2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionsförslaget, som är avsett att ersätta 1923 års sparbankslag,

grundar sig ytterst på det betänkande, som förra året framlades av 1948 års

sparbankssakkunniga. I flera viktiga avseenden föreslås emellertid andra

regler än i betänkandet. Där förslaget frångått detta, har syftet mestadels

varit att åstadkomma uppmjukningar. Till själva konstruktionen är försla­

get avsevärt enklare och mera överskådligt än den reglering, som de sak­

kunniga förordade.

En förgrundsfråga under reformarbetet har varit på vilket sätt spar­

banks huvudmän bör utses. Förslaget går ut på att halva antalet skall till­

sättas av kommunerna i sparbankens verksamhetsområde och att de åter­

stående skall utväljas bland insättarna av huvudmännen själva.

Beträffande rörelsens bedrivande får sparbankerna betydligt större frihet

än enligt gällande sparbankslag. Främst kan nämnas den rätt till checkräk-

ningsinlåning, som de föreslagna reglerna medger. Så skall sparbank få ta

emot sådan inlåning eller inlåning på annan valfri räkning inom en s. k.

fri sektor. Denna skall motsvara 15 procent av insättningarna på den vanliga

motboksräkningen, i förslaget benämnd sparbanksräkning. Vidare kan spar­

bank bevilja checkräkningskrediter upp till 25 000 kronor för varje lånta­

gare. På sparbanksräkningen skall den enskilde insättarens tillgodohavan­

de få uppgå till högst 100 000 kronor. Här har en höjning skett från 50 000

kronor, som är insättningsmaximum enligt den nuvarande lagen. Insättningar

som överskrider maximibeloppet för sparbanksräkning skall kunna beredas

plats inom den fria sektorn.

Också förslagets regler om filialbildning är friare än gällande lags. Så­

lunda skall de större filialerna, avdelningskontoren, utan tillståndsprövning

få inrättas i kommun, där sparbanken redan driver verksamhet vid huvud­

kontor eller avdelningskontor. För de mindre filialerna, kallade sparställen,

skall inte i något fall behövas tillstånd.

Vidare må nämnas att befogenheten att lämna lån utan särskild säkerhet

— s. k. blancokrediter — har utvidgats och att förslaget i princip medger

sparbankerna oinskränkt rätt till förlagsupplåning.

Vad angår den sammanlagda inlåningsvolymens storlek har sedan år 1947

funnits provisoriska föreskrifter, som innefattat lättnader i jämförelse med

reglerna i själva sparbankslagen. Dessa provisoriska föreskrifter föreslås

nu bli inarbetade i den egentliga sparbankslagstiftningen. Men även där­

utöver har förslaget mjukat upp bestämmelserna i detta ämne. Så har kret­

sen av de placeringar som brukar kallas täckningsfria blivit något vidäre

än för närvarande.

Reglerna om skyldigheten att hålla kassareserv är något mildrade i vad

avser de ordinära, mera långfristiga förbindelserna. Kassareservkravet är

nämligen här sänkt från tio till åtta procent. Den föreslagna rätten till check-

räkningsinlåning eller inlåning på annan kortfristig räkning har emellertid

3

medfört behov av en särskild procentsats för dylik inlåning. Kassareserv-

skyldigheten har i detta fall bestämts till 25 procent.

Tillsynen över sparbankerna skall liksom hittills utövas av länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen. De s. k. allmänna ombuden skall däremot er­

sättas av särskilda revisorer, som utses av länsstyrelserna.

Bland övriga nyheter märkes att sparbanksstyrelse skall få uppdra åt

särskild delegation att besluta i ärenden angående kreditgivningen och att

förslaget möjliggör sammanslagning mellan sparbanker i betydligt enklare

och smidigare former än enligt gällande lag.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att i princip träda i kraft den

1 januari 1956. övergångsbestämmelserna medger emellertid att sparban­

kerna i lugn takt skall kunna anpassa sig efter de nya reglerna.

Redan i propositionen angående ny lagstiftning för affärsbankerna (nr

3/1955) har uttalats att departementschefen avser att uppta frågan om

gränsdragningen mellan olika penninginstitut till särskild utredning. Detta

uttalande upprepas i motiveringen till sparbankslagsförslaget. I denna utred­

ning avses att prövas om den traditionella gränsdragningen mellan spar­

banker och affärsbanker är motiverad för framtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Förslag

till

lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för

dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rö­

relsen, har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med

de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av pen­

ningar och i samband därmed stående verksamhet.

2

§.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som sägs i 1 §, samt postspar­

banken i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet

sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet spar-

banksräkning.

3

§•

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser skola anmälas för registrering eller vilkas inta­

gande i registret eljest är föreskrivet, skall föras sparbanksregister hos re-

gistreringsmyndighet, varom förmäles i 90 §.

Om sparbanks bildande

■ 4 §.

Stiftare av sparbank skola vara myndiga här i riket bosatta svenska med­

borgare och till antalet minst tjugu. Den som är i konkurstillstånd kan ej

vara stiftare.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas

av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.

Å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jäm­

likt förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta

skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas.

5 §•

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörel­

sens beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registre­

rad, ännu bestående sparbanks firma.

6

§•

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte.

6

han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som

om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarighet,

varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt angår för­

pliktelse som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på

grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, se­

dan ett år förflutit från registreringen.

Om huvudmän

ii §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän

för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,

som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att länssty­

relsen må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet

sättes högre än femtio.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

12

§.

Huvudman skall vara myndig samt, såvida ej länsstyrelsen på grund av-

särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom spar­

bankens verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i

reglementet, eller

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som enligt stadgandet i 13 § tillsättes av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller landsting, må ej heller vara tjänsteman eller sty­

relseledamot i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag eller

i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

13 §.

Av antalet huvudmän skall hälften väljas, i enlighet med närmare stad-

ganden i reglementet, av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommu­

ner, som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting. Återsto­

den utses av huvudmännen själva, vid senare huvudmannaval än det, som

förrättas i samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken,

som vid utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett

tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra kronor; huvudman, som

står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet för besättande av hans egen plats.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvud­

män skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väl­

jande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant val är särskilt stadgat.

14 §.

Huvudman skall utses för fyra år, dock att vid det första huvudmanna­

valet inom sparbanken mandattiderna skola i den mån så erfordras för att

åstadkomma successiva nyval sättas kortare än som nyss sagts. Därest hu­

vudman avgår eller avlider innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått

till ända eller hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §,

skall fyllnadsval för den återstående delen av mandattiden anställas så snart

kan ske.

8

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år

från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbä-

ring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt,

utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall

erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den

dag, då beloppet utbetaltes av sparbanken.

21

§.

I den mån ej annat följer av innehållet i 16 och 18 §§, må fonderna ej

minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å rö­

relsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

20

§.

Om rörelsen

22

§.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan in-

laningsrörelse än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej ma sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,

antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till inneha­

varen eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som

skulle medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas

av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig ma utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank!

Sadana medel ma ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhandertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger

den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verk­

ställas i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan mot­

bok eller å msättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos spar-

banken.

r

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som

mnestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras

allenast saframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket

nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehål­

let ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning där­

om verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbevi-

9

set. överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis

angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om med­

delat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt se­

naste bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mot­

taga inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörel­

sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter ut­

färdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgodose tillfälligt

penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riks­

banken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda ränte­

bärande förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärlcen för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av

sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över ute­

löpande märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgälds-

kontoret eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebo­

lag, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammar växlar, å sådana sparbanken till­

höriga obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteks-

bank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparban­

ken tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighct inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparban­

kens fonder.

1 intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den

mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,

10

Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassas obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att

av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt

att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda

av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlå­

ningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på vill­

kor som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verk­

samhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning till belopp i

varje särskilt fall av högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall

av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel

av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun

eller därmed jämförlig samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant

eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteck­

ning i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,

som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas

högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av spai'bankens fonder,

dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller sparbanken

själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

därmed jämförlig samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå

längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år,

skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för

vilken lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där

fråga är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i öv­

rigt, där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre

år från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall

sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 29 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars

fulla gäldande staten är ansvarig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

29 §.

År lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av hu-

vudgäldenär eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller,

där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egen­

dom eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

12

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodo­

havanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt

bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka

kunna uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas

i penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti

sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vil­

ket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av

sparbanken innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna

av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till mark­

nadsvärdet. Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må

den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för

avtalad kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas

till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att ytterligare

utbekomma.

Efter prövning i varje särskilt fall må sparbanksinspektionen medgiva,

att jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas så­

som kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart

kan ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

långet åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För

samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i

bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda använd­

ning förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av

sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som

nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses

bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill spar­

banken förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande

art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hän-

skjutas till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst

två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat

sig för densamma samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

^ id tillämpning av första stycket tredje punkten skall uppskattningen av

egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet av

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å

bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till

lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett

belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

2. styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, eller

3. tjänsteman i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Av styrelseledamöterna må sammanlagt högst en tredjedel tillika vara

styrelseledamöter i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

38 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvud­

männen hållits och må icke utses för längre tid än till och med det års­

sammanträde, vilket skall äga rum under fjärde räkenskapsåret efter det

år, då valet sker.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått

till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att, med

de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelse­

ledamöterna, dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänste­

männen i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå be­

viljande av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av

styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verk­

samhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om

avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han del­

taga i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han

ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträf­

fande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsleda-

moten eller tredje man.

41 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att handla å sparbankens vägnar i förhållande till tredje man samt att

företräda sparbanken inför domstolar och andra myndigheter. Samma be­

hörighet tillkommer ock dem som efter vad i 42 § sägs äga teckna sparban­

kens firma.

42 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna spar­

banks firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock bemyndiga annan

än nu sagts att teckna sparbankens firma, om tillåtelse därtill givits i reg­

lementet eller av huvudmännen; dock må i dylikt fall bemyndigande ej

lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk

medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas

av styrelsen.

15

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efter­

rättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträf­

fande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Det­

samma skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation

enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som

meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller reglementet finnes

ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av huvud­

männen om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens angelägen­

heter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsido­

sättande av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal

äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda

sparbanken i avseende å avtalet.

44 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å spar­

bankens vägnar men därvid handlat i strid med föreskrift, som avses i 43 §,

eller eljest överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot

sparbanken, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskri­

dande förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhål­

landet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,

utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda

förhållande.

45 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat hand­

ling utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats

å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad

genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för

egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av om­

ständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades^ för

sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken erhåller

behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål

efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gäl­

lande mot undertecknarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest be­

myndigats teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång

mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant av­

seende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas

sparbanken.

Vill styrelsen kära till sparbanken, skall stämningen delgivas sparbanken

genom titt föredragas å sammanträde med huvudmännen.

Om styrelsens årsredovisning

47 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för

förvaltningen av sparbankens angelägenheter genom avlämnande av för­

valtningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräk­

ning. Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelse­

ledamöter.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift

eller avskrift avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balans­

räkning gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som avses i 27 §, i stället upptagas till nedan an­

givet värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteks-

bank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan under

de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyn­

darens samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkast­

ning utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda

medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig

samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller

för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må

upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en ränte­

fot, som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda

medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs be­

räknade medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalnings-

tiden, gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att

i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall

äga rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medel­

räntorna skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges all­

männa hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna

obligationer^ som vid noteringstillfället haft en återstående löptid av minst

tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest

dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa

omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra till­

fredsställande grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen

att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som med

avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanks­

inspektionen skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelrän­

torna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter "till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

18

i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga

huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

49 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att den­

samma^ skall upptaga sparbankens intäkter av och kostnader för rörelsen

under året samt angiva verkställda avskrivningar.

50 §.

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­

fång för sparbanken, lämnas upplysning om sådana för bedömningen av

sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens

förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller

vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för

sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av

sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

51 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av

revisorer som väljas av huvudmännen samt, enligt vad i 81 § är stadgat,

en revisor utsedd av länsstyrelsen.

Då revisorer väljas av huvudmännen, skola lika många suppleanter utses.

52 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssam-

manträde med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till

och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskaps­

året efter det år, då valet sker. Av huvudmännen utsedd revisor må, ändå

att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från upp­

draget genom beslut av huvudmännen.

53 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor

skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för

uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är tjänsteman i sparbanken eller eljest

intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller till

annan i ledande ställning i sparbanken, ej heller make till den, som har

sådan ledande ställning, eller den, som med honom är i rätt upp- eller ned­

stigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är

i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämp­

ning å revisorssuppleant.

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter

det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en tred­

jedel av samtliga huvudmän röstat däremot.

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen

avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna fram­

lades å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvars­

frihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för

sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet

lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i

förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokfö­

ringen eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelse­

ledamot begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,

såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av

uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av dele­

gation som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från

det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, un­

der vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,

såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

59 §.

Talan mot revisor må ej anställas av sparbanken, sedan två år förflutit

från det revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas

därpå, att revisor begått brottslig handling.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberät­

telserna framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad

styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räken­

skapsår redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock,

där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år

förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades

å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid. För­

summas det, är rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

61 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

andra följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,

biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvud-

22

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,

skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

65 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit av­

slutad, men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga likvi­

datorn och utse annan i hans ställe.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger länsstyrelsen, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmän­

nen, efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans

slälle.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

66

§.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,

skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvida-

torernas förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen.

Hava likvidatorer förordnats av länsstyrelsen, skola de ofördröj ligen sam­

mankalla huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen

må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må

när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av länsstyrelsen stadgas i

82 §.

Vad i 53 § är sladgat om revisor och revisorssuppleant skall i tillämpliga

delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen

avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under

den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde

med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revi­

sorerna, som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovis­

ningen och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske

framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta samman­

träde till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt

styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revi­

sionsberättelsen, om handlingars framläggande å sammanträde med huvud­

männen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § skall

i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskri­

vits.

68

§.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens

okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet.

69 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvi­

dationen. Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

24

skapsåret. Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvida­

tionsrevisorerna, skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening

likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll

i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

^a likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberät-

e!.sf> s^ola likvidatorerna ofördröj ligen kalla huvudmännen till samman­

träde för granskning av redovisningen.

73 §.

den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är

lorbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske

avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvalt­

ningsberättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till

dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela

likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vil­

ka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revi­

sionsberättelse över förvaltningen under likvidationen. Om revisionsberät­

telsens innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Etter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slut­

redovisningen.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen fram­

lagt slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst.

74 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 73 § tredje stycket,

tillgång för sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer

eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

75 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall hälften av

detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa samt återstoden, på sätt huvud­

mannen äga bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande ända-

inål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom

skattebidrag. Huvudmännens beslut härom skall underställas länsstyrelsen,

som har att tillse, såväl att angiven del av överskottet utbetalas till säker­

hetskassan som att återstoden användes i enlighet med det därom träffade

beslutet.

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 79 §, skall

överskottet utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank

som övertagit rörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

76 §.

Under konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av sty­

relsen eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa;

dock må under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelse­

ledamöter eller nya likvidatorer.

Bevis om tillskott till garantifond eller till grundfond, som skall åter-

bäras, medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkursen,

däri inbegripet fordringar på grund av sparbankens förlagsupplåning. Be­

25

träffande den inbördes förmånsställningen mellan dessa fondmedel skall

gälla vad som stadgas i 69 § tredje stycket.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses

sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas, och gälla i avseende därå

bestämmelserna i 64—66, 68—73 och 75 §§; om sparbanken trätt i likvida­

tion, innan dess egendom avträddes till konkurs, gäller även vad som är

stadgat i 74 §.

77 §.

Huvudmännen äga besluta, att talan skall anställas mot likvidator eller

mot likvidationsrevisor.

Talan mot likvidator må ej väckas senare än ett år från det slutredovis­

ningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med

huvudmännen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit

före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan

räknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisions­

berättelser avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträf­

fade. Vad i 58 § tredje stycket och 60 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan mot likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det

slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sam­

manträde med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av

bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller

avlidit före likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevi­

sor, som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå fram­

lagts förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då

avgången eller frånfället inträffade. Vad i 59 § andra stycket och 60 § är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvida­

tionsrevisor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Om fusion m. m.

78 §.

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning här

nedan i 1—3 mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola

genom fusion övertagas av en annan sparbank må träffas mellan sparban­

kerna, såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag

till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank efter

vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillstånd av läns­

styrelse enligt vad därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som

avses i 1 inom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig

därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden och å

det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst två tredjedelar av de vid

sammanträdet närvarande huvudmännen.

År för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet,

skall ock det lända till efterrättelse.

Har beslutet ej anmälts för registrering inom tid, som finnes föreskriven,

är frågan om fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett av sådant beslut

om godkännande av förslag till fusionsavtal, som avses i 1 och 2 inom., skall

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

såväl den övertagande som den överlåtande sparbankens styrelse göra an­

sökan om tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande

sparbankens styrelse har sitt säte, att bringa fusionsavtalet till verkställig­

het. Vid ansökningen skall fogas bevis, att beslutet blivit registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning skall grundas å ett bedömande av huru­

vida fusionen dels kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro

insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda sparban­

kerna, dels framstår som ändamålsenlig ur allmän synpunkt. Beslut må ej

meddelas utan att yttrande i ärendet avgivits av sparbanksinspektionen

samt, där den övertagande sparbankens styrelse har sitt säte i annat län,

av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusion registrerats, skall den

överlåtande sparbanken anses upplöst samt dess tillgångar och skulder hava

övergått till den övertagande sparbanken.

79 §.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,

i samband med likvidation, å annan sparbank eller å penninginrättning,

som ej är sparbank, överlåta sin rörelse, må ej träffas, med mindre samt­

liga huvudmän i den överlåtande sparbanken förenat sig om beslut, att

sparbanken skall biträda avtalet, eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som

sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika

utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för giltighet av

huvudmännens beslut ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock

det lända till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser sparbanks överlåtande å bankaktiebolag,

ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den över­

låtande sparbankens styrelse har sitt säte. Beslut i tillståndsärendet må ej

meddelas utan att yttrande avgivits av sparbanksinspektionen samt, där

överlåtelsen sker till sparbank, vars styrelse har sitt säte i annat län, av

länsstyrelsen i det länet.

Om tillsyn

80

§.

Tillsynen å sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av länsstyrelsen

i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte, samt av en för hela

riket gemensam sparbanksinspektion.

81

§.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän

eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger

dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses i 92 § första stycket, tillskyndats

skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, så­

framt ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för sådan talan;

27

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämp­

ligt att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,

på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av spar-

banksinspektionen, meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara

handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver; samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revi­

sorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens rä­

kenskaper/ därvid länsstyrelsen har att, till ledning för sitt val, från den

handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget

begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla förordnande för revisor, som

här avses, och i stället utse ny revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud

enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet av vinst-

och förlusträkning eller balansräkning icke av länsstyrelsen meddelas i fråga

om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I frågor,

som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande icke av läns­

styrelsen meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning

därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som

enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess inlåning, före­

lägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omstän­

digheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara full­

gjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid be­

stämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts,

till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller

med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas ej av­

vikelsen inom förelagd tid, äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger länsstyrelsen förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra

sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens böcker,

räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning

angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer

och huvudmän enahanda befogenhet som, innan sparbanken trätt i likvida­

tion, tillkommer länsstyrelsen enligt denna lag beträffande styrelse och

huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor

att med övriga likvidationsrevisorer deltaga i granskningen av likvidatorer­

nas förvaltning och sparbankens räkenskaper. Länsstyrelsen äger när som

helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny likvida­

tionsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar länssty­

relsen ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkurs­

boets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i

konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

28

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som säas i

SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat

beträffande arvode till konkursförvaltare.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verk­

samhet tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så

erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på spar­

banks säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av spar-

banksverksamheten;

att därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i över­

ensstämmelse med lag eller författning eller med reglementet eller de före­

skrifter, som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i regle­

mentet meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på

sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos

sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka

inspektionen kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats

av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter

om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värde­

handlingar samt om inventering av dessa.

84 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när som helst hålla sparbankens kassa och

Övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar till­

gängliga för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen, och enligt av inspektionen

fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över

sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas hu­

ruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i över­

sikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar även­

som protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med huvudmän­

nen;

att dels årligen till länsstyrelsen avgiva statistisk redogörelse angående

sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva ytter­

ligare statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och ställning;

att jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upp­

lysningar rörande sparbanken, som äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förlus­

ter att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess in­

låning rubbats, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för

utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen be­

kräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till

inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

trädande av sparbanks egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslu­

tet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning

enligt vad som stadgas i första stycket.

89 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om kon­

kurs, skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröj ligen kungö­

ras såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning, som är allmänt spridd

inom den berörda sparbankens verksamhetsområde. Där i annat fall än

som avses i 88 § andra stycket antecknas i registret, att tidigare anteckning

avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske efter vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade bestäm­

melser blivit infört eller antecknat i sparbanksregister och kungjort i orts­

tidning skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av om­

ständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länssty­

relse eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den

kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,,

där ej annat förhållande visas vara för handen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §■

över andra beslut av länsstyrelse än de i andra och tredje styckena av­

sedda samt över sparbanksinspektionens beslut må klagan föras hos Ko­

nungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myn­

dighets beslut; dock går beslut, som meddelas av länsstyrelse, i verkställig­

het utan hinder av klagan, där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra

besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl

besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Om skadestånd

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §, revisor,

likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid

fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträ­

delse av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser

eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man

skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, ba­

lansräkning eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller

84 § sjätte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i

48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräk-

ning eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslös­

het förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,

väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Särskilda bestämmelser

97 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,

som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit an­

ställd i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring

må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för att uppbringa stif­

telsens förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överförings-

tillfället av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jäm­

förliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad

sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning av stiftelsen

skall i enlighet med stiftelsens stadgar användas främst till betalning av pen­

sionspremier för anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt

eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall

tillgodoses genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,

som tillskjutits av sparbank, skall sparbanksinspektionen tillse, att stiftel­

sens tillgångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens än­

damål och med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffan­

de placering av sparbanks medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må

den länsstyrelse, vilken utövar tillsynen över den sparbank, som lämnat

tillskott till stiftelsen, efter anmälan från sparbanksinspektionen förelägga

stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen att,

närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar

samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning

ävensom lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen, som

äskas av inspektionen. Vad som stadgas i detta stycke skall ej gälla stiftel­

se,_ vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel, som sparbank till-

skjutit med stöd av 17 § andra stycket.

98 §.

Enskildas förhållanden till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

99 §.

Närmare bestämmelser rörande sparbanksregister, om avgifterna för re­

gistrering och kungörande samt om sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet, så ock de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag in­

nehåller finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

34

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej

Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har den länsstyrelse, som

utövar tillsynen över sparbanken, att förordna om att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparban­

ken utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, i vilket hänseende nya

lagens regler skola gälla. Likaså skola nya lagens regier tillämpas beträffan­

de registreringen samt i fråga om förfarandet vid den reglementsändring,

som skall föregå registreringen.

3. Utan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom spar­

banks firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin

verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benäm­

ning, som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 87 § första stycket

nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken

saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 §

nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering

skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar

hälften av antalet huvudmän enligt det nya reglementet. Återstoden av anta­

let huvudmän enligt det nya reglementet utses så snart kan ske genom val,

som jämlikt 13 § nya lagen förrättas av stadsfullmäktige, kommunalfull­

mäktige eller landsting. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till

dess nyss angivet val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand

skola uttagas de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,

stadsfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvar­

stående enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandat­

tiderna utlöpa ersättas genom val, som jämlikt förenämnda lagrum i nya

lagen förrättas av sparbankens huvudmän.

Vid första huvudmannaval, sedan nya lagen vunnit tillämpning å spar­

banken, skola i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval

mandattiderna sättas kortare än fyra år.

De huvudmän, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparban­

ken, må, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet, utöva

sitt uppdrag intill dess att de ersättas genom nyval.

6. Genom vad i nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att

återbekomma tillskjuten fond eller att njuta ränta därå, som enligt spar­

bankens reglemente eller eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande

tillagts stiftare eller annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan villkor att de

må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej över­

förmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 24 § nya lagen

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra-

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å räkningen,

samt ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank med stöd av särskilt tillstånd enligt äldre lag mottagit

medel å motboksräkning utöver det i nya reglementet för en och samma

insättares^ tillgodohavande å sparbanksräkning bestämda högsta beloppet

och uppgå dessa medel, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken ge­

nom att registrering skett, sammanlagt till så stort belopp, att de icke rym­

mas inom den enligt 25 § första stycket nya lagen tillåtna inlåningen, må

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Härigenom förordnas, att nuvarande 2 och 3 §§ lagen den 18 september

1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks kon­

kurs1 skola upphöra att gälla, att nuvarande 4 och 5 §§ samma lag skola

erhålla beteckningarna 2 och 3 §§ samt att 1 § i lagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

1

§•

1

§.

Har solidariskt bankbolag eller

bankaktiebolag råkat i konkurstill­

stånd, varde det av konkursdomaren

ofördröjligen anmält hos bankinspek­

tionen; och förordne bankinspektio­

nen ett allmänt ombud att såsom kon­

kursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förval­

tare, som utses på sätt i konkurslagen

stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till

konkurs, varde anmälan därom av

konkursdomaren ofördröjligen gjord

hos Konungens befallningshavande,

som förordnar ett allmänt ombud att

deltaga i förvaltningen av konkurs­

boet, på sätt här ovan sägs.

På den, vilken förordnat sådant all­

mänt ombud, ankomme att, når det

prövas skäligt, entlediga ombudet och

i dess ställe annan förordna. Däröver

må klagan ej föras.

Angående allmänt ombud, som för­

ordnas i bankaktiebolags och i spar­

banks konkurs, stadgas i lagen om

bankrörelse och lagen om sparbanker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956,

1

Senaste lydelse av lagen se 1921: 231.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

av inträffade förluster nedgått under

det i förhållande till sparbankens in­

låning enligt gällande lag erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank, som

eljest på grund av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan be­

faras råka i svårigheter, dels ock, i

den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

7 §.

För granskning------- - —• av Ko­

nungen.

Revisorerna liava------------beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse

mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit

att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem grans­

kats, eller vid fullgörande av sitt upp­

drag visat vårdslöshet, svare de en för

båda och båda för en för därav upp­

kommen skada.

följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparban­

kens inlåning enligt 27 § lagen om

sparbanker erforderliga beloppet,

ävensom åt sparbank, som eljest på

grund av inträffade eller väntade för­

luster råkat i eller kan befaras råka i

svårigheter, dels ock, i den utsträck­

ning så finnes skäligt, gottgörelse åt

insättare i sparbank, som trätt i lik­

vidation eller försatts i konkurs.

7 §•

För granskning------------- av Ko­

nungen.

Revisorerna hava------------beslutar

Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet

av sitt uppdrag uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat kassan skada,

äro de pliktiga att en för båda och

båda för en utgiva ersättning för

skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhets­

fond.

40

Kungl. Maj ds proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktie­

bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

200

§.

Företer aktiebolags registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsre-

gistret tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämn­

da firma förfång, äge han hos dom­

stol föra talan om förbud för aktie­

bolaget att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skade­

stånd. Rätt till sådan talan mot aktie­

bolag äge ock annat aktiebolag vars

firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då var gäl­

lande enligt 6 §.

Menar någon------------ vid domstol.

200

§.

Företer aktiebolags registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregist-

ret, filialregistret, försäkringsregist-

ret, bankregistret eller sparbanksre-

9\?ter tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämn­

da firma förfång, äge han hos dom­

stol föra talan om förbud för aktie­

bolaget att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skade­

stånd. Rätt till sådan talan mot ak­

tiebolag äge ock annat aktiebolag

vars firma senare registrerats, där ti­

digare godkännande av firman då

var gällande enligt 6 §.

Menar någon------------ vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1

Senaste lydelse av 200 § se 1955:00.

Kimgl. Maj:ts proposition nr i51

42

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska för­

eningar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

102

§.

Företer förenings registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregist-

ret, försäkringsregistret, sjukkassere-

gister, understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret tidi­

gare införd firma och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma för­

fång, äge han hos domstol föra talan

om förbud för föreningen att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon------------ vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

102

§.

Företer förenings registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregist-

ret, filialregistret, försäkringsregist­

ret, sjukkasseregister, understödsför­

eningsregister, sambruksföreningsre­

gistret, bankregistret eller sparbanks-

register tidigare införd firma, och li­

der därigenom innehavaren av sist­

nämnda firma förfång, äge han hos

domstol föra talan om förbud för

föreningen att efter viss tid använ­

da förstnämnda firma samt om ska­

destånd.

Menar någon------------ vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1

Senaste lydelse av 102 § se 1955: 00.

44

mitten, som antog benämningen 19i8 års sparbankssakkunniga, bestod i

sin slutliga sammansättning av borgmästaren G. H. F. Strandell, tillika

ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören A. G. B.

Andersson, förutvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare redak­

tören O. M. I. Forsberg och lantbrukaren J. H. Johnsson, sparbanksinspek-

tören E. E. Lagerkvist, direktören i svenska sparbanksföreningen O. Sahlin

samt direktören i Kronobergs läns sparbank E. Westborg.

De sakkunniga har till fullgörande av sitt uppdrag den 15 maj 1954 av­

givit betänkande (SOU 1954: 10) med förslag till

1. lag om sparbanker;

2. lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3. lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angå­

ende bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparban­

kernas säkerhetskassa;

5. lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

6. lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angåen­

de handelsregister, firma och prokura;

7. lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag;

8. lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr

433) om försäkringsrörelse; samt

9. lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas lagförslag torde få som bihang fogas vid detta protokoll

(Bihang A).

Yttranden över sakkunnigbetänkandet har efter remiss avgivits av full­

mäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektio-

ncn, bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,

kommerskollegium, som bifogat yttranden från flertalet handelskamrar,

generalpoststyrelsen, patent- och registreringsverket, statens organisations-

nämnd, överstäthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Öre­

bro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, som bi-

iogat yttranden från de lokala sparbanksföreningarna, svenska bankföre­

ningen, svenska jordbrukskreditkassan, Sparbankernas bankaktiebolag,

sparbankernas säkerhetskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, landsorganisationen, tjänstemännens cen­

tralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankmannaför-

bundet, Kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, svenska landstingsförbundet samt föreningen auktori­

serade revisorer. Dessutom må nämnas att yttranden från några sparbanker

funnits fogade såsom bilagor till vissa länsstyrelsers remissvar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

46

icke uppfyller villkoren för att kunna placeras å sparbanksräkning. Exem­

pelvis skall sektorn inrymma insättningar å sparbanksräkning, vilka över­

skridit det i sparbankens reglemente fastställda högsta beloppet för en och

samma insättares tillgodohavande å sådan räkning. Storleken av den fria

sektorn har ställts i relation till inlåningen å sparbanksräkningen. Närma­

re bestämt innebär sakkunnigförslaget i detta hänseende, att sektorn får

inrymma en inlåning, som motsvarar 15 procent av inlåningen å sparbanks­

räkningen. — Att checkräkning skulle få användas även som en utlånings-

form har de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka.

De sakkunniga har ansett, att SpL:s principer för regleringen av inlå-

ningsrättens omfattning även i fortsättningen bör prägla stadgandena i detta

ämne. SpL:s system med dubbla spärrar för inlåningen i relation till spar­

banks fonder har sålunda bibehållits. Själva relationstalen är emellertid i

sakkunnigförslaget desamma som i den provisoriska lagstiftning, vilken

för närvarande kompletterar SpL:s regler i ämnef. Redan till följd härav

bereder sakkunnigförslagets bestämmelser ett större inlåningsutrymme än

SpL:s. En viss utvidgning av inlåningsrätten föranledes härjämte av de

sakkunnigas förslag, att kretsen av de placeringar, vilka helt eller delvis får

utgöra underlag för inlåning, skall bli mera vidsträckt än enligt SpL.

I fråga om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv innebär både SpL:s

och sakkunnigförslagets regler, att viss betalningsberedskap skall finnas be­

träffande samtliga sparbankens förbindelser. Den föreslagna möjligheten

för sparbank att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning eller å

kortfristig uppsägningsräkning har av de sakkunniga ansetts motivera, att

betalningsberedskapen bör påverkas av om inlåningen är av avistanatur

eller därmed jämförlig beskaffenhet. Sakkunnigförslagets kassareservregler

har med hänsyn härtill differentierats. För avistaförbindelserna skall gälla

ett kassareservkrav på 20 procent, medan övriga förbindelser skall motsva­

ras av en åttaprocentig kassareserv.

Beträffande den offentliga tillsynen över sparbankerna förordar de sak­

kunniga avsevärda förändringar i organisatoriskt avseende. Tillsynen är

enligt SpL uppdelad mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspeklio-

nen, samt lokala organ, dvs. länsstyrelserna och av dem utsedda allmänna

ombud. De sakkunniga har intagit den ståndpunkten, att länsstyrelsernas

befattning med tillsynen bör upphöra och att den centrala tillsynsverksam­

heten bör utövas av en myndighet, vari sparbanksinspektionen samt bank-

och fondinspektionen skall uppgå. Allmänna ombudsinstitutionen föreslås

bli avskaffad. I dess ställe skall träda av tillsynsmyndigheten utsedda revi­

sorer att fungera vid sidan av övriga revisorer.

Även utanför de områden, som nu berörts, innefattar sakkunnigförslaget

åtskilliga nyheter. De viktigaste av dessa skall här omnämnas.

De sakkunniga föreslår att sparbanks firma skall registreras. Registre­

ringen skall ske länsvis och verkställas av länsstyrelserna.

Gällande rätt medger sparbank att bilda s. k. säkerhetsfond, där det fin­

nes påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Enligt sakkun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

48

En delvis uppskattande, delvis kritisk hållning har intagits också av

svenska sparbanksföreningen, som medger, att förslaget på åtskilliga punk­

ter gjorde uppmjukningar, som vore att hälsa med tillfredsställelse. I andra

hänseenden hade dock förslaget enligt föreningens mening utformats så,

att det skapade besvikelse. Föreningen anför härom hl. a.:

I betänkandet göras i olika sammanhang, om ock mera i förbigående,

uttalanden om sparbankernas »samhällsnyttiga funktioner» och om det an­

gelägna i att befordra sparandet. Läsaren kan dock icke undgå att fästa sig

vid att på väsentliga punkter, där, med ett helhjärtat beaktande av spar-

banksväsendets betydelse i samhällslivet, ej minst på kreditgivningens om­

råde, frågeställningen rätteligen synes hava bort vara: »Vilken ordning be­

fordrar bäst sparbankernas samhällsnyttiga verksamhet?» uppmärksam­

heten i stället inriktats främst pa att undersöka, huruvida icke i något

avseende någon risk kunde anses förknippad med en eftergift i rikt­

ning mot större frihet för sparbankerna. Och på mera än en sådan punkt

synes en hypotetisk fara för missbruk ha tillerkänts avgörande betydelse

för slutligt ståndpunkttagande i tecknet av en försiktighet, som i vart fall

knappast kan anses motiverad av erfarenhetspräglade sakskäl. Därtill kom­

mer så, att i specialmotiveringen på många punkter gjorts reservationer

och förbehåll med avseende å den framtida tillämpningen av föreslagna lag-

stadganden, vilka äro ägnade att, om de skulle lända till efterrättelse, ytter­

ligare inskränka värdet av vad som föreslagits.

Sparbankernas bankaktiebolag ansluter sig till sparbanksföreningens ut­

talanden. I

I ett par remissvar diskuteras intresset av en samordning mellan de

pågående lagrevisionerna på kreditväsendets område.

Så erinrar fullmäktige i riksgäldskontoret om att 1949 års banklagssakkun-

niga redan avgivit förslag till ny banklag och att 1950 års jordbrukskasse-

utredning snart torde komma att redovisa förslag till ny lagstiftning be­

träffande jordbrukets kreditkassor samt att sålunda inom kort skulle före-

ligga tre skilda, av olika sakkunniga utarbetade författningsförslag, vilka

bl. a. innehölle frågor av gemensam betydelse för nu ifrågavarande kredit­

inrättningar. Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, om alla

tre författningsförslagen förelegat till samtidigt bedömande för de instan­

ser, som hade att yttra sig över desamma.

Bank- och fondinspektionen framhåller däremot att, även om hela kom­

plexet av lagförslag angående affärsbanker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor på en gång förelåge till bedömande, det kunde vara tveksamt,

om en fullständig komparativ prövning av förslagen skulle vara givande,

eftersom utredningsorganen i dessa lagstiftningsarbeten utfört sitt arbete

på delvis olika tider och uppenbarligen angripit de centrala problemen mera

från respektive kreditorganisationers utgångspunkt än med beaktande av

de mera vida, samhälleliga frågeställningarna, bland vilka främst märktes

problemet, hur arbetsuppgifterna vid kapital samlandet och kreditgivningen

borde fördelas emellan affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Bank-

och fondinspektionen fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

50

kommer till uttryck i remissvaren från svenska sparbanksföreningen, Spar­

bankernas bankaktiebolag, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens

folk, kooperativa förbundet och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svenska sparbanksföreningen anför härom:

De sakkunniga fastslå, att sparbankernas huvuduppgift liksom enligt gäl­

lande rätt även i fortsättningen bör vara sparsamhetens befrämjande och att

vägande skäl för en ny inriktning knappast kunna förebringas. Sparbanker­

na acceptera denna målsättning och önska självfallet icke bedriva en verk­

samhet av samma natur som exempelvis affärsbankerna. Men de förmena,

att sparsamhetens befrämjande kan ske och genom deras försorg måste ske

på mångahanda sätt och särskilt att den uppgift härvidlag, som de sak­

kunniga synas vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att upp­

samla »egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel — med vilka benäm­

ningar de sakkunniga torde avse att beteckna medel, som med iakttagande

av viss, ej alltför hög övre gräns för insättningsmöjligheterna få innestå

på sparbanksräkning under längre tid •— ingalunda kan anses vara tillfyl­

lest, speciellt i betraktande av vår tids snabba samhällsutveckling, som oav­

låtligt för och bör föra helt nya slag av sparare och sparande in i sparban­

kernas verkningskrets. Sparbankerna vilja med skärpa hävda, att de, ej

minst med hänsyn till allmännyttan, böra äga frihet att — givetvis under

iakttagande av betryggande kontrollföreskrifter — vidare utveckla sin egen­

art.

Att en av frihet under ansvar präglad ordning fungerar tillfredsställande

ur alla synpunkter, visa också erfarenheter från våra grannländer liksom

från andra länder, där lagstiftningen på området ingalunda innehåller så

ingående regler som i vårt land.

Enligt landsorganisationens uppfattning hade det svenska sparbanksvä-

sendet genomgått en sådan utveckling och nått sådan mognad, att lagstift­

ningen borde med beaktande av insättarnas krav på säkerhet samt av sam­

hällets intressen av en sund bankverksamhet kunna avstå från utvecklings-

hämmande detaljbestämmelser och restriktiva föreskrifter. Sakkunnigför­

slaget borde i större utsträckning än som skett ha skapat förutsättningar

för sparbankerna att utvecklas i fri konkurrens med andra kreditinstitut.

Det vore ett föga bärande argument för bibehållande av gällande restrik­

tioner, att deras slopande skulle innebära, att gränserna mellan olika grup­

per av kreditinstitut tenderade att bli oklara. Om utvecklingen gått dit­

hän, att tidigare, historiskt betingade gränser hölle på att suddas ut, vore

det inte samhällets uppgift att genom lagstiftning konservera en gränsdrag­

ning, som försvårade konkurrensen.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för liknande syn­

punkter och framhållit angelägenheten av att sparbankerna finge möjlighet

att under insättarnas kontroll utvecklas som effektiva och tidsenliga spar-

och kreditinstitut.

Även kooperativa förbundet har uttalat önskemålet, att sparbankerna icke

borde i alltför stor utsträckning bindas av rigorösa lagföreskrifter och har

därvid understrukit angelägenheten av att sparbanksverksamheten skulle

med hänsyn till sin allmännyttiga och sociala inriktning kunna utvecklas

fritt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Av annan mening i fråga om detaljutformningen av lagtexten är spnr-

banksinspcktionen. Inspektionen framhåller, att den huvudsakliga anled­

ningen till att lagförslaget fått en, jämfört med SpL, starkt ökad omfatt­

ning, är att bestämmelserna i sparbankslagen i viktiga delar anpassats till

den nya associationsrättsliga lagstiftningen. Inspektionen fortsätter:

I övrigt har lagförslaget givits den utformning som ansetts behövlig i

1923 års sparbankslagstiftning, vilken bland annat kännetecknas av att

många bestämmelser, som ansågos vara av grundläggande betydelse för

utmärkande av rörelsens särart, men som tidigare haft sin plats i spar­

bankernas reglementen, överfördes till lagtexten. Därmed vanns, att spar­

bankerna till karaktär och verksamhetssätt blevo mera enhetligt bestämda

än förut. Denna utveckling av sparbankslagstiftningen skall ses mot bak­

grunden därav, att stadfästelseprövningen av sparbankernas reglementen

var av väsentligen formell art, om man bortser från frågan huruvida spar­

banken över huvud taget kunde anses var av nytta för det allmänna. Då

de sakkunniga föreslagit, att stadfästelseprövningen, med samma undantag

som tidigare, i princip skall vara av formell art, ehuru visserligen uppen­

bart olämpliga bestämmelser skola kunna avvisas, kan sparbanksinspek-

tionen ej finna annat än att lagen, på sätt de sakkunniga tänkt sig, fortfa­

rande bör vara relativt utförlig, för att sparbanksrörelsen i stora drag skall

få just den karaktär som kan anses mest tjänlig för samhället. Det må även

beaktas, att sparbankslagstiftningen, lika litet som annan lagstiftning som

skall anpassas efter det nutida samhällets invecklade struktur, kan undgå

att på den grund bli relativt komplicerad. Den synpunkten bör ej heller

förbigås vid diskussion av behovet av lagens utförlighet, att en sparbank

på grund av sin ställning som självägande institut ej kan lämnas att fritt

styra sig själv, då de styrande ej kunna identifieras med sparbanken. Redan

häri bottnar kravet på samhällets kontroll över sparbankerna. I den mån

denna kontroll skall utövas genom löpande tillsyn, måste det vara till för­

del för både övervakande och övervakade, att tillsynen i största utsträck­

ning kan bedrivas efter i lag fastställda grunder för sparbanks verksam­

het.

Slutligen vill inspektionen framhålla, att den rikedom på detaljföreskrif­

ter, som utmärker sparbankssakkunnigas lagförslag, måste betraktas såsom

en förtjänst i det avseendet, att lagen blir en fullständig samling av de reg­

ler som gälla för sparbankernas verksamhet. Genom att lagen på detta sätt

får karaktären av ett uttömmande uppslagsverk, underlättas överblicken över

verksamhetens lagliga reglering för den stora mängd lekmän som uppbära

sparbanksrörelsen.

Departementschefen. I jämförelse med övriga institut inom kreditväsendet

är sparbankerna av tämligen särpräglad art. Utmärkande för deras rörelse

är bl. a. att den icke uppbäres av något enskilt vinstintresse utan helt tjänar

syftet att befordra sparsamheten. Visserligen grundas också sparbankernas

verksamhet på visst utifrån tillskjutet kapital, normalt enbart grundfond,

men detta tillskott spelar en betydligt mindre roll för sparbankerna än

exempelvis aktiekapitalet för affärsbankerna. Att märka är för övrigt att

icke ens grundfonden generellt kan betecknas som främmande kapital. Spar­

banks skyldighet att återbära grundfondstillskotten förutsätter, att särskilt

förbehåll härom intagits i sparbankens reglemente, och i många fall har så

icke skett.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

bankernas rörelse glede över på områden, som vore främmande för den

egentligt sparbanksmässiga verksamheten. De sakkunniga har alltså varit

angelägna om att sparbankerna strikt skulle fasthålla vid sina traditionella

uppgifter. Som framgått har denna ståndpunkt föranlett gensagor under re­

missbehandlingen av sakkunnigbetänkandet. I vissa yttranden har gjorts gäl­

lande att sparbankerna fritt borde få konkurrera med andra kreditinstitut.

Exempelvis förklaras i ett remissvar att, om utvecklingen lett till att histo­

riskt betingade gränser hölle på att suddas ut, det icke vore samhällets upp­

gift att genom lagstiftning konservera dessa gränser.

Naturligt är att den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berät­

tigar till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de olika

penningsinstituten. Att sparbankerna bör fullfölja sin huvuduppgift att be­

fordra spar samhet står väl utom all diskussion, men det är möjligt att man i

fortsättningen kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan insti­

tuten. Härom kan jag emellertid icke för närvarande uttala någon bestämd

mening, eftersom utredningsmaterial för en prövning av denna svårbedömbara

fråga ännu ej står till förfogande. Sålunda har varken sparbankssakkunniga

eller de kommittéer, som avgivit förslag till ny lagstiftning beträffande af­

färsbankerna och jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga

(SOU 1952: 2) och 1950 års jordbrukskasseutredning (SOU 1955: 1) — när­

mare behandlat hithörande spörsmål. Emellertid vill jag erinra om att jag

i den på banklagssakkunnigas förslag grundade propositionen angående ny

lag om bankrörelse givit uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga

regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptas till

övervägande i särskild ordning och att därvid jämväl spörsmålen rörande

gränsdragningen mellan instituten borde uppmärksammas (prop. nr 3/1955

s. 114). En allmän omprövning av de regler, som utstakar gränserna för spar­

bankernas funktionsområden, torde med hänsyn till det nu anförda böra få

anstå åtminstone till dess nämnda överväganden kommit till stånd.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett remissorgan ifrågasatt, om

det icke hade varit mest tillfredsställande, att sparbankssakkunnigas, bank­

lagssakkunnigas och jordbrukskasseutredningens lagförslag förelegat till

samtidigt bedömande. Också enligt min mening skulle det i och för sig

ha varit önskvärt med en dylik fullständig samordning av nu berörda lag-

revisioner. Redan i banklagspropositionen, under vars förberedande spar­

bankssakkunnigas betänkande förelåg men däremot ej jordbrukskasseut­

redningens, har denna min åsikt kommit till synes. Som jag emellertid där­

vid konstaterat torde de frågor, i vilka intresset av en jämförelse mellan

de tre kommittéernas ståndpunkter gör sig särskilt starkt gällande, få an­

ses vara spörsmålen om inlåningsrättens omfattning och om skyldigheten

att hålla kassareserv. Härvidlag hade vid tiden för nämnda propositions-

arbete jordbrukskasseutredningens preliminära ställningstagande redovisats

i en den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, över vilken remissytt­

randen avgivits av närmast berörda institutioner (se prop. nr 3/1955, s.

63 64). Med hänsyn till nämnda förhandsbesked har jag även beträffande

56

slaget stadgar i detta hänseende, att dylika krediter skall få utlämnas till be­

lopp av högst 25 000 kronor för varje låntagare.

Vad beträffar inlåningsrätten har jag redan i banklagspropositionen utta­

lat, att jordbrukskasseutredningens promemoria, vars innehåll återgivits i

sagda proposition, anvisar en enklare metodik än den som användes i hit­

tillsvarande regler på detta område. Eftersom promemorieförslaget dessutom

erbjöde en utväg att åstadkomma en enhetlig inlåningsrättslig reglering för

affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor, syntes det med utgångs­

punkt från promemorian böra i särskild ordning verkställas en undersök­

ning av möjligheten att nå en dylik reglering (se nämnda prop. s. 69—70).

Med hänsyn härtill bör tills vidare, i enlighet med sparbankssakkunnigas

förslag, det hittills använda regelsystemet för sparbankernas inlåningsrätt

■ liksom hittillsvarande normer för affärsbankerna i samma ämne — äga

fortsatt tillämpning. Vissa av sparbankssakkunniga föreslagna jämkningar i

de nuvarande reglerna har jag emellertid i övervägande utsträckning ansett

mig kunna biträda.

I sakkunnigförslagets föreskrifter om sparbanks skyldighet att hålla kas­

sareserv har jag gjort allenast den ändringen, att kassareservkravet för avis-

taförbindelserna och de med dem jämförbara kortfristiga skulderna bestämts

på samma sätt som enligt banklagspropositionen, d. v. s. till 25 procent.

Beträffande tillsynen över sparbankerna har jag icke varit beredd att gent­

emot den kraftiga reaktionen i de flesta remissvaren godkänna de ingri­

pande organisatoriska förändringar i centraliserande riktning, vilka föror­

dats av de sakkunnigas majoritet. Departementsförslaget har därför i hu­

vudsak upptagit samma tillsynsregler som SpL. Endast såtillvida har en

ändring i gällande regler vidtagits som departementsförslaget i överens­

stämmelse med vad de sakkunniga enhälligt förordat ersatt bestämmelserna

angaende de allmänna ombuden med föreskrift om att tillsynsmyndigheten

skall för varje sparbank utse en särskild revisor att som det allmännas re­

presentant verkställa den ordinära årsrevisionen tillsammans med de av

sparbankens huvudmän valda revisorerna. — Under remissbehandlingen

har väckts tanken, att sparbankstillsynen möjligen skulle kunna anförtros

åt något sparbankernas eget organ. Detta uppslag bör enligt min mening

bli närmare prövat genom en särskild utredning.

Jag vill slutligen här omnämna, att jag biträder de sakkunnigas uppfatt­

ning om lämpligheten av regler angående registrering av sparbanks firma

och om firmateckning.

Även vad avser de delar, vilka jag nu icke särskilt berört, kan jag till­

styrka, att den i betänkandet förordade sakliga regleringen lägges till grund

för lagstiftning. De jämkningar, jag i skilda avseenden funnit befogade, kom­

menteras i detalj motiveringen.

I fråga om själva utformningen av sakkunnigförslaget till ny sparbanks­

lag har — som remissöversikten utvisat — från flera håll hävdats att för-

slaget tynges av ett stort antal detaljföreskrifter, vilka med fördel skulle

kunna inrymmas i ett normalreglemente eller en sparbanksstadga. Att sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

58

samhet. De båda korporationerna står alltså till varandra i samma förhål­

lande som en bolagsstämma till en bolagsstyrelse.

Även de närmare arbetsuppgifterna för huvudmännen är angivna i SpL

(10 § tredje stycket). Bland annat föreskrives att årssammanträde med hu­

vudmännen skall hållas en gång varje år före maj månads utgång. Å detta

sammanträde skall huvudmännen fastställa balansräkning och bestämma i

vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder även­

som besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen. Huvudmännen förrättar

även erforderliga val av ledamöter i styrelsen samt av revisorer.

Bestämmelser om hur huvudmannaorganisationen skulle vara uppbyggd

saknades i den förordning den 1 oktober 1875 (nr 73) angående sparbanker,

varigenom sparbanksväsendet i vårt land erhöll sin första rättsliga reglering.

I lagen den 29 juli 1892 (nr 59) angående sparbanker, vilken ersatte 1875

års förordning, föreskrevs uttryckligen att vården om sparbanks angelägen­

heter skulle tillkomma dels huvudmän, som skulle representera insättarna

och såsom överstyrelse skulle övervaka sparbankens förvaltning, och dels en

förvaltande styrelse. Rörande huvudmännens tillsättande stadgades endast

att de skulle utses »genom val på sätt reglementet föreskriver; dock att stifta­

re av sparbank må kunna i reglementet förklaras för huvudmän». Hur valen

skulle tillgå reglerades alltså icke i lagen. I det betänkande, som låg till grund

för densamma, anmärktes att enligt åtskilliga sparbankers reglementen en­

var, som vid sparbanks stiftande eller sedermera bidragit med visst belopp,

skulle vara självskriven såsom huvudman. Ett självskrivet huvudmannaskap

torde uttalades det i betänkandet — vara föga ägnat att väcka och under­

hålla något livligare intresse för sparbankssakens främjande eller att fram­

kalla en verklig känsla av ansvarighet. Detta förhållande skulle bli helt

annorlunda, om huvudmännen utsåges genom val. Sättet för valet finge de

särskilda sparbankerna bestämma i sina reglementen, då på bestämmandet

måste inverka de växlande sätt, på vilka sparbank tillkommit, och de lokala

förhållanden, under vilka den verkade. I allmänhet vore önskvärt, hette det

vidare i betänkandet, att huvudmännen eller visst antal av dem utsåges av

kommunal representation eller annan korporation eller myndighet, som hyste

intresse för sparbanken. — Under den tid 1892 års lag var tillämplig, följdes

de i betänkandet uttalade rekommendationerna angående sättet för utseende

av huvudmän endast i begränsad omfattning. Alltjämt kom systemet med

självkomplettering till utbredd användning. Utvecklingen påtalades under

åren 1909—1920 i ett flertal riksdagsmotioner.

Beträffande innehållet i dessa motioner och förarbetena till SpL hänvisas

till sparbankssakkunnigas betänkande s. 72 ff.

SpL:s bestämmelser om hur huvudmännen skall tillsättas är alltjämt

desamma som vid lagens tillkomst. Bestämmelserna är upptagna i 10 §

första och andra styckena. De lyder:

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola utses

pa sätt reglementet föreskriver, och skall i reglementet stadgas, att minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

60

Fråga vore emellertid — uttalar de sakkunniga — om icke även lån­

tagarna i sparbank hade så stora intressen i rörelsen, att jämväl de borde

vinna representation inom huvudmannaorganisationen. Såsom framginge av

SpL vore sparbanks ändamål att befordra sparsamhet genom in- och utlå­

ning av penningar, d. v. s. båda leden i verksamheten likställdes. Det be­

traktelsesättet hade alltmer trängt igenom, att utlåningen icke blott vore

till för att ge sparandet på inlåningssidan goda villkor utan att sparandet

även i stor utsträckning komme till stånd genom amorteringar och återbetal­

ningar av lån. Under intryck härav hade sparbankernas strävanden vidgats

att tillgodose icke blott insättarnas utan även låntagarnas intressen, vilket

visat sig bl. a. i att sparbankerna hållit lägsta möjliga marginal mellan in-

och utlåningsräntor. Härav följde emellertid icke att låntagarnas intressen

skulle vara att likställa med insättarnas. En sparbanks viktigaste förvalt­

ningsuppgift vore obestridligen en betryggande placering av insättarnas

medel. Här kunde insättarintresset av betryggande säkerhet lätt komma i

motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Eftersom det ju endast

vore insättarna som stode förlustriskerna, vore det naturligt, att en dylik

intressekollision icke borde lösas på insättarnas bekostnad. Det syntes därför

icke lämpligt att bereda jämväl låntagarna representantskap i huvudmanna­

organisationen. Frågan vore emellertid av mindre praktisk betydelse, efter­

som insättarna icke sällan också vore låntagare. I

I anslutning till det anförda har de sakkunniga behandlat frågan i

vad mån gällande regler om tillsättande av huvud­

män kunde anses tillvarata insättarintresset i spar­

bankerna. Vilka olika system som — inom ramen för de i 10 § SpL givna

reglerna att minst en tredjedel skall tillsättas av vissa offentligrättsliga sub­

jekt och återstoden på sätt sparbankerna själva bestämt — tillämpats för

utseende av huvudmän i sparbankerna och vilket antal huvudmän som valts

enligt varje system framginge av en av de sakkunniga upprättad tabell,

avseende förhållandena den 1 juli 1950. Tabellen återges här på nästa sida.

Av totalantalet huvudmän vid sagda tidpunkt, 13 776, hade som tabellen ut­

visar 8 008 utsetts genom självkomplettering, 4 129 av kommun och 1 639

av annan valkorporation. Bland de sistnämnda inginge 74 huvudmän —

icke fullt 0,5 procent av hela huvudmannakåren — vilka blivit valda direkt

av insättarna.

Enligt de sakkunnigas mening framstode det som klart, att självkom-

pletteringsmetoden för tillsättande av huvudmän icke så väl rimmade med

den i SpL uttryckta principen, att huvudmännen representerade insättarna.

Att ej heller huvudmän valda av annan valkorporation än insättarna eller

kommunala organ — här avsedda valkorporationer utgjordes företrädesvis

av häradsrätt och hushållningssällskap —- representerade insättarna, syn­

tes jämväl klart. Beträffande borgerliga primärkommuners och landstings

val av huvudmän vore läget i viss mån ett annat. De inom kommunen res­

pektive landstingsområdet bosatta insättarna i vederbörande sparbank kun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

62

för insättarintresset. Det ville följaktligen synas — menade de sakkunniga

— som om ett fullt adekvat uttryck för nämnda intresse icke skulle kunna

ernås på annan väg än genom regelrätta insättarval. De sakkunniga ville

emellertid härmed icke ha sagt, att den hittillsvarande avsaknaden av en

obligatorisk regel om insättarval skulle ha föranlett att huvudmannakårer­

na icke alls kunde anses representativa för insättarna. Tvärtom kunde vits­

ordas att de flesta sparbanker särskilt under de senare åren vinnlagt sig

om att förskaffa huvudmannakårerna en mera representativ sammansätt­

ning. Likväl vore vissa medborgargrupper icke tillräckligt företrädda bland

huvudmännen.

I syfte att ge en uppfattning om den sociala sammansättningen hos nu­

varande huvudmannakårer har de sakkunniga presenterat följande samman­

ställning rörande huvudmännens yrken, avseende läget den 1 juli 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

^ rke

Procent i

Antal förhållande

till hela antalet

1. Lantbrukare

..........................................................................................................

6

920

60

2. Tjänstemän ................................................................................................................. 2 905

21

3. Handlande................................ ....................................................................................

1330

io

4. Företagsledare ........................................................................................................

829

6

5. Arbetare och förmän...........................................................................................................

797

6

6

. Hantverkare.............................................................................................................

503

4

7. Fria yrken.................................................................................................... 205

1

8

. Kommunala och politiska förtroendemän, ej redovisade under an­

nan rubrik..................................................................................................................... 62

0,5

9. Fastighetsägare (andra än lantbrukare) .......................................................... 61

0,5

10. Sjökaptener, skeppare och fiskare...................................................................

57

o!ö

11. Husmödrar .................................................................................................................

14

’

12. Näringsidkare av ovan icke angivet slag .................................................

73

0 5

13. Övriga.............................................................................................................................. 20

—’

Summa 13776

100

Genom ytterligare en sammanställning har de sakkunniga velat lämna

underlag för ett bedömande, i vad mån huvudmannakårernas sociala sam­

mansättning rönt inverkan av metoden för huvudmännens tillsättande. Jäm­

väl denna sammanställning skall här återges. Sparbankerna har i densam­

ma hänförts till tre skilda grupper allt efter det sätt, varpå huvudmän­

nen utsetts. Grupp I omfattar de 52 sparbanker, där samtliga huvudmän

väljes antingen av primärkommun eller landsting eller annan valkorpora­

tion eller kommun jämte annan valkorporation. Med »annan valkorpora­

tion» avses icke sådan som utgöres av insättarna eller huvudmännen. Grupp

II omfattar de 395 sparbanker, där huvudmännen tillsättes dels genom val

av primärkommun eller landsting eller annan valkorporation, dels ock ge­

nom självkomplettering. Grupp III omfattar de fyra sparbanker, där majo­

riteten av huvudmännen väljes av insättarna.

Grupp I

Grupp II

Grupp III

0

/

/o

%

0

/

/o

1. Lantbrukare................................ ............ 58

49

51

2. Tjänstemän..................................

22

16

3. Handlande ..................................

10

6

4. Företagsledare ............................

6

7

5. Arbetare och förmän.............. ............ 9

5

8

6

. Övriga kategorier.....................

8

12

100

100

100

64

För tillämpning av lottningsmetoden för sparbanksväsendets vidkom­

mande borde enligt de sakkunniga i huvudsak följande regler gälla.

I princip borde alla insättare vara behöriga för ledamotskap i den val­

korporation — elektorsförsamling — som skulle utse huvudmännen. Vissa

begränsningar vore dock påkallade i praktiken. Sålunda borde föreskrivas,

att visst minimibelopp, lämpligen 100 kronor, skulle ha varit innestående

å insättarens konto vid utgången av det kalenderår, som närmast föreginge

huvudmannavalet. Härigenom skulle endast sådana insättare komma i frå­

ga som ådagalagt ett icke alltför ringa intresse för sparande. Vidare borde

det behörighetsvillkoret gälla, att vederbörande insättare skulle vara myn­

dig, varigenom sådana fysiska personer, som kunde utöva rösträtt endast

genom legala ställföreträdare, bleve uteslutna. Likaså torde det icke vara

berättigat att låta juridiska personer inträda i valkorporationen. Antalet

ledamöter i valkorporationen borde fastställas från fall till fall, men maxi-

miantalet syntes böra vara 150 och minimiantalet 50. Vad anginge själva

lottningsförfarandet borde detta närmast få den formen, att motboksnum-

mer, som slutade på viss eller vissa siffror, borde uttas. Nämnda siffror

skulle ha framkommit med lottens hjälp.

Till belysande av den närmare proceduren vid utseende av valkorpora­

tion ger de sakkunniga följande exempel, avseende en stor sparbank, vars

valkorporation skall bestå av 100 ledamöter:

Insättarnas antal är 400 000. Genom lottning erhålles en grupp slutsiffror,

till exempel 333. De konton, som ha dessa slutsiffror, antagligen 400 stycken,

uttagas. Ny lottning verkställes i avsikt att få tre olika enkla slutsiffror.

Som resultat av denna lottning erhåller man exempelvis siffrorna 4, 5 och

6. Om av de 400 förut uttagna motboksnumren nu uttagas de, som ha någon

^{av sistnämnda siffror såsom fjärde siffra från slutet, utfalla} V

10

av 400 eller

med andra ord 120 konton. Dessa granskas med hänsyn till de stadgade

begränsningarna i insättares behörighet att ingå i valkorporation. Om till

följd av behörighetsvillkoren antalet uttagna konton skulle komma att

sjunka under det fastställda talet 100, uttages bland de ursprungligen ut­

tagna 400 kontona ytterligare ett antal med viss ny slutsiffra, låt oss säga

7, vilken givetvis även den framkommit genom lottning. Medelst detta för­

faringssätt blir det möjligt att efter hand erhålla 100 konton, vilkas inne­

havare äro behöriga att vara ledamöter i valkorporationen.

Enligt de sakkunnigas mening borde valkorporationen utses för viss tid,

högst fem år. Därest vakanser uppstode inom korporationen under angivna

tid och dessa utgjorde mer än tio procent av korporationen, skulle luckorna

fyllas genom en kompletterande lottning. Mindre luckor borde ej tillmätas

avseende. Valförrättningen skulle förberedas och ledas av en valnämnd, som

tillsattes av huvudmännen. Valnämnden borde lämpligen bestå av tre leda­

möter. Själva lottningsförfarandet skulle äga rum inför notarius publicus,

eller, där sådan ej funnes, inför landsfiskal.

I övrigt borde enligt de sakkunniga den fortsatta valförrättningen för­

löpa efter följande riktlinjer:

Till ledamöterna av valkorporationen utsänder valnämnden personliga

kallelser till möte för nominering av huvudmannakandidater. Vid mötet

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

66

De sakkunniga menar, att det icke kunde förnekas, att det allmänna med

fog kunde göra anspråk på visst inflytande på sparbankernas skötsel. Sam­

hället hade nämligen av skilda anledningar ett betydande intresse för spar-

banksväsendet. Icke minst anknöte sig detta intresse till utlåningsrörelsen.

Sålunda vore det givetvis av samhällelig vikt, att utlåningen bedreves med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodo­

se det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken verkade. I stor

utsträckning sammanfölle sparbanks verksamhetsområde med en eller flera

borgerliga primärkommuner. Ansåge man, att bland huvudmännen borde fin­

nas företrädare för det allmänna, vore det därför naturligt, att dessa repre­

sentanter utvaldes av de borgerliga primärkommunerna eller — vad gällde

sparbanker med så stora verksamhetsområden att det framstode som berät­

tigat — av landstingen. En dylik kommunal valrätt motiverades också -—

anser de sakkunniga — av att sparbankerna själva betraktade kontakten

med kommunerna som värdefull.

Ett argument som brukade anföras till förmån för kommunalval av hu­

vudmän vore att sådana val skulle åstadkomma en föryngring av huvud­

mannakåren. Att kommunalval skulle i detta hänseende äga företräde fram­

för den form av direkta insättarval, som de sakkunniga föreslagit, torde

emellertid knappast kunna antas, säger de sakkunniga. Statistiskt material,

avseende läget den 1 juli 1950, visade, att medelåldern för de kommunal-

valda huvudmännen (4 129 st.) utgjorde 56,8 år, för de genom självkom­

plettering tillsatta (8 008 st.) 56,2 år samt för de på annat sätt utsedda

(1 639 st.) 56,5 år. Vidare framginge av de statistiska uppgifterna att »över­

åriga» huvudmän, varmed de sakkunniga betecknade dem som uppnått 70

års ålder, vore jämnt fördelade på de olika kategorierna huvudmän. Av de

kommunalvalda huvudmännen vore sålunda elva procent (447 st.) över­

åriga, medan av de genom självkomplettering tillsatta cirka tio procent (777

st.) samt av de på annat sätt utsedda åtta procent (135 st.) tillhörde grup­

pen överåriga. De sakkunniga ansåge sig mot bakgrunden av dessa siffror

kunna konstatera, att ålderssiffrorna inom huvudmannakårerna icke rönte

inverkan av vilken valkorporation som utsett huvudmännen och att i varje

fall kommunalvalen icke visat sig ägnade att skapa den föryngring, man

på sina håll räknat med.

Såsom direkta olägenheter av kommunala val av huvudmän kunde en­

ligt de sakkunniga åberopas åtskilliga förhållanden. De sakkunniga yttrar

härom:

En av de invändningar, som bruka framföras, är att en kommun i vissa

situationer kan ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till

egen fördel med den verkan att spararnas intressen bli lidande. Att en kom­

munal bestämmanderätt över sparbanksverksamheten kan leda till betänk­

ligheter av nu angivna art torde icke böra bestridas. Så kan till exempel en

finansiering av byggnadsföretag, som är nyttigt ur kommunal synvinkel,

medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara förenliga

med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare vilja de sakkunniga erinra

om att en kommun såsom låntagare kan ha speciella intressen, vilka kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ger det på samma sätt nära till hands att låta de respektive landstingen

verkställa valen. När verksamhetsområde dels består av stad, som ej ingår i

landstingsområde, och dels av landstingsområde eller avsevärd del av så­

dant, kan åter kombinationen val genom primärkommun och val genom

landsting te sig naturlig. Detsamma gäller fall, då verksamhetsområde in­

nefattar dels landstingsområde eller avsevärd del av sådant och dels någon

eller några enstaka kommuner, tillhörande annat landstingsområde. Vid

kombinerat val enligt något av nyssnämnda alternativ — landsting + lands­

ting, landsting -f- stad eller landsting -f- landskommun (-er) — blir fördel-

ningsnormen i 15 § andra stycket tillämplig. Om verksamhetsområde icke

inbegriper hela det landstingsområde, vars landsting deltager i valet, skall

vid mandatfördelningen hänsyn tagas endast till invånarantalet i de kom­

muner inom landstingsområdet, vilka ingå i sparbankens verksamhetsom­

råde.

Vad angår spörsmålet om proportionella val vid ko in­

ni uns tillsättande av huvudmän konstaterar de sakkunniga,

att SpL saknar bestämmelser. Proportionella val inom den kommunala re­

presentationen kunde enligt de sakkunnigas mening icke påbjudas enbart

genom föreskrift i sparbankens reglemente utan krävde uttryckligt stöd i

lagbestämmelse. Denna uppfattning vunne stöd av ett av regeringsrätten den

10 januari 1951 meddelat utslag (se Regeringsrättens årsbok årg. 1951, ref.

s. 5). Frågan vore då huruvida bestämmelse härom borde införas i spar-

bankslagstiftningen.

De sakkunniga har närmare utvecklat frågan om proportionella val samt

därvid anfört i huvudsak följande.

Enligt 1930 års lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å

kommunalstämma m. in. skulle proportionella val icke förekomma vid

tillsättande av kommunala organ i andra fall än då de aktuella författning­

arna så föreskreve. I övriga fall — vilka vore de flesta — företoges valen

såsom enkla majoritetsval. Vid tillkomsten av nämnda lag hade meningar­

na varit synnerligen delade om önskvärdheten av en mera vidsträckt an­

vändning av det proportionella valsystemet vid val inom de kommunala

korporationerna. En ökad användning av denna valmetod hade å ena si­

dan ansetts påkallad för att bereda olika meningsriktningar inom de väl­

jande församlingarna skälig representation bland de valda. Fall hade på­

ståtts förekomma, då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning till

att från kommunala verkställighetsorgan utesluta lämpliga personer av an­

nan uppfattning än majoriteten. Dylika fall hade emellertid medgivits höra

till undantagen, och oftast erhölle de skilda partierna till följd av frivillig

överenskommelse skälig representation inom de valda organen. Å andra

sidan hade hävdats att en ökad användning av den proportionella valme­

toden kunde medföra vissa olägenheter. Visserligen hade det ej större be­

tydelse att valen i vidgad omfattning komme att ske efter partisynpunkter,

men det kunde ej förbises, att systemet i en del fall kunde försvåra en

god rekrytering. Valsättets fördelar kunde ej heller komma till sin fulla

rätt, då ett organ förnyades genom successiva val. I frågan om proportio­

nella val vid kommuns tillsättande av huvudmän i sparbank ägde nu an­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

märker emellertid, att frågan mindre gällde att få en representation för den

ena eller andra gruppen intressenter i sparbankerna — insättarna, lånta­

garna, kommunerna etc. — än att skapa garantier för att ledningen av

sparbankernas omfattande och för samhället ytterst viktiga rörelse lades i

insiktsfulla händer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en sparbank även skulle

tillvarata låntagarnas intressen genom att tillhandahålla lån på förmånliga

villkor. Huvudmännen borde därför icke utses ensidigt av insättarna.

I fråga om sättet för utseende av huvudmännen har

under remissförfarandet skilda åsikter yppats.

Sakkunnigmajoritetens förslag härvidlag har tillstyrkts eller i huvudsak

lämnats utan erinran av kommerskollegium, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Stockholms, Malmöhus, Gotlands, Örebro och Kristianstads

län, svenska sparbanksföreningen jämte samtliga lokala sparbanksförening­

ar, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens

centralorganisation, svenska bankmannaförbundet samt Smålands och Ble­

kinge handelskammare.

För ett bibehållande av nu gällande bestämmelser om huvudmannaval

har uttalat sig länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kop­

parbergs, Gävleborgs och Västerbottens lön.

Övriga remissinstanser anser, att andra metoder än de av sakkunnig­

majoriteten föreslagna borde komma till användning vid tillsättande av hu­

vudmän. Motförslag ges sålunda av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,

statens organisationsnämnd, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Jön­

köpings, Kalmar, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt

Västernorrlands län, landsorganisationen, landskommunernas förbund

ävensom svenska stadsförbundet.

De yttranden som i huvudsak ansluter sig till sak­

kunnigmajoritetens förslag om valmetod för tillsät­

tande av huvudmän innehåller — frånsett sparbanksföreningens

remissvar — åtskilliga erinringar mot formen för insättarval men godtar

den föreslagna uppdelningen på kommunala val och insättarval.

Kommerskollegium anmärker, att självkompletteringen i allmänhet icke

medfört några mera beaktansvärda olägenheter men att det icke kunde be­

stridas att den lett till en viss ensidighet i urvalet. Då systemet emellertid

dessutom ur principiella synpunkter tedde sig mindre tilltalande syntes en

ändring befogad. De farhågor, som anförts mot tanken att kommunerna

skulle få tillsätta huvudmännen, ansåge kollegiet överdrivna. Någon större

risk för en sådan politisering av huvudmannainstitutionen att sparban­

kernas verksamhet därav skulle skadas förelåge knappast. Kommunernas ofta

stora låntagarintressen i sparbankerna vore däremot ägnade att skapa

tveksamhet. Om de kommunala organen även i fortsättningen finge utse en

72

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig emot tanken på en utök-

ning av kommunernas valrätt och menar, att en helt kommunalvald hu­

vudmannakår lätt kunde töranleda en onödig politisering av sparbanker­

nas verksamhet.

Svenska bankmannaförbundet vill icke avstyrka förslaget men ifrågasätter

den praktiska betydelse för huvudmannakårens sammansättning som ett in-

sättarval i den föreslagna utformningen kunde komma att få. Det ifråga-

sättes också, om denna för sparbankernas vidkommande helt oprövade

valmetod omedelbart borde göras obligatorisk.

Smålands och Blekinge handelskammare uppger sig ha erfarit att vid

vissa sparbanker företagits provval i enlighet med den av de sakkunniga

föreslagna ordningen och att dessa kunnat utföras utan några tekniska

svårigheter.

En något mera tveksam hållning till förslaget intar länsstyrelserna i

Malmöhus och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att

självkompletteringen av huvudmännen vid länets sparbanker ägt rum på

ett sätt som icke kunnat ge anledning till mera vägande erinringar från

tillsynsmyndigheternas sida. Huvudmännens genomsnittsålder hade emeller­

tid ofta visat sig anmärkningsvärt hög och ej föraktliga insättarintressen tor­

de i viss utsträckning ha blivit underrepresenterade bland huvudmännen.

Ett valsystem, enligt vilket majoriteten av huvudmännen valdes av kommun,

ägde enligt länsstyrelsens mening otvivelaktigt vissa förtjänster, förutsatt att

de kommunala valen förrättades enligt den proportionella valmetoden. En

kommunal dominans vid valet av huvudmän skulle emellertid i vissa situa­

tioner kunna leda till ett icke önskvärt inflytande på sparbankernas dispo­

sitioner, vilket illa rimmade med principen om sparbankernas självstän­

diga ställning. Till förmån för de sakkunnigas förslag talade — åtminstone

teoretiskt sett bestämda fördelar. Huru det föreslagna förfaringssättet

komme att verka i praktiken vore däremot ovisst.

Ett antal remissinstanser uttalar sig — såsom förut nämnts —-

för ett bibehållande av nu gällande bestämmelser

om huvudmannaval. I såväl dessa som i flera andra yttranden

framhålles, att nuvarande system för huvudmannaval fungerat väl och bi­

dragit till sparbanksväsendets framgångsrika utveckling, varför någon

ändring icke kunde anses pakallad. Redan med det nuvarande systemet

måste insättarintresset anses bli tillräckligt representerat i huvudmanna­

kårerna, då flertalet huvudmän också torde vara insättare i sparbanken.

Härjämte har i några av de remissyttranden som förordat bibehållande av

nuvarande system för huvudmannaval erinrats om att sparbankerna sär­

skilt undei senare åren vinnlagt sig om att förskaffa huvudmannakårerna

en mera representativ sammansättning, varjämte uttalats tvivel om lämp­

ligheten av de av de sakkunniga föreslagna reglerna om insättarval.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke finna, att något avgörande skäl

mot de nuvarande bestämmelsernas lämplighet förebragts. Sakkunnigför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

74

förslag skulle tillkomma kommunerna inom verksamhetsområdet. Spar-

banksinspektionen fortsätter:

Att kommun eller kommuner i den bvgd, där sparbank driver sin verk­

samhet, skola ha viss rätt utse huvudmän, synes, med hänsyn till spar­

bankernas samhälleliga uppgifter som sparinstitut och kreditgivare, fram­

stå som i och för sig naturligt. Allmänt kan sägas, att kommunerna sedan

gammalt hyst ett stort intresse för sparbank som verkat inom deras om­

råden. Som regel har mellan bank och kommun rått intim kontakt till öm­

sesidig fördel. Ett antal sparbanker ha tillkommit på initiativ av kommu­

ner eller kommunala förtroendemän, och i flera fall ha kommuner tillskju­

tit medel till grundlond, i något fall även till säkerhetsfond. Det var under

äldre tid icke heller ovanligt, att kommun förklarade sig ansvara för i viss

sparbank insatta medel. Kommunerna ha vidare, företrädesvis under spar-

banksrörelsens tidigare skeden, tillhandahållit mången sparbank lokal mot

ringa eller ingen ersättning, vilket varit till stor hjälp för dessa sparban­

ker, i synnerhet innan de hunnit växa sig ekonomiskt starka.

I detta sammanhang må även framhållas, att samhörigheten mellan kom­

mun och sparbank, såsom ock uppgives i de sakkunnigas betänkande, ta­

git sig uttryck däri, att samtliga huvudmän i 43 sparbanker väljas av pri­

märkommun och i 2 sparbanker av landsting. Vidare ha de sakkunniga

själva omnämnt, att det även med tanke på huvudprincipen att huvudmän­

nen skola vara representanter för insättarna, kan föreligga motiv för att

låta kommunala organ utse huvudmännen. Med den förankring som spar-

banksrörelsen har inom de breda folklagren kunna nämligen insättarna

vid sådant förfarande genom utövande av sin kommunala rösträtt sägas

indirekt bliva företrädda i huvudmannakåren.

Sparbanksinspektionen ansåge, att de av de sakkunniga åberopade olä­

genheterna av kommunala val, vilka gåve sig tillkänna vid intressekollisio­

ner mellan sparbanken och den kommun som tillsatt huvudmännen, torde

vara av större betydelse endast när övervägande delen av huvudmannakå­

ren representerade en och samma kommun. I anledning av reservantens

uppfattning att talet om olägenheter i detta sammanhang saknade stöd i

verkligheten, ville inspektionen framhålla i och för ärendets allsidiga be­

lysning, att det från inspektionens erfarenhet icke saknades direkta exem­

pel på att huvudman handlat mera i sin kommuns än i sparbankens in­

tresse, ibland tydligen utan klar uppfattning om den intressekonflikt, som

förelåge. Inspektionen yttrar härom:

I ett fall måste inspektionen ingripa mot sparbank vars huvudmän beslu­

tat inköpa en tomt för uppförande därå av byggnad, som uppenbarligen på

intet sätt var erforderlig för sparbankens inrymmande, enär sparbanken re­

dan disponerade över rymliga och moderna lokaler, men som däremot, på

grund av de lokaler för annat ändamål, som skulle däri inrymmas, förvän­

tades bh »till stort gagn för det samhälle sparbanken ytterst är till för att

tjäna.» I ett annat fall motiverade en styrelseledamot å huvudmannasam-

manträde försäljning av en sparbankens fastighet till kommunen för visst

pris med »att, då sparbanken som regel har mycket starkt begränsade möj­

ligheter att anslå medel eller idka välgörenhet, huvudmännen här borde taga

tilitället i akt och gynna kommunen med dessa förmånliga villkor.» Huvud­

männen beslutade även i överensstämmelse härmed. När saken påtalades

bestreds från sparbankens sida att det skulle vara fråga om underpris, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

76

ner och sammanslutningar på näringslivets och samhällsekonomiens om­

råde skulle utse den resterande tredjedelen av huvudmännen. — Som över­

gångsbestämmelse borde gälla att, då val första gången skulle företas jäm­

likt den nya lagen, förutvarande huvudmän skulle äga utse de huvudmän,

som i förekommande fall icke skulle väljas av kommunala korporationer. Be­

träffande nybildad sparbank borde motsvarande rätt tillkomma stiftarna.

Genom den föreslagna övergångsbestämmelsen, att nuvarande huvudmän

skulle utse en tredjedel av huvudmannakåren vid övergången till den nva

ordningen, ansåge inspektionen att en viss kontinuitet åstadkommes. Goda

traditioner och den erfarenhet och sakkunskap, som nu funnes samlade in­

om sparbanksvärlden, skulle sålunda icke riskera att plötsligt försvinna.

Övergången skulle enligt inspektionens mening under nämnda förutsättning

över huvud taget komma att ske smidigare och på ett mera varsamt sätt än

eljest bleve fallet. Detta finge särskild betydelse i det övervägande antal

sparbanker, som för närvarande tillämpade självkompletteringssystem vid till­

sättande av flertalet huvudmän, där införandet av den nya ordningen inne-

bure den största omvälvningen av rådande förhållanden. För de sparbanker

45 till antalet — i vilka huvudmannakåren redan i sin helhet utsåges av

kommunala organ, nödvändiggjorde inspektionens förslag icke någon änd­

ring av rådande ordning. Inspektionen menade, att dess förslag i sin helhet

repiesenterade en lämplig medellinje för lösning av frågan om huvudmän­

nens tillsättande.

En ledamot av sparbanksinspektionen anser att — för att skapa en mot­

vikt mot de befarade kommunalekonomiska biinflytandena vid sparbanks

förvaltning — en ledamot i sparbankens styrelse skulle utses av Kungl.

Maj .t. Denne styrelseledamot, vilken alltfort skulle betraktas såsom repre­

sentant för insättarna, borde vara en person som icke vore direkt engagerad

i kommunalpolitiken och som lämpligen icke borde vara kommunalanställd.

Förslag till sådan styrelseledamot borde kunna infordras från vederbörande

länsstyrelse, men härjämte borde organisationer och sammanslutningar

inom hantverket, småindustrin, jordbruket, handeln och arbetsmarknaden

ha rätt att nominera kandidater.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den meningen, att en allsidig

representation av insättarna smidigast och säkrast kunde nås med en be­

stämmelse i lag att i reglementet skulle stadgas att minst två tredjedelar

av huvudmännen skulle utses av kommunal- eller stadsfullmäktige, lands­

ting, häradsrätt eller hushållningssällskap.

En förstärkning av kommuninflytandet vid huvudmannaval föreslås

jämväl av bank- och fondinspektionen. Inspektionen ansåge det väl mo­

tiverat, att den eller de kommuner, där sparbanken vore verksam, be­

rättigades att utse viss del av huvudmannakåren. En sådan valkorporation

vore väl insatt i vad frågan gällde och hade den allmänna ansvarskänsla som

vore en förutsättning för att de valda skulle besitta erforderlig kompetens

för uppdraget. Inspektionen ville bestämt motsätta sig förslaget att en

slumpmässigt utkorad elektorsdelegation skulle få välja huvudmän. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ett valsätt som överensstämde med det av reservanten förordade. Mellan

kommunerna och sparbankerna förekomme livlig kontakt. I mycket stor

utsträckning intoge kommunalmän en ledande ställning i sparbankernas

styrelser och kommunerna anlitade i betydande omfattning sparbankerna

såsom kreditgivare vid sin långfristiga upplåning. Än viktigare för kommu­

nerna torde emellertid enligt förbundets uppfattning den roll ha varit, som

sparbankerna haft såsom kreditgivare åt dem, som förvärvat mark med

äganderätt eller tomträtt i städers eller andra tätorters exploateringsområ­

den. Beträffande den av de sakkunniga föreslagna metoden för insättarval

yttrar stadsförbundet:

Den från de ömsesidiga försäkringsbolagen hämtade lottningsmetod, som

de förorda, lär visserligen statistiskt kunna försvaras ur synpunkten av ett

s. k. representativt urval. Men den församling, som på så sätt bildades,

skulle få karaktär av odifferentierad massa utan möjlighet att själv skapa

sig en uppfattning om vilka personer som lämpligen borde ingå bland hu­

vudmännen. Relativ enighet vid kandidatnominering även i den ganska otill­

fredsställande form, som den kommer till stånd inom politiska partier inför

stundande val, är otänkbar, när det gäller en så slumpartat hopkommen

församling. I realiteten måste man därför räkna med att den fungerande

valnämnden, som skulle utses av tidigare huvudmän, finge ett avgörande

inflytande på kandidatnomineringen, vilket i sin tur medförde, att äldre

huvudmäns återval tryggades under former, som blott skenbart vore demo­

kratiska ur insättarsynpunkt. Orimligheten i de sakkunnigas förslag fram­

träder särskilt klart i betraktande av att de sannnanlottade personerna skola

välja huvudmännen proportionellt. Utan stark, d. v. s. odemokratisk, led­

ning från valnämndens sida skulle detta, eftersom varje garanti för intresse­

gemenskap saknas, kunna resultera i lika många valsedelförslag som väl­

jare. Även behörighetsvillkoret för att ingå i valkorporationen — att vid

utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet ha haft ett till­

godohavande om minst 100 kronor — är ur flera synpunkter olämpligt.

Det bär en omisskännlig släktskap med skattestreck och kan för övrigt

drabba sparbankskunder, som regelmässigt pläga ha medel innestående men

tillfälligtvis just vid årsskiftet tagit ut sina tillgodohavanden. Att detta be­

hörighetsvillkor föreslagits är egendomligt även med tanke på frånvaron

av ett motsvarande valbarhetsvillkor för huvudmännen själva.

Stadsförbundet förordar i första hand att samtliga huvudmän måtte väl­

jas av fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna eller av landstingen,

där så på grund av verksamhetsområdets utsträckning undantagsvis kunde

anses befogat, samt i andra hand att tre fjärdedelar av antalet huvudmän

måtte utses av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän

i sin tur utser den återstående fjärdedelen. Såsom en tredje möjlighet kan

förbundet tänka sig, att minst hälften av huvudmännen skulle utses av be­

rörda kommuner, medan återstoden finge utses på sätt bestämts i sparban­

kens reglemente. Såsom villkor för godtagande av dylika reglementsbestäm-

inelser skulle i så fall stadgas, att även det supplerande valsystemet bleve så

utformat, att det säkerställde ett medinflytande från insättarnas sida eller

i vart fall toge skälig hänsyn till deras intressen.

80

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att kommunala val av

huvudmän för flertalet sparbanker torde innebära en praktisk och lämplig

lösning, samt fortsätter:

Farhågorna för att en sparbank kan bliva alltför beroende av låntagande

kommun torde icke böra överdrivas och riskerna för en sparbank att kom­

ma i beroendeställning torde minska ju flera kommuner, som finnas inom

verksamhetsområdet. I vissa fall, särskilt när sparbanks verksamhetsområde

är begränsat till en enda kommun kan för att undvika intrycket av allt för

nära sammanhang mellan kommunen och sparbanken vid sidan av de kom-

munalvalda ett antal huvudmän utses genom andra lämpliga institutioner.

Länsstyrelsen tänker härvid på handelskammare, facklig centralorganisa­

tion, hushållsgille, hushållningssällskap, hantverksförening, köpmannaför­

ening, ideella ungdomsföreningar. I enlighet med vad sålunda framhållits

vill länsstyrelsen framföra följande förslag. Huvudmännen skola utses på

sätt i reglementet stadgas. I reglementet bör därvid föreskrivas, att minst en

tredjedel av huvudmännen skola utses av fullmäktige i de städer, köpingar

och landskommuner, som ingå i verksamhetsområdet eller i de fall, där

verksamhetsområdet omfattar en större del av ett län eller berör flera län

av vederbörande landsting. Huvudman må vidare, om reglementet så före­

skriver, utses av annan lämplig valkorporation. Mera än en tredjedel av

huvudmännen få icke utses genom självkomplettering.

Försäkringsinspektionen redovisar i sitt yttrande uppgifter om tillämp­

ningen och verkningarna av de olika lottningsmetoder som använts för till­

sättande av delegeradeförsamlingar inom sex ömsesidiga livförsäkringsbolag

och för tillsättande av huvudmannaförsamling vid ett livförsäkringsaktie­

bolag. Inspektionen anser, att frågan om huvudmannaval visserligen vore

mindre komplicerad vad gällde sparbanksväsendet än beträffande försäk­

ringsväsendets riksföretag, eftersom en sparbanks insättarkår vore lokalt

samlad, men hävdar, att det likväl måste möta stora svårigheter, i varje

fall för de större sparbankerna, att åstadkomma en tillfredsställande repre­

sentation genom direkta val av insättarna. Inspektionen kunde på grundval

av sina hittills inhämtade erfarenheter av valförfarandet vid förenämnda

försäkringsbolag icke tillstyrka, att det av de sakkunniga föreslagna lott-

ningssystemet bleve lagfäst för allmän tillämpning inom sparbanksväsen­

det. För tillämpning av ett dylikt system förutsattes viss sakkunskap och

krävdes sådan aktivitet och sådana anordningar, att den grundläggande svå­

righet som bottnade i bristande intresse hos de röstberättigade kunde över­

vinnas. Sådana anordningar vore kostnadskrävande och kunde verka be­

tungande för en del sparbanker. Det vore mera rådligt att använda någon

form av »indirekt» representation. En lösning som härvid låge nära till

hands vore att utvidga kommunernas inflytande på tillsättandet av huvud­

män. Inspektionen trodde visserligen, att det kunde ligga något i de av de

sakkunniga framförda argumenten mot en sådan lösning, men ansåge sig

icke kunna bedöma, om de vore av utslagsgivande betydelse. Ytterligare en

utväg vore att låta insättarna vid valet av huvudmän företrädas av ett an­

tal lämpliga lokala organisationer, t. ex. fackföreningar, jordbrukarsamman-

slutningar, hantverksföreningar, köpmannaföreningar, husmodersförening­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

82

endast ett nummer, exempelvis det lägsta. — Eftersom såväl nominering av

kandidater som röstning skulle kunna ske postledes, borde det stadgas i

lagen, att ledamot av valkorporation ej i denna sin egenskap finge åtnjuta

reseersättning eller arvode. Det vore nämligen enligt inspektionens mening

angeläget, att valförrättning icke skulle åsamka sparbank större kostnader.

Därest ledamot av valkorporationen finge rätt att -— såsom de sakkunniga

föreslagit — å den vallista, som upprättats vid nomineringsmötet och där­

efter utsänts till valmännen, tillskriva nya namn, kunde risk föreligga för

att valutgången påverkades av överraskningsaktioner. Denna rätt för leda­

möterna i korporationen borde därför enligt sparbanksinspektionens upp­

fattning utgå. — Med avseende på nybildad sparbank borde föreskrivas att

stiftarna interimistiskt skulle utgöra den första valkorporationen. — Inspek­

tionen ville dessutom ifrågasätta, om icke stadgande borde införas om att

valnämnd skulle utses för viss tid, förslagsvis högst fem år. — Beträffande

den föreslagna kontrollen över valförfarandet har inspektionen slutligen

framhållit, att såsom kontrollant borde — vid sidan av notarius publicus och

landsfiskal — kunna inträda den revisor, som enligt sakkunnigförslaget

skulle utses av det allmänna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att regeln om ett tillgodohavande av

100 kronor såsom villkor för ledamotskap i valkorporation vore föga effek­

tiv och icke utgjorde någon garanti för vederbörandes intresse för spar­

banken.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatte om icke för behörighet jämväl

skulle krävas att ledamot i valkorporation skulle vara bosatt inom sparban­

kens verksamhetsområde, då insättarna i inånga fall vore spridda över hela

landet och adresser å desamma ofta saknades.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att lottningen till valkorporation även

borde omfatta ett lämpligt antal ersättare.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke insättares till­

godohavande borde uppgå till 500 kronor för att denne skulle kunna ingå

i valkorporation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill däremot, att minimigränsen för behö­

righet skall sättas i relation till insättarens inkomst- och förmögenhetsför­

hållanden och att hänsyn helst även bör kunna tas till den tid insättaren va­

rit »delägare» i sparbanken genom att kontinuerligt insätta sparmedel. Läns­

styrelsen förklarar sig dock vara medveten om att tillämpningen av nu

nämnda principer måste komma att innebära betydande svårigheter.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län anser att landsfiska­

lerna icke borde med hänsyn bl. a. till sin arbetsbörda åläggas att närvara

vid ifrågavarande valförrättning. Den föreslagna valproceduren bör enligt

svenska jordbrukskreditkassans mening förenklas därigenom att valkorpora­

tionens ledamöter skulle kunna utöva sin funktion vid ett enda sammanträ­

de, där både nominering av huvudmannakandidater och val av huvudmän

ägde rum. Det vore vid sådant förfarande icke lämpligt att jämväl godkänna

postledes framställt förslag eller avgiven röstsedel. För att stimulera valkor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

på sätt de sakkunniga föreslagit. I sparbanks reglemente borde dock kunna

föreskrivas annan grund för fördelningen, därest särskilda skäl därtill före-

låge. Hållbarheten av de skäl, som förebringades för annan fördelning än

efter invånarantal, skulle det ankomma på tillsynsmyndigheten att pröva

i samband med att reglementet skulle stadfästas.

Svenska stadsförbundet finner att, med hänsyn till önskvärdheten av en

koordination av mandatperioderna för dessa val med de för kommunval i

övrigt gällande, en obligatorisk mandattid av fyra år vore att föredra.

I övrigt har frågan om huvudmännens tillsättande föranlett ett par

remissinstanser till särskilda uttalanden. Exempelvis anmärker stadsför­

bundet, att frågan huruvida successiv förnyelse vartannat år av hälften av

huvudmännen borde äga rum eller ej lämpligen borde avgöras i sparbanks

reglemente.

Departementschefen. Såsom framgått har sparbanks huvudmän att fylla

funktioner jämförliga med dem, som inom aktiebolagen åvilar bolagsstäm­

man. Huvudmännen har alltså att utse styrelse, att övervaka styrelsens

förvaltning och att själva träffa de förvaltningsavgöranden, som är av det

mest kvalificerade slaget. En markant olikhet mellan en sparbanks huvud­

mannakår och bolagsstämman i ett aktiebolag möter emellertid däri, att

kretsen av dem som äger delta i bolagsstämma är på förhand given — den

utgöres av delägarna i bolaget -— medan däremot sparbankens huvud-

mannakår måste konstitueras enligt grunder, som icke är lika självklara.

Detta sammanhänger med att sparbankerna är självägda företag och att

några delägare i dessa institutioner sålunda icke finnes. Vissa intressenter

i företagen kan man dock tala om även vad gäller sparbankerna. Närmast

föres tanken härvid till insättarna. Det är såsom representanter för denna

intressentkategori huvudmännen fullgör sina uppgifter. Deras ställning av

företrädare för insättarna är uttryckligen fastslagen i SpL.

Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt av vikt att reglerna om

tillsättandet av huvudmännen är sådana, att dessa i verklig mening kan

sägas representera insättarna. Huruvida hittillsvarande regler i ämnet till­

godoser detta krav har länge varit föremål för livlig debatt. SpL stadgar,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av primärkom­

mun eller landsting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap samt att

återstoden skall utses på sätt sparbanken själv föreskrivit i sitt reglemente.

Den frihet, sparbankerna sålunda haft att bestämma ordningen för tillsät­

tandet av majoriteten inom huvudmannakårerna, har medfört högst varie­

rande reglementsföreskrifter. Bland de olika valmetoderna dominerar emel­

lertid självkompletteringssystemet. Så upplyser de sakkunniga, att av hela

antalet huvudmän den 1 juli 1950, 13 776, ej mindre än 8 008 utsetts ge­

nom självkomplettering. Reaktionen mot denna valform har efter hand

blivit allt starkare. Bl. a. har den kommit till uttryck i åtskilliga riksdags­

motioner, i vilka yrkats att möjligheten till självkomplettering borde ute­

slutas genom införandet av tvingande regler angående mera demokratiska

86

sättarnas intresse för sparbanken och därmed också i sin män stimulera

sparandet. De sakkunnigas kritik av självkompletteringssystemets nuvaran­

de utformning och utbredning synes följaktligen ha åtskilligt fog för sig.

Kritiken har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden. En re­

form, som förhindrar att huvudparten av sparbanks huvudmän tillsättes ge­

nom självkomplettering, torde därför vara motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat lösa frågan om huvudmannavalen

genom en ordning, enligt vilken majoriteten av huvudmännen utses av sär­

skilda elektorer, i sin tur utvalda bland insättarna medelst ett lottnings-

1'örfarande. Till förmån för denna valmetod kan åberopas att den i vissa fall

kommit till användning på ett näraliggande område, nämligen vid tillsättan­

det av s. k. delegerade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Tekniken att låta

ett slumpvis bestämt urval få representera en vidsträckt personkrets i dess

helhet har för övrigt utnyttjats även på andra håll. Emellertid måste invänd­

ningar resas mot metodens begagnande vid sparbankernas huvudmannaval,

framför allt på grund av dess verkningar på det praktiska planet. Redan de

sakkunnigas redogörelse för det närmare förloppet av detta valförfarande,

sådant de tänkt sig detsamma utformat, ger vid handen, att förfarandet nöd­

vändigtvis måste bli besvärligt och vidlyftigt. Detta är också vad som häv­

dats i ett mycket stort antal remissyttranden —- även i sådana som ej ut­

tryckligen velat avstyrka sakkunnigförslaget på denna punkt. Jämväl för

egen del finner jag ifrågavarande valmetod te sig synnerligen krånglig och

omständlig. Att den därtill torde komma att dra vissa icke helt obetydliga

kostnader anser jag likaså vara ganska uppenbart.

Det anförda skulle kunna utgöra tillräckligt skäl mot ett accepterande

av det föreslagna valförfarandet med elektorer. Dess allra mest betänkliga

konsekvenser lär emellertid möta i ett annat hänseende. Såsom åtskilliga re­

missinstanser framhållit kan det befaras att de genom lottning utsedda elek­

torerna i betydande utsträckning icke har tillräckligt intresse för sparban­

ken och huvudmannavalet i denna. Blir elektorernas intresse för valet så

ringa, att blott en mindre del av dem utövar sin rösträtt, kommer de av elek­

torsförsamlingen valda huvudmännen icke att bli representativa för den

breda massan av insättare. Oavsett i vilken utsträckning elektorerna deltar i

valförrättningen, föreligger dessutom risk för att de icke på egen hand skall

kunna bilda sig en uppfattning om de föreslagna huvudmannakandidaternas

lämplighet och att det till följd härav blir sparbankernas ledningar som kom­

mer att påverka elektorernas ställningstagande. På grund av nu angivna om­

ständigheter anser jag, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det av de

sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för anordnandet av insättarval

verkligen medför en ändamålsenlig sammansättning av huvudmannakårerna.

Jag finner mig därför icke kunna godta sakkunnigförslaget i förevarande del.

Möjligheten att låta val från insättarnas sida få formen av att samtliga

insättare bildar den församling, som skall ha att utse huvudmännen, har

de sakkunniga själva avvisat. Motiveringen —- i vilken jag instämmer —

är att de allra flesta sparbanker är av den storleksordning, att direkta in­

sättarval icke är praktiskt möjliga att genomföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

87

Underkännandet av de direkta och indirekta insättarvalen i de utform­

ningar, som behandlats i sakkunnigbetänkandet, behö%er emellertid icke

innebära ett uppgivande av tanken på en valordning, som gör huvud­

mannainstitutionen mera representativ för insättarna i gemen. Skall denna

tanke kunna förverkligas medelst ett förfarande, som är både någorlunda

okomplicerat och allmänt praktikabelt, torde dock bara ett alternativ åter­

stå, nämligen att huvudmannakårerna helt eller delvis utses av de borger­

liga kommunerna. Redogörelsen för de sakkunnigas yttrande och de i den­

na redogörelse återgivna statistiska uppgifterna utvisar, att redan för när­

varande ett stort antal huvudmän är kommunvalda. Detta sammanhänger

med den av mig förut omnämnda tvingande föreskriften i SpL, att minst

en tredjedel av huvudmännen skall utses av primärkommun eller lands­

ting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap. Därtill kommer att många

sparbanker har en större andel av huvudmannakåren än en tredjedel tillsatt

genom kommunval. I vissa av dessa sparbanker, närmare bestämt 45, är samt­

liga huvudmän valda av primärkommun eller landsting. Kommunval av

huvudmännen skulle alltså på intet sätt vara en nyhet.

Även sakkunnigförslagets lösning av spörsmålet om huvudmännens till­

sättande går som nämnts ut på att kommunval skall tillgripas i viss om­

fattning. De sakkunniga har medgivit, att det allmänna med fog kan göra

anspråk på visst inflytande på skötseln av sparbankerna. Bl. a. har under­

strukits betydelsen ur samhällelig synpunkt av att utlåningen bedrives med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose

det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken har sin verksamhet.

Att de sakkunniga icke velat sträcka sig längre än till att kommunerna

skall utse en minoritet av huvudmännen — en tredjedel — har betingats

av uppfattningen att vissa olägenheter vore förenade med denna form av

huvudmannaval. Sålunda har åberopats att en kommun i vissa situationer

kunde ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till egen fördel

med den verkan, att spararnas intressen bleve lidande. Exempelvis kunde

en finansiering av ett byggnadsföretag, som vore nyttigt ur kommunal syn­

vinkel, medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara

förenliga med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare har de sakkun­

niga bl. a. gjort gällande, att en kommun såsom låntagare kunde ha spe­

ciella intressen, vilka slode i motsatsställning till insättarnas. Här a\såges

som exempel låntagarönskemål angående lånens storlek och löptid. Dess­

utom har framhållits att en kommun med en sparbank verksam inom sina

gränser skulle kunna ha intresse av att sparbanken redovisade högsta möjliga

vinst. Ett sådant intresse skulle enligt de sakkunniga medföra fara för att

sparbanken icke komme alt vidta erforderliga säkerhetsdispositioner. Yttei-

ligare ett skäl mot att kommunerna skulle få utse annat än en mindre del

av huvudmännen har åberopats vara faran för alt härav skulle följa en

politisering av sparbankernas ledning. — Några av de remissinstanser, som

godtagit sakkunnigförslaget i huvudmannafrågan, har anfört liknande argu­

ment mot att kommunerna skulle få inverka dominerande på huvudmanna-

kårernas sammansättning. Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

88

kunna biträda de sakkunnigas erinringar mot kommunval i större omfatt­

ning än vad de sakkunniga förordat.

Enligt min uppfattning synes vad som anförts om risken för politisering

av sparbanksväsendet knappast böra tillmätas någon betydelse för bedöm­

ningen av det lämpliga i kommunval på detta område.

Däiemot torde det icke kunna helt tillbakavisas, att kommunernas på sina

håll ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen kan skapa viss

tvekan rörande det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande in­

flytande på huvudmannakårernas sammansättning. Farhågorna på denna

punkt bör likväl icke överdrivas. Sålunda torde tillsynsmyndighetens över­

vakning få anses vara ett tämligen verksamt skydd mot att sparbankerna

vid kollisioner mellan kommunernas intressen såsom låntagare och insät-

tarnas anspråk på trygghet skulle favorisera de kommunala intressena.

Härutöver bör beaktas att i de mycket talrika fall, då huvudmännen i en

spaibank skulle komma att utses av två eller flera kommuner, en kommuns

möjligheter att utnyttja sparbanken till egen fördel skulle vara avsevärt

beskurna.

Vad angår ett eventuellt kommunintresse av att sparbanks vinst skulle

bli så hög som möjligt skulle detta enligt de sakkunnigas åsikt bl. a. kunna

dikteras av att höga vinster tilläte sparbanksanslag till allmännyttiga och

■sälgörande ändamål, d. v. s. syften, som stode den kommunala verksamheten

nära. I detta avseende får jag emellertid framhålla, att de regler, jag kommer

att föreslå beträffande vinstdispositionen, avsevärt kommer att inskränka

det hittillsvarande utrymmet för ifrågavarande sparbanksanslag. Lockelsen

att av nu antydd orsak påverka redovisningen av sparbanks vinst med de

konsekvenser detta skulle medföra för sparbankens soliditet kan därför icke

i framtiden bli särskilt stor.

De betänkligheter mot kommunval, som andragits av de sakkunniga, kan

med hänsyn till det sagda icke anses mera väsentliga. Å andra sidan talar

enligt mitt bedömande åtskilligt till förmån för denna valform. För det första

får konstateras att de kommunala församlingar, som skulle ha att förrätta

huvudmannavalen, måste betraktas som ganska representativa för spar­

bankernas stora insättargrupper. Synpunkten att de rent kommunala fråge­

ställningarna varit avgörande vid valet av ledamöter i dessa kommunala för­

samlingar jävar icke vad nyss sagts. I detta sammanhang må jämväl fram-

hallas att huvudmannaval från kommunala organs sida bereder låntagarna

ett visst medelbart inflytande på valet — något som enligt vad förut berörts

ej kan betecknas som alldeles oberättigat. Vidare må betonas att mot de

kommunala organen ej kan riktas den anmärkningen, att ledamöterna i

dessa icke skulle ha tillräcklig insikt om huvudmannavalets betydelse. Lika­

så torde man få utgå från att ifrågavarande valkorporationer som regel

skulle kunna bilda sig en god uppfattning om de uppställda huvudmanna­

kandidaternas lämplighet. Kommunval av huvudmännen skulle vidare inne­

bära en okomplicerad och bekväm anordning. Härtill kommer den icke be­

tydelselösa omständigheten, att denna valmetod icke skulle föranleda några

kostnader för sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

90

ting bör det ankomma på sparbankerna själva att avgöra. De sakkunniga bär

gjort vissa i det föregående återgivna uttalanden, som i någon mån kan

tjäna till ledning vid detta avgörande. I sparbanks reglemente skall fin­

nas fixerade föreskrifter om vilken eller vilka kommunala valförsamlingar

som skall anlitas för valen. Är valen uppdelade mellan två eller flera val­

församlingar, skall reglementet tillika precisera, hur många huvudmän varje

valförsamling skall välja. Även i detta hänseende har bestämmanderätten

alltså tillagts sparbankerna. Som normalregel bör gälla att mandatfördel­

ningen skall ske efter den ungefärliga relationen mellan befolkningssiffror­

na i de kommuner, som respektive valkorporationer företräder vid valen.

Såsom några remissinstanser framhållit torde emellertid denna fördelnings-

norm i vissa fall kunna leda till orimliga resultat, exempelvis där kärnan

i en sparbanks verksamhetsområde utgöres av en mindre kommun men verk­

samheten i ringare omfattning bedrives även i en angränsande större kom­

mun. I situationer sådana som denna bör det stå sparbank fritt att föreskriva

annan grund för mandatfördelningen än efter invånarantalet i de skilda

kommunerna. Det bör dock åligga vederbörande tillsynsmyndighet att vid

stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente granska de skäl, som åbe­

ropats till förmån för annan mandatfördelning än efter invånarantalet.

Såsom de sakkunniga uttalat torde giltigheten av proportionell valmetod

vid kommunval av huvudmän förutsätta särskild lagregel härom i spar-

bankslagstiftningen. I sakkunnigförslaget bar en dylik regel införts och till

och med givits tvingande karaktär. Motiveringen har varit, att proportionella

val vore nödvändiga för att bereda olika meningsriktningar skälig represen­

tation inom huvudmannaorganisationen. Denna uppfattning kan jag icke

biträda. Målsättningen vid val av huvudmän bör vara att till sparbankens

ledning knyta dugliga och för huvudmannauppdraget lämpliga personer,

oavsett vilken politisk åskådning de hyser. Partipolitisk uppdelning av de

kommunala valkorporationerna vid dessa val torde därför icke i och för sig

vara ett önskemål. En obligatorisk föreskrift om proportionella val synes

alltså icke lämplig. Däremot kan jag medge, att det för vissa fall kan vara

på sin plats med en bestämmelse, med stöd av vilken minoriteten inom den

väljande församlingen kan påkalla tillämpning av den proportionella val­

metoden. Med hänsyn härtill bör i lagen stadgas att kommunval av huvud­

män skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljan­

de, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Detta stadgande skulle helt

överensstämma med motsvarande regel i 22 § kommunallagen angående val

av kommunalnämnd, drätselkammare in. in.

Det med de föreslagna självkompletteringsvalen förknippade villkoret,

att vid dessa val ej får till huvudmän utses andra än insättare i sparban­

ken, bör utformas så, att endast den, som vid utgången av kalenderåret när­

mast före valet haft ett tillgodohavande å sparbanksräkning av minst 100

kronor, skall kunna komma i fråga som huvudman. Kravet på att visst mi-

nimitillgodohavande skall finnas och på att detta skall avse sparbanksräk­

ning kan grundas på argument liknande dem, med vilka de sakkunniga mo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

92

De övergångsbestämmelser, jag ansett nödvändiga, kommenteras i moti­

ven till den föreslagna särskilda promulgationslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

III. Filial- och ombudsverksamhet

Historik, gällande rätt m. m. Ett mera allmänt filialväsende inom spar-

banksrörelsen i vårt land räknar sin uppkomst från tiden omkring år 1850.

Vid utgången av år 1952 uppgick antalet filialer och sparbanksombud för

in- och utlåning till 852, varav 778 filialer. Antalet sparbanker, som inrättat

dessa filialer, var 170. Vid samma tid använde sig endast fyra sparbanker

av ombud för sin in- och utlåning.

Först genom lag den 11 juni 1920 infördes i SpL regler om inskränkning

av rätten till filialbildning. Enligt nämnda lag fick filial ej inrättas utom

den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre länsstyrelsen i det län, där

avdelningskontoret var avsett att inrättas, meddelat tillstånd därtill.

Nu gällande filialbestämmelser i SpL, vilka icke förändrats efter lagens

tillkomst 1923, är upptagna i 3 § 9, 21 § och 73 § 13. Enligt 3 § 9 gäller att

sparbanks reglemente skall ange bl. a. »huruvida avdelningskontor eller

sparbankskommitté må av styrelsen inrättas, kontorsstyrelses befogenhet

och på vad sätt verksamheten vid avdelningskontor skall övervakas».

21 § lyder: »Utan särskilt tillstånd må sparbank ej utöva verksamhet vid

avdelningskontor å annan ort än där styrelsen har sitt säte, ej heller genom

sparbankskommitté å ort utom sparbankens verksamhetsområde. Sådant

tillstånd må, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det all­

männa, meddelas av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket

sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret eller sparbankskommit-

tén.»

I 73 § 13. stadgas: »Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor

eller genom sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret

eller sparbankskommittén inrättats före den 1 maj 1920.»

SpL talar salunda om två skilda slag av filialer, avdelningskontor och

sparbankskommittéer. Bestämmelser om gränsdragningen mellan dessa

båda filialtyper saknas i SpL. Ej heller finnes några direkta bestämmelser

beträffande sparbanksverksamhet genom ombud.

Efter SpL:s tillkomst har flera reformförslag framställts. Beträffande

dessa hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 112 ff.

En redogörelse för lagstiftningen angående filial- och ombudsverksamhet

vid affärsbanker, postsparbanken och jordbrukskassorna har lämnats i de

sakkunnigas betänkande s. 120 ff.

De sakkunniga. För syftet att samla sparmedel vore det uppenbart — an­

för de sakkunniga — att sparbankerna hade behov av att använda sig av

■\issa sparbanksorgan utom huvudkontoret. Det spörsmål, som övervägts av

de sakkunniga, vore om de nuvarande möjligheterna att skapa dylika organ

vore ändamålsenligt avpassade. Spörsmålet inbegrepe ett flertal olika fråge­

94

De sakkunniga bär i detta sammanhang framhållit, att vissa svårigheter

mötte, när det gällde att göra en åtskillnad mellan större och mindre filia­

ler. Därvid har erinrats om att nuvarande lagregler icke tillhandahåller

någon klar gränslinje mellan filialer av olika storleksgrupper. Härav finge

dock icke slutas att det vore omöjligt att åstadkomma en dylik gränslinje,

anför de sakkunniga. Att en strukturell skillnad funnes mellan de största

och de minsta filialerna hade redan antytts. Svårigheterna hänförde sig till

att inom mellanskiktet av filialer göra en uppdelning mellan sådana, som

skulle få inrättas först efter tillstånd, och de övriga. De sakkunniga hade

emellertid funnit, att vissa särmärken beträffande filialrörelsens omfatt­

ning erbjöde en användbar vägledning vid denna uppdelning.

I detta hänseende har de sakkunniga till en början pekat på den avse­

värda storleksskillnad filialer emellan, vilken enligt deras uppfattning i

regel betingades av att vissa filialer utöver inlåningsverksamhet jämväl be­

fattade sig med utlåningen. Filial med rätt att självständigt bevilja lån och

filialer, som ägde utbetala lån, borde enligt de sakkunnigas uppfattning an­

ses tillhöra en sådan kvalificerad filialtyp, som finge inrättas först efter

myndighets sorgfälliga prövning. De sakkunniga föresloge därför, att som

en första förutsättning för fritt inrättande av filial borde gälla, att filialen

i fråga ej ägde bevilja eller utbetala lån. Denna formulering — framhåller

de sakkunniga — skulle icke lägga hinder i vägen för att filialen lämnade

upplysningar till lånesökande om lånevillkor, utlämnade blanketter till

lånehandlingar eller till och med mottoge låneräntor och amorteringar.

Ett annat förhållande som enligt de sakkunniga hänförde filial till den

mera kvalificerade kategorien vore befogenheten att ombesörja s. k. av-

räkningsbokföring. Filial, som finge inrättas utan tillståndsprövning från

myndighets sida, borde icke få befatta sig med sådan bokföring, ansåge de

sakkunniga. Härav följde, att de mindre filialerna icke skulle äga rätt att

lägga upp checkräkningskonton för sina kunder.

En redan existerande skillnad mellan större och mindre filialer förelåge

även i variationerna beträffande expeditionslokalernas öppethållande. Jäm­

väl denna skillnad borde man — menar de sakkunniga —• begagna sig

av vid en legal gränsdragning. En begränsning av den fria filialbildningen

till att avse filialkontor, vilka vore öppna högst ett par dagar i veckan,

skulle utgöra en borgen för att mera betydande filialer icke tillskapades

utan myndighets kontroll.

Friheten att bilda mindre filialer — vilka enligt de sakkunnigas förslag

skall betecknas sparställen —- skulle emellertid, som redan antytts, icke

vara förbehållslös. Bl. a. finge beaktas att en sparbanks expansion i form av

nya sparställen skulle kunna leda till konflikter i första hand mellan spar­

bankerna inbördes men även mellan sparbankerna och övriga sparinrätt-

ningar. Skulle regeln om fritt inrättande av sparställena verkligen framstå

som en huvudregel, vore det emellertid nödvändigt att bortse från den kon­

kurrens, sparställena kunde bjuda sparinrättningar utanför sparbanksvä-

sendet. Genom att sparställenas uppgift praktiskt taget bleve inskränkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

96

av särskilda personer, vilka hade att för varje expeditionsdag fastställa den

kontanta behållningen, innebure, att även vid filial minst två personer skulle

vara verksamma, påpekar de sakkunniga. Enligt deras uppfattning torde

föreskriften om dubbla kassaböcker i viss mån ha haft en restriktiv inver­

kan på filialbildningen. I glest befolkade trakter av landet skulle det ha fö­

rekommit, att filialer, som ansetts behövliga, icke kommit till stånd, enär

de kostnader, kravet på dubbel bemanning av filialkontoren medförde, be­

räknats göra verksamheten förlustbringande. Enär de sakkunniga ämnade

föreslå förbud för in- och utlåning genom ombud, borde villkoren för filial­

bildning icke göras så stränga, att filial, som på goda grunder funnes be­

hövlig, ej kunde inrättas. De sakkunniga ansåge därför, att möjligheten att

bilda s. k. enmansfilialer icke borde helt uteslutas. Enligt de sakkunnigas

förslag skall i stället för gällande bestämmelser om dubbel kassabokföring

träda föreskrifter, vilka meddelas i form av anvisningar från respektive

sparbanksstyrelses sida. Bestämmelse härom har intagits i 52 § sakkunnig­

förslaget.

Slutligen har de sakkunniga behandlat det nyss omnämnda spörsmå­

let, huruvida sparbankerna skall få bibehålla sin rätt

att driva in- och utlåningsverksamhet genom spar­

bank s o m b u d. En vägande invändning mot ombudsverksamhet vore en­

ligt de sakkunnigas uppfattning, att en tillsyn, jämförlig med den som ut­

övades i fråga om filialerna, icke kunde skapas beträffande ombudsverk-

samheten. Sistnämnda arbetsform läte sig nämligen icke övervakas på sam­

ma sätt som rörelsen vid fasta filialer. Det vore uppenbart, att sparbank i

förhållandet till insättaren svarade för medel, som insättaren överlämnat

till ombud och som ännu befunne sig i ombudets besittning. Ett villkor vore

givetvis, att ombudet verkligen vore att betrakta som sparbankens ombud

och icke som insättarens. Sparbankens juridiska ansvar för ombudsverk-

samheten inträdde alltså på ett mycket tidigt stadium. Sammanställde man

denna omständighet med de mindre goda förutsättningarna för effektiv

kontroll över ombuden, måste dessas befattning med in- och utlåningsrö-

relsen inge starka betänkligheter.

En annan vägande invändning mot ombudsverksamhet vore — anför de

sakkunniga — formen för ersättning till ombuden. I allmänhet avlönades

ombuden genom provision. Provisionsersättning vore emellertid i hög grad

ägnad att framkalla just en sådan osund konkurrens om inlåningen som

det borde vara lagstiftningens uppgift att motverka. Även om ersättningen

lämnades i form av fast arvode, låge det likväl nära till hands att ersätt­

ningen också i sistnämnda fall åtminstone indirekt sammankopplades med

insättningarnas storlek.

I sakkunnigförslaget har på grund av det anförda stadgats förbud för

sparbank att driva in- och utlåning genom ombud.

Från nämnda huvudregel har de sakkunniga dock ansett sig böra föreslå

vissa undantag. Sålunda borde förbudet efterges i fråga om ort, där sparban-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

98

centralorganisation. I allmänhet har remissinstanserna i fråga icke närmare

kommenterat sitt ställningstagande.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter om det icke, av praktiska skäl

och med hänsyn till att affärsbankerna vore underkastade oktroj prövning

beträffande alla nya kontor utom dem som inrättades å huvudkontorsorter­

na, borde krävas tillståndsprövning beträffande all filialbildning hos pen­

ninginrättningarna, antingen det gällde sparbanker, jordbrukskreditkas­

sor eller affärsbanker. Inspektionen ville emellertid icke inta en sådan

ståndpunkt, enär en central tillståndsprövning för alla filialer, som kunde

tänkas ifrågakomma för landets 450 sparbanker och ca 600 jordbrukskas­

sor, skulle innefatta en betydande arbetsuppgift och sannolikt medföra om­

gång. Metoden vore icke heller väl förenlig med den frihet och det behov av

rörlighet, som eftersträvades inom olika grenar av landets näringsliv. In­

spektionen förordade de sakkunnigas förslag såsom en avgjord förbättring

i förhållande till vad nu gällde. Dess svaghet låge enligt inspektionens upp­

fattning däri, att gränsen mellan sparställe och avdelningskontor bleve fly­

tande i vissa fall. Antalet gränsfall bleve emellertid med all säkerhet ringa

i förhållande till hela antalet »reella» sparställen och dessutom komme

kostnadsfaktorn att utgöra ett kraftigt återhållande moment vid filialbild­

ningen.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter.

Nagra remissinstanser har pakallat jämkningar i den föreslagna rätten

att fritt bilda filial, nämligen länsstyrelsen i Skaraborgs län, svenska bank­

föreningen och svenska bankmannaförbundet.

Sålunda förklarar svenska bankföreningen, att föreningen — utan att

ingå på frågan, huru bestämmelserna rörande kreditinstitutens filialverk­

samhet lämpligen borde utformas — ville understryka att enhetliga regler

i detta ämne borde gälla för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor.

Svenska bankmannaförbundet framhåller, att en mycket betydande del

av sparbankernas nuvarande filialverksamhet bedreves från filialer av den

typ, som enligt förslaget i fortsättningen skulle få öppnas utan tillstånd.

Möjligheten att betjäna filial med endast en anställd vore helt naturligt

ägnad att stimulera till vidgat inrättande av sparställen. De sakkunnigas

uttalande, att det icke funnes hinder för sparställe att lämna upplysning­

ar till lånesökande om lånevillkor, att utlämna låneblanketter eller att motta

räntor och amorteringar, komme i praktiken att medföra, att den föreslagna

skillnaden mellan de båda filialtypernas verksamhet i stor utsträckning

komme att utsuddas. I varje fall kunde det antas, att skillnaden icke skulle

bli märkbar för allmänheten och därför icke heller utgöra något hinder för

sparställe att utåt framträda också som kreditgivare. Redan av hänsyn här­

till vore det icke rådligt att när det gällde öppnande av sparställe avstå

från den kontroll från det allmännas sida, som ansetts erforderlig i fråga

om inrättande av bankkontor i allmänhet. Ett annat skäl, som talade emot

att sådan filial skulle få öppnas utan tillstånd, vore risken för att spar­

bank, som erhållit avslag på framställning om öppnande av avdelningskon­

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

100

med förbundna olägenheter dock minskas om begränsningen gjordes i den

form, att öppethållande medgåves förslagsvis högst 9 timmar i veckan.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands,

Malmöhus och Västerbottens län samt av landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att regleringen av sparställes öppet­

hållande borde efter omständigheterna i det särskilda fallet kunna ske ge­

nom föreskrifter i sparbankens reglemente. Även länsstyrelsen i Malmöhus

län anser, att sparbankslagen icke borde tyngas av sådana detaljbestäm­

melser som föreskrifter angående öppethållande. Ej heller kunde länssty­

relsen finna, att skäl förelåge att förhindra att beviljade lån utbetalades

vid sparställe.

Sistnämnda mening omfattas jämväl av länsstyrelsen i Jönköpings lån,

som anser, att förbudet mot utlämnande av lån vore alldeles onödigt

restriktivt, då sparstället skulle kunna motta ränte- och ainorteringsbetal-

ningar å lånet.

De sakkunnigas förslag om villkor för att ett sparbank s-

organ skall kunna godtas som filial har behandlats i några

yttranden.

Möjligheten att bilda s. k. enmanskassor har sålunda mötts med gillande

av sparbanksinspektionen. Inspektionen anmärker emellertid, att det vore

uppenbart, att den kontroll som kunde vinnas över rörelsen hos en filial,

vilken sköttes av endast en person, måste bli otillräcklig. Även en av spar-

banksstyrelsen väl planlagd kontroll kunde i praktiken visa sig bristfällig.

En viktig förutsättning för upphävande av nuvarande bestämmelser om

kontroll genom dubbla kassaböcker vore att sparbankerna hade ett försäk­

ringsskydd mot eventuella förskingringsförluster.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker angelägenhe­

ten av att de speciella kontrollproblemen beträffande enmansfilialer icke

lämnades obeaktade.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att man i detta sammanhang

icke finge förbise den väsentliga frågan om beredande — genom samarbete

med annan kontorsmässig rörelse eller på annat sätt — av erforderligt

skydd åt personal och anförtrodda medel mot angrepp från bankrånare.

Beträffande bestämmelsen, att filial skall ha fast expeditionslokal, uttalar

fullmäktige i riksbanken, att densamma vore en onödig detalj föreskrift som

borde utgå.

Svenska sparbanksföreningen anför att, eftersom av förarbetena fram-

ginge att filialrörelse med sparbanksbuss icke skulle förhindras, detta borde

fullt tydligt framgå i lagtexten. Denna kunde i stället för uttrycket expe­

ditionslokal lämpligen innehålla uttrycket expeditionsplats.

Vad slutligen angår frågan om sparbanksverksamhet genom

ombud har förslaget härutinnan om förbud mot användande av in- och

utlåningsombud uttryckligen tillstyrkts av bank- och fondinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

101

Stockholms sparbank anför i anledning av de sakkunnigas uttalande om

sparklubbsinlånings avgränsande från annan inlåning, att dylika avgräns-

ningar vore både opraktiska och olyckliga. Sinåsparandet och »samsparan­

det» skedde i en mängd former. Viktigt vore att hålla möjligheterna öppna

för sparbankerna och spararna att finna de vägar, som vid varje tid och

under olika omständigheter funnes psykologiskt lämpliga och i tekniskt av­

seende praktikabla.

Departementschefen. Nu gällande bestämmelser om sparbankernas filial­

bildning skiljer såsom framgår av det förut anförda mellan en större

filialtyp, avdelningskontor, och en mindre, sparbankskommitté. För att öpp­

na avdelningskontor å annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte

måste sparbanken ha särskilt tillstånd. Sådant kräves också om sparbank

vill öppna sparbankskommitté utanför sparbankens verksamhetsområde. I

övrigt är filialbildningen fri. Svagheten i de nuvarande reglerna är, att SpL

icke definierar skillnaden mellan avdelningskontoren och sparbankskom-

mittéerna. Ej heller praxis har kunnat uppdra en markerad gränslinje mel­

lan de båda filialkategorierna, vilket belyses av ett i sakkunnigbetänkandet

refererat rättsfall. Denna oklarhet har vållat olägenheter.

Även i sakkunnigförslaget har gjorts en åtskillnad mellan större och

mindre filialer, men denna uppdelning är i olikhet med SpL:s grundad på

direkta, i lagtexten angivna särmärken å de båda filialtyperna. De sakkun­

niga har ansett, att de mindre filialerna —- i sakkunnigförslaget betecknade

sparställen — bör kunna inrättas utan särskilt tillstånd. Härvid har dock

den begränsningen föreskrivits, att å ort, som ligger inom verksamhetsom­

rådet för annan sparbank, sparställe icke må inrättas utan medgivande av

sagda sparbank eller, om sådant medgivande icke lämnas, tillstånd av till­

synsmyndigheten. Jag är ense med de sakkunniga om att tillståndspröv­

ning icke kan anses nödvändig för de filialer, som bedriver en så inskränkt

verksamhet, att de är att hänföra till sparställen. Enligt min mening är det

ej heller av behovet påkallat, att i lagstiftningsväg fastslå sparbanks skyl­

dighet att vid planerandet av sparställe inom annan sparbanks verksamhets­

område ta rimlig hänsyn till den andra sparbanken. Intressefrågor av denna

natur bör utan särskilt stadgande kunna regleras av de berörda sparban­

kerna själva, eventuellt under medverkan av sparbankernas egna samar-

betsorgan.

Vad angår avdelningskontoren menar de sakkunniga, att de skäl, som

betingat kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor

utanför styrelseorten, i sin mån talar för tillståndsprövning även vid inrät­

tande av avdelningskontor inom denna ort. Med anledning härav har i sak­

kunnigförslaget upptagits regeln, att öppnandet av avdelningskontor alltid

förutsätter myndighets tillstånd. I denna fråga vill jag åberopa den stånd­

punkt, jag i propositionen till lag om bankrörelse (se s. 182 tf. i prop. nr

8/1955) tagit till affärsbankernas filialbildning. I sistnämnda sammanhang

har en differentiering skett mellan filialbildning i kommun, vari affärsban­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

102

ken redan driver verksamhet, och övrig filialbildning. Vad angår kommun,

där affärsbanken har sitt huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid

avdelningskontor, har jag sålunda — främst av hänsyn till att inrättandet

av ytterligare kontor å dessa orter får anses som eu bankens interna orga­

nisationsfråga och därför bör falla under bankens eget ansvar — förordat,

att bank skall äga att utan myndighets prövning inrätta nytt kontor. Till­

stånd skall däremot inhämtas, om affärsbank avser att inrätta avdelnings­

kontor inom kommun, där banken tidigare icke har kontor. I överensstäm­

melse med nämnda förslag får jag nu uttala mig för att sparbank, som vill

inrätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver rörelse

vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens

medgivande till filialbildningen. I departementsförslaget har upptagits ett

stadgande av detta innehåll. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges att sådant

tillstånd må lämnas, om avdelningskontoret finnes kunna bli till nytta för

det allmänna.

Uti banklagsförslagets paragraf om rätten till filialbildning återfinnes eu

särskild bestämmelse, enligt vilken vid tillstånd till fililalbildning må fogas

det förbehållet, att tillståndet icke skall ge affärsbanken rätt att i den nya

kommunen driva verksamhet vid flera kontor än ett. Möjligheten att in­

rycka nämnda förbehåll får viss betydelse för det fall, att banken skulle ha

behov av att få öppna ett representationskontor på viss ort, där det skulle

saknas skäl för banken att få driva egentlig lokal verksamhet. Nu avsedda

bestämmelse i banklagsförslaget får anses vara speciellt föranledd av affärs-

banksförhållandena och har därför ej införts i sparbanksförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att det ej finnes anledning att låta

sparbank bibehålla sin nuvarande rätt att efter särskilt tillstånd öppna filial

utanför verksamhetsområdet. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag,

att filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Såsom

de sakkunniga påpekat bör, då det föreligger behov av att inrätta filial

»utanför verksamhetsområdet», filialbildningen i fråga möjliggöras genom

att sparbanken begär att få verksamhetsområdet utvidgat.

Beträffande gränsdragningen mellan avdelningskontor och sparställe har

flera remissinstanser anmärkt, att stadgandet i sakkunnigförslaget om att

sparställes expeditionslokal finge hållas öppen högst två dagar i veckan kunde

försämra sparbankernas service och att stadgandet därför borde utgå. I

ett remissvar framhålles att förbudet för sparställe att utlämna lån vore

onödigt restriktivt med tanke på att sparställe skulle kunna ta emot ränte-

och amorteringsbetalningar. Också enligt min uppfattning bör det undvi­

kas, att sparbankslagstiftningen ges en sådan utformning, att sparbanker­

na onödigtvis hämmas i sin verksamhet. Nu ifrågavarande bestämmelser

angående vad som utgör kännetecknen på ett sparställe har tydligen upp­

fattats som omotiverade inskränkningar i sparställenas befogenheter. Ge­

nom bestämmelserna har de sakkunniga emellertid blott åsyftat att få

till stånd den önskvärda tydliga gränslinjen mellan de två filialkategorierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

103

Därvid har normen varit, att till sparställen borde hänföras allenast sådana

filialer, vilkas inrättande icke kunde tänkas medföra avsevärd kostnad för

sparbanken eller framkalla mera betydande konkurrens sparbankerna emel­

lan. Följden har blivit, att gruppen sparställen icke kommit att inbegripa

andra filialer än sådana, som har ganska begränsade funktioner. Jag är ense

med de sakkunniga om att, så snart rörelsen vid en filial får en sådan om­

fattning, att filialkontoret bör hållas öppet i större utsträckning eller be­

fatta sig med utlämnande av lån, som beviljats av huvudkontoret eller an­

nan filial, de skäl, som betingar kravet på tillståndsprövning vid filialbild­

ning — i det förhållandevis begränsade antal fall som jag nyss angivit -

blir aktuella. Vad särskilt angår utbetalning av lån må betonas, att dessa

göromål kan behöva inbegripa eu kvalificerad granskning av de låne-

handlingar och den säkerhet, som låntagaren i enlighet med lånebeslutet

skall tillhandahålla vid lånets lyftande. För att innebörden av ifrågavarande

stadganden skall stå fullt klar, har stadgandena fått en något annorlunda

formulering än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget föreskrives så­

lunda att filial, som driver sparbanksverksamhet i sådan omfattning, att

den äger bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring el­

ler hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är att anse som avdelningskon­

tor och sålunda i vissa fall är underkastad tillståndsprövning.

De sakkunnigas förslag, att sparbank med vissa särskilt angivna avsteg

icke skall få idka in- och utlåningsverksamhet genom ombud, innefattar en

nyhet i förhållande till vad som hittills gällt i sparbankslagstiftningen. Olä­

genheterna av den nuvarande möjligheten att låta ombud svara för centrala

sparbanksfunktioner får anses ha blivit tydligt belysta i sakkunnigbetän­

kandet. Någon kritik har icke riktats mot det föreslagna förbudet. Mot­

svarighet till denna reglering möter såväl i gällande banklag som i proposi­

tionen till ny lag om bankrörelse. På grund av det anförda och då sparban­

kerna, om mitt förslag i filialfrågan genomföres, erhåller möjlighet till fri

etablering av mindre filialer, biträder jag sakkunnigförslaget i denna del.

Själva formuleringen av förbudsregeln jämte undantagen från densamma

har delvis anpassats efter ordalydelsen i banklagsförslaget.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas mening, att filial bör ha fast expedi-

tionsplats och fasta expeditionstider. Det synes mig emellertid icke vara nö­

digt att tynga själva sparbankslagen med eu föreskrift av detta innehåll. Sak­

kunnigförslagets stadgande i ämnet torde i stället böra inrymmas i den

omtalade kungörelsen (jfr 8 § i utkastet till kungörelse).

I detta sammanhang har de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida

organisationen vid filialerna skall kunna förenklas därhän, att sparbanker­

na får möjlighet att bilda s. k. enmansfilialer. De sakkunniga anser, att

denna möjlighet icke hör helt uteslutas. Ett särskilt skäl för en uppmjuk­

ning på denna punkt vore enligt de sakkunniga det förordade principför­

budet mot in- och utlåning genom ombud. Med hänsyn till detta kunde det

anses rimligt, att villkoren för filialbildning icke gjordes så stränga, att

filial, som på goda grunder funnes behövlig, icke kunde inrättas. Jag kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

104

ansluta mig till denna mening och biträder sålunda de sakkunnigas för­

slag om ett slopande av den nu gällande föreskriften, att sparbanks kas­

sabok skall föras i två exemplar av särskilda personer. Den kontroll över

kassarörelsen, som åsyftas med ifrågavarande föreskrift, bör emellertid

icke efterges utan bör upprätthållas med tillfredsställande anordningar av

annan art. Huruvida den dubbla kassabokföringen kan i det enskilda fallet

ersättas av andra kontrollanordningar bör enligt såväl de sakkunnigas som

min egen uppfattning få avgöras av sparbankens styrelse. Sakkunnigförsla­

get (52 §) ålägger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser just angå­

ende kassaverksamheten, därvid styrelsen skulle ha att tillse, att kontrollen

över denna verksamhet finge den särskilda prägel, som vore lämpligast för

den egna sparbanken. Vad särskilt angår frågan om behovet av dubbel kassa­

bokföring har de sakkunniga uttalat, att en sådan kunde tänkas vara onödig

såväl beträffande huvudkontoret som beträffande filialerna. Härmed vore

givetvis icke sagt att huvudkontor skulle kunna betjänas av en enda per­

son, fortsätter de sakkunniga. Enmansbetjäning av huvudkontoren finge

anses utesluten. De sakkunnigas inställning till hithörande frågor överens­

stämmer med min egen. Dock har jag funnit, att stadgandet om styrelsens

skyldighet att meddela föreskrifter angående kassaverksamheten lämpligen

kan erhålla sin plats i den omnämnda kungörelsen (se 15 § i utkastet till

kungörelse).

Såsom sparbanksinspektionen påpekat torde en viktig förutsättning för

upphävande av kontrollen genom dubbla kassaböcker vara att erforderligt

skydd finnes mot eventuella förskingringsförluster. Till denna fråga åter­

kommer jag vid behandlingen av förslaget om ändringar i lagen om spar­

bankernas säkerhetskassa.

Att det även i fortsättningen är de lokala tillsynsmyndigheterna, alltså

länsstyrelserna, som skall omhänderha tillståndsprövningen i filialärendena

framgår av vad jag berört i inledningen och närmare behandlar i det sär­

skilda kapitlet om tillsynen.

I departementsförslaget är bestämmelserna angående filial- och ombuds-

verksamheten upptagna i 34 och 35 §§. IV.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

IV. Checkräkning och fri sektor samt insättningsmaximum

Historik, gällande rätt m. m. Sparbanksinlåningen sker, förutom å spar-

klubbsräkning, endast på en räkning, nämligen motboksräkning. Enligt

22 § SpL må en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än

genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst belopp,

som bestämts i reglementet. Beträffande motboksräkning föreskrives i sam­

ma paragraf att maximibeloppet icke får överstiga 50 000 kronor. Paragra­

fen innehåller emellertid också en dispensbestämmelse. Enligt denna kan

länsstyi elsen, då särskilda skäl föranleder därtill, tillåta sparbank att motta

106

Beträffande innehållet i dessa motioner och framställningar samt behand­

lingen av desamma hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 148 ff.

De sakkunniga. I frågan, om sparbankernas verksamhet borde utvidgas

till att omfatta checkräkning, finge enligt de sakkunnigas uppfattning det

avgörande anses vara, huruvida utvidgningen vore lämplig eller icke. Lämp­

ligheten betingades av de särdrag och de funktioner, som utmärkte spar-

banksrörelsen och skilde den från övriga penninginrättningars verksamhet.

Den omständigheten, att sparbankerna ensamma bland de vanliga penning-

och kreditinstituten vore uteslutna från möjligheten att tillhandahålla sina

kunder checkräkning, vore icke i och för sig ett argument för att sparban­

kerna skulle tillerkännas sådan rätt.

Åtskilliga av de synpunkter, som åberopats till förmån för att sparban­

kerna skulle få hålla checkräkning, förtjänade i och för sig beaktande, an­

för de sakkunniga. Exempelvis kunde vitsord skänkas åt den kanske star­

kast betonade motiveringen för en sådan rätt, nämligen att den kundkrets,

som vore knuten till sparbankerna, skulle erhålla bättre servicemöjligheter,

om sparbankerna tillerkändes rätt till checkräkning. Spörsmålet inneslöte

emellertid flera särskilda frågeställningar. Till att börja med vore det lämp­

ligt att avgränsa frågan om införande av kredit i checkräkning från frågan

om införande av checkräkningen som inlåningsform.

Vid kredit i checkräkning, sådan denna utlåningsform utfor­

mats av affärsbankerna, erhölle kunden rätt att dra checkar på banken in­

till ett visst belopp, framhåller de sakkunniga. Räntan beräknades å den vid

varje tillfälle förefintliga skulden, men därutöver hade räkningsinnehavaren

att erlägga en viss provision, vanligen en procent av det beviljade beloppet,

per år räknat. Endast det vid varje tidpunkt verkligen utnyttjade kreditbe­

loppet redovisades som utlåning. Det icke utnyttjade beloppet vore med hän­

syn till kassareservbestämmelserna att behandla analogt med en inlånings-

räkning av avistakaraktär, eftersom det motsvarade en bankens förbindelse,

varå i varje ögonblick checkar kunde dras. Vad anginge fordringarna på sä­

kerheter brukade utlåningsformen checkräkning icke representera någon

avvikelse från andra utlåningsformer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde det icke helt bestridas att ut­

låning i form av checkräkningskrediter i vissa fall skulle kunna tänkas

medföra en expansion av sparbankernas rörelse till områden, som finge be­

traktas som främmande för den egentligt sparbanksmässiga verksamheten.

Med hänsyn härtill och till omständigheter i övrigt, som talade mot att spar­

bankerna skulle få använda ifrågavarande utlåningsform, ansåge de sak­

kunniga sig icke kunna tillstyrka densamma.

Det dominerande intresset i fråga om en rätt för sparbankerna att hålla

checkräkning anknöte sig emellertid enligt de sakkunnigas mening till

checkräkningen såsom inlåningsfor m. Meningen, att en

speciell räkningsform för mottagande av sparbankskunders rörliga medel

Kungl. Maj. ts proposition nr i51

107

skulle kunna fylla en funktion, finge anses ha visst berättigande. Check­

räkningen skulle kunna komplettera motboksräkningen, därigenom att

checkräkningen bekvämt skulle kunna begagnas såväl om annan person

ville göra inbetalning till räkningshavaren som då denne skulle göra utbe­

talningar till annan person. Avgörande betydelse måste emellertid tillmätas

vissa vidare aspekter på ämnet. Närmast inställde sig den principiella frå­

gan, om det kunde befaras, att checkräkningsrätten skulle kunna inverka

ogynnsamt på sparbankernas möjligheter att fylla sina primära uppgifter

inom samhällsekonomien.

Sparbanksväsendets huvuduppgift vore enligt gällande rätt att befordra

sparsamhet. Enighet finge anses råda om att huvuduppgiften även i fort­

sättningen borde vara densamma. Med hänsyn till sparbankernas funktion

som sparinstitut vore det naturligt, att deras inlåningsverksamhet i första

rummet hade till syfte att insamla de enskilda sparmedlen. I all synnerhet

vore det resultatet av det s. k. småsparandet som verksamheten ville dra

till sig. Denna inriktning hade satt sin prägel på inlåningsformerna. I detta

sammanhang erinrar de sakkunniga om att beträffande såväl motboksräk-

ningen som sparklubbsräkningen föreskreves i SpL att sparbank ej finge

ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en månad, efter upp­

sägning återbetala insatta medel. Vidare påminner de sakkunniga om före­

skrifterna angående insättningsmaxima.

De sakkunniga fortsätter:

Det är otvivelaktigt dessa karakteristika hos sparbanksinlåningen — den

jämförelsevis långa uppsägningstiden och begränsningen av insättningsmöj-

ligheterna — som bidragit till att tillgodohavandena verkligen kommit att i

mycket hög grad bestå av egentliga sparmedel. Sagda struktur hos insätt­

ningarna kommer till ganska klart uttryck i deras s. k. omloppshastighet, en

term som har avseende på hur stor andel de under ett år uttagna beloppen

utgöra av insättarnas totala behållning. Sparbanksinlåningens omloppshas­

tighet är låg. Den långfristiga beskaffenhet, som kännetecknar genuina spar­

medel, är en betydelsefull faktor för åstadkommandet och bevarandet av

gynnsamma sparvillkor inom sparbanksrörelsen. Det är framför allt detta

särdrag som möjliggjort att sparbankerna kunnat tillämpa eu mindre ränte­

marginal än andra penninginrättningar. Härtill har den låga omloppshas­

tigheten bidragit även medelbart, i det att den haft en modifierande inver­

kan på sparbankernas förvaltningskostnader.

Utmärkande för checkräkningen är att innestående tillgångar kunna

disponeras när som helst utan föregående uppsägning. Den övervägande

delen av tillgodohavandena på affärsbanks checkräkning tillhöra affärsmän

och företag. Det är också betecknande, att checkräkningsmedlen ha karaktär

snarare av mer eller mindre tillfälliga kassaöverskott än av egentliga spar­

medel. Med tanke härpå torde det stå klart, att en obegränsad rätt för spar­

bankerna att mottaga insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk

för alt sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel

ginge förlorad, dvs. att insättningarna till mera avsevärd del komnie att

utgöras av lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på så sätt mera affärs-

betonad. Den ändrade inlåningskaraktären skulle även inverka på utlå-

ningsstrukturen. Sparbankerna skulle därigenom komma in på nya verk­

samhetsfält. Eu mindre lycklig verkan av checkräkningsrätten skulle vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

108

kunna tänkas uppkomma på så sätt, att sparbanker, som nalkades gränsen

för sin totala inlåningsrätt, skulle nödgas avvisa insättningar av verkliga

sparmedel, emedan inlåningsrätten i större eller mindre utsträckning tagits

i anspråk för lättrörligt affärskapital.

Såsom sammanfattning av det anförda uttalar de sakkunniga, att en obe­

gränsad frihet att motta inlåning å checkräkning icke syntes vara förenlig

med omsorgen om sparbankernas huvuduppgift att befrämja sparandet. En

olägenhet av införande av checkräkningsrätt för sparbankerna vore enligt

de sakkunnigas uppfattning jämväl möjligheten alt utnyttja checkräkningen

till kringgående av föreskrifter om maximiinsättning å motboksräkning.

Därest nämligen vid insättning å checkräkning överenskommelse träffades

om att medlen skulle återbetalas först efter viss tids uppsägning, att de skul­

le förräntas efter högre räntesats än den som tillämpades för checkräkning

och att de skulle disponeras medelst check, vartill blankett först vid lyft-

ningstillfället tillhandahölles räkningshavaren, vore det tydligt att en dylik

checkräkning till sin reella natur vore identisk med motboksräkning. Miss­

bruk av här antydda slag skulle väl kunna förebyggas genom en legal de­

finition, enligt vilken termen checkräkning gåves en så snäv innebörd, att

räkningen icke kunde utnyttjas som en motboksräkning. Det vore dock

mindre lämpligt att i sparbankslagstiftningen införa en sådan definition,

vilken för övrigt icke skulle kunna utformas utan praktiska svårigheter.

Farhågorna för nu berörda missbruk av checkräkningsrätt gjorde sig sär­

skilt starkt gällande, om checkräkningsrätten bleve oinskränkt. Eftersom

insättningarna å motboksräkning också i fortsättningen borde maximeras

av vissa regler, talade alltså även intresset av att dessa regler kunde upp­

rätthållas mot en obegränsad checkräkningsrätt.

Även om sålunda skilda omständigheter kunde anföras mot en oinskränkt

rätt att motta insättningar å checkräkning, vore därmed dock icke givet —

yttrar de sakkunniga —- att ett kategoriskt förbud mot checkräkning borde

\aia rådande jämväl för framtiden. Den vinning, som checkräkning skulle

innebära vad gällde sparbankernas förmåga att bjuda sina kunder en god

service, berättigade till strävanden att finna en anordning för inlåning å

checkräkning i så modifierad omfattning, att de ovan berörda invändning-

arna gjorde sig mindre starkt gällande.

En ändamålsenlig anordning för att möjliggöra begränsade insättningar å

checkräkning i sparbankerna vore enligt de sakkunnigas mening att spar­

bankerna tillerkändes icke en ovillkorlig rätt till viss inlåning å checkräk­

ning utan en rätt till en fri sektor, inom vilken sparbankerna själva skulle

äga bestämma inlåningsformerna och de närmare inlåningsvillkoren. Den

fria sektorn skulle alltså kunna utnyttjas för mottagande av insättningar

å checkräkning men jämväl för annan inlåning, som icke uppfyllde förut­

sättningarna för att kunna placeras å motboksräkning. Sålunda skulle det

exempelvis vara sparbankerna obetaget att inom ramen för den fria sektorn

använda sig av en inlåningsform, som ägde karaktären av uppsägningsräk-

mng men kännetecknades av kortare uppsägningsfrister än motboksräk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

no

på så sätt att ett gemensamt maximum fastställdes för motboks- och, check­

räkning eller skilda maxima lagfästes — skulle med hänsyn till eventuellt

utelöpande checkar praktiska svårigheter uppstå både för sparbankerna

att iakttaga maximeringsföreskrifterna och för tillsynsmyndigheterna att

utöva effektiv kontroll å föreskrifternas iakttagande. En individuellt maxi­

merad checkräkningsrätt skulle därför i viss mån erbjuda samma problem

i detta avseende som en obegränsad checkräkningsrätt. Det är jämväl med

hänsyn till detta förhållande som den ovan skisserade anordningen med en

fri sektor ansetts utgöra den bästa lösningen. Genom att den fria sektorn

dels får inrymma såväl checkräkningsinlåning som insättningar å motboks-

räkning, vilka överskridit individuellt insättningsmaximum, dels har sin

storlek bestämd icke i relation till individuella kontoställningar utan i för­

hållande till sparbankens totala motboksinlåning utanför den fria sektorn,

ernås att bestämmelser om insättningsmaximum å motboksräkning, trots

att ett visst utrymme för checkräkningsinlåning skapas, jämväl i fortsätt­

ningen kunna tänkas fylla sin funktion som ett medel att bevara hittills­

varande struktur hos sparbanksinlåningen.

De sakkunniga har vidare velat påvisa, att en annan betydande fördel med

den fria sektorn vore att tillsynsmyndigheten skulle befrias från att pröva

ansökningar om tillstånd att överskrida insättningsmaximum. De sakkun­

niga uttalar i detta avseende:

Enligt den praxis, som utbildats från länsstyrelsernas sida under inver­

kan från sparbanksinspektionen, bruka ifrågavarande tillstånd företrädes­

vis avse fonder — dock ej affärsfonder eller industriföretags fonder — samt

donations- och förmyndarmedel, men tillstånd meddelas vanligen jämväl

eljest, då fråga är om stadigvarande insättning av verkligt sparkapital, allt

intill ett högsta belopp av 300 000 kronor för varje insättare. De sakkunniga

ha sig bekant, att det för tillsynsmyndigheterna är ytterst vanskligt att

handhava tillståndsprövningen på ett rättvist och riktigt sätt. Ur principiell

synpunkt synes det för övrigt vara mindre lyckligt, att tillsynsmyndigheter­

na, såsom otvivelaktigt sker genom tillståndsprövningen, från sparbanker­

na skola avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar, vilka på

grund av lämnade dispenser kunna uppkomma för sparbankerna i fråga.

Ansvaret för överskridandet av maximibeloppen synes i likhet med vad som

gäller beträffande ansvaret för placeringen av de banken anförtrodda med­

len böra helt åvila vederbörande sparbanks styrelse. Så skulle bli fallet med

införandet av en fri sektor.

Vid bestämmandet av den fria sektorns storlek borde enligt

de sakkunnigas uppfattning å ena sidan beaktas att sektorn icke finge gö­

ras för vid. Detta vore en naturlig konsekvens av de argument, som skapade

själva berättigandet för en konstruktion av detta slag. För att kunna fylla

sina avsedda funktioner borde sektorn å andra sidan icke heller vara för

trång. Procenttalet 15 i förhållande till inlåningen utanför sektorn syntes

dock bör vara en maximigräns.

Bestämmelser om inlåning inom en fri sektor har i sakkunnigförslaget

upptagits i 27 §, medan bestämmelsen om insättningsmaximum återfinnes

i 25 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

111

Yttrandena. De sakkunnigas förslag om rätt för sparbankerna att motta

inlåning å checkräkning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanks-

inspektionen, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, överståthål-

larämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och

Bohus, Gotlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Jönköpings, Koppar­

bergs, Skaraborgs och Västerbottens län, generalpoststyrelsen, svenska spar­

banksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, kooperativa förbundet,

landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska stadsförbun­

det samt svenska jordbrukskreditkassan.

Däremot har förslaget avstyrkts av svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen. En

mera tveksam hållning intar länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

I de tillstyrkande yttrandena upprepas de olika punkterna i de

sakkunnigas argumentering till förmån för införandet av checkräkning i

sparbankerna, särskilt betydelsen av att sparbankerna härigenom skulle

kunna bjuda sina kunder en förbättrad service. I flera av dessa yttranden

förekommer dock icke någon närmare motivering.

Fullmäktige i riksbanken anmärker på att de sakkunniga icke berört

en fråga, som ur riksbankens synpunkt kunde ha ett visst intresse, näm­

ligen spörsmålet, huruvida sparbankernas checkrörelse kunde innebära ett

tillskapande av nya betalningsmedel. Fullmäktige förklarar emellertid vidare

att, om sparbankerna trots insikten om de höga kostnader, checkrörelsen

kunde dra med sig både med tanke på de stegrade förvaltningsutgifterna

och i anseende till behovet av en ökad betalningsberedskap, likväl önskade

få bedriva sådan rörelse, fullmäktige icke ville motsätta sig detta. Beträf­

fande skälen till sitt ställningstagande i denna fråga anför fullmäktige:

Sparbankernas krav på att kunna bjuda sina kunder en med övriga kre­

ditinstitut likartad service anse fullmäktige vara berättigat, men den för

fullmäktige avgörande synpunkten har dock varit att fullmäktige icke fin­

na det lämpligt eller möjligt att reglera konkurrensförhållandet mellan

olika slag av kreditinstitut beträffande inlåningen genom sådana lagbe­

stämmelser, som skulle förbjuda vissa inlåningsformer för en del kredit­

institut, i detta fall checkräkning för sparbankerna. Enligt fullmäktiges

mening kan i så fall från sparbankshåll med lika stort berättigande resas

krav på att andra slag av kreditinstitut genom lagstiftning förbjudas mot­

taga inlåning på med sparbanksräkning jämställda räkningar. Rättigheten

att mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning bör därför en­

ligt fullmäktiges mening i princip vara fri och om i de särskilda fallen be­

gränsningar erfordras med hänsyn till sparbanks storlek, läge etc. böra

dessa givas i sparbankens reglemente.

Även kommerskollegium intar den ståndpunkten, att det icke funnes an­

ledning att genom rätten till checkräkning reglera konkurrensen mellan

kreditinstituten. Enligt kollegiets uppfattning syntes det för övrigt knap­

past sannolikt att ett så begränsat medgivande att driva checkräkning som

det här vore fråga om skulle vidga sparbankernas egentliga uppgifter eller

rubba strukturförhållandena på kreditinarknaden.

112

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att införandet av en fri sek­

tor för sparbankerna skulle medföra en ökad konkurrens om inlåningsmed-

len, vilket kunde tänkas medföra nya och måhända svårbemästrade pro­

blem för sparbankerna samt konsekvenser för penningmarknaden. Full­

mäktige ville icke, trots viss tveksamhet med hänsyn till att konsekvenser­

na för närvarande svårligen kunde överblickas, motsätta sig förslaget. Full­

mäktige utginge emellertid ifrån att möjligheten att öppna checkräknings-

rörelse endast komme att begagnas av sådana sparbanker, som kunde räk­

na med att rörelsen skulle bli bärande och sålunda icke medföra en belast­

ning för sparbankernas övriga rörelsegrenar. Det borde åligga tillsynsmyn­

digheten att med noggrannhet följa utvecklingen på detta område och sär­

skilt beakta verkningarna på utlåningsförhållanden och likviditet.

Bank- och fondinspektionen menar att, eftersom frågan om arbetsfördel­

ningen inom kreditorganisationen icke diskuterats av de sakkunniga innan

ståndpunkt tagits till checkräkningsfrågan, inspektionen måste uttala sig

med viss tveksamhet. Det vore förståeligt, om sparbankerna med tanke

främst på betalningsvanorna hos sin kundkrets, som till väsentlig del ut­

gjordes av jordbrukare, hantverkare och andra småföretagare, ville för­

bättra sina servicemöjligheter genom införande av checkräkning. Inspek­

tionen fortsätter:

Att det kan vara en fördel för ifrågavarande kunder, att likvider till dem

eller från dem på ett smidigt sätt kan ske genom den sparbank, där de el­

jest ha bankaffärer, är obestridligt, även om hållandet av en särskild check­

räkning i en affärsbank eller jordbrukskassa i regel icke behöver vara för­

enad med några påtagliga olägenheter.

En överflyttning av ifrågavarande kunders bankaffärer i deras helhet till

affärsbanker eller jordbrukskassor är, såvitt inspektionen kan finna, icke

något allmänt intresse, och ur arbetsfördelnings- och konkurrenssynpunkt

torde checkräkningsfrågan, sådan den lagts upp av de sakkunniga, icke ha

den mycket stora betydelse, som från olika håll gjorts gällande. De ifråga­

varande kreditinstituten ha alla under senare år visat en så betydande växt­

kraft, att man utan fara borde kunna bereda visst ökat utrymme åt insti­

tutens fria tävlan på ifrågavarande område. Av intresse är i detta samman­

hang att sparbankerna i de övriga nordiska länderna sedan länge haft rätt

att mottaga inlåning på checkräkning utan att olägenheter härav försports.

Bank- och fondinspektionen ville, bl. a. med hänsyn till den utveckling

som ägt rum under senare år, icke vidhålla sin tidigare helt avvisande håll­

ning till sparbankernas önskan att motta inlåning på checkräkning. Ett

medgivande härtill skapade vissa problem för sparbankerna själva; särskild

uppmärksamhet tarvade uppenbarligen likviditetsproblemen. Av likvidi-

tetsskäl borde ytterligare ett villkor knytas till rätten att motta inlåning på

checkräkning, nämligen att maximum fastställdes jämväl beträffande be­

hållningen å den enskilda räkningen. Inspektionen yttrar härom:

Att helt slopa en sådan begränsning skulle innebära, att några få kun­

der teoretiskt hade möjlighet att disponera hela den fria sektorn. Även om

både sparbanken själv och tillsynsmyndigheten naturligtvis skulle tillse att

en sa extrem situation icke uppkom, är det dock enligt inspektionens be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

114

Även de remissinstanser, som avstyrker förslaget om

inlåning å checkräkning, svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen, up­

pehåller sig vid frågan om gränsdragningen mellan kreditinstituten och an­

ser, att denna fråga borde ha blivit föremål för vidare utredning och över­

väganden, innan ett slutligt ställningstagande i checkräkningsfrågan kunde

ske.

Bankföreningen tillägger, att reglerna om den fria sektorn skulle, om

de genomfördes, avsevärt ändra sparbanksväsendets struktur. Den fria sek­

torn finge enligt förslaget en sådan storlek, att sparbankerna skulle erhålla

möjlighet att driva upp checkräkningsinlåningen till ungefär samma om­

fattning som densamma efter årtiondens verksamhet nått inom de institut,

som sedan gammalt haft till uppgift att omhänderta sådana kortfristiga in-

sättningsmedel, som naturligt hänfördes till denna inlåningsform. Bank­

föreningen fortsätter:

En undersökning av medelsaldot för checkräkningen i förhållande till

annan inlåning under de fem sista åren hos provinsbankerna — alltså alla

affärsbanker exklusive de fem största och exklusive Sparbankernas Bank —

visar siffrorna 19,9, 17,9, 18,3, 18,4 respektive 16,8 %. Att uppgifterna avse

provinsbankerna betingas därav att dessa banker på grund av sin storlek

och arten av sin verksamhet snarare än övriga affärsbanker böra jämföras

med sparbankerna. Motsvarande siffror för jordbrukskasserörelsen (grun­

dade på kvartalsmedeltal) utgöra respektive 14,0, 15,6, 16,0, 17,9 och 15,7 %.

Att mot bakgrunden av sådana siffror göra gällande, att en fri sektor på

15 % för sparbankerna icke skulle innebära en radikal strukturförändring,

är enligt bankföreningens mening ohållbart. Anmärkningsvärt är också,

att de sakkunniga icke gjort någon som helst undersökning av frågan, hu­

ruvida det verkligen föreligger något behov för sparbanksväsendet av en

checkräkningsinlåning. Ett förslag av denna räckvidd kan icke motiveras

enbart med servicesynpunkter.

Bankföreningen hänvisar i detta sammanhang till två av föreningen i

juni 1950 respektive oktober 1952 avgivna yttranden över framställningar

från sparbanksföreningen om checkräkningsrätt (förstnämnda yttrande

återgivet i de sakkunnigas betänkande s. 152 ff.). I sitt yttrande i oktober

1952 hade föreningen bl. a. framhållit, att det vore osannolikt att nya

medel av någon storleksordning skulle tillföras marknaden genom att spar­

bankerna tillerkändes checkräkningsrätt, varemot en omflyttning av check-

räkningsmedel från andra kreditinrättningar vore att förvänta. Denna an­

ordning skulle följaktligen leda till en förändring av kapitalmarknadens

struktur. Medel, som insattes på checkräkning, vore icke av sådan natur,

att de lämpligen kunde läggas till grund för den bundna och långfristiga ut­

låning som sparbankerna tillämpade. — Bankföreningen anmärker slutligen,

att genomförandet av en fri sektor komme att för sparbankerna själva ak­

tualisera grundläggande problem av betydande räckvidd. Sålunda komme

kraven på likviditet och solvens att öka, varjämte de organisatoriska och

administrativa problemen komme att bli av en annan storleksordning än

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

115

tidigare. Checkräkningsrörelsen, som typiskt sett avsåge rörliga medel, kräv­

de i detta hänseende särskild uppmärksamhet.

Bankmannaförbundet framhåller ytterligare, att det skulle ha varit av

stort intresse om de sakkunniga undersökt de med checkräkning förenade

kostnaderna liksom storleken av den inlåning som genomsnittligt erfordra­

des på ett checkräkningskonto för att detsamma icke skulle medföra för­

lust för banken. Enligt förbundets mening kunde det icke utan vidare förut­

sättas, att införandet av checkräkning skulle bli ekonomiskt bärande för

sparbankerna överlag. Härvid borde särskilt observeras att många sparban­

ker av service- och konkurrenshänsyn kunde föranledas att motta medel

på checkräkning, ehuru det ur rent ekonomiska synpunkter kunde framstå

som mindre lämpligt. Det vore helt naturligt, att denna fråga om checkräk­

ningens betydelse ur kostnadssynpunkt vore av stort intresse också för de

anställda och deras fackliga organisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ville starkt ifrågasätta lämpligheten av den

föreslagna väsentliga utvidgningen av sparbankernas rörelseformer. Det

kunde befaras, att en sådan utvidgning så småningom komme att medföra,

att sparbankerna förlorade sin speciella karaktär av sparinrättningar. Ej

heller kunde länsstyrelsen finna, att det förelåge något egentligt behov av eu

sådan rörelseutvidgning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill icke direkt motsätta sig, att sparban­

kerna får checkräkningsrätt, men förordar, att frågan ägnas ytterligare upp­

märksamhet. En möjlighet till avvägning vore enligt länsstyrelsens mening

att förbehålla checkräkningsrätten endast åt de större sparbankerna.

En utvidgning av checkräkningsrätten till att jämväl avse rätt för sparban­

kerna att använda sig av checkräkning som utlåningsform

har förordats i ett flertal remissyttranden. Förespråkare för denna tanke är

fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Södermanlands och Jönköpings län, svenska sparbanksför­

eningen, Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen, kooperativa

förbundet och svenska stadsförbundet.

Fullmäktige i riksbanken och kommerskollegium kan icke dela de sakkun­

nigas uppfattning, att rätt till checkräkning i kredit skulle medföra en ex­

pansion av sparbankernas rörelse till områden, som vore främmande för den

egentliga sparbanksmässiga verksamheten. Fullmäktige tillägger, att det icke

kunde anses föreligga någon skillnad mellan en kredit i checkräkning och eu

sådan teknisk ordning för utlåningen, som toge formen av debitering av

kundens lånekonto och kreditering av hans checkräkning. Det senare förfa­

ringssättet vore praktikabelt.

Sparbanksföreningen — som menar att kredit i checkräkning vore en

utlåningsform som på ett naturligt sätt kompletterade inlåningen på sådan

räkning — ville inskränka sig till att framhålla det behov, som för sparban­

kernas del förelåge. Det kunde icke med fog göras gällande — yttrar för­

eningen — att de sparbanker, som kunde vilja uppta denna verksamhet, icke

skulle äga tillräckliga resurser att på tillfredsställande sätt handha därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

förknippade uppgifter. Vad anginge fordringarna på säkerheter brukade ut-

låningsformen checkräkning icke representera någon avvikelse från andra

utlåningsformer.

Sparbankernas bankaktiebolag betonar, att utlåning å checkräkning ej

skilde sig i sak utan endast i form från annan utlåning.

En annan ståndpunkt i fråga om rätten att hålla checkräkning i kredit in­

tar fullmäktige i riksgäldskontoret, som anser sig för närvarande icke kun­

na tillstyrka en sådan rätt.

De sakkunnigas förslag om bibehållande i spar bank slag­

stift ningen av föreskrift om individuellt insättning s-

maximum för sparhanksräkning har i några remissyttranden

mött gensaga.

Fullmäktige i riksbanken anser sålunda, att det icke förebragts några ra­

tionella grunder för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditets-

bestämmelserna genom lagstadgande begränsa just inlåningen på sparbanks-

eller sparkasseräkning, medan övrig inlåning icke vore underkastad begräns­

ning i vad avsåge varje enskild insättare. Det kunde icke finnas någon lo­

gisk motivering för att exempelvis en affärsbank med en inlåning på cirka

40 miljoner kronor och fonder på cirka fem miljoner kronor skulle i motsats

till en sparbank med en kanske tio gånger så stor omslutning äga rätt att

motta inlåning från en och samma person till obegränsat belopp. Fastsloges

i lagen ett maximibelopp, riskerade man dessutom ett kringgående av lagen,

vilket i många fall kunde vara omöjligt för sparbanken att upptäcka. Be­

stämmelsen om individuellt insättarmaximum borde därför enligt fullmäk­

tiges mening utgå ur lagen och i stället eventuellt meddelas i sparbanks

reglemente.

Sparbanksföreningen och överståthållarämbetet ansluter sig till samma

mening.

Även landsorganisationen och svenska stadsförbundet ifrågasätter, huru­

vida en i lag fastställd gräns för insättningar på sparhanksräkning erford­

rades eller vore lämplig.

Av motsatt uppfattning är sparbanksinspektionen. Inspektionen erinrar

inledningsvis om att tanken att frigöra sparbanks inlåning från alla inskrän­

kande föreskrifter framförts i den offentliga debatten under senare tid,

bl. a. i samband med motioner i ämnet till riksdagen, varvid gällande indivi­

duella begränsning betecknats som meningslös. Från sparbankshåll hade det

också vid vissa tillfällen gjorts gällande att maximeringen av insättningar­

na vore onödig. Man hade även åberopat, att i våra nordiska grannländer nå­

gon dylik begränsning av inlåningen icke funnes.

Inspektionen ville understryka, att det självfallet icke funnes något som

helst skäl till att sparbankerna med sina uteslutande allmännyttiga syften

skulle vara mindre gynnade än andra penninginrättningar. Reglerna för

sparbanksrörelsen hade tillkommit uteslutande i dess eget och samhällets

intresse. Den avgörande synpunkten på frågan borde vara i vad mån in­

skränkningarna i handlingsfriheten alltjämt kunde anses vara till fördel

118

grannländerna visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höj­

ning av utlåningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid

sättas i fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera

affärsbctonade kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas in-

tresse skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks

sparbefordrandc uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet

måste ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den

förändrade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och

stora spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl

att förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rå­

dande förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn til! den av spar­

bankerna tillämpade insättarräntan.

Det bör emellertid betonas, att föreliggande problem icke är av den enkla

beskaffenhet, att det generellt kan påstås, att sparbankerna icke äro betjänta

av stora insättningsbelopp. I själva verket ligger det naturligtvis så till, vad

inlåningen beträffar, att kostnaderna härför, per krona beräknade, bli mind­

re för stora insättningar än för små, när det är fråga om samma varaktighet

i placeringen i båda fallen. Små konton med stor rörlighet — med rörlighet

menas härvid även stort antai insättningsposter — såsom skolsparkonton

och sparklubbskonton bli mycket dyra att förvalta. Sällan rörda konton å me­

delstora och större belopp eller sådana där saldot stadigt växer med ej för

små belopp åt gången är den inlåningskärna som i ekonomiskt avseende bär

upp rörelsen. När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av

liten eller osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varak­

tigheten i själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshän-

seende. De kräva nämligen stor betalningsberedskap — ju större relativt

sett, desto större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlag­

da behållningen å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid

pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således

in- avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga pla­

ceringar, som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn, men

samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för långt

i eu för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större överskotts-

kapital från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram, som

bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och begräns­

ningen av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen förstår,

få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge denna skall

kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att nu ifrågavarande begräns­

ning av inlåningen måste betraktas i samband med vissa andra bestämmel­

ser i sparbankslagen. Den sparbankerna meddelade rätten att utlämna bund­

na lån, som vore mycket omfattande, hade sålunda sin motivering i den er­

farenhetsmässigt stora stabilitet, som utmärkte inlåningen. Denna stabilitet

måste återigen till ej ringa del återföras på bestämmelsen om individuellt

insättningsmaximum. Rätten att utlämna bundna inteckningslån hade ock­

så av de sakkunniga knutits till, förutom fonderna såsom förut, insättarnas

1/ehållning å sparbanksräkning. Skulle individuellt insättningsmaximum ej

bibehållas, finge frågan om utlämnande av bundna lån omprövas.

Beträffande hänvisningen till frånvaron av bestämmelser om insättnings­

maximum i grannländernas sparbankslagstiftning anför sparbanksinspek­

tionen:

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

119

Dvlika hänvisningar bli enligt sparbanksinspektionens mening av föga

värde, såvida man icke gör klart för sig, vilken typ av sparbanker man vilt

ha och huruvida en annan typ än den traditionellt svenska skulle vara bätt­

re'för våra förhållanden. Skall man emellertid gå efter förebilder finns det

icke anledning att välja dem ensidigt. Individuellt insättningsmaxnnum,

varom nu främst är fråga, är ingalunda någonting egenartat för de svenska

sparbankerna. Sådant finns även i t. ek. Frankrike och i viss utsträckning

i England och Amerika. I Frankrike lär maximum efter senaste hoj ningen

år 1953 vara 500 000 francs, det vill säga cirka 7 500 svenska kronor. I Eng-

land, där sparbankerna mera äro att betrakta som inlåningsombud för det

nationella skuldkontoret än som fria kreditinstitutioner, lär gälla ett årligt

maximum, men ej i övrigt, för insättningar som helt skola vidarebefordras

till sagda skuldkontor, och ett totalt — 1 000 £ — å varje konto for medel

som sparbank själv äger i viss mån använda för kreditgivnmg. I Amerika

råder insättningsmaximum i vissa av de stater, där sparbanker finnas. I sta-

ten New York, vars sparbanker förvalta över femtiofem procent av spar-

banksinsättningarna i Amerika och bland vilka återfinnas sexton av de sjut­

ton största sparbankerna i världen (alla sjutton äro amerikanska) — num­

mer ett av dem hade vid utgången av år 1953 en insättarbehallning a

1 123 224 000 $ — gäller ett insättningsmaximum å 10 000 $. Även i övrigt

företer den amerikanska sparbankslagstiftningen — det är här fråga om säl

skilda lagar för varje delstat — en restriktiv hållning i likhet med den sven­

ska. Det torde icke vara alldeles felaktigt att se ett sammanhang mellan den­

na restriktivitet och den omständigheten, att, medan massor av msattare

o-jorde förluster med anledning av att cirka 10 000 affärsbanker förolyckades

i den stora bankkrisen åren 1929—1933, vilken till utpräglad grad var en lik­

viditetskris, behövde ingen insättare i sparbank förlora en enda dollar.

Jämväl generalpoststyrelsen biträder förslaget om bibehållande av insätt­

ningsmaximum men uttalar tvivel om att härigenom skulle skapas garanti

för att sparbanksräkningen komme att förbehållas reella sparmedel. Enligt

styrelsens mening vore det icke alldeles klart, vilka insättarmedel som kun­

de anses som sparmedel i egentlig mening. Det nutida sparandet vore i stor

utsträckning inriktat på närliggande sparmål. Även blygsamma insättningar

kunde sålunda vara av mycket kortfristig beskaffenhet. När därför maximi­

beloppet sattes så högt som vid 75 000 kronor, som föreslagits av de sak­

kunniga, hade ett stort utrymme beretts för kortvariga dispositioner av även

betydande belopp. Styrelsen ansåge fördenskull, att beskaffenheten av till­

godohavandena på sparbanksräkningen vore en sak, man kunde bortse ifrån,

när behovet av ett insättningsmaximum diskuterades. Omsorgen om spar­

bankernas likviditet vore däremot ett bärande skäl för bibehållande av in­

sättningsmaximum.

Beträffande storleken av det i lag fastställda högsta be­

loppet för insättningsmaximum beträffande sparbanksräk-

ning har de sakkunnigas förslag liärutinnan uttryckligen tillstyrkts av läns­

styrelserna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län.

Landskommunernas förbund förordar, att högsta beloppet måtte faststäl­

las till åtminstone 100 000 kronor med rätt för tillsynsmyndighet att liksom

hittills kunna lämna tillstånd för sparbank att motta större belopp. Fortran-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

120

det framhåller, att landskommunerna sedan gammalt i stor omfattning haft

bl. a. fondmedel placerade i sparbank. Genom den starkt ökade kommunala

fondbildningen till följd av att förvaltningsenheterna förstorats genom kom-

munindelningsreformen och därigenom att medelsförvaltningen i många av

de nybildade kommunerna centraliserats hade hittillsvarande insättnings-

maximum visat sig vara alltför lågt.

Svenska bankföreningen finner det däremot tveksamt, om den av de sak­

kunniga föreslagna höjningen vore påkallad. Någon höjning torde sålunda

icke behöva ske yttrar föreningen -— med hänsyn till de sparare, som

sparbankerna normalt sett skulle betjäna. I vart fall borde ökningen icke gö­

ras större än vad som motsvarade penningvärdets fall sedan år 1948, då be­

loppet 50 000 kronor fastställdes. Detta skulle betyda, att insättningsmaxi-

mum lämpligen borde fastställas till 60 000 kronor. De sakkunnigas förslag,

att insättningsmaximum skulle kunna överskridas därigenom att den fria

sektorn utnyttjades för detta ändamål, ville bankföreningen på det bestäm­

daste motsätta sig. Reglerna om insättningsmaximum skulle genom detta

förslag bli i stort sett betydelselösa, vilket självfallet kunde i viktiga avseen­

den påverka andra kreditinstituts verksamhet.

Sparbanksinspektionen anmärker — i anledning av de sakkunnigas utta­

lande, att maximibeloppet endast borde avse sparbank, hos vilken summan av

msättarbehållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege

tie miljoner kronor, medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi

med hittillsvarande praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i regle­

mentet att denna praxis innebure, att för sparbank i storleksordning upp

till en och cn halv miljon kronor medgivits ett insättningsmaximum av

15 000 kronor och i storleksordning en och en halv—tre miljoner kronor ett

maximum av 30 000 kronor. Inspektionen förklarar, att den delade uppfatt­

ningen, att en dylik gradering borde göras, men anser att högsta insättnings­

maximum 75 000 kronor endast borde få tillämpas av sparbank med en om­

slutning överstigande fem miljoner kronor och att nuvarande insättnings­

maximum 50 000 kronor borde vara högsta gräns för sparbanker i storleks­

ordning tre—fem miljoner kronor. I

I fråga om fastställandet av d e n fria sektorns s t o r 1 e k har skilda

meningar yppats i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har — såsom tidigare nämnts — icke ve­

lat motsätta sig förslaget om en fri sektor men har sagt sig hysa tveksamhet

med hänsyn till att konsekvenserna för närvarande svårligen kunde över­

blickas. Det syntes enligt fullmäktiges mening välbetänkt, att den fria sek­

torn erholle en tämligen snäv begränsning; 15 procent syntes vara ett god­

tagbart maximum.

Sparbanksinspektionen säger sig endast med tveksamhet tillstyrka ett så

kögt procenttal som 15 procent. Ramen för den fria sektorn borde icke göras

för vid menar inspektionen — enär risk eljest funnes för att sparbanker­

nas intresse skulle dras från deras verkliga uppgifter att ge allmänheten möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

122

tiverats med att den vore nödvändig, om sparbankerna skulle kunna till­

godose sina kunders anspråk på fullgod service. Inom kundkretsen hade

sålunda rests krav på bekvämare betalningsmedel än som för närvarande

funnes att tillgå. Främst härrörde detta krav från jordbrukarna och

deras ekonomiska organisationer samt från de kommuner, som tillhörde

sparbankernas kunder. Även för andra grupper inom sparbankernas van­

liga kundkrets skulle emellertid möjligheten att begagna checkräkning va­

ra värdefull. Den omständigheten, att sparbankerna icke kunnat erbjuda

checkräkning, hade ibland medfört, att kunder, som på ett naturligt sätt

hörde till sparbankerna, tvingats flytta över sina affärer till andra pen­

ninginstitut för att komma i åtnjutande av checkräkningens fördelar, anföres

det från sparbanksliåll. Dessutom har det erinrats om att bland de vanliga

penning- och kreditinstituten endast sparbankerna vore uteslutna från möj­

ligheten att tillhandahålla kunderna checkräkning.

I fråga om rätten att använda checkräkningen såsom inlåningsräkning

har de sakkunniga icke ställt sig avvisande till sparbanksönskemålen. Den

i betänkandet föreslagna anordningen med en i relation till inlåningen på

motboksräkning ställd s. k. fri sektor, inom vilken sparbankerna själva finge

bestämma formerna och villkoren för inlåningen, skulle sålunda kunna ut­

nyttjas bl. a. för mottagande av begränsade insättningar å checkräkning.

Däremot har de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att checkräk-

ningskrediter skulle få beviljas i sparbankernas verksamhet.

Bortsett från den speciella sparklubbsräkningen står för närvarande en­

dast motboksräkningen till förfogande för sparbankernas inlåning från all­

mänheten. Motboksräkningen är avsedd för insamlandet av egentliga spar­

medel, och det är därför naturligt, att den icke så väl tillgodoser de särskil­

da behov, som gör sig gällande beträffande inlåning av mera rörlig karaktär.

Det torde ej böra betvivlas, att sådana behov ibland kan uppstå även

inom sparbankernas traditionella kundkrets. Exempelvis kan det därvid

framstå som en brist, att motboksräkningen icke är lämpad att användas för

utbetalning av medel till annan person. Ytterligare en olägenhet är att den

ej kan bekvämt utnyttjas, om annan person vill göra inbetalning till räk-

ningsinnehavaren. Skulle sparbankerna få begagna checkräkning i sin verk­

samhet, komine härigenom det behövliga komplementet till motboksräk­

ningen att stå deras kunder till buds. Att rätten till checkräkning skulle ge

sparbankerna möjlighet att i viss mån förbättra sin service synes följaktli­

gen icke kunna gendrivas.

Detsamma har vitsordats av de sakkunniga. Dock har dessa anfört jäm­

väl omständigheter, som de ansett tala mot checkräkningsrörelse inom spar-

banksväsendet. Så har åberopats att en obegränsad rätt för sparbankerna

att ta emot insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk för att

sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel ginge för­

lorad, d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del komme att utgöras av

lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på detta sätt mera affärsbetonad.

Den ändrade inlåningskaraktären skulle även prägla inriktningen av utlå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

124

i detta hänseende förordat i fråga om checkräkningen som inlåningsform.

Lämpligheten av anordningen med den fria sektorn är emellertid delvis

beroende av huruvida nuvarande individuella maximering av insättningen

å motboksräkning bör bibehållas. Det synes därför nödvändigt att i sam­

manhanget la upp detta ämne.

SpL föreskriver som framgått, att sparbanks reglemente skall innehålla

bestämmelse om det belopp — högst 50 000 kronor — utöver vilket en och

samma insättares tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat

sätt än genom upplupen räntas läggande till kapitalet. De sakkunniga har

förordat, att insättningsmaxima bör tillämpas även i fortsättningen. Till för­

mån härför har de åberopat, att den långfristighet, som utmärker inlåningen

på motboksräkning, till ej ringa del kunde återföras på föreskriften om iakt­

tagande av insältningsmaxima. I sin tur hade denna långfristiga struktur

hos sparbanksinsättningarna skänkt sparbankerna möjlighet att placera in­

låningen på ett sätt, som motsvarat både kravet på säkerhet och önskemålet

om en förmånlig inlåningsränta. Rörande den högsta beloppsgränsen har de

sakkunniga föreslagit en höjning till 75 000 kronor, föranledd av ändring­

arna i penningvärdet men jämväl av uppfattningen att hittillsvarande be-

loppsgräns vore för låg, även om man bortsåge från nämnda omständighet.

Under remissförfarandet har sparbanksinspektionen utförligt analyserat

verkningarna av maximeringsföreskriften och på grundval härav instämt i

sakkunniguppfattningen om betydelsen av en sådan föreskrift. Däremot har

andra remissinstanser, exempelvis fullmäktige i riksbanken, ifrågasatt om

ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I spörsmålet om det berättigade i regler om insättningsmaximum gör sig

sålunda direkt motstående synpunkter gällande. Att avväga dessa mot var­

andra utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor rö­

rande kreditinstitutens verksamhetsfält torde vara en vansklig uppgift. Som

jag uttalat i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 181) lär även

spörsmålet om maximeringsbestämmelserna komma under bedömande vid den

omnämnda framtida utredningen om inlåningsreglernas utformning och de

därmed sammanhängande gränsdragningsproblemen. I nuvarande läge sy­

nes det därför vara rimligt, att regler om insättningsmaximum tills vidare

bibehålies.

Vad själva beloppsgränsen för maximeringen beträffar anser jag i likhet

med de sakkunniga, att en höjning är befogad. Denna synes kunna få bli

större än enligt sakkunnigförslaget. På grundval av mina egna överväganden

i frågan har jag funnit mig böra förorda, att den högsta beloppsgräns, som

skall kunna tillämpas, sättes vid 100 000 kronor. Naturligt nog är det moti­

verat med en differentiering av insättningsmaxima allt efter sparbankernas

storlek. Gentemot vad sparbanksinspektionen anfört i detta hänseende vill

jag emellertid framhålla, att differentieringen icke bör verkställas enligt ett

fastlast schema utan att insättningsmaxima bör enligt mera fria hänsyns­

taganden bestämmas till de belopp, som ter sig bäst avpassade efter förhål­

landena i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

126

en, som avstyrkt, att sparbankerna skulle få rätt till checkräkning, upplyst,

att genomsnittsinsättningen å checkräkning hos provinsbankerna och cen­

tralkassorna under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent av

övrig inlåning, och under åberopande härav framhållit, att sparbankerna

med den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn skulle medges

en jämförelsevis betydande rätt till checkräkningsinlåning. Å andra sidan

har på sparbankshåll och från några länsstyrelsers sida gjorts gällande att

sektorn borde göras rymligare än vad de sakkunniga föreslagit.

Vid avvägningen av den fria sektorns storlek är det av intresse att kon­

statera, i vilken mån överskridandena av maximibeloppen för motboksräk-

ning enligt hittills beviljade dispenser skulle ha tagit sektorn i anspråk, om

den redan nu hade funnits att tillgå. Av uppgifter, som tillhandahållits av

sparbanksinspektionen och avser läget den 30 september 1954, framgår att i

ett fall dispens meddelats i sådan utsträckning, att dispensmedlen icke till­

närmelsevis skulle ha kunnat rymmas inom sektorn, om den haft den i sak­

kunnigförslaget utmätta storleken. Icke ens om insättningsmaximum för mot-

boksräkningen förutsattes vara 75 000 kronor, skulle sektorn ha räckt till.

Detta fall är emellertid av helt unik beskaffenhet. Beträffande en annan

sparbank skulle dispensmedlen vid ett motboksräkningsmaximum av 75 000

kronor ha konsumerat ungefär sex av sektorns 15 procent. Sex sparbanker

skulle under den tänkta förutsättningen, att deras verkliga insättnings-

maxima vore något jämkade uppåt, ha utnyttjat sektorn för dispensmedel

till mellan tre och fem procent. Övriga sparbanker saknar dispensmedel

eller har sådana i allenast ringa utsträckning.

De sist presenterade sifferuppgifterna visar, att den fria sektorn till över­

vägande del kommer att kunna disponeras för checkräkningsinsättningar.

Även om hänsyn tas såväl härtill som till de uppgifter angående checkräk-

ningsinlåningens storlek vid provinsbankerna, vilka nyss redovisats, torde

det kunna hävdas, att en 15-procentig fri sektor icke medger en för stor

checkräkningsinlåning. Beaktas måste att det lediga sektorsutrymmet knap­

past kan bli helt utnyttjat för checkräkningsinsättningar, eftersom det torde

bli erforderligt att normalt hålla en viss reservmarginal av sektorn oanvänd,

bl. a. för att sparbanken ej skall tvingas avvisa eventuell tillströmning av

sådana sparmedel, som egentligen hör hemma på sparbanksräkningen men

ej rymmes där. Nu anförda omständigheter talar för att det av de sakkun­

niga föreslagna procenttalet för sektorn är tillfredsställande avvägt i anseen­

de till de synpunkter, som kommit mig att under nu rådande förhållanden

betrakta en begränsningsregel såsom motiverad. Jag biträder därför procent­

talet i fråga,

\ad slutligen angår tekniken för att begränsa checkräkningskrediternas

storlek har jag på grundval av vissa överväganden kommit till den uppfatt­

ningen, att en individuell spärr är lämpligast. Det synes vidare påkallat, att

denna fixeras vid ett tämligen lågt belopp, eftersom i nuvarande läge icke

åsyftas annat än att sparbankerna i rimlig omfattning skall kunna lämna

kundkretsen service uti ifrågavarande hänseende. Vid högre belopp än 25 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

128

eller för vilka säkerheten utgöres av nämnda slags obligationer, eller i ford­

ringar på grund av lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till

betalning inom högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteck­

ning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad,

köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller

uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastig­

het, vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggna­

der, icke må inräknas värdet av växande skog. Härutöver får sparbanken

motta inlåning till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder. Lagrummets andra stycke inrymmer som nämnts den berörda 30-

gångerregeln. Genom övergångsbestämmelse, tillkommen i samband med

skärpningen år 1937 av multipeltalet från 50 till 30, skulle intill utgången av

år 1949 inlåningsutrymmet bestämmas enligt relationstalet 50. Detta gällde

sålunda sparbanker, vars reglementen blivit fastställda före den 1 juli 1937.

Vid sidan om SpL:s regler om inlåningsrätten har emellertid under se­

nare år gällt en provisorisk lagstiftning angående sparbankernas inlånings-

rätt.

Den 30 juni 1947 utfärdades sålunda lag med särskilda bestämmelser

angående sparbanks inlåning. Genom nämnda lag, som hade giltighet alle­

nast intill utgången av år 1952, utvidgades sparbankernas rätt att motta

inlåning, dels därigenom att till täckningsfria tillgångar enligt 25 § första

stycket SpL hänfördes vissa inteckningslån, som ej förut upptagits bland

de täckningsfria tillgångarna, och dels därigenom att Kungl. Maj :t bemyn­

digades att i särskilda fall medge att de i samband med 1937 års ändring­

ar i 25 § SpL införda övergångsbestämmelserna — enligt vilka förhållandet

mellan inlåningen och fonderna för tiden till utgången av år 1949 skulle

regleras med hänsyn till relationstalet 50 i stället för 30 — finge utsträckas

att gälla för tiden till utgången av år 1952. Numera är 1947 års lag ersatt utav

en lag av den 23 maj 1952, vilken är bestämd att gälla till och med år 1955.

De nya provisoriska bestämmelserna bemyndigar Kungl. Maj :t att efter an­

sökan medge sparbank att i stället för multipeltalet 30 i 25 § andra stycket

SpL tillämpa multipeltalet 50 som minimirelation. Möjligheten att komma i

åtnjutande av denna lättnad är alltsa ej längre förbehållen de sparbanker,

som fanns inrättade före den 1 juli 1937. I övrigt har 1952 års lag samma in­

nehåll som 1947 års.

De utvidgningar av täckningsfriheten enligt 25 § första stycket SpL, vil­

ka ägt rum genom 1947 års och 1952 års provisoriska stadganden, gör sig

gällande i följande tre avseenden. För det första jämställes med de enligt

sagda lagrum täckningsfria inteckningslånen lån mot inteckning, som be­

viljats uti de i lagrummet angivna fastigheterna men som är sämre belägen

till förmånsrätten. Sådana inteckningslån är täckningsfria, om de ligger

inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Också här gäller att i taxe­

ringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog. De

provisoriska bestämmelserna tillåter vidare, att inteckningslån i jämväl bo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151