2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§, 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 14—

17 §§, 18 § 1 mom., 20, 27—29 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom., 39 och 40 §§

samt 41 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma förordning skall införas

en ny paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

2

§.

Med ammunition--------------------------

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor,

hagelpatroner och tändhattar för

sådana samt patron- och laddnings-

hylsor utan tändhattar, avsedda för

sådana handvapen för vilka förord­

ningen gäller.

Utöver vad---------------------------- och

3§.

Där ej annat föranledes av be­

stämmelserna i 6, 9, 29 eller 31 §,

må skjutvapen innehavas allenast av

den som enligt denna förordning

eller på grund av kungörelsen den 26

juli 1927 (nr 338) med vissa bestäm-

(Föreslagen lydelse:)

2

§.

nu sagts.

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor,

hagelpatroner och tändhattar för

sådana samt patron- och laddnings-

hylsor utan tändhattar, avsedda för

sådana handvapen för vilka förord­

ningen gäller, ävensom kulammuni­

tion för jaktstudsare med kaliber

överstigande 6,5 millimeter.

giftstadgan.

2 a §.

Med hemvist förstås i denna för­

ordning kyrkobokföringsorten eller

beträffande den, som icke är här i

riket kyrkobokförd, den ort, där han

är bosatt.

3 §.

Där ej annat föranledes av bestäm­

melserna i 6, 9, 29, 31 eller 35 §, må

skjutvapen innehavas allenast av

den som enligt denna förordning

eller på grund av kungörelsen den

26 juli 1927 (nr 338) med vissa be-

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 17 § samt 41 § 2 mom., se SFS 1952: 291

och av 18 § 1 mom., se SFS 1951: 292.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

folkningen i stället ingiva ansökning­

en till lappfogden.

Myndighet som mottagit ansök­

ningen skall, dår ej myndigheten

själv har att pröva densamma, in­

sända den jämte eget yttrande till

länsstyrelsen.

8

§.

2 mom. Där länsstyrelsen eller,

om tillstånd meddelas av polismyn­

dighet, denna myndighet i särskilt

fall ej annat förordnar, vare tillstånd

att innehava skjutvapen förfallet, så­

framt vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets

meddelande.

Den som

(Föreslagen lydelse:)

8

§•

2 mom. Där den tillståndsbevil-

jande myndigheten i särskilt fall ej

annat förordnar, vare tillstånd att

innehava skjutvapen förfallet, så­

framt vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets

meddelande.

meddelat tillståndet.

14 §.

Länsstyrelse må återkalla till­

stånd att innehava skjutvapen eller,

där fråga är om deklarerat vapen,

meddela förbud mot fortsatt innehav

av vapnet, därest innehavaren åda­

galagt sådana egenskaper, att han

icke vidare bör betros med att in­

nehava skjutvapen, eller till följd av

sjukdom, alkoholmissbruk eller dy­

likt finnes olämplig att innehava

sådant vapen eller då eljest skälig

anledning förekommer därtill. Har

vederbörande sitt hemvist inom an­

nan länsstyrelses område, skall den­

na länsstyrelse underrättas om åter-

kallelsen eller förbudet.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, åligger det efter

anmaning innehavaren att till myn­

dighet som i 7 § tredje stycket sägs

14 §.

Myndighet som i 5 § 1 mom. för­

sta stycket avses må återkalla till­

stånd att innehava skjutvapen eller,

där fråga är om deklarerat vapen,

meddela förbud mot fortsatt innehav

av vapnet, därest innehavaren ådaga­

lagt sådana egenskaper, att han icke

vidare bör betros med att innehava

skjutvapen, eller till följd av sjuk­

dom, alkoholmissbruk eller dylikt

finnes olämplig att innehava sådant

vapen eller då eljest skälig anledning

förekommer därtill.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen

återkallats eller förbud mot innehav

av vapen meddelats, åligger det efter

anmaning innehavaren att till myn­

dighet som i 5 § 1 mom. första styc-

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

eller till den, som myndigheten be­

stämmer, ofördröjligen avlämna vap­

net jämte till detsamma hörande am­

munition, så ock tillstånds- eller de-

klarationsbeviset rörande vapnet. Det

åligger den, till vilken vapnet och

ammunitionen sålunda överlämnats,

att förvara egendomen på betryggan­

de sätt.

16 §.

Vapen och ammunition, som av­

lämnats efter vad i 15 § sägs, skola,

sedan beslutet om återkallelsen eller

förbudet vunnit laga kraft, av kro­

nan inlösas, såvida ej egendomen

jämlikt 36 § förklaras förverkad eller

innehavaren sist inom tre månader

från delfåendet av beslutet eller inom

den längre tid länsstyrelsen i särskilt

fall bestämmer hos myndighet som

i 7 § tredje stycket sägs styrker, att

egendomen överlåtits till någon som

äger innehava densamma eller att

egendomen eljest tillhör annan än

innehavaren och ägaren själv är be­

rättigad att innehava densamma. I

sådant fall skall vapnet och ammuni­

tionen överlämnas till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde,

efter vilket inlösen skall ske. Där ej

särskilda skäl till annat föranleda,

skall värdet beräknas efter det pris,

som kan påräknas vid försäljning

till den som idkar handel med vapen

eller ammunition.

Innan länsstyrelsen företager vär­

dering som nu sagts, skall länssty­

relsen lämna egendomens ägare till­

fälle att inkomma med den utred­

ning, som finnes erforderlig för att

styrka egendomens värde. Sedan det-

(Föreslagen lydelse:)

ket avses eller till den, som myn­

digheten bestämmer, ofördröjligen

avlämna vapnet jämte till detsamma

hörande ammunition, så ock till­

stånds- eller deklarationsbeviset rö­

rande vapnet. Det åligger den, till

vilken vapnet och ammunitionen så­

lunda överlämnats, att förvara egen­

domen på betryggande sätt.

16 §.

Vapen och ammunition, som av­

lämnats efter vad i 15 § sägs, skola,

sedan beslutet om återkallelsen eller

förbudet vunnit laga kraft, av kro­

nan inlösas, såvida ej egendomen

jämlikt 36 § förklaras förverkad el­

ler innehavaren sist inom tre måna­

der från delfåendet av beslutet eller

inom den längre tid myndighet, som

meddelat beslutet om återkallelse, i

särskilt fall bestämmer hos myn­

digheten styrker, att egendomen

överlåtits till någon som äger inne­

hava densamma eller att egendomen

eljest tillhör annan än innehavaren

och ägaren själv är berättigad att

innehava densamma. I sådant fall

skall vapnet och ammunitionen över­

lämnas till honom.

Myndigheten fastställer det värde,

efter vilket inlösen skall ske. Där ej

särskilda skäl till annat föranleda,

skall värdet beräknas efter det pris,

som kan påräknas vid försäljning

till den som idkar handel med vapen

eller ammunition.

Innan myndigheten företager vär­

dering som nu sagts, skall myndighe­

ten lämna egendomens ägare tillfälle

att inkomma med den utredning,

som finnes erforderlig för att styr-

6

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

ta fastställts, skall lösensumman ge- ka egendomens värde. Sedan detta

nom länsstyrelsens försorg utbetalas fastställts, skall lösensumman genom

till egendomens ägare.

myndighetens försorg utbetalas till

egendomens ägare.

Med vapen----------------- • — — särskilt föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

För värdering som i andra stycket

sägs må länsstyrelsen anlita sakkun­

nig myndighet eller sakkunnig en­

skild person. Åt enskild person, som

biträtt vid värderingen, äger länssty­

relsen av statsmedel utbetala skälig

ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att in­

nehava vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i

15 och 16 §§ stadgas äga motsvaran­

de tillämpning, såframt sökanden ej

sist inom tre månader från delfåen-

det av avslagsbeslutet eller inom den

längre tid länsstyrelsen eller, där av­

slagsbeslutet meddelats av polismyn­

dighet, denna myndighet i särskilt

fall bestämmer hos myndighet som i

7 § tredje stycket sägs eller hos den,

som sistnämnda myndighet bestäm­

mer, styrker, att egendomen överlå­

tits till någon, som äger innehava

densamma, eller gjorts varaktigt

obrukbar.

18 §.

1 mom. Den som — ------- --------------

Återlämnas ej vapnet och är ej

fråga om fall som avses i 37 §, skall

polismyndigheten skyndsamt under­

rätta länsstyrelsen om omhänderta­

gandet. Beslutar länsstyrelsen ej

återkallelse eller förbud enligt vad i

14 § sägs, skall vapnet återställas.

För värdering som i andra styc­

ket sägs må myndigheten anlita sak­

kunnig myndighet eller sakkunnig

enskild person. Enskild person,

som biträtt vid värderingen, äger av

statsmedel åtnjuta skälig ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att in­

nehava vapen, som förvärvats ge­

nom arv eller testamente eller på

grund av giftorätt, avslagits, skall

vad i 15 och 16 §§ stadgas äga mot­

svarande tillämpning, såframt sö­

kanden ej sist inom tre månader

från delfåendet av avslagsbeslutet

eller inom den längre tid som den

myndighet, vilken meddelat avslags­

beslutet, i särskilt fall bestämmer hos

myndigheten styrker, att egendomen

överlåtits till någon, som äger inne­

hava densamma, eller gjorts varak­

tigt obrukbar.

18 §.

innehava vapnet.

Återlämnas ej vapnet och är ej

fråga om fall som avses i 37 § skall

anmälan om omhändertagandet

skyndsamt göras till myndighet som

i 5 § i mom. första stycket avses.

Beslutar myndigheten ej återkallelse

eller förbud enligt vad i 14 § sägs,

skall vapnet återställas.

8

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Har tillståndshavare-------- -- — -— -------- eller vikarie.

Över meddelat —--------- - —-------- bevis utfärdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

29 §.

29 §.

Tillstånd att-------------------------- tillståndet avser.

Förvärv av------ -------------- - — och beteckning.

Över rekvisitioner--------------------- -

Vill den som erhållit tillstånd att

idka handel med skjutvapen förvär­

va vapen som tillståndet avser av

annan än den, som är berättigad att

tillverka eller idka handel med så­

dan vara, skall han tillika göra an­

mälan därom hos polismyndigheten

i den ort, där han utövar sin rörelse.

I Stockholm skall anmälan dock gö­

ras hos överståthållarämbetet. An­

mälan skall innehålla uppgift om

överlåtarens namn och hemvist, det

vapen överlåtelsen avser, den myn­

dighet, som utfärdat det av överlåta­

ren åberopade tillstånds- eller dekla-

rationsbeviset rörande vapnet, samt

bevisets nummer och dagen för dess

utfärdande. Om överlåtelsen skall

polismyndigheten underrätta läns­

styrelsen i det län, dår överlåtaren

har sitt hemvist.

anteckningen gjordes.

Vill den som erhållit tillstånd att

idka handel med skjutvapen förvärva

vapen som tillståndet avser av annan

än den, som är berättigad att till­

verka eller idka handel med sådan

vara, skall han tillika göra anmälan

därom hos polismyndigheten i den

ort, där han utövar sin rörelse. I

Stockholm skall anmälan dock göras

hos överståthållarämbetet. Anmälan

skall innehålla uppgift om överlåta­

rens namn och hemvist, det vapen

överlåtelsen avser, den myndighet,

som utfärdat det av överlåtaren åbe­

ropade tillstånds- eller deklarations-

beviset rörande vapnet, samt bevisets

nummer och dagen för dess utfär­

dande. Om överlåtelsen skall myn­

dighet, hos vilken anmälan gjorts,

underrätta polismyndigheten i den

ort, där överlåtaren har sitt hemvist,

eller, om han har sitt hemvist i Stock­

holm, överståthållarämbetet.

35 §.

1 mom. Utan tillstånd

Tillstånd till------------

Avser ansökan----------

Beträffande tillstånd -

35 §.

----------- explosiva varor.

sitt säte.

till prövning.

— — delar gälla.

Utan hinder av vad ovan stadgats

må, enligt de närmare föreskrifter

som meddelas av generaltullstyrel­

sen, svenska, danska, finska och nor­

ska medborgare till riket från Dan­

mark, Finland eller Norge för till-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

som övertygats om gärning som av­

ses i denna paragraf förklarats jäm­

likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna

fällas till ansvar.

(Föreslagen lydelse:)

gon som övertygats om gärning som

avses i denna paragraf förklarats

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej

kunna fällas till ansvar.

39 §.

Hos länsstyrelse, så ock hos polis­

myndighet i annan ort än Stockholm

skall, i enlighet med de närmare fö­

reskrifter Konungen utfärdar, föras

register för anteckning av uppgifter

rörande ärenden som avses i denna

förordning.

40 §.

Polismyndighets beslut må över­

klagas hos länsstyrelsen sist å tret­

tionde dagen efter det klaganden er­

höll del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut i ären­

de, som avses i 14, 16, 27, 28 eller

30 §, må klagan föras hos Konungen

genom besvär, som skola hava in­

kommit till inrikesdepartementet in-

39 §.

Hos myndighet som i 5 § 1 mom.

första stycket sägs skall föras regis­

ter för anteckning av uppgifter rö­

rande ärenden som avses i denna för­

ordning.

Hos länsstyrelse skall föras sär­

skilt register rörande ärenden om

handel med skjutvapen.

Närmare föreskrifter angående re­

gistrens förande utfärdar Konungen.

40 §.

Polismyndighets beslut må över­

klagas hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelses beslut i ären­

de, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30

§, må klagan föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola ingivas

till inrikesdepartementet.

om tid som i första stycket sägs.

Talan mot--------------------------- ej föras.

Polismyndighets och--------------------- - — annorlunda förordnas.

41 §.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 § 1

mom. är stadgat må tillstånd att

innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig an­

ordna verkskydd, i den mån skjutva­

pen enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon

som är inskriven i verkskyddets

ordnings- och bevakningstjänst.

41 §.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 §

1 mom. är stadgat må tillstånd att

innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig an­

ordna verkskydd, i den mån skjut­

vapen enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon som

är inskriven i verkskyddets ordnings-

och bevakningstjänst. Tillstånd med-

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

Tillstånd meddelas, efter polische­

fens och civilförsvarschefens höran­

de, av länsstyrelsen i det län, där den

anläggning eller byggnad är belägen,

för vilken verkskydd skall vara or­

ganiserat.

(Föreslagen lydelse:)

delas, i förekommande fall efter po­

lischefens och civilförsvarschefens

hörande, av polismyndigheten i den

ort, där den anläggning eller bygg­

nad är belägen, för vilken verkskydd

skall vara organiserat, dock att i

Stockholm tillstånd meddelas av

överståthållarämbetet.

Vad i----------- ----------— övnings- eller tävlingsskjutning.

Vid tillstånd----------------- — — finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

F örslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)

om explosiva varor.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva

varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

2

§.

Denna förordning —--------förordnad person.

Beträffande ammunition och tänd-

medel, som avses i vapenförordning­

en, samt hagelpatroner och härför

avsedda tändhattar skola bestämmel­

serna i 5 och 7 kapitlen av denna för­

ordning äga tillämpning allenast på

tillverkares och handlandes befatt­

ning med sådana varor i och för rö­

relsen.

Beträffande ammunition och tänd-

medel, som avses i vapenförordning­

en, samt hagelpatroner och härför

avsedda tändhattar ävensom kulam­

munition för jaktstudsare med kali­

ber överstigande 6,5 millimeter skola

bestämmelserna i 5 och 7 kapitlen av

denna förordning äga tillämpning

allenast på tillverkares och handlan­

des befattning med sådana varor i

och för rörelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

slutningar eller underordnade myndigheter eller tjänstemän. Sålunda bär

insänts av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren och krimi­

nalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande

från länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen

i Södermanlands län yttranden från poliskammaren i Eskilstuna, lands­

fiskalerna i Rönö, Trosa, Strängnäs, Rekarne, Vingåkers, Valla och Vill-

åttinge distrikt samt från länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Öster­

götlands län yttranden från poliskammaren i Norrköping och länsavdel­

ningen av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Kronobergs

län yttranden från landsfogden i länet, länsavdelningen av föreningen

Sveriges landsfiskaler och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Malmö­

hus län yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, föreningen

Malmöhus läns landsfiskaler och Skånska jägarsällskapet, av länsstyrelsen

i Goteborgs och Bohus län yttranden från landsfogden i länet, poliskam­

maren i Göteborg och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Värm­

lands län yttranden från landsfogden i länet, landsfiskalen i Charlotten-

bergs distrikt, länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och

förste provinsialläkaren i länet, av länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden

från poliskammaren i Borås och landsfogden i länet, av länsstyrelsen i

Jamtlands län yttranden från polischefen i Östersund och länsföreningen

av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Norrbottens län

yttranden från landsfogden i länet, polischefen i Luleå och landsfiskalerna

i Gällivare, Nederluleå och Övertorneå distrikt samt av generaltullstyrelsen

yttranden från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tull­

kamrarna i Hälsingborg, Strömstad, Östersund och Haparanda ävensom

gränstullkammaren i Karlstad.

Jag anhåller nu att få upptaga de i promemoriorna berörda spörsmålen

till narmare behandling. Jag kommer därvid först att behandla organisa-

tionsnämndens förslag för att därefter övergå till de av kommittén fram­

lagda förslagen.

14

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 37.

Vapenförordningens tillämpningsområde

Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den

10 juni 1949 i allmänhet att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller

införa vapnet eller att detsamma på grund av äldre bestämmelser dekla­

rerats i särskild ordning. Skjutvapen får ej heller överlåtas eller upplåtas

till annan än den som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Visst

undantag göres för utlåning på kortare tid, högst två veckor.

För rätt att förvärva ammunition fordras likaledes i allmänhet att sär­

skilt tillstånd erhållits.

15

1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen.

Vidare uppräknas där de skjutvapen som skall vara undantagna från för­

ordningens tillämpning. Sålunda sägs, att bestämmelserna i förordningen

ej gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för fram­

laddning avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrust­

ning och med dem likartade, ej heller skjutvapen för slakt, signalgivning,

livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller tjäderbössor

eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning.

I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och

projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger till-

lämpning, vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne

eller annat ämne, dels ock tändhattar och andra tändmedel, avsedda för

ammunition som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undan­

tages emellertid hagel, massiva kulor, hagelpatroner och tändhattar för

sådana samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar, avsedda för

sådana handvapen för vilka förordningen gäller.

Jämlikt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas endast

enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan an­

tagas ej komma att missbruka detsamma. Är det fråga om pistol eller annat

dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl

föreligger. Utan hinder av bestämmelsen att tillstånd får meddelas endast

enskild person må enligt 9 § tillstånd beviljas bl. a. skytteförbund och

skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsen-

det. För övning eller tävling må därefter sammanslutningen på vissa när­

mare angivna villkor utlåna skjutvapen till medlem. Vapen som innehas av

i 9 § omnämnda sammanslutningar må icke förvaras i skyttepaviljong eller

annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den ort, där lokalen

är belägen, godkänt densamma.

I detta sammanhang må anmärkas en undantagsbestämmelse i 41 §

3 inom., enligt vilken skjutvapen må — utan hinder av föreskrifterna om

tillstånd — överlåtas eller upplåtas från kronan till sammanslutning, be­

träffande vilken Kungl. Maj :t förordnat därom.

Tillstånd att förvärva ammunition må beviljas allenast den som äger

inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd, och tillstånd

gäller i regel ett år från dagen för dess meddelande. Jämlikt 23 § må till­

stånd att förvärva ammunition meddelas endast enskild person, som finnes

vara i behov av ammunitionen samt skäligen kan antagas ej komma att

missbruka densamma. Tillstånd må dock jämväl beviljas sammanslutning

som avses i 9 § och sådan sammanslutning må till sina medlemmar eller

till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att för­

brukas vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under samman­

slutningens kontroll.

Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t den 25 november 1949 fastställt

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenför­

ordningen.

Statens organisationsnamnet

I sin promemoria tar organisationsnämnden först upp frågan om vid­

gade undantag från vapenförordningens tillämpning.

Vad angår skjutvapen behandlar nämnden först spörsmålet om

licensfrihet för hagelgevär och anför därvid — efter att ha berört frågans

tidigare behandling — att tillräcklig anledning att förorda licensfrihet för

detta slag av vapen knappast torde föreligga. Med hänsyn till det alltmer

utbredda utövandet av jakt och nedgången av viltbeståndet anser nämnden

redan ur rent jaktliga synpukter, att den kontroll och hämmande faktor,

som nuvarande tillståndstvång innebär, ej bör avlägsnas.

Däremot föreslår nämnden, att organisationerna inom det frivilliga stats-

kontrollerade skytteväsendet skall äga att utan tillstånd till låns mottaga

armégevär från kronans tygförråd. Härom heter det i promemorian.

Den uppmjukning som här ifrågasättes, gäller de armégevär, som skytte-

förbunden och skytteföreningarna inom det frivilliga statskontrollerade

skytteväsendet till låns mottaga från försvarsväsendets tygförråd. Ett stort

antal av de gevär, som skytteföreningarna i riket disponera för upplåtelse

till sina medlemmar vid övningar och tävlingar, utgöres av dylika ur kro­

nans förråd lånade vapen. Den tillståndsprövning, som dessa lån nu under­

kastas, torde endast vara av rent formell natur. Ur säkerhets- och kontroll­

synpunkt vill hinder ej synas föreligga att slopa tillståndstvånget vid dessa

upplåtelser. Ifrågavarande vapen äro omsorgsfullt bokförda vid kronans

förråd och kunna givetvis såsom blott utlånade återfordras, om så skulle

påkallas. Den frivilliga skytterörelsen är vidare statsunderstödd och stats-

kontrollerad samt ledes av pålitliga och ansvarskännande medborgare.

I fråga om ammunition föreslår organisationsnämnden att från

licenstvång skall frigöras kulammunition för jaktstudsare med 6,5 mm

kaliber och därutöver.

Nämnden uttalar härom till en början, att licenstvånget tvivelsutan inne­

bär vissa olägenheter och utgifter för den enskilde. Efter att ha redogjort

för den tidigare behandlingen av frågan om upphävande av iicenstvånget

■— därvid såsom skäl för licenstvångets bibehållande särskilt framhållits,

att det med hänsyn till jaktstudsarnas farlighetsgrad icke kunde vara till­

rådligt att låta envar, som vore berättigad att inneha kulgevär för jakt­

ändamål, fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma

— anför nämnden följande.

Vid ett bedömande av nu omhandlade spörsmål må till en början fram­

hållas, att ammunition till hagelgevär alltsedan 1922 års förordning varit

undantagen från tillståndstvång. Vidare bör beaktas, att enligt 21 § 2 mom.

vapenförordningen må deltagare i jakt för begagnande under jakten till

annan deltagare fritt överlåta ammunition ävensom vid tillfällig upplåtelse

av skjutvapen upplåtaren till låntagaren utan att licens erfordras över­

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

18

Beträffande ammunition till s. k. salongsgevär anför nämnden följande.

Det kan vidare ifrågasättas, om ej ytterligare ett undantag från licens­

frihet bör göras. Här åsyftas ammunition till de s. k. salongsgevären

(5,6 å 6 mm eller kal. 22). Tidigare var tillståndsgivningen beträffande

denna vapentyp tämligen liberal och ett stort antal innehavare av sådana

vapen torde för närvarande finnas i vårt land. Under senaste årtionde har

emellertid från ansvarigt jaktvårdshåll och jägarnas egna organisationer

en alltmera kritisk inställning kommit till uttryck mot denna vapentyp.

Det har gjorts gällande att vapnet, på grund av kulans relativt låga utgångs-

hastighet och härav följande ringa anslagsenergi och starkt krokiga bana,

lämpar sig illa som jaktvapen. Vidare har påtalats, att salongsgevär före­

trädesvis användes av ynglingar, som ofta sakna den erforderliga ansvars­

känslan och de kvalifikationer i övrigt, som en god jägare bör besitta, var­

för vapnet ofta brukats på okynne och vållat ohägn och skadeskjutningar

bland det vilda. Det har dock tillika framhållits, att vapnet i rätta händer

i sin mån är ägnat alt tjäna jaktvården, enär detsamma med fördel kan

användas vid efterhållande av mindre skadedjur. I några fall kan vapnet

dessutom vara lämpat för jakt i egentlig mening, t. ex. vid jakt å ekorre.

Med föranledande av kritiken har det i anvisningarna till 1949 års vapen­

förordning uttalats, att tillstånd till förvärv av salongsgevär för jakt som

regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur. I samband härmed har

utsagts, att en noggrann prövning bör ske beträffande såväl sökandens per­

sonliga kvalifikationer som hans behov av vapnet.

På grund av det nu anförda torde även ammunition till salongsgevär allt­

jämt böra vara underkastad licenstvång.

Slutligen anmärker nämnden, att ett frisläppande av kulammunition till

jaktgevär skulle föranleda eu minskning i statens stämpeluppbörd med

uppskattningsvis 30 000 kronor årligen.

Remissyttrandena

Organisationsnämndens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

flertalet remissyttranden. I de tillstyrkande yttrandena understrykes önsk­

värdheten av att åstadkomma förenklingar i handläggningen av vapenären­

dena utan att likväl säkerhetssynpunkterna åsidosättes. Vissa remissinstan­

ser hyser emellertid betänkligheter mot en uppmjukning av bestämmel­

serna och särskilt beträffande förslaget om frisläppande av kulammuni­

tion har delade meningar kommit fili uttryck.

Vad angår vapenförordningens tillämpning å skjutvapen må

nämnas, att poliskammaren i Borås och landsfiskalen i Strängnäs distrikt

förordar, att licenstvånget beträffande hagelgevär skall upphävas. Det

framhålles därvid bl. a., att ingen numera kan ifrågasätta, att slätborrade

jaktgevär skulle kunna få någon betydelse vid ett försök till statskupp och

att licenstvånget icke har någon större betydelse ur jaktvårdssynpunkt,

eftersom det inte är svårt för en sökande alt skaffa intyg om jakträtt.

Landsfiskalen i Strängnäs distrikt har vidare framhållit, att vapenför-

ordningen borde äga tillämpning å luft- eller fjäderbössor och luft- eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

20

Statens kriminaltekniska anstalt, som finner förslaget ur säkerhetssyn­

punkt mindre tillfredsställande, förordar likväl fri inköpsrätt men med

viss kvantitetsbegränsning. Även statspolisintendenten anser vissa begräns­

ningar nödvändiga och förordar dels en viss minimiålder för inköp av

dylik ammunition, exempelvis 18 år, dels oek att inköp bör få ske endast

på rekvisition enligt en särskild blankett, i vilken köparens namn och

adress finns angiven. Därigenom skulle möjlighet finnas att förhindra att

direkt olämpliga personer, vilka kunna tänkas missbruka ammunition,

kommer i besittning av den, varjämte genom de hos vapenhandlaren kvar-

liggande rekvisitionssedlarna viss efterkontroll skulle möjliggöras. Liknande

ståndpunkt intar överståthullarämbetet, som rekommenderar ett rekvisi-

tionssystem, där köparen skriftligen får bekräfta, att han innehar vapen

med vederbörligt tillstånd eller eljest har legalt behov av ammunition. En­

ligt ämbetet bör sådana föreskrifter omfatta jämväl hagelpatroner och in­

tagas i explosivvaruförordningen med tilläggsbestämmelser. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser, att om licenstvångel upphäves det blir nödvändigt

att i annan ordning utöva kontroll över handeln med ammunition för att

i relativt enkla former skapa viss garanti mot missbruk. Därvid kunde

ÖArervägas, att föreskriva skyldighet för köparen alt visa upp sitt deklara­

tions- eller tillståndsbevis. Liknande synpunkter framföres av landsfiskalen

i Nederluleå distrikt.

I fråga om kalibern på den ammunition som bör vara licensfri kommer

olika meningar till uttryck i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms

län anser sålunda, att det bör övervägas, om icke ammunition till jaktstud-

sare av 6,5 ram kaliber fortfarande bör vara licensbelagd. Då denna ammu­

nition även passar till 6,5 mm mausergevär och sådana gevär i stor utsträck­

ning av skytteföreningarna och hemvärnet lånas ut till medlemmarna

respektive hemvärnsmännen — i båda fallen ofta helt unga personer —

är det enligt länsstyrelsens uppfattning mycket som talar för att frige

endast ammunition till jaktstudsare med en kaliber överstigande 6,5 mm.

Ett bibehållande av licenstvånget för 6,5 mm studsarammunition skulle bli

föga betungande för jägarna, då endast ett ganska begränsat antal jakt­

studsare av denna kaliber torde finnas i bruk. Länsstyrelsen i Kronobergs

lån — som uttalar, att ett slopande av tillståndstvånget för all jaktammuni-

tion skulle innebära den bekvämaste lösningen men att från jägare- och

jaktvårdshåll rests ett visst motstånd häremot — föreslår, att licensfrihet

vid köp av kulammunition för jaktvapen bör medgivas för ammunition från

och med 7 mm och uppåt, dock med undantag för de i viss, i 4 § jaktstad­

gan angiven jakt tillåtna militärvapnen samt grytjaktpistoler. I sin moti­

vering anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Ett likaledes omstritt vapen är den jaktstudsare kal. 6,5, till vilken det

nuvarande armégevärets ammunition kan användas. Detta förhållande har

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

22

Kungl. Maj:ts proposition tir 37.

enkiinga- och rationaliseringsåtgärder. Förslagen innebär främst en fort­

satt decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna, till vilken

fråga jag återkommer, och vidare ett frigörande av viss kulammunition från

licenstvång, varjämte vissa detalj bestämmelser, som i praktiken medfört

mindre tillfredsställande resultat, föreslås skola ändras eller kompletteras.

Av utredningen och remissyttrandena synes framgå, att skäl finnes för att

nu — oaktat den förhållandevis korta tid, som förflutit från vapenförord­

ningens tillkomst — åter pröva frågan, huruvida vissa förenklingar i regle­

ringen kan göras utan att syftet med vapenförordningen, nämligen att för­

hindra missbruk av skjutvapen, eftersättes.

Vad då angår den nu förevarande frågan om vapenförordningens tillämp­

ningsområde har organisationsnämnden föreslagit vissa uppmjukningar så­

väl i fråga om vapen som ammunition.

Vapenförordningen omfattar f. n. alla egentliga skjutvapen. Att rubba

på denna huvudprincip synes mig icke böra komma i fråga. För att i största

möjliga utsträckning förhindra missbruk av skjutvapen måste myndig­

heterna ha möjligheter att pröva sökandens kvalifikationer och behov av

vapen. Tanken att undantaga hagelgevär från licenstvång har framförts

redan i tidigare sammanhang, men förslag i den riktningen har avvisats av

statsmakterna. Även organisationsnämnden har i sin förenämnda prome­

moria ställt sig avvisande till eu sådan ändring, därvid nämnden åberopat

främst jaktvårdssynpunkter. Några enstaka remissinstanser har däremot

förordat, att licenstvånget för jaktgevär skall upphävas. Visserligen kan

jag dela deras åsikt, att slätborrade hagelgevär numera knappast kan

tänkas få någon större betydelse vid angrepp mot rikets säkerhet, men

vapnen är ingalunda ofarliga och de kan lätt missbrukas i en olämplig per­

sons hand. Jaktvårdssynpunkterna kan icke heller frånkännas betydelse.

Att såsom ifrågasattes i samband med 1952 års ändringar i vapenförord­

ningen införa ett förbudssystem i stället för ett tillståndssystem synes mig

— som jag redan då framhöll — icke utgöra någon tillfredsställande lös­

ning. Jag förordar därför i likhet med organisationsnämnden, att det nu­

varande tillståndssystemet i fråga om hagelgevär bibehålies oförändrat.

Från kronans förråd utlånas f. n. i ganska stor utsträckning armégevär

och kulsprutepistoler till skytteförbunden och skytteföreningarna inom

det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet. Utlåningen äger rum på

viss tid och återlämning av vapnen skall ske bl. a. vid förstärkt försvars­

beredskap eller mobilisering eller vid anfordran av armétygförvaltningen.

För att få låna dessa vapen måste skytteorganisationerna i enlighet med

vapenförordningens bestämmelser söka tillstånd hos vederbörande läns­

styrelse. I sin promemoria har organisationsnämnden föreslagit, att särskilt

tillstånd icke skall behövas vid dessa lån av armégevär.

Den tillståndsprövning som här äger rum torde numera få anses vara när­

24

skilt rekvisitionsförfarande anser jag mindre lämpligt med hänsyn till att

de eftersträvade fördelarna då åter i viss mån skulle gå förlorade.

Av nu anförda skäl anser jag att kulammunition till jaktstudsare bör

kunna i vissa fall frigöras från licenstvång. Undantag härifrån torde till en

början böra göras för ammunition till de s. k. salongsgevären med en kaliber

av 5,6 å 6 mm. Från jaktvårdshåll intar man numera en mycket kritisk håll­

ning mot denna vapentyp och i de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna

rörande tillämpningen av vapenförordningen sägs, att tillstånd till förvärv av

salongsgevär för jakt som regel bör lämnas endast för utrotande av skade­

djur. Tidigare var emellertid tillståndsgivningen beträffande dessa vapen

liberal och ett stort antal sådana vapen lärer finnas i vårt land. Det torde

vidare vara obestridligt, att just denna vapentyp inbjuder till ren okynnes-

skjutning. För att såvitt möjligt förhindra att salongsgevären missbrukas,

synes därför såsom organisationsnämnden föreslagit ammunition till dessa

vapen alltjämt böra vara underkastad licenstvång.

Som nämnts har organisationsnämnden ansett att friheten från licens­

tvång bör omfatta jaktammunition med kaliber av 6,5 mm och däröver. I

vissa remissyttranden — bl. a. från länsstyrelserna i Stockholms och Krono­

bergs län — föreslås emellertid, att ammunition av 6,5 mm kaliber fortfa­

rande skall vara licensbelagd. Därvid åberopas bl. a. att sådan ammunition

passar till de armégevär, som i stor utsträckning av skytteföreningarna och

hemvärnet lånas ut till medlemmarna. Frisläppes 6,5 mm ammunition upp­

står här onekligen en betydande risk för missbruk. Främst av detta skäl

anser jag mig icke kunna biträda nämndens förslag på denna punkt. Enligt

min mening bör gränsen i stället dragas så, att ammunition för jaktstudsare

med en kaliber överstigande 6,5 mm frigöres från licenstvång.

All ammunition till militärgevär — även sådana som i vissa fall må an­

vändas till jakt — liksom all ammunition till pistoler och liknande fick-

vapen bör liksom hittills vara underkastad licenstvång. Med hänsyn bl. a.

till ärendenas ringa antal föreligger i dessa fall icke samma skäl för en upp­

mjukning och säkerhetssynpunkterna framträder här med betydligt större

styrka än i fråga om jaktvapen.

Förslaget att frisläppa nyssnämnda kulammunition från licenstvång för­

anleder eu ändring jämväl i förordningen om explosiva varor.

Decentralisering av tillståndsgivningen

Gällande bestämmelser

Den som med äganderätt vill förvärva eller såsom lån eller eljest inne­

hava annan tillhörigt skjutvapen har jämlikt 5 § 1 mom. vapenförordningen

att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hem­

vist, eller, om han är bosatt utom Stockholm och ansökningen avser hagel-

gevär, hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist. Ansökan

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Ur service synp a n k t är det för allmänheten en olägenhet att nödgas lösa

vapen- och ammunitionslicens från två olika myndigheter. Ökade kostna­

der och hingre väntetid orsakas härav. Sett ur denna synvinkel vore det för

den sökande allmänheten fördelaktigast, om all licensgivning förlädes till

polismyndigheterna.

Ur åtskilliga andra synpunkter torde en sådan lösning av frågan även

vara att föredraga. Under senare år har ju spörsmålet om ökad decentra­

lisering av beslutanderätten och ärendenas handläggning hos de statliga

förvaltningsmyndigheterna ägnats ganska ingående uppmärksamhet. Många

av decentraliseringsutredningens förslag ha redan blivit genomförda och

det torde kunna förväntas, att den allmänna utvecklingen leder mot ytter­

ligare avlastning av arbetsuppgifter från högre till lägre myndigheter, där

så befinnes lämpligt och möjligt. Självfallet föreligger i allmänhet ej an­

ledning att påfordra andra decentraliseringar än sådana, som lämna eu

nettovinst ur rationaliserings- och besparingssynpunkter. Detta är i regel

fallet, då den lägre myndigheten får självständig beslutanderätt i ärenden,

där den tidigare endast haft att verkställa utredning och avgiva yttrande.

Vad angår vapenförvärvsärendena synes en betydande nettovinst ur

arbetsbesparingssynpunkt kunna göras vid en överflyttning av all tillstånds­

prövning till polismyndigheterna. Polismyndigheterna ha nu att företaga

utredning och yttra sig i de ärenden av detta slag, vari länsstyrelserna allt-

jämt äro beslutande; vidare ha polismyndigheterna att föra kortregister

jämväl beträffande dessa vapenärenden. Ett visst merarbete för polismyn­

digheterna skulle en sådan överflyttning medföra, men denna ökade be­

lastning skulle på grund av nyss angivna omständigheter ej tillnärmelsevis

vara av samma storleksordning som den arbetslättnad, som härigenom

skulle vinnas hos länsstyrelserna. Ifrågavarande merarbete hos polismyn­

digheterna torde f. ö. i någon mån kunna kompenseras genom att den utred­

ning angående sökanden och dennes förhållanden, som nu verkställes i

samband med ansökan om vapenlicens, skulle kunna göras mera formlös

än vad nu ofta är fallet. Därest tillika i enlighet med härom framlagt för­

slag licensfrihet för huvuddelen av förekommande ammunitionsslag genom­

föres, skulle troligen polismyndigheternas merarbete med anledning av till-

ståndsgivningen i fråga om andra vapen än hagelgevär uppvägas av arbets-

minskningen beträffande ammunitionstillstånden.

Såsom av det tidigare anförda framgår är det främst kravet på lik-

formighet vid tillståndsprövningen, som ansetts utgöra hinder mot en de­

centralisering till polismyndigheterna av licensgivningen beträffande skjut-

,-apen. Denna synpunkt anser emellertid organisationsnäinnden av olika

anledningar ha förlorat i betydelse under de senaste åren och anför härom

följande.

Till en början må framhållas, att överförandet av tillståndsgivningen i

fråga om den stora gruppen hagelgevär nu är ett faktum. Även om till­

ståndsprövningen beträffande dessa vapen i allmänhet är enklare och

mindre giannlaga än vad fallet är i fråga om flertalet andra vapentyper,

kan givetvis även här prövningen ibland erbjuda vanskligheter och erfordra

nyanserat bedömande. Till följd av skärpt urval och utbildning samt ut-

gallring i samband med omorganisationer beklädas landsfiskalsbefattning-

ama emellertid numera som regel av välkvalificerade tjänstemän med sko-

28

medföra stora fördelar för allmänheten att slippa att behöva vända sig till

skilda myndigheter för lösen av vapen- och ammunitionslicenser. Vidare

uttalas, att länsstyrelserna genomgående grundar sina beslut på det av

polismyndigheterna förebragta utredningsmaterialet och att tillståndsgiv-

nmgen beträffande hagelgevär fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till

de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna anses några risker för oen­

hetlig praxis icke längre föreligga. Från polishåll framhålles att arbetet

för polismyndigheterna kommer att öka, vilket kan komma att medföra

krav på personalförstärkningar.

Av de tillstyrkande remissmyndigheterna må här nämnas chefen för för­

svarsstaben, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, läns­

styrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro­

nobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands

och Norrbottens län samt föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges

stadsfiskaler. I några yttranden sägs, att närmare anvisningar angående

tillståndsprövningen bör utfärdas, och i något yttrande ifrågasättes, om icke

länsstyxelserna även i fortsättningen bör handlägga ärenden angående vapen

för verkskydd.

I sitt tillstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a., att

nu gällande system måste anses föga tillfredsställande samt fortsätter.

För allmänheten är det en olägenhet att behöva hänvända sig till olika

myndigheter för lösen av vapen — och/eller ammunitionslicens. Längre expe­

ditionstid och kostnadsökning föranledes även härav. Ur rationaliserings-

och besparingssynpunkt synes det lämpligt att från länsstyrelsen decentra-

isera beslutanderätten och handläggningen till polismyndigheterna, som

redan nu ha att verkställa utredning och avgiva yttranden i de vapenärenden,

som handläggas av länsstyrelserna, samt att tora kortregister ej endast över

av polismyndigheterna själva beslutade vapen- och ammunitionsärenden

utan aven i de vapenärenden, vari länsstyrelsen beslutar. Fn dubbelregistre­

ring förekommer sålunda, som innebär ett betydande dubbelarbete och där­

för ej bör godtagas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län — som likaledes tillstyrker förslaget __

uttalar bl. a. följande.

I fråga om överförande av tillståndsgivningen för alla vapen till polis­

myndigheten vill länsstyrelsen till en början understryka, att den nuvarande

ordningen med två myndigheter som tillståndsgivare icke kan anses ända­

målsenlig. De betänkligheter, som tidigare framförts emot den nu föreslagna

decentraliseringen och som även varit orsaken till att tillståndsgivningen

återförts till länsstyrelserna, ha grundats på farhågan för oenhetlighet i

praxis. Olikheter i bedömningen av vapentypers lämplighet för jakt, sökan-

dens behov och dylika detaljer ha tidigare avspeglats i polismyndigheternas

yttranden i ansökningsärenden. Länsstyrelsen har emellertid funnit, att de

av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifterna och anvisningarna rörande till-

ainpningen av vapenförordningen i stort sett eliminerat denna oenhetlighet.

Da lansstyrelsen även i övrigt finner de i förslaget framlagda skälen för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

32

Vad särskilt angår frågan om tillståndsgivningen beträffande pistoler

och andra fickvapen beröres den uttryckligen i några yttranden.

Statspolisintcndenten anför härom.

Tillståndsgivningen beträffande farligare vapen, såsom pistoler, bör även

den i konsekvens med förslaget i övrigt överföras till polismyndigheterna,

då det ju i annat fall fortfarande kommer att finnas två tillståndsgivande

myndigheter, vilket det föreslagna förfarandet avser att undvika. Polis­

myndigheterna torde erfarenhetsmässigt intaga en mycket restriktiv håll­

ning beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen härvid ur

säkerhetssynpunkt icke torde väcka några allvarligare farhågor.

Svenska pistolskytteförbundet anför bl. a. följande.

En decentralisering av beslutanderätten i frågor rörande förvärv eller

innehav av enhandsvapen på sätt organisationsnämnden har föreslagit kan

trots de reglerande tillämpningsföreskrifterna måhända till en början med­

föra en större olikhet i ärendenas handläggning än vad som för närvarande

är fallet. Pistolskytteförbundet anser dock att denna olägenhet, som enligt

förbundets förmenande efter hand torde komma att upphöra, uppväges av

den förenkling och tidsbesparing som det föreslagna systemet i sig självt

otvivelaktigt innebär. Av synnerlig betydelse är självfallet att endast så­

dana personer erhålla tillstånd att inneha t. ex. pistoler, som äro väl kända

för laglydnad och pålitlighet ur samhällets synpunkt samt uppfylla de all­

männa kvalifikationer för innehav av vapen, för vilka närmare redogöres i

de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna till vapenförord­

ningen. Förbundet vill dock särskilt framhålla önskvärdheten utav att

de personer, mot vilka betänkligheter ur nämnda synpunkter icke hysas,

på ett så enkelt sätt som möjligt få sina behov av enhandsvapen tillgodo­

sedda. Detta torde kunna ske genom att tillståndsgivningen decentralise­

ras till de lokala polismyndigheterna, vilka i regel dels väl känna till en

sökandes allmänna kvalifikationer på området, dels själva torde vara ange­

lägna om en på saklig grund byggd granskning av inkommande ansök­

ningar, dels ock i personellt avseende få anses vara mycket kvalificerade

för uppgifterna.

Landsfogden i Värmlands län anser däremot att det ur allmän säkerhets­

synpunkt är påkallat, att länsstyrelserna alltjämt handhar ärenden an­

gående pistoler och att de föra ett länsregister över sådana vapen, vilket

arbete icke torde bliva särskilt betungande för länsstyrelserna, då till­

ståndsgivningen är synnerligen sparsam.

En del remissinstanser anser att i fråga om pistoler erfordras närmare

anvisningar eller ytterligare säkerhetsföreskrifter. Hit hör bl. a. länsstyrel­

serna i Stockholms, Södermanlands och Norrbottens län.

I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län sägs bl. a. följande.

Vad beträffar skjutvapen i allmänhet behöver man knappast hysa några

betänkligheter mot den föreslagna decentraliseringen ur vare sig säker­

hets- eller andra synpunkter. Däremot är det icke alldeles givet, att det

bör överlåtas på polismyndigheterna att lämna tillstånd att förvärva och

inneha pistol eller annat fickvapen. För dylikt tillstånd synes nämligen

även i fortsättningen böra fordras att »synnerliga skäl» är för handen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

36

Jag vill här särskilt erinra om vad som framhålles i statspolisintendentens

yttrande, vari bl. a. sägs, att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt intar

en mycket restriktiv hållning beträffande tillståndsgivningen, varför över­

flyttningen av tillståndsprövningen ur säkerhetssynpunkt icke torde väcka

några allvarligare farhågor. I vissa yttranden föreslås en föreskrift om

skyldighet för polismyndigheterna att före avgörandet underställa ärendet

landsfogden för yttrande. I tveksamma fall synes det mig lämpligt, att

polismyndigheten inhämtar landsfogdens mening, vilket bör kunna ske helt

formlöst t. ex. per telefon, men jag anser icke erforderligt, att i vapenför­

ordningen intaga en uttrycklig föreskrift därom. Det torde vara tillräckligt,

att i anvisningarna rekommendera ett sådant förfarande. Jag anser det

således icke vara förenat med någon risk ur säkerhetssynpunkt att till polis­

myndigheterna överflytta tillståndsgivningen även i fråga om fickvapen.

Man skulle då få ett enhetligt system för ärendenas handläggning och upp­

nå fördelar jämväl med hänsyn till vapenregistreringen.

I likhet med vad som gäller beträffande hagelgevär och ammunition bör

polismyndigheternas beslut kunna överklagas hos länsstyrelserna. Ett

dylikt besvärsförfarande torde också i viss mån kunna bidraga till en

enhetlig praxis. Över länsstyrelsernas beslut bör däremot såsom hittills

talan ej få föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Återkallelse av tillstånd till vapeninnehav

Gällande bestämmelser

Enligt 14 § vapenförordningen kan länsstyrelse återkalla tillstånd att

inneha skjutvapen eller i fråga om deklarerat vapen meddela förbud mot

fortsatt innehav av vapnet. Detta må ske om innehavaren ådagalagt så­

dana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneha skjutvapen,

eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes olämplig att

inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer därtill.

Om tillstånd återkallats eller förbud meddelats åligger det jämlikt 15 §

efter anmaning innehavaren att i regel till polismyndigheten ofördröj ligen

avlämna vapnet jämte ammunition och tillstånds- och deklarationsbevis.

I 16 § stadgas, att vapen och ammunition, som avlämnats enligt 15 §,

skall inlösas av kronan, såvida ej egendomen förklarats förverkad eller

innehavaren sist inom tre månader från delfåendet av beslutet om åter­

kallelse eller förbud mot fortsatt innehav eller inom den längre tid läns­

styrelsen i särskilt fall bestämmer styrker, att egendomen överlåtits till

någon som äger inneha den eller att egendomen eljest tillhör annan än

39

i dylika fall och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den

allmänna inställningen hos landets befolkning skulle kunna tolkas så, att

ingen bör berövas sitt tillstånd att inneha vapen utan att ha möjlighet att

få sin sak prövad hos Kungl. Maj :t.

Beträffande frågan på vem det skall ankomma att fatta beslut om i n-

lösen till kronan av indragna vapen biträder flertalet remissinstanser

organisationsnämndens förslag, att dessa beslut skall ankomma på läns­

styrelserna. Statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönkö­

pings, Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län samt poliskammaren i

Borås anser emellertid, att om såväl tillstånds- som återkallelseäiendena

överlämnas till polismyndigheterna bör jämväl ärendena angående inlösen

överflyttas dit.

Statspolisintendenten uttalar, att det vill synas som om polismyndig­

heterna skulle äga förutsättningar för att handlägga även dessa spörsmål

och att det förefaller inkonsekvent, att låta handläggningen av dessa ären­

den kvarbliva å länsstyrelserna, då man ju därigenom fortfarande skulle

få två myndigheter som i första instans avgjorde vapenärenden. Rätten att

anföra besvär över polismyndigheternas beslut torde tillgodose kravet på

tillvaratagande av den enskildes rättsliga anspråk härvidlag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a. följande.

Överlämnas åt polismyndigheterna att pröva såväl licens- som återkal-

lelseärenden, finns det enligt länsstyrelsens mening icke tillräckliga skäl

att fortfarande förbehålla länsstyrelserna beslutanderätten i fråga om in­

lösen till kronan av indragna vapen. Att ett skjutvapen inlöses är ju en i

vapenförordningen stadgad följd av ett återkallelsebeslut eller ett förbud

att inneha vapen, och frågan blir ej föremål för annan prövning än be­

stämmande av löseskillingen. Det torde vara ganska vanligt, att länsstyrel­

serna hos vederbörande tygstation begär besiktning och värdering av vapen

som skall inlösas och följer denna värdering, där inte särskilda skäl till

annat föranleder. Denna ordning torde, om inlösenärendena överflyttas

till de lokala polismyndigheterna, böra rekommenderas i föreskrifterna och

anvisningarna rörande tillämpningen av vapenförordningen. Självfallet bör

möjlighet finnas att hos länsstyrelsen överklaga polismyndighets värde-

ringsbeslut.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att värderingen av vapnen

alltid bör ske å vederbörlig tygstation, vilket synes borga för en fackmässig

och objektiv bedömning. Beträffande värderingen anför länsstyrelsen i

Malmöhus län följande.

Vid värdering av skjutvapen anlitar länsstyrelsen i regel sakkunnig per­

son i Malmö. I tveksamma fall har jämväl vederbörande tygstation an­

litats. I allmänhet ha de av tygstationen åsatta värdena överensstämt med

den sakkunniges. Däremot ha de genom polismyndigheternas försorg inför­

skaffade värderingsintygen från vapenhandlare på platsen stundom visat

högre värden än den värdering, som gjorts av den sakkunnige eller å tyg­

stationen. För att säkerställa enhetlighet vid värderingen synes det därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

40

åtminstone som huvudregel böra föreskrivas, att polismyndigheterna skola

föranstalta om värdering genom vederbörande tygstation.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar bl. a. följande.

Visserligen har härstädes tillämpats central värdering av vapen, som

skolat inlösas, men ett flertal andra länsstyrelser ha uppdragit åt polis­

myndigheten att ombesörja sådan värdering. Vapenägarens ekonomiska

intresse torde bliva lika väl tillgodosett därest värderingen sker genom

polismyndighetens försorg och vapnet därefter av samma myndighet an­

tingen försäljes, eventuellt efter anbud, till lägst det av värderingsmannen

åsatta priset, eller överlämnas till vederbörande militära förråd. Polismyn­

digheterna omhänderhava ju för övrigt redan bestyret med de vapen, som

av domstol förklarats förverkade. Länsstyrelsen vill därför förorda, att

jämväl inlösningsförfarandet överföres till polismyndigheten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som likaledes anser att ärendena angående

inlösen bör handläggas av polismyndigheterna, ifrågasätter dock, huruvida

icke handläggningen av dessa ärenden lämpligen kunde anförtros chefen

för vederbörande tygstation, från vilken myndighet länsstyrelserna nu

nästan undantagslöst införskaffar värdering av de vapen, som skall inlösas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Departementschefen

Om all tillståndsgivning i fråga om vapenärenden överflyttas till polis­

myndigheterna synes det mig vara en naturlig konsekvens, att polismyn­

digheterna även får befogenhet att återkalla tillstånd. Såsom organisations-

nämnden framhållit skulle det knappast te sig tillfredsställande, att polis­

myndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall,

där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av

polismyndigheten. Anledningen till återkallelse är i det stora flertalet fall

sinnessjukdom eller alkoholmissbruk. I dessa fall föreligger i regel en

anmälan från läkare vid sinnessjukhus eller från nykterhetsnämnd och

prövningen av ärendet torde icke förorsaka några större svårigheter. Men

även för övriga fall, där en mera grannlaga prövning erfordras, torde polis­

myndigheterna få anses skickade att avgöra frågan.

Enligt organisationsnämnden bör det även i framtiden ankomma på läns­

styrelserna att meddela beslut om inlösen av vapen till kronan och fast­

ställa det värde, efter vilket inlösen skall ske. Statspolisintendenten och en

del länsstyrelser har emellertid föreslagit, att även dessa ärenden skall

överlämnas till polismyndigheterna. Därvid framhålles, att länsstyrelserna

i regel begär besiktning och värdering hos vederbörande tygstation eller av

sakkunnig person och att dessa värden lägges till grund för beslutet om

inlösen. Om samma förfarande bibehålies vid ärendenas överflyttning till

polismyndigheterna, anses vapenägarnas intresse bli lika väl tillgodosett

som f. n. Vidare framhålles, att rätt givetvis skulle förefinnas att anföra

besvär över polismyndigheternas beslut, vilket vore ägnat att tillgodose den

myndighets beslut om återkallelse av ammunitionslicens, anmälan enligt

19 § vapenförordningen (angående vapeninnehav hos dödsbo eller kon­

kursbo).

Polismyndigheternas register skall såvitt avser vapeninnehav väsentligen

innehålla samma uppgifter som länsregistren. Det åligger därför länssty­

relserna att underrätta polismyndigheten i den ort, där vederbörande är

mantalsskriven, om beslut, som länsstyrelsen meddelar i sådant hänseende,

liksom om andra förhållanden, varom polismyndigheten bör äga kännedom.

Beträffande aminunitionsärenden skall i polismyndigheternas register

antecknas inkomna ansökningar att få förvärva ammunition, polismyndig­

hetens beslut i dessa ärenden samt beslut om återkallelse av ammunitions­

licens.

För registreringen skall användas blanketter, som fastställts av blankett­

kommissionen.

länsstyrelserna att tillse, att polismyndigheternas register är

skick. I detta syfte bör polismyndigheternas register — sedan

såväl länsvapenregistren som de lokala registren översetts efter jämförelse

med de alfabetiska adressregistren å länsbyråerna för folkbokföringen —

tid efter annan granskas mot länsvapenregistren.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Organisationsnämnden

Nämnden erinrar om att nämnden redan 1948 påtalat det irrationella i

dubbelregistreringen av vapenärendena och ifrågasatt, om icke länsstyrel­

sernas vapenregister skulle kunna slopas. Vidare erinrar nämnden om

att jämväl 19o0 års besparingsutredning funnit den nuvarande anordningen

innebära ett betydande dubbelarbete, som ej kunde godtagas.

Etter att ha berört frågans behandling vid 1952 års riksdag, då läns­

vapenregistren ansågs böra bibehållas med hänsyn till att registren i oros­

tider kunde vara av värde och att desamma torde kunna hållas aktuella på

ett smidigare sätt än polismyndigheternas register, anför organisations­

nämnden följande.

Därest den licensgivning, som alltjämt ligger kvar å länsstyrelserna, över­

flyttas till polismyndigheterna, bör endast ett register, förlagt till polis­

myndigheterna, föras. Värdet av att ha tillgång till länsvapenregistret som

cential upplysningskälla för ett helt län kan i ett sådant läge knappast

anses motivera ett bibehållande av länsvapenregistren. Detta värde synes

f. ö. ej vara så stort efter ett fullständigande av de lokala registren. Det

torde vara mera sällan som någon myndighet har anledning att efterforska

vapeninnehav hos en person, vars hemvist inom länet ej är känd; i dylikt

fall kan dessutom med fördel förfrågan först göras hos länsbyrån för folk­

bokföringen. Vad åter angår länsregistrens värde i oroliga tider må fram­

hållas, att registren numera äro ofullständiga, enär ammunitionsförvärv

och innehav av hagelgevär icke längre antecknas däri. Polismyndigheternas

register äro däremot fullständiga. Det torde väl även i första hand vara

Polismyndigheterna, som i förekommande fall få anledning ingripa. Dess­

utom upptagas samtliga vapeninnehavare i länsbyråns alfabetiska adress­

register.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

45

Remissyttrandena

Förslaget att slopa Iänsvapenregistren tillstyrkes eller lamnas

utan erinran i så gott som samtliga remissyttranden. Därvid åberopas i

huvudsak de av organisationsnämnden anförda skälen. I något yttrande

anföres därjämte, att det är viktigt att vapenregistren förvaras så, att de ej

kan falla i en angripares hand och att det även ur denna synpunkt synes

lämpligt, att endast ett sådant register finnes. I en del yttranden föreslås

vissa kompletterande föreskrifter. Endast några enstaka remissinstanser

intar en tveksam eller avvisande ståndpunkt.

Till den sistnämnda gruppen hör bl. a. överståthållarämbetet, som i sitt

yttrande ifrågasätter, huruvida icke de motiv för uppläggandet och föran­

det av aktuella centrala register, som åberopades vid vapenförordningens

tillkomst, äger oförändrad aktualitet i dag. Chefen för försvarsstaben

understryker, att effektiva vapenregister är nödvändiga ur säkerhetssyn­

punkt, men att det torde ankomma på annan myndighet att bedöma, huru­

vida detta krav tillgodoses om länsvapenregistren slopas. Skånska jägar-

sällskapet och länsjaktvårdsföreningen i Göteborgs och Bohus lan avstyr­

ker uttryckligen, att länsvapenregistren slopas. Sistnämnda förening ut­

talar därvid, att för den kontroll över jaktvapeninnehavet, som nu kan ut­

övas av jaktvårdsorganisationerna, måste ett spridande av registren till

ortsmyndigheterna innebära en nackdel.

Enligt landsfogden i Värmlands län —- som anser att länsstyrelsena allt­

fort bör handhava ärenden angående fickvapen — bör länsstyrelserna fora

ett särskilt länsregister beträffande dessa vapen. Meddelanden om tillstånd

att förvärva sådana vapen bör dock lämnas lokal polismyndighet i tillstånds-

innehavarens hemort för att intagas i det lokala vapenregistret. Lands­

fogden framhåller, att ett centralt länsregister över tillstånd att inneha fick­

vapen synes vara påkallat ur allmän övervakningssynpunkt. Liknande syn­

punkter framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter, huruvida icke polismyn­

digheternas register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras med ett cen­

tralt för hela landet gemensamt sådant, förslagsvis fört vid statens krimi­

naltekniska anstalt.

I vissa yttranden från polishåll framhålles, att vid förslagets genom­

förande mer personal erfordras hos polismyndigheterna och att det kan

visa sig förenat med stora svårigheter, att avdela tillräckligt kvalificerad

personal för att föra registren, vilket i sin tur kan komma att påverka

registrens tillförlitlighet. Det betonas vidare, att i varje fall under en viss

övergångstid personalförstärkning blir erforderlig. Så t. ex. uttalar Värm­

lands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler följande.

Vid ett slopande av länsregistren skulle dessa utsändas till polismyndig­

heterna och eu mycket noggrann revision av registren ske. Skall detta

kunna göras någorlunda snabbt, lär tillfällig personal vara nödvändig for

49

Nämnden vill emellertid samtidigt slopa den i vapenförordningens 20 §

stadgade skyldigheten att i ansökan om nytt tillstånds- eller deklarations-

bevis avgiva förklaring på tro och heder om förlusten av beviset ävensom

skyldigheten att, när bevis kommit tillrätta, återställa detta eller det nya

beviset. Av förarbetena till 1949 års vapenförordning framgår, att detta

stadgande utformats efter mönster av bestämmelserna om körkort och om

legitimationskort enligt legitimationskungörelsen. Något skäl synes icke

föreligga att — i samband med att duplett av tillstånds- eller deklarations-

bevis ersättes av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort helt

slopa nyssnämnda förpliktelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att om duplett utfärdas i form

av utdrag ur vapenregistret kommer i regel å utdraget icke att vara angivet

för vilket ändamål vapnet må innehavas. Även länsstyrelsen i Jämtlands

län berör frågan om duplettbeviset och ändamålet med vapeninnehavet

samt anför därom följande.

Vid utfärdande av duplettbevis beträffande skjutvapen bör av beviset

såväl som av den ursprungliga licensen framgå, för vilket ändamål veder­

börande erhållit tillstånd att inneha vapnet. I allmänhet torde ändamålet

icke antecknas å registerkorten. I fråga om äldre tillstånd, där ansöknings­

handlingarna utgallrats, finnes ingen möjlighet att fastställa det ändamal

för vilket tillståndet meddelats. Det synes länsstyrelsen därför med hän­

syn till innehållet i 36 § vapenförordningen nödvändigt, att polismyndig­

heten tillägges rätt att vid ansökan om duplettbevis i förekommande fall

ompröva ändamålet, oavsett vad tidigare licens innehållit i förevarande av-

seende. Duplettbevisen böra under sådana förhållanden alltid utfärdas å

länstryckets blankett till vapenlicens med angivande av ändamålet samt för­

ses med påstämpling »Duplettbevis».

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Departementschefen

Jag biträder organisationsnämndens förslag, att det skall ankomma på

polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist och där \eder-

börandes vapenregisterkort sålunda skall finnas — att utfärda duplettbevis.

Det nuvarande systemet — att duplettbevis utfärdas av den myndighet som

utfärdat det ursprungliga beviset — bär medfört, att vapenregistren be­

lastas med avskrifter av alla registerkort för utflyttade personer enbart

med tanke på att vederbörande möjligen eu gång i framtiden kommer att

anhålla om duplettbevis. Metoden förefaller mig i hög grad opraktisk.

Vid utfärdande av duplettbevis förfar länsstyrelserna f. n. olika. Här bör

eif enhetligt förfarande komma till stånd bl. a. med hänsyn till stämpel-

beläggningen. Den lämpligaste lösningen torde vara att utfärda duplett-

beviset i form av en avskrift av vederbörandes vapenkort. För alt av duplett-

beviset skall framgå, för vilket ändamål vapnet må innehavas, bör ända­

målet alltid antecknas icke endast å den ursprungliga vapenlicensen utan

även å själva vapenkortet. Närmare föreskrifter om utfärdande av duplett­

bevis får intagas i anvisningarna till vapenförordningen.

4 — liiharuf till riksdagens protokoll 1!)!54. I sand. Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

torde sådan anmälan underlåtas. Gällande bestämmelser i övrigt i hi i-

hörande avseende äro även av den art att lagliga möjligheter att åstad­

komma en avveckling av dödsbos vapeninnehav oftast saknas. För att

undanröja rådande olägenheter härutinnan bör därför straff sanktionerad

bestämmelse införas innebärande skyldighet för delägare i oskiftat dödsbo

att inom föreslagen tid antingen själv söka vapenlicens eller också att över­

låta den avlidnes vapen.

I ett yttrande från centralpolisavdelningen i Malmö sägs, att enligt nu­

varande knapphändiga bestämmelser omöjliggöres belt enkelt en inom

någorlunda rimlig tid genomförd avveckling av dödsbos vapeninnehav, där­

för att någon tid icke finnes angiven, varunder dödsbos vapeninnehav skall

vara reglerade. Landsfiskalen i Strängnäs distrikt säger, att det är synner­

ligen vanligt, att dödsbodelägare leva samman i oskiftat dödsbo under myc­

ket lång tid och att frågan då står öppen, om vem av dödsbodelägarna som

skall stå såsom ansvarig för innehavet av vapen, soin tillhört arvlåtaren.

Landsfiskalen fortsätter.

För kontrollens skull borde det vara en av dödsbodelägarna som står för

innehavet. Inom detta distrikt föreligger just ett sådant fall, då ett vapen

(pistol), som tillhört en arvlåtare, vars arvingar sedan flera år tillbaka leva

i oskiftat dödsbo, fortfarande står registrerat på den döde utan att åtmins­

tone hittills ett avgörande kunnat träffas huru det skall förfaras med vap­

net. Detta förvaras nämligen i en låst låda i ett skrivbord, som tillhör

dödsbodelägarna gemensamt och vartill en av delägarna har nyckeln. Denne

dödsbodelägare är bosatt på annan ort och av polismyndigheten hittills

gjorda ansträngningar att få honom att vidtaga sådana åtgärder, att vap­

net kan av polismyndigheten omhändertagas, ha varit förgäves. Ärendet

har nu underställts länsstyrelsens prövning. Det nu relaterade fallet visar

enligt min mening, att hithörande område av vapenlagstiftningen bör kom­

pletteras med effektiva regler för att förhindra uppkomsten av en nu be­

skriven situation, som knappast kan kallas tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har principiellt intet att erinra

mot organisationsnämndens förslag men framför vissa svnpunkter, som

enligt länsstyrelsens mening bör beaktas vid utformningen av bestämmel­

serna. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att för närvarande ett betydligt

antal dödsbon existera oskiftade och att därför i promemorian borde be­

rörts frågan om från vilken tidpunkt licensplikt bör inträda för delägare i

sådant vid förslagets genomförande oskiftat dödsbo. I förslaget förutsättes

vidare att om dödsbodelägare erhåller avslag å ansökan om innehav av

vapen tillhörigt dödsboet inlösen av vapnet icke bör kunna ske förrän even­

tuellt samtliga dödsbodelägare erhållit avslag å liknande framställningar.

Därvid har emellertid icke upptagits till diskussion frågan huru lång tids­

frist som bör medgivas mellan den dag då lagakraftägande beslut om av­

slag å en delägares ansökan föreligger och den dag då ansökan av annan

dödsbodelägare senast skall ha ingivits till vederbörande myndighet eller

vapnet senast överlåtits till utomstående. Dessa synpunkter böra enligt

länsstyrelsens mening beaktas vid utformningen av bestämmelserna i nu

förevarande hänseende.

52

från bouppteckningens förrättande, under vissa omständigheter ansvar för

olaga vapeninnehav kunna ifrågasättas för den eller de dödsbodelägare, som

faktiskt innehar vapnet eller disponerar över detsamma. Med hänsyn här­

till och då organisationsnämndens förslag torde möta vissa praktiska svå-

righeter vill jag icke nu förorda någon ändring av gällande bestämmelser.

Ej heller anser jag skäl föreligga att nu slopa den i 19 § vapenförord­

ningen föreskrivna anmälningsskyldigheten.

^

Kungl. Maj :ts proposition nr 37.

Licensinnehavares anmälningsskyldighet då erhållet tillstånd

ej begagnats

Gällande bestämmelser

Jämlikt 8 § 2 mom. vapenförordningen är som regel tillstånd att inneha

skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex månader från

dagen för tillståndets meddelande. Den som ej före utgången av denna tid

tör\är\at vapnet, skall sist inom en månad därefter skriftligen underrätta

den myndighet som meddelat tillståndet, överträdelse av denna föreskrift

är icke straffbelagd.

Organisationsnämnden

Nämnden framhåller, att det för vapenregistrens tillförlitlighet självfallet

ar av stor vikt, att nyssnämnda anmälningsskyldighet iakttages, då eljest

åtskilliga personer kommer att vara registrerade som vapeninnehavare,

ehuru de i verkligheten ej alls innehar vapen eller visst vapen jämte annat

eller andra vapen. Nämnden fortsätter.

Erfarenheten torde emellertid ha givit vid handen (t. ex. i samband med

dödsbo utredningar) att ifrågavarande anmälningsplikt ej fullgöres i den

utsträckning, som önskvärt vore.

Med anledning härav skulle det kunna ifrågasättas att införa straffansvar

för underlåtenhet att göra anmälan i fall som här avses. Det synes emel­

lertid tvivelaktigt, om ett stadgande om straffpåföljd kommer att medföra

önskad effekt. Med hänsyn härtill synes införande av straffansvar för be­

rörda underlåtenhet ej vara att förorda.

Å den nuvarande vapenlicensblankettens baksida är en erinran om ifråga­

varande anmälningsskyldighet inryckt bland vissa andra med fin stil tryckta

utdrag ur vapenförordningen. Det bör övervägas att flytta denna erinran

till den fria högra delen av licensens baksida och där trycka densamma på

ett iögonfallande sätt.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

I likhet med organisationsnämnden anser länsstyrelsen nuvarande be­

stämmelser i 8 § 2 mom. vapenförordningen om anmälningsskyldighet, då

erhållen vapenlicens ej begagnats, icke tillräckliga för att åstadkomma ett

57

ningen av handelstillstånden till fem år har jag ej något att erinra. Dessa

tillstånd torde utan olägenhet kunna utfärdas att gälla tills vidare. Jag vill

i samband härmed erinra om att vapenhandlarna är underkastade mycket

stark kontroll och att länsstyrelsen när som helst har möjlighet att åter­

kalla tillstånden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

In- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen

Gällande bestämmelser

Enligt 35 § vapenförordningen må skjutvapen och ammunition ej införas

till riket utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det

län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av

länsstyrelsen i det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon

för deltagande i tävling eller övning, som anordnas av någon i förordningen

närmare angiven sammanslutning, vill införa skjutvapen eller ammunition,

må dock tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens

styrelse har sitt säte. Avser ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd

att utan hinder av gällande utförselförbud inom viss tid återutföra vapen,

som sökanden innehar för personligt bruk, eller ammunition till sådant

vapen, ankommer det på länsstyrelsen att även upptaga ansökningen i

denna del till prövning. Beträffande bedömningen av ansökningar om till­

stånd till införsel och om förfarandet i ansökningsärenden skall allmänna

bestämmelser i vapenförordningen om tillstånd till förvärv och innehav gälla

i tillämpliga delar. Den som fått tillstånd att införa skjutvapen och ammu­

nition äger inneha egendomen för det ändamål tillståndet avser.

För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införes för den resan­

des personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 § d tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929.

Vapen och ammunition är även, i den mån de medföres av resande för

eget bruk under resan, undantagna från det allmänna import- och export­

förbudet.

För utförsel av vapen och ammunition erfordras enligt kungörelsen den

25 november 1949 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel

särskilt tillstånd. Tillstånd beviljas i allmänhet av chefen för handels­

departementet. I kungörelsen erinras dock om möjligheten enligt 35 §

vapenförordningen att söka tillstånd hos länsstyrelse för utförsel av vapen

och ammunition, som införts till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen,

att om någon vill för personligt bruk från riket utföra vapen eller ammuni­

tion och ämnar inom viss tid återinföra vapnet eller överbliven ammuni­

tion, äger den länsstyrelse, som enligt vapenförordningen må bevilja till­

stånd till införseln, jämväl meddela tillstånd till utförseln.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Nordiska parkmeniariska kommittén för friare samfärdsel m.m.

Beträffande tidigare strävanden att förenkla in- och utförselbestämmel­

se! na i fråga om jakt- och tävlingsvapen anför kommittén.

Vid VI nordiska jägarkongressen i Oslo 1935 påtalades från en del

nordiska jägare de svårigheter, som med gällande bestämmelser mötte den

jägare, soin i och för jakt i ett eller flera av de fyra nordiska länderna

hade att från eget land medföra jaktgevär och ammunition.

Kongressen förutsatte att, därest den inresande jägaren vid anhållan

om att få medföra vapen och ammunition medförde ett av centraljakl-

vårdssammanslutning i eget land utfärdat intyg om att jägaren i fråga

vore en pålitlig och rättskaffens man, för vilken sammanslutningen i fråga

kunde ikläda sig ansvaret, skulle lättnader kunna beviljas så till vida att

jaktvapen och ammunition kunde utan vidare få införas och åter utföras

blott mot uppvisandet av ovan angivna intyg för respektive tull- och polis-

myndigheter. Det borde endast bli fråga om verkliga jaktvapen, ej om

armégevär, revolvrar o. d. Man kunde även enligt kongressen tänka sig en

lämplig begränsning av den myckenhet ammunition, som skulle få med­

föras.

Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel in. in. beslöt

vid sammanträden i Göteborg och Köpenhamn hösten 1951 att hänvända

sig till jaktvårds- och andra berörda organisationer i de nordiska län­

derna med hemställan, att dessa måtte framkomma med förslag till önsk­

värda och realiserbara lättnader beträffande bl. a. in- och utförseln av

jaktgevär vid färd mellan de nordiska länderna. För utredning av denna

och liknande frågor rörande liberaliseringen av den internordiska trafiken

tillsattes ett underutskott. Nämnda underutskott tillskrev under vintern

^951

52 samtliga mer betydande jaktvårdsorganisationer i de fyra län­

derna med hemställan, att dessa måtte framkomma med konkreta förslag

till önskade lättnader.

Som en följd av utskottets verksamhet upptog den VIII nordiska jägar­

kongressen vid sammanträde i Helsingfors den 18—20 maj 1952 frågan

till gemensam behandling och gjorde följande uttalande i vad avser frågan

om jaktvapen: »Angående in- och utförsel av jaktgevär vid färd mellan

de nordiska länderna har kongressen den uppfattningen att de gällande

bestämmelserna kunna betydligt förenklas. Kongressen anser att jakt­

vapen, medförda från hemlandet vid resor mellan de nordiska länderna,

fritt bör få in- och utföras mot uppvisande av dels den av det egna landets

myndigheter utfärdade vapenlicensen dels ock deklaration angående vap­

nets fabrikationsmärke, art och kaliber. Vad beträffar medförd ammuni­

tion anser kongressen att hagelammunition bör få in- och utföras i valfri

mängd, men att kulammunition bör begränsas till 50 skott för varje kul­

gevär.»

I promemorian framställes härefter kommitténs förslag. Därvid yttras

till en början.

Det synes kommittén vara ändamålsenligt att föreskrifterna rörande

resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under till­

fällig vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestäm­

melser om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida

vapen skall få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör

59

änligt kommitténs uppfattning andra synpunkter ligga iii! grund än vid

kommersiell eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen.

I Danmark, Finland, Norge och Sverige äro föreskrifterna rörande be-

viljande av vapenlicenser i stort sett lika såtillvida att personer, soin av

en eller annan anledning icke bör få inneha vapen, utestängas trån möjlig­

heterna att erhålla vapenlicens. Man torde därför kunna uppställa pre-

sumtionen att en person från ett nordiskt grannland, som innehar licens

för vapen i det egna landet, i princip skulle kunna tå denna licens god­

känd i de andra länderna.

Anledningen till att myndigheterna, oaktat det ovan anförda, önskar

öva en viss kontroll över in- och utförseln av jakt- och tävlingsvapen ge­

nom resandetrafiken torde sålunda knappast ligga däri att man önskar

kontrollera vapeninnehavarens lämplighet att handha vapen utan främst

det förhållandet att icke behöriga personer icke skola kunna tillägna sig

vapen utan licens eller att resandetrafiken i övrigt begagnas i otillåtet

syfte. En kontroll över att vapen icke definitivt in- eller utföres utan myn­

digheternas godkännande borde emellertid enligt kommitténs uppfattning

kunna verkställas utan att medborgare från de nordiska länderna, som

önska medföra vapen vid tillfälligt besök i landet på förhand skall behöva

ha utverkat tillstånd härför. En kontroll utövad av gränstullstationerna

genom verkställande av anteckning om in- och återutförseln respektive

ut- och återinförseln av ifrågavarande vapen inom viss begränsad tid borde

vara fullt tillräcklig för att tjäna det önskade syftet.

Kommittén föreslår att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige skall låta föranstalta att personer, som är medborgare i de fyra

länderna vid resa må in- och utföra i respektive land normalt brukliga

och tillåtna jaktgevär och andra jaktvapen ävensom vapen för tävlings-

ändamål för bruk i landet respektive utanför landet under en tidrymd av

högst tre månader på följande villkor:

Den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen skall upp­

visas. I Danmark bosatt person, som medför icke räfflat hagelgevär, bör

dock befrias från denna skyldighet, enär något danskt licenstvång beträf­

fande dylika vapen icke föreligger.

Deklaration angående vapnets fabrikationsmärke, art och kaliber samt

vederbörandes namn och adress i hemlandet och besökslandet skall göras

på föreskrivet sätt till vederbörlig tullpersonal på ut- resp. inreseorterna.

Enligt kommitténs mening bör en dylik deklaration enklast kunna verk­

ställas genom ifyllande av blanketter i två exemplar, varvid det ena exem­

plaret avlämnas till tullen vid in- resp. utförseln och det andra vid åter­

utförseln resp. återinförseln. Genom sammanparning av mot varandra kor­

responderande blanketter torde utan svårigheter och utan större admi­

nistrativ apparat bli möjligt att omedelbart konstatera om någon person

brutit mot bestämmelserna.

Kommittén anser vidare, att motsvarande bestämmelser bör kunna till-

lämpas vid tillfällig införsel av vapen av olika slag för lävlingsbruk. hör­

ntorn vapenlicens (motsvarande) bör då vapeninnehavaren, när Iråga är

om införsel av andra vapen än jaktgevär och i övrigt tillåtna jaktvapen,

Kungl. Mcij. ts proposition nr 37.

60

på tullstationen i inreseorten uppvisa skriftlig inbjudan från tävlings-

organisationen i landet.

Beträffande in- och utförseln av till vapnet passande ammunition anser

kommittén, att hagelammunition och ammunition till miniatyrgevär bör

fa in- och utföras i mängd som motsvarar det normala behovet under

vistelsen. Ut- och införsel av ammunition för tävlingsändamål bör sålunda

kunna tillåtas i för olika slag av tävlingar nödiga mängder ökade med

en skälig mängd för övningsändamål.

Remissyttrandena

Icke i något av de inkomna yttrandena har förslaget helt avstyrkts.

I det följande kommer att anges i vilka yttranden som reservationer an­

mälts eller ändring påyrkats. I övriga yttranden tillstyrkes förslaget helt.

Kriminaltekniska anstalten tillstyrker förslaget under förutsättning att

motsvarande bestämmelser meddelas i övriga skandinaviska länder samt

att kontrollen vid in- och utförsel ur riket sker på betryggande sätt.

Statspolisintendenten anser, att den föreslagna lättnaden bör begränsas

till sådana fall, som avser vapen och ammunition för tävlingsbruk. En

motsvarande frigivning beträffande in- och utförsel av vapen för jakt­

ändamål bör av säkerhetsskäl ej förekomma, enär i dylika fall ej samma

möjligheter till kontroll föreligger, speciellt icke om in- och utförsel kan

väntas ske i större skala.

Generaltullstyrelsen anför.

Tullverket har sig icke ålagt och saknar för övrigt möjlighet att utöva

någon kontroll därå, att av resande medförda vapen efter in- eller utförsel

därav verkligen bliva återutförda respektive återinförda. Med hänsyn till

de numera tillämpade lättnaderna i tullkontrollen, såvitt angår den inter-

nordiska resandetrafiken, kan från tullverkets sida ej heller upprätthållas

någon mera noggrann kontroll å vad de resande medföra. Enär under­

sökning endast sker stickprovsvis, kan alltså in- och utförsel särskilt a ^a

mindre vapen och ammunition, som den resande bär på sig eller förvarai

i handbagage, lätt undandraga sig tullverkets kontroll.

„ 4V kommittén föreslagen liberalisering av den nordiska resandetrafiken,

såvitt angår in- och utförsel av vapen och ammunition för jakt- och täv-

Iingsändamål, torde för vart lands vidkommande allenast kräva dispens

från vapenförordningen och krigsmaterielkungörelsen. Det undandrager sig

stj-relsens bedömande, huruvida och under vilka förutsättningar en sådan

dispens låter sig genomföra. Eu effektiv kontroll å resandes in- och ut­

försel av vapen och ammunition skulle med hänsyn till ovanberörda lätt­

nader i tullkontrollen i varje fall kräva en helt annan och mera omständ­

lig procedur än vad kommittén synes ha förutsatt genom ett deklarations-

förfarande vid in- och utresa.

Förslaget synes hava avfattats med tanke närmast på att vapen och

ammunition medföras av resande såsom handbagage. Kommittén har så­

lunda ej behandlat den i förevarande sammanhang ej helt oviktiga frågan

om genomförande av lättnader i transiteringshänseende vid försändning

av vapen och ammunition såsom inskrivet resgods från ett till annat nor­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37.

61

diskt land över mellanliggande sådant land. Enligt 35 § 1 inom. sista

stycket vapenförordningen må skjutvapen och ammunition transiteras alle­

nast till ort inom riket. Kungl. Maj:t är emellertid oförhindrad att med

stöd av 1 § sista stycket transiteringsförordningen (nuvarande lydelse, se

SFS 1935 nr 252) lämna tillstånd till transitering av vapen och ammuni­

tion till utrikes ort.

Ur svnpunkten av de intressen, tullverket har att tillvarataga, är från

styrelsens sida eljest icke något att erinra i anledning av kommitténs

förslag.

Tulldirektionen i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande grupp av7

tävlande deklarationen bör upprättas av gruppledaren utan att gruppmed­

lemmarnas enskilda vapenlicenser behöver uppvisas. I fråga om ammuni­

tion anses förslaget oklart såtillvida som däri icke omnämnes kulammuni­

tion till jaktgevär i allmänhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län och tullkammaren i Hälsingborg anser

det ej nödvändigt att för införsel av tävlingsvapen uppställes som villkor

att inbjudan till tävling uppvisas. Länsstyrelsen yttrar, att individuell

inbjudan ofta icke torde föreligga; i den deklaration som skall avgivas

hör emellertid det ändamål för vilket vapnet medföres klart angivas i

fråga om såväl tävlings- somt jaktvapen. Tullkammaren anför, att det

kan ifrågasättas om vilken person eller förening som helst skall god­

kännas som inbjudare. Om svaret på denna fråga är nej, kan det uppstå

svårighet för vederbörande tulltjänsteman att avgöra om inbjudan kan

godtagas. — Nämnda länsstyrelse går även in på frågan om rätt att med­

föra ammunition och anför.

Kommitténs förslag att ammunition till hagelgevär och miniatyrgevär

skulle få in- och utföras i mängd, som motsvarar det normala behovet

under vistelsen, finner länsstyrelsen mindre lämpligt med hänsyn bland

annat till att prövningen av behovet helt skulle ankomma på tullpersonalen.

För denna uppgift, som är av helt annat slag än tullens övriga arbete,

skulle personalen med säkerhet komma att stå ganska främmande. Det

bör därför övervägas, om man inte kan finna någon mera schematisk

metod för att fastslå, vilka kvantiteter ammunition som får medföras. Det

kan sålunda ifrågasättas, om ej en viss mängd ammunition kunde få med­

tagas utan särskild prövning. Denna kvantitet kunde för varje särskilt

slag av vapen bestämmas efter samråd med skytte- och jägarorganisa­

tionerna. För det fall att en resande önskar medföra större mängd ammu­

nition än sålunda fixerats, hör kanske övervägas att låta den nu tillämpade

ordningen gälla. Utformas bestämmelsen om rätt att medföra hagel- och

miniatyrgevärsammunition på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt, synes den

böra gälla även annan ammunition, som är avsedd för jakt eller tävlings-

ändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren i Malmö påpekar att

i Danmark icke automatiska salongsgevär med eu kaliber icke överstigande

22 (6 mm) är licensfria. Med hänsyn till den noggranna prövning som

bär tillämpas vid licensgivning beträffande sådana vapen bör för rätt till

Kiingl. Maj.ts proposition nr 37.

62

införsel från Danmark av salongsgevär krävas att vapeninnehavaren upp­

visar ett av central jaktvardssammanslutning i Danmark utfärdat intyg

om att han uppfyller de villkor som här erfordras för innehav av dylikt

vapen. — Nämnda länsstyrelse anför vidare, att vid införsel av jaktvapen

innehavaren bör styrka sin jakträtt samt upplysas om de i Sverige gäl­

lande bestämmelserna om jaktkort. Beträffande tävlingsvapen anser läns­

styrelsen att sådana bör tå införas utan licens endast vid gruppresor. Den

sammanslutning, som anordnar tävlingen, bör lämpligen i god tid före

tävlingen till vederbörande gränstullstation insända uppgift om de ut­

ländska deltagarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför, att rätten till in- och utförsel bör

begränsas till att avse passkontrollorterna och ej få utövas vid de s. k.

överfartsställena.

Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i länet och landsfiskalen i

Charlottenbergs distrikt framhåller, att vid införsel deklarationen bör

innehålla en försäkran på heder och samvete att vapnet och överbliven

ammunition skall utföras senast tre månader efter inresedagen. Härigenom

skulle uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter i deklarationen kunna

bestraffas enligt 13 kap. 10 § strafflagen. Ett liknande uttalande göres

av tulldirektionen i Göteborg.

Handels- och industrikommissionen ifrågasätter om avgivande av de­

klaration alls behöver fordras, därest vederbörlig vapenlicens uppvisas.

Slutligen kan nämnas, att föreningen Norden ifrågasätter om icke de

föreslagna bestämmelserna kan göras tillämpliga även å medborgare i

Island.

Departementschefen

börevarande förslag utgör ett led i de pågående strävandena att underlätta

samfärdseln mellan de nordiska länderna. Tidigare har som bekant lätt­

nader genomförts bl. a. i fråga om passkontrollen, och det är givetvis

önskvärt att man i den mån så kan ske fortsätter på den inslagna vägen

mot större frihet i det internordiska umgänget.

Kommitténs förslag om en friare ordning beträffande tillfällig in- och

utförsel av jakt- och tävlingsvapen med ammunition innebär på ett, visser­

ligen begränsat, område en avsevärd uppmjukning av gällande bestäm­

melser och dess realiserande skulle därför i sin mån tjäna de nämnda

strävandena, b rågan blir då, om säkerhetskravet kan anses lägga hinder

i vägen för att genomföra dessa lättnader. Det är härvid att märka att i de

fyra nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland och Norge i stort sett

gäller samma lagbestämmelser om licenstvång för rätt att inneha skjuL-

vapen samt att en av huvudtankarna i förslaget är att vid in- och utförsel

skall företes licens av vederbörande hemlandsmyndighet. Enär fordring­

arna för erhållande av licens torde vara ungefär desamma i alla länderna,

synes det rimligt att man i elt vart land godtar eu licens som beviljats i

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

63

något av de andra. På grund härav och då det av kommittén föreslagna

deklarationsförfarandet torde innebära möjlighet till en lullt tillfredsstäl­

lande kontroll av att återutförsel respektive återinförsel sker, finner jag

mig kunna i huvudsak förorda förslaget, vilket i princip tillstyrkts i alla

remissyttrandena.

Med hänsyn till att genom den föreslagna anordningen med uppvisande

av hemlandslicens och avlämnande av deklaration säkerhetskravet synes

vara lika väl tillgodosett beträffande jaktvapen som i fråga om tävlings-

vapen finner jag ej skäl att, såsom i ett yttrande förordats, inskränka

reformen till sistnämnda slag av vapen. Lättnaderna bör avse alla sed­

vanliga slag av jakt- och tävlingsskjutvapen. Vid avgörandet av vad som

är sedvanligt får skiljas på olika fall. Automatvapen torde åtminstone icke

f. n. kunna anses som sedvanliga tävlingsvapen annat än vid militära

tävlingar. — Jag kan icke ansluta mig till ett i ett yttrande framfört för­

slag att lättnaderna beträffande tävlingsvapen skall gälla endast vid

gruppresor.

Utredningen har föreslagit att i Danmark bosatt person skall få hit in­

föra slätborrat hagelgevär utan alt vara skyldig uppvisa licens, detta eme­

dan för innehav av sådant vapen i Danmark icke kräves tillstånd. Fråga

om att medge liknande befrielse uppkommer även beträffande införsel

från Danmark av finkalibriga salongsgevär. I detta sammanhang bör

vidare uppmärksammas att enligt gällande lagbestämmelser medlemmar i

en skvtteförening eller i ett militärt förband, t. ex. en hemvärnsavdelning

som skall deltaga i eu tävling i grannlandet, har rätt att inneha till dem

i denna deras egenskap utlämnade vapen utan att personlig licens krävs.

För dessa och liknande fall kan uppenbarligen icke krävas företeende av

licens. Som förutsättning för att frihet från in- och utförseltillstånd skall

föreligga bör emellertid i sådana fall fordras att vederbörande vid gräns-

passeringen styrker, att han för innehav av vapnet i hemlandet icke be­

höver licens. Bestyrkandet bör ske genom företeende av intyg från polis-,

tull- eller annan myndighet i hemlandet.

Som nyss nämnts tjänar den deklaration, som skall avgivas såväl vid

införsel som utförsel, syftet att myndigheterna skall lå kontroll över att

återutförsel respektive återinförsel sker. Kontrollen vinnes genom att de­

klarationerna granskas mot varandra. Om det befinnes att försummelse

föreligger, bör polisutredning företagas. Det torde lämpligen kunna över­

lämnas åt generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter om innehållet i de­

klaration liksom att i övrigt närmare reglera tillämpningen av de nya be­

stämmelserna.

De nya bestämmelserna torde böra avse blott införsel av vapen för till­

fällig användning vid jakt eller tävling här i riket. Att, såsom kommittén

föreslagit, för införsel av tävlingsvapen kräva, alt ändamålet — tillfällig

användning styrkcs genom företeende av skriftlig inbjudan till tävling,

skulle väl innebära ännu en säkerhet mot illegal införsel om samtidigt krct-

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

64

sen av godtagbara inbjudare på något sätt begränsades. Enär emellertid

vid en sådan begränsning praktiska svårigheter torde uppstå och refor­

mens värde äventyras och då vidare övriga säkerhetskrav synes vara till­

räckliga, anser jag att företeende av tävlingsinbjudan icke bör krävas.

Beträffande frågan vilken ammunitionsmängd som skall tillåtas för in­

försel, vill jag förorda, att i författningen icke angives annan begränsning

än att ammunitionen skall vara avsedd för tillfällig användning vid jakt

eller tävling. I en sådan bestämning ligger icke blott en kvalitativ utan även

en kvantitativ begränsning. Det torde kunna överlåtas åt vederbörande

tulltjänstemän att bedöma vad som i det särskilda fallet kan anses vara

erforderlig mängd. Givetvis bör det icke ifrågakomma att stoppa införsel

annat än i alldeles uppenbara fall av missbruk.

I 35 § vapenförordningen regleras dels rätten till införsel — och i visst

fall även utförsel — av vapen och ammunition och dels rätten att här i

riket inneha vad som införts. Den tidsbegränsning av tre månader som

avses i kommittéförslaget kan lämpligen genomföras så, att rätten att

inneha införd egendom upphör tre månader efter införseln. För den som

bryter häremot inträder straff- och förverkandepåföljd såsom vid annat

olagligt innehav av vapen och ammunition.

Motsvarande lättnader för utförsel av jakt- och tävlingsvapen torde böra

beredas genom ändringar i kungörelsen angående förbud mot utförsel från

riket av krigsmateriel.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upp­

rättats förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen den 10

juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förord­

ningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor. De ändringar i vapen­

förordningen, som jag tidigare icke närmare berört, är antingen en följd av

övriga förslag eller ändringar av formell art och de torde icke tarva någon

närmare motivering.

De förordade författningsändringarna synes böra träda i kraft den 1

januari 1956. Över förslagen torde riksdagens yttrande böra inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom pro­

position inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikes­

departementet upprättade förslag till förordning om ändring i vapenför­

ordningen den 10 juni 1949 (nr 340) ävensom till förordning om ändrad

lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1948 (nr 341) om explosiva varor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55

412231

Ur protokollet:

Ulla Chruzander