2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att besvärstiden vid talan mot förvaltande myn­

dighets beslut skall, om ej annat följer av lag eller författning, vara tre

veckor från delgivningen samt för menighet fem veckor. Vidare framlägges

förslag om samma besvärstid för vissa beslut av kommunala nämnder.

Reformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 § föräldrabalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

8 KAP.

10

§.

(Nuvarande lydelse)

över barnavårdsnämnds beslut i

fråga som avses i detta kapitel må

klagan föras genom besvär hos läns­

styrelsen inom en månad från det

klaganden erhöll del av beslutet.

Talan mot länsstyrelsens beslut fö­

res hos Konungen genom besvär i den

ordning som är bestämd för överkla­

gande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Barnavårdsnämndens eller — — —

(Föreslagen lydelse)

över barnavårdsnämnds beslut i

fråga som avses i detta kapitel må

klagan föras genom besvär hos läns­

styrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut fö­

res hos Konungen genom besvär.

varda förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1955.

Beträffande överklagande av bei-

slut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestäm­

melser tillämpas.

6

Kungl. Maj ds proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angåonde ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2

mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2 inom.

lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barna­

vårdslag)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

81

1 mom. Då barnavårdsnämnd med­

delat beslut, varigenom barns omhän­

dertagande för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrel­

se för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställ­

ning om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

eller barnavårdsnämnd eller styrel­

se för anstalt meddelat beslut röran­

de behandlingen vid fullgörande av

arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å an­

stalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller för­

valtningsfråga, för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag el­

ler kommunallagdirna givna före­

skrifter är ansvarig endast inför kom­

munen,

§•

1 mom. Då barnavårdsnämnd med­

delat beslut, varigenom barns omhän­

dertagande för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrel­

se för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställ­

ning om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

eller barnavårdsnämnd eller styrel­

se för anstalt meddelat beslut röran­

de behandlingen vid fullgörande av

arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å an­

stalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller för­

valtningsfråga, för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag el­

ler kommunallagarna givna före­

skrifter är ansvarig endast inför kom­

munen,

Senaste lydelse av 81 § 1 och 4 mom. se SFS 1946: 335 och av 84 § 1 och 2 mom. SFS 1946: 877.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

åligger att översända dem till den

länsstyrelse, som meddelat utslaget,

för att vidare behandlas i föreskriven

ordning.

(Nuvarande lydelse)

länsstyrelse, som meddelat utslaget,

för att vidare behandlas i föreskriven

ordning.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1955.

Beträffande överklagande av be­

slut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestäm­

melser tillämpas.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr 529)

om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 om all­

männa barnbidrag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

över barnavårdsnämnds beslut i

ärende angående allmänt barnbidrag

må klagan föras hos länsstyrelsen ge­

nom besvär, vilka skola hava inkom­

mit till länsstyrelsen inom trettio da­

gar efter det klaganden erhöll kän­

nedom om beslutet.

Över barnavårdsnämnds beslut i

ärende angående allmänt barnbidrag

må klagan föras hos länsstyrelsen ge­

nom besvär, vilka skola ingivas till

länsstvrelsen.

Utan hinder

annorlunda förordnar.

16 §.

Är någon missnöjd med länsstyrel­

ses beslut i ärende angående allmänt

barnbidrag, må han däröver anföra

besvär hos socialstyrelsen senast å

trettionde dagen efter det klaganden

erhöll del av beslutet.

Är någon missnöjd med länsstyrel­

ses beslut i ärende angående allmänt

barnbidrag, må han däröver anföra

besvär hos socialstyrelsen.

över socialstyrelsens — — — ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1955.

Beträffande överklagande av be­

slut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestäm­

melser tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och & mom., 79 § samt 81 §

1 och 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och 2

mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

78 §.

1 mom. Över fattigvårdsstyrelses

beslut, varigenom sökt fattigvård helt

och hållet eller till någon del vägrats,

eller som avser sättet för fattigvårds

meddelande, ävensom över beslut av

fattigvårdsstyrelse eller styrelse för

anstalt, som är gemensam för flera

kommuner eller som tillhör lands­

ting, rörande behandlingen å anstalt

eller vid fullgörandet av arbetsskyl-

dighet, eller beträffande kvarhållan-

de å anstalt i fall, som avses i 71 och

73 §§, må den, som beslutet rörer,

anföra besvär hos Konungens befall-

ningshavande inom trettio dagar, räk­

nade från det han av beslutet erhållit

del. Beslutet går dock i verkställighet

där ej förbud däremot meddelas av

Konungens befallningshavande.

4 mom. över fattigvårdsstyrelsens

beslut i ärende, som icke avses i 1 och

3 mom. samt icke heller angår an­

nan förvaltningsfråga, för vars be­

handling fattigvårdsstyrelsen jämlikt

de i denna lag eller kommunallagar­

na givna föreskrifter är ansvarig en-

1 Senaste lydelse av 79 § se SFS 1936: 265

1 inom. Över fattigvårdsstyrelses

beslut, varigenom sökt fattigvård helt

och hållet eller till någon del vägrats,

eller som avser sättet för fattigvårds

meddelande, ävensom över beslut av

fattigvårdsstyrelse eller styrelse för

anstalt, som är gemensam för flera

kommuner eller som tillhör lands­

ting, rörande behandlingen å anstalt

eller vid fullgörandet av arbetsskyl-

dighet, eller beträffande kvarhållan-

de å anstalt i fall, som avses i 71 och

73 §§, må den, som beslutet rörer,

anföra besvär hos Konungens befall­

ningshavande. Beslutet går dock i

verkställighet där ej förbud däremot

meddelas av Konungens befallnings­

havande.

4 mom. över fattigvårdsstyrelsens

beslut i ärende, som icke avses i 1

och 3 mom. samt icke heller angår

annan förvaltningsfråga, för vars be­

handling fattigvårdsstyrelsen jämlikt

de i denna lag eller kommunallagar­

na givna föreskrifter är ansvarig en-

och 81 § 1 mom. se SFS 1946: 876.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

dast inför fattigvårdssamhället, må

besvär anföras hos Konungens befall-

ningshavande inom trettio dagar, räk­

nade från det klaganden av beslutet

erhållit del. Om verkställighet av fat-

tigvårdsstyrelsens beslut gäller vad i

1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som

är missnöjd med beslut av styrelse

för arbetshem rörande understödsta-

gares eller försörjningspliktigs inta­

gande å hemmet, äger över beslutet

anföra besvär hos Konungens befall-

ningshavande inom trettio dagar från

det fattigvårdsstyrelsen av beslutet

erhållit del.

79

Är någon missnöjd med handräck­

ning, som av polismyndighet medde­

lats enligt 62 § 2 stycket för omhän­

dertagande av egendom, som där

sägs, eller jämlikt 72 § för överfö­

rande till arbetshem, inställande till

arbete eller återhämtande till fattig-

vårdsanstalt, må han däröver anföra

besvär hos Konungens befallnings-

havande inom trettio dagar från

handräckningens fullbordande.

(Nuvarande lydelse)

dast inför fattigvårdssamhället, må

besvär anföras hos Konungens be-

fallningshavande. Om verkställighet

av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller

vad i 1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som

är missnöjd med beslut av styrelse

för arbetshem rörande understödsta-

gares eller försörjningspliktigs inta­

gande å hemmet, äger över beslutet

anföra besvär hos Konungens befall­

ningshavande.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är någon missnöjd med handräck­

ning, som av polismyndighet medde­

lats enligt 62 § 2 stycket för omhän­

dertagande av egendom, som där

sägs, eller jämlikt 72 § för överfö­

rande till arbetshem, inställande till

arbete eller återhämtande till fattig-

vårdsanstalt, må han däröver anföra

besvär hos Konungens befallnings-

vande inom tre veckor från hand­

räckningens fullbordande.

81 §.

1 mom. Är någon------------ - Konungens befallningshavande.

Besvären skola inom trettio dagar Besvären skola avlämnas till Ko-

efter den, då klaganden erhöll del av

utslaget, avlämnas till Konungens be­

fallningshavande, som över besvären

infordrar vederbörandes förklaring

och, sedan sådan inkommit, till kam­

marrätten insänder handlingarna i

målet jämte bevis om utslagets del­

givning och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget meddelat av

Konungens befallningshavande i an­

nungens befallningshavande, som

över besvären infordrar vederböran­

des förklaring och, sedan sådan in­

kommit, till kammarrätten insänder

handlingarna i målet jämte bevis om

utslagets delgivning och eget utlåtan­

de.

2 mom. Är utslaget meddelat av

Konungens befallningshavande i an-

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Fö rslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

32

Mot de föreskrifter och åtgärder,

vilka det enligt denna lag tillkom­

mer hälsovårdsnämnd eller länssty­

relse att meddela eller vidtaga, äger

den, som anser sin rätt därav förnär­

mad eller obehörigen inskränkt, att

anföra besvär, över hälsovårdsnämnds

beslut hos länsstyrelsen inom trettio

dagar efter delfåendet och över läns­

styrelses beslut inom den tid, som för

överklagande av förvaltande myndig­

heters och ämbetsverks beslut är be­

stämd.

Hälsovårdsnämnds beslut-------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Mot de föreskrifter och åtgärder,

vilka det enligt denna lag tillkom­

mer hälsovårdsnämnd eller länssty­

relse att meddela eller vidtaga, äger

den, som anser sin rätt därav förnär­

mad eller obehörigen inskränkt, att

anföra besvär, över hälsovårdsnämnds

beslut hos länsstyrelsen och över

länsstyrelsens beslut hos Konungen.

därom förordna.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1955.

Beträffande överklagande av be­

slut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skola äldre bestäm­

melser tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 21 december 1945 om

nöjesskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30 §.

Den som icke åtnöjes med upp-

bördsmyndighetens beslut rörande

nöjesskatt och som ej till följd av

stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till

talan, äger i beslutet söka rättelse

hos länsstyrelsen genom besvär, vil­

ka skola hava inkommit till länssty­

relsen inom en månad från den dag,

då klaganden erhöll del av beslutet.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller i

annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos Kungl. Maj :t ge­

nom besvär, vilka skola hava inkom­

mit till finansdepartementet inom en

månad från den dag, då klaganden

av beslutet erhöll del; dock äger me­

nighet som klagar tillgodonjuta fem­

ton dagar längre besvärstid än nu

sagts.

Över beslut

(Föreslagen lydelse)

Den som icke åtnöjes med upp-

bördsmyndighetens beslut rörande

nöjesskatt och som ej till följd av

stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till

talan, äger i beslutet söka rättelse

hos länsstyrelsen genom besvär, vil­

ka skola ingivas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär enligt första stycket eller i

annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos Kungl. Maj:t ge­

nom besvär, vilka skola ingivas till

finansdepartementet.

särskilt stadgas.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1955.

Beträffande överklagande av be­

slut, som meddelats före denna för­

ordnings ikraftträdande, skola äldre

bestämmelser tillämpas. 1 2

1 Senaste lydelse se SFS 1952: 278.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19!jb. 1 samt. Nr 201.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 195i.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena U^ndén, statsråden

S^köld, Z^etterberg, S^träng, E^ricsson, L^ingman, N^orup, H^edlund,

P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrad be-

svärstid i vissa administrativa mål och ärenden. Föredraganden anför föl­

jande.

Den 15 juli 1944 förordnade Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att så­

som sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande ut­

redning angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i

ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor, och den

8 oktober 1946 avlämnade Herlitz betänkande i ämnet (SOU 1946:69). Be­

tänkandet har närmast karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbe­

tet på detta vidsträckta område. I betänkandet framlägges sålunda inga för-

fattningsförslag, utan det utmynnar i uttalanden om önskvärdheten av lag­

stiftning rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen.

Den fortsatta utredningen på detta område har, i enlighet med vad Her­

litz förordat, ansetts böra bedrivas i etapper med en reform av besvärsför-

farandet såsom första avsnitt. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4

mars 1949 har därför samma dag tre sakkunniga tillkallats för att göra en

fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed

sammanhängande frågor samt framlägga de förslag vartill denna översyn

kan föranleda. De sakkunniga, som består av Herlitz, tillika ordförande,

samt regeringsrådet Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson

med hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén såsom sekreterare, har an­

tagit benämningen besvärssakkunniga.

I ett den 28 augusti 1953 avgivet betänkande angående åtgärder för för-

enhetligande av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953:30) har be­

svärssakkunniga föreslagit vissa ändrade bestämmelser om besvärstid. Be­

tänkandet har remitterats till ett stort antal myndigheter och sammanslut­

ningar.

Sedan yttranden i anledning av remissen nu inkommit, anhåller jag att

få upptaga besvärssakkunnigas förslag till behandling.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

gängse besvärstider är möjlig. De erinrar om att den oftast förekommande

tiden om trettio dagar —- numera vanligen angiven som en månad — lag­

fästes 1866 i ett skede, då kommunikationsförhållandena var helt andra

än nutidens. Såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till enskilda intressen

framstår enligt de sakkunniga en förkortning som ett viktigt önskemål;

en sådan synes dem uppenbarligen i allmänhet kunna företagas utan olä­

genhet. De sakkunniga har valt tiden tre veckor, varigenom den allmänna

administrativa besvärsfristen skulle komma att överensstämma med den i

rättegångsbalken för vadetalan bestämda fristen, vilket i och för sig vore

en betydande vinning. Vägande skäl kan enligt de sakkunnigas mening icke

anföras för att tiden för talans fullföljd i administrativa mål göres vare sig

kortare eller längre än motsvarande frist i rättegång. Tre veckor finner de

sakkunniga sålunda vara den mest lämpliga besvärstiden för normalfallen

med tillägg av två veckor för klagande menighet. De framhåller att dessa

tider godtagits vad angår kommunalbesvär.

Någon förlängd fullföljdstid vid talan hos Kungl. Maj :t såsom i rättegång

har besvärssakkunniga icke funnit erforderlig i fråga om besvär, enär Kungl.

Maj :t som besvärsinyndighet knappast kan anses intaga en från övriga be-

svärsprövande myndigheter så avvikande ställning, att en längre besvärstid

är sakligt motiverad.

Den i besvärsförordningen nu upptagna bestämmelsen om en längre

besvärstid i mål från Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län om 45 dagar föreslår

besvärssakkunniga skola utgå. De erinrar om att denna regel saknar mot­

svarighet i flertalet på andra områden gällande specialbestämmelser, vilket

icke synes ha givit anledning till vanskligheter. Vidare påpekar de sakkun­

niga att de längre klagotider, som gällde för de nordligaste länen enligt

gamla rättegångsbalken, har bortfallit i nya rättegångsbalken.

Till motivering av förslaget om en med två veckor förlängd besvärs­

tid för menighet har besvärssakkunniga framhållit de svårigheter,

som ofta måste möta för menighet att inom vanlig besvärstid förbereda

och därpå vid vederbörligen utlyst sammankomst fatta beslut om överkla­

gande. På grund härav har menighet sedan gammalt i besvärsförordningen

och även i vissa specialbestämmelser samt i kommunallagarna tillerkänts

längre besvärstid än andra klagande. Då enligt de sakkunnigas förslag full-

följdsfristen även framgent skall beräknas från delgivningen av beslutet,

kommer laga kraftens inträde i allmänhet att alltfort inträffa vid olika tid­

punkter i förhållande till olika klagoberättigade, beroende på när delgiv­

ning skett. Under sådana omständigheter synes det de sakkunniga icke möta

hinder att i förvaltningsförfarandet generellt giva menighet något längre

besvärstid än annan klagande. I överensstämmelse med vad som stadgas i

78 § kommunallagen föreslås därför, att menighet tillerkännes en besvärs­

tid som med två veckor överstiger vad eljest skolat gälla.

Vid bedömandet av behovet av omedelbara åtgärder har

besvärssakkunniga utgått från det läge, som kan förväntas uppstå från och

23

med ingången av år 1955, och därvid funnit det ofrånkomligt att omedelbart

upptaga frågan om besvärstidens längd till särbehandling. Beträffande kom­

munalbesvär kommer vid nämnda tidpunkt treveckorstiden att gälla. Sam­

ma besvärstid har de sakkunniga antagit komma att tillämpas beträffande

beslut, vars överklagande regleras av bestämmelser i den nya verksstadgan.

De förutsätter att denna kommer att utfärdas och att den träder i kraft

den 1 januari 1955.

Om besvärsförordningen och specialbestämmelserna tillåtes kvarstå oför­

ändrade med innehåll, som avviker från kommunallagens och verksstadgans

regler på denna punkt, kommer enligt de sakkunnigas mening betydande

rättsosäkerhet att uppstå. Då treveckorstiden småningom bör bliva allmänt

gällande, anser de sakkunniga den eftersträvade enhetligheten kunna uppnås

endast på det sätt, att denna tid stadgas även i specialbestämmelser och i

besvärsförordningen.

De sakkunniga diskuterar olika möjligheter att ändra specialbestämmel­

sernas innehåll. Vilken väg som än väljes kräves emellertid enligt deras

uppfattning före en ändring av specialbestämmelserna en genomgång av

dessa, en för en, för att i varje särskilt fall undersöka, huruvida behov av

avvikande särregler föreligger. Då de sakkunniga icke ännu varit i tillfälle

att företaga en sådan översyn av specialbestämmelserna, har i detta sam­

manhang för dem återstått endast att överväga en ändring av den allmän­

na besvärsbestämmelsen i besvärsförordningen. Härom anför de sakkun­

niga följande:

Genom en sådan ändring skulle även det materiella innehållet i special­

bestämmelserna i icke ringa omfattning ändras, enär dessa ofta icke in­

nehålla andra regler om besvärstid än en hänvisning till besvärsförord-

ningens stadganden. Genomföres en ändring av denna samtidigt med att

kommunallagsreformen och verksstadgan träda i kraft, skulle otvivel­

aktigt treveckorsregeln komma att gälla inom större delen av stats- och

kommunalförvaltningen. Det vore en betydande vinning att få auktorita­

tivt fastslaget, att treveckorstiden framdeles skall vara den normala besvärs-

tiden.

Nackdelen med den ifrågasatta lösningen är, att en lång rad specialbe­

stämmelser även framgent komma att innehålla regler om annan besvärs-

tid. Den omedelbara olägenheten av en sådan bristande enhetlighet finna

de sakkunniga emellertid icke vara alltför betydande. Risken för rättsför­

lust framstår som störst i de fall, då specialbestämmelsen stadgar en be­

svärstid av tjugu dagar eller kortare tid. I sådant fall kunde den klagande

förledas att tro, att han enligt huvudregeln hade tre veckor på sig. De sak­

kunniga framhålla emellertid, att motsvarande risk förefinnes även med

det innehåll besvärsförordningen nu har. De nu berörda olägenheterna be­

dömas av de sakkunniga som avsevärt mindre än de som uppstå, om för

myndigheternas beslut gällande instruktionsbestämmelser och den allmänna

besvärsbestämmelsen stadga olika besvärstid. Svårigheterna måste lör övrigt

betraktas som övergående, enär treveckorstiden förutsättas skola successivt

införas i äldre författningar.

Sammanfattningsvis bar besvärssakkunniga uttalat, att vad som kan ernås

genom eu ändring av den allmänna besvärsbestämmelsen i besvärsförord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

24

ningen, oaktat specialbestämmelserna icke allmänt överses, är av så stor

praktisk betydelse, att de förordar en sådan begränsad reform.

Vad angår den lagtekniska utformningen innebär bevärs-

sakkunnigas förslag, att regeln om treveckors besvärstid skall införas i be-

svärsförordningen genom en lag om ändrad lydelse av denna förordning.

Lagförslaget upptager hela den gamla förordningen med allenast de ändring­

ar i denna, som erfordras för genomförande av de nya besvärstiderna (se

bilaga B till detta protokoll). De sakkunniga medgiver, att det vore naturligt,

att, då det materiella innehållet i besvärsförordningen ändras, denna ersattes

av en helt ny författning. Mot en sådan lösning har de sakkunniga anfört två

skäl. Dels skulle, om en ny författning antoges, lätt tvivelsmål uppkomma

om dennas tillämpningsområde. För de sakkunniga har framstått som vä­

sentligt att icke i nuvarande läge rubba det inbördes förhållandet mellan

de olika grupperna av besvärsbestämmelser. Dels markeras på ett tydligt

sätt att här är fråga om ett provisorium. Denna ståndpunkt har föranlett de

sakkunniga att icke föreslå andra ändringar i besvärsförordningen än dem,

som varit erforderliga för jämkningen beträffande besvärstiden. De sak­

kunniga har ansett sig icke böra företaga en i och för sig behövlig moderni­

sering av förordningen i övrigt.

Som skäl för att ändringen i besvärsförordningen skall ske i form av lag,

har de sakkunniga framhållit den vikt, som måste tillmätas ifrågavarande

författning. Då hänvisningar till besvärsförordningen förekommer i ett stort

antal lagar, skulle det enligt de sakkunnigas mening knappast vara riktigt

att ändra dennas innehåll i administrativ väg.

De sakkunniga har påpekat, att den av dem föreslagna lagen skulle kom­

ma att i viss utsträckning begränsa Kungl. Maj :ts möjligheter att framdeles

i administrativ väg föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. På

områden, där Kungl. Maj :t i författningar av administrativ natur redan gi­

vit specialbestämmelser om besvärstid, blir Kungl. Maj :t enligt de sakkunni­

ga visserligen oförhindrad att även framgent själv meddela sådana, men på

områden, där besvärsförordningen är omedelbart tillämplig, kommer Kungl.

Maj :ts befogenhet att i administrativ ordning stadga annan besvärstid att

bortfalla. Emellertid har de sakkunniga antagit behov av sådan befogenhet

uppkomma så sällan, att det icke behöver beaktas i samband med den före­

varande provisoriska lagstiftningen. De sakkunniga har därför avstått från

att föreslå bemyndigande för Kungl. Maj :t att i administrativ ordning från­

gå lagens regler.

Beträffande en översyn av specialbestämmelserna har be-

svärssakkunniga anfört vissa synpunkter. De förutsätter att, då ändring av

andra skäl skall företagas i en författning, tillfället kommer att begagnas

att i mån av behov även revidera däri förekommande bestämmelser om be­

svärstid. Att treveckorstiden skall införas i all ny lagstiftning, om icke sär­

skilda skäl talar för annat, har de sakkunniga tagit för givet. Enligt deras

mening torde blott undantagsvis bärande skäl föreligga att framdeles bibe­

hålla tider om trettio dagar och en månad och knappast heller tider om sex­

Kangl. Maj.ts proposition nr 201.

25

tio dagar och två månader. Beträffande kortare besvärstider finner de sak­

kunniga tydligt, att regler om tjugo dagar blir obehövliga. I övrigt erinrar de

sakkunniga om att de i sitt slutliga förslag ämnar förorda en standardise­

ring av de kortare besvärstiderna till en vecka.

De sakkunniga har beaktat, att det kan vara påkallat att omedelbart upp­

taga frågan om ändring av besvärstiden i vissa specialbestämmelser, nämli­

gen sådana, i vilka efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag annan

besvärstid än tre veckor icke utan olägenhet kan stadgas. De sakkunniga har

särskilt pekat på beslut av kommunala nämnder, mot vilkas beslut talan

föres än genom kommunalbesvär än genom förvaltningsbesvär. Såsom i det

följande angives har förslag till sådana ändringar inhämtats under remiss­

behandlingen av betänkandet.

Vad angår ikraftträdandet anser de sakkunniga den 1 januari

1955 vara den lämpliga tidpunkten med tanke på att den nya kommunalla­

gen då träder i kraft, och de framlägger förslag av sådan innebörd. Beträf­

fande beslut, som meddelats före nämnda dag, föreslår de sakkunniga i en

övergångsbestämmelse att förut gällande föreskrifter skall tillämpas.

En huvudtanke hos de sakkunniga är att den föreslagna lagen icke skall

rubba gränserna för besvärsförordningens nuvarande tillämpningsområde.

Särskilda besvärsbestämmelser från tiden efter förordningens tillkomst av­

ses sålunda icke skola beröras av lagen. Till klargörande härav har de sak­

kunniga föreslagit att föreskrift intages i slutstadgandet om att vad i lagen

stadgas ej gör ändring i särskilda bestämmelser om besvärstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201

Yttranden över besvärssakkunnigas förslag.

Efter remiss har yttranden över besvärssakkunnigas förslag avgivits av

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för

nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,

krigsarkivet, armémuseum, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse,

försvarets socialbyrå, försvarets forskningsanstalt, sjökarteverket, riksvär-

deringsnämnden, inskrivningsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialstyrel­

sen, pensionsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, arbetsmark­

nadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, sinnes-

sjuknämnden, statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska an­

stalt, statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, centrala sjuk­

vårdsberedningen, gcneralpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, statens

väginstitut, statens gcotekniska institut, statens biltrafiknämnd, kammar­

kollegiet, statskontoret, mynt- och justeringsverket, kammarrätten, general­

tullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, kontroll-

styrelsen, riksräkenskapsverket, sparbanksinspektionen, konjunkturinstitu­

27

ämbetet anser för sin del alltjämt osäkert, om icke förkortningen av be-

svärstiden kan komma att medföra olägenhet. Ämbetet anför härom:

Det är att märka, att det i administrativa besvärsmål ej torde vara ovan­

ligt, att juridisk hjälp sökes först efter det att ett beslut som gått vederbö­

rande emot meddelats eller ock att vid denna tidpunkt annan särskilt kvali­

ficerad jurist konsulteras. Ämbetet har icke velat avstyrka förslaget utan

allenast framhålla sin uppfattning att saken icke är så klar som en myn­

dighet utan parts erfarenhet mången gång är benägen antaga. Även om risk

för olägenheter föreligger, är ämbetet likväl böjt för att förorda, att en sådan

risk tages för att besluten snabbare skola vinna laga kraft och enhetlighet

i fråga om besvärstiderna i viss mån främjas. Olägenheterna kunna minskas

eller förekommas genom att en klagande insänder en kort besvärsskrivelse

med hemställan att senare få inkomma med utveckling av besvären.

Riksåklagarämbetet vill icke motsätta sig att förslaget genomföres, ehuru

det synes ämbetet tveksamt, om i ärenden av mera invecklad juridisk be­

skaffenhet treveckorsfristen är tillräcklig. Enahanda synpunkter har ut­

vecklats av domkapitlet i Visby. Vissa betänkligheter reses av kammarrät­

ten, som framhåller, att ett av förvaltningsmyndighet meddelat beslut ofta

träffar vederbörande fullständigt oförberett och att hänsyn måste tagas till

att den enskilde ofta saknar förutsättningar att snabbt sätta sig in i vad

saken gäller och anskaffa nödig hjälp för fullföljd av talan. Kammarrätten

hemställer att dessa synpunkter tages under allvarligt övervägande, innan

definitiv ståndpunkt tages till frågan om besvärstid.

Genom den förkortade besvärstiden kommer enskildas möjligheter att

värja sin rätt och därmed rättsskyddet i administrativa ärenden att mins­

kas, hävdar juridiska faktulteten i Uppsala, som erinrar om att förhål­

landena inom förvaltningen ingalunda är analoga med dem som råder i

domstolsprocessen. En mera allmän inskränkning av besvärstiden till tre

veckor kan även enligt fiskeristyrelsens mening väntas öka risken för rätts­

förluster. Styrelsen fäster uppmärksamheten på att de administrativa må­

lens svårighetsgrad och ekonomiska betydelse efterhand ökats. Liknande

tankegångar har utförligt utvecklats av kammarkollegiet, den enda myndig­

het som uttryckligen avstyrker förslaget. Kollegiet förordar i stället att

såväl i besvärsförordningen som i en allmän verksstadga, om en sådan ut­

färdas, den allmänna besvärstiden bestämmes till en månad med två vec­

kors förlängning för klagande menighet. Det synes kollegiet icke försvarligt

att utan mycket starka skäl i fråga om ett isolerat moment i förvaltnings-

förfarandet vidtaga en reform, som i ej ringa grad försämrar betingelserna

för rättssäkerhetssynpunkternas tillgodoseende. Till bemötande av de sak­

kunnigas argumentering har kollegiet anfört i huvudsak följande:

Vad till en början angår förhållandet mellan kommunalbesvär och för­

valtningsbesvär synes konkurrensområdet mellan dessa båda former av be­

svär knappast vara så stort, att förkortningen av liden för kommunalbesvär

kan tagas till intäkt för en motsvarande förkortning av den allmänna be­

svärstiden. — Värdet av en principiell överensstämmelse mellan rättegångs­

balkens frister för fullföljd i huvudsaken till hovrätt och den allmänna be­

svärstiden är mindre betydande. Även med de sakkunnigas förslag kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

28

för övrigt besvärsförordningen att avvika från rättegångsbalken på två vik­

tiga punkter, nämligen vad angår fullföljdstiden för klagande menighet och

fullföljdstiden hos Kungl. Maj :t. — Mellan domstolsprocess och förvalt­

ningsförfarande råda ett stort antal skiljaktigheter av väsentlig betydelse.

Några av de mest relevanta sammanfattar kollegiet sålunda. 1. Domstolsproces-

sen är i regel muntlig och part får omedelbart fullständig kännedom om

processmaterialet. Sökande i administrativt mål torde i talrika fall, när ären­

det avgjorts, sväva i okunnighet om det material, på grundval varav beslutet

träffats. 2. Domarna utfärdas med en rubrik, som innehåller en koncentre­

rad^ redogörelse för yrkanden och invändningar samt de omständigheter

varå dessa grundats. Förvaltningsmyndigheternas expeditioner äro av rätt

varierande beskaffenhet men genomgående mycket lakoniska. 3. överrätt

är enligt rättegångsbalken skyldig att förelägga käranden att avhjälpa brist

i vade- eller revisionsinlaga. Någon motsvarande allmän föreskrift finnes

ej i besyärsförfarandet och den klagande måste för den skull redan i sin

klagoskrift medtaga allt var han kan behöva andraga. 4. Rättsbildade biträ­

den anlitas i förhållandevis större utsträckning inom domstolsprocessen än

inom förvaltningsförfarandet. — Ett generellt påstående om att behov skulle

förefinnas av att förvaltningsbeslut vinna laga kraft tidigare synes kollegiet

av flera skäl mycket vanskligt. Med hänsyn till den sammanlagt ofta mycket

långa tid som åtgår för handläggningen av utpräglat kontroversiella för­

valtningsärenden torde en förkortning av besvärsfristen vara mindre bety­

delsefull.

Förslaget har icke mött gensaga i fråga om borttagandet av bestämmel­

sen om en längre besvärstid i mål från Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller sålunda, att med hänsyn till nu­

varande kommunikationer någon olägenhet icke synes behöva uppkomma

om nämnda särregler slopas. I länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande ut­

talas, att den föreslagna reducering av besvärstiden skulle i länet med dess

långa avstånd och lokala kommunikationssvårigheter kunna tänkas öva en

menlig inverkan på den enskildes möjligheter att i laga tid anföra besvär

över myndighets beslut. Dessa nackdelar finner emellertid länsstyrelsen i

allt större utsträckning ha eliminerats genom teknikens markanta framsteg

på kommunikationsväsendets område, varför de ur nu anförda synpunkter

framkomna betänkligheterna mot den av de sakkunniga förordade besvärs­

tiden synes kunna falla. Icke heller svenska landstingsförbundet har något

att erinra mot att särregeln för de fyra nordligaste länen slopas.

I de remissyttranden, där frågan om förlängd besvärstid för

menighet särskilt berörts, har förslaget härovan i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Uttalande av denna innebörd har gjorts av

svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Drätselkammaren

i Malmö anser, att den föreslagna besvärstiden är tillräcklig i fall, när av­

görande om besvär skall anföras träffas av de kommunala styrelserna själ­

va, men att det förhåller sig annorlunda, när stadsfullmäktiges beslut er­

fordras. Tiden kan då vara i kortaste laget. Fall då verkliga svårigheter upp­

står torde emellertid enligt drätselkammarens mening bli ytterst sällsynta.

Endast länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida det kan an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

29

ses vara erforderligt att tillerkänna menighet en längre besvärstid. Länssty­

relsen anser det vara av större intresse att få en för alla parter enhetlig be­

svärstid än att erhålla samstämmighet med rättegångsbalkens regler. Vidare

framhåller länsstyrelsen att förkortningen av besvärstiden till tre veckor för

enskilda parter är tämligen ändamålslös i alla de fall, då även menighet har

klagorätt. Starka skäl talar därför enligt länsstyrelsens förmenande mot att

bibehålla en särskild besvärstid för menighet, ett begrepp, vars innebörd för

övrigt icke torde vara så klar för allmänheten. Med hänsyn till denna oklar­

het har länsstyrelsen i Kalmar län påyrkat, att menighetsbegreppet närmare

bestämmes i författningsväg. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om

icke kommunal myndighet över huvud bör äga åtnjuta samma besvärstid

som menighet. Treveckorstiden kan enligt länsstyrelsens mening vara för

kort för kommunal nämnd eller styrelse, som önskar anföra besvär.

I flertalet remissyttranden har de sakkunnigas uttalande om behovet

av omedelbara åtgärder och därav föranledda förslag icke mött

någon erinran. Så har kommerskollegium funnit den väg de sakkunniga fö­

reslagit för att tills vidare vinna förbättrade förhållanden väl vald. Åtskilliga

remissmyndigheter såsom länsstyrelsen i Kristianstads län har dock fram­

hållit önskvärdheten av att regleringen av besvärstiderna i besvärsförord-

ningen och i olika specialförfattningar samordnas. Länsstyrelsen i Krono­

bergs län har icke blivit övertygad om nödvändigheten av att ändra besvärs-

bestämmelserna i besvärsförordningen, innan specialförfattningarna ha ge-

nomgåtts, men vill dock icke, med hänsyn till vad de sakkunniga anfört,

motsätta sig förslaget. Av liknande innebörd är länsstyrelsens i Hallands

län uttalande på denna punkt.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter — då några större olägenheter icke

torde vara förenade med ett uppskov —■ om icke med ändring av besvärs­

förordningen bör anstå, till dess en allmän översyn av speciallagstiftningen

företagits. Starkt kritisk är även arbetsmarknadsstyrelsen, som ifrågasätter,

huruvida det föreslagna provisoriet är nödvändigt och om icke åtgärder till

förenhetligande av besvärstiden utan olägenhet vare sig för den rättssökande

allmänheten eller ur förvaltningssynpunkt kan uppskjutas, tills det slutliga

förslaget till besvärslagstiftning föreligger. Det synes styrelsen, som icke

känner sig helt övertygad av de sakkunnigas plädering, som om i någon

mån dessa har överbetonat fördelarna av förslaget och visat en benägenhet

att underskatta riskerna för rättsförluster. Åtgärden betecknas av styrelsen

som en halvmesyr.

Domkapitlet i Visby framhåller följande:

Den grupp av administrativa mål, i vilka besvär anföras enligt besvärs­

förordningen, är en annan och av betydligt mera heterogen sammansättning

än dem, på vilka verksstadgan kan bliva tillämplig. Det förefaller domka­

pitlet icke uteslutet att i förstnämnda grupp kunna finnas mål, beträffande

vilka ett bibehållande av den nuvarande längre besvärstiden är motiverat.

Det bör då vålla betänklighet mot att införa treveckorsregeln även för dessa

mål. Likformigheten bör icke ställas framför rättssäkerheten. Full likfor­

mighet kan under alla förhållanden icke uppnås. Förenhetligandet av be-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

svärstiden för administrativa mål synes domkapitlet böra ske i ett samman­

hang och i samband med genomförandet av den tilltänkta lagstiftningen rö­

rande besvär i dessa mål i sin helhet.

Åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar, som har särskilt be­

handlat den lagtekniska utformningen av förslaget, har ut­

tryckt sitt gillande av den föreslagna lösningen. Svenska stadsförbundet har

funnit metoden att genom lag göra ändring i en snart hundraårig admi­

nistrativ förordning i förstone överraskande men anser att de sakkunniga

anfört bärande skäl därför. Länsstyrelsen i Jämtlands län har tillstyrkt för­

slaget i oförändrat skick, likaså länsstyrelsen i Skaraborgs län och social­

styrelsen. Icke heller arbetarskyddsstyrelsen har haft något att erinra mot

att ändringen genomföres så, att besvärsförordningen bibehålies, ehuru dess

materiella innehåll ändras.

Andra remissmyndigheter har däremot framhållit, att de ålderdomliga

bestämmelserna i besvärsförordningen bort ersättas med en ny författning

med modernare och mera lättillgängligt språk. Mot författningsförslagets

utredigering anmärker sålunda arbetsmarknadsstyrelsen att en omredige­

ring eller åtminstone modernisering av de relikt till regler, som i besvärs­

förordningen undantager vissa områden från dess tillämpning, onekligen i

och för sig varit välbehövlig. Luftfartsstyrelsen föreslår, att alla möjligheter

undersökes att giva lagen en modernare form.

Göta hovrätt uttalar den meningen att ändringen lagtekniskt bör genom­

föras på det sätt, att besvärsförordningen — i stället för att ändras —- er­

sättes med en helt ny lag. En sådan bör enligt hovrätten kunna erhålla så­

dan avfattning, att det blir fullt klart, att den får samma tillämpningsom­

råde som besvärsförordningen. Att utfärda en ny lag med bibehållande av

hela den gamla förordningens föråldrade text synes hovrätten otympligt.

Särskilt ifrågasätter domstolen lämpligheten av att bibehålla hänvisningen

till »bevillningsförordningen och kommunallagarne». Justitiekansler sämbetet

har framhållit önskvärdheten av att undvika att i en ny författning intaga

hela den gamla förordningen. En författning av typen, att Kungl. Maj:t för­

ordnar att 1866 års förordning skall så ändras att orden i förordningen efter

talans förlust »inlämnas etc.» skall ersättas med orden »hava inkommit

inom tre veckor» etc., synes ämbetet vara att föredraga. I lagboken komme

då förordningen att erhålla den i förslaget upptagna lydelsen, påpekar äm­

betet.

Domkapitlet i Luleå har uttalat önskemål om att den särställning, dom­

kapitlen åtnjuter enligt besvärsförordningen, icke måtte bevaras.

Den föreslagna reformen har kammarkollegiet funnit böra underställas

riksdagen för ett principiellt ställningstagande. Socialstyrelsen framhåller,

att med hänsyn till förordningens vidsträckta betydelse det torde vara rik­

tigt att de föreslagna ändringarna genomföres i form av lag. Denna mening

delas av länsstyrelsen i Uppsala län. Avgörande för länsstyrelsens ståndpunkt

har därvid varit att den föreslagna ändringen medför ändrade besvärstider

även i åtskilliga lagar, som stiftats enligt regeringsformen 87 § 1 mom.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Vissa kritiska synpunkter har i detta sammanhang framförts av länsstyrel­

sen i Södermanlands län. Den ifrågasätter starkt, om icke ett förfarande med

en utdragen successiv ändring av specialbestämmelser skulle kunna vålla

större rättsosäkerhet än om endast besvärsförordningen ändras. Enligt dess

mening bör eftersträvas, att omläggningen av besvärstiden äger rum vid ett

eller möjligen något fåtal tillfällen, så att ändring nu ej sker i vissa special­

bestämmelser, i stor hast och därför mer eller mindre slumpvis utvalda, men

icke i andra. Specialbestämmelserna bör, anser länsstyrelsen, helst i ett enda

sammanhang bli föremål för översyn — ju fortare dess bättre.

På grund av åläggande i remissbeslutet har envar av de hörda myndighe­

terna i allmänhet upplyst, huruvida inom dess ämbetsområde specialbestäm­

melser finnes, vilka av nu angiven anledning bör ändras eller upphävas. Myn­

digheterna har uppgivit ett mycket stort antal dylika bestämmelser. Därvid

har olika meningar kommit till uttryck, i det exempelvis somliga myndighe­

ter har ansett vissa besvärsbestämmelser omedelbart böra ändras, medan

andra myndigheter har ansett samma besvärsbestämmelser tills vidare kun­

na kvarstå oförändrade. I allmänhet har dock behov av omedelbar ändring

ansetts föreligga beträffande sådana författningar, som reglera besvärstiden

för beslut av barnavårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, bygg­

nadsnämnd, hälsovårdsnämnd m. fl. kommunala nämnder, d. v. s. fattig­

vårds- och barnavårdslagarna, alkoholistlagen, byggnadsstadgan, hälsovårds­

stadgan, epidemilagen, livsmedelsstadgan etc. Vidare har i åtskilliga yttran­

den påpekats, att de myndigheters instruktioner, å vilka den tilltänkta verks-

stadgan icke kommer att bli tillämplig, också bör ändras.

Några myndigheter har berört frågan, huruvida de inom deras område

förefintliga besvärsbestämmelserna överhuvud bör anpassas efter den all­

männa regeln om tre veckors besvärstid.

I avvaktan på revisionen av specialbestämmelserna har i några yttranden

ifrågasatts särskilda åtgärder. Länsstyrelsen i Kalmar län har exempelvis

fört fram tanken att förvaltande statliga myndigheter borde erinras om och

kommunala organ åläggas att förse sina beslut med besvärshänvisningar

utom i fall, då det är uppenbart onödigt. Vidare finner länsstyrelsen det

kunna övervägas att låta publicera en sammanställning av rätta besvärstider

i sådana fall, där osäkerhet råder. Även länsstyrelsen i Östergötlands län har,

särskilt för länsstyrelsernas vidkommande, erinrat om möjligheten att i alla

sådana fall, där besvärstiden kommer att bliva en annan än tre veckor, kon­

sekvent lämna besvärshänvisning.

Vad de sakkunniga anfört om ikraftträdandet av de nya bestäm­

melserna har icke föranlett något uttalande i yttrandena.

Departementschefen.

Då det gäller att bestämma besvärstiden i administrativa mål, måste två

huvudsynpunkter beaktas, nämligen dels önskemålet att beslutet skall vin­

na laga kraft så snabbt som möjligt, vilket ligger i både allmänt och en-

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

godtagits i den nya kommunallagen. Under angivna förhållanden kan jag

ansluta mig till besvärssakkunnigas förslag också i denna del. Det torde

icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, vad

som skall förstås med menighet. Begreppet bibehåller den innebörd som

det hittills ansetts äga. Det får ankomma på besvärssakkunniga att i sitt

slutliga betänkande göra de klarlägganden som i detta hänseende kan vara

påkallade.

Ehuru sålunda som allmän regel en besvärstid av tre veckor med an­

givna förlängning för menighet bör införas, är det uppenbart att på sär­

skilda områden avvikelser från denna tid kan vara motiverade. Såsom fram­

går av besvärsakkunnigas betänkande förekommer också i olika författ­

ningar mycket skiftande besvärstider. Om dessa bör bibehållas eller om i

de särskilda fallen en anknytning kan ske till den allmänna besvärstiden,

kan icke avgöras utan en genomgång av alla författningar, där särskild

besvärstid förekommer. En sådan genomgång, som ingår i besvärssakkun­

nigas uppdrag, har ännu icke utförts. Det kan därför vara något tveksamt,

om den föreslagna ändringen av den i besvärsförordningen angivna tiden

nu bör genomföras eller om icke hellre denna genomgång av specialbe­

stämmelserna bör avvaktas och en allmän reform av besvärstiderna så­

lunda komma till stånd samtidigt.

övergången till tre veckor såsom en i allmänhet gällande besvärstid har

emellertid redan inletts genom antagandet av den nya kommunallagen.

Härigenom har en ändring också av de mera allmänt gällande reglerna om

besvärstid i besvärsförordningen och i olika verksinstruktioner blivit be­

hövlig. Det synes nämligen kunna leda till rättsosäkerhet, om de allmänna

bestämmelserna om besvärstid i kommunallagen, besvärsförordningen och

verksinstruktioner har olika innehåll. I förhållande härtill är det av mindre

betydelse och framför allt mindre ägnat att leda till rättsförlust, om sär­

bestämmelser om besvärstid kvarstår i särskilda författningar under ett

övergångsskede även i sådana fall då det sakligt sett kan vara motiverat

att övergå till den allmänna regeln om besvärstid.

Vad angår besvärsreglerna i verksinstruktionerna erbjuder förslaget till

verksstadga en möjlighet att uppställa en enhetlig instruktionsbestämmel-

se om besvärstid. Därest verksstadgan, vilken ännu icke slutligt remissbe-

handlats, ej skulle komma till stånd, torde likväl den enhetliga besvärs­

tiden i annan ordning böra införas i administrativa instruktionsbestämmel-

ser.

Besvärssakkunniga har ansett det vara angeläget att det inbördes förhål­

landet mellan de olika besvärsbestämmelserna icke rubbades och därför

begränsat sig att nu föreslå allenast en ändring av besvärsförordningens

innehåll. Den angivna synpunkten torde emellertid, om samtliga besvärs-

regler med mera allmän giltighet får samma innehåll, icke vara av så

stor betydelse. Det synes vara mera ändamålsenligt att ersätta besvärsför­

ordningen med en ny författning, vari besvärstiden i princip angives till

tre veckor eller, då menighet klagar, fem veckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

35

En författning av denna allmänna natur torde böra tillkomma under

riksdagens medverkan såsom lag.

Då det gäller att bestämma kretsen av de beslut som den nya lagen skall

omfatta, synes det lämpligt att utgå från motsvarande bestämning i besvärs-

förordningen. Denna avser besvär i mål, som handlägges av förvaltande

myndigheter och ämbetsverk. Då de senare kan anses vara förvaltande myn­

digheter, är det överflödigt att särskilt nämna dem. Lagen torde således

kunna göras tillämplig på beslut av förvaltande myndighet —- såväl statlig

som kommunal. De i besvärsförordningen upptagna undantagen för mål,

som bedömes efter bevillningsförordningen och kommunallagarna, samt för

mål, som fullföljes från konsistorierna, torde vara obehövliga. Erforderliga

specialregler finnes nämligen i taxeringsförordningen, kommunallagarna

och kyrkolagstiftningen. Detsamma gäller beträffande det i besvärsförord­

ningen stadgade undantaget för mål, som från förvaltande myndighet full­

följes till domstol.

Såsom framgår av vad nyss sagts skall särskilda regler om besvärstid

gälla framför den tilltänkta lagens bestämmelser. Lagen kommer sålunda

att få tillämpning blott i den mån sådana särregler icke finnes. I de fall,

då en uttrycklig bestämmelse om besvärstid förefinnes i speciallagstiftning­

en, uppkommer icke härav några svårigheter. I andra fall, då regler om be­

svär finnes men någon besvärstid ej angivits, kan orsaken härtill vara att

lagstiftaren ansett besvärstiden böra vara obegränsad. I allmänhet torde

emellertid på ett eller annat sätt av lagstiftningen framgå, när lagstiftaren

haft sådana intentioner och när regler om besvärstid icke intagits i författ­

ningen på den grund att besvärsförordningens allmänna regler ansetts skola

tillämpas. Vidare kan tänkas situationer, då särskild besvärstidsregel saknas,

men det är uppenbart att en bestämd sådan regel avsetts skola analogivis

tillämpas. Den nya lagen avser givetvis icke att göra någon ändring i vad

sålunda kan anses gälla.

En lag av nu föreslaget innehåll hindrar icke Kungl. Maj :t att inom det

Kungl. Maj:t tillkommande lagstiftningsområdet stadga annan besvärstid

än den i lagen angivna. Jag vill dock understryka de sakkunnigas uppfatt­

ning att, om den eftersträvade enhetligheten skall uppnås och bibehållas,

avvikelser icke bör göras, vare sig i lag eller i administrativ författning, om

det icke föreligger mycket starka skäl. Detta gäller också författningar som

utfärdas i administrativ ordning av annan myndighet än Kungl. Maj:t.

Genom den föreslagna lagen torde besvärsförordningen böra upphävas.

Därvid torde även besvärstidsreglerna i den nya lagen få gälla sådana äldre

författningar som ändrats genom besvärsförordningen.

I några yttranden har anförts att införandet av en lag om besvärstid skulle

inskränka Kung). Maj :ts befogenhet att, såsom nu stundom sker, överse

med att besvärstid icke iakttagits. Emellertid torde denna Kungl. Maj :ts

befogenhet ofta vara att föra tillbaka på en allmän rätt för Kungl. Maj :t

att upptaga och pröva ansökningar, oavsett om besvär anförts eller ej, och i

vissa fall sammanhänga med Kungl. Maj :ts befogenhet att giva dispens eller

36

s. k. administrativ nåd. Den föreslagna lagstiftningsåtgärden inverkar icke

på denna Kungl. Maj :t tillkommande rätt. Det torde icke vara behövligt att

i detta sammanhang närmare ingå på hithörande spörsmål.

Ett betydande antal remissinstanser har framhållit vikten av att den er­

forderliga översynen av specialbestämmelserna kommer till stånd så snart

som möjligt. Bland remissinstanserna har rått delade meningar, huruvida

och i vilken utsträckning omedelbara ändringar i gällande specialbestäm­

melser kan anses påkallade, därest den allmänna bestämmelsen om be-

svärstid ändras.

Särskilt har remissmyndigheterna liksom de sakkunniga uppmärksam­

mat läget för kommunala nämnder. Beträffande överklagande av dessas

beslut gäller i vissa fall, som angives i vederbörande specialförfattning, en

där bestämd besvärstid, vanligen trettio dagar, medan vid överklagande av

övriga beslut kommunallagens föreskrift om tre veckors besvärstid blir till-

lämplig. Åtskilliga länsstyrelser har med hänsyn härtill påyrkat omedelbar

ändring av t. ex. fattigvårdslagen, barnavårdslagen och andra de kommu­

nala nämnderna berörande specialförfattningar. Andra myndigheter åter

har ansett de nu ifrågavarande olägenheterna icke vara större än att den

förestående allmänna översynen i fråga om besvärsreglerna kan avvaktas.

Därjämte har olika myndigheter angivit andra bestämmelser, tillhopa ett

icke ringa antal, som de ansett böra omedelbart ändras.

Med hänsyn till önskvärdheten av ett snabbt genomförande av besvärs-

tidsrcformen bör även enligt min mening översynen av specialbestämmel­

serna företagas snarast möjligt. Mest angeläget är — av hänsyn till de kom­

munala nämnderna — att ändra de specialbestämmelser, som berör dessas

verksamhet. För att enhetliga tider skall gälla för överklagande av nämnder­

nas beslut, har jag ansett vissa författningsändringar böra vidtagas redan i

detta sammanhang. Jag ämnar sålunda förorda att förslag förelägges riksda­

gen till ändring av besvärstidsbestämmelser i följande författningar, nämli­

gen barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmänna barnbidrag

och föräldrabalken (8 kap. 10 §) — vilka lagar berör barnavårdsnämnder­

nas verksamhet — fattigvårdslagen, som är normerande för fattigvårdssty-

relserna, epidemilagen och tuberkulosförordningen, vilka är av betydelse för

hälsovårdsnämnderna, familjebidragsförordningen, som är av grundläggan­

de vikt för familjebidragsnämnderna, samt brandlagen och nöjesskatteför-

ordningen, som berör andra kommunala myndigheter. Jag förutsätter vida­

re, att riksdagen, om den antager en lag om besvärstid av det slag, som här

förordats, icke har någon erinran mot att besvärstidsstadganden ändras på

motsvarande sätt i följande författningar, som utfärdats efter riksdagens

hörande, nämligen hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt byggnads­

stadgan, vilka berör hälsovårdsnämnderna resp. byggnadsnämnderna. Änd­

ringen i specialförfattningarna torde böra genomföras på så vis, att den gene­

rella lagen göres tillämplig genom att särstadgandena i dessa utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

39

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

tid än här ovan sägs; kommande, vad

angår besvärstid i mål, som bedö­

mas efter bevillningsförordningen

och kommunallagarne, samt i mål,

som fullföljas från konsistorierne,

att gälla vad särskilt är eller varder

stadgat.

la vad särskilt är eller varder stad­

gat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1955. Beträffande överklagan­

de av beslut, som meddelats före

nämnda dag, skola dock förut gäl­

lande föreskrifter tillämpas.

Vad i denna lag stadgas gör ej

ändring i särskilda bestämmelser om

besvärstid.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

1954.

Närvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerrerg.

Enligt lagrådet den 20 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut;

2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken; samt

3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av e. o. hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

41

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar,

N^ilson, L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars

1954 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1954 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,

lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och lag om ändrad

lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).

Efter förmälan, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran, anför före­

draganden följande.

På sätt framgår av protokollet över justitiedepartementsärenden för den

26 februari 1954 förordade jag — i samband med att förutnämnda lag­

förslag remitterades till lagrådet — att ändringar borde vidtagas även i be-

svärstidsstadganden i barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmän­

na barnbidrag, fattigvårdslagen, epidemilagen, tuberkulosförordningen, fa-

miljebidragsförordningen och nöjesskatteförordningen. Förslag till sådana

författningsändringar har nu utarbetats. Därvid har icke andra ändringar

föreslagits än sådana, som erfordras för genomförande av besvärstidsrefor-

men. Jag anser därför icke nödigt att närmare redogöra för enskildheterna i

författningsförslagen.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom propo­

sition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förslag till

lag om besvärstid vid talan mot förvaltande mgndighets beslut,

lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och

lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

dels ock antaga förslag till

lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och

2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ung-

domsskydd (barnavårdslag),

4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr

201

.

42

lag angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr

382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag),

lag angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr

529) om allmänna barnbidrag,

lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 mom., 79 § samt 81 § 1 och

2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars

1939 (nr 113),

förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars

1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförord-

ning) och

förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 decem­

ber 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5iOS59