2

lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångs­

kostnader för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra om­

ständigheter, såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverk­

ligas successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio

åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet.

En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid

skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt

orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssyste-

met i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra

en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestäm­

mes, skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.

När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro ut­

byggda, skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande

former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan

(mellanskolan).

För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologisk­

pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen företagas.

Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämför­

liga högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles be­

stämmes. Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att

giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsätt­

ningar och samhällets behov.

Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kom­

mande utveckling, begäras i densamma inga anslag.

Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärar­

utbildningen avses komma att behandlas i en särskild proposition senare

under riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

3

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern

E ^rlander ,

statsråden

M ^öller , S ^köld , Q ^uensel , D ^aniel -

^son , V ^ougt , Z ^etterberg , N ^ilsson , S ^träng , E ^ricsson , M ^ossberg ,

W

eijne

, A

ndersson

, L

ingman

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer

för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.

Inledning.

Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till

stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsan-

stalter, skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en

generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för

sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske

kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och

om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem.

De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste,

även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill

man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden,

så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i

olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet

för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är

det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsen-

dets utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av

förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola

kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser.

Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha

framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som

framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett

sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför

mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha

frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets

angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde

ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.

4

hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras,

än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af

ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så lång­

samt, skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för när­

varande eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.»

På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett

sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden.

Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om

skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som

måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade,

ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För

ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock

ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondestån­

det: fattigkassan kunde ju icke underhålla alla.

Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var

ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två

tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När

prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av se­

minarierna, kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att upp­

träda reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en

del erfarit dess gagn.

Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har

fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt.

År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första

förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen

för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preci­

serades skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas

från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år,

under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den

obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation

är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49.

Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Mär­

kesåret i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdoms­

skolorna beslötos av riksdagen.

Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla

lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare

samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama

till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första

årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mel-

lanskolorna med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare refor­

mer inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera real-

skolestadiets samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett

sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

6

undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan be­

traktas som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsstäl­

lande system. ---------- En genomgående granskning och prövning av hela

vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens

och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som

gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till av­

lägsnande av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önske­

mål och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats

till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen

har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka

återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reform­

kraven ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en hel-

hetsprövning.-----------

Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utrednings­

uppdrag ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och

kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag

vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom

uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent om­

sider, i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande

frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det

hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det

ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte

av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.»

Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen pro­

fessor Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen

Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr,

numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren

i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sig­

rid Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisnings­

rådet Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl

Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och

professorn Erik Wellander.

Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom sepa­

ratframställningar i vissa frågor avlämnat

10

betänkande^ som jämte

bilagor omfatta omkring 4 ⁰⁰⁰ trycksidor. Utredningen dryftar ingående

de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan,

yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörs-

mål enligt givna direktiv undantagits.

1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation.

Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmän­

politiska utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste före­

trädare i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt

parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat

följande:

»Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet

bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål-

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

8

har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen ¹⁰,

12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans

ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kost­

nader och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och

högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa

fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskil­

liga av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på

andra sidor av problemkomplexet.

Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas

under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för

punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är

erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning.

Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte samman­

drag av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under

dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa

folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag,

finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: ³⁵).

Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare

påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga

utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare

år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av

år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för faststäl­

landet av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet,

ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet

av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts

av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke

detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva

de unga »a happier childhood and a better start in life».

I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen

av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer där­

efter att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första

hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer ge­

mensamma frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala

organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar

emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

10

ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan

han enligt § 48 i samma sta'dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke

före läsårets slut det år, då han fyller 14.

Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde

klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter före-

hgga, medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han

nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestäm­

melse gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt.

Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar när­

mast efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen

saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan,

kan befrias från skolplikten.

Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal,

finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och byg­

ger på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde

klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin

fortsättningsskolplikt.

Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folk­

skolan utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs

detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullstän­

dig lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 av-

gingo endast 3 726 lärjungar, eller

4,7

procent av årsklassen, med reducerat

kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan.

Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skol­

distrikt redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av

sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller

beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga orga­

nisationen samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med ute­

slutande eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till

¹ 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle

vara fullständigt genomförd, behövde endast

9

skoldistrikt uppskov med

införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med

sexårig obligatorisk skola.

Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obli­

gatorisk åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och

Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta

sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som

sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro

lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse för­

hållandena under vårterminen, men lärjungarna i klass

6

i skoldistrikt,

som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass,

ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

12

Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna),

dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestri-

des av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få före­

komma, endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa

skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där

skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke

skäligen kan upprättas för barnen.

Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro:

A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en lärar-

avdelning,

Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och

folkskolestadiet två läraravdelningar,

B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin lärar-

avdelning, och

B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och

nybörjare intagas vartannat år.

I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning

två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen var­

annan dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under

en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i

bruk, nämligen

Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och

C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning.

n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närva­

rande förekomma blott två typer, nämligen

„ Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat

ar, och

D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar,

av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskole­

stadiet.

Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst

en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen

b

eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.

Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års

skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU

1946: 11):

»Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika be­

tingelser för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke

endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom

lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

13

barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skolloka­

lernas ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens

längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de under-

visningsresultat, som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig

att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen.

Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla

lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möj­

lighet att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdel-

ning innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema vä­

sentligt annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det

sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för

direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad.

Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola

av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring ⁶ veckotim­

mar. Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva

sysselsättas med tysta övningar på egen hand.

" För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera kompli­

cerade skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna sam-

läsning mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp.

Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant

ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika

delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången,

måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia,

geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordnings­

följden mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling.

Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som under­

visas i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning

kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan

kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de

ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda ar­

betsvillkor, som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro

de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste

klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av

vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra under­

tiden arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan,

som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även

småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom

läraravdelningen.

Självfallet ställer undervisningen i B²- och B3-skolor stora krav pa lä­

rarens förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste

ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lär­

jungarna att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren

omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skol­

former ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt,

som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall

kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnan­

talet hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begräns­

ning av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårig-

hetema i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: ²A

s.15—IG.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

14

Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med

lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vart-

annatårsintagning, som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma

vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det

sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att

ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att

minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar

blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att

motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att

de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där

det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag

utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av

B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen

uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid

undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under

de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen

ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss ut­

sträckning kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan

anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages

i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare,

dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde

begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kun­

görelsen satts som villkor.

Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt,

att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små

barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att

arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad

individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att

arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlig­

het att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som

undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre

undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts

genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och grupp-

undervisning i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar

med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst

12

lärjungar i små­

skola av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass

1

av

a-formen minskas till ²⁰ timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen

i två undervisningsgrupper under ⁸ av dessa timmar. I klass ² får varje

lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I

b-formen äro motsvarande siffror

22

och

6

. För läraren blir totala under­

visningstiden i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen

gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

15

Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid an­

ordnande av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts

rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant

beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta

minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan,

medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att

vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anord­

ning, s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma

vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skol­

vägarnas längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort

anordningen önskvärd.

Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger

antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan

utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock

i detta fall vara mist ²⁰. På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida

fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad tim­

plan trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd.

I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att

täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för

bestridande av slöjdundervisning.

Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst

tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911

undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i

halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter

helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre

än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i

halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av sta­

tistiska avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast

4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i

huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där

ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland

samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste

försvunna.

En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ,

är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på

att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna.

Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende.

Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen be­

roende på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes hel­

tidsläsande. Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuer­

ligt avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter

endast

6

647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och

har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer

åren 1920—1948.

Län

Halvtidsläsande skolor

Heltidsläsande mindre

folkskolor

Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948

Stockholms stad

41

40

Stockholms

län

1458

53

—

—

1029

833

238

24

Uppsala

»

711

119

—

—

397

158

69

16

Södermanlands

1 706

627

198

—

109

208

104

50

Östergötlands

13 315

3 437

648

308

124

623

305

130

Jönköpings

»

12 326

5 616

766

213

77

577

249

132

Kronobergs

>

9 790

4 263

151

—

—

104

232

89

Kalmar

»

11013

1128

31

—

167

985

435

146

Gotlands

»

in

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge

2151

280

—

—

216

223

58

37

Kristianstads

»

1990

639

102

—

22

116

40

9

Malmöhus

»

1585

177

—

—

212

242

103

7

Hallands

V

4170

2 500

1043

236

94

98

89

42

Götebrs o. Bohus >

15 857

11 201

6125

1039

132

131

81

196

Älvsborgs

»

21 781

15 342

6 908

2 095

26

123

140

85

Skaraborgs

15 470

3 880

352

88

49

230

23

15

Värmlands

T>

12 488

3179

284

44

329

633

368

153

Örebro

»

1671

150

—

—

518

602

219

78

Västmanlands

»

966

40

—

—

514

366

no

28

Kopparbergs

»

1319

100

—

—

1160

1028

338

108

Gävleborgs

»

11018

4 576

540

—

1048

1 732

1299

553

V ästernorrlands

»

13 678

5 444

755

41

646

2 025

1667

651

J ämtlands

>

5 649

1382

—

—

984

1 986

1079

701

V ästerbottens

>

11 782

5 022

—

—

2 294

4 966

4 203

2 444

Norrbottens

»

4 783

994

—

—

4 387

4 405

2 753

953

Summa

|

176 829

70189

17 903

4 064

14 534

22 394

14 202

6 647

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj

i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande

tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skol­

formernas lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke med-

tagits, där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan,

som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har där­

emot sammanförts med A-formen.

Bih

an ^g

til ^l

rik

sda

gens

p

ro

to

k

o ^ll

1950.

¹

sam ^l.

N ^r

70

.

bo

Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar

åren 1930—1948.

L a n d s b y g 3 e n

3 t ä d e r n a

•*

H e 1 a

r i k

t

Skolform

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

1. Huvud-

former:

A, a ...

115 741

23,1 102 303

26,1 105 093

29,9 157 426

94,3 140 733

92,0 184 445

91,2 273167

40,9 243 036

44,6 289 538

52,3

B 1, b . .

194 201

38,7 168 808

43,0 164 754

46,8

3 656

2,2

3 394

2,2

5 076

2,5 197 857

29,6 172 202

31,6 169 830

30,6

B 2 ... .

81 742

16,3

70 044

17,9

54 899

15,6

846

0,5

889

0,6

1030

0,6

82 588

12,4

70 933

13,0

55 929

10,1

B 3 ... .

16861

3,4

18 283

4,7

15 599

4,4

124

0,1

94

0,1

190

0,1

16 985

2,5

18 377

3,4

15 789

2,9

2. Undantags-

former . .

92 363

18,4

32 105

8,2

10 711

3,n

220

0,1

—

—

—

—

92 583

13,9

32 105

5,9

10711

1,9

3. Hjälp - och

specialklas­

ser ....

300

0,1

400

0,1

914

0,3

4 598

2,8

7 890

5,1

11 415

5,7

4 898

0,7

8 290

1,5

12 329

2,2

Summa

501 208 100,0 391 943 100,0 351 970 100,0 166 870 100,0 153 000 100,0 202 156 100,0 668 078 100,0 544 943 100,0 554126 100,0

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

<1

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

'p

ro

p

o

si

tio ^{n nr}

7

0

.

18

I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare

komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-for-

merna omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i stä­

derna, undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter

Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade

ungefär 30 procent av lärjungarna; B

2

-skolan med 15,6 procent av lands-

bygdslärjungarna hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de

för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av ty­

perna A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i

procent av hela lärjungenumerären.

c. Fortsättningsskolan.

*

Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift

att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas ut­

bildning för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga

duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bild­

ning och främja deras sedliga utveckling.

Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lär­

jungar, som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan

utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss ut­

sträckning särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa

är dock numera obetydligt.

Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap,

medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättnings­

skolan medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda for­

merna förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och

gymnastik.

Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt,

vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de

erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt

skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari

lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och upp­

fostran tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som

utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsätt­

ningsskolan ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesväg­

ledning; stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens

organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbets­

områden, där de äga de bästa förutsättningarna.

För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap

omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas

kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med

yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

19

och arbetsprodukter, samt stödjande delar av andra ämnen, såsom natur­

kunnighet, räkning, bokföring och fackritning, allt i den mån dessa äro av

betydelse för yrket, ävensom med yrkeshygien och arbetslagstiftning.

Undervisningen är vanligen mera en undervisning om yrket än i dess ut­

övande, men där förutsättningar finnas, kan även praktiskt arbete i skol­

verkstad förekomma. Flickornas undervisning i hushållsgöromål skall, där

icke särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förenad med arbete

i skolkök.

Fortsättningsskolstadgan ger ett klart företräde för den yrkesbestämda

skoltypen: varhelst de nödiga förutsättningarna äro till finnandes på en

ort, bör en sådan skola komma till stånd. Även den allmänna fortsättnings-

skolan skall dock enligt stadgan hava praktisk läggning. I passande sam­

manhang meddelas i denna skoltyp undervisning om ortens näringsförhål­

landen och om olika yrken, bland annat som förberedelse för ungdomens

yrkesval. Naturkunnighetsundervisningen lämpas efter ortens arbetsliv

och får olika innehåll och utformning i industri- och jordbruksbygder. Lär­

jungarna få öva sig med praktiska skrivelser och räkneuppgifter, blankett-

skrivning, bokföring och självdeklaration. Vid utträdet ur fortsättnings-

skolan kunna de ofta bevara sina skriftliga arbeten som formulärsamling

för framtida bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 4. Lärjungeantalet i fortsättningsskolan åren 1930—48.

Red

fl

U

i

>

O

i n g ^{s å} r

Skolform

1930/31

1940/41

1947/48

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Allmän fortsättningsskola.

Landsbygd..........................................................

79 664

41 857

17 864

Städer ................................................................

5 414

—

2 631

—

2 890

—

Summa

85 078

52,7

44 488

37,5

20 754

29,0

Yrkesbestämd fortsättningsskola.

Landsbygd..........................................................

46 418

_

57 612

_

41 842

___

Städer

..................................................................................................................................

18 409

—

12 887

—

7 748

—

Summa

64 827

40,1

70 499

59,5

49 590

69,2

Er sättnings skola.

Landsbygd

.....................................................................................................................

8 302

___

1 820

___

198

___

Städer

..................................................................................................................................

3 309

—

1 711

—

1052

—

Summa

11611

7,2

3 531

3.0

1 250

1,8

Summa samtliga skoltyper

161 516

100,0

118518

100,0

71 594

100,0

20

När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det

dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervis­

ningen och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara

målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga

lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen,

och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid

framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning.

Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsätt­

ningsskolan den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emeller­

tid allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkes­

bestämda karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några

siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårs-

perioden.

Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en ned­

gång, som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt

vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folk-

skoleåret, som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovis­

ningsåret 1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar,

av vilka nära 50 ⁰⁰⁰ i yrkesbestämda skolor.

Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättnings-

skolornas bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För

den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den man­

liga äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste

yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det på­

fallande, huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930

endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna

nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tid­

punkt tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkes­

grupp. En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar full­

gjorde sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta

1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkes­

grupp utgjorde dock en stabil majoritet.

Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det

såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken.

När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig

diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne

att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt

utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års

folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att

överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värde­

fulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan,

obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även

efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

21

Tab. 5. De yrkesbestämda fortsättningsskoloma redovisningsåret

19U/45.

Arbetskunskapens art

Antal lärjungar

Gossar

Flickor

Summa

Landsbygd.

Jordbruk med binäringar..........................................

6 828

720

7 548

Fiske och sjöfart..........................................................

277

—

277

Bergsbruk och järnhantering...................................

122

—

122

Metallindustri och metallslöjd...................................

640

—

640

Elektroteknisk industri................................................

30

—

30

Snickeri och träindustri.............................................

9 512

—

9 512

Trämasse- och pappersindustri................................

171

—

171

Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................

—

100

100

Skomakeri.......................................................................

73

—

73

Handel.............................................................................

377

61

438

Husligt arbete.................................................................

735

32 840

33 575

Summa

18 765

33 721

52 486

Städer.

Jordbruk med binäringar..........................................

19

13

32

Fiske och sjöfart..........................................................

28

—

28

Bergsbruk och järnhantering....................................

156

—

156

Metallindustri och metallslöjd ................................

1 362

—

1382

Elektroteknisk industri................................................

648

—

648

Snickeri och träindustri.............................................

1758

—

1 758

Trämasse- och pappersindustri................................

37

—

37

Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................

—

393

393

Skomakeri.......................................................................

23

—

23

Bokbinderi.......................................................................

26

—

26

Handel..............................................................................

1306

499

1 805

Husligt arbete.................................................................

240

5 010

5 250

Summa

5 603

5 915

11 518

Ilela riket.

Yrkesbestämda.............................................................

24 368

39 636

64 004

Allmänna och yrkesbestämda...................................

46 332

44 318

90 650

minst 180 timmar skulle vara obligatorisk. När ärendet i februari 1936

anmäldes för Kungl. Maj:t, fäste departementschefen uppmärksamheten

på att under remissgången de hörda myndigheterna betonat, att fortsätt-

ningsskolan år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,

22

särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de

sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans

bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning

kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han

antytt i direktiven.

Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna

annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för

ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdags­

beslut om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet

och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna

för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.

d. Lärlingsskolan.

Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkunder­

visningens obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den

kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa

grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lär­

junge fyllt 18 år.

Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervis­

ningen. Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och

arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall

kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och

lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlings­

skolan inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med

att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten.

Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om

8

eller högst 9

månader och en undervisningstid av i regel ^8—12 timmar i veckan. Skol­

arbetet förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar

på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda

vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter.

Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkes-

avdelningar, var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever till­

hörande samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upp­

rättas. Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk

och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till

ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen;

i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete.

Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska

yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga.

Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för

yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets

socialt fostrande värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

23

Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt prin­

cipbetänkande (SOU 1948:27):

»På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt

att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning

deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som

1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat

avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet

med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig

kraftinsats att fullgöra ^8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska

studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha

varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riks­

dag, visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.)

Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till ¹ 768. Inräknas

även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till

² 217 kursdeltagare, varav ¹ 499 i första och 718 i andra årskursen. De

fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk,

^37,8 procent på handel och ^5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i

praktiken sällan förekommit.

Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för

mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers

omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast

behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom

något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor

frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera

ihop en ämnesgrupp, som 'de anse lämplig. Kurserna göras stundom till­

gängliga även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställ­

ning i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna.

Vid lärlingsskolorna förekomma också »kurser för äldre», d. v. s. för

arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minder­

åriga.

Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947

—48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än

en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus ­

ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlings­

kurserna, den sista i kurserna för äldre.

e. De högre skolorna.

Organisation och lärjungeantal.

Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är

realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala

mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de

praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

24

Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom

realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta

äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda

endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk

är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läro-

verksstadgan kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De

efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa drag­

ningskraft och äro numera nedlagda.

Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har

en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på

sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda lin­

jerna representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läro­

verk och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom

tiden för inträdes- och flyttningsprövningar.

Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer

vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med

gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer,

i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro

parallella med realskolans båda högsta klasser.

Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyra­

årig linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799.

Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget

för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de

praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp

inriktad praktisk utbildning.

Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas

anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga

till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder,

som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans

egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av

arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på

realskolestadiet endast i modersmålet.

Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betän­

kande rörande realskolan (SOU 1945:61):

»Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell

arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig

begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och prak­

tiskt arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska

hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt

att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt

och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas

och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med

olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta

tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

25

jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra

allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den

andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla,

som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmän­

bildning, som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka

måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig

hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsrikt-

ning, och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär

för olika lärjungekategorier. För 'de mindre teoretiskt lagda måste också

det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste

meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av

praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor.

Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning

omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.)

Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendoms-

kunskap, modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi,

matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som

första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna med­

delas undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det till­

välj es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet

fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge

i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad

från undervisningen i matematik.

Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymna­

stik med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig

slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål

vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller

av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla

befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen.

Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka

i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Be-

skärningen gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushålls­

göromål erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas

med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och

flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna del­

taga i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål.

De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter,

där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag

återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda

skolform, som jag i det följande kommer att lämna.

För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårtermi­

nens slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engel­

ska, tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i pro­

vet i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen om­

fattar förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

26

samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika

skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år

1948 till

8

668

, därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet prak­

tiska realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk.

Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vår­

terminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8—^9,2 procent med om­

kring

0,9

procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de god­

kända lärjungarna var vårterminen 1948 ^16,9 år.

Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i

viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna

klasser med mer än

20

lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en

timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språ­

ken, engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid under­

visningen i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för när­

varande till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning.

Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp,

som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande

hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda

examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.

De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp

som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika.

Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hän­

seende. Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annor­

lunda bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock

drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av

lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av

lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lär­

jungar i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken.

I de större städerna var undervisningen avgiftsfri.

Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kom­

munala mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga

om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor till­

komma dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För när­

varande är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de

kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till

4

470 och an­

talet lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till

1

390. Det i

förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får

ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor;

för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till

den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under av­

veckling varande kommunala mellanskolan.

De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till

ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

27

högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den

kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre

utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom

hemmets område.

Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel

anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen

av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans

sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de

sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sex­

åriga linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig,

skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har

samma längd som vid de allmänna läroverken.

Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948

uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sex­

åriga till 1 237.

Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem

lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser

bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymna­

siets högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje,

som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på

det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på prak­

tisk linje.

Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan.

Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra

språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen

av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även

avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk.

På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och

ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De

vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens

schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hus-

hållsgöromål och barnavård.

Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveck­

ling av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och

främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervis­

ningen må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig

gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av

fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade

efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla

lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete

under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat

böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga

arbeten i skolans bibliotek.

Kungl. May.ts 'proposition nr 70.

28

Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat läro­

kursen i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcole-

kompetens. År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter av­

slutad kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor av­

gångsbetyg från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från

flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år.

Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och

på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realsko­

lans. Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan

sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum

efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Över­

gången till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då

krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen till­

valt i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flick­

skolans lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium.

Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara

avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu

höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två,

terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60

kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lär­

jungar, som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.

Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av

1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur

»arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behöv­

liga förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan

finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas

från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete.

En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre

folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till

den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta

ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att

de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig

övning i praktiskt arbete».

Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara all­

män eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets

längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga

skolorna vanligen ett par veckor längre.

De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som

äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem

i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller

flera yrkesämnen.

Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

29

lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lär-

jungenumerären. Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett

marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den

praktiska mellanskolan.

Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av

7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda

skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen

1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar

på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på

teknisk linje.

Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor

följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och för­

bereda sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan

blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexa­

men, brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal

mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag

ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i

mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde där­

för, ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga

övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höst­

terminen 1948 var 2 762.

Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångssta­

dier till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren

^1947—1949 ombildades ³ sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid

en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushalls-

linjerna, bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då

organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska

mellanskolan.

Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande

skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.

För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma

stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro ut­

färdade rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina.

Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemen­

sam rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande

18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro

samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer,

tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Öre­

bro, Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska

mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen

även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

30

en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna

med praktisk realexamen.

Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av

följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda

linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter

från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Kungl. Majrts 'proposition nr 70.

Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda

praktiska linjer höstterminen 1948.

Linje

Praktiska

mellanskolor

Inbygggda

linjer

Handelslinje..........................................................................

3 903

725

Teknisk linje.............................................................

1977

71

därav 25 på lcemisk-teknisk linje

Hushållslinje...................................................................

1 047

3

Summa

6 927

799

Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.

Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort

sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade

typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellan-

skoloma utan även i realskolans inbyggda linjer.

På handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring,

affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt

samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt

ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild under-

visningsgren. Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geo­

grafi eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och för-

säljningsteknik. Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på

realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större

utrymme än i realskolan.

För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av

särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade äm­

nena maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre

ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och indu­

striell ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning

i biologi endast vid en del av skolorna.

På hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med

särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges där­

jämte mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård.

Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på

läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

31

i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mel-

lanskolor.

Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna real-

examen. På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring

och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och

engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnads-

lära och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet,

fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hus-

hållsgöromål och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den

allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan

förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske.

Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta för­

hör i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk real­

examen vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk real­

examen har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent

med omkring ^0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnitts­

ålder vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år.

Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för

lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga

avgifter av främmande lärjungar.

De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig

i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor

vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det

offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervis­

ning av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra

äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn,

landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privat­

läroverk ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt

till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste

påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk,

nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyra-

eller femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellan-

skolor, som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda

fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de

statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglands­

skolan, som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskole­

kompetens.

Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende ståen­

de privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att

jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga

med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskole-

typ. Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav

8

pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.

32

Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara

rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken

lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid

de statsunderstödda privatläroverken mellan

20

och 300 kronor på real-

och flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet,

internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i

Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.

Lärjungeklientelet.

De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och

påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål

kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen.

Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den

manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste

årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter

äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen

traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan.

1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öpp­

nades för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade

börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det

totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är

fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet

gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att

de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än real­

skolor och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som

på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba till­

växt. Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen

någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gym­

nasiala skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande

klasserna i vissa privatskolor.

På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt poj­

karna, ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen

vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i

de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre

flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen.

Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora

majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även

i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större

dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga.

Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruk­

tion missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke

fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter

fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kungl.

Majds proposition nr

70.

33

Tab. 7. Lärjungeantalet i de högre skolorna åren 1928—1948.

Skolform

Ht 1928 1

Ht 1933

Ht 1938

Ht 1943

Ht 1948

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

Allmänna läroverk

(utomjgymnasiet).

18 986

2 407 22 468 10 298 24 561 13113 25 308 15 843 34 217 25 801

Kommunala mellan-

skolor.....................

4 272

4 867

3 462

4 310

3 595

5 020

4 716

5 946

1929

2 541

Kommunala flick­

skolor .....................

_

—

—

2 808

—

7 379

—

13 736

—

16 254

Högre folkskolor:

allmänna . . .

814

1066

1036

1063

1278

1344

850

950

1366

1587

yrkesbestämda

1499

2 476

1437

2 780

575

1500

559

1151

364

1042

Praktiska mellan-

skolor.....................

—

—

713

731

1985

2 643

2 531

3 376

3 240

3 863

Högre goss- och

samskolor (utom

gymnasiet) ....

1552

1060

1610

946

1490

876

1600

936

2 077

1247

Enskilda mellan-

skolor.....................

527

398

332

399

270

375

271

217

276

250

Enskilda högre

flickskolor (utom

gymnasiet) ....

100 20 389

13 829

8 438

2163

1346

Summa

27 750 32 663 31058 37 164 33 754 40 688 35 835 44 318 43 469 53 931

Procent av hela

lärjungeantalet . .

45,9

54,1

45,5

54,5

45,3

54,7

44,7

55,3

44,6

55,4

1 För de högre folkskolorna vårterminen 1929.

kommo till stånd under åren närmast efter 1927 års reform, saknas sålunda

alltjämt en utbildningsväg, som ger flickorna tillträde till realexamen som

egna lärjungar. På andra orter, där antalet platser i realskolan är otillräck­

ligt, kan åter övergången till högre skola vara lättare för flickorna» som

även ha flickskolevägen att tillgå.

Vissa undersökningar rörande lärjungarnas rekrytering ur olika sociala

skikt refereras av 1940 års skolutredning. Genom ecklesiastikdepartemen­

tets försorg hade redan i slutet av 1930-talet uppgifter införskaffats från

de allmänna läroverken, avseende höstterminen 1938. Skolutredningen har

sedermera kompletterat med motsvarande uppgifter från kommunala mel-

lanskolor och kommunala flickskolor för höstterminen 1941. Hela materialet

omfattar 59 127 lärjungar, gymnasiet oberäknat.

Målsmännen uppdelas i utredningsmaterialet i fem huvudgrupper, mot­

svarande de fem stora yrkesgrupperna

A) jordbruk och skogsbruk,

D) allmän tjänst och fria yrken,

B) industri och hantverk,

E) obestämda yrken.

C) handel och samfärdsel,

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt.. Nr 70.

34

Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post,

telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer

och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas,

omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna

grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga

grupper.

Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av

följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

70.

Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några

högre skolformer.

Y r ees huv u d

g

r u ^p

P

Skolform

A

B

C

D

E

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

•A

Antal

%

Realskolan

vid högre allm.

läroverk ....

1 820

8,4

5 350 24,7

7 921 36,5

5 460 25,2

1 125

5,2 21 676 100,0

vid fristående

realskolor . . .

2118

13,7

4 743 30,6

5 233 33,8

2 565

16,6

815

5,3 15 474 100,0

Kommunala mel­

lanskolan . . .

1375

14,1

3 643 37,5 2 903 29,8

1284 13,2

524

5,4 9 729 100,0

Kommunala flick­

skolan ....

745

6,1

3197 26,1

4 735 38,7

2 806 22,9

765

6,2 12 248 100,0

Summa

6 058

10,2 16 933 28,6 20 792 35,2 12115 20,5 3 229

5,5 59127 100,0

Yrkeshuvudgrup-

pens storlek år

1940...................

29,9

34,1

16,6

6,6

12,8

100,0

samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i real­

skolan och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan.

I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolor­

na var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt fram­

trädande. Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde

vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala

mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen

var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium

och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen

hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de

kommunala mellanskolorna.

På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrke­

förhållanden enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete,

som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm­

35

nats. Siffrorna visa, att grupperna D (allmän tjänst och fria yrken) och C

(handel och samfärdsel) voro starkt överrepresenterade inom de högre

skolornas elevklientel, grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och i någon

mån även B (industri och hantverk) däremot underrepresenterade. Även

grupp E (obestämda yrken) var enligt tabellen underrepresenterad, ett

förhållande som kan bero på att barnen till de pensionärer och änkor, som

utgöra en stor del av denna grupp, i relativt stor utsträckning befinna sig

över skolåldern.

Inom varje yrkesgrupp har materialet ytterligare uppdelats efter social­

grupper, varvid som vanligt grupp I i stort sett omfattar de ekonomiskt

och socialt bäst ställda och grupp III folkets breda lager.

Nästa tabell redogör nu för de tre socialklassemas representation inom

de högre skolorna enligt det av skolutredningen begagnade materialet. Nu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 9. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid några

högre skolformer.

S o

2

i a I grupp

Skolform

I

II

III

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Realskolan

vid högre allm. läroverk.........................

3 812 17,6 12 828 59,2

5 036 23,2 21 676 100,0

vid fristående realskolor............................

1 635

10,6

8 838 57,1

5 001

32,3 15 474 100,0

Kommunala mellanskolan

............................

651

6,7

4 863 50,0

4 215 43,3 9 729

100,0

Kommunala flickskolan

................................

2 402 19,6

7 486 61,1

2 360 19,3 12 248

100,0

Summa

8 500 14,4 34 015 "57,5 16 612 28,1 59 127

100,o

Socialgruppens storlek år 1940..................

4,5

38,5

57,0

100,0

meriskt dominerade andra socialgruppen; den kunde i alla de undersökta

skolformerna tillräkna sig hälften av lärjungeantalet eller mer. Första

socialgruppen understeg vid samtliga skolformer en femtedel av elevklien­

telet.

En helt annan bild erhålles, om man jämför socialgruppernas inslag i lär­

jungemassan med deras andel av totalbefolkningen. För att möjliggöra

åtminstone en orientering i detta avseende har på tabellens sista rad införts

i den officiella statistiken tillgängliga siffror rörande fördelningen efter

socialgrupper av de röstberättigade vid 1940 års riksdagsmannaval. Det

torde icke kunna bestridas, att de båda första socialgrupperna äro starkt

överrepresenterade i de högre skolorna, medan den tredje socialgruppen,

åtminstone vid den tidpunkt, för vilken tabellen gäller, blott hade hälften

så stark representation inom elevkårerna som inom befolkningen i dess

helhet.

36

De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan

socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer,

att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tid­

punkt. Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena så­

dana de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som in­

leddes genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjäm­

ning av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre be­

medlade och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procent­

talen i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lär­

jungekårernas sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan,

nu äro utplånade.

Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av

lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men

luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat ini­

tiativ. Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år

1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lär­

jungarna i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen

1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av

skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den

praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III.

Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 pro­

cent för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellan­

skolan i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa

siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de prak­

tiska mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor.

Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom

denna skoltyp.

En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens

övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år

1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895

lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i

Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som till­

hörde hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en

viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till

högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars

värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband

finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre

följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är star­

kare, ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes

ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller

mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna.

Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp

och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

37

korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i

stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksord­

ning, mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från famil­

jens inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60

o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom

hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora

hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika

faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen

skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta.

För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräk­

nar han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och bar­

nens övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, be-

tygssumma och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isole­

ring av de inverkande faktorerna finner han för

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

korr.-koeff.

föräldrarnas socialgrupp ........................................ + 0,59

familjens inkomst.................................................... + 0,01

barnets betygssumma.............................................. + 0,50

Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet.

De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta

studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens

betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de

gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av

mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden

samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden:

»Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en

fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.)

De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen bely­

ses av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur

några siffror återgivas i tabell 10.

Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna

för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som

voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av lands-

bygdslärjungarna bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de

dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skol-

städema, som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdoms-

skolor, har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade

antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutred­

ningens material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läro­

anstalter av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kom­

munala flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 10. Översikt över lärjungarnas bosättningsförhållanden

höstterminen 19^1.

Antal lärj. bosatta

Procent lärj. bosatta

Skolform

högst 5

km från

högre

skola

på landsbygden

Sum-

högst 5

km från

högre

skola

på landsbygden

Sum-

dagligen

resande

inackor­

derade

ma

dagligen

resande

inackor­

derade

ma

Realskolor, komm.mellan-

skolor och 4-åriga högre

folkskolor:

Stockholm, Göteborg

och Malmö...................

10 424

917

86

11427

91,2

8,0

0,8

100,0

Övriga orter ................

25 599

9 730

3 213

38 542

66,4

25,3

8,3

100,0

Hela riket.......................

36 023

10 647

3 299

49 969

72,1

21,3

6,6

100,0

Komm. flickskolor och

statens normalskola:

Stockholm, Göteborg

och Malmö....................

5 489

262

79

5 830

94,2

4,5

1,3

100,0

Övriga orter ................

5159

1100

463

6 722

76,7

16,4

6,9

100,0

Hela riket.......................

10 648

1362

542

12 552

84,8

10,9

4,3

100,0

Samtliga

46 671

12 009

3 841

62 521

74,7

19,2

6,1

100,0

material är gammalt och att procenttalen mycket väl kunna ha förskjutits

något efter statsstipendiemas tillkomst.

På senare år ha slutligen flera undersökningar angående intelligensför­

delningen inom olika ungdomsgrupper utförts i vårt land. Dessa under­

sökningar äro av intresse för de skolorganisatoriska frågorna, bland annat

emedan de ge en viss uppfattning om de allmänna begåvningskrav, som

den nuvarande undervisningen i de högre skolorna ställer på lärjungarna.

Den mest omfattande undersökningen av detta slag torde vara den, som

företagits på manliga 20-åringar i samband med inskrivningsförrättning-

arna för värnpliktiga. Docenten Torsten Husen ger i Skola och samhälle

för 1946 en översikt av de intelligensmätningar, som år 1945 utfördes på

en kontingent om 44 011 man. I följande tabell ges ett utdrag ur hans

material, avseende tre grupper av ungdom, nämligen 1) sådana som an­

tingen enbart genomgått folkskola eller därutöver endast folkhögskola,

yrkesskolor och därmed jämförliga läroanstalter, 2) sådana som genom­

gått en eller flera klasser i skolor av realskoletyp men icke avlagt examen

och 3) sådana som avlagt realexamen eller erhållit därmed jämförlig ut­

bildning men icke fortsatt på gymnasium. För varje grupp ges dels medel­

talet av de funna intelligenskvoterna, dels översta och nedersta »decilen»,

d. v. s. de gränstal, som avskilja de 10 procenten bästa och de 10 procenten

sämsta från de 80 procent, som ligga mera i mitten. För hela materialet är

intelligenskvoten som sig bör 100; för dem som fortsatt studierna i gymna-

39

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt

mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.

Utbildningsnivå

Översta

decilen

Medel­

talet

Nedersta

decilen

1) Folkskola.................................................................

113

97

80

2) Realskola utan examen.......................................

121

108

97

3) Realexamen.............................................................

129

114

107

Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåv­

ning och miljö», Sthlm

1948.

sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än

för de i tabellen medtagna grupperna.

Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnitts­

talen, ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén näm­

ner bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 per­

soner (av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga in­

telligenskvoterna för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i

främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid

övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror

kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmeto-

diken — från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt

taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen

alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att test­

ningen sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbild­

ning. Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de indi­

viduella fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av indivi­

dens ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljö­

betingelser, under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara

användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligens­

fördelningen inom de olika ungdomsgrupperna.

Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i före­

varande sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i

Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att

högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med

detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med

intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folk­

material, har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till

den första läroverksexamen.

Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande

107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt

kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast

för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över­

40

ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av real­

skolan. »Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tyd­

lig studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare

tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Ele­

ver, som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsätt­

ningar, få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.»

(IV: 3 s. 37.)

Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning

av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hit­

tillsvarande krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det

långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom

alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kun-

skapsutrustning vid starten i livet.

Det högre skolväsendets expansion.

Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydli­

gast, om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stäl­

let för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna und­

går man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor om­

fattar olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av

skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats.

Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre

skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande

läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen

1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro

införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits.

Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke för­

bereda för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande två-

eller treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyra­

åriga linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor.

Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrel­

sens statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro

medtagna.

Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under

senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades

höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de

högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter

det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart

nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga

skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror,

såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre

folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen,

men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

41

Kungl.

Maj:ts proposition nr

70.

Tab. 12. Antalet lärjungar i jörsta klassen av vissa högre skolor

höstterminerna 1931—1948.

Skolform

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

I. Skolor med anknytning till

folkskolans klass 4.

Femårig realskola:

allmänna läroverk..........................

4 684

5112

5 628

6 848

7 993

högre goss- och samskolor ....

526

328

331

613

624

Summa femårig realskola

5 210

5 440

5 959

7 461

8 617

procent

30,6

28,9

30,3

30,4

30,9

Sjuårig flickskola:

statens normalskola.......................

28

30

28

32

28

kommunala flickskolor................

151

876

1886

2 631

3 034

enskilda högre flickskolor ....

2 576

1340

491

157

192

Summa sjuårig flickskola

2 755

2 246

2 405

2 820

3 254

procent

16,2

11,9

12,2

11,5

11,7

II.

Skolor med anknytning till

folkskolans klass 6.

Fyraårig realskola:

allmänna läroverk..........................

3 333

4 521

4 801

8 228

10 512

kommunala mellanskolor.............

2136

2 409

2 889

1560

580

allmänna högre folkskolor ....

369

589

572

909

1207

enskilda mellanskolor...................

207

184

116

133

155

högre goss- och samskolor ....

28

138

99

97

86

Summa fyraårig realskola

6 073

7 841

8 477

10 927

12 540

procent

35,7

41,7

43,0

44,6

44,9

Sexårig flickskola:

kommunala flickskolor................

24

151

175

259

324

enskilda högre flickskolor ....

3

92

37

6

14

Summa sexårig flickskola

27

243

212

265

338

procent

0,2

1,3

1,1

1,1

1,2

Praktisk mellanskola:

handelslinje....................................

—

820

1 051

1 121

1279

teknisk linje....................................

—

332

404

607

712

hushållslinje....................................

—

156

259

268

379

allmän linje....................................

—

—

64

68

70

Summa praktisk mellanskola

—

1 308

1 778

2 064

2 440

procent

—

7,0

9,0

8,4

8,7

Kortare skolformer:

allmänna högre folkskolor.............

668

348

278

191

126

yrkesbestämda högre folkskolor . .

2 267

1 376

593

788

597

Summa kortare skolformer

2 935

1 724

871

979

723

procent

17,8

9,2

4,4

4,0

2,6

Samtliga högre skolor:

Summa

17 000

18 802

19 702

24 516

27 912

Procent

100,0

100,0

100,0

| 100,0

100,6

42

sett gått något raskare framåt under perioden. Kommunaliseringen av en­

skilda högre flickskolor under 30- och 40-talen och förstatligandet av kom­

munala mellanskolor efter år 1944 kunna följas i lärjungesiffrorna för

vederbörande skolformer. Totaliter har lärjungeantalet i första klassen av

de högre skolorna på 17 år stigit från 17 000 till 27 912 eller med om­

kring 64 procent.

Ser man på de skilda skolformernas andel av lärjungemassan, frapperas

man i första hand av att procenttalen sedan år 1936 hållit sig så pass kon­

stanta. Endast de kortare formerna av den högre folkskolan visa klart

avtagande tendens.

Det har ett särskilt intresse att sätta lärjungetillströmningen i relation

till storleken av den årskull, nybörjarna tillhöra. Skolor med den lägre an­

knytningspunkten mottaga flertalet av sina lärjungar i 11-årsåldern och

skolor med den högre anknytningspunkten i 13-årsåldern. Lämpligen jäm­

för man därför antalet nybörjare i de förra skolformerna med antalet le­

vande födda 11 år tidigare och antalet nybörjare i de senare med antalet

levande födda 13 år tidigare. En sådan jämförelse genomföres i tabell 13.

Av tabellen framgår, att övergången vid den lägre anknytningspunkten

år 1931 omfattade 5,7 procent av årskullen men år 1948 13,1 procent.

Skolkommissionen, som grafiskt återgivit utvecklingen under tiden till och

med 1947, kommenterar sin kurva med följande ord:

»Den jämna stegringen från 5,7 procent av årskullen höstterminen 1931

till 12,3 procent höstterminen 1947 är mycket påfallande. Icke ens det

andra världskriget med allt vad det inneburit för de enskilda hemmens

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

Tab. 13. Lärjungeantalet i första klassen av samma skolor,

uttryckt i procent av årskullen.

Skolform

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

1. Skolor med anknytning till folk­

skolans klass 4*

Femårig realskola..........................

3,7

5,1

6,3

8,7

9,5

Sjuårig flickskola..........................

2,0

2,1

2,6

3,3

3,6

Summa

5,7

7,2

8,9

12,0

13,1

11. Skolor med anknytning till folk­

skolans klass 6.

Fyraårig realskola..........................

5,2

6,9

8,7

12,9

14,6

Sexårig flickskola..........................

0,0

0,2

0,2

0,3

0,4

Praktisk mellanskola...................

—

1,2

1,8

2,4

2,8

Summa

5,2

8,3

10,7

15,6

17,8

Kortare skolformer.......................

2,5

1,5

0,9

1,2

0,8

Summa samtliga skolformer

13,4

17,0

20,5

28,8

31,7

43

ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kur­

van blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjunge­

tillströmningen åter normal som ett tecken på att optimismen om fram­

tiden återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas

växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av myc­

ket djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många

enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet

den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)

En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare

vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man

medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta

till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man

för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8

procent av årskullen på de 17 år tabellen avser.

Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948

stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till

31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan

rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grund­

skolan redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande

av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek.

Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna

i förevarande sammanhang undvaras.

Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med

omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna

fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oför­

ändrade, och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga.

Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten

till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^

tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förut­

sätter givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom

ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som

grund för verksamheten i livet.

f. Sammanfattning.

Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående

lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och

snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som

en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken

utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på

sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 pro­

cent få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna

och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

44

man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna

ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form,

i vilken de bäst göra sin tjänst.

Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lycko­

samt genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. In­

emot tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teo­

retisk eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjätte­

delen skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt.

Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna

allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid,

så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom

utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska

formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår

till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja

något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under

det senaste årtiondets utredningsarbete.

2. Skolans mål.

I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka

alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället.

I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre

uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan dis­

kussionen i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställ­

ningar återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kun-

skapsmeddelelse, om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen

av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt

detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en

gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna

bäst tjäna sin tid.

Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en sär­

skilt In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter

och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reform­

diskussioner och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra

världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning

av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångs­

punkten för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skol­

väsendet. Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan

kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund,

efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida

kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden

trygga ett demokratiskt samhällsliv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

45

a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.

1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven åter­

speglade det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss

medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med

tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som

självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste

redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och

utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita

för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens

andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisnings­

väsendet.» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det där­

vid främst kommer an på karaktärsfostran.

»Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans

yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets

vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla

ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt.

Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med

sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som

med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste

fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till

självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig

samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Sär­

skilda möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen -

domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia

samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela

verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör stäl­

las i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lär­

jungar till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga

människor.»

I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20)

erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års

skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor:

»En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess

undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förstånds-

livet på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av

praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda,

att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksam-

het i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare per-

sonlighetsfostran. Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna

utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig

sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna

inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.)

Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför

mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna

få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för

läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

46

visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras

medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga

vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust

att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den

kunskap, som kan befinnas erforderlig.

Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock person-

lighetsfostran i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa

ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genom­

trängas av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.

»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders

och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter,

allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall

forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och

fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling.

De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den själv­

verksamhet, som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet

av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett

exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas

riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas

ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det

ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvi­

vel om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jord­

bruk, dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse

för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens'

intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)

Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av under­

visningens centrala uppgifter:

»Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att

den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk,

medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, med­

ansvarig för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet,

historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och

göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och

förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta

vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast

en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande

propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.»

(I s. 49.)

Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga

skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet,

ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska

skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av

lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden,

som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och

utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna

tjäna målet har den i viss mån stått osäker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

47

»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades

såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera

på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande

undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så,

att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslo-

och viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra

ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras

känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som ut-

gestaltas ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen,

som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen

till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid

tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke plan­

löst lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de samman-

arbetas för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser.

Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på

individens livssyn.

.

På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska

problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skol­

arbetet — och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska

fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt

och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentra­

tion och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fost­

ran; tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker

beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.)

Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fost­

ran med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta

och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön

konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komple­

ment till skolans etiska fostran:

»Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än

man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och

förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella

intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den

nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga

botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock

här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste

sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kul­

turliv. Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa biblio­

tekens, filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas

intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. För­

mågan att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast

stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas

och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)

Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan

har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen;

utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens

ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt er­

bjuder arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

48

heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper,

egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrot­

ten framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt

vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja.

Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sam­

manhållning, lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde

bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan.

Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:

»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning

sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott.

Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folk­

skolan och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde

i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla

sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vik­

ten av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna

och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven

mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrot­

tens utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar

... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grund­

lägga lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen,

måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för

ett sunt idrottsliv.-----------

Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och in­

direkt, en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess

möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62

o. 64.)

19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans

arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.

»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena,

torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande

'frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna

metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras

av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emeller­

tid varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna

punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att

det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjung­

arnas — aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att fram-

skapa osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid

skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lär­

jungarnas sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lär­

jungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand.

Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns

tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.-----------

Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)

Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer

på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa

arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

49

arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans

personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag

till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen

och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att

tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare.

»Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervis­

ningen med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lära­

rens handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nöd­

vändiga men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik

och riktiga studievanor.------------ Förmågan att studera oberoende av

ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas.

Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära

in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskaps­

stoffet, att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och

varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och

det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från

olika utgångspunkter.-----------

En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta,

självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig

roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, dia­

gram, kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar

och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och

rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar,

föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor,

att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkel­

arbete — men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det

sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett

tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade

kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier

samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för mot­

sägelselös sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)

Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i

fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära upp­

gift bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskåd­

ningarnas innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om

deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kun­

skapen bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för

frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan

uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.

»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om

kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, person­

ligheter och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom

diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter,

som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande upp­

fattning av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och

livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det

avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms-

4 -— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

50

undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte

kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller

andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara

objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)

Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara in­

strument för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervis­

ningen i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upp­

lysningar och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om

frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfaren­

heter och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning.

För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan

av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande

naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skol­

plan med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra

lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge

de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska

inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket

vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen

möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjung­

arna få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi.

»I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från bör­

jan lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig

att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i

högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare

kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu

uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna upp­

gift att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora

tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och

biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och

bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i

högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras

till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)

Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de

enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga ut­

vecklat. Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt tecknings­

undervisningen kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga

om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Sam­

arbete mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt.

Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna

tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla

teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och

skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas för­

eningsliv få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

51

Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de

praktiska ämnena ett stort värde.

»De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov

av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella

sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möj­

lighet till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små

förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisations­

förmåga, de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden

för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.»

(S. 32.)

&Sdtl

Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i

skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan

arbetar med.

Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gym­

nastik, idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folk­

hälsan av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den vik­

tiga roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk

kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fost­

rande och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör till­

varataga ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lär­

jungarna livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv.

Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutred­

ningens och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det

föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet

alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens

hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna

anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är

förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva

färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan

karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa

uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete

är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten

om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.

b. Tradition och aktualitet.

De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur

minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det

kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits

föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrust-

ningen, något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare

inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella kraf­

ter hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den

gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

52

Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristan­

de kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfaren­

heter, som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obe­

aktade. Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste stäl­

las i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande,

om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas:

»Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta

de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut

kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och

färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervis­

ningen först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lär­

jungarna en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och

naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva

fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon

form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folk­

skolans och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begrän­

sas till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om de­

taljer och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för

att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.)

Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen

är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages.

»Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och

räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen be­

funnits icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt

språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och

hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärk­

ningarna äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot under­

visningen i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den

har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna

ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och

mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och för-

kovra skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)

Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den

stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen.

Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans

första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan

verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grund­

utrustning, som skolan givit.

Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma

till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes,

såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika

skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte be­

tänkande »Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen

därom:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

53

»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande

vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Vis­

serligen har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit,

men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bild-

ningsmålet, desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för

sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse

varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och

samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen

tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej

kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat

från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid

rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer,

namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också

gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bak­

grund kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk

och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i

undervisningen.» (VI s. 46—47.)

Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning,

som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfäng-

lighet». Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på

nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta tra­

ditionen hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att,

i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generatio­

ner. Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras

mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för fram­

tiden, men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg

måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga

men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oför­

skräckt både rensa upp och nygestalta i skolans värld.

»Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt

taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som

kräves av en medborgare i det nutida samhället.----------- En dylik över­

syn av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt inne­

bär uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert

svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle er­

bjuda mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast

i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta

slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan där­

emot ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning.

Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervis-

ningen. På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor

undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ord-

frekvensen, och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för

fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till

stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och

ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska

kuriositeterna.

Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

54

överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av

studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda

skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra före­

komma på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare

vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)

194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans

beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett be­

tungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola,

ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande

verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lär­

jungarna äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense

med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga

vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan

på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord:

»Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolrefor­

men — och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning

ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseen­

den är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på

många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften

blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det

svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta

detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)

Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och

kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En

mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många

punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få

en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när

de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda

muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga ut­

vecklad. Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov

fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller

kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora

världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan.

En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet

är lika nödvändig:

»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen

erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som

under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga

moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet:

nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsam-

hetsuppfostran, yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i

syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer

att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets

svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till

Kungl. Maj:ts proposition

vr

70.

55

samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, sam­

hällskunskap, som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och

sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslut-

ningsklass.» (S. 6—7.)

En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nöd­

vändiggör bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena.

»Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna,

kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av

sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas

på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat

utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och

kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och

djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —-

— — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i

medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande real­

skola. Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre

krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare

än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan med­

föra lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språ­

ken, i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.)

Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att nog­

grant anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet

kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till

omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som

vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lät­

tare för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt.

Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves

ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de

mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.

c. Individuell och social fostran.

Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall ut­

vecklas och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd,

men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och

samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en

dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av

hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra

de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället.

Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas

lopp gestaltat sig mycket olika.

»Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att

undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett

likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker

ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

56

uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag

fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga

inflytelser. (VI s. 12.)

Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskatt­

ning av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att

massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskicklig-

heten, det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken allt­

mer öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte,

har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan

såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag,

anlag, intressen och förutsättningar.-----------

Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse

har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den

växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade

man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig

och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och

stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör.

Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin upp­

gift att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt

annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska

utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej

blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens

fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och miss­

anpassning för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet

och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och

individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga samman­

levnadens villkor.» (VI s. 29—30.)

En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke för­

svåras genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung.

Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett

mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade

att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fost­

rande faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värde­

fulla levnadsvanor och arbetsvanor.

»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, ford­

ringar, som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt

tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbe­

tets rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthål­

lighet och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en

verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och

icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungar­

na i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt

arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i

skolan.» (VI s. 86.)

Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för

ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga

umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och

Kungl. Majits proposition nr 70-

57

för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för

de unga vid deras utträde i livet.

»En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton ,

för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överord­

nade och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina

verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför

allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet,

för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s.

85—86.)

Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den

moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med

vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och

ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av själv­

hävdelse utan också av auktoritet och vägledning.

»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hör­

samma givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran

kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen efter­

tanke eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan

också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. -----------

Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta

denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i

större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.»

(VI s. 92.)

De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag

till ungdomens sociala fostran.

»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till

samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa ut­

sträckning deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom,

både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning,

men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under kris­

åren, erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning

under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och fram­

för allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,,

som ofta konstateras.» (I s. 56.)

Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nu­

varande skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:

»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungar­

nas utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det indivi­

duella arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och be­

löningar föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan

skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till topp-

resultat och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klass-

och gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda ,

som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda meto­

derna kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av

flera eller många.

För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och

svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet

utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och

det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och

konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsyns­

lösa karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes

duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det

klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom sam­

arbete, och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men

det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes

eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste efter­

strävas en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)

Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lär­

jungens individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra upp­

märksammas i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen

av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras,

och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han

än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och har­

monisk utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla

det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga

sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform

och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig

i ett sammanhang.

Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets

betydelse.

»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes

hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärsk­

ning, förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för

sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De

vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem

genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att

bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)

Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lär­

jungarna. Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna

föreningsteknisk metod vid undervisningen.

»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa samman-

trädesregler. De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att

leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla

anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att

motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra över­

enskommelser, att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina

åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha

enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig

karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

59

blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i

skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bann­

lysas. Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet

vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda

sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans

sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och poli­

tiskt intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga

och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksam­

hetens uppgift.» (S. 35—36.)

Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utan­

för arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att

förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oöver­

vinneliga.

»Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med sam­

hällslivet, där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med

samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i

sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga

uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan för­

enas om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest,

ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg.

Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga

om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass

i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en

kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälp­

samhet, som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning,

organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemen­

skapen, att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata

detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och

praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)

I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till

samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en star­

kare ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna

bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar

möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i,

barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan

vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör

väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet

och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhälls­

kunskap ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida

villkor:

»Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhälls­

institutionernas uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det

ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folk­

rörelserna, folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att

ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar

ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man

'

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

60

skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp

i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder

i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör

en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)

Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden

efter aktualitet i undervisningen.

d. Fostran i det demokratiska samhället.

Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom över­

väganden från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det

samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart

medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokra­

tiskt samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demo­

kratien har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att

den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken om­

formar den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära sam­

hällsinstitutionerna och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I

uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt

folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem

stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska

samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen.

Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste

också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i

ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss sam­

hällsgrupp. I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande

samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön,

hemort, social ställning och ekonomiska villkor.

Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets

präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde indi­

viden. Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för

skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre

får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den

måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växan­

de den allmänna sociala omvårdnad de behöva.

19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demo­

kratiska människor men är angelägen att förebygga misstydningar:

»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna

demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär,

vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore

denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste

tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna

befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger

rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

61

frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en

personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om —

hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och

mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och

kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan

skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det

— ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’.

Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså

ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma

form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna sam­

hället kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och

en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultur­

synpunkt är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med

en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är

alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.)

Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper,

som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla.

»Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt upp­

märksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förut­

sättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kri­

tiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin

har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.)

1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på

fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvara­

tagande en av skolsystemets främsta uppgifter:

»Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället

som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbets­

kraft och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och

individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsstäl­

lelse med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt

för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.)

I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för

landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överens­

stämmelse med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsung-

dom, som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år

senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oav­

sett deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande

utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt be­

tänkande rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet

(SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskriv­

nings- och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och

utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom

fria läroböcker och fri undervisningsmateriel.

Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik

utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott

på de ekonomiska konsekvenserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

62

»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande

individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar,

synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål för­

dela sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla

unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse

och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft

på skilda områden bli väl tillgodosedda.

Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism

är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier

röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsam­

mare studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av

ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade.

-----------Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera

yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets

art icke utöva samma lockelse.-----------

När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir där­

för det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda

stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teore­

tiska ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall

kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social

likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över

det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och

praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ung­

domens anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)

1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, var­

igenom de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men

synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teo­

retiska och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig

åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man

kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kom­

bination av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbild-

ningsvägar, som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör

därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga akt­

ning för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvär-

dering. För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom

kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med

företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna

förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.

»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till

yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann

planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhål­

landen, om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för

arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika

yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)

Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hem­

mens angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

63

Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ

olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger

i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera er­

känt. Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande:

»Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och

en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i

hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda

hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jäm­

sides med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad ut­

sträckning fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre

skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan

kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha

sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fri­

tidssysselsättning m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala

verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas

synpunkt.» (VI s. 19.)

I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skol­

utredningen ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anord­

nande av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök

med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria for­

mer anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning.

(VIII s. 52.)

Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkom-

missionen, redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan

uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan

måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lär­

jungarna att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be-

. höva instruktion redan i hälsofrågor:

»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig

regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap

i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervis­

ningen bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsent­

ligaste symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmeto­

derna.» (S. 33.)

Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad.

»Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor

uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skol-

läkare m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteende­

rubbningar, läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det nor­

mala samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för

den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren.

Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala

uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)

Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga

fritidssysselsättningar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

64

»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför

inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas person-

lighetsdaning, att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Sko­

lan bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för

elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel,

sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en

förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma

den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället

samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.»

(S. 25.)

Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och

skolans uppgifter på följande sätt:

»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra

skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras,

där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna

och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad

efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven

en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen

hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna

livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmän­

bildningen utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen

i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sannings­

sökande och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka

förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet

rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas

konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en vik­

tig sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten,

formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkes­

valet, att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett

ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälso­

fostran vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien.

Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna

kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk

grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )

Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess cen­

trala uppgift, den fria personlighetsdaningen.

e. Yttrandena.

Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av

skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommis-

sionens principbetänkande.

I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheter­

na mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade

uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det

är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område

komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om

utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

65

»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärs-

daningens område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje

nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid

för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av person-

lighetslivet, undantränger med en viss nödvändighet från uppfostrings-

programmet något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfost­

ringsvärde inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna

sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt be­

gränsad följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli

gärna i praktiken starkt begränsade.-----------En översyn av lärostoffet är

av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med

större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små för­

skjutningar i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett

samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demo­

kratiska utvecklingens grund.»

När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt

fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll

och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de eko­

nomiska och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra sam­

hällsförhållanden.

Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger

uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran,

men tillägger:

»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När

undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet,

hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god por­

tion realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livs­

dugliga.

Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina

grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funk-

tionalismens årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och

oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är

romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång

skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slut­

ligen går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som

tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»

I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett på­

tagligt inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens

principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det

värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den

dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan,

även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess ame­

rikanska form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom

den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess

5

—

Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

66

uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande myc­

ket att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande

betydelse för all uppfostran.

»Ehuru SK... framhåller, att 'förmågan av samarbete och självkontroll

behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den

uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig

självt frammanar dessa egenskaper.----------- De disciplinsvårigheter, som

den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda

på att de uppväxande ej heller i 'samhällsorienterande’ skolor på egen hand

eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den efter­

strävade självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med

anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit

önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig

på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.»

(S. 14.)

Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om

urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det för­

tjänstfullt, att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övnings-

ämnenas ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen.

Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss

underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande

kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunska­

pande» i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men översty­

relsen är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten

av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas in­

tressen. »På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att er­

bjuda den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.»

Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sam­

manslutningar, finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens

betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsent­

lig grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.

»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella,

snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklig­

hetens, folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens vär­

deringar bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån

stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en

huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den este­

tiska fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet

av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles.

Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga

livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu

fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En

sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös

grund.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

67

En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens

krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det

för all fostran grundläggande sanningskravet.

»De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram,

när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp

av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen

ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda ris­

ker, som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allra­

helst under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervis­

ningen tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig

sanningskärlek.»

Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orien­

tering, som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, an­

ser domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervis-

ningen är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt

i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karak­

tär till sin rätt.»

Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just

påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jäm­

väl i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad.

»Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. 'Per­

sonlighetens fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.----------- Själv­

fallet får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art,

och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall

klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt

lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlig-

hetsdanande och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann

demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan

också den moderna hedendomen i olika former.»

Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är

sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas

för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhets-

riktningar och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen.

»Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och

det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evan­

gelisk och oevangelisk fromhet.

I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att

i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna

adjunktsföreningen yttrar därom:

»Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor,

att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven

på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta

sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under

senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

68

disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför

stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt

gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara

att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och själv­

ansvar.»

På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktori­

tet, hävdar Sveriges överlärarförbund:

»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara

auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela

kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda män­

niskans etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran,

åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste

betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer

in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga

påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav

innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet.

Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla om­

ständigheter innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»

Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar

om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina

tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser för­

anleda, torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger

folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man

får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:

»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under

förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och per-

sonlighetsdanandet. Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir

hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin

insats som fostrare.»

Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna före­

ställningar om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans

ram.

»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att

den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om

elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta

inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insam­

lat material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis

inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så

sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjlig­

heter, som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke

ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om

studiefostran.»

Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissio­

nens uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

69

»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld mål­

sättning för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skol-

kommissionen i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta

bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora

förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola

känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.»

Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart,

torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna

i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i fram­

tiden bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver läns­

styrelsen i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår

kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla

förhörare till lärare?»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

f. Departementschefen.

Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande

krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla

hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också

ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga,

ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det

lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk.

De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där

vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan

måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa

upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utveck­

lingen, visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av

vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsätt­

ning av de gamla.

I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt

ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och

den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdig­

heterna: läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten

blir varaktig.

Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne.

Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är

förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som

främmande språk och matematik och i viss utsträckning även moders­

målet måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kun­

skaper och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det

praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i

handböcker och bibliotek.

De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orien­

tering i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes

70

synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga

bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna

icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet

uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden

icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data

hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de väx­

ande en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem

vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med

minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt

sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man

går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kun­

skapsmassorna växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir

eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som

har varit.

Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven

på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja

sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en

examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess under­

visning för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till

tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas

innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam

för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter.

Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera

bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av

vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verk­

samhet. Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska äm­

nen inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller min­

dre den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess

studieplaner.

Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt

min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera in­

gripande personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdig­

heter, som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift

för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om

dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda syssel­

sättningar. Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för

få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kun­

nande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att

giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut­

sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt

gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas

värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil-

Kungi. Maj:ts 'proposition nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

71

dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i sam­

hället.

En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett

demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta

om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när

de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tek­

niska färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt

alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för

allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga

strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som

den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera

målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhälls­

kunskap men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lätt­

fattligt och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksam­

heten, som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig

något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud

och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse,

att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas ge­

mensamma arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara

omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre

och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina

egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlev­

naden finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan

icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran,

som vädjar till det bästa i den unga människan.

En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigt­

vis mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen.

Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och

överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt

vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod

behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet

öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i upp­

fostran; lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för

barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djup­

gående fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skol­

arbete med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande.

Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden under­

lägsen den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets moti­

veringar och inlevelse i de sociala sammanhangen.

Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena,

att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera själv­

ständiga uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller

lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt­

72

ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror,

att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett

närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika sta­

dier mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu

i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism

med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repe­

titioner. Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare meto­

dik, som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och in­

tressen. Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare

på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga

förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det sam­

hälle, där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. En­

skilda lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån

lärarutbildningen tar sikte på de nya målen.

I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta

undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de

vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen

metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling

får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje

framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en

vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med

sin uppgift att dana demokratiska människor.

Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få

försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa

vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella pro­

blem och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och

förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska

skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras

mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för

deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag

återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.

3. Skolpliktstidens längd.

Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott en­

skilda medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde

sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess

medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det

kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att

rätt fatta samhällspligten.»

Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå

längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för

samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

74

I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolplikts-

tiden eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför

och ovanom den egentliga skoltiden.

Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland

och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i

Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan

för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig

successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning

påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat

förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen upp­

giver, omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I

Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen

börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien

utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som

ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligato­

riska skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattig­

distrikt »Nursery Classes» för ännu yngre barn.

Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rätt­

visans synpunkt.

»Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt

mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljö­

förhållandena. Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke

kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt

mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon

del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller

ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildnings-

hänseende svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i all­

mänhet lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på

tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett

krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med

lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och

andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att

bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga

deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömes­

förmåga och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.)

Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också

för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud

taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karak­

tärs- och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de

intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad,

skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, åter­

givet i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter:

»All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga

barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga de­

terminism, som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

75

starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste

jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande

uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. .

_

Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbild-

ningens gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna

större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt

resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en

snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt an­

passa individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)

Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska

betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och

metod.

»Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att

såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan

i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räk­

ning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska för­

hållanden. Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv

utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen

sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga

graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att

väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas

på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett

år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i

stället för två läsår.» (VIII s. 24.)

Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan

få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt

utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folk-

skolestyrelse och den centrala av skolöverstyrelsen.

1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara

en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna

begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas

värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att

man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åt­

skilligt av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör

utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.

»Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex.

arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med

elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle

höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande

till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar

hos barnet; mycket i småskolan blir 'för lätt’, ’för enkelt’, just därför att

det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.)

Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna

göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt komplet­

teras av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

76

barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution,

om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning.

Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara fri­

villig och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt.

Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund för­

skolornas organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kom­

mitté för den halvöppna barnavården.

Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och an­

passningen efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelse­

fulla steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år

senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassnings­

process, varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld.

Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ung-

domsvardskommitten i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU

1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer

stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet

och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva

lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst

ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de

tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan

får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda

över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta

avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hem­

ifrån.» (S. 84.)

Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen dras­

tiskt pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg

utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.»

Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:

»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen

vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång.

~7

Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl­

görande skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga

stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som

lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fort­

satt undervisning.» (Bil. II s. 56.)

Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höj­

ning av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är

tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen.

»Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga in­

flytande och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete

av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha

ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har

framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

77

den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att

dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket

stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt

begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig

eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att

en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida

större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som sär­

skilt i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så makt-

påliggande.» (IV: 1 s. 18—19.)

I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolplikts-

tider än här i landet.

I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkan­

de^ skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7

stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen

sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta

skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I

franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig.

I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det

förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan under­

visningsministern har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till för­

fogande. Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skol­

plikt, på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I

Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare

förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.

b. Skolplikten och yrkesvalet.

Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i sko­

lan få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former

och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och

yrkesbanor.

»Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den all­

mänbildande skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i

yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också

utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbild­

ningens krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom väx­

ande differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande

ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.»

(IV: 1 s. 13.)

Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om

skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i över­

ensstämmelse med skolkommissionens förslag.

Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sam­

manhang men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap

i den åttonde och högsta klassen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

78

»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en

god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i

arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och

hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbets­

förmedling. Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med

motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur

och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som

arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ac­

kordsarbete o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden

av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och

anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande

lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt

upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervis­

ningen skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.»

(IV: 2A s. 114.)

Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn

till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det

kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större

eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas

enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och

kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett

annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett

tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom

eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i

modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena

få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de er­

farenheter, som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar,

skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervis­

ningen i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för

flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i

klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga

i denna undervisning.

Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt

nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Under-

visningsplaner för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dess­

utom förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola in­

byggas i skolsystemet.

Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning

av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom

valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande ut­

sträckning. Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att ele­

verna och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Diffe­

rentieringen börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge

får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsupp­

gifter, varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

79

rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan

behöver alltför starkt kringskäras.

En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen

antyder på följande sätt dess innehåll:

»Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva

vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med

närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av pro­

duktion i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor upp­

märksamhet. Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en

lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i

hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskun-

skap. Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig

att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att

göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer

i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.)

I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkun­

skap och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som före­

komma på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan

av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och

bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkes­

män, bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som till­

valsämne för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lär­

jungarna en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro in­

tresserade av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna

böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och

helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv till­

handahålla material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning;

en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verk­

samheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många

fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva prak­

tiska kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i

fråga.

I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör

vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en

speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera

preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som sam­

tidigt i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar

är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — tro­

ligen majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning

(9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i

vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna

högre folkskolan (9 a).

Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande

allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

80

skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kom­

missionen betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en för­

utsättning för lösandet av uppgiften i dess helhet.

»I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande

av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligato­

riska karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de

praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som

häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår näm­

ligen, att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som

ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa

detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare

torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid

kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt

att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (när­

mast i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga

elever erhåller i den allmänna nionde klassen.

Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den

omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de

unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss in­

komst kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i

näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad

det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det

nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur ar­

betsmarknadens synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förläng­

ning med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nion­

de året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom

näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort

avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och han­

deln beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att

eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete

intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast

ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunder-

byggnad i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan

näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-,

skolad. (S. 48—49.)

Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande

yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från

skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan,

utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt

utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde ut­

bildningen avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende

av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes

omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.»

(S. 223.)

c. Skolplikten och kursinnehållet.

Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd

skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först

infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och

kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

81

andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grund­

pelarna för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den

hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna upp­

bära sin del av det nationella framåtskridandet.

1940 års skolutredning

motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd

skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folk­

skolans arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att

läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar

enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skol­

utredningen, och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas av­

sevärt.

»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt,

undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdig­

heterna ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom.

Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom

intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds,

än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till

ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervis­

ningen vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt

högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden

till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas

större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna

mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelse­

fulla färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det sven­

ska språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett

sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande

klasskillnad.

Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning

av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från

undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre ålders­

stadiets högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena

till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litte­

raturkunskap, historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna

väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet ut-

sträckes. Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin

helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större

grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas

till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt

och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att

värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår

bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för

sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt

utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium

öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.»

(IV: 1 s. IG—17.)

Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligato­

riska skolans ämneskrets:

6 —

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand.

.Yr

70.

Kungl. Majds proposition nr 70.

82

»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande

språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtmin­

stone ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig

en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger

oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda

lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan

förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens

gränser.-----------Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk­

skolan måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaner-

och bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)

Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes

icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratise­

ring eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande om­

fattning ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt

alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en över­

drift, redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just

den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en all­

män höjning av folkskolans studiemål är påkallad.

»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ung­

dom skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål.

Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre

teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till

yrkesutbildning.----------- Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer

funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän

eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper

i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå

till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.------------I

Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från

sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obli­

gatoriska skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.»

(IV: 1 s. 18.)

19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess

argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommis­

sionen behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:

»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet

fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då

rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skol-

pliktstidens skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone

hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den

breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av

kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och

organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk

undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommis­

sionen engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klas­

sen. Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk

ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

84

behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemen­

samma bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbild­

ningen lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan

måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den

har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbild­

ning. Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig

folkskola.»

Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband

med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan

ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper,

skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda

krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra

barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som

vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och

initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan,

men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska öv­

ningar. Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtmins­

tone i sjätte klassen.

Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att

den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan

hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken

snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen

ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den

obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig

hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1

s. 20).

Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd

av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden:

»Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa

mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på

större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom

alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år upp­

fattades emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre

tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och im­

produktiv. Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning

av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till

nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får

sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexa­

men, som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande real-

examens. Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå

reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill

främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.)

Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhål­

lande krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan

det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

86

håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där

den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga över­

väganden om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan

snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans

längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den

ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna.

Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yr­

kesskola trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt

att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkes­

skolor skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den med-

gives, blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans

för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna.

Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger

skolutredningen

ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolknings­

utvecklingen i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmark-

nadssynpunkt av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en

tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft.

Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de

större årskullar, som sedan följa.

Skolkommissionen

är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden

just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet.

»Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret

liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång

övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångs­

tid kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940-

talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända

inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen

för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skol­

plikt bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som

kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraf­

tigt ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av

skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.»

(S. 48.)

På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplik­

ten ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver

vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skol­

plikten ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större

än betänkligheterna mot den åttaåriga.

»Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom stu­

dierna med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkes­

arbetet under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I

längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbets­

kraften, som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och

genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft

åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

88

kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista

skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till

fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)

Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverk­

ligas tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra

redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett

på grundval av följande överväganden:

»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett be­

slut om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod

inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en

forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en ut­

ökning och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare

historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skolloka­

ler, som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram

i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall

vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband

med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och

struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta

— lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rim­

ligen inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det när­

maste decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decennier­

nas behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under

dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då,

och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad

dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen

av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisa­

tionens planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organi­

satoriskt sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinveste­

ringar i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade

misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)

Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissio-

nens mening, fattas redan nu.

Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom

nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de

fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skol­

distrikt befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skol­

året och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då an­

sökan om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lär­

jungens personliga och ekonomiska förhållanden.

Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för

lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde

klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande

studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång.

Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för

principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttran­

dena. Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.