2

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra

inrymmas under socialhjälpen.

I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från

vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall

kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren.

De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes er­

sättningsskyldighet har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år

såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså

regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även

systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I

stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en

hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk social­

hjälp, som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller

ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten.

Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändnings-

regler. Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönst­

rats ur lagstiftningen.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning

åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk social­

hjälp skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa

undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan

förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp

till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp

åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu

gäller.

Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga,

föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att er­

sättning inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras

föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reg­

lerna om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot

försumliga försörj are ansetts böra göras till föremål endast för en huvud­

sakligen formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1957.

I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i

barnavårdslagen och lagen om socialregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr

277

år 1955

4

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga

i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam

för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighets-

organ, må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen be­

stämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

5

§•

6

§•

Socialnämnden har

att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former

socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga

samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,

lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest

hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan

nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden,

som angå socialhjälpsverksamheten; samt

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen

inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas hand­

läggning enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga

nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som

finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämn­

der samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden

och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar

och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden

och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes

påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra

båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör social­

nämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barna­

6

gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige

fastställas av Konungen.

Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas

efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens

fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12

§.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom

arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger,

i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat

sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes

erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller

annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barna­

vårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej

fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

14 §.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt

blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets

art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt

understöd icke kommer till behörig användning.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp

finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verk­

tyg eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar

borgen å lån, som erfordras för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn

till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föran­

stalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras,

att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes

honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem,

som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske

med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kom­

mer att få en god omvårdnad.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1955

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp

15 §.

Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan där­

om hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens

ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden

kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit an­

mälan skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra densamma till socialnämn­

den eller dess ordförande.

Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att

den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhål­

ler sådan.

16 §.

Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden

göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om

behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt

avhjälpas.

Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möj­

ligt höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndig­

heter och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjuk­

dom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande

inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §.

Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kom­

mer att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall

över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall

innehålla

a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bo­

stadsadress;

b) redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständig­

heter samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;

c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jamte de

upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och

23 §§; samt

d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldig­

het enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan

persons namn och bostadsadress.

Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälp­

sökanden skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktig­

heten av de uppgifter, som lämnats av honom.

Om ålderdomshem m. m.

18 §.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra

personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två ellei flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första

stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hem­

mets skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kom­

mun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava

hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kom­

munen att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i

första stycket, blir tillgodosett.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

19 §.

Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav

på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna

möj liggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras

genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat

ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från social­

styrelsen, hava godkänt plan för hemmet.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och

med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla till­

fredsställande vård och tillsyn.

20

§.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdel­

ningar på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet

och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21

§.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till

sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstings­

kommunen eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun,

staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom

på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22

§.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla

ersättning därför av denna kommun.

9

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller

fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han

fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhänder­

tagits enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i en­

skilt hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan

kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren

för det år han mottagits i hemmet —- eller, om han omedelbart dessförinnan

under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackor­

derad i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —-

var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för

hjälpen.

Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person

jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för

det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskriv­

ningsort för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat

hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse

ej kunnat uttagas av enskild person.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för social­

hjälp, som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall

som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk

medborgare.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

24 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kom­

munens kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas.

Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken

ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller

annan inrättning.

25 §.

Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall

före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skrift­

ligen anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersätt­

ningen.

10

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffen­

het och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas

avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka

åberopas till stöd för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall

mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §.

Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och

senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt

svar därå.

I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest

kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som

åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis,

skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt

belopp beräknats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

27 §.

Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till

ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrel­

sen i det län, där den kommun som sökes är belägen.

Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats,

att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att an­

maning ej skett hos sistnämnda kommun.

Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej

kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall

i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som

utgivit hjälpen är belägen.

28 §.

Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan.

Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,

hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst

efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres

om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts.

Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift

av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den

utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 §

andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger

det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna nog­

granna uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande

samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

11

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §,

och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansök­

ningen.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall läns­

styrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid på­

följd att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan

kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun,

med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med

skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må

meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom

länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län,

skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes,

vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat.

Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året

från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättnings­

skyldig.

30 §.

Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas

äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller in­

rättningen utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelse­

kommun eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen

svara för vårdkostnaden.

Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs,

ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbe­

kommande av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där

den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten

till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken

skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året

näst efter det år vården lämnats.

Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 §

tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande

tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §.

Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före ut­

gången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

12

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan

kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan

om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens

utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats,

från det kammarrättens utslag delgivits kommunen.

När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den

göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske,

skall frågan härom underställas Konungen.

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaf­

fenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grun­

der, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse

för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantals-

skrivningsförhållanden och för att utfå ersättning av annan kommun eller

enskild person.

Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt

de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §.

Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller

själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall

länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits

till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under

förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är be­

rättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande

uPPgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild

social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen

att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet

som villkor för dylik förmån.

34 §.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16

år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §.

Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

13

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad

samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt

avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad

eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola till­

hörande barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkohol-

missbrukare och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhålls­

skyldighet mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna

paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

36 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersätt­

ning uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptiv­

barn, av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger er­

sättningsskyldigheten båda makarna.

Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder

till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller

adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har social­

hjälp till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldig­

het för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig

skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.

Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i denna paragraf.

37 §.

Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom

stadgas i 33—36 §§.

38 §.

I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå,

skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke

godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som

sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest

förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit

till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning be-

gäres, lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kom­

munen fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

14

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaf­

fenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de

grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen

skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga hand­

lingar, som åberopas till stöd för kravet.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall läns­

styrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd

att målet eljest icke upptages till prövning.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande med­

delas honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må med­

delas vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick.

Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den er-

sättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig

och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättnings­

anspråket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

40 §.

Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är

ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger läns­

styrelsen på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämp­

liga tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bi­

drag till hjälptagarens försörjning.

I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat i 39 §.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länssty­

relsen, utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här av­

ses, till ny prövning.

Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger social­

nämnden meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att

socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden

föreläggas att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt 18 år.

15

42 §.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt,

om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran

av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §.

Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem,

att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polis­

myndigheten att på begäran meddela handräckning för hans hämtande.

Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i

ett arbetshem, till ett annat sådant hem.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt

skilda avdelningar finnas för dem.

44 §.

Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå,

kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande

att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oav­

bruten följd under längre tid än ett år.

45 §.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra lands­

tingskommun, att var för sig eller två eller flera i förening anordna och

driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun

eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbets­

hem eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §.

Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom

om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ända­

mål, skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Ko­

nungen fastställt reglemente.

Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra an­

visat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr

177

år 1955

16

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förut­

sättning att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den

påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen

delgivas den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav,

må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans

dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utred­

ning i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länssty­

relsens försorg ofördröj ligen delgivas den som framställningen avser med

föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen

förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §.

I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig ut­

redning förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör

med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan

person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Fin­

ner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom

vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom.

Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete

eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges

tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex

månader.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, av­

vikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anled­

ning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans

häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts

till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den

dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke

lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsan-

stalt och där hållas till lämpligt arbete.

Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,

må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet

tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård

kan beredas honom.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

17

Om tillsyn

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårds-

konsulenter noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att

socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras,

skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd,

som finnes erforderlig för dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom

råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbets-

hemmen.

Det ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälps-

inspektören.

Om besvär

54 §.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må

besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må

han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss

tid.

56 §.

Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande

intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos läns­

styrelsen.

2 — Bibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

18

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrel­

sen i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun, som beröres därav.

Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende,

som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §

första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej

fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångs­

kostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länssty­

relser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må

i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessför­

innan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra

hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet

härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §.

Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas

eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget

eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade

handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom

viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända,

har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i målet

till kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

60 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

61 §.

över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos

den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda

hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad

hör, där länsstyrelsen har sitt säte.

Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till läns­

styrelsen inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,

om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för

honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande

i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt

tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot avvisnings-

beslut gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden

alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända

besvären jämte vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att in­

fordra sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och

utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete

må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länssty­

relsen föranstalta därom.

62 §.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna

lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden

alt göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §.

Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhål­

landen må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dags­

böter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast

efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

65 §.

Delgivning och annan handräckning, som ombesörjes av polismyndighet,

meddelas kostnadsfritt.

66

§.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om be­

handlingen i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattig­

vården, lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen

den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.; dock att

i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före

den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången

äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av

året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången

efter lagens ikraftträdande ägt rum.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­

melsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

21

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårds­

lag) skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 g, 6 § 2 mom.,

7 g, 16 § 2 mom., 20 g, 21 g, 33 g, 62 g, 63 g, 65 g, 68 § 2 inom., 69 g, 70 g,

71 g 1 inom., 72 §, 78 g, 81 § 1 mom., 82 g, 84 g 1 och 3 mom. samt 85 g

1 inom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje kommun — — -------------— kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan------- ------------ — av 22 g d).

Hava två eller flera kommuner,

enligt vad i lagen om fattigvården

sägs, förenat sig att tillsammans ut­

göra ett fattigvårdssamhälle, skola de

även gemensamt handhava sin bar­

navård. 1 sådant fall skola de anses

såsom en kommun i fråga om vad

till barnavården hörer samt hava

gemensam barnavårdsnämnd; och

skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i la­

gen om fattigvården meddelade be­

stämmelser äga motsvarande till-

lämpning.

3 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgö-

göres av

res av

a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens so-

tigvårdsstyrelse;

cialnämnd;

b) en i —- — —----------- ------------ en läkare.

De i----------- --------— -— — — i nämnden.

Minst en —• ----------- ------------ —- — inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§

SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS

1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 § 1 mom.

SFS 1954: 358.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot

eller suppleant i kommunens fattig-

vårdsstyrelse, dels ock, där så kan

ske, en sådan präst, som i nämnda

mom. b) sägs, och en sådan repre­

sentant för skolväsendet, som i sam­

ma mom. c) omförmäles; dock skola

i kommun, där allenast en dylik präst

och en dylik representant för skol­

väsendet finnas att för uppdraget

tillgå, dessa utan val vara supplean­

ter i nämnden.

För de------------------- - -— -----------över hälften.

Minst en------- —------------- ■ —------- vara kvinna.

Har i —---------------- -----------------— annan läkare.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot el­

ler suppleant i kommunens social­

nämnd, dels ock, där så kan ske, en

sådan präst, som i nämnda mom. b)

sägs, och en sådan representant för

skolväsendet, som i samma mom.

c) omförmäles; dock skola i kom­

mun, där allenast en dylik präst och

en dylik representant för skolväsen­

det finnas att för uppdraget tillgå,

dessa utan val vara suppleanter i

nämnden.

6

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1 ja­

nuari året näst efter det, då valet

skett; dock att ledamot, som avses

i 3 § 1 mom. a), och suppleant för

honom icke utses för längre tid än

till utgången av den för dem be­

stämda tjänstgöringstid i kommu­

nens fattigvårdsstyrelse.

I kommun,--------------- - •---------------

Särskilt val------- - -—------------------

Avgår av------- --------------------------- - •

§•

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1

januari året näst efter det, då va­

let skett; dock att ledamot, som av­

ses i 3 § 1 mom. a), och suppleant

för honom icke utses för längre tid

än till utgången av den för dem be­

stämda tjänstgöringstid i kommu­

nens socialnämnd.

— särskilda val.

------vartannat år.

— avgångne återstått.

7

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

§•

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

23

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av so-

tigvårdsstyrelsen, förstärkt med

cialnämnden, förstärkt med

a) en i------- -------------------------------- eller lärarinna.

ne i —■ -— -— ------------------------- i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Till suppleanter----------- ----------------

Beträffande rätt -—-------------------

16

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, repre­

sentanter för barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen eller dessa

myndigheter i deras helhet samman­

komma för rådplägning om angelä­

genheter, som beröra bådas verksam­

het.

Föreligger i ärende, som är före­

mål för barnavårdsnämndens be­

handling, skäl till antagande, att fö­

refintligt missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom understöd från

fattigvårdsstyrelsen, eller utgår re­

dan sådant understöd, bör barna­

vårdsnämnden skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jäm­

väl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta

dess uppfattning i ärendet. Av nämn­

den införskaffad utredning bör där­

vid tillhandahållas styrelsen jämte

förslag till de åtgärder, vilka nämn­

den finner lämpligen höra vidtagas.

Råda olika meningar mellan nämn­

den och styrelsen, bör ärendet över­

lämnas till en tremannanämnd, be­

stående av den gemensamma leda­

moten samt ytterligare en ledamot av

barnavårdsnämnden, vald av denna

för ett år i sänder, och en ledamot

av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av

styrelsen för enahanda tid. Treman-

nanämnden har att skyndsamt av-

----- — i nämnden.

- motsvarande tillämpning.

§•

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, repre­

sentanter för barnavårdsnämnden

och socialnämnden eller dessa myn­

digheter i deras helhet sammankom­

ma för rådplägning om angelägen­

heter, som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är före­

mål för barnavårdsnämndens be­

handling, skäl till antagande, att fö­

refintligt missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom socialhjälp, el­

ler utgår redan sådan hjälp, bör bar­

navårdsnämnden skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jäm­

väl i socialnämnden, inhämta dess

uppfattning i ärendet. Av barna­

vårdsnämnden införskaffad utred­

ning bör därvid tillhandahållas so­

cialnämnden jämte förslag till de

åtgärder, vilka barnavårdsnämnden

finner lämpligen böra vidtagas. Råda

olika meningar mellan nämnderna,

bör ärendet överlämnas till en tre­

mannanämnd, bestående av den ge­

mensamma ledamoten samt ytterli­

gare en ledamot av barnavårdsnämn­

den, vald av denna för ett år i sän­

der, och en ledamot av socialnämn­

den, utsedd av denna för enahanda

tid. Tremannanämnden har att

skyndsamt avgöra, huruvida barna-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

göra, huruvida barnavårdsnämnden

eller fattigvärdsstyrelsen skall taga

befattning med ärendet. Finner bar­

navårdsnämnden tremannanämn-

dens avgörande icke kunna utan

våda avvaktas, må barnavårdsnämn­

den tills vidare vidtaga lämplig åt­

gärd.

(Föreslagen lydelse)

vårdsnämnden eller socialnämnden

skall taga befattning med ärendet.

Finner barnavårdsnämnden treman-

nanämndens avgörande icke kunna

utan våda avvaktas, må barnavårds­

nämnden tills vidare vidtaga lämp­

lig åtgärd.

20

§.

Länsstyrelserna hava —--------omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommu­

nernas barnavård skola länsstyrel­

serna hava biträde av barnavårds-

konsulenter och barnavårdsassisten-

ter, vilka jämväl skola hava till upp­

gift att tillhandagå med upplysning­

ar och råd rörande barnavården. Be­

fattningen som barnavårdskonsulent

skall innehavas av fattigvårdskonsu-

lent, varom förmäles i lagen om fat­

tigvården. Konungen utfärdar in­

struktion för fattigvårdskonsulenter-

na i deras egenskap av jämväl barna-

vårdskonsulenter samt meddelar när­

mare bestämmelser angående barna-

vårdsassistenternas verksamhet.

Där så — •— -— -—---------------------

21

Jämte det övervakande av samhäl­

lets barnavård, som enligt 20 § ålig­

ger länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för fattigvård och

barnavård verka för barnavårdens

ändamålsenliga ordnande och främja

dess utveckling. Verksamheten vid

barnavårdsanstalter varom i 5 kap.

sägs skall stå under socialstyrelsens

tillsyn. I fråga om socialstyrelsens

och inspektörens åligganden i här

Vid sin befattning med kommu­

nernas barnavård skola länsstyrel­

serna hava biträde av socialvårds-

konsulenter och barnavårdsassisten-

ter, vilka jämväl skola hava till upp­

gift att tillhandagå med upplysning­

ar och råd rörande barnavården. Om

utfärdande av instruktion för social-

vårdskonsulenterna är stadgat i 52 §

lagen om socialhjälp. Det ankommer

på Konungen att meddela närmare

bestämmelser angående barnavårds-

assistenternas verksamhet.

ungdoms vård.

§•

Jämte det övervakande av samhäl­

lets barnavård, som enligt 20 § ålig­

ger länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för barnavård ver­

ka för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling.

Verksamheten vid barnavårdsanstal­

ter varom i 5 kap. sägs skall stå un­

der socialstyrelsens tillsyn. I fråga

om socialstyrelsens och inspektö­

rens åligganden i här nämnda hän-

25

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nämnda hänseenden meddelar Ko- seenden meddelar Konungen när-

nungen närmare föreskrifter.

mare föreskrifter.

Angående tillsyn-----------------— — förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

33

Kan avgörande ej omedelbart träf­

fas rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstings­

området ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i anstalt,

som omförmäles i 31 § lagen om fat­

tigvården, men må ej utan medgivan­

de av länsstyrelsen vårdas därstä­

des under längre tid än en månad.

62

Utgift, som kommun haft för om­

händertagen, inverkar på förvärv

av hemortsrätt på enahanda sätt, som

i 49 § i lagen om fattigvården är

stadgat beträffande fattigvård, läm­

nad enligt 1 § samma lag; dock in­

verkar utgift för den, som fyllt sex­

ton år, allenast på hans eget förvärv

av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemorts­

kommun för utgift för omhänderta­

get barn har kommunen den rätt,

som enligt 50 och 51 §§ samma lag

tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för sam-

hållsvård inom annan kommun än

den, där det har hemortsrätt, gäller

om barnavårdsnämnds rätt att på­

fordra hemsändning samt om ersätt­

ning för hemsändningskostnad i

motsvarande tillämpning vad i 57 §

i nämnda lag är stadgat.

§•

Kan avgörande ej omedelbart träf­

fas rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstings­

området ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i hem,

som omförmäles i 18 § lagen om so­

cialhjälp, men må ej utan medgivan­

de av länsstyrelsen vårdas därstädes

under längre tid än en månad.

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om social­

hjälp är stadgat om rätt för kom­

mun att av annan kommun eller av

staten erhålla ersättning för social­

hjälp, som lämnats enligt 12 § nämn­

da lag, skall äga motsvarande till-

låmpning i fråga om kommuns rätt

att erhålla ersättning för utgift för

omhändertaget barn.

26

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

63 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Har kommun haft utgift för om­

händertaget barns vård i fall, som

avses i AO, Al eller A2 § i lagen om

fattigvården, eller har kommun haft

utgift för sådant barn i fall, då jäm­

likt 60 § samma lag ersättning för

fattigvård lämnas av staten, äger

kommunen i förhållande till veder­

börande landsting eller staten den

rått, som enligt omförmälda lagrum

tillkommer fattigvårds samhälle.

För utgift,------------------- --------------

65

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhänder­

taget barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för

sådant barn ävensom i avseende å tid

för anhängiggörande av talan gäller i

tillämpliga delar vad för motsvaran­

de fall är stadgat i 8 kap. i lagen om

fattigvården, med iakttagande dock,

att vad där är sagt om fattigvårds-

styrelse och fattigvårdssamhälle skall

gälla barnavårdsnämnd och kom­

mun. Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av sta­

ten för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 56 § 3

mom. i lagen om fattigvården.

68

2 mom. För kostnaden för omhän­

dertaget barn under sexton år äger

— av staten.

§•

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun eller sta­

ten för utgift för omhändertaget barn

samt om övertagande av skyldighet

att ansvara för kostnad för sådant

barn ävensom i avseende å tid för

anhängiggörande av talan gäller i till­

lämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 25—29, 31 och 32

§§ lagen om socialhjälp, med iaktta­

gande dock, att vad där är sagt om

socialnämnd skall gälla barnavårds­

nämnd. Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av sta­

ten för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 29 §

lagen om socialhjälp.

§•

2 mom. Beträffande kommuns rätt

att för kostnad för omhändertaget

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnavårdsnämnden uttaga ersätt­

ning av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kost­

nad, som här sägs, må ej bifallas,

där den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon

del därav kan antagas komma att

sakna nödiga medel till underhåll för

sig och de sina eller eljest synner­

liga skål tala mot bifall till ersätt­

ningsanspråket.

Make, som enligt lag är underhålls-

skyldig mot andra makens barn el­

ler adoptivbarn, är, då barnavårds­

nämnden omhändertagit barnet,

skyldig att efter sin förmåga ersätta

kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för

skyddsuppfostran, åtnjutit sådan ef­

ter fyllda sexton år, äro föräldrarna

skyldiga att efter sin förmåga utgiva

ersättning för kostnaden för barnet.

Anspråk på ersättning för kost­

nad, som i tredje och fjärde styckena

sägs, må ej bifallas, där synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättnings­

anspråket.

I fråga om det belopp, varmed er­

sättning för kostnad för omhänder­

taget barn skall enligt detta moment

utgå, gäller i tillämpliga delar vad

för motsvarande fcdl är stadgat i 51 §

i lagen om fattigvården.

69

Där kommun för vård å sjuk­

vårdsinrättning, barnhem, förbätt­

rings- eller uppfostringsanstalt eller

till åtgärder för förebyggande av

framtida fattigvårdsbehov ställt sär­

skilda medel till

(Föreslagen lydelse)

barn under 16 år uttaga ersättning

av barnets fader, moder eller adop-

tant gäller i tillämpliga delar vad

som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp

är stadgat om kommuns rätt att ut­

taga ersättning för socialhjälp, som

enligt 12 § nämnda lag lämnats åt

barn under 16 år.

§•

Där kommun för vård å sjuk­

vårdsinrättning, barnhem eller för­

bättrings- eller uppfostringsanstalt

ställt särskilda medel till barnavårds­

nämndens förfogande, ankommer det

på kommunen att bestämma, huru-

barnavårdsnämn-

dens förfogande, ankommer det på vida ersättningsskyldighet, varom i

28

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kommunen att bestämma, huruvida 68 § sägs, skall äga rum för utgift,

ersättningsskyldighet, varom i 68 § som bestrides av dessa medel,

sägs, skall äga rum för utgift, som

bestrides av dessa medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

70

Talan om utbekommande av er­

sättning enligt 68 § anhängiggöres

hos länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och

hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning

till länsstyrelsen därstädes. Talan

mot den, som ingenstädes äger sta­

digt hemvist eller icke år svensk

medborgare, prövas av länsstyrelsen

i det län, där han finnes.

1 fråga om de uppgifter och hand­

lingar, vilka skola fogas vid ansök-

ning, som hår avses, samt i fråga om

målets behandling skall vad i 67 §

i lagen om fattigvården stadgas äga

motsvarande tillämpning.

§•

Vill barnavårdsnämnd erhålla er­

sättning enligt 68 § och sker betal­

ning icke godvilligt, äger nämnden

att hos länsstyrelsen i det län, där

den som sökes har att vid domstol

svara i tvistemål, föra talan om ut­

bekommande av ersättningen. I fråga

om sådan talan skall i tillämpliga

delar gälla vad som finnes stadgat

i 39 § lagen om socialhjälp.

⁷¹ §•

1 mom. Då enskild -— •— •— barnets vård.

Vid bidragets------------utgivandet underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kom­

mun, där barnet äger hemortsrätt,

bör med den ersättningsskyldige om

utgivandet träffa avtal, vilket skall

slutas genom skriftlig, av två perso­

ner bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger nämnden att, med bifo­

gande av utredning rörande den er­

sätt ningsskyldiges betalningsförmå­

ga, hos länsstyrelsen i länet göra an­

sökan om fastställande av bidrag.

Länsstyrelsen prövar efter ovan an­

givna grunder, med vilket belopp och

å vilka tider bidrag skall utgå. I fall,

Barnavårdsnämnden bör med den

ersättningsskyldige om utgivandet

träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad

handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger länsstyrelsen på talan av

barnavårdsnämnden ålägga den er­

sättningsskyldige att å lämpliga tider

utgiva bidrag, som avses i denna pa­

ragraf. I fråga om talan, som här av­

ses, skall i tillämpliga delar gälla vad

som är stadgat i 39 § lagen om so-

cialh jälp.

29

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

som här avses, skall vad i 70 § andra

stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra ho­

nom å fattigvårdsanstalt eller eljest

anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårds­

löshet, lättja eller liknöjdhet så för­

summar sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika un­

dandrager sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättnings­

skyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol

meddelat slutligt utslag eller skrift­

ligt, av två personer bevittnat avtal

är pliktig att till fullgörande av lag-

stadgad underhållsskyldighet utgiva

underhållsbidrag till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranle­

der sådan försämring av det uppe­

hälle och den uppfostran, som lagli­

gen tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga under­

hållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

ä anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till an­

tagande, att han skall söka efter för­

måga fullgöra sina skyldigheter mot

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden efter sin för­

måga utföra arbete i arbetshem, som

avses i lagen om socialhjälp, är

a) den, som av lastbarhet, vårds­

löshet, lättja eller liknöjdhet så för­

summar sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika un­

dandrager sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättnings­

skyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol med­

delat slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av lagstad-

gad underhållsskyldighet utgiva un­

derhållsbidrag till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranle­

der sådan försämring av det uppe­

hälle och den uppfostran, som lagli­

gen tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga under­

hållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i

arbetshem må dock icke meddelas

den som ej fyllt 18 år.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

i arbetshemmet, intill dess grundad

anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot bar-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnet; dock må han ej kvarhållas

i oavbruten följd under längre tid

än ett år.

Vad i 11, 72, 74, 75 och 76 §§ i la­

gen om fattigvården är stadgat om

föreläggandes innehåll, om inverkan

av arbetsskyldighetens fullgörande,

om handräckning samt om varning

och tvångsarbete såsom påföljd vid

underlåtenhet av eller tredska eller

dåligt uppförande vid utförande av

anvisat arbete skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse,

med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrel-

sen i stället skall ankomma på bar­

navårdsnämnden.

(Föreslagen lydelse)

net; dock må han ej kvarhållas i

oavbruten följd under längre tid än

ett år.

Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen

om socialhjälp är stadgat om delgiv­

ning av föreläggande, om handräck­

ning samt om varning och tvångsar­

bete skall i motsvarande tillämpning

lända till efterrättelse.

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående

föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga

är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn.

rar är o ej skyldiga att utgiva ersätt­

ning enligt 68 § 2 mom., där ej adop-

tanten samt, om denne är gift, hans

make bliva ur stånd att fullgöra sin

ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden —----------har vårdnaden.

81

1 mom. Då barnavårdsnämnd med­

delat beslut, varigenom barns om­

händertagande för samhällsvård väg­

rats,

eller barnavårdsnämnd eller sty­

relse för skola tillhörande barna-

och ungdomsvården avslagit fram­

ställning om slutlig utskrivning av

för skyddsuppfostran omhänderta­

gen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

§•

1 mom. Då barnavårdsnämnd med­

delat beslut, varigenom barns om­

händertagande för samhällsvård väg­

rats,

eller barnavårdsnämnd eller sty­

relse för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställ­

ning om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller barnavårdsnämnd eller sty­

relse för anstalt meddelat beslut rö­

rande behandlingen vid fullgörande

av arbetsskyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å an­

stalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller för­

valtningsfråga, för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag eller

kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej för­

bud däremot meddelas av länssty­

relsen.

82

Är någon missnöjd med handräck­

ning, som av polismyndighet medde­

lats enligt denna lag, må han där­

över anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tre veckor från handräckning­

ens fullbordande.

84

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för om­

händertaget barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning

för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande

eller styrelse för arbetshem med­

delat beslut i ärende rörande intag­

ning i eller utskrivning från hem­

met,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller

förvaltningsfråga, för vars behand­

ling nämnden jämlikt de i denna lag

eller kommunallagarna givna före­

skrifter är ansvarig endast inför

kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej för­

bud däremot meddelas av länssty­

relsen.

§•

Är någon missnöjd med handräck­

ning, som av polismyndighet med­

delats enligt denna lag, må han där­

över anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första styc­

ket, må föras utan inskränkning till

viss tid.

§•

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för om­

händertaget barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad, eller

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

(Nuvarande lydelse)

av arbetsskyldighet eller kvarhållan-

de av arbetsskyldig å anstalt eller i

arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt

63 §,

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast be­

träffande ränta å kostnad för om­

händertaget barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola--------------------

3 mom. Bestämmelserna i 81

och i- mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning

beträffande mål enligt denna lag. 1

(Föreslagen lydelse)

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast be­

träffande ränta å kostnad för om­

händertaget barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

— eget utlåtande.

3 mom. Bestämmelserna i 57 §,

58 § andra stycket och 60 § första

stycket lagen om socialhjälp skola

äga motsvarande tillämpning beträf­

fande mål enligt denna lag.

§

3

85 §.

1 inom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

1 mom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 61 § lagen om

socialhjälp är stadgat äga motsva­

rande tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1957; dock att i fråga om

ersättning för sådan kostnad för om­

händertaget barn, vilken belöper på

tiden före den 1 januari 1957, äldre

lag alltjämt skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

I varje kommun skall av fattig-

vårdsstyrelsen eller annat kommu­

nalt organ, som kommunen därtill

utser, föras ett register (social­

register) över hjälpverksamhe­

ten inom kommunen.

(Föreslagen lydelse)

I varje kommun skall av social­

nämnden eller annat kommunalt or­

gan, som kommunen därtill utser,

föras ett register (socialregis­

ter) över hjälpverksamheten inom

kommunen.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1951.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern

E ^rlander ,

ministern för utrikes ärendena

U ^ndén ,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A ^ndersson , N ^orup , H ^edlund , P ^ersson , H ^jälmar N ^ilson , L ^indell ,

N

ordenstam

, L

indström

, L

ange

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om lagstiftning

rörande socialhjälp samt anför.

Inledning

Socialvård skommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en över­

syn av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium

frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preli­

minära överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården

borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kom­

mittén ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kom­

mitténs mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett

eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sist­

nämnda spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kom­

munala nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs be­

tänkande nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina

principiella överväganden beträffande socialhjälpen.

För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommit­

tén i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal

indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsären-

den sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner,

socialvårdskommuner. Kungl. Maj:t beslöt emellertid att i stället ta upp

frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs

arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills

vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommit­

tén år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem m. m.

(SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riks­

35

dag proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle

anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361).

Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstift-

ningen avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII

med utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU 1950:

11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform

— socialhjälp — som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den

nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer,

hland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II,

som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdoms­

hemmen, behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av

en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala

nämndsorganisationen.

Över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Vid de överväganden, som härefter ägde rum inom socialdepartementet,

ansågs det av flera skäl lämpligt att i första hand inrikta sig på en effekti-

visering av socialförsäkringen och att först därefter upptaga frågan om en

revision av fattigvårdslagstiftningen. I enlighet med denna arbetsplan fram­

lades för riksdagen åren 1952 och 1953 olika förslag till förbättrade folk­

pensioner, år 1953 förslag till genomförande av den obligatoriska sjukför­

säkringen samt år 1954 förslag till lagstiftning om moderskapsförsäkring

och till ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning. Sedan samtliga dessa förslag

antagits av riksdagen, synes tiden nu vara inne att ta upp frågan om en

reformering av fattigvårdslagstiftningen.

Jag anhåller därför att nu få anmäla denna fråga.

Kangl. Maj:ts proposition nr til år 1955

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Huvudreglerna rörande den offentliga fattigvården återfinnes i lagen den

74 juni 1918 om fattigvården1 (nr 422; ändr. 298/1919, 97/1920, 390/1920,

250/1921, 246/1922, 356/1924, 362/1924, 82/1925, 84/1926, 202/1926, 208/1927,

326/1929, 178/1931, 205/1934, 265/1936, 386/1937, 65/1939, 482/1940, 61/1944,

421/1944, 504/1945, 761/1945, 767/1945, 471/1946, 492/1946, 876/1946, 555/

1947, 291/1948, 720/1948, 620/1950, 102/1954 och 361/1954).

Enligt Fvl är fattigvården en kommunal angelägenhet. Varje borgerlig

kommun utgör ett fattigvårdssamhälle men möjlighet finnes för två eller

flera landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Beslutande­

rätten i fattigvårdssamhället utövas av kommunal- resp. stadsfullmäktige

eller — om samhället utgöres av två eller flera landskommuner — av s. k.

1 Denna lag benämnes i det följande Fvl.

fattigvårdsfullmäktige. Vad som är att hänföra till förvaltning och verk­

ställighet ombesörjes inom varje fattigvårdssamhälle av en fattigvårds-

styrelse.

Fvl skiljer mellan fattigvård, som samhället är skyldigt att lämna, och

fattigvård, som det står samhället fritt att lämna. I förra fallet brukar man

tala om obligatorisk fattigvård, i senare fallet om frivillig fattigvård. Denna

åtskillnad har betydelse i flera avseenden. En annan betydelsefull skillnad

är den som göres mellan fattigvård till vuxen person och fattigvård till

minderårig; med minderårig avses härvid den som ej fyllt 16 år.

Obligatorisk fattigvård (1 §) kan endast utgå till minderåriga

och sådana vuxna personer, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna till arbete. Härav

följer att vuxna personer, som visserligen är arbetsföra men som inte kan

skaffa sig arbete eller av profylaktiska skäl bör avhålla sig från arbete,

inte har rätt till obligatorisk fattigvård. Den obligatoriska fattigvården är

med andra ord inte avsedd för arbetslösa, inte heller kan den användas i

syfte att förebygga arbetsoförmåga.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves utöver vad som framgår

av det nyss anförda, att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle

och att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Genom att sistnämnda

krav uppställes anges fattigvårdens karaktär av en sekundär hjälpform,

som skall tillgripas endast i den mån hjälp inte erhålles från annat håll,

t. ex. genom socialförsäkring eller bistånd från anhöriga.

Den obligatoriska fattigvården omfattar det underhåll och den vård som

erfordras samt för minderårig jämväl uppfostran.

För meddelande av frivillig fattigvård (2 §) uppställes i Fvl

inga som helst förutsättningar eller begränsningar. Fattigvårdssamhället

har full frihet att bestämma de grunder, efter vilka dylik fattigvård skall

utgivas. Om några sådana grunder ej fastställts, ankommer det på fattig-

vårdsstyrelsen att meddela frivillig fattigvård i den mån styrelsen prövar

nödigt. Av det anförda framgår, att frivillig fattigvård kan utgivas exem­

pelvis till arbetsföra arbetslösa eller för att förebygga en befarad arbets­

oförmåga.

En väsentlig skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård är att

den förra har karaktär av en medborgerlig rättighet, som kan framtvingas

på rättslig väg genom besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut. I fråga om

frivillig fattigvård föreligger däremot ingen besvärsrätt.

I fråga om sättet för meddelande av fattigvård föreskrives,

att fattigvård — obligatorisk såväl som frivillig — i allmänhet skall läm­

nas genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å

anstalt (27 §). Rörande de båda förstnämnda formerna ges i lagen vissa

direktiv för fattigvårdsstyrelserna. Sålunda stadgas, att hemunderstöd inte

bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbets-

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

37

ovillighet och ej heller när det eljest finnes anledning att antaga, att under­

stödet inte kominer till behörig användning (28 §). Utackordering får

endast ske till personer, om vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de

skyldigheter, som för vart fall åligger dem, fattigvårdsstyrelsen gjort sig

förvissad (29 §).

För att kunna mottaga hjälptagare, som är i behov av vård och inte

lämpligen kan understödjas i hemmet, är i princip varje fattigvårdssam-

hälle skyldigt att ha fattigvårdsanstalt (ålderdomshem, försörj-

ningshem, vårdhem). Lagen öppnar dock möjlighet för flera samhällen att

förena sig om gemensam anstalt liksom också för samhälle, som på grund

av det ringa antalet understödstagare eller eljest inte kan anses vara i behov

av egen anstalt eller del i sådan, att erhålla befrielse från sin skyldighet

härutinnan (31 §).

Förutom de nyss angivna anstalterna skall enligt Fvl finnas arbetshem,

som skall inrättas av landstingen och de städer som ej deltar i landsting.

Arbetshemmen är avsedda dels för en speciell grupp av hjälptagare — näm­

ligen för sådana i någon mån arbetsföra behövande, som har behov av an-

staltsvård men inte lämpligen kan mottagas eller behållas på ålderdoms­

hem, försörjningshem eller vårdhem — och dels för personer, som försum­

mat sin försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföre­

läggande.

Såsom framgår av det anförda är fattigvården en kommunal angelägen­

het. I överensstämmelse härmed föreskrives, att kostnaderna för

fattigvården skall, i den mån de ej kan täckas med avkastningen av

fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, bötes-

medel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de

grunder, som i allmänhet är stadgade för kommunalutskylders utgivande

"(39 §).

När det gäller frågan, vilken kommun som har att svara för kostnaderna

i ett visst fattigvårdsfall, är till en början att märka, att den kommun, i

vilken den hjälpbehövande vistas, alltid är i första hand ansvarig för att

fattigvård utgives. Om hjälptagaren har s. k. hemortsrätt i annan

kommun, äger vistelsekommunen emellertid under vissa förutsättningar

återkräva sina utgifter eller en del därav av hemortsrättskommunen.

Enligt Fvl:s huvudregel har svensk medborgare hemortsrätt i det fattig-

vårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att under

det år mantalsskrivningen avser ha åtnjutit obligatorisk fattigvård och utan

att under samma år ha erhållit frivillig fattigvård från annat fattigvårds-

samhälle än det, vari han mantalsskrivits. Från denna huvudregel finnes

åtskilliga undantag, för vilka eu utförlig redogörelse senare kommer att

lämnas i ett särskilt avsnitt rörande hemortsrätten. I detta sammanhang

må endast nämnas, att den som fyllt 00 år inte kan förvärva ny hemorts­

rätt samt att gift kvinna alltid har samma hemortsrätt som mannen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

38

Vistelsekommunens rätt att kräva ersättning av hemortskommunen för

utgiven fattigvård är i olika avseenden begränsad. Den viktigaste begräns­

ningen ligger däri, att återkravsrätt inte föreligger för frivillig fattigvård;

kostnaderna härför får alltså slutligen bäras av vistelsekommunen. Men

inte heller allt vad som utgivits i obligatorisk fattigvård kan återkrävas av

hemortskommun. Ersättning kan nämligen inte uttagas för fattigvård,

som meddelats för vissa i lagen angivna ändamål, t. ex. för att bekosta klä­

der åt skolbarn. Och vad angår lämnad vård utgår ersättning endast med

det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen kan uppskattas. För att

minska antalet beloppstvister har Kungl. Maj:t enligt bemyndigande i lagen

fastställt en vårdtaxa, som tillämpas härvidlag.

Vistelsekommun, som vill kräva ersättning av hemortskommun, skall

göra detta genom att tillställa fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda kommun

en s. k. anmaning (53 §). Om kravet inte godkännes eller anmaningen

lämnas obesvarad, äger vistelsekommunen inom viss tid anhängiggöra talan

mot hemortskommunen hos vederbörande länsstyrelse, som i så fall får

slita tvisten (54 §). över länsstyrelsens utslag kan klagan föras i kammar­

rätten, som är sista instans.

För obligatorisk fattigvård, som lämnats utlänning eller någon vars hem­

ortsrätt inte kan utredas, äger vederbörande fattigvårdssamhälle rätt att

få gottgörelse av staten. Ersättning av statsmedel utgår under vissa förut­

sättningar även i det fall att understödstagaren efter fyllda 16 men före

fyllda 60 år oavbrutet under minst tre år med sin familj vistats utom hem­

ortskommunen (60 §).

I detta sammanhang må nämnas, att fattigvårdssamhälles kostnader för

våld av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt sjuka samt

lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöres av vederbörande

landsting (40—42 §§).

Med hemortsrättsinstitutet sammanhänger ett annat institut nämligen

hemsändnin g, vilket innebär att en hjälptagare, som vistas utom sin

hemortskommun, kan sändas dit. En förutsättning härför är, att vistelse­

kommunen utgivit obligatorisk fattigvård till honom under omständigheter

som synes utvisa, att fattigvårdsbehovet kommer att bli varaktigt. Hemsänd­

ning får dock ej äga rum, om hjälptagaren skulle lida men därav till sin

hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt min­

ska eller han har stadigvarande bostad hos vissa närstående. Initiativet till

hemsändningen kan tagas såväl av fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen

som av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen. Är styrelserna av olika

mening eller bestrider hjälptagaren att hemsändning får ske, kräves läns­

styrelsens tillstånd till åtgärden (57 §). Länsstyrelsens beslut kan över­

klagas i kammarrätten (81 §).

Fattigvårdssamhälle, som tått vidkännas kostnad för fattigvård, har —

utom i vissa undantagsfall, som här kan lämnas å sido — en i princip oin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

39

skränkt återkravsrätt mot hjälptagaren. Detta gäller i fråga

om såväl obligatorisk som frivillig fattigvård; i båda fallen är hjälptagaren

skyldig att återbetala allt vad han mottagit. Å andra sidan har fattigvårds-

styrelsen full frihet att efterskänka kravet (62 §).

Återkravsrätt föreligger även mot vissa anhöriga till

hjälptagaren under förutsättning att dessa enligt Fvl:s regler äi för­

sörj ningsplik tiga mot honom; man brukar här tala om fattigvårdsrättslig

försörjningsplikt i motsats till den familjerättsliga underhållsskyldigheten.

Enligt Fvl är föräldrar skyldiga att utan fattigvårdssamhällets betungande

försörja sina minderåriga barn. Samma försörjningsplikt har en man gent­

emot sin hustru. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger

däremot i fattigvårdshänseende försörjningsplikt endast såtillvida, att de

är i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja

varandra så att de ej faller fattigvården till last. Detsamma gäller i fråga

om hustrus försörjningsplikt gentemot mannen (3 §).

Om obligatorisk fattigvård utgått till någon, för vilken annan är försorj-

ningspliktig, äger fattigvårdssamhället uttaga ersättning härför av den för-

sörjningspliktige. Här liksom i fråga om hjälptagaren själv föreligger dock

frihet för samhället att helt eller delvis efterskänka kravet. För frivillig

fattigvård kan ersättning inte utfås av försörjningspliktig (63 §).

Fattigvårdssamhälle, som vill framställa ersättningsanspråk mot hjälp­

tagaren själv eller mot försörjningspliktig, skall väcka talan därom hos

vederbörande länsstyrelse. I båda fallen gäller, att anspråket inte får bi­

fallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller

någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll

för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättnings­

anspråket (65 §).

Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom

lättja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller adoptivbarn

eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste lämnas någon

av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och medför skyl­

dighet för vederbörande att inställa sig och efter sin förmåga fullgöra honom

anvisat arbete på arbetshem eller annorstädes (71 §). Själva föreläggandet

kan inte överklagas, men om föreläggandet inte fullgöres frivilligt äger

fattigvårdsstyrelsen begära handräckning hos polismyndigheten (72 §),

och i handräckningsärendet kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) samt

över dess beslut hos regeringsrätten (84 §). Om den, som avses med före­

läggandet, underlåter att fullgöra det anvisade arbetet eller lämnar arbetet

utan tillstånd eller visar tredska eller gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ordning kan han, efter erhållen varning, av

länsstyrelsen dömas till tvångsarbete (75 §). Ett mål av denna be­

skaffenhet fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande hovrätt och där­

ifrån till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

40

Tillsynen över fattigvårdens handhavande utövas

av länsstyrelserna, som har att vaka över att fattigvården inom länen

ordnas och handhaves i enlighet med lagen så att de behövande kommer i

åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas av omständig­

heterna. Länsstyrelserna biträdes av statens socialvårdskonsulenter (43 §).

Viss tillsyn utövas centralt av socialstyrelsen, som biträdes av statens

inspektör för fattigvården (44 §).

Från början ingick det i fattigvårdsstyrelsernas åligganden att omhänder­

taga barn, som på grund av nöd eller annan dylik anledning var i behov av

vård utom hemmet. Genom barnavårdslagen den 6 juni 19241 (nr 361;

ändr. 203/1926, 209/1927, 327/1929, 171/1931, 179/1931, 204/1934, 266/1936’,

387/1937, 66/1939, 324/1939, 789/1940, 62/1942, 730/1943, 168/1944, 230/1944,

503/1945, 762/1945, 767/1945, 335/1946, 877/1946, 300/1947, 322/1947,

524/1947, 292/1948, 402/1948, 250/1949, 410/1950, 792/1952, 358/1954) över­

flyttades emellertid denna uppgift på barnavårdsnämnderna. Det förutsat­

tes härvid, att behov av enbart ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses

genom fattigvårdsstyrelsernas försorg.

Det bör i detta sammanhang nämnas att reglerna i Bvl och Fvl i många

viktiga avseenden överensstämmer, bl. a. beträffande hemortsrätt, ersätt­

ningsskyldighet kommuner emellan samt det processuella förfarandet. Bvl

hänvisar på många punkter till Fvl.

Av den lämnade redogörelsen för Fvl framgår, att staten i vissa fall er­

sätter fattigvårdssamhällena deras utgifter för fattigvård. Staten bidrar

också till kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som noma­

diserar. Bestämmelser härom återfinnes i kungörelsen den 27 juni 1927 an­

gående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar (nr 277; ändr.

133/1928, 462/1932, 238/1933, 1018/1937, 264/1948, 326/1953).

Vid sidan av Fvl finnes ett flertal författningar, enligt vilka ekonomisk

hjälp kan utgå efter prövning av behovet från fall till fall. En sådan för­

fattning är lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. m.

(nr 528; ändr. 401/1952), som öppnar möjlighet för fattigvårdssamhälle att

stalla medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift att tillskott

och bidrag, som utdelas av dessa medel, inte skall anses som fattigvård.

Sådana tillskott och bidrag får utdelas endast i vissa fall, som angives i

lagen, nämligen för att bereda

1) understöd (kommunala pensionstillskott) åt folkpensionärer, som

inte är uteslutna från inkomstprövade folkpensionsförmåner men ändock

av särskilda skäl har behov av fattigvård,

2) understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor och änklingar

med barn) åt personer, som har behov av fattigvård, oaktat de åtnjuter

bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

1 Denna lag betecknas i det följande Bvl.

41

3) understöd (kommunala tillskott till särskilda barnbidrag eller till bi­

dragsförskott) åt barn, som har behov av fattigvård, oaktat särskilt barn­

bidrag eller bidragsförskott utgår för dem, samt

4) bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande gemensamt med

pensionsstyrelsen av kostnader för åtgärder för förebyggande eller hävande

av höggradig nedsättning av arbetsförmågan.

Bidragen eller tillskotten får ej utdelas till andra personer än sådana,

som är mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äger hemorts­

rätt i fråga om fattigvård.

I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som skall iakttagas av fat-

tigvårdsstyrelsen, när denna beviljar tillskott eller bidrag.

En annan behovsprövad lijälpform innefattas i förordningen den 11 juni

1937 om mödrahjälp (nr 339; ändr. 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950,

107/1953). Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i an­

ledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd.

Skillnad göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda

fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven

i landet.

Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som

för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett

sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde

och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestå­

ende av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårds­

nämnden. Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som äger

meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälps-

nämnderna; styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds beslut.

För hjälpbehövande arbetslösa finns en särskild behovsprövad lijälpform,

som regleras i kungörelsen den 27 maj 19ri9 angående vissa statliga och

statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr 278).1 Enligt denna kun­

görelse kan kommun med bidrag av statsmedel lämna arbetslösa personer

kontantunderstöd intill vissa av Kungl. Maj :t fastställda maximibelopp, som

är olika höga i olika dyrortsgrupper och inom en och samma dyrortsgrupp

därjämte är beroende av huruvida den arbetslöse är ensamstående eller

familjeförsörjare. Bortsett från vissa i kungörelsen angivna undantagsfall

får sådant understöd ej utgå till den, som uppbär fattigvård eller dagunder­

stöd från erkänd arbetslöshetskassa.

Kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd och som önskar åt­

njuta statsbidrag, skall innan verksamheten begynner, inhämta arbetsmark­

nadsstyrelsens medgivande därtill. Fn förutsättning för alt statsbidrag skall

utgå är att vad som utgives av kommunala medel förklaras inte vara att

anse som fattigvård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

1 Denna kungörelse benämnes i det följande hjälpkungörclscn.

42

Kontantunderstödsverksainheten handhaves lokalt av kommunala arbets-

löshetsnämnder samt ledes centralt av arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a.

bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontant-

understöd vid varje tillfälle får utgå, och prövar, huruvida visst antal av de

understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas hjälpsökande,

som enligt Fvl har hemortsrätt i annan kommun.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar

som återvända till Sverige, m. m. (nr 383), kan svensk medborgare, som

vid sin ankomst till Sverige efter längre tids vistelse utrikes är medellös och

i behov av hjälp, för sig och sin familj erhålla bistånd i form av mottag-

ningshjälp, starthjälp och rörelselån. Om skäl därtill föreligger, kan inottag-

ningshjälp och starthjälp — men inte rörelselån — under samma förut­

sättningar tilldelas även förutvarande svensk medborgare. Mottagnings-

hjälp kan lämnas till uppehälle, kläder och resor och utgå under högst tre,

i undantagsfall högst sex månader från ankomsten till riket. Starthjälp kan

meddelas för resa eller flyttning för tillträdande av första anställning, uppe­

hälle till första löneutbetalningen, arbetskläder samt oundgängligen erfor­

derligt bohag. För att rörelselån skall kunna beviljas kräves, att veder­

börande är arbetsför men ej kan erhålla lämplig arbetsanställning samt att

förutsättningar anses föreligga för att han med hjälp av lånet skall kunna

börja hantverks- eller annan rörelse och därigenom vinna sin försörjning.

Maximibeloppet för rörelselån utgör 15 000 kronor. Starthjälp, som inte

avser rese- eller flyttningskostnad, ävensom rörelselån utgives med åter-

betalningsskyldighet.

Av vad som nyss anförts framgår, att hjälpen är avsedd för dem, som

vistats utrikes en längre tid. Svensk medborgare, som anländer hit från

utlandet och därvid är i nödställd belägenhet, kan emellertid, även om han

inte vistats utomlands under längre tid, erhålla hjälp till uppehälle, resa

till hemorten eller dylikt. Sådan hjälp utgives med återbetalningsskyldighet

och får endast lämnas med mindre belopp.

Ansökan om hjälp enligt ifrågavarande kungörelse prövas av arbetsmark­

nadsstyrelsen, då det gäller rörelselån, och eljest av länsarbetsnämnd — i

Stockholm arbetsnämnden — eller annat arbetsförmedlingsorgan. Kostna­

derna bestrides helt av statsmedel.

Enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kost­

nader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka (nr 283) skall

sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person, som under viss längre tid

mot billigaste avgift vårdats å visst slag av sjukhus eller anstalt, erhålla

lindring i vårdkostnaden under förutsättning att han utan att vara i behov

av obligatorisk fattigvård dock är att anse som mindre bemedlad. Lind­

ringen skall beredas honom av det fattigvårdssamhälle, där han senast man­

talsskrivits. Återbetalningsskyldighet föreligger för den händelse den sjukes

ekonomiska ställning skulle så förbättras att han inte längre är att anse

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

43

som mindre bemedlad. Om fattigvårdssamhället inte kan återfå sina kost­

nader av den sjuke, äger samhället erhålla gottgörelse härför av det lands­

ting, inom vars område samhället är beläget.

Slutligen må nämnas, att stadgan angående folkundervisningen i riket

den 26 september 1921 (nr 604), stadgan angående folkundervisningen i

Stockholm den 22 juni 1923 (nr 294) och stadgan för fortsättningsskolan

den 16 september 1918 (nr 1001) öppnar möjligheter för skoldistrikten att

efter behovsprövning lämna hjälp av kommunala medel åt skolbarn för att

bekosta deras skolgång och, beträffande landsorten, resor för undersökning

och behandling vid den statsunderstödda psykiska barna- och ungdoms­

vården. Dylik hjälp får ej anses som fattigvård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1955

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag

Efter att ha lämnat en historisk översikt över den svenska fattigvårdslag-

stiftningen och en redogörelse för motsvarande lagstiftning i vissa andra

länder —- härom hänvisas till s. 1—25 i betänkandet1 — tar kommittén upp

frågan huruvida behov av en generell och på behovs­

prövning grundad hjälpform kommer att föreligga se­

dan socialförsäkringen uppbyggts och gjorts effektiv.

Denna fråga besvaras jakande av kommittén, som framhåller, att hur vi än

sökte höja de sämst ställdas standard samt bygga ut socialvården med sär­

skilda grenar för varje behov, så komme det alltid på grund av de skiftande

förhållandena att emellanåt uppstå hjälpbehov, vilka ej kunde bli avhjälpta

från någon av de speciella grenarna; och hur väl vi än sökte avväga er­

sättningsbeloppen i de särskilda grenarna, komme det alltid att för vissa

fall uppstå behov av hjälp därutöver, alltså hjälp efter behovsprövning.

Redan härav följde att socialvården inom sin ram måste rymma behovs­

prövad hjälp. Endast en generell och behovsprövad hjälpform utgjorde

garanti för medborgaren, att han i varje nödläge, vad det än kunde vara

förorsakat av och hur omfattande det än kunde vara, skulle fa erfordei lig

hjälp.

1 överensstämmelse härmed bar socialvårdskommittén utgått från, att eu

sådan hjälpform måste ingå i vår socialvård. För denna hjälpform föreslås

benämningen socialhjälp.

Kommittén anför vidare.

En dylik hjälpforms styrka ligger just i att den tack vare sitt oberoende

av beloppsfixerande författningsregler kan lämna en garanti av angivet

innehåll. Därigenom blir hjälpformen även särskilt lämpad för att tillgodose

1 Med betänkandet avses här och i det följande, såvida ej annat framgår av samman­

hanget, kommitténs betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om social­

hjälp in. m.

44

de till innehåll och omfattning starkt växlande behoven av förebyggande

åtgärder. Men i denna obundenhet ligger också hjälpformens svaghet. Hjäl­

pens anpassning efter behovet kan ha en tendens att minska lusten att

spara och vara förtänksam. Den som sörjt för sig själv utestänges från en

jalpform, som vilar på denna princip. Den trygghetskänsla, som man

genom socialvården vill skapa hos medborgarna, vinnes lättare genom hjälp-

anordmngar, som icke äro förenade med behovsprövning d. v. s. utgå med

i förväg fixerade förmåner. För det stora flertalet fall föreligger vid de

van iga risktillfällena (sjukdom o. s. v.) ett ekonomiskt hjälpbehov, och i

stor utstracknmg är därför prövning av om så är förhållandet eller icke

onodig.

De nu berörda omständigheterna utgör enligt kommitténs mening en

barande motivering för att man i första hand bör bygga samhällets åtgärder

för att skapa ekonomisk trygghet för medborgarna på hjälpformer, vilka

icke är behovsprövade, och först i andra hand tillgripa behovsprövade

former.

Enligt kommitténs mening är det angeläget, att socialhjälpen

inte förknippas med rättsverkningar, som är ägnade att

inge allmänheten den föreställningen att socialhjälpen

är nedsättande för mottagaren. Om man gjorde så, nådde man

inte alla hjälpbehövande. Just de ambitiösa medborgarna droge sig mest

för att anlita en hjälpform, som på ett eller annat sätt betraktades som

nedsättande, och man skulle lämna utan hjälp mycket av vad som under­

stundom benämndes den tysta nöden under det att personer med parasit­

tendenser likväl inte skulle låta sig avskräckas från att hålla sig framme.

Den begränsning av socialhjälpens omfattning, som vore önskvärd, borde

i stället söka åvägabringas i första hand genom utjämning av barnfamil­

jernas kostnader och genom effektivisering av socialförsäkringens alla gre­

nar, vare sig förmånerna utginge med eller utan inkomstprövning. Där­

igenom minskades antalet fall, vid vilka överhuvud taget hjälp efter be­

hovsprövning behövde ifrågakomma. I andra hand gällde det att skapa

sådana bestämmelser och en sådan organisation för den behovsprövade

hjälpformen, att den ur den hjälpbehövandes synpunkt väl fyllde sin upp­

gift på samma gång som dess sunda handhavande garanterades.

Redan i sitt år 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organi­

sation in. in. tog kommittén ståndpunkt till frågan om huvudmanna­

skapet för och finansieringen av socialhjälpen. Därvid

uttalade kommittén som sin principiella uppfattning, att en så universell

hjälpform som socialhjälpen utan tvivel vore en statsuppgift. Kommittén

fann sig emellertid — bl. a. av organisatoriska skäl — icke kunna förorda,

att staten övertoge huvudmannaskapet för socialhjälpen. Likaså avvisades

tanken på att låta landstingen, häradena eller pastoraten tjäna som underlag

för socialhjälpen. Det funnes därför enligt kommitténs mening ingen annan

utväg än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän. Emel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

45

lertid förordade kommittén, att staten skulle bidraga till kommunernas

kostnader. Härvid borde enligt kommitténs mening ett sådant system väljas,

att statsbidrag lämnades med viss andel av vederbörande kommuns totala

kostnader för socialhjälp och barnavård. Storleken av denna andel ansågs

för det dåvarande inte kunna preciseras men kommittén uttalade, att stats­

bidraget borde vara så stort, att det i betydande omfattning lindrade kom­

munernas socialvårdskostnader. Samtidigt måste tillses, att kommunerna

finge vidkännas så stor anpart av kostnaderna, att de kommunala organen

iakttoge tillbörlig varsamhet och utövade erforderlig kontroll vid verksam­

hetens handhavande. Bidraget borde utgå på nettokostnaderna men inte

beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden; i den mån en

differentiering av bidraget ansåges böra ske, borde bidraget beräknas med

hänsyn till de totala kostnaderna för varje kategori hjälpfall. En motsatt

anordning skulle nämligen nödvändiggöra ett tidsödande ansöknings- och

granskningsförf arande.

I sitt år 1950 avgivna slutbetänkande rörande socialhjälpen uttalar kom­

mittén, att intet inträffat, som givit kommittén anledning frångå sin prin­

cipiella ståndpunkt beträffande huvudmannaskap och statsbidrag samt att

kommittén därför utgått från att primärkommunerna skulle vara huvud­

män för socialhjälpen och erhålla statsbidrag med en betydande andel av

totalkostnaderna. Kommittén understryker, att socialhjälpen därigenom till

skillnad från fattigvården bleve icke en kommunal utan en blandat ltom-

munal-statlig verksamhet, vilket förhållande självfallet finge viktiga kon­

sekvenser i flera avseenden.

De bestämmelser, som kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidra­

gets storlek och utformning, har av kommittén sammanfattats i ett förslag

till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa social-

vårdsåndamål. Enligt detta förslag skall kommun äga att för varje kalen­

derår erhålla statsbidrag till de kostnader, som under året förekommit för

socialhjälp, omhändertagande av barn enligt Bvl, driften av ålderdomshem

och bidragsförskott. Statsbidraget skall beräknas på ett underlag, som er-

hålles genom att de verkliga kostnaderna minskas med vad som under året

influtit från annan kommun och enskilda; i avseende å driftkostnaderna

vid ålderdomshem skall bidraget dock alltid beräknas på ett underlag av

2 kr. per person och vårddag. För kostnad, som hänför sig till utlänning

eller icke mantalsskriven svensk medborgare, skall statsbidrag utgå med

hela bidragsunderlaget. I övrigt skall statsbidraget allt efter kommunens

ekonomiska bärkraft, mätt i antalet skattekronor per innevånare, variera

mellan lägst 30 och högst 80 % av bidragsunderlaget. Bidraget skall sökas

hos och beviljas av länsstyrelsen.

Med hänsyn hl. a. till statsbidragets storlek finner kommittén det nöd­

vändigt, att statliga organ får möjlighet att ingripa, därest någon kommun

handhaft verksamheten på sådant sätt att det allmänna vållats utgifter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

46

inte varit avsedda med gällande författningar och därtill knutna anvis­

ningar. I dylikt fall skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen efter

hörande av socialstyrelsen kunna föreskriva, att statsbidraget skall utgå

med lägre belopp än som eljest skulle ha varit fallet.

I övrigt förutsättes, alt kontroll från statsmakternas sida skall utövas

främst genom en allmän fortlöpande tillsyn över verksamheten. Såsom när­

mare kommer att utvecklas i det följande föreslås emellertid därjämte

vissa, huvudsakligen av statsbidraget betingade begränsningar i den frihet,

som kommunerna nu har med avseende å fattigvården. Det kan i detta

sammanhang vidare nämnas, att enligt kommitténs förslag länsstyrelsen

skall utse en ledamot i socialhjälpens kommunala verkställighetsorgan,

socialnämnden; även härmed avses att skapa en viss garanti för att social­

hjälpen inte användes på ett sådant sätt, att staten därigenom tillskyndas

icke avsedda kostnader.

Enligt kommitténs beräkningar skulle ett genomförande av kommitténs

förslag — enligt vilket, på sätt kommer att framgå av det följande, vissa

nu av staten helt eller delvis bekostade hjälpformer skulle inrymmas under

socialhjälpen —- medföra en årlig kostnadsökning för staten av omkring

38 milj. kr., bortsett från administrationskostnaderna.

Kommitténs förslag i fråga om finansieringen av socialhjälpen är inte

enhälligt. Två av kommitténs ledamöter (herrar Birke och Hagård) har

nämligen som sin mening uttalat, att socialhjälpen liksom den nuvarande

fattigvården i det stora hela borde vara en kommunal angelägenhet även i

fråga om finansieringen. Till stöd för denna uppfattning anför reservan­

terna bl. a., att ett genomförande av kommitténs förslag skulle kunna leda

till en uppluckring av de kommunala organens ansvarsmedvetande i eko­

nomiskt avseende. Erfarenheten visade, att det vore frestande att hårt ut­

nyttja statsbidrag. Särskilt framträdde sådana tendenser, där man i undan­

tagsfall anförtrott socialvårdsuppgifter åt oerfarna personer eller åt per­

soner som av ena eller andra skälet vore benägna att uppträda frikostigt,

för att icke säga slösaktigt. I sådana fall vittnade erfarenheten om att stats­

bidragen utnyttjades intill gränsen för det otillbörliga. I viss mån kunde

vådor av antydd art förekommas och stävjas genom kontroll och inspektion

från de statliga myndigheternas sida. För att verkligt effektivt förebygga

missbruk av statsmedel, skulle dock krävas en ännu mera ingående och

väsentligt dyrbarare kontrollapparat än den kommitténs majoritet före­

slagit. Redan de i detta avseende föreslagna åtgärderna utgjorde emellertid

ett allt för långt gående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Stats­

bidragen finge icke vara en förevändning för den starka insyn i och kon­

troll av socialhjälpens handhavande, som kommitténs förslag utgjorde.

Kommunernas sociala nämnder skulle därigenom bli icke organ för den

kommunala förvaltningen utan snarare verkställighetsorgan för staten. En

sådan utveckling vore olycklig. Härtill komme, att man ännu inte hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

47

någon möjlighet att beräkna, vilka konsekvenser den nya kommunindel­

ningen kunde komma att medföra beträffande socialhjälpen. Det kunde

dock väntas att den utjämning i kommunernas bärkraft, som därmed

komme till stånd, skulle ha en avsevärd inverkan också på bandhavandet

av socialhjälpen. Man borde också kunna räkna med att utgifterna för den

behovsprövade hjälpformen till följd av andra socialvårdsreformer, främst

den nya folkpensioneringen, borde väsentligen minskas. Det funnes alltså

bärande skäl för att först under någon tid avvakta resultatet av kommun-

indelningsreformen. Skulle ett statligt bidrag visa sig nödvändigt, borde i

varje fall kommittémajoritetens förslag modifieras. Maximigränsen borde

vara 50 % och minimigränsen 15 %.

Även en annan av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har anmält

avvikande mening i fråga om statsbidraget, dock endast såtillvida att han

ansett minimigränsen för bidraget böra sättas vid 20 %.

Beträffande spörsmålet, huruvida speciella behovsprö­

vade hjälpformer bör förekomma vid sidan av social-

h j ä 1 p e n yttrar kommittén bl. a.

De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade

hjälpformer vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattig­

vårdslagen ersättes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommit­

tén har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva

denna en sådan utformning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola

kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjäl­

pen skall vara enhetlig. Det är uppenbart olämpligt att ha skilda grenar,

inom vilka man såsom exempelvis nu sker ifråga om fattigvården och mödra-

hjälpen söker tillämpa olika »grader» av behovsprövning. En dylik ordning

kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de

hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade grenar är i och för

sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälpformen måste

vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén föreslår, inför

väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden förbättrar

denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna

mellan socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli ovä­

sentliga. Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skilj­

aktigheter föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift

att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälp­

former vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott

i strävandena att göra socialhjälpen till en hjälp, vars mottagande av den

behövande icke uppfattas såsom nedsättande.

Vad särskilt angår mödra hjälpen erinrar kommittén om, att kom­

mittén i sitt år 1946 avgivna betänkande nr XII (SOU 1946: 23) framlagt

förslag till standardiserade, icke behovsprövade kontantbidrag vid havande­

skap och barnsbörd och i samband därmed föreslagit, att mödrahjälpen

skulle avskaffas. Enligt kommitténs mening borde mödrahjälpsförordningen

upphöra att gälla, när lagen om socialhjälp trädde i kraft, vare sig frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

48

om icke behovsprövade bidrag vid moderskap löstes genom förverkligande

av nyssnämnda förslag eller efter andra linjer.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att sistnämnda fråga numera

lösts genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

I fråga om de nuvarande kontantunderstöden vid arbets­

löshet anför kommittén bl. a.

Om man skulle överväga att vid sidan av socialhjälpen tillskapa en speciell

arbetslöshetshjälp efter behovsprövning, som alltså skulle motsvara hjälp-

kungörelsens föreskrifter om understöd, måste man utgå från att den icke

finge erbjuda sämre villkor än socialhjälpen. En skillnad skulle komma att

däri, att den speciella hjälpen liksom enligt hjälpkungörelsen fixerades

till vissa belopp att utgå i den mån behovsprövningen ej skulle leda till

lägre belopp. Då detta dock icke skulle innebära någon garanti för att be­

hovet helt avhjälptes, och då hjälptagaren kan från socialhjälpen erhålla

fullt tillfredsställande belopp, torde denna skillnad icke vara av beskaffen­

het att ge hjälpkungörelsen företräde. Om man i övrigt granskar skillnaden

mellan hjälp formerna, finner man att dessa icke bli nämnvärda. Behovs­

prövningen och hänsynen till anhörigas ekonomiska ställning måste bli

densamma som i socialhjälpen liksom även friheten från återbetalnings-

skyldighet. Att begränsa den speciella hjälpformens tillämpning till vissa

kommuner eller visst antal arbetslösa måste vara uteslutet. Det" skulle be­

tyda, att socialhjälpen — alldeles som nu fattigvården — för en del av de

arbetslösa normalt och på vissa orter periodvis finge fungera som arbetslös­

hetshjälp bredvid den speciella hjälpformen. En sådan ordning har visat sig

ha stora olägenheter och bör snarast övergivas. Vad beträffar statsbidraget

kommer ingen avgörande skillnad att kvarstå och detsamma bör enligt vad

ovan anförts gälla om kontrollsystemet.

Om man inrättar en särskild understödsform för arbetslösa, kommer den

sålunda att bli praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Slutsatsen måste

bli den att det bör bli socialhjälpens sak att fungera som arbetslöshetshjälp

för vissa grupper.

Kommittén håller sålunda före, att socialhjälpen ensam bör ha funk­

tionen att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med under­

stöd efter behovsprövning. Detta borde inte vara liktydigt med att de stora

grupper av förvärvsarbetande, som stode utanför den nuvarande arbets­

löshetsförsäkringen, skulle vara helt hänvisade till socialhjälpen vid behov

av arbetslöshetsunderstöd. Fastmer vore det i hög grad angeläget att även

dessa grupper erhölle möjlighet till arbetslöshetsunderstöd i försäkrings-

betonad form.

Beträffande omfattningen av socialhjälpen till arbetslösa föreslår kom­

mittén att tillsynsmyndigheten, dvs. socialstyrelsen, i fall av behov skall

äga utfärda anvisningar om de högsta belopp, som i regel skall få utgå.

Dessa maximibelopp skulle gälla endast arbetslösa.

Kommitténs förslag i fråga om kontantunderstöden vid arbetslöshet är

inte enhälligt.

En av kommitténs ledamöter (fru Nordgren) har avstyrkt, att kontant-

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

49

understödsverksamheten vid arbetslöshet införes under socialhjälpen och

som skäl härför anfört bl. a., att oförvållad arbetslöshet inte i främsta

rummet vore en socialvårdsfråga utan en arbetsmarknadsfråga samt att det

skulle bli ett alltför svårbemästrat problem för en socialnämnd att handha

ifrågavarande understödsverksamhet. Rörande det närmare innehållet i

fru Nordgrens reservation hänvisas till s. 458—460 i betänkandet.

Två andra ledamöter i kommittén (herrar Birke och Hagård) har — på

skäl som redovisas å s. 454—456 i betänkandet —- inte ansett det försvar­

bart att, innan regler för de samhälleliga åtgärderna mot arbetslöshet defi­

nitivt utformats, företaga vittgående och till konsekvenserna så omfattande

och svårbedömbara förändringar, som kommittémajoriteten i detta hän­

seende föreslagit. De nuvarande anordningarna för kontantunderstödsverk-

samhet för arbetslösa borde därför enligt reservanternas mening bibehållas.

Först vid en senare tidpunkt, då arbetslöshetsförsäkringen utvidgats och

effektiviserats, borde kommittémajoritetens förslag ånyo kunna upptagas

till prövning, om så befunnes erforderligt.

Även övriga specialformer av behovsprövad hjälp bör

enligt kommitténs mening upphöra, när lagstiftningen om socialhjälp trä­

der i kraft.

Kommittén har övervägt att föreslå en särskild hjälpform för

asociala men avvisat tanken härpå och som skäl härför anfört bl. a.

För svenskt rättsmedvetande och ur social synpunkt ligger det något

motbjudande i att en viss hjälpform skall stämpla en människa såsom min­

dervärdig samt beröva henne vissa medborgerliga rättighetei, eventuellt

beröva henne rätten att bestämma över sig själv i elementära avseenden.

Metoden har tillämpats inom vår fattigvård men är ju numera åtminstone

i huvudsak avskaffad. I den mån en människa på grund av sin livsföring

måste bli föremål för ingripande från samhällsorganens sida skall detta

ske enligt särskild lagstiftning t. ex. alkoholistlagen. Samhällets kostnader

för ingripandet betraktas då icke som ett understöd åt vederbörande. Om

däremot en person anses ha en olämplig livsföring incn ingripande enligt

dylik speciell lagstiftning likväl ej bör eller ej kan ske, så skall han icke

heller, om han blir i behov av ekonomisk hjälp, därvid eftei socialhjälps-

organets bestämmande offentligen stämplas som asocial. Metoden påminner

om äldre strafflagstiftnings vanfrejd.

Socialhjälpen måste med hänsyn till de skiftande förhållanden, under

vilka dylik hjälp är påkallad, kunna varieras rent individuellt i fråga om

de med hjälpen förenade omständigheterna (formen eller sättet för hjälpen

in. in.). Om bestämmelserna om socialhjälp utformas tillräckligt smidigt,

får man möjlighet att meddela även asociala behövande hjälp i den form

och på de villkor, som med hänsyn till individens egenskaper äro lämpliga.

Ett sådant förfaringssätt överensstämmer nära med vad som numera till-

lämpas inom socialförsäkringen.

Av det anförda framgår, alt socialhjälpen enligt kommitténs mening i

betydande omfattning bör finansieras av statsmedel och vara den enda

form, i vilken samhället lämnar hjälp efter behovsprövning. b rån dessa

4 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 17/

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

50

Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

båda utgångspunkter har kommittén utformat sitt förslag till lag om social­

hjälp m. m.

Förslaget inledes med ett kapitel om personligt bistånd. Envar,

som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma

i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att bibe­

hålla eller återvinna förmågan till självförsörjning är i behov av råd och

upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, skall enligt

förslaget äga erhålla detta genom socialhjälpens kommunala organ, social­

nämnden. Även om någon anmälan ej skett, skall nämnden vara skyldig

ombesörja, att dylikt behov blir tillgodosett (1 §).

I ett följande kapitel upptas allmänna bestämmelser o in so­

cialhjälp, närmast motsvarande Fvl:s regler om obligatorisk och fri­

villig fattigvård. En viktig nyhet i förhållande till vad som nu gäller är,

att området för den obligatoriska hjälpen föreslås utvidgat såtillvida, att

socialhjälp blir en rättighet inte blott för dem, som till följd av ålderdom,

sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna

att försörja sig genom arbete, utan även för arbetslösa och för personer, som

utan att vara arbetsoförmögna av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

För att rätt till socialhjälp skall föreligga kräves enligt förslaget, att veder­

börande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt

att hans behov inte avlijälpes på annat sätt (3 §). I fråga om arbetslösa

uppställes därjämte en rad speciella förutsättningar. I den obligatoriska

hjälpen inbegripes även kostnad för resa, varigenom livsuppehälle och

erforderlig vård möjliggöres för den hjälpbehövande.

Av flera skäl — bl. a. med hänsyn till statsbidraget — har kommittén

inte velat lämna kommunerna frihet att i fall, där rätt till socialhjälp inte

föreligger, utgiva dylik hjälp efter eget gottfinnande. I förslaget saknas där­

för motsvarighet till Fvl:s regler om frivillig fattigvård. I stället angives, att

socialhjälp bör utgå då det prövas påkallat för att förbättra en persons för­

måga till självförsörjning och må utgå för att bereda viss tandvård eller

specialvård. I båda dessa fall får socialhjälp utgivas även till kostnad för

resor i samband med hjälpåtgärderna (4 §). Härutöver får socialhjälp en­

dast utgå för resa inom den kommun, som beviljar hjälpen, samt__ under

vissa starkt begränsade förutsättningar — för resa till annan kommun (5 §).

Enligt förslaget skall det åligga socialnämnden att bestämma under

vilka former socialhjälp skall meddelas. Innan hjälp be­

viljas skall nämnden göra sig noga underrättad om den nödställdes lev­

nadsförhållanden och behov av socialhjälp samt undersöka, hur detta be­

hov på lämpligaste sätt kan avhjälpas. Om det finnes anledning att antaga,

att den behövandes oförmåga till självförsörjning beror på eller är förenad

med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet, skall läkares ut­

låtande inhämtas rörande behovet av ingripande och de lämpliga formerna

därför (12 §).

51

I förslaget inskärpes vikten av att socialhjälp lämnas på sådant sätt, att

den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden försörja sig och

de sina genom eget arbete. Socialnämnden rekommenderas därför att alltid

överväga, huruvida den behövande bör erhålla hjälp för att förbättra sin

förmåga till självförsörjning, och att nära samarbeta med andra sam­

hälleliga organ, som har till uppgift att förbättra eller återställa själv­

försörjningsförmågan (14 §).

Förslaget utgår ifrån, att socialhjälp i allmänhet skall meddelas genom

understöd i hemmet och utgå med kontant belopp. Om det emellertid finnes

anledning att antaga, att kontant understöd inte skulle komma till behörig

användning, skall hjälpen utgå på annat lämpligt sätt. Föreligger behov av

vård eller omhändertagande och erfordras för sådant ändamål socialhjälp,

skall hjälpen utgå i den form, som med hänsyn till behovet finnes påkallad

(16 §).

Som en nyhet föreslås, att kommun skall äga medge socialnämnden att

i stället för att bevilja socialhjälp teckna borgen för lån till den hjälpbe-

hövande. Som förutsättning härför uppställes dock, att lånet skall vara

avsett för att bekosta hans utbildning eller för inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självför­

sörjning. Kommuns rätt att medge sådan borgensteckning föreslås vidare

begränsad såtillvida, att borgensteckningen för varje kalenderår inte får

avse större sammanlagt belopp än som motsvarar 1/10 av de i staten för

ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för socialhjälp (9 §).

I överensstämmelse med vad som nu gäller föreslås, att den kommun, i

vilken den hjälpbehövande vistas, i första hand skall bära ansvaret för

att socialhjälp utges till honom (10 §). Däremot förordas en genomgripande

revision av de nuvarande reglerna om hemortsrätt och om e rs ä 11-

ningsskyldighet kommuner emellan.

Enligt kommitténs mening vore det principiellt riktigast att den kom­

mun, som meddelat hjälpen, också finge stå för den del av kostnaden, som

inte täcktes av statsbidrag. Emellertid har kommittén främst av praktiska

skäl inte ansett det lämpligt att lägga kostnaden på vistelsekommunen. I

stället föreslås, att det definitiva betalningsansvaret skall åvila den kom­

mun, där hjälptagaren är mantalsskriven. Denna kommun benämnes i

förslaget ersättningskommun. Det krav på en viss hjälpfri tid,

som Fvl uppställer för förvärv av hemortsrätt, har alltså inte någon mot­

svarighet i förslaget. Även den nuvarande föreskriften, att ny hemortsrätt

inte kan förvärvas av den som fyllt 60 år, har slopats. Detsamma gäller be­

träffande Fvl:s regel att hustru har samma hemortsrätt som mannen; för

gift kvinna skall alltså hennes egen mantalsskrivning vara avgörande, inte

mannens. Däremot föreslås, att minderårig skall ha samma ersättnings­

kommun som fadern, om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet, och

eljest samma ersättningskommun som vårdnadshavaren.

' Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

52

Om kravet på hjälpfri tid slopas och ersättningsskyldigheten helt baseras

på mantalsskrivningen, bör man enligt kommitténs mening av försiktig­

hetsskäl säkra sig mot att illojala åtgärder kan företagas i syfte att påverka

mantalsskrivningen och därigenom undgå försörjningsbördan för perso­

ner, som är eller befaras bli understödstagare. Kommittén har därför före­

slagit, att länsstyrelsen under vissa förutsättningar skall kunna förordna,

att den kommun, i vars intresse en dylik åtgärd företagits, skall vara skyldig

att svara lör socialhjälpskostnaden trots att vederbörande inte blivit man­

talsskriven i kommunen.

Vistelsekommunen skall enligt förslaget alltid äga utfå gottgörelse av

ersättningskommunen för vad som utgivits i obligatorisk socialhjälp enligt

förslagets 3 §. Rätt till ersättning föreslås emellertid även skola föreligga

för sådan hjälp, som utgivits enligt törslagets 4 § — dvs. förebyggande

hjälp eller hjälp till tandvård eller specialvård — dock endast under för­

utsättning att hjälpen utgivits antingen på grundval av beslut, som fast­

ställts av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som god­

känts av ersättningskommunen (22 §).

Beträffande det formella ersättningsförfarandet ansluter sig förslaget

nära till vad som nu gäller enligt Fvl.

För socialhjälp åt personer, som inte är mantalsskrivna och för vilka

någon ersättningskommun därför inte finnes, skall enligt förslaget ersätt­

ning utgivas av statsmedel.

Kommitténs förslag saknar motsvarighet till Fvl:s regler om hem­

sändning. Dessa regler betecknas av kommittén som en kvarleva från

gamla tider vilken snarast bör avskaffas.

I motsats till vad som gäller i fråga om fattigvård föreslår kommittén,

att socialhjälp endast i undantagsfall skall vara förenad med å t e r betal­

ningsskyldighet för mottagaren. Enligt förslaget skall social­

nämnden i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälptagaren skall vara åter-

betalningsskyldig eller ej. Därvid skall nämnden i vissa situationer vara

pliktig att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälpbehovet

uppstått på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en för

självförsörjningen skadlig livsföring eller den hjälpbehövande lämnat

oriktiga eller vilseledande uppgifter. I vissa andra situationer skall nämnden

ha frihet att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälptagaren

har tillgångar, som han inte för tillfället kan disponera, eller är berättigad

till någon förmån, som ännu inte är tillgänglig, eller när han är i tillfälligt

nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning eller

hjälpen utgått till förebyggande åtgärder. I övriga fall kan enligt förslaget

återbetalningsskyldighet ej komma i fråga. Nämndens beslut i återbetal-

ningsfrågan skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart

tillräckliga upplysningar erhållits för frågans bedömande samt grundas på

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

53

omständigheterna vid tiden för hjälpens beviljande. Har återbetalnings-

skyldighet fastställts, skall nämnden sedermera kunna efterskänka kravet

(28 och 29 §§).

Även anhörigas åter betalningsskyldighet föreslås in­

skränkt i förhållande till vad som gäller. Enligt förslaget skall endast vissa

personer, som enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken är underhalls-

pliktiga mot hjälptagaren, kunna göras ersättningsskyldiga för den utgivna

hjälpen nämligen, om hjälptagaren är under 16 år, hans föräldrar eller

adoptivföräldrar samt, om hjälptagaren är gift och hjälpbehovet föranletts

av arbetsoförmåga, hans make. Övriga kategorier av underhållsskyldiga

t. ex. föräldrar till hjälptagare över 16 år och hjälptagares barn — skall

däremot icke vara återbetalningsskyldiga. I förslaget förutsättes, att social­

nämnden från fall till fall skall pröva huruvida återbetalningsskyldighet

skall föreligga eller ej samt att nämnden därvid i vissa situationer skall

vara pliktig och i vissa andra situationer äga rätt att efter eget beprövande

fastställa dylik skyldighet; reglerna härom ansluter sig nära till dem, som

föreslagits i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet. I överens­

stämmelse med den princip, som nu gäller, skall anhöriga enligt förslaget

endast kunna göras ersättningsskyldiga för sådan hjälp, som utgått enligt

förslagets 3 § (30 och 31 §§).

I likhet med vad som nu gäller enligt Fvl förutsättes i förslaget, att social­

nämnd, som vill driva in sin fordran hos hjälptagaren själv eller hans an­

höriga, skall väcka talan därom hos länsstyrelsen (34 §) samt att fordrings-

anspråket inte får bifallas, om den ersättningsskyldige genom att åter­

betala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna

nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl

talar mot bifall till fordringsanspråket (32 §).

Den närmaste tillsynen över socialhj älpsverksamheten

skall enligt förslaget utövas av länsstyrelserna, vilka föreslås få befogenhet

att i skilda hänseenden ingripa i det kommunala handhavandet av verk­

samheten, t. ex. genom att ålägga socialnämnderna att utge socialhjälp en­

ligt 3 och 4 §§ (37 §). Länsstyrelsen skall även ha att pröva besvär över

beslut, som meddelats av socialnämnd. Då länsstyrelsen skall ha skyldig­

het och rättighet att ingripa även när besvär ej anförts, har kommittén fun­

nit det onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. Den ställning,

som länsstyrelsen skall ha enligt förslaget, karakteriseras av kommittén

sålunda, att länsstyrelsen i själva verket skall fungera som en socialnämnd

för hela länet. Till varje länsstyrelse bör enligt kommitténs mening knytas

en socialläkare.

Högsta tillsynen över verksamheten skall enligt förslaget utövas av social­

styrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut i socialhjälpsfrågor föreslås skola

fullföljas till socialstyrelsen och avgöras av en till denna förlagd domstols-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

avdelning, benämnd socialöverdomstolen, vilken skall fungera som sista

instans jämväl i andra socialvårdsmål, som f. n. fullföljas till kammar­

rätten eller regeringsrätten.

Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson)

samt en av kommitténs sakkunniga, kammarrättsrådet Stern, har förklarat

sig ej kunna biträda förslaget om inrättande av en dömande avdelning i

socialstyrelsen såsom sista instans i socialvårdsmål.

I det av kommittén år 1946 avlämnade betänkandet om ålderdomshem

in. m. framförde kommittén tanken att försummelse av försörj-

nings plikt skulle kriminaliseras och sålunda helt utbrytas ur den so­

ciala lagstiftningen. Vid frågans definitiva handläggning har kommittén

övergivit denna linje och i stället förordat, att arbetsföreläggande liksom

hittills skall meddelas i administrativ ordning. Bestämmelser härom har

upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om arbetsföreläg­

gande.

Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt

förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsido­

sätter honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år

eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppe­

hälle eller uppfostran uppkommer kostnad enligt socialhjälpslagen, Bvl

eller bidragsförskottslagen, samt att den underhållsskyldige underlåter att

fullgöra sin skyldighet att återbetala kostnaden.

Arbetsföreläggande skall enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen på

ansökan av socialnämnden och innebära skyldighet för vederbörande att

inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att fullgöra åter-

betalningsskyldigheten mot det allmänna (1 §).

Föreläggandet skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som avses

med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt

skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse sär­

skilda föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk av rus­

drycker, förfogande över arbetsförtjänst in. m. (8 §). Åsidosätter han före­

skrift, som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av social­

nämnden kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På

sådant hem får han kvarhallas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad

anledning att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin

underhållsskyldighet samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna,

skall han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder

till annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader

efter intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som

vid villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket

den utskrivne skall sta under övervakning och — om så finnes erforderligt

— vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter

55

av det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrar han sig övervakning eller

bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas

till hemmet (28 §).

Arbetsheminen skall enligt förslaget inrättas av staten.

Kommitténs förslag till lag om socialhjälp innehåller inte några bestäm­

melser om social vårdsanstalter. Föreskrifter härom har i stället

upptagits i ett fristående förslag till lag om vissa socialvårdsanstalter.

I avseende på ålderdomshemmen är detta förslag utformat i överensstäm­

melse med riksdagens förut omnämnda principbeslut år 1947.

Förutom ålderdomshem skall enligt förslaget finnas försörjningshem och

vårdhem.

Försörj ningshem skall upprättas av landstingen samt vara avsedda för

yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra

saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och tillsyn

å anstalt. Endast ett fåtal hem av denna typ beräknas bli erfordeiliga per

landstingsområde.

Vårdhem skall enligt förslaget upprättas av staten och vara avsedda för

omhändertagande av personer, som på ålderdomshem eller föisöijnings­

hem visat sig vara störande för övriga vårdtagare.

Även de frågor, som berör socialvårdens kommunala or g a-

nisation, föreslås reglerade i en särskild lag.

Såsom förut framhållits föreslog kommittén i ett år 1942 avgivet betän­

kande, att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och

hälsovårdens del tillsvidare lösas genom bildandet av särskilda enheter,

socialvårdskommuner. I anslutning härtill framlades ett förslag till lag

om socialnämnd in. m., syftande bl. a. till en centralisering av socialvårds-

organisationen i varje kommun. Sedan småkommunsproblemet fått sin lös­

ning genom en ändrad kommunal indelning, har kommittén företagit en

översvn av nyssnämnda lagförslag och framlagt nytt förslag till lag om

socialnämnd in. in. Det nya förslaget innebär att kommittén å ena sidan

vidhåller sin år 1942 uttalade mening, att inom varje kommun skall inrät­

tas en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvåld men

å andra sidan beaktat de erinringar som framställts mot en långt driven

centralisering av den kommunala nämndsorganisationen. Det nya förslaget

är så utformat, att kommunerna skall i bög grad få fria händer att ordna

organisationen efter de lokala och personliga förhållandena, samt innebär

i huvudsak följande.

Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om inte särskilda fölhål­

landen till annat föranleder bör emellertid kommunen tillsätta särskild

barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd ecb pensionsnämnd. Vid mera om­

fattande arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Sär­

skild familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

56

när den så finner påkallat. Konungen kan föreskriva, att särskild barna­

vårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i

viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta

förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda

kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke

tillsatts ankommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verk­

ställighet på ifrågavarande område.

Länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialnämnden och denne skall i

regel vara ledamot även i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden.

De nu för vissa nämnder gällande bestämmelserna om specialrepresenta­

tion, t. ex. en lärare i barnavårdsnämnden, har icke fått någon motsvarig­

het i lagförslaget.

Socialnämnden skall ha till uppgift att sköta de uppgifter som enligt sär­

skilda författningar — främst socialhjälpslagen — vilar på denna nämnd.

Därjämte skall socialnämnden förvalta de till kommunens socialvård an­

slagna eller eljest hörande medel samt företräda kommunen och bevaka

dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Den

skall vidare upprätta utgifts- och inkomstförslag, föra räkenskaper över de

medel den har om händer, föra socialregistret samt tillsätta de befattningar,

vilka kommunen inrättat för socialvårdsarbetet. Har socialnämndens me­

delsförvaltning sammanförts med annan kommunal myndighets, kan dock

kommunen besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för

denna verksamhet och därför tillsättes i annan ordning än genom social­

nämnden, skall biträda vid socialvårdsarbetets handhavande. Så snart en

befattning tillsättes i huvudsak för socialvårdens behov skall den dock till­

sättas av socialnämnden.

Där tjänstemän anställts för socialvårdens behov, bör enligt förslaget

genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler in. in. en socialvårdsbyrå an­

ordnas med uppgitt att meddela råd och upplysningar, mottaga ansök­

ningar och handha löpande ärenden för socialvårdens område i dess helhet.

Om socialvårdsarbetet är mera omfattande, bör denna byrå skiljas från det

kontor som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock en

lokal gemenskap så långt möjligt bör uppehållas.

Kommittén räknar med att socialvårdsarbetet alltjämt i många kommu­

ner kommer att skötas av enbart förtroendemän.

Remissyttranden över förslagets huvudgrunder

över socialvårdskommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, socialstyrelsen, pen-

sionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialinstituten

i riket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen,

1949 års folkbokföringssakkunniga, besvärssakkunniga, Svenska landstings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

57

förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, De erkända ar­

betslöshetskassornas samorganisation, De blindas förening, De lung­

sjukas riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbets-

förbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Folkpartiets kvinno­

förbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför­

bund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska arbetsgivareförening­

en, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från bl. a. samtliga

mödrahjälpsnämnder och socialvårdskonsulenter. Pensionsstyrelsen har bi­

lagt utlåtanden från vissa styrelsens ombud. Länsstyrelserna har bifogat

yttranden från sammanlagt ca 250 kommunala organ samt i några fall från

förste provinsialläkare. Vidare har flertalet landstings förvaltningsutskott

avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet avgivits yttrande av barnavardskom-

mittén samt inkommit skrivelser från bl. a. Allmänna svenska prästför­

eningen och från ärkebiskopen såsom representant för Sveriges biskopar.

Alla, som yttrat sig i ärendet, utgår från att en generell och be­

hovsprövad hjälpform erfordras sasom komplement

till socialförsäkringen.

Enighet råder vidare om att den nuvarande fattigvår dslag-

stiftningen är så otidsenlig och bristfällig, att en

revision av densamma är av behovet påkallad.

Enligt socialstyrelsen framträder bristerna hos fattigvården och den kom­

munala fattigvårdsförvaltningen huvudsakligen i två hänseenden. Härom

anföres.

Erfarenheten har visat, att så länge fattigvården icke ersättes med en

hjälptekniskt och psykologiskt med övriga understödsfonner likvärdig

hjälpform, konserveras den vid sidan av socialförsäkringen behövliga un-

derstödsverksamheten i olika värdighetsklasser: fattigvård, mödrahjälp,

arbetslöshetsunderstöd etc. Denna differentiering är icke rationell. Fattig­

vårdens ersättande — icke reformering — genom en ny hjälpform och

fattigvårdslagens ersättande genom en helt ny lag är en oundgänglig förut­

sättning för att varje medborgare i vilket som helst nödläge, som icke kan

avhjälpas genom socialförsäkringsförmåner eller på annat sätt, må kunna

garanteras effektiv hjälp i en för alla likvärdig organisation.

Vidare kräver en rationell social service för allmänheten, att den social­

kommunala organisationen befrias från fattigvårdsprägel på varje del av

verksamheten. Man har i en ganska stor utsträckning i större kommuner

inrättat socialvårdsbyråer, i vilka socialvårdens specialiteter delvis eller

fullständigt sammanförts. Att man här enligt fattigvårdslagen måste ut­

reda fattigvårdsbehov, sköta omfattande återkravsverksamhet, utfärda ar-

betsföreläggandcn för försumliga försörjningspliktiga etc. är hindrande föl­

en öppen och god kontakt med allmänheten. Terminologien i fattigvårds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1T7 år 1955

58

lagen avviker på ett för de hjälpsökande besvärande och deprimerande

sätt från vad som förekommer i andra socialvårdsformer.

Socialstyrelsen betecknar vidare Fvl som olämplig inför kravet på ratio­

nell och sakkunnig samverkan mellan samhällets hjälporgan samt anför

härom.

Det är ingen tvekan om att den samverkan mellan samhällets olika social-

vårdsresurser, som är nödvändig för ett gott resultat, icke sällan hämmas

genom att hänvisning till fattigvården måste ske. Kravet på samverkan

mellan fattigvård och sjukvård, alkoholistvård, annan specialvård, arbets­

värd för partiellt arbetsföra etc. blir alltmera oavvisligt med den fortgå­

ende utbyggnaden av socialförsäkringsförmånerna, de allmänna barnbi­

dragens betydelse för barnfamiljerna och andra schematiska förmåner.

Härigenom avskiljes nämligen från det förutvarande fattigvårdsklientelet

en mycket stor del av folkpensionärer, vidare vissa grupper av sjuka, sär­

skilt kortvarigt sjuka, genom sjukförsäkringens reformering, huvudparten

av arbetslösa vid genomförande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

slutligen som sagt talrika barnfamiljer samt gravida kvinnor efter moder-

skapsförsäkringens genomförande. För samhällets generella hjälpverksam­

het kvarstå då dels tillfälliga hjälpsökande, som ha behov av någon hjälp

utöver andra hjälplormer, dels synnerligen problematiska och socialt kom­

plicerade fall och dels sådana fall, i vilka förebyggande och förbättrande

hjälpåtgärder av olika slag' böra vidtagas. Detta innebär starkt vidgade krav

på sakkunnigt biträde, främst av läkare och utbildade socialvårdsfunktio-

närer, samt på samverkan med andra socialvårdsspecialiteter.

Slutligen framhåller styrelsen, att individernas flyttningsfrihet och

familjebildning nu hämmades genom onödigt bindande hemortsrättsbe-

stämmelser och obegränsad ersättningsskyldighet.

I viss motsättning till socialstyrelsen ifrågasätter överståthållarämbetet,

huruvida man inte borde nöja sig med att vidtaga partiella reformer, inne­

bärande vissa modifikationer av nu gällande lagstiftning. I följande avse­

enden syntes det överståthållarämbetet angelägnast att sådana reformer

vidtoges. De diskriminerande elementen hos fattigvården borde upphävas;

av betydelse härvidlag framstode icke minst ett upphävande av fattigvårds-

benämningen. Fn utvidgning av den obligatoriska fattigvården enligt 1 §

fattigvårdslagen borde äga rum. Det vore att förorda att en utökning av

den kurativa verksamheten skedde. Vidare vore en uppmjukning av de en­

skildas ersättningsskyldighet för meddelad fattigvård önskvärd. Slutligen

förordades att förfarandet beträffande arbetsföreläggande för försumliga

underhållsskyldiga omreglerades i huvudsaklig överensstämmelse med so-

cialvårdskommitténs förslag.

I några yttranden framhålles vikten av att den nya lagstiftningen utfor­

mas så, att plikten till självförsörjning framstår som det primära. Sålunda

hävdar länsstyrelsen i Västernorrlands län, att medborgarens trygghet mot

nöd alltjämt måste först och sist grundas på individens ansvar för sig och

sin familj. Staten borde endast i grova drag ange målsättningen och fixera

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

59

en något så när elastisk inen principiellt klar och hållbar norm för sam­

hällets skyldigheter. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Koppar­

bergs län.

Beträffande förhållandet mellan socialhjälp och so­

cialförsäkring anför Svenska sjukkasseförbundet.

Om än förbundet skulle hälsa med tillfredsställelse åtgärder för skapan­

det av en humaniserad och effektiviserad socialhjälp, anser sig förbundet

böra framhålla vikten av att hjälpformen så konstrueras, att den icke skall

behöva täcka hjälpbehov, som kunna och böra tillgodoses genom socialför­

säkring. Endast om så sker, kan, som förbundet finner påkallat, en klar

gränslinje dragas mellan å ena sidan socialförsäkringen och å den andra

socialhjälpen. Det bör icke förhålla sig så, alt socialhjälpen regelmässigt

skall behöva träda istället för eller komplettera socialförsäkringen, då det

gäller försörjningsfall, som på förhand kunna förutses fa en viss frekvens

och med hänsyn härtill kunna göras till föremål för försäkring. Att strä­

vandena böra gå ut på att ge socialförsäkringen sadana resurser att den

i stort sett ensam kan svara för dylika fall förefaller förbundet vara natur­

ligt och i överensstämmelse med den av kommittén företrädda uppfatt­

ningen om socialhjälpen såsom en socialförsäkringen kompletterande och

väl någon gång också supplerande individualiserad hjälpform. Förbundet

anser, att den sålunda önskvärda begränsningen i socialhjälpens eller —

såvitt angår den för närvarande gällande ordningen — fattigvårdens om­

fattning bör åstadkommas genom beslutsamma åtgärder för effektivisering

av den eller de grenar av socialförsäkringen, som icke äro tillfredsställande

ordnade.

Kommitténs förslag i fråga om huvudmannaskapet för och

finansieringen av socialhjälpen har behandlats i ca 140

av de avgivna yttrandena. Därvid har någon invändning inle framställts

mot förslaget att i princip bibehålla primärkommunerna som huvudmän

för verksamheten, men delade meningar har yppats rörande förslaget att

statsbidrag skulle utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. I sist­

nämnda avseende har förslaget tillstyrkts i drygt 50 men avstyrkts i när­

mare 90 av yttrandena.

De som tillstyrkt statsbidrag — eller i varje fall inte ställt sig

avvisande till tanken härpå — utgöres av statskontoret, kammarrätten,

socialstyrelsen, 8 länsstyrelser, 24 landskommuner, 16 städer, 1 landsting,

Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk och

Svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Förslaget i denna del har avstyrkts av hl. a. riksräkenskapsverket,

pensionsstyreisen, 17 länsstyrelser, 32 landskommuner, 23 städer, 3 lands­

ting, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

kommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisatio­

nen, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund och Högerns

kvinnoförbund.

I de remissyttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, har i allmänhet åbeio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

pats de skäl som socialvårdskommittén anfört till stöd för sitt förslå" i

o

denna del. Av innehållet i de tillstyrkande yttrandena må här återgivas

följande.

Statskontoret uttalar, att detsamma med hänsyn till att statsmakterna

numera i allt större utsträckning ansett sig böra ingripa finansiellt stöd­

jande på olika kommunala verksamhetsområden i och för sig icke vill mot­

sätta sig att statsbidrag medgives utgå för socialhjälps- och närstående

kostnader.

Socialstyrelsen anför, att man icke kan räkna med att storkommunbild-

ningens utjämning av skatteunderlaget kommer att allmänt ge ekonomisk

bärkraft för de socialhjälpsåtgärder, som ur folkvårdens synpunkt är

oundgängligen nödvändiga. Fastmer vore en ytterligare utjämning av ut­

gifterna med statsmedel uppenbarligen erforderlig. Statsbidraget vore en

oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen skulle kunna bli den enda

behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet. Statsbidraget vore över

huvud en från den föreslagna socialhjälpen oskiljaktig del.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att några farhågor beträffande stats­

bidragens farlighet för den kommunala självbestämmanderätten och benä­

genhet att draga med sig en besvärande statskontroll ej behövde hysas. Det

låge i socialhjälpens natur att den måste bygga på personliga kontakter

och därför måste vara knuten till undersökningar och beslut i kommu­

nerna. Genom en effektiv socialhjälpsverksamhet hävdade kommunerna i

själva verket sin självstyrelserätt. Statskontroll över verksamheten måste

utövas under alla förhållanden och oberoende av om statsbidrag infördes

eller icke. Det vore emellertid angeläget, att statens kontrollerande verk­

samhet begränsades till mera väsentliga sidor av verksamheten.

Göteborgs stads barnavårdsnämnd uttalar, att socialvården är en hela

rikets angelägenhet. Det förefölle därför helt naturligt att staten lämnade

bidrag till denna vård.

Behovet av statsbidrag framhålles av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län.

Innehållet i de avstyrkande yttrandena kan sammanfattas i huvudsak så­

lunda. Kommitténs utgångspunkt att socialhjälpen vore en statsuppgift sak­

nade historiskt underlag och vore en meningslös konstruktion. Det kunde

ifragasättas om, efter den nya kommunindelningens genomförande, det

förelåge behov av statsbidrag; och därest kommun skulle vara i behov av

hjälp i förevarande hänseende, så borde hjälpen lämnas genom skatteut­

jämningsbidrag. Mot införandet av statsbidrag talade statsfinansiella skäl.

Med statsbidrag skulle följa centraldirigering och statliga ingripanden på

ett område, som det av ålder varit kommunerna förbehållet att sköta. Risk

funnes att socialvårdens standard komme att sänkas. Statsbidraget skulle

slutligen draga med sig avsevärda administrationskostnader.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas följande.

61

Enligt Svenska landskommunernas förbund måste det le sig egendom­

ligt, om statsbidrag skulle införas för en så ursprunglig kommunal upp­

gift sedan den nu fått relativt mindre kommunalekonomisk betydelse än

tidigare. Redan år 1946 hade fattigvårdens och barnavårdens andel av de

samlade kommunala utgifterna sjunkit till ca 10 %, och till följd av folk-

pensionsreformen och de allmänna barnbidragen hade nedgången däi efter

säkerligen varit betydande. För en gammal kommunal uppgift, som nu­

mera icke omfattade genomsnittligen ens en tiondedel av de kommunala

utgifterna, skulle statsbidrag knappast ifrågasättas, om icke den ekono­

miska belastningen på olika kommuner vore så ojämn.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Det torde visserligen få förutsättas, att även efter kommunindelningens

genomförande vissa kommuner fortfarande komma att få ett skatteunder­

lag, som i och för sig motiverar ekonomisk hjälp från statens sida i skatte-

utjämnande syfte. Att för den skull utbygga det hittills i stort sett endast

beträffande engångskostnader tillämpade systemet med efter skatteunder-

lagei graderade statsbidrag för vissa speciella förvaltningsuppgifter bör

dock enligt länsstyrelsens uppfattning undvikas. Frågan om skatteutjäm­

ningsbidrag åt kommunerna synes lämpligen böra lösas i ett större sam­

manhang, och då denna fråga är under utredning inom allmänna stats-

bidragsutredningen, bör resultatet härav ej utan tvingande skäl föregripas

genom införande av nya, efter varierande principer graderade statsbidrag

för speciella uppgifter.

Skatteutjämningsfrågan har särskilt uppmärksammats av Svenska lands­

kommunernas förbund (styrelsen) som bl. a. anför.

Uppenbart är att man icke kan åstadkomma en skatteutjämning genom

att gradera ett statsbidrag till en uppgift, som icke intager större utrymme

i den kommunala ekonomien än ca 10 %. Icke ens om man graderade det

ifrågasatta bidraget från 0 till 100 %, något som givetvis av olika skäl

är praktiskt ogenomförbart, skulle man ernå en sådan utjämning. Icke

ens om man genomförde en stark gradering av samtliga statsbidrag till

kommunerna skulle man ernå en skatteutjämning. Anledningen härtill är

givetvis att stora områden av kommunal verksamhet helt äro undandragna

statsbidragsgivning. I de kommunala staterna intaga utgifter lör icke stats­

understödda ändamål allt större utrymme.

Styrelsen, som bland annat i olika remissyttranden under senare år

ägnat särskild uppmärksamhet åt statsbidragsfrågor, har blivit övertygad

om att det fördelningsproblem, varom här är fråga, icke kan lösas med

de hittills tillämpade metoderna. Trots en avskräckande flora av stats­

bidrag, varav flera på olika sätt graderade, har man icke kunnat nå ett

tillnärmelsevis rimligt resultat. Den kommunala standarden är fortfarande

praktiskt taget lika ojämn som de kommunala utdebiteringarna.

Den successiva utbyggnaden av statsbidragssystemet har icke tagit hän­

syn till kommunalförvaltningens ändrade ekonomiska organisation. Under

ett tidigare skede med föga differentierad förvaltning var det naturligt att

betrakta varje förvaltningsgren som en avskild enhet. Då fastställde man

också särskild utdebitering för de olika förvaltningsändamålen. Under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

62

senaste årtiondena har det framstått som alltmera nödvändigt att betrakta

hela kommunalförvaltningen som en ekonomisk enhet. I praktiken innebär

detta bl. a. att statsbidrag till olika specialändamål vid statbehandlingen

och eljest icke intaga någon särställning gentemot den allmänna kommu­

nalskatten och de övriga inkomster, som stå till buds för finansiering av

kommunens utgifter. Man är icke längre på samma sätt som tidigare in­

tresserad av att se vad fattigvården, barnavården etc. kostar i utdebitering

per skattekrona. Ett statsbidrag till socialvården inom viss kommun ieder

då ingalunda säkert till en standardhöjning inom just socialvården. Det

kan i stället befinnas nödvändigt att med detta statsbidrag möjliggöra an­

tingen en standardhöjning inom någon annan förvaltningsgren eller också

en skattesänkning.

Detta betraktelsesätt, som nu blivit vanligt också i mindre kommuner,

kan väntas komma att bli en regel utan undantag efter kommunsamman­

slagningen. Men härmed har också eliminerats den stimulerande effekt,

man velat ge åt många speciella statsbidrag till driftsändamål. På sin höjd

verkar bidraget stimulerande under en kortare övergångstid, när det läm­

nas till ett nytt ändamål. Så snart den ifrågavarande verksamheten kom­

mit igång, upplöses ur kommunens synpunkt sambandet mellan statsbidra­

get och det speciella statsbidragsändamålet. Statsbidragens väsentligaste

uPPgift blir då att åstadkomma en rimlig avvägning mellan den progres­

siva statsbeskattningen och den proportionella kommunalbeskattningen

samt en utjämning av den senare olika kommuner emellan. Det blir icke

nödvändigt eller lämpligt att som hittills knyta statsbidrag till vissa be­

stämda förvaltningsändamål. Det bör i stället bli fråga om ett allmänt stats­

bidrag, baserat på objektivt fastställbara faktorer, och med främsta syfte

att eliminera de ojämnheter olika kommuner emellan, som nuvarande kom­

munalskattelag åstadkommer. Den verksamhet som obligatoriskt åvilar

kommunerna och den verksamhet, som dessa i övrigt med stöd av sin all­

männa kompetens utöva, måste också vid statsbidragsgivningen på ett an­

nat sätt än hittills betraktas som en enhet. Ett understödjande från sta­

tens sida av vissa förvaltningsändamål, som ur kommunala synpunkter

ofta framstå som godtyckligt utvalda, har med våra många statsbidrags-

författningar lämnat tillräckligt med avskräckande exempel.

I ett läge, då en reformering av kommunalbeskattningen är ställd i ut­

sikt och då utredning redan pågår om statsbidragen till kommunerna,

skulle enligt styrelsens mening ett nytt betydande specialbidrag kunna för­

dröja eu välbehövlig reform. Av ovan angivna principiella skäl måste sty­

relsen därför ställa sig avvisande till socialvårdskommitténs förslag om

statsbidrag till den nya socialhjälpen. Om det statsfinansiella läget redan

nu medger ett nytt statsbidrag av föreslagen storlek, bör detta givas karak­

tären av ett allmänt statsbidrag med utjämnande effekt. Eftersom det icke

skulle vara någon mening i att utdela ett sådant statsbidrag till också de

ekonomiskt välbeställda kommunerna, skulle utjämningseffekten bli vida

starkare än med det av socialvårdskommittén föreslagna statsbidraget. En

höjning av bl. a. socialvårdens standard skulle då också möjliggöras, där

sådan höjning är mest behövlig.

Belysande för de avstyrkandes inställning till frågan om intrång i den

kommunala självbestämmanderätten är det yttrande, som avgivits av Sven­

ska stadsförbundet (styrelsen), vari uttalas bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 19.55

63

Även utan att i allo penetrera den föreslagna lagstiftningen ur nu be­

rörda synpunkt kan det konstateras, att den ger synnerligen stort utrymme

för och ofta direkt inbjuder till dirigering av verksamheten från överva­

kande statliga myndigheters sida. Praktiskt taget varje avgörande inom

verksamheten kan bli föremål för omprövning i sak av högre myndighet.

Varje anmälan till länsstyrelsen — icke endast av hjälpbehövande själv

om förment försummelse av socialnämnd att lämna hjälp skall länsstyrel­

sen vara skyldig att upptaga till behandling. Även där det gäller utebliven

hjälp av förebyggande natur, skall länsstyrelsen tillhålla nämnden att in­

gripa, om länsstyrelsen anser, att sådan hjälp bör lämnas. Socialstyrelsen

skall äga generell befogenhet att meddela länsstyrelserna och socialnämn­

derna de anvisningar, som den finner påkallade beträffande handhavandet

av verksamheten och främjandet av dennas utveckling. Då det synes råda

delade meningar om den språkliga innebörden av ordet »anvisningar»,

bör det även anmärkas, att det enligt motiveringen här gäller anvisningar,

som skola vara av bindande natur.

Att kommittén också tänkt sig verksamhetens bedrivande under mycket

effektiv tillsyn och med ej ringa inblandning från de statliga myndighe­

ternas sida synes framgå av en rad uttalanden i betänkandet. Mera all­

mänt framhåller kommittén beträffande dessa uppgifter för länsstyrelsens

del, att länsstyrelsen bör effektivare, än för närvarande sker, utöva en

fortlöpande övervakning, intimt förenad med rådgivande och upplysande

verksamhet. I anslutning därtill framhålles också, att det av kommittén

föreslagna statsbidraget till socialhjälpen förutsätter, att länsstyrelsen suc­

cessivt följer den ekonomiska sidan av kommunernas socialhjälpsverksam-

het. Kommittén finner det nödvändigt, att tjänstemän hos länsstyrelserna

skola under besök i kommunerna årligen kunna stickprovsvis gå igenom

handlingar och räkenskaper och förvissa sig om att förvaltningen följer

gällande författningar och givna anvisningar. I många särskilda samman­

hang ger kommittén dessutom påminnelser om att det skall finnas säker

tillsyn över socialnämnderna med möjlighet att åstadkomma rättelse i des­

sas handlande, om ej på annat sätt så genom nedsättning av statsbidraget.

Så i samband med frågan om prövning av hjälpbehövandes arbetsvillighet,

liksom ock på tal om förebyggande socialhjälp, där det dock gäller hjälp-

åtgärder, varom kommittén själv förklarat sig ur stånd att angiva, under

vilka förutsättningar och i vilken omfattning de skola anses berättigade.

Samma påminnelser ges beträffande understödsnivån, här med formule­

ringen, att »det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna

i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga

om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt

efter förhållandena», och med tillägg att socialnämnd icke bör vidtaga gene­

rella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna. Länssty­

relsens löpande tillsyn och möjligheten att minska statsbidraget nämnes

likaledes som garanti mot missbruk i fråga om socialhjälp till specialvård

och på samma sätt hänvisas till statsbidragsminskning för motverkande av

missbruk i fråga om sådan hjälp till resekostnader. Även beträffande till-

lämpningen av de föreslagna bestämmelserna om återbetalningsskyldighet

möter man en erinran om tillsynen. När sådan skyldighet beslutats, skall

socialnämnd äga att på grund av särskilda senare omständigheter eftergiva

kravet, men i detta avseende anför kommittén, att det får bli de överva­

kande myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet icke missbrukas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1055

64

varigenom stadgandena om skyldighet att i vissa fall besluta om återbetal-

ningsskyldighet skulle kunna göras illusoriska. Ej heller saknas det i be­

tänkandet påpekanden, att den föreslagna befogenheten för socialstyrelsen

att utfärda anvisningar kan eller bör utnyttjas i åtskilliga avseenden,

exempelvis beträffande de högsta belopp, som »i regel» få utgå såsom social­

hjälp åt arbetslös, hänsynstagande till hjälpsökandes tillgångar vid avväg­

ning av hjälpen, naturaformens användning i hjälpverksamheten och beräk­

ning — för statsbidragets bestämmande — av kommuns kostnad för hjälp

in natura.

Till denna sammanställning, som styrelsen funnit angelägen för att ge

en så allmän belysning som möjligt av vad kommunerna ur nu berörda syn­

punkt ha att vänta sig enligt kommitténs förslag och intentioner, kan sty­

relsen ej underlåta att foga ett påpekande om ännu ett uttalande av kom­

mittén, vilket visserligen ej hänför sig till socialhjälpen men väl passar

in i sammanhanget. Det visar nämligen kommitténs uppfattning om hur

hänsynslöst statliga organ böra kunna utnyttja sin tillsyn över statsunder­

stödd kommunal verksamhet. Detta uttalande gäller en för kommunerna

så ömtålig sak som påtryckning från tillsynsorgans sida till stöd åt kom­

munalanställdas lönekrav. Det påpekas i betänkandet, att — från personal­

håll — framförts önskemål om att som villkor för statsbidrag till driften

av ålderdomshem kräva utbetalande av vissa av statsmakterna bestämda

minimilöner. Kommittén finner det visserligen »knappast ådagalagt» att

detta »är av behovet påkallat» men tillägger som motiv för att avstå där­

ifrån: »I den mån kommunerna i särskilda fall icke bereda tillfredsstäl­

lande löne- och anställningsförhållanden få ju tillsynsorganen, därest stats­

bidrag överhuvudtaget utgår och alltså oberoende av formen för detta, be­

tydligt ökade möjligheter att utöva inflytande för att få fram en bättre

ordning.»

På grund av det anförda ter det sig för styrelsen uppenbart, att kom­

mittén åsyftat att beträffande socialhjälpen säkerställa en utpräglat statlig­

byråkratisk dirigering av verksamheten, oaktat kommunerna skulle till

namnet vara huvudmän för densamma. För de kommunala organen, social­

nämnderna, synas uppgifterna kunna väsentligen bli till en del att rent

expeditionellt ombesörja hjälpåtgärder enligt anvisningar, som meddelats

av tillsynsmyndigheten, och till en annan del att visserligen efter eget be­

dömande besluta om sådana åtgärder men under besvärande övervakning

och med ständig risk att få dessa beslut underkända, kanske med ekono­

miska påföljder för kommunen. Det sistnämnda är ej minst anmärknings­

värt ur den synpunkten, att besluten skola gälla uppenbart svårbedömliga

frågor, varom delade meningar måste förutsättas och där den beslutande

fördenskull sällan kan känna sig säker att undgå rättelse. Man kan ej gärna

påräkna, att socialnämndernas arbete skulle under sådana förhållanden

präglas av initiativkraft och i övrigt fullgöras på bästa sätt. Tvärtom måste

man befara, att verksamheten skulle bedrivas med ständig tveksamhet och

att socialnämnderna ideligen skulle finna sig föranlåtna att före sina av­

göranden söka på högre ort inhämta besked om »rätta meningen». Styrelsen

kan omöjligen tro, att den åsyftade övervakningen och centraldirigeringen

skulle medföra fördelar — vare sig till direkt gagn för verksamheten eller

i besparande sjTte — vilka skulle kunna uppväga nackdelarna av sådana

arbetsförhållanden för socialnämnderna.

Styrelsen anser sålunda, att åt kommunernas huvudmannaskap för social-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 195.7

65

hjälpen måste ges en helt annan innebörd med vida större handlingsfrihet

för kommunerna än kommitténs förslag och uttalanden i förevarande be­

tänkande ställa i utsikt.

Det framgår påtagligt av betänkandet, att det föreslagna statsbidraget

till socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar anses utgöra ett myc­

ket vägande skäl för begränsning av kommunernas handlingsfrihet på

området. Från kommunalt håll kan man icke gå med på att statsbidrag

måste få så vittgående konsekvenser i detta avseende, som kommittén sy­

nes förutsätta. Det är emellertid också påtagligt, att dessa konsekvenser i

förevarande fall anses särskilt betingade av det föreslagna bidragssyste­

mets konstruktion. Då det här gäller ett system, enligt vilket bidragets stor­

lek skulle vara beroende av kommunernas faktiska kostnader och detta

med en gradering, som skulle betyda bidrag med ända upp till 80 procent

av kostnaderna, kan styrelsen förstå, att visst inflytande från statliga

myndigheters sida på bestämmandet av dessa kostnaders storlek befinnes

erforderligt. Men man får då icke heller förbise, att denna verkan av

bidragssystemet bestämts av hänsyn till de ekonomiskt svagast ställda

kommunerna och att densamma — således inskränkningen i den kommu­

nala handlingsfriheten — dock skulle i lika mån drabba kommuner med

vida mindre procentuell bidragstilldelning, och även om dessa hittills

visat sig fullgöra motsvarande socialvårdande uppgifter på ett föredömligt

sätt. Försåvitt det föreslagna statsbidraget skall anses vara anledningen

till den utpräglade dirigering av verksamheten från tillsynsorganens sida,

som man enligt det ovan sagda måste befara, finner styrelsen det uteslutet,

att det avsedda ekonomiska stödet från statens sida åt kommunerna för

befrämjande av socialvården bör lämnas på sätt som föreslagits. Om detta

stöd i stället ges kommunerna i former som endast ta sikte på att bereda

dem över hela linjen erforderliga resurser överhuvudtaget för att fullgöra

sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt — vilket ju bör vara det statliga

stödets rätta syfte ur skatteutjämningssynpunkt — så är styrelsen över­

tygad om att verkan skulle bli vida mera till gagn för socialvården.

Beträffande faran för att socialvårdens standard kommer att sänkas

uttalar överståthållarämbetet.

Samtidigt som socialvårdskommittén velat vinnlägga sig om att öka de

behövandes rätt till bistånd av samhällets hjälporgan, har kommittén —

eftersom det icke ansetts möjligt att låta kommunerna utan inskränk­

ningar disponera statsmedel — sett sig nödsakad att på olika sätt begiänsa

kommunernas rätt att utgiva socialhjälp. Sålunda skall socialnämnden

endast i de i socialhjälpslagen angivna fallen få bevilja dylik hjälp. Risk

finnes för att en i enlighet med förslaget utformad socialhjälpslag kommer

att visa sig återhållande på socialvården i kommuner, som redan väl ut­

vecklat sin socialvård, och det kan till och med befaras, att följden blir

en standardförsämring i dylika kommuner. Sålunda ha Stockholms stads

socioIvårdsmyndigheter i sitt yttrande angivit exempel på sådan i Stockholm

utgående fattigvård, beträffande vilken det är klart, att densamma icke

skulle falla under socialhjälpslagen, medan det i andra fall framstår som

tveksamt huru därmed förhåller sig. En spärr för socialnämndernas rätt

att utgiva socialhjälp står för övrigt i strid mot det av socialvårdskommittén

angivna allmänna syltet med socialhjälpen — att avhjälpa varje behov

utan inskränkning.

5 Bihting till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

66

Liknande åsikter uttalas av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Överståthållarämbetet anser vidare att det icke råder något som helst

tvivel om att ett genomförande härutinnan av förslaget skulle komma att

medföra en betydande, icke önskvärd ansvällning av den administrativa

apparaten hos såväl socialnämnderna som länsstyrelserna. Detta måste

i sin tur föranleda olägenheter beträffande handläggningen av själva ären­

dena och medföra avsevärda, i och för sig improduktiva kostnader för

det allmänna. Länsstyrelsen i Östergötlands län är av samma åsikt och

kan icke bortse från den möjligheten, att förslagen rörande den statliga

kontrollen bygger på ett överskattande av de administrativa organens

möjligheter att utan en väsentlig kaderförstärkning förhindra eventuella

missbruk av statsmedel, därest statsbidrag komme att utgå i den omfatt­

ning som föreslagits. Liknande farhågor uttalas av bl. a. länsstyrelsen i

Västernorrlands län och Svenska arbetsgivareföreningen.

Vidkommande härefter frågan huruvida mödrahjälpen

skall inordnas i socialhjälpen har flertalet av dem, som

yttrat sig härom, ansett att därmed bör anstå tills frågan om icke behovs­

prövad hjälp vid havandeskap och barnsbörd fått en tillfredsställande

lösning. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. socialstyrelsen —- som dock

i princip tillstyrkt förslaget — länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, 10

mödrahjälpsnämnder, Svenska socialvårdsförbundet, Högerns kvinnoför­

bund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Ett fåtal tillstyrker förslaget utan nämnda förbehåll, bland dem mödra-

hjälpsnämnderna i Hälsingborgs stad samt i Värmlands och Kopparbergs

läns landstingsområden ävensom statens fattigvårds- och barnavårdskon-

sulent i första distriktet.

I direkt avstyrkande riktning — dvs. mot avveckling över huvud av

mödrahjälpen — uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och 11

mödrah jälpsnämnder.

Av de kommuner, som diskuterat mödrahjälpen, har ungefär tre fjärde­

delar förordat dess bibehållande tills vidare eller för framtiden.

De som uttalat sig för att mödrahjälpen förr eller senare införlivas med

socialhjälpen har, i den mån motivering lämnats, hänvisat till social-

vårdskommitténs skäl för kommitténs ståndpunktstagande.

Kronobergs läns landstingsområde anför, att det är möjligt att allmän­

hetens inställning till socialhjälpen kan bli en annan än den man nu i

allmänhet intar till fattigvården, om socialhjälpen göres till en hjälpform

även för mödrarna. Liknande synpunkter anlägger statens fattigvårds- och

barnavårdskonsulent i första distriktet.

En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Jämtlands län,

som yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

67

Mödrahjälpen, som i sin helhet bekostas av statsmedel, har nu funnits

under så lång tidsperiod, att allmänheten vant sig vid att denna hjälpform

vid havandeskap står till buds för mödrar i ekonomiskt besvärliga situa­

tioner. Mödrahjälpens utformning har gjort, att mödrarna i allmänhet icke

torde ha känslan att uppbära understöd. Hjälpen utgår till en mycket stor

procent av mödrarna (i Jämtlands län mellan 50 och 70 %). Sannolikt

skulle det bli psykologiskt mindre tillfredsställande, om mödrahjälpen

(innan moderskapsbidraget införts) inordnades under socialhjälpen. Den

omständigheten, att hjälpen komme att delvis utgå av kommunala medel,

torde nämligen komma att verka hämmande på eu icke ringa del av dem

som komma i fråga för erhållande av hjälp vid barnsbörd.

Farhågor för att mödrarna skulle dra sig för att söka socialhjälp uttalas

även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands lön, mödrahjälpsnåmnderna

i Södermanlands och Östergötlands läns landstingsområden samt i Malmö

stad och ett tiotal kommuner, bland dem Stockholms stad.

Eu del remissorgan, bl. a. mödrahjälpsnåmnderna i Västernorrlands och

Västerbottens läns landstingsområden och Hälsingborgs barnavårdsnämnd,

erinrar om mödrahjälpens befolkningspolitiska syfte och framhåller att

detta skulle gå förlorat, om mödrahjälpen upphörde som självständig

hjälpform.

1 ett flertal yttranden framhålles, att ett utbyte av mödrahjälpen mot

den föreslagna socialhjälpen skulle medföra försämringar i olika av­

seenden för mödrarna. Sålunda påpekas, att socialnämnderna under­

stundom skulle tvingas att behandla sökande med annan ersättningskom-

mun snävare än om sökanden varit mantalsskriven i den egna kommunen.

Mödrahjälpsnåmnderna i Göteborg och Malmö anser, att kommuns rätt

att göra återkrav mot annan kommun och mot enskild kommer att verka

tillbakahållande på mödrarnas önskan att söka hjälp.

Mödrahjälpsnåmnderna i Uppsala och Gävleborgs läns landstingsom­

råden samt i Gävle stad tvivlar på att socialhjälpen i samma utsträckning

som mödrahjälpen ger möjlighet att lämna bidrag till hemhjälp och

tandvård och anser dessutom, att den tämligen frikostiga och alltid väl­

behövliga utrustningen till mor och barn med all säkerhet skulle in­

skränkas. Även mödrahjälpsnåmnden i Älvsborgs läns landstingsområde

finner förutsättningarna för socialhjälp strängare än de för mödrahjälp

gällande.

I flera andra remissyttranden ifrågasättes, om inte socialnämnderna

kommer att bli restriktiva vid beviljande av hjälp, enär kommunerna

själva skall bestrida en del av kostnaderna för socialhjälpen.

Från kommunalt håll har understrukits, att förslaget ur kommunal­

ekonomisk synpunkt är ofördelaktigt, enär kommunerna skulle få deltaga

i socialhjälpens finansiering — de större städerna med 70 % av kost­

naderna — under det att mödrahjälp nu helt bestrides av statsmedel.

Några remissorgan — bland dem socialstyrelsen och Folkpartiets kvinno-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

förbund - uttalar, att en förutsättning för att mödrahjälpen skall kunna

uPPgå i socialhjälpen är att statsbidrag lämnas till den senare.

Vad åter angår frågan om arbetslöshetsunderstödens

inordnande i socialhjälpen har kommitténs förslag tillstyrkts

i omkring en fjärdedel och avstyrkts i omkring tre fjärdedelar av de

yttranden där frågan härom upptagits till behandling.

Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget

märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, ett tjugutal kommu­

ner, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Riksförbundet

landsbygdens folk.

Yttranden i avstyrkande riktning har avgivits av pensionsstyrel-

sen, arbetsmarknadsstyrelsen, 17 länsstyrelser, 40 kommuner, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner­

nas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareför­

eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­

tion, 1 rkeskvinnors samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Socialstyrelsen uttalar, att den av kommittén gjorda jämförelsen mellan

å ena sidan arbetslöshetsunderstöd enligt gällande hjälpkungörelse och å

andra sidan fattigvård resp. socialhjälp uppenbarligen ger vid handen att

en särskild understödsform för arbetslösa blir praktiskt taget likformig

med socialhjälpen. Endast socialhjälpen borde förbehållas uppgiften att

supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med erforderliga

understöd efter behov. Socialhjälp skulle vara en rättighet för en be­

hövande arbetslös. Att socialhjälp ens under en arbetslöshetsperiod skulle

förmedlas till arbetslösa av två olika organ, både arbetslöshetsnämnd och

socialnämnd, borde icke förekomma. Anknytningen till socialhjälpen av

arbetslösa hjälpbehövande vore ägnad att göra skillnaden mellan helt

arbetsföra och partiellt arbetsföra mindre framträdande än för när­

varande. Kontakten mellan socialvårdsorganen och de arbetsförmedlande

och arbetsvårdande institutionerna över hela linjen kunde förväntas bli

livlig, till båtnad för alla kategorier hjälpbehövande. Statsbidraget till

socialhjälpen vore emellertid en oundgänglig förutsättning för att social­

hjälpen skulle kunna bli den enda behovsprövade hjälpformen i social-

vårdssystemet.

Av dem, som avstyrkt kommitténs förslag i denna del, har åtskilliga

instämt i reservanten fru Nordgrens uttalande, att hjälpåtgärder av­

seende de oförvållat arbetslösa är en arbetsmarknadsfråga och icke en

socialvårdsfråga. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län.

Bortsett från att för närvarande ej oväsentliga yttre olikheter föreligga

mellan hjälpformerna förbiser kommittén den djupare liggande skillnaden

69

dem emellan. Medan understödet till de arbetsoförmögna bestämmes enbart

med hänsyn till vad som finnes erforderligt för livsuppehälle och vård,

måste utformningen av hjälpåtgärderna för de arbetslösa ske under be­

aktande jämväl av arbetsmarknadspolitiska och konjunkturpolitiska

överväganden.

Svenska socialvårds^ örbundet framhåller, att ett av de mest karakte­

ristiska dragen i modern socialpolitik är att hjälpbehov, som uppstår på

grund av specifika förhållanden, t. ex. sjukdom, olycksfall i arbete, oför-

vållad arbetslöshet o. s. v., normalt skall avhjälpas på annat sätt än genom

socialhjälpsbidrag. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tyngd­

punkten i arbetslöshetspolitiken alltid legat på arbetslinjen, medan man

i möjligaste mån inskränkt de kontanta understöden. Samhällets hjälp

åt de arbetslösa borde alltjämt utgå efter arbetslinjen.

Landsorganisationen hänvisar till följande av organisationen avgivna

yttrande över förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

I samhällets aktiva konjunkturpolitik måste kommunernas insatser för

planering av sysselsättningen tillmätas väsentlig betydelse. Samhällsad-

ministrationens utbyggnad efter kriget har också skett under motivering

att stimulera och få kommunerna att aktivt medverka i planeringsarbetet

för att hålla sysselsättningen uppe på maximal höjd. Utan tvivel har

samhället också genom de senaste årens reformer på det ekonomiskt-

administrativa området — t. ex. vad gäller bostads- och jordbrukspoli­

tiken — skaffat sig hjälpmedel som gör samordningen lättare men ställer

samtidigt ökade krav på samhällets alla olika organ. Landsorganisationen

anser därför att ett från de övriga socialgrenarna fristående obligatoriskt

kommunalt organ bör inrättas med uppgift att handlägga de allmänna

sysselsättnings- och arbetslöshetsfrågorna. Redan nu äger Kungl. Maj :t

förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavan-

de av lokala åtgärder ifråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid oförvållad arbetslöshet. Det finns därjämte skäl som talar för att kom­

munerna efter kommunreformens genomförande skall administrativt få

större möjligheter att handhava de på detta område viktiga arbetsuppgit-

terna.

I anslutning härtill framhåller Landsorganisationen, att inordnandet av

hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa i socialhjälpslagen skulle

kunna tolkas som om samhället icke betraktade denna del av det sociala

medborgarskyddet som så betydelsefull och särpräglad att det fordrade

särskilda samhällsåtgärder.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som avstyrkt statsbidrag till so­

cialhjälpen — finner det uteslutet att ålägga kommunerna att helt svara

för de hjälpkostnader, som väsentligen bero på det allmänna läget på

arbetsmarknaden.

Kommitténs förslag om införande av maximibelopp för socialhjälp till

arbetslösa har mött enhällig och stark kritik. Förslaget anses allmänt

strida mot socialhjälpens karaktär av generell, supplerande hjälpform.

överståthållarämbetet anför i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

70

En maximering av ett bidrag medför med nödvändighet, att understödet

måste taga sikte på normalfallen och därför i vissa, icke nödvändigtvis säll­

synta fall, måste bliva otillräckligt. Detta förhållande medför f. n. ingen

allvarlig olägenhet, eftersom fattigvården alltid äger möjlighet att av­

hjälpa tillfälligt hjälpbehov utanför det maximerade arbetslöshetsunder­

stödets ram. Annorlunda skulle saken ställa sig vid ett inordnande av

arbetslöshetshjälpen under socialhjälpen, eftersom — då någon supple­

rande hjälpform icke skulle stå till buds — möjlighet att gå utöver det

högsta tillåtna bidraget icke skulle föreligga. Ett sådant arrangemang är

vidare, såsom Stockholms stads socialvårdsmyndigheter framhållit, ägnat

att väcka betänkligheter även såtillvida, att införandet under socialhjälpen

av en maximerad hjälpform icke kan undgå att i olika riktningar påverka

socialhjälpsunderstöden i övrigt. Erfarenheten ger nämligen vid handen,

att maximerade understöd tendera att utveckla sig till normalbelopp för

hela den verksamhet, som beröres, och det strider som sagt mot hela

socialhjälpens idé om en alltför schablonmässig prövning skulle bliva

regel.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening kan icke mycket vara att vinna

på den föreslagna ordningen, som i praktiken åstadkommer två hjälp-

former, ehuru båda komma att benämnas socialhjälp. Av liknande upp­

fattning är Stockholms stad, som anför att kommittén i samma hjälp-

forin infört olika grader av behovsprövning, vilket otvivelaktigt måste leda

till skapandet av en särställning för de arbetslösa. Svenska arbetsgivare­

föreningen befarar att denna splittring av socialhjälpen i praktiken måste

innebära avsevärda olägenheter.

Frågan, vilket lokalt organ som bör handha den kontanta hjälpen till

arbetslösa, har diskuterats i en mängd yttranden. I endast en mindre del

av dessa tillstyrkes kommitténs förslag, att hjälpen skall utges av social­

nämnden.

Pensions styrelsen har sålunda svårt att föreställa sig att alla social­

nämnder skall kunna uppfylla de stora krav i olika avseenden, som ställes

på en socialnämnd vid tillämpningen av bestämmelserna i vilka fall arbets­

lösa skall få uppbära socialhjälp. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför,

att socialnämnden kommer att bli bunden av reglerande föreskrifter i en

omfattning, som måste anses oförenlig med socialhjälpens karaktär av

obunden hjälpverksamhet. Svenska socialvårdsförbundet anser, att social­

nämnden kommer att bli nödsakad taga hänsyn till av länsarbetsnämnden

och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar att arbetslöshetspolitiken måste be­

traktas som en enhet, skild från socialhjälpen, samt anför.

Vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle arbetslöshetsåt-

gärderna komma att splittras även i den lokala instansen. Enligt kom­

mittén skulle liksom nu är fallet särskild arbetslöshetsnämnd kunna in­

rättas. Man torde väl också kunna förutsätta, att detta bleve förhållandet

åtminstone i kommuner, som kontinuerligt eller relativt ofta drabbas av

arbetslöshet. Då socialnämnden förutsättes handha all socialhjälpsverk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

71

samhet, även den för arbetslösa, bleve följden alltså en uppdelning av

hjälpåtgärderna på två lokala organ.

pnliut

Därest särskild arbetslöshetsnämnd icke finnes inrattad, kan enl g

»ällande författning kommun uppdraga åt kommunalnämnd respektive

drätselkammare att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt kommitténs förslag

skall i det nu avsedda fallet socialnämnden vara arbetslöshetsnämnd

Fnli«t styrelsens mening är den nuvarande ordningen att föredraga, ena

drätselkammaren respektive kommunalnämnden har ett storre mflytande

på kommunernas investeringspolitik och ekonomi, vllk^ haforSunfngen

tydelse för arbetslöshetsåtgärderna, enar arbetslinjen a\en i fortsättning

måste äga företräde framför kontantunderstödslinjen.

Vad övriga specialformer av behovsprövad hjälp

angår har kommitténs förslag, att dessa skall upphöra, när lagstiftningen

om socialhjälp träder i kraft, allmänt lämnats utan erinran, dock att pen-

sionsstyrelsen — under förklaring att styrelsen delar kommitténs uppfatt-

ning att lagen om kommunala pensionstillskott bör upphavas i den man

den avser dylika tillskott — framhåller att denna lag är tillämplig aven i

vissa fall då folkpension ej utgår och att med hänsyn härtill det bor til s

vidare anstå med lagens upphävande.

Mot själva utformningen av kommitténs förslag fram-

föres i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och på flera hall

ges uttryck för den uppfattningen, att förslaget inte utan genomgripande

överarbctning kan läggas till grund för lagstiftning. Denna standpunkt in­

tages av bl. a. pensionsstprelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och

Bohus, Våsternorrlands och Jämtlands län, besvårssakkunniga, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjuk-

kasseförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Departementschefen

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och

behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt da­

tum. Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter

tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området

utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora for­

ändringar. Ändringarna avseende denna lagslittning har jainte det att

fattigvård slopats som rösträttshinder — främst tagit sikte på att nnnska

antalet fattigvårdsprocesser, dvs. processer rörande vem som i sista hand

skall svara för kostnaden för meddelad fattigvård.

När fattigvårdslagen kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 ut­

färdad fattigvårdsförordning — utgjorde fattigvården en dominerande

lijälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården forlorat

i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. 1 första band märkes

härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd.

De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts, och dessa pen­

sioner är nu sådana att de eljest medellösa åldringarna — som förut ut-

gjort huvuddelen av7 fattigvårdens klientel — inte längre behöver anlita

fattigvården för sin försörjning. Även invalidpensionerna och övriga former

av folkpension har successivt förbättrats; och jag vill erinra om att för

arets riksdag framlagts förslag till höjning av folkpensioneringens änke­

pensioner och hustrutillägg.

Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har

mlorts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och

enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas eko­

nomiskt bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid

olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkrings­

lagen. Denna avser visserligen endast nya skadefall. Därest av mig tidigare

anmält förslag till omreglering av äldre olvcksfallsersättningar genomföres,

kommer emellertid också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden

att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens förmåner har avse­

vart forbattrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag — statsbidragen

till denna gren av socialförsäkringen ökat.

Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen

av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av

bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt

arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och

försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen

bor erinras om att det vicl sidan av fattigvården finnes ett flertal special-

formei av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen

samt kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattig­

vård under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen har länge stått

på dagordningen; och socialvårdskommittén — som tillkallades år 1938

för att \erkställa en allmän översyn av den svenska socialvårdslagstift-

ningen och som under årens lopp framlagt en rad förslag, vilka sedermera

legat till grund för ett flertal betydelsefulla reformer på detta område __

upptog ganska tidigt denna fråga till behandling. Frågan ansågs emeller­

tid böra vila tills vidare, främst med hänsyn till att spörsmålet om en revi­

sion av den kommunala indelningen först borde lösas. Sedan kommunin-

delningsreformen genomförts, tog kommittén upp frågan om en reviderad

fattigvårdslagstiftning. Arbetet härmed avslutades år 1950, då kommittén

avgav ell betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m.

Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av

en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna före­

slås skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovs­

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

73

prövad hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälp-

form än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avse­

värd utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens

finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad

lagstiftning på området än den nuvarande.

Från dessa utgångspunkter har kommittén utformat ett förslag till lag

om socialhjälp, vari sammanfattats bestämmelserna rörande den nya hjalp­

formens innehåll, meddelande, rättsverkningar m. m. De bestämmelser, som

kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets storlek och utform­

ning, har sammanförts i ett förslag till lag om bidrag av statsmedel till

kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Den i nuvarande

fattigvårdslagen behandlade frågan om försummelse av försörjningsplikt

har kommittén funnit böra lösas för sig och bestämmelserna harom har

upptagits i ett förslag till lag om arbetsföreläggande. Regler rörande ålder­

domshem och andra socialvårdsanstalter har upptagits i ett fristående föi-

slag till lag om vissa socialvårdsanstalter; även de frågor, som berör social­

vårdens kommunala organisation, föreslås reglerade i en särskild lag.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har allmänt vitsordats,

att den nuvarande fattigvårdslagstiftningen är så otidsenlig och bristfällig,

att en reformering av densamma är behövlig; och icke från något hall har

ifrågasatts annat än att det även i fortsättningen föreligger behov av en

lagstiftning rörande en hjälpform av detta slag. Jag är av samma uppfatt­

ning. Trots de förbättringar av socialförmånerna, som genomförts under

senare år, torde det uppstå situationer, då socialförsäkring och andra

hjälpformer inte står till förfogande eller inte räcker till; och föi dessa fall

behövs en generell, behovsprövad hjälpform. Denna hör, såsom kommittén

föreslagit, benämnas socialhjälp.

Om det råder enighet om att den nuvarande fattigvården bör avlösas

av en ny motsvarande hjälpform, går däremot meningarna isär beträffande

frågan hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller inte

minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget utarbetats, nämligen

införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande speciella behovs­

prövade hjälpformerna. Med hänsyn till att ett ställningstagande till dessa

spörsmål får verkningar i åtskilliga andra hänseenden, vill jag först uppe­

hålla mig vid dem.

Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kom­

mittéförslaget rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och

deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångs­

punkt, att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag,

i det att fattigvården av ålder varit cn socknens angelägenhet och således

av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom

den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förelsevis underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kom-

munindelningsreformens genomförande fått större ekonomisk bärkraft,

varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov

av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan an­

gående formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning.

Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle med­

föra statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering

och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade

administrationskostnader.

Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening be­

rättigad; och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet.

Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna

utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården.

Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer

av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag

principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma

bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger.

Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas bör emellertid enligt min

mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden;

och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli

betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man

vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälp­

form.

En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill av­

skaffa, är in ö d r a h j ä 1 p e n. Denna helt av statsmedel utgående hjälp­

form infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte.

Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid

anmälan av det förslag till lag om moderskapshjälp, som antogs vid 1954

års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under

lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i

dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vid­

tagas än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjuk­

försäkringen anknutna moderskapshjälpen.

Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för

samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhål­

landena här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genom­

förande är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid

kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets stats-

verksproposition för budgetåret 1955/58 äskats ett anslag till mödrahjälp

med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistför-

flutna budgetår var i det närmaste dubbelt så stor.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansie­

ring skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt

75

de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till

kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet

om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i

ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det häi äi

fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur be-

folkningspolitiska synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts

behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek.

Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutande­

rätten i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala ex­

pertorganen till lokala nämnder.

Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda,

att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.

En annan specialform av behovsprövad hjälp, som kommittén föreslår

skola slopas och uppgå i socialhjälpen, utgör kontantunderstöden

vid arbetslöshet, varom regler finnes i den s. k. hjälpkungörelsen

den 27 maj 1949 (nr 278). Det är att märka, att förslaget i detta hänseende

i sin tur bygger på förutsättningen att kostnaderna för socialhjälpen i be­

tydande omfattning skall bestridas av statsmedel. Jag har tidigare uttalat

som min mening, att socialhjälpen bör finansieras av kommunerna. Häi-

igenom har alltså själva grunden för kommitténs förslag i denna del ryckts

undan. Även bortsett härifrån talar emellertid både principiella och prak­

tiska skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverk­

samheten vid arbetslöshet inte i detta sammanhang bör avskaffas.

Ifrågavarande verksamhet bedrives, med arbetsmarknadsstyrelsen som

centralorgan, i olika former, nämligen anskaffande av arbete, meddelande

av utbildning samt lämnande av kontantunderstöd. Arbetslinjen är den

primära, och först då vederbörande ej kan beredas arbete följer man undei-

stödslinjen. Av naturliga skäl måste en snabb övergång kunna ske från

den ena linjen till den andra. Särskilt är det angeläget att den som uppbär

kontantunderstöd utan omgång kan placeras i arbete. Kontantunderstöden

syftar till att skydda och bevara arbetskraften under den tid, då den på

grund av arbetsbrist ej kan användas i produktionen. Understöden har

således en annan karaktär än fattigvården. Arbetslöshetshjälpen bör enligt

min uppfattning ses som en enhet och som en integrerande del i hela

arbetsmarknadspolitiken. Det gäller här icke en socialvårds- utan en arbets­

marknadsfråga.

Den av kommittén förordade lösningen torde vidare göra det nödvändigt

att — vilket kommittén även föreslagit — i socialhjälpslagen införa ett

flertal specialregler för de arbetslösa. Särbestämmelser skulle bl. a. erfordras

rörande kontroll av arbetsviljan, angående avstängning från rätten till

socialhjälp vid självförvållad arbetslöshet och i vissa konfliktsituationer,

beträffande socialhjälpens storlek i förhållande till arbetslöshetsförsäk­

ringens förmåner osv. Regler av denna typ skulle stämma dåligt överens

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

76

med den obundenhet, som i övrigt bör utmärka socialhjälpen, och dess­

utom bereda socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter.

Jag förordar således, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten

för arbetslösa enligt hjälpkungörelsen i detta sammanhang lämnas orubbad.

Som en konsekvens härav bör de arbetslösa intaga samma ställning i social-

hjälpshänseende som de nu gör i fattigvårdshänseende.

De skäl, som föranlett mitt ifrågavarande ståndpunktstagande, äger sin

motsvarande giltighet såvitt avser den behovsprövade hjälp, vilken utgår

till utlandssvenskar in. fl. enligt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr

383) angående bistånd åt utlandssvenskar, som återvända till Sverige,

in. in. Någon anledning att nu slopa denna hjälpform synes ej föreligga.

Bestämmelserna rörande kommunala pensionstillskott fin­

nes i lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.,

enligt vilken kommun har möjlighet att till fattigvårdsstyrelses förfogande

ställa medel med föreskrift, att tillskott eller bidrag, som utdelas av dessa

medel, inte skall anses som fattigvård. Den verksamhet, som bedrives med

stöd av ifrågavarande lag, är av begränsad omfattning och är centraliserad

till de större städerna. I praktiken utgår hjälpen i allmänhet i form av

hjälp till dietkost och till kläder; stundom utgår hjälp till tandvård, läkar­

vård och medicin.

Anledningen till att en lagstiftning rörande kommunala pensionstillskott

infördes var att fattigvården på grund av sitt namn och sin karaktär —

bl. a. innebärande obegränsad återbetalningsskyldighet — inte ansågs vara

en lämplig hjälpform i hithörande fall. Med den utformning, som social­

hjälpslagen är avsedd att få, äger dessa skäl ej någon bärkraft. Då ej heller

i övrigt skäl torde föreligga att ha två så likartade hjälpformer för samma

ändamål, bör enligt min mening lagen om kommunala pensionstillskott

in. m. upphävas samtidigt med att socialhjälpslagen träder i kraft.

Samma skäl talar för att låta i socialhjälpen uppgå den hjälp, som kan

lämnas sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka en­

ligt lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilken

lag för övrigt tillämpats i endast obetydlig utsträckning.

Reglerna rörande skoldistrikts rätt att efter behovsprövning lämna hjälp

av kommunala medel åt skolbarn för bekostande av deras skolgång

eller resor för undersökning och behandling vid den statsunderstödda psy­

kiska barna- och ungdomsvården är upptagna i stadgan den 26 september

1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, stadgan den 22 juni 1923

(nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm samt stadgan den 16

september 1918 (nr 1001) för fortsättningsskolan. Reglerna har tillkommit

för beredande av möjlighet till hjälp utan fattigvårds karaktär. Bortsett

från bidraget till resor utgår i praktiken hjälpen endast i form av kläder

och skodon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

77

Den nuvarande ordningen på detta område synes innebära eu onödig

splittring; det kan enligt min mening icke anses motiverat att samma

behov tillgodoses i vissa fall av skolmyndigheten och i andra fall av social-

hjälpsorganet. Förhållandet blir särskilt markant, när det t. ex. gällei

utrustning av ett och samma barn under skolterminerna och under feriei na

samt utrustning av syskon, av vilka icke alla är i skolåldern. För öviigt

torde det väl mången gång förhalla sig sa, att, där skoldisti iktet ansei sig

böra träda hjälpande emellan, familjen även i annat avseende redan upp­

bär eller kan vara i behov av hjälp från det allmännas sida. Jag förordar

därför att skoldistriktens ifrågavarande hjälpverksamhet får övertagas av

socialhj älpsorganen.

Efter det socialvårdskommittén avgav sitt förslag har det utfärdats två

författningar — den ena avseende tandvårdskostnader och den

andra avseende läkarvårdskostnaderna för mindre bemed­

lade på landsbygden — vilka jag i detta sammanhang vill något

beröra.

Bestämmelserna i förra hänseendet innehålles i förordningen den 22

september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folk­

tandvården. Enligt denna förordning äger kommun bidraga till bestridande

av kostnader, som sammanhänger med folktandvården. Någon anledning

att i detta sammanhang avhända kommunerna deras ifrågavarande rätt

synes icke föreligga.

Den andra författningen utgöres av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr

510) angående statsbidrag till lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre

bemedlade å landsbygden. Denna kungörelse kom till i samband med den

allmänna sjukförsäkringen; och den bör bestå även efter det att den nya

socialhjälp slagen trätt i kraft.

Av den redogörelse jag lämnat för socialvårdskommitténs förslag fram­

går, att kommittén tänkt sig att socialhjälpen skall intaga en central ställ­

ning inom vårt socialvårdssystem samt att lagstiftningen rörande social­

hjälpen skall utgöra ett ganska omfattande lagkomplex. Emellertid har un­

der senare år inträffat åtskilliga omständigheter, som gör att kommitténs

förslag i vissa hänseenden måste anses vila på förutsättningar, vilka ej

längre är för handen.

Sålunda har den utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring

i övrigt av hjälpformerna på det sociala området, vilken jag tidigare be­

rört, till avsevärd del skett efter det kommittén år 1950 avgav sitt betän­

kande. Efter nämnda år har vidare antagits en ny kommunallagstiftning,

i samband med vars tillkomst statsmakterna enade sig om att kommunerna

borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verk­

samhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov ävensom att det vore

önskvärt att speciallagstiftningens bestämmelser rörande den kommunala

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förvaltningsorganisationen såvitt möjligt anpassades efter den nya kom­

munallagen. Ytterligare är i detta sammanhang att märka, att vissa spörs­

mål inom eller i vart fall berörande ifrågavarande område f. n. är föremål

för omprövning av särskilda sakkunniga. Jag syftar härvid på att barna-

vårdskommittén är sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen,

därvid åtskilliga för barnavården och socialhjälpen gemensamma frågor

torde komma att omprövas, att ålderdomshemmens ställning prövas av

1952 års åldringsvårdsutredning samt att frågan om de administrativa fri-

hetsberövandena också är föremål för särskild sakkunnigutredning.

Med hänsyn till vad som anförts och med den ståndpunkt jag intagit

till frågorna om socialhjälpens finansiering och omfattning anser jag att

den nya socialhjälpslagstiftningen bör utformas efter delvis andra rikt­

linjer än som föreslagits av kommittén.

Genom att kommunerna själva får svara för kostnaderna för social­

hjälpen förfaller till en början kommitténs förslag till lag om bidrag av

statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Vi­

dare torde det icke bli erforderligt med en sådan detaljreglering av olika

spörsmål, vilken kommittén ansett nödvändig. Vad som förekommit i sam­

band med den nya kommunallagens tillkomst föranleder att kommitténs

förslag till lag om socialnämnd in. m. ej bör förverkligas. I avbidan på re­

sultatet av pågående utredningar synes ej heller kommitténs förslag till

särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter och om arbetsföreläggande

böra omsättas i praktiken.

Från dessa utgångspunkter har inom socialdepartementet samtliga de

bestämmelser, som ansetts böra gälla i förevarande hänseende, samman­

fattats i ett förslag till lag om socialhjälp.

Jag övergår nu till att i skilda avsnitt behandla de viktigaste delarna i

detta förslag för att därefter redogöra för förslagets detaljer.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialhjälpens innehåll

Gällande bestämmelser

Såsom förut nämnts skiljer Fvl mellan fattigvård, som fattigvårdssam-

hällena är skyldiga att lämna, och fattigvård, som det står dem fritt att

lämna, eller — för att använda gängse terminologi — mellan obligatorisk

och frivillig fattigvård.

För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves enligt lagens

1 § att den person, om vilken det är fråga, antingen är minderårig, d. v. s.

under 16 år, eller till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande

kropps- eller själskrafter är oförmögen att försörja sig genom arbete. I

lagen anges inte, vilken grad av arbetsoförmåga som bör föreligga för att

villkoren för obligatorisk fattigvård skall vara uppfyllda, men avsikten

79

torde inte ha varit att kräva total oförmåga till arbete; i praxis lärer inte

heller krävas mera än att vederbörande saknar tillräcklig förmåga att

genom arbete förskaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle. Det ar

att märka, att arbetsoförmågan måste vara föranledd av ålderdom, sjukdom

eller därmed likställda omständigheter. En vuxen person, som inte är

arbetsoförmögen av dylik orsak men som av annan anledning t. ex.

arbetslöshet — inte kan försörja sig, bar alltsa ej rätt till obligatorisk

fattigvård.

Utöver vad som framgår av det nu anförda kräves för att obligatorisk

fattigvård skall utgå dels att vederbörande saknar medel till sitt livsuppe­

hälle och dels att lians behov inte avhjälpes på annat sätt.

Obligatorisk fattigvård omfattar erforderligt underhåll och erforderlig

vård. Därmed torde avses, att vederbörande skall erhålla vad som å den

ort, där han uppehåller sig, anses erforderligt för livsuppehället samt, om

han är gammal eller lider av sjukdom, lyte e. dyl., den omvårdnad som i all­

mänhet bestås gamla eller sjuka personer. Om hjälptagaren är minderårig,

skall den obligatoriska fattigvården omfatta även uppfostran; meningen

torde vara att han på samhällets bekostnad skall erhålla samma uppfostran,

som beredcs det uppväxande släktet i allmänhet.

Genom de regler rörande obligatorisk fattigvård, för vilka redogörelse nu

lämnats, har gränserna uppdragits för samhällets skyldighet att lämna

fattigvård åt nödställda personer. Denna skyldighet motsvaras av en rät­

tighet för den enskilde, som äger anföra besvär hos länsstyrelsen över be­

slut, varigenom fattigvård helt eller delvis vägrats honom. Oavsett om be­

svär anförts eller ej åligger det emellertid länsstyrelserna att tillhålla de

fattigvårdssamhällen, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då

förutsättningarna därför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härut-

innan (78 §).

Fvl överlämnar helt åt fattigvårdssamhällena att bestämma, i vilka fall

frivillig fattigvård skall utgivas (2 §). Samhällets fullmäktige

kan fastställa de grunder, som faltigvårdsstyrelsen härvidlag har att till-

lämpa, men om så ej skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att lämna

frivillig fattigvård i den mån så prövas nödigt. Med hänsyn till att fall

understundom kan inträffa, då ett fattigvårdssamhälle inte kan undgå att

avhjälpa ett föreliggande behov, ehuru förutsättningarna för obligatorisk

fattigvård ej är uppfyllda, har i sista punkten av 2 § intagits ett stadgande,

som syftar till att erinra samhällena om att de bör inskrida i dylika fall.

Nämnas må vidare, att .87 § innehåller en rekommendation för samhällena

att genom tjänliga åtgärder söka förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Genom ifrågavarande stadgande torde lagstiftaren ha velat uppmana sam­

hällena alt lämna frivillig fattigvård i vissa fall, t. ex. då så är lämpligt

för att förebygga befarad arbetsoförmåga.

Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen att från fall till fall bestämma,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

80

i vilken form fattigvård skall meddelas (10 §). I lagen an­

ges dock vissa allmänna riktlinjer, som härvid bör följas. Sålunda före-

skrives, att fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att lämna under­

stöd på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för

framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (26 §). Vidare stad­

gas, att fattigvård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, ut-

ackordering i enskilt hem eller vård å anstalt (27 §). Understöd i hemmet

bör enligt lagen inte lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av drycken­

skap eller arbetsovillighet, och ej heller eljest när anledning finnes att an­

taga, att understödet inte kommer till behörig användning (28 §). Ut-

ackordering av behövande får endast ske till personer, rörande vilkas

lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter som åvilar dem, fat­

tigvårdsstyrelsen i förväg gjort sig förvissad (29 §). Då hemunderstöd

lämnas eller utackordering sker, tillrådes fattigvårdsstyrelsen att vaka över

att understödet kommer till behörig användning och att den, som mottagit

understödstagaren till vård, fullgör sina skyldigheter (30 §).

Enligt 31 § skall fattigvårdssamhälle ha anstalt för sådana understöds-

tagare, som är i behov av vård och inte lämpligen kan understödjas i hem­

met eller utackorderas. Reglerna härom kommer att närmare behandlas i

ett senare avsnitt. I detta sammanhang må endast nämnas, att understöds-

tagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan

kroppslig eller andlig brist eller svaghet har behov av vård å särskild an­

stalt, såvitt möjligt skall beredas dylik vård. Det ankommer på fattigvårds­

styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för att skaffa honom inträde å

sådan anstalt (35 §).

Slutligen må nämnas, att varje fattigvårdssamhälle skall ha ett regle­

mente för fattigvården, såvida inte Konungen medgivit befrielse

därifrån. Reglementet skall antagas av samhället och fastställas av läns­

styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

Kommittén finner det vara en brist i nu gällande lagstiftning att intet

organ finnes, som har på sitt ansvar att lämna ensamma och rådlösa män­

niskor bistånd i personliga angelägenheter, samt anför här­

om bl. a.

Då och då påträffas människor, som befinnas ha sedan längre eller kor­

tare tid levat under i hygieniskt avseende upprörande dåliga förhållanden,

ehuru de ha lätt tillgängliga tillgångar, som de underlåtit att använda.

Något ekonomiskt hjälpbehov föreligger icke, och enligt fattigvårdslagen

hör det därför icke till fattigvårdsstyrelsens uppgifter att ingripa. Ofta ser

emellertid en fattigvårdsstyrelse bort från detta och ingriper oavsett att

fattigvårdsbehov icke föreligger. Den känner sig som ett organ, som har

att svara för att människor i kommunen icke fara illa överhuvud taget, och

den handlar därefter. Många fattigvårdsstyrelser fylla sålunda här en viktig

81

uppsift utan att för sitt handlande ha något stöd i författning. Är det fråga

just om hygieniska förhållanden kan det vara hälsovårdsnämndens sak att

ingripa, och så sker även understundom. Uppenbart är dock att detta icke

kan ske annat än i flagranta fall.

Enligt kommitténs mening borde i varje kommun finnas ett organ, som

hade till uppgift att bistå medborgare, vilka vore i behov av hjälp i person­

liga angelägenheter. Denna personligt betonade verksamhet borde utövas

utan hänsyn till om det förelåge behov av ekonomiskt bidrag från någon av

de olika hjälpgrenarna. Den borde sålunda icke vara inskränkt till någon

viss grupp, t. ex. socialhjälpens klientel, utan kunna anlitas av medborgarna

vare sig de samtidigt behövde söka ekonomisk hjälp eller icke. Ej hellei

borde den ha karaktären av fortlöpande tillsyn över vissa kategorier, utan

ingripande borde ske, när det genom framställning, anmälan eller eljest

vunnits upplysning om att bistånd av här berörd art vore av beho\et på­

kallat.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande verksamhet skall handhavas av

socialnämnden samt bestämmelser härom inryckas i socialhjälpslagen. I

enlighet härmed har i 1 § i det av kommittén utarbetade förslaget till social­

hjälpslag upptagits bestämmelser av innehåll, att envar, som för att kunna

leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av er­

forderlig vård eller för att bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin för­

måga till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat

bistånd i personliga angelägenheter, äger erhålla detta genom nämnden

samt att nämnden, oavsett om anmälan skett, har att ombesörja att dylikt

behov hos person, som vistas i kommunen, blir tillgodosett.

Till dessa stadganden ansluter sig en föreskrift i förslagets 37 §, enligt

vilken det åligger länsstyrelse att, så snart det genom klagomål från hjälp-

behövande eller annan anmälan kommer till dess kännedom att social­

nämnd underlåter att lämna bistånd enligt 1 §, tillhålla nämnden att lämna

dylikt bistånd. I sin motivering till 37 § — som reglerar länsstyrelsens be­

fogenheter även i andra avseenden än det nu förevarande — uttalar kom­

mittén bl. a., att det vore självfallet att länsstyrelsen skulle ha rättighet

och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts samt att det darfor

vore onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser.

I-detta sammanhang må nämnas, att kommittén understrukit önskvärd­

heten av att läkare medverkar i socialvårdsarbetet. De er­

farenheter som gjorts i större städer genom inrättande av särskilda social­

läkartjänster hade visat sig synnerligen goda. Endast härigenom hade

man kunnat tillgodose det angelägna behovet av läkares medverkan sär­

skilt för återanpassning i samhället av människor, vilka av olika anled­

ningar förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de hade själva arbetsför­

mågan i behåll. Bortsett från större städer kunde kommunerna emellertid

självfallet inte lösa problemet på dylikt sätt. I regel stode inga andra läkare

(i — B ilning till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

till buds än tjänsteläkarna, och det vore därför av vikt, att man successivt

kunde räkna med en aktiv insats från deras sida. Även om så bleve fallet,

kunde man dock inte vänta sig att en tjänsteläkare med sin mångfald av

uPPgifter skulle kunna representera den speciella sakkunskap i fråga om

de missanpassades problem och vägarna för deras återanpassning, som en

socialläkare kunde besitta och som otvivelaktigt vore av största betydelse

för resultatet. Det vore därför enligt kommitténs mening angeläget att

socialläkarinstitutionen infördes i någon form över hela landet. Detta skulle

kunna ske genom att åtminstone en socialläkarbefattning anknötes till varje

länsstyrelse. Med hänsyn bl. a. till den knappa tillgången på läkare, måste

man säkerligen till att börja med huvudsakligen hjälpa sig fram med del­

tidsanställda läkare, men successivt finge denna anordning ersättas med

att heltidstjänsterna besattes.

En av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har med hänsyn till läkar-

biisten funnit det gagnlöst att inrätta läkartjänster, till vilka kvalificerade

sökande måste komma att saknas. Under den tid, som åtginge för att få

utbildat ett tillräckligt antal läkare för socialvården, vore det nödvändigt

att söka utnyttja de nu verksamma tjänsteläkarna. I den mån tillgången

på läkare, som specialiserat sig på socialvården, medgåve, att särskilda

tjänster inrättades, borde dessa knytas till landstingen. Inom länsstyrel­

serna borde förste provinsialläkaren kunna biträda när så funnes påkallat.

Vad härefter angår den ekonomiska hjälpen har kommittén,

såsom framhållits i föregående avsnitt, frångått det nuvarande systemet

med en uppdelning av fattigvården i obligatorisk och frivillig sådan och i

stället föreslagit en uppdelning av socialhjälpen i flera olika grader.

Enligt förslagets 3 § skall den enskilde i vissa fall ha rätt att erhålla

socialhjälp. Stadgandena härom motsvarar de nuvarande reglerna om obli­

gatorisk fattigvård men täcker ett vida större område än dessa. Underlåter

en kommun att lämna socialhjälp, ehuru de i 3 § angivna förutsättningarna

därför är uppfyllda, skall länsstyrelsen enligt förslaget, i likhet med vad

som nu gäller beträffande den obligatoriska fattigvården, tillhålla kommu­

nen att lämna dylik hjälp. Över länsstyrelsens beslut skall klagan kunna

föras hos överinstansen.

I förslagets 4 § anges vissa fall, då socialhjälp bör eller må eller får utgå.

I dessa fall, som kan sägas intaga en mellanställning mellan den obliga­

toriska och den frivilliga fattigvården, skall socialhjälpen visserligen inte

vara en rättighet för den enskilde, men å andra sidan skall kommunen

inte ha full frihet att besluta, huruvida hjälp skall utgå eller ej. Om

länsstyrelsen finner hjälp enligt 4 § böra utgå men kommunen underlåter

att bevilja dylik hjälp, skall länsstyrelsen nämligen tillhålla kommunen att

göra detta. I fråga om tillämpningen av 4 § skall klagan över länsstyrelsens

beslut ej kunna föras.

Enligt 5 § i förslaget, vars bestämmelser kan sägas motsvara de nuvarande

83

reglerna om frivillig fattigvård, skall kommunen under vissa noga reglerade

förutsättningar kunna utgiva socialhjälp till vissa resekostnader. Beslut

härom skall inte kunna överklagas, och kommunerna skall alltså ha full

frihet att avgöra, huruvida hjälp enligt 5 § skall beviljas eller ej.

I andra fall än som avses i förslagets 3—5 §§ skall socialhjälp inte kunna

meddelas.

Vidkommande den obligatoriska socialhjälpen innebar kom­

mitténs förslag (3 §), att dylik hjälp skall utgå för att täcka hjälpbehov

hos minderåriga — och därmed avses liksom i Fvl de som ej fyllt 16 år

samt hos vuxna, vilka till följd av ålderdom, sjukdom, lyte o. d. saknar

förmåga att försörja sig genom arbete. Härutinnan överensstämmer för­

slaget helt med vad som nu gäller enligt 1 § Fvl. Emellertid föreslår kom­

mittén, att obligatorisk socialhjälp därjämte skall utgå till två grupper av

medborgare, som enligt nu gällande bestämmelser icke har rätt till obliga­

torisk fattigvård, nämligen dels hjälpbehövande arbetslösa och dels per­

soner, vilka med hänsyn till sitt hälsotillstånd helt eller delvis bör avhålla

sig från arbete och därför behöver hjälp.

I fråga om de arbetslösa har jag redan tagit ståndpunkt till kom­

mitténs förslag. Vid behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen

har jag nämligen förordat, att den nuvarande kontantunderstödsverksam-

heten vid arbetslöshet — i motsats till vad kommittén tänkt sig — skall

bestå som en särskild hjälpform, och som en konsekvens härav förklarat

att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende intaga samma ställning som

de nu gör i fattigvårdshänseende. Rörande sistnämnda spörsmål får jag

därför hänvisa till föregående avsnitt samt, såvitt angår detaljerna, till kom­

mitténs betänkande sid. 71—80.

I sin motivering till förslaget att den, som med hänsyn till sitt

hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från

arbete, i fall av behov skall ha obligatorisk socialhjälp anför kommittén

bl. a.

Kommittén åsyftar här det fall, att vederbörande kan erhålla och utföra

arbete, som skulle ge honom försörjning, men att det under någon tid med

hänsyn till hans framtida hälsotillstånd och därmed till hans framtida för­

sörjningsförmåga är olämpligt att han gör detta. Det kan gälla en konva-

lescent eller en person, som eljest är i behov av att en tid avhalla sig fian

sitt arbete. Hur omfattande denna grupp är, beror framför allt på inne­

börden av det här använda uttrycket oförmögen att genom arbete försörja

sig. Det har tidigare erinrats om att detta uttryck, som användes i 1 § fat­

tigvårdslagen, vid denna lags tillämpning synes ha fått en allt vidare inne­

börd. Även om denna utveckling möjligen skulle fortskrida, kan man dock

icke gärna tänka sig annat än att begreppet dock alltid kommer — och bör

komina — att innefatta krav på en viss icke alltför obetydlig nedsättning av

den fysiska eller psykiska arbetsförmågan. De fall, i vilka läkaren alltså

endast kan intyga att det är önskvärt alt personen avhåller sig från arbete

hänföras till 2 § fattigvårdslagen. Frågan är alltså nu, huruvida den social­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

84

hjälp, som det är önskvärt att här ifrågavarande personer erhålla för uppe­

hälle och vård under den tid vederbörande avhålla sig från arbete, skall i

motsats till vad som gäller motsvarande fattigvård vara en rättighet. Det

bör uppmärksammas, att det här icke behöver vara fråga om personer, som

måste helt avhålla sig från arbete, utan att det många gånger kan gälla en­

dast en viss begränsning av arbetets omfattning. Läkaren kan t. ex. i fråga

om en person, som nyligen genomgått en sjukdom, föreskriva, att han viss

tid ej bör utföra arbete under mer än tre timmar per dag.

Om det skulle bli möjligt att i praktiken ge socialhjälpen den förebyg­

gande karaktär, som det vore så angeläget att den verkligen erhölle, måste

man enligt kommitténs mening besvara den nyss uppställda frågan jakande.

Även om socialnämnderna, särskilt med hänsyn till att statsbidrag komme

att utgå till förebyggande socialhjälp, kunde antagas i detta avseende få en

mera positiv inriktning än fattigvårdsstyrelserna, vore det synnerligen vik­

tigt att frågan, huruvida hjälpen skulle vara en rättighet eller icke, ej gjor­

des avhängig av läkarens tolkning av begreppet oförmögen att försörja sig

genom arbete eller liknande uttryck. Särskilt borde beaktas, att man inte

utan att komplicera förfaringssättet och därigenom göra detta tidsödande

kunde ålägga hemortskommunen ersättningsskyldighet gentemot vistelse­

kommunen annat än för socialhjälp, som vistelsekommunen vore skyldig

meddela. Gjordes icke meddelandet av socialhjälp även i dessa fall till en

skyldighet för socialnämnden, komme därför den som vistades i en kom­

mun och hade hemortsrätt i en annan ofta att erhålla socialhjälp först på

ett stadium, som med hänsyn till den framtida arbetsförmågan vore för sent.

Man skulle sålunda bibehålla samma otillfredsställande ordning, som följde

av gällande fattigvårdslag.

I likhet med vad som nu gäller förutsättes i förslaget, att obligatorisk

socialhjälp skall utgivas endast under förutsättning att vederbörande

saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt att

hans behov inte avhjälpes på annat sätt.

Kommittén föreslår emellertid ännu ett villkor för att rätt till obligato­

risk hjälp skall föreligga samt anför härom.

Enligt gällande lagstiftning finnes icke någon uttrycklig rätt för

fattigvårdsstyrelsen att utöva direkt inflytande på frågan om tillgodo­

seendet av förefintligt hjälpbehov i annan form än genom fattigvård. Sty­

relsen kan sålunda icke på den hjälpbehövandes vägnar ansöka om folk­

pension, särskilt barnbidrag etc., för den händelse vederbörande själv skulle

avböja att göra sådan ansökan, ehuru förutsättningarna härför synas före­

ligga.

När en person hos socialnämnden ansöker om socialhjälp eller anmälan

om behov av dylik hjälp eljest göres, torde nämnden på grundval av sin

erfarenhet i allmänhet kunna bilda sig ett omdöme i frågan huruvida den

hjälpsökande är berättigad till hjälp av annat slag. Såsom i det föregående

omnämnts kan vederbörande hjälporgan f. n. icke inge ansökan om dylik

hjälp i den hjälpbehövandes ställe till vederbörande beslutande myndighet.

Att införa en dylik rätt för socialnämnden möter åtskilliga betänkligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Nämnden skulle t. ex. näppeligen ha möjlighet att utan den hja psokandes

bistånd meddela uppgifter i alla hänseenden, som vore erforderliga.

I avvaktan på att ansökningen bifalles och förmånen utbetalas bor natur­

ligen, där behov föreligger, socialhjälp utgå, varvid hjälpen bor vara för­

enad med återbetalningsskyldighet. Därest den hjälpsökande av någon an­

ledning vägrar att söka folkpension eller annan ifrågakommande forman,

bör nämnden icke vara skyldig att, ehuru förutsättningarna i ovngt före­

ligga för erhållande av socialhjälp, meddela sådan. Socialhjälpens subsi-

diära natur bör med andra ord gälla även i förhållande till andra hjalpfor-

mer och en person, som är berättigad till hjälp i annan ordning, skall alltsa

i första hand få sitt hjälpbehov tillgodosett genom sadan hjalp. Att härvid

låta valet av hjälpform bliva beroende av den hjälpsökandes eget skon kan

icke anses tillfredsställande.

Skulle en person, som sålunda vägras socialhjälp, fortfarande underlata

att inge ansökan om den förmån, till vilken han synes berättigad, och där­

igenom ådraga sig själv umbäranden och nöd, torde hans mentala tillstånd

vara sådant, att efter framställning av socialnämnden förmyndare kan för­

ordnas, vilken då kan å hans vägnar ingiva ansökan.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit

ett stadgande av innebörd att socialhjälp ej må utgå, där den hjälpbehö-

vande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åt­

njutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt social­

nämndens mening kan vara berättigad (6 § 1 st.). Med hänsyn till att

i enstaka fall ett strikt fasthållande vid denna regel kunde tänkas leda till

en situation, som ur humanitära synpunkter vore ohållbar, har kommittén

dock funnit nödvändigt att genom en undantagsbestämmelse ge socialnämn­

den möjlighet att under dylika omständigheter likväl meddela socialhjälp

(6 § sista st.). Kommittén avser att denna undantagsbestämmelse skall till-

lämpas endast när så synes oundgängligen erforderligt samt att, när social­

hjälp i dylikt fall meddelats, ingenting får försummas att snarast söka en

annan lösning av det föreliggande försörjnings- och vårdproblemet.

I fråga om vad som bör inrymmas inom den obligatoriska

hjälpen föreslår kommittén inte några större avvikelser från vad som

nu gäller.

Enligt förslaget skall hjälpen först och främst omfatta vad som erfordras

för 1 i v s u p j) e h ä 11 e t.

Härom anföres.

Vad som erfordras för en persons livsuppehälle kan naturligen icke gene­

rellt fastställas. Därtill samverka ett antal faktorer, som variera icke blott

med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter utan även efter

hans bostadsort in. in. Det kan uppenbarligen icke komma i fråga, att en

person genom socialhjälpen skall beredas en levnadsstandard, som är högre

än den, som råder hos de medborgare, vilka leva under små förhållanden

men likväl äro helt självförsörjande. Om så vore fallet, skulle risk föreligga

för att åtskilliga av de nu självförsörjande medborgarna överläte åt sam­

hället att helt eller delvis svara för deras försörjning. Det är självfallet

mycket svårt att i det enskilda fallet draga denna övre gräns för social­

hjälpen.

Det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd

med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om under-

stödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter för­

hållandena. Synnerligen angeläget är att socialnämnd icke vidtager gene­

rella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna, varigenom

konsekvenserna för socialförsäkringens del komma under övervägande. Ge­

nom den kontroll, som förutsättes skola utövas från statsmakternas sida,

torde finnas möjlighet att komma till rätta med eventuellt förekommande

missbruk av socialnämndernas fria prövningsrätt, därvid möjligheten att

reglera statsbidragets storlek givetvis har stor betydelse.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt förslaget vidare omfatta erfor­

derlig vård. I detta avseende anser kommittén anledning saknas att

vare sig inskränka eller utvidga den vård, som kommun enligt nu gällande

lag är skyldig meddela. Av sakens natur följde emellertid, att samhällets

skyldigheter mot understödstagarna i detta avseende ökades allteftersom

samhällets vårdmöjligheter i allmänhet förbättrades. Socialhjälpens upp­

gifter på vårdområdet inskränktes dock genom socialförsäkringsreformerna.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén till diskussion upptagit

spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart

vårdbehov. Enligt vad kommittén härutinnan uttalar förekommer det

understundom, att människor i ytterlig grad vanvårdar sig själva och där­

vid ibland även blir en fara för andra men vägrar att mottaga av myndig­

heter erbjuden hjälp. Dylika fall, som ofta gällde personer, vilka vore sin­

nessjuka eller på grund av ålderdomssvaghet eljest saknade normal om­

dömesförmåga, hade givit upphov till krav på att någon myndighet skulle

betros med befogenhet att bereda en dylik människa erforderlig vård mot

hennes vilja. Framför allt gällde det personer, vilka vore i behov av an-

staltsvård men vägrade mottaga dylik. Ett närstående problem gällde per­

soner, vilka parasiterar på människor, som åtnjuter sociala förmåner.

Kommittén har haft båda dessa frågor under övervägande och därvid

kommit till det resultatet, att någon laglig reglering av dessa icke bör ske

inom ramen för den lagstiftning, som tillhör kommitténs arbetsområde.

Kommittén har vidare övervägt, hur behovet av beklädnad och

fickpengar för anstaltsvårdade personer lämpligen bör

tillgodoses. Vad beklädnaden beträffar finner kommittén det riktigast, att

en person, som skall intagas på sjukvårdsanstalt och därvid måste medföra

en klädesutrustning som han saknar, erhåller bistånd därtill i form av so­

cialhjälp. Under vårdtiden uppstående kostnader för förnyelse eller kom­

plettering av beklädnaden borde däremot bestridas av sjukhusets huvud­

man. För pensionärer på ålderdomshem borde klädbehovet alltid täckas

genom socialhjälp. I fråga om fickpengar uttalar kommittén som sin me­

ning, att de behov av material för brevväxling, inköp av en tidning in. in.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

87

dylikt, för vilka fickpengar vore avsedda, borde inbegripas i det livsuppe­

hälle och den vård, som samhället erkände sig skyldigt att tillhandahålla.

Rörande de nu behandlade spörsmålen hänvisas i övrigt till betänkandet

s. 190—195.

Kommittén framhåller, att frågan om beredande av tandvård på

fattigvårdens bekostnad varit omstridd. I stort sett hänfördes numera dylik

vård till 1 § Fvl, om vården kunde anses ingå som ett led i behandlingen

av en sjukdom, t. ex. en tarmkatarr eller infektiös ledgångsreumatism. I

övrigt hänfördes tandvård till 2 §. Enligt kommitténs mening saknades an­

ledning att inskränka eller utvidga den vård en kommun nu vore skyldig

att meddela enligt 1 § Fvl. I enlighet härmed borde en kommun vara skyl­

dig att bereda tandvård i överensstämmelse med de dömande myndigheter­

nas tolkning av sagda paragraf. I stort sett torde detta vara liktydigt med

att en person bleve berättigad till socialhjälp för tandvård genom tand­

läkare, när tandvården vore betingad av »medicinska grunder».

Kommittén finner det uppenbart, att r e s h j ä 1 p bör vara en rättighet

•för det fall att resan företagits under omständigheter som ger densamma

karaktären av ett led i en åtgärd i syfte att bereda sökanden erforderligt

uppehälle och vård. Det kunde emellertid förekomma fall då resekostna­

den ej kunde betraktas som en del av en vårdkostnad, t. ex. resa för att er­

hålla kostnadsfri sjukhusvård. Det vore därför nödvändigt att i lagen direkt

ange att reshjälp i dylika fall — även om de icke bleve så många — vore

en obligatorisk hjälp. På grund härav föreslår kommittén ett stadgande av

innebörd, att den som saknar medel till kostnad för resa, varigenom livs­

uppehälle och erforderlig vård för honom möjliggöres, skall erhålla social­

hjälp därtill under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes

(3 § 3 st.).

I likhet med vad som är fallet beträffande fattigvården bör enligt kom­

mitténs mening begravningshjälp falla under den obligatoriska

socialhjälpen. Något uttryckligt stadgande härom anser kommittén ej

erforderligt.

Jag övergår härefter till den mellanform av obligatorisk och

frivillig socialhjälp, som regleras i 4 § av kommitténs förslag.

Ifrågavarande stadgande avser främst s. k. förebyggande social-

h j ä 1 p. Som exempel på vad som åsyftas härmed nämner kommittén i sin

motivering hjälp till utbildning, startande av mindre företag, inventarie-

utrustning o. d.

Kommittén har låtit verkställa en utredning rörande förekomsten av

fattigvård för dylika ändamål. Beträffande resultatet av utredningen, som

redovisas i bil. 1 till betänkandet, anför kommittén.

Undersökningen avsåg åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som

enligt lagen om kommunala pensionstillskott in. in. och gällde samtliga fall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

88

som påbörjats eller avslutats under något av åren 1944—1946. Dessa fall

uppgingo till närmare 3 000 för hela riket och kostnaderna voro 4,6 milj. kr.

I medeltal kan man sålunda per år räkna med 1 000 fall och en kostnad av

l1/2 milj- kr. Icke mindre än 35 % av antalet fall utgjordes av sådana, där

åtgärden gällde yrkesutbildning och bidrag utgått från pensionsstyrelsen. Av

samtliga fall kommo nära 2 300 på landsbygden och 700 på städerna.

Åtgärderna äro i det väsentliga av fyra slag nämligen 1) yrkesutbildning

inklusive eventuell maskinanskaffning, 2) enbart anskaffning av maskin,

redskap o. d., 3) startandet av företag samt 4) bostadsförbättring och bo-

stadsanskaffning. Av dessa dominerar yrkesutbildningen (48,5 %) och när­

mast följa bostadsåtgärderna (29,9%). Att de senare kommit att intaga

en så framträdande plats beror nästan helt på den stora omfattning de äga

i Dalarna och Norrland. Beträffande den regionala fördelningen är det på­

fallande, att icke mindre än 70,2 % av alla fall på landsbygden hänförde sig

till sistnämnda landsdelar. Inom andra delar av landsbygden är verksam­

heten sålunda mycket sparsamt företrädd.

Enligt kommitténs mening visar utredningen, att verksamheten i stort

sett är av alltför begränsad omfattning, men att många fattigvårdsstyrelser

nedlägger ett erkännansvärt intresse på de förebyggande uppgifterna. Fvl

lämnade emellertid ett otillräckligt stöd åt strävandena att förebygga hjälp­

behov. Såväl fattigvårdens finansiering som dess organisatoriska utform­

ning lade hinder i vägen. Det vore ofta svårt att bedöma utsikterna att

nå avsedda resultat, och en viss djärvhet vore nödvändig. Även om ut­

sikterna kanske icke syntes ljusa, borde man ofta ge vederbörande en chans

att komma till självförsörjning. Att hela kostnaden träffade kommunen

utövade därvid helt naturligt ett hämmande inflytande. Det kommunala

organet hade vidare många gånger behov av att kunna få samarbeta med

sakkunniga personer, men möjligheterna härtill vore f. n. alltför begränsade.

Efter att ha berört vissa förslag, som framlagts av kommittén för partiellt

arbetsföra och 1941 års befolkningsutredning samt den av pensionsstv-

ⁱ elsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten — härom hänvisas till

betänkandet s. 54—55 — konstaterar kommittén med tillfredsställelse,

att det numera utgör en viktig del av socialpolitiken att man i generella

former ger tillfälle till utbildning m. in. dylikt och genom stipendier m. m.

underlättar för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter, samt att om­

fattande åtgärder av likaledes generell natur, såsom anordnandet av skyd­

dad verksamhet, vidtages för partiellt arbetsföra. På dessa vägar kunde

man emellertid icke na alla dem, beträffande vilka åtgärder av före­

byggande slag behövde sättas in. Det vore därför av stor vikt att social­

hjälpslagen erhölle en utformning, som befrämjade en intresserad och

effektiv verksamhet från kommunernas sida på nu ifrågavarande område.

Genom sin av preciserade bestämmelser obundna natur vore socialhjälpen

principiellt otvivelaktigt den lämpligaste hjälpformen när det såsom på

här ifrågavarande område vore av vikt att kunna laga efter läglighet.

Emellertid finner kommittén något konkret svar inte kunna lämnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

89

frågan, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning socialhjälp

för åtgärder av här ifrågavarande slag borde vara en rättighet. Trots vad

som anförts rörande nödvändigheten av att den förebyggande verksam­

heten skötes i förgrunden, vore det därför enligt kommitténs mening omöj­

ligt att göra förebyggande åtgärder av detta slag till en rättighet för den

enskilde.

Kommittén fortsätter.

Av en sådan ståndpunkt behöver dock icke följa, att det kommunala

organet skall vara ensamt avgörande. 1 själva verket är det en fråga för

sig, vilket samhällsorgan som skall avgöra, huruvida en medborgare ska 1

erhålla en förmån, vilken må kunna utgå, ehuru någon rättighet därtill

ej är lagfäst. En sådan förmån är mödrahjälpen, vilken bestrides av stats­

medel. Det tillkommer i första hand mödrahjälpsnämnden, vars majoritet

tillsättes av Kungl. Maj :t, och i andra hand — efter antörda besvär

socialstyrelsen att avgöra om mödrahjälp skall utgå. När nu väsentliga

statsbidrag skola utgå till socialhjälpen i dess helhet och sålunda även

till förebyggande åtgärder, borde avgörandet av frågan huruvida dylik

hjälp skall beviljas i fall, där den sålunda icke är en lagfäst rättighet,

ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ. En dylik lösning synes

emellertid stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det torde i praktiken

knappast finnas någon annan utväg än att lägga avgörandet hos social­

nämnden. Samtidigt bör man, för att säkerställa sig för att hjälp av nu

ifrågavarande slag utgår, då den verkligen behövs, medge sökande ratt

att genom klagan draga frågan under länsstyrelsens prövning.

-

Medges icke klagorätt för den enskilde, kommer denne i här ifråga­

varande, kanske för hela hans framtid avgörande situationer att vara

beroende av det kommunala organets (socialnämndens) fria skön. Även

om de som närmast företräda statens intressen finna att socialhjälp (med

väsentliga statsbidrag) bör utgå till exempelvis startandet av ett mindre

företag, skulle detta kunna omöjliggöras genom socialnämndens vägran.

En sådan ordning måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan

det av praktiska skäl väcka betänkligheter att länsstyrelsen mot en social­

nämnds beslut beviljar socialhjälp av ifrågavarande slag, som dock i

kanske avsevärd grad belastar kommunens ekonomi. Huruvida förebyg­

gande åtgärder skola få åsyftad framgång, torde i hög grad bero på den

lokala nämndens intresse för saken. En avvisande inställning lios social­

nämnden skulle åtminstone i en del fall kunna antagas bero på att denna

anser utsikterna för att nå en verklig förbättring av försörjningsförmågan

obetydliga. I dylika fall kan man befara, att denna nämnd, om länsstyrel­

sen mot dess yrkande beviljar socialhjälp, ej kommer att taga hand om

saken på det rätta sättet.

Socialvårdskommittén underskattar icke betydelsen av de invändningar,

som sålunda kunna göras mot omprövning beträffande förebyggande hjälp,

men kan likväl icke finna dessa vara av sådan styrka, att de böra beröva

den hjälpsökande rätten att få sina önskemål prövade av länsstyrelsen.

Emellertid böra länsstyrelserna med varsamhet utnyttja sin befogenhet

att ålägga socialnämnd att lämna hjälp i förebyggande sytte framförallt

då socialnämnd avböjt detta av den anledningen, att nämnden ansett ut­

sikterna för ett gott resultat alltför ringa.

Huruvida besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden av detta slag

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

90

bör förekomma kan synas mera tveksamt. Allvarliga erinringar kunna

riktas mot att ge sökande tillfälle att besvära sig hos central myndighet,

vilka besvär då skulle innebära yrkande att socialnämnden skulle mot läns­

styrelsens uppfattning åläggas att vidtaga förebyggande åtgärder. För be­

dömandet av dylika ärenden erfordras kännedom om lokala och personliga

omständigheter, varför värdet av ett centralt organs prövning knappast

är så stort, att det finnes anledning medge besvärsrätt över länsstyrelsens

beslut. Det må även erinras om att länsstyrelsen här förutsättes delvis

representeras av socialt erfarna förtroendemän och sålunda kan i viss

män karakteriseras som en länssocialnämnd. De skäl som tala för att den

sökande, eventuellt socialnämnden, skall kunna få sin sak prövad av ett

dylikt organ för ett vidare område än kommunen äga ej samma styrka

när fråga är om att ge rätt att anföra besvär hos en central domstol.

Efter dessa överväganden har kommittén i 4 § av förslaget upptagit ett

stadgande av innehåll, att socialhjälp bör utgå där så prövas påkallat för

att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Hjälp av denna

beskaffenhet är alltså enligt förslaget inte obligatorisk. Å andra sidan är

den inte heller helt frivillig, eftersom länsstyrelsen — såsom förut fram­

hållits enligt förslagets 37 § skall ha befogenhet att pröva, huruvida

dylik hjälp bör utgå samt, om så finnes böra ske, tillhålla kommunen att

lämna sådan.

Till den mellanform av obligatorisk och frivillig socialhjälp, varom nu

är fråga, har kommittén vidare hänfört hjälp till sådan tandvård eller

specialvård, som är angelägen, ehuru den ej faller under bestäm­

melserna om obligatorisk hjälp i förslagets 3 §. I sin motivering framhåller

kommittén bl. a., att tandvård självfallet i stor utsträckning vore ägnad

att förbättra en persons förmåga att försörja sig. Såtillvida skulle det

vara onödigt att i 4 § särskilt ange tandvårdsbehov såsom anledning till

socialhjälp. Emellertid vore det ofta angeläget att tandvård bereddes ehuru

man inte kunde ange ett bindande samband med försörjningsförmågan.

Det vore därför lämpligast, att tandvården särskilt omnämndes i 4 §.

Till förslagets 4 § har slutligen hänförts socialhjälp till resekostnad, som

står i samband med åtgärd enligt paragrafen.

Enligt förslagets 5 § skall frivillig socialhjälp kunna utgå

för att i andra fall än som avses i 3 eller 4 § bekosta resa inom kommunen

samt under vissa starkt begränsade förutsättningar — till annan

kommun.

Kommittén anför härom.

I fattigvårdslagen har ej angivits under vilka förutsättningar reshjälp

må beviljas enligt 2 §. Detta förhållande har i förening med den fria pröv­

ning, som är karakteristisk för tillämpningen av detta lagrum, gjort att

fattigvårdsstyrelserna mången gång missbrukat rätten att bestrida kost­

naderna för understödstagares resor. Understundom har den metoden prak­

tiserats av fattigvårdsstyrelserna, att en hjälpsökande utrustats med res­

pengar och ett litet kontantbelopp för att han skall bege sig till en annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

91

kommun. Det kan inträffa, att en person under loppet av en relativt kort

tidrymd på detta sätt uppbär hjälp från ett stort antal kommuner, vilket

uppenbarligen icke bör tillåtas. I regel motiveras väl ett dylikt förfarande

från fattigvårdsstyrelsernas sida av fruktan för att vederbörande skall vinna

hemortsrätt i kommunen. Vidare måste fattigvårdsstyrelserna finna det

bekvämare att utan någon vidlyftigare undersökning förse den hjälpbehö-

vande med ett mindre kontantbelopp i respengar än att göra en grundli­

gare utredning av vederbörandes hjälpbehov. Ibland är huvudsyftet nied

denna form av »hjälp» att bli kvitt en personligen besvärlig understöds-

tagare. Förfarandet i fråga måste karakteriseras som sådan illojal åtgärd

från kommuns sida, som enligt vad kommittén i annat sammanhang före-

slår skall kunna föranleda en förklaring av länsorganet, att den hjälpbe-

hövande — oavsett lagens stadganden i övrigt — skall anses ha hemortsrätt

i den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits. Här gäller det emellertid

icke blott att skydda den ena kommunen mot illojala åtgärder från den

andra utan framförallt att förekomma att socialhjälpen användes för helt

andra syften än som avsetts.

Å andra sidan är det uppenbart att reshjälp enligt 2 § ofta meddelas i

fullt lojala syften och i full överensstämmelse med fattigvårdslagens mening.

Det kan t. ex. vara fråga om det fall, att en gammal folkpensionär, som ej

åtnjuter understöd, vill flytta till sina barn på en avlägset belägen ort men

varken pensionären eller barnen kunna bestrida resekostnaderna. Kom­

mittén anser det därför angeläget, att det meddelas uttryckliga bestämmel­

ser, som ge en kommun rättighet att bevilja reshjälp i sådana fall, dar

hjälpen icke utgör ett led i tillgodoseendet av sådana behov, som inrymmas

under »livsuppehälle och vård», men vilka bestämmelser också uppdraga

bestämda gränser för denna rättighet. Med kommitténs inställning till frå­

gan om syftet med socialhjälpen skulle visserligen reshjälp, som icke läm­

nades i omedelbar anslutning till vård, i vissa fall kunna anses såsom före­

byggande socialhjälp. Självklart ingå resekostnader ofta såsom en del av

kostnaderna för förebyggande åtgärder t. ex. yrkesutbildning. Om det icke

gives särskilda bestämmelser om reshjälp, kan det dock befaras, att man

i praktiken kommer att söka under rubriken förebyggande åtgärder pressa

in åtskilliga fall, där enbart reshjälp synes önskvärd, ehuru de i sjalva

verket icke ha sådan karaktär. Det torde därför över huvud taget vara ett

önskemål, att fixera gränser för kommunernas rättighet att bevilja under­

stöd, som endast syftar till att möjliggöra personens resa till annan kommun.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag i före­

varande hänseende hänvisas till s. 98 99 i betänkandet.

Av det anförda framgår, att kommitténs förslag inte innehåller någon

mot 2 S Fvl svarande bestämmelse, som ger kommunerna full frihet att

utge socialhjälp efter eget beprövande. Som skäl härför anföi kommittén,

att eu dylik frihet skulle kunna leda till att socialhjälp komme alt utgå

under omständigheter som ej avsetls av statsmakterna. Vidare måste en

kommuns rättighet att bedriva hjälpverksamhet givetvis vara mera be­

gränsad i ett system, enligt vilket eu betydande del av hjälpen finansierades

av statsmedel, än i ett system, som förutsatte att kommunen själv skulle

bära hela kostnaden för meddelad hjälp. Socialhjälpen bleve ju en bland­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

92

ning av kommunal och statlig verksamhet. Om en kommun medgåves rätt

att på egen hand meddela socialhjälp med betydande statsbidrag utan hän­

syn till vissa gränser i fråga om orsakerna till hjälpbehovet och hjälpens

ändamål, skulle fara för missbruk ligga nära.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall det enligt kommitténs för­

slag ankomma på socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken

form socialhjälp skall meddelas (12 § 1 st.). Med hänsyn till

att anstaltsvård komme att tillhandahållas kostnadsfritt eller — för invali­

der och åldringar — till en kostnad, som täcktes av folkpensionen, komme

enligt kommitténs mening understöd i hemmet att bli den till omfattningen

dominerande hjälpformen. Kommittén avsåge emellertid, att olika slag av

förebyggande åtgärder skulle spela en betydande roll även om antalet dylika

fall ej kunde antagas bli jämförligt med antalet understöd i hemmet. Själv­

fallet måste därför socialnämnden liksom fattigvårdsstyrelsen äga frihet

att med hänsyn till det särskilda fallets art välja andra hjälpformer än

understöd i hemmet. Frågan om valet av form för socialhjälp borde liksom

i fråga om fattigvård kunna besvärsvis dragas under länsorganets prövning.

Enligt kommitténs mening bör hemunderstöd i regel utgå med kontant

belopp (16 §). Härigenom finge hjälptagaren möjlighet att självständigt

sköta sin hushållning. Den delvis starka utbredningen av naturaformen,

som nu förekomme, vore en traditionsbunden praxis sedan den tid, då fat­

tigvården praktiskt taget helt och hållet utgick in natura. Denna praxis

finge inte gå i arv till socialhjälpen. I lagen borde ges uttryck åt denna

principiella inställning.

För att hindra missbruk av kontant understöd är det emellertid enligt

kommitténs uppfattning nödvändigt att i vissa fall lämna hjälp in

n a t u r a. Om hjälpbehovet vore förorsakat av dryckenskap eller arbets-

ovillighet, kunde det understundom vara en tillräcklig garanti mot miss­

bruk, att understödet utbetalades till alkoholmissbrukarens hustru, men

med hänsyn till den press, för vilken hon vore utsatt från mannens sida,

erbjöde dock naturaformen större garantier mot missbruk. Hjälp in natura,

t. ex. matanvisningar, borde meddelas även då familjen under andra om­

ständigheter klart ådagalagt oförmåga att hushålla med kontanta medel.

Vidare finner kommittén naturaformen lämplig vid avhjälpande av ett

visst, konkret behov, t. ex. att anskaffa bostad eller betala hyran för den

behövande, att avhjälpa behovet av ett visst klädesplagg, t. ex. skor, eller

komplettera ett hems inventarieutrustning med t. ex. sängkläder. Det låge

nära till hands att hjälpen då utginge direkt med vad som erfordrades.

Detta gällde även överhuvudtaget för större, mera engångsbetonade ut­

gifter. Många gånger kunde det vara förenat med stora fördelar att ge

hjälpen i form av lån. Socialnämnden kunde således inköpa en maskin

eller ett kreatur, och i dylika fall bestode socialhjälpen av rätten att tills

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

93

vidare nyttja den utlånade egendomen. Nödvändig hänsyn skulle sjäh-

fallet tagas till hjälpsökandens önskemål.

I vissa fall kan det enligt kommitténs mening vara lämpligt att tillgodose

eu persons behov av vård och försörjning genom inackordering i

enskilt h e m. Särskilt kunde detta vara fallet i fråga om arbetsföra

personer, vilka på grund av hämmad förståndsutveckling inte själva kunde

klara sin försörjning. Det gällde självfallet att verkligen kunna finna ett

lämpligt enskilt hem, varvid i regel ett lantbrukarhem torde ge de bästa

möjligheterna. Intill dess den särskilda sinnesslövården, icke minst familje­

vården för sinnesslöa, nått full utveckling, torde socialhjälpen få omhänder­

taga även en del sinnesslöa, varvid en placering på angivet sätt för dessa

borde ifrågakomma. Det vore ju i själva verket här icke fråga om annat

än en av socialhjälpen arrangerad familjevård. Innan inackordering i en­

skilt hem ägde rum borde socialnämnden förvissa sig om att den behövande

kunde få en god omvårdnad i hemmet.

Kommitténs förslag i fråga om socialvårdsanstalter kommer

att behandlas i ett särskilt avsnitt.

Som en nyhet föreslår kommittén, att socialnämnden i vissa fall skall

äga teckna borgen för en hjälpbehövande. Enligt vad kom­

mittén upplyser förekommer det i praxis, att en fattigvårdsstyrelse i stället

för att ställa medel till förfogande, t. ex. för inköp av en arbetsmaskin,

iklädde sig borgensansvar för ett lån i en bank eller annan kreditinstitu­

tion, vilket den hjälpbehövande eljest inte skulle ha kunnat erhålla, och

därigenom gåve honom tillfälle att själv köpa maskinen. Detta förfarings­

sätt hade dock varit omstritt.

Kommittén fortsätter.

Om en av fattigvårdsstyrelsen tecknad borgen måste infrias under samma

budgetår, under vilket den tecknats, och de för fattigvårdsändamål an­

slagna medlen förslå härtill, blir förfarandet — även om det skett utan

fullmäktiges hörande — ur kommunalekonomisk synpunkt att betrakta på

samma sätt som om fattigvårdsstyrelsen till den hjälpbehövande utbetalat

understöd till borgenssummans belopp. Detsamma gäller det fall, att en

borgensförbindelse infrias under ett senare budgetår men med anslags­

medel, som vid borgensförbindelsens tillkomst reserverats för detta ända­

mål. I båda dessa fall har borgen tecknats inom ramen för fattigvårdssty-

relsens anslag. Om däremot en fattigvårdsstyrelse utan fullmäktiges med­

givande tecknar borgen utom ramen för sina anslag, innebär det ett obe­

hörigt intrång i fullmäktiges principiella rätt att bestämma omfattningen

av kommunens fattigvårdskostnader av här ifrågavarande slag. Skulle det

sedermera bli fråga om att infria borgensåtagandet, vilket i så fall oftast

torde inträffa under ett senare år, och borgensförbindelsen kan anses bin­

dande för kommunen, ha fullmäktige icke annat val än att ställa erforder­

liga medel till förfogande, och den då sittande fattigvårdsstyrelsen kan icke,

även om den icke själv beslutat borgensteckningen i fråga och anser att

åtgärden varit olämplig i det särskilda fallet, underlåta att utbetala be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

loppet. Härtill kommer, att nu ifrågavarande förfarande står i strid med

kommunallagarnas bestämmelser angående kommunala borgensbeslut. En­

ligt dessa bestämmelser, till vilka kommittén nedan återkommer, äger en­

dast det representativa organet ådraga kommunen borgensansvar och är

denna rätt begränsad på det sättet, att kommunens sammanlagda skuld-

och borgensbelopp icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må ökas utöver

ett för varje särskild kommun på visst sätt beräknat belopp. Mot det ovan

antydda förfarandet, som innebär, att fattigvårdsstyrelsen i samband med

tecknandet av borgen avsätter anslagsmedel till motsvarande belopp till

säkerhet för borgensåtagandet, kan man rikta den principiella invänd­

ningen, att anslagsmedlen äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till

säkerhet för borgensförbindelser.

Efter att ha redogjort för den vid tiden för kommitténs övervägande gäl­

lande kommunallagstiftningens regler om ingående av borgen och sedan

kommittén givit uttryck för viss tveksamhet hur dessa regler borde tolkas

— härom hänvisas till s. 185—188 i betänkandet — uttalar kommittén som

sin uppfattning, att socialnämnden borde få rätt att teckna borgen uto in

ramen för beviljade anslag.

Kommittén fortsätter.

Det är tveksamt om socialnämnds beslut om tecknande av borgen utom

anslagsramen skulle utan vidare vara underkastat kommunallagarnas be­

stämmelser om underställningsskyldighet. Dessa ha enligt sin ordalydelse

avseende endast å beslut, som meddelats av representativt organ. Då de

emellertid utformats med utgångspunkt från det förhållandet, att de be­

slut, beträffande vilka underställningsskyldighet föreskrivits, kunnat fattas

endast av sådant organ, torde man böra anse, att om — såsom här före­

slagits — annat organ tillerkännes behörighet att fatta beslut av samma

slag, och särskilt undantag därvid icke gjorts, bestämmelserna i fråga ex

analogia bli tillämpliga å detta organs beslut. Om detta är riktigt skulle

socialnämnden vara nödsakad att i varje särskilt fall göra sig underrättad

om huruvida en tilltänkt borgensförbindelse kunde inrymmas i kommu­

nens underställningsfria lånerätt och, därest så icke vore fallet, underställa

beslutet Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse. En sådan ordning måste

emellertid anses innebära att förfarandet bleve så komplicerat att det knap­

past alls kan antagas komma till användning. Vidare skulle det, då kom­

munens underställningsfria lånerätt till större delen tagits i anspråk, kunna

visa sig föreligga olika uppfattningar hos socialnämnden och det repre­

sentativa organet beträffande frågan om vilket av dessa organ, som borde

för sina ändamål få utnyttja den återstående delen av lånerätten. Med

hänsyn till här berörda förhållanden synes det kunna ifrågasättas, om icke

socialnämnds borgensbeslut skulle kunna undantagas från underställnings­

skyldighet. Vid bedömandet av detta spörsmål är att märka, att det skydd

för den kommunala förmögenheten, som åsyftas med underställningsreg-

lerna, icke är i lika hög grad påkallat i fråga om socialnämnds borgens­

åtagande som beträffande det representativa organets låne- och borgens­

beslut. Socialvårdskommittén avser nämligen, att infriandet av en av social­

nämnden ingången borgen skall vara att betrakta såsom socialhjälpskost-

nad, och till dylika kostnader skall enligt vad kommittén föreslagit utgå

statsbidrag med belopp, som åtminstone i fråga om kommuner med lågt

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

95

eller medelhögt skatteunderlag bli betydande. Kommittén tvekar därför icke

att här föreslå, att det genom ett tillägg till respektive författningsrum i

lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uttryckligen stadgas,

att Konungens fastställelse icke erfordras å socialnämnds beslut om ingåen­

de av borgen för hjälpbehövandes lån.

Om en kommun, såsom kommittén föreslagit, skall kunna ge social­

nämnden rätt att med för kommunen bindande verkan teckna borgen utom

ramen för sina anslag och utan den begränsning, som enligt underställ-

ningsreglerna gäller för andra kommunala låne- och borgensbeslut, blir

det enligt kommitténs mening uppenbarligen nödvändigt att på annat sätt

begränsa kommunens behörighet. Spörsmålet komplicerades emellertid där­

av att borgensteckningsförfarandet till följd av den rådande osäkerheten,

huruvida det äger stöd i gällande lagstiftning, hittills icke erhållit sådan

omfattning och stadga, att man med ledning därav skulle kunna beräkna

den enskilda socialnämndens behov i förevarande hänseende. I detta läge

torde man ha de största utsikterna att komma till ett ur de båda ovan an­

givna synpunkterna rimligt resultat, om man bestämde det högsta belopp,

som kommun finge medge att socialnämndens under ett budgetår ingångna

borgensförbindelser tillsammans finge motsvara, i viss relation till de be­

räknade kostnaderna för socialhjälp under samma budgetår. Huru denna

relation skulle vara beskaffad vore en bedömningsfråga. Kommittén ville

föreslå, att begränsningsregeln utformades på det sättet, att summan av de

under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna icke skulle få överstiga

ett belopp motsvarande 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade

bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Sedan denna hjälpform

lagfästs och under någon tid praktiskt tillämpats, torde spörsmålet angå­

ende den rationella maximigränsen böra göras till föremål för förnyad pröv­

ning och erforderlig justering ske.

Kommittén anför vidare.

Med den här föreslagna ordningen komme det att bli helt beroende på

kommunen, huruvida socialnämnden skall kunna tillämpa borgensteckning

som hjälpform. Kommittén har övervägt att medge socialnämnden rätt till

borgensteckning inom den angivna gränsen utan beslut av kommunen.

Emellertid torde behovet av borgensteckning kunna vara mycket skiftande

i olika kommuner. Med all sannolikhet är den angivna gränsen att beteckna

som vid och på många håll torde borgensteckning behöva ifrågakomma

endast för en avsevärt mindre del av bruttoutgifterna än 1/10. Med hänsyn

härtill bör det ligga i kommunens hand att inom den angivna ramen själv

bestämma, i vilken utsträckning borgensteckning må ske. Kommittén anser

sig kunna utgå ifrån att kommunerna icke skola vare sig utnyttja denna

sin rätt till att begränsa omfattningen så snävt att det i praktiken blir

kommunen i stället för socialnämnden som prövar och beslutar i det sär­

skilda fallet eller överhuvudtaget underlåta att medge socialnämnden att

använda borgensteckning. Utifrån dessa förutsättningar har kommittén

funnit riktigast att lägga beslutanderätten om hjälpformens användning

hos kommunen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

96

De stadganden om borgensteckning, som kommittén anser böra inflyta

i socialhjälpslagen, har upptagits i förslagets 9 §. Enligt denna paragraf

skall kommun äga medgiva, att socialnämnden, om skäl därtill äro, i stället

för att bevilja socialhjälp må teckna borgen för lån till den hjälpbehövande

för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat

dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning.

Sådan borgensteckning får dock av kommunen för varje kalenderår med­

givas till högst ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1/10 av de i staten

för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av social­

hjälp. Belopp, som socialnämnd utgivit på grund av dylik borgensteckning,

skulle i vissa, i den föreslagna lagtexten närmare angivna avseenden anses

som vid betalningstillfället utgiven socialhjälp.

Enligt vad kommittén uttalar är borgensteckning av sådan natur, att det

borde helt ankomma på socialnämnden att bestämma, huruvida denna

hjälpform i det särskilda fallet skulle komma till användning eller ej. Kom­

mittén hade därför fullt avsiktligt avfattat stadgandet angående social­

nämnds borgensteckning på sådant sätt, att denna hjälpform icke kommit

att innefattas i begreppet socialhjälp, varav följde att tillsyns- och besvärs-

bestämmelserna icke vore tillämpliga å hjälpformen i fråga.

En av kommitténs ledamöter (herr Bexelius) har anmält avvikande me­

ning beträffande förslaget, att kommunens rätt att teckna borgen skulle

begränsas till visst belopp för år. Ehuru reservanten inte trodde att kom­

munerna i någon större utsträckning komme att använda sig av bemyndi­

gandet att teckna borgen, vid vilket förhållande den föreslagna gränsdrag­

ningen inte skulle vålla några svårigheter, ville han ur principiella syn­

punkter opponera sig mot att hinder uppställdes för kommunernas rätt

att utge socialhjälp i den form de själva funne lämpligt.

I kommitténs förslag saknas motsvarighet till Fvl:s bestämmelser om

reglemente för fattigvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att enskilda personer skall äga rätt att genom

socialnämnden erhålla råd och upplysningar eller annat bistånd i

personliga angelägenheter har behandlats i ett stort antal

yttranden. Tanken på att vidga den kurativa verksamhet, som redan nu

bedrives av vissa fattigvårdsstyrelser, har härvid vunnit anslutning, men

i de flesta yttrandena har betänkligheter framförts mot att lagfästa kom­

mitténs förslag i oförändrat skick.

Bland dem, som tillstyrkt förslaget, märkes socialstyrelsen, som anför.

Socialläkaren Inghe har ägnat förslaget utförlig uppmärksamhet och

anser bestämmelsen, rätt tillämpad, vara av största värde för socialhjäl­

pens psykologiska och medicinska effektivitet. Han erinrar om den bety-

97

dande förekomsten i socialhjälpsklientelet av f. d. sjukhuspatienter, psy­

kiskt sjuka, defektläkta sinnessjuka, lätt efterblivna, hjärnskadade etc.

och framhåller vikten av att dessa människor bemötas med förståelse.

Det personliga stödet och rådgivningen enligt den föreslagna nya bestäm­

melsen bör dock i sådant fall naturligtvis icke få medicinsk karaktär utan

begränsas till hänvisning till läkare. Till övervägande delen torde det —

särskilt i fråga om den avsevärda del av klientelet, som på grund av andra

orsaker än sjukdom är i behov av dylik rådgivning — i allmänhet komma

att röra sig om råd och upplysningar i psykologiska, sociala och eko­

nomiska frågor.

Socialstyrelsen anser det angeläget, att socialläkarens anförda synpunk­

ter underströkes och att syftet med bestämmelserna om personligt stöd

inte uppfattades såsom märkvärdigare än det vore: att ge så goda råd som

kunde ges i sådana situationer av bekymmer och rådvillhet, vilka inte

krävde ekonomisk hjälp. Att det rekommenderade personliga biståndet

ställde särskilda krav på den, som anförtroddes att svara för det, vore

uppenbart. Det kräves god omdömesförmåga, takt, förståelse, tålamod,

välvilja och förmåga att finna råd och upplysningar. Dessa krav i för­

ening med det rimliga i att envar, som vore i behov av bistånd i personliga

angelägenheter, borde kunna påräkna sådan hjälp, motiverade det före­

slagna åliggandet för socialnämnden.

Socialstyrelsen uttalar vidare att, även om något värdefullt inte kunde

vinnas med tvång, den för länsstyrelsen föreslagna befogenheten att efter

klagomål eller anmälan tillhålla socialnämnden att lämna avsett bistånd

hade den fördelen, att socialnämnd inte kunde avvisa en rådsökande.

Vad särskilt angår förslaget att socialnämnden skulle ha att vid behov

självmant lämna bistånd föreslår socialstyrelsen ett tillägg, vari klart

utsädes, att erbjuden rådgivning kunde avböjas vare sig råd påkallats

eller ej.

De lungsjukas riksförbund håller före, att ett lagfästande av kommit­

téns förslag skulle få stor profylaktisk betydelse. Stadsfullmäktige i Näs­

sjö betecknar den föreslagna verksamheten som ett naturligt led i social­

nämndens arbetsuppgifter. Barnavårdsnämnden i Ystad anser det vara

fråga om så självklara uppgifter att det förefölle överflödigt med en direkt

lagbestämmelse därom, men en viss betydelse kunde en sådan bestäm­

melse få i fråga om tillsättande av tillräckligt antal tjänstemän för dessa

uppgifter.

De flesta remissorganen har emellertid, såsom antytts, inte ansett sig

kunna godtaga kommitténs förslag i oförändrat skick. Till dessa hör läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som yttrar.

Det personliga biståndet är av synnerligen stor betydelse inom det

sociala området och det är därför önskvärt att den sociala hjälpen icke

inskränkes till att enbart bli ett utbetalande av understöd. Vid de upplys-

ningskurser, som länets fattigvårdsförbund och barnavårdsförbund tid

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

98

efter annan hållit för kommunernas fattigvårdsstyrelser och barnavårds­

nämnderna och vid vilka länsstyrelsens socialvårdsföredragande och kon­

sulent medverkat, har alltid framhållits angelägenheten av att det person­

liga stödjande momentet i socialvården icke bortglömmes. Länsstyrelsen

har vidare, då länsstyrelsen i något socialvårdsärende funnit att den en­

skilde varit i behov av personlig omvårdnad, alltid sökt medverka till att

dylik lämnats i en eller annan form. Trots denna sin inställning till före­

varande fråga kan länsstyrelsen dock ej biträda kommitténs förslag. Såsom

förslaget utformats ha socialnämndens skyldigheter och verksamhetens

omfattning givits allt för vida och obestämda gränser. Bestämmelserna

böra omformas så att verksamheten på lämpligt sätt begränsas och gives

formen av en rekommendation för nämnderna att i mån av förmåga lämna

personligt bistånd. En dylik bestämmelse bör ej intagas i lagen om social­

hjälp utan i stället i lagen om socialnämnd in. m. Länsstyrelsen vill där­

jämte bestämt avstyrka att det införes besvärsrätt över vägrat personligt

bistånd. Ytterligare erfarenhet av möjligheterna till ifrågavarande hjälp

bör vinnas innan ett besvärsinstitut överväges.

Även medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det

av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför allmän och vag av­

fattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte skyldigheten för

socialnämnd att ombesörja kuratorsverksamhet tillsvidare borde inskrän­

kas att avse allenast lämnandet av råd och upplysningar i frågor som

rörde tillämpning av socialvårdsförfattningarna och bestämmelserna på

familjerättens område. Det torde nämligen med visshet kunna förutses

bli förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt

utöva en så många områden tangerande upplysningsverksamhet som den

förslaget avsåge. Genom begränsning av verksamheten skulle risken för

friktion troligen minskas.

I flera yttranden framhålles, att många socialnämnder komme att sakna

erforderliga resurser för att fullgöra de skyldigheter som åsyftas med kom­

mitténs förslag. Som exempel härpå må anföras följande uttalande av

länsstyrelsen i Kalmar län.

Kommittén har överskattat socialnämndens möjlighet att lämna sådan

assistans. Icke minst när det gäller en socialnämnd, som saknar anställda

befattningshavare, torde det ibland bliva svårt för nämnden och dess leda­

möter att med framgång utöva en rådgivning i sådana personliga ange­

lägenheter, där en speciell fackkunskap ofta är en förutsättning för ett

gott resultat. Sedan länge utöva representanter för olika statliga och kom­

munala myndigheter i viss utsträckning på begäran en dylik rådgivande

verksamhet, i den mån den kan förenas med myndighetens uppgifter.

Ävenledes må framhållas den rådgivande verksamhet, som utövas av för

dylikt arbete särskilt tillsatta personer såsom sjukhuskuratorer, skydds-

konsulenter och den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedningar. Det

finnes således redan i viss utsträckning en på vederbörandes personliga

förhållanden inriktad stödjande verksamhet. Länsstyrelsen anser, att den

speciella rådgivningsverksamhet, som på de ovan angivna och andra om­

råden börjat växa fram, bör utvecklas än ytterligare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

99

Svenska socialvårdsförbundet anför.

De problem, som socialnämnden skulle få upptaga i den personliga råd­

givningen, skulle komma att gälla exempelvis barnuppfostran, abortfrågor,

steriliseringsfrågor och frågor, sammanhängande med individens anpass­

ning till arbete och hemliv. Det är sannolikt, att vi här i stor utsträck­

ning ha att göra med människor med mer eller mindre starka patologiska

drag, som ofta framträda endast i den formen, att individerna visa sig

allmänt nervösa, ängsliga och bekymrade. Här fordras det ingående och

djupgående diagnos av en läkare, en specialist, för att kunna få utrönt

orsakssammanhangen till missanpassningstendenserna. Det är icke så en­

kelt, att de svårmanövrerade konfliktanledningar, som kunna ligga bakom

en till synes enkel frågeställning, kunna lösas genom råd lämnade av en

erfaren och klok, socialt verksam person. Ett »gott» råd givet av en icke

sakkunnig person riskerar ofta att bliva felaktigt. Ett felaktigt råd icke

blott skadar, det kan till och med bliva ödesdigert för den, som försöker

följa det.

För att i enskilda fall kunna utröna, vad som är orsaken till en miss­

anpassning eller en tendens därtill, kräves speciell sakkunskap och sär­

skild teknik. Så länge tillgång till sådan sakkunskap saknas, bör icke

heller som en obligatorisk skyldighet i lag fastställas, att socialnämnden,

som endast är ett socialt sakkunnigt organ, skall svara för rådgivning i

personliga angelägenheter. Denna uppgift bör i stället anförtros åt de

speciella organ, som under senare tid börjat inrättas för exempelvis barn-

psykiatrisk rådgivning, för sexuell rådgivning och för psykisk vuxen­

vård. Vidare bör eftersträvas en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitu-

tionen. Socialnämndens kurativa verksamhet bör begränsas till bistånd i

praktiska och materiella angelägenheter, icke i psykiska frågor, och social­

nämnden bör fungera som ett lokalt, socialt upplysningsorgan.

Svensk kuratorförening hävdar, att ett vidgat och förståelsefullt sam­

arbete med de socialmedicinskt arbetande kuratorerna i respektive län

komme att visa sig vara av större praktiskt värde för de hjälpsökande

än verksamhet av den art kommittén föreslagit. Ett sådant samarbete krävde

en utvidgning av anstalternas och poliklinikernas kuratorsverksamhet, då

kuratorerna i nuvarande läge vore alldeles för få för att på ett tillfreds­

ställande sätt kunna tillgodose en ökad tillströmning av klienter.

Stadsfullmäktige i Härnösand yttrar.

För alla människor finns väl något moment i deras livsform, som är

otillfredsställande och förtjänt av en ändring till det bättre. I normala

fall behöver ju icke den enskilde särskild kuratorshjälp för att komma

till rätta med de mer eller mindre otillfredsställande förhållandena i sitt

privata liv utan kan genom eget initiativ själv anpassa sin livsföring på

bästa tänkbara sätt. Lagbestämmelsen i fråga skulle emellertid bli ett

onödigt incitament för medborgaren att även i icke trängande fall anlita

socialnämnden. För tjänstemännen och för socialnämnden, som skulle

handlägga ifrågavarande ärenden, skulle det 1)1 i hart när omöjligt att

kunna ta ställning till om i det föreliggande fallet det objektivt sett verk­

ligen föreligger ett hjälpbehov, om den hjälpsökande envetet hävdar stånd­

punkten, att han själv inte kan komma till rätta med fallet och åberopar

sin lagstadgade rätt. Om med eu dylik lagbestämmelse — och det ligger

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

100

nära till hands — utvecklingen skulle gå i den riktningen, att varje baga­

tellärende skulle dras inför socialnämnden, skulle arbetsuppgifterna svälla

på ett sätt, som nämnden i praktiken icke skulle kunna bemästra, sam­

tidigt som den personliga ansvarigheten för medborgarna att i görligaste

mån ordna för sig själva skulle avtrubbas.

Kommitténs förslag att socialnämnden skulle ha att självmant lämna

bistånd åt personer, som är i behov därav, avvisas av Svenska socialvårds-

förbundet, som framhåller att ett opåkallat ingripande från socialnämndens

sida lätt kunde komma att skada mer än gagna. I vart fall måste det

krävas av den som vore satt att handha en dylik verksamhet, att han vore

i besittning av en känsla för takt och hade ett omdöme utöver det van­

liga. Enligt fattigvårdsstyrelsen i Göteborg borde socialnämnden inte åläg­

gas att tillgodose andra behov av råd och upplysningar än sådana, som på

ett eller annat sätt bringades till nämndens kännedom. Det borde med

andra ord icke ankomma å nämnden att själv söka uppspåra dylika behov.

Kommunalfullmäktige i Åker befarar att förslaget lätt kunde leda till sådant

missförstånd att åtgärder vidtoges utan att det rådgjordes med den person

det gällde. Stadgandet borde därför få sådan lydelse, att det klart fram-

ginge att överläggning först skulle ske med den person det gällde.

Så som förut nämnts har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av­

styrkt kommitténs förslag om besvärsrätt i ärenden om personligt bi­

stånd. Av samma uppfattning är bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Jämtlands och Västernorrlands län samt en del kommunala remiss­

instanser.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller, att om social­

nämnden, någon dess ledamot eller tjänsteman i ett svårbedömt och in­

trikat ärende icke ansåge sig kunna ge något råd, så kunde vederbörande,

åtminstone enligt den föreslagna konstruktionen, vända sig till länsstyrel­

sen och få ett åläggande för socialnämnden att lämna ett råd i det före­

kommande ärendet. Detta måste anses orimligt. Besvärsrätt skulle även

ha till följd att särskilda protokoll och register måste föras över varje

åtgärd, som vidtoges. Ur ren arbetssynpunkt skulle detta medföra orimliga

konsekvenser för Stockholms del. Rörande dessa olägenheter anföres vidare.

Vid en jämförelse mellan 37 § mom. 1 och 2 kan man draga den slut­

satsen, att den rådgivningsverksamhet som bedrives av socialnämnden,

skall protokollföras i nämndens protokoll. Detta torde dock knappast vara

avsett. Ett sådant förfarande skulle dels vara alltför omständligt och dels

framför allt vara till hinder för verksamheten. Skulle det bli känt, att

de åtgärder som i detta hänseende bli vidtagna skulle föras till proto­

kollet och därigenom bli bekanta för ett stort antal personer, torde all­

mänheten i det längsta draga sig för att vända sig till socialnämnden

för att erhålla råd i sina personliga angelägenheter.

I ett flertal yttranden betonas vikten av att läkare medverkar i

sociala hjälparbete t. Samtidigt framhålles emellertid från skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

101

håll, att tillgången på specialutbildade läkare för en avsevärd tid med

all sannolikhet komme att vara otillräcklig.

Medicinalstyrelsen anför beträffande dessa frågor.

Handhavandet av socialvårdens klientel är i stor utsträckning ett medi­

cinskt betonat arbete, i vilket läkarna icke kunna undvaras, om ett till­

fredsställande resultat skall kunna uppnås. Insikten härom är i vida

kretsar icke så gammal. När det nu börjar bli klart även för en större

allmänhet, att de sociala problemen i själva verket till sin kärna ofta äro

medicinska problem, måste medicinalstyrelsen emellertid tyvärr konsta­

tera, att mycket av vad kommittén i sitt betänkande skisserat icke på

ganska lång tid kan realiseras på grund av rådande läkarbrist. De läkare,

som behövas i socialvården, till exempel i den psykiska barna- och ung­

domsvården, i psykopatvården, vid öppna psykiatriska avdelningar vid

länslasaretten samt såsom socialläkare i länsstyrelsernas och landstingens

tjänst med flera, finnas för närvarande endast i mycket ringa utsträck­

ning. Det kommer att taga en avsevärd tid, innan ett tillräckligt antal

dylika läkare utbildats och trätt i verksamhet, även om statsmakterna

bifalla nu föreliggande förslag om utvidgning av utbildningsmöjligheterna

för läkare vid universitet och högskolor.

Vad angår kommitténs förslag att till varje länsstyrelse knyta en social­

läkare anför medicinalstyrelsen.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av särskilda socialläkare, knutna

till länsstyrelserna, vill medicinalstyrelsen starkt understryka. När det till

exempel är fråga om avgöranden i besvärsmål och när det gäller att be­

sluta vilka åtgärder, som skola vidtagas för återanpassning i samhället

av människor, som förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de ha sin

arbetsförmåga i behåll, kan socialläkaren icke undvaras. Minst en hel­

tidsanställd sådan bör finnas i varje län, även de mindre. Detta önskemål

kan emellertid, som ovan anföres, icke tillgodoses på ganska länge. När

de sakkunnige föreslå, att förste provinsialläkarna under tiden proviso­

riskt skola träda in som socialläkare, vill medicinalstyrelsen framhålla,

att förste provinsialläkaren med hänsyn till sin redan nu avsevärda arbets­

börda endast i mycket begränsad omfattning kan fullgöra en socialläkares

arbete, i vart fall kan han aldrig tänkas medhinna den individuella under­

sökning av klientelet, som en fullständig utredning i de enskilda fallen

oftast kräver. I vissa fall torde för denna uppgift lämplig psykiater, där

sådan finnes, kunna inträda. I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen

betona, att icke blott inom länsstyrelserna utan även inom socialstyrelsen

synes en väl kvalificerad socialläkare med egen byrå synnerligen nöd­

vändig, en sak som kommitterade icke beaktat.

Även i åtskilliga andra yttranden än det som avgivits av medicinal­

styrelsen tillstyrkes förslaget att knyta socialläkare till länsstyrelserna.

Bland dem, som intagit denna ståndpunkt, märkes socialstyrelsen, pen-

sionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala,

Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västmanlands län, De lungsjukas riks­

förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och TCO.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget beaktansvärt

Kungl. Maj:ts proposition nr

177

år 1955

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

men anser försiktigheten bjuda, att socialläkartjänster först upprättades

på försök i ett par län.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde den socialmedicinska

expertisen anknytas inte till länsstyrelserna utan till en förstärkt första

provinsialläkarinstitution utanför länsstyrelserna.

Svenska landstingsförbundet finner det tveksamt, om socialläkare bör

anknytas till länsstyrelserna, samt anför.

Rådande brist på läkare medför nu betydande svårigheter att tillgodose

hälso- och sjukvårdens behov av läkarkrafter. Det måste därför bliva en

fråga på lång sikt att anskaffa berörda socialläkare. Under sådana för­

hållanden förefaller det egendomligt, att kommittén föreslår att särskilda

socialläkartjänster likväl skola utan dröjsmål inrättas, för att lämpliga

läkare skola uppmuntras att inrikta sig på dessa uppgifter. Därigenom

blir ju den nuvarande läkarbristen ytterligare accentuerad, vilket är

ägnat att medföra svårigheter på andra områden. Styrelsen har för sin

del därför rekommenderat landstingen återhållsamhet med inrättande av

nya läkarbefattningar. Det behov av läkarmedverkan i länsstyrelsen, som

kan finnas, torde därför under överskådlig tid få tillgodoses på annat sätt.

Ett vidgat samarbete med landstingen i dessa frågor torde härvid böra

undersökas.

Svenska socialvårdsförbundet avstyrker förslaget i förevarande hänse­

ende samt anför.

Huvudsyftet härmed skulle vara, att vidgade möjligheter skulle skapas

för de sociala organen att hjälpa missanpassade människor tillrätta och

sålunda förekomma en hotande eller häva en redan inträdd oförmåga till

självförsörjning. En kurativ verksamhet på det psykiatriska området måste,

för att kunna bedrivas med framgång, vara uppbyggd förutom på läkar-

expertis även på goda resurser i fråga om vård och terapi. Detta förhål­

lande synes icke hava uppmärksammats av kommittén vid dess utfor­

mande av organisationen för socialläkarinstitutionen. Särskilda psykia­

triska avdelningar såväl vid länslasaretten som fristående ha av vissa

landsting redan inrättats och äro inom andra under uppbyggnad. En vi­

dare utbyggnad av samhällets psykiska rådgivning efter dessa linjer måste

enligt förbundets uppfattning förutsättas bäst tjäna det syfte som social-

vårdskommittén uppställt för den psykiatriska läkarverksamheten, bedri­

ven av socialläkare vid länsstyrelserna.

Svensk kuratorförening ifrågasätter, om det inte vore välbetänkt att —

i stället för att inrätta socialläkartjänster vid länsstyrelserna — fortsätta

utbyggnaden av landstingens psykiatertjänster.

Statskontoret uttalar som sin mening, att det borde ankomma på förste

provinsialläkaren att i förevarande hänseende biträda länsstyrelserna med

erforderliga råd och upplysningar.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad yttrandena innehåller

beträffande den ekonomiska hjälpen.

Under remissbehandlingen har inte från något håll ifrågasatts annat

än att området för den obligatoriska hjälpen enligt 3 § i

103

förslaget borde helt täcka området för den obligatoriska fattigvården en­

ligt 1 § Fvl. Enighet råder således om att obligatorisk hjälp bör utgå till

behövande minderåriga och till vuxna, som till följd av ålderdom, sjuk­

dom, lyte e. dyl. saknar förmåga att försörja sig. Däremot är meningarna

delade, huruvida obligatorisk socialhjälp bör utgå till behövande arbets­

lösa. Frågan härom, som hänger intimt samman med spörsmålet, huru­

vida den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet bör

bestå som en särskild hjälpform eller inarbetas i socialhjälpen, har be­

handlats redan i avsnittet om grunderna för den nya lagstiftningen, varför

jag i detta sammanhang kan inskränka mig till att hänvisa till vad som

där anförts.

Kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas till b e-

hövande, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

helt eller delvis hör avhålla sig från arbete, har till­

styrkts eller lämnats utan erinran i så gott som alla yttranden.

De lungsjukas riksförbund hälsar förslaget i detta avseende med sär­

skild tillfredsställelse. Förbundet hade en bitter erfarenhet av att alltför

många lungsjuka på grund av besvärliga ekonomiska förhållanden sett

sig nödsakade börja arbeta alldeles för snart efter sanatorievistelsen, ofta

mot läkarnas bestämda avrådanden. Otaliga annars onödiga återfall i sjuk­

domen hade därigenom inträffat. Ett rätt handhavande av socialhjälpen

komme att framdeles betyda snabbare och säkrare tillfrisknande för många

lungsjuka. Förbundet understryker vidare vikten av att kommunerna inte

omedelbart drar in hela eller största delen av socialhjälpen när den sjuke

får börja arbeta igen. Fortfarande minskade manga fattigvardsstyrelser

hjälpen med samma belopp, som vederbörandes arbetsinkomst utgjorde.

Detta vore högst olämpligt, särskilt som t. ex. de lungsjuka oftast haft

lång sjuk- och konvalescenttid, under vilken av naturliga skäl många

gånger skulder åsamkats familjen eller också behövlig nyanskaffning av

kläder in. in. måst åsidosättas. Dylika hårda avdragsbestämmelser kunde

lätt komma att hämma konvalescenternas arbetslust och därmed mot­

verka uppnåendet av samhällets önskemal att samtliga medhorgare sa

långt som möjligt och rimligt skulle sörja för sig själva. Här torde det

vara lämpligt, att socialstyrelsen använde sin möjlighet att utfärda bin­

dande anvisningar.

Bland övriga remissorgan, som uttryckligen tillstyrkt kommitténs förslag

i förevarande hänseende, må nämnas socialstyrelsen, öv er ståthållar ämbetet

och socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

En något kritisk inställning till förslaget intar kommunalfullmäktige i

Itättvik, som finner den av kommittén använda formuleringen alltför vag.

Hälsotillståndet äventyrades alltid vid utförande av arbete av något slag.

Ehuru det vore sällsynt måste dock framhållas, att vissa kategorier män­

niskor ej till fullo gjorde vad på dem ankomme för alt själva klara sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177

är

1955

104

uppehälle. De hade stora familjer och försörjde sig genom »fria yrken» så­

som agenturer, skrothandel, lumphandel in. m. Under ett flertal år hade

från kommunen utgått fattigvård till sådana familjer, men då de ej alltid

kunnat erhålla läkarintyg, som berättigat dem till fattigvård jämlikt 1 §

fattigvårdslagen, hade de mången gång fått klara sig själva. Om 3 § i kom­

mitténs förslag godtoges, syntes läkarintyg lättare kunna utfärdas och på

de ställen, där särskilda socialläkare ej vore anställda, torde en stor för-

bistring bliva rådande rörande gränsfallen. Därest socialhjälp enligt 3 §

skulle meddelas, borde föreskrivas, att socialnämnden vore berättigad hän­

visa den sökande till lasarett för undersökning och fastställande av graden

av arbetsförmåga.

Helt avstyrkande är endast pensionsstyrelsen, som i stort sett vill bibe­

hålla den nuvarande gränsdragningen för den obligatoriska hjälpen.

Någon invändning har i yttrandena inte framställts mot kommitténs för­

slag, att obligatorisk socialhjälp (enligt 3 §) endast skall utgå, om veder­

börande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till er­

forderlig vård samt hans behov ej avhjälpes på annat sätt.

Vad kommittén föreslagit därom, att socialhjälp i regel ej får utgå om den

hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att kom­

ma i åtnjutande av hjälp i annan form, har inte heller föranlett någon

erinran.

I fråga om vad som bör inrymmas i den obligatoriska

hjälpen har förslaget i stort sett godtagits. Vissa meningsskiljaktigheter

har dock framkommit.

Sålunda vill överståthållarämbetet under uttrycket erforderlig

vård inbegripa även specialvård. Specialvården intoge en särställning

såtillvida, att den kunde vara betingad i fall, då verklig arbetsoförmåga

förelåge och vården också kunde anses erforderlig för arbetsförmågans åter­

vinnande. Visserligen hade med uttrycket erforderlig vård i 1 § Fvl avsetts

endast vård inom den allmänna sjukvårdens ram, men denna begränsning

kunde inte rätt gärna vidmakthållas, därest man, såsom skett i förslaget,

önskade införa en på visst sätt konstruerad rätt till specialvård. Rent språk­

ligt täckte uttrycket erforderlig vård även specialvård. Det syntes därför

vara tillfyllest med ett klart uttalande från statsmakternas sida, att även

specialvård skulle ingå under uttrycket i fråga. Det bleve sedan en upp­

gift för praxis att avgöra vad som i varje särskilt fall kunde vara rimligt

med hänsyn till behovet av vården och kostnaderna därför. Att märka vore,

att i erforderlig vård enligt 1 § Fvl i praxis inbegripits proteser åt invalider.

Beträffande spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodo­

se uppenbart vårdbehov uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län,

att ovisshet rådde i fråga om myndigheternas befogenhet i fall där visser­

ligen uppenbart behov av bistånd förelåge men där den hjälpbehövande,

som icke vore omyndigförklarad, vägrade att mottaga hjälp från det all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

105

mannas sida. Länsstyrelsen funne starka skäl tala för att denna lucka i

lagstiftningen fylldes; den avvägning som måste ske mellan den enskildes

krav på personlig frihet och å andra sidan samhällets intressen borde vara

uttryckligt reglerad i lag.

Av samma mening är fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborgs stad, som fram­

håller att — trots att dylika fall kunde sägas vara relativt fåtaliga ett

ganska starkt behov av att tvångsvis kunna omhändertaga sådana personer

likväl gjort sig gällande. Fattigvårdsstyrelsen funne det därför önskvärt,

att en regel om tvångsvis omhändertagande infördes i socialhjälpslagen,

exempelvis av den innebörden att personer, vilka icke kunde taga erfordei-

lig vård om sig själva eller på grund av sjukdom (tbc i smittsamt stadium)

utgjorde en fara för sig själva och för sin omgivning, kunde omhänder­

tagas, dock först sedan länsstyrelsen lämnat sitt medgivande därtill.

I yttrandena har någon kritik ej framförts mot kommitténs uppfattning,

att socialhjälp vid behov borde utgå till att bekosta kläder, som er­

fordras vid intagning å anstalt. Däremot har delade meningar

yppats, huruvida socialhjälp borde utgå även till förnyelse och komplette­

ring av klädesutrustning under sjukhusvistelse. Länsstyrelsen i Jämtlands

län, Svenska landstingsförbundet samt 3 landstings förvaltningsutskott har

i sistnämnda avseende anslutit sig till kommitténs uppfattning, att för­

nyelse och komplettering borde bekostas av sjukhusets huvudman, medan

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ett landstings förvaltningsutskott,

fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt De lungsjukas riksförbund förmenar,

att socialhjälp borde utgå för ändamålet. Vad angår pensionärer på ålder­

domshem har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att inackorderingsavgiften

borde omfatta klädesutrustning i den mån vederbörande ej själv kunde

anskaffa sådan.

Vad kommittén anfört därom att fickpengar borde inbegiipas i det

livsuppehälle och den vård, som samhället vore skyldigt att tillhandahålla,

har allmänt godtagits. De lungsjukas riksförbund anser, att 200 kr. per år

borde vara ett absolut minimum för de lungsjuka, som ofta vistades längre

tider på sanatorier.

I fråga om tandvården upplyser socialvårdens chefstjänstemän i

Stockholm, att under senare år praxis blivit i Stockholm, att fattigvårds-

nämnden ingrepe vid praktiskt taget alla behov av tandvård. Man hade

därvid ansett, att tandvård vore en form av erforderlig vård, som även

obemedlade borde ha tillgång till.

Kommitténs förslag att hjälp till resa, varigenom livsuppehälle eller

erforderlig vård möjliggöres, samt begravningshjälp skulle vara

obligatorisk har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

.lag övergår nu till att redogöra för vad yttrandena innehåller rörande

den mellanform av obligatorisk och frivillig social-

h j ä 1 p, som avses i förslagets 4 §. För sammanhangets skull synes det

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

!06

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

lämpligt att härvid även redovisa de synpunkter, som anförts beträffande

den frivilliga socialhjälpen enligt förslagets 5 §.

Till en början må nämnas, att de flesta remissorgan, som yttrat sig

rörande hithörande spörsmål, anser att den nya lagen borde innehålla en

mot 2 § Fvl svarande bestämmelse, som lämnade kommunerna full frihet

att utge frivillig socialhjälp efter eget beprövande. Bland dem som intagit

denna ståndpunkt märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, stadsfull­

mäktige i Stockholm, Linköping, Göteborg och Borås, fattigvårdsstgrelsen

i Ystad, kommunalfullmäktige i Åstorp, Hällefors, Sköldinge och Gran­

gärde, Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och De lung­

sjukas riksförbund.

Rörande innehållet i dessa yttranden må här nämnas följande.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller i ett utlåtande,

som åberopats av Stockholms stadsfullmäktige, att förebyggande hjälp sedan

länge lämnats i ett flertal kommuner med mera utvecklad socialvård. Be­

stämmelserna i 2 § Fvl hade lämnat kommunerna full frihet på detta

område, och förekomsten av denna paragraf hade gjort det möjligt att an­

passa hjälpen efter en nyare tids synpunkter och genomföra en differen­

tierad hjälp i enlighet med de principer, som kommittén lagt till grund vid

utarbetandet av sitt förslag till socialhjälp. Ett framhävande av betvdelsen

av den förebyggande hjälpen, vilken enligt förslaget kunde tillerkännas den

hjälpsökande även mot kommunens bestridande, liksom ett angivande av

fall, då socialhjälp finge lämnas utöver den nuvarande obligatoriska fattig­

vårdens ram, kunde givetvis medverka till att höja standarden i kommuner

med mindre utvecklad socialvård. Genom frånvaron av bestämmelser, mot­

svarande den nuvarande 2 §, betoges emellertid kommuner med en högre

socialvårdsstandard möjligheten att såsom hittills skett genom egna initiativ

medverka till utvecklingen på detta område. Detaljregleringen medförde

dessutom en så snäv ram, att detta omedelbart måste medverka till en

sänkning av standarden på åtskilliga håll. Vad man sålunda syntes uppnå,

vore en utjämning av socialvårdsstandarden genom att standarden höjdes

i vissa, sannolikt mindre kommuner, under det att standarden samtidigt

komme att sänkas i många större kommuner. Man måste emellertid fråga

sig om icke syftet att uppnå en minimistandard skulle kunna ernås utan

att man beskure kommunernas möjligheter att höja standarden därutöver.

Det syntes för övrigt icke möjligt att, såsom kommittén gjort, katalogisera

de olika hjälpbehoven. Detta strede mot kommitténs uttalande, att social­

hjälpen skulle vara en generell hjälpform, alltså att hjälp skulle utgå utan

hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet. Därest icke den hittillsvarande

utvecklingen på detta område skulle hindras, syntes det därför nödvändigt,

att bestämmelser motsvarande 2 § i nuvarande fattigvårdslag intoges i lagen

om socialhjälp.

107

I utlåtandet pekas på ett flertal hjälpbehov, för vilka socialhjälp enligt

förslaget inte skulle kunna utgå, och som exempel härpå nämnes bl. a. verk­

samhet som åtsyftade att förbättra åldringars och invaliders livsförhållan­

den i den öppna vården. Härom anföres.

Just för detta klientel har emellertid fattigvårdsnämnden i Stockholm

sedan flera år bedrivit viss verksamhet. Med utgångspunkt från erfaren­

heten, att just passiviteten, känslan av onyttighet för en vid verksamt liv

van människa, som ännu känner sig ha en viss arbetskraft i behåll, upp­

fattas som en särskilt svår prövning, inrättades därför i rent terapeutiskt

syfte redan 1943 på försök en vävstuga inom Sabbatsbergsområdet. Sedan

har denna verksamhet, de s. k. hemarbetscentralerna, utbyggts så, att den

för närvarande omfattar fyra olika hemarbetscentraler och en tempoverk­

stad. Här sysselsättes huvudsakligen sådant klientel, som definitivt kan

sägas vara ute ur förvärvsarbetet. Denna rent terapibetonade sysselsätt-

ningsverksamhet för den öppna vårdens klientel har icke något samband

med den verksamhet, som går ut på att genom omskolning och arbets-

träning söka utvinna fullgod eller i det närmaste fullgod arbetsprestation

från personer, som på grund av olika skador blivit urståndsatta att fort­

sätta i sitt tidigare yrke. Den verksamhet, som här beröres, syftar i framsta

rummet till att bereda sysselsättning åt sådana personer, vilkas krafter pa

grund av ålder och sjukdom äro så nedsatta, att de icke kunna vinna an­

ställning eller arbete i den öppna marknaden. Denna så att säga rent man-

niskovårdande del av socialvårdsarbetet, som igångsatts av rent humamtara

skäl för långvarigt understödda personer, synes icke kunna inrymmas inom

socialhjälpslagens ram och det är givetvis angeläget att så kan ske.

Sammanfattningsvis konstateras i utlåtandet, att de föreslagna reglerna

__ med hänsyn till att den nuvarande socialvårdsstandarden icke skulle

behöva sänkas till förfång för just de delar av klientelet, som för en män­

niskovärdig existens främst syntes vara i behov av samhällets omvårdnad

__ vore i behov av en sådan komplettering, att socialhjälp kunde lamnas

i samma mån som fattigvård enligt 2 § i gällande lag. Därest statsbidrag

icke ansåges kunna lämnas till andra ändamål än som föreslagits, borde

kommunen erhålla rätt att av egna medel, utan anspråk på statsbidrag

och utan statskontroll, lämna hjälp för de ändamål, som den funne ange­

lägna.

Stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att genom samhällslivets fortgående

utveckling nya behov kunde uppstå, vilka det kunde befinnas angeläget

och behjärtansvärt att avhjälpa, men där socialnämnden enligt forslaget

icke bleve befogad att ingripa. I varje fall, där fråga icke vore om hjalp till

livsuppehället eller om hjälp i förebyggande syfte, måste socialnämnden,

innan hjälp beviljades, ängsligt fråga sig, om hjälpen kunde inrymmas

under lagens bestämmelser, hur övertygad socialnämnden än kunde känna

sig om det befogade i att hjälp lämnades. Skulle nämnden överskrida sin

befogenhet, kunde nämnden påräkna en reprimand av staten, eventuellt

åtföljd av hot om minskning eller indragning av statsbidraget eller hotets

verkställande. Särskilt erinrades om ett understödsfall, där hjälp med 37o

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

108

kronor beviljades för anskaffande av en peruk åt en helt invalidiserad

kvinna, vars lidanden än mer ökats därigenom att hon förlorat allt sitt

hår. I detta fall — och flera dylika hade förekommit — skulle hjälp enligt

socialhjälpslagen icke kunnat ifrågakomma, enär hjälpen icke avsåg livs­

uppehälle eller erforderlig vård och ej heller lämnades i förebyggande syfte

något hopp om återvinnande av arbetsförmåga fanns icke här — utan

endast av rent humanitära skäl. Ett annat fall, där stor tvekan om hjälpens

laghghet enligt socialhjälpslagen måste uppstå, vore det, där på socialläka­

rens initiativ fattigvård beviljats en förslöad understödsfamilj för anstäl­

lande av en kvinna en kortare tid med uppgift att söka rycka upp det van­

vårdade hemmet genom att bibringa familjen de elementära grunderna i

hemmets skötsel och vård; möjligen kunde dock med god vilja denna

hjälp betecknas som hjälp till förebyggande av framtida fattigvårdsbehov.

En annan understödsgrupp, som icke fölle under den nya lagen, vore under­

stöden till badresor åt vissa understödstagare, främst mödrar med minder­

åriga barn, under sommarmånaderna. Vidare vore att nämna understöd

för resa till nära anhörigs dödsbädd eller begravning eller till begravnings-

kläder. Exemplen kunde mångfaldigas. Ehuru de behov, det kunde vara

fråga om, kanske icke vore livsviktiga borde dock socialnämnden ha möj­

lighet att själv avgöra, om den ville avhjälpa desamma, därest fallen vore

ömmande och behoven befunnes behjärtansvärda. Vad särskilt anginge res-

hjälpen, som kringgärdats av ett flertal inskränkande bestämmelser, kunde

noteras, att hjälp enligt den nya lagen icke torde kunna beviljas en konva­

lescent för att bereda honom tillfälle att resa exempelvis till sitt föräldra­

hem i annan kommun för att rekreera sig efter sin sjukdom, såvida er­

forderlig vård kunde meddelas honom i vistelsekommunen och såframt den

andra kommunen motsatte sig resan och det kunde antagas att han bleve

i behov av socialhjälp i denna andra kommun. Dylik hjälp beviljades nu

i icke ringa utsträckning även i Göteborg hemortsrättsberättigade personer,

och ersättning lämnades givetvis den andra kommunen för där eventuellt er­

forderlig fattigvård. Ofta kunde en dylik vistelse i föräldrahemmet vara det

bästa medlet för vederbörande att återvinna full hälsa, och det kunde icke

vara riktigt att socialnämnden skulle vara lagligen förhindrad att lämna

honom hjälp till sådan rekreation. Ej heller syntes rätt finnas att förhjälpa

sjömän, som frivilligt avmönstrat och som därefter förgäves sökt nytt arbete

tdl sjöss, att återvända till hemorten. Av det sagda framginge, att man i

en modern socialhjälpslag icke kunde undvara ett stadgande, som mot­

svarade 2 § i gällande fattigvårdslag och som sålunda gåve socialnämnden

fria händer att lämna hjälp såväl av den standard, som nämnden ansåge

skälig, som ock i samtliga de fall där nämnden funne behjärtansvärt, att

hjälp skulle utgå. Kommunernas gamla självbestämmanderätt på detta om­

råde, nastan det enda område, där denna rätt ännu kvarstode obeskuren,

måste för de hjälpbehövandes skull bibehållas. Därest detta icke ansåges

Kungl. Mctj:ts proposition nr 177 år 1955

kunna ske utan slopande av statsbidragen, vore statsbidragens slopande

ett mindre ont.

Enligt överståthållarämbetet borde kommunerna inte hindras av bindande

föreskrifter. Detta borde i varje fall gälla om generellt statsbidrag icke

komme att utgå. Rätten till socialhjälp borde vara reglerad på liknande sätt

som i fattigvårdslagen. I en paragraf borde således fastslås i vilka fall social­

hjälp skulle utgå, medan det i en annan paragraf endast hänvisades till

att beträffande socialhjälp i övriga fall skulle gälla vad kommunen själv

beslutade.

Svenska stadsförbundet anför.

Det ligger i sakens natur, att det inom den generella hjälpform, som har

avses, gäller att tillgodose skiftande hjälpbehov och följaktligen måste

ställas stora anspråk på differentieringen och speciell anpassning av hjälpen

efter behovet i särskilda fall. Motiveringsvis har detta också understrukits

i betänkandet. Att genom lagbestämmelser närmare reglera verksamheten

med hänsyn härtill torde emellertid knappast vara möjligt. Om man över­

huvud ger sig på att i lagen söka klargöra differentieringsmöjligheterna,

riskerar man att indirekt begränsa verksamheten till vad som i lagen ut­

tryckligen angivits och kan på så vis förhindra eller försvara, att nya upp­

slag, som skulle kunna leda till en förbättring av verksamheten, bli pröva-

de och accepterade för allmännare tillämpning. Likaså måste det erbjuda

stora svårigheter att på förevarande område göra en bestämd gränsdrag­

ning mellan vad som under alla förhållanden skall göras och hjälpåtgärder,

som i särskilda fall böra vidtagas.

Uppfattningen att kommunerna bör ha full frihet att meddela hjälp

av icke obligatorisk natur är emellertid inte enhällig. Bland dem, som har

en annan mening, märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge lån, stads­

fullmäktige i Nässjö, Oskarshamn och Gävle samt kommunalfullmäktige i

Oland, vilka alla tillstyrkt kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Blekinge

län finner uppdelningen av den icke obligatoriska socialhjälpen i två former

vara väl avvägd och uttrycker särskilt sin tillfredsställelse över det positiva

uttryck, som i lagförslaget givits socialnämndens förebyggande verksamhet.

Länsstyrelsen hade i sin verksamhet mött en viss brist på förståelse hos

fattigvårdsstyrelserna för den hjälp till självhjälp som enligt gällande fattig­

vårdslag kunde lämnas. I dylika fall syntes lämpligt att länsstyrelserna

ägde möjlighet påverka socialnämndernas ställningstagande. Enligt stads­

fullmäktige i Oskarshamn hade visserligen 2 § Fvl lämnat möjlighet att

bestrida de i förslagets 4 och 5 §§ omnämnda utgifterna, men det hade varit

en stor del kommuner som ej låtsats om att 2 § Fvl funnits till i lagstift­

ningen.

Vad särskilt angår de i förslagets 4 § upptagna reglerna om f ö r e b y g-

gande hjälp må utöver vad som redan upptagits följande nämnas.

De lungsjukas riksförbund noterar tacksamt den framträdande plats,

som den förebyggande hjälpen erhållit i 4 §. En av fattigvårdens största

brister vore att kommuner, som sällan eller aldrig funne för gott att an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

109

no

vända 2 §, hänvisade till 1 § med dess krav på oförmåga till arbete som vill­

kor för fattigvård. Härigenom komme hjälpen ofta alltför sent på ett sta­

dium, då möjligheter till självförsörjning inte längre kunde skapas. Denna

tillämpning av fattigvårdslagen hade bevisligen orsakat enskilda individer

onödigt lidande och kommunerna lika onödiga livslånga understödsfall.

Förbundet ville uttrycka förhoppningen, att den förebyggande hjälpen

hädanefter komme att intaga en dominerande plats i socialhjälpen och att

i kommuner, där så eventuellt inte bleve fallet, länsstyrelsen utnyttjade

sin möjlighet att ålägga kommunerna utgiva hjälp enligt 4 §.

Svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter, huruvida ej förbättring av

självförsörjningsförmågan i första hand vore en arbetsmarknadspolitisk

fråga samt anför.

Det centrala arbetsvårdsorganet, statens arbetsmarknadsstyrelse, bedri-

\er i samaibete med överstyrelsen för yrkesutbildning en viss omskolnings-

verksamhet för arbetslösa, avseende såväl partiellt som helt arbetsföra.

Denna myndighet har även utrustats med särskilda organ för beredande

av arbete till partiellt arbetsföra. Likaledes bedriver pensionsstyrelsen en

viss yrkesutbildande verksamhet.

o För ändamålsenligt utövande av en verksamhet på hithörande om­

råden, måste krävas en god överblick över näringslivet i stort och en in­

gående kännedom om den enskildes möjligheter att effektivt utnyttja sina

arbetsresurser inom olika arbetsområden. När det gäller problem samman­

hängande med att mera långsiktigt återinföra arbetslösa i produktivt arbete

måste socialnämnden i stort sett förlita sig på det sakkunniga bistånd, som

kan erhållas från de arbetsvårdande organen. Härtill kommer att den här

avsedda verksamheten liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt enligt för­

bundets uppfattning måste anses som en statlig och icke kommunal ange­

lägenhet.

På grund av det anförda finner förbundet det ändamålsenligast och

riktigast, att verksamheten i huvudsak bedrives av arbetsmarknadsorganen

m. fl. statliga organ. Av de av kommittén tilltänkta huvudfallen för social­

hjälp enligt 4 § socialhjälpslagen återstode härefter bostadsförbättring och

bostadsanskaffning. En verksamhet från socialnämndens sida på dessa om­

råden måste förutsättas få en mera begränsad omfattning. Det allmännas

åtgöranden på hithörande områden fölle huvudsakligen inom ramen för

den bostadssociala politiken. Förbundet hade med det sagda velat påvisa

att de hjälpbehov, som kommittén tänkt sig skola rymmas inom 4 § social­

hjälpslagen, i stort måste förutsättas bli lösta i annan ordning. Dock hade

förbundet härmed icke på något sätt velat förringa värdet av en förebyg­

gande verksamhet från socialnämndens sida utan endast velat göra gäl­

lande, att kommittén syntes ha överskattat omfattningen av socialnämnder­

nas verksamhet på hithörande områden. Här liksom på övriga områden

för socialhjälpen komme det att röra sig om en supplerande och komplette­

rande verksamhet. De åtgärder, det här bleve fråga om, komme emellertid

att tangera en verksamhet, som redan bedreves eller borde bedrivas av stat

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

in

och kommun i andra former, och delvis under för kommunerna skiljaktiga

ekonomiska villkor, vilket, om statsbidrag för socialhjälpen skulle komma

att utgå, säkerligen skulle framtvinga inskränkande och reglerande bestäm­

melser för denna form av socialhjälp.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför.

Vid varje länsarbetsnämnd finnes för närvarande en arbetsvårdsexpe-

dition, vilkens arbete i första hand är inriktat på att finna lämpliga anställ­

ningar för partiellt arbetsföra. På grund av de omfattande arbetsuppgifter,

som åvila arbetsvårdsexpeditionerna, ha vissa led i omvårdnaden av de

partiellt arbetsföra icke kunnat ägnas önskvärd uppmärksamhet. Detta gäl­

ler framför allt uppspårandet av nya fall och efterkontrollen av de vid­

tagna åtgärdernas effektivitet. Genom att ansvaret för vederbörliga åtgär­

ders vidtagande och för kontinuerlig tillsyn över detta klientel lägges på

socialnämnderna, torde effektiviteten av hithörande verksamhet komma

att främjas, varjämte arbetsvårdsexpeditionerna i högre grad än för narva-

rande kunna koncentrera sitt arbete på arbetsanskaffning.

I fråga om yrkesutbildning till partiellt arbetsföra, som icke äro skadade

i militärtjänst, svarar styrelsen för hela kostnaden för vederbörandes uppe­

hälle under utbildningstiden, medan hemkommunen bidrager med 25 % av

kostnaden för familjens uppehälle. Kommunens andel i kostnaderna för

familjens försörjning bör vara lika stor som kommunens andel i öviiga

socialvårdskostnader, vilket styrelsen härmed har velat påpeka. Styrelsen

understryker emellertid värdet av att kommunerna får vidgade befogen­

heter och ökade möjligheter att lämna socialhjälp i form av näringshjälp

av olika slag.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde mindre kostsam hjälp

för höjande av självförsörjningsförmågan göras obligatorisk. Det vore na­

turligt att som obligatorisk socialhjälp betrakta ett rimligt engångsbidrag

åt t. ex. en partiellt arbetsför, som stadigvarande åtnjöte understöd, för

att denne skulle kunna skaffa sig ett arbetsredskap, en utbildning eller

dylikt, som gjorde vidare understöd onödigt eller minskade behovet. Så

länge engångsbidraget icke överstege den klart inbesparade framtida under-

stödskostnaden för exempelvis de närmaste två åren torde någon tvekan

icke behöva föreligga. När kostnaderna för förbättring av självförsörjnings­

förmåga däremot uppginge till mera betydande belopp och den förebyg­

gande vården icke hade samma karaktär av förskott på socialhjälp, som

eljest måste utgå inom den närmast överskådliga framtiden, ansåge läns­

styrelsen någon skyldighet icke böra åläggas kommunen. Dylika hjälpfall

syntes böra tillgodoses genom de arbetsvårdande statsmyndigheternas för­

sorg, eventuellt med viss måttlig obligatorisk medverkan av kommunen.

Beträffande den rättsliga karaktären av hjälp enligt förslagets 4 § uttalar

socialstyrelsen, att dylik hjälp vore en rättighet, eftersom socialnämndens

beslut efter besvär kunde korrigeras av länsstyrelsen. Skillnaden mellan

hjälp enligt 3 och 4 §§ vore sålunda i viss män utsuddad. Länsstyrelsen i

Uppsala län framhåller, att kommittén inte klart hållit begreppen isär. Så­

lunda hade kommittén å ena sidan funnit hjälp enligt 4 § inte böra utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

112

en rättighet men å andra sidan velat ge länsstyrelsen befogenhet att före­

skriva socialhjälp i denna form. Oklarheten hade satt sina spår även i lag­

texten. En sådan mellanform mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp

kunde länsstyrelsen inte tillstyrka.

Svenska socialvårdsförbundet motsätter sig bestämt att länsstyrelserna

tillerkännes befogenhet att ålägga kommunerna att utge sådan hjälp, som

avses i förslagets 4 §. Redan i det fall, att ett till beloppet dock ganska be­

gränsat statsbidrag utginge, ville förbundet starkt ifrågasätta skäligheten

i att länsstyrelse skulle kunna ålägga en kommun åtgärder, för vilka

kommunen finge bära i många fall det huvudsakliga ekonomiska ansvaret.

Ett slopande av statsbidraget måste då anses utgöra ett absolut hinder för

ett dylikt förfaringssätt. Sett mot bakgrund av den ställning den före­

byggande socialhjälpen kunde förutsättas komma att intaga i förhållande

till övriga förebyggande åtgärder från samhällets sida och med beaktande

av att kommunerna i sin socialvård i stort sett redan nu ådagalade en stark

vilja att i de fall, där så kunde prövas påkallat, lämna förebyggande hjälp,

borde emellertid ett slopande av den här avsedda tvångsmöjligheten icke

behöva befaras medföra några allvarligare men för den enskilde medbor­

garen. Vad här framhållits gjorde, att socialvårdsförbundet ville uttala sig

för att den förebyggande hjälpen inom socialhjälpen, av vilken obestrid-

ligen förelåge ett mycket stort behov, grundades icke som i förslaget på

möjligheter för länsstyrelse att ålägga kommun att meddela dylik hjälp

utan på en allmän bestämmelse om att socialhjälp i andra fall än de som

avsåges i 3 § socialhjälpslagen finge utgå i den utsträckning, socialnämnd

funne det påkallat.

Även fattigvårdsstyrelsen i Göteborg finner det vara ägnat att väcka be­

tänkligheter att länsstyrelsen skall mot en socialnämnds beslut kunna ikläda

kommunen betydande kostnader. Även i en del andra kommunala yttran­

den förordas, att den definitiva beslutanderätten stannar hos socialnämn­

den. Sålunda uttalar exempelvis kommunalfullmäktige i Byske att de, som

handhade kommunens socialvård, vore fullt omdömesgilla, ansvarskännan-

de och för sina uppdrag intresserade samt därtill i besittning av den lokal-

och personkännedom som borde vara tillräcklig för bedömande av en sådan

fråga. Kommunalfullmäktige i Bunge förmodar, att åläggande behövdes en­

dast då socialnämnden uppenbart motsatte sig förebyggande åtgärd. På

liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige i Örebro och Härnösand.

I en del yttranden — bl. a. i dem som avgivits av kammarrätten, social­

styrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län samt besvärs-

sakkunniga uttalas, att besvär borde få föras över länsstyrelses beslut i

ärenden enligt 4 §.

Besvärssakkunniga anför härom.

Enhgt de sakkunnigas mening ha övertygande skäl icke anförts för

standpunkten att länsstyrelses beslut i sistnämnda ärenden icke skola få

överklagas. De sakkunniga ha i sitt utredningsarbete som en allmän prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

113

cip vid utformandet av instansordningar uppställt kravet att i alla viktigare

frågor sista instans om möjligt skall vara en för hela riket gemensam be-

svärsmyndighet. Avsevärd olikformighet i rättstillämpningen kan forvan-

tas uppstå, om de i och för sig förmodligen svårbedömda frågorna om so­

cialhjälp enligt 4 § i sista instans skola avgöras av 25 olika länsmyndig­

heter. Länsstyrelses beslut i dessa frågor böra därför kunna överklagas.

Besvärsrätt torde därvid enligt huvudregeln lämpligen bora tillkomma

enskilda och kommuner, som beröras av beslutet.

Medicinalstyrelsen anser, att besvärsrätt bör föreligga åtminstone be­

träffande specialvård. Huruvida en i visst fall ifrågasatt specialvård medi­

cinskt sett vore nödvändig eller icke, torde i sista hand icke kunna be­

dömas av annat ämbetsverk än medicinalstyrelsen, varför styrelsen ansåge

att medicinalstyrelsens yttrande åtminstone i tveksamma fall skulle in­

hämtas, innan ärendet slutgiltigt avgjordes i högsta instans.

Kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp till resor

har helt tillstyrkts endast av socialstyrelsen och Kristianstads läns lands­

tings förvaltningsutskott.

Socialstyrelsen anför som skäl för sin ståndpunkt sålunda.

Att fattigvårdslagens hemsändningsmetod avskaffas i socialhjälpslagen

är ett framsteg. När så sker, måste givetvis en begränsning av resor inom

socialhjälpens ram iakttagas för att hindra att socialhjälpsfall avbördas

från en kommun till en annan. Möjlighet till reshjälp utan alltför snä\a

gränser öppnas dock genom rätten att anföra besvär hos länsstyrelsen.

Socialstyrelsen vill härtill blott erinra om att det för en person kan vara

uppenbart fördelaktigt ur annan synpunkt än den ekonomiska att byta

vistelsekommun, t. ex. med hänsyn till möjligheten att erhålla lämplig

personlig tillsyn.

Socialvårds förbundet nöjer sig med att konstatera, att de föreslagna be­

stämmelserna delvis vore för snävt avgränsade och delvis hade ett för vitt

tillämpningsområde. Vid ett slopande av statsbidraget syntes några särskilda

föreskrifter för socialhjälp i form av reshjälp icke erforderliga, utan denna

hjälpform torde, i den mån den icke fölle inom ramen för 3 § socialhjälps­

lagen, kunna inrymmas i en allmänt formulerad paragraf. Även en del

andra remissorgan — bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

att detaljerade bestämmelser om reshjälp ej erfordrades, om statsbidrags-

linjen övergåves. Överståthållarämbetet hävdar, att den frivilliga reshjäl-

pen skall vara helt oreglerad. Det föreliggande lagförslaget hade influerats

av intresset att förhindra ett obehörigt utnyttjande av lättheten att erhålla

ny hemortsrätt. Det i och för sig förbluffande förhållandet att denna inom

socialvården periferiska fråga erhållit en så detaljerad reglering funne en­

dast härigenom sin förklaring.

Rörande reshjälpen må vidare anföras följande ur det utlåtande, som

avgivits av socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm.

För förhindrande av illojala åtgärder torde vissa bestämmelser vara erfor­

derliga. Emellertid synas bestämmelserna med den utformning de fått lägga

.3 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

hinder i vägen i sådana fall, där det ur mänskliga synpunkter måste finnas

möjlighet att ge hjälp till resa. Det ter sig sålunda inhumant, att social­

hjälp för att exempelvis täcka reskostnader för en persons resa till en nära

anhörigs begravning eller sjukbädd inte skall kunna ges utan att social­

nämnden i inresekommunen tillfrågas. Ur den hjälpsökandes synpunkt

torde ett sådant tillkännagivande för socialnämnden i inresekommunen av

hans oförmåga att bekosta resekostnaden te sig otillfredsställande. Ofta

torde exempelvis inresekommunen vara identisk med vederbörandes födelse­

kommun eller hemkommun. Därest en folkpensionär eller en redan inva­

lidiserad person i rekreationssyfte vill besöka anhöriga eller bekanta eller

på annat sätt söka erhålla exempelvis landsvistelse, och socialnämnden skulle

anse skäligt att bekosta en dylik resa, måste den först underhandla med

socialnämnden i den kommun, dit resan skall anträdas. Till de större stä­

derna ha ofta sökt sig i synnerhet unga personer, som icke kunnat erhålla

lämpligt arbete och lämplig bostad och som därför vänt sig till de sociala

nämnderna för erhållande av hjälp. Vid utredning visar det sig därvid att

det bästa vore, att vederbörande kunde återvända till den kommun, där han

har sitt föräldrahem. Enligt lagförslaget skulle även här, där ett snabbt in­

gripande givetvis är angeläget, inresekommunens medgivande inhämtas.

Fattigvårdsnämnden har i ett flertal fall fått bekosta vistelse för hjälp-

behövande på pensionat, då detta ur socialmedicinska synpunkter befun­

nits vara det bästa sättet att behandla patienten eller finna en utväg ur en

svårlöst situation. Förutom att tveksamhet kan råda, om detta skulle vara

tillåtet enligt socialhjälpslagen, därest vederbörandes förmåga till självför­

sörjning icke därigenom kan tänkas bli förbättrad, förefaller det absurt,

om medgivande före beviljandet av resan skulle behöva inhämtas av social­

nämnden i den kommun, där pensionatet är beläget.

Det syntes starkt kunna ifrågasättas, om en sådan detaljreglering är mo­

tiverad och nödvändig för att i detta fall förhindra ett illojalt utnyttjande

av socialhjälpen.

Vad beträffar de former, i vilka socialhjälp skall kunna

meddelas, har intresset under remissbehandlingen huvudsakligen kret­

sat kring kommitténs förslag i fråga om borgensteckning.

Svenska stadsförbundet avstyrker helt förslaget i denna del och förordar

direkt utlåning i stället för borgen. Risken att återbetalning aldrig kunde

ske vore lika stor i båda fallen, och det vore då riktigast att välja det alter­

nativ, enligt vilket socialnämndens befogenhet inte behövde begränsas på

annat sätt än genom totalbeloppet för hjälpverksamheten anslagna medel.

Övriga remissorgan, som yttrat sig rörande ifrågavarande spörsmål,

har intagit en positiv ställning till tanken att vidga möjligheterna att teckna

borgen för hjälpbehövande. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län bleve bor­

gensteckning ett viktigt instrument för den hjälp till självhjälp, som vore

en av de största vinsterna med den föreslagna nya lagstiftningen. I samma

riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala och Svensk kurator­

förening. Föreningen framhåller bl. a. att det vore praktiskt ogörligt för en

ekonomiskt hårt trängd familj att erhålla lån samt att en ekonomisk sa­

nering i vissa fall vore av stor betydelse för förbättring av den enskilda

människans arbetsförmåga.

115

I fråga om utformningen av kommitténs förslag rörande borgensteckning

har emellertid vissa meningsskiljaktigheter framkommit under remiss­

behandlingen.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om inte stadgandet om borgen borde be­

gränsas att avse personer som på grund av sjukdom eller lyte kommit i det

läget, att de för att i fortsättningen kunna försörja sig behövde yrkesutbild­

ning, omskolning, utrustning eller lån för startande av egen verksamhet.

Stadgandet skulle i så fall begränsas att i huvudsak avse de kategorier som

omfattades av pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet.

Enligt stadsfullmäktige i Söderhamn borde borgen få tecknas även för

anskaffande av bostäder.

Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm förutsätter, att socialnämnden

vid tecknande av borgen skall få göra sadana förbehåll, som kunde anses

erforderliga för att medlen skulle komma till rätt användning och för att

vederbörande inte sedan genom försäljning eller pantförskrivning skulle

avhända sig egendomen, innan den vore till fullo betald.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag ej godtages saknas enligt

Svenska socialvårdsförbundet anledning att utbryta borgenstecknandet ur

socialhjälpen. Förbundet ifrågasatte, om inte även ett dylikt borgensteck-

nande borde betecknas som socialhjälp, och om inte lagtexten borde omfor­

muleras därhän, att socialhjälp, när skäl därtill vore, finge beviljas i den

form, att borgen tecknades för lån till hjälpbehövande.

Stadsfullmäktige i Linköping förutsätter, att kommun finge lämna gene­

rellt medgivande till borgensteckning. Eljest skulle socialnämnden nödgas

ingå till stadsfullmäktige med begäran om sådant medgivande i varje

särskilt fall, och då bleve lånesökandens förhållanden publicerade i stads­

fullmäktiges tryckta handlingar, vilket lånesökanden alldeles säkert inte

åstundade och vilket i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt kommunalfullmäktige i Nykyrka borde en kommuns fullmäktige

inte få delegera rätten att teckna borgen till socialnämnden. Eljest skulle

svårigheter uppstå för kommunens representativa organ att överblicka

kommunens ekonomiska ställning. Sådana borgensförbindelser kunde kom­

ma att av kommunen få infrias under ett år, då medel härför icke vore

anvisade.

Kommitténs förslag, att rätten att teckna borgen borde begränsas till att

för varje år avse högst det belopp, som motsvarar 1/10 av de för året be­

räknade bruttoutgifterna för socialhjälp, har uttryckligen godtagits endast

av stadsfullmäktige i Växjö.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en snävare begränsning nämli­

gen till ‘/so av berörda bruttoutgifter. Det vore nämligen vid en kommande

omprövning lättare att justera gränsen i riktning mot en utvidgning av

befogenheterna än i motsatt riktning och försiktigheten bjöde att nu intaga

en mera restriktiv ståndpunkt än kommittén gjort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

116

Å andra sidan anser socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Gävle­

borgs län, De lungsjukas riksförbund, arbetslöshetsnämnden i Luleå samt

kommunalfullmäktige i Vendel, Älvkarleby och Rödön, att kommuns rätt

att teckna borgen för ifrågavarande ändamål ej borde begränsas. Som skäl

härför anför socialstyrelsen, att någon större skillnad inte förelåge mellan

borgenslån och socialhjälp med återbetalningsskyldighet. Då borgenslånet

i därför lämpade fall kanske vore mera ägnat att för mottagaren inskärpa

skyldigheten att återbetala erhållet belopp, funnes principiellt knappast

någon anledning till begränsning härav.

Kammarrätten föreslår en annan metod än kommittén för att begränsa

rätten att teckna borgen. Enligt kammarrätten borde begränsningen anknyta

till skatteunderlaget eller uttaxeringsbehovet. Kommitténs förslag vore

nämligen irrationellt och mindre lämpligt. Med den supplementära ställ­

ning som socialhjälpen enligt förslaget skulle intaga kunde det väl tänkas

inträffa, att socialhjälpskostnaderna i en kommun kunde bli mycket obe­

tydliga, varigenom kommunen skulle vara avskuren från möjlighet att

teckna borgen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Departementschefen

Enligt Fvl är kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer än så­

dana, som har behov av ekonomisk hjälp. Den fattigvård, som enligt lagen

skall lämnas dem, är emellertid inte enbart av ekonomisk art. Till kom­

munernas skyldigheter hör nämligen också att på olika sätt lämna de s. k.

understödstagarna bistånd i personliga angelägenheter. Detta

kommer främst till uttryck i de stadganden, varigenom kommunerna åläg-

ges att bereda understödstagare erforderlig vård, att hålla ålderdomshem

och andra s. k. fattigvårdsanstalter samt att vid behov vidtaga åtgärder

för att skaffa understödstagare inträde å anstalter för specialvård. Men

även i andra sammanhang framskymtar omsorgen om understödstagarens

person. Som exempel kan nämnas en bestämmelse i lagens 19 §, där vissa

möjligheter öppnas för fattigvårdsstyrelserna att till sitt biträde kalla s. k.

vårdare. Överhuvud taget torde kunna sägas, att fattigvården har ett ganska

starkt inslag av rent personligt betonad hjälpverksamhet.

Såsom nämnts är det bistånd i personliga angelägenheter, som lämnas

enligt Fvl, inte avsett för andra personer än understödstagarna. Föreligger

ej något ekonomiskt hjälpbehov, är fattigvårdsstyrelsen således inte skyldig

att stå till tjänst vare sig med råd eller upplysningar eller på annat sätt.

Socialvårdskommittén har funnit detta vara en brist i lagstiftningen och

därför föreslagit, att regler om personligt bistånd upptages i den nya lagen

om socialhjälp. Enligt den av kommittén utarbetade lagtexten skall var

och en, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och

komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle

att behålla eller återvinna sin förmåga till självförsörjning är i behov av

117

råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äga

erhålla detta genom socialnämnden. Även om anmälan ej skett, skall det

enligt förslaget åligga nämnden att ombesörja att behov av dylikt bistånd

blir tillgodosett. Vidare föreslås, att besvär skall kunna anföras hos läns­

styrelsen i ärende rörande bistånd av här avsedd art, att länsstyrelsen även

utan att besvär anförts skall kunna tillhålla socialnämnd att läinna sådant

bistånd ävensom att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos över­

instansen.

I ett stort antal remissyttranden har tanken på att vidga den personligt

betonade hjälpverksamheten vunnit anslutning. De flesta av dem som

yttrat sig i frågan anser emellertid, att kommitténs förslag är alltför vitt-

syftande, och har därför avstyrkt, att det lagfästes i oförändrat skick. En­

ligt min mening är den kritik, som sålunda framkommit, i stort sett be­

rättigad.

Att döma av den föreslagna lagtexten synes kommittén ha tänkt sig att

tillerkänna den enskilde en mycket vidsträckt rätt att påkalla bistånd av

socialnämnden i personliga angelägenheter, således ej blott i frågor som rör

tillkallande av läkare, platsanskalfning på sjukhus etc. Som exempel på

verksamhet, som nämnderna enligt förslaget skulle bli skyldiga att be­

driva, nämnes i yttrandena rådgivning i barnuppfostrings-, abort- och ste-

riliseringsfrågor samt frågor, som hänger samman med individens anpass­

ning till arbete och hemliv. Vidare skulle enligt förslaget den enskilde

genom besvär hos länsstyrelsen kunna framtvinga ett åläggande för social­

nämnden att lämna dylikt bistånd.

Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kom­

mer att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som

enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att

nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten

till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och

detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu

torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru

någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt

av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta av­

seende bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mång­

skiftande förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att

somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att be­

driva sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden

mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad

personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden,

där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda

förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna orda­

lag hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och

sakkunskap på det sociala området till förfogande för dom, som anser sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

118

vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör för­

stås inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egen­

dom vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt

pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall läm­

nas eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas;

i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom

till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbets­

värd eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de en­

skilda ärendena.

I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages

ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verk­

samhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga

angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken

nämndens skyldigheter i övrigt regleras.

I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare

medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har sär­

skilda socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom

tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det

gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar

förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om

att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd.

Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska

möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under

sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att — såsom

kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och

den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte

kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta

socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emel­

lertid anledning att här vidare ingå på denna fråga.

Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den

karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde

har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattig­

vård, som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918

års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den

obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstäm­

mer med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha

rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget

inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma

karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

119

kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelser

från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård.

Som bakgrund till de av kommittén föreslagna reglerna om obligato­

risk socialhjälp (3 § i förslaget till socialhjälpslag) må erinras om

att Fvl uppställer tre förutsättningar för att obligatorisk fattigvård skal

utgå, nämligen dels att vederbörande är minderårig eller till följd av ålder­

dom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter ar oför­

mögen att försörja sig, dels att han saknar medel till sitt livsuppehälle oc

dels att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Om dessa förutsättningar

är uppfyllda, skall han erhålla fattigvård, vilken skall omfatta erforderligt

underhåll och erforderlig vård samt, om han är minderårig, jämväl upp­

fostran. Vägrar fattigvårdsstyrelsen att lämna fattigvård enligt vad nu

sagts, kan rättelse vinnas efter besvär hos länsstyrelsen, som även ex

officio har att tillse, att fattigvårdssamhällena inom länet fullgör små

skyldigheter härutinnan.

I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon

annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall

utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk

fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte

är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjäl­

pen har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena

har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfatt­

ningen, att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt.

Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén före­

slagna utvidgningarna bör komma till stånd.

Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att

den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas

som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom

redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag

kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i sam­

band med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag

tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min

uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bi­

drag av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksam-

heten vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en kon­

sekvens härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseen-

de intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket

innebär att jag ej kan biträda kommittén» förslag om obligatorisk social­

hjälp till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig

vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obli­

gatorisk socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och

barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

120

av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oför­

mögen att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att

han samtidigt är att anse som arbetslös.

Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den in­

vändningen, att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått för­

lorad. Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas

även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes

denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjäl­

pen att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i

denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och

även jag anser att det bör lagfästas.

Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att

obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande an­

tingen är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte

eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom

arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.

Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande

saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjäl­

pen är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på

annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller re­

missinstanserna ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande

regler.

Kommittén har föreslagit ytterligare ett villkor, nämligen att den hjälp­

behövande inte underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma

i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt

socialnämndens uppfattning kan vara berättigad. För egen del anser jag

det inte erforderligt att uppställa något sådant villkor. Det torde nämligen

vara ytterst sällsynt, att en person, som befinner sig i sådana omständig­

heter att han fyller förutsättningarna för att erhålla obligatorisk social­

hjälp, vägrar att efterkomma socialnämndens uppmaning att söka hjälp

i annan form, t. ex. folkpension. Skulle något sådant fall inträffa, lär inte

mycket vara att vinna genom att vägra socialhjälp. Kommittén har f. ö.

själv ansett, att ett strikt fasthållande av ifrågavarande villkor i vissa fall

skulle leda till en ur humanitära synpunkter ohållbar situation, och därför

föreslagit en undantagsregel, enligt vilken hinder inte skulle föreligga att

meddela socialhjälp, därest vederbörandes behov och omständigheterna i

övrigt gjorde en sådan åtgärd nödvändig. Genom en så formulerad undan­

tagsregel skulle det föreslagna villkoret praktiskt taget komma att full­

ständigt upphävas.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska

hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad

som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskilj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

121

aktigheter yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler

i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda.

Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a.

vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde asyftas det­

samma, som i Fvl uttryckes genom orden det underhåll, som är erforderligt.

Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses

med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening

synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i all­

mänhet å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att veder­

börande skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad

som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för

inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas

så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men

å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren

beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande

medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma

på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med

hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omstän­

digheter kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erfor­

derlig vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i för­

hållande till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande

innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala,

att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas

av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård

kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld

torde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga

föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,

som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen stän­

digt gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen.

Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att sam­

hällets skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i

allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjuk­

försäkringen i detta avseende innebär en betydande avlastning av social­

hjälpen.

Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt

behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalter­

nas huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anled­

ning att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt

eller delvis bestrida dessa kostnader. I den män vederbörandes behov av

kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör

socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet.

I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955