Prop. 1953:222

('med förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag); given Stockholms slott den 10 april 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ny beredskapslagstiftning på hälso- och sjukvårds­ området. Den nya lagen är avsedd att utgöra den författningsmässiga grun­ den för den omorganisation av hälso- och sjukvården som vid krig o. dyl. är erforderlig för att verksamheten då skall motsvara fordringarna på densamma. Medan 1939 års lagstiftning i ämnet, vilken skall ersättas av den nya lagen, huvudsakligen är begränsad till sjukhusverksamhet, täcker den nya lagen i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet. Då krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst i sina huvuddrag regleras i andra sammanhang, avser emellertid den nya lagen väsentligen den del av hälso- och sjukvården i krig som utgör direkt fortsättning på motsvarande civila fredsmässiga verksamhet.

Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om tjänsteplikt för medici- nalpersonal.

Bestämmelserna om krigsorganisering av den civila hälso- och sjukvården och om nämnda tjänsteplikt träder automatiskt i kraft vid krigsutbrott. Vid krigsfara och andra utomordentliga förhållanden förutsättes härför särskilt förordnande av Konungen, vilket skall underställas riksdagen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 222.

2

K ungt. Maj:ts proposition nr 222.

F örslag

till

Lag

om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslag).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård den hälso- och sjukvårdande verksamhet, som bedrives av annan än krigsmakten eller civilförsvaret. De som ombesörja den allmänt civila hälso- och sjukvården sammanfattas i denna lag under beteckningen det allmänt civila medicinal- väsendet.

2

§•

I fråga om krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjuk­ vårdstjänst gäller vad därom är särskilt stadgat, såframt icke annat föran- ledes av innehållet i föreskrifter, som meddelas med stöd av denna lag.

3 §•

1 mom. Kommer riket i krig, skall den allmänt civila hälso- och sjukvår­ den enligt av Konungen utfärdade särskilda bestämmelser omorganiseras så att den motsvarar de fordringar, som i detta läge ställas på densamma. Där­ vid skola i lag eller författning meddelade stadganden, som avse hälso- och sjukvård, icke gälla i den mån de strida mot vad sålunda särskilt bestämts.

2 mom. Befinner sig riket i krigsfara eller påkallas det av andra utom­ ordentliga förhållanden, äger Konungen förordna att vad i 1 mom. sägs skall i erforderlig utsträckning tillämpas för riket eller del därav. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad under­ ställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.

4 §•

1 mom. Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om ledningen av den hälso- och sjukvårdande verksamheten i fall, då 3 § tillämpas, samt om samverkan i sådant fall mellan det allmänt civila medicinalväsendet, krigs­ maktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst.

3

2 mom. Konungen må förordna, att militär myndighet under krig äger av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det bistånd, som myndig­ heten finner erforderligt med hänsyn till den militära verksamheten.

5 §•

Ansvaret för att den allmänt civila hälso- och sjukvården i fall, då 3 § tillämpas, omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och för att verksamheten efter omställningen bedrives planenligt åvilar inom varje område den som i fredstid där utövar motsvarande verksamhet (freds- huvudmannen). Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock Konungen föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga an­ svaret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

6

§•

Redan i fredstid skola de planer uppgöras och de förberedande åtgärder i övrigt vidtagas, som erfordras för övergång till krigsorganisation.

Det åligger den, som enligt 5 § är ansvarig för de där avsedda åtgärderna, att i fredstid planlägga dessa enligt anvisning av myndighet som Konungen bestämmer. Åvilar ansvaret annan än fredshuvudmannen, är denne likväl skyldig att biträda vid den planläggning, som avser hans eget verksamhets­ område, och vad därmed äger samband.

7 §•

Kostnaderna för övergång till den organisation, som den allmänt civila hälso- och sjukvården planenligt skall erhålla då 3 § trätt i tillämpning, bestridas av statsmedel.

Vad i första stycket sägs gäller ock i fråga om kostnaderna för den verksamhet, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsen­ det, dock att fredshuvudmännen skola bidraga till kostnaderna enligt grun­ der som framdeles komma att bestämmas.

Därest övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan i fredstid, må, när skäl därtill äro, jämväl under sådan tid kostnaderna för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning Konungen be­ stämmer. I övrigt skola kostnaderna för sådan verksamhet bestridas i den ordning som eljest tillämpas i fredstid.

I fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i den­ na paragraf skola bestridas av statsmedel, gäller vad Konungen därom stadgar.

8

§.

Kommer riket i krig, är den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- ocli sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt sjuttio år skyldig att efter anvisning av myndighet,

4

som bestämmes av Konungen, fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjuk­

vården som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt

för medicinalper sonal).

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt för medi-

cinalpersonal.

9 §•

Under de förutsättningar, som angivas i 3 § 2 mom., äger Konungen jäm­

väl då riket icke är i krig förordna om den tjänsteplikt för medicinalper-

sonal, som finnes erforderlig. I fråga om giltigheten av sådant förordnande

skall vad i nämnda moment föreskrives äga motsvarande tillämpning.

10

§.

Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av begrep­

pet medicinalpersonal dels registrering av sådan personal dels fördelning

av personalen till tjänstgöring dels ersättning åt den som fullgör i denna

lag avsedd tjänsteplikt.

11

§•

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd

av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

12

§.

Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, från och med

vilken dag lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller

krigsfara och förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handlägg­

ning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso-

och sjukvården upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1953.

N ärva rande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, L

ingman

,

H

edlund

, L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, frågan om hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 tillkallade min företrädare som departementschef samma dag expeditionschefen i in­ rikesdepartementet E. Montell för att inom departementet verkställa över­ syn av gällande bestämmelser om hälso- och sjukvård vid krig eller krigs­ fara och utreda vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsman­ nen avgav den 19 juli 1952 ett betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden (SOU 1952:22).

Över betänkandet har yttranden avgivits av överbefälhavaren efter che­ fernas för armén, marinen och flygvapnet samt försvarets sjukvårdssty­ relses hörande, medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden, eivilför- svarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisa- tionsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens medi­ cinska forskningsråd, vilket åberopat ett av sin subkommitté försvarsmedi- cinska nämnden utarbetat yttrande, överståthållarämbetet efter Stockholms stadskollegiums och civilförsvarschefens i Stockholm hörande, länsstyrel­ serna i samtliga län som regel efter hörande av bl. a. vederbörande förste provinsialläkare, samtliga landsting med undantag av Uppsala läns, Jön­ köpings läns, Kalmar läns södra, Värmlands läns, Örebro läns och Väster­ bottens läns landsting, sjukhusdirektionerna i Göteborg och i Malmö, hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Norrköping, sjukvårdsberedningen för lasarettet i Gävle, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska lä­ karesällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska militärläkarföreningen, över­ styrelsen för svenska röda korset, riksförbundet Sveriges lottakårer, central­ förbundet för befälsutbildning samt Sveriges civilförsvarsförbund.

6

Jag anhåller att i det följande få närmare behandla i betänkandet fram­

förda förslag. I detta sammanhang upptar jag endast de spörsmål, som

kräver reglering i lag eller som eljest gäller hälso- och sjukvårdens verk­

samhet och organisation i stort i en krissituation. De anslagsfrågor, som

hänför sig till planläggningsverksamhet på området, anmäler jag i annat

sammanhang denna dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Nuvarande ordning och behovet av ny författningsreglering.

För nuvarande författningsbestämmelser och fak­

tiska planläggningsarbete i fråga om hälso- och sjukvården

i krig lämnar utredningsmannen en utförlig redogörelse på sid. 20—96 i

betänkandet. Jag tillåter mig hänvisa till denna redogörelse och lämnar

här endast en kort sammanfattning av densamma.

Ända till för 25—30 år sedan ansågs krigets direkta personella skade­

verkningar huvudsakligen vara begränsade till krigsmakten. Enligt den då

gängse uppfattningen gällde det för den samlade hälso- och sjukvården att

uppehålla den hygieniska standarden såväl inom krigsmakten som bland

civilbefolkningen, att bereda vård åt sårade soldater och att så långt re­

surserna medgav fortsätta den fredsmässiga sjukvården. Detta skulle ske

genom att vid mobilisering av krigsmakten vissa särskilda hälso- och sjuk-

vårdsanordningar tillfördes denna dels inom de stridande förbanden, dels

på hemorten i form exvis av fasta militära sjukhus, s. k. krigssjukhus. Be­

träffande de civila fredsmässiga institutionerna för hälso- och sjukvården

var inga särskilda förändringar planerade.

Denna situation har radikalt förändrats genom krigsteknikens utveck­

ling under de senaste decennierna. Redan vid mitten av 1930-talet stod det

klart, att det moderna kriget på ett helt annat sätt än tidigare skulle komma

att drabba hemorten. Ett par år innan andra världskrigets utbrott lades

också grunden till vad numera benämnes civilförsvaret. För det första om­

händertagandet av personer som skadats vid krigshandling, särskilt flyg­

anfall, mot hemorten tillkom civilförsvarets sjukvårdstjänst.

Härutöver ägnades största intresset åt sjukhusverksamheten på hemor­

ten. Författningsmässigt tog sig detta uttrycket att den 22 juni 1939 lag

om sjukhusvård vid krig eller krigsfara utfärdades (SFS nr 310; ändr.

563/1941 och 540/1944). Till denna ansluter sig dels kungörelsen den 26

augusti 1939 (nr 581) angående förberedande åtgärder för lagens tillämp­

ning, dels kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634; ändr. 874/1939,

860/1942 och 653/1944) med särskilda bestämmelser angående lagens till-

lämpning, dels ock kungörelsen den 3 september 1939 (nr 635; ändr.

654/1944) om tjänstgöring i medicinalstyrelsen av representanter för krigs­

makten och civilförsvaret. Nämnda fyra författningar betecknas i det föl­

7

jande krigssjukhusvårdslagen, förberedelsekungörelsen, tillämpningskun-

görelsen och representantkungörelsen.

För andra grenar av den allmänna hälso- och sjukvården än sjukhus­

verksamhet tillkom den 17 november 1939 (nr 813) förordning om hand­

läggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna

hälso- och sjukvården. Förordningen tog uteslutande sikte på högsta led­

ningen av ifrågavarande vårdgrenar.

Sagda lag och förordning har karaktären av fullmaktsförfattningar och

det reala innehållet i författningarna kan av Kungl. Maj :t sättas i kraft

vid krig eller krigsfara. De är alltjämt gällande och nuvarande krigsplan­

läggning grundas på dessa författningsbestämmelser. En utförlig behand­

ling ägnas dem på sid. 20—26 i betänkandet. Här kommer de endast att

beröras i samband med följande summariska redogörelse för den organisa­

tion för hälso- och sjukvården i krig som f. n. planlägges.

Hälso- och sjukvård i krig är avsedd att bedrivas inom tre olika organisa­

tioner, nämligen inom krigsmakten, inom civilförsvaret och inom det all­

mänt civila medicinalväsendet, varmed i detta sammanhang förstås den för

krigsförhållanden omställda fredsmässiga civila organisationen för hälso-

och sjukvård. De två förstnämnda organisationerna är närmast betingade

av de speciella förhållanden, som råder inom de militära förbanden resp.

i en tätort omedelbart efter en mera omfattande krigshandling mot orten.

De är därför, trots den storleksordning särskilt sjukvårdstjänsten inom

krigsmakten får, att i viss mån betrakta som komplement till det allmänt

civila medicinalväsendet.

Den allmänna gången vid omhändertagande för behandling och vård av

sårade, och i princip även sjuka, inom krigsmakten är följande. I strids-

linjen tas de sårade om hand av sjukvårdare och sjukbärare inom kompa­

niet. De förs till bataljonsförbandsplatsen, där den första något mera kva­

lificerade vården kan beredas dem. Om skadan är av allvarligare beskaf­

fenhet, ges den skadade sådan behandling, att han kan tåla fortsatt trans­

port bakåt. Sådan transport verkställes, eventuellt över brigadförbands­

plats eller rörligt militärt sjukhus (fördelnings- eller etappsjukhus) till

den sjukvårdsanstalt, där han kan erhålla mera definitiv behandling och

vård. Vid långvarigare sjukdomstillstånd är denna anstalt som regel fast

hemortssjukhus, antingen militärt krigssjukhus eller civilt beredskaps-

sjuklius. Strävan är nämligen att den militära rörliga sjukvårdsapparaten

skall efter ett ianspråktagande snarast tömmas så att den skall kunna vid

behov på nytt tas i anspråk. Endast krigsmakten förfogar över medel för

landsomfattande sjuktransporter, främst sjukhuståg och bussplutoner.

Civilförsvarets sjukvårdstjänst är avsedd att fungera på principiellt mot­

svarande sätt som krigsmaktens sjukvårdstjänst. En väsentlig skillnad är

emellertid, att de militära hälso- och sjukvårdsformationer som tillhör eller

är nära anslutna till mobiliserade förband uppsättes samtidigt med dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

8

förband, medan civilförsvarets sjukvårdstjänst som regel är i verksam­

het endast under och omedelbart efter krigshandling mot hemorten. Denna

skillnad får ur personell synpunkt den viktiga följdverkan att den mest

kvalificerade personalen tas i anspråk i förra fallet permanent, i senare

fallet tillfälligt. Uppgiften för civilförsvarets sjukvårdstjänst är att ombe­

sörja det första omhändertagandet av skadade vid krigshandling mot hem­

orten, att lämna de skadade den behandling som erfordras för deras trans­

port till sjukhus och att verkställa denna transport. Enligt den nyligen fast­

ställda organisationen för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst skall

denna för angivna ändamål organisera samaritställen, förbandsplatser och

förbandsstationer. Dessa skiljer sig från varandra därigenom att de både

kvantitativt och framförallt kvalitativt med hänsyn till personella och ma­

teriella resurser har olika kapacitet. Tidigare har civilförsvarets sjukvårds­

tjänst varit utrustad enbart med lokala sjuktransportmedel. I sin nya or­

ganisationsform däremot skall tjänstegrenen äga tillgång till ett betydande

antal bussar, vilka apteras till ambulanser för längre transporter.

Såsom tidigare antytts måste såväl krigsmaktens som civilförsvarets

sjukvårdstjänst repliera på det allmänt civila medicinalväsendet. Tidigast

blev detta uppenbart beträffande verksamheten vid sjukhusen. Ett par må­

nader före det andra världskrigets utbrott, utfärdades också den förut om­

nämnda krigssjukhusvårdslagen. Syftet med denna var att skapa de for-

mellt-juridiska förutsättningarna för en omställning och eventuell utök­

ning av de fredsmässiga civila sjukhusens verksamhet vid krig och att an­

giva relationerna mellan dessa sjukhus och de militära sjukhusen. I sist­

nämnda avseende förutsätter lagen att båda slagen av sjukhus skall före­

komma och att de, i den män så erfordras, skall mottaga såväl militära som

civila patienter (6 §). De militära sjukhusen och civilförsvarets »hjälp­

platser:», vilka sistnämnda enligt 2 § 2. q) i lagen hänföres till civila sjuk­

hus, upprättas och drives i princip av staten. Dessa anstalters organise­

rande och ledning bör därför ske på samma sätt som andra anstalter inom

krigsmakten och civilförsvaret. Det bör emellertid påpekas, att det förhål­

landet att civilförsvarets hjälpplatser i lagen hänföres till civila sjukhus

föranleder, att lagens och tillämpningsförfattningarnas bestämmelser för

civila sjukhus skall tillämpas på dessa hjälpplatser. Detta skulle, såsom av

den följande framställningen framgår, få till följd sådana besynnerliga och

i praktiken icke heller tillämpade förhållanden, att sjukhushuvudmännen

skulle kunna anbefallas upprätta sådana hjälpplatser, att dessa skulle stå

under medicinalstyrelsens ledning etc.

De civila sjukhusen under krig — sådana sjukhus för kroppssjukvård

benämnes beredskapssjukhus — är enligt krigssjukhusvårdslagen antingen

fredssjukhus som utan eller med förändring fortsätter verksamheten eller

särskilt vid krig upprättade sjukhus (3 §). Kungl. Maj :t äger förordna,

att sjukhushuvudmännen skall vid krig nedlägga eller förändra fredssjuk-

Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

hus eller upprätta nya sjukhus (4 § lagen). Som regel drivs beredskaps- sjukhusen i samma ordning som motsvarande fredssjukhus (7 § lagen). Enligt 1 § 2 mom. förberedelsekungörelsen skall Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, numera sjulcvårdsberedskapsnämnden, fastställa förteckning över beredsltapssjukhusen. Redan i fred skall i mån av behov vissa planer för verksamheten vid sjukhusen utarbetas (2 § samma kung.). Detta arbete tillkommer beträffande sjukhus, som skall upprättas först vid krig, vederbörande sjukhushuvudmän och i fråga om befintliga sjukhus dessas styrelser (chefer).

Gällande förteckning över beredskapssjukhus fastställdes av Kungl. Maj:t den 20 juli 1951. Den omfattar 143 sjukhus med sammanlagt ca 110 000 vårdplatser. Samtliga dessa sjukhus bildas genom mer eller mindre vä­ sentliga förändringar av befintliga fredssjukhus. Några vid krigsfall ny- upprättade civila kroppssjukhus förekommer alltså icke. I förteckningen skiljer man mellan grupp I- och grupp Il-sjukhus. Till grupp I hänföres sjukhusen på orter, som kan förväntas icke utgöra fientliga anfallsmål. Behandlings- och vårdkapaciteten vid dessa sjukhus utbygges mycket kraf­ tigt vid krigsfall. Emellertid är det icke möjligt att lämna de utsatta orterna, vilka oftast är större befolkningscentra, helt utan lokala sjukhusresurser. I varje fall ett förstahandsbehov därav — inrymt i skyddsrum eller i lokaler belägna i ortens periferi — har ansetts böra tryggas. Dessa sjukhus benäm­ nes Il-sjukhus. Med hänsyn till att de största f redssjukhusen väsentligen är belägna på orter, som på grund av sin folkmängd eller av andra skäl kan antagas bli särskilt utsatta för krigshandlingar, kommer vid övergång från freds- till krigsförhållanden en avsevärd förskjutning av den civila sjukhus­ kapaciteten att ske från större städer till mindre orter. Beredskapssjukhusen på mera utsatta orter kommer även, bortsett från storleksordningen, att förete ett utseende, som i hög grad avviker från motsvarande fredssjukhus.

Ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen skall utövas av medicinalstyrelsen, vilken före avgörandet av ärende rörande sådant sjuk­ hus skall normalt höra sjukhusets styrelse (1 § 2 mom. tillämpningskung.). I medicinalstyrelsen skall vid handläggning av dessa ärenden och andra ärenden av betydelse för krigföringen eller civilförsvaret tjänstgöra en representant för överbefälhavaren och en för civilförsvarsstyrelsen (1 § representantkung.).

Gällande lagstiftning bygger på förefintligheten av två jämställda sjuk­ husorganisationer vid krig. Detta har givetvis medfört behov av samord­ ning. T sådant syfte har i 2 § tillämpningskungörelsen föreskrivits, att Kungl. Maj :t kan förordna att sjukhusvårdsärenden som berör såväl mili­ tära som civila intressen skall av den högsta militära ledningsmyndigheten på området, försvarets sjukvårdsstyrelse, och av medicinalstyrelsen för prövning och fastställelse underställas en av Kungl. Maj :t utsedd sjukhus- vårdchcf. Sådan bar icke utsefts.

V)

10

I stället planlägges utan författningsmässigt stöd att vid krig en orga­ nisation skall upprättas i militär regi för att reglera beläggningen vid militära och civila sjukhus och anordna större sjuktransporter. Denna organisation innebär att nyssnämnda uppgifter skall handhas av en till högkvarteret förlagd beläggningscentral, i vilken även representanter för medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen skall ingå. Som underorgan till högkvarterets beläggningscentral skall i varje militärbefälsstab finnas en beläggningscentral. Ansvaret för verksamheten vid denna tillkommer stabs- läkaren, vilken därvid biträdes av civilbefälhavarens närmaste medicinale medhjälpare, civilläkaren.

Medicinalstyrelsen och sjukhusvårdschefen, om sådan blivit utsedd, skall vid ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 § tillämpningskung.).

I krigssjukhusvårdslagen har slutligen vissa grundläggande bestämmel­ ser intagits om kostnaderna för upprättandet och driften av bl. a. bered­ skapssjukhusen (9 och 10 §§). Härtill återkommer jag i den följande framställningen.

Inom andra grenar av den civila hälso- och sjukvården än kroppssjuk- husvården befinner sig krigsplanläggningen ännu endast i sin början. Den främsta anledningen härtill torde vara, att det först på senaste tid blivit uppenbart att icke endast verksamheten vid kroppssjukhusen utan även annan civil hälso- och sjukvård är av största betydelse i ett krigsfall och därför i behov av planering för omställning till krigsförhållanden. Detta tidigare förbiseende av angivna vårdgrenars betydelse i krig framgår också av den begränsade räckvidden för den i det föregående berörda förord­ ningen den 17 november 1939 om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Syftet med förordningen, vars materiella bestämmelser aldrig varit i tillämpning, är att åstadkomma en samordning mellan andra delar av den militära och civila allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusvården. Sålunda har föreskrivits, att ärenden som avser denna verksamhet och berör såväl militära som civila intressen skall för prövning och avgörande överlämnas till en av Kungl. Maj :t utsedd sjukvårdschef (2 §). Denne har att vid full­ görandet av sina åligganden efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §).

I fråga om behovet av ny författningsreglering för hälso- och sjukvården i krig och planläggningen härför torde utrednings­ mannen — av ett flertal uttalanden i betänkandets tidigare avsnitt att döma ■— finna detta behov uppenbart. Bland allmänna synpunkter i anslutning till sitt förslag till ny lag i ämnet anför utredningsmannen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

11

Även om det icke med fog kan sägas att 1939 års författningskomplex beträffande hälso- och sjukvård i krig hittills lagt hinder i vägen för en tidsenlig planläggning på området, finner jag likväl bestämmelserna för ifrågavarande verksamhet i behov av en långtgående översyn och revide­ ring. I nutida planläggning för hälso- och sjukvårdsberedskapen intager visserligen sjukhusverksamheten alltjämt med rätta en framträdande plats men betydande intresse ägnas även andra grenar av hälso- och sjukvården. Jag syftar härvid på sådan verksamhet som hälsovården, epidemibekämp­ ningen i de väsentliga delar den utföres utanför sjukhus, den mycket krä­ vande öppna vården i tjänsteläkardistrikten samt försörjningen med läke­ medel och annan sjukvårdsmateriel. Skäl föreligga icke för att vid för­ fattningsregleringen för krigsfall av den allmänna hälso- och sjukvården utbryta sjukhusverksamheten och giva denna en förhållandevis ingående behandling, medan övriga vårdgrenar, vilka även de som regel äro mycket betydelsefulla i krig, ägnas ingen eller en högst summarisk uppmärksam­ het. De för hälso- och sjukvården i krig erforderliga författningsbestäm­ melserna böra därför i princip täcka hela hälso- och sjukvårdsområdet.

I remissyttrandena förekommer ingen erinran mot vad utredningsmannen sålunda anfört.

Departementschefen. I det totala försvaret ingår hälso- och sjukvården som eu betydelsefull del. Jag finner det därför oundgängligt att en till­ fredsställande krigsberedskap upprättas även på detta område.

Den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig måste för att vara funktionsduglig organiseras på ett sätt som innebär att den i olika av­ seenden avviker från den fredsmässiga ordning som är fastslagen i lag. Jag syftar härvid i första hand på 1940 års sjukhuslag, som reglerar den av landstingen och städerna utanför landsting bedrivna slutna kroppssjuk- vården, men även på epidemilagen och åtskillig annan liknande lagstiftning. Skyldighet för sjukhushuvudmän in. fl. att redan i fred verkställa viss planläggning för krigsorganisationen kan vara erforderlig. De utomordent­ ligt stora krav som kommer att ställas på hälso- och sjukvården i krig gör det vidare nödvändigt att i ett verkställighetsläge kunna tvångsmässigt taga i anspråk personal, lokaler och materiel som behövs för verksamheten. Även detta tvångsmässiga ianspråktagande fordrar förberedelser. Angivna förhållanden måste i sina huvuddrag vara reglerade i lag.

Gällande författningsbestämmelser är icke ägnade såsom underlag för eu effektiv krigsplanläggning beträffande hälso- och sjukvården. De är i huvudsak begränsade till sjukhusverksamheten och icke ens i denna del uttömmande. Lagstiftningen tillkom redan år 1939 och är numera icke tidsenlig med hänsyn till den utveckling både krigstekniken och hälso- och sjukvården sedan dess undergått. Jag finner mig alltså böra föreslå ny lagstiftning i ämnet.

Till sin principiella uppläggning är ifrågavarande lagstiftning betingad

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

av den organisation, som befinnes vara mest lämplig för hälso- och sjuk­

vården i krig. I det närmast följande kommer detta spörsmål att behandlas.

Därefter kommer vissa betydelsefulla specialfrågor att upptagas. Dessa

avser ansvaret för verksamheten inom krigsorganisationen, bestridandet

av kostnaderna för denna verksamhet, tjänsteplikt för medicinalpersonal

och särskilda förfogandebestämmelser på området.

Hälso- och sjukvårdens krigsorganisation.

Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om att

hälso- och sjukvården i krig enligt gällande planläggning är avsedd att

bedrivas dels inom krigsmakten, dels inom civilförsvaret och dels inom

det s. k. allmänt civila medicinalväsendet. Denna uppdelning skulle —-

fortsätter utredningsmannen — erbjuda problem av begränsad omfattning,

därest tillgången på personal och materiel vore sådan att de tre organisa­

tionernas behov härav kunde vart för sig tillgodoses. Detta är emellertid

icke fallet, särskilt icke beträffande personalen. För att de knappa per­

sonella och materiella sjukvårdsresurserna skall kunna utnyttjas rationellt

måste därför en mer eller mindre långtgående samordning av nämnda tre

organisationer eftersträvas.

Samtliga återhållande moment för en rationell utjämning av behov och

tillgångar torde i princip elimineras, om för hälso- och sjukvården i krig

en gemensam organisation kunde åvägabringas. Det är därför

enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att undersöka om inom

krigsmakten, civilförsvaret eller det allmänt civila medicinalväsendet ett

förenhetligande av hälso- och sjukvårdsorganisationen med fördel kan ske.

I fråga om möjligheterna att i krigsmaktens eller civilförsvarets orga­

nisationer inordna den allmänt civila hälso- och sjukvården anför utred­

ningsmannen följande.

En mångfald arbetsuppgifter av betydande storleksordning ankommer i

krig primärt på krigsmakten och civilförsvaret. Ansvaret för annan verk­

samhet av betydelse för totalförsvaret bör därför åläggas krigsmakten resp.

civilförsvaret endast i den mån denna verksamhet och de för sagda organi­

sationer primära arbetsuppgifterna äro så avhängiga av varandra att de

oundgängligen måste handhavas av samma organ. Detta är en princip som

omfattas icke minst av företrädare för krigsmakten och civilförsvaret. Ett

sådant kvalificerat samband anser jag icke föreligga från krigsmaktens

resp. civilförsvarets sida i förhållande till den verksamhet som enligt gäl­

lande planläggning innefattas i begreppet allmänt civil hälso- och sjukvård.

Ett flertal andra förhållanden tala även emot att sistnämnda verksamhet i

ett krigsfall överföres till den militära organisationen eller civilförsvaret.

Sålunda skulle den hälso- och sjukvård som är avsedd att under krig bedri­

vas på hemorten omhänderhavas icke av de organ som utöva motsvarande

fredsverksamhet utan av principiellt helt nya organ. En sådan väsentlig

organisationsförändring i det kritiska läget vid omställning från freds- till

13

krigsförhållanden skulle innebära mycket allvarliga risker för organisatio­ nens funktionsduglighet och slöseri på kvalificerad arbetskraft i ett läge då sträng hushållning härmed är särskilt nödvändig. Bortsett från nämnda sakskäl tala även vissa mera känslobetonade men därför icke betydelselösa skäl emot att delar av den civila hälso- och sjukvården, exvis den av lands­ ting och landstingsfria städer bedrivna kroppssjukhusvården, vid krig inordnas i den militära organisationen eller i civilförsvaret.

Enligt utredningsmannens uppfattning är det sålunda uppenbart, att det allmänt civila medicinalväsendet bör bestå även när hälso- och sjukvår­ den organiseras för krigsförhållanden.

Vidare finner utredningsmannen det icke ens med den vidsträcktaste militära direktivrätt vara organisatoriskt möjligt att för de oundgängliga behov som uppkommer inom krigsmaktens stridande förband låta den hälso- och sjukvårdande verksamheten handhavas av en civil organisation. Sjukvårdstjänsten liksom all annan underhållstjänst inom krigsmakten måste nära samordnas med stridsverksamheten i övrigt.

Även inom civilförsvaret bör — fortsätter utredningsmannen — viss sjukvård bedrivas såsom komplement till den allmänt civila hälso- och sjukvården. Skälen härtill är väsentligen följande.

Det första omhändertagandet av skadade personer måste nära samordnas med andra räddningsåtgärder som odiskutabelt ankomma på civilförsvaret. Vidare förfogar civilförsvaret över en lokal beredskapsorganisation som är avsevärt starkare än det allmänt civila medicinalväsendets och kan för sin skadeavhjälpande verksamhet rekrytera och utbilda betydande personal­ kadrar. Civilförsvaret har även tillgång till transportmedel av betydande storleksordning.

Utredningsmannen finner alltså oundgängligt, att hälso- och sjukvård under krig bedrives inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning, nämligen inom den allmänt civila medicinalorganisationen, inom krigsmakten och inom civilförsvaret.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 222.

Vid gränsdragningen mellan dessa tre organisationer är det emellertid enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att en av orga­ nisationerna vidgas så att den blir i möjligaste mån dominerande inom verksamheten. Härigenom kan nämligen de möjligheter till samordning och utjämning som förefinnes inom en gemensam organisation tillvara­ tagas så långt detta är praktiskt genomförbart. Av skäl som utvecklas på sid. 103—104 i betänkandet anser utredningsmannen, att den eftersträvade breddningen av en av organisationerna bör avse den redan nu största orga­ nisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet.

Vad till en början angår gränsdragningen mellan detta och civilförsvarets sjukvårdstjänst finner utredningsmannen sagda sjukvårdstjänst enligt ny­ ligen genomförd omorganisation avse endast sådan verksamhet som nöd­ vändigt måste tillkomma densamma.

14

Även krigsmaktens sjukvårdstjänst bör enligt utredningsmannen få

principiellt oförändrad omfattning i de väsentliga delar den avser hälso- och

sjukvård vid de stridande förbanden och sådana förband, som närmast

betjänar dessa, exvis etappgrupper. Av militära hälso- och sjukvårdsforma-

tioner på hemorten bör krigssjukstugorna, kuranstalterna för militära

krigsskadade och hälso- och sjukvården vid de militära utbildningsdepåerna

alltjämt med hänsyn till sina funktioner ingå i den militära organisationen.

Detsamma gäller den omfattande militära sjuktransportorganisationen.

Däremot bör enligt utredningsmannen övervägas, huruvida icke följande

tre grupper av militära sjukvårdsenheter har så nära samband med den

civila hälso- och sjukvården i krig att de med fördel kan överföras till

denna, nämligen de s. k. krigsblodgivarcentralerna, de fasta humanbakterio­

logiska laboratorierna samt krigssjukhusen med härtill knutna konvale­

scentanstalter.

Vad angår krigsblodgivarcentralerna och nämnda laboratorier erinrar

utredningsmannen om att förslag till sådant överförande redan framförts.

Detta hade skett i fråga om de förra av särskilda av medicinalstyrelsen och

försvarets sjukvårdsstyrelse tillkallade sakkunniga1 i samråd med utred­

ningsmannen och beträffande de senare av utredningsmannen själv i

annat sammanhang-.

I betänkandet föreslår utredningsmannen vidare, att krigssjukhusen och

de till dessa anslutna konvalescentanstalterna skall successivt överföras till

den civila sektorn. Av skälen för detta förslag, vilka i sina detaljer är av

hemlig natur, må här anföras följande.

Krigssjukhusen bör väsentligen betraktas såsom en med beredskaps-

sjukhusen sidoordnad organisation. Deras sammanlagda platsantal är av

måttlig storleksordning. Behovet av viss under krig särskilt oumbärlig

medicinalpersonal, främst kirurger, är emellertid betydligt bättre tillgodo­

sett på krigssjukhusen än på beredskapssjukhusen. Härtill kommer, att

läkarna vid krigssjukhusen över lag är välkvalificerade och i sin bästa

ålder, medan läkarna vid beredskapssjukhusen huvudsakligen är män över

värnpliktsåldern och kvinnor samt delvis utgöres av läkare med begränsad

rörlighet eller arbetsförmåga. Genom anordningen med fasta krigssjukhus

inom den militära sektorn kommer sålunda en framför allt ur kvalitativ

synpunkt mycket betydelsefull grupp läkare att undandragas alternativ

användning vid beredskapssjukhus. Beträffande krigsmaktens krav på en

eventuell motsvarighet till krigssjukhusen kan dessa krav väsentligen lika

bra tillgodoses inom en väl förberedd och utbyggd beredskapssjukhus-

organisation. Den föreslagna överflyttningen bör dock ske först vid den

tidpunkt då beredskapssjukhusens planläggning fortskridit så långt, att

den civila sektorn kan mottaga krigssjukhusen utan risk för ens tillfällig

sänkning av beredskapen. 1 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1 Betänkande den 26 juni 1951 om transfusionsverksamhetens organisation (stencil).

2 Betänkande den 4 december 1951 ang. planläggningen av viss laboratorieverksamhet

under krig (hemligt).

15

När det sålunda icke befunnits möjligt att ur organisatorisk synpunkt förenhetliga hälso- och sjukvården i krig, har utredningsmannen undersökt möjligheterna att så samordna de tre organisationerna att dessas resurser kan komma till en ur behovssynpunkt så ändamålsenlig användning som möjligt.

Den mest effektiva samordningen torde — anför utredningsmannen vi­ dare — erhållas, om den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig ställs under gemensam 1 e d n i n g, trots att den organiseras och drivs i de särskilda organisationernas regi. Med ledningsbefogenheten är givetvis förenat ansvaret för att samtliga uppkommande behov av hälso- och sjuk­ vård blir på det mest ändamålsenliga sätt tillgodosedda. Sagda ledning och ansvar kan förläggas centralt till vederbörlig militär myndighet, till civil- försvarsstvrelsen, till medicinalstyrelsen eller till ett nyskapat lednings­ organ samt i den högre regionala instansen till militärbefälhavaren, till civilbefälhavaren eller till ett nytt organ. Beträffande dessa alternativ anför utredningsmannen följande.

Att förlägga den enhetliga ledningen till militära organ under medverkan av representanter för civila myndigheter bör icke ifrågakomma. Det allmänt civila medicinalväsendet utgör nämligen den absolut sett ojämförligt största organisationen och innefattar i sig den alldeles övervägande delen av de resurser som stå till förfogande för utjämning olika behov emellan. Civil­ befolkningens behov av sjukvård under krig torde vidare komma att bli av väsentlig storleksordning och betydelse. Fördelen med att förlägga den enhetliga ledningen till militära organ synes i huvudsak vara att härigenom möjligheterna att ta erforderlig hänsyn till krigsutvecklingen givetvis öka och att den militära servicen främst i fråga om förbindelsemedel kan ut­ nyttjas. Dessa fördelar uppväga dock icke nackdelarna och synas kunna erhållas utan att ställa hälso- och sjukvården i krig under militär ledning.

Alternativet att centralt ställa hela hälso- och sjukvården i krig under civilförsvarsstyrelsens ledning torde även böra avvisas. I vårt land har nämligen icke såsom i vissa andra länder ledningen av krigsviktig civil verksamhet helt eller till övervägande del koncentrerats till civilförsvaret. Vidare må påpekas att hur betydelsefull civilförsvarets sjukvårdstjänst än är såsom komplement i katastrofsituationer till det allmänt civila medicinal­ väsendet den dock är den klart minsta av de tre sjukvårdsorganisationerna och endast temporärt träder i verksamhet.

Ej heller medicinalstyrelsen centralt och civilbefälhavarna, eventuellt länsstyrelserna regionalt torde kunna accepteras såsom enhetliga lednings­ organ. Det synes nämligen nödvändigt att krigsmakten själv disponerar de militära formationer som avse att tillgodose de stridande förbandens ome­ delbara behov av hälso- och sjukvård.

Vad sist sagts beträffande krigsmaktens invändningar mot ett förenhet- ligande av ledningen hos medicinalstyrelsen och civila regionala organ har motsvarande tillämpning även vid det alternativ enligt vilket ledningen skulle tilläggas nyinrättade organ. Häremot kunna även andra betänklig­ heter anföras. Vid inrättande av nya ledningsorgan torde nämligen de nu planlagda, vilka samtliga ha motsvarigheter i fred, komma att antingen

Kungl. Maj. ts proposition nr 222.

16

uppgå i de nya organen eller bli verkställighetsorgan till dessa. Det först­

nämnda torde förutsättas till övervägande del bli fallet i fråga om central­

organ, det sistnämnda beträffande de regionala organen. Tillskapandet av

särskilda ledningsorgan skulle alltså innebära en ytterligare komplicering

av hälso- och sjukvårdsorganisationen och med skäl kunna betecknas som

en överorganisation. Inrättandet av nya ledningsorgan synes alltså icke

heller vara ett godtagbart alternativ.

Med hänsyn till det anförda kan utredningsmannen icke tillstyrka, att all

hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig ställs under enhetlig ledning.

Utredningsmannen prövar härefter förutsättningarna för att efter mönster

av sjukhusvårdschefen-sjukvårdschefen enbart centralt inrätta

ett operativt ledningsorgan, vars uppgifter skulle vara begrän­

sade till frågor av gemensamt militärt och civilt intresse. Detta organ skulle

sålunda endast ha till uppgift att operativt leda hälso- och sjukvården,

d. v. s. i utjämnande syfte disponera tillgängliga hälso- och sjukvårdsre­

surser. Främst med hänsyn till svårigheten att avgränsa det nya lednings­

organets befogenheter har utredningsmannen emellertid vid närmare

granskning ansett sig böra avvisa även detta alternativ.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Den återstående utvägen för att åstadkomma en så ändamålsenlig an­

vändning som möjligt av tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser i krig

har utredningsmannen funnit vara att samverkan anbefalles

mellan ledningsorganen för de särskilda hälso- och sjukvårdsorganisatio­

nerna i olika instanser och att praktiska förutsättningar

för en sådan samverkan med hänsyn till ledningsorganens loka­

lisering m. m. tillskapas. Utredningsmannen framhåller, att det är av sär­

skild betydelse att samverkan sker i fråga om disponeringen av sådana

hälso- och sjukvårdsresurser som är av mera avsevärt intresse ur allmän

utjämningssynpunkt.

Centralt bör —- fortsätter utredningsmannen — sådan operativ ledning

tillkomma inom den militära sektorn, närmast under överbefälhavaren,

försvarsstaben förstärkt med medicinsk expertis från försvarets sjukvårds­

styrelse samt inom den civila sektorn medicinalstyrelsen och i begränsad

utsträckning civilförsvarsstyrelsen. Sistnämnda styrelses intresse i detta

sammanhang synes kunna tillgodoses genom att en representant för sty­

relsen vid krigsfall placeras hos medicinalstyrelsen.

De organisatoriska anordningarna för att möjliggöra en operativ sam­

verkan på detta område skall alltså syfta till att en till omfattningen liten

men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen jämte represen­

tanten för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning till den del av för­

svarsstaben som har motsvarande uppgifter på den militära sidan. Utred­

ningsmannen har framlagt förslag till sådana anordningar och även funnit

17

lämpligt att ifrågavarande hälso- och sjukvårdsledningar sammanföres till ett samarbetsorgan. Detta är avsett att ersätta bl. a. den nuvarande belägg- ningscentralen vid högkvarteret.

Återstående delar av försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen skulle vid bifall till förslaget komma att i princip bli förvaltningsmyndig­ heter. De bör nära samarbeta och vara lokalt anknutna till varandra.

Beträffande samordningen i den högre regionala instansen föreslår ut­ redningsmannen att denna skall åstadkommas därigenom att militärbefäl­ havaren såsom regionalt ledningsorgan för den militära hälso- och sjuk­ vården och civilbefälhavaren i egenskap av motsvarande organ för den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets sjukvårdstjänst anbefalles samarbeta med varandra. Detta underlättas genom den avsedda lokala anknytningen mellan militär- och civilbefälhavaren jämte medhjäl­ pare. Den personal hos nämnda befälhavare som närmast ansvarar för hälso- och sjukvården bör i likhet med vad som föreslagits för central­ instansen bilda ett samarbetsorgan, vilket kommer att bl. a. ersätta den nuvarande beläggningscentralen i militärbefälsstaben.

Även länsstyrelserna kommer enligt utredningsmannens uppfattning att i krig ha vidsträckta befogenheter beträffande ledningen av den civila hälso- och sjukvården i länen. Utredningsmannen erinrar om att Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 1'örordnat, att envar länsstyrelse skall upp­ göra plan för sin krigsorganisation och att denna plan bl. a. innebär, att vid varje länsstyrelse skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion. Inom sektionen skall handläggas frågor om bl. a. länets sjukvårdsresurser och dessas utnyttjande och fördelning. Befogenheterna avser alltså enbart s. k. operativ ledning. På sid. 149—150 i betänkandet anför utredningsman­ nen vissa synpunkter på vad denna ledning kommer att innehålla och hur den kommer att utövas. I 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I detta sammanhang berör utredningsmannen frågan om civilbefäl­ havarnas befogenheter. Han konstaterar härvid, att civilbefäl­ havarna bör såsom rena beredskapsorgan ha befogenheter i ett krigsfall, vilka uteslutande avser operativ ledning och icke till någon del verkställig­ hetsuppgifter. Vidare refererar han på sid. 145 i betänkandet dels föreskrif­ terna om civilbefälhavarnas åligganden i 3 § instruktionen för civilbefälha­ vare den 5 juni 1951 (nr 429), dels vissa uttalanden som föredragande de­ partementschefen gjorde i propositionen den 16 mars 1951, nr 149, i sam­ band med civilbefälhavarinstitutionens tillkomst. Departementschefen fram­ höll härvid bl. a. att han principiellt utginge ifrån att de till civilområdena hörande länsstyrelserna bör fungera självständigt så länge förhållandena medger detta.

I fråga om hälso- och sjukvården kan emellertid enligt utredningsman­ nens uppfattning operativa ledningsbefogenheter icke tilläggas civilbefäl-2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 222.

18

havaren först vid den tidpunkt under ett krig då vederbörande länsstyrelse

icke längre kan fungera självständigt. Utredningsmannen föreslår därför,

att sådana befogenheter skall senast vid ett krigsutbrott tillkomma civil­

befälhavaren. Innebörden av detta förslag vad gäller relationerna mellan

civilbefälhavare och länsstyrelse framgår av följande mera principiella

uttalande av utredningsmannen i fråga om den inbördes kompetensen mel­

lan de operativa ledningsorganen i olika instanser.

Ansvaret och härmed också ledningen bör i princip ankomma på de

lägsta ledningsorganen inom de olika organisationerna, alltså länsstyrelserna

beträffande såväl det allmänt civila medicinalväsendet som civilförsvarets

sjukvårdstjänst. Emellertid torde det bliva nödvändigt att överordnade

ledningsorgan giva underställda organ vissa direktiv för dessas verksamhet

och att vissa resurser emellanåt få ianspråktagas först efter närmast högre

ledningsorgans medgivande eller om sådant icke kan inhämtas först i en

katastrofsituation. Vidare bör skyldighet föreligga för varje ledningsorgan

att kontinuerligt hålla närmast överordnat organ underrättat om hälso- och

sjuk vårdsläget inom sitt område. Högre ledningsorgan bör ingripa endast

därest bistånd begäres av det underställda organet eller därest det över­

ordnade ledningsorganet med sin större överblick finner oundgängligt att

på visst sätt dirigera verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

De freds mässiga civila huvudmännens ställning

ägnas en ingående behandling i betänkandet. Av den tidigare lämnade redo­

görelsen framgår, att utredningsmannen såsom skäl för bibehållande i krig

av det allmänt civila medicinalväsendet framhållit angelägenheten av att

andra organisatoriska förändringar beträffande den fredsmässiga hälso-

och sjukvården icke i ett krigsfall vidtages än de som nödvändigt betingas

av krigsförhållandena. Landstingen och de landstingsfria städerna bör

alltså även under krig ansvara för organiserandet och driften av kropps-

sjukhusen och andra delar av hälso- och sjukvårdsorganisationen, som i

fred principiellt ankommer på dessa huvudmän.

Genom Kungl. Maj :ts i det föregående omnämnda beslut den 15 juni

1951 har emellertid vid krigsfall den operativa ledningen av hälso- och

sjukvården i länen tillagts länsstyrelserna. Denna befogenhet för läns­

styrelsen gör det enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att sådana

anordningar vidtas, att huvudmannen kan på nära håll följa ledningsverk­

samheten. Härom anför utredningsmannen huvudsakligen följande.

Beträffande beredskapssjukhusen ankommer det på landsting och städer

utanför landsting att svara för omställningen till krigsorganisation av redan

i fred befintliga sjukhus, upprättandet av nya sjukhus och driften av be­

redskapssjukhusen. Utnyttjandet av behandlings- och vårdmöjligheterna

på sjukhusen, fördelningen av medicinalpersonal m. fl. moment som ingå

i den operativa ledningen av sjukhusens verksamhet ankommer emellertid

i första hand på länsstyrelsen. Krigsförhållandena torde vidare komma att

föranleda att flertalet av de många åtgärder som erfordras för att sjukhusen

19

skola kunna fungera i krig måste vidtagas av de särskilda sjukhusledning­ arna i samarbete med lokala och regionala försörjningsmyndigheter av olika slag. Avsedda regionala myndigheter torde som regel bli knutna till länsstyrelsen. Vad nu sagts beträffande sjukhusvården har motsvarande tillämpning beträffande den hälsovård och öppna sjukvård som bedrives av landsting och landstingsfria städer. Här tillkommer att verksamheten för att ge största möjliga effekt måste ställas under direkt ledning av tjän- steläkaren. Med hänsyn till det anförda synes huvudmannens intressen bäst bevakas, om en kvalificerad företrädare för huvudmannen lokalt an- slutes till länsstyrelsen. Särskilt torde detta vara betydelsefullt, om läns­ styrelsen bortflyttar från residensstaden. Därest vid sådan bortflyttning representant för huvudmannen icke medföljer, torde nämligen möjlighe­ terna för huvudmannen att följa verksamheten på grund av förbindelse- svårigheter vara starkt beskurna och i vissa lägen helt obefintliga. Jag föreslår alltså, att till länsstyrelsen — i varje fall vid dennas eventuella bortflyttning — anslutes en kvalificerad representant för huvudmännen för hälso- och sjukvård i länet, exvis ordföranden i landstingets eller i landstingsfri stads sjukvårdsberedning.

I detta sammanhang skall även spörsmålet om militär direktiv­ rätt gentemot det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret beröras.

Utredningsmannen framhåller, att intimt samarbete och ömsesidigt bi­ stånd måste för ledningsorganen inom de olika hälso- och sjukvårdsorga­ nisationerna framstå såsom en självklar norm för deras handlande. För den gren av totalförsvaret som får direkt stridskänning med fienden och på vars offensivanda framgången av totalförsvaret väsentligen är beroende, nämligen krigsmakten, fordras emellertid härutöver möjlighet att vid behov med bindande verkan påkalla bistånd i olika avseenden från den civila sidan. Detta benämner utredningsmannen militär direktivrätt.

Såsom av den föregående framställningen framgår tillägger gällande lagstiftning överbefälhavaren eu mycket vidsträckt direktivrätt gentemot de centrala ledningsorganen för allmänt civil hälso- och sjukvård. Dessa skall nämligen vid fullgörandet av sina åligganden efterkomma de direktiv som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar. Härutöver innehåller nämnda lagstiftning bestämmelser om att vårdplatserna vid civila sjukhus belägna inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken be­ lägringstillstånd inträtt, eller på Gotland står till vederbörande militär- territorielle befälhavares (kommendants) förfogande. Vidare föreskrives, att beslut att civilt sjukhus med angivna belägenhet skall uppgå i militärt sjukhus fattas av nämnde militäre befälhavare. Dessa befogenheter beteck­ nar utredningsmannen närmast som befälsrätt.

Vad till eu början angår sistnämnda befogenheter finner utrednings­ mannen intet att erinra häremot, om med krigsskådeplats avses område där det på grund av krigshandlingar är oundgängligt alt all verksam­ het samordnas i militär regi. Såsom exempel härpå anföres ett försvarat

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

20

område, samhälle el. dyl. som fienden vid sin framryckning gått förbi och

inneslutit, s. k. motti. Att i sådana och liknande situationer den civila hälso-

och sjukvården liksom all annan verksamhet som syftar till att stärka

totalförsvaret måste ställas under militär ledning finner utredningsmannen

så självklart att särskilda föreskrifter härom icke bör upptagas i ny för­

fattning om krigssjukvården.

Utredningsmannen behandlar härefter ingående frågan om den militära

direktivrätten gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Han konsta­

terar härvid, att anledningen till att militär direktivrätt skapas i vissa sam­

manhang är att krigsmakten varken kan eller bör erhålla en sådan orga­

nisation att den själv utan biträde utifrån förmår tillgodose alla de behov,

som uppkommer för densamma. För att uppnå största möjliga effektivitet

av en verksamhet är det emellertid angeläget att det organ, som har an­

svaret för verksamheten, icke i sitt handlande alltför mycket bindes av

direktiv från annat håll. Den militära direktivrätten måste därför så ut­

formas, att den blir så litet ingripande som möjligt i det ansvariga civila

organets handlande och samtidigt på ett betryggande sätt tillgodoser krigs­

maktens behov av biträde. På sid. 157—158 i betänkandet har utrednings­

mannen sökt ange dessa behov i fråga om hälso- och sjukvård och innehållet

i den härför erforderliga militära direktivrätten. Utredningsmannen finner

exvis oundgängligt att sjuka och sårade soldater, som icke snabbt kan åter­

ställas på militära sjukvårdsanstalter, kan överlämnas för fortsatt vård

till civila beredskapssjukhus. Vederbörande militäre chef bör därför kunna

med bindande verkan för den civila sidan förordna, att vid beredskaps­

sjukhus inom viss räjong ett angivet antal militära krigsskadade skall

omhändertagas eller t. o. in. ett angivet antal vårdplatser skall friläggas

med hänsyn till att omfattande stridshandlingar inom relativt närbelägna

militära operationsområden beräknas förestå. Däremot bör den militäre

chefen icke få föreskriva att ett visst antal läkare och annan medicinalper-

sonal skall tillföras beredskapssjukhus där militära krigsskadade vårdas

eller att visst eller vissa beredskapssjukhus skall avställas för vård av mi­

litära skadade.

Utredningsmannen föreslår, att ifrågavarande direktivrätt så bestämmes

att Konungen må förordna att under krig eller utomordentlig krigsfara

militär mvndighet må av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det

bistånd, som myndigheten finner erforderligt med hänsyn till den militära

verksamheten.

Vad gäller militär direktivrätt gentemot civilförsvaret finner utrednings­

mannen, att för hälso- och sjukvården inga särskilda bestämmelser er­

fordras utöver de generella föreskrifterna om sadan direktivrätt i civilför­

svarslagen.

I förhållandet mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilför­

svaret är enligt utredningsmannens uppfattning någon direktivrätt icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

21

påkallad. Däremot framhåller han, att samarbetet på de olika orterna mel­ lan ifrågavarande båda organisationer kan i en katastrofsituation närma sig en tillfällig sammansmältning av dessa.

För att de anordningar, som utredningsmannen sålunda funnit mest ändamålsenliga för hälso- och sjukvården i krig, skall kunna vidtagas är vissa författningsbestämmelser erforderliga. Dessa avser i första hand det allmänt civila medicinalväsendet, vilket till den alldeles övervägande delen bedrives i kommunal regi. Utredningsmannen föreslår att i krig, krigsfara eller liknande situation den allmänt civila hälso- och sjukvården skall så omorganiseras att den motsvarar de fordringar som i detta läge ställs på densamma. Denna omorganisation skall ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdade särskilda bestämmelser. I lag eller författning meddelade stadganden, som strider mot vad sålunda bestämts, skall därvid icke gälla.

Utredningsmannen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall tilläggas rätt att meddela erforderliga föreskrifter om ledningen av hälso- och sjukvården i en krissituation och om samverkan i ett sådant läge mellan de tre orga­ nisationerna för sådan vård. Slutligen innehåller lagförslaget ett bemyn­ digande för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om militär direktivrätt i enlighet med vad i det närmast föregående omnämnts.

Yttrandena. Utredningsmannens uppfattning att hälso- och sjukvården i krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning biträdes av samtliga remissinstanser. Västmanlands läns landsting finner dock en fortsatt uppdelning på de tre organisationerna vara olycklig i krig och ifrågasätter, om icke den utvägen närmare bör undersökas, att hälso- och sjukvårdsorganisationen vid krigsfall förblir i civil regi och att en mera allmängiltig militär direktivrätt införes.

Beträffande gränsdragningen mellan de tre organisa­ tionerna riktas ingen erinran mot utredningsmannens förslag att civil­ försvarets sjukvårdstjänst behåller den omfattning tjänstegrenen har enligt nyligen genomförd omorganisation och att de s. k. fasta krigsblodgivar- centralerna och de fasta bakteriologiska laboratorierna överföres från den militära till den civila sektorn. Förslaget att överföra även krigssjukhusen och de till dessa knutna konvalescentanstalterna har däremot föranlett åtskillig diskussion.

Överbefälhavaren motsätter sig förslaget beträffande krigssjukhusen.

Dessa är nämligen ur militär synpunkt att betrakta som bakre etappförband, varför de i regel är belägna inom eller bakom aktuella operationsområden. Att vissa krigssjukhus förlagts till landets inre delar har berott på att den civila beredskapssjukhusorganisationen tidigare icke varit tillräckligt ut­ byggd. Sedan detta nu skett hör det snarare övervägas att omgruppera

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

krigssjukhusen till aktuella operationsområden än att binda dem i nuva­ rande gruppering som beredskapssjuklius. I en katastrofsituation bör genom samarbete mellan militära och civila ledningsorgan en tillfällig om­ fördelning av medicinalpersonal kunna ske från krigssjukhus till bered- skapssjukhus.

Försvarets sjukvårdsstyrelse kan icke biträda förslaget om överföring till den civila sidan av krigssjukhusen, i varje fall icke av sådana sjukhus som är eller avses bli grupperade inom sannolika operationsområden. Där­ emot bör undersökas, om övriga krigssjukhus möjligen kan överföras. Det viktigaste skälet mot en överflyttning är att krigssj ukhusen icke kan be­ traktas som en med beredskapssjukhusen sidoordnad organisation. Krigs- sjukhusen är snarare att anse som ett slags »buffertsjukhus» mellan etapp- och beredskapssj ukhusen.

Efter anförande av skäl för och emot förslaget i denna del uttalar sjukvårdsberedskapsnämnden att den anser sig sakna anledning att påyrka ett principbeslut i enlighet med förslaget. Detta utesluter dock icke att en översyn bör komma till stånd i syfte att från fall till fall pröva frågan om krigssjukhus belägna utanför sannolika operationsområden kan överföras. —- Medicinalstyrelsen gör ett likartat uttalande. Vid den avsedda översynen bör enligt styrelsens uppfattning även övervägas möjligheten att minska antalet kirurger på såväl krigssjukhus som etappsjukhus och vid behov tillgodose dessa sjukhus med kirurgarbetslag, stationerade på närliggande beredskapssjukhus.

För svar smedicinska nämnden förklarar sig icke kunna biträda förslaget i fråga om krigssj ukhusen utan ansluter sig till vad försvarets sjukvårds­ styrelse anfört i ämnet. Som ytterligare ett väsentligt argument mot för­ slaget anföres, att det för stridsmoralens bibehållande är nödvändigt att sårade soldater som inom relativt kort tid kan återvända till de stridande trupperna behålles i militär atmosfär under behandling och konvalescens. — Liknande synpunkter anför Sveriges läkarförbund, vilket emellertid för­ ordar att frågan om möjligheterna att vid behov kunna utnyttja vid krigs- sjukhusen placerad personal även för den civila sjukvården blir föremål för närmare övervägande. -— Ej heller svenska läkaresällskapet kan till­ styrka förevarande förslag. Sällskapet anser dock, att en jämnare fördel­ ning av kirurgiskt skolade läkare mellan krigssjukhusen och beredskaps­ sj ukhusen bör åvägabringas genom samråd mellan de militära och civila planläggningsinyndigheterna.

Ett flertal länsstyrelser och landsting samt svenska landstingsförbundet tillstyrker förslaget att krigssjukhusen med tillhörande konvalescentan­ stalter skall överföras till den civila sektorn. — Länsstyrelsen och lands­ tinget i Gotlands län finner dock att så icke bör ske för Gotlands vid­ kommande.

Utredningsmannens avvisande ställningstagande i fråga om gemen­

sam ledning helt eller delvis för verksamheten inom de särskilda or­ ganisationerna för hälso- och sjukvård i krig har icke föranlett uttalande av någon annan remissinstans än länsstyrelsen i Gävleborgs län. Denna finner kraven på verksamhetens effektivitet och nödvändigheten av snabba avgöranden innebära vägande skäl för inrättande av ett gemensamt centralt ledningsorgan med de befogenheter som enligt 1939 års författningskomplex skulle tillkomma sjukhusvårdschefen och sjukvårdschefcn.

De av utredningsmannen framförda förslagen om samverkan mel­ lan ledningsorganen för de tre organisationerna och om prak- tiskt-organisatoriska åtgärder för att främja en sådan samverkan tillstyrkes eller förklaras godtagbara av samtliga remissinstanser som uttalat sig i ämnet, nämligen överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinal­ styrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län samt svenska landstings­ förbundet.

Den av utredningsmannen föreslagna vidgningen av civilbefälha­ varnas befogenheter beträffande hälso- och sjukvården föranleder ingen annan erinran än att länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter lämpligheten härav och att länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något betänksam till förslaget då civilbefälhavarens kansliorganisation redan ten­ derar att bli för stor. — Länsstyrelsen i Värmlands län, som uttalar att den finner förslaget i princip riktigt, ifrågasätter dock om ej med den definitiva utformningen av ifrågavarande befogenheter bör anstå, tills civilbefälha­ varnas uppgifter och befogenheter i sin helhet närmare utretts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar i denna fråga följande.

Det bör klart fastslås, alt den operativa ledningen tillkommer vederbö­ rande länsstyrelse och att civilbefälhavaren på detta liksom på andra om­ råden äger utfärda föreskrifter för att samordna verksamheten länen emel­ lan. Beträffande hälso- och sjukvården torde detta främst böra ske genom att bestämmelser om utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser på sjukhus utfärdas och genom alt direktiv lämnas i de fall, då behov uppkommer att överföra personal eller materiel från ett län till ett annat. Med dessa be­ gränsningar hör ledningen i den regionala instansen utövas av länsstyrel­ sen, som äger den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och re­ surserna inom länet. En på detta sätt decentraliserad ledning synes även ofrånkomlig med hänsyn till bristen på och osäkerheten beträffande signal­ förbindelser.

Utredningsmannens uttalanden och förslag beträffande de f redsmäs­ siga civila huvudmännens ställning har icke godtagits av

Blekinge läns landsting som föreslår, att frågan om landstingens deltagande i den operativa ledningen ytterligare övervägs. — Övriga remissinstanser lämnar ifrågavarande uttalanden och förslag utan erinran. Svenska lands­ tingsförbundet och flera landsting uttalar dock, att beträffande hälso- och sjukvårdens ledning ett mycket nära samband torde i praktiken förefinnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

23

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

mellan det operativa och det förvaltningsmässiga elementet. Det är därför

nödvändigt att dessa båda funktioner i möjligaste mån sammanhålles.

Förslaget att en kvalificerad företrädare för huvudmannen skall i krig

knytas till länsstyrelsen tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelserna i Söder­

manlands, Kronobergs och Kristianstads län samt Gotlands, Kristianstads

och Hallands läns landsting.

Vad angår den av utredningsmannen föreslagna militära direk­

tivrätten gentemot den civila sektorn finner överbefälhavaren denna

rätt vara en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas.

— Principiella erinringar mot förslaget har framförts endast av riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap, som i denna del anför.

Det måste vara rena sjuk vårdssynpunkter som är avgörande för ord­

ningsföljden och sättet för sjukas och skadades omhändertagande på ett

beredskapssjukhus, oavsett om de vårdbehövande är civila som skadats vid

bombanfall eller personer ur krigsmakten. Riksnämnden anser därför, att

ansvaret för att de till buds stående vårdmöjligheterna användes på bästa

sätt måste ligga på vederbörande sjukvårdsmyndighet. Enligt riksnämndens

uppfattning torde knappast en militär direktivrätt kunna komma ifråga

från regionala militära chefers sida gentemot länsstyrelserna, vilka enligt

den s. k. administrativa fullmaktslagen i vissa situationer utövar Kungl.

Maj :ts befogenheter.

Ett flertal remissinstanser framhåller angelägenheten av att den militära

direktivrätten begränsas och preciseras så mycket som möjligt.

Slutligen uttalar medicinalstyrelsen som sin uppfattning att även förhål­

landet mellan civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet be­

hövde regleras. Närmast till hands ligger att utforma en direktivrätt, enligt

vilken civilförsvarschefen i katastrofsituationer kunde påräkna biträde

från hälso- och sjuk vårdsorganen inom området. Sådana direktiv borde

dock endast få lämnas då förbindelserna med vederbörande länsstyrelse

avbrutits. —- Denna fråga beröres icke i civilförsvarsstyrelsens yttrande

över betänkandet.

Några principiella erinringar mot utredningsmannens förslag till

lagbestämmelser i förevarande delar förekommer icke i remiss­

yttrandena.

Departementschefen. Därest vårt land skulle bli indraget i krig kom­

mer uppenbarligen behovet av hälso- och sjukvård att öka mycket kraf­

tigt. Av det nutida krigets totala karaktär följer, att detta behov kommer

att avse såväl krigsmaktens stridande förband som hemorten, särskilt större

städer, industriorter och kommunikationscentra, vilka utsätts för flyganfall

eller andra krigshandlingar.

De antydda förhållandena kommer att nödvändiggöra dels en utökning

25

av de fredsmässiga hälso- och sjukvårdsresurserna, dels vissa ofta myc­ ket väsentliga förändringar av dessa så att de motsvarar krigets krav. Så­ lunda blir det exvis beträffande sjukhusen oundgängligt att kraftigt öka behandlings- och vårdkapaciteten. För att sjukhusverksamheten skall i möjligaste mån kunna bedrivas ostörd av krigshandlingar måste utökningen särskilt avse sjukhus belägna på orter, som icke betraktas såsom primära anfallsmål. Samtidigt härmed måste sjukhusverksamheten i storstäder och andra utsatta orter — denna verksamhet representerar huvuddelen av de fredsmässiga sjukhusresurserna — helt eller delvis evakueras eller så om­ organiseras, att risken för utslagning genom krigshandling så långt möj­ ligt minskas.

För att belysa sjukhusplanläggningens omfattning och inriktning vill jag nämna, att det totala antalet vårdplatser vid krig ungefär fördubblas till ca 110 000 och att de mera skyddat belägna sjukhusen i landets inre delar i allmänhet utbyggs ännu kraftigare och emellanåt mångdubblar sin kapa­ citet i förhållande till den fredsmässiga.

Krigsfallet nödvändiggör icke endast nämnda utökning och förändring beträffande den hälso- och sjukvård som bedrives i fred. För att tillgodose de stridande förbandens omedelbara behov av hälso- och sjukvård upp­ rättas inom krigsmakten en särskild hälso- och sjukvårdsorganisation i krig. Denna är till större delen rörlig och har betydande omfattning. Även för hemorten har i det totala krigets tid befunnits oundgängligt att till­ skapa en form för katastrof sjukvård, som väsentligen saknar motsvarighet i fred. .lag avser härmed civilförsvarets sjukvårdstjänst, som har till upp­ gift att vid krigshandling mot hemorten ta om hand de skadade, ägna dem en första vård och föra sådana skadade som behöver mera kvalificerad vård till sjukhus o. dyl.

Hälso- och sjukvården i krig kommer alltså enligt gällande planläggning att bedrivas inom tre olika organisationer, nämligen den för krigsförhål- landen omställda civila fredsorganisationen, vilken jag i likhet med utred­ ningsmannen vill benämna det allmänt civila medicinalväsendet, inom krigsmakten och inom civilförsvaret. Av de båda sistnämnda, vid krigsfall nytillkomna organisationerna behöver krigsmaktens sjukvårdstjänst kva­ lificerad medicinalpersonal till stort antal. Denna hämtas huvudsakligen från den allmänt civila hälso- och sjukvården. Samtidigt härmed måste verksamheten inom sistnämnda vårdgren utvidgas kraftigt och omställas på ett ur arbetskraftsynpunkt tyngande sätt.

Uppenbart är att ett rationellt utnyttjande av de i förhållande till be­ hovet knappa resurserna — särskilt gäller detta de personella —- förutsät­ ter att den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig på ett eller annat sätt samordnas. Fn av de viktigaste frågorna, som utredningsmannen haft alt behandla, avser just hur hälso- och sjukvården i krig bör vara orga­ niserad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

26

Utredningsmannen har först undersökt om hälso- och sjukvården i krig skulle kunna hållas samman inom en enda organisation. Han har emeller­ tid efter ingående granskning av frågan funnit, att hälso- och sjukvården i krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning.

Det gäller härefter att uppdraga gränserna mellan de tre organisationerna. Härvid har utredningsmannen undersökt, huruvida den redan nu mest omfattande organisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet, kan utvidgas genom överflyttning till denna av viss hälso- och sjukvårdan­ de verksamhet från de båda andra organisationerna. Avsikten härmed är att så långt det är praktiskt genomförbart tillvarataga de möjligheter till samordning och utjämning, som förefinns inom en gemensam organisation. Krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsorganisationer skall vara utformade såsom komplement till det allmänt civila medicinalväsen­ det och därför icke givas större omfattning än som är nödvändigt ur funk­ tionell synpunkt.

Denna norm synes ha följts när civilförsvarets sjukvårdstjänst till räck­ vidd och innehåll bestämts i de för tjänstegrenen nyligen fastställda an­ visningarna. Beträffande krigsmaktens hälso- och sjukvårdsorganisation föreslår utredningsmannen att följande institutioner skall överföras från denna till det allmänt civila medicinalväsendet, nämligen de s. k. krigs- blodgivarcentralerna, de fasta bakteriologiska laboratorierna och krigssjuk- liusen med tillhörande konvalescentanstalter. Bland remissinstanserna är meningarna delade i fråga om förslaget att överflytta krigssjukhusen. För egen del vill jag förorda, att de för krigsplanläggningen inom ifrågavarande båda organisationer ansvariga myndigheterna underkastar frågan om gräns­ dragningen mellan organisationerna ny ingående prövning. Härvid bör beaktas vad i ämnet anförts i betänkandet och de häröver avgivna yttran­ dena. Sedan frågan sålunda behandlats av sagda myndigheter, torde den på nytt få anmälas för Kungl. Maj :t.

I likhet med utredningsmannen anser jag det icke lämpligt, att den nödvändiga samordningen av verksamheten inom de tre organisationerna sker genom att denna verksamhet helt eller delvis ställs under gemensam ledning.

I stället torde såsom utredningsmannen tänkt sig den operativa sam­ verkan mellan olika instanser med ledningsbefogenheter inom de tre orga­ nisationerna för hälso- och sjukvård i krig böra ske i huvudsak enligt följande ordning, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. En liten men för ändamålet kvalificerad del av medicinal­ styrelsen jämte en representant för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslut­ ning till den del av försvarsstaben, förstärkt med medicinsk expertis från försvarets sjukvårdsstyrelse, som har operativa ledningsuppgifter beträf­ fande den militära hälso- och sjukvården. Denna civila och militära per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

27

sonal sammanföres till ett samarbetsorgan. Även i militärbefälsinstansen, där samverkan underlättas av att militär- och civilbefälhavarna skall ha lokal anknytning till varandra, bildar personalen för den militära och civila sjukvårdsledningen ett samarbetsorgan.

I detta sammanhang aktualiseras även frågan om relationerna mellan civilbefälhavarna och vederbörande länsstyrelser samt mellan länsstyrel­ serna och huvudmännen för den fredsmässiga civila hälso- och sjukvården. Här torde jag få börja med sistnämnda spörsmål.

Sedan frågan genom proposition nr 149/1951 underställts riksdagen, för­ ordnade Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 att inom varje läns­ styrelse skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion och att denna skall ha operativa ledningsbefogenheter bl. a. vad gäller sjukvårdsresurser­ nas utnyttjande och fördelning. Ansvaret för omställning till krigsförhål- landen av den fredsmässiga hälso- och sjukvårdsorganisationen och för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall dock allt­ jämt ankomma på huvudmännen. Beträffande dessa riktlinjer för ledning och ansvar i länsinstansen har ändring icke ifrågasatts. Några remissmyn­ digheter har dock påpekat det nära sambandet mellan operativ och för- valtningsmässig ledning och framhållit nödvändigheten av att dessa funk­ tioner i möjligaste mån sammanhålles. För sådant ändamål och för att bereda huvudmannen möjlighet att på nära håll följa ledningsverksamheten har utredningsmannen föreslagit att i krig en kvalificerad representant för huvudmannen, exvis ordföranden i landstingets eller landstingsfri stads sjukvårdsberedning, knytes till länsstyrelsen. Till detta förslag vill jag i likhet med remissmyndigheterna ansluta mig.

Vad angår förhållandet mellan civilbefälhavaren och länsstyrelserna inom civilområdet anser utredningsmannen, att den operativa ledningen av den civila hälso- och sjukvården i krig principiellt skall tillkomma länsstyrel­ serna. Civilbefälhavarens befogenheter skall endast avse direktiv för ut­ jämning mellan de i civilområdet ingående länen av behov och tillgångar på hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare skall civilbefälhavaren kunna i enahanda syfte bestämma att vissa resurser får i anspråktagas endast efter hans medgivande eller i en katastrofsituation. Dessa begränsade lednings­ befogenheter, vilka förhållandevis väl överensstämmer med dem som an- gives i länsstyrelsens i Kopparbergs län remissyttrande, bör emellertid enligt utredningsmannens uppfattning tillkomma civilbefälhavaren redan på ett tidigt stadium och senast vid ett krigsutbrott. Jag delar visserligen i princip de åsikter i fråga om den regionala ledningen av hälso- och sjuk­ vården som utredningsmannen sålunda framfört men anser att spörsmålet bör ytterligare övervägas i samband med pågående prövning av frågan om civilbefälhavarens befogenheter på andra områden, med vilka han i krig skall ta befattning. I den mån författningsreglering befinnes erforderlig torde denna kunna ske i administrativ ordning.

28

En fråga som nära sammanhänger med lednings- och samordningsspörs-

målen gäller rätten för utomstående myndigheter att ingripa i de skilda

hälso- och sjukvårdsorganisationernas verksamhet. Av särskild betydelse

är en sådan befogenhet för krigsmakten. Dennas sjukvårdstjänst bör näm­

ligen enligt det tidigare sagda begränsas så långt det är möjligt. Den ound­

vikliga följden härav blir, att företrädare för krigsmakten måste kunna med

bindande verkan begära hos den civila hälso- och sjukvårdsorganisationen

exvis att få till civila sjukhus överlämna sårade och sjuka soldater för fort­

satt vård, att få från vederbörliga civila anstalter levererat transfusionsblod,

bakteriologiska preparat etc. Denna rätt, vilken utredningsmannen benäm­

ner militär direktivrätt, finner överbefälhavaren i sitt remissyttrande vara

en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas. Riks-

nämnden för ekonomisk försvarsberedskap däremot ifrågasätter om en

sådan militär direktivrätt bör förekomma. Härvid framhåller riksnämnden,

att rena sjuk vårdssynpunkter och icke de sjukas och skadades militära

eller civila status måste bli avgörande för deras omhändertagande på be-

redskapssjukhus. Det sist anförda är givetvis i och för sig riktigt men det

får icke hindra att krigsmakten skall kunna påfordra sådana åtgärder från

det allmänt civila medicinalväsendets sida som är ofrånkomliga för krigs­

maktens stridsduglighet. Såsom utredningsmannen framhåller bör där­

emot den militära direktivrätten varken få avse de väsentliga riktlinjerna

för den allmänt civila hälso- och sjukvården eller dennas interna förhållan­

den. Direktivrätten bör begränsas så långt det medges av syftet med densam­

ma, nämligen att krigsmaktens behov av biträde på hälso- och sjukvårds­

området tillgodoses. Den närmare innebörden av ifrågavarande militära

direktivrätt diskuteras ingående av utredningsmannen och torde med ut­

gångspunkt från nu antydda principer få närmare preciseras i tillämp­

ningsföreskrifter till ett allmänt lagstadgande om direktivrätten.

Medicinalstyrelsens förslag om en särskild direktivrätt för civilförsvars-

chefen i förhållande till det allmänt civila medicinalväsendet i en kata­

strofsituation kan jag icke biträda. Att civilförsvarschefen i ett sådant läge

får allt det bistånd de civila medicinalorganen kan lämna synes så själv­

klart, att rätten härtill icke behöver lagfästas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

De i det föregående tillstyrkta anordningarna för hälso- och sjukvården

i krig förutsätter, som jag redan förut anmärkt, vissa författningsbestäm­

melser. Dessa har i utredningsmannens lagförslag utformats som fullmak­

ter för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter för ifrågavarande verksamhet

i en krissituation. Föreskrifterna avser dels sådan omorganisation av den

allmänt civila hälso- och sjukvården, att den motsvarar kraven på den­

samma i angivet läge, dels ledningen av och samverkan mellan de tre

organisationerna för hälso- och sjukvården i krig dels ock den militära

29

direktivrätten. Gentemot lagförslagen i dessa delar har ingen erinran framförts i remissyttrandena.

Även jag finner fullmakter av ifrågavarande slag vara oundgängliga om hälso- och sjukvården i krig skall kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Jag tillstyrker därför i princip utredningsmannens förslag till bestäm­ melser i ämnet. Frågan om bestämmelsernas utformning och närmare innebörd kommer att behandlas i samband med lagförslaget i övrigt.

Ansvaret för verksamheten i krig inom den allmänt civila

hälso- och sjukvården.

Utredningsmannen. I det föregående har framhållits, att utredningsman­ nen på anförda skäl finner ansvaret för omställningen till krigsförhållanden av den allmänt civila hälso- och sjukvården och för verksamheten inom den sålunda omställda vårdgrenen böra i princip åvila de fredsmässiga huvud­ männen, alltså beträffande huvuddelen av organisationen landsting och landstingsfria städer. Utredningsmannen föreslår att ett stadgande härom införes i den nya krigssjukvårdslagen.

I anslutning härtill behandlar utredningsmannen vissa frågor om sådana administrativa förändringar beträffande de särskilda hälso- och sjukvårds­ enheterna, exvis sjukhus, organisation för öppen sjukvård etc., som kan medföra en effektivisering av verksamheten i krig. I dessa delar hänvisas till betänkandet (s. 151—153).

I fråga om ansvaret för den fredsplanläggning som syftar till att den all­ mänt civila hälso- och sjukvården skall fungera i krig anför utrednings­ mannen, att de centrala beredskapsorganen, f. n. medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden, bör lämna råd och anvisningar för plan­ läggningen och samordna och övervaka densamma. Centralorganen kan däremot som regel icke med fördel själva utföra planläggningen mera i detalj. Detta bör ankomma på regionala och lokala organ. Då ansvaret för verksamheten i krig enligt vad tidigare framhållits principiellt bör ankomma på de fredsmässiga huvudmännen, finner utredningsmannen att dessa även bör ombesörja den förberedande planläggningen för verksamheten. Beträf­ fande statliga organ och tjänstemän hör detta ordnas instruktionsvägen. De icke statliga huvudmännens medverkan i detta avseende finner utred­ ningsmannen böra garanteras genom ett stadgande i den nya krigssjuk­ vårdslagen om skyldighet härtill.

Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit för­ anleder ingen erinran från remissmyndigheternas sida.

Departementschefen. Något praktiskt genomförbart alternativ torde icke finnas till utredningsmannens förslag att ansvaret för verksamheten inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

det allmänt civila medicinalväsendet även i krig skall i princip tillkomma de fredsmässiga huvudmännen. Såsom framgår av ett redan tidigare av mig gjort uttalande biträder jag därför utredningsmannens förslag.

Härav synes böra följa principiell skyldighet för huvudmännen att redan i fredstid utföra erforderlig planläggning för verksamheten vid krigsfall.

Ålägganden i nämnda båda avseenden torde i enlighet med utrednings­ mannens förslag böra meddelas i den nya krigssjukvårdslagen.

Vissa kostnadsfrågor beträffande krigsorganisationen för den allmänt

civila hälso- och sjukvården.

Utredningsmannen. Vid sin behandling av dessa frågor skiljer utrednings­ mannen mellan planläggningskostnader, sådana kostnader som hänför sig till omställning av verksamheten till krigsförhållanden — han betecknar dessa anordningskostnader — och driftkostnader.

Vad till en början angår planläggnings kostnaderna erinrar utredningsmannen om sitt förslag att ansvaret för att omställningen av den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsförhållanden planlägges principiellt skall tillkomma de fredsmässiga huvudmännen i enlighet med anvisningar utfärdade av statliga centralorgan. Kostnaderna för planlägg­ ningen behövde emellertid icke nödvändigt fördelas på samma sätt som ansvaret.

Utredningsmannen finner att enligt 1939 års författningskomplex veder­ börande fredshuvudmän ansvarar för planläggningen för sjukhusens verk­ samhet i krig utan att någon rätt till ersättning härför föreligger. När sjukvårdsberedskapsnämnden år 1949 hemställde om medel för att plan­ lägga den nya beredskapssjukhusorganisationen uttalade dock nämnden, att det torde vara nödvändigt räkna med att staten betalade skälig ersätt­ ning för detaljplanläggningsarbetet. Som grund härför åberopades förhål­ landena på andra jämförbara områden, exvis inom civilförsvaret. Kungl. Maj :t anvisade de begärda medlen.

Erfarenheterna från andra världskriget och krigsteknikens utveckling under efterkrigstiden — fortsätter utredningsmannen — har föranlett att krigsplanläggningen icke kan begränsas till varje fredsmässigt hälso- och sjukvårdsområde för sig utan måste till väsentliga delar bli landsomfattande. Samtidigt borde emellertid uppmärksammas att det gäller förberedelser för en verksamhet som huvudmännen har att svara för både i fred och i krig. Utredningsmannen finner en rimlig fördelning av kostnaderna vara, att ersättning icke utgår till huvudmännen för den del av planläggnings- arbetet som kan utföras av den egna personalen utan särskild kompensation åt denna och utan nyanställning. Härutöver uppkommande kostnader för en planläggning i enlighet med vederbörande statliga centralmyndigheters di-

Kungl. Maj. ts proposition nr 222.

31

rektiv och anvisningar bör däremot enligt utredningsmannen ersättas av staten.

I fråga om anordningskostnaderna påpekar utredningsman­ nen att gällande bestämmelser i denna del avser endast sjukhusverksam­ heten och återfinnes i 9 § lagen om krigssjukhusvården. Här föreskrives att staten skall bestrida samtliga kostnader för civila sjukhus som upp­ rättas i anledning av krigsfallet och, i fråga om övriga civila sjukhus, de extra kostnader som föranledes av lagens bestämmelser. Stadgandet har tolkats på det sätt att huvudmannen ställer de fredsmässiga sjukhusen med utrustning och materiel till förfogande utan ersättning och att staten betalar alla anordningar som härutöver är erforderliga för den avsedda verksam­ heten i krig. Denna norm för fördelningen av kostnaderna för verksam­ heten vid beredskapssjukhusen föranleder ingen erinran från utrednings­ mannens sida och han föreslår, att den utsträckes att avse i princip hela den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Fördelningen av driftkostnaderna finner utredningsmannen vara av intresse icke endast för staten och huvudmannen för verksam­ heten utan även för den enskilde i den mån denne skall utge ersättning för erhållen vård. Förhållandet under krig och under beredskap behandlar utredningsmannen vart för sig.

Beträffande verksamheten vid civila sjukhus under krig skall enligt 9 § krigssjukhusvårdslagen följande kostnader bestridas av staten, näm­ ligen kostnaderna för driften av sådana sjukhus som upprättas i anledning av krigsfallet samt, i fråga om andra sjukhus, kostnaderna för vård av krigsskadade. Däremot skall kostnaderna för vård vid sistnämnda slag av sjukhus av »fredsmässigt» skadade eller sjuka bestridas i den ordning som tillämpas i fredstid. Vad angår denna grupp av sjukhus, vilken helt domi­ nerar i den nya beredskapssjukhusplanläggningen, göres alltså skillnad ur kostnadssynpunkt mellan krigsskadade och andra vårdbehövande. I för­ arbetena till detta lagstadgande uttalas endast att krigsskadades vård syntes vara en statlig angelägenhet. Med krigsskadade förstås enligt 9 § fjärde stycket i lagen dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Utredningsmannen kritiserar dessa kostnadsbestämmelser. Han ifråga­ sätter om bestämmelserna ens vid sin tillkomst varit tillämpbara i krig. Vid starkare tillströmning till sjukhus i krig av skadade och sjuka kom­ mer nämligen ingen eller mycket ofullständig upplysning att erhållas om anledningen till skadan eller sjukdomen. Uppmärksamheten kommer då helt att inriktas på räddningsarbetet. Även om det teoretiskt vore möjligt att särskilja krigsskadade från andra och med hänsyn härtill göra en kost­ nadsfördelning som väsentligen endast berör två allmänna organ, huvud­

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 222.

mannen och staten, finner utredningsmannen mycket tveksamt om resultatet

av en sådan verksamhet motiverar härmed förenat arbete.

Utredningsmannen framhåller vidare att det förefaller som om lagens

definition på krigsskadade är alltför snäv i ett läge då hela den arbetsföra

befolkningens ansträngningar inriktas på försvarsarbete. Icke heller finner

han rättvist att sjukhushuvudmannen skall bekosta sjukhusvård för eva­

kuerade från annat sjukvårdsområde eller för »fredsmässiga» patienter

som på grund av angelägenheten att frigöra sjukhusplatser på annat håll

måst förflyttas till sjukhus inom ifrågavarande huvudmans område. Teore­

tiskt torde viss kostnadsersättning mellan de berörda huvudmännen kunna

förekomma. Utredningsmannen finner emellertid ett sådant förfarande

knappast genomförbart i praktiken. I varje fall syntes resultaten icke moti­

vera den erforderliga insatsen av personal och hjälpmedel under krig, då

stor knapphet härpå föreligger.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningsmannen, att samtliga

kostnader för sjukhusdriften under krig primärt skall bestridas av staten

men att skyldigheten för sjukhushuvudmännen att svara för den »freds­

mässiga» sjukhusvården skall bestå. Det gällde då att finna någon lätt

tillämpbar och samtidigt någorlunda rättvis norm för att uttaga de kost­

nader som fullgörandet av nämnda skyldighet föranleder. I denna del

föreslår utredningsmannen, att sjukhushuvudmännen härför skall till staten

utbetala belopp som för år motsvarar genomsnittskostnaden för veder­

börande huvudman under de tre närmast före krigsutbrottet förflutna

kalenderåren. Dessa förslag innebär, att några avgifter eller andra ersätt­

ningar icke skall uttagas av den enskilde för erhållen sjukhusvård.

Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit beträffande sjuk­

husvården finner han i princip tillämpligt även i fråga om andra grenar

av hälso- och sjukvården i krig. En närmare utveckling av denna slut­

sats förekommer på sid. 198—200 i betänkandet, till vilken hänvisning torde

få ske. Här må endast återgivas argumenteringen för utredningsmannens

förslag att även den öppna sjukvården skall vara avgiftsfri i krig.

Med hänsyn till den stora knappheten på sjukhusplatser i förhållande

till behovet under krig bör intagning på sjukhus såvitt möjligt undvikas.

Vården av en sjuk eller skadad i dennes hem kommer ofta att innebära

betydande arbete för familjemedlemmarna och kommer som regel icke att

bli likvärdig med sjukhusvård. Dessa olägenheter synes emellertid i antydda

knapphetssituation vara ofrånkomliga. Men att den utanför sjukhus vår­

dade dessutom skall behöva betala för konsultation och behandling synes

icke tillfredsställande. Mot förslaget om avgiftsfri öppen sjukvård kan an­

föras dels att tjänsteläkarna i krig kommer att bli överhopade med arbete

och att därför varje åtgärd som kan få till följd en ytterligare ökning av

arbetsbördan bör undvikas, dels att ifrågavarande ersättningar kan även i

krig stimulera arbetsprestationen. Ur nämnda synpunkter torde dock av­

gifternas borttagande ha ringa betydelse. Det måste nämligen i krig finnas

stor frihet för tjänsteläkaren att så disponera sin och sina medarbetares

33

arbetskraft att denna allmänt sett kommer till bästa möjliga användning och icke alltför hastigt förslites.

Den hittillsvarande framställningen har gällt driftkostnaderna under krig. Vad gäller beredskapstillstånd finner utredningsmannen att de freds- mässiga bestämmelserna för kostnadernas gäldande principiellt bör bestå. Skäl kan emellertid föreligga för avvikelser från det fredsmässiga systemet, t. ex. vid flyktingmottagning inom visst sjukvårdsområde, omställning och utökning av den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten o. dyl. Utredningsmannen föreslår därför, att Kungl. Maj :t i den nya krigssjuk- vårdslagen erhåller bemyndigande att — därest övergång till krigsorganisa­ tion av den allmänt civila hälso- och sjukvården helt eller delvis verkställts utan att krig föreligger — bestämma om och i så fall efter vilka grunder kostnader för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall ersättas av staten.

Yttrandena. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Gävleborgs län samt Jämtlands läns landsting biträder i princip utred­ ningsmannens förslag beträffande fördelningen av skilda slag av kost­ nader för hälso- och sjukvården i krig.

Vad gäller planläggningskostnaderna uttalar statskontoret att dessa är av jämförelsevis ringa storleksordning och saknar större praktisk bety­ delse för huvudmännen. Statskontoret förklarar sig icke kunna tillstyrka att berörda kostnader ersättes av statsmedel. — Medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden däremot finner sig böra godtaga utrednings­ mannens förslag i denna del. — överståthållarämbetet och Stockholms stadskollegium anför, att kommunerna bör i förväg tillförsäkras ersätt­ ning för dessa kostnader enär eljest risk föreligger att tillräckliga plan- läggningsåtgärder icke vidtages.

Utredningsmannens förslag att de s. k. anordningskostnaderna skall be­ stridas av statsmedel föranleder ingen erinran i remissyttrandena. Svenska stadsförbundet föreslår emellertid, att bestämmelserna om gäldandet av dessa kostnader skall kompletteras med ett stadgande att staten vid åter­ gång till fredsmässiga förhållanden skall ersätta huvudmannen för vad som under användningen skadats eller förlorats.

Frågan om driftkostnadernas fördelning behandlas i åtskilliga remiss­ yttranden.

Sjukvårdsberedskapsnämnden anser, att utredningsmannen lörebragt övertygande skäl för sitt förslag att samtliga kostnader för sjukhusdriften i krig primärt skall bestridas av staten. Till förslaget att sjukhushuvud- männen skall utge eu på visst sätt bestämd ersättning härför ställer sig nämnden tveksam. Med prövningen av detta förslag bör enligt nämndens uppfattning tills vidare anstå. — Ett uttalande av i huvudsak samma inne­ håll göres av medicinalstyrelsen. 3 - - B i han g till riksdagens protokoll 1 samt. AV 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

34

Länsstyrelsen i Värmlands län finner frågan om fördelningen av vård­

kostnaderna under krig vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Av

humanitära och praktiska skäl borde vårdavgifter icke avkrävas de vård-

behövande. Huruvida en avräkning mellan staten och sjukhushuvudmännen

skulle äga rum efter fredsslutet, borde avgöras med hänsyn till de vid denna

tidpunkt rådande förhållandena. Att i förväg lagstifta härom förefaller läns­

styrelsen icke erforderligt.

Svenska stadsförbundet finner utredningsmannens förslag rörande drift­

kostnaderna icke innebära en rättvis fördelningsnorm, särskilt med hänsyn

till att den »fredsmässiga» hälso- och sjukvården under krigsförhållanden

kommer att få en i jämförelse med förhållandena under fred på olika sätt

begränsad omfattning. Härtill kommer att huvudmännen efter ett krigsut­

brott kommer att få sina ekonomiska möjligheter avsevärt försämrade.

Förbundet förordar, att bestämmelserna om kostnadsfördelningen överarbe­

tas i samråd med intresserade parter, bl. a. landstingsförbundet och stads­

förbundet. — Med likartad motivering uttalar svenska landstingsförbundet

den uppfattningen, att man icke i förväg bör fixera några bestämda regler

om landstingens bidragsskyldighet i förevarande avseende. I enlighet här­

med bör staten i första hand bestrida kostnaderna för hälso- och sjukvården

under krig. Efter dettas slut bör till prövning upptagas frågan, huruvida

och i vilken utsträckning de kommunala huvudmännen skall bidraga till

ifrågavarande kostnader. — Ett flertal landsting och städer utanför lands­

ting anför liknande synpunkter och förordar ofta samtidigt antingen att

utredningsmannens förslag skall överarbetas eller att frågan om huvud­

männens bidrag till driftkostnaderna skall ställas på framtiden. — Även

överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att förslaget

bör överses i denna del och länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att Kungl.

Maj :t bör äga rätt att med beaktande av de särskilda förhållandena förordna

om andra grunder för kostnadsfördelningen än dem utredningsmannen

föreslagit.

Till förslaget att den öppna sjukvården i krig skall vara avgiftsfri ställer

sig medicinalstyrelsen något tveksam och anser, att avgiftsfriheten skall

förutsätta särskilt beslut av Kungl. Maj :t.

Sveriges läkarförbund säger sig icke ha funnit att utredningsmannen

framlagt godtagbara skäl vare sig för att vården på sjukhus av andra än

krigsskadade skall vara avgiftsfri för den enskilde eller för att så skall

vara fallet beträffande den öppna sjukvården. — Försvarets sjukvårdssty­

relse uttalar, att styrelsen icke kan dela utredningsmannens uppfattning,

att den öppna sjukvården skall göras avgiftsfri i krig.

Departementschefen. När ställning tages till frågan hur kostnaderna för

den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig skall bestridas bör följande

förhållanden beaktas. Huvuddelen av verksamheten har ett mer eller mindre

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

115

direkt samband med krigföringen. Det gäller sålunda att bereda vård åt sårade soldater och genom krigshandling skadade civilpersoner, att be­ gränsa epidemier, uppkomna t. ex. genom de ökade smittriskerna i ett krigsfall eller den standardförsämring i fråga om allmän hygien och be­ folkningens näringstillstånd som föranletts av kriget o. s. v. I angivna av­ seenden är den allmänt civila hälso- och sjukvården ett led i det totala försvaret och såsom sådant en statlig angelägenhet. Å andra sidan är nämnda verksamhet i krig en direkt fortsättning av den fredsinässiga civila hälso- och sjukvården vilken till den allra största delen har andra huvud­ män än staten, främst landstingen och de landstingsfria städerna.

I sitt förslag till kostnadsfördelning har utredningsmannen dragit kon­ sekvenserna av angivna förhållanden. Han föreslår sålunda att fredshuvud- männens direkta utgifter för planläggningen av krigsorganisationen skall ersättas av staten, att kostnaderna för sådana förberedande åtgärder som inköp av sjukvårdsutrustning, byggnads- och sanitetstekniska förändringar etc. — de s. k. anordningskostnaderna — skall bestridas av staten samt att staten primärt skall gälda driftkostnaderna för organisationen i krig men att fredshuvudmännen skall på visst sätt lämna bidrag till denna kost­ nadstäckning.

Vad gäller planläggningskostnaderna kan utredningsmannens förslag föranleda tvekan. Dessa kostnader avser förberedelser för en verksamhet som visserligen i betydande omfattning kan komina personer från andra sjukvårdsområden till godo men för vilken ändock vederbörande freds- huvudman kommer att i krig fortfarande ansvara. Sedan detaljplaneringen för beredskapssjukhusens verksamhet numera är i en första omgång av­ slutad, torde ifrågavarande kostnader komma att uppgå till förhållandevis obetydliga belopp för de särskilda huvudmännen. Ifrågasättas kan om be­ loppens storlek motiverar det administrativa bestyret med att bestämma och utbetala beloppen. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med statskontoret att huvudmannens ansvar för krigsplanläggningen icke bör förbindas med en lagstadgad rätt till ersättning av staten för de härav för­ anledda kostnaderna.

Att anordningskostnaderna skall bestridas av staten är en redan nu god­ tagen princip som jag i likhet med utredningsmannen och remissmyndig­ heterna finner böra gälla även i fortsättningen. Däremot torde den av svenska stadsförbundet upptagna frågan om huvudmännens rätt till er­ sättning för förlorad eller skadad egendom böra upptagas till behandling i ett större sammanhang.

Utredningsmannens förslag till gäldande av driftkostnaderna i krig läm­ nas av det övervägande flertalet remissmyndigheter utan erinran. Dock riktas i åtskilliga yttranden kritik mot den av utredningsmannen föreslagna normen för huvudmännens bidrag till kostnadstäckningen. Denna innebär, att bidraget skall utgå med belopp som för år motsvarar vederbörandes

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 222.

genomsnittliga nettokostnad för hälso- och sjukvård under de tre närmast

före krigsutbrottet förflutna kalenderåren. Av olika skäl, icke minst oviss­

heten om det är praktiskt möjligt för de kommunala huvudmännen att

under krig uttaga skatter för ändamålet, anser jag att frågan om grunderna

för bidragets bestämmande bör ställas på framtiden. Med detta undantag

biträder jag utredningsmannens förslag.

En fråga som diskuteras i vissa remissyttranden är om den öppna sjuk­

vården, såsom utredningsmannen föreslår, skall i krig vara avgiftsfri för

den enskilde. I motsats till svenska läkarförbundet finner jag den av ut­

redningsmannen förda argumenteringen för detta förslag godtagbar. Då

härtill kommer att dess genomförande torde innebära avsevärd lättnad för

de i krig hårt ansträngda socialvårdsmyndigheterna, tillstyrker jag det­

samma i princip. Rätten till fri vård torde dock icke böra fastslås i lag

utan det får överlämnas åt Kungl. Maj :t att närmare utforma bestämmel­

serna härom och härvid göra de begränsningar, som kan anses påkallade.

Slutligen föreslår jag i likhet med utredningsmannen, att i en bered-

skapssituation utan att krig föreligger driftkostnaderna för hälso- och

sjukvården skall när skäl föreligger härför ersättas av statsmedel och i

övrigt bestridas i samma ordning som i fred.

I enlighet med vad jag sålunda förordat torde grundläggande bestämmel­

ser för gäldandet av kostnaderna för verksamheten inom det allmänt civila

medicinalväsendet i en krissituation böra upptagas i den nya krigssjuk-

vårdslagen.

Tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Utredningsmannen. Sin utförliga behandling av personalfrågorna inleder

utredningsmannen med ett försök till en mera allmän bestämning av till­

gång och behov i fråga om medicinalpersonal inom hälso- och sjukvården

i krig. Han finner härvid, att vid krigsfall tillgången på medicinalpersonal

kommer att bli ytterligt knapp i förhållande till behovet.

Utredningsmannen påpekar, att för hälso- och sjukvården i krig likaväl

som i fred erfordras även annan personal än medicinalpersonal. Främst

gäller detta i fråga om verksamheten vid sjukhusen. Efter en redogörelse

för personalfrågans läge i detta avseende konstaterar utredningsmannen,

att för den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig behovet av annan

personal än medicinalpersonal ännu är mycket ofullständigt utrett. Det­

samma gäller frågorna om i vilken utsträckning och under vilka former

denna personal bör i förväg tillförsäkras krigsorganisationen in. in. Spörs­

målen om nu sist ifrågavarande personal finner utredningsmannen böra

ytterligare prövas av de för verksamheten i krig ansvariga myndigheterna.

37

Utredningsmannen begränsar alltså den fortsatta framställningen att avse endast medicinalpersonalen.

Härvid finner han att den för hälso- och sjukvården under krig nöd­ vändiga medicinalpersonalen måste kunna omdisponeras på olika sätt. Vid omställning av den hälso- och sjukvårdande verksamheten från freds- till krigsförhållanden måste sålunda personalens placering överensstämma med de förändringar som då vidtages beträffande organisationen i övrigt. Vi­ dare är det nödvändigt att under den tid krigstillståndet varar personalens gruppering ansluter sig till de från tid till annan skiftande behoven i olika landsdelar. För att sagda och andra erforderliga omdispositioner beträf­ fande personalen skall kunna genomföras och för att organisationen skall erhålla den stadga som är nödvändig med hänsyn till de påfrestningar för vilka den kommer att utsättas måste verksamheten vara i olika lägen ga­ ranterad tillgång på oundgänglig personal. Detta kan enligt utrednings­ mannen icke ske på annat sätt än att den avgjort större delen av perso­ nalen knytes till verksamheten genom tvångsmässigt ianspråktagande.

Utredningsmannen påpekar, att gällande krigsplanläggning på området utgår från tre olika former för nämnda tvångsmässiga ianspråktagande, nämligen värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänsteplikt. Någon ensartad och konsekvent användning av de olika grupperna av tjänstepliktiga före­ kommer icke. Detta omöjliggöres redan därav att de särskilda formerna av tjänsteplikt kraftigt griper in i varandra och att på grund härav två eller emellanåt samtliga tre former av tjänsteplikt kan vara tillämpliga för samma person. Det överskott av värnpliktig medicinalpersonal som mer eller mindre permanent ställes till det allmänt civila medicinalväsendets förfogande disponeras sålunda i denna situation med stöd av den civila tjänsteplikten. Det är emellertid också planerat att inom den militära hälso- och sjukvården i krig utnyttja medicinalpersonal som disponeras med civil tjänsteplikt. Främst kommer härvid sjuksköterskor och sjukvårds­ biträden ifråga. Vidare erinrar utredningsmannen om att för tjänstgöring i civilförsvarets sjukvårdstjänst, vilken tjänstgöring är begränsad till de tillfällen då denna tjänstegren behöver träda i verksamhet, ianspråktagande med civilförsvarsplikt kommer att ske av medicinalpersonal, som normalt med civil tjänsteplikt är knuten till det allmänt civila medicinalväsendet.

Med hänsyn till det anförda och andra likartade komplikationer vid an­ vändning under beredskap och krig av medicinalpersonal i olika situationer med gemensamt syfte att tillgodose hälso- och sjukvård finner utrednings­ mannen, att det kan ifrågasättas, om icke för medicinalpersonalen de tre formerna av tvångsmässigt ianspråktagande bör utbytas mot en gemensam medicinal försvarsplikt.

Ur ytterligare en synpunkt skulle en sådan enhetlig medicinal försvars­ plikt vara till fördel. Härigenom skulle nämligen frågan om den utbildning i krigsmedicin, som kan anses nödvändig redan i fred, lösas på ett ensartat

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

38

sätt och exvis den ena läkaren härmed bli ur utbildningssynpunkt lättare än f. n. utbytbar mot den andra. Fredsutbildningen såsom en integrerande del av försvarsplikten torde emellertid innebära sådana svårigheter att projektet icke f. n. går att genomföra. Värnpliktens fredsmoment har blivit något av en institution och en begränsad fredsutbildning för viss civilför- svarspersonal har redan vunnit hävd. Däremot synes tiden ännu icke mogen för att skyldighet på grund av civil tjänsteplikt att i krig tjänstgöra inom hälso- och sjukvård förhindes med tvingande bestämmelser om att veder­ börande redan i fred skall underkasta sig den utbildning som gör honom skickad för sådan tjänstgöring. Utredningsmannen finner sig därför böra avstå från att framföra förslag om en för den totala hälso- och sjukvården gemensam medicinal försvarsplikt.

Enligt utredningsmannens mening bör ianspråktagandet av medicinal- personal inom hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig tills vidare ske med stöd av någon av de hittillsvarande tjänstepliktsformerna och dessa givas ett innehåll och en anpassning sinsemellan som är ändamålsenlig för verksamheten.

I sistnämnda avseende framhåller utredningsmannen, att den kvantita­ tiva fördelningen av medicinalpersonalen i krig mellan krigsmakten, civil­ försvaret och det allmänt civila medicinalväsendet självfallet icke får ske med hänsyn till antalet värnpliktiga, civilförsvarsplikliga och civilt tjänste- pliktiga bland medicinalpersonalen. Sagda fördelning hör i princip enbart grunda sig på utredning angående de skilda behoven av medicinalpersonal och behovens angelägenhetsgrad ur totalförsvarets synpunkt. Den indivi­ duella placeringen bör göras beroende av vederbörandes kvalifikationer för de skilda arbetsuppgifterna i form av medicinsk och annan utbildning och erfarenhet, kroppskonstitution o. dyl. Endast vid i huvudsak lika kvalifika­ tioner av sist angivna slag bör hänsyn tagas till om för vederbörande den ena eller andra tjänstepliktsformen är tillämplig.

Vad härefter angår utformningen av de särskilda slagen av tjänsteplikt föreslår utredningsmannen ingen förändring av gällande bestämmelser om värnplikt och civilförsvarsplikt. I fråga om civil tjänsteplikt för medicinal­ personal finner han däremot nuvarande förhållanden icke tillfredsställande. Härom anför utredningsmannen följande.

Under beredskapstiden utfärdades den 8 december 1939 (nr 832) lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal och den 30 december 1939 (nr 934) lag om tjänsteplikt. Förstnämnda lag hade karaktären av ett provisorium och ersattes den 1 juli 1940 av sistnämnda lag. Det kan likväl vara av intresse att återgiva den i den särskilda tjänstepliktslagen för medicinalpersonal ingående bestämmelsen om tjänstepliktens omfattning. Medicinalpersonal, som icke fullgjorde militärtjänst, var sålunda skyldig att i den ordning som anvisades av medicinalstyrelsen utföra arbete som erfordrades för hälso­ vård, sjukvård, tandvård, förlossningshjälp och apoteksväsen inom riket och, för att tillgodose krigsmaktens behov, även utom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

39

Sedan också 1939 års allmänna lag om civil tjänsteplikt upphört att gälla med utgången av år 1947 finnas inga bestämmelser i ämnet. Den allmänna uppfattningen i de för krigsberedskapen ansvariga kretsarna synes emeller­ tid vara att civil tjänsteplikt oundgängligen behöver tillgripas i samband med krigsutbrott. För hälso- och sjukvårdens del finner jag det därtill mycket angeläget att författningsmässig reglering av den för denna verk­ samhet erforderliga civila tjänsteplikten sker snarast möjligt. Ett av skälen härtill är att i den omfattande beredskapsplanläggningen på hälso- och sjukvårdsområdet även ingå förberedelser för omdisponering av medicinal- personal vid övergång till krigsorganisation. Denna s. k. krigsplacering, vars resultat redan i fred måste meddelas både den placerade själv och de myn­ digheter och institutioner som ha ansvar för verksamheten under beredskap och krig, kan f. n. icke härledas ur någon i kraft varande författning om tvångsmässigt ianspråktagande av vederbörande i angivet läge. Detta är icke tillfredsställande. Ett annat skäl för att tjänstepliktsbestämmelser för medicinalpersonal böra utfärdas redan nu och icke först vid skärpning av det utrikespolitiska läget är att vid hastigt påkommen sådan skärpning en partiell övergång till krigsorganisationen med härav betingat ianspråkta­ gande med civil tjänsteplikt av medicinalpersonal kan bli behövlig, innan det formella förfarandet för bestämmelsernas utfärdande medhunnits.

Utredningsmannen erinrar om att arbetsmarknadsstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ny civil tjänstepliktslag, vilket i sin princi­ piella uppläggning överensstämmer med 1939 års lag och f. n. är beroende på Kungl. Majt:s prövning, samt refererar det väsentliga av det utlåtande över nämnda lagförslag som utredningsmannen anmodats avgiva. Han för­ klarar sig vidhålla de principiella synpunkterna i utlåtandet. Dessa sam­ manfattar han så, att den med civil tjänsteplikt ianspråktagna medicinal- personalen måste kunna alltefter lägets växlingar och härav betingade för­ ändringar i verksamhetens inriktning förflyttas och i övrigt disponeras på motsvarande sätt som värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.

Av utredningsmannen gjorda undersökningar visar — fortsätter han att det vore föremål för viss tvekan huruvida angivna möjlighet skulle föreligga därest ifrågavarande lagförslag genomfördes. Med hänsyn härtill samt till angelägenheten av att snarast erhålla bestämmelser om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal och det dröjsmål som skulle uppkomma om detta begränsade spörsmål skulle sammankopplas med den vittutseende frågan om eu mera omfattande civil tjänsteplikt finner utredningsmannen sig böra föreslå eu särskild civil tjänsteplikt för medicinalpersonal vid vars utformning krigssjukvårdens speciella förhållanden skall beaktas. Bestäm­ melser om denna Ijänsteplikt borde införas i den nya krigssjukvårdslagen.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om utformningen av dessa lagbestämmelser. Han erinrar om alt han i ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlar frågan om den utbildning i fred som syftar till att göra den civila medicinalpersonalen mera skickad för sina krigsuppgifter. Såsom tidigare antytts hade han härvid funnit sig böra föreslå att innan något slag av tvång i detta avseende tillgripes försök göres afl meddela

Kunyl. Maj.ts proposition nr 222.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

ifrågavarande utbildning genom frivilligt deltagande i kurser o. dyl. som

anordnas av det allmänna. Enligt utredningsmannens uppfattning bör där­

för den civila tjänsteplikten för medicinalpersonal för sin tillämpning för­

utsätta krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. I fråga om

tjänstepliktens innehåll finner utredningsmannen, att ett system i likhet

med det som innefattas i 1939 års generella tjänstepliktslag med successivt

skärpta tvångsåtgärder mot den enskilde icke har någon mening när det

gäller en för medicinalpersonal särskilt avsedd tjänsteplikt. Denna bör där­

för givas den allmänna tjänstepliktens form.

De grundläggande bestämmelserna i krigssjukvårdslagen om tjänste­

plikt för medicinalpersonal bör enligt utredningsmannens uppfattning

formuleras på huvudsakligen samma sätt som i 1939 års särskilda tjänste­

pliktslag för medicinalpersonal. Härigenom skulle de i det föregående an­

givna kraven på ifrågavarande tjänsteplikt bli tillgodosedda. Utrednings­

mannen föreslår alltså den bestämmelsen, att person, som äger yrkeser­

farenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan

vård och icke är mer än 70 år gammal, skall under krig o. dyl. vara skyldig

att efter anvisning av myndighet som bestämmes av Kungl. Maj:t fullgöra

sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter och hälso­

tillstånd medgiver.

I lagen bör vidare införas föreskrift om påföljd vid underlåtenhet att

fullgöra tjänsteplikten. Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen

härom är hämtad från 44 § i 1939 års generella tjänstepliktslag.

Vissa tillämpningsföreskrifter torde enligt utredningsmannen få utfärdas

i administrativ ordning. Dessa avser omfattningen av begreppet medicinal­

personal, registrering och krigsplacering av denna personal och ersättning

åt densamma vid fullgörande av tjänsteplikt.

Utredningsmannen ägnar särskild uppmärksamhet åt frågan om be­

stämningen av begreppet medicinalpersonal i förevarande sammanhang.

Efter utförlig argumentering (se sid. 119—120 i betänkandet) föreslår han,

att till sådan personal skall hänföras alla personer som är aktuellt yrkes­

verksamma inom hälso- och sjukvården och sådana tidigare inom vård­

grenen yrkesverksamma som tjänstgjort där under viss minimitid. Denna

bör på förslag av medicinalstyrelsen bestämmas på sådant sätt att det finns

anledning antaga att vederbörande fått en i viss mån bestående samhörighet

med hälso- och sjukvårdande verksamhet.

Yttrandena. Ett flertal remissinstanser, bl. a. överbefälhavaren, medici­

nalstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Värmlands län,

svenska landstingsförbundet samt Blekinge, Älvsborgs och Jämtlands läns

landsting, framhåller att en författningsmässig reglering av tjänsteplikten

för medicinalpersonal i huvudsaklig enlighet med utredningsmannens för­

slag är en nödvändig förutsättning för beredskapen på hälso- och sjuk­

41

vårdsområdet. — Andra remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Söder­ manlands och Kopparbergs län, svenska stadsförbundet, Stockholms stadskollegium samt Stockholms och Södermanlands läns landsting, tillägger, att även annan för hälso- och sjukvården i krig erforderlig personal än den egentliga medicinalpersonalen hör omfattas av samma tjänstepliktsbestäm- inelser som föreslagits beträffande sistnämnda personal.

Arbetsmarknadsstyrelsen däremot ifrågasätter starkt lämpligheten av att stifta lagar om tjänsteplikt för särskilda grupper av medborgare samt anför ytterligare följande.

Såsom utredningsmannen upplyst är ett av styrelsen avgivet förslag till en allmän lag om civil tjänsteplikt föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Tjänsteplikt för medicinalpersonal synes böra kunna inrymmas i en dylik lag. I den mån beträffande medicinalpersonal tillämpningen av lagen för­ utsätter särskilda bestämmelser kan sådana meddelas i särskild kungörelse. Styrelsen vill vidare erinra om att det för sjukvårdsanstalternas drift i krig liksom i fred icke endast erfordras medicinalpersonal utan även eko­ nomi- och kontorspersonal in. in. För tillgodoseendet av behovet av dylik personal vid de militära sjukvårdsanstalterna i krig torde lagen om skyldig­ het för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kunna tillämpas. För att säkerställa tillgodoseendet av motsvarande behov vid beredskaps- sjukhusen erfordras däremot en allmän lag om tjänsteplikt.

Därest särskild lagstiftning beträffande tjänsteplikt för medicinalper­ sonal likväl skulle anses behövlig, ifrågasätter styrelsen om icke omfatt­ ningen av begreppet medicinalpersonal borde närmare definieras.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föreslår, att bestämmel­ ser om tjänsteplikt för medicinalpersonal skall inarbetas i en allmän tjänstepliktslag och att en sådan lag snarast skall utfärdas såsom full­ maktslag för krig eller krigsfara.

överståthållarämbetet vitsordar visserligen angelägenheten av att tjänste­ plikten för medicinalpersonal blir reglerad men anser det vara lika ange­ läget att frågan om ekonomi- och kontorspersonals ianspråktagande löses genom tjänstepliktslagstiftning. Ämbetet vill därför icke förorda en sär­ skild tjänstepliktslag för medicinalpersonal utan framhåller, att, därest tveksamhet föreligger angående möjligheterna att disponera sådan personal enligt den föreslagna avfattningen av den allmänna tjänstepliktslagen, för­ slaget bör kunna omarbetas på ett sådant sätt att denna tveksamhet undan- röjes.

Länsstyrelsen i Värmlands län och Sveriges läkarförbund anser, att den allmänna tjänstepliktslagen bör utformas så atl erforderliga möjligheter till förflyttning av de tjänstepliktiga erhålles.

Att utredningsmannen icke föreslagit några bestämmelser om ulbild- ningsplikt under fred, finner medicinalstyrelsen ägnat att inge vissa be­ tänkligheter med hänsyn till det hastiga tempo, i vilket nya stridsmedel framkommer och utvecklingen av krigsmedicinen fortgår. Styrelsen vill dock ansluta sig till utredningsmannens uppfattning, alt man först bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

42

pröva utbildning på frivillighetens väg. — Samma uttalande göres av sven­

ska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län framhåller, att om rikets fåtaliga

medicinalpersonal skall i krig kunna rätt lösa sina uppgifter måste den

redan i fredstid underkastas obligatorisk utbildning härför. Utredningsman­

nens förhoppning, att utbildningsfrågan skall kunna lösas på frivillighetens

väg, delas icke av länsstyrelsen. — Enahanda synpunkter anföres av läns­

styrelserna i Kalmar och Kopparbergs län.

Sveriges läkarförbund betonar sin önskan att medverka till bästa möjliga

resultat av de föreslagna frivilliga kurserna i krigsmedicin och tror sig

kunna försäkra att de lokala läkarföreningarnas styrelser gärna skall ställa

sig till förfogande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Departementschefen. Personal som har en mer eller mindre långtgående

yrkeserfarenhet av fredsmässig hälso- och sjukvård, s. k. medicinalpersonal,

är givetvis oumbärlig för motsvarande verksamhet i krig. Det förhållandet

att vid krigsfall krigsmaktens och civilförsvarets sjukvårdstjänst nyupp-

rättas och det allmänt civila medicinalväsendet väsentligt omgestaltas och

utökas gör att medicinalpersonalen i ett sådant läge blir ytterligt knapp.

Den måste därför starkt uttunnas och beträffande sådan personal som vid

fast placering skulle bli uppenbart otillräcklig, exvis kirurger jämte med­

hjälpare, måste möjlighet finnas att under krigshändelsernas utveckling

förflytta personalen till platser där den för tillfället allra bäst behövs.

Ett viktigt moment i planläggningen av hälso- och sjukvårdens krigs­

organisation är den förberedande placeringen, individuellt eller kollektivt,

av all tillgänglig medicinalpersonal.

För en snabb och säker omställning av hälso- och sjukvårdsorganisationen

till krigsförhållanden och för en effektiv verksamhet inom den sålunda

omställda organisationen är det nödvändigt att medicinalpersonalen tvångs-

mässigt ianspråktages. För krigsmaktens och civilförsvarets del är detta

redan ordnat genom värnplikt resp. civilförsvarsplikt. Beträffande det all­

mänt civila medicinalväsendet och i fråga om sådan icke värnpliktig medi­

cinalpersonal som är avsedd att ingå i krigsmaktens sjukvårdstjänst, exvis

sjuksköterskor, har i administrativ ordning bestämmelser utfärdats om

medicinalpersonalens placering vid krigsfall. Detta förfarande förutsätter

givetvis att senast vid krigsutbrott möjlighet föreligger att ta personalen i

anspråk med civil tjänsteplikt. Med hänsyn till verksamhetens innebörd

måste sistnämnda tjänsteplikt i likhet med värnplikten och civilförsvars-

plikten vara så konstruerad att den tillåter att personalen utan omgång

omdisponeras.

På grund av å ena sidan de gemensamma principiella dragen hos de olika

formerna av tjänsteplikt för medicinalpersonal och å andra sidan den

bristande planmässigheten i de särskilda tjänstepliktsformernas använd­

4a

ning framför utredningsmannen diskussionsvis förslaget, att beträffande medicinalpersonalen nämnda tre former av tjänsteplikt skulle ersättas av en enhetlig medicinal försvarsplikt. Trots de fördelar detta otvivelaktigt skulle innebära finner jag doek i likhet med utredningsmannen att för­ slaget åtminstone f. n. icke är möjligt att genomföra.

Även i fortsättningen måste man alltså räkna med att medicinalpersonalen i en krissituation tages i anspråk med värnplikt, civilförsvarsplikt eller civil tjänsteplikt. Förstnämnda båda former av tjänsteplikt torde vara väl av­ passade för ifrågavarande ändamål och kommer här icke att vidare behand­ las. Frågan om den civila tjänsteplikten däremot är i förevarande sam­ manhang av största intresse.

F. n. finns icke någon civil tjänstepliktslag. För hälso- och sjukvårdens del är detta av flera skäl otillfredsställande. Betryggande rättslig grund saknas sålunda för den placering av medicinalpersonalen vid krig o. dyl. som nu sker. Vidare kan en omställning helt eller delvis av vårdgrenen till krigsförhållanden, exvis för flyktingmottagning, bli aktuell med så kort varsel att erforderliga bestämmelser om tjänsteplikt icke hinner utfärdas i tid.

Det förslag till civil tjänstepliktslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning överensstämmer i sina huvuddrag med 1939 års lag i ämnet. Såsom utredningsmannen påvisat är det tvivel underkastat om en sådan lagstiftning tillåter den till formen enkla och därmed snabba omdisposition av medicinalpersonal som är nödvändig för verksamheten inom hälso- och sjukvården i krig. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur de syn­ punkter jag nyss anfört av att snarast erhålla bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal i krig och liknande situation har jag — trots de invändningar däremot som framförts av vissa remissmyndigheter -— ansett mig böra biträda utredningsmannens förslag att sådana bestämmelser skall införas i den nya krigssjukvårdslagen.

Principiellt instämmer jag i den av berörda remissmyndigheter, främst arbetsmarknadsstyrelsen, uttalade uppfattningen att det icke är lämpligt alt stifta lagar om tjänsteplikt för olika grupper av medborgare. Det av mig beträffande medicinalpersonalen förordade avsteget härifrån har föranletts av att jag finner erforderligt att bestämmelser om tjänsteplikt för denna per­ sonal snarast utfärdas och att dessa bestämmelser ges ett innehåll som mot­ svarar hälso- och sjukvårdens krav. Det sistnämnda skulle knappast ernås med en lag om allmän civil tjänsteplikt i enlighet med det förslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid den fortsatta behandlingen av nämnda lagförslag bör emellertid undersökas om icke den särskilda tjänsteplikten för medicinalpersonal kan inarbetas i denna lag.

EU flertal remissmyndigheter framhåller angelägenheten av att även annan för hälso- och sjukvården erforderlig personal än egentlig medicinal­ personal kan vid krigsfall tagas i anspråk med tjänsteplikt. I och för sig är det givetvis riktigt att flertalet grenar av hälso- och sjukvården, främst

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

44

verksamheten vid sjukhusen, icke kan drivas rationellt utan tillräcklig till­

gång på nu ifrågavarande personal. Det skulle därför vara önskvärt att även

nödvändig förvaltningspersonal, såsom sjukhusintendenter och kontorister,

ekonomipersonal, såsom maskinister och kökspersonal, samt annan service­

personal, exvis instrumentmakare och röntgentekniker, kunde i tjänste-

pliktshänseende behandlas på samma sätt som medicinalpersonalen. Detta

torde emellertid icke vara praktiskt genomförbart. Medan den egentliga

medicinalpersonalen relativt lätt kan bestämmas i förhållande till andra

yrkesgrupper och principiellt i sin helhet tages i anspråk inom hälso- och

sjukvårdens krigsorganisation, torde det icke vara möjligt att skilja mellan

förvaltnings-, ekonomi- och servicepersonal för hälso- och sjukvård och

sådan personal för annan verksamhet. I likhet med utredningsmannen

finner jag att frågan, hur behovet för hälso- och sjukvården av annan

personal än medicinalpersonal skall på lämpligaste sätt tillgodoses, bör

ytterligare prövas av de för planläggningen ansvariga myndigheterna. Det

kan härvid befinnas ändamålsenligt att, innan lag om allmän civil tjänste­

plikt utfärdas, den mera kvalificerade personalen tillförsäkras hälso- och

sjukvården genom individuella frivilligkontrakt och anskaffningen av övrig

personal förberedes genom behovsanmälan till arbetsmarknadsmyndighe­

terna och avtal med frivilligorganisationer.

Under den fortsatta beredningen av lagförslaget om generell civil tjänste­

plikt bör vidare övervägas, om icke denna kan så utformas att även annan

för hälso- och sjukvården erforderlig personal än medicinalpersonal kan

i fråga om möjlighet till omflyttning etc. disponeras på ett för verksam­

heten ändamålsenligt sätt.

Vad härefter angår den närmare utformningen av tjänsteplikten för

medicinalpersonal finner utredningsmannen att denna tjänsteplikt tills

vidare icke, såsom värnplikten och civilförsvarsplikten, bör innehålla något

fredsmoment i form av skyldighet att deltaga i utbildning o. dyl. Den mycket

angelägna fredsutbildning som syftar till att göra personalen mera skickad

för krigsuppgifterna bör man enligt utredningsmannen i varje fall till en

början söka ernå på frivillighetens väg. Jag finner mig böra biträda utred­

ningsmannens uppfattning i denna fråga, särskilt som Sveriges läkarför­

bund i sitt remissutlåtande anmält en klart positiv inställning till frivillig

utbildning på området.

Den särskilda tjänsteplikten för medicinalpersonal bör sålunda i enlighet

med utredningsmannens förslag ifrågakomma endast vid krigsfall och i

motsvarande situation samt innebära att den som äger yrkeserfarenhet

beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård

är skyldig att tjänstgöra inom hälso- och sjukvården i den omfattning

hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiver. Den närmare bestäm­

ningen av begreppet medicinalpersonal torde icke böra ske i lagtexten utan

i tillämpningsbestämmelser till denna.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

45

Frågan om särskilda bestämmelser om förfoganderätt för den

allmänt civila hälso- och sjukvårdens behov.

Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om de i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 angivna förutsättningarna för att lagens bestämmelser om förfogande för kronans eller annans räkning skall träda i tillämpning. Vid krig eller krigsfara må Kungl. Maj :t förordna härom och sådant förordnande skall på visst sätt underställas riksdagen.

Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke för viss tid, högst ett år varje gång, för­ ordna om tillämpning helt eller delvis av förfogandebestämmelserna.

Utredningsmannen upplyser härefter, att han haft kontakt med general­ direktören O. Söderström, vilken hade i uppdrag att utreda frågan om revision av allmänna förfogandelagen. Han hade härvid erfarit, att Söder­ ström utarbetat förslag till en ny allmän förfogandelag och att enligt detta förslag förutsättningarna för lagens tillämpning under andra utomordent­ liga förhållanden än krig eller krigsfara starkt begränsats.

För egen del framhåller utredningsmannen, att möjlighet att tvångsvis taga egendom i anspråk för tillgodoseende av sjukvårdens behov självfallet måste finnas då krigssjukvårdslagen skall tillämpas. Erforderliga lokaler och förnödenheter måste stå till buds. Utredningsmannen anser det tänk­ bart att ingående regler om ianspråktagande därav kan inflyta i krigssjuk- \årdslagen. Detta skulle emellertid innebära en tyngande utvidgning, som icke är motiverad med hänsyn till den detaljerade allmänna förfogandelag som finnes och som vid ett antagande av förslaget till ny lag i ämnet skulle finnas även framgent. För att tillgodose önskemålet, att egendom i erforder­ lig utsträckning skall kunna tagas i anspråk för sjukvårdsändamål vid tillämpning av krigssjukvårdslagen bör det därför enligt utredningsmannen räcka att i denna lag stadgas att, oavsett vad allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, densamma skall i erforderliga delar gälla, då krigssjukvårdslagen är i kraft. Utrednings­ mannen föreslår, att sådant stadgande skall införas i sistnämnda lag.

Yttrandena. Endast etl par remissmyndigheter uttalar sig i denna fråga. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl för den föreslagna anordningen knappast föreligga. De förhållanden, då för­ foganderätt för sjukvårdens behov blir erforderlig utan att krigsfara kan sägas föreligga, torde nämligen icke behöva befaras bli så trängande att riksdagens samtycke icke hinner inhämtas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelser om förfoganderätt, motsvarande dem som gäller för civilförsvaret, bör till­ komma även för den allmänt civila hälso- och sjukvården. Härvid borde

46

länsstyrelserna givas behörighet att utöva sadant förfogande och befogenhet att delegera denna rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departementschefen. Betänkande med förslag till bl. a. ny allmän föi- fogandelag har numera avgivits (SOU 1952: 24). Det sålunda framlagda lagförslaget överensstämmer i fråga om förutsättningarna för lagens tillämp­ ning med de förhandsinformationer härom som utredningsmannen in­ hämtat. Beredningen av frågan om ny allmän förfogandelag är emellertid ännu icke avslutad och proposition i ämnet är icke att vänta till vår­ sessionen av innevarande års riksdag.

Med hänsyn härtill och då bestämmelserna i gällande allmänna för­ fogandelag av år 1939 torde böra få tills vidare godtagas för den allmänt civila hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil bered­ skapsplanläggning finner jag att särskilda bestämmelser i ämnet icke bör upptagas i den nya krigssjukvardslagen. Med stöd av bestämmelser i den s. k. administrativa fullmaktslagen (SFS 87/1942) torde förfoganderätten kunna i erforderlig utsträckning decentraliseras.

Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordent­

liga förhållanden.

Allmänna synpunkter.

Utredningsmannen. Såsom tidigare omtalats finner utredningsmannen att författningsbestämmelserna för hälso- och sjukvården i krig icke bör vara begränsade till viss eller vissa grenar av verksamheten, exvis den slutna kroppssjukvården, utan bör täcka i princip hela hälso- och sjukvårdsom­ rådet. Härom anför utredningsmannen ytterligare följande.

Detta betyder icke att uttömmande föreskrifter beträffande alla delar av området skola återfinnas i samma författning. Den militära hälso- och sjukvården är ingående reglerad genom bestämmelser i skilda samman­ hang, vilka ofta avse även annan militär verksamhet. Icke ens i sina grund­ drag böra dessa bestämmelser inarbetas i en ny lag om hälso- och sjukvård vid krig o. dyl. Motsvarande gäller beträffande civilförsvarets sjukvårds­ tjänst, för vilken — ofta gemensamt med andra grenar inom civilförsvaret —- föreskrifter äro meddelade främst i civilförsvarslagen och civilförsvars- kungörelsen. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag icke finnei någon förändring av de grundläggande bestämmelserna för krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsberedskap erforderlig i och för sig men att ett rationellt utnyttjande i totalförsvarets intresse av hälso- och sjukvårdsresurserna inom krigsmakten, civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet förutsätter samordning av verksamheten inom dessa tre organisationer. Att närmare reglera denna samordning i lag synes dock icke påkallat. Detta får ske i administrativ ordning. Däremot bör

47

lagen innehålla vissa bestämmelser som äro erforderliga för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsförhållanden. Lagför­ slaget kommer vidare att upptaga föreskrifter om tjänsteplikt för medicinal- personal och om militär direktivrätt.

Utredningsmannen framhåller vidare, att förutsättningarna för ikraft­ trädandet av vissa materiella bestämmelser i lagen utformats efter mönster av vad i ämnet stadgats i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande den centrala bestämmelsen i lagen, vilken avser omställning till krigsförhållan­ den av den allmänt civila hälso- och sjukvården, skall sålunda denna be­ stämmelse när riket är i krig automatiskt utan särskilt förordnande av Kungl. Maj :t träda i tillämpning. För ett skärpt läge i övrigt föreslår utred­ ningsmannen, att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om sådan omställning i erforderlig utsträckning, därest riket befinner sig i krigsfara eller det eljest påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom riket inträffade extraordinära händelser. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Har förordnandet icke inom två månader efter underställningen blivit gillat av riksdagen skall det vara förfallet. Såsom exempel på fall då förordnande skall kunna med­ delas utan att krig eller krigsfara kan anses föreligga för riket nämner utredningsmannen dels ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen eller av andra skäl befarat bakteriologiskt angrepp utan samband med andra krigshandlingar, dels en flyktingström framkallad av krigsfara för annat land. I fråga om tjänsteplikten för medicinalpersonal föreslår utrednings­ mannen, att bestämmelserna härom skall träda i kraft under motsvarande förutsättningar som nyss angivits beträffande krigsorganisering av den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Vad slutligen angår den militära direktivrätten gentemot det allmänt civila medicinalväsendet innebär utredningsmannens förslag, att denna rätt skall i enlighet med bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t inträda vid krig eller utomordentlig krigsfara.

Då beredskapslarm automatiskt bör utlösa övergång till krigsorganisation av det allmänt civila medicinalväsendet samt ikraftträdande av bestämmel­ serna om tjänsteplikt för medicinalpersonal och om militär direktivrätt föreslår utredningsmannen, att föreskrift härom skall intagas i beredskaps- kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404).

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört föranleder ingen an­ nan erinran från remissmyndigheternas sida än att riksnämnden för ekono­ misk försvarsberedskap finner, atl bestämmelserna om tjänsteplikt för me- dicinalpersonal, därest sådana mot riksnämndens uppfattning intages i

48

krigssjukvårdslagen, bör begränsas till krig eller krigsfara. Visserligen kan

sådan tjänsteplikt behöva tillgripas även under andra kritiska förhållanden

men någon fullmakt i förväg för Kungl. Maj :t anser riksnämnden knappast

erforderlig för dessa fall.

Vidare må i detta sammanhang anmälas ett förslag av länsstyrelsen i

Östergötlands lån att till den av utredningsmannen föreslagna rubriken till

lagen skall fogas ordet krigssjukvårdslag inom parentes, varigenom en

kortare benämning att användas i dagligt tal erhålles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departementschefen. Till de av utredningsmannen föreslagna allmänna

riktlinjerna för lagstiftningen om hälso- och sjukvården i krig o. dyl. vill

jag i huvudsak ansluta mig. Förutsättningarna för att i en krissituation som

icke innebär krig kunna tillämpa bestämmelserna om den allmänt civila

hälso- och sjukvårdens omställning helt eller delvis till krigsförhållanden

och om tjänsteplikt för medicinalper sonal torde emellertid böra erhålla en

något annorlunda utformning än den av utredningsmannen föreslagna. Med

beaktande av behovet att i ett förhållandevis tidigt skede, exvis för mot­

tagning av en större flyktingström, kunna sätta bestämmelserna i kraft

synes anslutning böra sökas till vad i detta avseende föreskrives i en annan

fullmaktslag på hälso- och sjukvårdsområdet, nämligen lagen den 30 maj

1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara in. m. Jag före­

slår sålunda, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om tillämpning av

ifrågavarande bestämmelser angående krigsorganisering och tjänsteplikt,

därest riket befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordent­

liga förhållanden. Sådant förordnande bör emellertid på sätt utrednings­

mannen föreslagit underställas riksdagens prövning.

Även beträffande förutsättningarna för den militära direktivrätten gent­

emot det allmänt civila medicinalväsendet torde förslaget böra justeras. Med

hänsyn till ändamålet med denna direktivrätt finner jag nämligen, att den

kan begränsas till det fall att riket befinner sig i krig.

Utredningsmannen föreslår, att lagen erhåller rubriken Lag om hälso-

och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhallanden. I likhet med

länsstyrelsen i Östergötlands län finner jag praktiskt att till denna rubrik

fogas ordet krigssjukvårdslag inom parentes.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats

förslag till krigssjukvårdslag. Jag övergår nu till att lämna en special­

motivering till detta lagförslag.

K un tji, Maj:ts proposition nr 1222.

4

!)

Specialmotivering.

1 §•

Denna paragraf är lika lydande med 1 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anför.

I paragrafen lämnad definition på den allmänt civila hälso- och sjuk­ vården och härmed också på det allmänt civila medicinalväsendet är föga preciserad. Detta föranledes av att införandet av nämnda begrepp har den begränsade syftningen att särskilja den del av hälso- och sjukvården och den organisation härför, som avses med begreppen, från krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvård och dess organisation. Att positivt be­ stämma vad i lagen förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård lär icke ifrågakomma. Denna ställning tager jag redan av den anledningen att be­ greppet användes i lagen såsom beteckning på dels viss fredsmässig verk­ samhet, dels en verksamhet i krig som har nära anknytning till nämnda fredsverksamhet men i fråga om art, omfattning och utformning företer väsentliga skiljaktigheter från denna. Utan anspråk på exakthet torde man kunna säga, att när i lagen talas om allmänt civil hälso- och sjukvård här­ med avses den verksamhet i fred som står under medicinalstyrelsens inse­ ende och motsvarande verksamhet vid krigsfall.

Departementschefen. Mot vad utredningsmannen sålunda anfört har jag intet att erinra.

2

§.

Paragrafen överensstämmer helt med 2 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. I det föregående har jag förklarat att jag ansluter mig till utredningsmannens uttalande, att krigsmaktens hälso- och sjukvård och civilförsvarets sjukvårdstjänst icke såsom sådana avses skola regleras i förevarande lag. De i särskild ordning meddelade föreskrifterna för den hälso- och sjukvårdande verksamheten inom krigsmakten och civilför­ svaret skall alltså fortfarande gälla i den mån de icke jämkas av vad som med stöd av lagen kan komma att föreskrivas t. ex. om samverkan mellan skilda organ för hälso- och sjukvården.

§•

Denna paragraf motsvaras av ö § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Paragrafen innehåller de grundläggande bestäm­ melserna om den allmänt civila hälso- och sjukvårdens krigsorganisering.

I enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda föreskrifter härför skall sådan omställning ske vid krig automatiskt och vid krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden efter förordnande av Kungl. Maj:t, vilket skall på visst sätt underställas riksdagen. I fråga om bestämmelsernas när­ mare utformning torde jag få hänvisa till vad i det föregående anförts 4 liihang till riksdagens protokoll 1,9.7.7. / sand. Nr 222.

50

Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.

härom. Här skall endast tilläggas att krigsorganisering av den allmänt

civila hälso- och sjukvården kommer att nödvändiggöra avsteg från ett

flertal fredsmässiga stadganden för sådan verksamhet. I paragrafen är

också införd en föreskrift att vid omställning av verksamheten till krigs-

förhållanden berörda stadganden icke skall gälla i den mån de strider mot

Kungl. Maj :ts bestämmelser för krigsorganisationen.

4§.

Denna paragraf, som motsvarar 4 §' i utredningsmannens förslag, inne­

håller dels bestämmelsen att Kungl. Maj :t meddelar erforderliga föreskrifter

för krig o. dyl. beträffande ledningen av hälso- och sjukvården och sam­

verkan mellan dess olika delar, dels bestämmelsen om militär direktivrätt

i krig gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Beträffande den

närmare innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till den tidigare fram­

ställningen.

5

§■

Paragrafen är lika lydande med 5 § i utredningsmannens förslag. I para­

grafen föreskrives, att ansvaret för omställningen av den allmänt civila

hälso- och sjukvården till krigsförhållanden och för verksamheten inom

krigsorganisationen principiellt ankommer på dem som utövar motsva­

rande verksamhet i fred, de s. k. fredshuvudmännen. Samtidigt stadgas

emellertid, att Kungl. Maj:t när särskilda skäl därtill föreligger äger

förordna att annan än fredshuvudmännen skall övertaga ansvaret.

I fråga om sistnämnda stadgande anför utredningsmannen huvudsakligen

följande.

Ansvaret för omställningen till och verksamheten inom den nya bered-

skapssjukhusorganisationen hör helt tillkomma landstingen och de lands-

tingsfria städerna trots att i organisationen ingår sjukhusverksamhet som

i fred drives av andra huvudmän, exempelvis staten beträffande karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet, föreningar och stiftelser ifråga om van-

föreanstalter och jubileumssanatorier etc. Anledningen härtill är alt lands­

tingen och nämnda städer i fred äro huvudmän för den alldeles övervägande

delen av kroppssjukhusvården och att strävan för krigsfallet måste vara att

erhålla en enhetlig organisation, då en sådan synes vara effektivare och

mera anpassbar till behovsutvecklingen i krig än en splittrad organisation.

På motsvarande sätt torde för de andra delområdena av hälso- och sjuk­

vården få bestämmas om sådana särskilda förhållanden föreligga att undan­

lag bör göras från huvudregeln att ansvaret för verksamheten i krig skall

tillkomma den som utövar motsvarande verksamhet i fred.

Departementschefen. Beträffande skyldigheten för fredshuvudmännen

att normalt ansvara för omställningen till och verksamheten inom krigs­

organisationen torde jag få hänvisa till den motivering härför som lämnats

i det föregående. Möjligheten till undantag från normalfallet torde böra

användas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmannen an­

fört härom.

51

6

§.

Med en mindre jämkning överensstämmer denna paragraf med 6 § i utred­ ningsmannens förslag.

Den i paragrafens första stycke Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att meddela föreskrifter om planläggning och andra förberedelser redan i fred för övergång till krigsorganisation torde icke påkalla närmare motivering.

Enligt andra stycket första punkten av paragrafen åligger det den som ansvarar för verksamheten i krig att planlägga för denna verksamhet. Motiven till detta stadgande har tidigare angivits.

De fredshuvudmän som på grund av Kungl. Maj:ts jämlikt 5 § meddelade föreskrift icke ansvarar för omställning till och utövande av verksamheten i krig är befriade från skyldigheten att planlägga härför. Denna skyldighet åvilar nämligen den som i krig skall driva verksamheten. För att plan­ läggningen skall ge fullgott resultat är det emellertid i allmänhet nödvän­ digt att den fredsmässiga huvudmannen biträder vid densamma. Bestäm­ melse härom meddelas i andra stycket andra punkten av denna paragraf.

K ungt. Maj.ts proposition nr 222.

7 §•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 7 § i utredningsmannens förslag utom såtillvida att bestämmelsen om ersättning av statsmedel till freds- huvudmännen för planläggningskostnader uteslutits. Beträffande skälen härför och motiven till de bestämmelser som avser bestridandet av kost­ naderna för omställning av den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsorganisation samt för verksamheten inom denna organisation dels under krig, dels när krig icke råder hänvisas till vad i det föregående anförts i dessa frågor.

Enligt paragrafens sista stycke skall Kungl Maj:t meddela föreskrifter i fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i para­ grafen skall bestridas av statsmedel.

8—11

§§.

Paragraferna, som motsvarar 9 12 § § i utredningsmannens förslag, innehåller bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Dessa bestämmelser har utförligt behandlats i det föregående. Här skall endast föreskriften i t) § andra stycket i utredningsmannens förslag beröras. Enligt angivna föreskrift är den som fullgör militärtjänst undantagen från tjänste­ plikt för medicinalpersonal, så ock den som är inskriven i civilförsvaret i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande.

I fråga om denna undantagsbestämmelse anför utredningsmannen endast, att den överensstämmer helt med stadgandet i 18 g andra stycket i 1939 års generella tjänstepliktslag, sådant detta stadgande lydde efter lag­ ändring genom SFS 541/1944.

52

Yttrandena. Medicinalstyrelsen anför, alt styrelsen ställer sig mycket tveksam inför detta stadgande, som ger tjänstgöring inom civilförsvaret eu generell prioritet framför fullgörandet av uppgifter inom det allmänt civila medicinalväsendet. Medicinalpersonalen är för närvarande såtillvida skyddad från inskrivning i civilförsvaret att civilförsvarsstyrelsens bestäm­ melser härom utfärdas i samråd med medicinalstyrelsen. Under sådana förhållanden vore det enligt medicinalstyrelsens mening olämpligt att i lag fastslå att tjänstgöring i civilförsvaret går före en kanske minst lika angelägen medicinsk verksamhet utanför civilförsvaret. — Ett likartat ut­ talande göres av Södermanlands läns landsting.

I anledning av bestämmelsen i 11 § i utredningsmannens förslag, att Kungl. Maj:t skall meddela föreskrifter om bl. a. registrering av medicinal- personal och skyldighet för sådan personal att lämna för registreringen erforderliga uppgifter, framhåller medicinalstyrelsen ytterligare att an­ givna skyldighet bör kunna åläggas även arbetsgivare som sysselsätter medicinalpersonal i denna egenskap. Vid den framtida registreringen bör nämligen tillvägagångssättet för införskaffandet av uppgifter om personalen fritt kunna väljas.

Departementschefen. Vad angår den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen att i civilförsvaret inskriven person är undantagen från tjänsteplikt för medicinalpersonal i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande vill jag anföra följande. Knappheten på medicinalpersonal gör sambruk i betydande omfattning av sådan per­ sonal nödvändigt för den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilför- svarets sjukvårdstjänst. Planenligt skall vid upprättandet av civilförsvarets sjukvårdsenheter medicinalpersonal tillfälligt ställas till förfogande av det allmänt civila medicinalväsendet. Ett smidigt utnyttjande på angivet sätt av personalen förutsätter nära samråd i frågan mellan de båda organisa­ tionernas planläggnings- och ledningsorgan. Att under sådana förhållanden i krigssjukvårdslagen föreskriva att civilförsvarspliktig skall i viss situation vara undantagen från tjänsteplikten för medicinalpersonal finner jag icke lämpligt. Bestämmelsen härom bör alltså utgå.

Medicinalstyrelsens påpekande, att skyldighet alt lämna för registreringen av medicinalpersonalen erforderliga uppgifter bör åligga icke endast denna personal själv utan även vederbörande arbetsgivare, synes visserligen i och för sig riktigt. Sådan skyldighet torde emellertid kunna föreskrivas i admi­ nistrativ ordning utan att detta särskilt angives i krigssjukvårdslagen. Be­ stämmelsen härom synes därför helt kunna utgå.

12 g.

I denna paragraf, som är lika lydande med 13 § i utredningsmannens förslag, stadgas att Kungl. Maj:t även i de ämnen som icke i föregående paragrafer särskilt nämnts äger utfärda föreskrifter för lagens tillämpning.

Kutujl. Maj ds proposition nr 222.

53

I k r a f 11 r ii d a n d c in. in.

I och med alt den nya krigssjukvårdslagen träder i kraft upphör giltig­ heten av dels lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara, dels förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den all­ männa hälso- och sjukvården, dels ock de bestämmelser som i författning eller i annan form är meddelade med stöd av berörda 1939 års lag.

Redan för den fortsatta planläggningen är det nödvändigt att vissa til 1- lämpningsföreskrifter utfärdas samtidigt med att den nya krigssjukvårds­ lagen träder i kraft. Det synes därför lämpligt alt Kungl. Maj:t förordnar om ikraftträdandet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 222.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt lagrådets ut­ låtande över bifogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag1 till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Örtenberg.

1 Detta förslag, som frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det vid propositionen fogade lagförslaget, hur bär uteslutits.

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 april

1953.

Närvarande:

justitieråden N

issen

,

Hellquist,

K

arlgren

,

regeringsrådet E

ckerberg

.

Enligt lagrådet den 24 mars 1953 tillhandakoinmet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 mars 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utom­

ordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik Montell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

K ungt. Maj.ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 april 1953.

N ä r v a r a nde:

Statsministern

E

rj

.

ander, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

,

L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 8 april 1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet remitterade förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer föredraganden att förslaget, sedan vissa redaktionella jämkningar däri vid­ tagits, måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till an­ tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.