2

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

,

N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che­

fen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.

Vid anmälan av fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition uttalade

jag min avsikt att senare framlägga förslag beträffande organisationen av

försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Med hänsyn

härtill var det icke möjligt för mig att framlägga slutliga anslagsäskan-

den för de ämbetsverk, som jag väntade närmast skulle bli berörda av

det kommande organisationsförslaget, nämligen försvarets civilförvaltning,

krigsmaterielverket, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygför­

valtningen. På anförda skäl upptogs därför vid anmälan av statsverks­

propositionen under dessa ämbetsverk beräknade anslagsbelopp under

samma anslagsrubriker som redovisats i riksstaten för budgetåret 1953/54.

Jag torde nu, sedan beredningen av ifrågavarande ärende avslutats, få an­

mäla frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur-

och civilförvaltning jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. I

samband härmed framlägger jag jämväl slutliga äskanden i fråga om de

anslag, som bör redovisas under berörda förvaltningsmyndigheter.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försvarets centrala sjukvårdsförvaltning blev genom 1943 års beslut

ordnad helt och hållet gemensam för samtliga försvarsgrenar. Det gemen­

samma organet benämndes försvarets sjukvårdsförvaltning.

På civilförvaltningens område slutligen skapades genom inrättandet av

försvarets civilförvaltning även här en för försvarsgrenarna gemensam

organisation. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de vid sidan av för­

svarets civilförvaltning upprättade, för försvaret gemensamma förvalt­

ningarna erhöll emellertid administrativa organ med uppgift att tillgodose

det behov av civil sakkunskap, som ansetts föreligga inom verken i den

löpande tjänsten, för kassa- och räkenskapsföring m. m.

Vid anmälan år 1943 av frågan om organisationen av försvarets cen­

trala förvaltning (prop. 1943: 180) erinrade föredragande departements­

chefen, att den föreslagna organisationen i åtskilliga avseenden innefattade

betydelsefulla nyheter i jämförelse med dittillsvarande organisation. Det

syntes med hänsyn härtill vara uteslutet att på förhand med säkerhet be­

döma varje detalj i den nya organisationen, varför jämkningar kunde visa

sig erforderliga eller önskvärda.

Frågan om en översyn av den sålunda fastställda förvaltningsorganisa­

tionen eller delar därav har senare i olika sammanhang aktualiserats.

Sålunda framhöll 1945 års riksdag vid behandlingen av frågan om krigs-

materielverkets avlöningsanslag, att ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag

om inrättande av ett antal nya extra ordinarie befattningar i krigsmateriel-

verket varit i hög grad svårbedömbart, då säkrare hållpunkter saknades

rörande verkets arbetsomfång vid en återgång till fredsförhållanden. Det

hade närmast förefallit riksdagen, som om verkets ansvällning icke skulle

komma att bli sådan, att behovet av nya tjänster i den omfattning, som av

Kungl. Maj :t föreslagits, kunde anses till fullo motiverat. Att riksdagen

det oaktat icke velat motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag berodde därpå,

att riksdagen utgått från att krigsmaterielverkets organisation skulle

komma att bli föremål för närmare undersökning i samband med den bli­

vande översynen av försvarsorganisationens framtida utformning. Därest

det vid denna utredning skulle visa sig, att en omvärdering av verkets per­

sonalbehov var påkallad, syntes möjligheter föreligga att återflytta eu del

av personalen till försvarsgrensförvaltningarna.

Riksdagens revisorer ingick i sin berättelse för år 1945 på en gransk­

ning av verksamheten vid krigsmaterielverket. I anledning härav uttalade

riksdagen i skrivelse 1946: 212 (p. 3), att under beredskapsperioden uppen­

barligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsför­

hållanden hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört gav enligt

riksdagens mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av

beredskapen därmed sammanhängande anslcaffningsuppgifter slutförts en

omprövning av verkets personalorganisation borde företas. Riksdagen

funne det naturligt, att i samband därmed jämväl verkställdes en förnyad,

mer definitiv omprövning av frågan om omfattningen under fred av ver­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigsmateriel-

verket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklarhet hade

lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare med­

fört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leveransförse­

ningar icke kunnat klarläggas. Erfarenheterna från beredskapstiden syntes

emellertid ge vid handen, att en fortsatt utveckling av samordnandet av

försvarets förvaltning skulle kunna innebära såväl ökad effektivitet som

besparingar.

Det må även framhållas att 1943 års beslut rörande den centrala för­

valtningsorganisationen på tre punkter lämnade i viss mån öppet huru

denna organisation borde i detaljerna närmare gestaltas. Sålunda kunde

vid detta tillfälle i brist på närmare utredning icke slutligt avgöras på vad

sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt sammanhang med verk­

samheten för central samordning och handläggning av landets försörj-

ningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida icke den framtida

lösningen av denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa

jämkningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. — Vidare

kunde, vad förvaltningarnas personalorganisation beträffar, vid 1943 års

beslut ställning i huvudsak tas endast till behovet av vissa nyckelbefatt­

ningar. Personalbehovet i lägre lönegrader kunde i allmänhet under på­

gående förstärkt försvarsberedskap icke tillförlitligt bedömas. Det förut­

sattes att denna fråga skulle upptas framdeles, sedan normala förhållan­

den inträtt, samt att vissa utökningar av den för fredstid avsedda per­

sonalen då kunde bli erforderliga, främst med hänsyn till den beslutade

utbyggnaden av den militära organisationen och till förlängningen av de

värnpliktigas övningstid. — Slutligen utgick man vid 1943 års beslut från

att närmare utredning skulle verkställas rörande organisationen av för­

svarets byggnads- och fortifikationsförvaltning; dock fastslogs, att denna

på tre organ fördelade verksamhet skulle centraliseras.

Sedan den förstärkta försvarsberedskapen upphört och det därmed

sammanhängande awecklingsarbetet börjat närma sig sin fullbordan,

blev möjligheterna bättre att bedöma förvaltningsorganisationens belast­

ning under normala förhallanden och att beräkna därav betingade per­

sonalbehov samt att i övrigt lösa de organisationsfrågor som ställts på

framtiden.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1946 tillkallade

chefen för försvarsdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa

översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation

(194-6 års militära förvaltningsutredning)1.

1 Sakkunniga har varit generaldirektören E. R. Stridsberg och efter dennes död i

oktober 1949 numera landshövdingen G. A. Widell, ordförande, dåvarande chefen för

försvarsstabens kvartermästaravdelning, numera översten N. A. G. Bergh, ledamoten av

riksdagens andra kammare, redaktören K. H. Hagberg, numera t. f. landshövdingen

K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens första kammare, driftsingenjören K. E.

Hesselbom samt generaldirektören €. T. Sällfors.

8

Sålunda har de uppgifter i fråga om krigsindustriplaneringen, som

tidigare åvilat rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och

under beredskapstiden skilda krisorgan, enligt beslut av 1946 och 1948

års riksdag anförtrotts åt ett nyinrättat verk, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Beredskapsplaneringen av industriens tillverkningar i

krig för försvaret ombesörjs — dock utan att helt undandras riksnämn­

den — av försvarets egna organ.

Efter särskilda utredningar av frågan om byggnads- och fortifikations-

förvaltningens organisation inom försvaret har enligt beslut av 1947 års

riksdag för huvuddelen av ifrågavarande förvaltningsverksamhet inrättats

ett för försvaret gemensamt ämbetsverk, benämnt fortifikationsförvalt-

ningen. Ärenden rörande de militära flygfälten handläggs dock alltjämt

av flygförvaltningen på en särskild byrå, flygfältsbyrån.

Slutligen har den år 1944 tillskapade försvarets sjukvårdsförvaltning

enligt beslut av 1949 års riksdag omvandlats till försvarets sjukvårdssty­

relse med vissa vidgade arbetsuppgifter.

Vad angår återstående grenar av försvarets centrala förvaltningsverk­

samhet fann 1946 års militära förvaltningsutredning beträffande den verk­

samhet, som handhas av försvarets fabriksstyrelse, att någon anledning

att i rationaliserings- eller besparingssyfte överflytta arbetsuppgifter från

fabriksstyrelsen till annat centralt förvaltningsorgan eller att från sådant

organ tillföl a styrelsen nya göromål icke förelåg. På grund härav och då

några väsentliga vinster enligt utredningens mening icke var att förvänta

av mera detaljerade undersökningar av styrelsens uppbyggnad och per-

sonalbestand, fann utredningen sig icke böra ingå på en omprövning av

den för styrelsen fastställda organisationen.

I fråga om den förvaltningsverksamhet åter, som utövas av lcrigs-

matei ielverket, försvarets civilförvaltning och de tre försvarsgrensförvalt-

ningarna, fann utredningen ett ställningstagande böra föregås av ingående

organisationstekniska undersökningar. På därom av utredningen i anslut­

ning till utredningsdirektiven gjord framställning uppdrog Kungl. Maj:t

åt statens organisationsnämnd att för utredningens räkning verkställa

organisationsundersökningar vid nämnda verk. Undersökningarna, vilka

pågick under en tidrymd av inemot tre år, resulterade i ingående beskriv­

ningar och analyser av gällande organisation. Med ledning av analyserna

samt — beträffande rutinarbeten — i viss utsträckning företagna arbets-

studier utarbetades detaljerade förslag till ny organisation. På grundval

av det omfattande undersökningsmaterial, som sålunda tillfördes utred­

ningen, avgav densamma den 16 oktober 1950 betänkande med förslag

röiande försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning (SOU

1950:36 och 37).

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

poststyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens

handels- och industrikommission, granskningsnämnden för vissa patent­

ansökningar m. m., Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen,

svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsen-

dets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära tjänstemannaförbundet,

svenska militärveterinärsällskapet, försvarets civila tjänstemannaförbund,

försvarsverkens civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund,

Sveriges juristförbund, statsverkens ingenjör sförbund, tekniska läroverkens

ingenjör sförbund, civilförvaltningens personalförbund samt civila statsför­

valtningens tjänstemannaförbund. Över betänkandets avsnitt Dirigeringen

av krigsmaterielutvecklingen i vårt land har vidare yttranden avgivits av

ingenjörvetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans­

lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen

för fysik, svenska nationalföreningen för kemi samt atomkommittén.

Eu närmare redogörelse för innehållet i yttrandena — vilka avgavs

sommaren 1951 — lämnas i det följande under de olika avsnitt, som därav

berörs. I förevarande sammanhang skall blott en översikt lämnas över

de synpunkter på förslaget i stort, som framfördes i yttrandena.

överbefälhavaren ansåg, att det med hänsyn till kravet på beredskap i

då rådande världsläge över huvud taget icke var tillrådligt att genomföra

så genomgripande reformer som förvaltningsutredningen föreslagit. De

omfattande, viktiga materielanskaffningar som pågick skulle allvarligt

kunna störas under det säkerligen långvariga omorganisationsskede, som

en vittgående reform innebar. Överbefälhavaren föreslog därför att endast

sådana reformer skulle vidtas, som — inom ramen för gällande förvalt­

ningsorganisation — kunde undanröja vissa förefintliga olägenheter och

därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvalt­

ningarna och främja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan. Vid

•ett bibehållande av den gällande förvaltningsorganisationen var enligt

överbefälhavarens mening ett i möjligaste mån klart särskiljande av be­

fogenheterna mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna

samt sjukvårdsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen nödvändigt. Mate­

riel utan för masstillverkning tillräckligt fixerat underlag borde icke an­

skaffas genom krigsmaterielverket. Principiellt borde därför verket an­

skaffa materiel i mass- eller standardutförande, varvid anskaffningen en­

dast borde omfatta större mängder.

I enlighet med sin sålunda angivna uppfattning avgav överbefälhavaren

förslag till bestämmelser angående reviderade anskaffningsuppdrag för

krigsmaterielverket ävensom, med anledning av den ändrade uppgiftsför­

delningen, förslag till ändringar i instruktionen för krigsmaterielverket.

Överbefälhavaren framhöll i sitt yttrande vidare, att beträffande den

materielanskaffning, som skulle åvila försvarsgrensförvaltningarna, huvud-

förvaltningsprincipen borde tillämpas i de fall, då materielen var av samma

eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

staben och försvarsgrensförvaltningarna eller särskilda av förvaltningarna

tillsatta samarbetsorgan. Det föreslagna teletekniska laboratoriet ansågs

organiskt böra anslutas till försvarets forskningsanstalt.

Den av utredningen förordade huvudförvaltningsprineipen godtogs av

försvarsgrensförvaltningarna, därvid emellertid såväl marinförvaltningen

som flygförvaltningen framhöll, att principen i fråga icke fick drivas för

långt och sistnämnda myndighet därutöver uttalade, att ställningstagan­

det till frågan om vilken materiel, som skulle anskaffas gemensamt,

borde ske genom överenskommelser mellan förvaltningarna.

Tillskapandet av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltnings-

verk tillstyrktes blott av statens sakrevision medan försvarsgrenscheferna,

försvarsgrensförvaltningarna, försvarets civilförvaltning, statens organisa-

tionsnämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund i stället förordade

en uppdelning även i fortsättningen av intendenturförvaltningstjänsten

på olika organ för varje försvarsgren med tillämpning i större eller mindre

omfattning av huvudförvaltningsprineipen. Chefen för armén och armé­

förvaltningen förordade att arméns tygförvaltningstjänst och intendentur-

förvaltningstjänst skulle handhas av skilda organ, av arméförvaltningen

förslagsvis benämnda armétygförvaltningen och arméintendenturförvalt-

ningen.

Den överflyttning av vissa till civilförvaltningstjänsten hänförda arbets­

uppgifter från försvarsgrensförvaltningarna till försvarets civilförvaltning,

som föreslagits av utredningen, tillstyrktes av sistnämnda ämbetsverk och

statens organisationsnämnd men mötte motstånd från försvarsgrensför-

valtningarnas sida.

Beträffande den inre organisationen av de skilda ämbetsverken fram­

fördes i yttrandena olika från utredningsförslaget avvikande yrkanden,

för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande i den mån desamma

alltjämt är aktuella.

B. 1951 års organisationsändringar m. m.

Med föranledande av överbefälhavarens yttrande föreskrev Kungl. Maj :t

genom brev den 28 september 1951, att krigsmaterielverkets anskaffnings-

verksamhet i princip skulle omfatta endast anskaffning av materiel i

större mängder, samt förordnade om sådana provisoriska ändringar i in­

struktionen för krigsmaterielverket och om sådana ändrade föreskrifter

angående anskaffning av krigsmateriel att fördelningen av anskaffnings-

verksamheten skulle komma att ske efter de av överbefälhavaren förordade

riktlinjerna. Berörda anskaffningsföreskrifter innehåller, bland annat,

att krigsmaterielverket skall ombesörja endast sådan provtillverkning,

som avser tillverkningsunderlagets anpassning för massanskaffning;

att under sådan av försvarsgrensförvaltning bedriven provtillverkning,

som erfordras för att nykonstruerad materiel skall kunna ur tillverknings-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvaltning an­

ses vara, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden

av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, varvid nämnda för­

valtning skall handha projektering, konstruktion, försök, utarbetande av

tekniskt underlag för tillverkning (upphandling) samt materielbeskriv-

ningar och underhållsinstruktioner ävensom ombesörja inköp, leverans­

kontroll och krigsindustriplanering;

att teknisk huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvalt­

ning anses vara, som handhar samtliga i det föregående angivna uppgifter

med undantag av inköp, leveranskontroll och krigsindustriplanering;

att upphandlande myndighet skall den myndighet anses vara, som be­

träffande viss materiel handhar inköp, leveranskontroll och krigsindustri­

planering;

att avsteg från ovanstående allmänna grunder för huvudförvaltnings-

principens tillämpning in. m. må göras efter samråd mellan vederbörliga

förvaltningsmyndigheter, exempelvis i de fall då huvudförvaltningsprin-

cipens tillämpande helt eller delvis för viss materiel eller vid visst tillfälle

■— såsom vid vissa inköp i utlandet — anses ur ekonomisk synpunkt omo­

tiverat eller ur standardiserings- och arbetssynpunkt eller av annan anled­

ning obehövligt eller opraktiskt.

Begreppet teknisk huvudförvaltningsmyndighet har skapats med tanke

på sådan materiel, beträffande vilken krigsmaterielverket är upphandlande

myndighet.

Till föreskrifterna är fogade dels förteckning över de olika materiel­

slag, i fråga om vilkas anskaffning huvudförvaltningsprincipen skall gälla,

varvid huvudtörvaltningsmyndighet respektive teknisk huvudförvaltnings-

myndighet angetts, dels en förteckning över materiel, beträffande vilken

krigsmaterielverket är upphandlande myndighet.

Genom ifrågavarande föreskrifter har huvudförvaltningsprincipen gjorts

tillämplig på flera viktiga materielslag, såsom viss vapenmateriel (hand­

vapen, markkulsprutor, raketgevär, lättare pjäser m. m.), all slags ammu­

nition, handgranater, landminor, största delen av fordonsmaterielen, viss

teleteknisk och elektrisk materiel, fältarbetsmateriel samt viss intendentur-

materiel.

Krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet omfattar ammunition med

visst undantag, minor, sprängmedel och explosivämnen, viss teleteknisk

och elektrisk materiel, gasskyddsmateriel, röjningsmateriel, häst- och hund-

utredningsmateriel, cykelmateriel, de viktigaste slagen av intendentur-

materiel, viss sjukvårds-, veterinär- och fortifikationsmateriel samt viss

allmän materiel av eller liknande handelsvarutyp och sådan materiel, som

ej särskilt framställs för försvarsändamål. Exempel på den sista materiel-

gruppen utgör färger, fernissor, tvätt- och rengöringsmedel, järnhandels­

varor, lysrör, tågvirke, förpacknings- och distributionsmateriel m. m.

16

Kangl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts beslut den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträf­

fande försvarets centrala förvaltning.

I skrivelsen erinrades om att överbefälhavarens — liksom flera andra

remissmyndigheters — yttranden över ifrågavarande förslag till stor del

kommit att präglas av världsläget vid tidpunkten för yttrandenas av­

givande. Ett avgörande av denna för försvaret viktiga organisationsfråga

borde icke baseras på delvis inaktuella bedömanden. Det framhölls vidare,

att underlag dåmera borde finnas att bedöma huruvida de genom beslutet

den 28 september 1951 vidtagna åtgärderna kunde anses ha varit tillfyllest

för att åstadkomma de rationellare arbetsformer inom berörda förvaltningar

och främja den samverkan förvaltningarna emellan, som avsetts.

Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti

1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande

organisationen av försvarets centrala förvaltning. Det förslag, i vilket pro­

memorian utmynnar, innebär i huvudsak, att krigsmaterielverket bör av­

vecklas och dess uppgifter fördelas på andra organ. Armé-, marin- och

flygförvaltningarna har i allt väsentligt anslutit sig till vad som anförts i

promemorian. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de synpunkter

som anförts i väsentliga avseenden ligger utanför civilförvaltningens verk­

samhetsområde. Ämbetsverket har emellertid i och för sig icke funnit an­

ledning till erinran. Yttranden med vissa detalj synpunkter från marin­

förvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning och

försvarets fabriksstyrelse har fogat§ till överbefälhavarens skrivelse.

Krigsmaterielverket, som ansett sig förhindrat att teckna samråd på

promemorian, har i stället till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan.

Till denna har fogats eu promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl­

havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har

överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av

vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört.

Slutligen har chefen för krigsmaterielverket i särskild skrift till mig

framfört vissa synpunkter och förslag.

Över här ovan berörda skrivelser och promemorior har yttranden in­

hämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens organisations-

nämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Sveriges in­

dustriförbund.

En närmare redogörelse för nyssnämnda skrivelser och promemorior

ävensom däröver avgivna yttranden lämnas i det följande under kap.

II. A.

För att erhålla erforderligt underlag att bedöma detalj organisation och

personalbehov har jag infordrat förslag härom från berörda förvaltningar.

Detta har skett genom skrivelse den 30 oktober 1953. Till ledning för be­

rörda förslag har lämnats vissa direktiv samt en promemoria angående

grundlinjerna för en förvaltningsreform jämte tablåer, utvisande den till­

18

har min strävan varit att skapa förutsättningar för en effektiv materielan-

skaffning och att förverkliga av förvaltningsutredningen uppställda prin­

ciper: klar ansvarsfördelning, rationellt utnyttjande av de tekniska spe­

cialisterna samt god kontakt mellan konstruktörer och tillverkare. Mot

denna bakgrund har övervägande skäl ansetts tala för att krigsmateriel-

verket utgår ur organisationen och att garantier i annan ordning skapas

för att de kommersiella och ekonomiska synpunkterna skall vinna tillbör­

ligt beaktande.

Det har bedömts vara en angelägenhet av första ordningen att elimi­

nera det dubbelarbete, som f. n. förekommer såväl vid viss krigsmateriel-

anskaffning som på andra områden, exempelvis i fråga om vissa delar av

civilförvaltningstjänsten. Jag har särskilt sökt tillse att den nya organisa­

tionen icke rymmer någon grundval för dubbelarbete.

Målsättningen i fråga om förvaltningarnas inre organisation har varit

att ge de olika underavdelningarna klart och sakligt avgränsade arbets-

uPPgifter samt att till särskilda organ inom respektive förvaltningar sam­

manföra sådana funktionella uppgifter, som lämpligen kan handhas cen­

tralt för myndigheten i dess helhet. Organisationen tar vidare sikte på

att säkra erforderligt inflytande för den kommersiella och ekonomiska

sakkunskapen. Den interna organisationen är bl. a. avsedd att skapa för­

utsättningar tör ett fortlöpande rationaliseringsarbete i personal- och kost-

nadsbesparande syfte. Det syns mig ofrånkomligt att en dylik verksamhet

bedrivs kontinuerligt, om risken för överorganisation skall kunna före­

byggas- Vidgade möjligheter bereds förvaltningarna att anlita experter

utifrån. Jag återkommer till detta spörsmål vid behandlingen av förvalt­

ningsmyndigheternas m. m. organisation.

Särskilt intresse har samordningsfrågorna tilldragit sig. Först må näm­

nas den redan nu i stor utsträckning genomförda huvudförvaltningsprincipen,

som avses skola ytterligare byggas ut och som förhindrar att anskaffning

av för försvarsgrenarna gemensam materiel av mera standardmässig natur

splittras pa flera händer. I olika sammanhang utgår jag från att samarbets-

och samordningsorgan för olika frågor inrättas, i den mån så ej redan

skett, och jag förutsätter att nya dylika i mån av behov skall växa fram

inom den nya organisationen. Tanken bakom inrättandet av dessa organ,

som föreslås skola benämnas samarbetsdelegationer, är att likartad verk­

samhet inom de olika förvaltningarna bör regleras likformigt och att för­

valtningarna skall såväl tillgodogöra sig varandras rön och erfarenheter

som hämta impulser från områden utom försvaret. Samarbetsorganen bör

givetvis aven ägna uppmärksamhet åt att den allmänna tekniska och veten­

skapliga utvecklingen inom respektive områden kommer försvaret tillgodo.

Jag räknar vidare med att det redan nu i stor utsträckning mera form­

löst bedrivna samarbetet mellan förvaltningarna och underavdelningar inom

olika förvaltningar skall utvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

KAP. II. PRINCIPIELLA SYNPUNKTER PÅ FÖRVALT-

NINGSVERKSAMHETEN INOM TYG-, INTENDENTUR-

OCH CIVILFÖRVALTNINGSTJÄNSTENS OMRÅDEN.

A. Tygförvaltningstjänsten.

1.

1946 års militära förvaltningsutreclniiig.

Under ett särskilt avsnitt av sitt betänkande (s. 24—29) benämnt »Ut­

vecklingstendenser inom krigsmaterielområdet» framhåller utredningen

att, då tygförvaltningen har att svara för att landets försvarskrafter är

försedda med för deras krigsberedskap erforderlig, tidsenlig egentlig krigs­

materiel, en framträdande uppgift för tygförvaltningens målsmän är att

städse följa den tekniska utvecklingen på alla de områden denna krigs­

materiel omspänner. I vår tid går, konstaterar utredningen, denna utveck­

ling framåt med större snabbhet än någonsin tillförne och ställer därför

allt större anspråk på de myndigheter, som skall handha materielens för­

valtning. För att något belysa de problem, som dessa myndigheter har att

i förevarande hänseende bemästra, lämnar utredningen att flertal exempel

på utvecklingstendenserna i fråga om de viktigare krigsmaterielslagen.

Av de anförda exemplen anser utredningen det framgå, att det tek­

niska fortskridandet på krigsmaterielens område icke numera, såsom

tidigare var fallet, karakteriseras av ett långsamt och kontinuerligt fogande

av länk till länk i en utvecklingskedja utan fastmer av en snabb och ofta

språngvis skeende nydaning. Även om alltjämt mycken möda nedläggs på

en förbättring av de traditionella stridsmedlen inriktas krafterna dock i

stor utsträckning på tillskapandet av nya och för blivande motståndare

okända hjälpmedel för krigföringen. De ledande stormakterna offrar

ofantliga summor på forsknings- och konstruktionsarbete för framställande

av sådana medel. Den materiella överlägsenhet, som ett snabbt utnytt­

jande av nya tekniska rön kan ge, kan icke i samma utsträckning som

förr uppvägas av kvantitet, personligt mod, god disciplin och skicklig

strategi. Tvärtom tenderar krigföringen att bli alltmer beroende av den

tekniska standarden inom respektive länders krigsmakter. Framgång i

krig kommer, anser utredningen, för vårt lands del icke längre att vara

möjlig, om icke försvarskrafterna är utrustade med vapen, som kan mäta

sig med andra länders. För att vi icke skall komma efter i utvecklingen

erfordras att forsknings-, konstruktions- och försöksverksamhet kan be­

drivas i all den omfattning våra resurser medger.

21

Krigsmaterielområdets oerhörda omfattning och vårt lands begränsade

möjligheter nödvändiggör emellertid enligt utredningens mening en stark

sovring av forsknings- och konstruktionsobjekten. Utredningen finner det

därvid vara en angelägenhet av vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt

kunna avgöra om ett objekt förtjänar att bearbetas och, om sa är fallet,

vilken inriktning bearbetningen bör få. Härför erfordras i första hand en

bedömning av det tilltänkta stridsmedlets militära värde och användnings­

område. Problem av berörd art kan enligt utredningens uppfattning

endast lösas i samarbete mellan de militära staberna och vetenskaps­

männen. Utredningen erinrar om att organ för sådant samarbete under

andra världskriget i Förenta Staterna och Storbritannien utförde ett mycket

värdefullt arbete. Med hänsyn till den stora betydelsen av att såväl forsk­

nings- som konstruktionsverksamheten på förevarande område inriktas

mot de lämpligaste målen, anser utredningen det angeläget, att även i vårt

land ett organ skapas för en till en sådan inriktning syftande operativ och

taktisk analys.

Detta organ bör enligt utredningens förslag anknytas till försvarsstaben

samt bestå av taktiskt och strategiskt väl skolade officerare från samtliga

försvarsgrenar samt vetenskapsmän och tekniker. Genom organets verk­

samhet skulle berörda myndigheter på tidigt stadium kunna få klara

direktiv om vilken inriktning forskning, materielutveckling och anskaff­

ning bör ges. Härigenom minskas, anser utredningen, riskerna för att de

stora summor vårt land årligen offrar på materielanskaffning för försvaret

används på felaktigt sätt samt att de delar av landets vetenskapliga och

tekniska resurser som tas i anspråk härför förslösas på olämpliga forsk­

nings- och anskaffningsobjekt.

Den avgörande betydelse, som numera måste tillmätas stridsmedlens

modernitet, nödvändiggör enligt utredningens uppfattning en sådan orga­

nisation av den centrala krigsmaterielförvaltningen, att den har möjlighet

att framgångsrikt fylla sina uppgifter i fråga om projektering och kon­

struktion samt att, med den snabbhet utvecklingen kräver, i erforderlig

omfattning framskaffa färdig materiel. I fråga om förvaltningsorganisa­

tionens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen anför utredningen

vidare i huvudsak följande.

Av utomordentlig vikt är, att organisationen möjliggör och underlättar

en intim kontakt mellan alla de tekniker, som har med ett materielslags

projektering, konstruktion och tillverkning att skaffa. Det organ, som

projekterat en apparat för visst ändamål, måste kunna följa den vidare

bearbetningen av projektet och kontrollera tillverkningen så, att den fär­

diga produkten verkligen lämpar sig för den avsedda användningen.

Under tillverkningens gång vinns ofta erfarenheter, vilka, om de görs till­

gängliga för konstruktören, kan bidra till en förbättrad konstruktion. Ett

direkt samarbete mellan konstruktören och tillverkaren är även av denna

anledning av stor betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Också vid köp av redan färdigkonstruerad materiel — främst gäller

detta vid inköp från utlandet — är det angeläget med en sådan kontakt

mellan den för materielens lämplighet ansvariga förvaltningsmyndigheten

och leverantören, att garantier finns för att den inköpta materielen kan

användas för avsett ändamål. Organisationen får icke lägga hinder i vägen

för en dylik kontakt.

För att förvaltningsorganisationen skall kunna fylla sitt syfte måste

den vidare förfoga över tekniskt utbildad personal i erforderlig omfatt­

ning, i synnerhet mera kvalificerad sådan, och denna personal skall kunna

utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Den långt drivna tekniska utveck­

lingen har i förut oanad omfattning ökat komplicitetsgraden hos den

moderna krigsmaterielen. Detta framtvingar i sin tur en långt gående

specialisering av den personal, som är sysselsatt med materielens pro­

jektering, konstruktion och underhåll. För att en tekniker skall kunna

tränga så djupt in i de problem, som sammanhänger med ett stridsmedels

användning och konstruktion, att han har utsikt att kunna utveckla eller

förbättra detsamma, måste han inskränka sin verksamhet till ett mycket

begränsat materielområde. På varje sådant område kan vårt land fram­

bringa endast ett fåtal specialister. Förvaltningsorganisationen måste där­

för vara sådan, att den kräver minsta möjliga antal specialister, samt även

sådan, att specialisterna så långt sig göra låter får odelat ägna sig åt sina

specialiteter. De bör alltså så litet som möjligt belastas med förvaltnings­

uppgifter, som verkar hindrande på deras huvudsysselsättning och för

vilka de kanske är mindre väl lämpade.

Slutligen måste förvaltningsapparaten för att kunna tillgodose de an­

givna syftena vara så uppbyggd, att fördelningen av förvaltningsansvaret

är absolut klar. Det får exempelvis icke råda någon tvekan om vem som

skall ställas till svars för eventuella materielfel eller anskaffningsför-

seningar.

Av de undersökningar, som för utredningens räkning utförts på tygför­

valtningens område, finner utredningen det otvetydigt framgå, att den nu­

varande organisationen av krigsmaterielförvaltningen icke motsvarar de

krav, som numera måste ställas på en sådan organisation. Härom anför

utredningen, bland annat, följande.

Inom de områden av tygförvaltningen, där förvaltningsverksamheten för

närvarande är delad mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmateriel-

verket, ledes projektering, konstruktion och försök av respektive försvars-

grensförvaltningar, vilka även handhar behovsberäkningar och ekonomisk

planering. Sedan konstruktionsverksamheten fortskridit så långt att en

prototyp skapats och provserier tillverkats, överlämnas det tekniska under­

laget till inköpsorganet, krigsmaterielverket, som helt tar upp och håller

kontakt med tillverkarna — statliga eller icke statliga. Krigsmaterielverket

har en egen teknisk byrå, som granskar det tekniska underlaget och om­

arbetar detta med hänsyn till massfabrikationens krav, vilket bl. a. kan

innebära ändring av bearbetningsmetoder, operationsföljder och konstruk­

tioner, allt i tillverkningsförenklande syfte. Bearbetningen för förenkling

och förbilligande av tillverkningen sker som regel i samråd med och efter

förslag från den offererande industrien. Leveranskontroll av den materiel,

som köpts av krigsmaterielverket, utförs i huvudsak av verkets egen kon­

24

ningen och svårigheter att klarlägga orsakerna till begångna misstag och

uppkomna leveransförseningar. Den allvarligaste följden av det nuvarande

systemet är emellertid enligt utredningens uppfattning, att de konstru­

erande och beställande förvaltningarna icke får direkt kontakt med till­

verkarna. De erfarenheter, som krigsmaterielverkets tekniker erhåller i

sitt samarbete med tillverkningen dels vid utarbetande av fabrikationsbe-

stämmelser förslag till sådana bestämmelser kommer ofta från de

offererande fabrikerna — och dels vid tillverkningskontrollen, kommer

icke i önskvärd omfattning försvarsgrensförvaltningarna tillgodo.

Det är emellertid icke blott förvaltningsfunktionernas uppdelning på

krigsmaterielverket å ena sidan och försvarsgrensförvaltningarna å den

andra som är otillfredsställande i den nuvarande förvaltningsorganisa­

tionen. Fördelningen inom de centrala verken av förvaltningsuppgifterna

på olika enheter kan i många fall ske efter rationellare grunder än för när­

varande. I icke ringa utsträckning förekommer det sålunda, att den inre

organisationen av verken är så ordnad, att teknisk sakkunskap på samma

materielslag måste vara tillfinnandes inom flera verksenheter, vilket inne­

bär en misshushållning med teknisk personal. Genom att därvid de tek­

niska funktionerna icke i tillräcklig grad renodlats utan sammanblandats

med andra uppgifter, får teknikerna ofta icke i önskvärd utsträckning

ägna sig åt den verksamhet för vilken de huvudsakligen avsetts och er­

hållit särskild utbildning.

Utredningen finner för sin del, att för att den centrala krigsmateriel-

förvaltningen skall motsvara de krav, man enligt utredningens uppfatt­

ning måste ställa på densamma — klar ansvarsfördelning, god kontakt

mellan konstruktörer och tillverkare samt rationellt utnyttjande av de

tekniska specialisterna — det är nödvändigt att i den utsträckning sig

göra låter samla handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande

visst materielslag inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och

inom denna myndighet inom en och samma avdelning eller byrå. En

inaterielförvaltande centralmyndighet bör således enligt utredningen i

första hand bestå av ett antal sakavdelningar eller sakbyråer, var och en

för handhavande av alla de tekniska funktionerna beträffande viss likartad

materiel. I fråga om sammansatt krigsmateriel, t. ex. flygplan, fartyg och

stridsvagnar, finner utredningen det emellertid nödvändigt med en en­

hetlig sammanhållning av hela stridsmedlets projektering och konstruktion.

Fördelningen av materielförvaltningen mellan olika förvaltningsmyndig­

heter och mellan olika underavdelningar av en myndighet får icke, betonar

utredningen, ske så, att denna sammanhållning äventyras.

För att icke materielspecialisterna skall behöva åläggas sådana med

materielens förvaltning sammanhängande uppgifter för vilka de kanske

är mindre lämpade och som hindrar dem i deras tekniska verksamhet bör

enligt utredningens förslag sådana arbetsuppgifter, som icke förutsätter

detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning inom en viss arbets­

funktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift och litteraturtjänst, icke

belasta sakavdelningarna (-byråerna) utan handläggas inom särskilda

Kungl. Maj:t$ proposition nr i09.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tidigare rådande systemet med helt och hållet försvarsgrensvis ordnad

förvaltning icke ifrågakomma. Utredningen anför härom följande.

Inom tygförvaltningens område finns i icke ringa omfattning materiel,

som i samma eller liknande utförande används inom samtliga försvars­

grenar eller inom två av dem. En försvarsgrensvis helt genomförd uppdel­

ning av konstruktion och anskaffning av sådan materiel skulle icke stå

i överensstämmelse med kravet på koncentration av förvaltningsverksam-

heten i vad avser samma eller liknande materielslag. I stället bör enligt

detta alternativ fördelningen av krigsmaterielens handhavande mellan de

tre försvarsgrensförvaltningarna ske efter principen att den försvarsgrens-

förvaltning, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden

av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skall handha huvud­

förvaltningen av detsamma. Med huvudförvaltning förstår utredningen i

detta sammanhang projektering, konstruktion, försök, utarbetande av

tekniskt underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll samt upprät­

tande av materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner. I de fall där

en försvarsgrensförvaltning sålunda skall utöva huvudförvaltningen be­

träffande viss materiel för annan försvarsgrensförvaltnings räkning, skall

denna andra försvarsgrensförvaltning handlägga allenast frågor rörande

krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, materielinspektion, förråds-

hållning och reparationstjänst. Vissa undantag från sistnämnda princip blir

dock nödvändiga med hänsyn till den sammansatta materielen.

Vidare finns inom tygförvaltningens område funktioner, vilka otvivel­

aktigt icke bör anförtros var och en av försvarsgrensförvaltningarna utan

bör handhas av för hela försvaret gemensamma organ med direktivrätt i

förhållande till försvarsgrensförvaltningarna.

Hit hör i första hand vissa uppgifter i samband med den s. k. industri­

planeringen, d. v. s. den verksamhet för planering av krigsmaterielförsörj-

ningen under beredskap och krig, som redan nu i viss utsträckning undan-

tagits från försvarsgrenschefernas bestämmande och ålagts dels riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap och dels krigsmaterielverket. Det

ligger i sakens natur att på detta område måste finnas av försvarsgrens-

cheferna oberoende instanser för bl. a. fördelningen av tillgänglig industri­

kapacitet såväl mellan militära och civila behov som ock mellan försvars­

grenarna.

Ett annat område där ett samordnande organ för försvarsgrenarnas verk­

samhet erfordras är standardiseringens. Erfarenheten från såväl statlig

som enskild företagsamhet visar nödvändigheten av att det inom varje

större organisation, som handhar materiel, finnes en i standardfrågor

ledande och samordnande instans, som med viss tyngd kan hävda stan-

dardiseringssynpunkter. Inom försvaret bör ett dylikt organ dessutom

självt utge standard för viss materiel, främst sådan, som är gemensam för

flera försvarsgrenar och som skall krigstillverkas eller ur förrådshållnings-

och krigsreparationssynpunkt är av väsentlig betydelse. Organet bör vidare

ha att utarbeta för försvaret gemensam nomenklatur och materielkod,

vilken utgör grunden för standardiseringsverksamheten. Inom gällande

förvaltningsorganisation åvilar ifrågavarande standardiseringsuppgifter

krigsmaterielverket.

Ett nära samband med berörda uppgifter på standardiseringens område

har den verksamhet, som avser att utveckla och samordna kontrollmeto­

diken. Vid all materieltillverkning är en ändamålsenlig och tillförlitlig

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varande skola utövas av respektive försvarsgrenschefer. För den direkta

ledningen av förvaltningsverksamheten bör enligt utredningen liksom nu

finnas en souschef för varje verk.

Vid sina överväganden beträffande vilket av de båda ovan angivna

alternativen för tygmaterielförvaltningens ordnande som bör väljas har

utredningen (betänkandet s. 37—40) verkställt jämförelser mellan alterna­

tivens för- och nackdelar med avseende på såväl var och en av de huvud-

materielgrupper i vilka tygmaterielen låter sig indelas som ock envar av

de förvaltningsfunktioner, som enligt utredningens förut återgivna upp­

fattning bör frånskiljas den rent tekniska verksamheten. Jämförelserna

ger enligt utredningens mening till resultat, att för alternativ I främst talar,

att krigsplaneringen och inköpsverksamheten bättre kan samordnas samt att

i fråga om materielslagen vapen, ammunition och teleteknisk materiel

kravet på standardisering lättare kan tillgodoses och verksamheten i viss

mån kan bedrivas rationellare med undvikande i stort sett av dubbelar­

bete. Till förmån för alternativ II anförs i första hand, att detsamma be­

träffande projektering och konstruktion av sammansatta stridsmedel

skapar större förutsättningar för åstadkommande av snabba och kvalita­

tivt fullgoda arbetsresultat samt möjliggör intimare kontakt mellan för-

svarsgrenscheferna och förvaltningsorganen. Enligt utredningens uppfatt-

ning finns således skäl, som talar till förmån för båda alternativen. Båda

anses av utredningen innebära väsentliga förbättringar i förhållande till

den nuvarande organisationen av tygförvaltningstjänsten. Rent principiellt

får enligt utredningens mening alternativ I anses innefatta den lämpligaste

organisationsformen pa förevarande område. Emellertid lämpar sig, fram­

håller utredningen, detta alternativ mindre väl för den nuvarande försvars-

ordningen där de tre försvarsgrenscheferna svarar envar för sin försvars­

grens materielutrustning. Försvarsgrenschefernas inflytande säkerställs

däremot enligt alternativ II, i vilket bibehålls den nuvarande, i detta

hänseende erfarenhetsmässigt ändamålsenliga organisationsformen med

dessa chefer såsom samtidigt chefer för försvarsgrensförvaltningarna.

Med beaktande av vad utredningen sålunda anfört har utredningen för

sin del stannat vid att sasom sitt förslag till organisation av försvarets

centrala tygmaterielförvaltning framlägga alternativ II. Utredningen har

emellertid framhållit, att därest i framtiden en försvarsordning skulle

genomföras, som icke i samma mån som den nuvarande bygger på tre

från varandra avgränsade försvarsgrenar och en tredelning av ansvaret

för försvarskrafternas stridsduglighet, frågan om en ytterligare samord­

ning av tygförvaltningstjänsten syns böra upptas till förnyad prövning.

Beträffande motiveringen för valet av alternativ II såsom utredningens

förslag till tygförvaltningstjänstens ordnande har särskilt yttrande avgivits

av herr von Heland, som anfört, att enligt hans mening en organisation

av ifrågavarande verksamhet enligt alternativ II även rent principiellt är

att föredra framför alternativ I.

30

En organisation med ett för försvaret gemensamt s. k. materieldeparte-

ment, ungefär i likhet med vad alternativ I skulle innebära, föreslogs på

sin tid^ av 1940 års militära förvaltningsutredning men föranledde icke

någon åtgärd på grund av de vägande skäl, som då anfördes mot ett dylikt

centralorgan. Krigföringen på marken, på sjön och i luften kräver av

den för stridsverksamheten grundväsentliga materielen egenskaper av

helt skilda slag. Denna omständighet torde i själva verket vara den när­

maste anledningen. till stridskrafternas uppdelning på tre försvarsgrenar

och som en naturlig följd härav den tekniska handläggningen av materiel-

frågorna vid tre försvarsgrensförvaltningar, direkt samarbetande med

vederbörlig försvarsgren. Arméförvaltningen instämmer därför i det av

herr von Heland i särskilt yttrande gjorda uttalandet, att en organisation

av tygförvaltningstjänsten enligt alternativ II även rent principiellt är att

föredra.

Genom den av utredningen föreslagna utökade användningen av den

redan tidigare i viss utsträckning tillämpade s. k. huvudförvaltningsprin-

cipen blev enligt arméförvaltningens mening önskemålet om sammanhåll­

ning och koncentrering av tygförvaltningen ytterligare tillgodosett. Armé­

förvaltningen erinrade om de sedan flera år tillbaka verkande samarbets-

kommittéerna för sammanhållning av likartade materielfrågor inom för­

valtningarna m. m. och framhöll, att erfarenheterna av dessa kommittéer

var synnerligen goda. Det syntes arméförvaltningen som om vissa av de

för försvaret gemensamma funktioner, som enligt utredningens alterna­

tiv II skulle uppdras åt försvarets industriplanering helt eller delvis skulle

kunna omhänderhas av dels respektive huvudförvaltande myndigheter,

dels samarbetsorgan liknande förutnämnda samarbetskommittéer. Armé­

förvaltningen föreslog att industriplaneringsverksamheten skulle uppdelas

mellan överbefälhavaren (med handläggning inom försvarsstabens kvarter-

mästaravdelning), riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt

försvarsgrensförvaltningarna. Standardiseringsverksamheten borde hand­

has av vederbörande huvudförvaltande myndighet med den redan befint­

liga försvarets standardiseringsdelegation såsom samordnande organ.

Uppdraget att sammanhalla kontrollmetodikfrågorna för försvaret borde

kunna anförtros nagot av de nu förefintliga organen, exempelvis

försvarets fabriksstyrelse. En samarbetsdelegation under ledning av

fabriksstyrelsen och med representanter från förvaltningarnas kon­

trollorgan borde tills vidare kunna lösa gemensamma frågor rörande

mätmetodik och mätdon. Mätdonsfrågorna horde i övrigt kunna skötas av

förvaltningarna respektive huvudförvaltningarnas kontrollorgan, vilka

har personal som i praktiken sysslar med hithörande frågor. Erfordras ett

särskilt förråd för eventuellt gemensamma mätdon och kontrollapparater,

ansåg arméförvaltningen detta lämpligen kunna förläggas i anslutning till

något redan befintligt organ, exempelvis Stockholms tygstation, där till­

gång även fanns till den av utredningen föreslagna mindre serviceverk­

staden. Patentfrågorna syntes utan olägenhet kunna knytas till något

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vad angick det lämpligaste sättet för ordnandet av tygmaterielförvalt-

ningen kunde marinledningen i princip godta utredningens förslag i

vad detsamma innebar indragning av krigsmaterielverket. Med hänsyn till

den inledningsvis anförda synpunkten att större ändringar icke borde

företas under rådande förhållanden ansåg marinledningen dock att med

verkets indragning borde tills vidare anstå. För att avhjälpa de olägen­

heter och anmärkningar, vartill samarbetet mellan krigsmaterielverket

och marinförvaltningen gett anledning, borde emellertid en översyn ske

av verkets organisation och arbetsformer.

Marinledningen avstyrkte förslaget om inrättande av en försvarets in­

dustriplanering. Särskilt måste marinledningen bestämt motsätta sig

den övervakande verksamhet som enligt förslaget skulle tillkomma nämnda

verk beträffande inköpsverksamheten.

Även om försvarets industriplanering icke tillädes nämnda övervakande

uppgift, syntes densamma genom de ämbetsverket i övrigt tilltänkta upp­

gifterna ändock komma att erhålla en ställning av chefsverk för försvars-

grensförvaltningarna. Detta gällde främst befogenheten att bestämma,

vilken försvarsgrensförvaltning, som skulle handha huvudförvaltningen

av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. En sådan organisation var

enligt marinledningens mening icke lämplig. Omfattningen av den materiel,

som en försvarsgrensförvaltning hade att förvalta, borde fastställas av

Kungl. Maj :t och föreskrifterna intas i förvaltningens instruktion; even­

tuellt behövliga närmare överenskommelser borde kunna träffas mellan

förvaltningarna. Tvister i dessa frågor mellan ämbetsverken borde av­

göras av Kungl. Maj :t.

Övriga industriplaneringen tillagda uppgifter var, anförde marinled­

ningen, jämväl av den art, att de kunde och borde handläggas utan att

särskilt ämbetsverk härför inrättades. Förslaget att dit förlägga det krigs-

industriella planeringsarbetet syntes sålunda mindre lämpligt. Krigsin­

dustriplaneringen syntes nämligen icke kunna bli fullt effektiv med

mindre saväl anskaffning som planering omhänderhades av samma myn­

dighet. Även om i enlighet med utredningens av marinledningen avstyrkta

förslag industriplaneringen skulle dirigera försvarsförvaltningens inköps­

verksamhet, kunde det vara tveksamt, om verket härigenom skulle få den

intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produktionsmöjlig­

heter, som de köpande myndigheterna kunde få vid sin direkta kontakt

med tillverkarna och som måste vara av utomordentligt värde för plan-

läggningen. Enligt marinledningens mening talade vägande principiella

skäl för att anskaffning och industriplanläggning samordnades. De till­

tänkta planerande uppgifterna för krigsmaktens försörjning med krigs­

materiel och andra förnödenheter under beredskap och krig borde fördelas

på de materielanskaffande ämbetsverken och riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Detta gällde även för det fall att krigsmaterielverket

skulle bestå.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

undantag förekomma exempelvis beträffande vissa för marinen speciella

motorfordon och släpvagnar, vilka borde projekteras och konstrueras

inom marinförvaltningen. Utformningen av huvudförvaltningsprincipen

borde på grundval av närmare överenskommelser förvaltningarna emellan

fastställas av Kungl. Maj :t.

Flygledningen (chefen för flygvapnet och flygförvaltningen) förklarade

sig i princip dela utredningens val av alternativ för tygförvaltningsorga­

nisationens utformning. De problem, som var förenade med projek­

tering, anskaffning och underhåll av fartyg, flygplan och stridsvagnar,

var så vitt skilda att en central handläggning av dessa frågor inom ett för

försvaret gemensamt ämbetsverk icke innebar några fördelar men däremot

avsevärda nackdelar genom den fördröjning av frågornas handläggning,

som tillkomsten av ett nytt »overhead» skulle innebära. Då flygplanen med

motorer och utrustning jämte all den speciella markmateriel, som er­

fordrades för flygplanens och flygtjänstens bedrivande, representerade

c:a 80 % av flygvapnets materielkostnader fanns med de grundförutsätt­

ningar för förvaltningsorganisationens effektivitet, som utredningen själv

anfört, icke någon saklig motivering för en centralisering av tygförvalt­

ningstjänsten enligt alternativ I.

Om således huvuddelen av flygförvaltningens materielanskaffning enligt

flygledningens mening erbjöd sådana speciella problem att en för hela

försvaret centraliserad tygförvaltningstjänst icke var praktiskt genomför­

bar förekom dock materiel, som till sin art och användning var lämpad för

gemensam anskaffning med övriga försvarsgrenar. Det system med huvud­

förvaltning för projektering och anskaffning av denna materiel som utred­

ningen föreslagit fann flygledningen vara i princip riktigt i vad avsåg ett

samgående mellan försvarsgrenarna vid materielens anskaffning. Pro­

jektering och utveckling av ny materiel måste dock förbehållas respektive

försvarsgren så att av utvecklingen betingade förändringar i de taktiska

kraven kunde bli tillgodosedda. Den väsentligaste förutsättningen för till-

lämpning av systemet med huvudförvaltning syntes enligt flygledningens

uppfattning vara att systemet begränsades till anskaffning av sådan

materiel för vilken utförandet och den taktiska användningen var den­

samma. Ställningstagandet till vilken materiel, som var av sådan karaktär

att den lämpade sig för gemensam anskaffning i den ena eller andra för­

svarsgrenens regi, borde ske genom sucessiva överenskommelser försvars-

grensförvaltningarna emellan och icke genom direktiv från ett helt sido­

ordnat organ (försvarets industriplanering) på sätt som förvaltningsut-

redningen föreslagit. Det var flygledningens uppfattning att man endast

genom ett förtroendefullt samarbete kunde nå de fördelar man härmed

åsyftade. Att ett dylikt på gemensamt förtroende uppbyggt samarbete kunde

åstadkommas när förutsättningarna härför fanns bestyrktes av det redan

åstadkomna frivilliga samgåendet mellan försvarsgrenarna med avseende

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Krigsmaterielverket gjorde i sitt yttrande gällande, att utredningen

genom att bygga på den förutsättningen, att krigsmaterielverkets verk­

samhet i allt väsentligt skulle återföras till försvarsgrensförvaltningarna

och verket upphöra, gått vid sidan av givna direktiv. Utredningen hade

därvid icke undersökt eller redovisat, i vad mån 1943 års organisation

med krigsmaterielverket såsom centralt upphandlingsorgan varit eller

kunde göras ändamålsenligt. Verket hade under senare år varit väl med­

vetet om att vissa förbättringar skulle kunna genomföras med avseende

å verkets organisation. Några mera omfattande åtgärder härför hade

dock med hänsyn till den pågående utredningen och de för denna läm­

nade direktiven icke lämpligen kunnat vidtas.

Beträffande utredningens synpunkter på förvaltningsorganisationens

anpassning efter krigsmaterielutvecklingen hävdade krigsmaterielverket,

bl. a., att det var olämpligt att, såsom utredningen förordat, konstruk­

tören (sakorganet) kontrollerade serietillverkningen av sina egna kon­

struktioner. Vad som främst behövdes vid serietillverkning var produk­

tionsteknisk expertis. En konstruktör var nämligen sällan verkstadstek­

niker och det var icke ändamålsenligt att låta serietillverkning dirigeras

och kontrolleras av konstruktörer. Därtill kom, att, om så skedde, det

var tänkbart, att fel beroende på konstruktionssvagheter icke tillräckligt

energiskt påtalades.

Vad utredningen uttalat rörande det direkta samarbetet mellan kon­

struktör och tillverkare, ansåg krigsmaterielverket allenast gälla tillverk­

ning i mindre omfattning av viss försöksmateriel el. dyl. När serie- eller

masstillverkning ingångsattes i full utsträckning, skulle tillverknings­

underlaget vara praktiskt taget färdigställt. Det kunde icke vara ändamåls-

enligt att tillhandahålla ett sådant ofullständigt eller bristfälligt underlag

för serie- och masstillverkning, som under tillverkningens gång måste i

större omfattning ändras eller kompletteras. Tyvärr hade detta dock skett

alltför ofta under den tid krigsmaterielverket haft att ombesörja massan-

skaffningen.

Utredningens uppfattning att förvaltningsorganisationen måste vara

sådan, att den krävde minsta antal specialister, samt även sådan, att

specialisterna så långt sig göra lät fick odelat ägna sig åt sina specialiteter

biträddes av krigsmaterielverket. Verket framhöll, att 1943 års förvalt­

ningsorganisation också var uppbyggd på denna princip, nämligen att om

möjbgt var och en av försvarets verk borde vara företrädare för en spe­

cialitet, så t. ex. försvarets civilförvaltning å kassa och räkenskapsväsen-

det, fortifikationsförvaltningen å byggnad och underhåll etc. Krigsmateriel­

verket skulle i likhet härmed vara specialist på upphandling och de där­

med sammanhängande frågorna. Det syntes krigsmaterielverket ologiskt

att samtidigt som utredningen ville tillskapa ytterligare ett specialist­

organ, försvarets industriplanering, utredningen föreslog indragningen av

37

ett sådant, krigsmaterielverket, vars arbetsuppgifter, upphandling, skulle

uppdelas på ett flertal myndigheter. Lämpligt hade i stället varit att söka

från övriga förvaltningsmyndigheter utrensa sådant arbete, som i förhål­

lande till krigsmaterielverkets specialitet utgjorde dubbelarbete. Det hade

vid bedömande av denna fråga varit värdefullt, om utredningen till be­

lysning av detta spörsmål utrett och redovisat motsvarande förhållanden

i främmande länder med större erfarenhet på området än som kunde för­

värvas vid studium av svenska förhållanden. I England t. ex. fanns ett

särskilt organ för, bl. a., konstruktion och upphandling av krigsmateriel.

Efter vissa övergångssvårigheter hade erfarenheterna därstädes visat att

sagda organisation varit till stor fördel. Krigserfarenheterna under senaste

världskrig ledde för övrigt till en än starkare centralisering av materiel-

anskaffningen i England efter detta krigs slut.

Krigsmaterielverket medgav, att den gällande organisationen ur ansvars-

synpunkt icke var fullt tillfredsställande, men det var enligt verkets me­

ning ingalunda svårt att genom viss justering av gränsdragningen mellan

verkets och förvaltningarnas arbetsuppgifter få ansvarsfrågan löst. I en

reviderad organisation borde verket icke såsom sådant ha befattning med

granskning av förvaltningarnas i samband med materielanskaffningen

tillhandahållna tillverkningsunderlag. Förvaltningarna borde ha det ode­

lade ansvaret härför. Härigenom skulle svårigheterna att utpeka vem som

var skyldig till ej blott konstruktionsfel utan även materielfel och leverans-

förseningar elimineras. Felen borde nämligen alltid kunna hänföras till

antingen tillverkningsunderlaget eller till tillverkningen såsom sådan eller

eventuellt till bägge dessa sålunda avgränsade ansvarsområden, i vilket

senare fall ävenledes en gränsdragning i fråga om ansvaret var möjlig. Den

produktionstekniska granskningen av underlaget borde insättas på ett

tidigt stadium, sålunda innan tillverkningsunderlaget var fastställt. I och

med att detta i fastställt skick överlämnades till verket för tillverkning

borde den uppdragsgivande förvaltningen ha ansvaret för alla fel och för­

seningar som uppstod på grund av underlagets ofullständighet eller even­

tuella felaktigheter under det verket borde ha ansvar för tillverkningsfel

och leveransförseningar.

Beträffande den kritik, som riktats mot krigsmaterielverket, erinrade

verket, att den av utredningen åberopade, genom statens sakrevision verk­

ställda undersökningen bl. a. utvisat att en sådan grad av fullkomlighet,

som syntes vara, särskilt från tygavdelningens sida, förutsatt och fordrad

för krigsmaterielverkets del i dess verksamhetsutövning, utan tvivel ej

heller syntes ha kunnat uppnås för tygavdelningens egen del, om avdel­

ningen haft att själv svara för såväl konstruktioner och leveransbestäm­

melser in. m. å ena, som anskaffningen av materielen med allt vad

därmed sammanhörde, å andra sidan. Man mötte nog vid eu jämförelse

härvidlag egentligen endast den skillnaden, att kritiken från de leveran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

serna mottagande militära förvaltningsorganen över fel och brister hos

leveranserna hållits mera intern, om allt vilat hos och berott på arméför­

valtningens tygavdelning. Det var ingen hemlighet, hade undersökningen

konstaterat, att även de militära i sammanhanget berörda organen — tyg­

avdelningen och intendenturavdelningen — haft att anteckna flera miss­

lyckanden och missräkningar i sin anskaffningsverksamhet.

Utredningens påstående därom, att det förekommit, att krigsmateriel-

verket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaff-

ningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning

gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga,

vilket stundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som av­

setts, syntes enligt krigsmaterielverkets mening till stor del bero på miss­

förstånd, sannolikt till följd av att utredningens arbetande organ för­

skaffat sig otillräckliga eller ensidiga informationer. Därest i enstaka fall

ändringar i det tekniska underlaget gjorts utan att samråd därvid före­

kommit med vederbörande försvarsgrensförvaltning, hade detta skett i

strid mot fastställd arbetsordning och gällande föreskrifter. Varje ändring

av det tekniska underlaget, som av den ena eller andra orsaken var er­

forderlig, skulle nämligen omedelbart underställas vederbörande bestäl­

lare för godkännande. I allmänhet hade det varit så, att omarbetning av

det tekniska underlaget visat sig vara nödvändig för att möjliggöra en

rationell fabriksmässig tillverkning. Men när omarbetning företagits av

verket, hade den också godkänts av vederbörande beställare.

I fråga om de påtalade bristerna i kontrollförfarandet framhöll krigs-

materielverket, att ett anskaffningsärende omfattade icke blott själva

affärsuppgörelsen utan alla tempon i anskaffningen till dess godkänd vara

levererats. Det blev ohållbart icke minst för säljaren om en myndighet

skötte vissa tempon i upphandlingen och annan eller andra myndigheter

övriga tempon i samma upphandling, då alla de olika delarna av upphand­

lingen grep in i varandra och borde avgöras av samma organ. Skulle

exempelvis ett centralt anskaffningsorgan blott ombesörja inköpet för

försvarsgrensförvaltningarnas räkning men dessa själva — vilket redan

nu i viss omfattning skedde — utöva kontrollen under tiden varan till­

verkades, ledde detta till att en och samma tillverkare kunde få med icke

mindre än tre andra myndigheter att göra beträffande kontrollen av samma

tillverkningsobjekt. De olika förvaltningarnas bedömanden i kontroll­

frågor var icke heller alltid detsamma. Det kunde mycket väl inträffa

och hade också inträffat, att vad en förvaltning godkänt underkänts av

en annan förvaltning, trots att det rört sig om identiskt lika materiel.

Detta måste te sig egendomligt åtminstone för tillverkaren. Anskaffning

och kontroll hörde ihop och måste ligga hos samma organ. Att såsom i

diskussionen om verkets bestånd framhållits dessa uppgifter eventuellt

skulle kunna skiljas från varandra ansåg verket uteslutet.

39

Vad kontrollens bedrivande angick, erinrade krigsmaterielverket, att

kontrollen i allmänhet skedde enligt av respektive beställande myndighet

i detalj fastställda föreskrifter. Erfordrades avsteg från eller uppmjuk­

ning av kontrollbestämmelserna, vilka tillhörde tillverkningsunderlaget,

inhämtades vederbörande förvaltnings godkännande härtill. De till krigs­

materielverket överlämnade anskaffningsuppdrag, som hänförde sig till

tygmateriel, åtföljdes i regel av tekniska bestämmelser för tillverkning och

kontroll eller hänvisade till tidigare överlämnade dylika. Sedan dessa be­

stämmelser granskats ur tillverkningsteknisk synpunkt ehuru endast

ytligt på grund av brådskan att få tillverkning i gång och eventuella

ändringar verkställts efter samråd med den beställande förvaltningens

sakorgan, överlämnades de för beställningens utläggande och för kon­

trollens planläggande och verkställande.

I enlighet med krigsmaterielverkets instruktion utövades kontrollen i

allmänhet av verkets kontrollpersonal. För skjutprov och liknande slut­

prov samt i de fall verket saknade sakkunnig kontrollpersonal i erforder­

lig utsträckning, beställdes kontrollen hos förvaltningarna underställda

organ eller rekvirerades biträde från dem. Detta sistnämnda förfarings­

sätt användes t. ex. vid besiktning av elektronrör och vid köp av teleteknisk

materiel och fordon från utlandet.

Därest materielen vid kontrollen befanns tillverkad i enlighet med de

av vederbörande förvaltning utarbetade kontrollbestämmelserna, godkändes

materielen av krigsmaterielverket. I annat fall underställdes frågan om

godkännandet det beställande organet. Under hela kontrollen skedde ett

intimt samarbete med vederbörande förvaltning, varvid även i vissa fall

representant från densamma vid förekommande behov besökte tillverkaren

tillsammans med representant för verket.

Ett visst dubbelarbete hade dock därvid förekommit i det att frågan om

godkännande av en tveksam leverans icke hos vederbörande förvaltning

behandlats av dess sakorgan utan av eller i samråd med dess kontrollbyrå.

Ett sådant förfaringssätt måste anses sakligt felaktigt och därjämte direkt

stridande mot av Kungl. Maj :t fastställda instruktioner. Då verket verk­

ställde kontroll, utfördes den av sakkunnig personal under tjänstemanna­

ansvar med samma kompetens som förvaltningarnas egen kontrollper­

sonal, varför en överkontroll genom vederbörande förvaltnings kontroll­

kontor var obefogad.

Huruvida anledning till den av utredningen påtalade bristande kon­

takten mellan projekterande organ å ena sidan samt anskaffande organ

och industrier å andra sidan blev undanröjd genom det av utredningen

förordade förslaget kunde enligt krigsmaterielverkets mening starkt sättas

i fråga. Möjligheten för den projekterande specialisten att upprätthålla

kontakt med den materiellevererande industrien syntes i stort sett vara lik­

värdig vid nuvarande organisation och vid en organisation enligt alternativ

Kungl. Maj:is proposition nr 109-

40

II. I ena fallet var förmedlaren av kontakten ett nära lierat verk (krigs-

materielverket), i andra fallet var det en sidoordnad byrå inom ett stort

verk. Den avgörande punkten var i båda fallen viljan till samarbete.

Krigsmaterielverket påpekade, att utredningens förslag till organisa­

tion av tygförvaltningstjänsten innebar en principiell avvikelse från nu­

varande ordning bl. a. såtillvida, som varje försvarsgrensförvaltning icke

längre själv skulle konstruera och utprova all materiel med hänsyn till

de speciella funktionskrav som måste tillgodoses för tjänsten vid försvars­

grenen. För detta ändamål hade man hittills från militärt håll ansett det

ofrånkomligt, att vederbörande försvarsgrensförvaltning — bl. a. med

hänsyn till försvarsgrenschefens ansvar — själv konstruerade och ut­

provade materielen. Varje försvarsgrens speciella krav beträffande prest­

anda å sådan materiel, som var av samma slag eller likartad vid två eller

tre försvarsgrenar, tillgodosågs för närvarande ofta genom att några få

detaljer i materielen gavs ett speciellt utförande, medan övriga detaljer

utfördes identiskt lika. Detta innebar med gällande ordning ur organisa­

torisk synpunkt icke något problem eller borde icke innebära något pro­

blem, enär varje förvaltnings särskilda krav på materielen framgick av de

tillverkningsunderlag, som krigsmaterielverket erhöll från förvaltningarna.

Annorlunda skulle det bli, om skiljaktigheter i vissa prestandakrav hos

likartad materiel skulle leda därtill, att sådan materiel blev anskaffad vid

varje förvaltning, varvid anskaffningen av de identiskt lika detaljerna

svårligen kunde samordnas.

I fråga om de arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle

ankomma på försvarets industriplanering, framhöll krigsmaterielverket, att

industriplaneringen blott berörde sådan materiel som då anskaffades cen­

tralt, d. v. s. av krigsmaterielverket. Även om man hade den uppfattningen,

att försvarsgrensförvaltningarna borde omhänderha den anskaffning som

ombesörjdes av krigsmaterielverket, borde man ändock enligt verkets me­

ning överväga, om icke anskaffningen likväl borde ske centralt av samma

organ, som hade att handlägga industriplaneringen. Risken förefanns näm­

ligen för att denna mycket betydelsefulla planering blev, om den skildes

från anskaffningen, mer eller mindre verklighetsfrämmande. Det syntes

vara en allmän uppfattning bland dem inom och utom försvaret, som

haft med anskaffning och industriplanering att göra, att en effektiv indu­

striplanering blott kunde åstadkommas i intim samverkan med motsvarande

normala materielanskaffning, d. v. s. anskaffning under fredstid.

Krigsmaterielverket hade för sin del utgått ifrån att i enlighet med de

för utredningen givna direktiven någon större omorganisation av den cen­

trala försvarsförvaltningen icke kom att äga rum. En genomgripande

organisationsändring under rådande förhållanden syntes krigsmateriel­

verket framstå såsom oförsvarbar. Härtill kom, att några verkliga för­

slag till hur övergången från den nuvarande organisationen till den av ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

41

redningen föreslagna skulle äga rum icke avgetts av utredningen. Verket

ansåg, att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en

för de tre försvarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation

liknande »Ministry of Supply» i England. För verket framstod en sådan

organisation som den enda rätta och verket var övertygat om att frågan om

försvarets tekniska och ekonomiska ledning först skulle slutligt lösas då

ett gemensamt administrativt verk inrättades. Av detta skäl var det synner­

ligen oklokt att rasera den grund som redan var lagd härför genom att

avskaffa krigsmaterielverket. Verket ansåg sig sålunda ej böra uttala sig

om organisationen av det föreslagna försvarets industriplanering och

ej heller detta föreslagna verks förbindelser med de övriga centrala för­

valtningsmyndigheterna. I stället avgav verket förslag om huru med i

huvudsak bibehållen förvaltningsorganisation krigsmaterielverket borde

vara organiserat och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma detta.

Försvarets forskningsanstalt ansåg, att en utbyggnad av försvarsstaben

med ett centralt organ, dit vetenskapsmän, tekniker och industrimän

samt eventuellt även politiker knöts för en kontinuerlig analys av hur våra

försvarsresurser med hänsyn till möjliga krigsfall borde imiktas, kunde

bli av stort värde. Ett sådant organs arbetsuppgifter och organisation

borde dock närmare utredas. Värdefulla erfarenheter för den fortsatta

utredningen skulle enligt anstaltens mening säkerligen kunna vinnas om

ett provisoriskt organ kunde skapas snarast möjligt för upptagandet av

aktuella delproblem.

Även om utredningens förslag av olika skäl ej kunde i detalj genom­

föras, syntes partiella reformer i utredningens anda med framförallt en

vidgad möjlighet att utan allt för manga mellaninstanser koncentiera

tekniska arbetsuppgifter på tekniskt högt kvalificerad personal böra ut­

föras.

Inrättandet av ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt labora­

torium i lokal anslutning till anstaltens avdelning 3 tillstyrktes av anstalten.

Organisationen borde genomföras, sa snart byggnadssituationen det med­

gav. I forskningsanstaltens förslag till nybyggnad för dess avdelning 3 hade

också ingått såsom ett väsentligt led att försvarsgrensförvaltningarnas

telelaborationer, oberoende av om de var självständiga eller tillhörde en

annan organisation, skulle beredas utrymme i direkt anslutning till av­

delningens lokaler.

Den av utredningen föreslagna inre organisationen av det teletekniska

laboratoriet syntes dock i åtskilliga avseenden ej lämplig. Ej heller kunde

utredningens förslag att ankyta laboratoriet till försvarets industriplane­

ring tillstyrkas av forskningsanstalten. Enda sambandet mellan industri-

planeringen och laboratoriet var att ett visst samarbete borde ske beträf­

fande standardiseringsverksamheten. Däremot hade laboratoriet många

anknytningspunkter med anstaltens avdelning 3 och åtskilliga av labora-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

42

Kungl. May.ts proposition nr 109.

toriets funktioner skulle säkerligen mer rationellt kunna utföras av befint­

liga organ vid nämnda avdelning efter vissa utvidgningar av dessa.

Forskningsanstalten fann att en sådan anknytning till anstalten skulle

gagna den teletekniska försvarsforskningen i sin helhet, allrahelst som

den erforderliga organisationen i stort sett redan fanns och blott tarvade

en måttlig utökning. Oaktat detta skulle medföra en viss belastning för

anstalten, föreslog anstalten att det teletekniska laboratoriet organiserades

och upprättades i nära anslutning till anstaltens avdelning 3.

Om detta förslag skulle vinna beaktande, var forskningsanstalten villig

att framlägga ett detaljerat förslag, som redan utarbetats, och i övrigt att

medverka till den ändamålsenligaste utformningen av ifrågavarande

laboratorium.

Statskontoret föreslog, att med avseende å tygförvaltningstjänsten i då­

varande läge endast sådana av behovet påkallade jämkningar skulle

vidtas i den bestående organisationen, som kunde ske utan att rådande

principer för förvaltningsorganisationens utformning rubbades, men att

vid lämplig tidpunkt utredning skulle komma till stånd rörande möjlig­

heterna att erhålla en från försvarsgrensindelningen fristående tygför­

valtningstjänst.

Statens sakrevision ansåg, att krigsmaterielverket intog en nyckelställ­

ning då det gällde utformningen av den centrala tygmaterielförvaltningen.

Under sin granskningsverksamhet hade sakrevisionen i olika sammanhang,

bl. a. vid undersökningar av anskaffningen genom krigsmaterielverkets

försorg av krigsmateriel för såväl arméns som flygvapnets räkning, i lik­

het med utredningen kunnat konstatera brister i nuvarande ordning. Man

kunde enligt sakrevisionens mening ej frigöra sig från intrycket att

orsaken till dessa brister i viss utsträckning torde kunna tillskrivas ett

på rent psykologiska skäl grundat mindre gott samarbete mellan verket

och försvarsgrensförvaltningarna. Det ville emellertid synas, som om

under de allra senaste åren en markerad förbättring i sistnämnda avseende

gjort sig märkbar. Sakrevisionen delade dock — med denna reservation

— utredningens uppfattning, att huvudorsaken till de påtalade svagheterna

\ar att söka i organisationen. För att åvägabringa en bättre ordning måste

man tänka sig en viss omorganisation. Hur långt man därvid skulle eller

behövde gå var en omdömesfråga.

Rent allmänt sett syntes det utrikespolitiska läget och det i samband

därmed stående intensifierade arbetet på försvarets uppbyggnad och ut­

veckling påkalla en viss varsamhet beträffande mera väsentliga omlägg­

ningar inom försvaret, icke minst i dess centrala förvaltning. Redan med

hänsyn härtill var ett förslag, som bl. a. syftade till avskaffande av det

så sent som år 1943 tillskapade krigsmaterielverket och till uppdelning

å andra myndigheter av för försvarets effektiva upprustning helt av­

görande uppgifter, ägnat att inge starka betänkligheter. För att man i

kunde åberopas härför. Även sakrevisionen var av den åsikten, att anskaff­

ning och planering i princip icke horde skiljas åt. Redan av detta skäl an­

såg sig sakrevisionen icke kunna tillstyrka, att anskaffningsverksamheten

helt överfördes på de militära förvaltningarna.

Emot ett sadant överförande talade emellertid enligt sakrevisionens upp­

fattning ytterligare ett viktigt skäl. De intressemotsättningar, som kommit

till uttryck mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna,

kunde i viss mån tillskrivas den motvikt krigsmaterielverket represen­

terade, då det gällde att gentemot de rent tekniska och militära önske­

målen göra ekonomiskt affärsmässiga synpunkter gällande på krigsmate-

rielanskaffningen. De ekonomiska fördelar, som vunnits genom denna

motvikt, var icke möjliga att direkt ange, men man vågade utan vidare

påstå att de måste vara betydande.

Om man med dessa utgångspunkter förutsatte, att anskaffningsverk­

samheten såsom hittills i princip skulle åvila krigsmaterielverket, borde

emellertid samtidigt klarhet skapas i fråga om vilka inköpsuppdrag, som

i de enskilda fallen verkligen skulle tillkomma detta ämbetsverk. En revi­

dering av gällande bestämmelser härutinnan syntes påkallad för att man

skulle erhalla klara linjer och i fortsättningen undgå sådana av sakrevi­

sionen uppmärksammade fall där en försvarsgren själv verkställt anskaff­

ningen av ett visst materielslag och staten gått miste om de betydligt gynn­

sammare villkor, som krigsmaterielverket eljest lyckats ernå vid sin upp­

handling av samma materielslag för en annan försvarsgrens räkning.

Beträffande utredningens förslag att inom försvarets industriplanering

inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium

höll sakrevisionen för sin del före, att laboratoriet borde ingå i försvarets

forskningsanstalt, och ville särskilt understryka det principiellt oriktiga

i att — såsom fallet blev enligt förslaget — organisatoriskt sammanföra

forskningsverksamhet och därav icke betingade administrativa uppgifter

i ett och samma ämbetsverk. Frågan syntes böra närmare omprövas.

Slutligen ansåg sakrevisionen i fråga om försvarets industriplanering,

att principiella betänkligheter mötte mot utredningens förslag, att chef­

skapet för denna centrala förvaltningsmyndighet skulle utövas av över­

befälhavaren.

De erfarenheter sakrevisionen vunnit under sin granskningsverksamhet

inom tygområdet var av den art, att sakrevisionen ansåg sig kunna in­

stämma i utredningens uppfattning, att en av de mest väsentliga svag­

heterna i den nuvarande ordningen var att söka i det förhållandet, att icke

hela arbetet med framskaffandet av det tekniska underlaget för anskaff-

ning av krigsmateriel var samlat i en hand, utan att projektering, kon­

struktion och försöksverksamhet låg hos militärförvaltningarna, medan

granskningen av det tekniska underlaget för att få detta på bästa sätt

anpassat efter masstillverkningens krav ankom på krigsmaterielverket.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

45

Sakrevisionen hade för sin del funnit, att krigsmaterielverkets nuva­

rande uppgifter i fråga om produktionsteknisk granskning och leverans­

kontroll borde överföras å militärförvaltningarna, som skulle få det fulla

ansvaret härför. Enligt sakrevisionens mening borde förefintliga brister

i den nuvarande organisationen kunna avhjälpas genom dessa i förhållande

till utredningens förslag mera begränsade åtgärder. Vidare syntes den av

sakrevisionen tänkta omorganisationen mycket väl kunna förenas med

den uppläggning, som utredningen förordat för tygmaterieltjänstens ut­

övande i tekniskt avseende, en uppläggning, som sakrevisionen fann sig i

princip med tillfredsställelse kunna acceptera.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kunde med hänsyn till

de av utredningen påtalade och även av nämnden konstaterade olägen­

heterna, som var förknippade med den nuvarande organisationen när det

gällde inköp av tygmateriel, och med anslutning jämväl till de synpunkter

utredningen i övrigt anfört beträffande krigsmaterielverkets anskaffnings-

uppgifter etc., i princip förorda att verkets uppgifter överfördes på andra

organ. I rådande internationella läge syntes det dock icke vara lämpligt att

vidta alltför genomgripande förändringar i organisatoriskt hänseende.

Riksnämnden föreslog därför, att inköpsverksamheten beträffande tek­

niskt komplicerad materiel successivt överflyttades från krigsmateriel-

verket till försvarsgrensförvaltningarna. Anskaffning av materiel av mass-

eller standardkaraktär syntes däremot, i den utsträckning överfälhavaren

efter försvarsgrensförvaltningarnas hörande fann lämpligt, tills vidare

kunna ske genom krigsmaterielverkets försorg.

Den organisatoriska utformning av det nya ämbetsverket, föis\ arets

industriplanering, under överbefälhavarens chefskap, som utredningen för­

ordat, var enligt riksnämndens mening icke tillfredsställande. Vad först

angick planeringsverksamheten ville riksnämnden framhålla, att erfaren­

heterna av det planeringsarbete som genomförts och pågick inom nämn­

den klart gett vid handen, att krigsindustriplaneringen icke lämpligen

borde handläggas under sådana former som utredningen förutsatt. En

planläggning av denna art kunde nämligen i regel icke bli effektiv med

mindre än att såväl detaljplanering som anskaffning omhänderhades av

samma myndighet. Härigenom skulle också nu förekommande dubbelar­

bete kunna avsevärt reduceras. För att överbefälhavaren skulle kunna till­

försäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig överblick över den

planläggning som skedde i fråga om krigsmaterielförsörjningen, borde

hithörande frågor handläggas inom försvarsstaben, vars kvartermästar-

avdelning för ändamålet borde förstärkas med viss expertis. Denna av­

delning borde inför överbefälhavaren föredra dels typfrågor av beskaffen­

het att böra underställas dennes prövning, dels förekommande frågor om

förtursrätt och dels ärenden angående avvägning av olika militära behov

som framkom under planläggningsverksamheten och vilka var av den prin­

Kungl. Maj:ts proposition lir 109.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

cipiella betydelse att de påfordrade ett avgörande av överbefälhavaren.

Organet borde därjämte självfallet fortlöpande kunna ge denne en samlad

bild av planeringsarbetet.

Spörsmålet om krigsmaterielförsörjningens planläggning måste emeller­

tid enligt riksnämndens mening betraktas ur vidare synvinkel. Det mili­

tära försvarets önskemål i fråga om materielleveranser av olika slag

måste nämligen samordnas med de materielbehov av motsvarande art, som

förelåg inom övriga grenar av det totala försvaret. För t. ex. kommunika-

tionsverkens m. fl. myndigheters del handlades hithörande samordnings­

frågor av riksnämnden, som var det enda centrala ämbetsverk som hade

en samlad överblick över landets materieltillgångar och produktionskapa­

citeter. Det var därför naturligt att samordningen även av de militära

önskemålen ägde rum inom riksnämnden.

Den enklaste formen för att tillgodose de militära kraven på förevarande

område borde vara, att den militära planläggningen ävensom sammanställ­

ningar över behov av materiel, arbetskraft etc. i möjligaste mån skedde i

intim kontakt med motsvarande verksamhet inom övriga grenar av det

totala försvaret och under hänsynstagande därjämte till övriga samhälls­

krav. Denna samordnande och överblickande uppgift borde ankomma på

riksnämnden även beträffande försvarsgrensförvaltningarnas önskemål.

Det borde sålunda åvila riksnämnden att inom industrin medverka till

att nämnda önskemål tillgodosågs med beaktande av tillgänglig produk­

tionskapacitet, materialslag etc. De närmare överläggningarna angående

utförande av detaljplanläggning o. s. v. borde däremot äga rum mellan

vederbörande försvarsgrensförvaltning och industrin. På detta sätt åstad­

koms regelmässigt den intima kontakt mellan försvarsgrensförvaltning

och leverantör som för viss materiel med nuvarande organisation i regel

icke ernåddes. Genom att den samordnande planeringen förlädes till riks­

nämnden, erhöll man även möjlighet att tillgodogöra sig erfarenheterna

hos den personal som sysslade med motsvarande arbetsuppgifter beträf­

fande kommunikationsverken och övriga civila materielkrävande myn­

digheter. Härigenom kunde sålunda tillgänglig teknisk expertis utnyttjas

rationellare, vartill kom att likartade arbetens fördelning på olika händer

undveks.

De arbetsuppgifter, som i övrigt skulle ankomma på försvarets industri­

planering, syntes riksnämnden utan större svårigheter kunna omhänder-

has av redan nu befintliga organ.

Uppgiften att vara sammanhållande organ för försvarsgrensförvalt­

ningarnas standardiseringsverksamhet syntes sålunda utan olägenhet

kunna ingrupperas under riksnämnden. Verksamheten syntes i stor ut­

sträckning böra bedrivas sasom kommittéarbete därvid hänsyn i möjligaste

mån borde tas till industriella och tillverkningstekniska synpunkter. Vid

bedömningen av standardiseringsspörsmål i fråga om modeller och typer,

47

som ägde samband med vapnens taktiska utformning, borde avgörandet,

när enighet icke kunde uppnås mellan förvaltningarna, hänskjutas till

överbefälhavaren. Dylika ärenden syntes lämpligen kunna handläggas

inom försvarsstabens kvartermästaravdelning, sedan denna förstärkts på

sätt riksnämnden i det föregående förordat.

Försvarets industriplanerings tilltänkta arbetsuppgifter med avseende

å kontrollmetodiken syntes utan större olägenhet kunna ombesörjas av

någon av försvarsgrensförvaltningarna.

De patentärenden, som skulle handläggas inom försvarets industriplane­

ring, syntes till huvudsaklig del vara av den art att den sakliga behand­

lingen därav måste ske med anlitande av tillgänglig teknisk expertis inom

de olika vapengrenarna. De ekonomiska uppgörelser som var förbundna

med patentärendena, syntes också kunna handläggas av vederbörande för-

svarsgrensförvaltning. Den speciella sakkunskap pa området som härut­

över kunde erfordras, syntes vid behov från fall till fall kunna tillkallas

av förvaltningarna. Om så ansågs erforderligt kunde ett samordnande organ

tillskapas, förslagsvis i form av en kommitté med företrädare för de olika

förvaltningarna. Inom denna kommitté skulle kunna gemensamt disku­

teras de problem som sammanhängde med patentfrågor och de prin­

cipiella riktlinjer som borde följas vid dylika ärendens behandling.

Utredningens förslag om inrättande av ett för försvarsgrenarna gemen­

samt teletekniskt laboratorium, anknutet till försvarets industriplanering,

kunde riksnämnden icke biträda. Då försvarets industriplanering avsågs

stå under chefskap av överbefälhavaren, skulle ett realiserande av för­

slaget i nyss angiven del innebära, att överbefälhavaren i betänklig grad

belastades med uppgifter, vilka icke borde handläggas av en stabsorganisa­

tion. Ansågs inrättande av det föreslagna laboratoriet vara erforderligt

borde detsamma anknytas till försvarets forskningsanstalt eller till en

förvaltningsmyndighet.

Avgörandet beträffande fördelningen av huvudförvaltningen borde, i

den mån försvarsgrensförvaltningarna ej inbördes kunde enas, träffas av

överbefälhavaren. Detta borde även vara fallet då frågor om förtur till

följd av bristande industriell kapacitet uppkom. Hithörande ärenden borde

liksom nu handläggas av försvarsstabens kvartermästaravdelning.

Statens handels- och industrikommission uttalade att, därest krigs-

materielverket ansågs böra slopas, det borde sörjas för att de centrala

uppgifter, för vilka verket inrättats, i stället kom att fullgöras av annat

eller andra organ. Tillräckliga skäl syntes likväl icke föreligga att i stället

för krigsmaterielverket inrätta ett nytt stort ämbetsverk med de uppgifter,

som enligt utredningens förslag avsetts för försvarets industriplanering.

De ifrågavarande uppgifterna syntes kunna förläggas till redan befintliga

organ. Det syntes emellertid icke tillrådligt att under den tid av ovisshet

om den utrikespolitiska utvecklingen som rådde ta de olägenheter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

risker, som var förenade med en mera omfattande reform av den militära

förvaltningen. Detta borde dock ej hindra, att man i avvaktan på en lämp­

ligare tidpunkt efter hand och eventuellt försöksvis vidtog mindre långt­

gående anordningar.

Granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. anslöt sig till

utredningens förslag att patentärenden avseende uppfinningar beträffande

krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets försvar även i fortsätt­

ningen skulle behandlas inom en för försvaret gemensam institution.

Sveriges industriförbund förordade, att man med hänsyn till det då­

varande internationella läget undvek omorganisationer, som för en längre

tid framåt kunde förutsättas komma att minska effektiviteten av för-

valtningsverksamheten, och i stället i stort sett bibehöll den gällande

organisationen med de ändringar, som kunde erfordras för att i möjligaste

mån avhjälpa förefintliga brister. Med denna utgångspunkt gick för­

bundet icke närmare in på utredningens omorganisationsförslag. Ett par

punkter i förslaget upptogs dock till granskning.

Bl. a. uttalade förbundet den uppfattningen, att den föreslagna för­

svarets industriplanering skulle komma åt! sakna erforderlig kontakt med

tillverkarna. Den skulle dessutom bli en onödigt komplicerad och för­

dröjande organisation mellan riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­

skap och försvarsgrensförvaltningarna, vilka måste utföra en väsentlig del

av planeringsarbetet. Därest utredningens organisationsförslag i övrigt

skulle komma att förverkligas, borde därför den föreslagna industripla­

neringen utgå ur organisationen. De planerande uppgifterna syntes kunna

omhändertas av en krigsindustriell grupp inom riksnämnden i nära sam­

verkan med försvarsgrensförvaltningarna. Industriplaneringens övriga

uppgifter syntes utan större svårigheter kunna omhändertas av andra

redan befintliga myndigheter.

För att råda bot på de av utredningen berörda bristerna beträffande

kontakten mellan konstruktörer och tillverkare samt i fråga om ansvars­

fördelningen vid materielanskaffningen borde den produktionstekniska

granskningen överföras från krigsmaterielverket till förvaltningarna, vilka

sålunda borde helt ombesörja och ansvara för utarbetande av tekniskt

underlag för anskaffning, så att det tekniska underlaget överlämnades

komplett färdigt till krigsmaterielverket. Det var därvid viktigt, att för­

valtningarna kunde förfoga över erforderlig produktionsteknisk expertis.

Detta kunde ske dels genom förvaltningarnas egen ingenjör spersonal, dels

genom kontakt med tillverkarnas eller krigsmaterielverkets experter. Det

var enligt förbundets mening ofrånkomligt, att förvaltningarna hade till­

gång till såväl konstruktörer som produktionstekniker, och förvaltning­

arnas ingenjör spersonal måste rekryteras med tanke härpå. Produktions­

tekniker, antingen de var anställda i krigsmaterielverket eller i en för-

svarsgrensförvaltning, måste ha fortlöpande kontakt med tillverkarna, om

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

parter emellan till gagn för deras strävanden att förse krigsmakten med

så god utrustning som våra industriella resurser och tillgängliga medel

medgav.

Svenska teknologföreningen ansåg det med hänsyn till det världspoli­

tiska läget betänkligt att sätta en bestående organisation ur funktion, då

den nya organisationen inom de närmaste åren inte kunde beräknas bli

effektiv. Då det vidare framgick av utredningen att de förhållanden som

utsatts för kritik icke enbart kunde hänföras till organisatoriska brister

utan till stor del berodde på mindre gott samarbete inom och mellan de

arbetande organen och deras personal, syntes det föreningen än mer

naturligt att en omorganisation i enlighet med förslaget under dåvarande

förhållanden icke genomfördes. Den pågående anspänningen av alla i vårt

försvars utbyggande verksamma krafter framtvingade ett bättre och effek­

tivare samarbete. Nya vägar borde därvid kunna finnas för att inom den

bestående organisationsrainen nå det väsentliga av utredningsförslagets

syfte. Det syntes föreningen vara en nödvändighet att den sakkunskap i

tekniska frågor som fanns samlad inom försvarsgrensförvaltningarna till

fullo utnyttjades och att krigsmaterielverkets resurser, redan hårt an­

strängda, koncentrerades på sådan materiel för vars handläggande verkets

organisation uppbyggts. Sålunda borde verket till dess en eventuell om­

organisation företogs endast handlägga inköp av standardiserad och till

sin beskaffenhet fullständigt definierad materiel, under det att tekniskt

komplicerad utrustning och sådan materiel, som var stadd i utveckling,

omhändertogs av respektive försvarsgrensförvaltningar, vilka redan för­

fogade över den tekniska sakkunskap, som krävdes för bedömande av

materielens lämplighet. Därvid borde det av utredningen föreslagna för­

farandet, där en förvaltning handlade anskaffning av samma materiel

även för övriga förvaltningars räkning, utnyttjas. När den världspolitiskt

lugnare tid kom, då omorganisationsfrågan åter kunde tas upp, var det

föreningens övertygelse, att de under tiden vunna erfarenheterna och vid­

tagna förändringarna skapat helt andra förutsättningar för frågornas

bedömande än vid den tidpunkt då förvaltningsutredningens betänkande

avgavs.

Ingenjör svetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans­

lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen

för fysik samt atomkommittén har, såsom förut nämnts, haft att jdtra sig

allenast beträffande vad utredningen anfört rörande dirigeringen av krigs-

materielutvecklingen i vårt land. Institutionerna ifråga tillstyrkte samtliga

utredningens förslag om inrättande av ett organ för operativ och taktisk

analys. I allmänhet framhölls emellertid, att frågan borde ytterligare ut­

redas och ett mera konkret förslag utformas innan slutlig ställning till

spörsmålet kunde tas.

Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande

51

organisationen av tygförvaltningstjänsten, förordade försvarets civilförvalt­

ning, statens organisationsnämnd och civilmilitåra tjänstemannaförbundet,

att det av utredningen framlagda alternativet II lades till grund för förvalt­

ningens ordnande på ifrågavarande område. Försvarets civila tjänstc-

mannaförbund anslöt sig till utredningens uppfattning, att den centrala

tygmaterielförvaltningen alltjämt borde vara försvarsgrensvis organiserad

men ansåg, att huvudförvaltningsprincipen icke var praktiskt genomför­

bar. Förbundet förutsatte, att krigsmaterielverket bibehölls. Förutom de

arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle åvila försvarets

industriplanering, borde på krigsmaterielverket ankomma att anskaffa så­

dan för två eller flera försvarsgrenar gemensam materiel, vilken var

fullt tekniskt klar och anpassad för serietillverkning, ävensom vissa mass­

artiklar, t. ex. ammunition.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

2.

1953 års utredning m. m.

Såsom närmare framgår av redogörelse under kap. I anmodade jag

genom skrivelse den 30 juli 19o3 överbefälhavaren att efter samrad med

berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huru­

vida de i yttrandet över förvaltningsutredningens betänkande den 29 juni

1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var

aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets centrala förvaltning som

kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter Kungl. Maj :ts beslut

den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträffande försvarets cen­

trala förvaltning.

Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti

1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande

organisationen av försvarets centrala förvaltning. Yttranden med vissa

detalj synpunkter från marinförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse,

försvarets civilförvaltning och försvarets fabriksstyrelse har fogats till över­

befälhavarens skrivelse.

Krigsmaterielverket har till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan.

Till denna har fogats en promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl­

havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har

överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av

vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört.

Chefen för krigsmaterielverket har i särskild skrift till mig framfört

vissa synpunkter och förslag.

Yttranden har inhämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens

organisationsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och

Sveriges industriförbund.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

a. Frågan om krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen.

Överbefälhavaren lämnar först en översikt över förvaltningsutredningens

förslag, vissa yttranden över detsamma samt huvuddragen av de före­

skrifter, som utfärdades den 28 september 1951. Därefter behandlas de

motiv, som enligt överbefälhavarens mening talar för krigsmaterielverkets

indragande.

Till en början framhålls, att den kompromiss, som överbefälhavaren

år 1951 mot bakgrunden av då rådande världsläge föreslog och som resul­

terade i föreskrifterna den 28 september 1951, icke återgav överbefäl­

havarens slutliga ståndpunkt utan innebar ett försök att utan omfattande

och effektivitetsminskande omorganisationer åstadkomma en snabb förbätt­

ring av samarbetet mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Enär

detta försök enligt överbefälhavarens mening endast delvis lyckats och

frågan om krigsmaterielverkets upphörande åter aktualiserats, finns det

skäl som talar för mera genomgripande åtgärder i enlighet med förvalt­

ningsutredningens förslag. En sådan omorganisation syns numera över­

befälhavaren möjlig att genomföra utan att kravet på erforderlig beredskap

eftersätts.

Överbefälhavaren framhåller vidare, att försvarsgrensförvaltningarna vid

tiden för andra världskrigets utbrott var relativt små och icke organiserade

för att med tillgänglig personal bemästra de stora anskaffningsproblem,

som uppstod i samband med krigsmaktens upprustning. Det förutsattes

tidigare att under krig och av krig föranledda särskilda förhållanden spe­

ciella organ skulle tillskapas för anskaffning av i första hand ammuni­

tion. I och med att statens ammunitionsnämnd, som från början var ett

provisorium, utvecklades till ett självständigt ämbetsverk, kunde de mili­

tära förvaltningsmyndigheterna icke längre på samma sätt som förut följa

anskaffningarna.

Den omständigheten att försvarsgrensförvaltningarna själva ombesörjer

huvuddelen av materielanskaffningen anser överbefälhavaren utgöra ett

skäl mot bibehållandet av ett speciellt ämbetsverk för viss materielanskaff-

ning. I detta hänseende anförs.

Enligt krigsmaterielverkets egna beräkningar torde dess anskaffningar

för försvarets räkning utgöra cirka tjugofem procent i värde räknat av för­

svarets totala anskaffning. Dessa tjugofem procent utgörs av materiel

av standardkaraktär (ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad materiel).

Sådana anskaffningar har ofta föregåtts av provtillverkningar, som av för­

svarsgrensförvaltningarna utlagts på industrin. I värde räknat har det så­

ledes ålegat försvarsgrensförvaltningarna att svara för sjuttiofem procent

av försvarets totala anskaffning. Efter tillämpning av Kungl. Maj:ts beslut

den 24 april 1953 angående huvudförvaltningsprincipen torde den på för­

svarsgrensförvaltningarna ankommande anskaffningen komma att uppgå

till cirka åttio procent. Under de år, som förflutit sedan krigsmateriel­

verkets tillkomst, har förvaltningarna utökats, och de är således redan

53

nu i huvudsak organiserade för att anskaffa huvuddelen — och därtill den

ur anskaffningssynpunkt mest komplicerade delen — av materielen. Det

torde därför icke i samma grad som tidigare vara motiverat, att ett spe­

ciellt ämbetsverk anskaffar viss standardmateriel och viss ammunition.

Det finns icke anledning förmoda, att upphandlingen av denna materiel

skulle ske på ett mindre tillfredsställande sätt, därest den omhänderhas

av den tekniska och ekonomiska sakkunskap som finns inom försvarsgrens-

förvaltningarna. Genom tillämpning av huvudförvaltningsprincipen torde

de synpunkter beträffande behovet av samordning m. m. av landets tek­

niska, ekonomiska och produktiva resurser inom ett anskaffningsområde,

som bl. a. motiverade krigsmaterielverkets tillkomst, i huvudsak tillgodo­

ses av den huvudförvaltande myndigheten.

Erfarenheterna från inköpsverksamheten vid flygförvaltningen — f. n.

den enda av försvarsgrensförvaltningarna, som har en organiserad inköps-

central i enlighet med förvaltningsutredningens förslag — tyder på att man

genom en sådan organisation kan uppnå en synnerligen ekonomisk upp­

handling, fullt jämförbar med och i varje fall icke underlägsen den som

presteras av krigsmaterielverket.

Överbefälhavaren vill i icke ringa grad härleda de friktioner och det

mindre goda samarbete, som upprepade gånger konstaterats i förhållan­

det mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna — även efter det att

försvarsförvaltningarnas samax-betsdelegation trätt i verksamhet — ur orga­

nisatoriska förhållanden, framför allt den omständigheten att specialister

på samma område finns på båda sidorna. Följden har blivit oklara ansvars­

förhållanden och minskad effektivitet. Skarpast har detta framträtt vid

leveranskontroll, vid bearbetning ur produktionsteknisk synpunkt av det

tekniska underlaget till anskaffningar, vid konstruktionsändringar samt

vid utnyttjande av krigsmaterielverkets maskiner och anläggningar för

annan myndighets räkning.

Rådande organisation medför enligt överbefälhavaren dubbelarbete för

tekniska specialister, på vilka tillgången är knapp. Den omfattande skrift­

växlingen mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna i anskaffnings-

ärenden anses verka fördröjande och fördyrande.

Överbefälhavaren påtalar även att kontakten mellan konstruktörer och

tillverkare är bristfällig och anför i detta hänseende.

En allvarlig nackdel med nuvarande organisation, som även framhållits

av 1946 års förvaltningsutredning, är att krigsmaterielverket såsom fristå­

ende ämbetsverk inkopplats mellan konstruktörer och tillverkare. Detta

försvårar den kontakt mellan dessa som är nödvändig både ur utvecklings-

synpunkt och med hänsyn till konstruktionernas anpassning efter tillverk-

ningssynpunkter. Den av anskaffningen mest intresserade parten (försvars-

grensförvaltningen) förlorar möjligheten till effektiv överblick, kontroll

och bevakning av leveranserna, samtidigt som eventuella ändringar blir

svåra att genomföra. Den förståelse för masstillverkningstekniken, som

är nödvändig från konstruktörernas sida, blir även mindre. Detta förhål­

lande kan få olägliga följder, om läget skulle kräva en forcerad tillverk­

ning i samband med beredskapstillstånd eller krig.

Knngl. Maj:ts proposition nr 109.

54

Kungl. May.ls proposition nr 109.

Överbefälhavaren uttalar som sin mening att ledningen av ammunitions-

förrådstjänsten vid armén skulle underlättas om krigsmaterielverkets cen­

tralförråd för ersättningsammunition i likhet med arméns övriga ammuni-

tionsförråd underställs arméförvaltningens tygavdelning. Denna fråga be­

handlas förhållandevis ingående.

I krigsmaterielverkets centralförråd av ammunition förvaras»en stor del

av ersättningsammunitionen för de tre försvarsgrenarna. Denna utgörs

till omkring sjuttiofem procent av arméns ammunition. Arméns ersätt­

ningsammunition fördelas på de olika förråden av överbefälhavaren. Vid

fördelningen av ammunitionen måste hänsyn tas till hur ammunitionen

är fördelad på arméns egna ammunitionsförråd. Uppgifter beträffande för-

rådsläget måste således lämnas av såväl arméförvaltningens tygavdelning

som krigsmaterielverket. Svårigheten härvid är att få samstämmighet mel­

lan dessa uppgifter, bl. a. emedan uppgifterna grundas på den leverans­

kontroll som sker dels av arméförvaltningens tygavdelning, dels av krigs­

materielverket. Svårigheter föreligger även med hänsyn till att xörsändning

av ammunition regelbundet äger rum i viss utsträckning. Då ammunitions-

uppgifterna skall ligga till grund för krigsplanläggningen och tillgången

på ammunition är knapp, är det betydelsefullt att uppgifterna är tillförlit­

liga. Ur denna synpunkt skulle det underlätta arbetet, om all ammunition

förrådshålls och redovisas av en myndighet. Med tillämpning av huvud-

förvaltningsprincipen bör denna myndighet vara arméförvaltningens tyg­

avdelning. Genom att förråden på detta sätt för arméns del skulle komma

att lyda under en myndighet, torde möjligheten bli större att genom ökad

samordning planera och utnyttja förråden på lämpligaste sätt. Det borde

därvid ankomma på överbefälhavaren att liksom tidigare fördela tillgäng­

ligt förrådsutrymme mellan försvarsgrenarna. Således skulle det ur mari­

nens och flygvapnets synpunkt icke inträffa någon principiell förändring i

förhållande till nuvarande system.

Motsvarande synpunkter anförs beträffande de i centralförråden ingå­

ende sammansättningsverkstäderna.

Med utgångspunkt i det förhållandet, att dubbelarbete f. n. förekommer

på materielanskaffningens område, ger överbefälhavaren uttryck åt den

uppfattningen, att krigsmaterielverkets hela nuvarande personal vid verkets

upphörande icke behöver flyttas över till andra myndigheter, varför man

bör kunna räkna med vissa lönebesparingar.

Krigsindustriplaneringen skulle enligt överbefälhavaren främjas, om den

myndighet, som handhar konstruktion och planering i övrigt, även ansvarar

för tillverkningen i krig. Det mellanled, som krigsmaterielverket utgör,

sägs utgöra en hämmande faktor, bl. a. i vad gäller övergång till förenklade

tillverkningsförfaranden, som lämpar sig för krigsindustritillverkning.

Sammanfattningsvis anser sig överbefälhavaren kunna konstatera brister

i nuvarande organisation såväl i ekonomiskt hänseende som ur effektivi­

tetssynpunkt. överbefälhavaren framhåller, att det inom den militära för­

valtningsorganisationen krävs ett intimt samarbete mellan konstruktions-

och inköpspersonal, varför båda personalkategorierna bör finnas i samma

ämbetsverk.

55

Försvarets sjukvårdsstyrelse riktar i fråga om krigsmaterielverkets an-

skaffningsverksamhet erinringar mot de långa leveranstiderna och den

långa tidrymd, som förflyter mellan anskaffningsuppdrag och inköp. Ett

omfattande dubbelarbete, som bl. a. hänför sig till diskussioner om leverans-

villkor m. m., förefinns enligt styrelsen allt fortfarande beträffande huvud­

delen av den sjukvårdsmateriel, som anskaffas av krigsmaterielverket.

Marinförvaltningen framhåller, att olika tydning av bestämmelserna om

krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet förorsakat svåra slitningai

mellan marinförvaltningen och verket. Någon tillfredsställande lösning är

enligt marinförvaltningen ej skönjbar. Vidare påtalas bristande sannåd i

fråga om planeringen av tillverkningen vid krig eller krigsfara av materiel,

som krigsmaterielverket anskaffar för förvaltningens räkning.

Krigsmaterielverket betecknar överbefälhavarens förslag som en tillbaka­

gång till en tidigare tillämpad och efter grundlig utredning för omkring

tio år sedan helt utdömd organisation. Verket fortsätter:

Verket erinrar, att vid andra världskrigets utbrott försvarsgrensförvalt-

ningarna i princip hade den organisation, som nu föreslås. Den visade

sig icke effektiv och måste kompletteras med män från näringslivet, vilka

arbetade inom industrikommission, ammunitionsnämnd etc. Ur dessa for­

hållanden växte krigsmaterielverket fram. Utan tvivel har den kunskap

och erfarenhet, som på det sättet kommit försvaret tillgodo, varit av nytta

för försvarets materielanskaffning. Tillverkningskapaciteter har skapats,

standardisering vuxit fram, rationella tillverkningsmetoder har kommit att

tillämpas varigenom priser reducerats, en bättre krigsindustriplanering

genomförts etc. Det är av största värde för vårt försvar och även för skatte­

betalarna, att ekonomiskt och industriellt tänkande och erfarenhet finns

representerat inom försvarets förvaltning. Sådan erfarenhet måste finnas

och utgör ett värdefullt komplement till den militära kunskapen och bör

kunna berika vederhäftigheten i anslagsäskanden, avtal med industrin etc.

Det är också nödvändigt, att beslutanderätten i ekonomiska och industri­

ella frågor ligger i händerna på härför utbildade, erfarna befattningshavare.

Då nu frågan om försvarets centrala förvaltning på nytt tagits upp, vill

krigsmaterielverket framhålla som sin bestämda mening, att berörda vär­

den, för närvarande till stor del koncentrerade till krigsmaterielverket, bör

tillvaratas. Man bör nu icke riva ned den organisation, som för detta ända­

mål finns, utan i stället bygga vidare så att så mycket som möjligt blir

sammanfört dit för sakkunnig handläggning.

De friktioner, som förekommit, anser verket i stort sett ha berott på att

organiserad kontakt på ett tillräckligt tidigt stadium saknas. En sådan

intim kontakt på tidigt stadium skulle medföra, att projekt, som framkom­

mer, är väl genomdiskuterade under hänsynstagande till såväl militära

som ekonomiska och tekniskt-industriella synpunkter. Detta gäller icke

blott olika långtidsprogram, de stora linjerna för anslagsäskanden, större

konstruktionsprojckt och avtal utan även det administrativa och ekono­

miska handlandet i stort. Samtliga dessa ärenden bör alltså redan från

början vara allsidigt belysta, varigenom ernås att t. ex. arbete icke i onödan

nedläggs på projekt, som enligt för närvarande tillämpat förtal ingssätt

först senare — ur andra synpunkter än förslagsställaren företräder

visar sig olämpliga eller ogenomförbara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningen av försvaret bör sålunda i stort ledas av ett organ med

största möjliga samlade erfarenhet på alla områden av betydelse. Erhålls

ett sådant organ bör även vad detta beslutar vinna största förtroende hos

såväl myndigheter som industri och allmänhet. Verket anser det sålunda

vara ett intresse av främsta ordningen att vid uppbyggande av organisa­

tionen visserligen fasta specialorgan för olika arbetsuppgifter finns men

att dessa specialorgan erhåller ett sådant organisatoriskt samband att de

— trots att de kan komma att representera olika militära eller andra fack-

lntressen — dock utgör en oskiljaktig enhet. Verket anser, att förutsätt­

ningarna för en sådan anordning bör skapas. Detta torde bäst ske genom

ett gemensamt förvaltningsorgan.

Verket erinrar därefter om den som alternativ I betecknade organisation

av tygförvaltningstjänsten, som dryftats av förvaltningsutredningen och

enligt vilken all förvaltning av krigsmateriel skulle koncentreras till ett

för försvaret gemensamt centralt ämbetsverk. Även om — såsom förvalt-

nmgsutredningen funnit — denna organisation lämpar sig mindre väl för

den nuvarande föisvarsordningen, där var och en av de tre försvarsgrens-

cheferna svarar för sin försvarsgrens materielutrustning, ifrågasätter

krigsmatei ielverket dock, om icke tiden nu är mogen att närmare överväga

och utveckla de tankegångar som ligger bakom nämnda alternativ I. Med

hänsyn till den samverkan, som måste finnas i ett modernt krig, torde det

vara lämpligt att ompröva försvarsgrenschefernas ställning. Enligt ett av

verket skisserat förslag bör en med försvarsgrenscheferna jämställd civil

chef jämte honom underställda sakkunniga organ svara för anskaffning

och förvaltning av all materiel. De högsta militära cheferna jämte nyss­

nämnde förvaltningschef bör bilda en försvarets direktion. I fortsättningen

anför verket.

Krigsmaterielverket är övertygat om att utvecklingen förr eller senare

kommer att gå i denna riktning. Det skulle då vara synnerligen olyckligt,

om den första början till ett sådant gemensamt upphandlande verk, som

dock krigsmaterielverket utgör, skulle försvinna på grund av de slitningar,

som i början av dess tillvaro förelegat. Det bör erinras om att försvars-

grensförvaltningarna är frukten av en månghundraårig utveckling, som

langt ifrån alltid varit friktionsfri under det krigsmaterielverket såsom

sadant bestått endast i omkring tio år. För övrigt torde väl icke krigs-

materielverkets avskaffande undanröja de slitningar, som verket ofta varit

i tillfälle att konstatera mellan de olika försvarsgrenarna.

Slutligen dryftas möjligheterna att inom nuvarande organisations ram

på ett tidigt stadium skapa bättre kontakt myndigheterna emellan. En lös­

ning anser verket ligga i att utbygga försvarsförvaltningarnas samarbets-

delegation till en direktion för försvarets förvaltning, inför vilken planer

och projekt kan framläggas på ett tidigt stadium och bli allsidigt disku­

terade, varvid det kollegiala samarbetet inom delegationen enligt verkets

mening bör vara ägnat att skapa större inbördes respekt och förståelse.

Avslutningsvis anför krigsmaterielveiket.

57

Kangl. May.ts proposition nr 109.

Det är givet, att även andra lämpliga lösningar med krigsmaterielverkets

bibehållande kan finnas. Med hänsyn till den korta tid, som statt ämbets­

verket till buds, bär verket endast velat med det anförda framhalla, att

ärendet långt ifrån kan anses tillfyllest utrett. Verket anser darfor, att

under alla omständigheter en principutredning bor tillsattas och att i denna

utredning de industriella synpunkterna bör få stort inflytande. ^ er ket ar

villigt att för sin del acceptera varje förslag som innebär att det ekono­

miska och industriella inflytandet blir säkerställt och att salunda avgoian-

det i sådana frågor icke helt läggs i militära händer.

Den promemoria, som är fogad till krigsmaterielverkets skrivelse, inne­

håller i icke ringa utsträckning detalj erinringar, lör vilka en redogörelse

här icke torde vara påkallad. Vissa upplysningar och synpunkter ar emel­

lertid av mera allmän räckvidd. Sålunda framhålls att det ofta visat sig,

att verket med sin industriella och ekonomiska sakkunskap kunnat uppnå

väsentligt förmånligare priser och rabatter än förvaltningarna. Vidare ut­

talas den uppfattningen att specialisterna på samma område inom verket

och förvaltningarna i största utsträckning har ett mycket gott samarbete.

Huvudförvaltningsprincipen, särskilt om den utvecklas ytterligare, anses

i samma grad som anskaffning genom krigsmaterielverket ägnad att ge

upphov till fördyrande och fördröjande skriftväxling. Det framhålls att

sammanställningen av uppgifter å förrådsläget beträffande ammunition

är en redovisningsteknisk fråga, som ej behöver medföra svårigheter. Ver­

ket understryker, att kostnaderna för verket uppgår till mindre belopp

än normal kassarabatt på anskaffningen, och ifrågasätter om detta ej äi

en låg kostnad för att säkerställa sakkunnig handläggning av de på verket

ankommande ärendena. Det syns verket otänkbart att förvaltningarna

kan uppnå samma effektivitet till lägre kostnad. Slutligen uttalas att ett

visst motsatsförhållande helt naturligt måste komma att råda mellan kon­

struktions- och inköpsverksamhet, även om dessa bägge delar förläggs

till samma ämbetsverk, och att konstruktionsintressena sannolikt kommer

att tillmätas avgörande betydelse, om inköpen skall ske genom forsvars-

grensförvaltningarna.

Den av överbefälhavaren avlämnade tilläggs promemorian innehåller

vissa bemötanden av vad krigsmaterielverket anfört.

Projektet att utbygga försvarsgrensförvaltningarnas samarbetsdelega-

tion till en direktion för försvarets förvaltning bortser enligt överbefälha­

varen från gällande förvaltningsprinciper. Varje förvaltning måste svara

för sitt område och kan icke dela detta ansvar med ett kollegialt organ,

vars övriga medlemmar icke kan överblicka räckvidden och heller inte

behöver dra konsekvenserna av fattade beslut.

Förslaget att tillsätta en principutredning avvisas under hänvisning till

förvaltningsutredningen och under framhållande av att så lång lid för­

flutit efter 1943 års förvaltningsbeslut att tillräckliga erfarenheter vunnits

för att bedöma den då beslutade organisationen.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I anslutning till vad krigsmaterielverket anfört om att verket är villigt

att acceptera varje förslag, som innebär att det ekonomiska och industri­

ella inflytandet säkerställs och sålunda avgörandet i anskaffningsfrågor

icke helt läggs i militära händer, görs följande uttalande.

Verket syns härvid utgå från att förvaltningarna saknar insikt i ekono­

miska och industriella ting och förståelse för därmed sammanhängande

förhållanden. Det får icke förbises, att vid uppdelning av krigsmateriel-

verkets funktioner på förvaltningarna dessa skall tillföras vtterligare

expertis trån krigsmaterielverket. Anskaffningen av krigsmateriel måste

allsidigt bedömas och för att fylla sitt ändamål grundas på såväl övervä­

ganden beträffande de ekonomiska och industriella faktorerna som känne­

dom om materielens användning och funktion.

Det betonas, att vid upphandling av krigsmateriel icke blott industriella

och ekonomiska utan även militärt fackliga synpunkter måste beaktas. En

av huvudanmärkningarna mot krigsmaterielverkets anskaffningsverksam-

het har enligt överbefälhavaren varit att besparingar kommit att ske på

kvalitetens bekostnad.

Enarenheten anses visa, att vid tillämpning av huvudförvaltningsprin-

cipen skriftväxlingen kan avsevärt inskränkas i jämförelse med vad som

är fallet i fråga om krigsmaterielverkets anskaffningar.

Det framhålls, att det i praktiken visat sig förenat med stora svårig­

heter att få rättvisande uppgifter om omfattningen av krigsmaktens totala

ammunitionstillgångar vid en viss tidpunkt på grund av bristande sam­

stämmighet vid redovisning av sådan ammunition, som är under leverans,

revidering eller försändning. På grund härav har kompletterande upp­

gifter från berörda myndigheter måst infordras direkt till försvarsstaben.

De av krigsmaterielverket uttalade farhågorna för att konstruktions-

intressena skulle komma att dominera i förhållande till de ekonomiska

intressena vid inköp genom förvaltningarnas försorg föranleder följande

kommentar.

Det torde vara ställt utom allt tvivel, att ett sådant motståndsförhål-

lande lättare gar att balansera eller upphäva, om verksamheterna förläggs

till samma ämbetsverk. Eftersom medelstilldelningen är begränsad, måste

varje berörd myndighet alltid beakta konstruktions- och inköpssyn-

punkterna i ett sammanhang. Om den ifrågavarande verksamheten för-

läggs till samma ämbetsverk vinner man dessutom, att direkt kontakt kan

erhållas mellan konstruktören-beställaren och industrin.

Chefen för krigsmaterielverket berör i sin skrift vissa speciella mel-

lanhavanden mellan verket och de militära myndigheterna. Härutöver

anför han.

Krigsmaterielverket har i sin skrivelse framfört tvenne alternativa

principförslag beträffande den militära förvaltningsorganisationen, båda

med verkets bibehållande. Det torde väl utan vidare vara helt klart att

den organisation, som fanns vid det senaste krigsutbrottet, var mindre

ändamålsenlig bl. a. på grund av de krav på sakkunnigt inflytande å de

59

ekonomiska, industriella och merkantila områdena, som i samband med

materielanskaffningens oerhörda expansion då icke var tillgodosedda. Detta

underströks särskilt av dåvarande departementschefen vid framstallande

av propositionen om krigsmaterielverkets bildande. Den stora upphand-

lin" av försvarsmateriel, som alltjämt pågår och den planläggning a\ en

mångfaldig dubblering av materieltillverkningen vid krig eller krigsfara, som

fortfarande är aktuell, har gjort det nödvändigt att försvarets förvaltnings­

organisation tillförs verkligt sakkunnigt folk på nämnda områden och att

sålunda den militära och konstruktionstekniska sakkunskapen vid för­

svaret kompletteras med produktions- och affärsmän. Forvaltmngsutred-

nin«en har ansett att sådan sakkunskap skall kunna tillföras de militära

förvaltningarna genom att där inrättas särskilda civila upphandlingsorgan,

men då givetvis på en lägre nivå än om ett särskilt, de militära myndig­

heterna icke underordnat verk, representerar ifrågavarande sakkunskap

inom försvaret. Detta bör enligt förvaltningsutredningen dock kunna kom­

penseras genom att chefen för det föreslagna industnplanenngsverket far

inflytande å de nämnda särskilda organens verksamhet, överbefälhavaren

anser dessa särskilda organ tillfyllest och finner ett sådant civilt inflytande

icke erforderligt. Jag håller bestämt före, att med hänsyn till de oerhorda

anskaffningar det här är fråga om, allt måste göras för att icke blott den

bästa sakkunskapen blir tillförd försvaret utan också och främst att denna

sakkunskap får inflytande på de ekonomiska och industriella avgöranden,

som träffas. Enligt “överbefälhavaren och delvis också enligt förvaltmngs-

utredningens förslag blir detta avgörande lagt i händerna på högre mili­

tärer, som varken utbildats eller har tillräcklig erfarenhet harav. De sär­

skilda upphandlingsorganen blir underställda icke blott en militär avdel­

ningschef utan också en militär förvaltningschef och i sista hand försvars-

grenschefen. Gencm sakkunskap vid val av leverantörer, vid förhandlingar,

granskning av tillverkningarnas uppläggning, val av lämpliga tillverkare

med hänsyn till maskiner och metoder in. m. bör nog 100 miljoner kro­

nor per år f. n. kunna inbesparas. Trots att redan de beslut oia förvalt­

ningsorganisationen, som träffades under kriget, förutsatte såvitt jag

förstår — inrättandet av sådana organ inom förvaltningarna har blott

flygförvaltningen under de år, som sedan dess förflutit, haft ett sådant

organ. Meningen var att den betydande anskaffning, som förvaltningarna

själva skulle ombesörja, skulle handläggas om också icke beslutas av sak­

kunnigt folk. Anskaffning till ett värde av sammanlagt mer än en miljard

kronor har under dessa år handlagts av folk utan utbildning ellei till­

räcklig erfarenhet på det ekonomiska och industriella området och beslu­

tats av folk utan annan utbildning än militära skolor. Detta kan icke

vara riktigt och måste betraktas som synnerligen otillfredsställande icke

minst från skattebetalarnas synpunkt.

Enda sättet alt få det ekonomiska inflytandet säkerställt är att låta

upphandlingarna i möjligaste mån handläggas och beslutas av clt själv­

ständigt verk, för såvitt icke clt gemensamt förvaltningsverk inrattas under

civil sakkunnig ledning på sådant sätt att de militära kraven blir säker­

ställda, såsom

skett

i England efter detta lands erfarenheter av militär

upphandling och tillvcrkningsplanering. Jag föreslår att förutsättningarna

härför skapas och att till dess krigsmaterielverket bibehålls och succes­

sivt utbyggs med sikte på att utformas till ett sådant gemensamt verk,

som i allt fall så småningom blir den enda organisationstorm som slutligt

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

löser förvaltningsfrågan. Även om krigsmaterielverket organiseras bort,

vilket är och ända från tidpunkten för verkets inrättande varit försvars­

grenarnas gemensamma strävan, upphör nämligen därmed icke det rivali­

serande förhållande mellan försvarsgrenarna, som i många hänseenden

återspeglas i de tre förvaltningarnas arbete och ofördelaktigt inverkar på

arbetets effektivitet.

Remissyttranden.

Statskontoret anknyter till sitt yttrande över förvaltningsutredningens

betänkande och erinrar om däri framförda synpunkter beträffande en från

försvarsgrensindelningen fristående tygförvaltningstjänst. Ämbetsverket

fortsätter.

Vid bedömandet av överbefälhavarens nu framlagda förslag må till eu

början konstateras, att endast mycket summariska uppgifter lämnats,

ägnade att belysa de konsekvenser i olika hänseenden, som uppkommer

vid en omorganisation efter i ärendet antydda riktlinjer. Detta gäller ej

minst statsverkets kostnader för den tilltänkta förvaltningsorganisationen.

I detta avseende har endast utsagts, att de sammanlagda avlöningskostna-

derna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter torde komma att

minska. Statskontoret måste bestämt hävda, att — innan ett principbeslut

fattas — en ingående och klarläggande utredning föreligger rörande det

ekonomiska utfallet av den förordade förvaltningsorganisationen. Oavsett

det nu anförda kan statskontoret icke anse, att överbefälhavarens förslag

kan läggas till grund för ett dylikt beslut. Skälen härtill är följande.

Statskontoret har icke funnit anledning frångå sina i utlåtandet den

17 maj 1951 anlagda synpunkter på frågan om organisationen av försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter. I avbidan på en utredning rörande möj-

ligheterna att erhålla en samordnad och från försvarsgrensindelningen

skild tygförvaltningstjänst bör enligt ämbetsverkets uppfattning några

mera genomgripande organisationsändringar icke vidtas beträffande krigs-

materielförsörj ningen. De fördelar av ekonomisk art, som — prin­

cipiellt sett — måste vara förenade med ett anskaffningssystem, vilket i

sig imymmer ett civilt centralt inköpsorgan, lär icke kunna förringas. I

detta sammanhang må jämväl uttalas, att den militära fackutbildningen

näppeligen i någon högre grad kan vara ägnad att tillgodose de fordringar

på ingående förtrogenhet med industriell affärsverksamhet, som måste

ställas på försvarets upphandlande personal. Det syns emellertid å andra

sidan uppenbart, att olägenheter är förknippade med gällande organisa­

tionsform, främst beroende på att tekniska specialister på samma materiel-

slag ansetts behövliga inom såväl krigsmaterielverket som försvarsgrens-

förvaltningarna samt att samarbetet mellan krigsmaterielverket och Övriga

militära förvaltningsorgan icke löpt friktionsfritt. I förstnämnda hänse­

ende har statskontoret svårt att föreställa sig, att icke möjligheter föreligger

att komma till rätta med förekommande dubbelorganisation utan alltför

stora ingrepp i den bestående ordningen. Det torde i sådant syfte kunna

övervägas att beträffande ett visst materielslag undersöka — eventuellt

med anlitandet av utomstående expertis — om icke genom omdisponering

av personalen och dess koncentrering till en myndighet förutsättningar

kan skapas för mera rationella arbetsformer. Med ledning av härigenom

vunna erfarenheter kan dessa undersökningar utsträckas till andraÖmate-

Öl

rielslag, inlill dess alla tänkbara anstalter vidtagits för en eliminering av

dubbelarbetet. Beträffande samarbetet mellan krigsmatenelverket och

Övriga myndigheter må ifrågasättas, om redan nu några mera sakra slut­

satser kan dras rörande verkningarna av de åtgärder, som av Kungl.

Maj:t vidtagits genom beslutet den 28 september 1951 och som för övrigt

kompletterats genom ett beslut så sent som under innevarande år. Det ma

dock uttalas, att från Kungl. Maj:ts sida välgrundade och bestamda krav

lär kunna ställas på att de myndigheter, som har att svara för försvarets

matericlanskaffning, ådagalägger god samarbetsvilja vid fullgörandet av

dem åvilande arbetsuppgifter.

Statens sakrevision ger uttryck åt den uppfattningen att, även om världs-

läget numera icke anses lägga hinder i vägen för en mera genomgripande

omorganisation, omständigheter av sådan betydelse likväl icke har före-

bragts att de kan föranleda sakrevisionen att frångå sina tungt vägande

principiella erinringar i sak mot förvaltningsutredningens förslag om krigs-

matericlanskaffningens återförande till de militära förvaltningsmyndighe­

terna. Det har enligt sakrevisionen icke visats att krigsmaterielanskaff-

ningen härigenom blir bättre utförd ur ekonomiska synpunkter eller att

besparingar i förvaltningskostnaderna av större betydelse kan åvägabringas.

Sakrevisionen förutser att de allvarliga skäl, som på sin tid föranledde

krigsmaterielverkets inrättande, i ett ansträngt läge kommer att göra sig

gällande med stor styrka, ehuru de måhända ej framträder på samma sätt

under rent fredsmässiga förhållanden.

Slitningar mellan de olika myndigheterna får icke inverka på bedöman­

det av organisationen ur principiella och sakliga synpunkter. Sakrevisionen

avråder för en återgång till den ordning på krigsmaterielanskaffningens

område, som gällde vid andra världskrigets utbrott. Även enligt sakrevisio­

nens uppfattning har dock de militära förvaltningarna väsentligt upprus­

tats sedan dess. Sakrevisionen anför vidare.

Såvitt framgår av överbefälhavarens promemoria har försöken att uppnå

ett bättre samarbete genom de 1951 och 1953 lämnade direktiven endast

delvis lyckats. Även sakrevisionen har under sin granskningsverksamhet

kunnat konstatera såväl ett mindre gott samarbete i av sakrevisionen upp­

märksammade fall som bristfälliglieter i handläggningen av anskaffmngs-

ärenden på såväl den ena som den andra sidan. Den omständigheten, att

ett ärende handläggs på ett otillfredsställande sätt av en eller flera tjänste­

män inom civila eller militära förvaltningsmyndigheter, får dock enligt

sakrevisionens mening icke vara utslagsgivande för bedömande av en orga­

nisations ändamålsenlighet. Sakrevisionen vill därför, bland annat med

hänsyn till den korta tid de nya direktiven varit gällande, icke dra den

slutsatsen, att de nuvarande svårigheterna, i den mån de ligger på det

personliga planet, icke kan utjämnas. Sakrevisionen är för sin del icke

heller övertygad om att krigsmaterielverkets slopande framdeles skulle ute­

sluta besvärliga slitningar och omgång mellan de berörda militärförvalt­

ningarna, dä den enligt huvudförvaltningsprincipcn anskaffande myndighe-

ten kommer att inta i stort sett samma ställning i förhållande till den

beställande myndigheten som det nuvarande krigsmaterielverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sakrevisionen upprepar sitt i yttrandet över förvaltningsutredningens

betänkande framförda förslag, att krigsmaterielverkets uppgifter i fråga

om produktionsteknisk granskning och leveranskontroll bör överföras till

militärförvaltningarna, som skulle bära det fulla ansvaret för dessa upp­

gifter.

Ledamoten av sakrevisionen Wistrand har anmält avvikande mening och

i huvudsak anfört.

Frågan om statens inköp av krigsmateriel borde handhas av ett från för-

svarsgrensförvaltningarna fristående organ har allt ifrån krigsmateriel­

verkets tillkomst varit omtvistad och erfarenheterna av krigsmaterielver­

kets behandling av dessa uppgifter har föranlett upprepade klagomål för

byråkratisk försening och bristande kompetens. Det syns mig påtagligt,

att de förväntningar man hyst vid krigsmaterielverkets upprättande icke

blivit infriade. Oavsett vilken uppfattning man principiellt må hysa angå­

ende lämpligheten av att sådan verksamhet handhas av ett fristående verk,

äger man rätt att beteckna den nuvarande ordningen som otillfredsstäl­

lande. Trots en prövotid på tio år har verket icke förmått skaffa sig det

förtroende, det bör äga hos utomstående och främst hos de militära myn­

digheterna. Det syns mig uppenbart, att verket icke kan tillfredsställande

fullgöra sina uppgifter utan gott samarbete med dessa. Huruvida en änd­

ring kan åstadkommas uteslutande genom reformer i krigsmaterielverkets

metoder eller om den kräver en nydaning, som går ut över verkets

existens, är svårt att utan ingående undersökningar taga ställning till. De

resultat, som framlagts av 1946 års militära förvaltningsutredning, och

de synpunkter, åt vilka överbefälhavaren i sin ifrågavarande skrivelse gett

uttryck, kan icke utan vidare åsidosättas och de förtjänar enligt min upp­

fattning Kungl. Maj :ts synnerliga beaktande.

Statens organisationsnämnd erinrar om att nämnden i sitt yttrande över

förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt att krigsmaterielverket ut­

går ur organisationen och att krigsmaterielanskaffningen i dess helhet

uppdras åt försvarsförvaltningarna. Vad som därefter inträffat har icke

rubbat nämndens uppfattning. Det syns nämnden angeläget, att över­

gången till den nya organisationen sker snarast möjligt.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap erinrar likaledes om sitt

yttrande över förvaltningsutredningens betänkande i vilket de olägenheter

närmare berördes, som enligt riksnämndens mening var förknippade med

gällande ordning för krigsmaterielanskaffningen.

Nämnden fortsätter.

Olägenheterna har endast delvis undanröjts efter tillkomsten av kungl.

brevet den 28 september 1951. Beträffande viss materiel, vars anskaffande

alltjämt ankommer på krigsmaterielverket, kan nämnas att riksnämnden

trots upprepade påstötningar hittills fått del av krigsproduktionsbesked

allenast i begränsad omfattning. Detta förhållande medför betydande svå­

righeter för riksnämnden, när det gäller att bedöma belastningen på

industrin och hur tillgängliga tillverkningsresurser skall kunna utnyttjas

på mest ändamålsenliga sätt.

För att man skall kunna komma till rätta med nuvarande olägenheter

63

syns det erforderligt att genomföra en mera omfattande omorganisation.

De beredskapsskäl, som 1951 talade mot en dylik åtgärd, torde ej längie

föreligga. Riksnämnden får därför för sin del förorda, att krigsmateriel-

verkets nuvarande uppgifter överförs på andra organ.

De farhågor, som krigsmaterielverket uttalat, att försvarsgrensförvalt-

ningarna vid handläggning av materielanskaffningsfrågor efter en omorga­

nisation av ifrågasatt slag skulle sakna erforderlig ekonomisk och industri­

ell expertis, är enligt riksnämndens mening överdrivna. Såsom överbefäl­

havaren framhållit omhänderhar försvarsgrensförvaltningarna, oberoende

av krigsmaterielverket, stora upphandlingar till betydande värden, vilka

fordrar bl. a. ekonomisk sakkunskap. Utvecklingen har även medfört, att

tekniska experter efter hand erhållit ökat inflytande inom försvarsgrens­

förvaltningarna, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att förekommande ären­

den i många fall handläggs och föredras av tekniker direkt inför chefen

eller souschefen (avdelningschefen) för vederbörande försvarsgrensförvalt-

ning. Det må vidare beaktas, att det nuvarande samarbetet mellan krigs­

materielverket och försvarsgrensförvaltningarna av de senare fordrar en

omfattande teknisk verksamhet, innan de upphandlingar, som avses ske

genom krigsmaterielverkets försorg, kan äga rum.

Sveriges industriförbund har av remisshandlingarna fått det intrjcket

att samarbetet mellan förvaltningarna, å ena, samt krigsmaterielverket, å

andra sidan, icke fungerar så som är önskvärt. Då uppgift ofta står mot

uppgift, är orsakerna härtill inte lätta att få fram ur det föreliggande

materialet. Några nya synpunkter för organisationsfrågans bedömande

kan dock enligt förbundets mening knappast sägas ha framkommit.

Förbundet anser, att tillskapandet av ammunitionsnämnden och därefter

krigsmaterielverket på sin tid innebar en riktig för att icke säga nödvändig

åtgärd. De militära förvaltningarna var vid denna tid ej rustade för de

stora anskaffningsuppgifterna utan de behövde kompletteras med ett organ,

inom vilket kommersiell och industriell sakkunskap var företrädd. För­

bundet pekar på den organisatoriska och personella förstärkning av för­

valtningarna, som därefter ägt rum. Numera kräver den mycket omfat­

tande anskaffningsverksamhet, som de själva har att ombesörja, tillgång

till kommersiell och industriell sakkunskap. Man kan därför enligt för­

bundets mening icke, när det gäller att bedöma den lämpligaste organisa­

tionsformen, utgå från situationen i början av 1940-talet, utan hänsyn

måste tas till det förändrade läget i fråga om förvaltningarnas organisa­

tion och omfattningen av deras anskaffning.

I anslutning härtill fortsätter förbundet.

Ovissheten om vilken organisationsform som slutligt skall komma att

väljas har säkerligen stört arbetsförhållandena inom förvaltningarna och

förorsakat svårigheter, särskilt inom det i detta hänseende mest utsatta

förvaltningsorganet, krigsmaterielverket. Denna osäkerhet i fråga om fram­

tiden har sannolikt också bidragit till det otillfredsställande samarbetet

mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmaterielverket. Förbundet

anser det därför vara angeläget, att ståndpunkt nu tas till den princip

enligt vilken förvaltningstjänsten skall organiseras på något längre sikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Två olika lösningar syns härvid i första rummet möjliga, nämligen ett

bibehållande av den nuvarande organisationsformen med ett gemensamt

verk — krigsmaterielverket — för anskaffning av materiel, som är av mass-

eller standardkaraktär, eller ett återförande av anskaffningen till de olika

försvarsgrensförvaltningarna under tillämpande av huvudförvaltningsprin-

cipen. Följs den förstnämnda vägen, torde det vara nödvändigt att när­

mare överväga behandlingen av de produktionstekniska frågorna och kon­

trollen samt möjligheterna att befordra en förbättrad kontakt mellan kon­

struktörer och leverantörer i syfte att i görlig mån undvika dubbelarbete

och förbättra samarbetet. De hittillsvarande erfarenheterna, sådana de

redovisas i nu föreliggande utredningsmaterial, ger emellertid ett starkt

intryck av att föga är att vinna med att ånyo göra ett försök att bibehålla

den nuvarande organisationen med krigsmaterielverket som inköpsorgan

åt förvaltningarna av materiel av mass- och standardkaraktär, även om

ytterligare åtgärder i syfte att förbättra samarbetet vidtas.

En ytterligare möjlighet är att upptaga 1946 års förvaltningsutrednings

tanke att sammanföra hela förvaltningstjänsten till ett centralt organ,

vilket skulle överta krigsmaterielverkets och de militära förvaltningarnas

uppgifter. En sådan lösning torde emellertid för närvarande sakna aktu­

alitet redan med hänsyn till den genomgripande förändring av nuvarande

försvarsordning, som en sådan organisationsform förutsätter. I denna

situation har förbundet, med hänsyn till att förvaltningarna numera är

avsevärt bättre rustade för anskaffning av krigsmateriel än vid tidpunkten

för krigsmaterielverkets tillkomst och då möjligheter bör föreligga att ytter­

ligare förstärka förvaltningarnas ekonomiska och industriella sakkunskap,

funnit sig böra förorda att en omorganisation av den centrala militära för­

valtningen sker i huvudsak enligt överbefälhavarens förslag.

Förbundet uttalar sitt beklagande av att tanken bakom krigsmateriel­

verkets tillkomst — en centraliserad anskaffning av materiel av mass-

och standardkaraktär, främst ammunition — icke kunnat förverkligas så

som var avsett. Det syns icke förbundet uteslutet att det i ett skärpt läge

skulle visa sig ändamålsenligt att ånyo sammanföra sådan anskaffning till

ett självständigt organ. Förbundet betonar vikten av att de förvaltningar,

som skall överta krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet, erhåller en

sådan organisation, att industriell och kommersiell sakkunskap får möj­

lighet att göra sina synpunkter gällande på ett högt plan såväl i vad avser

den mera långsiktiga planläggningen av materielanskaffningen som prin­

ciperna för den direkta upphandlingsverksamheten.

Överbefälhavaren har yttrat sig över chefens för krigsmaterielverket

skrivelse. Med anledning av det däri gjorda uttalandet om att etthundra

miljoner kronor årligen f. n. nog bör kunna inbesparas vid materielanskaff­

ningen anför överbefälhavaren.

För att i någon mån belysa frågan redovisas här hur materielanskaff-

ningsanslagen inom försvaret är disponerade för budgetåret 1953/54. Dessa

anslag uppgår sammanlagt till cirka 900 miljoner kronor. Härav anskaffas

materiel för cirka 180 miljoner kronor av krigsmaterielverket självt medan

350 miljoner kronor är avsedda för anskaffning av flygmateriel. Sistnämnda

Kungl. May.ts proposition nr 109.

65

belopp torde böra frånräknas, eftersom detta till sin huvuddel inryms

i det särskilda, av Kungl. Maj:t godkända avtal, som träffats med SAAB.

Återstår 370 miljoner kronor, vilken summa även innefattar materiel som

bestäils direkt vid försvarets fabriksverk liksom materiel från utlandet.

Värdet härav överstiger 100 miljoner kronor. Möjligheten att på angiven

upphandlingsvolym kunna göra inbesparingar på omkring 100 miljoner

kronor genom en ökad effektivisering av upphandlingsverksamheten torde

kräva en betydligt mera ingående belysning än den som framlagts i

skrivelsen.

Närmast med anledning av att chefen för krigsmaterielverket åberopat

den i Storbritannien tillämpade ordningen för krigsmaterielanskaffning,

har under hand från försvarsstaben överlämnats en promemoria angående

krigsmaterielanskaffningens organisation i Storbritannien och Amerikas

Förenta Stater. Till översikten över det brittiska systemet, enligt vilket ett

försörjningsministerium med vissa undantag omhänderhar all anskaffning

av krigsmateriel, har fogats följande kommentarer.

En blick på den brittiska organisationen kan möjligen leda till den

reflexionen att man även i Sverige borde koncentrera krigsmaterielanskaff-

ningen till ett från de militära förvaltningarna fristående verk d. v. s.

krigsmaterielverket, som närmast svarar mot det brittiska försörj nings-

ministeriet.

Emellertid torde ett beaktande av de grundläggande skiljaktigheter, som

finns mellan de båda organisationssystemen, närmast leda till motsatt

resultat. De viktigaste skiljaktigheterna torde vara:

1. Försörj ningsministeriet är så organiserat att representanter för för­

svarsgrenarna inom alla instanser är knutna till ministeriet.

2. Försörj ningsministeriet är direkt underställt den myndighet, för-

svarsministeriet, som fullgör de uppgifter vilka i Sverige faller på för­

svarsstaben i vad gäller högsta ledningen av underhållstjänsten, krigspro-

duktion in. m.

3. I den brittiska organisationen är de »centrala» förvaltningsmyndig­

heterna inlemmade i ministeriet. De ansvariga politikerna utövar sålunda

direkt ledningen inom sina respektive områden. Politikerna och fackmän­

nen är sammanknutna inom organisationen på ett i grund olika sätt mot

vad fallet är i Sverige, där sedan äldsta tid de centrala förvaltningarna

intar eu självständig ställning.

Det torde därför kunna sägas att eu organisation som den brittiska med

en särskild krigsmaterielanskaffande myndighet kan fungera därför att,

dels det militära fackmannainflytandet är garanterat inom myndigheten,

dels den anskaffande myndigheten är direkt underställd det »militära»

organ som svarar för underhållstjänstens högsta ledning, dels slutligen

cheferna för de berörda myndigheterna är medlemmar av samma regering,

varigenom samarbetet är garanterat av den gemensamma politiska led­

ningen. I Sverige är icke dessa omständigheter för handen.

b. Inrättande av en försvarets industriplancring.

I samband med överbefälhavarens förslag om indragning av krigs-

materielverket har frågan om inrättande av eu försvarets industriplanering

ånyo tagits upp till kortfattad behandling.

5—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

överbefälhavaren avstyrker en dylik åtgärd ock anför till stöd härför.

Enligt förvaltningsutredningens förslag skulle det nya ämbetsverket, för­

svarets industriplanering, lyda under överbefälhavaren. Vissa av de arbets­

uppgifter, som enligt förslaget ålagts detta verk, är av sådan art och hör

så nära samman med förvaltningstjänsten i övrigt, att de bör handläggas

av förvaltningarna. De arbetsuppgifter, som skulle komma att åvila

industriplaneringen, skulle i viss utsträckning även bestå i att förse för­

valtningarna med informationer m. in. Ett organ med ovannämnda upp­

gifter bör icke lyda direkt under överbefälhavaren. Endast sådana arbets-

uppgifter, som ur beredskapssynpunkt och vid uppgörandet av krigsin­

dustriplaner m. m. kräver samordning av högsta militära instans, bör åvila

överbefälhavaren. Med anledning härav avstyrks, att en försvarets in­

dustriplanering inrättas. De arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutred-

ningen skall åvila denna, bör fördelas på andra myndigheter inom krigs­

makten.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd erinrar att nämnden i sitt yttrande över

förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt förslaget om inrättande av

det nya ämbetsverket. Nämnden förklarar emellertid sig numera icke ha

något att erinra mot att verket i fråga icke kommer till stånd under förut­

sättning att den centrala sammanhållning, som är nödvändig i fråga om

flertalet av de verksamhetsgrenar, som förvaltningsutredningen avsett skola

falla under försvarets industriplanering, icke äventyras. Denna samman­

hållning bör enligt nämnden kunna säkerställas, om försvarsstabens kvar-

termästaravdelning i enlighet med överbefälhavarens förslag åläggs vissa

hithörande uppgifter.

I övrigt har frågan om försvarets industriplanering ej närmare berörts

av remissmyndigheterna.

c. Fördelningen av krigsmaterielverkets nuvarande arbetsuppgifter på andra myn-

digheter.

Under förutsättning att krigsmaterielverket avvecklas och försvarets

industriplanering icke kommer till stånd måste ställning tas till en rad

spörsmål om fördelningen av dels krigsmaterielverkets nuvarande upp­

gifter dels vissa sammanhållande funktioner, som avsetts skola ankomma

på industriplaneringen. Den viktigaste frågan, vilken helt naturligt domi­

nerat meningsbrytningarna kring krigsmaterielverkets fortsatta bestånd,

är krigsmaterielanskaffningen. Om krigsmaterielverket upphör får den lös­

ningen anses självklar att verkets anskaffningsverksamhet övertas av för-

svarsförvaltningarna efter erforderlig personalförstärkning och under iakt­

tagande och utveckling av huvudförvaltningsprincipen. På denna punkt

råder inga meningsskiljaktigheter. Särskild uppmärksamhet påkallar dock

vissa speciella anskaffningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket,

nämligen upphandling av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den

som för statsförvaltningen i övrigt enligt SFS 850/45 skall ombesörjas av

67

*

generalpoststyrelsen, samt upphandlingen av kontorsinventai'ier (möblei,

kassaskåp, armatur, gardiner, mattor m. m.) för hela statsförvaltningen

(SFS 18/50 och 22/50). Upphandlingen av kontorsmateriel har icke berörts i

1953 års utredning i annan mån än att försvarets civilförvaltning eiinrat

om att detta spörsmål måste tas under övervägande. Generalpoststjrel-

sen har emellertid i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande

förklarat sig villig att i enlighet med utredningens förslag handha ifråga­

varande anskaffning även för försvaret. Beträffande upphandlingen av

kontorsinventarier anför lcrigsmaterielverket.

Slutligen får verket erinra att verket även har andra viktiga arbetsupp­

gifter, som ej alls berörs i överbefälhavarens promemoria. Dit hör bl. a.

de inköp av möbler, textilier m. m. för hela statsförvaltningen, som verket

ombesörjer och där avsevärda belopp årligen inbesparas genom central

handläggning av dessa ärenden. Denna del av verksamheten har under

senare år vuxit betydligt och bör i statens ekonomiska intresse ytterligare

utvecklas.

I överbefälhavarens tilläggspromemoria erinras om förvaltningsutred­

ningens förslag, enligt vilket denna verksamhet skall överföras till försvars-

förvaltningarna med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen.

1 detta sammanhang torde en skrivelse från statens sakrevision den 14

december 1953 böra beröras. Sakrevisionen erinrar i denna skrivelse om

vissa speciella anskaffningsuppdrag som åvilar krigsmaterielverket och an­

för härom.

Under sin hittillsvarande verksamhet har statens sakrevision sökt, att

där så varit lämpligt, koncentrera upphandlingar till myndighet, som

redan haft större anskaffningar av de ifrågakommande varuslagen. För­

utom anknytningar i enskilda fall till träffade överenskommelser eller

tillfälliga anskaffningar efter särskild framställning härom har mera regel­

bundet återkommande anskaffningsuppdrag in. in. i olika sammanhang hän­

förts till krigsmaterielverket. Utom upphandlingen av kontorsinventaner

upphandlar sålunda krigsmaterielverket glödlampor för alla statliga verk

och myndigheter med undantag för postverket, televerket, \attenfalls-

verket och statens järnvägar samt några till sistnämnda myndigheters

centralavtal anknutna myndigheter. Jämväl upphandlingen av tvätt- och

rengöringsmedel samt husbyggnadsfärger för de statliga, sjukhusens del

sker genom krigsmaterielverket. I båda dessa upphandlingsfall äger an­

skaffningen rum för de civila myndigheterna samtidigt med anskaffning

för de militära och avser årsbehov med avropsköp. Även upphandlingen

av gasskyddsmateriel för civilförsvaret skall enligt Kungl. Maj :ts beslut

den 16 juli 1943 ske genom krigsmaterielverkets försorg. Krigsmateriel­

verket har ock enligt Kungl. Maj :ts beslut den 26 september 1947 att

träffa avtal om leverans av tvätt- och rengöringsmedel till statliga verk

och myndigheter i Stockholm. Härjämte aligger det verket enligt kungö­

relsen den 14 juni 1946, nr 334, all utöva förmedlingsverksamhet till främ­

jande av ett ekonomiskt utnyttjande av statsmyndigheterna tillhörig teknisk

materiel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

68

Sakrevisionen hävdar, att det är av väsentlig ekonomisk betydelse, att

ifrågakommande huvudförvaltningsmyndighet efter krigsmaterielverkets

indragning övertar de uppgifter, som enligt vad sakrevisionen anfört an­

kommer på krigsmaterielverket. I detta syfte anses vederbörande huvud­

förvaltningsmyndigheter böra instruktionsmässigt åläggas att efter upp­

drag av Kungl. Maj:t eller i den mån det kan ske utan åsidosättande av-

försvarets intressen, efter överenskommelse med statlig myndighet, som

icke tillhör försvaret, ombesörja anskaffning för sådan myndighets räkning-

av materiel likartade med den, vilken det åligger verket att anskaffa för

försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av' myndigheter

anlitade leverantörer. De arbetsuppgifter, som härigenom kan komma att

åläggas huvudförvaltningsmyndigheterna, är enligt sakrevisionens uppfati-

ning i allmänhet icke av' den art, att förvaltningarnas personalbehov' på­

verkas därav.

I det följande lämnas en redogörelse för de synpunkter som framkommit

beträffande fördelningen av övriga i och för sig betydelsefulla på krigs­

materielverket ankommande arbetsuppgifter. Därvid kommer varje upp­

gift att behandlas i ett sammanhang.

1) KRIGSINDUSTRIPLANERINGEN.

Krigsindustriplaneringen beträffande krigsmateriel handhas av den myn­

dighet, som ombesörjer upphandling och leveranskontroll, och är alltså upp­

delad mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. I dessa

frågor har överbefälhavaren direktivrätt, varjämte han avgör bl. a. priori-

tetsfrågor. Avvägningen i stort mellan försvarets, andra statliga verksam­

hetsområdens och folkförsörjningens behov ankommer på riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap.

Överbefälhavaren utgår från att försvarsförvaltningarna skall handha

krigsindustriplaneringen beträffande materiel, vars anskaffning övertas

från krigsmaterielverket. Eftersom en väl planlagd fredsproduktion utgör

den bästa grunden för krigsproduktionen, avser överbefälhavaren att lik­

som hittills i erforderlig omfattning bedriva leveransuppföljning samt

följa och påverka frågor rörande krigsmaterielens utveckling i en med hän­

syn till krigsberedskapen avpassad omfattning. En särskild industridetalj

bör enligt överbefälhavaren inrättas inom försvarsstabens kvartermästar-

avdelning. För denna bör två å tre befattningar tillkomma.

Överbefälhavaren anser att riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­

skap skall överta förandet av krigsmaterielverkets maskinregister.

Krigsmaterielverket berör förslaget om inrättande av en industridetalj

inom försvarsstaben. I detta hänseende anföres bl. a.

överbefälhavaren motiverar sitt avstyrkande beträffande försvarets

industriplanering med att dess arbetsuppgifter i viss utsträckning skulle

vara av servicekaraktär i förhållande till förvaltningarna och av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

69

anledning icke borde åvila ett direkt under överbefälhavaren lydande organ.

Icke desto mindre föreslås att en industridetalj inrättas vid försvarsstabens

kvartermästaravdelning. Denna detalj kan icke undgå att få uppgifter

av servicekaraktär. Oavsett detta inå framhållas att ett utbyggande av

denna industridetalj lätt kan få till följd att den försvarsgrensförvaltning,

som har att ombesörja krigsindustriplaneringen på visst område och varest

den största sakkunskapen på området måste finnas, får motta direktiv

rörande själva planläggningen av tillverkningen från ett organ med väsent­

ligt mindre sakkunskap på området.

Remissyttranden.

Statskontoret avstyrker att en industridetalj inrättas bl. a. under fram­

hållande av överbefälhavarens övriga maktpåliggande uppgifter, som kom­

mer det att framstå som mindre välbetänkt att han i större utsträckning

skall leda krigsindustriplaneringen.

Statens organisationsnämnd anser, att överbefälhavaren bör utöva en

långt gående samordnande och övervakande verksamhet beträffande krigs­

industriplaneringen och ifrågasätter om icke — förutom att industridetaljen

inrättas -— en person med erkänd erfarenhet och skicklighet på det industri­

ella området bör ställas till överbefälhavarens förfogande för att vid be­

hov vara rådgivare i dylika frågor.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uppehåller sig förhål­

landevis utförligt vid förevarande spörsmål. Nämnden uttalar som sin

mening att överbefälhavaren genom den föreslagna industridetaljen torde

komma att tillförsäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig över­

blick över planläggningen på krigsmaterielförsörjningens område. Denna

planläggning måste dock inordnas i ett större sammanhang. Till belysande

härav återger nämnden vissa avsnitt ur sitt yttrande över förvaltningsut-

redningens betänkande. Dessa avsnitt har tidigare refererats.

Riksnämnden framhåller, att ett intimt samarbete måste etableras mellan

överbefälhavaren, försvarsförvaltningarna och riksnämnden för att de an­

givna synpunkterna skall bli beaktade i erforderlig grad. I enlighet med

vad som förutsätts i riksnämndens instruktion bör riksnämnden och be­

rörda myndigheter träffa närmare överenskommelse om detaljregleringen

av detta samarbete.

Riksnämnden förklarar sig beredd att överta maskinregistret över den

svenska industrin och med ledning därav lämna anvisningar till de krigs-

industriplanläggande myndigheterna om lämpliga industriföretag.

2) STANDARD1SERINGSFRÅGOR.

överbefälhavaren finner, att krigsmaterielverkets uppgift att vara sam­

manhållande organ för standardisering av för försvaret gemensam materiel

bör handhas av försvarets standardiseringsdelegation. Då dessa frågor kan

vara av största ekonomiska betydelse för riksförsvaret bör även riksnämn-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den för ekonomisk försvarsberedskap vara representerad i delegationen,

som nu består av representanter för vissa försvarsmyndigheter och Sveriges

standardiseringskommission. Även forskningsanstalten bör enligt överbe­

fälhavarens mening vara företrädd med hänsyn till det standardiserings-

arbete som anstalten utför på teleteknikens område. Delegationen har be­

hov av ett arbetande sekretariat, som anses lämpligen kunna inordnas i flyg­

förvaltningen, i vilken ingår försvarets klassifikationscentral. Med anled­

ning av framförda förslag om sekretariatets anslutning till annan myndig­

het framhåller emellertid överbefälhavaren, att denna fråga närmast är

av formell natur.

Remissyttranden.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har förklarat sig beredd

att utse representant i standardiseringsdelegationen.

3) MÄTDON OCH KONTROLLMETODIK.

Förvaltningsutredningen föreslog att tillverkning och förvaltning av

mätdon samt frågor om kontrollmetodik skulle förläggas till försvarets

industriplanering.

Överbefälhavaren förordar, att frågor rörande kontrollmetodik handläggs

av försvarsgrensförvaltningarna med en teknisk delegation som samord­

nande organ. I denna bör även fabriksstyrelsen vara företrädd.

Mätdon bör enligt överbefälhavaren anskaffas och förrådshållas av den

huvudförvaltning, som anskaffar den materiel, för vilken mätdonen avses.

Sådana mätdon, som avser krigsmateriel, vilken tillverkas inom försvarets

fabriksverk, bör övertas av fabriksstyrelsen. Erforderligt samarbete tryg­

gas genom den tekniska delegationen för kontrollmetodik.

Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att fullgöra ifråga­

varande uppgift.

Krigsmaterielverket finner det vara av största vikt ur såväl ekonomiska

synpunkter som med hänsyn till standardiseringen att ej blott konstruk­

tion utan även anskaffning, kontroll och förrådshållning av mätdon sker

centralt av en myndighet och ej delas upp på flera.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd tillstyrker överbefälhavarens förslag. Nämn­

den anser det nuvarande mätdonslaboratoriet i krigsmaterielverket böra

anslutas till arméförvaltningen, eftersom huvuddelen av de mätdon, som

i fred bör anskaffas centralt, avser materiel (ammunition) som skall an­

skaffas av denna förvaltning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillstyrker likaledes över­

befälhavarens förslag.

71

Sveriges industriförbund framhåller, att krigsmaterielverkets mätdons-

detalj åtnjuter gott anseende och finner det tveksamt, om det är lämpligt

att dela upp denna organisation på förvaltningarna. Det bör övervägas att

även i fortsättningen bibehålla detaljen som en enhet och förlägga den till

en speciell till försvarsstabens industridetalj ansluten arbetsgrupp, som

bör överta även vissa andra av krigsmaterielverkets uppgifter.

4; PATENTFRÅGOR.

Överbefälhavaren förordar att krigsmaterielverkets uppgifter som för­

svarets patentorgan övertas av försvarets forskningsanstalt, vilken ar ett

från förvaltningarna fristående organ, som genom sin verksamhet har in­

tim kontakt med dylika ärenden. Det framhålls dock att andra lösningar

är tänkbara.

Marinförvaltningen drar i tvivelsmål, om forskningsanstalten är den

lämpligaste instansen för patentärenden, som i avsevärd grad är dels

militära, dels administrativa och juridiska. Förvaltningen ifrågasätter om

det inte är mest ändamålsenligt att förlägga dessa ärenden till en militär

arbetsgrupp (militärassistent) ansluten till patent- och registreringsverket.

Krigsmaterielverket anför i denna fråga.

För handläggning av patentavtal och överenskommelser med uppfinnare

erfordras förutom rent teknisk sakkunskap även merkantil och juridisk

sådan med hänsyn till de förhandlingar, som måste föras med uppfinnarna.

För den skull ifrågasätts lämpligheten av att överföra patentverksamheten

till ett så speciellt organ som forskningsanstalten. För övrigt har erfaren­

heten gett mycket starka belägg för att frågor om ersättning till uppfinnare

—- vilka som regel är anställda vid forskningsanstalten eller förvalt­

ningarna — bör handläggas av annan myndighet än den till vilken uppfin­

naren är bunden.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd framhåller att det organ, som skall handha

patentfrågorna, skall vara ett serviceorgan åt förvaltningarna. Nämnden

anser det därför icke ändamålsenligt, att organet ansluts till forsknings­

anstalten, som icke är avsedd eller organiserad för handläggning av förvalt­

ningsärenden. I stället bör det anslutas till någon av försvarsgrensförvalt-

ningarna, förslagsvis flygförvaltningen.

Sveriges industriförbund anser det böra övervägas att förlägga patent­

frågorna till samma organ som förbundet ifrågasatt beträffande mätdon

och kontrollmetodik, nämligen en till försvarsstabens industridetalj knuten

speciell arbetsgrupp.

5) SKUGGFABRIKER OCH MASKINER.

överbefälhavaren föreslår att av krigsmaterielverket förvaltade s. k.

skuggfabriker och till industrin utlånade maskiner bör övertas av fabriks­

verket och utvecklar sina synpunkter sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

72

Enligt gällande instruktion för försvarets fabriksverk åligger det för­

svarets fabriksstyrelse, att, därest ej annat av Kungl. Maj:t föreskrivs, i

sina räkenskaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten till­

höriga industriella anläggningar ävensom, i den mån så av Kungl. Maj:t

bestäms, andra statliga kapitaltillgångar. — Härmed avses bl. a. krigs­

materielverkets skugglabriker och till industrin utlånade maskiner. Dessa

skuggfabriker och maskiner m. m. är i huvudsak avsedda för tillverkning

av ammunition och vapenmateriel. Eftersom fabriksstyrelsen genom sin

verksamhet är väl förtrogen med dylika maskiner och tillverkningar och

krigsmaterielverkets maskinlond redan nu redovisas av styrelsen, bör med

stöd av ovanstående bestämmelse i styrelsens instruktion såväl skugg­

fabrikerna som krigsmaterielverkets maskiner i övrigt omhändertas av

fabriksstyrelsen. Genom lämplig planering skapas möjligheter att minska

ränteförlusterna för dessa anläggningar under fredstid genom att de ut-

nåttjas föi fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. De merkostnader,

som kommer att belasta fabriksstyrelsen, bör redovisas vid sidan om dess

affärsdrivande verksamhet, förslagsvis under anslaget »Bestridande av

beredskapskostnader vid försvarets fabriksverk».

Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att överta denna

uPP§ift» under framkallande likväl av att den avviker från de uppgifter,

som styrelsen i egenskap av affärsdrivande verk i övrigt har sig anför­

trodda.

Krigsmaterielverket motsätter sig förslaget med följande motivering.

Fabriksstyrelsen är ett affärsdrivande verk, som tillverkar i konkurrens

med den privata industrin. Uppslaget att fabriksstyrelsen skall uthyra

maskiner till sina konkurrenter kan näppeligen vara genomtänkt utan

förefaller fullständigt verklighetsfrämmande. Ett sådant arrangemang

skulle omedelbart leda till motsättningar mellan uthyrare och förhyrare

och härigenom skulle fabriksstyrelsen få en aldrig avsedd ställning i för­

hållande till den Övriga industrin. Fabriksstyrelsen skall vara självständig

i förhållande till sina konkurrenter och icke kunna utöva inflytande på

dessa. Detta har ju också varit den ursprungliga avsikten, då fabrikssty-

i elsen inrättades som ett affärsdrivande verk. Det förklaras att genom

lämplig planering av verkets skuggfabriker möjligheter skapas att få dessa

anläggningar räntebärande under fredstid genom att utnyttja dem för

fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. Härtill må erinras att skugg­

fabrikerna utgör en kapacitetsreserv, som icke kan utnyttjas ekonomiskt

vid normal tillverkning. De är inrättade såsom ett led i krigsindustriplane­

ringen och bör givetvis vara underställda den direkt planerande myndig­

heten. Vidare är skuggfabrikerna byggda för drift genom enskilda företag

och törlagda antingen i anslutning till dessas fabriker eller på avsides be­

lägna platser. Hade det varit möjligt att i fredstid göra anläggningarna

räntebärande, skulle detta givetvis för länge sedan ha skett genom de en­

skilda företagen. Igångsättning av skuggfabrikerna skulle endast medföra

avsevärda merkostnader.

Remissyttranden.

Statskontoret framhåller att det med hänsyn till fabriksstyrelsens egen­

skap av affärsdrivande verk är mindre lämpligt att styrelsen övertar här

ifrågavarande uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

73

Sveriges industriförbund motsätter sig bestämt den av överbefälhavaren

föreslagna anordningen, som förutses komma att leda till motsattmngai

och svårigheter. Det kan enligt förbundets mening icke accepteras att

fabriksverket, som är ett affärsdrivande verk och i princip skall vara

jämställt med den privata industrin och på likställd grund konkurrera

med den, på denna väg får inblick i sina konkurrenters produktionsförhål­

landen. Förbundet föreslår i stället att ifrågavarande skuggfabnker och

maskiner övertas av arméförvaltningen eller av den utav förbundet före­

slagna speciella arbetsgruppen vid försvarsstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

IVytt förslag från försvarsstaben.

Med anledning av invändningarna mot fabriksstyrelsens övertagande av

maskiner och skuggfabriker har i en särskild promemoria från försvars­

staben följande alternativa lösning av frågan skisserats.

Envar huvudförvaltningsmyndighet övertar den del av krigsmateriel-

verkets maskinpark, som faller inom myndighetens anskaffningsområde.

Som krigsindustriplanläggande myndighet åligger det huvudforvalt-

ningsmyndigheten att inom sitt område svara för underhåll, omsättning,

placering och utnyttjande av maskinparken.

Årskostnader och engångskostnader för industriell krigsberedskap äskas

av varje huvudförvaltningsmyndighet för sig i samråd med försvarsstaben

och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. För den gemensamma

planläggningen på detta område inrättas eu delegation för krigsindustri­

planläggning mellan förvaltningsmyndigheterna (dessas centralplane­

ringar), försvarsstaben och riksnämnden.

Av praktiska skäl redovisas maskinfonden även i fortsättningen på för­

svarets fabriksfond. Särskilda delfonder inrättas för de olika huvudfor-

valtande myndigheterna.

Arméförvaltningens tygavdelnings skrivelse den 14 december 1953 angaende förvalt­

ningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskinet.

1 skrivelse den 30 oktober 1953 anmodade jag arméförvaltningen att

senast den 15 december 1953 efter samråd med berörda förvaltningar in­

komma med yttrande, huruvida armétygförvaltningen lämpligen kan och

bör överta förvaltningen av samtliga krigsmaterielverkets skuggfabnkei

och till industrin utlånade maskiner lör krigsmaterieltillveikning.

Den 14 december 1953 har arméförvaltningens tygavdelning efter sam­

råd med försvarets fabriksstyrelse, marinförvaltningen och flygförvalt­

ningen avgett sålunda begärt förslag.

Beträffande skuggfabrikerna anför tygavdelningen bland annat.

Enligt Kungl. Maj :ts proposition angående bildandet av försvarets

fabriksfond (nr 75/1944) är skuggfabriker en sammanfattande benämning

»å kapitaltillgångar, vilka utgörs av andra staten tillhöriga anläggningar

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

inom krigsmaterielverkets anskaffningsområde än fabriksstyrelsen under­

ställda fabriker och anstalter och vilka är avsedda att för försvarets räk­

ning utnyttjas i drift vid privata företag». Emellertid har benämningen

skuggfabriker kommit att tillämpas även på privatägda anläggningar, i

vilka staten på olika sätt investerat medel för alt säkerställa viss tillverk­

ningskapacitet för försvarets behov. Sålunda ingår i krigsmaterielverkets

förteckning över avtal angående skuggfabriker 15 st. privatägda anlägg­

ningar och 12 st., som ägs av staten, av vilka i huvudsak endast de senare

ingår i försvarets fabriksfond.

I samtliga tall — utom ett — har emellan krigsmaterielverket och privata

företag upprättats kontrakt, som innehåller bestämmelser om anläggnin­

garnas användning i samband med krigsmaterieltillverkning, underhåll av

byggnader och kontroll därav, villkor och hyresersättning, därest lokalerna

utnyttjas för andra ändamål av företaget.

För underhåll av byggnaderna utan eller mot ersättning svarar det pri­

vata företag, med vilket kontrakt upprättats. Expertis för tillsyn av bygg­

nadernas skötsel och underhåll har i regel erhållits av fabriksstyrelsen på

uppdrag av krigsmaterielverket. Undantag från övriga skuggfabriker bildar

en berganläggning för tillverkning av spårljusgranater, med vilken kon­

trakt angående denna tillverkning ej upprättats med något privat företag.

Anläggningen är för närvarande uthyrd till privat företag för sammansätt­

ning av ammunition.

Tygavdelningen framhåller vidare, att kapitalinvesteringarna i skugg-

fabrikei har tillkommit för att tillgodose försvarsgrenarnas, huvudsak­

ligen arméns behov av ammunitionstillverkning och att huvuddelen av in­

vesteringarna avser anläggningar för tillverkning av nitrocellulosakrut.

Visst mindre belopp har investerats i anläggningar för laddning av flyg­

bomber. Dessa anläggningar är emellertid enligt uppgift av flygförvalt­

ningen numera icke erforderliga för sitt ändamål, varför de utnyttjas av

krigsmaterielverket som förråd.

Med hänsyn till att planläggningen av ifrågavarande ammunitionstill­

verkning enligt huvudförvaltningsprincipen framdeles kommer att åvila

armétygförvaltningen, tinns enligt tygavdelningens åsikt ingen anledning

att uppdela skuggfabrikerna på olika förvaltningar, utan de bör samman­

hållas under armétygförvaltningens ledning.

Beträffande skuggfabrikernas redovisning föreslår tygavdelningen, att

i princip ingen ändring görs utan att fabrikernas kapitaltillgångar alltjämt

redovisas av fabriksstyrelsen, vilken i samma ordning som hittills efter

överenskommelse med armétygförvaltningen bör ombesörja underhåll och

skötsel av byggnaderna. De s. k. dimsyreanläggningarna, som är inrymda

i krigsmaterielverkets, av tortifikationsförvaltningen förvaltade bergan­

läggningar, anses dock böra överföras till försvarets fastighetsfond, befäst­

ningars delfond.

Tygavdelningen har berett fortifikationsförvaltningen tillfälle att yttra

sig över föreliggande förslag beträffande skuggfabrikerna. I sitt yttrande

anför fortifikationslörvaltningen, att enligt ämbetsverkets uppfattning de

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

anläggningar, varom här är fråga, principiellt bör redovisas å armens respek­

tive befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hansyn till att

fortifikationsförvaltningen inom en snar framtid väntar att ändrad regiona

och lokal fastighetsförvaltning skall genomföras och detta anses komma

att medföra betydande påfrestningar för ämbetsverket, vill emellertid för­

valtningen icke nu motsätta sig tygavdelningens förslag angående skugg-

fabrikernas redovisning. Sedan den nya organisationen genomförts, bor

emellertid frågan om de under den blivande armétygförvaltmngen sorte­

rande skuggfabrikernas redovisning tas upp till slutlig provning.

I fråga om de maskiner,om vilka det här rör sig, anför tygavdelningen.

Vad beträffar krigsmaterielverkets maskiner (motsvarande) ar dessa

uppställda vid statliga eller privata tillverkare, i skuggfabnker ellei för

varade i förråd. Även beträffande maskinerna galler att de anskaffats för

ammunitionstillverkning. Den ojämförligt största delen

av inasl^uieL

för tillverkning av ammunitionseffekter (utom krut) antingen i i

svarets fabriksverk eller vid privatindustrin (ev. skuggfabnker). Återstå­

ende maskiner utgörs dels av sådana, som används for tillverkning i s lim­

fabriker av nc, nckrut, och toluol m. in. dels sadana, som befinnei si*, vid

verkstäder i anslutning till krigsmaterielverkets centralforrad. Några

maskiner, helt avsedda för eller endast anvandbara för viss speciell till­

verkning för marin- eller flygförvaltningarnas behov mgar for narvarande

icke, varför en uppdelning av maskinerna på olika förvaltningar icke kan

anses vara befogad. Maskintillgångarna föreslås darfor i princip Överflyttad

från krigsmaterielverket till armétygförvaltmngen, som beträffande an­

vändningen av maskinerna vid tillverkning, tillhörande andra forva -

ningars verksamhetsområde, bör ha att träffa överenskommelse harom med

respektive förvaltning.

Ifrågavarande maskiner ingår i försvarets fabriksfond och redovisas å

krigsmaterielverkets maskinkonto. Samtliga maskiner, som representerar

ett anskaffningsvärde av över fyrtiotre xniljonor kronor, ar helt avskrivna.

Tygavdelningen anser, att olägenheter är förenade med den nuvarande

ordningen, enligt vilken inkomster för uthyrda maskiner inlevereras till

statskontoret för att tillgodoföras särskild inkomsttitel å driftbudgeten,

under det att anslagsmedel måste begäras för förnyelse, modernisering eller

större reparationer. Tygavdelningen framhåller att det ur beredskaps- och

planeringssynpunkt skulle medföra fördelar, om hyresmedel fick användas

för nu angivna ändamål ävensom för bekostande av andra krigsindustriella

förberedelseåtgärder. Med hänsyn härtill föreslås, att maskinerna avförs

ur fabriksfonden och ställs under armétygförvaltningens direkta förvalt­

ning. Detalj spörsmål ifråga om vissa handvapenammunitionsmaskiner i

drift vid fabriksstyrelsens ammunitionsfabriker anser tygavdelningen lämp­

ligen kunna lösas genom direkt överenskommelse mellan fabriksstyrelsen

och förvaltningen. Tygavdelningen finner övervägande skäl tala för att

apparatur och andra anordningar, som ingår i skuggfabriker för nitro-

cellulosa och nitrocellulosakrut och vilkas användning är bunden till viss

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lokal, kvarblir i iabriksfonden. Slutligen berörs frågan om maskiner vid

krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder. Då driften vid dessa verk­

städer kommer att underställas armétygförvaltningens verkstadsavdelning,

vilken skall ha att svara för driften vid övriga arinétygförvaltningen under­

ställda verkstäder, bör maskinerna redovisas enligt samma grunder, som

gäller vid nämnda tygverkstäder.

I detta sammanhang tar tygavdelningen till behandling upp frågan om

försvarets fabriksverks medverkan i det krigsindustriella förberedelsear­

betet och anför härom.

o Kungl. Maj:ts instruktion för försvarets fabriksverk (SF nr 341/44) inne­

håller bl. a. föreskrifter om fabriksstyrelsens åliggande att i sina räken­

skaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten tillhöriga indus­

triella anläggningar samt vidare att för drift av dylika anläggningar till­

handahålla inom fabriksverket tillgänglig teknisk sakkunskap.

„ F.ör att de* krigsindustriella förberedelsearbetet skall kunna bedrivas

pa tillfredsställande sätt, är det emellertid av nedan angivna skäl erforder-

ligt, att även fabriksverket deltar i dylikt arbete.

All detaljplanering av en tillverkning måste ske av företag och personal,

som sysslar med och äger kunskap om ifrågavarande verksamhet, huru

dritten skall organiseras och vilka materiella åtgärder, som bör vidtas.

Dylik kunskap finns vid fabriksstyrelsen underställda företag för tillverk-

ning av t. ex. handvapenammunition, finkalibriga vapen, krut m. m. Dessa

företag ar därför i planeringshänseende att anse som moderfabriker.

Ansvaret för krigsplanläggningen på nyssnämnda område kommer i

anslutning till huvudförvaltningsprincipens tillämpning att åvila armétyg-

torvaltningen och innebär i detta hänseende en återgång till förhållandena

i ore ar 1940, då motsvarande uppgifter åvilade det'dåvarande tygdeparte­

mentet. Under detta lydde emellertid ammunitionsfabriken med sina båda

avdelningar, gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk, vilka enligt givna direktiv

ombesörjde den erforderliga detaljplaneringen, däri även inbegripet prov­

körning och renovering av maskiner, anskaffning av erforderliga verktvs

och ovng utrustning m. m.

På denna grundval igångsattes krigsindustriproduktionen inom berörda

matenelomraden. Den kom snabbt i gång och fungerade under hela bered-

skapstiden. Om systemets riktighet torde inga delade meningar råda. Då

alm k er na alltjämt forutsatts ingå i fabriksverket, torde det enligt tygav-

de ningens mening vara erforderligt, att det i samband med den nya för­

valtningsorganisationens tillkomst även meddelas bestämmelser rörande

fabriksverkets deltagande i det krigsindustriella förberedelsearbetet.

6) KRIGSMATERIELVERKETS LOKALFÖRVALTNINGAR.

Överbefälhavaren föreslår att krigsmaterielverkets lokalförvaltningar

< örråd och sammansättningsverkstäder) övertas av arméförvaltningen.

Häremot har ingen remissinstans i och för sig funnit anledning till erinran.

7) KRIGSINDUSTRIOMBUDEN.

Frågan om krigsmaterielverkets krigsindustriombud har berörts av

endast riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Ombud finns i

77

varje län (i vissa fall del av län). Enligt för dem den 14 december 1945

av Kungl. Maj:t utfärdad provisorisk instruktion har de att med utnytt­

jande av sin lokalkännedom biträda krigsmaterielverket i vissa planlägg-

ningsfrågor. Dessutom skall de fungera som rådgivande organ i krigsin-

dustriella frågor åt länsstyrelser och militära myndigheter. Riksnämnden

har utförligt motiverat sin uppfattning att ombuden i fråga kan avskaffas.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni och den 20 juli 1951 angående

den ekonomiska försvarsberedskapens anknytning till länsstyrelserna

såsom regionala organ och organiserande i fred av en ekonomisk för-

svarssektion vid varje länsstyrelse, har ett betydelsefullt steg tagits för

att ernå regional medverkan i beredskapsarbetet på det ekonomiska om­

rådet. Som"chefer för detaljen för produktion av förnödenheter i övrigt,

inom vilken frågor, som sammanhänger med den krigs- och för sörj nings-

viktiga produktionen, handläggs, har länsstyrelserna i allmänhet lyckats

förvärva personer med ingående kännedom om industriella förhållanden

inom länen. Dessa är för närvarande sysselsatta med att enligt riksnämn-

dens anvisningar skaffa sig eu överblick över förutsättningarna för att

råvaror, bränsle etc. för den enligt önskemål av såväl militära som civila

myndigheter planerade produktionen under beredskapstillstånd eller krig

skall kunna tillhandahållas företag, som är upptagna i riksnämndens före­

tagsregister, samt att bilda sig en uppfattning om de förberedelser, som

från länsstyrelsens sida kan vidtas för att förekommande behov för dessa

industrier skall kunna tillgodoses. Härigenom har goda förutsättningar

skapats för att landets resurser i fråga om råvaror, arbetskraft etc. under

beredskapstillstånd och krig skall kunna utnyttjas på bästa sätt.

Även om de centrala myndigheterna jämväl under krig så långt det är

möjligt kommer att ange riktlinjerna för produktionen vid de krigs- och

försörjningsviktiga industriföretagen med ledning av planer, som i fred

uppgjorts av riksnämnden i samråd med övriga berörda myndigheter,

kommer länsstyrelsernas medverkan på förevarande område att bli av stor

betydelse när det gäller att biträda företagen enligt de centrala myndig­

heternas anvisningar. Än större roll kommer länsstyrelserna att spela för

det fall att viss landsdel blir avskuren eller förbindelserna med de cen­

trala myndigheterna icke kan upprätthållas. I dylika fall måste läns­

styrelserna på grundval av sin inblick i planläggningen och kännedom om

företagens behov av olika förnödenheter kunna ingripa för att avhjälpa

akuta bristsituationer i den mån detta under då rådande förhållanden

över huvud taget är möjligt.

Genom den verksamhet på ifrågavarande område, som sålunda bedrivs

inom länsstyrelsernas ekonomiska försvarssektioner, och med hänsyn till

det biträde, som länsstyrelserna under krig vid behov avses lämna de

krigs- och försörj ningsviktiga industriföretagen, torde krigsmaterielverkets

krigsindustriombud i länen icke längre ha någon funktion att fylla och

följaktligen kunna utgå ur organisationen.

8) FÖRSVARETS TELETEKNISKA LABORATORIUM.

överbefälhavaren föreslår, att ett teletekniskt laboratorium för försvaret

i enlighet med förvaltningsuIredningens förslag inrättas och förläggs till

forskningsanstalten. Detta förslag har icke mött några gensagor vid

remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

9) VISSA FRÅGOR OM SAMORDNING.

Det syns vara en allmän uppfattning hos de olika myndigheterna, att ut­

vecklingen mer och mer aktualiserar kravet på samordnande åtgärder. För­

utom den samordnande verksamhet, som f. n. bedrivs av överbefälhavaren i

vissa större frågor av betydelse för krigsberedskapen, utövas dylik verksam­

het inom den centrala förvaltningen av försvarsförvaltningarnas samar-

betsdelegation och de tekniska delegationerna. Det frivilliga, oorganiserade

samarbetet mellan förvaltningarna måste även tillmätas stor betydelse.

Överbefälhavaren, som i olika sammanhang förordar inrättande av nya

tekniska delegationer, framhåller, att samordningen mellan de organ, som

enligt hans förslag skall överta krigsmaterielverkets uppgifter, kan tryggas

genom att försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation alltjämt består

i någon form. Även chefen för försvarets fabriksstyrelse bör vid behov

ingå i den. Avgöranden om huvudförvaltningsprincipens tillämpning bör

så långt möjligt överlåtas på samarbetsdelegationen, i den mån de icke

bör ankomma på Kungl. Maj :t. I fall av oenighet bör sådana frågor under­

ställas överbefälhavaren. Vidare har överbefälhavaren betonat vikten av

samordnande verksamhet från sin egen sida i fråga om krigsindustri­

planläggning och viss anskaffning i fredstid.

Tidigare har redogjorts för krigsmaterielverkets förslag att — utan att

verket slopas — utbygga samarbetsdelegationen till en direktion för för­

svarets förvaltning.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd framhåller angelägenheten av att nya

initiativ ständigt tas beträffande huvudförvaltningsprincipens tillämpning

och finner det naturligt, att överbefälhavaren genom kvartermästarav-

delningen övervakar, att denna princip tillämpas i alla de fall, då så är

lämpligt.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har såsom framgår av

tidigare redogörelse betonat vikten av samordning på krigsindustriplane­

ringens område. Riksnämnden är beredd att — möjligen efter en obetydlig

personalförstärkning — överta vidgade uppgifter i detta hänseende.

Sveriges industriförbund har i sitt yttrande berett samordningsfrågorna

förhållandevis stort utrymme. Förbundet understryker bl. a. betydelsen

av samordning i fråga om planering och anskaffning. Särskilt angeläget

finner förbundet det vara att anskaffningen planeras så, att belastningen

på industrin blir så jämn som möjligt. Om man förbiser detta krav, blir

resultatet lätt fördyringar och förseningar. Det är därför enligt förbundets

mening av betydelse att all militär anskaffning planeras på lång sikt.

I anslutning till vad förbundet anfört i yttrande över förvaltningsutred-

ningens betänkande återkommer förbundet till tanken att på ett högt plan

inrätta ett samarbetsorgan med få ledamöter, vilket organ skulle ställas

79

till överbefälhavarens förfogande. Det kan lämpligen innefatta represen­

tanter för försvarsstaben, de tre försvarsgrensförvaltningarna samt dess­

utom två eller tre erfarna och skickliga industrimän. För att få erforder­

lig fasthet bör det hålla ett visst antal protokollförda sammanträden

varje år. Förbundet framhåller, att ett sådant organ skulle tillföra förvalt­

ningsorganisationen högtstående industriell sakkunskap och skapa möj­

ligheter att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrågor

samt bidra till att utjämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan

förvaltningarna och industrin.

Förbundet understryker vikten av att de svåra frågorna om den

militära kvalitetskontrollen tas upp till behandling i samband med ett even­

tuellt nedläggande av krigsmaterielverket så att denna kontroll icke kommer

att fastlåsas i mindre lämpliga former. Det är enligt förbundet angeläget för

såväl beställande myndighet som tillverkare, att enhetliga kvalitetskon­

trollbestämmelser utarbetas.

Kungl. May.ts proposition nr 109.

3. Materielhanteringsfrågor.

Här må i korthet beröras materielhanteringsfrågorna och den verksamhet

som är i gång för att rationalisera detta område. Allteftersom själva till­

verkningsprocesserna mer och mer rationaliseras har inom näringslivet

hanteringsfrågor — frågor om transporter, emballage, förrådsuppläggning

m. m. __ tilldragit sig stigande intresse. Även för försvarets del har det

framstått som ett betydelsefullt spörsmål att få problem i samband med

transporter och hantering av material och materiel allsidigt belysta och så

långt möjligt enhetligt behandlade. Enär det syntes påkallat att för ifråga­

varande syfte tillsätta ett särskilt utredningsorgan, anmodade jag genom

skrivelse den 10 april 1953 chefen för försvarsstaben, krigsmaterielverket,

försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårds­

styrelse, arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltningens intendentur-

avdelning, marinförvaltningen och flygförvaltningen att utse representanter

i eu delegation. Som ordförande utsågs direktören Erik Hjalmar Lindström.

Delegationen, som antagit benämningen Försvarets materielhanterings-

delegation (FMDj, bar uppdragit följande riktlinjer för sin verksamhet,

nämligen

ntt utgöra ett gemensamt organ för materielhanteringsfrågor inom för­

svaret,

att skapa samverkan inom försvaret och söka ernå enhetliga linjer vid

hanteringsprocesser, metodval och hanteringsmed el (fordon och hjälp­

medel),

att uppgöra förslag till hanteringsprocesser och därvid behandla förråd,

transportmedel och hjälpmedel etc.,

att föreslå försöksverksamhet och följa denna,

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att följa internationell utveckling på området samt

att vara utredande och rådgivande organ till beslutande myndigheter.

Delegationen består av en fast och en rörlig del samt ett sekretariat.

Den fasta delen utgörs av ordföranden jämte de ledamöter, som utsetts

av i det föregående nämnda myndigheter.

Den rörliga delen indelas i arbets- och materielgrupper, vari allt efter

behov ingår, dels ledamöter av delegationens fasta del, dels expertis, främst

från de centrala förvaltningsmyndigheterna. Hittills har i anslutning till

angelägenhetsgrad bildats tre grupper, nämligen för ammunition, driv­

medel och livsmedel. Grupper för intendenturmateriel, tygmateriel, sjuk-

vårdsmateriel, fortifikationsmateriel och verkstadsrörelse kommer atl

bildas successivt. Som förebild har tjänat ingeniörsvetenskapsakademiens

transportforskningskommission och dess materialhanteringskommittés or­

ganisation med kommittéer för olika branscher, såsom järnbruk, meka­

niska verkstäder, sågverk, cellulosaindustri, konsumentvaruindustrier etc.

Departementschefen.

förvaltnings tjänstens ordnande får anses vara huvudfrågan vid en

reformering av den centrala försvarsförvaltningen. Anledningarna härtill

ligger i öppen dag. Ifrågavarande förvaltningsgren måste tilldra sig stats­

makternas särskilda uppmärksamhet redan på grund av de betydande

kostnaderna för krigsmaterielanskaffningen samt den stora personal -— i

icke ringa utsträckning tekniska specialister — som krävs inom detta om­

råde. Krigsmaterielen har vidare avgörande betydelse för vårt lands mili­

tära värnkraft. Såsom 1946 års militära förvaltningsutredning närmare ut­

vecklat måste stora krav ställas på tygförvaltningstjänsten för att den skall

kunna fylla sitt ändamål under ständig anpassning till krigsmaterielut-

vecklingen. Dessa krav accentueras särskilt genom vårt lands begränsade

resurser, som gör eu fortgående omsorgsfull avvägning mellan olika strids­

medel nödvändig. Härvidlag måste de tekniska och ekonomiska förut­

sättningarna för olika alternativ tillhandahållas av tygförvaltningstjäns­

tens företrädare, på vilka även verkställigheten ankommer. Jag erinrar

i detta sammanhang om det organ för operativ och taktisk analys, som

förvaltningsutredningen förordat som ett medel att utröna den för vårt

land lämpligaste inriktningen av forsknings- och konstruktionsverksam­

het. Ehuru jag nu inte är beredd att ta ställning till denna fråga finner

jag likväl förslaget beaktansvärt och anser att det bör göras till föremål

för ytterligare utredning och överväganden.

Ett ställningstagande till tygförvaltningstjänsten innefattar spörsmålet

om krigsinaterielverket skall bibehållas i organisationen eller icke. I det

föregående har såväl förvaltningsutredningens som remissinstansernas in­

ställning till denna fråga utförligt redovisats. Den år 1953 verkställda ut­

81

redningen domineras helt av frågan om krigsmaterielverkets ställning.

De synpunkter och förslag, som där framförts, bygger även på de erfaren­

heter, som vunnits i fråga om de år 1951 vidtagna jämkningarna i oiga-

nisationen. Jag har i det föregående utförligt återgett meningsbrytning­

arna om krigsmaterielverkets fortbestånd, eftersom frågan är av sådan be­

tydelse att dess olika aspekter bör erhålla en allsidig belysning.

När krigsmaterielverket såsom efterträdare till dåvarande statens krigs-

materielnämnd efter förslag av 1941 års militära förvaltningsutredning in­

rättades genom beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 180) förelåg inga

mera djupgående meningsskiljaktigheter om behovet av ett för försvaret

gemensamt industriverk, dit teknisk, industriell och kommersiell expertis

skulle vara samlad och komma försvaret i dess helhet tillgodo.

Materielanskaffningen ansågs i vissa delar böra centraliseras till in­

dustriorganet. Från den centrala anskaffningen skulle undantas sådan

materiel som hade karaktär av specialmateriel. Stor betydelse fästes även

vid de uppgifter på bl. a. krigsindustriplaneringens område, som avsågs

skola åvila det nya verket, ävensom vid dess rådgivande verksamhet. Det

kan under sådana förhållanden synas överraskande, att förvaltningsutred-

ningen, endast ett fåtal år efter det att verket inrättats, på grundval av

sina undersökningar kommit till den uppfattningen att verket böi a\-

vecklas och dess uppgifter överföras på, dels andra förvaltningsorgan, dels

ett av utredningen föreslaget nytt ämbetsverk, försvarets industriplane­

ring. Då frågan om krigsmaterielverkets slopande icke berörts i utred­

ningsdirektiven — men väl frågan om en effektivisering av krigsmate-

rielanskaffningen inom ramen för en organisation med bibehållet krigs-

materielverk — måste man utgå från att utredningen funnit allvarliga

brister i rådande organisation. De principer för krigsmaterielanskaff-

ningen, som utredningen uppställt som grund för sitt bedömande, näm­

ligen klar ansvarsfördelning, god kontakt mellan konstruktörer och till­

verkare samt ett rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna, fin­

ner jag för min del bärande. Vad förvaltningsutredningen anfört syns

mig därför värt stort beaktande, så mycket mera som det erhållit stöd

från många remissinstanser. Huvudtanken bakom krigsmaterielverkets

tillkomst, nämligen att till ett industriellt och kommersiellt betonat cen­

tralt verk sammanföra massanskaffning av krigsmateriel av mera stan­

dardmässig karaktär, kan emellertid icke frångås enbart på den grun­

den, att olägenheter och svårigheter yppat sig i fråga om bl. a. sam­

arbetet med de beställande förvaltningarna. Dylika olägenheter och svårig­

heter kan bottna i organisatoriska svagheter, som det är möjligt att av­

hjälpa, samt även i personliga motsättningar, som kan utjämnas. Denna

utväg försöktes också genom de föreskrifter om försvarets centrala för­

valtning, som utfärdades år 1951. Åtgärden var så mycket mera naturlig,

som det världspolitiska läget då bedömdes lägga hinder i vägen för en

fl—40 54 Ttihnnq till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

så genomgripande förvaltningsreform, som utredningen föreslagit. Genom

1951 års bestämmelser fastslogs huvudförvaltningsprincipen som grund­

läggande vid krigsmaterielanskaffningen, d. v. s. för försvaret gemensam

materiel skall så långt möjligt anskaffas av den förvaltning, som för sin

del har den största anskaffningen av materielen i fråga. Krigsmateriel-

verkets anskaffning bestämdes till att omfatta materiel av mass- och stan­

dardkaraktär, som är ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad. Detta

innebar bl. a. att viss anskaffning återfördes från verket till förvaltning­

arna. Reglerande bestämmelser utfärdades om samarbetet mellan krigs-

matexdelverket och förvaltningarna i syfte att i möjligaste mån skapa kla­

rare ansvarsfördelning och eliminera det dubbelarbete, som förvaltnings-

utredningen kunnat konstatera.

Av den utredning, som verkställts år 1953 av överbefälhavaren, och

däröver avgivna remissyttranden, torde få anses framgå, att materiel-

anskaffningen genom krigsmaterielverkets försorg trots de vidtagna jämk­

ningarna i organisationen allt fortfarande ger upphov till oklarhet och

friktioner samt föranleder dubbelarbete. Den av överbefälhavaren bestämt

hävdade uppfattningen att krigsmaterielverket bör utgå ur organisationen,

delas av såväl försvarsgrensförvaltningarna som tre av de fem remissin­

stanserna, nämligen statens organisationsnämnd, riksnämnden för ekono­

misk försvarsberedskap och Sveriges industriförbund. Statskontoret och

statens sakrevision har på i huvudsak principiella grunder och under hän­

visning i stor utsträckning till sina yttranden över förvaltningsutredningens

betänkande avstyrkt, att krigsmaterielverket avvecklas. Båda myndig­

heterna har emellertid vitsordat, att den nuvarande ordningen icke fun­

gerar i allo tillfredsställande.

De ansvariga militära instanserna har förklarat att enligt deras upp­

fattning beredskapsskäl numera icke lägger hinder i vägen för en mera

genomgripande förvaltningsreform. Under sådana förhållanden och med

hänsyn till de resultat, vartill den 1953 verkställda utredningen lett, syns

mig tiden nu vara inne att ompröva frågan om handhavandet av maleriel-

anskaffningen inom försvaret. Man har då att välja mellan en mera radi­

kal lösning, som innebär krigsmaterielverkets indragning, och mindre radi­

kala utvägar, som går ut på att genom ytterligare jämkningar inom den gäl­

lande organisationens ram söka avlägsna förefintliga olägenheter. I sist­

nämnt hänseende må erinras om sakrevisionens ånyo framförda förslag, att

den produktionstekniska granskningen och leveranskontrollen skulle över­

tas av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Härigenom skulle krigsmate­

rielverket förvandlas till ett rent inköpsorgan. Förvaltningsutredningen har

emellertid förkastat detta alternativ, som även avböjts av krigsmateriel­

verket under framhållande av det nära samband som råder mellan in-

köpsfunktionen och berörda gransknings- och kontrollmoment. För egen

del kan jag icke biträda tanken att ett särskilt ämbetsverk bibehålls som

Kungl. Maj:ts proposition nr t09.

83

ett rent inköpsorgan för den relativt begränsade del av försvarets materiel-

anskaffning, varom här är fråga. Över huvud taget har jag efter noggranna

överväganden kommit till den uppfattningen att intet väsentligt står att

vinna genom ytterligare jämkningar i gällande organisation. Jag har där­

för stannat vid att förorda att krigsmaterielverket indras och dess upp­

gifter fördelas på andra organ. Jag vill i det följande närmare utveckla

de skäl som varit avgörande för mig vid detta ställningstagande.

Till en början önskar jag understryka att krigsmaterielverkets inrät­

tande — med hänsyn till då rådande beredskapsläge och försvarsförvalt-

ningens dåvarande möjligheter att handha massanskaffning av materiel,

främst ammunition — otvivelaktigt innebar ett steg mot effektivisering

av krigsmaterielanskaffningen. Det torde också vara en allmän uppfatt­

ning, att verket gentemot leverantörer och tillverkare på ett förtjänstfullt

sätt tillvaratagit de kommersiella och ekonomiska intressena. Den kritik

mot vissa av verkets upphandlingar, som vid olika tillfällen framförts

rubbar icke detta allmänna omdöme. Vad beträffar förhållandet mellan

krigsmaterielverket och de beställande förvaltningarna kan jag icke under­

låta att framhålla, att jag — i likhet med vissa remissmyndigheter — icke

är främmande för tanken att de friktioner som förekommit till en del

bottnat i personliga motsättningar och i prestigesynpunkter på ömse håll.

Dylika företeelser syns mig dock icke kunna på långt när godtas som en

lillfyllestgörande förklaring till förefintliga brister. Dessa måste enligt min

mening i huvudsak anses ha sin grund i själva organisationsstrukturen.

F. ö. anser jag ett rubbat förtroende mellan organ med huvuduppgifter på

krigsmaterielförvaltningens område, vilket det trots avsevärda jämkningar

i organisationen ej visat sig möjligt att återställa, vara en så allvarlig före­

teelse att radikala åtgärder är påkallade. Det måste konstateras, att det

av olika, från början knappast förutsebara anledningar icke visat sig möj­

ligt att i den fredsmässiga organisationen på ett friktionsfritt och helt

effektivt sätt inpassa krigsmaterielverket med dess för försvaret i dess hel­

het gemensamma uppgifter. Läget har försvårats av den osäkerhet, som

under senare år rått i fråga om den blivande organisationsformen. Denna

osäkerhet har givetvis varit ägnad att verka effektivitetshämmande och ut­

gör därför ett starkt skäl för att ett avgörande nu träffas.

De utredningar som verkställts i förvaltningsfrågan syns ge vid

handen att den nuvarande organisationen icke står i överensstämmelse

med de av förvaltningsutredningen uppställda huvudprinciperna för

krigsmaterielanskaffningen, som jag tidigare berört och skänkt min an­

slutning till. Jag finner det särskilt betänkligt, att organisationen i viss

utsträckning lett till att tekniska specialister inom samma område måste

finnas hos såväl förvaltningarna som krigsmaterielverket. Frånsett att

tillgången på tekniska specialister är knapp, är detta förhållande otill­

fredsställande med tanke på att ifrågavarande specialister representerar

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

en förhållandevis dyrbar arbetskraft. Alla tänkbara utvägar bör anlitas

för att utan men för effektiviteten nedbringa den centrala försvarsför-

valtningens personalkostnader. Detta bör enligt min mening vara ett av

förvaltningsreformens huvudsyften. För detta ändamål bör allt dubbel­

arbete elimineras inom den nya organisationens ram. Även om de tek­

niska specialisterna hos förvaltningarna huvudsakligen bar konstruktions-

och försöksuppgifter, under det att motsvarande specialister hos krigs-

materielverket har produktionstekniska uppgifter och kontrolluppgifter,

förefaller det uppenbart, att ett sammanförande av samtliga anskaffnings-

funktioner, från projektering och försök till leveranskontroll, till en och

samma myndighet är ägnat att minska behovet av teknisk personal. Sådant

dubbelarbete i fråga om leveranskontroll, som förvaltningsutredningen

kunnat påvisa som en följd av att förvaltningarna i vissa fall icke helt

litar på krigsmaterielverket i detta hänseende, skulle elimineras om an-

skaffningsuppgifterna sammanförs till samma myndighet. Den kontakt

mellan konstruktörer och tillverkare, som kan skapas under nyss angivna

förutsättning, måste antas bli till båtnad för konstruktionsverksamheten.

Utvecklingen efter det att krigsmaterielverket inrättades har otvivelaktigt

gått i den riktningen att såväl konstruktionsverksamheten som tillverk­

ningen blivit mera komplicerade. Det är därför av största vikt att kon­

struktionsverksamheten från början bedrivs under beaktande av de pro­

duktionstekniska förutsättningarna för mass- eller serietillverkning till

rimliga kostnader. Man undviker därigenom i stor utsträckning att fär­

diga konstruktioner måste underkastas produktionstekniskt betingade

ändringar, som drar kostnader och verkar försenande.

Vid bedömandet av den militära förvaltningsfrågan bör uppmärksam­

mas att förefintligheten av ett självständigt upphandlingsverk i och för

sig är ägnad att medföra att ekonomiska hänsyn i första hand gör sig gällande

vid upphandling. Det förhållandet att det upphandlande organet icke har

något fortsatt ansvar för materielen medför emellertid lätt att militära

funktions- och kvalitetskrav i någon mån undanskjuts. Vidare bör

materielens anskaffningskostnader vägas mot dess underhållskostnader.

Dessa synpunkter torde icke kunna göra sig till fullo gällande med mindre

det anskaffande och materielförvaltande organet är ett och samma. Vid

krigsmaterielanskaffningen måste militära, tekniska och ekonomiska syn­

punkter vägas mot varandra. Förebragta utredningar har enligt min

mening påvisat starka skäl för att denna avvägning bör göras enhetligt

hos en och samma myndighet, utrustad med sakkunska.p i angivna hän­

seenden. Jag finner det vara av utomordentlig vikt att de ekonomiska

och kommersiella synpunkterna på krigsmaterielanskaffningen får göra

sig gällande på ett auktoritativt sätt inom den nya organisationens ram.

Jag torde senare få ta upp frågan om skapande av erforderliga garantier

härför.

85

Jag kan icke dela den av krigsniaterielverket och statens sakrevision

framförda uppfattningen, att verkets indragande skulle innebära en åter­

gång till de förhållanden på krigsmaterielanskaffningens område, som

rådde vid tiden för andra världskrigets utbrott. Sedan dess har försvars-

förvaltningarna kraftigt byggts ut personellt och organisatoriskt och i

växande omfattning fått sig anförtrodda stora och komplicerade anskaff-

ningsuppgifter. Det är i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att

krigsmaterielverkets anskaffning, värdemässigt sett, omfattar endast en

fjärdedel av den totala materielanskaffningen för försvaret. Genomförandet

av bestämmelserna om huvudförvaltningsmyndighet beräknas ytterligare

sänka denna andel. Försvar sförvaltningarna ombesörjer således redan

nu den värdemässigt långt övervägande delen av materielanskaffningen

och därtill den tekniskt mest komplicerade, såsom anskaffning av fartyg,

flygplan, stridsvagnar och tyngre vapen med utrustning. För dessa upp­

gifter är redan nu industriell och ekonomisk sakkunskap företrädd inom

förvaltningarna. En förstärkning av detta inflytande är emellertid enligt

vad jag senare skall närmare utveckla avsedd att komma till stånd. Jag vill

vidare erinra att huvudförvaltningsprincipen innebär garantier för att mass-

anskaffning av för försvaret gemensam, standardiserad materiel inte splitt­

ras på flera händer. Det finns därför enligt min mening icke anledning att

förutsätta annat än att försvarsförvaltningarna skall kunna omhänder-

ha från krigsniaterielverket överförda anskaffningsuppgifter på ett så­

dant sätt att industriella, kommersiella och ekonomiska synpunkter

tillbörligen beaktas. Under sådana förhållanden måste de personalbe­

sparingar, som krigsmaterielverkets slopande beräknas medföra och som

redovisas i ett senare sammanhang, tillmätas avgörande betydelse.

Innan jag övergår till att närmare behandla fördelningen av krigs­

materielverkets nuvarande uppgifter, torde jag få beröra de av förvalt-

ningsutredningen framlagda båda alternativen för tygförvaltningstjäns­

tens organisation. Jag är icke nu beredd att ta slutlig ställning till för­

mån för något av utredningens alternativ. Såsom utredningen framhållit,

kan starka skäl åberopas för såväl alternativ I, innebärande ett för för­

svaret gemensamt tygförvaltningsverk, som alternativ II, vilket innebäi

en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst. De militära remiss­

myndigheterna har kraftigt motsatt sig alternativ I, som emellertid för­

ordats av statskontoret. Utredningen själv har med hänsyn till bl. a.

rådande försvarsorganisation stannat vid att förorda alternativ II. På

av utredningen anförda skäl finner jag alternativ I icke f. n. böra komma

i fråga. Det syns mig dessutom förenat med praktiska svårigheter och

knappast tillrådligt ur beredskapssynpunkt att i ett sammanhang både av­

veckla krigsniaterielverket och bygga upp en gemensam tygförvaltnings­

organisation. Jag vill dock understryka, att jag icke är främmande för

tanken all gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvalt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

86

ningens område framdeles kan komma att visa sig innebära den mest

fördelaktiga lösningen. Förutsättningarna härför bör emellertid organiskt

växa fram på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden,

%ilka ingar som viktiga beståndsdelar i den nu aktuella förvaltningsrefor-

men. Ett dylikt sammanförande torde vidare förutsätta en ändrad för-

svarsordning. Jag ansluter mig till utredningens uttalande att, därest i

tiamtiden en försvarsordning skulle genomföras som icke i samma mån

som den nuvarande bygger på tre från varandra avgränsade försvars-

grenai och cn tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsduglig­

het, frågan om en ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten bör

tas upp till förnyad prövning.

Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört anser jag mig böra

föreslå att tygförvaltningstjänsten förläggs till ett tygförvaltningsverk

föi armén, benämnt armétygförvaltningen, i stort sett motsvarande nu­

varande arméförvaltningens tygavdelning, samt till marin- och flygför-

^ altningarna, vilka sistnämnda två förvaltningar även får vissa uppgif­

ter av annan natur. Den uppdelning av den nuvarande arméförvalt­

ningen, som förslaget innebär, utgör ingen genomgripande förändring,

enär tyg- och intendenturavdelningarna alltsedan den nuvarande arméför­

valtningens tillkomst i stor utsträckning fungerat som fristående ämbets­

verk.

Armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen bör

sta under chefskap av vederbörande försvarsgrenschef och för den omedel­

bara ledningen ha souschefer. För att urvalet till souschefsbefattningarna

skall bli så stort som möjligt finner jag det angeläget att dessa — såsom

fallet redan är med souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna

— skall kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil

person. Verkens inre organisation bör rationaliseras. Därvid bör eftersträ­

vas att i största möjliga utsträckning begränsa personaluppsättningen

bl. a. genom utläggning av konstruktionsuppgifter på industrin och ian-

språktagande även i övrigt av expertis utifrån m. in.

Ifrågavarande förvaltningar skall vid krigsmaterielverkets slopande

överta den långt övervägande delen av dess anskaffningsuppgifter med

tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Som framgår av vad i kap. I

anförts har s. k. tekniska huvudförvaltningsmyndigheter utsetts beträf­

fande en avsevärd del av den materiel, varom här är fråga. Det bör tillses

att de kontakter mellan olika förvaltningar, som föranleds av huvudförvalt-

ningsprincipen, försiggår i smidiga och arbetsbesparande former.

Då huvudförvaltningsprincipen medför att en försvarsgrensförvaltning

anskaffar materiel, som skall bekostas från annan försvarsgrens an­

slag, aktualiserar den vissa redovisningsfrågor, som kräver en rationell

lösning. Jag har därför i den i annat sammanhang berörda skrivelsen den

30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. anmodat försvarets civilför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

87

valtning att i samråd med berörda myndigheter utreda nämnda redovis­

ningsfrågor och inkomma med redogörelse för resultatet ävensom av

utredningen betingade förslag.

Som jag tidigare understrukit anser jag det utomordentligt angeläget

att fullgoda garantier skapas mot att ensidigt tekniska och militära in­

tressen dominerar anskaffningsfrågornas behandling. Förvaltningarna

bör för att de merkantila och ekonomiska synpunkterna skall vinna er­

forderligt inflytande i enlighet med förvaltningsutredningens förslag ut­

rustas med souschefen direkt underställda inköpsorgan, benämnda in-

köpsavdelningar, under högt kvalificerad ledning. Cheferna för dessa organ

måste ges en sådan ställning att de med auktoritet kan hävda sina syn­

punkter. Inom flygförvaltningen har ett gemensamt inköpsorgan varit orga­

niserat sedan länge. Erfarenheterna av detta är goda. Motsvarande enheter

har nyligen provisoriskt organiserats vid armé- och marinförvaltningarna

enligt beslut av 1953 års riksdag.

Jag kommer att under ett särskilt avsnitt till mera utförlig behandling

ta upp idssa samordningsfrågor som bör lösas i samband med förvaltnings-

reformen. Bl. a. avser jag att föreslå inrättande av en försvarets förvalt-

ningsdirektion, som på ett högt plan skall utgöra ett samordnande och i

viss utsträckning övervakande organ på framförallt krigsmaterielf Öl vatt­

ningens område. De nuvarande tekniska delegationerna föreslås ersatta

med samarbetsdelegationer och nya samarbetsdelegationer avses skola in­

rättas. Vidare förutsätts att det mera formlöst bedrivna samarbetet mellan

förvaltningarna, som förekommer i icke ringa omfattning, skall utvidgas

och intensifieras. Bl. a. ligger det i sakens natur, att chefer för under­

avdelningar inom de olika förvaltningarna med likartade eller besläktade

arbetsuppgifter regelbundet samlas för överläggningar och utbyte av er­

farenheter. Dessa åtgärder, som här endast skisserats, har som ett huvud­

syfte att samordna och effektivisera materielanskaffningen och sörja för

att anskaffningsfrågorna underkastas det allsidiga bedömande som er­

fordras för att de skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

.lag vill slutligen i detta sammanhang framhålla det i och för sig önsk­

värda i att en välorganiserad apparat för försvarets materielanskaffning

kan komma även andra myndigheter, exempelvis civilförsvarsmyndig-

heterna, till godo. Förefintliga möjligheter att utan att försvarets intressen

eftersätts tillhandagå andra myndigheter i anskaffningsfrågor bör därför

framdeles beaktas och utnyttjas. Vad statens sakrevision i detta hän­

seende anfört i sin skrivelse den 14 december 1953, för vars huvudsakliga

innehåll redogjorts i det föregående, finner jag beaktansvärt. .lag raknar

med att i de nya instruktionerna tas in en bestämmelse av innehåll, att

vederbörande ämbetsverk efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller, i den män

det kan ske utan åsidosättande av försvarets intressen och utan särskild

kostnad för verket, efter överenskommelse med statlig myndighet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

88

icke tillhör försvaret, skall ha att ombesörja anskaffning för sådan myndig­

hets räkning av materiel, likartad med den, vilken det åligger verket att

anskaffa för försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av

verket anlitade leverantörer.

Förvaltningsutredningens förslag till fördelning av de uppgifter utöver

materielanskaffning, som åvilar krigsmaterielverket, innebär överflyttning

av de mest betydelsefulla arbetsuppgifterna till ett nytt överbefälhavaren

direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering, som skulle

handha krigsindustriplaneringen och viss samordning och övervakning av

materielplaneringen i fredstid, standardiseringsfrågor samt frågor om

mätdon och kontrollmetodik. Verket skulle vidare vara försvarets patent­

organ och slutligen skulle däri ingå det försvarets teletekniska laborato­

rium, som utredningen ansåg böra inrättas.

Förslaget om inrättande av ifrågavarande ämbetsverk har mött gen­

sagor från så gott som alla remissinstanser. Även statens organisations-

nämnd, som tidigare ställt sig välvillig därtill, har i sitt yttrande över över­

befälhavarens senaste förslag frångått sin tidigare uppfattning, under för­

behåll dock att verkets tilltänkta arbetsuppgifter icke äventyras.

För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att fördelningen

av krigsmaterielverkets uppgifter bör kunna ske efter enklare linjer än

genom att ett nytt gemensamt förvaltningsverk skapas. Jag delar också

av vissa myndigheter uttalade betänkligheter mot att ett förvaltningsverk

direkt underställs överbefälhavaren. Jag kan därför icke biträda för­

valtningsutredningens förslag om att ett gemensamt förvaltningsverk med

angivna uppgifter inrättas.

Jag övergår nu till att behandla fördelningen av krigsmaterielverkets

uppgifter. För sammanhangets skull anser jag mig därvid icke böra be­

gränsa mig enbart till de uppgifter, som faller inom tygförvaltningstjäns­

ten eller direkt anknyter till denna.

Anskaffningsverksamheten, som av naturliga skäl blivit den domine­

rande frågan, torde i detta sammanhang icke behöva beröras ytterligare

i annan mån än att jag anser mig böra erinra om vissa speciella anskaff-

ningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket, nämligen upphandling

av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den som för statsförvalt­

ningen i övrigt ombesörjs av generalpoststyrelsen (SFS 850/45) samt upp­

handlingen och försäljningen av kontorsinventarier för statsverkets räk­

ning (SFS 18/50 och 22/50).

Generalpoststyrelsen bör överta upphandlingen av kontorsmateriel

även för försvaret. Styrelsen har förklarat sig villig härtill i sitt yttrande

över förvaltningsutredningens betänkande.

Upphandlingen av kontorsinventarer (möbler, kassaskåp, armatur,

gardiner, mattor m. m.) kan för försvarets del äga rum enligt huvudför-

valtningsprincipen. Med hänsyn till betydelsen av en centraliserad upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

89

handling för statsverket på detta område bör huvudförvaltningsmyndig-

lieten (arméintendenturförvaltningen) överta krigsmaterielverkets upp­

gifter för statsförvaltningen i dess helhet. I min inledningsvis berörda skri­

velse den 30 oktober 1953 anmodades arméförvaltningen att utreda möj­

ligheterna för en dylik anordning. Armeförvaltningens intendentui av­

delning har vid utarbetande av anbefallda organisations- och personal­

förslag för arméintendenturförvaltningen räknat med att nämnda ämbets­

verk skall överta ifrågavarande anskaffningsuppgifter.

De smärre anskaffningsuppgifter för myndigheter utom försvaret, för

vilka statens sakrevision redogjort i sin tidigare berörda skrivelse den 14

december 1953, anser jag böra i enlighet med sakrevisionens förslag föras

över till vederbörande huvudförvaltningsmyndighet.

Krigsindustriplcineringen framstår som en angelägenhet av första ord­

ningen. Den ägnades stor uppmärksamhet redan i samband med 1943

års förvaltningsreform. Emellertid kunde vid detta tillfälle icke slutligt

avgöras på vad sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt samman­

hang med verksamheten för central samordning och handläggning av

landets försörjningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida

icke denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa jämk­

ningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. Sedan dess

har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillkommit. Denna

är enligt sin instruktion (SFS 552/48) under Kungl. Maj:t centralorgan

för landets ekonomiska försvarsberedskap och har i denna egenskap att

leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser pa det ekono­

miska området i syfte att vid krig och andra utomordentliga förhållanden

försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörj­

ningen tryggas. Planeringen inom försvaret handhas f. ö. numera av de

anskaffande myndigheterna med överbefälhavaren som samordnande myn­

dighet. Uppgörandet av krigsmaterielplaner, krigsammunitionsplaner, krigs-

drivmedels- och krigsbränsleplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsveteri-

närvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt krigsindustriplaner an­

kommer sålunda på försvarsgrensförvaltningarna utom i vad avser sådan

materiel, som anskaffas av krigsmaterielverket. Beträffande denna mate­

riel handhar verket krigsindustriplaneringen. Detta samband mellan an­

skaffning och krigsindustriplanering, som slagits fast genom bestämmel­

serna om försvarets centrala förvaltning den 28 september 1951, återspeg­

lar enligt min mening en riktig princip. Emellertid tyder vissa tecken på

att krigsindustriplaneringen för försvarets del f. n. är behäftad med

brister i vad gäller dess samordning och inpassande i ett större sam­

manhang. Antydningar om dessa brister ges i olika myndigheters yttran­

den. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i yttranden över

såväl förvaltningsutredningens betänkande som överbefälhavarens senaste

förslag icke utan skärpa påtalat ifrågavarande brister och närmare ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

\ecklat sin i annat sammanhang återgivna principiella syn på ifråga­

varande spörsmål. Jag är av den uppfattningen, att frågan om en effektiv

krigsindustriplanering icke kan anses i allo tillfredsställande löst. Vissa

huvudprinciper för hur planeringen bör ordnas kan uppställas utan större

svårighet. Planeringen bör handhas av de anskaffande myndigheterna.

Härom torde i stort sett råda full enighet. Planeringen för försvarets del

måste samordnas och övervakas. Härvidlag bör vissa funktioner utövas av

den i andra sammanhang berörda försvarets förvaltningsdirektion. Sam­

ordningen av försvarets planering med motsvarande uppgifter för landet i

dess helhet ankommer på riksnämnden. Det vill av riksnämndens yttranden

synas som om riksnämnden vid samarbetet med krigsmaterielverket icke er­

hållit önskvärt inflytande på planeringsfrågorna. Det säger sig självt,

att cn effektiv krigsindustriplanering förutsätter ett intimt samarbete

mellan berörda myndigheter.

Då jag tillmäter här ifrågavarande spörsmål mycket stor betydelse och

följaktligen finner det angeläget att förefintliga brister snarast avhjälps,

har jag i min i flera andra sammanhang nämnda skrivelse den 30 oktober

1953 anmodat överbefälhavaren att i samråd med riksnämnden och be­

rörda myndigheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den

tilltänkta organisationens ram och att i sinom tid inkomma med redo­

görelse för vidtagna åtgärder ävensom i förekommande fall förslag till

de bestämmelser i ämnet som må böra utfärdas av Kungl. Maj :t. Jag

ämnar med största uppmärksamhet följa frågans vidare utveckling och

föreslå Kungl. Maj:t av omständigheterna betingade åtgärder.

Jag vill i detta sammanhang ge uttryck för min anslutning till de av

arméförvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 an­

gående förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskiner

fi amförda synpunkterna på vikten av att försvarets fabriksverk deltar i

det krigsindustriella förberedelsearbetet. Jag räknar med att denna fråga

kommer att beaktas av överbefälhavaren vid fullgörandet av nyssnämnda

uppdrag. Under D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samord­

ningsfrågor berör jag vissa frågor om krigsindustriplaneringen.

Även standardiseringsfrågorna var föremål för stort intresse i samband

med 1943 års förvaltningsreform. Dåvarande chefen för försvarsdepartemen­

tet anförde härom i samband med förvaltningspropositionens framläg­

gande.

Erfarenheten har på ett övertygande sätt ådagalagt den vikt, som måste

tillmätas en väl genomförd standardisering av försvarets materiel. Om

standardiseringssträvandena ej tillräckligt beaktas, blir materielanskaff-

ningen fördyrad och en verklig rationalisering av tillverkningen försvårad.

Framställningen av varje typ av materiel och materieldelar kräver nämligen

små särskilda mät- och arbetsverktyg. En bristande rationalisering på

sätt nyss antytts betyder också minskad leveransförmåga från en redan i

och för sig till omfånget begränsad produktionsapparat. Med många olika

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

91

materieltyper kompliceras vidare frågorna om reparationer och anskaff­

ning av reservdelar, varjämte vid krigsfall underhållstjänsten försvåras

och risken för felexpedieringar ökas.

Jag förbiser icke, att fordran på högsta grad av funktionsförmåga kan

komma att stå i motsatsförhållande till önskemålet om standardisering och

förenkling. Härvid uppkommer givetvis avvägningsspörsmål, som för sin

lösning kräver ett säkert omdöme. De fördelar, som ur funktionssynpunkt

kan vara förenade med en speciell konstruktion, måste noggrant vägas

mot de vinster en standardisering medför i nyssnämnda hänseenden. Det

bör i detta sammanhang även beaktas, att en standardkonstruktion mången

gång i praktiken i det hela kan visa sig mer användbar än en särartad

konstruktion, även om den sistnämnda i händerna på en tekniskt för­

faren person måhända i det särskilda fallet kan avvinnas en något högre

grad av effektivitet.

Det ligger i sakens natur, att standardiseringsverksamheten måste

sammanhållas av ett enda organ. Först därigenom kan ett enhetligt sam­

lande, samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna er­

farenheterna äga rum. Detta är givetvis en förutsättning för att standardi­

seringen skall kunna bli fullt effektiv. För mig framstår det som uppen­

bart, att detta sammanhållande arbete bör förläggas till krigsmateriel-

verket och bli en av dettas huvuduppgifter. Självfallet måste verksam­

heten så långt möjligt inriktas på ett utnyttjande av civil standard och be­

drivas i nära kontakt med standardiseringssträvandena utanför försvarets

område.

Då fråga är om materiel, som skall anskaffas genom krigsmateriel-

verkets försorg, kommer dettas standardiseringsorgan helt naturligt att

få tillfälle att ur sina synpunkter granska ifrågakommande konstruk­

tioner. För att standardiseringens verkningar skall kunna sträcka sig

även till materiel, som alltjämt skall anskaffas av försvarsgrensförvalt-

ningarna, syns mig lämpligt att fastslå en allmän skyldighet för dessa

att då fråga om standardisering uppkommer hänvända sig till krigsmateriel-

verket.

Enligt sin ursprungliga instruktion (SFS 339/1944) hade krigsmateriel-

verket att leda standardiseringen av försvarets materiel. Samtidigt med

verkets inrättande tillkom försvarets standardiseringsdelegation med upp­

gift att i anslutning till verksamheten inom Sveriges standardiserings-

kommission uppgöra standard för i krigsmateriel ingående materiel,

element och detaljer. Delegationen, för vilken chefen för krigsmateriel-

verket är ordförande, består av representanter för nämnda verk, överbe­

fälhavaren, försvarsgrensförvaltningarna, försvarets fabriksstyrelse samt

Sveriges standardiseringskommission.

Provisoriska bestämmelser för delegationens verksamhet har utfärdats

av Kungl. Maj:t den 4 maj 1945. Delegationen fastställer efter förslag av

vederbörande myndigheter s. k. FSD-standard, i förekommande fall pro­

visorisk FSD-standard. Förslag bör vara utarbetat med hänsyn till såväl

militära som vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fordringar samt upp­

fylla krav på god formgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

92

Krigsmaterielverkets uppgifter på standardiseringens område har i viss

man begränsats genom den provisoriska ändring av verkets instruktion,

som ■\idtogs i samband med de föreskrifter beträffande försvarets centrala

förvaltning, som utfärdades den 28 september 1951. Enligt sagda ändring

skall verket vara sammanhållande organ för standardisering av för för­

svaret gemensam materiel. Standardiseringsverksamhet bedrivs sålunda

bos samtliga materielförvaltande centrala förvaltningar.

Jag delar överbefälhavarens mening att ifrågavarande samordnande verk­

samhet bör kunna övertas av standardiseringsdelegationen, förstärkt med

företrädare för försvarets forskningsanstalt och riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Delegationen, som nu är i kanslihänseende knuten till

krigsmaterielverket, har behov av ett kansli. Det förefaller mig vara en

ändamålsenlig lösning att försvarets förvaltningsdirektions kansli får an­

litas för ändamålet. Delegationen blir liksom alla samarbetsdelegationer

underkastad tillsyn från förvaltningsdirektionens sida. Det säger sig självt

att standardiseringsverksamheten, vars betydelse tilltar med den tekniska

utvecklingen och vars ekonomiska betydelse får bedömas vara mycket stor,

bör bedrivas i intimt samarbete med Sveriges standardiseringskommission.

Detaljarbetet kommer att åvila de olika förvaltningarna enligt huvudför-

valtningsprincipen. Enligt min mening bör ifrågavarande arbete bedrivas

bos samma myndighet, som svarar för konstruktions- och anskaffnings-

verksamheten.

I likhet med överbefälhavaren anser jag att tillverkning och förvalt­

ning av måtdon bör handhas av vederbörande anskaffande myndighet med

tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Försvarets fabriksstyrelse bör

anskaffa mätdon för sin egen tillverkning. Mätdonslaboratoriet bör lämp­

ligen övertas av armétygförvaltningen. Erforderlig samordning och led­

ning av frågor om mätdon och kontrollmetodik bör säkras genom att en

samarbetsdelegation inrättas. Även denna blir av den betydelse att den

bör få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Det är enligt min

mening av utomordentlig betydelse, att kontrollmetodiken för försvarets

del följer med den tekniska utvecklingen på detta område. Det är känt

att denna fråga tilldrar sig ett stigande intresse inom industriella kretsar

både här hemma och i utlandet. Bl. a. syns det mig angeläget att de

statistiska och matematiska metoder, som utarbetats inom förevarande

område och är stadda i snabb utveckling, utnyttjas vid kontroll å för­

svarets massbeställningar.

I detta sammanhang gör sig behovet påmint av ett samordnande organ

för utarbetande av leverans- och kontrollbestämmelser inom försvaret.

Krigsmaterielverket hade fram till den 28 september 1951 instruktionsenligt

sig ålagt att i samverkan med övriga centrala förvaltningsmyndigheter

verka för enhetliga leverans- och kontrollbestämmelser. Det syns mig befo­

gat att för detta ändamål inrätta en eller flera samarbetsdelegationer med

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

93

tillgång till försvarets förvaltningsdirektions kansli. Inrättas flera delega­

tioner, bör de givetvis samarbeta inbördes. Med hänsyn till sambandet med

standardiserings- och kontrollmetodikfrågorna bör vidare samarbete äga

rum med för nämnda uppgifter avsedda organ. Fortlöpande uppmärksam­

het bör ägnas kontrollfrågorna ur exempelvis den synpunkten, att kontroll­

verksamheten ges en rationell omfattning och i förekommande fall redu­

ceras i förhållande till tillverkare som har en erkänt effektiv egenkontroll.

Det bör givetvis eftersträvas att en effektiv egenkontroll organiseras vid

försvarets egna fabriker och verkstäder. Man får icke förbise, att kvalitets-

fel hos krigsmateriel ofta medför betydande risker för olycksfall vid mate-

rielens användning. En effektiv leveranskontroll bidrar däiföi att töre

bygga ofta svåra personella och materiella skador.

Beträffande förfarandet i fråga om av krigsmaterielverket förvaltade

maskiner för krigsmaterieltillverkning och s. k. skuggfabriker har armé-

■lorvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 avgivit

förslag för vilkas huvudsakliga innehåll en redogörelse lämnats i det före­

gående. Tygavdelningen har inhämtat yttrande över förslaget från

f or tif ikationsf örvaltningen.

Beträffande skuggfabrikerna anser jag att bärande skäl förebragts för

att underställa dem armétygförvaltningen. Fabriksstyrelsen torde i samma

ordning som hittills och efter överenskommelse med förvaltningen böra

ombesörja underhåll och skötsel av byggnaderna.

Jag delar fortifikationsförvaltningens principiella uppfattning, att har

ifrågavarande anläggningar rätteligen bör redovisas å arméns respektive

befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hänsyn till av

fortifikationsförvaltningen anförda förhållanden finner jag det emellertid

befogat, att anläggningarna tills vidare liksom hittills redovisas under

fabriksfonden men att frågan tas under omprövning, sedan ny regional

och lokal organisation av den militära fastighetsförvaltningen genomförts.

Vad gäller de maskiner, om vilka här är fråga, kan jag i huvudsak

biträda tygavdelningens förslag. Jag förordar sålunda, att förvaltningen

i fråga om maskinerna överförs till armétygförvaltningen, dock med un­

dantag för maskiner, som är avsedda för driften vid fabriksstyrelsens

fabriker samt sådan apparatur in. in. för tillverkning av krut vid skugg­

fabriker, vars användning är knuten till viss lokal.

.Tåg är icke beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om redovis­

ningen av ifrågavarande maskiner. Jag ifrågasätter därför lör närvarande

ingen ändring i gällande ordning, enligt vilken de redovisas av fabriks­

styrelsen under försvarets fabriksfond. I samband med den nya oiganisa-

tionens genomförande kommer jag att föranstalta om närmare utiedning

beträffande lämplig redovisningsform och i sinom tid framlägga darav

betingade förslag.

Delade meningar torde knappast behöva råda om att krigsmateriel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

94

verkets lokalförvaltningar (ammunitionsförråd och sammansättnings-

verkstäder) bör överföras till armétygförvaltningen.

Med hänsyn till den på senare tid tillkomna, till länsstyrelserna knutna

regionala ekonomiska för svar sberedskapsorganisationen anser jag i lik­

het med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, att krigsmateriel-

verkets krigsindustriombud kan indras.

Riksnämnden bör i enlighet med överbefälhavarens förslag överta föran­

det av maskinregister över industrin och med ledning därav lämna förslag

på lämpliga leverantörer.

Beträffande vilken myndighet som bör överta krigsmaterielverkets upp­

gift som försvarets patentorgan har skiftande förslag framlagts. Ifråga­

varande uppgifter har alternativt ansetts böra knytas till någon av för-

svarsgrensförvaltningarna, försvarets forskningsanstalt, patent- och re­

gistreringsverket eller försvarsstaben. Jag delar den av krigsmateriel-

verket uttalade meningen, att patentfrågor bör handläggas av ett organ

som är fristående i förhållande till den myndighet, hos vilken veder-

böiande uppfinnare är anställd, samt att patentärendenas viktiga merkan­

tila och juridiska aspekter måste beaktas. Vad forskningsanstalten beträf­

far, är den ej organiserad med tanke på att den skall handha för försvaret

gemensamma administrativa ärenden. Vid mina överväganden av frågan

har jag kommit till den slutsatsen, att försvarets civilförvaltning lämpligen

bor åläggas att fungera som försvarets patentorgan. För detta ändamål

bör viss personal flyttas över från krigsmaterielverket till civilförvaltningen.

I övrigt bör civilförvaltningen kunna påräkna biträde i tekniskt hänse­

ende från patentverket, försvarsförvaltningarna och forskningsanstalten.

Handläggningen av försvarets patentfrågor måste ske under beaktande av,

förutom den allmänna patentlagstiftningen, lagen den 18 juni 1949 om

rätt till arbetstagares uppfinningar samt den särskilda lagstiftningen om

uppfinningar av betydelse för försvaret. Jag anser det därför påkallat

att patentärendena förläggs till en myndighet där juridisk sakkunskap

är starkt företrädd. De juridiska synpunkterna får för den skull själv­

fallet icke i alltför hög grad dominera patentfrågornas handhavande utan

denna verksamhet, som är av stor betydelse, måste präglas av allsidig hän­

syn till även ekonomiska och tekniska synpunkter samt allmänna försvars­

synpunkter.

Jag anser mig slutligen i detta sammanhang böra behandla frågan om

inrättande av ett försvarets teletekniska laboratorium. Samtliga remiss­

instanser som tagit upp detta spörsmål har i och för sig tillstyrkt förvalt-

ningsutredningens förslag. Enighet syns också råda om att laboratoriet,

om försvarets industriplanering inte kommer till stånd, bör anslutas till’

försvarets forskningsanstalt. Enligt förvaltningsutredningen skall labora­

toriet vara ett konstruktions- och standardiseringsorgan på det teletek­

niska området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

95

För egen del anser jag det uppenbart, att en för hela försva­

ret organiserad verksamhet på teleteknikens område bör komma

till stånd. Teleteknikens mångsidiga och växande militära användning,

exempelvis för förbindelsetjänst, navigering till sjöss och i luften, spaning,

strids- och eldledning, trafikledning in. m., medför ett starkt behov av ett

gemensamt organ av ifrågavarande slag. En effektiv teleutrustning för

försvarets olika grenar skapar möjligheter att bättre utnyttja bade de

personella och de materiella resurserna. Betydelsen härav för ett land som

vårt ligger i öppen dag. Jag tillstyrker därför att ett försvarets teletek­

niska laboratorium inrättas och ansluts till försvarets forskningsanstalt

i enlighet med det organisationsförslag, som jag framlägger i annat sam­

manhang.

B. Intendenturförvaltningstjänsten.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Under det att tygförvaltningens uppgift främst är att hålla krigsmakten

försedd med egentliga stridsmedel av olika slag har intendenturförvalt-

ningen huvudsakligen att svara för stridskrafternas beklädnad, förplägnad

och förläggning samt deras förseende med hästar och hundar, drivmedel,

expeditionsmateriel in. in. Till intendenturförvaltningens område hänförs

även handhavandet av för försvaret anslagna medel för undervisning och

övningar.

Såsom framgår av det inledningsvis anförda utövas den centrala inten-

denturförvaltningstjänsten enligt gällande förvaltningsorganisation för-

svarsgrensvis av armé-, marin- och flygförvaltningarna å dessa ämbets­

verks intendenturavdelningar, varvid dock i viss utsträckning något av

verken — i första hand arméförvaltningens intendenturavdelning — över­

tagit förvaltningsuppgifter även för de andras räkning. Sålunda inköper

arméförvaltningens intendenturavdelning vissa livsmedel (magasinsvaror),

kol och bilbensin även för flygvapnet samt färsk fisk och salt sill för

större delen av försvarsmakten. Samma avdelning handhar vidare kontroll

av bränsleförbrukningen för hela försvaret, uppgör krigsreparationsplaner

för intendenturmateriel även för flygvapnet samt krigsförplägnadsplaner

i vad avser ersättningsbehovet för hela krigsmakten. Flygförvaltningens

intendenturavdelning tillhandahåller flygbensin även för drift av marinens

motortorpedbåtar. Liksom i fråga om tygförvaltningstjänsten har krigs-

materielverket även på intendenturförvaltningens område att ombesörja

vissa uppgifter beträffande industriplanering, standardisering, patent in. in.

ävensom att handha upphandling av materiel. Vissa centrala intendentur-

anstalter är underställda försvarets fabriksstyrelse.

För val tningsu tred ningen har framhållit, att försvarsgrensförvaltningar-

nas intendenturavdelningar för närvarande är ålagda vissa uppgifter, som

icke kan anses hänförliga till intendenturförvaltningstjänst ulan i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

96

avser tygförvaltning. Så är förhållandet i fråga om handhavandet av viss

inaterialutredning för fartyg och framför allt flygförvaltningens inten-

denturavdelnings uppgifter med avseende å motorfordon och motorbåtar,

cyklar och fotografiska förbrukningsmaterialier. Vid sin detalj genomgång

av tygförvaltningens organisation har utredningen funnit det ändamåls-

enligast att förlägga förvaltningen av denna materiel till de enheter inom

de av utredningen föreslagna försvarsgrensförvaltningarna, som handhar

motsvarande materielslag i övrigt. Ärenden angående berörda materiel bör

alltså enligt utredningens mening icke vidare belasta de intendenturför-

valtande organen. I vilken utsträckning en överflyttning av förvaltnings-

uppgifter från intendentur- till tygförvaltningssidan enligt utredningens

uppfattning bör ske framgår närmare av det följande.

Vad angår vissa andra intendenturavdelningarna nu åvilande arbetsupp­

gifter har utredningen funnit det tveksamt, huruvida de även i fortsätt­

ningen bör åläggas intendenturföx-valtningsorganen.

Hit hör i första hand förvaltningen av driv- och smörjmedel för fordon,

fartyg och flygplan. Endast de organ, som handhar anskaffningen av

motordrivna transportmedel, har enligt utredningens mening möjlighet

att ange de tekniska fordringarna på driv- och smörjmedlen. Föreskrifter

angående driv- och smörjmedlens användning måste utarbetas av motor­

specialister. Även lokalt måste förrådshållning och utlämning av driv- och

smörjmedel ombesörjas av personal med god kännedom om dessa — sär­

skilt smörjmedel — och om motorer. Såväl centralt som lokalt finns den

sålunda angivna sakkunskapen främst företrädd inom tygförvaltnings­

tjänsten. Inom armén har därför driv- och smörjmedlen vid förbanden

underställts tyguppbördsmannen, som i sådant hänseende sorterar under

intendenten.

Kostnaderna för underhållet av motorer och för driv- och smörj medels­

förbrukningen påverkar varandra i hög grad. Genom åsidosättande av

underhållet och användningen av förslitna motorer ökar sålunda driv-

och smörj medelsförbrukningen medan omvänt begagnande av driv- eller

smörjmedel av låg kvalitet kan orsaka onormal förslitning av motorerna

och därmed öka underhållskostnaderna.

Förvaltningsutredningen har på grund av angivna förhållanden funnit,

att förvaltningen av driv- och smörjmedel ur rent teknisk synpunkt bör

hänföras till tygförvaltningens område.

Med hänsyn till att för de fasta anläggningarna en övergång i viss ut­

sträckning skett från fasta bränslen till brännoljor, syns emellertid enligt

utredningen ekonomiskt sett vissa fördelar vara förenade med att an­

skaffningen av drivmedel och av bränslen för fasta anläggningar om-

händerhas av ett och samma organ. Anförda förhållande talar enligt ut­

redningen för att drivmedelsanskaffningen alltjämt skall åvila de inten-

denturförvaltande organen, åtminstone så länge dessa såsom nu är fallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

97

handhar inköpen av bränslen för fasta anläggningar. För arméns vid­

kommande är, framhåller utredningen, vidare att märka, att de regionala

och lokala intendenturförvaltningsorganen för närvarande förfogar över

med drivmedelstjänsten i fält förtrogna officerare, som bl. a. deltagit i

krigsförberedelsearbetet och trupputbildningen på detta område. De i den

lokala och regionala tygförvaltningstjänsten placerade officerarna tillhör

icke såsom intendenturofficerarna en särskild för förvaltningstjänst av­

sedd personalkår och har först på senare år getts en mera omfattande

utbildning i sådan tjänst. Utredningen anser därför att vid armén inten-

denturtjänstens personal för närvarande är bättre lämpad att omhänderha

bl. a. den betydelsefulla mobiliseringsplanläggningen för drivmedelstjäns­

ten än motsvarande tygpersonal. Även om stor vikt måste fästas vid

sambandet mellan motormaterielen samt driv- och smörjmedlen förklarar

sig utredningen med hänsyn särskilt till angivna omständigheter icke

beredd att i nuvarande läge föreslå ett överförande av driv- och smörj­

medlens hela handhavande från intendentur- till tygförvaltningen. När

tygförvaltningstjänstens personalorganisation blivit utbyggd enligt av ut­

redningen i annat sammanhang föreslagna riktlinjer och denna organisa­

tion vunnit stadga, bör emellertid enligt utredningens uppfattning spörs­

målet i fråga tas upp till förnyad prövning.

I avvaktan härpå bör enligt utredningens mening vad driv- och smörj-

medelsförsörjningen beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution

och krigsförberedelsearbete ankomma på intendenturförvaltningen (de

lokala drivmedelsförråden inom armén bör dock såsom för närvarande

sortera under vederbörande tygförrådsförvaltare) under det att utarbetande

av inköpsspecifikationer, leveranskontrollbestämmelser samt den kvalita­

tiva anbudsbedömningen bör åvila de centrala tygförvaltningsorganen.

Dessa bör även delges resultaten av utförda prov för kvalitetsövervakning

av förrådshållna driv- och smörjmedel samt ges möjlighet att öva infly­

tande på förbrukningsföljden beträffande desamma. Allmänna föreskrifter

för användningen in. in. bör enligt utredningen utarbetas av tygförvalt­

ningsorganen i samråd med organ för intendenturförvaltningen. Den

sålunda föreslagna arbetsfördelningen mellan tyg- och intendenturförvalt­

ningsorganen motsvarar, framhåller utredningen, i stort sett den fördel­

ning på detta område som redan tillämpas mellan materiel- och intenden-

turavdelningarna i den nuvarande flygförvaltningen.

Såsom förut nämnts tillhör anskaffningen av bränslen för försvarets

fasta anläggningar för närvarande intendenturförvaltningen. Uppförandet

och underhållet av anläggningarna ankommer däremot på fortifikations-

förvaltningen. Inom arméförvaltningens intendenturavdelning inrättades

år 1942 ett för hela försvaret avsett organ för kontroll av bränsleförbruk­

ningen vid dessa anläggningar. Med hänsyn till det samband som råder

mellan bränsleförbrukningen och fasta anläggningars underhåll har seder-

7—49 54 Biharig till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

mera diskuterats till vilken central förvaltningsmyndighet ifrågavarande

bränslekontroll lämpligast bör vara förlagd. Spörsmålet var föremål för

behandling av 1944 års fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredning,

som föreslog, att ifrågavarande bränslekontroll tillika med statens bränsle-

kontrollerande verksamhet i övrigt skulle förläggas till byggnadsstyrelsens

värmetekniska avdelning. Statens organisationsnämnd avstyrkte detta för­

slag och förordade i stället, att försvarets bränslekontroll skulle inordnas

under fortifikationsförvaltningen, varvid även bränsleinköpen för för­

svarets fasta anläggningar borde överflyttas till sistnämnda ämbetsverk.

Nämnden ifrågasatte vidare huruvida icke försvarets bränslekontrollerande

verksamhet borde utsträckas att även omfatta förbrukningen av gas, vatten

och elektrisk energi. Förvaltningsutredningen anförde vid avgivande av

förslag till organisation av den centrala fortifikations- och byggnadsförvalt-

ningen inom försvaret i denna fråga följande:

De i försvarets bränsleförsörjning och bränsleförbrukning ingående

verksamheterna hör så nära tillsammans, att en så långt möjligt är en­

hetlig ledning syns önskvärd. Ur denna synpunkt är den för närvarande

tillämpade organisationen — där gemensam bränslekontroll utövas av den

myndighet, som har de största anskaffningsuppgifterna — att föredra

framför den av 1944 års utredning föreslagna, vilken skulle innebära ett

fullständigt skiljande av de tre huvudverksamheterna anskaffning, kon­

troll och underhåll.

Inrättandet av en gemensam ledning för försvarets bränsleförsörjning

och bränsleförbrukning liksom även för kontrollen av förbrukningen av

vatten och elektrisk energi torde — i enlighet med vad statens organisa­

tionsnämnd framhållit — utgöra en ekonomiskt tillfredsställande lösning

av hithörande spörsmål. Detta skulle leda till att hos den gemensamma

iortifikations- och byggnadsförvaltningen borde sammanföras icke blott

underhållsverksamheten utan även bränsleanskaffningen, bränslekontrollen

samt forsknings- och försöksverksamheten. Vad den senare beträffar om­

besörjs den emellertid redan nu för hela statsförvaltningen av byggnads­

styrelsens värmetekniska avdelning. I likhet med 1944 års utredning anser

utredningen, att ett dylikt gemensamt organ är av stort värde. Något skäl

för ändring härutinnan föreligger alltså icke. Det praktiska underlag, som

erfordras för forskningen, torde avdelningen utan svårighet kunna för­

värva genom samarbete med de organ, som handhar den rutinmässiga

bränslekontrollen.

Anskaffningen av bränsle för försvaret avser icke endast bränsle för

uppvärmningsändamål. Stora kvantiteter av flytande eller fasta bränslen

åtgår därjämte för drift av motorfordon, fartyg och flygmaskiner. Utred­

ningen, som fått sig ålagt att verkställa en översyn över försvarets hela

centrala förvaltning, har därvid beaktat, att fördelar möjligen kan vara

förenade med ett sammanförande av all bränsleanskaffning för försvaret

till ett organ. Ett sådant sammanförande torde dock — i varje fall för

närvarande — icke kunna ske till fortifikationsförvaltningen. Då utred­

ningen ännu icke blivit i tillfälle att ta ställning till denna mera om­

fattande fråga, anser sig utredningen nu böra föreslå, att bränsleanskaff­

ningen tills vidare liksom hittills ombesörjs av vederbörliga försvarsgrens-

förvaltningars intendenturavdelningar.

99

I fråga om bränslekontrollens inordnande i organisationen har skäl

anförts såväl för att bibehålla kontrollen hos arméförvaltningens inten-

denturavdelning som att överföra densamma till fortifikationsförvalt-

ningen. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen, att motiven

för att sammanhålla kontrollen med underhållet syns mera bärande, vilket

skulle innebära, att kontrollverksamheten borde överföras från arméför­

valtningens intendenturavdelning till fortifikationsförvaltningen. Häri­

genom skulle den för försvaret gemensamma bränslekontrollen komma

att skötas av den myndighet, som hade att ombesörja den gemensamma

underhållsverksamheten. I likhet med vad ovan berörts beträffande

bränsleanskaffningen syns emellertid en dylik omläggning kunna före­

gripa de resultat, vartill utredningen kan komma vid den fortsatta över­

synen av bl. a. de centrala intendenturförvaltningsorganen. Vid denna

översyn torde nämligen försvarets spörsmål beträffande icke blott bränsle-

anskaffningen utan jämväl i vad avser bränslekontroll samt kontroll av

förbrukningen av vatten, gas och elektrisk energi böra upptas till enhetlig

granskning. Med anledning härav syns bränslekontrollen tills 'vidaie böra

ombesörjas av arméförvaltningens intendenturavdelning.

I proposition nr 142 till 1947 års riksdag angående omorganisation av

fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. in. förklarade

sig föredragande departementschefen dela militära förvaltningsutred-

ningens uppfattning rörande den bränslekontrollerande verksamheten och

ansåg sig därför icke för det dåvarande böra föreslå någon ändring i den

gällande organisationen. Bränslekontrollen syntes enligt departementsche­

fens mening lämpligen inom ramen för den dåvarande personalorganisa­

tionen böra utsträckas att avse även förbrukning av vatten, gas och elekt­

risk energi. Mot vad departementschefen sålunda anförde hade riksdagen

intet att erinra.

Bränslekontrollen ombesörjs alltså alltjämt av arméförvaltningens in­

tendenturavdelning och har numera utsträckts att omfatta även förbruk­

ningen av vatten, gas och elektrisk energi.

Utredningen har nu framhållit, att den genom de för utredningens

räkning verkställda organisationsundersökningarna stärkts i sin tidigare

uttalade uppfattning, att övervägande skäl talar för ett sammanförande

av den bränslekontrollerande verksamheten beträffande försvarets fasta

anläggningar med de organ, som handhar underhållet av dessa anlägg­

ningar. Detta skulle innebära att bränslekontrollen överflyttades till forti­

fikationsförvaltningen. Genom en sådan överflyttning bör, enligt utred­

ningen, bl. a. möjligheterna bli större att avväga kostnaderna för planerade

bräiislebesparande byggnadsåtgärder mot därav följande besparingar i

bränslekostnaderna och på så sätt förutsättningarna ökas för att ernå de

totalt sett bästa ekonomiska resultaten. Vidare kan genom en sådan an­

ordning besiktningar och andra kontrollåtgärder beträffande anlägg­

ningarnas underhåll och bränsleförbrukningen rationellt samordnas. En

avgjord fördel är slutligen enligt utredningens uppfattning åt! samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

100

instruktioner och direktiv till underlydande myndigheter beträffande verk­

samheten för värmeanläggningarnas personal kommer att lämnas från en

och samma centrala förvaltningsmyndighet, vilken myndighet dessutom

har att handlägga anställningsärendena i fråga om nämnda personal. I

samband med en överflyttning av bränslekontrollen på fortifikationsför-

valtningen bör, föreslår utredningen, även anskaffningen av bränsle för

de fasta anläggningarna överföras dit.

Emellertid har utredningen funnit att såväl bränsleanskaffning som

bränslekontroll handhafts av arméförvaltningens intendenturavdelning på

ett synnerligen tillfredsställande sätt. Utredningen har vidare funnit, att

då fortifikationsförvaltningen är ett nyorganiserat ämbetsverk, som knap­

past ännu helt hunnit växa sig in i alla de uppgifter som pålagts verket,

detsamma för närvarande icke utan tvingande skäl bör belastas med ytter­

ligare arbetsuppgifter. Utredningen har därför kommit till den uppfatt­

ningen, att bränsleanskaffningen för de fasta anläggningarna och bränsle­

kontrollen tills vidare bör ombesörjas av de organ, som kommer att mot­

svara arméförvaltningens nuvarande intendenturavdelning. Härför kan,

framhåller utredningen, även tala de fördelar, som enligt vad förut

nämnts är förknippade med en sammanhållning av all bränsleanskaffning

såväl för fordon, fartyg och flygplan som för fasta anläggningar.

Utredningen föreslår alltsa, att anskaffningen av bränslen för försvarets

fasta anläggningar samt kontrollen av bränsleförbrukningen vid dessa an­

läggningar tills vidare alltjämt hänförs till intendenturförvaltningstjänsten.

Kontrollen bör såsom för närvarande avse även förbrukningen av vatten,

gas och elektrisk energi. Utredningen anser emellertid att förevarande

spörsmål, när fortifikationsförvaltningen vunnit ytterligare organisatorisk

stadga, bör upptas till förnyad prövning.

Enligt utredningens uppfattning har på intendenturförvaltningens om­

råde icke i lika hög grad som på tygförvaltningens olägenheter gjort sig

märkbara till följd av den rådande uppdelningen av förvaltningsupp­

gifterna mellan törsvarsgrensförvaltningarna å ena sidan och krigsmate-

rielverket å den andra. Detta sammanhänger enligt utredningen därmed

att föremålen för intendenturförvaltningen till stor del utgörs av pro­

dukter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna marknaden,

och att de för försvaret speciella intendenturförnödenheterna ur konstruk­

tiv synpunkt som regel är enklare än tygmaterielen. Kravet på en sam­

manhållning av alla i anskaffningen ingående tekniska funktioner inbördes

samt av dessa funktioner och inköpsverksamheten gör sig därför i fråga

om intendentunnaterielen icke i samma mån gällande som beträffande

tygmateriel.

Även om inom intendenturförvaltningstjänsten tyngdpunkten icke i lika

hög grad som inom tygförvaltningstjänsten ligger på den tekniska verk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

102

Enligt detta alternativ bör liksom enligt alternativ I försvarets indu­

striplanering omhänderha viss verksamhet i fråga om krigsindustriplane-

ring, standardisering, kontrollmetodik, patent m. m. Åt sistnämnda verk

bör enligt alternativ II dessutom anförtros avgörandet av vissa avvägnings­

frågor de olika försvarsgrenarna emellan.

Det stora flertalet förvaltningsobjekt inom intendenturområdet är av

samma eller likartat slag inom samtliga försvarsgrenar, varvid armén i

allmänhet är den största förbrukaren. Med tillämpning av7 den på tyg­

förvaltningsområdet föreslagna huvudförvaltningsprincipen bör därför

marinens och flygvapnets intendenturförvaltningsorgan komma att utöva

huvudförvaltningen endast beträffande ett ringa antal förnödenheter. Med

hänsyn härtill och för att alla standardiseringsmöjligheter så långt sig

göra låter skall kunna tillvaratas föreslår utredningen, att arméns centrala

intendenturförvaltningsorgan skall åläggas huvudförvaltningen i fråga om

alla intendenturförnödenheter. Projekt- och försöksverksamhet beträf­

fande för marinen och flygvapnet speciell materiel bör dock åvila dessa

försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan. Med hänsyn till de olika

materielslagens överensstämmelse inom försvarsgrenarna är det vidare

enligt utredningens mening mest rationellt att låta arméns organ sköta

jämväl den centrala förrådshållningen i fråga om alla hithörande för­

nödenheter. Härigenom anses möjligheterna ökas att upplägga förnöden­

heter avsedda för flera försvarsgrenar i samma förråd och på så sätt

åstadkomma en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av varje för­

svarsgrens intendenturförnödenheter till ett större antal platser. Vidare

skulle gemensamma förråd möjliggöra ett bättre utnyttjande av förråds-

utrymmena. För marinens och flygvapnets intendenturförvaltande organ

skulle da i huvudsak återstå att ombesörja behovsberäkningar, krigsför­

beredelsearbete och ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som

erfordras inom marinen respektive flygvapnet, att handha förrådshållning

och leda det tekniska underhållet av sadan vederbörande försvarsgren

tillhörande materiel, som icke förvaras i centralförråd, samt att handha

förvaltningen av den egna försvarsgrenens anslag till undervisning och

övningar. Härjämte skulle nämnda organ utöva förekommande projekt-

och försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flygvapnet

speciell materiel. Arméns intendenturförvaltande organ skulle således

komma att få en jämförelsevis stor omfattning under det att marinens

och flygvapnets motsvarande organ skulle bli av relativt ringa storleks­

ordning.

För arméns del skulle organet i fråga utformas såsom ett eget under

Kungl. Maj :t lydande centralt ämbetsverk — arméns intendenturförvalt-

ning — under chefskap av chefen för armén och med generalintendenten

såsom souschef. Den nu existerande gemenskapen mellan arméns centrala

tyg- och intendenturförvaltningsorgan, vilken i huvudsak är endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

103

formell, skulle alltså upphöra. Liksom enligt alternativ I borde sous­

chefen till sin hjälp ha en ställföreträdare.

De marinen och flygvapnet berörande intendenturförvaltningsuppgifterna

blir enligt utredningens uppfattning i alternativ II ej av den omfattningen

att de utgör tillräckligt underlag för självständiga verk. Nämnda båda

försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan anser utredningen därför

böra såsom intendenturbyråer infogas i de försvarsgrensförvaltningar ut­

redningen föreslagit för handhavande av marinens respektive flygvapnets

tygförvaltning.

Utredningen har jämfört de båda alternativens för- och nackdelar och

därvid anfört följande.

Intendenturmateriel förekommer i motsats till tygmateriel endast i

obetydlig omfattning (inredning av fartyg) inbyggd i större stridsenheter.

Den intima samverkan, som enligt vad som tidigare framhållits inom

tygförvaltningstjänsten måste äga rum mellan de instanser som handhar

utformningen av de för respektive försvarsgrenar speciella storre strids­

enheterna (stridsvagnar, fartyg, flygplan) samt de organ som konstruerar

den för inbyggnad i dessa enheter avsedda materielen (vapen, telematenel

m. in.), har ingen motsvarighet inom intendenturförvaltningstjänsten. Det

krav på sammanhållning av de sammansatta stridsmedlen, som avgjort

utredningens val av försvarsgrensvis organiserad förvaltning inom tyg­

området, gör sig därför icke gällande vad beträffar intendenturfoi \ a -

ningstjänsten. Med hänsyn till det tidigare påpekade förhållandet, att

intendenturförnödenheterna till struktur och anvandnmg ar i stort sett

likartade inom samtliga försvarsgrenar (i fråga om livsmedel praktiskt

taget helt överensstämmande) föreligger tvärtom ur ren matenelsynpunkt

intet hinder för en centralisering av hela försvarets intendenturforvalt-

ningstiänst till ett gemensamt ämbetsverk.

Till förmån för en sådan centralisering och alltså för det ovan angivna

alternativ I talar främst, att den enhetliga ledningen av intendenturfor-

valtningstjänsten, som detta alternativ innebär, bör medge storre mojlig­

heter till standardisering av materielen än en organisation enligt ovan­

nämnda alternativ II, vilka möjligheter i sin tur bör skapa bättre förut­

sättningar för en ekonomisk produktion och underlätta underhallstjansten

särskilt i krig. Betydelsefulla lättnader för denna tjänst ernas vidare däri­

genom att, med eu enhetlig ledning av alla till intendenturforvaltnmgen

hörande organ och anstalter, möjligheterna ökar för försvarsgrenarna att

gemensamt utnyttja upplagda förråd samt att föreskrifter och reglementen

rörande intendenturförnödenlieternas handhavande kan goras mera över­

ensstämmande de olika försvarsgrenarna emellan. Slutligen bor alternativ

I rätt genomfört utesluta dubbelarbete och darfor i forhallande till alter­

nativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd personalstyrka

(omkring 30 personer motsvarande en avlöningskostnad om cirka 350 000

kronor jier år).

. ... .

.

„ . ,__

Enligt alternativ II skulle försvarsgrenschefernas inflytande pa mtcn-

denturförvaltningstjänsten och därigenom den direkta samverkan mellan

den rent militära verksamheten och intendenturförvaltningsverksamheten

inom försvarsgrenarna bättre tillgodoses än enligt alternativ I. Med en

organisation eiiligl alternativ II torde vidare storre förutsättningar foic-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

104

liggä för en mera omedelbar kontakt mellan de centrala och lokala för­

valtningsorganen, vilket bör underlätta ärendenas snabba handläggning.

Av den gjorda jämförelsen mellan de båda alternativen för organisation

av försvarets centrala intendenturförvaltningstjänst har utredningen funnit

det framgå, att alternativ I med dess fullständiga sammanförande av

denna tjänst för samtliga försvarsgrenar till ett enda ämbetsverk innebär

den klaraste och rationellaste organisationsformen samt erbjuder de bästa

garantierna tor en effektiv standardiseringsverksamhet och en ekonomisk

drift i fred samt ett underlättande av underhållstjänsten i krig. Inten-

denturförnödenheternas i allmänhet okomplicerade och för försvars­

grenarna ensartade beskaffenhet talar enligt utredningen — i motsats till

■säd förhållandet är med betydelsefulla slag av tygmateriel — för en för

försvaret enhetlig förvaltning av densamma. Vid det samråd, som utred­

ningen haft med souscheferna i de tre försvarsgrensförvaltningarna, har

dessa visserligen — framhåller utredningen — avstyrkt den enligt alter­

nativ I skisserade organisationen och i stället förordat alternativ II. Ut­

redningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att vad som an­

förts till forman for alternativ II icke kan uppvägas av de avsevärda

fördelar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt, vilka är för­

enade med alternativ I. Utredningen anser därför, att försvarets centrala

intendenturförvaltning bör organiseras enligt alternativ I. Utredningen

ansei \idare att chefskapet över den i detta alternativ förutsatta försvarets

intendenturförvaltning bör direkt under Kungl. Maj:t utövas av general­

intendenten.

Inom utredningen har beträffande valet av alternativ för intendentur-

förvaltningstjänstens ordnande särskilda yttranden avgivits av herrar

Bergh och Sällfors.

Herr Berghs yttrande är av följande lydelse.

Både ur effektivitetssynpunkt och ekonomiskt sett måste ett samman­

förande av likartade förvaltningsgrenar till för försvaret gemensamma för­

valtningsverk vara den fördelaktigaste organisationsformen. Den militära

torvaltningsyerksamheten är emellertid icke ett självändamål utan endast

\()I’ den militära tjänstens bedrivande. Förvaltningsapparaten

bor darfor icke — åtminstone i fråga om de grenar som mest intimt är

knutna tdl den militära tjänsten i krig och fred — i sina grunddrag av-

v!ka från försvarsorganisationen i övrigt. Så länge statsmakterna anser

det nödvändigt att, trots därmed förenade nackdelar av ekonomisk och

organisatorisk art, bibehålla försvarets nuvarande uppdelning på tre från

varandra strängt åtskilda försvarsgrenar utan en gemensam ledning med

tillräckliga befogenheter, måste också enligt min mening förvaltnings-

byggnaden i väsentliga delar anpassas därefter. Främst gäller detta tyg-

iorvaltnmgstjänsten och intendenturförvaltningstjänsten, vilka i alldeles

särskilt hög grad är nära anknutna till den dagliga trupptjänsten i fred

och krig och beträffande vilka det därför är angelägnast att den militära

ledningens inflytande är säkrat. Dessa synpunkter har i så måtto beaktats

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

105

av förvaltningsutredningen, som utredningen föreslår, att tygförvaltnings­

tjänsten alltjämt skall vara försvarsgrensvis organiserad och underställd

vederbörlig försvarsgrenschef. Däremot förordar utredningens majoritet,

att intendenturförvaltningstjänsten organiseras inom ett för försvaret

gemensamt verk, försvarets intendenturförvaltning, direkt underställt

Kungl. Maj :t. Med en sådan organisation erhåller enligt inin uppfattning

de för respektive försvarsgrenars militära användbarhet ansvariga för-

svarsgrenscheferna icke ett tillfredsställande inflytande på intendentur-

förvaltningstjänsten, vilket dock är av avgörande betydelse för föx-bandens

liv och verksamhet.

Den av utredningen föreslagna inre strukturen av försvarets intenden­

turförvaltning syns mig i och för sig mycket ändamålsenlig. Med all

sannolikhet kommer emellertid ämbetsverkets bristande överensstämmelse

med den gällande försvarsorganisationen snart att medföra välmotiverade

framställningar om att de skilda försvarsgrensledningarna jämväl skall

förses med egna intendenturförvaltningsorgan.

Med hänsyn till angivna omständigheter borde förvaltningsutredningen

enligt min mening ha förordat sitt alternativ II för intendenturförvalt-

ningstjänstens ordnande. Detta alternativ innebär i huvudsak samma för­

delar i fråga om enhetlighet o. s. v. som alternativ I, dock utan att de

båda mindre försvarsgrenarna berövas de begränsade intendenturorgan,

vilka de svårligen kan vara utan. Den av alternativ II föranledda kost­

nadsökningen i jämförelse med alternativ I, 350 000 kronor, syns mig mer

än väl motvägas av de fördelar, som ernås genom att förvaltningsappa­

raten anpassas efter gällande försvarsorganisation. Arméns intendentur­

förvaltning, som enligt alternativ II skall ombesörja huvuddelen av den

centrala intendenturförvaltningstjänsten inom hela försvaret, kan i allt

väsentligt — ehuru med något mindre personaluppsättning — organiseras

på samma sätt som försvarets intendenturförvaltning.

När gränserna mellan försvarsgrenarna en gång försvinner, är det lätt

att från den av mig förordade organisationen övergå till ett för försvaret

gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid ett sådant tillfälle syns även

tiden vara inne att överväga lämpligheten av att ställa hela försvarsför-

valtningen under enhetlig ledning.

Förvaltningens nära samordnande med den militära ledningen anser jag

vara av sådan betydelse, att jag finner mig böra föreslå att försvarets

intendenturförvaltning — därest alternativ I och icke alternativ II anses

böra komma i fråga — liksom även fortifikationsförvaltningen och för­

svarets sjukvårdsstyrelse underställs överbefälhavaren på enahanda sätt

som försvarsgrensförvaltningarna nu är underställda försvarsgrens-

cheferna.

Herr Sällfors har anfört i huvudsak följande.

Även jag är av den uppfattningen, att alternativ I ur organisatorisk

synpunkt är att föredra framför alternativ II. En bestämd förutsättning

härför är emellertid enligt min mening alt överbefälhavaren görs till chef

för försvarets intendenturförvaltning. Med hänsyn till krigföringens be­

roende av alt stridskrafterna förses med intendenturförnödenheter av

lämpligt slag och i tillräcklig mängd samt på ett ändamålsenligt sätt

framstår nämligen eu fullständig samordning mellan den rent militära

tjänsten och förvaltningstjänsten för mig som en nödvändighet. En sådan

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

samordning kan såvitt jag kan finna icke åstadkommas med mindre än att

den som bär ansvaret för stridskrafternas krigsduglighet även äger dirigera

intendenturförvaltningstjänsten. Den av utredningsmajoriteten förordade

organisationen ger enligt min mening icke militärledningen det erforder­

liga inflytandet på förvaltningstjänsten. Kravet härpå finner jag vara så

oeftergivligt att jag, därest överbefälhavaren icke anses böra belastas med

förvaltningsuppgifter av ifrågavarande slag, i stället för att ansluta mig

till utredningens majoritet och alltså till ett alternativ I med generalin­

tendenten såsom en direkt under Kungl. Maj :t stående chef förordar alter­

nativ II, enligt vilket intendenturförvaltningstjänsten till de ur militära

synpunkter väsentligaste delarna skulle komma att ledas för var och en

av försvarsgrenarna av försvarsgrenschefen, vilken enligt gällande för-

svarsordning .är den primärt ansvarige för försvarsgrenens stridsduglighet.

Remissyttranden.

Chefen för armén avstyrker utredningens förslag om en för försvaret

gemensam intendenturförvaltning och förordar i stället det av utredningen

skisserade alternativet II. Arméchefen framhåller, att verksamheten inom

intendenturförvaltningens område är nära anknuten till arméns verksam­

het i krig och dess dagliga liv i fred. I förra fallet gäller det mobili-

seringsplanläggning, bl. a. förbandens förseende med utrustning, livsmedel,

drivmedel, hästar in. in. samt förrådshållning, i senare fallet allt som

hör samman med fredsförbandens förplägnad, förläggning, övningar, uni-

formsutrustning m. in. Det krävs om möjligt än intimare kontakt mellan

staber, förband och förvaltning på detta område än inom tygförvaltnings­

tjänsten. Arméchefens inflytande kan säkerställas endast genom en direkt

befälslinje. De skäl, som utredningen framlagt för alternativ I, finner

arméchefen därför icke bärande. De beräknade besparingarna anser

arméchefen icke uppväga den effektförlust, som en sammanslagning med

nödvändighet åsamkar de skilda försvarsgrenarna. Om en gemensam in­

tendenturförvaltning trots allt skulle komma att inrättas, bör den enligt

arméchefens uppfattning underställas överbefälhavaren.

Arméförvaltningen ansluter sig till vad utredningen kommit till rörande

intendenturförvaltningens uppgifter och understryker därvid, att den

bränslekontrollerande verksamheten måste vara fast förknippad med

själva bränsleanskaffningen, varför ett överflyttande av bränslekontrollen

till fortifikationsförvaltningen också måste medföra en överflyttning dit

av anskaffningen av bränsle, vilken uppgift i övrigt dock måste anses

naturligt tillhöra intendenturförvaltningen såsom främst konsumtionsför-

valtande myndighet. Även den omständigheten att kasernförvaltningens

organisation är under omprövning talar enligt arméförvaltningens mening

för att bränslekontrollen i varje fall tills vidare bör kvarbli under inten­

denturförvaltningen.

Enligt arméförvaltningens uppfattning har utredningen vid sitt ställ­

ningstagande till de båda av utredningen uppställda alternativen för inten-

107

denturförvaltningens ordnande lagt för mycken tyngd vid den anskaffande

verksamheten och icke tillräckligt beaktat betydelsen av den direkta sam­

verkan mellan de rent militära organen och förvaltningsmyndigheten,

vilken i särskilt hög grad gör sig gällande i den förvaltande delen av 'verk­

samheten. Härom anför arméförvaltningen vidare följande.

Ingen gren av den militära förvaltningen torde det militära livet i sin

dagliga verksamhet vara så omedelbart beroende av som av intendentui-

förvaltningen. En direkt och omedelbar kontakt mellan stabs- och trupp-

befäl samt intendenturorgan är här av största betydelse. En förtroendefull

samverkan och klar förståelse även från truppbefälets sida för intendentur-

förvaltningens möjligheter och betydelsen av alla krafters medveikan till ett

ekonomiskt utnyttjande av till förfogande stående medel och förnödenheter

av olika slag är här en förutsättning för såväl en effektiv förvaltning som

ett effektivt militärt liv. Detta nära samarbete är av så mycket större

betydelse som intendenturförvaltningens verksamhet direkt berör det dag­

liga livet vid förbanden (beklädnad, utspisning, övningar, marketenteri

o. s. v.) och på ett mera påtagligt sätt ingriper i detta än verksamheten

vid övriga förvaltningsgrenar. Av denna anledning bör också försvars-

grenschefen vara chef för förvaltningen.

Genom den förvaltningsreform, som tillkom i samband med 1936 års

härordning, togs det första steget i denna riktning i det att förs^ars-

grenschefen fick ett mera direkt inflytande på förvaltningen genom före­

skriften, att han i vissa ärenden skulle inträda som beslutande i för­

valtningen. Detta inflytande utvidgades sedermera ytterligare och befästes

genom nu gällande instruktion för arméförvaltningen, enligt vilken chefen

för armén tillika är chef för arméförvaltningen.

Den närmare samverkan och ökade förståelse mellan stabs-, trupp-

och förvaltningsorganen, som härav blivit en följd, har lett till en sundare

och mera ekonomisk blick för intendenturproblemen även från trupphåll,

vilket utan tvivel också varit av stor betydelse för ett ändamålsenligt

utnyttjande av de medel, som stått till förfogande för intendenturända-

mål.

Vid en organisation av intendenturförvaltningen enligt alternativ I

kommer försvarsgrenscheferna endast genom anvisningar till förvaltnings­

myndigheten att kunna inverka på försvarsgrenens stridsduglighet, när

det gäller intendenturområdet. Motsvarande blir förhållandet i vad avser

fredskraven på de områden, som intendenturförvaltningen har att till­

godose.

En sådan ställning — utan direkt andel för försvarsgrenschef i an­

svaret för förvaltningen — torde lätt kunna leda till intressemotsätt­

ningar mellan försvarsgrenscheferna och intendenturförvaltningsmyndig-

heten, med därav följande minskat intresse och förståelse inom försvars­

grenen för intendenturförvaltningen, d. v. s. en återgång till före 1937

rådande läge. Den nuvarande ordningen, som nödvändiggör för försvars-

grenschefen att personligen sätta sig in i förvaltningsgrenens möjligheter

och själv i egenskap av förvaltningschef träffa de stora avgörandena

beträffande materielanskaffningen, fastställda hushållningsplaner och

övningsanslagens fördelning, har arméförvaltningen funnit vara av stort

värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

108

På de sålunda anförda skälen anser sig arméförvaltningen i motsats

till utredningen böra lämna ett bestämt förord för alternativ II och i

denna fråga helt ansluta sig till de synpunkter, som av herr Bergh fram­

förts i dennes särskilda yttrande.

Alternativ II är enligt arméförvaltningens uppfattning en naturlig ut­

veckling av nu rådande förvaltningsorganisation och den samordning av

anskaffningen av vissa förnödenheter, som försvarsgrenarnas intenden-

turförvaltningar genom samarbete redan infört till ernående av ett bättre

ekonomiskt resultat. Det erbjuder — tramhåller arméförvaltningen -—

med den föreslagna organisationen (som för arméns del i princip är lika

i båda alternativen) alla de fördelar beträffande en ekonomisk och enhetlig

anskaffning, som utredningen vill vinna med alternativ I, samtidigt som

en till försvarsgrenarna decentraliserad anslagsförvaltning och ledning av

förnödenheternas tillhandahållande och utnyttjande i den militära verk­

samheten skapar ökade förutsättningar för eu sparsam hushållning, något

som måhända är svårare att belysa med siffror men dock enligt armé-

förvaltmngens mening torde vara betydligt mera värt än den personal­

besparing, innebärande en utgiftsminskning på ca 350 000 kronor, som

utredningen räknat med.

Arméförvaltningen anser alltså, att för arméns del organet för inten-

denturförvaltningen bör utformas som ett eget under Kungl. Maj :t lydande

centralt ämbetsverk — arméintendenturförvaltningen — under chefskap

av chefen för armén med generalintendenten som souschef. I likhet med

utredningen anser arméförvaltningen att den nuvarade gemenskapen med

arméns tygförvaltning bör upphöra.

Marinledningen vänder sig i sitt yttrande till en början mot utred­

ningens förslag att från intendenturförvaltningstjänsten till tygförvalt-

ningstjänsten överföra handhavandet av viss materialutredning för fartyg.

Den nuvarande ordningen har — framhåller marinledningen — erfaren­

hetsmässigt befunnits mest lämplig och tillämpas inom flera större marin­

organisationer, exempelvis Förenta Staternas, där till sådan utredning

hänförts materiel under intendenturens förvaltning i långt större utsträck-

ning än i Sverige. Skälen för ett kvarblivande vid rådande organisation

i detta hänseende är bland annat att hänföra till beredskapshållningen och

de förhållanden, varunder ifrågavarande materiel utlämnas till konsu­

menterna i fred och krig. Marinförvaltningen anmäler i detta samman­

hang sin avsikt att göra marinens förrådsorganisation till föremål för

en allmän översyn och att därvid uppta jämväl berörda förhållanden till

omprövning.

Marinledningen ansluter sig till förslaget att driv- och smörj medelsför­

sörjningen vad beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution och

krigsförberedelsearbete tills vidare hänförs till intendenturförvaltnings-

tjänstens område, dock under förutsättning, att en intendenturavdelning

bibehålls inom marinförvaltningen.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

109

Mot utredningens förslag att anskaffning av bränslen för försvarets

fasta anläggningar samt kontroll av bränsleförbrukningen vid dessa an­

läggningar hänförs till intendcnturförvaltningstjänsten har marinledningen

intet att invända.

Beträffande förvaltningsorganisationens utformning på förevarande om­

råde erinrar marinledningen, att marinchefen enligt gällande instruktion

på grundval av de bestämmelser, som överbefälhavaren utfärdar, skall

utföra det närmare operativa krigsförberedelsearbetet inom marinen samt

såsom regel planlägga och leda marinstridskrafternas operationer. Detta

förhållande konstituerar ett bestämt krav på att intendenturtjänsten i

alla för ledningen av marinens militära operationer väsentliga avseenden

underställs marinchefen. Att söka bereda marinchefen erforderligt in­

flytande på intendenturförvaltningen på sätt utredningen föreslagit

— insättandet av en representant för marinen i intendenturförvaltnings-

verkets centralplanering — är enligt marinledningens uppfattning icke

tillfyllest. Den föreslagna kontaktofficeren — en för marinen, trots att

denna består av två vapenslag, flotta och kustartilleri — kan aldrig er­

sätta eller med tillräcklig kompetens förmedla det kontinuerliga, intima

och direkta samarbete, som äger rum mellan marinförvaltningens inten-

denturavdelning och marinstaben, kustartilleriinspektionen med flera delar

av marinledningen. Det arrangemang med »föredragning och inspektion»

genom vissa chefer i intendenturförvaltningen för att tillgodose försvars-

grenschefernas »behov av sakkunskap på intendenturförvaltningstjänstens

område», som utredningen föreslagit, är, anser marinledningen, alltför

konstlat och verklighetsfrämmande för att på allvar kunna diskuteras.

Förslaget att arméns centrala intendenturförvaltningsorgan skall åläggas

huvudförvaltningen ifråga om alla intendenturförnödenheter kan marin­

ledningen ej godta som kategorisk grundregel. Tillämpningen av huvud-

förvaltningsprincipen bör här liksom inom tygförvaltningstjänsten ske

med ledning av en prövning ur ändamålsenlighetssynpunkt. Det är enligt

marinledningens mening alls icke självfallet att vissa för marinen speciella

varuslag bäst anskaffas genom en främmande förvaltning och ett sådant

förfarande skulle dessutom innebära ett avsteg från regeln om huvud­

förvaltning sådan denna definierats av utredningen.

Ej heller bör det enligt marinledningens uppfattning i princip fastslås,

att arméns organ skall sköta den centrala förrådshållningen i fråga om

alla intendenturförnödenheter. Även härvidlag bör efter närmare utred­

ning och med beaktande av förhållandena under krig den mest ändamåls­

enliga ordningen genomföras.

Utredningens uttalande, att det krav på sammanhållning av de samman­

satta stridsmedlen, som avgjort utredningens val av försvarsgrensvis

organiserad förvaltning inom tygområdet, icke gjorde sig gällande vad

beträffar intendenturförvaltningstjänsten, strider mot marinledningens

uppfattning. Härom har marinledningen vidare anfört följande.

no

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Vid inredning och utrustning av fartyg äger ett intimt samarbete rum

mellan skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna. Utrymmesbehov

måste fastställas för förråd av olika slag, kök med diskrum och andra

bilokaler, marketenteri samt å större fartyg anordningar för tvätt och

bakning ävensom reparationsverkstäder för beklädnad. Stuvningsplaner

måste uppgöras till ledning för förrådsutrymmenas fördelning i fartyget

och deras inredning med hänsyn till varornas beskaffenhet och emballage.

Jämväl för marinens transportfartyg för materiel och livsmedel måste i

förekommande fall inredningsprojekt utarbetas och dylika spörsmål upp­

kommer även i samband med ianspråktagande av hjälpfartyg för ända­

målet. Köksutrustningen varierar för fartyg av skilda typer och måste ut­

formas med hänsyn till bland annat de olika sätt att tillgodose värmebe­

hovet för kokning och stekning, som lämpligen kan användas. Denna utrust­

ning måste vidare anpassas efter fartygets konstruktion i övrigt och med

hänsyn till att den skall kunna användas även under sjögång, varjämte den

måste uppställas efter en ur arbetsdriftssvnpunkt noga genomtänkt plan

inom de ytterst knappa utrymmen, som står till buds. Såsom exempel

kan nämnas att endast för köks- och proviantförrådsanordningarna för

jagarna Öland och Uppland över 100-talet ritningar och skisser behövt

uppgöras. Uppmärksamhet måste jämväl ägnas anordningar å fartygen

för ombordtagande av olika slags intendenturförnödenheter samt transport­

vägarna inom fartyget och deras framkomlighet vid varornas förflyttning

från däck till förrådsrum och därifrån till användningsplatserna. Anord­

ningar för kylda förvaringsrum måste anpassas efter förhållandena och

möjligheterna på olika fartyg. Inredning ombord för förvaring av besätt­

ningens personliga utrustning måste granskas. Förläggningsmaterielen

måste utformas under hänsynstagande till lokaliteterna ombord och med

beaktande av standardiseringsmöjligheterna. Inredningen i arbetshytterna

för intendenturpersonal måste granskas ur ändamålsenlighetssynpunkt.

Den medverkan, som från nuvarande intendenturavdelningens sida

enligt ovan anförda exempel förekommer vid byggnad och modernisering

av fartyg, påkallar ett kontinuerligt och livligt samarbete med skepps-

byggnadsavdelningen. Detta samarbete skulle bli högst försvårat genom

eu organisation enligt alternativ I, och som ett avgörande skäl mot eu

sådan ordning framträder, att här berörda frågor ofta nödvändiggör en

avvägning av intendenturavdelningens önskemål mot kraven på andra

anordningar ombord å fartygen av betydelse för deras stridsvärde. En

sådan avvägning måste göras av den beslutande chefen inom marinför­

valtningen och denne måste bära ansvaret härför.

Utredningens skäl till förmån för alternativ I, att den enhetliga led­

ningen av intendenturförvaltningstjänsten borde medge större möjlig­

heter till standardisering av materielen än en organisation enligt alter­

nativ II, vilka möjligheter i sin tur borde skapa bättre förutsättningar

för en ekonomisk produktion och underlätta underhållstjänsten särskilt

i krig, är enligt marinledningens mening icke övertygande. Redan nu är

en ändamålsenlig standardisering av intendenturmateriel i allt väsentligt

genomförd genom samverkan mellan försvarsgrensförvaltningarna in­

bördes och med krigsmaterielverket, dit anskaffningarna huvudsakligen

är förlagda och som även har att verka för standardisering. Marinled­

in

ningen anser att genom en förnuftig tillämpning av principen om huvud­

förvaltningen även i fortsättningen skapas garantier för att standardisering

i lämplig utsträckning sker, i den mån dessa frågor kan avgöras inom

förvaltningarna. Talet om att standardisering av intendenturmateriel

skulle underlätta underhållstjänsten i krig är enligt marinledningens upp­

fattning överdrivet, ty även om motsvarande intendenturmateriel i vissa

detaljer är något olika, så är den i regel lika väl användbar för sitt

ändamål. En hel del intendenturmateriel kommer för övrigt, framhåller

marinledningen, att anskaffas först vid krigsfall och av i marknaden då

befintliga typer.

Gentemot utredningens uttalanden, att en organisation enligt alternativ

I ökar möjligheterna för försvarsgrenarna att gemensamt utnyttja upp­

lagda förråd samt att föreskrifter och reglementen rörande intendentur-

förnödenheternas handhavande kan göras mera överensstämmande de olika

försvarsgrenarna emellan, framhåller marinledningen, att samverkan i

fråga om utnyttjande av förråd redan är genomförd genom såväl den

centrala som den lokala krigsplanläggningen. Vidare syns utredningen

enligt marinledningen ha förbisett, att stora delar av marinens intenden­

turmateriel inom dess basområden uppläggs gemensamt med annan

materiel för marinen för att bli tillgängliga på ett ställe vid utrustning

och underhåll av förbanden. Detta kräver enhetlig ledning inom marinen.

Sammanförandet av likartade förnödenheter i gemensamma förråd inne­

bär icke alltid en fördel. Marina drivmedelsförråd bör sålunda placeras

på platser, som lämpar sig för bränslekomplettering åt fartyg medan det

för drivmedelsförråd för motorfordon är viktigare att de lämpar sig för

uttransport landvägen. Vad beträffar lämpligheten av likartade före­

skrifter för förnödenheternas handhavande erinrar marinledningen, att

sådana redan finns såsom ett resultat av den på sin tid av statens sak­

revision tillsatta s. k. materielvårdskommitténs arbete och att i övrigt

sådana föreskrifter av mera allmän tillämplighet numera icke utarbetas

utan samverkan förvaltningarna emellan.

Påståendet att alternativ I skulle utesluta dubbelarbete och därför i

förhållande till alternativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd

personalstyrka anser marinledningen kunna till riktigheten ifrågasättas.

Det är enligt marinledningens mening tvärtom mera sannolikt att, om en

gemensam intendenturförvaltning skulle få sådana följder som en gemen­

sam intendenlurkår, en betydande merkostnad skulle uppkomma. Utred­

ningens val av alternativ tyder enligt marinledningen på att utredningen

icke varit på det klara med vad underhållstjänsten i krig numera verk­

ligen innebär. Underhållstjänstens planläggning är, framhåller marin­

ledningen, oupplösligen förbunden med det operativa förberedelsearbetet

och dess ledning vid krig måste utövas av samma befälhavare, som leder

operationerna. De olika grenarna av underhållstjänsten inom marinen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

112

måste samordnas, eftersom de alla syftar till att tillgodose marindistrikts-

krafteinas beho\. Att sedan samverkan med andra försvarsgrenar före­

kommer i större eller mindre utsträckning inverkar icke på det förhål­

landet, att underhållstjänsten vid marinen i första hand måste vara in­

riktad på de egna stridskrafterna. Ett ytterligare sönderbrytande av marin­

ledningen skulle enligt marinledningens uppfattning innebära en desorga­

nisation, som skulle få skadliga följder i fred och helt visst bli ödesdiger

vid krig. Marinledningen finner sig därför under åberopande jämväl av

hittills \unna erfarenheter av för försvaret gemensamma ämbetsverk böra

bestämt motsätta sig intendenturavdelningens avskiljande från marinför­

valtningen. I varje fall borde enligt marinledningens mening med princip­

beslut om försvarets intendenturförvaltnings inrättande anstå till dess

frågan om en försvarets gemensamma intendenturkår allsidigt utretts.

Flygledningen delar utredningens uppfattning, att vissa tekniskt be­

tonade arbetsuppgifter bör överföras från intendentur- till tygförvalt-

ningstjänsten. Erfarenheterna efter tillkomsten av de för försvaret gemen­

samma ämbetsverken — försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårds­

styrelse, fortifikationsförvaltningen och krigsmaterielverket — föranleder

flygledningen att avstyrka en organisation av intendenturförvaltnings-

tjänsten enligt utredningens alternativ I. Mot en dylik organisationsform

anför flygledningen vidare bland annat följande.

Det förefaller icke osannolikt att en central intendenturförvaltning

rent siffermässigt skulle kunna medföra vissa besparingar, men chefen

för flygvapnet och flygförvaltningen ifrågasätter starkt värdet av en dylik

teoretisk besparing med den föreslagna organisationens tungroddhet i fred

och markerade olämplighet i krig. Chefen för flygvapnet och flygförvalt-

ningen finner det i detta sammanhang vara anmärkningsvärt, att utred­

ningen vid behandlingen av de båda alternativen endast i förbigående

omnämner de avsevärda nackdelar, som en centraliserad intendenturför­

valtning innebär med hänsyn till den omedelbara kontakten mellan

centrala och lokala förvaltningsorgan och härmed sammanhängande för­

dröjning i ärendenas handläggning. Det ligger i sakens natur att en

central intendenturförvaltning icke på samma sätt som ett till respektive

försvarsgren anslutet organ kan tillgodose de för respektive försvarsgren

speciella problemen. Den intima kontakten med utvecklingen inom en

försvarsgren och härav betingade önskemål och behov, som ingriper i

förbandens dagliga rutin, kan ej bli på samma sätt tillgodosedda vid en

centralisering. Även om kontaktmän placeras vid den centrala intendentur-

förvaltningen och försvarsgrenscheferna får intendenturutbildad personal

till sitt förfogande löser man härigenom icke det omedelbara inflytande

på intendenturförvaltningstjänsten, som försvarsgrenscheferna måste ha

med hänsyn till exempelvis planläggning, samordning och genomförande

av de dagliga rutinerna i samband med övningsverksamheten vid för­

banden.

Chefeii för flygvapnet har ansvaret för flygvapnets krigsduglighet.

Hans möjligheter att påverka förvaltningsverksamheten måste således

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

113

säkerställas, enär krigsdugligheten i sin tur påverkas härav. Därest

chefen för flygvapnet undandras ansvaret för den centrala förvaltningen

inom vissa tjänstegrenar, förlorar han överblicken över dessa och får

härigenom även minskade möjligheter till en välgrundad avvägning mellan

olika militära krav av ekonomisk innebörd.

I likhet med vad flygledningen anfört beträffande tygförvaltnings­

tjänsten finner flygledningen en organisation av intendenturförvaltnings-

tjänsten enligt utredningens alternativ II vara i princip riktig. Flygled­

ningen anser, att i sistnämnda alternativ dels tillgodoses försvarsgrens-

chefernas inflytande, dels bibehålls den nödvändiga kontakten mellan

centrala och lokala intendenturorgan samtidigt som ett ekonomiskt sam­

gående kommer till stånd i den utsträckning som är praktiskt lämplig

och successivt kan anpassas med hänsyn till försvarsgrenarnas speciella

behov. En förutsättning härför är dock enligt flygledningens uppfattning

att principen med huvudförvaltning ej avser materielens projektering

samt att arbetsfördelningen med avseende på huvudförvaltningsfrågor

icke bestäms genom ett sidoordnat organ utan får växa fram genom ett

praktiskt samarbete mellan försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar.

Flygledningen framhåller, att ett dylikt samarbete för närvarande äger

rum vilket har skapats såsom resultat av praktiska erfarenheter och icke

till följd av ett yttre tvång. Då utredningen icke funnit anledning fram­

föra några reella anmärkningar mot den nuvarande organisationens sätt

att fungera måste det enligt flygledningens mening vara riktigast att låta

denna organisation utvecklas vidare för att enligt principen om huvud­

förvaltning successivt finna större områden för ett ekonomiskt samarbete

mellan försvarsgrensförvaltningarna.

Fortifikationsförvaltningen ansluter sig till utredningens principiella in­

ställning till frågan om handhavandet av bränsleanskaffningen för de

fasta anläggningarna samt utövandet av den bränslekontrollerande verk­

samheten beträffande sådana anläggningar. Ämbetsverket anser emellertid

att bränslekontrollen och anskaffningen — utom möjligen själva upphand-

lingsförfarandet — omedelbart och oberoende av lösningen av övriga orga­

nisationsfrågor bör överföras till förvaltningen. Jämväl uppgifterna med

tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk energi samt kontrollen över

förbrukningen därav, vilken kontroll redan nu i vissa avseenden om-

händerhas av fortifikationsförvaltningen, bör enligt fortifikationsförvalt-

ningens mening helt överföras på förvaltningen.

Bijggnadsstgrclscn anser sig böra vidhålla sin i tidigare sammanhang

uttalade uppfattning, att en sammanslagning av den militära och civila

bränslekontrollen skulle innebära den mest rationella ordningen. Styrelsen

framhåller emellertid, att såväl det militära som det civila byggnadsbe­

ståndet är av sådan storleksordning, att en uppdelning i en militär och

en civil bränslekontrollerande verksamhet kan anses utgöra en tillfreds-

8—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 10!).

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställande anordning. Därvid bör dock bränslekontrollen för försvarets fasta

anläggningar överföras till fortifikationsförvaltningen. Styrelsen utgår

ifrån att den utredning rörande en samordning av det militära och civila

byggnadsväsendet, som 1951 års riksdag uttryckt önskvärdheten av, får

pröva även frågan om en motsvarande samordning av bränslekontrollen.

Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande in-

tendenturförvaltningstjänstens ordnande, ansluter sig statskontoret oreser­

verat till utredningens förslag om en för försvaret gemensam intendentur-

förvaltning och statens sakrevision förklarar sig kunna godta ett sådant

gemensamt verk i huvudsaklig överensstämmelse med det av utredningen

förordade alternativet I. Försvarets civilförvaltning, statens organisations-

nämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund förordar en lösning av

organisationsfrågan enligt utredningens alternativ II. Sveriges Industri­

förbund anser, att intendenturförvaltningen utan olägenhet kan vara orga­

niserad som för närvarande men har ur de intressen förbundet har att

företräda icke funnit något att erinra mot en koncentrering av intendentur­

förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens alterna­

tiv I.

Departementschefen.

Beträffande den centrala intendenturförvaltningstjänsten har 1946 års

militära förvaltningsutredning, såsom av det förut anförda framgår, i mot­

sats till vad utredningen föreslagit i fråga om tygförvaltningstjänsten, för­

ordat att den skulle omhänderhas av ett för de tre försvarsgrenarna gemen­

samt verk, försvarets intendenturförvaltning (alternativ I). Det av utred­

ningen föreslagna nya verket, försvarets industriplanering, skulle på in-

tendenturförvaltningens område ha att ombesörja motsvarande arbetsupp­

gifter, som enligt utredningsförslaget skulle tillkomma verket inom tyg­

förvaltningen. Utredningens förslag har biträtts allenast av statskontoret

och statens sakrevision, medan bl. a. en reservant inom utredningen samt

armé-, marin- och flygledningarna bestämt motsatt sig detsamma. Dessa

har i stället förordat en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med

utredningens alternativ II, vilket innebär en försvarsgrensvis ordnad in­

tendenturförvaltning. En annan reservant inom utredningen har ansett sig

kunna ansluta sig till utredningsförslaget endast under förutsättning att

det gemensamma intendenturförvaltningsverket ställdes under chefskap av

överbefälhavaren. Om så icke lät sig göra, har han förordat alternativ II.

Vid behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänstens organisa­

tion har jag förordat, att krigsmaterielverket skall utgå ur organisationen

och dess anskaffningsuppgifter fördelas på försvarsförvaltningarna. Detta

innebär för den centrala intendenturförvaltningens del, att omfattande an­

skaffningsuppgifter i fråga om intendenturmateriel av mera standardmäs­

sig karaktär kommer att överföras dit från krigsmaterielverket. I samband

115

med behandlingen av frågan om fördelningen av krigsmaterielverkets nu­

varande uppgifter framhöll jag även, att den verket åvilande upphandlingen

av kontorsinventarier för statsförvaltningen i dess helhet är avsedd att

överföras till den centrala intendenturförvaltningen.

Lika litet som i fråga om tygförvaltningstjänsten är jag nu beredd att

beträffande den centrala intendenturförvaltningen hävda en definitiv stånd­

punkt till frågan om gemensam eller försvarsgrensvis ordnad förvaltnings­

tjänst. För egen del har jag emellertid stannat för att under nuvarande

förhållanden förorda en intendenturförvaltningstjänst försvarsgrensvis en­

ligt utredningens alternativ II. Skälen härtill är i korthet följande.

Vad de militära remissmyndigheterna anfört mot förslaget om gemen­

sam intendenturförvaltningstjänst syns mig i vissa hänseenden värt beak­

tande. Såväl intendenturtjänstens nära samband med den dagliga trupp­

tjänsten som dess betydelse i samband med både det operativa krigsför­

beredelsearbetet och planläggning av fredsmässiga övningar utgör omstän­

digheter, som i och för sig talar för att med nu gällande försvarsorganisa­

tion försvarsgrenscheferna bör behålla sitt inflytande på denna tjänst.

Att ålägga överbefälhavaren de förvaltningsuppgifter, som följer med

chefskapet för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag be­

tänkligt och jag kan icke förorda en sådan organisation. Alternativet blir

då att det gemensamma verkets chef direkt underställs Kungl. Maj :t. Här­

igenom kan emellertid risker tänkas uppkomma för att den centrala inten­

denturtjänstens samband med stabs- och trupptjänsten försvagas.

Utan att underskatta de fördelar, som förvaltningsutredningen ansett

följa med ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag likväl

övervägande skäl tala för att i nuvarande läge ställa ett genomförande av

detta alternativ på framtiden. Jag vill som ytterligare stöd för denna stånd­

punkt framhålla, att jag anser att en för försvaret gemensam intendentur-

kår utgör en — visserligen icke oeftergivlig -— men i hög grad önskvärd

förutsättning för det gemensamma verket. Dessa två organisationsfrågor

bör därför enligt min mening lösas i ett sammanhang.

Den centrala intendenturförvaltningstjänsten bör vid det av mig för­

ordade alternativet organiseras på ett ämbetsverk för armén, benämnt

arméintendenturförvaltningen, samt på intendenturorgan i marin- och flyg­

förvaltningarna. Arméintendenturförvaltningen bör stå under chefskap av

chefen för armén och för den direkta ledningen ha en souschef. Liksom

i fråga om armétygförvaltningen bör souschefsposten i arméintendentur­

förvaltningen kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller

civil befattningshavare. Såsom närmare utvecklas i annat sammanhang

har arméintendenturförvaltningen ansetts kunna ges en enklare och mindre

differentierad inre organisation än de för tygförvaltningstjänsten avsedda

centrala organen.

En tillämpning av huvudförvaltningsprincipen medför på intendentur-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förvaltningsområdet, att det övervägande arbetet förläggs till arméorganet,

På marinens och flygvapnets intendenturorgan bör i huvudsak ankomma

att utöva projekt- och försöksverksamhet beträffande för respektive för­

svarsgren speciell materiel, att utföra behovsberäkningar, krigsförberedelse­

arbete och ekonomisk planering, att handha förrådshållning och tekniskt

underhåll av förnödenheter i den egna försvarsgrenens förråd samt att för­

valta försvarsgrenens övningsanslag.

De farhågor, marintörvaltningen uttalat för att huvudförvaltningsprin-

cipen skall komma att drivas för långt i den nya organisationen, anser

jag ogrundade. Det finns enligt min mening ej anledning att förutsätta

annat än att det på förevarande område beslutande organet bör kunna till-

lämpa ifrågavarande princip inom intendenturförvaltningstjänsten så, att

de olika försvarsgrenarnas intressen på ett tillbörligt sätt beaktas. Icke

heller syns det mig böra vara förenat med några större svårigheter att ge­

nom överenskommelser mellan berörda myndigheter reglera fördelningen

mellan gemensam lörrådshållning och förrådshållning försvarsgrensvis på

ett ändamålsenligt sätt.

Vad beträffar de av utredningen berörda frågorna om gränsdragningen

mellan intendenturförvaltningstjänsten och andra förvaltningsområden är

jag icke beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om överflyttning av

förvaltningen av viss materialutredning för fartyg vid marinen från inten­

dentur- till tygsidan. Frågan härom torde, på sätt marinledningen förut­

satt, få tas upp till övervägande i samband med en allmän översyn av

marinens förrådsorganisation. I övrigt kan jag biträda vad utredningen

föreslagit rörande den ifrågavarande gränsdragningen, vilken bl. a. innebär

att viss materiel vid flygvapnet förs över från intendentur- till tygmateriel.

Vad särskilt angår bränsleanskaffningen för försvarets fasta anläggningar

samt kontrollen av förbrukningen av bränsle, vatten, gas och elektrisk

energi, tillhör dessa funktioner principiellt sett området för fortifikations-

och byggnadsförvaltningen. Med ett ställningstagande till en eventuell

överflyttning av dessa arbetsuppgifter till fortifikationsförvaltningen eller

annan myndighet torde dock tills vidare få anstå. Såsom utredningen ock

framhållit, gör sig f. n. inga sakliga skäl gällande till förmån för en om­

organisation i förevarande hänseende.

C. Civilförvaltningstjänsten.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Såsom förut nämnts genomfördes genom 1943 års riksdagsbeslut rörande

försvarets centrala förvaltningsverksamhet i och med tillskapandet av för­

svarets civilförvaltning en för försvaret gemensam organisation på civil­

117

förvaltningstjänstens område. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de

vid sidan av försvarets civilförvaltning inrättade, för försvaret gemen­

samma centrala ämbetsverken erhöll dock vissa organ med uppgift att

tillgodose det behov av juridiskt-administrativ sakkunskap, som befanns

alltjämt föreligga inom dessa verk.

Förvallningsutredningen har funnit, att koncentrationen av förvaltnings-

verksamheten på förevarande område till försvarets civilförvaltning visat

sig befrämjande för enhetligheten och effektiviteten i förvaltningsarbetet.

Den splittring av verksamheten i fråga, som dock alltjämt kvarstår, har

— konstaterar förvaltningsutredningen vidare — enligt vad de för utred­

ningens räkning verkställda organisationsundersökningarna utvisar, i viss

omfattning lämnat rum för dubbelarbete och även i övrigt för en mindre

rationell arbetsordning. Enligt utredningens mening kan de sålunda på­

visade bristerna i stort sett avhjälpas genom överflyttning av ytterligare

arbetsuppgifter på försvarets civilförvaltning. Utredningen har kommit

till den uppfattningen, att till försvarets övriga centrala förvaltnings­

myndigheter icke bör förläggas annan verksamhet på civilförvaltningens

område än som oundgängligen erfordras för att sagda myndigheter skall

kunna utan besvärande omgång fylla de uppgifter för vilka de inrättats.

Med utgångspunkt från nämnda uppfattning har utredningen under­

sökt om och i vilken utsträckning organ av här ifrågavarande slag är

nödvändiga inom de ämbetsverk, som enligt utredningens principiella

ståndpunktstaganden bör handha den centrala tyg- och intendenturför-

valtningstjänsten för försvarets räkning, eller alltså inom armé-, marin-

och flygförvaltningarna, försvarets intendenturförvaltning och försvarets

industriplanering.

Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att ett materiel-

anskaffande ämbetsverk i sin verksamhet oupphörligen måste ställas inför

problem av juridisk art, främst på det avtalsrättsliga området. I sina

inköpscentraler avses här berörda myndigheter bli tilldelade organ för­

sedda med merkantilt utbildad personal, som bör vara skickad att be­

härska de mera rutinmässiga formaliteterna i samband med avtal rörande

materiel leveranser, men då det rör mera invecklade rättsfrågor anses

detta organ böra ha möjlighet att falla tillbaka på juridisk sakkunskap.

Utredningen framhåller att, då särskilt i ärenden av ifrågavarande slag

en snabb handläggning kan vara av avgörande betydelse, denna sakkun­

skap måste vara till finnandes inom vederbörande myndighet. Sådan sak­

kunskap är enligt utredningen även erforderlig i de s. k. avskriv-

ningsärendena, d. v. s. ärenden rörande avskrivning av skada å eller

förlust av egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten. I dessa

ärenden, vilka utgör ett led i den materielvårdande verksamheten och

därför enligt utredningens uppfattning icke lämpligen kan behandlas

annorstädes än inom vederbörande materielförvaltande verk, hänför sig

Kungl. Maj-.ts proposition nr 109.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

— finner utredningen — det primära bedömandet till ansvarsfrågan för

vilket bedömande ofta tarvas juridisk skolning.

På vederbörande verk bör — framhåller utredningen vidare — själv­

fallet ankomma att behandla ärenden rörande anställnings- och avlönings­

förhållanden för vetkets egen personal. Hit hänför utredningen frågor

om anställning och entledigande, löneklassplacering, semester och tjänst­

ledighet, vikariat in. in. Vidare anser utredningen avlöningsuträkning

samt granskning av räkningar, avseende rese-, traktaments-, övertids- och

sjukvårdsersättningar in. in. böra verkställas av det materielförvaltande

verk, där vederbörande är anställd. För berörda uppgifter krävs tillgäng

inom verket på juridiskt-administrativt kunnig personal. Sådan personal

fordras enligt utredningen även för behandlingen av besvär över lokal­

myndigheternas beslut i sådana egentliga förvaltningsärenden, som berör

vederbörande centralmyndighets verksamhetsområde och som icke avser

till personal vid försvaret utgående förmåner i kontant eller in natura.

Ärenden avseende sistnämnda förmåner anser utredningen böra såsom för

närvarande handläggas av försvarets civilförvaltning. Personal med juri-

diskt-administrativa kvalifikationer behövs enligt utredningen slutligen

också för att biträda inom verket med granskning av förslag till lagar,

författningar och föreskrifter m. m. som av Kungl. Maj :t eller chef för

statsdepartement remitterats till verket, samt med utformning av för­

valtningsföreskrifter m. m., som det ankommer på verket att utfärda.

Utredningen finner, att försvarets civilförvaltning bör ombesörja viss

medelsbokföring för de materielförvaltande verken och vissa av dem blir

enligt utredningens uppfattning icke i behov av egna förskottskassor. För

att avlasta verkens sakorgan arbetet med vissa ekonomiska redovisnings­

frågor, för dirigering och kontroll av dispositionsbokföringen samt för

rådgivning i budgettekniska frågor och hjälp med avfattning och samman­

ställning av anslagsäskanden anser utredningen dock att det inom verken

erfordras tillgång till ett begränsat antal kameralt utbildade tjänstemän.

Inom personalkontoret i flygförvaltningens civilbyrå finns för när­

varande inrättad en organisationsdetalj med uppgift bl. a. att genom ett

fortlöpande studium av tjänsten inom ämbetsverkets expeditioner söka

åstadkomma rationella arbetsmetoder och låga administrationskostnader.

Motsvarande organ saknas inom övriga centrala försvarsförvaltningar.

Utredningen finner, att erfarenheterna från större privatföretag, vilka i

allt större utsträckning låtit inrätta sådana organ, utvisar att desamma

har en betydelsefull funktion att fylla för skapande och vidmakthållande

av eu rationell arbetsordning. Utredningen uttalar den uppfattningen, att

mycket står att vinna genom att införa sådana organ vid de verk, varom

här är fråga, och framlägger därför förslag härom. Organen bör enligt

utredningen utgöras av personal med utbildning och erfarenhet på det

kontorsorganisatoriska området.

119

De ovan angivna arbetsuppgifterna är såsom nämnts sådana, vilka ut­

redningen funnit böra tillkomma civila organ inom de av utredningen före­

slagna tyg- och intendenturförvaltningsverken. De civila organen inom de

nuvarande försvarsgrensförvaltningarna är emellertid för närvarande be­

lastade också med åtskilliga andra göromål. Huvuddelen av dessa har ut­

redningen funnit böra överflyttas på försvarets civilförvaltning, varigenom

dubbelarbete skulle undvikas och personalbesparingar kunna göras. Så

är -— finner utredningen — förhållandet med viss del av medelsbok­

föringen, som kan ske med anlitande av försvarets civilförvaltnings hål-

kortsanläggning. För de verk som förläggs tillsammans med civilförvalt­

ningen i äinbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde anses vidare dessas för-

skottskassor kunna indras. Slutligen anser utredningen, att till försvarets

civilförvaltning bör koncentreras behandlingen av s. k. decentraliserings-

ärenden, nådeärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indriv-

ningsärenden. I den mån de materielförvaltande verkens medverkan i

fortsättningen erfordras i ärenden av sistberörda slag avses allenast

verkens tekniska och militära instanser bli engagerade. Detsamma är

förhållandet med de lägerkasseärenden, som för närvarande handläggs

inom arméförvaltningens civilbyrå. För kollektivavtalsärenden, vilka nu

i viss utsträckning belastar försvarsgrensförvaltningarnas civila organ,

föreslår utredningen en koncentration av behandlingen till vissa fack­

organ. För samordning i avtalstekniska frågor och för den speciellt

juridiska expertis, som kan erfordras, avses dessa organ skola repliera

på statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation.

Förutom de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts skulle tillföras

försvarets civilförvaltning från de materielförvaltande verken anser utred­

ningen, att civilförvaltningen, i överensstämmelse med vad som föreslagits

i fråga om de tyg- och intendenturförvaltande ämbetsverken, bör förses

med organ för övervakning av verkets arbetsmetoder och ledning av dess

kontorsorganisation. Åt detta organ bör enligt utredningen även anförtros

motsvarande uppgifter med avseende å de regionala och lokala förvalt­

ningsmyndigheterna där en samordnande kraft på detta område enligt

utredningens uppfattning framstår såsom i hög grad önskvärd och ägnad

att förbilliga administrationskostnaderna. Undantagna från organets verk­

samhetsområde anses dock böra vara kontorsorganisationerna vid de verk­

städer, som redovisar driftskostnaderna på särskilda driftstitlar. Kontors-

organisationen vid dessa verkstäder är nämligen främst beroende av det

system för verkstadsbokföring som tillämpas och valet av bokförings­

system är i sin tur avhängigt av uppläggningen av verkstadsdriften på

vilken civilförvaltningen enligt utredningens mening icke bör ha något in­

flytande.

Beträffande handläggningen av civilförvaltningsärendena inom de

materielförvaltande ämbetsverken erinrar utredningen om att i de nuva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

120

rande försvarsgrensförvaltningarna den civila sakkunskapen huvudsak­

ligen är sammanförd till respektive verks civilbyrå. Arméförvaltningens

civilbyrå är provisoriskt organiserad på två huvuddelar med anslutning

den ena främst till intendenturavdelningen och den andra till tygavdel­

ningen, vartill kommer eu för dessa delar gemensam kameraldetalj.

Marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer är vardera indelad i tre en­

heter — kansli, kameralkontor och personalkontor. Emellertid finns, fram­

håller utredningen, inom försvarsgrensförvaltningarna administrativa

organ av här avsett slag, som icke inordnats under civilbyråerna. Sålunda

är inom arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition inrättad en

ekonomisektion, som handhar vissa kamerala uppgifter vilka inom marin-

och flygförvaltningarna handläggs å respektive civilbyrås kameralkontor.

Inom försvarsgrensförvaltningarna finns vidare juridiskt utbildade tjänste­

män utplacerade på vissa fackavdelningar för att mera direkt biträda

dessa med sin sakkunskap.

De arbetsuppgifter, som enligt utredningens uppfattning fortsättningsvis

skulle ankomma på civila organ inom de materielförvaltande centralmyn­

digheterna, anser utredningen kunna indelas i fyra grupper av vilka en

förutsätter juridisk utbildning, en kunskap på främst det statliga av-

löningsväsendets område, en utbildning i kamerala göromål och en grupp

slutligen särskild förtrogenhet med kontorsorganisatoriska spörsmål. Samt­

liga här avsedda grupper finner utredningen vara av den natur att de bör

frånskiljas det x-ent fackliga arbetet inom vederbörande förvaltnings­

myndighet och förläggas till de för varje materielförvaltande verk av

utredningen föreslagna stabsorganen. Såvitt utredningen kunnat finna är

det därmed icke nödvändigt eller ens ur organisationsteknisk synpunkt

lämpligt att inordna alla de olika, enligt utredningens mening sinsemellan

föga sammanhörande grupperna till en för varje verk gemensam civilbyrå.

Inom privata företagsledningar brukar, framhåller utredningen, personal-

och avlöningsärenden samt övervakningen av kontorsorganisationen vara

sammanförda till en företagets kontorschef underställd enhet. Enligt ut­

redningens uppfattning bör en liknande organisation komma till stånd

inom försvarets materielförvaltande centralmyndigheter där ifrågavarande

arbetsuppgifter skulle utgöra de huvudsakliga göromålen för ett av de

beröida stabsorganen, av utredningen benämnt centralexpeditionen. Den

kamerala ärendegruppen, innefattande sammanställning och avfattning av

anslagsäskanden samt vissa uppgifter i samband med medelsredovisningen,

hör enligt utredningens mening intimt ihop med den allmänt planerande

verksamhet, som avses skola tillkomma ett annat stabsorgan, central­

planeringen. Vad slutligen de rent juridiska arbetsuppgifterna beträffar

skulle de omhänderhas av ett särskilt för sådana göromål inrättat stabs­

organ juridiska sektionen (i försvarets industriplanering en juridisk

assistent). På sistnämnda organ skulle bl. a. ankomma att i juridiska och

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109.

121

juridiskt-administrativa frågor vara rådgivare åt vederbörande verks alla

avdelningar samt att biträda dessa vid utformande av sådana föreskrifter

m. in., som fordrar särskild stringens i formuleringen. Med hänsyn här­

till skulle någon utplacering av juridiska experter på fackavdelningarna

enligt utredningens mening icke bli erforderlig.

För utredningens uppfattning rörande civilförvaltningstjänstens ut­

övande inom försvarets civilförvaltning redogörs i det följande vid be­

handlingen av detta verks inre organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen — till vilkens yttrande chefen för armén i före­

varande hänseende anslutit sig — anför beträffande den föreslagna kon­

centreringen till försvarets civilförvaltning av de utomobligatoriska ersätt-

ningsärendena bland annat följande.

De ärenden som avser ersättning till tredje man för skador i följd av

trafik med arméns motorfordon är av den natur, att de i första hand bör

bli föremål för handläggning inom den förvaltning, som är ansvarig

för materielens anskaffning och vård. Inträffade skador i följd av trafik

med kronans motorfordon torde i stor utsträckning kunna tillskrivas

brister i fordonens konstruktion eller i deras handhavande och vård även­

som i bristande utbildning hos fordonens militära förare. Det är därför

av största vikt för det materielförvaltande ämbetsverket, att genom rätte­

gångshandlingarna eller annan utredning i dylika mal fa kännedom om

de närmare orsakerna till och omfattningen av inträffade bilkollisioner

inom armén.

Ifråga om övriga till tygförvaltningen hänförliga utomobligatoriska er-

sättningsärenden gäller i stort sett samma förhållande. Åtskilliga av dessa

ärenden avser ersättning för skador — ofta av omfattande och allvarligt

slag -— i anledning av olyckor vid hantering av eldvapen, handgranater,

knallskott, annan ammunition och sprängmedel, stridsfordon samt andra

fordon. Vid utredningen av dylika ärenden måste uppenbarligen ämbets­

verkets experter i militära och tekniska frågor anlitas, vilket regelmässigt

sker genom att direkt personlig kontakt tas med vederbörande. Det dubbel­

arbete inom civilförvaltningen och arméförvaltningen, som utredningen

velat undanröja, torde beträffande nu ifrågavarande grupp av ärenden

vara av ringa omfattning, då arméförvaltningens handläggning, såsom ovan

anförts, innefattar klarläggande av den tekniska expertisens synpunkter

och ärendets bedömning på grundval av bl. a. dessa synpunkter.

Arméförvaltningen finner med hänsyn till det anförda övervägande skäl

tala för att koncentrering till civilförvaltningen utav behandlingen av till

tygförvaltningen hörande utomobligatoriska ersättningsärenden icke genom­

förs.

De utomobligatoriska ersättningsärenden, som handläggs av intenden-

turförvaltningen, är enligt arméförvaltningen mera sällan av den art att

militär eller teknisk expertis behöver anlitas. Därest så ur allmän syn­

punkt befinns lämpligt, anser arméförvaltningen därför hinder icke möta

för en koncentrering av behandlingen av dessa ärenden till civilförvalt­

ningen.

Arméförvaltningen framhåller, att de ärenden rörande befrielse av nåd

från återbetalningsskyldighet, som arméförvaltningen haft att ta befatt­

ning med, regelmässigt avsett belopp, som vid inleverering skolat tillgodo-

föras vissa av ämbetsverket disponerade sakanslag. På grund härav anser

arméförvaltningen principiella skäl tala för att det bör ankomma på den

anslagsförvaltande myndigheten att avge yttrande över ansökningsärenden

av denna art. Det krav på större enhetlighet i bedömningen, som man

velat tillgodose genom att civilförvaltningen skulle överta handläggningen

av dessa ärenden, finner arméförvaltningen redan vara tillräckligt beaktat

därigenom att ärendena regelbundet remitteras till statskontoret och slut­

ligt avgörs av Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t och riksdagen. Med­

verkan av civilförvaltningen vid dessa ärendens handläggning anser armé­

förvaltningen böra upphöra snarare än vederbörande fackförvaltnings.

I fråga om behandlingen av kollektivavtalsärendena, som för närvarande

handläggs för tygavdelningen å dess verkstadsbyrå samt för intendentur-

avdelningen å civilbyrån, förordar arméförvaltningen, med hänsyn till

mångårig erfarenhet av fördelarna med den nu tillämpade organisationen,

att någon ändring icke vidtas.

Arméförvaltningen framhåller, att — bortsett från den av civilförvalt­

ningen bedrivna revisionsverksamheten — lägerkasseärendena hitintills

handlagts av intendenturavdelningen gemensamt med försvarets civilför­

valtning. Härvid har ärendena utretts inom civilbyrån, varefter förslag

tdl gemensamma beslut och erforderliga skrivelser upprättats inom byrån

efter föredragning för generalintendenten, varigenom vid dessa ärendens

bedömning betydelsefulla militära synpunkter på ett smidigt sätt kunnat

beaktas. Det är emellertid — hävdar arméförvaltningen -— ostridigt, att

lägerkasseärendena såsom rena förvaltningsärenden icke faller inom ramen

för civilförvaltningstjänsten sådan den definierats av utredningen, varför

det för arméförvaltningen syns egendomligt, att utredningen förordat

ärendenas överflyttning till försvarets civilförvaltning. Arméförvaltningen

anser det principiellt riktigast, att lägerkassemedlens användning in. in.

jämställs med förvaltning av sakanslag och att även lägerkassornas för­

valtning underställs vederbörande centrala sakanslagsförvaltande myndig­

het, alltså i detta fall arméintendenturförvaltningen. Härigenom kan enligt

arméförvaltningen även framdeles militära synpunkter i erforderlig ut­

sträckning på ett smidigt sätt tillgodoses och i den centrala förvaltningen

överensstämmelse ernås med den lokala, där förbandens intendenturav-

delnmg är målsman för lägerkasseärendena. Arméförvaltningen framhåller

vidare, att lägerkassorna i stor omfattning är ägare av materiel samt tek­

nisk utrustning vid av dem drivna rörelser, som är av natur att falla inom

intendenturförvaltningen. Det syns klart — uttalar arméförvaltninsen —

* °

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

123

att försvarets civilförvaltning icke bör vara ett materielförvaltande organ.

Då intendenturavdelningens förplägnadsbyrå redan nu handhar marketen-

teriärenden i krigsförberedelsearbetet och motsvarande organ enligt ut­

redningen bör utöva kontrollverksamhet över fredsmarketenterierna, talai

enligt arméförvaltningen starka skäl för att alla förvaltningsärenden, som

berör lägerkassorna och av dem bedrivna rörelser, hänförs till forplag-

nadsbyrån. Ifrågavarande ärenden hör så nära samman att ett lösbrytande

av enbart marketenterirörelsen icke skulle vara lämpligt eller rationellt.

Den rent kamerala samt kassa- och revisionsverksamheten beträffande

lägerkassorna anser arméförvaltningen, som hitintills, bora ombesörjas av

försvarets civilförvaltning.

Arméförvaltningen avstyrker inrättandet av särskild organisations-

detalj inom arméns centrala tyg- och intendenturförvaltningsorgan och

föreslår i stället antingen att respektive verk bemyndigas att till en

kostnad av förslagsvis 10 000 kronor för år anlita organisationsexpertis

eller att statens organisationsnämnd utökas med arbetskraft, som särskilt

inriktas på de centrala militära förvaltningsmyndigheternas organisations­

frågor. Under erinran om den organisationsverksamhet, som bedrivits av

statens organisationsnämnd vid truppförband och centrala intendentur-

förråd, föreslår arméförvaltningen vidare, att den fortlöpande rationali-

seringsverksamheten in. m. vid regionala och lokala myndigheter, som

enligt utredningens förslag skulle ankomma på försvarets civilförvaltning,

även i framtiden anförtros åt organisationsnämnden.

Arméförvaltningen anser sig icke kunna förorda den utspridning av

till civilförvaltningstjänsten hänförda göromål på skilda organ inom de

materielförvaltande verken som utredningen tänkt sig. Ur såval rationah-

seringssynpunkt som med hänsyn till önskvärd koncentration och effek­

tivitet i ledningen är det — framhåller arméförvaltningen — av vikt att

juridiska och juridiskt-administrativa ärenden jämte personalärenden,

avlöningsärenden och viss räkningsgranskning, vilka göromål samtliga

kräver författnings- och prejudikatkännedom, inordnas i en för varje leik

gemensam administrativ byrå.

Marinledningen föreslår på anförda skäl, att förslcottskassan i marm-

förvaltningen bibehålls.

Beträffande förslaget om överföring från försvarsgrensförvaltningarna

till försvarets civilförvaltning av vissa ärendegrupper framhåller marin­

ledningen såsom sin mening, att genom anhopning av här avsedda ärenden

på ett organ kommer — även om detta organ tillförs ytterligare personal

lätt försening i ärendenas handläggning att uppkomma. Därest försvars­

grensförvaltningarna själva handlägger dem berörande rättsfrågor, uppnås

enligt marinledningen ofta bättre kontakt med motparten, vilket i sin tui

kan leda till snabbare uppgörelse. Hänsyn skulle härvid lättare kunna

tas även till eventuellt förefintliga kvittningsmöjliglieter. Marinledningen

Kungl. Maj:Ls proposition nr 109.

124

anser del vidare böra tillses, att den rådgivande verksamhet, som utred­

ningen förutsatt skola vara en av den juridiska personalens i marinför­

valtningen tramsta uppgifter, icke isoleras från det praktiska rättslivet,

vilket kunde bli följden, därest arbetsuppgifter av här avsedd natur fråntas

personalen dråga i allt för stor utsträckning. Rådgivningen i marinför­

valtningen grundar sig, framhåller marinledningen, bl. a. på mångårig

praktisk kännedom om det speciella förvaltningsrättsliga område, till

vilket marinförvaltningens verksamhet hänför sig. Organisationen’ bör

därför medge, att den juridiskt utbildade personalen i marinförvaltningen

förvärvar all den juridiska erfarenhet, som kan vinnas av verksamheten

inom ämbetsverket. Utredningens förslag kommer enligt marinledningen

att forsvåra bibehållandet av en erfaren, i allmänt administrativa frågor

kunnig personal.

Marinledningen anser, att marinens s. k. decentraliseringsärenden lättast

och mest rationellt behandlas av marinförvaltningen ensam. Samråd borde

tas med försvarets civilförvaltning när ärendet är av allmänt principiell

beskaffenhet eller syns gå mot rättegång eller då i övrigt så anses erfor­

derligt.

I fråga om de s. k. nådeärendena finner marinledningen, att någon

ändring icke bör ske i hittills rådande ordning för deras handläggning.

Såvitt fråga är om medel, vilka skall tillföras något av marinförvaltningen

förvaltat anslag, är det riktigast, att förvaltningen får yttra sig i nåde-

frågan, därvid det bör ankomma på den juridiskt utbildade personalen

i förvaltningen att i första hand ta befattning med sådana ärenden.

Ej heller i fråga om handläggningen av rättegångsärenden samt bevak­

nings- och indrivningsärendena anser marinledningen anledning föreligga

att frångå den bestående ordningen.

Marinledningen motsätter sig, liksom arméförvaltningen, förslaget om

ett sönderbrytande av försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer. Utred­

ningen har enligt marinledningen icke angivit några nackdelar, som är

behäftade med det nuvarande systemet.

Vad föryaltningsutredningen föreslagit beträffande civilförvaltnings­

tjänstens fördelning på olika centrala myndigheter och på olika organ

mom myndigheterna har icke gett flygledningen anledning till särskilt

uttalande. En ledamot av flygförvaltningen har emellertid i särskilt

yttrande motsatt sig en ytterligare centralisering av civilförvaltnings­

tjänsten och ett sönderbrytande av den nuvarande civilbyråorganisationen.

Denne ledamot har även funnit skäl tala för att frågan om återförande

till flygförvaltningen av en egen kassa görs till föremål för övervägande.

Försvarets civilförvaltning har i stort sett icke funnit anledning till er­

inran mot vad förvaltningsutredningen anfört beträffande civilförvalt­

ningstjänstens fördelning mellan ämbetsverket och de materielförvaltande

verken. I anledning av förslaget att nuvarande förskottskassor för de

Kungl. MajUs proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

125

ämbetsverk, som är förlagda i ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde, skulle

indras och att de av dessa kassor ombesörjda uppgifterna skulle övertas

av civilförvaltningen, framhåller ämbetsverket, att en sådan anordning

förutsatts redan i 1943 års beslut om försvarsförvaltningens ordnande.

Genomförandet av en dylik centralisering av här avsedd verksamhet har

emellertid — erinrar civilförvaltningen — trots att förslag härom fram­

lagts från civilförvaltningens sida, icke kunnat komma till stånd på grund

av de invändningar däremot, som framställts från vederbörliga materiel-

förvaltningar.

Civilförvaltningen påtalar, att utredningen icke syns ha räknat med

att några kollektivavtalsärenden skulle ankomma på civilförvaltningen.

Emellertid avlönas, framhåller civilförvaltningen, ett betydande antal av

försvarets kollektivavtalsanställda arbetare från de till civilförvaltningens

förfogande stående anslagen till avlöningar till viss arbetarpersonal. Så är

fallet med samtliga de för förrådstjänsten vid arméns truppförband (mot­

svarande) avsedda arbetarna, viss motsvarande personal vid de övriga

försvarsgrenarna ävensom alla vid förband m. in. såsom ersättare för

ekonomivärnpliktiga kollektivavtalsanställda arbetare. Jämväl huvuddelen

av den avtalsanställda eldarpersonalen avlönas från nämnda anslag. Sam­

manlagda antalet arbetare med avlöning från anslag, som står till civil­

förvaltningens förfogande, uppges av civilförvaltningen för budgetåret

1951/52 till i runt tal 2 300. Till jämförelse nämns, att antalet arbetare,

avlönade från anslag, som står till arméförvaltningens intendenturavdel-

nings förfogande, samma budgetår uppgått till ca 1 500.

Civilförvaltningen erinrar om att handläggningen av ärenden rörande

förmåner och anställningsförhållanden för här ifrågavarande arbetar­

personal hittills av olika skäl handlagts av vederbörande fackmyndigheter.

Med hänsyn till att det största antalet arbetare finns inom armén och då

dessa arbetare avlönas enligt samma kollektivavtal som arbetarna vid

bl. a. arméns centrala intendenturanstalter, har huvudparten av här av­

sedda ärenden kommit att handläggas av arméförvaltningens intendentur-

avdelning. Även om den sålunda hittills tillämpade anordningen varit

betingad av praktiska skäl, är det enligt civilförvaltningens mening princi­

piellt sett oriktigt, att icke civilförvaltningen, såsom anslagsförvaltande

myndighet i vad avser ifrågakommande avlöningsanslag, har att hesluta

rörande avlönings- och anställningsförhållanden för personalen. Civilför­

valtningen föreslår därför, att här avsedda arbetsuppgifter i fortsättningen

skall ankomma på civilförvaltningen. Civilförvaltningen framhåller, att

den sålunda förordade anordningen nära ansluter sig till de på senaste

tid från personalhåll framförda kraven på en minskning av antalet

kollektivavtal genom skapandet av för de tre försvarsgrenarna gemen­

samma avtal för arbetare med likartade arbetsuppgifter.

Beträffande handläggningen av till civilförvaltningstjänsten hörande

ärenden inom de materielförvaltande verken anför försvarets civilförvalt­

ning följande:

Civilförvaltningstjänsten vid de materielförvaltande verken skall enligt

förslaget handhas av vissa direkt under vederbörande verkschef stående

stabsorgan. Genomförandet av detta förslag skulle bryta den princip, som

hittills tillämpats vid ordnandet av den centrala militärförvaltningsorga­

nisationen, nämligen att till civilförvaltningstjänsten hörande ärenden

sammanhålls å särskilda civilbyråer. Avgörande betydelse har därvid till­

mätts värdet för de materielförvaltande verken av att vid sidan av den

militära och tekniska expertisen ha tillgång till en högt kvalificerad admi-

nistrativt-juridiskt utbildad tjänsteman i tillräckligt auktoritativ ställning.

Förvaltningsutredningen, som icke närmare berört skälen för den hit­

tills tillämpade ordningen i förevarande avseende, har framhållit, att det

enligt utredningens mening icke är nödvändigt eller ens ur organisations-

teknisk synpunkt lämpligt att inordna de till civilförvaltningstjänsten

hörande ärendena under ett organ.

Civilförvaltningen inser väl de fördelar, som är förenade med en anord­

ning, enligt vilken till verkschefens direkta förfogande står särskilda funk­

tionella organ med från varandra avgränsade arbetsuppgifter. Huruvida

vid en avvägning av de fördelar och nackdelar, som är förenade med de

skilda systemen, den ena eller andra organisationsformen bör ges före­

träde, lärer svårligen kunna avgöras utan viss tids erfarenhet. I allt fall

anser civilförvaltningen sig böra utgå från att de nuvarande krigsråds-

och amiralitetsrådstjänsterna i armé- och marinförvaltningarna tills vidare

bibehålls, så länge deras nuvarande innehavare kvarstår i tjänst och att

befattningarna därvid bör utnyttjas för de juridiska sektionerna inom

respektive verk.

Fortifikationsförvaltningen finner icke skäl föreligga att frångå den

hittills tillämpade ordningen beträffande behandlingen av s. k. rätte-

gångsärenden. Till direkt handläggning av försvarets civilförvaltning bör

emellertid enligt fortifikationsförvaltningen utan olägenhet kunna hän­

föras bevakning och indrivning av ostridiga fordringar. Fortifikations­

förvaltningen anser, att det alltjämt bör få ankomma på respektive verk

att efter eget bedömande till civilförvaltningen för handläggning över­

lämna skadeståndsärenden av utomobligatorisk natur. Fortifikationsför­

valtningen framhåller vidare, att den juridiska arbetskraften inom de

materielförvaltande verken icke såsom enligt utredningsförslaget bör in­

ta en allenast rådgivande och biträdande ställning. Jurist i ansvarig

ställning bör inom verken delta i beslut i frågor av rent juridisk eller

administrativ beskaffenhet eller eljest av principiell natur.

Justitiekanslern uttalar, att utredningens förslag, att handhavande av

försvarets rättsliga angelägenheter i fortsättningen skall ankomma på för­

svarets civilförvaltning, syns erbjuda flera fördelar. Den föreslagna kon­

centrationen till civilförvaltningen av rättegångs- och skadereglerings-

ärenden syns justitiekanslern, särskilt vad sistnämnda slag av ärenden

beträffar, kunna leda till en snabbare och kanske även säkrare handlägg­

ning av ärendena.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 109.

127

Statskontoret framhåller, att eu omläggning av förvaltningsorganisa­

tionen i enlighet med utredningens förslag icke bör få leda till ett slopande

av de nuvarande civilbyråerna inom försvarsgrensförvaltningarna.

Riksräkenskapsverket anför i fråga om förslaget om fördelning av

ärenden tillhörande civilförvaltningstjänsten på olika organ inom de

materielförvaltande verken bland annat följande:

Gentemot utredningens uppfattning att de fyra ärendegrupperna,

juridiska ärenden, personal- och avlöningsärenden, kamerala ärenden och

kontorsorganisationsärenden har föga gemensamt vill riksräkenskapsverket

framhålla, att hithörande ärendesgrupper av såväl formella som praktiska

skäl inom statsförvaltningen behandlas såsom en särskild tjänstegren.

Inom verk med tekniska arbetsuppgifter plägar hithörande ärenden regel­

mässigt organisatoriskt avgränsas från de fackligt betonade byråernas

verksamhet och sammanhållas inom en eller flera särskilda byråer med

benämningen administrativ byrå, kanslibyrå eller kameralbyrå (motsva­

rande).

Inom försvaret har visserligen enligt den från och med den 1 januari

1944 genomförda förvaltningsorganisationen huvuddelen av de civiladmi­

nistrativa arbetsuppgifterna koncentrerats till försvarets civilförvaltning.

De arbetsuppgifter på hithörande områden, som alltjämt skall åvila de

materielförvaltande verken, är dock av den omfattning och betydelse för

den löpande tjänsten att de bör bilda underlaget för en särskild byrå.

Härigenom syns de materielförvaltande verkens behov av sakkunskap på

de ekonomiska och juridiskt-administrativa områdena bli bäst tillgodo­

sedda. Byrån bör i likhet med byråer med motsvarande arbetsuppgifter

inom andra större ämbetsverk benämnas administrativa byrån och ställas

under ledning av ett krigsråd (Ca 37). Krigsrådet bör ha ställning såsom

ledamot av vederbörande verk. Erinras må att en administrativ byrå

finns inom den på grundval av förslag av militära förvaltningsutredningen

genom beslut av 1947 års riksdag inrättade fortifikationsförvaltningen.

Till administrativa byråns handläggning bör hänföras i huvudsak de

ärenden av kameral och juridiskt-administrativ natur, som enligt utred­

ningens förslag skulle åvila särskilda stabsorgan. Därutöver bör till byrån

hänföras dispositionsbokföringen och den kamerala förhandsgranskningen.

Jämväl kollektivavtalsfrågor bör enligt riksräkenskapsverkets mening sam­

manhållas av administrativa byrån.

Statens organisationsnamnet biträder utredningens förslag till fördelning

av här ifrågavarande arbetsuppgifter mellan olika förvaltningsmyndigheter.

Med hänsyn till att expeditionstjänsten enligt organisationsnämndens

mening till stor del bör ordnas enligt för hela försvaret enhetliga grunder,

anser organisationsnämnden det vara nödvändigt att försvarets civilför­

valtnings uppgifter i fråga om rationalisering av kontorsarbetet in. in.

utvidgas så att civilförvaltningen blir samordnande organ för hela för­

svaret beträffande sådana delar av expeditionstjänsten som bör vara

gemensamma. Egentliga rationaliseringsundcrsökningar bör civilförvalt­

ningen dock icke enligt organisationsnämndens uppfattning utföra vid

andra myndigheter än som föreslagits av utredningen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Statens sakrevision finner utredningens förslag till avlastning i gör­

ligaste män av civilförvaltningsuppgifter från de materielförvaltande myn­

digheterna ändamålsenligt. Enligt sakrevisionens erfarenhet kan det icke

alltid sägas, att de mot försvarsmyndigheterna riktade utomobligatoriska

ersättningsanspråken för närvarande erhåller den för kronan bästa hand-

läggningen. Utredningens förslag att koncentrera behandlingen av bland

annat skadereglerings-, rättegångs- samt bevaknings- och indrivnings-

ärcnden till civilförvaltningen bör enligt sakrevisionens mening vara ägnat

att säkerställa ett snabbare och effektivare tillvaratagande av försvarets

rättsärenden och ett bättre utnyttjande av den juridiskt utbildade perso­

nalen än för närvarande.

Försvarets civila tjänstemannaförbund anser, att utredningens uppfatt­

ning beträffande fördelningen av uppgifterna mellan försvarets civilförvalt­

ning och försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter, innebärande

att å de sistnämnda icke borde läggas annan verksamhet å civilförvalt­

ningens område än som oundgängligen erfordras för att dessa skall kunna

utan besvärande omgång fylla de uppgifter, för vilka de inrättats, i princip

är riktig. Förbundet framhåller emellertid, att en viss försiktighet syns

böra iakttas vid överförande av ytterligare arbetsuppgifter till försvarets

civilförvaltning, så att icke koncentrationen av ärenden till nämnda

ämbetsverk blir sådan att besvärande omgång inträder. Förslaget att

slopa förskottskassorna vid de verk, som förläggs till ämbetsbyggnaden

å Gärdet, medför enligt förbundets uppfattning en sådan besvärande om­

gång. Förbundet erinrar om att redan år 1949 förslag i denna riktning

framfördes av försvarets civilförvaltning. De tre försvarsgrensförvalt-

ningarna avgav därvid efter företagen utredning gemensamt yttrande över

förslaget, varvid man kraftigt vände sig mot ett borttagande av förskotts­

kassorna. De skäl, som från försvarsgrensförvaltningarnas sida anfördes,

anser förbundet alltjämt bärande, varför förbundet förordar att förskotts­

kassorna bibehålls enligt nuvarande ordning. Ifråga om inrättandet av

organisationsdetaljer har enligt förbundets uppfattning tillräckliga skäl

icke förebragts för vidtagande av förändringar i nuvarande organisation.

Sveriges juristförbund föreslår, att försvarsgrensförvaltningarnas civil­

byråer skall bibehållas. Förbundet erinrar om att försvarsgrensförvalt-

ningarna med hänsyn till deras karaktär av försvarsverk bör vara organi­

serade så, att de vid behov kan arbeta självständigt (vid eventuell evakue­

ring)- Vid beredskap och krig bör respektive organisation kunna växa ut

kring den redan befintliga, så att icke nya arbetsuppgifter plötsligt kommer

att åvila ämbetsverket. Detta torde icke tillräckligt ha beaktats av utred­

ningen.

Den rådgivande verksamheten bör enligt förbundets mening icke isoleras

fian det praktiska rättslivet, vilket skulle bli följden av överflyttande av

vissa arbetsuppgifter från försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer till

129

försvarets civilförvaltning. Förbundet framhåller, att rådgivningen grundar

sig på bl. a. praktisk erfarenhet. Det är därför enligt förbundets upp­

fattning av vikt, att den juridiska personalen på försvarsgrensförvalt-

ningarna bär sin verksamhet så organiserad, att den får en omfattande

erfarenhet, såväl praktisk som teoretisk. Synen på ärendena blir eljest

— framhåller förbundet — alltför begränsad. Förbundet påtalar, att ut­

redningen förutsatt att juridisk personal endast erfordras för civilrättsliga

och andra ärenden av närmast advokatnatur. Enligt förbundets uppfatt­

ning innefattar emellertid en jurists arbetsområde bl. a. betydelsefulla

administrativa problem, för vilkas lösande juridisk utbildning erfordras.

Sådan utbildning tarvas enligt förbundet icke endast för den rättsliga

handläggningen av ärendena av civil karaktär, vilket utredningen syntes

utgå ifrån. Förbundet anser, att utredningen i utomordentligt hög grad

underskattat den juridiska utbildningens värde för det administrativa och

förvaltningsrättsliga området. Härom och beträffande civilförvaltnings­

tjänstens organiserande inom de materielförvaltande verken anför för­

bundet vidare i huvudsak följande.

En närmare granskning av den av utredningen anförda motiveringen

för ett sönderdelande av civilbyråerna ger vid handen, att utredningen

urskilt fyra ärendegrupper och därav dragit den slutsatsen, att desamma

icke har något gemensamt. Denna slutsats hade utredningen icke dragit,

när det gällt tillskapandet av en administrativ byrå hos fortifikationsför-

valtningen. Utredningen har rekommenderat, att man skulle följa vad

som är brukligt inom privata företagsledningar. Utredningen har emeller­

tid härvid icke följt utvecklingen inom det privata näringslivet. De

privata företagen har nämligen numera i vad det gäller de större industri­

företagen vanligen en jurist eller flera sådana, vilka som direktionssekre-

terare eller direktörsassistenter handlägger ett flertal ärenden av skiftande

juridisk karaktär, såväl ekonomiska som personalfrågor. Ofta är juristen

personalchef. I detta avseende närmar sig sålunda de större industriföre­

tagen den organisation, som finns inom statsförvaltningen med en civil­

byrå eller administrativ byrå, vilken handlägger administrativa, juridiska

och personalärenden.

I verk med så övervägande militär och teknisk personal som försvars-

grensförvaltningarna är det av stor vikt, att de juridiska och administra­

tiva synpunkterna kan hävdas på ett effektivt sätt. Detta kan ske endast

om den juridiskt-administrativa sakkunskapen har en stark ställning i

organisationen. Dylik erhålls endast genom byråchefskap och genom att

den högste företrädaren för juridiskt-administrativ sakkunskap därjämte

är ledamot i försvarsgrensförvaltningen. Att degradera den juridiska

personalen till biträden utan reellt inflytande torde för staten bli avsevärt

dyrare än de eventuella merkostnaderna vid en organisation med lämpligt

företrädd juridiskt-administrativ sakkunskap. Även personal- och kameral­

ärenden, vilka fordrar ett omfattande administrativt och även juridiskt

kunnande, samt budgetärenden är av den natur, att de bör vara samlade

under en civilbyrå, särskilt med hänsyn till sammansättningen av för-

svarsgrensförvaltningarnas ledning i övrigt samt behovet av att ha någon

som med inflytande kan tillvarata kontinuiteten i arbetet. Ur arbetssyn-

9—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

punkt syns det även i övrigt vara av värde, att arbetsuppgifter, vilka till

sin natur hör samman, samlas på en byrå och under enhetlig ledning.

Departementschefen.

Jag delar förvaltningsutredningens uppfattning, att den koncentration av

väsentliga delar utav civilförvaltningstjänsten till ett gemensamt ämbets­

verk, försvarets civilförvaltning, som ägde rum genom 1943 års förvalt­

ningsbeslut, visat sig befrämja enhetlighet och effektivitet i förvaltnings­

arbetet. Det motstånd, som denna åtgärd från början rönte på vissa håll,

torde alltmera ha avtagit med åren. Det torde också ligga i öppen dag att

civilförvaltningens arbetsuppgifter, som hänför sig till bl. a. avlönings-,

kassa-, räkenskaps- och revisionsväsendet, förutsätter ett enhetligt bedö­

mande och i mycket stor utsträckning kräver enhetlig reglering för försvaret

i dess helhet. Handhavandet av dessa uppgifter måste bli lidande på att

splittras på flera händer. Motsvarande gäller de arbetsuppgifter som åvilar

civilförvaltningens advokatfiskalskontor.

Förvaltningsutredningen har nu förordat, att den inslagna vägen konse­

kvent följs och att till civilförvaltningen koncentreras ytterligare ärende­

grupper. Utredningen avser härvid skaderegleringsärenden, d. v. s. ären­

den om mot kronan framställda utomobligatoriska skadeståndskrav, nåde-

ärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indrivningsärenden.

Vidare förutsätter förvaltningsutredningen, att viss medelsbokföring över­

förs till försvarets civilförvaltning. Som framgår av redogörelsen för re­

missyttrandena i denna del, har dessa förslag föranlett invändningar från

armé- och marinledningarna samt från fortifikationsförvaltningen, Sveriges

juristförbund och en ledamot av flygförvaltningen. Å andra sidan har för­

svarets civilförvaltning, justitiekansler!!, statens organisationsnämnd och

statens sakrevision uttalat sig till förmån för utredningens förslag.

För egen del finner jag den av utredningen hävdade meningen, att till

de materielförvaltande verken icke bör förläggas annan verksamhet inom

förevarande område än som oundgängligen erfordras för att dessa verk

skall kunna utan besvärande omgång fylla sina uppgifter, vara principiellt

riktig. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vikten av att eliminera

dubbelarbete inom förvaltningsorganisationen ansluter jag mig i stort sett

till utredningens uppfattning rörande vilka göromål inom civilförvaltnings­

tjänsten som bör flyttas över till försvarets civilförvaltning från de materiel­

förvaltande verken.

Mot förvaltningsutredningens förslag i denna del har såsom nämnts in­

vändningar rests. Jag vill för min del understryka, att jag icke kan finna den

hittillsvarande ordningen, enligt vilken vissa grupper av ärenden gemensamt

handläggs av försvarets civilförvaltning och av vederbörande materielförval­

tande verk på dess civilbyrå, rationell. En ändring härutinnan i enlighet med

förvaltningsutredningens förslag utgör därför enligt min mening ett nödvän­

131

digt led i eu förvaltningsreform, som syftar till ökad effektivitet inom för-

svarsförvaltningen. Därmed bortser jag icke från den av arméförvaltningen

hävdade uppfattningen att de materielförvaltande verken har ett stort in­

tresse av trafikskadeärenden och övriga utomobligatoriska skadestånds-

ärenden. Dessa ärenden ger värdefulla upplysningar angående materielens

handhavande och funktionsduglighet samt impulser till förbättrade säker­

hetsbestämmelser m. in. Dessa intressen bör emellertid utan svårighet

kunna tillgodoses genom att ifrågavarande ärenden i erforderlig utsträck­

ning delges vederbörande förvaltning. Härvidlag är det dock icke civilför­

valtningstjänstens företrädare utan de tekniskt och militärt betonade fack­

organen som har intresse av att ta del av ärendena i fråga. För såväl för-

svarsgrensförvaltningarna som försvarsgrenscheferna är det av värde att

försvarets skaderegleringsärenden bearbetas statistiskt och att översikter

uppgörs över dem. Jag förutsätter, att sådana översikter efter den nya

organisationens ikraftträdande skall komma till stånd genom civilförvalt­

ningens försorg.

Jag kan icke dela arméförvaltningens uppfattning att principiella syn­

punkter kräver, att nådeärenden avgörs av vederbörande centrala anslags-

förvaltande verk. Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden kommer givetvis

att liksom hittills delges respektive verk.

Marinförvaltningens farhågor för att här föreslagna ordning skulle med­

föra att de materielförvaltande verkens juridiska personal isoleras från

det praktiska rättslivet finner jag överdrivna. Denna synpunkt kan i allt

fall enligt min mening icke åberopas mot en ordning, som i och för sig

framstår som rationell och arbetsbesparande.

Principen om rättegångsärendenas koncentrering till försvarets civil­

förvaltning kan måhända ge upphov till vissa vanskliga gränsdragningar.

Jag syftar härvid på förrättningar av delvis processuell natur, såsom

syneförrättningar m. m. Beträffande dylika förrättningar kan omständig­

heterna vara sådana att det ställer sig mest ändamålsenligt att vederbö­

rande förvaltning representeras av egna tjänstemän. Jag förutsätter att

dessa spörsmål skall kunna lösas genom samarbete mellan förvaltningarna

och icke påkallar någon särskild uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts sida.

Till den av arméförvaltningen berörda frågan om lägerkasseärendenas

handläggning återkommer jag vid behandlingen av försvarets civilförvalt­

nings inre organisation.

Sedan förvaltningsutredningens betänkande avgavs, har försvarets civil­

förvaltning med anlitande av sin hålkortsanläggning övertagit vissa bok-

föringsuppgifter från hl. a. flygförvaltningen. Härvid har emellertid delvis

andra linjer följts än de av utredningen skisserade. Jag utgår från att ut­

vecklingen inom detta område häst främjas genom överenskommelser mel­

lan berörda förvaltningar. Jag vill här endast understryka vikten av att

försvarets civilförvaltning så långt möjligt på det redovisningstekniska om­

Kungl. May.ts proposition nr 109.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

rådet strävar efter att fungera som ett serviceorgan åt de materielförval-

tande verken. I detta sammanhang må erinras om den inom försvarsde­

partementet pågående utredningen om utnyttjandet av hålkortsanläggningar

inom försvaret.

Jag är nu icke beredd att ta ställning till frågan om bibehållande av de

till försvarets civilförvaltning i kassahänseende anslutna förvaltningarnas

s. k. förskottskassor och föreslår därför icke i detta sammanhang att de

indras.

Jag delar i huvudsak förvaltningsutredningens uppfattning om civilför­

valtningstjänstens uppgifter inom de materielförvaltande ämbetsverken.

Beträffande dess organisation intar jag däremot en från utredningen i prin­

cip avvikande ståndpunkt. Jag anser nämligen i likhet med ett flertal re­

missmyndigheter att vissa fördelar bör vara förenade med att civilförvalt-

ningstjänstens olika grenar icke delas upp på stabsorgan utan inom res­

pektive ämbetsverk sammanförs till en byrå, som lämpligen bör benämnas

administrativ byrå. Jag förordar därför att administrativa byråer inrättas

i armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen och marinförvalt­

ningen. På grund av särskilda omständigheter kommer dock arméinten-

denturförvaltningens administrativa byrå enligt de organisationsförslag,

som läggs fram i annat sammanhang, att få mera begränsade arbetsupp­

gifter än de två övriga.

Flygförvaltningen, som under flera år prövat ett system med stabsorgan

i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag,

önskar bibehålla denna organisationsform, enligt vilken civilförvaltnings­

tjänsten är uppdelad på centralplanering, centralexpedition och den nuva­

rande civilbyrån. Förvaltningsutredningens förslag upptar dock ingen

civilbyrå utan en juridisk sektion. Då erfarenheterna av denna organisa­

tion sägs vara goda och flygförvaltningen uttryckt bestämda önskemål att

få behålla den, föreligger utan tvivel visst fog för att låta ämbetsverket bibe­

hålla den redan tillämpade organisationen. Jag anser emellertid, att även

inom flygförvaltningen bör finnas en byrå för civilförvaltningsuppgifter.

Även beträffande detta verk gör sig nämligen gällande en synpunkt, som

jag tillmäter stor betydelse, nämligen att det av flera skäl framstår såsom

önskvärt, att den främste företrädaren för det administrativa arbetet inom

de materielförvaltande ämbetsverken erhåller ställning som byråchef och

ledamot. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att en administrativ

byrå ingår även i flygförvaltningen. Enligt vad jag i annat sammanhang

närmare utvecklar, avser jag för denna byrå något mera begränsade upp­

gifter än för armétyg- och marinförvaltningarnas motsvarande organ.

De administrativa byråerna bör omhänderha juridiska uppgifter och

allmänna kansliuppgifter, personal- och avlöningsfrågor, kamerala göro-

mål samt dessutom även innehålla en arbetsgrupp med särskild förtrogen­

het med kontorsorganisatoriska frågor. I detta hänseende hänvisar jag till

133

vad jag anfört under kap. I om nödvändigheten av ett fortgående rationalise-

ringsarbete inom förvaltningarna.

Beträffande förvaltningarnas juridiska organ önskar jag framhålla föl­

jande.

Vissa klart avgränsade juridiskt-administrativa uppgifter kan, såsom

framgår av förvaltningsutredningens betänkande, urskiljas. Exempel ut­

gör utarbetande av föreskrifter av olika slag samt granskning av förslag

till författningar m. in. I detta sammanhang må även nämnas de s. k. av-

skrivningsärendena, vilka såsom förvaltningsutredningen föreslagit bör

kvarbli hos de materielförvaltande verken. Utöver dessa uppgifter bör den

juridiska sakkunskapen inom förvaltningarna i huvudsak tas i anspråk

för rådgivande verksamhet av olika slag. Denna rådgivning bör koncentre­

ras till sådana frågor som sammanhänger med verkens huvuduppgift,

nämligen krigsmaterielförvaltningen. Sålunda bör i anskaffningsfrågor

såväl sakorgan som inköpsorgan stå i kontakt med den juridiska perso­

nalen. Den förut berörda koncentreringen av vissa ärendegrupper till för­

svarets civilförvaltning måste förutsättas bli till båtnad för här ifrågava­

rande verksamhet. Någon utplacering av juridiska experter på förvalt­

ningarnas fackavdelningar bör icke vidare komma i fråga.

I likhet med förvaltningsutredningen finner jag det mest ändamålsen­

ligt, att på förvaltningarna ankommande kollektivavtalsfrågor koncentreras

till vissa fackorgan inom förvaltningarna. Dessa organ förutsätts skola för

den samordning i avtalstekniska frågor, som kan erfordras, repliera på

statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation.

På grund av särskilda förhållanden kommer jag i annat sammanhang

att föreslå, att kollektivavtalsfrågorna inom arméintendenturförvaltningen

hänförs till den administrativa byrån.

Vid behandlingen av försvarets civilförvaltnings inre organisation tar jag

till närmare behandling upp de delar av civilförvaltningstjänsten, som av­

ses skola hänföras till nämnda ämbetsverk.

D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samordningsåtgärder.

1. Inledning.

I den promemoria angående de allmänna riktlinjerna för det fortsatta

propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som var fogad till min skri­

velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren in. fl. förutsattes, att för-

svarsförvaltningarnas samarbctsdelegation skulle utga ur organisationen

och att en försvarets förvaltningsdirektion skulle inrättas. Vissa allmänna

riktlinjer drogs i samband därmed upp för dess arbetsuppgifter.

Förvaltningsdirektionen skulle på ett högt plan utgöra ett samordnande

och i viss utsträckning övervakande organ för försvarsförvaltningen,

främst i vad avsåg krigsmaterielförvaltningen. Inrättandet av direktionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förutsattes ej skola innebära ändring i försvarsförvaltningarnas ställning

såsom centrala ämbetsverk under Kungl. Maj :t. Förvaltningsdirektionen

skulle ha att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipen,

utöva överinseende över samarbetsdelegationerna, verka för samordning

och utveckling av krigsmaterielanskaffningen samt ägna uppmärksamhet

åt krigsindustriplaneringsfrågor samt åt att anskaffningsverksamheten

ordnades rationellt under hänsynstagande till olika krav av bl. a. militär,

teknisk och ekonomisk art.

Direktionen tänktes preliminärt skola vara sammansatt på följande sätt.

Överbefälhavaren skulle äga rätt att, när han så önskade, inträda som

ordförande. Eljest skulle särskild ordförande utses.

Ledamöter skulle vara souscheferna för armétygförvaltningen, arméin-

tendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen.

Försvarsgrenschef skulle ha rätt att inträda, i vilket fall vederbörande

souschef (er) skulle få deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Två eller tre av Kungl. Maj :t utsedda representanter för näringslivet

av erkänd erfarenhet och skicklighet förutsattes skola permanent ingå i

förvaltningsdirektionen.

Vid behandling av fråga, som berörde försvarets civilförvaltning, forti-

fikationsförvaltningen eller försvarets sjukvårdsstyrelse, skulle vederbö­

rande verkschef adjungeras som ledamot.

Vid behandling av krigsindustriplaneringsfrågor skulle chefen för riks-

nämnden för ekonomisk försvarsberedskap inträda som ledamot.

Chefen för försvarsstaben och statssekreteraren i försvarsdepartementet

skulle äga närvara vid sammanträdena och delta i överläggningarna.

överbefälhavaren och förvaltningsdirektionen förutsattes komma att få

tillgång till ett kansli, som tänktes kunna betjäna jämväl försvarets stan-

dardiseringsdelegation och vissa av de mera betydelsefulla samarbetsdele­

gationerna. Ifrågavarande kansli skulle omfatta endast få personer. Vid

tillfällig ansvällning av arbetet borde förstärkning kunna erhållas från för­

valtningarna. Goda möjligheter skulle beredas direktionen att anlita

experter.

Det framhölls slutligen i promemorian, att den närmare utformningen

av förvaltningsdirektionens uppgifter, arbetssätt och beslutanderätt ford­

rade ytterligare överväganden.

2. Överbefälhavarens förslag den 7 januari 1954 m. m.

I min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdrogs åt överbefälhavaren att

inkomma med förslag angående organisation och personalbehov för för­

valtningsdirektionens kansli ävensom att i samråd med vissa angivna myn­

digheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den nya orga­

nisationens ram.

135

I anslutning till nämnda uppdrag har överbefälhavaren i skrivelse den

7 januari 1954 framlagt vissa förslag rörande såväl förvaltningsdirek-

tionens organisation, arbetsområde m. in. som vissa andra samordnings­

frågor inom den centrala försvarsförvaltningen.

a. Försvarets förvaltningsdirektion.

I fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning ansluter sig över­

befälhavarens förslag i väsentliga delar till promemorian, dock att över-

fälhavaren icke förutsätts skola ingå i direktionen eller kunna utöva ord­

förandeskapet i densamma. I syfte att säkerställa överbefälhavarens in­

flytande föreslås i stället att det skall ankomma på överbefälhavaren att

vid behov uppta samordningsfrågor, liksom andra frågor inom direktionens

verksamhetsområde, till överläggning i militärledningen, i vilket fall direk­

tionens medlemmar kallas till militärledningssammanträde. Förslag om

att fråga av angiven art skall tas upp i militärledningen bör enligt överbe­

fälhavarens mening kunna avges såväl av direktionen som av vederbörande

förvaltningsmyndigheter liksom även av försvarsgrenschef och av chefen

för försvarsstaben.

Förvaltningsdirektionens uppgifter anges i överbefälhavarens förslag

skola vara att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipens

tillämpning, att överlägga om frågor av central betydelse för försvarets för­

valtning och att verka för närmare samordning av förvaltningsmyndig­

heternas verksamhet samt att utöva överinseende över samarbetsdelegatio-

nerna. Om enighet icke uppnås i direktionen rörande fråga om huvudför­

valtningsprincipens tillämpning, bör enligt förslaget direktiv inhämtas från

överbefälhavaren. Det framhålls, att denna direktivrätt innebär en utvidg­

ning av överbefälhavarens nuvarande direktivrätt i fråga om förvaltnings­

myndigheternas krigsförberedelsearbete. Härav betingade ändringar före­

slås i förvaltningarnas instruktioner. I överensstämmelse med vad som

gäller beträffande av överbefälhavaren meddelade direktiv angående krigs­

förberedelsearbetet föreslås att, om någon myndighet icke finner sig kunna

följa direktiven i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, myn­

digheten skall ha att anmäla detta till överbefälhavaren, som i dylikt fall,

om enighet ej kan uppnås, skall hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t.

Till överbefälhavarens ifrågavarande skrivelse är fogat ett utkast till

instruktion för förvaltningsdirektionen. Enligt utkastet skall direktionens

uppgifter omfatta, utöver vad som framgår av vad som sagts i det före­

gående, att behandla samordningsfrågor överhuvudtaget ävensom övriga

ärenden angående effektivisering av försvarets krigsindustriplanering och

krigsmaterielanskaffning i övrigt samt att i samband härmed vidta åtgär­

der för att åstadkomma en gynnsam lokalisering av krigsindustrin och ett

effektivt utnyttjande av landets resurser. Direktionen förutsätts vidare

skola vara ett organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

136

verksamhet. Instruktionsutkastet innehåller en bestämmelse om skyldighet

för direktionsmedlemmarna att hålla direktionen underrättad om förestå­

ende anskaffningar av större vikt, som planläggs av vederbörande förvalt­

ning, liksom om andra ärenden av betydelse. De skall vidare ha att tillse

att frågor, som rör samordning, underställs direktionen.

I anslutning till det sålunda framlagda förslaget hävdar överbefäl­

havaren, att man genom att inrätta försvarets förvaltningsdirektion och

genom att mera regelmässigt till överläggning i militärledningen ta upp

även vissa samordningsfrågor, som berör direktionens verksamhetsområde,

vidgar möjligheterna för en ökad samordning av operativ och förvalt-

ningsmässiga frågor till gagn för krigsberedskap och effektivitet.

överbefälhavaren föreslår, att ett gemensamt sekretariat för överbefäl­

havaren och förvaltningsdirektionen inrättas för beredning av ärenden,

som berör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Sekretariatet för­

utsätts stå under ledning av en överdirektör eller byråchef, som alternativt

bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil. Denne bör vara sekreterare

i förvaltningsdirektionen samt i militärledningen vid sådana samman­

träden, då frågor som tillhör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde

där upptas till behandling, överbefälhavaren uttalar som sin mening, att

de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i förvaltningsdirektionen även

bör vara rådgivande experter åt överbefälhavaren och de centrala förvalt­

ningsmyndigheterna i industriella frågor och problem, som sammanhänger

med krigsmaterielanskaffningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

b. Samarbetsdelegationer.

Överbefälhavaren biträder tanken på att nuvarande tekniska delega­

tioner ersätts av samarbetsdelegationer. Dylika bör enligt överbefälhavarens

uppfattning inrättas efter förvaltningsdirektionens bestämmande, dels för

frågor som gäller viss materiel eller vissa materielgrupper, dels för frågor

av allmän natur, t. ex. krigsindustriplanering. Samarbetsdelegationernas

allmänna uppgifter bör enligt förslaget vara att främja samverkan och

enhetlighet förvaltningsmyndigheterna emellan. Ordförande och sekrete­

rare bör i regel utses inom den förvaltningsmyndighet, som har den mest

omfattande verksamheten inom det område, som samarbetsdelegationen

avser, överbefälhavaren förutsätter, att heltidsanställd personal kan komma

att erfordras för vissa samarbetsdelegationers verksamhet.

I bilaga till skrivelsen utvecklas vissa synpunkter på samarbetsdelegatio­

nernas verksamhet. Delegationernas allmänna uppgift anses böra bestå i

att vara organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd verk­

samhet,

att föreslå att likartade arbetsuppgifter fördelas mellan berörda centrala

förvaltningar så, att dubbelarbete undviks och en rationell arbetsrutin

skapas,

att eftersträva att enhetlighet åvägabringas mellan de centrala förvalt­

ningsmyndigheterna i fråga om materiel, materielbeskrivningar m. m. samt

bestämmelser för materielens underhåll, redovisning och förvaltning i

övrigt,

att verka för att enhetliga grunder tillämpas beträffande materielanskaff-

ningens olika stadier,

att i övrigt verka för att alla möjligheter till besparingar och rationali­

seringar inom respektive område tillvaratas under hänsynstagande till

olika krav av militär, teknisk och ekonomisk art,

att verka för samordning av resor till utlandet i kommersiellt eller

studiesyfte samt

att hålla övriga samarbetsdelegationer orienterade om frågor, som berör

dessa.

överbefälhavaren förordar, att redan från den nya organisationens

början samarbetsdelegationer inrättas för

standardisering och klassificering,

mätdon och kontrollmetodik samt kontrollbestämmelser,

inköpsfrågor och leveransbestämmelser samt

krigsindustriplanering.

Dessutom förutsätter överbefälhavaren, att nuvarande tekniska delega­

tionen bibehålls i form av samarbetsdelegationer.

I samarbetsdelegation bör enligt förslaget ingå, dels representanter för

vederbörande förvaltningsmyndigheter inom försvaret, dels i förekommande

fall representanter för andra berörda myndigheter, varjämte särskilda

experter av förvaltningsdirektionen anses böra kunna ställas till förfo­

gande.

Samarbetsdelegation bör inom sig utse ordförande, vilken i regel bör till­

höra den förvaltningsmyndighet, som har den mest omfattande verksam­

heten inom berört område. Sekreterare bör utses inom den förvaltnings­

myndighet, som ordföranden tillhör, dock att sekreterare till samarbets­

delegation för krigsindustriplanering utgår ur särskild personal. För vissa

samarbetsdelegationer räknas med att heltidsanställd personal skall ingå

i den försvarsgrensförvaltning, som förvaltningsdirektionen bestämmer.

Samarbetsdelegationernas verksamhet bör övervakas och samordnas av

förvaltningsdirektionen, som enligt förslaget skall ha direktivrätt i förhål­

lande till delegationerna. Delegationerna skall genom sina representanter

lämna respektive myndigheter förslag till de åtgärder, som anses påkallade.

Delegation bör även äga befogenhet att föreslå vederbörande myndigheter

att viss fråga tas upp till behandling inom förvaltningsdirektionen. Slut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

137

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ligen anses samarbetsdelegation böra hålla överbefälhavaren och förvalt-

ningsdirektionen kontinuerligt informerade om sin verksamhet genom att

insända sammanträdesprotokoll och verkställda utredningar till förvalt-

ningsdirektionens sekreterare.

Överbefälhavaren finner det lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda

bestämmelser angående samverkan mellan de centrala förvaltningsmyn­

digheterna samt grunderna för huvudförvaltningsprincipens tillämpning

in. in.

c. Vissa frågor om krigsindustriplanering.

överbefälhavaren tar vidare upp vissa frågor om krigsindustriplanering

till behandling och anför därom bland annat följande.

En väl genomförd krigsindustriplanering är av vital betydelse såväl ur

krigsberedskapssynpunkt som med hänsyn till uthålligheten i krig. För

att planeringen skall få full effekt krävs, dels samordning av de krigs-

industriplanläggande myndigheternas verksamhet, dels nära samarbete

dessa myndigheter emellan. Frågor av denna art tillhör militärledningens

och förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Genom den tilltänkta

förvaltningsorganisationen kommer dessa frågor att väsentligt tillta i om­

fattning, varjämte ett utökat samarbete kommer att krävas med riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap. En rationalisering och effektivise-

ring av verksamheten är även påkallad. Främst för att tillgodose behovet

av samordning och samverkan de olika myndigheterna emellan bör ytter­

ligare personal tillkomma i organisationen.

De direktiv, som det åligger överbefälhavaren att utfärda rörande krigs­

industriplaneringen, samt de åtgärder i övrigt, som i anslutning härtill bör

vidtas för att rationalisera verksamheten, sammanhänger nära med det

operativa krigsförberedelsearbetet liksom med operationernas genomfö­

rande. Det ankommer vidare på överbefälhavaren enligt gällande instruk­

tion att avgöra prioritetsfrågor, som bl. a. uppstår vid fördelning av till­

gänglig industrikapacitet. Den personal, som erfordras för att i ovan­

nämnda hänseende biträda överbefälhavaren, måste emellertid nära sam­

arbeta med chefen för tidigare omnämnt sekretariat, särskilt vid förbere­

dandet av frågor berörande förvaltningsverksamheten, vilka skall upptas

på militärledningssammanträde. Med hänsyn härtill bör personalen i fråga

ställas till överbefälhavarens förfogande men redovisas i anslutning till

detta sekretariat. Personalens arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållan-

den torde närmare böra regleras av överbefälhavaren. Ur denna personal

bör jämväl sekreterare utgå till ovan angiven samarbetsdelegation för krigs­

industriplanering, varigenom även i detta led en fast anknytning sker

mellan den operativa och förvaltningsmässiga verksamheten på det krigs-

industriella området.

Tillkomsten av denna personal liksom inrättandet av en samarbetsdele­

gation för krigsindustriplanering utgör ett första led i de åtgärder, som

bör vidtas för att förbereda en effektiv krigsindustriplanläggning. Redo­

görelse för övriga åtgärder på krigsindustriplaneringens område ävensom

139

i förekommande fall förslag till de bestämmelser, som må utfärdas av

Kungl. Maj :t, kommer i sinom tid att lämnas.

d. Personalfrågor.

För det för förvaltningsdirektionen och överbefälhavaren gemensamma

sekretariatet föreslås, såsom tidigare berörts, en överdirektor eller byråchef

som chef. De arbetsuppgifter, som skall åligga denne i egenskap av, dels

biträde åt överbefälhavaren, dels biträde åt förvaltningsdirektionen anses

vara av den art, att de ställer stora krav på befattningshavarens förmåga

till samarbete, hans administrativa och förvaltningsmässiga sakkunskap

samt hans kännedom om militära, tekniska, ekonomiska och industriella

förhållanden, överbefälhavaren betonar, att arbetsuppgifterna är mång­

skiftande och ofta kommer att kräva stor grannlagenhet, varför det är av

väsentlig betydelse att handlingsfrihet föreligger att tillsätta lämplig per­

son. Befattningen bör kunna besättas med lämplig militär, civilmilitär

eller civil person.

Sekretariatet anses i övrigt böra bestå av ett kanslibiträde.

Den personal, som bedöms erforderlig för krigsindustriplanering, anses

böra ställas till överbefälhavarens förfogande med hänsyn till det nära

sammanhanget mellan, å ena sidan, den operativa planläggningen och

operationernas genomförande samt, å andra sidan, krigsindustriplanlägg­

ningen och verksamheten vid krigsindustrin. Personalens arbetsuppgifter

och tjänstgöringsförhållanden förutsätts skola regleras av överbefälhavaren.

Överbefälhavaren framhåller, att för närvarande endast en i försvarssta­

bens kvartermästaravdelning ingående kapten ur fälttygkåren vid sidan a\

andra omfattande arbetsuppgifter kan ägna sig åt handläggning av krigs­

industrifrågor. För att leda verksamheten bör enligt överbefälhavaren av­

ses en officer med högre militärteknisk utbildning eller motsvarande civil-

militär befattningshavare med ingående sakkunskap i fråga om den vikti­

gaste krigsmaterielens konstruktion och tillverkning och med erforderlig

kännedom om den operativa underhållsplanläggningen. Härutöver bedöms

en kapten med teknisk utbildning eller motsvarande civilmilitär befattnings­

havare erforderlig.

Överbefälhavaren framhåller, att tillverkning av krut och sprängämnen

utgör ett av de områden, som bereder och genom den tekniska utvecklingen

även i fortsättningen kommer att bereda de militära myndigheterna jäm­

förelsevis stora svårigheter. Tillverkningskapaciteten inom detta område

är helt avgörande för produktionsomfånget beträffande ammunition och

inverkar därför väsentligt på krigsberedskap och krigsuthållighet. Sär­

skild sakkunskap bör därför enligt överbefälhavarens uppfattning finnas

företrädd på sprängämnesområdet för att biträda med beredning av hit­

hörande frågor och i samråd med förvaltningsmyndigheterna verka för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

140

att befintlig kapacitet utbyggs till en med hänsyn till bland annat ersätt-

ningstjänsten betryggande omfattning.

överbefälhavaren understryker behovet av att ytterligare statistisk och

ekonomisk expertis ställs till hans förfogande bland annat för att bedöma

och sammanställa försvarskostnadernas utveckling på längre sikt samt för

att förbereda frågor, som av överbefälhavaren kan komma att tas upp

inom militärledningen. Här syftas på spörsmål rörande krigsmaktens

äskanden och medelsbehov och den avvägning mellan försvarsgrenarna,

som överbefälhavaren har att göra.

För biträde med handläggning av nämnda ekonomiska frågor föreslås att

en förste byråsekreterarebefattning inrättas. Innehavaren anses böra inneha

högre utbildning, främst i nationalekonomi och statistik. Arbetsuppgifterna

anges skola i första hand vara att biträda med beräkningar angående för­

svarskostnadernas utveckling på längre sikt, statistiska sammanställningar

rörande försvarsanslagen samt jämförande studier av försvarskostnaderna

i utlandet.

e. Försvarsgrenschefernas och försvarsgrensförvaltningarnas skrivelse till överbefäl­

havaren.

Vid utarbetandet av överbefälhavarens förslag har samråd ägt rum med

såväl försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna som försva­

rets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdssty­

relse och försvarets forskningsanstalt. Till överbefälhavarens skrivelse är

fogad en gemensam skrivelse till överbefälhavaren från försvarsgrens­

cheferna och försvarsgrensförvaltningarna, i vilken dessa till väsentliga

delar tar avstånd från de allmänna riktlinjerna i min förut berörda prome­

moria men ej heller i alla delar kan ansluta sig till överbefälhavarens förslag.

I sistnämnda avseende erinras till en början i skrivelsen om att försvars­

grensförvaltningarna vid överläggningar med representanter för försvars­

staben framfört den uppfattningen, att överbefälhavaren icke bör ingå i

direktionen. Detta anses oförenligt med överbefälhavarens ställning och det

framhålls att det är lika oriktigt att stabsorgan deltar i det rent förvalt-

ningsmässiga arbetet som om förvaltningsorganen skulle ha medbestäm­

manderätt i det operativa arbetet. I skrivelsen anförs vidare bland annat

följande.

Souschefernas m. fl. erinringar berörde jämväl försvarsgrenschefernas

samt statssekreterarens ställning i direktionen ävensom frågan om direk­

tionens sekretariat. Inom försvarsstaben har därefter utarbetats nytt ut-

kast till Kungl. Maj :ts instruktion för förvaltningsdirektionen. Det är över

sistnämnda utkast myndigheterna nu har att yttra sig.

Försvarsstaben har i nu förevarande förslag i viss utsträckning beaktat

förvaltningsmyndigheternas erinringar, men på den viktigaste punkten

innehåller förslaget alltjämt den enligt myndigheternas uppfattning oregel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.