4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kominer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riks-

dagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vi­

dare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestäm­

melserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämn­

da bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att

det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning

av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsam­

ma förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdags-

sessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främman­

de makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse upp­

kommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnö­

denhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som elj est är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konung­

en med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första och tredje styc­

kena samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år

varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola däremot sva­

rande stadganden i 10—49 §§ tillämpas.

2

§.

För att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller

för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen

eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§

stadgas.

Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas för beredande av tjänstelokal

åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål samt föreskrift en­

ligt 8 § meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än att

tillgodose behov som i första stycket avses.

Föreskrift som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §

tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av för­

nödenhet, beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet

uppstått till följd av händelse som där angives.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9 §.

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas

bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, för­

förbjuda ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densam­

ma ( förf ogandeförbud).

Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande ägaren

eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver

han till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbu­

det upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från ut­

gången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

10

§.

Har föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 §, må ägare eller innehavare

av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.

I fall som i första stycket sägs ävensom då förfogandeförbud meddelats,

må dock ägaren eller innehavaren behålla eller använda så mycket av för­

nödenheten, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom

och den som av honom njuter kost eller stat. Där synnerliga skäl därtill

äro, äger dock Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbju­

da ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som

förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där andra stycket första punkten vinner tillämpning, äger Ko­

nungen eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru

mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller an­

vända. Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara av­

görande för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren

dessförinnan vidtagit.

11

§•

I ärende enligt 3—8 §§ äger Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer förordna, att förnödenhet eller annan egendom skall avstås

eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt kronan utan åt

annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den,

som sålunda sättes i kronans ställe.

12

§.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skail tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständighe­

terna föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhål­

landen för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den

som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.

13 §.

Föreskrift varom i 3—9 §§ förmäles må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften skall gälla mot

ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift rörande

förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens

delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller in­

förts.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ersättning gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet avlämnas

på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren

för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning

efter samma grund.

19 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersätt­

ning enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upp­

tages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § an­

givna grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden

för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av

riket.

Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisregle­

ring visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån

än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersätt­

ningen därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på

grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock

av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden

enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet,

därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller er­

sättning för sina nödvändiga kostnader.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan

ej föras.

20

§.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständighe­

ter och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket under­

gått beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje styc­

ket, då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,

om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då

frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på

grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredning­

en eller iståndsättandet skedde, samt

om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts

enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten

utfördes.

21

§.

Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och

möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnö­

denheten tages i besittning för kronans räkning, står kronan faran för att

förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas.

22

§.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnö­

denheten avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av

lörfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.

10

denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

Om uppgiftsskyldighet.

26 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konung­

en bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken myc­

kenhet han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,

berett eller iståndsatt förnödenhet som avses i 2 § första stycket.

27 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som inford­

rats jämlikt 26 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av läns­

styrelse eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen be­

stämmer tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och

andra affärshandlingar.

28 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen be­

stämmer samt ombud för sådan myndighet äga för det i 27 § angivna syf­

tet undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och

annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

29 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej yp­

pas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna

avsedda ändamålet.

30 §.

Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom

enligt 26 §, eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat

att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll

i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Ko­

nungen bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

31 §.

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av

denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller

annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen åsidosätter vad

på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse, som

meddelats med stöd av 3—8 §§, eller som uppsåtligen underlåter att full­

göra honom enligt 14 eller 15 § åliggande skyldighet.

32 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

12

denheter, beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som

ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

41 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag

varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den

underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i vär­

det, må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första

stycket, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats

av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som

har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan

ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insät­

tas i bank.

42 §.

Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

43 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

44 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna för­

nödenhet, som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till

kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller

iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten.

45 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gäl­

lande mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av paragrafens

bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, är föreskriften utan

verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gäller ej längre än till tidpunkt,

då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där

ej annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill

någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som

därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

46 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen yanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hål­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Förslag

till

Allmän ransoneringslag.

Härigenom för ordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §■

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riks-

dagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån be­

stämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdags-

sessions avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som

erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som

eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen med

riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis,

skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,

därest den grundas på förordnande enligt tredje stycket i denna paragraf,

meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller

betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som där angives.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständighe­

terna föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även däremot

svarande stadganden i 6—46 §§ tillämpas.

Om reglering av handel m. m.

² §.

För att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnö­

denhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Ko­

nungen föreskriva

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

6

§.

Uppstår överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riks­

dagen huru överskottsmedlen skola användas.

Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,

som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.

7 §•

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från

clearingavgift och prisutjämningsavgift.

Om inlösen.

8

§.

Har Konungen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss för­

nödenhet beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare

av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd an­

sökan om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio

dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av

kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §

meddelats, i betydande män begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig

värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört alle­

nast ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer för­

ordna, att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan

hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.

9 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan

av annan, som därtill samtyckt. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som

sålunda sättes i kronans ställe.

10

§.

För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med

belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av

det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och

lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än

som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen

avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderings-

nämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderings-

nämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderings-

nämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Över riks-

värderingsnämndens beslut må klagan ej föras.

11

§.

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan

tiden för överklagande gått till ända och om annat icke följer av bestäm­

melserna i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut över­

klagats av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som icke omfattas

av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

18

Kun f/l, Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen

överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan

myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.

18 §.

Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg

till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat

det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant

bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egen­

dom i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts.

Om uppgiftsskyldighet.

19 §•

Det åligger envar att, i den män Konungen eller myndighet som Ko­

nungen bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken

myckenhet han innehar förnödenhet som avses i 2 § första stycket eller, då

föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, sådan

förnödenhet som avses med föreskriften.

Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det en var som yrkes­

mässigt frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt be­

driven verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,

i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlig­

het med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteck­

ningar angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efter­

levnad samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter

angående rörelsen.

20

§.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som inford­

rats jämlikt 19 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra af­

färshandlingar ävensom sådana anteckningar som omförmälas i 19 § andra

stycket.

21

§.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen be­

stämmer samt ombud för sådan myndighet äga för det i 20 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och

annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

22

§.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna av­

sedda ändamålet.

23 §.

Har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom

eller att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att

efterkomma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19

het eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i

21 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestäm­

mer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

24 §.

Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvär­

var, använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift

eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fäng­

else i högst sex månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen

frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper

eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §.

25 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av

ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet

eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevis­

hänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen för­

skaffar sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, upp­

såtligen använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen

obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dags­

böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar

som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där

underlåtenheten innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana

anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevis­

hänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig för­

värvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

31 §.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brot­

tet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­

ningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbe-

vis eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gär­

ningen eljest varit av särskilt farlig art.

32 §.

Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsam-

heten med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

33 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma an-

fordran enligt 20 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är undei-kastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

35 §.

Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd av

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller

3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den

omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav

icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts,

dömes till dagsböter. Den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenle­

des till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosät­

ter den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkaren

till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen.

Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock

gälla anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i

samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av

myndighet.

36 §.

Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §, åtal

väckts för brott varom i 24—29 §§,31 § eller 32 § andra stycket förmäles

och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor,

som meddelats enligt 2 §, må myndighet som Konungen bestämmer med­

dela förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda sådan

förnödenhet som brottet avsåg. I den män särskilda förhållanden därtill för­

anleda må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnö­

denheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Avsåg brottet förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med

stöd av 3 §, och har näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsido­

satt föreskrift enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden

därtill föranleda, förbud som i första stycket sägs meddelas honom med

avseende å förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd

av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet

omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

21

37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd regle­

ring gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförin­

nan upphäves.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i

strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, cm

gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oakt-

samheten med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes

med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dags­

böter.

39 §.

Den för vilken förbud enligt 36 § meddelats är berättigad att få förnö­

denhet, som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen

av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. Här­

vid skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 och 31—33 §§ samt

38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom

vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra san­

nolikt att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må

straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av

reglerna i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.

41 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är

belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,

egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits

eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller

förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts eller,

där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats, be-

retts eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga

skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av an­

nat än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras

förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnö­

denhet som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana för­

råd förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även

förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med

stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förkla­

ras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

42 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagan­

de av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det

slag varom fråga är.

22

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den

underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,

må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första styc­

ket, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens vär­

de till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av äga­

ren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har

att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan äga­

rens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta in­

sättas i bank.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller

medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

44 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga

om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från

det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för

överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som

meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.

Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till

efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

46 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—5 §§ så ock i övrigt med­

dela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna

lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i

vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr

302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungö­

relsen den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för

erhållande av inköpskort för ransonerade varor, in. in., kungörelsen den 16

januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort in. m. och kun­

görelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående han­

deln med ransonerade varor, in. in.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni

1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författning­

arna i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas gil­

tighetstid skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

23

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso-

och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen).

Härigenom förordnas att lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjuk­

vård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen)

från och med den 1 juli 1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad

7 a §, av följande lydelse.

7 a §.

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen

finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i

erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalvä-

sendets behov.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

Härigenom förordnas, att 9, 11, 12, 14 och 15 §§ rekvisitionslagen den

30 juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

9 §•

Riksvärderingsnämnden är--------

Riksvärderingsnämnden skall be­

stå av fem ledamöter, där ej enligt

vad nedan stadgas annorlunda före-

skrives. Konungen utser tre av leda­

möterna och förordnar en av dem

att vara ordförande. Av övriga leda­

möter utses den ene av kommerskol­

legium och den andre av lantbruks-

styrelsen, där ej Konungen bestäm­

mer, att dessa ledamöter eller någon

av dem skola utses av andra centrala

myndigheter med sakkunskap inom

industriens eller folkhushållningens

område. För envar av ledamöterna

utses en suppleant. Av de utav Ko­

nungen utsedda ledamöterna och

suppleanterna skola minst en leda­

mot och en suppleant hava utövat do­

marämbete.

Om så finnes erforderligt med hän­

syn till ärendenas mängd eller om­

fattning äger Konungen föreskriva,

att riksvärderingsnämnden skall ar­

beta å två eller flera avdelningar.

Varje avdelning skall bestå av fem

ledamöter, utsedda på sätt i andra

stycket föreskrives. Konungen för­

ordnar vice ordförande att leda ar­

betet å avdelning, där ordföranden

ej tjänstgör. För envar av ledamö­

terna utses en suppleant. Av de utav

Konungen utsedda ledamöterna och

suppleanterna å varje avdelning sko­

la minst en ledamot och en supple­

ant hava utövat domarämbete. Ären-

— må föras.

Riksvärderingsnämnden skall, där

ej enligt vad nedan stadgas annor­

lunda föreskrives, bestå av fem av

Konungen utsedda ledamöter. Ko­

nungen förordnar en av ledamöterna,

vilken skall vara lagkunnig och i

domarvärv erfaren, att vara ordfö­

rande. Av övriga ledamöter skall

minst en vara eller hava varit inne­

havare av domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hän­

syn till ärendenas mängd eller om­

fattning, äger Konungen föreskriva

att riksvärderingsnämnden skall ar­

beta å två eller flera avdelningar

mellan vilka ärendena fördelas i en­

lighet med bestämmelser som Ko­

nungen meddelar efter förslag av

nämnden. Varje avdelning skall be­

stå av fem av Konungen utsedda le­

damöter. Konungen förordnar en av

ledamöterna, vilken skall vara lag­

kunnig och i domarvärv erfaren, att

såsom vice ordförande leda arbetet å

avdelning, där ordföranden ej tjänst­

gör. Av övriga ledamöter skall minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

25

(Nuvarande lydelse.)

dena fördelas mellan de olika gvdel-

ningarna i enlighet med bestämmel­

ser, som Konungen meddelar efter

förslag av nämnden.

Ledamöter och

(Föreslagen lydelse.)

en å varje avdelning vara eller hava

varit innehavare av domarämbete.

Konungen utser ock en suppleant

för varje ledamot. Suppleant skall

uppfylla för ledamoten stadgade be­

hörighetsvillkor.

fyra år.

11

§•

För förnödenhet, som övertages

med äganderätt, skall lämnas ersätt­

ning med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostna­

der vid produktion eller återförsälj-

ning, normal handelsvinst eller and­

ra på prissättningen regelmässigt in­

verkande förhållanden. Övertages

med äganderätt egendom, som på

grund av tidigare ianspråktagande

innehaves med nyttjanderätt, skall

vid ersättningens bestämmande skä­

lig hänsyn tagas till den ersättning,

som utgått för egendomens nytt­

jande.

12

§.

Då förnödenhet tages i anspråk

med nyttjanderätt, skall lämnas er­

sättning efter den i 11 § angivna

grund för den för upplåtaren förlo­

rade avkastning eller nytta.

Har förnödenheten-----------------------

Har åtgärd------------ — -—• -----------

Har nyttjanderätt------- ----------------

14 §.

I den-------------------- — —--------------

Riksvärderingsnämnden verkställer

Rilcsvärderingsnämnden äger — —

Taxa, som —------------------------------

11

§•

För förnödenhet, som övertages

med äganderätt frän annan än åter­

försäljare, skall lämnas ersättning

med belopp, som prövas skäligt med

hänsyn till nödvändiga kostnader vid

produktion eller äteranskaffning av

sådan förnödenhet. Övertages förnö­

denheten från återförsäljare, utgår

ersättning med belopp som prövas

skäligt med hänsyn till nödvändiga

kostnader vid äteranskaffning och

återförsäljning av sådan förnödenhet.

Övertages med äganderätt egendom,

som på grund av tidigare ianspråk­

tagande innehaves med nyttjande­

rätt, skall vid ersättningens bestäm­

mande skälig hänsyn tagas till den

ersättning, som utgått för egendo­

mens nyttjande.

12

§.

Då förnödenhet tages i anspråk

med nyttjanderätt, skall lämnas skä­

lig ersättning för den för upplåtaren

förlorade avkastningen eller nyttan.

- ersättning därför.

- genom åtgärden.

- av värderingsnämnd.

14 §.

---------- taxans upprättande.

- ------------ -------- eller ort.

---------------- och tjänstbarheter.

- riksvärderingsnämndens prövning.

Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om pri­

set varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för an­

nat område av riket eller i vidare

mån än priset år gällande enligt lag

som nyss sagts.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

(Nuvarande lydelse.)

15 §.

Finnes i taxa upptaget pris för re­

kvirerad förnödenhet eller tjänst-

barhet, skall ersättningen därför ut­

gå i enlighet med taxan; dock må

riksvärderingsnämnden, där taxans

tillämpning på grund av särskilda

omständigheter skulle innefatta syn­

nerlig obillighet, på framställning be­

stämma ersättningen till högre be­

lopp.

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Gäller taxepris för rekvirerad för­

nödenhet eller tjänstbarhet, skall er­

sättningen därför utgå efter nämn­

da pris; dock må riksvärderings­

nämnden, där taxeprisets tillämp­

ning på grund av särskilda omstän­

digheter skulle innefatta obillighet,

på framställning bestämma ersätt­

ningen till högre belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

De ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts i enlighet med äldre

bestämmelser, så ock deras suppleanter skola fortfarande tjänstgöra under

den tid, för vilken de blivit utsedda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

27

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats­

rådet å Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell,

N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, inrikes-

och finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrå­

det Ericsson, fråga rörande ng allmän förfogandelag och allmän ransone­

ringslag m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem.

Under såväl första som andra världskriget och under tiden närmast efter

dessa krig har Kungl. Maj:t i lagstiftningsväg erhållit vittgående befogen­

heter för att i folkförsörjningens intresse reglera produktion, omsättning

och konsumtion samt för att kontrollera priserna. Redan strax efter första

världskrigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande

över vissa varor. Genom denna lag fick Konungen rätt att beträffande de vik­

tigaste förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om deras av­

stående till kronan mot lösen. Denna kronans förfoganderätt motsvarade

i viss mån den rekvisitionsrätt, varom stadgades i lagen den 24 maj 1895

angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov. Förfogandelagstiftningen utbyggdes efter hand.

Bestämmelserna om maximipris och om förfogande uppdelades sålunda år

1916 på två särskilda författningar, varav den ena benämndes förfogande

lag och den andra maximiprislag. 1916 års förfogandelag, som avsåg alt

möjliggöra en reglering av väsentliga delar av vårt ekonomiska liv, fick er.

utformning som sedermera i stort sett behållits. Den ersattes år 1917 av en

ny förfogandelag. Samma år tillkom den s. k. prisockerlagen. 1917 års för­

fogandelag avlöstes år 1918 av en ny, vilken var i kraft till den 1 mars 1921,

då även maximiprislagen och prisockerlagen upphörde att gälla.

Bland de arbetsuppgifter, som tillkom den år 1928 inrättade rikskommis-

sionen (numera riksnämnden) för ekonomisk försvarsberedskap, ingick att

28

förbereda erforderliga författningar ocli instruktioner in. in. inom kommis­

sionens verksamhetsområde. Ett av kommissionen framlagt förslag ledde

till allmänna förfogandelagen, utfärdad den 22 juni 1939. Lagen, som är

uppbyggd efter mönster av 1918 års förfogandelag, är en s. k. fullmaktslag,

d. v. s. lagen anger endast en allmän ram beträffande arten av och innehål­

let i de förordnanden Kungl. Maj :t får meddela för att tillgodose folkförsörj­

ningen under utomordentliga krisförhållanden. 1939 års förfogandelag gäll­

de ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har

därefter förlängts, vanligen för ett år i sänder, och lagen gäller nu till och

med den 30 juni 1954. Den har ändrats tre gånger, senast den 3 juni 1949.

Vid sidan av allmänna förfogandelagen har alltsedan år 1939 förekommit

ett flertal andra tidsbegränsade fullmaktslagar, vilka liksom förfogandelagen

i folkförsörjningens intresse givit Kungl. Maj :t möjlighet att vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden förordna att vad i lagarna stadgas skall äga tillämp­

ning. Sådan lagstiftning har bl. a. tillgripits till stöd för åtgärder på pris­

bildningens område. För närvarande gäller i detta hänseende prisreglerings­

lagen den 30 juni 1947, som medger Kungl. Maj :t rätt att fastställa normal­

pris, förordna om prisstopp m. in.

Vidare kan nämnas att 1895 års rekvisitionslag ersatts av de efter var­

andra gällande rekvisitionslagarna den 31 mars 1938 och den 30 juni 1942.

Sistnämnda lag, som alltjämt gäller, är en ej tidsbegränsad fullmaktslag.

Den ger Kungl. Maj :t möjlighet att, sedan jämlikt § 74 regeringsformen för­

ordnats att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, med­

dela militära myndigheter rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter

och tjänstbarheter, som erfordras för att fylla sådana krigsmaktens ound-

gängliga behov, vilka icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig

skyndsamhet.

Andra i nu förevarande sammanhang betydelsefulla, ej tidsbegränsade

lagar är beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 och civilförsvarslagen

den 15 juli 1944. Enligt den förra äger Kungl. Maj :t förordna om skyldigKet

lör ägare eller innehavare av viss egendom att på anfordran av militär myn-

dighet ställa egendomen till krigsmaktens förfogande, där så prövas nöd­

vändigt för att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som,

utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom sägs

i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling av tidigare anbefalld

beredskap. Civilförsvarslagen innehåller bl. a. bestämmelser om rätt för ci-

vilförsvarsmyndighet att under civilförsvarsberedskap förfoga över viss egen­

dom för att fullgöra uppgift inom civilförsvaret.

Förutom med stöd av de fullmakter, som riksdagen lämnat genom den

allmänna förfogandelagstiftningen, har under båda världskrigen och tiden

närmast efter dessa olika krigsregleringar genomförts med stöd av § 89 re­

geringsformen, d. v. s. utan riksdagens medverkan. Framförallt har detta gällt

regleringar av import och export, men också handels-, användnings- och

transportregleringar har företagits i denna ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

29

Slutligen kan anmärkas att under andra världskriget och tiden därefter i

samband med regleringar av utrikeshandeln uttagits clearingavgifter för

att utjämna kostnader vid import samt prisutjämningsavgifter för att mot­

verka en av exportprisutvecklingen betingad stegring av de svenska hemma­

marknadspriserna. Sådana avgifter har uttagits med riksdagens godkän­

nande.

Utredning angående ändrad krislagstiftning.

Som förut nämnts ändrades 1939 års allmänna förfogandelag senast den

3 juni 1949. Ändringarna var icke av mera genomgripande natur. Till grund

för lagändringen låg ett förslag, vilket utarbetats av särskilt tillkallade sak­

kunniga — förfoganderättskommittén — med uppdrag bl. a. att företaga en

Översyn av förfogandelagens bestämmelser. Förslaget behandlades i propo­

sitionen nr 210/1949. Föredragande departementschefen framhöll därvid,

att åtskilliga problem i hithörande frågor kvarstod olösta och att de borde

upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna

från den gångna kristiden. För detta ändamål bemyndigade Kungl. Maj :t

mig den 13 oktober 1950 att tillkalla en utredningsman att utreda frågan

om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande

spörsmål samt den 8 juni 1951 att tillkalla högst åtta sakkunniga att under

utredningsarbetet stå till utredningsmannens förfogande för samråd.

Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 7 november 1950 såsom

utredningsman generaldirektören O. A. V. Söderström samt den 19 juni 1951

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören

G. I. Andersson, filosofie licentiaten K. D. M. Bonow, Kooperativa förbundet,

direktören i Sveriges köpmannaförbund N. O. G. J. Borgström, ledamoten

av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz, ledamoten av riksda­

gens andra kammare, hemmansägaren E. E. Jacobsson, direktören i Dynäs

aktiebolag K. E. Nyberg, direktören i Sveriges lantbruksförbund C. E. Sjö­

gren och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A.

Svensson.

I direktiven för utredningens arbete erinrades om att ytterligare översyn

av allmänna förfogandelagen var påkallad och borde komma till stånd, var­

efter bl. a. följande anfördes.

En genomgång bör till en början avse att belysa, huru under kristiden

behovet av ingripanden på handelns och förbrukningens områden i olika

fall tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen eller på andra vägar. En

viktig uppgift blir att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handels-

och förbrulmingsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande,

vilka under kristiden skett utan stöd av förfogandelagen, böra införas inom

förfogandelagens område. I den mån detta ej blir fallet uppkommer frågan

huruvida Kungl. Maj :ts befogenheter i avsedda hänseenden böra i annan

ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i ny särskild

lagbestämmelse. Riktpunkten bör vara att å ena sidan ha en säker formell

bas för ett snabbt och effektivt ingripande i fall, där försörjnings- och va-

ruutbytesförhållandena det kräva, men å andra sidan sörja för att riksda­

30

gens inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komma

till sin rätt. I sistnämnda hänseende bör särskilt övervägas huruvida möjli­

gen nya former kunna tänkas för riksdagens medverkan vid behandlingen

av dessa frågor. Undersökas bör naturligen också huru den nuvarande förfo­

gandelagens bestämmelser verkat i praktiken och vilka jämkningar som

mera tekniskt kunna vara påkallade med avseende å lagens utformning. Här­

vidlag uppkommer bl. a. spörsmålet huruvida Kungl. Maj :t i mindre vik­

tiga fall bör uttryckligen medgivas att, i vidare mån än enligt lagens nuva­

rande lydelse, på annan myndighet överföra sådant bestämmande som grun­

das på lagen. Till prövning bör även upptagas, huruvida alla lagbestäm­

melser i ämnet böra vara sammanförda i en författning eller om det kan

anses lämpligare att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt

en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Innebörden

av sistnämnda begrepp torde böra närmare preciseras. Särskild uppmärk­

samhet bör ägnas beslagsinstitutet och frågan om dess lämplighet såsom

grund för krisregleringar. Vidare böra ersättningsreglerna omprövas med

ledning av riksvärderingsnämndens erfarenheter.

Utredningen har till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20 juni

1952 dagtecknat betänkande (SOU 1952: 24) med förslag till

1) allmän förfogandelag; och

2) allmän ransoneringslag.

De sakkunniga har förklarat, att de ansluter sig till de båda lagförslagen

med tillhörande motiv. Herrar Andersson och Herlitz har dock i några hän­

seenden anmält avvikande uppfattning.

över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hov­

rätt, Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltning­

en, fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, ar­

betsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, telegrafsty­

relsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallssty­

relsen, byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, lantbruksstyrelsen, sta­

tens jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk för­

svarsberedskap, dåvarande statens bränslekommission, statens handels- och

industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kop­

parbergs samt Norrbottens län, samtliga civilbefälhavare, Kooperativa för­

bundet, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaför­

bund, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening. Vid kommers-

kollegiets yttrande har fogats utlåtanden från flertalet av rikets handels­

kammare och vid jordbruksnämndens yttrande utlåtande från Svenska

spannmålsbolaget. Biltrafiknämnden har vid sitt yttrande fogat utlåtande

från Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Slutligen har överståthållar­

ämbetet bilagt sitt yttrande ett utlåtande från slakthus- och saluhallssty-

relsen i Stockholm.

På grundval av vad sålunda förekommit hax inom handelsdepartementet

upprättats förslag till ny allmän förfogandelag och till allmän ransonerings­

lag. Ett genomförande av det förra förslaget nödvändiggör vissa ändringar

såväl i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 som i det på riksdagens prövning

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

31

beroende förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utom­

ordentliga förhållanden. Dessa båda ändringsförslag har jämväl utarbetats

inom handelsdepartementet. Förslaget till allmän ransoneringslag medför

en ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. De fyra

inom handelsdepartementet upprättade förslagen torde som Bihang få fogas

till statsrådsprotokollet för denna dag.

Gällande lagstiftning.

1939 års allmänna förfogandelag.

Faktiska betingelser för lagens tillämpning.

Enligt 1 § förfogandelagen äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari ri­

ket befinner sig, för ordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning;

dock må, om riksdagssession ej pågår, sådant förordnande ej meddelas med

mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom trettio dagar. Skulle riksdagen icke godkänna förord­

nandet inom trettio dagar eller, om förordnandet meddelats då session ej

pågår, inom trettio dagar från sessionens början, skall förordnandet upp­

höra att gälla efter utgången av nämnda tid. Under andra utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens samtycke

förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas helt eller delvis skall äga tillämpning

under viss tid, högst ett år varje gång.

Befogenheter enligt lagen.

Jämlikt 2—7 §§ förfogandelagen äger Kungl. Maj :t under de i lagen an­

givna förutsättningarna meddela föreskrifter av i huvudsak följande slag:

enligt 2 §: om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose be­

hovet för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller för annat

ändamål av betydelse för det allmänna samt om viss skyldighet att verk­

ställa sedvanlig beredning av förnödenhet;

enligt 3 §: om beslag av sådan förnödenhet;

enligt 4 §: om upplåtelse med nyttjanderätt till kronan av fastighet, bygg­

nad, järnväg eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat trans­

portmedel för behov som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för bere­

dande av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ända­

mål;

enligt 5 §: om skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik

eller annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transport­

medel att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka, bereda, istånd-

sätta eller tillhandahålla förnödenhet samt att för behov som nyss är sagt

eller eljest för tillgodoseende av ändamål av betydelse för det allmänna verk­

ställa forsling;

enligt 6 §: om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde el­

ler annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för för­

varing av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål; samt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt 7 §: om tillhandahållande av elektrisk kraft från starkströmsanlägg-

ning för kronans räkning eller upplåtelse av sådan anläggning eller del

därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller produktionens behov

av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse för det allmänna.

I 8—13 §§ lämnas en del tillämpningsföreskrifter i anslutning till bestäm­

melserna i 2—7 §§.

Utnyttjandet av befogenheterna.

I anslutning till nu återgivna bestämmelser må nämnas att de Kungl.

Maj :t tillkommande befogenheterna utnyttjats i mycket olika omfattning.1

Beslagsinstitutet har utan jämförelse använts mest. Beslaget innebär för­

bud för ägare eller innehavare att utöver husbehov förfoga över den beslag­

tagna förnödenheten. Förbudet avser både rättsliga och faktiska förfogan­

den. I princip gäller beslaget i vems hand förnödenheten än må befinna sig.

När beslagsinstitutet infördes, vilket skedde genom 1916 års förfogande­

lag, var avsikten att det skulle utgöra en förberedelse till en kommande ex­

propriation av förnödenheter. Det ansågs nödvändigt att kunna tillgripa be­

slag för att göra förfoganderätten verkningsfull och sålunda under någon

tid förhindra att denna omintetgjordes av förnödenhetens ägare eller inne­

havare genom försäljning eller onyttig förbrukning av befintliga förråd el­

ler dylikt. För att ett beslag icke skulle bli alltför betungande för närings­

livet och då föremålen för beslagsrätten kunde vara av så olika natur att

det intrång som ingripandet medförde kunde växla från fall till fall, inför­

des redan från början en bestämmelse av innebörd, att varuinnehavaren

ägde att efter utgången av en i lagen angiven kort tid kräva beslagets bä­

vande, och att beslaget skulle anses hävt, om varan ej inlöstes inom viss tid

efter det begäran därom framställts. I gällande lag återfinns denna bestäm­

melse i 3 § andra stycket.

Ganska snart förlorade emellertid beslagsinstitutet sin ursprungliga ka­

raktär. Anledningen härtill var den, att det i praktiken endast sällan blev

fråga om att expropriera en beslagtagen vara. I stället har beslaget, särskilt

under och efter andra världskriget, använts huvudsakligen såsom underlag

för regleringsåtgärder av olika slag. Beslagets betydelse har väsentligen kom­

mit att ligga däri, att beslaget ■—• i förening med det expropriationshot som

legat bakom — gjort det möjligt för regleringsmyndigheterna att beträffan­

de beslagtagen varas försäljning och användning lämna de inskränkande

föreskrifter, som försörjningsläget påkallat. Med hjälp av förordnande om

beslag bar exempelvis kunnat föreskrivas att den beslagtagna varan får säl­

jas endast till vissa särskilt auktoriserade uppköpare eller användas endast

för viss tillverkning. Vanligen har emellertid beslaget kompletterats med

en reglering av handeln med den beslagtagna varan. Därvid har i allmänhet

föreskrivits, att beslaget skall vara hävt dels i den mån tillstånd till försälj­

ning av varan lämnas av vederbörande försörjningskommission samt försälj-

1 En utförlig redogörelse lämnas i Bilaga nr 1 till SOU 1952:24.

33

ning sker i den ordning och under de villkor som av kommissionen föreskri-

ves och dels i den mån försörj ningskommissionen lämnar tillstånd att på

annat sätt förfoga över varan och innehavaren uppfyller de för sådant till­

stånd meddelade villkoren. Man har sålunda i möjlig mån försökt undvika

att låta staten förfoga över beslagtagna varupartier och i stället strävat efter

att överlämna åt det enskilda näringslivet att inom regleringens ram sörja

för att förnödenheterna skulle komma till bästa möjliga användning. Vidare

må nämnas att beslagsinstitutet utnyttjats i samband med clearingförord-

nanden. Sålunda har regleringsmyndigheten, när den lämnat tillstånd åt

enskild att förbruka eller överlåta beslagtagen vara, ansetts kunna föreskriva

att visst clearingpris tillämpas och att clearingavgift inbetalas.

Av det anförda framgår att bestämmelsen i 2 § om förnödenhets avstående

till kronan använts huvudsakligen såsom komplement till beslagsinstitutet.

Endast i undantagsfall har förordnande om avstående riktats mot viss ägare

eller innehavare.

Förfoganden enligt 4 och 5 §§ har icke förekommit i större utsträckning,

och bestämmelserna i 6 och 7 §§ har icke tillämpats i något fall.

Bestämmelser om ersättning.

14—21 §§ upptager utförliga regler om de grunder, efter vilka ersättning

skall utgå för vad som enligt lagen ställs till kronans förfogande. Enligt

14 § är huvudregeln att ersättning utgår med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning,

normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande

förhållanden. I fråga om egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt,

utgår ersättningen efter samma grund för den för upplåtaren förlorade av­

kastningen eller nyttan. Jämlikt 15 § skall ersättningen, där så lämpligen

kan ske, utgå efter taxa, som upprättas av riksvärderingsnämnden. Har en­

ligt prisregleringslagen visst pris fastställts, skall så anses som om priset

varit upptaget i sådan taxa. Skulle tillämpningen av taxepriset på grund av

särskilda omständigheter innefatta obillighet, må dock riksvärderingsnämn­

den bestämma ersättningen till högre belopp. I 16 § stadgas att ersättningen

skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande

taxor vid närmare angivna tidpunkter. Enligt 17 § är ägare eller innehavare

av förnödenhet som avstås i förekommande fall berättigad till ersättning

för vård- och transportkostnader. I 18 § lämnas föreskrifter bl. a. om kro­

nans skyldighet att betala ersättning för skada, som åsamkats förnödenhet

till följd av beslag, för den händelse detta hävs eller eljest upphör att gälla

utan att förnödenheten avstås. Vidare åligger det kronan att lämna skälig

ersättning i det fall att egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,

lidit skada eller avsevärd försämring. Jämlikt 19 § skall ersättning, som

utgår efter taxa, till beloppet fastställas av den myndighet Konungen där­

till bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut kan sökas hos riksvärde­

ringsnämnden inom tjugu dagar från det sakägaren fått del av beslutet.

Nämnden skall också såsom första och enda instans bestämma ersättning,

B Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

som icke utgår efter taxa. I 20 § stadgas hur ersättningen skall gäldas och

i 21 § lämnas regler om rätt för den, som har panträtt i avstådd förnöden­

het, att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran.

Uppgiftsskijldighet m. m.

Enligt 22 § åligger det envar att vid förfrågan av närmare angiven myn­

dighet lämna upplysning om innehav av förnödenhet som avses i 2 § eller

om produktion av sådan förnödenhet eller elektrisk kraft. Vidare lämnas

regler om rätt för myndighet att undersöka uppgiftsskyldigs kontor, lager­

lokal eller annan lägenhet ävensom att granska hans handelsböcker och

affärshandlingar. Härför förutsätts dock att den uppgiftsskyldige vägrat

lämna uppgift som avfordrats honom eller att det finns skälig anledning

misstänka att han söker vilseleda myndigheten rörande något varom upp­

lysning begärts.

Bestämmelser om straff in. m.

t 23—25 §§ återfinns stadganden om straff och förverkandepåföljd. En­

ligt dessa kan den som åsidosätter föreskrift, vilken meddelats med stöd av

lagen, dömas till dagsböter eller fängelse. År brottet med hänsyn till omstän­

digheterna att anse som grovt, är straffet fängelse eller straffarbete i högst

två år. Fälls någon till straff skall även förverkande ådömas, där ej sär­

skilda förhållanden föranleder till annat. Därjämte finns föreskrifter om

straff för brott mot den i lagen stadgade tystnadsplikten.

I detta sammanhang bör jämväl erinras om de bestämmelser om straff

och andra påföljder, som under andra världskriget meddelats i anslutning

till de av Kungl. Maj :t med stöd av § 89 regeringsformen utfärdade författ­

ningarna om regleringar av olika slag. Sådana bestämmelser återfinns i

kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln

med ransonerade varor, in. m. (straffkungörelsen), vilken gjorts tillämplig

på flertalet ransoneringsförfattningar.

I straffkungörelsen straffbeläggs olovlig överlåtelse och olovligt förvärv

av ransonerad vara samt olovlig förbrukning eller användning av sådan vara.

Vidare stadgas straff för brott mot villkorsbestämmelser, som knutits till

rätt att förvärva förnödenhet eller till annat tillstånd eller medgivande.

Också obehöriga förfaranden vid utfående eller begagnande av inköpsbevis

in. m. är straffbelagda. Detsamma gäller förseelse rörande antecknings- eller

uppgiftsskyldighet, som åläggs med stöd av bestämmelser i ransonerings-

författning. Slutligen föreskrivs straff för vårdslöshet vid omhänderhavande

av ransonerade varor eller inköpsbevis för sådana varor. — Straffet är van­

ligen dagsböter eller fängelse i högst sex månader. I några fall stadgas fäng­

else upp till två år.

I straffkungörelsen finns även ett stadgande enligt vilket husbonde i åt­

skilliga fall ansvarar för förseelse, begången av hans husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom om förseelsen begåtts av honom själv, såframt

ej omständigheterna gör sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

35

I likhet med förfogandelagen innehåller straffkungörelsen bestämmelser

om förverkandepåföljd vid flertalet brott, såvida icke särskilda förhållanden

föranleder till annat. Bestämmelserna i de båda författningarna är dock

icke helt sammanfallande. Sålunda kan domstolen enligt straffkungörelsen,

om synnerliga skäl därtill föranleder, förklara egendomen förverkad till

allenast viss del. Vidare må domstolen, om den tilltalade äger eller innehar

ytterligare förråd av den vara överträdelsen avsett, förklara jämväl sådana

förråd förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må domstolen även

förklara förråd av andra ransonerade varor som ägs eller innehas av den

tilltalade förverkade.

Möjlighet att utdöma väsentligt strängare straff än enligt straff kungö­

relsen föreligger jämlikt lagen den 5 juni 1942 om straff för överträdelser

av vissa ransoneringsförfattningar (straff skärpning slag en).

Straff skärpningslagen är utformad såsom en fullmaktslag. Den bemyn­

digar Kungl. Maj :t att förordna om tillämpning av de i lagen lämnade be­

stämmelserna. Sådant förordnande har meddelats i straffkungörelsen. Straff

enligt lagen kan ådömas bl. a. för olovlig överlåtelse eller olovligt förvärv

av ransonerad vara samt för uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra deklara­

tionsskyldighet eller att införa uppgifter i anteckningar, som skall föras

jämlikt ransoneringsförfattning. Vidare kan straff ådömas den som obe­

hörigen förskaffar sig eller annan inköpsbevis eller i sådant syfte lämnar

oriktiga uppgifter till myndighet. — Straffet må bestämmas till fängelse

eller straffarbete i högst två år, om brottet med hänsyn till omständighe­

terna är att anse som grovt. I lagen anges att vid bedömande huruvida brot­

tet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet

av varan eller ransoneringsbevis eller avsett ett flertal legitimationskort,

som utfärdats för kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade varor.

Slutligen kan erinras om den särskilda påföljd (handelsförbud), som in­

fördes genom lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med

ransonerade varor. Enligt denna lag kan handlande förbjudas att handla

med ransonerade varor, om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad ranso­

nerings- eller prisbestämmelse beträffande vara, med vilken han idkar han­

del, dock endast under förutsättning att åtal väckts för den gärning, på vil­

ken förbudet grundas. Förbudet skall upphävas, om åtalet ogillas eller fäl­

lande dom upphävs av högre rätt. Handelsförbud meddelas av central kris­

myndighet, som därvid avgör huruvida förbudet skall avse endast viss eller

vissa varor eller samtliga ransonerade varor som faller under myndighetens

verksamhetsområde. Annan central krismyndighet äger, i den mån särskilda

förhållanden föranleder därtill, utsträcka förbudet att gälla också ransone­

rade varor som hör till dess verksamhetsområde. Beslut varigenom handels­

förbud meddelats kan överklagas hos regeringsrätten. Handlande som drab­

bats av handelsförbud är berättigad påfordra, att vederbörande centrala

krismyndighet ombesörjer inlösen av de honom tillhöriga varor, som omfattas

av förbudet.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Även i denna lag finns bestämmelser om straff, däribland för husbonde,

samt om förverkandepåföljd.

Rekvisitionslagen.

Såsom förut nämnts har denna lag tillkommit för att bereda Konungen

möjlighet att under närmare angiven förutsättning meddela militära myn­

digheter rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter,

som erfordras för att fylla krigsmaktens oundgängliga behov. Tillämpnings­

föreskrifter till lagen lämnas i rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942.

Enligt dessa författningar handläggs ärenden om ersättning dels av lokala

värderingsnämnder och dels av riksvärderingsnämnden.

Lokala värderingsnämnder.

De lokala nämnderna är av fyra slag, nämligen hästvärdering snämnder,

bilvärderingsnämnder, allmänna lokala värderingsnämnder och fartygsvår-

deringsnämnder. De tre förstnämnda inrättas länsvis till det antal och med

de verksamhetsområden, som länsstyrelsen efter förslag av militärbefälha­

varen bestämmer. Far tygsvärd eringsnämnder inrättas i varje marindistrikt.

Kungl. Maj :t fastställer antalet nämnder i varje distrikt och arbetsfördel­

ningen mellan dem. De lokala värderingsnämnderna består av tre ledamö­

ter samt suppleanter. I allmän lokal värderingsnämnd finns två suppleanter

för varje ledamot och i övriga nämnder en suppleant för varje ledamot. Av

ledamöterna i hästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal

värderingsnämnd utses två, därav ordföranden, av länsstyrelsen samt den

tredje av militärbefälhavaren. Ledamöterna i hästvärderingsnämnd skall

äga sakkunskap om hästar och deras brukbarhet, och en av ledamöterna

skall dessutom ha ingående erfarenhet om värdering av hästar. Ledamöter­

na i bilvärderingsnämnd skall vara förtrogna med motorfordons och motor­

redskaps konstruktion och skötsel. En av ledamöterna skall tillika äga ingå­

ende erfarenhet av värdering av motorfordon och motorredskap. Ledamöter­

na i allmän lokal värderingsnämnd skall ha allmän erfarenhet i praktiska

värv. Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd utses två, därav ordföran­

den, efter förslag av kommerskollegium, av länsstyrelsen i det län, där che­

fen för marindistriktet har sitt säte. Den tredje ledamoten utses av chefen

för marindistriktet och skall vara mariningenjör eller, om sådan icke finns

att tillgå, annan lämplig ingenjör. Övriga ledamöter i nämnden skall ha

ingående kännedom om värdering av fartyg och om sjöfartsförhållanden.

Lokal värderingsnämnd är beslutmässig endast då samtliga ledamöter är

tillstädes. Värderingsnämnd äger höra sakkunnig, om så anses erforderligt.

Skall nämnden pröva fråga, för vars bedömande fordras särskild sakkun­

skap, är nämnden skyldig att höra sakkunnig, om icke sakkunskap är före­

trädd inom nämnden. Då allmän lokal värderingsnämnd skall bestämma er­

sättning för förnödenhet, skall i regel värdering ske av tre gode män. Vid

bestämmande av ersättning för rekvirerat fartyg skall besiktning i närmare

angiven ordning äga rum för att utröna fartygets värde och beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

37

Riksvärderingsnämnden.

Riksvärderingsnämnöen skall i princip bestå av fem ledamöter. Konungen

utser tre av ledamöterna och förordnar en av dem att vara ordförande. Av

övriga ledamöter utses den ene av kommerskollegium och den andre av

lantbruksstyrelsen, där ej Konungen bestämmer, att dessa eller en av dem

skall utses i annan ordning. För envar av ledamöterna utses en suppleant.

Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och suppleanterna skall minst

en ledamot och en suppleant ha utövat domarämbete.

Det åligger riksvärderingsnämnden att lämna lokal värderingsnämnd er­

forderliga instruktioner och anvisningar för dess verksamhet. Riksvärde­

ringsnämnden skall fastställa riktprislista till ledning för häst- och bilvär-

deringsnämnderna.

Vid mobilisering eller eljest då Kungl. Maj :t så förordnar skall riksvärde­

ringsnämnden upprätta taxor till ledning för bestämmande av ersättning. I

viss utsträckning äger även de allmänna lokala värderingsnämnderna upp­

göra sådana taxor. Dessa skall översändas till riksvärderingsnämnden, som

sedan alla taxorna kommit in prövar och gör de ändringar i taxorna som

erfordras samt fastställer dessa.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, gäller i tillämp­

liga delar väsentligen samma regler som i allmänna förfogandelagen.

I fråga om vilken myndighet som har att bestämma ersättningen gäller i

huvudsak följande.

Ersättning, som utgår efter taxa, bestäms av den rekvirerande myndig­

heten inom ramen för taxan. Enskild sakägare, som är missnöjd med myn­

dighetens beslut, äger anföra besvär hos allmän lokal värderingsnämnd inom

tjugu dagar från det han fick del av beslutet. Vill han göra gällande att

taxans tillämpning framstår såsom synnerligen obillig, kan han ansöka oro

ytterligare ersättning hos riksvärderingsnämnden. Över allmän lokal värde-

ringsnämnds beslut äger såväl den enskilde som kronan föra talan hos riks­

värderingsnämnden inom berörda tid.

I de fall då taxa saknas skall ersättningen bestämmas av lokal värde­

ringsnämnd. Arbetsfördelningen mellan de olika slagen av nämnder är när­

mare angiven i rekvisitionsförordningen. Klagan över lokal värderings-

nämnds beslut må av parterna å ömse sidor föras hos riksvärderingsnämn­

den. Denna är sista instans i alla ärenden.

Prisregleringslagen.

Jämlikt 3 § äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid fri­

villig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst.

Normalpriset får icke överskridas utan särskilt tillstånd.

I 6 § stadgas bl. a. att Konungen eller myndighet som Konungen bestäm­

mer äger föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller fri­

villigt utför viss tjänst icke utan tillstånd får överskrida det pris å förnö­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

denheten eller tjänsten, som han tillämpade vid närmare angiven tidpunkt

(prisstopp). Stadgandet innebär, att den enskilde icke får sälja förnödenhet

eller utföra tjänst till högre pris än det för honom gällande stoppriset, förr­

än vederbörligt tillstånd lämnats.

Allmänna grunder för en ny lagstiftning.

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.

Utredningen.

Inledningsvis erinras om att riksdagen genom ett antal fullmaktslagar be­

myndigat Kungl. Maj :t att själv under utomordentliga förhållanden besluta

om åtgärder, som eljest skulle kräva riksdagens medverkan, samt att grun­

den härtill uppenbarligen är den, att det skulle vara förenat med allvarliga

olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall. Framför allt

när det gäller sådana ingripanden, som avses i allmänna för­

fogandelagen, är det naturligt att man måste handla snabbt. Enighet

råder också därom att en fullmaktslag av väsentligen samma omfattning

som gällande förfogandelag i fortsättningen är erforderlig vid krig och krigs­

fara. Beträffande frågan i vad män en sådan lag behövs även vid andra

utomordentliga förhållanden hänvisar utredningen till den följande fram­

ställningen i betänkandet.

Utredningen behandlar i fortsättningen spörsmålet huruvida det är be­

hövligt att utvidga fullmaktslagstiftningen på folkförsörjningens område till

att omfatta andra ingripanden än förfogande över egendom. Det framhålls

att i första hand handels- och användningsregleringar,

transportregleringar samt import- och exportregle-

r inga r kommer i fråga samt att krisläget ofta kräver, att sådana regle­

ringsåtgärder genomförs utan omgång. Erfarenheten visar nämligen, att folk­

försörjningens intressen bäst tillgodoses om ransoneringar och andra regle­

ringar kan planeras i förväg och sedan utan dröjsmål genomföras, då så är

påkallat och lämpligt. Det är vanligen av största vikt, att regleringsåtgärder

icke blir kända i förväg. De kan därför i allmänhet icke grundas på någon

av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag för varje särskilt fall.

Lagråds- och riksdagsbehandlingen är oftast för tidskrävande, vartill kom­

mer den offentlighet som är förknippad med en sådan behandling. På grund

av det anförda måste enligt utredningens mening befogenheter finnas för

Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande besluta om regleringsåtgärder av

detta slag.

Härefter kommer utredningen in på frågan i vilken utsträckning nämnda

behov bör tillgodoses genom en fullmaktslagstiftning och framhåller därvid,

att frågan sammanhänger med omfattningen av de befogenheter, som enligt

§ 89 regeringsformen anses tillkomma Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar,

att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst varit omstridd. Varken för­

39

arbetena eller doktrinen ger tillräcklig ledning för ett säkert bedömande

härav. Allmänt erkänt är endast att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens med­

verkan kan vidtaga åtgärder, som innebär förfogande över ägande- eller

nyttjanderätt eller är att betrakta som beskattning. Icke heller praxis läm­

nar en klar bild av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befo­

genheterna enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och trans­

portregleringar har visserligen genomförts av Kungl. Maj :t utan riksdagens

medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats, men det är

oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig på § 89 rege­

ringsformen. Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett av Kungl. Maj :t

meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag enligt förfogandela­

gen grundat sig därpå att, eftersom Kungl. Maj :t är berättigad att jämlikt

denna lag lägga varorna under beslag, Kungl. Maj :t också måste vara be­

fogad tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra

handelsreglering. Enligt utredningens mening är emellertid riktigheten här­

av tveksam. Det framhålls vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att

tillägga riksdagen allt större inflytande vid behandlingen av frågor om stat­

liga ingripanden på näringlivets område.

Utredningen anser, att de handels-, användnings- och trans­

portregleringar, som måste genomföras under kristider, ofta inne­

bär så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är jämförbara med de

fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk. Enligt utredningens mening

är det med hänsyn härtill befogat, att riksdagen medverkar vid tillkomsten

av krisregleringar av denna art, såvida icke regleringarna avser ingripanden

av mindre betydelse.

I fråga om import-och exportregleringar framhåller utred­

ningen, att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra dem

med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan. Kungl. Maj :ts

befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd. Även import- och

exportregleringar innebär i allmänhet betydande ingrepp i näringsfriheten

och härav följer att riksdagens medverkan skulle krävas för dessas genom­

förande. Enligt utredningens åsikt leder emellertid särskilda omständigheter,

som måste beaktas då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Be­

hov av att snabbt vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma

även under tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i

kraft, t. ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dess­

utom omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkning­

ar i importen eller exporten. Kungl. Maj :t måste därför ständigt ha befo­

genhet att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt utredning­

ens uppfattning föreligger ej anledning att bryta den fasta praxis, som ut­

bildat sig på detta område och som innebär att Kungl. Maj :t med stöd av

§ 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga ingripanden. Utredningen

tillägger emellertid, att i viss mån andra synpunkter kan anläggas på im­

portregleringar, som sker i rent protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för

att sådana skall komma till stånd under medverkan av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

40

I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter vid im­

port och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna på inhemska

och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsav­

gifter). Enligt utredningens uppfattning är dessa avgifter av sådan art,

att de icke får påläggas eller höjas utan riksdagens medverkan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras i

rådande praxis beträffande Kungl. Maj :ts befogenheter att, såvitt syftet ej

är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen reglera import

och export. Utredningen anser däremot att riksdagen bör medverka då det

gäller handels-, användnings- och transportregleringar samt uttagande av

avgifter vid import och export ävensom avgifter, som syftar till att ut­

jämna priserna på inhemska och utländska förnödenheter. Fullmaktslag-

stiftningen bör enligt utredningens mening utvidgas till att avse reglering­

ar och åtgärder av nämnt slag i den omfattning krisförhållandena kräver

och som närmare anges i det följande. Utredningen framhåller i anslut­

ning härtill, att om förslaget följs, så torde därigenom en precisering av

Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t

i fortsättningen icke på annan grund än med stöd av fullmaktslag — allt­

så icke med stöd av § 89 regeringsformen -— bör vidtaga åtgärder, som

omfattas av lagen. Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av

mindre betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få

göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.

Herr Berlitz förklarar, att han ej kan ansluta sig till vad utredningen ut­

talat om Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenhet att reglera utrikes­

handeln. Fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet ej är pro­

tektionistiskt, äger vidtaga erforderliga ingripanden, torde icke föreligga.

I den mån sådan praxis kan urskiljas, kan starkt ifrågasättas, om den är

förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den grundläg­

gande betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt eko­

nomiska liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten att

utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Eftersom likväl

påtagliga praktiska behov nödvändiggör, att utrikeshandeln i viss omfatt­

ning regleras av regeringen, förordas en särskild lagstiftning härom, som

utgår från riksdagens principiella medbestämmanderätt. Denna lagstift­

ning torde, liksom förfogande- och ransoneringslagarna, kunna omedelbart

tillägga Kungl. Maj :t vidsträckta befogenheter i tider av krig och krigsfara,

men i övrigt låta det ankomma på riksdagen att årligen, efter vad förhål­

landena påkallar, besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket

sätt Kungl. Maj :t må stadga import- och exportförbud och vidtaga därmed

sammanhängande åtgärder.

I detta sammanhang bör nämnas att enligt hr Herlitz’ mening fullmakts-

lagstiftningen icke heller bör inrymma rätt för Kungl. Maj :t att uttaga

prisutj ämningsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

41

Remissinstanserna.

Ingen av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har bestritt

behovet av en fullmaktslagstiftning i den omfattning ut­

redningen förordar.

I den mån frågan särskilt beröres, uttalar remissinstanserna sin till­

fredsställelse över att Kungl. Maj :ts rätt att genomföra handels-, an­

vändnings- och transportregleringar förts in under den

föreslagna fullmaktslagstiftningen, eftersom det är angeläget att undanröja

all tveksamhet angående Kungl. Maj :ts befogenheter.

Grossistförbundet anser emellertid, att gränsdragningen icke blivit till­

räckligt tydlig. Utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t måste vara berät­

tigad att med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt företaga ingripan­

den av mindre betydelse, är enligt förbundets mening alltför obestämt. För­

bundet frågar, huruvida detta spörsmål skall bedömas ur samhällets eller

den enskildes synvinkel. Ett förtydligande på denna punkt är viktigt, enär

en åtgärd av mindre betydelse för samhället kan vara av stor betydelse för

den enskilde. Dessutom torde det vara erforderligt att närmare angiva ar­

ten av de ingripanden som avses. Eljest skapas utrymme för alltför långt

gående ingripanden. Över huvud är det ur rättssäkerhetens synpunkt ange­

läget att tillförsäkra den enskilde, vilken är den svagare parten, betryggan­

de rättsskydd mot de administrativa organen.

Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t alltjämt skall äga ge­

nomföra import- och exportregleringar utan riksdagens med­

verkan, såvitt syftet icke är protektionistiskt, ifrågasätter köpmannaförbun­

det samt åtskilliga handelskammare i likhet med hr Herlitz huruvida det

verkligen ingår i Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenheter att utan riks­

dagens medverkan besluta om import- och exportregleringar. Enligt dessa

sammanslutningars mening bör fullmakter på detta område, i den mån de

anses nödvändiga, inflyta i särskild fullmaktslag.

Pris kontrollnämnden — som säger sig ej vilja närmare ingå på spörsmå­

let huruvida Kungl. Maj :t äger genomföra import- och exportregleringar

med stöd av § 89 regeringsformen eller om härför fordras riksdagens med­

verkan — anser att sådana regleringar likväl av praktiska skäl bör falla

utanför en allmän fullmaktslagstiftning. Nämnden utgår därvid främst från

att import- och exportregleringar kan bli erforderliga på grund av interna­

tionella valutaförhållanden, även om läget i övrigt icke påkallar ikraft­

trädande av den allmänna fullmaktslagstiftningen.

Flera remissinstanser motsätter sig, att den förordade fullmaktslagstift­

ningen används för uttagande av clearing- och prisutjämnings­

avgifter. Härom må emellertid hänvisas till framställningen under III i

det följande.

Departementschefen.

Erfarenheten från de båda världskrigen och tiden närmast efter dem vi­

sar, att myndigheterna vid krig, krigsfara och andra utomordentliga för­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

hållanden måste kunna ingripa på näringslivets område i syfte att trygga

folkförsörjningen och krigsmaktens behov. Bl. a. blir det nödvändigt att

reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av livsviktiga förnö­

denheter av olika slag. Sådana krisåtgärder kan genomföras med stöd av

Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen eller

grundas på lagstiftning, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.

Maj :t och riksdag, eller företagas genom förordnanden av Kungl. Maj :t enligt

särskilda av riksdagen lämnade fullmakter.

Krisåtgärder som nu nämnts innebär ofta betydande ingrepp i den en­

skildes rätt och det vore därför i och för sig önskvärt, att fråga om sådana

åtgärder hänsköts till riksdagen i varje särskilt fall. Såsom utredningen

framhållit skulle det emellertid mestadels vara förenat med allvarliga olä­

genheter att avvakta ett riksdagsbeslut. Det ligger i sakens natur, att en

krisåtgärd för att få avsedd verkan vanligen måste genomföras utan dröjs­

mål och utan att åtgärden blir känd i förväg. Framförallt gäller detta vid

krig och krigsfara och då fråga är om att förfoga över förnödenheter, som

är av vikt för befolkningen eller det allmänna. Alltsedan det första världs­

kriget har också de författningar som reglerat förfoganderätten — däri­

bland nu gällande allmänna förfogandelag — utgjorts av fullmaktslagar.

Riksdagen har in. a. o. bemyndigat Kungl. Maj :t att under närmare angiv­

na förutsättningar och inom ramen för vissa i lagen mera allmänt upp­

dragna riktlinjer själv besluta om förfogande över enskild egendom. Den­

na ram har i regel lämnat Kungl. Maj :t en betydande frihet beträffande in­

nehållet i ett sådant beslut.

Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har ifrågasatt an­

nat än att det även i fortsättningen måste finnas en fullmaktslag, vilken

medger Kungl. Maj :t rätt att vid krig eller krigsfara förordna om förfo­

gande över enskild egendom i ungefär samma omfattning som enligt gäl­

lande förfogandelag. Icke heller enligt min mening är anledning att i detta

hänseende frångå den nuvarande ordningen. Frågan, huruvida och i vilken

mån rätten för Kungl. Maj :t att meddela beslut om förfogande bör föreligga

också under andra utomordentliga förhållanden än krig och krigsfara, be­

handlas under IV i det följande.

Enligt sitt uppdrag har utredningen undersökt, om en fullmaktslagstift-

ning bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att i folkförsörjningens in­

tresse företaga andra ingripanden i enskild rätt än förfoganden. Därvid

behandlas först handels- och användningsregleringar samt

transportregleringar.

Såsom utredningen angivit inträder ofta ett krisläge så hastigt, att det

icke kan bemästras utan statliga regleringar. Vad nyss sagts om nödvän­

digheten av snabbhet och sekretess vid förfoganden gäller även i fråga om

nu avsedda regleringar. Erfarenheten från de båda världskrigen visar ock­

så oförtydbart, att det i övervägande antalet fall icke är möjligt att med

avsedd verkan genomföra en reglering genom särskild lagstiftning av

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. I krislägen måste Kungl. Maj :t

Kungl. May.ts proposition nr 20.

43

kunna vidtaga nödiga åtgärder utan riksdagens hörande i varje särskilt

fall. Huruvida en fullmaktslagstiftning är behövlig härför beror, som ut­

redningen framhållit, på omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter en­

ligt § 89 regeringsformen.

Handels-, användnings- och transportregleringar har — såsom utred­

ningen erinrat — under de båda yärldskrigen genomförts utan särskilt

riksdagsbeslut och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats. Kungl.

Maj :ts befogenheter i förevarande avseenden har emellertid icke ansetts

otvetydiga. Enligt min mening är det angeläget, att oklarheten på detta

område undanröjs. Utredningen har efter en ingående prövning funnit, att

det knappast är förenligt med vår tids uppfattning att Kungl. Maj :t genom­

för handels-, användnings- och transportregleringar under åberopande av

§ 89 regeringsformen och alltså helt utan riksdagens medverkan. Såsom

stöd för denna åsikt anförs främst att sådana regleringar ofta innebär minst

lika allvarliga ingrepp i enskilds rätt som då kronan genom ett förfogande­

beslut tvingar någon att avstå en förnödenhet. Det måste därför anses be­

fogat, att riksdagen i princip medverkar vid tillkomsten av de regleringar

varom nu är fråga. Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutning­

arna har haft något att erinra häremot. Vad utredningen sålunda förordat

är enligt min åsikt välgrundat och jag ansluter mig till utredningens stånd­

punkt i frågan.

Då utredningen behandlar motsvarande spörsmål såvitt angår import-

och exportregleringar, har den däremot stannat för det förslaget,

att en blivande fullmaktslagstiftning icke skall omfatta detta slags regle­

ringar. Det främsta skälet härför är, att ehuru en reglering av utrikeshan­

deln mången gång kan vara lika betungande för den enskilde som en regle­

ring av inrikeshandeln, anledning saknas att rubba den fasta praxis som

utbildat sig på detta område. Denna praxis innebär, att Kungl. Maj :t — så­

vida det icke är fråga om en importreglering med protektionistiskt syfte, då

riksdagens medverkan i vanlig ordning fordras — äger reglera utrikes­

handeln med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 rege­

ringsformen. Såsom ytterligare skäl åberopar utredningen behovet av att

kunna vidtaga regleringar av import och export även vid en tidpunkt, då

den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft, t. ex. i syfte att

bemästra de olägenheter som kan uppstå till följd av internationella valuta­

förhållanden.

Icke från något håll har ifrågasatts att bestämmelser om reglering av

utrikeshandeln skall inflyta i förevarande fullmaktslagstiftning. Herr Her-

litz samt några företrädare för det enskilda näringslivet bestrider emeller­

tid riktigheten av utredningens åsikt, att Kungl. Maj :t i något fall skulle

vara befogad att enbart med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt vid­

taga så ingripande åtgärder som import- och exportregleringar innebär.

Enligt deras mening krävs härför riksdagens godkännande, vilket dock bör

lämnas i särskild ordning.

44

För egen del finner jag de av utredningen anförda skälen bärande och

jag ansluter mig till utredningens förslag att lämna import- och export­

regleringar utanför en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt slag.

Ingen har bestritt riktigheten av utredningens åsikt, att clearing- och

prisutjämningsavgifter icke får påläggas eller höjas utan riks­

dagens medverkan. Däremot har från åtskilliga håll gjorts gällande att det

icke är riktigt att, såsom utredningen föreslagit, reglera uttagandet av så­

dana avgifter i en allmän fullmaktslagstiftning.

Av skäl som kommer att redovisas i ett senare avsnitt bör dock enligt min

mening utredningens förslag i denna del godtagas.

På grund av det anförda får jag förorda bifall till utredningens förslag,

att en blivande allmän fullmaktslagstiftning skall omfatta — förutom för­

foganden — handels-, användnings- och transportregleringar ävensom utta­

gande av clearing- och prisutjämningsavgifter.

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.

Utredningen.

Till en början erinras om att gällande förfogandelag avser att möjliggöra

åtgärder, som erfordras för att tillgodose behovet av förnödenhet, i den mån

detta är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller för att bereda till­

gång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål

av betydelse för det allmänna. Utredningen framhåller under hänvisning till

sm redogörelse för de krisåtgärder, som under andra världskriget vidtagits

med stöd av förfogandelagen, att dessa vanligen ytterst syftat till att tillgo­

dose befolkningens och krigsmaktens behov av förnödenheter och vissa

tjänstbarheter, d. v. s. haft försörjningspolitiskt syfte. Det framhålls emel­

lertid, att också andra intressen ibland varit den huvudsakliga anledningen

till att åtgärder av nyss nämnt slag vidtagits eller bibehållits. Sålunda har

regleringar i några fall genomförts i prisreglerings- eller priskontrollsyfte,

i valutapolitik! syfte eller i sysselsättningspolitiskt syfte.

Vid prövningen av frågan om vilka intressen, som bör tillgodoses genom

en allmän fullmaktslag, anför utredningen inledningsvis, att ju fler dessa

intressen är desto svåröverskådligare blir lagens verkningar och desto mera

höljda i dunkel beträffande syftet kan de åtgärder bli, som vidtages med

stöd av lagen. Utredningen anser därför, att en allmän fullmaktslags syften

bör begränsas till ett fåtal för riket eller befolkningen livsviktiga intressen.

Enligt utredningen är ett av de intressen, som bör tillgodoses genom före­

varande lagstiftning, befolkningens behov av förnödenheter

och ett annat försvarets behov härutinnan.

Utredningen behandlar härefter spörsmålet huruvida en allmän fullmakts­

lag bör tillgodose även andra intressen än nu nämnda rent försörj ningspoli­

tiskt betingade.

Vad då först angår valutapolitiska intressen framhåller ut­

redningen, att ingripanden i form av ransoneringar ibland kan vara erfor-

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

45

der liga för att jämvikt i betalningsbalansen skall uppnås. Enligt utredning­

ens uppfattning bör man dock icke utan tvingande skäl anlita en allmän

fullmaktslag för ett dylikt ändamål. Det synes lämpligare att i ett sådant

läge söka andra utvägar.

I frågan huruvida en allmän fullmaktslag bör få anlitas som underlag för

åtgärder i prisregler ande syfte framhåller utredningen, att

även om en försörj ningsreglering genomförs uteslutande med hänsyn till

försörjningsintresset, så har den en prisreglerande verkan i samma mån som

den ökar tillförseln av eller minskar efterfrågan på den reglerade varan eller

andra varor. På motsvarande sätt kan en prisregleringsåtgärd få för sörj -

ningspolitisk verkan genom att öka eller minska konsumtion eller produk­

tion. Det är emellertid enligt utredningen önskvärt att så långt möjligt hålla

en allmän fullmaktslag fri från prispolitiska syften. Frågan om åtgärder för

priskontroll torde därför i princip böra upptagas i anslutning till prisregle­

ringslagen eller bli föremål för särskild lagstiftning.

Utredningen anser slutligen att det ej bör ifrågakomma att inom ramen

för en allmän fullmaktslag tillgodose vissa andra speciella intres­

sen. Sålunda bör åtgärd för att förhindra verksamhet, vilken under rå­

dande förhållanden anses vara farlig av militära skäl, t. ex. förbud mot flyg­

fotografering och försäljning av flygfotografier, eller som betingas av säker­

hetsskäl, exempelvis kontroll av tillverkning av karbidlampor, eller som har

till syfte att försvåra sabotage eller som eljest är föranledd av skäl, som ej

har samband med landets försörjning, regleras i vanlig ordning, d. v. s. i

form av lagstiftning genom samfällda beslut av Kungl. Maj :t och riksdag

eller med utnyttjande av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt.

På grund av det anförda förordar utredningen, att en allmän fullmakts­

lag i huvudsak skall ha endast försörjningspolitiskt syfte. Härav följer att

lagens bestämmelser måste utformas på ett något annorlunda sätt än för

närvarande. Liksom enligt gällande förfogandelag bör förfoganden — och

andra åtgärder — få ske för att tillgodose behovet av förnödenhet, som är

erforderlig för krigsbruk eller som är av vikt för befolkningen eller produk­

tionen, men den nuvarande tänjbara bestämmelsen, att förfogande kan ske

för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för annat ändamål av

betydelse för det allmänna, torde böra ersättas med den mera entydiga före­

skriften, att förfoganden — och andra åtgärder — får ske för att tillgo­

dose behovet av förnödenhet, som är behövlig för ekonomisk försvarsbered­

skap, d. v. s. för försvarsförberedelser i syfte att trygga folkförsörjningen

och försvarets behov av förnödenheter.

Herr Andersson anser, att de statliga myndigheterna, för att priskontrol­

len skall bli verkningsfull, i vissa lägen bör ha möjlighet att i prisregle­

rande syfte vidtaga sådana åtgärder, som avses med den föreslagna full-

maktslagstiftningen. Han kan därför icke biträda utredningens uppfatt­

ning, att denna lagstiftning ej skall få användas i rent prisreglerande syfte,

under annan förutsättning än att prisregleringslagstiftningen samtidigt

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

kompletteras med bestämmelser om befogenheter för myndigheterna att

vidtaga åtgärder av nämnt slag.

Remissinstanserna.

Så gott som undantagslöst ansluter sig de hörda myndigheterna och sam­

manslutningarna till utredningens uppfattning att i huvudsak endast f ö r-

sörjningspolitiska intressen bör tillgodoses genom den före­

slagna fullmaktslagstiftningen. I samband därmed har en del remissinstan­

ser behandlat frågan om lagstiftningen bör tillgodose också p r i s p o 1 i-

tiska intressen.

Sålunda anför jordbruksnämnden, att begränsningen av lagstiftningens

räckvidd till att i princip avse försörjningsmässigt betingade åtgärder och

således icke åtgärder i huvudsakligen valuta- eller prispolitiska syften

synes vara följdriktig och uppenbarligen ägnad att skapa större klarhet

på området än vad hittills varit förhållandet. Nämnden förutsätter att

Kungl. Maj :t, när så bedöms aktuellt, överväger frågan om de speciella för­

foganden vilka i ett krisläge bör få tillgripas i exempelvis prisreglerande

syfte.

Kooperativa förbundet anser, att även om ransoneringar i ett skärpt läge

sannolikt icke kan göras effektiva utan stöd av priskontroll, detta icke

utgör skäl för att i den allmänna fullmaktslagstiftningen inbegripa även

prisreglering. Priskontroll bör icke införas såsom kontrollåtgärd vid regle­

ringar förrän behovet oundgängligen kräver. Föreskrifter härom bör då

helst grundas på särskild prisregleringslagstiftning.

Också grossistförbundet betonar vikten av att hålla lagstiftningen fri

från prispolitiska syften.

Handels- och industrikommissionen framhåller svårigheten att renodla

försörjningsintressena framförallt i förhållande till de prispolitiska intres­

sena. Erfarenheten visar, att de senare ofta kvarstår under längre tid än

de rena försörj ningsintressena. Detta har medfört att en reglering behållits

ur rent prispolitiska synpunkter, vilket är mindre tillfredsställande. Härtill

kommer att försörjnings- och prispolitiska intressen icke alltid samman­

faller, varför det synes kommissionen lämpligt att de olika intressenas före­

trädare i sådana fall får som hittills skett hänskjuta frågorna till Kungl.

Maj :t.

Även industriförbundet understryker svårigheten att draga en klar gräns

mellan olika intressen. Förbundet ifrågasätter, huruvida den av utredning­

en förordade principiella ståndpunkten i praktiken alltid kommer att bli

avgörande.

Landsorganisationen vill icke uttala en bestämd mening i frågan huru­

vida prispolitiska intressen bör tillgodoses i en allmän fullmaktslagstift-

ning eller om prisregleringslagen bör kompletteras härutinnan. Enligt or­

ganisationens åsikt är det dock av betydelse, att prisregleringslagstiftningen

icke försvagas.

Pris kontrollnämnden däremot motsätter sig utredningens förslag att full-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

47

maktslagstiftningen icke skall tillgodose prispolitiska intressen. Nämnden

framhåller, att utredningen gjort ett klart avsteg från de principer som till-

lämpats under det andra världskriget och därefter. Förfogandelagstiftning­

en har nämligen i stor utsträckning utgjort grundval för prisregler ande

föreskrifter. Enligt nämndens uppfattning hade det varit av stort intresse,

om det inom ramen för utredningen varit möjligt att belysa det nära sam­

bandet mellan pris- och försörjningspolitiska frågor ävensom de för- och

nackdelar som kan vara förbundna med att fullmaktslagstiftningen brukas

jämväl i prisreglerande syfte. Nämnden instämmer med utredningen så­

tillvida, att syftet med lagstiftningen i första hand bör vara försörj nings-

politiskt. Ej heller har nämnden något att erinra mot att frågan om åt­

gärder för priskontroll i princip upptages i anslutning till prisreglerings­

lagen. Nämnden vill däremot ifrågasätta, huruvida det är lämpligt att be­

röva Kungl. Maj :t möjligheten att använda fullmaktslagstiftningen i pris­

reglerande syfte samt huruvida en sådan begränsning över huvud taget är

möjlig.

I anslutning härtill anför nämnden följande.

Givetvis är det icke möjligt att här mera ingående belysa detta komplex

av frågor. Nämnden vill emellertid fästa uppmärksamheten på den allvar­

liga situation, som skulle komma att uppstå genom ett undanryckande av

det stöd förfogandelagstiftningen hittills utgjort för prisregleringen. Erfa­

renheterna under andra världskriget och tiden därefter ha otvetydigt givit

vid handen, att i den då rådande bristsituationen det icke skulle varit möj­

ligt att inom vissa för folkhushållet synnerligen betydelsefulla områden

uteslutande med stöd av prisregleringslagens bestämmelser åstadkomma

en effektiv och smidig prisreglering och samtidigt förhindra en förskjut­

ning av produktionen till enbart lönsamma varor. Härför erfordrades kom­

pletterande föreskrifter av förfogandelagstiftnings karaktär. Det må här

endast pekas på, att man icke skulle kunnat genomföra en effektiv pris­

reglering på garner, vävnader, kläder eller skor, därest icke prisreglering­

en intimt förbundits med bestämmelser utfärdade av vederbörande försörj-

ningskommission. Det ovan sagda gäller dock endast prisregleringen i fabri­

kantledet. För prisregleringen i övriga handelsled ha prisregleringslagens

föreskrifter varit fullt tillräckliga. — I avsaknad av andra hållpunkter tor­

de det vara berättigat att utgå från att under ett skede, som tvingar till

återinförande av prisreglering, den ekonomiska situationen och förhållan­

dena i övrigt kunna komma att bli i stort sett likartade dem, som varit för­

härskande under den sistförflutna krigs- och efterkrigstiden. I vart fall

torde man kunna räkna med, att de regleringsmetoder som använts under

nyssnämnda tid därvid komma att bli normgivande. Om man utgår här­

ifrån och förutsätter att den föreslagna fullmaktslagstiftningen icke skulle

utgöra underlag för prisföreskrifter, blir det enligt nämndens erfarenheter

nödvändigt, att Kungl. Maj :t tillägges befogenheter, som i vissa fall gå av­

sevärt utöver de i nuvarande prisregleringslag stadgade.

För att antyda arten av den lagstiftning, som sålunda skulle bli erfor­

derlig såsom komplement till prisregleringslagen, berör nämnden härefter

närmare en del av de befogenheter inom gällande förfogandelag, som haft

betydelse för prisregleringen. Nämnden omnämner därvid, att beslut om

48

avstående av förnödenhet i prisregleringssyfte visserligen förekommit endast

i ett 1 all, men att detta berott på att i övriga fall erforderliga överenskom­

melser kunnat träffas med näringslivet. Det kan antagas, att denna möj­

lighet underlättats av den omständigheten, att ett avstående eljest kunnat

framtvingas med stöd av förfogandelagen. — Vidare framhåller nämnden

att beslagsinstitutet i stor utsträckning använts såsom underlag för pris­

reglering. Därvid har ett intimt samarbete förekommit mellan nämnden

och vederbörande för sörj ningskommission, varigenom en på samma gång

effektiv och smidig prisreglering kunnat genomföras. — Slutligen under­

stryker nämnden, att under sistförflutna kristid såväl clearing- som pris­

utjämningsavgifter i ej obetydlig omfattning uttagits i prisreglerande syfte.

Enligt nämndens uppfattning måste man räkna med att dylika förfaranden

blir nödvändiga även i en eventuell ny kris.

Sammanfattningsvis anför nämnden i denna fråga följande.

Nämnden anser för sin del, att sambandet mellan de försörjningspolitiska

och de prispolitiska intressena är så intimt, att det i regel icke går att draga

en gräns för var det ena slutar och det andra börjar. Enligt nämndens me­

ning är det därför icke praktiskt genomförbart att särskilja en fullmakts-

lagstiftning avsedd för försörjningsfrågor från en i väsentliga stycken lik­

artad lagstiftning för prisregleringsfrågor. En sådan uppdelning skulle dess­

utom uppenbarligen kunna leda till svårlösta kompetenskonflikter mellan de

olika myndigheter som ha att administrera krisregleringarna. Under sist­

förflutna kristid ha däremot — såvitt nämnden känner till — några väsent­

liga olägenheter i administrativt hänseende icke uppstått av den anledning­

en, att förfogandelagstiftningen tjänat som grund för prisregleringsföre-

skriftcr. I en del fall har det visserligen varit nödvändigt att av prisregle-

ringsskäl bibehålla beslag på vissa råvaror längre än vad som enligt försörj-

ningsmyndigheternas mening varit erforderligt ur försörjningssynpunkt.

Varken för näringslivets eller för myndigheternas del synes dock olägenhe­

ter ha vållats av detta förfarande, då i sådana fall de tidigare individuella

förbrukningstillstånden regelmässigt ersatts med generella.'— Som tidigare

antytts anser nämnden, med hänsyn till vad som ovan anförts om det nära

sambandet mellan försörjnings- och prisfrågorna, att det skulle varit lyck­

ligare, om hela detta frågekomplex samtidigt hade upptagits till behandling

med tillgodogörande av de erfarenheter som krismyndigheterna var för sig

vunnit under krigs- och efterkrigstiden. Då emellertid så icke skett, finner

nämnden det utomordentligt angeläget — speciellt mot bakgrunden av ut­

redningens uttalanden om begränsningen av fullmaktslagstiftningens intres­

sesfär — att frågan om en beredskapslagstiftning på prisregleringens område

snarast upptages till prövning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att en lagstiftning

om förfogande icke bör begränsas till försörj ningspolitiska intressen utan

skall kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt intresse så på­

fordrar.

D epartem en tscbefen.

Enligt 2 § gällande förfogandelag är lagens syfte att tillgodose behovet

av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller att

bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat

ändamål av betydelse för det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

49

Av ordalagen torde framgå att i lagen angivna åtgärder är avsedda att ge­

nomföras främst då förnödenhet är erforderlig ur försörjningssynpunkt.

Utformningen av paragrafen hindrar emellertid icke, att lagen utnyttjas

för att tillgodose andra ändamål. Så har också skett under andra världskri­

get och tiden närmast därefter. Förfogandelagens bestämmelser om avstå­

ende av förnödenheter och om beslag har sålunda i några fall använts i

prisreglerings- eller priskontrollsyfte, i valutapolitiskt eller sysselsättnings-

politiskt syfte eller för att möjliggöra uttagande av clearingavgifter, som

icke varit behövliga ur försörjningssynpunkt.

Frågan om vilka intressen som lämpligen bör tillgodoses i en fullmakts­

lagstiftning av allmänna förfogandelagens natur har under senare år varit

omstridd. Sålunda har den meningen framförts — bl. a. av riksnänmden för

ekonomisk försvarsberedskap i dess yttrande över utredningens förslag —

att en dylik lagstiftning bör kunna användas i alla de fall, då ett viktigt all­

mänt intresse så kräver. Å andra sidan har åtskilliga, däribland förfogande-

rättskommittén, förfäktat att en allmän fullmaktslagstiftning icke bör få ut­

nyttjas för att tillgodose andra intressen än rent försörjningspolitiska. Andra

åter har i likhet med priskontrollnämnden varit förespråkare för den linjen,

att lagstiftningen förutom för försörj ningspolitiska intressen i allt fall måste

kunna tillämpas i prisreglerande syfte.

Vid sin prövning av detta spörsmål har utredningen stannat för att i hu­

vudsak endast för sörj ningspolitiska intressen bör få till­

godoses inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning.

Uppenbarligen medför en fullmaktslagstiftning, som avser att tillgodose en

vid krets av intressen, vissa fördelar. Behovet av speciella fullmaktslagar

skulle med en så beskaffad allmän fullmaktslagstiftning minskas och där­

till kommer att ju vidare intressekretsen är, desto lättare blir det för de be­

slutande myndigheterna att avgöra, huruvida den allmänna fullmaktslagstift-

ningen må tillämpas eller ej. Vidare kan det synas föga följdriktigt, att en och

samma åtgärd — t. ex. ransonering av viss förnödenhet — får genomföras

med stöd av lagstiftningen, såvida åtgärden är behövlig ur försörjningssyn­

punkt, men icke om den är erforderlig för att tillgodose exempelvis ett va­

lutapolitiskt syfte eller ett prisregleringsintresse.

En fullmaktslagstiftning med ett vidsträckt tillämpningsområde är emel­

lertid också ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Dess verkningar blir,

såsom utredningen betonat, svåra att överblicka. Fasta hållpunkter för till-

iämpningen saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas som grund

för åtgärder, vilka strider mot dess ursprungliga syften eller icke varit av

lagstiftaren förutsedda och vilka alltså i själva verket vidtages utan riksda­

gens godkännande. Det kan också göras gällande att en så beskaffad lag­

stiftning kan begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden.

Enligt min mening är de fördelar, som enligt vad nyss sagts följer med

en vidsträckt fullmaktslagstiftning, icke så stora att de uppväger de bety­

dande olägenheterna. Jag ansluter mig därför till utredningens slutsats, att

den nu ifrågasatta lagstiftningens syften bör begränsas till ett fåtal för riket

eller befolkningen livsviktiga intressen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Ingen har haft något att erinra mot utredningens ståndpunkt, att b e-

folk ningens och försvarets behov av förnödenheter

är ett sådant intresse. Det bör dock i detta sammanhang framhållas att det

måhända förefaller mindre lämpligt att i en lagstiftning sammanföra be­

stämmelser, som gäller icke endast den civila befolkningens försörjning utan

även rent militära behov, och att det är mera följdriktigt att låta alla stad-

ganden, som avser förfoganden för militära ändamål, inflyta i rekvisitions­

lagen. Detta spörsmål har emellertid alltsedan tillkomsten av 1916 års för­

fogandelag dryftats i olika sammanhang och statsmakterna har varje gång

stannat för den ordning som nu gäller. Såsom skäl härför har anförts bl. a.

att rekvisitionslagen tillkommit med tanke på krigsmaktens mera tillfälliga

och lokala behov, medan här är fråga om förfoganden, vilka skall tillgodose

försvarets allmänna behov och sålunda har nära samband med förfoganden

för civilbefolkningens försörjning. Enligt min mening är den nuvarande

ordningen ändamålsenlig och den bör därför icke frångås.

Som förut nämnts har utredningen i princip avvisat tanken på att andra

intressen än försörjningspolitiska skall få tillgodoses genom en allmän

fullmaktslagstiftning. Övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig

till denna ståndpunkt. Åtskilliga av dem uttalar särskilt sin tillfredsställelse

över att de prispolitiska intressena lämnats utanför lagstiftningen.

Några remissinstanser är emellertid tveksamma på denna punkt och pris-

kontrollnämnden uttalar sig för att lagstiftningen utformas så att den kan

tillgodose även prispolitiska intressen.

I och för sig kan givetvis skäl anföras för den av priskontrollnämnden

uttalade uppfattningen. Det kan sålunda knappast förnekas, att ett nära

samband föreligger mellan prispolitiska och försörj ningspolitiska frågor, el­

ler att en åtgärd som vidtages i prisreglerande syfte också kan få försörj-

ningspolitiska följder och tvärtom. Erfarenheten har vidare visat att under

kristider åtgärder, som har prisreglerande och priskontrollerande syfte, stun­

dom ej blir tillräckligt verkningsfulla, om icke den förnödenhet varom fråga

är ransoneras eller läggs under beslag eller förordnande om dess avstående

meddelas. Såväl förfoganderättslcommittén som utredningen har emellertid

funnit, att frågan om åtgärder för priskontroll i princip bör behandlas i pris­

regleringslagen eller i annan särskild lagstiftning. Jag biträder denna upp­

fattning och anser sålunda, att en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifråga­

satt slag icke bör innefatta medgivande att genomföra åtgärder som i hu­

vudsak tillgodose endast prispolitiska syften. Därvid utgår jag från att det

nyss berörda nära sambandet mellan försörjnings- och prisfrågor i prakti­

ken ofta möjliggör en verksam priskontroll beträffande sådana förnöden­

heter, som av försörj ningspolitiska skäl blivit föremål för åtgärder enligt

den allmänna fullmaktslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda utredningens

förslag, att den blivande allmänna fullmaktslagstiftningen i princip skall

avse att under rådande utomordentliga förhållanden dels tillgodose behov

av förnödenhet, som är erforderlig för krigsbruk eller för ekonomisk för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

51

svar sberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produk­

tionen och dels möjliggöra en av sådana förhållanden påkallad hushållning

med dylik förnödenhet.

III. Lagstiftningens omfattning.

Utredningen.

Enligt utredningens mening bör en blivande lagstiftning främst avse full­

makter för Kungl. Maj:t, som möjliggör förfogande i nödig utsträck­

ning över förnödenheter samt över produktions- och transportmedel för

framställning eller distribution av förnödenheter. I fråga om gränserna för

denna förfoganderätt har utredningen funnit, att de befogenheter, som till­

kommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag, i stort sett är nödvän­

diga och tillfyllest. Den omständigheten, att vissa av dem icke alls eller

endast i ringa utsträckning utnyttjats, kan enligt utredningens uppfattning

icke åberopas såsom stöd för ett antagande att dessa befogenheter utan

olägenhet skulle kunna undvaras. Förfogandelagen har nämligen varit avsedd

att gälla även under krig. Vidare torde befogenheterna haft viss betydelse,

även om de formellt icke använts. Det har sålunda förekommit att statliga

myndigheter i stället för att utnyttja de i lagen lämnade befogenheterna

kunnat träffa avtal med näringsidkare och andra. Dessa har känt till att

myndigheterna haft möjlighet att alternativt använda befogenheterna och

denna omständighet har säkerligen gjort dem benägna att ingå avtal.

Utredningen har emellertid ansett sig böra förorda vissa förtydliganden

av befogenheternas innehåll ävensom mindre utvidgningar och inskränk­

ningar. Sålunda föreslås att kretsen av den lösa egendom, som skall kunna

tagas i anspråk med nyttjanderätt, utvidgas att omfatta vissa transportabla

arbetsmaskiner. Vidare förordas att ägare eller innehavare av lageranlägg­

ning skall kunna åläggas att förvara förnödenhet för kronans räkning. Å

andra sidan föreslås, att förfogande över byggnad eller annat utrymme för

att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arlrivalier eller samlingar

eller för annat liknande ändamål skall utgå. Fmligt utredningens mening

bör i stället frågan om behov av utrymmen för dessa ändamål, i den mån

den icke kan lösas med stöd av bestämmelser i civilförsvarslagen, regleras

genom särskild lagstiftning.

Även rätten att taga fastighet, byggnad eller annan egendom i anspråk

med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål skall enligt utredningens förslag

bortfalla ur förfogandelagstiftningen. Utredningen hänvisar till att behovet

av förfoganderätt för detta ändamål är avsett att tillgodoses genom särskild

lagstiftning om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga för­

hållanden.

Härom må i detta sammanhang följande nämnas.

I betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomor­

dentliga förhållanden (SOU 1952: 22) har förslag framlagts till lag om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden. För­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

slaget avser den allmänt civila hälso- och sjukvården. Enligt 3 § i förslaget

skall lagen tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det

eljest påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom

riket inträffade extraordinära händelser. Jämlikt förslagets 8 § skall, då 3 §

tillämpas, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen finns stadgat om

förutsättningarna för lagens tillämpning, denna lag i erforderliga delar gälla

för att tillgodose det allmänna civila medicinalväsendets behov.

Vidare föreslår utredningen, såsom förut nämnts, att fullmaktslagstift-

ningen skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att besluta om han­

dels- och användningsregleringar. Utredningen understryker

därvid, att det under en kristid med brist på förnödenheter av olika slag är

nödvändigt att reglera förbrukningen av sådana varor, på vilka brist uppstått.

Detta sker enklast genom en reglering av handeln med varorna, innebärande

att överlåtelse får ske endast mot inköpsbevis, som utfärdats av myndighet.

I ett krisläge med varuknapphet är det dessutom angeläget tillse, att till­

gängliga varor används på ett ändamålsenligt sätt. Sålunda kan det bli

fråga om att förbjuda viss användning av förnödenhet eller föreskriva att

viss förnödenhet får begagnas endast för särskilt ändamål. Vidare kan det

bli ofrånkomligt att i varubesparingssyifte föreskriva, att en vara skall vara

sammansatt på visst sätt eller att inom vissa varugrupper endast standardise­

rade artiklar får tillverkas.

Utredningen framhåller vidare, att vissa handels- och användningsregle­

ringar ej torde kunna bestå, i vart fall icke under längre tid, med mindre

Kungl. Maj :t tillerkänns särskilda befogenheter. I denna fråga anför ut­

redningen bl. a. följande.

Vissa ransoneringar kunna sålunda enligt vad erfarenheten visat icke till­

fredsställande kontrolleras, utan att kretsen av dem som tillverka, bereda

eller driva yrkesmässig handel med varan begränsas. Detta kan samman­

hänga med att det icke är praktiskt möjligt att anordna kontroll på mer

än ett begränsat antal platser, att man måste uppställa krav på bokföring

och redovisning av den ransonerade varan som icke kunna uppfyllas av vem

som helst, att man måste uppställa vissa krav på personliga kvalifikationer

hos den som skall ha hand om den ransonerade varan o. s. v. Exempel härpå

erbjuda ransoneringar av tvål, tvättmedel, ved, kött, mjöl och spannmål.

För att kunna övervaka bestämmelser om köttransonering blev det under

senaste kristiden nödvändigt att i kontrollsyfte begränsa rätten att utföra

slakt, vare sig denna skedde yrkesmässigt eller ej. Av motsvarande skäl blev

det nödvändigt att begränsa rätten att mala spannmål till mjöl, att tillverka

tvål och tvättmedel, att driva handel med ved o. s. v. till dem som erhållit

särskilt tillstånd härför. Är tillgången på en ransonerad vara mycket knapp,

kan det i en kristid innebära avsevärda risker att låta vem som helst etab­

lera sig som handlande med varan. Detta förutsätter nämligen, att veder­

börande tilldelas ett ingångslager, svarande mot hans omsättning, och sådan

tilldelning kan inte lämnas utan närmare prövning av sökandens allmänna

pålitlighet. Det blir alltså i dessa fall erforderligt att införa viss begräns­

ning i rätten att fritt grunda nya företag. Blir bristsituationen ännu mera

skärpt, kan det i undantagsfall rent av bli nödvändigt att begränsa rätten

att driva handel med varan ytterligare för att hindra att varan sprides för

mycket. Vissa förnödenheter, t. ex. skrot, är o vidare av den art, att en hus­

hållning svårligen går att genomföra annat än medelst en auktorisation av

handeln.

I anslutning till det anförda förordar utredningen, att den blivande lag­

stiftningen skall inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att genom före­

skrifter om auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar,

tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper eller säljer viss

förnödenhet när så oundgängligen erfordras för kontroll av handels- eller

användningsreglering. I undantagsfall bör befogenheten att meddela före­

skrifter om auktorisation få användas även då så är erforderligt för att åstad­

komma en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet. Vid

utövandet av dessa befogenheter måste tillses att rörlighet och konkurrens

icke begränsas i vidare mån än med hänsyn till syftet är oundgängligen nöd­

vändigt.

Enligt utredningens förslag bör fulimaktslagstiftningen också inrymma

möjlighet för Konungen att genomföra transportregleringar. Ut­

redningen framhåller, att sådana kan bli nödvändiga i ett bristläge för att

åstadkomma hushållning med exempelvis drivmedel, smörjolja, gummi och

fordon eller för att möjliggöra kontroll av andra regleringar. I samband

med ransonering av bensin kan t. ex. räjongbegränsningar för bensindrivna

fordon föreskrivas. Utredningen understryker emellertid att det, helt obero­

ende av en bristsituation, kan bli erforderligt med reglerande föreskrifter

för att tillgodose det allmänna transportbehovet på viss ort, samt att en

särskild regleringsfullmakt måste finnas för detta fall. Gällande förfogande-

lagsbestämmelser om transportålägganden bör därför behållas.

Utredningen behandlar vidare frågan om cl earingför farande

(clearingavgifter och clearingbidrag) vid import och om.

prisutj ämningsavgif ter vid export.

Till en början erinras att sådana avgifter under den av andra världskriget

föranledda kristiden ibland uttagits i samband med regleringar av utrikeshan­

deln för att utjämna import- och exportpriser. Enligt utredningens åsikt

torde det bli behövligt att uttaga detta slags avgifter även under kommande

kristider. Såsom utredningen förut framhållit bör avgifterna icke påläggas

utan riksdagens medverkan, men eftersom det oftast är av största vikt att

beslut om att avgift skall uttagas icke i förväg kommer till allmän kännedom,

bör fullmakt lämnas Kungl. Maj :t att vid behov meddela dylikt beslut.

Utredningen anser det vara tveksamt, huruvida bestämmelser om clea­

ring- och prisutjämningsavgifter bör inrymmas i den lagstiftning, varom nu

är fråga, eller i särskild fullmaktslag eller i en prisregleringslag. Till förmån

för det sista alternativet talar enligt utredningens mening att sådana av­

gifter alltid får prisreglerande verkningar. Å andra sidan framhålls att av­

gifterna i åtskilliga fall helt eller delvis är betingade av försörjningspoli-

tiska omständigheter. Till belysning härav anför utredningen.

Under kristider äro kostnaderna vid import av varor ofta stigande, och

kostnadsstegringen kan vara mycket olika vid import från olika områden,

import kommer givetvis icke till stånd, om icke importören får ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

53

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

för sina kostnader vid försäljning på hemmamarknaden. Priset inom lan­

det kan å andra sidan ofta icke tillåtas stiga så mycket som erfordras för

att import utan prisutjämning i någon form skall kunna ske från de län­

der, vilkas export till Sverige belastas med höga kostnader. Äro möjligheter­

na till import mot låga kostnader begränsade, kan utebliven import från

andra länder, där kostnaderna bli högre, giva upphov till varubrist. Genom

att lägga avgifter på import, som kan ske till låga kostnader, och använda

dessa avgifter för att delvis finansiera import, som kräver höga kostnader,

kan försörjningssituationen förbättras utan att priset inom landet behöver

bli högre än som motsvaras av det genomsnittliga importpriset. På motsva­

rande sätt kan man genom att lägga clearingavgifter på de partier av en för­

nödenhet, som kan tillverkas inom landet till lägre kostnad än den impor­

terade förnödenheten betingar, möjliggöra en nödvändig import till priser,

som ligga över det pris som kan medgivas vid försäljning inom landet. Si­

tuationen blir givetvis i princip likartad, om kostnaderna för produktion

inom landet äro högre än importpriserna och det inhemska behovet endast

till en begränsad del kan täckas genom import. Genom att använda clea­

ringavgifter på importerade varukvantiteter till att delvis täcka kostnaderna

för den nödvändiga inhemska produktionen kan man hålla en jämn pris­

nivå, som är lägre än som betingas av kostnaderna för produktion inom

landet.

Utredningen anser sig icke böra förorda, att denna lagstiftning skall in­

rymma ett clearingförfarande för att öka den inhemska produktionen av en

förnödenhet, som icke alls eller endast i begränsad omfattning kan impor­

teras. Enligt utredningens mening är ett sådant förfarande ägnat att minska

företagens benägenhet att hålla produktionskostnaderna låga och risken

härför synes vara så stor, att riksdagens medverkan till clearing av detta

slag bör krävas i varje särskilt fall.

Under hänvisning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t,

såvitt angår förnödenheter av samma eller likartat slag, bör lämnas full­

makt att genomföra clearingförfarande i syfte att dels utjämna priserna vid

import och dels utjämna priserna mellan importerade varor och inom landet

tillverkade partier. Utredningen framhåller därvid, att ett sådant förfarande i

första hand bör komma till stånd på frivillig väg genom överenskommelse

med importörerna.

Vad angår behovet av prisutjämningsavgifter i försörjnings-

politiskt syfte framhåller utredningen, att under kristider prisnivån på

världsmarknaden har en benägenhet att stiga. Är den svenska prisnivån

lägre, blir följden att förnödenheter exporteras, därvid brist på varor inom

landet kan uppstå. Denna utveckling kan visserligen hindras genom ett

exportförbud, men om varutillgången inom landet är tillräcklig för att

tillåta en i och för sig önskvärd export, måste exportmängden på något sätt

fördelas. Detta kan ske genom s. k. kvotering. En sådan åtgärd har emel­

lertid många ogynnsamma verkningar, konkurrensen hindras, gamla företag

konserveras o. s. v. Genom prisutjämningsavgifter kan exporten ofta be­

gränsas utan att ett mer eller mindre invecklat lcvoteringssystem behöver

tillgripas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den nu avsedda

fullmaktslagstiftningen ger Kungl. Maj :t möjlighet att i försörjningspoli-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

55

tiskt syfte uttaga prisutjämningsavgifter. Utredningen uttalar sig emellertid

för att uttagande av sådana avgifter om möjligt bör ske i anslutning till

överenskommelser mellan staten och vederbörande branschorganisationer.

Tvång bör alltså tillgripas endast då det är oundgängligen nödvändigt.

Herr Herlitz förklarar sig icke kunna biträda förslaget om prisutjämnings­

avgifter. Enligt hans mening kan sådana avgifter i vissa lägen vara ända­

målsenliga, men de bör — såsom hitintills torde ha varit fallet — grundas

på ett av riksdagen för varje särskilt fall givet bemyndigande. Utredningens

förslag synes även betänkligt med hänsyn särskilt till vad § 60 regerings­

formen stadgar om riksdagens befogenhet att bestämma om tullar.

I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit angående omfattning­

en av en blivande fullmaktsiagstiftning behandlar utredningen frågan om

huru heslagsinstitutet skall begagnas. Det framhålls därvid, att

utrymmet för detta institut blir väsentligt mindre än förut. Beslag bör så­

lunda icke längre användas såsom underlag för ingripanden i handels- och

användningsreglerande syfte, eftersom åtgärder i sådana hänseenden skall

vidtagas direkt med stöd av författningsbestämmelser. Beslagsinstitutet kan

därvid beräknas komma att användas huvudsakligen såsom förberedande

åtgärd till beslut om avstående av förnödenheter. I samband härmed kan

nämnas att utredningen föreslår att termen »beslag» utbyts mot förfo­

gandeförbud.

Härutöver behandlar utredningen ett spörsmål av lagteknisk

natur, nämligen huruvida de befogenheter, som enligt förslaget skall till­

komma Kungl. Maj :t, bör upptagas i en och samma lag eller uppdelas på

särskilda lagar. Utredningen betonar därvid, att bestämmelserna om förfo­

ganderätt avsevärt skiljer sig från de bestämmelser som avser ransonerings-

åtgärder av olika slag. Främst med hänsyn härtill finner utredningen det

vara lämpligt att uppdela bestämmelserna på två lagar. Av dessa skulle den

ena reglera förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål och den

andra behandla överlåtelse och användning av varor, andra inskränkningar

i näringsfriheten samt uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter.

Till sist framhåller utredningen, att det för närvarande finns bestämmel­

ser om förfoganderätt — förutom i allmänna förfogandelagen — i rekvisi­

tionslagen, beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen, samt att till-

lämpningsbestämmelser till lagarna lämnas i tre olika författningar. En så­

dan ordning kan i praktiken medföra olägenheter. Det får antagas, att svå­

righeterna skulle bli mindre om bestämmelserna kunde införas exempelvis

i en huvudförfattning och en tillämpningsförfattning. Ett sådant samman­

förande fordrar emellertid en genomgång och granskning av hela det hithö­

rande författningskomplexet, något som utredningen ansett falla utanför

sitt uppdrag.

Remissinstanserna.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna har i stort sett icke

något att erinra mot att den tillämnade lagstiftningen i vad avser f ö r f o-

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ganden skall inrymma i huvudsak de befogenheter, som enligt gällande

förfogandelag tillkommer Kungl. Maj :t.

Utredningens förslag att kretsen av den lösa egendom som får tagas i an­

språk med nyttjanderätt skall utvidgas med transportabla arbetsmaskiner

har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ifrågasätter dock, om icke kretsen lämpligen borde utvidgas

att omfatta även lyftkranar och flytdockor.

Icke heller förslaget att ägare eller innehavare av lageranläggning skall

kunna åläggas att lagra förnödenhet för kronans räkning har föranlett nå­

gon invändning från remissinstansernas sida. Bränslekommissionen fram­

håller, att härigenom möjliggörs åläggande för t. ex. innehavare av kolgård

eller tankanläggning att lagra kol eller bensin. Detta är till stor fördel, efter­

som enligt gäilande lag förfogande med nyttjanderätt är enda möjligheten

att åstadkomma sådan lagring. Även Kooperativa förbundet finner den ifrå­

gasatta bestämmelsen vara ändamålsenlig i vissa lägen.

Förslaget att utelämna gällande bestämmelse om rätt till förfogande över

fastighet eller annat utrymme för att bereda bostad åt husvilla eller för

förvaring av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål har

dryftats av några remissinstanser. Därvid framhålls allmänt den utomor­

dentliga betydelsen av att möjlighet finns att taga i anspråk erforderliga

utrymmen för dessa ändamål.

Byggnadsstyrelsen anser, att behovet av utrymmen i allt väsentligt kan

tillgodoses med stöd av de befogenheter, som enligt civilförsvarslagen till­

kommer civilförsvarsmyndigheterna. I fråga om arkivalier och samlingar

nämner styrelsen att, i vart fal! såvitt angår statsverkets egendom, vissa för-

varingsutrymmen antingen redan ordnats eller förberetts för användning

vid krig eller krigsfara. Styrelsen har därför icke något att invända mot att

denna bestämmelse utgår.

Icke heller marinförvaltningen har något att erinra häremot men fram­

håller angelägenheten av att frågan om utrymmen för dessa behov skynd­

samt blir föremål för särskild lagstiftning, om den icke kan lösas på annat

sätt.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anför att, om utrymmen för ifråga­

varande ändamål ej kan tagas i anspråk med stöd av civilförsvarslagen, det

synes angeläget att denna fråga behandlas redan i detta sammanhang.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet ansluter sig till denna uppfattning

och framhåller därvid, att länsstyrelsen visserligen redan enligt civilförsvars­

lagen kan taga byggnader och anläggningar i anspråk för omhändertagande

av utrymda och flyktingar, men att kompletterande bestämmelser torde

krävas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap däremot avstyrker försla­

get i den mån det innebär en begränsning av förfoganderätten enligt gällan­

de lag. Enligt riksnämndens mening är det — bortsett från att det är mind­

re önskvärt att tillskapa nya förfogandelagar — angeläget att den blivande

fullmaktslagstiftningen kan användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

57

intresse så påfordrar. För övrigt kan även i fråga om förvaring av arkivalier

ett försörj ningspolitiskt intresse vara för handen. Sålunda ligger i stor ut­

sträckning försäkringsbolagens handlingar till grund för reglering av krigs-

skador å fastigheter etc. Det är även av vikt, att försäkringar utbetalas re­

dan under krig, då det gäller att hålla ett krigsviktigt företag i gång. Även

andra exempel torde finnas. Slutligen understryker riksnämnden, att civil­

försvarslagens förfoganderegler icke omfattar alla behov, som kan uppkom­

ma i fråga om bostäder till husvilla.

I anslutning till förslaget att icke medtaga bestämmelsen om rätt att för­

foga över fastighet, byggnad eller annan egendom med nyttjanderätt för

sjukvårdsändamål har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt

civilbefälhavaren i andra civilområdet uttalat sig.

Riksnämnden avstyrker förslaget i den mån det innebär en begränsning

av förfoganderätten enligt nuvarande förfogandelag samt hänvisar därvid

till betänkandet med förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och

andra utomordentliga förhållanden. Riksnämnden framhåller, att nyssnämn­

da förslag saknar särskild bestämmelse om förfoganderätt för sjukvårds­

ändamål. Eftersom icke heller förslaget till den nya förfogandelagstiftningen

medger förfogande med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål, skulle enligt

riksnämndens mening t. ex. planläggningen av lokaler för beredskapssjuk-

husen i stor utsträckning bli värdelös. Riksnämnden har också i utlåtande

över förslaget till lag om hälso- och sjukhusvård avstyrkt bestämmelserna

i förslagets 8 §.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet betonar vikten av att möjlighet

finns att förfoga över fastighet m. m. för sjukvårdsändamål.

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot förslaget, att en all­

män fullmaktslagstiftning bör inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att

genomföra handels- och användningsregleringar.

Däremot har det av utredningen förordade stadgandet om rätt för Kungl.

Maj :t att för kontroll av sådan reglering m. m. meddela auktorisation

ingivit betänkligheter hos åtskilliga remissinstanser.

Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län, att det ur vissa synpunkter

varit önskvärt att utesluta stadgandet ur lagstiftningen. Då detta likväl icke

synes möjligt, är det självfallet av vikt att stadgandet tillämpas med allra

största varsamhet.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämn­

den vid tidigare samråd med utredningen ifrågasatt om icke föreskrift om

auktorisation borde i varje särskilt fall underställas riksdagen för godkän­

nande inom viss tid, förslagsvis 30 dagar. Denna möjlighet har icke behand­

lats i betänkandet, men den torde likväl vara värd att överväga. Enligt riks­

nämndens uppfattning bör i vart fall en klar förutsättning för fullmaktens

begagnande vara, att föreskriften icke blott är oundgängligen erforderlig

utan även att den måste genomföras med sådan snabbhet, att riksdagens

samtycke icke hinner inhämtas i förväg.

Grossistförbundet finner stadgandet vara otillfredsställande ur den all­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

männa rättssäkerhetens synpunkt. Förbundet ifrågasätter, om icke stadgan­

det strider mot § 16 regeringsformen. Det innebär nämligen, att administra­

tiv myndighet på icke närmare angivna lämplighetsgrunder kan beröva en

näringsidkare hans utkomstmöjligheter. Detta ingrepp är enligt förbundets

mening i och för sig så allvarligt, att — oavsett huru regeringsformen tolkas

i detta hänseende — administrativa myndigheter icke av kontrollskäl bör

tillerkännas så vittgående befogenheter som utredningen förordat.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, om

icke en sådan begränsning i näringsfriheten som en auktorisation innebär

hör genomföras genom vanlig lagstiftning, vartill tid i regel torde finnas.

Enligt handelskammarens uppfattning visar erfarenheten från det andra

världskrigets regleringar, att det är svårt att genomföra auktorisationer så

att de blir effektiva. Av allmänheten uppfattas de också i många fall som

onödiga eller rent av som otillåtna ingrepp i individens frihet. Det synes

därför handelskammaren oriktigt att — i allt fall då krig eller krigsfara

icke föreligger — tillåta auktorisationer på grundval av en fullmaktslagstift-

ning.

Enligt Kooperativa förbundets mening innebär det föreslagna stadgandet

om auktorisation ett åsidosättande av näringsfrihetsförordningens bestäm­

melser. Det bör icke ifrågakomma att inom ramen för en lagstiftning, som

enligt förslaget kan avse reglering även i fredstid, lämna Kungl. Maj :t en så

vidsträckt fullmakt.

I anslutning härtill anför förbundet följande.

Förslaget innehåller visserligen den bestämmelsen, att det vid utfärdan­

de av auktorisation skall tillses, »att rörlighet och konkurrens icke begrän­

sas i vidare mån än som med hänsyn till syftet med föreskriften är ound­

gängligen nödvändigt». Vad denna bestämmelse beträffar, synes den icke

innebära något annat än en allmän utfästelse att icke skärpa auktorisations-

åtgärden utöver det behov, som föreligger för varje särskilt syfte, vilket väl

bör anses gälla för alla föreskrifter, som utfärdas med stöd av lagen. I öv­

rigt gäller, att auktorisationsbestämmelsen kan bringas i tillämpning, när

detta är oundgängligen erforderligt för att ernå tillfredsställande kontroll

över regleringar men också för att åstadkomma en av förhållandena påkal­

lad hushållning med förnödenheter i en knapphetssituation, som uppkommit

till följd av utomordentliga händelser utom riket, alltså i fredstid. Det är

fullt tänkbart, att den i det sistnämnda fallet, om lagen satts i kraft, kan fin­

na användning för att i en övergående knapphet på världsmarknaden, vars

närmare beskaffenhet och särskilda krav konstateras genom mer eller mind­

re ingående bedömning av administrativa myndigheter, tillskapa import-

eller andra karteller, vilka när knappheten upphört fortsätta att i en eller

annan form utöva ett bestämmande inflytande över marknaden. Styrelsen är

därför av den meningen, att även om generell fullmakt för auktorisation

som ett medel till kontroll av regleringar, som snabbt måste genomföras,

kan vara motiverad i krigstid, den för knapphetssituationer i fredstid icke

borde förekomma, utan förslag till auktorisation i de fall, där den i en sådan

situation anses oundgängligen erforderlig, framläggas i form av särskild lag

och prövas från fall till fall av riksdagen.

Flertalet handelskammare anser i likhet med Kooperativa förbundet, att

en föreskrift om auktorisation innebär ett så långt gående ingrepp i den en­

59

skildes rätt att driva näring, att den i fredstid icke får tillgripas annat än

efter riksdagens ställningstagande till särskild proposition i ämnet.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har något

att invända mot förslaget, att lagstiftningen skall inrymma befogenhet för

Kungl. Maj :t att genomföra transport regleringar.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för lagstiftningen ut­

taga clearing avgifter har behandlats av några utav remissinstan­

serna.

Kommerskoilegium har i princip icke något att invända mot förslaget.

Kollegium betonar emellertid, att systemet med clearingavgifter kan kom­

ma att minska importörens eller tillverkarens intresse av att nedbringa

kostnaderna för varorna. Systemet bör därför handhas med stor försiktighet.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Små­

lands och Blekinge handelskammare är tveksamma, huruvida uttagande av

clearingavgifter bör inrymmas bland de regleringar som Kungl. Maj :t själv

äger vidtaga, då krig eller krigsfara icke föreligger. Enligt deras mening bör

spörsmålet ytterligare övervägas.

Skånes handelskammare anser, att avgifter av denna typ principiellt icke

hör påläggas utan riksdagens hörande i det särskilda fallet. Därvid bör en­

ligt handelskammarens mening en bestämd maximigräns uppdragas för

varje slag av avgift. Det sätt varpå clearingavgifter under de senaste åren

uttagits har ofta lett till att den enskilde affärsmannen sett grunden undan­

ryckas för träffade af färsdispositioner. Därav har följt ekonomiska förlus­

ter och långtgående menliga verkningar för verksamheten på längre sikt.

Enligt handelskammarens åsikt har den rättsosäkerhet, som härigenom

skapats, varit betydande. I verkligheten har det ofta rört sig om pålagor,

som för den enskilde verkar som en ren beskattning. På grund av det an­

förda anser handelskammaren, att fullmakten i denna del under alla förhål­

landen skall begränsas till förnödenheter av väsentlig betydelse för folkför-

sörj ningen.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, om icke påläggandet av clearingav­

gifter vid import kan komma i strid med den s. k. Havana-stadgan samt

det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet), vilka båda biträtts av

vårt land. Härefter redogör förbundet tämligen utförligt för de olika kon­

fliktlägen, som i detta hänseende kan uppkomma.

Spannmålsbolaget ställer sig i princip avvisande mot förslaget, att full-

maktslagstiftningen skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att uttaga

clearingavgifter.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vänder sig mot utred­

ningens förslag, att clearingavgifter icke får påläggas för att utjämna pri­

serna beträffande förnödenheter, som icke alls eller i endast ringa omfatt­

ning importeras. Clearingförfarandets betydelse för försörjningen är dock

minst lika stor i fråga om sådana varor som övriga. Sålunda var det clea-

ringförfarande för ved, som gällde under senaste krigstiden, betingat av de

långa transportvägarna till en del stora förbrukningsområden och nödvän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

60

digheten av att där kunna tillhandahålla ved utan att behöva taga hänsyn till

varifrån veden kom. Likaså bestämdes clearingpriserna på flytande drivme­

del icke endast för att få viss proportion mellan priserna på olika spritbland­

ningar utan även kostnaderna för gengasdrift beaktades.

Också priskontrollnämnden behandlar frågan om clearing mellan priserna

på enbart inom landet tillverkade förnödenheter. I likhet med utredningen

anser nämnden ett sådant förfarande vara äventyrligt ur den synpunkten,

att det. är äanat att minska benägenheten hos företagen att hålla produk­

tionskostnaderna laga. Det är sannolikt, att intet står att vinna med ett dy­

likt clearingsystem. Vill man uppmuntra till ökad produktion, torde i stället

en gynnsamt avvägd prissättning vara den bästa utvägen. Med hänsyn till

det anförda finner nämnden, att clearingförfarande av detta slag bör använ­

das endast i sällsynta undantagsfall eller under alldeles speciella förhållan­

den.

Förslaget om befogenhet för Kungl. Maj :t att inom lagstiftningens ram

uttaga p r i s u t j ämningsavgifte r har föranlett uttalanden från ett

flertal remissinstanser.

Pris kontrollnämnden säger sig icke ha annat att erinra än att möjlighet

att pålägga prisutjämningsavgift bör föreligga även när så är erforderligt

ur prispolitisk synpunkt. Nämnden erinrar om att gällande förordning om

prisutjämningsavgifter såsom förutsättning för införandet av sådan avgift

uttryckligen anger, att åtgärden skall vara påkallad av prispolitiska skäl.

I denna fråga anför industriförbundet, att det givetvis kan vara ett för­

sörjningsintresse att i lämplig omfattning hålla exporten tillbaka. Lika klart

är emellertid, att i sådant fall benägenheten att exportera väsentligen sam­

manhänger med förhållandet mellan exportpriset och hemmamarknadspri­

set. Om det senare tillätes anpassa sig efter exportpriset, torde knapphet på

varan icke behöva befaras på grund av för stor export. Den av utredningen

förordade bestämmelsen måste därför utgå från den förutsättningen, att

man genom priskontroll eller på annat sätt håller de inhemska priserna på

lägre nivå än priserna på världsmarknaden. Denna bestämmelse tillgodoser

därför enligt förbundets mening icke i första hand ett försörjningsintresse

utan intresset av att möjliggöra en inhemsk prissättning, som är oberoende

av världsmarknaden. Bestämmelsen synes till sitt egentliga syfte nära över­

ensstämma med förordningen om prisutjämningsavgift. Det kan därför en­

ligt förbundets uppfattning ifrågasättas om bestämmelsen fyller något be­

hov vid sidan av nämnda förordning. Frånsett vad nu anförts vill förbundet

i anslutning till herr Herlitz’ särskilda yttrande ifrågasätta, om det är lämp­

ligt att generellt bemyndiga Kungl. Maj :t att utan riksdagens medverkan i

det särskilda fallet uttaga avgifter, vilka för dem som drabbas därav har

samma karaktär som av riksdagen beslutade skatter.

Grossistförbundet, köpmannaförbundet, de flesta handelskamrarna och

spannmåls bolaget biträder herr Herlitz’ mening, att en allmän fullmaktslag-

stiftning icke bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att uttaga prisut-

jämningsavgifter, utan att åtgärder av sådan art ovillkorligen kräver riks­

dagens bemyndigande för varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

61

Enligt grossistförbundets mening måste trängande skäl motivera ett av­

steg från riksdagens beskattningsrätt. Några praktiska skäl synes icke kun­

na åberopas för införandet av en bestämmelse om prisutjämningsavgifter.

Syftet kan nämligen tillgodoses genom förhållandevis enkla administrativa

åtgärder utan intrång på riksdagens beskattningsrätt. Enklast är att tillgri­

pa ett exportlicensförfarande, som på bättre sätt än en generellt verkande

prisutjämningsavgift kan trygga de försörjningssyften, som avses bli skyd­

dade. Enligt förbundets åsikt skulle den administrativa kontrollapparaten

då icke bli mer omfattande än den som följer av utredningens förslag.

Köpmannaförbundet och Stockholms handelskammare finner införandet

av prisutjämningsavgifter ofta vara ägnat att medföra sådana allmänna

handelspolitiska konsekvenser, att redan på grund härav riksdagens med­

verkan synes påkallad. Östergötlands och Södermanlands handelskammare

tillägger att, såvitt de senaste årens erfarenheter utvisar, uttagandet av pris-

utjämningsavgifter har orsakat bestående skadeverkningar för vårt lands

handelsförbindelser med utländska avnämare.

Kommerskollegium finner vad i denna fråga anförts från handelskamrar-

nas sida vägande. Enligt kollegiets mening måste å andra sidan beaktas, att

prisutjämningsavgifter utgör ett mera smidigt instrument för exportbe­

gränsning än exportförbud med kvoteringsförfarande, och att det under

utomordentliga förhållanden kan vara av stor betydelse att snabbt kunna

tillgripa en sådan åtgärd som uttagande av prisutjämningsavgifter. På grund

härav har kollegiet stannat för att godtaga utredningens förslag.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har nå­

got att erinra mot utredningens förslag att bes lagsinstitutet hä­

danefter skall användas huvudsakligen såsom förberedande åtgärd till be­

slut om avstående av förnödenheter.

Skånes handelskammare betecknar förslaget såsom ett avgjort framsteg

i jämförelse med nuvarande ordning.

Den av utredningen förordade lagtekniska utformningen att

uppdela Kungl. Maj :ts befogenheter på en förfogandelag och en ransone­

ringslag har vunnit samtliga remissinstansers gillande. Från flera håll har

därvid anförts, att uppdelningen är klarläggande och ändamålsenlig.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har beto­

nat angelägenheten av att sammanföra de olika bestämmelser som gäller på

förfoganderättens område i en författning och att frågan om ett sådant sam­

manförande bör bli föremål för särskild utredning.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anser, att det ej borde stöta på

några större praktiska svårigheter att samla alla hithörande bestämmelser

i en författning. Vid krigsfall torde i många fall den praktiska tillämpning­

en av de olika bestämmelserna komma att utövas av förhållandevis, åt­

minstone på detta område, orutinerade befattningshavare, vilka saknar mera

ingående kännedom om samtliga nu gällande författningar i detta ämne.

Utan tvekan skulle det vara dessa befattningshavare till stor hjälp, om

samtliga bestämmelser funnes i en författning.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det i vart fall böra tillses, alt ana­

loga situationer i de olika författningarna i görligaste mån regleras genom

enhetliga bestämmelser.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämn-

den tidigare understrukit önskvärdheten av att sammanföra bestämmelserna

om förfoganderätt i färre författningar. Dessutom framhålls att utredning­

en icke angivit någon klar gräns mellan allmänna förfogandelagens tillämp­

ningsområde, å ena, samt området för övriga rekvisitions- och förfogande­

bestämmelser, å andra sidan. Riksnämnden förutsätter, att rekvisitionslagen

och beredskapsförfogandelagen får tillämpas endast av myndigheter till­

hörande krigsmakten för att tillgodose dess direkta behov. På motsvarande

vis förutsätts, att förfoganderätt enligt civilförsvarslagen får utnyttjas alle­

nast för att tillgodose vederbörande civilförsvarsmyndighets direkta behov.

Det skall icke förnekas att det är besvärligt att draga en klar gräns och att

fall kan uppkomma, där det t. ex. blir svårt för en länsstyrelse att avgöra,

om civilförsvarslagen eller allmänna förfogandelagen bör tillämpas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar särskilt de svårigheter

länsstyrelserna har i de av riksnämnden angivna hänseendena.

Också länsstyrelsen i Malmöhus län understryker, att den nuvarande upp­

delningen av bestämmelserna om förfoganderätt på ett flertal författningar

medför olägenheter i form av svåröverskådlighet samt tveksamhet beträf­

fande vilket lagrum som bör tillämpas i det särskilda fallet. Enligt läns­

styrelsens mening hade det därför varit önskvärt att utredningen mera in­

gående behandlat frågan om möjligheterna att minska eller måhända helt

undanröja dessa olägenheter genom att sammanföra hithörande bestämmel­

ser i ett författningskomplex. På grund härav föreslår länsstyrelsen att den­

na fråga utreds, om möjligt innan den av utredningen nu förordade lagstift­

ningen genomförs. — Länsstyrelsen behandlar också en fråga, som icke

berörts i betänkandet. Det framhålls, att förfogandelagen avses bli tillämp­

lig endast å enskild egendom. Enligt länsstyrelsens mening kan därför tve­

kan uppstå om huru skall förfaras med statlig eller kommunal egendom,

som mot lega uthyrts till enskild. Som exempel anför länsstyrelsen det fal­

let, att i ett krigsläge brist uppstår på telefonapparater och att det då kan

bli nödvändigt att flytta hos enskilda uppsatta telefoner till platser, där de

ur försvarssynpunkt fyller en bättre uppgift. Enligt länsstyrelsens mening

bör denna fråga klarläggas, även om det anses böra ske utom ramen för

den föreslagna förfogandelagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom av närmast föregående avsnitt framgår förordas att den blivande

fullmaktslagstiftningen skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att ge­

nomföra åtgärder, som är nödvändiga för att tillgodose befolkningens och

försvarets behov av förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig

hushållning med dylika. En i så allmänna ordalag hållen beskrivning kan

emellertid icke anses tillfyllest utan i lagstiftningen bör även anges de när­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

63

mare befogenheter som skall tillkomma Kungl. Maj :t. Redan i detta sam­

manhang bör förutskickas att enligt utredningens förslag fullmaktslagstift-

ningen avses bli tillämplig icke endast då riket befinner sig i krig eller krigs­

fara utan även under A;issa andra utomordentliga förhållanden, samt att den

följande framställningen i delta avsnitt hänför sig främst till förstnämnda

fall. I nästföljande avsnitt kommer den frågan att beröras, huruvida de be­

fogenheter som kan anses erforderliga under krig och krigsfara också bör

finnas under andra utomordentliga förhållanden.

Tvekan torde icke råda därom att lagstiftningen måste innehålla bestäm­

melser om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om förfogande över för­

nödenheter samt över produktions- och transportmedel för framställning

och fördelning av förnödenheter. Icke heller synes vara något att erinra mot

utredningens ståndpunkt, att de befogenheter som i nyss angivna avseenden

tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag i stort sett är nöd­

vändiga och tillfyllest.

Utredningens förslag innebär emellertid — utöver en del förtydliganden

vilka bör godtagas — såväl vissa utvidgningar av de nuvarande befogenhe­

terna som några inskränkningar i dem. Den ena utvidgningen avser flytt­

bara gräv- och lastmaskiner och andra större arbetsmaskiner, vilka före­

slås bli förda under den lösa egendom, som får tagas i anspråk med nytt­

janderätt. Förslaget torde böra bifallas med det av en länsstyrelse förordade

tillägget, att samma sak bör gälla lyftkranar och flytdockor. Jämväl den

andra utvidgningen, som innebär att innehavare av lageranläggning skall

kunna åläggas att för kronans räkning ombesörja lagring av förnödenhet,

synes ändamålsenlig.

Vad härefter angår de av utredningen föreslagna inskränkningarna, så

avser den ena slopande av bestämmelsen om att kronan äger förfoga över

byggnad in. in., som är erforderlig för att bereda bostad åt husvilla eller för

att förvara arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål.

Enligt utredningens mening bör dessa syften tillgodoses inom ramen för

civilförsvarslagen eller, i den mån så är erforderligt, i särskild ordning.

Detta förslag har lämnats utan erinran bl. a. av civilförsvarsstyrelsen, med

vilken utredningen samrått på denna punkt. Endast riksnämnden för ekono­

misk försvarsberedskap har avstyrkt förslaget. Avstyrkandet måste emel­

lertid ses främst mot bakgrunden av riksnämndens i annat sammanhang

omnämnda uppfattning, att en allmän förfogandelagstiftning bör få använ­

das så snart detta är påkallat ur allmän synpunkt. Väl är det riktigt, såsom

riksnämnden framhållit, att upplåtande av byggnad för något av de ända­

mål varom nu är fråga kan tjäna ett försörjningspolitiskt intresse, men en­

ligt min åsikt är detta intresse vanligen icke så påtagligt eller omedelbart,

att det bör tillgodoses genom en allmän fullmaktslagstiftning. I likhet med

utredningen finner jag det ligga närmast till hands, att civilförsvarslagen

eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag används

för dessa syften.

Den andra inskränkningen gäller borttagande av bestämmelsen om rätt

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

för kronan att med nyttjanderätt taga fastighet, byggnad, järnväg eller an­

nat transportmedel i anspråk för sjukvårdsändamål. Utredningen har där­

vid utgått från att behovet av förfoganderätt för detta ändamål kommer att

tillgodoses genom särskild lagstiftning. Även i detta sammanhang har riks-

nämnden för ekonomisk försvarsberedskap motsatt sig, att de befogenheter

som tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag begränsas.

Genom proposition nr 222/1953 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

att antaga lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (krigssjukvårdslag). Propositionen bygger i stort sett på det

lagförslag, som framlagts i SOU 1952: 22. Den skillnaden föreligger emeller­

tid, att Kungl. Maj :ts förslag saknar bestämmelser om förfoganderätt. Här­

om anför föredragande departementschefen att —- eftersom proposition an­

gående ny allmän förfogandelag ännu icke utarbetats samt stadgandena i

gällande förfogandelag torde böra tills vidare godtagas för den allmänt ci­

vila hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil bered-

skapsanläggning — särskilda bestämmelser i ämnet icke bör meddelas i den

nya krigssjukvårdslagen. Propositionen angående denna lag har behandlats

av 1953 års riksdag under höstsessionen.

Uppenbarligen måste Kungl. Maj :t ha befogenhet att under utomordent­

liga förhållanden förordna om förfogande över enskild egendom för sjuk­

vårdsändamål. För närvarande är detta krav tillgodosett genom bestämmel­

ser i rekvisitionslagen, civilförsvarslagen och allmänna förfogandelagen. I

de båda förstnämnda lagarna har krigsmaktens respektive civilförsvarets

intressen i detta hänseende tillvaratagits, medan de i förfogandelagen med­

delade bestämmelserna avser det allmänna civila medicinalväsendets behov.

Enligt min mening är det lämpligare om detta behov tillgodoses i den bli­

vande krigssjukvårdslagen, vilken reglerar den hälso- och sjukvårdande

verksamhet som under närmare angivna utomordentliga förhållanden avses

skola bedrivas av annan än krigsmakten och civilförsvaret. En sådan ord­

ning är desto mera påkallad som krigssjukvårdslagen avses skola träda i

tillämpning under delvis andra betingelser än dem som — enligt vad av

den följande framställningen framgår — föreslås beträffande den blivande

allmänna förfogandelagen. Vidare må framhållas att här knappast är fråga

om ett försörjningspolitiskt intresse i egentlig mening och att därför är i och

för säg önskvärt, att hithörande bestämmelser lämnas utanför förfogande­

lagen.

På grund av det anförda får jag förorda, att de i gällande förfogandelag

upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål utgår och

att erforderliga bestämmelser i stället lämnas i den blivande krigssjukvårds­

lagen.

Såsom av den tidigare framställningen framgår har ingen av remissinstan­

serna haft något att erinra mot att den blivande fullmaktslagstiftningen in­

rymmer befogenhet för Kungl. Maj :t att genomföra handels- och a n-

vändningsregle ringar. Ej heller har anmärkts på de riktlinjer,

som utredningen uppdragit för den närmare utformningen av sådana regle-

Kurigl. Maj:ts proposition nr 20.

65

ringar. Också enligt min mening är vad utredningen härutinnan förordat

ändamålsenligt och bör godtagas.

Däremot har åtskilliga remissinstanser — huvudsakligen företrädare för

det enskilda näringslivet — avstyrkt förslaget att lagstiftningen skall medge

Kung!. Maj :t rätt att, för kontroll av handels- och användningsregleringar

eller för att åstadkomma en nödvändig hushållning av förnödenhet, genom

auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar, tillverkar,

bereder, använder eller yrkesmässigt idkar handel med förnödenhet. Därvid

görs gällande att en fullmakt av angivet slag är alltför vidsträckt. Det fram­

hålls att ett beslut om auktorisation utgör ett allvarligt ingrepp i enskild

rätt och att det är betänkligt ur rättssäkerhetens synpunkt. Den meningen

har också uttalats att ett beslut om auktorisation skulle strida mot närings-

frihetsförordningens bestämmelser, enär det innebär att administrativa myn­

digheter fråntager vissa medborgare rätten att idka näring. Från ett håll

ifrågasätts till och med om icke det föreslagna stadgandet står i strid med

§ 16 regeringsformen. Enligt dessa remissinstansers mening bör föreskrift

om auktorisation — åtminstone i fredstid — icke lämnas utan riksdagens

medverkan i varje särskilt fall. Flertalet anser, att denna medverkan bör

ske i form av vanlig lagstiftning. Riksnämnden för ekonomisk försvarsbe­

redskap förordar, att riksdagens godkännande skall inhämtas viss kortare

tid efter det föreskriften meddelats.

Otvivelaktigt kan skäl åberopas mot utredningens förslag. Det må även

erinras att statsmakterna tidigare i olika sammanhang betonat vikten av

att konkurrensen inom näringslivet är fri. Ur denna synpunkt är det önsk­

värt att undvika en ordning, som innebär att endast särskilt utvalda före­

tagare får utöva visst näringsfång och som alltså har utpräglat konkur-

rensbegränsande verkningar. Synpunkten kan dock icke under alla för­

hållanden tillmätas avgörande betydelse. Ibland kan nämligen en dylik ord­

ning vara starkt påkallad av försörjningspolitiska skäl. Detta gäller fram­

för allt, då det råder hrist på någon viktig vara — ett förhållande som i och

för sig verkar konkurrensbegränsande. Såsom utredningen framhållit har

erfarenheten från tiden för andra världskriget klart utvisat, att syftet med

en handels- eller användningsreglering kan förfelas, därest icke de som skall

tillverka, använda eller idka handel med den reglerade förnödenheten eller

sålunda de som ytterst har ansvaret för regleringens genomförande uppfyl­

ler vissa fordringar i fråga om redbarhet, yrkesskicklighet, kunnighet i bok­

föring o. dyl. Ofta behövs en noggrann kontroll över att meddelade regle-

ringsföreskrifter efterlevs lör att exempelvis allmänhetens möjligheter att

anskaffa en ransonerad vara i avsedd omfattning icke skall äventyras. I

dessa och liknande fall är onekligen en auktorisation både det enklaste och

mest verksamma hjälpmedlet.

Enligt min mening saknas fog för uppfattningen, att ett beslut om auk­

torisation skulle strida mot grundlagen eller näringsfrihetsförordningen.

Hinder synes icke möta att meddela sådant beslut med stöd av lagstiftning

som tillkommit under riksdagens medverkan. Huruvida denna medverkan

5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

6G

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

bör ske i form av lagstiftning i det särskilda fallet eller om det räcker med

att fullmakt lämnas inom ramen för den lagstiftning varom nu är fråga, kan

däremot vara tveksamt. Det kan ej bestridas, att en föreskrift om auktori­

sation innebär ett så betydande ingrepp i enskildas rätt, att sedvanlig lag­

stiftning är i och för sig önskvärd. Även i detta sammanhang måste emel­

lertid kravet på effektivitet och snabbhet tillgodoses. Uppkommer plötsligt

ett läge som gör en auktorisation nödvändig, torde det ej vara tillrådligt att

avvakta den tidskrävande och offentliga lagråds- och riksdagsbehandlingen.

Kungl. Maj:t måste då ha rätt att själv ofördröjligen fatta beslut. Härtill

kommer att en anordning som förutsätter lagstiftning i varje särskilt fall

kan antagas medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning icke minst för

riksdagen. Av skäl som kommer att redovisas under avsnitt VI kan jag

icke ansluta mig till riksnämndens ståndpunkt, att Kungl. Maj :t skulle

vara skyldig att inom viss kortare tid inhämta riksdagens godkännande av

beslutet.

På grund av det anförda biträder jag förslaget, att fullmaktslagstiftningen

skall berättiga Kungl. Maj :t att under de av utredningen förordade förut­

sättningarna meddela föreskrift om auktorisation. Det föreslagna stadgandet

om att myndigheterna vid tillämpningen av dylik föreskrift skall tillse att

rörlighet och konkurrens icke begränsas mer än som är oundgängligen nöd­

vändigt synes böra utgå ur lagtexten. Såsom Kooperativa förbundet fram­

hållit är vad här uttalats självklart och är uppenbarligen tillämpligt beträf­

fande alla föreskrifter som utfärdats med stöd av lagstiftningen.

Vad utredningen anfört i anslutning till sitt förslag att den blivande lag­

stiftningen skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att vidtaga tran s-

portregle ringar har icke rönt gensaga från något håll och icke hel­

ler enligt min mening finns något att erinra däremot.

Utredningens uppfattning, att fullmaktslagstiftningen skall berättiga

Kungl. Maj :t att förordna om clearingförf arande i form av clea-

r ingav g ifter och clearingbidrag för att utjämna kostnaderna

vid import ävensom att uttaga prisutj ämningsavgif ter för att

utjämna priserna vid export anser jag mig kunna biträda i allt väsentligt.

Det torde nämligen ej kunna förnekas att det — såsom var fallet under

andra världskriget — kan bli nödvändigt att i ett skärpt krisläge pålägga

clearing- och prisutjämningsavgifter. Likaså är det uppenbart, att ett be­

slut härom mången gång måste kunna meddelas utan förvarning för att

få avsedd verkan. Blir den tilltänkta åtgärden känd i förväg, kan näm­

ligen befaras att näringsidkare, som anser åtgärden vara till sin nackdel,

äventyrar syftet med denna genom att öka importen eller exporten och där­

med vållar skada för landet i dess helhet. På grund härav är det önskvärt,

att riksdagen lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att, när läget så kräver, för­

ordna om uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter. Icke heller kan

jag finna, att en sådan ordning är betänklig ur principiell synpunkt. Från

åtskilliga håll har visserligen gjorts gällande att dessa avgifter rätteligen

är att betrakta som ett slags skatter eller tullar och att riksdagens samtycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

67

därför är erforderligt i varje särskilt fall, men denna åsikt torde icke vara

riktig. Skatter och tullar har nämligen andra syften än clearing- och pris­

utjämningsavgifter. Den mest påtagliga skillnaden är, att dessa avgifter

saknar allt samband med fiskaliska intressen. Vidare må erinras att riks­

dagen i annat sammanhang, nämligen genom förordningen den 25 maj 1945

angående prisutjämningsavgift, redan lämnat Kungl. Maj :t generellt be­

myndigande att uttaga sådan avgift. Slutligen bör i anslutning till Koopera­

tiva förbundets yttrande framhållas att hänsynen till internationella avtal

icke i och för sig torde utgöra hinder för riksdagen att lämna Kungl. Maj :t

fullmakt att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter. Uppkommer fråga

att begagna det lämnade bemyndigandet, måste självfallet noga övervägas

huruvida den tillämnade åtgärden strider mot något av Sverige ingånget av­

tal. Här som eljest bör vårt land söka uppfylla sina internationella för­

pliktelser och det måste sålunda vara en förutsättning för fullmaktens be­

gagnande, att åtgärden icke strider mot dem. Det kan emellertid förutses,

att vissa av nu ifrågavarande internationella överenskommelser icke kom­

mer att tillämpas vid krig eller krigsfara.

I likhet med utredningen finner jag det emellertid vanskligt att avgöra,

huruvida bestämmelserna om fullmakt för Kungl. Maj :t att pålägga clearing-

eller prisutjämningsavgifter bör lämnas i den lagstiftning varom här är

fråga. I annat sammanhang har betonats att lagstiftningen icke är avsedd

att användas för andra än försörjningspolitiska syften. Behov av clearing-

och prisutjämningsavgifter torde emellertid föreligga framför allt ur pris­

politiska synpunkter. Härtill kommer att, även om dylik avgift uttages av

andra skäl, den så gott som alltid får prisreglerande verkningar. Det ligger

därför onekligen nära till hands att förorda, åt! fullmakten meddelas i pris­

regleringslagen eller annan särskild lagstiftning med syfte att tillgodose

prispolitiska intressen. I anslutning härtill må erinras om nyssnämnda för­

ordning om prisutjämningsavgifter, vilken har detta syfte. Av utredningens

ingående redogörelse torde å andra sidan framgå att under utomordentliga

förhållanden åtgärden att pålägga clearing- eller prisutjämningsavgifter i

många fall kan vara den som är bäst ägnad att avhjälpa uppkommen eller

hotande brist på en viktig förnödenhet och att åtgärden således är nödvän­

dig för att tillgodose rent försörj ningspolitiska intressen. Denna omständig­

het väger enligt min åsikt tyngre än de skäl, som talar mot utredningens för­

slag.

Med hänsyn till det anförda förordas även från min sida att den allmänna

fullmaktslagstiftningen skall upptaga bestämmelser, som berättigar Kungl.

Maj:t att, när så är påkallat av försörj ningspolitiska skäl, genomföra clea-

ringförfarande i form av clearingavgifter och clearingbidrag ävensom före­

skriva om uttagande av prisutjämningsavgifter.

Det må emellertid betonas, att ett beslut om clearingförfarande kan få

ogynnsamma verkningar i olika avseenden. Sålunda är, såsom kommers­

kollegium framhållit, clearingavgifter ägnade att minska importörens eller

tillverkarens intresse av att nedbringa kostnaderna för varorna. De fördelar

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

han i vanliga fall har av att hålla lägre kostnader än sina konkurrenter för­

svinner nämligen, om han får betala detta i form av avgifter som tillgodo-

förs dem. I fråga om förnödenheter som icke importeras utan tillverkas ute­

slutande inom landet har utredningen — med instämmande av priskontroll-

nämnden —• funnit denna olägenhet så betydande, att utredningen avvisat

tanken på att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall få användas för

att utjämna priserna på sådana förnödenheter. Enligt utredningens mening

bör, därest det är behövligt att tillgripa ett clearingförfarande för enbart

inom landet tillverkade förnödenheter, i stället riksdagens samtycke i varje

särskilt fall inhämtas. Visserligen bär riksnämnden för ekonomisk försvars­

beredskap motsatt sig denna begränsning av Kungl. Maj :ts befogenheter en­

ligt fullmaktslagstiftningen, men det av utredningen anförda skälet härför

synes mig så bärande, att dess linje bör följas.

Icke heller kan bortses från att clearing- och prisutjämningsavgifter —

även om de icke strider mot ingångna internationella avtal — stundom

betraktas med oblida ögon från utländskt håll. Vidare är det obestridligt

att dylika avgifter kan medföra ogynnsamma verkningar för enskilda nä­

ringsidkare. Försiktigheten bjuder därför, att förevarande fullmakt utnytt­

jas återhållsamt. Under andra världskriget och under tiden därefter har clea­

ring- och prisutjämningsförfaranden vanligen kunnat genomföras genom

frivilliga överenskommelser. Jag förutsätter att ett sådant tillvägagångssätt

även i framtiden skall kunna tillämpas och att tvång endast undantagsvis

skall behöva tillgripas. Här som eljest måste den grundsatsen gälla att en

åtgärd, som under normala förhållanden är otänkbar med hänsyn till de

ogynnsamma verkningarna, i ett skärpt krisläge ofta kan så påtagligt gagna

landet eller befolkningen att betänkligheterna får vika.

I anledning av industriförbundets uttalande bör framhållas att ett av för­

sörj ningspolitiska skäl fattat beslut att belägga exporten av viss vara med

prisutjämningsavgift icke med nödvändighet förutsätter, att det inhemska

priset på varan genom priskontroll hålls på lägre nivå än priset på världs­

marknaden. Detta sammanhänger med att dylikt beslut i och för sig har

denna verkan. I princip kan nämligen exportören sälja varan inom landet

till ett pris, som med avgiftens belopp understiger exportpriset, utan att göra

ekonomisk förlust. År tillgången på varan god, blir därför följden vanligen

den att exportören i stället för att sälja huvudparten av tillgängliga varu­

partier till utlandet utbjuder en större del på hemmamarknaden till lägre

priser och därigenom medverkar till att avhjälpa ett bristläge.

Till sist må i anslutning till grossistförbundets yttrande understrykas att

systemet med prisutjämningsavgifter utgör en av de utvägar som står till

buds för att åstadkomma en reglering av exporten och att i varje särskilt

fall den anordning bör väljas som kan anses bäst tillgodose det med åtgär­

den avsedda syftet.

I likhet med utredningen finner jag, att beslagsinstitutet hädan­

efter i regel ej bör användas annat än som förberedande åtgärd till beslut

om avstående av förnödenhet. Såsom i specialmotiveringen kommer att när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

69

mare utvecklas anser jag mig böra biträda utredningens förslag att utbyta

uttrycket »beslag» mot förfogandeförbud.

Likaså tillstyrks den lagtekniska utformning som utredning­

en förordat eller att Kungl. Maj :ts befogenheter enligt den blivande lagstift­

ningen uppdelas på en allmän förfogandelag och en allmän ransoneringslag.

Vidare anser jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser

det vara synnerligen önskvärt att den nuvarande splittringen på förfogande­

rättens område undanröjs. Ett sammanförande av hithörande bestämmel­

ser kräver emellertid ingående utredningar och överväganden. På grund

härav och då det ur flera synpunkter är angeläget, att revisionen av den

allmänna förfogandelagstiftningen icke ytterligare fördröjs, bör samman­

slagningen få anstå.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda spörs­

målet angående kronans rätt att förfoga över statlig eller kommunal egen­

dom, som mot lega uthyrts till enskild person, må betonas att syftet med

den allmänna förfogandelagstiftningen är att under närmare angivna för­

utsättningar möjliggöra för kronan att förfoga över förnödenhet som eljest

icke är åtkomlig. Självfallet är lagen i första hand tillämplig på egendom

som tillhör annan än kronan och alltså även på kommun tillhörig egendom.

Härutöver torde emellertid lagen kunna tillämpas på förnödenhet, som vis­

serligen ägs av kronan men upplåtits åt annan utan att kronan därvid för­

behållit sig rätten att återtaga förnödenheten i ett så utomordentligt läge

som då förfogandelagen är i kraft.

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen.

Såsom förut anförts är de faktiska betingelserna för tillämpning av gäl­

lande förfogandelag antingen krig eller krigsfara eller ock andra utomor­

dentliga, av krig föranledda förhållanden. Utredningen redogör ingående för

tolkningen av dessa begrepp (betänkandet s. 78—82).

I fråga om den blivande lagstiftningen framhåller utredningen, att beho­

vet av handlingsfrihet för Kungl. Maj :t när det gäller att vidtaga de med

lagstiftningen avsedda åtgärderna växlar med krislägets art och styrka.

Enligt utredningens mening bör Kungl. Maj :t icke erhålla större befogen­

heter än vad varje läge kräver. Förutsättningar för lagstiftningens tillämp­

ning bör alltså, i den mån så är möjligt, såsom enligt nuvarande ordning

anpassas till de olika lägen, som kan tänkas uppkomma.

Utredningen anser det uppenbart, att en vidsträckt handlingsfrihet för

Kungl. Maj :t är oundgängligen nödvändig under tid, då vårt land befinner

sig i krig eller i krigsfara. I sådant läge är det ofrånkomligt, att

stora delar av produktion och konsumtion läggs under allmän kontroll och

att kronan erhåller en omfattande förfoganderätt. På grund härav förordar

utredningen att, om landet kommer i krig eller krigsfara, Kungl. Maj:t till-

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

erkänns alla de befogenheter, som enligt vad förut sagts bör ingå i den full-

maktslagstiftning, varom här är fråga (1 § första stycket).

Vid behandling av spörsmålet huruvida andra utomordentliga

förhållanden än krig och krigsfara bör utgöra betingelse för

att tillämpa fullmaktslagstiftningen framhåller utredningen, att brist på för­

nödenheter kan uppstå även under tid, då riket icke befinner sig i krig eller

krigsfara, samt att omständigheterna kan vara sådana att bristen icke går

att avhjälpa genom import. Också i dylikt fall framträder behovet av att

tillerkänna Kungl. Maj :t extraordinära befogenheter av den art som här av­

ses. Det är dock naturligt att begränsa befogenheterna till sådana lägen, där

knapphet eller betydande fara för knapphet på försörj-

ningsviktiga förnödenheter uppstått. Utredningen anser det emellertid icke

utan vidare klart att alla händelser, som har sådana följder, kan godtagas

som förutsättningar för tillämpning av en allmän krislagstiftning av full-

maktsnatur.

För egen del finner utredningen, att tvekan icke torde råda därom att lag­

stiftningen måste inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att göra nödvän­

diga ingripanden för det fall att ett krig — utan att beröra eller ha berört

vårt land — orsakat knapphet på viktiga förnödenheter inom landet.

Utredningen framhåller vidare, att även andra händelser än krig kan med­

föra sådan knapphet och vara av den natur, att de bör utgöra anledning att

tillämpa lagstiftningen. Skillnad bör dock göras mellan tilldragelser, som

hänför sig uteslutande till vårt land, samt händelser utom riket. I det förra

fallet — framhåller utredningen — rör det sig ofta om situationer, som är

självförvållade i den meningen, att de utgör följden av exempelvis den förda

ekonomiska politiken, omfattande arbetskonflikter eller dylikt. Enligt ut­

redningens åsikt torde det icke böra ifrågakomma att undanröja de ogynn­

samma verkningarna härav genom ingripanden i enskildas äganderätt eller

näringsfrihet. Förhållandena är visserligen icke desamma då det gäller så­

dana inom riket inträffade händelser som missväxt, men dylika händelser

av den omfattning att avsevärda försörjningssvårigheter uppstår är så säll­

synta, att de med hänsyn till önskvärdheten av att få klara gränslinjer kan

lämnas ur räkningen i detta sammanhang. Utredningen anser därför att en

allmän förfogande- och ransoneringslagstiftning icke bör kunna tillämpas i

ett knapphetsläge, som uppkommit till följd av inrikespolitiska åtgärder el­

ler andra inom landet inträffade händelser, utan att svårigheterna i sådant

fall får lösas genom särskild lagstiftning.

När utredningen härefter behandlar frågan, i vilken utsträckning den all­

männa fullmaktslagstiftningen bör vara tillämplig i ett knapphetsläge, som

orsakats av tilldragelser utom riket, framhålls att världspolitiska spän-

ningslillstånd ofta leder till rustningskonjunkturer, som i sin tur förorsa­

kar brist på råvaror. Sådan brist eller fara för sådan brist kan ge upphov

till internationella överenskommelser om fördelning eller användning av

olika råvaror, t. ex. kol, järn eller stål. Är vårt land hänvisat till att helt

eller delvis täcka sitt behov av dylik vara genom import, kan det bli nöd­

71

vändigt att vidtaga inhemska regleringsåtgärder. Ett deltagande i interna­

tionella råvaruallokeringar kan även tvinga Sverige att införa regleringar

beträffande varor som ej importeras samt t. o. m. i fråga om varor som

exporteras. För att få t. ex. kol kan vårt land nödgas biträda en råvara­

allokering angående järnmalm. Importsvårigheter kan vidare uppstå exem­

pelvis till följd av inre oroligheter i ett land, från vilket Sverige brukar

importera en ur försörj ningssynpunkt särskilt viktig vara. Sådana fÖl hål­

landen är ofta svåra att förutse. Är möjligheten att anskaffa varan från

annat håll begränsad, kan samma bristläge uppkomma som vid en avspärr­

ning under krig. Knapphet på varor kan också uppstå på grund av bristande

jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. Beror denna på någon utom

riket inträffad utomordentlig händelse, bör enligt utredningens mening be­

fogenheterna i den allmänna krislagstiftningen få användas för att råda

bot på varuknappheten. Har den bristande jämvikten däremot sin grund i

vårt lands ekonomiska politik, anser utredningen — såsom av det förut an­

förda framgår — att denna lagstiftning icke får tillämpas.

Vad sålunda anförts talar enligt utredningens uppfattning för att världs­

politiska spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar och inre oro­

ligheter i främmande länder samt därmed jämförliga utom riket inträffade

händelser, därest de förorsakar knapphet eller betydande fara för knapphet

inom Sverige på viktiga förnödenheter, godtages såsom förutsättningar för

tillämpning av en allmän krislagstiftning.

Utredningen behandlar också frågan, huruvida en lagstiftning, som icke

innehåller förfoganderätt, är tillräcklig för det fall att riket icke befinner

sig i krig eller krigsfara. Det framhålls därvid till en början att behovet

av förfoganderätt i sådant fall icke framträder med samma styrka som då

riket befinner sig i krig eller krigsfara och att det i vissa lägen kan framstå

som obehövligt att tvångsvis förfoga över nyttigheter. Å andra sidan kan ur

försörj ningssynpunkt skillnaden i de olika fallen vara obetydlig. Under ett

krig mellan andra stater kan sålunda vid en viss tidpunkt krigsfara för vårt

land föreligga, varefter denna upphör utan att därför knappheten på livs­

viktiga förnödenheter blir mindre. Med hänsyn härtill, och da det är önsk­

värt att fullmakterna i lagtexten görs så vidsträckta att de medger av läget

påkallade ingripanden, bör enligt utredningens uppfattning möjlighet till

förfogande över nyttigheter finnas även då riket icke befinner sig i krig eller

krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i visst knapphetsläge är erforderlig

eller ej, får bedömas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Denna prövning bör, såsom närmare utvecklas i följande avsnitt, ankomma

på riksdagen, 5 samband med att den skall bestämma om och i vilken mån

fullmakt skall lämnas Kungl. Maj :t att tillämpa lagstiftningen. Utredningen

förutsätter — som också framgår av följande avsnitt — att riksdagens pröv­

ning blir noggrann och ingående samt att tillämpningsförordnandet, vilket

må meddelas för högst ett år varje gång, inom ramen för lagstiftningen icke

görs vidare än som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Under hänvisning till vad sålunda sagts föreslår utredningen, att Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

72

Maj :t får befogenheter enligt en allmän fullmaktslagstiftning av det slag,

varom här är fråga, att företaga behövliga åtgärder, då riket "befinner sig" i

krig eller krigsfara eller då till följd av krig eller annan utom riket inträf­

fad utomordentlig händelse knapphet eller betydande fara för knapphet på

viktig förnödenhet uppkommit inom riket (1 § andra stycket).

Herr Herlitz anför, att man med hänsyn till jämvikten i vårt statsskick

måste hysa starka betänkligheter mot en förfogande- och ransoneringslag-

stiftning, som gäller även då riket icke är i krig eller krigsfara. Likväl måste

man höja sig lör behovet av en på förhand noga övervägd och antagen ram­

lagstiftning, som ger de planläggande myndigheterna fasta hållpunkter för

deras arbete och gör illa genomtänkta improvisationer överflödiga. Enligt

herr Herlitz’ mening är det emellertid synnerligen vanskligt att på ett till­

fredsställande sätt ange förutsättningarna för förordnanden i sådana fall, då

riket icke är i krig eller krigsfara. En stor svårighet ligger däri, att lagstif­

taren måste taga sikte på rätt olikartade situationer; å ena sidan den som

föreligger, då efterverkningarna av ett läge där lagarna tillämpats under

krig eller krigsfara gör sig gällande, samt å andra sidan en utomordentlig

situation som uppkommer av helt annan anledning. En annan svårighet är

att i fråga om andra händelser än krig närmare beskriva dessa. När en hän­

delse skall betecknas som »utomordentlig», är en vansklig bedömningsfråga.

Detsamma gäller det tänjbara begreppet »betydande fara för knapphet».

Det måste beklagas att utredningen nödgats uppge det principiellt betydelse­

tulla kravet, att »utomordentliga förhållanden» skall ha uppkommit för att

lagarna skall få tillämpas. Huruvida ett visst läge uppkommit »till följd»

av händelser utom riket, blir med nödvändighet en omdömesfråga. I ett in­

vecklat sammanhang låter det sig sällan göra att utpeka en enda orsak som

avgörande.

Remissinstanserna.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har i

piincip motsatt sig förslaget, att Kungl. Maj :t bör tillerkännas de befogen­

heter utredningen förordat, då riket kommer i krig eller krigsfara.

Kooperativa förbundet anser det vara i allo att tillråda, att en ramlagstift­

ning för sådana befogenheter finns färdigställd och utfärdad för krigsfall,

som i betraktande av det moderna krigets natur kräver synnerligen snabba

ingiipanden till skydd för folkförsörjningen och konsumenternas berättigade

intressen av att priserna ej uppskruvas och viktiga förnödenheter ej undan­

hålls marknaden etc.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför, att delade me­

ningar ej torde råda om att näringslivet i händelse av krig eller krigsfara

måste underkasta sig långt gående ingrepp till säkerställande av produktion,

som är nödvändig för försvaret och folkförsörjningen. Vidare måste möjlig­

het föreligga att på ett ändamålsenligt sätt fördela förefintliga tillgångar.

Dessa ingrepp måste företagas utan onödigt dröjsmål. Det synes därför han­

delskammaren välbetänkt, att den erforderliga lagstiftningen i form av be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

73

redskapslagar, färdiga att vid behov ges gällande kraft, redan i fredstid

utarbetas. Handelskammaren bär icke förbisett de allvarliga följder, som

dessa lagar kan få bl. a. för den enskilde näringsidkaren.

Flertalet övriga handelskammare anlägger liknande synpunkter.

Utredningens förslag, att fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas

då till följdav krig eller annan utom riket inträffad utom­

ordentlig händelse knapphet eller betydande fara för

knapphet på viktig förnödenhet uppkommit, tillstyrks av

bostadsstyrelsen, jordbruksnämnden, kommerskollegium, bränslekommissio­

nen, priskontrollnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands

och Kopparbergs län samt landsorganisationen. Överståthållarämbetet fram­

håller därvid att riksdagsbehandlingen, som följer på en av Kungl. Maj:t

gjord framställning om tillämpning av lagstiftningen, torde borga för att

fullmakter icke lämnas utan tillräckliga skäl eller i vidare omfattning än

nödvändigt. Jordbruksnämnden har utgått från att förevarande bestämmel­

se icke ges för vidsträckt tolkning.

Förslaget lämnas utan erinran också av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,

Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, for-

tifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmark­

nadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

biltrafiknåmnden, lantbruks styr elsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmö­

hus samt Göteborgs och Bohus län, civilbefälhavarna i första—fjärde civil­

områdena ävensom slakthus- och saluhallsstyrelsen, spannmålsbolaget och

trafikbilägarnas riksorganisation.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ställer sig principiellt

välvillig till utredningens förslag men ifrågasätter, om icke de ingrepp som

kan försvaras då landet råkat i krig eller krigsfara borde i görligaste mån be­

gränsas vid andra krislägen. I allt fall måste man då hoppas på att lagarna

tillämpas med en klok och måttfull återhållsamhet, så att den enskildes rätt

ej mer än nödvändigt träds för nära, och att fullmakterna icke används för ej

avsedda syften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, handelskammaren för Örebro och Väst­

manlands län, Väslernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Got­

lands handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskam­

mare, köpmannaförbundet, industriförbundet, riksförbundet för landsbyg­

dens folk, lantbruksförbundet och redareföreningen kan endast med tvekan

godtaga utredningens förslag. De understryker därvid de betänkligheter, åt

vilka herr Herlitz givit uttryck.

Handels- och industrikommissionen finner det icke vara av större praktisk

betydelse om man inrymmer de befogenheter, som bör tillkomma Kungl.

Maj :t i annat fall än vid krig eller krigsfara, i en allmän fullmaktslagstift-

ning eller om man väljer den utvägen att stifta ny lag i varje särskilt fall.

Även grossistförbundet anser det ur formella synpunkter relativt betydel­

selöst, om bestämmelsen i 1 § andra stycket finns med i lagstiftningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

74

ej. Reellt sett innebär emellertid förekomsten av bestämmelsen ett föregri­

pande av förhållanden och ståndpunktstaganden, som för ögonblicket ej är

för handen men vilka — om de skulle bli aktuella — måste bedömas från

då rådande utgångspunkter. Förbundet anser det därför olämpligt att låsa

utgångsläget för den framtida bedömningen vid de nu föreslagna bestäm­

melserna.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands

och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att

utom riket inträffade särskilda förhållanden visserligen kan leda till så all­

varliga brister i försörjningshänseende, att extraordinära statliga ingrepp

är av nöden. I regel torde dock brådskan icke vara större, än att frågan kan

övervägas av statsmakterna i varje särskilt fall. Dessutom är det ytterst

vanskligt att för andra fall än krig och krigsfara i lagtext fastställa beting­

elserna för lagstiftningens ikraftträdande. Bedömandet måste bli subjektivt

och det påverkas lätt av andra syften än dem fullmaktslagstiftningen avser

att trygga. Enligt handelskammarens uppfattning bör därför Kungl. Maj :ts

befogenheter vara mycket begränsade, då det gäller att vidtaga åtgärder i

andra utomordentliga lägen än krig och krigsfara. Handelskammaren anser,

att denna uppfattning i princip överensstämmer med utredningens egen.

Utredningen förutsätter ju, att i dessa lägen behovet av fullmakter skall

noggrant prövas. Såvitt handelskammaren kan finna, måste emellertid den­

na prövning i praktiken bli tämligen formell. Det kan nämligen ej ens ford­

ras, att Kungl. Maj :t skall kunna fullständigt ange de skilda konkreta syf­

ten som de begärda fullmakterna avser att tillgodose. Ej heller torde riks­

dagen vara benägen att i mera viktiga hänseenden motsätta sig Kungl. Maj :ts

önskemål. Offentliga debatter lär knappast komma till stånd. Författningar,

som tillkommer med stöd av fullmaktslagstiftning, blir icke granskade av

lagrådet. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset av att ej alltför

djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet kan uppenbarligen bättre tillgodo­

ses, då den sedvanliga lagstiftningsvägen beträds. Härtill kommer att stats-

regleringar, som införts under en kris, gärna behålls även då skälet för deras

införande bortfallit. Vidsträckta fullmakter för myndigheterna leder lätt

till rättsosäkerhet och godtycke. Gränsen mellan myndigheternas kompe­

tens och den enskildes handlingsfrihet blir obestämd. Inom krisförvaltning­

en utbildas lätt en felaktig uppfattning om de statliga organens rättigheter

och skyldigheter gentemot den enskilde. På grund av det anförda avstyrker

handelskammaren, att Kungl. Maj :t, då krig eller krigsfara ej föreligger,

lämnas fullmakt att förfoga över enskild egendom med nyttjanderätt eller

att ålägga ägare av fastighet eller industrianläggning att producera för kro­

nans räkning eller att förordna om lagring av förnödenheter för kronan eller

att föreskriva skyldighet att ställa transportmedel till kronans förfogande

eller att besluta om auktorisation för kontroll av handels- eller användnings-

reglering in. m. Icke heller bör Kungl. Maj :t ha rätt att uttaga exportavgif­

ter och det är tveksamt, om icke detsamma borde gälla uttagande av clea-

ringavgifter. Om det i fredstid skulle visa sig nödvändigt att göra brådskan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

75

de ingrepp på försörjningsområdet, är det enligt handelskammarens mening

ej någon olägenhet, därest Kungl. Maj :ts befogenheter begränsas till genom­

förande av handels- och användningsreglering samt förordnande om beslag.

Skånes handelskammare anlägger liknande synpunkter och framhåller

därvid bl. a. att riksdagen numera är samlad under större delen av året samt

att i brådskande fall under mellanterminerna riksdagen relativt snabbt kan

mkallas för att behandla en av Kungl. Maj :t i vanlig ordning gjord fram­

ställning om fullmakt att i visst fall vidtaga en extraordinär åtgärd på folk­

försörjningens område. För den enskilde näringsidkaren skulle en sådan

lagstiftningsprocedur skapa en ökad känsla av trygghet och förtroende och

därmed även en ökad solidaritet med samhället. Att handelskammaren har

svårt att godtaga en fullmaktslagstiftning för andra utomordentliga lägen

än krig och krigsfara sammanhänger delvis med de mindre gynnsamma er­

farenheter, som stora grupper näringsidkare under efterkrigstiden haft av

förhandlingar med krismyndigheterna. Dessa har nämligen, för att få nä­

ringsidkare att mer eller mindre frivilligt ansluta sig till olika regleringsåt­

gärder, ej sällan hänvisat till de möjligheter som förfogandelagen erbjudit

för åtgärdernas genomförande tvångsvis. Samarbetet gagnas förvisso bäst

av att förhandlingarna förs i en förtroendefull anda och utan hänsyn till

statsmakternas möjligheter att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Handelskam­

maren hemställer därför, att Kungl. Maj :ts befogenheter, då krig eller krigs­

fara ej föreligger, begränsas på sätt Stockholms handelskammare förordat.

Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Gävle biträder den­

na hemställan.

Enligt kommers kollegiets mening är de av handelskamrarna sålunda an­

förda skälen för en begränsning av fullmakterna icke övertygande. Kolle­

giet understryker, att även under andra utomordentliga förhållanden än

krig och krigsfara ett snabbt ingripande kan vara nödvändigt. Den om­

gång, som vidtagande av provisoriska åtgärder i avvaktan på lagstiftning

i ämnet innebär, kan föranleda att det önskade resultatet icke uppnås. Sär­

skild lagstiftning beträffande varje ingripande skulle vidare kunna med­

föra en väsentligt ökad arbetsbelastning för riksdagen.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet anser, att den föreslagna lagstift­

ningen icke bör reglera andra ingripanden än dem, som måste vidtagas vid

krig eller krigsfara eller vid andra utomordentliga, av krig eller krigsfara

föranledda förhållanden, d. v. s. även under övergångstid efter det kriget

eller krigsfaran upphört. I andra fall bör enligt civilbefälhavarens mening

särskild lagstiftning tillgripas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbun­

det ställer sig helt avvisande till förslaget att fullmaktslagstiftningen skulle

gälla i andra lägen än krig och krigsfara.

Riksnämnden bestrider icke, att behov av fullmakter för Kungl. Maj :t kan

föreligga även om riket icke är i krig eller krigsfara. Enligt riksnämndens

uppfattning torde dock frågan om i vilken utsträckning och under vilka

förutsättningar regleringsåtgärder bör tillgripas i fredstid ofta bli föremål

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

för delade meningar. Bestämmelser härom behövs icke i förväg, då det

står Kungl. Maj :t och riksdagen fritt att vid behov besluta om erforderliga

åtgärder. Härvid kan, om så finns lämpligt, förordnas att fullmaktslagarnas

stadganden skall träda i kraft. Genom att de föreslagna bestämmelserna i

1 § andra stycket inskränker giltigheten till viss tid och till vissa förutsätt­

ningar uppdrages i förväg en gräns för riksdagens befogenhet att i framtiden

medge tillämpning av lagarna. Detta förefaller riksnämnden egendomligt

särskilt som det främsta syftet med lagarna är att ge befogenhet åt Kungl.

Maj :t. Lagarna kan behövas även under andra förutsättningar än som an­

givits i förslaget. Riksdagen torde i så fall vara oförhindrad att medge detta

och eventuellt kan paragrafen när som helst ändras. Riksnämnden kan där­

för icke finna något fog för de föreslagna bestämmelserna i 1 § andra

stycket.

Kooperativa förbundet framhåller, att nämnda bestämmelser innebär en

utvidgning i förhållande till gällande förfogandelag, eftersom hänvisning

sker till ett knapphetsläge. Lagstiftningen kan nämligen sättas i kraft i

nästan varje läge, då en internationell knapphet som påverkar även vårt

land uppträder. Minskad tillgång på en eller annan förnödenhet, åtföljd av

höga priser, är en vanligen återkommande företeelse på den internationella

marknaden. Intet synes hindra att lagstiftningens ikraftträdande upptages

till prövning vid varje sådant tillfälle, som är framkallat av utomordentlig

händelse utom riket. Betänkandet innehåller ej heller någon definition på

begreppen »knapphet» eller »fara för knapphet». Förbundet kan därför icke

finna den förordade ramlagstiftningen ändamålsenlig för att bemästra knapp­

hetssituationer i fredstid, vilka kan uppträda av högst växlande orsaker och

åtföljas av högst växlande yttringar. För att lagstiftningen skall kunna

träda i kraft i dessa fall fordras under alla förhållanden en, formellt sett,

normal riksdagsbehandling. Det förefaller därför förbundet egendomligt, att

denna behandling skulle avse frågan om, vilka delar av en i förväg uppgjord

ramlagstiftning som skulle sättas i kraft, i stället för en proposition berö­

rande erforderliga befogenheter för Kungl. Maj :t, avpassade efter särarten

av den föreliggande situationen.

Även grossistförbundet finner själva begreppsbestämningen »knapphet el­

ler betydande fara för knapphet» vara för tänjbar och obestämd. Enligt för­

bundets mening kan bakom ett fastslående av att knapphet är för handen

ligga en bedömning med inslag av de mest skiftande politiska mål. Be­

greppsbestämningen är därför av föga betydelse för begränsningen av ett

framtida handlande inom den av utredningen åsyftade ramen.

Bränslekommissionen däremot anser, att hänvisningen till ett knapp­

hetsläge innebär en klar begränsning i förhållande till gällande förfogande­

lag. Det synes dock kommissionen riktigt, att denna begränsning görs.

Enligt landsorganisationens uppfattning inskränker lagstiftningen alltför

snävt Kungl. Maj :ts befogenheter genom att hänföra ifrågasatta åtgärder

till bristsituationer. Framför allt de i förslaget till ransoneringslag angivna

åtgärderna måste betraktas såsom självklara från samhällets sida vid lös­

ningen av försörjningsproblem av allmänt intresse.

Tolkningen av uttrycket »knapphet» har ytterligare berörts av tre remiss­

instanser.

Sålunda bör enligt riksnämndens mening under alla förhållanden ordet

»knapphet» såsom alltför obestämt lämpligen utbytas mot ordet »brist».

Jordbruksnämnden betonar, att med uttrycket »knapphet» torde avses

— förutom verklig brist — endast sådana utpräglade knapphetslägen, som

gör en tillämpning av de föreslagna lagarna nödvändig.

Industriförbundet ifrågasätter, om icke förutsättningarna för tillämpning

av fullmakterna bort skärpas, såtillvida att ingripanden icke borde få före­

komma i andra fall än då fråga vore om förnödenhet som ur försörjnings-

synpunkt är särskilt viktig.

Utredningens förslag att knapphetsläget skall hänföra sig till utom riket

inträffade utomordentliga händelser har föranlett uttalanden från några re­

missinstanser.

Sålunda understryker Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

angelägenheten av att utredningens förslag följs på denna punkt.

Pris kontrollnämnden har icke något att invända mot förslaget, men bety­

delsen av förevarande begränsning får enligt nämndens mening icke över­

drivas. Det torde nämligen i praktiken bli mycket svårt att objektivt klar­

lägga, huruvida t. ex. en bristande betalningsbalans uppstått på grund av

utrikespolitiska eller inrikespolitiska förhållanden. Någon instans, som kan

avgöra detta, torde icke finnas. Enligt nämndens uppfattning är det därför

sannolikt, att en sådan fråga kommer att avgöras under vanliga parlamenta­

riska former av regering och riksdag.

Handels- och industrikommissionen anlägger liknande synpunkter.

Bränslekommissionen ifrågasätter, huruvida icke även förhållanden vilka

uppkommit till följd av inom riket inträffade händelser, såsom missväxt

och isblockad i hamnarna, skall föras under fullmaktslagstiftningens till-

lämpningsområde. Sådana händelser är dock sällan av den omfattningen,

att de förorsakar avsevärda försörjningssvårigheter. På grund härav ansluter

sig kommissionen till utredningens ståndpunkt i denna fråga.

Bostadsstyrelsen erinrar om verkstadskonflikten år 1945 och den knapphet

på olika förnödenheter som då hotade. Styrelsen finner emellertid tillräck­

liga skäl ej föreligga att frångå utredningens förslag, att inom riket inträf­

fade händelser ej får föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom i annat sammanhang betonats är grunden för en fullmaktslag, att

sådana förhållanden kan inträda att Kungl. Maj :t bör ha frihet vidtaga en

med lagen avsedd åtgärd utan att behöva inhämta riksdagens samtycke i

form av vanlig lagstiftning. Vissa faktiska betingelser måste m. a. o. vara

uppfyllda för att Kungl. Maj :t skall få använda de i lagen lämnade full­

makterna.

Alltsedan den första förfogandelagens tillkomst har, liksom beträffande

flertalet fullmaktslagar, gällt att Kungl. Maj :t ägt förordna om tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

77

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

av lagen, då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Nödvändig­

heten härav har aldrig varit ifrågasatt och utredningen föreslår också, att

denna ordning skall behållas samt tillämpas jämväl i fråga om den för­

ordade ransoneringslagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att

erinra mot att Kungl. Maj :t, om landet råkar i krig eller krigsfara, får ut­

nyttja samtliga de befogenheter som anses böra ingå i en allmän fullmakts-

lagstiftning av nu förevarande slag. Också enligt min mening talar alla skäl

för en sådan ordning.

Förutom vid krig eller krigsfara får gällande förfogandelag tillämpas vid

andra utomordentliga, av krig föranledda förhållan-

d e n. Stadgande härom återfanns redan i 1915 års förfogandelag och dess

berättigande i och för sig har knappast varit omstridd. Meningarna har där­

emot stundom varit delade, när det gällt att bedöma huruvida berörda be­

tingelser kan anses föreligga vid ett visst skede. Särskilt har meningsmotsätt­

ningarna framträtt under övergångstiden efter andra världskriget i samband

med att förordnande om fortsatt tillämpning av nu gällande allmänna för­

fogandelag meddelats. Ä ena sidan har anförts att de utomordentliga för­

hållanden, som alltjämt var för handen och nödvändiggjorde ransonerings-

och regleringssystemets bibehållande, väsentligen hade sin grund i världs­

kriget och att sålunda formellt hinder ej mötte att behålla lagen i kraft.

Från åtskilliga håll har häremot invänts att begreppet »utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden» måste tolkas snävt och att, i allt fall ett par år

efter krigets slut, betingelser för lagens tillämpning saknades; de förhål­

landen som åberopats hade i verkligheten andra orsaker, bl. a. inom riket

inträffade händelser.

Det enklaste sättet att undvika antydda meningsskiljaktigheter är onekli­

gen alt låta den blivande fullmaktslagstiftningen träda i tillämpning, endast

då riket kommer i krig eller krigsfara. Detta skulle medföra att särskild

lag måste stiftas, så snart eljest någon åtgärd av det slag varom här är fråga

skulle visa sig behövlig. Denna utväg skulle tillfredsställa de företrädare för

det enskilda näringslivet som i detta sammanhang — under åberopande av

att en allmän fullmaktslagstiftning möjliggör alltför långt gående ingrepp

i de enskildas frihet och egendom samt därför knappast uppfyller rätts­

säkerhetens krav — mer eller mindre bestämt motsatt sig att lagstiftningen

skall vara tillämplig i fredstid. Hur beaktansvärda dessa synpunkter än är,

talar å andra sidan åtskilliga skäl mot att göra en sådan inskränkning. Så­

lunda är det knappast möjligt att ange någon skarp gräns mellan begreppen

krigsfara och andra utomordentliga förhållanden. Exempelvis kan under ett

krig, som ej direkt berör vårt land, förhållandena växla från tid till annan,

så att under vissa skeden krigsfara kan anses föreligga medan så icke är

fallet under andra perioder. Begränsas lagstiftningens tillämplighet till tid,

då riket är i krig eller krigsfara, kan också riskeras att begreppet krigsfara

ges en alltför vidsträckt tolkning, vilket ur andra synpunkter kan vara

olämpligt. Slutligen må erinras att de praktiska olägenheterna av en lag­

stiftning i det särskilda fallet mången gång är lika framträdande antingen

den tillämnade åtgärden har sin grund i krig eller krigsfara eller den orsa­

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

79

kas av andra därmed jämställda händelser. Svårigheterna att förse befolk­

ningen eller försvaret med viktiga förnödenheter kan vara lika påtagliga i

båda fallen. Också här gäller att syftet med erforderliga åtgärder kan även­

tyras, om dessa blir kända i förväg, och att de därför måste kunna genom­

föras tillräckligt snabbt. Ett behörigt hänsyntagande till de olika synpunk­

ter som sålunda kan anföras leder enligt min mening till att lagstiftningen

icke kan begränsas till att avse allenast krig eller krigsfara utan att den

måste kunna tillämpas även under andra förhållanden.

När det gäller att närmare ange övriga betingelser för lagstift­

ningens tillämplighet än krig och krigsfara, vari landet befinner sig, är det

emellertid, med hänsyn till de betänkligheter som kan anföras mot en sådan

lagstiftning, angeläget tillse att tillämplighetsområdet icke blir för vidsträckt

och att hithörande stadganden blir så entydiga som möjligt. Utredningen

har också strävat efter att tillgodose dessa båda synpunkter.

Sålunda bör enligt utredningens mening av lagtexten otvetydigt framgå,

att inom riket knapphet eller betydande fara för knapp­

het måste ha uppkommit på förnödenhet för att Kungl. Maj :t skall få ut­

nyttja fullmakterna. Den sålunda uppställda förutsättningen innebär —

såsom utredningen framhållit — en avsevärd inskränkning i förhållande

till vad som gäller enligt 1939 års allmänna förfogandelag. Denna begräns­

ning synes mig fullt naturlig såsom överensstämmande med de riktlinjer,

som uppdragits för att ange lagstiftningens allmänna syfte, nämligen att

avhjälpa och förebygga knapphetslägen på försörjningsområdet. Det kan

därför knappast anses tillrådligt alt, såsom landsorganisationen förordar,

låta lagstiftningen bli tillämplig även då sådant läge ej föreligger. Detta

skulle innebära ett klart avsteg från nämnda syfte. — Med anledning av

de uttalanden som ordet »knapphet» föranlett från ett par håll må fram­

hållas, att det torde vara ogörligt att finna ett uttryck som icke lämnar ut­

rymme för olika tolkningar. Ordet »knapphet» får visserligen anses ha en

något vidare innebörd än »brist», men det innebär dock att tillgången på

förnödenheten på ett påtagligt sätt understiger den normala. Också i fråga

om uttrycket »betydande fara för knapphet» framträder svårigheterna att

skapa ett begrepp som icke är tänjbart. Uttrycket synes dock vara tillräck­

ligt tydligt för att icke bli misstolkat. De farhågor som grossistförbundet

hyser i detta sammanhang synes mig överdrivna. Det saknas nämligen

grundad anledning antaga, att statsmakterna skulle fastslå förhandenvaron

av ett knapphetsläge enbart för att med hjälp av fullmaktslagstiftningen

söka uppnå ett allmänpolitiskt mål. Slutligen bör i anslutning till industri­

förbundets yttrande betonas att en gradering mellan sådana förnödenheter,

som är särskilt viktiga ur försörjningssynpunkt, och andra förnödenheter

varken är möjlig eller lämplig. Även i detta sammanhang bör det räcka med

den allmänna förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet, nämligen att

förnödenheten skall vara behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk för­

svarsberedskap eller i övrigt vara av vikt för befolkningen eller produk­

tionen.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Såsom utredningen framhållit kan knapphet eller betydande fara för

knapphet på förnödenhet uppkomma till följd av händelse som inträffat

antingen inom eller utom riket. Utredningen avvisar tanken på att tilldra­

gelser inom landet skulle kunna föranleda tillämpning av fullmaktslagstift-

ningen. Härav följer att exempelvis den föreslagna ransoneringslagen icke

får tillgripas för att genomföra en handelsreglering i ett bristläge, som vä­

sentligen har sin grund i arbetskonflikter, missväxt, ishinder o. dyl. Ingen

av remissinstanserna har haft något att invända mot utredningens stånd­

punkt. Ett par av dem ifrågasätter visserligen, om icke den förordade lag­

stiftningen borde vara tillämplig även i sådana fall, men de har slutligen

stannat för att tillräckliga skäl härför icke kan anses föreligga.

Icke heller enligt min mening är anledning att frångå utredningens för­

slag. I fråga om tilldragelser inom riket av den art att de påverkar förhål­

landena på försörjningsområdet finns uppenbarligen möjligheter att följa

utvecklingen. Plötsliga knapphetslägen torde sällan uppkomma och tiden

lärer därför medgiva lämpliga planeringsåtgärder i förväg. Skulle lagstift­

ning visa sig nödvändig, bör den ske i vanlig ordning.

Däremot har utredningen funnit erforderligt, alt fullmaktslagstiftningen

skall kunna utnyttjas om knapphetsläget uppkommit genom krig eller

annan utom riket inträffad utomordentlig händelse.

Obestridligen är i sådant fall skälen för en tillämpning av lagstiftningen

långt starkare. Vårt land kan i dylika fall ofta icke påverka händelseförlop­

pet och kan oförmodat ställas inför ett läge, där knapphet på viktiga för­

nödenheter uppstått eller hotar och som icke går att bemästra genom im­

port eller ökad inhemsk produktion.

Mot den av utredningen föreslagna lydelsen kan givetvis invändas att or­

det »utomordentlig» icke är entydigt utan kan föranleda tolkningssvårighe-

ter. Uppenbart är emellertid att de situationer som här åsyftas är så många

och av så skiftande slag att det svårligen låter sig göra att i en lagtext ut­

tömmande angiva dem.

I likhet med utredningen finner jag, att ett krig mellan främmande stater

är en sådan händelse som — därest övriga förutsättningar är uppfyllda —

skall kunna föranleda lagstiftningens tillämpning, samt att det är i och för

sig likgiltigt huruvida kriget pågår eller upphört eller om det innebär eller

i ett tidigare skede inneburit fara för vårt land. Ett stadgande av detta inne­

håll måste för övrigt anses ha ännu större berättigande än det hade vid sin

tillkomst. Ett krig förorsakar nämligen numera vanligen katastrofala rubb­

ningar i de krigförande ländernas hela samhällsliv och verkningarna härav

uppträder ofta bl. a. i form av påfrestningar för andra länders näringsliv

på ett mera påtagligt sätt än tidigare.

Det kan icke förnekas att också andra utomlands timade tilldragelser än

krig kan ha svåra och ej förutsedda följder för vårt land ur försörjnings-

synpunkt. Utredningen nämner i detta sammanhang främst världspolitiska

spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar samt inbördeskrig el­

ler andra inre oroligheter i främmande länder. De skäl som utredningen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

81

fört för att sådana och liknande utomordentliga händelser bör möjliggöra

ingripanden enligt fullmaktslagstiftningen synes mig bärande. Också här

gör sig den senaste tidens snabba utveckling på olika områden starkt gäl­

lande. Tilldragelser som direkt hänför sig till ett eller flera land kan till

följd av den alltmer framträdande internationella gemenskapen lätt påverka

förhållandena i andra länder.

Såsom herr Herlitz och en del remissinstanser framhållit kan det själv­

fallet många gånger vara vanskligt att bedöma, huruvida ett inom riket upp­

kommet knapphetsläge är en följd av utomlands inträffade händelser eller

har andra orsaker. Det måste dock förutsättas, att prövningen av denna

fråga blir noggrann och att den sker efter objektiva och sakliga grunder.

Vid ett ställningstagande till frågan om lagstiftningen skall gälla även

under andra förhållanden än krig eller krigsfara bör även beaktas det i föl­

jande avsnitt framlagda förslaget, att Kungl. Maj :t under tid, då riket icke

är i krig eller krigsfara, får begagna fullmakterna endast med samtycke av

riksdagen, samt att samtycket kan begränsas till viss eller vissa fullmakter.

Det ligger sålunda i riksdagens hand att avgöra, huruvida betingelserna för

lagstiftningens tillämpning i allo är uppfyllda. Vidare blir det riksdagens

sak att pröva, vilken eller vilka fullmakter som lämpligen bör lämnas med

hänsyn till det föreliggande läget. Jag kan därför icke dela de betänkligheter,

som från några handelskammares sida framförts mot tanken att samtliga i

lagstiftningen inrymda fullmakter skall kunna tillämpas även om landet

icke befinner sig i krig eller krigsfara.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag, att den all­

männa fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas — förutom då riket

befinner sig i krig eller krigsfara — när till följd av krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkom­

mit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet.

Slutligen må nämnas att jag icke biträder de synpunkter som anförts av

liksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Det vill synas som om riks-

nämnden finner en i fredstid gällande fullmaktslagstiftning vara närmast

till hinders, såvida den ej kan tillämpas även under andra betingelser än de

av utredningen förordade. Av vad tidigare sagts torde emellertid framgå att

det knappast kan tänkas uppkomma ett ur försörjningssynpunkt så allvar­

ligt läge, att icke antingen fullmaktslagstiftningen får utnyttjas eller tiden

medger andra planeringsåtgärder eller särskild lagstiftning. Den omständig­

heten att lagarna i fredstid får sättas i kraft endast under vissa betingelser

torde å andra sidan icke — såsom jämväl Kooperativa förbundet och gros­

sistförbundet tycks mena — föregripa eller försvåra åtgärder av samma el­

ler liknande slag, därest under andra betingelser dylika åtgärder av stats­

makterna bedöms som ändamålsenliga. Bedömandet måste rimligen bli det­

samma, vare sig fullmaktslagstiftningen finns eller icke. I anslutning till

handels- och industrikommissionens uttalande må till sist understrykas att

den praktiska fördelen med en i fredstid tillämplig fullmaktslagstiftning

framför allt är den, att riksdagsbehandlingen kan påbörjas kort tid efter det

6 Bihang till riksdagens protokoll 195h. 1 samt. Nr 20.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den utomordentliga händelsen inträffat, eftersom tidsödande och omfattan­

de förarbeten icke är erforderliga.

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen.

I betänkandet anförs att det knappast torde råda delade meningar om

lämpligheten av att låta en allmän ransonerings- och förfogandelagstiftning

gälla utan tidsbegränsning för det fall att landet kommer i krig eller krigs­

fara. En permanent lagstiftning är nämligen till stor fördel för

det planeringsarbete som redan i fredstid måste göras för den militära och

ekonomiska försvarsberedskapen, främst därför att de planerande myndig­

heterna får möjlighet alt bedöma vilka ingripanden, som kan göras och hur

dessa skall ske.

I fråga om lagstiftningens tillämpning i annat utomordentligt läge än då

riket befinner sig i krig eller krigsfara erinrar utredningen om att enligt gäl­

lande förfogandelag riksdagens samtycke fordras för att lagen i sådant fall

skall träda i kraft, samt att ett beslut härom kan avse högst ett år. Behålls

denna ordning i den nya lagstiftningen, vilket utredningen — såsom av det

följande framgår —- finner lämpligt, kommer skillnaden mellan en perma­

nent och en tidsbegränsad lagstiftning från riksdagens synpunkt att bli

mycket liten.

Utredningen anser sig böra på grund av det anförda förorda, att den nya

ransonerings- och förfogandelagstiftningen blir permanent.

När utredningen behandlat spörsmålet om förutsättningarna för lagstift­

ningens tillämpning vid krig eller krigsfara, har den övervägt att

— liksom förutsatts skola ske enligt lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om

skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten — låta lag­

stiftningen träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksda­

gens godkännande, då riket kommer i krig. Utredningen har emellertid icke

ansett sig böra tillstyrka en sådan ordning. Enligt utredningens mening

torde det nämligen vara principiellt riktigt att upprätthålla kravet på att

riksdagen skall godkänna ett förordnande om lagstiftningens ikraftträdande

och att avvikelse härifrån icke bör ske i annat fall än då hinder möter att

inhämta riksdagens godkännande. Sådant hinder kan visserligen uppkom­

ma t. ex. vid ett modernt blixtkrig, men frågan har betydelse långt utöver

området för denna lagstiftning och bör därför prövas i större sammanhang

för att lösas efter enhetliga linjer i olika fall. Utredningen uttalar sig där­

för för att det nuvarande kravet på ett särskilt förordnande bibehålls också

för det fall att riket råkar i krig. Med hänsyn till behovet av snabbt hand­

lande måste Kungl. Maj:t å andra sidan ha befogenhet att vid krig eller

krigsfara utan riksdagens samtycke förordna, att lagstiftningen skall till-

lämpas under viss kortare tid. Denna bör dock enligt utredningens mening

vara längre än i gällande förfogandelag. Utredningen föreslår därför, att för­

ordnande av nyssnämnt slag skall underställas riksdagen inom en månad,

Kungl. May.ts proposition nr 20.

83

vid äventyr att det eljest förfaller, och att förordnandet skall vara förfallet

om det icke gillas av riksdagen inom två månader från det underställningen

skett.

I fråga om lagstiftningens tillämpning under andra utomordent­

liga förhållanden än krig eller krigsfara anknyter utredningen del­

vis till de under föregående avsnitt angivna synpunkterna. Sålunda erinras

om att behovet av en fullmaktslagstiftning icke är lika framträdande som

under krig eller krigsfara och att de omständigheter, som kan föranleda till-

lämpning av lagstiftningen, är mycket växlande. Utredningen finner det vara

en i det närmaste olöslig uppgift att i lagtext eller på annat sätt i förväg

uttömmande ange dessa omständigheter. Ej heller är det möjligt att i för­

väg fastslå, i vilken omfattning fullmakter bör lämnas i ett visst läge. Vi­

dare bör — såsom utredningen tidigare framhållit — riksdagen i möjlig ut­

sträckning få tillfälle att göra sitt inflytande gällande. Utredningen anser

därför, när fråga är om andra utomordentliga förhållanden än krig och

krigsfara, den nuvarande ordningen vara riktig och ändamålsenlig. De i lag­

stiftningen lämnade fullmakterna bör sålunda under nyss angivna förhål­

landen kunna bringas i tillämpning, helt eller delvis, under en tid av högst

ett år i sänder, därvid riksdagens samtycke alltid erfordras. Denna ordning

medger, att fullmakternas omfattning och den tidrymd varunder de skall

gälla kan bestämmas med hänsyn till det läge som råder när de lämnas.

Utredningen framhåller därvid, att fullmakterna kan begränsas till att avse

endast vissa förfogande- eller ransoneringsåtgärder. Bemyndigande att ut­

taga clearing- eller prisutjämningsavgifter krävs allenast under vissa för­

hållanden. Det är vidare möjligt att inskränka fullmakterna till vissa för­

sörjningsområden, vissa varugrupper eller varor eller vissa behov. I fråga

om fullmakternas giltighetstid framhålls, att det ibland kan visa sig lämp­

ligt att bemyndigande lämnas för kortare tid än ett år, t. ex. för tid då riks-

dagssession icke pågår jämte den tid som beräknas åtgå för att riksdagen

skall kunna besluta om förnyat bemyndigande. Jämväl i detta sammanhang

betonar utredningen angelägenheten av att frågan om i vilken omfattning

Kungl. Maj :t är i behov av de i lagstiftningen angivna fullmakterna ingående

prövas av riksdagen, samt att tillämpningsförordnandet icke görs vidare än

som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Herr Herlitz anser sig böra kraftigt understryka att lagstiftningens upp­

gift, till den del den ej avser tid då riket befinner sig i krig eller krigsfara,

endast är att utgöra en ram, inom vilken Konung och riksdag får ingripa

när ett vanskligt läge uppkommit. Utvecklingen skulle bli helt snedvriden,

om det gjordes till regel att med en eller annan inskränkning sätta lagstift­

ningen i tillämpning. Tvärtom måste ett förordnande härom föregås av ett

övervägande, lika noggrant som då ny lag stiftas, huruvida och i vilken

utsträckning Konungen bör utrustas med utomordentliga befogenheter. För­

summas en sådan prövning, blir lagstiftningen ett medel för en djupgående

omvandling av vårt statsskick. Enligt herr Herlitz’ åsikt hade det varit önsk­

84

värt med en föreskrift som uttryckligen anger, att förutsättningen för för­

ordnandet är att det uppkomna läget gör ingripanden enligt lagstiftningen

nödvändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Remissinstanserna.

Icke någon av remissinstanserna har något i och för sig att erinra mot att

den föreslagna lagstiftningen görs permanent och utfärdas redan i

fredstid.

Den av utredningen ej godtagna utvägen att låta lagstiftningen automa­

tiskt träda i tillämpning när riket råkar i krig har behandlats av länssty­

relsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren i femte civilområdei.

Länsstyrelsen kan ej dela utredningens uppfattning i detta hänseende.

Enligt länsstyrelsens mening bör den föreslagna lagstiftningen för att fylla

kravet på en godtagbar beredskap träda i automatisk tillämpning senast vid

den tidpunkt riket kommer i krig. Man måste räkna med att ett krig nu­

mera kan öppnas utan varsel och medföra sådana följder, att ett tillämp-

ningsförordnande icke utan betydande tidsutdräkt kan utfärdas. Vidare kan

inträffa att ett meddelande om ett utfärdat förordnande på grund av förbin­

delseavbrott eller liknande kommer myndigheterna för sent tillhanda.

Civilbefälhavaren ansluter sig till dessa synpunkter och ifrågasätter, om

icke de båda lagarna borde träda i automatisk tillämpning såväl vid krig

som krigsfara. Civilbefälhavaren framhåller, att de ämbets- och tjänstemän,

som under sådana förhållanden skall tillämpa lagarna, måste ha visshet om

att de gäller. Denna kan icke uppnås på annat sätt än genom en föreskrift,

att författningen ifråga vid en viss tidpunkt träder i automatisk tillämp­

ning. Enligt civilbefälhavarens mening synes denna tidpunkt böra bestäm­

mas till senast den dag, då Kungl. Maj :t låter tillkännage beredskapstill-

stånd genom beredskap slarm. Denna ordning gäller enligt den tillämpnings-

kungörelse, som utfärdas i anslutning till rekvisitionslagen.

Remissinstanserna har icke i princip något att invända mot förslaget att

Kungl. Maj :t skall i förväg inhämta riksdagens samtycke för att i annan

utomordentlig situation än krig eller krigsfara få till-

lämpa i lagstiftningen inrymd fullmakt och att riksdagens beslut härom kan

avse högst ett år.

I anslutning till förslaget att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall

bli permanent har arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden, riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap och civilbefälhavaren i första civilom­

rådet upptagit frågan om nödvändigheten av att komplettera lagstiftningen

med en fullmaktslag på tjänstepliktens område.

Sålunda anför riksnämnden, att bestämmelserna i den föresiagna allmän­

na fullmaktslagstiftningen icke är tillräckliga för att nå det avsedda syftet.

Ett åläggande att tillverka varor eller verkställa forsling kan icke efterkom­

mas, om vederbörande företagare icke har erforderlig arbetskraft. Vid plan­

läggningen har det visat sig, att detta i flera fall kan befaras beträffande

krigsvilttiga företag. Det är i hög grad önskvärt, att värnpliktiga förbehålls

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

85

krigstjänst, och därför bör värnpliktiga inom särskilt krigsviktiga företag

såvitt möjligt ersättas med icke-värnpliktiga från arbetsområden av mindre

betydelse. Härför behövs emellertid en tjänstepliktslag, som är tillgänglig

redan i fredstid såsom fullmaktslag att tillämpas vid krig eller krigsfara.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillägger, att avsaknaden av en fullmaktslag på

tjänstepliktens område medför att efter ett krigsutbrott vederbörande myn­

digheter kan komma att under kortare eller längre tid stå utan befogenheter

att vidtaga effektiva åtgärder på arbetsmarknadsområdet.

Departementschefen.

De under första världskriget utfärdade allmänna förfogandelagarna var

tidsbegränsade; de gällde högst ett år i sänder. Samma ordning tillämpades

ursprungligen beträffande 1939 års förfogandelag. Förfoganderättskommit-

tén föreslog emellertid i sitt år 1949 framlagda betänkande angående vissa

ändringar i förfogandelagen, att denna i fortsättningen skulle gälla för obe­

stämd tid. I den proposition (nr 210/1949) som på grundval av betänkandet

utarbetades förklarade föredragande departementschefen sig biträda själva

tanken i detta förslag, men med hänsyn till den blivande grundliga översy­

nen av lagen förordades att giltighetstiden i avvaktan på resultatet härav

skulle begränsas till utgången av år 1952. Detta blev också riksdagens beslut.

Sedermera har lagen förlängts till den 1 juli 1954.

Vid bedömande av spörsmålet, huruvida den föreslagna fullmaktslagstift-

ningen bör göras permanent eller tidsbegränsad, måste till en början

beaktas att den skall tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Såsom i andra sammanhang betonats är det av synnerlig vikt att Kungl.

Maj:t omedelbart kan utnyttja sina befogenheter enligt lagstiftningen, om

något av dessa båda fall inträffar. Den första förutsättningen för att så skall

kunna ske är, att den lagstiftning som inrymmer befogenheterna är i kraft.

Ur denna synpunkt är det av ringa värde att allenast ha en tidsbegränsad

fullmaktslagstiftning. Risken för ett oväntat angrepp på vårt land torde

aldrig kunna helt uteslutas, och statsmakterna skulle med hänsyn härtill

vara tvingade att förlänga giltighetstiden varje gång denna utlöpt. Det fram­

står också såsom föga ändamålsenligt att, så länge riket befinner sig i krig

eller krigsfara, med vissa mellanrum behöva stifta särskild lag allenast för

att utsträcka nämnda tid. Härtill kommer, såsom utredningen framhållit,

att en permanent lagstiftning är till stor fördel för det planeringsarbete som

nödvändigt måste utföras i förväg för att möta svårigheterna på försörj­

ningsområdet vid krig eller krigsfara.

Om det sålunda framstår såsom riktigt och ändamålsenligt att lagstift­

ningen, i vad den hänför sig till krig och krigsfara, får gälla utan tids­

begränsning, är frågan mera vansklig i vad den rör lagstiftningens tillämp­

ning under fredstid. I ett sådant läge är tidsnöden icke så påtaglig, och det

kan därför med hänsyn till de principiella betänkligheterna ifrågasättas, om

lagstiftningen verkligen bör äga giltighet för obegränsad tid. I detta sam­

manhang erinrar utredningen, att enligt gällande förfogandelag riksdagens

86

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

samtycke krävs för att lagen skall få tillämpas, då riket icke befinner sig i

krig eller krigsfara, och att samtycket gäller för högst ett år varje gång.

Såsom utredningen framhåller, medför denna omständighet att skillnaden

mellan en permanent och tidsbegränsad lagstiftning blir ringa ur riksda­

gens synpunkt. Denna ordning bör enligt vad nedan sägs behållas.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda bifall till utredning­

ens, av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag, att de blivande för­

fogande- och ransoneringslagarna icke skall vara tidsbegränsade.

Enligt gällande förfogandelag är den formella förutsättningen för att la­

gen skall träda i tillämpning, att Kungl. Maj :t förordnar härom. Befinner

sig riket i krig eller krigsfara, må förordnandet meddelas utan

riksdagens hörande. Skyldighet föreligger dock att inom viss kortare tid in­

hämta riksdagens samtycke. Enligt utredningens förslag skall i huvudsak

samma ordning tillämpas beträffande de ifrågasatta förfogande- och ran­

soneringslagarna. Utredningen har dock övervägt tanken att låta lagarna

träda i automatisk tillämpning, om riket kommer i krig. Det framhålls

att vid ett modernt blixtkrig hinder kan möta att inhämta riksdagens god­

kännande. Av principiella skäl vill emellertid utredningen upprätthålla kra­

vet på sådant godkännande och anser frågan böra prövas i större samman­

hang för att lösas efter enhetliga linjer i skilda fall. I likhet med ett par re­

missinstanser finner jag emellertid, att lagarna knappast skulle fylla sin

uppgift som beredskapslagar på ett tillfredsställande sätt, om de icke träder

i tillämpning i samma ögonblick som kriget bryter ut. Det kan framhållas

att andra fullmaktslagar som behandlats under senare år utformats så att de

blir automatiskt tillämpliga, om landet skulle råka i krig. Detta gäller ej

endast den av utredningen särskilt omnämnda lagen utan även — sedan

den 12 mars 1953 — lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestäm­

melser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet

vid krig eller krigsfara in. in. Också förslaget till krigssjukvårdslag har en

bestämmelse av denna innebörd. På grund härav vill jag förorda att de bli­

vande förfogande- och ransoneringslagarna skall, därest riket kommer i krig,

träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkän­

nande.

Kravet på en omedelbar tillämpning är icke lika starkt, då riket kommer

i krigsfara. I sådant fall torde Kungl. Maj :ts förordnande kunna av­

vaktas och ej heller synes det vara till olägenhet, om riksdagens godkän­

nande måste begäras och lämnas inom viss tid efter det förordnandet med­

delats. Den för nuvarande förfogandelag i detta hänseende gällande ord­

ningen bör därför, såsom utredningen förordat, tillämpas i fråga om den

blivande fullmaktslagsliftningen. Utredningens förslag, att den tidrymd inom

vilken riksdagen efter underställandet skall lämna sitt godkännande bör

utsträckas från en till två månader, synes ändamålsenligt och tillstyrks

därför.

Vad slutligen angår tid, då riket icke är i krig eller krigs-

f a r a, innebär utredningens förslag att Kungl. Maj :t må förordna om till-

87

lämpning av lagstiftningen endast under förutsättning av riksdagens sam­

tycke. Sådant förordnande får vidare enligt förslaget meddelas för högst

ett år i sänder och kan inskränkas till en eller flera fullmakter. Mot för­

slaget, som i denna del bygger på nuvarande förfogandelag, har remissin­

stanserna icke haft något i och för sig att invända. Enligt min mening är

den föreslagna ordningen ägnad att minska de betänkligheter, som ur prin­

cipiell synpunkt kan anföras mot en också i fredstid gällande allmän full-

maktslagstiftning. Kravet på riksdagens samtycke borgar för att de tilltänkta

lagarna icke utnyttjas för ändamål, som strider mot deras sylte. Frågan,

huruvida samtliga förutsättningar för lagarnas tillämpning är för handen,

avgörs under sedvanliga parlamentariska former. Vid riksdagsdebatterna

kan frågan allsidigt belysas och riksdagen kan tillse, att endast sådana full­

makter lämnas som är behövliga med hänsyn till föreliggande läge. Dess­

utom har riksdagen möjlighet att avpassa fullmakternas giltighetstid efter

förhållandena i det särskilda fallet. Överhuvud finns alla förutsättningar

för att hithörande spörsmål skall bli lika noggrant prövade av riksdagen

som då det gäller att antaga ny lag. Enligt min mening saknas skäl för­

moda att riksdagen skulle försumma att göra en sådan prövning. Särskild

föreskrift om att ingripanden enligt lagstiftningen får ske endast då läget

så påkallar synes mig därför överflödig. På grund av det anförda tillstyrker

jag utredningens förslag.

Slutligen må framhållas att frågan, huruvida den föreslagna fullmaktslag-

stiftningen bör kompletteras med en fullmaktslag på tjänstepliktens område,

icke kan lösas redan i detta sammanhang. Härför fordras särskilda undersök­

ningar och överväganden, vilka skulle medföra en ej önskvärd försening av

den lagstiftning varom nu är fråga.

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.

Utredningen.

Inledningsvis erinras om att riksdagen genom en fullmaktslag överlåter

bestämmanderätten i en rad olika frågor till Kungl. Maj:t och detta huvud­

sakligen för att kravet på snabbhet och effektivitet skall tillgodoses. Utred­

ningen understryker därvid vikten av att icke gå längre än som betingas av

detta krav och upptager till behandling frågan, huruvida icke riksdagen på

något sätt kan beredas tillfälle att utöva inflytande även vid tillämpningen

av lämnade fullmakter, utan att berörda krav eftersätts. Det framhålls att

spörsmålet har betydelse främst, då det gäller fullmakter som hänför sig

till andra utomordentliga förhållanden än när riket befinner sig i krig eller

krigsfara.

Utredningen undersöker olika vägar för riksdagens medverkan i nyssnämn­

da hänseende. Därvid behandlas först spörsmålet huruvida det bör åligga

Kungl. Maj :t att, när fullmakterna begärs, lämna riksdagen en redogörelse

för de ingripanden, som avses skola genomföras, och därigenom göra det

möjligt för riksdagen att närmare uttala sig om dessa. Efter att ha redovisat

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

88

de skäl, som talar mot eu sådan anordning (betänkandet s. 93—94), finner

utredningen, att lagstiftningen icke bör upptaga ett stadgande av dylik inne­

börd. I stället anser utredningen att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att

med utgångspunkt från de förhållanden, som råder då bemyndigandet be­

gärs, bedöma huruvida en redogörelse för tilltänkta åtgärder kan och hör

lämnas samt vad den bör omfatta. Utredningen betonar vikten av att redo­

görelsen icke innehåller något som kan framkalla rykte om att ransonering

av hamstringsmöjlig vara är förestående, enär sådana rykten kan medföra

stora skadeverkningar, även om de är osanna. Å andra sidan framhålls att,

om skadeverkningar icke kan hefaras, redogörelse bör lämnas riksdagen.

1 fortsättningen dryftar utredningen möjligheten av att i lagstiftningen

införa ett stadgande av innebörd, att fullmakterna begränsas till att ge

Kungl. Maj :t rätt att förordna om provisoriska regleringsåtgärder, varefter

riksdagen i efterhand avgör om regleringarna skall bestå eller ej. Utred­

ningen erinrar om att denna fråga behandlades av 1949 års riksdag i samband

med prövningen av förfoganderättskommitténs förslag till vissa ändringar i

gällande förfogandelag, men att de praktiska olägenheter, som skulle följa

med ett sådant stadgande, ansågs vara alltför stora (betänkandet s. 94—

96). Utredningen delar de betänkligheter, som sålunda framförts mot att

genom ett uttryckligt stadgande i en allmän fullmaktslag tillerkänna Kungl.

Maj :t allenast en villkorlig befogenhet. Det framhålls också att — om i visst

läge med fog kan göras gällande att en sålunda beskaffad fullmakt skulle

räcka för att uppnå de syften lagstiftningen avser att tillgodose — eu sådan

begränsning kan ske i samband med att fullmakten lämnas.

En annan möjlighet att bereda riksdagen ökat inflytande i detta hänseende

är — framhåller utredningen — att riksdagen vid tillkomsten av de åt­

gärder, som skall genomföras med stöd av lämnade fullmakter, represen­

teras av något lämpligt organ, med vilket samråd sker innan åtgärderna

vidtages (betänkandet s. 96—98). Utredningen erinrar därvid om att riks­

banks- och riksgäldsfullmäktige enligt regeringsformen tillagts vissa upp­

gifter såsom förtroendemän för riksdagen. Det framhålls också att utrikes­

nämnden är ett permanent organ, som kan anses representera riksdagen,

nämligen i utrikespolitiska angelägenheter. Vidare omnämner utredningen,

att 1951 års riksdag behandlade ett motionsvis väckt förslag om inrättande

av ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överlägg­

ningar i försvarsfrågor men att förslaget icke ledde till någon riksdagens

åtgärd. För egen del ger utredningen uttryck för den uppfattningen att den

bästa lösningen för att öka riksdagens inflytande på de åtgärder, som i kris­

tider måste genomföras på folkförsörjningens område, är att låta represen­

tanter för riksdagen medverka vid ärendenas beredning. Utredningen vill

dock icke förorda eu anordning, där riksbanksfullmäktige, riksgäldsfull-

mäktige eller utrikesnämnden företräder riksdagen. Eftersom det för när­

varande icke finns något permanent riksdagsorgan, som bättre än de nu

nämnda lämpar sig för medverkan i försörjningspolitiska ärenden, anser

utredningen det böra närmare undersökas, huruvida icke ett särskilt organ

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

89

för sådan medverkan bör tillskapas. Denna fråga, som torde kräva grundlags­

ändring, bör emellertid enligt utredningens uppfattning tagas upp i ett större

sammanhang. Inrättandet av ett eller flera sådana organ kan nämligen vara

av betydelse på andra områden än folkförsörjningens.

Slutligen har utredningen övervägt den anordningen, att det vid fullmak­

ternas beviljande uttryckligen föreskrivs att meddelande om åtgärder som

vidtagits med stöd av fullmakterna skall lämnas riksdagen. Därvid redogör

utredningen för de överväganden, som tidigare i olika sammanhang gjorts i

denna fråga i anslutning till gällande förfogandelag, varjämte utredningen

närmare undersöker de olika möjligheter som för närvarande står Kungl.

Maj :t till buds för att underrätta riksdagen om vidtagna åtgärder (betän­

kandet s. 99—102). Utredningen uttalar, att det ur många synpunkter är

lämpligt att riksdagen i en eller annan form får meddelande om åtgärder,

som genomförts med stöd av givna fullmakter. Enligt utredningens mening

är det dock uppenbart, att meddelanden jämlikt § 56 riksdagsordningen är

ett system som av flera skäl icke kan förordas i detta sammanhang. Det är

i stället naturligt att Kungl. Maj :t, när ny fullmakt begärs av riksdagen, ut­

förligt redogör för de ingripanden, som gjorts på grundval av den tidigare

fullmakten. Därjämte torde redogörelse för vidtagna åtgärder kunna lämnas

riksdagen i samband med remissdebatter, allmänna ekonomiska debatter och

dylikt eller i samband med framställningar om anslag åt krismyndigheter

eller i andra sammanhang. Utredningen anser emellertid särskild lagföre­

skrift härutinnan icke vara erforderlig.

Remissinstanserna.

Endast tre av remissinstanserna har berört denna fråga.

Grossistförbnndet och industriförbundet biträder utredningens uppfatt­

ning, att en särskild utredning bör komma till stånd för att undersöka frå­

gan, huruvida icke ett särskilt organ för riksdagens medverkan bör till­

skapas.

Skånes handelskammare förordar införandet av en föreskrift, enligt vilken

Kungl. Maj :t skulle vara skyldig att i efterhand redovisa för de lagstift­

ningsåtgärder, som vidtagits med stöd av fullmakter, lämnade av riksdagen

vid krig eller krigsfara.

Departementschefen.

Såsom i andra sammanhang nämnts kan de åtgärder, som Kungl. Maj :t

under närmare angivna förutsättningar får vidtaga med stöd av den blivande

fullmaktslagstiftningen, innebära allvarliga ingrepp i näringslivet och en­

skildas rätt. Med hänsyn härtill är det i och för sig önskvärt att riksdagen i

en eller annan form kan övertyga sig om att åtgärderna icke blir mer ingri­

pande än nödvändigt. Framförallt gäller detta under tid, då riket icke är i

krig eller krigsfara. Utredningen har ägnat detta spörsmål särskild upp­

märksamhet och noga prövat de olika vägar som står till buds. I allt vä­

sentligt kan jag biträda de slutsatser vartill utredningen kommit.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

På de av utredningen anförda skälen finner jag det sålunda icke böra före­

skrivas skyldighet för Kungl. Maj :t att i samband med att fullmakter begärs

lämna riksdagen redogörelse för de åtgärder som avses bli genomförda. Det

bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida och i vilken omfattning

en sådan redogörelse kan lämnas utan att syftet med den begärda fullmak­

ten äventyras till skada för folkförsörjningen.

Spörsmålet om lämpligheten av att göra en utav Kungl. Maj :t genomförd

regleringsåtgärd beroende av riksdagens godkännande i efterhand behand­

lades ingående redan i samband med 1949 års ändringar i nuvarande för­

fogandelag. Statsmakterna fann dock då, att flera omständigheter talade

mot en dylik ordning. Sålunda framhölls att en endast provisoriskt gällande

reglering skulle medföra osäkerhet och ovisshet samt hålla samtidigt med

regleringens införande träffade överenskommelser svävande, ävensom att

riksdagen kunde känna sig nödsakad att taga ansvaret för en dylik reglering

för att därigenom undvika olägenheterna av att kullkasta redan vidtagna

åtgärder. Samma invändningar kan fortfarande göras mot tanken att i en

allmän fullmaktslagstiftning tillerkänna Kungl. Maj :t endast villkorliga be­

fogenheter. Vidare bör beaktas att ett underställningsförfarande av detta

slag kan medföra en avsevärd arbetsbelastning för statsmakterna. Såsom

utredningen erinrar torde hinder ej möta för riksdagen att under tid, då

riket icke är i krig eller krigsfara, om så anses lämpligt i det särskilda fallet

föreskriva, att endast provisoriska åtgärder får vidtagas med stöd av lämnad

fullmakt.

Den av utredningen anvisade vägen att låta riksdagen företrädas av ett

särskilt organ, med vilket Kungl. Maj :t samråder innan åtgärder genomförs

på grundval av meddelade fullmakter, synes vara i och för sig framkomlig.

Såsom utredningen påpekat torde dock de nuvarande permanenta organen

— riksbanks- och riksgäldsfullmäktige samt utrikesnämnden — knappast

vara lämpade att medverka vid rent försörjningsmässiga avgöranden. På

grund härav och då frågan om skapandet av ett nytt organ med denna och

andra liknande uppgifter fordrar särskilda undersökningar och övervägan­

den finner jag lika med utredningen, att denna fråga, om så anses lämpligt,

får lösas i ett större sammanhang.

Slutligen avstyrker jag i likhet med utredningen ett uttryckligt stadgande

om skyldighet för Kungl. Maj :t att underrätta riksdagen om de åtgärder,

som genomförts med stöd av lämnade fullmakter. Bl. a. torde det icke vara

tillrådligt att binda en sådan redogörelse vid viss form. Jag vidhåller också

min i propositionen nr 193/1951 uttalade åsikt, att meddelanden enligt § 56

riksdagsordningen icke är ett ändamålsenligt förfarande. Det sagda inne­

bär självfallet icke, att redogörelse till riksdagen om vidtagna åtgärder ej

skall lämnas. Härför finns dock flera andra möjligheter. Sålunda kan, såsom

utredningen betonat, redogörelser avges — förutom i form av svar på enkla

frågor eller interpellationer — vid remissdebatter eller allmänna ekono­

miska debatter. Vidare är det naturligt, att Kungl. Maj:t i samband med

att nya fullmakter begärs eller då en allmän översikt av det ekonomiska

läget lämnas redogör för hur meddelade fullmakter utnyttjats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

91

VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.

Utredningen.

Under detta avsnitt lämnas först en utförlig redogörelse för de ersätt­

ningsgrunder som hittills tillämpats vid förfoganden och för de övervägan­

den som gjorts i anslutning till ersättningsreglernas utformning (betänkan­

det s. 103—112). Därvid framhåller utredningen, att i samband med till­

komsten av 1941 års prisregleringslag en viss samordning skett av grunderna

för ersättningar i anledning av förfoganden samt reglerna för den allmänna

priskontrollen, sådana dessa utformats i prisregleringslagen. Enligt utred­

ningens åsikt är behovet av en dylik samordning särskilt påfallande i vissa

fall. I fråga om vara, som åsatts normalpris enligt prisregleringslagen, kan

sålunda ersättningen vid förfogande icke gärna bestämmas till högre be­

lopp än normalpriset. Varuinnehavaren skulle nämligen då bli mindre be­

nägen att genom frivillig försäljning avyttra varan till gällande normalpris.

Å andra sidan kan det enligt utredningens mening icke komma i fråga att

fastställa lägre ersättningar i samband med förfoganden än de normalpris

som kan erhållas vid frivillig avyttring. Gällande förfogandelag har också

godtagit principen, att ett enligt prisregleringslagen fast­

ställt pris skall tillämpas även vid förfoganden.

I fortsättningen framhåller utredningen, att en förfogandelag också mås­

te upptaga bestämmelser om grunder för fastställande av ersättning för så­

dana nyttigheter som icke direkt omfattas av priskontrollen. Ofta beror det

på en tillfällighet vilka varor som vid en viss tidpunkt är underkastade

priskontroll. Det synes därför mest rättvist och följdriktigt att, då nyttighet

tages i anspråk enligt förfogandelagen, tillämpa i huvudsak samma grun­

der för ersättningens bestämmande, vare sig nyttigheten är föremål för

priskontroll eller icke.

Det anförda leder enligt utredningens uppfattning närmast till att de all­

männa grunderna för ersättning jämlikt förfogandelagen utformas på unge­

fär samma sätt som reglerna för fastställande av priser enligt prisregle­

ringslagen. Enligt sistnämnda lag är skäligheten avgörande vid bestämman­

de av normalpris. I förfogandelagen skulle sålunda endast behöva stadgas,

att ersättning vid förfoganden skall utgå med belopp som prövas skäligt.

Till ledning för prövningen skulle då ligga de direktiv som vid varje till­

fälle gäller för den allmänna priskontrollen.

Utredningen betonar emellertid, att vissa olägenheter kan uppstå av en

så allmän formulering som förekommer i prisregleringslagen. Förutsättning

måste i så fall vara, antingen att den prisreglerande myndigheten blir före­

trädd i den eller de nämnder, som skall handlägga ersättningsfrågor enligt

förfogandelagen, eller att dessa nämnder fortlöpande underrättas om pris-

kontrollens direktiv. En sådan ordning skulle kunna genomföras utan

större svårigheter, om ersättningarna enligt förfogandelagen bestämdes av

ett centralt organ, men frågan kommer i annat läge därest — såsom utred­

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningen föreslår — fastställandet av ersättningarna överlämnas åt ett flertal

lokala organ som första instans. Utredningen finner det därför önskvärt,

att grunderna för ersättning enligt förfogandelagen även i

fortsättningen närmare anges i lagtexten.

Enligt nuvarande direktiv för priskontrollen är huvudregeln, att normal­

pris för förnödenhet skall beräknas så att priset täcker produktions- och

anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst, därvid dessa kostna­

der beräknas med ledning av återanskaffningsprisprincipen. Enligt utred­

ningens mening bör dessa grunder i förfogandelagen kunna uttryckas på

det sätt, att ersättning för förnödenhet som ställs till kronans förfogande

eller för tjänst som utförs för kronans räkning skall utgå med belopp, som

prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller

återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan tjänst.

Med nödvändiga kostnader förstås här icke kostnaderna i det särskilda fal­

let utan kostnaderna hos rationellt arbetande företag. Vidare framhåller

utredningen att till kostnader vid produktion av förnödenhet bör räknas

kostnader för råvaror, arbetslöner -— däri inbegripet skälig ersättning till

företagaren för hans egen arbetsinsats — avskrivning på byggnader och in­

ventarier enligt grunder som gäller för den statliga priskontrollen, för när­

varande återanskaffningsprisprincipen, allmänna förvaltningskostnader och

andra omkostnader samt skälig förräntning av det i företaget investerade

kapitalet, värderat efter nyssnämnda grunder. Utredningen framhåller i

anslutning härtill, att i kostnaderna ingår även vad som i gällande lag

oegentligt benämns handelsvinst. Vad utredningen sålunda anfört om kost­

nader vid produktion bör i tillämpliga delar gälla även distribution och dy­

likt. I sådant fall där förnödenheten ej kan återanskaffas bör man enligt

utredningens åsikt använda återanskaffningsvärdet vid den tidpunkt, då

förnödenheten senast anskaffats.

Utredningen förordar, att gällande förfogandelags bestämmelser om upp­

rättande i förväg av taxor efter vilka ersättning utgår behålls, samt att

jämlikt prisregleringslagen fastställda priser — såsom för närvarande —

är tillämpliga vid förfoganden som om de varit upptagna i taxa.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om vilken ver­

kan som bör tillerkännas stoppris vid bestämmande av ersättning i

samband med förfoganden. Därvid erinras om att gällande förfogandelag

icke som taxepris godkänner ett ej prövat individuellt stoppris. Utredningen

betonar, att denna fråga kan ses ur två synpunkter. Sålunda kan krävas att

med taxepriser skall jämställas endast priser, som är lika för alla inom

visst område. I så fall kan blott normalpris användas som taxepris. Å andra

sidan kan fordras att ersättning enligt förfogandelagen skall överensstämma

med det pris, som skulle erhållas vid fri försäljning. Då bör både normal­

priser och stoppriser likställas med taxepriser. Utredningen tillägger, att det

ur nu angivna synpunkter icke är någon skillnad mellan stoppriser, som

prövats av priskontrollnämnden, och stoppriser som icke blivit föremål för

sådan prövning. Enligt utredningens mening överensstämmer individuella

93

stoppriser, vare sig de blivit prövade eller ej, oftast bättre med de faktiska

kostnadsförhållandena än vad normalpriserna gör. Detta gäller i varje fall

under tiden närmast efter prisstoppets genomförande. Det står också varje

säljare fritt att när som helst få individuellt stoppris prövat efter skälig-

hetsprincipen. Visserligen kan invändas att sådana priser under en kris­

period med stigande priser icke följer utvecklingen utan släpar efter, men

denna invändning gäller även normalpris och särskilt fastställda taxepriser.

Utredningen anser att också praktiska skäl talar för att samtliga enligt

prisregleringslagen gällande priser godtages som taxepris. Den nuvarande

ordningen att såsom taxepris godkänna ett av priskontrollnämnden prövat

individuellt stoppris men icke stoppris, som grundar sig endast på Kungl.

Maj :ts beslut om allmänt prisstopp, förefaller utredningen högst irrationell.

För närvarande torde praktiskt taget alla stoppriser tillhöra den förra

gruppen.

På anförda skäl föreslår utredningen, att samtliga enligt prisreglerings­

lagen gällande priser skall anses som taxepris. Vidare förordas att en ny

förfogandelag skall upptaga den nuvarande jämkningsregeln, enligt vilken

ersättningen kan bestämmas till högre belopp än taxepriset, därest tillämp­

ningen av detta pris på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta

obillighet.

Härefter behandlar utredningen frågan om ersättning vid produk­

tions-, lagrings- och forslingsålägganden. Därvid fram­

hålls att det icke synes vara i enlighet med vedertagna rättsgrundsatser att

tvinga någon att utföra viss prestation med förlust för honom själv. En­

ligt de för priskontrollen nu gällande direktiven får emellertid prishöjning

i allmänhet ej medges, såvida icke verkställd lönsamhetsberälcning visar

att i annat fall verksamheten inom företaget eller branschen som en helhet

kommer att ge en avkastning som uppenbarligen är för låg. Dessutom skall

vid prissättningen hänsyn tagas till förhållandena hos rationellt arbetande

företag. Dessa regler kan medföra, att vissa företagare icke utan förlust

kan frambringa förnödenheter till taxepris. Bestämmelserna om ersättning

vid åläggande enligt en förfogandelag bör därför enligt utredningens me­

ning icke låsas fast vid prisregleringslagens priser och ej heller vid de

särskilt fastställda taxepriserna. Utredningen framhåller, att man vid ut­

formningen av dessa bestämmelser kan välja mellan flera alternativ. En

möjlighet är sålunda att låta de allmänna reglerna för bestämmande av

ersättning formellt gälla även för nu förevarande fall men medge den er-

sättningsberättigade att efter särskild prövning få högre ersättning, i den

mån så fordras för att han skall undgå förlust. Vidare kan en special­

regel för dessa fall anknyta till den nyss omnämnda jämkningsregeln, en­

ligt vilken ersättningen kan höjas när en tillämpning av huvudreglerna

skulle innefatta obillighet. Utredningen förordar för sin del den lösningen,

att till jämkningsregeln fogas en bestämmelse av innehåll, att tillämpning

av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som drabbats

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

94

av åläggande att frambringa förnödenhet, verkställa forsling eller lagra för­

nödenhet icke får gottgörelse för sina nödvändiga kostnader.

Beträffande ersättning vid förfogande, som innebär att egen­

do in tages i anspråk med nyttjanderätt, förordar utred­

ningen att gällande bestämmelser behålls. Utredningen anser också, att de

nuvarande reglerna om ersättning för vård- och transportkostna­

der i vissa fall vid avstående av förnödenhet införs i en ny förfogandelag.

Vidare upptager utredningens förslag den nu gällande regeln att, om förfo­

gandeförbud (beslag) hävs eller eljest upphör utan att fönödenheten av­

stås, kronan skall gälda skälig ersättning för skada, som åsam­

kats förnödenheten till följd härav.

Slutligen framhåller utredningen att grunderna för ersättning i anled­

ning av rekvisition enligt rekvisitionslagen för närvarande är desamma

som för ersättning vid förfogande enligt förfogandelagen. Därest utred­

ningens förslag god tages, bör ersättningsreglerna i rekvisitionslagen bringas

i överensstämmelse med de nya bestämmelserna i förfogandelagen.

Remissinstanserna.

Ingen av remissinstanserna har haft något i och för sig att invända mot

principen att ersättning enligt förfogandelagen skall utgå efter de grunder

som gäller för den allmänna priskontrollen.

Allmänt anför emellertid grossistförbundet, att de för priskontrollen för

närvarande gällande direktiven icke är så utformade, att de tillgodoser

kravet på ekonomisk rättssäkerhet. En lagstiftning av den ekonomiskt ge­

nomgripande natur som den nu föreslagna ter sig enligt förbundets mening

utomordentligt betänklig, då som faktisk grund för tillämpningen ligger

regler, vilka av Kungl. Maj :t i administrativ ordning fastställts för den

priskontrollerande verksamheten. Dessa regler har förändrats och anpas­

sats efter växlande politiska mål. Det är underförstått, att prisreglerings­

lagen också i fortsättningen skall kunna användas som ett medel i Kungl.

Maj :ts hand för att tillgodose allmänna politiska syften. För att det skall

vara möjligt att inom ramen av en beredskapslagstiftning upprätthålla kra­

vet på rättssäkerhet för den enskilde, är det nödvändigt att skapa garan­

tier för att även prisdirektiven erbjuder full rättssäkerhet och ej tjänar

andra syften än som föranlett den föreslagna fullmaktslagstiftningens till-

lämpning. Förbundet kan därför icke tillstyrka att ersättningsgrunderna

bestäms på sätt utredningen föreslagit. Gränsdragningen mellan den en­

skildes och det allmännas rätt är otillfredsställande och möjliggör ej för

den enskilde att hävda sin rätt mot staten i besvärliga avvägnings- och skä-

lighetsfrågor.

Flertalet handelskammare anlägger liknande synpunkter och betonar där­

till angelägenheten av att ingen skall vara skyldig att avstå något till det

allmänna utan att därför tillerkännas full ersättning.

Redareföreningen understryker, att såsom en ledande princip vid utform­

ningen av ersättningsbestämmelserna bör gälla att den, vars egendom tages

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

om icke stadgandet bör utformas i närmare anslutning till de för den pris-

reglerande verksamheten gällande riktlinjerna. Där talas om »täckning av

produktions- eller anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst».

Även riksvärderingsnämnden, kommerskollegium och riksnåmnden för

ekonomisk försvarsberedskap anser, att en tydligare formulering är önsk­

värd.

Priskontrollnämnden vill till förebyggande av en felaktig tolkning av

utredningens uttalande i anslutning till begreppet »handelsvinst» framhål­

la att, om skälig förräntning av investerat kapital inräknas i kostnaderna,

handelsvinst därutöver icke bör ingå i kostnadskalkylen. I annat fall skulle

nämligen den föreslagna beräkningen icke överensstämma med de för pris­

kontrollen gällande normerna. -—■ Vidare har nämnden uppmärksammat,

att uttrycket »återförsäljning» i gällande förfogandelag utbytts mot uttryc­

ket »återanskaffning». Den föreslagna ordalydelsen för emellertid tanken

närmast på ersättning i producentledet. Större klarhet skulle uppnås, om

även i lagtexten utsädes att vad som sagts om kostnader vid produktion i

tillämpliga delar skall gälla jämväl distribution.

Pi-iskontrollnämndens vice ordförande, herr Dahlin, har på anförda skäl

stannat för att begreppet »återförsäljning» är riktigare än »återanskaff­

ning». Han förordar därför, att stadgandet får följande avfattning: »— — -—■

skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader jämte vinst vid produktion

eller återförsäljning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan

tjänst.»

Tre av priskontrollnåmndens ledamöter anser i likhet med herr Dahlin,

att uttrycket »återförsäljning» bör behållas, då skäl icke anförts för en

ändring av gällande bestämmelser.

Industriförbundet berör utredningens uttalande, att till produktionskost­

nader bör hänföras bl. a. avskrivning på byggnader och inventarier. Enligt

förbundets uppfattning behöver uttalandet förtydligas, ty enligt de princi­

per som gäller för s. k. lönsamhetsberäkningar i prisärenden skall som skä­

lig avskrivning å byggnad godkännas det av taxeringsmyndigheterna fast­

ställda värdeminskningsavdraget. Om man däremot utgår från principen

om återanskaffningspriset, kan avskrivningsbeloppet komma att betydligt

avvika från nämnda avdrag.

Riksvärderingsnåmnden framhåller, att tvekan kan råda om betydelsen

av det utav utredningen använda uttrycket »skälig förräntning». Enligt

nämndens mening bör uttrycket tolkas såsom motsvarande vanlig bank-

ränta (diskonto).

Skånes handelskammare erinrar i detta sammanhang om ett ersättnings-

fall, som enligt handelskammarens åsikt väckte uppmärksamhet och irri­

tation under senaste världskriget. Då fick nämligen bilägare, som ålades

att till vederbörande myndighet inlämna sina bilringar, nöja sig med en er­

sättning, motsvarande dåvarande värdet. När de sedermera skulle inköpa

nya bilringar, hade priserna stigit och de led därigenom en påtaglig förlust.

Ersättningen motsvarade alltså icke återanskaffningskostnaden. Enligt han-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

97

delskammarens åsikt vore det riktigaste i sådana fall, att ersättningen

fastställdes i två etapper, dels preliminärt vid avståendet och dels slutgil­

tigt, då förnödenheten kan återanskaffas och den verkliga kostnaden fast­

slås.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet behandlar frågan om ersättning i

sådant fall då förnödenheten icke kan återanskaffas. Enligt civilbefälhava­

rens mening är det icke riktigt att tillämpa återanskaffningsvärdet vid den

tidpunkt, då förnödenheten senast anskaffats. Lång tid kan ha förflutit

mellan denna tidpunkt och förfogandet, och under denna tidrymd kan pris­

nivån ha ändrats så att nämnda värde framstår som orimligt eller obil­

ligt både i ena eller andra riktningen. Med hänsyn härtill bör ersättningen

i detta fall bestämmas efter rena skälighetssynpunkter.

En del av remissinstanserna uppehåller sig vid utredningens uttalande,

att med nödvändiga kostnader bör förstås kostnader hos rationellt arbetan­

de företag.

Enligt riksvärderingsnämndens mening är det vanskligt att bedöma, när

ett företag kan anses vara rationellt arbetande. I begreppet inryms företag

av olika rationaliseringsgrad. Det är svårt att bestämma vilket av dessa

företag som skall vara måttstocken. Det kan enligt nämndens åsikt icke

vara rimligt, att de företag som nått längst i fråga om rationalisering alltid

skall tagas som norm. Man bör icke kräva mera än att företaget skall ha

nått en rimlig grad av rationalisering. Därför bör hänvisningen »till ra­

tionellt arbetande företag» icke vara mer än vägledande. I så fall nås ett

bättre resultat än som eljest skulle bli förhållandet.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig helt till de av riksvärderingsnämnden

anförda synpunkterna. Enligt styrelsens mening är det för jordbrukets del

redan med hänsyn till innebörden av 1947 års riksdagsbeslut angående rikt­

linjerna för den framtida jordbrukspolitiken naturligt, att en så att säga

rimlig rationaliseringsgrad blir avgörande.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands

och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att det

bl. a. är utomordentligt vanskligt att objektivt bedöma vad som i varje

särskilt fall avses med rationellt arbetande företag. Graden av effektivitet

beror ofta icke endast på företaget. Svårighet att erhålla valutor för inköp

av arbetskraftsbesparande maskiner eller att få arbetstillstånd för nödvän­

diga nybyggnader kan i hög grad ha försenat rationalisering av driften.

Men även om en dylik princip skulle kunna godtagas på prisområdet, kan

den icke godkännas då det gäller tvångsvis förfogande över enskild egen­

dom. Enligt handelskammarens mening måste grundsatsen här vara, att

den enskilde skall ha full ersättning för den egendom som avhänds honom.

Handelskammaren i Gävle anför liknande synpunkter och tillägger att

även investeringsskatten kan menligt inverka på ett företags möjlighet att

rationalisera driften.

Även industriförbundet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förklarar sig

7 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

icke kunna instämma i utredningens uttalande om rationellt arbetande före­

tag.

Mot förslaget att ersättningen om möjligt skall motsvara ett i särskild

taxa angivet pris har anmärkning ej framställts från remissinstansernas

sida.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner förslaget

vara fördelaktigt ur beredskapssynpunkt. Handelskammaren framhåller

emellertid, att taxorna kan bli missvisande om penningvärdet faller. Taxor­

na bör därför enligt handelskammarens mening då och då överses.

Åtskilliga remissinstanser behandlar förslaget att alla enligt prisreglerings­

lagen gällande priser skall betraktas som taxepriser.

Pris kontrollnämnden framhåller endast, att förnödenheter i många fall

kan komma att avstås under andra betingelser än dem, som gällde eller för­

utsattes då priset bestämdes genom prisreglering. Med hänsyn härtill synes

det nämnden erforderligt, att i särskilda fall jämkning av taxepriset kan

ske.

Bränslekommissionen bär intet att erinra mot förslaget. Kommissionen

har därvid beaktat, att så gott som samtliga stoppriser prövats av priskon­

trollnämnden samt att ersättningen, om obillighet skulle föreligga, enligt

särskild föreskrift kan bestämmas till högre belopp än taxepriset.

Handels- och industrikommissionen, som icke heller har något att invän­

da mot förslaget, framhåller att svårigheter dock kan uppkomma vid till-

lämpningen av individuella stoppriser som taxepris. Beträffande ett sådant

— av priskontrollnämnden ej prövat stoppris — kan det vara vanskligt att

avgöra antingen vad priset är eller om det gäller för en bestämd vara.

Kommerskollegium hyser vissa betänkligheter mot förslaget att även in­

dividuella, av priskontrollnämnden ej prövade stoppriser skall betraktas

som taxepris. Under hänvisning till de av bränslekommissionen anförda

synpunkterna har emellertid kollegiet funnit sig ej böra framställa någon

erinran mot dessa ersättningsregler.

Även köpmannaförbundet ifrågasätter lämpligheten av den utav utred­

ningen föreslagna utvidgningen. Förbundet erinrar därvid om att priskon­

trollnämnden enligt sina direktiv kan avslå företags framställning om höj­

ning av ett förlustbringande individuellt stoppris, blott företagets lönsam­

het i övrigt är tillfredsställande.

Enligt industriförbundets mening måste beaktas att den som finner ett

av priskontrollnämnden fastställt pris vara för lågt i åtskilliga fall kan

skydda sig mot onödig förlust genom att inställa eller minska tillverkning­

en eller försäljningen av varan. Den som drabbas av ett förfogandebeslut

har däremot icke motsvarande möjlighet. Det bör särskilt uppmärksammas

att rätten till högre ersättning än taxepriset vid obillighet icke är ovillkor­

lig. Det heter nämligen i förslaget, att sådan ersättning »må» utgå.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Karlstad samt Gotlands handelskammare delar industri-

och köpmannaförbundens betänkligheter.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

99

Skånes handelskammare anser det vara orimligt, att ett individuellt ej

prövat stoppris skall gälla såsom taxepris. Visserligen upptager förslaget

en bestämmelse om högre ersättning vid obillighet, men enligt handelskam­

marens uppfattning är bestämmelsen mindre tilltalande ur principiell syn­

punkt. Den ogynnsamma innebörden skärps ytterligare genom tillägget,

att obillighet alltid skall anses föreligga om den drabbade i vissa fall icke

genom taxepriset erhållit ersättning för sina »nödvändiga» kostnader. Hit­

hörande bestämmelser bör därför enligt handelskammarens åsikt omformas

så att de bättre överensstämmer med rättsgrundsatsen om full ersättning

till den, som nödgats avstå sin egendom till det allmänna.

Handelskammaren i Gävle motsätter sig helt förslaget att alla enligt pris­

regleringslagen gällande priser skall betraktas som taxepris, enär dessa ofta

är förlustbringande.

Den särskilda frågan om ersättning vid produktions-, lagring s-

och forslingsålägganden har föranlett uttalanden från Svea hov­

rätt, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och priskontrollnämn-

den.

Hovrätten anser, att ersättningen bör bestämmas efter samma grunder

som gäller vid avstående av förnödenhet.

Riksnämnden betonar inkonsekvensen i att skilda ersättningsregler för­

ordas för det fallet att en vara tillverkas efter föregående produktions-

åläggande och det fall att förfogandebeslutet kommer först efter det va­

ran tillverkats. Frågan kan bli aktuell, om t. ex. ett prisregleringspris sänks

efter tillverkningens avslutande. Riksnämnden förutsätter, att bestämmel­

sen om att taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som

drabbas av förfogandet icke får ersättning för sina nödvändiga kostnader,

ger möjlighet för den bestämmande myndigheten att taga erforderlig hän­

syn till nu angivna synpunkter.

Priskontrollnämnden finner berörda bestämmelse vara mindre lämplig

och anser därför att den bör utgå. Bestämmelsen synes nämligen kunna

inbjuda företag till att i spekulativt syfte nedlägga tillverkningen av för­

nödenheter, som är betydelsefulla för folkförsörjningen. Nämnden erinrar

därvid om den allmänna regeln, att ersättningen må bestämmas till högre

belopp än taxepriset, om tillämpningen av detta pris på grund av särskilda

omständigheter skulle anses innefatta obillighet. Vidare framhåller nämn­

den, att en ändring i de kalkyleringsnormer, som vid en viss tidrymd gäl­

ler för prisregleringen, bör föranleda motsvarande ändring i reglerna för

beräkning av ersättning vid ålägganden. Sålunda bör t. ex., därest återan-

skaffningsprisprincipen tillfälligt åsidosätts vid beräkning av priser vid fri­

villig försäljning eller prestation, motsvarande inskränkning göras vid be­

räkning av ersättning för tvångsförsäljning och tvångsprestation. Enligt

nämndens uppfattning är det överhuvudtaget önskvärt, att ersättningen vid

produktionsålägganden ej beräknas så att den förpliktade kommer i gynn­

sammare läge än den, som får ersättningen beräknad enligt prisreglering­

ens priser. I detta sammanhang framhåller nämnden slutligen, att ett pro-

100

duktionsåläggande kan leda till sänkta kostnader för ett företag. Om exem­

pelvis en tvålfabrik åläggs att för krigsmaktens räkning tillverka tvål, kom­

mer fabrikens kostnader för reklam och försäljning sannolikt att avsevärt

nedgå.

Jordbruksnämnden anser utformningen av de föreslagna allmänna ersätt­

ningsreglerna icke utesluta gottgörelse jämväl för sådan förlust, som består

i att inneliggande lager av råvaror och halvfabrikat till följd av förfogan­

det icke kan användas. I sak framhåller nämnden, att ett produktionsåläg-

gande vanligen icke omöjliggör ett färdigställande av inneliggande halvfab­

rikat på samma avgörande sätt som vid upplåtelse av nyttjanderätt till

fabriksanläggning. Oavsett denna synpunkt kan emellertid en sträng tillämp­

ning av den utav utredningen angivna normen komma att te sig mindre

rättvis, framförallt mot bakgrunden av att jämkningsmöjligheter vid ersätt­

ning enligt taxepris föreligger vid varje grad av obillighet.

Utredningens förslag till utformning av ersättningsreglerna vid sådant

förfogande, som innebär att egendom tages i anspråk

med nyttjanderätt, har behandlats av några remissinstanser.

Redareföreningen kan icke finna, att uttrycket »skälig ersättning» är det

rätta. Begreppet är mycket tänjbart. En vidsträckt befogenhet har enligt

lagtexten lämnats åt de myndigheter, som skall bestämma ersättningsbe­

loppens storlek. För den enskilde medför detta oklarhet och oro. Stadgan­

det bör därför enligt föreningens mening givas en fylligare utformning. Det

bör klart utsägas att erforderlig ersättning skall utgå för reparation av

uppkommen skada samt för sådan skada, som icke kan avhjälpas, varjäm­

te gottgörelse bör erhållas för förlust, som förnödenhetens ägare eller inne­

havare lidit till följd av att han genom skadan å egendomen varit förhind­

rad att under viss tid bruka denna.

Skånes handelskammare ifrågasätter om ersättningsreglerna är tillämp­

liga, icke blott då egendom upplåtits till begagnande av kronan utan även

då ägaren genom myndigheternas åtgärder faktiskt förhindrats att förfoga

över egendomen och därigenom lidit skada. Huruvida reglerna har denna

innebörd framgår icke med önskvärd tydlighet. Enligt handelskammarens

mening bör dock ett förtydligande av angiven innebörd göras. Vidare vänder

sig handelskammaren mot att ersättningen för försämring, som egendomen

genom begagnandet kan ha lidit, förordas skola utgå endast om försäm­

ringen är avsevärd. En sådan ersättningsregel är alltför snäv. Enligt handels­

kammarens mening bör ordet »avsevärd» utbytas mot »onormal», vilket torde

bättre täcka vad som i detta fall kan anses skäligt.

Kommerskollegium ansluter sig till sist berörda förslag.

Mot den föreslagna regeln om ersättning för skada å förnöden­

het till följd av förfogandeförbud som hävs eller eljest upp­

hör att gälla har invändningar rests från en del remissinstanser.

Sålunda finner överståthållarämbetet det icke vara riktigt, att endast

skada å själva förnödenheten skall ersättas. Även andra skador bör ersät­

tas. Det läge, varom här är fråga, synes i allmänhet vara så påtagligt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

101

frågor om ersättning efter ett upphävt förfogandeförbud torde kunna hand­

läggas i samma ordning som övriga ersättningsfrågor, även när det gäller

gottgörelse för andra verkningar av ett förfogandeförbud än skada å för­

nödenheten.

Köpmannaförbundet ansluter sig helt till överståthållarämbetets uppfatt­

ning.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare

samt handelskammaren i Karlstad är medvetna om svårigheten att införa

en generell rätt till skadestånd för allmänna förluster, som uppkommer

genom ett förfogandeingrepp. Enligt handelskamrarnas uppfattning bör dock

i detta fall en klar ersättningsrätt föreligga även för andra skador än skada

å förnödenheten — i allt fall då krig eller krigsfara ej är för handen.

Gotlands handelskammare anser det vara självklart, att även ränteför­

luster, utebliven vinst och dylikt skall ersättas, då ett förfogandeförbud

hävs. Enligt handelskammarens mening är detta desto mer befogat som

ett upphävt förbud kan bero på att beslutet från början grundats på ett

felaktigt bedömande av statsmakterna.

Kommerskollegium anser sig icke kunna biträda handelskamrarnas för­

slag om ersättning för alla skador till följd av ett förfogandeförbud som

upphävs. Andra såväl direkta som indirekta skador än skada å själva för­

nödenheten kan vara av så mångahanda slag och så svårbedömda, att en

allmän ersättningsrätt icke går att genomföra. Härtill kommer att veder­

börande enligt förslaget till ny ransoneringslag kan begära inlösen av för­

nödenheten.

Departementschefen.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som tvingas avstå eller upp­

låta förnödenhet till kronan eller utföra tjänst för kronans räkning skall

ha ersättning för detta. Stadgande härom har också funnits i de allmänna

förfogandelagar, som utfärdats alltsedan tiden för första världskriget. De

regler som tillämpats i fråga om grunderna för ersättningens bestämman­

de har emellertid varit skiftande. Ursprungligen stadgades att förnödenhet,

som avstods till kronan, skulle ersättas till fulla värdet. Under förarbetena

till gällande allmänna förfogandelag framhölls emellertid att ett dylikt stad­

gande kunde leda till att ersättningarna fastställdes utan hänsynstagande

till objektivt bestämda beräkningsgrunder. Tillämpning av stadgandet kun­

de också, särskilt i fråga om prissättning vid omfattande varuregleringar,

hindra det allmänna att föra en målmedveten prispolitik under krisförhål­

landen. Efterhand trädde den uppfattningen i förgrunden att — eftersom

en allmän förfogandelag hade till huvudsaklig uppgift att under kristider

tillgodose hela befolkningens och försvarets behov av viktiga förnödenheter

— enligt lagen utgående ersättningar i princip borde bestämmas efter grun­

der, som var förenliga med den rådande allmänna prispolitiken. Det låg

därvid närmast till hands att söka samordna prissättningen på förnöden­

heter, som avstås till kronan jämlikt förfogandelagen, med den prissätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning som sker med stöd av gällande författningar på prisregleringens om­

råde. Alltsedan andra världskrigets utbrott har denna princip mer eller

mindre klart påverkat utformningen av förfogandelagens ersättningsbe­

stämmelser.

I prisregleringslagen stadgas för närvarande att visst pris, som prövas

skäligt, må i angiven ordning fastställas att gälla såsom normalpris vid fri­

villig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss

tjänst. De beräkningsgrunder som härvid bör tillämpas är närmare angiv­

na i de för priskontrollen utfärdade direktiven. Enligt dem är huvudregeln

att normalpriset skall täcka produktions- och anskaffningskostnaderna —

beräknade med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen — jämte skä­

lig handelsvinst. Grunddragen i denna regel återfinns i nu gällande förfo­

gandelag, enligt vilken ersättningen för avstådd förnödenhet eller utförd

tjänst i princip skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handels­

vinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Det

i prishänseende nära sambandet mellan de båda lagarna framträder ännu

tydligare genom de i förfogandelagen upptagna bestämmelserna om taxe-

pris och tillämpningen härav. Lagen förutsätter nämligen, att riksvärde-

ringsnämnden på förhand skall upprätta taxor, vari vissa priser å förnö­

denheter och tjänster skall upptagas. I anslutning härtill föreskrivs att ett

enligt prisregleringslagen fastställt pris — normalpris eller av priskontroll-

nämnden prövat stoppris — alltid skall betraktas som taxepris. Eftersom

en enligt förfogandelagen utgående ersättning endast undantagsvis får över­

stiga gällande taxepris, blir följden att prisregleringslagens priser i väsent­

lig mån blir normerande för prissättningen enligt förfogandelagen.

Också utredningens förslag till ersättningsbestämmelser i den blivande

förfogandelagen bygger på principen, att ersättningarna skall utgå efter de

grunder som gäller för den prisreglerande verksamheten. Häremot har re­

missinstanserna ej haft något i och för sig att erinra. Bl. a. grossistförbundet

anser dock, att de för priskontrollen gällande direktiven icke är så utfor­

made att de kan fylla kravet på ekonomisk rättssäkerhet, enär de enligt

förbundets åsikt avser att tillgodose även allmänna politiska intressen, för

vilka en lagstiftning av detta slag bör stå främmande. Förbundet kan där­

för icke tillstyrka de av utredningen föreslagna ersättningsgrunderna.

Enligt min mening råder ingen tvekan om att staten under kristider mås­

te ha ett avgörande inflytande på prispolitiken inom alla viktigare områden

och därmed även på den prissättning som sker enligt allmänna förfogan­

delagen. Det är därför naturligt, att denna prissättning samordnas med den

allmänna prissättning som genomförs med stöd av prisregleringslagstift-

ningen. I princip bör gälla att ersättningen enligt förfogandelagen skall mot­

svara vad som kan erhållas vid frivillig försäljning inom ramen för sist­

nämnda prissättning. En tillämpning av denna grundsats innebär, att den

ersättningsberättigade får samma ekonomiska utbyte som han eljest skulle

erhållit. Det kan vid sådant förhållande icke med skäl göras gällande att

103

den som tvingas avstå förnödenhet till kronan och härför erhåller ersätt­

ning enligt nu angivna grunder kommer i sämre ekonomiskt läge än den

vars tillgångar av samma slag icke tagits i anspråk. Såsom föredragande de­

partementschefen betonat i propositionen nr 210/1949 med förslag till vissa

ändringar i gällande förfogandelag kan emellertid icke bortses från att pris­

sättningen enligt prisregleringslagen kan bestämmas av intressen, som — i

och för sig fullt berättigade — icke bör få inverka på de enligt förfogandela­

gen utgående ersättningarna. Som närmare framgår av den följande fram­

ställningen torde denna synpunkt i erforderlig utsträckning ha beaktats vid

utformningen av ersättningsbestämmelserna. I anledning av vad grossist­

förbundet i förevarande sammanhang anfört om reglerna för den priskon-

trollerande verksamheten kan erinras om att direktiven för denna under se­

nare tid delgivits riksdagen.

Utredningen har understrukit behovet av en bestämmelse, som utan hän­

visning till prisregleringslagen klarlägger de grunder efter vilka ersättning

bör utgå för avstådd förnödenhet eller utförd tjänst. Behovet sammanhäng­

er därmed, att fall av förfogande kan tänkas uppkomma, där prissättning

enligt prisregleringslagen saknas. Emellertid avvisas tanken på att en dylik

bestämmelse skulle avfattas på motsvarande sätt som i nämnda lag eller

m. a. o. icke innehålla annat än att ersättningen skall fastställas till belopp,

som prövas skäligt, och att i övrigt de för priskontrollen gällande direkti­

ven skulle tillämpas vid prövningen. Av praktiska skäl finner utredningen

önskvärt, att i stället grunderna för ersättning enligt förfogandelagen mera

utförligt anges i lagtexten. Häremot har remissinstanserna icke haft något

att invända. Också enligt min mening bör förslaget, som överensstämmer

med nuvarande ordning, godtagas.

I utredningens förslag har den grundläggande bestämmelsen

om ersättning vid förfogande avfattats något annorlunda än i

nuvarande förfogandelag. Avsikten har dock ej varit att genomföra någon

saklig ändring. Enligt utredningens mening bör av lagtexten framgå, att åter-

anskaffningsprisprincipen är tillämplig. Vidare förordas att det i gällande lag

använda uttrycket »normal handelsvinst» skall utgå, uppenbarligen därför

att handelsvinst rent språkligt syftar endast på mellanhandens vinst. Slutli­

gen har utredningen funnit orden »eller andra på prissättningen regelmässigt

inverkande förhållanden» otydliga och överflödiga. På grund härav föreslås

den avfattningen, att ersättning för avstådd förnödenhet och utförd tjänst

skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kost­

nader vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid

utförande av sådan tjänst. Till förtydligande av lagtexten anför utredning­

en, att med nödvändiga kostnader förstås kostnaderna hos rationellt arbe­

tande företag samt att i kostnaderna vid produktion av förnödenhet ingår

utgifter för råvaror, ersättning åt företagaren och anställda för deras ar­

betsinsats, avskrivning på byggnader och inventarier enligt återanskaff-

ningsprisprincipen, allmänna förvaltningskostnader och andra omkostna­

der, skälig ränta på nedlagt kapital, värderat efter nämnda princip, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

104

»handelsvinst». Utredningen tillägger att vad sålunda anförts om kostna­

der vid produktion i tillämpliga delar bör gälla också distribution. Kan för­

nödenheten icke återanskaffas, bör enligt utredningens mening återanskaff-

ningsvärdet vid den tidpunkt den senast kunnat anskaffas ligga till grund för

ersättningen.

I sakligt hänseende torde i stort sett icke något vara att erinra mot utred­

ningens förslag. I likhet med priskontrollnämnden anser jag mig böra un­

derstryka, att i »nödvändiga kostnader» väl ingår ersättning för företaga­

rens egen arbetsinsats samt förräntning av det utav företagaren investerade

kapitalet men icke vad i dagligt tal benämns företagarvinst eller handels­

vinst. Denna post bör nämligen, liksom då fråga är om prissättning enligt

prisregleringslagen, helt föras under förräntningsposten, som inbegriper er­

sättning bl. a. för den risk företagaren står. Härav följer å andra sidan att

räntefoten icke, såsom riksvärderingsnämnden ifrågasatt, kan sättas så lågt

som diskontot. — Härjämte bör betonas att utgående ersättningar omfattar

endast nödvändiga kostnader och alltså ej inbegriper gottgörelse för indi­

rekta skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att

en fabriksägare måste inskränka driften, kan han icke i denna ordning

erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. — Be­

träffande det av utredningen och några remissinstanser berörda sambandet

mellan begreppen »nödvändiga kostnader» och »kostnader hos rationellt ar­

betande företag» biträder jag riksvärderingsnämndens och lantbrukssty-

relsens ståndpunkt, att måttstocken bör vara företag som nått en rimlig

grad av rationalisering och sålunda icke sådana företag som hunnit allra

längst i detta avseende. 1 övrigt må i anslutning till vissa uttalanden från

en del handelskammare framhållas att den av statsmakterna förda allmän­

na ekonomiska politiken får anses verka i stort sett likformigt och därför

icke bör tillmätas avgörande vikt i förevarande sammanhang.

Såsom utredningen framhållit bör, liksom gäller beträffande den statliga

priskontrollen, de nödvändiga kostnaderna beräknas med ledning av åler-

anskaffningsprisprincipen. I samband härmed må anmärkas att en varas åter-

anskaffningsvärde här motsvarar — under hänsynstagande till slitage och

dylikt — nuanskaffningsvärdet eller vad det skulle kosta den, mot vilken

förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimlig

tid. Den av Skånes handelskammare föreslagna ordningen, att ersättningen

i vissa fall för att förebygga ekonomisk förlust för den enskilde skulle fast­

ställas dels preliminärt, då förnödenheten avstås, och dels slutgiltigt, då

förnödenheten kan anskaffas och den verkliga kostnaden fastslås, är uppen­

barligen förenad med stora praktiska olägenheter i det att ersättningsfrå­

gorna skulle hållas svävande för obestämd tid. För övrigt kan ifrågasättas

om det angivna syftet skulle bli bättre tillgodosett genom en sådan ordning

än genom den av utredningen förordade, eftersom priserna kan vara lägre

vid den senare tidpunkten, då varutillgången regelmässigt kan antagas vara

rikligare än när varan avstods. — Såsom en civilbefälhavare framhållit måste

den av utredningen förordade principen i fråga om grunderna för ersätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

105

ningens bestämmande i de fall, då förnödenheten icke kan återanskaffas, till-

lämpas med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den

allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaff-

ningsvärdet vid den tidpunkt, när förnödenheten senast återanskaffats, bör

ersättningen jämkas efter vad prövas skäligt.

I formellt hänseende har från åtskilliga håll anmärkts att den grundläg­

gande ersättningsregeln i utredningens förslag icke avfattats så, att den i

alla avseenden ger uttryck åt vad enligt motiven varit avsett. Denna anmärk­

ning torde vara riktig. Avfattningen lär visserligen icke kunna missförstås,

såvitt angår ersättning vid utförande av tjänst eller ersättning för förnöden­

het som avstås av tillverkare eller förbrukare, men ordalydelsen är icke

lika tydlig då fråga är om ersättning till återförsäljare. Det kan nämligen

göras gällande att begreppet »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»

icke avser annat än återanskaffningspriset eller m. a. o. i detta samman­

hang vad det enligt skäliga beräkningsgrunder skulle kosta återförsäljaren

att inom en snar framtid köpa och hemtaga samma slags förnödenhet, som

han tvingats avstå. Avsikten är emellertid, att återförsäljaren härutöver

skall ha ersättning för de nödvändiga kostnaderna i den egna rörelsen, d. v. s.

i princip för den del av hans kostnader för arbetslöner — däri inräknat

vederlag för egen arbetsinsats —- omkostnader och skälig förräntning av

nedlagt kapital, som enligt allmänna kalkyleringsgrunder kan anses belöpa

på det avstådda partiet. Tillämpligheten av denna grundsats bör tydligt

framgå av lagen och jag förordar därför, att den av utredningen föreslagna

lagtexten jämkas i enlighet härmed.

Vidare föreslår utredningen att den nuvarande ordningen med i förväg

upprättade taxor, enligt vilka ersättning bör utgå, skall behållas. Häremot

synes icke vara något att erinra och förslaget tillstyrks därför. I anslutning

till vad en handelskammare anfört i denna sak må framhållas att fastställda

taxor givetvis avses bli omprövade, när däri upptagna pris icke längre mot­

svarar skälig ersättning enligt nyss angivna grunder. För övrigt må i detta

sammanhang hänvisas till den i det följande närmare berörda regeln, att

ersättning under vissa förutsättningar kan bestämmas till högre belopp än

taxepriset.

För närvarande stadgar förfogandelagen, såsom förut anmärkts, att en­

ligt prisregleringslagen fastställda priser, d. v. s. normalpriser och av pris-

kontrollnämnden prövade individuella stoppriser, skall betraktas som taxe-

pris. Stadgandet gäller alltså icke stoppriser, som allenast grundar sig på

Kungl. Maj:ts beslut om allmänt prisstopp. Utredningen förordar emellertid,

att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser skall anses som taxe-

priser. Avgörande för detta siåndpunktstagande är främst det tidigare be­

rörda kravet, att ersättning enligt förfogandelagen om möjligt bör motsvara

vad som kan erhållas vid frivillig försäljning. Därvid framhålls att stopp­

priser — även om de icke är prövade — vanligen torde bättre än normal­

priser anpassa sig till det verkliga kostnadsläget, och att den möjligheten

alltid står öppen att hos priskontrollnämnden påkalla prövning av ett indi­

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

viduellt stoppris. Allmänt understryker utredningen att, i den män invänd­

ningar kan göras mot att betrakta stoppriser som taxepriser, detta i samma

grad gäller normalpriserna. Slutligen betonas de praktiska fördelar som föl­

jer med ett enhetligt system.

Flera av de remissinstanser som företräder det enskilda näringslivet bär

mer eller mindre bestämt motsatt sig utredningens förslag. Främst gäller

detta utvidgningen beträffande sådana stoppriser, som ej prövats. Den avvi­

sande hållningen sammanhänger med farhågan för att de enligt prisregle­

ringslagen gällande priserna icke ger skäliga ersättningar vid förfoganden.

Enligt min mening är den nuvarande ordningen ändamålsenlig ur de syn­

punkter som enligt vad förut sagts bör vara bestämmande för utformningen

av förfogandelagens ersättningsregler. Genom vad utredningen anfört har

jag vidare blivit övertygad om att samma synpunkter talar för att jämväl

ej prövade stoppriser bör betraktas som taxepriser. Utredningens förslag

tillstyrks därför. I anledning av handels- och industrikommissionens utta­

lande må tilläggas att, därest det är ovisst huruvida stoppris finns eller vad

detta är, ersättningen bör bestämmas efter förut angivna allmänna beräk­

ningsgrunder.

Då jag sålunda ansett mig böra tillstyrka utredningens förslag har jag

fäst avgörande vikt vid den tidigare omnämnda möjligheten till jämkning

av taxepris. Sålunda har utredningen behållit det nuvarande stadgandet, att

riksvärderingsnämnden må bestämma ersättningen till högre belopp än taxe-

priset, då tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skul­

le innefatta obillighet. Skulle det alltså visa sig att ett enligt prisreglerings­

lagen gällande pris är så lågt, att den enskilde icke får skälig ersättning en­

ligt de grunder som ansetts böra gälla vid förfoganden, kan han erhålla rät­

telse genom en av riksvärderingsnämnden verkställd prövning av ersätt­

ningsfrågan. Industriförbundets anmärkning mot stadgandets avfattning

torde ej böra föranleda någon omarbetning. Avfattningen har varit den­

samma sedan stadgandets tillkomst och den överensstämmer med det språk­

bruk som plägar användas, då fråga är om en skälighetsprövning.

I likhet med utredningen finner jag emellertid, att den nuvarande jämk-

ningsregeln bör utbyggas, såvitt angår förfoganden som innebär

produktions-, lagrings- eller forslingsålägganden. Det

bör uppmärksammas att enligt de för priskontrollcn gällande direktiven en i

och för sig skälig prishöjning ofta icke medges, därför att utförd lönsamhets-

beräkning visar att verksamheten inom företaget eller branschen i dess hel­

het ändock lämnar skälig avkastning. Vidare må erinras att utgångspunkten

för en sådan beräkning är rationellt arbetande företag. Till följd härav kan

fall inträffa där taxepriset icke täcker företagarens nödvändiga kostnader.

Under i övrigt fria förhållanden kan företagaren förebygga onödig förlust

t. ex. genom att nedlägga tillverkningen, men denna möjlighet står honom

icke till buds vid ålägganden enligt förfogandelagen. Såsom utredningen an­

fört måste det anses strida mot vedertagna rättsgrundsatser att tvinga någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

107

att frambringa förnödenheter eller utföra tjänster utan att ersätta honom för

de kostnader han åsamkas i samband därmed. Enligt min mening föreligger

här skäl för att avvika från de för prisregleringen gällande normerna. Vis­

serligen har priskontrollnämnden motsatt uppfattning, men detta får ses i

belysning av nämndens principiella inställning, att förfogandelagen skall

tjäna också rent prispolitiska ändamål. Farhågan för att en särbestämmelse

i antydd riktning skulle inbjuda företag att i spekulativt syfte nedlägga

tillverkningen av viktiga förnödenheter synes mig överdriven.

I utredningens förslag har denna särbestämmelse fått formen av ett till-

lägg till nu gällande jämkningsregel av innehåll, att vid produktionsåläggan-

den och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall

anses innefatta obillighet, därest den som drabbats av åläggandet icke får

ersättning för sina nödvändiga kostnader. Utformningen synes ändamålsen­

lig och tillstyrks därför. I anledning av priskontrollnämndens yttrande må

framhållas att vid ett dylikt åläggande reklam- och försäljningskostnader

vanligen torde bli onödiga och sålunda icke omfattas av begreppet »nödvän­

diga kostnader». — Slutligen bör i anslutning till vad riksnämnden för eko­

nomisk försvarsberedskap anfört betonas att den nya bestämmelsen icke

blir tillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad, då beslut

om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här skett utan att pro-

duktionsåläggande förelegat.

Beträffande sådant förfogande som innebär att kronan

tager egendom i anspråk med nyttjanderätt föreslår ut­

redningen, att nuvarande beräkningsgrunder skall gälla. Upplåtaren bör så­

lunda ha skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta samt för skada

eller avsevärd försämring, som den upplåtna egendomen lidit. Skäl synes

ej föreligga att frångå detta förslag. Uppenbarligen är det ogörligt att finna

en avfattning, som uttömmande anger alla de omständigheter vilka bör in­

verka på ersättningens storlek. Det må dock understrykas, att ersättningen

icke heller i här avsedda fall inbegriper gottgörelse för annat än den enskil­

des nödvändiga kostnader — d. v. s. förlorad avkastning eller nytta samt i fö­

rekommande fall skada å själva förnödenheten — och alltså ej vederlag för

indirekta skador eller förluster. Ersättning i denna ordning kan sålunda icke

utgå för förlust, som uppkommer t. ex. därigenom att företagaren till följd

av upplåtelsen icke kan använda inneliggande lager av råvaror eller halvfab­

rikat. I anslutning till redareföreningens utlåtande kan framhållas att, där­

est av kronan nyttjad egendom vid återställandet är skadad, ägaren bör ha

skälig ersättning icke endast för reparationskostnaderna utan även för för­

lorad avkastning eller nytta under reparationstiden. Med anledning av Skå­

nes handelskammares yttrande kan anmärkas att ersättning självfallet ut­

går endast under förutsättning, att enskild efter därom meddelat beslut upp­

låtit egendom till kronan. Skulle den enskilde genom annan statlig åtgärd

bli förhindrad att förfoga över sin egendom, exempelvis till följd av avspärr­

ning för militära ändamål utan att egendomen tages i anspråk, har han allt­

så icke rätt till ersättning i denna ordning. — Slutligen saknas enligt min

mening' anledning att utbyta det hittills använda ordet »avsevärd» mot »onor­

mal».

Likaså tillstyrks utredningens förslag om att behålla den nuvarande er­

sättningsregeln beträffande skada som åsamkats förnödenhet till

följd av förfogandeförbud. Icke heller i detta sammanhang

bör utgående ersättningar innefatta gottgörelse även för indirekta skador

och förluster. Samma principer torde nämligen böra gälla här som vid

andra former av förfoganden.

Till sist finner jag i likhet med utredningen, att ersättningsreglerna i rek­

visitionslagen bör ändras så att de också i fortsättningen kommer att över­

ensstämma med förfogandelagens bestämmelser i detta hänseende.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.

Utredningen.

Inledningsvis framhålls att avsevärda förluster kan tillfogas enskilda ge­

nom krisregleringar. Detta gäller främst dem, som direkt drabbas av en

reglering. Sålunda kan en fabriksidkare genom bestämmelser om använd-

ningsreglering av viss förnödenhet nödgas inställa driften och bli urstånd-

satt att ekonomiskt utnyttja råvaror, halvfabrikat och det i fabriken ned­

lagda kapitalet. Vidare nämns att användningsreglering av bensin kan omöj­

liggöra för motorfordonsägare att använda sina fordon. En handelsregle­

ring kan sänka handlandenas omsättning, och bestämmelser om auktorisa­

tion av slakt kan medföra att vissa slakteriidkare måste upphöra med sin

verksamhet o. s. v. Utredningen framhåller emellertid, att även andra än

de som direkt berörs av en krisreglering kan åsamkas förluster genom den­

na. T. ex. kan ett förbud att använda tenn för tillverkning av tuber med­

föra förlust icke endast för tillverkaren av tuberna utan även för producen­

ten av den vara, för vilken tuberna skulle tjäna som förpackning. Även i

distributionsledet kan förluster uppstå både för återförsäljare av tuber och

för återförsäljare av den förpackade varan. Även konsumenter kan bli li­

dande på regleringen, vilket särskilt gäller då varan används i näringsverk­

samhet. Vidare kan i verksamheten anställda bli arbetslösa därför att drif­

ten måste inskränkas.

I fortsättningen framhåller utredningen, att det icke torde föreligga nå­

gon rättslig skyldighet — av sådant slag som kan göras gällande vid dom­

stol — för staten att ersätta enskilda för skador som uppkommer till följd

av handels-, produktions- eller användningsregleringar, import- eller ex­

portförbud eller begränsning i rätten att bedriva handel eller annan in­

skränkning av yrkesutövning. Utredningen anser sig därför böra taga ställ­

ning till frågan, huruvida en allmän ersättnings rätt för förlus­

ter vid krisregleringar bör tillskapas.

Enligt utredningens mening kan med visst fog göras gällande att, därest

staten i det allmännas intresse företager ingrepp som medför skada för

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

109

någon medborgare, skadeverkningarna bör bäras av samtliga medborgare.

Det framhålls emellertid att genomförandet av en sådan princip stöter på

oöverstigliga svårigheter och leder till oöverskådliga ekonomiska följder för

staten. Sålunda understryker utredningen svårigheten att avgöra, om en

krisreglering är till skada eller ej. Vid bedömningen härav måste hänsyn

tagas till en mängd olika omständigheter. Mången gång kan ekonomiska för­

luster på grund av statliga krisregleringar i viss utsträckning kompenseras

av andra statliga åtgärder. I andra fall är det omöjligt att bestämma något

ekonomiskt värde för den förlust eller skada som uppstår. Utredningen läm­

nar i detta sammanhang ett flertal exempel, varom må hänvisas till betän­

kandet s. 123—125.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att ett system med fullständig

ersättning för statliga ingrepp under kristider skulle möjliggöra ersätt­

ningstalan mot staten i en omfattning, varom hittills varje erfarenhet sak­

nas. I extrema kristider skulle praktiskt taget varje medborgare kunna resa

ersättningsanspråk mot staten. Ett bedömande av anspråken skulle kräva

en omfattande och dyrbar apparat och det skulle visa sig omöjligt att ens

tillnärmelsevis åstadkomma full rättvisa.

Med beaktande av de anförda synpunkterna finner utredningen det ofrån­

komligt, att de enskilda medborgarna i regel själva måste bära de ekono­

miska förluster som krisregleringarna kan föra med sig. Att skapa en rätt

till ersättning för sådana förluster kan därför icke komma i fråga.

Utredningen behandlar också frågan om ersättning i särskilda

fall. Därvid framhålls att förhållandena vid krisregleringar undantagsvis

kan vara sådana, att det framstår som orimligt att begära att den som drab­

bats av viss förlust genom ett statligt ingripande av kriskaraktär ensam skall

bära förlusten. Utredningen tänker därvid på sådana fall, då enstaka med­

borgare drabbas särskilt hårt i förhållande till andra medborgare. I dessa

fall anser utredningen, att Kungl. Maj :t bör kunna efter ansökan medge

ersättning efter vad billigheten anses kräva. Därför förordas att ett stad­

gande av denna innebörd skall upptagas i fullmaktslagstiftningen. Utred­

ningen understryker därvid, att frågan om och i vilken mån ersättning skall

utgå måste bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Det tor­

de icke vara lämpligt eller möjligt att i förväg närmare ange de riktlinjer

efter vilka dessa ersättningsfrågor skall lösas. Utredningen finner emellertid

uppenbart, att ersättning enligt denna bestämmelse icke kan komma i fråga

vid generella konsumtionsregleringar.

Utredningen framhåller därefter, att ersättningsfrågor av likartat slag

som de nu behandlade kan uppkomma i samband med förfoganden. Så kan

t. ex. en näringsidkares rörelse lamslås lika väl därför att kronan förfo­

gar över hans lager av viss förnödenhet som på grund av att användnings-

förbud utfärdas beträffande förnödenheten. Dessa ersättningsspörsmål vid

förfoganden — som alltså icke avser gottgörelse för förnödenhet som tagits

i anspråk, tjänst som utförts, egendom som upplåtits eller skada på sådan

egendom — måste enligt utredningens mening lösas efter samma linjer som

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

nyss angivits i fråga om förluster vid krisregleringar. Detta leder till att,

om kronan t. ex. förfogar över en fabrik och till följd därav vissa halv­

fabrikat blir värdelösa, ägaren icke har någon lagligt skyddad rätt till er­

sättning för halvfabrikaten utan blir hänvisad till Kungl. Maj :ts bedöman­

de av ersättningsfrågan. Ett sådant resultat kan te sig obilligt, men enligt

utredningens mening är det icke möjligt att utan oöverskådliga ekonomiska

följder lösa frågan efter andra än förut angivna linjer. Skulle en ovillkorlig

ersättningsrätt tillerkännas ägaren av halvfabrikaten, måste för likformig­

hetens skull motsvarande ersättningsrätt tillerkännas t. ex. ägare av mo­

torfordon, som blivit oanvändbara därför att kronan tagit däcken i anspråk

eller därför att restriktioner utfärdats beträffande rätten att använda fly­

tande drivmedel o. s. v. Detta kommer enligt utredningens åsikt att leda till

orimliga konsekvenser för statsverket.

Herr Andersson anser i likhet med utredningen, att fall kan uppstå, som

rimligen bör föranleda viss ersättning av statsmedel och som icke täcks av

lagstiftningens övriga ersättningsregler, men dessa fall måste bli så fåtaliga

att de icke motiverar särskilda lagbestämmelser. De föreslagna speciella

ersättningsreglerna kan enligt herr Anderssons mening befaras i onödan

ge upphov till grusade förhoppningar hos enskilda medborgare samt en

omfattande pappersexercis för dem och statliga myndigheter. Härtill kom­

mer att de närmare riktlinjerna icke kunnat uppdragas och det synes där­

för icke tillfredsställande att, även om reglerna skall tillämpas restriktivt,

helt överlämna avgörandet till Kungl. Maj :t. Liksom hittills bör i de säll­

synta fall, då ersättning kan ifrågakomma, avgörandet träffas av Kungl. Maj :t

och riksdag gemensamt.

Sedan utredningen sålunda avvisat tanken på att skapa en allmän rätt

till ersättning av statsmedel för förluster till följd av krisregleringar, har

utredningen undersökt huruvida enskilda medborgares intressen vid in­

grepp av nu nämnt slag kan tillgodoses på annat sätt. Enligt utredningens

åsikt ligger därvid närmast till hands att pröva, om det är möjligt att ut­

sträcka den princip om inlösen rät t, som nu gäller enligt förfogande-

lagen. Detta innebär, att varans ägare vid varje krisreglering skulle kunna

påkalla att varan inlöstes av kronan och att han, om inlösen vägrades, skulle

få överlåta eller använda varan utan hinder av regleringsföreskrifterna.

Utredningen finner motiven för en sådan inlösenrätt vara särskilt starka,

när en reglering medför att förväntningarna i fråga om möjligheten att ut­

nyttja varan icke alls eller endast i begränsad omfattning kan uppfyllas.

Med utgångspunkt härifrån förordar utredningen, att i lagstiftningen in­

förs en begränsad rätt till inlösen av varor som är föremål för krisregle­

ring. Det framhålls därvid att inlösenrätten icke får äventyra regleringarnas

genomförande och att inlösningen måste vara försvarbar ur statsfinansiel!

synpunkt.

Utredningen betonar, att sistnämnda krav omöjliggör inlösenrätt beträf­

fande alla förnödenheter som blir föremål för regleringar. Det kan sålunda

enligt utredningens mening icke komma i fråga att föreskriva inlösenskyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

111

dighet för kronan, om regleringen icke har sin grund i brist eller befarad

brist på förnödenheten. Vid handelsregleringar av exempelvis levande djur

eller mjölkskumningsmaskiner kan det alltså icke bli tal om inlösenrätt i

de fall, där regleringarna tillkommit endast såsom ett nödvändigt komple­

ment till bristregleringar och, om myndigheterna för att spara bränsle

och elektrisk kraft förbjuder användandet av centrala varmvattenberedare

och elektriska uppvärmningsapparater, kan ej heller ifrågakomma att före­

skriva rätt att få sådana föremål inlösta av kronan. Vidare är det otänkbart

att medge inlösen av bilar, därför att förbud mot att använda bilar på sön­

dagar utfärdats i bensinbesparande syfte. En inlösen skulle i dessa och lik­

nande fall få ren ersättningskaraktär och tanken på att skapa en allmän

ersättningsrätt för förluster vid krisregleringar har av utredningen tidigare

avvisats.

Sedan utredningen sålunda stannat för att inlösenrätt vid krisregleringar

måste begränsas till förnödenheter på vilka det råder knapphet eller på vil­

ka knapphet kan befaras, behandlar utredningen frågan huruvida ytterli­

gare förutsättningar för rätt att påkalla inlösen bör uppställas. Därvid fram­

hålls att en varuinnehavares behov och intresse av en inlösenrätt är star­

kare ju större intrånget är. Det kan därför synas mest följdriktigt att med­

ge inlösen endast vid svåra intrång. Sålunda kan det tänkas att begränsa

inlösenrätten till sådana fall, då den fria förfoganderätten helt omintetgörs

genom att ägaren till följd av ingreppet varken kan använda eller överlåta

egendomen. Enligt utredningens mening skulle emellertid detta vara en

alltför snäv begränsning av inlösenrätten. För att denna skall få praktisk

betydelse, måste den finnas även vid sådana ingrepp som icke innebär totalt

användnings- eller överlåtelseförbud.

Som förutsättning för inlösenrätt skulle — anför utredningen vidare —-

kunna föreskrivas att regleringen i betydande mån begränsat ägarens möj­

lighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och att det men regle­

ringen medför icke är ringa. Utredningen betonar å andra sidan att en

på detta sätt uppdragen gräns är flytande och att det därför måste överläm­

nas åt myndighet att pröva och avgöra huruvida inlösenrätt föreligger eller

ej. Med hänsyn till de praktiska olägenheterna av ett sådant förfarande lig­

ger det nära till hands att slopa kravet på att ingreppet skall vara betydande

och alltså medge inlösenrätt vid alla regleringar angående förnödenheter,

på vilka knapphet råder eller kan befaras. Detta skulle dock i vissa lägen

kunna leda till icke önskvärda resultat. Man måste nämligen räkna med att

näringsidkare och andra varuinnehavare med stöd av sina organisationer

kan uppträda enhetligt och samtidigt begära statsinlösen av stora partier av

viss förnödenhet. De statliga myndigheterna skulle då kunna ställas inför

valet att antingen slopa en nödvändig men jämförelsevis föga ingripande

reglering eller att för kronans räkning inlösa stora kvantiteter av förnöden­

heter. Härigenom skulle genomförandet av nödvändiga regleringar kunna

äventyras eller försvåras.

På grund av det anförda har utredningen ansett sig böra förorda, att in­

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lösenrätten görs beroende av ingreppets svårighetsgrad och det men ingrep­

pet förorsakar förnödenhetens ägare. Som förut nämnts måste då frågan,

huruvida inlösenrätt föreligger eller ej, prövas av myndighet. Denna bör ha

viss tid att fatta ståndpunkt till begäran om inlösen. I likhet med vad som

gäller enligt förfogandelagen torde denna tid kunna bestämmas till 30 dagar.

Härefter tager utredningen ställning till frågan huruvida rätten att på­

kalla inlösen bör begränsas till viss tid efter regleringens genomförande. Ut­

redningen stannar därvid för att tidsbegränsning icke är erforderlig (betän­

kandet s. 129—130).

Enligt utredningens uppfattning medför vidare de förut förordade be­

gränsningarna i inlösenrätten, att behov saknas att från sådan rätt undan­

taga varupartier som förvärvats efter regleringens tillkomst.

Slutligen behandlar utredningen frågan om ersättning vid ett

inlösenförfarande. Därvid betonas att omständigheterna i sådant

fall ej är desamma som då egendom avstås enligt förfogandelagen. Ett in­

lösenförfarande innebär icke att varuinnehavaren mot sin vilja berövas en

förnödenhet genom att det allmänna förfogar över denna utan avser endast

att förhindra att en ekonomisk förlust tillfogas honom på grund av varuin-

nehavet; det står honom fritt att påkalla inlösen eller ej. Det synes därför

utredningen rimligt, att ersättning för förnödenhet vid inlösen bestäms ef­

ter snävare grunder än som föreslagits vid förfoganden. Ersättningen bör

sålunda enligt utredningens mening icke innefatta utebliven vinst för äga­

ren utan enbart avse dennes självkostnader, d. v. s. de faktiska kostnader

ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet. Ersättning för

ägarens eget arbete bör dock inräknas. För undvikande av spekulations-

möjligheter bör såsom en subsidiär regel stadgas, att ersättning vid inlösen

icke i något fall får överstiga den ersättning som skulle utgått om kronan

med stöd av förfogandelagen exproprierat förnödenheten. Om grunderna

för ersättningen vid inlösen bestäms på angivna sätt, uppmuntras förnöden­

hetens ägare att själv söka avsätta eller använda förnödenheten inom regle­

ringens ram i den mån han därigenom kan tillgodoföra sig vinst.

Remissinstanserna.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har utta­

lat sig i anledning av utredningens förslag att Kungl. Maj :t i undantagsfall

skall kunna besluta om särskild ersättning för förlust, som

uppkommit till följd av krisreglering eller förfogande.

Riksvärderingsnåmnden, jordbruksnämnden, bränslekommissionen, han­

dels- och industrikommissionen, länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens

län, köpmannaförbundet, Stockholms handelskammare — med instämman­

de av Smålands och Blekinge handelskammare och handelskammaren i

Karlstad — samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare till­

styrker förslaget.

Riksvärderingsnåmnden finner det under vissa förhållanden vara obilligt,

om ersättning icke lämnas för halvfabrikat i det fall att kronan tager äga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

113

rens fabrik i anspråk med nyttjanderätt. Fabrikaten är visserligen icke före­

mål för förfogandet, men de kan minska i värde och möjligen bli helt vär­

delösa. Såsom utredningen framhållit skulle emellertid en ovillkorlig ersätt-

ningsrätt i dessa fall medföra för statsverket orimliga konsekvenser. Nämn­

den delar därför utredningens uppfattning, att ersättning bör utgå endast

där Kungl. Maj :t efter särskild prövning så funnit skäligt. Nämnden vill

dock förorda, att denna prövning icke sker alltför snävt.

Jordbruksnämnden, som anknyter till samma exempel, förutsätter att i

här avsedda skadefall Kungl. Maj:t verkligen utnyttjar sin rätt att besluta

om särskild ersättning.

Stockholms handelskammare betonar de utomordentliga svårigheter, som

möter då det gäller att införa en generell rätt till skadestånd för allmänna

förluster, uppkommande till följd av ingrepp enligt förfogande- och ranso-

neringslagstiftningen. Fall där ersättning är både principiellt och sakligt be­

fogad torde svårligen kunna i lagtexten klart avgränsas från fall, där gott-

görelse rimligen icke kan komma i fråga. Enligt handelskammarens mening

lär det icke vara möjligt att i detta hänseende komma längre än vad utred­

ningen gjort.

Handels- och industrikommissionen framhåller i detta sammanhang, att

alltför hårda ersättningsbestämmelser torde avskräcka från sådan import av

försörjningsviktig vara, som till följd av ett krisläge måste ske till höga pri­

ser. Vid ersättningens bestämmande bör i viss mån hänsyn kunna tagas även

till den risk importören löpt. Det är därför önskvärt, att lagarna lämnar

möjlighet för ersättning också i sådant fall.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet däremot ansluter sig till de av herr

Andersson anförda synpunkterna och anser följaktligen att nu förevarande

stadgande skall utgå. Civilbefälhavaren tillägger att, om stadgandet anses

böra upptagas i den nya lagstiftningen, detsamma bör kompletteras med skyl­

dighet för Kungl. Maj :t att årligen inför riksdagen redogöra för de fall då

stadgandet tillämpats. Enligt civilbefälhavarens mening bör ej heller Kungl.

Maj :t ha rätt att utan riksdagens hörande besluta om ersättning överstigan­

de visst belopp.

Icke heller grossistförbundet vill godtaga utredningens förslag. Enligt för­

bundets mening är Kungl. Maj :t i statsrådet med hänsyn till kravet på rätts­

säkerhet för den enskilde icke någon lämplig instans för att avgöra dessa

ersättningsärenden. Detta är desto påtagligare som detta stadgande kan kom­

ma att tillämpas när krig eller krigsfara ej föreligger och då också i sam­

band med auktorisation av handeln.

Förslaget att vid krisregleringar öppna möjlighet för inlösen av för­

nödenhet som drabbas av regleringen har föranlett några remissinstan­

ser att dryfta frågan om huru ersättningen skall bestämmas vid sådan in­

lösen.

Bränslekommissionen, handels- och industrikommissionen, priskontroll-

nämnden samt Kooperativa förbundet ansluter sig till utredningens förslag,

att ersättningen icke skall bestämmas till högre belopp än som motsvarar

ägarens självkostnader.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195A. 1 saml. Nr 20.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Enligt priskontrollnämndens mening är emellertid utredningens uttalan­

den på denna punkt icke fullt klara. Uppenbarligen har utredningen avsett,

att självkostnaderna skall beräknas efter anskaffningsvärdet och icke åter-

anskaffningsvärdet. Mot en sådan beräkningsgrund har nämnden intet att

erinra. För att betona detta bör det av utredningen förordade uttrycket

»kostnader för produktion eller inköp» utbytas mot »faktiska kostnader för

produktion och inköp».

Riksvärderingsnämnden kan icke helt ansluta sig till utredningens förslag.

Nämnden delar visserligen utredningens uppfattning, att ersättningen vid

inlösen icke skall inbegripa utebliven vinst, men enligt nämndens uppfatt­

ning bör sakägaren likväl icke åsamkas förlust. I så fall bör i ersättningen

inräknas — utöver de faktiska kostnaderna för produktion och återinköp

samt gottgörelse för eget arbete — lagringskostnader och i förekommande

fall transportkostnader. Nämnden utgår därvid från att i lagringskostnaden

inräknas även normal ränta. Väljs denna utväg, kommer handelsvinst i be­

märkelsen företagarvinst icke att utgå vid inlösen enligt allmänna ransone­

ringslagen men väl enligt allmänna förfogandelagen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl ej

föreligga att bestämma ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen till

lägre belopp än vid avstående enligt förfogandelagen. Nämnden framhåller

att, även om inlösen formellt sker efter framställning från varuägaren, den­

ne likväl i verkligheten kan befinna sig i ett tvångsläge t. ex. på grund av

brist på medel.

Grossistförbundet samt flertalet handelskammare ansluter sig till riks-

nämndens uppfattning, att ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen

skall bestämmas efter samma normer som ersättningen vid avstående enligt

förfogandelagen och att alltså full gottgörelse, innefattande även utebliven

handelsvinst, skall utgå. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län anmärker därvid, att inlösen i verkligheten är att jämställa med ett

tvångsvis gjort ingripande från statens sida.

Departementschefen.

I föregående avsnitt har betonats, att förfogandelagens ersättningsbestäm­

melser i princip tillkommit för att bereda den mot vilken ett förfogandebe­

slut riktas rätt till ersättning för nödvändiga kostnader i samband med be­

slutets fullgörande, men att han icke kan åberopa dessa regler för att få

gottgörelse för de indirekta förluster han lider genom beslutet. Ännu mindre

kan andra enskilda, som i ett eller annat avseende ekonomiskt förlorar till

följd av beslutet, få vederlag härför.

Under detta avsnitt behandlar utredningen frågan huruvida den blivande

fullmaktslagstiftningen genom särskild bestämmelse bör skapa en all­

män rätt till ersättning för enskilda, som i nyss nämnda fall

eller eljest till följd av ingrepp enligt lagstiftningen lider skada eller förlust.

Därvid redovisas för en mängd olika situationer, där en förfogande- eller

regleringsåtgärd kan förorsaka förluster för tillverkare, mellanhänder eller

115

förbrukare utan att dessa har någon möjlighet att domstolsvägen kräva ska­

destånd av staten. Enligt utredningens mening kan med visst fog göras

gällande att samtliga medborgare bör bära de skadeverkningar som ett i

det allmännas intresse företaget ingrepp medför för någon medborgare. Vid

ett närmare övervägande finner emellertid utredningen denna tankegång

vara ogenomförbar i praktiken. Sålunda skulle det ofta vara omöjligt att

avgöra, om och i vilken mån ett ingrepp är till skada eller ej, och vidare

skulle en ordning med fullständig ersättning för alla ingrepp möjliggöra

skadeståndsanspråk i hittills okänd utsträckning. I utpräglade kristider

skulle så gott som varje medborgare kunna kräva ersättning av staten, och

en prövning av alla anspråk skulle nödvändiggöra en omfattande och dyrbar

apparat. Dessutom skulle de ekonomiska följderna för staten bli oöverskåd­

liga. Utredningen anser det därför ofrånkomligt, att de enskilda i regel själ­

va får bära de ekonomiska förluster, som kan uppstå till följd av förfo­

ganden eller krisregleringar. Enligt utredningens uppfattning bör dock den­

na grundsats icke gälla helt utan undantag. Fall kan nämligen inträffa där

en med stöd av den förordade lagstiftningen vidtagen åtgärd drabbar en­

staka medborgare så avsevärt mycket hårdare än andra, att det skulle fram­

stå som orimligt att låta honom ensam svara för förlusten. Utredningen före­

slår därför ett stadgande om ersättning i särskilda fall av

innebörd, att Kungl. Maj :t i sådana fall skall kunna bevilja ersättning efter

vad som prövas skäligt. Därvid understryks svårigheten att i förväg när­

mare uppdraga de riktlinjer som bör tillämpas vid prövningen av dessa er­

sättningsfrågor; omständigheterna i det särskilda fallet måste bli avgörande.

I likhet med utredningen finner jag det uteslutet, att de föreslagna la­

garna skulle upptaga en bestämmelse av innehåll att envar, vilken åsamkas

förlust eller skada genom en krisåtgärd, skulle vara berättigad till ersätt­

ning härför av staten. Emellertid kan jag ej heller förorda ett stadgande,

vilket skulle möjliggöra ersättning av statsmedel åt enskild medborgare som

drabbats särskilt hårt av en krisåtgärd. Jag anser mig därvid kunna i huvud­

sak instämma i vad herr Andersson i sin reservation anfört i detta hänse­

ende. Visserligen kan fall tänkas uppkomma, då särskild ersättning är rim­

lig, men några allmänna riktlinjer kan svårligen uppdragas för bedömande

av ersättningsfrågor av detta slag utan dessa måste avgöras efter skälighets-

prövning i varje särskilt fall. Det kan också förutses, att ersättning kom­

mer att kunna beviljas endast i mycket liten omfattning. Det torde därför

icke vara lämpligt att i lagstiftningen intaga ett allmänt stadgande om er-

sättningsrätt. Mot en sådan anordning synes med skäl kunna invändas att

den är ägnad att väcka falska förhoppningar hos den enskilde. I de fåtaliga

fall där en ersättning av denna natur framstår såsom rimlig, bör frågan

prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Det kan framhållas, att även ett bifall

till utredningens förslag förutsätter en viss riksdagsbehandling av uppkom­

na ersättningsfrågor, eftersom det ankommer på riksdagen att bevilja an­

slag för ändamålet. Slutligen vill jag erinra, att utredningen i sitt förslag

till allmän förfogandelag medtagit vissa bestämmelser i gällande förfogan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

116

delag till skydd för den enskilde. Det föreslås sålunda en föreskrift om att

det vid ingrepp enligt lagen skall tillses, att den vars rätt berörs icke lider

större förfång än omständigheterna föranleder. Vidare innehåller förslaget

ett stadgande av innehåll, att den som anser att eu förfogandeföreskrift på

grund av särskilda förhållanden medför synnerlig skada eller olägenhet kan

ansöka om att få föreskriften upphävd eller ändrad. Jag anser därför att

det av utredningen föreslagna stadgandet om särskild ersättning för förlust

vid krisregleringar bör utgå ur lagstiftningen.

Utredningen har också sökt tillgodose de enskildas intressen vid försörj-

ningsregleringar genom ett inlösenförfarande. Sålunda har ut­

redningen i syfte att mildra de ogynnsamma verkningarna av krisreglering­

ar föreslagit, att det i nuvarande förfogandelag upptagna stadgandet om rätt

för sakägaren att inom angiven tid påkalla prövning av frågan, huruvida

beslagtagen förnödenhet skall inlösas av kronan eller ej, i viss mån ges mot­

svarande tillämpning såvitt angår med stöd av ransoneringslagen genom­

förda regleringar. Grundtanken i förslaget är att ägaren av en ransonerad

vara skall kunna begära att kronan inlöser varan samt att, om hans begä­

ran icke bifalls inom 30 dagar, han därefter skall äga förfoga över varan

utan hinder av gällande ransoneringsföreskrifter. Det betonas emellertid

att en på detta sätt uppbyggd inlösenrätt av flera skäl icke kan göras ovill­

korlig. Sålunda finner utredningen det vara ur statsfinansiell synpunkt

ofrånkomligt, att inlösenrätten begränsas till förnödenheter, på vilka knapp­

het råder eller kan befaras. Har ransonering av en vara tillkommit endast

såsom ett komplement till en bristreglering, kan det alltså icke bli tal om

inlösen av varan. Härjämte har utredningen ansett, att inlösenrätten bör

inskränkas till sådana fall, där regleringen medfört en betydande begräns­

ning i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och ej

förorsakat ägaren endast ringa men. Med hänsyn till att en på detta sätt

uppdragen gräns för inlösenrätten är ganska obestämd förordar utredning­

en, att hithörande frågor i princip skall prövas av Kungl. Maj :t.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot en inlösenrätt

av den innebörd utredningen förordat.

Enligt min mening innebär det av utredningen föreslagna inlösenförfa­

randet en skälig avvägning mellan å ena sidan intresset att i görligaste mån

begränsa de enskildas ekonomiska förluster och å andra sidan angelägen­

heten av att staten icke ställs inför omfattande och till följderna oöverskåd­

liga ersättningsanspråk.

I fråga om grunderna för bestämmande av ersättning vid inlö­

sen har olika meningar gjort sig gällande. Utredningen anser, att ersätt­

ningen i princip bör motsvara allenast ägarens faktiska kostnader för pro­

duktion eller inköp jämte gottgörelse för ägarens eget arbete. Dessa grunder

är snävare än de som gäller vid förfoganden och enligt utredningens me­

ning är detta naturligt med hänsyn till att ett inlösenförfarande icke inne­

bär, att ägaren mot sin vilja avstår från en förnödenhet. Utredningens för­

slag upptager även den bestämmelsen, att ersättningen vid inlösen aldrig

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ersättning enligt förfogandelagen. I detta sammanhang erinras om att under

en kristid viss betalningsspärr i fråga om ersättningsbelopp för avstådda

förnödenheter kan vara erforderlig ur penningpolitik synpunkt ävensom

att sådan spärr förekommit under den senaste kristiden (betänkandet s. 136

—137). Utredningen redogör också för den ordning vid bestämmande av er­

sättning som gäller enligt rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och

civilförsvarslagen. Bl. a. framhålls att anspråk på ersättning för rekvisition

enligt någon av dessa tre lagar prövas i en och samma ordning, nämligen

genom lokala nämnder och riksvärderingsnämnden, och att närmare bestäm­

melser om prövningen återfinns i rekvisitionslagen (betänkandet s. 138—

141).

I fortsättningen dryftar utredningen den lämpligaste formen för bestäm­

mande av sådan ersättning enligt den föreslagna förfogandelagen,

som icke skall utgå efter taxa. Därvid erinras om att ersätt­

ningen i dylika fall enligt gällande förfogandelag fastställs av riksvärde­

ringsnämnden såsom enda instans. Ehuru denna ordning under den senaste

kristiden fungerat i stort sett tillfredsställande, kan enligt utredningens me­

ning starka skäl åberopas för att överföra dessa ersättningsfrågor till lokala

organ med möjlighet att få meddelade beslut prövade av en central över­

instans. Från olika håll har också, omnämner utredningen, önskemål fram­

förts att parterna i ett ersättningsärende skall kunna överklaga ett i ären­

det meddelat beslut och därigenom få tillfälle att i överinstansen före­

bringa ny utredning beträffande anspråk som icke till fullo styrkts i första

instans. Enligt utredningens uppfattning är dessa önskemål berättigade

och de kan svårligen tillgodoses i annan ordning.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan huruvida det är

lämpligt att -— såsom ifrågasatts från flera håll — låta de allmänna dom­

stolarna pröva dessa ersättningsfrågor. Enligt utredningens åsikt skulle

dock ett domstolsförfarande bli alltför omständligt och tidsödande. Erfaren­

heten visar, att domstolarna under kristider är mycket arbetstyngda, och de

ordinarie domstolarnas personalorganisationer kan icke utan svårighet ut­

byggas för den ytterligare belastning som ersättningsfrågor av detta slag

skulle innebära. Härtill kommer att dessa frågor vanligen icke är av juridisk

natur utan rena värderingsspörsmål, varom de allmänna domstolarna saknar

särskild erfarenhet.

Nu anförda skäl kan enligt utredningens mening även åberopas mot den

stundom framförda tanken att skapa ett två-instanssystem genom att låta

riksvärderingsnämndens beslut bli föremål för prövning av högsta domsto­

len. Något missnöje har icke försports med riksvärderingsnämndens sätt att

handha sin uppgift. Med hänsyn härtill och till den ändrade sammansätt­

ning av nämnden, som utredningen avser att föreslå, anser utredningen nå­

got behov av en instans över nämnden icke föreligga.

Som ytterligare skäl för att låta ersättningsfrågorna bli prövade av lokala

organ anför utredningen, att i sådant fall lokalt betingade omständigheter

lättare kan beaktas än om frågorna direkt skall avgöras av en central värde-

ringsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

119

Vidare framhåller utredningen att, eftersom de förfoganden som kan ske

med stöd av rekvisitionslagen, beredskapsförfogandeiagen och civilförsvars­

lagen, i allt väsentligt avser samma slags förnödenheter och tjänstbarheter

som kan tagas i anspråk jämlikt allmänna förfogandelagen, det torde kunna

förutsättas, att de i rekvisitionsJagen omnämnda lokala värderingsnämn-

derna är skickade att pröva även ersättningsanspråk enligt allmänna för­

fogandelagen. Vidare erinras om att det icke finns någon bestämd gräns

mellan förfogandelagstiftningen och rekvisitionslagstiftningen. Sålunda kan

en byggnad vid en viss tidpunkt tagas i anspråk med stöd av rekvisitions­

lagen och vid en annan tidpunkt jämlikt förfogandelagen. Olikheten i för­

farandet vid bestämmande av ersättning kan medföra, att ersättningsfrågan

i de båda fallen behandlas på skilda sätt. Enligt utredningens mening är

detta föga rationellt. Uppenbarligen bör förfarandet göras så lika som

möjligt.

Slutligen erinrar utredningen om risken för att förbindelserna med den

centrala värderingsnämnden vid ett krigsfall blir så försvårade att systemet

icke fungerar, varför det då blir nödvändigt att överflytta avgörandet till lo­

kala organ. För närvarande har Kungl. Maj :t möjlighet härtill enligt lagen

med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheter och

deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in. Därest utredningens förslag

genomförs, kommer detta intresse att tillgodoses redan genom förfogande-

lagen.

På grund av det anförda förordar utredningen alt sådan ersättning vid

förfoganden, som icke skall utgå efter taxa, i första instans bestäms av de

i rekvisitionslagen omförmälda lokala värderingsnämnderna med rätt för

parterna att överklaga meddelat beslut hos riksvärderingsnämnden. Därvid

bör reglerna om de olika lokala värderingsnämndernas kompetensområden

utformas i så nära anslutning till rekvisitionslagen som möjligt.

Beträffande sådan ersättning enligt förfogandelagen som skall ut­

gå efter taxa anför utredningen, att den i rekvisitionslagen för mot­

svarande fall gällande ordningen icke lämpligen kan användas. Anledningen

härtill är att rekvisition alltid verkställs av underordnade myndigheter un­

der det att beslut om förfoganden i princip är förbehållna Kungl. Maj :t.

Enligt rekvisitionslagen bestäms ersättning för taxesatt nyttighet av den

rekvirerande myndigheten, vars beslut kan prövas av lokal värderingsnämnd

och riksvärderingsnämnden. Samma förfarande kan självfallet icke använ­

das, om Kungl. Maj :t förfogat över taxesatt förnödenhet. Utredningen anser

därför att, då ersättning skall utgå efter taxa, det enligt nuvarande förfogan­

delag gällande systemet bör behållas. Ersättningen bör alltså bestämmas av

myndighet, som Kungl. Maj :t därtill utsett, med rätt för enskild sakägare

att söka ändring i beslutet hos riksvärderingsnämnden.

Utredningen behandlar härefter frågan om formerna för bestämmande av

ersättning vid inlösen av sådan förnödenhet, beträffande vilken

för sörj ningsreglering införts och som enligt utredningens förslag under vis­

sa förutsättningar kan inlösas av kronan på framställning av förnödenhe­

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

tens ägare. Enligt utredningens mening bör förfarandet vara detsamma som

förordats i fråga om ersättning enligt förfogandelagen för icke taxesatt för­

nödenhet. Detta innebär att lokal värderingsnämnd skall vara första och

riksvärderingsnämnden andra instans. Det framhålls emellertid, att de er-

sättningsgrunder som föreslås bli tillämpade vid inlösen avviker från dem

som förordats gälla vid förfoganden. Med hänsyn härtill och då det endast

undantagsvis torde bli tal om inlösen av hästar, motorfordon eller fartyg,

saknas tillräckliga skäl för att koppla in de speciella lokala värderingsnämn-

derna. I stället bör samtliga värderingsfrågor vid inlösen handhas av de all­

männa lokala värderingsnämnderna.

Utredningen har icke funnit anledning föreslå ändrad sammansättning

av de lokala värderingsnämnderna.

I fråga om riksvärderingsnämnden, som f. n. består av fem

ledamöter, har utredningen icke föreslagit någon ändring av antalet leda­

möter. Däremot behandlas frågan huruvida ledamöterna bör utses i annan

ordning än den som nu gäller. Sålunda ifrågasätts om icke det nära sam­

bandet mellan prisregleringslagen och de föreslagna bestämmelserna vid

förfoganden utgör skäl för att någon av priskontrollnämndens ledamöter

bör ingå i riksvärderingsnämnden. Utredningen avvisar emellertid denna

tanke, enär det kan framstå som mindre välbetänkt att låta statliga prisin­

tressen på detta omedelbara sätt bli företrädda i riksvärderingsnämnden.

Av motsvarande skäl finner utredningen det icke tillrådligt att låta några

av ledamöterna utses av försörj ningskommissioner. Enligt utredningens me­

ning är det lämpligast, att samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Därför

bör den nuvarande bestämmelsen, att en ledamot skall utses av kommers­

kollegium och en ledamot av lantbruksstyrelsen, slopas. Vidare förordar

utredningen, att nämndens ordförande skall ha förvaltat något av rikets

högsta domarämbeten och att en av de övriga ledamöterna skall ha förval­

tat domarämbete. I övrigt bör Kungl. Maj :t ha fria liänder vid valet av leda­

möter.

Enligt herr Anderssons mening bör garantier skapas för att det nära sam­

bandet mellan prisregleringslagen och de av utredningen föreslagna ersätt­

ningsbestämmelserna kommer att upprätthållas. Detta torde lämpligast ske

genom ett uttryckligt stadgande, att någon av riksvärderingsnämndens leda­

möter skall ha ingående erfarenhet om den statliga priskontrollen.

Remissinstanserna.

Förslaget att ersättning som icke utgår efter taxa skall

bestämmas av lokal värderingsnämnd såsom första instans och av riksvärde­

ringsnämnden såsom andra och sista instans har lämnats utan erinran eller

tillstyrkts av övervägande antalet remissinstanser.

Endast Kooperativa förbundet och telegraf styrelsen har några invändning­

ar att göra.

Förbundet vill icke bestrida, att de av utredningen anförda skälen för den

föreslagna ordningen är delvis beaktansvärda och bärkraftiga. Förbundet

122

län, Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Karlstad samt Kooperativa förbandet kan icke helt an­

sluta sig till utredningens förslag.

Länsstyrelsen biträder herr Anderssons uppfattning, att uttrycklig före­

skrift bör införas om att åtminstone en av riksvärderingsnämndens ledamö­

ter skall ha ingående erfarenhet angående den statliga priskontrollen.

Riksvärderingsnämnden avstyrker förslaget, att Kungl. Maj :t skulle utse

samtliga ledamöter. Nämnden framhåller, att under de båda världskrigen

flertalet av nämnden handlagda ärenden varit av sådan beskaffenhet att sak­

kunskap i industri-, handels- och jordbruksfrågor behövts. Enligt hittills gäl­

lande ordning har sådan sakkunskap tillförsäkrats nämnden genom de leda­

möter, som utses av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen. Behölls den­

na ordning, skulle det finnas säkerhet för att sakkunskap inom nyssnämnda

områden blev ständigt representerad i nämnden. Det framhålls även att ut­

redningen icke angivit något skäl för sitt ändringsförslag.

Lantbruksstyrelsen delar till fullo riksvärderingsnämndens synpunkter.

Kooperativa förbundet ansluter sig till utredningens uppfattning, att juri­

disk sakkunskap bör vara företrädd i riksvärderingsnämnden. Såsom utred­

ningen framhållit är emellertid de flesta frågorna icke av juridisk utan af­

färsmässig natur. Då utredningen icke angivit andra riktlinjer för nämn­

dens sammansättning än att två av ledamöterna skall ha viss domarerfaren-

het, skulle detta kunna leda till att det praktiska industri- och affärslivet

icke blev representerat i nämnden. För att tillföra nämnden ytterligare

sakkunskap och förebygga klagomål över ensidiga avgöranden synes det

förbundet lämpligt, att antalet ledamöter ökas från fem till sju. Härjämte

bör stadgas att två av ledamöterna, därav ordföranden, skall företräda den

juridiska sakkunskapen och äga domarerfarenhet i enlighet med utredning­

ens förslag samt två företräda det praktiska industri- och affärslivet.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om icke riksvärderingsnämnden

borde ha den sammansättning som föreskrevs i 1938 års rekvisitionslag. En­

ligt denna lag skulle kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, för utse­

ende av två ledamöter, var för sig årligen upprätta förslag å personer med

sakkunskap inom särskilda näringsområden. Av de föreslagna skulle ordfö­

randen för varje ärende utse två att inträda i nämnden som ledamöter. Där­

vid skulle iakttagas att den sakkunskap, som kunde erfordras för ärendet,

blev tillgodosedd. Enligt handelskammarens mening är den nuvarande ord­

ningen ägnad att beröva nämnden den sakkunskap som är nödvändig för att

garantera materiellt riktiga avgöranden i de ofta invecklade ersättningsfrå­

gorna. Skulle handelskammarens förslag härutinnan icke bifallas är i allt

fall den nuvarande sammansättningen att föredraga framför den av utred­

ningen förordade.

Departementschefen.

Vid prövning av ersättningsärenden enligt de under närmast föregående

båda avsnitt behandlade reglerna kommer säkerligen ofta både skiftande

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

124

därom, att en del ersättningsfrågor kan komma att avse så betydande vär­

den eller speciella förhållanden eller vara så invecklade att de icke lämpli­

gen bör anförtros åt de lokala värderingsnämnderna, har emellertid föran­

lett mig att förorda en mindre jämkning i förslaget. Denna innebär, att er­

sättning som icke utgår efter taxa skall bestämmas av riksvärderingsnämn-

den som första och enda instans, därest parterna gemensamt hemställer

därom.

Beträffande sådan i förslaget till allmän förfogandelag omnämnd e r-

sättning som utgår efter taxa föreslår utredningen, att den

nuvarande ordningen skall behållas. Utredningen har därvid avvisat tanken

på att efterbilda det i rekvisitionslagen föreskrivna förfarandet, som inne­

bär att ersättningsbeloppet skall fastställas av den rekvirerande myndig­

heten. Såsom skäl åberopas att förfoganden till skillnad från rekvisitioner

i princip beslutes av Kungl. Maj :t och att det är naturligt att Kungl. Maj :t

också utser den myndighet som skall bestämma ersättningens storlek. Ingen

av remissinstanserna har motsatt sig utredningens förslag och icke heller

enligt min mening är anledning att frångå detsamma.

I fråga om sådan ersättning vid inlösen av förnödenhet som

kan utgå enligt förslaget till allmän ransoneringslag förordar utredningen,

att beloppet skall bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd som första

och riksvärderingsnämnden som andra instans. Förslaget, som godtagits

av remissinstanserna, synes ändamålsenligt och tillstyrks därför.

Icke heller torde något vara att invända mot utredningens förslag, att de

lokala värderingsnämnderna skall behålla sin nuvarande

sammansättning.

Vad beträffar rik svärdering snämndens sammansätt­

ning innebär utredningens förslag ett par mindre ändringar i gällande

bestämmelser. Sålunda förordas att samtliga ledamöter skall utses av Kungl.

Maj :t och att alltså kommerskollegium och lantbruksstyrelsen icke längre

skall utse var sin ledamot. Med hänsyn till det nära sambandet mellan

prisregleringslagen och den föreslagna förfogandelagens ersättningsbestäm­

melser har emellertid utredningen också övervägt att låta någon ledamot av

priskontrollnämnden ingå i riksvärderingsnämnden, vilket dock avvisas av

principiella skäl. Utredningen finner det nämligen vara mindre välbetänkt,

att statliga prisintressen på ett så påtagligt sätt blir företrädda i riksvärde­

ringsnämnden. Samma skäl åberopas mot tanken att låta försörj ningskom-

missionerna bli representerade i nämnden. — Den andra ändringen inne­

bär, att i lagen uttryckligen anges att till riksvärderingsnämndens ordfö­

rande skall utses person som förvaltat något av rikets högsta domarämbe­

ten, varjämte en av de övriga ledamöterna skall ha utövat domarämbete.

Även i denna fråga biträder jag utredningens förslag. Utredningens stånd­

punkt att nämndens sammansättning i princip icke får bestämmas av sär­

skilda intressen — t. ex. prispolitiska eller försörjningspolitiska — synes

mig riktig. Det är nämligen av vikt att den enskilde sakägaren icke bi­

bringas den uppfattningen, att nämnden har till huvudsaklig uppgift att till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

126

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

I fortsättningen nämner utredningen, att Kungl. Maj :t i kungörelser om

reglering av handeln eller förbrukningen av förnödenheter — vare sig kun­

görelserna grundat sig på allmänna förfogandelagen eller ej — regelmässigt

överlämnat åt vederbörande försörjningskommission att bestämma den ord­

ning och de villkor, under vilka förnödenheter skulle få avyttras, förvärvas

eller användas. Huvudgrunderna har dock i allmänhet bestämts av Kungl.

Maj:t, sedan försörjningskommissionen framlagt en plan. Utredningen fram­

håller vidare, att beslut om införande av nya regleringar vanligen meddelats

av Kungl. Maj :t, även om det i ett fåtal fall förekommit att Kungl. Maj :t

delegerat sina befogenheter även i detta avseende.

I detta sammanhang erinrar utredningen om lagen den 13 mars 1942 med

särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och

deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. (administrativa fullmaktsla-

gen). I denna lag stadgas bl. a. att Kungl. Maj :t, då det är påkallat till följd

av krig eller krigsfara vari riket befinner sig eller utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden, äger förordna att uppgift som tillkommer Kungl.

Maj :t skall i fråga om visst slag av ärenden övertagas av underordnad myn­

dighet och att de uppgifter som tillkommer viss statsmyndighet helt eller

delvis skall övertagas av annan statsmyndighet eller kommunalmyndighet.

Enligt utredningens åsikt är det av praktiska skäl nödvändigt att Kungl,

Maj:t på underordnade myndigheter — i första hand de centrala försörj-

ningskommissionerna —- överlåter att meddela flertalet av de beslut, som

grundar sig på förfogande- och ransoneringslagstiftningen. Sker icke detta,

blir arbetsanhopningen hos Kungl. Maj :t så stor att ärendena icke övervägs

tillräckligt noggrant eller att avgörandena i verkligheten kommer att ligga

hos underordnade departementstjänstemän. Härtill kommer att kommissio­

nerna inom sina områden ofta har en mera ingående kännedom om försörj-

ningsläget än Kungl. Maj :t. I den mån delegation sker till lokala myndig­

heter kan också lokalt betingade förhållanden samt omständigheterna i det

särskilda fallet lättare beaktas.

Utredningen understryker emellertid, att en delegation till lokala myndig­

heter medför en viss risk för att gällande bestämmelser icke tillämpas en­

hetligt. Denna risk kan dock minskas genom att en central myndighet ut­

färdar råd och anvisningar till de lokala myndigheterna och meddelar väg­

ledande beslut i ärenden som dragits under dess prövning. Vid krigstill-

fällen, när landets kommunikationer lätt kan bli avbrutna och snabba beslut

i lokala frågor ofta är nödvändiga, är det ofrånkomligt att i mycket stor ut­

sträckning överlämna avgörandena till lokala myndigheter.

Enligt utredningens uppfattning måste det finnas en viss rätt för Kungl.

Maj :t att till underordnad myndighet delegera sina befogenheter enligt de

föreslagna fullmaktslagarna. Omfattningen av denna rätt bör dock enligt

utredningens mening uttryckligen regleras i lagarna. Därvid bör uppmärk­

sammas att vissa avgöranden innebär ett så starkt ingrepp i befolkningens

livsföring och kräver så allmänpolitiska ställningstaganden, att bestäm­

manderätten icke gärna bör tillkomma annan än Kungl. Maj :t. Vidare be­

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departementschefen.

J olika sammanhang har framhållits att de fullmakter som enligt de bli­

vande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna lämnas åt

Kungl. Maj:t möjliggör betydande ingrepp i det enskilda näringslivet. Med

hänsyn härtill skulle det vara önskvärt, om Kungl. Maj :t fattar beslut om

alla åtgärder som bör genomföras med stöd av lämnade fullmakter och icke

överlåter avgörandet härutinnan på underordnade myndigheter. Erfarenhe­

ten från de båda världskrigen visar emellertid, att denna princip ej kan

upprätthållas i praktiken. Ärendena blir nämligen så många och av så skif­

tande natur, att de medför en arbetsbelastning som säkerligen icke kan be­

mästras vid en central handläggning. En sådan ordning kan också befaras

leda till att prövningen av de olika frågorna icke blir tillräckligt noggrann

och omsorgsfull. På grund härav finner jag i likhet med utredningen, att

Kungl. Maj :t måste medges rätt att i viss utsträckning delegera sina befo­

genheter enligt de båda lagarna på underordnade myndigheter och då i

främsta rummet på försörjningskommissioner och dem underställda lokalt

betonade organ.

Utredningens ståndpunkt, att omfattningen av Kungl. Maj :ts delegations­

rätt bör uttryckligen anges i de båda lagarna, synes riktig. Såsom utred­

ningen framhållit bör den ledande grundsatsen härvid vara den att sådana

åtgärder, som berör befolkningen i dess helhet eller mera påtagligt ingriper

i enskild rätt, icke får beslutas av annan än Kungl. Maj :t, under det att

andra mindre ingripande åtgärder, när så prövas erforderligt, enligt Kungl.

Maj :ts bestämmande kan få genomföras efter beslut av underordnad myn­

dighet. Enligt min mening är intet att erinra mot de riktlinjer, som utred­

ningen härutinnan uppdragit. Sålunda bör Kungl. Maj :t fatta beslut i alla

frågor, som avser införande av handels-, användnings- eller transportregle­

ring, meddelande av bestämmelser om auktorisation, införande av clearing-

förfarande eller påläggande av prisutjämningsavgifter. Är fråga om förfogan­

deåtgärder eller detaljregleringar bör hinder däremot ej möta för Kungl.

Maj :t att delegera sina befogenheter. I likhet med utredningen förutsätter

jag, att Kungl. Maj :t vid beslut om delegation också i största möjliga ut­

sträckning fastställer huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas

arbete. Däremot kan jag icke biträda det av en handelskammare väckta för­

slaget om att införa ett stadgande av innehåll, att dessa tillämpningsföre­

skrifter bör utformas i samråd med företrädare för näringslivet. Enligt min

mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida ett sådant

samråd är lämpligt i ett visst läge eller ej.

Hittills anförda synpunkter hänför sig väsentligen till förhållandena un­

der tid, då riket icke befinner sig i krig eller överhängande krigsfara. Skulle

något av dessa båda fall inträffa, torde det — såsom utredningen och etl

par remissmyndigheter framhållit — bli ofrånkomligt med en mera vid­

sträckt delegationsrätt än som förut förordats. Enligt min mening är det

emellertid icke nödvändigt att införa särskilda bestämmelser härom i de bli­

vande förfogande- och ransoneringslagarna. Den av utredningen omnämnda

administrativa fullmaktslagen torde nämligen väl fylla detta behov.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

seleda myndighet rörande förhållanden, varom upplysning begärts. Enligt

flygförvaltningens mening borde denna begränsning behållas i den nya lag­

stiftningen.

Överståthåilarämbetet framhåller, att föreskrifter om skyldighet att för

kontroll tillhandahålla handelsböcker och affärshandlingar återfinns i taxe­

rings- och uppbördsförordningarna. Där stadgas emellertid att granskning

av handlingarna såvitt möjligt skall ske så att den ej hindrar vederbörande

i hans näringsutövning. I första hand skall granskningen göras hos honom.

Omhändertagna handlingar skall återställas till vederbörande så fort ske

kan. Slutligen skall denne snarast få besked om resultatet av granskningen.

Ämbetet vill ifrågasätta om icke motsvarande föreskrifter om skydd för den

enskilde bör införas även i förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

Departementsch ef en.

Sedan länge har den allmänna förfogandelagstiftningen upptagit bestäm­

melser om skyldighet för envar att på anmodan av närmare angiven myn­

dighet uppge sitt innehav av viss vara m. m. ävensom angående rätt för

myndighet att — därest den uppgiftsskyldige vägrar att lämna begärd upp­

lysning eller det kan misstänkas att han försöker vilseleda myndigheten —

undersöka hans kontor o. dyl. samt granska hans handelsböcker och andra

affärshandlingar. Liknande bestämmelser har vanligen återfunnits i de ran-

soneringsförfattningar, som gällt under andra världskriget och tiden däref­

ter. I dem har ofta dessutom föreskrivits att näringsidkare skall vara plik­

tig föra de anteckningar, som kan finnas erforderliga för kontroll av reg­

leringen.

Erfarenheten har visat, att bestämmelser av detta slag icke kan undvaras.

De behövs främst för att myndigheterna i kristider skall kunna planlägga

lämpliga åtgärder på folkförsörjningens område samt övervaka efterlevna­

den av meddelade regleringsföreskrifter. Utredningen har också förordat,

att de blivande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall upptaga

stadganden, vilka i huvudsak har den innebörd som inledningsvis angivits.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot grundtanken i ut­

redningens förslag och även enligt min mening är den riktig, varför jag bi­

träder förslaget. I anledning av vad flygförvaltningen anfört vill jag fram­

hålla, att undersökning av kontor och andra affärslokaler samt granskning

av affärshandlingar får anses ingå som normala åtgärder i ett kontrollför­

farande av denna art. Med hänsyn härtill bör icke såsom förutsättning stad­

gas att den uppgiftsskyldige vägrar lämna begärd uppgift eller att det skä­

ligen kan misstänkas att han söker vilseleda myndigheten. Kontrollåtgärder­

na bör givetvis — såsom utredningen uttalat — i görligaste mån ske så att

de icke väcker onödig irritation. Vid utövningen av kontrollen bör också

tillses att den enskilde näringsidkaren lider minsta möjliga avbräck i sin

rörelse. Det synes emellertid knappast erforderligt att, såsom överståthållar-

ämbetet ifrågasatt, i lagtexten intaga särskilda bestämmelser härom utan bör

sådana inflyta i de instruktioner och anvisningar som vederbörande myndig­

het kan komma att utfärda.