Prop. 1953:185
('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
1
Nr 185.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, m. m.; given
Stockholms slott den 27 mars 195$.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikes- ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad;
2) lag angående ändrad lydelse av 34 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
4) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
GUSTAF ADOLF.
Allan Nordenstam.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa ändringar av nuvarande regler om valkrets indelning vid fullmäktigval i kommunerna. Beträffande kommunalfull mäktigval samt stadsfullmäktig- och kyrkofullmäktigval annorstädes än i Stockholm skall enligt förslaget den nuvarande tvingande regeln, att in delning i valkretsar skall ske då invånarantalet i kommunen eller försam lingen överstiger 10 000, ersättas av en bestämmelse att under nämnda förut sättning indelning må ske. Stad med mer än 40 000 invånare skall dock för stadsfullmäktigval alltid vara indelad i valkretsar. Om synnerliga skäl före ligger skall vidare för samtliga nämnda slag av val valkretsindelning få äga rum, även om invånarantalet ej överstiger 10 000. Vissa jämkningar föreslås även i bestämmelserna om valkretsindelning för de kommunala valen i Stockholm.
De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1953. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 185.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
F örslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalsty
relse i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
15 §.
För val av stadsfullmäktige skall
stad med mera än 10 000 invånare
indelas i valkretsar. Valbarhet är ej
inskränkt inom valkrets.
Vid valkretsindelning
Om indelning
(Föreslagen lydelse:)
15 §.
För val av stadsfullmäktige skall
stad med mera än 40 000 invånare
indelas i valkretsar. Är folkmängden
i stad mindre än nu sagts men över
stiger den 10 000, må valkretsindel
ning ock företagas, där så befinnes
lämpligt. Annan stad må ej indelas
i valkretsar, såframt icke till följd av
stadens särskilt betydande utsträck
ning eller liknande förhållanden syn
nerliga skål föreligga därtill. Valbar
het är ej inskränkt inom valkrets.
— särskilda valkretsarna,
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
1 Senaste lydelse se 1932: 266.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 34 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 34 § lagen den 6 juni 1930 om kommunal styrelse på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
34 §.
För val av kommunalfullmäktige skall kommun med mera än 10 000 invånare indelas i valkretsar. Val barhet är ej inskränkt inom val krets.
Vid valkretsindelning Om indelning
(Föreslagen lydelse:)
34 §.
För val av kommunalfullmäktige må kommun med mera än 10 000 in vånare indelas i valkretsar, dår så befinnes lämpligt. Annan kommun må ej indelas i valkretsar, såframt icke till följd av kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknan de förhållanden synnerliga skäl före ligga därtill. Valbarhet är ej in skränkt inom valkrets. — särskilda valkretsarna,
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
F örslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse.
Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 6 juni 1930 om församlings
styrelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
31 §.
För val av kyrkofullmäktige skall
församling med mera än 10 000 in
vånare indelas i valkretsar. Vid val
av fullmäktige för kyrklig samfäl
lighet skall dock varje i samfällig-
heten ingående församling eller del
av församling utgöra en valkrets.
Valbarhet är ej inskränkt inom val
krets.
Vid valkretsindelning
Om indelning-----------
(Föreslagen lydelse:)
31 §.
För val av kyrkofullmäktige må
församling med mera än 10 000 in
vånare indelas i valkretsar, där så
befinnes lämpligt. Annan försam
ling må ej indelas i valkretsar, så
framt icke till följd av församlingens
särskilt betydande utsträckning eller
liknande förhållanden synnerligen
skål föreligga därtill. Vid val av
fullmäktige för kyrklig samfällighet
skall dock varje i samfälligheten in
gående församling eller del av för
samling utgöra en valkrets. Valbar
het är ej inskränkt inom valkrets.
- — eller stadsfullmäktigval.
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
5
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommnnalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 15 juni 1935 om kommunal styrelse i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
13 §.
För val ---------------------- — inom valkrets. Vid valkretsindelning iakttages, Vid att varje krets kommer att utse minst tio, högst tjugufem stadsfull mäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje be folkningstal motsvarande en hundra del av stadens folkmängd; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att territoriell församling, där så ske kan, lämnas odelad och icke i något fall delas på flera än två kretsar; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån det utan olägen het kan ske, fördelas lika på de sär skilda valkretsarna.
(Föreslagen lydelse:)
13 §.
valkretsindelning iakttages,
att varje krets kommer att utse minst tio, högst trettio stadsfullmäk tige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en stads fullmäktig utses för varje befolk ningstal motsvarande en hundradel av stadens folkmängd; att varje val krets skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att territoriell församling, där så ske kan, lämnas odelad och icke i något fall delas på flera än två kretsar; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den mån det utan olägen het kan ske, fördelas lika på de sär skilda valkretsarna.
Om indelning
i tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
1 Senaste lydelse se 1936: 77.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 6 juni 1930 om församlings
styrelse i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
10 §.
För val av kyrkofullmäktige skall
församling, där mera än trettio full
mäktige skola väljas, indelas i val
kretsar. Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.
Vid valkretsindelning-------------------
Om indelning-----------------— — i tillämpning.
(Föreslagen lydelse:)
10 §.
För val av kyrkofullmäktige må
församling, där mera än trettio full
mäktige skola väljas, indelas i val
kretsar. Valbarhet är ej inskränkt
inom valkrets.
- — särskilda valkretsarna.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
7
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, stats
råden
S
köld
, Z
etterberg
, T
orsten
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
,
A
ndersson
, L
ingman
, H
ammarskjöld
, P
ersson
, H
jälmar
N
ilson
,
L
indell
, N
ordenstam
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Nordenstam, fråga om änd ring av gällande bestämmelser angående valkretsindelning vid val av full mäktige i kommuner samt anför följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 januari 1950 tillkallade chefen för justitiedepartementet samma dag ledamoten av riksdagens första kammare landshövdingen K. J. Olsson, ordförande, ledamoten av första kammaren direktören, nuvarande borgarrådet J. Bergvall, borgmästaren, numera lagmannen C. O. Engqvist, ledamoten av andra kammaren profes sorn E. Håstad, ledamoten av andra kammaren folkskolläraren G. Skoglund, ledamoten av första kammaren professorn S. Wahlund och ledamoten av andra kammaren sekreteraren A. Wallentheim att verkställa utredning rörande vissa frågor om folkomröstning och valsätt. I utredningsuppdraget har bl. a. ingått att undersöka förutsättningarna för en reform av gällande bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigval lik som av motsvarande valkretsstadganden för övriga primärkommuner. Ut redningsmännen, vilka antagit benämningen 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning, har i ett den 30 december 1952 avlämnat betänkande, del IV (SOU 1953: 1), behandlat nämnda fråga om valkretsar vid fullmäktigval i kommunerna samt framlagt förslag till ändringar i 1930 års lagar om kommunal styrel se i stad, om kommunal styrelse på landet, om församlings- styrelse och om församlingsstyrelse i Stockholm ävensom i 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm.
Yttranden över detta betänkande har genom remiss inhämtats från över- ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom från svenska stads förbundet och svenska landskommunernas förbund, överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtande av stadskollegiet i Stockholm. Vid länsstyrelsernas yttranden bär i större eller mindre utsträckning fogats
8
yttranden av kommunala organ. Sålunda har utlåtanden avgivits av drätsel
kamrarna i Södertälje, Nacka, Sundbyberg, Solna och Lidingö, kommunal
nämnderna i Täby och Sollentuna köpingar samt Huddinge och Frösåkers
kommuner, magistraten och drätselkammaren i Uppsala, kyrkorådet i
Uppsala domkyrkoförsamling, magistraten och drätselkammaren i Enkö
ping, kommunalnämnderna i Älvkarleby och Olands kommuner, magistra
terna i Nyköping och Eskilstuna, kommunalborgmästarna i Katrineholm
och Oxelösund, kommunalnämnderna i Stora Malms och Tunabergs kom
muner, magistraten i Norrköping, drätselkamrarna i Linköping och Motala,
kommunalnämnden i Finspång, magistraten i Jönköping, valnämnderna i
Nässjö, Huskvarna, Värnamo och Tranås, magistraten och stadsfullmäk
tige i Växjö, drätselkammaren i Västervik, stadsfullmäktige i Kalmar, stads
fullmäktige i Visby, kommunalnämnden i Romaklosters kommun, stads
fullmäktige i Karlskrona och Karlshamn, drätselkamrarna i Kristianstad,
Hässleholm, Simrishamn och Ängelholm, drätselkamrarna i Malmö, Häl
singborg, Lund, Landskrona och Trelleborg, kyrkoråden i Malmö och Häl
singborg, magistraten i Uddevalla, kommunalnämnderna i Partilie, öckerö
och Tjörns kommuner, magistraten i Borås, magistraten och drätselkam
maren i Vänersborg, kommunalborgmästaren och drätselkammaren i
Skövde, magistraterna och drätselkamrarna i Lidköping och Falköping,
kommunalborgmästaren i Skara, kommunalborgmästarna och drätselkam
rarna i Hjo och Tidaholm, kommunalnämnderna i Tibro, Karlsborg, Vilske
och Habo kommuner, magistraterna och drätselkamrarna i Karlstad och
Kristinehamn, drätselkammaren och valnämnden i Arvika, magistraten i
Örebro, kommunalborgmästaren i Karlskoga, kommunalnämnden i Ljus-
narsbergs kommun, magistraten och stadsfullmäktige i Västerås, magistra
ten i Sala, kommunalfullmäktige i Hallstahammars köping, kominunal-
borgmästaren i Fagersta, magistraten i Falun, kommunalborgmästarna i
Borlänge och Ludvika, kommunalnämnderna i Grangärde, Mora och Stora
Tuna kommuner, kyrkorådet i Ludvika församling, magistraten och drät
selkammaren i Gävle, kommunalborgmästaren i Sandviken, kyrkorådet i
Valbo församling, drätselkamrarna i Sundsvall, Härnösand, Kramfors,
Sollefteå och Örnsköldsvik, kommunalnämnderna i Torps, Njurunda, Själe-
vads, Fjällsjö, Ramsele, Anundsjö och Säbrå kommuner samt Sköns köping,
magistraten och drätselkammaren i Östersund, magistraterna i Umeå och
Skellefteå ävensom kommunalnämnderna i Burträsks, Degerfors, Skellefteå
och Vilhelmina landskommuner.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.
Kungl. Maj ds proposition nr 185.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
9
Inledning.
Gällande ordning beträffande indelning i valkretsar för fullmäktigval i kom munerna.
Städer. I 7 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad (LKS) gives det allmänna stadgandet att stadskommuns beslutanderätt utövas av stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga.
Stadsfullmäktige skall enligt 8 § finnas i varje stad med mera än 700 inv. och kunna utses även i stad med mindre folkmängd. Då folkmängden i var och en av rikets städer överstiger nämnda tal, är stadsfullmäktiginstitu tionen i själva verket obligatorisk i dem alla.
Stadsfullmäktiges antal skall enligt 10 § LKS uppgå till lägst 15, högst 60. Antalet bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda att stad med 2 000 inv. eller därunder utser 15—30 stadsfullmäktige, stad med 2 001 —- 5 000 inv. 20—35, stad med 5 001—20 000 inv. 25—40, stad med 20 001 —40 000 inv. 35—50 och stad med över 40 000 inv. 45—60. Det ankommer på allmänna rådstugan att inom dessa gränser fastställa antalet stadsfull mäktige för staden.
Stadgandet om valkretsar i 15 § LKS har följande lydelse.
För val av stadsfullmäktige skall stad med mera än 10 000 invånare in delas i valkretsar. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kominer att utse minst tio, högst trettio stadsfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en stadsfullmäktig utses för varje befolkningstal motsva rande det som erhålles, då stadens folkmängd delas med antalet fullmäk tige för hela staden; att varje valkrets skall kunna omslutas med en sam manhängande gränslinje; samt att antalet fullmäktige för hela staden, i den män det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda val kretsarna.
Om indelning i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets äga, efter därom av magistraten eller, där sådan ej finnes, av drätselkam maren uppgjort förslag, stadsfullmäktige göra framställning hos länssty relsen. Utan föregående framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle beretts stadsfullmäktige att avgiva yttrande i ären det. Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i till- lämpning.
Enligt 8 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm är antalet stadsfullmäktige i denna stad 100. För valkretsindelningen vid stads fullmäktigval i Stockholm gäller enligt 13 § samma lag bl. a. att varje krets skall utse minst tio, högst tjugufem stadsfullmäktige.
I enlighet med de nu återgivna bestämmelserna var vid stadsfullmäktig valet 1950 70 städer indelade i två eller flera valkretsar, medan 03 var ode lade. Av de valkretsindelade städerna omfattade 52 två valkretsar, 15 tre
10
kretsar, 2 fyra kretsar samt 1 — Stockholm — sex kretsar. Antalet stads
fullmäktigekretsar utgjorde därför sammanlagt 226.
Uppdelning i flera valkretsar än två har skett tämligen oberoende av
städernas storleksförhållanden. De två städer som vardera indelats i fyra
valkretsar är Kristianstad (ca 24 000 inv.) och Borås (ca 57 000 inv.). Bland
städerna med tre valkretsar återfinnes å ena sidan de fyra, näst Stock
holm, folkrikaste städerna (Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg)
samt å andra sidan en stad med endast något över 10 000 inv. (Ängelholm).
Fem av de i tre valkretsar delade städerna hade en folkmängd mellan 20 000
och 25 000 (Sundbyberg, Lidingö, Mölndal, Uddevalla, Borlänge), medan
de återstående fem hithörande städerna hade mellan 30 000 och något över
60 000 inv. (Solna, Uppsala, Jönköping, Karlskrona, Västerås). Till jäm
förelse må nämnas att tre städer med invånarantal mellan 50 000 och 65 000,
oaktat sin storlek, bibehållit en indelning i endast två valkretsar (Eskilstuna,
Linköping och Örebro).
Antalet mandat i stadsfullmäktigkretsarna växlar inom de i lagen an
givna gränserna, lägst 10 och högst 30 eller, i de större av de odelade stä
derna, 40. Mandatantalet för varje valkrets är, såsom naturligt, i allmän
het mindre i den mån staden uppdelats i flera sådana kretsar. Medan i
flertalet odelade städer väljes 25 eller 30 stadsfullmäktige, utses sålunda i
städer med två valkretsar vanligen omkring 20 fullmäktige inom vardera
kretsen, i städer med tre valkretsar i allmänhet 12—20 fullmäktige och i
städer med fyra valkretsar i intet fall flera än 15 fullmäktige per krets. I
Stockholm valdes vid 1950 års val i de sex valkretsarna lägst 13, högst 20
fullmäktige. Genomsnittstalen för antalet mandat per valkrets vid samma
val i städerna, fördelade efter valkretsindelningen, framgår av följande
sammanställning.
Antal mandat per
valkrets i genomsnitt
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Odelade städer
28
Städer med 2 valkretsar
19
»
»3
»
................
16
»
»4
»
..................
12
Stockholm
17
Landskommuner jämte köpingar. Liksom för städerna är fullmäktige
institutionen obligatorisk för landskommuner och de med dem jämställda
köpingarna så snart folkmängden överstiger 700, fakultativ vid lägre in
vånarantal. Stadgandet härom upptages i 8 § lagen den 6 juni 1930 om kom
munalstyrelse på landet (LKL). Sedan den 1 januari 1952, då kommun-
indelningsreformen trädde i kraft, stiger invånarantalet i alla landskom
muner utom en över nämnda gräns. Även med avseende å antalet kom
munalfullmäktige gäller enligt 30 § LKL i princip samma reglering som
för stadsfullmäktige. Kommunalfullmäktiges antal är dock f. n. begränsat
11
till 40, i det att landskommun med över 5 000 inv. äger utse 25—40 full mäktige. Om antalet fullmäktige beslutar i landskommun kommunal stämman.
Beträffande valkretsindelning vid val av kommunalfullmäktige ges i 34 § LKL i väsentliga delar samma bestämmelser som de enligt 15 § LKS för stadsfullmäktigval stadgade. Även för landskommuner och köpingar gäller sålunda att kommun med mera än 10 000 inv. skall indelas i valkretsar för fullmäktigval. Inom varje valkrets må dock ej utses flera kommunalfull mäktige än 20. För landskommunerna gäller vidare den speciella bestäm melsen i fråga om utformningen av valkretsarna, att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl må förläggas till olika valkretsar.
Vid 1950 års kommunalfullmäktigval, som i princip avsåg val av full mäktige för de från den 1 januari 1952 bildade storkommunerna, var endast 27 av de omkring 900 landskommunerna (inräknat köpingarna) delade i valkretsar (i 18 fall två valkretsar, i 9 fall tre valkretsar). Av de sålunda uppdelade kommunerna hade 23 mera än 10 000 inv., och valkretsindelning var alltså i dem obligatorisk. I 3 av dessa kommuner översteg folkmängden 20 000 (Huddinge, Skellefteå landskommun och Gällivare). Flertalet av de 1 valkretsar delade landskommunerna är belägna i Norrland. Vissa av dem har en synnerligen betydande ytvidd.
Vad beträffar miinicipalsamliällen må bär nämnas att indelning i val kretsar icke i något fall skall företagas vid val av municipalfullmäktige (88 § LKL).
Kyrkliga kommuner. I församling — med vilken likställes kyrklig sam fällighet — skall enligt 4 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse (LFS) kyrkofullmäktige finnas, om invånarantalet överstiger 1 500. I mindre församlingar är fullmäktigeinstitutionen fakultativ. 1950 valdes kyrkofullmäktige i något mindre än halva antalet territoriella församlingar.
Kyrkofullmäktiges antal bestämmes enligt 27 § LFS av kyrkostämman. Församling med högst 2 000 inv. utser 15—20 ledamöter, församling med 2 001—5 000 inv. 15—25, församling med 5 001—10 000 inv. 20—30 och församling med mer än 10 000 inv. 25—40. För kyrklig samfällighet be stämmes dock antalet fullmäktige av Kungl. Maj :t.
I fråga om valkretsindelning upptages i 31 § LFS bestämmelser mot svarande dem som givits för val av kommunalfullmäktige. Tillika före- skrives att valkretsar vid kyrkofullmäktigval såvitt möjligt skall samman falla med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.
För Stockholm gäller enligt lag den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i denna stad särskilda bestämmelser. För val av kyrkofullmäktige skall enligt 10 § i sistnämnda lag församling indelas i valkretsar därest mera än trettio fullmäktige skall väljas. Vid denna indelning skall — liksom vid motsvarande indelning enligt de för kyrkofullmäktigval i allmänhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
12
gällande bestämmelserna — iakttagas att varje krets kommer att utse minst
tio, högst tjugu fullmäktige.
Slutligen anmärkes att beträffande samtliga nu berörda val förutsättes,
jämte valkretsindelningen, en indelning i valdistrikt. För att underlätta
röstavgivningen kan sålunda valkretsar indelas i valdistrikt, vilket
emellertid icke påverkar den slutliga sammanräkningen av rösterna och
mandatens fördelning inom kretsen. Bestämmelser om valdistrikt är föi
såväl kommunal- och stadsfullmäktigval som kyrkofullmäktigval sam
manförda i 3 § av kommunala vallagen den 6 juni 1930. Om indelning i
valdistrikt förordnar länsstyrelsen. För val av kommunal- eller stadsfull
mäktige överensstämmer valdistriktsindelningen med den som begagnas
vid val till andra kammaren och till landsting.
Reformyrkanden.
Vid flera tillfällen har förslag framförts i riksdagen att bestämmelserna
om valkretsindelning vid val av stadsfullmäktige borde upphävas eller göras
fakultativa för att därigenom en rättvisare mandatfördelning skulle ernås.
Här kan erinras om motioner i denna riktning vid 1930, 1935, 1936 och 1948
års riksdagar, vilka motioner dock icke vann riksdagens bifall.
Vid 1949 års riksdag väcktes ånyo motioner (I: 52 av herr Weiland in. fl.
och 11:53 av herr Swedberg m. fl.) om upphävande av bestämmelserna
angående valkretsindelning vid stadsfullmäktigval. Motionärerna framhöll
att indelningen i valkretsar stundom kunde förhindra en ur proportionell
synpunkt rättvis fördelning av mandaten. De betonade vidare att städernas
indelning i valkretsar icke syntes ha skett efter någon enhetlig grund och
anförde som exempel att såväl Mölndal med 19 000 inv. som Göteborg med
344 000 inv. indelats i tre valkretsar.
Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 19) om att reglerna
beträffande stads obligatoriska indelning i valkretsar infördes i samband
med 1909 års proportionsvalreform i syfte att underlätta det nya valsy
stemets användning. Behovet av stads indelning i valkretsar hade emellertid,
enligt utskottets uppfattning, väsentligen minskats genom de sedermera
införda reglerna om valdistriktsindelning. Det vore givetvis angeläget, att om
i stad lokala intressen funnes, dessa erhölle möjlighet att göra sig gällande
vid valen. Utskottet påpekade emellertid att sådan möjlighet kunde åväga
bringas genom begagnande av valsedlar som helt eller delvis upptoge namn
på personer från ifrågavarande del av kommunen. Utan att andra väsentliga
intressen träddes för nära skulle därför enligt utskottets mening syftet att
nå större proportionell rättvisa kunna vinnas antingen genom upphävande
av valkretsindelningen eller genom justering uppåt av det befolkningstal
som avgjorde, huruvida stad skulle indelas i valkretsar, eller därigenom
att valkretsindelning gjordes fakultativ. Utskottet hemställde med anled
ning därav att riksdagen ville hos Kungl. Maj: t anhålla om utredning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
13
frågan om revision av de i 15 g lagen om kommunalstyrelse i stad med delade bestämmelser angående stads indelning i valkretsar. Konstitutions utskottets utlåtande godkändes av riksdagens båda kamrar, varefter riks dagen i skrivelsen nr 207 hemställde om den utredning som sedan kom till stånd genom 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning.
Förslag om upphävande av bestämmelserna om valkretsindelning vid val av kommunalfullmäktige har framförts i riksdagen blott vid ett tillfälle, år 1930, då motioner härom väcktes, vilka emellertid avslogs av kamrarna. Då konstitutionsutskottet vid 1949 års riksdag tillstyrkte utredning av frågan om revision av bestämmelserna om stads indelning i valkretsar, uttalade emellertid utskottet att därest ifrågavarande utredning skulle visa att nämnda bestämmelser borde upphävas eller modifieras, det borde över vägas om motsvarande omreglering skulle företagas i övriga kommunal lagar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Betänkandet.
Behovet av en reform.
I sitt förut nämnda betänkande angående valkretsar vid fullmäktigval i kommunerna anför 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning angå ende behovet av en reform bl. a. följande.
En uppdelning av valområdet i särskilda valkretsar medför vid propor tionella val alltid — såvida ej ett speciellt utjämningsförfarande anordnas -— större risk för att mandatfördelningen slumpmässigt avviker från vad som med hänsyn till rösttalen för de olika väljargrupperna framstår som naturligt. Det ligger därför i sakens natur att de gällande bestämmelserna om obligatorisk valkretsindelning vid fullmäktigval i kommuner med högre invånarantal än 10 000 ofta leda till att valresultaten från proportionell synpunkt bli något mindre rättvisande än vad utan uppdelning skulle blivit fallet. Eftersom den tendens att gynna stora partier, som finnes hos den tillämpade d’Hondtska fördelningsmetoden, framträder särskilt i mindre valkretsar med jämförelsevis få mandat att fördela, torde valkretsindel ningen framför allt minska de mindre väljargruppernas möjligheter att göra sig gällande vid valen. Om ett parti t. ex. befinner sig i det läget att det i vardera av två valkretsar har ett ej obetydligt rösttal utan att detta dock i någon av kretsarna fullt räcker för att förvärva ett mandat, skulle partiet, därest kretsarna varit sammanslagna, kunnat utnyttja sitt samlade rösttal vid konkurrensen om platserna och därigenom — måhända med bred mar ginal — kunnat ta en plats. Även för ett stort parti inträffar det emellanåt att det missgynnas av uppdelningen i valkretsar. Sedan partiet erhållit ett antal mandat, återstår i regel i varje valkrets eu större eller mindre mängd reströster vilka ej räcka till för förvärv av ytterligare mandat. Genom alt rösterna sammanföras i en gemensam valkrets kunna emellertid så många som möjligt av dem vid mandatfördelningen tagas i anspråk för partiets räkning, medan antalet onyttiga reströster nedbringas. Vad nu sagts
14
beträffande fördelningen mellan partierna gäller också, vid mandatfördel
ningen inom dessa, för särskilda fraktioner och listtyper.
Även om bestämmelserna angående valkretsar vid de kommunala full-
mäktigvalen sålunda i viss mån försämra utsikterna till en proportionellt
sett jämn fördelning av mandaten, torde förhållandena vid dessa val dock
delvis vara mera gynnsamma i nämnda hänseende än t. ex. vid andrakam-
marval. Av betydelse är härvid att antalet mandat i varje valkrets vid full-
mäktigvalen aldrig kan understiga tio och således i allmänhet är ej oväsent
ligt större än i andrakammarkretsarna. Valkretsindelningens inverkan på
mandatens fördelning begränsas vidare därav att — även där en sådan
uppdelning förekommer — kommunerna vanligen icke äro delade i flera
än två valkretsar och att antalet, med undantag för Stockholm, i varje fall
ej överstiger fyra. Om fullmäktigvalet i varje kommun ses för sig, skiljer
sig läget även i detta avseende från andrakammarvalen, där de slutliga av
vikelserna vid fördelningen framgå av en summering från 28 valkretsar.
För att belysa valkretsindelningens inverkan på mandatfördelningen har
utredningen gjort en undersökning beträffande 1950 års stadsfullmäktig
val. Därvid har fullmäktigplatserna fördelats enligt rösttalen inom varje
stad som en enhet, d. v. s. med bortseende från valkretsindelningen, och
den sålunda beräknade mandatfördelningen jämförts med de resultat som
i verkligheten erhölls. Utfallet av jämförelsen redovisas av utredningen i
denna sammanställning.
Valkretsindelningens inverkan på mandatfördelningen mellan partierna
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
vid 1950 års stadsfullmäktigval.
Antal städer i
vilka överflyttats
0
12
3
mandat
Samtliga uppdelade städer (70 st.)...................................... 11
42
16
1
Därav städer över 50 000 inv. (11 st.)............................. —
551
under 50 000 inv. (59 st.)........................ 11
37
11
—
Utredningen anför vidare, att utöver de förändringar i mandatfördel
ningen mellan partierna, som sålunda konstaterats, valkretsindelningen
vid 1950 års stadsfullmäktigval även medförde vissa avvikelser vid plats
fördelningen mellan fraktioner inom partierna. I några fall, där ett parti
som sådant ej berörts av valkretsindelningen, har denna dock föranlett att
en fraktion inom partiet gynnats framför en annan, vanligen så att en
jämförelsevis liten fraktion gått miste om ett mandat som i stället tillfallit
den allmänna listan. I ett fall hindrades tre skilda fraktioner inom ett parti
av valkretsindelningen att erhålla det mandat, som eljest skulle tillfallit
dem, varför mandatinnehavet för den allmänna listan ökades med tre och
de nämnda fraktionerna blev orepresenterade. Vidare har i ett par fall
konstaterats att såväl ett parti som en fraktion därav gynnats genom val
kretsindelningen i förhållande till tävlande grupper. Sålunda har, samtidigt
15
med att ett parti fått ett eller två mandat mera än eljest skulle varit fallet, fördelningen inom partiet utfallit så att en fraktion av partiet erhållit två resp. tre överskjutande mandat men en annan fraktion inom samma parti ett mandat för litet.
För att närmare klargöra verkningarna av den gällande obligatoriska bestämmelsen om uppdelning i valkretsar av kommuner med större folk mängd än 10 000 och för att utröna om speciella skäl i vissa fall föreligger att bibehålla skilda valkretsar har utredningen inhämtat uppgifter i ämnet från samtliga 59 berörda städer med lägre befolkningstal än 50 000. Resul tatet av denna undersökning redovisas i betänkandet (s. 23—27), till vilket här torde få hänvisas.
Utredningens förslag.
I kapitel VI av betänkandet redogör utredningen för sitt förslag. Till en början anföres vissa allmänna synpunkter på frågan om valkretsindelning. Utredningen yttrar i detta sammanhang.
Bestämmelser om valkretsindelning vid proportionella allmänna val torde främst grundas på en önskan att olika lokala intressen skola tillbörligt beaktas vid kandidatnomineringen. Helt naturligt uppställas nämligen så som kandidater för en valkrets i första hand sådana personer som äga nära anknytning till kretsen och där gjort sig kända. Ännu ett skäl för att indela valområdet i skilda valkretsar kan föreligga i den mån ett stort antal representanter skall utses. Redan av praktiska hänsyn är det icke lämpligt med alltför långa namnlistor vid valen. Fn sådan ordning är även ägnad att i alltför hög grad undanskjuta det personliga momentet i val akten; väljarna få rösta på ett mycket stort antal kandidater men kunna i allmänhet äga någon närmare kännedom endast om ett fåtal av dem. Mot att låta även mycket stora och folkrika valområden bilda odelade enheter för mandatfördelningen kan vidare invändas att den proportionella valmetoden i sådant fall kan bereda möjlighet också för obetydliga grupper av mer eller mindre tillfällig karaktär att göra sig gällande vid valen. Vad angår de kommunala valen torde man visserligen — åtminstone så länge den för dessa nu gällande proportionsvahnetoden äger tillämpning — knappast behöva befara att en valkretssammanslagning skulle kunna främja en alltför långtgående splittring inom väljarkåren annat än möj ligen i de största kommunerna, men synpunkten är beträffande dessa otvivelaktigt värd ett visst beaktande.
För alt valkretsarna skola tjäna sitt syfte, särskilt att låta de lokala intressena komma till uttryck, måste förutsättas all kretsarna utgöra efter ortens förhållanden naturliga enheter. Ofta erbjuda sig emellertid knappast några möjligheter att inom en kommun anordna lämpliga valkretsar, och detta icke minst i städerna och andra tätorter med sammanträngd befolk ning. Inom det begränsade området för en kommun finnas vanligen inga sådana skiljelinjer att utpräglade särintressen föreligga för olika delar av området. Särskilt i städerna äro stora delar av befolkningen med hänsyn till bostad och verksamhet ej ensidigt knutna till en bestämd del av sam hället. över huvud taget bar den ökade befolkningstätheten, de förbätt rade kommunikationerna och befolkningens allt större rörlighet kraftigt
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
16
bidragit till att bryta isoleringen mellan skilda orter liksom inom dessa,
i den mån sådan tidigare förekommit. Även med beaktande av tillkomsten
av de nya storkommunerna torde det därför numera ofta icke vara lika
naturligt som tidigare att uppdela en kommun i valkretsar. Visserligen
göra sig i många kommuner — främst de till folkmängden eller ytvidden
särskilt betydande — olika lokala intressen alltjämt märkbara. Gräns
dragningen mellan kretsarna kan dock endast i särskilda fall närmare
anpassas därefter.
Utredningen anför vidare, att i sådana fall, där olika lokala intressen
finns inom området för en kommun, dessa vanligen kan vinna erforderligt
beaktande vid valen utan stöd av en valkretsindelning i den mån de över
huvud taget är av sådan beskaffenhet och styrka att de kan komma till
uttryck vid valakten. I synnerhet gäller detta enligt utredningens mening
de mindre och medelstora kommunerna. Utredningen syftar härvid på
att där inom en kommun områden med särintressen finns, dessa vanligen
blir väl tillgodosedda vid uppgörande av partiernas kandidatlistor. En lokalt
begränsad grupp av väljare kan även gå fram med egen lista eller genom
strykningar eller tillägg till en partilista göra sina speciella önskemål
gällande.
För att tekniskt underlätta röstavgivningen är — framhåller utredningen
— valkretsindelning icke nödvändig, utan härför kan indelning i val
distrikt användas. Distriktsindelning påverkar icke den slutliga röstsam
manräkningen och mandatfördelningen.
Utredningen har vid sin undersökning funnit att åtskilliga olägenheter
är förenade med den nuvarande bestämmelsen om obligatorisk uppdelning
av kommunerna så snart deras folkmängd överstiger 10 000. Härom anför
utredningen.
De avvikelser från en proportionell fördelning av mandaten, som här
leda sig från valkretsindelningen, torde visserligen vid fullmäktigvalen
vanligen icke vara särskilt betydande i vad gäller förhållandet partierna
emellan. Då det i några fall inträffat att ett parti till följd av valkrets
indelningen fått finna sig i en mindre representation än ett annat parti,
oaktat det sistnämnda partiet stannat vid ett lägre rösttal inom kommunen
i dess helhet, måste detta dock framstå som föga tillfredsställande. Endast
under förutsättning att på grund av kommunens storlek eller andra sär
skilda förhållanden verkligt bärande skäl kunna åberopas till stöd för
valkretsindelningen torde ett sådant resultat kunna accepteras.
Vad beträffar personvalet kan valkretsindelningen medföra att kandi
dater, som vunnit anslutning inom flera kretsar, slås ut av dem som i en
krets ha obetydligt högre rösttal, men sammanlagt ha väsentligt färre av
kommunens väljare bakom sig än de förstnämnda. Valkretsindelningen
kan på detta sätt få den verkan att lokala tvistefrågor överdimensioneras
på bekostnad av en samlad kommunalpolitik. Nämnda verkan torde ytter
ligare förstärkas av att valkretsindelningen redan genom sin tillvaro är i
viss mån ägnad att understryka förefintliga lokala motsättningar.
Såsom särskilt anmärkningsvärda framstå de följder av valkretsindel
ningen med avseende på personvalet, vilka sammanhänga med den framför
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Kanyl. Maj:Is proposition nr 185.
17
allt vid stadsfullmäktigvalen utbredda användningen av listor, soin äro gemensamma för olika valkretsar, liksom därmed att väljarna på sina håll i betydande utsträckning begagna sådana listor, som avsetts för en bestämd krets, även i andra kretsar. Därest sådana särskilda kretslistor omväxlande användas i flera kretsar, måste det i anslutning till vad nyss anförts ofta bero av slumpen om flera eller färre namn gå in från den ena eller den andra listan. De av nämnda förhållanden följande dubbel valen av kandidater medföra vidare — hur frågan om platsbesättningen än löses — att även andra omständigheter än de vid valet uppnådda rösttalen bli avgörande för vilka som skola anses valda. Om man tillämpar den princip, som tidigare godkänts i praxis, att anse en redan vald kandidats namn såsom obefintligt vid därefter följande sammanräkning i annan valkrets, utfaller nämligen valet av kandidater med placering efter den valde olika allt eftersom sammanräkning först sker inom den ena eller den andra kretsen. Tillätes det däremot, enligt den grundsats som senare vunnit erkännade, den dubbelt valde att själv bestämma i vilken valkrets han skall anses vald, äger han därmed i själva verket också avgöra vilken av de närmast i tur stående kandidaterna som skall utses på den ledigblivna platsen. Då bruket av för valkretsarna gemensamma listor liksom använd ningen av kretslistor utom den krets för vilken de avsetts framför allt torde förekomma i sådana fall där det ej ingått i den allmänna uppfatt ningen, att någon olikhet föreligger mellan valkretsarna, utgöra de nu på talade förhållandena ytterligare ett vägande skäl för att begränsa valkrets indelningen till kommuner där de naturliga förutsättningarna för en upp delning föreligga eller den eljest påkallas av särskilda skäl.
Beträffande borgerliga kommuner anför utredningen, att förut sättningarna för en valkretsindelning starkt växlar från en kommun till annan, förutom efter folkmängden, även på grund av rådande olikheter kommunerna emellan i fråga om utsträckning, inbördes förbindelser mellan skilda bebyggelsecentra och befolkningsförhållandena i övrigt liksom an talet fullmäktige. Med anledning av de varierande förhållandena har ut redningen utgått från att största möjliga frihet bör beredas kommunerna att vid behov kunna få till stånd en valkretsindelning utan att tvingas därtill, när verkligt skäl till uppdelning saknas.
Vad angår frågan i vad mån en tvingande regel om uppdelning av kommu ner i valkretsar alltjämt bör i någon omfattning bibehållas anför utred ningen.
Liksom hittills torde endast folkmängden eller eventuellt antalet full mäktige kunna upptagas såsom skiljelinje vid utformningen av en obliga toriskt verkande regel om valkretsindelning. Då övriga omständigheter skifta, bör det emellertid endast vid ett jämförelsevis högt befolkningstal eller avsevärt antal fullmäktige kunna krävas att valkretsindelning för varje fall skall företagas. Redan av rent praktiska skäl måste å andra sidan förutsättas att valkretsindelning alltid skall äga rum åtminstone i de större städerna, och det synes därför såvitt angår de borgerliga kom munerna, om vilka nu närmast är fråga icke lämpligt alt helt utesluta varje regel om obligatorisk valkretsindelning vid fullmäktigvalen.
‘2—Bihnng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 185.
18
Utredningen har vid sina överväganden i denna del stannat vid att före
slå att valkretsindelning obligatoriskt skall företagas i kommun med mera
än 40 000 invånare. Då någon landskommun med så högt befolkningstal
ej finns, blir bestämmelsen tillämplig enbart för städer av nämnda stor
lek. Utredningen påpekar, att enligt gällande regler städer med över 40 000
invånare skall ha minst 45 stadsfullmäktige. Det är därför med hänsyn
icke endast till folkmängden utan också till antalet fullmäktige påkallat
att ifrågavarande städer undantagslöst uppdelas i två eller flera valkretsar.
I fråga om kommuner med lägre befolkningstal — d. v. s. landskommu
ner och köpingar samt städer med högst 40 000 invånare — yttrar utred
ningen, att ej sällan anledning till valkretsindelning kan föreligga. Icke
ens beträffande de mera folkrika av dem torde det dock utan vidare stå
klart att indelning i valkretsar är den lämpligaste lösningen. Eftersom
utredningen har den uppfattningen att frågan om valkretsindelning bör
såvitt möjligt fritt prövas efter omständigheterna i varje särskilt fall,
föreslår utredningen för de nu avsedda kommunerna en fakultativ regel,
enligt vilken det överlämnas åt fullmäktige och länsstyrelsen att efter
lämpligheten bedöma när indelning bör äga rum. Då de nämnda organen
redan f. n. handhar den närmare utformningen av valkretsindelningen i
kommunerna, innebär den föreslagna regeln endast att de vid handhavan-
det av denna uppgift kommer att inta en friare ställning än hittills. I den
fria prövningsrätten föreslås emellertid en begränsning beträffande kom
muner, vilkas folkmängd ej överstiger 10 000 invånare. Utredningen fram
håller att det i viss mån torde vara tveksamt om enligt gällande ordning
valkretsindelning skall anses tillåten i sådana kommuner. Bortsett här
ifrån kan enligt utredningens mening endast i enstaka undantagsfall till
räckliga skäl finnas för att motivera att kommuner av denna storleks
ordning indelas i valkretsar. Möjlighet därtill bör emellertid finnas om till
följd av kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknande för
hållanden synnerliga skäl föreligger för en indelning.
Utredningen anför, att de synpunkter som utredningen lagt på frågan
om valkretsindelning av de borgerliga kommunerna i allmänhet har mot
svarande tillämpning beträffande indelning för fullmäktigval i för
samlingar och därmed jämförliga kyrkliga samfälligheter.
Behovet av valkretsindelning i församlingarna torde vanligen vara mindre
framträdande än i de borgerliga kommunerna, eftersom församlingarna i
allmänhet är mindre. Då det vidare är önskvärt att valkretsar för olika
slag av kommunala val i möjligaste mån överensstämmer med varandra,
har utredningen ansett att den förordade kommunala valkretsreformen
bör omfatta även kyrkofullmäktigvalen. Utredningen föreslår för kyrko-
fullmäktigvalen motsvarande reglering av valkretsbestämmelserna som för
fullmäktigval i borgerliga kommuner, dock med den olikheten att valkrets
indelning icke skall vara obligatorisk ens när folkmängden överstiger
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
19
40 000. Som skäl för nämnda olikhet åberopas dels att vid kyrkofullmäktig- valen motsättningarna mellan olika väljargrupper i allmänhet är mindre utpräglade än vid kommunal- och stadsfullmäktigval, dels att mycket få församlingar — i Stockholm 6 och i riket i övrigt 3 — har mer än 40 000 invånare och dels att antalet kyrkofullmäktige i en församling aldrig kan överstiga 40.
Beträffande Stockholm anser utredningen att gällande regel om indelning i valkretsar för stadsfullmäktigval är lämplig. I fråga om val kretsarnas anordnande gäller dock en något snävare bestämmelse än för övriga städer, i det antalet stadsfullmäktige per valkrets är begränsat till högst 25 mot högst 30 i andra städer. Utredningen anser lämpligt att på denna punkt en jämkning göres och föreslår att även för Stockholm maximiantalet fullmäktige i varje valkrets skall vara 30. I övrigt föreslås ingen ändring beträffande stadsfullmäktigvalkretsarna i denna stad. Vad angår kyrkofullmäktigvalen i Stockholm föreslås att den nuvarande tving ande regeln om valkretsindelning, när fullmäktigantalet i en församling överstiger 30, göres fakultativ.
I enlighet med vad nu sagts har utredningen upprättat förslag till sär skilda lagar angående ändrad lydelse av dels 15 § lagen om kommunal styrelse i stad, dels 34 § lagen om kommunalstyrelse på landet, dels 31 § lagen om församlingsstyrelse, dels 13 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm och dels 10 § lagen om församlingsstyrelse i Stockholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Remissyttranden.
Av de 146 remissinstanser, som avgivit yttranden, har ingen motsatt sig att en ändring nu göres beträffande reglerna om valkretsindelning. Förslaget har därför icke helt avstyrkts i något yttrande. I några yttranden har emellertid påkallats ändringar beträffande vissa detaljer av förslaget. Vidare har en del remissinstanser som biträtt förslaget ansett att i samband med genomförandet av detta även vissa andra frågor bör regleras.
De flesta yttrandena avser, åtminstone formellt, förslaget i dess helhet. Några kommunala organ anger emellertid uttryckligen, att de begränsat sin granskning till den valkretsindelning — i stad, på landet eller beträf fande kyrkliga kommuner — som närmast berör organet i fråga.
Med direkt angiven eller underförstådd begränsning i sist nämnda hän seende tillstyrkes förslaget eller lämnas detsamma utan erinran av sam manlagt IM remissinstanser, däribland överståthållarämbetet, alla läns styrelser utom de i Östergötlands och Örebro lån samt landskommunernas förbund.
De remissinstanser, som närmare motiverat sitt tillstyrkande, har i all mänhet anfört sådana skäl som att nuvarande kretsindelning föranlett
‘20
avvikelser från den proportionella fördelningen av mandaten, att det är
svårt att göra en naturlig uppdelning av en kommun i olika valkretsar samt
att uppdelningen medfört svårigheter vid röstsammanräkningen eftersom
det inträffar att samma person väljes i flera kretsar.
Sålunda anför kommunalnämnden i Sollentuna köping: Köpingen är f. n.
indelad i tre valkretsar vid fullmäktigval. Motivet för indelningen, att olika
lokala intressen skulle kunna bättre beaktas vid kandidatnomineringen,
har nu icke någon större aktualitet. Genom indelningen har konstlade
gränser uppstått; så t. ex. har gränsen mellan två kretsar dragits rätt genom
Turebergs centrum, en indelning som icke kan anses betingad av naturliga
eller av ortens förhållanden dikterade skäl. Indelningen, som synes ha
framtvingats av gällande lagbestämmelser, kan enligt kommunalnämndens
mening utan några som helst olägenheter upphävas.
Kommunalborgmåstaren i Karlskoga anför att erfarenheterna av de
stadsfullmäktigval som förrättats efter stadsblivandet 1940 visat att stadens
uppdelning i två valkretsar varit till viss olägenhet. Med uppdelningen
avsåg man att få två till strukturen olika valkretsar, nämligen en för den
centrala bebyggda stadsdelen och en för ytterområdena som är av över
vägande landsbygdskaraktär. Emellertid har det visat sig att invånarantalet
i den centrala delen genom den fortskridande bebyggelsen ökat i stark takt
medan antalet invånare i ytterområdena minskat. En ändring av mandat
fördelningen på de båda kretsarna har därför måst ske och ny ändring
måste snart åter vidtagas, såvida icke kretsarnas geografiska utsträckning
ändras. Att vid en nyindelning få två från varandra tydligt markerade
valkretsar torde dock knappast vara möjligt. De kanske största olägen
heterna av att staden är uppdelad i två kretsar framträder emellertid vid
sammanräkningarna i anledning av fullmäktigvalen. Ehuru särskilda val
sedlar upprättas för varje valkrets förekommer nämligen i stor utsträck
ning att samma person blir vald i båda kretsarna eftersom en sedel ofta an
vändes i annan krets än den, för vilken den är avsedd. — Några nackdelar
av att Karlskoga utgjorde blott en valkrets torde icke uppstå.
Länsstyrelsen i Värmlands län har gjort en undersökning av nuvarande
valkretsindelnings inverkan på mandatfördelningen mellan partierna vid
1950 års stadsfullmäktigval i Karlstad och funnit att till följd av kretsin
delningen det största partiet vunnit ett mandat från det minsta partiet.
Länsstyrelsen säger sig vara på grund av vunna erfarenheter ense med
utredningen om att vissa olägenheter är förenade med den nu gällande
ordningen och anser att dessa i stort sett kan elimineras genom de före
slagna lagändringarna.
Magistraten i Falun anför att vid 1950 års stadsfullmäktigval i staden
den nuvarande indelningen i två valkretsar inverkat på utgången så, att
det största partiet vunnit ett mandat från det minsta. Till följd av att
partierna ofta använder kandidatlistor, som är gemensamma för val
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
21
kretsarna, inträffar ofta att personer blir valda i båda kretsarna med därav följande komplicerat sammanräkningsförfarande. För Falu stads vidkommande har den nuvarande ordningen med två valkretsar medfört uppenbara olägenheter. Några fördelar därav har magistraten icke funnit.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att utredningen endast undersökt valkretsindelningens inverkan vid 1950 års stadsfullmäktigval. Då det kan vara av intresse att se hur en motsvarande undersökning skulle utfalla på landsbygden — där regelmässigt ytterligare ett politiskt parti tillkommer —- har länsstyrelsen gjort en beräkning av mandatfördelningen inom de landskommuner och församlingar i länet, vilka efter befolkningstalet är indelade i valkretsar. Vid 1950 års allmänna val inverkade i dessa kom muner och församlingar valkretsindelningen så, att sammanlagt 9 mandat tillföll annat parti än som skulle varit fallet om kretsindelning ej före kommit. I de flesta fall har härvid det största partiet gynnats. Som helhets intryck av undersökningen kvarstår, att valkretsindelningen — i varje fall med utgångspunkt från 1950 års röstsiffror — icke orsakar större orättvisa när det gäller fördelningen av fullmäktigplatserna mellan de olika partierna men att slumpen spelar en viss roll med utslag till favör för såväl större som mindre åsiktsgrupper.
Magistraten i Sala anför att i denna stad, som först vid 1950 års val delades i två valkretsar, den nuvarande indelningen ur skilda synpunkter är synnerligen otillfredsställande och att det knappast finns någon medlem av stadskommunen som önskar ett bibehållande av gällande indelning i två kretsar.
Några remissinstanser instämmer i utredningens åsikt att det finns andra medel än valkretsindelning för att låta lokala intressen komma till sin rätt. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Södermanlands län. att vid 1950 års val i länet av fullmäktige i storkommunerna partierna i stor utsträckning använde sig av särskilda listor för varje delkommun och att på så sätt en proportionell uppdelning mellan delkommunerna av platserna inom parti erna i viss mån torde ha ernåtts.
Vissa av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har — såsom kom mer att anges i det följande — uttalat tvekan på någon eller några punkter eller uttryckt särskilda önskningar om andra reformer.
Bestämda yrkanden om ändring av förslaget har, på sätt närmare framgår av det följande, framförts av 12 remissinstanser, nämligen drätselkamma ren i Sundbyberg, magistraterna i Uppsala och Eskilstuna, länsstyrelsen i
Östergötlands län, drätselkammaren i Linköping, magistraten i Karlstad, länsstyrelsen i Örebro län, magistraten och stadsfullmäktige i Västerås, magistraten i Gävle, drätselkammaren i Sundsvall och svenska stadsför bundet.
Icke någon i denna grupp remissinstanser gör gällande att den nuvarande
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
regeln om obligatorisk uppdelning i valkretsar, då kommunens invånar
antal överstiger 10 000, bör bibehållas.
Från några håll riktas kritik mot förslaget att stad med m er ån
40 000 invånare alltid skall indelas i valkretsar. Så
lunda anser länsstyrelsen i Östergötlands län, drätselkammaren i Linkö
ping och magistraten i Västerås, att även för större städer det bör få av
göras från fall till fall huruvida kretsindelning skall ske. Nämnda magistrat
tillägger dock att man möjligen bör bibehålla den obligatoriska regeln för
de största städerna. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att den anser
att valkretsindelningen icke helt bör upphävas. I vissa om än fåtaliga fall
torde en uppdelning ha en uppgift att fylla. Detta torde huvudsakligen vara
fallet beträffande städer med stor ytvidd och heterogen befolkning eller
sådana, i vilka ingår flera tidigare självständiga kommuner eller delar
därav. Enbart stor befolkning är enligt länsstyrelsens mening icke i och
för sig skäl nog för valkretsindelning.
Magistraten i Uppsala anför.
Utredningen har uttalat, att där olika lokala intressen finnas inom om
rådet för en kommun, dessa vanligen kunna vinna erforderligt beaktande
vid valen utan stöd av en valkretsindelning. Med större skäl torde dock
kunna göras gällande att där förhållanden av antytt slag föreligga ända
målet med en valkretsuppdelning undantagslöst lika väl eller bättre till
godoses genom möjligheten för partierna att gå fram med olika listor för
skilda delar av kommunen. I själva verket torde behovet av valkretsupp
delning knappast i någon mån vara beroende av en kommuns utsträck
ning, struktur eller invånarantal i och för sig utan endast av antalet
fullmäktige som skola utses. Onekligen finnas nämligen vissa skäl för
uppdelning om antalet fullmäktige är mycket stort i en kommun. Val
listorna skulle eljest emellanåt bli mycket långa och i ytterlighetsfall
komma att upptaga ett 50-tal namn.
Efter att ha diskuterat skälen för och emot en uppdelning i de iall, då
antalet fullmäktige är stort, anför magistraten vidare.
Då varje skäl för valkretsuppdelning torde saknas, om icke fullmäktige
antalet är mycket stort, och då redan nu 40 fullmäktige kunna väljas i en
kommun utan valkretsuppdelning, synes lämpligast att helt avskaffa möj
ligheten till valkretsuppdelning, där högst detta antal fullmäktige skall
väljas. Härigenom skulle alla bestämmelser om valkretsuppdelning i kö
pingar, landskommuner och församlingar bli överflödiga.
Beträffande städer med flera än 40 fullmäktige synes möjlighet till
valkretsuppdelning böra bibehållas men uppdelning icke göras obligatorisk.
Det torde kunna överlämnas åt vederbörande stad och länsstyrelse att
föranstalta därom i den nu gällande ordningen för beslut om kretsindel
ning; därvid kunna synpunkterna för och emot en uppdelning vägas mot
varandra efter de lokala förhållandena. Minimiantalet fullmäktige i varje
valkrets kan lämpligen sättas till 15 och något maximiantal behöver icke
föreskrivas. Antalet valkretsar i en stad skulle med dessa bestämmelser
i praktiken kunna bli högst tre.
Anmärkas må att det under alla omständigheter torde vara rationellare
att låta möjligheten och skyldigheten att göra indelning i valkretsar bli
beroende av antalet fullmäktige som skola väljas och icke av invånar antalet.
Magistraten i Karlstad anser att gränsen för obligatorisk valkretsindel ning med fördel kunde ha satts högre, exempelvis vid ett invånarantal av 50 000 eller också anknutits till fullmäktigantalet, så att t. ex. valkretsin delning skulle vara obligatorisk endast om fullmäktiges antal vore minst 50. Magistraten ifrågasätter vidare, huruvida det ej skulle vara ändamåls enligt -— om nu gränsen 40 000 invånare blir bestämd — att en särskild övergångsbestämmelse meddelas av innehåll att tidigare beslut om val kretsindelning i stad med förslagsvis 30 000 invånare skall tills vidare — i vart fall vid valen 1954 — äga fortsatt tillämpning. Länsstyrelsen i Värm lands län anför i anledning av magistratens förslag om höjning av gränsen till förslagsvis 50 000 invånare att om erfarenheterna från andra län talar för en sådan höjning, länsstyrelsen icke har något att erinra däremot.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller som sin åsikt att det förhållandet att en kommun eller församling har ett stort invånarantal ej i och för sig synes motivera en valkretsindelning. Om till exempel blott tio fullmäktige skulle utses i en stad av Stockholms storlek torde med proportionellt val system staden trots sitt stora invånarantal ej böra indelas i valkretsar. Det främsta motivet för indelning av en kommun eller församling i valkretsar torde som xegel vara önskvärdheten av att undvika att namnlistorna vid valen blir alltför långa, vilket medför att de personliga momenten vid valen skjutes åt sidan. Länsstyrelsen ifrågasätter därför huruvida ej an talet fullmäktige som skall väljas bör bliva avgörande både när det gäller att avgöra huruvida valkretsindelning skall eller må ske och huru stora valkretsarna skall vara. Maximiantalet fullmäktige som må väljas inom kommun respektive församlingen eller valkretsen torde därvid förslagsvis sättas till fyrtio medan minimiantalet synes böra bestämmas till tio. Be träffande valkretsarnas storlek ifrågasätter länsstyrelsen huruvida ej an talet fullmäktige, som må utses inom respektive valkrets, bör bestämmas lika i de olika författningar varom nu är fråga.
Stadsfullmäktige i Västerås ifrågasätter huruvida icke den övre gränsen för den fakultativa indelningsregelns tillämpning hör antingen helt slopas eller också höjas till förslagsvis 100 000 invånare.
Magistraten i Gävle föreslår alt gränsen höjes från 40 000 till 60 000 invånare.
Magistraten i Eskilstuna säger sig ha funnit att för denna stad nack delarna av valkretsindelning är mer betydande än fördelarna och uttrycker den önskan att reglerna om valkretsindelning göres fakultativa även för städer av Eskilstunas storlek.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar viss tvekan huruvida den av utredningen föreslagna gränsdragningen vid befolkningstalet 40 000 är den mest lämpliga men finner sig dock kunna godtaga denna. Länsstyrelsen i
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
23
24
Kopparbergs län anför, att gränsen i varje fall ej bör sättas lägre än vid
invånarantalet 40 000.
Å andra sidan anför stadsfullmäktige i Kalmar och länsstyrelsen i Väst
manlands län uttryckligen att utredningens ifrågavarande gränsdragning
mellan obligatorisk och fakultativ indelning är lämplig.
Beträffande frågan om uppdelning i valkretsar av stad,
kommun eller församling som ej har över 10 000 in
vånare framställes några anmärkningar mot förslaget.
Svenska stadsförbundet anför.
Tveksamhet om förslagens sakliga innehåll lär enligt styrelsens me
ning endast kunna råda om lämpligheten av att öppna möjlighet till upp
delning i valkretsar av kommuner med lägre invånarantal än 10 000. Enligt
förslaget skall valkretsuppdelning i dessa fall kunna ske, då till följd av
stadens (kommunens) särskilt betydande utsträckning eller liknande för
hållanden synnerliga skäl föreligga därtill. Utredningen har till stöd för
sin mening åberopat dels gällande praxis — i det enda fall, som spörsmålet
kommit under regeringsrättens prövning torde dock motivet för bibehål
lande av gällande valkretsuppdelning i kommun med lägre invånarantal
än 10 000 ha varit av praktisk natur (inträffad befolkningsnedgång be
dömd såsom rent tillfällig) — dels vissa norrlandskommuners stora ytvidd
och dåliga kommunikationer. Styrelsen vill för sin del — med hänsyn icke
minst till de av utredningen själv i annat sammanhang anförda olägen
heterna med valkretsuppdelningar och möjligheten för väljare att vid valen
gå fram med särlistor — ifrågasätta bärkraften av dessa skäl. Ur stads-
kommunal synpunkt föreligger i vart fall intet behov av valkretsuppdelning
i så små kommuner. Därtill kommer, att den föreslagna lagtextens avfatt
ning — styrelsen tänker här på uttrycket »särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden» — synes kunna ge anledning till missförstånd
och onödiga meningsmotsättningar i de berörda kommunerna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att den icke har något att erinra
mot att möjlighet lämnas kommun med ej över 10 000 invånare att i sär
skilda fall bli indelad i valkretsar men att länsstyrelsen anser det över
flödigt att i lagtexten inflyter någon exemplifiering av de synnerliga skäl
som kan motivera en dylik indelning.
I fråga om kompetensfördelningen mellan kommun
och länsstyrelse beträffande indelningsfrågorna har
som tidigare angetts utredningen icke föreslagit någon förändring. Val
kretsindelning skall alltså beslutas av länsstyrelsen antingen efter fram
ställning av fullmäktige eller utan sådan framställning sedan fullmäktige
beretts tillfälle avge yttrande. I några remissyttranden av kommunala
organ framhålles, att bestämmanderätten bör tillkomma kommunerna.
Drätselkammaren i Sundbyberg anför sålunda, att 15 § LKS för när
varande ger länsstyrelserna en prövningsrätt, som mycket nära samman
faller med en rent formell granskningsrätt beträffande kommunens förslag
till kretsindelning. Det remitterade lagförslaget ger däremot länsstyrelserna
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.j.
25
rätt att lägga helt andra synpunkter på kommunernas förslag — i form av en bedömning av dessas lämplighet. Lagförslaget har icke i tillräcklig ut sträckning skyddat den kommunala självbestämmanderätten. Drätselkam maren föreslår, att den lämplighetsprövning, som enligt den föreslagna
15 § skall ske enligt den fakultativa regeln om valkretsindelning, lägges helt på kommunen och att länsstyrelsens prövning endast omfattar att de formella kraven i paragrafens andra stycke är uppfyllda. — Drätsel kam maren i Solna tillstyrker utredningens förslag men säger sig samtidigt vilja understryka vikten av att vid lagens tillämpning den kommunala bestämmanderätten i möjligaste mån respekteras. — I anledning av vad de sistnämnda två remissinstanserna anfört yttrar länsstyrelsen i Stock holms län, att vid tillkomsten av 1930 års kommunallagar vederbörande departementschef framhöll att länsstyrelserna endast sällan torde komma att avvika från fullmäktiges framställning om valkretsindelning. Sådan avvikelse torde heller icke ha förekommit ofta. Icke heller i fortsättningen torde länsstyrelserna annat än i rena undantagsfall komma att gå emot kommunerna i kretsindelningsfrågor. Det torde dock knappast vara riktigt att låta länsstyrelsernas prövning bli av endast formell karaktär.
Även drätselkamrarna i Linköping och Sundsvall anser att vid tillämp ning av den fakultativa bestämmelsen avgörandet bör tillkomma kommu nerna. Drätselkammaren i Linköping framhåller i detta sammanhang, att ända från stadsfullmäktiginstitutionens tillkomst år 1862 och fram till 1930, det ankom på stadsfullmäktige att bestämma om valkretsindelning. Den inskränkning i den kommunala självbestämningsrätten, som 1930 års kommunallagar otvivelaktigt innebar, synes vara mogen för avskrivning. Genom att avgörandet i hithörande frågor återföres till fullmäktige ger en fakultativ bestämmelse fullgoda garantier för att valkretsindelning kan ske i de fall, då fullmäktigmajoriteten anser detta erforderligt.
I några remissyttranden framföres vissa speciella yrkanden eller önskemål.
Drätselkammaren i Linköping ifrågasätter ändring av regeln i 15 § LKS att i allmänhet inom varje valkrets en stadsfullmäktig skall utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles då stadens folkmängd delas med antalet fullmäktige för hela staden. Lagtexten borde ge mera preci serade regler om när och hur justering av mandatfördelningen skall ske i anledning av ändringar i befolkningssiffrorna. Det kunde ifrågasättas om icke orden »i allmänhet» borde utgå för att hindra en alltför subjektiv tolkning av proportionalitetsregeln. Därjämte torde en fördelning efter antalet röstberättigade vara lämpligare än nuvarande fördelningsmetod.
I flera yttranden anges den nuvarande möjligheten att en och samma person blir vald i flera valkretsar såsom en av olägenheterna av valkrets indelning. Några remissinstanser anser att bestämmelser bör införas om hur det vid sammanräkningen skall förfaras i dylika fall. Uttalanden av
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
denna innebörd göres av länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län
samt magistraten i Gävle. Däremot anser länsstyrelsen i Gävleborgs län
att frågan såsom hittills bör överlämnas åt rättstillämpningen.
Departementschefen.
Regler om obligatorisk indelning av borgerliga kommuner i valkretsar
för fullmäktigval infördes i samband med proportionsvalreformen. För
städer skedde detta år 1909 och för landskommuner år 1913. Då repre
sentativt system infördes i församlingarna år 1930, meddelades bestäm
melse om obligatorisk valkretsindelning även för val av kyrkofullmäktige.
Reglerna om indelning i valkretsar torde främst ha syftat till att an
ordna en viss garanti för att olika lokala intressen inom kommunen blev
representerade bland fullmäktige. Att reglerna gjordes tvingande berodde
även på att man ville praktiskt underlätta användningen av det propor
tionella valsystemet. Särskilt i kommuner, där antalet fullmäktige är stort,
har det varit en viss betydelse att en valkretsindelning öppnat möjlighet att
uppdela partiernas kandidater på de olika kretsarna, varigenom allt för
långa namnlistor kunnat undvikas. Mycket långa listor medför, utom
praktiska olägenheter, den nackdelen att väljarna får rösta på ett stort
antal kandidater, av vilka de i allmänhet har personlig kännedom om en
dast ett fåtal.
De skäl som sålunda ansetts tala för att kommunerna indelas i valkretsar
för de kommunala valen är självfallet alltjämt av vikt, även om de rent
valtekniska fördelarna av en dylik indelning förlorat i betydelse, sedan
regler om indelning i valdistrikt införts. Emellertid medför, såsom av utred
ningen i detta ärende torde framgå, en alltför långt driven uppdelning i
valkretsar åtskilliga olägenheter. Av folkomröstnings- och valsättsutred-
ningen och flera remissinstanser har sålunda påpekats svårigheten att
verkställa en uppdelning så, att kretsarna utgör efter ortens förhållanden
naturliga enheter. Vidare har bl. a. anförts exempel på att en kommuns in
delning i valkretsar medfört avvikelser från en proportionell fördelning av
mandaten mellan partierna och att även personvalet påverkats därav. Att
i många fall, trots att en kommun varit indelad i valkretsar, partierna använt
för hela kommunen gemensamma kandidatlistor synes utvisa att värdet
av att genom valkretsindelning kunna låta lokala särintressen inom en kom
mun bli representerade är begränsat. För övrigt kan såsom också fram
hållits sådana särintressen, som verkligen är av vikt, beaktas även utan upp
delning i valkretsar. Så t. ex. kan en meningsriktning med lokal anknyt
ning gå fram med egen lista eller såsom fraktion av en större väljargrupp.
Uppdraget åt 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning att utreda
frågan om valkretsindelningen inom primärkommunerna föranleddes av en
27
framställning från 1949 års riksdag. I skrivelse nr 207/1949 till Kungl.
Maj :t hemställde riksdagen om utredning av frågan om revision av bestäm
melserna angående stads indelning i valkretsar. Vad som framför allt
åsyftades var den nuvarande regeln om obligatorisk indelning av stad med
mer än 10 000 invånare för stadsfullmäktigval. Det anfördes emellertid
också, att om utredningen skulle visa att denna regel borde upphävas eller
modifieras, det syntes böra övervägas om motsvarande omreglering borde
företas i övriga kommunallagar.
Av utredningens betänkande och de avgivna remissyttrandena framgår
otvetydigt, att det är en allmän uppfattning att nuvarande regel i kom
munallagarna, att stad, landskommun och församling skall för fullmäktig-
val uppdelas i valkretsar så snart folkmängden överstiger 10 000, är alltför
stel och schematisk och därför icke lämnar rum för ett avgörande i varje
särskilt fall efter vad som med hänsyn till de särskilda omständigheterna
kan anses lämpligast. Betecknande är att ingen av de nära 150 remiss
instanserna velat bibehålla denna tvingande regel i dess nuvarande utform
ning. Med hänsyn till vad jag förut sagt om de nackdelar som en valkrets
indelning kan föra med sig synes det också klart, att en sådan icke bör
införas i andra fall än då den medför påtagliga fördelar som uppväger
olägenheterna. Huruvida fördelarna på detta sätt väger över kan emellertid
i flertalet fall icke avgöras utan en närmare undersökning av de för en viss
kommun speciella omständigheterna. Jag ansluter mig därför till den från
alla håll omfattade meningen att lagstiftningen i ämnet bör bereda större
frihet för en prövning från fall till fall.
Frågan är då om kommunallagarna blott bör öppna möjlighet men icke
stadga skyldighet att indela kommunerna i valkretsar eller om alltjämt en
obligatorisk regel om indelning bör finnas, ehuru av mindre räckvidd än
nu. Utredningen har föreslagit, att för stadsfullmäktigvalen en sådan regel
fortfarande skall finnas beträffande städer med mer än 40 000 invånare
men att för övrigt kommunerna och församlingarna icke skall tvingas
verkställa indelning. Mot bibehållande i denna begränsade omfattning av
den obligatoriska regeln har blott ett tiotal remissinstanser rest invänd
ningar. De föreslår att skyldigheten att verkställa indelning i valkretsar
helt skall slopas eller att den obligatoriska regelns tillämpningsområde skall
ytterligare inskränkas.
Utredningens förslag att valkretsindelning skall finnas i de större stä
derna har motiverats främst av praktiska skäl. Jag delar utredningens upp
fattning att beträffande sådana städer valkretsindelning måste anses inne
bära övervägande fördelar och därför bör finnas. Hur gränsdragningen
skall ske mellan släder, som bör omfattas av ifrågavarande regel, och övriga
städer kan givetvis vara föremål för delade meningar. Utredningen har
föreslagit, att gränsdragningen skall ske efter invånarantal. I några yttran
den har påyrkats att gränsen i stället skall bestämmas efter antalet full
Kungl. Maj. ts proposition nr 185.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
mäktige som skall väljas. Häremot kan emellertid invändas, att antalet
fullmäktige i sin tur betingas av invånarantalet och att det därför torde
vara mest följdriktigt att invånarantalet får bestämma även frågan om
obligatorisk valkretsindelning. Utredningens förslag, enligt vilket gränsen
skall dragas vid ett invånarantal av 40 000, har gillats av det stora fler
talet remissinstanser. Förslaget torde få anses väl avvägt, och jag vill
därför förorda detsamma. — Då några landskommuner med så stort in
vånarantal som 40 000 icke finns, behöver en motsvarande obligatorisk
regel icke stadgas för dessa kommuners del. På de av utredningen anförda
skälen anser jag att ej heller för församlingsvalen någon dylik regel er
fordras.
För städer med högst 40 000 invånare samt för landskommuner och för
samlingar skall enligt utredningens förslag fullmäktige och länsstyrelserna
få efter lämpligheten pröva om indelning i valkretsar bör ske eller ej, dock
med den begränsningen att om kommunens eller församlingens folkmängd
icke överstiger 10 000, indelning ej må ske utan att till följd av kommunens
eller församlingens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhål
landen synnerliga skäl föreligger därtill. Att en begränsning av indelnings-
möjligheterna skall finnas för de minsta kommunala enheterna har vunnit
allmänt gillande hos remissinstanserna. Svenska stadsförbundet har i sitt
yttrande över förslaget ifrågasatt lämpligheten av att över huvud taget
medge indelning av så små kommuner och förklarat att ur stadskommunal
synpunkt i varje fall intet behov av sådan indelning föreligger. Såsom skäl
för sitt ifrågavarande förslag har utredningen åberopat bl. a. att inom
vissa norrlandskommuner de betydande avstånden och bristfälliga kom
munikationerna mellan olika bygder kan föranleda att starka skäl finnes
för valkretsindelning, ehuru enbart folkmängden ej skulle motivera en
sådan. För egen del vill jag ansluta mig till förslaget även i denna del. Om
möjligheten till valkretsindelning i de avsedda fallen begränsas på sätt som
föreslagits, torde man icke behöva befara att indelning sker i andra fall
än då det verkligen finns vägande skäl härför.
Utredningen har icke föreslagit någon ändring beträffande beslutande
rätten i fråga om valkretsindelning. Denna skall alltså enligt förslaget fort
farande ligga hos länsstyrelsen, men fullmäktige skall äga göra framställ
ning i frågan och få yttra sig innan länsstyrelsen på eget initiativ med
delar beslut om indelning. I några yttranden har föreslagits att avgörandet
skulle flyttas från länsstyrelserna till kommunerna. Bestämmelsen om att
länsstyrelsen skall ha beslutanderätten infördes år 1930, då nuvarande
kommunallagar antogs. Dessförinnan låg avgörandet hos de kommunala
myndigheterna, men dessas beslut skulle för att få gällande kraft godkännas
av länsstyrelsen. Som skäl för ändringen åberopades att därigenom förfa
randet vid fastställande av indelning påskyndades och sålunda risken för
att indelning icke skulle komma i tillämpning å avsedd tid minskades. Då
29
dessa skäl alltjämt synes vara bärande, finner jag mig icke kunna förorda den föreslagna ändringen. Såsom förutsattes vid regelns införande torde länsstyrelserna endast i undantagsfall avvika från kommunernas uttalade önskemål i dessa frågor.
De ändringar i lagen om kommunalstyrelse för Stockholm och lagen om församlingsstyrelse för denna stad som utredningen föreslagit har god tagits av överståthållarämbetet och stadskollegiet i Stockholm. Jag finner förslaget härutinnan välgrundat och tillstyrker därför detsamma.
Av vad jag nu sagt framgår alltså att jag helt biträder utredningens för slag till ändring av reglerna om valkretsar vid de kommunala valen.
Inom inrikesdepartementet överväges att underställa innevarande års riksdag förslag till ny kommunallag, gemensam för stad och land. I det ut kast till sådant förslag, som f. n. föreligger, har reglerna om valkretsindel ning utformats i enlighet med vad jag nu förordat. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft först den 1 januari 1955. Då det är angeläget att de nya bestämmelseima om valkretsindelning äger tillämpning vid 1954 års full- mäktigval, bör de emellertid införas i de nu gällande kommunallagarna. För att beslut om ändring av valkretsindelning skall beaktas vid 1954 års val, måste det föreligga före den 1 november 1953. Jag föreslår att de lagar om ändring av kommunallagarna, som erfordras, skall träda i kraft den 1 juli 1953.
I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till lagar om ändrad lydelse av dels
15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad, dels 34 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, dels 31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse, dels 13 § lagen den 15 puni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm, dels ock 10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm. För slagen överensstämmer med utredningens förslag till ändringslagar.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom pro position föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdeparte mentet utarbetade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,
2) lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den C> juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,
4) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
Kungl. Maj. ts proposition nr 185.
30
5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 6 juni
1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
Med bifall till denna av statsrådets övriga leda
möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas propo
sition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Kungi. Maj:ts proposition nr 185.
Ur protokollet:
Eivor Hermansson.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. 8THLM SS
316270