2

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

skall enligt propositionen — liksom enligt gällande rätt — expropriation få

ske endast om stadsplaneändringen icke inom skälig tid kan väntas bli ge­

nomförd av markägarna själva. En komplettering föreslås dock så till vida,

att om kommunens ansökan om dylik s. k. tomtexpropriation avslås, Kungl.

Maj :t likväl på kommunens begäran skall kunna föreskriva viss skälig tid,

inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse med den nya

stadsplanen, vid äventyr att efter tidsfristens utgång expropriation kan

beviljas.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 44, 45 och 144» §§ byggnadslagen den

30 juni 1047 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni

19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller

kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genomgripande om­

byggnad, och kan denna icke lämpligen ske annorledes än i ett samman­

hang, må Konungen, sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om

antagande eller ändring av stadsplan för området, medgiva staden att lösa

den mark inom området som erfordras för ombyggnaden ävensom annan

inom området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken pla­

nens genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark som ingår i byggnadskvarter icke be­

byggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och kan stadspla­

nens genomförande ej förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens in­

gripande, må Konungen medgiva staden att lösa marken i den mån så er­

fordras. Kan syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken upp­

förd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd därtill.

Prövas ansökan om inlösen enligt första stycket icke kunna beviljas på

den grund att stadsplanens genomförande kan förväntas äga rum inom

skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen likväl på stadens begäran

löreskriva viss skälig tid inom vilken bebyggelsen skall hava bragts i över­

ensstämmelse med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av sagda tid

nämnda hinder mot inlösen ej vidare skall anses föreligga. Meddelas sådan

föreskrift, skall avskrift av beslutet tillställas inskrivningsdomaren, som har

att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighets-

eller inteckningsboken.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss

i planen ingående mark böra ske enligt första stycket, må Konungen med­

dela fastställelse å planen eller del därav under villkor alt sådan inlösen

kommer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl

1 Senaste lydelse av 44 § se SFS 1949:666.

4

äro därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder. Intill dess inlösen skett

eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej utan Konungens tillstånd

företagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som

i 45 § första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Har före nämnda dag ansökan gjorts om inlösen enligt 44 § i dess tidigare

lydelse, skall äldre lag äga tillämpning å ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, H^edlund,

L^indell, N^ordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade be­

stämmelser angående kommuns expropriationsrätt för genomförande av

större stadsplaneregleringar.

Föredraganden anför följande.

Sedan Stockholms stadsfullmäktige i en den 7 juni 1951 till chefen för

justitiedepartementet överlämnad skrivelse anhållit, att Kungl. Maj:t ville

föranstalta om skyndsam översyn av gällande bestämmelser om kommuns

expropriationsrätt för genomförande av större stadsplaneregleringar, be­

myndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 8 juni 1951 mig att tillkalla en

sakkunnig för utredning av den i skrivelsen berörda frågan.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 13 juni 1951 härads­

hövdingen Einar Anderberg att inom justitiedepartementet verkställa nämn­

da översyn. Vidare förordnade jag den 16 november samma år följande per­

soner att såsom experter stå till den sakkunniges förfogande, nämligen ad­

vokaten Sigurd Ahlmark, fastighetsdirektören i Stockholm Jarl Berg, byrå­

chefen i bostadsstyrelsen Harry Bernhard, verkställande direktören i Fastig-

hetsaktiebolaget Hufvudstaden Gunnar Hellstenius, stadsplanechefen i Mal­

mö Gunnar Lindman, fastighetsdirektören i Göteborg Frans Persson och

vice stadsjuristen i Stockholm Erik Gustaf Westman. Såsom ytterligare ex­

pert förordnades den 24 januari 1952 förste byråingenjören i bostadsstyrel­

sen Hans Lantz.

Utredningen, vilken antagit benämningen zonexpropriationsutredningen,

bär den 20 september 1952 avgivit betänkande med förslag till vissa änd­

ringar i byggnadslagstiftningen (SOU 1952:25). Ett vid betänkandet fogat

förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1948 (nr 385) torde

såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

Yttranden över utredningens förslag har infordrats av justitiekanslers-

ämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadssty­

relsen, byggnadsstyrelsen, civilförvarsstyrelsen, kammarkollegium, lantmä-

6

Kungl. Maj.is proposition nr 218.

teristyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet (efter hörande av

stadskollegiet i Stockholm) och samtliga länsstyrelser (efter hörande i före­

kommande fall av stadskollegiet i Göteborg samt drätselkamrarna i Upp­

sala, Fiskilstuna, Linköping, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,

Uddevalla, Borås, Gävle och Sundsvall). Från samtliga har yttranden inkom­

mit utom från drätselkammaren i Uddevalla.

Lantmäteristyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av överlantmätarna

i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Värmlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. överståt­

hållarämbetet har bifogat ett yttrande av Stockholms handelskammare och

länsstyrelsen i Stockholms län yttranden av överlantmätaren och länsarki­

tekten i länet samt av Stockholms förorters samarbetsnämnd. Länsstyrel­

serna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hal­

lands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorr­

lands, Västerbottens och Norrbottens län har bifogat yttranden av vederbö­

rande länsarkitekt, länsstyrelserna i Skaraborgs, Kopparbergs och Väster­

bottens län yttranden jämväl av vederbörande överlantmätare, länsstyrelsen

i Malmöhus län yttrande av Skånes handelskammare, länsstyrelsen i Örebro

län yttrande jämväl av stadsfullmäktige i Karlskoga, länsstyrelsen i Väst­

manlands län yttranden av byggnadsnämnden och drätsel kammaren i Väs­

terås, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden jämväl av stadsfullmäktige

i Falun, Borlänge och Avesta samt länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande

av drätselkammaren i Östersund.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har beretts svenska stadsför­

bundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareför­

bund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a., svenska bankföreningen, svenska konnnunal-tekniska föreningen,

svenska sparbanksföreningen, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges högskoleutbildade väg- och

vattenbyggares riksförbund och Sveriges advokatsamfund. Yttranden ha in­

kommit från samtliga nu nämnda organisationer utom från svenska lands­

kommunernas förbund. Därjämte har ett yttrande inkommit från förening­

en för samhällsplanering.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Gällande bestämmelser om avstående av mark inom

stadsplanelagt. område.

Enligt 1947 års byggnadslag har stad ovillkorlig lösningsrätt till mark som

är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 § första stycket). Om mar­

kens användning för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd, äger

staden jämväl lösa annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för

enskilt bebyggande (41 § andra stycket). I dessa fall erfordras ej Kungl.

Maj :ts tillstånd till expropriation, utan lösningsrätt föreligger omedelbart

på grund av lagen. Under vissa förutsättningar äger staden med Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

7

Maj :ts medgivande också lösa mark som ingår i byggnadskvarter. Härom

stadgas i 44 § första stycket att om mark som ingår i byggnadskvarter icke

är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och stadspla­

nens genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens

ingripande, Konungen må medgiva staden att lösa marken i den mån så

erfordras. Denna form av expropriation brukar vanligen kallas teknisk

zonexpropriation. Stadgandet i 44 § första stycket gäller endast inom

fastställd stadsplan. Detsamma kompletteras emellertid av en bestämmelse

i 45 § första stycket, som föreskriver att om i samband med prövning av

förslag till stadsplan inlösen av iviss i planen ingående mark finnes böra ske

enligt 44 § första stycket, Konungen må meddela fastställelse å planen eller

del därav under villkor att sådan inlösen kommer till stånd inom viss tid,

högst ett år, dock att när synnerliga skäl är därtill tiden må förlängas med

högst ett år i sänder.

Frånsett 45 § första stycket överensstämmer nu återgivna bestämmelser

i huvudsak med motsvarande stadganden i 1931 års stadsplanelag (24 §

första stycket och 25 §). Dock är att märka att 1931 års lag såsom villkor

för expropriation upptog, bland annat, att förefintlig bebyggelse i väsent­

lig mån avvek från stadsplanen, medan gällande byggnadslag i denna del

uppställer kravet att marken icke är bebyggd i huvudsaklig över­

ensstämmelse med stadsplanen. Enligt 1907 års stadsplanelag gällde

återigen (10 §), att om stadsplan blev fastställd över trångt eller eljest

olämpligt bebyggt område, Konungen ägde förordna att jämväl mark som

inginge i byggnadskvarter skulle avstås till staden, om marken tillhörde en­

skild man, menighet eller inrättning. Enligt denna bestämmelse hänförde

sig expropriationsanledningen alltså till beskaffenheten av den befintliga

äldre bebyggelsen.

Vid sidan av de nu angivna bestämmelserna i 44 § gällande byggnadslag

har genom det år 1949 införda stadgandet i 1 § 16. expropriationslagen till­

skapats möjlighet att medgiva kommun expropriationsrätt till mark även

inom stadsplanelagt område för att säkerställa att mark på skäliga villkor

är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar.

Detta stadgande kan i vissa fall tillämpas alternativt med 44 § byggnads­

lagen.

Gällande byggnadslag innehåller vidare regler om s. k. ekonomisk

zonexpropriation eller värdestegringsexpropriation. Enligt dessa be­

stämmelser, vilka upptagits i 44 § andra och tredje styckena, äger Konung­

en — därest kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark

kan antagas väsentligt överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden

äger uttaga av tomtägare och under förutsättning tillika att planens genom­

förande medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark—med­

giva staden att lösa sådan mark. Denna stadens lösningsrätt kan emellertid

elimineras genom en förklaring från ägarens sida att han hellre vill till

staden utgiva särskilt bidrag för stadsplanens genomförande. I så fall skall

Konungen bestämma ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen

8

skäligt belopp som markägaren skall erlägga i den ordning Konungen före­

skriver, vid äventyr att staden eljest må lösa marken. Om staden och mark­

ägaren icke kan enas om det belopp till vilket värdestegringen skall beräk­

nas, skall beloppet bestämmas av expropriationsdomstolen (före den 1 april

1950 av expropriationsnämnden). Den ekonomiska zonexpropriationen in­

fördes i svensk rätt genom 1931 års stadsplanelag (24 § andra stycket). Ex­

propriationsrätten betraktades emellertid därvid i första hand såsom ett

medel för utkrävande av bidrag till stadens kostnader för viss anläggning,

och det var med hänsyn härtill som markägaren ansågs böra kunna fria sig

från ett expropriationsanspråk genom att ikläda sig skyldighet att gälda skä­

ligt bidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Huvudpunkterna i utredningens förslag.

Utredningen har ansett sig kunna utgå från att en lösning av proble­

met om värdestegringsindragning enligt expropriationsalter-

nativet är förenad med sådana svårigheter, att dess genomförande måste be­

dömas såsom ovisst eller i allt fall icke omedelbart förestående. Det har ock­

så synts utredningen föreligga vissa skäl att antaga, att om en värdesteg­

ringsindragning kommer till stånd, denna icke får expropriationens gestalt­

ning. En konsekvens av denna arbetshypotes har blivit, att markvärdesteg­

ring icke gjorts till någon expropriationsgrund och att möjligheten för kom­

munerna att njuta värdestegringsfördel överhuvudtaget icke i förevarande

sammanhang ansetts böra anföras såsom motiv för någon lagändring. I ut­

redningens framställning har alltså, med undvikande av sådan argumen­

tering som har samband med problemet om värdestegringsindragning, frå­

gan om kommuns expropriationsrätt bedömts på grundval av de övriga fak­

torer som enligt utredningens mening framträder såsom betydelsefulla.

Utredningen föreslår att en ny expropriationsform, benämnd zonex-

propriation, upptages i lagstiftningen närmast med tanke på den nu

särskilt aktuella regleringen av Nedre Norrmalm i Stockholm.

Ändamålet med det föreslagna institutet zonexpropriation är, att markens

avstående skall göra det möjligt att få till stånd en stadsombyggnad (sane­

ring), vilken såväl beträffande resultatet som tiden och sättet för dess upp­

nående innebär en rationell lösning. Såsom en första förutsättning för zonex­

propriation gäller att det område, som avses skola tagas i anspråk, är tät­

bebyggt. I likhet med den nuvarande bestämmelsen i 44 § byggnadslagen har

stadgandet om zonexpropriation ansetts böra begränsas till stadsplanelagda

områden. För områden, som alltjämt skall ligga under byggnadsplan eller

som ej omfattas av någon detaljplan, torde något praktiskt behov av zon­

expropriation enligt utredningen svårligen kunna tänkas föreligga. Beträf­

fande tätbebyggt, ej tidigare stadsplanelagt område, som läggs under stads­

plan, bör zonexpropriation däremot få äga rum.

Såsom villkor för zonexpropriation bör enligt utredningen ytterligare upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

9

ställas, att det skall föreligga ett behov av ombyggnad. Enligt förslaget skall

det förutsatta behovet av ombyggnad föreligga med hänsyn till den all­

männa samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyg­

gelse. Den valda formuleringen utesluter från stadgandets tillämpning

sådana fall, där en ombyggnad framstår såsom nödig enbart för att öka till­

gången på bostäder. Det har nämligen synts utredningen lämpligast, att

dessa fall liksom hittills omfattas av den i 1 § 16. expropriationslagen stad­

gade expropriationsrätten.

Stadsombyggnad kan, även om den har karaktären av stadsplaneteknisk

sanering, genomföras antingen genom inbördes fristående arbeten (punkt­

sanering) eller genom arbeten i ett sammanhang. Det är endast för den se­

nare saneringstypen, som zonexpropriation är avsedd att tjäna som hjälp­

medel. Med hänsyn härtill har den ifrågavarande förutsättningen för ex­

propriationsrätt i lagförslaget preciserats sålunda, att ombyggnaden icke

lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang.

Ehuru institutet zonexpropriation anknyter till stadsplan, skall enligt försla­

get sådan expropriation kunna tillgripas innan ännu den tilltänkta ombygg­

naden blivit i detalj preciserad genom fastställandet av en ny stadsplan och

till och med redan innan någon sådan plan formligen upprättats. Såsom en

formell förutsättning för expropriationsansökningens prövning har emeller­

tid synts böra krävas, att fråga skall ha väckts om antagande av ny stads­

plan öiver området. Med detta krav avses icke, att frågan om antagande av

ny stadsplan nödvändigtvis måste ha väckts hos stadsfullmäktige. Kravet

på att frågan om ny stadsplan skall vara väckt synes enligt utredningen

kunna betraktas såsom uppfyllt, åtminstone i det fall att frågan förelagts

byggnadsnämnden. För expropriationsrätt skall icke krävas vare sig att

bebyggelsen (beträffande varje särskild fastighet inom det aktuella områ­

det) avviker från den nya stadsplanen eller att dennas genomförande ej

kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.

I enlighet med vad nu sagts har utredningen föreslagit, att i 44 § bygg­

nadslagen införes en bestämmelse om att, där tätbebyggt område med hän­

syn till den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse

är i behov av ombyggnad och denna icke lämpligen kan ske annorledes än i

ett sammanhang, Konungen må, sedan fråga väckts om antagande av ny

stadsplan över området, medgiva staden att inlösa detta eller, om så anses

tillräckligt, viss del därav. Man har diskuterat, huruvida det föreslagna zon-

expropriationsinstitutet skulle inskränkas till att gälla allenast för regle­

ringen av Nedre Norrmalm. Utredningen har emellertid erfarit, att fråga om

sanering av äldre stadsbebyggelse genom större stadsplanereglering över­

vägts även i Göteborg, Malmö, Norrköping, Linköping, Gävle och Eskilstuna.

Också på vissa andra orter, exempelvis i Hälsingborg, Lund och Karlstad, har

framträtt sådana förhållanden, att behov av större saneringsföretag kom­

mer att aktualiseras. En lagstiftning om zonexpropriation har på grund

därav ansetts böra erhålla allmän räckvidd och lämpligen inarbetas i bygg-

nadsiagen. Liksom andra former av expropriation kan naturligtvis även

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

zonexpropriation tänkas bereda den exproprierande kommunen ekonomisk

fördel i så måtto, att kommunen kan tillgodogöra sig värdestegring, om så­

dan förr eller senare uppkommer å den exproprierade fastigheten. Denna

utsikt till värdestegringsfördel skall emellertid — i enlighet med utredning­

ens tidigare angivna arbetshypotes — icke kunna åberopas såsom grund

för zonexpropriation.

Rätt till zonexpropriation skall enligt utredningens förslag icke kunna till­

läggas någon annan än staden. Att låta exempelvis kronan eller någon viss

sammanslutning av fastighetsägare få rätt till zonexpropriation har icke för­

ordats.

På Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall ankommer det att av­

göra, huruvida expropriationsrätt skall beviljas med avseende å hela det

område ansökningen avser eller om gränserna för zonen skall dragas snä­

vare än enligt stadens begäran. Stadgandet vilar på förutsättningen, att ex­

propriation ej får medgivas utöver vad som krävs för ändamålets tillgodo­

seende i det föreliggande fallet.

De nuvarande reglerna om s. k. teknisk zonexpropriation i 44 § första

stycket och 45 § byggnadslagen föreslås i stort sett skola bibehållas. För

dylik expropriation har utredningen föreslagit benämningen t o m t expro­

priation.

Såsom redan anmärkts skall det av utredningen föreslagna zonexpropria-

tionsinstitutet icke ha karaktären av någon värdestegringsexpropriation. De

nuvarande bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation avses skola ut­

mönstras ur lagen. I stället för dessa bestämmelser föreslås en särskild reg­

lering av frågan om fastighetsägares skyldighet att lämna bidrag till stads-

byggnadskostnad. Vid en revision av lagbestämmelserna på förevarande

område har utredningen nämligen i enlighet med sin allmänna arbetshypo­

tes ansett sig böra förorda, att frågorna om markexpropriation och om bi-

dragsskyldighet lösgöres från varandra och regleras såsom självständiga in­

stitut.

Utredningens förslag i nu angivna del innebär att staden skall äga uttaga

särskilda bidrag (under remissbehandlingen vanligen kallade better-

ment sb idrag) till täckande av sådana av stadsplanens genomförande

föranledda kostnader, för vilka staden ej i annan ordning erhåller veder­

lag (i form av gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag m. m.). En för­

utsättning för bidragsskyldighet är, att avsevärd värdeökning

uppkommit för de berörda fastigheterna. Denna värdeökning skall ha upp­

kommit i fall, där stadsplan genomföres över område, som kan utgöra före­

mål för zonexpropriation, eller där staden byggt trafiktunnel, bro eller gatu-

anordning av särskild konstruktion. Frågan vilka fastigheter som skall be­

röras av bidragsskyldigheten har utredningen besvarat så, att varje fastig­

het, som vid genomförandet av en större stadsplanereglering eller vid till­

komsten av trafiktunnel, bro eller gatuanordning av särskild konstruktion

avsevärt stiger i värde, skall oavsett fastighetens läge i princip

kunna komma i betraktande vid uttagande av kostnadsbidrag. Avgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

11

blir således, att ett orsakssammanhang förefinnes mellan den av staden vid­

tagna åtgärden och den uppkomna värdeökningen.

Medan tillstånd till zonexpropriation skall kunna lämnas redan då regle­

ringen befinner sig på ett tidigt planläggningsstadium, bör skyldigheten att

gälda bidrag till stadsbyggnadskostnad enligt utredningen inträda först se­

dan den nya stadsplanen i viss omfattning genomförts. Den avgörande tid­

punkten för bidragsskyldighetens inträde måste enligt utredningen vara den,

då staden nedlagt de kostnader för stadsplanens genomförande, för vilka

staden blir berättigad till ersättning. Det genomförande av stadsplanen, som

åvilar de enskilda markägarna, är i förevarande sammanhang ovidkomman­

de. Vad beträffar trafiktunnel, bro och särskild gatuanordning skall bidrags-

skyldighet ej ifrågakomma förrän anläggningen föreligger färdig.

Omfattningen av fastighetsägarens bidragsskyldighet bestämmes enligt

förslaget dels av den uppkomna värdeökningens storlek, dels av kostnaden

för stadsplanens genomförande. Utgångspunkt för bedömningen av den upp­

komna värdeökningens storlek blir det värde fastigheten hade, innan fråga

väcktes om antagande av den nya planen. Detta värde skall jämföras med

det värde fastigheten har då anspråk på kostnadsbidrag framställes. Skill­

naden mellan dessa värden utgör värdeökningen.

Såsom princip har uppställts att bidragens storlek skall vara proportionell

till den fördel som uppkommer för varje fastighet. Därvid har man ansett

att fastighetens absoluta värdeökning — icke dess relativa värdeökning -—

skall läggas till grund för fördelningen av bidragsskyldighet. Uppkommer

för två fastigheter lika stor absolut värdeökning, skall fastighetsägarna där­

för, oavsett vilket värde fastigheterna hade före uppkomsten av värdeök­

ningen, bli i lika mån bidragsskyldiga.

Bidraget må dock icke sättas högre än till det belopp, varmed tre fjärde­

delar av värdeökningen överstiger vad staden äger utfå i bidrag till kostnad

för gata. Summan av de särskilda bidragen och vad som skolat belöpa å

stadens egna fastigheter, om för dessa utgått bidrag, må ej heller överstiga

två tredjedelar av stadens kostnader för företaget ifråga. Man har alltså

ansett det lämpligt, att en fjärdedel av värdeökningen fritages från bidrags-

skyldigheten och att en tredjedel av kostnaderna skall bäras av de skattskyl­

diga i staden.

Utredningen har föreslagit, att expropriationsdomstol skall bestämma bi­

dragens storlek. Prövningen av mål om kostnadsbidrag anhängiggöres ge­

nom att stadens beslut om upptagande av bidrag underställes domstolens

prövning. En formell förutsättning för exproprialionsdomstolens bestäm­

mande av bidragen är, alt stadens beslut vunnit laga kraft. Då värdestegring

kan uppkomma även mycket lång tid efter stadsplanens eller den särskilda

gatuanläggningens genomförande, anger förslaget icke någon tidpunkt, före

vilken underställning av stadens beslut om upptagande av avgift skall ha

skett. De allmänna reglerna om fordringspreskription medför dock, alt

stads rätt till kostnadsbidrag upphör efter 10 år från bidragsrättens Upp­

komst. Rätten inträder då staden utfört de åtgärder, för vilka staden är er-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

sättningsberättigad, d. v. s. när stadsplanen blivit för stadens del genom­

förd eller vederbörande anläggning eller del därav byggts färdig.

Expropriationsdomstolens prövning av stadens beslut skall avse ej endast

dettas formella överensstämmelse med lagen utan även, huruvida detsamma

är överensstämmande med rättvisa och billighet. Därest domstolen finner be­

slutet ej kunna fastställas till efterrättelse, har domstolen att vidtaga den

ändring däri som finnes påkallad.

Lagändringarna har föreslagits skola träda i kraft den 1 juli 1953. Man

har nämligen ansett det angeläget, att de föreslagna bestämmelserna snarast

skall träda i tillämpning, särskilt med hänsyn till förhållandena i Stock­

holm.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för huvudfrågorna

i utredningens betänkande samt för yttrandenas inne­

håll i dessa frågor.

Teknisk zonexpropriation.

Betänkandet.

Utredningen hetonar att den allmänna utvecklingen medför nya och allt

strängare krav på markdispositionen och bebyggelseutformningen i städerna

och anför:

Biltrafiken har sina särskilda konsekvenser med avseende å gatunätets

struktur och de särskilda gatornas bredd och beskaffenhet. Den kräver

parkeringsutrymmen, bensinstationer och reparationsverkstäder i centrala

stadsdelar samt ökar behovet av broar, viadukter, tunnlar m. m. Avstånden

i storstäderna med därav betingat nödtvång för stora delar av befolkningen

att dagligen anlita transportmedel av skilda slag för färder mellan bostad

och arbetsplats eller till och från affärs-, samlings- eller nöjeslokaler med­

föra eu stark intensifiering av den totala trafiken och äro till sådan nack­

del för invånarnas trivsel och arbetsförmåga, att fråga uppkommit hur en

fortsatt utspridning av bebyggelsen skall kunna hejdas. Stadskärnans om­

vandling till ett utpräglat affärs- och förvaltningscentrum upprullar speci­

ella problem med avseende å gatunät och bebyggelse inom sålunda uppkom­

met cityområde. Till de ekonomiska ansluta sig även sociala aspekter av

framträdande betydelse. Bostadspolitiken syftar i våra dagar längre än till

att avskaffa eller förebygga brist i antalet lägenheter. I dess målsättning

ingår även att bostäderna skola vara tillräckligt rymliga. De skola jämväl

uppfylla nutida anspråk i fråga om sundhet, ändamålsenlighet och trevnad.

Härvidlag måste även bostadens eller husets omgivning bli föremål för sär­

skild uppmärksamhet. Gatubredd och bebyggelsetäthet påverka möjligheter­

na att förse bostadslägenheterna med sol och ljus. Fritidsområden sådana

som parker och lekplatser spela sin viktiga roll för invånarnas hälsa och trev­

nad. Bostadskvarterens befriande från däri inmängda fabriker med skadliga

eller obehagliga immissioner är ett självklart önskemål. Av värde blir även

den rent estetiska utformningen av stadsbilden.

Det skulle givetvis vara orätt — framhåller utredningen — om det gjordes

gällande, att vår stadsbyggnadslagstiftning icke redan i hög grad beaktat

dessa förhållanden. Vår nuvarande byggnadslag innefattade med sina sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

13

skilda planinstitut en reglering, vilken i det stora hela framstode såsom

fullt tidsenlig. En stadsplan uppgjord i enlighet med byggnadslagen måste

antagas beakta jämväl sådana synpunkter som utredningen i korthet fram­

fört. Emellertid låge det i sakens natur att de missförhållanden, som vid­

låder den förefintliga bebyggelsen i städerna, icke vore avhjälpta blott där­

med, att lagen tillskapat förutsättningar för att framtidens stadsbyggande

bleve bättre än gångna tiders. Dessa missförhållanden läte sig ej undan­

röjas med mindre ombyggnad företoges. Och i den mån ett dylikt sane-

ringsbehov tedde sig trängande, blir det — framhåller utredningen —

en särskild fråga om de lagregler som skola tillgodose detta behov äro så

effektiva, att den nödvändiga förbättringen verkligen kommer till stånd

inom rimlig tid och i önskad omfattning. Uppmärksamheten riktades här­

med på de rättsliga resurser som stode till förfogande för kommunen, när

det gällde att genomföra en ny stadsplan över ett tätbebyggt område, som

behövde ombyggas utan dröjsmål. Det bleve med andra ord expropriaiions-

reglerna, som komrne i blickpunkten.

Utredningen berör härvid först den för kommunerna mycket betydelse­

fulla utvidgning av expropriationsrätten som genomfördes år 1949, nämli­

gen genom den nya 16 punkten i 1 § expropriationslagen. Utredningen

framhåller att expropriationsrätten enligt nämnda stadgande icke uttryck­

ligen gjorts beroende av markägarnas ställningstagande till frågan om ex­

ploatering samt betonar att stadgandet genom sin elastiska och allmänt håll­

na avfattning är ägnat att ge kommunerna mycket fria händer vid fullföl­

jandet av den aktiva mark- och bostadspolitik som anses åligga dem. Emel­

lertid lärer stadgandet enligt utredningens mening icke kunna få någon

nämnvärd praktisk betydelse, när det gäller att ombygga en storstads affärs­

centrum eller sanera gamla bostadskvarter. Beträffande expropriation för

tomträttsändamål vore sådant uteslutet redan därmed att stadgandet, så­

vitt angår dylik expropriation, uttryckligen begränsats till att avse mark,

som icke är tätbebyggd. Vidkommande expropriation för annan markan­

skaffning vore stadgandet visserligen formellt tillämpligt även på tätbe­

byggd mark. Dess avgränsning mot expropriationsreglerna i byggnadslagen

låge endast i syftet med markförvärvet. Detta syfte — som vore uttryck

för eu strävan att öka tillgången på bostäder — vore av annan art än

det som förelåge vid sanering eller ombyggnad av äldre kvarter, ett företag

som åtminstone i de största städerna ofta ledde till minskning i antalet

bostäder inom det berörda området.

Frågan huruvida kommunerna för närvarande besitter tillräckliga rätts­

liga medel för genomförande av sanerings- eller ombyggnadsföretag måste

alltså enligt utredningens mening bedömas efter innehållet av de expropria-

tionsbestämmelser som finns i 44 § första stycket byggnadslagen.

Efter eu redogörelse för skillnaderna i förevarande hänseende mellan 1907

års stadsplanelag, å ena sidan, samt 1931 och 1947 års lagar, å den andra

(betänkandet s. 90; jfr den av mig inledningsvis lämnade redogörelsen),

återger utredningen eu på kommunalt håll spridd uppfattning att städernas

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

expropriationsinöjligheter skulle vara bättre tillgodosedda med ett stad­

gande liknande 10 § i 1907 års lag än med de nuvarande reglerna om s. k.

teknisk zonexpropriation. Utredningen understryker att det i främsta rum­

met är förhållandena i Stockholm, som gjort frågan om utvidgning av expro­

priationsrätten aktuell, och anför härom:

Att här närmare redogöra för de synnerligen omfattande åtgärder, som

ingå i den beslutade regleringen av Nedre Norrmalm och det sedan länge

pågående tunnelbanebygget, torde knappast vara erforderligt. Såsom känt

är förhåller det sig så, att den stadsdel, som sedan länge utgjort Stockholms

affärscentrum och som genom sitt läge borde vara ägnad att så förbli, måste

på ett genomgripande sätt omdanas, i främsta rummet på grund av den

starkt ökade trafikens oavvisliga krav. Vad som förestår är sålunda bland

annat en djupgående förändring av gatunätet. Såsom exempel må nämnas

att Sveavägen, som nu med ansenlig bredd utmynnar vid Kungsgatan, skall

med samma bredd framdragas och genombryta kvarter belägna söder om

sistnämnda gata. Ett annat exempel är Klarabergsgatan. Denna från Vasa­

gatan mot öster löpande trafikled, som nu är alldeles för smal och svårfram-

komlig skall med hjälp av kringliggande kvartersmark utvidgas, så att den

får den betydande bredd, som tillkommer en modern affärsgata och trafik­

pulsåder. I anslutning härtill skall den gamla och till stor del undermåliga

bebyggelsen ersättas med tidsenliga större huskomplex.

När nu en omdaning av denna storlek måste göras, är det — yttrar ut­

redningen — rimligt och naturligt, att man vill att resultatet verkligen skall

motsvara höga anspråk, icke blott efter nutida utan om möjligt även efter

framtida måttstock. Utredningen fortsätter:

Med hänsyn till Stockholms ställning såsom landets huvudstad bör det

kunna anses som ett nationellt intresse, att stadens centrala delar erhålla

eu i såväl praktiskt som estetiskt avseende värdig gestaltning. Det är en

lösning i stor stil, icke en lösning i halvhetens och kompromissens tecken,

som man här föreställer sig vara det rätta. Detta förutsätter en planlägg­

ning, där man icke låter det nu bestående skymma blicken för vad fram­

tiden kräver. En framsynt och skickligt utformad stadsplan är emellertid

icke det enda som erfordras. Planmässigheten i ritningarna kan ej få efter­

följas av planlöshet i fråga om företagets genomförande. Det duger icke

här, att färdigställandet skall bli beroende av enskildas större eller mindre

byggnadsvillighet, av deras kalkylerande, huruvida rivning av ett hus för

ögonblicket ekonomiskt lönar sig eller icke. Arbetet kan i regel icke få skrida

fram punktvis, med en fastighet i varje etapp och långa mellanrum mellan

etapperna. Det måste fastmera utföras i ett sammanhang och utan onödigt

dröjsmål. Planmässighet i arbetets genomförande blir betydelsefullt icke

minst med hänsyn till de evakueringar och andra provisoriska anordningar,

som måste vidtagas under övergångstiden. Det är klart, att om i ett sådant

läge äganderättsförhållandena skulle få utgöra hinder mot nödvändiga eller

önskvärda dispositioner under arbetets fortgång, åtskilliga svårigheter skulle

kunna uppkomma, svårigheter av den art att företagets framgångsrika ge­

nomförande därmed skulle kunna hotas. Till allt detta kommer slutligen

ko stnads frågan. Det är ett självfallet önskemål, att kostnaderna för

företaget, som under alla omständigheter bli mycket stora, icke drivas upp

genom något förhållande, som man på rimlig grund bort kunna undvika.

Utredningen ställer sig därefter frågan, huruvida gällande lagbestämmel­

ser erbjuder tillräckligt för en kommun som vill genomföra ett stadsom-

byggnadsföretag, liknande regleringen av Nedre Norrmalm. I detta avseende

anföres inledningsvis:

Till en början må konstateras att byggnadslagen — till skillnad från 1 §

16 punkten expropriationslagen — icke öppnar möjlighet för staden att före

eller på ett tidigt stadium av planläggningsproceduren förvärva hela det om­

råde, som i ett sammanhang skall bli föremål för ombyggnad. För expropria­

tion enligt byggnadslagen kräves nämligen att en plan, som redovisar an­

vändningen av den mark som skall lösas, blivit åtminstone villkorligt fast­

ställd. Det är här stadsplan som åsyftas; från den omständigheten att gatu-

mark kan exproprieras med stöd av fastställd generalplan torde i detta sam­

manhang kunna bortses. Att expropriationsrätten sålunda gjorts beroende

av stadsplanen innebär tydligen en belastning för de kommunala organ, som

ha att handlägga oinbyggnadsfrågan. Dessa kunna svårligen undgå att vid

stadsplanens utarbetande beakta de förhandenvarande äganderättsförhållan­

dena och de konsekvenser, som dessa kunna förmodas medföra vid olika al­

ternativ till lösningen av särskilda frågor. De kunna säga sig, att en viss så­

som rationell ansedd lösning kan komma att kraftigt motarbetas från fas-

tighetsägarhåll och måhända därför böra undvikas. De kunna känna sig

mer eller mindre bundna i sitt handlande, när de på förhand söka bedöma

möjligheterna för stadsplanens genomförande utan alltför stor tidsutdräkt.

En viss lösning kan framstå såsom alltför besvärlig med hänsyn till mång­

falden av de rättsförhållanden som beröras och till svårigheterna att genom­

föra nya tomtindelningar. Det måste beaktas, att de ekonomiska konsekven­

serna av en ny stadsplan bli annorlunda, om tomterna tillhöra enskilda än

om de tillhöra staden. En viss detalj, t. ex. byggnadsrättens fixerande, kan

i detta hänseende spela en mycket stor roll, och tvånget att binda sig i en

sådan fråga, innan det kan bli tal om expropriation, kan tänkas inverka

på stadsplanens utformning. Såsom ett sammanfattande omdöme kan sägas,

att det med nuvarande ordning ligger nära till hands, att den stadsplan som

utarbetas blir annorlunda än den skulle ha blivit, om planförfattarna haft

en friare ställning. Det föreligger en viss risk, att planen tekniskt sett icke

blir den bästa möjliga.

Utredningen erinrar i fortsättningen om att de villkor, som enligt 44 §

första stycket byggnadslagen skall vara uppfyllda för att kvartersmarkcn

skall kunna exproprieras, icke hänför sig till markens belägenhet. Princi­

piellt spelade det ej någon roll var kvarteret låge eller till vilket avstånd den

tilltänkta expropriationszonen sträckte sig från den blivande gatulinjen.

Vad som begränsade möjligheterna för expropriation vore endast de båda

villkoren, nämligen att marken icke vore bebyggd i huvudsaklig överens­

stämmelse med stadsplanen och att stadsplanens genomförande ej kunde

förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.

Av dessa båda villkor kan — fortsätter utredningen — det förstnämnda,

d. v. s. att marken icke är bebyggd i huvudsaklig överens­

stämmelse med s t a d s pl a n e n, måhända synas i allmänhet icke er­

bjuda alltför stora svårigheter i tillämpningen. Villkoret ansåges innebära,

att å marken skola finnas uppförda byggnader, vilka i fråga om belägen­

het, höjd, djup, våningsantal och den tekniska utformningen i övrigt i hu­

vudsak överensstämmer med stadsplanen. Eftersom det icke kräves, all be­

byggelsen skall exakt överensstämma med stadsplanen, lärer dock enligt ut­

redningens mening ej sällan tvekan kunna uppkomma, huruvida belräffan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

15

16

de den särskilda fastigheten en viss avvikelse är godtagbar eller icke. Sedan

utredningen redogjort för domstolspraxis på detta område (s. 93 i betänkan­

det), uttalar den att det mot bakgrunden av denna praxis lätt kan tänkas, att

förhandenvaron av villkoret i en del fall vållar ovisshet eller utgör ett verk­

ligt hinder mot en från allmän synpunkt önskvärd expropriation. Det vore

tydligt, att om en kommun stode beredd att söka förvärva ett område inne­

fattande ett stort antal fastigheter, villkoret kunde kännas besvärande även

såtillvida, att det framtvingade detaljundersökning rörande varje fastighet.

Såsom villkoret utformats räckte det icke med ett konstaterande, att om­

rådet såsom helhet icke vore bebyggt i huvudsaklig överensstämmelse med

planen. Expropriationsingripandet upplöstes härmed i en serie detaljak­

tioner, envar med sina individuella aspekter, och någon garanti för åtkomst

av en sammanhängande zon förelåge icke. Det syntes därför enligt utred­

ningens uppfattning oegentligt att beteckna dylik expropriation såsom zon-

expropriation.

Olikheten mellan verklig zonexpropriation och den i 44 § första stycket

byggnadslagen avsedda expropriationen markeras — fortsätter utredningen

— ytterligare genom villkoret, att stadsplanens genomförande

ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens

ingripande. Härom anföres i betänkandet:

Med detta villkor tvingas exproprianten att för varje särskild fastighet

förebringa utredning icke blott av objektiva utan även av subjektiva om­

ständigheter. Expropriationsrätten blir beroende av frågan, om den enskilde

har vilja och förmåga att själv bebygga marken i huvudsaklig överensstäm­

melse med stadsplanen. Skyldigheten att bevisa huru härmed förhåller sig

åvilar principiellt exproprianten. Möjligheten att föra en sådan bevisning

med framgång är naturligtvis mycket växlande. I många fall kunna förhål­

landena vara sådana, att det från början står klart, att fastighetsägaren sak­

nar förmåga att genomföra stadsplanen. Någon särskild svårighet med bevis­

ningen torde då knappast behöva uppkomma. I andra fall äter är det icke

möjligt att omedelbart konstatera vare sig oförmåga eller bristande vilja att

verkställa de nödiga arbetena. För exproprianten återstår då endast att vän­

ta tills läget hunnit klarna. Hur lång denna väntetid måste vara är täm­

ligen ovisst. Härvidlag må erinras att ifrågavarande villkor för expropriation

icke är uppfyllt redan därmed, att stadsplanens genomförande ej kommit till

stånd inom skälig tid från planens fastställande. Lagen lärer vara så att

förstå, att om man har anledning räkna med att markägaren inom skälig

tid från det fråga om tvångsförvärv väcktes själv skall genomföra planen,

något tvångsförvärv ej får medgivas, även om lång tid förflutit från pla­

nens fastställelse. Vad nu särskilt angår förhållandena å Nedre Norrmalm,

lära de flesta fastigheterna tillhöra ägare, om vilkas förmåga att finansiera

en ny bebyggelse någon tvekan ej kan råda men vilkas beredvillighet att

vid den för regleringsarbetet lämpliga tidpunkten medverka till ombygg­

naden kan dragas i tvivelsmål. Det är under sådana omständigheter tyd­

ligt, att expropriation enligt 44 § första stycket byggnadslagen i regel icke

kan begäras omedelbart efter stadsplanens fastställande. Vid tillämpningen

av 45 § byggnadslagen är det visserligen i praktiken vanligt, att ansökan

om expropriation göres samtidigt med en ansökan om villkorlig faststäl-

ielse av stadsplan, och eftersom båda ansökningarna skola prövas av samma

myndighet ligger det i sakens natur, att de ofta kunna bifallas på en gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

17

Då emellertid sistnämnda lagrum icke innebär, att för expropriationens

beviljande andra villkor skola gälla än de i 44 $ första stycket angivna,

blir läget likafullt ovisst. Det gäller även här att bedöma, om markägaren

kan förväntas genomföra stadsplanen inom skälig tid från det expropria-

tionen söktes, en bedömning, som är desto svårare för sökanden, som något

dröjsmål från fastighetsägaresidan icke kan åberopas såsom indicium. Olä­

genheterna av en sådan ordning måste vid ett företag av Nedre Norrmalms-

regleringens typ bli nog så kännbara. Det måste befaras, att arbetenas

igångsättande försenas och, vad värre är, att deras genomförande försvåras

och fördröjes genom tidsödande och kanske fruktlösa underhandlingar,

vidlyftiga utredningar och svårigheter att få till stånd expropriation. Att

kalkylera med visst tidsschema torde bli vanskligt, då man icke kan med

bestämdhet räkna med att kunna förfoga över fastigheterna vid de i sche­

mat förutsatta tidpunkterna. Man torde svårligen kunna förutsätta, att en i

arbetsplanen angiven tid för ombyggnaden av en viss fastighet blir av bin­

dande betydelse för markägaren, även om det ur teknisk synpunkt är nöd­

vändigt att följa denna tidsangivelse. Ifrågavarande villkorsbestämmelse har

i likhet med den tidigare berörda en söndersplittrande effekt, som omöjlig­

gör ett enhetligt ingripande och försvårar möjligheten för staden att för­

värva sammanhängande områden av den önskade omfattningen.

Av största intresse är nu slutligen — fortsätter utredningen — frågan i

vad mån gällande lag motsvarar önskemålet att kost­

naderna för genomförandet av en ny stadsplan hålles

inom rimliga gränser. Härom anföres:

Denna fråga — som här lämpligen kan inskränkas till att avse bestäm­

mande av löseskillingen vid expropriation — har sin givna praktiska bety­

delse alldeles oavsett det problem om indragning av jordvärdestegring, med

vilket den ofta sammanförts. Enligt 7 § expropriationslagen skall för fastig­

het som exproprieras erläggas löseskilling motsvarande fastighetens värde

med hänsyn särskilt tidkortens pris och fastighetens avkastning. For­

muleringen, som tillkom så sent som 1949, avser icke att utmärka att löse­

skillingen skall bestämmas lägre än till ett belopp, som uttrycker vad man i

allmänhet förstår med fastighetens värde. Principen är fortfarande den, att

en expropriat icke skall lida någon förmögenhetsminskning genom expro-

priationen. Att som hållpunkter för värdets bestämmande angivits de båda

faktorerna ortens pris och fastighetens avkastning förklaras av syftet att

motverka den tendens till övervärdering, som tidigare gjort sig märkbar och

kunnat delvis sammanhänga med det i äldre lag förekommande uttrycket

fulla värdet. Det är nu att märka, att byggnadslagen icke — bortsett från ett

övergångsstadgande i 162 g — innehåller någon specialbestämmelse, som säger

att vid expropriation enligt denna lags regler löseskillingen skall uppskattas

annorlunda än vid vanlig expropriation. Även vid sådana tvångsförvärv, som

måste ske i och för regleringen av Nedre Norrmalm, måste alltså expropria-

tionsersättning bestämmas efter den allmänna regeln. Det är obestridligt, att

kostnadsfrågan härmed på ett drastiskt sätt tillspetsas genom den mark­

värdestegring, som i allmänhet åtföljer stadsplanering och som på ett om­

råde sådant som Nedre Norrmalm självfallet kan gälla mycket stora belopp.

Värdestegringen — som ingalunda är likformigt fördelad på alla de berörda

fastigheterna utan tvärtom kan uppträda sida vid sida med värdeminsk­

ning för somliga fastigheter — beror på skilda orsaker och är sålunda endast

delvis en direkt och omedelbar följd av den förändring i fråga om bygg-

nadsrätt in. in., som inträder i och med beslutet om stadsplanens fastställd-

2 Hihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. AV 2 IS.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

se. Om uttrycket värdestegring i detta sammanhang får definieras såsom

skillnaden mellan markens värde för användningen enligt den nya stads­

planen och markens värde för den tidigare användningen, så kan det för­

modas, att denna s. k. planvärdestegring till någon del inträtt redan innan

fråga väckts om antagande av den nya planen. Det kan nämligen icke und­

vikas, att fastighetsmarknadens köpeskillingar röna inflytande av uppkom­

na förväntningar med avseende å de framtida förhållandena. Givet är att

dessa s. k. förväntningsvärden undergå stegring, allt eftersom förväntning­

arna vinna stöd genom innehållet i ett publicerat stadsplaneförslag och ge­

nom förslagets vidare framförande mot den slutliga fastslällelsen. När den­

na meddelas och därmed full visshet ernås, inträder den definitiva värdean­

passningen efter den nya stadsplanen. I följd av denna utvecklingsgång är

det av stor betydelse, till vilken tidpunkt fastighetsvärderingen i expropria-

tionsförfarandet skali hänföra sig. Lagen innehåller härom icke någon ut­

trycklig bestämmelse. I 10 § expropriationslagen stadgas emellertid, att om

kostnad nedlagts på fastigheten efter det fråga om expropriation blivit väckt

och i uppenbar avsikt att höja ersättningen, sådan ökning av värdet icke må

tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande. Värderingen hänför sig

alltså principiellt till en senare tidpunkt än expropriationsfrågans väckande,

och lagens ståndpunkt synes vara den att expropriationsmålets anhängig-

görande vid domstol är det för värderingen bestämmande tidsinomentet. Då

nu, enligt vad tidigare utvecklats, byggnadslagen för fall varom här är fråga

icke medgiver expropriation, förrän (ten nya stadsplanen blivit åtminstone

villkorligt fastställd, måste expropriationsersättningen bestämmas efter vär­

den, som starkt påverkats av den nya stadsplanen.

Det är därför enligt utredningens mening uppenbart, att under angivna

omständigheter markförvärven kommer att ställa sig mycket dyrbara för

staden. Någon större lindring torde enligt utredningen icke vara att vänta

genom metoden att söka expropriation med stöd av villkorlig fastställelse av

stadsplanen. Även denna form av fastställelse torde nämligen erbjuda mark­

ägarna sådan visshet om de framtida förhållandena, att markvärdet nästan

helt kunnat anpassa sig därefter.

Sammanfattningsvis yttrar utredningen, att gällande lagbestämmelser icke

motsvarar vad från Stockholms stads sida skulle kunna anses ändamåls­

enligt vid genomförandet av Nedre Norrmalmsregleringen. Stadens intres­

sen skulle enligt utredningens mening ha varit bättre tillgodosedda, om lagen

tillåtit expropriation redan innan någon ny stadsplan upprättats och om la­

gen icke gjort expropriationsrätten beroende av villkor, som försvårar eller

omöjliggör förvärv av sammanhängande zoner, när sådant förvärv är nöd­

vändigt för ombyggnadsföretagets fulla nytta i nutid och framtid.

Frågan om en reform bör emellertid — fortsätter utredningen — givetvis

icke bedömas ensidigt med hänsyn till ena partens fördelar utan en gransk­

ning måste ske jämväl ur markägareintressenas synvinkel. Här­

om anföres i betänkandet:

Även härvidlag bör emellertid diskussionen föras på den grundval, som

bestämmes av expropriationsinstitutets rättspolitiska syfte och begreppsliga

innebörd. Att vissa markägare måhända skulle betrakta varje hinder mot

expropriationsrättens utövande såsom ett värdefullt stöd för deras fullföl­

jande av rent egoistiska strävanden, är en omständighet som saknar rele­

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

19

vans i detta sammanhang. Vad frågan gäller är den betydelse, som kunska­

pen om den nya stadsplanens innehåll samt uppfyllelsen av de båda ifråga-

komna villkoren kunna anses ha för skyddet av erkänt legitima intressen.

Berörda expropriationsförutsättningar synas ha ett inre samband med

varandra. De torde i själva verket vara uttryck för en och samma princip,

nämligen den, att det i första hand bör ankomma på markägarna själva att

å tomterna uppföra de nya hus, som enligt stadsplanen skola ersätta de

gamla. Vad särskilt angår förutsättningen, att stadsplanen skall vara fast­

ställd, framstår det såsom ganska självklart, att markägarna böra veta vad

stadsplanen föreskriver om exempelvis bvggnadsrätten, om meningen är,

att de själva skola sörja för stadsplanens genomförande. Värdet av nämnda

princip — som har sina rötter i äganderättsbegreppet och i gängse uppfatt­

ning om betydelsen av den privata företagsamheten — torde icke här be­

höva ställas under debatt. Det är nämligen tydligt, att principens accepte­

rande icke nödvändigtvis innebär, att principen skall tillämpas undantags­

löst och sålunda gälla även i de extraordinära fall, där ett stadsombyggnads-

företag i större stil fordrar ett högre mått av enhetlighet, koncentration och

planmässighet vid utförandet. Hänsynen till det allmännas väl skulle ju i

sådana undantagsfall kunna anses motivera, att företaget genomföres, om

icke helt och hållet i kommunal regi, så dock under kommunens aktiva led­

ning och fasta kontroll. Att blott och bart fördela arbetsuppgifterna mellan

en mängd privata företagare och sedan under en längre tid avbida deras åt­

göranden, skulle i fall som här avses kunna vålla ödesdiger splittring och

oreda. Diskussionen gäller nu Nedre Norrmalm, och att den avsedda regle­

ringen av denna stadsdel är av en karaktär och storleksordning, som gör

den vitt skild från alldagliga smärre planändringar i städer och samhällen,

torde utan vidare argumentering vara klart.

Om man nu frigör sig från tanken, att husbyggandet inom Nedre Norr­

malms saneringsdistrikt i första hand skall vara markägarnas egen sak,

kommer givetvis frågan om behövligheten av de uppställda förutsättningar­

na för expropriation i ett annat läge. När marken oundvikligen måste av­

stås till kommunen, innan de nya husen skola uppföras, har markägaren ej

längre samma behov av att känna till bvggnadsrätten och andra med stads­

planen förknippade detaljer. För prövningen av expropriationsansökningen

torde ej heller erfordras någon utredning om sådana omständigheter. Situa­

tionen synes här vara jämförlig med den, som föreligger när expropriation

sökes enligt 1 § 16 punkten expropriationslagen. Beträffande sådant ärende

har det ansetts, att prövning alltid skulle kunna ske, så snart generalplan

eller regionplan blivit godkänd av de kommunala myndigheterna eller när

stadsplan eller byggnadsplan är under utarbetande. I lagens motiv har här­

jämte uttalats, att även om planeringsarbetet ej fortskridit så långt som nyss

angivits, expropriation likväl borde beviljas, om genom annan utredning

tillfyllestgörande visats att marken behövs för tätbebyggelse. Några bärande

skäl varför bevisningen vid zonexpropriation skulle principiellt gestaltas

annorlunda än bevisningen vid den typ av expropriation, som betecknats så­

som expropriation för en fri tomtmarknad, torde svårligen kunna uppletas.

Om man sålunda utan större betänkligheter finner sig kunna upphäva

expropriationsrättens beroende av stadsplanens fastställelse, blir den själv­

fallna följden, alt även de i 44 § första stycket byggnadslagen uppställda

villkoren måste bortfalla. Dessa äro nämligen utformade med utgångspunkt

från att eu stadsplan blivit fastställd. Villkorens upphävande innebär i viss

mån en återgång till den före 1931 års lagstiftning intagna ståndpunkten,

enligt vilken expropriationsanledningen hänför sig till beskaffenheten av

den befintliga äldre bebyggelsen.

20

En dylik förändring innebär emellertid — fortsätter utredningen — tillika

en framflyttning av den tidpunkt, då expropriation kan beviljas:

Såsom tidigare utvecklats, kan en sådan framflyttning icke undgå att öva

inverkan på expropriationsersättningens storlek. Ehuru markägaren tänkes

bli gottgjord efter det verkliga fastighetsvärdet vid tiden för expropriations-

målets anhängiggörande, uteblir dock för honom den vinst, som kunnat

uppkomma genom värdestegring i följd av stadsplanens fastställande. Denna

värdestegring är tydligen av det slag, som i så många sammanhang blivit

betecknat såsom oförtjänt värdestegring och vars indragning till det all­

männa sedan länge diskuterats. Oavsett vilken mening man må hysa be­

träffande detta indragningsproblem, borde det kunna medgivas, att lagbe­

stämmelser på förevarande område icke rimligen böra utformas med avvi­

kelse från vad som är rationellt, om meningen med en dylik avvikelse en­

bart skulle vara att bereda markägarna större möjlighet att tillgodonjuta

värdestegring.

På grundval av vissa överväganden har utredningen ansett sig kunna för­

orda, att en ny expropriationsf or in, benämnd zonexpro-

priation, upptages i lagstiftningen, närmast med tanke på den nu sär­

skilt aktuella regleringen av Nedre Norrmalm. Dylik expropriation skall

kunna beviljas efter det fråga uppkommit om antagande av ny stadsplan,

och för expropriationsrätt skall icke krävas, vare sig att bebyggelsen avviker

från den nya stadsplanen eller att dennas genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.

Utredningen övergår härefter till att diskutera frågan huruvida det före­

slagna zonexpropriationsinstitutet bör upptagas i en speciallag med

giltighet endast för Stockholm eller om lagstiftningen bör er­

hålla allmän räckvidd. Utredningen framhåller därvid inlednings­

vis att den utländska lagstiftningen erbjuder åtskilliga exempel på dylika

speciallagar, vilka är eller varit gällande för huvudstaden i vederbörande

land. Sålunda nämnes den italienska lag av år 1931, som statuerade den

senaste regleringsplanen för Rom, samt de särskilda norska lagbestämmel­

ser vilka i form av »vedtekter» till byggnadslagen blivit gällande för Oslo.

Utredningen fortsätter:

I förevarande lagstiftningsuppdrag ingår emellertid att överväga, i vad

mån zonexpropriation kan ha en uppgift att tylla även vid andra större

stadsplaneregleringar än den som nu är aktuell för Nedre Norrmalm. Till

utredning härom har det synts lämpligt att införskaffa material genom eu

enquéte, vilken tillställts myndigheterna i sjutton större städer, Stockholm

undantaget. Huru svaren på de i enquéten framställda frågorna närmare

utfallit, framgår av den redogörelse, vilken såsom bilaga (jfr s. 149) fogats

till förevarande betänkande. Detta utredningsmaterial bekräftar i sin mån,

att det även annorstädes än i Stockholm är eller kan bliva aktuellt att före­

taga större ombyggnader, förutsättande gatubreddning eller genombrott av

kvarter.

Fråga om sanering av äldre stadsbebyggelse genom större stadsplanereg-

lering har sålunda övervägts i Göteborg, Malmö, Norrköping, Linköping,

Gävle och Eskilstuna. På vissa andra orter, t. ex. Hälsingborg, Lund och

Karlstad, framträda också sådana förhållanden, att behov av större sane-

ringsföretag kominer att aktualiseras. Av enquétesvaren — vilka i manga

Kungl. Maj. ts proposition nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

21

fall åtföljts av kartmaterial — kan man sluta sig till att zonexpropriation

bör kunna betraktas såsom ett effektivt hjälpmedel för genomförandet av

de antydda saneringarna. Av svaren på sådana frågor, som angå de nuva­

rande begränsningarna av expropriationsrätten, vinnes ytterligare stöd för

uppfattningen, att kommunerna, för att kunna lösa sina uppgifter inom

stadsbyggnadsväsendet, behöva lindring i villkoren för expropriation. Sålun­

da ha åtskilliga städer framhållit vikten av att all mark, som beröres av en

viss tilltänkt stadsplanereglering, i ett sammanhang överföres i kommunens

ägo. Det har också från flera håll förordats, att expropriation skall kunna

begäras redan före stadsplanens fastställande. I ett par yttranden föreslås

en utvidgning av expropriationsrätten för att därmed undanröja olägenhe­

ten av att vissa fastigheter, på grund av otillräcklig storlek eller olämplig

form, sakna tillfredsställande byggnadsmöjligheter. Ett flertal städer kriti­

sera det nu gällande villkoret om att stadsplanens genomförande ej skall

kunna förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Det säges

att bestämmelsen härom är onödig, otydlig eller i bevisningshänseende allt­

för betungande för staden. I åtskilliga yttranden framhålles, att bestämmel­

sens borttagande är ett kommunalt intresse. Det skulle vara av största vär­

de — säger drätselkammaren i Eskilstuna — om vid oundgängliga, synner­

ligen aktuella gatubreddningar regleringen kunde genomföras på stadens

initiativ, även om stadsplanens genomförande kan förväntas äga rum inom

skälig tid på privat initiativ.

Det är tydligt — fortsätter utredningen — att när saneringsproblem berö­

ras i enquétesvaren man i allmänhet icke har sådana områden i tankarna,

som i olika hänseenden äro fullt jämförliga med Nedre Norrmalm. Såsom

citydistrikt i en rikshuvudstad av Stockholms storlek och tillväxthastighet

kännetecknades Nedre Norrmalm av särskilda förhållanden — i fråga om

trafikintensitet, byggnadsvolym, markpriser m. m. — som endast delvis och

i förminskad skala hade motsvarighet på andra håll. Av rikets övriga stä­

der torde knappast mer än Göteborg kunna framvisa en verkligt utpräglad

citybildning. De centrala delarna av Malmö och andra städer inrymde ännu

ett relativt stort antal bostäder. Redan härav framginge såsom uppenbart,

att en diskussion rörande behovet av zonexpropriation utanför Nedre Norr­

malm icke borde föras enbart eller ens huvudsakligen med utgångspunkt

från trafiktekniska krav eller speciella, med citybildning sammanhängande

önskemål. I förgrunden trädde fastmera det samband, som kunde finnas

mellan bostadspolitik och expropriationslagstiftning. Då zonexpropriationen

skall ha sitt legislativa berättigande däri, att inom vissa områden (sane-

ringsområden) uppförandet av de nya husen icke kan i första hand anför­

tros åt markägarna utan måste ankomma på kommunens initiativ och di­

rekta medverkan, gällde det nu att konstatera i vad mån behov av dylikt

samhälleligt ingripande kunde uppstå även där bebyggelsen väsentligen tjä­

nade b o s t a d s ä n d a m å 1.

Härom heter det i betänkandet:

Bostadspolitiken är, såsom tidigare antytts, i vårt land inriktad på två

särskilda huvuduppgifter nämligen dels att sörja för eu marknadsmässigt

väl av vägd bostadstil Igång — vilket i det för dagen aktuella läget är lik-

lydigt med att avskaffa bostadsbristen — dels alt upphjälpa bostadsstan­

darden, varmed avses såväl utrymmet som andra för eu bostadslägenhet

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 21S.

väsentliga faktorer. Att den förstnämnda huvuduppgiften haft sin stora be­

tydelse för expropriationslagstiftningen behöver här endast i förbigående

påpekas. Det får anses, att stadgandet i 1 § 16 punkten expropriationslagen

i tillräcklig utsträckning tillgodoser kommunernas behov av expropriations­

rätt för anskaffning av mark för tätbebyggelse. Av intresse i detta samman­

hang är emellertid önskemålet att höja bostadsstandarden. Såsom närmare

framgår av det referat, som här förut (betänkandet s. 50—64) lämnats från

vissa delar av bostadssociala utredningens slutbetänkande, del II (SOU

1947: 26), anses denna uppgift för sin lösning förutsätta saneringsverksam-

het, såväl av det slag, som kallas byggnadsteknisk sanering och som skall

avhjälpa brister hänförliga till de särskilda byggnaderna, som ock av det

slag, som benämnes stadsplaneteknisk sanering. Behov av sanering av sist­

nämnda slag anses föreligga, då exempelvis isolations- och belysningsför-

hållandena äro dåliga, friytorna äro otillräckliga eller då i ett område med

bostadsbebyggelse finnas insprängda industrier och hantverk, som genom

buller, rök, dålig lukt etc. verka störande för omgivningen. Där trafikutrym­

met är otillräckligt eller bebyggelsens allmänna disposition icke är ända­

målsenlig, kan man tala om stadsplaneteknisk sanering i vidare bemär­

kelse.

Enligt bostadssociala utredningen består den stadsplanetekniska sane­

ringen i att en ny stadsplan genomföres, vilken bättre tillgodoser sociala,

hygieniska och stadsplanetekniska krav än vad den befintliga bebyggelsen

gör. Då en dylik sanering, om än i högsta grad önskvärd ur sociala syn­

punkter, i många fall icke ter sig privatekonomiskt lönande, kan det bli

ofrånkomligt, att det allmänna ingriper för att täcka saneringsförlusten.

Som vidare saneringen, om den skall göras rationell, ofta förutsätter en om­

läggning av gatunätet, så att detta blir differentierat med särkilda huvudga­

tor utan direkta tomtutsläpp och med få korsningar, kan den leda till en

betydande omgestaltning. Detta innebär, att större områden — måhända ett

flertal kvarter — måste saneras enligt en gemensam plan, som genomföres

under kortast möjliga tidrymd. Såsom bostadssociala utredningen framhål­

lit, kan en sådan planmässig rekonstruktion endast i undantagsfall tänkas

genomförd av de enskilda fastighetsägarna. Bostadsbeståndets splittring på

ett mycket stort antal ägare, bostadsbeståndets skiftande ålder och kvalitet

försvåra eller rent av omöjliggöra en samtidig sanering. Därest gällande ägo­

gränser skola bibehållas, kan därför ofta den önskade stadsplanetekniska

omgestaltningen icke genomföras.

Anförda synpunkter må, säger utredningen, vara tillräckliga för att be­

lysa att kravet på ändamålsenlig bebyggelse — vilket enligt utredningens

mening framdeles torde bli synnerligen aktuellt — kan framtvinga stads-

ombyggnadsföretag, som i ett avgörande hänseende, nämligen beträffande

samhällsingripandets karaktär, blir jämförliga med ett företag av Nedre

Norrmalmsregleringens typ. I följd härav föreslår utredningen, att en lag­

stiftning om zonexpropriation erhåller allmän räckvidd och att den inarbe­

tas i byggnadslagen. Dylik expropriation borde i enlighet med den gjorda

framställningen grundas i syftet att kommunen skall verkställa ombyggnad

i ett sammanba n g. Rörande detta rekvisit anförcs i specialmotive­

ringen till 44 § följande:

Inom de tätbebyggda områden, på vilka förevarande lagstiftning tagil sik­

te, äro förhållandena i allmänhet sådana, att punktsanering (d. v. s. stads-

ombyggnad genom inbördes fristående arbeten) skulle utgöra en otjänlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

23

metod, om man inom rimlig tid och på ett någorlunda ändamålsenligt sätt

ville nå det med sanering åsyftade resultatet. En mera ingripande omdaning

av gatunätet inom ett större område eller en stadsdel kräver naturligen en

samordning av de olika arbetsmomenten, ett noga genomtänkt tidsschema,

baserat på arbetenas inbördes sammanhang och naturliga prioritet. Att

såsom villkor för zonexpropriation uppställa att möjligheten för punktsane-

ring måste vara helt utesluten, skulle måhända dock vara alltför strängt.

Situationen är väl ej sällan den, att det är en lämplighetsfråga, om den

ena eller andra saneringsmetoden väljes. Med hänsyn härtill har den ifråga­

varande förutsättningen för exproriationsrätt preciserats sålunda, att om­

byggnaden icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang. Givet

är, att om zonexpropriation kommit till stånd, staden icke utan att missbru­

ka sin ställning och svika sina förpliktelser skulle kunna välja en annan

saneringsmetod än den som varit förutsatt vid expropriationens beviljande.

I uttrycket ombyggnad i ett sammanhang avser förslaget icke att inlägga

ett ovillkorligt krav på att arbetena skola fortskrida utan något som hefst

uppehåll. Vid den saneringstyp varom här är fråga måste det visserligen

vara ett önskemål, att ombyggnaden verkställes på kortast möjliga tid. Klart

är emellertid, att understundom på grund av oförutsedda omständigheter

eller av praktiska hänsyn tillfälliga avbrott i arbetena måste kunna före­

komma. Vad som speciellt utmärker ifrågavarande saneringstyp är alltså

icke så mycket sammanhanget i tid som fastmera den på åtgärdernas inbör­

des avhängighet av varandra grundade samordningen i ett uppgjort sche­

ma.

Utredningen understryker att utsikten till värdestegringsfördel icke av­

ses skola kunna åberopas såsom grund för zonexpropriation. För att expro-

priationsansökningen skulle kunna beviljas, måste särskilda förutsättningar

av objektiv innebörd — de som av utredningen föreslagits till upptagande i

lagtexten — vara uppfyllda. Härjämte borde för zonexpropriation, liksom

för varje annan expropriation, gälla såsom allmän förutsättning att åtgär­

den skulle vara nödvändig för att man skulle kunna ernå vad som

åsyftades. Om alltså kommunen lämpligen på annat sätt än genom expro­

priation kunde säkerställa möjligheten att i ett sammanhang genomföra en

erforderlig stadsombyggnad, borde expropriation icke ifrågakomma. Med

den prövning, som det skulle åligga Kungl. Maj :t att verkställa vid expro-

priationsansökningens behandling, torde enligt utredningens mening faran

för att zonexpropriationen komme att användas för annat än avsett ända­

mål bli tillräckligt avvärjd. Den sist berörda förutsättningen har i den av

utredningen framlagda lagtexten formulerats så, att det skall föreligga ett

1) e h o v av ombyggna d.

Rörande detta rekvisit har i specialmotiveringen till 44 § anförts bl. a.

följande:

EU dylikt behov kan naturligtvis vara mer eller mindre trängande. Det

bär icke synts påkallat att begränsa stadgandets tillämpning till sådana fall,

där det framstår såsom oundgängligen nödigt att ombyggnad verkställes

ofördröjligcn. Å andra sidan bör det icke anses tillräckligt för expropria­

tionsrätt enligt förevarande paragraf, att en viss förändring i bebyggelsen

skulle kunna anses nyttig eller eljest ur viss synpunkt önskvärd, låt vara

att eu ombyggnad med gatureglering är enda sättet att förverkliga önske­

målet. Behov av ombyggnad föreligger, när bebyggelsen inom ett område

24

kännetecknas av sådana missförhållanden, att dessa utan längre dröjsmål

måste undanröjas och det nödvändiga medlet härför är ombyggnad.

----------- Hänsyn till enskild rätt påkallar överhuvudtaget en restriktiv

tillämpning av stadgandet, och de fall som skola inrymmas under detsam­

ma böra vara tillräckligt preciserade. Zonexpropriation bör icke stå till för­

fogande för en planerad ombyggnad, om vilken det med fog kan sägas att

dess behövlighet huvudsakligen hänför sig till enskilda intressen. En om­

byggnad, som ej har annat syfte än att bereda markägaren — t. ex. staden

själv — fördelen av en förhöjd byggnadsrätt, synes icke böra utgöra till­

räcklig grund för zonexpropriation.

Av specialmotiveringen till 44 § må här vidare nämnas att utredningen

sammanfattningsvis karakteriserat det ändamål, den expropriation s-

g r u n d, som måste föreligga för att ansökan om expropriation enligt stad­

gandet ifråga skall kunna bifallas, sålunda att markens avstående skall

göra det möjligt att få till stånd en stadsombyggnad (sanering), vilken såväl

beträffande resultatet som tiden och sättet för dess uppnående innebär en

rationell lösning.

Utredningen fortsätter:

Av det sagda följer icke att lagtexten i förevarande paragraf bör upptaga

en uttrycklig definition av expropriationsändamålet och sålunda utformas i

likhet med 1 § expropriationslagen. Avfattningen av lagtexten röner infly­

tande därav, att stadgandet infogas i byggnadslagen såsom ett led i därstä­

des förekommande reglering av stadsplaneinstitutet. Det är, med den pla­

cering stadgandet sålunda erhåller, överflödigt att i lagtexten särskilt an­

giva, att expropriationen skall ha till ändamål att möjliggöra eller befrämja

ett visst stadsombyggnadsf öretag. Om blott behovet av sanering i förevaran­

de ordning vederbörligen klarlägges, kan det utan vidare presumeras, att

ändamålet med sökt expropriation är att tillgodose saneringsbehovet. Här må

erinras, att det icke är stadens ensak att avgöra om en behövlig stadsplane-

ändring skall genomföras eller icke. Av 27 § byggnadslagen framgår, att

om en stad underlåter att vidtaga stadsplaneändring, när sådan påkallas

med hänsyn till stadens ändamålsenliga utveckling, eller till främjande av

betydande allmänt intresse, staden kan i viss ordning tvingas att vidtaga

ändringen.

I betänkandet framhålles vidare att zonexpropriationsinstitutets tillämp­

ningsområde avses skola begränsas till vissa extraordinära fall. Då det gällt

att närmare känneteckna dessa, hade det synts utredningen lämpligt att an­

knyta till det faktiska tillståndet inom det område, som ifrågakomme till

expropriation. Vore förhållandena där sådana, att en behövlig sanering för

sitt lyckliga genomförande förutsatte att kommunen övertoge arbetsledning­

en, kunde zonexpropriation bli aktuell. Av det föreliggande behovet följde då

indirekt, att markförvärvet skedde i det syfte, som utgjorde expropriations-

grunden vid zonexpropriation.

Rörande den förutsättning för zonexpropriation, som innebär att del om­

råde varom fråga är skall vara tätbebyggt, må ur betänkandet åter­

givas följande avsnitt.

Av institutets allmänna grunder följer, att av all inom riket förekomman­

de tätbebyggelse endast en ganska ringa yta kännetecknas av sådana för­

hållanden inför vilka zonexpropriationen får en uppgift att fylla. Sanerings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 218.

25

mogna inre delar av större städer utgöra de typiska föremålen för zon-

expropriation. Det har emellertid icke synts påkallat eller ens lämpligt att

söka begränsa institutets tillämpningsområde genom att till begreppet tät­

bebyggelse foga attribut, uttryckande att staden skall ha en viss storlek eller

att ett visst byggnadsskick skall förekomma. Om förutsättningarna i övrigt

äro uppfyllda, bör även inom mindre städer och inom stadsliknande sam­

hällen zonexpropriation kunna stå till buds såsom medel att stödja ett sa-

neringsföretag. Användningen av denna expropriationsform bör ej heller bli

beroende av exempelvis hushöjden inom det område som kommit i fråga.

Även kvarter med villabebyggelse bör kunna vara föremål för zonexpropria­

tion.

Såsom redan nämnts skall enligt förslaget zonexpropriation kunna ske

innan ännu den tilltänkta ombyggnaden blivit i detalj preciserad genom

fastställandet av en ny stadsplan och till och med redan innan någon sådan

plan formligen upprättats. Härav följde emellertid enligt utredningen icke,

att expropriationen borde anordnas utan någon som helst anknytning till

stadsplaneringen. Att ett visst samband härutinnan måste finnas framginge

redan därav, att ändamålet med expropriationen vore en ombyggnad, som

självfallet skulle regleras i stadsplan. Utredningen fortsätter:

I betraktande härav torde i expropriationsärendet böra klarläggas, icke

blott att det med ansökningen avsedda området kännetecknas av sådana

missförhållanden som motivera ombyggnad, utan även att denna är aktuell

åtminstone såtillvida, att planeringsarbetet står vid sin början. Med tanke

härpå har i förslaget, såsom en formell förutsättning för expropriationsan-

sökningens prövning, synts böra krävas, att fråga skall ha väckts om anta­

gande av ny stadsplan över området.

Med detta krav avses icke, att frågan om antagande av ny stadsplan nöd­

vändigtvis måste ha väckts hos stadsfullmäktige (jfr 15, 35 och 68 §§ bygg­

nadslagen). Planändringsfrågor lära i allmänhet behandlas internt inom

stadens förvaltande organ eller ämbetsverk, innan ett formligt förslag fram-

lägges inför stadsfullmäktige. Kravet på att frågan om ny stadsplan skall

vara väckt synes böra betraktas såsom uppfyllt åtminstone i det fall att frå­

gan förelagts byggnadsnämnden.

För att en stad skall kunna komma i åtnjutande av samtliga de fördelar,

som avses med zonexpropriation, bör naturligtvis staden inkomma med sin

expropriationsansökan, så snart denna formellt kan upptagas till prövning.

Dröjsmål härmed giver upphov bland annat till den nackdelen för staden,

att markvärdet lätt nog undergår en stegring i följd av de förväntningar,

som den tilltänkta stadsombyggnaden utlöser. Under vissa omständigheter

skulle ett längre dröjsmål även kunna vara tomtägarna till olägenhet såtill­

vida, att de koinmc att sväva i ovisshet om stadens avsikter. Tillräckliga skäl

ha dock icke ansetts föreligga alt stadga en viss tidsfrist inom vilken expro-

priationsansökningen måste vara gjord för att kunna upptagas till prövning.

Ansökningen skall enligt förslaget kunna göras såväl före som vid och efter

framställningen om stadsplanens fastställande. Zonexpropriation skall alltså

i likhet med nuvarande s. k. tekniska zonexpropriation kunna begagnas för

alt bringa bebyggelsen å ett område till överensstämmelse med gällande

stadsplan. Det bar synts överflödigt att i lagtexten särskilt utmärka, att

expropriationsansökningen skall kunna göras även efter stadsplanens fast­

ställande.

För att expropriationsansökningen skall kunna beviljas måste givetvis

övertygande bevisning ha åstadkommits om att de i lagen angivna villkoren

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

för expropriationsrätt verkligen äro för handen. Det har icke synts lämp­

ligt att i lag binda denna bevisning vid särskilda formella regler. Förslaget

intager i detta hänseende en ståndpunkt liknande den som ligger till grund

för stadgandet i 1 § 16. expropriationslagen.

Den fria bevisning som förutsättes måste självfallet avse såväl det nuva­

rande tillståndet inom det ifrågakomna området som ock den åsyftade fram­

tidsbilden. Att ådagalägga förhandenvaron av sådana missförhållanden, som

motivera ombyggnad, torde i allmänhet icke erbjuda särskilda svårigheter.

Såsom bevismedel ifrågakommer i främsta rummet utlåtanden från sakkun­

niga eller från myndigheter, vilkas intressen beröras av förhållandena. Att

härjämte även syn på ort och ställe bör kunna spela en roll, ligger i sakens

natur. I vissa fall kunna förhållandena vara så pass kända, att behovet av

ombyggnad framstår såsom ett notoriskt faktum. I andra fall, där sanerings-

behovet är mera diskutabelt och frågan är av stor vikt, torde man få räkna

med att vederbörande departementschef skall söka bilda sig eu uppfattning

genom personligt besök å ort och ställe.

Beträffande de framtida förhållandena kan naturligtvis icke krävas nå­

gon utredning jämförlig med en detaljplan. Det får anses tillräckligt, om

huvudgrunderna i den blivande planeringen redovisas, så att frågan om än­

damålet med expropriationen och frågan om lämpligheten av de tilltänkta

åtgärderna tillfredsställande belysas. Lämpligaste sättet att göra detta är

att förete en karta eller kartskiss, som utmärker gatunätets blivande gestalt­

ning och är försedd med kortfattad beskrivning av den tilltänkta nya bebyg­

gelsens allmänna karaktär.

Med hänsyn till vikten av att man icke alltför tidigt binder sig vid ett

visst alternativ, torde det ibland kunna vara lämpligt att icke blott en utan

två eller flera alternativa förslag bifogas expropriationsansökningen.

Den utredning som sökanden sålunda har att prestera kompletteras själv­

fallet genom den remissbehandling som på vanligt sätt kommer att föregå

Kungl. Maj:ts beslut.

En särskild fråga är —- framhåller utredningen — om den överföring av

fastigheter till allmän ägo, som zonexpropriationen åstadkommer, kan an­

ses motivera någon ytterligare reglering av hänsyn till de enskilda intressen

som här — låt vara mot ersättning — måste uppoffras, nämligen i så måtto

att de fastighetsägare, som genom expropriation frånhändas sin äganderätt,

få en viss företrädesrätt att inom det exproprierade området åter­

förvärva egendom något så när likvärdig med den avträdda. Rörande detta

spörsmål anföres i betänkandet till en början:

Det kan icke förnekas, att denna uppfattning stöder sig på grunder, som

kunna förtjäna att uppmärksammas. Tydligen kan det vara önskvärt ut­

skilda synpunkter att rörelseidkare — vare sig de varit markägare eller icke

— om möjligt få tillfälle att åter etablera sig inom det kvarter eller den

stadsdel, där de tidigare måhända under lång tid haft sin verksamhet och

skapat goodwill. Detta önskemål kan sägas kvarstå oberoende därav, att

expropriationsersättningen är avsedd att principiellt täcka all skada av ex­

propriationen, sålunda exempelvis även skada, som åsamkas en rörelse-

idkande hyresgäst genom förlust av kundkrets. Och även om det kan anta­

gas ligga i en kommuns eget intresse att upplåta fastigheter eller lägenheter

i första hand åt dem, som tidigare bedrivit verksamhet inom det exproprie­

rade området, måste dock konstateras, att ifrågavarande enskilda intressen­

ter skulle få en tryggare ställning, om de kunde göra gällande ett verkligt

rättsanspråk på att få återvända till området. Tager man i betraktande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

27

zonexpropriationen, sådan den här tänkes utformad, skall tillgodose ända­

mål av temporär betydelse — med en varaktighet, som kan sägas vara be­

gränsad genom stadsombyggnadens slutliga färdigställande — kan en an­

ordning, som giver de forna expropriaterna möjlighet att återinträda i sina

positioner, icke anses brista i följdriktighet.

Utredningen nämner, att denna fråga blivit löst på varierande sätt i ut­

ländsk lagstiftning:

Av de lagar, där verklig zonexpropriation förekommer, synes flertalet

intaga den ståndpunkten, att de exproprierade fastigheterna definitivt för­

bliva kommunens egendom, därest icke kommunen frivilligt återförsäljer

desamma. Så är exempelvis förhållandet i fransk, belgisk, finsk och norsk

rätt. I en så pass modern lag som den italienska av år 1947 är emellertid

frågan löst i motsatt riktning, och denna lag uppställer regler, vilka sägas

syfta bland annat till motverkande av kommunal markspekulation. Expro-

priationen skall, enligt vad man framhåller, icke vara något självändamål

utan ett medel att på rationellt sätt reglera markområdenas utnyttjande.

Lagen förutsätter därför, att de exproprierade områdena, i den mån dessa

enligt stadsplanen äro avsedda för enskild bebyggelse, skola återgå i privat

ägo, och lagen stadgar en särskild företrädesrätt för den ursprungliga äga­

ren och hans rättsinnehavare att förvärva samma område som han tidigare

haft. Återköpsanspråket skall anmälas inom tre månader från den fast­

ställda stadsplanens publicering. Såsom villkor för återköp gäller, att köpa­

ren förbinder sig att bebygga området i enlighet med stadsplanen och dess

tidsschema. Återköpet sker till ett pris, som motsvarar expropriationser-

sättningen med tillägg av andel i kommunens kostnader för stadsplanens

genomförande. För den som icke begagnar sig av återköpsrätten finnes ännu

en utväg att åter få tillträde till det exproprierade området. Lagen anbe­

faller nämligen kommunen att i dylikt fall upplåta nyttjanderätt till om­

rådet mot en skälig avgift.

För egen del anför utredningen i denna fråga:

Det kan förmodas att regler, liknande dem som nu återgivits från den

italienska lagen, skulle i stort sett tillgodose vad man i vårt land åsyftat,

när man framfört kravet på en företrädesrätt för expropriater att återför­

värva exproprierad egendom. Emellertid skulle införandet av dylika be­

stämmelser i byggnadslagen för en speciell form av expropriation möta sär­

skilda vanskligheter med hänsyn därtill att i vårt land civilrätten, liksom

ock den allmänna expropriationslagstiftningen, icke erbjuder nödigt rätts-

tekniskt underlag för en sådan anordning. Att för ändamålet utforma ett

särskilt slag av återköpsrätt eller eventuellt förköpsrätt skulle innebära

en ganska vidlyftig reglering, och de därmed förenade komplikationerna

skulle måhända le sig för stora även för den som kände sympati för själva

ändamålet med regleringen.

Oavsett vilken mening man må hysa angående möjligheten att rätlstek-

niskt lösa hithörande problem, torde få medgivas, att här i landet rådande

opinion svårligen kan tänkas engagerad till förmån för en lösning sådan

som den italienska lagen framvisar. Med hänsyn till de uppgifter, som

tillagts kommunerna inom bostadspolitiken och stadsbyggnadsväsendet, sy­

nes det ingalunda framstå såsom onaturligt eller eljest betänkligt, om kom­

munerna få definitivt behålla den egendom som de förvärva genom zon­

expropriation. Man föreställer sig gärna, alt kommunerna skola förfoga över

den exproprierade marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynsta­

gande till de förutvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas önskningar

om alt få återkomma till sina kvarter. Alt förstnämnda kategori genom

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

expropriationens definitiva karaktär går miste om utsikten att framdeles

njuta värdestegringsvinst, torde från allmän synpunkt icke bedömas såsom

en nackdel. Även om en allmän indragning av oförtjänt värdestegring icke

förutsättes, så följer likväl icke härav, att lagen i en särskild punkt måste

så utformas, att dylik vinst direkt tillförsäkras den enskilde.

På grund av nu gjorda överväganden torde enligt utredningens mening

kunna fastslås att institutet zonexpropriation icke bör förbindas med sär­

skilda regler om egendomens återställande till expropriaterna. Det borde

stå kommunen fritt att efter expropriationen förfoga över egendomen på de

olika sätt, som stode varje fastighetsägare till buds.

Yttrandena.

Förslaget om införande av det nya institutet zonexpropriation

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan samtliga remissinstan­

ser. Endast länsstyrelsen i Jönköpings län och, ehuru mindre bestämt, läns­

styrelsen i Kalmar län ävensom fastighetsägareförbundet och bankförening­

en har avstyrkt förslaget i denna del.

Ur de många yttranden som innefattar tillstyrkande av förslaget

må här till en början nämnas att Svea hovrätt ansett förhållandena vid de

genomgripande stadsombyggnader som vore att vänta på sina håll, bland

annat i Stockholm, kunna bli sådana att det allmännas intresse av ett skynd­

samt och planmässigt genomförande av arbetena krävde ett avsteg från

principen att arbetena i första hand borde utföras av fastighetsägarna. Att

samhället i detta avseende tillerkändes ökat inflytande syntes hovrätten för

övrigt stå i överensstämmelse med de vidsträckta befogenheter, som eljest

tillagts det allmänna för reglering av den tätare bebyggelsen och främjande

av bostadsförsörjningen, och kunde även i viss mån anses innebära en åter­

gång till den ordning som gällde före ikraftträdandet av 1931 års stadspla-

nelag. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser utredningen ha klart på­

visat att de nu gällande expropriationsreglerna icke är tillfyllest, då större

stadsplaneregleringar skall genomföras. Att sådana regleringar, syftande till

sanering av äldre bostadsområden, ofta är nära nog ofrånkomliga, därom

torde enligt hovrättens mening knappast meningsskiljaktighet råda. Det fö-

relåge därför otvivelaktigt behov av lagstiftning i ämnet. Av samma mening

är hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland.

Väg- och vattenbijggnadsstyrelsen understryker betydelsen av att de tra­

fiktekniska bristerna hos äldre stadsplaner snarast avhjälps och anser att

den vidgade expropriationsrätt, vartill förslaget syftar, ökar möjligheterna

att ordna ändamålsenliga trafikleder. Enligt civilförsvarsstyrelsens mening

kommer ett förverkligande av förslaget att medföra väsentliga fördelar för

civilförsvaret genom att saneringen av städernas centrala delar kan väntas

bli påskyndad. Kammarkollegium anser den utvidgade expropriationsrätten

vara påkallad av ett betydande allmänt intresse, nämligen intresset att få en

större stadsplanereglering genomförd på ett ändamålsenligt sätt och inom

rimlig tid samt med indragning till staden av den uppkommande värdesteg­

ringen i och för finansiering av regleringen. Kollegium understryker dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

29

vikten av att expropriation icke medgives i större omfattning än som verk­

ligen påkallas av behovet och att sålunda expropriationen icke mer eller

mindre förtäckt får karaktären av en ren värdestegringsexpropriation.

Bostndsstyrelsen vitsordar att det föreligger ett angeläget behov av snara

åtgärder för att möjliggöra rekonstruktion av central stadsbebyggelse. Sty­

relsen säger sig erfarenhetsmässigt kunna bekräfta att äganderättsförhål­

landen, fastighetsindelning samt svårigheten att till rimliga priser förvärva

saneringsmogna fastigheter är av sådan art och omfattning, att de utgör all­

varliga hinder för en rationell bebyggelserekonstruktion inom centrala delar

av större och medelstora stadssamhällen. Styrelsen anser de föreslagna be­

stämmelserna vara bättre ägnade att tillgodose dessa önskemål än nu gäl­

lande bestämmelser och i dess helhet synes förslaget enligt styrelsens me­

ning, även med hänsyn till rättssäkerheten, vara väl avvägt.

Överståthållarämbetet anser, att byggnadslagens hithörande bestämmelser

i sin nuvarande utformning icke är ägnade att främja ett ur stadsplanetek-

niska och ekonomiska synpunkter ändamålsenligt genomförande av mera

omfattande stadsombyggnader. Uet torde enligt ämbetets mening snarare

förhålla sig så att ifrågavarande bestämmelser, på grund av de snäva till-

lämpningsförutsättningar och omständliga procedurregler de inrymmer,

verkar hämmande på erforderliga stadsplaneregleringar av större omfatt­

ning. Detta framstode som särskilt betänkligt med hänsyn till våra dagars

allmänna utveckling, framför allt i de större städerna. För Stockholms vid­

kommande kännetecknades ur här aktuella synpunkter denna utveckling av

en starkt svällande trafikvolym med därav betingade gaturegleringar och

särskilda trafikanordningar samt affärs- och förvaltningsverksamhetens

koncentration till stadens centrala delar, något som nödvändiggjorde om­

fattande bebyggelse- och gaturegleringar för tillgodoseende av dessa verk­

samhetsgrenars speciella behov. I dessa avseenden torde de förefintliga för­

slagen till reglering av Nedre Norrmalm tydligt utvisa den omfattning, i vil­

ken den allmänna utvecklingen nödvändiggjorde en genomgripande omda­

ning med avseende å bebyggelse, gatunät och trafikanordningar, ävensom

arten och omfattningen av de problem och svårigheter, som genomförandet

av en mera omfattande stadsplanereglering medförde. Ämbetet understryker

att vid utformningen av de nya lagreglerna det allmännas intressen träder

i förgrunden men att dessa ofrånkomligen måste vägas mot enskildas be­

rättigade intressen.

Stndskollegiet i Stockholm, som anslutit sig till den ståndpunkt som in­

tagits av borgarrådsberedningen — vilken i sin tur, utom i en detaljfråga,

instämt i ett av den s. k. Nedre Norrmalmsdelegationen avgivet yttrande —

anför alt de nya reglerna om zonexpropriation innebär eu väsentlig förbätt­

ring av stadens möjligheter att genomföra ny stadsplan på ett ändamålsen­

ligt sätt samt att de ger staden rådighet över den mark som direkt beröres

av ombyggnaderna. Genom att zonexpropriationen skulle få genomföras så

snart fråga om ny stadsplan väckts hade staden utsikt alt lösa fastigheterna

till lägre priser än om expropriationsåtgärderna kunde vidtagas först sedan

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

den nya stadsplanen vore fastställd. Det nya institutet torde härigenom en­

ligt kollegiets mening innebära bestående ekonomiska fördelar för staden,

vilken förutsattes kunna på denna väg i väsentlig mån tillgodogöra sig den

värdestegring en stadsplanereglering medförde. Det vore dock uppenbart att

ett zonexpropriationsinstitut, där zonens omfattning uteslutande bestämdes

av de tekniska omständigheterna, icke helt kunde tillgodose de önskemål

som föranlett utredningen. Av skäl, som senare kommer att närmare redo­

visas, borde därför såsom ett tillägg till det föreslagna stadgandet i 44 §

byggnadslagen upptagas, att expropriationsområdet skall kunna utgöras icke

allenast av regleringsområdet utan även av sådan till området gränsande

mark, för vilken ombyggnaden måste antagas få väsentlig betydelse. Zon-

expropriationsområdena borde alltså erhålla gränser, som utmätts något

mindre snävt än utredningen föreslagit. Zonexpropriationen borde dock,

såsom utredningen uttalat, icke sättas i samband med den större frågan

om en allmän indragning av markvärdestegringar till det allmänna. De eko­

nomiska fördelar, som genom zonexpropriationen skulle kunna beredas sta­

den, vore heller icke betingade av generella överväganden om en principiell

indragning av markvärdestegringar till det allmänna utan skulle tillföras

staden allenast i koinpensationssyfte. Den av stadskollegiet föreslagna ut­

vidgade zonexpropriationsrätten byggde sålunda på presumtionen, att sta­

dens nettokostnader för genomförandet av regleringar med här avsedd om­

fattning måste antagas alltid komma att överstiga den värdestegring, som

inom överskådlig tid de tvångsförvärvade fastigheterna till följd av stads­

planens genomförande komme att undergå. — En av stadskollegiets leda­

möter, herr Ossbahr, har avstyrkt att någon del av utredningens förslag lä­

des till grund för lagstiftning i ämnet. En annan av dess ledamöter, fru Hag-

ström, har biträtt en av borgarrådet Agrenius i borgarrådsberedningen an­

förd avvikande mening. Enligt Agrenius finge de föreslagna reglerna om

zonexpropriation anses utgöra ett i princip godtagbart och för Stockholms

del nödvändigt tillskott till stadens möjligheter att genomföra vissa aktuella

stadsplaneregleringar. Agrenius ansluter sig dock till vad som under ären­

dets tidigare behandling inom de kommunala organen reservationsvis fram­

förts i fråga om att en expropriation skall vara nödvändig. Den borde så­

lunda icke komme i fråga mot fastighetsägare, som styrkte sig ha vilja och

förmåga att i tid tillgodose kravet på ändamålsenlig bebyggelse. Den före­

slagna, delvis ekonomiskt betingade ytterligare utvidgningen av zonexpro-

priationsinstitutet funne Agrenius sig däremot icke kunna biträda.

I likhet med stadskollegiet i Stockholm har stadskollegiet i Göteborg samt

drätselkamrarna i ytterligare ett antal städer ävensom, bland andra, stads­

förbundet, hovrätten för Nedre Norrland och byggnadsstyrelsen förordat en

utvidgning av zonexpropriationsinstitutet till att avse även fastigheter som,

utan att ingå i själva regleringsområdet, likväl blir föremål för en avsevärd

värdestegring såsom en omedelbar följd av regleringen. En närmare redovis­

ning för innehållet i dessa yttranden såvitt angår denna fråga lämnas i ett

senare avsnitt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

31

Rent allmänt kan sägas att de hörda städerna överlag vitsordat behovet

av en vidgad expropriationsrätt för genomförande av större stadsplanereg-

leringar. Enligt drätselkammaren i Linköping — av vars nio ledamöter dock

fyra motsatt sig att yttrande avgavs — synes de föreslagna bestämmelserna

om zonexpropriation vara väl avvägda för sitt ändamål. Drätselkammaren i

Gävle nämner att det under förberedelsearbetena till kvarterssaneringar i

Gävle vid flera tillfällen övervägts att använda expropriationsinstitutet, men

att på grund av detta instituts begränsade räckvidd frågan om förvärv av

erforderlig mark slutligen lösts genom frivilliga inköp. Staden hade sålun­

da under de senaste fem åren på frivillighetens väg i saneringssyfte syste­

matiskt förvärvat ett stort antal centralt belägna fastigheter. Det vore emel­

lertid att antaga, att svårigheten att i godo inköpa saneringsmogna fastig­

heter komme att bli allt större. Med anledning härav och då staden vore

besluten att fullfölja sin påbörjade saneringspolitik i de inre stadspartierna,

vore de föreslagna bestämmelserna om zonexpropriation välkomna. Även

drätselkammaren i Östersund ansluter sig, med hänsyn till vunna erfaren­

heter angående svårigheten att förvärva mark på frivillighetens väg, till

utredningens förslag om införande av institutet zonexpropriation. Detta

institut vore ett hjälpmedel för genomförande av den aktuella saneringen i

Östersund.

Stadsförbundet konstaterar, att det av utredningen föreslagna zonexpro-

priationsinstitutet innebär en betydande fördel jämfört med gällande be­

stämmelser om zonexpropriation. Givet är — yttrar förbundet — att den

omständigheten, att expropriation kan tillgripas redan på ett tidigt skede av

den nya stadsplanens tillblivelse, kan medföra vissa ekonomiska fördelar

för staden. Dessa fördelar bleve att betrakta som en biprodukt av det för­

hållandet, att den nya stadsplanen ännu icke vore utarbetad i detalj och

alltså icke kunnat öva någon större inverkan på fastighetsvärdena inom det

område som omfattades av expropriationsanspråket. Emellertid torde en­

ligt stadsförbundets mening finnas ett behov för städerna att få området

för zonexpropriation bestämt icke enbart med hänsyn till det tekniska ge­

nomförandet av stadsplanen utan även med hänsyn till rent ekonomiska

synpunkter, nämligen intresset att få kostnaderna för stadsplanens genom­

förande täckta. De faktiska markvinster som kunde tillföras städerna ge­

nom en av tekniska hänsyn betingad zonexpropriation torde nämligen en­

dast delvis tillgodose detta intresse. Stadsförbundet har därför, på sätt

redan förut antytts och i det följande kommer att närmare återgivas, före­

slagit att staden måtte beredas möjlighet att inlösa jämväl sådana områden

i anslutning till den av tekniska skäl aktuella zonen, som kunde förväntas

bli påverkade av stadsplaneregleringen. — En minoritet inom stadsförbun­

det, bestående av herrar Jung, Petri och Persson, ställer sig betänksamma

gent emot förslaget att expropriationsförfarandet skall kunna igångsättas

redan innan stadsplan godkänts. EU sådant tillvägagångssätt medförde en­

ligt deras mening, att enskilda markägare berövades möjligheten att åtaga

sig den andel av stadsplaneregleringen som an komme på deras mark. De för­

32

ordar därför, att markägarna vid den tidpunkt då stadsplan fastställes bör

beredas tillfälle att avgöra huruvida de vill medverka till planens genom­

förande i den tidsordning som staden förutsatt. Reservanterna vänder sig

vidare bestämt mot förslaget att markägares bidrag skall kunna uttagas

genom ekonomisk expropriation av fastigheter, som icke berörs av stads-

planeändringen men som kan antagas tillgodogöra sig därav följande vär­

destegring.

Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

säger sig bestämt vilja förorda att förslaget lägges till grund för lagstiftning.

De principiella nyheter som föresloges syntes riktiga och ägnade att be­

fordra den nödvändiga regleringen av tätbebyggda samhällen.

Sparbanksföreningen framhåller att ett lagförslag av så vittsyftande natur

som det nu ifrågavarande, med de långt gående befogenheter detsamma

avsåge att ge de kommunala myndigheterna för att möjliggöra tvångsför-

värv av bebyggd mark och därav följande djupa ingrepp i enskilda rättig­

heter, helt allmänt vore ägnat att väcka vissa betänkligheter. Med hänsyn

till att större stadsplaneregleringar i regel icke torde kunna förväntas bli

genomförda utan en betydande ekonomisk medverkan från det allmännas

sida, ville föreningen emellertid icke motsätta sig förslaget. Föreningen an-

såge sig dock icke böra underlåta att starkt understryka vikten av att en

ny lagstiftning på området tillämpades med stor varsamhet.

Enligt Sveriges stadshgpotekskassas mening ter sig den föreslagna ut­

vidgningen av expropriationsmöjligheterna ur allmän synpunkt motiverad.

Med hänsyn till det oavvisliga behovet av större stadsplaneregleringar syntes

vid en avvägning mellan olika intressen de allmänna synpunkterna få anses

väga tyngst. Ur principiell synpunkt vore därför någon invändning mot det

föreslagna zonexpropriationsinstitutet icke befogad. Denna slutsats byggde

emellertid på förutsättningen, att reglerna för expropriationsersättningens

fastställande grundades på principen att en expropriat icke skulle lida någon

förmögenhetsminskning genom expropriationen. Denna princip kunde icke

anses bli trädd för nära därigenom att expropriationsersättningen — till

följd av att den tidpunkt, då expropriation kunde beviljas, bleve framflyt­

tad — icke kornrne att inrymma den vinst som till äventyrs kunnat upp­

komma för fastighetsägaren genom värdestegring på grund av stadsplanens

fastställande. Ehuru allmänna synpunkter alltså motiverade införandet av

möjligheter till zonexpropriation, finge det dock sägas ligga i sakens natur,

att största möjliga hänsyn toges till de enskilda intressen som måste upp­

offras vid en sådan expropriation.

Med hänsyn till svårigheten att nu kunna bedöma konsekvenserna av för­

slaget uttalar lantmätcristyrelsen sina betänkligheter mot att bestämmel­

serna om zonexpropriation utformas så vagt som skett i betänkandet. Sty­

relsen ifrågasätter, om det icke både för staden och för markägarna vore

fördelaktigare med bestämmelser, som i högre grad i förväg fixerade par­

ternas rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra, även om i

enstaka fall rättigheterna skulle bli något mindre för staden eller skyldig­

heterna något större för markägarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 218.

33

Av dem som avstyrkt införandet av det föreslagna zonexpropria-

tionsinstitutet må till en början återgivas vad länsstyrelsen i Jönköpings län

i denna del anfört. Länsstyrelsen erinrar om att 1947 års byggnadslag och

senare vidtagna ändringar i expropriationslagen bl. a. avsåg att bereda stä­

derna möjlighet att genom mark- och fastighetsinlösen påverka bebyggelse­

utvecklingen med hänsyn till intresset av ombyggnad av städernas centrala

delar. Betydande maktmedel ställdes därigenom till de kommunala myn­

digheternas förfogande för genomförandet av saneringsprojekt, trafikregle­

ringar och över huvud taget en koncentration av nybyggnadsverksamheten.

Den enquéte, som utredningen företagit, ger enligt länsstyrelsens mening

vid handen, att städerna icke i nämnvärd omfattning prövat den nya lag­

stiftningen i här berörda avseenden. Det torde också få anses vara naturligt

— fortsätter länsstyrelsen — att erfarenheterna av denna lagstiftnings verk­

ningar och möjligheter är starkt begränsade, eftersom den varit i kraft en­

dast några få år. Tillgängligt utredningsmaterial syntes i vart fall icke be­

rättiga till den slutsatsen, att gällande lagregler skulle hindrat eller otillbör­

ligt försvårat städernas byggnadsplanering. Att vissa städer i sina svar på

de av utredningen framställda frågorna framhållit som önskvärt att de

skulle få ökade medel att på ett bekvämt och ur ekonomisk synpunkt för­

delaktigt sätt förvärva lämpliga exploateringsobjekt, torde i och för sig icke

vara tillräckligt skäl för en nyordning av allmän och långt gående räckvidd.

För Stockholms vidkommande syntes det dock vara ett legitimt behov att

få garantier för att i ett sammanhang och utan mera avsevärd tidsutdräkt

kunna förverkliga vissa för samfärdseln ytterst angelägna större ombygg-

nadsplaner. Berörda behov torde knappast kunna tillgodoses med mindre än

att viss ändring skedde i 44 § byggnadslagen, syftande till att göra staden

oberoende av särskilda fastighetsägares önskan att själva engagera sig i

ombyggnadsarbetet. Det torde emellertid starkt kunna ifrågasättas, om det

kunde anses nödvändigt eller rimligt att i enlighet med utredningens förslag

berättiga staden att redan i samband med att fråga väcks om ny stadsplan

inlösa ifrågakommande fastigheter och markområden. Både ur principiella

och praktiskt ekonomiska synpunkter funne länsstyrelsen det betänkligt att

på sätt som föreslagits jämna vägen för saneringsåtgärder av stor och djup­

gående räckvidd utan att en grundlig undersökning framlagts i sådant skick

som krävdes för fastställande av stadsplan. De ekonomiska och kulturella

värden, som funnes förankrade i städernas fastighetsbestånd, vore så bety­

dande att de icke borde äventyras genom lättvindiga administrativa me­

toder.

Länsstyrelsen i Kalmar län delar utredningens uppfattning att en utvidg­

ning av städernas expropriationsrätt är erforderlig för att åstadkomma nö­

dig reglering av bebyggelsen, detta såväl av sociala som av tekniska skäl.

Det av utredningen framlagda förslaget vore helt visst ägnat att i hög grad

underlätta städernas intentioner i fråga om ökad möjlighet till sanering av

områden med olämplig bebyggelse. Länsstyrelsen anser det emellertid kun­

na ifrågasättas, om icke utredningen gått längre än som oundgängligen er-

!$ Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

fordrats. Det kunde anses skäligt att samhället ingrepe, om de enskilda icke

vidtoge de åtgärder som vore nödiga med hänsyn till de i samhället boendes

hälsa och trivsel. Innan ett dylikt ingripande skedde, borde tillfälle lämnas

vederbörande fastighetsägare att själva lösa det föreliggande saneringsprob-

lemet på sätt som kunde av samhället godkännas. Om fastighetsägarna

icke inom skälig tid vidtoge erforderliga åtgärder för frågans lösning, tedde

sig ett samhällsingripande mera påkallat och det därmed följande intrånget

i enskildas rätt mera tilltalande. Med hänsyn till att stora historiska och

kulturhistoriska värden ofta kunde komma att bli hotade vid sådana sane­

ringar, varom här vore fråga, uttrycker länsstyrelsen vidare önskemålet

att vid saneringen hänsyn tages till dylika värden. Lagtexten borde enligt

länsstyrelsens mening utformas såsom ett skydd för dessa värden, så långt

ett sådant kunde åstadkommas utan att för samhället vitala intressen träddes

för nära.

Det föreslagna zonexpropriationsinstitutet avstyrkes även av en minori­

tet inom byggnadsstyrelsen, bestående av byråchefen Wirseen, t. f. bygg­

nadschefen Asperen och t. f. byråchefen Kignell. Reservanterna anför att en

bestämmelse sådan som den föreslagna visserligen ur stadens synpunkt

måste utgöra en synnerligen tillfredsställande lösning men invänder att ge­

nom utredningens förslag, ehuru markvärdestegring icke i förslaget gjorts

till någon expropriationsgrund, kommunerna de facto skulle erhålla utom­

ordentliga möjligheter att till sig överföra betydande markvärdestegringar.

Reservanterna hävdar därför att utredningens förslag på ett alltför påtag­

ligt och ensidigt sätt tillgodosåge den ena partens, nämligen kommunens,

intressen. Den omständigheten, att de som komme att beröras av den ifråga­

varande lagstiftningen vore ett förhållandevis mindre antal, förringade icke

kravet på skälig hänsyn till dem mot vilka lagstiftningen riktades. Då ut­

redningens förslag icke uppfyllde detta krav, borde det ej läggas till grund

för lagstiftning i ämnet. Reservanterna vitsordar emellertid, att en lagänd­

ring är av behovet påkallad. En lagändring borde emellertid icke gå utöver

vad som vore erforderligt för att det primära syftet med lagändringen skulle

uppnås, nämligen att med minsta intrång i enskild rätt skapa förutsättningar

för ett genomförande av det slag av stadsplaneregleringar som här avsåges.

En tänkbar lösning av problemet vore, att i samband med att kommun be­

gärde fastställelse å stadsplan Kungl. Maj :t skulle på framställning av kom­

munen äga bestämma viss tid, inom vilken enskild markägare skulle vara

skyldig att bringa sin fastighet i överensstämmelse med stadsplanen. Un­

derläte han detta eller förklarade han, sedan planen fastställts, att han ej

önskade eller ej förmådde att i vad på honom ankomme medverka vid pla­

nens genomförande skulle i förstnämnda fallet lösningsrätt och i senare fal­

let lösningsskyldighet för kommunen inträda. Genom en sådan anordning

skulle kommunen befrias från sin nuvarande skyldighet att bevisa att stads­

planens genomförande ej kunde förväntas äga rum inom skälig tid utan

kommunens ingripande.

Enligt fastighetsägareförbundets mening har det icke visats att den nu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

35

varande utformningen av institutet teknisk zonexpropriation eller byggnads­

lagstiftningen i övrigt skulle utgöra något hinder för genomförande av önsk­

värda stadsplaneringar. Detta gällde såväl beträffande reglering av enstaka

fastigheter som stadsplaneringar av mera extraordinär natur då ett flertal

fastigheter berördes, såsom fallet vore vid tunnelbanebygget eller ombygg­

naden å Nedre Norrmalm i Stockholm. Erfarenheten från bebyggelsen t. ex.

vid Kungsgatan i Stockholm, som efter gatuledens genombrytning ombe­

sörjts i enskild regi, gåve knappast stöd för antagandet att de enskilda

markägarna skulle vara ur stånd att genomföra bebyggelsen på önskvärt

sätt och med erforderlig skyndsamhet. Vidare framhåller förbundet, att det

föreslagna stadgandet kommer att innebära ett frångående av vad som hit­

tills utgjort en förutsättning för expropriation eller lösningsrätt enligt bygg­

nadslagstiftningen, nämligen att det skall vara fråga om ett i lag angivet

allmänt intresse som icke kan tillgodoses på annat sätt. Genom stadgandet

skulle lösningsrätt komma att föreligga, oavsett om det avsedda syftet skulle

kunna vinnas genom markägarnas åtgöranden. Lösningsrätten skulle sålun­

da icke längre komma att bli beroende av att inlösen av marken vore nödig

i den mening som avsåges i den allmänna expropriationslagen utan före­

ligga därför att ombyggnad av tätbebyggt område ansåges lämpligen böra

ske i ett sammanhang —- eller sålunda med hänsyn till överväganden av

helt annan natur än de som legat till grund för expropriationslagen och be­

stämmelserna om lösningsrätt i gällande byggnadslag. Det vore uppenbart,

att ett stadgande med en dylik elastisk avfattning skulle komma att med­

föra en utomordentligt vittgående maktbefogenhet för det allmänna och ur

de enskilda markägarnas synpunkt innebära stora risker för intrång i skyd­

det för äganderätten.

Enligt bankföreningens mening får utredningen anses ha givit bärande

skäl för uppfattningen att en viss utvidgning av städernas expropriations­

rätt är påkallad, då det gäller genomförande av stadsplaneregleringar av

osedvanlig omfattning. Föreningen anser det emellertid uppenbart, att den i

sådant avseende föreslagna nya regeln i 44 § byggnadslagen går längre än

som motiveras av det angivna syftet. Föreningen föreslår för sin del att den

ifrågasatta expropriationsregeln modifieras sålunda, att expropriationsansö-

kan får upptagas till prövning först när ett fullt utarbetat stadsplaneförslag

föreligger, vilket varit utställt för yttrande av de enskilda fastighetsägarna,

samt att expropriation icke får medgivas, såvitt den nya stadsplanen kan

förväntas bli genomförd av de enskilda fastighetägarna på tid och sätt som

anges i stadsplanen jämte därvid fogat rimligt tidsschema.

Även Stockholms och Skånes handelskammare anser att det framlagda

förslaget går avsevärt för långt. Stockholms handelskammare ifrågasätter

sålunda, huruvida icke en lösning av problemet i stället borde sökas genom

ett bibehållande i allt väsentligt av de nuvarande bestämmelserna om tek­

nisk zonexpropriation men med sådan ändring att anspråken på kommuner­

nas bevisskyldighet rörande tomtägarnas vilja och förmåga att förverkliga

stadsplanen uppmjukades. Handelskammaren ifrågasätter vidare, huruvida

36

icke en sammanslutning av flertalet tomtägare inom ett eller flera angrän­

sande kvarter bör för möjliggörande av en sanering av dylikt slag äga in­

lösa de tomter, vilkas ägare icke vill eller har förmåga att deltaga i sane-

ringsarbetet. En sådan lagstiftning skulle strängt taget innebära ett konsek­

vent fullgörande av de linjer, som redan uppdragits i byggnadslagstift­

ningen om rätt för ägare av en tomtdel att av övriga ägare av delar av

samma tomt inlösa återstoden av tomten. Även bankföreningen och hyres­

gästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund ställer sig posi­

tiva till förslaget om en på dylikt sätt vidgad expropriationsrätt för enskilda

fastighetsägare.

Under hänvisning till utredningens uttalanden att zonexpropria-

tionsinstitutet borde reserveras för mera extraordi­

nära fall och erhålla en restriktiv tillämpning har i några

yttranden påtalats att detta ej kommit till tydligt uttryck i lagtexten. Så­

lunda har länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs och Västernorrlands

län betonat önskvärdheten av att det i lagtexten måtte uttryckligen fram­

hållas att zonexpropriation skulle få tillgripas endast om regleringen hade

en betydande omfattning. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län borde i varje

fall i propositionen betonas att zonexpropriation åsyftade fall av extra­

ordinär natur. Det kunde eljes befaras, att lagbestämmelsen i en framtid

finge en vidsträcktare tillämpning än som varit lagstiftarens mening. Det

må vidare i detta sammanhang nämnas, att advokatsamfundet framställt

yrkande om sådan komplettering av lagtexten att därav framginge, att zon­

expropriation icke skulle få tillgripas med mindre åtgärden vore nödvändig

för ernående av vad som åsyftades.

I motsats till den ståndpunkt som kommit till uttryck i de sist refererade

remissyttrandena hävdar stadsfullmäktige i Falun, att utredningen ställt

alltför höga krav på vad som skulle få motivera zonexpropriation. Åtskilliga

fall kunde nämligen tänkas förekomma, där man icke kunde peka på akuta

missförhållanden som måste undanröjas, men där man likväl måste anse

fördelarna av en ombyggnad så påfallande att expropriation tedde sig ur

allmän synpunkt påkallad. Utrymme borde därför finnas för en avsevärt

vidsträcktare tillämpning av zonexpropriationsinstilutet än vad utredningen

tänkt sig. Vad stadsfullmäktige åsyftade torde möjligen kunna uppnås, om

man i den föreslagna lagtexten borttoge villkoret att regleringsområdet

skulle vara i behov av ombyggnad just med »hänsyn till den allmänna sam­

färdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse», överlantmätaren i Kop­

parbergs län understryker för sin del nödvändigheten av att bestämmelserna

om zonexpropriation får en i möjligaste mån allmänt hållen formulering.

Förslaget att zonexpropriation skall kunna ske redan innan den till­

tänkta ombyggnaden blivit i detalj preciserad har i

allmänhet ej föranlett erinran från remissinstansernas sida. I några yttran­

den understrykes önskvärdheten av att expropriationstillståndet ges på ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

37

så tidigt stadium som möjligt. Sålunda framhåller länsarkitekten i Uppsala

län, att ju tidigare i planeringsarbetet expropriationstillstånd kunde bevil­

jas desto större bleve förutsättningarna för att de gemensamma samhälleliga

intressena kunde på bästa och mest ekonomiska sätt tillvaratagas. Det vore

därför även angeläget att till expropriationsansökan icke behövde fogas nå­

gon utredning om den framtida planeringen. Redan förefintligheten av slum­

områden eller trafikkaos borde kunna godtagas såsom kvalificerade skäl för

expropriationstillstånd. Svårigheterna att bestämma gränserna för regle-

ringsområdet syntes vara av utredningen avsevärt överdimensionerade.

Även länsstyrelsen i Gotlands län anser det vara av särskild betydelse, att

vederbörande kommun redan på ett tidigt stadium av planläggningsproce-

duren får möjlighet att förvärva hela det område, som i ett sammanhang

skall bli föremål för ombyggnad. Härigenom uppnåddes enligt länsstyrelsens

mening även den fördelen, att expropriationsrätt kunde föreligga, innan nå­

gon avsevärd värdestegring ännu inträtt i följd av planeringen. Drästelkam-

maren i Östersund understryker vikten av att expropriation skall kunna be­

gäras redan före stadsplanens fastställande. Härigenom undvekes jobberi

med tomtmarken och kommunen skulle kunna genomföra en stadsplanereg-

lering med avsevärt större säkerhet både beträffande beräkning av kostna­

der och tidsschema än nuvarande förhållanden medgåve.

I några yttranden hävdas däremot att den avgörande tidpunkten borde

förläggas till ett senare skede. Denna ståndpunkt har bl. a. intagits av bank­

föreningen, som hävdar att principen om expropriationens nödvändighet

bleve åsidosatt, om expropriation medgåves medan arbetet å stadsplanen

ännu befunne sig på ett helt preliminärt stadium. Ehuru utredningen för­

utsatte, att Kungl. Maj :t alltid skulle erhålla tillräckligt material för bedö­

mande av den nya stadsplanens ändamålsenlighet, bleve kravet på bevis­

ning i denna del betänkligt försvagat, om endast en kartskiss, som prak­

tiskt taget icke utvisade annat än de planerade trafiklederna, skulle behöva

företes. Det kunde befaras att den första skissen, d. v. s. den på vilken ex­

propriation bleve beviljad, under det fortsatta stadsplanearbetet i en del fall

visade sig innefatta en olycklig lösning och att densamma måste ersättas

med en ny plan. I en sådan situation kunde en del av de redan verkställda

expropriationerna visa sig ha skett i onödan. Särskilt den omständigheten att

flera alternativa förslag skulle kunna åberopas medförde betydande svårig­

heter för tillståndsmyndigheten att avgöra, vilka fastigheter som med nöd­

vändighet måste exproprieras. Fastigheter, som måste exproprieras vid ett

av planskissens alternativ, behövde måhända ej exproprieras vid ett annat

alternativ. Kungl. Maj:t förutsattes emellertid skola medgiva expropriation

i en utsträckning, som lämnade öppet för staden att under det fortsatta plan­

arbetet välja vilken som helst av de olika planlösningarna. — I detta sam­

manhang må nämnas en anmärkning av överståthållarämbetet, att försla­

get saknade bestämmelser hur skulle förfaras om den stadsplan, som slut­

ligen fastställdes, väsentligen avveke från det skissartade förslag som legat

till grund för inlösenmedgivandet. Uteslutet vore väl ingalunda -— framhål­

38

ler ämbetet — att under stadsplanearbetets gång den slutliga ombyggnaden

ej komme att omfatta hela det område som ursprungligen avsetts. För så­

dant fall syntes det ämbetet ej tillbörligt, att fastigheter utanför det slutliga

ombyggnadsområdet likväl tillfölle staden. — Med hänsyn till svårigheten

att bedöma de mångskiftande och invecklade frågor, som aktualiserades vid

prövningen av en zonexpropriationsansökan, föreslår länsstyrelsen i Hal­

lands län den begränsningen att zonexpropriation ej må medgivas, innan

förslag till ny stadsplan uppgjorts och i vanlig ordning utställts för hörande

av fastighetsägarna. I stort sett samma yrkande framställes av Skånes han­

delskammare ävensom av två reservanter inom stadskollegiet i Göteborg (her­

rar Leanderson och Hjörne) samt reservanterna Jung, Petri och Persson

inom stadsförbundet.

Beträffande det av utredningen uppställda rekvisitet att stadsombyggna-

den icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang har i

yttranden, som avgivits från stadskommunalt håll, med gillande konstate­

rats att med detta rekvisit icke främst åsyftades sammanhanget i tid utan

fastmer att ombyggnaden behövde ske efter en på förhand uppgjord plan

för det aktuella saneringsområdet och att saneringen följaktligen kunde

få utsträckas över en längre tidrymd. Stadskollegiet i Göteborg framhåller

emellertid önskvärdheten av att vid den fortsatta behandlingen av lagför­

slaget upplysning lämnas om vilken hänsyn den tillståndsgivande myndig­

heten har att taga till invändningar från berörda fastighetsägares sida, att

dessa själva hade för avsikt att, efter direktiv från staden, låta verkställa

den erforderliga ombyggnaden. Utredningen syntes själv utgå från, att en

sådan invändning ytterst sällan komme att bli relevant vid bedömandet av

expropriationsansökan. Då emellertid en ny stadsplan över ett stadscentrum

— speciellt i städer med citybebyggelse eller påbörjad sådan — kunde kom­

ma att medföra en kraftig ökning av markvärdet, finge man kanske icke

bortse från möjligheten att fastighetsägarna lyckades träffa en överenskom­

melse, som enligt deras åsikt kunde möjliggöra en ombyggnad i enlighet med

den nya stadsplanen av åtminstone vissa partier. Det ändamål, som bestäm­

melsen avsåge att fylla, torde emellertid enligt stadskollegiets mening bäst

tillgodoses, om en sådan invändning icke tillmättes betydelse annat än i de

fall då staden finge säkerhet för att ombyggnaden bleve genomförd på sätt

och inom tid som staden avsåge. Kollegiet erinrar vidare om att en stor del

av de åtgärder, som skola vidtagas i anledning av sådan ombyggnad, i ett

flertal fall ändå torde få vidtagas av staden. — Enligt kommunal-tekniska

föreningens mening borde en invändning från fastighetsägarnas sida att de

själva ämnade genomföra stadsplanen icke tillmätas betydelse annat än i

de fall, då det vid prövning av expropriationsansökan kunde bedömas som

uppenbart, att ombyggnaden av ett delområde ej behövde samordnas med

stadens åtgärder. I samma riktning har stadsfullmäktige i Falun uttalat sig.

Drätselkamrarna i Gävle och Västerås befarar, att vid tillämpningen av

zonexpropriationsinstitutet vissa svårigheter kommer att uppstå, därest den

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

39

lillståndsbeviljande myndigheten ställer för stora krav på bevisningen att

ombyggnaden icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang. Sam­

ma ståndpunkt intages av stadsfullmäktige i Avesta, som tillägger att ut­

trycket »i ett sammanhang» dessutom torde kunna tolkas på många olika

sätt. Paragrafen borde därför omformuleras förslagsvis på så sätt att orden

»är i behov av ombyggnad och denna icke lämpligen kan ske annorledes än i

ett sammanhang» utginge och ersattes med orden »är ur allmän synpunkt

i behov av enhetlig planering». Svenska väg- och vattenbgggares riksförbund

anmärker, att uttrycket »i ett sammanhang» vore oklart. Man finge icke av

utredningens kommentarer i denna fråga något begrepp om vilken tidsrymd

som åsyftades. Man visste sålunda ej, om det vore fråga om två å tre år

eller om kommunen hade en tid av femton ä tjugo år på sig för den ifråga­

satta ombyggnaden. Det vore att märka, att om en kommun expropriations-

vis förvärvat all mark inom ett regleringsområde, förslaget icke upptoge nå­

gon bestämmelse, som ålade kommunen att verkligen genomföra ombygg­

naden. För de fastighetsägare, som utsattes för expropriationen, måste det

enligt förbundets mening framstå såsom egendomligt och obilligt, om den

mark som avhänts dem bleve liggande oanvänd under lång tid. Utredningen

framhölle själv, att arbetet måste »utföras i ett sammanhang och utan onö­

digt dröjsmål». Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas om icke lagen borde

stadga skyldighet för kommunen att i ansökan om zonexpropriation tydligt

angiva hur man avsåge att genomföra återuppbyggnaden enligt den nya stads­

planen (tidsplan). Stockholms handelskammare anmärker, att förslaget ej

uppställer något villkor om att staden vid sin ansökan om expropriation

skall framlägga en fullständig tidsplan för arbetenas genomförande. Ett dy­

likt arbets- och tidsprogram vore emellertid enligt handelskammarens me­

ning påkallat. Det skulle skapa det erforderliga underlaget för bedömande

av expropriationsansökningens berättigande och ge tomtägarna möjlighet

att bedöma konsekvenserna och kostnaderna av ett eventuellt eget genom­

förande av regleringen.

De flesta remissinstanserna ansluter sig till eller lämnar utan erinran ut­

redningens förslag att företrädesrätt ej bör medgivas expropriater

att återförvärva exproprierad egendom, vare sig i form av egentlig återköps-

rätt eller såsom optionsrätt. Några remissinstanser har däremot uttryck­

ligen påfordrat och vissa åtminstone ifrågasatt, att i lagstiftningen inrym­

mes en mer eller mindre vidsträckt företrädesrätt för tidigare fastighets­

ägare och nyttjanderättshavare. Somliga har därvid förordat införandet av

en återköpsrätt närmast efter italienskt mönster, medan en del nöjt sig

med att föreslå en optionsrätt.

Av de remissinstanser, vilka i denna del anslutit sig till utredningens upp­

fattning att någon företrädesrätt ej bör ifrågakomma, märkes Svea hovrätt,

som därvid främst åberopar praktiska skäl. Visserligen talade enligt hov­

rättens mening starka skäl för införandet av en viss företrädesrätt, särskilt

till förmån för rörelseidkare som under en längre tid varit verksamma på

platsen, men det torde — fortsätter hovrätten — kunna förutsättas att var­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

je kommun, som begagnade sig av medgivande till zonexpropriation, be­

mödade sig om att bereda dem som haft sin verksamhet inom det exproprie­

rade området i varje fall nyttjanderätt till erforderliga lokaler därstädes. Även

hovrätten över Skåne och Blekinge anser de skäl, som av utredningen an­

förts mot rätt för ägare och innehavare av nyttjanderätt till exproprierad

fastighet att efter stadsplaneregleringen återinträda i sina positioner, vara

övertygande. Hovrätten framhåller, att efter regleringen marken i regel torde

komma att utläggas i betydligt färre byggnadstomter än vad som varit fallet

före regleringen. Alla rättsägare skulle därför icke kunna tillgodoses på

lämpligt sätt, och det skulle sannolikt möta svårigheter att avgöra frågor

om företräde mellan olika rättsägare. Hovrätten för Västra Sverige uttalar

som sin mening, att införande av någon slags företrädesrätt vid en speciell

form av expropriation skulle möta särskilda vanskligheter och kräva en vid­

lyftig reglering. I de fall då zonexpropriation verkligen komme till stånd,

torde enligt hovrättens mening förändringarna inom det exproprierade om­

rådet bli så stora att det skulle bli mycket svårt att skapa rättvisa mellan

hugade spekulanter på mark inom området.

Av dem som i detta avseende haft en annan mening må först nämnas

justitiekanslersämbetet, som yttrar att ehuru den ståndpunkt utredningen

intagit måhända vore generellt taget lämplig, det dock ville förefalla, som

om i särskilda fall borde finnas en rätt för fastighetsägare, exempelvis om

denne tillika vore rörelseidkare och kunde förebringa synnerliga skäl för sin

önskan att fortsätta rörelsen på den gamla platsen, att återförvärva sin fas­

tighet. Att rättstekniska svårigheter förelåge att ordna frågan syntes enligt

ämbetets mening icke böra hindra införandet i viss omfattning av en åler-

köpsrätt. Vid det ytterligare övervägande av frågan, som ämbetet för sin

del ansåge böra komma till stånd, kunde kanske möjlighet yppas att på ett

mera enkelt sätt än utredningen torde ha förutsatt lösa frågan rättstek-

niskt.

Icke heller överståthållarämbetet känner sig övertygat om hållbarheten

av de skäl utredningen anfört mot införandet av en återköpsrätt. Det borde

enligt ämbetets mening ej vara uteslutet att skapa erforderligt rättstekniskt

underlag för en sådan rätt. Ämbetet fortsätter:

Om ur synpunkten av rättvisa och billighet starka skäl tala för tillvaron

av en återköpsrätt, tala samma skäl än starkare för tillvaron av options­

rätt. Härtill kommer att de mot återköpsrätten resta invändningarna icke

med samma styrka torde kunna åberopas med avseende å optionsrätten. Till

belysande av de intressen, som motivera en optionsrätt, må anföras följande.

Om det antages att ett företag i decennier bedrivit sin rörelse i en viss fas­

tighet, som jämlikt förslagets 44 § inlöses av staden, måste det anses som

ett synnerligen berättigat krav från företagets sida, att efter stadsombygg-

nadens genomförande komma — framför annan enskild — i besittning av

den nybyggda fastigheten. Det synes icke skäligt att, om staden ej själv be­

höver densamma för något sitt eget behov, staden skall äga frihet att sälja

eller med tomträtt upplåta fastigheten exempelvis till någon, som där igång­

sätter en med den förre ägarens konkurrerande rörelse. Och om någon

markvärdestegring, varom staden går miste, kan ju i sådant fall ej bliva tal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218,

41

Nu är det emellertid tydligt, att en efter stadsombyggnaden tillkommen

fastighet ofta ej till sina gränser sammanfaller med en förutvarande fastig­

het och att följaktligen konkurrens angående förvärv av äganderätt eller

tomträtt till den förra kan uppstå mellan flera ägare till inlösta fastigheter.

Här uppkommande problem synas i väsentlig mån kunna lösas med tillämp­

ning av de grunder, som i 46 § byggnadslagen angivas för där avsedda fall,

därvid ramen för dem, som önska förvärva nybyggd fastighet, kunde vidgas

till att omfatta dem som inom ett visst område ägt inlösta fastigheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det vara att beklaga, att det av

rättstekniska skäl icke funnits någon möjlighet att tillgodose önskemålet att

en expropriat beredes tillfälle att med förtursrätt återförvärva exproprierad

egendom. Under de villkor och förutsättningar, som angåves i den italienska

byggnadslagen, syntes det länsstyrelsen som ett sådant återförvärv vore bå­

de rimligt och billigt. Enligt länsstyrelsens mening syntes uppfattningen att

en liknande anordning icke skulle kunna omfattas av rådande opinion knap­

past äga fog. Ifrågavarande spörsmål borde enligt länsstyrelsens mening

bli föremål för ytterligare utredning.

Advokatsamfundet, som säger sig icke känna sig övertygat vare sig om

att de rättstekniska svårigheterna skulle vara oöverkomliga eller om att nå­

gon bestämd opinion i denna fråga föreligger, hemställer att frågan göres

till föremål för förnyat övervägande. Starka skäl talade enligt styrelsens

mening för en reglering i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer

som kommit till uttryck i den italienska lagstiftningen.

Bankföreningen hänvisar i denna del till ⁶⁸ § expropriationslagen och

anför:

I delta lagrum stadgas bl. a., att expropriaten har återlösningsrätt, därest

användningen av fastigheten för expropriationsändamålet upphört och måste

anses övergivet. Utredningen har emellertid stannat för att icke medgiva

någon återköpsrätt, därvid åberopats dels att en sådan rätt skulle sakna

rättstekniskt underlag inom rättsordningen i övrigt, dels att här i landet

rådande opinion svårligen kunde tänkas engagerad till förmån för en så­

dan lösning. Häremot måste göras den självklara invändningen, att de flesta

rättsregler skulle sakna rättstekniskt underlag, därest icke rättsordningen

vid deras tillkomst kompletterades, mer eller mindre, även i andra delar.

Särskilt gäller naturligtvis detta, när den nya regeln föranletts av sådana

faktiska förhållanden som förekomma endast i sällsynta fall. En hänvis­

ning till den allmänna opinionen bör näppeligen godtagas som skäl för en

lagregel med mindre denna opinion ostridigt har ett fullt entydigt innehåll;

detta lärer icke vara fallet beträffande en fråga, som ännu ej gjorts till fö­

remål för utredning och allmän diskussion. — Konkurrensen mellan olika

företagare inom byggnadsbranschen, kommunala och enskilda, bör äga rum

på lika villkor. Om städerna finge full frihet att behålla vid stora stadspla-

neregleringar exproprierade fastigheter även sedan regleringarna genomförts,

skulle denna frihet stundom kunna av en stad utnyttjas så, att endast sta­

dens egna företag finge möjlighet att disponera fastigheterna och bebygga

dem. Möjligheterna till konkurrens på lika villkor mellan kommunala och

enskilda företag skulle därmed ha blivit väsentligt beskurna. Bankförening­

en kan icke finna annat än att de skäl som tala för en återköpsrätt ha helt

annan saklig tyngd än de av utredningen åberopade motskälen. Med hän­

syn till att inom expropriationsområdet ofta uppkommer en helt ny kvar­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ters- och tomtindelning, kan det emellertid måhända visa sig möta alltför

stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utforma regler om åter-

köpsrätt. I så fall bör i stället införas en föreskrift, att stad som verkställt

zonexpropriation skall, sedan regleringen genomförts, på allmänna mark­

naden utbjuda fastigheterna till salu eller för upplåtelse med tomträtt; där­

vid förutsättes att reglerna om tomträtt efter nu pågående bearbetning er­

hålla en väsentligt mer betryggande utformning än för närvarande. Viss

tidsfrist för utbjudandet bör angivas, men fristen bör kunna förlängas, där­

est staden eljest skulle lida förlust.

Även svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anser det skäligt och

överensstämmande med allmän rättsuppfattning, att fastighetsägare som

utsatts för expropriation gåves rätt återlösa efter regleringen återstående

tomtmark ungefär likvärdig med den han avstått. I de fall, att en viss fas­

tighet i den nya stadsplanen lämnades helt orubbad till sina gränser, syntes

det helt naturligt, att ett sådant återlösningsförfarande skulle medgivas.

Även i andra fall, där fastigheten blivit beskuren exempelvis på grund av

gatuvidgningar, syntes det emellertid möjligt medgiva återlösningsrätt i en

omfattning, som berodde på den nya stadsplanens utformning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län delar utredningens uppfattning, att något

slag av återköpsrätt icke bör införas beträffande de exproprierade fastighe­

terna. Däremot anser länsstyrelsen det vara förenligt med rättvisa och bil­

lighet att rörelseidkare, som på grund av expropriationen måste nedlägga

sin verksamhet, tillförsäkras rätt att efter stadsplaneringen i den mån så

är möjligt åter etablera sig inom den stadsdel där de tidigare haft sin verk­

samhet. Dessa affärsmän skulle därigenom kunna behålla sin kundkrets

och bevara sin kanske genom årtiondens arbete förvärvade goodwill. Expro-

prialionsersättningen skulle kunna bestämmas till ett lägre belopp till för­

del för kommunen och skapandet av en dylik rättighet skulle mildra mot­

sättningen mellan kommunen och dessa enskilda näringsidkare, vilka i

många fall hårdast drabbades av zonexpropriationen. Den av utredningen

uttalade förmodan, att kommunerna skulle visa skäligt hänsynstagande till

de förutvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas önskningar om att få

återkomma till sina kvarter, utgjorde endast ett löst antagande och innebure

icke någon garanti för att så verkligen komme att ske. De enskilda intres­

senterna skulle få en tryggare ställning, om de kunde göra gällande ett verk­

ligt rättsanspråk på att få återvända till området. En kommun torde knap­

past ha grundade skäl att motsätta sig dylika anspråk, eftersom stadspla-

neregleringens genomförande från kommunens synpunkt sett vore huvud­

saken.

Eu viss, ehuru rätt begränsad optionsrätt föreslås av stadskollegiet i

Stockholm. Stadskollegiet instämmer i ett av den s. k. Nedre Norrmalms-

delegationen framlagt förslag, att ägare till fastighet, som exproprierats men

enligt den nya stadsplanen icke förändrats med avseende å tomtgränser

eller byggnadsrätt, skall erhålla optionsrätt till upplåtelse av fastigheten

med tomträtt, sedan den nya stadsplanen fastställts. En minoritet inom

stadskollegiet, bestående av sex socialdemokratiska ledamöter, har emeller­

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

43

tid förklarat sig ej kunna biträda delegationens förslag i nu berörda hän­

seende och i stället åberopat föredragande borgarrådets inom borgarråds-

beredningen gjorda uttalande. Denne, borgarrådet Wennström, har med

instämmande av borgarråden Berglund och Mehr till stöd för sin uppfatt­

ning anfört:

I zonexpropriationsutredningens betänkande diskuteras ett likartat men

längre gående förslag om införande av en återköpsrätt till mark, som ex­

proprierats för stadsplanereglering men efter regleringen alltjämt utgör

tomtmark. Utredningsmannen avvisar denna tanke och går därför ej in på

de sannolikt olösliga problem, som uppkomma, om tomtmarken efter regle­

ringen skall kunna rättvist fördelas mellan alla de tidigare fastighetsägar­

na. Denna svårighet undgår man naturligtvis, när man i det nu framlagda

förslaget begränsar sig till sådana fastigheter, som efter regleringen bestå

med oförändrade gränser och byggnadshestämmelser. Å andra sidan kan

man då ifrågasätta, huruvida det överhuvudtaget är realistiskt att antaga

att några av de tomter, som indragas i expropriationszonen, komma att be­

stå helt oförändrade i dessa avseenden vid de genomgripande regleringar,

som det här är fråga om. Säkerligen blir det i regel aktuellt att åtminstone

införa bestämmelser om infarter för lastning och lossning, parkeringsut-

rymmen eller liknande. Försöker man vidga optionsrätten till att avse fas­

tighet, som icke undergår mera väsentlig ändring genom den nya stadspla­

nen, torde den emellertid bli omöjlig att praktiskt tillämpa.

Håller man därför på den bestämda avgränsningen till fastigheter, som

efter regleringen äro helt oförändrade, får institutet ganska egendomliga

verkningar. Snarast kommer det att bero på en slump, om en fastighetsägare

får sin optionsrätt eller ej, och man bör särskilt observera, att optionsrätten

i stor utsträckning blir beroende på hur pass modern den gällande stadspla­

nen för ifrågavarande fastighet råkar vara.

Zonexpropriationsutredningen har vidare beträffande förslaget om åter­

köpsrätt påpekat, att det rättstekniska underlaget för en sådan anordning

saknas och att den kräver en ganska vidlyftig reglering. Detta torde även

gälla om en motsvarande optionsrätt till tomträttsupplåtelse. Det förefaller

111

ig betänkligt att nu framlägga ett förslag, som skulle ytterligare kompli­

cera den förevarande lagstiftningsfrågan, i vilken det är så angeläget för sta­

den att få ett snabbt avgörande.

Om man trots dessa praktiska problem anser sig vilja förorda en options­

rätt av här ifrågavarande art, så måste denna ståndpunkt givetvis bygga på

uppfattningen att institutet såsom sådant skulle fylla eif angeläget behov.

Man frågar sig då vad det är som genom optionsrätten skall tillförsäkras

de förutvarande fastighetsägarna. Det kan icke vara ett värde, som fastighe­

ten äger före stadsplaneregleringcn, ty för detta har ägaren erhållit ersätt­

ning vid expropriationen. Det måste alltså vara ett värde, som har tillkom­

mit genom stadsplaneregleringcn — om denna ej hade kommit till stånd,

skulle fastigheten kanske till och med ha sjunkit successivt i värde. Princi­

piellt blir optionsrätten till tomträttsupplåtelse då av samma karaktär som

en återköpsrätt, och om institutet kommer att gälla vad zonexpropriations­

utredningen anfört om konsekvenserna av eu sådan återköpsrätt: »Att först­

nämnda kategori (de förutvarande fastighetsägarna) genom expropriatio-

nens definitiva karaktär går miste om utsikten att framdeles njuta värde-

stegringsvinst, torde från allmän synpunkt icke bedömas såsom en nack­

del. Även om eu allmän indragning av oförtjänt värdestegring icke förut-

sättes, så följer likväl icke härav, att lagen i en särskild punkt måste så ut­

formas, att dylik vinst direkt tillförsäkras den enskilde.»

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Enligt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund är

det en brist, att bestämmelser icke givits därom att fastighetsägare eller

nyttjanderättshavare, som på grund av en efter expropriation verkställd

sanering nödgats avflytta från saneringsområdet, skall erhålla förtursrätt

att efter verkställd ombyggnad återflytta till området. Förbundet avsåge

icke härmed, att fastighetsägare eller nyttjanderättshavare skulle äga någon

förtursrätt till återköp av mark eller till upplåtelse av tomträtt å området

eller ens någon rätt därtill. Förbundet funne emellertid, att i den mån ny­

byggnad skedde och utrymmen således bleve tillgängliga, tidigare bebvg-

gare å området borde äga förtursrätt vid upplåtelse av dessa utrymmen.

Det torde enligt förbundets mening få anses överensstämma med billighetens

krav, att bebyggare inom området, som måhända bott där eller bedrivit

rörelse där under mycket lång tid, icke utan tvingande skäl skulle avstängas

från möjlighet att efter skedd ombyggnad få återkomma. Genom en sådan

bestämmelse syntes även det allmännas ersättningsskyldighet vid expro­

priation kunna reduceras.

Bland dem som utöver de nu nämnda remissinstanserna anslutit sig till

tanken på någon form av företrädesrätt för tidigare rättsägare må slutligen

nämnas länsstyrelsen i Västmanlands län, sparbanksföreningen, stadshypo-

tekskassan, Stockholms handelskammare, en minoritet inom byggnadssty­

relsen och de tre förut nämnda reservanterna inom stadsförbundet. I

I allmänhet har remissinstanserna ej direkt uttalat sig beträffande frågan

huruvida lagstiftningen om zonexpropriation bör erhålla

allmän räckvidd eller om den bör begränsas till att gälla enbart

för Stockholm och eventuellt ytterligare ett antal större städer. I

några yttranden förekommer emellertid mer eller mindre bestämda uttalan­

den till förmån för de olika alternativen.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län att även om lagförslaget

närmast föranletts av och toge sikte på utpräglade storstadsförhållanden,

en stadsplaneteknisk sanering ur bostadspolitisk synpunkt framdeles torde

bli aktuell på åtskilliga håll i landet och för sitt realiserande erfordra samma

möjlighet till zonexpropriation som företag av Norrmalmsregleringens typ.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån håller före, att behov av zonexpropria­

tion föreligger ej endast för huvudstaden utan även för åtskilliga andra

städer i landet. Överlantmätaren i Västernorrlands län vitsordar, att kravet

på ändamålsenlig bebyggelse även i andra städer än Stockholm kan fram­

tvinga stadsombyggnadsföretag som i ett avgörande hänseende, nämligen

beträffande samhällsingripandets karaktär, blir jämförliga med Norrmalms-

regleringen. Överlantmätaren finner det därför motiverat, att det nya zon-

expropriationsinstitutet erhåller allmän räckvidd. Samma uppfattning har

hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Stockholms län och drätselkammaren i Sundsvall.

Bland förespråkarna för en speciallagstiftning må nämnas hovrätten för

Nedre Norrland. Hovrättens ståndpunkt är dock grundad på en önskan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

45

utvidga expropriationsinstitutets användningsområde. För att kunna genom­

föra sådana stora företag som t. ex. saneringen av Nedre Norrmalm i Stock­

holm torde det enligt hovrättens mening vara nödvändigt att åtminstone i

betydande utsträckning taga i anspråk de värdeökningar som bleve en följd

av företagen. Med hänsyn till betänkligheterna mot förslaget om better-

mentsbidrag syntes frågan knappast kunna lösas på annat sätt än genom

att berättiga stad att i dylikt fall expropriera fastighet, som kunde förväntas

komma att avsevärt stiga i värde på grund av saneringen. Enär emellertid

sådan expropriation endast borde ifrågakomma undantagsvis vid större,

mycket kostsamma regleringsföretag, syntes skäl tala för att expropriations-

i'ätt medgåves genom en lex in casu. Lagstiftningen skulle alltså för när­

varande begränsas till det aktuella Stockholmsfallet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om ej utredningens förslag

till en början borde läggas till grund för en speciallagstiftning för Norr-

malmsregleringen och att en blivande allmän lagstiftning i ämnet kunde

bygga på de erfarenheter som denna reglering säkerligen komme att till­

handahålla i riklig mängd. 1 samma riktning har länsstyrelserna i Kristian­

stads och Skaraborgs län uttalat sig. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser,

att de föreslagna bestämmelserna om zonexpropriation endast torde komma

att få en mycket begränsad räckvidd utanför de största städernas krets.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke lagen bör utformas såsom

en speciallag, avsedd att gälla i första hand för det aktuella fallet i Stock­

holm och, efter Kungl. Maj :ts förordnande i varje särskilt fall, då förhål­

landena påkalla lagens tillämpning. Emellertid vitsordar länsstyrelsen att

ett tydligt isaneringsbehov föreligger även i medelstora och mindre städer.

Frågan om att tillskapa rättsregler, ägnade att bättre än de nu gällande

tillgodose behovet av sådan sanering, borde göras till föremål för ytterligare

utredning. I

I ett flertal yttranden har berörts olika frågor, som äger samband med

värderingen vid expropriation. En remissinstans — hovrät­

ten över Skåne och Blekinge — har sålunda till diskussion upptagit spörs­

målet, huruvida icke det föreslagna zonexpropriationsinstitutet eventuellt bör

gynnas genom en särskild värderingsregel. I ett par yttranden har ifråga­

satts, om icke vissa direkt angivna värderingsprinciper borde lagfästas i

byggnadslagen. Åtskilliga remissinstanser har påtalat bristen på säkra vär­

deringsnormer vid expropriation över huvud samt hemställt om utarbetande

av dylika.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter riktigheten av utredning­

ens uttalande, att det för värderingen avgörande tidsmomentet syntes vara

expropriationsmålets anhängiggörande vid domstol. Hovrätten anför att före

1949 års ändringar i expropriationslagen den relevanta tidpunkten torde ha

varit tiden för ersättningens bestämmande eller för expropriantens tillträde,

om detta ägt rum tidigare (NJA II 1918 s. 249 f, Stralil, Fyra expropriations-

rättsliga uppsatser s. 309 ff). Frågan kunde enligt hovrättens mening ha

46

komplicerats genom 1949 års ändringar, genom vilka ju bland annat införts

rätt att överklaga värderingen. Numera kunde alltså värderingsfrågan kom­

ma upp i olika instanser med stora tidsmellanrum. Av 33 § expropriations­

lagen syntes emellertid framgå, att i varje fall en senare tidpunkt än an-

hängiggörandet vore avgörande. Detta vore ägnat att accentuera utredning­

ens slutsats, att enligt gällande lag expropriationsersättningen vid sanerings-

företag måste bestämmas efter värden, som starkt påverkats av den nya

stadsplanen. — I fortsättningen diskuterar hovrätten frågan om värdering­

en vid zonexpropriation. Hovrätten håller det icke för uteslutet, att kom­

munerna — om den allmänna värderingsregeln i expropriationslagen skall

gälla vid zonexpropriation — kommer att hysa farhågor för att expropria-

tionsersättningarna skall bli så höga, att kommunerna på den grund finner

sig böra avstå från att söka få till stånd dylik expropriation. Med utgångs­

punkt härifrån kunde det övervägas, huruvida icke en särskild värderings­

regel borde införas av innebörd att tätbebyggelsevärde endast i begränsad

utsträckning finge beaktas vid ersättningens bestämmande. En dylik värde­

ringsregel skulle alltså uteslutande syfta till att ekonomiskt säkerställa ge­

nomförandet av större stadsplaneregleringar. Zonexpropriation torde emel­

lertid bli erforderlig främst i större städer, och där kunde de ekonomiska

förutsättningarna i allmänhet antagas vara sådana, att den allmänna värde­

ringsregeln icke komme att verka avskräckande i antydda hänseende. Huru

därmed än förhölle sig, syntes det sagda icke utgöra tillräckligt skäl för av­

steg från den hävdvunna principen, att enskilda icke skulle genom expro­

priation komma i försämrat förmögenhetsläge. Härtill komme, att om vär­

deringen vid zonexpropriation skulle ske efter andra regler än värderingen

vid expropriation i allmänhet det lätt kunde inträffa att fall, som från den

enskildes synpunkt tedde sig tämligen likartade, komme att bedömas olika.

Att detta icke vore önskvärt, låge i öppen dag. För övrigt torde behovet av

en särskild värderingsregel vid zonexpropriation framträda med mindre

styrka, därest i enlighet med förslaget sådan expropriation kunde beviljas

redan då fråga väckts om antagande av stadsplan över det ifrågavarande om­

rådet. Tänkbart vore naturligtvis, att man beträffande expropriation över

huvud taget stadgade, att tätbebyggelsevärde icke alls eller blott delvis

skulle ersättas. Huruvida en sådan regel borde införas, ansåge hovrätten

emellertid icke kunna bedömas förrän problemen om jordvärdestegring bli­

vit ytterligare utredda.

Stadskollegiet i Stockholm — liksom även stadsförbundet — framhåller,

att om markvärdestegringen skall kunna utnyttjas såsom bidrag till regle-

ringskostnaderna, det vore av betydelse hur de allmänna värderingsreglerna

i expropriationslagen komme att tillämpas. Det bleve därvid givetvis av

vikt, att staden icke ålades att till fastighetsägaren utgiva ett beräknat av-

kastningsvärde hänförande sig till vissa -— mer eller mindre välgrundade

— förväntningar angående den nya stadsplanens närmare utformning. I

princip borde staden således icke behöva erlägga högre löseskilling än den

som motsvarade det värde, som vid inlösentillfället kunde grundas på klart

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

47

konstaterbara faktiska förhållanden. Den osäkerhet angående fastighetens

framtida användning, som kunde föreligga, borde således icke räknas sta­

den vare sig till nackdel eller fördel. Med andra ord borde de påståenden

som fastighetsägaren kunde komma att framställa angående den ännu ej

genomförda nya stadsplanen icke leda till att staden ålades någon bevis­

börda härutinnan. För alt säkerställa dessa värderingsprincipers praktiska

tillämpning ifrågasätter staaskollegiet och stadsförbundet, huruvida de icke

borde lagfästas bland de speciella expropriationsreglerna i byggnadslagen.

Även föredragande borgarrådet inom borgarrådsberedningen, borgarrådet

Wennström, betonar angelägenheten av att det nu bleve klart utsagt, att

markägaren ej skall tillföras sådana förväntningsvärden som beror just på

antaganden om den nya stadsplanen. Fastighetsägaren komme ju ej att del­

taga i kostnaderna för denna och skulle då ej heller på förhand skörda

några frukter av den. Att han kunde ha räknat med en värdestegring —

kanske redan när han förvärvade fastigheten — vore ej något giltigt skäl

att staden skulle nödgas betala ett överpris. En markvärdestegring av den­

na karaktär vore lika oförtjänt även om den varit väntad.

Bland dem som efterlyser klarare riktlinjer för fastighetsvärdering i sam­

band med expropriation må nämnas stadskollegiet i Göteborg. Kollegiet ytt­

rar, att det visserligen i lag och förarbeten funnes angivet att utredning om

»ortens pris» och »fastighetens avkastning» skulle tjänstgöra som vägled­

ning vid värderingen. I förarbetena hade emellertid samtidigt utsagts att

det kunde vara svårt att få fram ett »ortens pris» inom den trakt, där ex-

propriationen skedde, beroende på att försäljning av likartad karaktär icke

förekommit inom trakten. De osäkra och otillräckliga värderingsnormerna,

tillsammans med den ringa erfarenheten av expropriationslagens och bygg­

nadslagens värderingsregler, hade fört med sig att möjligheten att tillgripa

expropriation för närvarande utnyttjades i ringa omfattning. Städerna syn­

tes i stället ofta ha föredragit att söka träffa frivilliga avtal om förvärv av

fastigheter, trots att man därigenom i åtskilliga fall blivit nödsakad att be­

tala priser som överstiger vad man ansett vara skäligt. De angivna värde­

ringsnormerna borde erhålla en precisare karaktär; i annat fall torde icke

heller de nu föreslagna bestämmelserna komma att tillämpas i den utsträck­

ning som kollegiet ansåge önskvärt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Tomt expropriation.

Betänkandet.

Utredningen betonar att det föreslagna zonexpropriationsinstitutet avses

skola komma att användas för de mera undantagsvis förekommande fall, då

en stadsombyggnad lämpligen bör utföras i ett sammanhang. Vid sidan av

zonexpropriationen kommer följaktligen — fortsätter utredningen -— allt­

jämt att finnas utrymme för sådan expropriation av kvartersmark, där för­

farandet bör vara utformat med hänsyn till förutsättningen att stadsom-

48

byggnaden i första hand skall ankomma på enskild företagsamhet. För dy­

lik expropriation — som utredningen anser lämpligen kunna benämnas

tomtexpropriation — finns i gällande lag utformade bestämmelser,

nämligen reglerna om s. k. teknisk zonexpropriation i 44 § första stycket och

45

§ byggnadslagen. Utredningen säger sig ha övervägt, i vad mån behov kun­

de föreligga att företaga ändring i dessa bestämmelser. Såsom resultat av

dessa överväganden hade dock framgått, att någon ändring i sak icke syntes

vara erforderlig.

Bestämmelserna rörande tomtexpropriation har av utredningen upptagits

i 45 § byggnadslagen.

Såsom av den under avsnittet om zonexpropriation lämnade redogörelsen

framgår har utredningen diskuterat den närmare innebörden av det i 44 §

första stycket byggnadslagen upptagna villkoret att »stadsplanens genom­

förande ej (kan) förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripan­

de». Utredningens framställning i denna fråga har tidigare återgivits, men

för sammanhangets skull må här upprepas att nämnda villkor enligt utred­

ningens mening innebär, att exproprianten tvingas att för varje särskild fas­

tighet förebringa utredning icke blott av objektiva utan även av subjektiva

omständigheter. Expropriationsrätten blir — anför utredningen — beroende

av frågan, om den enskilde har vilja och förmåga att själv bebygga marken

i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Skyldigheten att bevisa

huru härmed förhåller sig åvilar enligt utredningen principiellt exproprian­

ten. Utredningen erinrar vidare att ifrågavarande villkor för expropriation

icke är uppfyllt redan därmed, att stadsplanens genomförande ej kommit till

stånd inom skälig tid från planens fastställande. Lagen lärer enligt utred­

ningens mening vara så att förstå, att om man har anledning räkna med

att markägaren inom skälig tid från det fråga om tvångsförvärv väcktes

själv skall genomföra planen, något tvångsförvärv ej får medgivas, även

om lång tid förflutit från planens fastställelse. Vid tillämpningen av 45 §

byggnadslagen vore det visserligen i praktiken vanligt, att ansökan om ex­

propriation gjordes samtidigt med en ansökan om villkorlig fastställelse

av stadsplan, och eftersom båda ansökningarna skulle prövas av samma

myndighet, låge det i sakens natur, att de ofta kunde bifallas på en gång.

Då emellertid sistnämnda lagrum icke innebure, att för expropriationens

beviljande andra villkor skulle gälla än de i 44 § första stycket angivna, ble­

ve läget likafullt ovisst.

Yttrandena.

Flertalet remissinstanser har ej berört utredningens förslag beträffande

s. k. tomtexpropriation. Några instanser, däribland hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Södermanlands och

Örebro län samt advokatsamfundet, har uttryckligen förklarat sig ej ha nå­

gon erinran att framställa mot utredningens förslag i denna del. I flera ytt­

randen hävdas däremot att de nuvarande bestämmelserna icke är tillfreds­

ställande. Sålunda anför drätselkammaren i Norrköping, att det måste anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

49

vara eu alltför stor bevisbörda för städerna att kunna bevisa eller ens göra

troligt, att stadsplanens genomförande ej kunde förväntas äga rum inom skä­

lig tid utan deras ingripande. Bevisningen borde därför underlättas antingen

genom att bevisbördan fördelades eller att villkoret uteslötes. Länsstyrelsen i

Östergötlands län finner denna invändning befogad, i all synnerhet som de

svårigheter denna bevisning beredde samhället torde ha varit anledningen

till att institutet kommit till så ringa användning. Det förefölle länsstyrelsen

mindre rationellt att bibehålla stadgandet om tomtexpropriation i dess nu­

varande utformning. Av liknande uppfattning är drätselkamrarna i Hälsing­

borg och Gävle, överlantmätaren i Örebro län uttalar, att det till medgivande

av tomtexpropriation knutna villkoret att stadsplanens genomförande ej kan

förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande i praktiken oftast

finge anses utgöra ett avgörande hinder för det kommunala initiativet. Den

utredning, kommunen här såsom expropriant måste förebringa för att er­

hålla medgivande till expropriation, komme i regel att beröra subjektiva för­

hållanden, varom det över huvud taget vore svårt att åstadkomma någon

klar bevisning. I varje fall torde möjligheterna i detta hänseende oftast te

sig så osäkra, att det för mindre och medelstora stadskoinmuner redan av

ekonomiska skäl bleve vanskligt att söka komma fram på den vägen. Enligt

överlantmätarens uppfattning syntes tillfället nu vara lämpligt, att det ovan

berörda villkoret underkastades jämkning. Behovet av en sådan hade fått

allt större aktualitet.

En del remissinstanser vänder sig icke i första hand mot ett bibehållande

av nuvarande regler rörande tomtexpropriation men hävdar att den tolk­

ning utredningen, enligt vad förut anförts, givit reglerna ej kan godtagas.

Sålunda anför överståthållarämbetet i anslutning till ett av ämbetet tidi­

gare avgivet yttrande över en av Stockholms stad framställd, på gällande rätt

grundad expropriationsansökao, att en fastighetsägares förmåga att genom­

föra stadsplanen i regel främst vore beroende på hans ekonomiska resurser

och följaktligen, åtminstone till väsentlig del, kunde bedömas objektivt, jäm­

väl när — såsom i 45 § byggnadslagen förutsattes kunna ske — stadsplane­

förslag förelåge till samtidig prövning. Huru de faktorer skulle framkomma,

som måste ligga till grund för el t sådant bedömande, innefattade ett intrikat

spörsmål. Å ena sidan kunde det icke åligga stad, som påstode att genomfö­

rande av stadsplanen ej kunde förväntas äga rum inom skälig tid utan sta­

dens ingripande, att styrka det negativa faktum som innefattades i påståen­

de om oförmåga hos fastighetsägaren. Å andra sidan kunde icke, gentemot

ett påstående från stadens sida, skäligen å fastighetsägaren övervältras hela

bevisbördan därom, att denne besutte förmåga i nu berörda avseende. Enligt

ämbetets mening borde ifrågavarande bevisspörsmål i princip lösas så, att

där staden påstått oförmåga hos fastighetsägaren, denne hade att bidraga

till utredningen genom att framlägga — ofta endast för honom tillgängligt —

material, som åtminstone i viss mån gjorde det sannolikt att han besutte er­

forderliga ekonomiska möjligheter att genomföra stadsplanen. Skedde ett

sådant framläggande, gåves staden tillfälle att komma med erinringar mot

4 Ilihang till riksdagens protokoll 195:1. I samt. Nr 218.

50

berörda material; och genom en samverkan på angivet sätt mellan staden

och fastighetsägaren bereddes ett något så när fast underlag för den pröv­

ning som jämlikt 44 § första stycket ankomme på Kungl. Maj :t. Ämbetets

uppfattning om förevarande bevisspörsmål sammanfölle alltså icke med

utredningens. Det vore därför önskvärt, att denna fråga bleve klarlagd i mo­

tiven till blivande lagstiftning. Med anledning av att enligt utredningens för­

slag institutet zonexpropriation vore avsett för de mera undantagsvis före­

kommande fall, då en stadsombyggnad lämpligen borde utföras i ett sam­

manhang, medan i övriga fall tomtexpropriation skulle komma till använd­

ning, har ämbetet framhållit att särskilt i mera svårbedömda gränsfall kun­

de tänkas, att staden vid sina överväganden huruvida det ena eller det andra

expropriationsinstitutet borde komma till användning, med hänsyn till be­

vissvårigheter funne sig nödsakad att åberopa 44 § i dess föreslagna lydelse,

där eljest tomtexpropriation mycket väl kunnat leda till stadsplanens ända­

målsenliga genomförande. Bevissvårigheter skulle sålunda kunna föranleda

en icke förutsatt begränsning av tillämpningsområdet för institutet tomtex­

propriation.

Enligt stadskollegiet i Stockholm syntes bibehållandet av de nuvarande

reglerna om tomtexpropriation för de fall, som icke omfattades av det före­

slagna nya zonexpropriationsinstitutet, icke giva anledning till några prin­

cipiella erinringar. Bestämmelsernas användbarhet torde emellertid enligt

kollegiets mening vara större än vad utredningen ansett. I varje fall hade

deras hittillsvarande tillämpning knappast givit stöd för en så restriktiv tolk­

ning. Skulle däremot bestämmelserna tillämpas på sätt utredningen förut­

satte, vore de ur stadens synpunkt alls icke tillfredsställande. Ur stadens

synpunkt vore det av vikt, att bevisbördan beträffande fastighetsägarens

vilja och förmåga att genomföra stadsplanen icke helt övervältrades på sta­

den. Om det vore angeläget för staden att för stadsplanens genomförande ex­

propriera en fastighet och staden gjort sannolikt, att skäl för expropriation

förelåge, borde det ankomma på fastighetens ägare att, om han önskade und­

gå expropriation, tillfredsställande styrka sin vilja och förmåga att själv ge­

nomföra stadsplanen. Han borde därvid givetvis icke ha möjlighet att dröja

med sin motbevisning så att stadsplanens genomförande på detta sätt förse­

nades. — I Stockholm torde det vara regel, att teknisk zonexpropriation av

praktiska skäl måste begäras redan i samband med den nya stadsplanens

fastställande. För dessa fall vore det givetvis nödvändigt att bedömandet av

förutsättningarna för expropriation kunde ske på detta tidiga stadium. Vore

detta icke möjligt, skulle ju bestämmelsen om expropriation i samband med

villkorlig fastställelse av stadsplan vara i praktiken oanvändbar. Enligt kol­

legiets mening borde det preciseras vilken bevisbörda som vid tomtexpropria­

tion åvilade staden.

Ej heller stadskollegiet i Göteborg anser i och för sig anledning föreligga

till erinran mot utformningen av det föreslagna tomtexpropriationsinslitu-

tet. Kollegiet har emellertid i detta sammanhang med styrka vänt sig mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

51

utredningens tolkning av stadgandena rörande detta institut och hävdat att

utredningens betraktelsesätt ledde till orimliga konsekvenser, i det att be­

stämmelserna om expropriation i förening med villkorlig fastställelse prak­

tiskt taget skulle sättas ur funktion. Enligt kollegiets uppfattning måste

den enskilde påläggas så stor del av bevisbördan beträffande »vilja och

förmåga», att uppskov med Kungl. Maj :ts ställningstagande icke behövde

uppkomma. Skulle den föreslagna 45 § icke tolkas på sätt kollegiet sålunda

hävdat, ansåge kollegiet det vara nödvändigt, att markägaren i lagtexten ut­

tryckligen ålades bevisbörda i det av kollegiet angivna hänseendet. — Beträf­

fande värderingsprinciperna vid expropriation i samband med villkorlig

fastställelse av stadsplan uttalar kollegiet, att värderingen

borde baseras på förut gällande plan, enär stadens markförvärv vore en

törutsättning för den nya stadsplanens genomförande, och värdeökningen

således vore avhängig av om staden förvärvade mark eller ej.

Liknande uppfattning har uttalats av bl. a. drätselkamrarna i Malmö, Lin­

köping och Karlskrona samt stadsförbundet och kommunal-tekniska före­

ningen.

Enligt byggnadsstyrelsens mening ville det synas som om utredningen

underskattat de möjligheter till expropriation, som inrymts i den nuvarande

44 § byggnadslagen. Sålunda syntes varken förarbetena till denna paragraf

eller den praxis som utbildats vid dess tillämpning behöva leda till en så

snäv tolkning som utredningen ansett vara ofrånkomlig. Att expropriation

förekommit i så förhållandevis ringa utsträckning enligt detta författnings-

rum torde främst bero på ovetenhet eller osäkerhet hos de kommunala myn­

digheterna om de möjligheter som enligt detsamma stode till buds. Avfatt­

ningen av den nuvarande lagtexten vore dock icke så tydlig som varit önsk­

värt och den hade därför erbjudit vissa svårigheter vid tolkningen.

Några remissinstanser har även påtalat den oklarhet som föranleddes av

uttrycket »inom skälig tid» i gällande 44 § (motsvarande 45 § förslaget).

Stadsfullmäktige i Avesta har i detta hänseende föreslagit en uttrycklig be­

gränsning till exempelvis ett år.

Vidare må i detta sammanhang nämnas att bostadsstyrclsen anmärkt där­

på att stadgandet om tomtexpropriation begränsats till att avse expropria­

tion endast »i annat fall än i 44 § sägs». Styrelsen anför härom:

Tillämpligheten av 44 § har av utredningen inskränkts genom ett utta­

lande av innehåll dels att zonexpropriation icke bör stå till förfogande för

planerad ombyggnad, om vilken det med fog kan sägas, att dess behövlig­

het huvudsakligen hänför sig till enskilda intressen, dels att en ombyggnad,

som ej har annat syfte än att bereda markägaren — t. ex. staden själv —-

fördelen av en förhöjd byggnadsrätt, icke bör utgöra tillräcklig grund för

zonexpropriation. Alt öka byggnadsrätten inom ett sammanhängande om­

råde av eu central stadsdel utan att samtidigt behov föreligger att vidtaga

mer omfattande trafiktekniska åtgärder kan i vissa fall vara ett väsentligt

allmänt intresse liksom önskemålet att i ett sammanhang genomföra eu

sålunda ändrad stadsplan. Man kan med eu sådan stadsplanercglcring

åsyfta att tillgodose ett ökat behov av centralt belägna kontorslokaler eller

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

att skapa ett centrum för ett bebyggelseområde, för vilket tillkomsten av

affärer och allmänna byggnader m. m. är angeläget. I sådana fall kan man

icke alltid räkna med att den ändrade stadsplanen tillräckligt snabbt kom­

mer att genomföras av de enskilda fastighetsägarna. Med den nyss angivna

inskränkningen i tillämpningen av förslagets 44 § och med den formulering,

som 45 § förslaget erhållit, skulle sannolikt, eftersom fråga är om om­

byggnad i ett sammanhang, expropriation icke kunna förekomma i fall,

där fråga är om enbart en ökning av byggnadsrätten.

Den vidtagna begränsningen av förslagets 45 § (»i annat fall än i 44 §

sägs») kunde enligt bostadsstyrelsens mening på anförda grunder medföra

mycken tvekan och kanske olyckliga resultat i tillämpningen. Det vore att

föredraga, om begränsningen endast avsåge fall i vilka en tillämpning av

44 § av en eller annan anledning icke komme ifråga.

Till sist må nämnas att svenska väg- och vattenbyggares riksförbund yr­

kat, att fastighetsägaren måtte tillerkännas återköpsrätt även vid tomtex-

propriation.

Expropriation på grund av värdestegring samt bettermentsbidrag.

Betänkandet.

Efter att ha motiverat sitt förslag till nya regler om zonexpropriation an­

för utredningen, att en fråga av mera fristående karaktär vore huruvida vid

sidan av detta institut borde finnas regler motsvarande dem som för när­

varande vore upptagna i 44 § andra och tredje styckena byggnadslagen och

för vilka termen värdestegringsexpropriation enligt utredning­

ens mening syntes vara att föredraga framför det här i landet brukade ut­

trycket ekonomisk zonexpropriation. Utredningen anför i den­

na fråga inledningsvis följande:

Det är utan vidare klart, att om zonexpropriationen får det tillämpnings­

område som av utredningen föreslås, detta inrymmer huvudparten av de

fall, för vilka värdestegringsexpropriation hade kunnat ifrågakomma. Sist­

nämnda slag av expropriation måste nämligen, i likhet med sin franska före­

bild, tänkas i främsta rummet gälla fastigheter, vilka undergå värdesteg­

ring genom sitt grannskap till de vid stadsplaneregleringen utförda anlägg­

ningarna. Av lagmotiven framgår att man funnit behov av värdestegrings­

expropriation särskilt i sådana fall, då en gatureglering kräver genombry­

tande av bebyggt område och regleringens genomförande förorsakar värde­

stegring på fastigheter, som gränsa intill eller ligga i närheten av de nya an­

läggningarna. Men den kategori av fastigheter man sålunda haft i åtanke

kommer tydligen att i stort sett bli identisk med den kategori, som vid till-

lämpning av zonexpropriation kommer att ingå i det exproprierade området.

Att expropriationsrätten i förra fallet grundas på värdestegringen, i senare

fallet på andra faktorer, spelar härvidlag ej någon roll. I båda fallen blir

__förutsatt att expropriation verkligen sker — resultatet detsamma, d. v. s.

att kommunen blir ägare till fastigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

53

Införandet av zonexpropriation undanrycker alltså i mycket väsentlig

grad det faktiska underlag, på vilket man en gång grundat antagandet om

värdestegringsexpropriationens behövlighet. Oberoende härav kan emeller­

tid frågas, om värdestegringsexpropriationen i sin nuvarande gestaltning

överhuvudtaget fyller eller kan tänkas fylla någon från allmän synpunkt

nyttig funktion. Såsom framgått av tidigare lämnad redogörelse har denna

expropriationsform under sin tjuguåriga existens inom svensk lagstiftning

icke i något enda fall utnyttjats med sådant resultat att expropriation verkli­

gen kommit till stånd. Detta faktum är betydelsefullt nog för att stämma

till eftertanke beträffande institutets existensberättigande.

Att införandet av värdestegringsexpropriation utfallit så negativt som nyss

angivits torde icke kunna förklaras därmed, att det saknats tillfällen, då

institutet hade kunnat bringas i tillämpning. Sådana tillfällen ha förefun-

nits åtminstone i Stockholm, där i själva verket också ett försök att tillämpa

dessa lagbestämmelser fortskridit så långt som till en avlämnad expropria-

tionsansökan. Av vissa svar på utredningens enquéte kan också utläsas, att

man här och var även i andra städer haft värdestegringsexpropriation under

övervägande. Såsom förklaring till att dessa ansatser till en tillämpning av

institutet avstannat har såväl från Stockholm som från andra håll uppgivits,

att lagbestämmelserna vore alltför komplicerade för att kunna praktiskt an­

vändas. Att denna förklaring också är den riktiga framstår såsom sannolikt.

Då det knappast kan betvivlas, att kommunerna erfarit behov såväl av vid­

gad expropriationsrätt som av särskilda bidrag till finansierandet av större

stadsplaneregleringar, och båda dessa behov avsetts skola tillgodoses genom

värdestegringsexpropriationen, torde anledningen till att denna lämnats oan­

vänd få sökas i det sätt på vilket institutet utformats.

Utredningen nämner härefter att bestämmelserna i 44 § andra och tredje

styckena byggnadslagen om värdestegringsexpropriation blivit föremål för

detaljerad kritik i ett av vice stadsjuristen i Stockholm E. G. Westman av­

givet utlåtande. Sammanfattningsvis yttrar utredningen rörande detta utlå­

tande, vars innehåll närmare refereras å s. 65—75 i betänkandet, att det i

utlåtandet framhållits att en expropriationsansökan måste föregås av kost­

samma fastighetsvärderingar och kalkyler av gatukostnadsbidrag och värde­

stegring och att denna vidlyftiga utredning skulle kunna bli utan värde, om

Kungl. Maj :t vid prövning av ansökningen funne, att kostnaden för genom­

förandet av stadsplanen icke väsentligt överstege gatukostnadsbidragen

eller att den avtalsvis eller av domstol fastställda värdestegringen å fastig­

heterna ej kunde anses väsentlig. I utlåtandet hade vidare understrukits att

förfarandet vid värdestegringens bestämmande kunde komma att taga av­

sevärd tid i anspråk, en olägenhet som tydligen kommit att framträda star­

kare efter det genom 1949 års lagändringar möjlighet uppkommit att frågan

om värdestegringen fullföljdes genom flera instanser. Slutligen hade också

i utlåtandet framhållits, att eftersom fastighetsägarna kunde undgå expro­

priation genom att förklara sig villiga att utgiva kontantbidrag, kommunen

icke säkert kunde påräkna att erhålla elt sammanhängande cxpropriations-

område. I anslutning härtill hade anmärkts alt en fastighetsägares erbju­

dan om kontantbidrag kunde komma på ett relativt sent stadium av cxpro-

priationsförfarandet, varigenom kommunens kostnader för detta ytterligare

ökades utan motsvarande kompensation, samt att bidraget måste antagas

54

Knngl. Maj.ts proposition nr 218-

bli fastställt till lägre belopp än det som borde föranledas av fastigheternas

framtida verkliga avkastningsvärde.

Efter att ha återgivit dessa synpunkter anför utredningen för egen del:

Synpunkter sådana som de nu återgivna torde rätt väl avspegla den kri­

tiska inställning, som man på många håll och särskilt inom städernas fas­

tighetsförvaltningar hyser mot den nuvarande värdestegringsexpropriatio-

nen. Att denna är förbunden med olägenheter i angivna hänseenden synes

otvivelaktigt. Söker man närmare efter roten och upphovet till att regleringen

i 44 g andra och tredje styckena kommit att te sig såsom misslyckad, torde

man emellertid svårligen kunna underlåta att uppmärksamma själva den

konstruktion som uppbär denna reglering, d. v. s. den egenartade samman­

koppling', som här gjorts mellan en form av expropriation, å ena sidan, och

en skyldighet att utgiva s. k. bettermentsbidrag, å andra sidan. Att denna

sammankoppling har vissa drag, vilka från principiell synpunkt kunna te

sig mindre tilltalande, skall här blott i förbigående antydas. Vad som in­

tresserar är närmast frågan, om genom sammankopplingen verkligen till­

skapats en praktikabel anordning för expropriation eller för uttagande av

bidrag.

Enligt lagens förarbeten skulle ifrågavarande expropriationsrätt i första

hand betraktas såsom ett medel för utkrävande av bidrag till kommunens

kostnader för viss anläggning. Att detta betraktelsesätt har fog för sig be­

kräftas i själva verket ganska väl därmed, att markägaren kan fria sig från

ett expropriationsanspråk genom att ikläda sig skyldighet att gälda visst

bidrag. Men härav följer också att anordningen, bedömd från en expro-

priants synvinkel, måste te sig föga värdefull. En kommun, som av ena

eller andra skälet önskar förvärva äganderätten till viss mark, kan icke rim­

ligen knyta några förhoppningar till en lagbestämmelse, som överlämnar

åt kommunens motpart att avgöra, om kommunen skall få marken eller icke.

Att kommunen i stället för marken får ett bidrag är knappast till någon

tröst, om äganderätten till marken hade avgörande betydelse för ett visst

kommunalt företag, medan bidraget i det föreliggande fallet är av helt un­

derordnad betydelse för kommunens ekonomi. Om man åter tänker sig ett

fall, där kommunen verkligen eftertraktar bidrag till kostnaden för plane­

rade anläggningar, medan expropriation icke är nödvändig utan tvärtom

skulle falla sig oläglig för kommunen, så kan ifrågavarande lagbestämmel­

ser icke heller sägas vara till fördel. För att utfå bidraget skulle kommunen

i detta fall nödgas inlåta sig i en dyrbar och omständig procedur, som må­

hända i stället för att föra till målet skulle försätta kommunen i en situa­

tion som den helst velat undvika.

Den gjorda exemplifieringen må vara tillräcklig för att belysa, hurusom

sammankopplingen mellan expropriation och bidragsskyldighet så att säga

lamslår sig själv. Den giver till resultat, att reglerna icke bli tillämpade,

vare sig av dem, vilka önska expropiera, eller av dem, vilka önska bidrag.

Den tänkbara tredje kategori, d. v. s. kommuner vilka utgå från att ett po­

sitivt resultat, sak samma om det blir expropriation eller bidrag, kan löna

mödan att göra en expropriationsansökan, är sannolikt icke stor.

På grund av vad sålunda anförts har utredningen förordat att, vid en

revision av lagbestämmelserna på förevarande område, expropriation och

bidragsskyldighet lösgöras från varandra och regleras såsom självständiga

institut. Denna tanke innebär icke — anför utredningen — med nödvän­

dighet, att i lagen nu skall upptagas en ny expropriationsform, d. v. s. en

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

55

värdestegringsexpropriation, som ställs oberoende av fastighetsägarnas vil­

lighet att utgiva bidrag. En dylik nybildning tillhörde det stora problemet

om indragning av oförtjänt värdestegring, d. v. s. ett ämne vari utredningen

icke skulle företräda någon slutgiltig ståndpunkt. Då den föreslagna zon-

expropriationen — samtidigt som den finge en vida effektivare karaktär

än den nuvarande värdestegringsexpropriationen — enligt utredningens me­

ning i huvudsak komme att täcka tillämpningsområdet för den sistnämnda

expropriationstypen, torde anledning saknas att nu framkonstruera någon

direkt motsvarighet till denna. Beträffande bidragsskyldigheten ställde sig

saken annorlunda. Huvudsyftet med de nuvarande bestämmelserna i 44 §

andra och tredje styckena byggnadslagen syntes vara att bereda kommu­

nerna möjlighet att få bidrag till de stora kostnader, som följde med vissa

stadsombyggnadsföretag och som icke kunde täckas med de ordinära gatu-

inarksersättningarna och gatubvggnadskostnadsbidragen. Utredningen an­

ser, att det med hänsyn härtill knappast skulle vara försvarligt att låta bi­

dragsskyldigheten bortfalla och den har därför framlagt det förslag till ny

reglering av denna skyldighet, för vilket inledningsvis redogjorts (b e 11 e r-

mentsbidragen).

Beträffande motiveringen till detta förslag må här endast återgivas ett par

avsnitt, som särskilt uppmärksammats under remissbehandlingen.

Såsom förut anmärkts skall enligt utredningens förslag omfattningen av

fastighetsägares bidragsskyldighet bestämmas dels av den uppkomna värde­

ökningens storlek och dels av kostnaden för stadsplanens genomförande. Be­

träffande värdeökningen anför utredningen, att utgångspunkten för

bedömningen bleve det värde fastigheten hade innan fråga väcktes om anta­

gande av den nya planen samt att detta värde skulle jämföras med det värde

fastigheten har, då anspråk på kostnadsbidrag framställes. Skillnaden mellan

dessa värden utgjorde värdeökningen. Utredningen fortsätter:

Det gäller att av värdeökningen skilja ut vad som beror på stadens åtgö­

randen. Uteslutet är naturligtvis icke, att hela värdeökningen kan vara av-

hängig härav. Den värdeökning som uppkommer från det staden givit of­

fentlighet åt sin avsikt att genomföra ett med bidragsrätt förenat företag till

dess någon tid — ett eller ett par år — förflutit sedan företaget slutförts, sy­

nes av praktiska skäl kunna presumeras vara i sin helhet orsakad av sta­

dens åtgöranden. Men allteftersom tiden går kunna nya omständigheter till­

komma, som öva inflytande på fastighetsvärdena. En större stadsplaneregle-

ring kan ha tillskapat vissa förutsättningar för en expansion inom närings­

livet, en expansion som visserligen icke inträtt omedelbart, beroende på att

andra förutsättningar härför saknats, men som vid en senare tidpunkt, när

de sistnämnda förutsättningarna uppfyllts, framträtt med full styrka. Så­

lunda kan tillkomsten av en industri medföra att nya affärslägen tillskapas

med påföljd att värdeökning uppkommer. Denna värdeökning kan uppträda

separat eller blanda sig med den värdeökning, som direkt härrör från sta­

dens åtgöranden. Anledningarna till uppkomsten av eu dylik sekundär vär­

deökning kunna givetvis vara synnerligen skiftande. Dylik värdeökning

framträder emellertid mera såsom en följd .av den allmänna utvecklingen än

av de särskilda kommunala åtgörandena. Med lagförslaget avses ej att så­

dan sekundär värdeökning skall utgöra grund för bidragsskyldighet, även

56

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 218.

om staden med visst fog skulle kunna göra gällande att värdeökningen ej

skulle ha inträtt, därest regleringen ej skett. Ju längre tid som förflyter in­

nan bidragsplikten aktualiseras, desto svårare torde det bliva för staden att

ådagalägga att värdeökningen i sin helhet är omedelbart förorsakad av sta­

dens åtgöranden.

Förut har nämnts att varje fastighet, som avsevärt stiger i värde,

enligt lagförslaget skall, oavsett fastighetens läge, i princip

kunna komma i betraktande vid uttagande av kost-

nadsbidrag. Utredningen utvecklar denna princip sålunda:

Främst blir det naturligtvis de inom regleringsområdet och de i närheten

av detta belägna fastigheterna, som undergå värdestegring. Det är emellertid

tänkbart, att betydande värdeökning kan uppkomma även för fastigheter,

som ligga på längre avstånd från regleringsområdet. Kan det ledas i bevis,

att denna värdestegring beror på stadens åtgöranden, böra även sådana mera

avlägset liggande fastigheter kunna indragas i bidragsplikten. Denna möjlig­

het innebär visserligen ett visst osäkerhetsmoment såtillvida, att fastighets­

ägare icke alltid säkert kan veta om bidrag kommer att avkrävas honom

eller icke, en ovisshet, som kan fortfara rätt länge, om kravet på bidrag skall

få lov att framställas under någon längre tid efter stadsplanens genomfö­

rande. Det torde måhända därför kunna ifrågasättas, om icke Kungl. Maj :t

t. ex. i anslutning till stadsplanens fastställande borde angiva gränserna för

det influensområde, inom vilket fastighetsägarna skola vara bidragspliktiga.

En sådan gränsdragning skulle dock förmodligen bliva alltför godtycklig,

enär den värdestegrande effekten av en planändring näppeligen låter sig

bedöma på ett så tidigt stadium. Den ifrågasatta prövningen kunde lätt få

karaktären av lösa antaganden, och härav skulle följa en avsevärd risk att

området utmättes antingen för stort eller för litet till nackdel för ena eller

andra parten. Även om bestämmandet av ett dylikt influensområde förlädes

till en senare tidpunkt — t. ex. då stadsplanen genomförts eller vederbörande

anläggning byggts färdig — skulle området likväl knappast kunna avgränsas

så att föreliggande rättvisesynpunkter bleve tillgodosedda. För områdets fixe­

rande skulle praktiskt taget erfordras kännedom om alla de faktorer som

äro av betydelse för bidragsplikten. Det är tydligt att sådan kännedom ej

ernås, förrän bidragsplikten i sinom tid aktualiseras. Om fastighetsägarna

sålunda under viss kortare eller längre tid komma att sväva i ovetskap om

huruvida staden ämnar utkräva kostnadsbidrag av dem eller icke, behöver

detta ändå icke bliva till alltför stor olägenhet för dem. Det är att märka, att

kostnadsbidrag uttages inom ramen för värdeökningen och att fastighets­

ägarens förmögenhetsställning sålunda icke försämras genom stadsplanens

genomförande. Som framgår av vad i andra stycket av förevarande paragraf

föreslås, avses fastighetsägaren skola få behålla viss del av den värdesteg­

ring som genom kommunens åtgöranden kommit hans fastighet till del.

Skyldighet att utgiva kostnadsbidrag skall enligt förslaget åvila ägare till

fastighet, för vilken uppkommer avsevärd värdeökning. Det kan emellertid

enligt utredningen förutses, att bidragsskyldigheten i allmänhet ej kommer

att aktualiseras omedelbart och kanske ej heller inom den närmaste tiden

sedan stadsplan genomförts. Förslaget anger ej någon tidpunkt, före

vilken anspråk på bidrag skall ha framställts. De all­

männa reglerna om fordringspreskription medföra dock enligt utredningens

mening, att stads rätt till kostnadsbidrag upphör efter tio år från bidragsrät-

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

57

tens uppkomst, d. v. s. från den tidpunkt då stadsplanen blivit för stadens

del genomförd eller vederbörande anläggning (trafiktunnel etc.) eller del där­

av byggts färdig. Utredningen framhåller att det helt naturligt vore ett in­

tresse för staden att i det längsta dröja med uttagandet av bidrag för att

därigenom fånga in så mycket som möjligt av den värdeökning vartill sta­

dens åtgärder givit upphov. Innan staden så äntligen påfordrade bidrags-

pliktens fullgörande, kunde givetvis ha inträffat, att fastighet övergått till

ny ägare. I så fall hade staden att rikta sitt anspråk på kostnadsbidrag mot

den som äger fastigheten, då anspråket framställes. Mot att bidragsskyldig-

heten sålunda kunde drabba ny ägare till fastighet, kan måhända — anför

utredningen — invändas att det icke alltid vore han som fått njuta värde-

stegringsfördelen; vid förvärvet av fastigheten kunde köpeskillingen ha inne­

fattat viss del av värdestegringen. Att med hänsyn härtill uppställa såsom re­

gel, att bidragsskyldigheten för att få göras gällande skall vara anmärkt i

1'astighetsbok, torde dock enligt utredningens mening icke vara påkallat. Det

kunde rimligen förutsättas, att den som ville köpa fastighet inom ett sane­

rat område eller fastighet vars värde kunde påverkas av tunnelbygge eller

liknande åtgärd iakttoge den försiktighet, som erfordrades med hänsyn till

eventuell bidragsskyldighet.

Slutligen må nämnas att utredningen berört de fall då genomförandet av

en stadsplan medförde värdeminskning för viss fastighet. I denna

del anföres i betänkandet bland annat:

Gällande lagstiftning har icke förbisett att en stadsplaneändring kan med­

föra värdeminskning utan har fastmera sörjt för att fastighetsägare och and­

ra berörda i ganska stor utsträckning bliva gottgjorda, då de lida skada ge­

nom stadsplanereglering. Enligt 48 § byggnadslagen är stad sålunda skyldig

att lösa mark, om denna enligt den nya stadsplanen skall användas för an­

nat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd därav endast

kan nyttja marken på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess

tidigare värde. Och enligt 75 § samma lag kan stad bliva skadeståndsskyldig,

om vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän sam­

färdsel, helt eller delvis blir använt för annat ändamål eller ändrat till sitt

höj dläge, och skada därigenom uppstår för ägare av invid liggande mark

eller byggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller bygg­

naden eller för innehavare av servitut, som vilar å marken. Att man ej givit

denna ersättningsskyldighet allmän räckvidd, vilket 1903 års stadsplane-

lagskommitté föreslog, sammanhänger med att högsta domstolen vid gransk­

ning av kommitténs förslag anmärkte, att ersättningsskyldigheten borde be­

gränsas och noga utmärkas, då det ej borde ifrågakomma, att varje genom

stadsplans genomförande uppkommen skada, hur medelbart densamma än

kunde vara, bleve föremål för ersättning. Det förhållandet att förslaget nu

utvidgar stads möjlighet att uttaga kostnadsbidrag vid värdestegring medför

självfallet icke såsom nödvändig konsekvens, att fastighetsägares rätt till

ersättning för värdeminskning måste vidgas. Härvidlag må erinras att nyss­

nämnda stadganden i 48 och 75 §§ ha ett mycket mera vidsträckt tillämpnings­

område än vad fallet är med den nu föreslagna skyldigheten att gälda kost­

nadsbidrag, som ju icke är avsedd att tillämpas annat än vid större reglering­

ar och därmed likställda företag. Det kan ock erinras, att medan stads ska-

58

deståndsskyldighet kan göras gällande icke blott av fastighetsägare utan

även av andra, endast ägare av fastighet skall kunna komma ifråga för gäl­

dande av kostnadsbidrag.

Yttrandena.

Bettermentsbidragen.

Mot tankegången att kommun bör få del i den värdestegring, som för

vissa fastigheter kan uppkomma i samband med genomförandet av större

stadsplaneregleringar, har i allmänhet några invändningar ej rests under

remissbehandlingen. I åtskilliga fall har remissinstanserna uttryckligen

uttalat sig till förmån för denna princip. Sålunda kan nämnas att hovrätten

för Nedre Norrland — liksom även länsstyrelsen i Örebro län — funnit

det rimligt att, om värdet av en fastighet bleve avsevärt ökat genom åtgär­

der från kommunens sida, dess ägare kunde åläggas att taga del i de av

den kommunala åtgärden föranledda kostnaderna. Länsstyrelsen påpekar,

att denna princip för övrigt redan godtagits vid tillkomsten av stadgandena

om gatumarksersättning och gatubyggnadskostnadsbidrag. Länsstyrelsen

i Kristianstads län erinrar för sin del, att principen godtagits också genom

antagandet av nuvarande bestämmelser om ekonomisk zonexpropriation.

Skånes handelskammare godtar tanken såsom sådan, att ersättningsskyl­

dighet må påläggas fastighetsägare som har direkt nytta av vissa av kom­

munen vidtagna åtgärder. Handelskammaren anser det dock vara en oav­

vislig förutsättning för ersättningsskyldighet, att de utförda arbetena verk­

ligen konstaterats ha medfört konkret nytta för den fastighet varom frå­

ga är.

En avvikande mening hävdas av länsstyrelsen i Södermanlands län. Läns­

styrelsen finner det visserligen skäligt, att stad som haft kostnader för en

bebyggelsereglering skall äga för någon del av dessa kostnader uttaga er­

sättning av fastighetsägare, vilkas egendom genom regleringen avsevärt sti­

git i värde, men länsstyrelsen anmärker att en mer eller mindre oförtjänt

värdestegring också förekommer på många andra områden i det ekonomiska

livet och att det får anses godtyckligt att just i detta fall verkställa en in­

dragning av värdestegringen. Än mera kritiskt ställer sig Stockholms han­

delskammare och fastighetsägareförbundet. Handelskammaren understry­

ker att stadsdelssaneringar av den storlek, varom i detta sammanhang är

fråga, vidtas i hela stadssamhällets intresse och fastighetsägareförbundet

hävdar att man ej bör utgå ifrån att värdestegring, som uppkommer i sam­

band med en stadsplanereglering, är en följd av samhällets åtgöranden.

Länsstyrelsen i Hallands län uttrycker tvekan i anledning av förslaget men

vill likväl icke motsätta sig detsamma. Länsstyrelsen anför:

Utredningens förslag, som innebär att staden erhåller kompensation för

sina stadsplaneregleringskostnader genom att den får tillgodogöra sig viss

del av den värdestegring som tillföres av regleringen berörda fastigheter,

kan anses strida mot regeln om medborgarnas allmänna likställighet, i det

att det allmänna i detta specialfall tillgodogör sig markvärdestegring men

lämnar annan oförtjänt stegring av markvärde obeskuren. Det kan därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

59

starkt ifrågasättas, om icke den av utredningen behandlade värdestegrings-

indragningen borde lösas i ett större sammanhang eller i samband med en

lagstiftning om indragning av all oförtjänt värdestegring eller eventuellt av

all oförtjänt markvärdestegring. Utredningen, som upptagit detta spörsmål

till diskussion, har motiverat sitt förslag med bl. a. att det här vida mer än

på andra områden är fråga om den typ av jordvärdestegring, som har sin

orsak i att samhället utfört eller bekostat något visst företag, t. ex. anlagt

gata eller annan kommunikationsled, och att det vore utan vidare klart, att

mot indragning av dylik värdestegring icke kunde riktas samma invänd­

ningar som mot indragning av värdestegring i allmänhet. Med hänsyn till av

utredningen sålunda anförda skäl har länsstyrelsen, dock icke utan viss

tvekan, kunnat ansluta sig till utredningens ståndpunkt att frågan om in­

dragning av värdeökning i de fall, som omnämnas i första stycket av ut­

redningens förslag till 67 § i byggnadslagen, bör bliva föremål för special­

lagstiftning.

Även om de flesta remissinstanserna i stort sett godtagit själva principen

att det i första hand är staden som bör njuta värdestegringsfördel i följd av

större stadsplaneregleringar och även om det i ett stort antal yttranden, dock

knappast flertalet, ej framförts någon erinran mot att denna princip för­

verkligades genom en på fastighetsägarna lagd bidragsplikt, har likväl i så

gott som samtliga yttranden på betydelsefulla punkter mer eller mindre

stark kritik riktats mot utformningen av utredningens förslag i denna del.

Åtskilliga remissinstanser har dock icke ansett den av dem framförda kriti­

ken böra föranleda ett avstyrkande av förslaget utan endast hemställt, att

detta måtte överarbetas. Till denna grupp hör justitiekanslersämbetet, hov­

rätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, bo-

stadsstgrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Krono­

bergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs

och Västernorrlands län, stadskollegiet i Stockholm, drätselkamrarna i Norr­

köping, Hälsingborg, Eskilstuna och Östersund, stadsförbundet, hyresgäs­

ternas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund samt sparbanksför­

eningen.

En tveksam inställning till förslaget om s. k. bettermentsbidrag intas

av hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Öre­

bro och Jämtlands län, drätselkammaren i Uppsala och stadshypotekskas-

san.

Bland de avstyrkande remissinstanserna märks Svea hovrätt, hov­

rätten för Nedre Norrland, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Söderman­

lands, Jönköpings och Kristianstads lön, stadskollegiet i Göteborg, drätsel­

kamrarna i Malmö och Borås, fastighetsägareförbundet, bankföreningen,

kommunal-tekniska föreningen, svenska väg- och vattenbyggares riksför­

bund och advokatsamfundet. Även flera av dem som utan att vara remiss­

instanser yttrat sig i ärendet har avstyrkt förslaget till bettermentsbidrag,

så bland annat stadsfullmäktige i Karlskoga och Falun samt Stockholms

och Skånes handelskammare.

De anmärkningar som riktats mot förslaget till bettermentsbidrag ligger

ej så mycket på det principiella som fastmer på det praktiska planet. Ett

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

stort antal remissinstanser har sålunda bl. a. pekat på de svårigheter, som

måste uppstå när det gällde att bedöma storleken av den värdeökning som

skulle ligga till grund för skyldigheten att utgiva dylika bidrag. I åtskilliga

yttranden har vidare påtalats det långvariga och för fastighetskrediten

högst menliga osäkerlietstillstånd, som skulle uppstå med hänsyn till att

bidragsplikten kunde komma att aktualiseras först på ett mycket sent sta­

dium. I detta sammanhang har många remissinstanser hävdat, att bidrags-

plikt icke borde ifrågakomma efter utgången av en icke alltför lång pre­

skriptionstid. Många har även gjort gällande, att bidrag icke borde få utta­

gas av andra fastigheter än sådana beträffande vilka stadens anspråk bli­

vit antecknat i fastighetsbok eller på annat sätt vunnit publicitet. I några

yttranden har ifrågasatts huruvida icke Kungl. Maj :t på ett jämförelsevis

tidigt stadium, eventuellt i samband med stadsplanens fastställelse, borde

bestämma ett influensområde, som utmärkte de yttersta gränser inom vilka

bidrag finge uttagas. I flera yttranden har vidare anmärkningar riktats mot

det omständliga, tidsödande och kostsamma förfarande som av utredningen

föreslagits skola föregå bidragsuttagandet, och man har fruktat att tillämp-

ningssvårigheterna skulle bli väl så stora som de vilka förelåge vid den eko­

nomiska zonexpropriationen och som föranlett att detta institut kommit att

sakna praktiskt värde. Några remissinstanser har befarat, att bidragsplik­

ten många gånger skulle bli alltför betungande för fastighetsägarna. I an­

slutning därtill har den tanken framförts att fastighetsägare skulle få rätt

att — i stället för att utgiva bidrag — påfordra inlösen av sin fastighet. Från

något håll har uppmärksamheten riktats därpå, att gällande kreditrestrik­

tioner försvårar möjligheterna för fastighetsägare att anskaffa likvida me­

del till gäldande av bidragen.

En tämligen uttömmande men samtidigt koncentrerad kritik av förslaget

till bettermentsbidrag innefattas i det yttrande som avgivits av överlantmä­

taren i Västernorrlands lån. Då många av de synpunkter som anförts i

detta yttrande ofta återkommer i remissyttrandena, även i dem som ej inne­

håller ett direkt avstyrkande av förslaget, synes det lämpligt att här åter­

giva detta yttrande, överlantmätaren framhåller inledningsvis, att någon

invändning knappast kan riktas mot syftet att kommun skall få i avsedd

utsträckning tillgodogöra sig den värdestegring som vissa fastigheter kan

tillföras i följd av kommunala åtgärder för stadsplans genomförande. Men

den föreslagna proceduren för uttagande av dylika bidrag inrymde så många

osäkerhetsmoment och förefölle samtidigt så omständlig, att man redan på

den grund ville ställa sig tveksam till systemet med bettermentsbidrag. Det­

ta gällde icke minst de fall då uttagandet av kostnadsbidrag skulle följa efter

en zonexpropriation. I dessa fall skulle kommun enligt förslaget göra minst

två hänvändelser till expropriationsdomstol, först för genomförande över

huvud taget av zonexpropriationen och sedan för bestämmande av kostnads-

bidragens storlek. I båda fallen måste kommunen uppenbarligen grunda sin

talan på ett omfattande utredningsmaterial. Det förefölle vidare synnerligen

vanskligt att bestämma området för uttagande av bettermentsbidrag i följd

Kungi. Maj.ts proposition nr 218.

61

av ett visst stadsbyggnadsföretag. Områdesbestämningen skulle ju här grun­

das icke på fastigheternas läge utan på ett orsakssammanhang mellan den

av staden vidtagna åtgärden och den uppkomna värdeökningen. Även tids­

begränsningen för uttagande av kostnadsbidrag föranledde stora svårighe­

ter. Anspråk på kostnadsbidrag skulle ju enligt förslaget kunna framstäl­

las inom tio år efter det stadsplanen blivit för stadens del genomförd. Detta

förhållande skulle alltså ur fastighetsägarnas synpunkt kunna föranleda

ett långvarigt osäkerhetstillstånd med därav föranledda olägenheter. Ett

sådant osäkerhetstillstånd kunde uppenbarligen anses inlett i och med att

kommun ingivit ansökan om zonexpropriation och kunde följaktligen i

ogynnsamma fall komma att vara i 15—20 år eller längre tid, eftersom man

före slutbehandlingen måste avvakta den sammanlagda tiden för genomfö­

randet av stadsplanen samt därtill finge lägga nämnda tioårsfrist. Olägen­

heterna för fastighetsägarna av ett så långvarigt dröjsmål med den ekono­

miska uppgörelsen syntes ha bagatelliserats av utredningen. A andra sidan

torde icke ens en så pass lång tidsfrist som tio år efter stadsplanens genom­

förande vara helt tillfredsställande ur kommunal synpunkt, eftersom en av

kommunala stadsplaneåtgärder föranledd värdeökning å fastigheter av olika

skäl mycket väl kunde inträda först relativt lång tid efter planens genom­

förande. Enär bidragsskyldigheten skulle avvägas med hänsyn endast till

den värdeökning som tillskapats i följd av stadsplanens genomförande

kunde slutligen framhållas att värdeökning uppenbarligen kunde uppkomma

även på annat sätt och att det därvid måste vara svårt att avgöra huru stor

del av värdeökningen som hänförde sig till den ena eller andra orsaken. Sys­

temet med bettermentsbidrag bleve givetvis icke enklare eller ändamåls-

enligare i de fall då stadsplaneregleringen genomfördes i etapper på ett så­

dant sätt att även bidragsuttagningen borde eller måste ske etappvis. Alla

dessa svårigheter ledde till att man borde söka undvika systemet med bet­

termentsbidrag. Detta kunde knappast ske på annat sätt än genom att helt

avstå från denna bidragsform och eftersträva en lösning, som öppnade möj­

lighet till avgörande omedelbart vid zonexpropriationstillfället av alla de

frågor som rimligen kunde lösas i ett sammanhang. Därmed förlorade man

visserligen möjligheten att tillgodogöra kommun viss del av sådan värde­

ökning, som föranleddes av sådana kommunala stadsplaneåtgärder som fö-

retoges utan samband med zonexpropriation. Men å andra sidan vore man

här inne på ett spörsmål, som direkt sammanhängde med den ännu olösta

frågan om eu indragning till det allmänna av oförtjänt värdestegring och

som därför lämpligen borde tas upp i ett större sammanhang. Redan nu

borde man likväl kunna utvidga zonexpropriationsinstitutet så, att inlösen

medgåves även av vissa utanför den tekniska zonen liggande fastigheter

som underginge avsevärd värdeökning.

Bostadsstyrelsen uttalar viss tvekan, huruvida de föreslagna bestämmel­

serna skall visa sig effektivare än de nuvarande reglerna om ekonomisk

zonexpropriation och framhåller särskilt svårigheterna att bevisa, att avse­

värd värdeökning uppkommit och att denna föranletts av vissa reglerings­

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

åtgärder. Härför liksom för beräkning av värdeökningens storlek och för

fördelningen av densamma på de enskilda fastigheterna komme sannolikt

att erfordras omfattande samt tids- och kostnadskrävande utredningar. Sty­

relsen ifrågasätter vidare lämpligheten av att tillskapa eller rättare sagt

konservera bidragsregler vid en tidpunkt, då det vore aktuellt att i annan

ordning utreda hela frågan om indragning till det allmänna av oförtjänt

markvärdestegring. Häremot kunde dock anföras, att det funnes ett uppen­

bart behov redan nu, såväl i Stockholm som i andra städer, att genomföra

större stadsplaneregleringar. Dessa regleringar kunde förväntas bli tidi­

gare genomförda, om kommunen bereddes möjlighet att få de höga kostna­

derna för sådana regleringar åtminstone delvis täckta. Bostadsstyrelsen har

därför icke velat motsätta sig förslaget.

De förut berörda svårigheterna att uppskatta den bidragsgrundande

värdeökningen har närmare berörts av bl. a. Stockholms handels­

kammare. Handelskammaren betonar, att markvärdena i våra städer och

tätbebyggda samhällen påverkas av ett flertal vitt skilda faktorer, såsom

växlingar i penningvärdet, befolkningstillväxten inom orten, uppkomsten

av nya industri- och affärsföretag, utvecklingen av det kommersiella livet

över huvud, förändringar i export- och importförutsättningarna, centralise­

ringen av viss administrativ verksamhet till orten, förbättringar i levnads­

standarden m. m. Handelskammaren ifrågasätter, om icke Stockholms stads

utveckling och de värden som därmed skapats utgör resultatet just av dy­

lika faktorer. Även om det allmänna genom sina åtgärder självfallet kunde

påverka händelseförloppet, finge likväl stadens verksamhet anses i stor ut­

sträckning ha åsyftat en i efterhand gjord anpassning av stadsbyggnaden

efter de nya krav utvecklingen aktualiserat. Även bankföreningen under­

stryker, att uppkommen värdestegring naturligen i regel är föranledd av ett

flertal faktorer vid sidan av stadens åtgärder, såsom näringslivets utveck­

ling, den allmänna konjunkturutvecklingen och förändringar i penning­

värdet. Det måste därför här möta oöverstigliga svårigheter för domsto­

larna att med tillräcklig säkerhet urskilja den del av värdestegringen som

förorsakats uteslutande av samhällets åtgärder. Drätselkammaren i Norr­

köping ifrågasätter, huruvida det kan bli praktiskt möjligt för kommunen

att förebringa en tillfredsställande bevisning därom att värdeökningen ute­

slutande uppkommit genom de av staden vidtagna åtgärderna.

Det långvariga osäker hetstillstånd, som bleve följden av att

bidrag skulle kunna utkrävas ända intill utgången av tionde året efter

stadsplanens genomförande, påtalas närmare av bland annat hovrätten över

Skåne och Blekinge. Hovrätten yttrar, att staden skulle kunna före tioårs-

fristens utgång avbryta preskriptionen genom krav eller tillkännagivande

och på så sätt — teoretiskt — låta fastighetsägaren under obestämd tid

sväva i ovisshet huruvida staden slutgiltigt komme att utkräva bidrag. Vis­

serligen torde det, framhåller hovrätten, bli svårare för staden ju längre

tid som förflöte innan bidragsplikten aktualiserades att ådagalägga, att in­

trädd värdeökning i sin helhet vore omedelbart förorsakad av stadens åt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

göranden, och detta förhållande syntes vara ägnat att verka i den rikt­

ningen att städerna påskyndade avgörandet av frågan om bidrag skulle

uttagas. Å andra sidan vore det helt naturligt ett intresse för staden att i

det längsta dröja med uttagandet av bidrag för att därigenom fånga in så

mycket som möjligt av värdeökningen. Vilkendera av de två tendenserna

som komme att verka starkast, vore väl omöjligt att på förhand avgöra

Även om det icke förefölle särskilt troligt, att stad skulle dröja längre än

högst ett par decennier med utkrävande av bidrag, ansåge hovrätten det

dock böra övervägas, om icke en särskild preskriptionsbestämmelse borde

införas. Hölles frågan om bidrag svävande under lång tid. komme måhända

omsättningen på fastighetsmarknaden och även fastighetskrediten att bli

lidande. Spekulationsaffärer skulle kanske också uppmuntras. Skånes han­

delskammare förmodar att riskerna att betala bettermentsbidrag måste ver­

ka som ett latent, till beloppet ovisst hypotek på vederbörande fastigheter

och därmed medföra ett betydande osäkerhetsmoment på fastighetsmarkna­

den. Även kreditgivningen måste påverkas därav. Det ginge icke heller att

blunda för att det många gånger kunde möta svårigheter för fastighetsägar­

na att anskaffa de erforderliga penningmedlen för att betala bidragen; i

sådant fall måste bidragsskyldigheten verka som ett tvångsmedel att ge­

nomföra fastighetens försäljning. Vidare måste ifrågasättas, huruvida ex-

propriationsdomstolarna hade tillräckliga kvalifikationer för att bedöma de

komplicerade ekonomiska spörsmål som det här kunde bli fråga om. Enligt

stadsförbundets mening kan den föreslagna tioårsperioden å ena sidan be­

traktas såsom lång ur fastighetsägarnas synpunkt, vilket medförde en viss

osäkerhet beträffande fastighetsvärdena inom det område som kunde tän­

kas bli föremål för anspråk på bidrag, men å andra sidan ofta få anses för

kort, enär en värdeökning till följd av ny stadsplan eller viss trafikanord­

ning kanske först efter längre tid komme till synes i en ökning av omkring­

liggande fastigheters värden. Såsom exempel på en dylik långsam värde­

ökning nämner stadsförbundet de markvärdestegringar, som så småningom

uppkommit i samband med Kungsgatans framdragande i Stockholm. Att

fristen ur kommunal synpunkt måste anses för kort framhäves jämväl av

dråtselkamrarna i Malmö och Hälsingborg.

Hovrätten för Västra Sverige anser att fastighetsägaren, när krav på bi­

drag riktas mot honom från stadens sida, bör ha valrätt mellan att

antingen betala bidrag eller avstå från fastigheten

och erhålla expropriationsersättning. Med nuvarandebygg-

nadspriser och svårigheter på kreditmarknaden kunde det nämligen ofta bli

mycket besvärligt att helt eller till väsentlig del uttaga värdeökningen, sär­

skilt av mindre kapitalstarka fastighetsägare. Lantmäteristgrelsen anmär­

ker. att det av betänkandet framginge att bidragsskyldigheten för ägaren av

eu fastighet kunde komma alt uppgå till fastighetens hela värde. Detta kun­

de under ogynnsamma omständigheter, t. ex. kreditsvårigheter, medföra att

ägaren av fastigheten, t. ex. en villafastighet, bleve tvungen att avyttra den­

na. En tvångsförsäljning medförde emellertid lätt att säljaren måste accep­

63

64

tera en köpeskilling, som understege fastighetens faktiska värde. För fastig­

hetsägaren hade då situationen blivit sämre än om han utsatts för expropria­

tion. Det kunde ifrågasättas huruvida icke, i likhet med vad som föreskreves

i 63 § byggnadslagen rörande gäldande av gatumarksersättning, borde stad­

gas rätt för fastighetsägaren att erlägga ersättningen genom avbetalningar

under viss tid eller att ägaren i samband med bidragets fixerande ägde få

fastigheten åsatt visst pris, till vilket staden vore pliktig att vid hembjudan

lösa densamma. Liknande synpunkter har framförts av överståthållaräm-

betet.

I ett flertal yttranden har påpekats att stadsplaneregleringar av den stor­

leksordning, varom i förevarande sammanhang vore fråga, stundom kunde

antagas föranleda så betydande värdeminskning för vissa fastighe­

ter, att byggnadslagens regler om ersättning för värdeminskning i följd av

stadsplaneändring borde kompletteras så att ägarna till dylika fastigheter

finge kompensation härför. Enligt bankföreningens mening syntes detta

vara en naturlig och rättvis konsekvens av införandet av bettermentsbidrag.

I samma riktning har länsstyrelsen och länsarkitekten i Kronobergs län ut­

talat sig.

Enligt stadshypotekskassans mening vore det icke osannolikt, att redan den

utvidgade expropriationsrätten kunde skapa situationer, där ökade möjlig­

heter till ersättning åt skadelidande kunde te sig rimliga. Det syntes icke

heller uteslutet, att en fastighetsägare, som till följd av exempelvis ett tun-

nelbanebygge fått vidkännas bettermentsbidrag, framdeles kunde drabbas

av värdeminskning genom anläggandet av en ny trafikled eller annan åt­

gärd. Icke minst ur de synpunkter, som stadshypotekskassan främst hade

att företräda, förefölle det därför motiverat att frågan om rätt till ersättning

vid fall av värdeminskning ytterligare övervägdes.

Bland dem som i övrigt — mer eller mindre bestämt — uttalat sig för en,

främst som en konsekvens av bettermentssystemet, vidgad ersättningsrätt

i fall då värdeminskning blir följden av stadsplans genomförande må näm­

nas stadsfullmäktige i Karlskoga, fastighetsägareförbundet och advokatsam­

fundet.

Kammarkollegium anser däremot, att införandet av bettermentsbidrag ej

nödvändiggör en utvidgning av kommuns ersättningsskyldighet för värde­

minskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Eventuellt alternativ till bettermentsbidragen.

Såsom ett alternativ till det föreslagna systemet med bettermentsbidrag

har i ett flertal yttranden förordats att zonexpropriationsinstitutet måtte ut­

formas så, att staden skulle äga rätt att inlösa jämväl sådana områden i an­

slutning till den av tekniska skäl aktuella zonen, vilka såsom en direkt följd

av stadsplaneregleringen underginge avsevärd värdeökning. I några av dessa

yttranden — bland annat i dem som avgivits av stadskollegiet i Stockholm

och stadsförbundet — har därvid intagits den ståndpunkten att en på dylikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

65

sätt utformad zonexpropriation kunde förekomma vid sidan av en anordning

med bettermentsbidrag.

För den händelse hovrättens tanke på en speciallagstiftning beträffande

Stockholm ej vunne beaktande ifrågasätter hovrätten för Nedre Norrland,

om icke generell rätt borde medgivas kommun att inlösa fastigheter, vilka

till följd av stadsplanereglering väsentligt stege i värde. Hovrätten anför,

att en sådan på värdeökning grundad generell expropriationsrätt visserligen

kunde vara ägnad att väcka principiella betänkligheter men tillägger att en

tvångsinlösen ofta torde kunna bli ett för fastighetsägarna mindre besvä­

rande ingrepp än ovillkorlig bidragsplikt. Hovrätten erinrar att en expro­

priationsrätt av dylikt slag ej heller vore någon nyhet på byggnadslagstift­

ningens område; de nuvarande bestämmelserna om s. k. ekonomisk zonexpro­

priation innefattade sådan rätt. Det syntes ej alldeles otänkbart att, på sam­

ma sätt som enligt nämnda bestämmelser nu gällde för där avsett fall, fas­

tighetsägaren berättigades att välja mellan expropriation och bidragsskyldig-

het. Denna valfrihet vore visserligen, såsom påvisats i betänkandet, för när­

varande förenad med betydande olägenhet på grund av omöjligheten att förr­

än efter det kanske åtskillig tid förflutit närmare bestämma värdeökningens

och därmed bidragsskyldighetens storlek. Det syntes emellertid enligt hov­

rättens mening böra undersökas, om ej de med valfriheten förbundna svå­

righeterna kunde övervinnas. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde såväl frågan

om kommunens expropriationsrätt som, därest fastighetsägaren berättigades

att till undvikande av expropriation i stället utgiva bidrag, den bidragsskyl-

dighet fastighetsägaren sålunda skulle vara underkastad böra bero på pröv­

ning av expropriationsdomstol.

Enligt byggnadsstyrelsens mening borde frågan om indragning av oför­

tjänt värdestegring helst upptagas till behandling i ett större sammanhang.

Därest det likväl ansåges angeläget att nu försöka partiellt lösa detta spörs­

mål, ville styrelsen framhålla att det ur allmän rättssäkerhetssynpunkt vore

lämpligare att utöka expropriationsrätten till att omfatta även sådana fastig­

heter som, utan att tekniskt beröras av stadsplaneändringen, likväl under-

ginge en avsevärd värdeökning genom ändringen än att genomföra systemet

med bettermentsbidrag. Styrelsen fäster härvid uppmärksamheten vid så­

dana fall, då verkningarna av en stadsplaneändring, som för stora kostna­

der genomföres av en kommun, påtagligen sträcker sig utanför det aktuella

planområdet. Som exempel nämnes det icke ovanliga fallet att en gata vid­

gas endast vid ena sidan och planens genomförande medför avsevärd värde­

stegring för fastigheter inom sådana byggnadskvarter på andra sidan av

gatan som icke ingår i planförslaget. I ett dylikt läge syntes det styrelsen i

och för sig icke vara orimligt, att kommunen genom expropriation av fas­

tighet finge åtnjuta den värdestegring, som finge anses vara en följd av kom­

munens egna åtgärder. Såsom villkor syntes det dock styrelsen böra upp­

ställas, att cxpropriationen skulle ske för upplåtelse med tomträtt. — En

minoritet inom byggnadsstyrelsen finner tanken att konstituera en expro-

priationsgrund enbart på den omständigheten, att en fastighet till följd av

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 218.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

en stadsplaneåtgärd underginge en avsevärd värdeökning, vara av så betänk­

lig art, att den knappast borde kunna allvarligt övervägas. De bestämmel­

ser, som redan funnes i 44 § andra stycket byggnadslagen, måste enligt

minoritetens uppfattning anses tillgodose alla skäliga anspråk.

Stadskollegiet i Stockholm finner det icke rimligt, att expropriationsrät­

ten begränsas till att avse allenast själva regleringsområdet, utan anser

möjlighet böra skapas att avrunda detta område med anslutande mark, som

visserligen icke enligt den preliminära planen komme att beröras av den

nya stadsplanen men för vilken regleringen uppenbarligen skapade förut­

sättningar för värdestegring. Kollegiet anser det självklart, att staden i så

fall icke skall behöva prestera någon närmare utredning om värdestegring­

en eller om stadens nettokostnader för stadsplanens genomförande. Kolle­

giet förutsätter å andra sidan, att i expropriationsområdet av ekonomiska

skäl allenast indroges de fastigheter, beträffande vilka det vore uppenbart

att de komme att undergå väsentlig värdestegring till följd av arbetena och

endast sådan mark, som visserligen enligt den preliminära planen icke

skulle ombyggas men antingen utgjorde en enklav inom stadsplaneområdet

eller vore belägen i dess omedelbara närhet. En sådan utvidgning av expro­

priationsområdet, särskilt såvitt gällde enklaverna, föranleddes icke endast

av ekonomiska skäl. Även om stadsplaneutkastet endast förutsåge ombygg­

nad av den mark, som omgåve enklaverna, vore det icke ändamålsenligt att

parceller skulle finnas inom området, vilka icke omfattade expropriations­

rätten. Den handlingsfrihet, som den nya expropriationsrätten skulle garan­

tera staden, ginge därigenom förlorad. En närmare behandling av stads-

planeärendet kunde nämligen giva vid handen, att även enklaverna borde

nybebyggas i takt med gatuarbetena och den tidigare förutsedda ombygg­

naden av kvartersmarken. Icke allenast ekonomiska utan även stadsplane-

tekniska skäl talade sålunda för att expropriationsområdet skulle kunna gi-

gas vidare gränser än det aktuella stadsplaneutkastet omfattade. — Såsom

förut nämnts har två av stadskollegiets ledamöter, nämligen herr Ossbahr

och fru Hagström, reserverat sig mot kollegiets yttrande.

Enligt stadsförbundet synes det ur kommunal synpunkt vara lämpligt om

man utvidgade städernas möjlighet till att vid bestämmandet av området

för zonexpropriation jämväl få taga hänsyn till rent ekonomiska synpunk­

ter. Dessa motiv vore vägledande för den framställning från Stockholms

stad, som legat till grund för tillsättandet av zonexpropriationsutredningen.

Av förenämnda framställning framginge nämligen, att avsikten varit att få

ett expropriationsinstitut, som skulle kunna möjliggöra för staden dels att

i erforderlig omfattning och tillräckligt tidigt komma i besittning av fastig­

heterna inom de kvarter å Nedre Norrmalm, som berördes av stadplane-

regleringen, i syfte att därmed på ett ändamålsenligt och planmässigt sätt

kunna genomföra stadsplanen, dels att genom dessa fastigheters förvärv

kunna så långt som möjligt täcka de avsevärda kostnaderna för stadsplane-

regleringen och tunnelbanan. Denna täckning av kostnaderna hade ansetts

böra komma till stånd genom att staden på grund av sitt markförvärv finge

67

åtnjuta den sannolikt betydande stegring av värdet å kringliggande kvar-

tersmark, som stadens investeringar väntades medföra. Med den konstruk­

tion institutet zonexpropriation erhållit i utredningens förslag hade ekono­

miska biverkningar ej heller helt kunnat undvikas. En zonexpropriation ur

jämväl rent ekonomiska synpunkter torde därför icke innebära någon prin­

cipiell nyhet utan endast en vidare utbyggnad av institutet i dessa hänse­

enden. Stadsförbundet fortsätter:

Syftet att inlägga även rent ekonomiska moment i zonexpropriationsin-

stitutet torde kunna vinnas genom att ge den föreslagna lagtexten en sådan

avfattning, att staden beredes möjlighet att inlösa jämväl sådana områden

i anslutning till den av tekniska skäl aktuella zonen, som kunna förväntas

bli påverkade av stadsplaneregleringen. Stadgandet skulle i så fall kunna

erhålla följande lydelse: »Där tätbebyggt område med hänsyn till den all­

männa samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse är i behov av

ombyggnad och denna icke lämpligen kan ske annorledes än i ett samman­

hang, må Konungen, sedan fråga väckts om reglering av området, medgiva

staden att inlösa den mark, för vilken regleringen kan antagas få väsentlig

betydelse, eller, om så anses tillräckligt, viss del därav.» Med denna version

kommer stadgandets syfte att i huvudsak överensstämma med motsvarande

bestämmelser om zonexpropriation i bl. a. Norge och Belgien. Man vinner

därigenom även en viss anslutning till de expropriationsrättsliga stadgan-

dena i 1907 års stadsplanelag.

Genom den ändring av lagrummet, som nu ifrågasatts, skulle till Konung­

en överlämnas en friare möjlighet att besluta om expropriationsområdets

utsträckning och hänsyn alltså även kunna tagas till stadens intresse att

ur rent ekonomiska synpunkter komma i besittning av vissa markområden

i anslutning till det aktuella stadsplaneområdet. De ekonomiska fördelar

som därigenom skulle kunna beredas staden äro icke betingade av gene­

rella överväganden om en principiell indragning av markvärdestegringar till

det allmänna utan skulle tillföras staden i kompensationssyfte. Fördelarna

äro en följd av den faktiska omständigheten, att staden genom att expro­

priera mark på ett tidigt stadium av stadsplanearbetet undandrager mark­

ägaren de värdestegringar, som kunna bli en följd av stadsplanens senare

genomförande.

Stadsförbundet tillägger att man genom den av förbundet förordade an­

ordningen att i institutet zonexpropriation inrymma såväl tekniska som

ekonomiska moment torde kunna komma ifrån de besvärliga avvägnings-

konsekvenser, som sammanhängde med det av utredningen föreslagna bet-

termentssystemet. Det förhållandet, att omfattningen av expropriationsom-

rådet helt berodde på en skönsmässig prövning av det tillständsgivande or­

ganet, syntes medföra betydande förenklingar jämfört med betterments-

systemet. Icke heller torde anordningen giva anledning till några farhågor

angående rättssäkerheten för fastighetsägarna. Tvärtom finge fastighets­

ägarna vid markexpropriation relativt snart klarhet i sitt rättsläge, en klar­

het som stundom kunde vara svår att vinna, när man tillämpade systemet

med särskilda bidrag, vilka kunde uttagas inom en tidsrymd av tio år från

stadsplanens genomförande eller vederbörande trafikanordnings tillkomst.

— Såsom tidigare framhållits har cn minoritet inom stadsförbundet, bestå­

ende av herrar Jung, Pctri och Persson, bestämt avvisat tanken på ekono­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

68

misk expropriation av fastigheter, som ej berörts av stadsplancändringen

men som kan antagas tillgodogöra sig därav följande värdestering.

Bland övriga remissinstanser som förordat att inlösen skulle få förekom­

ma även av sådana i omedelbar anslutning till regleringsområdet belägna

fastigheter, vilka såsom en omedelbar följd av regleringen underginge av­

sevärd värdeökning, må nämnas stadskollegiet i Göteborg (inom vilket re­

servation dock anmälts av herrar Leanderson och Hjörne), drätselkamrarna

i Norrköping, Hälsingborg och Karlskrona samt kommunal-tekniska för­

eningen.

Vissa remissinstanser har emellertid i förevarande spörsmål intagit en

motsatt ståndpunkt. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och

överståthållarämbetet förklarar sig sålunda dela utredningens uppfattning,

att markvärdestegring icke bör göras till expropriationsgrund. Bankför­

eningen hävdar, att värdeindragning ej finge godtagas ens som en biverkan

av en expropriationsregel. Tanken på värdestegring såsoin självständig ex­

propriationsgrund har förkastats jämväl av fastighetsägareförbundet.

Bär reglerna om ekonomisk zonexpropriation bibehållas?

Beträffande frågan huruvida det nuvarande institutet ekonomisk

zonexpropriation på sätt utredningen föreslagit bör utmönstras ur

lagstiftningen innehåller yttrandena i allmänhet ej några uttalanden. Några

remissinstanser har emellertid uttryckligen förklarat sig biträda utredning­

ens förslag i denna del, inedan en del uttalat sig för ett bibehållande av

institutet. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län hör till dem, som anser att institutet bör utmönstras ur la­

gen. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län utgjorde redan den omstän­

digheten att bestämmelsen under sin 20-åriga tillvaro ännu icke tillämpats

tillräckligt skäl för institutets avskaffande. Kombinationen expropriation-

bettermentsbidrag vore mindre lämplig. Därtill komme de svårigheter, som

alltid måste inställa sig när det bleve fråga om indragning av s. k. oför­

tjänt värdestegring. Liknande synpunkter har anförts av länsstyrelsen i

Örebro län.

Svea hovrätt samt drätselkamrarna i Malmö och Linköping har förordat,

att nuvarande regler om ekonomisk zonexpropriation tills vidare bibehålies.

Svea hovrätt yttrar, att med den negativa ståndpunkt hovrätten intagit till

förslaget rörande bettermentsbidrag anledning saknades att nu ur lagstift­

ningen utmönstra dessa regler. Det kunde nämligen icke anses helt uteslu­

tet, att institutet ekonomisk zonexpropriation i sin nuvarande utformning

kunde fylla en självständig uppgift vid sidan av den nya formen av zon­

expropriation. Drätselkamrarna i Malmö och Linköping har motiverat sitt

ställningstagande därmed, att spörsmålet om indragning till det allmänna

av s. k. oförtjänt värdestegring borde göras till föremål för särskild utred­

ning och att det i avvaktan på resultatet av denna syntes lämpligt att reg­

lerna om ekonomisk zonexpropriation kvarstode i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Kungi. Maj.ts proposition nr 218.

69

I detta sammanhang må nämnas att krav på utredning av proble­

met om s. k. oförtjänt värdestegring rests jämväl av bland andra byggnads­

styrelsen, bostadsstyrelsen och advokatsamfundet.

Departementschefen.

Utvecklingen av våra större städer har på flera håll medfört ett allt star­

kare behov av ombyggnad och sanering av äldre, centrala stadspartier. I

första hand har detta behov förorsakats av den ständigt växande trafiken.

De inre delarna av dessa släder har nämligen blivit planlagda för en trafik

av mycket obetydlig omfattning i jämförelse med den nutida. Och även i

övrigt har planläggningen skett på ett sådant sätt, att bebyggelsen alls icke

motsvarar nutidens krav på hygien, trevnad och ändamålsenlighet. Dessa

missförhållanden har ytterligare skärpts icke blott genom städernas all­

männa tillväxt utan även genom affärslivets koncentration till stadskärnan

med därav följande stegring i trafikintensiteten och ökning av markutnytt­

jandet. Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum, är det

naturligt att i åtskilliga av landets största städer behov föreligger att om­

reglera eller sanera föråldrade stadsdelar. Syftet med en dylik sanering är

att skapa ändamålsenliga trafikleder samt att ersätta den äldre, orediga

och från hygieniska eller andra synpunkter olämpliga bebyggelsen med en

bebyggelse, som tar hänsyn till en modern tids såväl sociala som ekono­

miska fordringar. Det gäller med andra ord i detta avseende icke endast

en byggnadsteknisk sanering, d. v. s. att avhjälpa brister som hänför sig

till de särskilda byggnaderna, utan dessutom och framför allt en stadsplane-

teknisk sanering, siktande till att undanröja olägenheter som bottnar i att

trafikutrymmet är otillräckligt eller att bebyggelsens allmänna disposition

icke är ändamålsenlig; sålunda kan exempelvis friytorna vara för små och

belysningsförhållandena dåliga. Det säger sig självt, att man vid en dylik

stadsplaneteknisk sanering helst icke vill nöja sig med en lösning i kom­

promissens tecken utan hoppas kunna genomföra en planering, som har

utsikter att bli bestående för lång lid framåt.

Det hittills mest uppmärksammade exemplet på en redan påbörjad, mera

omfattande sanering av stadskärnan eller citybebyggelsen utgör regleringen

av Nedre Norrmalm i Stockholm. Även om detta vidlyftiga och ytterst kost­

nadskrävande företag, som ännu dock endast befinner sig i sitt första skede,

av naturliga skäl kan väntas på lång tid bli det utan jämförelse största i lan­

det, framgår likväl av det material utredningen samlat att en sanering av

vissa centralt belägna stadsdelar är aktuell också i flera andra städer. Fråga

om sanering av äldre stadsbebyggelse genom större stadsplanereglering har

sålunda övervägts i Göteborg, Malmö, Norrköping, Linköping, Gävle och

Eskilstuna, och även i vissa andra städer, t. ex. i Hälsingborg, Lund, Karl­

stad och Östersund, framträder sådana förhållanden att behov av större sa-

neringsföretag kan väntas uppkomma.

Såsom i betänkandet framhållits ställes samhället inför eu uppgift av

utomordentlig svårighetsgrad, när en ombyggnad av ett stadscentrum skall

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

genomföras. En fullständig och ändamålsenlig reglering av ett dylikt område

måste omfatta alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastig­

heterna och därmed i hög grad beröra en mängd personers och företags rät­

tigheter och intressen. Det ligger vidare i sakens natur, att ett stadsombygg-

nadsföretag av denna storlek förutsätter en hög grad av enhetlighet, kon­

centration och planmässighet vid utförandet, om företaget skall kunna ge­

nomföras inom rimlig tid. En mera ingripande omdaning av gatunätet inom

ett större område kräver sålunda uppenbarligen, på sätt utredningen beto­

nat, en samordning av de olika arbetsmomenten, ett noga genomtänkt tids­

schema, baserat på arbetenas inbördes sammanhang och naturliga prioritet.

Det utmärkande draget för en sådan stadsombyggnad varom här är fråga

kan med andra ord sägas vara, att det med saneringsföretaget åsyftade re­

sultatet icke gärna kan nås med mindre företaget genomföres i ett sam­

manhang. Med hänsyn till vad nu anförts ligger det slutligen i öppen

dag, att stadsombyggnaden måste medföra mycket stora kostnader för sam­

hället. I fråga om regleringen av Nedre Norrmalm väntas sålunda kostna­

derna komma att uppgå till flera hundra miljoner kronor.

Av vad här sagts torde tydligt framgå att det fordras ett starkt stöd i lag­

stiftningen för att en stad skall kunna med framgång genomföra en ur det

allmännas synpunkt önskvärd sanering av ett större område. Frågan är då,

om lagen för närvarande ger samhället ett dylikt stöd och om lagen i övrigt

är ändamålsenligt utformad ur såväl praktiska som samhällsekonomiska

synpunkter.

Av de skäl som utredningen anfört lär stadgandet i 1 § 16 punkten expro­

priationslagen ej kunna få någon nämnvärd betydelse, när det gäller att

ombygga en större stads affärscentrum eller att sanera gamla bostadskvar­

ter. Frågan huruvida kommunerna för närvarande besitter tillräckliga rätts­

liga medel för att genomföra större sanerings- eller ombyggnadsföretag

måste i stället bedömas efter innehållet av de expropriationsbestämmelser

som finns upptagna i 44 § byggnadslagen. Det må i detta sammanhang an­

märkas, att städerna före tillkomsten av 1907 års stadsplanelag icke ägde nå­

gon som helst rättslig möjlighet att oberoende av fastighetsägarnas medver­

kan framtvinga det fullständiga genomförandet av en upprättad stadsplan.

Stadsplaneinstitutet var nämligen tidigare reglerat endast i administrativ

ordning och innefattade icke någon tvångsrätt för kommunerna gentemot

fastighetsägarna.

Undersöker man nu de befogenheter som gällande byggnadslag ger kom­

munerna i fråga om genomförandet av olika stadsplaneregleringar, framgår

det till en början att byggnadslagen lika litet som dess föregångare, d. v. s.

1907 och 1931 års stadsplanelagar, gör någon skillnad mellan det fall att en

stadsplanereglering avser ett större, i huvudsak sammanhängande område

eller — för att använda en vanligen förekommande teknisk term — en zon

samt det fall att regleringen endast tar sikte på ett mindre område, exem­

pelvis något enstaka kvarter eller kanske blott en del av ett kvarter och

följaktligen har karaktär av punktsanering. Enligt 44 § byggnadslagen gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

71

ler samma regler för båda dessa fall, trots att det för regleringsarbetets bå­

de planering och genomförande uppenbarligen kan komma att ställas myc­

ket stora krav från samhällets sida, när saneringen berör en hel zon, me­

dan det när en stadsplanereglering endast avser ett mindre område må­

hända utan nackdel kan överlåtas åt den enskilde markägaren att genom­

föra regleringen.

Vidare må konstateras att byggnadslagen — till skillnad från 1 § 16 punk­

ten expropriationslagen — icke öppnat möjlighet för staden att före eller

på ett tidigt stadium av planläggningsproceduren förvärva hela det område

som i ett sammanhang skall saneras. För expropriation enligt byggnadsla­

gen kräves nämligen att stadsplan för det område saneringsföretaget avser

blivit åtminstone villkorligt fastställd. Med denna ordning är det ingalunda

uteslutet, att den stadsplan som slutligen utarbetas kan bli sämre än den

skulle ha blivit, om planförfattarna haft en friare ställning när det gällt

att föreslå nya tomtindelningar och ej varit tvungna att ta viss hänsyn till

mångfalden av existerande rättsförhållanden.

Om alltså gällande bestämmelser kan innebära vissa olägenheter redan

vid utarbetandet av stadsplaner för större regleringsföretag och i

praktiken leda till att planerna tekniskt sett icke blir de bästa möjliga, fram­

står det ännu tydligare att den gällande ordningen kan innebära betydande

svårigheter i fråga om genomförandet av större stadsplanereglering-

ar. De båda villkor som i sistnämnda hänseende gäller för expropriation en­

ligt 44 § första stycket byggnadslagen, nämligen att marken icke är bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen samt att stadsplanens ge­

nomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingri­

pande, innebär nämligen såsom utredningen utvecklat och under remissbe­

handlingen bestyrkts en avsevärd inskränkning av möjligheten att tillämpa

stadgandet i praktiken.

Visserligen kunde det i första hand tyckas att det förra villkoret, eller att

marken icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,

ej skulle behöva föranleda några större tillämpningssvårigheter när stads-

planeregleringen avser en totalsanering av ett stort sammanhängande om­

råde; en sådan sanering innebär ju i regel en genomgripande förändring av

bebyggelsen. Men just i de fall då det för expropriation avsedda området in­

nefattar ett stort antal fastigheter, kan nämnda villkor understundom vålla

svårigheter för kommunen av den anledningen, att det framtvingar en de­

taljundersökning rörande varje särskild fastighet. Såsom villkoret utfor­

mats, räcker det nämligen icke med ett konstaterande, att området såsom

helhet icke är bebyggt i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen.

Med hänsyn till att expropriationsingripandet härmed upplöses i en serie

detalj aktioner och att någon garanti för åtkomst av en sammanhängande zon

alltså icke föreligger, kan man med utredningen fråga sig om det icke är

oegentligt att beteckna en dylik expropriation som zonexpropriation.

Vad som i ännu högre grad försvårar genomförandet av en verklig zon­

expropriation är emellertid det nyss berörda, i 44 § första stycket byggnads­

72

Kungl. AIaj:ts proposition nr 218.

lagen upptagna villkoret, att stadsplanens genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Visserligen synes utred­

ningens tolkning av denna bestämmelse, såsom bl. a. byggnadsstyrelsen,

stadsförbundet samt stadskollegierna i Stockholm och Göteborg hävdat, vara

ur stadens synpunkt väl restriktiv; utredningen torde sålunda i någon mån

ha underskattat de möjligheter till expropriation av ett större samman­

hängande område som gällande lag rymmer. Men klart står dock att nämnda

bestämmelse — som förutsätter en noggrann prövning från den expropria-

tionsbeviljande myndighetens sida av varje enskild fastighetsägares ej blott

förmåga utan även vilja att själv bebygga marken i huvudsaklig överens­

stämmelse med stadsplanen — mången gång kan ställa sig mycket vansk­

lig att tillämpa och ibland kan leda till att expropriation icke beviljas be­

träffande hela saneringsområdet. Naturligtvis behöver dock denna bestäm­

melse ej alltid utgöra hinder för expropriation av ett större område. Dels

kan det ju tänkas, att en eller flera markägare från början medger sin oför­

måga eller bristande vilja att genomföra den nya planen. Och dels kan den

i stadsplanen upptagna regleringen understundom innebära en så fullständig

omvälvning i jämförelse med rådande bebyggelse och regleringen följakt­

ligen för sitt förverkligande förutsätta en så komplicerad teknisk procedur

och en sådan samtidighet i utförandet, att det — oavsett att en eller flera

av de många markägare som berörs av planen måhända i och för sig be­

sitter mycket stora ekonomiska resurser — redan från början likväl måste

anses uppenbart, att icke någon av markägarna kan antas äga förmåga att

inom skälig tid genomföra planen vad på honom ankommer. Lika tydligt

är emellertid, att det i andra fall icke låter sig på ett tillräckligt tidigt sta­

dium med bestämdhet säga att en viss markägare saknar förmåga och vilja

att genomföra planen. Särskilt svårt kan det självfallet ibland vara att

i fråga om en viss markägare presumera bristande vilja att genomföra en

plan, som ännu icke ens blivit fastställd och beträffande vilken något dröjs­

mål från fastighetsägarsidan alltså icke kan åberopas såsom belägg på att

där bedrives en av spekulationsintressen eller andra skäl dikterad avsiktlig

förhalningspolitik. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan, i huvudsaklig

anslutning till utredningens slutsats, påstås att den nu diskuterade villkors-

bestämmelsen har en söndersplittrande effekt, som ofta kan omöjliggöra ett

enhetligt ingripande och som i varje fall alltid försvårar möjligheten för

staden att förvärva hela det område som behöver saneras.

Av allra största betydelse är slutligen frågan huruvida gällande lag mot­

svarar önskemålet, att kostnaderna för genomförandet av en stor,

saneringssyftande stadsplanereglering hålles inom rimliga gränser. Såsom

förut framhållits måste man under alla omständigheter räkna med att kom­

munens kostnader för en dylik reglering blir mycket stora. Om dessa kost­

nader skulle helt bestridas med skattemedel, löper man stor risk att anting­

en, om man fullföljer programmet i dess helhet, lägga så stora bördor på

skattebetalarna att detta hejdar eller snedvrider stadens naturliga utveckling

eller också nödgas man måhända stanna vid halvmesyrer med samma resul­

tat, nämligen att staden ej kan utveckla sig på det naturliga sättet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

73

Kostnadsfrågan tillspetsas uppenbarligen genom den markvärdestegring,

som i allmänhet åtföljer stadsplanering och som inom ett mer eller mindre

utpräglat cityområde kan gälla mycket stora belopp. Tydligen kan en del

av denna markvärdestegring ha inträtt redan innan fråga väckts om an­

tagande av den nya planen. Såsom i betänkandet framhållits kan det näm­

ligen icke undvikas, att fastighetsmarknadens köpeskillingar röner infly­

tande av uppkomna förväntningar med avseende å framtida förhållanden.

Givet är att dessa s. k. förväntningsvärden undergår stegring, allt efter som

förväntningarna vinner stöd genom innehållet i ett publicerat stadsplane­

förslag och genom förslagets framförande mot den slutliga fastställelsen.

Den definitiva värdeanpassningen efter den nya stadsplanen inträder sedan,

när full visshet ernåtts genom planens fastställelse.

Med hänsyn till att expropriationsrätt enligt 44 § första stycket byggnads­

lagen icke inträder förrän tidigast i samband med att stadsplanen villkor­

ligt fastställes, är det tydligt, att expropriationsersättningarna kan komma

att drivas i höjden till följd av att marken före fastställelseprövningen under­

gått betydande värdestegring just på grund av uppkomna förväntningar rö­

rande markens användning enligt en ny plan. Man måste nämligen i detta

sammanhang beakta, att det kan förlöpa en avsevärd tid från det att frågan

om genomförande av en stor, saneringssyftande stadsplanereglering första

gången väcks och fram till dess att planen fastställes. Det är därför uppen­

bart, att markförvärv enligt 44 § första stycket byggnadslagen kan komma

att ställa sig mycket dyrbara för staden, kanske rent av så dyrbara att hela

saneringsprojektet äventyras.

På grund av risken för dessa olyckliga konsekvenser har i 44 § andra

och tredje styckena byggnadslagen upptagits regler om s. k. ekonomisk

zonexpropriation, AÖlka avser att låta kommunen utkräva bidrag till kost­

naderna för stadsplanens genomförande av de markägare som därigenom

gör oförtjänta vinster. Såsom i betänkandet ingående utvecklats är emel­

lertid dessa regler alltför komplicerade för att kunna praktiskt användas,

något som också otvetydigt bestyrkes dels av samstämmiga uttalanden från

kommunalt håll och dels av det faktum alt institutet ekonomisk zonexpro­

priation ännu aldrig bragts i tillämpning, trots att reglerna därom gällt i

mer än tjugu år och trots att tillfällen ingalunda saknats, då det ur kommu­

nal synpunkt hade varit önskvärt att utnyttja institutet.

Sammanfattningsvis kan alltså till en början sägas att det är en allvarlig

olägenhet ur allmän synpunkt hos den nuvarande lagen, att den ej möjlig­

gör expropriation innan en ny stadsplan i detalj utarbetats. Över huvud

taget gör lagen expropriationsrätten beroende av villkor, som försvårar eller

omöjliggör förvärv av sammanhängande zoner. Alldeles särskilt bör det un­

derstrykas, all gällande regler är ägnade att driva upp kommunens kostna­

der för markförvärven på ett sådant sätt, att kommunen kan tvingas avstå

från genomförandet av en i hög grad önskvärd stadsplanereglering.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det mig uppenbart, att expro­

priationsrätten bör utvidgas, i det att i vissa fall avsteg bör kunna ske från

74

Kungi. Mcij:ts proposition nr 218.

den grundsats på vilken 44 § första stycket byggnadslagen vilar eller att det

i princip skall ankomma på de enskilda markägarna att själva genomföra

en beslutad stadsplanereglering. Väl torde, såsom också utredningen ansett,

alltjämt böra finnas utrymme för grundsatsen att en stadsplanereglering i

första hand skall ankomma på markägarna själva. Men detta bör endast

gälla de — låt vara övervägande antalet — fall då regleringen icke har en

så genomgripande omfattning att den behöver ske i ett sammanhang efter

ett visst, på förhand noga bestämt tidsschema. Är stadsplaneregleringen där­

emot verkligen av den mycket omfattande och kostnadskrävande natur som

förut skildrats, d. v. s. avser den en av hänsyn till den allmänna samfärdseln

eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse föranledd sanering av en hel

stadsdel eller eljest av ett större område, kan det såsom utredningen fram­

hållit icke anses rimligt att låta företagets genomförande bli beroende av

enskildas större eller mindre beredvillighet, av deras kalkylerande huruvida

rivning av ett hus för ögonblicket ekonomiskt lönar sig eller ej. På sätt för­

ut närmare utvecklats måste ett dylikt saneringsföretag regelmässigt färdig­

ställas i ett sammanhang och utan onödigt dröjsmål. Planmässighet i arbe­

tets utförande är av den allra största betydelse icke minst för att erforder­

liga evakueringar och andra provisoriska anordningar skall kunna vidtagas

under övergångstiden. Det är därför enligt min mening ofrånkomligt att i

princip låta kommunen överta ledningen för företaget, så att detta kan ge­

nomföras under kommunens aktiva kontroll. Först då behöver kommunen

icke längre befara att arbetenas igångsättande och genomförande försvåras

och fördröjes, först då blir det med andra ord möjligt att undvika den ur

samhällets synpunkt ödesdigra splittring och oreda, som lätt kan uppstå en­

ligt den nuvarande ordningen.

Resultatet av dessa överväganden blir att en lagregel om expropriation

för sådana stora saneringsföretag, som icke lämpligen kan utföras annor-

ledes än i ett sammanhang, bör utformas så, att den i princip tillerkänner

staden expropriationsrätt, oavsett huruvida de av regleringen berörda mark­

ägarna har förmåga och vilja att själva genomföra planen och alltså oavsett

huruvida dessa hos den tillståndsgivande myndigheten förklarar sig ha för

avsikt att, kanske efter direktiv från stadens sida, låta på egen hand verk­

ställa erforderliga ombyggnader. Expropriationsrätten bör med andra ord

ej göras beroende av hur eu undersökning av dessa ofta i hög grad subjek­

tiva omständigheter utfaller. Ej heller bör för expropriation vara erforder­

ligt att det beträffande varje i saneringsföretaget ingående fastighet kan

konstateras en tillräckligt stor skillnad mellan den gamla bebyggelsen och

bebyggelsen enligt den nya stadsplanen. I likhet med utredningen anser jag

följaktligen att, när det gäller dessa stora stadsplaneregleringar, man icke

bör upprätthålla de nu i byggnadslagen uppställda villkoren för expropria­

tion, nämligen att bebyggelsen avviker från stadsplanen och att dennas ge­

nomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingri­

pande. Ett slopande av dessa båda villkor -— vilka torde sakna motsvarighet

i andra länders lagar — skulle för övrigt i viss mån endast innebära en

återgång till den före 1931 års lagstiftning gällande ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

75

Även om de nu anförda, mera tekniskt betonade skälen regelmässigt är i

och för sig tillräckliga för att motivera en utvidgning av expropriationsrätten

i enlighet med vad här förordats, finns det emellertid, såsom redan antytts,

ytterligare ett skäl att tillerkänna samhället ett ökat inflytande vid genom­

förandet av stora stadsombyggnader, ett skäl som synes böra i skilda avseen­

den påverka den närmare utformningen av det nya institutet teknisk zon-

expropriation.

En stadsombyggnad av genomgripande omfattning föranleder undantags­

löst en ofta mycket avsevärd värdestegring å vissa fastigheter inom sane-

ringsområdet, medan andra fastigheter inom samma område kan tänkas

sjunka i värde såsom en omedelbar följd av stadsplaneregleringen. Det synes

nu icke rimligt och skulle otvivelaktigt te sig stötande för skattebetalarna i

staden, att de markägare vilkas fastigheter sålunda stiger i värde skulle få

inkassera stora vinster på en stadsombyggnad som alla stadens innevånare

måste bekosta, samtidigt som staden är skyldig utge betydande belopp i er­

sättning för exproprierad mark och dessutom hålla andra sakägare än mark­

ägarna skadeslösa för det intrång dessa lider genom stadsombyggnaden. I

sistnämnda hänseende kan med ett från regleringen av Nedre Norrmalm

hämtat exempel nämnas att Stockholms stad, för att få ta vissa markområ­

den i anspråk, nödgats ställa nya lokaler till förfogande för en del företags-

idkare, som nu disponerar över lokaler inom saneringsområdet, samt i nå­

got fall även inköpa en helt ny maskinpark och andra inventarier, så att

företagets överflyttning till de nya lokalerna ej skall behöva vålla avbrott i

driften och därmed föranleda stora krav på intrångsersättning. Mot denna

bakgrund och då stadens kostnader endast till ringa del kan bli täckta av

det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av markägarna, måste

det anses innebära en rimlig avvägning mellan det allmännas och vissa en­

skilda markägares intressen, att staden såsom en kompensation för sina myc­

ket stora kostnader i anledning av stadsombyggnaden får själv komma i åt­

njutande av sådan värdestegring å fastigheterna inom saneringsområdet,

som är en omedelbar följd av det allmännas åtgärder.

Denna synpunkt leder till samma resultat som de förut anförda, mera tek­

niskt betonade skälen för en utvidgning av expropriationsrätten, nämligen

därtill att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar

bör ankomma på kommunen och ej på de enskilda markägarna samt att den

för sanering avsedda marken följaktligen bör kunna tvångsvis förvärvas av

kommunen. Endast därigenom kan värdestegringen å denna mark på effek­

tivt sätt komma kommunen till godo. Detta innebär icke att man uppställer

en ny princip i svensk jordpolitik utan endast att man fullföljer en sedan

länge i lagstiftningen principiellt godkänd ståndpunkt. Sålunda vilar redan

1907 års lag om tomträtt på uppfattningen att det bör tillkomma det all­

männa att njuta en eventuellt framdeles inträffande jordvärdeökning och

samma syfte uppbär bl. a. den 1924 införda lagstiftningen om återköpsrätt,

1926 års lag om upplåtelse under åborätt av viss jord, 1949 års ändringar i

1 § expropriationslagen samt de i 44 § andra och tredje styckena byggnads­

lagen upptagna bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Den fråga som härnäst uppställer sig är, vid vilken tidpunkt expro­

priation skall kunna beviljas av mark, som må vara behövlig för genomfö­

randet av större, saneringssyftande stadsplaneregleringar. Bestämmandet av

denna tidpunkt är ur olika synpunkter av stor praktisk betydelse. Ju tidi­

gare expropriationsrätten inträder, desto större möjligheter får nämligen

staden att utarbeta en så fullgod stadsplan som möjligt och desto mindre

kommer storleken av de belopp, staden har att erlägga i löseskilling för ex­

proprierad mark, att påverkas av förväntningar och antaganden rörande den

nya planen. I sistnämnda hänseende har förut framhållits att den nuvaran­

de ordningen, enligt vilken expropriation kan beviljas först i samband med

stadsplanens villkorliga fastställelse, är ägnad att driva upp stadens kostna­

der för markförvärven, eftersom marken vid denna tidpunkt kan ha tagit

åt sig en på antaganden om den nya stadsplanen grundad, understundom

avsevärd värdestegring. Utgår man i enlighet med vad tidigare förordats från

att staden bör äga åtnjuta den markvärdestegring, som är en omedelbar följd

av stadsombyggnaden, får tidpunkten för expropriationsrättens inträde be­

tydelse även ur den synpunkten, att stadens möjlighet att tillgodogöra sig

sådan värdestegring blir större, om expropriationsrätten inträder innan

markvärdestegringen ännu hunnit göra sig nämnvärt gällande, men mindre

om rätten inträder först på ett senare stadium.

Med den ståndpunkt jag förut redovisat i de här berörda ämnena är det

helt naturligt, att jag för egen del vill biträda utredningens förslag att avse­

värt framflytta den tidpunkt då zonexpropriation skall kunna beviljas. Jag

tillstyrker följaktligen det i betänkandet framlagda förslaget, enligt vilket

dylik expropriation skall kunna ske innan ännu den tilltänkta stadsombygg­

naden blivit i detalj preciserad och alltså redan när fråga väckts om anta­

gande av ny stadsplan. De invändningar som i några remissyttranden riktats

mot detta förslag torde delvis få ses mot bakgrunden av att vissa av de på

denna punkt negativt inställda remissinstanserna, dock icke alla, har av­

visat den grundläggande tanken i förevarande lagreform, nämligen att det

skall ankomma på staden och icke på de enskilda markägarna att genom­

föra en genomgripande stadsoinbyggnad. Utgår man emellertid från att zon­

expropriation i princip skall kunna beviljas utan att hänsyn behöver tagas

till huruvida markägarna har förmåga och vilja att själva genomföra den

nya planen, ligger det i öppen dag att markägarna icke kan ha något legi­

timt intresse att före expropriationsmedgivandet få närmare reda på stads-

ombyggnadens olika detaljer. Några av de remissinstanser, som ansett att

den avgörande tidpunkten borde förläggas till ett senare skede än utredning­

en föreslagit, har dock till stöd för sin uppfattning främst åberopat att, om

endast huvudgrunderna i den blivande planeringen redovisades i expropria-

tionsärendet, följden skulle kunna bli att expropriation komme att beviljas

jämväl beträffande sådana områden, som efter stadsplanens fastställelse

visade sig falla utanför regleringsområdet. Dessa farhågor synes mig icke

böra överdrivas. Det är nämligen tydligt, att det av kommunen i expropria-

tionsärendet åberopade materialet under alla omständigheter måste vara så

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

77

pass fullständigt, att Kungl. Maj:t kan bilda sig en på objektiva skäl grun­

dad uppfattning icke blott om stadsombyggnadens behövlighet i stort sett

utan även därom, att stadsombyggnaden har en så genomgripande karaktär

att den lämpligen bör genomföras i ett sammanhang under kommunens ak­

tiva kontroll. För den händelse staden skulle framlägga alternativa förslag

beträffande stadsplaneregleringens omfattning, torde det böra ankomma på

Kungl. Maj:t att efter en ur olika synpunkter verkställd avvägning mellan

förslagen avgöra, vilket av alternativen som skall fullföljas genom ett expro-

priationsbeslut. Visserligen kan det dock även med dessa utgångspunkter

tänkas, att expropriationsmedgivandet kan komma att omfatta någon del i

ytterkanten av ett saneringsmoget område, som till slut visar sig komma att

falla utanför regleringen. Denna nackdel kan emellertid svårligen undvikas,

och den måste på det hela taget anses väga tämligen lätt i jämförelse med

de betydande fördelar ur allmän synpunkt, som blir en följd av att expro­

priationsrätten får inträda på ett så tidigt stadium som möjligt.

I detta sammanhang må det i remissyttrandena livligt uppmärksammade

spörsmålet om värdering av exproprierad mark något närmare be­

röras. Erfarenheten visar, att det även med den största försiktighet från

de kommunala myndigheternas sida icke kan undvikas, att regleringspla-

nerna blir bekanta på ett tidigt stadium — ofta nog är de långt i förväg

ganska självklara — och att fastighetsmarknaden snart börjar åtminstone i

viss mån diskontera den markvärdestegring, som väntas komma att uppstå.

När regleringsplanen blivit slutgiltigt utformad och av myndighet fastställd,

ökar de s. k. förväntningsvärdena ytterligare. Frågan är då huruvida och i

vad mån dessa förväntningsvärden skall beaktas vid löseskillingens bestäm­

mande. I detta ämne innehåller expropriationslagen en uttrycklig regel. Så­

lunda föreskrives i 8 § att vid bestämmande av löseskillingen för fastighet

som exproprieras hänsyn icke må tagas till sådan förändring i värdet därå,

som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det

avsedda ändamålets genomförande. Detta lagrum bygger på en riksdags­

skrivelse av år 1907, i vilken framhölls att expropriationsnämnden »uppen­

barligen icke borde vara bunden av prisstegring, som berodde av det företag,

för vars skull expropriation begärdes» samt att det »ej kunde vara rätt,

att å ena sidan jordägaren ensam finge njuta förmånen av en utan hans åt­

görande tillkommen värdestegring, medan å andra sidan de, som genom

arbete och uppoffringar åstadkomme ifrågavarande företag, betungades med

utgivande av ersättning, som icke stode i skäligt förhållande till verkliga

värdet före företagets tillkomst». Den år 1908 tillsatta kommitté, som hade i

uppdrag att verkställa revision av expropriationslagstiftningen och vars be­

tänkande efter åtskilliga omarbetningar lades till grund för 1917 års ex­

propriationslag, sade sig dela den av riksdagen sålunda uttryckta uppfatt­

ningen, vilken också — framhöll kommittén — vore nästan enhälligt erkänd

i utländsk lagstiftning. Dessa tankegångar mötte icke någon gensaga under

lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Stadgandet i 8 § expropriations­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lagen torde därför kunna anses ge uttryck för principen att åtminstone den

värdeökning, som uppstått efter det zonexpropriation beviljats och som

hänför sig allenast till stadsplaneregleringens genomförande, icke får räknas

fastighetsägaren till godo vid löseskillingens bestämmande. Därest, såsom

här förordats, rätten till zonexpropriation skall inträda innan den nya stads­

planen ännu blivit utarbetad i detalj och innan planen alltså hunnit öva nå­

gon större inverkan på fastighetsvärdena inom det område som omfattas av

expropriationsanspråket, är det med hänsyn till den princip på vilken 8 §

expropriationslagen sålunda bygger tydligt, att löseskillingarna för expro­

prierad mark kan väntas bli betydligt lägre än enligt den nu gällande ord­

ningen. Vad återigen angår de förväntningsvärden som uppkommit redan

innan frågan om en stadsombyggnad aktualiserats i expropriationsärendet,

så saknas enligt min mening tillräckligt underlag för att — såsom i vissa

yttranden ifrågasatts —- i detta lagstiftningsärende föreslå införandet av en

särskild värderingsregel, som skulle begränsa markägarnas rätt att vid ex­

propriation få ersättning för dylik redan uppkommen markvärdestegring.

Det är emellertid min avsikt att inom kort begära bemyndigande att tillkalla

en särskild utredning, som skall ha till uppgift att verkställa en förnyad

undersökning av frågan om indragning av oförtjänt markvärdestegring.

Nästa fråga av större betydelse är spörsmålet hur expropriations-

om rådet skall avgränsas. I detta avseende är att märka, att den

värdestegring som regelmässigt inträder å viss mark såsom en direkt följd

av stadsombyggnaden mycket väl kan hänföra sig icke blott, såsom förut

påpekats, till fastigheter inom själva saneringsområdet utan även till fas­

tigheter, som gränsar till eller eljest ligger i närheten av nämnda område.

Som ett typiskt exempel härpå kan nämnas att, om en gata i saneringsområ-

dets ytterkant breddas endast åt ena sidan, de fastigheter vilka är belägna

utmed gatans andra sida kan få ett avsevärt mycket bättre affärsläge än

tidigare. Den omständigheten att en stadsplanereglerings genomförande

mången gång kan ha till följd en väsentlig ökning av värdet på kringliggan­

de mark föranledde, att i 1931 års stadsplanelag infördes de bestämmelser

om ekonomisk zonexpropriation för vilka tidigare redogjorts och som se­

dan utan större sakliga ändringar överflyttats till 1947 års byggnadslag (44

§ andra och tredje styckena). Enär den i dessa regler medgivna expropria­

tionsrätten i första hand betraktades såsom ett medel för utkrävande av

bidrag till stadens kostnader för viss anläggning, utformades reglerna emel­

lertid så, att markägaren skulle kunna fria sig från ett expropriationsan-

språk genom att ikläda sig skyldighet att utgiva visst bidrag. På skäl som

förut närmare återgivits har utredningen för sin del ansett denna samman­

koppling mellan expropriation och bidragsskyldighet vara olämplig samt

förordat, att vid en revision av lagbestämmelserna på detta område nämnda

båda institut måtte lösgöras från varandra. Utredningen har dock ej ansett

sig böra nu föreslå införandet av en särskild värdestegringsexpropriation,

enär en dylik nybildning enligt utredningens mening tillhörde det stora pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

79

blemet om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Den har i stället

nöjt sig med att föreslå vissa i det föregående närmare återgivna regler om

fastighetsägares skyldighet att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnad

(s. k. bettermentsbidrag), vilka regler just bygger på uppfattningen att

de markägare, som njuter fördel av en reglering genom att deras fastighe­

ter avsevärt stiger i värde såsom en direkt följd av regleringen, bör bidra

till kostnaderna för densamma oavsett var deras fastigheter är belägna.

Innan man söker besvara den förut ställda frågan rörande avgränsning-

en av det område, kommunen skall kunna tvångsvis förvärva enligt det nya

institutet teknisk zonexpropriation, synes det sålunda erforderligt att ta

ståndpunkt till det av utredningen väckta förslaget om införande av better­

mentsbidrag. Till en början vill jag då framhålla, att det — vilket också

vitsordats i det alldeles övervägande antalet remissyttranden — i och för

sig måste anses rimligt och rättvist, att kommunen får del i den värdesteg­

ring som de inom kommunen belägna fastigheterna undergår såsom en

omedelbar följd av en med skattemedel bekostad genomgripande stadsom-

byggnad. Även om denna allmänna princip framstår som självklar, är det

emellertid ytterst tveksamt, huruvida utredningens förslag till betterments­

bidrag kan anses utgöra en godtagbar metod att omsätta densamma i prak­

tiken. Ett stort antal remissinstanser har framhållit, att de av utredningen

föreslagna bidragsreglerna ur olika synpunkter måste bli så svårtillämpa-

de, att det på goda grunder kan ifrågasättas, huruvida ett genomförande

av nämnda regler för kommunens vidkommande skulle innebära någon

fördel i jämförelse med de i praktiken tämligen värdelösa bestämmelser om

ekonomisk zonexpropriation, vilka de i betänkandet upptagna reglerna avser

att delvis ersätta.

Mot utredningens förslag i denna del talar till en början att det i prakti­

ken skulle erbjuda betydande, måhända oöverstigliga svårigheter för kom­

munen att nöjaktigt styrka hur stor del av en inträdd markvärdestegring,

som kan anses direkt föranledd av stadsombyggnaden och alltså ej vara

hänförlig till andra faktorer. Dessa svårigheter komme att bli desto större

i betraktande av att kommunen enligt förslaget skulle ha en tidsfrist på tio

år från det stadsplanen genomförts att framställa sina anspråk på better­

mentsbidrag samt att det uppenbarligen komme att ligga i kommunens in­

tresse att i görligaste mån utnyttja hela denna tidsfrist. Vidare kan mot

förslaget anföras att det säkerligen skulle ställa sig mycket vanskligt att

bestämma området för uttagande av bettermentsbidrag; områdesbestäm-

ningen skulle nämligen icke grundas på fastigheternas läge i förhållande

till själva saneringsområdet utan på ett orsakssammanhang mellan den av

staden vidtagna åtgärden och den uppkomna värdeökningen. Kommunen

skulle följaktligen nödgas prestera ett mycket tidskrävande och dyrbart ut­

redningsarbete för att över huvud bli i tillfälle att precisera sina anspråk.

Bedömningen av anspråkens laglighet skulle vidare erbjuda stora svårighe­

ter. Härtill kommer att den i betänkandet föreslagna proceduren för bidra­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

gens uttagande konime att bli så omständlig och inrymma så många osä­

kerhetsmoment, att hela systemet kunde befaras bli lika litet utnyttjat och

därmed lika opraktiskt som det nuvarande bidragssystemet enligt reglerna

om ekonomisk zonexpropriation. Utredningens förslag har också den nack­

delen att, eftersom bidragsplikten skulle kunna aktualiseras först på ett

mycket sent stadium, ett långvarigt och för fastighetskrediten menligt osä-

kerhetstillstånd kunde väntas uppstå. Detta osäkerhetstillstånd komme icke

att hävas förrän bidragsfrågan blivit rättskraftigt avgjord, något som uppen­

barligen kunde dröja avsevärd tid med hänsyn till att kommunens bidrags-

beslut enligt utredningens förslag dels skulle kunna överklagas i administra­

tiv ordning och dels skulle obligatoriskt underställas expropriationsdomstols

prövning och frågan därmed kunna fullföljas till hovrätt och högsta dom­

stolen.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad under remiss­

behandlingen i övrigt anförts mot förslaget till bettermentsbidrag, anser

jag mig icke kunna tillstyrka att detsamma för närvarande lägges till grund

för lagstiftning. Det torde emellertid böra ankomma på den av mig förut

omnämnda särskilda utredningen att undersöka i vad mån förslaget, efter

en i förenklande syfte verkställd omarbetning, kan tänkas tjäna som grund­

val för en lösning av hithörande problem.

Därest systemet med bettermentsbidrag icke genomföres, aktualiseras det

i flera remissyttranden väckta förslaget om sådan utvidgning av själva

zonexpropriationsinstitutet, att staden skall äga rätt inlösa -— förutom mar­

ken inom själva saneringsområdet — jämväl sådan i dess omedelbara när­

het belägen mark, vilken såsom en direkt följd av stadsombyggnaden under­

går avsevärd värdeökning. En dylik ordning skulle icke innebära någon

egentlig nyhet i byggnadslagstiftningen; de nuvarande bestämmelserna om

ekonomisk zonexpropriation innefattar ju redan en sådan rätt för staden.

Visserligen kan markägaren enligt dessa bestämmelser avvärja expropria-

tionsanspråket genom att i stället betala bidrag till stadsombyggnaden. Men

denna möjlighet kan understundom vara ganska illusorisk, särskilt i tider

då svårigheter föreligger att belåna fastigheter. En tvångsinlösen av antytt

slag skulle för övrigt, såsom hovrätten för Nedre Norrland framhållit, ofta

kunna bli ett för fastighetsägarna mindre besvärande ingrepp än ovillkorlig

bidragsplikt. Bland annat kan i detta hänseende anföras, att det mången

gång måste vara bättre att på ett tidigt stadium få visshet om hur läget skall

gestalta sig — även om detta innebär att fastigheten måste avstås mot er­

sättning — än att under en lång följd av år ha risk för en bidragsplikt svä­

vande över sig utan att alls kunna på förhand beräkna storleken av ett even­

tuellt bidrag.

Förut har framhållits att verkningarna av en genomgripande stadsom-

byggnad mycket väl kan komma att sträcka sig utanför det aktuella plan­

området och som ett praktiskt exempel härpå — åberopat av byggnadssty­

relsen — har angivits det nyss antydda fallet att, sedan en gata avsevärt

vidgats men endast åt ena sidan, planens genomförande medför betydande

Kungl. Maj. ts proposition nr 218.

81

värdeökning för fastigheter inom sådana byggnadskvarter på andra sidan

av gatan som icke ingår i planförslaget. Dessa fastigheter har genom sta­

dens åtgärder fått en så förändrad karaktär, att det i realiteten icke längre

är fråga om samma förmögenhetsobjekt. Med hänsyn till de utomordent­

ligt stora kostnader, som en genomgripande stadsombyggnad under alla

omständigheter medför för staden, kan det icke anses obilligt att staden

— såsom ett bidrag till dessa kostnader — får tillfälle att genom expropria­

tion av fastigheter, belägna i saneringsområdets närhet, komma i åtnju­

tande av den värdestegring som är en direkt följd av kommunens egna åt­

gärder. Jag vill därför förorda, att de nuvarande bestämmelserna om eko­

nomisk zonexpropriation såsom praktiskt verkningslösa utmönstras ur bygg­

nadslagen samt att i stället det av utredningen föreslagna zonexpropria-

tionsinstitutet utvidgas i enlighet med vad nu anförts. Såsom stadskollegiet

i Stockholm förutsatt bör dock en av ekonomiska skäl betingad tvångsinlö­

sen av fastigheter, som ej direkt ingår i saneringsplanen, kunna ifrågakom-

ma endast i sådana fall då fastigheterna är belägna i planområdets omedel­

bara närhet eller utgör en enklav inom området. Vidare torde böra krä­

vas att den värdeökning som åberopas såsom expropriationsgrund kan anta­

gas bli väsentlig. Däremot kan jag ej tillstyrka vissa föreslagna, ytterligare

begränsningar med avseende å en på detta sätt utformad expropriationsrätt,

såsom att det skulle ankomma på domstol och ej på Kungl. Maj :t ait av­

göra om expropriation bör medgivas. Detta torde vara en för domstolarna

främmande uppgift. Ej heller synes det vara en praktisk anordning att så­

som ovillkorlig förutsättning för dylik expropriation stadga, att den skall

ske för upplåtelse med tomträtt.

Det synes icke föreligga någon anledning befara, att städerna skulle söka

i oträngt mål utnyttja den föreslagna utvidgade expropriationsrätten. Stora

saneringsföretag ställer sig nämligen under alla förhållanden så dyrbara

för städerna, att kostnaderna verkar starkt återhållande. Jag är också ange­

lägen understryka, att utvidgningen av expropriationsrätten vid stora, sa-

neringssyftande stadsplaneregleringar icke kan anses stå i strid mot vad

utredningen kallat »expropriationsinstitutets rättspolitiska syfte och be­

greppsliga innebörd». Den begreppsliga innebörden av detta institut kan en­

dast utläsas ur de regler lagen innehåller och är med andra ord en följd

av den rättsliga utformning som ges institutet. Det kan ej med fog göras

gällande, att expropriationsinstitutet skulle ha något bestämt, för alla ti­

der givet rättspolitiskt syfte. Tvärtom är syftet med detta institut i mycket

hög grad betingat av rådande samhällsekonomiska värderingar. Dessa i sin

tur kan ofta vara motstridiga, men i detta speciella fall har eu alldeles över­

vägande opinion i den mycket omfattande remissen givit uttryck åt upp­

fattningen att expropriationsrätten bör väsentligt utvidgas i jämförelse med

vad nu gäller. I anledning av vad som anförts i ett par negativt hållna re­

missyttranden må slutligen framhållas att man icke torde behöva befara,

att den bär föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten skulle komma

alt äventyra stora kulturhistoriska värden. Dessa värden skall staden för-

<> llihang till riksdagens protokoll 1953. t samt. Nr 213.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

fattningsenligt noga beakta redan vid stadsplanens utarbetande (jfr bl. a.

26 § punkt 17 byggnadsstadgan).

Det återstår härefter ännu en fråga av mera allmän betydelse för ut­

formningen av det nya institutet zonexpropriation, nämligen huruvida de

fastighetsägare och hyresgäster som berörs av ett expropriationsbeslut bör

ha någon f öreträdesrätt att efter saneringsföretagets genomförande

återförvärva egendom eller på nytt hyra lokaler inom det exproprierade

området. Väl kan det synas önskvärt och rimligt att markägare och rö-

relseidkare får tillfälle att åter etablera sig inom det kvarter eller den stads­

del, där de tidigare haft sin fastighet eller verksamhet. Att för detta syfte in­

föra en återköpsrätt eller förköpsrätt (optionsrätt) i samband med zonexpro-

prialionen skulle emellertid, såsom utredningen framhållit, möta stora svå­

righeter. Det torde nämligen, frånsett de rent rättstekniska vanskligheterna,

icke vara praktiskt möjligt att utforma bestämmelser i ämnet så, att de

både ger de enskilda eu lagstadgad rättighet och tillgodoser kommunens

behov av vass rörelsefrihet. Vad som i särskilt hög grad är ägnat att försvå­

ra en lösning av problemet är, att de gamla tomterna efter en genomgri­

pande stadsombyggnad i regel kommer att ha undergått så stora föränd-

dringar, att det icke skulle vara möjligt att göra en rättvis fördelning mel­

lan alla intressenter. Den i ett remissyttrande anvisade metoden att lösa

detta problem efter samma grunder som anges i 46 § byggnadslagen synes

mig icke till fyllest. Uppenbarligen av hänsyn till de praktiska svårigheter,

som eu mera allmän reglering skulle möta, har stadskollegiet i Stockholm

också nöjt sig med att framlägga ett mycket begränsat förslag. Detta går

ut på att ägare till en sådan fastighet, som visserligen exproprierats men

som enligt den nya stadsplanen icke förändrats med avseende å tomtgrän­

ser eller byggnadsrätt, skulle erhålla optionsrätt till upplåtelse av

fastigheten med tomträtt, sedan den nya stadsplanen fastställts. Det fall

som avses med detta förslag är emellertid så speciellt och så sällan före­

kommande, att det icke kan anses motivera en komplicerad rättslig regle­

ring. Förslaget ger ingen rättighet åt markägarna i normala fall och beak­

tar över huvud taget icke rörelseidkarnas intressen.

Vid bedömningen av förevarande spörsmål måste slutligen understrykas

betydelsen av den stora förändring som ett genom zonexpropriation om­

gestaltat område undergår. I fråga om markägarnas anspråk har redan

förut framhållits, att fastigheterna i regel erhåller en helt ny karaktär.

Detta får betydelse också med hänsyn till rörelseidkarna. Ofta är det mindre

lämpligt att låta alla äldre rörelser återuppstå just inom det sanerade om­

rådet. Det kan sålunda mycket väl tänkas, att flera av de tidigare rörel­

serna varit placerade vid bakgator och haft en tämligen obetydlig omfatt­

ning, men att de fastigheter som byggs upp efter saneringen är belägna

vid huvudstråk samt att de i dessa fastigheter inrymda affärs- och kontors­

lokalerna såväl med hänsyn till deras läge som i betraktande av de hyror

de betingar måste utnyttjas av större rörelser eller i varje fall av rörel-

83

scr av en helt annan karaktär än vissa av de äldre företagen. Detta blir eu

omdömesfråga, som måste prövas från fall till fall och som icke med för­

del kan regleras genom lagstiftning om bestämd företrädesrätt. Jag anser

följaktligen i likhet med utredningen, att icke någon form av företrädes­

rätt bör lagfästas. Såsom i betänkandet anförts lär man emellertid kunna

utgå ifrån att kommunerna kommer att förfoga över den exproprierade

marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande till de förut­

varande fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga önskningar att få

återkomma till sina kvarter. I anledning av den i ett remissyttrande gjorda

invändningen, att detta endast är ett löst antagande, må framhållas att det

uppenbarligen ligger i städernas eget intresse att icke i onödan behöva utge

betydande intrångsersättningar.

Såsom inledningsvis anförts har behov av saneringssyftande stadsplane-

regleringar framträtt i många svenska städer och ej blott i huvudstaden.

Det är därför tydligt att den nya lagstiftningen om zonexpropriation bör

erhålla allmän räckvidd.

Jag får löljaktligen föreslå, att i byggnadslagen upptages ett stadgande

av innehåll att, därest tätbebyggt område finnes med hänsyn till den all­

männa samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov-

av genomgripande ombyggnad och denna icke lämpligen kan ske annor-

ledes än i ett sammanhang, Konungen må, sedan i anledning av ombygg­

naden fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området,

medgiva staden att lösa den mark inom området som erfordras för om-

byggnaden ävensom annan inom området eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra väsent­

ligt ökat värde. Frånsett det avsnitt som rör inlösen på grund av markvärde-

stegring överensstämmer detta i sak helt med utredningens förslag. Det

närmare bestämmandet av gränserna för den zon, inom vilken expropria­

tionsrätt skall tillerkännas staden, måste ankomma på Konungen efter pröv­

ning i varje särskilt fall, och några mera detaljerade regler härom torde

icke kunna givas. Såsom utredningen anfört synes det överflödigt att i lag­

texten särskilt utmärka, att expropriationsansökan skall kunna ske även

efter stadsplanens fastställande.

Stadgandet om zonexpropriation torde böra upptagas i byggnadslagens

44 §, vilken härigenom skulle innehålla en helt ny lydelse.

Det föreslagna zonexpropriationsinstitutet avses skola komma att an­

vändas endast för de mera undantagsvis förekommande fall, då en sane­

ringssyftande stadsombyggnad har en så stor omfattning, att den lämpligen

bör genomföras i kommunens egen regi. Såsom jag tidigare framhållit kom­

mer följaktligen vid sidan av zonexpropriationen att finnas utrymme för

sådan expropriation av mark som ingår i byggnadskvarter, där förfarandet

bör vara utformat med hänsyn till att stadsplanens genomförande i första

band skall ankomma på markägarna själva. För dylik expropriation — som

med eu av utredningen föreslagen term lämpligen kan benämnas t o in t-

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

84

expropriation — finns i gällande lag bestämmelser meddelade i 44 §

första stycket och 45 § första stycket byggnadslagen. Dessa bestämmelser

torde för här avsedda fall i princip böra bibehållas.

Emellertid har under lagstiftningsärendets behandling tvekan yppats rö­

rande den närmare innebörden av den i 44 § första stycket gällande lag

såsom villkor för expropriation upptagna förutsättningen, att stadsplanens

genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens in­

gripande. Jag har förut såsom min mening uttalat, att utredningens tolk­

ning av denna bestämmelse syntes väl restriktiv ur stadens synpunkt samt

att utredningen i någon mån torde ha underskattat de möjligheter till ex­

propriation som gällande lag rymmer. Villkoret kan rimligen icke ha den

innebörden, att sedan markägarna kanske utan närmare motivering påstått

sig ha både förmåga och vilja att själva bringa bebyggelsen i överensstäm­

melse med stadsplanen, staden skulle vara skyldig alt till fullo styrka att

så icke vore fallet. Stadgandet torde i stället böra förstås så, att en viss ut-

redningsplikt åligger både staden och markägarna samt att Konungen har

att verkställa en totalbedömning av läget på grundval av de argument, som

på ömse sidor anförs rörande utsikterna till stadsplanens genomförande

inom skälig tid utan stadens ingripande. Spörsmålet huruvida därvid tvångs­

inlösen skall medgivas eller ej torde med andra ord icke böra konstrueras

såsom en bevisbördefråga.

Självfallet kan det mången gång vara svårt att avgöra, huruvida till­

tro kan sättas till markägarnas försäkran att de har förmåga och vilja att

själva inom skälig tid bringa bebyggelsen i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen. Gränsfall kan härvid lätt uppkomma, i vilka Konungen

om än med tvekan finner sig icke kunna bevilja stadens expropriations-

ansökan. Avslås ansökan på den grund att stadsplanens genomförande kan

förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, finns emeller­

tid inga garantier för att markägarnas utfästelser verkligen kommer att

hållas. I stället kan det naturligtvis mycket väl tänkas, att markägarna av

den ena eller andra anledningen underlåter att fullgöra ombyggnaden eller

också att en eller flera av markägarna finner det vara med sina intressen

mest förenligt att sälja marken och att de nya ägarna icke har vare sig

vilja eller förmåga att genomföra stadsplanen i vad på dem ankommer.

På grund härav synes det angeläget att med lagstiftningens hjälp söka

skapa vissa garantier för att ett avslagsbeslut icke skall få direkt menliga

verkningar för samhället. De av utredningen föreslagna bestämmelserna

om tomtexpropriation torde därför böra kompletteras med ett stadgande,

enligt vilket i de fall, då ansökan om tomtexpropriation icke anses kunna

beviljas på den grund att stadsplanens genomförande kan förväntas äga

rum inom skälig tid utan stadens ingripande, Konungen må på stadens be­

gäran föreskriva viss tid inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i över­

ensstämmelse med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av sagda

tid nämnda hinder mot expropriation ej vidare skall anses föreligga.

En föreskrift av detta innehåll skulle som nyss antytts förutsätta, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

85

staden framställt ett yrkande därom under expropriationsärendets handlägg­

ning innan Kungl. Maj:ts beslut däri meddelas. Föreskriften torde icke böra

ha karaktär av ett föreläggande för viss markägare utan böra gälla oavsett

om merken under tiden byter ägare. Med hänsyn härtill torde anteckning

om föreskriften så snart ske kan böra ske i fastighets- eller inteckningsbo-

ken. Avskrift av expeditionen bör därför genom vederbörande departements

försorg tillställas inskrivningsdomaren. Hur lång tid markägaren skall få

på sig att färdigställa den nya bebyggelsen får bero på omständigheterna i

varje särskilt fall. När tiden gått ut, bör staden, därest den hävdar att mark­

ägaren icke fullgjort vad på honom ankommit, kunna på nytt väcka fråga

om expropriation.

Reglerna om tomtexpropriation synes lämpligen böra upptagas i 45 §

byggnadslagen. Dessa regler bör gälla i de fall då 44 § ej är tillämplig, d. v. s.

då förutsättningar för zonexpropriation ej föreligger. I anledning av bo-

stadsstyrelsens yttrande, att en sådan begränsning skulle kunna medföra

praktiska olägenheter, må framhållas att zonexpropriationsinstilutet avses

bli tillämpligt även om stadsplaneregleringen icke är direkt föranledd av

trafiktekniska behov utan har till syfte att, med bibehållande av det äldre

gatunätet, åstadkomma en ändamålsenlig bebyggelse. Som ett exempel kan

nämnas att zonexpropriation bör kunna ifrågakomma, när en stadsplanereg-

lering endast siktar till att i väsentlig mån ändra den bestående bebyggel­

sens karaktär — t. ex. att skapa ett centrum för ett bebyggelseområde —

men regleringen har en sådan omfattning att den måste överlämnas åt

kommunen för att bli effektivt genomförd. Den närmare gränsdragningen

mellan de båda paragraferna får ankomma på praxis.

I 146 § byggnadslagen torde en redaktionell följdändring böra vidtagas.

Såsom utredningen anfört är det angeläget, att lagändringarna kan träda

i tillämpning så snart som möjligt. Det föreslås därför att de skall träda

i kraft den 1 juli 1953.

Ansökan om teknisk eller ekonomisk zonexpropriation, som gjorts före

nämnda tidpunkt, torde böra prövas enligt äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsfor­

men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan hifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Bilagan, vilken är likalydnnde med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här ute­

slutits.

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 218.

Bilaga A.

Av utredningen framlagt förslag

till

Lag

om ändring i byggnad slngen den 30 juni 1948 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 44, 45, 67—69, 146 och 155 §§ samt överskriften

framför 67 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

44 §.

Där tätbebyggt område, med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller

kravet på ändamålsenlig bebyggelse, är i behov av ombyggnad och denna

icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, se­

dan fråga väckts om antagande av ny stadsplan över området, medgiva sta­

den att inlösa detta eller, om så anses tillräckligt, viss del därav.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark som ingår i byggnadskvarter icke be­

byggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och kan stadspla­

nens genomförande ej förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens in­

gripande, må Konungen medgiva staden att lösa marken i den mån så er­

fordras. Kan syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd

byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd därtill.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss i

planen ingående mark böra ske enligt första stycket, må Konungen meddela

fastställelsé å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kom­

mer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro

därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder. Intill dess inlösen skett

eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej utan Konungens tillstånd

företagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.

Om ersättning för stadsbyggnadskostnad.

67 §.

Uppkommer, i fall där stadsplan genomföres över område som omförmä-

les i 44 § eller där staden bygger trafiktunnel, bro eller gatuanordning av

särskild konstruktion, avsevärd värdeökning för vissa fastigheter, äge sta­

87

den att av ägarna uttaga särskilda bidrag till täckande av sådan av stads­

planens genomförande löranledd kostnad, för vilken staden ej i annan ord­

ning erhåller vederlag.

Fastighetsägarna skola taga del i bidragsskyldigheten efter förhållandet

mellan de värdeökningar fastigheterna tillföras i följd av stadsplanens ge­

nomförande. Ej må dock bidrag sättas högre än till det belopp, varmed tre

fjärdedelar av värdeökningen överstiger vad staden äger utfå i bidrag till

kostnad för gata.

Summan av de särskilda bidragen och vad som skola belöpa å stadens

egna fastigheter, om för dessa utgått bidrag, må ej överstiga två tredjedelar

av de i första stycket avsedda kostnaderna.

68

§.

Väckes fråga om upptagande av bidrag enligt 67 § och finna stadsfull­

mäktige att frågan bör komma under närmare prövning, låle stadsfullmäk­

tige verkställa utredning om kostnaden för stadsplanens genomförande även­

som beträffande frågan vilka fastigheter beröras av värdestegringen, storle­

ken av denna samt annat, som för ett allsidigt bedömande av bidragsskyldig­

heten kan vara erforderligt. Vid utredningen skall ock uppgöras fullständigt

förslag om de bidrag, som anses böra utgå och om tiden och sättet för bi­

dragens utgörande.

Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgäng­

ligt undei viss tid, minst en manad, etter det kungörelse härom blivit införd

i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för staden införas.

Därjämte skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres

av förslaget, genom särskilda med posten avsända rekommenderade kallelse­

brev underrättas om förslagets utställande till granskning och om den ord­

ning, som skall iakttagas för framställande av anmärkningar mot förslaget.

Efter det den för granskning bestämda tiden tilländagått samt förslaget un­

derkastats den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava förekom­

mit, äge stadsfullmäktige besluta i ärendet.

Beslut om upptagande av bidrag skall av staden underställas expropria-

tionsdomstolens prövning. Staden insände därvid beslutet jämte handlingar­

na i målet till expropriationsdomstolen. Erfordras för att målet skall kunna

slutföras i ett sammanhang, att särskilt sammanträde för målets beredande

hålles med sakägarna eller att annan förberedande åtgärd vidtages, skall be­

slut därom utan dröjsmål meddelas. Efter det erforderliga förberedande åt­

gärder vidtagits skall, så snart lämpligen kan ske, tid och ställe utsättas för

målets handläggning vid huvudförhandling inför expropriationsdomstolen.

Finner expropriationsdomstolen stadens beslut vara med rättvisa och billig­

het överensstämmande, må beslutet fastställas att lända till efterrättelse. I

annat fall göre expropriationsdomstolen den ändring i beslutet, som finnes

påkallad. Kostnaden i sådant mål skall gäldas av staden, såvitt ej med hän­

syn till omständigheterna annat finnes skäligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 218.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

69 §.

Beträffande skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för

iordningställande av gata (gatubyggnadskostnad) må stadsfullmäktige för

staden i dess helhet eller för viss del därav meddela särskilda bestämmelser,

angivande grunderna för beräkning av7 den kostnad som skall påföras tomt­

ägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för

ersättningens erläggande.

I sådana bestämmelser må ej stadgas ersättningsskyldighet beträffande gata,

gatudel eller avloppsledning, vars anläggning varit påbörjad framför tom­

ten, då fråga om bestämmelsernas antagande väcktes hos stadsfullmäktige,

ej heller beträffande gata eller gatudel, som lagligen skolat vara upplåten till

allmänt begagnande vid nämnda tid, eller avloppsledning, som staden varit

skyldig att utföra före samma tid. Kostnad, som utan motsvarande fördel

för tomts bebyggande föranledes av att gatas höj dläge skall i väsentlig mån

avvika från markens naturliga höj dläge eller av att gatas anläggning eljest

på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam, må

ej läggas å tomtägare.

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på tomt­

ägare lägges skyldighet som icke tidigare ålegat honom. Utan hinder av be­

stämmelsernas antagande eller fastställande må ersättning för gatubygg­

nadskostnad jämkas i den mån den icke motsvaras av den fördel som genom

gatas iordningställande beredes tomten. Beträffande tvist om bidrag till gatu­

byggnadskostnad skall vad i 65 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall

i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som i

45 § första stycket sägs.

155 §.

Vad i 56, 62 och 69 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomtindelning, allenast sådan administrativt bildad

tomt som är i en ägares hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan

inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller

skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Har före nämnda tidpunkt hos Konungen gjorts ansökan om medgivande

att lösa mark eller byggnad enligt 44 § i dess äldre lydelse, skall så anses

som om ansökningen gjorts jämlikt 45 § första stycket i dess nya lydelse.

Är ansökan om rätt att lösa mark enligt 44 § andra stycket i dess äldre

lydelse gjord före den 1 juli 1953, skall med avseende å ansökningens be­

handling samt dess fullföljande genom expropriation eller uttagande av

kostnadsbidrag äldre lag alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

89

Bidrag enligt 67 § må ej utkrävas för kostnad, soin nedlagts innan denna

lag trätt i kraft. Ej heller må bidragsskyldighet grundas på värdestegring,

som uppkommit före nämnda tidpunkt.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället till-

lämpas. 7

7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 218.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerberg.

Enligt lagrådet den 20 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 13 mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnads­

lagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

91

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 april 1953.

N är va rande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell,

N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 30 mars

1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 mars 1953 remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och i46 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385).

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.