han styrkt motsvarande kunskaper. Det är

svårt att se vad som gör lärarhögskolorna, där ju annars ingen utbildning

i ifrågavarande läroämnen tänkes skola förekomma, skickade att kontrol­

lera dessa kompletterande studier.»

Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning ha 26 av de 46 kollegier, som

yttrat sig, tillstyrkt adjunkts behörighet för mellanskollärare med en par­

tiell ämbetsexamen om minst 4 betyg, valda enligt skolkommissionens rikt­

linjer, men endast 8 kollegier av 73 ha tillstyrkt det alternativ, vari ingår

fortbildning under lärarhögskolans kontroll. I fråga om utbildning vid uni­

versitet med två betyg i ett skolämne äro meningarna vid de högre sko­

lorna tämligen jämnt delade för och emot. Denna åsiktsgruppering av­

speglas även i de yttranden, som ha avgivits av läroverkslärarnas orga­

nisationer.

Läroverkslärarnas riksförbund intager således en principiellt välvillig

ställning men reserverar sig mot kommissionens sista alternativ:

»Med tillfredsställelse noterar riksförbundet förslagets strävan att så

anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

114

former reglerad kunskapsprövning’. Vad dessa fordringar närmare innebär

och i vad mån de skulle möjliggöra att för uppgiften lämpliga mellanskol-

lärare finge sin tjänstgöring förlagd till realskolor, är svårt att bedöma.

Överlärarförbundet anser emellertid, att det skulle vara en avgjord förlust,

särskilt för skolans strävan att fostra de unga i en kritisk ålder, om denna

möjlighet att engagera lärare förhindrades på grund av alltför stränga for­

mella behörighetskrav.»

Skolkommissionens förslag om inrättande av kombinerade adjunkts-

tjänster, omfattande både läro- och övningsämnen, har i allmänhet endast

föranlett kortfattade uttalanden; man vill i allmänhet avvakta den ytter­

ligare utredning, som även skolkommissionen funnit påkallad. Av 32 kolle­

gier, som uttalat sig i frågan, tillstyrka 22. I övrigt ha tillstyrkande ytt­

randen avgivits exempelvis av humanistiska sektionen i Lund, Läroverks-

läramas riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, Fredrika-

Bremer-Förbundet och Svenska slöjdföreningen. Sistnämnda förening på­

pekar dock i detta sammanhang, att undervisningen i konsthistoria

alltid bör bestridas av lärare med akademiskt betyg i ämnet. »Att överlåta

denna undervisning åt enbart vid teckningslärareseminarium utbildade lä­

rare innebär en fara för att den meddelade kunskapen blir identisk med s. k.

stilhistoria, vilket ur kulturell synpunkt verkar direkt skadligt.»

Ett par av de närmast berörda lärargrupperna ge uttryck åt sin till­

fredsställelse över den utveckling till större likställdhet mellan läro- och

övningsämnen, som genom skolkommissionens förslag ställes i utsikt. Sven­

ska gymnastiklärarsällskapet tillstyrker varmt, statens skolköksseminarium

likaså. Kollegiet vid sistnämnda läroanstalt anser det icke minst glädjande,

att en utredning ställts i utsikt om inordnande av en fackutbildning i hus­

lig ekonomi i en med filosofisk ämbetsexamen likställd examen.

Såsom skolkommissionen påpekar, har redan på 1920-talet utarbetats ett

detaljerat förslag till filosofisk ämbetsexamen med gymnastik såsom däri

ingående ämne. Under remissgången invändes bland annat, att en sådan

examen skulle bliva en alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier.

Kommissionens längre syftande förslag nämnes endast i förbigående i uni-

versitetsberedningens utlåtande om de filosofiska examina (V s. 98). Be­

redningen inskränker sig till att ge tillkänna, »att den ej kan tillstyrka

tillskapandet av en examen omfattande dels vissa teoretiska ämnen, dels

vissa övningsämnen».

Skolöverstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen, att nya vägar

måste öppnas såväl till adjunktskompetens som till partiell lärarbehörighet

för realskolestadiet. Särskilt betonar överstyrelsen värdet av en kombine­

rad utbildning i läroämnen men tillägger, att överstyrelsen dock icke kan

intaga definitiv ståndpunkt i denna fråga, innan mera preciserade förslag

ha utarbetats. Mest reserverad ställer sig överstyrelsen till den sista av

kommissionen föreslagna utbildningsvägen, som utöver mellanskollärar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

116

visning på högre stadier, utan även därför att de får tillfälle att bedriva

vetenskapliga studier på sitt eget arbetsområde och härigenom dels kan

göra dessa studier fruktbärande för sin undervisning i småskolan, dels kan

bli kompetenta att söka och inneha exempelvis tjänster vid lärarutbild-

ningsanstalterna.» (S. 381.)

Erforderliga kompletteringar av allmänbildningsgrunderna borde kunna

förläggas till de av kommissionen föreslagna gymnasierna för vuxna.

Att småskollärare, som påbörjat sitt yrkesarbete, skulle återgå till gym­

nasierna för kompletterande studier, ter sig för Sveriges småskollärarinne-

jörbund som ett i de flesta fall ogenomförbart projekt. Däremot bör det vara

möjligt att gå vidare efter avlagd dimissionsexamen och yrkesutbildning,

såsom det har föreslagits för mellanskolans lärare. Detta är ett av skälen,

varför förbundet bestämt påyrkat, att dimissionsexamen eller likvärdiga

kunskaper skall läggas till grund för småskollärarutbildningen.

Skolöverstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder

för småskollärarnas vidareutbildning, som kommissionen har föreslagit. Då

förslagen icke äro närmare utformade, avstår överstyrelsen dock från en

mera ingående granskning.

d. Huvudlärarbefattningarna.

Kommissionen föreslår, att på vart och ett av skolans fyra stadier sär­

skilda, i högre lönegrad placerade huvudlä rarbefattningar

skola upprättas. Dessa befattningar måste få olika karaktär på de olika

stadierna.

På gymnasialstadiet skola lektorerna vara huvudlärare. Helst bör varje

läroämne vara företrätt av lektor vid de gymnasier, där ämnet i fråga stu­

deras; vid mindre gymnasier kan det dock inträffa, att en lektor måste

representera två läroämnen.

På realskolestadiet bör alltefter omständigheterna en huvudlärare före­

träda ett läroämne eller två till tre närbesläktade ämnen.

För de större mellanskoloma tänker sig kommissionen huvudlärarbefatt-

ningar dels i den humanistiska, dels i den matematisk-naturvetenskapliga

ämnesgruppen. Vid mindre mellanskolor och vid småskolor skulle huvud-

lärarbefattningen icke vara knuten till någon viss ämnesgrupp.

»Huvudläraren skall vara skyldig att följa med den vetenskapliga, peda­

gogiska och metodologiska utvecklingen i sitt ämne eller sin ämnesgrupp

samt över huvud taget den pedagogiska utvecklingen på det skolstadium

där han tjänstgör. Han skall biträda skolans chef vid skolarbetets planering

och vid behov med råd och upplysningar tillhandagå övriga lärare, i syn­

nerhet yngre och mindre erfarna, I hans uppgifter bör ingå att vårda

undervisningsmaterielen och att tillse, att den förnyas. Därest kommissio­

nens förslag om aspirantlärartjänster och förläggning av viss del av lärar­

utbildningen till samverkande läroanstalter godtas, kommer huvudläraren

att få särskild betydelse för handledningen av aspiranter och lärarkandi­

dater.» (S. 379.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

117

Formella kompetenskrav böra endast uppställas för lektoraten. För

övriga huvudlärartjänster böra kompetenskraven vara desamma som för

stadiets vanliga lärartjänster. Vid tillsättning av huvudlärartjänsterna böra

givetvis lärdomsmeriter väga tungt, men främst böra personliga och pe­

dagogiska kvalifikationer vara avgörande. Genom den av kommissionen

föreslagna utvidgade inspektions- och konsulentverksamheten komme möj­

ligheterna att rättvist och likformigt bedöma lärarskickligheten att för­

bättras.

Ett allmänt genomförande av huvudlärarinstitutionen komme enligt

kommissionens mening icke blott att stimulera tillströmningen till lärar-

banan utan även i övrigt att bli av stor betydelse för den svenska skolans

utveckling.

»Man torde inte kunna överskatta värdet av att vid varje icke alltför

liten skola på varje stadium finns en eller flera lärare, i vilkens skyldigheter

det uttryckligen ingår att följa med den pedagogiska utvecklingen och göra

nya idéer fruktbärande för skolans vardagsarbete. Eftersom enligt kom­

missionens förslag huvudlärarna placeras i högre lönegrad, vinner man

dessutom den fördelen, att en viss motvikt skapas mot lärarnas dragning

till städer och tätorter.» (S. 379.)

Kommissionens förslag har fått åtskilliga instämmanden men också åt­

skillig kritik.

Förslaget tillstyrkes exempelvis av Läroverkslärarnas riksjörbund och

av Sveriges yngre läroverkslärares förening, vilka understryka vikten av

att lärarnas avancemangsmöjligheter förbättras.

Sveriges folkskollärarinneförbund instämmer med kommissionen i att

huvudlärartjänsterna också på skolans lägre stadier skulle kunna bli en

stimulans för den pedagogiska utvecklingen och ett stöd för mindre er­

farna lärare.

»Inte minst skulle huvudlärarna ha en uppgift att fylla i skolor, dit aspi-

ranttjänstgöring förlägges. Beträffande tjänsternas karaktär av avance-

mangsposter finner förbundet det visserligen tilltalande med en beford-

ringsmöjlighet, grundad på rent pedagogiska meriter, men kan å andra

sidan inte bortse från risken, att ovidkommande omständigheter skulle

spela in också vid tillsättningen av dessa tjänster och därmed äventyra den

avsedda pedagogiska vinsten. Förbundet vill därför starkt understryka

kommissionens uttalande, att 'förutsättningarna för att erhålla befattning

som huvudlärare bör vara goda personliga och pedagogiska kvalifikatio­

ner’. Tjänsterna bör enligt förbundets mening tillsättas på vissa år. Vidare

bör skoldistrikten själva få avgöra, huruvida huvudlärartjänster skall in­

rättas; dock bör vid detta avgörande liksom i fråga om personvalet hänsyn

tagas till lärarkårens önskemål.»

T något kollegieyttrande befaras, att huvudlärartjänstema skola leda till

»söndring och onödig rivalitet», men från landsbygdsläroverkens sida fram-

hålles å andra sidan, att huvudlärartjänsterna kunde bli ett hjälpmedel

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

118

för dessa skolors lärarrekrytering. Kollegiet vid samrealskolan i Rättvik

finner det ur denna synpunkt angeläget, att huvudlärarbefattningar inrättas

vid varje skola och på varje stadium.

»Det är nämligen obestridligt, att, om lärar brist uppstår, det är vik­

tigare, att en mindre skola får en kompetent huvudlärare i varje ämne

eller grupp av ämnen, än att all undervisning vid ett större läroverk be-

strides av välmeriterade lärare. Viss undervisning vid ett läroverk är ju av

den art, att den kan anförtros även åt mindre väl utbildade lärare, medan

det — vid varje, även mindre läroverk — finns viss undervisning, som

endast i undantagsfall bör få överlämnas till sådana lärare.»

Statskontoret anser, att alla lärare i ungefär lika grad böra ha skyldighet

att »följa med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utveck­

lingen i sitt ämne», varför denna uppgift icke kan motivera en högre löne-

ställning för huvudläraren. »Icke heller de mera praktiskt betonade arbets­

uppgifterna som biträde åt rektor eller som rådgivare och handledare för

yngre och mera oerfarna lärare torde böra kompenseras genom högre lön

utan i stället genom erforderliga lättnader i undervisningsskyldigheten i

form av ett något reducerat timantal.»

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund erkänner, att huvudlärarsyste-

met kan ha en uppgift att fylla i skolor med ämneslärarsystem men finner

motiveringen ohållbar, om den tillämpas på skolor med klasslärarsystem.

»Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska

självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samt­

liga ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen

kunna verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnes-

specialister som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldi­

strikt för övrigt inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk

skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstad­

komma, och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli god­

tycklig.

Anordnande av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser

mellan klasslärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än

huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen.»

Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av huvudlärartjänster

för klasslärare.

Skolöverstyrelsen kommer icke mindre bestämt till ett negativt resultat.

»Tvivelsutan skulle det vara tilltalande, om möjlighet funnes att hono­

rera en särskilt förtjänt lärare vid en skola, om han utan att vara skolchef

satt sin prägel på det pedagogiska arbetet vid skolan. Om det däremot med

nödvändighet skall finnas ett visst antal huvudlärare vid varje skola, torde

den goda avsikten i stor utsträckning förfelas.---------- I själva verket torde

det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare ut­

tryckligen föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen.

Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara

åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

120

yttrande den 13 februari 1948 rörande organisation av arbetet på rektors-

expeditionerna vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter tillstyrkt,

att kurser anordnas för sekreterare och motsvarande biträdespersonal även­

som att en handbok för sekreterare utarbetas och utgives på statens be­

kostnad. Givetvis böra sådana kurser vara öppna för utnämnda rektorer

liksom för lärare, som av vederbörande rektorer anses lämpliga för sekre-

teraresysslan.» (S. 108.)

Överstyrelsen finner det emellertid mindre välbetänkt att anknyta kurser

av detta slag till lärarhögskolorna. »Lämpligare torde vara, att de anordnas

av skolöverstyrelsen. Över huvud taget är behovet av sådana kurser all­

deles oberoende av lärarutbildningens omläggning.»

Delade meningar råda bland lärarorganisationerna i fråga om kompetens­

kraven för rektorstjänsterna. Medan Allmänna adjunktsföreningen varmt

tillstyrker förslaget, att gymnasielärare utan rektorskompetens skall kunna

inneha rektorstjänst vid gymnasium, yttrar Lektorernas förening:

SK har föreslagit möjligheter till vidare utbildning och därav följande

befordran för alla lärare utom för lektorerna. Både konsekvens och rättvisa

kräva, att även lektorerna erhålla befordringsmöjligheter. I stället minskas

enligt SK:s förslag utsikterna för dessa, då de enda befattningar, till vilka

lektorer skulle kunna avancera: huvudlärartjänster i högre lönegrad, rek-

torat vid högre allmänt läroverk och de helt nya lärartjänsterna vid de

föreslagna lärarhögskolorna, skola stå öppna även för lärare utan lektors-

kompetens. LF anser, att som regel lektorskompetent lärare bör äga före­

träde vid tillsättandet av dessa befattningar.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola delar lektorernas mening. »För att

en rektor skall kunna upprätthålla sin auktoritet och vara gymnasiets

högste pedagogiske ledare, är det efter lärarrådets mening ofrånkomligt,

att han äger samma vetenskapliga kompetens som huvudlärarna. Rekto-

raten böra icke bli ett mal för skolpolitiker och pedagogiska karriärister.»

Sveriges överlärarförbund och Sveriges folkskollärarförbund opponera

åter mot kommissionens krav, att rektor vid enhetsskola skall äga kompe-

petens att undervisapa skolans högsta stadium. En ämneslärare med enbart

adjunktsutbildning har icke kompetens att undervisa som klasslärare. »Med

samma skäl skulle kunna hävdas, att rektor och skolchef vid enhetsskola

bör äga kompetens att undervisa på skolans lägsta stadium», invänder

överlärarförbundet. Styrelsen för folkskollärarförbundet föreslår ett system,

avsett att tillgodose kravet på sakkunnig ledning av enhetsskolan med hän­

syn till de olika skolstadiernas pedagogiska egenart:

»Om enhetsskolans rektor ska äga erforderlig pedagogisk och administrativ

erfarenhet och sakkunskap för att handha ledningen av en enhetsskola, om­

fattande klasserna 1—9, bör han ha såväl klasslärarutbildning för mellan­

manet som adjunktsutbildning för realskolan. Rektor med enbart adjunkts-

utbildnmg eller enbart klasslärarutbildning synes inte kunna ensam handha

de pedagogiska uppgifter som ankommer på rektor. I de fall rektor har

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

f. Departementschefen.

Tendensen i den rad av förslag, för vilka jag just redogjort, kan sägas

vara att stimulera lärarna i det dagliga arbetet, vidmakthålla deras håg

för fortsatta studier och öka deras möjligheter att slå sig fram till en plats

i skolväsendet, där deras kvalifikationer till fullo utnyttjas.

Jag är ense med skolkommissionen om att detta fordrar större elasticitet

i lärarnas tjänstgörings- och anställningsförhållanden, än den nuvarande

organisationen medger. En viss smidighet i systemet är också önskvärd

från rent praktiska utgångspunkter. I synnerhet när nativitetskurvan löper

ned och upp, som den gjort under de senaste årtiondena, är det angeläget,

att lärarkårerna icke för starkt fastlänkas vid oföränderliga tjänstgörings-

områden. Man måste kunna vid behov låta lärare, som i första hand utbil­

dats för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast högre, och detta

underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal lärare lagt sina studier

och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet.

Vissa av kommissionens förslag utgå från organisatoriska förutsättningar,

som ännu icke äro för handen, eller förutsätta mera tidsödande utredningar;

andra äro enligt min mening av den art, att de omedelbart böra föras vidare

och snarast möjligt läggas till grund för praktiska åtgärder.

När kommissionen framkastar tanken, att mellanskollärare i vissa fall

skola kunna förvärva behörighet för undervisning på realskolestadiet genom

en av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning och speciellt att kompetens

för undervisning i samhällslära på detta stadium skall kunna vinnas genom

deltagande i en tilläggskurs i ämnet vid lärarhögskolan, är det tydligen

fråga om förslag, som för sitt förverkligande fordra, att lärarhögskolorna

trätt i funktion, och som icke kunna slutligt bedömas, förrän fullständig

utredning föreligger om dessas organisation. Huruvida lärarhögskolorna

kunna bli i stånd att genom en ettårig utbildning meddela småskollärare

kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet, är också ovisst, så länge

förbildningskraven för de blivande småskollärama måste hållas lägre än

kommissionen tänkt sig; spörsmålet bör upptagas till förnyat övervägande i

samband med den pågående detaljutredningen om lärarhögskolorna. Jag

vill för närvarande blott anmärka, att frågan om vidareutbildning för små­

skollärare i en eller annan form om några år torde komma att få starkt

ökad aktualitet, när de stora årskullarna i den tidigare skolåldern draga

vidare till enhetsskolans högre klasser och barnantalet på småskolestadiet

börjar sjunka.

Mot skolkommissionens förslag att inrätta särskilda huvudlärarbefatt-

ningar på alla skolstadier ha åtskilliga erinringar gjorts under remissgången.

Skolöverstyrelsen, som anser att det mesta av vad skolkommissionen velat

vinna genom inrättande av huvudlärartjänster skulle säkrare och mera frik­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

123

tionsfritt kunna uppnås genom en anordning med särskilt utsedda hand­

ledare för läraraspiranterna under praktikåret, har sålunda avrått från att

huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som skolkommissionen föreslagit.

Med hänsyn till de framställda erinringarna anser jag mig icke böra förorda

nu ifrågavarande förslag.

Omedelbar aktualitet ha åter de förslag, som avse att råda bot för lärar-

bristen på realskolestadiet genom att möjliggöra påbyggnader med akade­

miska studier av folkskollärarexamen respektive den föreslagna mellanskol-

lärarutbildningen. Studierna skulle alltefter sin omfattning antingen kunna

sikta på full adjunkt skompetens eller åsyfta behörighet för en mera begrän­

sad undervisning på realskolestadiet. Utformningen av den särskilda pröv­

ning vid universitet eller högskola, som för ändamålet blir erforderlig, torde

böra ske under beaktande av såväl akademiska som skolsynpunkter. Vid

den utredning, som på grund härav skyndsamt bör komma till stand, bör

även undersökas, huruvida i något fall, där studentkunskaper i latin nu

äro föreskrivna, studierna kunna givas en sådan läggning, att ett ur skol-

svnpunkt användbart resultat uppnås, utan att förstudierna i latin föras

fram till nuvarande studentexamensnivå. Eventuellt erforderlig metodisk

vidareutbildning för de lärare, som övergå till undervisning på realskole­

stadiet, torde framdeles kunna ordnas vid lärarhögskolorna eller på annat

sätt.

Den mera komplicerade och säkerligen också mera svårlösta frågan om

kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen för lärare vid högre skolor

bör jämväl under de närmaste åren upptagas till utredning och grundligt

övervägande.

Skolkommissionen föreslår vidare inrättandet av en grupp nya gymnasie-

lärartjänster vid sidan av de nuvarande lektorstjänsterna. Arbetet vid de

allmänna läroverken utmärkes otvivelaktigt av en differentiering, som icke

kommer till uttryck i det nuvarande systemet av lärartjänster. Jag har bli­

vit övertygad om att det med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifternas

art och det med dem förknippade ansvaret är önskvärt med en längre gå­

ende differentiering av lärartjänsterna, och jag har intet emot att till detta

skäl ytterligare lägga vad kommissionen anfört om värdet av att även på

lärarbanan befordringsmöjligheter skapas, som kunna göra banan mera

lockande för framåtsträvande ungdom. Den närmare prövningen av lämp­

ligheten av sådana åtgärder bör dock anstå i avvaktan på vederbörande

löneinstansers bedömning av tjänsternas lönegradsplacering. Jag har emeller­

tid för avsikt att under årets lopp föranstalta om erforderlig ytterligare ut­

redning även i denna fråga. Därvid böra jämväl upptagas vissa frågor röran­

de särskilda ersättningar, exempelvis vid provårsläroverken. Jämväl den av

skolkommissionen väckta frågan om behörighetsvillkoren för rektorsbefatt­

ningar, vilken åtminstone i vad avser de högre allmänna läroverken torde

Kungl. Maj:ts proposition nr ?A9.

124

sta i visst samband med frågan om lärarkompetens och lärarkategorier för

gymnasialstadiet, hör närmast hemma i detta sammanhang.

Frågan om särskild utbildning för skolans administrativa poster har be­

rörts även i den år 1947 avslutade utredningen angående omorganisation

av arbetet på de statliga läroverkens rektorsexpeditioner och torde böra

upptagas till slutlig prövning, när de finansiella förhållandena det medgiva.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

125

7. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande riktlinjer för ordnan­

det av vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles be­

stämmes, skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrät­

tas, avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning för ämnes-

lärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare även­

som, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för

olika grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare,

mellanskollärare och småskollärare skall från tidpunkt, som

senare bestämmes, omfatta dels utbildning vid lärarutbild-

ningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad

på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasie-

kurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare

skall från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare

vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad

på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-

prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sill.

Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................... 1

1. Inledning ................................................................................................... 2

2. Den nuvarande lärarutbildningen ........................................................... 5

a. De högre skolorna ............................................................................... 5

Ämneslärarnas teoretiska utbildning .................................................. 5

Ämneslärarnas praktiska utbildning .................................................... 8

övningslärarnas utbildning................................................................... 10

b. Folkskolorna ......................................................................................... 12

Folkskollärarnas utbildning .................................. 12

Småskollärarinnornas utbildning .......................................................... 17

3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen............................................. 20

a. Skolkommissionen och lärarutbildningen............................................. 20

b. Departementschefen ............................................................................ 25

4. Läraraspiranternas ämnesstudier ............................................................. 27

a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.................................. 27

Filosofisk ämbetsexamen ..................................................................... 27

De högre filosofiska studierna och lektorskompetensen .................... 38

Kristendomslärarnas utbildning .......................................................... 46

b. Klasslärarnas ämnesstudier ................................................................. 50

c. Departementschefen ............................................................................ 59

5. Den egentliga yrkesutbildningen ............................................................. 62

a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning ......................................... 63

b. Lärarhögskolornas organisation............................................................ 65

c. Utbildningen vid lärarhögskolorna...................................................... 67

Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning ............................... 67

Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna ...................................... 68

Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.................................. 72

Speciallärarnas utbildning ................................................................... 76

Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning........................... 77